STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1954322 Socialdepartementet

Ny arbetstidslagstiftning och partiell

arbetstidsförkortning

ARBETSTIDSUTREDNINGENS BETÄNKANDE

V

Stockholm 1954

• Sida 3
•  Original

1. Svensk namnbok 1954. Statens Reproduk- tiomanstalt. 224 s. Fi. Musikliv i Sverige. Betänkande med förslag till åtgärder för att främja det svenska musik- IiveLs utveckling. Idun. 447 5. E. Kollektivhus. Victor Petterson. 116 s., 20 5. P

1. S. Rioderskapsförsäkring rn. m. Idun. 154 s. S. Vården vid ungdomsvårdsskolorna. Victor Petterson. 138 S. S. Arvdabalk. Norstedt. 257 s. Ju. Nordisk passfrihet. Del III. Upphävande av all passkontroll vid gränserna mellan de nor- diska länderna. Gernandt. 39 s. U. Nordisk kontakt. Betänkande om utgivande av en nordisk parlamentarisk tidskriftspub- likation. Gummesson. 14 s. .lu.

9. Betinkande angående instansordningen i vat- tenmål m. m. Gummesson. 90 s. Ju. 10. Förslag till lag om sparbanker m. m. Victor Petterson. 330 s. Fi. 11. Yrkesutbildning *» - Bingström. 467 s., ?. kar-

T'?” ??."

?"

tor. E. 12. Elkrafti'örsörjningen. Kihlström. 473 s. K.

Anm. Om särskild tryckeri ej angives,

utgöra begynnelsebokstäverna till det departement,

Statens offentliga utredningar 1954 Kronologisk förteckning

13. 14. 15. 16. 17.

18. 19. 20. 21. 22.

23.

En gemensam nordisk marknad. Victor Pet- terson. 120 s. H. Betänkande med utredning och förslag rö- rande hörselvården. Norstedt. 165 + VI s. S. Om kompetenskrav. Betänkande avgivet av kom etensutredningen. Gernandt. 55 s. C. Förs ag till fordrationaliseringslag m. rn. Ka- talog och T dskriftstryck. 130 8. 10. Om proportionella val inom kommunala re— presentationer m. m. 1950 års folkomröst- nin s— och valsättsutrednings betänkande. 6. Kili ström. 72 s. Ju. Förslag till förenkling av vissa beskattnings- regler. E nellska. 80 s. Fi.

Föå'slagF ll ändrad företagsbeskattning. Idun.

41 s. i.

Nordiska post- och teletaxor. Gummesson. 3 5. U. Inrättande av ett sjöfartsverk. Gummesson. 112 s. H. N arbetstidslagtiftning och partiell arbets- ti förkortning. 5. Beckman. 499 s. 5. N arbetstidslagstiftning och artiell arbets- ti sförkortning. 5. Bilagor. Bcc man. 234 5. S.

är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil under vilket utredningen avgivits, t. ex.

E = ecklesiastikdepartementet, 10 = jordbruksdepartementct.

. l i .

• Sida 1
•  Original

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAB 1954z22 SOCIALDEPARTEMENTET

Ny arbetstidslagstiftning och partiell arbetstidsförkortning

ARBETSTIDSUTREDNINGENS BETÄNKANDE

V

Stockholm 1954

K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI

• Sida 2
•  Original

• Sida 3
•  Original

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Skrivelse lill Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Socialdeparlemeniet

.........

Lagförslag Förslag till allmän arbetstidslag ....................................... 11 Förslag till arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer .............. 18 Förslag till lag om förkortad ordinarie arbetstid för arbetstagare med sär— skilt påfrestande eller hälsofarligt arbete ............................ 23

Utredningens uppdrag Kapitel

.................................................

1. Allmänna arbetstidslagen

..............................

a) Tiden till och med 1930 ............................. 30 b) Tiden efter 1930 ................................... 35 » 2. Lantarbetstidslagen .................................. 39 3. Detaljhandelslagen ................................... 42 4. Arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer ........ 44 B. Gällande lagstiftning .................................... 48 1. Allmänna arbetstidslagen .............................. 48 2. Lantarbetstidslagen .................................. 52 3. Detaljhandelslagen ................................... 53 4. Arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer ........ 55 5. Förordningen angående yrkesmässig biltrafik ............ 56 6. Arbetarskyddslagens arbetstidsbestämmelser ............ 57

C. Reglering av arbetstiden genom avtal eller tjänstgörings— föreskrifter ............................................. 59 D. Utlandet ............................................... 61

NY ARBETSTIDSLAGSTIFTNING

, Kapitel 11. Sättet för utförande av utredningens uppdrag ................... 73 ; » III. Allmän motivering av förslaget till ny arbetstidslag ................ 78 ; » IV. Lagens tillämpningsområde .................................. 87 A. Övergång från begreppet rörelse till begreppet arbete ........ 87 .Principdiskussion ..................................... 87 2. Kommunal verksamhet ............................... 90 a) Polisväsendet ..................................... 90 . b) Brandväsendet .................................... 92 c) Övrig kommunal verksamhet ........................ 95 3. Husligt arbete ........................................ 96 4. Övriga hithörande verksamhetsområden ................ 105 ; B. Allmänna undantag från arbetstidslagens tillämpningsområde 106 % 1. Okontrollerbart arbete ................................ 106 2. Oregelbundet arbete .................................. 107 3. Familjemedlemmar ................................... 109 4. Arbetsledare, kontors- och förvaltningspersonal m. m. . . . . 111

a) Arbetsledare

......................................

• Sida 4
•  Original

Kapitel V.

C. Arbete som bedrives av staten ...........................

1. Principfrågor ........................................ 124 2. Försvarsväsendet ..................................... 126

3. Tullväsendet ......................................... 130

4. Lots- och fyrväsendet ................................ 133

5. Postväsendet ........................................ 136

6. Telegraf— och telefonväsendet .......................... 144

7. Järnvägarnas verkstadspersonal m. m. .................. 147

8. Kraftverk ........................................... 147

9. Vägväsendet m. m. ................................... 148 10. Lantmäteriväsendet .................................. 149 11. Kartverket .......................................... 149 12. Fångvården ......................................... 150 D. Trafikpetsonal .......................................... 157 1. Järnvägsväsendet ..................................... 157

a) Gällande arbetstidsreglering ........................ 157

b) Redogörelse för gällande arbetstidsschema ............ 161

e) Utredningens förslag ............................... 165

2. Bilväsendet .......................................... 176

a) Busstrafik ........................................ 177

b) Lastbilstrafik ..................................... 179

c) Droskbilstrafik .................................... 180

E. Kroppssjukhus ......................................... 185 1. Gällande arbetstidsreglering ............................ 185

2. Försök med treskiftsarbete ............................ 192

3. Remissyttranden ..................................... 205

4. Utredningens förslag ................................. 208 F. Sinnessjukhus .......................................... 213 1. Gällande arbetstidsreglering ............................ 213

2. Remissyttranden ..................................... 217

3. Utredningens förslag ................................. 218 G. Annan sjukvård m. m .................................... 219 1. Öppen hälso- och sjukvård ............................ 219

2. Förlossningsanstalter .................................. 220

3. Ålderdomshem o. dyl .................................. 222 H. Uppfostran och undervisning ............................. 225 I. Andra verksamhetsområden .............................. 228 1. Skogsarbete och kolning i mila ......................... 228

2. Torvupptagning m. m. ................................ 231

3. Skeppstjänst och fiske ................................ 234

4. Arbete som åligger portvakter och fastighetsarbetare ...... 236 J. Antalsbegränsningens borttagande ........................ 242 Frågan om speciallagamas upphävande ........................ 245 A. Lantarbetstidslagen ..................................... 245 1. Tillämpningsområde .................................. 245

2. Veckoarbetstidens längd .............................. 253 B. Detaljhandelslagen ...................................... 259 C. Arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer .......... 270

• Sida 5
•  Original

% ' Kapitel VII.

Kapitel VI.

Bestämmelser rörande arbetstidens reglering ................... 280 A. Arbetstid. Jour- och beredskapstid ...................... 280 B. Ordinarie arbetstid ................................... 286 1. Begränsningsperiodens längd ......................... 288 2. Dygnsmaximum ................................... 292

C. Reglering av arbetstidens längd efter medgivande av Arbe- tarskyddsstyrelsen .................................... 303 1. Omfördelning av ordinarie arbetstid .................. 304 2. Förlängning av ordinarie arbetstid .................... 306 3. Speciella regler till skydd för arbetstagarna ............ 308 D. Tid för nödfallsarbete ................................. 309 E. Övertid ............................................ 312 1. Principfrågor ...................................... 312 3) Skyldighet att utföra övertidsarbete m. m. .......... 312 b) Övertid för ungdom under 18 år ................... 313 2. Övertidens längd ................................... 316 a) Förekomst av övertid ............................ 316 b) Tid för förberedelse— och avslutningsarbete ......... 320 e) Allmän och extra övertid ......................... 326 F. Anteckning om arbetstid ............................... 335 Reglering av arbetstiden genom avtal m. m ..................... 338 A. Inledning ............................................ 338 B. Utredningens ursprungliga förslag ...................... 340 1. Partsförhållandet ................................... 340 2. Rambestämmelser .................................. 340 3. Överträdelse av avtalsrätten ......................... 344 4. Kontroll över avtals upprätthållande ................. 344 5. Arbetarskyddsstyrelsens prövning av vissa frågor ....... 345 6. Reglering av arbetstiden då avtals giltighet upphör ..... 345 7. Ett avtals tillämplighet gentemot av avtalet obundna . . . 345 C. Remissyttranden över utredningens ursprungliga förslag . . . 346

gewPchsgwewwH

. Allmänna synpunkter ............................... 346 . Partsförhållandet ........... _ ........................ 349 Rambestämmelser .................................. 350 Överträdelse av avtalsrätten ......................... 352 Kontroll över avtals upprätthållande .................. 352 Arbetarskyddsstyrelsens prövning av vissa frågor ....... 353 Reglering av arbetstiden då avtals giltighet upphör ..... 353 Ett avtals tillämplighet gentemot av avtalet obundna . . . 353 tredningens slutliga övervägande ...................... 355 . Allmänna synpunkter ............................... 355 Partsförhållandet ................................... 360 Rambestämmelser .................................. 362 Kontroll över avtals upprätthållande ................ 363 Reglering av arbetstiden, då en från lagen avvikande be— stämmelses giltighet upphör ......................... 363 . Ett avtals tillämplighet gentemot av avtalet obundna. . . 364

C)

• Sida 6
•  Original

Kapitel VIII. Arbetarskyddsstgrelsen och arbetstidslagarna ................... 366 A. Arbetsuppgifter ....................................... 367 B. Sammansättning ...................................... 370 C. Förfarandet .......................................... 379 D. Besvärsrätt .......................................... 381

Kapitel IX. Gränsdragningen mellan arbetstidslagarna och arbetarskyddslagen 382

Kapitel X. Straffbestämmelser ....................................... 385 Kapitel XI. Övriga bestämmelser ...................................... 388 A. Arbetstidsschema m. m ................................. 388 B. Arbetsföreståndare .................................... 389 C. Konungens undantagsrätt .............................. 391 D. Andra begränsningsbestämmelser ....................... 395 Kapitel XII. Sammanfattning av förslaget till ny arbetstidslagstiftning ........ 396

PARTIELL ARBETSTIDSFÖRKORTNING

Kapitel XIII. Tidigare överväganden ..................................... 403 Kapitel XIV. Allmän motivering av förslaget till partiell arbetstidsförkortning. . . 413 Kapitel XV. Trafikpersonal i säkerhetstjänst vid järnväg ................... 424 . A. Utvecklingen utomlands ............................... 424 B. Arbetsuppgifter ....................................... 425 C. Arbetsförhållanden ......... ' .......................... 430

D. Klagomål från järnvägspersonalen över arbetets ansträngan- de art ............................................. 434 E. Gällande bestämmelser rörande nattarbetets beräkning . . . . 436 F. Undersökning rörande sjuklighetsförhållanden ............ 437 G. Utredningens förslag .................................. 440 Kapitel XVI. Nattarbetare ............................................. 448 A. Nattarbetets förekomst ................................ 448 B. Utredningens förslag .................................. 456 Kapitel X VII. Arbetstagare utsatta för hälso/artig strålning. Viss sfukhuspersonal 465 A. Hälsofarlig strålning. Laboratoriearbete ................. 465 B. Arbete å sjukhusens operationsavdelningar ............... 473

Kapitel XVIII. Sammanfattning av förslaget till partiell arbetstidsförkortning . 479

SÄRSKILDA YTTRANDEN

H. Adamsson och E. Vilhelmsson ...................................... 483 Elsa Johansson och O. Nilsson ........................................ 484

0. Nilsson ........................................................... 486 G. Rudenstam ........................................................ 488 BILAGOR

(Se påföljande nummer av SOU)

• Sida 7
•  Original

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Socialdepartementet.

Arbetstidsutredningen tillsattes den 15 mars 1947 med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 februari samma år för att verkställa en all- män översyn av arbetstidslagstiftningen och för att framlägga förslag till förkortning av arbetstiden för grupper av arbetstagare med särskilt på- frestande arbete. Utredningen har till Herr Statsrådet överlämnat, den 1 december 1947 betänkande del I (SOU 1947: 65) angående arbetare under jord i gruva och stenbrott, den 1 december 1948 betänkande del II (SOU 1948: 51) angående treskiftsarbetare och tunnelarbetare och den 1 decem- ber 1949 betänkande del III (SOU 1949: 58) angående flottningsarbetare. I anledning av ett särskilt utred'ningsuppdrag den 19 mars 1948 angående utökning av den lagstadgade semestertidens läng-d överlämnade utredningen den 1 september 1950 betänkande del IV (SOU 1950: 32) angående tre veckors semester.

Utredningen har, förutom betänkandet' 1 semesterfrågan, sålunda tidigare framlagt två betänkanden avseende partiell förkortning av arbetstiden och ett betänkande avseende införandet av flottningsarbetare under den nuvarande arbetstidslagen . Utredningen redovisar i förevarande del av be- tänkandet resultatet av sitt arbete avseende den allmänna översynen av arbetstidslagstiftningen och förslag till förkortning av arbetstiden för vissa grupper arbetstagare beträffande vilka förslag tidigare icke framlagts. Med hänsyn till att utredningens förut framlagda förslag i förkortningsfrågan icke föranlett åtgärd från statsmakternas sida har utredningen även upp- tagit och aktualiserat dessa förkortningsfrågor.

Utredningen består av häradshövdingen Ove Hesselgren, ordförande, ordföranden i Svenska industritjånstemannaförbundet Harald Adams— son, ledamöterna av riksdagens andra kammare fru Elsa Johansson, Norr— köping, och trafikinspektoren Olof Nilsson, Göteborg, direktören i Järn- bruksförbundet Gustaf Rudenstam samt ombudsmannen i Landsorganisa- tionen i Sverige Edvard Vilhelmsson.

Utredningens sekreterare är förste byråsekreteraren i Arbetsmarknads- styrelsen fil. lic. Tore Hessler, som därtill förordnats den 15 december 1948, då förutvarande sekreteraren hovrättsassessorn Erland Conradi er- höll begärt entledigande från uppdraget.

Såsom biträdande sekreterare har tjänstgjort nuvarande ledamoten av

• Sida 8
•  Original

riksdagens andra kammare Leif Cassel under tiden 21 januari 1948—31 januari 1950, dåvarande amanuensen hos Arbetsmarknadsstyrelsen Harry Gustavsson under tiden 31 januari 1950—27 februari 1951, juris och filosofie kandidaten Sigurd Rietz under tiden 30 december 1952—12 april 1953 och 2—8 juni 1953 samt hovrättsfiskalen Anders Elowson under tiden 11 maj—31 december 1953.

Till utredningen har varit knuten ett stort antal experter av vilka fler- talet varit uppdelade på särskilda delegationer.

Som expert för arbetstidsfrågor i allmänhet har tjänstgjort byråchefen i Arbetarskyddsstyrelsen Filip Rune (tillkallad den 31 januari 1951).

Delegationen för frågor rörande sjukvårdsarbete m.m. har haft följande sammansättning. Som ordförande har tjänstgjort ledamoten av utredningen Elsa Johansson. De i delegationen ingående experterna har varit

lasarettsläkaren J. F. O. Andersson (tillkallad den 9 januari 1948), ombudsmannen i Svenska kommunalarbetareförbundet T. A. Andersson (tillkallad den 9 januari 1948, avliden den 30 maj 1951), dåvarande ord- föranden i Civilförvaltningens personalförbund A. J. Andersson (tillkallad den 9 januari 1948, entledigad på egen begäran den 1 november 1950), byråchefen hos Göteborgs sjukhusdirektion E. Bunne (tillkallad den 9 januari 1948), nuvarande ordföranden i Statens sjukhuspersonals förbund A. Enmark (tillkallad den 1 november 1950), ordföranden i Svenska barn— morskeförbundet Ellen Erup (tillkallad den 11 maj 1950), dåvarande sjuk- sköterskan vid Akademiska sjukhuset i Uppsala Anna Liedholm (tillkallad den 9 januari 1948, entledigad på egen begäran den 23 april 1951), nu— varande Iandstingsdirektören B. G. E. Olvén (tillkallad den 9 januari 1948), sekreteraren hos Svensk sjuksköterskeförening Astrid Staaff (tillkallad den 23 februari 1949) och ombudsmannen hos Stockholms kommunalar- betares samorganisation Th. Täckholm (tillkallad den 20 augusti 1951).

Delegationen för den yrkesmässiga trafiken har haft följande samman- sättning. Som ordförande har tjänstgjort ledamoten av utredningen O. Nilsson. I delegationen ingående experter har varit

direktören Hj. Albinsson (tillkallad den 21 februari 1948), nuva- rande ledamoten av riksdagens andra kammare L. D. Cassel (tillkallad den 31 januari 1950), ombudsmannen hos Svenska transportarbetareför- bundet J. Christensson (tillkallad den 9 januari 1948), direktören i Svenska lasttrafikbilågareförbundet B. Engholm (tillkallad den 9 januari 1948, på egen begäran entledigad den 20 februari 1948), direktören i Biltrafikens arbetsgivareförbund E. Elmstedt (tillkallad den 9 januari 1948), trafik- chefen hos Göteborgs spårvägar V. Hjelm (tillkallad den 9 januari 1948), ombudsmannen hos Stockholms spårvägs- och busspersonals samorganisa- tion E. A. Johansson (tillkallad den 9 januari 1948), stationsförman M. Lilja (tillkallad den 29 september 1952), dåvarande direktören i Svenska drosk-

• Sida 9
•  Original

bilägareförbundet C. Lindhé (tillkallad den 9 januari 1948), dåvarande verkställande direktören i Svenska järnvägarnas arbetsgivareförening K. H. Lundquist (tillkallad den 9 januari 1948), lokföraren A. J. Malm (tillkallad den 9 januari 1948) och dåvarande överinspektören i Järnvägsstyrelsen A. W. Påhlsson (tillkallad den 9 januari 1948).

Delegationen för arbete, som bedrivas av staten, har haft följande sam— mansättning. Som ordförande har tjänstgjort ledamoten av utredningen direktören G. Rudenstam. I delegationen ingående experter *har varit

ombudsmannen i Statstjänarkartellen, ledamoten av riksdagens andra kammare S. Henriksson (tillkallad den 9 januari 1948), dåvarande general- direktören och ordföranden i Statens avtalsnämnd J. Lingman (tillkallad den 9 januari 1948, på egen begäran entledigad den 6 februari 1950), nu- varande byråchefen hos Statens avtalsnämnd K. G. Samuelsson (tillkallad den 6 februari 1950).

Övriga experter har varit för frågor rörande hälsotillståndet bland järnvägspersonalen med sär- skild hänsyn till arbetstidens förläggning med. dr. B. Bjerner och docenten Å. Swensson (tillkallade den 26 maj 1950).

för frågor rörande jord'bruksarbete sekreteraren i Svenska lantarbetare— förbundet E. Jansson och verkställande direktören i Svenska lantarbets- givareföreningen G. Saemund (båda tillkallade den 6 april 1949).

för frågor rörande handeln ordföranden i Svenska handelsarbetareför- bundet S. A. Johansson och dåvarande vice verkställande direktöreni Handelns arbetsgivareorganisation G. Nordenskjöld (båda tillkallade den 6 april 1949).

för frågor rörande sjöfarten nuvarande direktören i Sveriges redare- förening Hans Larsson och ordföranden i Svenska sjöfolksförbundet, leda- moten av riksdagens andra kammare J. Svensson (båda tillkallade den 6 april 1949).

för frågor rörande hotell- och restaurangnäringen förbundsordföranden i Sveriges hotell- och restaurangpersonals förbund A. Axelsson och verk— ställande direktören i Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restau- ranter B. Garsten (båda tillkallade den 31 januari 1951).

Överläggningar har dessutom ägt rum med företrädare för ett stort an- tal av arbetsmarknadens organisationer.

Utredningen och olika av dess experter har efter medgivande av Chefen för socialdepartementet företagit ett antal resor.

Ordföranden, företrädare för trafikdelegationen och utredningens sek- reterare har företagit resor till Göteborg och övre Norrland samt till Skåne för studium av arbetsförhållandena vid järnvägsdriften (medgivanden den 21 december 1948 och 8 juli 1949) och för studium av arbetsförhållandena

• Sida 10
•  Original

vid vissa järnvägslinjer i det inre av Lappland (medgivande den 7 maj 1951).

Ordföranden, ledamöterna och utredningens sekreterare har avlagt be— sök i Eskilstuna för studium av arbetsförhållandena vid vissa gjuterier enligt medgivande den 12 oktober 1949.

Ordföranden, ledamöterna, experten Rune samt utredningens sekreterare har företagit resor i mellersta Sverige för studium av arbetsförhållandena vid vissa gjuterier enligt medgivande den 18 juli 1952.

Utredningens ledamot Elsa Johansson, dess expert Astrid Staaff och utredningens sekreterare Hessler har efter medgivanden den 31 mars och den 12 december 1949 under 16 dygn företagit resor till olika sjukvårds- inrättningar för studium av arbetsförhållandena.

I samband med utredningens försök med treskiftsarbete vid Central— lasarettet i Örebro och Länslasarettet i Ludvika har utredningens ledamot Elsa Johansson, experten Astrid Staaff och utredningens sekreterare Hessler företagit ett flertal resor till sagda orter efter medgivanden den 31 januari och 22 oktober 1951 samt 15 januari 1952. I de senare resorna deltog dess- utom utredningens expert Th. Täckholm.

Ordföranden, ledamöterna, experten Rune och sekreteraren har vidare företagit resa till Köpenhamn för studium av danska arbetstidsproblem enligt medgivande den 15 maj 1953.

Utredningen har företagit ett stort antal undersökningar för vilka redo- göres i betänkandet.

Vissa skrivelser har överlämnats till utredningen av Herr Statsrådet. Till utredningen har vidare inkommit skrivelser från olika organisationer.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utredningen härmed vörd— samt överlämna sitt betänkande del V med förslag till ny arbetstidslagstift- ning och partiell arbetstidsförkortning. De till betänkandet fogade bilagorna återfinnes i påföljande nummer av SOU.

Särskilda yttranden har avgivits av ledamöterna Adamsson, Elsa Johans— son, Nilsson, Rudenstam och Vilhelmsson.

Av utredningens arbetsuppgifter återstår dels en översyn av lagen om vissa inskränkningar beträffande tiden för förläggande av bageri- och kon- ditoriarbete dels ock frågan om semester för beroende uppdragstagare.

Stockholm den 2 juli 1954.

OVE HESSELGREN HARALD ADAMSSON ELSA JOHANSSON OLOF NILSSON GUSTAF RUDENSTAM EDVARD VILHEMSSON

/T. Hessler

• Sida 11
•  Original

Förslag till

Allmän arbetstidslag.

Härigenom förordnas som följer:

Inledande bestämmelser.

1 5.

Denna lag äger, med de inskränkningar nedan angivas, tillämpning å varje arbete, till vilket arbetstagare mot vederlag användes för arbets- givares räkning.

I denna lag förstås med arbetstagare envar, som utför arbete för annans läkning utan att i förhållande till denne vara att anse såsom självständig företagare, och med arbetsgivare envar, för vilkens räkning arbete utföres av sådan arbetstagare utan att mellan dem står någon tredje person, vilken såsom självständig företagare åtagit sig att ombesörja arbetets utförande.

2 g. ; 1 mom. Från lagens tillämpning undantagas: a) arbete, som utföres i arbetstagarens hem eller eljest under sådana ! förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över * arbetets anordnande,

b) arbete, som till sin natur är så oregelbundet, att det icke kan för— läggas till bestämda tider,

c) arbete, som är att hänföra till uppfostran eller undervisning,

d) arbete, som bedrives av lots— och fyrinrättningen,

e) arbete, som åvilar militär eller civilmilitär personal inom försvars— väsendet samt personal inom polisväsendet och brandväsendet,

f) skeppstjänst och fiske,

g) arbete, varå arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer äger tillämpning, samt

h) arbete såsom handelsresande eller platsförsäljare. 2 mom. Såsom arbetstagare skall vid tillämpning av denna lag ej räknas ' '

a) medlem av arbetsgivarens familj, vartill äro att hänföra maka eller make, släktingar i rätt upp- eller nedstigande led, syskon, styvbarn och styvföräldrar samt adoptivbarn och adoptivföräldrar,

b) företagsledare eller arbetsledare, som ej annat än tillfälligtvis själv deltar i arbetet,

• Sida 12
•  Original

c) kanslipersonal samt teknisk, administrativ eller merkantil kontors— personal utom i rörelse, som avser detaljhandel och i omedelbar anslut- ning därtill bedriven verksamhet eller som drives å rakstuga, frisersalong, fotografiateljé eller badinrättning, eller

(1) arbetstagare, som utan att vara hänförlig till någon av de under 11) eller c) angivna intar en med sådan arbetstagare jämförlig ställning.

3 5.

På begäran av domstol, allmän åklagare eller den vars rätt därav be- röres åligger det arbetarskyddsstyrelsen att avgöra, huruvida lagen är till— lämplig å visst arbete eller viss arbetstagare.

Är mål, som handlägges vid domstol, beroende av fråga varom i första stycket förmäles, skall domstolen hänskjuta frågan till arbetarskydds- styrelsen, när part sådant begär eller domstolen finner det nödigt; och må målet ej slutligt avgöras av domstolen, förrän arbetarskyddsstyrelsens be- slut kommit domstolen tillhanda.

4 5.

1 mom. Arbetsgivare äger använda arbetstagare till arbete å ordinarie arbetstid i den utsträckning som i denna lag sägs.

Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej kunnat förutses, vållat avbrott i en verksamhet eller ock medfört överhängande fara för sådant avbrott eller för skada å liv, hälsa eller egendom, må arbetsgivare i enlighet med vad i denna lag stadgas använda arbetstagare till arbete utöver ordinarie arbetstid (tid för nödfallsarbete).

I andra fall än som avses i andra stycket må arbetsgivare använda arbetstagare till arbete utöver ordinarie tid (övertid) i den utsträckning och under de villkor som i denna lag sägs.

2 mom. Tid, varunder arbetstagare står till arbetsgivarens förfogande utan att denne använder honom till arbete, skall räknas såsom arbetstid i den mån arbetsgivaren och arbetstagaren därom överenskomma.

Ordinarie arbetstid.

5 g.

1 mom. Till arbete å ordinarie arbetstid må arbetsgivare icke använda arbetstagare under längre tid, raster oräknade, än 48 timmar under loppet av en vecka eller, om arbetet bedrives regelmässigt såväl vardag som sön- och helgdag, 96 timmar under loppet av två veckor i följd.

2 mom. Annan ordinarie arbetstid än i 1 mom. angivits må, såvitt därigenom icke uppkommer längre sammanlagd arbetstid för en tidrymd av högst en månad än att den motsvarar 48 timmar i veckan, tillämpas beträffande

• Sida 13
•  Original

a) arbete, som bedrives av fångvården, tullverket och televerket, b) arbete, som har till ändamål att bereda sjukvård eller förlossnings— vård,

c) arbete, som utföres inom den slutna socialvården,

d) arbete, som åligger trafikpersonal vid sådan järnväg eller spårväg, som är upplåten för allmän trafik, ävensom trafikpersonal inom bil- väsendet och driftspersonal hos postverket,

e) skogsarbete samt kolning i mila, ändock att arbetet icke är att hänföra till skogsarbete, samt

f) arbete, som, utan att vara hänförligt under a)——e), bedrives med regelbunden skiftindelning.

6 5. 1 mom. Den ordinarie arbetstiden må ej något dygn, raster oräknade, överstiga 9 timmar. Dygnet räknas från klockan 0.

2 mom. Utan hinder av vad i 1 mom. första'stycket stadgas må den ordinarie arbetstiden utsträckas till 10 timmar för dygn och under ett dygn i veckan till 11 timmar beträffande

a) arbete, som avses i 55 2 mom. a)——e),

b) jordbruk jämte därtill hörande binäringar, vilka icke bedrivas såsom självständiga företag, samt trädgårdsskötsel och djurskötsel, ändock att arbetet bedrives utan samband med jordbruk,

c) rörelse, som avser detaljhandel och i omedelbar anslutning därtill bedriven verksamhet eller som drives å rakstuga, frisersalong, fotografi— ateljé eller badinrättning, samt

d) husligt arbete. Likaså må beträffande annat arbete än i första stycket sägs, där arbetet bedrives med regelbunden skiftindelning, den ordinarie arbetstiden för dygn utsträckas i den mån så kan vara nödigt med hänsyn till skift— gångens lämpliga genomförande.

7 5.

1 mom. Arbetarskyddsstyrelsen må, när skäl därtill äro, medgiva annan fördelning av den ordinarie arbetstiden än som följer av begräns- ningarna i 5 och 6 gg, dock ej i vidare mån än att arbetstiden för Viss tidrymd, som ej får omfatta mera än 12 månader i följd, genomsnitt- ligen uppgår till högst 48 timmar under loppet av en vecka.

2 mom. Arbetarskyddsstyrelsen må därjämte medgiva förlängning av den ordinarie arbetstiden utöver de i 5 och 6 gg angivna begräns- ningarna, därest arbetet medför synnerligen ringa ansträngning eller pågår

• Sida 14
•  Original

allenast under kortare tid eller, utan att så är fallet, viktiga skäl finnas till åtgärden.

3 mom. Undantag från de i 5 och 6 55 angivna begränsningarna må ock medgivas av arbetarskyddsstyrelsen, då det av uttalande av arbets- tagarnas sammanslutning eller sammanslutningar eller annorledes fram- går, att det stora flertalet av de arbetstagare, som skulle beröras av undan— taget, finner detsamma önskvärt och arbetstiden ej därigenom kommer att oskäligt utsträckas.

8 5.

1 mom. Arbetsgivare och arbetstagare må träffa överenskommelse om annan fördelning av den ordinarie arbetstiden än i 5 5 sägs, såframt över- enskommelsen har form av kollektivavtal och å arbetstagarsidan slutits eller godkänts av organisation, som enligt lagen om förenings- och för- handlingsrätt är att anse såsom huvudorganisation, samt under villkor i övrigt, att arbetstiden, raster oräknade, under viss tidrymd, som ej får omfatta mera än 12 månader i följd, genomsnittligen uppgår till högst 48 timmar under loppet av en vecka. Innefattar kollektivavtal reglering av arbetstiden i strid mot vad sist sagts, vare avtalet i sådan del ogillt.

Föreligger kollektivavtal, varom i första stycket stadgas, må avtalet, även om det är begränsat till medlemmar av den avtalsslutande organisationen å arbetstagarsidan, av arbetsgivare, som är bunden av avtalet, tillämpas jämväl beträffande arbetstagare, vilken icke omfattas av kollektivavtalet men sysselsättes i sådant arbete för vilket avtalet gäller.

2 mom. I fråga om sådana arbetstagare i statens eller kommuns tjänst, som äro underkastade ämbet'sansvar, må vederbörande myndighet besluta om sådan omfördelning av den ordinarie arbetstiden, som medgives i 1 mom., därest beslutet ansluter sig till antingen överenskommelse, som å arbetstagarsidan slutits eller godkänts av organisation, som enligt lagen om förenings- och :för-handlingsrått är att anse såsom huvudorganisation, eller, därest dylik överenskommelse ej ernåtts och fråga är om arbetstagare i statens tjänst, förslag som avgivits av vederbörande tjänstgöringsnämnd.

Tid för nödfallsarbete. 9 5.

1 mom. Arbetsgivare äger använda arbetstagare till nödfallsarbete i den mån så är nödigt med hänsyn till det förhållande som föranlett arbetet.

Vid nödfallsarbete åligger det arbetsgivaren att om arbetet samt dess anledning, omfattning och varaktighet göra anmälan till arbetarskydds- styrelsen senast inom två dygn från arbetets början.

Nödfallsarbete må icke fortsättas utöver sist angivna tid, utan att till-

• Sida 15
•  Original

stånd därtill sökts hos arbetarskyddsstyrelsen. Angående dylik ansökan har styrelsen att ofördröjligen meddela beslut.

Anmälan eller ansökan varom här är sagt må anses gjord, när den- samma i betalt brev avlämnats till posten.

? mom. Beträffande djurskötsel må arbetstagare utan sådan anmälan eller ansökan som i 1 mom. sägs användas till nödfallsarbete, därest arbetet föranledes av födelser, sjukdomsfall eller olycksfall bland djuren.

Övertid.

10 5.

1 mom. Till sådana förberedelse- eller avslutningsarbeten, som för driftens ohindrade gång nödvändigtvis måste utföras före eller efter den ordinarie arbetstiden, må nödigt antal arbetstagare användas å övertid under högst 6 timmar under loppet av en vecka eller, om arbetet bedrives regelmässigt såväl vardag som sön- och helgdag, under högst 12 timmar under loppet av två veckor i följd. Vad nu sagts skall även gälla vakttjänst, som anordnas inom trädgårdsskötsel.

2 mom. Finner arbetsgivare eljest nödigt att använda arbetstagare till arbete å övertid, vare därtill berättigad för högst 48 timmar under loppet av fyra kalenderveckor eller för högst 50 timmar under lop-pet av en kalen— dermånad. Övertid varom här sägs må dock ej överstiga 180 timmar under loppet av ett kalenderår eller vad angår arbete som avses i 65 2 mom. b) under loppet av 12 månader i följd.

! 3 mom. Är ytterligare övertid av trängande behov påkallad, må till- stånd att uttaga sådan, dock för högst 120 timmar under loppet av ett kalenderår eller vad angår arbete som avses i 6 5 2 mom. b) under loppet av 12 månader i följd, meddelas av arbetarskyddsstyrelsen.

11 5. Till arbete å övertid må endast användas arbetstagare, som fyllt 18 år. Arbetarskyddsstyrelsen må dock, när skäl därtill äro, lämna medgivande till att arbetstagare, som fyllt 16 men ej 18 år, användas till dylikt arbete.

Vad i första stycket stadgas skall beträffande arbetstagare som fyllt 16 år ej gälla husligt arbete.

12 5.

I fråga om arbetstagares skyldighet att utföra arbete å övertid gäller vad därom kan anses vara med arbetsgivaren överenskommet, men åligger det arbetsgivaren tillse, att icke arbetstagaren genom användande till dylikt arbete utsättes för överansträngning eller ohälsa.

• Sida 16
•  Original

13 5. Arbetsgivare, som använder arbetstagare till nödfallsarbete eller till arbete å övertid, vare skyldig föra anteckning om dylik arbetstid. Arbetar- skyddsstyrelsen har att utfärda erforderliga föreskrifter härom.

När särskilda skäl därtill äro, äger arbetarskyddsstyrelsen meddela befrielse från den i första stycket stadgade skyldigheten.

Arbetstagare äger rätt att själv eller genom utsedd representant taga del av de anteckningar, som arbetsgivaren enligt första stycket har att föra. Detsamma gäller beslut, som av arbetarskyddsstyrelsen delges arbets— givaren med stöd av denna lag.

Alllnänna bestämmelser. 14 5.

Tillsyn å efterlevnaden av denna lag och med stöd av densamma med- delade föreskrifter utövas av arbetarskyddsstyrelsen samt, under dess överinseende och ledning, av yrkesinspektionens hefattningshavare och kommunala tillsynsmän. Därvid skall i tillämpliga delar lända till efter— rättelse vad som finnes stadgat rörande tillsyn å efterlevnaden av arbetar- skyddslagen.

I annan fråga rörande lagens tillämpning än som avses i 3 5 har arbetar- skyddsstyrelsen att på begäran av domstol, allmän åklagare eller den vars rätt beröres av frågan avgiva utlåtande.

Till ledning vid tillämpningen av lagen äger arbetarskyddsstyrelsen meddela råd och anvisningar.

15 5.

I handläggningen hos arbetarskyddsstyrelsen av ärende rörande till— lämpningen av denna lag eller med stöd av densamma meddelad före- skrift skola, i den ordning och omfattning Konungen bestämmer, deltaga särskilda ledamöter, utsedda efter förslag av rikssammanslutningar av arbetsgivare och av arbetstagare.

Till utredning av ärende som avses i första stycket må arbetarskydds- , styrelsen låta vid allmän underrätt höra vittnen och sakkunniga. Finner i arbetarskyddsstyrelsen sådan åtgärd nödig, äger styrelsen därom göra framställning hos den underrätt inom vars område den som skall höras , har sitt hemvist eller någon tid uppehåller sig. Förhöret skall anses som bevisupptagning utom huvudförhandling. Rätten äger tillägga vittne och sakkunnig ersättning med vad som prövas skäligt. Kostnaderna för för- höret bestridas av allmänna medel. Sedan förhöret hållits, skall rätten tillställa arbetarskyddsstyrelsen protokoll däröver.

• Sida 17
•  Original

Över arbetarskyddsstyrelsens beslut i ärende enligt denna lag må klagan ej föras.

16 5.

Använder arbetsgivare arbetstagare till arbete i strid mot vad i denna lag är stadgat eller mot föreskrift, som meddelats med stöd av lagen, straffes med dagsböter. Var arbetstagaren under 18 år, vare den som har vårdnaden om arbetstagaren, där användandet skett med hans vetskap och vilja, förfallen till böter, högst etthundra kronor.

Försummar arbetsgivare att fullgöra anmälningsskyldighet som före- skrives i 9 5 1 mom. eller att iakttaga vad enligt 13 5 åligger honom, straffes med dagsböter. Har arbetsgivaren mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift i anteckning som avses i 13 5, straffes med dagsböter ej under fem.

Är fall som i denna paragraf avses ringa, skall ej till straff dömas.

17 5.

Beträffande arbete, som bedrives av staten eller av kommun eller hus- hållningssällskap, skall vad i denna lag är stadgat angående arbetsgivare gälla arbetsföreståndaren.

Lag samma vare där arbetarskyddsstyrelsen efter framställning av arbetsgivare godtagit viss person som arbetsföreståndare i arbetsgivarens ställe.

18 5.

Under utomordentliga förhållanden äger Konungen beträffande visst arbete eller visst arbetsområde föreskriva av förhållandena påkallat undan- tag från lagens tillämpning.

19 5.

Där i lag eller författning stadgas ytterligare begränsning beträffande arbetstagares användande till arbete än vad som följer av denna lag, skall sådan begränsning lända till efterrättelse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956, från och med vilken dag lagen om arbetstidens begränsning, lantarbetstidslagen och arbetstids- lagen för detajhandeln skola upphöra att gälla; dock må beträffande sådant arbete, som avses i denna lags 6 5 2 mom. b), bestämmelserna i 4 5 lantarbetstidslagen i vad avser arbetstidens reglering för vecka fort- farande tillämpas intill den 1 januari 1960 i stället för den nya lagens 5 5 1 mom.

Arbetarskyddsstyrelsen må meddela beslut enligt denna lag jämväl före den 1 januari 1956, dock med verkan tidigast från och med nämnda dag.

• Sida 18
•  Original

Förslag till

Arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer.

Härigenom förordnas som följer:

Lagens tillämpningsområde.

1 5.

Denna lag äger, med de inskränkningar nedan angivas, tillämpning å hotell-, restaurang- och kaférörelse. I omedelbar anslutning till hotell-, restaurang- eller kaférörelse utövad annan verksamhet, vilken ej bedrives såsom självständigt företag, skall vid tillämpning av lagen anses inbegripen i rörelsen.

I denna lag förstås med arbetstagare envar, som i rörelse, varom i första stycket sägs, utför arbete för annans räkning utan att i förhållande till denne vara att anse som självständig företagare, och med arbetsgivare envar, för vilkens räkning arbete utföres av sådan arbetstagare utan att mellan dem står någon tredje person, vilken såsom självständig företagare åtagit sig att ombesörja arbetets utförande.

2 5.

1 mom. Från lagens tillämpning undantagas:

a) arbete, som utföres under sådana förhållanden, att det ej kan anses ankomma på arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande,

b) arbete, som till sin natur är så oregelbundet, att det icke kan för- läggas till bestämda tider,

c) arbete, som har till ändamål att bereda sjukvård, fattigvård, upp- fostran eller undervisning,

d) rörelse, som avser detaljhandel och i omedelbar anslutning därtill bedriven verksamhet eller som drives å rakstuga, frisersalong, fotografi- ateljé eller badinrättning, samt

e) skeppstjänst.

2 mom. Såsom arbetstagare skall vid tillämpning av denna lag ej räknas:

a) medlem av arbetsgivarens familj, vartill äro att hänföra maka eller make, släktingar i rätt upp- eller nedstigande led, syskon, styvbarn och ; styvföräldrar samt adoptivbarn och adoptivföräldrar,

b) företagsledare, personalchef eller därmed jämförlig hefattningshavare i överordnad ställning eller 0) bokhållare eller annat kontorsbiträde.

• Sida 19
•  Original

19 3 5.

På begäran av domstol, allmän åklagare eller den vars rätt därav be— röres åligger det arbetarskyddsstyrelsen att avgöra, huruvida lagen äger tillämpning å visst arbete eller viss arbetstagare.

Är mål, som handlägges vid domstol, beroende av fråga varom i första stycket förmäles, skall domstolen hänskjuta frågan till arbetarskydds- styrelsen, när part sådant begär eller domstolen finner det nödigt; och

må målet ej slutligt avgöras av domstolen, förrän arbetarskyddsstyrelsens beslut kommit domstolen tillhanda.

Ordinarie arbetstid. 4 5. Arbetsgivare må icke använda arbetstagare till arbete under längre tid, raster och måltidsuppehåll oräknade, än 144 timmar under loppet av tre kalenderveckor. Arbetstiden må under en tidrymd av 24 timmar, räknad från klockan 6 den ena dagen till samma tid påföljande dag, ej överstiga 11 timmar.

5 5.

1 mom. Arbetarskyddsstyrelsen må, när skäl därtill äro, medgiva annan fördelning av den ordinarie arbetstiden än som följer av begräns- ningarna i 4 5, dock ej i vidare mån än att arbetstiden för viss tidrymd, som ej får omfatta mer än 12 månader i följd, genomsnittligen uppgår till högst 144 timmar under loppet av tre veckor.

2 mom. Arbetarskyddsstyrelsen må därjämte medgiva förlängning av den ordinarie arbetstiden utöver de i 4 5 angivna begränsningarna, därest arbetet medför synnerligen ringa ansträngning eller pågår allenast under kortare tid eller, utan att så är fallet, viktiga skäl finnas till åtgärden.

3 mom. Undantag från de i 45 angivna begränsningarna må ock med- givas av arbetarskyddsstyrelsen, då det av uttalande av arbetstagarnas sammanslutning eller sammanslutningar eller annorledes framgår, att det stora flertalet av de arbetstagare, som skulle beröras av undantaget, finner detsamma önskvärt och arbetstiden ej därigenom kommer att oskäligt ut- sträckas.

Tid för nödfallsarbete. 6 5.

Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej kunnat förutses, vållat avbrott i ett företags drift eller ock medfört över- hängande fara för sådant avbrott eller för skada å liv, hälsa eller egen- dom, må arbetstagare, i den mån det är nödigt med hänsyn till berörda

• Sida 20
•  Original

förhållande, användas till arbete åt tid utöver ordinarie arbetstid. Om sådant arbete samt dess anledning, omfattning och varaktighet åligger det arbetsgivaren att senast inom två dygn från dess början göra anmälan till arbetarskyddsstyrelsen.

Arbetet må ej fortsättas utöver sist angivna tid, utan att tillstånd därtill sökts hos arbetarskyddsstyrelsen. Angående sådan ansökan har styrelsen att ofördröjligen meddela beslut.

Anmälan eller ansökan, varom här är sagt, må anses gjord, när den- samma i betalt brev avlämnats till posten.

Övertid. 7 5.

1 mom. Till betjäning av gäster, som vid upphörande av servering be— finna sig inom det för serveringen avsedda området, samt till sådana för- beredelse- eller avslutningsarbeten, som för driftens ohindrade gång nöd- vändigtvis måste utföras före eller efter den allmänna arbetstiden, må nödigt antal arbetstagare användas å övertid under högst 18 timmar under loppet av tre kalenderveckor, dock att under en tidrymd av 24 timmar, räknad från klockan 6 ena dagen till samma tid påföljande dag, arbets- tagare icke må användas till sådant arbete å övertid mer än en och en halv timme.

2 mom. Finner arbetsgivare eljest nödigt att använda arbetstagare till arbete å övertid, vare därtill berättigad för högst 36 timmar under loppet av tre kalenderveckor och 180 timmar under loppet av ett kalenderår.

3 mom. Är ytterligare övertid av trängande behov påkallad, må till- stånd att uttaga sådan, dock för högst 120 timmar under loppet av ett kalenderår, meddelas av arbetarskyddsstyrelsen.

85.

Till arbete å övertid enligt 7 5 1 mom. må endast användas arbetstagare, som fyllt 16 år.

Till arbete å övertid enligt 7 5 2 och 3 mom. må endast användas arbets- tagare, som fyllt 18 år. Arbetarskyddsstyrelsen må dock, när skäl därtill äro, lämna medgivande till att arbetstagare, som fyllt 16 men ej 18 år, an- vändas till dylikt arbete.

9 5.

I fråga om arbetstagares skyldighet att utföra arbete å övertid gäller vad därom kan anses vara med arbetsgivaren överenskommet, men åligger det arbetsgivaren tillse, att icke arbetstagaren genom användande till dylikt arbete utsättes för överanstrångning eller ohälsa.

• Sida 21
•  Original

Anteckning om arbetstid m. m. 10 5. Arbetsgivare, som använder arbetstagare till nödfallsarbete eller till arbete å övertid, vare skyldig föra anteckning om dylik arbetstid. Arbetar- skyddsstyrelsen har att utfärda erforderliga föreskrifter härom. När särskilda skäl därtill äro, äger arbetarskyddsstyrelsen meddela befrielse från den i första stycket stadgade skyldigheten.

Arbetstagare äger rätt att själv eller genom utsedd representant taga del av de anteckningar, som arbetsgivaren enligt första stycket har att föra. Detsamma gäller beslut som av arbetarskyddsstyrelsen delgives arbets- givaren med stöd av denna lag.

Allmänna bestämmelser. 11 5.

Tillsyn å efterlevnaden av denna lag och med stöd av densamma med- delade föreskrifter utövas av arbetarskyddsstyrelsen samt, under dess överinseende och ledning, av yrkesinspektionens hefattningshavare och kommunala tillsynsmän. Därvid skall i tillämpliga delar lända till efter— rättelse vad som finnes stadgat rörande tillsyn å efterlevnaden av arbetar- skyddslagen.

I annan fråga rörande lagens tillämpning än som avses i 3 5 har arbetar- skyddsstyrelsen att på begäran av domstol, allmän åklagare eller den vars rätt beröres av frågan avgiva utlåtande.

Till ledning vid tillämpningen av lagen äger arbetarskyddsstyrelsen meddela råd och anvisningar.

12 5. _

I handläggningen hos arbetarskyddsstyrelsen av ärende rörande till- lämpningen av denna lag eller med stöd av densamma meddelad före- skrift skola, i den ordning och omfattning Konungen bestämmer, deltaga särskild-a ledamöter, utsedda efter förslag av rikssammanslutningar av ar- betsgivare och av arbetstagare.

Till utredning av ärende som avses i första stycket må arbetarskydds- styrelsen låta vid allmän underrätt höra vittnen och sakkunniga. Finner arbetarskyddsstyrelsen sådan åtgärd nödig, äger styrelsen därom göra framställning hos den underrätt inom vars område den som skall höras har sitt hemvist eller någon tid uppehåller sig. Förhöret skall anses som bevisupptagning utom huvudförhandling. Rätten äger tillägga vittne och sakkunnig ersättning med vad som prövas skäligt. Kostnaderna för för- hör som ovan sägs bestridas av allmänna medel. Sedan förhör-et hållits, skall rätten tillställa arbetarskyddsstyrelsen protokoll däröver.

• Sida 22
•  Original

Över arbetarskyddsstyrelsens beslut i ärende enligt denna lag må klagan ej föras.

13 5.

Använder arbetsgivare arbetstagare till arbete i strid mot vad som stadgas i denna lag eller mot föreskrift, som meddelats med stöd av lagen, straffes med dagsböter. Var arbetstagaren under 18 år, vare den som har vårdnaden om arbetstagaren, där användandet skett med hans vetskap och vilja, förfallen till böter, högst etthundra kronor. !

Försummar arbetsgivare att fullgöra anmälningsskyldighet som före- * skrives i 65 eller att iakttaga vad enligt 105 åligger honom, straffes med dagsböter. l

Har arbetsgivare mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift i anteck- ning som avses i 10 5, straffes med dagsböter ej under fem.

Är fall som i denna paragraf avses ringa, skall ej till straff dömas.

14 5.

Beträffande arbete, som bedrives av staten eller av kommun, skall vad i denna lag är stadgat angående arbetsgivare gälla arbetsföreståndaren.

Lag samma vare där arbetarskyddsstyrelsen efter framställning av arbetsgivare godtagit viss person såsom arbetsföreståndare i arbetsgivarens ställe.

15 5.

Under utomordentliga förhållanden äger Konungen beträffande visst arbete eller visst arbetsområde föreskriva av förhållandena påkallat undan- tag från lagens tillämpning.

16 5.

Där i lag eller författning stadgas ytterligare begränsning beträffande arbetstagares användande till arbete än vad som följer av denna lag, skall sådan begränsning lända till efterrättelse.

arbetstidslagen den 23 maj 1947 för hotell, restauranger och kaféer skall upphöra att gälla. Arbetarskyddsstyrelsen må meddela beslut enligt denna lag jämväl före

l l l Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956, från och med vilken dag den 1 januari 1956, dock med verkan tidigast från och med nämnda dag.

• Sida 23
•  Original

Förslag till

Lag om förkortad ordinarie arbetstid för arbetstagare med särskilt påfrestande eller hälsofarligt arbete. Härigenom förordnas som följer: 1 5. I de fall, varom i denna lag stadgas, skola om begränsningen av den ordinarie arbetstiden enligt allmänna arbetstidslagen gälla nedan angivna särskilda bestämmelser.

2 5.

De i allmänna arbetstidslagen rörande begränsning av den ordinarie ar- betstiden angivna tidrymderna å 48 och 96 timmar skola i stället vara

1) 40 respektive 80 timmar beträffande arbete under jord i gruva eller stenbrott eller vid anläggning av tunnel samt

2) 42 respektive 84 timmar beträffande dels arbete, som med regel- bunden skiftindelning bedrives dygnet runt, dels arbete, däri arbetstaga- ren utsättes för röntgenstrålning eller strålning från radioaktivt ämne i sådan omfattning som kan innebära hälsofara, dels ock arbete, som utföres av sjuksköterska ä kirurgisk operationsavdelning vid normal- eller cen—

l l trallasarett. 3 5. l ; Beträffande annat arbete än som avses i 2 5 skall ordinarie arbetstid, » som infaller mellan klockan 23 och klockan 5 —— i den mån därigenom

icke för veckan eller, därest begränsningsperioden är längre än en vecka, i genomsnitt för vecka uppkommer kortare ordinarie arbetstid än 42 tim- mar — räknas

1) en tredjedel längre för trafikpersonal i krävande säkerhetstjänst vid järnväg upplåten för allmän trafik samt

2) en sjättedel längre för annan arbetstagare, därest denne mellan klockan 23 och klockan 5 utför arbete under minst 3 timmar.

Uppgår arbetstid, som enligt första stycket 2) skall uppräknas, till — utöver visst antal hela timmar —— del av timme, skall sådan överskjutande del räknas, om den överstiger 30 minuter, till en timme och eljest till en halv timme.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956; dock skall stadgandet i 2 5 i vad det avser dels arbete, som utföres av sjuksköterska å kirurgisk operationsavdelning vid normal- eller centrallasarett, dels ock sådant med regelbunden skiftindelning dygnet runt bedrivet arbete, vari uppehåll göres

• Sida 24
•  Original

för söndagar, träda i tillämpning först den 1 januari 1957. Beträffande arbete, som sist sagts, skall den ordinarie arbetstiden under 1956, med frångående av vad därom eljest är stadgat, så begränsas, att denna arbets- tid under begränsningsperioden ej överstiger 45% timmar i genomsnitt för vecka.

• Sida 25
•  Original

UTREDNINGENS UPPDRAG

Riktlinjerna för utredningens arbete uppdrogs av dåvarande Statsrådet Mossberg i det anförande denne höll till statsrådsprotokollet, då Kungl. Maj:t gav sitt bemyndigande att tillkalla de sakkunniga. Föredragande Statsrådet anförde sålunda den 28 februari 1947 efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter bl. a. följande.

»De grundläggande stadgandena i fråga om nu gällande arbetstidslagstiftning äro meddelade i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning, den s. k. allmänna arbetstidslagen . Bestämmelserna i denna lag gå i huvudsak tillbaka på lagstiftningen av år 1919. Lagen äger i princip tillämpning ä rörelser och företag inom hela näringslivet. Såsom ett allmänt undantag gäller dock, att lagen endast äger tillämpning, såvitt i rörelsen eller företaget i regel användas flera än fyra arbetare; de 5. k. småföretagen äro sålunda uteslutna. Vidare finnas åtskilliga andra undantag, varigenom hela näringsgrenar eller vissa grupper av arbetstagare eller vissa former av arbete ställas utanför allmänna arbetstids- lagen. Detsamma gäller arbete som bedrives av staten. För vissa närings- grenar, som ej falla under allmänna arbetstidslagen , gälla speciella arbetstids- lagar, såsom sjöarbetstidslagen, arbetstidslagen för detaljhandeln, arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer samt lantarbetstidslagen. Dessa lagar äro i stor utsträckning uppbyggda efter mönster av allmänna arbetstidslagen . Jämväl lagen om arbetarskydd, hembiträdeslagen och förordningen den 25 oktober 1940 angående yrkesmässig biltrafik m. m. innehålla bestämmelser om arbetstiden.»

Föredragande Statsrådet erinrade om att huvudstadgandet i allmänna arbetstidslagen innebär, att arbetsgivare ej må använda arbetare till arbete under längre tid, raster oräknade, än 48 timmar i veckan. Inom denna ram kan arbetstiden variera enligt vissa i lagen närmare angivna grunder. Lagen medger, att arbete å övertid efter överenskommelse mellan parterna må förekomma i viss omfattning. Härefter fortsatte föredragande Stats- rådet:

»Under de snart trettio år som gått sedan normalarbetstiden _ 8-timmars- dagen —— i lag fixerades har vårt näringsliv genomgått en snabb utveckling. Arbetsförhällandena ha i mycket omgestaltats. Det torde icke råda något tvivel om att arbetstakten — bl. a. genom ett vidgat tillämpande av ackordssystemet — under denna tid i allmänhet stegrats. Härvid torde förhållandena emellertid ha gestalt-äts olika inom olika delar av näringslivet. På grund av de föränd— ringar, som arbetsförhållandena sålunda äro underkastade, torde det vara av behovet påkallat att föreliggande lagstiftningskomplex tid efter annan blir före— mål för översyn. Jag finner tiden nu vara inne att verkställa en dylik översyn.»

I fortsättningen erinrade föredragande Statsrådet om den allmänna steg- ringen av arbetstakten inom näringslivet och att vid skilda tillfällen tanken på en generell förkortning av arbetstiden framförts. Skäl härför har an- förts både ur arbetarskyddssynpunkt och ur produktionsteknisk synpunkt. En dylik generell förkortning av normalarbetstiden torde emellertid med

• Sida 26
•  Original

hänsyn till det rådande produktionsläget icke låta sig genomföra. Vid den översyn av arbetstidslagstiftningen, som föredragande Statsrådet förordade, torde därför utredningsarbetet böra inriktas främst på frågan om en för- kortning av arbetstiden för vissa yrken, något som i fortsättningen närmare utvecklades.

»Behovet av en förkortning av arbetstiden för vissa yrkeskategorier har aktua- liserats vid olika tillfällen. Riksdagen har sålunda i skrivelse den 29 juni 1945 i anledning av väckt motion angående utredning om förkortning av arbetstiden vid skift- och nattarbete samt vid arbete under jord m. m. hemställt om en all- män översyn av den allmänna arbetstidslagen. Till grund för riksdagens hem- ställan åberopades vad andra lagutskottet anfört i sitt utlåtande över motionen. Utskottet uttalade, att frågan om en allmän arbetstidsförkortning vore ett spörs- mål, som man finge se på jämförelsevis lång sikt, men ansåg däremot att en förkortning av arbetstiden vore möjlig vid vissa former av arbeten eller inom vissa näringsgrenar. Utskottet fann därför att en utredning vore påkallad rörande förkortning av arbetstiden vid skift- och nattarbete samt vid arbete, som eljest kunde anses vara av mera påfrestande art. Vidare ansåg utskottet önskvärt, att spörsmålet om införande av ändrade bestämmelser rörande övertidsarbete bleve föremål för utredning. I sistnämnda hänseende erinrade utskottet att 1938 års riksdag i skrivelse till Kungl. Maj:t (nr 108) hemställt om utredning, under vilka förhållanden övertidsarbete uttoges enligt lagen om arbetstidens begräns- ning och huruvida jämkningar i rätten att uttaga dylikt arbete kunde vara av omständigheterna påkallade, ävensom att socialstyrelsen i anledning härav verk— ställt vissa undersökningar, huvudsakligen av statistisk art, medan däremot ytter- ligare utredning, som närmast skulle avse övertidsarbetets verkningar ur medi- cinska synpunkter, ansetts böra inställas efter krigsutbrottet 1939.

Utskottet anförde vidare, att frågan om lagens tillämpningsområde borde tagas under omprövning. Utskottet erinrade därvid att 1944 års riksdag hos Kungl. Maj:t anhållit om utredning angående frågan om lagstadgad arbetstids- reglering rörande arbete som har till ändamål att bereda sjukvård. Uppmärk- samhet bord-e enligt utskottets mening ägnas jämväl åt andra spörsmål, avseende arbetstidslagens utformning.

Förevarande frågor ha ävenledes gjorts till föremål för motioner vid 1946 års riksdag. Under hänvisning till riksdagens år 1945 gjorda hemställan om en all- män översyn av allmänna arbetstidslagen hemställde emellertid andra lagutskottet i sitt utlåtande över motionerna, att dessa icke måtte föranleda till någon riks— dagens åtgärd och denna hemställan bifölls.»

I direktiven nämndes vidare, att behovet av en översyn av arbetstids— lagstiftningen jämväl aktualiserats genom skrivelser från Landsorganisa- tionen till Chefen för socialdepartementet av den 5 mars 1945 och den 3 december 1946. I den förstnämnda av dessa skrivelser framhölls, att lagens tillämpningsområde avsevärt borde vidgas och de nuvarande undantagen slopas eller inskränkas. I samband därmed borde den nuvarande special— lagstiftningen inarbetas i en förenhetligad arbetstidslag. Reglerna om övertidsarbete krävde revision och tungt vägande skäl förelåg för en för— kortning av arbetstiden för vissa påfrestande arbeten. I den senare av skrivelserna underströk LO önskvärdheten av att i första hand åtgärder

• Sida 27
•  Original

vidtages till förkortning av arbetstiden för vissa arbetaregrupper, som har obekväm arbetstidsförläggning och är sysselsatta med särskilt hårt arbete. LO hemställde om att en utredning rörande förkortning av arbetstiden för arbetare, som är sysselsatta med nattarbete och arbete under jord, snarast möjligt måtte företagas.

I fortsättningen erinrades om den skrivelse till Statsrådet Möller och till föredragande Statsrådet Mossberg som avgivits av samarbetskommittén för de fackförbund, till vilka chaufförer inom olika branscher är anslutna. I denna hemställdes om att en revision av arbetstidslagstiftningen borde avse jämväl företag inom den yrkesmässiga trafiken med mindre än fyra anställda. Härvid borde beaktas såväl arbetstidens längd som förekomsten av skiftarbete. Föredragande Statsrådet fortsatte härefter:

»Av de spörsmål, som sålunda aktualiserats, har i annat sammanhang frågan om arbetsförhållandena för skiftarbetare och vissa andra arbetstagare med sär— skilt ansträngande arbetsuppgifter varit föremål för överväganden. Jag vill här erinra om den vid 1946 års riksdag genomförda lagstiftningen om förlängd semester för vissa arbetstagare med särskilt påfrestande och hälsofarligt arbete. Under förarbetena till denna lagstiftning ifrågasattes starkt, att bland de grupper av arbetstagare som med hänsyn till arbetets beskaffenhet borde beredas för- längd semester också måtte medtagas skiftarbetare. 1942 års semesterkommitté, vars i ämnet avgivna betänkande lagts till grund för nyssnämnda lagstiftning, hade låtit verkställa ingående undersökningar rörande arbetsförhållandena för skiftarbetarna men fann att i det frågekomplex som här mötte frågan om för- längd semester intoge en andrahandsställning, varför kommittén fann sig icke då böra avge förslag om förlängd semester för skiftarbetare. Till denna stånd- punkt anslöt jag mig vid anmälan i statsrådet av förslag till lagstiftning i ämnet. Jag anförde tillika, att det vore min avsikt att, så snart 1938 års arbetarskydds— kommitté slutfört sitt arbete på en reviderad arbetarskyddslagstiftning, upptaga frågan om utredning rörande skiftarbetarnas arbetsförhållanden och de möjlig— heter som kunde föreligga att avhjälpa de olägenheter i fysiskt och psykiskt hänseende, vartill skiftarbetet gåve upphov.

1938 års arbetarskyddskommitté har den 13 december 1946 avgivit betänkande med förslag till ny arbetarskyddslagstiftning (SOU 1946: 60). I betänkandet redo- visas resultatet av en av kommittén år 1938 verkställd undersökning rörande arbetsförhållandena vid industrierna och därmed likställda arbetsställen, vari ingår en utredning angående förekomsten och omfattningen av skiftarbete även- som av nattarbete utan samband med skiftarbete. I sitt förslag till ny arbetar— skyddslagstiftning har arbetarskyddskommittén upptagit skärpta bestämmelser angående medgivande av nattarbete. Genomföres kommitténs förslag i denna del, komlner skiftarbete att vara tillåtet i mindre omfattning än för närvarande, men kommittén förutsätter dock, att skiftarbete alltjämt skall kunna förekomma i ganska betydande utsträckning.»

Härefter berörde-s ski-ftarbetarnas arbetstids- och semesterförhållan- den. I fortsättningen anfördes, att frågan om skiftarrbetarnas ställning i arbetstidshänseende emellertid endast var ett av de problem rörande arbetstidslagstiftningen, som påkallade en lösning. Till en början var det självfallet att vid en inskränkning av normalarbetstiden för skiftarbetare

• Sida 28
•  Original

motsvarande spörsmål måste upptagas till övervägande beträffande vissa andra grupper av arbetare med särskilt påfrestande arbete. Föredragande Statsrådet anförde vidare följande.

»— _ —— Jag finner det vidare angeläget att den utredning i fråga om över- tidsarbetets förekomst och om behovet av ändrade regler om uttagande av över- tidsarbete, som före kriget påbörjades i anledning av 1938 års riksdags hem- ställan, nu återupptages. Det synes så mycket mera önskvärt att på denna punkt undersöka verkningarna av den nuvarande lagstiftningen, som det under krigs- åren förekommit och alltjämt torde förekomma övertidsarbete i större utsträck- ning än tidigare.» l

I fortsättningen erinrades om att i tider av allmän arbetsbrist arbets- l kraften söker sig bort från tunga och med hänsyn till arbetsmiljön eller l arbetstidsförläggningen mindre attraktiva yrken. Statsrådet fann, att ut- * redningen jämväl till prövning borde upptaga frågan, huruvida icke en förkortning av arbetstiden inom vissa tunga yrken skulle kunna vara ägnad i att underlätta rekryteringen av arbetskraft till dessa. *

Härefter anfördes följande: l »En översyn av allmänna arbetstidslagen i de hänseenden jag nu nämnt berör l centrala bestämmelser i lagstiftningen. I enlighet med vad andra lagutskottet anfört vid 1945 års riksdag torde fördenskull en allmän översyn av lagstiftningen böra ske. Därvid bör jämväl undersökas, huruvida det kan anses lämpligt, att . i den allmänna arbetstidslagen inrymma en reglering av arbetstiden på de om- * råden, där för närvarande speciallagstiftning gäller. Otvivelaktigt är det önsk- l värt att på detta område möjligast enhetliga bestämmelser gälla. Från denna synpunkt bör också undersökas förntsättningarna att slopa eller begränsa nu gällande undantag från lagstiftningens tillämpningsområde. Särskilt bör härvid beaktas spörsmålen om en arbetstidsreglering för arbete som utföres av staten, inom sjukvårdsväsendet och den yrkesmässiga trafiken ävensom frågan om små- företagens inbegripande under arbetstidslagstiftningen. Jämväl i övrigt böra stadgandena i arbetstidslagstiftningen bli föremål för förnyade överväganden, varvid även frågan huruvida den svenska arbetstidslagstiftningens utformning bör anpassas till den internationella konventionen på förevarande område må upptagas till prövning.»

Statsrådet fann i enlighet med det anförda, att en allmän översyn av arbetstidslagstiftningen var påkallad. Denna översyn torde böra verkställas av särskilda sakkunniga. Då utredningen kommer att beröra många olika områden, torde arbetet lämpligen kunna uppdelas på olika delegationer, anförde Statsrådet, varvid de sakkunniga skall äga att i erforderlig ut- sträckning med sig adjungera särskilda experter. Statsrådet förordade, att de sakkunniga, därest de så finner lämpligt, till särskild behandling *. upptar spörsmål, som kan lösas fristående, och avlämnar förslag härut- innan utan att avvakta utredningens slutförande i dess helhet.

• Sida 29
•  Original

KAPITEL I. INLEDNING

A. HISTORIK

Den första riksdagsmotionen här i landet rörande lagstadgad begräns- ning av arbetstiden väcktes redan år 1856. Motionen utmynnade i ett yrkande, »att arbetstiden inom alla rikets fabriker genom ett statsmakter- nas sammanstämmande beslut måtte bliva bestämd till högst tolv timmar om dagen för fullvuxna personer och de över 16 år samt till åtta timmar om dagen för ungdom under 16 års ålder». Det dröjde sedan 30 år till dess förslag i frågan nästa gång förelades riksdagen. Detta skedde genom en motion i första kammaren år 1886. I motionen ifråga föreslogs lag— stadgad maximal arbetstid av nio timmar per dag för arbetarna i de nä- ringar, som finge stöd genom skyddstullar. Förslaget, som var ett led i striden mot protektionismen, avvisades av riksdagen.

Under förra århundradets sista och detta århundrades båda första decennier återkom vid upprepade tillfällen motioner i frågan. Härvid yrka— des antingen på allmän arbetstidsförkortning eller på kortare arbetstid för vissa grupper. De framförda önskemålen tillgodosågs i så måtto, att lagbestämmelser tillskapades rörande visst hälsofarligt arbete och om kvinnors och minderårigas användande till arbete. Dessa bestännnelser avsåg att bereda skydd mot överansträngning och ohälsa. Det av arbetar— rörelsen framförda kravet på åtta timmars arbetsdag hade ett vidare syfte. Förkortad arbetstid var — hette det — en förutsättning för arbetar- nas deltagandc i det allmänna samhällsarbetet och sålunda ett viktigt led i demokratiseringsprocessen. En begränsning av arbetstiden skulle vidare ge arbetarna möjlighet att tillgodogöra sig de värden som den fort— skridande kulturutvecklingen i stigande grad skänkte andra grupper inom samhället.

Genom uppgörelser mellan parterna på arbetsmarknaden förkortades arbetstiden efter hand. Nämnas kan sålunda, att medelarbetstiden per vecka vid landets större industrier minskade från 59,5 timmar är 1905 till 56,4 timmar är 1917. Under samma tid hade man inom den kontinuer- ligt skiftgående industrien i icke ringa utsträckning övergått från två— till treskiftsarbete. Detta medförde en nedgång i antalet arbetstimmar per vecka från förutvarande 72 —— vid arbete även på söndagar 84 _— till resp. 48 och 561.

1 Arbetstidskommitténs beräkningar.

• Sida 30
•  Original

1. Allmänna arbetstidslagen a) Tiden till och med 1930

Lagens tillkomst. Den 15 februari 1918 uppdrog Kungl. Maj:t åt särskilda sakkunniga att verkställa utredning och avge förslag till lagstiftning om arbetstidens begränsning. Såsom inbegripet i utredningsuppdraget an- gavs vara bl. a. frågan om maximerad arbetsdag. De sakkunniga, vilka antog benämningen arbetstidskommittén, avlämnade i januari 1919 be- tänkande med förslag om åtta timmars arbetsdag. Till betänkandet var fogat reservationer av representanter för såväl arbetsgivarna som arbets— tagarna inom kommittén. Arbetsgivarna hävdade bl. a. att arbetstiden icke borde sättas kortare än till 54 timmar per vecka. Ävenså yrkades på vidgade övertidsbestämmelser. Arbetstagarnas representanter å sin sida framställde krav på en strängare avfattning av bestämmelserna om arbetstidens längd. Vidare motsatte de sig flertalet av de föreslagna un— dantagen från lagens tillämpningsområde.

Propositionen i ämnet utarbetades inom Civildepartementet. I denna upptogs arbetstidskommitténs förslag i väsentligen oförändrat skick.

Propositionen underställdes 1919 års lagtima riksdag (nr 247). Med några smärre ändringar förordades förslaget av andra särskilda utskottet (utl. nr 5). Resultatet av förslagets behandling i riksdagen blev emeller- tid, att det antogs av andra kammaren men förkastades av första. Det hade sålunda för denna gång fallit.

2. Lantarbetstidslagen

I det förslag till allmän arbetstidslag, som arbetstidskommittén år 1919 utarbetade, hade kommittén i enlighet med sina direktiv infört särskilda undantagsbestämmelser för bl. a. jordbruket. Åttatimmarslagen medförde sålunda icke någon laglig reglering av arbetstiden för jordbrukets arbetare. Redan i anslutning till den första arbetstidslagens antagande yrkades emellertid i motioner på begränsad arbetstid jämväl för lantarbetarna. Motionerna avslogs av riksdagen. Under de följande åren väcktes sedan, dock utan framgång, vid upprepade tillfällen motioner, vari yrkades på arbetstidshegränsning för lant- och trädgårdsarbetare. Den negativa in— ställningen motiverades med, att de arbetstagare varom här var fråga ar- betade under så speciella förhållanden att det icke var möjligt att lagligt reglera deras arbetstid.

Den första lantarbetstidslagen. År 1933 togs ett viktigt initiativ för frågans lösning. Den 30 juni detta år erhöll nämligen Chefen för socialde- partementet bemyndigande att tillkalla särskilda sakkunniga för att utreda frågan om reglerad arbetstid inom jordbruket och dess binäringar. De sak— kunniga, vilka antog benämningen lantarbetstidsutrcdningen, avlämnade i september 1935 betänkande med förslag i frågan.

Proposition med förslag till lantarbetstidslag avläts till 1936 års riks- dag (nr 230). Med ledning av avgivna yttranden hade en grundlig över- arbetning av de sakkunnigas förslag ägt rum. I jämförelse med vad de sakkunniga föreslagit innehöll sålunda regeringsförslaget den viktiga utvidgningen av lagens tillämpningsområde att däri skulle ingå även djurskötsel. Härjämte förordades kortare såväl års— som veckoarbetstid än vad de sakkunniga föreslagit.

Propositionen behandlades av andra lagutskottet, som i likhet med de sakkunniga ansåg [att från lagens tillämpning borde und—antagas djur— skötsel (utl. nr 52). Även i fråga om arbetstidens längd anslöt sig utskot- tet i huvudsak till de sakkunnigas förslag. Såväl de sakkunniga som Chefen för socialdepartementet hade ansett, att lagen borde äga tillämpning beträf-

• Sida 40
•  Original

fande företag vid vilket i regel flera än tre arbetare användes. Utskottet höjde detta antal till fyra.

Förslaget, med de av utskottet förordade modifikationerna, godkändes av riksdagen. Lag i ämnet (lantarbetstidslagen) utfärdades den 26 juni 1936. Den skulle gälla under tiden 1 november 1936—31 oktober 1939.

Lagrevisionen 1937. Efter nyval till riksdagens andra kammare togs frågan är 1937 upp på nytt. I en den 12 februari dagtecknad proposition (nr 94) förordades sådana ändringar i lagen, att densamma skulle bring- as i huvudsaklig överensstämmelse med regeringsförslaget av år 1936. Riksdagen godtog denna gång förslaget med endast en av andra lagutskottet (utl. nr 48) förordad mindre justering. Lag angående änd- ring i vissa delar av lantarbetstidslagen utfärdades sedan den 26 juni 1937.

1939 års lag. I juli 1938 uppdrog Kungl. Maj:t åt Arbetsrådet att in- komma med en redogörelse för lantarbetstidslagens dittillsvarande verk- ningar. Med ledning härav borde även rådet avge förslag till önskvärda ändringar i lagen.

I oktober 1938 avlämnade Arbetsrådet i anledning av sitt uppdrag för— slag till reviderad lantarbetstidslag. Det utarbetade lagförslaget granska- des sedan av för ändamålet tillkallade särskilda sakkunniga.

Proposition med förslag till ny lantarbetstidslag avlämnades till 1939 års lagtima riksdag (nr 244). I denna framhölls, att förnyad lagstift- ning i ämnet borde genomföras med bibehållande av lagens huvud- grunder.

I regeringsförslaget föreslogs ändrade bestämmelser om ordinarie ar- betstid för arbetstagare med s. k. blandat arbete. Vidare skulle tidsen— heten för beräkning av tr'ädgårdsarbetarnas arbetstid ändras från två till en vecka. Möjligheterna för arbetsgivare att taga ut övertid föreslogs ut- vidgad. Sålunda skulle Arbetsrådet äga medge att vid trängande behov 100 övertidstimmar per år fick uttagas. Någon sådan befogenhet hade rådet icke förut haft. Slutligen föreslogs den ändringen i definitionen av lagens tillämpningsområde, att ordet »rörelse» utbyttes mot »företag».

Förslaget godtogs av riksdagen utan erinran. Lag utfärdades den 15 juni 1939.

1942 års lag. Genom att lantarbetstidslagen alltjämt hade provisorisk karaktär förelades frågan riksdagen ånyo år 1942 (prop. nr 360). Alltjämt ansågs det lämpligt bibehålla lagens provisoriska karaktär.

På förslag av Arbetsrådet, som även denna gång haft att pröva i vilken utsträckning en revision av lagen var av behovet påkallad, förordades vissa mindre ändringar. Den viktigaste av dessa avsåg en viss omregle- ring av arbetstiderna för arbetare med blandat arbete.

Riksdagen antog efter tillstyrkan av andra lagutskottet (utl. nr 48)

• Sida 41
•  Original

utan erinran Kungl. Maj:ts förslag. Ny lantarbetstidslag utfärdades den 18 juli 1942.

1945 års lag. I den proposition med förslag till ny lantarbetstids— lag (nr 196), som förelades 1945 års riksdag, yrkades på betydelsefulla ändringar i såväl lagens tillämpningsområde som beträffande arbetsti- derna. Sålunda förordades en utvidgning av tillämpningsområdet till att innesluta företag med i regel två anställda, antalet hade förut varit tre. Ändringen i arbetstiderna syftade till en utjämning mellan årets olika delar. Sålunda skulle arbetstiden per vecka för jordbruksarbetare ut— göra under vintermånaderna 43 timmar (förut 41), under mars, oktober och november 48 timmar (46) samt på sommaren 52 timmar (54) och för arbetstagare med blandat arbete 45 timmar (47) under januari, februari och december samt under mars, oktober och november 50 timmar (52). Arbetstiden för djurskötare minskades från 108 till 100 timmar per två— vcckorsperiod. För trädgårdsarbetare slutligen skulle arbetstiden antingen genomgående utgöra 48 timmar per vecka eller 43 timmar under vinter- månaderna (förut 42), 46 timmar (45) under mars och oktober samt 52 timmar (53) under sommaren.

Regeringens förslag tillstyrktes av andra lagutskottet (utl. nr 47) och godkändes av riksdagen.

Lagen blir definitiv. År 1947 erhöll Arbetsrådet ånyo uppdrag att utreda i vilken utsträckning ytterligare ändringar i lantarbetstidslagen borde vidtagas. ] skrivelse den 3 december 1947 redovisades uppdraget. Rådet föreslog att lagen efter viss revision gavs definitiv karaktär.

Beträffande lagens tillämpningsområde förordade Arbetsrådet en ut- vidgning av detta till företag vari i regel en arbetare användes. En sådan utvidgning svarade mot, framhöll rådet, en allmän tendens inom arbets— tidslagstiftningen att tillämpa lagligt reglerad arbetstid oavsett ett före— tags storlek.

I fråga om arbetstiderna förordade Arbetsrådet betydande ändringar. Syftet angavs vara, att så långt som möjligt göra jordbrukets arbetare likställda med övriga arbetstagaregrupper. Sålunda föreslogs en veckoar— betstid för utearbetare uppgående till 45 timmar under vintermånaderna och 50 timmar under övriga delar av året. För djurskötare förordades i princip 48 timmars arbetsvecka. Arbetstiden borde emellertid regleras så, att densamma för två arbetsveckor i följd kom att utgöra högst 96 timmar. För trädgårdsarbetarna slutligen fick arbetstiden antingen året runt upp- gå till högst 48 timmar per vecka eller till 45 timmar under vintern och 50 timmar på sommaren.

I proposition till 1948 års riksdag (nr 192) upptogs Arbetsrådets för- slag i oförändrat skick. I enlighet med rådets yrkande förordades också obegränsad giltighetstid för lantarbetstidslagen.

• Sida 42
•  Original

Över propositionen yttrade sig andra lagutskottet (utl. nr 31), som till alla delar tillstyrkte det av Kungl. Maj:t utarbetad-e lagförslaget. Detta antogs även av riksdagen och ny lantarbetstidslag, nu gällande, utfärdades den 4 juni 1948.

3. Detaljliandelslagen

Genom allmänna arbetstidslagen erhöll endast en mindre del av de inom handeln anställda —— lagerarbetare, varubud, utkörare etc. vid större företag — lagligt reglerad arbetstid. Genom stadgandet om undantag för mindre företag och för arbete åvilande biträde i handelsbod ställdes näm- ligen det stora flertalet arbetstagare inom förevarande område utan- för arbetstidslagstiftningen. Undantag gällde även för arbete, som åvilade biträde i rakstuga, frisersalong och vid badanstalt samt _ genom ett särskilt stadgande i lagens 2 5 — kontorsvaktmästare eller annat under- ordnat kontorsbitråde. Genom detta sista stadgande ställdes praktiskt taget samtliga kontorsanställda utanför den lagliga regleringen av arbets- tiden.

Lag antages. Som förut nämnts i anslutning till redogörelsen för all— männa arbetstidslagen gjordes under 1920- och 1930-talen upprepade fram- ställningari riksdagen om utvidgning av denna lags tillämpningsområde. Härvid åsyftades även att slopa de här nämnda undantagen. Först år 1935 vidtogs emellertid åtgärder, som syftade till en lösning av frågan. I juni detta år erhöll nämligen Chefen för socialdepartementet bemyn- digande att tillkalla åtta sakkunniga för att utreda frågan om en laglig reglering av arbetstiden för kontors- och affärsanställda.

De .sakkunniga, vilka antog benämningen »arbetstidsutredningen an- gående affärs— och kontorsanställda», avgav i december 1937 betänkande med förslag i frågan. Till betänkandet var fogat ett förslag till »lag om arbetstiden i detaljhandel och viss annan rörelse» samt till ny butikstäng— ningslag. Arbetstidsregleringen skulle avse arbetstagare _ även kontorist —— anställd i detaljhandel, rakstuga eller frisersalong samt i fotografi- ateljé eller badinrättning.

I utredningens uppdrag hade även ingått frågan om arbetstidsreglering för alla kontorsanställda. Att förslaget begränsades till att avse endast de kontorsanställda i detaljhandel och viss annan rörelse motiverades med att kontoristerna på andra verksamhetsområden i betydande utsträck— ning hade kortare arbetstid än 48 timmar per vecka. Av denna anled- ning hade de större tjänstemannaorganisationerna motsatt sig en laglig arbetstidsreglering enligt 48-timmarsprincipen.

Efter sedvanlig remissbehandling underkastades utredningens förslag viss bearbetning inom Socialdepartementet. Proposition i ämnet (nr 96) underställdes 1939 års riksdag. I propositionen betonades att starka

• Sida 43
•  Original

skäl talade för en arbetstidsreglering inom de områden som utredningen föreslagit. Vidtagna undersökningar hade visat, att den ordinarie arbets- tiden för ett stort antal av ifrågavarande arbetstagare översteg 48 timmar per vecka. Därtill kom övertidsarbete i betydande omfattning. Önskvärt hade emellertid varit, framhölls det vidare i propositionen, att den före- slagna regleringen inbegripit jämväl kontorsanställda utanför detaljhan— deln. Det material, som utredningen lagt fram, var emellertid otill- räckligt som grund för en lagstiftning.

I förhållande till vad utredningen förordat innehöll regeringsförslaget avvikelser främst i följande avseenden. Utredningen föreslog en ordinarie arbetstid av högst 48 timmar per vecka och tio timmar per dygn; dock skulle arbetsgivaren ha rätt att allenast begränsa arbetstiden så att den under en tid av åtta veckor genomsnittligt kom att utgöra 48 timmar. Denna sista bestämmelse om >>överflyttning av arbetstid» hade icke tagits upp i propositionen.

I denna hade övertidsbestämmelserna bringats i överensstämmelse med motsvarande föreskrifter i allmänna arbetstidslagen. Arbetsgivaren skulle sålunda ha rätt att för förberedelse— och avslutningsarbete uttaga sju övertidstimmar per vecka _ utredningen hade föreslagit fyra. Den 5. k. allmänna övertiden hade däremot i propositionen minskats från av ut— redningen föreslagna 260 till 200 timmar per år.

Utredningens förslag upptog ett stadgande om övertidsersättning. Sådan skulle utgå med ett 25-procentigt tillägg till ordinarie lön. För förberedel— se- och avslutningsarbete borde emellertid ingen övertidsersättning utgå. I propositionen hade den ändringen vidtagits att särskild ersättning skulle utgå för allt övertidsarbete. Föreskriften om ersättningens storlek hade däremot uteslutits; det ansågs mindre lämpligt att lagstiftningsvägen nor— mera övertidsersättningen. Slutligen hade i regeringsförslaget upptagits bestämmelser om raster, som något avvek från vad utredningen föreslagit.

Propositionen tillstyrktes av andra lagutskottet (utl. nr 31) med endast ett par mindre ändringar. Andra kammaren godtog förslaget men första önskade en mindre ändring i bestämmelserna om lagens ikraftträdande. Utskottet framlade av denna anledning ett sammanjämkningsförslag, vil- ket båda kamrarna godkände.

Arbetstidslag för detaljhandeln utfärdades den 22 juni 1939. Den trädde i kraft den 1 januari 1940.

Lagrevisionen 1942. I anledning av att giltighetstiden för detaljhandels- lagen utlöpte med 1942 års utgång tillkallades inom Socialdepartementet åtta sakkunniga med uppdrag att verkställa skyndsam utredning, huruvida och i vad mån ändringar borde vidtagas i lagen. De sakkunniga, som antog benämningen 1941 års arbetstids- och butikstängningssakkun- niga, avlämnade i februari 1942 betänkande med förslag till ny arbetstids- lag för detaljhandeln.

• Sida 44
•  Original

Över utredningens förslag yttrade sig ett stort antal myndigheter och organisationer. På grundval av förslaget och de däröver avgivna yttrandena utarbetades sedermera proposition med förslag till arbetstidslag för detalj- handeln (nr 349). Denna förelades 1942 års riksdag.

Utredningen föreslog att undantaget för småföretag — gällande lag ägde tillämpning endast för såvitt ett företag i regel använde flera än en arbetare — helt skulle utgå. Enligt detta förslag, vilket upptogs i regeringsförslaget, skulle sålunda lagen bli tillämplig i fråga om detaljhandel och därmed jäm- ställd rörelse, i vilken arbetstagare över huvud taget användes. Vid företag där i regel icke flera än en arbetare var anställd skulle arbetstiden under två av veckans dygn få uppgå till elva timmar. Arbetstiden vid försäljnings- ställe, som i regel hölls öppet såväl .söckendag som sön- och helgdag, fick regleras så att den för två veckor i följd uppgick till högst 96 timmar; dock fick arbetstiden per dygn icke överstiga tio timmar. Slutligen före-togs vissa mindre ändringar i bestämmelserna om övertidsersättning och om raster.

I propositionen föreslogs att lagens provisoriska karaktär skulle bibe- hållas. Ett sådant förfaringssätt ansågs lämpligt, då tillräcklig erfarenhet om dess verkningar ännu ej vunnits.

Det föreliggande förslaget tillstyrktes av andra lagutskottet (utl. nr 49) i oförändrat skick. Riksdagen följde utskottet. Lag i ämnet utfär— dades den 18 juli 1942.

Lagen blir definitiv. Arbetsrådet erhöll 1944 i uppdrag att inkomma till Kungl. Maj:t med förslag om de ändringar i lagen som kunde vara erforderliga. I skrivelse den 8 november 1944 redovisades uppdraget. Rådet föreslog att lagen med endast någon mindre justering bibehölls i oförändrat skick.

Proposition i frågan förelades 1945 års riksdag (nr 160). Det framhölls i denna, att den av Arbetsrådet vidtagna undersökningen visat, att arbets- tidslagen för detaljhandeln med den utformning den efter hand erhållit väl fyllde sitt syfte. Den borde därför nu givas definitiv karaktär.

Andra lagutskottet framhöll (ut]. ur 48), att det icke hade något att erinra mot att lagen erhöll definitiv karaktär. Riksdagen antog proposi- tionen i oförändrat skick. Lag om fortsatt giltighet av arbetstidslagen för detaljhandeln av den 18 juli 1942 utfärdades den 8 juni 1945.

4. Arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer I den första arbetstidslagen undantogs från lagens tillämpningsområde sådant arbete i hotell-, restaurang- eller kaférörelse, som var att hänföra till allmänhetens direkta betjänande. Behovet av detta undan- tag motiverade arbetstidskommittén med bl. a. de betydande olägenheter en lagstadgad arbetstidsreglering kunde medföra för ifrågavarande ar- betstagare själva. Hotell- och restaurangpersonalen hade, framhöll kom-

• Sida 45
•  Original

mitten, att tillhandagå allmänheten med vissa tjänster och ersättningen härför utgick väsentligen i form av drickspengar.

Som nämnts i redogörelsen för den allmänna arbetstidslagen föreslog Socialstyrelsen år 1921, att .det särskilda undantaget för viss hotell- och reslaurangpersonal skulle slopas. I stället borde Arbetsrådet erhålla rela- tivt fria händer att, i den mån så var nödvändigt för verksamhetens ända- målsenliga bedrivande, på lämpligt sätt reglera arbetstiden för denna per- sonal. Förslaget godtogs av Kungl. Maj:t men avslogs av riksdagen. Un- dantagsbestämmelsen bibehölls sålunda i sin dittillsvarande form.

I motioner till 1928 års riksdag hemställdes, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning beträffande hotell- och restaurangpersonalens arbetsförhållanden. Vederbörande utskott tillstyrkte förslaget, varefter riksdagen hos Kungl. Maj:t anhöll om utredning och för- slag i frågan.

Kungl. Maj:t uppdrog i juni 1928 åt Socialstyrelsen att verkställa utred- ning om arbetsförhållandena inom hotell- och restaurangyrket. Styrelsen ålades även att framlägga de förslag i ämnet vartill utredningen kunde ge anledning.

i juni 1931 publicerade Socialstyrelsen resultatet av den vidtagna under— sökningen. Styrelsen framhöll sedermera i en skrivelse till Kungl. Maj:t att den icke ansåg skäl föreligga att vidtaga särskilda åtgärder i frågan. Något förslag härom blev ej heller framlagt.

Lag antages. I en inom andra kammaren väckt motion yrkades år 1937 att riksdagen för sin del skulle besluta att i allmänna arbetstidslagen stryka det särskilda undantaget för viss hotell- och restaurangpersonal.

Andra lagutskottet ansåg att en allsidig utredning borde komma till stånd. Arbetstiden för ifrågavarande arbetstagare var, framhöll utskottet, alltjämt avsevärt längre än inom åtskilliga andra yrken. Det fanns icke an- ledning vänta, att arbetstidsförhållandena inom en nära framtid kunde ordnas på ett tillfredsställande sätt om icke en laglig reglering kom till stånd.

På hemställan av utskottet anhöll riksdagen hos Kungl. Maj:t om ut- redning rörande lämpligheten av att lagligt reglera arbetstiden för de ar- betstagare inom hotell- och restaurangnäringen, som föll utanför all- männa arbetstidslagen .

Kungl. Maj:t uppdrog även denna gång åt Socialstyrelsen att utföra den önskade utredningen. I skrivelse den 10 september 1943 redovisade styrelsen sitt uppdrag och överlämnade till Kungl. Maj:t förslag till lag- stiftning i frågan.

Proposition med förslag till särskild arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer förelades 1944 års riksdag (nr 218). I densamma framhölls, att det ur socialpolitisk synpunkt var ett framträdande önskemål att få

• Sida 46
•  Original

till stånd en arbetstidsreglering för hela hotell- och restaurangpersonalen. Med hänsyn till de inom näringen rådande speciella förhållandena måste emellertid en reglering utformas på ett särskilt sätt. Då det icke var lämp- ligt att i allmänna arbetstidslagen inrycka särbestämmelser för vissa arbetstagare, borde en särskild arbetstidslag tillskapas.

Socialstyrelsens förslag innebar, att lagen skulle äga tillämpning be- träffande företag med flera än två arbetstagare. Från arbetsgivarehåll hade yrkats på en höjning av denna gräns till fyra arbetstagare. I anled— ning härav framhölls i propositionen, att en arbetstidslag i särskild grad var påkallad av de långa arbetstider som förekom vid de mindre företagen. Å andra sidan kunde en utsträckning av tillämpningsområde-t i jämförelse med vad styrelsen föreskrivit medföra att under lagen kom företag, som endast var att betrakta som en utvidgning av det enskilda hushållet. Med hänsyn till dessa skilda faktorer måste, framhölls det i propositionen, Socialstyrelsens förslag anses utgöra en lycklig medelväg.

Socialstyrelsen föreslog, att ordinarie arbetstid under en treveckors— period fick uppgå till högst 144 timmar för ekonomipersonal samt till högst 153 timmar för arbetstagare, som hade att direkt betjäna allmän- heten. Arbetstiden per dygn räknat maximerades till elva timmar. Mot denna sista bestämmelse hade den invändningen rests, att yrkets karak- tär gjorde det nödvändigt, att stundom utsträcka arbetstiden utöver elva timmar. I anledning av denna invändning som i propositionen beteck- nades som berättigad hade i regeringsförslaget bestämmelsen om dygns- maximering icke tagits med.

Enligt Socialstyrelsens förslag fick för förberedelse- och avslutnings- arbeten 18 övertidstimmar uttagas under loppet av tre kalenderveckor. Vidare skulle s. k. allmän övertid få uttagas med 27 timmar under tre veckor och 150 timmar under ett kalenderår. Härtill kom, att Arbetsrå- det vid trängande behov ägde medge ytterligare högst 100 övertidstimmar per år.

I propositionen hade den ändringen vidtagits att allmänna arbetstids- lagens övertidsbestämmelser i princip skulle gälla; för förberedelse- och avslutningsarbete fick 21 timmar under loppet av tre veckor uttagas, all- män övertid sattes till 200 timmar och övertid enligt Arbetsrådets med- givande till 150 timmar per kalenderår.

Andra lagutskottet (utl. nr 49) anslöt sig till regeringens förslag utom i ett avseende. I enlighet med vad Socialstyrelsen föreslagit ansåg näm- ligen utskottet att en bestämmelse, enligt vilken arbetstiden maximerades till elva timmar per dygn, borde inryckas i förslaget.

I riksdagen stannade kamrarna i ett par mindre väsentliga avseenden vid olika beslut. Utskottet framlade då ett sammanjämkningsförslag (utl. nr 52), vilket blev antaget.

• Sida 47
•  Original

Arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer utfärdades den 30 juni 1944 att träda i tillämpning den 1 januari 1945. Den gällde till utgången av 1947.

Lagrevisioncn 1947. År 1946 fick Arbetsrådet i uppdrag att undersöka, vilka verkningar hotellagen dittills haft. Vidare hade rådet att yttra sig i frågan om förlängning av lagens giltighetstid samt föreslå eventuella änd— ringar i densamma.

I skrivelse den 11 december 1946 redovisade Arbetsrådet sitt uppdrag. Rådet föreslog förlängning av lagens giltighetstid med tre år. Vidare för- ordades en sådan ändring i lagen, att arbetstiden för de arbetstagare, som direkt betjänade allmänheten, minskades från 153 till 144 timmar per tre- veckorsperiod.

Proposition med förslag om förlängd giltighetstid för lagen förelades 1947 års riksdag (nr 207). Den av Arbetsrådet förordade ändringen av arbetstiden för de arbetstagare som direkt betjänade allmänheten hade i regeringsförslaget upptagits i oförändrat skick. Därtill föreslogs, att gäl- lande undantag för småföretag helt slopades. Den nya lagen skulle sålunda göras tillämplig på alla företag inom branschen.

Som arbetstagare skulle enligt 1944 års lag ej räknas bl. a. hovmästare, kökschef, husfru eller annan hefattningshavare i överordnad ställning. Enligt propositionen begränsades undantaget till företagsledare, personal- chef eller annan person i överordnad ställning. Genom denna ändring lades i högre grad än tidigare tonvikten vid förtroendeställning och förmanskap.

Inom arbetstidslagstiftningen har den tolkningen vunnit hävd att med dygn avses kalenderdygn. Detta hade medfört att vid vissa restauranger, som hölls öppna efter kl. 24, arbetspassens längd utan att lagens be— stämmelse av dygnsmaximering överträtts kommit att överskrida elva timmar. För att råda bot för detta missförhållande förordades i proposi— tionen, att i lagen infördes en föreskrift med innebörd att arbetstiden under en tidsrymd av 24 timmar, räknad från kl. 6 på morgonen ena dagen till samma tid påföljande dag, ej fick överstiga elva timmar. Samma tidsregel föreslogs i fråga om övertid för förberedelse- och avslutnings- arbete.

Andra lagutskottet (utl. nr 25) tillstyrkte regeringens förslag. Riksdagen följde utskottet. Ny arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer utfär- dades den 23 maj 1947. Den ägde giltighet under tiden 1 januari 1948—31 december 1950.

Lagen blir definitiv. I maj 1949 uppdrogs åt Arbetarskyddsstyrelsen att utreda och inkomma med förslag i fråga om hotellagens fortsatta giltig- het och om de ändringar i lagen, som kunde anses erforderliga.

Med skrivelse den 10 januari 1950 redovisade Arbetarskyddsstyrelsen sitt uppdrag. Styrelsen framhöll att erfarenheten utvisade att lagen kunnat

• Sida 48
•  Original

genomföras utan större svårigheter. Enligt styrelsens mening var tiden nu inne att ge lagen definitiv karaktär. I fråga om dess innehåll föreslogs endast några mindre justeringar av formell karaktär.

Förslag i ämnet förelades 1950 års riksdag (prop. nr 192). I denna framhölls, att lagen i det stora hela väl fyllt sin uppgift och fungerat till— fredsställande. Några ändringar var sålunda icke påkallade utan lagen kunde givas definitiv karaktär med den utformning den erhållit 1947.

Andra lagutskottet (utl. nr 42) tillstyrkte lagförslaget, som även god- kändes av riksdagen. Lag om fortsatt giltighet av arbetstidslagen den 23 maj 1947 för hotell, restauranger och kaféer utfärdades den 2 juni 1950.

B. GÄLLANDE LAGSTIFTNING

]. Allmänna arbetstidslagen *

Tillämpningsområde. Lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens begräns- ning (allmänna arbetstidslagen) har följande tillämpningsområde. Under— kastad lagen är varje rörelse, industriell eller icke, samt hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenavledning eller annat dylikt särskilt arbetsföretag. Tillämpningsområdet inskränkes dock högst väsentligt genom undantags- bestämmelser.

Som framgår av det redan sagda äger lagen tillämpning endast 51 »rörelse» och vissa angivna arbetsföretag. Utanför lagen ligger sålunda all * verksamhet, som icke har karaktär av rörelse eller som icke är att hän— föra till förenämnda arbetsföretag. Vidare äger lagen giltighet endast för såvitt i rörelsen eller företaget till arbete för arbetsgivares räkning an- vändes flera än fyra arbetare. Inskränkningen medför uteslutning av alla företag med högst fyra arbetare, d. v. 5. det stora flertalet småföretag.

Vid bedömandet av tillämpningsområdet måste hänsyn även tagas till att lagen endast gäller för »arbetare». Såsom »arbetare» skall enligt lagen ej räknas medlem av arbetsgivarens familj, verkmästare eller annan be- fattningshavare- i överordnad ställning, ritare, bokhållare eller annan där- med jämställd person samt kontorsvaktmästare eller annat underordnat kontorsbiträde. Denna inskränkning medför, att det övervägande antalet arbetstagare i tjänstemannaställning faller utanför den lagliga arbetstids— regleringen.

De undantag som hittills berörts är av generell natur. Övriga där- ; emot utesluter visst arbete eller närmare angivna områden. ]

På grund av arbetets speciella karaktär undantages sålunda: ;

1) Arbete, som utföres i arbetarens hem eller eljest under sådana för— 1 hållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande.

• Sida 49
•  Original

2) Arbete, som till sin natur är så oregelbundet, att det icke kan för- läggas till bestämda tider.

3) Arbete, som åligger portvakt och av honom väsentligen förrättas i hans bostad.

4) Arbete, som åligger trafikpersonal vid järnväg. Såsom exemplifiering kan nämnas att under 1) faller praktiskt taget allt hemindustriellt arbete. Till »oregelbundet arbete» har bl. a. kunnat hänföras en del arbeten inom konservindustrien samt vissa reparations- arbeten. Undantaget för trafikpersonal vid järnväg har — då arbete vid statliga företag i annan ordning ställes utanför lagstiftningen — främst betydelse för de enskilda järnvägarna.

Från lagens tillämpning undantages: 1) Arbete som bedrives av staten.

2) Arbete som har till ändamål att bereda sjukvård, fattigvård, upp- fostran eller undervisning eller att tillgodose annat därmed jämförligt behov.

3) Fiske. 4) Skogsarbete samt kolning i mila ändock att arbetet icke är att hän- föra till skogsarbete.

5) Upptagning av torv samt tillverkning av bränntorv och torvströ. Återstående undantag är närmast av formell natur: 1) Skeppstjänst som omförmäles i sjöarbetstidslagen. 2) Jordbruk jämte därtill hörande binäringar, vilka icke bedrives som självständiga företag, samt byggnadsarbete för jordbruk eller sådan dess binäring som nu nämnts ävensom trädgårdsskötsel och djurskötsel ändock att arbetet bedrives utan samband med jordbruk.

3) Arbete varå arbetstidslagen för detaljhandeln äger tillämpning. 4) Arbete varå arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer äger tillämpning.

Inom här uppräknade områden regleras arbetstiden numera genom speciella arbetstidslagar nämligen sjöarvbetstidslagen, lantarbetstidslagen, detaljhandelslagen samt hotellagen.

Arbetarskyddsstyrelsen1 har att avgöra huruvida lagen äger tillämp- ning beträffande visst arbete eller viss arbetstagare. Framställning om sådant avgörande kan göras av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör, bergmästare eller utav den, som därav är berörd. Om en domstol har att handlägga ett ärende, som är beroende av om lagen är tillämplig eller icke, skall domstolen —— om part önskar det eller domstolen finner det

1 Genom lag den 21 juli 1948 har fr. o. m. den 1 januari 1949 de uppgifter och be— fogenhcter som tidigare tillkom Arbetsrådet överflyttats till Arbetarskyddsstyrelsen. Vad som i arbetstidslagstiftningen sägs om Arbetsrådet skall sålunda fr. o. in. denna tidpunkt i tillämpliga delar gälla Arbetarskyddsstyrelsen.

• Sida 50
•  Original

50 lämpligt — hänskjuta frågan till Arbetarskyddsstyrelsen. I sådant fall kan utslag icke meddelas förrän beslut kommit domstolen tillhanda. Arbetarskydds-styrelsens beslut är bindande för domstolen1 och kan icke överklagas.

Ordinarie arbetstid. Enligt lagens huvudregel får arbetsgivare ej an- vända arbetare till arbete längre tid, raster oräknade, än 48 timmar i veckan. Den ordinarie arbetstiden får intet dygn överstiga nio timmar.

Från huvudregeln göres ett viktigt undantag. Beträffande arbete som bedrives med regelbunden skiftindelning gäller nämligen endast att den sammanlagda arbetstiden för en tidsrymd av tre veckor icke blir längre än att den motsvarar 48 timmar i veckan.

I särskilda fall äger Arbetarskyddsstyrelsen medge, att arbetstiden varierar under olika perioder, med bibehållande av regeln om 48 tim- mars genomsnittlig veckoarbetstid, eller att den ordinarie arbetstiden även i genomsnitt får utsträckas över detta mått. Lagen innehåller här vissa närmare stadganden. Rätt att medge annan fördelning utan genom- snittlig förlängning har Arbetarskyddsstyrelsen om för ett visst arbete arbetstiden i väsentlig mån är beroende av årstiden eller väderleken eller av annan orsak är av växlande längd. Medgivande om utsträckning av arbetstiden utöver 48 timmar per vecka i genomsnitt kan lämnas i föl- jande fall:

1) Om ett arbete, som bedrives med tre skiftlag, på grund av synner- liga skäl befinnes böra fortgå även på sön- och helgdagar.

2) Om ett arbete är kortvarigt eller medför synnerligen ringa ansträng— ning.

3) Om ett arbete tillgodoser ändamål av synnerligen stort allmänt in— tresse.

4) Om ett undantag är påkallat för undvikande av allvarligt missför— hållande.

5) Om det av uttalande av arbetarnas sammanslutning eller samman- slutningar eller annorledes framgår, att det stora flertalet av de arbetare, som skall beröras av undantaget, finner detsamma önskvärt och arbets— tiden ej därigenom kommer att oskäligt utsträckas.

För sistnämnda fall, som i praktiken är det viktigaste, har i lagen sär- skilt uttalats att förlängningen icke får göras så att arbetstiden därigenom kommer att oskäligt utsträckas. Under förutsättning att arbetsmarknads— parterna inom visst område är ense om eftergift i fråga om ordinarie arbetstid eller övertid kan Konungen föreskriva, att eftergiften får all- mänt tillgodonjutas inom verksamhetsområdet i fråga. Ävenså kan Konungen, om tillämpningen av lagen skulle medföra särskilt stora svårigheter för visst företag eller arbete, medge av förhållandena påkallat undantag.

• Sida 51
•  Original

Övertidsarbete. Lagen medger, att arbete i viss omfattning får före- komma på övertid. Här märkes först 5. k. nödfallsarbete, varmed förstås arbete, som betingas av natur- eller olyckshändelse eller annan omständig— het, som ej kunnat förutses. I sådant fall får övertidsarbete under vissa förutsättningar äga rum utan inskränkning till visst timantal. Fortgår så- dant arbete längre än två dygn måste dock tillstånd sökas hos Arbetar- skyddsstyrelsen.

Övertid kan enligt lagen få förekomma i ytterligare tre olika former: tid för förberedelse- och avslutningsarbete, allmän övertid och extra övertid.

För sådana förberedelse— och avslutningsarbeten, som för driftens ohindrade gång nödvändigtvis måste utföras före eller efter den ordinarie arbetstiden, får nödigt antal arbetare användas under högst sju timmar i veckan. Någon begränsning per dygn förekommer icke här; alla sju tim- marna kan sålunda lagenligt tagas ut under en av veckans dagar.

Allmän övertid, som kan ifrågakomma för vad slags arbete som helst, får förekomma i högst 200 timmar under ett kalenderår om så är med hänsyn till särskilt förhållande påkallat. Ej heller beträffande denna övertid finnes någon maximering per dag eller vecka. Den får sålunda koncentre- ras efter behov; dock får sådan övertid ej överstiga 48 timmar under fyra veckor. Slutligen kan Arbetarskyddsstyrelsen utöver vad nu sagts medge rätt utföra arbete under ytterligare högst 150 timmar per är, extra övertid, så framt detta är av trängande behov påkallat.

Till arbete å övertid må endast användas arbetstagare som fyllt 18 år. I fråga om personer i åldern 16 till 18 år må Arbetarskyddsstyrelsen kunna lämna särskilt medgivande om deras sysselsättande på övertid. Förbudet för användande av minderåriga i övertidsarbete gäller dock icke nödfalls- arbete.

Lagen stadgar icke skyldighet för arbetare att utföra övertidsarbete. Här gäller vad som har överenskommits mellan parterna.

Allmänna bestämmelser. Som redan nämnts åvilar det Arbetarskydds- styrelsen (tidigare Arbetsrådet) att avgöra gränserna för lagens tillämp- ning.

När Arbetarskyddsstyrelsen handlägger ärende enligt allmänna arbets- tidslagen skall den bestå av minst sju av Konungen för två år i sänder utsedda ledamöter. Två av ledamöterna skall representera arbetsgivarna och två arbetarna. De utses efter förslag från Svenska arbetsgivare- föreningarnas förtroenderåd och Landsorganisationen. I övrigt skall del- taga en eller flera hefattningshavare i Arbetarskyddsstyrelsen. Därvid skall föreskrift i allmänna arbetstidslagen om Arbetsrådets ordförande eller hans ställföreträdare i stället avse generaldirektören i styrelsen eller dennes ställföreträdare. Föreskrift, som angår annan utan förslag utsedd leda- mot av Arbetsrådet, skall i stället avse den eller de hefattningshavare i styrelsen Konungen bestämmer.

• Sida 52
•  Original

För en var av partsrepresentanterna skall finnas minst två ersättare. De utses på samma sätt som de ordinarie ledamöterna, dock med den avvikelsen, att en av ersättarna för arbetarerepresentanterna skall företräda tjänstemännen och deltaga i handläggningen av tjänstemannaärenden.

Ärenden enligt allmänna arbetstidslagen kan avgöras av fem ledamöter, så ock av fyra om de är om beslutet ense. Vid besluts fattande skall när— vara lika antal representanter för arbetsgivare och arbetare.

Tillsyn rörande efterlevnaden av lagen utövas av yrkesinspektionens hefattningshavare. Därvid skall i tillämpliga delar föreskrifterna i ar- betarskyddslagen lända till efterrättelse.

Förseelse mot bestämmelserna i lagen straffes med böter. Straffet drabbar som regel arbetsgivaren, men ansvaret kan i vissa fall överföras på arbetsföreståndaren.

2. Lantarbetstidslagen Arbetstiden inom jordbruk med binäringar samt inom trädgårdssköt- seln är reglerad genom lantarbetstidslagen den 4 juni 1948. Denna lag är i stort uppbyggd på samma sätt som allmänna arbetstidslagen, men vissa avvikelser finnes. Tillämpningsområde. Även lantarbetstidslagen har ett undantag för småföretag. Detta är emellertid synnerligen begränsat; lagen äger till- lämpning så snart i regel minst en arbetare användes till arbete för arbets- givares räkning. Vidare är att märka att lantarbetstidslagen vid bestäm- ningen av tillämpningsområdet icke har begreppet >>rörelse>> utan »företag». Från lagens tillämpning är liksom i allmänna arbetstidslagen undan- taget: 1) Arbete, som utföres under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande.

2) Arbete, som bedrives av staten.

3) Kolning i mila. 4) Arbete, varå arbetstidslagen för detaljhandeln äger tillämpning. Undantaget är dessutom husligt arbete. Vidare faller mjölkning, sköt— sel och upptagning av rotfrukter, samt skogs- och torvarbete utanför lagen i den mån sådant arbete utföres på ackord.

Bestämmandet av de arbetstagare, som vid tillämpningen av lagen icke skall räknas som arbetare, överensstämmer i stort med allmänna arbets- tidslagen.

Ordinarie arbetstid. Lantarbetstidslagens arbetstidsbestämmelser av- viker från allmänna arbetstidslagens . 48-timmarsprincipen är dock i huvudsak genomförd.

Dygnsmaximum får ej överstiga tio timmar. Veckoarbetstiden varierar med årstiderna. Sålunda är den för vanlig jordbruksarbetare 45 timmar per vecka på vintern (november—februari) samt 50 timmar på sommaren

• Sida 53
•  Original

(mars—oktober). För varje brukningsdel får emellertid en arbetare an- vändas till s. k. blandat arbete (djurskötsel och annat arbete) upp till 47 timmar per vecka under vintermånaderna. Beträffande arbetare som huvudsakligen användes till djurskötsel är föreskrivet, att arbetstiden ej får överstiga nio timmar per dygn och 96 timmar för två arbetsveckor i följd. För trädgårdsarbetarna slutligen är begränsningen tio timmar per dygn samt antingen 48 timmar per vecka året runt eller 45 timmar på vintern och 50 timmar på sommaren.

Arbetarskyddsstyrelsen har en allmän befogenhet att vid behov med- ge annan fördelning av arbetstiden blott den ej förlänges per år räknat. Förlängning får däremot medgivas allenast om så i Visst fall påkallas av särskilda skäl.

Övertid. Bestämmelserna om nödfallsarbete överensstämmer med all- männa arbetstidslagens . Arbetare må dock — utan sådan anmälan till Arbetarskyddsstyrelsen, som föreskrives i såväl allmänna arbetstidslagen som i lantarbetstidslagen — användas till arbete å övertid, so-m föranledes av födelser, sjukdomsfall eller olycksfall bland djuren. För förberedelse- och avslutningsarbete, varmed jämställes s. k. vakttjänst inom trädgårds- skötseln, får även här användas sju timmar i veckan. Tiden för allmänt övertidsarbete är liksom i allmänna arbetstidslagen 200 timmar per år. Däremot är den extra övertiden begränsad till 100 timmar per år. Bestäm- melserna om övertidsarbete gäller även för minderåriga arbetare.

Allmänna bestämmelser. Arbetarskyddsstyrelsen har även att hand- lägga ärenden enligt lantarbetstidslagen. Två av de vanliga partsrepre- sentanterna en för arbetsgivarna och en för arbetarna _ är emeller- tid då utbytt—a mot två med jordbruksförhållanden förtrogna ledamöter.

3. Detaljhandelslagen Arbete i detaljhandel, rakstuga, frisersalong, fotografiateljé eller badin- rättning regleras genom arbetstidslagen för detaljhandeln den 18 juli 1942. Denna lag var ursprungligen provisorisk. Lagen erhöll emellertid definitiv karaktär genom en den 8 juni 1945 utfärdad lag om fortsatt giltighet för arbetstidslagen för detaljhandeln av den 18 juli 1942. Tillämpningsområde. Lagen gäller i princip all rörelse i vilken arbets- tagare användes till arbete för arbetsgivares räkning oberoende av antalet anställda.

I likhet med vad som gäller enligt allmänna arbetstidslagen är från tillämpningsområdet undantaget:

1) Arbete, som utföres under sådana förhållanden att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande.

2) Arbete, som till sin natur är så oregelbundet att det ej kan för- läggas till bestämda tider.

• Sida 54
•  Original

3) Arbete, som bedrives av staten.

4) Arbete, varå sjöarbetstidslagen äger tillämpning. Från detaljhandelslagens tillämpningsområde är även undantaget hus- ligt arbete och arbete såsom handelsresande eller platsförsäljare. Vidare gäller undantag för sådant arbete i samband med hotell—, restaurang- och kaférörelse, som är att hänföra till allmänhetens direkta betjänande, under förutsättning att arbetstagaren uteslutande sysselsättes med nämnda arbete eller endast undantagsvis deltar i arbete, varå lagen äger till- lämpning.

Bestämmelserna rörande de arbetstagare å vilka lagen är tillämp- lig avviker från motsvarande stadganden i övriga arbetstidslagar. Undan- tagna är nämligen: 1) medlem av arbetsgivarens familj, 2) företagsledare eller annan hefattningshavare i överordnad ställning och 3) anställd å apotek såsom farmacevt. Underkastade detaljhandelslagen är således även kontorister och kontorsbiträden i underordnad ställning.

Ordinarie arbetstid. Den ordinarie arbetstiden är bestämd till 48 tim— mar i veckan, raster oräknade. Arbetstiden må ej något dygn överstiga tio timmar. Som förut nämnts gäller vissa särskilda bestämmelser för småföretagen. Sålunda får på arbetsställe, där i regel ej flera än en ar— betstagare användes, arbetstiden under högst två av veckans dygn ut— sträckas till elva timmar. Begränsningen till 48 timmar i veckan får dock ej heller i detta fall överskridas. Beträffande arbetstagare på försälj— ningsställe, som regelmässigt hålles öppet på sön- och helgdagar, må i stället för vad nu sagts gälla, att arbetstiden icke må överstiga tio tim— mar per dygn och 96 timmar för två veckor i följd.

Arbetarskyddsstyrelsen har allmän befogenhet att när skäl därtill är medge annan fördelning av arbetstiden blott den ej förlänges för år räknat. Förlängning av den årliga arbetstiden får däremot medgivas bl. a. om så i visst fall befinnes påkallat av särskilda skäl.

Övertid. I fråga om övertid överensstämmer detaljhandelslagens be— stämmelser i stort med allmänna arbetstidslagens. Så är helt fallet i fråga om s. k. nödfallsarbete. För förberedelse— och avslutningsarbete får även här uttagas sju timmar i veckan. Övertid i dylik form får även tagas i anspråk för betjäning av kunder som vid stängningsdags befinner sig i försäljningslokalen. Sådan övertid får icke någo-t dygn över- stiga en och en halv timme. Ordinarie arbetstid och övertid varom här är fråga må icke utan tillstånd av Arbetarskyddsstyrelsen något dygn överstiga tio timmar. Reglerna om övertid utan eller med tillstånd av Arbetarskyddsstyrelsen är i överensstämmelse med allmänna arbetstids— lagen. Ingen inskränkning förekommer i lagen i fråga om rätten att använda minderåriga för arbete å övertid.

Övertidsersättning och raster. Detaljhandelslagen innehåller tvingande bestämmelser om ersättning för utfört övertidsarbete samt om raster.

• Sida 55
•  Original

Arbetsgivare är pliktig att utge särskild övertidsersättning. Dess storlek regleras emellertid icke i lagen. Sådan ersättning kan få utbytas mot ledig— het på ordinarie arbetstid under förutsättning att arbetsgivare och arbets- tagare därom är ense.

Om arbetstagare utför arbete under minst sex timmar av dygnet skall arbetet avbrytas av en rast om minst en timme. Är arbetsgivare och ar— betstagare ense därom, kan sådan rast utbytas mot två raster om sam- manlagt en timme och 15 minuter. På arbetsställe, där i regel icke an- vändes mer än en arbetare, må rasttiden inskränkas till 30 minuter.

Allmänna bestämmelser. Vid handläggning i Arbetarskyddsstyrelsen av ärende enligt arbetstidslagen för detaljhandeln skall två av de ordinarie partsrepresentanterna utbytas mot två med detaljhandeln förtrogna leda- möter.

4. Arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer

Tillämpningsomräde. Arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer (hotellagen) av den 23 maj 1947 erhöll definitiv karaktär genom en den 2 juni 1950 utfärdad lag om fortsatt giltighet för hotellarbets- tidslagen. Lagen gäller i princip för hotell-, restaurang- och kafé- rörelse, vari arbetstagare användes för arbetsgivares räkning, och om- fattar såväl ekonomi- som serverings- och hotellpersonal. Från lagens tillämpning undantages sådant arbete, som är oregelbundet eller som det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över. Ävenså undan- tages arbete, som bedrives av staten eller varå arbetstidslagen för detalj- handeln äger tillämpning, samt sjukvård, fattigvård, uppfostran eller undervisning och skeppstjänst. Såsom arbetstagare räknas bl. a. icke med- lem av arbetsgivarens familj, företagsledare, personalchef, bokhållare eller annat kontorsbiträde.

Ordinarie arbetstid. Som huvudregel gäller, att arbetsgivare icke får använda arbetstagare till arbete under längre tid, raster och måltidsuppe- håll oräknade, än 144 timmar under loppet av tre kalenderveckor. Arbets- tiden får under en tidsrymd av 24 timmar, räknad från kl. 6 ena dagen till samma tid nästa dag, icke överstiga elva timmar. Från den angivna huvudregeln äger Arbetarskyddsstyrelsen medge undantag enligt samma grunder som angives i detaljhandelslagen.

Övertid. För 5. k. nödfallsarbete gäller samma villkor, som enligt allmänna arbetstidslagen . Till betjäning av gäster som vid serveringens upphörande är kvar i lokalen samt till förberedelse- och avslutningsar- bete i övrigt får nödigt antal arbetare användas högst 21 timmar under tre veckor. Sådant övertidsarbete får dock uppgå till högst 'en och en halv timme under en 24-timmarsperiod. Allmänt övertidsarbete utgör 36 timmar under tre veckor och 200 timmar per år vartill kommer övertids-

• Sida 56
•  Original

arbete efter tillstånd med 150 timmar. Minderåriga må endast efter med- givande av Arbetarskyddsstyrelsen användas för arbete a allmän eller extra övertid.

Allmänna bestämmelser. Vid behandling i Arbetarskyddsstyrelsen av ärende enligt hotellagen skall två av de ordinarie partsrepresentanterna utbytas mot två ledamöter, som är förtrogna med förhållandena inom hotell-, restaurang- och kafénäringen.

5. Förordningen angående yrkesmässig biltrafik

Karaktäristiskt för biltrafikföretagen är, att de i regel är små samt att trafikutövarna själva i stor utsträckning kör sina bilar. Av denna anled- ning har allmänna arbetstidslagen synnerligen begränsad tillämpning på detta område. Lagen avser ju nämligen endast företag med flera än fyra l arbetare och gäller ej arbetsgivaren eller dennes familj. Det är mot bak- , grunden av detta förhållande som de i förordningen den 25 oktober 1940 l angående yrkesmässig biltrafik m. m. (trafikförordningen) inryckta arbets- ; tidsbestämmelserna får ses. Om allmänna arbetstidslagen äger tillämp- l ning å ett trafikföretag skall den gälla i den mån den innehål- l ler strängare föreskrifter än trafikförordningen. Omvänt komplet- terar trafikförordningen allmänna arbetstidslagen i den mån förordningen innefattar mera vittgående föreskrifter.

Motiven för trafikförordningens arbetstidsföreskrifter och för den all— männa arbetstidslagen är i viss mån olika. Arbetstidslagen är främst motiverad av sociala hänsyn. Förevarande bestämmelser i trafikförord- ningen däremot har åtminstone huvudsakligen motiverats med trafik- säkerhetssynpunkter. Detta är orsaken till att trafikförordningen förlä- nats en mera generell giltighet och länder till efterrättelse för alla förare, således även för de förare som står i företagarställning.

Specialbestämmelserna rörande arbetstid m. m. för förare i yrkesmäs- sig biltrafik återfinnes i trafikförordningens 28 g. Bestämmelserna har erhållit sin nuvarande utformning genom en är 1944 vidtagen ändring. I 28 5 1 mom. meddelas föreskrifter om den längsta tid, som förare utan avbrott äger framföra bil i yrkesmässig trafik, och om raster. Mom. 2 innehåller bestämmelser om förares arbets- och vilotider.

Raster. Enligt förordningen må bilförare i regel ej utan uppehåll om minst 30 minuter i följd framföra bil under längre tid än fem timmar (28 5, mom. 1). Undantag från denna generella föreskrift kan få ske om olyckshändelse eller annan dylik omständighet, som ej kunnat förutses, så påfordrar. Uppehåll, som är kortare än 30 minuter, räknas som körti-d.

Från förenämnda bestämmelser är vissa trafikföretag undantagna. Vad som i 28 g 1 mom. är stadgat gäller således ej, såvida icke biltrafiknämn-

• Sida 57
•  Original

den annat föreskriver, i fråga om linjetrafik med buss eller å körningar uteslutande inom stationsort.

Arbets- och vilotider. Beträffande förares arbets- och vilotid skall, utöver vad som enligt allmänna arbetstidslagen är att iakttaga, gälla föl- jande (28 5, mom. 2).

Förares arbetstid må icke där ej särskild omständighet annat påkallar överskrida elva timmar under 24 på varandra följande timmar. Viss möjlighet att >>överflytta>> arbetstid finnes dock. Således får den då tjänst- göringen ej kan på annat sätt lämpligen ordnas utsträckas till 13 timmar, dock endast under den förutsättningen att arbetstiden under en tidsrymd av 48 timmar icke överstiger 22 timmar.

Förares vilotid skall där ej särskild omständighet annat påkallar om- fatta minst nio sammanhängande timmar under en 24-timmarsperiod. Beräkningen skall ske så, att föraren kommer i åtnjutande av den före- skrivna vilotiden under varje tidsrymd av 24 timmar räknat från början av vilken tjänstgöring som helst. Vilotiden må dock högst två gånger under varje period av sju sammanhängande dygn minskas till lägst sju timmar.

Allmänna bestämmelser. Biltrafiknämnden äger då synnerliga skäl därtill föranleder medge avvikelse från bestämmelserna om förares arbets- och vilotid. Nämnden har sålunda i förevarande hänseende en liknande funktion som Arbetarskyddsstyrelsen enligt allmänna arbetstids- lagen. Om fråga är 0111 företag som faller under allmänna arbetstidslagen kan beslut fattas först efter samråd med Arbetarskyddsstyrelsen.

6. Arbetarskyddslagens arbetstidsbestämmelser

Lagen om arbetarskydd den 3 januari 1949 (arbetarskyddslagen) inne— håller en rad stadganden om arbetstid, raster, arbetspauser, nattarbete, veckovila etc. Dessa inträder supplerande till föreskrifterna i de direkta arbetstidslagarna.

Tillämpningsområde. I likhet med allmänna arbetstidslagen bygger arbetarskyddslagen på begreppet rörelse eller annat särskilt arbetsföretag. Av detta följer bl. a. att statlig och kommunal förvaltningstjänst ligger utanför lagen. Utanför tillämpningsområdet faller även arbete, som är att hänföra till skeppstjänst. Vidare undantages hemarbete och arbete i övrigt, som bedrives på sådant sätt att arbetsgivaren ej kan kontrollera det samt i viss utsträckning arbete, som utföres av medlem av arbets- givarens familj. I övrigt år arbetarskyddslagen, vars tillämpningsområde är betydligt vidsträcktare än allmänna arbetstidslagens, tillämplig på praktiskt taget varje verksamhet i vilken arbetstagare användes för arbets- givares räkning utan hänsyn till företagets storlek och frånsett om arbetet bedrives av enskild, av kommun eller staten.

• Sida 58
•  Original

Arbetstidens längd. I fråga om arbetstidens längd innehåller arbetar- skyddslagen direkta föreskrifter endast avseende minderåriga. Således föreskrives, att minderårig, varmed avses den som ej fyllt 18 är, icke får användas till arbete under mer än tio timmar per dygn och 54 timmar per vecka. Undantag kan få ske för s. k. nödfallsarbete varjämte Arbetar- skyddsstyrelsen om så i särskilt fall prövas nödigt kan för kortare tid medge viss längre arbetstid.

Avbrott i arbetet. Lagen innehåller särskilda föreskrifter om avbrott i arbetet (raster och arbetspauser). Sålunda skall arbetstagare som ut- fört arbete under minst sex timmar av dygnet beredas en eller flera lämp- ligt förlagda rxaster av tillräcklig längd. Endast för det fall, att arbetsför- hållandena gör detta oundgängligen nödvändigt, får rast utbytas mot ledig- het för intagande av förtäring på arbetsplatsen eller i dess omedelbara närhet.

Beträffande s. k. arbetspauser föreskrives följande. Är ett arbete —— på grund av mekaniskt driven arbetsprocess eller av annan anledning — särskilt påfrestande skall i arbetstiden inläggas ett lämpligt antal pauser. Med arbetspaus förstås ett på förhand bestämt kortvarigt uppe— håll i arbetet, som anordnas för att bereda de anställda avkoppling. Ar— betspaus är icke att anse som rast och skall därför i regel inräknas i arbetstiden.

Veckovila. Arbetstagare skall under varje period om sju dagar be— redas minst 24 timmars sammanhängande ledighet (veckovila). Undan- tag kan få ske tillfälligtvis och i enstaka fall. Ävenså kan Arbetarskydds— styrelsen medge undantag från bestämmelsen om veckovila för visst slag av arbete eller för visst arbetsställe. Innan styrelsen lämnar sådant medgivande skall vederbörande arbetsgivare- och arbetstagareorganisation höras.

Veekovilan skall om möjligt förläggas till söndag och till samma tider för alla på ett arbetsställe anställda. Göres inskränkning i veckovilan skall motsvarande frihet från arbetet såvitt möjligt beredas.

Nattvila. Arbetarskyddslagen innehåller ett generellt stadgande om för— bud för arbete på natten, varmed avses tiden mellan kl. 23 och 5. För— budets räckvidd är begränsad av vid-sträckta undantag. Sålunda är från förbudet undantaget nödfallsarbete samt arbete som med hänsyn till sin natur, allmänhetens behov eller annan särskild omständighet måste fortgå jämväl på natten. Förbudet gäller icke arbetstagare i överordnad ställning; beträffande sådana arbetstagare är nämligen stadgat, att de må användas till nattarbete där så finnes påkallat. Slutligen kan Arbetar— skyddsstyrelsen medge undantag när särskilda skäl därtill är. Sådant un- dantag må också medgivas då det av uttalande från arbetaresidan fram- går, att det stora flertalet av de berörda arbetstagarna finner det önskvärt.

• Sida 59
•  Original

För minderåriga och för kvinnor är bestämmelserna om nattvila strängare. I fråga om minderåriga gäller sålunda, att förbudet avser tiden mellan kl. 19—6 om de ej fyllt 16 år och kl. 22—5 om de fyllt 16 men ej 18 år. För kvinnor i hantverks- eller industriellt arbete är tiden satt till kl. 22—5. Beträffande såväl minderåriga som kvinnor gäller även att den oavbrutna ledigheten för nattvila skall omfatta minst elva timmar. Vissa undantag kan göras och Arbetarskyddsstyrelsen kan under vissa förutsättningar lämna dispens.

C. REGLERING AV ARBETSTIDEN GENOM AVTAL ELLER TJÄNSTGÖRINGSFÖRESKRIFTER

En för arbetsmarknadens parter så betydelsefull fråga som arbetsti- den har givetvis i den mån det varit möjligt blivit föremål för reglering genom parterna själva dels genom kollektivavtal där så kunnat ske och dels genom överenskommelser i annan ordning eller tjänstgöringsföre— skrifter; sistnämnda sätt att bestämma arbetstiden har använts i huvud- sak beträffande sådana arbetstagare hos stat och kommun som ej äger rätt att sluta kollektivavtal. Inom de områden, där arbetstiden begränsats genom lag, har sålunda tillkommit detaljbestämmelser och dessutom i åtskilliga fall stadganden varigenom arbetstiden bestämts snävare än i lagens föreskrifter. Beträffande områden som ligger utanför arbetstids- lagstiftningen har arbetstiden i allmänhet fullständigt reglerats genom parternas försorg, ofta med de i lagstiftningen för liknande områden förekommande bestämmelserna såsom förebild.

Med avseende å de områden, som har arbetstiden begränsad i lag, innehåller avtalen och föreskrifterna i regel bestämmelser av innebörd att de i vederbörande arbetstidslag angivna maximitiderna för arbetet skall tillämpas. Det övervägande antalet avtal inom allmänna arbetstidslagens och detaljhandelslagens områden stadgar sålunda, att den ordinarie arbetstiden skall vara 48 timmar per vecka. För vissa slag av skiftarbete har i enlighet med lag arbetstiden bestämts till 144 timmar per period om tre veckor. Likaså har lagenligt avtalats om 96 timmars arbetstid under en period om två veckor. Jämväl avtalen inom jordbruks- och hotellområdena följer resp. lags maximibestämmelser. Samma är ofta förhållandet med avseende å bestämmelser om dygnsmaximum. Rörande övertidsarbete stadgas i de flesta avtal, att arbetstagare är skyldig att vid påfordran utföra dylikt arbete i den utsträckning gällande lag medger.

Efter tillstånd från Arbetarskyddsstyrelsen har i vissa fall fastställts arbetstider, överstigande vad som är medgivet i lagarnas huvudbestäm-

• Sida 60
•  Original

melser. Detta är förhållandet med bl. a. avtalen för vaktpersonal och liknande kategorier arbetstagare.

Åtskilliga arbetstidsbestämmelser inom ifrågavarande områden före- skriver emellertid kortare arbetstid än den i lag angivna. Sålunda är en ordinarie arbetstid om 45% timmar bestämd för arbetare i intermittent skift- arbete vid järnbruken. 45 timmar i veckan är bestämd bl. a. »för vissa gruv- arbetare som sysselsättes ovan jord, för typografer som har 5. k. kvälls- tid och för målare utanför Stockholm under månaderna mars—november. 42—45 timmars arbetstid per vecka gäller för bl. a. teknisk personal och städerskepersonal vid apotek. För tvåskiftsarbete i dag vid vissa gruvor är arbetstiden 44 timmar per vecka; för treskiftsarbete i dag vid gruvorna i allmänhet uppgår arbetstiden till 133—134 timmar per treveckorsperiod. Ett stort antal arbetstagare har en veckoarbetstid om 42 timmar, däri- bland arbetare sysselsatta med kontinuerligt skiftarbete inom åtskilliga fack, exempelvis gruv-, järn-, trä- och pappersindustrierna, samt typografer med s. k. nattid. 40—tim1nars vecka är bestämd för bl. a. gruvarbetare under jord, målare i stockholmsområdet, målare å andra orter under månaderna januari, februari och december samt distributionsarbetare inom typograffacket med blandad natt- och dagtid. För byggnadsarbetare inom vissa delar av landet utgör arbetstiden under november—februari 381/2—45 timmar per vecka.

Snävare dygnsmaximum än vad i lag angivits har avtalats i ett stort antal fall. Sålunda gäller regelmässigt inom industrien att arbetstiden under veckans fem första dagar skall utgöra åtta och en halv timmar och på lördagen fem och en halv timmar. För det egentliga jordbruket varie— rar den ordinarie dagarbetstiden mellan sju timmar 45 minuter och nio timmar. För bageriarbete har bestämts ett dygnsmaximum om åtta tim- mar. I sistnämnda fall får dock arbetstiden två dagar i veckan uppgå till nio timmar. Skiftarbete skall enligt avtalen i regel uppgå till åtta timmar per dag.

Beträffande övertidsarbete stadgas i en del avtal vissa inskränkningar i arbetsgivarens rätt att uttaga dylikt arbete. Ibland kräves att det skall vara fråga om arbete, som ej utan olägenhet (i vissa fall stor olägenhet) kan uppskjutas. Enligt några avtal skall arbetstagare visserligen vid be— hov utföra övertidsarbete enligt lag, men därest han är förhindrad (eller enligt vissa avtal kan förebringa giltiga resp. tvingande skäl) skall han kunna bli befriad från dylikt arbete. Avtalet för byggnadsfacket stadgar, att arbetstagare ej må vägra utföra övertidsarbete, där eljest fara skulle hota till person eller egendom. Övertiden har i vissa avtal maximerats, exempelvis för skoreparatörer till en timme per dag, för serveringsperso- nal till tio timmar per månad och för typografer till tio timmar per vecka, såvida ej i särskild överenskommelse annorlunda bestämts.

• Sida 61
•  Original

Vad gäller områden, där arbetstiden för närvarande ej regleras i lag, har i många fall fastställts arbetstider, som i stort överensstämmer med arbetstids—lagarnas. Som exempel kan nämnas att 48-timmarsvecka gäller för skogsarbete i Norrland och Dalarna, i allmänhet för fabriker och verk- städer i statlig regi samt för privatanställda tandsköterskor och tand— tekniker. Viss eldar-, vakt- samt marketenteripersonal inom försvaret har en arbetstid på 144 timmar per period om tre veckor. För arbetstagare inom vårdanstalter av olika slag har i regel avtalats om en arbetstid av 192 timmar under en fyraveckorsperiod; detta gäller exempelvis för sjuk- sköterskor. Driftspersonalen vid Statens järnvägar har en genom regle- mente fastställd arbetstid av 208 timmar per kalendermånad om 30 dagar. För vissa fall, t. ex. nattarbete, har dock kortare s. k. normaltid fastställts. Personalen vid S. st biltrafikrörelse har en arbetstid om 205 timmar per kalendermånad om 30 dagar.

I åtskilliga fall, t. ex. i de för skogsarbete i Norrland och Dalarna gäl- lande avtalen, stadgas att arbetstagarna är skyldiga att vid påfordran ut- föra övertidsarbete.

Kortare arbetstid än enligt motsvarande lagstadganden har avtalats för exempelvis tandtekniker vid vissa laboratorier (45 timmar per vecka), farmacevter, kontors- och vaktmästarpersonal inom flera fack, journa- lister (42 timmar per vecka) samt kontorspersonal inom vissa fack (40 timmar i veckan). För tjänstemännen varierar veckoarbetstiden mellan 40 och 48 timmar; medeltalet torde ligga i närheten av 42 timmar. I några fall är angivna tider ett medeltal per vecka under en period av tre— fyra veckor. Arbetstiden för telefonister vid vissa anstalter är bestämd till 168 timmar per fyraveckorsperiod.

Med avseende å dygnsmaximum föreskrives i exempelvis skogsavtalet för de sydligare distrikten, att den ordinarie arbetstiden per dag skall uppgå till sju—nio timmar, allt efter årstiderna.

Vissa avtal inom ifrågavarande områden stadgar att övertidsarbete skall inskränkas till arbete som ej utan stor olägenhet kan uppskjutas.

I övrigt hänvisas till den närmare redogörelsen nedan i kap. IV beträf- fande sådana verksamhetsområden, som för närvarande ej har i lag reglerad arbetstid.

D. UTLANDET

Materialet till följande redogörelse är hämtat huvudsakligen från tre av the International Labour Office utgivna handlingar, nämligen »Report on the Working of the Convention (No. 1) limiting the Hours of Work in Industrial Undertakings» av år 1949, »First Draft Ten-yearly Report on the Working of the Convention (No. 30) concerning the Regula- tion of Hours of Work in Commerce and Offices» av år 1953, samt en

• Sida 62
•  Original

år 1950 verkställd sammanfattning av lagstiftning och praxis på området, utförd såsom förarbete till en diskussion om reducering av arbetstiden som följd av produktionens ökning. Med avseende å förhållandena i Danmark, Finland och Norge har därjämte upplysningar inhämtats från en av Svenska arbetsgivareföreningen utförd internordisk utredning rörande arbetstidens längd.

Samma år som Sverige erhöll sin första arbetstidslag, eller 1919, an— togs av the International Labour Conference i Washington en konven- tion, betecknad nr 1, som gick ut på att arbetstiden inom »industrial undertakings» skulle med vissa undantag och avvikelser begränsas till åtta timmar per dag och 48 timmar per vecka. Till »industrial under- takings» räknades i synnerhet gruvor, industrier, byggnads- samt trans- portverksamhet; såväl privata som offentliga företag avsågs. Undantag gjordes för företag, i vilka sysselsattes endast medlemmar av samma familj, vidare övervakande och ledande personal samt personal med för— troendeposter. Genom dispens eller överenskommelse mellan vederbörande parter kunde dygnsmaximum ökas till nio timmar. För skiftarbete i all- mänhet kunde arbetstiden begränsas per period om högst tre veckor till genomsnittligen högst 48 timmar per vecka. I undantagsfall skulle par- ternas organisationer kunna överenskomma om längre begränsningsperio— der med en arbetstid av genomsnittligen högst 48 timmar per vecka; sådan överenskommelse skulle av vederbörande regering kunna givas verkande kraft. Kontinuerligt skiftarbete fick uppgå till ett medeltal av 56 timmar i veckan. I nödfallssituationer och vid force majeure fick förut angivna arbetstider automatiskt överskridas. Genom myndighets föreskrifter skulle vidare ytterligare arbetstid få uttagas 111-era permanent för förberedelse— och avslutningsarbete ävensom väsentligen periodiskt återkommande arbeten (exempelvis för vaktpersonal och eldarpersonal) samt undantags- vis för arbeten av brådskande natur.

Konventionen trädde i kraft år 1921 i och med att två länder ratificerade densamma. Endast ett fåtal stater anslöt sig till en början. De för varje land rådande speciella förhållandena torde ha förorsakat att anslutningen ej blev mera utbredd. Principen om åttatimmarsdag och 48-timmarsvecka tillämpades dock av många länder, som inrättade sin arbetstidslagstift- ning på basis av konventionen. Det var vid denna tidpunkt främst av fysiologiska hänsyn som man strävade efter minskning av arbetstiden.

År 1930 antogs en konvention (nr 30) om åttatimmarsdag och 48- timmarsvecka för handeln och för kontorspersonal. Konventionen, som avser såväl privata som offentliga företag, inklusive post-, telegraf- och telefonväsendet, har t. o. m. är 1952 ratificerats av 13 stater, däribland Argentina, Finland, New Zealand och Spanien.

Omkring 1930 uppstod i många högt industrialiserade länder en ten-

• Sida 63
•  Original

dens att ytterligare reducera arbetstiden. Som skäl åberopades dels en önskan att motverka en begynnande arbetslöshet, dels och främst arbets- tagarnas strävan att i form av förkortad arbetstid få del av den genom de tekniska framstegen ökade produktionen. I linje härmed gick arbetet för betald semester eller förlängd sådan.

För kolgruvarbete under jord antogs år 1935 en konvention (nr 46), stadgande en daglig arbetstid av högst sju timmar 45 minuter och för- bjudande söndagsarbete. Enligt konventioner (nr 43 och 49) åren 1934 och 1935 erhöll arbetstagare vid vissa fönsterglas- och buteljglasfabriker en arbetstid av i medeltal högst 42 timmar per vecka, beräknad för period om fyra veckor. År 1935 antogs vidare en konvention (nr 47) rörande princi- pen om 40-timmarsvecka. Denna konvention efterföljdes påföljande år av tvenne andra rörande genomsnittlig 40—timmarsvecka för statliga arbeten och arbeten, som bedrives med bidrag av statliga medel (nr 51), samt för textilindustrien (nr 61). —— Anslutningen till dessa konventioner synes emellertid hittills ha varit ganska obetydlig. Konventionerna nr 46, 47, 51 och 61 hade sålunda i mitten av år 1951 ännu ej trätt i kraft.

Strax före det andra världskrigets utbrott hade beträffande industrien en arbetsvecka på 46, 44 eller 40 timmar blivit ganska vanlig i många länder. 46— och 44—timmarsv-eckorna medförde i regel en tillämpning av den s. k. engelska veckan (lördagseftermiddagen ledig); 40-timmarsveckan innebar ofta att två av veckans dagar var fria från arbete.

Världskriget medförde ganska allmänt krav på ökad produktion inom vissa områden, samtidigt som antalet tillgängliga arbetstagare minskades. I dessa fall vidtogs åtgärder för att öka arbetstidens längd. Å andra sidan avtog inom vissa sektorer behovet av produkter och tjänster, varigenom risk för arbetslöshet uppstod. I vissa fall genomfördes minskning av ar— belstiden.

Efter världskrigets slut återvände sådana länder, som lidit ingen eller endast ringa skada av kriget, till de arbetstider, som rätt före krigets utbrott. Därjämte återupptogs planerna på ytterligare reduktion av arbetstiden. I övriga länder har de förlängda tiderna bibehållits men be- traktas i allmänhet som tillfälliga undantag, vilka skall tagas bort så snart vederbörande stats ekonomi det tillåter. Bortsett härifrån torde man kunna konstatera, att arbetstiden inom industrien numera ej överstiger de i konventionen nr 1 fastställda gränserna.

Fram t. o. m. februari 1953 hade sistnämnda konvention ratificerats av 29 länder. Av de mera betydelsefulla industriländerna har exempelvis Argentina, Belgien, Canada, New Zealand, Portugal och Spanien anslutit sig, däremot ingen av de nordiska staterna. Bl. a. Frankrike, Italien och Österrike har ratificerat konventionen under förutsättning att vissa andra länder likaledes ansluter sig, men dessa ratifikationer hade i varje fall i februari 1953 ej trätt i kraft.

• Sida 64
•  Original

I de olika staterna har reglering av arbetstiden åstadko-mmits genom lagstiftning, avtal eller skiljedomsförfarande eller genom dessa metoder samtidigt. Bland de länder som saknar lagstiftning om allmän arbetstids- begränsning märkes England och Danmark. Reglering genom kollektiv- avtal synes bli allt vanligare jämväl i länder som har i lag bestämd ar- betstidsbegränsning. Genom lag har i regel ett absolut maximum för den ordinarie arbetstiden och övertiden fastslagits. Genom avtalen fixeras oftast en gräns per vecka eller per dag; överskrides denna gräns utgår förhöjd ersättning.

Sammanfattningsvis kan anföras, att principen om åttatimmarsdagen åtminstone för industriarbetarna numera är allmänt antagen, att dygns- maximum sällan överskrider åtta timmar utom beträffande vissa lindri- gare arbeten och för att möjliggöra tillämpning av den s.k. engelska veckan eller femdagarssystemet, att arbetstiden på lördagar inskränkts till i regel högst sex timmar, samt att en daglig arbetstid understigande åtta timmar i allmänhet är bestämd för s. k. farligt eller ohälsosamt arbete, nattarbete samt för tjänstemän och kontorspersonal. Möjlighet till längre normal veckoarbetstid än 48 timmar medgives i lagstiftning endast sällan. Så är dock fallet generellt i Egypten samt emellanåt för kontinuerligt arbete, vissa lindrigare arbeten samt säsongarbeten.

Beträffande arbetstidsregleringen i vissa länder lämnas härefter en kortfattad redogörelse.

Australien. Vissa bestämmelser om begränsning av arbetstiden har givits genom lagstiftning i de olika delstaterna. I huvudsak begränsas dock arbetstiden efter skiljedomsutslag och genom kollektivavtal. Inom områ- det för konvention nr 1 och 30 är arbetstiden begränsad till 40 timmar i veckan. I enlighet med vissa skiljedomar kan en längre begränsnings— period än veckan få tillämpas.

Belgien. Belgien är ett av de få europeiska industriländer, som ratifi— cerat 1919 års Washingtonkonvention och vissa av de senare konventio— nerna. Genom lag 1921, som gäller för näringslivet i allmänhet, har arbets— tiden begränsats till åtta timmar om dagen och 48 timmar i veckan; dygnsmaximum kan få gå upp till nio timmar. Skiftarbete i allmänhet kan få fördelas på tre veckor; medeltalet per vecka får dock ej överskrida 48 timmar och timantalet per dag ej ökas med mer än två. För vissa fall finnes dessutom möjlighet att fördela arbetstiden över längre tidsrymd än en vecka, varierande mellan två veckor och ett år och med dygnsmaximum fastställt till nio eller tio timmar. I helkontinuerlig drift får arbetstiden uppgå till genomsnittligt 56 timmar i veckan per period om tre veckor. Förberedelse— och liknande arbeten är begränsade till två timmar per dag. För vissa arbetstagaregrupper med väsentligen periodiskt återkommande arbete kan bestämmas längre ordinarie arbetstid än för övrigt arbete.

• Sida 65
•  Original

Arbetstid motsvarande de svenska begreppen allmän och extra övertid får förekomma endast i oförutsedda, brådskande undantagsfall och efter veder- börligt tillstånd samt uppgå till högst två timmar per dag och under högst tre månader per år.

Canada. Genom lagstiftning har arbetstiden inom området för konven- tion nr 1 begränsats i vissa delstater till 48 timmar per vecka, i andra till 44. Några delstater hade dock ännu är 1948 ingen i lag fastställd arbetstidsbegränsning. Den befintliga lagstiftningen täcker delvis även området för konvention nr 30. Kollektivavtalsreglering tillämpas emeller- tid i stor utsträckning. Ino-m handeln och för kontorspersonal varierar arbetstiderna mellan 37 och 54 timmar per vecka.

Danmark. Lagstiftning inom förevarande område förekommer endast beträffande helkontinuerlig drift. Eljest regleras arbetstiden genom kol- lektivavtal, byggda på en överenskommelse år 1919 mellan Dansk Arbejds- giverforening och De samvirkende Fagforbund. Den normala dagarbets— tiden utgör regelmässigt 48 timmar i veckan, fördelade enligt det engelska systemet. Utearbetarna inom byggnads- och anläggningsfacken har under månaderna januari och december en arbetstid om 42 timmar per vecka eller sju timmar per dag. Inom den keramiska industrien är veckoarbets- tiden för vissa specialarbetare 33—39 timmar och för övriga arbetare 42—48 timmar. Längre arbetstid än den normala förekommer i vissa fall, exempelvis för sockerfabriksarbetare (168 timmar per period om tre veckor) och port— och nattvakter (upp till 60 timmar per vecka). Vid intermittent treskiftsarbete är veckoarbetstiden i regel 46 timmar, dock inom textilindustrien i medeltal 44 2/3 timmar per vecka under en period av tre veckor samt inom tobaksindustrien ca 40 timmar med samma beräkningssätt. Enligt lag får helkontinuerligt arbete, för Vilket alltid kräves särskilt tillstånd, i allmänhet utföras under högst åtta timmar per dag; vid skiftväxli-ng kan dygnsmaximum dock uppgå till 16 timmar. Under alla omständigheter får högst 160 timmar uttagas under loppet av tre veckor. Enligt avtal utgör nu ifrågavarande arbetstid inom bl. &. oljeindustrien 152 timmar per tre veckor och inom keramik- och glasindu- strierna 144 timmar per tre veckor. Förberedelse- och liknande arbeten får uppgå beträffande exempelvis chaufförer till en halv timme och för maskinister till 3/4 timme per dag utöver ordinarie arbetstid. Övertid får enligt föreskrifter i många avtal ej uttagas i större utsträckning än som är nödvändigt eller rimligt med hänsyn till arbetets art. Inom järnindu- strien är övertiden begränsad till sex timmar per vecka och 16 timmar inom en fyraveckorsperiod.

Finland. År 1917 fick Finland sin första arbetstidslag, som omfattade praktiskt taget all verksamhet med undantag för husligt arbete och jord- bruket. Nu gällande lagstiftning är av år 1946. Tillämpningsområdet om-

• Sida 66
•  Original

fattar i motsats till den svenska lagstiftningen även småföretag. Vanligt dagarbete får uppgå till högst 47 timmar i veckan med ett dygnsmaximum på nio timmar. Inom transport—, tull-, post-, telegraf- och hotellväsen- det är arbetstiden reglerad till 141 timmar för period om tre veckor. Be- träffande övriga områden får begränsningsperioden höjas efter dispens. Genom avtal fördelas veckans 47 timmar i allmänhet med åtta timmar under envar av veckans fem första arbetsdagar samt med sju timmar å lördagar. Kortare arbetstid har i vissa avtal bestämts, exempelvis för arbete under jord i gruvor under månaderna juni—augusti (45 timmar per vecka), för grafiska industrien (46 timmar per vecka) och för bygg- nads- och liknande verksamhet (461/2 timmar per vecka). Inom bl. a. metall- och byggnadsindustrierna har arbetstiden under sommaren ytterli— gare förkortats (45—46 timmar per vecka). Enligt en förordning av år 1950 är arbetstiden för statstjänstemän begränsad till 37 timmar per vecka. Vad angår tvåskiftsarbete har genom avtal bestämts en veckoarbets- tid av 451/2 timmar för de grafiska facken. Arbete, vars tekniska natur krä- ver oavbruten gång, får enligt lag uppgå till högst 48 timmar i veckan. Efter dispens kan arbetstiden fördelas på tre veckor med genomsnittligt 48 tim— mar per vecka. Med avseende å övertid får utan dispens uttagas arbete i nödfallssituationer och dessutom 200 timmar per år, dock högst 24 timmar under två veckor eller 36 timmar under tre veckor; med dispens kan ytterligare 150 timmar per år uttagas. I avtalen förekommer ofta stadganden avsedda att förhindra missbruk av rätten att uttaga övertid.

Frankrike. År 1936 tillkom en lag om 40-timmarsvecka för offentligt och privat arbete inom industri, handel och hantverk. Längre begräns- ningsperioder än veckan är i vissa fall möjliga. Kontinuerligt arbete är begränsat till 42 timmar (i enstaka fall 38 timmar 40 minuter eller 40 timmar) per vecka i medeltal under en period av normalt tolv veckor. I praktiken är emellertid arbetstiden betydligt längre än den i 1936 års lag angivna. Genom tilläggsförfattningar år 1946 och senare år har möjlig- heter givits att uttaga längre arbetstid; övertiden får sålunda uppgå till 20 timmar i veckan. I genomsnitt torde arbetstiden uppgå till 45 timmar i veckan. Inom handeln uppgår arbetstiden i allmänhet till 42 timmar per vecka.

Nederländerna. Genom lagstiftning är arbetstiden bestämd till normalt 48 timmar per vecka; antalet timmar per dygn skall i regel uppgå till åtta och en halv men får stiga till elva. Skiftarbete får fördelas på tre, i vissa fall fyra veckor med ett veckomaximum av 54—62 timmar. Möj— lighet att beräkna arbetstiden genomsnittligt för längre perioder finnes i vissa fall. Veckomaximum är även här 62 timmar. Vid kontinuerligt arbete är skiftmaximum bestämt till åtta och en halv timmar; därtill kan vid skiftbyte komma ytterligare fyra timmar. Vissa arbeten klassificeras

• Sida 67
•  Original

såsom förberedelse- och avslutningsarbeten och får uttagas automatiskt. För uttagande av övertid kräves förekomsten av särskilda omständigheter samt dispens; ordinarie arbetstid och övertid får ej överstiga elva timmar per dygn och 62 timmar per vecka. Den sammanlagda arbetstiden per år får ej överstiga 2 500 timmar för en arbetstagare.

New Zealand. Detta land var ett av de första som införde 48-timmars- veckan. Så skedde redan år 1901. Bestämmelserna i konventionen nr 1 har sedermera tillämpats till följd av beslut, utfärdade av Förliknings- och Skiljedomstolen, eller av avtal godkända av denna domstol. För samma tillämpningsområde som avses i konventionen nr 1 har arbetstiden där- efter begränsats till 40 (undantagsvis 44) timmar i veckan. Detta veckomaximum får ej överskridas ens vid kontinuerligt skiftarbete. Inom handel och för kontorspersonal uppgår veckoarbetstiden till 371/2—40 timmar; timantalet per dag varierar mellan sju och åtta. Förberedelse- och liknande arbeten är maximerade till en timme per dag. Däremot gäller ingen annan begränsning av övertiden än den som åstadkommes genom förhöjda ersättningar.

Norge. Norge fick .sin första arbetstidslag samma år som Sverige, alltså 1919. Ny lag, loven om arbeidervern, tillkom 1936. Liksom be- träffande Finland ligger småföretag ej utanför lagens tillämpningsom- råde. Det vanliga dagarbetet är maximerat till 48 timmar per vecka; arbetstiden per dygn må uppgå till nio timmar. Arbetstiden för arbe- tare i gruvor får enligt lag ej överstiga 40 timmar per vecka i genom- snitt för tre veckor. Genom dispens kan arbetstiden fördelas på längre begränsningsperioder med ett genomsnitt av 48 timmar per vecka, exem- pelvis beträffande säsongarbete. Arbetstiden kan förlängas vid arbeten, som är kortvariga, lindriga eller tillgodoser ett ändamål av synnerligen stort allmänt intresse, likaså då parterna är ense därom. Avtalen an- knyter i regel till lagens föreskrifter. Kortare arbetstid har dock före- skrivits för exempelvis viss personal vid boktryckerier och tidningsföre— tag (45 timmar per vecka) och för litografer (46 timmar per vecka). Längre tid är ofta avtalad för vaktpersonal. För tvåskiftsarbete inom bl. a. trä-, textil- och konservindustrierna har genom avtal bestämts en arbetstid av 48 timmar för första och 421/2 timmar andra veckan. In- termittent treskiftsarbete inom olje- och fettindustrierna fördelas på tre veckor med genomsnittligen 45%; timmar per vecka. Ilag är helkon- tinuerligt arbete maximerat till 45%; timmar per vecka. -—— Övertidsarbete är i princip förbjudet i lag. Undantag göres dock för force majeure samt situationer, där allmänt intresse eller särskild brådska kräver förlängd arbetstid. Nödfallsarbete får utan dispens pågå i fyra dagar. Förberedelse- och liknande arbeten är begränsade så till vida att dygnsmaximum i angivna fall ej får överskrida tio timmar. Någon begränsning per dag av

• Sida 68
•  Original

övertidsarbete i övrigt har ej fastställts. Utan dispens får uttagas högst 'tio timmar per vecka, med dispens högst 15 timmar per vecka. Per fyraveckorsperiod får dock övertid uppgå till högst 30 timmar. Ärsmaxi- mum är sålunda 390 timmar. I avtalen föreskrives ofta att övertid får uttagas endast då det är oundgängligen nödvändigt eller så att den en— skilde arbetaren ej överanstränges.

Schweiz. Lagstiftningen såvitt avser arbetstiden inom industrien byg— ger på begreppet fabrik. Dit räknas bl. a. företag, däri användes antingen maskinell utrustning och minst sex arbetstagare eller sex arbetstagare, av vilka en är underårig, eller elva arbetstagare. 48—timmarsvecka är regel. Vid kontinuerligt arbete är skiftmaximum åtta timmar, vartill vid skiftbyte kommer ytterligare fyra timmar. Förberedelse— och liknande arbeten har särskilt specificerats. Övertid får i undantagsfall vid bråd- skande arbeten uttagas med regelmässigt högst två timmar per dag under högst 80 dagar per år. I vissa kantoner finnes lagstiftning rörande arbets- tiden inom handeln och för kontorspersonal; veckomaximum varierar därvid mellan 48 och 60 timmar. Genom kollektivavtal har arbetstiden inom nämnda verksamhetsområden generellt begränsats till mellan 44 och 52 timmar. Förbundslagstiftning reglerar arbetstiden för tjänstemän inom den gemensamma administrationen (44—48 timmar per vecka) samt för tjänstemän inom post-, telegraf- och telefonväsendet. Arbetstiden för husligt arbete är ej reglerad i lag.

Storbritannien. Arbetstiden regleras huvudsakligen genom kollektiv- avtal och genom förordningar av arbetslönenämnder (Wåge Councils). Beträffande arbetstiden för kvinnor och underåriga samt arbetstideni automatiska fön-sterglasbruk och i gruvor har dock vissa bestämmelser meddelats i lag. I de inom industrien förekommande avtalen stadgas en veckoarbetstid som oftast underskrider 48 timmar; i regel håller den sig kring 44—45 timmar fördelade på fem eller fem och en halv dagar. Längre begränsningsperioder förekommer sällan. Kontinuerligt arbete har i regel en arbetstid om 44—48, i undantagsfall 56 timmar per vecka. Kol— lektivavtalen inom handeln bestämmer arbetstiden till mellan 37% och 48 timmar per vecka; för banktjänstemän gäller en arbetstid av 371/2—42 timmar per vecka och för statliga tjänstemän oftast 413/4 timmar.

U. S. A. Reducerad arbetstid har åstadkommits dels genom federal och statlig lagstiftning och dels genom kollektivavtal. Den federala lagstift- ningen avser bl. a. arbetstiden inom handeln och för vissa arbeten före— tagna av den federala regeringen. J ämväl inom de olika staterna förekom- mer vissa arbetstidslagar, som dock sällan rör arbetstiden för vuxna män. Genom the Fair Labor Standards Act av 1938, som gäller för näringslivet i allmänhet, fastslås visserligen inga absoluta gränser för arbetstiden, men genom bestämmelser däri, att all arbetstid över 40 timmar per vecka räk-

• Sida 69
•  Original

nas som övertid och skall avlönas med 150 % av normal lön, har en effektiv begränsning uppnåtts. 40—timmarsvecka fastslås dessutom i vissa andra lagar. Därjämte har genom kollektivavtal arbetstiden i prak- tiken generellt bestämts till 40 timmar per vecka, vanligen fördelade med åtta timmar på en var av fem dagar. När omständigheterna krä- ver det kan arbetstiden utsträckas. Nämnda lag av år 1938 är dock ej tillämplig ä bl. a. administrativ personal och viss trafikpersonal. För vissa tjänstemän gäller the Federal Public Contracts Act, som har liknande bestämmelser om betalning för tid överstigande åtta timmar om dagen och 40 timmar i veckan. Inom handeln och för kontorspersonal stadgar kollek- tivavtalen en arbetstid varierande mellan 40 och 48 timmar per vecka.

I övrigt kan nämnas att den normala veckoarbetstiden får uppgå i Egypten till högst 54 timmar samt i Polen och Sydafrikanska unionen till högst 46 timmar.

• Sida 70
•  Original

• Sida 71
•  Original

NY ARBETSTIDSLAGSTIFTNING

• Sida 72
•  Original

• Sida 73
•  Original

KAPITEL II. SÄTTET FÖR UTFÖRANDE AV UTREDNINGENS UPPDRAG

I fråga om sättet för utredningsuppdragets genomförande anfördes i direktiven bl. a. följande. Enär utredningsuppdraget berörde många olika verksamhetsområden borde det lämpligen handhavas av olika delegationer. Statsrådet förordade, att utredningen, därest det så funnes lämpligt, till särskild behandling upptoge spörsmål, som kunde lösas fristående, och avlämnade förslag härutinnan utan att avvakta arbetets slutförande.

Det måste uppenbarligen vara en omfattande arbetsuppgift att på en gång gripa sig an med såväl en revision av den gällande arbetstidslagstift- ningen som en utvidgning av dennas tillämpningsområde. Vad som anfördes i direktiven härom var tydligen ett uttryck för uppfattningen, att arbetet kunde rationaliseras, därest det utfördes etappvis. Det anförda pekade på lämpligheten att söka successivt vidga lagstiftningens tillämpningsområde.

Enligt vad utredningen vid tidpunkten för arbetets igångsättande kunde bedöma ansåg den starka skäl tala för ett organiserande av arbetet efter dylika riktlinjer. Med hänsyn härtill uppdelades arbetet inom utredningen på olika delegationer. Sålunda tillsattes en delegation för flottningsarbete, en för arbete som bedrives av staten, en för den yrkesmässiga trafiken och en för sjukvårdsarbete. Lagstiftningens utsträckande till dessa fyra områden bedömdes som de angelägnaste arbetsuppgifterna.

Arbetet i delegationerna organiserades på sådant sätt att desamma skulle avsluta sina arbetsuppgifter stegvis och i den ordning ovan angivits. Flottningsdelegationcn, som förberedde flottningsarbetets införande under lagstiftningen, var den som först slutförde arbetet. Resultaten av detta har redovisats i utredningens betänkande del III (SOU 1949: 58).

Sedan detta betänkande avlämnats, beslöt utredningen att fullfölja arbetet enligt de tidigare uppdragna riktlinjerna. Man skulle sålunda fortsätta att framlägga förslag till ett successivt utbyggande av den nuvarande lagstift- ningen. Främst skulle detta ske genom att återstående av nyss nämnda verk- samhetsområden efter hand infördes under den allmänna arbetstidslagen . Då detta skett och härjämte vissa andra mindre verksamhetsområden, vilka beräknades icke föranleda större problem, även lagts under lagen, skulle utredningen som en sista arbetsuppgift gripa sig an med en modernisering av själva lagen. Utredningen avsåg sålunda att avsluta sitt arbete med lag— revisionen genom framläggande av förslag till en ny arbetstidslag.

• Sida 74
•  Original

Som ett led i detta arbete avlät utredningen skrivelser till ett flertal stat- liga myndigheter med anhållan bl.a. om upplysning rörande lämplig- heten att utsträcka den allmänna arbetstidslagen till att omfatta arbete, som bedrives av staten.

Vidare fortsattes arbetet i delegationen för den yrkesmässiga trafiken. Detta arbete planlades emellertid på längre sikt till följd av de omfattande och svårlösta problem man här hade att göra med.

I den för sjukvårdsarbete tillsatta delegationen hade arbetet också upp- tagits. Denna delegation skulle, räknade utredningen med, vara den som avslutade sitt arbete sist.

Medan utredningen avvaktade resultaten av de nämnda undersökning— arna om lagstiftningens utsträckande, vidtog den åtgärder för att erhålla material för förslag till införande under lagen av arbetare vid småföre- tag, av portvakter och av arbetare sysselsatta med upptagning av torv.

I direktiven aktualiserades bl. a. även frågan om övertidens längd. En av de första åtgärder utredningen vidtog var att hos Kungl. Maj:t hemställa om en undersökning rörande den omfattning i vilken övertidsarbete före- kom. Kungl. Maj:t biföll framställningen och den 5 september 1947 upp— drogs åt Socialstyrelsen att verkställa undersökningen i fråga.

I de uttalanden, som gjordes i anledning av förslagen att utsträcka all- männa arbetstidslagen , framhölls att förslagens realiserande beräknades medföra stora svårigheter. Vid prövning av dessa frågor kom utredningen närmast fram till den slutsatsen, att den nuvarande allmänna arbetstids— lagen, även om den i en hel del avseenden var föråldrad, dock var jämförel— sevis väl lämpad för sitt nuvarande tillämpningsområde. Det framgick vidare att lagens bestämmelser på ett naturligt sätt blivit avpassade till vad som var lämpligt just för de arbeten som omfattades av lagen. Svårigheter tornade emellertid upp sig, då man ville utvidga tillämpningsområdet. En i varje fall mera betydelsefull utvidgning av detta fordrade tydligen en på annat sätt utformad lag.

I denna situation kunde utredningen endast konstatera, att det icke var möjligt att fortsätta på den från början inslagna vägen. Man kunde tydligen icke gå etappvis. Följden blev sålunda, att utredningen tvingades att till samtidig prövning upptaga båda de två stora frågekomplexen om revide- ring av de nuvarande arbetstidslagarna och om en utvidgning av dessas tillämpningsområden. Gjorde man detta följde emellertid att man härjämte samtidigt borde pröva frågan om möjligheterna att slopa de nuvarande speciallagarna. I arbetet borde sålunda även ingå frågan, huruvida lant- arbetstidslagen , detaljhandelslagen och arbetstidslagen för hotell och restau- ranger borde bibehållas. Vad sjöarbetstidslagen beträffar ansåg utredningen sig utan vidare kunna utgå från att den icke borde avskaffas på grund av den särprägel arbetet inom detta område har.

• Sida 75
•  Original

För utredningen gällde det nu att planera på vad sätt den skulle gripa sig an med de arbetsuppgifter som den sålunda ställdes inför. Närmast till hands läg att genomföra en kartläggning av det sätt, varpå arbetstiden för närvarande var bestämd inom samtliga mera betydande verksamhets- områden. Detta skulle emellertid innebära ett synnerligen omfattande och tidsödande arbete såväl för utredningen som för uppgiftslämnarna.

För att göra utredningens arbete så litet tidsödande som möjligt beslöts att välja följande väg. Utredningen skulle med de upplysningar som stod till dess förfogande göra ett preliminärt förslag till ny arbetstidslag. Detta preliminära förslag skulle jämte en promemoria innehållande erforderliga kommentarer skickas på remiss till företrädare för statliga och kommunala myndigheter samt till organisationer företrädande arbetsgivarnas och ar- betstagarnas intressen. Remissmyndigheterna borde härvid endast i de fall, då föreslagna bestämmelser icke ansågs lämpliga, redogöra för gällande arbetstidsbestämmelser och i övrigt lämna material för belysande av frågan på vad sätt lagen skulle kunna utformas. (Det preliminära lagförslaget åter- finnes i bilaga I; redogörelse för promemorian ingår i bilaga II.)

Då det gällde två områden ansåg man emellertid att detta förenklade förfaringssätt icke var tillräckligt. Så var fallet med trafikväsendet och sjuk— husvården.

Som redan framhållits är arbetstidsbestämmelserna vid järnvägsväsendet mycket särpräglade och avviker i hög grad från vad som gäller inom andra delar av näringslivet. Det ansågs icke möjligt att enbart genom remissytt— randen från Statens järnvägar, Svenska järnvägarnas arbetsgivareförening och Svenska järnvägsmannaförbundet erhålla tillräckligt material för be— dömande av möjligheterna att lägga detta verksamhetsområde under en arbetstidslagstiftning. Redan på ett tidigt stadium hade företrädare för ut- redningen studerat arbetstidsförhållandena vid vissa järnvägar. Dessa stu— dieresor ansågs nu böra fortsättas och efter medgivande härom av Chefen för socialdepartementet har representanter för utredningen beretts tillfälle att i olika sammanhang studera arbetstidsförhållandena på skilda bandelar och på olika stationer. Dessa resor företogs visserligen främst i avsikt att skaffa material för en bedömning, huruvida motiv förelåg för en arbets— tidsförkortning inom järnvägsväsendet. En hel del material inhämtades emellertid jämväl för revisionsarbetet. Vidare har från S. J. införskaffats arbetstidsschema för olika grupper arbetstagare.

Ett annat område inom trafikväsendet som i förevarande avseende er— bjuder säregna problem är drosktratiken. Även i fråga om detta verksam- hetsområde gäller att arbetstidsförhållandena äri vissa hänseenden avvikande från vad man möter inom exempelvis industri och handel. I fråga om drosktrafiken tillkommer också det problemet, att en utvidgning av lag- stiftningen till detta verksamhetsområde skulle medföra en viss arbetstidsför-

• Sida 76
•  Original

arbetstiden för närvarande överstiger 48 timmar. Att så är möjligt samman- hänger med det nuvarande undantaget i allmänna arbetstidslagen för före- tag som sysselsätter högst fyra arbetare.

För att få arbetsförhållandena inom droskfacket belysta inhämtade ut— redningen genom länsstyrelserna uppgifter rörande den arbetade tidens längd under en tre veckors period förlagd till tiden april—maj 1949. Tyvärr motsvarade resultaten av undersökningen icke förväntningarna. Härtill kom att den utfördes under en tid, då det ännu rådde bensinransonering. Med all sannolikhet avviker sålunda de nu tillämpade arbetstiderna rätt mycket från dem som gällde vid tiden för undersökningens utförande.

Jämväl för ett par andra områden inom trafikväsendet inhämtades upp— gifter för belysande av arbetstidens längd. Detta gällde busstrafiken och lastbilstrafiken på långa distanser, de s. k. långtradarna.

Det verksamhetsområde, som för närvarande ligger utanför lagstiftningen och vars införande under denna bjuder de mest svårlösta problemen, torde vara sjukhusvården. Att så är förhållandet beror på följande omständig— heter. Arbetstidsschema fastställes lokalt av ledningarna för de olika sjuk- husen i samarbete med arbetstagarnas fackliga organisationer. De utformas under hänsynstagande till många olika intressen såsom vårdbehovet, per— sonalens önskningar om lediga dagar etc. Arbetstidsschema vid sjukhusen företer genomgående stora olikheter, så att knappast två sjukhus finnes, som har likartad reglering av arbetstiden. Härtill kommer att personer med samma göromål många gånger arbetar efter olika schema. För att få någon inblick i de synnerligen särpräglade förhållanden, som är rådande inom detta verksamhetsområde, fordras tydligen jämförelsevis omfattande un— dersökningar.

En av de första åtgärder sjukvårdsdclegationen vidtog var att infordra vissa uppgifter rörande fastställda arbetstider vid sjukhus och barnbörds— inrättningar. Det uppgiftsformulär som användes visade sig emellertid se- dermera vara alltför litet detaljerat för att utredningen med ledning av det— samma skulle kunna bedöma möjligheten att lägga sjukhusvården under lagen. Det blev nödvändigt att göra undersökningen betydligt grundligare än vad från början avsetts. kortning på grund av att den på många håll inom detta fack tillämpade i

Som ett led i arbetet härmed anhöll utredningen, att representanter för densamma finge besöka olika sjukvårdsinrättningar för att på ort och ställe studera arbetstidsförhållandena och för att även föra överläggningar med sjukhusledningarna och med företrädare för arbetstagarnas lokala organisa— tioner. Utredningen besökte härvid ett förhållandevis stort antal sjukhus belägna i norra, västra och mellersta Sverige. Sedan man på detta sätt fått en mera allmänt hållen uppfattning om på vad vis arbetet var organise—

• Sida 77
•  Original

rat på sjukhusen, beslöt utredningen att från ett representativt urval av sjukhus infordra fastställda arbetstidsschema. Utredningen räknar med att på detta sätt i genomsnitt en fjärdedel av samtliga sjukhus av olika typer blivit kartlagda i arbetstidshänseende. De insända arbetstidsschema har bearbetats och resultaten sammanställts i tabeller, som återfinnes i ve— derbörligt avsnitt i betänkandet.

Som ett led iutredningens arbete med en revision av lagstiftningen och närmast dennas utsträckande till sjukhusvården får ses de försök, som på initiativ av utredningen har gjorts med att organisera arbetet enligt treskifts- systemet. Dessa försök utfördes vid sjukhusen i Örebro och Ludvika. Att utredningen ansåg sig böra taga ett dylikt initiativ sammanhängde för det första med att en övergång till treskift skulle underlätta att lagstiftningen utsträcktes till detta arbetsområde. För det andra syftade initiativet till att pröva, om det var möjligt att ge den inom detta verksamhetsområde syssel— satta personalen arbetstider som liknar dem, vilka tillämpas inom industri, handel m. m.

Då det gällde andra verksamhetsområden än trafikväsendet och sjuk— husvården ansåg utredningen sig i allt väsentligt kunna räkna med att den skulle få erforderligt material i yttranden över det förut omnämnda preli— minära förslaget till ny arbetstidslag.

Utarbetandet av promemorian krävde förhållandevis omfattande för— arbeten. Arbetet föregicks av konferenser med de experter, som var ställda till utredningens förfogande, och med företrädare för en del olika organisa- tioner.

Det material, som utredningen genom remissförfarandet införskaffat, blev synnerligen omfattande. Tyvärr måste sägas att det är ganska ojämnt. Medan man på många håll mycket noggrant sökt bedöma utredningens för— slag och även villigt ställt allt material till förfogande, som man antagit utredningen kunde ha nytta av, har förslaget på andra håll behandlats tämligen kortfattat. Det visade sig med hänsyn till den begränsade tiden icke möjligt att annat än i vissa fall infordra kompletterande uppgifter.

Härefter vidtog bearbetningen av remissvaren som jämte förut berörda undersökningar utgör det material, vilket lagts till grund för utredningens ståndpunktstaganden. En sammanfattning av remissvaren återfinnes i bilaga II.

Utredningen vill i detta sammanhang tillägga att den under hela tiden uppehållit ett nära samarbete med arbetsgivarnas— och arbetstagarnas or- ganisationer. Nästan undantagslöst har man från organisationernas sida ställt sig mycket välvillig, då det gällt att tillmötesgå utredningens begäran om material i olika hänseenden.

• Sida 78
•  Original

KAPITEL III. ALLMÄN MOTIVERING AV FÖRSLAGET TILL NY ARBETSTIDSLAG

Den första arbetstidslagen i vårt land tillkom år 1919 under den politiskt upprörda tid, som följde efter det första världskrigets slut. Krav på en i lag genomförd begränsning av arbetstiden hade då förts fram från organise— rat arbetarhåll under icke mindre än tre decennier. Vår första lag på detta område innebar icke endast att å laglig väg angavs i vilken omfattning ar- betsgivare fick anlita en anställd arbetare. Lagens införande betydde på sin tid även en för flertalet grenar av näringslivet avsevärd förkortning av arbetstiden.

De vid arbetstidslagens tillkomst rådande politiska förhållandena gjorde att förarbetena till lagen fick i hög grad forceras. Detta torde ha varit en bidra— gande orsak till det jämförelsevis snäva tillämpningsområde som lagen fick. I allt väsentligt begränsades nämligen detta till vad som på den tiden förstods med arbetare, vilket med dåvarande språkbruk synes ha varit liktydigt med kroppsarbetare. Vidare begränsades lagens tillämplighet i stort sett till industrien och denna närstående verksamhetsområden. En medverkande orsak härtill torde ha varit att det i den offentliga diskussionen varit industriarbetarnas arbetstidsproblem som särskilt förts fram.

Betydande verksamhetsområden blev sålunda lagda utanför 1919 års lag. Så var fallet med jordbruket, detaljhandeln, sjukvården och statlig verksamhet. Det är lätt att konstatera, att de problem, som upp- kommer vid ett införande av dylika verksamhetsområden under en ar- betstidslagstiftning, är väsentligt mera svårlösta än de, som sammanhänger med arbetstidens begränsning inom t. ex. industrien. Någon egentlig pröv- ning av de föreliggande möjligheterna till att införa de ifrågavarande om- rådena under en arbetstidslagstiftning synes ej ha blivit utförd vid denna tid. Man torde ha menat att införandet av en arbetstidslag — även om denna erhöll förhållandevis begränsat tillämpningsområde — dock skulle komma att bli normgivande för utvecklingen även inom de verksamhetsområden, som kom att ligga utanför lagen. På detta sätt skulle lagen härjämte få en in— direkt betydelse.

Dessa förhoppningar har i stort sett infriats, ehuru det i vissa fall tagit avsevärt längre tid än man vid lagens tillkomst räknade med. Inom alla om- råden, liggande utanför den första lagen, har utvecklingen gått mot en för— kortning av arbetstiden. I vissa fall har dock en begränsning av arbetstiden

• Sida 79
•  Original

till 48 timmar per vecka kunnat genomföras endast genom lagstiftnings— åtgärder. Men i övrigt kan sägas att en förkortning av arbetstiderna succes— sivt ägt rum, så att längre arbetsdagar än som svarar mot ett genomsnitt av 48 timmar per vecka numera är sällsynta.

Lagstiftningen var ända fram till 1930 provisorisk. Detta medförde att statsmakterna under 1920-talet vid flera tillfällen hade att ompröva all— männa arbetstidslagen. Även om förslag framlades av Kungl. Maj:t till utvidgning av tillämpningsområdet, har detta förblivit i det närmaste oförändrat. Riksdagen avvisade nämligen de föreslagna utvidgningarna. Att Kungl. Maj:t ansåg sig kunna föreslå lagens utsträckande till sådana ur här förevarande synpunkter mycket besvärliga områden som statlig verksamhet, sjukvård, trafikpersonal vid järnvägar etc. berodde på att man utgick från att svårigheterna väsentligen skulle kunna lösas genom ett dispensförfarande.

Då det gällt att vidga den genom lag föreskrivna begränsningen av ar— betstiden, har statsmakterna i stället valt att införa nya lagar för särskilda näringsområden. På detta sätt har lantarbetstidslagen, detaljhandelslagen och hotellagen tillkommit. Detta innebär att det vid sidan av den allmänna arbetstidslagen finnes fyra speciallagar, nämligen förutom de nyss nämnda tre, den särskilda sjöarbetstidslagen, vilken tillkommit samtidigt med den första arbetstidslagen år 1919.

Inom områden, som faller utanför lagstiftningen, har som redan nämnts arbetstiden i allmänhet sänkts till 48 timmar per vecka eller till lägre tim- antal. I betydande utsträckning har detta skett genom kollektivavtal. Då fråga varit om arbetstagare, Vilka icke haft rätt att träffa kollektivavtal, har sänkningen av arbetstiden kommit till stånd genom förhandlingar mellan vederbörande myndigheter och arbetstagarnas organisationer.

Med en liten generalisering kan man säga, att vi i vårt land numera har en arbetsvecka, som antingen uppgår till 48 timmar eller ock under— stiger denna längd. Detta förhållande underlättar naturligen i och för sig lagstiftningens utsträckande till praktiskt taget alla verksamhetsområden. Men — och detta behandlas utförligare i annat sammanhang —— de regle— ringar av arbetstiden, som genomförts antingen i kollektivavtal eller genom reglementen, avviker ofta i ganska betydande grad från de regleringsnormer som förekommer inom lagstiftningen. Ehuru principen att begränsa arbets- tiden till 48 timmar per vecka praktiskt taget allmänt accepterats, har den realiserats på mycket olika sätt.

Även då det gäller andra delar av den allmänna arbetstidslagen än den, som avser tillämpningsområdet, har allenast obetydliga ändringar före— kommit, om man bortser från de första åren efter lagens tillblivelse. Den nuvarande lagen överensstämmer i många avseenden med den utform- ning den fick under de första åren på 1920—talet. Lagen har sålunda varit

• Sida 80
•  Original

i stort sett oförändrad i 30 år. Det är detta förhållande — sett mot bak— grunden av den starka utveckling, som ägt rum inte bara inom näringslivet utan inom praktiskt taget alla verksamhetsområden — vilket motiverat ut- redningens tillsättande. Härför har utförligare redogjorts i det föregående.

Det uppdrag, som utredningen behandlar i denna del av betänkandet, avser en revision av den gällande lagstiftningen på området. Uppdraget innefattar dels en modernisering av det materiella innehållet i lagstiftningen dels ett utsträckande av denna till områden, som för närvarande ligger utanför densamma.

Då en lag göres till föremål för revision, är det naturligt att man, innan lagens materiella innehåll närmare diskuteras, först ställer frågan om lagen alltjämt behöves. Skulle man med andra ord kunna upphäva arbetstids- lagstiftningen utan att detta komme att medverka till en ökning av arbetstiden?

Denna fråga går kanske icke att besvara med ett enkelt ja eller nej. Närmast torde svarets innebörd bli jakande. Anledningen härtill är i första hand att söka i den starka tillväxt, som organisationerna på arbetsmark- naden undergått, sedan arbetstidslagstiftningen tillkom.

Arbetstagarnas organisationer är utan tvivel numera så väl utbyggda och sammanhållna av så fasta band att de skulle kunna avvisa eventuella förslag från motsidan om en förlängning av arbetstiden. Enligt vad utred- ningen kan bedöma förefinnes vidare inom arbetsgivarnas organisationer ingen önskan att få till stånd en förlängd arbetstid. Möjligen skulle å ar- betsgivaresidan intresse föreligga för lagstiftningens avskaffande i syfte att öppna möjligheter för en ur produktionens synpunkt mera smidig detalj- reglering av arbetstiden än den, som kan genomföras i en lag.

Då utredningen hävdar, att arbetstiden bör vara i lag reglerad, anlägger den helt andra synpunkter än de nyss angivna. Att börja med skulle det vara en i och för sig egendomlig åtgärd att avskaffa en skyddslag. Det bör enligt utredningens uppfattning tillkomma statsmakterna att reglera för- hållandena på detta område. Så sker ock allmänt i utlandet. Visserligen kan den invändningen göras att vårt grannland Danmark saknar en mot— svarighet till den svenska arbetstidslagstiftningen. I Danmark var man nämligen vid den tid, då den första svenska lagen genomfördes, ense om att välja avtalsvägen i syfte att begränsa arbetstiden. Att i vårt land av— skaffa arbetstidslagarna skulle icke bli detsamma som att välja den danska vägen. Det skulle i stället innebära, att vi i Sverige, sedan vi en gång valt lagstiftningens väg, lämnar denna och överför ansvaret för arbetstidens begränsning på arbetsgivarnas och arbetstagarnas organisationer.

Utöver det anförda talar många andra skäl för lagstiftningens bibe— hållande. Den nu gällande arbetstidslagen betecknar för arbetarklassen en av de största landvinningar denna gjort. Enligt vad utredningen förstår skulle man från arbetarhåll med styrka motsätta sig lagstiftningens upp-

• Sida 81
•  Original

hävande, även om man erkänner att någon förlängning av arbetstiden icke skulle behöva riskeras. Vidare finnes alltjämt oorganiserade såväl arbetsgivare som arbetstagare på vilka organisationerna icke kan utöva något inflytande.

Det är enligt utredningens uppfattning icke nödvändigt att utförligare * motivera, varför arbetstiden bör begränsas genom lagstiftning. Däremot ' måste till diskussion upptagas frågan om behov föreligger att införa en ny arbetstidslag. Det är härvid två frågor som måste besvaras. Den första kan sammanfattas sålunda: Föreligger anledning att söka få till stånd en utvidgning av lagstiftningens tillämpningsområde i syfte att såvitt möjligt få in samtliga arbetstagaregrupper under arbetstidslagstiftningen? Den andra kan formuleras på följande sätt: Finnes anledning att ändra sättet för ar- betstidens begränsning?

Det har redan anförts, att arbetstiden i vårt land med några få undantag är begränsad till ett genomsnitt av högst 48 timmar per vecka. Denna om- ständighet kan synas göra det tveksamt, huruvida anledning finnes att lägga nya områden under lagstiftningen. Den åsikten kan framföras och har även från något håll framförts, att arbetstagarna intet skulle ha att vinna härpå.

Om man bortser från huvudsakligen en grupp arbetstagare, till vilken utredningen återkommer, råder emellertid icke denna uppfattning bland arbetstagarnas organisationer. Man anser allmänt, att man vinner i ökad trygghet, därest arbetstiden blir begränsad enligt lag. Vidare anser orga- nisationerna, att man uppnår avsevärda fördelar, därest man får tillämpa det i en lag angivna sättet för arbetstidens begränsning. Detta gäller sär- skilt sådana grupper arbetstagare, som har en reglering av arbetstiden, vilken mera avsevärt avviker från vad som förekommer inom sådana om- råden som industrien och handeln. Man räknar nämligen med, att en lag skulle ge ett med dessa områden mera överensstämmande sätt för arbets- tidsregleringen.

Särskilt stark är önskan att få arbetstiden lagligt reglerad hos arbets— tagaregrupper, vilka har staten till arbetsgivare. Mången gång torde denna uppfattning bottna i en känsla av att man blivit åsidosatt vid lagens ut- formning. Det finnes, menar man, ingen anledning att läggas utanför ar— betstidslagstiftningen endast av den orsaken att staten är arbetsgivare.

Utredningen delar de uppfattningar för Vilka nyss redogjorts. Sättet för arbetstidens begränsning är för den enskilde arbetstagaren en så betydelse— full och i den personliga livsföringen ingripande angelägenhet, att man bör sträva efter att ge lagstiftningen största möjliga omfattning. Man bör söka att bereda alla på detta område samma skydd från samhällets sida. Ett betydelsefullt skäl är vidare att flera arbetstagaregrupper, vilka har behov av förkortad arbetstid, för närvarande icke faller under lagstiftningens tillämpningsområde. Om det skall bli möjligt att lagstiftningsvägen genom-

• Sida 82
•  Original

föra dylika förkortningar, måste tillämpningsområdet först utsträckas till att omfatta dessa grupper. Detta gäller vare sig fråga är om partiell eller generell arbetstidsförkortning.

Enligt utredningens uppfattning bör man vid lagstiftningens utformning söka få till stånd största möjliga utvidgning av dess tillämpningsområde. Även om detta bör vara målsättningen måste emellertid konstateras, att det i vissa fall skulle kunna medföra allvarliga olägenheter att införa ett visst verksamhetsområde under lagen. Som exempel härpå kan nämnas polisväsendet. Av skäl, vilka närmare diskuteras i annat sammanhang, har utredningen måst föreslå att detta område icke skall införas under lagstiftningen. Även i vissa andra fall har det blivit nödvändigt att intaga samma ståndpunkt.

Då det gäller att taga ställning till frågan om vilka grupper som skall läggas under lagen, måste man i varje särskilt fall väga de fördelar, som arbets- tagarna skulle uppnå med ett lagligt skydd, mot de eventuella olägenheter för verksamheten, som kan tänkas uppkomma. Det är härvid naturligt, att enbart den omständigheten, att i vissa fall en del svårigheter skulle upp— komma för arbetsledningen, icke får anses vara ett motiv för att ställa de inom detta område sysselsatta utanför lagens skydd. Å andra sidan får man ej heller acceptera vilka olägenheter som helst. I det exempel som ovan nyss återgavs, nämligen polisväsendet, skulle en laglig reglering av arbets— tiden kunna i vissa situationer i hög grad förminska effektiviteten av kri— minalpolisens arbete.

Ett särskilt problem inträffar, då man från arbetstagaresidan själv icke önskar föras in under arbetstidslagstiftningen. Så är fallet med flertalet tjänstemannagrupper. Det är självfallet, att statsmakterna icke utan vidare bör acceptera en sådan mening. Det skulle i så fall bli omöjligt att få till stånd en rationell avgränsning av lagens tillämpningsområde. På samma sätt måste statsmakterna stundom finna det ändamålsenligt att icke medtaga arbetstagaregrupper trots deras önskan att komma in under lagen. Den omständigheten emellertid, att en organisation arbetstagare uttalat sig emot ett införande under lagen, är ett förhållande, som noga måste övervägas. Härvid bör man enligt utredningens mening söka såvitt möjligt tillmötes— gå organisationernas önskan.

Som berörts i det föregående har vi fyra speciallagar vid sidan av den allmänna arbetstidslagen . I utredningens uppdrag ingår även att under- söka förutsättningarna för ett förenhetligande av lagstiftningen, vilket alltså skulle innebära speeiallagarnas avskaffande och införandet av de ifråga- varande verksamhetsområdena under den nya arbetstidslagen .

Det ligger helt i linje med vad tidigare anförts att lägga de områden det här är fråga om under samma lag, som gäller för det stora flertalet arbets- tagare. Om det i ett visst fall skulle krävas en något avvikande reglering av

• Sida 83
•  Original

arbetstiden, synes detta kunna ske genom att i den nya lagen inlägges spe— eialbestämmelser för den näringsgren varom fråga är. De olikheter, som föreligger mellan de skilda lagarna, torde på ett undantag när icke heller vara större än att ett dylikt förfaringssätt kan anses lämpligt och framkom- ligt. Införandet av samtliga anställda under en och samma lag skulle även bidraga till att uppnå ökad enhetlighet beträffande sättet för arbetstidens reglering. Även om alltid en del olikheter måste komma att bestå, synes detta vara ett mål att sträva efter, ehuru man ständigt måste ha för ögonen att exempelvis näringslivets berättigade intressen icke blir förbisedda.

I fråga om en lag, nämligen sjöarbetstidslagen, anser utredningen för— hållandena dock vara sådana, att det icke är möjligt avskaffa densamma. Den bör sålunda enligt utredningens uppfattning vara kvar.

Från hotell- och restaurangnäringens sida har förslaget om den särskilda hotellagens avskaffande rönt mycket stark kritik. (Se härom 1 kap. V.) Till vissa delar synes denna överdriven. Dessutom torde invändningarna i väsentlig mån rikta sig mot den av utredningen under ett visst skede av dess arbete diskuterade planen att till en del göra arbetstidslagen dispositiv. Det förefaller som om ett dylikt förslag, av skäl som utredningen ej har anledning att ingå på, icke särskilt väl lämpade sig för detta näringsområde. Detta förslag har utredningen såsom framgår av fortsättningen av före- varande kapitel frångått i varje fall i dess ursprungliga utformning. Av skäl, som behandlas i kap. V, har utredningen ehuru med tveksamhet ansett sig böra föreslå, att en särskild arbetstidslag även i fortsättningen skall finnas för hotell— och restaurangnäringen.

Utredningen övergår härefter till den andra frågan, nämligen om skäl finnes att söka få till stånd ändringar i själva sättet för arbetstidens be— gränsning. Det kan härvid att börja med erinras om att utredningen i detta sammanhang icke har att diskutera en förkortning av den ordinarie ar- betstidens längd. Den nya lagen skall sålunda bygga på principen om en 48 timmars arbetsvecka.

Enligt det föregående bör man vid en revision av lagstiftningen sikta på att få till stånd en så stor utvidgning som möjligt av tillämpningsom- rådet. Söker man förverkliga denna målsättning ställes man emellertid inför allehanda svårigheter. Dessa sammanhänger med att man inom ett flertal verksamhetsområden möter arbetsförhållanden i hög grad avvikan- de från dem, som i allmänhet råder inom områden reglerade av den nu- varande allmänna arbetstidslagen . Det finnes sålunda icke möjligheter att utan vidare vidga ramen för denna lag utan att härigenom åstadkomma allvarliga ingrepp i driftsförhållandena, vilka ytterst skulle drabba sam- hället i dess helhet. Det går med andra ord icke att utan vidare tillämpa samma detaljreglering för alla de nya verksamhetsområden, som bör föras in under en ny lag.

• Sida 84
•  Original

Det anförda visar, att man, även om man kommer att bygga på princi- pen om en 48 timmars arbetsvecka, måste söka att i olika avseenden diffe- rentiera regleringssättet, så att detta blir lämpligt även för de nya områdena. Det torde som exempel vara uppenbart att en begränsning av arbetstiden till just 48 timmar för varje enskild kalendervecka och till högst nio timmar per dag knappast skulle vara möjlig att tillämpa för trafikpersonalen vid järnvägarna. Nödvändigt blir att i lagen införa differentierade sätt för arbetstidens begränsning. Sålunda har utredningen för vissa särskilt angivna verksamhetsområden föreslagit ett högre dygnsmaximum och en längre begränsningsperiod än den som skall gälla enligt huvudbestämmelserna.

Det har redan framhållits, att en i en lag given reglering av arbetstiden lätt blir stel även om man som nyss berörts söker anpassa regleringssättet efter de olika arbetsförhållandena. Lagens bestämmelser måste vara all— mänt hållna och i regel avse förhållandevis stora områden. Lagen kan med hänsyn härtill icke annat än i begränsad omfattning anpassas efter de förhållanden som råder inom olika områden. Då erbjuder en reglering genom kollektivavtal större möjligheter att få till stånd begränsningssätt, vilka kan anses som fördelaktiga av såväl arbetsgivare som arbetstagare. De nuvarande möjligheterna att avvika från lagens bestämmelser är be- gränsade och beroende på särskild dispens från Arbetarskyddsstyrelsen.

Avtalsvägens större smidighet och förekomsten av ett organisationsvä- sende, som väl kan tillvarataga parternas intressen, gav under arbetet med lagens grundprinciper upphov till tanken att söka få till stånd ett friare regleringssätt än det nuvarande. Fråga uppkom sålunda att göra arbets- tidslagen dispositiv.

Det stod emellertid redan från början klart, att man icke skulle kunna med- ge organisationerna möjligheter att genom kollektiva avtal sätta lagstift- ningen på detta område helt ur kraft. Principen om en 48 timmars arbets— vecka måste nämligen enligt utredningens uppfattning under alla förhål- landen upprätthållas. Vidare ansågs det nödvändigt att bibehålla en högsta gräns för medgiven övertid. Skäl talade även för att sätta en gräns för den längsta dagliga arbetstiden beroende på benägenheten hos vissa arbets- tagaregrupper att söka erhålla långa arbetsdagar med kompensation i form av ökat antal hellediga dagar.

I en arbetstidslag måste man sålunda ha en viss ram angiven, inom vilken organisationerna under alla förhållanden måste hålla sig. Den frihet, som efter dessa begränsningar skulle återstå, var följande. Det skulle bli möjligt avtala om den ordinarie arbetstidens begränsning för längre perioder än kalenderveckan. Sättet för begränsning av övertiden skulle kunna göras enklare; det blev icke nödvändigt att skilja mellan allmän och extra övertid såsom fallet är i den gällande lagstiftningen.

Det blev emellertid från början tydligt, att en dylik väg förutsatte förhål—

• Sida 85
•  Original

landevis invecklade lagbestämmelser. Man måste i lagstiftningen få dels dispositiva dels icke dispositiva regler för arbetstidens begränsning.

Denna dubbla reglering för även vissa andra svårigheter och olägenheter med sig. Man måste sålunda fordra att av ett kollektivavtal klart skall framgå om parterna har avsett att sätta den dispositiva delen av lagen ur kraft. Vidare bleve det nödvändigt fordra, att avtalet skulle innehålla en full- ständig reglering av all den arbetstid, som arbetsgivaren hade rättighet att taga ut av de anställda. Men här uppkom allvarliga svårigheter att få till stånd en klar gränsdragning mellan Arbetarskyddsstyrelsen, som skulle ha att tolka lagen, och Arbetsdomstolen, som har att tolka kollektivavtalen. I kollektivavtalen skulle det även bli erforderligt att använda två olika begrepp för övertid, därest förläggande av arbetstid till viss del av dygnet skall medföra högre ersättning.

Det här anförda, vilket endast berör några av de större svårigheter som beräknades ge sig till känna vid realiserande av ett friare sätt för arbets- tidens reglering — utförligare behandlas dessa i kap. VII —— ger vid handen att systemet med nödvändighet måste bli komplicerat. Även om problemen kan lösas, måste tolkningen av reglerna kunna ge anledning till osäkerhet från en arbetsgivares sida, huruvida han verkligen iakttar gällande före— skrifter eller ej.

Mot förslaget kan vidare erinringar av helt annat slag resas. Man kan frukta att sättet för arbetstidens reglering i avtalsrörelserna kommer att spelas ut vid förhandlingarna om lönernas storlek. Detta skulle i och för sig bli ett olyckligt förhållande. Det bör vidare beaktas att fråga är om en skydds- lag. Visserligen skulle rambestämmelserna begränsa parternas möjligheter att avvika från lagens huvudbestämmelser, men trots detta synes man på denna punkt kunna bli tveksam. Man kan vidare frukta att de redan nu långvariga avtalsförhandlingarna skulle komma att bli ytterligare belastade.

Det här skisserade förslaget till reglering av arbetstiden har genomgå- ende avvisats från arbetsgivaresidan. Orsaken härtill synes främst vara, att man icke accepterar förslaget att göra lagen begränsat dispositiv. Man torde på arbetsgivaresidan vilja ha antingen en i det närmaste helt dispositiv lag eller ock en lag av samma natur som den gällande. Då enligt utredningens uppfattning en praktiskt taget fullständigt dispositiv arbetstidslag icke kan betraktas som en framkomlig väg, måste arbetsgivaresidans inställning tolkas så att man föredrar en i lag angiven icke dispositiv detaljreglering fram— för en kollektivavtalsmässig sådan, där parternas avtalsrätt begränsas av en särskild ramlagstiftning.

På arbetaresidan tillstyrkes förslaget, ehuru det uppenbart icke är ett större arbetareintresse att få till stånd en sådan ordning som ovan berörts. Från vissa fackliga organisationer avstyrkes dock förslaget även om fler- talet organisationer är positivt inställda.

• Sida 86
•  Original

Med hänsyn till det anförda har utredningen ansett att ett förslag enligt de ovan återgivna riktlinjerna icke bör förverkligas.

Emellertid har utredningen icke velat helt släppa den tankegång, som legat till grund för det i det föregående behandlade förslaget. Den har med hänsyn härtill prövat, om icke något vore att Vinna genom att ge parterna rätt att avtala om annan begränsningsperiod för den ordinarie arbetstidens längd än den som återfinnes i utredningens definitiva lagförslag. För när— varande har parterna denna möjlighet, men medgivande fordras i varje särskilt fall av Arbetarskyddsstyrelsen. Detta förhållande begränsar dock möjligheterna att träffa från lagen avvikande regleringar i förevarande hänseende. I vissa fall kan behov föreligga att överföra ordinarie arbets— tid från en del av året till en annan. Under vissa förutsättningar skulle detta jämväl kunna vara fördelaktigt för de anställda.

Utredningen föreslår i korthet, att parterna skall kunna träffa avtal om den ordinarie arbetstidens reglering, som ger annan arbetstid än 48 timmar per vecka, under förutsättning att den i genomsnitt för en tolvmånaders- period icke överstiger denna längd. Däremot skall alla andra i lagen an— givna regleringar iakttagas, såsom dygnsmaximum etc. *

Man kommer genom en dylik begränsning av förslaget ifrån de flesta av de svårigheter, som skulle göra sig gällande, därest det förut diskuterade mera omfattande förslaget realiserades. Naturligen kan man även mot detta begränsade förslag rikta sådana invändningar för vilka redogjorts i det föregående, nämligen att man skulle kunna befara att arbetstidsfrå— gorna kommer upp i löneförhandlingarna. Det är emellertid att märka att den bestämmelse, som kunde väntas föranleda de största motsättningarna, nämligen övertiden, icke blir dispositiv enligt utredningens definitiva för- slag. Räckvidden av en dispositiv bestämmelse om begränsningsperiodens längd har vidare avsevärt minskats sedan dygnsmaximum enligt huvud- bestämmelserna föreslagits till nio timmar, medan det i det preliminära förslaget var tio timmar. I jämförelse med gällande bestämmelser innebär utredningens förslag på denna punkt faktiskt endast att det nuvarande dispensförfarandet göres överflödigt.

Organisationer bildade av arbetstagare med ämbetsansvar saknar för närvarande rätt att träffa kollektivavtal. I avvaktan på att denna fråga finner sin lösning föreslår utredningen en sådan ordning att dessa orga- nisationers ställning i förevarande hänseende realiter blir densamma som andras.

Med hänsyn till det anförda finner utredningen, att tiden nu är inne att införa en ny allmän arbetstidslag. Riktlinjerna för den nya lagen har i korthet berörts. De utvecklas närmare i de följande kapitlen.

• Sida 87
•  Original

A. ÖVERGÅNG FRÅN BEGREPPET RÖRELSE TILL BEGREPPET ARBETE

i i l

nettoarbetsdag blir längre än tio (elva) timmar. Hembiträdeslagens be— stämmelse om arbetets slut kl. 14 en dag i veckan får man förutsätta att hembiträdet själv iakttar. I varje fall synes denna speciella bestämmelse icke böra hindra att hembiträdena föres under samma arbetstidslag som gäller för andra arbetstagare. Finnes ingen i hemmet som kan utföra den nämnda kontrollen är arbetet att anse som okontrollerbart.

Utredningen har i det föregående utgått från antagandet att hembiträdes— lagen bör finnas kvar. Som påpekats innehåller denna lag en del bestäm- melser, vilka närmast motsvarar vad man finner i kollektiva avtal inom andra delar av näringslivet. Detta är en omständighet som talar för lagens bibehållande. Vidare är utredningen av den uppfattningen att en dylik lag, begränsad till att avse endast sådana frågor som nyss nämnts, bidrar till att jämställa hembiträdeskåren med andra arbetstagare. Det är av be— tydelse att ett hembiträde skall kunna ha rätt att påfordra ett skriftligt avtal. För hembiträdets del är det vidare av betydelse att hon under sjuk— dom har rätt att disponera det till henne upplåtna rummet. De sjukförmåner, som hembiträdeslagen talar om, minskar visserligen i värde efter den obli- gatoriska sjukförsäkringens ikraftträdande men den dagliga tillsyn som hem- biträdeslagen föreskriver är dock av ett visst värde. För arbetsgivaren är det en fördel att i vissa situationer kunna utan vidare uppsäga hembiträdet till avflyttning.

Utredningen föreslår alltså att hembiträdena föres in under arbetstids— lagen. Den nuvarande hembiträdeslagen göres permanent med de änd- ringar allenast som utredningen föreslår nedan.

Utredningen anser icke att bestämmelsen, att arbetet skall sluta senast kl. 19, bör bibehållas. Därest hembiträdena i andra avseenden blir lik- ställda med arbetstagare i övrigt, bör de även bli det i detta. De nuvarande bestämmelserna i 4 % försvinner och ersättes med ett stadgande att beträf- fande arbetstiden för hembiträden gäller vad därom stadgas i allmänna arbetstidslagen.

Det förutsättes att yrkesinspektionens kontroll inskränkes till att biträda med råd och att tolka lagen. Endast i de fall att medverkan från yrkes- inspektionen direkt påkallas, synes besök i hemmet böra äga rum. Tilläggas kan att i straffbestämmelserna i arbetstidslagen intagits ett stadgande av innebörd att man vid ringa förseelse ej bör ådöma straff. Detta tillägg har gjorts bl.a. med tanke på det husliga arbetet.

cam—pw

De anställda vid Lotsstyrelsen och distriktsexpeditionerna kommer att praktiskt taget helt falla utanför lagen på grund av undantaget för kansli- och kontorspersonal.

Personalen n'd lotsinrättningen utgöres av dels lotspersonal och dels båtpersonal. Lo—tspersonalens viktigaste åliggande är att förrätta lotsning av fartyg, medan båtpersonalen har till främsta uppgift att handhava de lotsbåtar, med vilka lots sättes ombord å fartygen samt avhämtas från dessa. Arbetstid'sförhållandena för personalen inom lotsinrättningen har för en—

• Sida 134
•  Original

dast några år sedan varit föremål för en särskild undersökning, nämligen av 1948 års lotskommitté. Denna anför i sitt år 1951 avlämnade betänkande bl. a. följande. Kommittén hade besökt ett antal lotsplatser och infor— merat sig rörande tjänstgöringsförhållandena ävensom tagit del av resultaten av den genom dess försorg företagna arbetstidsundersökningen. Kommittén hade härvid bibringats den bestämda uppfattningen, att ett genomförande av en arbetstidsreglering för personal vid lotsplatserna av praktiska skäl icke läte sig 'göra utan högst avsevärda olägenheter. Per- sonalens uppgift vore att betjäna sjöfarten. Tjänstgöringen måste avpassas efter sjöfartsfrekvensen samt fartygens behov av lotsbiträde vid varje sär- skilt tillfälle. I dessa avseenden underginge förhållandena ständiga väx- lingar. Tjänstgöringen vore till sin natur av oregelbunden beskaffenhet. I stor utsträckning kunde den icke ordnas efter i förväg uppgjorda planer. Kommittén konstaterade vidare, att en mycket betydande del av persona— lens tid upptogs av beredskapstjänst, dels å arbetsplatsen och delsi hemmet.

Ehuru kommitténs slutsatser angående den praktiska möjligheten att genomföra en arbetstidsreglering för personalen vid' lotsinrättningen gällde både lotspersonalen och båtpersonalen avstod kommittén med hänsyn till avgränsningen av utredningsuppdraget från ett ställningstagande annat än för lotspersonalens del.

Till följd av lotskommitténs utredning har man avstått från att genom- föra en arbetstidsreglering för lotspersonalen. Personalen har emellertid såsom kompensation för sön- och helgdagstjänstgöring tillförsäkrats högst fem fridygn per månad. Vad angår båtpersonalen är arbetstidsförhållan- dena för denna personalgrupp föremål för närmare utredning av en av Chefen för handelsdepartementet jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 25 april 1952 tillkallad utredningsman. I avvaktan på resultatet av denna utredning gäller icke heller för båtpersonalen reglerad arbetstid. För av- saknaden härav uppbär denna personal för närvarande vissa arvodestill- lägg; vidare har fr. o. m. den 1 juli 1952 genomförts vissa personalök— ningar, varigenom arbetstidens längd nedbringats. Båtpersonalen har jäm- väl tillförsäkrats fridygnsledighet i samma omfattning som lotspersonalen.

Lotsstyrelsen föreslår, att all personal inom lotsinrättningen lägges utanför lagens tillämpningsområde.

Lotsförbundet, som företräder lotspersonalen, hävdar i fråga om sist- nämnda personal en liknande ehuru mindre bestämd uppfattning. För— bundet uttalar, att det med hänsyn till rådande personalbrist och rekry- teringssvårigheter samt det av ålder tillämpade avlöningssystemet icke för närvarande yrkar på en arbetstidsreglering. Som ett provisorium, i avvaktan på att det blir möjligt att tillförsäkra lotspersonalen ett skydd i form av daglig begränsning av arbetstiden, föreslår förbundet, att i arbets-

• Sida 135
•  Original

tidslagen intages en bestämmelse, som tillförsäkrar alla vilka icke faller under arbetstidslagen skydd mot överansträngning.

Det arbete, som personalen inom lotsinrättningen utför, har utredningen funnit vara så oregelbundet att det icke kan läggas under en allmän arbets- tidslag. Förhållandena inom detta område är vidare synnerligen speciella. Därest man skulle föra denna kategori arbetstagare under arbetstidslagen , skulle den falla under bestämmelsen för oregelbundet arbete. Då det emel- lertid kan uppkomma tveksamhet i vissa fall, huruvida enstaka befatt- ningshavare inom lotsinrättningen faktiskt har ett oregelbundet arbete och då detta förhållande skulle innebära olägenheter, har utredningen funnit att all personal tillhörande lotsinrättningen bör undantagas från arbetstidslagen genom en särskild bestämmelse härom.

Vad Lotsförbundets förslag beträffar vill utredningen anföra följande. I arbetstidslagen finnes visserligen en bestämmelse, som ålägger arbets- givare att skydda anställda mot överansträngning, nämligen då det gäller uttagande av övertid. Värdet av en dylik bestämmelse kan emellertid starkt ifrågasättas. Då det gäller en förlängning av arbetstiden utöver den ordi- narie, kan dock skäl föreligga för att medtaga en dylik. Att i lagstiftningen däremot införa en sådan allmänt hållen bestämmelse som den Lotsför- bundet föreslår har utredningen icke velat tillstyrka.

, Personalen inom fyrinrättningen kan uppdelas i två kategorier nämligen ' anställda å fyrskepp och anställda å fasta fyrar. Personalen å fyrskeppen l blir undantagen från denna arbetstidslag genom det av utredningen före— ! slagna undantaget för skeppstjänst. j Personalen å de fasta fyrarna utför i huvudsak vakthållning, skötsel av apparatur och maskiner samt tillsyns-, underhålls- och reparationsar- beten. Arten och omfattningen av arbetet växlar i hög grad de olika arbets- platserna emellan. Härvid inverkar platsens belägenhet, förekomsten av mistsignalering och den apparat— och maskinutrustning som finnes. Dessutom har personalen vid svårt väder att iakttaga skärpt bevakning.

I fyrpersonalens arbete ingår i betydande omfattning moment som icke avser egentligt arbete eller arbete av lindrig natur såsom beredskaps— tjänst, viss vakttjänst etc. Med hänsyn härtill måste en begränsning av arbetstiden bli synnerligen svår.

Lotsstyrelsen hemställer att personalen inom fyrinrättningen lägges utanför lagens tillämpningsområde. Utredningen biträder med stöd av de i det föregående lämnade uppgifterna styrelsens uppfattning.

Enär det arbete, som utföres av personalen å Lotsverkets tjänstefartyg avser skeppstjänst, kommer d'enna personal att bli undantagen från den föreslagna arbetstidslagen .

Lotsstyrelsen anför att det icke föreligger några svårigheter att föra den å Lotsverkets huvudförråd och distriktsförråd samt å verkstad sysselsatta personalen in under arbetstidslagen . Utredningen tillstyrker att så sker.

• Sida 136
•  Original

Såsom nämnts utför Lotsverket särskilda byggnadsarbeten. Antalet vid dessa sysselsatta har Lotsstyrelsen uppgivit till omkring 75, fördelade på åtta—tio arbetslag. Arbetena avser anläggnings—, reparations- och under- hållsarbete å husbyggnader, fyrar, bryggor, hamnanläggningar etc. Arbets- platserna är i de flesta fall belägna på ensliga platser ute i yttre skär— gården eller i havsbandet. Arbetena kan lämpligen icke drivas vintertid. Med hänsyn till den korta arbetssäsongen har Lotsstyrelsen träffat överens- kommelse med arbetstagareorganisationen, innebärande att under tiden 1 april—1 oktober rätt föreligger att uttaga två timmars övertid per dag mot övertidsersättning. Detta medgivande begagnas i regel under hela ar- betssäsongen. På platser, där arbetena måste färdigställas på relativt kort tid, kan i vissa fall mer än två övertidstimmar uttagas.

Lotsstyrelsen uttalar, att därest arbetstidslagen skulle bli tillämplig på dessa byggnadsarbetare den förutsatte att dispens skulle kunna erhållas för ifrågavarande arbetaregrupp.

Lotsverkets byggnadsarbetare utför sitt arbete under säregna förhållan- den. De isolerade arbetsplatserna gör att arbetarna emellanåt har svårig- heter att tillgodogöra sig fritiden. Det synes vara mot denna bakgrund som man får se den nämnda överenskommelsen. Den av utredningen före- slagna övertiden uppgår till högst 300 timmar per år. Uttages två timmars övertid varje dag, skulle denna övertid räcka för 150 dagar. Den tid under vilken Lotsverket för närvarande äger rätt att uttaga övertid utgör sex månader, d. v. s. omkring 150 arbetsdagar. Det är vidare att märka, att arbetena emellanåt måste inställas på grund av dåligt väder. Med hänsyn härtill synes den övertid, som utredningen föreslår, räcka till för Lots- verkets behov. Detta gäller även arbetsplatser, där övertiden överstiger två timmar per dag, enär arbetet drives endast relativt kort tid. De här berörda svårigheterna kan även lösas genom förlängd ordinarie arbetstid.

Under åberopande av det anförda föreslår utredningen att förevarande verksamhetsområde lägges under lagen men att bland undantagen upp- tages arbetstagare inom lots- och fyrinrättningen.

5. Postväsendet

Den inom postväsendet sysselsatta personalen kan delas i två grupper, nämligen

1. Driftspersonal.

2. Arbetarpersonal.

Med driftspersonal förstås den personal, som anlitas för det egentliga postarbetet. Arbetarpersonal avser arbetstagare vid postverkets industrier samt arbetstagare uteslutande sysselsatta med skötseln av postverkets lokaler och fastigheter.

• Sida 137
•  Original

Beträffande den senare gruppen framhåller Generalpoststyrelsen, att den med hänsyn till arbetsuppgifterna hör hemma under arbetstidslag- stiftningens tillämpningsområde. Generalpoststyrelsen har inga invänd- ningar att göra mot att denna grupp införes under lagstiftningen. Med hänsyn härtill bortser utredningen i den följande redogörelsen från arbetar— personalen.

Driftspersonalen kan i sin tur indelas i tre grupper, nämligen a) tjänste— mannaanställd driftspersonal, b) diligenspersonal och c) avtalsanställd driftspersonal (lant- och lådbrevbärare m. fl.).

Den tredje gruppen, avtalsanställd driftspersonal, kan enligt General- poststyrelsen utan hinder få arbetstiden reglerad efter de föreslagna lag- bestämmelserna. Med anledning härav bortser utredningen i det följande även från denna grupp.

De grupper inom den tjänstemannaanställda driftspersonalen, för vilka arbetstidslagen skulle bli tillämplig, har arbetstiden reglerad enligt kun- görelse år 1925 angående tjänstgöringstiden för viss personal vid post- verket. Begränsningsperioden utgöres av en kalendermånad om 30 dagar under vilken tid arbetstiden högst må uppgå till 208 timmar. För sta- tionär personal är föreskrivet ett dygnsmaximum på elva timmar. För åkande personal är motsvarande tid 13 timmar.

För att gradera arbetstidens längd med hänsyn till arbetets art har inom postväsendet liksom inom järnvägsväsendet införts begreppet normaltid. Som exempel må nämnas att personal vid järnvägsposten har 193 timmar och sådan personal vid de fasta postanstalterna, som huvud- sakligen sysselsättes med sortering av post eller chaufförsgöromål, 198 timmar per kalendermånad om 30 dagar. För brevbärare är normaltiden 202 eller 208 timmar. Förekommer nattarbete under mer än 25 timmar per månad, minskas normaltiden med ett visst antal timmar per månad. Från dessa bestämmelser kan emellertid bortses i detta sammanhang. Här må dock redan nämnas, att till följd av arbetstidsförkortningen för nattarbetare de å arbetstidsschema inlagda arbetstiderna för sådan åkande personal, som har nattarbete överstigande 25 timmar, är kortare än 193 timmar.

De gällande bestämmelserna garanterar arbetstagarna en viss samman- hängande fritid per tjänstgöringsdygn. Vidare möter man inom post- väsendet samma kollektiva beräkningssystem som inom järnvägsväsendet. Det är sålunda tillåtet att begränsa arbetstiden på så sätt att denna alle- nast i genomsnitt för ett visst kollektiv arbetstagare uppgår till föreskrivet antal timmar per månad (se kap. IV, Avsnitt D). Regeln innebär bl. a. att arbetstiden för en arbetstagare under en viss månad kan få överstiga den fastställda maxim-itiden under förutsättning att arbetstiden för en annan arbetstagare i motsvarande mån understiger densamma.

• Sida 138
•  Original

Det sätt, varpå arbetstiden är reglerad för den tjänstemannaanställda driftspersonalen, gäller i allt väsentligt även för den kollektivavtalsan- ställda diligenspersonalen. Denna skall emellertid även iakttaga de sär- skilda bestämmelserna för den yrkesmässiga automobiltrafiken. Även för diligenspersonal tillämpas kollektivregeln.

Här liksom inom järnvägsväsendet är arbetstagarna indelade i grupper. Dessas storlek överstiger i allmänhet ej sex arbetstagare. Detta förhållande medför att det blir jämförelsevis enkelt att begränsa arbetstiden per ka- lendermånad. Ett arbetstidsschema, uppbyggt på dylikt sätt, är nämligen fullt genomgånget efter ett antal dagar, som är lika med sju gånger antalet arbetstagare inom gruppen. Efter denna tid har arbetstagarna erhållit exakt samma tjänstgöring. Därest inga omläggningar i arbetstiderna sker under det ett schema löper kan sålunda överskridanden i regel undvikas med de av utredningen föreslagna bestämmelserna för verksamhetsom- råden med förlängd begränsningsperiod.

Innan utredningen ingår på Generalpoststyrelsens yttrande över utred- ningens preliminära lagförslag torde det vara motiverat att något närmare belysa de emellanåt säregna förhållanden, varunder olika grupper arbets- tagare inom postväsendet arbetar. Utredningen behandlar härvid var och en av de grupper, beträffande vilka svårigheter kan uppstå för deras in- förande under lagen. Dessa utgöres av åkande personal, viss sorterings- personal vid de fasta postanstalterna, brevbärarpersonal och diligensper— sonal. Arbetstidsförhållandena är emellertid synnerligen varierande, var- för det är svårt lämna någon allmängiltig skildring.

Åkande personal

Den åkande personalen medföljer postkupéerna i tågen och utför sorte- ring av post. Arbetsdagens längd för den åkande personalen blir i hög grad beroende av tiderna för tågens ankomst och avgång. Från arbetsled- ningens sida strävar man efter att låta personalen fara tillbaka till ut- gångsstationen med postförande tåg för att härigenom bättre utnyttja ar- betstiden. Såvitt möjligt vill man undvika att posttjänstemännen får fara tillbaka till hemorten såsom passagerare. Tid för dylika resor räknas näm- ligen som full arbetstid. Emellertid är bara en del av tågen postförande. Härav följer att postverket får särskilda svårigheter att begränsa den dag— liga arbetstiden. Faktiskt synes svårigheterna vara större än för järnvägs- väsendet trots de stora likheter som eljest föreligger i arbetets natur. Till— läggas må dock att storleken av den personal det här är fråga om blott är en bråkdel av motsvarande grupp arbetstagare inom järnvägsväsendet.

Ur postverkets synpunkter är det angeläget att tjänstgöringsturerna göres förhållandevis långa. Varje arbetstagare svarar själv för sin sorte- ring. En påbörjad sortering kan därför icke utan vidare övertagas av en

• Sida 139
•  Original

annan arbetstagare. Med varje tjänstgöring i en postkupé följer i anled— ning härav vissa arbetsuppgifter (buntning m. m.), W'lkas omfattning är oberoende av mängden sorterade försändelser. Därest man under ett ar- betspass har att sortera ett stort antal försändelser, kan vidare en jäm- förelsevis detaljerad sortering utföras, varigenom eventuellt ytterligare omsortering kan undvikas.

Det är även att märka att personalen i en postkupé, då denna lämnar utgångsstationen, emellanåt har att infinna sig flera timmar före tågets avgång bl. a. på grund av att sorteringsarbetet har sådan omfattning, att det icke kan medhinnas allenast under den tid kupén framföres i tåget. Vidare måste posten till de närmaste stationerna vara färdigsorterad före tågets avgång. Tjänstgöringstiden förlänges även genom visst arbete efter tågets ankomst till slutstationen.

Ett utmärkande drag för tjänstgöringsförhållandena för den åkande personalen är långa uppehåll på bortastationer. Postkupéer går nämligen från utgångsstationerna företrädesvis två gånger om dagen, nämligen på morgonen och på kvällen. Personalen i en kupé, som lämnar utgångssta- tionen på morgonen, har ofta ingen annan möjlighet att återvända till hemmastationen än med postkupé som kör samma sträcka på kvällen. Bruttoarbetsdagen blir på detta sätt ovanligt lång till följd av uppehållen å bortastation.

Såsom exempel på tjänstgöringsturer kan nämnas den postkupé, som trafikerar sträckan Norrköping—Örebro. På vardagar börjar arbetet i Norrköping å tjänstgöringsschemats första dag kl. 2.45 på natten. Tåget avgår kl. 4.52 och ankommer till Örebro kl. 8.16. Arbetet i postkupén slutar kl. 8.50. Uppehållet på bortastationen utgör ungefär åtta och en halv timmar. Kl. 17.15 påbörjas arbetet i den postkupé, som skall återvända till Norrköping. Tåget startar kl. 18.05 och är framme kl. 21.31; arbetet avslutas kl. 22.10. Det har förflutit sammanlagt 19% timmar, innan befatt- ningshavaren återkommer till hemmastationen. Den effektivt arbetade tiden utgör elva timmar. Påföljande dag är fri. Söndagar är lediga. Det kan tilläggas att arbetstiden på måndagar, då arbetet måste påbörjas tidigare, uppgår till elva timmar 45 minut-er.

Ett annat, om möjligt mera extremt fall uppvisar vissa tjänstgörings- turer inom postkupéer, som går sträckorna Stockholm—Nässjö och Stock- holm—Mjölby. Arbetet börjar kl. 2.30 och slutar efter ankomsten till Nässjö kl. 12.10. Sedan följer ett uppehåll till kl. 22.07. Befattningshavaren återvänder till Stockholm där han inträffar andra dagen kl. 5.25 och av- slutar sitt arbete kl. 6. Det har förflutit 271/2 timmar mellan arbetets bör— jan och slut. Den effektiva arbetstiden utgör alltså sammanlagt ungefär 171/2 timmar, varav ca 111/2 första kalenderdygnet och sex timmar andra dygnet. Återstoden av andra dagen är ledig liksom påföljande dag. Den

• Sida 140
•  Original

fjärde dagen börjar arbetet kl. 2 och avslutas kl. 9.12 efter framkomst till Mjölby. Här göres ett uppehåll på ca fem timmar, varefter arbetstagaren återvänder till Stockholm där arbetet avslutas kl. 21.15. Den effektiva arbetstiden utgör ungefär 141/2 timmar. Härefter följer två fridagar.

Följande schema medger väsentligt gynnsammare arbetsförhållanden. Schemat avser postkupéer, som trafikerar sträckorna Malmö—Trelleborg, Malmö—Ystad och Malmö—Ängelholm. Den första tjänstgöringsdagen i schemat påbörjas arbetet kl. 6.30 och avslutas efter framkomsten till Ystad kl. 10.15. Härefter följer ett uppehåll i Ystad på sju timmar och 15 minuter. Kl. 17.30 påbörjas arbetet i Ystad och postkupén återkommer till Malmö kl. 21.24. Arbetet avslutas kl. 21.40. Andra dagen börjar arbetet i en post- kupé som går till Trelleborg kl. 6.30 och pågår till kl. 9.06, varefter be- fattningshavaren såsom passagerare återvänder till Malmö. Kl. 17 samma dag påbörjas tjänstgöringen i postkupén på sträckan Malmö—Ängelholm. Arbetet avslutas i Ängelholm kl. 21, där befattningshavaren tillbringar natten. Arbetet börjar på tredje dagen kl. 5.35 och avslutas i Malmö efter återkomsten dit kl. 8.45. Härefter börjar tjänstgöringen ånyo efter samma ordning som för första tjänstgöringsdagen. Söndag eller måndag är ledig.

Den effektiva arbetstiden första dagen uppgår till sju timmar 55 minuter, andra dagen till sju timmar 15 minuter samt tredje dagen till ungefär tre timmar. Den sammanlagda arbetstiden för normalmånaden uppgår till 174 timmar. I denna tid ingår även viss del av uppehållen på bortastation, som tillgodoräknas arbetstagaren.

Sorterings- och brevbärarpersonal

Sorteringen av den ankommande posten börjar i regel i anslutning till tågens ankomst på morgonen. Med hänsyn till angelägenheten att postut- bärningen skall kunna ske så tidigt som möjligt måste relativt stor per- sonalstyrka anlitas och arbetspassen göras korta. Sedan första posten gått ut inträder emellanåt en arbetspaus för sorteringspersonalen, innan ar- betet med sorteringen av andra posten kan börja. Denna är väsentligt mindre än den första posten. Det arbete som kan tagas ut av personalen genom sortering av första och andra posten understiger i regel normaltiden. Till följd' härav brukar någon gång i veckan läggas in några timmars kvällstjänstgöring. Det arbete som då utföres kan vara av mycket skif- tande slag såsom vaktmästararbete, biträde med iordningställande av av- gånde post, visst sorteringsarbete etc. Till följd av kvällstjänstgöringen kan i Vissa fall arbetstiden uppgå till elva och en halv timmar eller mera.

Den avgående posten sorteras mestadels på kvällstid. Då synes i regel sträcktjänstgöring kunna ordnas. Även här gäller emellertid att någon extra tjänstgöringstid lägges in, varigenom arbetstiden dessa dagar kan överskrida elva timmar.

• Sida 141
•  Original

Vad i det föregående anförts om sorteringspersonalen gäller även i mot— svarande grad brevbärarpersonalen. Det inträffar alltså även för denna personal att arbetstiden någon dag i veckan överstiger det fastställda dygnsmaximum.

Diligenspersonal

Postverket driver diligensrörelse främst i de norra delarna av landet. Avstånden är långa och det är ur personalens trevnadssynpunkt ange- läget att densamma får tillfälle att under dagen återvända till hemorten. Med hänsyn härtill uppkommer stundom arbetstider, som kan uppgå till både tolv och i enstaka fall tretton timmar.

I utredningens preliminära lagförslag hade några särskilda arbetstids- bestämmelser icke medtagits för postverkets del. Detta innebar, att arbets- tiden för arbete som drives endast på vardagar blev reglerad per vecka. Arbete som försiggår både vardag och söndag fick en begränsningsperiod på två veckor. För skiftarbete kunde arbetstiden regleras på fyra veckor.

Då man bedömer Generalpoststyrelsens yttrande bör man hålla i minnet, att det avser en på dylikt sätt begränsad arbetstid. Det av utredningen föreslagna begränsningssättet skulle sålunda komma att i mycket betydande mån avvika från det, som tillämpas inom postverket. Detta gäller främst begränsningsperiodens längd, vilken för närvarande är kalendermånaden. Även beträffande dygnsmaximum innebar förslaget en skärpning. För den åkande personalen sänktes detta från tretton timmar till tio och för den stationära personalen från elva timmar till tio. Dock skulle en gång i veckan elva timmar vara medgivet.

I fråga om förekomsten av skiftarbete inom postväsendet framhåller styrelsen följande. Det arbete, som utföres av den tjänstemannaanställda driftspersonalen inom postverket, kunde inte betraktas som skiftarbete. Arbetets omfattning skiftade mellan dygnets timmar och mellan skilda veckodagar och årstider. Inom postverket förekommer i stället ett alterne— ringssystem. Generalpoststyrelsen framhåller, att skiftarbete i vedertagen mening bygger på en till sin tidsomfattning regelbunden arbetstid, vars förläggning på dygnet för den enskilde arbetstagaren skiftar från en viss tidsperiod till en annan. Skiftarbetet förutsätter sålunda en någorlunda jämn arbetstillförsel.

Begränsningsperiodens längd, framhåller Generalpoststyrelsen, bör icke göras kortare än tre veckor. Skulle utredningens preliminära förslag reali- seras, bleve styrelsen nödsakad att söka dispens.

Generalpoststyrelsen framhåller vidare att det av utredningen före- slagna dygnsmaximum, tio (elva) timmar, är omöjligt att helt genomföra. För den resande personalen är man bunden av tågtiderna. Man måste även

• Sida 142
•  Original

ta hänsyn till personalens stationering. En förkortning av tjänstgörings- tiderna i överensstämmelse med vad som föreslagits skulle innebära en sönderstyckning av reseturerna och en försämring av tjänstgöringsför- hållandena.

Även i fråga om den stationära personalen å de fasta postanstalterna måste tjänstgöringen anpassas efter transportlägenheternas ankomst- och avgångstider och efter tillförseln av avgående postförsändelser. En minsk- ning av dygnsmaximum skulle medföra risk för en ökad sönderstyckning av tjänstgöringsdagarna, något som skulle försämra arbetsförhållandena för arbetstagarna. Liknande gäller diligenspersonalen. Den nuvarande ordningen tillgodoser bättre de speciella arbetsförhållandena för denna grupp av arbetstagare än vad den av utredningen föreslagna arbetstids- lagen skulle göra.

Generalpoststyrelsen framhöll avslutningsvis att den tjänstemannaan- ställda driftspersonalen samt diligenspersonalen icke kunde omfattas av den föreslagna arbetstidslagen .

Svenska postmannaförbundet tillstyrker utredningens förslag. Förbundet framhåller, att de fall icke är många, då tjänstgöringslistor upptar så långa tjänstgöringstider som elva timmar för stationär och tretton timmar för åkande personal. Förbundet anser att dispens i vissa fall blir nöd- vändig för den resande personalen och för diligenspersonalen.

Som framgått av det föregående år Generalpoststyrelsen mycket bestämd i sitt avstyrkande av utredningens förslag att utsträcka arbetstidslagens tillämpningsområde jämväl till postväsendet. Som redan nämnts bör man emellertid beakta att kritiken är riktad mot det ursprungliga förslaget.

Generalpoststyrelsen har framhållit, att det för postverkets del är ound— gängligen nödvändigt med en begränsningsperiod om lägst tre veckor. Ut- redningen anser till följd av de säregna förhållanden, varunder stora delar av driftspersonalen hos postverket arbetar, att för denna personal bör gälla förlängd begränsningsperiod, d. v. 5. en månad, och att dygnsmaximum bör bestämmas till tio timmar, dock elva en gång i veckan. Utredningen kan till följd härav bortse från den kritik som riktats mot begränsnings- periodens längd.

Det återstår att behandla Generalpoststyrelsens förslag att bibehålla kollektivregeln och nuvarande dygnsmaxima om elva resp. tretton tim- mar. Högre dygnsmaximum än utredningen föreslagit anser General- poststyrelsen nödvändigt för den tjänstemannaanställda driftspersonalen samt diligenspersonalen. Enligt vad utredningen inhämtat är det emellertid för följande grupper bland de tjänstemannaanställda som egentliga svårig- heter uppkommer, nämligen den åkande personalen, viss sorteringspersonal vid fasta postanstalter och brevbärare. Härtill kommer den av styrelsen nämnda diligenspersonalen.

• Sida 143
•  Original

Då det gäller utredningens ståndpunkt till kollektivregeln, får utred- ningen hänvisa till det avsnitt som behandlar järnvägsväsendet. Där har utredningen såsom nämnts till utförligare behandling upptagit detta sätt för begränsning av arbetstiden. För järnvägsväsendets del spelar näm- ligen denna kollektivregel väsentligt större roll än för postväsendet. I nämnda avsnitt av betänkandet har utredningen uttalat att kollektivregeln helt strider mot de principer efter vilka en arbetstidslagstiftning bör ut- formas. Avgörande för frågan om den tjänstemannaanställda driftsper- sonalen kan föras under arbetstidslagstiftningen blir sålunda, om det är tänkbart att avskaffa kollektivregeln inom postväsendet.

Då man bedömer behovet av kollektivregeln bör följande beaktas. Ut- redningen uppehåller sig här av skäl som framgår av det följande främst vid den åkande personalen och diligenspersonalen. Å arbetstidsschema är inlagda arbetstider, som ingen gång överstiger 193 timmar (diligensperso- nal 205 timmar). Ofta upptar tjänstgöringsschema väsentligt kortare tider bl. a. på grund av nattjänst. Innan övertid i arbetstidslagens bemärkelse uppkommer, måste den faktiskt utförda arbetstiden överstiga 205 timmar. Skillnaden mellan detta maximum och timantalet å arbetstidsschema är ofta så betydande, att behov av en kollektivregel icke kan föreligga. Skulle trots den betydande skillnaden uttagen arbetstid någon månad överstiga 205 timmar får det överskjutande timantalet räknas såsom övertid enligt lagen. Generalpoststyrelsen har icke gjort någon invändning mot den av utredningen föreslagna övertiden om 300 timmar per år. Erinringar göres i stället mot begränsningen av övertiden till 40 timmar per fyra veckor. Då utredningen emellertid på denna punkt frångått sitt ursprungliga för- slag torde några svårigheter icke uppkomma.

Mot kollektivregelns avskaffande har den invändningen rests att en sådan åtgärd skulle avsevärt öka det administrativa arbetet genom att all uttagen arbetstid skulle behöva registreras, något som för närvarande icke är fallet. Dessa farhågor finner utredningen obefogade. Då ett arbetstids- schema göres upp får hänsyn tagas till den bufferttid som står till för- fogande. Denna fråga synes ej vara av natur, att den skall behöva förorsaka nämnvärda svårigheter.

Den enligt utredningens förmenande allvarligaste svårigheten gäller den åkande personalens och diligenspersonalens långa dagliga tjänstgörings- tider. Som påpekats föreligger endast begränsade möjligheter att förkorta dessa, såvida man icke i väsentlig omfattning skall försämra arbetsför- hållandena genom ökade övernattningar på bortastationer och ett sänkt antal lediga dagar.

Utredningen har i olika sammanhang anfört det angelägna i att de långa arbetsdagarna minskas. De kan icke vara annat än skadliga för de anställda; arbetsprestationerna måste vidare bli lidande. I här förevarande

• Sida 144
•  Original

fall vill utredningen emellertid medge, att en förkortning av arbetsdagar- nas längd i varje fall emellanåt icke kan vinnas till annat pris än en sådan försämring av tjänstgöringstiderna, att arbetet sannolikt bleve mera trött- samt än vad för närvarande är fallet.

Utredningen är angelägen framhålla, att allt bör göras för att minska de nuvarande långa tjänstgöringsturerna utan att härigenom försämringar i andra hänseenden uppkommer. Utredningen är emellertid övertygad om, att det trots dylika ansträngningar blir nödvändigt att uttaga arbetstider, som överstiger de föreslagna. Detta har även medgivits av Postmannaför- bundet. Då utredningen anser, att de två grupper det här är fråga om icke bör särskilt undantagas från lagen — utredningen utgår härvid från att en betydande del av den åkande personalen och av diligenspersonalen utan vidare kan läggas under arbetstidslagstiftningen _ får utredningen uttala, att Arbetarskyddsstyrelsen i förekommande fall bör ge dispens från dygnsmaximum.

Vad nu sagts gäller icke sorteringspersonal vid de fasta postanstalterna och brevbärare. De orsaker som för närvarande föranleder de långa tjänst- göringsdagarna är av den natur, att man i regel kan komma till rätta med dem utan att dispens skall behöva ifrågakomma.

Under hänvisning till det anförda föreslår utredningen att postverket införes under arbetstidslagstiftningen. Då utredningen gör detta förut- sätter den emellertid, att dispens i viss utsträckning skall b-ehöva medgivas för åkande personal och diligenspersonal.

12. Fångvården

Utredningen vill för tydlighetens skull framhålla att å fångvårdsan- stalter intagna icke är att anse som arbetstagare och sålunda icke kommer att falla under lagstiftningen.

Personalen inom fångvården kan fördelas på följande fyra kategorier: 1. Administrativ personal.

2. Arbetsledarpersonal.

• Sida 151
•  Original

3. Ekonomipersonal. 4. Bevakningspersonal. Den administrativa personalen kommer med hänsyn till undantaget för kansli— och kontorspersonal att falla utanför arbetstidslagstiftningen.

De anställda, som är hänförliga till grupp 2., arbetsledarpersonal, ut- göres av yrkesmän med god arbetsledarekompetens. Deras arbetsuppgifter består i att leda de intagnas arbete och samtidigt i viss mån utöva tillsyn. För det fall att internerna har att utföra arbete i verkstad eller i annan lokal i nära anslutning till själva fångvårdsanstalten år de praktiskt taget uteslutande arbetsledare. De har härvid att fördela arbetsuppgifterna mel- lan internerna och vara dem behjälpliga i arbetet samt visa dem till rätta. Emellanåt, det gäller främst fångkolonierna, utföres arbete på ett visst av- stånd från anstalten, exempelvis ett vägarbete e. dyl. I sådant fall har denna grupp anställda jämväl att utöva tillsyn över internerna under mål- tidsrasterna. De har sålunda skyldighet att på eftermiddagen vid arbets- dagens slut återlämna de interner som mottogs på morgonen.

Av de uppgifter, som föreligger rörande denna grupp, framgår att fråga är om anställda i arbetsledareställning. De kommer med hänsyn till undan- taget för dylik personal icke att falla under arbetstidslagstiftningen.

Grupp 3., ekonomipersonal, utgöres främst av personal i köket. Om denna personal anför Fångvårdsstyrelsen i sitt yttrande över utredningens preliminära förslag att dess arbete i huvudsak faller utanför lagens till- lämpningsområde. Arbetet innebär nämligen mycket ofta arbetsledning över interner. Befattningshavare med dylika uppgifter bör i detta samman- hang räknas som arbetsledare.

Det är uppenbart att den befattningshavare, som förestår köket, i regel en köksföreståndare, skall betraktas som arbetsledare. Däremot har andra inom köket sysselsatta icke denna ställning. Det är visserligen sant som styrelsen anför, att interner sysselsättes i köksarbete, men detta sker mest såsom handräckning. Den köksföreståndaren underordnade personalen deltar sålunda i arbetet i köket och kan icke betraktas såsom arbetsledare.

Kökspersonalen har för närvarande en arbetstid, som motsvarar ett genomsnitt av 48 timmar per vecka. För att erhålla så fördelaktig söndags— ledighet som möjligt utsträckes emellertid arbetstiden varannan vecka över 48 timmar för att nästa vecka minskas i motsvarande grad. Med hän- syn till att utredningen för fångvården föreslår att förlängd begränsnings- period skall tillämpas möter det inga svårigheter att föra kökspersonalen in under arbetstidslagstiftningen.

De egentliga problemen med fångvårdens införande under en arbetstids— lagstiftning sammanhänger med grupp 4., bevakningspersonal. Arbetstiden för denna grupp utgör 48 timmar i genomsnitt per vecka för år räknat. Arbetsdagen på en fångvårdsanstalt börjar i regel omkring kl. 6.30.

• Sida 152
•  Original

Vid denna tid öppnas cellerna och frukost serveras. En del interner föres till resp. arbetsplatser, medan återstående är kvar inom cellavdelning- arna. Arbetet avbrytes omkring kl. 11.30 eller 12, då en paus inträder på några timmar. Denna tid erhåller de intagna middag, varefter den s. k. promenaden äger rum i vilken även de interner deltar, som är kvar å cellavdelningarna. Sedan fortsätter arbetsdagen, som slutar mellan kl. 17 och 17.45. Härefter intages aftonmålet omkring kl. 18. På lördagar och helgdagsaftnar slutar arbetet tidigare. Sedan följer några timmar för fri- tidssysselsättning. Natten börjar senast kl. 20, ehuru internerna har rätt att ha ljuset tänt till kl. 22. De vistas då i cellerna.

Bevakningspersonalens arbetsuppgifter är förhållandevis jämnt för- delade över dagen, dock med en tydlig anhopning till den del av dagen då internerna har sin 5. k. fritid, vilken kräver en ökning av personalen. Nattetid är bevakningspersonalen kraftigt reducerad.

Man skulle kunna tycka att arbetstidsförhållandena på fångvårdsan- stalterna borde förete tydliga likheter med sinnessjukhusen. Så är emeller- tid icke fallet. Å fångvårdsanstalterna förekommer systemet med sträck— tjänstgöring blott i begränsad utsträckning. Regeln är att arbetsdagen är delad i åtminstone två, emellanåt tre arbetsperioder. Detta sammanhänger med att man inom fångvården icke vill att en anställd skall behöva ut- föra en och samma tjänst under mer än några timmar i följd. Sålunda är det vanligt att en korridorvakt utför bevakningsarbete under en tid av tre timmar. Härefter följer en måltidsrast och eventuellt några lediga timmar. Sedan tjänstgör han som portvakt under några timmar för att omedelbart därefter återtaga arbetet som korridorvakt. Till en del har lem-el- lertid även uppdelningen av arbetsdagen på olika arbetspass sin förklaring i den ökning, som personalen undergår i samband med internernas fritid.

Nattpersonalen kommer till arbetet ofta redan ett par timmar före nattens början. Sålunda börjar nattpersonalen sitt arbete regelmässigt kl. 18. Vidare kvarstannar den även någon timme et'ter dagarbetets bör- jan. Nattjänsten blir på detta sätt mycket lång.

En annan olikhet, som föreligger i jämförelse med sinnessjukhusen, avser just nattpersonalen. Å sinnessjukhusen har personalen nattjänst fortlöpande under i regel en månad för att sedan under en tid av fem å sex månader helt arbeta på dagen. Det förekommer på sinnessjukhusen ingen kombination av dagarbete och nattarbete. Så är emellertid förhål- landet på fångvårdsanstalterna.

Det är sålunda regel att en befattningshavare, som skall ha nattarbete, har full tjänstgöring på dagen varefter han infinner sig kl. 18 på efter- middagen och utför bevakningsarbete natten igenom samt lämnar anstalten vid åttatiden, sedan han varit med om det första arbetet på morgonen. Det är självklart att ett dylikt system måste skapa vissa problem, då det gäller att införa fångvården under arbetstidslagstiftningen.

• Sida 153
•  Original

Nattarbetstiden omfattar en tid av mellan tio och tolv timmar. På en medelstor anstalt uppehålles i allmänhet nattjänsten av två befattnings- havare, som delar tjänstgöringen på följande sätt. Medan den ena patrul- lerar i korridorerna ligger den andre i beredskap och kan härvid sova om tillfälle därtill erbjudes. Den inom fångvården använda benämningen be— redskap motsvarar närmast vad utredningen betecknar med jour. För det fall att någon intern påkallar biträde, som innebär att celldörren måste öpp- nas, skall den i beredskapstjänst liggande hjälpa till. Det anses med hänsyn till överfallsrisken nödvändigt att två hefattningshavare är närvarande då en cell öppnas. Sedan halva natten gått, skiftar de båda befattningshavarna tjänst. Den tid varunder en befattningshavare är i beredskapstjänst räknas i allmänhet som halv arbetad tid. Endast på fem å sex stora fångvårds— anstalter, där det är vanligt att den som är i beredskapstjänst måste rycka in, räknas beredskapstiden såsom full arbetstid.

Denna kombination av dagtjänst och nattvaktstjänst är anledningen till de långa arbetsdagarna. De dagar, då uteslutande dagarbete förekommer, håller sig arbetstiden i regel under tio timmar. Har en befattningshavare emellertid även att utföra nattvaktstjänst stiger arbetsdagens längd gärna upp till 15 å 16 timmar trots att beredskapstjänsten härvid endast räknas som halv arbetad tid. Genom att man å arbetstidssch—emat inlagt ett stort antal arbetstimmar samma dag nattjänsten skall börja får man en utform- ning av arbetsdagen, som icke överensstämmer med den utredningen före- slår även om skillnaderna icke är särskilt stora.

Innan utredningen ingår på en närmare behandling av arbetstidsfrå- gorna inom fångvården vill den ifrågasätta om de arbetstidsschema, som _ förekommer, alltid är lämpligt utformade. I stor utsträckning är arbets- i dagarna delade i ända upp till tre perioder. En starkare koncentration av i arbetstiden skulle minska personalens bundenhet vid arbetsplatsen. De | för närvarande tillämpade arbetstiderna sammanhänger emellertid i varje fall till en del med det av 1952 års riksdag godkända normaldagsschemat.

Skall fångvården läggas under lagen synes det nödvändigt hänföra den till de verksamhetsområden vilka erhåller förlängd begränsningsperiod. Dygnsmaximum bör vara tio (elva) timmar.

Ett införande av bevakningspersonalen under lagen innebär en för— kortning av de på vissa håll förekommande långa arbetsdagarna inom fångvården. Utredningen vill här erinra om vad 1951 års fångvårdsutred— ning uttalat, nämligen att befattningshavarnas individuella tjänstgörings- schema icke finge innehålla allt för långa tjänstgöringspass om ett effek- tivt fångvårdsarbete med tonvikt på vårdmömentet skall kunna bedrivas. Anmärkningar i detta avseende kunde riktas mot ett flertal anstalter. Fångvårdsutredningen framhåller att de relativt långa tjänstgöringspassen

• Sida 154
•  Original

i viss utsträckning synes ha tillkommit i syfte att få långa sammanhängande ledigheter. Den framhåller emellertid att det borde ingå i fångvårdssty— relsens uppgifter att noga vaka över utformningen av anstalternas tjänst- göringsschema. Uttalandet om befattningshavarnas individuella tjänst- göringsschema biträddes av Chefen för justitiedepartementet (statsverks- propositionen 1952).

Införandet av bevakningspersonalen under lagen medför icke större ned- skärningar av de nuvarande arbetstiderna. Att endast något kortare ar— betstider än de som angivits i det föregående låter sig förena med den arbetstidslag som utredningen föreslår, sammanhänger med sättet för dygnsberäkningen. Enligt utredningens förslag skall nämligen dygnet räknas från kl. 0 till 24. Vidare underlättas införandet under lagen av den praxis, som råder inom fångvården att ge ledig dag omedelbart efter ar- betad natt.

Med hänsyn till sättet för arbetsdagens bestämning i den föreslagna lagen möter det intet hinder att under en dag fram till kl. 24 uttaga en arbetstid om elva timmar och omedelbart från kl. 0 påföljande dag fort— sätta tjänstgöringen med tio timmar. Dylika synnerligen långa arbetstider bör icke få förekomma. Utredningen har dock icke ansett sig böra föreslå särskilda lagbestämmelser om förbud härutinnan.

Det finnes intet i arbetets natur, som gör det nödvändigt att utforma arbetstiderna på sätt som skett. Det har upplysts, att det varit bristen på tillräckligt antal befattningshavare, som föranletts av sättet för natt- tjänstens tidsberäkning, och den tillämpade personalorganisationen, som varit bidragande orsaker. En annan anledning är det förhållandet, att man skulle få en försämring av de anställdas fritid, därest man minskade på de dagliga arbetstiderna.

Enligt vad utredningen funnit är det möjligt att utan vidare lägga en del fångvårdsanstalter under lagen utan att detta rubbar nu gällande ar- betstidsschema. Vidare synes det icke erbjuda allt för stora svårigheter att på andra anstalter göra omläggningar i arbetstidsschema. Härvid får —— därest ingen annan lösning är möjlig — konsekvenserna eventuellt bli att antalet lediga dagar något minskas eller ock, om så blir erforderligt, statsmakterna medger en ökning av antalet befattningshavare.

Utredningen vill här tillägga att om den ökning av personalen kommer till stånd, som Fångvårdsstyrelsen och Fångvårdsmannaförbundet ämnar föreslå i samband med sättet för beredskapstjänstens tillgodoräknande och vartill utredningen återkommer, det enligt vad utredningen inhämtat blir möjligt att sänka de dagliga arbetstiderna till de av utredningen föreslagna. I så fall kommer dygnsmaximum ej att föranleda någon personalökning.

Härefter uppkommer frågan i vad mån begränsningsperiodens längd, som utredningen föreslår till en månad, är tillräcklig. För närvarande är

• Sida 155
•  Original

arbetstidsschema upprättade för grupper av arbetstagare. En grupp 0111- fattar på de mindre anstalterna kanske endast fem man, medan på de större en grupp kan uppgå till 18—20 befattningshavare. Innan ett arbets- tidsschema, som är utarbetat för 20 befattningshavare, är fullt genomgånget på så sätt att alla fått exakt samma tjänstgöringar, förflyter en tid av 20 veckor. Fråga uppkommer, om arbetstiderna är utformade så, att man inom ramen för en månad kan begränsa arbetstiden till 48 timmar i genom- snitt per vecka. Enligt vad utredningen under hand inhämtat från Fång- vårdsstyrelsen är detta i de flesta fall möjligt. I andra fall föreligger möj— ligheten för Fångvårdsstyrelsen att genom överenskommelse med Sveriges fångvårdsmannaförbund förlänga begränsningsperioden utöver en månad eller ock att erhålla dispens.

En annan fråga som bör beaktas i detta sammanhang är sättet för be— redskapstjänstens beräknande enligt den av utredningen föreslagna nya arbetstidslagen . Uttrycket beredskapstjänst inom fångvården svarar som nämnts närmast mot vad utredningen benämner jourtjänst. Det kan erinras om att utredningen i fråga om jourtjänsten föreslår, att parterna kommer överens om på vad vis jourtid skall tillgodoräknas arbetstagaren [ såsom arbetad tid.

För de fem å sex fångvårdsanstalter, som för närvarande räknar be— redskapstjänst nattetid som full arbetstid, uppkommer inga problem. Frågan är däremot hur denna beredskapstjänst skall bedömas ur lagstift- ningens synpunkt vid de övriga fångvårdsanstalterna, där för närvarande beredskapstjänst räknas såsom halv arbetad tid. Utredningen kan nämna, att den inhämtat uppgift om att en beräkning av beredskapstjänsten på de senare anstalterna såsom full arbetad tid skulle för hela landet med- föra en ökning av befattningshavarnas antal med omkring 50 man. Dess- utom räknar man med att ett dylikt beräkningssätt skulle få konsekvenser för ungdomsvårdsskolorna, vilka skulle behöva en viss förstärkning.

Utredningen har erfarit, att det nuvarande beräkningssättet med olika devalveringsfaktorer för olika anstalter av samma kategori icke anses tillfredsställande. Det synes angeläget att denna fråga löses. Fångvårds- styrelsen och Fångvårdsmannaförbundet ämnar föreslå att all beredskaps— tjänst fulltidsberäknas. Ett realiserande av detta förslag, som innebär en arbetstidsförkortning på grund av den begränsade omfattning i vilken ar-

; bete utföres under beredskapstjänsten, kräver dock den nyss angivna * personalförstärkningen.

Ett allvarligt problem i detta sammanhang synes vara övertidens be- gränsning. Från Fångvårdsstyrelsen har framhållits att övertid för när- varande uttages av enskilda befattningshavare i en omfattning, som för

• Sida 156
•  Original

en del överstiger vad utredningen föreslår, nämligen högst 300 timmar per år. Den omfattande övertiden på fångvårdsanstalterna sammanhänger med följande förhållande.

De långa arbetsdagarna har medfört att antalet hellediga dagar är för- hållandevis stort. Under dessa tages personalen till en del i anspråk för fångtransporter. Det är nämligen icke medgivet att nyanställa personal för fångtransporter med mindre än årstimantalet för fångtransporterna 1 vid en anstalt minst motsvarar en årsarbetare. Med hänsyn härtill blir det för en anstalt nödvändigt att många gånger i stor utsträckning taga personalens hellediga dagar i anspråk just för fångtransporter.

Det torde i detta sammanhang förtjäna erinras om vad Sveriges fång- vårdsmannaförbund anför i sitt yttrande till utredningen. Förbundet konstaterar, att det är en ur personalsynpunkt eftersträvansvärd ordning att få arbetstiden reglerad i lag. De personalresurser, som för närvarande står till förfogande, synes emellertid icke möjliggöra att arbetstiderna ordnas inom ramen av den föreslagna arbetstiden. Fångvårdsmannaför— bundet hänvisar vidare till ett yttrande som det tidigare avgivit till Chefen för justitiedepartementet över 1951 års fångvårdsutrednings förslag an- gående personalbehovet vid fångvårdsanstalterna.

I detta senare yttrande uttalar förbundet, att personalen vore alltför få- talig för att kunna orka med de väsentligt ökade arbetsbördor, som de nya verkställig-hetsbestämmelserna medförde, och för att effektivt kunna mot- stå trycket från det ökade och försämrade klientel, som nu förvarades i de slutna anstalterna. Följden hade blivit en onormal stegring av sjuk— ledigheterna. I sammanhang härmed erinrar förbundet jämväl om fång- transporterna och anför följande. Fångförartjänsten hade blivit allt mer betungande på grund av att det inte funnes tillräcklig personal avdelad, som på ordinarie arbetstid kunde hinna med detta arbete, vilket i stället måste utföras som övertidsarbete. Detta medförde att befattningshavarna i stor utsträckning icke kunde komma i åtnjutande av tillräcklig fritid och få den vila och avkoppling som så väl behövdes i detta synnerligen påfrestande arbete.

Fångtransporter måste enligt utredningens uppfattning varje fång- vårdsanstalt räkna med som en normal företeelse. Det kan icke vara en tillfredsställande ordning, att övertiden för fångtransport minst måste uppgå till ca 2 400 timmar för att ny befattningshavare skall få anställas. Denna proportion bör väsentligt sänkas. Personalen har berättigade anspråk på att få tillräcklig tid för rekreation. Så är för närvarande icke fallet.

Med hänsyn till det anförda föreslår utredningen att fångvården lägges under arbetstidslagstiftningen.

• Sida 157
•  Original

l. Järnvägsväsendet a) Gällande arbetstidsreglering

Järnvägsväsendets införande under en allmän arbetstidslag skapar pro- blem i anledning av driftspersonalens tjänstgöringsförhållanden. Denna personal utgör ungefär 53000 av de vid järnvägarna sysselsatta 74000 arbetstagarna. Personalen å S. J:s verkstäder har behandlats tidigare i detta kapitel; för denna grupp föreligger inga svårigheter att införas under lagen. Vidare bortses från kanslipersonal på grund av det för denna grupp föreslagna undantaget.

Driftspersonalen indelas i åkande och stationär personal. Det är lättare att under en arbetstidslag införa den senare än den förra, d. v. s. främst lok— och konduktörspersonal. Arbetstiderna för den åkande personalen är helt beroende av tågtidcr, något som ofta icke är fallet med den stationära personalen. Detta gäller särskilt vid stora och medelstora stationer, där det är lättare att sprida tjänstgöringen jämnt. På mindre stationer kan dock variationerna i arbetstiderna bli mera framträdande på grund av att tjänstgöringsförhållandena här i viss mån blir beroende av tågtiderna. I den följande diskussionen kommer tyngdpunkten i framställningen att läggas å den åkande personalen.

I och för genomförandet av en rationell och rättvist avvägd arbetstids- reglering är driftspersonalen uppdelad i arbetsgrupper, vilkas storlek för åkande personal i regel varierar mellan fem och 18 arbetstagare. Inom vissa distrikt är grupper om tolv en vanlig företeelse.

En grupp har att dagligen utföra lika många tjänstgöringsturer som det ingår arbetstagare i gruppen, varvid man dock låtit i begreppet tjänst- göringstur även ingå från arbetet lediga dagar. Då ett arbetstidsschema börjar, utför en viss person i gruppen tjänstgöringstur 1, nästa dag tur 2 etc. Systemet innebär, att tjänstgöringen ändras från den ena dagen till den andra. På så sätt kan tjänstgöringar av mycket varierande längd läggas in på ett arbetstidsschema, samtidigt som den totala arbetstiden förhållande— vis nära kan ansluta sig till det timantal, som är medgivet för begränsnings- perioden.

Ett arbetstidsschema är fullt genomgånget efter lika många veckor som gruppen omfattar arbetstagare. Efter denna tid har alla fått i regel samma tjänstgöringar på samma veckodagar och den totala arbetstiden är då lika för envar i gruppen. Ett dylikt system är icke karaktäristiskt just för järn- vägsväsendet; man möter det även inom en hel del andra områden. Systemet är emellertid mera invecklat inom järnvägsväsendet än på andra håll på grund av att vissa tåg icke går alla dagar. För en del turer finnes sålunda emellanåt alternativa tjänstgöringar.

• Sida 158
•  Original

Det är självfallet att tjänstgöringsturernas längd varierar. Allt efter det sätt, varpå arbetstidsschemat är upprättat, kan det inträffa att under några dagar i följd, exempelvis de fyra första, förhållandevis mycken arbetstid uttagits av en viss arbetstagare, något som han dagarna härefter kompen- seras för i form av lediga dagar eller kortare tjänstgöringstider. Detta för- hållande bör hållas i minnet, när man bedömer de problem, som samman- hänger med möjligheterna att inom järnvägsväsendet för en bestämd tids- period begränsa arbetstiden till ett visst högsta antal timmar.

Det anförda kan belysas genom ett exempel. Antag att vi har en grupp, som omfattar tolv arbetstagare. Schemat är upprättat så att arbetstiden i genomsnitt per vecka blir 48 timmar. Gruppen i fråga hinner under en kalendermånad på 30 dagar att genomgå arbetstidsschemat två och en halv gånger. Därest de första turerna i arbetstidsschemat omfattar förhål- landevis långa tjänstgöringstider, kan härigenom under en kalendermånad antalet arbetstimmar bli högre än vad som fastställts för månaden. Detta förhållande rättar sedan till sig en kommande kalendermånad, då denna måste komma att innehålla jämförelsevis många dagar med lindrig tjänst- göring. Ju mindre olikheter som föreligger i fråga om tjänstgöringsturer- nas längd och ju jämnare långa och korta turer fördelas, desto mindre variationer blir det i de faktiska arbetstiderna under årets olika månader.

Det har redan nämnts, att ett drag, som präglar ett arbetstidsschema för den åkande personalen, är den varierande längden av arbetsdagen. Ett annat är att tiden för en körsträcka sällan motsvarar en hel arbetsdag. Det är tvärtom ett intresse för arbetstagaren att erhålla åtminstone två arbetspass, så att han skall kunna återvända till hemmastationen. Emellan- åt förekommer under en arbetsdag tre arbetspass, undantagsvis högre antal. Ytterligare ett annat drag är uppehållen å främmande station. Personalen måste invänta det tåg, som skall föras tillbaka. På så sätt uppkommer väntetider av högst varierande längd. Ofta blir det nödvändigt att över- natta å en bortastation.

Å ett arbetstidsschema är inlagd även annan arbetstid än den rena tid- tabellstiden. Således förekommer tid för lokskötsel, växlingstjänst, klar- göring av avgående tåg och avlämning av ankommande tåg etc.

På grund av arbetets natur får den åkande personalen i hög grad splitt- rade tjänstgöringsförhållanden. Arbetsdagen är regelmässigt uppdelad i perioder mellan vilka ligger olika långa uppehåll. Dessa får naturligen ur rekreations- och fritidssynpunkt ett begränsat värde. Har en arbetstagare slutat en tjänstgöringstur kl. 10 och och skall han börja en ny tur kl. 14, blir den fyra timmar långa ledigheten närmast blott en väntetid. De mer eller mindre tätt liggande, ofta kortvariga tjänstgöringsturerna gör arbetet i hög grad oregelbundet ehuru ej i arbetstidslagens mening. Man brukar uttrycka saken så att personalen har ett »regelbundet oregelbundet» arbete.

• Sida 159
•  Original

Arbetstidens utformning gör vidare att arbetstagarna blir i stor utsträck- ning bundna till arbetet. Även om arbetstiden för den åkande personalen i verkligheten understiger ett genomsnitt av 48 timmar per vecka, kan dock som allmänt omdöme sägas, att de har mindre ledighet, som de fritt kan disponera över, än arbetstagare inom flertalet andra områden.

Arbetstiden vid de statliga järnvägarna är reglerad enligt 1920 års kun— görelse angående tjänstgöringstid för viss driftspersonal vid Statens järn- vägar. Vid de enskilda järnvägarna återfinnes regleringen i ett mellan Svenska järnvägarnas arbetsgivareförening och Svenska järnvägsmanna- förbundet träffat kollektivavtal (huvudavtal nr 2). I allt väsentligt är bestämmelserna identiska.

Arbetstiden vid järnvägarna begränsas per kalendermånad. Antalet arbetstimmar är bestämt till högst 208 timmar för 30 dagar. Under månader med 31 dagar ökas timantalet i proportion till dagantalet. I arbetstiden inräknas icke raster, dock med undantag för sådana raster som ej uppgår till 30 minuter. Denna bestämmelse gäller dock allenast den åkande per- sonalen. För banbevakningspersonalen kan arbetstiden under den ljusa delen av året ökas utöver nyss angivet timantal, därest den sänkes under den mörka delen av året. Enligt vad upplysts förekommer dock detta vid Statens järnvägar endast i begränsad utsträckning.

i Den arbetstid, som lägges in på ett arbetstidsschema, siktar emellertid ' för vissa grupper på ett lägre timantal per månad än vad nyss sagts. När- mast såsom en kompensation för arbete nattetid ävensom för graden av , arbetets påfrestande natur har man infört begreppet »normaltid», som . ligger lägre än 208 timmar per 30 dagar och vid vars överskridande över- ' tid uppkommer. Normaltidens längd är olika för olika grupper. Den ligger mellan 188—204 timmar per kalendermånad. I ett arbetstidsschema får icke inläggas arbetstid, som överstiger normaltiden. Av skäl som berörts , tidigare kommer de å arbetstidsschema inlagda arbetstiderna att i prak- tiken understiga normaltiden.

Avståndet mellan ett arbetstidsschemas arbetstid och medgivet maximum kallas populärt »bufferttid». Över denna tid kan arbetsledningen i stort sett fritt förfoga utan att detta medför övertid. Detta förhållande har föran- lett, att bufferttiden i praktiken gjorts något större än den strängt taget måste vara. Från arbetsledningens sida söker man nämligen såvitt möjligt undvika övertid. Den å arbetsstidsschema inlagda arbetstiden varierar själv-

! klart mycket men synes på många håll ligga mellan 185—195 timmar. Som redan nämnts kan det till följd av olikheter i de dagliga arbets- tidernas längd inträffa, att de faktiska arbetstiderna en viss kalender- månad överstiger den maximalt medgivna trots att schemat i det långa

• Sida 160
•  Original

loppet ger ett medeltal, som högst uppgår till maximum. För att komma till rätta med detta förhållande har den s. k. kollektivregeln införts.

Denna stadgar enligt sin ordalydelse för personal varom här är fråga att längre tjänstgöringstid för kalendermånad om 30 dagar än 208 timmar må kunna förekomma under förutsättning att sammanlagda tjänstgörings- tiden för de i turfördelningen ingående turerna icke överstiger vad som mot- svarar nyss angivet antal arbetstimmar. Innebörden av kollektivregeln blir att som arbetstid för gruppen (kollektivet) skall gälla medeltalet av tjänst- göringstidcrna för de olika i gruppen ingående personerna. Den verkliga arbetstiden för en del av arbetstagarna kan till följd härav under en viss månad komma att överstiga maximigränsen. För andra åter kommer tjänstgöringstiden under samma månad att ligga lika mycket under me- deltalet. I vanliga fall får den som har haft »övertid» en månad »undertid» en följande. I de fall då arbetstidsschema brytes, kan som en följd av detta sätt att reglera arbetstiden det förhållandet inträffa, att man går miste om denna automatiska kompensation för fullgjord >>övertid». Här- vid kompenseras >>övertid>> för befattningshavare A med kortare tid för B. Det kan emellertid också inträffa att samma befattningshavare får »under- tid» flera månader i rad.

Brytning av arbetstidsschema kan inträffa vid övergång mellan vinter— och sommartidtabell. Brytning sker i regel också vid uppflyttning från en arbetsgrupp till en annan. Ibland förorsakas omläggningarna av det kon— tinuerligt pågående rationaliseringsarbete, som syftar till att bättre ut- nyttja arbetstiden.

För stationär personal föreskrives ett dygnsmaximum om högst elva timmar och för åkande personal om högst 13 timmar. Det särskilda dygns- maximum för personal å tågfärjor kan förbigås, då denna icke kommer att falla under den föreslagna lagen. De nyss angivna dygnsmaxima kan över- skridas, därest det med hänsyn till tjänstens krav icke lämpligen kan ordnas på annat sätt eller för att bereda personalen fördelaktigare tjänst- göring.

I tjänstgöringsföreskrifterna finnes härjämte en mängd detaljbestäm— melser, som emellertid kan förbigås. Nämnas må dock att åkande personal är för varje tjänstgöringsdygn tillförsäkrad en sammanhängande vilotid om nio timmar; för den stationära personalen är motsvarande tid åtta timmar.

Inom järnvägsväsendet finnes jourtjänst och beredskapstjänst i flera olika former. Jourtjänst förekommer, då personalen är föreskriven att vistas å tjänsteställe och har skyldighet att omedelbart träda i tjänst. Dylik arbetstid räknas för närvarande som halv arbetstid. Personal kan även ligga i hemreserv, vilket innebär att den måste uppehålla sig i hem-

• Sida 161
•  Original

met med skyldighet att efter kallelse omedelbart inställa sig i effektiv tjänst. Dylik tid räknas som fjärdedels arbetad tid.

Vid de statliga banorna finnes omkring 800 småstationer, håll- och last- platser där arbetet medför synnerligen ringa ansträngning. Så är fallet bl. a. vid ett antal platser längs inlandsbanan. Vid dessa kan arbetstiden för- längas så, att den kan uppgå i vissa fall till 234 och i andra till 260 timmar per 30 dagar. Det kan nämnas, att det vid dylika platser är en vanlig före— teelse, att arbetstiden uppdelas i tjänstgöringsperioder, varvid man lägger de delar av dagen då arbete ej förekommer utanför arbetstiden.

Övertid är medgivet med högst 200 timmar per år och 50 timmar per kalendermånad. Dylik övertid får icke uppföras å arbetstidsschema. Här- jämte kan Järnvägsstyrelsen medge övertid, då behovet härav är av regel- bunden natur. Dylik övertid förekommer exempelvis, då tåg anordnas en- dast å viss veckodag och det*till följd härav kan uppkomma svårigheter att eljest få ett rationellt arbetstidschema.

Enligt det för de enskilda järnvägarna gällande huvudavtalet äger järn- vägsförvaltning att, därest tjänstgöring icke utan avsevärd olägenhet kan ordnas på annat sätt, använda personal till arbete på övertid under högst 200 timmar per kalenderår. Övertid får icke överstiga 50 timmar per kalendermånad. Därest med hänsyn till särskilt förhållande ytterligare överskridande av den fastställda ordinarie arbetstiden erfordras, må sådant ske i den mån överenskommelse träffas vid lokala förhandlingar eller medgivande lämnas av en vid dessa järnvägar inrättad förliknings- och skiljenämnd.

b) Redogörelse för gällande arbetstidsschema

För att ge en närmare inblick i det sätt varpå arbetstiden är bestämd för enskilda befattningshavare har utredningen ans-ett sig böra återge tre olika arbetstidsschema för åkande personal och ett för stationär personal. Det har icke varit lämpligt att återge bilder av arbetstidsschema i den form de i allmänhet har vid järnvägarna, enär bilderna i så fall skulle ha blivit oläsliga i det nedförminskade skick i vilket de måste publiceras. Utred- ningen har i stället genom Järnvägsstyrelsens förmedling erhållit förenk- lade schema och samtidigt låtit dem omspänna en tid av 30 dagar. Här- igenom erhålles en bild av hur en järnvägstjänstemans arbetsmånad kan te sig.

% Diagram 1 återger ett tjänstgöringsschema för en lokförare. Det fram- l går att var sjätte dag under månaden är fri. På månadens första dag börjar i förevarande exempel tjänstgöringen kl. 20.43 och slutar 22.53, var- efter befattningshavaren har att uppehålla sig å bortastation. Sedan börjar arbetet åter påföljande dag kl. 7.53 och slutar 13.53. Återstående del av denna dag är tjänstefri men befattningshavaren har att ånyo börja arbetet

• Sida 162
•  Original

Tur/Ava för /o/r/o'rare får en ba:/ämd man / arupp ] under en 30 dagars månad/Bollnäs).

Dygnet: timmar 2 4 5 6 7 8 70 få

i

' l/ä

dag

2 /0 45 24

"än:! f/"d ' ' bor/a Dim/eff! f/"c/ får färder/'na )( Tid för rappar/:krIM/ha Mcde/fa/ /' -/

• Sida 163
•  Original

Diagram 2.

fur/1570 får Iäama'sfarc får en be:/a'md man under en 50 dagar; månad (Vännäs).

Dygnet/5 f/mmar !? 3 4 5 6 7 d 9 /0 ///.7 0/4 15/6 /7/ä/9202/22.75

'. dag

/7

gummor/mma ”arma/näe” =200f/mzfäg'gqgr

_...__,._ T(ä'lu/e/r/ [MQ/dränka

y Tid för ra Of/J/fr/VO/h ny 77 är bl'/ Blinda/03007 fa/

le: /' Ifa umnen ”Vä/"derad lid” de” yer/r/ b :.

• Sida 164
•  Original

164 redan följande natt kl. 1.31 varefter han arbetar till 4.53, då ett nytt uppe- håll å bortastation inträffar. Först kl. 21.17 är han åter på hemmastation. Han har påföljande förmiddag ledig varefter han har ett arbetspass mitt på dagen på ungefär tre timmar. Därefter följer två timmars ledighet och ett nytt arbetspass från kl. 16.24 till 21.10. Han kommer då till bortastation och har ånyo att tillbringa natten å denna samt träda i tjänst redan kl. 6.10, varefter han avslutar arbetet kl. 11.47. Härefter är han ledig åter— stående del av dagen, varefter följer en fridag. Dagen därpå börjar arbetet först kl. 13.23. Han får ett nytt uppehåll å bortastation under den kom- mande natten.

Det förtjänar noteras den stora omfattning, i vilken kvällarna blir upp- tagna. Under de dagar för vilka redogjorts i det föregående kan endast tre kvällar betraktas som helt lediga och av dessa ingår en kväll i de lediga dagarna; under en annan av de lediga kvällarna slutar arbetet först kl. 21.17.

Normaltiden å detta tjänstgöringsschema uppgår till 188 timmar på 30 dagar. Å schemat är inlagd en tjänstgöringstid om 175 timmar och 34 minuter, vartill kommer ett antal ineffektiva timmar, som arbetstagaren enligt gällande bestämmelser får räkna sig tillgodo som arbetstid. Det framgår att den sammanlagda tiden enligt arbetstidsschemat är 184 tim- mar och 13 minuter. Här uppkommer sålunda en bufferttid på knappt fyra timmar.

Diagram 2 återger tjänstgöringstiderna för en tågmästare. Fridagarna inträffar icke här med samma regelbundenhet som å det föregående dia- grammet. Tjänstgöringsturerna ligger vidare mera samlade. Under första dagen i månaden börjar denne befattningshavare sitt arbete kl. 13.50 var- efter han kommer till en bortastation kl. 19.57. Redan kl. 4.13 påföljande morgon börjar arbetet. Han återkommer till hemmastation kl. 9.02. Sedan är han ledig denna dag och börjar arbetet på nytt påföljande dag kl. 19.40. Härefter följer ett ansträngande dygn. Han arbetar natten igenom till kl. 6.52 varefter han uppehåller sig hela påföljande dag å bortastation. Han börjar på nytt arbetet kl. 22 samt återkommer till hemmastation den därpå följande dagen kl. 8.47. Härefter är han ledig och så följer en fridag. Även i detta fall understiger den å arbetstidsschemat uppförda arbetstiden rätt betydligt normaltiden.

Det tredje diagrammet avser en rälsbussförare. Dennes arbetstidsför- hållanden är mera splittrade med många arbetspass. Den första dagen i månaden börjar han arbetet kl. 14.45 och avslutar det kl. 19.30, varefter han uppehåller sig å bortastation till kl. 5.20 följande dag då han på nytt börjar arbetet, som pågår under en tid av ungefär tio timmar. Han är ledig denna kväll men har att åter börja arbetet kl. 8.55 på den tredje dagen i månaden. Denna dag arbetar han till kl. 23.25. Följande dag har

• Sida 165
•  Original

( i i l a l

han en ledig förmiddag. Han börjar sitt arbete kl. 10.45 och slutar det kl. 18.15 den fjärde dagens kväll. Han är visserligen ledig denna kväll men värdet härav torde vara begränsat, då han har att börja sitt arbete redan kl. 3.35. Han arbetar till kl. 9.15 varefter han är ledig. Han har härefter en fridag och är ledig påföljande dag till kl. 17.45.

Den stationära personalen är enligt diagram 4 representerad av en be- fattningshavare sysselsatt med växlingsarbete. På månadens första dag börjar denne kl. 12.30 och arbetar till kl. 21. Följande dag börjar arbetet kl. 7. Det slutar kl. 14, varefter befattningshavaren är ledig men skall träda i tjänst kl. 5.40 dagen därpå. Denna dag är tjänstgöringen splittrad på två perioder. Han är ledig kl. 12.30 men börjar åter arbeta kl. 20.30 varefter han fortsätter natten igenom till kl. 6. Denna dag förekommer ingen ytterligare tjänstgöring och påföljande dag börjar arbetet icke förrän kl. 12.30 samt slutar kl. 21.

Arbetstidsschemat för denne befattningshavare är väsentligt förmån- ligare än för de tidigare berörda. Visserligen förekommer med jämna mellanrum kvälls- och nattarbete men arbetstiden är mera jämnt fördela—d och arbetspassen blir av normal längd.

Normaltiden är upptagen till 200 timmar på 30 dagar. Å arbetstids- schemat är här enligt diagrammet inlagda 200 timmar 20 minuter. Att så har blivit fallet beror på att arbetstidsschemat såsom det återgivits är om- gjort att omfatta en hel kalendermånad. Det är ett exempel på ett fall, då kollektivregeln har betydelse. På grund av att det inom denna kalender- månad kommit att falla förhållandevis många arbetsdagar med lång tjänst- göring har sålunda normaltiden kommit att överskridas. Det framgår av diagrammet att medeltalet för tjänstgöringstiden under en månad för hela gruppen endast utgör litet över 197 timmar.

c) Utredningens förslag

Mot förslaget att över huvud taget införa järnvägsväsendet under samma arbetstidslag, som är avsedd att gälla för andra verksamhetsområden, har från vissa håll gjorts en del mera allmänt hållna erinringar. Sålunda ut- talar Länsstyrelsen i Södermanlands län, att kommunikationsverkens tra- fikpersonal bör hänföras till sådana arbetstagare, som står i särskild an- svarsställning gentemot allmänheten. Det allmänna måste kunna ställa särskilda krav på arbetets organisation i detta fall. Detta skapar helt andra förutsättningar vid bedömandet av arbetsförhållandena än de, som karak- täriserar arbetet exempelvis hos enskilda företagare. Länsstyrelsen fram- håller att behov av en viss grad av obundenhet av strikta normer gör sig gällande.

Järnvägsstyrelsen och Svenska järnvägarnas arbetsgivareförening av—

• Sida 166
•  Original

Diagram 3.

fur/Isla får Misha/”förare får en bevid/nd man under en 50 dagar: månad (Borås)

Dygnet: fimmar dag I 2 5 4 5 6 7 8 9 [0 II [2514 516 /7/8/9202/222524

4 7 I

_ få, Jani/' f/d m.,—,,. ”än:/dd f/d för m'rder/nL

y f/"d får rapparIJ/rr/yn/nq ”9 77d fo? b/Z/éf/frcdaV/yn/ng

• Sida 167
•  Original

Tur/Ufa för VäX/lhdj'pöffona/ for en bejfa'md man under en JO dagars månad dio/0703).

Oygmets flm/nar Ver/'”?

då? 12 5 4 5 6 7 5 9 /0 // l.? 131415 & /7/5/9202/222524 ' ”7/ TI"

To F

50 Har fidem-200 / 50 )( Md f/"djz/ end” 15 mm V cc /' /' f // e e/ Nede/f ' —i/'d dd för r //ro//e/rf/rr

• Sida 168
•  Original

styrker förslaget. Svenska lokaltrafikföreningen framhåller som synnerligen önskvärt, 'att större hänsyn tages till de speciella förhållanden, under vilka trafikföretagen arbetar. Statens avtalsnämnd intar en avvisande hållning och uttalar i fråga om befattningshavare i trafiktjänst, att det är nödvän- digt att göra arbetstidsbestämmelserna så smidiga, att svårigheter icke uppstår att på ett rationellt sätt ordna trafiken. Kommerskollegium av- styrker förslaget.

Svenska järnvägsmannaförbundet tillstyrker livligt förslaget att införa trafikpersonalen under en allmän arbetstidslag. Man vill, uttalas det från arbetstagaresidan, bli likställd med andra arbetstagare.

Enligt utredningens mening har man överdrivit de ogynnsamma verk- ningarna av en laglig reglering. Vidare synes kritiken, vilket för övrigt framgår av den efterföljande redogörelsen, allt för litet ha beaktat de anställdas intressen.

Utredningen vill hänvisa till sin principiella uppfattning att statlig verk- samhet bör ligga under arbetstidslagen . Skall ett visst område undantagas bör det ske med hänsyn till praktiska omständigheter. Det gäller sålunda att först behandla de problem, som väntas uppkomma därest järnvägs- väsendet införes under lagstiftningen.

Utredningen vill framhålla det angelägna i att arbetstidsbestämmelserna för driftspersonalen blir smidiga. I anledning av uttalandet från Länssty- relsen i Södermanlands län om obundenhet av strikta normer, vill utred— ningen påpeka att de för driftspersonalen för närvarande gällande bestäm- melserna är betydligt mera detaljerade och invecklade än de exempelvis en enskild industriföretagare har att iakttaga.

Såsom framgår av kap. II var det från början utredningens avsikt att utvidga den nuvarande allmänna arbetstidslagens tillämpningsområde till att avse bl. a. arbete, som bedrives av staten. Utredningen tillskrev på sin tid Järnvägsstyrelsen rörande detta spörsmål. Ett införande av järn- vägsväsendet under denna lag skulle innebära, att arbetstiden i princip reglerades per kalendervecka. För arbete, som bedrevs med regelbunden skiftindelning, skulle begränsningsperioden utsträckas till tre veckor.

Detta förslag avstyrktes mycket bestämt av Järnvägsstyrelsen. Ett realiserande av utredningens dåvarande förslag skulle kräva att huvudbe- stämmelserna i allmänna arbetstidslagens 4 5 måste sättas ur kraft med stöd av dispensmöjligheterna i 5 &. Järnvägsstyrelsen uttalade, att det under sådana förhållanden icke förelåg någon tvekan om att nuvarande sättet för tjänstgöringens ordnande var att föredraga.

Vad Järnvägsstyrelsen då anförde gav vid handen att möjligheter att för-

• Sida 169
•  Original

fara på sätt utredningen vid denna tid hade tänkt sig knappast förelåg. Järnvägsstyrelsens avstyrkande och de skäl, som styrelsen då framlade, var en av orsakerna till att utredningen fann sig föranlåten att lämna den ursprungliga planen om allmänna arbetstidslagens utvidgning.

I det preliminära lagförslag, som utredningen sedermera utarbetade och som remitterats bl. a. till Järnvägsstyrelsen, hade sättet för arbetstidens reglering ändrats. Sålunda skulle begränsningsperioden för arbete, som be- drives både vardag och söndag, utsträckas till två veckor och för skift- arbete, som drives med regelbunden skiftindelning, till fyra veckor. Några särskilda bestämmelser för järnvägsväsendet föreslogs ej.

Utredningen var medveten om att detta sätt för arbetstidens reglering inom järnvägsväsendet knappast skulle kunna i oförändrad form tilläm- pas. Remissen avsåg emellertid att ge klarhet i frågan, vilka modifika- tioner, som var nödvändiga att införa för en del särskilda verksamhets- områden. För jårnvägsväsendet innebar utredningens dåvarande förslag bl. a. att icke mindre än tre olika begränsningsperioder skulle bli gällande, nämligen kalenderveckan för dem som arbetar blott på vardagar, två veckor för dem som arbetar både söndag och vardag och fyra veckor för skift- arbetare. Då man bedömer den från Järnvägsstyrelsen riktade kritiken mot järnvägarnas införande under en arbetstidslagstiftning, bör man taga hänsyn till det sätt, varpå det då framlagda lagförslaget var utformat på denna punkt.

Utredningen vill vidare, innan den ingår på en detaljbehandling, kon- statera att arbetstiden för driftspersonalen icke kan regleras efter de i lag- förslaget intagna huvudbestämmelserna rörande arbetstidens begränsning. Utredningen vill redan här nämna, att den föreslår att detta verksamhets- område skall hänföras till dem, för vilka begränsningsperioden för- längs till en månad. Dygnsmaximum bör vara tio, dock en dag i veckan elva timmar.

De invändningar, som Järnvägsstyrelsen reser mot förslaget, avser så- som nämnts uteslutande personal i driftstjänst. Järnvägsstyrelsen fram- håller, att undantag från de i det preliminära lagförslaget intagna huvud- bestämmelserna måste göras i följande hänseenden.

1. Kalendermånaden bör vara begränsningsperiod.

2. Kollektivregeln bibehålles.

3. Den månatliga arbetstiden bör kunna förlängas för arbete, som med- för ringa ansträngning. '4. Dygnsmaximum sättes högre än tio (elva) timmar.

5. Banbevakningspersonal bör kunna ha längre ordinarie arbetstid på sommaren mot däremot svarande förkortning under vintern.

• Sida 170
•  Original

Begränsningsperiodens längd

Då man bedömer frågan om lämplig begränsningsperiod måste man beakta, att längden av de enskilda arbetspassen är bestämd med hänsyn till körsträckor, tåghastigheter m. m. Enär man å arbetstidsschema icke får inlägga arbetstider överstigande ett visst maximum, blir det lättare att utnyttja högsta medgiven arbetstid vid en lång begränsningsperiod än vid en kort. Vidare uppkommer det lättare övertid om begränsningsperioden är kort än om den är lång. Dessa förhållanden ligger utan tvivel bakom , Järnvägsstyrelsens ståndpunkt. Från arbetsgivaresidan framhålles emeller- ' tid även, att kalendermånaden varit den begränsningsperiod, som begag- nats sedan järnvägarnas begynnelse. Det skulle uppstå administrativa svårigheter, om arbetstiden skulle regleras för en period omfattande en eller flera veckor, medan exempelvis löner beräknas per kalendermånad.

Svenska järnvägsmannaförbundet motsätter sig ett bibehållande av en så lång begränsningsperiod som en kalendermånad och önskar sänka den till två veckor. Man bestrider att en övergång till veckoreglering skulle orsaka administrativa svårigheter. Den medgivna arbetstiden skulle ratio- nellt kunna utnyttjas även vid kortare begränsningsperioder än kalender— månaden, framhåller arbetstagaresidan, därest körsträckorna i en del fall lägges om och förkortas.

Som redan nämnts föreslår utredningen en begränsningsperiod om en månad för järnvägsväsendet. Den anser att administrativa vansklig- heter skulle uppkomma genom en reglering på två veckor, en begräns- ningsperiod som skulle gälla för driftspersonalen, därest ingen särbestäm- melse infördes i lagen. Tilläggas må att de experter inom utredningen, vilka företräder järnvägstjänstemännens intressen, ansett sig om än med stor tvekan kunna acceptera månaden som begränsningsperiod. ;

För närvarande begränsas arbetstiden under en kalendermånad till 208 l timmar. Detta timantal anser utredningen på samma sätt som Järnvägs- styrelsen vara för högt. Det överstiger nämligen ett genomsnitt av 48 timmar per vecka. Timantalet bör i stället sänkas till 205. Det sätt, varpå utredningen utformat lagförslaget på förevarande punkt, medför ock att antalet arbetstimmar under en period av 30 dagar blir begränsat till detta timantal. (Se vidare kap. VI, Avsnitt B.)

Kollektivregeln

Utredningen har i det föregående redogjort för kollektivregeln. I kort- het innebär den, att arbetstid, som icke kunnat uttagas under en viss kalen- dermånad, kan få skjutas över till en påföljande kalendermånad. Vidare medger den, att arbetstiden i realiteten vid vissa tillfällen blir reglerad allenast i genomsnitt för ett kollektiv av arbetstagare.

Frågan om kollektivregelns bibehållande är en av de punkter, där

• Sida 171
•  Original

åsikterna kraftigast brytes mellan arbetsgivare och arbetstagare. Järn- vägsstyrelsen anser det vara en naturlig sak att, om sådan arbetstagare varom här är fråga under en viss kalendermånad icke har kunnat tagas i anspråk i den utsträckning som är medgivet, han skall få utnyttjas i mot- svarande högre grad påföljande månad. Kollektivregelns avskaffande skulle innebära ökade kostnader bl. a. till följd av ökad övertid. Personalen komme att få försämrade fritidstillfällen genom att antalet hellediga dagar minskades. Det bleve nödvändigt för personalen att i ökad utsträckning övernatta å annan ort än bostadsorten. Vidare efterlyses vilka de sociala olägenheter är, som kollektivreglen enligt utredningens promemoria skapar.

Från arbetsgivaresidan fruktar man även att Vissa oregelbundenheter i tjänstgöringsskyldigheten blir en följd. Därest man nämligen under en kalendermånad finner, att den arbetstid som har uttagits av en viss be— fattningshavare uppgår till den maximalt medgivna, får vederbörande brytas ur schemat och en annan arbetstagare införas i dennes ställe. Här— igenom skulle personalens nuvarande mycket goda möjligheter att lång tid i förväg överblicka sina tjänstgöringsförhållanden bli försämrade. Det kommer vidare enligt arbetsgivaresidan att inträda olägenheter för den resande allmänheten genom tätare avhyten av konduktörspersonal å de långtgående tågen. Styrelsens yttrande på denna punkt syftar på att konduktörerna oftare än för närvarande måste visera biljetterna och här- igenom besvära den resande allmänheten i ökad utsträckning.

Trots de olägenheter, som arbetsgivaresidan anser att kollektivregelns avskaffande skulle medföra för de anställda, har arbetstagaresidan den bestämda uppfattningen, att kollektivregeln under inga förhållanden bör bibehållas. Det anses att man på arbetsgivaresidan icke tar hänsyn till möj— ligheterna att omarbeta arbetstidsschema. De befarade kostnaderna och olägenheterna för personalen kan man komma till rätta med genom en för— kortning av tjänstgöringsturerna. Någon ökad övernattning på annan ort anses icke uppkomma. Man gör allvarliga erinringar mot principen, att övertid för en arbetstagare skall kunna kompenserats genom kortare arbets- tid för annan arbetstagare.

Kollektivregeln strider enligt utredningens uppfattning helt mot de principer, varpå arbetstidslagstiftningen är och bör vara utformad. Ett införande av kollektivregeln i lagstiftningen skulle i realiteten göra en fast begränsningsperiod illusorisk, något som ur principiella synpunkter måste inge betänkligheter. En uppmjukning av bestämmelserna rörande begränsningsperioden bör i varje fall icke ske annat än efter överenskom- melse härom i varje särskilt fall med arbetstagarnas organisation. Frågan om kollektivregelns nödvändighet blir sålunda av central betydelse för

• Sida 172
•  Original

bedömningen av frågan, om driftspersonalen kan och bör läggas under lagen.

Enligt arbetstagaresidan bör det vara möjligt förkorta begränsnings- perioden till två veckor samtidigt som kollektivregeln upphör. Utredningen har i det föregående föreslagit en så pass lång begränsningsperiod som en kalendermånad. Det synes enligt utredningens uppfattning vara möjligt för Järnvägsstyrelsen att inom en tid av denna längd inpassa tjänstgörings- tiderna på sådant sätt, att kollektivregeln icke blir nödvändig. Utredningen utgår från att nuvarande arbetstidsschema i viss utsträckning får om- arbetas, att om så är nödvändigt tjänstgöringsturerna förkortas och att de långa arbetsdagar, som ett arbetstidsschema kan upptaga, fördelas mera jämnt över schemat än vad i vissa fall nu sker. Järnvägsstyrelsens far- hågor, att tjänstgöringsförhållandena skulle försämras, delas icke av ar- betstagaresidan.

Utredningens ståndpunkt är att kollektivregeln skall avskaffas. En bidragande orsak härtill är att utredningen i sitt förslag öppnar möjlig- heter för Järnvägsstyrelsen och Svenska järnvägarnas arbetsgivareför— ening att genom avtal med Järnvägsmannaförbundet överenskomma om längre begränsningsperiod än en månad. De experter inom utredningen, som närmast företräder arbetsgivaresidan inom järnvägsväsendet, till— styrker om än med tvekan förslaget. De betonar att de utgår från att avtal om förlängd begränsningsperiod skall kunna i erforderliga fall träf- fas med Järnvä—gsmannaförbundet. Särskilt kan ett avtal bli erforderligt, då en arbetsgrupp med en oregelbunden tjänstgöring omfattar ett större antal arbetstagare, enär ett arbetstidsschema såsom förut nämnts ej är fullt genomgånget förrän efter lika många veckor som gruppen omfattar * arbetstagare. &

Förlängning av den månatliga tjänst- göringstiden i arbete, som medför ringa ansträngning

Järnvägsstyrelsen anser, att nu gällande ordning bör bibehållas. Detta innebär att arbetstiden på trafikplatser, där arbetet medför synnerligen ringa ansträngning, skall kunna förlängas till i vissa fall 234 och i andra fall 260 timmar per kalendermånad.

Utan tvivel medför arbetet på ett ganska stort antal trafikplatser mycket ringa ansträngning. Därest en arbetsdag omfattar förhållandevis föga egentligt arbete, bör en förlängning av arbetstiden kunna medgivas utöver ett veckogenomsnitt av 48 timmar. Utredningen är med hänsyn härtill beredd uttala att en förlängning av den ordinarie arbetstiden i dylika fall bör medgivas av Arbetarskyddsstyrelsen. Detta uttalande till— styrkes avlutredningens experter för järnvägsväsendet.

• Sida 173
•  Original

Utredningen vill emellertid framhålla, att skäl talar för att något mjukare differentiera arbetstiderna än vad fallet är enligt gällande be— stämmelser. Så torde dock i viss utsträckning ske i realiteten. Även om det är medgivet att uttaga en arbetstid om exempelvis 234 timmar, torde det förekomma, att å arbetstidsschema icke upptages hela den medgivna arbetstiden, därest ett lägre timantal ansetts vara tillfyllest.

Utredningen finner även ett annat förhållande böra påtalas. När arbets- tiden förlänges utöver ett genomsnitt av 48 timmar per vecka, skall som redan påpekats fråga vara om arbete, som i förhållandevis stor utsträck— ning ger tillfälle till vila. Endast under denna förutsättning får arbete betraktas vara av den natur, att det medför synnerligen ringa ansträng— ning. Då representanter för utredningen besökte olika trafikplatser, där arbetstiden förlängts utöver 48 timmar per vecka, observerades emellertid att arbetsdagarna uppspaltats på arbetsperioder. Detta medförde att arbetsdagarna kom att sträcka sig från tidigt på morgonen till sent på kvällen med upp till fem å sex raster varje tjänstgöringsdag. Härvid hade de delar av dagen, då arbete ej förekommer, lagts utanför arbetstidsschema. På så sätt har arbetstiden begränsats till de tider, då arbete om ock av ringa ansträngning förekommer. Ett dylikt förfaringssätt strider emeller— tid mot den tanke, som ligger bakom undantaget. Här bör en omläggning äga rum så att en uppdelning i perioder om möjligt undvikes i annan mån än som motiveras av måltidsraster.

Utredningen är emellertid medveten om att ett realiserande till alla delar av utredningens uttalande kan möta praktiska svårigheter. Sker ingen uppdelning av dagen på sätt sagts, skulle detta kunna göra det nödvändigt att anställa särskild avbytare. De trafikplatser det här gäller är ofta mycket ensligt belägna, varför det kan bli ogenomförbart att skaffa bostäder på platsen. Hänsyn måste även tagas till kostnadsökningarnas storlek.

Järnvägsstyrelsen har gjort invändning mot att utredningen föreslagit att en förlängning av den ordinarie arbetstiden skall fordra medgivande av Arbetarskyddsstyrelsen. Järnvägsstyrelsen önskar bibehålla nuvarande ordning, varigenom den efter hörande av tjänstgöringsnämnden själv be— sluter om den ordinarie arbetstidens längd. Denna fråga behandlas i kap. VIII.

Dygnsmaximum

Nu gällande dygnsmaximum är för stationär personal elva timmar och för åkande personal 13 timmar. Järnvägsstyrelsen yrkar att dessa dygnsmaxima bibehålles. Styrelsen framför som stöd för sitt yrkande bl. a. följande.

För den stationära personalen föreligger i allmänhet icke behov att

• Sida 174
•  Original

utsträcka den ordinarie arbetstiden utöver tio (elva) timmar. Dock säges det, att möjligheterna att uttaga arbetstider på mellan tio och elva timmar varit till stor fördel, då det gällt att tillmötesgå Järnvägsmannaförbun— dets önskemål om veckovila under ett helt kalenderdygn.

En sänkning av maximitiden för den åkande personalen till tio timmar skulle enligt Järnvägsstyrelsen komma att medföra allvarliga svårigheter vid tjänstgöringens fördelning bland olika stationers personal. Sänkningen av dygnsmaximum skulle kräva ökade överliggningsmöjligheter för såväl lok- som konduktörspersonal. Det är vidare icke uteslutet, att lokstatio— ner på avsides belägna och av personalen ej särskilt uppskattade platser, vilka efter hand kunnat nedläggas genom att åkningen förlängts, skulle be- höva återupprättas för att medge erforderlig avlösning av personalen. »Till följd av ökad tid för klargöring och avlämning, tätare avhyten och utsträckt överliggning räknas även med viss personalökning och eventuell omflyttning av tågpersonal.»

Järnvägsstyrelsen tillägger upplysningsvis, att det vid en undersök— ning av en av de större maskinsektionerna framgått, att 10 % av de fasta turerna haft en längd överstigande tio timmar. Vid en annan, mindre maskinsektion var proportionen 20 %.

Även Svenska järnvägarnas arbetsgivareförening uttalar sig mot en begränsning av arbetstiden till tio (elva) timmar. Föreningen påpekar bl. a. att det för malmtågen å sträckorna Kopparberg—Oxelösund är nöd— vändigt med ett dygns—maximum om 13 timmar, 0111 arbetstiden skall kunna rationellt utnyttjas.

Arbetsgivaresidans uppfattning rörande längden av dygnsmaximum delas icke av arbetstagaresidan. Järnvägsmannaförbundet anför, att arbets- tiden per dygn bör vara tio timmar, men att den en dag i veckan må uppgå till elva. En dylik utvidgning av arbetstiden per dygn i förhållande till nu gällande lagstiftning torde, framhåller förbundet, i stort sett komma att eliminera svårigheterna att för järnvägarnas åkande personal reglera arbetstiden enligt lagens bestämmelser.

Förbundet medger, att den åkande personalens arbetstid för närvarande i vissa fall överstiger tio (elva) timmar per dygn. Det kommer emellertid icke att medföra större svårigheter att genom omläggning av körsträckor och turkombinationer ordna tjänsten inom den föreslagna ramen för dygnsmaximum. Förbundet medger dock, att förhållandena i vissa sär- skilda fall är sådana, att det blir nödvändigt eller i varje fall ur prak— tiska synpunkter lämpligt att ha högre dygnsmaximum. I dylika fall har Arbetarskyddsstyrelsen möjligheter att med stöd av lagförslagets 7 & medge dispens.

Från arbetstagaresidan erinras om att nuvarande maximum om 13 timmar fastställdes år 1920. Sedan dess har tåghastigheterna avsevärt

• Sida 175
•  Original

; l %

ökats, varför svårigheter icke synes föreligga att realisera utredningens förslag.

Långa arbetsdagar medför en ökning av antalet lediga dagar. Man er- känner från arbetstagaresidan, att intresse för en dylik utformning av arbetstiden förefinnes hos de yngre förbundsmedlemmarna. Detta är emel— lertid icke fallet med förbundsledningen. Man har crinrat om att det på vissa platser tidigare förekommit att var tredje dag gjorts ledig, var- igenom arbetsdagarna blev synnerligen långa. Personalen klagade här- vid ofta över trötthet i arbetet. Då man övergick till kortare arbetstid och ledigheter endast var sjätte dag försvann klagomålen.

Järnvägsstyrelsens förslag att bibehålla nuvarande dygnsmaximum för stationär personal kan utredningen icke biträda. Längre arbetsdagar än tio timmar bör undvikas. Möjlighet att utsträcka arbetstiden till elva timmar skall ju för övrigt föreligga en gång i veckan. Då Svenska järn- vägsmannaförbundet även tillstyrker förslaget synes förbundet icke frukta att veckovilan skall bli försämrad.

Även i fråga om den åkande personalen är utredningen av den upp- fattningen att längre arbetstid än tio (elva) timmar icke skall medgivas. Ur trafiksäkerhetssynpunkt är det särskilt angeläget att undvika så långa arbetstider som nu kan förekomma. Utredningen är i likhet med Järn- vägsmannaförbundet övertygad om att frekvensen arbetspass överstigande tio timmar väsentligt kan nedbringas genom omläggning av körturerna. Redan de ökade tåghastigheterna talar härför.

I vissa särskilda fall vill utredningen emellertid medge, att ett högre dygnsmaximum må kunna även ur trafiksäkerhetssynpunkt accepteras. Härvid bör dispens erhållas från Arbetarskyddsstyrelsen. Det förekommer exempelvis tågtjänst, som kräver en tid av sex—sex och en halv timmar. Därest efter avslutandet av en tjänstgöringstur inlägges en rast så avvägd, att personalen får tillfälle till ordentlig vila, må det kunna tillåtas att senare på dagen ånyo tjänstgöra å tåget i samband med återfärd till hem— mastation. Utredningen vill emellertid betona, att dylika långa arbetstider, även om det blir väl sörjt för personalens vila, endast undantagsvis bör förekomma, nämligen då kortare arbetstider skulle möta synnerliga svå- righeter ur trafiksynpunkt och då antalet övernattningar å bortastation skulle öka.

Utredningens uppfattning rörande längden av dygnsmaximum ansluter sig såsom framgått närmast till Järnvägsmannaförbundets. De experter, som företräder arbetsgivaresidan, tillstyrker ehuru med tvekan den före- slagna minskningen av dygnsmaximum. De förutsätter att dispens av Arbetarskyddsstyrelsen kommer att beviljas i den utsträckning, som under hänsynstagande till trafiksäkerhetssynpunkter kan befinnas motiverat.

• Sida 176
•  Original

Järnvägsstyrelsen och Svenska järnvägarnas arbetsgivareförening fram- håller att nu föreliggande möjligheter att av banbevakningspersonal uttaga längre arbetstid under sommarmånaderna än under vintern förutsättes bli bibehållna.

Utredningens förslag att arbetsmarknadens parter skall kunna träffa avtal om andra begränsningsperioder än lagen anger, kommer att ge Järn- vägsstyrelsen och Svenska järnvägarnas arbetsgivareförening de möjlig— heter som här åsyftas. Bambevakningspersonalen tbör sålunda kunna in— föras under lagen, något som även biträdes av utredningens experter för järnvägsväsendet.

Järnvägsstyrelsen framför även vissa andra erinringar, vilka emellertid icke åberopas som hinder för att driftspersonalen föres in under lagen. De behandlas till följd härav icke i detta sammanhang.

Under hänvisning till det anförda föreslår utredningen att järnvägsl- väsendet införes under den nya arbetstidslagen .

2. Bilväsendet

Bilväsendet faller i princip under nu gällande allmänna arbetstidslag. Emellertid blir stora delar av detta verksamhetsområde på grund av sär- skilda undantag i realiteten lagda utanför lagstiftningen. Undantaget för arbete som bedrives av staten medför exempelvis att all av Statens järn- vägar och Postverket bedriven biltrafikrörelse faller utanför lagen. Genom den allmänna lagens begränsning till företag, som sysselsätter flera än fyra arbetare, undantages i regel drosktrafiken och en stor del av lastbilsväsen- det, främst fjärrtrafiken. Även många bussföretag särskilt å mindre orter och på landsbygden blir jämväl lagda utanför arbetstidslagen på grund av antalsbegränsningen.

Såsom i annat sammanhang beröres (kap. IV Avsnitten C och J) föreslår utredningen att de nämnda båda undantagsbestämmelserna skall utgå ur arbetstidslagstiftningcn. Härmed blir frågan om bilväsendets införande under arbetstidslagen aktuell.

Då arbetstiden inom bilväsendet endast i mindre omfattning regleras genom den allmänna arbetstidslagen blir arbetstiden i praktiken begränsad endast genom de i förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik m. m. förefintliga arbetstidsbestämmelserna. Enligt denna skall beträf— fande förares arbets- och vilotid, utöver vad som i lagen om arbetstidens begränsning är föreskrivet, gälla följande.

Enligt förordningens huvudstadgande får förares arbetstid under 24

• Sida 177
•  Original

? $ &

på varandra följande timmar icke överskrida elva timmar. Då tjänstgöring ej kan på annat sätt lämpligen ordnas, må emellertid arbetstiden utsträckas till 13 timmar, därest den under en tidsrymd av 48 timmar ej överstiger sammanlagt 22 timmar. Vid bedömandet av dessa föreskrifter må be- aktas, att förordningen bestämmer begreppet arbetstid på ett något annat sätt än vad utredningen gör. Sålunda skall enligt förordningen i arbetstid inräknas all den tid föraren till följd av sin tjänstgöring tillbringar i bil, som brukas i trafiken, så ock tid som av honom användes för bilens skötsel eller för på- och avlastning av gods, vilket befordras med bilen, ävensom rast som understiger 30 minuter eller under vilken föraren icke äger frihet att avlägsna sig från bilen. Förordningen äger tillämpning på alla förare av bil i yrkesmässig trafik, sålunda även å arbetsgivare.

a) Busstrafik

I fråga om den av Statens järnvägar och av Postverket bedrivna buss- rörelsen hänvisas till vad i förevarande kapitel, Avsnitten C och D: 1, an- förts. Problemen för busspersonalen är nämligen i stort sett desamma som de, vilka aktualiseras för annan av S. J. och Postverket sysselsatt drifts- personal.

I utredningens preliminära lagförslag hade dygnsmaximum upptagits till tio (elva) timmar. En begränsningsperiod av en vecka föreslogs; vid sön- dagsarbete skulle denna dock utsträckas till två veckor. I remissvaren be— handlades, om man bortser från Järnvägsstyrelsens och Generalpoststyrel- sens skrivelser vilka återgivits i det föregående, detta förslags återverk- ningar på busstrafiken endast helt kortfattat.

Utredningen tillskrev sedermera Bitrafikens arbetsgivareförbund med anhållan om vissa kompletterande uppgifter beträffande såväl buss- trafik som annan biltrafik. Härvid anhöll utredningen jämväl om ett uttalande rörande följande alternativa sätt för arbetstidens begränsning inom bilväsendet, nämligen 1) dygnsmaximum om nio timmar och en be- gränsningsperiod om en vecka; 2) dygnsmaximum om tio (elva) timmar och en begränsningsperiod om en månad.

I sitt svar till utredningen riktade Biltrafikens arbetsgivareförbund ut- redningens uppmärksamhet bl. a. på det förhållandet att vissa slag av buss- trafik kräver jämförelsevis långa dagliga arbetstider. För följande tre slag av busstrafik skulle det enligt förbundet vara omöjligt att nämnvärt för- korta den dagliga arbetstidens längd.

1. Linjetrafik med en daglig tur- och returförbindelse över långt avstånd mellan landsbygd och tätort eller mellan två tätorter. För- bundet torde härvid närmast syfta på linjetrafik å jämförelsevis glest trafi- kerade turer då endast en buss användes. Föreningen anförde nämligen, att då det endast är fråga om en tur avlösning under färdvägen är omöjlig.

• Sida 178
•  Original

Med hänsyn till att många bussföretag ej har mer än fyra anställda faller trafiken icke under lagen utan här gäller endast förordningens arbetstids- bestämmelser.

Enligt vad utredningen inhämtat är det främst norrlandstrafiken som aktualiserar svårigheterna i samband med busstrafikens införande under en arbetstidslagstiftning. Det har emellertid upplysts, att så långa dygns- maximum som elva timmar numera är sällsynta. Utredningen vill vidare påpeka, att i de arbetstider som för närvarande uttages vid småföretagen även i viss mån inräknas raster. Detta blir icke fallet med den föreslagna arbetstidslagen . Enligt vad utredningen funnit föreligger icke annat än i undantagsfall svårigheter att tillämpa ett dygnsmaximum om tio (elva) timmar, därest arbetstidens längd beräknas såsom utredningen föreslår. Erinran häremot har icke framförts från arbetsmarknadens parter. I de mera enstaka fall, då längre dagliga arbetstider blir nödvändiga, synes dis- pens få förekomma.

2. Linjetrafik med två eller flera dagliga tur- och returför- bindelser över relativt sett korta avstånd. Även här är fråga om trafik- svaga linjer, varvid trafikbehovet kan tillgodoses med en buss. Några svå- righeter att ordna med avlösning i syfte att minska långa dagliga arbets- tider föreligger icke vid större företag utan spörsmålet avser de små före- tagen. Utredningen vill fästa uppmärksamheten på att enligt gällande be- stämmelser uppehåll på upp till en halv timme inräknas i nu föreskriven maximal arbetstid, vilket icke blir fallet i den föreslagna arbetstidslagen . Även i detta fall finner utredningen det vara möjligt att tillämpa ett dygns- maximum om tio (elva) timmar, något som även vitsordas av företrädarna för arbetsgivarnas och arbetstagarnas organisationer.

3. Beställningstrafik över längre avstånd. Fråga är här om såväl inrikes- som utrikestrafik. Egentliga svårigheter vid en laglig arbets- tidsreglering ger sig tillkänna väsentligen i följande fall. Det anordnas en utflykt från en stad till en annan, varvid avståndet är så pass långt att den effektiva körtiden överstiger fem timmar. Deltagarna skall återvända till hemorten samma dag. Härvid är det angeläget att busspersonalen tages i anspråk för körningen tillbaka, då i annat fall extra kostnader skulle uppkomma. Beställningstrafik av denna kategori äger företrädesvis rum å söndagar och förekommer alltså i regel icke mer än en gång i veckan. I detta fall kan den effektiva körtiden för enkel tur utsträckas till fem och en halv timmar. Denna tid finner utredningen väl räcka till för tillgodoseende av behovet vid dylika körningar. Skulle i något fall medgivet dygnsmaximum överskridas eller en arbetstagare under en och samma vecka bli tagen i anspråk två gånger för dylika långa utfärder får övertid tillgripas. Det är att märka att det här gäller en sporadiskt ordnad biltrafik, varför fråga endast kan vara om övertid i mycket begränsad omfattning.

• Sida 179
•  Original

För annan beställningstrafik över långa avstånd, där fråga icke är om tur- och returkörning samma dag, synes möjligheter föreligga att ordna med lämpliga avlösare. Utredningen vill även i detta sammanhang starkt understryka angelägenheten att med hänsyn till trafiksäkerheten nedpressa ».de dagliga körtiderna.

Begränsningsperiodens längd inom busstrafiken är i regel veckan eller där skiftindelning förekommer tre veckor. Arbetstiden uppgår till 48 resp. 144 timmar. Arbete med skiftindelning anses inom bussväsendet förekomma, då en buss är i trafik längre tid än som motsvarar den enskilde arbetstagarens arbetstid. Det har icke gjorts gällande att behov av längre begränsningsperiod föreligger än tre veckor. Med hänsyn härtill synes några svårigheter icke uppkomma att föra busstrafiken in under arbets- tidslagstiftningen, därest den hänföres till de verksamhetsområden, som erhåller månaden som längsta begränsningsperiod.

b) Lastbilstrafik

Även beträffande lastbilstrafiken föreslogs i utredningens preliminära förslag samma sätt för arbetstidens begränsning som det för vilket redo- gjorts under a) Busstrafik. I remissvaren under-strök Svenska last- trafikbilägareförbundet särskilt de svårigheter som skulle uppkomma för den expanderande fjärrtrafiken med lastbilar. En motsatt uppfattning företräddes av Svenska transportarbetareförbundet, som ansåg att ett dygnsmaximum om tio (elva) timmar skulle innebära en försämring av rådande förhållanden.

Enligt kollektivavtal är begränsningsperioden inom lastbilstrafiken be- ? stämd till en vecka. Biltrafikens arbetsgivareförbund har på därom av ut- redningen gjord framställning lämnat följande uppgifter rörande sättet för arbetstidens reglering i övrigt inom lastbilstrafiken.

1. Lokaltrafik (transportavståndet från stationsorten överstiger icke tio mil). Genom kollektivavtal är den dagliga arbetstiden för närvarande maxi- merad till åtta och en halv timmar måndag—fredag och till fem och en halv timmar på lördag.

2. Koncessionerad linjetrafik. Dylik trafik förekommer endast i ringa utsträckning utom i Norrland. I kollektivavtalen finnes ingen begränsning av dagarbetstidens längd. Enligt förbundet uppgår arbetstiden till tio å elva timmar per dag.

3. Fjärrtmfik (trafik till ort belägen på större avstånd än tio mil från stationsorten). I kollektivavtalen finnes ingen begränsning av den dagliga arbetstiden. Förbundet beräknar att arbetstiden per dag överstiger tio timmar. Enär begränsningsperiodens längd enligt kollektivavtalet är bestämd till

• Sida 180
•  Original

en vecka begränsas de problem, som uppkommer i fråga om lastbilstrafi- kens införande under lagen, till frågan om föreslaget dygnsmaximum om tio (elva) timmar är tillräckligt. I den ovan berörda skrivelsen från Bil- trafikens arbetsgivareförbund framhölls att börja med att svårigheter skulle uppkomma vid en bestämning av dygnsmaximum till nio timmar. Detta vhestrides emellertid från arbetaresidan som anser att ett sådant dygns- maximum är tillräckligt.

I fråga om alternativet tio (elva) timmar anförde Biltrafikens arbets- givareförbund, att detta skulle i hög grad underlätta övergången till laglig reglering, ehuru bekymren dock i viss män skulle kvarstå. Förutsättningen för att en laglig reglering ej skall vålla stora svårigheter är att möjligheter till dispens från dygnsmaximum föreligger. Förbundet föreslog, att last- bilstrafiken hänföres till de verksamhetsområden, där månaden blir be— gränsningsperiod och dygnsmaximum uppgår till tio (elva) timmar.

Med hänsyn till det ovan anförda föreligger icke hinder att föra lastbils- trafiken under en arbetstidsreglering som föreskriver ett dygnsmaximum om tio (elva) timmar och en begränsningsperiod på en månad, därest möjlig- heter till dispens från dygnsmaximum finnes. Detta vitsordas av företrädare för arbetsmarknadens parter. Utredningen vill tillägga, att då arbetstiden inom lastbilstrafiken för närvarande regleras per vecka det är onödigt att utsträcka begränsningsperioden till en månad. Att utredningen likväl före- slår detta beror på att den anser det olämpligt med olika arbetstidsbestäm- melser för olika grenar av biltrafikväsendet.

c) Droskbilstrafik

På grund av den allmänna arbetstidslagens begränsning till företag med flera än fyra arbetare faller drosktrafiken i allt väsentligt utanför denna lag. Det torde nämligen vara mindre vanligt att företag inom detta verk— samhetsområde har större antal arbetstagare än nyss nämnts. I stället be- gränsas arbetstiden genom bestämmelserna härom i förordningen om yrkes- mässig automobiltrafik. Denna förordning reglerar endast dygnsmaximum, icke den totala arbetstidens längd. Först år 1951 blev arbetstiden allmänt begränsad genom kollektivavtal.

Utredningen utförde på våren 1949 en undersökning rörande arbetstidens längd inom drosktrafiken. Vid denna tid gällde emellertid alltjämt bensin- ransonering. Visserligen hade restriktionerna avsevärt lättats men trots detta kan undersökningen icke få annat än ett mycket begränsat värde, då det gäller att i dagens situation bedöma arbetstidens längd inom detta fack. Vidare är att märka att förkortningar genomförts år 1951 i samband med att arbetstiden reglerades genom kollektivavtal.

Det material, som ligger till grund för undersökningen, är enligt vad som framgått vid granskningen av primäruppgifterna behäftat med betydande

• Sida 181
•  Original

felaktigheter. Materialet är vidare i flera avseenden ofullständigt varför svårigheter förelegat att bearbeta uppgifterna. Hur pass osäkert materialet sannolikt är, framgår av det förhållandet, att över 20 % av droskbilsinne- havare med drosktrafik som huvudyrke förklarat sig sakna uppgifter om den tid de själva utfört arbete.

Utredningen vill trots de betydande osäkerhctsmoment varmed resul- taten är förenade återge följande uppgifter avseende den av ordinarie förare under en treveckorsperiod utförda arbetstiden.

Ordinarie förare

Arhetstimmar Antal Procent

, 0—49 666 13,5 * 50—99 466 9,5 100—149 1,984 40,3

150—199 1,658 33,7 200—249 119 2,4 250 och över 32 0,6

okänt 1 -—

Summa 4,926 100,0

Som framgår av tabellen hade blott omkring 60 % av droskförarna en arbetstid, som motsvarar ett genomsnitt av högst 48 timmar per vecka.

Den genomsnittliga längden av arbetstiden under treveckorsperioden ävensom arbetstidens spridning framgår av följande sammanställning.

Aritmetiskt medeltal ..................... 137 tim. Medianen ............................... 145 » Första kvartilen .......................... 124 » Tredje kvartilen ......................... 160 » Avstånd mellan första och tredje kvartilen 36 »

I undersökningen ingick tydligen ett betydande antal ordinarie förare med mycket kort arbetstid. 1/4 av samtliga hade sålunda en arbetstid av högst 41 timmar i genomsnitt per vecka. Bl. a. detta förhållande med- verkar till att undersökningen på ett ofullständigt sätt återger de rådande förhållandena inom droskväsendet.

Dygnsmaximum är enligt kollektivavtal i Stockholm bestämt till nio timmar 30 minuter inklusive en timmes måltidsrast. I Göteborg är mot- svarande tid nio timmar 35 minuter. I Malmö finnes icke något dygns- maximum angivet i avtalet. Enligt gällande tjänstgöringslista för Malmö varierar passtiderna mellan sju och tio timmar. I dessa tider ingår icke måltidsraster. Inom övriga delar av landet är tjänstgöringspassens längd exklusive måltidsraster begränsad till tio timmar för såvitt icke är fråga om nattpass, anslutningspass till nattpass eller pass med toppbelast- ning, då arbetstiden är begränsad till elva timmar exklusive måltidsraster. För Stockholm finnes inga särskilda bestämmelser om arbetstid under

• Sida 182
•  Original

en viss begränsningsperiod. I realiteten blir emellertid arbetstiden bestämd till ett genomsnitt av 48 timmar per vecka. Detta sker genom att man maximerat dels den dagliga arbetstiden dels det antal arbetspass som högst får förekomma under kalendermånad och kalenderkvartal. Vidare stadgas att varje förare i regel är berättigad att erhålla sex fridagar i månaden. Ej heller för Göteborg finnes bestämmelser om den maximala arbetstiden under viss begränsningsperiod. Även här blir denna tid emellertid reglerad dels genom bestämmelse om dygnsmaximum dels genom stadgande att förare skall åtnjuta ledighet från arbete var femte kalenderdag. För Malmö gäller en begränsningsperiod om en vecka till 48 timmar. Inom övriga delar av landet är arbetstiden reglerad per vecka på så sätt, att arbetstiden på platser, där samtliga ordinarie vagnar utnyttjas i två pass per dygn under minst tre av veckans kalende—rdygn, uppgår till högst 50 timmar. Eljest ut— gör den ordinarie arbetstiden 53 timmar per vecka. I dessa arbetstider ingår ej måltidsraster.

I utredningens preliminära promemoria upptogs inga särskilda bestäm— melser för drosktrafiken. Detta innebar, att arbetstiden föreslogs be— gränsad till högst 96 timmar under loppet av två veckor med ett dygns- maximum om tio timmar per dag; dock skulle arbetstiden en gång i veckan få uppgå till högst elva timmar. Utredningen framhöll i detta samman- hang, att den var medveten om att ett införande av detta näringsområde under arbetstidslagen kunde komma att medföra vissa svårigheter i form av lagens övervakning. En dylik omständighet fick, anförde utredningen i detta sammanhang, dock icke medföra att hela den stora gruppen drosk- förare alltjämt skulle stå utanför laglig reglering av arbetstiden.

I remissvaren avstyrkte arbetsgivaresidan förslaget att införa drosk- förarna under arbetstidslagen . Biltrafikens arbetsgivareförbund framhöll, att för de till förbundet anslutna droskföretagen utanför Stockholm, Göte- borg och Malmö skulle den föreslagna ändringen innebära en arbetstids- förkortning. Förbundet framhöll, att orsaken till att arbetstiden har nu- varande omfattning bl. a. är att en droskförares arbetstid på de flesta platser i betydande omfattning består av väntetid vid droskstationer.

Svenska arbetsgivareföreningen åberopade förbundets yttrande och ville särskilt framhålla nödvändigheten av att undantag från lagens bestäm- melser medgives beträffande drosktrafiken. Föreningen framhöll i fortsätt- ningen, att såvida icke drosktrafiken undantages man riskerar en försäm- ring av denna för allmänheten synnerligen viktiga service eller en ytter- ligare utsträckning av droskägarnas förut långa arbetstid. Detta vore såväl ur trafiksäkerhetssynpunkt som ur allmän arbetarskyddssynpunkt en olycklig konsekvens av lagstiftningen.

Svenska droskbilägareförbundet anförde, att ett realiserande av utred- ningens förslag kommer att ställa droskrörelsens företagare inför utom-

• Sida 183
•  Original

ordentligt stora svårigheter, ja hart när olösliga problem. För Droskbil- ägareförbundet framstod det som en tvingande nödvändighet att bibehålla nuvarande ordning. Denna torde rimligen icke >>kunna sägas innebära en ansträngning av arbetstagaren utöver den toleranspunkt, som skäligen måste sättas på hälso-, trivsel- och trevnadsindikationer». Droskbilägare- förbundet slutar sitt yttrande genom att hemställa att droskförare undan- tages från arbetstidslagens tillämpning.

Enligt Svenska transportarbetareförbundet innebar utredningens förslag en försämring av den ordning som för närvarande gäller. Arbetarna är redan nu i allra största utsträckning bundna av avtal, som anknyter till nuvarande lagstiftning.

för drosktrafiken. Med hänsyn härtill föreslår utredningen att drosktrafi- ken hänföres till de verksamhetsområden, som erhåller förhöjt dygnsmaxi- mum om tio (elva) timmar per dygn. Vid de överläggningar, som utred- ningen haft, har experter företrädande arbetsgivaresidan inom drosktrafi— ken vitsordat att ett dygnsmaximum utformat på dylikt sätt kunde accep- teras. Utredningens expert på arbetstagaresidan har närmast uttalat sig för ett dygnsmaximum om nio timmar. Han godtar dock ett dygnsmaxi- mum om tio (elva) timmar.

Härefter uppkommer frågan om begränsningsperiodens längd. Med hän- syn till det sätt, varpå antalet fridagar ordnats och vilket av företrädare för näringen ansetts såsom rationellt, synes i varje fall i fråga om de två största städerna en begränsningsperiod om två veckor föranleda vissa svå- righeter. Jämväl för övriga städer och andra samhällen torde i vissa fall en så kort begränsningsperiod vara oläglig. Är var femte dag ledig inne- bär detta att ett arbetstidsschema är fullt genomgånget efter 35 dagar. Till följd härav synes det icke tillräckligt att drosktrafiken får begräns- ningsperioden bestämd till två veckor. Utredningen har till följd härav beslutat hänföra drosktrafiken till de verksamhetsområden, som erhåller en begränsningsperiod av en månad. Företrädare för arbetsmarknadens parter har tillstyrkt en dylik ordning.

! I | Utredningen finner, att ett dygnsmaximum om tio timmar är nödvändigt | I

Det i detta sammanhang utan tvekan svåraste problemet är att bestämma den sammanlagda arbetstidens maximala längd. Inom droskfacket uppgår, såsom framgått av den föregående redogörelsen, arbetstiden till 48 timmar i veckan endast i de tre största städerna. Inom övriga delar av landet uppgår den i vissa fall till 50 och i andra fall till 53 timmar i genomsnitt per vecka. Införes drosktrafiken under en ny allmän arbetstidslag skulle sålunda, med undantag för rikets största städer, en förkortning äga rum av arbets- tiden. Bland städer där arbetstiden för närvarande är 50 timmar i veckan kan nämnas Eskilstuna, Norrköping och Linköping. 53 timmar har exem- pelvis Uppsala, Strängnäs, Halmstad och Alingsås.

• Sida 184
•  Original

Några problem med lagens utsträckande till drosktrafiken uppkommer som nämnts icke för de tre största städerna. Så synes även bli fallet med drosktrafiken å den egentliga landsbygden. Antalet körningar särskilt under natten är synnerligen litet. Beställningar förekommer, om man bort- ser från förhållandena på lördagar och söndagar, huvudsakligen i sam- band med sjukdomsfall, födelser o.dyl. Enligt utredningens uppfattning synes tjänstgöringen nattetid närmast ha karaktär av jourtjänst, vilken tillgodoräknas arbetstagaren såsom arbetad tid i den omfattning arbets— givaren och arbetstagareorganisationen överenskommit (se kap. VI, Av- snitt A).

För andra städer än de tre största ävensom för andra större befolknings- agglomerationer kommer emellertid drosktrafikens införande under en arbetstidslag att betyda en kostnadsökning genom att arbetsgivaren i mindre utsträckning än tidigare disponerar över arbetstagarnas arbetskraft. Utan tvivel förhåller det sig på så sätt som man från arbetsgivaresidan fram- håller, nämligen att man riskerar en försämring av servicen inom yrket. Droskbilägarna blir tvingade att minska körtiden främst under de delar av dygnet, då körningarna är minst ekonomiska. I regel torde detta vara fallet på natten.

Under de överläggningar, som utredningen hållit med företrädare för drosktrafiken, har den bibringats uppfattningen att det på vissa håll före- ligger avsevärda svårigheter att få till stånd en rationell organisation av trafiken. Särskilt synes så vara fallet i en del medelstora städer och å landsbygden, där ett förbättrat ekonomiskt underlag skulle kunna vinnas genom ett fastare och bättre samarbete droskbilägarna emellan. Möjlighet , föreligger som en följd härav att i viss grad sänka arbets-tiden utan att detta nämnvärt behöver försämra näringens ekonomi. Huruvida dessa möjlig- l heter är så stora, att arbetstiden utan att påverka ekonomin kan minska-s ; till i genomsnitt 48 timmar i veckan, därom vill utredningen ej uttala sig. l

Då utredningen emellertid trots det anförda anser sig kunna föreslå, att arbetstiden inom droskfacket bestämmes till i genomsnitt 48 timmar per vecka för hela landet, beror detta på följande förhållande. Inom praktiskt taget samtliga övriga verksamhetsområden har arbetsveckan minskats till 48 timmar. Till utredningen har icke framförts sådana skäl som i detta hän- seende ställer drosktrafiken i en särställning. Utredningen finner även an- ledning erinra om, att en begränsning av arbetstiden inom trafiken är be- rättigad för att minska riskerna av olycksfall föranledda av allt för lång arbetstid.

Emot ett dylikt resonemang kan den invändningen resas, att mycket av vad som för närvarande räknas som arbetstid utgöres av väntetid. Arbetstagarna måste uppehålla sig på en droskstation i avvaktan på be- ställningar, varvid de kan begagna väntetiden till vila. Detta är utan tvivel

• Sida 185
•  Original

riktigt. Emellertid möter man liknande förhållanden även inom andra verksamhetsområden, där man trots detta ansett det motiverat att begränsa arbetstiden till 48 timmar per vecka. Utredningen kan här som ett exempel peka på detaljhandeln. Även om arbetet inom detta område ofta präglas av jäkt, kan det dock tidvis nedgå till blot—t obetydlig omfattning. Trots detta har man ansett att arbetstiden skall begränsas till 48 timmar per vecka.

Under åberopande av det anförda finner utredningen att biltrafiken bör läggas under den nya allmänna arbetstidslagen . Härvid förutsättes att dis- pens frän dygnsmaximum i viss utsträckning lämnas av Arbetarskyddssty- 1, relsen. För det fall att för drosktrafiken svårigheter för några orter skulle i uppkomma att minska arbetstiden på sätt här föreslagits bör vidare Arbetar- skyddsstyrelsen kunna under en övergångstid medge förlängd ordinarie arbetstid.

E. KROPPSSJUKHUS

l. Gällande arbetstidsreglering

Inom kroppssjukhusen har arbetstiderna blivit reglerade på ett sätt som avviker från vad man brukar anse vanligt. Orsakerna härtill är flera. Ä kroppssjukhusen bedrives arbetet dygnet runt. Vidare varierar arbetsuppgifternas omfattning under dygnets olika delar. I stort sett är de koncentrerade till dagen. Men även under denna varierar deras om- fattning i hög grad. I viss utsträckning sammanhänger detta med arbetets art, men å andra sidan torde variationerna även bero på den utformning arbetsordningarna fått. Andra orsaker till de särpräglade förhållandena ä kroppssjukhusen är den mängd olika arbetsuppgifter, som varje dag måste utföras. Att få en något så när jämn rytm i arbetet blir med hän- syn härtill förenat med svårigheter.

Det är av flera anledningar svårt att ge en klarläggande översikt över de faktiskt rådande förhållandena på detta område. Utvecklingen går för närvarande synnerligen fort och arbetstidsförhållandena har bara under de senaste decennierna förändrats i hög grad vid kroppssjukhuscn. Går , man tillbaka till 1920-talet synes sättet för arbetstidens reglering ha varit * mycket enkelt. Arbetstiden omfattade avsnittet från kl. 5 eller 6 till kl. ? 20. Denna del av dygnet utgjorde sjukhuspersonalens egentliga arbets- dag, som i regel endast avbröts av måltidsraster. Sedan följde natten, som även den ehuru i minskad utsträckning tog personalens tid i anspråk. Särskild nattpersonal fanns nämligen icke vid denna tid.

En förändring i dessa arbetstider synes ha börjat göra sig gällande då

• Sida 186
•  Original

Medicinalstyrelsen föreskrev att sjuksköterska dagligen skulle ha minst två timmars fritid. Vidare skulle hon ha en helledig dag varje vecka eller ock två halvlediga dagar.

I stort sett kan man säga att man vid sjukhusen möter följande rytm i arbetets gång. Från kl. 7 på morgonen råder några arbetsamma timmar * fram till ungefär 12-tiden, då läkarronden har gått och läkarnas ordi- nationer blivit verkställda. Vid denna tid serveras patienterna lunch * och sedan arbetet med efterföljande disk är slut, minskar arbetsupp- j gifterna. Det är under denna del av dagen som personalen åtnjuter % de lediga timmarna. Frampå eftermiddagen ökas åter arbetsuppgif— , terna inför den stundande natten. En andra läkarrond inträffar på efter— middagen som medför nya arbetsuppgifter. I regel avslutar dagpersonalen ! sitt arbete kl. 20, då nattpersonalen kommer och då den delen av dygnet j börjar, då arbetet är som minst. i

Det här skildrade systemet för arbetsdagens utformning möter man 1 inom alla delar av sjukhusvården men tilläggas bör dock att det finnes l sjukhus som tillämpar andra arbetsordningar. Så är fallet främst i ' Stockholm. Där har man på vissa håll kunnat genomföra en fördelning av arbetsuppgifterna, som möjliggör en sammanhängande arbetsdag.

Det är emellertid en annan omständighet, som i särskild grad sätter sin prägel på arbetstidsförhållandena vid kroppssjukhusen. Fråga är om en företeelse, som man visserligen möter även inom andra verksamhetsomrä- » den, men utvecklingen har blivit särpräglad vid kroppssjukhuscn. Det ! gäller utformningen av den ledighet, vilken motsvarar den sedvanliga veckovilan. När man lämnar den traditionella formen för ledighet från arbetet, nämligen med söndagsvila, har man icke längre något fast system * att hålla sig till. Utformningen av ledigheten blir i stället överlämnad åt * parterna. *

Under åren närmast efter 1936, då Medicinalstyrelsen rekommenderade l bl. a. viss veckovila _ tidigare hade personalen i regel knappast haft någon 3 dylik ledighet — torde de anställda i regel beretts en ledig dag i veckan och * dessutom ledighet i regel varannan söndag. Någon gång samlade man ihop » de lediga dagarna så att, då en ledig dag inföll på söndag, man placerade en ' annan ledig dag antingen på lördagen eller måndagen. På det sättet erhölls en dubbelledighet.

Den omständigheten, att arbetet vid ett sjukhus drives dygnet runt och anses sönderfalla i dag- och nattjänst, har medfört att personalen erhållit en förlängning av de dagliga arbetstiderna för att härigenom under ett färre antal dagar avverka den fastställda arbetstiden. Så småningom har till följd härav antalet lediga dagar kommit att ökas samtidigt som den dag— liga arbetstiden blivit allt längre. Det är numera en vanlig företeelse, att personalen under en period av fyra veckor har åtminstone sex lediga dagar.

• Sida 187
•  Original

I . i i l i |

Detta betraktas som normalt men fall förekommer, då antalet lediga dagar uppgår till sju eller åtta, ja, till och med till högre antal.

Samtidigt med att antalet ledighetsdagar ökats, har man på olika sätt sökt föra ihop dessa till sammanhängande ledigheter. Sålunda brukar under en fyraveckorsperiod förekomma åtminstone en tvådagarsledighet. Ovanligt är det icke heller med tre i följd liggande lediga dagar.

Den i det föregående skildrade utvecklingen har gått mycket olika långt på olika sjukhus. Detta kan bero på personalens olika uppfattning om värdet av de sammanhängande ledigheterna. Förhållandet kan också bero på sjukhusets belägenhet, storleksordning, karaktär e. dyl. Till följd härav kan man utan överdrift säga att det knappast finnes två kropps— sjukhus med likartade arbetstidsschema.

Utredningen övergår härefter till en mera allmänt hållen skildring av arbetstiden. Den bygger på en bearbetning av arbetstidsschema från ett ganska stort antal sjukhus.

Materialet har inhämtats på följande sätt. Sjukhusen uppdelades i olika

Tabell 1. Delade lasarett. Vårdnvdelningar. A. Arbetsdagarnas längd. Procent.

Sjuksköterskor Sjukvårdsbiträden Antal timmar Bruttoarbetstid Nettoarbetstid Bruttoarbetstid Nettoarbetstid Vardag Söndag Vardag Söndag Vardag Söndag Vardag Söndag 5 men ej 6 — — 0'3 — —— — —— — 6 » » 7 0-1 — 1'2 —— —— — 1'0 2'4 7 » » 8 08 — 8'3 5'2 1'0 2'4 8'5 505 8 » » 9 To 52 30'4 2'9 5'5 192 231 154 9 » » 10 29'5 —— 58'4 7'5 13'5 14'4 60'7 24'1 10 » » 11 2'3 — 0'4 2'9 3'4 2"3 1'8 21 11 » » 12 —— —— 1'0 78'0 4'9 —— 4'9 5'5 12 » » 13 4'4 2'9 — 3'5 2'0 — — —- 13 och över 559 91'9 —— — .69'7 61'7 —— -— Summa 100'0 100'0 100'0 100 o 100'0 100'0 100-0 1001) B. Ledighetens omfattning. Procent. Sjuksköterskor | Sjukvårdsbiträden

Lediga dagar . Arbetade dagar

Vardag | Söndag! Summa Vardag | Söndagl Summa

17'0 83'0

100'0

53'1' 46'9

100'0

22'1 77'9

100'0

20'0 80'0

100' 0

31'4 21'6 68'6 78'4 100-0 100-o

• Sida 188
•  Original

grupper såsom delade lasarett, odelade lasarett, sjukstugor, truppförban- dens sjukhus etc. Härefter utvaldes ett antal sjukhus så att ungefär 1/4 av samtliga inom var och en av grupperna blev representerade. De delade lasaretten representerar företrädesvis de större städerna, de odelade lasa- retten medelstora städer och sjuk-stugorna landsbygden och småstäderna.

Det framgår av tabell 1, som avser de delade lasaretten, att två typer av arbetsdavrar förekommer å dessa. Den vanligaste omfattar ungefär 13 tim— mars bruttoarbetstid i vilken är inlagda måltidsraster och lediga timmar. För sjuksköterskorna omfattar denna typ 60 % av samtliga arbetsdagar. Den andra typen av arbetsdagar avser sträcktjänstgöring. Härvid är arbets- dagarna i allmänhet nio och en halv timmar. Dylika arbetsdagar uppgår till ungefär 30 %. Härjämte förekommer ett mindre antal dagar med kortare arbetstid än nyss nämnts. Dessa senare är oftast placerade i an- slutning till en helledig dag.

I stort sett är arbetsdagarna för biträdena utformade på liknande sätt ehuru delade arbetsdagar förekommer i ännu större utsträckning än för

Tabell 2. Odelade lasarett. Vårdavdelningar.

A. Arbetsdagarnas längd. Procent.

Sjuksköterskor Sjukvårdsbiträden

Antal timmar Bruttoarbetsn'd Nettoarbetstid Bruttoarbetstid Nettoarbetstid

Vardag Söndag Vardag Söndag Vardag Söndag Vardag Söndag 3 men ej 4 _— -— — — —— 4'8 — 4 8

4 » » 5 —— _— — — 0'6 — 08 5 » » 6 0'3 —— O 5 — 0'2 — 1'1 -—-— 6 » » 7 02 — 4'4 — 1'1 72 0'4 72 7 » » 8 41 — 14'1 — _ —— 3'2 17'5 8 » » 9 4'3 — 23'9 3'7 9'4 10'1 29'0 36'9 9 » » 10 205 — 34'8 5'9 5'1 7'6 57'9 19.6 10 » » 11 1'6 —— 5'9 23'7 9'5 2'1 4'7 14'0 11 » » 12 1'1 _— 11'8 66'7 7'4 5'6 2'9 — 12 » » 13 15'7 13'3 4'6 — 14'0 23'9 — _ 13 och över 52 2 86'7 — _ 52'7 38 7 — -— Summa 1000 1001) 1001) 100-0 1001! 100 0 100—0 100-0 B. Ledighetens omfattning. Procent.

Sjuksköterskor Sjukvårdsbiträden |

Vardag Söndag Summa Vardag Söndag Summa Lediga dagar .................. 21'8 48'1 25'5 22'4 31'1 23'7 Arbetade dagar ................ 78'2 51'9 74'5 77'6 68'9 763 Summa 1001) 1001) 1001) 1000 100-0 100'0

• Sida 189
•  Original

189 sjuksköterskorna. Mer än 70 % av samtliga av biträden utförda arbets— dagar har denna utformning. Samtidigt är dagar med sträcktjänstgöring mindre vanliga och uppgår endast till omkring 20 %.

Det har varit en strävan att bereda lediga söndagar i största möjliga ut— sträckning. Med hänsyn härtitl har man dessa dagar spritt arbetstiden över alla de 13 timmar dagarbetet pågår. För Sjuksköterskornas del blir där— för en brutto-arbetsdag på 13 timmar regeln de söndagar då de är i arbete. Den sammanlagda längden av raster torde uppgå till ungefär en och en halv timme så att den effektiva arbetstiden blir elva och en halv timmar. I en det fall har dock längre raster inlagts så att den effektiva arbetstiden på söndagar blivit kortare. Biträdena har en väsentligt kortare nettoarbetstid på söndagarna. Deras söndagsledighet är även mindre än sjuksköterskor-nas.

De odelade lasaretten (tabell 2) företer i flera avseenden likheter med de delade. Det vanliga är sålunda att bruttoarbetsdagen omfattar mer

Tabell 3. Sjukstugan-. Vård- och operationsavdelningar samt poliklinik.

A. Arbetsdagarnas längd. Procent.

Sjuksköterskor Sjukvårdsbiträden Antal timmar Bruttoarbetstid Nettoarbetstid Bruttoarbetstid Nettoarbetstid Vardag Söndag Vardag Söndag Vardag Söndag Vardag Söndag

| Under 3 01 — 0 1 -— —— —— — —- E 3 men ej 4 — — —— — _ — — —— , 4 » » 5 — 1'9 — 19 0-6 — 1'1 —— t 5 » » 6 _ — 1'1 — 1'1 — 1'8 — 6 » » 7 1'5 —— 2'5 —— 0'8 —— 3'9 4'1 7 » » 8 O'!) — 3'1 1'9 4'8 5'4 28'8 8 » » 9 1-1 0-5 27'7 21'9 34 288 9-8 — 9 » » 10 4'5 23 499 41'6 5'4 59'0 16'5 10 » » 11 132 23 6'7 5'6 19'9 —— 5'2 14'6

11 » » 12 221 248 8'9 23'3 123 113 138 31'9

12 » » 13 99 7'9 -—— 1'9 23 9 126 —— 41 13 och över 46'7 60'3 — H) 27 8 47'3 —— —

Summa 1001) 1001) 1001) 1001) 1001) 100-0 100'0 100'0

B. Ledighetens omfattning. Procent.

Sjuksköterskor Sj ukvårdsbiträden

Vardag Söndag Summa Vardag Söndag Summa

Lediga dagar .................. 19'8 51'4 24'3 22'6 39'9 25'0 Arbetade dagar ................ 80'2 48'6 757 774 601 75'0

Summa 100'0 10011 1001) 100'0 10011 1000

• Sida 190
•  Original

än tolv timmar och att den är delad. Arbetstidens reglering företer utom i fråga om söndagstjänstgöringen stora likheter vid jämförelse mellan sjuksköterskor och biträden. Det kan noteras att antalet lediga dagar vid de odelade lasaretten är högre än vid de stora sjukhusen. Sålunda upp- gick fridagarna för sjuksköterskorna till icke mindre än 25,5 % av samt- liga dagar under året.

Det kan tilläggas att nettoarbetstiden å vardagar är längre vid de odelade än de delade lasaretten. Antalet vardagar med arbetstid över- stigande tio timmar per dag uppgår sålunda för sjuksköterskorna till icke mindre än 22 % och för biträdena till 8 %. 2/3 av alla söndagar har sjuk- sköterskorna en arbetstid som uppgår till minst elva timmar.

Det ligger i sakens natur att arbetstidsförhållandena på sjukstugorna företer vissa särdrag (se tabell 3). Det är särskilt den skiftande längden av arbetsdagen som framträder. Nettoarbetsdagarna för biträde-spersonalen är längre än å de större sjukhusen.

Tabell 4. Truppförbandens sjukhus.

A. Arbetsdagarnas längd. Procent.

Sjuksköterskor Sjukvårdsbiträden Antal timmar Bruttoarbetstid Nettoarbetstid Bruttoarbetstid Nettoarbetstid Vardag Söndag Vardag Söndag Vardag Söndag Vardag Söndagj

Under 3 — -— —— — 1'0 —— 1'9 ——

3 men ej 4 »— — _ — 1'0 — -— __ 4 » » 5 —- — 3'5 —— 0'5 1'4 — 5 » » 6 10'5 —— 14'0 — 5'3 7'5 18'0 15'0 6 » » 7 229 —— 15'8 — 2'8 — 5'8 200 7 » » 8 3'5 — 3'5 — 7'4 — .3'3 100 8 » » 9 0'9 —— 14'9 40'0 2'1 10'0 42'0 —— 9 » » 10 14'9 -— 21'1 40'0 31'9 27'5 27'6 17'5 10 » » 11 2'6 20'0 6'2 — 18'5 — — 37'5 11 » » 12 26 40'0 10'5 —— 5'0 -— —— —— 12 » » 13 193 20'0 — —— 101 45 0 —— — 13 » » 14 12'3 -—— 10 5 20 0 14 4 10 0 — — 16 timmar 10'5 20'0 —— — —— — Summa 1000 1001) 100-0 1001) 1000 1001) 1000 1000

B. Ledighetens omfattning. Procent.

Sjuksköterskor Sjukvårdsbiträden

Vardag | Söndagl Summa Vardag Söndag Summa

Lediga dagar .................. 13'6 54'5 19'5 13'1 500 184 Arbetade dagar ................ 864 455 805 86'9 50'0 81'6

Summa 100'0 100'0 100-0 100!) 100-0 100'0

• Sida 191
•  Original

1 i ! i

Truppförbandens sjukhus (se tabell 4) uppvisar en bild som i väsent- liga avseenden skiljer sig från de kategorier sjukhus som tidigare be- handlats. Visserligen finnes för sjuksköterskor exceptionellt långa brutto- arbetstider (16 timmar) men i regel är arbetstiderna kortare och antalet fridagar som en följd härav mindre än å sjukhus i allmänhet. Arbets- tiderna företer emellertid en mycket oenhetlig utformning. Ovanligt är icke med så korta arbetstider som 4—6 timmar.

Vad i det föregående nämnts om Sjuksköterskornas arbetstid på trupp- förbandens sjukhus gäller i ännu högre gradi fråga om sjukvårdsbiträdena. För dessa företer arbetstiderna en sällsynt splittring. Det kan förtjäna no— teras att det längsta .arbetspasset å vardag understiger tio timmar, ett för sjukhusvården ovanligt förhållande. Sjuksköterskorna har var femte sön- dag en nettoarbetstid på 13 timmar. Biträdena åter arbetar ingen söndag mer än elva timmar.

Arbetstider av säregen natur återfinnes på sanatorierna (se tabell 5).

Tabell 5. Sanatorier. Vårdavde ' ar.

A. Arbetsdagarnas längd. Procent.

Sjuksköterskor Sjukvårdshiträden Antal timmar Bruttoarbetstid Nettoarbetstid Bruttoarbetstid Nettoarbetstid Vardag Söndag Vardag Söndag Vardag Söndag Vardag Söndag Under 3 — — 1'1 _— —— —— — _— 3 men ej 4 I"] —— 1'1 —— — —— _— _— 4 » » & 2'3 —— 1'8 2 5 2 3 —— 2 3 7'4 & » » 6 —- — — — — — — _— 6» » 7 — — 02 11'7 —— — 07 32 7 » » 8 0'9 — 3'3 2'5 2'0 -—— 0'4 16'0 8 » » 9 — 2'5 47'3 64'2 1'4 32 680 38 3 9 » » 10 4'0 — 42'0 18'3 2'2 8'0 27'9 ,14'9 10 » » 11 24 13'3 0'4 0'8 9'2 6'3 0 7 20'2 11 » » 12 — _ 2'7 — 2'6 — — 12 » » 13 43'3 25'0 — ——- 31'1 271 — — 13 » » 14 45'8 59'2 0'1 49'2 55'4 — — 19 timmar 02 _ — —— — —— —— —— Summa 100'0 100-0 100 0 1000 1001) 100 0 1001! 1000 B. Ledighetens omfattning. Procent. | Sjuksköterskor | Sjukvårdsbiträden Vardag Söndag Summal Vardag | Söndag | Summa Lediga dagar .................. 18'3 3413 207 201 35'2 22'2 Arbetade dagar ................ 81'7 65'2 793 799 64'8 77'8 Summa 100'0 100-0 100'0 100-0 100-0 100'0

• Sida 192
•  Original

192 För sjuksköterskorna har bruttoarbetstiden under 90 % av arbetsdagarna en längd av minst tolv timmar eller därutöver. I dessa bruttoarbetsdagar är inlagda raster med förhållandevis stort antal timmar. Vad här sagts om sjuksköterskorna gäller i nästan samma utsträck- ning biträdespersonalen. För 80 % uppgår bruttoarbetstiden till minst tolv timmar. Nettoarbetsdagen har en längd av mellan åtta och tio timmar. 3 Arbetstider av annan längd är fåtaliga å vardagar. * Ekonomipersonalen i kök och servering har långa bruttoarbetsdagar. 70 % av vardagarna har en längd av elva timmar eller mera. Nettoarbets- dagarna understiger nästan undantagslöst tio timmar utom på söndagar.

2. Försök med treskiftsarbete

Under de besök, som representanter för utredningen avlagt vid ett stort ; antal sjukhus, diskuterades arbetstidens utformning ingående med före— ; trädare för sjukhusledningarna och de anställda. Under dessa resor 3 framfördes praktiskt taget genomgående en stark kritik mot arbets- ? dagarnas utformning. Från arbetstagarehåll menade man, att man många 1 gånger har föga glädje av de lediga timmarna mitt på dagen. Sär— skilt gäller detta personal, som har sin bostad utanför sjukhuset, och an— ställda vid sjukvårdsinrättningar, belägna utanför ett samhälle. Ett annat klagomål riktades mot kvällsarbetet. Därest arbetsdagen slutar först kl. j 20, är det icke möjligt att använda kvällen till annat än vila i hemmet. * Dock har man försökt, i den mån det varit möjligt, att låta en del av personalen sluta redan kl. 19. Den stora omfattning i W'lken kvällarna på i detta sätt blir upptagna försvårar i hög grad samvaro med personer utan- i för sjukhusvården. j

Som redan påpekats blir arbetsdagens utformning beroende av det för- ! hållandet, att arbetet måste utsträckas över alla delar av dygnet. Men själv— j fallet har även arbetsordningarna stor betydelse. Det finnes en hel del : arbetsuppgifter, vilka icke nödvändigtvis måste utföras just på en bestämd i del av dygnet. Som exempel kan anföras att en hel del städningsarhete, vilket j för närvarande brukar utföras om morgnarna, med fördel kan skjutas till ' en annan del av dagen, då andra arbetsuppgifter har mindre omfattning. ! Det föreligger sålunda vissa möjligheter att ändra på arbetsdagarnas ut- formning. Utredningen har kunnat konstatera, att arbetsordningarna många gånger uppgjorts på ett allt för traditionsbundet sätt. Detta för- hållande har medverkat till en utformning av arbetsdagarna, som i flera avseenden är ogynnsam för de anställda. Med hänsyn härtill beslöt utred- ningen undersöka möjligheten att få till stånd en större överensstämmelse mellan arbetsdagarna inom sjukhusvården och inom andra verksamhets— områden. Detta skulle bli möjligt, om man kunde minska antalet dagar

• Sida 193
•  Original

med delad tjänstgöring och åstadkomma en mera jämn fördelning av arbetsuppgifterna för dagpersonalen.

Då representanter för utredningen under en av sina resor hade överlägg— ningar å Centrallasarettet i Örebro framkom under diskussionen frågan, huruvida införandet av en arbetstidsfördelning enligt treskiftssystemet skulle kunna vara en lösning på de här berörda spörsmålen. Ett dylikt system skulle nämligen eliminera de avbrott i arbetstiderna varom tidigare nämnts och som är anledningen till att bruttoarbetsdagarna blir så långa. Vidare skulle ökad kvällsledighet kunlna givas personalen genom att man utsträckte arbetstiden under denna del av dygnet, varigenom antalet på kvällen sysselsatta kunde minskas. Det kan nämnas att arbetet å sjuk— husen brukar vara organiserat på ett dylikt sätt i Belgien, Danmark och Förenta Staterna. På vissa håll förekommer det vidare i Finland och Norge. På senare tid har systemet med treskift även börjat införas i flera andra länder såsom England, Frankrike och Nederländerna.

Ledningen för lasarettet i Örebro visade sig intresserad för detta upp— slag och vid förfrågan från utredningens sida förklarade man sig villig att medverka till ett försök med treskift på lasarettet. Efter överläggningar med den berörda personalen förklarade sig denna benägen att deltaga i försöket. För att resultaten av en försöksverksamhet skulle kunna till- godogöras av utredningen var det av betydelse att företrädare för utredningen icke endast kunde följa försöket utan även att den bereddes tillfälle att direkt planera försöksverksamhetens utformning.

Sedan utredningen erhållit medgivande av Chefen för socialdepartemen- tet att medverka i en dylik försöksverksamhet påbörjades på våren 1951. förberedelserna för en omläggning av arbetsordningarna. På grund emeller- tid av att semestertiden ansågs ligga alltför nära uppsköts försöket till hösten 1951.

Försöket föregicks av ett orienterande sammanträde mellan represen— tanter för sjukhusledningen, personalen och utredningen. Härefter vidtog ett tidsödande arbete med genomgång av samtliga arbetsordningar och arbetstidsschema. Detta arbete utfördes genom utredningens expert sekre- teraren i Svensk sjuksköterskeförening Astrid Staaff under medverkan av personalföreståndarinnan å sjukhuset.

I slutet av september igångsattes försöket och pågick till början av december 1951. Det sträckte sig alltså över en tid av två och en halv må- nader. Det utfördes i mycket begränsad utsträckning och omfattade endast en avdelning å vilken sysselsattes en översköterska, tre assistentsköterskor, sex biträden och elever samt en nattsköterska och ett nattbiträde. Valet av avdelning, som verkställdes av sjukhusledningen, torde ha bestämts av det jämförelsevis stora antalet assistentsköterskor. Av olika anledningar visade sig tyvärr valet av avdelning mindre lyckat. Härtill återkommer ut- redningen i det följande.

• Sida 194
•  Original

Omläggningen av arbetstiderna ä Örebro lasarett innebar i korthet föl— jande. Under dagen skulle arbetet vara delat på ett förmiddags- och ett eftermiddagsskift. Det första skiftet skulle börja kl. 6.45 och sluta kl. 15.45. Eftermiddagsskiftet skulle börja kl. 14.45 och sluta kl. 23.15. Genom att de båda skiftena delvis täckte varandra förelåg möjligheter att munt— ligen lämna det följande skiftet uppgifter rörande patienternas hälsotill- stånd. Vidare innebar denna anordning en förstärkning av arbetsstyrkan under den del av eftermiddagen, då arbetsuppgifterna normalt är särskilt omfattande. En motsvarande förstärkning på morgonen inträffade genom att nattpersonalen fortsatte sitt arbete till kl. 7, medan första dagskiftet började sitt arbete redan kl. 6.45. För nattpersonalen inskränktes arbets— tiden från tidigare tio och 2/3 till åtta timmar.

De förändringar som arbetstidsschemat undergick framgår av tabellerna (';—9.

Av de arbetspass som före igångsätta'ndet av försöket med treskiftsarbete utfördes av assistentsköterskor var mer än 3/4 delade genom att på förmid-

Tabell 6. Arbetsdagarnas utseende å medicinsk vårdavdelning vid Örebro centrallasarett.

Fyraveckorsperiod.

A. Före treskiftet.

Över- Assistent- Sjukvårds- sköterska sköterska biträde Dagar med odelad arbetstid: Förmiddagsarbete (arbetstid 7—senast 16.30) . . . 4 2], 4 2/3 6 Eftermiddagsarbete ......................... _ — -— Dagar med delad arbetstid och lediga timmar (ar- betstid 7—19 eller senast 20) .................. 17 1/3 17 1/3 15 Vaknätter ................................... —— — — Hellediga dagar: vardagar ................................. 4 4 G söndagar ................................. 2 2 1 Summa 28 28 28 B. Under treskiftet. Över- Assistent- Sjukvårds- sköterska sköterska biträde Dagar med odelad arbetstid: Förmiddagsarbete (arbetstid 6.45—15.45) ..... 24 12 11 3/7 Eftermiddagsarbete (arbetstid 14.45—23.15) . . . . —— 12 8 Dagar med delad arbetstid och lediga timmar — — — Vaknätter ................................... — —— 4 Hellediga dagar: vardagar .................................. 2 2 3 3/7 söndagar ................................. 2 2 1 1/7 28

• Sida 195
•  Original

! l

dagen var inlagda några lediga timmar. Mindre än 1/4 av arbetsdagarna hade sträcktjänstgöring. För biträdespersonalen var förhållandet i stort sett detsamma.

Försökstiden betecknar en genomgripande omgestaltning av arbets— dagarna. Samtliga fick nu sträcktjänstgöring. Systemet med lediga timmar avskaffades helt.

Före försöket hade man för Sjuksköterskornas del icke mindre än fem olika typer av arbetsdagar. Bruttoarbetstiden för över hälften av arbetsda- garna översteg tolv timmar. På söndagarna var arbetstiden ännu längre. Praktiskt taget samtliga nettoarbetsdagar hade en längd, som varierade mellan åtta och elva timmar.

Under försöket fick man för sjuksköterskorna endast en typ av arbets— dag, vilken omfattade åtta och en halv timmar. Bruttoarbetsdagen under- steg tio timmar. Arbetsdagarnas längd hade sålunda betydligt sänkts. Till följd härav måste dock antalet helledig—a dagar minskas. För över— sköterskans del blev alla eftermiddagar lediga från kl. 15.45. Övriga sjuk—

Tabell 7. Örebro centrallasarett. Medicinsk vårdavdelning. Sjuksköterskor. A. Arbetsdagarnas längd. Procent.

Före treskiftet Under treskiftet Antal timmar Bruttoarbetstid Nettoarbetstid Bruttoarbetstid Nettoarbetstid Vardag Söndag Vardag Söndag Vardag Söndag Vardag " Söndag

Under 6 — — 5'9 _ — — — -———

6 men ej 7 5'9 — — —— — —— — — 7 » » 8 — — — — — — —— — 8 » » 9 —— —— 52'9 28'6 — —— 100'0 100-0 9 » » 10 — —— 29'4 57'1 100'0 100'0 _ — 10 » » 11 14"! — 11'8 14'3 —— — — — 11 » » 12 11'8 42'9 _ —— ——- — —— 12 » » 13 38'2 —— —— — —— — —— — 13 och över 29'4 57'1 — —— —— — ——- — Summa 100'0 100'0 1001) 1000 100'0 100'0 100-0 100'0

B. Ledighetens omfattning. Procent.

Lediga dagar .................. Arbetade dagar ...............

Före treskiftet Under treskiftet

Vardag | Söndag | Summa

Vardag Söndag Summa 19'0 50'0 23'5 9'8 41'1 14'3 81'0 50'0 76'5 90'2 58'9 857 1000 1001) 1000 100'0 100'0 100'0

• Sida 196
•  Original

196 sköterskor erhöll eftermiddagarna lediga varannan vecka. De båda övriga veckorna under fyraveckorsperioden var de i stället lediga på förmid- dagarna. Visserligen kom eftermiddagstjänstgöringen att utsträckas till kl. 23.15, men härigenom blev det möjligt att minska den personal, som var i tjänstgöring på kvällen.

För biträdespersonalen sökte man att börja med genomföra ett lika ren— odlat åttatimmarssyst-em som det för vilket tidigare redogjorts. Detta visade sig emellertid misslyckat. Det blev nödvändigt att emellanåt låta de olika skiftena gripa in i varandra för att förstärka personalen under de delar av dagen, då arbetet var särskilt forcerat.

För biträdespersonalen hade tidigare 60 % av bruttoarbetsdagarna en längd av 13 timmar. Under försöket förkortades bruttoarbetsdagen så att den i regel understeg tio timmar. Den effektiva dagliga arbetstiden sänktes till åtta och en halv timmar mot tidigare ungefär nio och en halv. De kortare arbetsdagarna för biträdespersonalen orsakade en sänkning av antalet lediga dagar. Medan dessa tidigare uppgått till 28 % sjönk de nu till 19 %. Försöket medförde emellertid en förbättring av söndags—

ledigheten. Tabell 8. Örebro centrallasarett. Medicinsk vårdavdelning. Sjukvårdsbiträden. A. Arbetsdagarnas längd. Procent. Före treskiftet Under treskittet Antal timmar Bruttoarbetstid Nettoarbetstid Bruttoarbetstid Nettoarbetstid Vardag Söndag Vardag Söndag Vardag Söndag Vardag Söndag Under 7 —— — —— 32'8 — — — —— 7 men ej 8 -— 32'8 — —— —— — —— -- 8 » » 9 —— —— — 47'5 42'2 68'3 100'0 100'0 9 » » 10 —— — 82'3 — 55'2 31'7 _— — 10 » » 11 228 —— —— — —- -— — —— 11 » » 12 17"! 19'7 17'7 19'7 — —— _ _— 12 » » 13 — — — — —— — — —— 13 och över 59'5 47'5 -— _— 2'6 —— —— — Summa 100'0 1001) 1001) 100-0 1001) 1000 1001) 100'0 B. Ledighetens omfattning. Procent. Före treskiftet Under treskiftet Vardag Söndag Summa Vardag | Söndag I Summa Lediga dagar ................. 28'8 23'7 28'1 13'5 48'7 18'6 Arbetade dagar ............... 71'2 76'3 71'9 86'5 51'3 81'4 Summa 100-0 100-0 100-0 100'0 1001) 1001)

• Sida 197
•  Original

! ;

Även för eleverna var omläggningen betydande (se tabell 9). Deras bruttoarbetsdag uppgick tidigare i sju fall av tio till icke mindre än 13 tinnnar. I betydande utsträckning lyckades det att pressa ned bruttoarbets— tiden, så att denna för ca 75 % av de utförda arbetsdagarna höll sig under tio timmar. I allmänhet var arbetsdagen kortare än nio timmar.

Biträdenas arbetstidsschema var uppgjort på sju veckor. Under dessa sju veckor hade de att utföra förmiddagsskift 20 dagar, eftermidd—agsskift 14 dagar och nattskift sju dagar. Under 27 av de 49 dagarna som perioden omfattar hade biträdena sålunda ledigt på eftermiddagarna. Härtill kom åtta hellediga dagar. För eleverna gestaltade sig omläggningen i stort sett lika.

Försöket blev redan från början mindre lyckat. Detta berodde på flera omständigheter. Vid försökets start tog man bort ett par provelever, om vilka utredningen icke ägt kännedom att de i viss omfattning brukat arbeta på avdelningen. Vidare hade utredningens representanter icke fått uppgift om att personalen tidigare frivilligt infann sig omkring 3/4 timme före den ordinarie arbetstidens början. Den arbetskraft, som stod till av-

Tabell 9. Örebro centrallasarett. Medicinsk vårdavdelning. Sjuksköterskeelever.

A. Arhetsdagarnas längd. Procent.

Före treskiftet Under treskiftet Antal timmar Bruttoarbetstid Nettoarhetstid Bruttoarbetstid Nettoarbetstid ) Vardag | Söndag Vardag Söndag Vardag Söndag Vardag Söndag

Under 7 — — — 33'3 —— —- —— —

7 men ej 8 — 33'3 —— — —— -— _— — 8 » » 9 — -— -— 66'7 55'9 50'9 1000 1000 9 » » 10 —— -— 100'0 — 19'5 30'9 — — 10 » » 11 27'8 — —— — — — — _ 11 » » 12 _— — — — — —— — »— 12 » » 13 — — — — — —— —— — 13 och över 72'2 66'7 -— — 24'6 18'2 — —— Summa 100'0 _ 100-0 1000 10011 1001) 1000 1001) 1001!

B. Ledighetens omfattning. Procent.

Före treskiftet Under treskiftet

Vardag Summa Söndag Vardag Söndag Summa

Lediga dagar ................. 25'0 25'0 25'0 14'3 14'1 14'3 Arbetade dagar ............... 75'0 75'0 75'0 85'7 85'9 85'7 Summa 100” 100'0 100'0 100'0 100'0 100'0

• Sida 198
•  Original

delningens förfogande före försökets igångsättande, var sålunda icke obe— tydligt större än under försökstiden.

AV dessa anledningar höll arbetet att börja med på att bryta samman. Under sådana förhållanden fick man från utredningens sida göra omarbet— ningar av arbetsordningarna och vissa omläggningar i schema samt öka arbetskraften med en elev. Härefter löpte arbetet åter jämnare, men den misslyckade starten ävensom vissa andra förhållanden medförde att för— söket bland personalen kom att betraktas som mindre populärt.

Det är svårt att exakt avgöra i vad mån försöket krävde någon ökning av den sammanlagda arbetsstyrkan. Enligt gjorda beräkningar ökades under försökstiden antalet å arbetstidsschema inlagda arbetstimmar med 1*/2 %. Härvid får man emellertid taga hänsyn till personalens ovan nämnda frivilliga åtagande att arbetautöver fastställd ordinarie arbetstid. Något dylikt åtagande gjordes icke under försökstiden. Tar man hänsyn till detta förhållande kan man utgå från att någon ökad personal icke användes under försökstiden.

Utredningen kommer så till resultaten av denna försöksverksamhet. Då det gäller att bedöma dessa, bör man komma ihåg att fråga här är om något nytt för vårt land. Den personal, som arbetade å Örebro lasarett, saknade all erfarenhet av treskift.

Ser man till att börja med på försöket ur vårdsynpunkt synes resultaten, sedan arbetsordningarna undergått de i det föregående nämnda omarbet- ningarna, vara goda. Däremot torde emellanåt en viss forcering av arbets— uppgifterna ha inträtt, något som naturligtvis påverkade arbetet och som möjligen även kan ha påverkat vården. Till en del torde detta ha berott på arbetsordningarnas utformning. Med hänsyn till de löpande erfarenheter som gjordes, lades emellertid arbetsordningarna om i syfte att erhålla jämnast möjliga arbetstakt. Emellertid torde den påtalade forceringen även ha förorsakats av att personalen emellanåt icke följde de nya arbets— ordningarna utan av sedvana arbetade efter de gamla. Denna forcering, som personalen vid några tillfällen klagade över, var sålunda delvis för- orsakad av sistnämnda förhållande.

De erfarenheter man i övrigt gjorde pekar på att det är möjligt att ut— forma arbetsordningar, som ger en bättre fördelning av arbetsuppgifterna på dygnets olika delar än vad för närvarande är fallet.

Den enda kritik, som ur arbetstekniska synpunkter riktades mot för- söket, var att det uppstod en viss osäkerhet i rapporterna från överskö- terskan till nattsköterskan på grund av att de alltid måste passera den sjuksköterska, som tjänstgjorde på eftermiddagen. Detta klagomål hängde emellertid samman med att det å sjukhuset begagnade rapport- systemet icke synes ha varit fullt tillfredsställande. Några svårigheter att ordna detta på ett tillräckligt rationellt sätt föreligger icke. Dylik rapporte-

• Sida 199
•  Original

ring genom en mellanhand förekom för övrigt redan tidigare ä sjukhuset ehuru icke i samma omfattning.

Ser man på resultaten ur personalens synpunkt är det synnerligen svårt att bilda sig ett riktigt omdöme. Såväl sjuksköterskor som biträden var eniga om att treskiftet inneburit en försämring. Då man bedömer per- sonalens ståndpunkt har man att ta hänsyn till att de anställda sedan lång tid tillbaka vant sig vid långa arbetsdagar och många hellediga dagar. Att de anställda intog en negativ attityd till själva försöket torde samman- hänga, förutom med den misslyckade starten, med att de under föI'ISökS— tiden erhöll arbetstider, som var avvikande från dem, som deras kamrater å andra avdelningar hade.

I ett avseende var personalens omdömen anmärkningsvärda. På andra sjukhus har man som redan påpekats ansett, att systemet med lediga timmar mitt på dagen är otillfredsställande. På Örebro lasarett förklarade man sig emellertid vara anhängare av en dylik utformning av arbetsdagen. Man sade sig uppskatta ledig tid mitt på dagen.

Det hade varit att vänta, att även om man i stort sett icke gillade systemet med treskiftsarbete, man dock hade uppskattat den väsentliga ökningen i lediga eftermiddagar. Så var emellertid icke fallet. Till och med översköterskan, som hade alla eftermiddagar lediga från kl. 15.45, förklarade att hon hellre arbetade till kl. 19 eller 20.

Treskiftssystemet medförde långt gående omfördelningar av arbetsupp- gifterna. Det är emellertid uppenbart, att dylika omläggningar ställer stora krav närmast på den person, som handhar ledningen av arbetet å avdel- ningen. Dessa krav måste bli desto större, då man här har att göra med försöksverksamhet beträffande vilken erfarenheter saknas. Tyvärr visade det sig att det alla gånger icke gick att bemästra de problem man ställdes inför. Detta förhållande bidrog givetvis till att de anställda fick en mindre gynnsam inställning till försöket.

Försöket vid Centrallasarettet i Örebro bedrevs i alldeles för liten skala för att man skulle med säkerhet kunna draga några slutsatser. Särskilt det förhållandet, att man bröt 1ut en avdelning och för den införde andra arbetsordningar än för det övriga sjukhuset, kom att medföra friktioner i olika hänseenden, vilka för övrigt redan har berörts. Enär resultaten ur arbetstekniska synpunkter varit gynnsamma trots den bristande erfaren- het, som förelåg på området, ansåg utredningen att ett nytt försök med treskiftsarbete borde göras. Emellertid borde detta försök verkställas i större skala och härvid borde arbetet å samtliga vårdavdelningar å ett sjukhus läggas efter treskiftssystemet. Till följd härav ansåg utredningen sig icke kunna acceptera ett erbjudande från ledningen för Örebro central— lasarett att fortsätta försöken med treskiftsarbete på en annan avdelning.

• Sida 200
•  Original

Då det vidare icke var tänkbart att genomföra ett försök för hela Örebro lasarett, något som skulle ha överstigit utredningens resurser, beslöt man att undersöka, huruvida något odelat lasarett var villigt att medverka. Efter hänvändelse till dels förvaltningsutskottet i Kopparbergs län och dels direk- tionen för Länslasarettet i Ludvika träffade utredningen uppgörelse om att ett försök skulle göras vid sistnämnda lasarett, varvid samtliga å värd- avdelningarna .sysselsatta skulle arbeta efter treskiftssystemet. Här— vid skulle de erfarenheter som gjorts vid försöket i Örebro tillgodo- göras. Särskilt ville man söka tillmötesgå den kritik, som riktats mot att antalet lediga dagar nedskurits så kraftigt. Den omständigheten att de anställda icke är lediga samtliga söndagar utan får den lediga tiden i stor utsträckning i stället förlagd till vardagarna, kunde ansåg utredningen motivera en ökning av antalet lediga dagar från fyra till fem under en fyraveckorsperiod. Samtidigt skulle den dagliga arbetstiden något ökas.

Försöket med treskiftsarbete vid Ludvika länslasarett utfördes under tiden april—augusti 1952. Försökstiden omfattade sålunda en femmånaders- period. Under första hälften av försökstiden arbetade samtliga anställda å vårdavdelningarna efter treskiftssystemet. Under den senare delen in- skränktes försöket till biträdespersonalen. Det blev nämligen nödvändigt för Sjuksköterskornas del att återgå till det gamla systemet. Anledningen härtill var att antalet sjuksköterskor på grund av avgång från lasarettet minskades och att ersättare icke kunde anskaffas. Treskiftssystemet med— ger nämligen icke lika lätt som det äldre systemet, att arbetsuppgifter över- föres från en befattningshavare till en annan.

Det sätt varpå arbetstiden var reglerad före treskiftet belyses av tabell 10.

Tabell 10. Arbetsdagarnas utseende å vårdavdelningarna vid Ludvika länslasarett.

Fyraveckorsperiod.

Sjuksköterskor före lreskiftet.

Översköterskor Assistentsköterskor Avd. lAvd. 2Avd. 3Avd. 6Avd. 1A'vd. 2Avd. 3Avd. 6 Dagar med odelad arbetstid: Förmiddagsarbete (arbetstid 7— senast 16) .................. 8 6 4 8 8 9 Före- 7 Eftermiddagsarbete (14—20). . . — —— 3 1 1 1 kom 1 Heldagsarbete (7—20 utan andra ej raster än för måltider) ....... 5 7 13 5 6 5 7 Dagar med delad arbetstid och le- diga timmar (7—20) ........... 9 9 — 8 7 7 7 Vaknätter ..................... -— — — —- — -— — Hellediga vardagar ............. 4 4 6 4 4 4 4 » söndagar ............ 2 2 2 2 2 2 2 Summa 28 28 28 28 28 28 28

• Sida 201
•  Original

Som framgår dominerade den mycket långa arbetsdagen i det gamla sättet för arbetstidens reglering. Arbetsdagen började sålunda kl. 7 och sträckte sig till kl. 20. I viss utsträckning hade man några lediga timmar mitt på dagen men ovanligt var icke att man arbetade i oavbruten följd från kl. 7 till kl. 20 med vissa måltidsraster.

Tabell 1]. Arbetsdagarnas utseende ä vårdavdelningarna vid Ludvika länslasarett.

Fyraveckorsperiod.

Sjuksköterskor under treskiflel.

Dagar med odelad arbetstid:

; Förmiddagsarbete (arbetstid 6.45—16) ................................. 12 & Eftermiddagsarbete (13.45—22.30) .................................... 11 1/5 ' Heldagsarbete (7—20 utan andra raster än för måltider) ................ Dagar med delad arbetstid och lediga timmar (7—20) .................... — | ; Vaknätter ........................................................... —

! Hellediga vardagar ................................................... 3 1/5

l » söndagar ................................................... 1 3/5

| Summa 28

Tabell 12. Ludvika länslasarett. Vårdavdelningarna. Sjuksköterskor.

' A. Arbetsdagarnas längd. Procent.

period.

Arbetsdagarnas faktiska längd belyses av tabell 12. För sjuksköterskorna upptog det gamla schemat å vardagar icke mindre än åtta olika typer av arbetsdagar. För hälften av dessa hade bruttoarbets- tiden en längd av 13 timmar. Nettoarhetstiden utgjorde för 40 % av arbets- passen icke mindre än elva och en halv timmar. För ytterligare 20 % av passen låg längden mellan nio och tio timmar.

Under försökstiden fick samtliga arbetspass en längd av

sätt (tabell 13).

1/4 timmar. Att bruttoarbetstiden något varierade hängde samman med att tiden för måltidsrasterna beräknats något olika i olika fall.

För biträdespersonalen gestaltade sig omläggningarna på ett helt annat På flertalet avdelningar utgjorde antalet lediga dagar sex på en fyra- veckorsperiod. Det innebar att man i allmänhet hade en vardag ledig varje vecka och dessutom varannan söndag.

Under treskiftet (tabell 11) blev arbetstiden för Sjuksköterskornas del utformad på ett helt annat sätt. De långa arbetsdagarna togs bort. Hälften av arbetsdagarna omfattade tiden kl. 6.45—-16 och hälften kl. 13.45—22.30. Tiden för nattarbetets början hade förskjutits två och en halv timmar på grund av en jämnare fördelning av arbetsuppgifterna. Antalet lediga dagar minskades från sex till något mindre än fem, beräknat på en fyraveckors—

Tabell 13. Arbetsdagarnas utseende å vårdavdelningarna vid Ludvika länslasarett.

Fyraveckorsperiod. Sjukvårdsbilräden. F" Under treskiftet ore treskittet Avd. 1 | Avd. 2 ] Avd. 3 ( Avd. 6 Dagar med odelad arbetstid: Förmiddagsarbete (arbetstid 6.45—se- nast 16) ......................... 1 8 8 9 3/5 12 Eftermiddagsarbete (12—20.30 eller 13.45-2230) .................. _ 5 1/7 4 2/3 4 4/5 8 4/. Heldagsarbete (7—20 utan andra raster än för måltider) ........... — —— —— — _ Dagar med delad arbetstid och lediga timmar (7—20) .................... 20 4 4/7 4 2/3 1 3/5 1 3/5 Vaknätter ......................... —— 4 2/3 5 3/5 — Hellediga vardagar ................. 6 4 4/7 4 2/3 4 4/5 4 » söndagar ................. 1 1 5/7 1 1/3 1 3/5 1 3/5 Summa 28 28 28 28 28

Före försöket med treskift förekom bland biträdespersonalen praktiskt taget endast en typ av arbetsdag, nämligen kl. 7—20 med några lediga timmar mitt på dagen. Av 21 arbetsdagar under en fyraveckorsperiod hade

• Sida 203
•  Original

icke mindre än 20 detta utseende. Biträdespersonalen hade före försöket sju lediga dagar under en tid av fyra veckor.

Det blev under försöket icke möjligt att helt eliminera de delade arbets— dagarna men dessas antal minskades till ungefär 1/5 i jämförelse med tidi— gare. De övriga arbetsdagarna avsåg antingen förmiddags- eller eftermid— dagsskift. Antalet lediga dagar minskades till ungefär sex under en fyra- veckorsperiod.

Arbetsdagarnas längd framgår av tabell 14.

Tabell 14. Ludvika länslasarett. Vårdavdelningama.

Sjukvårdsbiträden.

A. Arbetsdagarnas längd. Procent.

Före treskiftet Under treskiftet

Antal timmar Bruttoarbetstid Nettoarbetstid Bruttoarbetstid N ettoarbetstid

Vardag Söndag Vardag Söndag Vardag Söndag Vardag Söndag

Under 7 — — 5'0 —- — »— — —— 7 men ej 8 50 —— — — — —— — 8 » » 9 -— — — —— 18'4 24 0 706 33 3 9 » » 10 — — 765 871 658 29'4 — 10 » » 11 — -— —— —— 6'9 — —— 427 11 » » 12 16'5 12'9 18'5 12'9 —— 29 3 — 24 0 12 » » 13 — — —— — —— —— — 13 och över 78'5 87'1 — —— 8'9 46'7 -— —

Summa 10011 1000 1000 1000 1001) 1001) 1000 1001)

B. Ledighetens omfattning. Procent.

Före treskiftet Under treskiftet

Vardag] Söndag Summa Vardag | Söndag Summa

! Lediga dagar .................. 26'5 29'5 26'9 19'2 43'2 22'6 '. Arbetade dagar ............... 735 705 731 808 56'8 77'4

Summa 100-o 100-o 100-o 100-01100-0 100—o [

En genomgående förkortning av arbetstiden på vardagar ägde rum. Bruttoarbetsdagen sänktes från tretton till nio timmar. Nettoarbetstiden sänktes med i allmänhet en timme. Den kortare dagliga arbetstiden blev självfallet orsaken till att antalet hellediga dagar sjönk. Söndagsledigheteu förbättrades och omfattade ungefär varannan söndag.

Försöket med treskift i Ludvika blev väsentligt mera lyckat än det som företagits i Örebro. På grund av att det utfördes i större omfattning blev

• Sida 204
•  Original

resultaten även mera värdefulla. Då det gäller att bedöma dessa, bör hän- syn tagas till att försöket kom att utföras under ogynnsamma omständig- heter. Bara några dagar efter starten drabbades sålunda den företrädare för utredningen, som verkställt omorganisationen av arbetet å lasarettet och som avsåg att genom täta besök följa försöket, av ett olycksfall som medförde att hon först efter en månad kunde återinträda i tjänst. Vidare måste husmodern å lasarettet för privata angelägenheter taga tjänstledig— het, likaledes under en månad. Det är naturligt att dessa händelser måste menligt inverka på resultaten, därigenom att ledningen av arbetet blev mindre effektiv. Försöket utfördes under semestertiden. Omsättningen bland personalen var vidare förhållandevis stark.

Ur vårdsynpunkt får resultaten betraktas som klart positiva. De anställda kunde till full belåtenhet utföra sina arbetsuppgifter. Dock torde ett för- hållande böra påpekas. Från överläkarens sida framhölls, att han de dagar översköterskan hade eftermiddagspass, icke träffade henne under ronden. Kommunikationen mellan läkaren och översköterskan måste dessa dagar gå i form av en rapport via assistentsköterskan. Detta ansågs som en nackdel.

Bland biträdena var man praktiskt taget genomgående belåten med för- söket. Ledighetsförhållandena ansågs ha blivit förbättrade och man hade arbetstider, som mera liknade dem, vilka förekommer på andra områden. Sjuksköterskorna var icke lika positivt inställda men även där kan man säga att intresset var stort och att försöket uppskattades. Den egentliga opposi— tionen kom från nattbiträdenas sida. Deras inställning var emellertid för— ståelig. På grund av att nattpassets längd förkortats hade nämligen antalet arbetsnätter ökats, varigenom det blev färre nätter att tillbringa i hemmet. Vidare hade en del arbetsuppgifter överförts till nattpersonalen.

På vissa håll framfördes klagomål på grund av att man ansåg arbetet hade blivit mera jäktigt än under det gamla systemet. Bakom dessa klago- mål låg utan tvivel en realitet, vilken bottnade i det förhållandet att per- sonalen icke heller i detta fall alltid iakttagit de nya arbetsordningarna utan i viss utsträckning fortsatt efter de gamla. Huruvida jäktet hade något samband med treskiftet är därför ovisst.

Det måste alltid bli något konstlat över en försöksverksamhet av denna natur. De anställda har sedan länge vant sig vid vissa arbetstider och en förändring av dessa, som dessutom endast är avsedd att bli temporär, be- traktas gärna som en försämring. Man blir i större eller mindre om- fattning tvingad att ändra sina levnadsvanor. Beaktar man detta och tar hänsyn till de ogynnsamma förhållanden under vilka försöket kom att utföras, får det anses anmärkningsvärt i vilken stor omfattning för- söket ansågs lyckat. En invändning, som från personalens sida restes mot systemet, var att nattvilan blev allt för kort vid de tillfällen, då man

• Sida 205
•  Original

! l l ; I i i I

övergick från eftermiddags- till förmiddagsskiftet. Detta kan man emeller- tid komma till rätta med genom att inskjuta en ledig dag efter det sista eftermiddagsskiftet. Nu förekom dylika skiftbyten förhållandevis många gånger av den anledningen att man givit personalen förmiddagsskift dagen före och eftermiddagsskift dagen efter varje helledig dag. Dylika täta byten är emellertid icke nödvändiga men de möjliggör längre sammanhängande ledigheter.

Det blev aldrig exakt klarlagt, vilka kostnader försöket medförde. Av vissa anledningar hade man svårt att skilja mellan en del utgifter, som föranleddes av nyanställningar vilka under alla förhållanden hade måst äga rum, och andra vilka närmast föranleddes av treskiftsförsöket. Så mycket torde dock vara klarlagt, att 0111 några merutgifter uppstod, dessa var förhållandevis blygsamma. Vidare talar all sannolikhet för att, om övergången till treskift varit definitiv, kostnaderna hade gått ned efter en tid, då de anställda blivit tränade att arbeta efter de nya och under för- sökstiden för dem ovana arbetsordningarna.

Ledningen för Ludvika länslasarett liksom företrädare för förvaltnings- utskottet förklarade vid de överläggningar, som företrädare för utredningen hade med dem efter försökets avslutande, att man »ställde sig sympatisk» till fortsatt försöksverksamhet vid lasarettet. Ett villkor vore emellertid att försöket även i fortsättningen kom att drivas i utredningens regi och att dess expert fick tagas i anspråk. Hon borde därvid helst stationeras i Lud— vika. Av olika anledningar var det emellertid otänkbart att genomföra en dylik anordning, varför någon fortsättning av försöket icke kom till stånd.

Frågan om treskiftet år en lämplig och rationell form för reglering av arbetstiden hänger till viss del samman med det sätt, varpå arbetet på ett sjukhus organiserats. Stora avdelningar med ett till följd härav stort antal befattningshavare per avdelning underlättar övergång till treskift.

Med hänsyn till att man i regel blott har två sjuksköterskor i dag— tjänst på en avdelning blir det förenat med en del svårigheter att övergå från det nuvarande systemet för arbetstidens utformning till ett treskiftssystem, såvida icke möjligheter föreligger att samtidigt verkställa vissa organisatoriska omläggningar. Det skulle därför enligt utredningens mening vara mycket intressant, om vid startandet av ett nytt sjukhus man redan från början gjorde en sådan uppdelning av arbetet på avdelningarna, som underlättar införandet av treskiftssystemet.

% ' Det är en vanlig företeelse att arbetstiden under söndagarna uppgår till l elva och en halv timmar. Detta sammanhänger med att dagpersonalens ! arbete vid ett sjukhus skall täcka 13 timmar av dygnet och att de anställda i under denna tid i regel åtnjuter måltidsraster under en och en halv timme. Med hänsyn till att man önskar bereda de anställda så mycken söndags- ledighet som möjligt har arbetet dessa dagar koncentrerats till minsta ! möjliga antal arbets-tagare. Men man finner även sjukhus, där arbetstiden , på söndagarna icke är längre än tio— tio och en halv timmar på grund av ! att de anställda beretts några timmars ledighet mitt på dagen. ! Utredningen kan ej finna det försvarligt med så långa arbetsdagar som , för närvarande ofta förekommer på söndagarna. Kortare söndagstjänstgö- ring kan införas, då tre sjuksköterskor finnes på avdelningarna. I så- dana fall kan söndagstjänstgöringen delas. I andra fall får rasterna ökas till sammanlagt två timmar. Raster av sådan längd som här förutsättes synes behövliga, om man beaktar den långa arbetsdagen. I dylika fall får sjuksköterskorna under rasterna svara för varandra. Skulle en sådan ord— ning i något särskilt fall möta mera avsevärda svårigheter kan dispens enligt 7 & lagförslaget ifrågakomma.

För biträdespersonalen är arbetstiden för närvarande ordnad så, att den på denna punkt icke annat än undantagsvis ger anledning till några pro- blem. De dagliga arbetstiderna för denna yrkesgrupp är nämligen genom— gående kortare än för sjuksköterskorna och antalet biträden per avdelning är även större.

Nattpersonalen täcker med sin tjänstgöring för närvarande elva timmar av dygnet. En minskning av denna tid kan ske genom att man låter någon bland dagpersonalen antingen infinna sig tidigare på morgonen än den övriga personalen eller ock låter nattpersonalen komma något senare på kvällen. Nattpersonalens arbetstid kan lämpligen begränsas exempel— vis till tiden kl. 21—7. Motsvarande antal bland dagpersonalen får härvid stanna kvar kl. 20—21.

• Sida 210
•  Original

Utredningens förslag utgör ett led i strävan på denna punkt att få bort de allt för långa arbetstider, som för närvarande förekommer vid sjuk- husen. Detta bör ske även om härigenom någon minskning inträder i det stora antalet lediga dagar. En minskning av nattpassens längd kan genom- föras utan att detta menligt påverkar sjukvården. Tilläggas kan att Sjuk- sköterskeföreningen icke anfört erinringar gentemot föreslagna dygnsmaxi- mum. Det må observeras, att fråga här är om tid, då arbete utföres, icke endast om skyldighet att ingripa vid behov. Nattjour förekommer vid de större sjukvårdsinrättningarna i huvudsak endast å specialavdelningarna.

Det är även angeläget, att den på vissa operationsavdelningar alltjämt förekommande långa arbetsdagen om elva och en halv timmar avskaffas. Detta ansträngande arbete kräver kortare daglig arbetstid. Erinras må att utredningen separat behandlar frågan om arbetstiden för operationssköter- skor och att den har funnit skäl föreligga för en förkortning av arbetstiden. Att en arbetstid på en operationsavdelning om elva och en halv timmar icke heller är nödvändig framgår av det förhållandet att den förekommer relativt sällan.

Det göres gällande, att det skulle vara praktiskt taget omöjligt att minska nu tillämpade dygnsmaximum å sjukstugorna. Av den i det föregående återgivna statistiska redogörelsen för arbetstiderna å dessa sjukvårds- anstalter framgår, att för sjuksköterskor endast 15,6 % av arbetspassen å vardagarna uppgår till tio timmar eller mer. För biträdespersonalen är motsvarande procentsats 19,0. De långa arbetsdagarna är sålunda ej någon vanlig företeelse. De är det ej heller i den bemärkelsen, att de skulle finnas på flertalet sjukstugor. Förhållandet är snarast det motsatta. Däremot är de mycket vanliga på ett mindre antal sjukstugor. Detta visar att fråga närmast är om ett organisationsproblem. Utredningen medger emellertid, att det knappast är möjligt undvika dessa långa arbetsdagar å sådana sjukstugor, där endast två sjuksköterskor finnes. I dylika fall synes man höra kunna påräkna dispens. Påpekas må att Sjuksköterskeföreningen i sitt remissvar särskilt framhåller, att de .av utredningen föreslagna dygns- maxima kan tillämpas vid de mindre sjukvårdsanstalterna.

Stadsförbundet har icke velat uttala sig, innan det erhållit del av för- söken med treskift inom sjukhusvården. Därest utredningen för sjukhusen hade föreslagit ett dygnsmaximum alla dagar om nio timmar, vilket är fallet i det definitiva förslaget i fråga om flertalet andra verksamhetsområ- den, skulle utan tvivel omfattande försök med treskift varit nödvändiga. Den omständigheten att så många sjukhus redan har arbetstider, vilka blott med mindre ändringar passar till den föreslagna lagen, ger stöd för att resultaten av treskiftsförsöken icke är utslagsgivande i denna fråga.

Mot utredningens preliminära lagförslag har anförts att behov föreligger att förlänga begränsningsperioden över den av utredningen föreslagna,

• Sida 211
•  Original

nämligen fyra veckor. Nämnas må att denna tid i det definitiva förslaget satts till en månad, ett förhållande som dock icke har någon betydelse för sjukhusens de].

Enligt de erfarenheter utredningen gjort vid studium av förhållandena på sjukhusen synes det endast sällan föreligga ett egentligt behov av längre begränsningsperioder än fyra veckor. Det kan dock ibland bli lättare att upplägga ctt arbetstidsschema, om man får använda längre perioder. Är så fallet, föreligger möjlighet för sjukhusledningen att träffa avtal härom med vederbörande arbetstagareorganisation med stöd av den bestämmelse, som är intagen i det definitiva lagförslagets 8 5 2 mom.

Den enligt utredningens uppfattning allvarligaste invändningen mot för- slaget att föra sjukhusen in under en lagstiftning finner man i vad som anförts i frågan om övertidens begränsning. Sannolikt torde det vara just övertidens begränsning till ett bestämt antal timmar, som ligger bakom Landstingsförbundets uttalande om de vådliga konsekvenser, som utred- ningens lagförslag skulle kunna få för sjukhusens del. Utan tvivel ligger en mycket allvarlig realitet bakom uttalandet, att man inom sjukvården skall kunna taga ut den övertid vården kräver.

Även Svensk sjuksköterskeförening upptar denna fråga och anmäler be- tänkligheter. Föreningen återger resulta-ten av en undersökning den utfört, varav dock framgår att medeltalet för uttagen övertid ligger under 300 tim- mar per år och befattningshavare. Utredningen har tagit del av ifrågava— rande undersökning av vilken bl. a. framgår följande.

Övertid förekommer främst för röntgensköterskor, operationssköterskor och laboratoriesköterskor. Av dessa har operationssköterskorna den avgjort största övertiden. För denna grupp uppgick antalet övertidstimmar till i genomsnitt omkring 45 under ett halvt år, (1. v. s. till ungefär 90 under ett år.

Frågan om övertidens omfattning för operationssköterskor har aktualise— rats i ett annat sammanhang, nämligen i anledning av den nämnda fram- ställningen om förkortad arbetstid för denna yrkesgrupp. På grund av denna framställning har utredningen anhållit, att Sjuksköterskeföreningen ville göra en mera detaljerad undersökning än den nyss omnämnda rörande omfattningen av övertid för operationssköterskor. För denna senare under— sökning redogöres utförligare i annat sammanhang (se kap. XVII och bil. VI). Några uppgifter återgives emellertid i det följande.

Undersökningen omspänner en tid av ett år. Under de två första kvar- talen omfattar den något över 200 operationssköterskor. De två följande är antalet ungefär 100. Den hänför sig till tiden 1951—1952. Undersök- ningen är representativ.

Om övertiden under ett kvartal överstiger 75 timmar utgår mera övertid än som medgives i utredningens förslag. I vilken omfattning detta skett framgår av följande tabell (talen anger antal befattningshavare).

• Sida 212
•  Original

understigande överstigande 75 timmar

Fjärde kvartelet 1951 .................... 192 13 Första kvartalet 1952 .................... 190 15 Andra kvartalet 1952 .................... 92 6 Tredje kvartalet 1952 ................... 93 7

Det framgår att det antal, som ligger över högsta tillåtna gräns, är jäm— förelsevis litet. Vidare bör vid tabellens bedömande beaktas, att antalet befattningshavare, som under ett kvartal konnner upp till 75 övertids- timmar, sannolikt år högre än det antal, som under ett helt år når upp till 300.

Under tider med normal sjuklighet torde övertidens begränsning ha aktualitet endast för operationssköterskorna, men vid större epidemier kan naturligen frågan aktualiseras för praktiskt taget alla inom sjukvården arbetande. De problem, som i anledning härav kan uppkomma för de ansvariga inom sjukvården, har utredningen beaktat. Föreligger behov närmast i fråga om vissa enstaka befattningshavare att uttaga arbetstid i större omfattning än lagen medger, synes sjukhusledningen böra söka träffa Överenskommelse med arbetstagareorganisationen om förlängd be- gränsningsperiod för dem det gäller. På detta sätt kan den ordinarie arbets- tiden temporärt ökas. Detta innebär, att befattningshavarna vid ett senare tillfälle erhåller kompensation i form av fritid. Är denna utväg icke fram— komlig eller är fråga om en allmän ökning av arbetstiden utöver den lagen medger — t. ex. vid en epidemi —— kan Arbetarskyddsstyrelsen medge en förhöjning av den ordinarie arbetstiden.

I remissyttrandena har till sist föreslagits att elever icke skall falla under arbetstidslagstiftningen. Bl. a. har som skäl åberopats, att man skulle få två kategorier elever, nämligen sådana, som faller under lagen och sådana som faller utanför. De förra skulle utgöras av elever med kontant avlöning. Utredningen vill framhålla att någon tudelning icke är att befara. Samtliga elever uppbär ersättning för utfört arbete; alla har nämligen åtminstone fri kost och fri bostad.

Någon anledning att lägga eleverna utanför lagstiftningen finnes enligt utredningens uppfattning icke. Särskilt med tanke på elevernas ungdom synes det omöjligt motivera att de skulle ställas utanför arbetstidslagens skydd. För tydlighetens skull bör tilläggas, att eleverna givetvis faller under lagen endast under den tid de deltar i arbete eller i samband därmed anordnad undervisning.

Rörande sättet för beräkning av jour— och beredskapstid hänvisas till kap. VI. Nämnas må för fullständighetens skull att utredningen rekom- menderar parterna att träffa överenskommelse om sättet för jourtidens

beräkning.

• Sida 213
•  Original

Under hänvisning till det anförd—a föreslår utredningen att kroppssjuk- husen införes under lagstiftningen och att arbetstiden begränsas per månad. Arbetstiden skall högst få uppgå till tio timmar per dygn, dock en gång i veckan elva timmar.

F. SINNESSJUKHUS

Vardag | Söndag ! Summa

Lediga dagar ......... 332 500 35' 6 Arbetade dagar ....... 66"8 50'0 64'4 Summa 100'0 1000 1001)

A. Arbetsdagarnas längd. Procent.

Tabell 16. Vårdaustalter för lättskötta sinnessjuka.

Bruttoarbetstid Nettoarbetstid Antal timmar Vardag Söndag Vardag Söndag Under 5 —— —— 3'0 — 5 men ej 6 3'0 _— —— — 6 » » 7 _ 3-3 __ 7 » » 8 —— _ — — 8 » » 9 3'3 —- 50 4'4 9 » » 10 — _ 72'1 41'2 10 » » 11 11'4 — 5'7 1'5 11 » » 12 5'0 88 101) 338 12 » » 13 503 39'7 191 13 och över 27'0 51'5 — — Summa 1001) 1000 1001) 1000 B. Ledighetens omfattning. Procent. Vardag Söndag Summa Lediga dagar ......... 21'7 46'9 25'3 Arbetade dagar ....... 78'3 53'1 74'7 Summa 100'0 100'0 100'0

• Sida 217
•  Original

ungefär 10 % och mellan elva och tolv timmar 13,8 %. Sannolikt torde en icke så liten del av den sistnämnda gruppen ha en arbetstid av just elva timmar. Man torde kunna räkna med att ungefär 1/5 av antalet å vardagar utförda arbetspass har en sådan längd att den överstiger vad som angavs i utredningens preliminära förslag.

På söndagarna är nettoarbetstiden något längre. Inemot 40 % av arbets- passen har en längd, som överstiger det maximum utredningen har före- slagit. Övriga arbetspass synes emellertid falla inom ramen för detta. Av tabellen framgår vidare omfattningen av antalet lediga vardagar och sön- dagar. Den regel som återgivits i det föregående synes ha tillämpats å de i undersökningen ingående sjukhusen. 2/3 av alla vardagar utgöres av ar— betade dagar och 1/3 av lediga. Hälften av samtliga sön- och helgdagar är lediga.

? Det framgår av tabell 16 att 11 % av arbetsdagarna på vårdhemmen för | lättskötta sinnessjuka har en längd av minst elva timmar. Denna pro- 1 portion stiger på söndagarna till ungefär hälften. Det framgår vidare att i arbetsdagarnas längd är betydligt mera differentierade än å främst de stat- ; liga sinnessjukhusen. % l

? l l i l i

behovet. Med tillfredsställelse kan förbundet konstatera, att utredningen medvetet eftersträvat att åstadkomma smidiga bestämmelser med möj— ligheter för arbetsmarknadens parter att bibehålla en relativ frihet att träffa uppgörelser som tillgodoser det primära behovet. Förbundet framhåller att flertalet av de i lagförslaget intagna paragraferna icke tilldrar sig särskilt intresse från förbundets sida. >>Av de skäl, som förbundet redan ovan an- fört om förlossningsvårdens natur och de krav på uppoffringar av fritid, som tillgodoseendet av patientens behov av vård ställer på förlossnings— vårdcns utövare, torde någon särskild entusiasm över att förslaget efter- strävat begränsningar i huvudmännens rätt att uttaga övertid icke från förbundets sida komma att visas. För förbundets medlemmar måste det däremot bli av vital betydelse, att övertidsarbetet liksom även beredskaps- och jourarbetet, nödvändigt förknippat med tjänsten, på ett rimligt sätt ekonomiskt kompenseras.»

Förbundet slutar sitt yttrande med att såsom allmänt omdöme fram- hålla att, oaktat lagförslaget icke i nämnvärd grad kommer att berö'a för— bundets medlemmar, förbundet dock tillstyrker detsammas upphöjande till lag.

Svenska barnmorskeförbundet har sedermera till utredningen ingivit vissa kompletterande uppgifter. För 430 anstaltsbarnmorskor är arbets— tiden för närvarande reglerad. De tjänstgör vid ca 80 olika förlossnings— anstalter vid vilka arbetstiden bestämts till 192 timmar under fyra veckor. Av dessa är omkring 100 anställda vid 35 förlossningsanstalter, var och en med två—tre tjänstgörande barnmorskor. För att möjliggöra att dessa barnmorskor får reglerad arbetstid inkallas regelbundet distriktsbarn— morskor som avlösare. 125 barnmorskor har oreglerad arbetstid. Av dessa är ca 80 anstalts— och 45 distriktsbarnmorskor. De tjänstgör vid ca 100 mindre förlossningsanstalter med en—två tjänstgörande barnmorskor vid varje. Dessa barnmorskor har dygnstjänstgöring.

Övriga barnmorskor, som uppgår till omkring 700, tjänstgör enligt Barn- morskeförbundet i den öppna förlossningsvården.

Enligt det material som utredningen inhämtat eller som eljest ställts till utredningens förfogande visar det sig, att några svårigheter över huvud taget icke gör sig gällande att lägga de förlossningsanstalter under lag- stiftningen, där antalet anstaltsbarnmorskor uppgår till fyra eller till högre antal. Särskilt å de större förlossning—sanstalterna är arbetstiden för när— varande reglerad på ett sätt, som medger att de utan vidare kan föras in under lagen.

Ä förlossningsanstalter, som är mindre än de nyss nämnda, gestaltar sig förhållandena något annorlunda. Här är arbetsuppgifterna icke så omfat— tande; den oregelbundna beläggningen medför att befattningshavarna tid- vis icke har fullt arbete. På grund av arbetets natur måste befattnings—

• Sida 222
•  Original

222 havarna emellertid, oavsett om aktuella arbetsuppgifter finnes, uppehålla sig å anstalten eller i varje fall i dess omedelbara närhet. Å dessa mindre förlossningsanstalter blir sålunda i arbetstiden insprängda längre eller kor- tare intervaller av jom'tid.

Å de förlossningsanstalter, vid vilka endast en barnmorska jämte avlö— sare sysselsättes, synes arbetet ha den natur att det genom undantaget för oregelbundet arbete blir lagt utanför arbetstidslagen.

Vid anstalter som sysselsätter två barnmorskor brukar tjänstgöringen mellan dessa fördelas så att man arbetar varannan dag, varvid en distrikts- barnmorska rycker in som avlösare på anstaltsbarnmorskornas lediga dagar. I vissa fall får förlossningsanstalter av denna storleksordning arbetstiden ordnad så att man endast har en anstaltsbarnmorska och i stället två distriktsbarnmorskor. Vid anstalter med två anstaltsbarnmorskor kan emellanåt särskild tjänstgöringstid, exempelvis kl. 7—20, vara fastställd för de å anstalten sysselsatta befattningshavarna. En dylik arbetstid får emeller- tid betraktas som en fingerad tidsangivelse enär barnmorskorna i stor ut— sträckning är bundna vid anstalten under hela det dygn det ankommer på dem att uppehålla sig å denna. De tjänstgöringstider som är föreskrivna överstiger något det dygnsmaximum som utredningen föreslår. Detta är fallet icke endast på de förlossningsanstalter där två anstaltsbarnmorskor är anställda utan även å de där tre arbetar. Vid dessa senare anstalter ut- göres arbetsdagen ofta av tio och en halv timmar, medan natten omfattar tolv.

För det fall att tre barnmorskor är sysselsatta vid en anstalt synes hinder icke möta att upplägga tjänstgöringsschemat efter systemet med treskift, varvid vederbörande distriktsbarnmorska eller annan barnmorska får rycka in under befattningshavarnas lediga dagar. Frågan huruvida detta är reali- serbart beror emellertid på tillgången på barnmorskor. Skulle denna vara otillräcklig får dispens för förhöjt dygnsmaximum beviljas. Detta synes även bli nödvändigt vid förlossningsanstalter med endast två barnmorskor.

Under åberopande av det anförda föreslår utredningen att även sluten förlossningsvård införes under arbetstidslagstiftningen samt i fråga om begränsningsperiod och dygnsmaximum hänföres till samma grupp som kroppssjukhuscn.

3. Ålderdomshem o. dyl.

Förhållandena vid ålderdomshemmen påminner om de vid kroppssjuk- hu-sen. Liksom vid dessa måste verksamheten hållas i gång dygnet runt. Under dagen är ett väsentligt större antal befattningshavare i arbete än under natten, då arbetsstyrkan är inskränkt till ett minimum. Liksom ä

• Sida 223
•  Original

kroppssjukhuscn förekommer i stor utsträckning delad tjänstgöring. Detta innebär att personalens arbetstider avbrytes icke endast av måltidsraster utan även av lediga timmar.

Enligt kollektivavtal mellan Svenska stadsförbundet och Svenska kom- munalarbetareförbundet är arbetstiden begränsad till 192 timmar under fyra veckor. Dygnsmaximum är fastställt till elva timmar. Samma begräns— ningsperiod finnes i det för landskommunerna gällande avtalet.

Arbetet på ett ålderdomshem börjar i regel vid 7-tiden, då skötsel av åldringarna och städning äger rum. Sedan föreligger förhållandevis mycket arbetsuppgifter till dess lunchen är undanstökad. Eftermiddagen är jäm— förelsevis lugn. Det är också då som personalens lediga timmar inlägges. Själva dagarbetet slutar någon gång mellan kl. 18 och 19.

Arbetstidsschemana vid ålderdomshemmen är enklare utformade än de vid kroppssjukhusen. Att så skall förhålla sig ligger för övrigt i sakens natur. Den värd, som lämnas å ett ålderdomshem, är av väsentligt enklare beskaffenhet än å kroppssjukhuscn. Utredningen får för närmare känne- dom om arbetsdagarnas utseende hänvisa till kap. IV, Avsnitt E.

Enligt vad utredningen funnit föreligger vid en jämförelse mellan kropps- sjukhusen och ålderdomshemmen i arbetstidshänseende egentligen endast en olikhet av någon betydelse. Den del av dygnet under vilken dagtid räknas är på ålderdomshemmen något kortare än på kroppssjukhusen. I bägge fallen börjar dagen kl. 7 men som redan nämnts slutar dagarbetet någon gång mellan kl. 18 och 19; dagtiden blir alltså en till två timmar kortare än på kroppssjukhuscn. Dock må nämnas att i vissa fall någon av dagpersonalen kvarstannar en eller ett par timmar längre, varigenom nattpersonalens arbetstid minskas i motsvarande grad.

Det blir för dagpersonalens del väsentligt lättare att i fråga om ålder- domshemmen hålla sig inom föreskrivet dygnsmaxima-111 än vad fallet är å kroppssjukhusen. På grund av de lediga timmar, vilka såsom redan nämnts regelmässigt inlägges, uppstår faktiskt inga svårigheter då det gäller dag- personalen. Vid ett studium av de arbetstidsschema som via länsstyrelserna insänts till utredningen har endast undantagsvis arbetsdagar överstigande elva timmar visat sig förekomma. Tilläggas må dock att vissa problem i samband med tjänstgöring å söndagar kan ge sig till känna å de små ålderdomshemmen i likhet med vad fallet är i fråga om sjukstugorna.

Nattpersonalens tjänstgöringstid å ålderdomshemmen blir längre än å kroppssjukhuscn. I regel synes personalen på natten vara i arbete ungefär tolv timmar. Det är då det gäller att bedöma nattpersonalens arbetstids- förhållanden viktigt att skilja mellan de större ålderdomshemmen och de mindre. Särskild nattpersonal finnes nämligen endast å de större hemmen. Vid de mindre hemmen, där personalen i huvudsak endast består av en föreståndare och några biträden, förekommer icke nattjänst utan endast

• Sida 224
•  Original

uattjour. I detta fall förorsakar sålunda de mindre anstalterna inga siir- skilda problem i arbetstidshänseende.

Kvar står det faktum att personalen nattetid å de något större ålder— domshemmen har en arbetsdag som med två timmar överstiger det maxi— mum som enligt utredningen bör förekomma nämligen tio timmar. Dock har utredningen 'som nämnts i olika sammanhang föreslagit en arbet-s- tid av elva timmar en gång i veckan. * För att förkorta nattjänstgöringen kan man överväga att låta någon i bland dagpersonalen komma tidigare på morgonen, exempelvis kl. 6. Vidare i kan en förkortning av natten ske så att nattpersonalens arbete börjar först * kl. 20 eller 21. 1

Som framgått av den föregående redogörelsen föreligger icke större pro— 1 blem att införa ålderdomshemmen under den av utredningen föreslagna * arbetstidslagstiftningen. Att så förhåller sig framgår även av de remissvar 1 som avgivits över utredningens preliminära lagförslag. I detta hade arbets— tiden per dag maximerats till tio (elva) timmar. Ehuru så icke klart fram- går, kan liian dock utgå från att remissmyndigheterna i regel räknade med att månaden skulle utgöra maximal begränsningsperiod.

Länsstyrelsen i Norrbottens län tillstyrker förslaget att inordna ålder- * domshemmens personal under arbetstidslagen. En annan ståndpunkt in— tar emellertid Länsstyrelsen i Södermanlands län. Enligt länsstyrelsen vill det synas som om något behov av arbetstidens reglering i lag icke vore för handen, varför den närmast är böjd att förorda ett bibehållande av gällande undantag. Svenska landskommunernas förbund framhåller svårig— heterna för de små ålderdomshemmen. .

Fattigvårdsnämnden i Stockholm påpekar, att arbetstiden för ålderdoms- hemmens personal redan är reglerad på sådant sätt, att en tillämpning av i lagen enligt utredningens förslag icke skulle erbjuda större svårigheter. I några fall, där begränsningsperioden är längre än fyra veckor, skulle dock en ändring av tillämpade arbetstidsschema bli nödvändig. Fattigvårds- : nämnden ifrågasätter emellertid om icke arbetstidsförhållandena härvid ur i personalens synpunkt skulle bli mindre förmånliga. Till sist framhåller ! fattigvårdsnämnden att lagen i fråga om pensionärer på ålderdomshem ! blir utan betydelse, enär arbetstiden för dem ej kan tänkas utökad till lagens maximum.

Med hänsyn till det anförda föreslår utredningen, att ålderdomshemmen införes under arbetstid-slagen och att arbetstiden regleras på samma sätt som för kroppssjukhusens och sinnessjukhusens personal, d. v. 5. att be— .; gränsningsperioden bestämmes till högst en månad och dygnsmaximum till tio (elva) timmar. Undantag—svis må i fråga om de mindre ålderdomshem- men dispens lämnas om förlängt dygnsmaximum å söndagar.

• Sida 225
•  Original

Med anledning av vad några remissmyndigheter framhållit vill utred— ningen tillägga att all å ålderdomshemmen förefintlig personal skall falla under lagen, sålunda även ekonomipersonal, därest den ej blir und-antagen genom särskild bestämmelse i lagen. Pensionärerna å ålderdomshemmen kommer att falla under lagen endast i de fall, då vederlag utgår för deras arbete.

H. UPPFOSTRAN OCH UNDERVISNING

Genom en är 1921 i 1 (j allmänna arbetstidslagen intagen bestäm- melse undantogs från lagens tillämpning arbete, som har till ändamål att bereda uppfostran eller undervisning eller att tillgodose annat därmed jämförligt behov. Stadgandet tillkom i samband med att allt arbete som har till ändamål att bereda sjukvård 0. dyl. lades utanför lagen. Behov av en laglig arbetstidsreglering för lärare och likställda ansågs ej före— ligga. I enlighet härmed har all verksamhet vid såväl offentliga som en- skilda uppfostrings— och undervisningsanstalter varit undantagen från lagens tillämpning. Vissa dylika anstalter skulle för övrigt ha varit undantagna till följd av att verksamheten där ej bedrivits såsom rörelse eller att ar— betet bedrivits av staten. Till arbete, som har till ändamål att tillgodose med uppfostran eller undervisning jämförligt behov, har Arbetsrådet hän- fört exempelvis arbete vid friluftsmuseet Skansen och vid sjömanshem— met i Göteborg.

Utredningen framhöll i sin ursprungliga promemoria att tvekan icke råder om att arbetstiden för den egentliga lärarpersonalen ej bör regleras genom lag. En viss del av denna personals arbetstid åtgår till förberedande av lektioner, rättande av skrivningar o.dyl., vilka arbetsuppgifter är av den natur, att arbetstidens längd ej låter sig kontrollera. Verksamheten är särpräglad och lämpar sig ej för en laglig reglering av arbetstiden. Utred- ningen fann det vidare lämpligt att personal vid sådana institutioner som ungdomsvårdsskolor, barnhem och liknande, vilken handhar själva uppfost- ringsarbetet, jämställes med lärarpersonalen. Inom förevarande verksam- hetsområde förefinnes emellertid åtskilliga andra grupper arbetstagare, vilka både bör och kan inordnas under lag. Som exempel kan nämnas eldare, maskinister, vaktmästare och ekonomipersonal.

I sitt preliminära lagförslag upptog utredningen följaktligen ett stad- gande av innehåll att personal, som har till uppgift att bereda undervis- ning, uppfostran eller tillgodose annat därmed jämförligt behov, ej skulle räknas såsom arbetstagare vid tillämpning av lagen. Undantaget infördes i 2 tj tillsammans med undantagen för vissa andra speciella grupper arbetstagare. Övrig inom området verksam personal skulle alltså, därest ingen annan särbestämmelse blev tillämplig, t. ex. för arbetsledare eller kontorspersonal, inordnas under lagen.

• Sida 226
•  Original

Från de remissmyndigheter, som uttalade sig om utredningens prelimi- nära förslag i denna del, gjordes ej någon erinran mot principerna i för— slaget. Skolöverstyrelsen ansåg det sålunda värdefullt att lärare och med dem jämförlig personal undantages från lagens tillämpning. Styrelsen för Skaraborgs och Älvsborgs läns skol- och arbetshem Johannesberg fann det vidare vara psykologiskt betydelsefullt att övrig personal å området lägges under lagen.

I underremisser till Skolöverstyrelsen antogs, att vårdarinnor vid dömstumsskolor och blindinstitut skall undantagas från lagstiftningen. Svenska landstingsförbundet var tveksamt till vilken grupp vårdarinnor och vårdbiträden på barnhem och hem för bildbara sinnesslöa skall anses höra; dylik personal deltar enligt förbundet ofta ej enbart i vården och uppfost— ringsarbetet utan även i hushållsarbetet. Svenska stadsförbundet antog att vårdarinnor och vårdbiträden vid ungdomsvårdsskolor och liknande an— stalter undantages, enär visst uppfostrings- och vårdarbete åvilar denna

personal.

Utredningen finner, att arbetsuppgifterna för kategorien vårdarinnor och vårdbiträden ej kan jämställas med lärarpersonalens. Arbetstagarna ifråga har i regel en allmän tillsyn över de på resp. anstalt intagna; deras huvudsakliga arbete består i uppgifter, som ligger sjukvården nära. Arbetstiden är för närvarande reglerad i vissa fall i kollektivavtal, i andra fall enligt tjänstgöringsreglementen och är i regel bestämd till 192 timmar per fyraveckorsperiod. Framför allt på mindre anstalter kan dygnsmaxi— mum överskrida det i lag angivna. Härtill bidrar emellertid oftast jour— tjänst i viss omfattning och några svårigheter att tillämpa ett dygnsmaxi- mum på i varje fall tio (elva) timmar synes ej föreligga. Arbetstiden går vidare att kontrollera; arbetet utföres helt inom ramen för uppgjorda tjänst- göringslistor. Med hänsyn till vad nu anförts anser utredningen, att arbets- tagarna ifråga bör föras under lagen. De för sjukvårdspersonal föreslagna normerna torde därvid böra tillämpas. Utredningen föreslår sålunda att för- längd begränsningsperiod och förhöjt dygnsmaximum skall gälla för vård-

personalen.

Socialstyrelsen framhöll två kategorier arbetstagare vid ungdomsvårds- skolorna och några alkoholistanstalter. Det är här till att börja med fråga om särskilt yrkesutbildad arbetskraft, som vid nämnda inrättningars jordbruks- och trädgårdsdrift utövar viss undervisningsverksamhet. T ve- kan kan råda huruvida denna personal i förevarande avseende är att jäm- ställa med den egentliga lärarpersonalen. Utredningen finner emellertid dessa arbetstagare, som visserligen deltar i jordbruks- och trädgårdsar- betet men allenast i undervisande syfte, vara att anse som arbetsledare eller i varje fall intaga en med dem jämförlig ställning. _ Socialstyrelsen

• Sida 227
•  Original

% | | !

erinrade vidare om sådana grupper som rättare, ladugårdsförmän och träd— gårdsmästare. Arbetstagaregrupper i liknande ställning finnes, enligt vad utredningen erfarit, även vid jordbrukets och trädgårdsskötselns undervis- ningsanslalter. Dessa arbetstagare bör enligt utredningens uppfattning icke hänföras till ifrågavarande undantag, enär de deltar i arbetet. Till följd härav faller de utanför jämväl begreppet arbetsledare såsom utredningen definierat detta begrepp, och de skall sålunda vara underkastade lagens reglering.

Överstyrelsen för yrkesutbildning ansåg att föreståndare för skolhem bör jämställas med lärare. Dessa arbetstagare deltar dock ej alls i under- visningen. Deras arbetsuppgifter är emellertid enligt vad upplysts helt administrativa, och de faller otvivelaktigt in under kategorien kansli— och kontorspersonal.

Statskontoret ansåg det oklart, huruvida ekonomi— och vårdpersonal vid skolhem och vårdanstalter skulle falla under lagen. Skolöverstyrelsen fann att arbetstiden för heltidsanställda Skolsköterskor och viss ekonomiper- sonal i förmansställning svårligen låter sig närmare reglera. Anledning saknas emellertid att i detta sammanhang göra undantag för skolsköter- skorna; dessa kan otvivelaktigt jämställas med sjukvårdspersonal i öppen vård. Vad beträffar den åberopade ekonomipersonalen är avgörande, huru— vida den kan räknas till kategorien arbetsledare eller ej, och utredningen hänvisar till vad på annan plats härom anförts.

Skolöverstyrelsen och Svenska stadsförbundet framhöll att arbetstiden för personal, sysselsatt inom skolmåltidsverksamheten, kan regleras genom lag. Så bör ock enligt utredningens uppfattning ske. Vad avser elevhushåll vid internatskolor ansåg Skolöverstyrelsen det icke uteslutet att lagstift- ningen må omfatta även personal vid dylika hushåll. Styrelsen för Väst— kustens ungdomsskolas folkhögskola i Ljungskile fann det däremot onö- digt, att arbetstidslagen skall tillämpas på dessa arbetstagare, och åberopade därvid nu rådande praxis att serveringsverksamhet, anordnad på så sätt att den påminner om förhållandena i ett hem, ej betraktas som rörelse. Med hänsyn bl. a. till att husligt arbete föreslås skola inordnas under lagstiftningen finner utredningen emellertid att skäl till undantagande av nu ifrågavarande personal från laglig reglering av arbetstiden saknas.

Några remissmyndigheter, däribland Svenska stadsförbundet, framhöll att arbetet för vaktmästare vid bl. a. skolor är såväl okontrollerbart som oregelbundet. Arbetstidslagens bestämmelser bör ej bli tillämpliga på dessa arbetstagare. Stadsförbundet anförde att vaktmästarnas sysselsättning är av skiftande omfattning och förläggning såväl inom dygnet som under de olika årstiderna samt att de utför ett relativt självständigt arbete, som ej utan orimliga konsekvenser kan övervakas.

De förutsättningar som utredningen på annan plats uppställt för att ett

• Sida 228
•  Original

arbete skall anses vara okontrollerbart eller oregelbundet föreligger emeller— tid ej här; i denna fråga hänvisas till vad ovan i detta kapitel Avsnitt B anförts. Utredningen finner följaktligen att vaktmästarna bör inordnas under lagen. Här bör emellertid påpekas möjligheten av att genom överens- kommelse bestämma arbetstiden för en längre period än den i lagen medgivna.

Under hänvisning till det anförda föreslår utredningen att det nuvarande undantaget begränsas till att avse arbete, som är att hänföra till uppfostran eller undervisning, d. v. 5. den egentliga lärarpersonalen. Tidigare har utred- ningen föreslagit att personalen vid ålderdomshem o. dyl. anstalter skall erhålla sin arbetstid reglerad per månad med förhöjt dygnsmaximum. Till följd härav föreslår utredningen att all personal inom den slutna social— I 4 | | . l . vården — med undantag för sådana som utför arbete hänförligt till upp- fostran eller undervisning — införes under allmänna arbetstidslagen och erhåller arbetstiden begränsad på dylikt sätt.

! l l l l i | I |

avser bränntorv, avhängig av tillgången till och priserna på annat bränsle. De i tillverkningen av bränntorv ingående arbetsmomenten är huvudsak- ligen följande: upptagning (i regel med maskin), ältning samt torkning (inkluderande vändning, kupning och stackning). Hela detta arbete äger i regel rum utomhus och sträcker sig oftast ej utöver sommarsäsongen. Ett speciellt slag av bränntorv utgör frästorven. Medelst Specialmaski- ner upptages torven ur mossen i form av pulver, vilket till en början torkas ute på mossen; därefter stackas det samt tages successivt in i fabrik och torkas ytterligare. I regel pressas det slutligen samman till briketter. Arbetet inomhus pågår jämväl vintertid. —— Upptagningen av torv, som skall användas till torvströ, sker i regel manuellt; den ältes ej utan torkas, pressas och rives, oftast inomhus. Sistnämnda arbetsmoment kan bedrivas mera jämnt under hela året. — Någon bestämd gräns mellan upptagningen och den Vidar-e bearbetningen synes ej gå att draga. De olika j arbetsmomenten är sammanhängande, och någon specialisering av arbe— ] tarna för olika uppgifter äger -— med undantag för maskinpersonalen _ l i regel ej rum. Antalet arbetare ökas dock givetvis under sommarsäsongen '( för arbetet ute på mossarna. Även i fråga om detta näringsområde införskaffade utredningen till en början upplysningar rörande verkningarna av näringens eventuella , införande under den nuvarande allmänna arbetstidslagen. l

Torvindustriförbundet meddelade då (januari 1951), att bränntorv- tillverkningen låg nästan nere och att verksamheten omfattade huvudsak- ligen tillverkning av torvströ. För förbundets verksamhetsområde gällande kollektivavtal stadgade samma arbetstider som gällde inom övrig indu- stri; övertidsarbete torde enligt förbundet ej heller förekomma i större omfattning än vid andra industrier. Förbundet ansåg sig därför ej böra göra någon erinran mot att undantaget slopades, såvitt avsåg den indu— striellt drivna torvproduktionen. Yttrandet aVSåg sålunda ej den torv— produktion, som bedrevs som binäring till jordbruk eller skogsbruk.

• Sida 233
•  Original

i i !

Aktiebolaget Svensk torvförädling, som är statsägt och som för närva- rande ensamt i Sverige tillverkar frästorv i större omfattning, ansåg det olämpligt att slopa förevarande undantag. Torvupptagningen krävde synnerligen omfattande övertidsarbete. År 1950 hade antalet övertids- timmar nnder sommaren varierat mellan 197 och 265 per arbetare. Vid gynnsammare väderleksförhållanden än de, som rådde under säsongen 1950, kunde antalet övertidstimmar under säsongen komma att stiga till mellan 250 och 350 per arbetare. För lastnings- och transportarbetarna uppgick övertiden till mellan 400 och 680 timmar per år. 35 % av frästorv- produktionen skedde på övertid; denna produktion kunde göras bärkraf- tig endast under förutsättning att väderleksförhållandena utnyttjades maximalt och att arbetet sålunda koncentrerades. Arbetet utfördes i skift under dagtid, varjämte arbetstagarna åtog sig den övertid, som kunde bli erforderlig. Under gynnsamma väderleksförhållanden kunde övertidsarbetet under en fyraveckorsperiod komma att uppgå till 150 timmar per arbetstagare. Därest arbetstidslagens bestämmelser skulle tillämpas, erfordrades ytterligare arbetskraft, vilket skulle i hög grad öka tillverkningskostnaderna. Övertidsarbetet vore emellertid synnerligen säsongbetonat; personalen kunde arbeta under betydligt lugnare förhål— landen under övriga åtta månader av året. Ett slopande av undantaget kunde förvandla bolagets industri till en icke bärkraftig rörelse. För att säkra produktionen under en kristid borde industrien ha möjligheter att utveckla sig under normala förhållanden.

I sin preliminära promemoria anförde utredningen, att den omständig— heten, att en verksamhet bedrives endast Viss del av året, ej vore något skäl för att medge rätt att under produktionstiden uttaga synnerligen långa arbetstider. Man kunde nämligen ej utgå ifrån att de anställda kunde begagna annan del av året för rekreation. De kunde ha andra ar- betsuppgifter att utföra eller för sitt uppehälle vara beroende av att få arbeta under hela året. Denna uppfattning hade utredningen anfört som stöd för förslaget att inordna flottningsarbetarna under arbetstidslagstift- ningen, vilket förslag statsmakterna godtagit. I det preliminära förslaget till ny arbetstidslag borttog utredningen följaktligen ifrågavarande un- dantag.

Arbetarskyddsstyrelsen framhöll i sitt remissvar bl. a., att torvupptag- ningen torde oftast utföras på beting utan att arbetsgivaren har reda på när och hur länge de anställda arbetar. Vissa arbeten faller för övrigt sannolikt utanför lagen på grund av undantaget för oregelbundet arbete. Övervägas borde, om icke annat arbete vid upptagning av torv än sådant, som regleras av samband med mekaniskt driven arbetsprocess, skall genom stadgande i lagen läggas utanför denna.

• Sida 234
•  Original

Torvindustriförbundet förklarade sig intet ha att erinra mot utred— ningens förslag. _- Aktiebolaget Svensk torvförädling meddelade under hand, att bolaget vidhöll de synpunkter, som det tidigare framfört till ut- redningen.

Svenska fabriksarbetareförbundet tillstyrkte förslaget. Sedan före- nämnda bolags yttrande delgivits arbetstagareorganisationen, förklarade denna, att förslaget borde godkännas i oförändrat skick. Man framhöll emellertid, att därest de i bolagets uttalande framförda betänkligheterna skulle besannas, möjligheter förefunnes att dispensvägen erhålla en ut- sträckt övertid när sådan är erforderlig.

Viss del av förevarande arbete, främst den manuella torvupptagningen samt torkningen, torde vara att hänföra till kategorierna okontrollerbart eller oregelbundet arbete. I övrigt får torvproduktionen dock anses vara ur arbetstidssynpunkt både kontrollerbar och regelbunden. Vad avser speciellt frästorvproduktionen synes emellertid omfattande övertidsarbete vara erforderligt med hänsyn till nödvändigheten av att utnyttja gynnsam väderlek. Fabriksarbetareförbundet är också medvetet om att i dylika fall dispens från Arbetarskyddsstyrelsen blir nödvändig. Något hinder för ett inordnande av verksamheten under lag förefaller ej vara för handen. De problem, som skulle kunna uppstå, torde ej bli mera svårlösta än de som hör samman med t. ex. flottningsarbetet. Utredningen vidhåller vad i den preliminära promemorian anförts om önskvärdheten av en i lag reglerad arbetstid på området.

Med hänsyn till det anförda föreslår utredningen att upptagning av torv samt tillverkning av bränntorv och torvströ inordnas under arbetstids- lagstiftningen.

!

|

I

|

kortare tid på vintern eller tvärtom.

Frågan uppställer sig emellertid huruvida de heltidsanställda fastighets- arbetarnas tjänstgöring skall anses vara ur arbetstidssynpunkt kontroller- har eller ej. En viss form av fastighetsförvaltning förefinnes städse. Vad beträffar de större fastighetskomplexen torde denna vara så utvecklad, att vederbörlig övervakning av arbetstiderna kan ske. Jämväl eljest lär

j arbetsgivaren eller hans ställföreträdare i regel ej vara undandragen möjlig— , heten att kontrollera när det dagliga arbetet börjar och slutar. Bortsett l från de fall då varken arbetsgivaren eller någon hans representant bor i ' fastigheten, synes övervakandet av ifrågavarande arbetes anordnande ej bli svårare att genomföra än motsvarande övervakning med avseende å husligt arbete. Sannolikt kan förhållandena dock i vissa fall vara sådana, att arbetet måste såsom okontrollerbart bli undantaget från lagens till- lämpning.

Det nu gällande undantaget för portvakt, som väsentligen förrättar sitt arbete i bostaden, torde, såsom tidigare framhållits, ej vara aktuellt för fastighetsarbetare. Med hänsyn till de skiftande göromål som åvilar en fastighetsarbetare, främst eldning och renhållning, kan han nu endast i undantagsfall sägas utföra huvudparten av sitt arbete i bostaden. De fall, där detta förhållande dock kan sägas vara för handen, synes böra bedömas på samma sätt som utredningen föreslagit i fråga om industriportvakter.

Utredningen föreslår sålunda, att arbete, som åligger portvakt och av honom väsentligen förrättas i hans bostad, skall föras under lagen.

• Sida 242
•  Original

J. ANTALSBEGRÄNSNINGENS BORTTAGANDE

Såsom utredningen framhållit i kap. II övervägde den på sin tid att på olika sätt utsträcka den nuvarande allmänna arbetstidslagens tillämpnings- område. Dessa överväganden innebar jämväl borttagandet av det inom den allmänna arbetstidslagen förefintliga undantaget för småföretag. Lagen ägde nämligen tillämpning endast å företag som i regel har flera än fyra anställda. Nämnas må att en antalsbegränsning även finnes i lantarbets- tidslagen. Frågan om antalsbegränsningens borttagande i den senare lagen behandlas i kap. V.

Från början gällde frågan alltså, huruvida småföretagen skulle kunna föras in under en arbetstidslag, som begränsade arbetstiden till 48 timmar i veckan med ett dygnsmaximum om nio timmar. I denna fråga tillskrev utredningen på sin tid bl. a. Svenska arbetsgivareföreningen, Handelns ar- betsgivareorganisation och Sveriges hantverks- och småindustriorganisa- tion. Härvid anfördes bl. a. följande.

Svenska arbetsgivareföreningen uppehöll sig till betydande del vid de problem, som skulle uppkomma för trafikens del, därest antalsbegräns— ningen borttages. Detta problem behandlas emellertid i Avsnitt D, Trafik- personal, av förevarande kapitel. Från vad som anföres om biltrafiken bort- ses sålunda i detta sammanhang.

I fråga om andra verksamhetsområden, som skulle beröras av antals- begränsningens borttagande, nämner Arbetsgivareföreningen vaktbolag. Dessa har, då antalet vid ett vaktbolag anställda överstiger fyra, för när- varande dispens i fråga om s. k. separatvakter eller som de numera kallas stationärvakter. De utför enligt senare lämnade uppgifter i huvudsak port- vaktsarbete även om de emellanåt kan göra någon rond. Arbetstid—en uppgår till 55 timmar per vecka med ett dygnsmaximum om 16 timmar. Jämväl för s. k. distriktsvakter har dispens medgivits. Dessa arbetar på kvällar och nätter då de besöker ett flertal olika arbetsplatser. Dygns— maximum utgör tolv timmar; arbetstiden är 48 timmar per vecka. Det är angeläget, framhålles det, att dispens för framtiden kan beviljas i samma omfattning som för närvarande.

Svenska arbetsgivareföreningens uttalande kan sammanfattas så att föreningen icke motsätter sig en sänkning av antalsbegränsningen. Dock bör under lagen endast falla arbetsgivare som regelmässigt sysselsätter arbetstagare.

Även Handelns arbetsgivareorganisation har uttalat sig i förevarande angelägenhet. I fråga om andra verksamhetsområden än biltrafiken syntes någon erinran icke resas mot lagens utvidgning. Det får dock betonas, att då Handelns arbetsgivareorganisation gör detta uttalande den förutsätter att detaljhandelslagen icke skulle ändras.

• Sida 243
•  Original

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation uttalade mera allmänt, att i de företag, som tillhör organisationen, tillämpas arbetstider som helt eller väsentligen är i överensstämmelse med den allmänna arbetstidslagens föreskrifter. Hantverks- och småindustriorganisationen upptar emellertid ett speciellt område till behandling, nämligen det som representeras av Skräddarmästarnas riksförbund. Denna organisation företräder ca 2500 medlemmar med över 2 000 anställda. På grund av arbetskraftsbrist har särskilt de mindre företagen under högsäsongen måst utsträcka arbets- tiderna betydligt över åtta—nio timmar per dag. Endast en mindre del av , dessa yrkesutövare beröres av kollektivavtal. Likaledes är endast en del av de anställda fackligt organiserade. Såväl arbetsgivare som arbetstagare har intresse av att utnyttja den goda arbetstillgången under exempelvis ; vår- och höstsäsongerna. Det är vanligt att ackordsavlönade arbetare här- i vid fordrar att få »arbeta över» i den utsträckning de själva anser. Organisa- — tionen tillade, att även inom andra yrkesområden förekommer avvikelser % från arbetstidslagens föreskrifter ehuru i mindre omfattning.

I fortsättningen gjorde Sveriges hantverks- och småindustriorganisation vissa mera allmänt hållna invändningar. Småföretagen har icke lika lätt

, som de större att till alla delar formellt fylla de krav som arbetstidslagen ! uppställer. Man var rädd att företagarens personliga arbetsbelastning skall ' komma att öka. Organisationen befarade, att svårigheter skulle uppkomma % ifall arbetstagarna själva fordrar att få längre arbetstid än l'agen medger. . Sveriges hantverks- och småindustriorganisation tillstyrkte om än med i tveksamhet att undantaget för småföretagen slopas i den allmänna arbets— ! tidslagen. Detta tillstyrkande är emellertid förknippat med att följande villkor blir uppfyllda, nämligen

att lagen utformas så att största möjliga frihet gives att tillgodose säsong- betonad efterfrågan på arbete, såvitt möjligt helt utan formaliteter,

att om anställd arbetare fordrar få arbeta längre tid än lagen medger, ansvar för överträdelse i lika mån drabbar arbetaren,

att den offentliga förvaltningen i här berörda avseenden likställes med det privata näringslivet.

I utredningens preliminära förslag till ny arbetstidslag hade antalsbe- gränsningen slopats. I remissvaren lämnade i allmänhet de statliga myn- digheterna förslaget utan erinran. Svenska arbetsgivareföreningen framhöll även denna gång, att lagen borde begränsas till arbetsgivare, som regel-

i mässigt sysselsätter arbetskraft. Föreningen förordade med hänsyn här- till en antalsbegränsning om en arbetare, d. v. s. samma som i gällande lantarbetstidslag.

Svenska handelsarbetareförbundet tillstyrkte förslaget. Målareförbundet framhöll de speciella förhållanden som är rådande inom målerifacket. Man

• Sida 244
•  Original

nämnde, att småföretag är synnerligen vanliga inom detta område. Av 10 000 företagare inom måleriyrket har 7 000 mycket sällan några arbetare anställda. Av de övriga företagarna har bortåt 2 000 högst en är två i genom— snitt anställda. För kortare tid kan givetvis arbetareantalet ökas till tre eller fyra. Det påpekades, att av de 1 500 firmor, som är anslutna till Målare- mästarnas riksförening, mer än hälften har genomsnittligt två arbetare anställda. Drygt 300 av dessa företag har över fyra arbetare. iX/Iålareför— bundet tillade, att det är på tiden att antalsbegränsningen undanröjes.

Utredningen anser sig böra framhålla, att det här behandlade undan— taget varigenom en skyddslags tillämpningsområde göres beroende av det antal arbetstagare, som sysselsättes vid företaget, är föga överensstäm- mande med lagens syftemål. Ehuru undantag från tillämpningsområdet i vissa fall är nödvändiga, kan dock själva arbetareantalet icke utgöra en rationell grund härför.

Enligt vad remissmyndigheterna framhåller synes utvecklingen nu ha gått så långt bl. a. genom kollektivavtalens utbredning, att arbetstidsför— hållandena vid de mindre företagen redan överensstämmer med vad som gäller för de större. Att småföretagarna skulle ha svårigheter att formellt fylla de krav lagen uppställer betvivlar utredningen.

Utredningen anser sig ej kunna tillmötesgå Svenska arbetsgivareföre- ningens förslag om lagens begränsning till arbetsgivare som regelmässigt sysselsätter minst en arbetstagare. Några problem för dessa småarbets- givare att tillämpa arbetstidslagen synes icke föreligga, då medgiven över- tid blir förhållandevis riklig i dessa fall. Vidare öppnar utredningen möj- ligheter till lättnader i föreskrifterna om anteckning av övertid för främst dessa småarhetsgivare (se kap. VI, Avsnitt F). Svårigheter skulle även uppkomma, då det gäller att avgöra om en arbetsgivare verkligen regel- mässigt har arbetstagare anställda eller ej. Det synes under anförda för- hållanden saknas anledning att belasta lagens administrering med dessa problem, då intet är att vinna med den från arbetsgivaresidan föreslagna begränsningen.

Av de tre villkor som Sveriges hantverks- och småindustriorganisation uppställer tillmötesgår utredningen i huvudsak det första och helt det tredje. Arbetsgivaren får rätt avtala om annan begränsningsperiod och den offentliga förvaltningen införes under lagen. Däremot skulle det strida mot lagstiftningens natur att straffbelägga arbetstagare, som arbetar i större utsträckning, än lagen medger.

Under åberopande av det anförda föreslås att ingen antalsbegränsning införes i den nya arbetstidslagen.

• Sida 245
•  Original

KAPITEL V. FRÅGAN OM SPECIALLAGARNAS UPPHÄVANDE

A. LANTARBETSTIDSLAGEN

Några invändningar av principiell natur mot att utsträcka den allmänna

[ arbetstidslagens tillämpningsområde jämväl till jordbruket torde icke före- , ligga. Frågan om den särskilda lantarbetstidslagen bör bibehållas eller icke | är enligt utredningens uppfattning närmast en praktisk angelägenhet.

Den bör bedömas under hänsynstagande till de verkningar för jordbrukets del, som ett införande under den av utredningen föreslagna allmänna arbetstidslagen skulle medföra.

I nu gällande allmänna arbetstidslag finnes följande undantag: »h) jordbruk jämte därtill hörande binäringar, vilka icke bedrivas såsom själv- ständiga företag, samt byggnadsarbete för jordbruk eller sådan dess binäring som

. nu nämnts ävensom trädgårdsskötsel och djurskötsel, ändock att arbetet bedrives ' utan samband med jordbruk.»

& i j 1 . Tillämpningsområde | | | | |

Gällande lantarbetstidslag äger tillämpning:

5 »l) å jordbruk jämte därtill hörande binäringar, vilka icke bedrivas såsom självständiga företag, samt å byggnadsarbete för jordbruk eller sådan dess bi- . näring som nu nämnts, allt för såvitt i företaget till arbete för arbetsgivares räk—

ning i regel användes minst en arbetare, — — —; samt 2) å trädgårdsskötsel, bedriven såsom självständigt företag, för såvitt däri till arbete för arbetsgivares räkning i regel användes minst en arbetare —— _ _.»

Den allmänna lagen undantar »djurskötsel, ändock att arbetet bedrives utan samband med jordbruk». Djurskötsel, som icke bedrives som binäring till jordbruk, faller sålunda för närvarande utanför lagstiftningen. Fråga är här om exempelvis uppfödning av pälsdjur och renskötsel. Upphäves lantarbetstidslagen och det nuvarande undantaget i allmänna lagen, kom— mer anställda inom dylik djurskötsel att falla under lagen. Renskötsel blir dock undantagen på grund av att arbetet får anses vara oregelbundet och okontrollerbart. Anställda inom galopp- och travtränarverksamhet ligger utanför lagen men har sin arbetstid reglerad enligt avtal, genom vilket arbetstiden begränsas till 48 timmar per vecka och högst åtta timmar per dag.

• Sida 246
•  Original

I lantarbetstidslagens bestämmelser rörande tillämpningsområdet åter- finnes uttrycket »företag». Detta uttryck är mer omfattande än motsva- rande i nu gällande allmänna arbetstidslag, som är begränsad till >>rörelse>> och »särskilt arbetsföretag». Till följd härav faller under lantarbetstids- lagen sådana områden som skötsel av parker, prydnadsträdgårdar och be— gravningsplatser trots att dylik verksamhet icke är att betrakta som rörelse. I utredningens preliminära förslag hade införts begreppet »arbete». Den utvidgning som lagstiftningen skulle undergå genom övergång från begrep— pet »företag» till begreppet »arhete» synes ha föga betydelse.

I fråga om trädgårdsskötsel är lagstiftningen för närvarande begränsad till självständigt bedrivna företag och till företag, som bedrives som bi— näring till jordbruk. En i anknytning till en viss rörelse bedriven träd— gårdsskötsel, från vilken ingen egentlig avsalu förekommer, omfattas för närvarande icke av lagstiftningen. Ett realiserande av utredningens förslag skulle emellertid föra dylik verksamhet in under lagen. Detta synes såvitt utredningen kan bedöma icke möta några hinder.

I 1 5 nuvarande lantarbetstidslag stadgas att denna har avseende jämväl å byggnadsarbete för jordbruk eller sådan binäring till jordbruk som nämnes i lagen. Detta innebär att dygnsmaximum för sådant byggnads- arbete varom här är fråga blir tio timmar ävensom att arbetstiden vinter— tid icke får överstiga 45 timmar per vecka.

Inom jordbruket sysselsättes i huvudsak två slag av byggnadsarbetare. För större byggnadsarbeten, vilka utlämnas på entreprenad, sysselsättes vanliga byggnadsarbetare. I fråga om dessa tillämpas enligt vad utred- ningen erfarit jämlikt avtal sedvanlig 48 timmars arbetsvecka.

' En annan inom jordbruket sysselsatt kategori arbetstagare, som använ- des till byggnadsarbeten, utgöres av jordbrukets egna arbetare. Vid stora jordbruk kan det finnas arbetstagare som året runt år sysselsatta med ny— byggnadsarhete eller med olika slag av reparationsarbeten. Vidare före— kommer att jordbruksarbetare tillfälligt sysselsättes med byggnadsarbete. Det är naturligt att det ur arbetsledningens synpunkt är fördelaktigt att för dessa senare arbetstagare få tillämpa samma arbetstidsreglering som för jordbruket.

Den gällande lantarbetstidslagen har avseende å alla arbetare, som an- vändes inom jordbruket utan hänsyn till yrkestillhörighet. Sålunda kan nämnas att arbetstagare, som uteslutande sysselsättes med exempelvis maskinreparationer, anses falla under lantarbetstidslagen. Även utan det särskilda tillägget för byggnadsarbete skulle sålunda lagen anses tillämplig på av lantarbetsgivare anställda arbetstagare, vilka sysslar med byggnads- arbeten avsedda för jordbruksändamål. Däremot är det uppenbart, att lant- arbetstidslagens arbetstidsreglering, om undantaget tages bort, icke får till—

• Sida 247
•  Original

lämpas för egentliga byggnadsarbetare, även om de sysselsättes med bygg— nadsarbeten för jordbruket.

Oavsett om den nämnda bestämmelsen får stå kvar i lagen eller icke, uppkommer ibland situationer då olika sätt för arbetstidens reglering kan bli tillämpliga. Utredningen har efter prövning funnit att de minsta olägen- heterna uppstår, därest det särskilda tillägget för byggnadsarbete strykes. Utredningen föreslår även att så sker. Då utredningen framlägger detta förslag vill den emellertid understryka att någon ändring i nu tillämpat sätt för tolkning av vad som skall förstås med arbetstagare inom jordbruk icke är avsedd. Därest en lantarbetsgivare i sin tjänst har arbetstagare, som uteslutande sysslar med byggnadsarbete för jordbrukets del, skall dessa sålunda erhålla sin arbetstid reglerad på samma sätt som de egent- liga jordbruksarbetarna.

Samtliga de i det föregående berörda utvidgningarna av lagstiftningen har icke rönt större uppmärksamhet i remissyttrandena. Detta är däremot fallet med förslaget att låta nuvarande antalsbegränsning utgå.

Lantarbetstidslagens tillämpningsområde var i fråga om jordbruket under åren 1937—1945 begränsat till företag med minst tre arbetare. Vid 1945 års lagrevision vidgades området genom att antalsbegränsningen sänk- tes till minst två arbetare. År 1948 minskades den ytterligare, nämligen till en arbetare. Denna begränsning har sedermera varit oförändrat gäl- lande. För trädgårdsskötseln har allt sedan år 1937 antalsbegränsningen varit bestämd till en arbetstagare.

I detta sammanhang kan förtjäna erinras om vissa uttalanden, som gjordes vid 1948 års lagrevision, nämligen då lantarbetstidslagen fick sin nu gällande utformning. Arbetsrådet anförde vid detta tillfälle följande: »Arbetsrådet hyser den uppfattningen, att en ytterligare utvidgning av lant- arbetstidslagens tillämpningsområde vad beträffar jordbruk, mot vilken utvidgning ur principiell synpunkt någon invändning ej torde kunna resas, icke kommer att medföra svårigheter för jordbruket i så hög grad, att hinder för genomförandet av sådan reform kan anses föreligga. Skulle på något håll — på grund av minskade möjligheter till rationalisering eller av andra skäl — avsevärda olägenheter uppstå vid anpassning till laglig arbetstidsreglering, har Arbetsrådet möjlighet att under en övergångstid medgiva behövliga dispenser.»

Departementsch-efen erinrade i prop. 192 till 1948 års riksdag om detta uttalande. Han framhöll att i remissyttrandena över förslaget att sänka antalsbegränsningen hade framhållits, att rationaliseringsmöjligheterna inom det mindre jordbruket alltjämt vore mycket små och att det där- för vore nödvändigt att exempelvis vid sådd och skörd eller eljest då arbetsanhopning förekomme utnyttja den anställda arbetskraften i högre grad än lantarbetstidslagen medgåve. Gentemot dessa remissuttalanden

• Sida 248
•  Original

fanns andra som påtalade, att den rådande konkurrensen om arbetskraften inom jordbruket redan torde ha tvingat de minsta företagarna till att i stor utsträckning tillämpa samma arbetstid för sina anställda som gällde för de större jordbruken.

Departementschefen uttalade i samband med den föreslagna utvidgningen av tillämpningsområdet att denna icke vore ägnad att medföra sådana olägenheter, att de uppvägde angelägenheten av att även arbetstagarna inom det mindre jordbruket bleve delaktiga av det skydd arbetstidslagstift- ningen skänkte. I propositionen föreslogs att lantarbetstidslagen skulle bli tillämplig på varje av lagen omfattat företag, vari arbetstagare användes till arbete för arbetsgivares räkning.

Departementschefen avsåg tydligen att utvidgningen skulle ske så att lagen skulle omfatta alla jordbruk, som regelmässigt sysselsatte arbets- kraft. Det synes vara av denna anledning, som nu gällande lantarbetstids- lag på förevarande punkt erhållit den lydelse som i det föregående angivits, nämligen företag med minst en arbetare.

I utredningens preliminära förslag till ny arbetstidslag hade antalsbe— gränsningen helt slopats. Gentemot förslaget anförde Svenska lantarbets- givareföreningen bl. a. att förslaget komme att försvåra tillsynen och efter- levnaden av lagen och skulle medföra behov av en icke ringa utökning av den personal, som har att handha denna övervakning.

I den preliminära promemorian hade utredningen gjort ett uttalande av innebörd, att arbetstagarnas organisationer borde medverka till kontrollen över att lagstiftningen efterlevdes. Sannolikt i anledning av detta uttalande påpekar Svenska lantarbetsgivareföreningen att antalet anställda i jord— bruket uppgår till ungefär 130 000. Av dessa är icke ens en tredjedel orga- niserade. Mer än två tredjedelar av de anställda saknar sålunda möjlighet att påkalla fackföreningens bistånd för att få lagöverträdelser beivrade. Föreningen tillägger, att inom trädgårdsfacket och det husliga arbetet detta förhållande var ännu mera markant. Lantarbetsgivareföreningen förordade att gällande arbetstidslags regel om en antalsbegränsning till en arbetare skulle bibehållas.

Lantarbetareförbundet uttalade, att den nuvarande inskränkningen spe- lat ut sin roll genom att lagens regler direkt eller indirekt till följd av kollektivavtalen lblivit gällande oavsett företagen-s storleksordning. Även Lantbrukstjänstemannaförbundet tillstyrkte antalsbegränsningens bort- tagande.

Borttagandet av nu gällande bestämmelser rörande antalsbegränsningen torde knappast få någon betydelse. Endast ett ringa antal arbetstagare får arbetstiden förkortad genom att införas under arbetstidslagen. De jordbruk, som skulle föras in under lagstiftningen, utgöres av sådana små jordbruk som i huvudsak sysselsätter arbetskraft endast under de delar av året,

• Sida 249
•  Original

då ett ökat behov av arbetskraft föreligger. Fråga är här särskilt om skördetider samt i viss mån även om tiden för vårbruket. Det är naturligt att dylika små jordbruk kan bli tvungna att under kort tid uttaga för- hållandevis mycken arbetstid av den tillfälligt anställda arbetskraften. Detta kan ske genom anlitande av lagens bestämmelser om övertid, vilken med hänsyn till att fråga är om personal, som sysselsättes under endast en liten del av året, väl måste räcka till för detta ändamål.

Det har framhållits, att kontrollen genom den föreslagna utvidgningen skulle försvåras. Denna åsikt delas emellertid icke av arbetstagarna. Ut— redningen kan icke finna att den nu övervägda utvidgningen av tillämp- ningsområdet nämnvärt skulle öka kontrollsvårigheterna. Kontrollen över lagens tillämpning inom det nuvarande området för lagens giltighet har statsmakterna genom de hittills vidtagna lagstiftningsåtgärderna ansett möjlig att bemästra. Utredningen föreslår för övrigt vissa lättnader främst för mindre arbetsgivare i fråga om skyldigheten att anteckna uttagen övertid.

Utredningen finner sålunda att beträffande jordbruket någon antals— benränsninn' e' är erforderlig. n n ] o

I samband med att lagstiftningens tillämpningsområde behandlas hör till diskussion även upptagas de undantag, som finnes i nu gällande lant- arbetstidslag. Anledning föreligger nämligen att öka lagstiftningens till- lämpningsområde även genom att låta ett flertal av undantagen utgå.

Till en början må först nämnas ett undantag, som utredningen finner bör vara kvar, nämligen det som gäller okontrollerbart arbete. Utredningen hänvisar till vad den anfört i fråga om detta undantag i kap. IV, Avsnitt B.

Därest jordbruk och trädgårdsskötsel föres in under den av utredningen föreslagna lagen, tillkommer ett nytt undantag nämligen för oregelbundet arbete. Ett dylikt undantag torde för jordbrukets det ha avseende endast å födelser, sjukdomsfall och olycksfall bland djuren. Arbete förorsakat av dylika händelser betraktas för närvarande som nödfallsarbete. Införandet av detta undantag kommer alltså icke att få någon betydelse för jord- brukets de].

Från lantarbetstidslagen är undantaget arbete avseende kolning i mila. Detta undantag omfattar både egentlig skogskolning och så kallad platskol- ning vid sågverk, järnvägsstation m. 111. men äger icke tillämpning på kol- ning i ugnar. Enär undantaget även återfinnes i gällande allmänna arbets- tidslag har möjligheterna att föra kolning i mila under lagstiftningen be- handlats i kap. IV, Avsnitt 1.

Utredningen övergår härefter till ett undantag, som vid de tidigare lag- revisionerna har tilldragit sig förhållandevis stor uppmärksamhet. I gäl- lande lantarbetstidslag är undantaget mjölkning, skötsel och upptagning

• Sida 250
•  Original

av rotfrukter, skogsarbete, upptagning av torv samt tillverkning av bränn— torv och torvströ, allt i den mån dessa arbeten utföres på ackord. I fråga om den del av detta undantag som avser skogsarbete, upptagning av torv samt tillverkning av bränntorv och torvströ hänvisar utredningen till vad som anföres 1 kap. IV, Avsnitt I, där dessa problem utförligare behandlas. Borttagandet av de här nämnda undantagen ur lantarbetstidslagen torde icke föranleda särskilda problem.

I fråga om undantaget för mjölkning, skötsel och upptagning av rot- frukter har från arbetstagaresidan anförts att avlöningsformen icke bör vara bestämmande för lagstiftningens tillämpningsområde. I denna fråga har Arbetsrådet vid lagrevisionen 1948 uttalat bl. a. följande. Mjölkning på ackord förekommer mest i Skåne, där det icke är ovanligt att djur— skötarna utför sådan mjölkning utöver den ordinarie arbetstiden. I det övriga landet synes ackordsmjölkning ha mindre omfattning. Det kan med hänsyn härtill ifrågasättas, huruvida icke undantaget utan större olägen- het kan upphävas. Att Arbetsrådet likväl ansåg sig böra föreslå ett bibe- hållande av undantaget hängde samman med att rådet samtidigt föreslog en sänkning av den ordinarie arbetstiden för djurskötare. Till dess till- räcklig erfarenhet vunnits om verkningarna av en sådan arbetstidsförkort— ning torde det vara tillrådligt att mjölkning på ackord fortfarande lägges utanför arbetstidsregleringen.

Utredningen har inhämtat, att man från arbetstagaresidan väntar att ackordsmjölkningen kommer att erhålla vidgad omfattning. Blir detta för- hållandet skulle en ökning ske av de arbetsuppgifter, som lägges utanför arbetstidslagstiftningen. I realiteten kan detta innebära en förlängning av arbetstiden.

Frågan om skötsel och upptagning av rotfrukter på ackord behandlades även av Arbetsrådet i samband med lagrevisionen 1948. Dessa arbeten var vanligast förekommande i Skåne och hade betydelse framför allt för socker- betsodlingen. Arbetsrådet fann det givetvis tekniskt sett icke omöjligt för arbetsgivaren att vaka över detta arbetes ordnande, men en kontroll av arbetstiden skulle medföra icke oväsentliga olägenheter, enär arbetarna med hänsyn till väderleksförhållandena eller av andra skäl ej sällan önskade förlägga arbetet till tidigt på morgonen eller sent på kvällen. Av dessa anledningar fann Arbetsrådet övervägande skäl tala för ett bibehållande av undantaget.

Landsorganisationen ansåg, att man från Arbetsrådets sida överbetonat svårigheterna att nu slopa samtliga undantag för ackordsarbete. Då man väntade att arbetstidsutredningen komme att upptaga även frågan om arbetstidsregleringen inom jordbruket till behandling, ville LO dock vid detta tillfälle icke påyrka en utvidgning av lagens tillämpningsområde i förevarande hänseende.

• Sida 251
•  Original

Departementschefen uttalade, att han ansåg det oriktigt att låta avlö— ningsformen vara avgörande för frågan om ett visst arbete skulle falla under lagstiftningen. Han åberopade emellertid LO:s uttalande, att frå— gan om ett fortsatt undantagande av vissa ackordsarbeten från lagens till— lämpning torde bli uppmärksammad av arbetstidsutredningen. Med hän- syn härtill föreslogs att undantaget skulle kvarstå.

I utredningens preliminära lagförslag hade intet särskilt undantag för ackordsarbete upptagits. Det är naturligt att detta förhållande blev före— mål för uppmärksamhet främst från de organisationers sida, som beröres av denna del av lagstiftningen. Svenska lantarbetsgivareföreningen anförde i fråga om förslaget att slopa undantaget rörande mjölkning på ackord bl. &. följande. »Föreningen motsätter sig detta. För ett bibehållande av ackordsmjölkningen såsom undantag talar framför allt svårigheterna att lösa ersättarfrågan. Genom att mjölkning på ackord för närvarande är undantagen från lantarbetstidslagens tillämpningsområde har man i ladu- gård, dår dagsarbetstiden _ mjölkningen inberäknad —— uppgår till exem— pelvis 9 timmar, möjlighet att sätta den lagligen medgivna arbetstiden till allenast 8 timmar per dag med därav följande 52 fridagar per år. Slopas undantaget för ackordsmjölkning måste även den nionde timmen in- räknas i dagsarbetstiden, varvid fridagsantalet — d. v. 5. de dagar, för vilka ersättare skall skaffas — stiger till 91 per år. De ökade svårigheter som härigenom uppkomma kunna i regel icke bemästras genom anvisning av extra arbetskraft.»

I fråga om rotfruktsarbete anförde Svenska lantarbetsgivareföreningen, att det utfördes huvudsakligen av tre kategorier arbetare nämligen till— resande arbetare, gårdens egna arbetare och dessas familjemedlemmar. I fortsättningen anför föreningen, att arbetet i hög grad är beroende av väderleksförhållandena. Under regndagar måste det i regel inställas. Ett slopande av undantaget för rotfruktsarbete skulle hindra de med detta arbete sysselsatta från den sporadiska utsträckning av arbetsdagen som är erforderlig med hänsyn till såväl deras egen ekonomi som produktionen. Detsamma gäller i stort sett också hustrur och barn på gården. Gårdens egna arbetare brukar i rätt stor utsträckning arbeta med rotfrukterna på sin fritid, de morgonfriska någon timme före det ordinarie arbetets början och de övriga efter dess slut på eftermiddagen eller kvällen. Ett förbud kommer flertalet arbetare sannolikt icke att taga på allvar och arbetsgivaren kommer då i en besvärlig situation, eftersom det åligger honom vid straffansvar att avvisa arbetarna från rotfruktsarbete utanför den vanliga arbetstiden.

Även ur produktionens och arbetskraftsförsörjningens synpunkt ansåg Svenska lantarbetsgivareföreningen förslaget om slopande av undantaget för rotfruktsarbete vara en allvarlig sak. »Om arbetarna hindras att

• Sida 252
•  Original

söka återvinna den arbetsförtjänst, de förlorat under regndagar, måste man räkna med att antalet tillresande arbetare kommer att minska. Risken för att regndagarna skall draga ned den genomsnittliga arbetsförtjänsten per dag alltför mycket, torde göra arbetet mindre lockande.» Enligt för— eningens uppfattning skulle utredningens förslag resultera i att såväl arbetarnas inkomster som sockerbetsarealen komme att minska.

De från arbetsgivaresidan framförda farhågorna delades icke av Svenska lantarbetareförbundet som framhöll, att förbundets medlemmar aldrig kunnat förstå, varför betalningsformen skall vara utslagsgivande för om arbetstidsreglering skall gälla eller icke. Förbundet understryker kraftigt nödvändigheten av att denna oformlighet försvinner ur arbetstidslagstift— ningen.

Utredningen vill för sin del uttala följande. I nuvarande lag undantages vissa av de arbetstagarna åvilande arbetsuppgifterna. Så är fallet med tid för ackordsmjölkning. Bestämmande för om tiden för arbetets utförande skall inräknas i den maximalt medgivna är den form i vilken ersättning utgår. På detta sätt öppnas möjligheter att de facto förlänga arbetstiden på ett sätt som helt strider mot lagstiftningens anda. Utredningen medger att det, såsom Lantarbetsgivareföreningen framhåller, kan uppkomma ökade svårigheter att erhålla ersättare. Dessa svårigheter synes dock ej vara större än att de kan bemästras.

Utredningen övergår härefter till undantaget för skötsel och upptagning av rotfrukter. I den mån fråga är om tillfälliga arbetare och familjemed- lemmar till gårdens egna arbetare uppkommer icke svårigheter vid detta arbetes införande under lagen. Dessa arbetstagare sysselsättes under helt kort tid hos en och samma arbetsgivare, varför övertidsbestämmelserna ger möjligheter att taga denna arbetskraft i anspråk i erforderlig utsträck- ning.

Något annorlunda ligger förhållandena till för gårdens egna arbetare. I den mån dessa tages i anspråk för arbetsuppgifter varom här är fråga skall nämligen arbetstid som åtgår härför inräknas i den tid som den ordinarie arbetsgivaren har rätt att uttaga av den anställde. Man får icke bortse från lagens syfte, nämligen att skydda arbetstagarna mot över- ansträngning. Starka skäl talar för att begränsa den omfattning i vilken gårdens egna arbetare får deltaga.

Med anledning av det anförda föreslår utredningen, att det i den nuva- rande lagstiftningen förefintliga undantaget för olika former av ackords- arbeten utgår.

Från lantarbetstidslagens tillämpningsområde är vidare husligt arbete undantaget. Den omständigheten att ett särskilt undantag finnes för dylikt

• Sida 253
•  Original

! i !

253 arbete beror främst på att fråga här är om sådana i lantbrukshushåll sysselsatta tjänare, i regel kvinnliga, som är anställda i och för jordbruks- driften men som i större eller mindre omfattning även utför husligt arbete. Det förhållandet inträffar alltså, att i den mån en arbetstagare utför arbete inom själva jordbruksdriften arbetstiden begränsas enligt lantarbetstids— lagen. Utföres åter arbete inom arbetsgivarens hem faller dylikt utanför lagen.

Frågan huruvida det husliga arbetet bör falla under en arbetstidslag eller om arbetstiden inom detta område endast bör regleras genom en fri- tidslag har behandlats tidigare, nämligen i kap. IV, Avsnitt A. Det inom lantarbetstidslagen medtagna undantaget synes närmast vara en konse- kvens av att hembiträdena icke faller under den nuvarande lagstiftningen på området. Med hänsyn till att husligt arbete bör omfattas av arbetstids— lagstiftningen bör enligt utredningens mening det förevarande undan- taget utgå.

Inom den nuvarande lantarbetstidslagen undantages på samma sätt som i alla andra arbetstidslagar arbete som bedrives av staten. Fråga är här om jordbruk eller trädgårdsskötsel i statens egen regi. Detta undantag har ytterligt begränsad räckvidd. Undantaget synes i det närmaste ha med- tagits såsom en konsekvens av att det finnes i främst den allmänna arbets— tidslagen. Det föreslås utgå ur lagstiftningen.

Som en följd av att det finnes en särskild lag för detaljhandeln undan— tages från lantarbetstidslagen vidare arbete, varå arbetstidslagen för detta verksamhetsområde äger tillämpning. Enär utredningen föreslår att detalj- handelslagen avskaffas och de verksamhetsområden, som för närvarande faller under denna, införes under den allmänna arbetstidslagen, bortfaller behovet av det nyss nämnda undantaget.

Från lantarbetstidslagen är vidare undantagna medlemmar av arbets— givarens familj, viss arbetsledare- och kontorspersonal. Frågan om bibe— hållandet av dessa undantag, som återfinnes i alla arbetstidslagarna, be- handlas i kap. IV, Avsnitt B.

B. DETALJHANDELSLAGEN

Det sätt varpå arbetstiden är begränsad enligt detaljhandelsl sig icke på några mera väsentliga punkter från vad som föres

agen skiljer krives i den

• Sida 260
•  Original

260 allmänna arbetstidslagen. Visserligen är dygnsmaximum något högre, nämligen tio timmar, och bestämmelserna rörande övertid företer en del avvikelser, men i övrigt är olikheterna i detta hänseende föga betydande. Under förarbetena till den första detaljhandelslagen övervägdes även, om detaljhandeln borde läggas under den allmänna arbetstidslagen eller om en särskild lag för detta näringsområde borde införas.

Orsakerna till att man valde vägen med en särskild detaljhandelslag var, att det vid denna tid ansågs motiverat att i lag reglera vissa å arbets- marknaden rådande förhållanden, som icke beröres av den allmänna arbets- tidslagen. Sålunda kan nämnas att detaljhandelslagen föreskriver rätt till ersättning för övertid och till vissa raster. Dessa bestämmelser är något mera detaljerade än de som återfinnes i arbetarskyddslagen.

En bidragande orsak till att man valde att införa en speciallag synes även ha varit, att man ville att lagstiftningen på detta område skulle om- fatta de små företagen i större utsträckning än vad fallet skulle bli om detaljhandeln lades under den allmänna arbetstidslagen. Man kan även uttrycka förhållandet så, att lagstiftarna önskade en snävare antalsbe- gränsning för detaljhandeln än för de verksamhetsområden som föll under den allmänna lagen.

Från början fick detaljhandelslagen sålunda en något annan utformning än de tidigare införda arbetstidslagarna. Dess-a olikheter har under den tid som gått sedan lagens tillkomst snarare ökats än minskats. Be- stämmelserna om raster har utvidgats och blivit mera detaljerade än de ursprungliga. En bidragande orsak till denna utveckling synes ha varit det stora antalet småföretag inom näringsområdet, vilka utgjort ett för— svårande moment då det gällt att avtalsvägen ordna dessa förhållanden. Tilläggas må även att organisationsfrekvensen är jämförelsevis låg.

Detaljhandelslagen företer alltså en bild av dels en arbetstidslag dels ock en lag med bestämmelser av samma karaktär som arbetarskydds- lagen. Detta förhållande medför vi'ssa särskilda problem, då fråga är om tillämpningsområdets införande under den allmänna lagen.

Då utredningen avgav sitt preliminära lagförslag utgick den från att den särskilda detaljhandelslagen skulle upphävas. Bestämmelser, som hade direkt skyddskaraktär, ansågs böra överföras till arbetarskyddslagen, så— vida de icke till följd av utvecklingen numera kunde anses såsom över- flödiga. Utredningen framhöll att det var nödvändigt att i vissa hänseen- den beakta de speciella förhållandena inom detaljhandeln. Till följd här- av infördes i utredningens preliminära lagförslag vissa Specialbestämmel- ser, som främst eller uteslutande hade avseende å detaljhandeln och de andra områden för vilka nuvarande detaljhandelslag är tillämplig.

Frågan om detaljhandelslagens avskaffande och näringsområdets in— förande under en allmän arbetstidslag väckte vid det preliminära lag—

• Sida 261
•  Original

förslagets remiss mycket liten uppmärksamhet bland de statliga myndig- heterna. Kommerskollegium tog dock upp denna fråga till behandling. Förslaget, framhöll kollegium, innebär 'att reglerna skärpes för de mindre företagarna. För dessa skulle uppstå stora svårigheter att tillfredsstäl- lande ordna personalfrågan. Därest det likväl ansågs önskvärt att _ med undantag för sjöarbetstidslagen — sammanföra all nuvarande arbetstids— lagstiftning i en enda arbetstidslag, var det dock enligt kollegii mening lämpligt att införa sådana bestämmelser att i huvudsak de nuvarande av speciella omständigheter betingade arbetstidsföreskrifterna bibehölles.

Kommerskollegium hade inhämtat yttranden från bl. a. samtliga handelskamrar. Av dessa var två positivt inställda till utredningens för— slag. Sålunda framhöll Handelskammaren i Göteborg, 'att den från re- presentanter för detaljhandeln inhämtat att några väsentliga invändningar icke förelåg gentemot förslaget att slopa detaljhandelslagen. Handelskam— maren tillägge-r vidare på denna punkt, att möjligheten att avtalsmåssigt åstadkomma lämpliga regleringar av arbetstiden anses innebära en fördel framför nuvarande ordning, då man utgår från att man härigenom lättare skall klara de belastningar som säsongmässigt förekommer. Handelskam— marens sistnämnda uttalande hänförde sig visserligen till det av utred- ningen vid denna tidpunkt föreslagna sättet för kollektivavtalsmässig reglering av arbetstiden. Uttalandet syftade sålunda på det ursprungliga, mera omfattande förslaget. Emellertid betonade Handelskammaren såsom nämnts särskilt möjligheten att klara de säsongsmässiga belastningarna. Med hänsyn 'till att utredningen i sitt definitiva förslag bibehåller utvägen till en förlängning av begränsningsperioden, synes Handelskammarens ut- talande på denna punkt kunna tagas som ett tillstyrkande även av den linje utredningen väljer i sitt definitiva förslag.

Även Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare tillstyrkte förslaget. Handelskammaren framhöll sålunda, att vad beträffar frågan om de nuvarande speciallagarna den — ehuru frågan endast delvis be— rörde Handelskammarens intressesfär — ville uttala sig för att dessa av- skaffades.

Tilläggas må att Handelskammaren för Västernorrlands och Jämtlands län principiellt delade utredningens uppfattning, att det är lämpligt och önskvärt att i möjligaste mån ha enhetliga bestämmelser bl. a. även för detaljhandeln. Emellertid hade företrädare för denna bestämt hävdat, att ett genomförande av förslaget i denna del med skärp—ningar i förhål— lande till nuvarande lagstiftning skulle medföra betydande olägenheter. Med hänsyn härtill kunde Handelskammaren icke biträda förslaget.

Övriga handelskammare var mer eller mindre avstyrkande. Sålunda framhöll Stockholms handelskammare närmast med anledning av för- slaget att slopa hotell- och restauranglagen, att förhandenvaron av en

• Sida 262
•  Original

enda alla yrkesområden omfattande lag skulle leda till större stelhet i tillämpningen och svårigheter att i dispensärenden få gehör för hotell— oeh restaurangnäringens synpunkter. Vad här sagts gällde i viss mån även i fråga om detaljhandeln, vars förhållanden också i åtskilliga hänseen— den avviker från vad som gäller inom arbetsmarknaden i allmänhet. Lik- nande synpunkter framfördes av Handelskammaren i Gävle.

Sveriges köpmannaförbund yttrade bl. a. följande. Förslaget att slopa de nuvarande speciallagarna synes sett på längre sikt föranleda allvarliga betänkligheter. I den mån betydelsefulla regler i nu gällande speciallagar bedömts vara av sådan vikt, att de även i fortsättningen bör gälla, har de blivit inrymda i lagförslaget och där erhållit karaktär av special- eller undantagsbestämmelser. Innehållet i den nu gällande arbetstidslagen för detaljhandeln har sålunda blivit förhållandevis väl beaktat i lagförslaget, varför detta ur formella synpunkter synes vara fullt acceptabelt. Efter tillkomsten av en enhetlig lag torde det dock komma att framstå som ange— läget att icke genom införande av ytterligare special— eller undantagsbestäm- melser låta den eftersträvade karaktären av en enhetlig lagstiftning gå förlorad. En nivellering av reglerna för arbetstidens reglering torde därför vara mera trolig än att de vcrksamhetsområden för vilka speciallagar i dag gäller skulle i en enhetlig arbetstidslag få ytterligare utrymme för special- eller undantagsbestämmelser. Detta väntade man skulle ske även om de önskade undantags'bestämmelserna framstode som berättigade eller nöd- vändiga. Förbundet fann det sålunda visserligen vara både lämpligt och önskvärt, att såvitt möjligt enhetliga bestämmelser gäller för arbetsti- dens reglering, men ansåg med hänsyn till de speciella förhållanden, som alltjämt förekommer på de områden som regleras av speciallagarna, att förutsättningar för att ernå en enhetlig arbetstidslag icke föreligger.

Av den detaljkritik som Köpmannaförbundet riktade mot förslaget må i detta sammanhang följande framhållas. Enligt utredningens preliminära förslag skulle möjligheter föreligga för alla företag att en gång i veckan öka den ordinarie arbetstiden till elva timmar. Den för detaljhandeln gällande lagen medger ett dygnsmaximum om elva timmar två gånger i veckan dock endast för företag, där i regel icke användes flera än en arbetstagare. Detta ändringsförslag är till fördel för de större företagen men till nackdel för de små. Då den gällande bestämmelsen tillkommit för att bereda viss lättnad i arbetstidsbestämmelserna för småföretagen och då vidare de större äger bättre förutsättningar att ordna med av— bytare, anser förbundet att i varje fall någon ändring icke bör genomföras för småföretagens del.

I anledning av förslaget att slopa de speciella bestämmelserna rörande raster framhöll förbundet betydelsen av att de nu gällande bestämmelserna i denna del bibehålles. »Genom sin existens och sitt innehåll, avpassat efter

• Sida 263
•  Original

de inom detaljhandeln rådande förhållandena, bli bl. a. tidsödande diskus- sioner till betydande del obehövliga mellan arbetsgivare och arbetstagare.»

Handelns arbetsgivareorganisation framhöll, att då olika områden faktiskt i stor utsträckning kräver Specialregler såväl praktiska som prin— cipiella synpunkter klart talar för bibehållandet av nuvarande lagsystem. En lag med Specialregler i olika riktningar blir svår att läsa och överskåda för dem som i första hand beröres av lagen. Några bärande argument har icke framlagts för alternativet en lag med många Specialregler. Även denna