SOU 1954:23

Arbetstidsutredningens betänkande

N +” (;(

oå (-

- CD u.:

&( 4. IOTQ'

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

2. Detaljhandelslagen

I promemorian anföres: >>Från den allmänna arbetstidslagens tillämpningsområde är undantaget arbete, varå detaljhandelslagen är tillämplig. Denna senare lags tillämp— ningsområde är bestämt på följande sätt. Lagen äger tillämpning ä 'rörelse, som avser detaljhandel och i omedelbar anslutning därtill bedriven verksamhet eller som drives å rakstuga, frisersalong, fotografiateljé eller badinrättning, för såvitt i rörelsen arbets- tagare användes för arbetsgivares räkning — _ ——'. Ett införande av detaljhandels— företagen under en ny allmän arbetstidslag, som anknyter till verksamhetsbegreppet, innebär ingen utvidgning av lagstiftningen. All detaljhandel får nämligen anses vara rörelse. Detaljhandclslagen omfattar alla företag som bedriver rörelse utan hänsyn till antalet anstäilda. Tillämpningsområdet överensstämmer sålunda i detta hän- seende med det, som föreslagits för en ny allmän arbetstidslag. Av vad framgått, föreligger sålunda endast helt små olikheter mellan gällande och föreslagen lag. I detaljhandelslagen möter man vidare i a) och b) samma undantag för okontroller- bart och oregelbundet arbete som finnes i den nuvarande allmänna arbetstidslagen och som även bibehålles i utredningens förslag till ny lag.»

Specialproblemet rörande detaljhandelslagens sammanslagning med allmänna arbetstidslagen behandlas endast av en statlig myndighet, nämligen Kommers- kollegium, som tror, att bestämmelsen om dygnsmaximum på elva timmar blott en dag i veckan för detaljhandeln kommer att leda till svårigheter för småföre- tag. Liknande synpunkter framhålles av ett par handelskammare, ehuru t. ex. Handelskammaren i Göteborg är av den uppfattningen, att förslaget på denna punkt icke innebär några risker. Sveriges köpmannaförbund uttalar visserligen å ena sidan, att innehållet i den nu gällande detaljhandelslagen blivit förhållande- vis väl beaktat i utredningens förslag men anser dock »med hänsyn till de spe- ciella förhållanden, som alltjämt förekommer på de områden, som regleras av speciallagarna, att förutsättningar för att ernå en enhetlig arbetstidslag icke föreligger». Vidare yrkar förbundet på att lagstiftningen alltjämt skall tillämpas på kategorien kontorsanställda inom detaljhandeln. Förbundet anför härom: »Skälet till den rådande och nu föreslagna åtskillnaden mellan denna kategori och kontorspersonal inom andra områden är framför allt de många gånger betydande svårigheterna att inom detaljhandeln göra en gränsdragning mellan affärsbiträden och kontorister.» Förslaget om dygnsmaximum på elva timmar en gång i veckan mot nuvarande lags två gånger »där i regel icke användes flera än en arbetstagare» anser man i likhet med Kommerskollegium vara till nackdel för mindre företag.

Sveriges hanlverks- och småindustriorganisation, Sveriges urmakareförbund och Handelns arbetsgivareorganisation motsätter sig att speciallagen för detalj- handeln slopas och att detaljhandeln inordnas i den allmänna arbetstidslagen . Sistnämnda organisation anför bl. a. följande:

»Enligt organisationens uppfattning har icke några bärande argument framlagts för alternativet en lag med många Specialregler. Det motiv, som skulle finnas, är, att man på så sätt avser att lättare kunna komma fram till fullt enhetliga regler, d. v. 5. ett avvecklande av specialreglerna på längre sikt. En sådan utveckling måste detaljhan— deln emellertid bestämt motsätta sig; verkligheten, sådan denna ter sig för de inom en näringsgren verksamma och för de därav beroende konsumenterna, får icke på— verkas av lagtekniska bekvämlighetsskäl. Med likheter och olikheter i förhållande till allmänna arbetstidslagen synes oss den nuvarande arbetstidslagen för detaljhandeln fylla sin plats både som självständig lag och rent innehållsmässigt.»

Svenska handelsarbetareförbundet uttalar, att ett slopande av speciallagstift- ningen för detaljhandeln gör det nödvändigt med en komplettering av utred-

• Sida 90
•  Original

ningens förslag i ett par hänseenden. Redogörelse för dessa kompletteringar lämnas under resp. avsnitt. Se under rubrikerna »Överordnade», »Kontors- och förvaltningspersonal», »övertid» etc.

3. Arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer

a) För- och nackdelar av en enhetlig lagstiftning

I promemorian anföres: »Från den allmänna arbetstidslagens tillämpningsområde är undantaget ”arbete, varå arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer äger tillämpning'. Ifrågavarande lag, som i det följande kallas hotellagen, har ett till— lämpningsområde som angives sålunda. Den äger tillämpning å ”hotell-, restaurang— och kaférörelse, för såvitt i rörelsen arbetstagare användes för arbetsgivares räk— ning — — —'. I omedelbar anslutning till hotell—, restaurang- eller kaférörelse ntövad annan verksamhet, vilken ej bedrives såsom självständigt företag, skall vid tillämp— ning av lagen anses inbegripen i rörelsen. Hotellagen anknyter till begreppet 'rörelse”. Denna begränsning synes, enligt vad man kan sluta sig till av vissa utslag från Arbets- rådet, böra tolkas så, att om en viss serveringsverksamhet är anordnad på sådant sätt, att den påminner om förhållandena i ett hem, den icke skall anses såsom rörelse. Elevhushållet vid en folkhögskola har sålunda undantagits på grund av att verksam— heten icke varit rörelse. Däremot har servering inom slutna sällskap betraktats såsom rörelse, enär förhållandena där varit i det närmaste desamma som på en vanlig restau- rang. En dylik gränsdragning måste framstå såsom föga rationell. Starka skäl före— ligger för ett införande under lagen av här förevarande arbetstagaregrupper. I fråga om undantagen från tillämpningsområdet må först nämnas de båda, som utesluter okontrollerbart och oregelbundet arbete. Dessa båda undantag föreslås såsom nämnts skola bibehållas. Vidare undantages från hotellagens tillämpningsområde ”arbete, som bedrives av staten”. Arbete, varom här är fråga, torde företrädesvis förekomma å marke- tenterier vid militära förband och serveringar vid en del statliga institutioner. Det är att märka, att dessa arbeten, därest de skulle vara utlämnade på entreprenad till en enskild arbetsgivare, skulle falla under lagen. Det synes icke föreligga någon anled— ning att ställa de arbetstagare, varom här är fråga, utanför lagens tillämpningsområde endast av den orsaken att deras arbetsgivare råkar vara en statlig institution.»

Remissinstanser, som företräder detta näringsområde, är i regel av den uppfatt— ningen, att speciallagstiftningen på området bör bibehållas. En grupp remiss- instanser förordar sådant bibehållande utan att gå in på närmare detaljmotive- ring, t. ex. Kommerskollegium samt Handelskammaren i Gävle och Västergötlands och norra Hallands handelskammare. Andra handelskammare motiverar när- mare sitt ställningstagande. Sålunda uttalar Stockholms handelskammare, att fordringarna på service dygnet runt och de ofta korta intensiva turistperioderna medför sådana särpräglade arbetstidsförhållanden, att de motiverar bibehållan- det av en speciallagstiftning. Farhågor föreligger för att en enda alla yrkes— områden omfattande lag kan leda till större stelhet i tillämpningen och svårig- heter att i dispensärenden få gehör för hotell- och restaurangnäringens syn- punkter.

Arbetsgivare- och arbetstagareorganisationerna är överens om, att den nu- varande speciallagstiftningen bör bibehållas. Representanter för Sveriges arbets— givareförening för hotell och restauranter och Sveriges hotell- och restaurang— personals förbund utarbetade en gemensam promemoria rörande synpunkter på en sammanslagning av hotellagen med den allmänna arbetstidslagen. I denna promemoria instämde Föreningen allmännyttiga kafébolag, Sveriges centrala restaurangaktiebolag, Stockholms kaféidkareförening, Tjänstemannnaförbnndet för hotell och restauranger, Sveriges konditorförening, Kooperationens förhand— Iingsorganisation och Sveriges hotell-portierförening.

• Sida 91
•  Original

Sveriges arbetsgivare/örening för hotell och restauranter anknyter i sitt remissyttrande till de synpunkter, som anförts i promemorian, och uttalar som sin uppfattning, att »helt övervägande skäl talar för ett bibehållande av den nuvarande speciallagstiftningen för hotell- och restaurangnäringen, som visat sig väl tillgodose de speciella förhållanden, som gör sig gällande på detta område».

Samma uppfattning framföres av Sveriges centrala restaurangaktiebolag och Föreningen allmännyttiga kafébolag. Sveriges konditorförening påpekar, att nde kompromissvis föreslagna uppmjukningarna innebär i själva verket en lösning, som måste anses otillfredsställande både ur arbetsgivare- och arbetstagaresyn- punkt». Föreningen anser också, att synnerligen vägande skäl talar för bibe- hållande av speciallagstiftningen på området.

Landsorganisationen ansluter sig visserligen i princip till en enhetlig lagstift- ning men anscr å andra sidan, att de synpunkter som anförts av hotell— och restaurangnäringens organisationer bör beaktas. LO anför:

»Det synes emellertid inte omöjligt att på den vägen utan alltför stor belastning av lag- texten tillgodose även de speciella intressen, som hänföra sig till hotell— och restaurangnä- ringen och som närmare utvecklats i arbetsgivare- och personalorganisationernas gemen— samma PM den 11 september 1951; vissa av de där anförda synpunkterna har utredningen sökt beakta redan i remitterade förslaget. Skulle utredningen emellertid vid fort- satt övervägande av frågan komma till resultatet, att hotell- och restaurangpersona- lens inordnande under en allmän arbetstidsreglering skulle vara förenat med alltför stora lagtekniska eller praktiska olägenheter, har LO för sin del intet att erinra mot att speciallagstiftningen för detta område tillsvidare bibehålles.»

Sveriges hotell- och restaurangpersonals förbund påpekar, att några erinringar mot hotellagen icke framförts från intresseorganisationernas sida under lagens giltighetstid, varför densamma prolongerats. Förbundet säger sig därför ha svårt att förstå, varför man överväger att slopa en lag, som till mycket stora delar visat sig täcka föreliggande behov och som sålunda är till nytta för såväl arbets- givare som arbetstagare. Man anser sig icke kunna spåra några påtagbara för- bättringar för de inom branschen anställda i utredningens förslag. Tvärtom har man anledning tro, att tillämpningen därav kommer att stöta på svårigheter. Visserligen lämnas i utredningens promemoria en »fingervisning rörande vissa fördelar, exempelvis arbetstidens förkortning under sommaren eller under annan tid på året». Man skulle icke få överskrida fastställd arbetstid per kalenderår eller per tolv månaders period. Förbundet anser ett dylikt förfaringssätt uteslutet och anför i samband därmed, att arbetskraften inom hotell- och restaurangfacket är ovanligt rörlig:

»Vårt förbund utfärdar medlemsböcker varje år för cirka 10 000 personer — förbundets medlemsantal cirka 23000 —. Trots denna enorma inskrivning ökas medlemsstocken endast med omkring 500 år 600 medlemmar per år. De övriga går till andra industrier eller till arbetsplatser, där förbundet ännu icke har avtalsreglerat. Dessutom har vår näring olika säsonger, vinter- och som- marsäsong. Ett icke obetydligt antal arbetar å turisthotellen under vintermånader— na; under sommarmånaderna återfinnes de vid badortsrestaurangerna å ost- och västkusten. Skulle förbundet nu gå med på en förlängd arbetstid — vilket arbetsgi- varna med all sannolikhet skulle kräva —— skulle detta ju innebära, att våra medlem- mar i praktiken finge en avsevärt längre arbetstid per år än vad som är lagens anda och mening.»

Tjänstemännens centralorganisation delar de ovannämnda organisationernas uppfattning och hänvisar till det yttrande, som avgivits av Tjänstemannaför—

• Sida 92
•  Original

bandet för hotell och restauranger. Även denna organisation hänvisar till den ovannämnda promemorian men uttalar samtidigt följande:

»De skäl, som tidigare ansågs föreligga att avstyrka en gemensam arbetstidslag, synes oss sålunda sedan arbetstidsutredningens förslag fått nu föreliggande utformning vara mindre vägande än tidigare. Visserligen kvarstår en sådan erinran som att arbets- tiden enligt nuvarande lagstiftning får utsträckas till 11 timmar per dygn, medan i det framlagda förslaget detta medgives endast en dag i veckan, men det synes oss som om anledningen att motsätta sig den föreslagna anordningen vore ringa då det främsta skälet till utsträckning av arbetstiden till mer än 10 timmar, nämligen det fall då en anställd under den dag, då hans eller hennes kollega på arbetsplatsen har sin fri— dag, behöver tagas i anspråk mer än 10 timmar, väl täckes av förslagets medgivande att en dag i veckan utsträcka arbetstiden till 11 timmar. Dä vid tidigare behandling av arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer vi hävdat den meningen att det icke borde få vara någon allmän regel med så lång arbetstid per dygn som 11 timmar, anser vi våra synpunkter i detta avseende väl tillgodosedda genom det fraln- lagda förslaget.»

b) Detaljfrägor

Arbetarskyddsstyrelsen hänvisar till ett yttrande av yrkesinspektören i första distriktet. Denne anför, att utredningen synes utgå från att restaurangarbete icke bedrives med regelbunden skiftindelning. Härigenom kan genomsnittsbe- räkning av arbetstiden icke ske för mer än två veckor. Detta kommer enligt yrkesinspektörens mening att medföra utomordentliga svårigheter för restau- rangerna. Arbetet därstädes kännetecknas av anhopning vissa tider på dagen, och arbetsdagarna uppdelas i olika skift, vanligen tre eller fyra, och dessa skift ordnas så, att samma arbetstid återkommer för varje arbetstagare var tredje resp. var fjärde dag. Arbetstidsschema uppgöres för lång tid framåt, och skiften åter- kommer regelbundet enligt plan. Yrkesinspektören anser därför, att förutsätt- ningar föreligger för tillämpning av de bestämmelser, som gäller om arbete som bedrives med regelbunden skiftindelning. Några särbestämmelser skulle därför icke behövas för restaurangernas del i detta hänseende. Arbetarskyddsstyrelsen ansluter sig till denna uppfattning och uttalar önskemålet om ett bestämt be- sked på denna punkt.

Bland övriga detaljspörsmål, som särskilt behandlas i remissyttrandena, mär— kes frågan om dygnsmaximering. Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter påpekar, att det med hänsyn till allmänhetens behov av långa tider för öppethållande och personalens rimliga önskan att få långa, sammanhängande ledigheter är nödvändigt att maximera den ordinarie arbetstiden till elva tim- mar per dygn, medan utredningen medgivit en sådan arbetstid bara ett dygn i veckan. Denna synpunkt understryks av Föreningen allmännyttiga kafébolag liksom även av Stockholmsdistriktets allmänna restaurangaktiebolag, som bl. a. uttalar:

»Viss personal, särskilt hovmästare och kassörskor, tjänstgör ofta mellan tio och elva timmar åtminstone två dagar i veckan. Serveringspersonalens arbetstid per dygn överskrider ännu oftare tio timmar. En omläggning till den av utredningen föreslagna ramen skulle knappast kunna genomföras utan att medföra betydande olägenheter för arbetets lämpliga anordnande. Särskilt gäller detta för serveringspersonalen, i fråga om vilken arbetstidens förläggning är sammankopplad med stationsindelningen på ett ofta mycket invecklat sätt. En arbetsdag av upp till elva timmar torde icke för de personalgrupper, där sådan tid förekommer, anses vara särskilt betungande. Arbetet på en restaurang utgöres till icke oväsentlig del av vakt- och passningstjänst. I den ordinarie arbetstiden, enligt arbetstidsschema, ingår bl. a. sådant arbete, som såväl

• Sida 93
•  Original

enligt den gällande hotellarbetstidslagen som enligt de föreslagna reglerna får ut- tagas såsom övertid för förberedelse— och avslutningsarbete. De här berörda personal— grupperna torde ha ett väsentligt intresse, bl. a. för en lämplig förläggning av ledig— hetsdagar, av att arbetstiden kan regleras så fritt som för närvarande sker. Bolaget anser, att de föreslagna reglerna om dygnsmaximum äro alltför snäva och vill för sin del föreslå, att en högsta arbetstid av elva timmar tillåtas åtminstone under tre dagar i veckan.»

D. Huvudbestämmelserna om arbetstidens reglering

Här nedan lämnas före redogörelsen för remissinstansernas yttranden den över- sikt, som intagits i utredningens promemoria.

I förevarande avsnitt behandlas den reglering av arbetstiden, som av utredningen föreslås skola gälla i de fall, då överenskommelse mellan arbetsmarknadens organisa- tioner icke träffats om reglering av arbetstiden i den ordning, vartill framställningen återkommer i det följande. Såsom inledningsvis påpekats avser utredningen, att de här föreslagna bestämmelserna skall kunna läggas till grund för en diskussion av de nya arbetstidsbestämmelserna även för det fall, att det icke skulle anses lämpligt medge organisationerna avtalsfrihet på förevarande område.

Det har ansetts motiverat att skilja mellan tre slag av arbetstid, nämligen ordinarie arbetstid, tid för nödfallsarbete och övertid. Orsakerna till att utredningen använder en tredelning i stället för som fallet är inom gällande lagstiftning allenast en tudel- ning framgår av det efterföljande.

l arbetstidslagarna skiljer man mellan två sätt för den ordinarie arbetstidens be- gränsning, nämligen 1) den som bestämmer den högsta arbetstiden per vecka eller tids— period längre än en vecka, och 2) den som avser längsta tillåtna arbetstid per dag.

Börjar man med den första bestämningsgrnnden finner man, att i allmänna arbetstids- lagen och detaljhandelslagen begränsningsperioden är veckan, varmed i regel förstås kalenderveckan. Arbetstiden blir följaktligen i båda dessa lagar högst 48 timmar. Även lantarbetstidslagen har veckan som begränsningsperiod men här avses arbets- vecka, vilket betyder tiden måndag—söndag. Vidare har den maximala arbetstiden differentierats på så sätt att, då det gäller jordbruk, den högsta arbetstiden under november—februari utgör 45 timmar och under övriga delar av året 50 timmar per vecka. I fråga om trädgårdsskötsel har arbetsgivaren valfrihet mellan denna reglering och 48 timmar per vecka året runt. I hotellagen till sist har begränsningsperioden satts till tre veckor; under denna tidsrymd får arbetstiden högst uppgå till 144 timmar. Från dessa regler finnes undantag rörande speciella näringsområden eller företag. I allmänna arbetstidslagen medgives för skiftarbete en reglering, som endast innebär att arbetstiden för en period av högst tre veckor må uppgå till i genomsnitt 48 timmar per vecka. För djurskötare är arbetstiden enligt lantarbetstidslagen bestämd till högst 96 timmar per period om två veckor. Samma sätt för reglering möter man i detaljhandelslagen för affärer, som har öppet såväl vardag som sön- och helgdag.

Enligt den andra bestämningsgrunden är dygnsmaximum i allmänna arbetstidsla- gen nio timmar och i lantarbetstidslagen tio timmar med undantag för djurskötare för vilka den är nio timmar. Detaljhandelslagen har även tio timmar men medger elva timmar två gånger per vecka för företag, som har högst en anställd. Hotellagen har elva timmar, varvid är att märka att med dag förstås tid från kl. 6 ena dagen till motsvarande tid påföljande dag.

Det ovan anförda återger de i lagstiftningen angivna sätten för arbetstidens be— gränsning. Arbetarskyddsstyrelsen har emellertid befogenhet att i vissa fall medge annat sätt för detaljutformningen och även i vissa fall en förlängning av den ordi- narie arbetstiden utöver 48-timmarsgränsen. Härtill återkommer framställningen i ett senare avsnitt.

• Sida 94
•  Original

Såsom anförts är enligt utredningens mening tiden inne för att övergå till i några avseenden mindre stela bestämmelser än för närvarande. Utgångspunkten har varit, att principen om 48 timmars arbetsvecka bör stå fast. Detta bör vara den allmänna regeln. Härvid skall dock reglering icke behöva ske per kalendervecka. Det synes kunna överlämnas åt arbetsgivaren eller åt denne i samråd med vederbörande fackliga orga- nisation att avgöra vilken sjudagarsperiod som skall användas.

Från denna huvudregel fordras oundgängligen vissa undantag. Inom lagen kommer att falla en hel del arbetstagare, som är anställda vid företag, vilka driver verksam— het under veckans alla dagar. En begränsning av arbetstiden per vecka skulle minska möjligheterna till söndagsledighet. Med hänsyn härtill förordas, att då fråga är om dylik verksamhet, begränsningsperioden skall utsträckas till två veckor. Den ordi— narie arbetstiden skall under denna tid få uppgå till högst 96 timmar. För att denna bestämmelse skall få tillämpas skall fråga emellertid vara om sådan verksamhet, som normalt drives såväl vardag som sön— och helgdag. Om en arbetsgivare under en kortare tid önskar att arbetarna skall vara i tjänst på söndagarna, skall för den skull här ifrågavarande bestämmelse icke få tillämpas. Den kommer exempelvis att avse an- ställda vid Pressbyråns kiosker men i allmänhet ej stuveriarbetare.

I fråga om skiftarbete föreslås en ökning av den nuvarande begränsningsperioden från tre veckor till fyra. Detta motiveras med hänsyn till förhållandena främst vid sjukhusen, där svårigheter torde föreligga med så kort begränsningsperiod som tre veckor. Vidare skall samtliga arbetstagare vid sjukhusen jämställas med skiftarbetare. Utredningen förutsätter att den föreslagna ändringen icke kommer att inverka på nu- varande arbetstidsförhållanden vid järnbruk och massafabriker.

Den föreslagna betydande utvidgningen av arbetstidslagstiftningens tillämpnings- område har gjort det nödvändigt att överväga en höjning av nuvarande dygnsmaximum om nio timmar. En ökning — som givetvis icke alls inverkar på den totala arbetsti- den under begränsningsperioden -— har emellertid synts motiverad även ur synpunkten att reglera arbetstiden på ett friare sätt än för närvarande. Man bör exempelvis kunna av- verka en 48 timmars arbetsvecka på fem dagar. Det anförda har enligt utredningen talat för en ökning av dygnsmaximum från nio till tio timmar. Utredningen förut- sätter, att då fråga blir om ökning av de nu tillämpade dagliga arbetstiderna, detta sker i samverkan med vederbörande fackliga organisationer.

I nuvarande lagstiftning saknas dygnsmaximum vid skiftarbete. Detta har utred- ningen ansett vara en brist. ökas högsta medgivna ordinarie arbetstid till tio timmar, torde möjligheter finnas att även i fråga om skiftarbete föreskriva samma begräns- ning per dag som i fråga om annat arbete.

Tyvärr har det icke varit möjligt att utan undantag fixera dygnsmaximum till tio timmar. Som framgått av den föregående redogörelsen, finnes arbetstider om elva timmar inom två av våra nuvarande speciallagar. Vidare synes det med hänsyn till förhållandena å sjukhusen nödvändigt att i vissa fall gå över en arbetstid om tio timmar, enär eljest söndagsledigheten komme att bli beskuren. Med anledning av det anförda har utredningen föreslagit, att arbetstiden under en dag i veckan skall få uppgå till högst elva timmar.

Med dygn skall avses tiden från kl. 0 till 24. En dylik bestämning kan emellertid i vissa fall leda till att mycken arbetstid blir samlad inom loppet av en 24-timmars- period. Det synes dock icke möjligt att utan invecklade bestämmelser komma till rätta härmed.

Emellertid kan icke undvikas att för ett område, nämligen det som omfattas av den nuvarande hotellagen, en specialbestämmelse blir nödvändig, enär eljest arbets- tidsregleringen delvis komme att bli illusorisk. Detta betingas av att en arbetsdag ofta är förlagd till två kalenderdygn. Här blir det nödvändigt föreskriva, att dygnet skall räknas från ett klockslag, då verksamheten inom detta område normalt har sin minsta omfattning. För hotell, restauranger orh kaféer föreslås därför, att nuvarande be— stämmelser skall gälla, nämligen att dygnet räknas från kl. 6 ena dagen till samma klockslag påföljande dag.

Utredningen berör i det följande några av de olikheter, som utredningens förslag innebär i jämförelse med gällande speciallagar. Vad ändringarna innebär i förhål-

• Sida 95
•  Original

lande till den allmänna lagen har redan i det föregående berörts, enär resonemangen där varit förda med utgångspunkt från vad denna lag föreskriver.

För jordbruket och trädgårdsskötseln föreslås arbetstiden under hela året till högst 48 timmar per vecka. Det är utan tvivel ett önskemål, att arbetstagarna inom detta verksamhetsområde skall få sin arbetstid reglerad efter samma grunder som inom andra områden. Emellertid kan det tänkas möta svårigheter att övergå från nuvarande regle— ringssätt till det föreslagna utan att jordbrukets arbetsgivare beredes skälig övergångs— tid. Med hänsyn härtill kan en övergångsbestämmelse bli erforderlig som för ett visst antal år medger en något längre arbetstid på sommaren mot en häremot svarande minskning under den övriga delen av året. Denna övergångstid kan sannolikt, därest parterna utnyttjar friheten att själva reglera arbetstiden, bli förhållandevis kort. _— För djurskötare inträder en ökning av dygnsmaximum från nio till tio timmar. Denna höjning saknar dock betydelse. Att dygnsmaximum satts till nio timmar för djur— skötare, medan den är tio för övriga inom jordbruk och trädgårdsskötsel, var från början en kompensation för att denna kategori arbetstagare ursprungligen fick en arbetstid om 108 timmar under två veckor. Då arbetstiden vid ett av de tillfällen, när lagen undergick revision, minskades till samma längd som för andra, kom dygnsmaxi- mum att stå kvar. —— Med sannolikhet har den i lantarbetstidslagen intagna särskilda bestämmelsen för arbetstagare med blandat arbete numera mindre betydelse än tidi- gare. Den ökning av arbetstiden, som till följd av bestämmelsen i fråga är möjlig för dessa arbetstagare, är för övrigt förhållandevis liten. Till följd härav synes den kunna utgå ur lagstiftningen.

Inom detaljhandelslagens tillämpningsområde inträder följande ändringar. Möjlig- het öppnas för alla företag, ej endast de med högst en arbetstagare, att en gång i veckan öka arbetstiden till elva timmar. Å andra sidan sker den inskränkningen, att dylik lång arbetsdag medgives endast en gång i veckan, icke som för närvarande två gånger.

Jämför man förslaget med hotellagen, föreligger följande olikheter. Begränsnings- perioden blir med hänsyn till att verksamheten i regel bedrives såväl vardag som sön- och helgdag två veckor. Utredningen är angelägen att erhålla belyst, huruvida möjligheter föreligger att införa denna begränsningsperiod inom förevarande verksam— hetsområde. Skulle så visa sig icke vara möjligt eller förenat med avsevärda olägen— heter, får övervägas att utsträcka begränsningsperioden till högst tre veckor. Detta skulle i så fall ske för all verksamhet, som drives veckan runt. Vidare begränsas vid hotellen och restaurangerna antalet arbetsdagar om elva timmar till en per vecka. För närvarande finnes inom hotellagen ingen annan begränsning i uttagandet av elva timmars arbetsdag än den, som ligger i att arbetstiden per tre veckor begränsats till 144 timmar. Det måste ur sociala synpunkter anses angeläget, att så långa arbets— dagar som elva timmar skall vara undantag.

För sjukhusens del har den specialbestämmelsen föreslagits, att samtliga arbets— tagare därstädes skall jämställas med skiftarbetare. Om denna bestämmelse icke fun- nes skulle följande inträffa. Arbetet å vårdavdelningarna bleve betraktat som skift— arbete, varför arbetstiden här finge regleras på fyra veckor med dygnsmaximum om tio timmar; en dag i veckan (i praktiken söndag) skulle den få uppgå till elva timmar. Ekonomipersonalen och personalen på vissa kliniker, som icke är i arbete annat än under dagen, skulle erhålla arbetstiden reglerad på två veckor med samma möjlig— heter till ökning av dygnsmaximum en dag per vecka. Arbetet inom kliniker, stängda på söndagarna, och tvättavdelningarna skulle komma att regleras enligt huvudbestäm- melsen, nämligen 48 timmar per vecka. Nu torde det i praktiken icke gå att genom- föra en dylik reglering av arbetstiden, enär det emellanåt inträffar, att man icke kan draga en klar gräns mellan här berörda trenne olika grupper arbetstagare. Därför före- slås, att hela sjukpersonalen jämställes med skiftarbetare. Utredningen har icke tagit ställning till det sätt, varpå jourtjänst skall beräknas. Enligt de normer, som hittills tillämpats, då det gällt att tolka allmänna arbetstidslagen, torde dylik tid vara att jämställa med vanlig arbetstid.

• Sida 96
•  Original

Såsom berörts i det föregående har Arbetarskyddsstyrelsen befogenhet att i vissa fall medge annan reglering av arbetstiden än den för vilken redogjorts och som åter— finnes i 4 & samtliga arbetstidslagar. De bestämmelser, varom här är fråga och vilka återfinnes i 5 & samtliga lagar, kan uppdelas i två grupper, nämligen

]) bestämmelser, som endast medger annan fördelning av arbetstiden inom prin- cipen för en 48—timmarsvecka, och

2) bestämmelser, som öppnar möjlighet ej endast till en omfördelning av arbets- tiden utan även till en förlängning av den ordinarie arbetstiden utöver 48 timmar per vecka.

Enligt allmänna arbetstidslagen kan Arbetarskyddsstyrelsen medge annan fördel- ning av arbetstiden i följande fall nämligen a) om arbetstiden i väsentlig mån är be— roende av årstiden eller väderleken, eller b) om arbetstiden på grund av annat för— hållande är av växlande längd. I dessa fall kan Arbetarskyddsstyrelsen medge, att arbetstiden allenast begränsas så, att den i genomsnitt för viss angiven tidsrymd kom- mer att uppgå till högst 48 timmar i veckan. Enligt praxis brukar denna tidsrymd be— stämmas till fyra veckor, stundom något längre. Styrelsen behöver icke ange särskild dygnsmaximering. Samtliga speciallagar stadgar, att Arbetarskyddsstyrelsen må, när skäl därtill är, medge att arbetstiden — endast för såvitt denna för år räknat icke överstiger ett genomsnitt av 48 timmar — fördelas på annat sätt än som stadgas i 4 ;. Gemensamt för dessa bestämmelser är vidare, att Arbetarskyddsstyrelsen har att ingå i prövning av skälen för en omfördelning av arbetstiden. Den måste sålunda verk— ställa erforderliga undersökningar i varje särskilt fall.

I följande fall kan Arbetarskyddsstyrelsen enligt allmänna arbetstidslagen medge icke endast annan fördelning av den ordinarie arbetstiden utan även en förlängning av denna nämligen a) arbete, som bedrives med tre skiftlag och på grund av synnerliga skäl bör fortgå jämväl under sön— och helgdag; b) arbete, som fortgår allenast under kortare tid, eller medför synnerligen ringa ansträngning eller tillgodo— ser ändamål av synnerligen stort allmänt intresse; c) andra arbeten än ovan nämnda, därest undantag från huvudbestämmelserna är betingat till undvikande av allvarligt missförhållande, samt (1) alla slag av arbeten, då det av uttalanden av arbetarnas sam- manslutning eller sammanslutningar eller annorledes framgår, att det stora flertalet av de arbetare, som skulle beröras av undantaget, finner detsamma önskvärt och arbetstiden ej därigenom kommer att oskäligt utsträckas. —— Samtliga speciallagar stadgar, att, om det i visst fall av särskilda skäl finnes påkallat att arbetstiden ut- sträckes längre än vad huvudbestämmelserna medger, Arbetarskyddsstyrelsen äger lämna medgivande härtill. Vidare finnes i dessa lagar samma bestämmelse som upp- tagits ovan under (1). —— I fråga om samtliga bestämmelser med undantag för den med d) markerade gäller, att Arbetarskyddsstyrelsen har att ingå på prövning av skäligheten av en omfördelning av arbetstiden eller en ökning av densamma utöver 48 timmar per vecka. Föreligger de förutsättningar, som angives i den med (1) mar- kerade bestämmelsen, sker ingen dylik prövning. Arbetarskyddsstyrelsen har under senare tid sökt att, då fråga varit om att frångå huvudbestämmelserna i 4 5, i så stor utsträckning som möjligt stödja sig på nämnda regel.

Det synes ofrånkomligt, att i en ny arbetstidslag intaga bestämmelser, som med— ger avvikelser från de generella föreskrifterna. Gäller det endast en omfördelning av arbetstiden inom ramen för en 48 timmars genomsnittlig arbetsvecka, torde motiv före- ligga för en viss uppmjukning. Det synes icke såsom fallet är med den allmänna arbetstidslagen vara nödvändigt att ange i vilka fall en dylik omfördelning skall kunna ske. Man bör i stället gå den väg man valt i fråga om speciallagarna, vilken innebär att Arbetarskyddsstyrelsen får befogenhet att besluta i förevarande avseende, dä skäl därtill föreligger. Vad härefter begreppet år beträffar bör detta kunna tolkas som en period av tolv månader i följd; det skall sålunda icke vara nödvändigt att knyta begränsningsperioden till kalenderåret eller viss del därav.

Då det gäller fråga om förlängning av den ordinarie arbetstidens längd utöver ett genomsnitt av 48 timmar, bör lagstiftningen vara restriktiv. I lagen bör med hänsyn härtill uppställas vissa villkor för att dylik förlängning skall kunna medgivas. Med

• Sida 97
•  Original

utgångspunkt härifrån föreslås, att förlängning av den ordinarie arbetstiden skall kunna ske i fråga om arbete, som medför synnerligen ringa ansträngning eller pågår allenast under kortare tid eller i annat fall, då viktiga skäl därtill är. De bestämmelser, som utredningen i det föregående föreslagit avseende omfördelning av arbetstiden inom 48-timmarsramen och förlängning av arbetstiden utöver denna ram, förutsätter, att Arbetarskyddsstyrelsen i varje särskilt fall verkställer en prövning av den förelig— gande framställningen. Detta innebär att vissa utredningar och upplysningar i regel måste infordras. Det följer härav att beslut, som grundar sig på någon av de före- slagna bestämmelserna, kräver förberedande undersökningar, vilka enligt vad erfaren- heten visat stundom kan bli av arbetskrävande natur. I gällande lagstiftning finnes emellertid såsom nämnts en bestämmelse, som under vissa förutsättningar befriar styrelsen från dylika undersökningar. Så är fallet då den planerade omfördelningen av arbetstiden resp. förlängningen av densamma tillstyrkts från arbetstagaresidan. Den enda bedömning, som styrelsen i detta fall skall verkställa, är att tillse att arbets- tiden icke blir oskäligt lång. För att icke Arbetarskyddsstyrelsens arbetsuppgifter skall ökas har det ansetts lämpligt att i den nya lagen bibehålla förevarande bestämmelse. Enligt utredningens förslag skall styrelsen vidare beakta, att arbetstagaren icke ut- sättes för överansträngning eller ohälsa och att fritiden icke onödigt inkräktas. Denna bestämmelse har upptagits som 4 mom. i 5 &. Utredningen är dock medveten om att om värdet av en dylik bestämmelse delade meningar kan råda.

I vissa nödfallssituationer av extraordinärt slag, i regel sammanhängande med någon händelse av katastrofnatur, har arbetsgivaren enligt gällande lagstiftning rätt att använda arbetstagare utöver ordinarie arbetstid. Det är att märka, att dylik tid icke går i avräkning på den övertid, som lagarna eljest medger. Det åligger arbets- givare att inom två dygn anmäla förhållandet till Arbetarskyddsstyrelsen och att inom samma tid söka tillstånd härtill för det fall han vill fortsätta nödfallsarbetet utöver de två dagarna.

Utredningen har i 6 & förslaget till ny arbetstidslag upptagit nuvarande bestäm- melser i det närmaste oförändrade. I ett avseende föreligger dock en formell avvikelse. Tid för nödfallsarbete betraktas icke som övertidsarbete. Att denna ändring före- slagits beror uteslutande därpå att — såsom utförligare behandlas i det följande -— det föreslås att arbetsgivare och arbetstagare skall kunna avtala om annan arbetstids- reglering än den lagen föreskriver. Denna rätt bör avse endast ordinarie arbetstid och egentlig övertid. Till följd härav har för enkelhetens skull ur det nuvarande över— tidsbegreppet utbrutits tid för nödfallsarbete.

Enligt 6 & lantarbetstidslagen äger arbetsgivare att uttaga arbetstid utöver den ordinarie i samband med födelser, sjukdomsfall eller olycksfall bland djuren. An— mälan om dylik övertid behöver icke göras till Arbetarskyddsstyrelsen. Denna be— stämmelse bör enligt utredningen bibehållas. '

Om man bortser från tid för nödfallsarbete, förekommer övertid inom den nuvarande lagstiftningen i tre former, nämligen tid för förberedelse— och avslutningsarbete, allmän övertid samt extra övertid.

Den allmänna arbetstidslagen medger uttagande av övertid för sådana förberedelse- och avslutningsarbeten, som för driftens ohindrade gång nödvändigtvis måste utföras före eller efter den allmänna arbetstiden. För detta ändamål äger arbetsgivare taga i anspråk ett nödigt antal arbetstagare, som fyllt 18 år. Övertiden är maximerad till sju timmar i veckan. För att ett arbete skall vara att anse som ett förberedelse- resp. avslutningsarbete fordras enligt den praxis som utvecklats, att arbetet skall ha en viss periodicitet. Det skall återkomma med förhållandevis korta intervaller, minst en gång i veckan. Vidare gäller, att arbetet skall vara av annan natur än det vartill arbetstagaren användes under den ordinarie arbetstiden. En arbetstagare, som under ordinarie arbetstid sysselsättes i själva driften i ett företag, kan sålunda uttagas till städningsarbete, varvid detta kan bli betraktat som förberedelse— eller avslutningsarbete. Har företaget äter särskilda städerskor anställda, kan bestämmelsen icke tillämpas å dessa.

• Sida 98
•  Original

Lautarbetstidslageu medger övertid för samma arbeten, som ovan angivits, men inne- håller dessutom en tilläggsbestämmelse, enligt vilken, då det gäller trädgårdsskötsel, övertid kan uttagas även för s. k. vakttjänst. Dylik tid ingår i de sju timmar per vecka, vartill övertiden enligt här berörda bestämmelser är maximerad. Denna och övriga speciallagar medger användande av arbetstagare enligt förevarande lagrum utan hänsyn till ålder.

Detaljhandelslagen medger övertid förutom vid de nämnda förberedelse- och av— slutningsarbetena jämväl för betjäning av kunder, som vid stängningen befinner sig i arbetslokalen. All dylik övertid är begränsad till högst sju timmar per vecka men dess- utom till högst en och en halv timme per dag. Härjämte finnes det tillägget, att ordinarie arbetstid jämte övertid enligt förevarande bestämmelse icke någon dag får överskrida tio timmar.

Hotellagens bestämmelser är utformade i nära anslutning till detaljhandelslagen men modifierade med hänsyn till att den ordinarie arbetstiden är reglerad för en treveckorsperiod. De arbetsuppgifter, vartill arbetstagare må kunna användas, är i tillämpliga delar desamma som inom detaljhandelslagen. Övertiden för förberedelse— och avslutningsarbeten begränsas till 21 timmar per period om tre veckor och till högst en och en halv timme per dag. Däremot finnes icke någon regel, som maximerar den sam— manlagda ordinarie arbetstiden och övertiden enligt förevarande lagrum.

Enligt samtliga arbetstidslagar äger arbetsgivare, då så är med hänsyn till särskilda förhållanden påkallat, använda arbetstagare till arbete åt övertid under högst 200 timmar under ett år. Rätten att uttaga övertid är vidare begränsad på så sätt, att under loppet av fyra veckor högst 48 timmar allmän övertid må ifrågakomma. De avvikelser, som förekommer i de olika lagarna, är med ett undantag betydelselösa. Lantarbetstidslagen stadgar i stället för år en period av tolv månader i följd och hotell— lagen begränsar den maximala övertiden per tre veckor i stället för per fyra veckor. Den enda olikheten av betydelse är, att allmänna arbetstidslagen och hotellagen be- gränsar arbetsgivarens möjligheter att uttaga allmän övertid till arbetstagare som fyllt 18 år. Detta undantag finnes icke i de båda andra lagarna. Detta innebär att om en arbets— givare, vars verksamhet faller under den allmänna lagen, önskar använda arbetstagare under 18 år till övertid, tillstånd härtill måste inhämtas från Arbetarskyddsstyrelsen. Tilläggas må, att övertid enligt ifrågavarande två lagar icke medgives i fråga om arbets- tagare under 16 år. Enligt praxis brukar Arbetarskyddsstyrelsen icke medge längre övertid i fråga om ungdomar i åldern 16—18 år än högst sju och en halv timmar per vecka under tre månader. Styrelsen brukar sålunda begränsa övertiden för dessa till högst omkring 100 timmar per år.

Samtliga arbetstidslagar stadgar, att, om så är av trängande behov påkallat, Arbetar— skyddsstyrelsen må medge'uttagande av övertid för högst 150 timmar per år; lantarbets- tidslagen begränsar dock den extra övertiden till 100 timmar. Den snävare begränsningen inom denna senare lag beror på att man ansett jordbrukets behov av övertid tillgodosett med 300 timmar.

I samtliga arbetstidslagar finnes införd en bestämmelse av innebörd, att i fråga om arbetstagares skyldighet att utföra arbete å övertid gäller vad därom kan anses vara med arbetsgivaren överenskommet. Bestämmelsen torde ha blivit införd i förtydligande syfte. Den omständigheten att arbetstidslagen innehåller regler om övertid medför icke i och för sig skyldighet att utföra övertidsarbete. Till sist tillägges i förevarande sam- manhang, att det åligger arbetsgivaren att tillse, att arbetstagarna genom användande till övertidsarbete icke utsättes för överansträngning eller ohälsa.

Enligt utredningens direktiv har den att ägna uppmärksamhet åt den omfattning i vilken övertidsarbete uttages och föreslå därav betingade ändringar i lagstiftningen. På hemställan av utredningen uppdrog Kungl. Maj:t på sin tid åt Socialstyrelsen att verk- ställa en undersökning av förekomsten av övertidsarbete. Denna undersökning hänför sig till år 1947.

Sedan utredningen redogjort för vissa resultat av undersökningen fortsatte den.

• Sida 99
•  Original

Reglerna för arbetstidens begränsning har i stort sett varit oförändrade sedan år 1923. Sedan detta år har gällt att _ utöver ordinarie arbetstid — övertid fått utgå med högst 350 timmar per år, varav 200 timmar i form av allmän övertid. Den enda form av allmän arbetstidsförkortning som ägt rum sedan dess, är att semestertiden, som år 1923 var oreglerad och som i verkligheten torde ha uppgått till några få dagar, ökats till 18 dagar. Frågan om en allmän sänkning av den ordinarie arbetstiden faller utanför utredningens uppdrag. Däremot synes anledning föreligga att överväga, huruvida icke vissa lättnader i arbetstiden skulle kunna genomföras genom en begränsning av övertiden. Utredningen har därför i förslaget till ny arbetstidslag upptagit en snävare begränsning av övertiden än i gällande lagstiftning. Utredningens förslag innebär föl- jande.

Den till förberedelse— och avslutningsarbete medgivna övertiden sänkes från nu- varande sju till sex timmar per vecka. För närvarande gäller i fråga om detaljhandels- lagen och hotellagen den ytterligare begränsningen, att sådan övertid, varom här är fråga, ingen dag får överskrida en och en halv timme. Denna bestämmelse har utred- ningen icke ansett sig böra upptaga i lagförslaget. Utöver sist angivna begränsning av övertid för förberedelse- och avslutningsarbetc stadgar detaljhandelslagen att dylik övertid tillsammans med ordinarie arbetstid ingen dag får överskrida tio timmar. Denna bestämmelse som icke förekommer i de andra arbetstidslagarna, föreslår utredningen upphävd. I de fall, då ett arbete bedrives å såväl vardag som sön- och helgdag, kan den ordinarie arbetstiden regleras på sådant sätt att den för en period om två veckor högst uppgår till 96 timmar. Det synes ändamålsenligt att i dylika fall ha denna be— gränsningsperiod även i fråga om övertid i form av förberedelse- och avslutningsar— bete. Med hänsyn härtill föreslås, att i fråga om sådana arbeten som här avses, över— tid för förberedelse- och avslutningsarbete under en period av två veckor högst skall få uppgå till tolv timmar. Enligt detaljhandelslagen och hotellagen kan övertid inom den för förberedelse- och avslutningsarbcte medgivna ramen även uttagas för expedie- ring av kunder, som vid stängningsdags befinner sig inom arbetslokalen. En dylik be— stämmelse torde vara nödvändig. Då det icke är lämpligt, att i begreppet avslutnings- arbete inlägga arbete av här nämnt slag. har i förslaget intagits särbestämmelser för de nämnda båda verksamhetsområdena. Den i lantarbetstidslagen förefintliga analoga bestämmelsen rörande vakttjänst inom trädgårdsskötseln har även medtagits i försla- get till ny arbetstidslag.

Den allmänna övertiden tillsammans med den extra övertiden, som för närvarande utgör 350 timmar per år utom i lantarbetstidslagen, där den begränsats till 300, före— slås skola generellt bli 300 timmar. Dessa övertidstimmar skall fördelas så, att 180 skall kunna tagas ut i form av allmän övertid, d. v. s. stå till arbetsgivarnas fria disposition, och 120 i form av extra övertid. Den här angivna omfattningen av den allmänna och extra övertiden skall hänföra sig till kalenderåret såsom begränsnings— period. Dock har det ansetts lämpligt att medge, att arbetsgivare inom jordbruk och trädgårdsskötsel må kunna använda annan period om tolv månader än kalenderåret som begränsningsperiod; byte av anställning äger nämligen rum företrädesvis i november. I fråga om allmän övertid gäller för närvarande dessutom att denna icke får överstiga 48 timmar under en period av fyra veckor; från den avvikande konstruktionen i hotellagen kan här bortses. På denna punkt föreslås den skärpningen, att allmän över— tid under en period av minst fyra veckor, varmed förstås arbetsveckor, icke skall få överstiga 40 timmar. Föreligger behov av övertid i större utsträckning, får dylik efter medgivande av Arbetarskyddsstyrelsen uttagas i form av extra övertid. I gällande lag— stiftning finnes en bestämmelse av innebörd, att övertiden må kunna beräknas för kortare tidsrymd än fyra veckor, varvid förutsättes, att en mot förkortningen svarande minskning i antalet övertidstimmar under den förkortade perioden göres. Utredningen har svårt att bedöma, om en dylik bestämmelse fyller någon egentlig funktion. Anled- ning finnes väl knappast för arbetsgivaren att själv binda sig hårdare än vad lagen föreskriver. Bestämmelsen har dock medtagits, bl. a. för att erhålla upplysning om huru- vida något behov verkligen föreligger av dess bibehållande.

I fråga om användande till övertidsarbete av arbetstagare, som icke fyllt 18 år

• Sida 100
•  Original

d. v. s. minderåriga, råder såsom framgått av den föregående redogörelsen olika bestäm— melser i de olika lagarna. Utredningen föreslår, att det i vissa lagar förekommande hindret för Arbetarskyddsstyrelsen att medge övertidsarbete för arbetstagare under 16 år upphör. Förbudet kommer nämligen i och med skolpliktens förlängning till nio år att förlora största delen av sin betydelse. Utredningen får vidare hänvisa till be- stämmelserna i arbetarskyddslagen, som torde ge ungdomen erforderligt skydd mot allt för stor arbetsbörda. Då det gäller jordbruk, trädgårdsskötsel och detaljhandel, före— slår utredningen ingen ändring i jämförelse med vad för närvarande gäller. I korthet innebär sålunda förslaget, att, vad det gäller verksamhet av annan art än jordbruk, trädgårdsskötsel och detaljhandel, Arbetarskyddsstyrelsen får rätt medge övertid för all ungdom under 18 år i den utsträckning som arbetarskyddslagen medger. För övriga områden kommer arbetsgivaren på samma sätt som för närvarande att få rätt att syssel— sätta minderåriga i övertid i samma omfattning som äldre. Utredningen vill tillägga, att vad här föreslagits avser alla former av övertid, sålunda tid för förberedelse- och avslutningsarbete, allmän och extra övertid. I förtydligande syfte vill utredningen tillägga, att barn till arbetsgivaren, vilka av denne sysselsättes inom den egna verk— samheten, blir undantagna från arbetstidslagstiftningen med hänsyn till bestämmelserna i 2 5.

Den allmänt hållna bestämmelsen om arbetsgivares skyldighet att övervaka att arbetstagare icke utsättes för överansträngning eller ohälsa till följd av övertidsarbete har medtagits.

Utredningen har till sist icke funnit anledning att bibehålla den självklara bestäm- melsen att i fråga om arbetstagares skyldighet att utföra övertidsarbete gäller vad därom kan anses vara överenskommet mellan parterna.

I samtliga arbetstidslagar finnes föreskrift om att arbetsgivare har skyldighet att i särskild övertidsjournal anteckna uttagen övertid ävensom rätt för arbetstagaren att själv eller genom representant taga del av journalen. Vidare finnes en hel del detalj- föreskrifter rörande det sätt, varpå dylik anteckning skall ske. Utredningen har på före— varande punkt föreslagit en förenkling. I själva lagen kan man inskränka sig till att stadga skyldighet för arbetsgivaren att anteckna uttagen övertid ävensom rättighet för arbetstagaren att taga del av anteckningarna. Däremot synes detaljföreskrifterna lämp- ligen böra utfärdas av Arbetarskyddsstyrelsen. Systemet med särskilda journaler torde numera vara föråldrat och anteckningarna bör lämpligen ske på annat och mera ratio— nellt sätt.

1. Begreppet arbetstid (jour- och beredskapstjänst)

Utredningen har icke tagit ställning till det sätt, varpå jourtjänst skall be- räknas. I promemorian uttalas:

»Enligt de normer, som hittills tillämpats då det gällt att tolka allmänna ar— betstidslagen torde dylik tid vara att jämställa med vanlig arbetstid.»

Denna fråga har huvudsakligen betydelse inom sådana verksamhetsområden som sjukvården, brandväsendet, polisväsendet o. dyl. Statskontoret fäster upp- märksamheten på att jour- och beredskapstjänsten både ur arbetstids- och löne- sättningssynpunkter vållar besvärligheter. Statskontoret anser därför, att det skulle vara av synnerligen stort värde, om regler för en evalvering av bered- skapstjänstgöringen kunde fastställas. Medicinalstyrelsen anser, att jämställandet av jourtjänst med arbetstid skulle komma att ställa sjukvården inför stora svårig- heter. I den mån jourtjänsten övergår till aktiv tjänst är det emellertid befogat att jämställa den med arbetstid. Styrelsen anför:

»I den mån åter som jourtjänsten endast kommer att innebära en beredskap, synes det sakligt obefogat att jämställa den med vanlig arbetstid. Styrelsen föreslår i stället, att sådan jourtjänst för sjukvårdens del ställes utanför arbetstidsregleringen -— om

• Sida 101
•  Original

så erfordras genom en uttrycklig undantagsföreskrift i lagen — samt att ersättning för det obehag, den passiva jourtjänsten innebär, i stället får utgå som kompensations— ledighet eller mot kontant ersättning enligt avtal, som må komma att träffas mellan arbetsgivare och arbetstagare.»

Liksom Medicinalstyreisen är Direktionen för Karolinska sjukhuset inne på svårigheterna i samband med jourtjänst. Om jourtjänst skall jämställas med vanlig arbetstid, måste särskild nattpersonal anskaffas för de specialavdelningar, där jourtjänst förekommer. Antalet operations- och nattsköterskor är för när- varande icke tillräckligt för att jourtjänsten för dessa befattningshavare skall kunna bestridas av särskild personal för nattjänst. Även frågan om hur bered- skapstjänst skall beräknas måste beaktas.

Svensk sjlzkskölcrskeförening lämnar en beskrivning på begreppen:

»Enligt tjänstereglementc för landstingens befattningshavare förstås med jourtjänst skyldighet för sjuksköterska att utöver normalarbetstid befinna sig på arbetsplatsen (jourrum) och att vid behov omedelbart träda i tjänstgöring. Enligt härtill fogad protokollsanteekning, kan med jourrum även avses av sjukhusledningen för jourtjänst godkänd närbelägen bostad. Med beredskapstjänst förstås skyldighet för sjuksköterska att utöver normalarbetstid befinna sig inom räckhåll för kallelse per telefon samt att träda i tjänstgöring vid behov. Jourtjänst förekommer för sjuksköterskor vid opera- tious— och mottagningsavdeluingar, vid röntgenavdelningar och laboratorier.På dessa sjuk— husavdelningar måste arbetet pågå eller med ytterst kort varsel kunna återupptagas dygnet runt. Ju mindre arbetsstyrkan är, desto oftare infaller jourtjänsten för veder- börande sjuksköterskor. Med den brist på specialsköterskor, som för närvarande råder, och som icke torde komma att täckas på åtskilliga år framåt, är dessa sjuksköterske— grupper i regel bundna av jourtjänst var annan, tredje eller fjärde natt. Såvida denna tjänstgöring skulle räknas som vanlig arbetstid, komme vederbörande sjuksköterskor att på många håll få en arbetsdag på mer än 12 timmar.»

Sjuksköterskeföreningen anser, att tanken att jourtjänst skall vara att jämställa med vanlig arbetstid, måste leda till försämrad sjukvård. För- eningen kan icke tillstyrka ett sådant förslag. Med utgångspunkt från utred- ningens uttalande, att man icke tagit slutgiltig ståndpunkt till frågan om sättet för jourtjänstens beräkning, föreslår föreningen en sådan uppdelning av arbets- tiden. att den ordinarie arbetstiden begränsas till sju timmar per dag för sjuk- sköterskor, vars jonrtjänst omfattar minst 1/4 av den ordinarie arbetstiden.

Även Sjukhusdirektionen i Stockholm behandlar jourtjänsten. Man anför lik- nande synpunkter som direktionen för Karolinska sjukhuset och framhåller bl. a.:

»Inom den specialiserade vården bygger nattjänsten i stor utsträckning på att per— sonalen är ålagd jourtjänst. En tillämpning av begreppet jourtjänst enligt utredning- ens definition skulle för flera av stadens sjukhus medföra den vittomfattande konse- kvensen, att dagtjänstgörande personal icke utan dispens skulle kunna åläggas jour- tjänst, då den i lagförslaget medgivna dagliga ordinarie arbetstiden, om jourtjänsten inräknas häri, komme att högst väsentligt överskridas, eftersom termen ”vanlig arbets- tid' torde vara liktydig med begreppet ordinarie arbetstid. Om dispens icke erhålles för jourtjänsten, skulle det i många fall bli nödvändigt att utöka personalen. Dess— utom synes den risken föreligga att, om jourtjänst är entydigt med *vanlig arbets— tid,, ersättningen under jourtjänst måste utgå med samma belopp som lönen under =vanlig arbetstid'.»

Svenska Iandstingsförbundet anser, att jourtjänstens hänförande till »arbete» skulle leda till oöverskådliga konsekvenser. Behovet av arbetskraft skulle öka kraftigt, vilket särskilt gäller sjuksköterskor. Förbundsstyrelsen uttalar:

»Då det f. n. råder brist på sjuksköterskor och dessutom en omfattande utbygg- nad av sjukvården kommer att genomföras, så snart förhållandena på byggnadsmarkna—

• Sida 102
•  Original

den tillåter detta, synes det styrelsen uppenbart, att jour- och beredskapstjänstens jämställande med vanlig arbetstid skulle framkalla en allvarlig akut brist på sjuk- sköterskor och annan jämförlig personal. Dessutom skulle en radikal omläggning av arbetsförhållandena för all personal, som har att fullgöra jour— och beredskapstjänst, bliva nödvändig. Bortsett från de betydande kostnadsökningar och rent praktiska svårigheter i övrigt, som härav skulle bliva följden, finner styrelsen den nuvarande situationen på arbetsmarknaden icke lämna utrymme för en dylik ordning. Jour— och beredskapstjänst måste klart avskiljas från begreppet 'arbete'. Frågan om kompensa— tion för sådan tjänst antingen i form av viss kontant ersättning eller evalvering till viss arbetstid, synes därför såsom hittills böra överlåtas till arbetsmarknadens parter att reglera i avtal eller överenskommelser, därvid hänsyn jämväl kan tagas till den skiftande karaktär sådan tjänst kan ha på olika områden.»

Den speciella form av jour- och beredskapstjänst, som förekommer inom sinnes— sjukvården och vanligen benämnes passiv tjänstgöring, är föremål för behand— ling av åtskilliga remissinstanser. Sålunda yttrar Direktionen för l'lleråkers sjukhus:

»Inom den statliga sinnessjukvården gäller för s. k. passiv tjänstgöring för när- varande följande hestämmelser: Sjukvårdspersonalen & statens sinnessjukhus må åtnjuta kompensation för nattetid fullgjord beredskapstjänstgöring, s. k. passiv tjänstgöring, genom att beredas ledighet motsvarande 50% av fullgjord sådan tjänstgöring. Därest dylik kompensation icke kan beredas, skall till vederbörande utgå kontant ersättning med åtta kronor för varje natt beredskapstjänstgöring fullgjorts. Passiva tjänstgöringen räknas för närvarande icke med i 48-timmarsveckan i annat fall än då verklig tjänst- göring fullgjorts, då tiden räknas som övertid respektive kvalificerad övertid. Skall passiv tid jämställas med arbetstid, medför detta givetvis behov av personalutökning, då passivtiden därigenom kommer att inräknas i 48—timmarsveckan.»

Inom varje passivtjänstgörande grupp kan man enligt direktionen uppskatta an- talet uppstigningar och ingripanden i arbetet till tre & fyra nätter per månad. Man anser det därför icke skäligt att värdera den passiva tjänsten i paritet med annan verklig tjänstgöring. Detta skulle medföra mycket stora kostnader för statsverket.

Direktionen för Mariebergs sjukhus upptar jour- och beredskapstjänst till särskild behandling och uttalar:

»Vid många sjukhus förekommer också jour— eller beredskapstjänst, t. ex. för sjuk- vårdspersonal, telefonister m. fl., s. k. passivtjänstgöring, förlagd till särskild lokal, där vederbörande har nattläger; för maskinister, reparatörer m. fl. beredskapstjänst i hem- met. Passivtjänstgöring för sjukvårdspersonal kompenseras med 50 % eller honoreras särskilt med visst belopp per dygn och räknas då som övertid. Denna form av tjänst— göring förekommer ej vid Marieberg. Telefonisternas passivtjänstgöring kompenseras med hälften av tjänstgöringstiden och inräknas i arbetsveckan. Maskinister, repara— törer m. fl. kompenseras med fjärdedelen av arbetstiden och inräknas i arbetsveckan. Arbetstidsutredningen har icke tagit någon ställning till huru dylik jourtjänst skall beräknas. Ur sjukhusledningens synpunkt vore önskvärt att så kunde ske. Såsom vi ser saken vore frågan lättast ordnad, om nämnd jourtjänst eller beredskaps— tjänst kunde ligga alldeles utanför 48—timmarsveckan och arbetet peknniärt ersättes enligt särskilda avtal i de fall då sådan beredskapstjänst kräves. Huru Arbetarskydds— styrelsen ställer sig till ett sådant arrangemang är viktigt att erfara. I de fall då jourtjänsten kräver ständig arbetsinsats, torde tjänstgöringen få betraktas som vanlig arbetstid (nattvakt, nattsköterskor, yttre nattvakt o. dyl.).>>

Även när det gäller ålderdomshemmen är frågan aktuell. Fattigvårdsnämn— den i Stockholm vänder sig mot utredningens förslag att jämställa jourtjänst med vanlig arbetstid. Detta skulle medföra behov av ökning av personalen på de områden där jour- och beredskapstjänstgöring nu förekommer.

• Sida 103
•  Original

I fråga om jour- och beredskapstjänst inom vissa särskilda verksamhetsområ- den hänvisas till vad i det föregående anförts.

2. Ordinarie arbetstidens längd

Utredningens förslag om den ordinarie arbetstidens längd föranleder icke några direkta uttalanden annat än av ett par remissinstanser. Sålunda yttrar Svenska arbetsgivareföreningens allmänna grupp, att man icke har några erin- ringar mot de föreslagna gränserna för den ordinarie arbetstidens längd. Svenska lantarbeisgivareföreningen däremot anser, att den reglering av den ordinarie arbetstiden, som lämnats i lantarbetstidslagens & 4, fortfarande bör gälla.

I.andsorganisationen tillstyrker förslaget i detta hänseende, men en del av de till LO anslutna förbunden företräder annan uppfattning. Sålunda hävdar Svenska elektrikerförbundel, att man icke vill ha bestämmelser, som medger en ökning av arbetstiden. Det heter i förbundets yttrande, att man måste taga hän- syn till ensligt belägna stationer, där maskinisten helt är hänvisad till sig själv och sin familj och sällan träffar andra människor. I dessa fall behövs en så långt möjligt regelbunden fritid, som ger maskinisten möjlighet att lämna stationen. Svenska typografförbundet anser, att arbetstiden borde varit kortare än 48 timmar i veckan för skiftarbetare, som har arbetstiden förlagd mellan kl. 18—6. Svenska träindustriarbctareförbundet framhåller, att strävandena för arbetstidslagstift- ningen i stället borde gå ut på att minska arbetstiden per dag med hänsyn till den högt uppdrivna arbetstakten inom industrien, som hårt sliter på arbetskraften.

3. Begränsningsperiodens längd a) Huvudregeln l'tredningens förslag på denna punkt är icke föremål för kommentarer. Man torde därför kunna utgå från att remissinstanserna i allmänhet ej har något att erinra mot förslaget.

b,) Regler för skiftarbete

Svenska arbelsgivareföreningen anser utredningens förslag att begränsnings- perioden skall vara fyra i stället för tre veckor värdefullt och tillstyrker det- samma. Mer tveksamt ställer sig Lan(lsorganisationen, som dock anser sig kunna tillstyrka förslaget, »även om det måste sägas att utredningens motivering för denna ändring icke är särskilt stark». LO påpekar emellertid, att det ju inte är fråga om någon förlängning av den totala arbetstiden under begränsningsperio- den. Ett par av de till LO anslutna organisationerna ställer sig avvisande. Så- lunda önskar Svenska elektrikerförbundet icke någon ändring på denna punkt, »och detta givetvis i synnerhet om 48-timmarsveckan skulle komma att bibe— hållas». Förbundet anför bl. a.:

»Särskilt med tanke på möjligheten att få ett skiftschema, som medgiver för arbetstagaren lämplig förläggning av fridagar och att få några av dessa förlagda till helgdagar, är det nödvändigt, att 3—veckorsperioden bibehålles. Det är viktigt även ur den synpunkten, att ersättning i kontant form för under perioderna uppkommen över- tid härigenom kan bättre regleras.» '

Svenska transportarbetareförbundel anser likaledes förslaget innebära en för- sämring och yrkar på att nuvarande begränsningsperiod bibehålles.

• Sida 104
•  Original

e) Regler för arbete (1 sjukvårrlsanstaller

Medicinalstyrelsen förordar utredningens förslag att arbetstagare vid sjukhus skall jämställas med skiftarbetare och att begränsningsperioden skall ökas till fyra veckor. Karolinska sjukhuset i Stockholm, Svensk sjuksköterskeförening, som intar en välvillig inställning till utredningens förslag, samt Svenska landstings- förbundet efterlyser fortsatta undersökningar av möjligheterna att organisera arbetet på sjukhusen efter ett treskiftssystem. Det synes som om flera remissin- stanser vore benägna att avvakta ytterligare försök, innan man vill taga ställ- ning till frågan. — Landstingsförbundet framhåller vidare, att det förekommer, att arbetstiden för en del befattningshavare regleras för längre perioder än fyra veckor, t. ex. sexveckorsperioder med 288 arbetstimmar. Arbetstidsschema är synnerligen växlande från anstalt till anstalt och har många gånger utformats med hänsyn till befintliga befattningshavares kvalifikationer. Man kan därför, enligt Landstingsförbundet, ej gå fram efter generella regler.

(I) Regler för arbete, som fortgår sön- och vardagar

Endast ett fåtal remissorgan uttalar sig i denna fråga. Svenska arbetsgivare- föreningen tillstyrker utredningens förslag om reglering för 96 timmar på två veckor. Man vill, att bestämmelsen skall göras generellt gällande för stuveri- näringen, och åberopar yttrande därom från Norrlands och Södra Sveriges stuvareförbund. Föreningen anför bl. a.:

»Det är ett starkt produktionsintresse, att en sådan arbetstidsreglering kan genom— föras, att stuveriföretagen blir i stånd att tillgodose det behov av service från kunder- nas sida, som emellanåt gör att nuvarande begränsning av arbetstiden per vecka fram- står såsom otillfredsställande. Ett bifall till detta föreningens och stuvareförbundens yrkande torde icke behöva möta betänkligheter ur arbetarskyddssynpunkt. Arbets— belastningen inorn stuverinäringen är mycket varierande, och den totala arbetstiden för stuveriarbetare ligger mestadels under det genomsnittliga arbetstidsmåttet för in— dustriarbetare. Det är sålunda betecknande, att arbetsgivarna inom denna bransch vid redovisningen av arbetstid och löner till föreningen ofta på blanketterna gör note- ringar av innebörd att variationerna beträffande arbetstiden motiveras av *säsong- arbete, brist på arbetstillfällen, ishinder, sjöfarten inställd, hamnen stängd' eller liknande uttryck.»

En annan uppfattning företrädes av Tidningarnas arbetsgivareförelting, som upptar kioskförsäljningen, som bedrives såväl vardag som söndag, till behand- ling. Man vill ha fyra veckors perioder för dylik försäljning.

Försvarets fabriksstyrelse anser, att det skulle vara lämpligt med en tre veckors period för arbete, som bedrives såväl vardag som söndag. Enligt de kollektiv- avtal för vakt- och eldarpersonal, som tillämpas inom styrelsens verksamhetsom- råde, gäller en ordinarie arbetstid av 144 timmar för en tre veckors period.

Svenska järnvägsmannaförbundet tillstyrker, att arbetstiden i enlighet med 5 4 mom. 1 första stycket regleras inom en period av två veckor och att arbets- tiden sålunda under en dylik period får uppgå till högst 96 timmar. Däremot anser man det ej erforderligt att för järnvägarnas vidkommande utsträcka perio— den till fyra veckor.

e) Regler för arbete (i hotell, restauranger Och kaféer

Stockholmsdistriktets allmänna restaurangaktiebolag behandlar ingående be- gränsningsperiodens längd för restaurangbranschen. Man säger, att med de regler, som föreslagits av utredningen, begränsningsperioden kan bli såväl en

• Sida 105
•  Original

vecka som två veckor som även fyra veckor beroende på, om arbetet bedrives endast vardagar eller både vardagar och söndagar eller med regelbunden skiftin- delning. Man anser det icke möjligt, att i de fall, där för närvarande arbetstids- schema för tre veckors period tillämpas, iakttaga kortare begränsningsperiod än tre veckor. Arbetet skulle då icke kunna ordnas ändamålsenligt, och arbets- tagarna skullc icke kunna erhålla lämplig förlängning av ledighetsdagar. Bo- laget anför:

>>I)en föreslagna regeln om en begränsningsperiod av fyra veckor vid regelbunden skiftindelning torde kunna tillämpas allenast i relativt ringa utsträckning. Dels före— kommer sådan skiftindelning allenast då den dagliga öppethållandetiden är av viss minsta längd, och dels förekommer det ofta, att skiftindelning på en och samma restaurang tillämpas i fråga om vissa arbeten men icke i fråga om andra. Man kan då icke samtidigt tillämpa arbetstidsschema upplagda för olika perioder för olika an- ställda. Vid en tillämpning av de föreslagna reglerna skulle man i stort sett således vara tvungen att falla tillbaka på förslagets begränsningsperiod av en vecka eller två veckor.»

Bolaget anser. att en begränsningsperiod av tre veckor bör bibehållas och gälla för all verksamhet inom hotell- och restaurangbranschen oavsett om den be- drives med regelbunden skiftindelning eller fortgår sön- och vardagar.

Föreningen allmännyttiga kafébolag påpekar, att man med hänsyn till att skiftindelning torde förekomma för det stora flertalet arbetstagare inom hotell-, restaurang- och kaféhranschen borde gjort regeln för sjukhuspersonal tillämplig även för hotell- och restaurangnäringens personal.

Sveriges hotell- och restaurangpersonnls förbund anser, att arbetstiden bör så regleras — om ändring kommer att ske _ att den fastställes per tväveckors- period eller med högst 96 timmars arbetstid under samma tidsperiod.

Tjänstemannaförbunde! för hotell och restauranger yttrar rörande utred- ningens förslag i detta hänseende, att redan nu i stor utsträckning gällande ar- betstidsschema upptar arbetstiden under två veckor i stället för under tre. Det torde sålunda icke vara omöjligt att uppgöra arbetstidsschema löpande på två veckor. Man framhåller dock, att uttalandet gäller endast tjänstemännen.

4. Dygnsmaximum (i) I)nynsbegrcppet Utredningens förslag angående dygnsbegreppet, innebärande att med dygn skall förstås tiden kl. 0—24 utom för hotell- och restaurangnäringen, där tiden kl. 6—6 skall gälla, diskuteras endast av ett fåtal remissinstanser. Tjänstemanna— förbnndet för hotell och restauranger påpekar, att utredningen tagit hänsyn till särförhållandena för näringsgrenen, då den fastställt, att med dygn skall avses tiden från kl. 6 den ena dagen till kl. 6 nästa dag. Svenska Iundstingsförbundet framför betänkligheter mot det sätt, på vilket dygnet fixerats. Man anser, att det hade varit motiverat med en liknande för- skjutning för sjukhuspersonal som ifråga om restaurang- och hotellpersonal. När det gäller trafikpersonal har framställningar gjorts angående ändrad dygnsberäkning, enligt vad Svenska stadsförbundet anför. Samma synpunkter betonas av Svenska Iokaltrafikföreningen, som framhåller, att dygnsberäkning från kl. () icke alltid är lämplig för trafikföretagen. Dygnsmaximum bör för dessa i stället beräknas från trafikdygnets början till och med trafikdygnets slut på natten. Trafikföretagen bör jämställas med hotell-, restaurang- och kaférörelse, fastän arbetstiden bör räknas från kl. 5.

• Sida 106
•  Original

En arbetstagareorganisation anmäler missnöje med dygnsbegreppet, näm- ligen Svenska pappersindustriarbetareförbundet. Man anser, att det skulle vara synnerligen praktiskt och verklighetsbetonat, om dygnet begränsades till tiden kl. 6 till 6.

b) ökning av dygnsmaximum

Av remissinstanserna har långtifrån alla anfört särskilda synpunkter i denna fråga, men Medicinalstyrelsen t. ex. tillstyrker utredningens förslag.

På flera håll ställer man sig dock av olika skäl tveksam. Sålunda tror exempel- vis Västergötlands och norra Hallands handelskammare, att arbetseffektiviteten skulle bli lidande genom ökningen. Man åberopar »antijäktpropagandan» och anser, att det föreligger ett folkmedicinskt intresse att beakta i sammanhanget.

Från en annan synpunkt betecknar Generalpoststyrelsen den av utredningen föreslagna dygnsbegränsningen som omöjlig att genomföra. Den skulle resultera i en onaturlig sönderstyckning utav reseturerna och därmed försämring av tjänstgöringsförhållanden. (Se härom B4f).)

Arbetarskyddsstyrelsen omnämner, att yrkesinspektörcn i ett distrikt föreslår, att antalet dygn med elva timmars arbete utökas till två, vilket yrkesinspektören anser vara i många fall nödvändigt för att man skall kunna ordna en helledig dag för de anställda. Arbetarskyddsstyrelsen anser, att denna fråga bör beaktas vid lagens slutliga utformning.

Av arbetsgivareorganisationerna uttalar sig Svenska arbetsgivaref'öreningen, som tillstyrker utredningens förslag om dygnsmaximum (dock ej angående dygnsmaximum vid skiftarbete). Man hänvisar emellertid till Sveriges textilfil— dustri/örbund, som ifrågasätter om icke arbetseffektiviteten kan bliva lidande genom en koncentration av veckoarbetstiden till fem dagar, varvid den dagliga arbetstiden skulle uppgå till närmare tio timmar. Man tror att det skulle bli svårare för industrien att utnyttja gifta kvinnliga arbetstagare, då de gifta kvin- nornas totala arbetsdag inklusive deras arbete i det egna hemmet i så fall skulle bli väl lång.

Inom arbetstagareorganisationerna är man tveksam beträffande utredningens förslag rörande dygnsmaximum. Landsorganisationen uttalar: »Mot en del av dessa bestämmelser rörande ordinarie arbetstid har i några förbundsyttranden anförts vissa betänkligheter; särskilt gäller detta dygnsmaximum». Svenska gjutareförbundet anser, att utredningens förslag om ökning av dygnsmaximum ger anledning till betänksamhet, även om veckoarbetstiden fortfarande är fast- ställd till 48 timmar. Några bärande skäl för en ökning till tio timmar före- finnes icke. Vid särskilda behov av en förlängning av dagarbetstiden finnes ju en reell övertid av 300 timmar att tillgripa. Svenska handelsarbetareförbundet vänder sig mot ökningen till elva timmar en dag i veckan. Förbundet anför härom:

»Visserligen medger nu gällande detaljhandelslag att 11 timmar uttages under 2 dagar i veckan men endast ä arbetställe, där i regel icke användes flera än 1 arbets— tagare. Om utredningens förslag skulle bifallas, skulle en begränsning ske i ifråga— varande avseende från 2 till 1 dag per vecka för dessa mindre arbetsställen, men i gengäld skulle bestämmelsen komma att gälla för samtliga arbetsplatser på alla arbets— områden, oavsett storleksordningen. Då dygnsmaximeringen enligt allmänna arbets- tidslagen för närvarande ligger vid 9 timmar, skulle det här bli fråga om en utvidgad tillämpning av en mindre önskvärd bestämmelse till praktiskt taget arbetslivets samt- liga områden. Om bestämmelsen alltjämt anses erforderlig för detaljhandelns vid— kommande, bör detta kunna ordnas genom en specialbestämmelse. Icke heller lagens utvidgning till sjukhusområdet ger stöd för att ge en dylik bestämmelse generell karak— tär, eftersom det torde vara möjligt att utan större olägenhet tillgodose sjukhusens behov i nämnda avseende genom en tilläggsbestämmelse för ifrågavarande område.»

• Sida 107
•  Original

Svenska typografförbnndet anser, att en utökning av dygnsmaximum icke bör ifrågakomma. Fördelen med större frihet för arbetstidens anpassning och att kunna erhålla fria lördagar uppväger icke nackdelarna med utökningen: »Fem dagars arbetsvecka bör inom en nära framtid kunna genomföras genom verklig förkortning av arbetstiden». Svenska byggnadsarbetareförbnndet anför samma synpunkter och tillägger, att om dygnsmaximum för vissa områden måste ökas över nio timmar detta kan ske genom att en särbestämmelse för området ifråga tillfogas lagen. [ huvudsak samma ståndpunkt som den ovan relaterade intages av Svenska metallindnstriarbetareförbnndet, Svenska transportarbctareförbundet och Svenska målareförbnndet. Svenska textilarbetareförbnndet däremot har icke något att erinra mot den föreslagna utsträckningen till tio timmar. I fråga om utsträckningen till elva timmar en dag i veckan anser man det vara en förbättring för exempelvis hotell- och restaurangenställda. »För anställda inom industrien torde det komma att sakna all betydelse, då förlängning av den ordinarie arbets- tiden skall bestämmas genom överenskommelse mellan parterna i avtalets form, och det torde icke föreligga anledning att träffa överenskommelse om avvikande arbetstid för en av veckans dagar».

Tjänstemännens centralorganisation betonar vikten av att då fråga blir om utsträckning av hittillsvarande dygnsmaximum inom ramen för de nya be.— stämmelserna detta skall ske i samverkan med vederbörande fackliga organisa- tion. Svensk sjuksköterskeförening godtar utredningens förslag till dygns- maximum »med tanke på mindre sjukvårdsanstalter med fåtalig personal».

Den speciella frågan om dygnsmaximum för trafikpersonal vid järnväg be- handlas av Järnvägsstyrelsen i dess yttrande. Man redogör för bestämmelsen i 1920 års tjänstgöringstidskungörelse, enligt vilken dygnsmaximum i regel icke får överstiga för stationär personal elva timmar, för åkande personal 13 timmar och för tågfärjepersonal 16 timmar. Man anser sig ej behöva utsträcka dygns- maximum för stationär personal, men om enligt lagförslaget tjänstgöringstiden skulle sänkas till tio timmar, skulle svårigheter uppstå att tillmötesgå av per- sonalen framförda önskemål om veckovila omfattande helt kalenderdygn för alla arbetstagare, oavsett om deras rätt till 24 timmars ledighet under varje sju- dagarsperiod kunnat på annat sätt lagenligt tillgodoses. När det gäller andra personalgrupper än de stationära är det enligt Järnvägsstyrelsen ett oeftergivligt villkor, att de nuvarande maximitiderna får bibehållas.

Svenska järnvägsmannaförbnndet anser, att utredningen i stort sett kommer att eliminera svårigheterna att för järnvägarnas åkande personal reglera arbets- tiden enligt lagen. Man tillstyrker därför förslaget. I förbundets yttrande heter det bl. a.:

»Den åkande personalens arbetstid överstiger för närvarande i vissa fall 10—11 timmar per dygn, men det kommer inte att medföra några större svårigheter att genom omläggning av körsträckor och turkombinationer ordna tjänsten inom den föreslagna tidsramen per dygn. I de undantagsfall svårigheter uppstår har Arbetarskyddsstyrelsen, enligt bestämmelserna i 5 5 mom. 3, befogenhet att lämna erforderliga medgivanden, varför lagförslaget för järnvägarnas vidkommande tillgodoser personalens berättigade anspråk på mera tillfredsställande tjänstgöringsförhållanden, samtidigt som en smidig övergång till den nya ordningen möjliggöres.»

Sjukvårdens speciella problem i fråga om dygnsmaximum behandlas bl. a. av Svenska Iandstingsförbnndet, som anser det ogörligt med en minskning av det dygnsmaximum som nu tillämpas inom sjukvården. Svenska stadsförbundet däremot uttalar:

• Sida 108
•  Original

»Särskilt ökningen av dygnsmaximum synes enligt styrelsens uppfattning komma att möjliggöra en bättre anpassning till arbetstiden till de skiftande förhållanden, som råder inom olika arbets- och verksamhetsområden.»

D_vgnsmaximum för hotell- och restaurangnäringen behandlas av organisa- tionerna inom näringen. Föreningen allmännyttiga kafébolag anser i likhet med Sveriges arbetsgivare/örening för hotell och restauranter, att dygnsmaxime- ringen ej tillfredsställande lösts av utredningen. Denna fråga har behandlats under C 3 arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer.

r) Dygnsmarimnm för skiflarbete

Endast ett fåtal statliga myndigheter gör uttalanden på denna punkt. Tele- styrelsen anser, att dygnsmaximeringens utsträckning till att omfatta även skiftarbete kommer att försvåra en utläggning av arbetstiden, så att såväl denna som fritiden blir sammanhängande. l'altenfallsstyrelsen önskar, att en ordinarie arbetstid av 14 timmar bör kunna uttagas under något av veckans dygn. För- svarets fabriksslyrelse är tveksam om det är nödvändigt med dygnsmaximering vid skiftarbete men vill icke motsätta sig detsamma »med hänsyn till att arbets- givaren för sådant arbete, där det av praktiska skäl kan övervägas att införa skift av längre varaktighet än 10 timmar, torde kunna påräkna en erforderlig dispens av Arbetarskyddsstyrelsen».

Inom arbetsgivareorganisationerna är man av den uppfattningen, att förslaget om dygnsmaximum för skiftarbete innebär en försämring. Svenska arbetsgivare- föreningen anför:

»Detta skulle medföra, att vissa nu praktiserade skiftschema icke skulle kunna tillämpas utan dispens. Om till exempel skiftbyten vid treskiftsarbete sker kl. 6, 14 och 22, och en arbetare fullgör ett nattskift mellan kl. 22 och 6 samt sedermera ett eftermiddagsskift med början kl. 14, utför han med den föreslagna dygnsbegränsnin— gen från 0 till 24 under ett dygn 14 timmars arbete. Med skiftbyten kl. 4, 12 och 20 skulle i motsvarande fall arbetstiden per dygn bli 12 timmar. Det skulle vara syn— nerligen osmidigt, om det för tillämpningen av dylika, ej ovanliga skiftschema skulle vara nödvändigt att begära dispens. Med anledning härav yrkar föreningen, att arbets- tiden vid skiftarbete icke mätte dygnshegränsas.»

Svenska nrbetsgivareföreningens allmänna grupp påpekar, att det inom keramiska industrien finnes företag som av produktionstekniska skäl tillämpar en arbetstidsförläggning innebärande längre skift än tio timmar i sträck, ehuru den genomsnittliga arbetstiden per vecka icke uppgår till 48 timmar.

Järnbrvksförbundet uttalar:

»I vissa scheman för treskift uppstår svårigheter genom att arbetstiden vissa dygn överskrider det fastställda måttet om 10 timmar. Även i fråga om tvåskift kan begränsningen av dygnsarbetstiden bli till hinder, nämligen i vissa fall vid 5. k. rundgångsskift under natten mot lördag. Detta skift insättes som bekant i stället för eftermiddagsskiftet på lördag för att arbetstagarna skall få en förlängd helgdagsafton. Slutligen kan på grund av tillgång och efterfrågan på olika produkter växling behöva ske mellan tvåskift och treskift, särskilt i valsverksavdelningarna vid järnbruken. Svårigheter uppstår med hänsyn till att vissa individer får längre arbetstid visst dygn än den föreskrivna utan att arbetstidsmåttet i genomsnitt per vecka överskrides. Det kan ej vara riktigt, att den tid, varmed den legala dygnsarbetstiden då överskrides, skall räknas såsom övertid inom de gränser sådan tid får uttagas. Några olägenheter av betydelse på grund av förlängningen av arbetstiden under visst dygn torde ej heller uppstå för arbetstagarna.»

• Sida 109
•  Original

Järnbrnksförbundcts yttrande utmynnar i en hemställan, att dygnsmaximum cj införes för skiftarbete, särskilt som man icke känner till att några förhållanden förekommit som givit anledning till en snävare reglering av arbetstiden.

Sveriges pappersbrnksförbund är av samma uppfattning. Man fäster upp- märksamheten på önskemålet från arbetarnas sida om tolv timmars skift under söndagsdygnet för arbetare i kontinuerliga avdelningar för att skapa möjlighet till hellcdig dag varannan söndag. Vid en begränsning enligt utredningens för- slag måste en omläggning ske i strid mot de anställdas önskemål. Man pekar även på de ofta förekommande skiftbytena och anför:

>>I den Skiftgående industrien förekommer i stor utsträckning att arbetare byter skift med varandra, varigenom avigsidorna i skiftarbetet i viss utsträckning lindras, då det härigenom blir möjlighet att i större utsträckning än vad skiftschemat medger anpassa enskilda arbetares arbets- respektive fritid till deras personliga önskemål. Sådana byten har på allt sätt underlättats av arbetsledningarua. Om emellertid sådana byten kom— mer att medföra, att den ordinarie arbetstiden överskrides och således de till disposi- tion stäende övertidstilnmarna kommer att konsumeras vid sådana byten, måste man befara, att arbetsledningarna ser sig nödsakade förvägra byten.»

Statens avtalsnämnd tar också upp de s.k. långskiften till behandling och anser en justering av förslaget önskvärd, då det skulle innebära att ett skift- schema, som båda parter anser som det bästa, ej skulle kunna tillämpas. Bil- trafikens arbetsgivareförbnnd påpekar, att för de företag, som hittills haft att följa arbetstidslagen , det har gått att lösa frågan genom tillämpning av skift- arbete. Om emellertid dygnsmaximum införes vid sådant arbete, skulle dessa företag ställas inför olösliga problem.

Svenska stadsförbundet är den enda arbetsgivareorganisation som företräder uppfattningen att dygnsmaximum enligt utredningens förslag kan tillämpas även för de skiftarbetare som nu är underkastade lagen. Man uttalar dock att viss omläggning av skiftlistor torde bli erforderlig och medföra svårigheter, vilka dock torde kunna lösas dispensvägen. Stadskollegiet i Stockholm ger uttryck åt samma uppfattning som Stadsförbundet.

Tidningarnas arbetsgivareförening anför:

»Vid sjudagarstidningar bedrives i stor utsträckning alternerande dag- och nattarbete så anordnat, att nattarbetet är förlagt nätterna till tisdag—måndag och dagarbete måndag—lördag. Under dagveckan erhålles dock en ledighetsdag, varför antalet skift blir 12 under en tväveckorsperiod. Vid övergången från natt- till dagskift utföres så— lunda arbete under måndagsdygnet från kl. 0 till exempelvis kl. 2.30 och efter 10 tim- mars avtalsenlig sovtid går arbetaren in på dagskift. I regel blir dagskiftet på män- dagar på grund av sovtiden förkortat så att totala antalet arbetstimmar under mån- dagsdygnet icke överstiger 11, men fall kan tänkas då detta timantal överskrides. Sist— nämnda förhållande inträffar emellertid ofta vid 3-dagars morgontidningar, där arbetet vartannat dygn sker på natten och vartannat dygn på dagen. Övergång från natt- till dag— skift sker sålunda tre gånger i veckan och det är att märka att den avtalsenliga sov— tiden vid ifrågavarande tidningar är 9/2 timmar. Detta medför, att antalet arbetade timmar ifrågavarande dygn mycket ofta kommer att överstiga såväl 10 som 11 timmar.»

Arbetstagareorganisationerna gör mestadels icke något direkt uttalande rö- rande dygnsmaximum för skiftarbete. Man torde därför kunna utgå från att utredningens förslag i detta hänseende accepterats.

Landsorganisationen anser sig kunna tillstyrka, att utredningens förslag lägges till grund för dess fortsatta arbete. Svenska elektrikerförbnndet framhåller emel- lertid angelägenheten av att icke alltför rigorösa bestämmelser införes. Man

• Sida 110
•  Original

pekar på att det visat sig att ett för båda parter gynnsammare arbetstidsschema kan åstadkommas genom att man vid något tillfälle får utföra två åttatimmars- skift under samma dygn, givetvis med ett åttatimmars uppehåll emellan.

5. Reglering av arbetstidens längd efter medgivande av Arbetarskyddsstyrelsen

n) Omfördelning av ordinarie arbetstid

Möjligheten för Arbetarskyddsstyrelsen att medge omfördelning av den ordi- narie arbetstiden tillstyrkes av Svenska arbetsgivareföreningen. Föreningen för- utsätter dock, att Arbetarskyddsstyrelsen beaktar de produktionstekniska för- hållandena och allmänhetens behov. De övriga arbetsgivareorganisationer, t. ex. Svenska arbetsgivareföreningens allmänna grupp, som uttalat sig, intar samma ståndpunkt.

Annorlunda är uppfattningen inom arbetstagareorganisationerna. Landsorga- nisationen påpekar, att uppmjukningen kan vålla vissa betänkligheter. I varje fall anser LO att en sådan arbetstidsfördelnings karaktär av undantagsreglering bör komma till starkare uttryck genom krav på särskilda skäl» och att av samma anledning villkoret »i den mån så prövas påkallat» bör bibehållas. De berörda ar- betstagarnas huvudorganisationer bör beredas tillfälle att avgiva yttrande i hithö- rande ärende. Detta understrykes även av Svenska handelsarbetareförbandet. Svenska Iantarbelareförbvndet framhåller, att tillämpningen av motsvarande be— stämmelser i lantarhetstidslagen ofta medfört irritation bland arbetstagarna. För- bundet anför:

»Med all sannolikhet kan man vänta en nedgång av antalet sådana ärenden hos Arbetarskyddsstyrelsen, då arbetsmarknadsparterna genom avtalsfriheten kan via kol- lektivavtalen lösa åtskilliga av de frågor, som nu föranlett framställningar till styrel— sen. Det synes förbundet därför riktigt, att för återstående frågor av denna art lag— bestämmelsen lämpligen borde skärpas såtillvida, att ,synnerliga skäl” borde krävas för att sådant medgivande må lämnas av Arbetarskyddsstyrelsen.»

Svenska transportarbetareförbundet yrkar bestämt avslag på bestämmelsen. Denna skulle innebära en avsevärd försämring och kunna medföra »att man praktiskt taget fick arbeta dygnet runt och arbeta in hela årspensumet inom loppet av några månader».

b) Förlängning av ordinarie arbetstid

Endast ett fåtal arbetsgivareorganisationer gör uttalande å denna punkt. Man torde kunna utgå från, att de, som icke speciellt uttalar sig i frågan, ansluter sig till utredningens förslag. Svenska arbetsgivareföreningens allmänna grupp uttalar sin tillstyrkan. Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restav- ranter däremot frågasättcr, om formuleringen i 5 5, 2 mom. av lagförslaget av »viktigare skäl» möjliggör ett utsträckande av den ordinarie arbetstiden, särskilt när det gäller dagvaktmästares tjänstgöring som vikarie för nattvaktmästare.

Landsorganisationen anser, att utredningens förslag om förlängning av ordi— narie arbetstid innebär en alltför långtgående uppmjukning. LO kan acceptera en allmän formulering av den ifrågavarande dispensgrunden. Man anser emellertid, att en restriktivare formulering än den föreslagna bör väljas, lämpligen genom att som villkor för förlängning kräva »skäl av synnerlig vikt». Vidare anser LO, att huvudorganisationerna bör höras även i förlängningsfrågor.

Tjänstemännens centralorganisation framhåller vikten av att lagstiftningen är restriktiv, när det gäller rätt för Arbetarskyddsstyrelsen att lämna medgivande om förlängning av den ordinarie arbetstiden utöver ett genomsnitt av 48 timmar.

• Sida 111
•  Original

c) Arbetarskyddsstyrelsens åligganden enligt 5 5

Utredningen föreslår, att Arbetarskyddsstyrelsen vid meddelande av eftergift enligt 5 5 skall beakta att därav berörd arbetstagare ej utsättes för överansträng- ning, ohälsa eller oskälig inkräktning i fritiden. Detta uttalande göres till före- mål för behandling av ett par remissinstanser. Bl. a. uttalar Svenska arbetsgivare- föreningen, att föreningen vänder sig mot den tendens som präglar arbetstids- utredningens motivering att största hänsyn bör tagas till arbetstagarnas önskemål om största möjliga fritid. Man bör enligt föreningen väga betydelsen av skydd mot arbetskraftens onödiga förslitning mot det ur samhällets synpunkt synner- ligen viktiga kravet på upprätthållande av hög produktivitet till grund för en fortlöpande standardhöjning. Järnbrnksförbundet vänder sig mot bestämmelsen. Förbundet uttalar: »Mot denna bestämmelse med dess vaga och synbarligen pro- duktionsfientliga innehåll synes man ha flera anledningar att vända sig. I de fria partsöverenskommelserna torde detta hinder för övertidsarbete emellertid komma att framträda långt mer än om bedömningen sker hos en av parterna oberoende myndighet.»

Arbeiarskyddsstyrclsen anser omöjligt avgöra, när inkräktning i fritiden föreligger, och avstyrker.

6. Tid för nödfallsarbete

Svenska arbetsgivareföreningen tillstyrker utredningens förslag på denna punkt utan kommentar, då det sammanfaller med nuvarande bestämmelser. Denna ståndpunkt intages även av flertalet övriga arbetsgivareorganisationer.

Sveriges husmodersföreningars riksförbund anser det rimligt att analoga be— stämmelser bleve gällande i fråga om den husliga arbetskraftens skyldigheter vid sjukdom, olycksfall eller födelser inom arbetsgivarens familj, som nu föreslås kvarstå som stadgande för lantarbetare vid dylika tillbud bland husdjuren. För- bundet vill här även hänvisa till de ur tids- och kostnadssynpunkt stora krav, som enligt hembiträdeslagen ställs på arbetsgivareparten vid liembilrädes sjukdom.

Landsorganisationen erinrar om att förslaget innebär en tredelning av arbets- tiden i jämförelse med tudelningen i gällande lagstiftning, enligt vilken tiden för nödfallsarbete betraktas som övertid, ehuru utan rätt till avräkning å den egent— liga övertiden. LO uttalar:

»Äiidringen har motiverats med det föreslagna -— —— —— -— avtalsalternativet, vilket icke avsetts skola omfatta annan arbetstid än ordinarie tid och egentlig över- tid. Den bakomliggande tanken torde vara att tiden för nödfallsarbete icke låter sig förutbedöma och därför ej heller lämpligen låter sig reglera genom avtal. LO har ingen erinran mot tredelningen, då därav inte kan följa någon utökning av den totala arbets- tiden i förhållande till vad nu gäller, och då frågan om särskild ersättning för nöd— fallstiden ju icke är beroende av om denna i lagen upptages som en särskild arbetstids- form eller betecknas som övertid. Vad angår praxis i avseende å nödfallsarbete får LO instämma i metallindustriarhetareförbundets erinringar.»

Svenska metallindustriarbetareförbandet påpekar, att bestämmelsen om nöd— fallsarbete fått en mycket vidsträckt tillämpning. Man uttalar bl. a.:

»Förhundets erfarenhet är emellertid, att Arbetarskyddsstyrelsen i sin tillämpning av 6 & gått längre än vad som ursprungligen avsågs, då den allmänna arbetstidslagen tillkom. Det har sålunda förekommit, att Arbetarskyddsstyrelsen för skeppsvarven med- givit, att icke enbart haveriskador fått utföras med kraft av 6 5 utan även medgivit reparationer av annat slag, som rätteligen borde hänföras till bestämmelserna i 4 och 7 gg. Förbundets uppfattning är, att vid skeppsvarven 6 & bör få utnyttjas endast då

• Sida 112
•  Original

det är fråga om haveriskador. Med haveriskador avser vi då icke en smärre reparation, som vanligtvis kan utföras, då fartyg ligger i hamn eller vid kaj utan en verklig haveri— skada av sådan omfattning, att fartyget icke längre är sjödugligt. Vi anser sålunda, att förslaget till ny 6 & borde kompletteras med en text, som innebär att den fortsatta tolkningen och tillämpningen blir något mera restriktiv än vad Arbetarskyddsstyrelsen har medgivit med kraft av hittillsvarande lag.»

Ett par myndigheter diskuterar bestämmelsen om nödfallsarbete ur en speciell synpunkt, nämligen i samband med frågan om polisväsendets läggande under lagen. Sålunda påpekar landsfogden i Stockholms län att därest överhuvud be- stämmelse om nödfallsarbete skulle kunna tillämpas, det förefaller främmande med anmälan till och tillstånd av Arbetarskyddsstyrelsen för att i vissa situa- tioner få utföra spanings- och utredningsarbete. Liknande synpunkter fram- hålles av landsfogden i Södermanlands län, Länsstyrelsen i Malmöhus [du m. fl.

I fråga om nödfallsarbete inom sjukvården gör Sjukhusdirektiouen i Stockholm det uttalandet, att bestämmelserna förmodligen icke behöver tillämpas inom sjukhusförvaltningen, då marginalen för medgiven övertid lär kunna inrymma eventuellt förekommande nödfallsövertid.

Järnvägsstyrelsen anför för dess verksamhet speciella synpunkter rörande nöd— fallsarbete. Se närmare under rubriken Böa) Trafikpersonal vid järnväg.

7. Övertid

a) Skyldighet att utföra övertidsarbete

Utredningen föreslår borttagande av bestämmelsen att ifråga om arbetstagares skyldighet att utföra övertid skall gälla vad därom kan anses vara med arbets— givaren överenskommet. Denna fråga berörs endast av ett fåtal remissinstanser. Landsorganisationen påpekar emellertid, att erfarenheten visat, att det ingalunda alltid ansetts självklart att beträffande rätt att uttaga övertid gäller vad därom kan anses överenskommet mellan parterna. Tvärtom har saken ofta visat sig ge anledning till kontroverser. LO önskar därför att nuvarande bestämmelser skall bibehållas. Liknande synpunkter framhålles av Svenska pappersindustriarheture- förbundet och Svenska typografförbundet.

b) övertid för ungdom under 18 år

Utredningens förslag ifråga om övertidsarbete för ungdom under 18 år har föranlett yttranden från åtskilliga remissinstanser. Sålunda påpekar Arbets— marknadsstyrelscn, att även det husliga arbetsområdet bör undantagas från för- budet mot övertidsarbete för arbetstagare under 18 år. Arbetarskyddsstyrelsen anför följande:

»— — — i promemorian uppgives att Arbetarskyddsstyrelsen enligt praxis icke brukar medgiva längre övertid i fråga om ungdomar i åldern 16—18 år än högst sju och en halv timme per vecka under tre månader och att övertiden i dessa fall sålunda begrän- sas till högst omkring 100 timmar per år. Efter tillkomsten av den nya arbetarskydds— lagen har styrelsen med hänsyn till stadgandet i 31 5 första stycket om en normal maximiarbetstid för minderåriga av 54 timmar i veckan tagit som regel att för arbets— tagare under aderton är icke tillåta längre övertid än högst sex timmar i veckan.»

En av underremissinstanserna till Skolöverstyrelsen, nämligen lärarkollegiet vid folkskoleseminariet i Karlstad, uttalar sin förväntan att lagstiftningen beaktar angelägenheten av att skydda den ungdomliga arbetskraften mot övertidsarbete.

• Sida 113
•  Original

Medicinalstyrelsen tillstyrker utan reservation arbetstidsutredningens förslag ifråga om övertid, varför styrelsen måste anses tillstyrka förslaget även i den mån det rör övertid för ungdom under 18 år. En motsatt uppfattning företrädes av Järnvägsstyrelsen, som önskar rätt att uttaga övertid även för ungdomar som fyllt 17 år med hänsyn till att detta är åldern för antagande av aspiranter vid järnvägen.

De flesta arbetsgivareorganisationer, t. ex. Svenska arbetsgivareföreningen, har icke något att erinra på denna punkt, men Tidningarnas arbetsgivareförening inskränker sig till att önska en bestämmelse, som gör det möjligt att använda minderåriga arbetare till övertid vid oförutsedda händelser inom en viss gärna snävt tagen ram, utan att dispens erfordras. Man påpekar sådana händelser som tågförseningar, som kan medföra övertidsarbete för tidningsförsäljare å tåg. Försäljarna är regelmässigt minderåriga. Detsamma gäller om sådan minderårig arbetskraft å Pressbyråns expeditioner, som skall ta hand om tidningarna från försenade tåg.

Landsorganisationen kan icke acceptera utredningens förslag till den del det innebär att slopa det indispensibla förbudet mot att uttaga övertid av arbets- tagare undcr 16 år, även om det medgives att skolpliktens förlängning till nio år medför, att förbudet kommer att förlora största delen av sin betydelse. Svenska lantarbetareförbundet erinrar om att något förbud att sysselsätta minderåriga på övertid icke föreligger enligt lantarbetstidslagen. Arbetarskyddslagens bestäm— melser om minderårigas användande i arbete gäller i sin helhet för arbets- tagare inom den självständigt bedrivna trädgårdsskötseln. Förbundet anför:

»Förbundet har på sin tid i yttrande över förslaget till arbetarskyddslag hävdat, att något skäl att undantaga jordbrukets minderåriga arbetstagare från skyddsföre— skrifterna icke funnes. Arbetsförhållandena inom jordbruket var redan då och är i ännu högre grad nu genom rationaliseringen och mekaniseringen sådana att starka skäl kan anföras för samma skyddsföreskrifter för minderåriga inom dessa närings— grenar som inom andra områden, där arbetet utföres utomhus. Inom såväl jordbruket som trådgårdsskötseln förekommer dessutom arbeten, som permanent är förlagda inom- hus exempelvis arbete i djurstallar och växthus. Arbetsbetingelserna är här, enligt förbundets uppfattning, icke bättre än inom områden med inomhusarbeteu, snarare i så fall tvärtom. Förbundet förordar således att undantagsbestämmelserna i 7 5 5 mom. rörande arbetstagare i jordbruk och trädgårdsskötsel utgår ur lagförslaget.»

Svenska pappersindustriarbetareförbundet gör följande uttalande: »Den föreslagna bestämmelsen ger Arbetarskyddsstyrelsen befogenhet att medgiva övertidsarbete även för arbetare under 16 år. Detta samtidigt som den ordinarie dag- arbetstiden föreslås utsträckt från 9 till 10 och 11 timmar. Vi anser att sådant framåt— skridande bör undvikas.»

Liknande synpunkter framföres av Svenska typografförbundet, Svenska textil- arbetareförbundet, Svenska målareförbundet samt Svenska tobaksindustriarbetare— förbundet. Sistnämnda organisation framhåller bl. a.:

»Ungdom är nämligen enligt vår åsikt på ett helt annat sätt än äldre arbetare mot- taglig för den känsla av vantrivsel, som lätt bemäktigar sig den enskilde individen vid förlust av fritiden och som kan påverka hela inställningen till arbetet. Att ung- domen söker sig från industriarbetet har enligt vår erfarenhet bl. a. sin orsak i den alltför långa arbetstiden inom detta arbetsområde.»

En speciell synpunkt framföres av Sjukhusdirektionen i Stockholm, som er- inrar, att man i viss utsträckning använder sjukvårdsbiträden, som ej fyllt 18 år. Sjukhusdirektionen anför:

• Sida 114
•  Original

»Om vid dagarbetstidens slut det sjukvårdsbiträde, som skall tjänstgöra på natten, av någon anledning icke infinner sig, har det ansetts såsom en självklar plikt gent— emot de sjuka att den, vars arbetspass är slut, kvarstannar i tjänst till dess ersättare kunnat anskaffas. Något medgivande till härvid uppkommande övertid kan helt natur- ligt icke dessförinnan inhämtas. Huruvida Arbetarskyddsstyrelsen i dylikt fall kan giva en generell dispens framgår icke.»

c) Tid för förberedelse- och avslutningsarbete

Arbetarskyddsstyrelsen avstyrker utredningens förslag på denna punkt med samma motiveringar som när det gäller den allmänna och extra övertiden.

Utredningens förslag om sänkning av tiden för förberedelse- och avslutnings- arbete behandlas i övrigt huvudsakligen endast av organisationerna. De flesta av arbetsgivareorganisationerna yttrar sig i avstyrkande riktning. Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare avstyrker direkt förslaget och efterlyser motivering för detsamma. Sveriges köpmannaförbund uttalar:

»I fråga om den allmänna övertiden har den för förberedelse— och avslutningsarbeten medgivna sänkts i förslaget från nuvarande 7 till 6 timmar per vecka, men har sam- tidigt de gällande begränsningarna dels att detta slag av övertid ingen dag får över- skrida 11/2 timme, dels att sådan övertid tillsammans med ordinarie arbetstid ingen dag får överskrida 10 timmar av utredningen icke upptagits i förslaget. I anledning av de motsatta aspekter, som detaljhandelns skilda utövare kan anlägga på dessa ut- redningens förslag, är förbundet varken berett att tillstyrka eller avråda från för— slagets genomförande. Förbundet är dock närmast benäget att förorda, att de gällande bestämmelserna tills vidare kvarstår.»

Svenska arbetsgivareföreningen efterlyser en mer ingående undersökning av de aktuella förhållandena och uttalar bl. a.:

»Såvitt föreningen kan finna, har detta förslag icke föregåtts av någon mera om— fattande undersökning om de aktuella förhållandena. För föreningen har framhållits, att för närvarande redan begränsningen till 7 timmar per vecka medför betydande svårigheter, därigenom att företagen nödgas att såsom övertidsarbete beteckna sådant arbete, som rätteligen borde vara att anse såsom förberedelse- och avslutningsarbeten. Detta missförhållande skulle bli än mera markant, om den av arbetstidsutredningen nu förordade förkortningen skulle komma att genomföras, och föreningen avstyrker därför en sådan ändring.»

Järnbruksförbundet intar samma ståndpunkt och påpekar, att bestämmelserna torde vara av betydelse ifråga om ugnsdriften. Sveriges pappersbruksförbund påpekar, att förberedelse— och avslutningsarbeten är synnerligen tidskrävande inom pappersindustrien. Under veckor, då igångsättning sker efter extra uppe- håll under veckan på grund av helgdag eller fridag, blir förberedelse- och avslut— ningsarbetena härutöver omfattande. De olika arbetarna deltar icke i förbe- redelse- och avslutningsarbeten varje vecka. Det är enligt förbundet synnerligen angeläget, att den föreslagna inskränkningen av den övertid, som är anslagen till förberedelse— och avslutningsarbeten, icke kommer till stånd. Liknande syn— punkter framföres av Pappersmasseförbundet. Torvindustriförbundet anser icke den omständigheten att de nu gällande bestämmelserna utnyttjats med modera- tion utgöra något skäl till att ytterligare beskära möjligheten till sådant arbete. Svenska Iantarbetsgivareföreningen fäster uppmärksamheten på förberedelse- och avslutningsarbetets speciella betydelse inom jordbruket. Man anser, att de föreslagna inskränkningarna kommer att menligt påverka produktionsresultatet.

Den enda arbetsgivareorganisation som icke ställer sig avvisande är Handelns

• Sida 115
•  Original

arbetsgivareorganisalion, som uttalar, att några avgörande invändningar icke kan resas mot förslaget med utgångspunkt från förhållandena inom handeln.

Arbetstagareorganisationerna har i regel intet att invända mot utredningens förslag. Landsorganisationen ansluter sig till utredningens förslag och hänvisar till Svenska handelsarbetareförbundcts uttalande. Detta förbund anser, att ett slopande av de begränsningsregler som finnes i den nuvarande detaljhandels- lagen, lätt skulle kunna leda till ett orimligt utnyttjande av arbetskraften.

En avvikande uppfattning företrädes dock av Svenska sko- och läderindustri- arbetareförbundet, som föreslår, att i stället för bestämmelsen om sex timmar det borde stadgas, att nu ifrågavarande övertid skulle få komma till användning högst en timme per dag. Om arbete utföres alla sju dagarna i veckan skulle om- nämnt övertidsarbete kunna uttagas med sju timmar i veckan, eljest sex timmar vid sexdagarsvecka. Förberedelse- och avslutningsarbetet har intimt samband med produktionen och torde som regel vara kontinuerligt förekommande.

d) Allmän och extra övertid

Utredningens förslag om inskränkning av övertiden röncr avsevärda gensagor från åtskilliga statliga myndigheter och från arbetsgivareorganisationernas sida. Däremot accepteras det av de flesta arbetstagareorganisationer. Man torde även kunna utgå från att dylika, som icke särskilt yttrat sig på denna punkt, intet har att erinra mot utredningens förslag.

Medicinalstyrelsen uttalar sig till förmån för utredningens förslag. Arbetarskyddsstyrelsen delar emellertid icke utredningens uppfattning när det gäller inskränkning av övertiden. Styrelsen anför:

»Av de uppgifter om uttagen övertid, som lämnats i den föreliggande promemorian framgår, att övertid i allmänhet förekommit endast i jämförelsevis liten utsträckning. Det har icke heller, såvitt Arbetarskyddsstyrelsen känner till, gjorts gällande, att de nuvarande möjligheterna för arbetsgivarna att tillgripa övertid skulle hava missbru- kats på sådant sätt, att de givit anledning till fara för ohälsa eller olycksfall i arbetet. Å andra sidan kan otvivelaktigt inträffa fall med trängande behov av övertidsarbete, där en snävare begränsning av antalet övertidstimmar än för närvarande skulle med- föra allvarliga olägenheter för arbetsgivaren. Arbetarskyddsstyrelsen finner med hän— syn till vad nu anförts icke anledning att förorda någon inskränkning i fråga om nu gällande regler om övertid i 7 5 1—3 mom. allmänna arbetstidslagen. Beträffande jordbruk och trädgårdsskötsel torde den nuvarande begränsningen av den extra över- tiden till 100 timmar böra bibehållas.»

Väg— och vattenbyggnadsstyrelsen företräder samma uppfattning. övertiden utgör en värdefull reserv, som står till arbetsledningens förfogande i vissa be— svärliga situationer. Denna reserv tillgripes endast, när så är oundgängligen nödvändigt. Anledningen härtill är bl. a., att denna form av arbete är synner- ligen kostsam på grund av de särskilda tillägg, som utgår vid övertidsarbete. Detta medför, att det är ett gemensamt intresse för arbetsgivare och arbetstagare att så långt som möjligt nedbringa övertidsarbetet. Någon anledning att tillgripa skärpta lagbestämmelser anser styrelsen på grund härav icke föreligga. General- poststyrelsen motsätter sig ävenledes utredningens förslag och pekar på de svårig- heter, som detta skulle förorsaka bl. a. för postverkets tryckeri. Järnvägsstyrel- sen anser icke heller någon anledning föreligga att sänka den allmänna övertiden. Styrelsen anför:

»Beträffande den s. k. allmänna övertiden är denna i statens järnvägars tjänst- göringstidskungörelse fastställd till högst 50 timmar under loppet av en kalender- månad och 200 timmar under loppet av ett kalenderår. I fråga om längden av den

• Sida 116
•  Original

s. k. extra övertid, som i särskilda fall må kunna medgivas av järnvägsstyrelsen efter tjänstgöringsnämndens hörande, finnes i berörda kungörelse ingen begränsning före- skriven. Dock förekommer det ytterst sällan, att bemyndigande att uttaga dylik övertid begäres. I de enstaka fall, då detta skett, har den medgivna tiden icke uppgått till eller överstigit de 150 timmar per år, som varit möjliga enligt nuvarande arbetstidslag. Som exempel kan nämnas, att styrelsen med hänsyn till den föreliggande bristen på personal, framförallt kvalificerad sådan, i fjol medgav att extra övertid, efter överens— kommelse med berörda befattningshavare, skulle få uttagas av personal vid Stockholm C och N samt på resebyrån i Stockholm med högst 20 timmar i säkerhetstjänst och högst 30 timmar i annan tjänst per kalendermånad, dock med högst 100 timmar i båda fallen under kalenderåret 1951.»

Järnvägsstyrelsen har däremot ej något emot en sänkning av den extra över— tiden till 120 timmar.

Vattenfallsstyrelsen motsätter sig också utredningens förslag. Man anser ej, att några bärande skäl för en sänkning av övertiden förebragts. Förändringen be- tyder föga för den enskilde arbetstagaren medan det för arbetsgivaren kan vara av oerhört stor betydelse att ha en tillräcklig marginal för övertid.

Stadskollegiet i Stockholm utgår från yttranden av tjänstedirektören och t. f. direktören för löneavtalsnämnden, enligt vilka begränsningen av övertiden torde komma att medföra svårigheter på vissa områden inom kommunalförvaltningen. Övertiden utgör en värdefull reserv, som med hänsyn till kostnaderna endast tillämpas i nödfall. Det är därför ett gemensamt intresse för arbetsgivare och anställda att så långt som möjligt begränsa övertidsarbetet. Giltig anledning torde därför saknas att skärpa nu gällande bestämmelser.

"Svenska arbetsgivareföreningen avstyrker utredningens förslag. Föreningen anser, att utredningens material icke utgör tillräckligt underlag för att bedöma möjligheterna att genomföra förslaget eller verkningarna därav. Arbetsgivare- föreningen anför:

»Föreningen har sig från sitt verksamhetsområde bekant, att övertidsarbete i många fall huvudsakligen orsakas av förhållanden, som sammanhänger med arbetets art, till exempel att det på grund av sin servicebetonade karaktär som regel är brådskande. En begränsning av möjligheten att uttaga övertidsarbete enligt utredningens förslag skulle i dessa fall vålla betydande olägenheter. Sålunda har stuvareförbunden fram— hållit, att det icke sällan är nödvändigt att periodvis uttaga en övertid, som kan över— stiga de enligt förslaget tillåtna 40 timmarna per fyraveckorsperiod. Den föreslagna begränsningen skulle därför sannolikt resultera i sämre service i hamnarna. Liknande exempel skulle kunna anföras från andra branscher, där man i många fall inom så kallade 'trånga sektorer” tidvis måste uttaga övertid utöver vad som skulle vara till- låtet enligt förslaget för att undvika allvarliga störningar i driften. Det skall slutligen tilläggas, att övertidsarbete utöver de föreslagna gränserna ej är ovanligt beträffande reparatörer och elektriker inom industrien. Det är emellertid här fråga om arbetsupp— gifter, som visserligen måste fullgöras med största noggrannhet men mera sällan är fysiskt krävande. Den övertid, som dessa arbetstagare normalt nödgas fullgöra, torde därför icke väcka betänkligheter ur arbetarskyddssynpunkt.»

Sveriges verkstadsförening anser icke att man kan förvänta en minskning av övertidsarbetet, om högsta antalet övertidstimmar i lagen reduceras. Detta skulle i stället medföra ett ökat antal dispensansökningar. Föreningen fäster i likhet med ett par förutnämnda remissorgan uppmärksamheten på att den omständig— heten, att övertidsarbete måste betalas betydligt mera än annat arbete, verkar av- hållande på eventuella tendenser att beordra övertid i onödan. Svenska varvs— föreningen påpekar, att föreningens medlemmar skulle vara mera betjänta av att i likhet med t. ex. lantbruksarbetet få uttaga övertidstimmarnas totalsumma per

• Sida 117
•  Original

helt år förlagt till tider av året, som arbetsgivaren själv bestämmer. Varvsarbetet har det gemensamt med jordbruksarbetet att vara synnerligen säsongbetonat och därtill synnerligen beroende av rådande väderleksförhållanden. En kall, regnig eller blåsig väderleksperiod kan omöjliggöra allt arbete, som sedan måste åter- tagas under gynnsammare förhållanden. En viss tre— eller fyraveckorsperiod kan vara sådan, att övertidsarbete ej kan utnyttjas. Då båtvarvens högsäsong är kort, mäste övertidstimmarna kunna sättas in under de perioder, då sådant arbete är möjligt att utföras och inte klavbindas efter almanackan. Biltrafikens arbets- givareförbund pekar på att det inom biltrafiken icke sällan inträffar, att speciella transportuppgifter kräver ett uttagande av en koncentrerad övertid under en kortare tid. Svårigheter skulle då kunna uppstå, om nuvarande möjligheter till koncentrerat övertidsarbete inskränktes. Stundom är det också nödvändigt med ett omfattande övertidsarbete under en begränsad tidsperiod för transportföre- tagens verkstadspersonal för avhjälpande av skador, som i oväntad omfattning uppstått på vagnmaterialet. Man avstyrker utredningens förslag om begränsning av den allmänna övertiden. Liknande synpunkter framföres av Bryggeriarbets- givareförbundet och Järnbruksförbundet. Även Svenska lantarbetsgivareföre- ningen, Föreningen skogsarbeten och Tidningarnas arbetsgivareförening avstyr- ker. Sveriges konfektionsindustriförbund anser, att utredningens förslag skulle innebära en påtaglig försämring av företagens leveransberedskap. Förbundet anför:

»Dagens marknadsläge förutsätter som bekant ett starkt hänsynstagande till kun- dernas önskemål. Den ökade förekomsten av s. k. efterorder och genastorder kräver sålunda större smidighet i fråga om konfektionsföretagens tillverknings— och expedie- ringskapacitet än kanske någonsin tidigare. Behovet av ifrågavarande övertidsarbete kan ofta nog icke förutses i så god tid att —— i förekommande fall — medgivande från Arbetarskyddsstyrelsen kan inhämtas. Av dessa skäl anser vi att utredningens förslag beträffande reduktion av övertiden mäste avstyrkas.»

Även Norrlands stufvareförbund avstyrker. Förbundet anför:

»Den ordinarie arbetstiden enligt stuveriavtalen utgör 48 timmar per vecka, och övertidsarbete kan regelmässigt äga rum i 2 timmar. Då ett fartyg beräknas kunna färdiglastas eller färdiglossas till kl. 22.30 för avgång från hamnen, kan övertids- arbete beordras i ytterligare 3 timmar. I avtalen utsäges vidare, att arbetstidsbestäm- melserna icke utgör hinder för frivillig överenskommelse mellan arbetsgivare och ar- betare angående arbete å annan än ordinarie tid. Såsom framgår av dessa bestämmel- ser har de avtalsslutande parterna varit medvetna om att behovet av övertidsarbete periodvis kan vara stort inom stuverifacket. Det är därför ofrånkomligt, att varje in— skränkning i den lagstadgade arbetstiden minskar möjligheten att. vid alla tillfällen giva fartygen en god expedition. På grund av de speciella förhållandena inom stuveri- facket är det dessutom av största betydelse att alla arbetstillfällen tillvaratages för den ordinarie arbetskraften. Om på grund av lagens utformning hinder skulle möta att genom utsträckt övertidsarbete slutföra arbetet på ett fartyg, kan detta innebära, att de ordinarie arbetarna påföljande dag går förlustiga arbetet på ett annat fartyg, för vilket i dylikt fall extra arbetskraft måste anlitas.»

Sveriges pappersbruksförbund omtalar, att det för den Skiftgående industrien är ett stort problem att hålla serviceavdelningar i sådan omfattning, att de är tillräckliga för att betjäna de egentliga driftavdelningarna vid de uppehåll i driften, som föreligger vid veckoskiften, helguppehåll och avbrotten i driften. Dessa förhållanden kräver, att specialarbetarna kan utnyttjas synnerligen inten- sivt vid dessa kortare perioder, medan arbetet under övriga tider av arbetsåret kan bedrivas utan press och under betydligt mindre påfrestande förhållanden

• Sida 118
•  Original

än inom t. ex. en mekanisk verkstad i vanlig mening. Om den för övertid an- slagna tiden minskas, kommer det att bliva nödvändigt att utöka specialarbetar- nas antal för att garantera ostörd drift å den för produktionen tillgängliga tiden. Detta betyder ökad efterfrågan i fråga om de redan alltför fåtaliga yrkeskunniga specialarbetarna i landet samtidigt som denna arbetskraft icke kommer att kunna utnyttjas helt under de lugna perioderna i reparationsverkstäderna. Handelns arbetsgivareorganisation avstyrker utredningens förslag med hänsyn a) till faktiskt förekommande behov av övertidsarbete i nuvarande omfattning på väsent- liga områden och b) till att enligt lag ett statligt organ —— Arbetarskyddsstyrelsen —— har att avgöra, i vilken omfattning (utöver en snäv gräns) övertidsarbete må förekomma. Statens avtalsnämnd avstyrker likaledes utredningens förslag. Nämn- den anför bl. a.:

»Utredningens motivering för förslaget om nedskärning av övertiden har varit att därigenom åstadkomma vissa lättnader i arbetstiden; någon arbetstidsinskränkning i annan form har icke ansetts kunna komma i fråga. I praktiskt taget samtliga kol- lektivavtal torde f. n. finnas regler om särskilda tillägg till lönen vid arbete på övertid. Man kan alltså, med tanke på att arbetskraften vid övertid blir avsevärt dyrare än under ordinarie arbetstid, ha anledning antaga, att övertid icke användes annat'än när verkliga skäl därtill är. Som medel att åstadkomma lättnader i arbetstiden anser avtalsnämnden de föreslagna inskränkningarna i fråga om övertiden _ med 10 % för den allmänna och med 20% för den extra övertiden —— som så oväsentliga, att den ifrågasatta ändringen icke synes böra genomföras. Avtalsnämnden får alltså föreslå att den gamla lagens regler om uttagande av övertid bibehålles även i den tilltänkta nya lagen. Från olika myndigheters sida har vidare påpekats, att resultatet av en re- form som den föreslagna kan bli rakt motsatt det åsyftade. Flera arbetstagare är utan tvivel intresserade av övertidsarbete i viss omfattning på grund av den extra in- komst, som därigenom erhålles. Inskränkes möjligheterna till övertidsarbete på den egna arbetsplatsen alltför mycket, finnes risk att arbetstagarna på fritiden tager mera eller mindre fast extra anställning hos annan arbetsgivare, varvid ingen arbetstids- begränsning gäller.»

Svenska Iandstingsförbundet ställer sig direkt avvisande; inskränkningen är icke godtagbar ur landstingens synpunkt. Vare sig det gäller direkt vård eller eld- ning innebär arbetet på sjukhus, att livsviktiga funktioner måste tillgodoses. Landstingsförbundets uppfattning delas av Svenska stadsförbundet.

Inom arbetstagareorganisationerna ställer man sig positiv till utredningens för- slag. Landsorganisalionen erinrar om att en begränsning av rätten resp. möjligheten till övertidsuttag på arbetarsidan varit ett av huvudönskemålen vid kravet på en lagrevision, och att detta önskemål nu beaktats av utredningen, varför LO biträder utredningens förslag. Svenska metallindustriarbetareförbundet går ett steg längre och anser, att övertidsarbetet borde ha begränsats mer än enligt utredningens förslag mot bakgrunden av den relativt långa ordinarie ar- betstiden i vårt land jämfört med andra länder. Svenska målareförbundet före— träder samma uppfattning.

8. Anteckning om arbetstid

Det är i huvudsak endast arbetsgivare- och arbetstagareorganisationerna, som uttalar sig om utredningens förslag på denna punkt. Svenska arbetsgivareföre- ningen och de övriga arbetsgivareorganisationerna, som yttrar sig i frågan, till- styrker utredningens förslag. Svenska landstingsförbundet anser, att rapportering

• Sida 119
•  Original

av övertidsarbete bör kunna givas en mjukare form, när det gäller samhälleligt arbete, t. ex. genom rapportering halvårsvis.

Landsorganisationen har ingen erinran mot den föreslagna förenklingen. Man hänvisar dock till Svenska metallindustriarbetareförbundets yttrande, vari det heter, att även arbetarnas organisation bör äga rätt att taga del av anteckningen om övertid. Detta skulle överensstämma med vad som redan nu tillämpas inom huvudparten av industrien, men vid mindre företag förekommer det ibland, att arbetsgivarna söker undanhålla dessa anteckningar för arbetareorganisationen.

E. Arbetstidsreglering enligt kollektivavtal

I promemorian heter det: Utredningen har önskat höra remissmyndigheternas uppfattning rörande lämpligheten att ge arbetsmarknadens organisationer ett vidgat inflytande på arbetstidsregleringens utformning. För att remissmyndigheterna skall erhålla kännedom om själva innebörden av ett dylikt system, har utredningen ansett sig böra närmare beskriva detsamma; den har även utformat erforderliga lagbestämmelser i ämnet. Utredningen underströk att den på intet sätt tagit ställning till förslaget i fråga.

»Den nuvarande lagstiftningen anger en ram för den längsta ordinarie arbetstid, som en arbetsgivare äger taga ut av de anställda. Med hänsyn härtill förutsätter lagstift— ningen att detaljregleringen av arbetstiden skall ske på annat sätt. I praktiken har detta kommit att i flertalet fall äga rum genom kollektiva avtal mellan de båda parterna. En vanlig form för överenskommelse är att arbetstiden under måndag—fredag skall vara åtta och en halv timmar och på lördagen fem och en halv timmar. Emellanåt före— skrives i avtalet även tidpunkterna för arbetets början och slut ävensom tider för raster. En dylik detaljreglering av arbetstiderna måste självfallet äga rum även i framtiden. Det som utmärker den nuvarande avtalsmässiga regleringen är emellertid att den helt sker inom den förhållandevis snäva ram, som lagarnas detaljbestämmelser rörande arbetstiden medger. Vad utredningen med det i det följande återgivna förslaget syftar till att uppnå är en betydligt friare reglering. I korthet innebär den, att parterna på arbetsmarknaden skall få rättighet att inom en vidgad ram avtala om annan reglering av arbetstiden än den i lagen angivna. Den lagliga regleringen, för vilken redogjorts i det föregående, skall således icke gälla utan ersättas av en mellan parterna överenskom- men arbetstidsreglering. Avsikten med det förslag som här framlägges är att få till stånd en reglering av arbetstiden, som såvitt möjligt anpassar sig efter de särskilda förhållanden som råder inom olika närings- och verksamhetsområden. Utredningen förutsätter också att det kan vara ett intresse för arbetstagarna att få till stånd en annan reglering än den som till exempel bygger på veckan såsom begränsningsperiod.

Enär en överenskommelse om arbetstidens reglering skall ha kollektivavtalets form, blir rätten till träffande av dylika avtal å arbetstagaresidan begränsad till de fack- liga organisationerna. Emellertid har det ansetts vara lämpligt att här gå längre och begränsa denna rätt till huvudorganisationer av arbetstagare. Regleringen av arbets— tiden berör ur sociala synpunkter så viktiga förhållanden, att det icke bör anförtros åt andra organisationer än sådana, om vilka man kan utgå från att de genomgående har erforderlig styrka och stabilitet att ingå överenskommelser av förevarande slag. Själva avtalsuppgörelsen skall emellertid icke nödvändigtvis vara träffad av en huvudor- ganisation. Den skall även kunna ingås av en lokal organisation, men om så är fallet skall den bli gällande endast om den godkännes av den huvudorganisation, till vilken lokalorganisationen är ansluten. Då det gäller att bedöma, huruvida en viss orga- nisation är att anse som huvudorganisation eller icke, skall reglerna i lagen om före— nings- och förhandlingsrätt tillämpas. I fråga om arbetsgivaresidan synes samma regler böra komma i fråga som tillämpas vid slutandet av sedvanliga kollektivavtal.

• Sida 120
•  Original

Rätt att träffa överenskommelse skall sålunda tillkomma såväl enskild arbetsgivare som organisation av arbetsgivare. Har arbetsgivare träffat avtal om arbetstidens reg- lering, skall denna tillämpas inom den verksamhet han bedriver även gentemot hos honom anställda oorganiserade arbetstagare ävensom sådana organiserade, som till- hör annan organisation än den med vilken han slutit avtalet. Dessa regler torde icke kräva särskilda kommentarer.

Vissa statens och kommunernas tjänstemän har för närvarande icke rätt att träffa kollektivt avtal med sina uppdragsgivare. Dessa skulle till följd härav för när— varande ieke kunna träffa överenskommelser om annan reglering av arbetstiden än den lagen föreskriver. Emellertid har Socialministern uppdragit åt 1948 års förhandlings- rättskommitté att pröva frågan om sådan vidgad förhandlingsrätt för dessa tjänste— män, att härav skulle följa rätt att träffa kollektivavtal. Förverkligas ett förslag i denna riktning skulle sålunda inga organiserade arbetstagare vara uteslutna från möjlig— heten att avtalsvägen genomföra en mot lagen avvikande arbetstidsreglering.» (Prome— morian är daterad i december 1951.)

»Såsom framgått av det föregående, år avsikten med förslaget om vidgad avtals— rätt på förevarande område för organisationerna att få till stånd en annan fördelning av arbetstiden än den lagen föreskriver. Däremot har avsikten icke varit att skapa möjligheter att förlänga arbetstiden utöver nuvarande maximum. Organisationerna skall alltså ha samma rätt som för närvarande att avtala om kortare arbetstid än den i lagen angivna men icke gå utöver den ram för arbetstidens reglering, som lagen upp— ställer, nämligen 48 timmar per vecka. Denna reglering skall vara uppfylld även om avtalet har den innebörden att arbetstiden endast genomsnittligt sett för viss angiven tid blir högst 48 timmar per vecka. Det gäller sedan att bestämma den längsta tid till vilket ett dylikt genomsnitt skall hänföra sig. Denna tid bör naturligen icke göras vidare än som av omständigheterna påkallas. Skall man emellertid möjliggöra en om— fördelning på så sätt, att arbetstiden skall kunna förkortas på sommaren och förlängas på motsvarande sätt under vintern eller tvärtom, är det uppenbart att genomsnittet skall kunna hänföra sig till året. Härvid synes det tillräckligt bestämma att med år skall avses en sammanhängande tidsrymd av tolv månader.

Utredningen har varit mycket tveksam, huruvida ramen för organisationernas av- talsrätt skall innehålla någon regel rörande längsta dagliga arbetstid. Emellertid synes det angeläget att erhålla belyst på vad sätt man i allmänhet ser på denna fråga. Till följd härav har utredningen i lagförslaget upptagit bestämmelsen, att avtal icke må kunna träffas om längre daglig arbetstid än vad lagen stadgar, d. v. 5. högst tio timmar, dock en dag i veckan högst elva timmar. Att utredningen upptagit ifråga- varande bestämmelse sammanhänger även med att utredningen fruktar, att man på vissa håll bland arbetstagareorganisationerna kan komma att söka utnyttja avtals- friheten för att genomdriva allt för långa dagliga arbetstider i avsikt att erhålla ökat antal hellediga dagar. Det är visserligen sant, att det stundom kan vara lämpligt med att taga ut fritiden i form av sammanhängande ledighetsdagar, något som exempelvis utan tvivel är fallet vid sinnessjukhus, där bostäderna är inrymda i sjukhuset. Men man måste också taga hänsyn till att en allt för omfattande koncentrering av arbets- tiden måste bli skadlig för arbetstagarna själva. Dessutom måste vården av patien- terna bli lidande av dylika långa dagliga arbetstider.

Parterna skall kunna träffa avtal om övertid i form av föreberedelse— och avslut- ningsarbeten. Det förutsättes härvid, att nuvarande innebörd av dessa begrepp bibe- hålles, liksom att inom den i det följande angivna ramen skall kunna läggas tid som åtgår för betjäning av kunder, vilka vid stängningsdags befinner sig i detaljaffär, resp. gäster som vid samma tidpunkt befinner sig i restaurang eller kafé. Ramen för övertid varom här är fråga bör sättas till samma längd som i lagens huvudbestäm- melser, nämligen högst sex timmar per vecka.

I såväl gällande lag som i det av utredningen framlagda förslaget till ny arbets- tidslag har annan övertid än tid för förberedelse- och avslutningsarbeten uppdelats i två kategorier. Över den ena har arbetsgivaren fri dispositionsrätt, över den andra förfogar han endast i den mån Arbetarskyddsstyrelsen lämnar medgivande härtill.

• Sida 121
•  Original

Utredningen utgår från att det i rambestämmelserna för organisationernas avtalsrätt icke skall vara nödvändigt upprätthålla denna tudelning. Utredningen har också före— slagit, att rambestämmelserna på denna punkt endast skall innehålla att avtal icke får medge längre övertid per period om tolv månader i följd än 300 timmar.

Med ett par exempel kan förtydligas på vad sätt ett avtal skall kunna vara utfor- mat i fråga om övertidsbestämmelserna. Ett avtal skall kunna stadga, att arbetsgivaren fritt disponerar över samtliga 300 övertidstimmar. Men det skall ock kunna sätta över- tiden till exempelvis 200 timmar och förutsätta, att övertid därutöver skall fordra med— givande från den avtalsslutande arbetstagareorganisationen. Eller ock skall avtalet kunna innehålla, att arbetsgivaren fritt disponerar över nämnda 200 övertidstimmar och över ytterligare 100 timmar, därest uppgörelse härom träffas med den lokala organisa— tionen. -— För närvarande rör vi oss med två övertidsbegrepp. Det första är det man möter i arbetstidslagarna. Dylik övertid uppkommer, om arbetstiden under en vecka eller en viss dag överskrider de i lagarna angivna gränserna för högsta ordinarie arbets— tid. Det andra övertidsbegreppet finner man i kollektivavtalen. Detta har till- skapats i syfte att reglera, när förhöjd ersättning skall utgå. Sistnämnda övertidsbegrepp bygger i allmänhet på sättet för arbetstidens placering. I viss utsträckning sam— manfaller dessa övertidsbegrepp. Om vid ett industriföretag arbetarna under några kvällar uttages till övertidsarbete, kommer arbetsveckan att överstiga 48 timmar. Här— vid uppfylles sålunda båda villkoren för att övertid skall föreligga. Men trots detta torde det bli motiverat att bibehålla de båda övertidsbegreppen. Antag att man har ett avtal, som stadgar en ordinarie arbetstid om åtta och en halv timmar måndag—— fredag och fem och en halv timmar på lördag. Arbetet slutar normalt kl. 16.30 och på lördag kl. 14. Arbete, utfört senare än dessa klockslag, betraktas enligt avtalet som övertidsarbete. Antag vidare att en arbetstagare har fått medgivande att komma två timmar senare till arbetet mot att han på eftermiddagen samma dag stannar kvar motsvarande tid eller ock att han tar igen tiden på lördagseftermiddagen. Enligt nu gällande lagstiftning och även med utredningens förslag går detta bra utan att sådan övertid uppkommer, som skall gå i avräkning på den allmänna övertiden. Finnes i det anförda exemplet endast de nyss angivna bestämmelserna, blir de två arbetstim- marna betraktade såsom övertid enligt avtalet. Detta talar för att organisationerna i regel hör bibehålla två övertidsbegrepp. Dessa kommer emellertid båda att återfinnas i avtalen.

I de fall, då arbetstidsförhållandena regleras enligt avtal, skall tvister rörande tolkningen av avtalen betraktas såsom vanliga rättstvister och slitas i sedvanlig ord— ning, d. v. s. först genom förhandlingar och, om dessa icke leder till resultat, genom deras hänskjutande till Arbetsdomstolen. Det blir alltså icke Arbetarskyddsstyrelsen som kommer att inkopplas. Härav följer emellertid även att det blir angeläget att så utforma bestämmelserna, att en klar gränsdragning uppkommer mellan Arbetar- skyddsstyrelsens och Arbetsdomstolens befogenheter.

Vill man träffa överenskommelse om annan reglering av arbetstiden än den lagen föreskriver, skall den avtalsenliga regleringen fullständigt ersätta den i lagen angivna. En annan ordning skulle medföra, att synnerliga besvärligheter skulle kunna uppkomma särskilt för Arbetarskyddsstyrelsen. En av avsikterna med den här föreslagna ordningen är att befria styrelsen från en del av de nuvarande arbetsuppgifterna. Nödvändigheten att fordra att avtalets reglering skall vara fullständig belyses av ett exempel. Antag att ett avtal stadgar 46 timmars arbetstid och att det skulle vara tillåtet att intaga ett stadgande av innebörd att ”övertid utgår enligt lag'. När uppkommer övertid ”enligt lag, i detta fall? Enligt nu gällande tolkningssätt inträffar det, då arbetstiden per vecka över— stiger 48 timmar. Men i detta fall blir det beroende på hur man i avtalet definierat övertid och på vad sätt man skilt mellan de två i det föregående omnämnda övertids— begreppen. Att tolka avtalet tillkommer emellertid icke Arbetarskyddsstyrelsen; det blir Arbetsdomstolens sak i sista hand. Ett inkopplande av två myndigheter skulle medföra en avsevärd försening av ärendenas handläggning. På dylikt sätt som i exemplet skall sålunda ett avtal icke få vara utformat.

Övervakningen över att avtalade arbetstidsbestämmelser upprätthålles skall såsom

• Sida 122
•  Original

framgått av det föregående tillkomma vederbörande parter själva. Härav följer bl. a. att de icke behöver iakttaga särskilda regler för övertidens registrering i vidare mån än avtal därom slutits.

Såsom redan nämnts skall det tillkomma Arbetarskyddsstyrelsen att lämna med- givande om uttagande av längre ordinarie arbetstid än som svarar mot 48 timmar i veckan. Här skall alltså samma regler gälla som i fråga om sådana områden, där arbetstiden regleras genom lagen. Detsamma blir fallet med rätt att använda minder- åriga i övertidsarbete inom andra områden än jordbruk, trädgårdsskötsel och detalj- handel. Eftersom arbetstid för nödfallsarbete ligger utanför det område, som tänkta skall kunna regleras genom avtal i stället för genom lag, skall Arbetarskyddsstyrel— sen övervaka omfattningen av sådan tid varom här är fråga. Den skall alltså mottaga anmälningar om dylikt arbete och även äga rätt att meddela erforderliga föreskrifter för begränsning av dylik arbetstid. Då Arbetarskyddsstyrelsen prövar frågor rörande förlängd ordinarie arbetstid, har den att iakttaga vad avtalet stadgar. Om i avtalet' intet är nämnt om att längre arbetstid än 48 timmar i veckan skall kunna ifrågakomma, blir Arbetarskyddsstyrelsen förhindrad att bifalla dylika framställningar i andra fall än de, då tillstyrkan föreligger från vederbörande huvudorganisation på arbetstagare— sidan. Emellertid torde regeln bli den, att i avtal av här förevarande slag kommer att finnas liknande bestämmelser som i flertalet nu gällande avtal, nämligen att ar— .betsgivaren äger rätt att förlänga den ordinarie arbetstiden i sådana fall, då medgi- vande härtill lämnats av Arbetarskyddsstyrelsen.

Utredningen har i det föregående anfört, att en av ett avtal bunden arbetsgivare skall tillämpa avtalet även gentemot sådana arbetstagare, som själva icke är avtals— bundna. Men även i ett annat fall synes det lämpligt att underlätta den avtalsenliga arbetstidsregleringens tillämpning. För det fall att inom ett visst verksamhetsområde arbetstiden blivit reglerad genom ett avtal, som berör flertalet arbetstagare inom om- rådet, synes man kunna utgå från att denna arbetstidsreglering väl lämpar sig för området ifråga. Det torde bli förenat med en del svårigheter för mindre och föga förhandlingsvana arbetsgivare att komma till rätta med de problem, som är förenade med slutandet av ett avtal. Med hänsyn härtill har utredningen upptagit ett förslag av innebörd, att Arbetarskyddsstyrelsen i det fall som ovan nämnts skall äga rätt medge, att arbetsgivare, vilka icke är bundna av ifrågavarande eller av annat avtal, skall äga tillämpa den i avtalet i fråga föreskrivna regleringen av arbetstiden. Dessa icke avtalsbundna arbetsgivare kommer sålunda att få välja mellan lagens och av— talets arbetstidsreglering. Utredningen har varit mycket tveksam i fråga om utform- ningen av förevarande bestämmelse. Konsekvenserna kan nämligen i vissa fall bli be- svärliga. Inom ett näringsområde kan föreligga ett stort antal från varandra av— vikande avtal. Härvid kan det tänkas, att Arbetarskyddsstyrelsen får utvälja ett av dessa och besluta, att den i detta förefintliga arbetstidsregleringen skall kunna tillämpas som ett alternativ till den i arbetstidslagen förefintliga detaljregleringen. Det är emellertid icke säkert, att detta är en lämplig eller ens framkomlig väg. Är de avtals- enliga arbetstidsregleringarna lokalt begränsade kan man få ett brokigt nätverk av av Arbetarskyddsstyrelsen auktoriserade avtalsenliga arbetstidsregleringar.

Det har sagts i det föregående, att ett avtal för att stå i överensstämmelse med arbetstidslagen skall bestämma den ordinarie arbetstiden på sådant sätt, att denna ger ett genomsnitt av högst 48 timmar per vecka. Är fråga om ett säsongföretag, som bedrives endast vissa månader om året, skall bestämningstiden givetvis icke avse längre tid än den del av året, företaget drives. I detta fall skall sålunda den genomsnittliga arbetstiden för driftsmånaderna högst bli 48 timmar per vecka. Vissa praktiska svårig- heter kan tänkas uppkomma i de fall, då verksamheten visserligen drives året runt men har olika omfattning under årets olika delar. Om vi antar, att ett företag huvud- sakligen drives under fyra månader men dock har en viss ehuru obetydlig arbets- styrka även under de återstående åtta månaderna, måste vid avtalets ingående hän- syn tagas till variationerna i verksamhetens omfattning. Man skall sålunda icke få avtala om att arbetstiden under de fyra driftsmånaderna skall vara 52 timmar och

• Sida 123
•  Original

under de åtta övriga månaderna 46 timmar. Härigenom skulle ju arbetstiden i reali- teten komma att för flertalet bli utsträckt till 52 timmar per vecka. För det fall att man önskar avtala om varierande arbetstider, måste man skilja mellan den arbets- styrka, som regelmässigt arbetar året runt, och de egentliga säsongarbetarna. För var och en av dessa båda grupper skall gälla, att den avtalsenliga ordinarie arbetstiden för den tid, den beräknas komma att vara sysselsatt vid företaget, skall bli högst 43 timmar i genomsnitt per vecka. Det är självklart, att kravet på en uppdelning av arbetsstyrkan i grupper på sådant sätt som nyss sagts icke får föras för långt. Vid praktiskt taget alla företag varierar arbetets omfattning något med hänsyn till årsti— den. Är sysselsättningens omfattning icke allt för varierande, synes hinder icke böra föreligga att träffa avtal om en förlängning av den ordinarie arbetstiden under viss del av året mot en förkortning under annan del av året, även om följden skulle bli att arbetstiden för ett med hänsyn till arbetsstyrkan förhållandevis obetydligt antal arbetare, vilka intages uteslutande under högsäsongtid, blir något längre än 48 tim— mar per vecka. Möjligt är, att man torde böra i motiveringen ange någon riktpunkt för vad som skall anses såsom *förhållandevis obetydligt antal arbetare”. Man kan exempelvis tänka sig att ökningen i arbetsstyrkan icke skall få vara större än låt oss säga 10% av den genomsnittliga storleken. Är den större skulle fordras särskilda arbetstidsbestämmelser för dem som anställes blott tillfälligt för högsäsongtider. Till denna fråga har utredningen av naturliga skäl icke tagit någon ståndpunkt, men har velat peka på problemet för att få det belyst i remissvaren över det förevarande för- slaget.

Man frågar sig härefter om det skall anses föreligga behov av att övervaka att ingångna kollektiva avtal håller sig inom den i arbetstidslagen angivna ramen för dylika överenskommelser. Om en dylik övervakning skall ske, torde skyldighet få in- föras för de avtalsslutandc parterna att till Arbetarskyddsstyrelsen för granskning in- sända ingångna kollektiva avtal med arbetstidsbestämmelser. Utredningen har emeller— tid funnit en dylik utväg överflödig. Det skulle i själva verket bli en papperskvarn, som skulle komma att mala i det närmaste tomt, då man kan utgå från att de avtals- slutande organisationerna kommer att hålla sig inom lagens bestämmelser.

Inträffar det förhållandet, att ett avtal med arbetstidsbestämmelser upphör att gälla, skall lagens bestämmelser omedelbart träda i tillämpning. Emellertid torde man kunna utgå från, att denna fråga i praktiken ordnas på annat sätt. Sålunda blir väl regeln den, att även om avtalet vad det gäller lönebestämmelser o. dyl. träder ur kraft, man sluter en särskild överenskommelse, som prolongerar det avsnitt i avtalet, som innehåller arbetstidsbestämmelser intill dess det nya avtalet blir gällande. Att på en gång övergå från den avtalsmässiga arbetstidsregleringen till den lagen före— skriver kan nämligen möta svårigheter. Utredningen vill även nämna, att för det fall man icke skulle kunna enas om en tillfällig prolongation den utvägen alltid står öppen att Arbetarskyddsstyrelsen beviljar erforderliga dispenser för den tid som åtgår för parterna att ordna avtalsfrågan.

Nu gällande lagstiftning är konstruerad på så sätt, att den anger den största om- fattning, i vilken en arbetsgivare äger rätt att taga i anspråk en arbetstagare för utförande av arbete. Däremot finnes intet stadgande rörande den omfattning, i vilken en arbetstagare äger att utföra avlönat arbete. Härav följer, att om på en arbetsplats förekommit längre arbetstider än som lagen medger, det är arbetsgivaren som skall kunna straffas, icke arbetstagaren. Denna princip föreslår utredningen skall bibe- hållas. Den fråga uppkommer härefter, vilken ordning som skall gälla, då avtal före- kommer. De nuvarande reglerna kan belysas med ett exempel. I ett kollektivt avtal, som berör allmänna arbetstidslagens tillämpningsområde, stadgas, att den ordinarie arbetstiden skall vara 50 timmar per vecka; medgivande att uttaga dylik arbetstid har icke lämnats av Arbetarskyddsstyrelsen. I de delar avtalet strider mot allmänna ar- betstidslagen, är det ogiltigt. I detta fall skall sålunda arbetstiden vara högst 48 timmar per vecka. I övriga mot lagen icke stridande delar gäller däremot avtalet. Arbetsgivare, som följer ett dylikt avtal, kan —— i varje fall om han ej kan tillgodo—

• Sida 124
•  Original

räkna sig den överskjutande tiden i form av övertid — bli åtalad inför vanlig dom— stol för brott mot arbetstidslagen och bli dömd till dagsböter. Skulle en arbetsgivare uttaga 51 timmar i ordinarie arbetstid, kan saken dessutom dragas inför Arbetsdom- stolen och arbetsgivaren bli dömd till skadestånd. Denna ordning föreslår utredningen skall gälla även vid den föreslagna regleringen av arbetstiden. Fråga uppkommer endast vad som skall gälla i stället för avtalet i den eller de delar, detta strider mot lagen. Blir det lagens huvudregler i andra och fjärde kapitlen eller rambestämmelserna i sjätte kapitlet? Enär parterna begagnat sig av rätten att sluta avtal, har andra och fjärde kapitlena av lagen satts ur kraft. Det blir med hänsyn härtill tydligt, att det icke blir dessa bestämmelser som skall gälla utan i stället lagens rambestämmelser. Föreskriver sålunda ett avtal 50 timmars ordinarie arbetstid, skall arbetsgivaren vara skyldig att iakttaga rambestämmelsernas stadgar om ordinarie arbetstid, icke av- talets. Han skall sålunda ha skydlighet att reglera den ordinarie arbetstiden på sådant sätt, att denna längst för ett år räknat i genomsnitt blir högst 48 timmar per vecka.»

1. Allmänna synpunkter

Av de myndigheter, som uttalar sig i principfrågan om arbetstidens reglering genom kollektivavtal, tillstyrker Flyyförualtningen, Skogsstyrelsen, Rikets all— männa Icartverk och Generalpoststyrelsen förslaget utan mer ingående motivering.

Socialstyrelsen har intet att erinra mot förslagets huvudgrunder men anför i fråga om detaljerna åtskilliga synpunkter. Detsamma är förhållandet med Arbetsdomstolens ordförande.

Länstyrelserna i Stockholms och Södermanlands län samt Telestyrelsen har intet att erinra. Sistnämnda myndighet påpekar emellertid, att bestämmelserna får begränsad räckvidd inom det statliga området med hänsyn till att statstjänste- män ej kan sluta kollektivavtal. Väg— och vattenbyggnadsstyrelsen ansluter sig till utredningens förslag med hänsyn till att avtalsfrihet i detta hänseende hit— tills varit rådande inom det statliga avtalsområdet. Arbetsmarknadsstyrelsen till- styrker förslaget såvitt avser industrien och byggnadsverksamheten, där kollek- tivavtalen reglerar så gott som praktiskt taget hela arbetsmarknaden, men är mera tveksam i fråga om andra områden av näringslivet, särskilt jordbruket. Dettas speciella förhållanden bör särskilt beaktas av utredningen. Arbetarskydds— styrelsen uttalar, att de flesta yttranden, som avgivits till styrelsen, icke inne- hållit några erinringar mot förslaget om reglering genom kollektivavtal och en del har varit positiva. Några yrkesinspektörer har emellertid yrkat på att kapit- let skall utgå, vilket motiverats med tveksamhet om förslaget i denna del står i överensstämmelse med svensk rättsuppfattning, och om icke en dylik möjlig- het till reglering vid sidan av lagen skulle minska respekten för lag och för- ordning. Vidare uttalar styrelsen att av yrkesinspektionen framhållits

»att alla arbetstagare bör vara likställda inför lagen liksom att det kan befaras, att möjligheten till genomsnittsberäkningen av arbetstiden för så lång period som tolv månader kan komma att för arbetstagarna medföra oförutsedda konsekvenser av mindre önskvärt slag. Härtill kan läggas, att principiella betänkligheter kan hysas mot att göra en skyddslagstiftning dispositiv. Vidare torde det icke kunna undgås, att en dylik lagstiftning med olika bestämmelser, som skall tillämpas allteftersom lag eller kollektiv— avtal skall anses gälla kan giva upphov till svårbedömliga och svårbemästrade situa- tioner, där olika meningar kan råda mellan parterna och mellan dessa och tillsynsorga- nen. Emellertid är parternas avtalsfrihet ganska snävt begränsad och beslutanderätten i viktiga avseenden förbehållen Arbetarskyddsstyrelsen. Skulle därför de organisatio- ner, som företräder arbetsgivare och arbetstagare, finna anordningen innebära så stora

• Sida 125
•  Original

fördelar, att de bestämt tillråda densamma, anser sig Arbetarskyddsstyrelsen icke kunna motsätta sig dess införande eventuellt på försök under en begränsad tid.»

Luftfartsstyrelsen går ett steg längre och anser att reglering genom kollektiv- avtal bör bli den primära metod som kommer till användning.

Åtskilliga myndigheter ger uttryck för tveksamhet. Försvarets civilförvaltning finner visserligen vissa fördelar vara förenade med förslaget, men man pekar även på olägenheter. En sådan är att man skulle få en mängd avtal i ämnet. Detta anser man icke vara önskvärt i betraktande av det stora antal kollektivavtal, som redan tillämpas inom försvaret. Man ifråga- sätter även lämpligheten av att de grundläggande arbetstidsfrågorna blir före- mål för behandling vid de årliga avtalsförhandlingarna. Vattenfallsstyrelsen på- pekar, att kollektivavtal ofta träffas under brådska och press. Byggnadsstyrelsen uttalar farhågor för att nså starka påtryckningar från byggnadsarbetarnas sida torde komma att göras om' en förkortning av arbetstiden under sommaren att arbetsgivareorganisationerna blir tvungna medgiva detta. För byggnadsverk- samheten kan detta komma att medföra olägenheter». Lantmäteristyrelsen kon- staterar, att behov av reglering enligt kollektivavtal ej föreligger inom dess verk- samhetsområde.

Ett par av myndigheterna yttrar sig i direkt avstyrkande riktning. Sålunda anser .lfedicinalstyrelsen, att kap. (i bör utgå. En ökad smidighet beträffande detaljregleringen av arbetstiden bör kunna vinnas på andra vägar. Som motive- ring för sitt ställningstagande anför styrelsen detsamma som framhållits be— träffande frågan om undantag för kontors- och förvaltningspersonal, nämligen att det är fråga om en skyddslagstiftning och att möjlighet för parterna att träffa överenskommelse kan innebära stora vådor. Domänstyrelsen avstyrker under motivering att en lagstiftning av skyddskaraktär kunde komma att utnyttjas som argument i en ekonomisk uppgörelse om arbetspriser.

Organisationerna behandlar ingående utredningens förslag om reglering av arbetstiden genom kollektivavtal. Bland såväl arbetsgivare- som arbetstagare- organisationerna är meningarna dock delade. Svenska arbetsgivareföreningen anser den bakomliggande tankegången tilltalande och framhåller, att det står i överensstämmelse med principen om arbetsmarknadens frihet att parterna må enas om annan bestämning av arbetstiden än lagens. Oaktat dessa principiella fördelar anser föreningen dock, att förslaget ej kan accepteras utan väsentliga ändringar. Man kan icke ge sin anslutning till att lagen göres dispositiv, såvida icke detta avser lagen i dess helhet. Man uttrycker vidare i likhet med ett par av de ovannämnda statliga myndigheterna farhågor för att ett överlämnande till parterna att förhandla om arbetstidsfrågor enligt de föreslagna reglerna kommer att försvåra avtalsförhandlingarna. Statens avtalsnämnd intar ungefär samma ståndpunkt. Svenska arbetsgivareföreningens allmänna grupp anser, att reglerna om arbetstidsreglering genom kollektivavtal icke har någon egentlig funktion, då det syfte man velat uppnå med de föreslagna bestämmelserna i stort sett till— godoses genom den allmänna dispensmöjligheten efter tillstyrkan av vederbö- rande arbetstagares organisationer. Biltrafikens arbetsgivareförbund anser risker föreligga, att arbetstagarna, oberoende av vad som kan vara ur branschsynpunkt önskvärt, söker avtalsvägen driva fram de för dem förmånligaste villkoren. Här- igenom skulle man i praktiken komma fram till en olyckligare arbetstidsreg- lering än lagstiftarna åsyftat. Förbundet uttalar emellertid: »Därest valet skulle ligga mellan å ena sidan en strängare arbetstidslagstiftning och å andra sidan en mjukare lagstiftning med möjlighet att komplettera bestämmelserna avtalsvägen

• Sida 126
•  Original

anser vi det sista alternativet att föredraga». Sveriges pappersbruksförbund ställer sig synnerligen avvisande. Förbundet uttalar:

»I denna principiella fråga skall vi nöja oss med den anmärkningen, att de praktiska erfarenheterna från tillämpningen av den nya arbetarskyddslagen i fråga om arbetar— partens medverkan vid prövning av dispensgivning är avskräckande. Det har visat sig, att till— eller avstyrkande av dispens är beroende av det goda respektive dåliga förhål- landet mellan företagsledningen och fackföreningens ledning. I många fall har man från arbetarsidan förklarat, att man icke kan tillstyrka dispens, därest man icke er- håller tillmötesgåenden i frågor, som är helt ovidkommande. Man kan således av er— farenheterna att döma utgå ifrån att tillämpningen av principerna i en sociallagstift— ning till de anställdas skydd, om parterna ä arbetsmarknaden erhåller inflytande här- över, blir olikformig på olika arbetsplatser och avhängig av andra synpunkter än dem, varå lagen är grundad.»

Liknande synpunkter framföres av Torvindastriförbundet. Sveriges verkstads- förening ställer sig avvisande men anser, att frågan bör bli föremål för ytter- ligare utredningar och noggranna överväganden. Svenska väg- och vattenbyg- garnas arbetsgivareförbund anser, att regleringen av arbetstiden riskerar att bli kaotisk enligt förslaget. Svenska Iantarbetsgivareföreningen hyser uppfattningen, att lagstiftningen genom en sådan uppläggning för jordbrukets del

»skulle visa brist på neutralitet i förhandlingsfrågorna. Den part, som nödtvunget måste begära frångående av lagbestämmelserna, kommer i en svagare ställning än den andra parten. Risk torde nämligen i så fall föreligga att lönespörsmål och annat, som saknar samband med arbetstidsfrågorna, kommer att införas i parternas diskussion om arbetstidsbestämmelserna. Ett tillrättaläggande av lagbestämmelsernas orimlighet kan då under avtalsförhandlingarna få köpas genom medgivande på andra punkter. Och en sådan köpenskap skulle kunna få upprepas för var gång den kollektiva uppgörelsen rörande arbetstiden utlöper. En dylik ordning måste anses vara i hög grad otillfreds— ställande, t. o. rn. stötande för rättskänslan.»

Ungefär samma synpunkter anföres av Föreningen skogsarbeten, Värmlands och västra Bergslagens skogsarbetsgivareförening och Inlandsverkens skogsar- betsgivareförening.

Sveriges smidesverkstäders riksförbund uttalar:

>>0m den blivande arbetstidslagen kommer att medgiva för parterna på arbetsmark- naden att träffa vissa överenskommelser om regleringen av arbetstiden, resulterar detta för vår del i att Svenska Metall enligt gammalt manér kommer att pressa de svagaste arbetsgivarna till vissa överenskommelser och sedan taga dessa överenskommelser med sig upp vid förhandlingar med arbetsgivare med bättre stöd. Detta kan i sin tur resul— tera i att en förlikningsman ej anser sig kunna komma förbi vissa krav om fördelningen av arbetstiden av den anledningen att stora grupper av arbetsgivare redan godkänt mot- svarande krav.»

Handelns arbetsgivareorganisation betraktar själva tanken bakom utredningens förslag som riktig men kan icke godkänna förslaget i det skick det föreligger. Organisationen påpekar, att för handelns del gäller att organisationsväsendet ännu icke i alla avseenden nått en sådan omfattning att särbestämmelser skulle kunna undvikas. Sveriges köpmannaförbund uttrycker starka farhågor för att arbetsfreden skulle kunna allvarligt rubbas, om förslaget förverkligades.

Kooperationens förhandlingsorganisation är icke lika tveksam som de nyss- nämnda organisationerna men föreslår, att bestämmelserna om arbetstidens reg— lering genom kollektivavtal till en början tidsbegränsas.

Svenska landstingsförbundet anser, att förslaget för närvarande icke är möj- ligt att genomföra på grund av att kommunaltjänstemännen för närvarande icke

• Sida 127
•  Original

kan sluta kollektivavtal. Man kan enligt Landstingsförbundet icke bedöma, när och på vad sätt 1948 års förhandlingsrättskommittés förslag kan bliva realiserat. På landstingens sjukhus kan på grund av arbetets natur olika regler om arbetstid icke tillämpas för olika kategorier sjukvårdspersonal. Även Svenska stadsför- bundet och Svenska landskommunernas förbund avstyrker.

A-pressens samorganisation tar emellertid ställning till förmån för utred- ningens förslag.

Även bland arbetstagareorganisationerna är meningarna delade i fråga om arbetstidens reglering genom kollektivavtal.

Landsorganisationen har en i princip positiv inställning. Organisationen ut— talar:

>>LO biträder —— i likhet med det stora flertalet förbund —— denna ståndpunkt, vars förutsättning är uppfattningen att de fackliga arbetstagarorganisationerna —— i motsats till vad fallet var vid arbetstidslagstiftningens tillkomst _ numera äger en omslutning och stabilitet, som möjliggör för dem att effektivt bevaka sina medlemmars intressen även i avseende å arbetstidens reglering. Frågan om arbetstidsbegränsning är visser— ligen typiskt en fråga om arbetarskydd och tillhör såsom sådan området för arbets- marknadens skyddslagstiftning. Det arbetarskyddsintresse, som arbetstidslagstiftning— en har att tillvarata, kräver emellertid i huvudsak ej mer än en tvingande legal maximibegränsning av den ordinarie arbetstiden respektive övertiden. Inom denna ram bör det kunna överlåtas åt parterna själva att överenskomma om arbetstidens närmare anordnande. Därest sådan överenskommelse på arbetstagarsidan skall kunna ingås en— dast av huvudorganisation eller vara godkänd av dylik organisation, synes tillfredsstäl- lande garantier vara givna mot missbruk av avtalsfriheten.»

Svenska lantarbetareförbundet ger förslaget sin fulla anslutning: »En på detta sätt utformad lagstiftning bereder de avtalsslutandc parterna möjlig- heter att anordna arbetstidsbestämmelserna på sätt som bäst gagnar berörda områden av arbetsmarknaden, samtidigt som arbetstidslagens karaktär av skyddslag kvarstår oförändrad. Alldenstund lagens huvudalternativ kommer att gälla, därest överenskom— melse inte träffas, ankommer det på båda arbetsmarknadsparternas goda vilja och ömsesidiga förståelse för att få till stånd en annan utformning av arbetstidsbestäm- melserna än den i lagen angivna. Med hänsyn till arbetsmarknadsorganisationernas omfattning och.styrka synes det inte kunna resas några vägande invändningar mot att lagen utformas på föreslaget sätt.»

Svenska kommanalarbetareförbundet, Svenska metallindustriarbetareförbundet, Svenska textilindustriarbetareförbundet, Svenska målareförbundet, Svenska sko- och läderindustriarbetareförbundet och Svenska tobaksindustriarbetareförbundet m. fl. arbetstagareorganisationer tillstyrker också utredningens förslag.

Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet tillstyrker likaså, dock under den uttryckliga reservationen, att avtal icke skall få ingås om längre ordinarie arbetstid per vecka än i genomsnitt 48 timmar. Civilförvaltningens personalför- bund har intet att erinra. Kap. 6 måste emellertid ages en sådan utformning, att sämre Villkor än lagens ej får avtalas».

Svenska järnvägsmannaförbundet anser icke, att något behov föreligger för järnvägarnas del att reglera arbetstiden i kollektivavtal enligt de föreslagna be- stämmelserna. Svenska tgpografförbnndet har intet att erinra mot reglering genom kollektivavtal men tillägger, att detta för förbundets arbetsområde ej inne- bär någon påtaglig fördel.

I avstyrkande riktning uttalar sig Svenska gjutareförbundet, som anser, att förslaget innebär en synnerligen stor fara för ett kaos beträffande reglerade ar- betstider. På de områden, där de avtalsmässiga arbetstidsbestämmelserna är

• Sida 128
•  Original

vaga och ofullständiga, kommer med säkerhet intressekonflikter att uppstå om arbetstidsfrågor och troligen medföra olika regleringar allt efter parternas styrke- förhållanden. Förbundet anför:

»I ett samhälle, där riktpunkten för strävandena är full sysselsättning och som erfarenhetsmässigt tenderat till överfull sysselsättning, vet man redan nu, att särskilt de större industrierna år benägna att kräva mycken övertid, som dock beträffande tyngre arbeten alltid rönt stort motstånd från vederbörande arbetare. Det synes oss därför som en lagändring av förslaget endast komme att medföra stridigheter på arbets— marknaden, och fråga är om inte också en försämring i fråga om arbetstiden för arbe— tarna skulle bli följden, åtminstone på längre sikt. Vi anser därför, att kap. 6 bör utgå ur förslaget.»

Sveriges hotell- och restaurangpersonals förbund anför:

»Vidare talas i förslaget om att fackförbunden eller organisationerna är av sådana styrkeförhållanden i dag, att dessa även bör kunna reglera arbetstiden genom kollek- tivavtal. (Den förmånen finnes redan nu.) Häruti kan man naturligtvis instämma, men man kan inte komma ifrån de irritationsmoment, som kan uppkomma, när man lämnar fältet relativt öppet för medlemmarnas önskemål. En ytterligare arbetstids- förkortning skulle kunna lända förbundet till skada, enär denna fråga kunde bli en huvudfråga för avgörandet om en arbetsnedläggelse eller inte. Som det nu ligger till, finner sig våra medlemmar lojalt i vad lagen föreskriver och vi behöver sålunda aldrig befara en arbetsnedläggelse beträffande arbetstidsregeln.»

Svenska träindustriarbetareförbundet uttalar: »Utredningens förslag om arbetstidsreglering genom kollektivavtal kan, om det genomföras, splittra och bryta sönder det enhetliga system vi nu har beträffande social— lagstiftningen. Dessutom befarar vi, att kontrollen över lagens tillämpning kommer att försvåras. Det bör vara en statens uppgift att stifta lagar och svara för att de hållas i helgd. Det kan uppstå konsekvenser, som vi knappast kan överblicka, om det skulle ankomma på arbetsmarknadsorganisationerna att träffa avtal rörande arbetstidens reg- lering. Även om vi förstår utredningens tankegång att ge möjlighet till en smidigare tillämpning, anser vi nackdelarna med förslaget så stora, att vi avstyrker detsamma.»

Tjänstemännens centralorganisation uttalar sig till förmån för arbetstidsreg- lering genom kollektivavtal men anser, att som oeftergivligt villkor bör gälla, att rätten att avtala om arbetstiden begränsas så, att arbetstiden per dag ej får överskrida lagens maximum och att arbetstiden genomsnittligt under viss tids- rymd, högst tolv månader, uppgår till högst 48 timmar per vecka. Liknande syn- punkter anföres av flera till TCO anslutna organisationer, men en av dessa, Tjänstemannaförbandet för hotell och restauranger, anser icke, att vägen med reglering genom kollektivavtal bör väljas. Förbundet anför bl. a.:

»Vi har den erfarenheten, att det endast genom lagstiftning har varit möjligt att få fram drägliga arbetstidsförhållanden inom näringsgrenen, och att lagstiftningen ännu icke existerat så länge på vårt område och i vart fall icke så länge omspånt även tjänstemännen, att tiden är mogen för att överlåta åt organisationerna att avtalsvägen klara hithörande spörsmål.»

Löneavtalsnämnden i Stockholm avstyrker och anför de argument mot kol- lektivavtalsenlig reglering, som redan nämnts. Nämnden anför:

>>I verkligheten torde det komma att visa sig, att arbetsgivare och arbetstagare ofta har skilda intressen i fråga om arbetstidens reglering. Således kan det tänkas, att inom ett visst verksamhetsområde en ”rationell utformning av produktionen, kräver ökad arbetstid under sommaren. Arbetstagarnas intressen går i motsatt riktning; de vill förkorta arbetstiden under denna tid. I sådana fall — vilka ingalunda torde komma

• Sida 129
•  Original

att vara sällsynta — kan avtalsfriheten förutsättas öka motsättningarna mellan ar— betsgivare och arbetstagare. Det må erinras om att fria sommarlördagar i år införts inom vissa fack. Denna anordning har, såvitt är känt, till viss del möjliggjorts genom överenskommelse om utsträckt arbetstid i form av övertid under annan del av året. Dessa överenskommelser synes utvisa, att sådan omfördelning av arbetstiden, som utredningen åsyftar, är möjlig redan inom ramen för nuvarande lagstiftning. En ökad avtalsfrihet kan, såsom utredningen också framhåller, få mindre önskvärda kon- sekvenser. Särskilt torde kunna befaras, att frågan om arbetstidens längd i vida högre grad än vad hittills varit fallet blir ett bytesobjekt vid avtalsförhandlingar. Det får vidare anses tvivelaktigt, om det är lämpligt, att organisationernas skiftande styrka skall få utslagsgivande betydelse i frågor av arbetarskyddskaraktär. Vid tillkomsten av den första arbetstidslagen rådde mycket delade meningar rörande lämpligheten av en lagstiftning på detta område. Många menade, att frågan om arbetstidens reglering bättre kunde lösas avtalsvägen. Häremot invändes, att sistnämnda förfarande med— förde risk för uppslitande strider på arbetsmarknaden. Man torde nu vara ense om att den väg, som beträddes, var den lyckligaste; vi har praktiskt taget helt varit för- skonade från strider om arbetstiden. Arbetstidslagstiftningen har på detta område medfört en normalisering, som accepterats av alla.»

Även Sjukhusdirektionen i Stockholm avstyrker. Lagen bör enligt direktionen i stället givas en sådan utformning, att den kan tillämpas i alla situationer, som normalt kan väntas uppkomma.

2. Avtalsslutande part

Socialstyrelsen framhåller, att utredningens definition av begreppet huvud- organisation i praktiken kan visa sig svår att tillämpa. Som exempel härpå nämnes, att de syndikalistiska lokala samorganisationerna i regel står ensamma som parter å arbetaresidan i avtalsuppgörelserna, utan att vederbörande federa- tion eller industridepartement godkänt eller ens har stadgeenlig rätt att under- teckna avtalen. Tveksamhet om räckvidden av det formella kravet på godkän- nande av huvudorganisation kan också yppas inom andra organisationer. Man tänker härvid på fall, där ett riksavtal gäller för visst fack och där en' lokal fackförening träffar avtal med en oorganiserad arbetsgivare inom facket enligt ett formulär, som helt överensstämmer med riksavtalet, kompletterat med bestämmelse om organisationstvång. När det gäller sådana tjänstemän, som icke kan träffa kollektivavtal, föreslår Socialstyrelsen, att utredningen bör pröva, om man icke i avvaktan på ett förverkligande av 1948 års förhand]ingsrättskommittés förslag bör jämställa tjänstgöringsreglemente med kollektivavtal under förut- sättning att föreskrifterna om arbetstid enligt reglementet utgör resultatet av en förhandlingsöverenskommelse, som på arbetstagaresidan slutits och godkänts av huvudorganisation, och att överenskommelsen uppfyller de villkor som före— skrives om kollektivavtalens innehåll.

Svenska arbetsgivareföreningen ifrågasätter om icke medverkan av huvud- organisation, framförallt för att undvika alltför många typer av arbetstidsbe— stämmelser, bör föreskrivas jämväl med avseende å arbetsgivaresidan, ehuru föreningen samtidigt uttalar, att man ej har något att erinra mot att möjlighet gives oorganiserade arbetsgivare att för sin del tillämpa den arbetstid, som god- tagits av huvudorganisation på arbetsgivaresidan inom ifrågavarande bransch. Torvindustriförbundet och Svenska väg- och vattenbyggarnas arbetsgivareförbund delar denna uppfattning. Man kan icke förutsätta, att enskilda arbetsgivare i allmänhet skall ha den rätta förståelsen för arbetstidsfrågor eller möjlighet att

• Sida 130
•  Original

hävda arbetsgivarnas intressen vid förhandling med huvudorganisationer på ar- betstagaresidan.

Landsorganisationen är av den uppfattningen, att villkoret om huvudorganisa— tions partställning eller godkännande å arbetstagaresidan utgör en garanti mot missbruk av avtalsfriheten. Svenska handelsarbetareförbundet tillstyrker utred— ningens förslag under den uttryckliga förutsättningen att rätten att träffa över— enskommelse i kollektivavtalsform begränsas att avse vederbörande huvudorga- nisationer. Svenska målareförbundet däremot ifrågasätter nödvändigheten av en dylik begränsning.

Tjänstemännens centralorganisation anser, att endast huvudorganisation bör ha rätt att träffa eller godkänna kollektivavtal.

3. Rambestämmelserna för avtalsrätten och avtals innehåll

Utredningens förslag beträffande rambestämmelserna för avtalsrätten och avtals innehåll upptages till behandling endast av ett fåtal statliga myndigheter. Länsstyrelsen i Södermanlands län befarar, att möjligheterna till en smidig an— passning efter lokala eller eljest speciella förhållanden kommer att motverkas, om området för den fria avtalsrätten minskas genom olika inskränkande be- stämmelser. Försvarets fabriksstyrelse ifrågasätter nödvändigheten av inskränk— ningarna i avtalsfriheten med hänsyn till det inflytande arbetstagareorganisa— tionerna numera äger på arbetsmarknaden. Telestyrelsen vänder sig mot ut- redningens förslag till den del det innebär begränsning i rätten rörande avtals innehåll. Styrelsen anser, att rätten till reglering genom kollektivavtal även bör omfatta dispositionsrätt rörande dygnsmaximum vid skiftarbete. Detta samman- hänger med styrelsens principiella inställning rörande dygnsmaximum vid skiftarbete, vilket enligt styrelsens uppfattning skulle försvåra en utläggning av arbetstiden, så att såväl denna som fritiden blir sammanhängande.

Arbetarskyddsstyrelsen erinrar om bestämmelsen i utredningens förslag, att avtal skall vara ogiltigt i den del det kan innehålla reglering av arbetstiden, som strider mot vad som är tillåtligt enligt 9 5 4 mom., men gälla i övrigt. Styrelsen anför härom:

»Utredningen anför —— — — — som skäl för detta ståndpunktstagande att parterna begagnat sig av rätten att sluta avtal och att härigenom andra och fjärde kapitlena av lagen satts ur kraft samt att det för den skull icke blir lagens direkta bestämmelser utan rambestämmelserna i 9 5, som skall tillämpas. Det synes emeller— tid kunna ifrågasättas om det icke i ett dylikt fall kunde tänkas stå i bättre överens— stämmelse med parternas avsikt att anse avtalet ogiltigt och låta stadgandena i de nyssnämnda kapitlen i lagen lända till efterrättelse. Om såsom i det _— —— —— — — —_ —— — i promemorian anförda exemplet den ordinarie arbetstiden utsträckts till 50 timmar i veckan kan det nämligen ligga nära till hands att förmoda, att å andra sidan rätten för arbetsgivaren att uttaga övertid gjorts mera begränsad än enligt lagen. Med den regel, som utredningen antagit, skulle arbetsgivaren då icke blott förlora den längre ordinarie arbetstiden utan även få vidkännas inskränkning i fråga om övertiden. Ett sådant resultat synes knappast vara billigt.»

Det är ett anmärkningsvärt fåtal ävenledes av organisationerna, som behandlar dessa frågor. Svenska arbetsgivareföreningen anser det oriktigt att bygga upp en dispositiv lagstiftning på så sätt, att bestämmelser om detaljer i en överens— kommelse, som går utöver vad lagen fixerar såsom gräns för vad parterna själva må överenskomma om, förklaras ogiltiga, medan däremot återstående delar av överenskommelsen får bindande verkan. Föreningen anför härom:

• Sida 131
•  Original

»För att konkretisera invändningen vill föreningen anföra det exemplet, att parterna överenskommit om en ordinarie arbetstid om 46 timmar per vecka och en övertid på sammanlagt 400 timmar per år utan annan begränsning. I detta fall skulle Arbetar- skyddsstyrelsen nödgas förklara, att avtalet vore gällande vad beträffar den ordinarie arbetstiden, men att avtalets regler om övertid skulle ersättas av lagens. Detta skulle innebära en ur arbetsgivarsynpunkt synnerligen otillfredsställande konsekvens av för- slaget.»

Föreningen anser, att utredningens förslag om regler för övertid innebär en sammanblandning av sättet för betalning av viss arbetstid och dess hänförande till övertid ur arbetarskyddssynpunkt. Samma spörsmål beröres av Svenska ar- betsgivareföreningens allmänna grupp, som uttalar:

»Iiollektivavtalen skulle komma att innehålla dubbla bestämningar av arbetstiden, dels den hittillsvarande, som gäller arbetstidens förläggning och är avgörande för ersättningen, och dels en begränsning av den tillåtna arbetstiden per dygn, vecka respektive är motsvarande den lagliga regleringen. Dessa bestämningar skulle prin- cipiellt sammanfalla endast i vissa delar och sannolikt skapa en betydande oklarhet vid avtalets tillämpning. Avtalsförhandlingarna mellan arbetsmarknadens parter skulle ytterligare kompliceras, och arbetstidsbestämmelserna i större utsträckning än tidigare ge anledning till tvister. Vi får bl. a. erinra om att frågan om övertidsarbetets om— fattning sannolikt skulle vålla betydande intressemotsättningar.»

Sveriges textilindustriförbund föreslår, att arbetstidsregleringen genom kol- lektivavtal begränsas till att avse den ordinarie arbetstiden. Ifråga om över- tiden däremot bör man enligt förbundet endast ta konsekvenserna av det nu- varande sättet att handlägga övertidsärendena inom Arbetarskyddsstyrelsen. Övertid utöver de 200 timmarna skall sålunda kunna uttagas utan vidare, om de lokala parterna är ense därom. Endast då oenighet föreligger mellan parterna, bör frågan om uttagande av övertid hänskjutas till Arbetarskyddsstyrelsen.

Landsorganisationen tillstyrker utredningens förslag i fråga om rambestämmel- serna för avtalsrätten. I anslutning härtill framhålles, att LO anser dygnsmaxi- meringen vara av så stor betydelse från skyddssynpunkt att densamma inte bör kunna frångås genom avtal, trots att man i praktiken knappast har anledning att befara att parterna i nämnvärd utsträckning skulle utnyttja en eventuell avtals- frihet till att fastställa högre maxima än de lagstadgade. Vidare uttalas, att LO i princip delar utredningens uppfattning, att en avtalsreglering bör fullständigt ersätta lagregleringen. Men detta villkor kan i praktiken åtminstone under över— gångstiden föranleda icke önskvärda konsekvenser. LO anför vidare:

»Det skulle t. ex. enligt förslaget inte vara möjligt att begränsa avtalsregleringen till ordinarie arbetstid, medan man beträffande övertid endast stipulerade att sådan tid ”utgår enligt lag,. Därmed vore övertiden inte reglerad i avtalet, detta innefattade inte en fullständig reglering av arbetstiden, och såvitt LO förstått saken rätt skulle följaktligen avtalsregleringen av den ordinarie arbetstiden inte kunna upprätthållas i vad den avviker från lagens motsvarande regler. Det är troligt att sådana fall inte skulle bli särskilt talrika, men det bör enligt LO:s mening ändå övervägas, om man inte med tanke på dem kan finna någon presumtionsregel, t. ex. av innehåll att, därest avtalet i fråga om övertid ej upptar några materiella bestämmelser utan endast en hänvisning till lagen, man har att utgå från att övertiden får uttagas i enlighet med lagen (allmän och extra), med det undantaget att i stället för Arbetarskyddsstyrelsens tillstånd till extra övertid skulle krävas medgivande av den avtalsslutandc arbetstagar- organisationen.»

Tjänstemännens centralorganisation uppställer som ett oeftergivligt villkor för reglering genom kollektivavtal just de av utredningen föreslagna rambe- stämmelserna.

• Sida 132
•  Original

4. Ordinarie arbetstidens förlängning över 48 timmar per vecka

Landsorganisationen har intet att erinra emot att för förlängning av ordinarie arbetstid utöver 48 timmar per vecka även vid avtalsalternativet skall erfordras Arbetarskyddsstyrelsens tillstånd och tillägger: »Klart är att Arbetarskyddssty— relsens rätt att medge förlängd ordinarie arbetstid är beroende av att möjlighet till dylik förlängning är förutsedd i avtalet eller av att förlängningen tillstyrkes av vederbörande huvudorganisation på arbetstagarsidan».

Tjänstemännens centralorganisation har heller icke något att erinra mot ut- redningens förslag på denna punkt.

5. Reglering av arbetstiden då avtals giltighet upphör

Svenska arbetsgivareföreningen uttalar, att vissa svårigheter kan förutses vid avtalslöst tillstånd. Man tror, att det kan uppkomma fall, då specialöverenskom- melse, innebärande att det gamla avtalets arbetstidsbestämmelser skall gälla, icke kan nås. I sådant fall torde lagens bestämmelser i stället omedelbart bliva gäl— lande med störningar i den normala driften som följd.

Landsorganisationen menar också, att problemet huru arbetstidsregleringen skall ordnas, då ett avtal upphör att gälla utan att omedelbart avlösas av ett nytt av- tal, är svårbedömligt. Man framför önskemålet att frågan blir föremål för ytter- ligare övervägande.

6. Avtals tillämplighet gentemot av avtal obundna

a) Arbetsgivares skyldighet gentemot oorganiserade arbetstagare

Denna punkt upptages till behandling av Arbetsdomstolens ordförande, som anser, att utredningens utformning av bestämmelsen kan ge anledning till miss- förstånd. Ordföranden gör följande uttalande härom:

»Den föreslagna bestämmelsen har sin förebild i 14 & fjärde stycket sista punkten semesterlagen. Ett kollektivavtal torde emellertid i allmänhet såtillvida bli av betydelse även för sådana arbetstagare, vilka står utanför den avtalsslutande arbetarorganisationen men sysselsättes i arbete, som avses med avtalet (utomstående arbetstagare), som deras personliga anställningsavtal, om annat icke överenskommes, får samma innehåll som kollektivavtalet. Och om kollektivavtalet ej uttryckligen anger, att det avser endast arbetare, tillhörande den avtalsslutandc organisationen på arbetarsidau, åligger det i regel arbetsgivaren gentemot nämnda organisation att icke tillämpa sämre vill— kor än de i avtalet angivna i fråga om utomstående arbetstagare.»

Ordföranden föreslår, att man vid den fortsatta utredningen även överväger det alternativet, att det uppställes såsom en förutsättning för tillåtligheten av en kollektivavtalsenlig reglering i förevarande avseende, att kollektivavtalet icke är begränsat att gälla arbetare, tillhörande den avtalsslutande arbetareorganisationen.

Svenska arbetsgivareföreningens allmänna grupp anser regeln att en i kollek- tivavtal fastställd arbetstidsreglering automatiskt skall gälla även oorganiserade arbetstagare stå i strid med hittills gällande principer på arbetsmarknaden.

Landsorganisationen säger sig intet ha att erinra mot förslaget att arbetsgivare, som är part i ett arbetsavtal, må tillämpa detta jämväl å arbetstagare, som inte omfattas av kollektivavtalet men sysselsättes i sådant arbete, för vilket avtalet gäller.

• Sida 133
•  Original

b) Tillämpning av avtal utanför dess giltighetsomräde

Arbetsdomstolens ordförande tar upp till närmare behandling utredningens förslag i 10 å andra stycket och uttalar härom:

»Avsikten är — enligt uttalandena i den allmänna motiveringen att döma — att Arbetarskyddsstyrelsens i ett sådant fall träffade bifallsbeslut i regel skall innefatta, att den i avtalet gjorda regleringen skall ersätta lagens eller med andra ord att av- talet härutinnan i administrativ ordning skall erhålla ett vidsträcktare tillämpnings— område än det, som följer av avtalet såsom sådant. Lämpligheten av en sådan an— ordning torde med fog kunna ifrågasättas. Eftersom Arbetarskyddsstyrelsens befogen— het enligt 5 5 att i det enskilda fallet ge dispens från den i lagen gjorda regleringen går utöver den ram, inom vilken avvikelse från lagen är tillåten genom kollektiv— avtal, möter icke hinder för Arbetarskyddsstyrelsen att själv i detalj besluta om den ifrågasatta regleringen, varvid det inom verksamhetsområdet gällande kollektivavtalet i allo kan tjäna till förebild, om så befinnes lämpligt. Då därtill kommer, att en samordning kan ske även på så sätt att arbetsgivaren ifråga antingen inträder i den av avtalet berörda arbetsgivareorganisationen -— varigenom avtalet blir gällande för honom — eller också själv sluter ett motsvarande kollektivavtal med arbetarorga— nisationen, torde den förevarande bestämmelsen kunna utgå.»

Arbetarskyddsstyrelsen uttrycker farhågor för att en arbetsgivare kunde tänkas missbruka valfriheten så, att han ömsom åberopade avtalet och ömsom förkla- rade, att han rättade sig efter lagens föreskrifter. Detta kan möjligen förebyggas genom att fordra att arbetsgivare, som ville begagna sig av medgivandet, skall anmäla detta till yrkesinspektören eller till Arbetarskyddsstyrelsen.

Svenska arbetsgivareföreningens allmänna grupp tror, att den föreslagna be- stämmelsen sannolikt skulle skapa åtskilliga svårlösliga problem.

Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter anför: »För tillämpning av den särskilda regleringen enligt 6 kap. lagförslaget fordras, att kollektivavtal om sådan reglering träffats mellan huvudorganisationerna på om- rådet. En sådan bestämmelse möter inga egentliga svårigheter inom områden, t. ex. industrien, där organisationen är praktiskt taget fullständigt genomförd. Annorlunda blir förhållandet på andra områden. Utredningen har därför blivit nödsakad att i 10 5 i förslaget införa den modifierade bestämmelsen att Arbetarskyddsstyrelsen, därest på ett område flertalet arbetstagare berörs av avtalet, kan medgiva arbetsgivare, som ej är bunden av avtalet, äger tillämpa den i avtalet föreskrivna arbetstids- regleringen. Härmed torde väl avses, ehuru detta icke kommit till tydligt uttryck i textförslaget, att ett sådant medgivande skall gälla generellt för alla arbetsgivare inom området; eljest skulle ett vidlyftigt dispensförfarande bli följden. Härigenom upp— står en valrätt för arbetsgivaren, och det kan bli svårt att klarlägga vilken arbetstids- reglering han egentligen tillämpar, den enligt lagen givna eller den i avtalet bestämda. Fråga kan även uppstå om vilket avtal, som skall vara normerande för sådana fall, då flera huvudorganisationer och flera avtal finns på området. På vilket sätt är i dylikt fall tillsynsmyndigheterna inkopplade? Såsom ovan angivits fordras för till- lämpning av kollektivavtalets reglering, att flertalet arbetstagare inom området är berörda av avtalet. Skall i antalet arbetstagare inräknas de, som icke är organi- serade men för vilka avtalets bestämmelser faktiskt tillämpas? För restaurantnärin- gens del kan det vara tvivelaktigt, huruvida flertalet arbetstagare ,beröres' av kol- lektivavtal; detta blir väl i så fall Arbetarskyddsstyrelsens sak att avgöra. Besvaras spörsmålet nekande, kan tydligen icke en arbetsgivare, som ej är bunden av avtal, ha möjlighet att tillämpa dettas arbetstidsreglering på annat sätt än att söka och eventuellt erhålla individuell dispens. Det förefaller, som om ej blott för arbets— givare och arbetstagare utan även för tillsynsmyndigheterna en viss oreda skulle upp— stå på de områden av näringslivet, där arbetstagarnas anslutning till organisation icke är någorlunda fullständigt genomförd.»

• Sida 134
•  Original

Landsorganisationen biträder däremot utredningens förslag. Samtidigt uttalar dock LO, att det är tänkbart att svårigheter kan uppkomma, när flera avtal med olika utformning gäller inom ett och samma område. Men då ett avtal för att kunna få den ifrågasatta tillämpningen måste vara slutet eller godkänt av huvud- organisation på arbetstagaresidan, anser LO, att betänkligheterna ej kan åberopas som avgörande skäl mot förslaget. På grund av villkoret om huvudorganisations medverkan kan man enligt LO utgå från att arbetsavtal inom ett och samma verksamhetsområde i regel kommer att utformas ganska enhetligt. Svenska handelsarbetareförbundet uttrycker tveksamhet. Man anser, att det vore lämp- ligare om arbetstidslagens bestämmelser tillämpades, då det är fråga om oorga- niserade företag. Samma ståndpunkt intar Svenska lalztarbetareförbundet, som gör frågan till föremål för en ingående behandling och särskilt fäster uppmärk- samheten på att övervakningen av arbetstidsbestämmelsernas efterlevnad i allt väsentligt sker av arbetstagarna själva genom deras organisationer. Man kan inte med visshet utgå från, att nu åsyftade arbetsgivare och arbetstagare verkligen har reda på föreskrifterna i avtalen, då de icke har tillgång till dessa. Det är dessutom inte blott fråga om arbetstidens längd, fördelning och förläggning etc., utan även om i avtalen fastställda ersättningar för t. ex. obekvämt förlagd ar— betstid, förberedelse- och avslutningsarbeten, övertid m. m. En arbetsgivare som medgives rätt att tillämpa i ett visst avtal föreskriven arbetstid utan att sam- tidigt åläggas skyldighet att utbetala de i avtalet överenskomna kompensations- beloppen får enligt förbundet fördelar framför andra arbetsgivare. Förbundet anser det bättre att vidkännas de olägenheter, som kan bli förenade med olika arbetstidsförhållanden för företag, som är bundna resp. inte bundna av kollektiv- avtal.

F. Arbetarskyddsstyrelsen och arbetstidslagen

]. Arbetsuppgifter

I promemorian anföres :

»De arbetsuppgifter, som i enlighet med en ny arbetstidslag skall åvila Arbetar— skyddsstyrelsen, kan sammanfattas sålunda.

1) Styrelsen har att besluta om förlängning av ordinarie arbetstid eller annan fördelning än den som föreskrives enligt 4 5 (se lagförslagets 5 5 och 9 5 3 mom.)

2) Styrelsen har att i vissa fall taga ställning till omfattningen av nödfallsarbete (se 6 &) och omfattningen av extra övertid (se 7 5 4 mom.)

3) Styrelsen har att inom andra områden än jordbruket, trädgårdsskötseln och detaljhandeln avgöra, i vilken utsträckning arbetstagare, som icke fyllt 18 år, må användas till arbete åt övertid (se 7 5 5 mom. och 9 5 3 mom.)

4) Styrelsen skall i vissa fall kunna medge, att sådan reglering av arbetstiden, som föreskrives i kollektivavtal, skall kunna få tillämpas även i fråga om företag utanför avtalets giltighetsområde (se 10 5).

5) Styrelsen skall meddela föreskrift om på vad sätt tid för nödfallsarbete och övertid skall antecknas (se 8 5).

Från den nuvarande lagen har utredningen även medtagit följande bestämmelser, vilka icke torde kräva särskilda kommentarer.

1) Styrelsen skall på begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör, berg- mästare eller den, vars rätt därav beröres, avgöra huruvida visst arbete eller viss arbetstagare faller under lagen (se 3 g).

2) I annan fråga rörande lagens tillämpning än som avses i 3 5 har styrelsen att efter enahanda begäran avge utlåtande. I nuvarande lag återfinnes ifrågavarande

• Sida 135
•  Original

bestämmelse i 3 5 men har med hänsyn till systematiseringen i lagförslaget flyttats till 11 5.

Enligt lagförslaget skall styrelsen vidare utöva tillsyn av lagens efterlevnad. Be- stämmelsen härom, som i huvudsak ansluter sig till 11 5 1 mom. gällande arbetstids- lag, har utformats i nära anslutning till motsvarande bestämmelse i arbetarskydds— lagen. Utredningen vill dock här upprepa vad i det föregående anförts, nämligen att Arbetarskyddsstyrelsen icke skall granska, att ingångna kollektivavtal med arbetstids— bestämmelser överensstämmer med rambestämmelserna i lagförslagets 9 5. I frågor av dylikt slag har den endast att efter anmodan avge yttrande.

Den tillsyn som skall utövas skall ske genom de organ, som omnämnes i arbetar- skyddslagen, nämligen genom yrkesinspektionens befattningshavare resp. specialinspek- törer genom kommunala tillsynsmän.

Utredningen föreslår vidare, att i lagen ytterligare angives, att styrelsen skall äga meddela råd och anvisningar (se 11 5). Denna bestämmelse torde icke vara nöd- vändig men synes kunna vara lämplig med hänsyn till att styrelsens rådgivande verk— samhet kan komma att öka i samband med den åt organisationerna givna avtalsfri- heten.

Utredningen utgår från att, därest arbetsmarknadens organisationer i mera avse- värd utsträckning kommer att begagna sig av sin frihet att träffa avtal enligt 9 5, arbetsuppgifterna för Arbetarskyddsstyrelsen kommer att minskas. I fråga om verk— samhetsområden, där dylika avtal gäller, kommer styrelsens befogenheter att begränsas till en ringa del av de ovan angivna.»

Arbetarskyddsstyrelsen uppehåller sig ganska utförligt vid hithörande frågor. Bl. a. tar styrelsen upp till diskussion utredningens uttalande, att arbetstids- regleringen genom kollektivavtal kommer att medföra en minskning av styrelsens arbete. Detta anser man möjligen kunna visa sig vara riktigt, sedan förhållandena efter en övergångstid hunnit stadga sig, under förutsättning att den kollektiv- avtalsmässiga regleringen kommer att utnyttjas i någorlunda stor omfattning.

Men man framhåller också, att systemet med olika grunder för reglering av arbetstiden måste innebära ökat besvär vid tillsynen och nya arbetsuppgifter för styrelsen. Utsträckningen av lagens tillämpningsområde kommer att medföra ökat arbete för styrelsen och inspektionen. Resultatet kan bli, att en förstärk- ning av åtminstone personalen på styrelsens arbetstidsbyrå kan visa sig nöd- vändig.

Statskontoret anser, att man bör närmare överväga lämpligheten av att statliga verk och myndigheter skall inhämta beslut av Arbetarskyddsstyrelsen i arbetstidsfrågor. I varje fall under en övergångstid bör beslutanderätten an- komma på Kungl. Maj:t. Statskontoret anser skäl talar för att större förvalt- ningsenheter över huvud erhåller en av Arbetarskyddsstyrelsen mer oberoende ställning. Statskontoret yttrar härom: »Det torde nämligen få förutsättas, att sådana myndigheter kan på rätt sätt handhava tillämpningen av lagen». Medi- cinalstyrelsen gör det uttalandet, att Arbetarskyddsstyrelsen, då det gäller prin- cipiella ärenden inom hälso— och sjukvården, bör åläggas att söka samråd med Medicinalstyrelsen.

Även en del arbetstagareorganisationer har synpunkter att anföra i denna fråga. Svenska pappersindustriarbetareförbnndet tycker, att Arbetarskyddssty- relsen enligt utredningens förslag får alltför vittgående befogenheter att medge avsteg från lagens grundbestämmelser. Med nu gällande bestämmelser har sty— relsen möjlighet att tillgodose skäliga dispensbehov. Enligt förbundets mening saknas anledning till utvidgade befogenheter. Civilförvaltningens personalför- bund vill ha så få detaljer som möjligt öppna för Arbetarskyddsstyrelsens pröv- ning och bedömande.

• Sida 136
•  Original

Utredningens förslag föranleder icke någon erinran från Tjänstemännens ce'n- tralorganisation. Lotsförbundet tar upp en speciell fråga till behandling. För— bundet yrkar nämligen på att Arbetarskyddsstyrelsen i lagen medgives befogen- heter att för arbetstagaregrupper, som ej faller under lagens tillämpning, utfärda föreskrifter till skydd mot överansträngning.

2. Sammansättning

Härom anföres i promemorian: >>I nuvarande arbetstidslagar är särskilda bestäm- melser införda rörande Arbetarskyddsstyrelsens sammansättning. Utredningen före— slår, att dessa bestämmelser utgår och att de i stället införes i Kungl. Maj:ts instruk— tion för Arbetarskyddsstyrelsen. I lagen här endast föreskrift finnas om att vid handläggning av ärende rörande arbetstidslagen särskilda ledamöter representerande rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetstagare skall deltaga i den ordning och om— fattning Konungen bestämmer. Härigenom tillförsäkras arbetsmarknadens organisationer erforderligt inflytande i styrelsen. De för närvarande gällande bestämmelserna rörande Arbetarskyddsstyrelsens sammansättning är i korthet följande. Då Arbetarskydds— styrelsen handlägger ärenden enligt den allmänna arbetstidslagen , består den av generaldirektören, två byråchefer samt fyra i särskild ordning utsedda ledamöter, partsrepresentanter. Av dessa skall två representera arbetsgivarna och två arbetsta— garna. För partsrepresentanterna är förordnade suppleanter. Då frågor förekommer avseende lantarbetstidslagen, utgår en av arbetsgivarnas och en av arbetstagarnas representanter och ersättes av partsrepresentanter, förtrogna med förhållandena på jordbrukets område. Motsvarande gäller vid handläggning av ärenden rörande detalj— handelslagen och hotellagen. Av det anförda framgår, att styrelsen vid handlägg— ning av arbetstidsärenden består av en stomme av fem ledamöter, nämligen tre tjänste— män från styrelsen och två partsrepresentanter. Därjämte deltar från vardera sidan ytterligare en ledamot, vilken, där fråga är om någon av speciallagarna, representerar det område av näringslivet som ärendet avser. Fler än sju ledamöter får icke deltaga. Generaldirektören har utslagsröst. I fråga om suppleanterna gäller, att de tillkallas endast vid förfall för den ordinarie partsrepresentanten. Endast undantagsvis före— kommer att suppleant tillkallas för visst ärende i fråga om vilket han kan tänkas besitta speciell branschkännedom. Enligt lantarbetstidslagen skall dock en av supp— leanterna för den ordinarie ledamot, som skall rycka in vid ärende enligt nämnda lag, vara förtrogen med förhållandena inom trädgårdsskötseln. Nämnas må vidare, att, därest ärende berör tjänstemannaintresse, bör såvitt möjligt såsom partsrepresen- tant å arbetstagaresidan deltaga ledamot eller suppleant, som utsetts efter förslag från tjänstemannaorganisation. Denna bestämmelse torde dock, särskilt då det gäller arbetstidsfrågor, endast ha ringa betydelse, enär det avgjort största antalet tjänste- män icke faller under arbetstidslagstiftningen och icke heller enligt utredningens för- slag beräknas komma att omfattas av en eventuellt ny lagstiftning.

Utredningen har icke utformat något förslag till bestämmelser rörande Arbetar- skyddsstyrelsens sammansättning. Den har emellertid undersökt dels vad det skulle innebära att bibehålla principerna för nuvarande sammansättning, dels ett par tänk- bara alternativ till denna. Innan utredningen ingår på vart och ett av alternativen torde emellertid först med några ord beröras vissa önskemål, som kan uppställas på styrelsens blivande sammansättning. Realiseras utredningens förslag rörande ny arbetstidslag, kommer stora områden att föras in under lagstiftningen, vilka för närvarande ligger utanför. Det kan här räcka att erinra om arbete, som bedrives av staten och om sjukvården. Enbart de här omnämnda båda verksamhetsområdena är synnerligen heterogena och torde komma att medföra att expertis i förhållandevis stor utsträckning måste tillföras Arbetarskyddsstyrelsen. Man kan sålunda utgå från att den nya arbetstidslagen kommer att kräva en ökning av antalet till Arbetarskydds- styrelsens förfogande stående experter. Angeläget är vidare att styrelsen får en sam- mansättning, som garanterar att ärendena blir ur principiella synpunkter likartat

• Sida 137
•  Original

behandlade. Detta gör det önskvärt, att styrelsen får en tillräckligt stor kärna, som alltid deltar i behandlingen av samtliga ärenden. Endast härigenom kan styrelsen få nödig fasthet så att enhetliga riktlinjer kan uppdragas för arbetstidslagstiftningen i dess helhet. Sammanfattningsvis kan sägas att det å ena sidan gäller att ställa tillräcklig expertis till styrelsens förfogande och å andra sidan tillse att dess sam- mansättning icke allt för mycket varierar vid de olika ärendenas behandling.

Det första av de i det föregående berörda alternativen ansluter sig närmast till den nuvarande ordningen. För olika specialområden tillsättes särskilda partsrepresen- tanter, vilka skall rycka in och ersätta en arbetsgivare- och en arbetstagarerepresen— tant på samma sätt som nu sker, då exempelvis ett ärende fallande under lantarbets- tidslagens tillämpningsområde är föremål för behandling. Om man utgår från att antalet ledamöter oförändrat blir sju — någon ökning av dessa torde under alla för- hållanden böra undvikas — skulle sålunda den fasta kärnan komma att bestå av fem ledamöter, varav tre opartiska och två ständiga partsrepresentanter; härtill kom— mer antingen två branschrepresentanter eller — för det fall inga dylika är utsedda för det verksamhetsområde varom fråga är —— två ytterligare partsrepresentanter. Detta alternativ tillgodoser förhållandevis väl kravet på kontinuitet i styrelsens sammansättning och leder även till att erforderlig branschkännedom ständigt kommer att stå till styrelsens forfogande. Mot alternativet kan emellertid riktas allvarliga erinringar. Det förutsätter, att styrelsen alltid, då ett ärende tillhör ett område, för vilket särskilda branschrepresentanter är utsedda, måste inkalla dessa, hur själv- klart ärendet än kan vara. Särskilt sedan den nya lagen varit i kraft några år och klara linjer hunnit utvecklas rörande lagens tillämpning, måste detta komma att medföra onödig omgång och även onödiga kostnader.

Det andra alternativet innebär följande. Man ger Arbetarskyddsstyrelsen en konstant sammansättning för alla ärenden, nämligen tre opartiska ledamöter och fyra partsrepresentanter, varav två från arbetsgivare- och två från arbetstagaresi- dan. I avsikt att tillföra styrelsen den erforderliga expertisen får styrelsen möjlig— heten att då så anses erforderligt inkalla de särskilda experter styrelsen själv finner lämpligt utvälja. Härvid förutsättes, att det alltid kallas lika antal experter från båda sidorna; i regel torde det komma att räcka med sammanlagt två. De särskilt inkallade experterna skulle icke äga att deltaga i besluten, men det kan ifrågasättas att ge dem rätt att till protokollet anföra avvikande mening. Detta alternativ har en viss smidighet i jämförelse med det föregående. Endast då styrelsen på begäran av part eller eljest finner särskild expertis behövlig skall dylik tillkallas. Utred- ningen förutsätter dock, att varje dylikt önskemål i regel skall bifallas. Dessutom skall varje part självfallet få anlita den expertis han önskar. Emellertid kan mot alternativet anföras, att det för med sig en viss löslighet. Det kan nämligen ifråga— sättas, om det kan vara riktigt att lämna styrelsen helt fria händer vid valet av experter.

Det tredje alternativet innebär i likhet med det närmast föregående att Arbetar- skyddsstyrelsen får en konstant sammansättning av sju ledamöter. Det avviker från det andra alternativet i följande hänseende. Den erforderliga expertisen ställes till styrelsens förfogande på så sätt, att Konungen utser ett råd med analoga funk— tioner som Medicinalstyrelsens vetenskapliga råd. Endast enskilda medlemmar av rådet tillkallas och endast då anledning härtill föreligger. Medlemmarna i detta Arbetarskyddsstyrelsens råd torde i regel bli företrädare för olika arbetsgivare— och arbetstagareorganisationer. Generaldirektören, eventuellt styrelsen, bestämmer i varje särskilt fall om medlemmar av rådet skall inkallas. Härvid förutsättes, att för varje gång inkallas lika antal rådsmedlemmar från båda sidor. Därest en med- lem av rådet finner, att han saknar kännedom om visst speciellt område inom sin bransch, skall han äga att medföra företrädare för detta. Alternativet avviker kanske reellt sett icke så mycket från det föregående, men det har dock den fördelen att det ständigt blir samma personer, som kommer att anlitas för ett och samma närings- område.»

Statskontoret anser, att frågan om Arbetarskyddsstyrelsens sammansättning vid behandling av arbetstidsfrågor bör ses i samband med styrelsens samman-

• Sida 138
•  Original

sättning i stort sett. De erinringar, som kan riktas mot nuvarande ordning, torde enligt Statskontoret kunna avhjälpas utan större ingrepp. Handelskammaren i Karlstad anser, att principen om partsrepresentationen i Arbetarskyddsstyrelsen är av så stor betydelse, att den även i fortsättningen bör vara lagfäst och ej som utredningen föreslår införas i instruktionen för Arbetarskyddsstyrelsen.

I fråga om de olika alternativen för Arbetarskyddsstyrelsens sammansättning föreligger ett flertal remissyttranden. Det av utredningen föreslagna alternativet 1. förordas av ett antal arbetsgivareorganisationer, bl. a. Handelns arbetsgivare— organisation, Svenska Iantarbetsgivareföreningen och Svenska järnvägarnas ar- betsgivareförening. Förstnämnda organisation anför:

»Att begränsa möjligheterna för handelns parter att medverka till att länka ut— vecklingen genom egna direkta representanter i Arbetarskyddsstyrelsen vid hand- läggning av ärenden enligt detaljhandelslagen, vore enligt organisationen ett steg i alldeles fel riktning. Speciellt oriktigt måste detta vara, därest man -— som arbets- tidsutredningen ifrågasätter —— vill normalisera arbetstidslagstiftningen. Då nägra praktiska olägenheter hittills icke torde ha framträtt inom Arbetarskyddsstyrelsen vid handläggning av ärenden enligt speciallagarna, synes det organisationen vara avgjort lämpligast, att utredningens första alternativ i fråga om Arbetarskyddsstyrelsens sam- mansättning följes.»

Svenska järnvägarnas arbetsgivareförening framhåller, att förhållandena inom järnvägsväsendet är så speciella, att särskilda partsrepresentanter bör finnas.

Betydligt fler remissorgan uttalar sig för alternativ 2. Till dem hör Arbetar— skyddsstyrelsen själv, som anser, att detta alternativ ger styrelsen möjlighet att anlita den expertis, som styrelsen i varje särskilt fall kan anse sig ha behov av. Styrelsen förutsätter, att de särskilt tillkallade experterna, som ej äger deltaga i besluten, dock får rätt att till protokollet anteckna avvikande mening. Mot Arbetarskyddsstyrelsens beslut har emellertid reservation anförts av en ledamot, som ansluter sig till alternativ 3.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser, att alternativ 2 möjligen innebär de bästa garantierna för en allsidig belysning av ärendena utan att medföra en allt— för tnngrodd organisation. Några arbetstagareorganisationer, bland dem Svenska metallindustriarbetareförbandet, uttalar sig även för detta alternativ. Svenska järnvägsmannaförbundel motiverar sitt ständpunktstagande med att Arbetar- skyddsstyrelsen genom detta alternativ erhåller konstant sammansättning.

För alternativ 3 uttalar sig bl. a. Länsstyrelsen i Stockholms län. Landsorganisationen förordar det tredje alternativet och yttrar härom: »Därest utredningens förslag rörande lagens tillämpningsområde förverkligas, kommer stora områden att införas under lagen, vilka för närvarande ligger utanför. Med hänsyn härtill anser utredningen nödvändigt att, samtidigt som kraven på kontinuitet i tillämpningen upprätthålles, ökad expertis ställes till styrelsens förfo- gande. Utredningen skisserar med utgångspunkt härifrån tre alternativ för styrelsens sammansättning. Av dessa vill LO närmast förorda det tredje, innebärande att styrelsen får en konstant sammansättning av sju ledamöter och att den erforderliga expertisen ställes till styrelsens förfogande genom ett av representanter för arbetsgivare och arbetstagare inom olika verksamhetsområden bestående råd, från vilket medlemmar (utan rösträtt) inkallas när behov föreligger att anlita deras speciella sakkunskap. I förening med ett utvecklat remissförfarande bör detta system ej blott kunna till— godose kontinuitetskravet utan också på ett praktiskt sätt tillförsäkra styrelsen den allsidiga expertis som erfordras för ärendenas behandling.»

En grupp remissinstanser tar icke utpräglad ståndpunkt. Till dessa hör Svenska arbetsgivareföreningen, som uttalar:

• Sida 139
•  Original

»I fråga om Arbetarskyddsstyrelsens sammansättning har föreningen ingen invänd— ning mot de föreslagna smärre förändringarna. Föreningen förordar det första alterna- tivet, som innebär, att Arbetarskyddsstyrelsen får en konstant sammansättning av sju ledamöter på samma sätt som nu jämte —— vid behandling av särskilda ärenden -— ledamöter utsedda på sätt nu föreskrives i 5 20 i instruktion för Arbetarskydds- styrelsen. Föreningen har emellertid intet att erinra mot att man anlitar ett råd av den typ, som förordas enligt det tredje alternativet.»

Liknande tveksamhet utmärker Svenska handelsarbetareförbundets yttrande, vari det heter:

»Vad det gäller frågan om Arbetarskyddsstyrelsens sammansättning vid behandling av frågor i anslutning till arbetstidslagstiftningen vill vi framhålla, att det torde vara lämpligt att åtminstone tills vidare bibehålla den ordning, som för närvarande gäller, (1. v. 5. att vissa specialområden är representerade i styrelsen vid behandlingen av frågor, som rör deras speciella verksamhet. I vart fall bör en ny lagstiftning först prövas under någon tid, innan någon ändring i detta avseende sker. Som vi uppfattat saken avser alternativ 1 ett bibehållande av nu gällande regler. Skulle man trots allt finna att en sådan ordning icke är möjlig att upprätthålla, ansluter vi oss, ehuru med stor tveksamhet, närmast till utredningens alternativ 3. som i vart fall i någon mån tillgodoser kravet på kontinuitet i styrelsens sammansättning och leder till att den kännedom om de speciella branscherna, som är erforderlig, kommer att stå till styrelsens förfogande vid bedömning av ärendena.»

Tjänstemännens centralorganisation utvecklar närmare sin syn på denna fråga. Man anser alternativ 3 acceptabelt under förutsättning att det föreslagna expertrådet får så stor omfattning, att inom detsamma kan rymmas experter från de olika branscherna som kan komma ifråga. Men TCO diskuterar även alternativ 2 i förändrad form:

>>Man kan också tänka sig att alternativ II ändras så att arbetsgivare- och arbets— tagarorganisationer för en viss bestämd längre tidsperiod får utse experter från res— pektive områden med uppgift att deltaga i styrelsens behandling av arbetstidsfrågorna. Styrelsen skulle sålunda icke ha rätt att fritt välja experter. Till styrelsen inkallad expert bör få rätt att till protokollet anteckna avvikande mening. TCO förutsätter, att den nu gällande ordningen med utbyte av partsrepresentanter vid behandling av tjänstemannaärenden rörande arbetarskyddet utan ändring skall gälla i framtiden och att samma ordning skall tillämpas vid arbetstidsärende, som berör tjänstemanna— intresse.»

3. Besvärsrätt

Utredningen föreslår, att, i likhet med vad för närvarande gäller, Arbetar— skyddsstyrelsens beslut med stöd av arbetstidslagen ej skall kunna överklagas. Det stora flertalet remissinstanser gör ej nägra uttalanden på denna punkt, var- för man torde kunna utgå från att de företräder samma uppfattning som utred- ningen.

Emellertid ger ett par remissorgan uttryck för en avvikande uppfattning. Skogsstyrelsen fäster sålunda uppmärksamheten på att betydligt vidgade befo- genheter kommer att tillerkännas Arbetarskyddsstyrelsen enligt förslaget och ifrågasätter om icke med hänsyn bl. a. till att statliga ämbetsverk kommer att ingå på arbetsgivaresidan rätt bör föreligga för part att överklaga Arbetarskydds— styrelsens beslut enligt lagen. Svenska livsmedelsarbetareförbundet ifrågasätter om icke behov föreligger av mer än en instans.

• Sida 140
•  Original

G. Gränsdragningen i förhållande till arbetarskyddslagen

De remissinstanser, som gör uttalanden i fråga om gränsdragningen mellan arbetarskydds- och arbetstidslagarna, är samtliga av den uppfattningen, att be- stämmelserna om arbetstid endast bör återfinnas i en lag. Sålunda anser Arbets— marknadsstyretsen, att man bör undersöka möjligheterna att till arbetstidslagen överföra arbetarskyddslagens bestämmelser om arbetstiden och dess förlägg- ning samt minderårigas arbetstid. Samma uppfattning företräder Arbetarskydds- styrelsen, som dock framhåller, att man måste beakta skiljaktigheter i tillämp- ningsområdet mellan de båda lagarna. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen delar också denna uppfattning och tillägger, att uppdelningen på olika lagar av be- stämmelser, som organiskt hör samman, vållar betydliga tillämpningssvårigheter. Telestyrelsen, Försvarets fabriksstyrelse och Statens avtalsnämnd ger uttryck åt samma uppfattning.

Landsorganisationen är inne på samma linje och anför följande: »Så länge arbetarskyddslagen haft ett vidare tillämpningsområde än allmänna arbetstidslagen, har det inte funnits anledning att påyrka att bestämmelserna i fråga skal! överföras. Läget blir ett annat, därest arbetstidslagen nu komme att få inte blott samma utan ett vidare tillämpningsområde än arbetarskyddslagen. I sådant fall synes det motiverat och i själva verket ofrånkomligt att samtliga arbetstidsregler in— rymmas i en och samma lagstiftning.»

Löneautalsnämnden i Storklzolm, Stadskollegiet m. fl. organ delar också denna uppfattning.

H. Straffbestämmelser

I promemorian anföres: »Enligt nuvarande lag straffas arbetsgivare, som använder arbetstagare till arbete i strid mot vad som stadgas i arbetstidslagen . Detsamma gäller, därest han icke iakttar av Arbetarskyddsstyrelsen med stöd av lagen, meddelad föreskrift. Dessa bestämmelser föreslås av utredningen bli oförändrade; de återfinnes i lagförslagets 13 5. I förslaget har även medtagits den i gällande lag förefintliga be— stämmelsen, att, om arbetstagaren varit under 18 år, jämväl den som har vårdnaden om arbetstagaren skall straffas, därest användandet skett med hans vetskap och vilja. Medtagits har även den i nu gällande lagstiftning förefintliga straffbestämmelsen dels om underlåtenhet att föra anbefallda anteckningar om nödfallsarbete och över- tid, dels ock om vägran att låta arbetstagare eller dennes representant taga del av dylika anteckningar och av Arbetarskyddsstyrelsens beslut som delgives arbetsgivaren. Däremot har det icke ansetts erforderligt bibehålla den särskilda bestämmelsen rörande fall av upprepad förseelse från arbetsgivaresidan mot arbetstidslagen .

ltegleras arbetstidsförhållandena enligt avtal jämlikt 9 5, skall brott mot dylikt avtal medföra påföljd på samma sätt som annat brott mot kollektivt avtal. Frågor sammanhängande härmed har berörts i det föregående.»

Arbetsmarknadsstyrelsen ifrågasätter lämpligheten av att dessa straffbestäm— melser skall gälla oavsett verksamhetens omfattning. Man förordar en om- formulering som gör det möjligt att taga större hänsyn till förhållandena på de minsta arbetsställena. Handelskammaren i Karlstad vänder sig mot utredningens förslag att gällande regler skall utbytas mot stadganden om dagsböter och ut— talar: »Handelskammaren finner det egendomligt att vederbörande arbetsledares privata ekonomi skall vara avgörande för bötesbeloppets storlek, och vill för den skull avstyrka ett införande av dagsböter på området».

• Sida 141
•  Original

1. Arbetsföreståndare

I promerorian anföres: »För närvarande gäller beträffande verksamhet, som be— drives av kommun, att vad i lagen är stadgat angående arbetsgivare skall i stället gälla arbetsföreståndare. Utredningen föreslår _ till följd av den föreslagna utvidg- ningen av lagstiftningens tillämpningsområde —— att en dylik regel jämväl skall gälla verksamhet, som bedrives av staten eller av hushållningssällskap. Även den för när- varande förefintliga möjligheten för arbetsgivare att på framställning få viss person godtagen såsom arbetsföreståndare i stället för arbetsgivaren har medtagits oförändrad.»

Försvarets civilförvaltning meddelar, att motsvarande stadgande i arbetar- skyddslagen i fråga om arbete, som bedrives av staten, visat sig svårt att till- lämpa inom försvarets område med dess speciella organisation och befälsför- hållanden. Begreppet arbetsföreståndare torde därför för försvarets del böra förtydligas. I samma riktning uttalar sig Luftfartsstyrelsen.

Frågan om vem som skall anses som arbetsföreståndare inom sjukvårdens område berörs av Sjukhusdirektionen i Stockholm, som uttalar, att komplette— rande bestämmelser synes erforderliga. Liknande synpunkter anföres från andra sjukhusorgan, t. ex. intendenten vid Serafimerlasarettet. Denna uppfattning delas beträffande sinnessjukvården av chefen för psykiatriska sjukhuset i Stockholm, som belyser problemet på följande sätt:

»Det synes mig icke rimligt, att arbetsgivaren undandrages allt inflytande på frågan, särskilt som det inom sinnessjukvården förekommit, att från arbetstagarhåll vid förhandlingar framlagts förslag om sådan koncentration av arbetstiden, att äldre befattningshavare kunde befaras icke orka med de långa arbetsskiftena. Förslagsvis kunde momentet avslutas med följande tillägg: 'och arbetsgivaren icke har någon erinran däremot,. I lagförslagets 14 & föreskrives, att beträffande arbete, som bedrives av staten, skall vad i lagen är stadgat om arbetsgivare gälla arbetsföreståndaren. Det synes mig icke vara entydigt, vem som vid sinnessjukhusen skall betraktas såsom arbetsföreståndare. Dagordningen vid sjukhuset, vari innefattas jämväl personalens dagliga arbetstider, fastställes av direktionen. Sjukhuschefen är förman över övriga vid sjukhuset anställda befattningshavare. Det närmare förmanskapet över ekonomi— personalen utövas av sjukhusintendenten. På de olika överläkaravdelningarna är ve- derbörande sjukvårdsläkare förman över avdelningens sjukvårdspersonal. Den detal- jerade regleringen av sjukvårdspersonalens arbete och beordrandet av övertidsarbete sker av föreståndarinna eller uppsyningsman. Vem av dessa instanser, som skall be— traktas såsom ,arbetsföreståndare' synes böra klarare framgå av lagtexten.»

2. Konungens undantagsrätt

I promemorian anföres: I den nuvarande lagstiftningen finnes några bestämmel— ser, som i realiteten har haft ringa betydelse. De bestämmelser varom här är fråga är följande: ”Är sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetare, som kan anses företräda flertalet arbetsgivare och arbetare inom visst verksamhetsområde, ense om viss eftergift i något avseende, varom stadgas i 5 & eller 7 5 3 mom., må Konungen, på framställning av Arbetarskyddsstyrelsen eller efter dess hörande, förordna, att eftergiften må inom verksamhetsområdet i fråga allmänt tillgodonjutasl. ”Skulle till- lämpningen av denna lag medföra sådana svårigheter för visst arbete eller företag, att dess fortsatta bedrivande därigenom äventyras, må Konungen, på framställning av Arbetarskyddsstyrelsen eller efter dess hörande, medgiva av förhållandena påkallat undantag från lagens tillämpning,. (Ordalydelsen är hämtad ur allmänna arbetstids— lagen; vissa mindre avvikelser förekommer i speciallagstiftningen.) Föreligger de förutsättningar, varom talas i den första av de ovan citerade meningarna, kan man utgå

• Sida 142
•  Original

från att avtal jämlikt 9 5 har träffats. Är detta fallet har Arbetarskyddsstyrelsen jämlikt 10 5 andra stycket möjlighet att fatta sådant beslut som här avses. Den enda verkliga skillnaden mellan gällande och föreslagna bestämmelser blir att beslutande— rätten överföres från Konungen till Arbetarskyddsstyrelsen. Detta har ansetts möjligt och lämpligt. Det skulle kunna övervägas, att låta den andra ovan återgivna be— stämmelsen bortfalla. Emellertid måste man beakta den föreslagna ökningen av till- lämpningsområdet. Särskilt i fråga om statlig verksamhet kan det tänkas förekomma områden, där i varje fall temporära undantag kan behövas. Utredningen tänker här närmast på försvarsväsendet. Den omfattning, i vilken arbete måste utföras inom till försvarsväsendet hörande verksamhetsområden, undergår för närvarande enligt vad er— farenheterna visar hastiga variationer. Att under sådana förhållanden utforma arbets— tidslagen utan möjligheter till undantag synes otänkbart. Till följd av det anförda föreslår utredningen, att det skall föreligga möjligheter för Konungen att medge un- dantag från lagens tillämpning. Utredningen har övervägt, huruvida man i lagen sär- skilt borde ange under vilka förutsättningar, som Konungen skulle äga rätt att medge dispens från lagen. Vissa skäl talar för att i lagen skall angivas, att åtgärden måste vara motiverad av krig eller krigsfara. Med hänsyn till den allmänna osäkerheten i de utrikespolitiska förhållandena, har utredningen funnit en sådan motivering olämp— lig. Den har i stället föreslagit, att Konungen under ”utomordentliga förhållanden” skall kunna medge undantag från lagens tillämpning. För att ytterligare förtydliga utredningens uppfattning på denna punkt vill den tillägga, att därest den föreslagna arbetstidslagen varit i kraft innevarande år, förhållandena enligt vad utredningen avser skulle ha varit sådana, att Konungen hade kunnat stödja sig på paragrafen i fråga för att undantaga i varje fall vissa av de till försvarsväsendet knutna arbetsplatserna.

Försvarets civilförvaltning konstaterar, att den av utredningen föreslagna be- stämmelsen om Konungens undantagsrätt innefattar ett rymligare bemyndigande än motsvarande föreskrifter i exempelvis prisregleringslagen och förfogande- lagen. Ämbetsverket anser det tveksamt, huruvida detta är sakligt befogat. Forti- fikationsförvaltningen anser det olämpligt icke minst ur militärpolitisk synpunkt att genom ett särskilt beslut offentlighet gives åt försvarets behov av intensifie- rad byggnadsverksamhet. Liknande synpunkter anföres av Arméförvaltningen och Flygförvaltningen samt av Statens avtalsnämnd.

• Sida 143
•  Original

143

Undersökning rörande övertidsarbetets omfattning

Efter hemställan från arbetstidsutredningen uppdrog Kungl. Maj:t den 5 september 1947 åt Socialstyrelsen att verkställa en undersökning rörande före— komsten och betydelsen av övertidsarbete inom industri, byggnadsverksamhet, handel och samfärdsel m. m.

I november 1947 utsände Socialstyrelsen till ca 12 500 företag ett frågeformu— lär, i vilket begärdes vissa uppgifter om övertidsarbete m. m. under år 1946. Vid granskningen av de inkomna svaren visade det sig, att ett mycket stort antal uppgiftslämnare missuppfattat formuläret. Efter samråd med arbetstids— utredningen beslöts då, att Socialstyrelsen skulle verkställa en förnyad under- sökning, avseende övertidsarbete under år 1947. För detta ändamål utarbetades ett nytt frågeformulär. Detta utsändes i september 1948 till ca 9000 företag. Formuläret tillställdes icke företag inom näringsgrenar och branscher, där verksamheten är utpräglat säsongbetonad, såsom byggnads- och anläggningsverk- samhet samt torvindustri. Ävenså ställdes de statliga företagen utanför under- sökningen.

Vidare inhämtade Socialstyrelsen genom förmedling av Landsorganisationen från fackföreningar och verkstadsklubbar vissa upplysningar och synpunkter beträffande övertidsarbetet. För detta ändamål utarbetades ett särskilt fråge- formulär.

I följande sammanställning, som utarbetats inom arbetstidsutredningen, redo- visas först företagens uppgifter om övertidsarbetets omfattning etc. Därefter lämnas en redogörelse för arbetstagareorganisationernas synpunkter i frågan.

] . Företagen

A. Frågeformuläret

Det frågeformulär, som tillställdes de 9000 företagen, upptog inledningsvis vissa frågor rörande företagets belägenhet, branschtillhörighet etc. Därefter frågades efter det antal arbetare, som vid slutet av år 1947 var anställda vid företaget. Dessa skulle sedan delas upp efter kön samt i två närmare angivna grupper. Till första gruppen hänfördes vuxna arbetare, som haft anställning vid företaget under hela året och som endast viss kortare tid varit borta från arbetet. De i denna grupp ingående kallas i det följande för »helårsarhetare». Den andra gruppen skulle omfatta samtliga övriga i slutet av år 1947 anställda arbetare.

Uppgifter om övertid skulle endast lämnas av företag, vid vilka arbetstiden var lagligt reglerad. I frågeformuläret underströks att redovisningen uteslutande avsåg övertid, som tagits ut med stöd av allmänna arbetstidslagens 75.

B. Representativitet och tillförlitlighet

Av de utsända 9 000 blanketterna besvarades 6658. Svarandefrekvensen upp- gick sålunda till ca 70 %. Före bearbetningen utsorterades av olika skäl 986 blanketter. Huvudparten av dessa var felaktigt eller allt för ofullständigt besva— rade. Härtill kom 77 blanketter, som icke kunde tagas med i bearbetningen,

• Sida 144
•  Original

emedan de insänts för sent. Bearbetningen omfattade således 5595 blanketter, representerande lika många företag med sammanlagt 507 223 arbetare varav 405 642 män och 101578 kvinnor.

För att belysa undersökningens representativitet har i följande tabell gjorts en jämförelse mellan övertidsundersökningens material och kommerskollegii industristatistik.

Tabell 1. I undersökningen ingående antal arbetstimmar och arbetare i jämförelse med motsvarande uppgifter i industristatistiken

Antal arbetstimmar Antal arbetare In (1 U 5 t ri i % av industri- i % av industri- statistiken statistiken

Malmbrytning och metall ...................... 700 768 Jord- och sten 63'4 62'4 Trä ......................................... 53'9 55'9 Pappers- och grafisk .......................... 764 811 Livsmedel 681 728 Textil- och beklädnad ......................... 797 86"! Läder-, hår- och gummivaru ................... 63'0 66'8 Kemisk-teknisk ............................... 60'6 66'2

Samtliga 691 74'2

Som synes är den egentliga industrien representerad med ca 70 % arbets— timmar och 75 % arbetare. Av tabellen framgår vidare, att textil— och beklädnads- industrien är bäst representerad nämligen med nära 80 % arbetstimmar och ca 87% arbetare. Svagast representerad är träindustrien. Anledningen härtill torde bl. a. vara, att alla utpräglade säsongföretag hållits utanför undersök- ningen.

Beträffande undersökningens tillförlitlighet kan helt allmänt sägas, att upp— gifterna om övertidsarbetets omfattning etc. torde få betraktas som förhållandevis säkra. En garanti härför är, att dessa uppgifter direkt grundar sig på företagens anteckningar i övertidsjournalerna. övriga uppgifter däremot — om yrkes- grupper med särskilt mycket övertidsarbete, anledningen till att sådant arbete tages ut samt konsekvenserna av en minskning av den enligt lag tillåtna över— tiden — torde däremot vara mindre tillförlitliga. En bidragande orsak härtill är, att dessa besvarats av relativt få företag.

C. Förekomsten av övertidsarbete

Tabellerna 2 och 3 ger en föreställning om övertidsarbetets relativa betydelse inom olika näringsgrenar. I tabell 2 angives sålunda det procentuella antalet före— tag, vid vilka övertidsarbete förekom resp. icke förekom. Av tabellen fram- går även hur stor del av samtliga i undersökningen ingående arbetare, som var anställda vid dessa båda kategorier av företag.

Det framgår, att övertidsarbete togs ut vid flertalet företag. Detta gäller samtliga näringsgrenar och industrier. I tabell 3 sättes antalet övertidstimmar i relation till hela antalet arbetstimmar inom resp. näringsgrenar. Vidare redovisas medeltalet övertidstimmar per år och arbetare. Dessa medeltal har erhållits på så sätt, att

• Sida 145
•  Original

Tabell 2. Antal företag, vid vilka övertidsarbete förekom och antal berörda arbetare

Procentuella antalet

f ö r e t a g arbetare vid företag

med övertids- utan övertids— med övertids- utan övertids- arbete arbete arbete arbete

1 2 3

Malmhrytning och metall ......... 84'2 15'8 98'0 Jord— och sten ................... 72'1 27'9 90'3 Trä ............................ 71'0 29'0 89'5 Pappers- och grafisk ............. 88'5 11'5 98'4 Livsmedel 79'8 202 954 Textil- och beklädnad ............ 74'3 25'7 93'4 Läder-, hår— och gummivaru ...... 68'7 31'3 91'6 Kemisk-teknisk .................. 82'9 17'1 97'9

Samtliga 788 21'2 95'7

Partihandel ...................... 952 4.8 990 Kommunala verk 1 ............... 97'6 2'4 998 Summa 797 203 95'9

1 Gas-, elektricitets- och vattenverk m. m. samt spårvägs- och omnibusföretag.

hela antalet övertidstimmar dividerats med antalet vid årets slut anställda arbe- tare. Härvid har sålunda bortsetts från de arbetare, som under året slutat sin anställning. Det bör understrykas, att medeltalen icke ger något mått på i vilken utsträckning rätten att taga ut övertidsarbete utnyttjas.

Tabell 3. Antal övertidstimmar i % av antalet arbetstimmar samt medeltalet över- tidstimmar

Antal övertids- Antal timmar i % av företag antalet arbets- timmar

Medeltal över— tidstimmar per år och arbetare

41'5 40'8 37'2 66'8 51'8 26'0 27'0 46'9

41'8

Malmbrytning och metall ............... 1 549 Jord- och sten ......................... 387 Trä .................................. 807 Pappers- och grafisk ................... 524 Livsmedel ............................. 782 Textil- och beklädnad .................. 739 Läder-, hår- och gummivaru ............ 291 Kemisk—teknisk ........................ 222

Samtliga 5 301

N weeewet—w -- 00336:me—

Därav: mindre företag ....................... 3 520 medelstora företag ................... 1 619 större företag ........................ 162

Partihandel ............................ 125 Kommunala verk ...................... 169 Summa 5 595

... 00

32-53 414 46-7

586 520 424

N—l—lwv—

• Sida 146
•  Original

Av tabell 3 framgår bl. a. att antalet övertidstimmar i procent av antalet ar- betstimmar var 2,1 för industriens del. Motsvarande för partihandeln var 3,7 och för de kommunala verken 2,7. Den relativt sett mesta övertiden uppvisar parti- handel, pappers- och grafisk industri samt livsmedelsindustri och den minsta textil-, beklädnads- samt läder-, hår- och gummivaruindustri.

Medeltalet övertidstimmar per år och arbetare var i avrundade tal inom in- dustrien 40, vid kommunala verk 50 och inom partihandeln 60. Variationerna de olika industrigrenarna emellan var stora. Det högsta medeltalet övertids- timmar var tillfinnandes inom pappers- och grafisk industri (67) och det lägsta inom textil-, beklädnads- samt läder-, hår- och gummivaruindustri (ca 25). Inom livsmedelsindustrien var siffran drygt 50, inom malmbrytning och metallindustrien ca 40 och inom den kemisk-tekniska industrien ca 45.

En redovisning av industrien branschvis visar att ccmentfabriker, slakterier och charkuterier, konservfabriker samt pappersmassefabriker hade mest över- tidsarbete. Jämförelsevis minst sådant arbete förekom vid vissa lädervaru- fabriker, tobaks-, trikå-, hatt- och mössfabriker samt inom sömnads-, sko- och margarinindustrien.

Slutligen kan nämnas, att fördelningen efter företagens storlek ger vid handen, att övertidsarbetet hade högre frekvens vid de större resp. medelstora företagen än vid de mindre.

D. Av övertidsarbete berörda arbetare

Tabell 4 ger en bild av övertidsarbetets spridning. Av densamma framgår sålunda det antal helårsarbetare som haft resp. icke haft övertidsarbete samt om- fattningen av detta.

Tabellen visar att inom industrien i det närmaste 3/4 av alla redovisade års- arbetare utfört arbete på övertid. Drygt hälften av arbetstagarna hade sådant arbete upp till 100 timmar, ca 15 % 100—200, 2,6 % 200—300 och 0,7 % mer än 300 timmar.

Övertidens relativa spridning över ett större eller mindre antal arbetare visar stora variationer. Så var exempelvis 40 % av arbetarna inom texil- och beklädnadsindustrien men endast 15 % inom pappers- och grafisk industri helt befriade från sådant arbete. Inom praktiskt taget samtliga näringsgrenar fanns mindre grupper med speciellt mycken övertid, (1. v. 5. mer än 300 timmar per år.

Förhållandena gestaltar sig mycket olika i fråga om den kvinnliga och man- liga arbetskraften. Medan således endast 1/5 av männen var helt fria från över- tidsarbete så var detta fallet för hälften av kvinnorna. Därtill kommer att männen inom samtliga näringsgrenar och branscher hade betydligt längre över- tidsarbete. Endast 4,7% av kvinnorna hade således arbete på övertid under mer än 100 timmar; motsvarande för männen var 21,5 %.

Av tabellen framgår slutligen att övertidsarbetet hade större omfattning vid kommunala verk och partihandel än inom industrien. Av de inom partihandeln anställda hade nämligen 25 % (industrien 15 %) övertidsarbete mellan 100—— 200 timmar. Mellan 200—300 timmar hade 5,5% (2,6) och över 300 timmar 2,3 % (0,7). Motsvarande för kommunala verk var 20, 3,4 och 1 %.

E. Yrkesgrupper med mycken övertid

Under en särskild punkt i frågeformuläret anhölls, att uppgiftslämnarna skulle söka ange de yrkesgrupper resp. produktionsavdelningar, som var sär- skilt hårt belastade med övertidsarbete. Frågan har tillfredsställande besvarats av ca 1 450 företag eller av i runt tal 20 %. I redovisningen har en fördelning gjorts på arbetare i s. k. genomgående yrken och på driftsarbetare.

• Sida 147
•  Original

Tabell 4. Den procentuella fördelningen av belårsarbetarna efter antal utgjorda över- tidstimmar per år, fördelade efter näringsgren, industrigrupp m. m.

Antal helårs- arbetare

Därav procentuellt antal

med övertid

101— 200 tim.

201— 300 tim.

Malmbrytning och metallindustri ....... män kv

Därav: 5.21 Gruvor och anrikningsverk ............... Järn—, stål- och kopparverk .............. Mekaniska verkstäder ................... Skeppsvarv ............................

Jord— och stenindustri ................ män kv

Därav: S:a Cementfabriker ......................... Porslins-, kakel- och lergodsindustri .......

Träindustri .......................... män kv

Därav: S:a Sågverk och hyvlerier ...................

Pappers- och grafisk industri .......... män kv

Därav: S:a Pappersmassefabriker .................... Pappersbruk och pappfabriker ...........

Grafisk industri ...................... män kv Därav: S:a Bokbinderier ........................... Bok- och accidenstryckerier .............. Tidningstryckerier .......................

Livsmedelsindustri ................... män kv

Därav: S:a Slakterier och charkuterier ............... Bryggerier och maltfabriker ..............

Textil- och beklädnadsindustri ......... män kv

Därav : sza Sömnadsindustri ........................

Läder-, hår- och gummivaruindustri män kv S:a

113 645 5 413 119 058

6 313 19 600 48 366

8 835

16 820 989 17 809

930 2 930

24 300 643 24 943

9 567

32 397 4 391 36 788

10 700 12 963

8 974 2 255 11 229

2 304 4 080 2 829

17 062 5 603 22 665

3845 3018

18 859 23 270 42 129

13 411 8 904 3 318 12 222

QC??? 0.0.9 gap—N? Hin-nw—

oo—l Ho,... mo: NNO;

0": 0-7 0'8

• Sida 148
•  Original

Därav procentuellt antal

Antal med övertid helårs- utan arbetare över- 1-— 101— 201— tid 100 200 300 tim. tim. tim.

Kemisk-teknisk industri ............... män 6 862 156 625 185 25 kv 1000 53-5 41-3 4'6 05 5:21 7 862 204 59'8 167 23

Samtliga industrigrupper .............. " 238 849 225 560 17'8 2?) kv 44 627 50'2 45'1 4'0 0'5 sza 283 476 268 543 156 Partihandel .......................... " 2 655 155 490 27'0 kv 261 35'6 57'9 6'5 S:a 2 916 172 49-23 252 Kommunala verk .................... " 11 449 11'9 63'3 20'4 kv 127 433 480 7'9 sza 11 576 122 631 203 Samtliga företag ..................... mån 252 953 21'9 563 180 ' 0'8 kv 45 015 501 45'2 4'0 ' 0'2 sza 297 968 262 54-13 151) '6 07

»Genomgående yrken» med hög belastning av övertid var reparatörer, maski-

nister, chaufförer, lokförare samt lager- och förrådsarbetare. Bland driftsar- betarna var övertidsarbete särskilt vanligt för maskinarbetare, gjutare, plåt- slagare, filare, ytbehandlare och svetsare i verkstadsindustrien, ytbehandlare och snickare i träindustrien samt maskinförare och maskinpassare i pappers- industrien. Hög belastning av övertidsarbete hade vidare tryckare och sättare i den grafiska industrien, spinneri- och väveriarbetare i textilindustrien, pressare i belädnadsindustrien samt ett flertal yrkesgrupper i livsmedelsindustrien.

F. Övertidsarbetets orsaker

Ca 80 % av uppgiftslämnarna har närmare sökt ange orsakerna till att över— tidsarbete tages ut. Det stora flertalet har framhållit, att övertidsarbetet kan tillskrivas en rad samverkande orsaker, som ofta har sin grund i den rådande högkonjunkturen. Således har många åberopat den ojämna tillgången på ar- betskraft och materiel, lokal- och maskinbrist, brådskande leveranser etc. En vanlig anledning till övertidsarbete synes Vidare vara reparationer och under- håll av olika slag.

G. Konsekvenser av ändrade övertidsbestämmelser

Ca 2400 företag har besvarat frågan om de konsekvenser, som en minskning av den enligt lag tillåtna övertiden skulle få. I frågeformuläret förutsattes att den allmänna övertiden skulle skäras ned från 200 till 100 timmar per år; dock skulle liksom nu extra övertid med högst 150 timmar per år kunna ifrågakomma.

Drygt 700 uppgiftslämnare representerande flertalet näringsgrenar ansåg att den ifrågasatta lagändringen icke skulle få några som helst konsekvenser. Å andra sidan skulle svårigheter, som angavs vara betydande, uppstå vid omkring

• Sida 149
•  Original

450 företag. 500 företag antog att följden skulle bli minskad produktion. Säsong- svårigheter kunde förväntas vid 450 företag.

Ca 300 företag trodde att följden av en lagändring skulle bli »mera krångel», d. v. s. ökat antal dispensansökningar hos Arbetarskyddsstyrelsen. Övriga angav som trolig konsekvens »försämrad kundservice», »ökat lokal- och maskinbehov», »fördelning av övertiden på ett större antal arbetare», etc.

2. Arbetstagareorganisationerna

Som inledningsvis nämnts har även upplysningar och synpunkter på över- tidsarbetet inhämtats från de lokala fackliga organisationerna. I oktober 1948 utsändes ett särskilt frågeformulär för detta ändamål. Distributionen och in— samlingen av blanketterna ombesörjdes av Landsorganisationen.

A. Frågeformuläret

Den första frågan i det utsända formuläret gällde orsakerna till att övertids- arbete förekom inom fackföreningens eller verkstadsklubbens verksamhetsom- rådc. Därefter frågades om arbetarna i allmänhet var intresserade av sådant arbete. Nästa fråga hade följande lydelse: »Kan övertidsarbetet anses ha inverkat menligt på arbetarnas a) familjeliv, b) matordning, c) sovtider och d) studie- möjligheter o. dyl.?» I följande punkt uppmanades uppgiftslämnarna ange för- delar och nackdelar för arbetarna vid en minskning av den allmänna övertiden från 200 till 100 timmar per år. I en sista fråga slutligen anhölls 0111 uppgift huruvida någon förändring i arbetarnas inställning till övertidsarbetet kunnat iakttagas under senare är.

B. Undersökningens tillförlitlighet

Det bör uppmärksammas, att det är styrelserna i de lokala fackliga organisa- tionerna, som besvarat de uppställda frågorna. Svaren ger sålunda icke —— åt- minstone ej direkt _ uttryck för vad de enskilda medlemmarna har för upp- fattning. Det är icke uteslutet att organisationerna, även de lokala, intar en mera negativ inställning till övertidsarbetet än vad medlemmarna i gemen gör. Organisationerna är nämligen ofta benägna att bedöma frågorna utifrån vad som ur allmän synpunkt är att anse som »lämpligt» och »nyttigt». Av angivna skäl är det därför troligt, att resultaten blivit något annorlunda om hänvändelse gjorts direkt till de enskilda arbetarna. Det sagda betyder icke att undersök- ningen skulle vara av mindre värde; i och för sig är det av utomordentligt intresse att få reda på hur de ledande inom de lokala arbetstagareorganisa- tionerna bedömer frågan om övertiden.

Besvarade blanketter inkom från 1015 organisationer. Av dessa uppgav 29 (14 inom Textilindustriarbetareförbundet), att Övertidsarbete icke förekom inom deras verksamhetsområde. Antalet bearbetade blanketter uppgår således till 986.

C. Orsaken till övertidsarbetet

Organisationerna har i denna sak framfört i stort sett samma synpunkter som företagen. Även fackföreningarna och verkstadsklubbarna anser således, att övertidsarbetet i stor utsträckning kan tillskrivas faktorer, som djupast sett hade sin grund i det vid denna tid rådande konjunkturläget; brist på arbetskraft och lokalutrymme, överrörlighet på arbetsmarknaden, ojämn tillgång på råvaror etc. Ävcnså anses reparationer och underhåll av olika slag förorsaka mycket övertidsarbete. Därtill kommer, att övertidsarbetet _ enligt organisationernas uppfattning _ i viss utsträckning beror på dålig planläggning från företagens sida.

• Sida 150
•  Original

Bortåt 70 % av föreningarna ansåg, att övertidsarbetet skadade familjelivet. Särskilt vore detta fallet om gifta kvinnor fick arbeta på övertid. En mindre del av uppgiftslämnarna hade till sina svar fogat reservationer med den innebörden, att arbetet på övertid endast under vissa ogynnsamma förhållanden hade en menlig inverkan på arbetarnas familjeliv. Likaså hävdade ca 70 % av organisa- tionerna, att matordningen blev störd av övertidsarbetet. Även här förekom dock vissa reservationer, vilka i stort sett var av samma innebörd som i frågan om övertidsarbetets inverkan på familjelivet.

Resp. 50 och 75 % hade den uppfattningen, att övertidsarbetet inverkade men- ligt på sovtiderna och studiemöjligheterna. I fråga om studiemöjligheterna var svaren oreserverade medan beträffande sovtiderna många ansåg, att dessa på- verkades ogynnsamt endast i vissa fall.

E. Arbetarnas intresse för övertidsarbete

Frågan om arbetarna är intresserade av arbete på övertid har besvarats nekande av 60 och jakande av 40 %. Otvetydiga ja-svar var dock tämligen ovan- liga. Flertalet liar nämligen tillfogat sådana reservationer som »extra inkomst behövs emedan lönen är för låg», »i vissa fall», ai undantagsfall», etc.

Av dem, som besvarat frågan nekande, har flertalet betonat att arbetarna betraktar övertidsarbetet som ett besvärande tvång. Vidare har en mindre del till nej-svaret fogat reservationer av typen »icke för längre tid», nicke på som- maren» medan åter andra velat betona att särskilt kvinnorna saknar intresse för arbete på övertid.

Den mest positiva inställningen till övertidsarbetet hade organisationer till- hörande Metallindustriarhetare-, Pappersindustriarbetare-, Transportarhetare- och Typografförbunden samt De förenade förbunden. Svagast intresse för så- dant arbete var tillfinnandes inom Handelsarhetare-, Gjutare-, Träindustriarbetare- och Beklädnadsarbetareförbunden.

F. Konsekvenserna av en lagändring

En stark majoritet bland organisationerna ansåg, att den föreslagna lagänd- ringen endast skulle få goda konsekvenser för arbetarna. Bland åberopade för- delar märks minskad förslitning av och förbättrat hälsotillstånd bland de an- ställda. Ävenså hävdades, att en minskning av övertidsarbetet komme att gynn— samt påverka familjelivet, medföra ökade möjligheter till studier och rekreation etc. Vidare skulle en del av det förut omnämnda tvånget på arbetarna falla bort.

Ett mycket ringa antal uppgiftslämnare trodde, att en minskning av den till- låtna övertiden skulle bli till nackdel för arbetarna. De nackdelar, som kunde tänkas bli följden, var bortfall av inkomster samt risken för att företagarna tvingades att i ökad utsträckning övergå till skiftarbete.

Ett relativt stort antal förmodade, att en lagändring fick till följd en fördel— ning av övertidsarbetet på ett större antal arbetare. Somliga betraktade detta som ett framsteg andra åter som en försämring.

G. Förändrad inställning till övertidsarbetet?

Beträffande den sista frågan kan endast konstateras, att ca 2/3 av uppgifts- lämnarna ansåg att intresset för arbete på övertid minskat medan % icke märkt någon förändring. Endast ett fåtal hade iakttagit ett stigande intresse. En del av dem, som icke märkt någon förändring i inställningen, ville särskilt under- stryka att arbetarna alltid varit motståndare till övertidsarbetet.

• Sida 151
•  Original

Den procentuella fördelningen av helårsarbetarna efter antal utgjorda övertidstimmar per år, fördelade efter näringsgren, industrigrupp m. m.

Malmbrytning och metallindustri. Därav:

Gruvor och anrikningsverk. . . .

Järn—, stål- och kopparverk

Mekaniska verkstäder ........

Skeppsvarv ..................

J ord— och stenindustri ..........

Därav : Cementfabriker ..............

Porslms-, kakel- och lergodsind.

Träindustri ....................

Därav: Sågverk och hyvlerier ........

Pappers- och grafisk industri . . . . Därav:

Pappersmassefabriker ........

Pappersbruk och pappfabriker.

Grafisk industri ................

Antal helårs- arbetare

Därav procentuellt antal

med övertid

51— 101— 151— 201—— 100 150 200 250 tim. tim. tim. tim.

113 645 5 413 119 058

6 269 44 6 313

19 336 264 19 600

46 929 1 437 48 366

8 789 46 8 835

16 820 989 17 809

923 7 930

2296 634 2 930

24 300 643 24 943

9 497 70 9 567

32 397 4 391 36 788

10 576 124 10 700

11 815 1 148 12 963

8 974 2 255 11 229

16'8 9'7 16'5 9'7 2'3 9'6

=? el?—: Hor- GD HWD—l mixa

eau? wit-?? Orea www OJ!—|G! Ulm—l NUINI (DDR)

|G. *."?w' *? »? 090309 cav-:c? lemoon—animeserie Utsi—l

.,. ro.—. == 0) G?NG =D

: | a _ p—L ... '? oa

... 053ng G CD 4010 då HC.—A . . . . VF ooo—eo

| [

... ”"to? 0?

ECO—'I 4 o::åaa IF got—_- us

*? #9”? Gå IFK—'ta! ": l*."?k? th Hat—l

' l ]

ga & .;—

_. ...—

)... v-A u-A »— "!CRI? 5979.” C??? cameo 0363 QUIKD

0953? town-q

• Sida 152
•  Original

Därav procentuellt antal

Anta] med övertid helårs- arbetare 101— 151— 201— 150 200 250 tim. tim. tim.

Därav: Bokbinderier ................ män ' 23'1 kv ' ' 7'6

s:a ' ' 17'4

Bok- och accidenstryckerier . . . 14'9 kv 6'7 s:a 13'2

Tidningstryckerier ............ " ' 16' 3 kv 4' 1 s:a ' 15' 8

??T' i??? *.”?o. cameo _o» itu—:o Te.”: ??? '???” comes meo»— ana—co

Annan grafisk industri .......... " 16'1 kv 30'6 ' 7'8 s:a 33'3 ' 15'0

NCO al.:

>—

Livsmedelsindustri ............. " 31'5 13'0 kv 35'5 ' 4'2 Därav- s:a 32.5 10'8

Sockerindustri ............... " ' 54'0 10'6 kv 23'3 0'9 s:a 50'5 9'5 Slakterier och charkuterier . . . . ' 19'4 17'0 kv 495 31 s:a 22'9

... *JHi? "'.—o."? of”—:"

oulo ut'—01:e cute.-— c???? 0.5???” awwalae—wv—

,—

Fiskberedningsanstalter och kon-

servfabriker ............... " ' 21'7 51' 9 34'6

Bryggerier och maltfabriker 26'1 45'9 28'4

Vatten- och läskedrycksfabriker 20'7 6'9 26'9 23'3 22'3

amt-:= &??? acw; 00161 HD!»: 0093 avec? teak—3 tage omm

Textil- och beklädnadsindustri. .. 29'6 34'3 52'9 36'3

Därav: 42 5 35'4 Sömnadsindustri ............. " 31'2 33'2 48'2 42'5 44'4 40'4

0.0.7” »?th? ameo www— ... wlåfk Nll-"JUI quu- goose->

Läder-, hår- 0. gummivaruindustri 322 39%. 46'2 44'2 36'0 40'7

":o" >:(.:ka ost—ctt"—

Kemisk-teknisk industri " 156 451

53'5 35'5 20'4 43'9 I

=??? ca?? Caen; oo—

wc.»— UIP—"| mI—ch

• Sida 153
•  Original

Antal helårs- arbetare

Därav procentuellt antal

med övertid

101— 151— 201— 150 200 250 tim. tim. tim.

Samtliga industrigrupper ........ mån 238 849

kv

s:a

Partihandel kv

s:a

44 627 283 476 2 655 261

2 916

Kommunala verk .............. män 11449

kv

s:a

127 11 576

Samtliga företag ............... mån 252 953

kv

s:a

Samtliga industrigrupper. Mindre företag .................

Medelstora företag ..............

Större företag ..................

Partihandel.

Mindre företag ................. män kv s:a Medelstora företag .............. kv s:a Större företag ................. kv s:a Kommunala verk.

Mindre företag ................. män kv s:a

Medelstora företag ............. m än

kv s:a

Större företag .................. män kv s: a

45 015 297 968

39 104 8 692 47 796

111 298 26 290 137 588

88 447 9 645 98 092

1237 111 1 348

1 418 150 1 568

10'4 ' 2'0 2'8 ' 0'3

9'2 ' 1'8 15'2 4'6 14'3 11'8 5'5 11'7 10'5 2'8 9'4

...

,. 059": 5919? 0319?

(':-tatto p—n—l—l ocg—oo *.”th CP"? ”THC? Ulm!— WCC)! 0503 50.5? ”TC.”? ":o.": CDUIH JDDI—i ("le

...

.a— [om lllslfsla NN Ill.;lazlä-

on?? c.a—. 90.9 Gli—im CD)—lo QW—l =??? =??? on?? Olo—IG (DN-750130

• Sida 154
•  Original

Därav procentuellt antal

Antal med övertid helårs- arbetare 101——- 151— 201— 150 200 250 tim. tim. tim.

Samtliga företag.

Mindre företag ................. män 41925 kv 8 807 s:a 50 732

Medelstora företag .............. " 117 122 kv 26 452 s:a 143 574

Större företag .................. " 93 906 kv 9 756 s:a 103 662

sec? er:—J ...—_a mmm DÖD—I (DOG 19919 r:?” _q- oUll—l (town- mmm 999 as.—. cast.» slle CDi—'t— Shb:—l =.>=.>=.> &??? acw-: Ott—'Gå WMO 5690

• Sida 155
•  Original

Undersökningar över personalen vid Statens järnvägar, huvudsak- ligen avseende magsårsförekomst och överliggningsförhållanden

Av Bo Bjerner, Åke Holm och Åke Swensson.

Yrkesliygieniska avdelningen vid Statens institut för folkhälsan, Tomteboda, och yrkes— medicinska centralen vid Karolinska sjukhuset, Stockholm.

Inledning

Den 26 juni 1950 tillkallades Bo Bjerner och Åke Swensson att biträda arbets- tidsutredningen vid bearbetningen av visst statistiskt material avseende hälsotill- ståndet hos järnvägspersonalen med särskild hänsyn till arbetstidens förläggning. Detta material utgöres av en specialbearbetning av SJ:s sjukstatistik, som på begäran av arbetstidsntredningen utförts av Järnvägsstyrelsens statistiska kontor. Resultatet av denna bearbetning återfinnes i kapitlen I—IV.

För bedömning av resultaten fordras vissa jämförelsematerial, vilka vi till största delen ha varit tvungna att inskaffa genom egen bearbetning av material från ett antal sjukkassor.

I kapitlen V—VII redovisas för vissa andra undersökningar, som synas oss vara av betydelse i detta sammanhang.

Kapitel I. Materialet för sjukligheteundersökningen

Primärmaterialet

Primärmaterialet för sjukstatistiken vid SJ utgöres av läkarintyg och sjuk- förklaringar. Dessa ha uppkommit på följande sätt: Vid frånvaro på grund av sjukdom utgår till SJ-tjänstemannapersonal, med vissa undantag, full sjukavlöning under en tid, som varierar något för olika kategorier, men som för största delen av de här undersökta grupperna utgör 25 dagar per år. För att denna löneför- mån skall utgå måste frånvaro på grund av sjukdom styrkas på ett av två sätt. Vid sjukdomsfall med en varaktighet av 1—3 dagar avger vederbörande själv en s. k. sjukförklaring. Denna förklaring upptar följande uppgifter: befattning, namn, ålder, lönegrad, tjänsteställe, datum för frånvarons början och slut, sjuk- domsorsak. Sjukdomsorsakcn anges med ett nummer, som hänför sig till vissa sjukdomsbeteckningar på blankettens baksida. Man har tydligen härmed avsett att få de på sjukförklaringarna angivna sjukdomsbeteckningarna jämförbara med den sjukdomsnomenklatur, som användes vid SJ. En fullständig jämförbarhet uppkommer dock ej, då endast ett urval av sjukdomar upptagas på blanketten, nämligen grupperna

4. Reumatism.

5. Influensa. 12. ögonsjukdom.

13. Öronsjukdom. 15. Näs- och halssjukdom (snuva, halsfluss och dyl.).

• Sida 156
•  Original

156 16. Sjukdom i andningsorganen (hosta, heshet och dyl.). 17. Magsjukdom. 22. Olycksfall i tjänsten. 23. Yttre skada, sår. 29. Annan sjukdomsorsak.

I grupp 29 (annan sjukdomsorsak) skall befattningshavarna närmare specifi- cera sin sjukdom.

För frånvaro på grund av sjukdom med en längd av mer än 3 dagar erfordras ett intyg av järnvägsläkare. Läkaren skall i intyget ange sjukdomsorsaken och ett kodnummer enligt SJ:s sjukdomsnomenklatur. Vid ett par sektioner har emellertid i stor utsträckning använts endast sjukdomsgruppens nummer enligt nomenklaturen och ej specificerad diagnos, något som i hög grad försvårar en bearbetning och bedömning av materialet. Enligt uppgift har detta föranletts av diskretionsskäl.

Såväl sjukförklaringar som läkarintyg skola i princip avlämnas efter sjukskriv- ningens slut. De insändas månadsvis till Järnvägsstyrelsens revisionskontor, som sedan vidarebefordrar dem till statistiska kontoret, där de avprickas gentemot de månatliga tjänstledighetsuppgifterna, varjämte de justeras och kompletteras i erforderlig utsträckning. Vid avprickningen saknade intyg och förklaringar in- fordras. För 1949 saknas intyg eller förklaring endast i 5 fall : 0,01 % för trafikavdelningen och 15 fall : 0,07 % för maskinavdelningen. För åren 1947 och 1948 ha vi icke kunnat erhålla motsvarande uppgifter från statistiska kon- toret, som emellertid meddelat att restprocenten under dessa är »säkerligen varit av samma storleksordning som under 1949».

Uppgifterna från dessa intyg och förklaringar ha på statistiska kontoret under- kastats en viss bearbetning och resultatet av denna har årligen redovisats i en översikt över »Sjukledighet och sjukdomsorsaker bland statens järnvägars per- sonal» i Järnvägsstatistiska meddelanden. Av flera skäl, som nedan komma att närmare diskuteras, kan materialet i denna form ej läggas till grund för ett medi- cinskt bedömande av sjukledigheten vid SJ. Delar av materialet för 1947 och 1948 ha av statistiska kontoret specialbearhetats och ställts till vårt förfogande i form av uppställda tabeller. I viss utsträckning ha vi också beretts tillfälle att granska primärmaterialet. Materialet omfattar manlig ordinarie och extraordi- nare personal vid maskin- och trafikavdelningarna. Materialet har fördelats i åldersgrupper och på »åkande» och »stationär» personal.

Riskmassan för S.t-materialet

Det av statistiska kontoret levererade materialet avser att belysa SJ-personalens relativa sjuklighet sedd mot bakgrunden av arbetsförhållandena inom verket. För- utsättningen för att detta skall bli möjligt är en detaljerad kännedom om risk- massan, d. v. s. antalet anställda, inom de olika grupperna vid den aktuella tid- punkten. Uppgifter beträffande riskmassans åldersfördelning etc. ha tidigare i stort sett saknats. Sedan arbetstidsntredningens trafikdelegation i en skrivelse till Järnvägsstyrelsen hemställt om vissa uppgifter rörande SJ—personalcns rela- tiva sjuklighet, har statistiska kontoret levererat vissa riskmassor. Riskmassan för 1947 baserar sig på medeltal av uppgifter om antalet anställda i de olika grupperna för januari, juli och december 1947. Riskmassan för 1948 baserar sig på ett medeltal av medeltalet för 1947 och uppgifter för 1/1 1949. Riskmassan för 1949 är ett medeltal av uppgifter erhållna för 1/1 1949 och 1/1 1950. Materialet

• Sida 157
•  Original

har av statistiska kontoret ställts till vårt förfogande fördelat i åldersgrupperna 20—29, 30—39, 40—49 och 50—65 år.

Vi ha anledning uppehålla oss vid riskmassans beräkning endast i fråga om uppdelningen i åkande och stationär personal, som visat sig vara den viktigaste kategoriklyvningen för den av arbetstidsntredningen begärda bedömningen. Denna uppdelning har stött på vissa tekniska svårigheter, då en viss del av SJ- personalen än har åkande och än stationär tjänst. Den valda uppdelningen be- tingades av materialets beskaffenhet, och enligt uppgift från statistiska kontoret stod ingen annan uppdelningsmetod till buds.

För maskinavdelningen ha såsom xåkande» räknats grupperna lokförare, lok- eldarc, motorvagnsförare, rälsbussförare och maskinbiträden. Av dessa torde samtliga utom en del av maskinbiträdena ständigt ha åkande tjänstgöring. Till kategorien »stationär» ha förts övriga befattningshavare. Inom denna senare kate- gori återfinnes emellertid ett antal stationskarlar i loktjänst, som i växlande ut- sträckning ha åkande tjänstgöring. Detta uppkommer på följande sätt: De som »åkande» betecknade personalkategorierna fullgöra sin tjänstgöring enligt en be- stämd turlista. För att fylla luckor på grund av t. ex. sjukdom eller semester i dessa turlistor få stationskarlarna rycka in i loktjänst. Uppenbarligen blir värdet av en jämförelse av sjukdomsfrekvenserna hos de som »åkande» och som »statio- nära» betecknade grupperna helt beroende av hur stor del av den senare, som i själva verket har åkande tjänstgöring.

Ur Statens järnvägars månadsstatistik ha vi ur tabellen »Totalt arbete för SJ med fördelning å tjänstegrenar» framräknat, att det totala arbetet för maskinav- delningen under 1949 var 12 788,21 årsarbeten. Därav utfördes i åkande tjänst (ångdrift, eldrift, motorvagns- och rälsbussdrift samt vagnsskötare) 6020,1 års- arbeten. Ur dessa siffror kan beräknas, att 47,07 % av arbetet utfördes i åkande tjänst. Då enligt tabellen »Anställd personal i medeltal» totalantalet anställd per- sonal vid maskinavdelningen var 15 176,2 man, följer härav att det vid maskin- avdelningen fordrades 7 143,4 man för att bestrida den åkande tjänsten.1

Om vi jämföra dessa beräknade siffror med vad som i statistiska kontorets material är 1949 redovisats som »åkande» personal, finner man att dessa under- skrida det beräknade antalet med 7 143,4—5 461,o= 1 682,4 man. Detta innebär att 76,5 % av den åkande personalen återfinnes i gruppen »åkande», resten i den »stationära» gruppen, där den utgör 22 %. Denna procentsiffra är för låg då den baserar sig på antagandet, att stationskarlarna i loktjänst skulle ha åkande tjänstgöring hela året. Den grupp inom maskinsektionen, som man betecknat som »stationär», är alltså i betydande grad infiltrerad med personal, som är åkande i större eller mindre omfattning. Åldersfördelningen av denna grupp är icke känd. Den personalkategori det här gäller, stationskarlar i loktjänst, måste anses ha ett alldeles särskilt oregelbundet arbete, då de ju måste rycka in i luckorna för den åkande personalen. Ofta veta de ej från dag till dag, hur deras tjänstgöring kommer att te sig.

En motsvarande granskning för trafikavdelningen ger följande resultat. Det totala arbetet för trafikavdelningen för 1949 var 24 848,2 årsarbeten, därav 2 731,3 i åkande tjänst. Detta ger, att 10,99 % av arbetet utfördes åkande. Då totalantalet personal vid trafikavdelningen var 28 500,8 man, följer att 3 132,2 man behövdes

1 Vid denna beräkning har gjorts antagandet att avbränningen på grund av sjuk- dom, semester etc. skulle vara densamma för den åkande och den icke åkande perso- nalen. Då tydligen sammansättningen av den åkande personalen är okänd, kan an- tagandet ej säkerställas, men det förefaller rimligt, att differenserna ej äro så stora att resonemanget rubbas.

• Sida 158
•  Original

för att bestrida det åkande arbetet under 1949. (Jämför fotnot på föregående sida.) Statistiska kontoret har som »åkande» trafikpersonal under 1949 redovisat 1 905,0 man, vilket med 1 227,2 man understiger det beräknade antalet. Av den åkande personalen skulle här således 60,8 % återfinnas i gruppen »åkande». På grund av att den åkande personalen på trafiksektionerna endast utgör ungefär en tiondel av totala personalstyrkan, blir antalet åkande i den »stationära» grup- pen litet, 5,8 %. Denna beräkning ger givetvis endast approximativa siffror och avser därtill år 1949. I vad mån den äger tillämpning även på åren 1947 och 1948, för vilka en dylik överslagsberäkning ej kan göras, undandrar sig vårt be- dömande.

Med anledning av denna beräkning ha vi emellertid ansett oss böra använda endast den stationära gruppen inom trafikavdelningen för jämförelser med de åkande grupperna. Genom denna uteslutning av den stationära maskinavdel- ningen förloras endast cirka en fjärdedel av den »stationära» personalen, då den »stationära» maskinpersonalen är relativt liten i jämförelse med den stationära trafikpersonalen.

Ytterligare må påpekas att pensionsåldern för grupperna åkande och stationär personal är olika. Den åkande personalen pensioneras vid 60 års ålder medan den stationära pensioneras vid 63 eller 65 års ålder. Åldersgrupperna 50—65 kommer att omfatta endast 50—60-åringar, medan i den stationära gruppen även ett okänt antal 60—65-åringar ingå i denna åldersgrupp.

Sjukkassematerialet

För att erhålla ett jämförelsematerial för bedömningen av frekvensen av mag— sjukdomar vid SJ ha vi gjort en undersökning vid Stockholms erkända central- sjukkassa åren 1947—1948, Upsala erkända centralsjukkassa åren 1947 och 1948 samt vid trettio rena landsortssjukkassor tillhörande Stockholms läns erkända centralsjukkassa åren 1945—1948. Vidare ha vi använt oss av delar av det material, som inskaffades till den undersökning, som redovisas i S. 0. U. 1948: 51. Undersökningen har tillgått på samma sätt vid samtliga dessa material. Sjukdoms- fall med läkardiagnos magsår och synonymer, magkatarr och synonymer samt magsjukdom och synonymer ha framsorterats. Av magsåren ha samtliga fall med- tagits, av de båda övriga grupperna endast fall med över 20 dagars varaktighet (in- klusive karenstiden). Bedömningen av till vilken kategori ett sjukdomsfall skall föras har i samtliga fall gjorts av läkare. Materialet har åldersfördelats i femårs- grupper, som sedan sammanförts till de åldersgrupper i vilka SJ-materialet redo- visats.

Vid sjukkassorna redovisas vid årets slut antalet medlemmar fördelade på fem— årsgrupper. Som riskmassa ha vi för varje år använt medeltalet av denna upp- gift för föregående års slut och undersökningsårets slut.

Kapitel II. Korttidssjukligheten vid Statens järnvägar

Av många skäl ha bearbetningar av sjukkassematerial givit motsägande och svårtolkade resultat. Enligt vår uppfattning beror detta till stor del på att man i allmänhet icke undersökt korttids— och långtidssjukligheten var för sig. Denna uppfattning grundas närmast på de moderna undersökningar över korttidssjuk- ligheten, som framlagts av vissa amerikanska författare (Brodman och medarbe- tare). Resultaten av dessa undersökningar komma att diskuteras nedan. Med anledning härav medtogs i de sjukkasseundersökningar, som refereras i S. 0. ['.

• Sida 159
•  Original

Tabell 1. Antalet sjukdomsfall (exkl. olycksfall i arbete) per 100 anställda bland Statens järnvägars personal under åren 1936—1948. Efter Järnvägs- statistiska meddelanden 1950, häfte 3, tablå A

Antal sjukdomsfall Antal sjukdomsfall

med 1—3 dagars med mer än 3 dagars varaktighet per varaktighet per 100 anställda 100 anställda

24'4 51'6 28'0 56'4 26'2 47'5 33'7 58'5 30'1 51'6 28'4 53'2 28'4 46'7 30'1 49'1 35'8 52'8 35'5 51'0 45'3 61'9 50'6 70'2 49'7 63'4

Tabell 2. Antalet sjukdomsfall (exkl. olycksfall i arbete) med 1—3 dagars varaktighet fördelade efter sjukdomsgrupper enligt SJ:s nomenklatur bland Statens järnvägars per- sonal under åren 1947 och 1948. Efter Järnvägsstatistiska meddelanden

2 H Sjukdomsgrupp 1947 1948

Tuberkulos i andningsorganen .................... 139 153 Övrig tuberkulos ................................ 2 6 Veneriska sjukdomar ............................ 4 4 Led— och muskelreumatism ....................... 1 033 1 078 Influensa 8 575 5 953 Alla övriga infektionssjukdomar ................... 155 160 Svulster ........................................ 33 37 Sjukdomar i ämnesomsättningen, blodet etc. ....... 80 76

» i hjärnan, ryggmärgen etc .............. 55 22 Neurastheni, hysteri ............................. 137 171 Alla övriga nervsjukdomar ....................... 437 422 Ögonsjukdomar ................................. 354 405 Öronsjukdomar ................................. 253 355 Sjukdomar i hjärtat och blodkärlen ............... 182 243 Inflammation i näsa, hals och mandlar ........... 4079 4998 Sjukdomar i andningsorganen (exkl. nr 1) ......... 1789 2197

» i matsmältningsorganen (exkl. nr 2) 8 675 8 950 Hudsjukdomar (exkl. nr 2 och 3) ................. 436 553 Sjukdomar i urin- och könsorganen (exkl. nr 2 och 3) 97 127

» i rörelseorganen (exkl. nr 2 och 4) ..... 473 550 Yttre skador, sår (exkl. nr 24 och 25) ............. 425 458 Övriga förgiftningar ............................. 15 11 Självmord och självmordsförsök .................. 1 2 Sjukdomar i samband med havandeskap .......... 4 1 För observation ................................. 489 Andra sjukdomar (inkl. utan angiven orsak) ....... — 5

coooxchcn-u-ww—

• Sida 160
•  Original

1948: 51, av sjukdomsfall med diagnosen magsjukdom endast fall med en varaktig- het över 20 dagar. I detta material förelåg ingen möjlighet att analysera kort- tidssjukligheten. Materialet från SJ tillåter emellertid en dylik analys. Som tidi- gare nämnts intaga sjukdomsfallen vid SJ med en varaktighet av 1—3 dagar en särställning därigenom att personalen vid sådan sjukdom icke behöver söka läkare, utan efteråt själv kan avge en sjukförklaring. Denna typ av frånvaro har inom SJ visat en betydande stegring under åren 1936—1948 (jämför tabell 1). Kort- tidssjukligheten har under denna tid stigit till ungefär det dubbla, medan från- varofrekvensen i sjukdomsfall med en varaktighet av 4 dagar och mer visat en i jämförelse därmed obetydlig stegring.

Vid ett närmare studium av denna korttidssjuklighet (jämför tabell 2) visar det sig att flertalet fall hänföra sig till sjukdomsgrupperna 5, 15 och 17. Dessa tre grupper omfatta tillsammans över 70 % av hela 1—3-dagarssjuk1igheten.

Tabell 3. Antalet sjukdomsfall per 100 anställda med 1—3 dagars varaktighet i vissa sjukdoms- grupper bland Statens järnvägars personal under åren 1941—1948. Ur Järnvägsstatistiska meddelanden

Sjukdoms-

År

1941 10'68 3'66 7'01 1942 7'82 3'29 9'38 1943 922 4'70 8'19 1944 10'37 5'79 10'43 1945 8'90 6'13 10'31 1946 13'84 7'19 13'57 1947 15'53 7'39 15'72 1948 10'79 9'06 16'22

Om man granskar dessa tre grupper under åren 1941—1948, framgår det (jäm- för tabell 3), att grupp 5 (influensa) visar stora fluktuationer, medan grupp 15 (inflammation i näsa, hals och mandlar) och grupp 17 (sjukdomar i matsmält- ningsorganen) däremot visa en betydande och kontinuerlig stegring. Den största absoluta ökningen förekommer inom grupp 17. För en analys av de faktorer, som orsakat denna frappanta ökning av korttidssjukligheten under senare år, ha vi därför ansett det lämpligt att upptaga denna grupp till ett närmare studium.

I tabellerna 4 och 5 återfinnes frekvensen av frånvaro hänförd till orsak 17 fördelad efter varaktighet. Uppgifterna gälla för åren 1947 och 1948. Diagram- men i fig. 1 åskådliggöra förhållandena för frånvaro av 1—8 dagars varaktighet. Det framgår av dessa diagram att det råder en slående god överensstämmelse mellan de båda åren samt vidare mellan de båda åkande grupperna och mellan de båda stationära.1 Av detta material att döma råder det alltså tämligen kon- stanta och för kategorierna åkande — stationära karakteristiska förhållanden.

1 I detta avsnitt har även medtagits den »stationära» gruppen inom maskinavdel— ningen. Anledningen torde framgå av den förda diskussionen.

• Sida 161
•  Original

Fallens Maskinavdelningen Trafikavdelningen varaktighet

(dagar) Åk ande Stationär Total Åkande Stationär

35'0 108'3 78'9 28'4 89'4 39'8 61'4 52'7 31'4 63'1 35'7 36'8 36'4 36'8 50'1 13'4 16'3 15'2 6'6 8'4 12'6 14'3 6'6 8'0 9'3 8'7 8'4 7'0 9'5 9'2 5'4 5'0 6'7 4'8 5'3 4'5 3'6

#03 se? NPCDDF

"? (» CD 4 tårna-owes

O [O m :eswmwee

»aqomméåéawomo—wåöma—m Hvit—MM .

& aéwåqwdöwwmåwnau—Åw—imom

"i. 7- 5. 5- 3. 2 2- 1- 1- 1- 2. 1. l- 1. 1. 1- 1. 1. 1. O- 1- 0- 0- 0. 1. O- 3-

:Newew...... eeeeeewe NQWCDNNDFNI

OCH—555.757"? .

w wpwawmwwmåém—oaamww oo ..

o.???"fh? cam

o QW—QUIQIPÖ—NCDUIÖQQFHF—Ultwqw

23 24 25 26 27 28 29 30

Riskmassa 4 31

'???To. sammma:

.???5QTOHOQTFT

... .a

'$”? 90;

o cå |

.

Ulm—UIQWNWHHNUIWNIFDFOCÄ—l—lt—

"”' ?????TQQ 9.) ”'”—”':??OTH'T—

?. 10 7538 H G Ul ...] .]

19 01

I diagrammen framträder genomgående ett brant fall i frekvens till gränsen mel— lan 3 och 4 dagar. Frekvensen av frånvaro med 1—3 dagars varaktighet är ca 6 gånger så stor som frekvensen av frånvaro med 4—6 dagars varaktighet. Som framgår av tabellerna 4 och 5 avtar sedan frekvensen av sjukdomsfall endast långsamt utan några liknande tvära språng.

Det är sannolikt att denna form på kurvan med en gräns mellan tredje och fjärde dagen orsakas av att det för en frånvaro upp till tre dagar räcker med en sjukförklaring, medan läkarintyg måste företes vid en frånvaro längre än tre dagar. Det branta fallet som sådant i frekvens under de första tre dagarna är däremot näppeligen förorsakat härav, vilket framgår av fig. 2, som visar ett material från två olika industrier. Här är fallet under de första dagarna lika brant, men knicken på kurvan vid övergången till fjärde dagen saknas.

Övervikten för de första tre dagarna är särskilt framträdande för den statio- nära personalen, hos vilken frånvaro av denna typ är nästan dubbelt så vanlig som hos den åkande. I kontrast till detta står den obetydliga skillnaden mellan de båda personalgrupperna i fråga om frekvens av sjukdomsfall med fyra dagars varaktighet och mer. En annan slående skillnad mellan stationär och åkande

• Sida 162
•  Original

Fallens Maskinavdelningen Trafikavdelningen varaktighet

(dagar) Åkande Stationär Total Åkande .1 Stationär Total

33'1 119'3 84'5 25'4 93'7 87'9 37'8 55'6 48'4 39'6 58'5 56'9 33'8 33'2 33'4 37'8 45'2 44'6 12'8 13'5 13'2 7'1 7'9 ' 12'8 12'9 12'8 ' 8'9 8'6

7'6 11'4 9'8 7'1 5'5 4'1 9'5 4'7 5'3 4'7 1'2 3'0 3'0 0'6 1'2 ”) m q: o:

.... Qaanaaq—»ww— T' o

_u— [QD—l

c.a—daamoaauxu—wlxéwlcå—o—o-aaaww

I

HSO—: samaa:

wqwq—on—wmdéww—qamqac»

oo—wo—He—eeevewww..

1'2 1'8 1'2 1'8 1'2 0'6

..?Qeeeveeerwo—wwvwwwav .???eeeeew—H—owwwwwee?

mammoow—mm—u—n—Huxmww—q ?QTTQTTQTTTMTTTTWWWWWWU'W

quo—wwwwoo—löw—umwxoawo—ioo

OO taco &? Ul ... _ 0 ml

Riskmassa 1 691'9 18 1759

personal är, att hos de åkande förekommer en, två och tre dagars frånvaro med ungefär samma frekvens, medan den stationära personalen visar ett brant fall från ett till tre dygn.

Det är sannolikt att de båda omnämnda skillnaderna orsakas av att den åkande personalen är infogad i en turlista och ovillkorligen måste ha en ersättare vid frånvaro, vilket den stationära personalen inte behöver i samma utsträckning.

Ännu en beaktansvärd sak i fråga om korttidssjukligheten framkommer om man t. ex. jämför frekvensen av endagsfrånvaro hänförd till grupp 17 sektion för sektion, se fig. 3 och 4. En granskning av dessa ger vid handen att korttidssjuk- ligheten växlar i mycket hög grad på de olika sektionerna. På en sektion kan frekvensen vara 10—15 gånger så stor som på en annan. Uttryckt på ett annat sätt kan man säga att på en sektion har var tredje man en enstaka sjukdomsdag per år, medan på en annan sektion detta endast förekommer på var femtionde man. Detta gäller under förutsättning att samme man endast är frånvarande på detta sätt en gång per år, ett antagande som sannolikt är felaktigt. Att det här ej rör sig om tillfälliga fluktuationer framgår av att det i detta avseende råder mycket god överensstämmelse mellan de båda undersökta åren.

• Sida 163
•  Original

o . 4 12395678 12335678

Fig. 1. Frekvensen au frånvaro på grund av »orsak 17» fördelad efter frånvarons längd. Efter x-axeln frånvarons längd i dagar, efter y-axeln antal fall per 1 000 anställda. Streckad linje 1947, heldragen linje 1948. Diagrammen till vänster gälla maskinavdelningen, dia- grammen till höger trafikavdelningen. De båda övre diagrammen avse »åkande» personal, de båda undre »stationär» personal.

En analys av materialet för att utröna den intressanta frågan om korttidssjuk— lighetcns fördelning på individer har icke kunnat genomföras.

Belastningen på de olika sektionerna är olika. Det är tänkbart att detta kan alstra en varierande tendens till kortvarig frånvaro hänförd till orsak 17. Det är svårt att få ett tillfredsställande mått på belastningen inom de olika sektionerna. Statistiska kontoret har emellertid gjort en beräkning av :tågtäthetstaleta. Resul- tatet av denna beräkning överlämnades med följande kommentar: »Vid beräk- ning av högtrafik- resp. lågtrafikområden vid SJ år 1947 såsom mått på tjänste- ställen, där personalen vore utsatt för mycket jäktande resp. mindre jäktande arbete, har det för undvikande av ett avsevärt merarbete varit nödvändigt att välja sektionen som enhet. För varje trafiksektion har därför antalet tågkilometer i trafiktåg satts i relation till den trafikerade banlängden. Det härigenom erhållna relationstalct (»tågtäthetstalet») torde utgöra ett i stort sett tillfredsställande mått på det pulserande livet inom en sektion.»

En analys av korttidssjukligheten i relation till tågtäthetstalen visar att det icke finns något samband mellan frekvensen av korttidssjuklighet och dessa tåg- . täthetstal. Som exempel må nämnas att den maskinsektion, som har den högsta

• Sida 164
•  Original

.—-—__.__.____

12375678-

Fig. 2. Frekvensen av frånvaro på grund av magsjuk— dom fördelad efter frånvarons längd vid två olika industrier åren 1946—1949. Sammanlagt 3655 års— anställda.

Efter x-axeln frånvarons längd i dagar. Efter y-axeln antal fall per 1000 årsanställda.

Fig. 3. Frekvensen av endagsfrånvaro på grund av »orsak 17» vid de olika sektionerna inom trafikav— delningen.

Efter x-axeln sektionerna i ordningsföljd. Efter y—axeln antal fall per 1 000 anställda. Streckad linje 1947, heldragen 1948.

• Sida 165
•  Original

0

Fig. ll. Frekvensen av endagsfrånvaro på grund av >>orsak 17» vid de olika sektionerna inom maskin- avdelningen.

Beteckningar som i fig. 3.

frånvarofrekvensen inom maskinsektionerna, har det lägsta tågtäthetstalet. Mot- svarande trafiksektion har den näst högsta frånvarofrekvensen bland trafiksek— tionerna.

Om belastningen vore den avgörande faktorn, skulle man vidare vänta sig att de äldre skulle vara de minst motståndskraftiga och ha den största korttidssjuk- ligheten. Så är emellertid ej fallet. För såväl en dags frånvaro som två och tre dagars frånvaro sker ett starkt fall (jämför diagrammen fig. 5) från den yngsta åldersgruppen, 20—29 år, till gruppen 30—39 år, och därifrån ytterligare en minskning till åldersgruppen 40—49 år. De båda högsta åldersgrupperna ha ungefär samma frekvens av korttidsfrånvaro. Mest påtagligt är detta för endags- frånvaron. Detta är i uppenbar kontrast till frekvensen av magsjukdomar med mer än 20 dagars varaktighet, där man finner en stigande tendens med åldern.

Sammanfattningsvis kan sägas att, även om i denna sjuklighet ingår medicinska orsaker, så spela andra faktorer en så övervägande roll, att dessa siffror icke kunna läggas till grund för ett medicinskt bedömande.

Man har anledning fråga sig vilka faktorer, som äro av avgörande betydelse för korttidssjukligheten. Här kan man få en fingervisning från de ovan om- nämnda undersökningarna av Brodman och medarbetare. Vid en stor postorder- firma med 600 anställda, fördelade på olika avdelningar, ha de studerat förhål- landet mellan korttidssjukligheten (1—3 dagar), långtidssjukligheten (4 dagar och mer), läkarbesök och för sen ankomst. Det visade sig då föreligga en hög korrelation mellan å ena sidan korttidssjukligheten och å andra sidan frekvensen av för sen ankomst. Däremot var korrelationen mellan korttidssjuklighet och långtidssjuklighet betydligt lägre. Brodman uppfattar frekvensen av för sen an- komst som ett mått på vad han kallar »arbetsplatsmoralen», och han kommer

• Sida 166
•  Original

& CN | 0 N Fig. 5. Frekvensen au frånvaro på grund av >>orsak 17», fördelad efter ålder. Efter x-axeln åldersgrupper, efter y-axeln antal fall per 1 000 anställda. Översta diagrammen avse endagsfrånvaro, mellersta tvådagarsfrånvaro och nedersta tredagarsfrånvaro. Diagrammen till vänster avse maskinavdelningen, dia- grammen till höger trafikavdelningen.

Streckad linje år 1947, heldragen år 1948.

till den slutsatsen att korttidsfrånvaro är vanligast i grupper med låg sådan. Han tillägger att det alltid har varit särskilt svårt att eliminera eller minska sjukdoms- frånvaron med 1—3 dagars varaktighet och han anser att denna minskning lämp- ligen bör kunna åstadkommas genom åtgärder, som syfta till att höja nat—bets- platsmoralen».

• Sida 167
•  Original

Kapitel III. Undersökning över frekvensen av magsjukdomar vid Statens järnvägar

Undersökningen utförd i samarbete med doktor If.—G. Rignér

Liksom bland industriskiftarbetarna är det bland järnvägsmännen en allmänt utbredd uppfattning att oregelbundenheten i tjänstgöringsförhållandena ger upp- hov till en hög frekvens av magbesvär och magsjukdomar.

I »Berättelse rörande granskning av Statens Järnvägars Räkenskaper och För- valtning under år 1944, avgiven av därtill av Kungl. Maj:t förordnade överrevi— sorer» återgives på sid. 27 och följande innehållet i en av järnvägsläkare T. Eck- man avgiven promemoria beträffande frekvensen av magsår hos viss järnvägsper- sonal. Eckman konstaterar att han under åren 1941—1944 behandlat 45 fall av magsår hos i genomsnitt 402 anställda lokförare, lokeldare, maskinbiträden och reparatörer med skiftarbete. Detta ger en årsmorbiditet av 2,8 %. Eckman fram- håller bristen på jämförelsematerial, som skulle möjliggöra en säker bedömning av denna siffra, men finner siffran som sådan så anmärkningsvärd att han anser en särskild utredning i frågan önskvärd.

I litteraturen äro uppgifter om detta problem sparsamt förekommande och speciellt då undersökningar, där material och bearbetning äro sådana att slut— satserna kunna tillmätas något värde. Med anledning av ovanstående ha vi gjort en undersökning av frekvensen av magsjukdomar hos järnvägspersonalen.

Enkätundersökning

En enkätundersökning efter samma linjer som vid undersökningen av skift— arbetare inom industrien har företagits bland olika grupper av järnvägs— personal bosatta i Stockholm. Frågeformulären, som voro av samma typ som de som redovisats i S. 0. U. 1948: 51, upptogo följande frågor rörande magsjuk— domar:

1. Har Ni sökt läkare för magbesvär? Ja. Nej. I så fall när? (anteckna samtliga gånger) .............................................

2. Har Ni vårdats på sjukhus för magsjukdom? Ja. Nej. I så fall var och när? (anteckna samtliga gånger) ................................. För vilken sjukdom?

Vid bearbetningen har så långt formulärsvaren detta medgivit endast sjuk- domar av typen kronisk magkatarr—magsår medtagits. Det är givet att på grund av svarens ofullständighet ett visst antal i detta sammanhang ovidkommande sjuk— domar som t. ex. blindtarmsinflammation, bråckoperation etc. kunnat komma med i totalsiffran. Det finns emellertid ingen rimlig anledning antaga, att frekvensen av dylika fall skulle vara olika i de olika personalgrupperna.

Då åldersfördelningen bland järnvägspersonalen är mycket ojämn ha vi vid redovisningen genomgående uppdelat materialet i åldersgrupper. Tabell 6 redo- visar frekvensen av jakande svar på frågan: »Har Ni sökt läkare för magbesvär?» för åkande maskinpersonal, åkande trafikpersonal, Järnvägsstyrelsens manliga befattningshavare och för stationspersonal, alla stationerade i Stockholm. En granskning av siffrorna ger vid handen att de olika materialen icke visa några större olikheter i de grupper som äro tillräckligt stora för att ge någorlunda säkra resultat.

• Sida 168
•  Original

Tabell 6. Frekvensen av jakande svar på enkätfrågan: »Har Ni sökt läkare för mag- besvär?» Manlig personal, slationerad i Stockholm. Procent av antalet användbara svar

Styrelsen Stations- Maskinsektion Trafikseklion

Å 1 d e r 5 g r " p p män personal åkande åkande

20—29 15-3 17-7 20-2 105—4) 30—39 26'2 24'6 20-5 29-0 40—49 34-2 28'1 (43'8) (so-s) 50—59 41-9 31-9 37-0 35-4 60—69 31-2 37-2 20—0 (33-3)

Antal användbara svar 1 232 1 485 466 197

Svarsprocent 90 84 90 93

1 Alla frekvenssifl'ror som bygga på mindre än 50 svar inom parentes.

Tabell 7 visar frekvensen av jakande svar på frågan: »Har Ni vårdats på sjuk- hus för magsjukdom?». Här föreligga däremot tydliga skillnader. Om man jämför Järnvägsstyrelsen, som har enbart dagtjänstgöring, med den åkande personalen i maskinavdelningen, så finner man att siffrorna för den senare ligga tydligt högre i varje åldersgrupp. Detsamma gäller för de två åldersgrupper av trafikavdel- ningens personal, där materialet är tillräckligt stort för att tillåta en jämförelse. Stationspersonalen, inom vilken det förekommer både grupper med enbart dag- tjänstgöring och grupper med skiftarbete, synes intaga en mellanställning. Även jämfört med denna personalgrupp ligga siffrorna för den åkande personalen högre i alla åldersgrupper.

Tabell 7. Frekvensen av jakande svar på enkätfrågan: »Har Ni vårdats på sjukhus för magsjukdom?» Manlig personal, stationerad i Stockholm. Procent av antalet användbara svar

Styrelsen Stations- Maskinsektion Trafiksektion Å ] d e r 5 g r 1] p p män personal åkande åkande

20—29 2-3 3-0 7-4 ' 1(0) 30—39 4-3 62 7'6 11-3 40—49 9-9 14'6 (18'8) (7-7) 50—59 - 12-9 20-1 19-5 60—69 8'3 16'3 20-0 (0)

Antal användbara svar 1 485 466 197

Svarsprocent 90 84 90 93

1 Alla frekvenssilfror som bygga på mindre än 50 svar inom parentes.

Sammanfattningsvis kan om detta material sägas, att det talar för en över- sjuklighet i magsjukdomar bland den åkande personalen vid SJ jämfört med de undersökta stationära grupperna. Det kan ha sitt intresse att konstatera, att detta icke framkommer i uppgifterna om läkarbesök för magbesvär utan i upp— gifterna om sjukhusvård för magsjukdom. Man har anledning antaga, att den

• Sida 169
•  Original

senare uppgiften skall vara mera tillförlitlig än den förra. Trots detta måste man bedöma resultat av detta slag med stor försiktighet. Resultaten ha dock föranlett oss att söka genomföra en undersökning av morbiditeten i magsår för SJ-personalen enligt liknande. metoder som för industriskiftarbetarna.

Morbiditetsundersökning på SJ:s sjukstatistikmaterial

Av många skäl är det svårt att få exakta upplysningar om magsjukdomarnas fördelning inom olika samhällsgrupper. Det måste till en början framhållas, att begreppet magsjukdom är synnerligen diffust. Jämförelser mellan olika grupper bör baseras på uppgifter om sjukdomstillstånd, som kunna klart avgränsas, och där sjukdomsbeteckningen är såvitt möjligt entydig och odiskutabel. Inom grup— pen magsjukdomar är magsår den enda vanliga sjukdom, som uppfyller dessa villkor. Om man vill studera magsårsfrekvensen inom olika grupper stöter man dock på nya svårigheter. Samma symtom som vid ett röntgenkonstaterat magsår kunna också uppträda utan att ett röntgenologiskt påvisbart sår föreligger. Å andra sidan kunna sår förekomma utan några som helst symtom. Magsårsdiagno- sen är därför i sista hand beroende av röntgenundersökning. Magsårsfrekvensen i ett visst material blir beroende av i vilken utsträckning röntgenundersökning utförts, ävensom av den därvid använda tekniken. För att exakt kunna jämföra frekvenserna av magsår vid ett visst tillfälle hos olika yrkesgrupper skulle man därför vara tvungen att röntgenundersöka samtliga eller i varje fall ett mycket stort antal individer oberoende av om de haft symtom eller inte. Storleksord— ningen av de grupper som skulle behövas för en dylik undersökning kan ej exakt angivas. Uppgifter om magsårsfrekvensen variera i hittills tillgänglig litteratur mellan ett par promille och ett par procent per år. För att ge någorlunda till- förlitliga resultat skulle en dylik undersökning därför behöva omfatta minst ett tiotusental personer. Av flera olika skäl, icke minst ekonomiska, är detta för närvarande praktiskt ogenomförbart.

Dessa överväganden ha medfört, att vi ansett oss nödsakade att studera frekven- sen av läkardiagnosen magsår i olika material. De material som finnas på sjuk- hus äro i detta sammanhang helt oanvändbara, då riskmassorna äro alltför litet kända. Man är därför hänvisad till sjukkassor och liknande material, i vilka man kan erhålla vissa uppgifter om riskmassan.

Sjukkassematerial ha haft ett dåligt rykte som undersökningsobjekt, enligt vår mening framför allt av två olika orsaker. Dels har man icke analyserat korttids- och långtidssjukligheten var för sig och dels har man ofta icke rört sig med klart definierade sjukdomstillstånd. Den första av dessa orsaker har diskuterats i kap. II. Beträffande den senare visade det sig vid bearbetningen av sjukkasse- material i samband med undersökningen av industriskiftarbetare att en avsevärd del av osäkerheten kunde elimineras genom att man väljer en så relativt väl av- gränsad sjukdom som magsår. Vid en efterkontroll av 312 sjukdomsfall, som på sjukkasseintyget betecknats som »magsår», »tarmsår» eller »magblödning» och synonymer, kunde 96,8 % identifieras som magsår. Av resten var c:a 1 % gastriter och c:a 1 % cancer ventriculi. Detta resultat från fyra sjukkassor i medelstora samhällen, varav endast ett med röntgenavdelning, talar för att diagnosen mag- sår i sjukkassematerial har en tillfredsställande grad av säkerhet för undersök- ningar av detta slag.

Som tidigare påpekats sker vid SJ en central insamling av alla'sjukintyg och enligt instruktionen för järnvägsläkare skall specificerad diagnos utsättas. Dessa intyg kunna i stort sea anses jämförbara med sjukkasseintygen.

• Sida 170
•  Original

För att få en uppfattning om magsårsfrekvensen för maskin- och trafikavdel— ningarna vid SJ ha vi bearbetat läkarintygen för åren 1947—4949.1 Här fanns från början matsmältningskanalens sjukdomar sammanförda i en grupp, orsaks- grupp 17 i SJ:s sjukdomsnomenklatur.

I tabell 8 redovisas antalet fall av sjukdom med orsak 17 med en varaktighet över tjugo dagar årsvis för maskin- och trafikavdelningarna. Orsak 17 är en heterogen samlingsbeteckning vilket framgår av tabell 9, som ger en uppdelning

Tabell 8. Antal fall per 1 000 anställda av orsak 17 med mer än 20 dagars varaktighet

1947 1948

Maskinavdelningen . . . 304 364 Trafikavdelningen . . . . 266 305

Tabell 9. Frekvens av olika diagnoser tillhörande orsak 17 vid 808 fall av frånvaro över 20 dagar under 1947 för SJ maskin- och trafikavdelningar, ordinarie och extraordinarie personal

D i 3 g n o 5 Antal Procent

Magsår .......................... 232 28”! Magkatarr ........................ 108 13'4 Blindtarm ........................ -104 12'9 Bråck ........................... 79 98 Hepatit .......................... 46 57 Gajlvägssjukdom .................. 27 33 »17»1 ............................ 177 219 Övrigt ........................... 35 4.3

Orsak 17 totalt 808 1000

1 Denna grupp omfattar de fall, där på intyget endast an— givits siffran 17 eller »17 magsjukdom» som sjukdomsorsak.

av 808 fall från 1947. Det framgår av denna, att den i detta sammanhang mest intressanta sjukdomen, magsår, är den största gruppen inom orsak 17. Den är dock ej så stor att man kan räkna med att fluktuationer i magsårsfrekvens på ett tillfredsställande sätt avspeglar sig i fluktuationer av frekvensen orsak 17. Detta illustrerar den redan tidigare påtalade olägenheten att studera diffust avgränsade sjukdomsgrupper. Av tabellen framgår även, att i ett visst antal fall ingen speci- ficerad diagnos utsatts utan endast siffran 17 eller »17 magsjukdom». Även i sjuk- kassematerialen förekommer ett visst antal fall med den ospecificerade diagnosen magsjukdom. Detta förhållande bör alltså i och för sig icke omöjliggöra en jämfö- relse mellan materialen. Emellertid visar en närmare granskning av SJ-materialet, att förekomsten av läkarintyg med endast siffran 17 är anhopad till ett par sektio—

1 Då materialet för 1947 och 1948 visade sig vara för litet ha vi här även bearbetat 1949. För tidigare år saknas riskmassor, varför materialet icke kunnat utökas ytterligare.

• Sida 171
•  Original

Tabell 10. Magsår, magkatarr och magsjukdom med över 20 dagars sjukskrivningstid i procent av sammanlagda antalet (n)

2 3

Vissa

Samtliga utsorterade maskm— och . maskm— och

sektioner”

n=1821 n=669 n=1152

Magsår ............. 471 236 606 Magkatarr ........... 18'2 11'7 220 »17» 1 .............. 34'8 64'7 17'4

1 Även diagnosen magsjukdom och synonymer. 2 l:a och 10:e maskinsektionerna, 2:a, 5:e, 8:e och 24:e trafik— sektionerna.

ner, vilket omedelbart framgår av tabell 10, som visar materialets sammansättning före och efter uteslutningen av ifrågavarande sektioner. Denna anhopning beror på att vissa läkare inom dessa sektioner ha för vana att endast angiva siffran 17 på sina intyg. För att minska denna felkälla har magsårsfrekvensen studerats på detta något reducerade material. I SJ-materialet har vidare av tekniska skäl endast magsår med en sjukskrivningstid över 20 dagar medtagits medan i sjukkasse- materialen ingå samtliga påträffade magsår. I ett sjukkassematerial omfattande 1 026 magsår var frekvensen av magsår med en sjukskrivningstid under 20 dagar endast 2,9 %, varför differensen i siffrorna av denna anledning kan anses vara obetydlig.

I tabell 11 redovisas den genomsnittliga årssjukligheten i magsår vid SJ under åren 1947—1949. Som jämförelsematerial har medtagits resultat från undersök- ningen av industriskiftarbetare. Det framgår av denna tabell, att sjukdomsfrek— venscn i magsår ligger nästan dubbelt så högt vid SJ som vid ett material från sjukkassor i medelstora svenska industrisamhällen, där ungefär hälften av sjuk— kassans medlemmar är anställd i tung industri.

Vid denna första jämförelse förefaller det alltså som om det skulle föreligga en betydande översjuklighet i magsår för järnvägsmän. En närmare analys av materialet visar emellertid, att problemet är betydligt mera komplicerat. Hela

Tabell 11. Årsmorbiditeten i magsår vid SJ och fyra sjukkassor i medelstora industrisamhällen

[ SJ 1 4 sjukkassor 1947—49 1945—47

Riskmassa ...... 74 316 46 903 Ulcus .......... 697 237 0/00 9'38 5-05

* Exklusive vissa sektioner.

• Sida 172
•  Original

detta resonemang grundar sig på det antagandet, att de undersökta sjukkassorna skulle utgöra ett genomsnitt, en baslinje, med vilken man skulle kunna jämföra siffrorna från SJ. Detta antagande är icke utan vidare berättigat, i all synnerhet som uppgifter i litteraturen tyda på, att man kan ha stora variationer i den på— träffade magsårsfrekvensen i olika sjukkassematerial, antingen dessa nu äro ut- tryck för verkliga variationer i magsårsfrekvensen eller för att tillgången till tillfredsställande undersöknings— och diagnostiseringsmöjligheter varierar. För exaktare jämförelser erfordras ett kontrollmaterial med samma fördelning över landet som järnvägsmännens, med samma undersöknings- och sjukskrivnings- möjligheter etc. Då det är praktiskt omöjligt att erhålla ett sådant måste vi här nöja oss med att jämföra den vid SJ påträffade magsårsfrekvensen med frekven- sen i ett antal material, som vi för detta ändamål insamlat från sjukkassor i en storstad, en medelstor stad samt 30 stycken rena landsortssjukkassor. Det här använda jämförelsematerialet omfattar en riskmassa på c:a 287000 årsmedlem- mar, medan SJ-materialet för de diskuterade åren representerar c:a 74 000 års- anställda. På grund av den mycket ojämna åldersfördelningen vid SJ blir den åldersgrupp, som här visat sig särskilt intressant, 40—49 år, ganska liten, speci— ellt vid försök till uppdelningar. Det har emellertid icke varit möjligt att från statistiska kontoret erhålla ytterligare material för frågans bedömning.

Om man till en början betraktar jämförelsematerialen (se tabell 12 och fig. 6), så frapperas man av den stora skillnaden mellan storstad å ena sidan och medel- stora landsortssamhällen och ren landsort å den andra. I båda storstadssjukkas— sorna ligger magsårsfrekvensen i samtliga åldersgrupper betydligt högre än i de trettio landsortssjukkassorna och de fyra sjukkassorna från de medelstora in— dustrisamhällena. Att storstadsmaterial ha högre frekvens av magsår framhålles i litteraturen och siffrorna visa hur vilseledande den förut gjorda jämförelsen med materialen från industrisamhällena måste vara.

Det har för SJ-personalens del icke varit möjligt att få några uppgifter om hur de fördela sig på storstad, medelstora samhällen och landsbygd. Eftersom SJ-personalen fördelas över landet har man emellertid skälig anledning antaga, att magsårsfrekvensen skulle ligga någonstans mellan de två grupperna av material. Av tabellen framgår, att SJ ligger i höjd med storstadsmaterialen utom i den högsta åldersgruppen, där den ligger ungefär mitt emellan storstads- och de övriga materialen. Detta talar för att det inom SJ föreligger en översjuklighet i magsår om man tar hänsyn till SJ—personalens fördelning över landet. Då de nr SJ—materialet uteslutna sektionerna innefatta personal stationerad i Stockholm och Göteborg blir detta ännu mera sannolikt. Ehuru saken ej kan exakt bedömas, förefaller det som om sjukligheten inom den högsta åldersgruppen skulle mot- svara vad man har anledning att vänta sig.

Om man betraktar de övriga materialen så visa de en påfallande jämnt sti— gande tendens med åldern. Det bör här påpekas, att recidiven ingå i materialet. Häremot kontrasterar tydligt SJ-materialet, där den högsta åldersgruppen har en avsevärt lägre magsårsfrekvens än den näst högsta.

Denna egendomlighet i SJ-materialet kommer att diskuteras nedan. De hittills dragna slutsatserna gälla förekomsten av diagnosen magsår och syno- nymer i de olika materialen. Man har anledning räkna med att antalet läkar- diagnostiserade magsår i själva verket kan vara större, nämligen där diagnosen av en eller annan anledning icke kommit att införas på intyget. Dylika fall böra rimligen till övervägande del återfinnas under diagnoserna magkatarr eller mag- sjukdom. Bakom dessa båda diagnoser kunna således dölja sig magsår, som icke kommit med i denna undersökning. Det finns därför skäl att granska relationen

• Sida 173
•  Original

Tabell 12. Frekvensen av magsår i olika undersökta material. Antal fall per 1 000 årsmedlemmar

4 landsorts- äga???? Upsala stads Stockholms Ål ders gru industrisam- landsorts; centralsjuk- stads central- SJ 1-rnaterialet PP hällen kassa sjukkassa 1947—1949

kassor .. 1945—1947 1945—1948 1944—1948 1947—1948

20—29 ' 3' 7'4 5'5 30—39 ' 3' 9' 1 9'9 40—49 ' 6' 12'0 13'3 50—65 7' 13'9 14'3

Riskmassa 46 903 27 430 14 741 197 607

1 Exklusive vissa sektioner.

F

15—

0 L.- mm 20—29 3039 9099 50'65

Fig. 6. Ärsmorbiditet i magsår fördelad efter ålder. Efter x—axeln åldersgrupper, efter y-axeln antal mag- sårsfall per 1000 manliga individer.

. SJ—materialet.

. Stockholms erkända centralsjukkassa. Upsala stads erkända centralsjukkassa. . 30 landsortssjukkassor i Stockholms län. . 4 medelstora industrisamhällens sjukkassor. Jämför tabell 12.

mellan frekvensen av magsår å ena sidan och frekvensen av diagnoserna mag- katarr och magsjukdom å den andra. I procent av dessa tre grupper tillsammans utgjorde magkatarr + magsjukdom i Stockholmsmaterialet 26,8 %, i landsorts- samhällen 32,9 % och landsorten 40,1 %. Av sista kolumnen av tabell 10 framgår

• Sida 174
•  Original

att motsvarande siffra för det bearbetade SJ-materialet är 39,4. Det finns således ingen anledning att antaga, att förekomst av magsår inom dessa grupper skulle minska översjukligheten i magsår vid SJ.

Vi ha hittills betraktat SJ-materialet som en helhet och övergå nu till att under- söka sjukligheten inom olika grupper. Den här mest intressanta uppdelningen är åkande — stationär personal. Den åkande personalen har mycket oregelbun- den tjänstgöring, den stationära delvis dagtjänst och delvis skifttjänstgöring, dock i allmänhet avsevärt mindre oregelbunden än den åkande personalen. Som framgår av diskussionen ha vi icke ansett oss böra använda gruppen stationär maskinpersonal i undersökningen. Då de åkande personalgrupperna äro täm- ligen små ha vi sammanslagit åkande maskin— och åkande trafikpersonal efter att ha konstaterat att kurvorna för dem visa motsvarande variationer, se tabell

7

20—

0 in Fig. 7. Årsmarbiditeten i magsår för åkande (grov linje) och för stationär (fin linje) SJ-personal för- delad efter ålder.

Efter x—axeln åldersgrupper, efter y—axeln antal mag- särsfall per 1 000 anställda.

13. Riskmassan för denna grupp, c:a 15300 årsanställda, blir då så stor att man kan göra jämförelser. Gruppen stationär trafikpersonal omfattar c:a 43 400 årsanställda. Diagrammet i fig. 7 visar årsmorbiditeten i magsår för dessa båda grupper. Man finner att årsmorbiditeten i samtliga åldersgrupper utom den högsta ligger högre för den åkande personalen än för den stationära. Vid försök att bedöma om magsårsfrekvensen vid hela SJ ligger högre än man har anledning vänta stöter man på svårigheten att få en jämförelsegrupp med en likartad fördelning över landet. Vid jämförelsen av de båda aktuella grupperna inom SJ bortfaller denna svårighet, vilket ger ökat värde åt signifikansberäk- ningarna (se tabell 13). Enligt vår mening är det således visat, att de undersökta åkande personalgrupperna i jämförelse med de stationära för de undersökta åren hade en säkerställd större magsårsmorbiditet. Medan den stationära trafikper- sonalen visar en svagt stigande tendens med stigande ålder, närmast jämförbar med den vid landsortssjukkassorna, så visar kurvan för den åkande personalen

• Sida 175
•  Original

Stationär trafikpersonal Åkande trafikpersonal Åkande maskinpersonal

Ålders- grupper Risk- Magsår Risk- Magsar Risk- | Magsår massa AntalIPromille massa AntalIPromille massa Antal Promille

20—29 18 644 126 | ' 77 0 — 1 672 13 7'8 30—39 10104 97 ' 1 242 21 316'9 3 303 37 11'2 40—49 3 148 22 ' 800 18 ” 225 1 333 26 2 19'5 50—65 11492 122 ' 2 621 17 6'5 4 267 55 12'9

1 Exklusive vissa sektioner. 2 Differensen i magsårsfrekvens mellan denna grupp och motsvarande åldersgrupp av den stationära trafikpersonalen promillsignifikant (P ( 0'001). ” Dillerensen i magsårsfrekvens mellan denna grupp och motsvarande åldersgrupp av den stationära trafikpersonalen tvåprocentsigniflkant (P ( 0'02).

ett helt avvikande förlopp. Här framkommer samma bild som i totalkurvan för SJ men betydligt mer accentuerad, med ett mycket högt värde för den näst högsta åldersgruppen och därefter ett kraftigt fall. Detta resultat gör det sannolikt, att den avvikelse kurvan för hela SJ-materialet visar från de övriga materialen beror på inslaget av åkande personal. SJ-kurvan har sitt frekvensmaximum i ålders- gruppen 40—49 år, medan de övriga materialen ha sitt frekvensmaximum i grup- pen 50—59 år. Om man jämför den åkande SJ-personalen med Stockholms- materialet, som är det största, så är avvikelsen i magsårens fördelning mellan åldersgrupperna i hög grad statistiskt signifikant.

Det är svårt att förstå orsaken till en sådan olikhet i fördelning. Det första man måste undersöka är om olikheten i sammansättning av den högsta ålders- gruppen för åkande och stationär personal på grund av den olika pensionerings- åldern kan förklara fallet i den högsta åldersgruppen hos den åkande personalen. För att bedöma denna fråga krävs kännedom om magsårsmorbiditeten i olika åldersgrupper. Vi ha därför framräknat denna för de sjukkassematerial, vi an- vänt i denna undersökning. Av fig. 8 framgår fördelningen för 2200 magsårs- fall ur ett sjukkassematerial. Diagrammet visar icke några stora språng i mag— sårsfrekvensen för de aktuella femårsperioderna. Detsamma gäller för de övriga sjukkassematerialen. Den sänkning, som förekommer mellan åldersgrupperna 55—59 och 60—64, accentuerar ytterligare olikheten mellan stationär och åkande personal. Man skulle vidare kunna tänka sig möjligheten, att en mycket kraftig avgång av magsårssjuka till stationär tjänst just i denna åldersgrupp äger rum. Helt utesluta denna möjlighet som bidragande orsak till avvikelsen kan man inte, men då tendensen att lämna den åkande tjänsten torde vara liten på grund av vissa förmåner i denna, synes oss avvikelsen vara för stor för att kunna för— klaras på detta sätt. En annan tänkbar möjlighet är att den åkande personalen skulle opereras i större utsträckning än den stationära. Det är dock osannolikt, att operationsindikationerna för just åkande järnvägspersonal skulle ställas så annorlunda, att de härigenom skulle komma att avvika från alla andra grupper.

Det är möjligt att det system som användes vid SJ för fördelningen av tjänst- göringsturerna kan spela en viss roll. För den åkande personalen ordnas turerna i möjligaste mån så att de bli fördelaktiga för de äldre. Eftersom den högsta åldersgruppen utgör c:a 45 % av samtlig åkande personal, kan man räkna med att de bästa turerna väsentligen komma denna åldersgrupp till del. I den mån

• Sida 176
•  Original

J

75 25 35 45 55 65 75 85

Fig. 8. Ärsmorbl'diteten för män i magsår för åren 1947 —1948 fördelad efter ålder i Stockholms erkända cen— tralsjukkassa.

Efter x-axeln åldersgrupper, efter y—axeln antal fall per 1 000 medlemmar. Kurvan beräknad på grundval av 2 200 fall av magsår.

oregelbundenheten i tjänstgöringen har någon betydelse för magsårsfrekvensen skulle detta kunna förklara minskningen i magsårsfrekvensen i den högsta ålders— gruppen.

Av stort intresse är en jämförelse mellan maskin- och trafikavdelningarna. Det har redan påpekats att de båda åkande grupperna förete en påfallande likhet. De avvika var för sig signifikant och på samma sätt från den användbara statio- nära gruppen av trafikpersonal. Vi kunna här omnämna att en beräkning av magsårsfrekvensen för den »stationära» maskinpersonalen ger en fördelning, som närmast överensstämmer med de båda säkert åkande grupperna och alltså i hög grad avviker från den stora, väsentligen stationära gruppen av trafikpersonal. Bl. a. av skäl, som anförts tidigare, ha vi icke vågat dra några slutsatser häl-av.

Det hade varit av stort värde att göra en uppdelning av materialet för att jäm— föra personalgrupper med mycken nattjänstgöring med personalgrupper med liten, sådana med mer pressande arbete och sådana med mindre etc. Det till vårt förfogande ställda materialet har varit för litet för att tillåta sådana jämförelser med en tillfredsställande grad av noggrannhet.

• Sida 177
•  Original

Kapitel IV. Sjukdomar i hjärta och blodkärl

Det har mycket diskuterats om sjukdomar i hjärta och blodkärl är vanligare bland anställda i yrken som anses pressande än bland andra. Det skulle därför vara av stort värde att på grundval av SJ:s sjukstatistik ställa dessa sjukdomar i relation till tjänstgöringsförhållandena. Hjärt- och kärlsjukdomar finnas där redan avgränsade till »orsaksgrupp 14», som av statistiska kontoret bearbetats på samma sätt som matsmältningsorganens sjukdomar och presenterats i en rad tabeller för åren 1947 och 1948.

Tabell 14. Antalet fall per 1 000 anställda av sjukdomar i hjärta och blodkärl med mer än tre dagars varaktighet

Trafikavdelningen Maskinavdelningen Åldersgrupp

1947 1948 1947 1948

20—29 - ' 5-9 130—39 » - 5-3 40—49 - - 27'6 50—65 - 75-5

Tabell 15. Antalet fall av hjärt— kärlsjukdomar bland manliga med- lemmar i Stockholms erkända cen- tralsjukkassa 1942. Från Biörck och Blomquist 1950

Åldersgrupper Fall per 1000

20—30 30—40 40—50 50—60 60—70 70—80

Tabell 14 visar frekvensen av sjukdomsfall tillhörande orsaksgrupp 14 i olika åldersklasser. Man finner en kraftig ökning med tilltagande ålder. Detta förhål— lande är välkänt från andra undersökningar och har på senaste tiden visats av bl. a. Biörck och Blomquist för ett sjukkassematerial från Stockholm (jämför tabell 15). Det bör observeras att dessa författares resultat av flera olika anled- ningar icke äro siffermässigt direkt jämförbara med SJ-materialet.

Det skulle vara av stort intresse att för denna sjukdomsgrupp göra uppdel- ningar på samma sätt som beträffande magsjukdomarna. På grund av den branta stegringen i frekvens med åldern kunna inga jämförelser göras utan en ytter- ligare uppdelning av den högsta åldersgruppen. På grund av pensioneringsför- hållandena vet man redan från början att sammansättningen av denna ålders— grllpp är olika för de åkande och de stationära grupperna.

• Sida 178
•  Original

Av den diskussion som fördes i kapitlet om magsjukdomar, framgick att under- sökningar av detta slag böra avse välavgränsade sjukdomstillstånd med entydig diagnos och inte en heterogen sjukdomsmassa. Som en motsvarighet till magsåret har man bland hjärt- och kärlsjukdomarna t. ex. angina pectoris och hjärtinfarkt. Liksom man vid magsåret kan få en objektiv bekräftelse på diagnosen med hjälp av röntgenundersökning, så kan man vid dessa sjukdomstillstånd få en sådan genom elektrokardiografisk undersökning.

Tabell 16. Fördelningen på olika diagnoser av 753 läkar- intyg inom sjukdomsgrupp 14, sjukdomar i hjärta och blodkärl, under år 1947

Diagnos Antal

»14» 1 ..................... 3 15 Hypertoni .................. 160 Varicer och kompl. ......... 88 Hämorroider ............... 57 Angina pectoris ............. 36 Cardjoscleros ............... 17 Hjärtinfarkt ................ 1 0 övrigt ..................... 70

Total 753

HMQ

CD.-.IMDPNIHHH ensamma—zman

H 8.

1 Denna grupp omfattar de fall, där på intyget endast an- givits siffran 14 eller 14 hjärt—kärlsjukdom och synonymer.

För att utröna om SJ-materialet tillåter en sådan analys ha vi gått igenom läkar- intygen för orsaksgrupp 14 för år 1947. Resultatet framgår av tabell 16. Den enda sjukdomsgrupp av intresse som är tillräckligt stor för att tillåta en bearbet- ning är högt blodtryck, hypertoni. Man måste dock räkna med att denna diagnos i läkarintygen är en symtomdiagnos och icke en sjukdomsdiagnos. Dessutom måste man räkna med att olika läkare dra gränsen för vad som skall betecknas som hypertoni mycket olika. Vid en preliminär uppdelning av denna grupp har inga differenser av sådan storleksordning framkommit att man kan räkna med att kunna påvisa några skillnader i det tillgängliga materialet. De relativt välavgränsade sjukdomsbilderna hjärtinfarkt och angina pectoris omfatta 10 resp. 36 fall. Det bearbetade magsårsmaterialet vid SJ omfattar 857 magsår, och trots detta visade det sig vara nätt och jämnt tillräckligt för att tillåta några slut- satser. Därför förefaller det i hög grad osannolikt att en fortsatt bearbetning av dessa sjukdomsgrupper skulle kunna ge några tillfredsställande upplysningar om förekomsten av hjärt- och kärlsjukdomar inom olika grupper av SJ-perso- nalen. Detta accentueras ytterligare av den höga siffran för ej närmare diagnosti— serade hjärtsjukdomar i materialet.

• Sida 179
•  Original

Kapitel V. Djurexperimentella undersökningar

Då det gäller att för människans vidkommande studera inverkan på organis- men av oregelbunden livsföring, är det ytterst svårt att renodla betingelserna. Människan är genom sin intima inkoppling i sociala sammanhang utsatt för så många komplicerande inflytanden från sin miljö, att det är praktiskt taget omöj- ligt att bedöma verkan av oregelbundenheterna i livsföringen som sådana. För att belysa den biologiska verkan av sådan oregelbunden livsföring är man därför nödsakad att tillgripa djurexperiment. I djurförsöket kunna alla faktorer hållas konstanta, endast tiden för belysningen varieras, d. v. s. djurens natt och dag kunna förskjutas efter behag. Man undgår här alla de komplicerande sociala in- flytandena, enär djuren dels kunna studeras isolerade och dels hela gruppen på en gång kan utsättas för samma variation, något som endast ytterst sällan är förhållandet i ett mänskligt samhälle.

I S. 0. U. 1948:51 redogjordes för en del inledande djurexperiment, omfat- tande undersökningar över de dygnsrytmiska variationerna i spontanaktivitet, leverglykogenhalt, kroppstemperatur, urinmängd och kloridhalt i urinen. Alla dessa funktioner visade regelbundna kvantitativa fluktuationer under dygnet. Dessa funktioners maxima och minima äro till sitt läge under dygnet mycket konstanta under konstanta betingelser, men de kunna lätt och snabbt tidsför- skjutas vid en ändring av den ljusa periodens läge. Förskjutningen är i allmänhet avslutad inom en vecka och funktionernas maxima ha då återintagit samma tids- läge i förhållande till ljuset, d. v. s. dagens inträde, som de hade före den ljusa periodens förskjutning. Rytmen följer dagsljuset.

I det material, som redovisades i S. 0. U. 1948:51, studerades omställningar med längre intervall från en vecka till flera månader, (1. v. s. djuren fingo under denna tid leva under konstanta belysningsförhållanden innan en ny förskjut- ning av den ljusa periodens läge företogs. Då stora personalgrupper, bl. a. vid SJ, ha byte av tjänstgöring varje dag, vilja vi här omnämna en del senare experi- ment med växling av dagens och nattens läge vart tredje dygn. Här hinna djuren aldrig ställa in sig efter de nya belysningsförhållandena innan de ånyo föränd- ras. Vid ett försök av detta slag, som pågick under c:a 5 mån., låg aktivitetens maximum kvar vid den tid på dygnet, där den låg då de täta förskjutningarna inleddes. Aktivitetsmaximum låg således konstant på dygnet trots variationerna i tiden för den ljusa periodens inträde. Detta kan med all säkerhet på grundval av de tidigare experimenten sägas bero på att växlingarna varit för täta för att hinna framkalla en omställning.

Under ifrågavarande försöksbetingelser utgör den aktivitet som registreras under dygnet en ren lyxverksamhet hos djuren. De ha i sin bur tillgång till föda och dryck utan att lämna buren. Ifrån sin bur gå de så ut i hjulet och springa där. Det har i olika undersökningar visats, att denna aktivitet är mycket känslig för olika påverkningar, varvid aktiviteten i regel snabbt minskar. Man bör så- ledes kunna räkna med att aktivitetsnivån skall vara en mycket känslig indikator på djurens allmänna välbefinnande, så att aktivitetsnivån skulle sjunka om djurens välbefinnande skulle påverkas ogynnsamt. För hela försöksperioden med de täta omställningarna ha vi därför studerat aktivitetsnivån för hela gruppen djur. Aktiviteten fluktuerar mycket kraftigt under försöket, men man kan icke lägga märke till någon systematisk sänkning av nivån i jämförelse med aktivitetsnivån före den aktuella perioden, då djuren levde under konstanta och regelbundna förhållanden vad växlingen mellan ljus och mörker beträffar.

Någon dylik sänkning i aktivitetsnivån har icke heller iakttagits i tidigare för-

• Sida 180
•  Original

sök med omställningar med intervall på en vecka eller en månad. Försök med omställning varje dygn ha hittills icke medhunnits.

Försöken ha således icke givit några hållpunkter för att de undersökta oregel- bundenheterna i dag—nattväxlingen skulle medföra någon sänkning av det all- männa välbefinnandet hos djuren. Givetvis kan man icke av dessa undersök- ningar dra några direkta slutsatser för människans vidkommande, då hennes miljö (: försöksbetingelserna) är så mycket mer komplicerad och en mängd andra faktorer än ljusväxlingen äro av betydelse. Så kompliceras t. ex. förhållan- dena för skiftarbetarnas del av att dessa äro tvingade att leva med en annan yttre rytm för arbete—vila än omgivningen.

Kapitel VI. Dagarbete — Nattarbete

Som framgår av den i S. 0. U. 1948:51 framlagda översikten över tidigare undersökningar, har frågan om det föreligger någon skillnad mellan (lagarbete och nattarbete visat sig vara mycket svårlöst. Den viktigaste orsaken till detta har berörts redan vid diskussionen om djurförsöken. Människans intima och komplicerade infogning i det sociala sammanhanget gör det så gott som omöjligt att renodla försöksbetingelserna på ett sådant sätt att tillförlitliga slutsatser kunna dragas av materialet.

Om undersökningar av detta problem skola ha något värde måste arbetsförhål- landena under dag och natt vara så lika som möjligt. Vidare måste man ha ett så stort material att man kan visa att eventuella skillnader ej bero på tillfälliga fluktuationer. Det är dessutom önskvärt att materialet härstammar från en grupp, som ej är medveten om att den är föremål för undersökning, då arbetsintensitet och det sätt på vilket arbetet utföres i hög grad kan påverkas av medvetandet om att befinna sig i en försökssituation.

Alla dessa villkor uppfylles av det av oss framlagda materialet härstammande från driftjournaler i ett gasverk. Felhandlingar i form av raderingar medgiva här ett studium av benägenheten till sådana under dygnets olika timmar. Jämför diagram fig. 9. För närmare beskrivning av materialet hänvisas till S. 0. U. 1948:51. Detta material är mycket stort. Varje timme representeras i kurvan av 2000—5500 raderingar. Av denna anledning kunna slutsatser om kurvans form dragas med stor säkerhet. Vidare är arbetet likformigt under dygnet. Dess- utom härstammar materialet från åren 1912 till 1931, varför man har säkra garan— tier för att den berörda personalen varit helt utan tanke på att deras arbete skulle bli föremål för en undersökning.

För den undersökta gruppen kan man med stor säkerhet säga, att tendensen till felhandlingar varierar i hög grad under dygnet. Den är tydligt större under natten än under dagen och visar en mycket distinkt topp klockan 3 på natten. Enligt vår uppfattning råder det inget tvivel om att bakom detta ligger en dygns- variation i det psykiska tillståndet av samma art som temperaturkurvan och en rad andra fenomen. Materialet talar för att det hos människan i det aktuella skiftsystemet ej inträder en omställning av organismens dygnsvariationer på mot- svarande sätt som hos djuren. Enligt vår uppfattning beror detta på, att män- niskan framför allt av sociala skäl icke kan lösgöras ur sin infogning i det nor- mala dygnet även om hon tvingas att arbeta på natten.

Då vårt material från gasverk publicerades fanns det såvitt vi vet inga mot- svarande undersökningar med syfte direkt på nattarbete utöver dem som anförts i S. 0. U. 1948: 51. Av dessa kunde ej några bestämda slutsatser dragas.

• Sida 181
•  Original

J

k.../J

IO [4 18 22 2

Fig. 9. Totalantalet rättade fel i driftjournalerna från ett gasverk under åren 1912—1931, fördelade på dygnets timmar.

Efter x—axeln tiden, efter y-axeln antalet fel. Ur SOU 1948: 51.

Senare har emellertid utförts vissa arbeten över dygnsvariationer i den psy- kiska prestationsförmågan.

Det första av dessa har publicerats 1948 i England av Browne och avser en grupp av telefonister vid en anläggning tillhörande R. A. F. Antalet ingående för- sökspersoner är tyvärr icke nämnt, ej heller den tid undersökningen omfattar. Förf. har använt följande metod. Vid inkommande samtal tänds en signallampa och telefonisten skall då reagera på detta genom att besvara samtalet, varvid lam- pan släcks. Förf. har nu registrerat den tid det tar för telefonisten att utföra detta genom att mäta signallampornas strömförbrukning. Antalet inkommande samtal per tidsenhet registrerades även för varje telefonist. Den övre kurvan i fig. 10, som är hämtad från Brownes arbete, visar den genomsnittliga reaktions- tidens längd under dygnet. Det är tydligt, att denna ligger betydligt lägre på dagen än på natten. Om man bortser från det sista värdet i kurvan, som här- stammar från nattskiftets sista timme, ligger toppen på natten klockan 3—4. Detta överensstämmer mycket väl med vårt gasverksmaterial. Den nedre kurvan visar motsvarande variation för spridningen i timmedeltalen av reaktionstider- nas längd. Det är uppenbart, att de båda kurvorna följa varandra och att med tendensen till längre reaktionstider på natten följer även en ökad spridning, som är särskilt påfallande under senare delen av nattskiftet, där den till och med närmar sig medeltalet i storleksordning.

Dessa förfzs resultat stämma mycket väl med de reaktionstidsförsök som del- vis finnas refererade i S. 0. U. 1948:51 och i detalj beskrivas i ett arbete av Bjerner 1949. Av dessa försök framgick, att tröttheten under nattvak och sömn-

• Sida 182
•  Original

08 [2 M 20 24 04 Fig. 10. Genomsnittliga reaktionstider hos telefonister fördelade över dygnet.

Efter x-axeln tiden, efter y-axeln reaktionstiden (rela— tiva tal). Den övre kurvan reaktionstiderna, den undre sprid- ningen av timmedeltalen. Efter Browne.

brist bl. a. karakteriserades av uppträdandet av mycket långa reaktionstider. Enligt vår uppfattning är det sannolikt, att den av Browne påvisade ökningen av reaktionstidernas längd och spridning av timmedeltalen under nattimmarna orsakas av uppträdandet av långa reaktionstider av den typ som beskrivits i ovannämnda arbete. Med den av Browne använda tekniken kan detta dock icke klart visas.

Förfzs resultat kompliceras av att reaktionstiderna måste förutsättas vara beroende av belastningen. Ett ökat antal samtal bör medföra en tendens till förkortning av reaktionstiden. Om man för förmiddags- och eftermiddagsskiftet ställer belastningen per timme mot reaktionstiden, framträder en måttlig sådan tendens tydligt. Timmarna kl. 1—2, 3—4 och 4—5 samt 7—8 avvika i hög grad härifrån. Detta innebär att under nattimmarna andra faktorer spela in, som motverka belastningens betydelse.

Förf. har emellertid på ett intressant sätt kunnat visa, att betydelsen av be- lastningen i själva verket är särskilt stor under natten. Han räknade då ut hur lång den genomsnittliga reaktionstiden var vid en belastning av resp. 0—39, 40— 79 och över 80 samtal per timme under olika timmar på dygnet. Under dagen växlade reaktionstiden för varje timme för sig icke med belastningen. Under natten sjönk däremot reaktionstiden väsentligt med stigande belastning.

Denna iakttagelse har stor principiell betydelse för uppfattningen om natt- arbetet. Den svarar mot det välkända fenomenet, att det psykiska tillståndet under nattvak är i hög grad beroende av om man har ett arbete, som fyller ut tiden och ej är för enformigt. Vid arbeten som äro enformiga eller ej helt utfylla tiden är det mycket svårare att hålla en viss uppmärksamhetsnivå. Man har därför anledning antaga, att arbete, som är enformigt och samtidigt kräver en ständigt hög uppmärksamhetsnivå medför att olägenheterna vid arbete på natten bli särskilt framträdande.

Ett annat material, som berör just järnvägspersonal och som därför har ett särskilt intresse i detta sammanhang, har framlagts av Menzel 1950. Förf. har

• Sida 183
•  Original

lX/X/ J v

10 w 18 11. 07.

Fig. 11. Frekvensen av bestraffade olyckshändelser vid en rangerbangård fördelade efter timmar. Efter x-axeln tiden, efter y-axeln antalet olyckshän- delser (relativa tal). Efter Menzel.

vid en rangerbangård i Tyskland studerat hur olyckshändelser, som bestraffats och följaktligen bero på fel från personalen, fördelats under dygnet. Materialet avser en tid på 21/2 år. Fig. 11 visar hur 228 olyckshändelser fördela sig under dygnet med en tendens till anhopning under natten. Av olyckshändelserna hade 33 inträffat under förmiddagsskiftet, 42 under eftermiddagsskiftet och 90 under nattskiftet. övervikten under nattskiftet samlar sig till en tydlig topp mellan midnatt och klockan 1, vilken alltså ligger något tidigare än i vårt material och i Brownes.

För värdet av detta material måste man ta hänsyn till växlingar i arbetsinten- siteten under dygnet, då denna bör inverka på antalet olyckshändelser. Enligt personligt meddelande från förf. är arbetsintensiteten mindre under natten för den berörda personalgruppen, vilket bör öka värdet av hans fynd. Förf. an- ger, att toppen under natten är statistiskt signifikant och att den uppenbarligen är oberoende av skiftets början och mörkrets inträde.

Vi ha gjort en liknande undersökning vid Tomteboda rangerbangård, där man registrerar »törnar» mellan järnvägsvagnarna under växling. Vi ha fördelat 1 206 registrerade ntörnar» från år 1944 till 1946. Denna fördelning visade, att frekven- sen var tydligt störst under nattskiftet, klockan 22—06 (529 törnar), mindre under eftermiddagsskiftet, kl. 14—22 (424 st.) och minst under förmiddagsskiftet, kl. 06—14 (253 st.). I och för sig stämmer detta mycket väl med vår egen gas- verksundersökning och med Brownes och Menzels resultat. Vid ett närmare studium av arbetsförhållandena blev emellertid resultatet mera tvivelaktigt, då det visade sig att arbetsintensiteten växlar i hög grad under dygnet. Den är minst under förmiddagen, större under eftermiddagen och natten. Under natt- timmarna 01—03 förekom dock en anhopning av törnar, som icke föreföll kunna förklaras av belastningen under denna tid. Vi ansågo materialet vara för litet för att tillåta några säkra slutsatser och gjorde därför senare en motsvarande undersökning för åren 1948—1949, omfattande 1 942 törnar. Det visade sig då,

• Sida 184
•  Original

att kurvan fått ett något annat utseende. Mot detta svarar vissa ändringar i arbets- förhållandena. Det för vår frågeställning här viktigaste problemet var anhop— ningen av törnar under nattimmarna 01—03 i undersökningen från åren 1946— 1947. Denna anhopning återkom icke 1948—1949. Man kan således ej i detta material säkert visa om dygnsvariationen i det psykiska tillståndet spelar någon roll för frekvensen av »törnar» under dygnets olika timmar, beroende bl. a. på den mycket stora variationen i arbetets art under dygnet. Vi redogöra därför ej mera detaljerat för detta material.

Detta resultat förringar dock ej värdet av Menzels undersökning, då Menzel studerade frekvensen av bestraffade olyckshändelser, alltså sådana där den mänsk- liga faktorn spelat en avgörande roll.

Av Bjerners arbete från år 1949 framgår, liksom av Tylers undersökning 1947, att skillnaden mellan en av sömnbrist och nattvak uttröttad individ och en ut- vilad är att den förre icke kan hålla en hög uppmärksamhetsnivå under en längre tid på samma sätt som den senare. Efter en längre eller kortare tid av förhöjd uppmärksamhet uppträder fall i denna, som i försöken visade sig som förlängda reaktionstider och felreaktioner. Dessa, som voro förbundna med förändringar i elektroencephalogrammet och pulsfrekvensen, uppträdde ofta utan att försöks- personen var medveten därom. Det bör här framhållas att dessa fenomen upp- träda redan under den första vaknatten, alltså under förhållanden analoga med SJ-personalens tjänstgöring. Att kortvariga, oväntade och av vederbörande själv icke observerade sänkningar av den psykiska prestationsförmågan te sig särskilt betänkliga när det gäller yrken som lokförarens är ju självklart.

Erfarenheterna från dessa försök liksom av Brownes ovan refererade under- sökning tala i hög grad för att risken för sådana fenomen är avsevärt större vid monotona och enformiga arbetsförhållanden. Man har därför anledning räkna med att nattarbetets olägenheter skola vara särskilt betydelsefulla vid yrken som t. ex. lokförarens, som kräva en kontinuerligt hög uppmärksamhetsnivå och sam- tidigt äro monotona. Det får därför anses särskilt viktigt att personal, som utför arbete av detta slag, icke är uttröttad, varför tillfälle till ordentlig vila och sömn måste beredas. Här framträder en av nattarbetets stora olägenheter, nämligen att vederbörande tvingas söka vila och sömn vid en tid på dygnet, då de störande yttre momenten äro synnerligen talrika. I detta avseende råda för den åkande SJ-personalen särskilda förhållanden eftersom den i stor utsträckning tvingas söka denna sömn och vila utom hemmet i av SJ tillhandahållna lokaler såväl på dagen som på natten.

Kapitel VII. Statens järnvägars överliggningsrum

Undersökningen utförd i samarbete med doktor O. Steinwall och hälsovårdskonsulent K. H. Lindquist

Inledning

I S. 0. U. 1948: 51 ha vi i samband med undersökningen över natt- och skift- arbete framhållit att om man vill göra några förbättringar för de personalgrupper som ha en viss del av sin arbetstid förlagd till natten torde den viktigaste prak- tiska åtgärden vara att bereda möjlighet till ostörd sömn under dagen. I den mån som SJ:s personal på grund av sitt arbete tvingas att sova i hemmet på dagen gäller detsamma i detta avseende som anförts för industriskiftarbetarna. Det enligt vår uppfattning mycket rimliga kravet på att nattarbetande personal har tillgång till ett avskiljbart, ostört sovrum utan att detta inkräktar på den

• Sida 185
•  Original

övriga familjens legitima utrymmesbehov kunna vi endast ännu en gång under- strvka.

För den åkande personalen vid SJ ligger problemet till på ett speciellt sätt då den i stor utsträckning måste förlägga en del av sin sovtid utanför hemmet. Därvid utnyttjas lokaler vilka helt tillhandahållas av arbetsgivaren, som således har hela ansvaret för att ifrågavarande lokaler äro lämpliga för sitt ändamål. Då dessa lokaler äro avsedda endast för överliggning bortfalla en hel del av de faktorer som komplicera situationen i skiftarbetarbostaden. Det borde därför vara ganska lätt att ordna ur sömnsynpunkt lämpliga lokaler för överliggning.

Inom järnvägen har medvetandet om att såväl människoliv som stora materiella värden stå på spel drivit fram särskilt stora krav på den fysiska och psykiska beskaffenheten hos personal i säkerhetstjänst. Även av detta skäl bör särskild uppmärksamhet ha ägnats åt personalens möjligheter att erhålla en ostörd vila i varje fall så snart den skall förläggas utom hemorten och i av SJ särskilt iord- ningställda lokaler.

Dessa överväganden ha medfört att vi särskilt intresserat oss för överliggnings- rummen vid SJ och vi ha sökt att bilda oss en uppfattning om dessa äro tillfreds- ställande för sitt ändamål. Undersökningen är upplagd efter samma linjer som när det gällde industriskiftarbetarbostäderna.

Enkätundersökning

Av den tidigare undersökningen vid skiftindustrier framgick att den faktor som främst gjorde bostäderna olämpliga för sömn på dagen var störande buller av olika slag. Andra störande moment såsom ljus och värme voro av underordnad betydelse. Dessa senare störningsmoment äro också oftast lättare att eliminera.

Vid en förberedande undersökning omfattande c:a 900 uppgifter från 27 över- liggningsställen användes en öppen fråga om vad som störde sömnen. I denna undersökning framkom samma sak som för industriskiftarbetarna, nämligen att bullret helt dominerar som sömnstörande faktor. Av 334 uppgifter om störd sömn vid dessa överliggningsställen uppgavs andra störningar än buller endast i 29 fall=8,7 %. Härvid uppgavs i 9 fall att bädden på ett eller annat sätt var olämplig, i 13 fall att temperaturen i rummet varit störande, i regel för hög.

Efter denna orientering utvaldes i samråd med Järnvägsstyrelsen ett antal överliggningsställen, som skulle representera såväl goda som mindre goda typer, och vid dessa gjordes en enkätundersökning. Frågeformuläret uppställdes i huvudsak i enlighet med de formulär som användes vid motsvarande utredning för industriskiftarbetarna. Följande frågor ha betydelse i detta sammanhang:

f) Tränga kraftigare ljud fram till sovplatsen? ..................... Ja. Nej. I så fall vilka?

g) Störes Eder sömn av de ljud Ni uppgivit? ........................ Ja. Nej. I så fall av vilka?

h) Störes Eder sömn av något annat än buller? ..................... Ja. Nej. I så fall av vad?

Undersökningen gav 1301 besvarade formulär fördelade på 14 större över- liggningsställen över hela landet. Som framgår av tabell 17 anger den undersökta personalen i stor utsträckning att buller tränger fram till sovplatsen i överligg- ningsrummet och i nästan lika stor utsträckning att bullret verkar störande på sömnen. Om man emellertid granskar de olika överliggningsställena var för sig visar det sig att frekvensen av klagomål är i hög grad växlande. Om man bortser från de tre grupperna med ett litet antal formulärsvar, så ligger alla överligg-

• Sida 186
•  Original

Tabell 17. Frekvensen av uppgift att buller tränger fram till respektive stör sömnen vid vissa över- liggningsställen

sovplatsen

Tränger fram

% %

228 95 87 188 6 6 160 95 87 96 57 52 95 43 43 95 79 73 86 84 69 86 59 48 76 74 57 75 73 67 54 93 72 25 1 (56) 1 (32) 19 1 (63) 1 (53) 13 1 (50) 1 (39) 1 301 69 58

Överliggningsställe Antal

ZZFNHHEQWMUOCUP

Total

1 Procentsitfror som grundas på mindre än 50 svar inom parentes.

ningsställen utom ett över eller intill 50 % i fråga om klagomål på störd sömn. Om man studerar de tre platser, som ha största antalet formulärsvar, så före- kommer klagomål över att buller stör sömnen i 87 %, 6 % och 87 %.

De störande bullren kunna på ett naturligt sätt indelas i sådana som komma från järnvägen, från överliggningshuset och från andra bullerkällor utomhus än järnvägen. Tabell 18 ger en uppfattning om hur ofta buller av olika slag verka störande på sömnen. Som framgår av tabellen dominerar järnvägen helt. Klago- målen på densamma äro dubbelt så vanliga som på de båda andra bullertyperna tillsammans. Buller från överliggningslokalen äro i sin tur dubbelt så vanliga som buller utifrån om man bortser från järnvägen. Denna relation växlar dock från ort till ort. Av personalens egna uppgifter att döma förefaller det alltså som om det i första hand skulle föreligga behov att isolera de sovande från järn- vägen som bullerkälla, i andra hand från buller från överliggningshusen och

Tabell 18. Uppgift om sömnstörande buller av olika typ i procent av antalet svar (n) från överliggningsställena

Vid sömn

(n = 437) under dagen

Vid sömn under natten

(n = 864)

Total (n = 1 301)

Buller från järnväg .. 55 Buller från överligg-

ningsbyggnaden . . . . 20

Utomhusbuller utom järnväg ....... 14

44 14 4

48 16 8

• Sida 187
•  Original

först i tredje hand från andra buller. En mera detaljerad beskrivning av de buller personalen klagar över kommer att ges i det följande.

Av tabellen framgår vidare att det ur bullersynpunkt råder vissa skillnader mellan överliggning på dagen och på natten. Järnvägen stör nästan lika mycket på natten som på dagen, likaså inomhusbullren. övriga utomhusbuller störa väsentligt mindre på natten. Det är ju välkänt att arbetet vid järnvägen pågår dag och natt och det är alltså mycket rimligt att störningarna från järnvägsbuller äro nästan lika vanliga på natten som på dagen. På grund av turernas ordning får man räkna med att personal är i rörelse i överliggningshuset under en större eller mindre del av natten. Därför är det också rimligt att de störande bullren från överliggningshuset icke visar någon större minskning under natten. Minsk— ningen i störningar från omgivningen i övrigt avspeglar på ett vackert sätt det under natten till stor del avstannande samhällsmaskineriet och svarar helt mot vad man finner vid undersökningar över dag- och nattsömnen i hemmet hos industriskiftarbetare (jämför tabell 17 i S. 0. U. 1948:51). Denna tabell visar förhållandena i landsortssamhällen. I tabell 19 redovisas en liknande undersök— ning på ett Stockholmsmaterial.

Tabell 19. Frekvensen av uppgift att buller tränger fram respektive stör sömnen i hemmet för åkande SJ-personal bosatt i Stockholm. Antalet användbara svar 606

Tränger Stör dag- Stör natt- Bullerkälla fram sömnen sömnen

% % %

Flygmaskiner ........ 48 2 1 Trafikerad gata ...... 39 23 Mattpiskning ......... 36 19 Kök ................ 25 12 Trappuppgång ....... 21 12 Spårväg ............ 20 1 1 J ärnväg ............. 10 4 Värmeledning ....... 6 3

HiQ—ICHOOCDW

Det har sitt intresse att ur störningssynpunkt jämföra överliggningsställena och hemmen för den åkande SJ-personalen. En sådan undersökning skulle för att ha något värde vara representativ för landets överliggningsställen och för SJ-personalens bostäder över hela landet. En dylik undersökning torde vara omöjlig att genomföra. Det kan dock vara av ett visst intresse att omnämna att i 606 uppgifter från bostäder tillhörande åkande SJ-personal bosatt i Stockholm uppgavs i 65 % störning av buller på sömnen under dagen och 30 % under natten. Om man jämför detta med uppgifterna i tabell 17 så framgår det, att i de tre överliggningsställena med störst antal svar, två visa mycket större och ett mycket mindre frekvensstörning genom buller.

Studiebesök och ljudstyrkemätningar

För att erhålla en mer objektiv uppfattning om överliggningsrummens egen— skaper än den som ges av en enkätundersökning ha vi besökt ett antal överligg- ningsställen fördelade över hela landet. Dessa ha studerats ur bullersynpunkt och intensiteten av olika buller har mätts med ljudtrycksmätare. Samtliga i

• Sida 188
•  Original

enkätundersökningen ingående överliggningsställen ha besökts. Vid tidpunkten för dessa undersökningar hade vi ingen kännedom om personalens uppfattning om överliggningsrummen enligt enkätundersökningen.

Vid diskussionen om resultaten av dessa studiebesök indelas bullren liksom vid redogörelsen för enkätundersökningen i tre olika grupper: 1) buller från järn- vägen, 2) buller från överliggningshuset och 3) buller utifrån, som ej härstammar från järnvägen.

1) Buller från järnvägen

Det ligger i sakens natur att överliggningsställena ligga nära järnvägen och således äro mer eller mindre utsatta för det buller som alstras av verksamheten därstädes. En väsentlig orsak till detta är personalens önskemål att efter avslutat arbete slippa gå alltför långt till sovplatsen. För maskinpersonalens del ha över- liggningsrummen i stor utsträckning förlagts alldeles intill lokstallet.

Vid våra undersökningar har det visat sig vara en påfallande god överensstäm- melse mellan personalens klagomål över buller från järnvägen och den uppfatt— ning vi kommit till vid besöket, vilken bl. a. stött sig på de företagna mätningarna av bullerintensiteten. Tabell 20 visar resultat av mätningar företagna på de över—

Tahell 20. Uppmätt buller-intensitet i phon och frekvens av uppgift om sömnstörande buller från järnväg vid olika överliggningsställen. Mätning utförd vid sovplats. Fönster stängda

Överligg- ningsställe 1 X

Växling ................. ej mätbart ej mätbart

Passerande tåg ........... ej mätbart 28—30—44

Störda av buller från järn- väg i procent .......... 6 7 34 87 87

Antal användbara svar. . .. 160 87 145 188 228

1 Dessa överliggningsställen ingå icke i den i texten diskuterade enkätundersökningen utan i en förundersökning till denna med någon annan teknik. Procentsifl'ror för klagomål torde ligga i underkant i jämförelse med enkätundersökningen.

liggningsställen, som vid den senare genomgången av enkätundersökningen tedde sig goda eller mindre goda. Som synes föreligga stora differenser i de uppmätta phontalen. Medan i de goda överliggningsställena bullernivån ligger lågt, så ligga de uppmätta värdena på de senare långt utanför gränsen för vad som kan anses tillåtet. Man måste vid bedömningen av mätresultaten ha klart för sig att i skalan en stegring med en phon innebär en fördubbling av ljudtrycket.

Det förtjänar framhållas att överliggningslokalerna :C» och »X» båda lågo mycket nära arbetsplatsen och alltså uppfyllde personalens önskemål i detta hänseende. De låga värden som erhöllos vid mätningar intill sovplatsen på dessa båda ställen äro av stor principiell betydelse. Möjligheten att hålla störande buller från järnvägen på en tillfredsställande nivå även om överliggningsrummen ligga nära denna är alltså praktiskt visad av SJ.

• Sida 189
•  Original

På sina håll har man den uppfattningen att man vänjer sig vid buller från arbetsplatsen i sådan grad, att man ej blir störd av det. Att detta är en sanning med modifikation i varje fall när det gäller att sova utsatt för ljud från arbets- platsen, framgår av följande exempel: Som redan nämnts ligga överliggnings— rummen för maskinpersonalen ofta i anslutning till lokstall. I vad mån bullret från de lok, som föras in och ut blir störande eller ej beror i hög grad på hur hastigt loket framföres och det sätt på vilket det bromsas. (Se tabell 21). Bestäm- melser kunna utfärdas för att reglera detta, men det är ej säkert, att den lok- förare som befinner sig mitt i sitt arbete tänker på kamraten som ligger och för-

Tahell 21. Exempel på hullerintensiteten i phon, mätt vid sovplatsen med stängt fönster, vid försiktig respektive vårdslös inkörning av lok i lokstall

B ull e r k ä 1 l a Försiktig Vårdslös

lnkörning av lok ................. 42—44 50—60

Bromsning av lok ................. 48 72

söker sova alldeles bredvid, utan åstadkommer onödigt buller genom för hög hastighet eller slarvig inbromsning. Det är då rimligt att kamraten, som kanske vid inkörningen av sitt lok en stund tidigare iakttagit all försiktighet, blir speci— ellt irriterad av denna vårdslöshet.

Exemplet visar att man inte kan räkna mekaniskt endast med ljudstyrkan, utan även måste ta hänsyn till psykiska faktorer. Just en sådan nyans av irrita- tion gör ett buller alldeles särskilt psykiskt påfrestande och sömnförjagande. Exempel av denna art kunna mångfaldigas. överväganden av detta slag göra det angeläget att isolera en person, som skall sova, från buller från arbetsplatsen.

2) Buller från överliggningshuset

Liksom när det gäller det buller som alstras av verksamheten vid järnvägen har det visat sig vara en god överensstämmelse mellan personalens uppgifter om störande buller från olika delar av överliggningshuset och den uppfattning vi kommit till vid studiebesöken. Detta framgår bl. a. av tabell 22 där man kan göra en jämförelse mellan uppmätta bullerintcnsiteter och förekomsten av klago- mål från samma överliggningsställen som återfinnas i tabell 20.

Vi komma att något mera uförligt uppehålla oss vid de olika störande buller- källor i olika delar av överliggningshuset, som påträffats vid studiebesöken. De kunna ge en del fingervisningar om vad som bör beaktas vid planerandet av fullgoda överliggningslokaler. För att få en översikt ha vi gjort följande indel- ning:

a) buller från angränsande överliggningsrum,

b) buller från korridoren och

c) övriga buller från överliggningsbyggnaden.

a) Buller från angränsande överliggningsrum

På ett överliggningsställe äro tiderna för personalen mycket varierande. På grund härav böra rummen vara så konstruerade att en man kan gå och lägga

• Sida 190
•  Original

Tabell 22. Uppmätt bullen-intensitet i phon och frekvens av uppgift om sömnstörande buller från bullerkällor inom överliggningsstället. Mätningen utförd vid sovplatsen

Överligg- Bull er- ningsställe 1 X 1 Y källa

Bredvidliggande rum . . .. 226—31—(54) ej mätbart s46—50—(56)

Korridor ............... 26—36 ej mätbart —

Störda av buller inom över- liggningshuset i procent 2 0 5 27 29

1 Jämför tabell 20. — 2 Strömbrytare. Enstaka ljud. — 3 Rullgardinknopp. Enstaka ljud.

sig och stiga upp på ett normalt sätt utan att störa sina grannar. För att under- söka om detta krav varit uppfyllt på de olika överliggningsställena ha vi imiterat ankomst till och sänggående i ett rum och därvid mätt styrkan av de uppkomna bullren vid sovplatsen i rummet bredvid. Vi ha sökt undvika allt överdrivet bullrande.

Det skall omedelbart framhållas att dessa undersökningar givit ett mycket ned- slående resultat. Praktiskt taget samtliga överliggningsställen voro behäftade med ett eller annat fel i detta avseende. Felen voro av principiellt olika slag.

På de undersökta överliggningsställena var det mycket vanligt med bristande isolering mellan rummen. Tidigare ha lokföraren och lokeldaren ofta legat i samma rum. Detta har så småningom tagits bort, men förekommer fortfarande på sina håll. Vid omändringen av överliggningsrummen till enmansrum har man satt upp mellanväggar, som dock ofta varit för tunna för att kunna isolera rummet på ur bullersynpunkt tillfredsställande sätt. Även i överliggningshus, som från början avsetts innehålla enkelrum och som vid undersökningstillfället endast voro ett par år gamla, förekom att ljudisoleringen mellan rummen var otillräcklig.

Genom att utrustningen av överliggningsrummen i stor utsträckning är otill— fredsställande ur bullersynpunkt accentueras den olägenhet som den dåliga isole- ringen mellan rummen innebär. Då detta åtminstone delvis bör vara lätt att ändra skall här anföras några exempel.

Rummen hade i stor utsträckning knarrande dörrar som kärvade, eller låset var slitet, vilket medförde att ett ganska betydande buller uppstod, även om man försökte gå in i rummet försiktigt. På flera håll uppmättes detta buller vid sov- platsen i intilliggande rum till mellan 50 och 60 phon.

Om det ena rummets tvättställ sitter på den vägg, som vetter mot det intillig— gande rummet, uppstår ett avsevärt buller i det senare, framför allt vid spolning. Uppmätta värden voro respektive 44—52, 42—60, 36—50 phon på olika håll. Denna olägenhet beror givetvis på byggnadens konstruktion, men det år också påtagligt, att vissa detaljer i anslutning till tvättstället kunna förorsaka onödigt buller. Så förekommer på många håll uppsatt på väggen mellan två rum ett ställ för tandborstglas, bestående av en glasskiva, som ligger lös på metallstöd. Att ställa ett glas på detta åstadkommer ett betydande buller i det bredvidlig— gande rummet, som vid sovplatsen i detta rum uppmätts till 48—56 phon på olika håll.

En annan störningskälla är kontakten till läslampan, som på många håll är

• Sida 191
•  Original

placerad på skiljeväggen mellan rummen. Tändande av lampan åstadkom i dessa fall ett buller, som i bredvidliggande rum uppmättes till 52—58 phon i flera olika överliggningsplatser. I ett överliggningshus, där ljudisoleringen mellan rummen för övrigt var mycket god, var detta den enda störningskällan av be— tydelse.

Rullgardinen åstadkom på många håll ett avsevärt buller, som i bredvidlig- gande rum uppmättes till 42—50 phon. På ett överliggningsställe var rullgardins- snöret försett med en träknopp och det var praktiskt taget omöjligt att dra ner gardinen utan att denna knopp slog mot värmeledningselementet nedanför. Här- vid uppkom regelbundet en mycket irriterande knäpp, vars styrka i rummet bredvid uppmättes till 55 phon. Exemplet visar drastiskt, hur man på ett enkelt sätt kan förbättra vissa bullrande detaljer i ett överliggningsrum.

De ovan anförda exemplen torde fullt tydligt visa att isänggående i ett över- liggningsrum, även om det sker försiktigt, i stor utsträckning kan störa sömnen för bredvidliggande. Givetvis ökas störningarna i hög grad, om någon går och lägger sig på ett oförsiktigt sätt. Härvid uppkommer även ett psykiskt irritations- moment av samma typ som diskuterats i samband med buller från järnvägen. God ljudisolering mellan de olika överliggningsrummen och hänsyn till buller— frågan vid deras inredning är därför en viktig sak. Om detta ej genomföres kunna rummen bli otjänliga för sitt ändamål, även om isoleringen mot utomhusbuller är fullgod.

b) Buller från korridoren

Vad som sagts om isoleringen mellan rummen gäller i ännu högre grad om isolering mot korridor, då man nog måste räkna med att de där passerande ofta ej tänka på de sovande. Av den verksamhet som försiggår i korridoren är städ- ning och dammsugning mycket störande vid bristfällig ljudisolering. Vid »spon- tan städning» i korridoren ha bullerstyrkor på 40—54 och 48—50 phon upp- mätts vid sovplatsen i mindre väl ljudisolerade överliggningsrum.

Även här spelar omtanke om detaljerna en avsevärd roll. Ett drastiskt exempel på detta är ett nybyggt överliggningshus med mycket dålig ljudisolering. Golvet i korridoren är belagt med en massa, som knarrar för varje steg. Stillsam gång i korridoren åstadkom ett buller, vars intensitet vid sängplatsen uppmättes till 48—52 phon. Vid vårdslös gång lågo värdena betydligt högre. Detta utgör en slående kontrast till ett annat överliggningshus, likaledes nybyggt, med god isolering till korridoren och gångmattor i denna. Här var gång i korridoren ohörbar i rummet.

c) Övriga buller från överliggningsbyggnaden

På sina håll uppstå starkt störande buller i överliggningsrummen genom ved- huggning i källaren, skötseln av värmepannan etc. Störande verka ofta radio- apparater i dagrum liksom verksamhet i kök och värmeskåp i anslutning till överliggningsplatsen.

3) Buller utifrån, som ej härstammar från järnvägen

Vid en genomgång av mätprotokollen från de olika överliggningsställena finna vi påfallande få uppgifter om uppmätta utomhusbuller från annat håll än från järnvägen. Detta torde till avsevärd del orsakas av att vår uppmärksamhet vid resorna närmast var inriktad på buller från järnvägen. Framför allt torde det dock vara bullrets mer intermittenta karaktär som förorsakat den sparsamma förekomsten i våra mätningar. Buller från lekande barn, från startande bussar

• Sida 192
•  Original

vid busstation eller från lördagsglada ungdomar, som valt platsen framför stationen för sina övningar, kunna säkert vara mycket störande för den. personal som skall sova, även om vi vid undersökningstillfället ej haft tillfälle att fånga dem. Bland uppmätta buller märkes »startande bilar» 114—54 phon, »gnisslande bilbromsar» 50 phon, »motorcykel» 50 phon.

Exempel ur enkätsamlingen

Av föregående avsnitt framgår att järnvägspersonalen i stor utsträckning ansett sig ha anledning klaga över att överliggningsställena ej äro tillfredsställande för sitt ändamål att vara fullgoda platser för sömn. Studiebesök med ljudmätningar har enligt vår uppfattning visat att dessa klagomål i stort sett måste anses be- rättigade. Ett närmare studium av de besvarade formulären ger från många håll en fyllig och konkret bild av hur en överliggningsplats kan te sig för den som är tvungen att där söka sömn och återhämtning efter sitt arbete. Här skall läm- nas några exempel.

Vid ett stort överliggningsställe klagar det stora flertalet (75 %) över stör- ningar från bangården, t. ex. »loks och tägs gång c:a fem meter från rummets ena vägg», »bangårdshögtalare som används i tid och otid för att dirigera växlings- personalcn», »ångstötar från lok», »störande ljud från tåg och växling, broms- gnissel samt tal i högtalaren», »slammcr från växling, kraftigt skorrande från ellokens bromsar, smällar av lokens reläer».

På samma överliggningsställe klagar ett betydande antal (30 %) över stör— ningar från andra delar av överliggningshuset som t. ex. »samtal från angränsande rum och gång i korridorer», »genomträngande ljud från angränsande rum, väckar- klockors ringande, prat m. m.», »spring och prat i korridoren och närliggande rum på grund av dålig ljudisolering», »rummen mycket lyhörda, varför samtal i korridoren samt ringningar av Väckarklockor blir störande på sömnen», »sömnen störes av dammsugaren som städerskan använder».

Även andra bullerkällor utanför huset än järnvägen anges av en avsevärd del av personalen som störande (21 %) såsom exempelvis »barnens lek och fotbolls- spel i omedelbar närhet av överliggningsrummet», »barnens lekar utanför väggen och ringsignaler från cyklister som passera husknuten», »nedanför fönstret finnes en gång- och cykelväg, från vilken samtal från personer höras in i överliggnings- rummet, varför man vid upprepade tillfällen därav vaknar», »cyklisternas passe— rande förbi lokalen, varför signal måste ges före svängning runt knuten», »cykel- dårarnas ringklockor, samtal i rum och korridorer, slammer av dörrar och Väckarklockor».

Vid ett annat tämligen stort överliggningsställe, som är beläget i en helt annan del av landet och från vilket 95 formulärsvar inkommit, klagar 57 % av per— sonalen över att sömnen störes av buller från järnvägen. Här förekommer bl. a.: »vagnsväxlingen i synnerhet då lokomotor användes», »motorsurr från lokomotor på bangården», »när traktorn växlar är det omöjligt att få sova», »det skorrande ljudet som uppstår vid bromsning samt signaler».

Från samma överliggningsställe anges i 19 % av svaren att sömnen störs av buller som uppstår inom överliggningsstället, t. ex.: »av personal, som oupphör- ligt kommer och går», »vanligt tal i korridoren och ibland från angränsande rum», »högljudda samtal i korridoren samt smällande i dörrar», »väckarklockor ringer, dörrar slår».

Vid detta överliggningsställe, som ligger väl skyddat för samhällets buller, före- komma uppgifter om störningar av sömnen av andra utomhusbuller än från järn- vägen endast i 4 % av svaren.

• Sida 193
•  Original

Det förtjänar framhållas att icke endast svar i negativ riktning inkommit utan i vissa fall har man även framhållit goda sidor hos överliggningsställen, så t. ex.: »överliggningsförhållandena äro i — — (»C») — — vad beträffar rum, bäddar och hygieniska förhållanden de bästa undertecknad påträffat vid SJ. Samma är förhållandet vad angår störande ljud, varför man kan påräkna rätt bra vila under överliggning här».

Från övriga överliggningsställen skall här endast göras ett axplock av onödiga störande buller, som lätt borde kunna elimineras: »Överliggningen är så lyhörd så att man hör minsta ljud och blir väckt flera gånger. Det finnes ett cykelstall utanför fönstren och en del av personalen har motorcyklar, som de startar och för ett väldigt oväsen med. Blev väckt av en motorcykel kl. 4.30, som åkte runt utanför fönstret». »Rummet är så beläget att när trafiken på morgonen börjar på den närbelägna gatan samt när det på nedre botten liggande tryckeriet sätter igång på morgonen är någon sammanhängande sömn ej möjlig». »Omkring 30 meter från fönstret är en spikhög (rälsspik) upplagd, därifrån transporteras spiken i plåtkärra, vilket förorsakar ett skarpt oväsen. Dessutom spikas tom— lådor».

Som redan nämnts förekomma andra sömnen störande faktorer än buller endast sporadiskt. Så t. ex. anföres: »Då dagar av starkt solsken råder blir hettan i rummet olidlig på grund av att fönstret ligger rätt mot den starka middagssolen. Fönstret bör skyddas av markiser e. d. Endast rullgardin är otillräckligt.» »På natten är glasrutan i dörren störande på grund av att den släpper in ljus i rummet när kollegan tänder lyset. I rummet bredvid är dörren också försedd med fönster.»

Kapitel VIII. Sammanfattning

Den av arbetstidsntredningen begärda bearbetningen av visst statistiskt mate- rial, som levererats av Järnvägsstyrelsens statistiska kontor, och avseende vissa sjuklighetsförhållanden för manlig ordinarie och extraordinarie personal vid maskin- och trafikavdelningarna under åren 1947—1948, har givit följande resultat:

Korttidssjukligheten. Med korttidssjuklighet avses här frånvaro med en varak- tighet om 1—3 dagar (vilken icke behöver styrkas med läkarintyg utan endast med sjukförklaring). Denna typ av frånvaro har ökat betydligt de sista 10 åren och den största absoluta ökningen faller på orsaksgrupp 17, varför vi upptagit denna till en närmare granskning.

1) Om man granskar korttidssjukligheten sektion för sektion visar den synner- ligen stora fluktuationer, så att t. ex. frekvensen av 1-dagsfrånvaro på en sektion kan vara 10 gånger så stor som på en annan. För samma sektion är frekvensen mycket konstant de båda undersökningsåren. Undersökningen har icke givit håll— punkter för att denna stora variation skulle bero på varierande belastning på personalen. Mot ett sådant antagande talar också att korttidssjukligheten är högst i åldersgruppen 20—29 år och sedan sjunker. Mest uttalat är detta för l-dags- sjukligheten.

2) Korttidssjukligheten är betydligt större för den personal som icke är in- fogad i fast turlista. Detta gäller framför allt 1-dagssjuk1igheten och i viss mån 2—dagarssjukligheten medan 3-dagarssjuk1igheten är ungefär densamma.

3) Vid en jämförelse med de två enda material från industrien som varit oss tillgängliga, visar det sig att den genomsnittliga korttidssjukligheten för SJ icke

• Sida 194
•  Original

är anmärkningsvärt hög. Vad som är frapperande är den stora olikheten mellan olika sektioner.

Fallet i frekvens med tilltagande antal frånvarodagar ter sig påfallande lika för industrimaterialen och den SJ-personal, som ej är infogad i fast turlista. Bruket med sjukförklaringen synes alltså icke ha någon avgörande betydelse för kurvans utseende.

4) De under punkt 1 och 2 anförda förhållandena medföra att korttidssjuklig- heten icke ger tillfredsställande upplysningar om personalens hälsotillstånd. Det- samma gäller för alla material i vilka korttidssjukligheten ingår.

En granskning av gruppen magsjukdomar med en sjukdomstid av över 20 dagar visade att gruppen var mycket heterogen, varför några slutsatser icke kunnat dragas av en undersökning av gruppen som helhet. Vi ha därför gjort en under- sökning av frekvensen av magsår. På grund av vissa defekter i materialet har endast delar av detta kunnat användas. För att få ett material tillräckligt stort för bedömning, ha motsvarande siffror för år 1949 framräknats. Som jämförelse- material ha vi bearbetat vissa sjukkassematerial.

Magsårsfrekvensen för hela SJ exkl. vissa sektioner var för dessa år 9,38 per 1 000 anställda och år. Bedömningen av denna siffra försvåras av SJ-personalens fördelning över hela landet samt av den speciella åldersfördelning, som föreligger vid SJ. Om man jämför SJ med sjukkassorna så finner man att SJ-personalen under 50 års ålder i fråga om magsårsfrekvensen minst ligger i jämnhöjd med storstadsmaterialen och 2—3 gånger så högt som material från landsortssjuk- kassor. Morbiditeten för åldersgruppen 50—65 år ligger ungefär mitt emellan dessa sjukkassematerial. Detta talar enligt vår uppfattning för en betydande översjuklighet i magsår för SJ-personalen upp till 50 års ålder.

De ovan nämnda svårigheterna att jämföra materialen bortfalla om man gör jämförelser inom SJ. För SJ-personal med stationär tjänst ligger magsårsfrekven- sen mitt emellan de ovan anförda sjukkassematerialens, där man har en kontinuer- lig frekvensstegring i alla åldersklasserna mellan 20 och 65 år, med den ålders- klassindelning som använts för järnvägsmaterialet. En övervikt i magsår för denna grupp har alltså icke kunnat påvisas. Jämfört med den stationära per- sonalen visar den åkande personalen i åldersgrupperna under 50 år en övervikt, som är särskilt markant i åldersgruppen 40—49 år, där frekvensen är närmare tre gånger så hög som för den stationära personalen. I den högsta åldersgruppen ligga frekvenserna för de båda personalgrupperna i jämnhöjd. Materialet tillåter icke en bedömning av vilken eller vilka faktorer i samband med den åkande tjänsten som orsaka den högre magsårsfrekvensen.

En medicinsk bedömning av gruppen magsjukdomar möjliggjordes genom före- komsten av en tillräckligt stor och välavgrånsad sjukdomsgrupp, nämligen mag- sår. Ett försök till en liknande analys av gruppen hjärt—kärlsjukdomar, som visade sig vara fullt ut lika heterogen som gruppen magsjukdomar, har miss- lyckats, då någon på motsvarande sätt användbar sjukdomsenhet där icke kunde påträffas.

I S. 0. U. 1948: 51 visades att det föreligger en tydlig variation i det psykiska tillståndet under dygnet. Under nattarbete är tendensen till felhandlingar väsent- ligt större än under dagen. Ett engelskt och ett tyskt material bekräfta detta förhållande. En ökad tendens till felhandlingar ter sig särskilt betänklig för de personalgrupper inom SJ som ha säkerhetstjänst. Den åtgärd, som med anledning härav i första hand bör vidtagas, är enligt vår uppfattning att bereda den be- rörda personalen tillfälle till ostörd sömn och vila.

• Sida 195
•  Original

Då den åkande personalen i stor utsträckning tvingas söka vila utom hemmet i av SJ för ändamålet speciellt inredda och tillhandahållna lokaler, borde SJ ha stora möjligheter att ingripa just på denna punkt. En undersökning av över- liggningsrummen visar att dessa på många ställen te sig olämpliga som sov- lokaler såväl under dagen som under natten. Då även helt tillfredsställande överliggningsställen finnas, har å andra sidan SJ praktiskt visat möjligheten att inreda dylika.

I den mån som en standardhöjning av överliggningsställena kommer till stånd bör man överväga möjligheten att förlägga en större del av personalens sömn under dagen till dessa överliggningsställen och icke till hemmet, där man icke har samma möjligheter att eliminera samhällets störande inflytande på dag- somnen.

• Sida 196
•  Original

Bilaga V.

Redogörelse för sjukligheten bland personalen å sjukhusens röntgen-

och radiumavdelningar samt å laboratorier

Svensk sjuksköterskeförening fäste i skrivelse den 21 februari 1951 Statsrå- dets och Chefens för socialdepartementet uppmärksamhet på den försämring, som hälsotillståndet undergått bland vissa kategorier befattningshavare, nämli— gen sjuksköterskor å sjukhusens röntgen- och radiumavdelningar, kortvågsav— delningar samt laboratorier.

I fråga om sjuksköterskor, arbetande inom röntgen- och radiumavdclningarna, framhöll föreningen bl. a. följande. Undersökningsarbetena hade blivit mer och mer komplicerade, vilket krävde att sjuksköterskorna måste vistas i det röntgen- rum där exponeringarna skedde. I allt större utsträckning förekom att persona- len icke hade möjlighet att intaga skyddsställning, varför den blev utsatt för bestrålning. Den rådande platsbristen å sjukhusen medförde vidare, att huvud- sakligen endast sådana patienter intogs, som hade ett dåligt allmäntillstånd. Dessa patienter fordrade passning från de anställdas sida under exponeringarna, något som i sin tur medförde att personalen utsattes för bestrålning. I stor utsträck- ning förekom det vid röntgenfotografering, att det icke funnes någon som helst möjlighet att undvika röntgenbestrålning.

Vad föreningen anförde rörande sjuksköterskor å kortvågsavdelningarna torde här kunna förbigås, enär den personal, som uteslutande har sitt arbete förlagt till dylika avdelningar, är helt ringa. Vanligt är nämligen att personalen 51 kort- vågsavdelningarna samtidigt tjänstgör å röntgenavdelningarna. I den mån så varit fallet har denna personal hänförts till den, som utsättes för röntgenstrål- ning.

Arbetet å laboratorierna hade enligt föreningen blivit allt mer intensifierat. Nya undersökningar hade tillkommit och en del undersökningar, vilkas förbe- redelser tidigare skett för hand, skedde nu genom mekaniska hjälpmedel. Sjuk- sköterskans arbetstid blev mycket mera effektivt utnyttjad än tidigare. Det på- frestande arbetet hade medfört, att hennes synskärpa under dagen avtrubbats, något som i sin tur ökat riskerna för felavläsningar. Vidare åberopades, att vid en del undersökningar utvecklades giftiga gaser; arbetslokalerna var emellertid icke planerade med hänsyn till detta förhållande.

Vid de statliga sjukhusen hade arbetstiden enligt Sjuksköterskeföreningen för de arbetstagaregrupper varom här är fråga begränsats till 168 timmar per fyra veckor. Däremot hade någon sänkning av arbetstiden icke genomförts vid övriga sjukhus.

Socialministern remitterade Sjuksköterskeföreningens framställning för ytt- rande till arbetstidsntredningen. Utredningen framhöll till att börja med, att föreningen självfallet endast talade å sjuksköterskornas vägnar, men att den väckta frågan givetvis berörde alla arbetstagare å de ifrågavarande avdelningar-

• Sida 197
•  Original

na. Utredningen syftade härvid främst på sjukvår-dsbiträdena. I yttrandet in- gick utredningen först på en skildring av det sätt, varpå arbetstiderna regle- rats vid olika sjukhus. Av de återgivna arbetstidsschema framgick att arbets- dagarna i regel var långa. Den samlade arbetstiden höll sig emellertid inom ramen av 192 timmar under en fyraveckorsperiod, vilket motsvarar ett genom- snitt av 48 timmar per vecka. De långa arbetsdagarna möjliggjorde i stället ett ökat antal hellediga dagar. Detta sätt för reglering av arbetstiden var visserligen icke karaktäristiskt just för röntgen- och radiumavdelningarna utan förekom allmänt å sjukhusen. Det sätt, varpå arbetstidsförhållandena för närvarande var reglerade inom större delen av sjukhusväsendet, måste enligt utredningens upp- fattning anses såsom ogynnsamt såväl med hänsyn till de anställdas hälsoför- hållanden som patienternas vård.

Utredningen framhöll, att det syntes angeläget att få belyst i vad mån man skulle kunna minska skadeverkningarna av bestrålningen genom en jämnare fördelning av arbetstiden än den som för närvarande tillämpades. Men, fram- höll utredningen, även om en omfördelning av arbetstiderna skulle kunna minska skadeverkningarna vore det dock osannolikt, att man helt skulle kunna eliminera dern. Med hänsyn härtill blev frågan om e-n begränsning av arbetstiden aktuell.

De problem, som föreningen tog upp då det gällde sjukhusens laboratorier, var av en annan natur än de i det föregående berörda, framhöll utredningen fort- sättningsvis. Fråga vore här om en omläggning och intensifiering av arbetsmeto- derna. Detta problem var emellertid icke specifikt för sjukhusen. En motsvarande utveckling hade nämligen ägt rum på många andra områden. Att den intensifie— rade arbetstakten kunde motivera en förkortning av arbetstiden ville utredningen understryka, men detta problem aktualiserades i ett annat sammanhang, näm- ligen då man kom in på frågan om arbetstagare, som över huvud taget utsattes för ett pressande och intensifierat arbete.

Kungl. Maj:t förordnade den 13 april 1951, att Sjuksköterskeföreningens skri- velse skulle överlämnas till arbetstidsntredningen att tagas under övervägande vid fullgörande av utredningens uppdrag.

Fråga är att här bedöma sambandet mellan hälsotillstånd och yttre arbets— förhållanden för en grupp med mycket särpräglat arbete. De anställda utsättes under sitt arbete för strålning, vilken på olika sätt påverkar dem. Utred- ningen har med hänsyn till de komplicerade orsakssammanhang, varom här kan vara fråga, ansett det motiverat att företaga en förhållandevis detaljerad undersökning.

] Sjuksköterskeföreningens skrivelse har man närmast åberopat det försäm- rade hälsotillståndet för vissa grupper arbetstagare. En undersökning av detta inom en över hela landet så utbredd arbetstagaregrupp som sjukhuspersonalen skulle föranleda ett mycket betydande arbete. Med hänsyn härtill har utredningen ansett sig tvungen avstå härifrån och i stället belysa sjuklighetsförhållandena

• Sida 198
•  Original

inom de av föreningen åberopade grupperna. Det bör enligt utredningens upp- fattning föreligga ett förhållandevis nära samband mellan hälsotillstånd och sjukledighet.

Den första fråga man gör, då man går att taga ställning till frågan om för- kortad arbetstid för ifrågavarande arbetstagare är, hur sjuklighetsförhållandena gestaltar sig bland personalen å sjukhusen i jämförelse med andra arbetstagare- grupper. Enligt vad utredningen har sig bekant föreligger icke något material, som kan läggas till grund för bedömande av biträdespersonalens sjuklighets- förhållanden. Däremot finnes vissa om än med stora felkällor behäftade upp- gifter rörande morbiditeten bland sjuksköterskor.

Det är synnerligen svårt att klarlägga den faktiska skillnaden i sjuklighet olika yrkesgrupper emellan. I regel är det enda material, som står till för- fogande, pensionsstyrelsens statistik rörande de erkända sjukkassorna. Enligt vad utredningen inhämtat är emellertid antalet för understödda sjukdagar inom en viss grupp mången gång ingalunda jämförbart med motsvarande tal för en annan grupp. Den understödda sj-uklighetens omfattning påverkas nämligen av en mängd faktorer, såsom läkarnas olika inställning till frågan i vilken omfatt- ning man bör avhålla sig från arbete och av de grunder efter vilka kassorna bedömer sjukdomsfallen. Vidare, och det torde särskilt förtjäna anmärkas, är kassornas uppgifter rörande yrkestillhörigheten mindre goda, enär uppgifter i detta hänseende blott inhämtas vid inträdet i kassorna och vid inträffade sjuk- domsfall.

I samband med förarbetena till lagstiftningen om längre semester för vissa arbetstagare gjorde 1942 års semesterkommitté en undersökning av morbiditeten bland sjuksköterskorna. Denna undersökning baserades på sjukkassematerial, varför det får anses osäkert, vilket värde man kan tillmäta densamma. Under— sökningen hänförde sig till åren 1940—1944. Sjuksköterskorna jämfördes här- vid med samtliga kvinnliga medlemmar inom de erkända sjukkassorna. Under- sökningen gav till resultat att sjuksköterskornas morbiditet var ca 25 % lägre än för kvinnor i allmänhet. Men härvid är att observera, att hänsyn icke tagits till olikheter i fråga om ålderssammansättningen. Man har all anledning tro att sjuksköterskeakårens struktur i åldershänseende avviker från de kvinn- liga medlemmarnas genomsnittliga ålderssammansättning. Ett försök att elimi- nera åldersolikheterna gav till resultat, att sjuksköterskornas undersjuklighet uppgick till 19 %.

Vilket värde man kan tillmäta detta resultat är omöjligt att säga. Undersök— ningen gav emellertid ett annat sannolikt säkrare resultat, som förtjänar att note— ras. Sjuksköterskorna i de yngre åldrarna led av en klar översjuklighet. Sär- skilt i åldersavsuittet' 20—25 år var denna betydande. Sedermera avtog den för att helt försvinna vid 35 års åldern. Det synes som om sjuksköterskorna i unga är icke kunde motstå infektionsriskerna, men att de i högre ålder förvärvat en viss immunitet.

• Sida 199
•  Original

Antalet arbetstagare å röntgcn- och radiumavdelningarna samt å laboratorier är litet. Enligt uppgift sysselsättes å röntgen- och radiumavdelningarna vid andra sjukvårdsinrättningar än de statliga omkring 650 sjuksköterskor och ett unge- fär lika stort antal biträden. Inom annan sjukhusvård än den statliga skulle sålunda sammanlagt ungefär 1300 befattningshavare finnas å sjukhusens rönt- gen- och radiumavdelningar. Till dessa kommer ett antal arbetstagare, före- trädesvis inom industrien, som arbetar under enahanda förhållanden. De torde vara jämförelsevis fåtaliga. Sannolikt understiger det totala antalet arbetstagare inom nyss berörda områden 2 000.

Antalet arbetstagare å laboratorierna kan enligt samma uppgifter uppskattas till ca 500 sjuksköterskor och högst 400 biträden, d. v. s. sammanlagt 900 be— fattningshavare. Härtill kommer det antal som arbetar på laboratorier främst inom industrien.

Som utredningen redan påpekat år det vanskligt att jämföra sjukligheten olika yrkesgrupper emellan. I förevarande fall ligger förhållandena emellertid annor- lunda till. Det möter nämligen inga svårigheter att få ett jämförelsematerial, vil- ket innefattar arbetstagare, som arbetar under förhållanden analoga med perso- nalens å röntgen- och radiumavdelningarna med det undantaget blott, att de icke utsättes för strålning. Detta är fallet med personalen å sjukhusens vårdavdel- ningar.

Materialet till utredningens undersökning inhämtades på följande sätt. Från Radiofysiska institutionen erhölls namnen på de befattningshavare å sjukhusen, vilka utfört radiologiskt arbete under de båda åren 1950—1951. Härvid begrän— sades uppgifterna väsentligen till dem, för vilka uppgifter rörande blodvärden förelåg. Vidare medtogs icke befattningshavarna å de statliga sjukhusen på grund av att sjuksköterskorna därstädes redan åtnjuter kortare arbets-tid än be- fattningshavarna å exempelvis sjukhusens vårdavdelningar. Uppläggningen av undersökningen skedde under medverkan av förste strålskyddsinspektören på Radiofysiska institutionen fil. lic. Matts Helde.

Utredningen vände sig härefter till de sjukhus vid vilka ifrågavarande arbets— tagare var anställda med begäran om uppgifter rörande deras sjuklighet. Härvid skulle angivas antalet sjukdagar under åren 1950——1951, antalet sjukperioder samt sjukdomsorsak. Vidare inhämtades några andra uppgifter, som närmast var till ledning vid materialets granskning. Samtidigt härmed begärdes motsva- rande uppgifter rörande den å laboratorierna på samma sjukhus sysselsatta personalen.

För att erhålla ett jämförelsematerial begärde utredningen, att uppgifter skulle lämnas rörande sjukligheten bland personalen på ett antal vårdavdelningar. Man skulle medtaga så många avdelningar, att man fick ett antal befattnings- havare, som uppgick till mellan 11/2 och 2 gånger den personal, som var sysselsatt på röntgen- och radiumavdelningarna. Härvid skulle samtliga befattningshavare å de utvalda avdelningarna tagas med; såväl kirurgiska som medicinska avdel-

• Sida 200
•  Original

ningar skulle utväljas. På detta sätt hoppades man, att jämförelsematerialet skulle komma att företräda ett genomsnitt för personalen å vårdavdelningarna.

Det hade givetvis ur statistisk synpunkt varit riktigare, om man icke över- lämnat åt uppgiftslämnarna att utvälja, vilka avdelningar som skulle medtagas, utan i stället litet på slumpen vid utväljandet. Utredningen ansåg emellertid, att man skulle kunna välja det här angivna enkla sättet, enär någon risk icke ansågs föreligga, att sjukhusen skulle utvälja ett missvisande material.

Uppgifter rörande sjukligheten avsåg alla slag av sjukdomar, sålunda även de som icke var förorsakade av strålning. Anmärkas kan att olycksfall i arbetet ingår i uppgifterna. Detta förhållande inverkar emellertid icke på resultaten, då undersökningens syfte är att jämföra sjukligheten på röntgen- och radiumavdelningarna samt laboratorierna å ena med sjukligheten på vård- avdelningarna å andra sidan.

Utredningen begärde att samtliga befattningshavare å de utvalda avdelningarna skulle medtagas, oavsett den tid vederbörande tjänstgjort å sjukhuset. I be- arbetningen har emellertid ur materialet frånskilts sådana befattningshavare, som icke arbetat å sjukhuset under hela den tvåårsperiod varom här är fråga. Olikheter i rörlighet mellan röntgen- och radiumpersonalen å ena sidan och personalen å vårdavdelningarna å den andra har till följd härav eliminerats. Enär denna gallring ibland medförde att ett stort antal blanketter fick kas- seras, blev det nödvändigt, att i fråga om vissa sjukhus infordra kompletterande material rörande vårdavdelningarna.

Sjuksköterskeföreningen hade i sin skrivelse åberopat, att sjuksköterskorna på röntgen- och radiumavdelningarna erhållit försämrade blodvärden. I syfte att om möjligt få belyst i vad mån förändringar i blodet kan ha någon inverkan på sjuklighetens omfattning, överlämnade utredningen det material, som av- såg beufattningshavare å röntgen- och radiumavdelningarna, till Radiofysiska institutionen där materialet genom Heldes förmedling kompletterades med upp- gifter om de enskilda befattningshavarnas blodvärden.

Storleken av det i undersökningen ingående materialet framgår av tabell 1.

Tabell 1. I undersökningen ingående befattningshavare Antal

Sjuksköterskor Biträden

Röntgen- Labora- Vårdav- Labora- Vårdar- o. radium-

avdeln. tor ier delningar toner delmngxr

—1 9 ................... 19 20—24 ................... 137 25—29 ................... 101 30—34 ................... 103 35—39 ................... 89 40—44 ................... 98 45 o. därutöver ........... 138

Summa 685

• Sida 201
•  Original

Det ligger i sakens natur att det förevarande materialet icke kan bli särskilt stort. Allt som allt omfattar det omkring 500 personer sysselsatta å röntgen- och radiumavdelningarna och omkring 300 personer å laboratorierna. I stort sett utgör sjuksköterskorna något över hälften av de i undersökningen ingående. Från vårdavdelningarna har uppgifter erhållits beträffande 1100 befattnings- havare, varav 400 sjuksköterskor. I tabell 2 har uppgifterna från tabell 1 om- räknats till relativa tal närmast för att belysa olikheter i ålderssammansätt-

ningen.

Tabell 2. I undersökningen ingående befattningshavare

Procent

Sjuksköterskor Biträden

Röntgen- o. radium- avdeln.

Labora- Vårdav- torier delningar

Röntgen- Labora- Vårdav-

o. radium- . . avd eln. toner delningar

—19 ................... —— -— —- 0'8 1'7 2'8 20—24 ................... 0'8 1'6 0'5 10'6 14'0 20'0 25—29 ................... 13'6 23'5 13'2 19'1 15'7 14'8 30—34 ................... 27'1 29'0 21'2 15'2 14'0 15'0 35—39 ................... 19'0 16'9 20'7 17'4 17'4 13'0 40—44 ................... 14'7 14'2 17'3 19'5 20'7 14'3 45 0. därutöver ........... 24'8 14'8 27'1 17'4 16'5 201

Summa 100'0 100'0 100'0 100'0 100'0 100'0

Det framgår av tabell 2 att röntgensköterskorna i allmänhet är något yngre än sköterskorna på vårdavdelningarna. I fråga om hiträdena råder det mot- satta förhållandet. Olikheterna är emellertid icke särskilt markanta.

Som framgått av det föregående omfattar materialet sjukhus av olika stor- leksordning och sjukhus från landets samtliga delar. Med hänsyn härtill kan man vänta stora olikheter i sjuklighetens omfattning för de olika delarna av materialet. Detta är emellertid så pass litet, att det [egentligen inte tillåter en så långt gående uppdelning att dessa förhållanden blir belysta. Dock kan det trots allt vara av intresse att se, hur sjukligheten enligt undersökningen gestaltar sig vid sjukhus av olika storlek och karaktär. I detta syfte har sjuk- husen inom andra delar av landet än Stockholm och Göteborg uppdelats i tre klasser, nämligen centrallasarett, delade länslasaret-t och mindre lasarett, före- trädesvis odelade. I vissa fall har uppdelningen modifierats med hänsyn till den omfattning i vilken röntgenarbete förekommer. Centraldispensärer och sanatorier redovisas särskilt. Den ifrågavarande uppdelningen av sjukhusen återfinnes i tabell 3. Siffrorna återgives med den största reservation på grund av att materialet givits en uppdelning, som ur statistiska synpunkter är allt för långt gående.

I den mån tabellen över huvud taget tillåter några slutsatser visar den, att

• Sida 202
•  Original

Tabell 3. Antal sjukdagar under en 2-årsperiod per befattningshavare. Olika kategorier sjukhus

Sjuksköterskor Biträden

Röntgen- o. radium- avdeln.

Labora- Vårdav— torier delningar

Röntgen- Labora- Vårdav-

0. radium- . . av d eln. toner delningar

Stockholm ................ 32'7 29'7 29'1 435 400 Göteborg ................. 25'6 20'9 12'6 32'6 127 Övriga landet 19'2 20'5 16'9 28'1 23'6 19'4 23'0 15'6 15'9 25'6 27'9 14'9 34'0 30'8 23'0 26'1 20'2 13'2

sjukligheten vid de stora sjukhusen i Stockholm och Göteborg i stort sett är högre än vid sjukhusen inom de övriga delarna av landet. Det förefaller som skulle sjuk- ligheten på röntgen- och radiumavdelningarna vara större än å laboratorierna och även större än å vårdavdelningarna. Till denna fråga återkommer framställ- ningen i det följande.

Undersökningens huvudresultat är sammanförda i tabell 4. För att erhålla tal behäftade med så små medelfel, som det begränsade materialet medger, har sjukhusen i denna tabell endast delats i två grupper, nämligen sjukhus i de två största städerna och sjukhus i övriga landet. Uppgifterna för sanatorier och dispensärer torde vara mycket osäkra på grund av det ringa antal befatt- ningshavare, som ingår i dessa grupper.

Tabell 4. Antal sjukdagar under en 2-årsperiod per befattningshavare vid vissa sjukhus. Standardiserade sjuktal

Sjuksköterskor Biträden

Röntgen- Labora- Vårdav- Röntgen- Labora- Vårdav-

o. radium- avdeln.

o. radium-

avdeln. toner delningar torier delningar

Sjukhus i Stockholm 0.

Göteborg ............... 31'6 22'9 38'7 -— 35'6 Sjukhus i övriga landet. . . . 22'0 17'8 28'9 — 17'4 Sanatorier o. dispensärer .. 180 252 41'8 — 18'7

Totalt 24'3 24'0 20'2 33'2 25'7 23'6

Såsom framgår av tabellen har olikheterna i åldershänseende eliminerats genom att sjuktalen standardiserats. Ser man att börja med på uppgifterna för hela landet finner man att befattningshavarna å röntgen- och radiumavdel- ningarna företer en översjuklighet i jämförelse med de å vårdavdelningarna an- ställda. För sjuksköterskorna uppgår översjukligheten till ungefär 20 %. Rönt— gensköterskorna uppvisar sålunda ett antal sjukdagar per befattningshavare

• Sida 203
•  Original

under en tvåårsperiod, vilket uppgår till 24,3 medan motsvarande tal för vård- avdelningarna är 20,2. Denna differens är att anse såsom signifikant.

Går man till biträdespersonalen är översjukligheten mera markerad. Medan röntgenbiträdena har ett antal sjukdagar av icke mindre än 33,2 per befattnings- havare och tvåårsperiod utgör motsvarande antal för biträdena å vårdavdel- ningarna endast 23,6; även denna differens är signifikant. Här föreligger en översjuklighet av omkring 40 %.

Såsom nämnts är de konstaterade differenserna signifikanta. Den rådande översjukligheten på röntgen- och radiumavdelningarna belyses närmare av det förhållandet att såväl sjuksköterskornas som biträdenas högre sjuklighet går igenom hela materialet även vid en i förhållande till materialets begränsade om- fattning detaljerad uppspaltning. Sålunda kan hänvisas till tabell 3, i vilken sjuk- husen delats upp på icke mindre än 5 grupper (centraldispensärer och sanatorier är här ej medtagna). Genomgående i var och en av grupperna företer röntgen- sköterskorna och röntgenbiträdena högre sjuklighet än motsvarande kategorier befattningshavare å vårdavdelningarna.

Går man till sjukhusen i de två största städerna, är röntgensköterskornas över- sjuklighet än mer markerad än i fråga om genomsnittet för hela landet. Jämväl i fråga om sjukhusen för de övriga delarna av landet föreligger en översjuklighet, som är minst lika stor som genomsnittet uppvisar. Sanatorierna uppvisar emeller- tid det motsatta förhållandet. Å centraldispensärerna finnes inga vårdavdel- ningar att jämföra med.

Biträdespersonalen ger egendomligt nog en bild, som är i många avseenden annorlunda. För hiträdena i Stockholm och Göteborg, vilkas sjuktal genomgående ligger högt, är skillnaden liten mellan röntgen- och radiumavdelningar å ena Och vårdavdelningar å den andra sidan. Desto större blir dessa skillnader vid sjuk- husen i övriga delar av landet. Röntgenbiträdena å sanatorier och disprensärer visar den största över huvud taget i tabellen noterade sjukligheten.

.]ämväl laboratorierna företer översjuklighet. I fråga om sjuksköterskorna är översjukligheten ä laboratorierna fullt ut lika stor som på röntgen- och radium- avdelningarna. Dä det gäller biträdespersonalen åter, är skillnaden obetydlig. Detta förhållande kan utgöra ett belägg för riktigheten av vad Sjuksköterske- föreningen anfört rörande det ansträngande arbetet å laboratorierna. Biträdes- personalen å dessa har nämligen företrädesvis sådant enkelt arbete som diskning o. dyl. På grund av att antal-et befattningshavare å laboratorierna är betydligt mindre än å röntgen- och radiumavdelningarna har någon uppdelning på sjuk- hus av olika natur icke gjorts i tabell 4.

Materialets litenhet medger blott en grov uppdelning på åldersklasser. Älderns inflytande på röntgenpersonalens översjuklighet framgår av tabell 5.

Inom praktiskt taget varje enskild åldersklass är sjukligheten å röntgen- och radiumavdelningarna högre än å vårdavdelningarna. Det bör anmärkas, att uppgifterna rörande den totala sjukligheten för samtliga befattningshavare icke

• Sida 204
•  Original

Tabell 5. Antal sjukdagar under en 2-årsperiod per befattningshavare

Åldersfördelning.

Sjuksköterskor Biträden

Röntgen- o. radium- avdeln.

Labora- Vårdav- torier delningar

Röntgen- Labora- Vårdav-

0. radium- . . av deln. toner delmngar

—19 ................... —- — —— — — 16'7 20—24 ................... — — — 31'2 18'6 20'8 25—29 ................... 16'9 24'1 12'5 31.1 23'0 17'8 30—34 ................... 226 155 16'2 27'4 28'0 181 35—39 ................... 32'4 21'0 19'3 26'8 20'0 26'6 40—44 ................... 21'7 26'1 204 337 330 255 45 o. därutöver ........... 24'7 34'6 27'6 40'6 29'6 322

Summa 24'2 22'8 20'2 322 254 23'6

är desamma som återgivits i den föregående tabellen, där talen varit standar- diserade i syfte att eliminera åldersskillnaderna.

Man frågar sig om röntgenpersonalens översjuklighet är föranledd av att sjuk- domsperioderna är längre eller om den orsakas av tätare återkommande sjuk- domsfall. I tabell 6 återgives antalet sjukdagar per sjukperiod för befattnings- havare å de olika avdelningarna.

Tabell 6. Antal sjukdagar per sjukperiod och befattningshavare

Sjuksköterskor Biträden

Totaltinkl. Totaltinkl. Övriga sanatorier Stockholm Övriga sanatorier

. h . landet 0. dlspen- ..OC landet 0. dispen- särer Goteborg särer

Avdelningar Stockholm och Göteborg

Röntgen- o. radiumavdel-

ningar ................. 10'6 18'4 14'1 ll'l 12'2 12'4 Laboratorier .............. —— — 12' 8 — —— 12' 7 Vårdavdelningar .......... 11'9 15'9 14'2 10'5 9'4 10'1

Vid bedömandet av tabell 6 bör här att börja med erinras om att sjukdoms- fall, som haft större längd än 180 dagar, helt frånräknats. På grund av sin längd skulle dessa sjukdomsfall ha vägt allt för tungt i det föreliggande begränsade materialet.

Uppgifterna för hela landet visar, att sjukperiodens genomsnittliga längd för röntgensköterskor uppgår till 14,1 dagar, medan den å vårdavdelningarna är 14,2. Här föreligger med andra ord praktiskt taget ingen skillnad. Den över- sjuklighet, som noterats för röntgensköterskorna, måste sålunda vara föranledd av större antal sjukperioder. Att så förhåller sig framgår även av följande uppgifter. Antalet sjukperioder för samtliga röntgensköterskor utgjorde 1,7 per befattnings-

• Sida 205
•  Original

havare under tvåårsperioden, medan motsvarande tal för vårdavdelningarna upp-— gick till 1,4.

Biträdespersonalen uppvisar icke identiska förhållanden. Det framgår, att under tvåårsperioden antalet sjukdagar per sjukperiod för röntgenbiträdena upp- gick till 12,4. Å vårdavdelningarna åter utgjorde det 10,1. Röntgenbiträdena har alltså längre sammanhängande sjukperioder, ehuru skillnaden dock icke är sär- skilt påfallande. Röntgenbiträdenas översjuklighet kan emellertid icke helt för- klaras på detta sätt. Jämför man sjukperiodernas antal per befattningshavare, finner man att röntgenbiträdena har ett antal om 2,6, medan motsvarande tal å vårdavdelningarna är 2,3. Röntgenbiträdena .uppvisar sålunda såväl längre som oftare återkommande sjukperioder än vårdbiträdena.

Det visar sig att sjukperioderna är kortare i de båda största städerna än inom övriga delar av landet. Detta förhållande ger sig till känna särskilt för sjuk— sköterskorna och gäller såväl röntgen- och radiumavdelningarna som vårdav- delningarna. Då emellertid sjukligheten i de båda nämnda städerna är större än vid sjukhusen inom övriga delar av landet framgår härav att sjukdomsfallen i storstäderna måste vara väsentligt oftare återkommande än på de övriga sjuk- husen. Det här påpekade gör sig icke lika starkt gällande för biträdespersonalen. Där är olikheterna tämligen små. Vårdavdelningarna i de båda största städerna uppvisar till och med något längre sjukperioder än i övriga landet.

Det har redan nämnts att Sjuksköterskeföreningen i sin skrivelse såsom skäl för en förkortad arbetstid för befattningshavare å röntgen- och radiumavdelningar åberopat onormala blodvärden. Utredningen har såsom berörts med hänsyn här- till inhämtat uppgifter från Radiofysiska institutionen rörande de anställdas blod- värden. Resultaten av undersökningen rörande blodvärdesförändringarna återgives i tabell 7.

Tabell 7. Befattningshavare å röntgen- och radiumavdelningar fördelade med

hänsyn till blodvärdesförändringar

Blodvärden

Normala Onormala Saknas

Sjuksköterskor

Antal befattningshavare utan sjukdagar ..... » » med

Biträden Antal befattningshavare utan sjukdagar ..... » » med

• Sida 206
•  Original

Såsom framgår av tabellen har i detta personalmaterial i röntgen- och radio- aktivt arbete ca 60 % av de undersökta personerna blodförändringar av ifråga— varande slag under undersökningsperioderna. I ett icke publicerat normalmaterial omfattande personal vid sjukvårdsanläggningar från hela landet och som är tidsförskjutet ett år med hänsyn till arbetstidsutnedningens undersökning uppgår hos kvinnorna frekvensen av motsvarande blodhilder till ca 15 % d. v. s. 1/4 av frekvensen hos personalen i röntgen- och radiumarhete.

Undersökningen har inom utredningen icke ansetts böra göras så pass i de- talj gående att ett eventuellt samband mellan sjuklighet och blodvärdesföränd- ringar blir belyst. Detta skulle nämligen ha medfört ett betydande merarbete. Materialet har emellertid överlämnats till tillsynsavdelningarna vid Radiofysiska institutionen där en fortsatt bearbetning eventuellt kommer att ske bl. a. i nämnda syfte.

Undersökningens huvudresultat kan sammanfattas sålunda. Sjukligheten bland personalen å röntgen- och radiumavdelningarna är högre än bland personalen å vårdavdelningarna. Detta förhållande ger sig till känna såväl i fråga om sjuk- sköterskor som biträden. Huruvida utvecklingen under de senare åren varit orsaken härtill, därom säger undersökningen intet; den har ej heller varit upp- lagd för att belysa detta.

Sjuksköterskorna å laboratorierna företer samma översjuklighet som röntgen- sköterskorna. För biträdespersonalen är översjukligheten mindre markerad.

• Sida 207
•  Original

Redogörelse för undersökning angående arbetstidens längd för operationssköterskor

av Inga Holmbäck

År 1952 hade av Svensk sjuksköterskeförening gjorts en summarisk undersök- ning av operationssköterskornas arbetstid för att fastställa huruvida denna grupp hade en mer omfattande arbetsbörda än andra sjuksköterskekategorier.

Materialet till denna undersökning byggde på uppgifter från samtliga de 227 lasarett, lasarettssjukhus och sjukstugor i landet med anställda operations- sköterskor, som finnas upptagna i Medicinalstyrelsens statistik över »Allmän Hälso- och Sjukvård» för år 1950, sid. 70—87. Frågeformuläret gällde operations- sköterskornas jour-, beredskapstjänst- och övertid under 4. kvartalet 1951 och ]. kvartalet 1952.

Då denna undersökning icke kunde anses bygga på ett tillförlitligt statistiskt material, eftersom det endast gällde vinterhalvåret, måste den utvidgas, vilket skedde genom att ett nytt frågeformulär utsändes i januari 1953. Detta formulär —— som avsåg såväl de ovan nämnda kvartalen som 2. och 3. kvartalen 1952 — tillställdes 60 av de ovannämnda 227 lasaretten etc. Dessa 60 inrättningar hade ej besvarat det första frågeformuläret eller besvarat det ofullständigt.

De godtagbart besvarade formulären från dessa båda omgångar har utgjort grunden för den nu föreliggande undersökningen.

Hela detta material behövde emellertid inte bearbetas; för att få ett tillfreds- ställande resultat var det nog att bearbeta en genom godtagbar sampling uttagen grupp, 30 % av hela antalet operationssköterskor.

Tillvägagångssättet vid detta urval har varit följande:

1. Det totala antalet operationssköterskor för vilka uppgifter lämnats för de två första kvartalen var 681. För de två senare kvartalen är motsvarande siffra 300. . Det material som uttogs, 30 % av dessa grupper, uppgår för 4. kvartalet 1951 och 1. kvartalet 1952 till 205, för 2. kvartalet 1952 till 98 och för 3. kvartalet 1952 till 100. . Ett kortregister upprättades över samtliga sjukhus, lasarett och sjukstugor i landet. . Inrättningarna uppdelades i kategorier sålunda: I) Inrättningar med 1—4 anställda operationssköterskor; II) med 5—9; III) med 10—14; IV) med 15— 19; V) med 20—24; VI) med 25—29; och VII) med 30 och flera. . Kortregistret sorterades efter kategorier. . Exakta antalet operationssköterskor inom varje kategori räknades. . Varje kategoris procentuella andel i massan beräknades. . Ett nytt kortregister upplades över samtliga operationssköterskor inom varje kategori. . Varje kortbunt i det nya registret blandades mycket väl, varefter ur varje kategori drogs så många sjuksköterskekort, att deras summa operationsskö— terskor uppgick till det för kategorin i fråga uträknade procenttalet (enl. p. 7.). På detta sätt erhölls det antal sjuksköterskor som angives i p. 2 och enligt följande schema:

• Sida 208
•  Original

S:a

100 %

30 % 48 34 32

96 29

681 205

42 54 13 16 33

10. över dessa sjuksköterskor uppgjordes sedan ett nytt kortregister, ett kort för varje operationssköterska. Alla dessa sjuksköterskor utgjorde sedan sekun- därmaterialet och ingår alltså i de fyra bifogade tablåerna. De sjukhus som äro representerade i sekundärmaterialet äro följande:

1. För 4:de kvartalet 1951 och 1:sta kvartalet 1952.

Sahlgrenska sjukhuset, Göteborg

Lunds lasarett Södersjukhuset, Stockholm

Akademiska sjukhuset, Uppsala Sabbatsbergs sjukhus, Stockholm Allmänna sjukhuset, Malmö Karolinska sjukhuset, Stockholm Serafimerlasarettet, Stockholm Jönköpings lasarett

S:t Görans sjukhus, Stockholm

Örebro lasarett Gävle lasaret Borås lasarett Linköpings lasarett Kristianstads lasarett Falu lasarett Sundsvalls lasarett Mörby lasarett Eskilstuna lasarett östersunds lasarett Vänersborgs lasarett Karlstads lasarett Mölndals lasarett Skellefteå lasarett örnsköldsviks lasarett

Falköpings lasarett Norrköpings lasarett Halmstads lasarett

Umeå lasarett Karlskrona lasarett Hälsingborgs lasarett

Karlskoga lasarett

Kalmar lasarett Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn, Stockholm S:t Eriks sjukhus, Stockholm Västerås lasarett

Uddevalla lasarett Lidköpings lasarett Södertälje lasarett Kristinehamns lasarett Västerviks lasarett Hudiksvalls lasarett Allmänna BB, Stockholm Luleå lasarett

Eksjö lasarett Hässleholms lasarett Ängelholms lasarett Nyköpings lasarett Simrishamns lasarett Norrbackainstitutet, Stockholm Mariestads lasarett Visby lasarett Köpings lasarett Gällivare lasarett Kullbergska sjukhuset, Katrineholm Söderköpings lasarett Alingsås lasarett Arvika lasarett Ljusdals lasarett

Sala lasarett Bollnäs lasarett Haparanda lasarett Sollefteå lasarett Löwenströmska lasarettet, Sthlms ]. Vadstena lasarett Ljungby lasarett Finspångs lasarett Kalix lasarett

Växjö lasarett Nässjö lasarett Trelleborgs lasarett Ystads lasarett Varbergs lasarett

• Sida 209
•  Original

Ludvika lasarett Söderhamns lasarett Lysekils lasarett Landskrona lasarett Garnisonssjukhuset, Skövde Filipstads lasarett Oskarshamns lasarett Borgholms lasarett Åmåls sjukstuga

2. För 2:dra och 3:dje kvartalen 1952.

Södersjukhuset, Stockholm Serafimerlasarettet, Stockholm S:t Görans sjukhus, Stockholm S:t Eriks sjukhus, Stockholm Sahlgrenska sjukhuset, Göteborg Mörby lasarett Västerås lasarett

Borås lasarett Örnsköldsviks lasarett

Umeå lasarett Södertälje lasarett Nyköpings lasarett Hässleholms lasarett Skellefteå lasarett

Smedjebackens lasarett Vanföreanstalten, Göteborg Långshyttans sjukstuga, Kopparbergs ]. Nora sjukstuga, Örebro ].

Vimmerby sjukstuga

Strömstads lasarett Falkenbergs lasarett östhammars lasarett Karlshamns lasarett

Flens lasarett

Smedjebackens lasarett Norrbackainstitutet, Stockholm Apelvikens kustanstalt

Kustsanatoriet i Barkåkra Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn, Stockholm Sabbatsbergs sjukhus, Stockholm Landskrona lasarett Mariestads lasarett Allmänna BB, Stockholm Lysekils lasarett Simrishamns lasarett

Vanföreanstalten, Göteborg Garnisonssjukhuset, Skövde

Anmärkningar: Att inte flera sjukstugor äro representerade bland urvalet beror på att de flesta sjukstugor har en husmor som tillika tjänstgör som operationssköterska. Då hon är placerad i lönegrad 17, har hon ingen ersättning för övertidstjänstgöring och ingår således icke i materialet.

Kategorien operationssköterskor utan någon som helst jourtjänstgöring (i tablåerna under rubriken 0 tim-, jour— och beredskapstjänst) representerar specialfall, då det en- dast är på de allra största sjukhusen, som det förekommer särskild nattpersonal på vissa operationsavdelningar.

Det stora antal jourtjänstgöringstimmar (under rubriken 451 och över) som före— kommer i tablåerna härrör nästan uteslutande från de mindre sjukhusen och sjuk-

stugorna.

Stockholm den 25 februari 1953.

• Sida 210
•  Original

Bihang till Bilaga VI.

Genom Svensk sjuksköterskeföreniug gjord utredning angående operationssköterskornas jour-, beredskaps- och övertid 4:e kvartalet 1951.

Jour- och beredskapstjanst (i timmar) Summa övertid

Övertid 1—150 151—250 251—350 351—450 451 0. över (i timmar)

S:a timmar S:a timmar S:a timmar S:a timmar S:a timmar S:a timmar total Ant Ant s.a .. . . .. . . bet' . . . . . . . bet .. . . övert overt jourtj overt jourtj övert jourtj övert jourtj overt jourtj overt ]Oul'lj tim O. 368 2576 3224 2158 —

1—50. . . 7 905 11 933 17 295 16'9 51—75. . 883 440 2 269 64'7 76—100. . _— 384 1 088 87'3 101—150. 253 — 589 117'4 151—över . . . . 253 615 208'5

Total summa jourtj- timmar 11 870 24 014 205 4 580 223

Me— Medeltal S:a S:a delt jourtj- bef j-tj-t j-tj-t timmar 79'3 207'2 289'5 399'5 558'5 205 61398 299'5

* Antal befattningshavare.

” Denna kategori op.-sköterskor utan jourtjänstgöring äro representanter för Karolinska sjukhuset och Södersjukhuset, där det finns särskild nattpersonal på vissa operationsavdelningar.

• Sida 211
•  Original

Genom Svensk sjuksköterskeförening gjord utredning angående operationssköterskor-nas jour-, beredskaps- och övertid

l:a kvartalet 1952.

Jour- och beredskapstjänst (i timmar)

Övertid 0 1—150 151—250 251—350 351—450 451 0. över

(i timmar)

S:a timmar S:a timmar S:a timmar S:a timmar S:a timmar S:a timmar Ant Ant Ant

.. .. . . .bef . .bef .. . .bef- .. overt Jourtj overt jourtj övert jourtj övert jourtj övert jourtj overt jourtj

O. . . . . .. 257 384 3 307 2 821 968 1—50. . . 2 007 5 820 9 261 8 839 16 764 51—75. . 154 612 1773 784 1809 76—100. . — 165 253 1 000 1 115 101—150. . . . . 38 — 861 404 —

151—över . . . . — — — 1693

Total summa jourtj- timmar 22 349 205 5 091 24-55

Me—

Medeltal S:a S:a (13.13 jourtj— bef j-tj-t ] ] timmar 81'9 1994 29115 401'4 545'1205 61089 2990

¹ Antal befattningshavare. * Denna kategori op.-sköterskor utan jourtjänstgöring äro representanter för Karolinska sjukhuset och Södersjukhuset, där det finns särskild nattpersonal på vissa operationsavdelningar.

• Sida 212
•  Original

Genom Svensk sjuksköterskeforening gjord utredning angående operationssköterskornas jour-, beredskaps- och övertid

2: a kvartalet 1952.

Jour- och beredskapstjänst (i timmar) Summa övertid

Övertid 1—150 151—250 251—350 351—450 451 0. över

(i timmar)

S:a timmar S:a timmar S:a timmar S:a timmar S:a timmar A t S:a timmar tgjål n . -

. . .. . . . . . . . . bef . . övert övert jourtj overt jourtj övert jourtj övert jourtj övert jourtj övert jourtj tim

¹ 075 2 400 606 0 —

. . . . . . . 1551 5104 6134 952 159 51—75 ....... — 318 1 036 251 62'8 76—100 ...... — 1 008 328 82'0 101—150 ..... — 135 135'0 151—över . . . . 1287 152 1520

Totalsumma jourtj- timmar 10 071 98 1818 1811

Me-

Medeltal S:a S:a delt jourtj- bef j-tj-t j-tj—t timmar 64'2 218'8 3008 4035 5924 98 31396 3204

' Antal befattningshavare. ? Denna kategori op.-sköterskor utan jourtjänstgöring äro representanter för Karolinska sjukhuset och Södersjukhuset, där det finns särskild nattpersonal på vissa operationsavdelningar.

• Sida 213
•  Original

Genom Svensk sjuksköterskeförening gjord utredning angående operationsskölerskornas jour-, bcredskaps- och övertid

3: e kvartalet 1952.

Jour- och beredskapstjänst (i timmar)

Övertid 1—150 151—250 251—350 351—450 451 0. över (i timmar)

S:a timmar S:a timmar S:a timmar S:a timmar S:a timmar S:a timmar

Ant Ant . . . . bef . . . . . . bef . . övert jourtj övert Jourtj övert jourtj övert jourtj övert jourtj övert jourtj

().. 134 684 1403 2424 1212 1—50. . . .. . 453 2 904 5186 5 751 3 393 51—75. . .. .. 27 250 557 812 1564 76—100. ..... — 197 — — 495 101—150 ..... —— 2 576 151—över . . ..

Total summa jourtj -

timmar 100 2365 23”?

Me- Medeltal S:a S:a delt jourtj- bef j-tj—t j-tj-t timmar 68'2 2242 2963 4085 660'0100 30876 308'8

¹ Antal befattningshavare.

* Denna kategori op.-sköterskor utan jourtjänstgöring äro representanter för Karolinska sjukhuset och Södersjukhuset, där det finns särskild nattpersonal på vissa operationsavdelningar.

• Sida 214
•  Original

Bilaga VII.

PM angående vissa till arbetstidsntredningen ingivna förslag till yrkes- grupper, vilka bör erhålla arbetstidsförkortning

Såsom framgått av kap. XIII i betänkandet bygger utredningen sina överväganden angående behovet av partiella arbetstidsförkortningar på de undersökningar som 1942 års semesterkommitté utförde. Det har ansetts nödvändigt att i vissa avseen- den komplettera dessa undersökningar. I detta syfte har utredningen tillskrivit samtliga fackförbund med anhållan om förslag på arbetstagaregrupper i behov av arbetstidsförkortning. Utredningen underströk härvid i skrivelsen till de olika fackliga organisationerna, att dessa hade att bedöma behovet av arbetstidsförkort- ning et'tcr mycket restriktiva grunder.

1942 års semesterkommittés undersökning grundade sig i allt väsentligt på förslag som infordrats från de olika yrkesinspektörerna. Utredningen har gjort en hänvändelse till dessa och anhållit att de ville framlägga förslag på arbets- tagaregrupper som kan ha tillkommit under den mellantid som förflutit sedan vederbörande yrkesinspektör senast yttrade sig.

I det efterföljande lämnas en sammanställning av de förslag, som framlagts av fackförbunden och yrkesinspektörerna och som icke behandlats i semester- kommitténs förut nämnda betänkande; i ett par fall har dock av särskilda anled- ningar gjorts undantag från denna regel. En fullständig förteckning över de arbetstagaregrupper som från olika håll föreslagits erhålla arbetstidsförkortning återfinnes i det bihang, som är fogat till denna bilaga. Av bihanget framgår även vilka som framlagt förslag om arbetstidsförkortning. I den mån förslagen avser arbetstagaregrupper som behandlats av semesterkommittén hänvisas till dennas betänkande (SOU 1945: 59).

I den efterföljande redogörelsen medtages vidare icke sådana arbetstagare- grupper, vilka omfattas av utredningens förslag, exempelvis olika grupper skift- arbetare. De förhållanden, varunder dessa arbetstagaregrupper arbetar och anled- ningarna till att gruppen föreslås erhålla förkortad arbetstid, framgår av redo- görelserna i själva betänkandet.

A. Ugnsarbetare vid tegelbruken

Svenska fabriksarbetareförbundet föreslår, att ugnsarbetare inom tegelin- dustrien bör erhålla förkortad arbetstid. Som motiv för förslaget anför förbundet följande. Ugnsarbetet vid tegelindustrien är såväl tungt som besvärande dels genom fysisk ansträngning och dels genom den värme, som förekommer vid in- och uttagning av tegel i tegelugnar. Ugnsarbetarna vid tegelbruk får utföra sitt arbete växelvis vid ugnen där stark värme förekommer samt i det fria vilket medför ständiga och starka temperaturväxlingar varvid arbetarna utsåttes för hälsorisk. Antalet arbetare uppgår till 900—1 000.

Byggnadsämnesförbundet har yttrat sig i anledning av förslaget om förkortad arbetstid för ugnsarbetare vid tegelbruken. I fråga om arbetets natur anför förbundet att börja med följande. Med ugnsarbetare avses inom tegelindustrien de arbetare, som sysselsättes med »insättning» och »uttagning» av tegelvaror i bränn— ugnarna. Bränningen, som omhänderhaves av brännaren, sker i flam- eller ring- ugnar. De moderna s. k. tunnelugnarna är ännu sällsynta vid tegelbruken. Flam- ugnarna är periodiskt uppvärmda ugnar, d. v. s. de tändes och släckes vid varje bränning, som tar 8—10 dagar från insättning till uttagning. Kontinuerligt upp-

• Sida 215
•  Original

värmda är däremot ringugnarna, där allt efter som råtegel blir insatta resp. färdigbrända brännzonen flyttas.

Byggnadsämnesförbundet anför vidare, att påståendet att ugnsarbetet skulle utföras under stark hetta numera saknar grund. Inskjutningsarbetet sker sedan ugnen är tömd och avsvalnad och arbetaren kan icke i nämnvärd grad besväras av värme. Numera har effektiv ventilation ordnats och varmluften från ugnarna suges medels elektriska fläktar ut och tillgodogöres för torkning av råtegel. Ej heller vid uttagningen kan man tala om besvärande värme på arbetsplatsen vid ugnarna. Medeltemperaturen på arbetsplatsen motsvarar i allmänhet vanlig rums- temperatur. Högre temperaturer förekommer endast tillfälligtvis under den varmaste tiden på sommaren, då den vid en del tegelbruk kan uppgå till 35—40 grader. Endast undantagsvis förekommer högre temperatur. Ugnsarbetet är vid flera företag en eftersökt syssla på grund av att detsamma sker inomhus vid be- haglig värme och föredrages särskilt vintertid av arbetarna framför utearbetet.

Ugnsarbetet kan sålunda enligt Byggnadsämnesförbundets uppfattning i regel ej anses vara mera påfrestande än annat arbete vid tegelbruk eller grovarbete över huvud taget. Under de senaste åren har mycket gjorts för att göra ugns- arbetet lättare. Sålunda utföres transporterna numera i stor utsträckning med lättmanövrerade kärror. Den ordinarie arbetstiden är 48 timmar i veckan. Skift- arbete förekommer endast vid ett fåtal tegelbruk då det gäller ugnsarbete. I dessa fall är fråga om tvåskiftsarbete på dagtid.

I fråga om verkningarna av en arbetstidsförkortning för ugnsarbetarna vid tegelbruken tillägger Byggnadsämnesförbundet följande. En förkortning av arbetstiden för ugnsarbetarna skulle ur produktionsteknisk synpunkt medföra stora svårigheter. Vid tegelbruken ingår nämligen ugnsarbetarna som ett viktigt led i produktionskedjan. Skulle ugnsarbetarnas arbetstid avkortas, innebure detta ett allvarligt störande moment i produktionen såväl före som efter ugnsarbetet. Man kan med säkerhet utgå från att även samtliga övriga tegelbruksarbetare i så fall skulle komma att kräva förkortad arbetstid.

B. Vissa arbetare inom stenindustrien

Svenska stenindustriarbetareförbundet har föreslagit att stenhuggare som arbe- tar inom stor- och finstens- samt granitslipningsindustrierna med planhuggning och huggning med tryckluftmaskiner samt arbetare, som är sysselsatta med torr- slipning, jämte blästrare, bör komma i åtnjutande av arbetstidsförkortning. Så- som motiv för förslaget anför förbundet följande. Stenhuggare som arbetar inom stor- och finstens- samt granitslipningsindustrierna har att utföra sitt arbete under många gånger besvärliga förhållanden. Vid arbete med planhuggningsmaskiner bearbetas ofta stora block, varvid stenhuggaren för maskinen, som är angjord på ett stativ över stenen. Maskinen förorsakar en kraftig dammutveckling, vilken givetvis kan elimineras genom utsugningsanordningar vilket även skett i viss utsträckning. Genom maskinens vibrationer förorsakar densamma en skakning i arbetarnas armar. Då det gäller de mindre huggmaskinerna är vibrationen ener- verande för stenhuggare.

över förslaget har Stenindustriens arbetsgivareförbund yttrat sig. Man in- delar från arbetsgivaresidan de föreslagna grupperna i tre, nämligen i stenhug- gare sysselsatta med planhuggning och huggning med tryckluftmaskiner, arbetare sysselsatta med torrslipning och blästrare.

I fråga om stenhuggare, sysselsatta med planhuggning och huggning med tryckluftmaskiner, anför Stenindustriens arbetsgivareförbund följande. De maski- ner som användes bygger på principen att i större eller mindre utsträckning

• Sida 216
•  Original

ersätta den mänskliga arbetskraften. Den väsentliga skillnaden mellan de större maskinerna (planhuggningsmaskinerna) och de mindre är den, att de större erfordrar ett med fjädrande handtag försett stativ, som möjliggör deras inställ- ning på lämplig arbetshöjd. Därjämte är de större maskinerna kombinerade med en utsugningsanordning, som möjliggör att åtminstone det för arbetaren be- svärande dammet avlägsnas.

De mindre maskinerna, fortsätter Stenindustriens arbetsgivareförbund, de s.k. bildhuggerihamrarna, som icke är så dammalstrande, har sedan en följd av år begagnats inom granitslipningsindustrien, där arbetsstyckena merendels är av mindre format och ofta tidigare på ett eller annat sätt bearbetade maskinellt. Dessa maskiner användes även bl. a. för kantmejsling. Större maskiner har huvudsakligen kommit till användning inom stor— och finstensindustrien, där det gällt att från större råblock avlägsna det överskottsmaterial som behöver tagas bort för att få fram den avsedda produkten _ huvudsakligen planhuggning av större ytor, som sedermera eventuellt ytterligare skall bearbetas.

Från arbetsgivaresidan bestrides, att arbetet med dessa maskiner kan anses särskilt tungt. Tvärtom har enskilda arbetare ofta uttryckt sin belåtenhet över att ha kommit från det tunga arbetet då huggningen utfördes på det gamla sättet med hammare och pikmejsel. — I fråga om dammutvecklingen anses åt- gärder ha blivit genomförda eller håller på att genomföras, som innebär förbätt- ring. Man framhåller, att förbundet tror sig veta att resp. yrkesinspektörer funnit dem tillfredsställande för att undvika onödigt obehag för arbetarna.

Däremot kan det, fortsätter Stenindustriens arbetsgivareförbund, med något fog anföras, att maskinerna förorsakar vissa vibrationer som naturligtvis icke är utan obehag för arbetarna. Emellertid kan härvid nämnas, att de större maski- nerna på senare tid infästs i ställningen med gummibussningar som gör att vibrationerna ytterligare betydligt minskats. Obehagen är icke större beträffande dessa maskiner än beträffande maskiner av liknande art, som användes för borr- ning i berg och för utsprängning av erforderligt råmaterial inom dessa industrier. Dylika förekommer även vid andra arbeten exempelvis vid så gott som alla väg- och entreprenörsarbeten och liknande.

I fråga om torrslipningen anför Stenindustriens arbetsgivareförbund, att sli- parenas arbete i allmänhet bedrives i form av s. k. våtslipning. Endast undantags- vis förekommer torrslipning. Sådana fall omfattar dock allenast en bråkdel av den ordinarie arbetstiden för sliparena. Fråga är icke om tungt arbete och ej heller förekommer obehagliga vibrationer genom maskinen. I viss mån före- kommer naturligtvis dammutveckling men icke av sådan art att det vållar arbets— tagaren nämnvärt besvär.

Beträffande blästrare framhåller arbetsgivareförbundet, att dylikt arbete enligt yrkesinspektionens föreskrifter numera måste ske i lokaler, som försetts med särskilt kraftiga utsugningsanordningar för att förhindra att arbetet orsakar arbetarna allt för stort obehag och till yttermera visso har föreskrifter lämnats om särskild utrustning för blästrarna. Det förnekas icke, att arbetet trots detta är förenat med visst obehag. Det kan dock icke sägas vara något tungt arbete. Några maskinvibrationer som påverkar arbetaren är det icke fråga om. Bläst- ringsarbetets omfattning torde kunna uppskattas till högst 20 % av blästrarnas ordinarie arbetstid.

Stenindustriens arbetsgivareförbund kan icke finna, att bärande skäl anförts för förkortning av de här ifrågavarande arbetstagarnas arbetstid. Ur produk- tionstekniska synpunkter skulle en sådan förkortning åtminstone vad det gäller stenhuggare komma att medföra, att den återstående arbetsstyrkan icke kan få

• Sida 217
•  Original

avsedd sysselsättning, då de olika arbetsprocesserna hänger intimt samman med varandra.

Med hänsyn till att uppgifterna från Stenindustriens arbetsgivareförbund i flera avseenden avvek från vad Stenindustriarbetareförbundet angivit har utred- ningen givit den senare organisationen tillfälle yttra sig över vad arbets- givaresidan anfört i denna fråga. Härvid har Stenindustriarbetareförbundet framhållit följande. Förbundet kan icke dela arbetsgivareförbundets uppfatt- ning. att arbetet efter maskinernas införande ur olika synpunkter skulle ha förbättrats så att någon anledning till kortare arbetstid icke skulle föreligga. Stenindustriens arbetsgivareförbund erkänner, att vibrationerna icke är utan obehag för arbetarna. Enligt arbetarsidans uppfattning förorsakar dessa vibrationer stora besvär för arbetarna. Dessutom har arbetsgivareförbundet ej förnekat att blästringsarbetet är förenat med visst obehag samtidigt som man framhållit, att detta arbete icke tillhör de tyngre. Stenindustriarbetareförbundet anser att de obehag som hör samman med blästringsarbetet är en tillräcklig motivering för kortare arbetstid.

C. Plastarbetare m. fl.

Från yrkesinspektionens sida har framhållits, att handpressare vid plast— fabriker har ett tungt arbete. Med anledning av förslaget hemställde utredningen om ytterligare uppgifter rörande de arbeten som dessa arbetstagare hade att ut- föra. Härvid framhöll vederbörande yrkesinspektör, att förslaget om förkortad arbetstid för plastarbetare hade framförts av en yrkesunderinspektör. Vid en av yrkesinspektören gjord undersökning framgick det, att det tunga arbetet i huvudsak förekom vid handpressningsarbete, vilket emellertid numera var på av- skrivning. De flesta företag har maskinell matning (tryckluft) dels för att arbetet skall bli lättare och dels för att produktionen genom den maskinella mat- ningen avsevärt ökas. Det uppgives att handdrivna pressar numera icke till- verkas. Yrkesinspektören framhöll, att det med hänsyn härtill knappast före- låg anledning för utredningen att taga upp frågan om förkortad arbetstid för hand— pressare vid plastindustricn.

D. Arbetare i mejerier

Arbetare i mejerier omnämndes visserligen av semesterkommittén men har av Svenska handelsarbetareförbundet, där denna personal är organiserad, utförligt behandlats i en skrivelse till utredningen, varför motiv synes föreligga att be— röra de förhållanden, varunder personalen arbetar och som kan anföras till förmån för en arbetstidsförkortning.

Svenska handelsarbetareförbundet framhåller, att mejeripersonalen har ett hårt och jäktigt arbete, vartill kommer att arbetstiden är obekvämt förlagd och att risk föreligger för vissa sjukdomar. Arbetet består i stor utsträckning av distribution av mjölk och mejeriprodukter med utlastning och inlastning som väsentlig del av sysselsättningen. Under de bråda morgon- och förmiddagstim- marna är arbetstakten högt uppdriven. Arbetet främst vid storstädernas distri- butionsmejerier börjar mycket tidigt på morgonen. De tunga 50—litersflaskorna liksom också korgar och lådor med flaskmjölk måste ofta lyftas och delvis bäras. Detta gäller också vid avlastningen i butikerna, där mycket sällan några avlast- ningsanordningar över huvud taget finnes. Vid utlastning och inlastning vid mejerierna utsättes arbetarna för drag, som i synnerhet för de arbetare som ständigt sysselsättes med sådant arbete innebär allvarlig risk för ohälsa. Värk—

• Sida 218
•  Original

sjukdomar är mycket vanliga bland mejeriarbetarna. Antalet mejeriarbetare inom förbundet utgör 4 500.

I anledning av förslaget anför Livsmedelsbranschens arbetsgivareförbund bl.a. följande. Arbetet för mejeriarbetarna kan icke anses såsom mera hårt, jäktigt eller påfrestande än arbetet inom de flesta övriga industrier. Rationaliseringen av mejerihanteringen har medfört att ett stort antal mejerier nedlagts. I stället har tillkommit stora, modernt utrustade anläggningar, som mottar och behandlar mjölken för större distrikt. De oftast förekommande sysslorna för manliga mejeriarbetare är tömning av transportflaskor, in- och utvägning av mjölk, sköljnings- och rengöringsarbeten, passning av smörutbitningsmaskiner, skötsel av tillverkad ost, packning av smör i drittlar m. m. (Tillverkning av smör och ost omhänderhaves av särskilt skolad personal, som i regel är ansluten till Sveri- ges arbetsledareförbund.) Den alltjämt pågående moderniseringen och mekanise- ringen av mejeridriften har underlättat arbetet för mejeriarbetarna. Detta gäller särskilt arbetet med tömning av transportflaskor och olika transporter inom mejeriet m. m. Sådana arbeten som lyftning av transportflaskor har i stor ut- sträckning försvunnit sedan transportband och kärror samt speciella lyft- och tömningsanordningar tillkommit. I övrigt kan nämnas införandet av sådana arbetskraftsbesparande anordningar som exempelvis rostfria pasteurer, vilka kan rengöras på mekanisk väg, mekaniska ystningsmaskiner, osthissar etc.

De förbättrade transportanordningarna har medfört, framhåller Livsmedels- branschens arbetsgivareförbund, att manuell lyftning av 50—litersflaskor och lådor med flaskmjölk så gott som helt bortfallit. Beslut har fattats om en all- män standardisering vid landets mejerier av mjölkflaskornas storlek, varvid 50- litersflaskan skall avskaffas och större typer än flaskor rymmande 40 liter icke skall förekomma. S. k. backar med flaskmjölk innehåller 16 st. 1-litersflaskor, motsvarande en vikt inklusive emballage av ca 25 kg. I de fall, där tömning av transportflaskor alltjämt förekommer manuellt, utföres detta vanligen icke av mejeriarbetare utan av den s. k. intransportören. De är i stor utsträckning att betrakta som egna företagare.

Livsmedelsbranschens arbetsgivareförbund anser icke, att mejeriarbetarna är särskilt utsatta för sjukdomar. Snarare är de mindre utsatta för risker härvid- lag än arbetare inom de flesta andra branscher. Mejeriarbetet bedrives i rena, luftiga och dammfria lokaler. I författningar, exempelvis hälsovårdsstadgan och mejeristadgan, har givits ingående föreskrifter om hur arbetet skall bedrivas för att stränga hygieniska krav skall bli tillgodosedda. Personalen skall därjimte regelbundet på företagens bekostnad undergå läkarundersökning. Det har fram- hållits, att sjukfrekvensen bland mejeriarbetarna är låg samt att de sjukdomar som förekommer icke beror på arbetets natur utan på andra orsaker såsom indi— viduella anlag o. dyl.

Den ordinarie arbetstiden utgör enligt vad Livsmedelsbranschens arbetsgivare- förbund vidare uttalar 48 timmar per vecka varav sex timmar på sön- och 'Jelg- dagar. Den dagliga arbetstiden förlägges mellan kl. 5 och 18 å tid som är limp- ligast för företagets ändamålsenliga skötsel. Efter hand som modernisering och nybyggnad av mejerier fortskrider, blir arbete före kl. 6 allt mindre förekom- mande. I fråga om verkningarna av en arbetstidsförkortning framhålles, att det sannolikt skulle inträda en ytterligare höjning av mejeriernas omkostnader; där- igenom skulle ökade priser inträda på mejeriprodukter. Dessutom kan man med säkerhet utgå från att även arbetsledare och skolad mejeripersonal samt arbets- tagare inom jordbruket m. fl. skulle komma att kräva förkortad arbetstid. Livs-

• Sida 219
•  Original

medelsbranschens arbetsgivareförbund anser icke att den ifrågasatta minskningen av mejeriarbetarnas arbetstid är motiverad.

Utredningen har översänt skrivelsen från Livsmedelsbranschens arbetsgivare- förbund till Svenska handelsarbetareförbundet för erhållande av ytterligare upp- lysningar. Härvid har såsom ett komplement till vad Handelsarbetareförbundet anfört i sin första skrivelse meddelats följande. Den koncentration av verksam- heten som ägt rum har enligt Handelsarbetareförbundet gjort arbetet hårdare, oavsett dc mekaniska hjälpmedel som införts. 50-1itersflaskorna är alltjämt de vanligast förekommande transportflaskorna och torde komma att förbli det åt- skillig tid framåt. Vikten på s. k. backar med flaskmjölk varierar med hänsyn till att olika typer av backar användes men därtill kommer att ofta mer än en back hanteras åt gången. Vid avlastningen vid butikerna måste utköraren ofta bära backarna ganska lång sträcka, beroende på hur butikerna ligger i förhål- lande till närmaste körbana. Handelsarbetareförbundet bestrider, att tömningen av transportflaskorna i regel utföres av annan personal än mejeripersonalen. I fortsättningen framhålles, att arbetstiden för vissa arbetaregrupper i Stockholm börjar redan kl. 3, ehuru ansträngningar göres att så mycket som möjligt be- gränsa omfattningen härav. De meddelade föreskrifterna rörande mejerierna är avsedda att säkra hygienen därstädes. Åtgärderna tar i första hand sikte på att skydda varorna och att utgöra garanti för kunderna (: allmänheten). Även läkarundersökningen av arbetarna är i huvudsak dikterad härav, ehuru den naturligtvis i någon mån automatiskt blir en kontroll också på det allmänna hälsotillståndet och därför kan bidraga till att minska sjukfrekvensen. Handels- arbetareförbundet har gjort en undersökning rörande sjukstämplingsfrekvcnsen vid avdelningar, nämligen i Stockholm, Göteborg och Malmö, där medlemmarna uteslutande består av mejeripersonal. Härvid har gjorts en jämförelse med de avdelningar i samma städer, som består av lagerarbetare och chaufförer inom handeln i övrigt. Av undersökningen, som omfattat sex månader, framgår att fristämpling på grund av sjukdom uppgår till i genomsnitt 10,4 % i mejeriavdel— ningar mot endast 7,4 % i lagerarbetaravdelningar.

E. Arbetare inom sprängämnesindustrien

De förenade förbunden föreslår att hela gruppen arbetstagare inom spräng- ämnesindustrien erhåller förkortad arbetstid. Som motiv framhålles arbetets psykiskt pressande art och den obestridliga höjning av arbetstakten som skett under senare år.

Frågan om en förkortad arbetstid för denna grupp arbetstagare har även väckts vid förhandlingarna om kollektivavtal mellan Svenska arbetsgivareföre- ningens allmänna grupp och De förenade förbunden. Parterna har härvid enats om att utföra en medicinsk undersökning av orsakerna till vissa kroppsliga be- svär varöver arbetarna klagat. Denna undersökning väntas bli färdig före ut- gången av år 1954. I anledning härav har man från arbetsgivaresidan ansett sig böra avvakta denna undersökning, innan man uttalar sig om förslaget till förkortad arbetstid. Utredningen har därför icke ansett sig böra begära ytter- ligare upplysningar.

F. Arbetare sysselsatta med giftiga eller eljest

hälsofarliga ämnen Svenska fabriksarbetareförbundet anför att vissa arbetare inom kemiska tvätte- rier sysslar med trikloretylen, en synnerligen farlig vätska. Gruppen omfattar 100—200 arbetare. Vid ett kemiskt-tekniskt företag arbetas med panogen, som

• Sida 220
•  Original

är en mycket giftig kemikalie. Arbetarna är sysselsatta med detta arbete några månader, varefter de tillfälligtvis förflyttas och, för den händelse kvicksilverför- giftning kan konstrateras, annat arbete erhålles. Till arbetstidsförkortning föreslås förutom nyss nämnda grupper även arbetare som sysselsättes med framställning av hexamin, formalin och metanol som utvecklar starka gaser och verkar ut- torkande på slemhinnor. Vid tillverkning av pentaeritrit, tjära och ättika ut- vecklas starka gaser vid högre temperaturer. Vid lackkokerier användes vissa av de nyss nämnda produkterna, vilket även sker vid framställning av isolit- massa, där besvärande gasutveckling förekommer. Fabriksarbetareförbundet an- för att för vissa arbeten drives arbetet i treskift, där arbetstiden redan är be- gränsad till 42 timmar i veckan.

Svenska metallindustriarbetareförbundet framhåller, att en del grupper av dess medlemmar sysselsättes i hälsovådligt arbete. Särskilt framhåller förbundet arbetare sysselsatta med sandblästring, arbetare utsatta för risk att bli arsenik- förgiftade samt flertalet arbetare inom galvaniserings- och ackumulatorindustri- erna där risk för bly- eller kadmiumförgiftning föreligger. Svenska metallindustri- arbetareförbundet tillägger, att det kan ifrågasättas om icke alla som är anställda i sådana arbeten där yrkessjukdomsriskcr föreligger, som finnes angivna i yrkes- sjukdomslagen, bör ifrågakomma för en undersökning om behovet av arbetstids— förkortning. Förslag har även framlagts om förkortad arbetstid för blylödare. Från yrkesinspektionen har föreslagits förkortad arbetstid för arbetare utsatta för stendamm i allmänhet och för sprutmålare.

I anledning av förslagen om förkortad arbetstid för ovan nämnda arbetstagare- grupper vilka har det gemensamt att de samtliga sysselsättes med giftiga eller lik- nande ämnen, har utredningen inhämtat yttrande från Arbetarskyddsstyrelsen. Denna har i sin tur hört samtliga yrkesinspektörer och bergmästare. Arbetar- skyddsstyrelsen anför mera allmänt, att i regel sådana skyddsåtgärder kan vid- tagas som medför att arbetstagarna torde vara skyddade mot förekommande hälsorisker. Sålunda kan i många fall effektiv ventilation och utsugning anord- nas och i vissa fall arbetsprocessen förläggas till slutet system. Vid vissa slag av arbeten kan risken för ohälsa bemästras genom användande av andningsskydd. För undvikande av hälsoskador, anför Arbetarskyddsstyrelsen i fortsättningen, är det vidare av stor betydelse att arbetstagaren iakttar noggrann personlig hygzen samt omtanke och varsamhet i arbetet. Lämpligt urval av arbetstagare och en väl genomförd läkarkontroll såväl före som under anställningen är vidare åtgärder av stor vikt ur skyddssynpunkt.

I fråga om arbetare med risk för arsenikförgi/tning, anför Arbetarskyddssty- relsen, att risken anses kunna bemästras genom tekniska skyddsåtgärder, g(da personalrumsförhållanden samt noggrann personlig hygien. För undvikande av spridning av arsenikstoff torde i vissa fall finnas möjlighet att använda portions- förpackningar med endast det innehåll, som behövs i det särskilda fallet.

Arbetarskyddsstyrelsen anser att den risk för blyförgiftning som blylödare är utsatta för skall kunna bemästras genom lämpliga tekniska och hygieniska skydls- åtgärder, lämpligt anordnade personalrum, noggrann personlig hygien samt ar- forderlig läkarkontroll. I vissa fall får andningsskydd tillgripas.

Arbetare sysselsatta med framställning av hexamin, formalin och metanol kan enligt Arbetarskyddsstyrelsen skyddas i regel genom begagnande av slutna arbits- processer samt effektiv ventilation och utsugning. Viss risk för eksem förefinnes, varför noggrann personlig hygien förutsättes samt lämpligt urval av arbetstagare. Skada till följd av överkänslighet för visst ämne torde i regel ej kunna före- byggas genom arbetstidsförkortning.

• Sida 221
•  Original

Arbetare, som handskas med panogen, skall iakttaga de föreskrifter som med- delats till skydd mot kvicksilverförgiftning. Dessa föreskrifter anses bereda erforderligt skydd. Det förutsättes bl. a. att noggrann personlig hygien iakttages samt att viss kontinuerlig läkarkontroll äger rum.

Även arbetare, sysselsatta med pentaeritrit, tjära och ättika, kan skyddas genom tekniska och hygieniska skyddsåtgärder. Det fordras noggrann personlig hygien samt väl ordnade personalrum.

Hälsorisken för arbetare i lackkokerier anses kunna bemästras främst genom effektiva utsugnings- och ventilationsanordningar samt noggrann personlig hygien.

Arbetare, sysselsatta med framställning av isolitmassa kan beredas erforderligt skydd mot hälsorisker i detta arbete genom god allmän ventilation samt effektiva utsugningsanordningar.

Arbetare i ackzzmulatorfabriker kan erhålla skydd, därest de iakttar meddelade föreskrifter till skydd mot blyförgiftning. Det fordras noggrann personlig hygien, ändamålsenliga personalrum, god ordning och renhållning i arbetslokalerna samt regelbunden läkarkontroll.

I fråga om arbetare i vissa avdelningar av galvaniseringsfabriker anföres att de hälsorisker som förefinnes vid betning i syra, varmförzinkning samt galva- niska bad, innehållande cyanider, kromsalter m. m., anses kunna bemästras genom bl. a. effektiva ventilations- och utsugningsanordningar, personlig skydds- utrustning samt noggrann personlig hygien.

Arbetare vid kemiska tvätterier som handskas med trikloretylen kan enligt Arbetarskyddsstyrelsen i allmänhet beredas erforderligt skydd mot hälsoskador i detta arbete genom användande av apparater med separat utsugning, effektiv allmänventilation i arbetslokal samt undvikande av läckage. I vissa fall rekom- menderas läkarundersökning.

I fråga om arbetare utsatta för stendamm i allmänhet anför Arbetarskydds- styrelsen, att risken för skadeverkningar beror av ett flertal faktorer såsom dammcts beskaffenhet (kvartshalt eller partikelstorlek), expositionstid, arbetets natur och personlig disposition (t. ex. näs- eller munandning). Denna risk anses i allmänhet kunna bemästras genom tekniska skyddsåtgärder. Styrelsen anför så- som exempel härpå inbyggnad av arbetsprocessen, befuktning av materialet eller användande av andningsskydd. Vidare bör kontinuerliga dammätningar och effektiv läkarkontroll äga rum. För vissa slag av arbeten har föreskrivits läkar- undersökning före eller strax efter anställning samt periodiska läkarbesiktningar under anställningstiden. På en del områden, där nämnda hälsofara finnes, är skyddsfrågan ännu ej tillfredsställande löst, t. ex. inom stenindustrien. Med hän- syn till karaktären hos sjukdomen stendammlunga är det i allmänhet svårt att snabbt påvisa eller erhålla resultat av vidtagna åtgärder.

Sprutmålare anser Arbetarskyddsstyrelsen skall kunna, med iakttagande av de föreskrifter som meddelats till skydd mot hälsofara vid sprutmålning, få er- forderligt skydd.

G. Personal som manövrerar hamnkranar

Svenska kommunalarbetareförbundet anser det vara synnerligen angeläget, att personal som manövrerar hamnkranar erhåller en arbetstidsförkortning. Kran- personalens arbete bedrives under stark hets, då stuveriarbetarna som har ackordsarbete är beroende av att kranarbetet utföres så snabbt som möjligt. Arbetet är ansvarsfullt och påfrestande också i det avseendet att personalen måste iakttaga stor varsamhet för att undvika, att hamnarbetare råkar ut för olycksfall

• Sida 222
•  Original

eller att skador uppstår på fartyg och utrustning. Antalet hamn-, kran- och bro- skötare uppgår i hela landet till ca 625.

Svenska stadsförbundet meddelar, att hos Stockholms stads hamnförvaltning finnes för närvarande ca 130 arbetstagare som manövrerar hamnkranar (hamn- kranskötare). Deras arbetstid enligt gällande avtal är fastställd till 48 timmar per vecka. Den årliga- körtiden per man utgör för närvarande i genom- snitt 900 år 1000 timmar. Under övrig tid — d. v. s. drygt hälften av arbetstiden _ är kranskötarna sysselsatta med andra arbeten bl. a. underhåll och reparation av kranar. Manövrering av s. k. styckegodskranar torde kunna bedö- mas som ett relativt lindrigt arbete. I medeltal utför nämligen en kranförare i sådan körning endast ca 17 lyft per timme. Manövrering av massgodskranar är mera krävande beroende på att antalet lyft i medeltal utgör ca 30 per timme. Arbetstakten är relativt hög vid massgodskörning, vilket givetvis utgör en viss påfrestning för kranskötaren. Någon egentlig press föreligger dock ej — det är kranskötarna själva som bestämmer takten. Därtill kommer att antalet :mass- godstimmar» uppgår till endast 1/3 av hela antalet körtimmar, d. v. s. till om- kring 300 per år och arbetstagare.

H. Byggnadsarbetare

Svenska hyggnadsarhetareförbundet, Svenska murareförbundet, Svenska målare- förbundet, Svenska elektrikerförbundet och Svenska bleck- och plåtslagareför- bundet anför i en gemensam skrivelse bl. a. följande. Då utredningen enligt gäl- lande direktiv är förhindrad utreda frågan om en förkortad arbetstid i hela dess vidd, anser förbunden, att den grupp på arbetsmarknaden för vilken starka och väl motiverade skäl föreligger för en arbetstidsförkortning är byggnadsarbetarna. Förbunden vill endast anföra en del av de skäl som talar för bifall för fram— ställningen. Arbetstakten är högt uppdriven; effektiviteten ökar för varje år. Bostadsbyggandet kommer längre och längre ut från centrum, vilket medför att restiden per dag ökas undan för undan. Dessa problem är icke i samma utsträck- ning aktuella för arbetaregrupper med fast arbetsplats. Behovet av en arbets- tidsförkortning inom byggnadsindustrien är i första hand begränsad till fria lördagar under sommarmånaderna och avser samtliga byggnadsarbetare. Behovet av förkortning kan ytterligare motiveras med det ökade rekreationsbehov, som föreligger till följd av ansträngande och påfrestande arbete.

Med hänsyn till den restriktiva uppfattning, som utredningen måst anlägga då det gällt att utforma grunderna för en partiell arbetstidsförkortning, har ut- redningen funnit att en genom lag genomförd arbetstidsförkortning för arbe- tare inom byggnadsindustrien skulle medföra att så pass många andra grupper arbetstagare då hade bort medtagas, att en partiell förkortning erhållit allt för stor omfattning. Med hänsyn härtill har utredningen icke inhämtat något särskilt material avseende förhållandena inom byggnadsindustrien.

I. Viss personal inom hotell- och restaurangnäringen

Sveriges hotell— och restaurangpersonals förbund föreslår förkortad arbetstid för viss serveringspersonal, kökspersonal, kallskänkspersonal samt för nattpor- tierer. Den sist nämnda gruppen upptages icke till behandling här utan i sam- band med förslaget till förkortad arbetstid för arbetstagare med nattarbete. Per- sonalförbundet anför bl. a. följande.

De anställda inom restaurangnäringen har — detta gäller speciellt anställda vid företag med spritservering —— såväl söndags- som helgdagsarbete och arbete i

• Sida 223
•  Original

skift. Deras arbete är synnerligen påfrestande. Olycksfallsrisken för serverings- personalen är mycket hög, något som sammanhänger med tröttheten till följd av skift- och nattarbete. Arbetslokalerna är otidsenliga. Personalen har att till— bringa sin arbetstid i rökiga lokaler. Att betjäna allmänheten är förenat med stora påfrestningar och en arbetstidsförkortning för serveringspersonalen vore att hälsa med stor tillfredsställelse.

Personalförbundet framhåller att kökspersonalen har att arbeta i ångiga loka- ler och framför heta spisar. Olycksfallsrisken är ännu högre än för serverings— personalen. —— Kallskänkspersonalen har att vistas i kalla och ofta dragiga lokaler under arbetstiden. Golvbeläggningarna i ekonomilokalerna är också av sådan art, att yrkessjukdomar uppkommer.

Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter framhåller, att ett bifall till förslaget skulle medföra en fullständig omläggning av den för facket gällande arbetstidslagen, vilken antogs 1951. Hotell- och restaurangnäringen har en i hög grad internationell karaktär och omfattning, vilket medför att de svenska företagen — vilka för övrigt på grund av olika omständigheter har ett oförmån- ligt utgångsläge -— är i hög grad beroende av att få arbeta utan speciellt försvå- rande sociala pålagor. Den nu föreslagna ändringen av arbetstiden skulle med- föra avsevärda kostnadsökningar. En ytterligare försämring av företagens ekonomi skulle givetvis vara till skada såväl för näringen som även för vårt lands möjligheter att genom den utländska turistströmmen erhålla önskvärd främmande valuta.

Arbetsgivareföreningen framhåller i fortsättningen, att några bestämmelser om kortare arbetstid än i genomsnitt 48 timmar per vecka icke torde förekomma i främmande länder. I Frankrike, Schweiz, Italien och England, de stora euro- peiska turistländerna, är arbetstiden i praktiken icke oväsentligt längre än den för vårt land lagstadgade. I Norge gäller i stort sett samma arbetstidsbestämmel- ser som hos oss och i Danmark är arbetstiden för såväl serverings- som köks- personalen längre än i Sverige medan hotellpersonalen har samma arbetstid som vi.

Det framhålles, att arbetstiden visserligen i icke ringa utsträckning är förlagd till kvällstimmarna men, fortsätter arbetsgivareföreningen, det bör beaktas att arbetet vid många företag, särskilt gäller detta landsorten, ofta är uppdelat i perioder av arbete och långa avbrott med ringa gästbesök, då arbetet närmast är att beteckna som beredskapstjänstgöring. Det anhålles att framställningen icke måtte föranleda någon åtgärd.

Sveriges centrala restaurangaktiebolag har inhämtat yttranden från dotterbo- lagen. På grundval av dessa yttranden uttalas, att de allmänna påståendena om särskilt behov av specialreglering av arbetstiden för personalgrupper varom här är fråga icke har blivit styrkta. Det är visserligen riktigt, att arbetstiden i icke ringa utsträckning är förlagd till sena kvällstimmar, ett förhållande som dock på bolagets många folkrestaurangavdelningar är mindre framträdande. Arbetet är emellertid till sin natur utpräglat intermittent, i det att rusningsperioder avlöses av perioder, då den mindre arbetsbelastningen medger återhämtning på sätt som i allmänhet torde sakna motsvarighet för flertalet andra arbetaregrupper i samhället.

I fråga om arbetslokalernas beskaffenhet och ventilation, golvbeläggning och temperaturförhållanden etc. pågår inom bolagets verksamhetsområde, framhålles det i fortsättningen, ett oavlåtligt och efter byggnadsregleringens lättande inten- sifierat arbete för genomförandet av påkallade förbättringar. Varje ytterligare arbetstidsförkortning måste medföra kostnadsökningar något som för näringen

• Sida 224
•  Original

skulle bli högst betungande särskilt i nuvarande ekonomiska läge. Det hemställes, — att framställningen icke måtte föranleda någon åtgärd.

J. Personal inom sinnessjukvården

Statens sjukhuspersonals förbund framhåller, att arbetet inom den slutna sinnessjukvården är synnerligen påfrestande. Arbetet kräver ständig vaksamhet och uppmärksamhet, vilket gör att personalen blir fort utsliten, nervös och otålig. Detta inverkar givetvis menligt på arbetsprestationerna. Att dagligen tjänstgöra på en orolig avdelning med det stim och stoj, som är vanligt där, sliter otroligt på de anställda. Genom omplacering till avdelning för de lugna eller halvoroliga patienterna kommer personalen visserligen bort från de nbråkiga» avdelningarna, men där fordras skärpt vaksamhet på grund av de moderna behandlingsmetoder som numera blir allt vanligare. Insulin-, elchock- och lobotomibehandlingarna och efterverkningarna av dessa ställer stora krav på personalen. Förslag om förkortad arbetstid för denna grupp framlägges även från yrkesinspektionens sida.

Ett genomförande av en partiell arbetstidsförkortning för personalen å sinnes- sjukhusen skulle, därest fråga icke uteslutande är om personal med nattarbete, få så långt gående konsekvenser, att utredningen ansett det uteslutet att medtaga en dylik grupp i ett förslag till partiell arbetstidsförkortning. Med hänsyn här- till har utredningen icke ansett det motiverat att inhämta ytterligare upplysningar i denna fråga.

K. Personal vid fångvårds-, alkoholistvårds- och

ungdomsvårdsanstalter Sveriges fångvårdsmannaförbund framhåller, att en personalgrupp som i första hand bör komma i fråga då det gäller förkortning av arbetstiden är schemabun— den personal, som har att utföra skifttjänst vari ingår regelbunden nattvakts- tjänstgöring. Sådan kontinuerlig tjänstgöring fullgöres för närvarande av den övervägande delen tillsynspersonal och utgör huvudparten av personalen vid fångvårds-, alkoholistvårds- och ungdomsvårdsanstalterna.

Utredningen vill för egen del framhålla, att i den mån personal varom här är fråga utför nattarbete kommer deras arbetstidsproblem att behandlas i sam- band med frågan om arbetstiden för nattarbetare. Förbundet synes emellertid även åberopa andra skäl för en arbetstidsförkortning. Sålunda anföres såsom motiv det arbete som den har att utföra i form av kontakt med det besvärliga och Ömtåliga klientelet. Den har ett mycket tungt och nervpåfrestande arbete. Personalen får stundom underkasta sig betydande obehag i sin privata livs- föring i form av oregelbunden fritid och sömn samt oregelbundna måltider. Detta inverkar i hög grad på personalens hälsa och välbefinnande och som regel följer därav olika slag av nervösa rubbningar och sjukdomstillstånd. Förbundet framhåller vidare, att utredningen måtte medverka till att den s. k. passiva tjänst- göringen fulltidsberäknas.

Utredningen vill hänvisa till kap. IV Avsnitt C där frågan om en laglig arbetstidsreglering för bl. a. fångvårdspersonalen behandlas. Utredningen lur där framlagt vissa förslag, som enligt utredningens uppfattning i flera avseen— den skulle förbättra arbetstidsförhållandena. Vidare hänvisas till kap. XVI.

L. Minderåriga

Från yrkesinspektionens sida föreslås att minderåriga bör erhålla förkortad arbetstid. Frågan om arbetstiden för minderåriga behandlades i samband med förarbetena till den nu gällande arbetarskyddslagen. I prop. 298/1948 framhöll

• Sida 225
•  Original

Departementsehefen, att det icke vore lämpligt att för minderåriga föreskriva en längsta arbetstid, som understiger normalarbetsdagen. Detta kan leda till svårigheter för minderåriga att vinna anställning och därigenom vara till nack- del för deras yrkesutbildning.

Utredningen instämmer i vad Departementschefen anfört och har med hänsyn härtill icke ansett motiverat att verkställa särskilda undersökningar rörande verkningarna av en förkortad arbetstid för minderåriga. Frågan om arbetstiden för de minderåriga bör regleras i arbetarskyddslagen eller i arbetstidslagen be- handlas i kap. IX i betänkandet.

M. Övriga yrkesgrupper

Härjämte har inkommit förslag på arbetstidsförkortning för ett stort antal yrkesgrupper. Det gemensamma för dem är emellertid, att de antingen har att utföra skiftarbete eller ock arbete å natten. Det första gäller ett flertal olika arbetstagaregrupper inom den mekaniska verkstadsindustrien, det senare olika arbetstagare inom bilväsendet. Frågan om arbetstidens längd för skiftarbetare har utredningen behandlat i ett föregående betänkande till vilket hänvisas. Läng- den av arbetstiden för nattarbetarna behandlas 1 kap. XVI av utredningens be- tänkande.

Undersökningar rörande gjuteriarbetarnas arbetsförhållanden behandlas i bilaga VIII.

• Sida 226
•  Original

Bihang till bilaga VII.

Förteckning över yrkesgrupper vilka föreslagits erhålla

förkortad arbetstid

A : Yrkesinspektörernas förslag 1944 till 1942 års semesterkommitté. B = I semesterkommitténs remiss till läkarna angivna grupper. C =I semesterkommitténs remiss till arbetsgivareorganisationerna angivna grupper. D : Förslag till arbetstidsntredningen av olika fackförbund.

E: Yrkesinspektörernas komplctteringsskrivelser januari 1953.

A

Gruvarbetare under jord ............................. :( Gruvarbetare ovan jord i Norrbottens län ............. )( Arbetare i hyttor och martinverk ..................... Arbetare i sintriugsverk .............................. Ugnsmurare i järnverk ............................... Arbetare vid lancashirehärdar ......................... Arbetare i valsverk .................................. Ugns- och tappningsarbetare i järn-, metall— och emaljverk Arbetare i stål- och tackjärnsgjuterier Arbetare med risk för arsenikförgiftning ............... Arbetare i stålgjutgodsrenserier ....................... Arbetare sysselsatta med sandblästring ................ Arbetare sysselsatta med grovplåtssvetsning och i grov- smedjor ........................................... Arbetare sysselsatta i grovplåtslagerier ................ Maskinmejslare, maskinnitare, mothållare ............... Arbetare i ackumulatorfabriker ....................... Arbetare i vissa avdelningar av galvaniseringsfabriker. . . Glasblåsare .......................................... Arbetare i massafabrikernas kloravdelningar och vissa blekerier .......................................... Arbetare i sulfatfabrikernas syraavdelningar ............ Arbetare i sulfatfabrikernas sodaugnar ................. Arbetare i sulfitfabrikernas sodahus ................... Arbetare i sulfitfabrikernas syrahus .................... Arbetare vid pappersmaskiner ........................ Viss tryckeripersonal ................................. Blylödare ........................................... Plastarbetare (handpressare vid plastfabriker) .......... Bageriarbetare ....................................... Arbetare i lager— och jäskällare vid bryggerier ......... Arbetare vid oljeratfinaderier ......................... Arbetare vid kolugnar ................................ Arbetare i sprängämnesfabriker ....................... Arbetare sysselsatta med klorframställning ............. Arbetare sysselsatta med framställning av hexamin, for— malin och metanol

KMw

MX %%

Vit/CX

MN

XMNNN

%

• Sida 227
•  Original

Arbetare som handskas med panogen .................. Arbetare sysselsatta med tillverkning av pentaeritrit, tjära

och ättika ........................................ Arbetare sysselsatta vid lackkokerier .................. Arbetare sysselsatta med framställning av isolitmassa. .. Arbetare vid långvariga tunnelbyggen ................. Arbetare sysselsatta inom cementindustrien ............. Ugnsarbetare inom tegelindustrien ..................... Vissa arbetare inom stenindustrien .................... Byggnadsarbetare .................................... Kasunarbetare ....................................... Maskinister vid ensligt belägna kraftstationer ........... Arbetare vid gasverk ................................. Arbetare vid vissa renings- och sopförbränningsanläggningar Arbetare vid kemiska tvätterier som handskas med tri—

kloretylen ......................................... Impregnering av slipers ............................... Förare å långtradare ................................. Diligensförare ........................................ Droskchaufförer med regelbunden skifttjänst ............ Arbetare inom biltransport med arbete även sön- och

helgdag ........................................... Förare av gengasdrivna fordon, bilreparationsarhete ..... Förare av större lastbilar eller traktorer ............... Åkande järnvägspersonal med oregelbunden tjänst ...... Personer som fortlöpande utför växlingsarbetc .......... Spårvagnsförare ...................................... Spårvägs— och bussförare på iunerstadslinjer ............ Eldare å koleldade fartyg ............................ Personal som manövrerar hamnkranar ................. Vissa grupper transportarbetare ....................... Arbetare vid mejerier ................................ Hotell-, restaurang- och kafépersonal .................. Läkare med jourtjänst ............................... Sjuksköterskor ....................................... Personal vid sjukhusens röntgen- och radiumavdelningar Arbetstagare huvudsakligen sysselsatta med radium .....

Personal å sjukhusens laboratorier och operationsavdel-

ningar ............................................ Personal vid sanatorier och epidemisjukhus ............ Personal å sinnessjukhusens vårdavdelningar ........... Personal vid fångvårds—, alkoholistvårds- och ungdoms-

vårdsanstalter ..................................... Telefonister .......................................... Minderåriga ......................................... Arbetare vid löpande band ........................... Arbetare i lokaler, insprängda i berg .................. Arbetare i treskift ................................... Arbetare i tvåskift ................................... Arbetare med nattarbete .............................

X

XMXN

7!

NM

%% NX

X

NNWN N

PC

• Sida 228
•  Original

Arbetare sysselsatta i mörkrum ....................... Arbetare sysselsatta vid artificiell belysuing ............ Dykare Arbetare utsatta för stendamm i allmänhet ............ Arbetare sysselsatta vid sprutmålning med cellulosalack Arbetare sysselsatta med tryckluftdrivna verktyg i allmänhet Arbetare som måste bära gasmask eller respirator ......

• Sida 229
•  Original

229 Bilaga VIII.

Redogörelse för uttalanden från industriläkare rörande gjuteriarbetarnas

arbetsförhållanden och deras behov av förkortad arbetstid

Sedan Svenska gjutareförbundet fäst arbetstidsntredningens uppmärksamhet på gjuteriarbetarnas behov av förkortad arbetstid, har utredningen vänt sig till ett antal industriläkare och till dessa riktat följande trenne frågor:

1. Har enligt Eder uppfattning gjuteriarbetare avsevärt högre sjuklighet än arbetare i allmänhet?

2. Anser Ni att gjuteriarbetare har ett avsevärt mera pressande arbete än arbetare i allmänhet?

3. Anser Ni att gjuteriarbetare på grund av arbetets art och de med arbetet förbundna silikosriskerna är i behov av kortare arbetstid än arbetare i allmän- het?

Utredningen anhöll, att i en särskild skrivelse skulle utvecklas erfarenheterna och synpunkterna på de nyss angivna problemen. Samtidigt översändes ett formulär å vilket med ett ja eller nej skulle besvaras var och en av de tre frågorna.

Industriläkarna utvaldes i samråd med Järnbruksförbundet, Sveriges verkstads- förening och Svenska gjutareförbundet. Sammanlagt erhöll utredningen på detta sätt namn på 42 industriläkare; med industriläkare jämställes här läkare som, utan att vara formligen anställd som dylik, dock av ett företag regelmässigt brukar anlitas. Sammanlagt erhölls 26 svar. Dessutom svarade 13 läkare genom att endast skicka in det nämnda formuläret.

Svaren är ur kvalitativ synpunkt synnerligen ojämna. Det finnes industri- läkare, som med stor omsorg och allvar gått in för uppgifterna att ge utred- ningen ett fylligt och vederhäftigt material; flera har överlämnat statistiska upp- gifter rörande sjuklighetens omfattning. En hel del svar har dock varit ofull- ständiga. Detta kan ha berott bl. a. på att läkaren endast anlitats för olycksfall i arbetet, att han varit allt för kort tid anställd som industriläkare e. dyl.

A. Sjuklighetens omfattning

Uppfattningen bland industriläkarna rörande sjuklighetens omfattning har icke varit enhetlig. Man kan grovt indela läkarna i tre grupper, nämligen de som anser att sjukligheten bland gjuteriarbetarna är högre än bland andra arbets- tagare, de som anser att några skillnader mellan sjukligheten för gjuteriarbetare och andra icke föreligger och till sist de som anser att gjuteriarbetare har lägre sjuklighet än andra.

Bland de fem industriläkare, som anser att sjukligheten bland gjuteriarbetare är högre än bland andra arbetstagaregrupper, har endast en den uppfattningen, att någon mera anmärkningsvärd skillnad föreligger. Man pekar eljest på sådana sjukdomsanledningar som olycksfallsrisker, luftrörskatarr, ryggskador och i någon mån magsår samt brännskador vilka fordrar lång läkningstid. Enligt statistiska uppgifter från en läkare skulle gjuteriarbetare ha en viss övermottaglighet för

• Sida 230
•  Original

de mera alldagliga och kortvariga sjukdomarna, medan de i ringa omfattning drabbas av långvariga och mera allvarliga sjukdomar.

De flesta industriläkarna (16) är av den uppfattningen, att någon skillnad mellan sjukligheten bland gjuteriarbetarna och andra industriarbetare icke före- ligger. Tre läkare, som är hänförliga till denna grupp, har till något utförligare diskussion upptagit frågan, huruvida någon olikhet i sjuklighetshänsecnde före- ligger eller icke. En av dessa förklarar, att han icke kunnat finna någon högre sjuklighet för gjuteriarbetarna. Han framhåller emellertid att lokalerna är dragiga, att temperaturväxlingarna har varit starka och att arbetarna svettas starkt. Trots detta har dock icke förelegat någon ökad frekvens av förkylnings- sjukdomar. Den andra läkaren meddelar, att han under de sista två åren genom hälsokontroll undersökt så gott som alla anställda som är 45 år och äldre, där- ibland 23 gjuteriarbetare. Några anmärkningsvärda förhållanden bland dessa har han ej kunnat fastställa. Den tredje läkaren har efter åtta års tjänst icke kunnat iakttaga någon skillnad beträffande sjukligheten för de olika arbetarekategorier som han behandlat. Läkaren framhåller, att de handeksem, som stundom upp- trätt hos kärnmakare och som beror på överkänslighet för oljan i formsanden, är den enda sjukdom som föranledes av arbetet.

Fyra industriläkare i denna grupp lämnar vissa statistiska uppgifter rörande sjukligheten bland gjuteriarbetare och bland andra arbetare. Vid ett järnbruk beläget i Bergslagen var under en tvåårsperiod sjukligheten 3,75% för såväl gjutare som andra. Vid ett järnverk i Värmland var sjukligheten år 1951 bland gjutarna 3,5 % och för järnverket i dess helhet 4,4 %.

Vid ett järnverk i norra Svealand har gjorts en särskild undersökning av- seende tiden 1 juli 1951—30 juni 1952. Den omfattar 180 gjuteriarbetare och 2580 arbetare vid järnverkets övriga avdelningar. Av undersökningen framgår att sjukligheten vid stålgjuteriet varit högre än vid tackjärnsgjuteriet. Genom— snittet för samtliga gjuteriarbetare ligger lägre än genomsnittet för övriga arbetare vid järnverket. Olycksfallsrisken för gjutare angives till 26,6 per 100 årsarbetare, medan den för verket i dess helhet är 27,1.

Från ett företag i mellersta Svealand översändes statistik rörande sjuklig- hetsförhållandena å gjuteriet och å följande avdelningar, nämligen valsverk, mar- tin— och elektrostålverk, smidesverkstad och fältverkstad. Dessa senare avdelningar har sammanförts till en grupp kallad jämförelsegruppen. Resultaten av denna undersökning framgår av följande tabell.

Ål (1 r sjukdagar per anställd e Gjuteriarbetare Jämförelsegrupp ——50 .......................................... 6,5 6,0 50—60 .......................................... 8,3 9,7 60— .......................................... 9,1 7,3

Samtliga 7,0 6,5

Det framgår att någon olikhet i sjuklighetens omfattning knappast före— ligger mellan gjuteriarbetarna och jämförelsegruppen. Ej heller i fråga om olycksfallsfrekvcnsen föreligger någon anmärkningsvärd skillnad. Denna upp- går till 14,9 per 100 årsarbetare på gjuteriavdelningarna och till 14,5 inom jämförelsegruppen.

Fyra industriläkare anser att sjukligheten bland gjuteriarbetarna är lägre än

• Sida 231
•  Original

bland andra arbetare. Två av dessa anger som förklaring, att till gjuteriet utväljes endast sådana som väntas kunna tåla påfrestningarna i detta; i gjuterierna syssel- sättes sålunda personer vilka i genomsnitt har låga sjuklighetsrisker. Industri- läkaren vid ett större företag i mellersta Svealand meddelar att sjukligheten bland gjuteriarbetarna uppgår till 3,9 % medan den å verkstaden är 4,9 %. Ett företag i Skåne har framlagt statistik varav framgår att gjuteriarbetarna har lägre sjuklighet än vad fallet är med ett jämförelsematerial, som omfattar över 300 i pannverkstaden anställda arbetare. De ca 90 gjuteriarbetarna har en sjuk- lighet om 3,4 %, medan motsvarande tal för pannverkstaden var 5,1 %.

B. Är arbetet i gjuterierna särskilt pressande?

Åtta industriläkare är av den uppfattningen att arbetet i gjuterierna är mera pressande än för arbetare i allmänhet. Fem av de till denna grupp hörande läkarna motiverar icke särskilt sina omdömen. Av dem som något närmare går in på arbetets natur påtalar en, att arbetet bedrives i värme och kyla; det kan dock ej anses vara avsevärt mera pressande än vad arbetare i allmänhet har. En annan betonar svårigheten att göra jämförelser olika avdelningar emellan men anser osannolikt att gjuteriarbetare har ett avsevärt mera pressande arbete än andra. En tredje läkare till sist uttalar, att gjutarna har ett mera pressande arbete än arbetare i allmänhet men att det finnes grupper som har lika besvär- ligt arbete. Härvid nämnes särskilt varmvalsare och arbetare med tungt press- ningsarbete.

Fem industriläkares uttalanden kan sammanfattas sålunda, att de anser att vissa moment av arbetet i gjuterierna är mera pressande än för arbetare i all— mänhet. En av dessa pekar särskilt på omkringbärningcn av skoporna med smält järn, vilka väger 30—35 kg. Detta arbete får betraktas som mycket på- frestande särskilt då (let utföres i den hetta, som härskar i ett gjuteri under avgjutningen. Dock tillägges att dylikt arbete endast utföres under ett par timmar av arbetstiden. Ej heller använder samtliga gjutare skopor vid gjutningen. Läkaren tillägger, att i samband med förestående mekanisering avgjutningen i skopor bortfaller.

Industriläkaren vid ett av landets större företag i västra Sverige anser det givet att gjuteriarbetet är betydligt tyngre än vissa vcrkstadsindustriarbeten. Inom en sådan tung industri som varvsindustrien finnes emellertid flera yrkes- grupper, som har ett minst lika pressande arbete som gjuteriarbetarna.

Ett bland de mera utförliga uttalandena på denna punkt kommer från det förut berörda större företaget i mellersta Svealand. Läkaren säger att de krav, som arbetet i gjuterierna ställer på sina utövare, varierar inom mycket vida gränser såväl vid jämförelser mellan olika arbetsplatser som inom samma företag. Kraven på fysisk ansträngning är väsentligt lägre vid företag med långt driven mekanisering av arbetsprocesserna än vid arbetsplatser med övervägande manuellt arbete. I ett gjuteri är arbetsuppgifterna vidare av mycket skiftande slag, då det gäller den fysiska pressen. Läkaren jämför härvid uppslagarens arbete med maskinformning av småkärnor. På grund av variationerna i svårighetsgrad är det svårt att avge ett generellt omdöme. Läkaren konstaterar emellertid att vid en utredning beträffande arbetsvärdering som utförts inom företaget det genomsnittliga jämförelsetalet avseende fysisk ansträngning satts rätt väsentligt högre för gjuteriarbetare än för övriga anställda inom företaget. I den använda 18-gradiga skalan hade sålunda för inemot 1/4 av inom gjuterierna förekommande

• Sida 232
•  Original

arbetsformer jämförelsetalet satts till tio eller mer, medan för arbetare i allmän- het motsvarande tal endast undantagsvis satts över tio.

En fjärde läkare, hänförlig till denna grupp, har den uppfattningen, att det visserligen finnes moment i arbetet på ett gjuteri som är mycket ansträngande men dessa förekommer icke kontinuerligt utan med längre uppehåll. Till denna grupp läkare torde även få föras den som dock anser sig kunna konstatera att arbetarna i varmverken otvivelaktigt har ett mera pressande arbete än gjuteri- arbetarna.

Två industriläkare står den nyss nämnda gruppen nära i det de anser att vissa moment i gjuteriarbetarnas arbete kan vara både tungt, riskfyllt och all- mänt påfrestande och påpekar att arbetet utföres i smuts, hetta, damm och under gasutvcckling. Detta gäller godsuppslagare. Andra äter som kärnmakare har betydligt mindre påfrestande arbete, i vilket med fördel även kvinnlig arbets— kraft användes. En av läkarna anser, att gjuteriarbetarna har tyngre arbete än vad de flesta verkstadsarbetare har med vilka läkaren haft tillfälle att göra jäm— förelser. Han tillägger att skogsarbetare, varvsarbetare, stuveriarbetare, Sågverks— arbetare, byggnadsgrovarbetare etc. emellertid har lika pressande arbete som gjuteriarbetare.

Den andre läkaren, som ej heller kan anses intaga någon definitiv stånd- punkt i frågan om gjuteriarbetare skall anses ha mera pressande arbete än andra arbetare, påpekar att det icke föreligger någon skillnad i olycksfallsfrekvens mellan gjuteriet och andra avdelningar med vilka jämförelser gjorts. Det nämnes vidare, att på en del avdelningar förekommer arbete som är betydligt tyngre än i gjuterierna.

Sju industriläkare anser att arbetet i gjuterierna är mindre ansträngande än många andra arbeten. Industriläkareu i det tidigare berörda järnverket i norra Svealand säger sig ha fått den uppfattningen att gjuteriarbete i tillfredsställande lokaler icke skulle vara särskilt pressande vare sig fysiskt eller psykiskt. Blott undantagsvis förekommer arbete i stark hetta; arbetarna tvingas ej att hålla en av maskiner bestämd arbetstakt. Olikheter i olycksfallsrisk föreligger icke.

Läkaren vid det förut berörda företaget i Skåne anför, att det finnes många arbeten, som är väsentligt tyngre än gjuteriarbete. Enligt en arbetsvärdering, som gjorts på flera företag, var den fysiska ansträngningen hos den anställde i ett gjuteri mindre än den som krävdes av t. ex. grovplåtslagare, smed eller nitare. Dock konstaterades att arbetet kunde vara dammigt. Han tillade, att hygienen i mindre gjuterier kunde vara otillfredsställande.

C. Silikosrisken och behovet av förkortad arbetstid

I den tredje frågan framhölls särskilt silikosrisken såsom en grund för en förkortning av arbetstiden men avsikten var naturligen, att man vid frågans besvärande även skulle beakta andra förhållanden som kunde motivera en arbets— tidsförkortning. Att silikosrisken påpekades i frågan berodde på att Gjutare- förbundet särskilt betonat detta faromoment.

Endast sju läkare behandlar närmare frågan om värdet av en arbetstidsför- kortning. Emellertid gör 25 läkare uttalanden i denna fråga. Av dessa avstyrker 23 en förkortning av arbetstiden, medan två tillstyrker.

Industriläkaren vid en mekanisk verkstad i mellersta Sverige utgår från det kända förhållandet, att uppkomsten av stendammlunga sammanhänger med expo- sitionstidens längd och massivitet. Man kan emellertid icke bortse från att en

• Sida 233
•  Original

233 individuell disposition också kan föreligga. Skall kortare arbetstid tillgripas måste säkerligen åtgärderna göras så pass drastiska som halvdags- eller var- annandagstjänst. En minskning av arbetstiden med endast någon timme per

skift var enligt läkaren ur medicinsk synpunkt sannolikt värdelös, ehuru man med säkerhet ingenting vet på denna punkt.

Industriläkaren vid ett företag i mellersta Sverige uttalar som sin uppfattning, att han icke kan svara ett entydigt ja eller nej på denna fråga. Silikosrisken vid tackjärnsgjuterierna är obestridlig. Dock hade vid företaget intet fall före- kommit med kortare expositionstid än 20 år. Frågan om en förkortning av arbets- tiden på grund av gjuteriarbetets pressande natur måste bedömas för varje sär- skild arbetsform med hänsyn till de krav på fysisk aktivitet och på tolerans mot pressande miljöfaktorer (hetta, skaderisker), som i varje fall förefinnes.

Industriläkaren vid ett företag i norra Svealand nämner att silikos först upp- träder efter lägst tio års arbete inom yrket. Emellanåt kan tiden uppgå till 30—40 'år. Upphovet till silikosen är ett kiselsyrehaltigt damm, vilket vid in- andningen fastnar i luftrörens ändblåsor. Detta damm kan sedermera under inga förhållanden lämna lungorna. Man kan sålunda icke genom förlängd och intensiv vistelse i friska luften få dammet ur lungorna. Ej heller kan man stärka lungorna mot dammet på detta sätt. Det damm, som inkommit i lungorna, börjar omedel- bart utöva en viss giftverkan på lungvävnaden och fortsätter _ på grund av partiklarnas obetydliga löslighct — härmed under hela livstiden således även under den tid vederbörande vistas i icke silikosfarlig miljö. För att denna process skall resultera i en funktionsnedsättande skada i lungorna, måste dock den kvarhållna dammängden vara stor och giftverkan måste pågå under lång tid. Man kan sålunda icke räkna med att en förlängd ledighet skulle kunna »ens i någon mån upphäva verkan av redan inandat damm». I fortsättningen uttalas, att en förkortning av arbetstiden med sex timmar per vecka på platser, där silikosrisk föreligger, får betraktas som en yrkeshygienisk åtgärd med så ringa effekt att den är värdelös.

Industriläkaren vid förut berörda företag i västra Sverige framhåller, att de silikosundersökningar som numera utföres bragt i dagen en del sjukdomsfall som man tidigare icke kände till. Det ökade antalet kända silikosfall betyder sålunda icke någon ökning av frekvensen. Denne läkare anser det vara en full- ständigt felaktig väg att minska arbetstiden i s. k. farliga yrken för att där- igenom minska riskerna för yrkessjukdomar. En minskning av arbetstiden endast förskjuter tidpunkten för sjukdomens uppträdande, men den förhindrar ej dess utbrott. De yrkesmedicinska riskerna skall i stället elimineras genom profylak- tiska åtgärder.

Liknande åsikter framföres även från annat håll. En industriläkare vid ett företag beläget i nordöstra Götaland anför att, enär sjukligheten bland gjuteri— arbetarna icke är större än bland andra och då de särskilt pressande arbets- momenten är tämligen kortvariga, någon förkortning av arbetstiden icke är be— hövlig.

I det följande återgives en sammanställning av de inkomna svaren å det sär— skilda formuläret (se ovan) från industriläkarna rörande arbetet i gjuterierna och behovet av en arbetstidsförkortning. Antalet nedan redovisade svar över- stiger svaren från det antal, som den föregående redogörelsen grundar sig på. Detta beror på att en del läkare endast återställt det översända formuläret, ej ingivit den redogörelse, varom utredningen anhållit.

• Sida 234
•  Original

Industriläkarnas uttalanden rörande gjuteriarbetets natur och arbetarnas

behov av kortare arbetstid

va

Fråga Ja SNej rVet ej Summa Har enligt Eder uppfattning gjuteriarbetare avsevärt

högre sjuklighet än arbetare i allmänhet? ............ 3 28 2 33 Anser Ni att gjuteriarbetare har ett avsevärt mer pres-

sande arbete ån arbetare i allmänhet? .................. 10 22 1 Anser Ni att gjuteriarbetare på grund av arbetets art

och de med arbetet förbundna silikosriskerna är i behov av kortare arbetstid än arbetare i allmänhet? 4 27

• Sida 235
•  Original