SOU 1955:16
Pris och prestation i handeln : Varudistributionsutredningens betänkande
Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Handelsdepartementet
Genom beslut den 13 februari 1953 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för handelsdepartementet, statsrådet John Ericsson, att tillkalla högst tio sak- kunniga att inom handelsdepartementet verkställa utredning om varudistri- butionen och dess rationalisering, huvudsakligen såvitt angick prissätt- ningen inom handeln.
Med stöd av bemyndigandet tillkallades såsom utredningsmän den 3 mars samma år ledamoten av riksdagens första kammare, dåvarande redaktören Ulla Lindström, tillika ordförande, agr. lic. Paul Grabö, direktören Erik Grafström, civilekonomen Arne Henrikson, ledamoten av riksdagens första kammare, studiesekreteraren Eric Holmqvist, professorn Folke Kristens- son, direktören Einar Kördel, konsulenten Henry Nilsson, direktören Gun- nar Sandberg samt direktören Folke Thulin. Att som expert biträda kom- mittén utsågs professorn Anders Östlind. Till huvudsekreterare åt de sak- kunniga förordnades civilekonom Knut Redlund och fr. o. m. den 17 augusti 1953 som biträdande sekreterare byråsekreteraren i Priskontrollnåmnden Lennart Hansson. Under tiden augusti 1954 fram till tidpunkten för slut- förandet av kommitténs uppdrag har ekon. lic. Stig Gustafsson biträtt vid utarbetandet av betänkandet.
Utredningen, som antog namnet Varudistributionsutredningen, har för fullgörandet av sitt uppdrag haft ett antal »hearings» med företrädare för tillverkare, grossister och detaljister inom de branscher, som tillverkar resp. distribuerar livsmedel, beklädnadsvaror (textil, konfektion, skor), kemisk-tekniska varor och större hushållskapitalvaror. Därjämte har ett antal överläggningar hållits med enskilda experter och företagare. Till en konferens om olika konsumentspörsmål har kommittén kallat represen- tanter för ett femtontal löntagare- och kvinnoorganisationer. Sammanlagt har utredningen under sitt arbete hört i runt tal 175 personer om förhål- landen och praxis inom handeln och inhämtat synpunkter på olika distri- butionsfrågor, särskilt prissättningsfrågor. Även studiebesök hos företag, tillhörande olika distributionsformer har företagits av kommittén i dess helhet eller av sekretariatet.
En enkät beträffande köpvanor och säljvanor, distributionsvägar och försäljningsmetoder har utförts under senare hälften av år 1953 och förra hälften av år 1954. Denna skriftliga intervju (se bil. 1) omfattade bortåt 2 400 företag inom tillverknings-, grossist- och detaljistleden. Svarsprocen— ten var god. inte minst tack vare branschorganisationernas bistånd med påminnelser till medlemmarna att besvara och återsända utredningens blanketter: den genomsnittliga svarsprocenten var för de fem undersökta
tillverkarbranscherna 87, för de tre grosshandelsbranscherna 78 och för de fem detaljhandelsbranscherna 89 (för livsmedelsbranschen 95). Att antalet besvarade blanketter varit tillfredsställande, betyder dock inte, att alla frå- gor varit fullständigt besvarade. Svaren på olika frågeställningar har där- för ett varierande värde. Där detta värde varit ringa, har kommittén av- stått från alla slutsatser i anledning av materialet. De allra flesta svaren har dock gett material för intressanta iakttagelser och analyseras i olika sammanhang i betänkandet.
Till betänkandet är fogade tre reservationer: en av herrar Kördel och Thulin, en av herr Sandberg och en av herrar Holmqvist och Sandberg. De tvenne första reservationerna hänför sig bl. a. till kommitténs allmänna värderingar av handeln och till förslagen om kontinuerliga prisstudier och prisövervakning samt om utvidgning av kartellagen, den tredje reserva- tionen avser en specialfråga — öppethållandet av butikerna. Av de sju leda- möter, som utgör kommitténs majoritet, har herrar Kristensson och Nilsson avgivit särskilda yttranden. Herr Grabö har anfört vissa synpunkter på jordförvärv. Herr Östlind, som tyvärr på grund av sjukdom inte kunnat deltaga i kommitténs arbete under cirka ettår, har bidragit med ett sär- skilt yttrande, vari han utvecklar vissa tankegångar, som han inte hunnit få genomdiskuterade inom kommittén.
För de sakkunnigas räkning har herr Henrikson undersökt distributions- vägarna för vissa större konsumentkapitalvaror och redovisat sina rön i en bilaga till betänkandet (bil. 2). Vidare har Hemmens forskningsinstitut på kommitténs uppdrag gjort en undersökning, omfattande kemisk analys, praktiska funktionsprov och försök till kostnadsanalys av vissa grupper kemisk-tekniska produkter, som säljes som märkes- eller lösviktsvaror, i syfte att få fram metoder för mätning av sambanden mellan pris och kvalitet för dessa varor. Resultatet redovisas i bil. 3.
Slutligen kan nämnas-, att utredningen den 16 april 1953 i remissyttrande till chefen för handelsdepartementet förordat, att statsanslag måtte utgå till distributionsekonomisk grundforskning efter samma principer, som samhället tillämpar när det ekonomiskt stödjer den tekniska forskningen.
Efter slutfört uppdrag får de sakkunniga härmed vördsamt överlämna sitt betänkande, »Pris och prestation i handeln».
Stockholm den 2- maj 1955.
ULLA LINDSTRÖM
PAUL 'GRABÖ ERIK GRAFSTRÖM AaNE HENaixsoN Eau: HOLMQVIST ' FOLKE'KRISTENSSON ' _ EINAR "KÖRDEL HENRY NILSSON GUNNAR SANDBERG ' FOLKE THULIN
.] Knut Redt'und 4 " "Lennart Hansson '
Uppdrag och arbetsområde När varudistributionsutredningen till- sattes för ca två år sedan, skedde det mot bakgrund av att debatten om han- delns rationalisering blivit allt livligare och spritt sig från fackmannacirklar till kretsar, som tidigare ägnat frågan föga uppmärksamhet. I direktiven för de sakkunnigas arbete erinras sålunda om olika framställningar, som kommit att kanta den väg, varpå denna debatt fortskridit. Så nämns bl. a. Landsorga- nisationens påpekande i mars 1947, att inga utredningar förekommit beträf- fande större delen av handeln, Svenska handelsarbetareförbundets hemställan i oktober samma år om en utredning av varudistributionens struktur och for- mer i vårt land, riksdagsmotioner år 1948 om utredning rörande rationalise— ringsmöjligheterna i handeln, riksdags- interpellation år 1952 i samma syfte etc. Detta intresse för förhållandena inom handeln kan återföras på tvenne ur samhällets synpunkt betydelsefulla om— ständigheter: den ena att ersättningen för distributionsföretagens tjänster har kommit att ingå såsom en väsentlig del i de priser, som allmänheten har att betala för olika varor, den andra att varuhandelns absoluta anspråk på ka- pital och arbetskraft visar en tendens att öka. Dessa båda orsaker åberopas också i direktiven för utredningen, som i mars 1953 fick uppdraget att närmare penetrera »vissa för en rationalisering av varudistributionen betydelsefulla spörsmål».
I första hand skulle utredningsarbetet
Översikt
»avse prissättningen inom handeln med särskilt sikte på hur rådande praxis i fråga om priser och rabatter påverkar handelns struktur». Men de sakkunniga förklarades oförhindrade att upptaga »även andra särskilt brännande spörs- mål inom varudistributionen» på sitt arbetsprogram, och i direktiven näm- nes nspeciellt kostnadskrävande, för- säljningsmetoder» som ett exempel. Det uppdrag, som varudistributionsutred- ningen anförtroddes, var alltså mycket rymligt. Då de sakkunniga samtidigt ålades att vara färdiga med sitt arbete »om möjligt före utgången av år 1954», blev en begränsning av arbetsområdet ofrånkomlig. En ström av många hund- ratusen varuslag passerar i våra dagar över partihandclslager och butiksdis— kar, och enbart antalet branscher och delbranscher inom handeln uppgår till omkring 150, noga räknat 63 delbran— scher inom partihandeln och 89 inom detaljhandeln efter de indelningsgrun- der, som 1951 års företagsräkning till- lämpat. De försäljningsmetoder, varige— nom tillverkarnas mångfald av produk- ter och importens variantrikedom föres ut till allmänheten, är också många och skiftande. Utredningen blev därför nöd— sakad att från första början avgränsa sitt arbetsområde åt flera håll. Den för kommittéer vanliga sekretariatsuppsätt- ningen innebär inte heller personella resurser tillräckligt för mer än begrän— sade undersökningsuppgifter. Många av de distributionsproblem, som utred— ningen försökt att bilda sig en uppfatt- ning om, är av det slaget, att det behövs
ett tidskrävande forskningsarbete av vetenskapligt utrustade organ för att kunna dra några säkra slutsatser be- träffande förekomsten och verkningar- na av de företeelser, som dessa problem inrymmer. Detta var man även med- veten om, då direktiven avfattades, och de sakkunniga uppmanades därför att framlägga förslag till de särskilda un- dersökningar, varav de fann behov fö- religga. Kommittén har också tagit fasta härpå, och i ett par avsnitt av dess betänkande framföres rekommen- dationer om sådana punktundersök- ningar, som de sakkunniga inte själva haft tid och tillgångar att utföra. Vidare har kommittén helt avstått från varje behandling av den tekniska rationaliseringen av handeln — ratio- nalisering av emballage och förpack- ningar, transportmedel, omlastningar, lagerbyggnader etc. Vart och ett av des- sa tekniska problem kräver grundlig och kontinuerlig forskning, en forsk- ning som f. ö. bedrives genom perma- nenta organ såsom Standardiserings- kommissionen, IVA:s transportforsk- ningskommission och organisationer— nas egna utredningsinstitut. Även kom- mitténs huvuduppgift — att utreda hur praxis på prissättningens område på- verkar handelns struktur — har av praktiska skäl måst begränsas till vissa viktigare konsumentvaruområden. Det betyder, att åtskilliga intressanta före- teelser i branscher med betydande konkurrensbegränsningar har måst lämnas därhän. Med utgångspunkt från den ekonomiska storleksordningen har kommittén begränsat sitt studium till de varugrupper _ livsmedel och ke- misk-tekniska varor samt beklädnad (textil, konfektion och skor) — som tillsammans svarar för huvudparten — 57—58 % — av vår privata konsum- tion. Till detta har kommittén fogat en grupp »framtidsvaror», som kan för-
modas bli föremål för ökat konsument- intresse allteftersom levnadsstandarden stiger, nämligen konsumentkapitalvaror av typen hushållsmaskiner och bilar. Enligt Konjunkturinstitutets beräkning- ar (se kap. 2) ingår dylika varor i kon— sumtionen under rubrik >inventarier» med bl. a. 4,4 % för bilar och bilunder- håll, 1 % för el-artiklar och radio samt 0,5 % för symaskiner och dammsugare. Kommitténs studier omfattar varor, på vilka vi i dag använder ca 2/3 av våra inkomster efter skatt.
Målsättningen
Om målsättningen för samhällets strä- van är att öka rationaliseringstakten i handeln, så inbegriper denna målsätt- ning självklart, att rationaliseringen skall leda till besparingar — totalt sett. Därmed menas, att utbytet av de totala prestationerna inom fabrikation och handel bör bli det bästa möjliga på längre sikt. En besparing, som upp- kommer inom ettdera av tillverknings-, grossist- eller detaljistleden, men som övervältras i form av lika stora eller större kostnader på ett annat led, är icke eftersträvansvärd ur helhetens — samhällets och konsumenternas — syn- punkt. Kommittén har därför måst stu- dera distributionsproblemen vertikalt, dvs. dess studium har följt _— bildligt talat — en lodlinje som skär rakt ge— nom näringslivets trenne led. Produk- tions— och distributionskostnader är substitut för varandra i högre grad än man vanligen tror. Distributionsförlop- pet börjar ofta i fabriken och där har även kommittén måst börja sitt studium av sådana företeelser i producentledet, som visat återverkningar på försälj- ningsmetoder, prisbildning o. d. i han- deln. Dock har kommittén inte befattat sig med förhållanden inom produktio- nen, som enbart berör varornas till-
verkning och bakomliggande faktorer och som därmed inte påverkar kost- nadsstrukturen inom handeln annat än via varusortimentets storlek.
Av vår nationalinkomst på ca 40 mil- jarder kronor om året beräknas f. 11. 7—10 miljarder uppkomma inom varu- distributionen. Den högre siffran inbe- griper då också det distributionsarbete, som utföres inom tillverkarledet. Den egentliga handelns andel av nationalin- komsten uppskattas till mellan 13 och 19 %. Denna andel avviker obetydligt från det procenttal, som betecknar han- delns anpart av nationalinkomsten i Förenta Staterna, där man uppger den- na till 18 %, medan den ligger högre än motsvarande siffror för Holland, England, Norge och Danmark (II-— 15 %) enligt uppgifter, som lämnats av OEEC (närmare härom i kap. 1). Även om alltså en jämförelse med de resur- ser, som andra länder tar i anspråk för sin varudistribution, inte utfaller oför- mänligt för den svenska handeln, är det uppenbart, att det inom den sist- nämnda finns besparingsmöjligheter, som bör tillvaratas. Detta så mycket mer som vårt land med sin höga syssel- sättning och den konkurrens mellan olika näringsgrenar om arbetskraften, som följer därav, måste inställa sig på att i möjligaste mån öka produktivite— ten inom handeln.
En pålitlig måttstock på effektiviteten inom handeln har utredningen inte funnit. Ett grovt mått kan visserligen omsättningen per sysselsatt ge vid jäm- förelser mellan enskilda företag inom samma bransch och land och vid sam- ma tidpunkt — 1951 års företagsräk— ning har sysselsättnings- och omsätt- ningssiffror, som kan sammanställas för dylika måttagningar. En beräkning av kostnaderna kan även ge en ganska god vägledning härvidlag. För inter- nationella jämförelser är dock omsätt-
ningen per sysselsatt en mycket brist- fällig mätsticka. Man snubblar ideligen på definitionsskillnader och ofullstän— dig statistik i de olika länderna. Även handelsmarginalens höjd i procent av omsättningen har måst förkastas som instrument för en bedömning av di- stributionens effektivitet i Sverige och utlandet. Handelns kostnader — löne- nivåer och hyreslägen m. m. — varie- rar med resp. lands allmänna ekono— miska status. Inte heller för jämförel- ser mellan handelns ncttovinster finns material. Som framgår av kap. 17 s. 333 är de vinstberäkningar, som Statis- tiska ccntralbyrän gör med ledning av vissa handelsföretags årsredovisningar, självdeklarationer etc., behäftade med stora osäkerhetsmoment och i vissa fall direkt osannolika. Uppgifter från ut- landet är ännu mer svårtolkade. Vins- terna är f. ö. inget entydigt uttryck för effektiviteten. De påverkas även av marknadsläge, konkurrensbegränsning— ar m. m. Effektiviteten i handeln får därför bedömas mera allmänt och ur kostnadssynpunkt.
Vid en sådan allmän bedömning har utredningen kunnat konstatera en jäm- förelsevis god utveckling av svensk handel vad beträffar organisation, mo- dern förpackningsteknik och självbe- tjäningssystemets utbredning. Före- komsten av ett stort antal småföretag med genomsnittligt låg omsättning (en- ligt 1951 års företagsräkning hade 56 % av arbetsställena inom detaljhandeln mindre än 100 000 kr i årsomsättning) visar dock, att det ännu finns betydan- de rationaliseringsmöjligheter inom handeln. De besparingar, som kan upp- komma inom distributionen genom oli- ka rationaliseringsåtgärder, bör enligt kommitténs mening komma såväl före- tagarna som deras anställda och kon— sumenterna tillgodo på sätt, som sti- mulerar samtliga att medverka till kost-
nadsminskningar. För konsumenternas räkning innebär detta, att en rimlig del av besparingarna slår igenom i konsu- mentpriserna, medan inkomstfördel- ningen mellan företagaren och hans an- ställda vid ökad lönsamhet som bruk- ligt är bestämmes förhandlings- och av- talsvägen. Att företagets inkomstandel därvid måste ge utrymme för viss själv— finansiering finner kommittén naturligt.
När kommittén framhåller besparing- ar, dvs. minskade kostnader, i distribu- tionen som ett önskemål, är det dock med det förbehållet, att varumarknaden och -distributionen bjuder dels det ur- val, dels den service, som svarar mot konsumenternas behov och smak. »Be- hovstillfredsställelse» hos konsumen— terna är en målsättning, som alla an- sluter sig till, utan att någon dock rik- tigt kan definiera eller närmare be- skriva vad bchovstillfredsställelse inne- bär för det brokiga kollektiv, som kon- sumenterna utgör. Varudistributionsut- redningen har nöjt sig med att påvisa (i kap. 4) det subjektiva i alla behov utöver de elementära och hur konsu- menternas olika Värderingar av den »nytta», som de får ut av samma vara eller tjänst, gör det omöjligt att finna något mått för behovstillfredsställelsens storlek —— detta så mycket mera som det förblir en öppen fråga, om man skall mäta konsumentens större eller mindre tillfredsställelse med ett köp vid anskaffningstillfället eller sedan varan är förbrukad. Utan att fördjupa sig i filosofin om konsumentens behovstill- fredsställelse som ett mål för produk- tionens och distributionens strävan har kommittén för egen del utgått från två premisser: den ena att om behovstill- fredsställelsen behöver utforskas med avseende på varuurval, kvalitet, service, pris e. d. den bör studeras hos kun- niga och välinformerade konsumenter snarare än hos det i dag existerande
konsumentgenomsnittet; den andra att behovstillfredsställelsen, som ju aldrig kan uppnås utan ett val mellan olika alternativ, eftersom de mänskliga be- hoven är oinskränkta men resurserna begränsade, förutsätter ett fritt konsum- tionsval inom ramen för vad markna- den har att bjuda. Därmed är också sagt, att varje förmynderskap över kon- sumenten är kommittén främmande, även då kommittén i det följande utta- lar sig till förmån för en viss begräns— ning av antalet varuvarianter på områ- den, där ansvällningen av varianter bli- vit dyrbar ur produktions-, distribu- tions- och/eller konsumentekonomisk synpunkt — närmast då en sovring från handelns sida av vad inhemska och ut- ländska tillverkare utbjuder; likaså när kommittén uttalar sig för en konsu- mentvaruforskning och en konsument- upplysning, som vill inrikta konsumen- tens uppmärksamhet på vad som är ändamålsenligt och prisvärdigt på varu— marknaden (dvs. en vägledande, men inte dirigerande information). Av ut— rymmes- och kostnadsskäl kan handeln ändå aldrig samla alla varumarknadens varianter inom räckhåll för konsumen- ten och bereda henne en fullständig överblick; en handelns grov- eller fin— sortering blir nödvändig och innebär enligt kommitténs uppfattning inget otillbörligt ingrepp i konsumentens valfrihet.
Denna valfrihet blir i sin tur på längre sikt bestämmande för distribu- tionens utformning. Även när konsu- mentattityden bara tar sig uttryck i att man avstår från att köpa vissa varor så påverkar konsumenten handelns struktur. Ett passivt accepterande av rå— dande pris- och serviceförhållanden är dock inte utvecklingsbefrämjande utan innebär rent av en påverkan i konser- verande riktning, och kommittén har funnit det angeläget, att handelns ra-
tionalisering påskyndas mera positivt av en aktiv efterfrågeopinion, manifes— terad i ett medvetet och kunnigt in- köpsval. Att förbättra betingelserna för ett sådant inköpsval ingår därför i kommitténs målsättning och är syftet med dess förslag om ökad konsument- upplysning i kap. 3, varom närmare nedan.
Den miljö, som enligt kommitténs uppfattning skulle erbjuda de största rationaliseringsmöjligheterna för vår varudistribution, är ett samhälle, där en pris— och kvalitetsmedveten konsu- mentopinion sporrar till tävlan mellan olika distributionsformer och lägger sitt förord för de distributionsformer och företag, som presterar den effektivaste varuförmedlingen. Förutsättningen här- för är givetvis, att alla typer av di— stributionsföretag får möjlighet att fritt utvecklas under konkurrens inbördes om vilken eller vilka av dem, som kan ombesörja den i varje läge rationellaste förmedlingen av varor mellan tillver- kare (resp. importörer) och konsumen- ter. Som resultat kan man då vänta sig, att alternativa distributionsformer kom- mer att erbjuda konsumenterna olika sammansatta varusortiment och olika servicegrad till därav betingade olika prislägen och, att konsumenterna genom valet mellan dessa distributionsalterna- tiv —— mellan t. ex. större urval, bättre service och högre priser å ena sidan, mindre urval, enklare service och lägre priser å andra — säger ifrån i vilka fall de önskar sig varorna samlade på samma inköpsställen, i vilka fall de fö- redrar att köpa dem i specialaffärer, vad de vill betala eller inte betala för viss service etc. En sådan konkurrens- miljö skulle säkerligen möjliggöra en smidigare anpassning av distributions— apparaten till utvecklingen av konsu- menternas efterfrågan, av nya varu- grupper som tekniken skapar, av be-
folkningens storlek och fördelning, av offentliga och privata transportmedel m. m. än vad som sker i dagens sam— hälle. I kommitténs målsättning ingår följaktligen att stödja de olika krafter som verkar stimulerande på en sådan konkurrensmiljö. Varudistributionsutredningen är med- veten om, att den fullständiga konkur- rensen är en sällan skådad verklighet. Även om det skapas viss dynamik i vårt ekonomiska system av att företag käm- par mot varandra om den redan be- fintliga marknaden och samtidigt för- söker erövra nya marknader åt sig själva och även om monopolföretag med ensamställning på marknaden är sällan förekommande inom konsumentvaru- områdena i vårt land, så är det å andra sidan sällsynt att påträffa en fullständig konkurrens med många jämnstarka kö- pare och säljare, som alla handlar med varandra till samma priser och varav ingen är så stor att just han kan påver- ka marknadssituationen med sina be- slut. Förutsättningarna för en fullstän— dig konkurrens i denna senare bemär- kelse har satts ur spel av en rad olika företeelser: av mångfilialföretag och koncernbildningar, som är karakteris- tiska för den svenska handelns struk— tur, av i produktionen rätt vanliga s.k. oligopol (: ett fåtal företag, som domi- nerar ett varuområde), av en prisge— menskap, som svetsar ihop somliga grupper i gemensamma ekonomiska trygghetsintressen och ställer andra utanför, av selektiva och exklusiva för- säljningsmetoder, varmed vissa återför— säljare utestänges från att ta befattning med vissa varor etc. Varudistributions- utredningen, som i sitt arbete kommit i beröring med alla dessa företeelser på gott och ont — varav somliga är klart effektivitetsbefrämjande, ehuru konkurrensbegränsande — är dock rent allmänt av den meningen, att kon-
kurrensen har för litet spelrum f. n. och att den måste få bättre chanser att göra sig gällande. I konsekvens härmed vill kommittén dels ha bort sådan sam- hällsskadlig nyetableringskontroll, som hindrar etablerandet av konkurreran- de företag, dels också ha vidgade låne- möjligheter och framsynta region- och stadsplaner, som uppmuntrar nya före- tag och distributionsformer att etable- ra sig. Att utvecklingen därvid inte bör låsas av förutfattade meningar om exempelvis branschindelning, företags- former eller storleken av ett detaljhan- delsområde anser utredningen själv- klart. Med tillgång på lika villkor till butikslägen och startkapital bör följa lika fortsatta möjligheter till utveckling av olika slags företag. Dvs. kommittén anser, att jämförliga återförsäljare bör få åtnjuta likartade inköpsvillkor, så att de kan konkurrera sinsemellan med effektiviteten av sin verksamhet och inte med sina förmåner i rabatt-, kund- klassificerings- eller andra avseenden.
Att eftersträva samma utgångsläge för en fri konkurrens inom distributionen är dock ingalunda detsamma som att eftersträva samma priser i förhållandet till konsumenten — tvärtom bör de olika företagen låta sina olika kostna- der och effekten av sina rationalise- ringsåtgärder avspeglas i olika konsu- mentpriser. Konkurrens genom rörlig prisbildning är enligt kommitténs upp- fattning det bästa instrumentet för strukturrationalisering. Härav följer, att kommittén är skeptisk mot alla slags auktoriserade priser —— bruttopriser, förhandlingsbundna riktpriser och fast- ställda normalpriser _ i den mån de individuella företagarna inte vågar frångå dem, och att kommittén önskar få över hela distributionsområdet en rörlig prisbildning, som medger en rask anpassning till skiftningar i produk- tions- och distributionskostnader och i
efterfrågeinriktning. Denna bekännelse till principen om en fri prisbildning innebär inget underkännande av de regleringar på prisområdet, som ägt rum under krigs- och krissituationer med höggradigt inflationstryck o. d. och som enligt kommitténs mening varit nödvändiga. Skall samhällets ekono- miska politik vara konkurrensbefräm- jande dvs. hjälpa till att fördela makten mellan näringslivets företagare, grup- per av företagare och organisationer samt vidga konkurrensens inflytande så långt möjligt på olika områden, så måste en viss jämvikt föreligga mellan produktion och konsumtion och får prismekanismen inte konstra på grund av rubbningar i denna jämvikt. En an— nan förutsättning för att samhället skall vara villigt att satsa på en fri prisbild- ning — och en förutsättning som kom- mittén för sin del vill understryka _— är givetvis, att företagarna själva ac- cepterar rörliga priser som konkur- rensmedel såsom alternativet till stat- liga regleringar och statlig priskontroll. Utifrån denna sin principiella inställ— ning förordar varudistributionsutred- ningen en kontinuerlig samhällelig in- syn i prisutvecklingen i form av pris- statistik och prisanalys för att i tid komma eventuellt skadliga utvecklings- tendenser eller en bristfällig konkur- rens på spåren men anser inte några befogenheter erforderliga under nor- mala förhållanden att göra ingrepp i prissättningen på andra varuområdeu än där skadliga konkurrenshegräns- ningar föreligger. Sina rekommendatio- ner i detta avseende preciserar kom- mittén på s. 43 f. och i kap. 17.
När kommittén i priset ser ett verk- tyg för rationaliseringar är det eme- dan den tänker sig ett samband mellan priser och prestationer i handeln, och i sin målsättning upptar kravet på en större ömsesidig följsamhet härvidlag.
En varas väg från tillverkare till kon- sument passerar ett, två eller flera han- delsled och innebär en total prestation, som i sig inbegriper en rad delpresta- tioner. Av dessa är flertalet oumbärliga funktioner i all köpenskap — såsom in- köp, lagerhållning, transport och för- säljning — medan andra är möjliga att snedda sig förbi genom förenklingar i distributionsprocessen. Att de nödvän- diga prestationerna förbrukar minsta möjliga resurser är just kärnproblemet för handelns rationalisering. Varje nöd- vändig arbetsuppgift bör utföras av den, som utför den med minsta kost- nader, och — såsom det framhålles i kap. 4 — näringslivets olika led bör inte sammantaget göra större insatser än den behövliga prestationssumman förutsätter, liksom naturligtvis omvänt dessa insatser inte sammanlagt får bli otillräckliga för de anspråk på distri- butionsapparaten som ett progressivt samhälle ställer. Denna målsättning förutsätter dels ett omsorgsfullt stu- dium av prestationerna i handeln i syfte att sovra och rationalisera dem, dels en närmare anpassning mellan priser och prestationer än f. n.
Senare i detta kapitel samt utförligt i kap. 11 berör kommittén de härmed sammanhängande problemen.
De synpunkter, rekommendationer och förslag, som kommittén framlägger i detta betänkande, kan alla infogas i ramen för den här angivna allmänna målsättningen.
Den lilla marknaden
Utgångspunkt för varje studium av varudistributionen måste vara den marknad, som distributionen skall be- tjäna. Om denna marknad handlar av- snitt I i betänkandet. En marknad har sin givna geografiska utsträckning. Den
svenska kännetecknas också av vissa andra föga föränderliga egenskaper: näringslivets struktur t. ex. predestine- rar till en livlig utrikeshandel, som ofta utökar marknaden långt utöver landets gränser, och konsumtionens tillväxt hålls inom måttliga gränser av en folkmängd, som endast långsamt för- skjutes. Det finns dock andra omstän- digheter som varierar mera, och da- gens marknad, som vi någorlunda karr- kartlägga, är inte den morgondagens- marknad, för vilken vi måste planera.;
I kap. 1 har kommittén skisserat kon-> turerna av svensk marknad, som den ter sig i dag: ett litet land med 7,2? milj. invånare, som lägger ner ca 25' miljarder kr årligen på privat konsum- tion, varav ca 1/5 gäller importvarorf Resten är varor och tjänster, som pro- duceras inom landet i den skala, som marknadens litenhet bestämmer: i de långa seriernas ekonomi kan svenska tillverkare inte tävla med exempelvis amerikansk massfabrikation utom vad beträffar enstaka exportartiklar. En li- beralt utformad utrikeshandel och tra- ditionell lågtullspolitik bidrar till att fylla våra partihandelslager och butiks- hyllor med varor av stor variantrike-- dom. Det är vanligt, att antalet artiklar" inom en bransch numera uppgår till! 10 000—30 000. I allt större utsträck- ning har också varumarknaden blivit märkesbetonad. I kampen om konsu- mentens intresse försöker tillverkarna så mycket som möjligt att ge sina varor en individualitet med eget namn och utseende _ om inte annat så genom förpackningen — och en blomstrande reklammarknad underhåller konsumen- tens bekantskap med dessa marknadens många märkesvaror. Kostnaderna för nöjet att ha mycket att välja på, myc- ket som handeln skall lagerhålla och sköta informationen om och mycket
att presentera i tidningsannonser och annan reklam, är i stort sett ett uttryck för välståndsökningen i vårt samhälle. Alia torde dock vara ense om, att en viss begränsning av antalet varuvarian- ter och en viss standardisering av va- ror, varmed en större specialisering och längre serier kan uppnås inom till— verkningen, är samhällsekonomiskt för- delaktiga. Att sammanföra produkter från sålunda specialiserade tillverkare till blandade varusortiment för konsu- menten att välja inom måste då medföra ett visst merarbete för handeln, som dock sannolikt är mindre än de för- delar man vinner på tillverkningssidan. Kommittén menar, att varusortimentets storlek är en avvägnings- och omdö- mesfråga, som närmast handeln i dess nyckelposition bör begrunda, och att det därvid ofta är önskvärt med en sovring. Med gillande nämner kom- mittén den sortimentsbegränsning, som bl. a. vissa chokladfabrikanter, KF:s lagercentraler och Hakonbolaget ge- nomfört (kap. 15).
Vad reklammarknaden beträffar ut- talar sig kommittén i ett par samman- hang — ur konsumentens (kap. 3), resp. företagets synpunkt (kap. 12) — om fel och förtjänster i dess fysionomi. På kreditsidan uppställer kommittén reklamens betydelse för varors inar- betning på marknaden, för massdistri- bution och därmed standardisering och produktion i långa serier. Reklamen kan härmed bidraga till lägre tillverk- nings- och distributionskostnader. På debetsidan uppställer kommittén det slöseri med resurser, som uppstår, när reklamen tas i anspråk för att bibe- hålla ett »status quo», där marknaden redan är mättad eller där nya bättre varumodeller tränger fram, men för- säljningsansträngningarna inriktas på att hålla kvar efterfrågan i de gamla fårorna. Ehuru reklamkostnaderna tor-
de vara mindre än allmänheten före- ställer sig — de har högst ungefärligen uppskattats till 50 kr per invånare och år, dvs. åtskilligt mindre än i exempel- vis Förenta Staterna — så är det inte likgiltigt, om man kan avskala från dem den del, som belöper sig på ur före- tagets och samhällets synpunkt ineffek- tiv reklam och på ur konsumentens syn- punkt ensidig och inte upplysande re— klam. Tyvärr är gränsen mellan vad man skulle kunna kalla produktiv och improduktiv reklam utomordentligt svår att dra. Kommittén som bara i förbigående snuddat vid dessa problem, som ligger vid sidan om dess egentliga uppgift men som förvisso är värda att upptagas i ett långsiktigt forsknings- program, åtnöjer sig med några ytterst allmänna rekommendationer jämte exempel på god reklamplanering i form av ett »porträtt» (av samma typ, var- med kommittén på andra ställen söker illustrera olika företeelser inom distri- butionen) samt med en kritisk kom- mentar till det 5. k. annonsbyråavtal, varom meddelats, att det just upphört. Vid betänkandets pressläggning medde- las emellertid, att ett system av kom— missionärskontrakt fastställts, vilket i allt väsentligt förefaller att i sak över- ensstämma med det gamla annonsbyrå- avtalet. Kommittén förutsätter, att det- ta system tages upp till granskning av Näringsfrihetsrådet.
Varu- och reklammarknaden skall betjäna konsumenterna. Deras konsum- tion är ett uttryck för marknadens ka- pacitet, för vad marknaden kan upp- suga av de varor, som sköljer fram över den genom distributionens många ka- naler. Denna konsumtion har ökat från tiden före andra världskriget (1938/39) fram till 1954 med reellt 30 % per ca— pita. Eftersom befolkningen ökat med 15 % har den totala konsumtionen sti- git med 50 %. Räknat från 1931 är steg-
ringen hela 70 %. Cirka 43 % av all privatkonsumtion ägnas livsmedel och njutningsämnen och ca 14 % beklädnad (textil, konfektion och skor). Med ökat välstånd äter svenska folket mer hög- värdiga och förädlade livsmedel, mer av dyra animaliska än av billiga vege- tabiliska födoämnen och mer av vita— minrik och näringsfysiologiskt högvär- dig föda än av kaloririk. Även bekläd- nadsposten i konsumtionsbudgeten är procentuellt tämligen oförändrad ge- nom åren, ehuru den numera visar en svag nedgång. Posten inrymmer en övergång från tyger och skrädderiarbe- ten till mer konfektionsplagg och upp- visar en minskning av trikåvarornas andel genom bl. a. de nya fibermateria— lens längre livslängd. Den verkligt be- tydelsefulla förskjutningen i konsum- tionen gäller emellertid inventariepos- ten, i vilken ingår de stora konsument- kapitalvarorna med bilarna i täten. År 1939 hade Sverige en personbil per 35 invånare, år 1955 en per 12 invånare. I sitt kap. 9 om »Utveckling» har varu- distributionsutredningen försökt förut— säga hur konsumenterna kommer att bete sig på den framtida marknaden, om de får mer inkomster att förfoga över och om vi behåller vår ekonomis- ka framstegstakt. Alla prognoser för en utveckling av konsumtionsinriktningen på 15—20 års sikt blir med nödvändig- het osäkra. Men kommittén har i ovan- nämnda kap. 9 fört fram vad den kal- lar några »kvalifieerade gissningar» för att överhuvudtaget ha en stomme för sina antaganden om de anspråk, som kommer att ställas på distributions- apparaten i framtiden.
För en prognos av detta slag måste man uppställa en ekvation med tyvärr idel osäkra faktorer: den allmänna in- komstutvecklingen, inkomstfördelning- en, folkmängdens absoluta storlek och åldersfördelning, befolkningsomflytt—
ningarna, den tekniska utvecklingen och utvecklingen av kommunikationer- na för att nämna de viktigaste. En till- bakablick på de senaste tjugo åren ger bilden av en trend, som man dock inte utan vidare kan dra ut i samma rikt- ning in i kommande år och göra fram- åtpekande. Nya varuslag och konsum- tionsönskemål kan ju kullkasta alla an- taganden, och som komplement till en sådan återblick bör man därför ha de observationer, som kan göras beträf- fande en marknad som ligger i utveck- lingshänseende 10—20 år före vår egen såsom fallet är med den nordameri- kanska. Åtskilliga iakttagelser av den expansiva stormarknadens beteenden och karakteristika kan med försiktig- het översättas och appliceras på den lilla svenska marknaden. Detta har kommittén gjort.
Under förutsättning av en fortsatt produktionsökning av 2—3% per år under de närmaste decennierna — inget orimligt antagande i och för sig —- kommer Sverige om 15—20 år att kun- na redovisa en nationalinkomst, som kanske ligger 50—70 % över den vi har i dag och en ökning av omsättningsvo- lymen i handeln, som svarar häremot. Vilka varuområdeu, som därvid kom- mer att expandera och dra åt sig mer av den ökade köpkraften än andra, kan den amerikanska marknaden ge vissa antydningar om. Vi kommer t. ex. san- nolikt att få uppleva mycket mer av halvfabrikat och djupfrysta produkter på livsmedelsområdet, varmed konsu- menten-husmodern förutom varan »kö- per fritid», och de stora hushållskapi- talvarorna — tvättmaskiner, kylskåp, »assistenter» m. m. — kommer att kon- kurrera med bilar och televisionsappa— rater om köplystna konsumenters be- vågenhet. De potentiella konsumenterna av televisionsapparater, som beräknas bli mer än 1/2 milj. inom tio år efter
televisionens införande, ligger redan i startgroparna. Det är bara en tidsfråga, när Sverige definitivt inträtt i »bil- åldern». Med den utveckling, som här ägt rum under de sista åren, befinner :.sig vårt land redan i tätgruppen i Euro- 3pa. År 1970 beräknas vi närma oss USA:s biltäthet år 1950 med ungefär en lbil för 31/3—4 invånare, och om man skulle våga dra ytterligare en parallell ——- dock en högst oviss sådan — kom- me denna bilkonsumtion att medföra en sammanpressning av beklädnadsutgif- ternas andel av konsumtionsbudgeten (i USA nu 9% eller mindre än för bilar och bilunderhåll). Den växande betydelse, som konsumtionen av större varaktiga konsumentvaror kommer att få för framtidens konsumenter, har föranlett varudistributionsutredningen att särskilt undersöka distributionsvä- garna och försäljningsmetoderna för några utvalda sådana varor. Åt ledamo- ten av kommittén civilekonomen Arne Henrikson uppdrogs att göra denna kartläggning, vars resultat redovisas i betänkandets bil. 2. Den bild, som där ges av detta speciella avsnitt av varu- marknaden, är av synnerligt intresse ur synpunkten av handelns rationa- lisering, och det har föranlett utred- ningen dels att föreslå en särskild punktundersökning av generalagent- systemet (kap. 13), dels att föra in un- der en samhällelig prisövervakning den företeelse, som redan presenterats ovan (5. 17) under namn av oligopol.
De stora konsumentkapitalvaror, som Henrikson speciellt studerat, är nämli— gen till stor del importvaror, som slus- sas in i landet via generalagenter — det gäller t. ex. bilar och tvättmaskiner, ehuru den inhemska tillverkningen härav under senare år ökat sin andel. Andra av dessa kapitalvaror år till över- vägande del av inhemskt ursprung -— såsom radio, cyklar och kylskåp. Vad
beträffar den svenska tillverkningen av varaktiga konsumentvaror är den i utpräglad grad koncentrerad till ett fåtal större företag (oligopol). Tillver- kare bedriver ofta en selektiv och/eller exklusiv försäljning av sina varor, dvs. de utväljer (selektivitet) återförsäljare, som får rätt att försälja en viss märkes- vara, eller nominerar en enda återför- säljare inom en viss marknad och låter honom få ensamrätt (exklusivitet) att försälja märkesvaran — ofta mot att återförsäljaren i sin tur förbinder sig att inte sälja konkurrerande märken (dubbel exklusivitet). Härmed kan fa— brikanten tillse, att konsumentpriserna hålles lika överallt, och »störande» pris- konkurrens »inom märket» undvikes. Vad särskilt bilar beträffar förekommer dock en viss priskonkurrens genom att man tillämpar olika villkor vid inlösen av bytesvagnar. Priskonkurrensen mel- lan olika märken inom ett varuslag kan även den vara av underordnad roll, eftersom de aktiva försäljningsmetoder (agenter, reklam m. m.), varmed dessa varor ofta utbjuds åt konsumenterna, i regel lägger huvudvikten vid tekniska och utseendemässiga olikheter hos mär- kena, vid serviceerbjudanden och goda betalningsvillkor. Henrikson anför, att dessa försäljningsmetoder ofta är dyrbara. Även om det med visst fog kan påvisas, att en energisk aktiv för- säljning håller omsättningen uppe el- ler ökar den, så att tillverkarens fasta kapacitet utnyttjas bättre och produk- tionskostnaderna därmed kan sänkas per enhet av varan, kan man vid en ökad mättnadsgrad på marknaden förr eller senare komma till ett stadium, då de ekonomiska fördelarna förbyts i motsatsen _— nämligen om även de andra företagen i samma bransch för- söker hävda sig mot konkurrenterna med liknande aktiva försäljningsåtgär- der i stället för priskonkurrens och
om konsumtionsutrymmet inte räcker för att ge dem alla möjlighet att ut- nyttja sin fasta kapacitet. Henriksons beräkning av kostnaderna för en agent- försäljning, utslagna per försåld sy- maskin, ger en tankeställare, likaså hans konstaterande hurusom för andra varuområdeu — t. ex. bilar —— den se- lektiva och exklusiva försäljningen med leveransvägran tilll varje annan återförsäljare än den utvalde i många fall lockar andra att införa nya mär- ken på marknaden för att överhuvud- taget ha något att sälja eller beträf- fande olika varuslag lockar till att starta egen tillverkning — med risk för en överdimensionering av antalet företag. Produkt- och märkesdifferentieringen är också påfallande stor på denna varu- marknad: av personbilar säljs ca 80 olika märken (innefattande ca 330 olika modeller) årligen, av hemtvättmaskiner säljs ett 60-tal märken i marknaden etc. Enligt den Gallupundersökning Henrik- son återger i sin bilaga fanns det i 3000 undersökta hushåll inte mindre än 80 olika dammsugarmärken och 50 olika symaskinsmärken, men den nu- varande försäljningen omfattar inemot 40 märken och de ledande märkena i resp. varuslag _ liksom för bilarna —— svarar för den alldeles övervägande delen (90—95 %) av beståndet. Hen- rikson gör i sammanhanget den reflexio- nen, att märkesdifferentieringen på den lilla svenska bilmarknaden är vä- sentligt längre driven än på den stora amerikanska, ehuru antalet per år för- sålda personbilar är ca 40 gånger fler i Förenta Staterna än i Sverige.
Att känna marknaden
Den stora mångfald av varor, som den moderna marknaden sålunda bju— der, försvårar helt naturligt för kon-
sumenten att orientera sig vid inköpen och överblicka valmöjligheterna. För den enskilde är det praktiskt taget omöj- ligt att förvärva en varukunskap, som omspänner alla de ting, som ett nutids- hushåll förbrukar. Varorna är ofta tek- niskt komplicerade eller så samman- satta, att den köpande allmänheten inte är i stånd att på egen hand bedöma deras kvalitet och bruksvärde. För att utröna den ändamålsenliga konstruk- tionen, näringsvärdet, krympningsgra— den, färgbeständigheten eller vad man f. ö. kan behöva veta om en vara, kan det krävas ett tekniskt kunnande eller laboratorieundersökningar, som bara resp. varas tillverkare eller vissa forsk- ningsinstitut förfogar över eller kan ut- föra. Informationen mellan tillverkare och konsument (via reklam, rådgivning i handeln etc.) liksom konsumentupp- lysningen om varuforskningens rön är emellertid ännu inte tillräckliga till omfång och utbredning för att på ett tillfredsställande sätt hjälpa konsumen- ten att hitta rätt på marknaden. I brist på annan vägledning söker hon därvi'd ledning i priset. Ett högre pris uppfat— tas som liktydigt med en högre kvalitet. Även om det i regel föreligger ett så- dant samhand mellan pris och kvalitet, är det en rad omständigheter, som rub- bar proportionaliteten: olika kostnads— krävande försäljningsmetoder och ser- vice, köpmannens bedömning av vad marknaden »tål», efterfrågans reaktio- ner etc. Varudistributionsutredningen framhåller i kap. 3, att frågan om huru- vida ett inköpsval är bra eller dåligt endast kan bedömas utifrån den odela- de treenigheten pris-kvalitet-service. Man köper inte en vara utan en vara plus en tjänst och ofta en vara mindre för dess egenskaper i anskaffningsögon- blicket än för dess livslängd och bruk— barhet under denna livslängd. Med des— sa truismer har utredningen bara velat
framhålla, att konsumentupplysningen måste omfatta inte bara kvalitetsfrågor- na utan även pris- och servicefrågorna och syfta till en vidare marknadskän- nedom än den upplysningen hittills varit inriktad på.
För varudistributionsutredningen, som inom sig debatterat konsumentupplys- ningen med handelns rationalisering som riktmärke, har det inte funnits anledning att tränga djupare in på metodiken för en allmän konsument- upplysning, som har till mål att öka konsumenternas egen behovstillfreds- ställelse. Utredningen betonar närmast de sidor av en önskvärd marknadskän- nedom hos konsumenterna, som kan påverka handeln till kostnadsbespa- ringar och effektivisering i samhällets intresse. Därvid pekar utredningen i kap. 3 särskilt på den konsumentvaru- forskning, som med sin kritik hjälper till att stimulera fram lämpliga varor och rensa bort sådana olämpliga artik— lar ur varusortimenten, vilka tynger handelns lagerhållning och försvårar en god lagervård, eller som underlättar handelns upplysningsarbete med sina positiva klarlägganden rörande det sortiment, som kvarstår, så att expedi- tionstiderna i handeln och härmed sam- manhängande kostnader nedbringas. Inte heller har utredningen haft anled- ning att befatta sig med hur konsu- mentvaruforskningen organiseras eller lämpligen bör organiseras. Den har nöjt sig med vissa allmänna synpunk- ter på gränsdragningen i arbetsuppgif- ter mellan Hemmens forskningsinstitut och specialforskningsinstituten, på vik- ten av att dubbelarbete undvikes och forskningsresurserna inte splittras — varvid ett samgående och en arbetsför- delning mellan de nordiska länderna förordas — och på önskvärdheten av en utbyggnad av den forskning, som är fristående från producentintressen.
Kommittén förordar följaktligen en vä— sentligt ökad statlig bidragsgivning till sådan obunden forskning, men precise- rar inte storleksordningen, eftersom den menar, att takten i forskningsarbe- te inte enbart kan bestämmas av an- slagens storlek utan av tillgången på forskare i varje särskilt läge —— och f. ri. är denna tillgång knapp — och menar, att anslagen i många fall bör anpassas till de bestämda forskningsändamål, som aktualiseras och befinns angelägna ur allmän synpunkt, samt att ett för nuläget beräknat och fixerat anslags- belopp löper risk att bli en snabbt pas- serad milstolpe på utvecklingens väg. Utredningen erinrar i sammanhanget om den just av 1955 års riksdag beslu- tade dispositionen av kolclearingmedel, varav 2 milj. kr avsättes till »forsk- nings-, försöks- och upplysningsverk- samhet av betydelse för konsumen- terna».
Övergången från lösviktsvaror till märkesvaror innebar en förbättring av konsumentens varukännedom. Inför den mängd märkesvaror, som numera utmärker t. ex. det kemisk-tekniska området, har emellertid konsumenterna känt sig mera desorienterade. Den ke- misk-tekniska branschen inbegriper ett yvigt märkesvarusortiment av diskme- del, tvättmedel och olika preparat för rengöring, tandkrämer och tvålar, alle- handa apoteksvaror, ogräs- och insekts- bekämpningsmedel m. In. Motsvarande anonyma varor skjutes alltmer i bak- grunden. Som exempel kan nämnas, att ren kaustik soda, som tidigare sål- des i färghandeln i lösvikt, numera säljs i småförpackningar under olika fabrikat och beteckningar, där dock beteckningen kaustik soda inte före- kommer, och säljes till priser som är flera gånger högre än för lösviktsva- ror. Vissa apoteksvaror kan köpas dels som standardprodukter till lägre priser
och dels under ett eller flera märkes- namn till högre priser (t. ex. druvsoc- ker säljs som Dextropur, AD-vitamin som Jekototal). För flera ogräs- och in- sektsmedel gäller detsamma. För att om möjligt få veta lite mer om pris- differenserna mellan kända märkesva- ror på det kemisk-tekniska området och mellan dylika märken och de anonyma varor, som nyttjas för samma ändamål, och om prisdifferenserna i förhållande till den effekt, som konsumenten ut- vinner ur resp. vara, uppdrog varudi- stributionsutredningen åt Hemmens forskningsinstitut att undersöka ett an- tal kemisk-tekniska produkter — när— mare bestämt inom grupperna flytande diskmedel, fönsterputsmedel, mineral- terpentiner, golvvaxer och fintvättme- del. Undersökningens resultat (bil. 3) utgörs av en serie typexempel på meto— der, som forskningen kan begagna sig av vid försök att analysera en varas bruksvärde i förhållande till dess pris och det uppvisar åtskilligt av intresse, även om kommittén — i likhet med forskningsinstitutet självt —— får reser- vera sig för de bristfälligheter, som un- dersökningen såsom den första jämfö- relsen i sitt slag givetvis är behäftad med. Det gäller både antalet funktions- prov, som inte kunnat anordnas i så- dan utsträckning, att man vågar tala om statistisk representativitet, och begrän- ningen till endast vissa egenskaper hos varorna. T. ex. tvättmedlens nötning av kläder, vilket kräver långa försöksse- rier att utröna, har HFlzs forsknings- personal inte haft möjlighet att utforska på den begränsade tid och med de be- gränsade anslag, som stått till förfo- gande, och för att utreda tvättmedlens inverkan på individen (eksemer o. d.) har HFI självfallet saknat den medi- cinska expertisen. Av dessa anled- ningar och på begäran av forsknings- institutet har de olika varorna i under-
sökningsresultatet inte presenterats med sina namn utan under bokstavs- beteckningar, med undantag för mi- neralterpentiner. Av undersökningen framgår även med en försiktig tolk- ning av resultaten, att sambandet mel- lan varans pris och nyttovärde är syn- nerligen svagt, effekten av diskme- len varierar starkt (rent vatten ger i något fall samma resultat som diskme- del med låg effekt), medan priserna vi- sar liten spridning; en tillfredsställan- de fönsterputs kan erhållas med olika putsmedel till en kostnad, som varierar mellan 3 och 9 öre; mineralterpentiner- na skiljer sig knappast från varandra annat än till priset, där de skiljer sig desto mera; flytande oljevaxer ger vä- sentligt mindre skydd per öre förbrukat vax än de fasta oljevaxerna och kost- naden för fintvätt med något av de syn- tetiska vittvättmedlen är lägre än med tvåltvättmedel. Kommittén hänvisar f. ö. till bilagans innehåll.
Fakta om varors egenskaper och kva- litet och om deras priser, i vilka ingår både ersättning för själva varan och för de tjänster den omges med vid för- säljningen, kan konsumenterna vanli- gen inte hopbringa på egen hand. För- utom den information som industrin och handeln ger behöver samhället hä'r hjälpa till: med anslag till varuforsk- ning — se ovan — och med regelbun- den rapportering om prisutvecklingen såsom kommittén föreslår i kap. 17, att ett blivande organ för kontinuerliga prisstudier skall göra. Spridningen av dessa fakta anser dock kommittén, att konsumenterna själva måste engageras i. En upplysning i stor skala och som riktar sig till de djupa konsumentleden skulle dra oöverskådliga kostnader med sig, om det inte funnes spridningskana- ler, som gratis vidarebefordrar en del av denna upplysning. Detta finns. Or-
ganisations-Sverige är rikt på fackliga och ideella sammanslutningar, som ar- betar för en höjning av medlemmarnas levnadsstandard och för en skolning av dem till medborgare, som intresserar sig för hur samhället fungerar och för de ekonomiska sammanhangen. Det måste enligt kommitténs uppfattning ligga i dessa organisationers eget väl- förstådda intresse att inrikta sina med- lemmars uppmärksamhet på sådana marknadsföreteelser, som äger direkt eller indirekt samband med reallön och levnadsstandard. Vad prismedvetna konsumenter med kvalitetskrav kan bi- draga till av rationaliseringar och åt- följande prissänkningar inom industrin och handeln blir ju besparingar i den enskildes budget och därmed en höj- ning av levnadsstandarden även inom ramen för samma inkomster. En fort- löpande varu- och prisinformation bör kunna naturligt ingå bland de positiva arbetsuppgifterna för löntagare-, kvin- no-, kooperativa m. fl. sammanslut- ningar —— i sina tidningar och sin mö- tesverksamhet har de den apparat får- dig, varigenom upplysning kan spri- das. Den uppfattningen, som många företräder, att staten bör inkarnera i sig alla konsumentintressen och en— samt bekosta den upplysning, varav behov finns eller uppstår, delas så- lunda inte av varudistributionsutred- ningen. Utredningen ansluter sig inte heller till uppfattningen, att konsument- upplysning bör helt överlåtas på det privata initiativet. Enligt kommitténs mening bör den betraktas som en för samhället och Organisations-Sverige ge- mensam uppgift. Det både kan och bör ställas anspråk på statens medverkan härvidlag, men anspråken bör svara mot det intresse och de bidrag, som konsumentsammanslutningarna själva satsar. Utredningen utgår emellertid från, att behovet av sådan upplysning
kommer att öka oavlåtligt och kommer att behöva ett i motsvarande grad väx- ande finansiellt stöd.
En nyckelposition i konsumentupp- lysningen intar butikspersonalen. Den förmedlar kontakten mellan konsumen— ten och varan. Kan personalen ordna rätt vara till rätt person, så har den bidragit till större behovstillfredsstäl- lelse för konsumenterna genom bättre varuurval och minskade omkostnader i handeln genom de reklamationer, va- rubyten m. m. man sluppit. En god ut- bildning för köpmännen och deras an- ställda är en besparing även i andra avseenden: lagervården vinner därpå, svinnet kan nedbringas, omsättningen kan stiga och insikter i affärens kost- nadsproblem (inköp, kalkylering och prissättning) ökar förutsättningarna för en rationell affärsdrift. Att känna marknaden är för handelns folk A och 0 i konsten att konkurrera. Utan över- blick över vad resp. varuområden har att bjuda av gamla och nya varor och utan att veta hur man gör upp en kost- nadskalkyl eller hur ett pris är upp- byggt kan detaljisten inte sammanställa åt sig det varusortiment och utforma den prissättning, som gör honom kon- kurrensduglig. För varudistributions- utredningen, som anser, att konkurren- sen skall få sin chans att rationalisera varudistributionen, och därför menar, att en stel prisbildning och osjälvstän- dig prissättning måste kraftigt motar- betas, har det varit en central fråga, hur man skall kunna främja ett ökat yrkeskunnande inom handeln, speciellt i kostnads- och priskalkylering. Det är utredningens intryck, att det brister åt- skilligt häruti, även om köpmannaorga- nisationerna och konsumentkoopera- tionen gjort aktningsvärda insatser för att med kurser och korrespondensun- dervisning höja kunskapsnivån i yrket. Siffrorna över antalet elever eller del-
tagare i kursverksamhet för handeln är ganska stora men missvisande, efter- som deltidsutbildning med ofta bara några dagars föreläsningar här domi- nerar och den egentliga detaljhandels- utbildningen och utbildningen av bu- tikspersonal ingår med bara en liten del i utbildningsstatistiken. I verkligheten är utbildningen otillräcklig, i jämförel- se med det behov av utbildning, som enbart nyrekryteringen av personal medför. Enligt en uppskattning skulle enbart nyrekryteringen för ersättnings- behov behöva uppgå till 6000 a 8000 personer om året.
Samhällets medverkan till en för- stärkning av detaljhandelsutbildningen är därför önskvärd. Varudistributions- utredningen avvisar dock den gamla tanken om obligatorisk lärlingsutbild- ning, som på sistone dykt upp igen. Skälen utvecklas på s. 87. I stället kny- ter utredningen sina förhoppningar till den förberedande yrkesutbildningen i enhetsskolans klass 9 y och det kommu- nala yrkesskolväsendets utbyggnad. Egentlig butiksbiträdesutbildning i kommunal regi är ännu sällsynt. Yrkes- skolorna differentieras emellertid på olika yrkeslinjer efter önskemål från det lokala näringslivets sida, och även handeln bör ha goda möjligheter att få sina utbildningsintressen tillgodo- sedda hos yrkesskolornas kommunala målsmän. En praktisk detaljhandelsun- dervisning är dock inte så lätt att ord- na, där pedagogisk erfarenhet saknas om tillvägagångssättet. Varudistribu- tionsutredningen anser därför, att över- styrelsen för yrkesutbildning bör bi- sträcka med anvisningar och undervis— ningsplaner och aktivt sporra till en önskvärd och nödvändig utbildning av butikspersonal och företrädare inom detaljhandeln. För ändamålet föreslås en assistenttjänst vid överstyrelsens tredje byrå.
Distributionsapparaten i nuet och framtiden.
Vår tids massproduktion förutsätter massdistribution. Distributionsappara- ten, åt vars utseende och funktioner av- snitt 11 i utredningens betänkande äg- nas, har efterhand vidgats för att kun- na förmedla mötet mellan ökad varu- volym och dito folkmängd. På tjugo år _ mellan de båda företagsräkningarna 1931 och 1951 —— har antalet arbetsstäl— len stigit med 40 % inom partihandeln och med 30 % inom detaljhandeln och antalet sysselsatta med resp. 113 % och 63 % —— att döma av de siffror, som den sista av företagsräkningarna framlagt. Dess siffror påverkas emellertid av att vissa branscher medtagits i 1951 års företagsräkning, men inte i 1931 års dito, och att definitionerna av de olika branscherna ofta är olika i de båda räkningarna. Även fullständigheten är olika. Detta medför, att ökningen i an- talet arbetsställen och antalet syssel- satta i verkligheten torde vara lägre än den redovisade. Se 5. 113. Att emeller- tid distributionsapparaten under denna utveckling inte fått en tillräckligt smi- dig passform till konsumenternas efter— frågan råder knappast några delade meningar om. Somliga anser, att distri- butionsapparaten blivit så klart över- dimensionerad vad antalet företag och ianspråktagandet av arbetskraft och kapital beträffar, att den behöver han- tas ner, dvs. de menar att en struktur- rationalisering bör ta sikte på att rensa bort ett stort antal »onödiga» företag med liten omsättning och öka butiksstorlekarna till vad man antar vara ekonomiskt optimum. Andra me- nar, att även om en överdimensione— ring föreligger och kapaciteten inom en del branscher blivit för stort till— tagen i förhållande till efterfrågan — motsatsen kan givetvis också vara fal- let — så är detta inte så allvarligt så
länge folkmängden och köpkraften växer: de växer då in i distributions- apparaten och fyller så småningom ut den _ förmodligen raskare än vi i dag kan föreställa oss. Båda åsiktsgrupper— na kan dock vara överens om att distri- butionsapparaten är för oelastisk och det är också kommitténs uppfattning. Många ineffektiva småföretag som skul— le snabbt rationaliseras bort t. ex. vid en sanering av stadsbebyggelsen i inre stadsdelar med åtföljande mer natur- liga hyressättning för centrala affärs- lägen, lever nu längre än utvecklingen gör önskvärt, samtidigt som de nya för- ortsområdenas stadsplaner med ratio- nellt utplacerade butiker inte upptar tillräckliga reservmöjligheter för till— komsten av nya distributionsformer och ökad butikskapacitet, om förorts- butikernas omland skulle komma att utsträckas genom motorismen. Vilka stora strukturförändringar inom detalj— handeln, som enbart en mera målmed- veten stadsplanepolitik i kombination med självbetjäningssystemet skulle kun- na åstadkomma, antydes i en av Före- tagsekonomiska forskningsinstitutet ut- förd undersökning av butikshandeln i fem geografiska områden, vilken kom- mittén fått ta del av före dess publice- ring: antalet livsmedelsbutiker i ett äldre bostadsdistrikt i innerstaden var således ca nio per 1 000 invånare mot mindre än två per 1 000 i ett nybyggt förortsdistrikt. Även beträffande om- sättningen per sysselsatt i speceributi- kerna var skillnaden frapperande: ca 60000 kronor i förra fallet mot ca 105 000 kr i det senare. Strukturförändringar av detta slag pågår dagligen omkring oss. Enligt se- naste företagsräkning (1951) var emel— lertid småföretagsamheten domineran- de. Samtliga 89 delbranscher med hu- vudsaklig detaljförsäljning (83 305 st. med 296 730 sysselsatta) hade i medel- tal 3,6 sysselsatta per arbetsställe och
en omsättning per sysselsatt av endast 47600 kr. I partihandeln ni kombina- tion med annat» var motsvarande siff- ror för 63 delbranscher 18015 arbets- ställen med 117 100 sysselsatta, i medel— tal 6,5 sysselsatta per arbetsställe och 202600 kr i omsättning per sysselsatt (jfr kap. 5).
Det genomsnittliga antalet invånare per butik är 85. Man kan tycka, att detta är ett förbluffande litet befolkningsun- derlag, som ger goda argument för dem som vill ha en hård rationalisering av handeln med utrensning av små före- tagsenheter. Vid jämförelser med sju andra länder med västerländsk mark- nadsstruktur har dock kommittén fun- nit (se kap. 1), att befolkningsunder- laget per butik varierar mellan 80 och 95 invånare och att antalet småföretag inom detaljhandeln är betydande inom dem alla _— Förenta Staterna inbegri- pet. Detta betyder givetvis inte, att varu- distributionsutredningen anser, att för— hållandena är bra som de är, därför att de är likadana i jämförliga länder. Den menar tvärtom, att samhället inte kan undgå att reagera mot det slöseri med produktiva resurser, som sker på en ort eller i en bransch där handeln är överdimensionerad, och den an— ser det självklart, att en fortgående ut- veckling mot större transaktioner (in- köpsstoriekar) och större enheter inom handeln är förutsättningen för en ratio- nalisering i stort inom distributionen. Denna utveckling kan påskyndas en- dast genom att man avlägsnar de olika skydd, som nu hägnar de ineffektiva företagen: stadsplane- och sanerings- politiken på olika bebyggelseområden kan riva ner en del sådana skydd, så- som antytts ovan, och man kan sporra konkurrensen i prissättningspraxis, så att inte en likformig prissättning håller handelsmarginalerna högre än vad som är nödvändigt för att driva ett företag effektivt. Såsom utredningen påpekar
i kap. 17 skulle säkerligen många mind- re företag tvingas att »slå igen butiken» vid en mera rörlig prissättning och hårdare konkurrens än vad vi nu har. Det är utredningens övertygelse, att om priserna mera allmänt i de mer effektiva, ofta större företagen skulle närmare anpassas till de faktiska kost- naderna och prestationerna, så skulle konkurrensen rensa bort eller omvand- la de i drift ineffektiva affärer, som inte »räddas» av ett lägesmonopol av något slag eller av att de har en sär- skilt låg kostnadsnivå — såsom genom hyresregleringen garanterad låghyra, billig familjearbetskraft och/eller före- tagarens låga anspråk på avkastning för egen del. Å andra sidan kommer många småföretag inom handeln att hävda sig väl gentemot storföretagen även på en sådan friskare konkurrens- marknad genom bl. a. sin större anpass- ningsförmåga, sin villighet att tillgodo- se efterfrågan på- specialiteter och extraservice och sin mindre dyrbara administration. Små och stora företag kompletterar varandra ofta bra, och det finns ingenting, som ger belägg för att en viss storlek skulle vara den i alla lägen optimala. Snarare får man räkna med en serie av optimala lägen, olika för olika företag och branscher inom detaljhandeln.
Om varuhandelns uppgifter att till- handahålla »rätt vara till rätt pris på rätt sätt vid rätt tid och på rätt plats» orienterar kommittén läsaren i kap. 4, i kap. 5 redovisar den grosshandelns och detaljhandelns resp. omfattning och lokalisering, och i kap. 6 beskrivs varu- vägarna inom distributionsapparaten på de konsumtionsområden, som kom- mittén undersökt. För att få bättre reda på hur distributionsapparaten fungerar gjorde nämligen kommittén en enkät, som omfattade ca 2 400 företagare inom industri, grosshandel och detaljhandel (frågeformulären återfinnes i slutet av
bil. 1). Bearbetningen av enkätmate- rialet, som visserligen totalt har en be- tryggande statistisk representativitet, men inom vilket olika frågor är olika fullständigt besvarade och därmed sva— ren har olika representativitet (se bil. 1), har gett många intressanta upplysningar om dels handelns attity- der till olika marknadsföreteelser, var- om utredningen frågat, dels handelns struktur, inköps- och försäljningsvägar, prissättningspraxis m. 111. Vad enkäten visar om företagens val av varuvägar besvarar ganska väl en del av de frågor, som den allmänna diskussionen syssel— satt sig med — frågor om i vilken ut- sträckning varorna säljes genom flera mellanled, på vilka områden import- konkurrensen kan spela en roll, om storföretagen är mer benägna än de små företagen att gå förbi grossistledet och sälja direkt till detaljist osv. (se kap. 6).
En viktig sida av rationaliseringen är att förutsättningslöst pröva vilka handelsled, distributionsformer och företagstyper, som bäst och billigast fyller vissa ofrånkomliga arbetsfunk- tioner, vilka ingår i all köpenskap. För- delningen av dessa funktioner på olika handelsled, så att de utföres där de passar ekonomiskt bäst, kan växla från varuområde till varuområde och efter företagsekonomiska, geografiska och andra omständigheter. Kommittén pre- senterar i kap. 5 i ett antal »porträtt» med kommentarer de olika företags- typer, som man påträffar inom den vanliga detaljhandeln eller som substi- tut därtill: dagligvaruaffärer, special- affärer, varuhus m. m. i tätorterna och på landsbygden lanthandelsaffärer, va- rubussar, postorderförsäljning och sam- köp i anslutning till jordbrukskoopera- tionen. För tätorter och landsbygd ge- mensamma företeelser såsom agenthan- del och samköpsföreningar inom olika
yrkeskretsar får också sin presen- tation. Varudistributionsutredningens värderingar av de olika företagstyper- na har här ingenting av inbördes grade- ring i sig. Utredningen anser, att alla distributionsformer har sitt berättigan- de, under förutsättning att de får och kan konkurrera med varandra om kon- sumenternas bevågenhet, och anser att det under samma förutsättning är önsk- värt med många olika distributions- alternativ att välja mellan. Det betyder, att utredningen icke tar parti vare sig i tävlan mellan kedjeföretag och fri- stående butiker eller i den närkamp om konsumenterna, som pågår mellan t. ex. lanthandeln och mejeriföreningens de- taljförsäljning i Sundsvallsområdet el— ler mellan detaljhandeln och de sam- köpsföreningar, som på åtskilliga håll är i färd med att urholka varusorti- menten i den reguljära detaljhandeln genom att ta hand om de bekväma stan- dardvarornas distribution till konsu— menterna. Den konsumentreaktion, som tagit sig uttryck i en hausse i samköps- aktioner med kvantitetsrabatter, kan vara tveksam ur rationaliseringssyn— punkt på längre sikt, eftersom den nu- danrycker detaljhandeln en del av dess underlag och därmed kan driva detalj— handeln att kompensera sig med högre priser på återstående delar av varu- sortimentet. Å andra sidan är samkö- pen ett nyttigt observandum för han- deln och ger detaljisterna anledning att öka aktgivandet på sin egen prissätt- ning, så att den bättre anknyter till de med de skilda varuslagen förknippade prestationerna (se kap. 5).
Förutom storlek, bransch och före- tagsform är sortimentsinriktningen och försäljningssystemet karakteristiska, när man skall beskriva hur handeln be- tjänar dagens marknad. Två företag inom samma bransch med lika många sysselsatta, samma omsättning, privat-
ägda eller konsumföretag eller tillhöri- ga annan gemensam distributionsform kan till sin struktur vara mycket lika eller mycket olika, beroende på varu- urvalet och det sätt, varpå varor säl- jes: om med branschblandat eller med specialiserat sortiment, manuell betjä- ning eller självbetjäning. I kap. 7 har utredningen analyserat hur butikernas varusortiment påverkas av varornas egenskaper, efterfrågans inriktning, lönsamheten etc. Man kan konstatera, att med stigande ortsstorlek blir förut— sättningarna bättre för smalare och djupare sortiment (specialbutiker), samtidigt som den större orten har aptit även på starkt branschblandade »allköpsaffärer» — hushållsaffärer, »det lilla varuhuset» — med brett men grun— dare sortiment, avsett att tillgodose kundkretsens hela behov av vardags- varor. Varudistributionsutredningens påpekande av att företag, som speciali— serar sig mycket kraftigt, har svårare att stå emot påfrestningarna vid kon- junkturförsämring än vad de företag har, som med sina varor kan täcka en större del av kundens efterfrågan, inne— bär inget ståndpunkttagande för eller emot specialbutiker. Utredningen har den uppfattningen, att utvecklingen kommer att fortsätta mot en högre grad av branschblandning för vardagsvaror och att detta är rationellt med hänsyn till den mindre tidsuppoffring, de kor— tare vägsträckor totalt sett m. fl. för— delar, som konsumenterna får, när dag— ligvarorna finns samlade under samma tak. På samma gång kvarstår ett behov av ett djupare urval för varuslag, som man köper mera sällan, modevaror o. d., och specialiserade affärer kom- mer därför alltid att behövas som kom- plement till de branschblandade affä- rerna, kanske mer ju mer levnadsstan- darden stiger och nyanserar konsumen- ternas smak och fordringar. En sorts
i 4 l 1 »
specialaffärer, som blommar i skyddet av en stel prispolitik, men eljest knap— past skulle kunna hålla sig kvar på marknaden, är kommittén mera skep- tisk mot, de specialaffärer nämligen, som byggts upp kring någon eller några varugrupper, som traditionellt ansetts kunna bära marginaler av en viss höjd (t. ex. kaffebutiker, pennaffärer, parfy- merier). Med en annan marginalsätt- ning på dessa varuslag i de bransch- blandade butikerna (med marginalerna anpassade till de faktiska distributions- kostnaderna) skulle åtskilliga av dessa butiker försvinna till båtnad för distri— butionsstrukturen.
Till de verkligt positiva dragen i ut- vecklingen räknar utredningen själv- betjäningssystemet. En internationell jämförelse visar, att Sverige i förhållan- de till sin folkmängd f. 11. har det tätaste nätet av SB-butiker i Europa. Att själv- betjäningsidén slagit igenom snabbare i Sverige än på andra håll får tillskrivas kooperationen och organisationerna inom handeln, som med propaganda och förlagskapital eggat detaljhandeln att utnyttja den nya försäljningsformen vid nyetableringar och butiksomänd- ringar. Att systemet trängt fram så snabbt under en period av investerings- begränsningar och byggnadsreglering är ett lovvärt uttryck för experiment- lusta och rationaliseringsvilja i han- deln, men torde också ha haft vissa olägenheter: det har sålunda uppgivits, att hälften av de hittills öppnade själv- betjäningsbutikerna i vårt land skulle vara för små för att vara ekonomiskt motiverade på längre sikt. Att självbe- tjäningssystemet i sig självt är ekono- miskt förmånligt har dock den hittills- varande utvecklingen —— bara 8 år gammal _— hunnit manifestera. Statis- tiken visar en påtaglig höjning av om- sättningen per anställd i större själv- betjäningsaffärer, lönekostnaderna är
här lägre, och med försiktig bedömning kan den verkliga kostnadsskillnaden mellan »vanliga» betjäningsbutiker och självbetjäningsbutiker uppskattas till 1—2 % av konsumentpriset till de se- nares fördel. Mycket tyder på, att den- na kostnadsskillnad kommer att bli stör- re på längre sikt. Varudistributionsut— redningen, som utförligt behandlat självbetjäningssystemet i kap. 8, uttalar där sin tillfredsställelse med dess fram- marsch, men ifrågasätter, om inte ut- vecklingen hålls tillbaka av frånvaron av prisskillnader mellan självbetjänings— och manuellt betjänade butiker. En prissättning efter prestationsprincipen skulle betyda lägre priser i den distri- butionsform, där konsumenterna själva gör en aktiv insats i distributionsarbe- tet. Kommittén anser för sin del, att priserna i självbetjäningsbutikerna bor- de sänkas jämsides med de kostnadsbe- sparingar systemet medför.
Hur framtidens distributionsapparat kommer att se ut och hur vi vill, att den skall se ut, har utredningen kannstöpt om i kap. 9. Den har försökt föreställa sig hur distributionen kommer att te sig i »bilålderns» svenska samhälle om 15—20 år, ett samhälle där kanske fem- dagarsveckan blivit verklighet och där produktivitetsstegringen — om den går normalt — har skapat en köpkraft, som är 50 % större än den nuvarande, och där teknikens utveckling krymper av- stånd och mekaniserar transporter, för- packningar m. 111. Hur handeln skall anpassa sig i tid till detta nya sam- hälle, så att inte eftersläpningar, resp. felinvesteringar kommer att kosta oss för mycket, kan ingen aldrig så förut— seende utredning ge anvisningar på. Men man kan ange —— och det görs här i kap. 9 och 13 — några förutsättningar, som den finner väsentliga för en lyck- lig anpassningsprocedur: elastiska stadsplaner och tomtreserver för fram-
tida komplettering av butiksbeståndet, eftersom distributionsekonomiskt fel- aktiga investeringar i hus, som byggs i dag, kommer att bli bestående även om 25 år; en friare fördelning av butiks- lägen i nyare bebyggelseområden, så att fler distributionsformer får kon- kurrera på lika villkor; bättre lånemöj- ligheter för dem som vill etablera sig som nya företagare med ökad tillgång till — förutom blancokrediter, vartill den nya banklagen kommer att lämna möjligheter upp till 75 000 kr — även statsgarantier för lån av den typ, som genom beslut av 1954 års riksdag in- rättats för rationalisering och nyetable- ring inom hantverk och småindustri (varvid alltså föreslås, att lånebestäm- melserna skall vidgas att omfatta även handelsföretag) ; en punktundersökning, som kan öka vetandet rörande selektiva och exklusiva försäljningsmetoders in- verkan på tillkomsten av nya distribu— tionsformer av typ »rabattaffärer», »ap- pliance dealers» och konsument-»mäs- sor» (se kap. 13 och bil. 2), där olika sorter och märken av varaktiga kon- sumentkapitalvaror kan sammanföras för försäljning; samt för att öka kun- skaperna om distributionsapparaten och följa dess förändringar föreslås ökade anslag till distributionsekono- misk forskning med kontinuerligt fi- nansiellt stöd särskilt till obunden di— stributionsekonomisk grundforskning samt regelbundna företagsräkningar efter stickprovsmetod, helst vart femte år. Kommittén skulle gärna se att vid sådana framtida företagsräkningar även kartlägges de distributionsvägar, som är karakteristiska för varugrupper av särskild betydelse för konsumtionen.
Pris och prestation
Avsnitt III i detta betänkande hand- lar om priset. Redan inledningsvis har
i översikten nämnts, att kommittén eftersträvat en närmare anknytning mellan pris och prestation. Det faktum att numera mellan tredjedelen och hälf- ten av konsumentpriserna är ersätt- ning för handelns arbete, gör det ange- läget att jaga och infånga kostnaderna i distributionsarbetet samt försöka ned- bringa dem. Att studera prestationerna, kalkylera vad de kostar och låta skill- naderna i prestationer avspeglas i pris- sättningen är en väg till rationalisering, som kommittén anser utomordentligt viktig. Som rationaliseringsverktyg nr 1 har kommittén angivit konkurrensen, särskilt priskonkurrensen. Den kon- kurrensens mekanism, som skildras i kap. 10, utlöses av viljan att konkur- rera men också av modet att göra det. Och med att konkurrera har endast de företag, som känner och kan överblicka sin kostnadssituation och kan göra lön- samhetsbedömningar för olika varu— grupper och försäljningssätt. Företaga- rens förmåga att kalkylera är därför av stor betydelse.
I kap. 11 avhandlas kostnader och kalkylering. Det påpekas där hurusom kapacitet och kostnader inom distribu- tionen ofta är gemensamma för ett stort antal prestationer, och hur synnerligen svårt det är att fördela kostnaderna på de olika enheter —— varugruppen, varan, försäljningstransaktionen etc. — som skall bära dem. Antalet artiklar i ett varusortiment är i allmänhet så stort, att det är omöjligt att spalta av den del av affärens kostnader, som belöper sig på varje individuell artikel. Även brist- fälliga försök att fördela omkostnader- na på olika prestationer, i förhållande till hur kostnaderna kan anses vara or- sakade av dessa prestationer, är dock överlägsna metoden att bara tillämpa de procentuella handelsmarginaler, som blivit kutym och som kanske alls inte återspeglar de faktiska kostnaderna el—
ler som, omräknade i ören, skapar skeva proportioner mellan de faktiska ersätt- ningarna för arbetet att sälja olika va- ror. Om företagaren kan kalkylera och har en god uppfattning om hur försälj- ningen reagerar för olika priser, kan han också våga att kasta loss från pris- listeföljsamhet och marginalslentrian och tillämpa en mera rörlig prissätt- ning, och finner han vid kalkyleringen, att han utför prestationer, som inte är lönsamma och vilkas kostnader han täcker med rymligare priser på andra prestationer, så kan detta ge impulser till rationalisering av varusortiment och försäljning. Att mycket brister i kännedomen om det egna företagets kostnadsstruktur har kommittén fått klart för sig. Det finns många företag med ytterst rudimentär redovisning, vars enda syfte det är att till nöds klara lagens krav på bokföring och deklara- tioner. I kap. 3 har kommittén också starkt tryckt på behovet av mer ut- bildning i kalkylering.
Ca 60 % av kostnaderna i livsmedels- detaljhandeln är lönekostnader. Pro- centsatsen har ungefär samma storleks- ordning i annan detaljhandel. Möjlig- heten att rationalisera arbetet i detalj- handeln torde öka med ökad rörlighet i prisbildningen på detta arbete, dvs. i lönerna. Ackordsarbetet, som så starkt bidragit till industrins effektivisering, har inte tillnärmelsevis vunnit samma insteg i handeln, där lönerna i allmän- het varit och är tidlöner. Ackordsarbete har dock påbörjats på skilda håll, inom grosshandeln mer än i detaljhandeln, och det är kommitténs uppfattning, att ett rörligt lönesystem med fördel skulle kunna användas även i de flesta detalj- handelsföretag. Det måste då ligga i företagarnas intresse att dels se till att ackorden ger de anställda rimlig lön, dels se till att kostnaden inte stiger så högt att företaget förlorar sin kon-
kurrensförmåga. Till uppmärksamhe- ten, inriktad på detta »både/och», blir rationaliseringssträvan en naturlig föl- jeslagare.
Ur konsumentens synpunkt
Priset är inte den enda »uppoffring» konsumenten gör, när hon skall täcka sina konsumtionsbehov. Till priset får läggas värdet av hennes egna insatser i distributionsarbetet, dels »aktiva» så- som självexpediering i SB-butiker och hembärning, dels »passiva» såsom vän- tetid i butikerna och anpassning till de tider, då butikerna håller öppet. I pri- set ingår å andra sidan ett olika antal prestationer från handelns sida. I regel betalar konsumenten priset för en viss service vare sig hon utnyttjar den eller inte. Priset på varan kan t. ex. inklu- dera hemsändning och kredit; det kan också vara avpassat för att täcka mer- kostnaderna för den extrapersonal, som kan nödvändiggöras av att många kon- sumenter gör sina inköp på s. k. rus- ningstid eller har för vana att göra tal- rika och plottriga småköp. De konsu- menter, som kan handla annorlunda och mer förnuftigt, får betala också de dåliga köpvanorna hos andra. Så länge priset inte differentieras efter butikens olika service (vari kan inräknas de större eller mindre valmöjligheter dess varusortiment ger), är det knappast att förundra sig över, att konsumenterna står främmande för det pris- och pre- stationstänkande, som de av handelns rationalisering intresserade skulle önska att de vore inriktade på. Härtill bidrar den »lika—pris-mentalitet», som karak- teriserat stora varuområden, särskilt under 1940-talet, då brutto- och normal- priser var vanliga, och som minskade konsumentens både möjligheter och in- tresse för prisjämförelser. Konsumen- terna fick ju sällan någon fördel av, om
de anlitade ett inköpsställe med enkla- re varusortiment och lägre service, ef- tersom priserna var desamma där som på »bättre» ställen. Vad mer är — kon- sumenterna uppfostrades av miljön till en »lika-pris»-inställning och de rent av reagerade mot olika priser på sam- ma vara utan att besinna de skäl, som kunde anföras för att priserna var olika. Alltjämt är denna inställning ro- tad _ en »prislistemedvetenhet» som en detaljist på hearing hos utredningen uttryckt saken.
Okunnigheten om innebörden av olika prisbenämningar är också utbredd -— även bland vad man skulle vilja kalla högt kvalificerade konsumenter. Då kommittén tillfrågade 22 sådana kon- sumenter om innebörden av begreppen »bruttopris», »riktpris», »handelsmar- ginal», »pålägg» och »varusortiment», svarade ingen rätt på alla fem frågor- na. Mellan 50—80 % felaktiga svar av- gavs på dem alla (se kap. 15). Utan att vilja hårdraga resultatet av en inte representativ tillfällighetsundersökning av detta slag, måste dock utredningen betrakta den som symptomatisk för det kunskapsunderlag, som man har att räkna med i upplysningsarbetet om va- rupriser och prestationer i handeln.
En önskvärd insikt om sammanhang- en mellan priser och prestationer kan motverkas bl. a. av återbäringssystemet, vilket — även om det är harmlöst med sin lika premiering av alla trofasta kun- der — dock innebär en rabatt, som inte motsvaras av någon sådan presta- tion av konsumenten, som besparar handeln kostnader. Annorlunda är det med mängdrabatten, som kommittén ger förord i kap. 15, liksom — omvänt — med de olika avgifter som läggs ovan- på priset för att kompensera handelns utgifter för extra service såsom hem- sändning och kredit. Av detta följer, att kommittén är positivt inställd till sär-
skilda hemsändningsavgifter, som de kunder får betala, som begagnar sig av ifrågavarande service. Allt som bi- drar till att skärpa konsumentens upp- märksamhet på olika distributionseko- nomiska alternativ och klart markerar dessa alternativ, är enligt kommitténs mening av godo. Den 5. k. »sociala pris— sättningen» med låga priser på vissa nödvändighetsvaror i förhållande till de kostnader de antas förorsaka bidrar också till att göra sambandet mellan pris och prestation suddigt. »För låga» priser för vissa varor måste ju medföra att handeln tvingas ta ut »för höga» priser för andra varor.
Till prestationerna i handeln kan räknas öppethållandet, som av många konsumenter anses för snävt tilltaget. I kap. 15 redovisas skälen för denna uppfattning, som också kommitténs majoritet ansluter sig till. Kommittén anser sålunda (s. 285), att en utökad affärstid med öppethållande till kl. 21 minst en kväll i veckan skulle under- lätta för stora konsumentgrupper, vil- kas arbetstider sammanfaller med nu gällande affärstider, att göra sina in- köp, skulle främja konsumentupplys- ningen genom att konsumenten får mera tid att överväga sina inköp — särskilt av större varaktigare konsu- mentvaror — samt skulle medverka till utjämning av belastningstopparna inom handeln. Kommittén vill därför upp- mana en vaken konsumentopinion på de platser, där kommunala beslut och köpmannaöverenskommelser begränsar affärstiderna, att påyrka ändringar, som tillgodoser den köpande allmänhetens behov och önskemål. Kommittén påpe- kar, att utrymme för ändringar av rim- lig omfattning redan föreligger inom ramen för gällande butikstängningslag, dock att rätten till kommunala avvikel- ser är för omfattande. Utredningen, som därför föreslår, att 6 5 i butikstäng-
ningslagen ändras så, att kommuner- nas rätt att göra avvikelser inte må hindra butiks öppethållande till kl. 21 minst en kväll i veckan, är likväl på det klara med att effekten, om ett dy- likt hinder avlägsnas, ytterst beror på om handelns bransch- och personal- organisationer vill begagna sig av möj- ligheten till ett sådant 21-öppet och om konsumentopinionen lyckas göra sig gällande. Vid en justering av (i 5 i butikstängningslagen föreslår kommit- tén också en viss vidgning av 2 5 12 mom., som nu möjliggör visning på kvällstid utan samtidig försäljning av böcker (»Bokens vecka»). Även för an- dra varuområden — särskilt större var- aktiga konsumentvaror — kan det emel- lertid vara lämpligt att under en viss period under året — t. ex. en vecka — kunna ge konsumenterna möjlighet att under kvällstid i butikslokalen orien- tera sig om vad marknaden har att bju— da. Det gäller exempelvis möbler, större hushållsmaskiner och husgeråd. En vidgning av möjligheterna synes här kommittén befogad. Även automathan- deln anser kommittén bör lämnas större frihet som ett försäljningsalter- nativ, i många fall likvärdigt med öppethållandet.
Ur företagets synpunkt
Varje företag — det må vara ett till- verkare-, grossist- eller detaljistföretag — har en försäljnings- och prispolitik, som dirigeras av dess önskan att nå den kundkrets, som kan antagas vara lönsam. Och detaljhandlaren är ofta be- låten, om han får tillräckligt med köp- lystna i sin butik och dessa betalar kontant — vilka kunder han har och hur de köper är visserligen av betydel- se för hans ekonomi, men svårt för honom att påverka. Betydligt mer kom-
plicerat är valet av kunder resp. leve- rantörer de olika tillverknings- och handelsföretagen sinsemellan. De över- väganden, som uppstår när ett företag knyter kontakter åt dessa båda håll —— åt kund- och leverantörssidan — har registrerats i tablån på s. 101 i kap. 4 och ger en föreställning om vilket komplex av synpunkter, som bestäm- mer, när en företagare gör upp rese- router för sina resande, skickar ett or- dererbjudande eller besvarar med »ja» eller mej» en förfrågan, om han kan sälja hit eller dit. Hur många leveran- törer och/eller kunder ett företag där- vid väljer att köpa från och/eller sälja till hör till de verkligt stora problemen i handelns ekonomi liksom även hur många gånger dessa leverantörer resp. kunder kontaktar företaget. Det är näm- ligen en gammal iakttagelse, att det är antalet kontakter i varudistributionen, som kostar — mer ju fler kontakter som äger rum vid en och samma försälj- ningsvolym. I vetskapen om detta har kommittén i sin företagsenkät närmare förfrågat sig om vilka inköps- och för- säljningsvägar genom distributionsap- paraten, som de intervjuade företagen använder sig av, hur många leverantö- rer och kunder de har, vilka prestatio- ner som utföres i mellanledet, det 5. k. nomineringssystemets tillämpning och förekomsten av leveranser endast till vissa återförsäljarekategorier (selektiv försäljning). Med den sålunda studera- de inköps- och försäljningspolitiken sammanhänger företagets prispolitik. I anslutning till beskrivningen härav i kap. 12, 13 och 14 avhandlar kommittén också sambandet mellan priser och prestationer eller otillräckligheten i detta samband. Kap. 12 skildrar mera allmänt företagets inköps-, försäljnings- och prispolitik, medan kap. 13 och 14 ägnas de två specialproblemen: den selektiva distributionen och möjlighe-
terna att genom större transaktioner öka handelns effektivitet.
Den traditionella distributionsvägen är ju när varan på sin väg från tillver- kare till konsument passerar två mel- lanled, grosshandeln och detaljhandeln. Det finns dock branscher och företag, som företrädesvis »hoppar över» gros- sistledet och där varorna går direkt från tillverkare till detaljist. Så gör i regel fabrikanterna i konfektionsbranschen och de större skofabrikanterna, medan de mindre utnyttjar grossisten som för- medlare av transaktionerna. I andra fall anlitas båda distributionsvägarna: tillverkarna bearbetar själva de större detaljisterna och låter grossisterna ta hand om småkunderna. Slutligen finns det tillverkare (av hushållskapitalvaror, korsetter rn. m.), som säljer direkt till konsument genom agenter. Frågan hu- ruvida direktförsäljningen tillverkare—— detaljist är en mindre »dyr» distribu- tionsväg än försäljning via grossist hör till de frågor, som diskuterats med liv och lust i sammanhang med handelns effektivisering — det kan ju skenbar- ligen förefalla rationellare att slippa den extra kontaktpunkt, som gross- handeln utgör. Resultatet av varudistri- butionsutredningens undersökningar härvidlag torde visa att så inte är fal- let. Företagsenkäten visade, att de till- verkare, som anlitar grossistförmedling, gör detta i övertygelse om att de vinner vissa ekonomiska fördelar: lägre totala transportkostnader (viktigt argument i livsmedelsbranscherna) samt mindre egna kreditrisker och bättre bearbet- ning av detaljhandeln (huvudargumen- tet bland textilfabrikanterna). Enkäten ger vidare vid handen, att det i fråga om textilvaror, färger och konfektyrer endast i undantagsfall var mindre än 85 % av den omsatta varuvolymen, som passerade grossistföretagens egna lager. Även andra branscher gav liknande ut-
slag. Det tycks vara ganska sällan, som något annat än s. k. fullständig grossist- funktion är aktuellt. Närmare 80 % av grossistförsäljningen på de konsument- varuområden kommittén studerat har den traditionella innebörden: grossisten inköper varor från skilda tillverkare och sammanställer dem till ett lämpligt varusortiment (sortimentsfunktionen), lagrar detta inom det egna företaget (lagerfunktionen) och sprider sedan ut varorna till detaljister, som bearbetats till förmån för dem och för vilka gros- sisten står kreditrisk (fördelnings- och försäljningsfunktionerna). Med dessa tjänster försvarar grossisten sin plats i distributionsförloppet, och när tillver- karen går grossisten förbi, får han själv och hans egen försäljningsorganisation axla samma funktioner och bestrida motsvarande kostnader. Med ett exem- pel i kap. 13 s. 237 har kommittén för- sökt illustrera den ekonomiska kal- kyl, som tillverkningsföretaget måste uppgöra, när det står inför valet mel- lan direktförsäljning till detaljist eller inte. Vederbörande har då att över- väga de tjänster, som grossistförmed- lingen erbjuder honom, och priset för dessa tjänster. Där dessa tjänster kan utföras billigare av grossisten än av fabrikanten själv, är det uppenbarligen motiverat att betala grossisten en högre ersättning (: att låta honom köpa bil- ligare) än det till inköpsstorleken jäm- förliga detaljhandelsföretag, som inte utför någon spridningsuppgift till andra detaljister. En nackdel kan dock vara, att de stora och små detaljisterna här- igenom jämställs (får samma inköps— villkor) och att man härmed förbättrar de små detaljhandlarnas möjligheter att konkurrera med de stora och fördröjer en strukturrationalisering i detaljhan- deln till förmån för större företagsen- heter. Å andra sidan har också gross- handeln sitt strukturproblem. Om till-
verkarna bryter ut vissa lättsålda varor ur grossisternas sortiment och säljer dem direkt till större detaljister, måste sannolikt grossisterna betinga sig högre ersättning för de varor, som kvarstår i deras sortiment. Tillverkarna av dessa senare varor blir då benägna att göra samma utbrytning och resultatet blir en rad urholkade grossistföretag jämsi— des med nybildade försäljningsorgani- sationer i fabrikantregi. I den mån de förra dör undan eller slås ihop till finansiellt starkare företag har en nyt- tig strukturförändring skett. Ibland kan den långt drivna direktdistributionen av varor, som med fördel skulle kunna ingå -i ett större sortiment, leda till en förbrukning av större resurser än di- stribution på annat sätt. Här finns inga patentlösningar och varudistributions- utredningen måste varna för all tro på sådana.
Detsamma gäller den selektiva för- säljningen. På 5. 233 i kap. 13 definierar kommittén vad som menas med selektiv distribution. Därav framgår, att be- greppet täcker en hel rad företeelser, av vilka kommittén här skall uppehålla sig något vid den selektivitet, som in- nebär begränsning av antalet kontakter med kunder resp. leverantörer på mark- naden. Selektiviteten kan exempelvis innebära, att försäljning sker endast till kunder inom visst begränsat geografiskt område eller endast till kunder, vilkas genomsnittliga order ligger över ett visst minimibelopp, eller endast till kunder, som tillhör visst led i distri- butionskedjan eller tillhör viss distri- butionsform. Den kan i vissa fall vara förknippad med exklusivitet, dvs. en- samrätt, för återförsäljaren. I de fall, där selektiviteten medför en konkur- rensbegränsning, som hindrar företag, som f. ö. är väl ägnade att sälja veder- börande vara till allmänheten att göra detta, därför att de tillhör en viss di-
stributionsform (t. ex. Konsum eller EPA) eller kan förväntas konkurrera med priset (om företagaren vill und- vika detta), är selektiviteten rationali- seringsfientlig. Fall av leveransvägran till viss distributionsform har rappor- terats till kommittén och fördömes i princip av denna. Vidare är den kom- binerade selektiva och exklusiva di- stribution, som generalagenten ofta re- presenterar, en starkt konkurrensbe— gränsande företeelse såsom kommittén påpekat redan tidigare i denna översikt på tal om Henriksons specialundersök- ning av vissa kapitalvaror. Kommittén föreslår som redan nämnts en punkt- undersökning av generalagentsystemet (kap. 13). För att motverka den be- gränsning av konkurrensen mellan oli- ka ledande märken på konsumentkapi- talvarornas områden, som detta system onekligen medför, har av kommitténs expert, professor Anders östlind, fram- förts tanken på konsument-»mässor», där man skulle kunna samla de olika märkesprodukterna under samma tak för att underlätta konsumentens över— blick och underlätta pris- och kvalitets- jämförelser. Detta »motdrag» till en selektiv och exklusiv försäljning — i släkt med de »rabattaffärer» och mp- pliance dealers» av amerikansk typ, som kommittén skulle önska att även svenska företagare ville experimentera mera med —— har diskuterats rent all- mänt inom kommittén, därför att det saknats såväl erfarenheter av som för- sök till kalkyler på vad konsument— »mässan» som distributionsform skulle kosta i drift och vad den till äventyrs skulle ge av ekonomiska fördelar. (Här åsyftas »mässa» i betydelsen varumark- nad för konsumenten att köpa på, till skillnad från de »mässor», som leveran- törerna anordnar för detaljistkunder — det senare en försäljningsform, varom kommittén menar, att den redan gett
vittnesbörd om sina goda egenskaper.) Den mässidé, som Östlind önskar pröva, har många praktiska hakar, som kom- mittén inte har hunnit studera. En punktundersökning av möjligheterna att förverkliga mässtanken förefaller därför väl motiverad, och i varje fall är en sådan ofrånkomlig, om den fort— satta diskussionen skall leda till något konkret alternativ till nu tillämpade selektiva och exklusiva försäljningsme- toder på dessa varuområden. Även aud- ra alternativ till försäljning av konsu- mentkapitalvaror bör lämpligen ingå i en sådan undersökning.
Den selektivitet, som utmönstrar oeko- nomiska småkunder och söker skapa förutsättningar för större transaktioner, är emellertid en försäljningspolitik, som varudistributionsutredningen kan starkt förorda. Hela kap. 14 ägnas »den stora transaktionens problem», och det är kommitténs förhoppning, att syn- punkter och uppslag, som där redo— visas, skall ge impulser åt handelns folk att följa de »goda exempel», som lämnas — bl. a. i ett par »porträtt». En större meddelsamhet hos företagen och en något öppnare attityd i redovis- ningen av egna erfarenheter vill kom- mittén efterlysa i detta sammanhang _— ett ömsesidigt utbyte av erfarenhe- ter mellan företagen gagnar handeln som helhet och bidrar till dess ratio- nalisering.
Kostnaderna för en order är i stort sett oberoende av orderns storlek. En större order ger därför vid i övrigt lika förhållanden lägre kostnader per för- säljningskrona än en liten order. Det betyder, att om en kund köper färre gånger men mer åt gången, så kostar han leverantören mindre, och om leve- rantören vill uppmuntra härtill, så lå- ter han en sådan kund betala mindre; han ger rabatt. Rabattgivning är såle- des ett medel, som företaget kan an—
vända för att påverka inköpsvanorna i efterföljande led ända fram till konsu— menten. Rabatten skall i princip vara en ersättning till återförsäljarna för ut- förda prestationer. Rabatter används dock även som tillhyggen i konkurren- sen — det finns t. ex. »maktrabatter», som stora kunder pressar sig till i kraft av sin storlek och utöver de prestatio- ner, som de ger i gengäld. Det är när- mast de rabatter, som är kostnadsbe- tingade, det vill säga motsvaras av skillnader i kostnaden per enhet vid olika stora order, som kommittén be- traktar som användbara instrument för en rationalisering av handeln. De rabatter å andra sidan, som fram- springer under trycket från en part, som befinner sig i ett fördelaktigt förhandlingsläge, är ett drag i konkur- rensens ansikte, som somliga vill be- teckna som fult, men som andra anser ändamålsenligt för de mer eller mindre goda syften, som den dominerande par- ten företräder. För olika system av kostnadsbetingade rabatter redogöres alltså utförligt i kap. 14 och deras före- komst inom av kommittén studerade varuområden angives. Likaså redovisar kommittén vad den genom sin företags- enkät funnit om de genomsnittliga stor- lekarna av årsinköp i undersökta branscher. Materialet ger ett allmänt intryck av en på de flesta håll mycket splittrad inköpsstruktur och förhållan- devis små genomsnittliga inköpsstorle- kar. Anmärkningsvärt låga genomsnitt- liga årsinköp per leverantör möter man hos färg- och parfymeriaffärerna, där 10 % av företagen köpte för mindre än 500 kronor om året per leverantör och endast 10 % för mer än 4000 kronor per år och leverantör. Inköpen från grossist är i flertalet branscher föga större eller t. o. m. mindre än inköpen från fabrikant, varvid det dock rör sig om olika kunder: mindre detaljister,
som köper av grossisten, större detal- jister som köper av fabrikanten. Sär— skilt inom textilhandeln är den stora transaktionen ett intrikat problem: mo- deväxlingarna drar med sig risker för dem som köper mycket och förtänk- samt, och detaljisten vågar inte låta gå sin dörr förbi de stora resandekollek- tionerna, enär han ju kan försumma att hitta den »guldklimp» i kollektio- nerna _- den säljbara stora eller lilla nyhet — som blir säsongens »fluga» och drar åt sig kunder även för andra Det betyder att han förutom guldklimpen, om han finner den, kan— ske köper även ett antal standardvaror från en rad olika resande och därmed bidrar till en plottrig orderstruktur. Som slutsats av sina iakttagelser re- kommenderar kommittén, att order- strukturen görs till föremål för special- studium i de branscher och individu- ella företag, som strävar efter att ratio— nalisera sin verksamhet.
Företagets försäljningspolitik avspeg- las helt naturligt i dess prispolitik. När företaget tar ut olika priser för samma vara med hänsyn till efterfrågans reak- tioner, talar man om prisdifferentie- ring. När ersättningen för eget arbete får ta sig uttryck i olika pålägg, talar man om differentierade pålägg. Och eftersom konsumentpriserna i regel av- vägs med hänsyn både till efterfrågans yttringar och till kostnaderna för före- tagets prestationer, talar man om diffe— rentierade priser. I sin företagsenkät ställde emellertid utredningen en del frågor om prissättningspraxis, som ut- gick från mera vanliga beteckningar: man frågade således hur stor del av vederbörandes försäljning hösten 1953, som såldes till av leverantörerna fast- ställda bruttopriser, till av leveran- törerna rekommenderade riktpriser, till av de egna branschorganisatio- nerna rekommenderade riktpriser el-
V 21 FCI".
ler till priser, som företaget självt fastställt. Även med reservationer för felaktiga svar, som förorsakats av att de intervjuade trots beledsagande definitioner kan ha missuppfattat frå- gorna, ger materialet en intressant bild av prisledarskapets roll inom handeln. Man kan iakttaga hur när bruttopriser- na håller på att försvinna (enkäten gjordes just i skarven mellan riksdags- beslutet om bruttoprisförbud och brut- toprisförbudets ikraftträdande) rikt- priserna kommer i stället och intar de förras plats. Den väsentliga skillnaden mellan brutto- och riktpriser — nämli- gen att de senare får både över- och underskridas, medan bruttopriserna skulle ligga »fasta» — har under kom- mitténs tvååriga arbetsperiod knappast tagit sig några starkare uttryck. An- satser till priskonkurrens har förekom- mit, vilket möjliggjorts av riktprisernas flexibilitet. De som i utredningens en- kät uppger sig avvika från riktpriser »som regel» uppgår i alla branscher till högst 5 %. Ungefär hälften gör det »säl- lan eller aldrig», övriga »ibland». Upp- gifterna bekräftas av Priskontrollnämn- dens upplysning (kap. 17 s. 332), att avvikelser från riktpriser sällan på— träffats av nämnden, sedan bruttopri- serna försvunnit. Kommitténs slutsatser i anledning härav återfinnes i över- siktens sista avsnitt samt i kap. 17.
Ur blockets synpunkt
Det individuella företaget kan vara som en ensamt jagande varg, men van- ligare är, att det är inlemmat i en gruppbildning av något slag. I kampen för sin position riskerar det ensamma företaget att skada sig på konkurren- ternas motattacker, och i den egna trygghetens intresse kan därför samt- liga bli benägna att »komma överens» inbördes och nöja sig med att bevaka
den del av marknaden de redan har. Denna benägenhet är fröet till en orga— niserad samverkan, dvs. till skapandet av vad utredningen i kap. 16 döpt till block, en gruppsamverkan mellan före- tag eller individer. En blockbildning må bestå av samverkande storföretag eller en intresseorganisation med många anslutna. Den innebär dock alltid en maktkoncentration med syfte att utöva ekonomisk press på andra för att öka sin egen konkurrenskraft. Därvid hän- der, att dessa andra, som får speciell känning av ett sådant »tryck», sam- mansluter sig till försvar i vad utred- ningen kallat motblock. Motblocket ef- tersträvar i första hand en maktbalans. Dessa jämviktssträvanden är — histo- riskt sett — en ganska färsk företeelse. De uppträdde egentligen först med in- dustrialismens genombrott. Arbetsgivar- gruppen hade visserligen representerat maktkoncentrationen sedan långt till— baka i medeltidens skråväsen, men ar- betstagarnas fackföreningar tillkom inte förrän mot slutet av 1800-talet och ba— lansen uppnåddes först vid förhand- lingsborden i modern tid. Inom närings- livet föddes de verkliga storföretagen av den tekniska revolutionen. Först därefter började de mäktiga blockbild- ningarna växa fram i producentledet: monopol och karteller. Konsumentko- operationen uppstod som motvikt mot viss privat handel på 1850-talet. Den- nas egna riksorganisationer bildades senare: Sveriges Köpmannaförbund med numera 17 riksbranschorganisa- tioner år 1918, Sveriges Grossistför- bund några år senare. Den privata de- taljhandelns motblock till konsument- kooperationen — ICA —— bildades i slutet på 1930-talet. När ICA och KF började bli besvärande konkurrenter inom partihandeln, sammanslöt sig även de fristående kolonialvarugrossisterna till ett samköpsorgan ASK. Också på
detaljhandelsnivån ställer »tredje man» upp mot mångfilialbildningar som Kon- sum och ICA: s. k. enhetsprisaffärer (EPA och Tempoföretagen) ingår i bu- tikskedjor, som numera sträcker sig över hela vårt land. Denna snabba re- kapitulation har avsett att ge en före- ställning om hur genomorganiserat det svenska samhället är. Inte minst gäl- ler detta handeln. Sverige torde i detta avseende vara ett av de mest genom- organiserade av Västeuropas länder. Det råder inget tvivel om att effekti— viteten i distributionen vunnit åtskil- ligt på detta — särskilt i initialskedet av en ekonomisk samverkan torde block- bildningen bidraga till en ökad effek- tivitet: i administrationen och i den tekniska utvecklingen genom bl. a. de specialister, som den gemensamt kan förfoga över, och i kapitalbildning och självfinansiering, vilket avspeglas i in- tegration av olika slag, moderna butiks- nät, SB-systemets genombrott osv. Kom- mittén måste å andra sidan poängtera de faror, som ligger i en perfekt orga- nisation av allt större stycken av svenskt näringsliv i allmänhet och av handeln i synnerhet. Produktivitetsut- vecklingen kan låsas fast i ett visst läge eller i varje fall kan det uppstå en allmän trögrörlighet i distributions- apparaten. Ett block kan slå sig till ro på höga vinster, som uppstått genom rationaliseringar och låta bli att vidare— befordra något av dem till konsumen- terna. I stället för priskonkurrens be- driver det kanske en verklig eller illu— sorisk kvalitets— och/eller servicekon- kurrens. Om effektiviteten är låg hos vissa företag inom blocket, kan blockets maktställning konservera även dessa ineffektiva. Botemedlet mot tendenser av detta slag är konkurrens. Storblock rubbas dock sällan ur sina banor av små nyetablerade outsiders. Det krävs därför andra block, som vill konkurre-
ra, och möjligheter för många små out- siders att växa sig starka nog att var för sig bli ett irritationsämne för det block som missbrukar sin makt. Block- bildningar kan också slå vakt om ge- mensamma riktprislistor eller under- ordna sig ett prisledarskap, som bidrar till prisstelhet på hela varuområdet. Där blockbildningen är en bransch- organisation föreligger även risk för att en av utvecklingen betingad branschblandning motverkas av bloc— ket. Branschblandningen innebär of- tast, att olika detaljistgrupper i sin för- säljning går in på varandras områden, samtidigt som de har kvar sin tradi- tionsmässiga anslutning till ett visst block. Detta kan skapa en tröghet i an- passningen, som försenar utvecklingen. Den största risken med maktkoncen- tration hos ett antal block är emeller- tid, att även konkurrensen mellan bloc- ken kan trubbas av och lätt gör detta i konjunkturlägen, när »säljarnas mark- nad» råder. Det gäller därför att finna medel för att även i ett samhälle med inflationstryck skapa förutsättningar för en funktionsduglig konkurrens mel- lan olika företag och olika block. Det är enligt kommitténs mening statens uppgift att göra detta. Näringsfrihets- rådet har befogenheter att ingripa mot vissa blockbildningar, vilkas yttringar bedöms som samhällsskadliga, ehuru inte tillräckligt vidsträckta befogenhe- ter enligt kommitténs uppfattning. Be— träffande detta liksom även beträffan- de den kontinuerliga prisövervakning- en på varuområden, där det i produ- centledet föreligger oligopol eller dess motsvarighet på importsidan yttrar sig kommittén dels i nästa avsnitt, dels i kap. 17.
En särfråga i detta sammanhang är jordbrukskooperationens starka mono- polistiska grepp över förädling och di— stribution av jordbruksprodukter. Kon-
sumentkooperationen har vid skilda tillfällen önskat förvärva jordbruksfas- tighet för egen del, men hindrats av gällande lag. I samband med ett nytt förslag till bolagsförbudslag (SOU 1954: 16) har dispensmöjligheter för koopera- tiva föreningar varit föremål för pröv- ning, och de sakkunniga har funnit det berättigat, att lokala föreningar genom dispens för förvärv av eget jordbruk vinner viss inblick i jordbrukets för- hållanden. Varudistributionsutredning- en instämmer med dessa sakkunniga och anser, att man med en liberalare dispensgivning från den allmänna för- budsregeln bör göra det möjligt inte endast för kooperativa föreningar utan även för annat distributionsföretag inom livsmedelssektorn att genom en- staka förvärv av jordbruksfastighet skaffa sig en mätsticka på produkter— nas kvalitet och kostnader — produk- tions- såväl som distributionskostnader — i syfte att bättre kunna bedöma vad deras huvudleverantörer presterar.
Ur samhällets synpunkt
När kommittén i detta betänkande kartlagt praxis på prissättningens om- råde inom de branscher, varpå den inriktat sin verksamhet, har den också gjort åtskilliga värderingar. Dessa har skett helt från distributionsekonomiska utgångspunkter, eftersom det varit kom- mitténs uppdrag att studera prisbild- ningens inverkan på handelns arbets- sätt och struktur. Hur prisbildningen påverkat inkomstfördelningen i sam- hället _ t. ex. förhållandet mellan kon- sumenternas konsumtionsbudget och de ersättningar för sitt arbete, som han- delns företagare och anställda betingar sig _— har kommittén inte betraktat som sin uppgift att undersöka. Den rätt- visa inkomstfördelningen mellan olika befolkningsgrupper är ett viktigt sam—
hällsproblem, men den är intresseorga- nisationernas och politikernas sak att avväga. Kommitténs värderingar är allt— så distributionsekonomiska. Riktpunkt härvidlag har varit uppfattningen, att pris och prestation i handeln bör när- mare följas åt, att priserna således bör differentieras mera med hänsyn till de faktiska prestationerna och att som prestationer därvid bör räknas de tota— la prestationerna i fabrikation och han- del, vilka inte bara sammanhänger in- bördes utan ofta utgör substitut för varandra.
I kap. 17 summerar kommittén sina iakttagelser av prissättningens infly— tande på handelns struktur och kom— mitténs majoritet drar de konklusioner av materialet, som den menar, att man ur samhällssynpunkt bör dra. Av den- na summering framgår, att på vissa av de varuområden, som kommittén stu— derat, råder en förhållandevis fri pris- bildning med individuell kalkylering eller fri prissättning efter vedertagna tumregler, medan det beträffande and- ra områden förekommer en utpräglad prisstelhet med centralt kalkylerade priser i prislistor från leverantörerna eller branschorganisationerna. Bakom prisstelheten ligger djupt rotade trygg- hetsinstinkter, som draperat sig i den dräkt, som är naturlig för ett organisa- tionsbegävat folk som det svenska: i branschsammanslutningar och grupp- samverkan av olika slag. Organisatio— nens effektivitetssträvan har samhället fått som ett värde på köpet. Denna ef- fektivitetssträvan avstannar dock ofta, om inte konkurrensen driver på ett stycke till. Konkurrensen får därför inte underordnas tryggheten, ty då kommer rationaliseringen av handeln att sacka efter. Prisstelheten är ett lit— tryck för trygghetsbehovet, prisrörlig- het ett uttryck för konkurrens. Vad kommittén vill befrämja är alltså pris-
rörlighet och konkurrens såsom ett me- del att uppnå högre effektivitet och låg- re priser.
Det betyder, att kommittén är prin- cipiell motståndare till all prisbunden- het, vare sig denna förekommer som bruttopriser (nu endast tillåtna i dis- penserade fall) eller som riktpriser eller normalpriser, vilka åtlydes utan avvikelser. Då varken riktpriser eller normalpriser är avsedda att åtlydas så, utan får underskridas (riktpriser över- skridas), vänder sig kommittén inte mot själva förekomsten av sådana pris- rekommendationer utan mot det sätt, varpå de kan uppfattas och tillämp- pas av vissa företagare eller grupper av företagare. Ett förbud mot rekom- menderade priser är också enligt kom- mitténs uppfattning ogenomförbart bl. a. därför att man i vissa fall inte kan precisera när en rekommendation föreligger; exempelvis enbart det fak- tum, att ett dominerande företag använ- der en viss prissättning för egen del och kanske i reklamen motiverar denna, kan innebära en suggestion eller re- kommendation till andra att hålla dessa priser. I stället bör man inrikta sig på åtgärder, som —— inom de gränser, som nu gäller, och med den utvidgning av dessa, som kommittén föreslår — möj- liggör ingripanden mot samhällsskad- liga verkningar av alltför noggrant följda prisrekommendationer: dels mot sådan prisstelhet, som konserverar en överdimensionering av distributions— apparaten, dels mot en sådan uppåtgå- ende prisutveckling, som är förorsakad av konkurrensbegränsningar.
En prisutveckling av detta slag — liksom även prisstelhet — har större förutsättningar att uppkomma i ett sam- hälle med inflationstryck än i en »kö- parnas marknad», där ju konkurrensen skärps och kan korrigera tendenser till missbruk eller stagnation. Vårt ekono-
| l .'
miska liv har nu länge karakteriserats av ett dylikt inflationstryck. Även om det skulle kunna minskas eller avlägs- nas, är det aldrig långt borta i ett full- sysselsättningssamhälle. Det är därför motiverat av beredskapsskäl, att man från det allmännas sida följer prissätt- ningen och prisutvecklingen iuom nä- ringslivet i alla konjunkturlägen. För detta ändamål förordar kommittén ett särskilt prisstudie- och prisövervak- ningsorgan — vad det bör heta, hur det skall se ut och hur det skall anknytas eller inte anknytas till redan existeran- de organ har kommittén inte tagit när— mare ställning till, men har i kap. 17 antytt vissa möjliga anknytningar. Den vid årsskiftet 1954/55 tillsatta priskon- trollutredningen har i uppdrag att över- väga de institutionella problem, som uppstår, om samma utredning stannar för uppfattningen, att samhället bör be- hålla den övervakning av prisutveck- lingen inom näringslivet, som f. n. ut- övas av Priskontrollnämnden. Varudistributionsutredningen har för sin del nöjt sig med — fortfarande uti- från rent distributionsekonomiska syn- punkter — att diskutera sig fram till vad en sådan samhällelig prisinsyn eller prisövervakning enligt dess mening skall omfatta. En sådan insyn via fort- löpande prisstatistik och prisanalys av de branscher, som förser oss med kon- sumentvaror och där priserna av någon orsak är stela och höga betecknar kom- mittén »som ett minimum av samhälle- lig aktivitet». Ett dylikt studium av pri— ser och marginaler och dessas tenden- ser kan tillföra den ekonomiska poli- tiken informationer, och genom publi- cering av resultaten i någon form av regelbunden rapportering kan det ge stoff för den ekonomiska debatten i företagare— och konsumentsamman- slutningar. Om det organ, som bildas för ändamålet, under detta studium på-
träffar ur samhällsekonomisk synpunkt mindre önskvärda förhållanden och utvecklingstendenser — exemplifierade ovan — bör det enligt kommitténs me— ning kunna såsom framgår av kap. 17 föreslå en agerande myndighet eller Kungl. Maj:t att vidtaga åtgärder där- emot. Här förutsätter alltså kommittén, att samhället genom sina organ skall kunna övergå från insyn, övervakning och publicitet av det iakttagna till ak- tivt ingripande i vissa fall. Näringsfri- hetsrådet har redan vissa befogenheter härvidlag, ännu endast prövade i mind- re omfattning. Rådet kan således in- gripa mot prisstelhet och prisbildning- ar, förorsakade av karteller och mono- polföretag, som svarar för en väsentlig del av företagsamheten på sitt område. Emellertid är monopolföretag av detta slag dels rätt fåtaliga, dels ganska svåra att avgränsa mot den ojämförligt myc- ket vanligare företeelse, som i det före- gående kallats oligopol och som består i att ett mindre antal ledande företag gemensamt dominerar marknaden och utan att ha ingått några prisöverens- kommelser anpassar sig efter varandras prissättning och utövar ett faktiskt pris- ledarskap även på småföretagen inom varuområdet. Om man — såsom kom- mittén tänkt — låter begreppet oligopol omfatta de fall, då upp till halvdussi— net företag —— inhemska såväl som im- portörer — tillsammans behärskar hälf- ten eller mer än hälften av omsättning- en inom sin varugrupp, så blir det _ såsom synes framgå av tab. 18 och 46 —— betydande och vitala områden av tillverkning och distribution, som blir föremål för prisövervakning. På de stora konsumentkapitalvarornas områ- de är oligopolsituationen eller dess mot- svarighet på importsidan — ett fåtal dominerande importörer —— den nor— malt förekommande. Varudistributions- utredningen anser, att den konkurrens-
begränsning, som här föreligger och som kan påverka prissättningen i till- verkningen och distributionen av bety- delsefulla varugrupper, bl. a. genom tillämpning av exklusiva och/eller se- lektiva distributionsmetoder, motiverar en utvidgning av Näringsfrihetsrådets möjligheter att ingripa, och utredning- en föreslår därför, att 5 5 2 mom. i 1953 års lag om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning i näringslivet måtte ändras så, att den inbegriper även oligopolföreteelsen och dess verk- ningar ända fram till konsumentpriser- na på resp. varuområden. Det kan in- vändas, att om monopolfallet omges av i viss mån flytande gränser, vilket har betecknats som otillfredsställande, gäl- ler detta även oligopolfallet, som vid- gar ramen utan att man vet exakt hur mycket. Man kan dock utgå från, att Näringsfrihetsrådet av praktiska skäl endast kommer att ta upp till förhand- ling sådana fall, där en prisstelhet eller prisutveckling har av prisstudie- och prisövervakningsorganet bringats un- der observation och härefter av Nä- ringsfrihetsrådet kunnat dokumenteras såsom samhällsskadlig.
En särskild fråga är den prisstelhet, som kan förorsakas av horisontella riktpriser, dvs. av handelns bransch- organisationer centralt kalkylerade pri- ser. Sådana riktprislistor har varit in- tagna i Monopolutredningsbyråns kar- tcllrcgister och har av Näringsfrihets- rådet förklarats registreringspliktiga.
Huruvida de är samhällsskadliga kon- kurrensbegränsningar eller inte har dock rådet ännu inte i något fall tagit ställning till. Det har gått mindre än ett år efter bruttoprisförbudets införande och hur riktpriserna kommer att verka är måhända för tidigt att yttra sig om med någon grad av bestämdhet. Skulle emellertid riktpriserna i tillämpningen visa sig medföra samma prisstelhet som de avskaffade bruttopriserna, förutsät- ter varudistributionsutredningen, att Näringsfrihetsrådet upptar till pröv- ning huruvida och i vilka fall det före- ligger en samhällsskadlig konkurrens- begränsning eller icke.
Såsom närmare framgår av kap. 17 har varudistributionsutredningen — ut— ifrån sina rent distributionsekonomiska synpunkter —— inte rekommenderat nå- gon allmän priskontroll av samma typ, som utövades under kriget, utan för- ordat punktvisa aktioner mot områden, där höga priser och marginaler på grund av konkurrensbegränsning före- ligger —— se 5. 336. Utredningen menar också, att punktaktioner i de fall de skall förekomma inte bör baseras på standardiserade kostnadsbedömningar, då detta inte är förenligt _ såsom kom- mittén tidigare anfört — med strävan att göra prissättningen rörligare. Pri- serna bör sättas efter de olika presta- tionerna i olika butikstyper med olika service. Detta blir konsekvensen av målsättningen om en rörlig prisbild- ning.
Del I
MARKNADEN
KAPITEL 1
Vår marknad
Ett studium av varudistributionen, dess struktur och kostnader, måste ut- gå från den marknad, som distributio— nen skall betjäna. I gamla tiders själv- hushållning, där varje by var en mer eller mindre sluten ekonomisk enhet och kunden oftast hämtade sin beställ- ningsvara direkt hos tillverkaren-hant- verkaren och det endast var i köpestä- derna, som handel bedrevs i nutida me- ning, var distributionsapparaten föga utvecklad. Situationen ändrades med industrialismens genombrott, som bl. a. medförde problemet att sprida en stor mängd produkter över en större och mer differentierad marknad.
Distributionsapparatcns omfång och arbetssätt bestäms av en rad omstän— digheter. Den viktigaste är konsumtio- nens storlck och inriktning. I sin tur påverkas konsumtionen av de många faktorer, som tillsammans formar det allmänna ekonomiska klimatet. Varje land kan uppvisa mycket motstridiga uppfattningar om hur gynnsamt detta ekonomiska klimat är: vad vissa grup- per av företagare och andra vill beteck- na som ett frostigt klimat — med hän— syn till skattetryck, regleringar, inves- teringskontroll och andra inskränk— ningar —— betecknas av andra grupper —— t. ex. arbetstagare och konsumenter _ som ett gynnsamt klimat för löne- höjningar och prisstabilisering. Det en- da objektiva kriteriet blir då levnads- standarden i de olika länderna, mätt medsamma mått.
Levnadsstandard och utrikeshandel Därvid kan man använda sig av siff- ror över nationalinkomsten, över kon- sumtionen per invånare, över sparan- dets omfång m. 111. Alla jämförelser härvidlag kräver dock invecklade om- räkningar med hänsyn till olika valuta- värden och prisnivåer. En mera kon- kret illustration av levnadsstandarden, som för övrigt har fördelen att förstås av alla, är olika jämförelser som gjorts av antalet bilar, telefoner, radioappara- ter och den förbrukade mängden livs- medel i skilda länder. De bekräftar vad alla vet, att vårt lands levnadsstandard ligger på en hög nivå. Sverige har ett välfyllt skafferi och hög bekvämlig- hetsstandard. I den västerländska na- tionskretsen är svenskarna det folk, som äter mest mejeriprodukter och ägg. Även beträffande kött och bröd är vi en välnärd nation utan att slå något konsumtionsrekord. Sverige har vidare det största antalet telefoner näst USA, flera radioapparater än något annat västeuropeiskt land och näst Förenta Staterna, Kanada, Australien och Nya Zeeland det största antalet bilar — allt per invånare räknat. Industripro- duktionen _"— både totalt och per ca-
pita — synes i förhållande till för- krigstiden ha ökat snabbare än i något annat västeuropeiskt land — liksom för övrigt var fallet även under mel- lankrigstiden. Sysselsättningen är hög. Den privata konsumtionen utgjorde år 1953 ca 3 500 kronor per invånare. Av
skäl som anförts ovan går det inte att utan vidare jämföra med motsvarande inkomstuppgifter från andra länder. De motsäger dock inte de övriga exemplen på vårt lands förhållandevis goda lev- nadsstandard.
Sverige är vidare en nation, för vil- ken utrikeshandeln spelar en bety- dande roll. Av de i landet för konsum- tion och investeringar tillgängliga re— surserna (bruttonationalprodukt minus export plus import) utgör importen ca 20 %. I detta hänseende är vårt lands läge detsamma som andra euro- peiska småstaters — såsom Danmark, Norge, Belgien och Nederländerna —, medan det skiljer sig avsevärt från till- ståndet i t. ex. Förenta Staterna, Frank— rike, Tyskland och Italien, för vilka importen av olika skäl spelar en för- hållandevis mindre roll. För behovs- täckningen under normala förhållan- den är alltså vår självförsörjningsgrad inte hög. Av varje krona som konsume- ras i landet användes omkring 20 öre på importvaror. Den internationella utvecklingen _ i vad gäller import— varorna, vår export av skogsprodukter. verkstadsprodukter och malm, sjö- transporterna m. m. —— är följaktligen av stor betydelse för vår levnadsstan- dard. Hittills har man också i detta
land kunnat föra en politik, som dels eftersträvat liberalisering av utrikes- handeln, dels fasthållit vid den tradi— tionella lågtullspolitiken.
En uppfattning om de varor, som via utrikeshandeln direkt eller indirekt tillföres de svenska konsumenterna, får man av nedanstående tabell, som visar fördelningen av import på vik- tigare varugrupper åren 1951—1953.
Det är icke möjligt att av ovanstå— ende siffror eller ur importstatistiken i övrigt exakt beräkna hur stor andel av importen, som faller på konsument— varor, men det framgår att denna andel måste vara ganska betydande. Det kan nämnas, att importen av kolonialvaror, kryddor, frukter och bär år 1953 upp— gick till 641 miljoner kronor eller 8 % av den totala importen. Motsvaran- de siffra för vävnader, filt, band, spetsar samt sömnads- och andra ar— beten och skodon m. ni. var 722 miljo- ner kronor. Bilimporten (som dock inte enbart består av konsumentvaran personbilar) under år 1953 hade ett värde av närmare 450 miljoner kronor (dvs. 5—6 % av hela importen), varav 245 miljoner avsåg färdiga personbi- lar och 120 miljoner sammansättnings- delar för tillverkning av bilar.
Tabell 1. Importen åren 1951—1953
1951 1952 1953 Varuslag milj. kr % milj. kr % milj. kr %
Livsmedel m. m ................ 1 512 16,5 1 545 17,3 1 449 17,8 Mineraliska och fossila ämnen. . . . 1 873 20,4 1 920 21,5 1 572 19,3 Kemiska produkter, färger, m. m. 564 6,1 479 5,4 473 5,8 Hudar, skinn, pålsverk, kautschuk 359 3,9 237 2,6 249 3,0 Spånadsämnen samt arbeten därav 1 571 17,1 944 10,5 1 181 14,5 Oädla metaller och arb. därav . . . . 1 145 12,5 1 492 16,7 929 11,4 Maskiner, instrument och trans- portmedel .................. 1 647 17,9 1 836 20,5 1 823 22,3 Övrigt ........................ 513 5,6 494 5,5 485 5,9 9 184 100,0 8 947 100,0 8 161 100,0
Källa: Nationalbudget för år 1954 resp. år 1955.
En liten marknad med omfattande varuhandel
Med sina ca 7,2 miljoner invånare ut- gör Sverige en liten marknad. Det lig- ger i sakens natur, att marknadens stor- lek påverkar distributionens omfång och arbetssätt, och särskilt de stora industriländerna har delvis helt andra distributionstekniska — liksom även produktionstekniska _ förutsättningar.
Den höga levnadsstandarden och den betydande utrikeshandeln gör att va- ruhandeln är livlig och svarar för en betydande del av sysselsättningen. Här- vidlag ligger Sverige på samma nivå som andra länder med hög levnads- standard —— sådana som Förenta Sta— terna, Kanada, Australien och Nya Zeeland. Enligt 1950 års folkräkning var 16 % av den förvärvsarbetan— de befolkningen sysselsatt inom han- deln, medan motsvarande siffror för industri och hantverk samt för jord- bruk med binäringar var 41 resp. 20 %. Preliminära siffror från 1951 års före- tagsräkning visar, att det år 1951 fanns 18 015 arbetsställen inom partihandeln med 117 100 sysselsatta och 83 305 ar- betsställen inom detaljhandeln med 296 730 sysselsatta. Dessa siffror inne— bär, att partihandeln _ vari ingår för- utom grossistföretag såväl industrifö— retags försäljningsnederlag som han- delsagenter _ och detaljhandeln till- sammans skulle svara för 19,0 % av den totala sysselsatta personalen inom hela näringslivet exklusive jordbruket. Mot- svarande siffror för industri, hantverk och byggnadsverksamhet är enligt de preliminära uppgifterna 57,9 %, för samfärdseln 10,4 %, för skogsbruket 2,5% och för trädgårdsskötsel 1,0 %. Återstoden — 9,2 % — faller på öv— riga branscher (banker, försäkrings- verksamhet, hotell, restauranger, re- kreations- och nöjesföretag m. m.). Enligt av företagsräkningen utförda
beräkningar innebär 1951 års siff— ror, att antalet arbetsställen under de senaste 20 åren ökat med 40 % inom partihandeln och med 30 % inom de- taljhandeln och att antalet sysselsatta ökat med 113% inom partihandeln och 63 % inom detaljhandeln. Den to- tala ökningen inom näringslivet exklu- sive jordbruket anges ha varit 26% för antalet arbetsställen och 62 % för antalet sysselsatta. Samtidigt har om- sättningen ökat betydligt inom såväl parti- som detaljhandeln. På grund av penningvärdesförändringar samt änd- rad service- och kvalitetsnivå är det dock inte möjligt att ange hur stor denna ökning varit. Se vidare kap. 5. Man har beräknat, att av vår natio- nalinkomst på ca 40 miljarder kronor . mellan en sjättedel och en fjärdedel, faller på varudistributionen. Vilken siff— * ra man använder beror bl. a. på vad man inlägger i begreppet varudistribu- tion. Av de på detta sätt framräknade 7—10 miljarderna torde en fjärdedel uppkomma inom fabrikantledet, en fjär- dedel inom grosshandeln och hälften inom detaljhandeln. Detta skulle inne- bära, att ungefärligen 13—19 % av na- tionalinkomsten skulle falla på gross- handeln och detaljhandeln tillsammans. Motsvarande siffra för Förenta Sta- terna har för 1949/50 angivits vara 18 %. I den av OEEC (Organisation for European Economic Cooperation) hösten 1953 avgivna rapporten om pro- blem i samband med »ökandet av dis- tributionens effektivitet inom Europa» har handelns andel av nationalinkom- sten i Danmark, Norge, Holland och England angivits vara respektive 15, 12,5, 11,2 och 12,2 %. Genomsnittet för flertalet europeiska länder uppges vara 12—13 %, och den genomsnitt- liga distributionskostnaden för konsu- mentvaror i de olika länderna säges variera mellan 35 och 50 % av konsu-
mentpriset. Då lönekostnaderna utgör en betydande andel av distributions- kostnadcrna, kan skillnaderna till stor del bero på det högre löneläget i Sve- rige jämfört med andra länder. Kommittén kan givetvis inte gå i god för de här refererade Siffrornas tillför- litlighet. I sammanhanget inställer sig emellertid frågan, om man av dylika eller andra jämförelser kan draga någ- ra slutsatser om distributionens effek- tivitet i olika länder. Sådana slutsat- ser är dock enligt kommitténs mening synnerligen vanskliga att göra, särskilt som de redovisade variationerna ofta till mycket stor del torde bero på defi- nitionsskillnader. Ett tänkbart mått på distributionens effektivitet är omsätt- ningen per sysselsatt. Även detta måste dock betraktas som alltför bristfälligt, i varje fall för internationella jämfö- relser. Därtill kommer, att tillförlitliga uppgifter om omsättningens värde och
om antalet sysselsatta inom olika bran- scher inte föreligger annat än för en- staka länder. Härmed är inte sagt, att inte omsättningen per sysselsatt skulle kunna användas åtminstone som ett grovt mått på effektiviteten t. ex. hos olika stora företag inom en och samma bransch. En sådan jämförelse måste emellertid begränsas till ett bestämt land och gälla en viss tidpunkt.
Handelsmarginalens höjd i procent av omsättningen är en annan utgångs- punkt för jämförelser, som dock erbju- der många och stora osäkerhetsmoment, eftersom arbetskostnaderna står i re- lation till resp. lands allmänna löne- standard, hyresläget på grund av hy- reslagstiftning ofta är konstlat etc. För en jämförelse av handelns nettovinstcr saknas material.
Nedanstående tablå1 tyder emellertid på i all sin ofullständighet, att de pro— centuella handelsmarginalerna i Dan-
1 Jämförelse mellan redovisade bruttovinster, uttryckta i procent av försäljningsvärdel för
detaljhandeln i ett antal länder
Bransch Sverige Danmark England Holland Specerier ........................ 14—16 (1952) 12,5 14,7 16,4 (1948) Frukt och grönsaker .............. — 17,5 18,9 17,5 (1943) Mjölk etc ........................ 13—14 (1949) 11,6 23,0* 22,5*(1943) Tobak .......................... 11,7 (1952) 11,4 12,9 14,7 (1947) (tobak o. vin) Skor ............................ 18—20 (1951) 17,4 25,9 22,2 (1947) Herr- o. damkonfektion ........... 18—23 (1954) _ 23,6 22,0 (1948) Herrkonfektion (ekipering) ........ 18—23 (1954) 20,3 26,5 22,5 (1948) Damkonfektion .................. 18—23 (1954) — 24,9 23,8 (1948) Hattar .......................... _ — 32,5 33,0 (1948) Underkläder ..................... _ _ 22,8 22,6 (1948) Garn och trikå ................... — 20,9 26,1 25,5 (1948) Inredningstextilier ............... 22—26 (1954) _ 24,0 22,9 (1948) Möbler .......................... 24,0 (1945) 21,4 28,2 27,2 (1946) Järnvaror ....................... 15,4 (1953) _ 25,1 28,3 (1940) Bl.-artiklar ...................... — — 28,7 34,4 (1943) Böcker ......................... 23—26 (1952) 17,6 (genom- 18,9 17,5 (1943) sn. bruttom.)
* Marginalen inbegriper den service som hemleverans av mjölken innebär. Källor: Uppgifter från svenska detaljhandelsorganisationer. Erhvervstaellingen 1948 (Dan- marks statistik 1953). Census of distribution and other services 1950: Retail Trade (Great Britain). Kengetallen voor het Kleinbedrijf (Holland 1950).
mark, England och Holland inte visar några anmärkningsvärda olikheter i förhållande till dem vi är vana att räk- na med härhemma. De danska handels- marginalerna är dock lägre än i de övriga tre länderna. De reservationer, varmed kommittén presenterar detta enda material, som kunnat samman- bringas om de redovisade bruttovin- sterna för detaljhandeln i ett antal län- der, som har en marknadsstruktur lik- nande vår egen, har kommittén velat markera genom att sätta tablån i en not.
De många små enheterna
Utformningen av ett lands varuhandel hänger också samman med nationella särdrag såsom folkkynne och traditio- ner och med de geografiska betingel- serna. Om handeln gäller framför allt, att den är koncentrerad till de tätbe- folkade delarna av vårt land och sär- skilt till de tre största städerna. Skill- naderna mellan tätort och glesbygd framgår av 1950 års folkräkning: den andel av befolkningen, som räknades till handeln _ alltså i handeln syssel- satta _ uppgick till 17,5 % av den to- tala folkmängden inom landets tätbe- byggelse mot endast 4,1 % inom gles- bebyggelsen. Till jämförelse kan näm- nas, att kundunderlaget i tätorterna är % och i glesbygderna % av den totala
befolkningen. Den bild vi har av ett till stora delar glesbefolkat land, där distributionen också skall ombesörja en kostnadskrävande varuförmedling till avlägsna bygder, som i förhållande till andra delar av landet är underför- sörjda med butiker, är emellertid inga- lunda typiskt svensk. Detta antydes av nedanstående siffror, som hämtats från en statistik över distributionsapparatens omfattning i 15 länder, publicerad år 1953 av Internationella handelskamma- ren. (För Sverige har siffrorna häm- tats ur den officiella statistiken.)
De här redovisade genomsnittssiff- rorna för befolkningsunderlaget per butik _ mellan 80 och 95 invånare _ skulle möjligen kunna förutsättas re- presentera ett allmänt »detaljhandels- optimum» _ en naturlig storlek, obe- roende av marknadens omfång och av befolkningstätheten. Ett ekonomiskt optimum kan det knappast vara, efter- som all erfarenhet talar för att det eko- nomiska optimum befinner sig åtskilligt högre på företagens storleksskala. Men måhända kunde det _ såsom antages i den tidigare omnämnda OEEC-rappor- ten _ vara ett slags praktisk-psykolo- giskt optimum, alstrat av konsumenter- nas krav på nära och bekväm tillgång till varorna och lust till personlig kon- takt över butiksdisken och det gensvar, som möter dessa kundreaktioner hos de många, som valt småföretagarens yrkes—
Tabell 2. Detaljhandelns omfattning i vissa länder
Invånarantal Befolknings- Antal försälj- Genomsnitt]. Land (tusental) täthet ningsställen i antal inv. pr (inv. pr kvkm) detaljhandeln butik
Sverige (1951) ................... 7 099 16 83 305 85 Norge (1946) .................... 3 157 10 35 795 88 Danmark (1947) ................. 4 123 96 52 296 80 England (1950/51) ................ 50 555 207 528 450 95 Schweiz (1950 och 1939) .......... 4 715 114 54 893 85 USA (1950 och 1948) ............. 150 697 19 1 769 540 85 Australien (1951 och 1949) ........ 8 539 1 90 159 94
utövning mindre för dess försörjnings- utsikter än som »ett sätt att leva», vilket tilltalar dem. Kommittén är dock inte benägen att på grundval av det här presenterade materialet dra några .slutsatser i den riktningen. Skillnader- na i levnadsstandard, sortiment och servicenivå gör, att samma invånarantal per butik ingalunda behöver betyda, att butikerna är lika stora, dvs. har lika stor omsättningsvolym.
Antalet småföretag inom detaljhan— deln är emellertid betydande inom de flesta länder. Den senaste företagsräk- ningen i Sverige visar t. ex. att detalj- handelsföretagen i genomsnitt år 1951 hade 3,6 sysselsatta. Genomsnittet för Förenta Staterna torde (enligt uppgif- ter från år 1948) inte ligga mycket hög- re. Spännvidden är dock stor mellan de mycket stora och de minsta före- tagen, framför allt i Förenta Staterna. I Sverige svarar de 5 % största och i Förenta Staterna de 4 % största arbets- ställena inom livsmedelsdetaljhandeln för 40 % av omsättningen.
Det är klart, att det stora antalet företag med liten omsättning kan er- bjuda hetydande rationaliseringsmöjlig- heter, inte endast i Sverige utan även i de flesta andra länder med liknande arbetskraftssituation. Det är vanligt,1 att en tredjedel av alla arbetsställen inom detaljhandeln sysselsätter högst en person (i Sverige och Danmark 27 resp. 33 %, i Norge 37 %, i Schweiz 41 % och i USA 56 %).2 I något mer av hälften av alla arbetsställen är antalet syssel- satta mellan två och fem personer (Sverige 61 % och Schweiz 53 %). Arbetsställen med mer än fem syssel- satta är förhållandevis sällsynta (12 % i Sverige och 5 % i Schweiz). Den hög- sta siffran för sådana arbetsställen _ 15 % av antalet företag _ finner man i Förenta Staterna.
Omkring 40% av alla detaljister i USA har en omsättning på mindre än 20 000 dollar per år _ vilket i faktisk köpkraft kanske motsvarar 70 000— 80 000 svenska kronor. I England har 54 % av detaljhandelsföretagen en om- sättning på mindre än 5 000 pund (dvs. ca 75 000 kronor) och i Danmark lig— ger inte mindre än två tredjedelar av samtliga detaljhandelsföretag under denna gräns (: 100000 danska kro- nor). I Sverige har enligt 1951 års före- tagsräkning 56 % av detaljhandelsföre— tagen en omsättning av mindre än 100000 kronor. Den tidigare nämnda OEEC-rapporten sammanfattar läget i Europa på följande sätt: »För de flesta eurOpeiska länder gäller sanno- likt att i ena ändan av storleksskalan befinues hälften av samtliga butiker svara för endast 12—17 % av den totala omsättningen och 20—25% av handelns sysselsatta, medan i andra ändan av skalan 15—20% av totala antalet butiker svarar för 50_60 % av omsättningen och 30—40 % av de sys- selsatta.»
Organisationsväsendet
Det torde finnas få länder, där or- ganisationsväsendet inom handeln är så omfattande som i Sverige. Särskilt inom speceri- och livsmedelshandeln är inköpssamverkan starkt? utbredd. Sverige är således vid sidan om Fin- land och England det land, där konsu-
1 Kommittén kan inte svara för tillförlitlig- heten i denna internationellt sammanställda statistik. Försök har dock gjorts att jämföra dess siffror med uppgifter i olika slags nationella publikationer. Uppgifterna har därvid befun- nits vara så sannolika att ett återgivande av siffrorna ansetts försvarligt. ” Den för USA redovisade siffran omfattar även utdelade men inte utnyttjade handels- rättigheter och är därför för hög i förhållande till övriga länders.
% E | |
mentkooperationen har sitt starkaste fäste. Även andra filialbildningar före- kommer. Inköpscentralernas AB (ICA) är topporganisationen för grossistföre— tagen Hakon, SV, Eol och NS, till vilka f. n. ca 11 500 enskilda detaljhandlare är knutna som delägare. Vidare kan nämnas ASK-bolagens ekonomiska förening u. p. a., ett organ för inköps- samverkan mellan fristående kolonial- varugrossister. Inom den sektor av livs- mcdelshandeln, som de animaliska jord- bruksprodukterna utgör, drives dess- utom ett inom vissa geografiska områ- den växande antal butiker i producent- kooperativ regi. Även inom andra bran- scher än livsmedelsbranschen förekom- mer organisatorisk samverkau i olika former: mångfilialföretag av typ EPA och Tempo samt fabrikantägda butiks- kedjor (t. ex. Oscaria), varjämte före- kommer starka branschorganisationer, köpmannaföreningar osv.
Ur rationaliseringssynpunkt har den- na benägenhet att sammansluta sig haft vissa gynnsamma verkningar för han— deln. Utan tvivel har den verkat pådri- vande på den tekniska rationaliseringen. Att självbetjäningsidén slagit igenom snabbare i Sverige än i det övriga Eu- ropa kan sålunda till stor del tillskri- vas organisationerna, som med propa- ganda och förlagskapital sporrat de- taljhandeln att utnyttja idén både vid butiksomändringar och nyetableringar. Ett bättre genomtänkt och sovrat va— rusortiment och en förenklad orderru- tin är också resultat av samarbetet i organisationer. Å andra sidan har or- ganisationsväsendet sina kända risker: en viss uniformering av priserna och en avtrubbad konkurrensvilja mellan de individuella företagarna. Det går snubblande lätt att överskrida gränsen mellan gemensamma ordningsregler, tillkomna i allmänt rationaliseringssyf-
te, och formliga regleringar i eget trygg- hetssyfte, mellan lojalitet mot organisa- tionernas vettiga rekommendationer och tvång att följa rekommendationer, som kan ta udden av priskonkurrensen. In- vändningen att de olika distributionsfor- merna —- kooperationen, enhetsprisaf— färerna och detaljhandeln i övrigt — ju ändå kan konkurrera sinsemellan är knappast stark tillräckligt. Det är natur- ligt, att konsolideringssträvandena under en organisations uppbyggnadsskede medför en viss försiktighet i priskonkur- rensen: en del av rörelseöverskottet in- vesteras i en utbyggnad för framtiden i stället för att användas för prissänk- ningar i nuet. Kanske är detta f. 6. ett konsumentintresse på längre sikt. Huru— vida sedan en konsoliderad ställning kommer att ta sig uttryck i en starkare vilja till priskonkurrens eller i en he- nägenhet att konservera det bestående återstår att se. Många skulle kanske känna sig säkrare i detta avseende, om redan i ett tidigare skede en större del av rörelseöverskottet komme dem till- godo i form av prissänkningar.
Av fakta i detta kapitel framgår, att en jämförelse med andra länders han- del inte utfaller oförmånligt för den svenska handeln. Småföretagsamheten inom svensk distribution visar nära överensstämmelscr med småföretagsam- heten i jämförliga länder. Möjlighet att mäta och jämföra effektiviteten inom handeln inom- och utomlands saknas dock tyvärr med den statistik, som står till buds. Den svenska distributionens försteg i organisatoriskt hänseende är likväl påfallande med både de fördelar och nackdelar detta medför. I fråga om modern förpackningsteknik, i själv- betjäningssystemets utbredning och i branschorganisationernas propaganda- verksamhet för god administration
inom affärslivet torde Sverige ligga i tätgruppen i Europa. Det intryck man får av en i Sverige i förhållande till andra länder relativt välordnad varu- distribution är emellertid inte i och för sig något motiv varför man skulle slå sig till ro i rationaliseringssträvan-
dena. För ett land med hög sysselsätt- ning och, såvitt man kan bedöma, ännu outnyttjade möjligheter till betydligt höjd produktion per sysselsatt förelig— ger speciella skäl att ägna varudistri- butionen stor uppmärksamhet.
KAPITEL 2
Den privata konsumtionen
Som tidigare nämnts har varudistri- butionsutredningen medvetet sökt be- gränsa sitt studieområde till att omfatta endast konsumentvarornas problem på distributionssidan. Även inom detta område har utredningen inskränkt sig till studiet av varugrupper av särskild betydelse för konsumentens budget nu och i framtiden. En analys av den fak- tiska konsumtionsutvecklingen på dessa varuområden är grunden för varje prognos beträffande den kommande ut- vecklingen. De faktorer, som främst på- verkar efterfrågan på konsumtionsva- ror, är därvid de viktigaste att klarläg- ga. I detta kapitel redovisas uppgifter om konsumtionens utveckling de se— naste 15 åren. Redogörelsen grundar sig huvudsakligen på material, som in- samlats av Konjunkturinstitutet, resp. Statens jordbruksnämnd.
Alla som sysslar med ifrågavarande material betonar dess bristfällighet. Vår produktions-, import- och export- samt lagerstatistik är i många fall för otill- räcklig för att ge ett säkert sifferunder- lag för konsumtionsberäkningar. Medan vissa varuområden — såsom varuskat- tebelagda eller av statliga monopol kon- trollerade varor — har en praktiskt ta— get exakt omsättningsstatistik, har för andra varugrupper den enda utvägen varit att låta branschmän göra upp- skattningar av konsumtionen. Om man sammanställer sådana uppgifter av högst olika tillförlitlighetsgrad, måste också de procentuella siffror, som grun- dats på dem, bli förhållandevis osäkra.
Med denna bestämda reservation kan man dock av materialet få vissa håll- punkter för en bedömning av olika varuområdens betydelse nu och i fram— tiden i deras förhållande till varandra.
Med »konsumenter» avses i det föl- jande de individuella slutliga förbru- karna av varor och tjänster, dvs. all- mänheten. Det bör dock uppmärksam- mas, att det vid den följande redovis- ningen av den privata konsumtionens storlek på olika delposter icke varit möjligt att frånskilja den offentliga konsumtionen, t. ex. vid skolbespis— ningar, militära inrättningar etc. Även viss förbrukning inom företagen ingår i Konjunkturinstitutets uppgifter, då denna inte kunnat statistiskt skiljas från den privata konsumtionen. Vida- re har det icke funnits några möjlig- heter att inräkna husmödrarnas arbe- te i hemmen och annat arbete för egen räkning bland de tjänster, som för- brukas.
Den totala privata konsumtionen i ett land bestämmes till sitt omfång av summan av de enskilda individernas disponibla inkomst, dvs. bruttoinkomst minus direkta skatter och sparande. Den individuella förbrukarens konsum— tion bestäms ytterst av hans medvetna och latenta behov (inklusive smak) och hans möjligheter att tillfredsställa des- sa behov, dvs. hans köpkraft. Konjunk- turinstitutet definierar privat konsum- tion som »hushållens inköp av varor och tjänster». Man har därmed med- vetet bortsett från, att varaktiga kon—
sumentkapitalvaror av typen bilar och möbler vanligen inte förbrukas det år de inköps. Av praktiska skäl har man låtit ett visst års inköp av dylika va- ror ingå under rubriken »privat kon- sumtion». Det viktigaste undantaget från denna princip utgör egnahem, som inte ingår i beräkningarna med an- skaffningsvärdet under det år de in- köpts utan endast med nyttjandevärdet.
Den totala privata konsumtionens andel av de inhemska bruttoutgifterna utgör i grova drag 60 %. På grund av ökade offentliga utgifter har denna andel under de senaste åren minskat något, från 62,5% år 1950 till preli- minärt 57,7 % år 1954. Den totala pri- vata konsumtionen enligt ovannämnda definition utgjorde i miljarder kronor (löpande priser):
1938/39 1946 1949 1952 1953 1954 8,3 15,0 17,9 24,1 24,9 26,0
Dessa siffror anges med en felmargi— nal av : 3 %, varmed menas storleken av det största tänkbara fel, som ligger inom ramen för den praktiska erfaren- heten. Siffrorna tyder på en ungefär tredubbling i kronor räknat sedan ti- den före det andra världskriget. Un— der samma period har levnadskostnads- index fördubblats, varför den reella konsumtionsökningen blivit ungefär 50 %. Även när hänsyn tagits till be— folkningsökningen (ca 15%) har så- ledes en reell konsumtionsökning med omkring 30 % per capita kommit till stånd.
Faktorer som påverkar konsumtionen
Den volym varor och tjänster, som kan ställas till förfogande för ett lands invånare, beror ytterst på en rad be- tingelser, som kan sammanfattas i ut- trycket den allmänna ekonomiska ut- vecklingen. Ett land som Sverige med
dess stora utrikeshandel blir för sin ekonomiska utveckling starkt beroende av internationella konjunkturer och ut- landcts ekonomi. Även om man begrän- sar sig till interna svenska förhållan- den, är det svårt att avgränsa och sy- stematisera de faktorer, som bestämmer den totala privata konsumtionens vär- de och volym. Viktiga är de politiska avgöranden, som påverkar nationalin- komstens fördelning på investeringar och konsumtion och konsumtionens fördelning på privat och offentlig kon- sumtion. Bl. a. skatte— och tullpolitiken har sitt inflytande. Det är därför vansk- ligt att försöka teckna den långsiktiga trenden i utvecklingen. Alltför många ovissa ting spelar in. Med utgångs- punkt från nuvarande förhållanden och under vissa bestämda förutsättning— ar, t. ex. en fortsatt reell 'ökning av nationalinkomsten med 2—3 % år- ligen, vilket inte förefaller orealis- tiskt mot bakgrund av det hittillsvaran- de skeendet, finns det dock möjlighe- ter att ställa en försiktig prognos rö- rande utvecklingen för de närmaste åren (se närmare härom i kap. 9). Även inriktningen av konsumenternas efterfrågan på olika varuslag bestäms av många olika faktorer, vilkas infly- tande varierar med tidpunkten för in- köpet och som delvis motverkar var- andra. Här skall nämnas några av dem.
Nationalinkomstens ökning. Vid in- komstökning ändras efterfrågan på oli— ka varor i varierande grad. Konsum— tionen av vissa varor stiger inte i pro- portion till inkomstökningen. Behovet av sådana varor är då redan mer eller mindre täckt, och man vill eller kan inte öka sin konsumtion därav. Andra varor däremot blir vid växande köp- kraft föremål för en starkt ökad kon- sumtion. Denna efterfrågans inkomst- elasticitet beskrives närmare i kap. 10. En annan konsekvens av högre in-
komster är, att man slutar konsumera en viss vara eller övergår till en annan dyrare vara under förutsättning att prisrelationerna inte ter sig för ogynn- samma. Beträffande livsmedel skulle man kanske vänta sig en minskande andel av konsumentens utgifter, när in- komststandarden höjs, eftersom det ju finns en gräns för de mängder livsme- del, som individen kan konsumera. En sådan utveckling har dock hittills mot- verkats av övergången till dels mera högvärdiga, dels mera förädlade livs— medel, en tendens, som man nog får räkna med kommer att fortsätta. I vad gäller de varaktiga konsumentvarorna är det åtskilligt, som talar för, att en fortsatt ökad inkomststandard kommer att öka bilarnas och hushållsmaskiner- nas andel av konsumentens utgifter på bekostnad av annan konsumtion, exem- pelvis av kläder.
Konsumenten efterfrågar emellertid inte bara varor utan också tjänster el— ler kombinationer av varor och tjänster. Utvecklingen under de senaste decen- nierna har gått i riktning mot en ökad efterfrågan på service, vilket måste beaktas bl. a. när man söker mäta levnadsstandardens höjd. Efterfrågan har också ökat på resor och nöjen. Den snabba motoriseringen av vårt land kommer därtill att medföra ökade krav på reparationer och dylik service. Å andra sidan kan man iakttaga hurusom folk mer och mer avstår från service, som drar höga kostnader. Anledning- en är framför allt de relativt sett höga arbetslönerna och därmed de höga pri- serna på tjänster.
Förändringar i nationalinkomstens fördelning. En ojämn inkomstfördel— ning har en annan inverkan på varu- efterfrågan än en jämn. Allmänt kan sägas, att en ojämn inkomstfördelning bidrar till en smal och hög »topp» i efterfrågan av varors och tjänsters kva-
litet eller originalitet, medan en jäm- nare inkomstfördelning breddar »top— pen» i efterfrågan, samtidigt som den höjer »botten» i efterfrågan och där- igenom eliminerar en del av de varor, som står lägst i kvalitetshänseende.
De lägre inkomsttagarna har under de senaste decennierna fått en växande andel av de totala inkomsterna, spe- ciellt efter skatt. År 1935 svarade de 40 % lägsta inkomsttagarna för 10 % av totala disponibla inkomster, medan den 10 % högsta inkomsttagarna sva- rade för 37 % av nämnda inkomster. (Med disponibel inkomst avses här på visst sätt framräknade totala privata inkomster minskade med direkta skat- ter). År 1948 var motsvarande inkomst- andelar 14 % resp. 27 %.1 En allmän höjning av t. ex. industriarbetarlö- nerna ger en helt annan efterfräge— struktur än en höjning av företagens vinster. En fortsatt inkomstutjämning i vårt land skulle medföra, att basen bleve bredare för efterfrågan på varor, som täcker mer kvalificerade behov.
Befolkningsutvecklingen och befolk- ningsomflyttningen. Att folkmängdens absoluta storlek och åldersfördelning påverkar efterfrågan är självfallet. Vad beträffar folkmängdens storlek kan no- teras en ökning med 14—15 % mellan åren 1939 och 1953. Under samma tid har åldersfördelningen undergått vissa förändringar: åldersgruppen under 15 år har ökat sin andel från 20,6 % till 23,8 % och åldersgruppen över 64 år från 9,4 till 10,6 %, varigenom mellan- skiktet 15—64 år fått sin andel minskad från 70,1 till 65,6 %.
Befolkningens fortskridande inflytt- ning till städer och tätorter har också stora återverkningar på konsumtions- utvecklingen, främst genom att genom- snittsinkomsterna ligger högre i städer
1 Bentzel, R., Inkomstfördelningeni Sverige, Stockholm 1952.
än på landsbygden och därför torde ge de inflyttade ökade möjligheter till en mera varierande konsumtion. Be- folkningen i tätorter med minst 200 personer beräknades år 1939 ha ut- gjort ca 3,6 milj. människor och år 1950 ca 4,7 milj. Tätortsbefolkningens relativa andel av den totala folkmäng— den ökades mellan nämnda år från 56 till 66 %. Denna befolkningsström till tätorterna torde framför allt samman- hänga med industrialiseringen och stadsnäringarnas tillväxt i ett läge av full sysselsättning och den samtidigt pågående rationaliseringen inom jord- bruk och skogsbruk, men torde även på— verkas av distributionsväsendets och den industriella sysselsättningens ut- veckling på landsbygden. Befolknings- strömmen omfattar huvudsakligen män- niskor i åldrarna under 40 år och främst jordbrukarungdom. Den takt, i vilken avflyttningen sker, bestäms i första hand av konjunkturutveckling och sysselsättningsförhållanden. Un- dersökningar har visat, att det råder ett starkt samband mellan sysselsättnings- möjligheterna i tätorterna och avflytt- ningen från landsbygden. Det kan näm— nas, att nettoutflyttningen från jord- bruket av personer i de produktiva åldrarna beräknasl ha utgjort ca 180 000 under perioden 1941—45 och ca 160 000 under åren 1946—50.
Den tekniska utvecklingen. Teknikens utveckling ställer ständigt nya varor till konsumentens förfogande och gör därmed hennes valsituation mera kom— plicerad. Den sätter konsumenten i stånd att tillfredsställa mera sekundära behov och skapar också nya behov. En uppfinning som radion är exempel på det senare. I dag är radion en nödvän- dighetsartikel. Den tekniska utveck- lingen ger vidare konsumenten bättre och mera ändamålsenliga varor, även om det tillfälligtvis kan se annorlunda
ut på vissa varuavsnitt, där kvaliteten kommit i kläm vid massproducerandet. Därutöver sparar tekniken arbete åt konsumenten. Mera »färdigförädlade» livsmedel, färdigsydda kläder, i stället för tyg, och arbetshesparande hjälpme- del i hem och hushåll ger antingen mera fritid eller också arbetstid för annan sysselsättning.
Kommunikationernas utveckling är en sida av den tekniska utvecklingen, som bör framhållas särskilt i detta sam- manhang. För massproduktion och specialisering krävs stora marknader och kommunikationer, som knyter sam— man tillverkare och konsument. Nya varor kan därmed lättare föras ut till konsumenterna, och konsumenterna kan lättare komma till varan. För lands- bygdens befolkning underlättar det av— yttringen av dess produktion och inköp av industriellt tillverkade varor i gen— gäld. Självhushållets avveckling har möjliggjorts tack vare förbättrade kom- munikationer. '
De snabbare och billigare förbindel- serna med utlandet gör det även möj- ligt att förse den svenska marknaden med varor, som annars icke skulle kunnat saluföras här, t. ex. färska syd- frukter. Dessa kommunikationer gör också gemene man i stånd att resa mera utomlands. Därvid spenderar turisten en del av sina inkomster på varor och tjänster i utlandet, vilket påverkar kon- sumtionsbenägenheten för andra varor hemma. De utländska resenärer, som kommer till vårt land, torde förstärka denna påverkan. Den större kontakten över gränserna medför alltså impulser till en förändrad konsumtion, som ef- terhand kan göra vår efterfrågan an- norlunda.
Efterkrigsåren uppvisar en snabb ex- pansion av bilparken, inte minst för
1 Höök, E., Befolkningsutveckling och ar— betskraftförsörjning, Stockholm 1952.
Den privata konsumtionens procentuella fördelning på varugrupper (löpande priser)
Födo- och njutnings- ämnen (inkl. förtä-
1938/39 1946 1949
ring utom hemmet). 40,8 42,9 42,0 43,0 43,0 Bostad (inkl. hyror) . . 12,3 8,8 8,8 7,8 8,3 Bränsle o. lyse ....... 4,7 4,4 4,0 5,0 4,5 Beklädnad .......... 13,7 16,5 16,1 14,8 14,2 Inventarier .......... 10,5 9,9 10,5 11,6 12,0 Diverse ............. 18,0 17,5 18,6 17,8 18,0
100,0 100,0 100,0 100,0 100,0
persontransport. Takten i denna expan— sion kommer troligen inte att minska under det närmaste decenniet. De för- ändringar det medför för distributions— apparaten redovisas på annan plats i detta betänkande. Här skall endast pe— kas på bilismens inverkan på konsum- tionsinriktningen. Att ha bil är inte längre bara ett medel att tillgodose an- dra behov på ett enklare, mindre be- svärligt sätt utan är ett mål i sig själv. Eftersom bilen för många konsumen- ter är en »marginalvara», dvs. utgiften för anskaffning och underhåll av bilen förutsätter att man avstår från en rad andra sekundära varor och tjänster, torde placeringen av bilen mycket högt på önskelistan innebära betydande in- skränkningar i efterfrågan på många andra varuområden.
Förbättrad information. Via press, radio, film, personliga kontakter ge- nom resor etc. tillägnar sig allt större grupper allt hastigare kunskap om ny- heter på den inhemska och utländska varumarknaden. Detta leder till ett snabbare anammande av modenyheter på olika områden, framför allt beträf- fande kläder och skor, vissa livsmedel, njutningsmedel som tobak och alko- hol, nöjen, resor osv. Ett nytt mode eller en ny livsstil slår snabbt igenom med hjälp av den information, som de nya kontaktskapande organen sprider
i massformat. Hit hör även tillverkar- nas och distributörernas ökade möjlig- heter att med reklam och andra medel påverka konsumenternas smak och konsumtionsvanor.
Konsumtionens fördelning på varuområden
I sina beräkningar uppdelar Konjunk- turinstitutet den privata konsumtionen i sex huvudgrupper: livsmedel, bostad, bränsle och lyse, beklädnad, inventa- rier samt diverse. I tab. 3 ovan redo— visas den privata konsumtionens för- delning på dessa huvudgrupper för åren 1938/39, 1946, 1949, 1952 och 1953. För en detaljerad beskrivning av be- räkningsmetoderna hänvisas till »Na- tionalbokföring 1946—1950, meddelan— den från Konjunkturinstitutet, serie B: 13». _
Av tab. 3 framgår, att posten »födo— och njutningsämnen» under jämförelse— perioden något ökat sin andel av den to- tala privata konsumtionen, medan »bo- stad» undergått en ganska avsevärd minskning. För övriga poster har de re- lativa andelarna varierat men utan nå- gon påtaglig tendens i någon riktning, utom möjligen för »inventariern, vilkas andel ökats under de två senaste jämfö— relseåren. Skillnaderna blir i verklighe- ten ändå mindre, om man betänker, att de 4 procentenheter, varmed enbart
bostadsposten nedgått, förskjuter den procentuella fördelningen mellan öv- riga poster, så att dessa blir till synes större än vad de verkligen är.
Det bör emellertid framhållas, att en totalkalkyl för hela folkhushållet med de statistiska hjälpmedel, som står till buds, med nödvändighet innehåller fel- källor, i vissa fall betydande sådana. De anförda siffrorna torde ändå ge en ungefärlig bild av hur konsumenternas samlade utgifter fördelar sig på olika varor och tjänster. Dock är den pri- vata konsumtionen i det föreliggande materialet inte fullständigt redovisad eller helt skild från annan konsumtion. Inköp av exempelvis motor- och segel- båtar, hundar m. m. ingår inte i diver- seposten. Konsumtionssiffrorna inbe- griper å andra sidan all konsumtion av livsmedel, kläder, skolböcker o. (1. som sker i offentliga institutioner, var- för de angivna värdena för olika poster inte genomgående är liktydiga med hushållens faktiska utgifter.
Livsmedel. Siffrorna för livsmedel avser den totala konsumtionen inom landet, dvs. förutom förbrukningen i konsumenthushållen, producenternas förbrukning av egna produkter samt försvarsmaktens och näringsställenas förbrukning. Av olika anledningar in- går icke vissa varuslag som skummjölk, annat matfett än smör och margarin, potatismjöl, vissa smaksättningsmedel m. m. Värdet av dessa icke medtagna livsmedel torde dock icke överstiga 1—2 % av de redovisade totalvärdena för livsmedelsförhrukningen. Vidare har man inte räknat in förädlingsvärdet av konserverade och djupfrysta fruk— ter, bär och grönsaker, utan endast beräknat råvaruvärdet och därtill lagt beräknade handelspålägg. Det är tänk- bart, att dessa snabbt expanderande produkter skulle höja livsmedelsande- len något för de senaste jämförelseåren,
troligen dock mindre än 1 %. I Konjunkturinstitutets sammanställning- ar anges tillförlitlighetstalet för hela livsmedelsgruppen till 4, varmed me- nas att summan av delposterna inom livsmedelsandelen, mätta i miljoner kronor, torde ha en felmarginal, som faller inom intervallet -_+-4%, räknat från den uppgivna totalsiffran.
Livsmedelskonsumtionen uppgick en— ligt de gjorda beräkningarna för åren 1938—39 till i genomsnitt 3,4 miljarder kronor per år och för år 1953 till 10,7 miljarder kronor. Konsumtionen har sålunda under den gångna 15-årsperio- den värdemässigt mer än tredubblats. Under samma period har dess andel av den totala privata konsumtionen stigit. från 40,8 till 43,0 %. Denna ökade andel. är helt orsakad av den mycket starka värdemässiga ökningen av konsumtio- nen av spritdrycker, viner och tobak. Om dessa varuslag räknas bort från livsmedelsposten, har dennas andel av den totala privata konsumtionen varit praktiskt taget av samma storlek un— der de båda jämförelseåren, nämligen 35,4 % år 1938/39 och 35,6 % år 1953-
Såsom påpekats tidigare hade man kunnat vänta sig, att livsmedelspostens relativa andel skulle ha sjunkit med höjd reallönenivå på grund av den låga inkomstelasticiteten hos flertalet livs- medel. Ökningen i efterfrågan på dy- rare och mera' förädlade livsmedel har dock uppvägt detta, varom nedanståen— de tablå ger en antydan, särskilt om den sammanställes med tab. 5 på s. 61 som visar kostens sammansättning.
Under den period av 15 år, vars, ändpunkter har markerats i ovanstå- ende statistik, har förändringar inträf- fat både i den absoluta och den rela- tiva prisnivån på olika livsmedel. Me- dan prisutvecklingen på vissa varor kunnat följas ingående, har prisföränd- ringarna på andra varuområden bara-
Tabell 4. Konsumtionens procentuella fördelning på olika livsmedel åren 1938/39 och 1953 (löpande priser)
Tabell 5. Kostens sammansättning, räk- nad i lcalorivärde åren 1939 och 1953 (procentuell fördelning)
1938/39 1953 Mjöl, gryn, bröd, potatis. . . . 13,1 12,1 Rotfrukter, grönsaker, frukt, bär .................... 9,0 10,0 Specerier ................. 11,7 13,4 Mjölk, grädde, smör, marga- rin, ost ................. 21,5 17,2 Kött, fläsk, ägg, fisk ....... 21,3 20,7 Drycker, tobak, förtäring utom hemmet ........... 23,4 26,6 100,0 100,0
kunnat uppskattas gissningsvis. Detta innebär, att inte alla delposter är rik- tigt sammanvägda i de gruppsiffror, som finns upptagna i tab. 4 ovan.
Volymökningen har i stort sett varit parallell med ökningen i folkmängden. En sådan uppgift säger emellertid föga, eftersom den totala konsumtionsvoly- men är en sammanvägning av en mängd olikartade födoämnen med sinsemellan mycket olika sammansättning och olika hög förädlingsgrad. Det som är av vikt vid bedömningen av ett lands livsme— delsstandard är icke livsmedlens totala volym utan dess näringsfysiologiska sammansättning och den mängd av ka- lorier och vitaminer den innehåller. Enligt Jordbruksnämndens tabellmate- rial var kaloritillförseln per konsum- tionsenhet1 år 1953 av ungefär samma storleksordning som genomsnittligt un- der 1920— och 1930-talen. Den förskjut- ning av konsumtionen, som ägt rum de senaste årtiondena från billigare vegeta- biliska livsmedel till högförädlade dy- rare animaliska livsmedel har fortsatt. Kostens relativa sammansättning i fråga om kaloritillförsel åren 1939 och 1953 framgår av tab. 5.
I fråga om ändringar i konsumtions- volymen per capita sedan år 1939 är den utomordentligt starka ökningen
1939 1953 Mjöl och gryn ............. 27,4 23,5 Potatis ................... 8,0 8,4 Socker och sirap ........... 17,5 14,5 Grönsaker, rotfrukter, frukt m. m ................... 4,2 5,7 Summa vegetabilier 57,1 52,1 Mjölk och grädde. . . .. . . . .. 13,3 13,3 Ost ...................... 2,0 2,3 Smör ..................... 7,0 7,7 Margarin ................. 5,9 8,4 Kött ..................... 2,5 2,3 Fläsk .................... 8,6 10,3 Agg och fjäderfäkött ....... 1,2 1,5 Fisk ...................... 2,4 2,1 Summa animalier 42,9 47,9
för frukt, bär och grönsaker med mer än 50 % och för läskedrycker med mer än 100% de mest framträdande. För margarin har konsumtionsökning- en varit ungefär 30 % och för ägg un- gefär 20 %. Varugrupper, som visar volymminskning per capita under jämförelseperioden, är mjöl, gryn och bröd samt specerier. Förstnämnda va— rugrupp har, omräknad till mjöl, mins- kat från 86 till 74 kg per person och år och i gruppen Specerier har socker och sirap gått ned från 54 till 44 kg per per- son och är.
Kemisk-tekniska varor. För denna va- rugrupp saknas alldeles möjlighet att göra jämförelser såväl beträffande den kvantitativa som den värdemässiga konsumtionen av olika artiklar. I »Na- tionalbokföring 1946—1950, Konjunk— turinstitutets serie B: 13» har under ru- briken »Färger och sjukvårdsartiklar»
1 För att vid jämförelser mellan olika år rörande individens näringstillförsel eliminera förändringar i befolkningens sammansättning, har Statens institut för folkhälsan samman- ställt skalor, efter vilka folkmängden omräknas till konsumtionsenheter.
.!
sammanförts ett antal varor ur handels- och industristatistiken, vilkas samman— lagda försäljningsvärde i detaljhandeln beräknats på visst sätt. För den sålunda komponerade varugruppen anges ett detaljhandelsvärde av 152 milj. kr 193'8/39. Institutet har sedan räknat fram värdet för 1953 till 440 milj. kr. Varugrupperna hade i stort sett samma andel av den totala privata konsumtio- nen under de båda jämförelseåren, näm- ligen 1,8 %. l varugruppen ingår bl. a. kosmetika, toalettvål samt tvätt- och diskmedel. ..
Beklädnad. Liksom fallet var med livsmedelssektorn har även gruppen beklädnad hållit sin relativa andel av den totala privata konsumtionen i stora drag konstant under senaste femtonårs- period. Härnedan anges konsumtionen under ett antal år 1 miljarder kr (lö- pande priser):
1938139 1946 1949 1952 1953 1.1 2,5 2,9 3,6 3,5
De anförda siffrorna är osäkrare än de för den totala livsmedelssektorn an— givna. Tillförlitlighetstalen anges så- lunda i Konjunkturinstitutets beräk- ningar till 112 %. De högre procent- siffrorna för åren 1946 och 1949 torde kunna förklaras med det behov av för- nyelse av garderoben, som konsumen- terna hade efter nedslitningen under kriget, av både fysiskt förslitna bekläd- nadsvaror och »modemässigt» förlegade textil- och skovaror. De absoluta siff- rorna har som synes tredubblats under perioden. Om man här korrigerar siff- rorna med hänsyn till levnadskostnads- utveckling och befolkningsökning, kom- mer man fram till en realkonsumtions- ökning för beklädnadssektorn liksom för livsmedlen av ungefär 30 %. Den privata beklädnadskonsumtionens för- delning på huvudgrupper åren 1938/39 och 1953 framgår av följande tabell.
Tabell 6. fördelning på olika beklädnadsvaror åren 1938/39 och 1953
Konsumtionens procentuella
1938/39 1 953
Metervaror ................ 1 2 1 1 Trik åvaror, garner ......... 22 19 Konfektion ............... 34 43 Hattar, mössor ............ 4 3 Päls— och skinnvaror ....... 4 6 Skrädderiarbeten .......... 5 4 Skor, skorep arationer ...... 1 9 1 4 100 1 00
Även om osäkerhetsmarginalen i vissa fall är avsevärd, ger tab. 6 ovan en nå- gorlunda rättvisande bild av den rela- tiva betydelsen hos olika varugrupper i konsumentens budget. Den största del- posten utgör som synes konfektionen. Denna omfattade år 1938/39 34 % av de totala utläggen för beklädnadsvaror. År 1953 hade samma posts andel stigit till ungefär 43 %. Konfektionen har alltså ökat med ca 25% under den gångna femtonårsperioden. Anledning- en till denna snabba expansion, som utgjort en fortsättning på den kraftiga utvecklingen under 1930-talet, finner vi bl. a. i den högre kvaliteten på kon— fektionsvaror genom förbättrade arbets- metoder, de lägre priserna på grund av långa serier i tillverkning och distri— bution, de ökade arbetskostnaderna för skräddare och sömmerskor och det väx— ande modemedvetandet.
En spegelbild av denna utveckling utgör posten tyger samt skrädderiarbe- ten, vilka båda sjunkit tillbaka, ehuru mindre än tillväxten av konfektionsan- delen. Trikåvarornas andel har mins— kat under perioden: tillsammans med garner från ca 22 till ca 19 %. Det- ta kan förefalla en smula överras- kande med tanke på tillkomsten av nya material som nylon, rayon etc., av vilka en betydande nyanskaffning ägt rum
sedan är 1946. Å andra sidan uppvisar de nya fibrerna en så mycket större livslängd än tidigare marknadsförda varor, att kostnaden per tidsenhet tor- de ha minskat för konsumenten, även om varuenheternas priser ligger hög- re än för tidigare använda trikåartik- lar. Förbrukningen av hattar och mös- sor har minskat. ökningen av de mera umbärliga varorna av typen skinnklä- der, paraplyer och handskar synes vara resultat av den allmänna standardhöj- ningen. En bidragande orsak till ök- ningen i skinnkläder-konsumtionen är den ökade motoriseringen.
Konsumtionen av alla slag av skor lik- som av skoreparationer visar en för- hållandevis kraftig minskning av sin andel av den totala beklädnadskonsum- tionen. Det förefaller som om svenska folket inte vore intresserat av att höja sin skostandard i takt med inkomstök- ningen. Även 1954 års skoutredning uppmärksammade detta förhållande och påpekade i sitt betänkande (SOU 1951: 38) den undernormala inkomstelastici- tet som utmärker skokonsumtionen. En jämförelse mellan den genomsnittliga årsförbrukningen åren närmast före kriget och förbrukningen är 1953 visar till och med en volymmässig nedgång per person räknat, nämligen från 2,6 till 2,3 par skor. Detta liksom minsk- ningen i skoreparationernas andel vi— sar på en minskad förslitning av skor, som bl. a. kan vara orsakad av det ökade bilåkandet.
Inventarier. Andelen härav av den totala privata konsumtionen har mel- lan åren 1938/39 och 1953 ökat från 10,5 till 12,0 %. Det totala inköpsvär- det under ett antal år i miljarder kro— nor framgår härnedan (löpande pri- ser) :
1953 3,1
1946 1,5
1952 2,9
1938/39 ao
1949 1,9
För de angivna siffrorna har angetts tillförlitlighetstalet t8 %, alltså något bättre än för »beklädnad». Ganska sto- ra felkällor för flertalet av de här ne- dan angivna delpostcrna torde dock fö- religga. Beräkningarna rörande värdet av konsumenternas inköp har i regel skett på grundval av industri— och han- delsstatistiken, till vars angivna till- verknings— och importvärden tillagts vissa grovt uppskattade handelsmargi— naler. Detta har Konjunkturinstitutet framhållit vara en mycket allvarlig fel- källa. En annan felkälla ligger däri, att lageruppgifterna är mycket brist- fälliga, vilket medfört att uppgifterna om konsumenternas inköp under ett visst år blir synnerligen osäkra, efter— som de helt måste baseras på tillförseln av varor under samma år.
Tabell 7. Konsumtionens procentuella fördelning på olika inventarier åren 1938/39 och 1953
1938/39 1953 Nyinköp av motorfordon . . . 12 19 Underhåll » . . . 16 18 Möbler ................... 16 10 Bosättningsartiklar ........ 9 8 Järnvaror ................. 5 4 Cyklar, sportartiklar ....... 10 9 Symaskiner, dammsugare . . . 5 4 Heminredningstextilier ..... 16 17 Elektriska artiklar (inkl. ra-
dioapparater) ........... 8 8 Väskor och reseffekter ...... 3 3 100 100
Motorfordonskostnaden, dvs. konsu- menteras nyinköp av personbilar och motorcyklar samt konsumenternas un- derhåll av sina fordon, är den mest betydande kostnadsposten inom grup- pen inventarier. Under 15-årsperioden 1938/39—1953 har dess andel av de årliga kostnaderna för inventariean- skaffning stigit från 28 till 37 %. Ny- anskaffningen av personbilar uppgick
Tabell 8. Anskaffning och bestånd av vissa varaktiga konsumentvaror åren 1939 och 1953
1 939 1 954 afgifråg anskaffning DEStånd antal ca antal ca
Radiomottagningsapparater ......... 225 000 200 000 2 500 000 Symaskiner ........................ 40 000 50—60 000 1 800 000 Dammsugare ....................... 63 000 (1952) 150 000 1 600 000 Hemtvättmaskiner .................. — 50 000 275 000 Hushållskylskåp .................... 25 000 120 000 900 000
år 1939 till ca 36 000. Eftersom ca 12 000 personbilar samma år togs ur bruk, blev nettotillskottet ca 24 000. Vid slutet av nämnda år uppgick antalet inregi- strerade personbilar till något över 180000, vilket motsvarar en personbil per 35 invånare. Ännu vid 1949 års slut var antalet inregistrerade personbilar inte mycket större än år 1939, men un- der åren 1950—54 uppgick antalet ny- inköp till ca 62000, 63000, 52000, 76 000 resp. 127000. Under dessa fem år togs endast ca 40 000 personbilar ur bruk, varför nettotillskottet uppgick till icke mindre än ca 340000. Beståndet av inregistrerade personbilar uppgick härigenom vid årsskiftet 1954/55 till ca 535000, motsvarande en personbil per 13 invånare. Underhållskostnaderna var år 1954 av ungefär samma storlek som utgifterna för nyinköp av motor- fordon. Följande poster ingår i under— hållet: bensin, gummi, service, repara- tion, garage och skatt.
Posten »möbler» har fått sin andel av inventarieinköpen mycket kraftigt minskad under jämförelseperioden. övriga delposter har däremot praktiskt taget oförändrad andel sedan 1939. An— dra mera detaljerade upplysningar om inköp och bestånd av sådana varaktiga konsumentvaror, som utredningen bl. a. inriktat sitt studium på, kan icke er- hållas ur Konjunkturinstitutets sifferma- terial.
Uppgifter härom har emellertid in— samlats av Henrikson (se tab. 8 och bil. 2). Som synes av tabellen är behovs- täckningen mer än fullständig i fråga om radioapparater, om man räknar med en apparat per vart och ett av landets ca 2,3 miljoner hushåll. För symaskiner och dammsugare är behovstäckningen ganska hög, medan antalet hushållstvätt- maskiner hittills är tämligen litet, vilket sammanhänger med att någon egentlig försäljning av de senare icke kom i gång förrän år 1950.
Den privata konsumtionens volym och värde befinner sig alltså i stadig tillväxt genom år och decennier. Inom ramen för de nära 26 miljarder kr, vartill nationalbudgetdelegerade preli— minärt har beräknat privatkonsumtio- nen under 1954, kan man också iakttaga vilka varuområden, som expanderar mest. Enbart den volymmässiga kon- sumtionsökningen av varaktiga konsu- mentvaror uppgick mellan 1953 och 1954 till 11 %, en ökning som i huvud- sak hänför sig till de med ca 55% ökade inköpen av bilar. Livsmedelsför— brukningens volym steg under samma jämförelseperiod med bara 2%, men värdemässigt var uppgången åtskilligt större och konsumenterna har 1954 köpt mer av inhemska frukter och bär, av socker och chokladvaror, tjock gräd— de, helfet ost, charkuterivaror och fläsk
än de gjorde 1953, varjämte de ökat sin vinkonsumtion med 10 %. Av en 5- procentig inkomststegring har 3,6 pro— centenheter gått till Ökad konsumtion. Siffrorna markerar ett stigande välstånd och större anspråk på livet hos de många små hushållen inom storhus- hållet Sverige. Hur dessa privathushåll och övriga privata förbrukare kommer
att uppföra sig på varumarknaden, om de får mera inkomster till sitt förfo- gande och om produktionen och im- porten som hittills kan tillmötesgå de- ras önskningar utan att åsidosätta an— dra berättigade krav, som samhället ställer, är inte lätt att förutse. Försök till en prognos görs dock i kap. 9.
KAPITEL 3
Marknads- och varukännedom
I det föregående har beskrivits några drag hos den svenska marknaden med det in- och utflöde av varor, som den uppvisar, och mångfalden av varian- ter på olika varuområden. En måttstock på samma marknads förmåga att absor- bera varor och nyttigheter är den totala köpkraften: 7 miljoner konsumenter som på sin privata förbrukning spen- derar ca 26 miljarder kr per år. Möj- ligheterna att rationalisera den distri- bution, som kanaliserar varuflödet, är i hög grad beroende av hur dessa 7 miljoner konsumenter utövar sitt fria konsumtionsval. Om konsumtionsvalet sker utan insikt om dess egentliga in- nebörd i kvalitets- och prishänseende, blir efterfrågan mer av ett planlöst tre- vande än av vägledande opinion för det näringsliv, som skall betjäna kon- sumtionen. Ju medvetnare och kunni- gare inköpsval, desto starkare påverkar det produktion och distribution, be- stämmer varusortimentets utformning och sammansättning och bidrar till ra— tionella distributionsvägar. Konsumtion är det primära, produktion inklusive distribution är endast hjälpmedel att tillfredsställa konsumtionen, som dock ofta stimuleras i den ena eller andra riktningen av tillverkarnas och han- delns aktivitet.
Vem är då »konsumenten», vars till- fredsställelse är målet, som tillverkare och köpmän anstränger sig att nå? I viss mån är alla människor producen- ter och konsumenter i samma person. Löntagarna är producenter av arbets-
kraft, som de säljer genom individuella överenskommelser eller genom kollek- tivavtal. Husmodern är också produ- cent, nämligen av varor och tjänster för familjens bestånd. Som producen- ter av en viss vara eller tjänst, ofta inom ett mycket specialiserat område, är vi vanligen angelägna om så höga ersättningar som möjligt. I egenskap av konsumenter däremot —— då vi i re- gel är avsevärt mera mångsidiga i vår aktivitet — fordrar vi låga priser. Ehu- ru gränsen mellan producent- och kon- sumentintressen är suddig, har vissa organisationer och gruppbildningar _— såsom löntagare- och kvinnoorganisa- tioner — kommit att uppfattas som me- ra primärt representativa för konsu- menterna, medan andra sammanslut- ningar av olika slags företagare betrak- tas som tillhörande producentsidan, även om deras medlemmar har sin kon— sumentsida som alla andra.
I psykologin och angränsande ve— tenskaper försökte man förr dela upp konsumenterna i olika kundtyper. Man talade om den bestämda kundtypen, den osäkra, den nervösa, den jäktade osv. Det var ett resultat av den psyko- logiska skola, som optimistiskt försök— te att genom dissikering spalta upp personligheten i ett antal delar. Ingen människa kan dock ensidigt hänföras till en viss människotyp; personlighe- ten är en kombination av egenskaper och miljöfaktorer, och det finns lika många kombinationer som det finns in- divider. När man försöker analysera
»konsumenten» för att öka sina kun- skaper om den konsumentreaktion, som i stort sett och på lång sikt är avgö- rande såväl för produktionen som för distributionen av varor och tjänster, gör man därför klokast i att hålla sig till de yttre kategorier, i vilka konsu- menterna kan ställas in. En grovsorte- ring kan därvid ske efter följande in- delningsgrunder:
1. Individuella kunder —- kollektiva. In- dividen uppför sig som kund annorlunda än ett kollektiv av typen allmänna inrätt— ningar, sjukhus, skolbespisningar etc. Olik— heterna tar sig bl. a. uttryck i den per gång inköpta kvantiteten, men även i kraven på kvalitet och kundtjänst.
2. Olika inkomstskikt. Med ökade inkoms— ter blir det allt mindre självklart ör de flesta människor vad disponibla medel skall användas till. Efterfrågan blir hre— dare och eventuellt också djupare. Kraven på kvalitet och service skärpes.
3. Olika socialklasser. Många människor har ofta — medvetet eller inte —— socialt färgade bevekelsegrunder för valet av in— köpskälla och valet av vara.
4. Olika yrkesgrupper (inkl. icke för- värvsarbetande). Inom många yrken får utövarna ett delvis gemensamt beteende- mönster vid val av vissa varor. Detta gäl- ler givetvis i första hand de kläder, verk- tyg och annan utrustning, som hör till yr— ket, men därutöver uppstår ibland vissa yrkeskonventioner, som binder medlemmar— na i gruppen mer eller mindre starkt.
5. Olika åldersgrupper. Det finns uppen— barligen gemensamhetsdrag för olika ål- (lersskikt. Den medelålders gentlemannen kan inte tänka sig att klä sig i extremt spetsiga, röda skor och tonåringen är utom— ordentligt känslig för det hon uppfattar som »tantigt».
6. Kvinnor — män. Även om de båda kö— nens val av varor och tjänster skiljer sig mindre från varandra nu än under en tid, som inte i samma grad som nutiden accep— terade kvinnans jämlikhet med mannen, finns alltjämt stora emotionellt och psy- kologiskt betingade olikheter i smak och behov.
7. Olikhefer i ekonomisk-politisk överty- gelse. I viss mån sammanfaller denna rub-
ricering med indelningsgrundcrna 2, 3 och 4 ovan, men med en alltmera höjd levnads- standard för framför allt de breda lag- ren torde sambandet försvagas. Det finns dock ännu gruppbildningar av konsument— kooperatörer, producentkoopcratörer resp. anhängare av enskild handel.
8. Slads— resp. landsbygdsbefolkning. Skillnader i yrke, inkomstklasser etc., men framför allt miljöfaktorer torde ha gjort stads- resp. landsbygdskunden i flera av- seenden olikartad som konsument. Med för— bättrade kommunikationer och tilltagande urbanisering torde dessa skillnader på längre sikt minskas.
9. Olika geografiska och klimatiska be- tingelser är en betydelsefull faktor i ett land som Sverige, som med sin längd sträc- ker sig över områden, där klimatet kan vara tempererat eller nästan arktiskt. Sä— songförskjutningar, fraktolikhetcr, skillna— der i näringsbehov och livsbetingelser i övrigt är några exempel på konsekvenser av olika geografiska betingelser.
10. Olika intresseinriktning (hobbyverk- samhet etc. — »uppträdandet efter klockan 17»). Oberoende av likheter eller skillnader i inkomster, socialgrupper, åldersgrupper etc. kan olika intresseinriktningar (t. ex. för sport och friluftsliv, nöjen, intellektu- ell verksamhet, >>stjärnkult» etc.) ge vissa människor ett likartat konsumentuppträ- dande, resp. kan idolens uppträdande smit— ta av sig som en lust att köpa »likadant».
Intervju med konsumenter
Hur skulle då varudistributionsutred- ningen få reda på »vad konsumenter— na tycker» och »vad konsumenterna vill ha», de båda frågeställningar, som kanske oftast figurerar i debatten om hur handeln fyller sina funktioner? Det utseende, som marknaden får, bestäms av svaren. Olika möjligheter att anordna en statistiskt representativ enkät bland konsumenterna kring vitala distribu- tionsfrågor upptogs till diskussion med sakkunskapen, men måste förkastas av tids- och kostnadsskäl. Även med moder- na sticksprovsmetoder skulle utredning- en få ett gigantiskt material att bear- beta, och tidigare undersökningar av
konsumentattityder ger exempel på vil- ka stora investeringar i pengar och tid, som skulle behöva göras för att av- kasta några resultat. En tanke att i lik- het med Textilrådets undersökning av konsumentreaktionerna på textilvaru- marknaden begagna sig av kvinnoorga- nisationer och deras lokalstyrelser och låta dessa insamla enkätsvar bland sina resp. medlemmar avfördes likaså ur diskussionen. Metoden krävde ett stort uppbåd av agerande utan att ge statis- tiskt säkerställda resultat av något slag. Kommittén valde slutligen att endast ta pulsen på konsumentopinionen i ett be- gränsat antal frågor och i en mycket begränsad krets, utan varje ambition att få fram synpunkter, som sedermera kunde redovisas som representativa. Till en »hearing» inför kommittén kallades således företrädare för ett 15— tal tongivande löntagare— och kvinno- organisationer, män och kvinnor, som utvalts såsom typiska medlemmar i resp. organisationer utan att —- på nå— got undantag när — inneha funktio- närssysslor därinom och som med fa- milj att sörja för visat särskilt intresse för löne— och prisfrågor. »Hearingen» eller intervjun omfattade dels en skrift— lig enkät, som inte tillkännagivits på förhand och utgjorde ett överrasknings- moment, dels en muntlig och fyllig diskussion kring några av de frågor, som berörts i frågeformuläret. I syn- punkter och önskemål, som därvid framkom, fanns givetvis skillnader, som betingades av att män och kvin- nor, stad och landsbygd, tjänstemän och arbetare etc. var företrädda i dis— kussionen. Ändå kunde man utan större svårighet få fram en gemensam näm- nare för opinionen i flera av de cen- trala frågorna (om konkurrensen, re- klamen, självbetjäningen etc.), syn- punkter som utredningen har mött även i andra sammanhang, där konsument-
opinionen kommer till tals (i fackpress, frågespalter, på diskussionsmöten 1 or- ganisationslivet osv.). Eftersom dessa synpunkter har ett starkt inflytande på den målsättning, som man vill upp— ställa för distributionens framtidsut— veckling, är det skäl att här exempli- fiera något de olika slags invänd- ningar, som konsumenten i olika situa— tioner kan ha mot handeln i dess nu- varande former. Synpunkterna skiftar som sagt med geografisk miljö, in- komststandard, sociala konventioner m. 111. Om man som nedan väljer en husmor i ett förortssamhälle utanför en större eller medelstor stad och låter henne komma till tals som represen- tant för landets konsumenter, så är det emedan med än % av konsumenternas varuinköp göres av kvinnor och då i första hand av husmödrar, och den husmor, som är bosatt i ett förorts- samhälle till en stad, dessutom repre- senterar den växande andel av vårt lands befolkning, som lever och kom— mer att leva i någon form av förorts— miljö. Självfallet får man dock inte uppfatta hennes synpunkter som all— mängiltiga. De utgör här ett försök till sammanvägning av uttalanden, som gjorts vid utredningens konsument- hearing, av synpunkter som en del av utredningens ledamöter mött i sina miljöer, av citat ur tidningsinsändarc och brev till utredningen etc. Den hus— mor, som har ordet i nästa avsnitt, framstår helt enkelt som en exponent för ganska vanligt förekommande kon- sumentuppfattningar. Här kommer hon nu till tals:
»Det skrivs så mycket om rationalisering av distributionen. Ja, det är verkligen nå— got, som man i hög grad borde gå in för. Jag är ingen fackman, men en del erfaren- heter får man ju, när man i tio års tid skött alla inköp till ett fyrapersoners hus- håll, köpt kläder och annan utrustning åt två barn och delvis åt sin man, tidvis
haft arbete utom hemmet och fått klara sig utan annan hemhjälp än några av de hus- hållsmaskiner, som vi skaffat oss under senare år. Jag har hört någonstans att näs- tan hälften av varje tia jag betalar i bu- tikerna går till handeln! Kan det vara riktigt?
Det sägs ofta från handelns sida, att det är vi konsumenter, som köper så oekono- miskt och planlöst, att handeln får höga kostnader, som resulterar i höga priser. Visst är vi väl villiga att bidra till att göra distributionen billigare. Men vi frågar oss allt, om vi får någonting för, om vi skulle bli exemplariska? Har vi någon garanti för, att det vi då sparar in kommer oss tillgodo i form av lägre priser?
Nog händer det, att min dotter får springa till affären efter ett mått grädde eller att jag köper tre gånger i veckan av en vara, när det kunde ha räckt med en. Man är inte alltid så förtänksam. Å andra sidan: det finns en massa saker som gör att det inte går att uppföra sig så rationellt som fackmännen tycker att man ska: I en modern lägenhet t. ex. finns det inte skafferiutrymme för mer än behovet un- der en kortare tid. När man inte har nå— gon riktig matkällare, går det inte heller att lagra potatis, safter och konserver un- der en längre tid. Annat var det hos mina föräldrar på landet. Vi har visserligen kyl- skåp, men det är för litet för annat än färskvarubehovet för en eller ett par dagar framåt. Och hur skall jag kunna köpa mer åt gången, när jag knappast orkar släpa hem de nuvarande kvantiteterna? Jag har räknat ut, att jag varje vecka bär hem varor till en vikt av 75—80 kg.
Man har beräknat, att vi husmödrar i genomsnitt använder ca en timme om da- gen till varuinköp. Visst är det lång tid, men tror någon att vi gör det för vårt nöjes skull? Här finns olika affärer för olika de- lar av de dagliga varorna. Varför går det inte att få köpa hela dagligvarubehovct på samma ställe? I den nya självbetjänings- butiken t. ex. borde man väl kunna få köpa annat än livsmedel och tvättmedel. Varför inte litet husgeråd, porslin och järnvaror och varför inte en del Vanligare textil— och pappersvaror också?
Allt det här och mycket till gör att man måste springa i butiker mycket oftare än vad som skulle behövas, om man hade bra förvaringsutrymmen hemma och bu— tiksvarorna vore förnuftigt sammanförda,
så att man kunde köpa vad man behövde för diverse vardagsbehov på samma ställe. Fast visst finns det också hos en del hus- mödrar en dålig planering, som inte låter sig ursäkta med dessa skäl. Min livsmedels- handlare har berättat, att han har ensam— stående kunder, som lämnar in 1200 kvit- ton på ett år för återbäringsberäkning. Det innebär ju att kunden varit genom- snittligt fyra gånger om dagen enbart i den butiken.
Vissa varor är bättre och billigare i affä- ren nägra kvarter längre bort, men dit är det så långt att gå. Vi är några kunder, som klagat hos vår handlare och försökt att få en bättring till stånd genom att sluta handla sådana varor hos honom, men det har bara delvis hjälpt. Om man bara kun- de få hemsändning från den där affären längre bort! Men där säger de, att man »av princip» inte vill ge denna form av ser- vice. Varför har blomsterhandlaren hem- bärningsavgift, medan specerihandlarcn gör samma tjänst gratis! Vi konsumenter kan- ske kunde betala hemsändningen själva och ändå vinna på att handla i butiken längre bort.
Varför är f. ö. priserna olika i olika bu- tiker? Det är väl samma kvalitet antingen jag köper en viss bestämd vara i affären inne i staden eller i vår färghandel här- ute. Eller är det rätt som det påstås, att kostnaderna är så olika i olika affärer? Men varför är det då så inkonsekvent, att priserna på andra varor är lika överallt? Kiosken runt om hörnet borde väl ha myc— ket lägre omkostnader än den fina special- affären mitt i centrum av staden, där min man brukar handla sina tobaksvaror. Och inte kan väl det bero bara på högre omkost- nader härute, att prisskillnaderna är så stora, att det lönar sig för mödrar i vår förort att betala spårvagnsbiljett till och från inner— staden för att i enhetsprisaffären där köpa två paket cellstoff. Det borde väl vara bil— ligare, tycker man, att transportera ett helt billass ut till förortsbutiken än att bära med sig ett par paket som spårvagns- passagerare. Det brukar alltid framhållas, när man talar om detta, att det är skill- nad på kvaliteten. Det kan nog vara riktigt, men i det här fallet är det snarast en bätt- re kvalitet på det billigare stället.
På tal om varusortiment: jag brukar handla en del av livsmedlen för hushållet i ett par olika privataffärer och vissa andra livsmedel i konsumbutiken. Ibland
är den ena bättre i ett avseende, ibland den andra. Man tröttnar så småningom på en viss artikel eller man byter butik för att protestera mot en förarglig nonchalans från någon expedits sida. Det är nog bara bra att så där kunna gå från den ena bu- tiken till den andra. Men då retar det mig, att man inte kan få tag på de två, tre le- dande märkena för exempelvis kaffe, mar- melad, choklad och margarin i de olika affärerna. Man vill inte föra den konkur— rerande företagsformens varor, påstås det. Hur som helst, för husmodern är det ohe- kvämt och det gör det dessutom svårare att jämföra varornas kvalitet och priser.
Jag har redan berättat, att vi sedan något är har en självbetjäningsbutik i vår för— ort. Det är ganska roligt att handla där, man slipper stå passivt och vänta på sin tur även om man ibland får köa i kassor- na. Men när jag faktiskt gör ett arbete, som annars skulle kostat pengar för detal— jisten, varför får jag inte lägre priser i självbetjäningsbutiken?
Under det sista året, när jag äter haft heltidsarbete utanför hemmet, har jag många gånger funderat över, varför det skall vara nästan omöjligt att få köpa va- ror på kvällarna i vårt land. Det är klart, att det kan vara obekvämt för dem som står i butiken, men tänk på alla oss för— värvsarbetande husmödrar med långa re— sor till och från arbetet, som praktiskt taget aldrig har tid att handla i lugn och ro. Det sägs, att man inte bara skall köpa en vara utan en viss varas användning. Det blir alltför många desperata köp på måfå genom att man aldrig har ordentligt med tid eller kan få handla tillsammans med familjens övriga medlemmar.
Och när man så talar om rationell för- säljning är det svårt att komma förbi dörr- knackarna! Här har vi under det senaste året haft fyra försäkringsagenter, tre dammsugaragenter och två symaskinsagen- ter hos oss. Kan det vara vettigt att stora starka karlar använder hela sin tid att slita skosulor på detta sätt? En sådan där dammsugaragent kanske säljer högst en apparat om dagen och för det får han en tillräcklig lön för att försörja sig på. Undra på att sådana apparater är dyra.
Till sist — är det verkligen nödvändigt med så mycket reklam, som vi konsumenter dyrt får betala? Inte behöver man väl tala om i stora helsidesannonser, att smör sma- kar bra. Det vet man väl förut! Hur skall
.
man veta, om de kraftigt annonserade mär— kesvarorna t. ex. strumpor, radioapparater, cyklar, tvålar, tvättmedel osv. håller vad reklamen lovar! Ofta finner man, att de inte är bättre än andra märken eller bätt— re än avsevärt hilligare varor, som inte har någon märkesbeteekning. Det har berättats mig, men jag vet inte om det kan vara sant, att samma vara kan förpackas mer eller mindre exklusivt, påsättas olika namn och säljas med stora prisskillnader i olika affärer eller t. o. m. i samma affär. Är det inte ett rent lurendrejeri som borde beivras! Varför får man inte ordentliga upplysningar om varorna? Expediterna fö- refaller ibland mera okunniga om en va— ras användning än man själv är.»
Det är som synes ett kritiskt intresse för distributionsproblemen, som denna husmor ådagalägger, ett intresse som kan vara både en hämsko på rationali- seringsviljan och en sporre till utveck- ling. I den mån okunnighet om och bris— tande överbliek över handeln förekom- mer hos konsumenterna försvåras en konstruktiv kritik av olika företeelser inom distributionen. Om konsumenterna däremot känner till handelns arbetsbe— tingelser något närmare, så att de kan skilja mellan å ena sidan förklarliga och för dem själva på längre sikt för- månliga åtgärder, å andra sidan bete- enden, som ensidigt tar sikte på till- verkningens eller handelns intressen, ökas förutsättningarna för en rationell utveckling av distributionen. Konsu— mentens insats kan då innebära en väl— görande kontroll över näringslivet och sporra till en ivrigare tävlan mellan olika företag och företagsformer. De åsikter och föreställningar, som husmo— dern i ovanstående »porträtt» givit ut- tryck åt, kommer i fortsättningen av detta betänkande att tagas upp till granskning i olika sammanhang och kommenteras utifrån det betraktelsesätt, som kommittén anlägger på motsvaran— de frågor. I föreliggande kapitel skall endast pekas på en del av de allmänna
svårigheter, som konsumenten möter i sina försök att orientera sig på varu- marknaden.
Rent allmänt kan sägas, att det sven- ska samhället erbjuder goda förutsätt- ningar för en upplyst konsumentopi- nion: ett demokratiskt styrelseskick, där inga diktat eller ensidig propagan- da uppifrån avtrubbar medborgarnas förmåga till egna självständiga värde- ringar, en relativt hög folkbildning, ett väl utvecklat tidningsväsen och en för- enings- och organisationstillhörighet, som är mer utpräglad än flerstädes i världen. Ändå har ingen kunnat påstå, att dessa förutsättningar i och för sig är tillräckliga för att garantera, att ef- terfrågan fungerar tillfredsställande som stimulans för försäljning av goda varor och som korrektiv mot bristfäl- ligheter i varornas utformning, pris- sättning och förmedling. Alla är med- vetna om, att vår tids stora mångfald av varor omöjliggör för den vanliga konsumenten att förvärva sådan varu— kunskap, att hon på egen hand kan riktigt väga mot varandra kvalitet, än- damålsenlighet och pris varje gång hon gör ett inköp, och att därför en aktiv och målmedveten konsumentupplys- ning måste bistå henne härmed.
Konsumentens svårigheter
Den marknadsutveckling, varigenom anonyma varor kommit att ersättas av märkesvaror i allt större utsträckning, ökade till en början konsumenternas varukännedom. På de områden, där tillverkningen spaltats upp i en myc- kenhet produkter, har dock varukänne- domen avtagit igen och valmöjligheter- na försvårats. Men den otillräckliga överblicken över marknaden hos da- gens konsument beror inte endast på den alltmer långtgående differentie- ringen av industrins produkter och den
märkesvaruflora, som följer därav. Konsumenten måste uppträda som ganska okunnig lekman på ett flertal va— ruområden, där endast specialister kän- ner sig hemma, därför att varorna ock- så ofta är så tekniskt komplicerade. Den kunskap om t. ex. textilvaror, som den genomsnittliga husmodern besitter, är otillräcklig för att leda henne rätt inom ett varuområde, där ständigt nya ma- terial och tillverkningsmetoder gör det svårt t. o. m. för den specialutbildade fackmannen att analysera kvalitet och egenskaper. Inte heller mer än en li- ten del av den köpande allmänheten torde vara kompetent att på egen hand bedöma kvalitet och bruksvärde hos så tekniska och sammansatta varor som flertalet hushållsmaskiner, bilar etc. Upplysningen om varorna från till— verkare till konsument och från konsu- ment till tillverkare _ i båda fallen via handeln _ är inte tillräckligt flödig el- ler obehindrad för att kunna uppväga konsumentens svårigheter att »hitta» på marknaden. I båda riktningarna före- kommer hinder att nå och förstå var- andra. En anpassning av varan till kunden kräver, att tillverkare och di- stributörer får kännedom om konsu- menternas behov och önskemål. Tyvärr händer det emellertid, att synpunkter och kritik, reklamationer o. d., som konsumenten framställer till detaljhand— laren, inte alltid vidarebefordras i sitt ursprungliga skick till leverantören —— denne må vara grossist eller fabrikant. Inte sällan är dock detta konsumentens eget fel. Konsumenten uppträder allt- för undfallande. Kanske ligger det i det svenska kynnet att inte vilja blotta en okunnighet, som man tror sig ensam om, eller att inte vilja ge intryck av småsnålhet genom att anmärka på va- ror eller tjänster, som dåligt motsvarar vad reklamen eller försäljaren utlovat. Om ett par barnstrumpor trots mycket
försiktig behandling krymper efter för- sta tvätten och kunden därefter rekla- merar dem hos detaljisten, kan det hän- da, att hon i butiken får det något för- vånande svaret, att »Vi har sålt hundra- tals par av dessa strumpor och ingen har hittills klagat». Det inträffar, att just detta par år behäftat med fabrika— tionsfel, att kunden får ett annat par som ersättning, och att detaljisten i sin tur reklamerar hos sin leverantör. Men även om det inte vore fråga om ett undantagsfall, kan det dessvärre för- hålla sig som försäljerskan uppger. Allt— för många kunder avstår från att re- klamera för att undvika en dispyt om kvalitetsförändring och varubehand- ling, en dispyt där konsumenten ofta känner sig i underläge gentemot affä— ren, vars intresse för varan ibland tycks sluta i och med att paket och pengar bytt ägare. Kunden behåller missbelå- tenheten för sig själv och byter i stål- let inköpskälla.
Med exemplet vill kommittén inga- lunda ha sagt, att detaljhandeln i regel skulle visa en avog hållning gentemot berättigade klagomål. Några undersök— ningar, som ger en rättvisande bild av frekvensen av sådana ouppklarade kon- fliktsituationer, torde veterligen inte ha utförts. De är i allmänhet ett besvär- ligt problem även för detaljhandeln, där många företag klart föredrar ett öp- pet redovisat missnöje från konsumen- ternas sida framför ett dolt. »Om Ni är missnöjd med oss, tala om det för oss; om Ni är nöjd med oss, tala om det för Edra bekanta» är ett uttryck för denna inställning. Den bristande kontakten med konsumenternas synpunkter är f. ö. ofta ett av de starkaste motiven för den direktbearbetning av konsu- menterna, som åtskilliga fabrikanter försöker etablera genom egna försäljare eller genom en aktiv reklam, som fotas på marknadsstudier av olika slag,
En antydan om den svenska varu- marknadens variantrikedom och starka märkesbetoning lämnas i kap. 15. Att mängden av varumärken försvårar kon- sumentens överblick över marknaden är redan sagt. Det kan tilläggas, att märkesvarukonkurrensen i sig själv lätt för med sig, att konsumenten blir offer för missvisande försäljningsargu- ment. Även den sakligt upplysande re- klamen kan ofrivilligt försvåra jämfö- relsemöjligheterna för konsumenten. Fabrikantens strävan att särskilja sin vara från andra varor och ge den en alldeles egen individualitet liksom hans behov att göra konsumenten förtrogen med sin varas namn och utseende och underhålla hennes bekantskap med va- ran är den allmänna bakgrunden för reklamen. Men om konsumentens he- kantskapskrets av märkesvaror genom energisk reklam ideligen vidgas ooh slutligen blir så stor, att igenkännings- barheten suddas ut av det myckna som liknar varandra i apparitionen hos många varor, vidtar en desorientering i stället. Konsumenten frågar sig där- vid, om det alltid är de bästa varorna, som bakom sig har de största reklam- resurserna och som handeln — utan att påverkas av återförsäljarrabattens större eller mindre förmånlighet —— re- kommenderar konsumenterna, när en valsituation föreligger. Hon känner sig inte så säker på den saken. Hon säger sig, att det inte kan uteslutas, att det lilla företagets produkt kan vara bättre än produkten från det stora, solventare och på reklam mer spendersamma fö- retaget. En stor reklaminsats på en vara, som inte är tillräckligt bra för att i längden hålla sig kvar på mark— naden, kan då förefalla som ett sam- hällsekonomiskt slöseri och ge näring åt den misstro mot reklamen, som många konsumenter hyser, både där- för att de inte litar på dess vederhäf—
tighet och emedan de tror, att den drar kostnader som _ inbakade i konsu- mentpriserna — fördyrar varorna. Då reklamens uppgift är att vara säljande, kommer den att ensidigt framhäva de goda egenskaperna hos den vara, som skall säljas. Detta kan innebära ett för- tigande av de olägenheter varan har eller ett tillrättaläggande av fakta, som mer är ägnat att förvirra än upplysa konsumenten och försvårar hennes val mellan olika alternativ. Ett förtjänst- fullt arbete på att göra reklamen så ob— jektivt upplysande och vägledande som möjligt utföres emellertid av reklam— folket självt genom Opinionsnämnden för reklam, som med utgångspunkt från Internationella Handelskamma— rens normer verkar för höjning av re- klamens etiska standard, samt av Nä- ringslivets opinionsnämnd, som prövar och yttrar sig mot sådan illojal re- klam, som står i uppenbar strid med god affärssed.
Det uppseende, som det väckte, då ett varuhus i USA för ett antal år se- dan förklarade, att det i sin annonse- ring ämnade tala om den absoluta san- ningen och hela sanningen, inklusive fakta om bristerna hos de varor det sålde, liksom någon gång i reklamen förekommande uttryck som »detta är ingen reklam utan sanning» —— i sig själv ett reklamtrick — är dock tec- ken på att man är medveten om att ordet reklam inte har så god klang i konsumentens öra. En av anledning- arna är väl, att reklamen ofta vädjar till känslan och inte till förståndet. Särskilt inom varuområden, som är lyxbetonade i den meningen, att kon- sumenten kan undvara dem eller er- sätta dem med likartade varianter, är de försäljningsfrämjande argumenten ofta byggda på emotionell i stället för på saklig grund.
Där reklamen inte i sig själv är upp-
lysande eller inte kompletteras med konsumentupplysning, blir priset ofta den enda vägvisare konsumenten har i sitt sökande efter kvalitetsvaror. För konsumenten, som i mångfalden av varianter försöker bilda sig en upp- fattning om olika varors kvalitet, blir ett högre pris ofta ett tecken på högre kvalitet. Även om hon vet, att varans inköpspris inte är någon exakt värde— mätare på kvalitet och service, är pri- set oftast den enda gripbara måttstoc— ken, när konsumenten inte har möjlig- het att lita till egen eller annans erfa- renhet om varan.
En bedömning av vad som är ett högt, resp. ett lågt pris för en viss vara måste dock utgå från en jämförelsebas. Då som sagt någon objektiv måttstock inte finns, blir värderingen ofta grun- dad på så långt möjligt jämförbara va- ror och tjänster eller på en jämförelse med det pris samma vara tidigare haft. Särskilt det senare — exemplifierat med realisationsförsäljningar — kan för— svåra konsumentens bedömning. Kon- sumentens intresse för realisationsvaror är exempel på en prismedvetenhet på gott och ont. Lockelsen att göra fynd kan bli en psykos och slå över i despe- rationsköp. Det brukar anses —— med rätt eller orätt — att kvinnor i högre grad än män är benägna för sådana köp. Å andra sidan anses de senare i regel vara mer ointresserade av reali- sationer — måhända beroende på att arbete och tidsbrist hindrar dem att ut- veckla intresset — och männen torde också genomsnittligt besitta mindre varukunskaper, eftersom större delen av våra konsumtionsvaror inköps av kvinnor. Den norske nationalekonomen Sinding har uttryckt denna iakttagelse "så, att en man gärna betalar fem kronor för en tvåkronorsartikel, som han har användning för, medan en kvinna gär- na betalar två kronor för en femkro-
norsartikel, även om hon inte har an- vändning för den.
Till konsumentens svårigheter att överblicka marknaden bidrar vidare, att hon inte har så många klart avgrän- sade inköpsalternativ att välja mellan, för litet av olika butikstyper, som var- dera erbjuder henne en olika kombina- tion av pris—, kvalitets- och service- nivåer. Den »lika-pris-mentalitet», som särskilt under 1940-talet karakterisera- de många varuområden, där brutto- och normalpriser var vanliga, minskade onekligen konsumentens både möjlig- heter till och intresse för prisjämfö- relser, eftersom hon så sällan hade någon fördel av att leta sig fram till de inköpsställen, som honorerade henne med lägre priser, om hon accepterade en lägre grad av service och eventuellt ett enklare varusortiment. Alltjämt är det så, att konsumenten i regel betalar priset för en viss service, vare sig hon utnyttjar den eller inte. De bättre för- utsättningar, som bruttoprisförbudet och en normal varumarknad bör kunna ge olika alternativ av pris—kvalitet _service att framträda på markna- den, ställer å andra sidan ökade krav på konsumentens vakenhet i olika av- seenden. Vid en av kommitténs »hear- ings» präglade en detaljist uttrycket, att konsumenternas prismedvetenhet i stor utsträckning börjar bli en »pris- listmedvetenhet». Därmed avsåg han det förhållandet, att många konsumen- ter tar illa upp, om de konstaterar, att en affär tar ett högre pris för en viss vara än en annan affär, men att de accepterar det noterade priset som det »rätta-, om det visas för dem, att det överensstämmer med detaljhandelns centrala eller regionala prislistor. Det bör framhållas, att en utbredd sådan' konsumentattityd är utomordentligt olycklig för de strävanden mot fris- kare konkurrens och alternativa dis-
tributionsformer, som kommittén ser som en viktig förutsättning för en ef- fektivare distribution.
Då det är omöjligt att avgöra, om ett inköpsval är bra eller dåligt utan att bedöma det utifrån den odelade tre- enigheten pris—kvalitet—service, mås— te det bli en av konsumentupplysning- ens uppgifter att klargöra det samband, som råder mellan dessa trenne ting. Det sätt, varpå varorna säljes (genom olika butikstyper, med olika grad av service osv.), liksom även det pris, som omfattar varan plus de tjänster den omgives med, när den avyttras till konsumenten, är emellertid sidor av inköpsvalet, som hittills kommit i skymundan, när konsumentupplysning varit på tal, men som ur de synpunk- ter varudistributionsutredningen före- träder bör särskilt framhävas. Vad man i första hand koncentrerat uppmärk- samheten på har varit den mer begrän- sade uppgiften hur man skall kunna öka kunskapen om varors kvalitet och ändamålsenlighet genom forskning och en på forskning byggd upplysnings- verksamhet. Målsättningen för denna har alltså främst varit ökad varukänne- dom på de vardagsnära områdena för vår konsumtion. Den vidare marknads- kännedom, som är så mycket svårare att skaffa sig, därför att den kräver in- sikter även i ekonomiska sammanhang, har konsumentupplysningen hittills en- dast obetydligt sysslat med, bl. a. eme— dan det närmast betraktats som han- delns uppgift att ha och förmedla den— na marknadskännedom.
Frågan om ökad upplysningsverk- samhet kring konsumentvarorna har gång efter annan varit föremål för of— fentlig utredning och diskussion un- der 1940- och 50-talen. I ett betänkande år 1945 om åtgärder för att stimulera avsättningen av varaktiga konsumtions- varor (SOU 1945:11) föreslog kommis-
sionen för ekonomisk efterkrigsplane- ring en ökad forsknings- och upplys- ningsverksamhet beträffande varaktiga konsumtionsvaror. 1946 års riksdag debatterade sedan kvalitetskontroll av viktiga konsumentvaror. Efter riksda- gens hemställan tillsattes samma år en utredning om kvalitetsforskning och konsumentupplysning. År 1949 avgav denna kommitté sitt betänkande. Till- komsten av en Varudeklarationsnämnd år 1951 inom Sveriges standardise- ringskommission blev ett resultat av kommitténs initiativ. Även den av kom- mittén förordade sammanslagningen av Hemmens forskningsinstitut och Aktiv Hushållning kom omsider till stånd den 1 juli 1954. Dessa tidigare kommit- téers befattning med konsumentupp- lysningsproblemet har haft olika ut— gångspunkter. Planeringskommissionen angrep sålunda problemet utifrån syf- tet att främja och öka produktionen av vissa varor vid en eventuell sysselsätt- ningskris. För 1946 års utredning an- gående kvalitetsforskning och konsu- mentupplysning var det konsumenter- nas intresse av skydd och upplysning, som skulle tillgodoses i första hand. »För att ett fritt konsumtionsval skall få verklig betydelse och högsta värde för konsumenten, måste denne kunna avgöra vilka varor som i fråga om reell behovstäckning ger honom den största valutan för pengarna», hette det i di— rektiven som riktpunkt för kommitténs arbete. I nu förevarande sammanhang är det handelns rationalisering, som utgör riktmärket, och varudistribu- tionsutredningen har därför inte an- ledning att gå djupare in på metoderna för den allmänna konsumentupplys— ningen och repetera de i ett särskilt betänkande så nyligen och fylligt redo— visade argumenten till förmån för en ökad konsumentupplysning med hän- syn till konsumenternas egen behovs-
tillfredsställelse. Det är alldeles uppen- bart, att mera insiktsfulla inköp är ägnade att höja konsumenternas lev- nadsstandard genom att motverka för- luster i tid och pengar, öka varornas bruksvärde etc. I föreliggande kapitel skall därför forskningen om varor och priser, konsumentupplysningen och handelns utbildningsproblem beröras främst ur synvinkeln hur man därmed skall kunna befrämja en ökad mark- nadskännedom, som i sin tur påverkar handeln till kostnadsbesparingar och effektivisering i samhällets intresse.
Forskning
Teknikens framsteg med tillkomsten bl. a. av syntetiska råvaror och nya komplicerade produkter har som tidi— gare nämnts gjort varumarknaden allt- mer svåröverskådlig för konsumenten. Kvalitetsskillnader kan lika ofta vara dolda som uppenbara, och konsumen— ten saknar många gånger möjlighet att —— trots erfarenhet från tidigare köp — med blotta ögat eller med känseln i sina fingertoppar avslöja vissa egen— skaper hos varan, som hon behöver känna till för att göra ett gott inköps- val. Krympningsgraden eller färgbe- ständigheten hos ett tyg, fuktighetshal- ten i en trämöbel, som kanske plöts- ligt gistnar i ett värmeledningsrum, ef- fekten av ett uppreklamerat tvättmedel eller hållbarheten hos en konserv låter sig inte upptäcka vid butiksdisken, om inte expediten eller en varudeklara— tion eller en särskild information, rik- tad till konsumenten, står kunden till tjänst med de önskade upplysningarna. Särskilt när det gäller de större och varaktigare konsumentvaror, som man köper med åratals mellanrum (såsom dammsugare, möbler och hushållsma— skiner), har konsumenten i allmänhet inga aktuella erfarenheter, som kan
hjälpa henne. I dessa som även i fall av dagligt förbrukade förnödenheter händer det, att näringsvärdet eller den ändamålsenliga konstruktionen endast kan utrönas genom ett tekniskt kun- nande eller laboratorieundersökningar, som den enskilde konsumenten inte förfogar över. Här måste den veten- skapliga och systematiserande konsu— mentforskningen träda till. För att klar- lägga vissa egenskaper hos varan krävs det alltså vetenskaplig forskning, be- hövs det forskningsinstitut och labora- torier, och forskningsresultaten får se- dan ge konsumentupplysningen en del av dess innehåll.
Emellertid fordras det stora resurser för att forskning skall avkasta resul- tat. I Sverige har under de senare de- cennierna uppstått ett antal special- forskningsinstitut, vilkas arbete med forskning, provning och kvalitetskon— troll fått en alltmer ökad betydelse för konsumentupplysningen i vårt land. Det ligger dock en omfattande, tids— och kostnadskrävande grundforskning bakom varje litet resultat av den till— lämpade forskningen, som ju måste bygga på av grundforskningen utex— perimenterade undersökningsmetoder. Finansieringen av institutioner eller delar av institutioner, som sysslar med den mera teoretiskt upplagda metod- eller grundforskningen, har i praxis i stor utsträckning kommit att åvila sta- ten, eftersom metoderna för en forsk- ningsverksamhet alltid måste bli all- män egendom och inte kan få mono- poliseras av de enskilda företag, som satsar kapital för att komma under- fund med hur ett forskningsproblem skall angripas. Den tillämpade forsk— ningen däremot, som med de metoder, som grundforskningen utarbetar, gör rön och uppfinningar av praktisk nytta för tillverkare och konsumenter av vissa produkter, anses vara dessa par-
ters egen angelägenhet att bekosta. Våra forskningsinstitut är också i all— mänhet uppbyggda och fungerar efter dessa principer: till bl. a. trä-, textil- och konserveringsforskningsinstituten bidrar sålunda staten till grundforsk- ningen, medan den tillämpade forsk- ningen vid samma institut helt be- kostas av de berörda branscherna. Med bransch avses i detta fall ett kollek- tiv av företag, som är verksamma som producenter på samma varuområde. Helt i näringslivets egen regi förekom- mer också en forskning i aktningsvärd skala, dels vid de laboratorier som de stora industriföretagen enskilt utrus- tat sig med, dels vid privata forsk- ningscentra av typen Skoforsknings— institutet, som upprättats och bekostas av en bransch ensam. Forskningen är naturligtvis inte i dessa fall något ut- slag av altruistisk omsorg om konsu- menternas bästa utan i första hand ett livsvillkor i konkurrensen mellan en— skilda företag eller hela branscher om den köpkraft, som konsumenterna för- fogar över. Kapitalinvesteringar i den- na forskning är investeringar i ett framstegsarhete, som företagsanlheten måste finansiera med vinster på sin totala verksamhet.
Några egna samlade kapitalresurser att sätta in i forskning på konsument- varuområden har däremot sällan kon- sumenterna. På konsumentsidan kan bara redovisas ett enda forskningsorgan —— Hemmens forskningsinstitut _ som bärs upp av en stiftelse med alla större löntagare- och kvinnoorganisationer representerade. Stiftelsen har även re- presentation för näringslivets olika led, och visst ekonomiskt bidrag från sam- ma näringsliv utgår till institutet. Ca 85 % av inkomstsidan utgörs dock av bidrag från staten. Det betyder, att konsumenterna i löntagare- och kvinno- organisationerna samt staten, som här
uppträder som en inkarnation av kon- sumentintressena, har ett dominerande inflytande på institutets arbete, vilket yttermera avspeglas i sammansättning- en av institutets styrelse, där de av Kungl. Maj:t utsedda ledamöterna ut- gör majoriteten.
l'lcmmens forskningsinstitut, som till- kom år 1944 på privat initiativ av hus- mödrarnas och hushållslärarinnornas sam- organisation och som 1 juli 1954 förenades med den från Priskontrollnämnden ut- brutna byrån Aktiv hushållning, är i dag en institution, vars huvudmannaskap hand— havcs av en stiftelse, bakom vilken står 25 organisationer med stark dominans för konsumentintressena, men vars verksamhet till övervägande grad finansieras med stats- medel. Institutet arbetar med en textil, en allmän och en administrativ avdelning och har f. 11. en personal på ett 35-tal personer.
Vid institutets tillblivelse uppgjordes ett arbetsprogram, som upptog undersökningar av arbetsuppgifterna inom hemmen i syfte att bedöma hur dessa uppgifter på lämpli- gaste sätt borde organiseras med hänsyn till utvecklingen på varumarknaden, till behoven av olika gemensamhetsanord— ningar etc. Ett antal för konsumenterna betydelsefulla områden har i enlighet här— med varit föremål för studium: bosta- dens planering och inredning, livsmedel samt tekniska och kemiska hjälpmedel för hushållsarbetet. Institutet har dels lagt upp långsiktiga större undersökningar, dels koncentrerat arbetet på några special— områden och grundligt genomarbetat dessa. Arbetstekniken i hemarbetet, utrustningen för matlagning, diskning och städning samt den del av bostadens fasta inredning, som är mest väsentlig för hushållsarbetet —— kök och golvmaterial — har ägnats särskild uppmärksamhet. Frågan om den grundläg- gande utrustning, som behövs i flertalet hushåll av t. ex. handredskap, har arbetats igenom, och studierna av dessa liksom av köksinredning har avsatt resultat inom pro- duktionen och kommit konsumenterna till— godo. Som exempel kan nämnas institutets aktion för sanering av marknaden på hus- hållsknivarnas område:
1945 såldes genom järnhandeln 300 typer av hushållsknivar och 60 olika sorters vis- par. Ur funktionella synpunkter hade detta sortiment ett mycket ojämnt värde och
omotiverade prisskillnader minskade kon- sumenternas möjligheter att bedöma vad som var kvalitetsvaror eller inte. Hemmens forskningsinstitut gjorde då hela varuom— rådet till föremål för funktionsstudier och föreslog en standardisering, varpå fabrikan- terna anpassade sig härtill. De sex olika knivtyper, som ett hushåll i allmänhet behöver, finns nu i standardiserat utföran— de och visparna tillverkas i två huvudtyper.
Institutets verksamhet med provning av egenskaperna hos varor och arbetsredskap ur funktionella, hygieniska och ekonomis— ka synpunkter har kompletterats med en utåtriktad upplysningsverksamhet för spridning av de forsknings— och provnings- rön, som framkommit. Genom egna skrif— ter — meddelanden och broschyrer _— ge- nom utställningar, föredrag och individu— ell rådgivning arbetar institutet på att in— formera de enskilda husmödrarna, och ge- nom överläggninar i branschvis inrättade samarbetskommittéer har institutet kunnat ge producenter och distributörer impulser, kritik och rekommendationer, som syftat till förbättring av varorna.
Gränsdragningen mellan Hemmens forskningsinstitut och specialforsk- ningsinstituten vad deras arbetsupp- gifter beträffar har diskuterats i olika sammanhang, bl. a. av den förutnämn— da kommittén för kvalitetsforskning och konsumentupplysning. Olika upp- fattningar har därvid gjort sig gällan- de. Varudistributionsutredningen, vars uppdrag det är att bedöma olika före- teelser ur synpunkten av hur de på- verkar distributionens effektivitet, vill för sin del endast framhålla det själv- klara önskemålet, att allt dubbelarbete undvikes, som splittrar de förhållan- devis små resurserna av personal och pengar, och att den tillämpade forsk- ningen såväl vid specialforskningsin- stituten som Hemmens forskningsinsti- tut inriktas på områden av ekonomisk betydelse i konsumentens budget och därvid tar sikte på att rensa bort olämpliga artiklar ur varusortimentet, vilka nu tynger handelns lagerhållning och försvårar en god lagervård, samt
att underlätta upplysningsarbetet om det sortiment, som kvarstår, så att ex- peditionstiden och därmed samman- hängande kostnader nedbringas.
Att undvika dubbelarbete måste bli ett riktmärke för konsumentvaruforsk- ningen även när man ställer in denna i ett något större nordiskt samman- hang. Den lilla svenska marknad, som detta första avsnitt av betänkandet av- ser att belysa, har till granne de lika- ledes små norska och danska markna- derna. Vad de nordiska länderna var för sig kan offra på konsumentvaru- forskning måste — även om det offras mycket — bli uppsplittrat på alltför många områden, om ambitionen skulle vara att forska över hela fältet av vår konsumtion i likhet med vad den stora marknaden med sina större forskar- resurser kan tillåta sig. En arbetsför- delning inom forskningen mellan de nordiska länderna -— närmast på grund- forskningens område — med ett ge- mensamt utnyttjande av forskningsre— sultaten vore därför väl motiverad. I det nu pågående nordiska samord- ningsarbetet i den ekonomiska utveck- lingens intresse borde enligt kommit- téns mening frågan om en rationell för— delning av grundläggande forsknings- uppgifter på konsumentvaruområdet ha sin givna plats.
Hur konsumentvaruforskningen el- jest organiseras är det inte varudistri- butionsutredningens uppgift att utreda och framföra några meningar om. Ut- redningen har dock observerat hur ojämnt fördelade forskningsresurserna är mellan näringslivet och konsument- sidan och hur blygsam till omfånget den forskning ännu är, som bedrives utanför näringslivets egna forsknings- institut och laboratorier, jämförd med den forskning, som äger rum i företa- garpartens regi. Denna senare forsk- ning är —— såsom vitsordats tidigare—
av ansenligt omfång och sträcker sig i åtskilliga fall ett bra stycke ut på marknaden med en efterprövning av varorna även sedan de lämnat fabriken. För en bättre balans härvidlag vore det önskvärt med en utbyggnad av den forskning, som är helt fristående från producentintressena. Varudistributions— utredningen vill för sin del förorda en väsentligt ökad statlig bidragsgivning till sådan forskning utan att dock när- mare precisera dess storleksordning, eftersom takten i forskningsarbetet inte enbart kan bestämmas av anslagens storlek utan av tillgången på forskare i varje särskilt läge — f. n. är denna tillgång knapp — och eftersom ansla- gen i många fall bör anpassas till de bestämda forskningsändamål, som ak- tualiseras och prövas angelägna ur all- män synpunkt. På få områden torde en investering kunna ge så stor utdelning som i konsumentvaruforskning. En för— utsättning är likväl, att investeringen göres i form av kontinuerliga bidrag, som möjliggör att forskningen bygges ut successivt utan ryckighet hit och dit med personella resurser, varom man vet, att de ju måste utbildas på längre sikt för att stå redo för de forsknings- uppgifter, som anmäler sig. Enligt ut- redningens mening behövs det även i viss mån en uppvärdering av den tillämpade forskningen och provnings- verksamheten, som ger marknaden och konsumenterna omedelbara praktiska anvisningar för varors utformning och användning. Deras allmännytta före- faller inte tillräckligt erkänd i jämfö— relse med grundforskningens. En prak— tisk provningsverksamhet, varunder olika för konsumenterna viktiga varor provas med avseende på egenskaper och funktioner och där anskaffnings— kostnaden ställs i relation till förbruk- ningskostnaden, är således enligt kom- mitténs mening väl så nationalekono-
miskt betydelsefull som den grund— forskning, vilken då och då avsätter epokgörande vetenskapliga resultat på längre sikt.
I konsekvens härmed finner utred- ningen det önskvärt med en ökad bi— dragsgivning också till arbetet i varu- deklarationsnämnden, som är det andra av de organ med uppgift att klarlägga varors egenskaper och presentera dem för konsumenterna, som staten med- verkar till med regelbundna anslag. Varudeklarationsnämndens verksamhet har en direkt betydelse för handelns arbete, där varudeklarationerna är på väg att bli ett värdefullt komplement till expediternas muntliga rådgivning och i åtskilliga fall kan ersätta sådan rådgivning.
Varudeklarationsnämnden är en nämnd inom Sveriges standardiseringskommission, som arbetat sedan 1 augusti 1951 med upp- gift att verka för ökad användning av upp— lysande varudeklarationer på konsument- varuområdet och tillse att dylika varude- klarationer blir vederhäftiga och i lämplig omfattning enhetligt utformade. Nämn- den arbetar härvid efter frivillighetens princip, stödjer och tar själv initiativ till införande av varudeklarationer men utövar inga påtryckningar, föranstaltar om att så- dan standard för provningsmetoder och nomenklatur m. m. utarbetas, som kan be- finnas erforderlig som underlag för utform- ning av varudeklarationer, samt kontrol- lerar i lämplig omfattning att de i deklara— tioner lämnade uppgifterna är riktiga. I Varudeklarationsnämnden är alla led inom näringslivet representerade, medan konsumenterna representeras genom de stora löntagarorganisationerna. Samtliga tretton organisationer, som är företrädda i nämnden, utser själva sina representan— ter, medan Kungl. Maj :t utser ordföranden. Ca 2l,, av nämndens utgifter bestrides med statsmedel. Nämnden arbetar med en tek- nisk kommitté och en rad speeialkomrnit- téer för skilda varuområden — vardera med representanter för näringslivet och konsumenterna. Enighet har hittills upp— nåtts om att ta upp till granskning förut— sättningarna för varudeklarationer inom
följande varugrupper: konserverade livs- medel, filtar, madrasser, täcken, kuddar, arbetskläder, kokkärl, matbestick och dammsugare. På arbetsprogrammet står också hushållsstrykjärn, möbler och tvätt- medel. Beträffande de uppräknade varu- slagen hade arbetet i mitten av 1954 nått avslutningsstadiet för vissa köttkonserver, filtar, madrasser, stoppade täcken och bord. En rad varudeklarationer för konserver, kryddor, potatispulver, majonnäs och alu- miniumkokkärl är redan i bruk. Under verksamhetsåret 1953/54 har 64 kontrollun— dersökningar utförts, varvid dock endast två fall av avvikelser mellan deklaration" och vara konstaterats. Nya varugrupper, som befinner sig under bearbetning, är fryskonserver, metervaror, gardin- och dra— perityger, mjuka mattor, konfektionerade plagg och nysilvervaror.
Medan varuetiketten med sin inne- hållsdeklaration ger konsumenten fak— tiska upplysningar, som hon kan ha nytta av, så saknar i allmänhet pris— lappen på varan varje upplysnings- värde, bortsett från prisuppgiften. Som framgår av senare kapitel i detta be- tänkande är prisets höjd ingen tillför— litlig kvalitetsmätare. Den populära fö- reställningen, att billiga varor är av sämre kvalitet, dyrare varor av högre kvalitet, bygger på antagandet, att fi- nare råmaterial och omsorgsfullare till— verkning av en produkt drar högre kostnader, som följdriktigt bör avspeg- las i ett högre pris. Även om ett sådant samband i allmänhet föreligger, rubbas alla försök att skapa ett konstant för- hållande mellan pris och kvalitet hos varorna av diverse annan påverkan, som prissättningen utsättes för. Tull-, reklam- eller försäljningskostnader av olika slag, företagsekonomiska bedöm- ningar av omsättning och vinst, efter- frågans nyckfullhet och varans pris— känslighet är faktorer, som kan skruva upp eller driva ner ett pris, så att det förvillar konsumenten, som letar efter sambandet mellan pris och kvalitet. Därtill kommer de differentierade pri-
ser, som förekommer — ehuru enligt utredningens uppfattning ännu inte i tillräcklig omfattning — med hänsyn
till olika distributionsformer och olika servicegrad. Butiken med de lägre om- kostnaderna kan ta mindre betalt för den vara, som i precis samma kvali- tet säljs till ett högre pris i en affär med mer kostnadskrävande service. Prisnoteringen på den prislapp, som konsumenten tittar på i skyltfönstret eller vid butiksdisken, säger ingenting om vilken del av priset, som hänför sig till själva varan, och vilken del, som utgör ersättning för de tjänster, varmed varan omges vid försäljningen. Ett klokt konsumtionsval förutsätter emellertid, att konsumenterna vet en hel del mer dels om prisnivån i allmän- het på olika varuslag, dels om priset på enskilda varor och huruvida det står i rimligt förhållande till de presta- tioner, som det skall utgöra ersättning för. Endast pris, kvalitet och service, ställda i relation till varandra, gör in- köpsvalet till ett- medvetet val mellan olika distributionsekonomiska alterna- tiv _—— t. ex. mellan ett djupare varn- sortiment med mer specialiteter, bättre service och högre priser å ena sidan, ett bredare sortiment med standardva- ror, enklare service och lägre priser å andra. För att konsumenterna skall ha möjligheter till ett sådant val, som klart uttrycker vilka distributionsfor- mer, som de föredrar och som de vill främja utvecklingen av, måste konsu- mentupplysningen alltså förmedla kun- skaper inte bara om varorna utan även om priserna och den däri inkluderade servicen. Den tidigare beskrivna forsk- ningen om varor motsvaras emellertid inte f. n. av någon forskning om kon- sumentpriser, som kan ge konsument- upplysarna stoff och konsumenterna tankeställare. Såsom framgår av kap. 17 tänker sig dock varudistributions-
utredningen ett organ för kontinuer- liga prisstudier med rapporter rörande prisnivåförändringar m. m. Utredning- en menar, att en viktig uppgift för ett sådant organ blir att tillhandahålla material för den debatt och opinions— bildning, varmed sakkunskapen och intresset hos efterfrågan skall skärpas och konkurrensen sporras bland före- tagarna.
Upplysning
Material från varuprovningar och prisstudier är alltså vad konsument— upplysningen har att bygga på. Ännu så länge är emellertid detta material dels för otillräckligt, dels ofta i behov av översättning till språk och anvis— ningar, som en bredare publik förstår. Från specialforskningsinstituten sipp- rar endast i tunna rännilar några rön och tips för konsumentens vardags- bruk. Här blir forskningsresultaten ve- tenskapligt presenterade i meddelan- den, rapporter eller tidskrifter av van- ligen mycket teknisk karaktär. Via fackmännen när de först så småning— om genom populärföreläsningar, mö— tesdebatter o. d. ut till dagspressen och uppsuges trögt av dess läsekrets. Denna uppläggning av forskningen i vårt land bygger på gamla forsknings- traditioner, enligt vilka man alltid ve- lat hålla forskning och upplysning _ särskilt i form av rekommendationer —— strängt isär för att inte fresta fors- karen att beträda genvägar för att snabbare kunna tillfredsställa en otå- lig opinion. I vissa andra länder så— som USA är emellertid forskning och populärupplysning knutna åtskilligt närmare till varandra, och det händer, att i de större forskningsinstituten en särskild upplysningsavdelning är in— kluderad med »public-relation»-perso— nal för att göra forskningsrönen all-
Av varje locoslapp gick till:
slx 8 ) ,, :..
n' _» '" — -'- _» ”må,?-
mal och dryck %;
Älv.—?:
430 kr
127 lir borrad m : ;. . j_ ' - beklädnad ' i »» 140 kr äg inventarier & 125 kr
178 kr
Curt Hildebrand
Copyright:
Varukännedom är en viktig del i utbildningen av handelns folk.
mänt begripliga och sprida dem. I vårt land passerar informationen i regel flera mellanhänder, vilket fördröjer dess spridning något. Det har f. ö. sina mödor för dags- och veckopressens skribenter att översätta till normal- prosa den vetenskapliga terminologi, vari rön och upptäckter brukar iklä- das. Trots besväret härmed visar dock pressen konsumentspörsmålen en gläd- jande uppmärksamhet, och de 5. k. kvinnosidorna liksom även handels- sidorna i dagspressen och förenings- livets olika medlemsorgan ägnar dem ett sammantaget inte obetydligt utrym- me. Att detta utrymme vidgas är själv- klart ett konsumentintresse. Ett kon- sumentintresse är det också, att pres- sen använder sina resurser härvidlag som det anstår en tidningspress med åsiktsfrihet som grundprincip. Även om det är begripligt, att pressen hellre skriver positivt om tekniska framsteg, som inte medför, att den behöver stöta sig med någon, än att den varnar för dåliga varor och oekonomiska affärs- metoder, vilket kan förtörna en del av dess annonsörer, så är det viktigt, att den inte underlåter att framföra även de kritiska synpunkterna. Likaså är det angeläget i konsumentupplysning- ens intresse, att det inte hålles tyst, när bättre och billigare produkter förs ut i marknaden av företagsformer, som kanske ideologiskt är vederbörande tid— ning främmande. Mycken nyttig fri- språkighet hindras nu såväl i text som annonser av lagens förbud mot »illojal konkurrens» eller rättare den praxis, som utkristalliserat sig kring dess ut- tolkning. Enligt kommitténs mening bör man tillåta en större frihet till kri— tik av och jämförelser mellan olika produkter, en frihet som näringslivet utan vidare skulle kunna befrämja ge— nom att inte beivra de övertramp av
nuvarande praxis, som en öppnare dis- kussion komme att föra med sig. Mera direkt inställda på att ställa sina arbetsresultat till konsumenternas förfogande är bland svenska forsk— ningsinstitutioner endast de tidigare nämnda, av staten speciellt understöd— da Hemmens forskningsinstitut och Varudeklarationsnämnden, ehuru ock- så Konserveringsforskningsinstitutet bör nämnas för sitt intresse att etablera kontakt med konsumenterna. Men även med ett utbyggande av dessa institu- tioners upplysningsresurscr är popu— lärbroschyrer i massupplagor, cirku- lärartiklar, utställningar och husmors- filmer endast verktyg för en konsu- mentupplysning, som först måste skapa mottaglighet hos konsumentmassorna för den information man vill ge dem. En spridning i stor skala av upplys— ning om varors sammansättning, an- vändning, priser etc. kan inte genom— föras utan mycket avsevärda kostna- der, såvida det inte finns spridnings— kanaler, som gratis vidarebefordrar sådan upplysning och gör det i eget intresse. Om man som varudistribu- tionsutredningen har den uppfattning— en, att prismedvetna konsumenter med kvalitetskrav är en utomordentlig sporre till rationaliseringar och åtföl- jande prissänkningar inom handeln på konsumentvaruområdena, blir konsu— mentupplysning i första hand ett in- tresse för bl. a. de organisationer, som har till uppgift att höja medlemmarnas levnadsstandard och reallönenivå. Och organisationerna har stora möjligheter att vinna dessa sina medlemmars upp- märksamhet med information om så— dana marknadsföreteelser, som har di- rekt eller indirekt sammanhang med löne— och levnadsstandarden. Intresset inom Organisations-Sverige för dylik informationsverksamhet bland med- lemskadrerna har också varit i stadigt
stigande från krigsåren genom löne- stoppsåren och den s. k. engångsinfla- tionen fram till nuläget med de mot- sättningar mellan jordbrukare-, lönta- gare- och företagaranspråk, som det stundom besväras av.
Med det fullsysselsättningssamhälle, som den ekonomiska politiken är in- riktad på att bevara, har det blivit en angelägenhet, som nära angår lönta- garnas sammanslutningar _— speciellt aecentuerad under perioder med in- flationstendenser —— att medverka till en varu- och prisinformation, som un- derlättar för medlemmarna att få mesta möjliga valuta för sina inkomster. Om prissinnade konsumenter sporrar till konkurrens i och därmed till effektivi- sering av handeln, kan den enskilde uppnå besparingar på konsumentsidan i sin budget, vilket innebär en höjning av levnadsstandarden inom ramen för samma nominella inkomster. Att denna standardhöjning kanske går långsam- mare och med mindre steg än den standardhöjning, som lönekliven uppåt medför, är inte någon anledning att un- derskatta värdet av den förra. De fack- liga organisationerna vill ha »både- och». I olika konjunkturlägen kan de dock nödgas lägga tyngdpunkten olika starkt på de bägge strävandena. Även det faktum, att Organisations-Sverige är en företeelse också på utbudssidan och att det inte minst i producent- och handelsleden finns starka organisatio- ner, som kan —— även om de flesta inte gör det __ systematisera varuutbudet och/eller_prissättningen, gör det nöd- vändigt för intressebalansen på mark- naden, att efterfrågesidan inte förblir den mycket svagare parten utan akti- viseras mer än hittills av de organisa- tioner, som representerar konsument- intressena, genom kontinuerligt bedri- ven varu- och prisinformation.
Då och då har tanken på ett särskilt
fristående konsumentförbund dykt upp i debatten, inspirerad av den ameri- kanska Consumers* Union, som med bortåt kvartsmiljonen medlemmar ger ut en månadstidskrift och en årlig »Buying Guide» med provningsresul— tat och kvalitetshedömningar av tusen- tals varor. Denna tanke har dock hit- tills inte slagit rot hos oss. I motsats till Amerika har Sverige en stark kon- sumentkooperativ rörelse, som valt att hävda ”konsumenternas intressen ge- nom att ta upp en direkt konkurrens i tillverkningen och distributionen av konsumentvaror i stället för att som Consumers” Union främst nagelfara den varumarknad, som det privata närings— livet har byggt upp. De starka fack- liga sammanslutningarna är också mer karakteristiska för Sverige än för USA och kan — som påvisats ovan —— natur— ligt inbegripa även konsumentupplys- ningen bland sina positiva och med- lemsaktiviserande uppgifter, då de i sin mötesverksamhet och sina tidning- ar redan har en apparat, varigenom upplysning kan spridas. Något lämp- ligt underlag för en särskild konsu- mentorganisation tycks alltså den svenska samhällsstrukturen inte er- bjuda. Det sätt, varpå Consumers” Union i sin upplysningsverksamhet kopp- lar samman kvalitets- och prisuppgif- ter och låter dem belysa varandra, kan vi dock ha åtskilligt att lära av. Enligt somligas uppfattning bör emel- lertid staten inkarnera i sig alla kon- sumentintressen och ensam bekosta den upplysning, som påfordras. Sta— ten har ju påtagit sig den likartade uppgiften att hålla uppsikt över sam- hällsskadliga konkurrensbegränsningar genom det nya Näringsfrihetsrådet, och alltjämt bevakar Priskontrollnämn- den den allmänna prisnivåns tenden- ser med konsumentintresset för ögo- nen. Inalles uppgår statens utgifter för
konsumentupplysning och bevakande av konsumenternas intressen i olika organ (Näringsfrihetsrådet, Priskon- trollnämnden, Hemmens forsknings- institut, Standardiseringskommissionen m. fl.) till ca 31/2 milj. kronor budgetåret 1954/55, dvs. till en 50-öring per in- vånare och år. Sammanställd med en i kap. 12 nämnd siffra för reklamkost- naden per invånare (50 kronor), ger den en viss föreställning om ojämnhe- ten mellan de krafter, som på markna- den utövar en dragkamp om konsu- menternas uppmärksamhet, ibland som bundsförvanter, oftare som rivaler. Utom beträffande Nåringsfrihetsrådet och Priskontrollnämnden har statsan- slagen till konsumentändamål alltid haft karaktär av bidrag, som förutsatt en aktivitet och bidragsgivning också från löntagare- och andra konsument- sammanslutningars och/eller närings- livets sida.
Då man är på det klara med, att den från alla affärsintressen fristående kon— sumentupplysningen förfogar över allt- för små resurser i dagens läge, frågar man sig hur en utbyggnad av konsu- mentupplysningen bör finansieras. Va- rudistributionsutredningen kan inte finna några skäl varför det skulle an- läggas någon annan principiell syn- punkt på denna finansiering än den, att upplysningsverksamheten bör vara helt obunden i förhållande till sina fi- nansiärer och bedrivas i ansvariga for- mer. Utredningen kan således varken ansluta sig till åsikten, att konsument- upplysningen principiellt bör vara en helstatlig angelägenhet, eller till åsik- ten att den bör vara en privatange- läge'nhet för föreningar och sam- manslutningar, som företräder olika konsumentgrupper. Enligt utredning- ens mening bör den lämpligen be- traktas som en gemensam uppgift. An- språken på staten måste dock alltid
svara mot ett intresse hos konsument- sammanslutningarna att själva satsa något. Varudistributionsutredningen, som anser, att statsmakterna bör ägna en ökad uppmärksamhet åt konsument- upplysningen och stödja den såväl med anslag som med material för dess innehåll, anser sig dock inte kunna —- liksom i fråga om konsumentvaru- forskningen — föreslå något för nu— läget beräknat och fixerat anslagsbe- lopp. Utredningen har observerat att i proposition till 1955 års riksdag (nr 28) har framlagts förslag om, att 2 milj. kronor av kolclearingmedel måtte avsättas för forsknings-, försöks- och upplysningsverksamhet av betydelse för konsumenterna, ett belopp, vilket torde komma att svara mot de mera omedelbara behov av konsumentvaru- forskning och _upplysning, som kan aktualiseras inom ramen av nuvarande institutionella och personella resurser. Riksdagen har också sedermera beslu- tat i enlighet med detta förslag. Ut- redningen utgår emellertid från, att både behoven och de personella resur- ser, varmed behoven skall mötas, kom- mer att växa stadigt och behöva ett i motsvarande grad växande finansiellt stöd.
Utbildning
Marknaden för spridning av saklig varuinformation är obegränsad och omättlig. Den enskilda människan står så gott som dagligen och kanske många gånger om dagen i valsituationer, då hon måste avgöra vad hon skall köpa. Och i tvekandets ögonblick önskar hon nästan alltid, att hon visste något mer än hon vet om den vara hon stannat inför. Av de olika kanaler, varigenom varukunskapen sprides till konsumen- ten, är eller borde butikspersonalen vara den förnämsta. Köpmännens och de handelsanställdas utbildning är så-
ledes en centralpunkt i problemet om förmedling av rätt vara till rätt person. Utbildningsbehovet omsluter lika myc- ket de kvalitativa problemen (varukän- nedomen i alla dess förgreningar) som kostnadsproblemen (inköp, kalkyle- ring, prissättning).
Alla är ense om att yrkesutbildning- en för köpmannayrket ännu är alltför litet utbredd. En undersökning av han- delsarbetareförbuudet 1946 visade, att vartannat butiksbiträde helt saknade yrkesutbildning. Knappheten på ar- betskraft under kriget och den växan- de distributionsapparaten, tyngd av arbetet med ransoneringskort m. ni., kan måhända ha bidragit till att ut- bildningsnivån undersökningsåret var lägre än eljest. Men även om förhållan- dena sedan dess blivit bättre, är de f. n. långtifrån tillfredsställande. Den »säl- jarnas marknad», som varit rådande under hela 1940-talet, bruttopriserna (: av fabrikanterna fastställda konsu- mentpriser), som under ett 20-tal år spelat så stor roll inom handeln, och Priskontrollnämndens normalprissätt- ning under mer än ett decennium, vil- ket allt sammantaget har avtrubbat konkurrensen ganska betydligt, har haft till följd, att man bekymrat sig mindre för bristerna i yrkesutbildning både på varukännedomens område och på det företagsekonomiska planet än vad man förmodligen skulle ha gjort un- der andra betingelser. Med eller utan utbildning har ju handelsmannen fått sälja, och han har sällan behövt bry sin hjärna med grubblerier över hur en konkurrensduglig prissättning och sortimentssammansättning åstadkom- mes. I den detaljhandelsutbildning, som förekommit och förekommer, bor- de priskalkyleringen ägnas mer ut- rymme. Alltför många av de handels- anställda, ur vilkas led de blivande köpmännen rekryteras, har ingen an-
nan utbildning än den erfarenhet, som det dagliga arbetet bakom disken kan ge. Men även de försäljare, som i kurs- verksamhet av olika slag inhämtat vis- sa kunskaper om de varor de säljer och om tekniken att sälja dem och som kan ge konsumenten nyttig upplysning om varorna, brukar vara påfallande obekanta med själva prissättningspro- blemen. De finner det ofta fullt i sin ordning att inte veta mera därom än vad som behövs för att slå upp pri- serna i en prisbok eller titta på pris— märkningen, som företagaren eller dennes betrodde har utfört, samt följa de anvisningar, som därvid ges. Hur ett pris är uppbyggt, hur det kalkyle- ras fram på basis av affärens kostna- der, planerad omsättning m. m. är allt- för få butiksanställda hemma uti. Det gör dem lika handikappade, om de blir företagare, som det gör dem oför- mögna att föra ett sakligt resonemang med de allt fler prismedvetna kunder, som vill veta t. ex. varför ett pris är lägre i en annan butik, huruvida en prisskillnad svarar mot en kvalitets- skillnad eller om prisdifferenser be— ror på olikheter mellan de olika buti— kerna i service- och kostnadshänseen- de. Svarslöshet i dylika ting och bris- ter i yrkeskunnandet hos expediten beträffande de varors egenskaper, som han säljer, avslöjas emellertid av all- mänheten-kunderna och leder lätt till orättvisa underbetyg för hela yrkes— kåren. Undersökningar som gjorts om konsumenternas attityder gentemot handeln —— bl. a. Textilrådet, som sammanställt ca 180 konsumentutta- landen om kundbetjäningen _ visar samstämmigt, att konsumenterna vill bli expedierade av köpmän och affärs- biträden, som kan ge vederhäftiga in- formationer och råd om varorna. Antalet sysselsatta i handeln har stigit starkt under perioden mellan de
& ! i 1 l : l .
båda företagsräkningarna 1931 och 1951: antalet butiksbiträden ökademed hela 76 %, varav de kvinnliga anställ- da mest. Under den första femtonärs- perioden 1931—46 växte således de kvinnliga butiksbiträdenas antal med 66,3% mot de manligas 30,4 %. En- ligt 1951 års företagsräkning var anta- let sysselsatta i detaljhandeln totalt 296730 personer. 1952 års yrkesut- bildningssakkunniga har försökt (SOU 1954:11) att ur 1950 års folkräkning räkna fram totala antalet sysselsatta i handeln (= 484 804) och på grundval härav beräkna vilket årligt tillskott av utbildad arbetskraft, som handeln skulle behöva. De sakkunniga har dock inte skilt på kontorspersonal och bu- tikspersonal och har räknat med en genomsnittlig yrkesverksam tid av 15—20 är för kvinnliga anställda och det dubbla, ca 40 år, för manlig per- sonal. Deras kalkyl utmynnar därvid i ett nyrekryteringsbehov av 12 13 000 kvinnor och 5000 män per år eller sammanlagt 15 000—20 000 personer för handels- och kontorsarbete. Om man skulle sönderdela denna siffra ef- ter den proportion mellan kontors- och butikspersonal, som handelsutbildnings- kommittén räknat med i sitt betänkande om handelsgymnasierna (SOU 1950: 12), så komme man fram till ett antal av mellan 6000—8000 personer, som år- ligen skulle behöva nyrekryteras för att täcka ersättningsbehoven i detalj- handeln.
Varudistributionsutredningens erfa- renheter pekar dock på en åtskilligt kortare genomsnittstid i yrket vad sär- skilt den kvinnliga butikspersonalen beträffar än vad yrkesutbildningssak- kunniga beräknat och utredningen är med denna större omsättning av perso- nalen benägen att betrakta den angivna siffran för nyrekryteringsbehovet som en siffra i underkant. Då är ändå inte
medtaget i beräkningen den ökning av antalet sysselsatta i handeln, som kom- mer att bli ofrånkomlig, när varuvoly- men stiger på grund av övriga närings- grenars expansion. För de nya lik- som för många av de i handeln re- dan sysselsatta föreligger alltså ett stort utbildningsbehov. En ungefärlig upp- fattning om den faktiska utbildnings- volymen erhåller man genom att sam— manställa uppgifter från kommunala och enskilda yrkesskolor m. fl. skolor på jämförligt stadium och vid han- delsgymnasier, vilket de yrkesutbild- ningssakkunniga gjort i sitt ovan- nämnda betänkande, med uppgifter om den yrkesutbildning, som bedrives i den enskilda handelns och koopera- tionens egen regi, resp. vid Köpman— nainstitutet och Vår gård. Antalet ele- ver, som fått någon form av handels- utbildning — från kurser om två da- gar upp till två år —— framgår av föl- jande sammanställning:
Vid kommunala lärlings-, yrkes- och han- delsskolor, enskilda yrkesskolor och han- delsgymnasier utbildades läsåret 1951/52 7 790 elever på heltid och 46 936 elever på deltid (= 85 % av samtliga) — totalt 54 726. Härtill kommer elevantalet vid handels- realskolorna, 4577 st. Enligt Köpmanna- institutets årsberättelse 1953/54 deltog un- der verksamhetsåret 11198 i olika kurser, varav dock endast 87 i dagskurser om mer än 5 månaders längd. I Köpmannainsti- tutets korrespondenskurser nyanmäldes 2 958. Den kooperativa korrespondensunder- visningen genom Brevskolan erhöll år 1953 2096 nya deltagare, medan samma år in- alles 1 491 deltog i av Vär gård anordnade kurser. En summering av elevsiffror från olika utbildningsinstitutioner blir emeller- tid synnerligen missvisande, då ju del— tidsutbildningen, som många gånger en— dast består i bevistande av några dagars föreläsningar, dominerar i handelns yrkes- utbildning.
Härtill kommer, att den egentliga detaljhandelsutbildningen och speciellt utbildningen av butikspersonal ingår
med endast en ytterst ringa andel i ovanstående klumpsiffror. Det allde— les övervägande antalet kurser vid det kommunala yrkesskolväsendet lik- som vid de enskilda yrkesskolorna syf— tar till att utbilda personal för kon- torsfacken och handelns administra- tiva uppgifter. Endast i de tre största städerna och någon mindre stad dess— utom förekommer en regelrätt utbild- ning av butikspersonal. Vid Stock- holms stads handelsskolor, som gått i täten härvidlag, varierar det totala an- talet heldagselever under utbildning för expedityrket mellan 150 och 200. Denna utbildning i Stockholm är f. n. differentierad på sex branscher: järn— handel, färghandel, manufaktur och livsmedel med 2-årig växelutbildning dels inom skolan, dels på arbetsplatser i näringslivet, samt dam- och herr- beklädnadsbranscherna med en ettårig utbildning uteslutande förlagd till sko- lan och dess övningsbutiker. Ehuru ut- bildningskapaciteten således är syn- nerligen ringa, om man bedömer den i förhållande till det totala antalet sys- selsatta i huvudstadens butikshandel —- och proportionen är inte bättre på de andra hållen — är kapaciteten inte fullt utnyttjad inom vissa av de branscher, där arbetstid och lönevill- kor betraktas som ogynnsamma. Till skolan för biträden i livsmedelsbran- schen bar det sålunda i Stockholm va- rit svårt att rekrytera fullt antal ele- ver, medan sökandena till järnhan- dels- och färghandelskurserna är till- räckligt många för att medge en viss sovring. Förutom dagskolor för ung- dom med ringa eller ingen förpraktik finns det vid det kommunala yrkes— skoleväsendet även kvällskurser för i detaljhandeln sysselsatta, som be- sitter viss branschvana. Även möjlig— heterna till kvällsutbildning år emel— lertid för små i förhållande till det
stora latenta utbildningsbehovet inom detaljhandeln. Inte heller den yrkes- utbildning, som bedrives i köpmanna- förbundets och kooperationens egen regi, är kvantitativt tillräcklig för den växande distributionsapparaten. Kon- sumentkooperationen utbildar uteslu- tande för eget behov, och Köpmanna- institutet har inte, trots lovvärda an- strängningar, med sin kursverksamhet kunnat nå mer än en mindre del av den enskilda handelns yrkesutövare. Ehuru intresset för yrkesutbildning är tydligt på frammarsch, går utveck- lingen av detta intresse inte så fort, som man inom branschorganisationer— nas ledning skulle önska. Behovet av förbättrade yrkeskunskaper inses ju minst av sådana, som bäst skulle be— höva dem. Härtill bidrar väl också, att många bland de kvinnliga biträdena betraktar arbetet bakom disken som ett genomgångsyrke. Det är därför be— gripligt, att det bland köpmän med stark yrkesambition finns anhängare av tanken, att man skulle lämna den långa mödosamma utbyggnaden av yr— kesutbildningen på frivillighetens väg och införa någon form av lärlings- tvång såsom man har i en del andra länder — bl. a. Danmark och Schweiz. Handelsundervisningen i länder med lärlingslagstiftning och yrkesskolplikt förlägges i stor utsträckning till hel- tidsskolor. I Schweiz är dock den 2- åriga utbildningen för affärsbiträden en deltidsutbildning i skola med prak- tiken förlagd till näringslivet. Införan- det av en lag om obligatorisk yrkes- utbildning har varit föremål för pröv- ning även i vårt land vid flera tillfäl- len sedan första gången 1909, men har varje gång avvisats. På arbetstagarhåll har man ställt sig kritisk, medan före- trädare för hantverkets och handelns arbetsgivarsida varit mera benägna för en obligatorisk yrkesutbildning. Varu-
: i l i | | | |
distributionsutredningen finner för sin del övervägande skäl tala mot en lär- lingslagstiftning. Att separat införa lär- lingstvång på handelns område —— in- om t. ex. industrin är man ju starkt emot sådant tvång för egen del _ skulle med all sannolikhet ställa han- deln i ett sämre utgångsläge än andra näringar vid rekrytering av dess per- sonal. En obligatorisk och fixerad ut- bildningsgång för i handeln sysselsatta skulle också kunna medföra — även om den inte behövde förknippas där— med — att det i praktiken komme att uppställas formella kompetenskrav för utövare av handelsyrket på samma sätt som gäller t. ex. i Norge. Sådana kom- petenskrav skulle i sin tur kunna med- föra nyetableringshinder, som strider mot den svenska näringsfrihetens prin-
cip, och skulle tillika — när inga out- siders hade utsikt att friskt konkur- rera med nya metoder —— kunna häm- ma nytänkande och experimentlusta på handelns område och skapa en lik- riktad köpmannatyp. Den risken får inte heller förbises, att man genom att kräva lärlings- eller mästarkompetens för de olika köpmannayrkena och knyta en speciell kompetens till resp. bransch skulle komma att konservera den nu- varande branschindelningen, så att en examinerad textilhandlare, specerist eller färghandlare måhända inte skulle kunna öppna affär med andra varor i sitt sortiment än just dem, som tra- ditionellt hör samman med ifrågava— rande branscher. Därmed skulle man motarbeta den tendens till ökad bransch- blandning, som utredningen ur andra synpunkter anser värd att befrämja.
.Om man således vill förorda det frivilliga arbetet på ökad köpmanna- utbildning i stället, uppställer sig frå- gan hur intresset för en sådan utbild— ning kan stimuleras dels hos de redan i detaljhandeln verksamma, dels hos
den ungdom, som står i begrepp att välja levnadsbana. Ett gott handtag kommer man utan tvivel att få i och med att enhetsskolreformen träder ut i livet. Den försöksverksamhet med en- hetsskola, som hittills bedrivits, visar att den obligatoriska 9-åriga enhets- skolans yrkeslinje (9 y) öppnar stora möjligheter för en god introduktion i handelsyrkena. Bortåt 20-talet skol— distrikt har läsåret 1954/55 lagt in han- delsundervisning i klass 9y och våren 1954 var elevantalet i de åtta skol- distrikt, som då prövat en förberedan- de yrkesutbildning på handelns om— råde, ca 125. Erfarenheterna har varit förhållandevis gynnsamma, och det ex- perimenterande med olika kombina- tioner av skolmässig undervisning och praktik på arbetsplatsen, som pågår, torde medföra att försöksåren leder till alltmer effektiva resultat och därmed också ökar handelns dragningskraft på den ungdom, som står i begrepp att välja yrke. Men intresse för yrkesut- bildning förutsätter oekså, att yrket i sig självt är attraktivt. Vad detaljhan- delsyrket innebär av tröttsam rutin, av långa arbetsdagars stående och spring och av obekväma arbetstider på helgdagskvällar m. ni. skulle behöva uppvägas av den glada spänning, som lockar dristig och företagsam ungdom till exempelvis flygmekanikeryrket. Det behövs tävlingsmoment i arbetet och det behövs konkurrens med andra inom branschen, så att detaljisten och hans medarbetare i butiken kan få an- spänna sig för att betjäna kunden och behålla henne. Konkurrensen ställer samtidigt ökade krav på yrkeskunnan— de för företagaren. Det blir desto vik— tigare att ha, ju mindre kollegialiteten lägger sitt skyddande vaddtäcke kring både bra och icke bra företagare och deras anställda. Till det yrkeskunnan— de, som konkurrensen kräver, hör det
företagsekonomiska kunnandet och kun- nandet om prisbildningens mekanism. Särskilt utbildningen i kalkylering till stöd bl. a. för en vettigare sortiments- sammansättning måste förstärkas. Att känna butikens kostnader och kunna väga dem mot de priser, som skall sät— tas på olika varor, är en förutsättning för att detaljisten skall våga kasta loss från de prislistor, som han nu så gärna följer i känslan av att deras auktori- serade priser måste vara rimligt av- vägda för en genomsnittsbutik och för att de besparar honom besvär. En rör— lig prissättning efter olika butiksfor- mers kostnader och konkurrenssitua- tion, vilket enligt varudistributionsut- redningens mening är det för distribu- tionens effektivisering angelägnaste, förutsätter alltså en hos handeln vida spridd kunnighet i kalkylering. Sam- tidigt som den bästa sporren för en breddad utbildning är konkurrensen, är emellertid en intelligent konkur- rens svår att uppnå utan just denna ut- bildning. Yttre faktorer såsom kon- junkturtryck, samhälleliga ingrepp mot konkurrensbegränsningar o. d. får då ge incitamenten till den konkurrens man efterlyser.
Insikt om värdet av en god köp- mannautbildning, som omfattar mark— nads- och varukännedom, måste det vara en uppgift för branschorganisa- tionerna och de handelsanställdas or- ganisationer att söka sprida. Att öka efterfrågan på utbildning är deras sak. Att tillfredsställa efterfrågan måste dock samhället medverka till, såsom det gör i utbildningen av yrkesmän för hantverk och industri. Det kommunala yrkesskolväsendet erbjuder härvid en lämplig anknytning för detaljhandels- utbildning. Yrkesskolornas differenti- ering på olika yrkeslinjer ansluter sig i allmänhet till ortens behov och de önskemål från näringslivets sida, som
gör sig starkast gällande i framställ- ningar till de kommunala myndighe- terna. Om de lokala organisationerna inom handeln uttrycker en bestämd önskan om en kursverksamhet för bu- tiksbiträden, bör de alltså ha goda ut- sikter att vinna gehör hos yrkessko- lornas kommunala målsmän. Svårighe- terna torde främst ligga på det orga- nisatoriskt-pedagogiska planet, efter- som yrkesskolerektorernas erfarenhet av detaljhandelsundervisning i allmän— het är begränsad.
Här skulle enligt varudistributions- utredningens mening behövas ett verk- samt bistånd med undervisningsplaner och uppläggning av undervisningen rent organisatoriskt från den centrala myndighet, som har yrkesskoleväsen- dets ledning och utbyggnad om hand. Överstyrelsen för yrkesutbildning ar— betar med en uppdelning av ärendena på byråer alltefter näringsgren. Dess 3:e byrå är den sektion inom ämbets- verket, som sysslar med handelsunder- visningen, men den har hittills liksom handelsskolorna i allmänhet varit in- riktad främst på att tillgodose behovet av utbildning för kontorsfacken. För en detaljhandelsutbildning, som tar direkt sikte på arbetet i butiken och på den lille företagarens behov av all- round-utbildning i kalkylering, inköp, sortimentssammansåttning, lagervård, lagerkontroll, varuexponering, försälj- ningsteknik m. m., finns f. n. ingen sakkunnig assistens att få från denna 3:e byrå. De ökade anspråken från kommunernas sida på sakkunnigt bi- stånd från överstyrelsen med organisa- toriska problem inom olika grenar av yrkesundervisningen försöker översty- relsen tillmötesgå genom tillkallandet av tillfälliga experter, vartill ett blyg— samt anslag står till förfogande, samt främst genom att under trycket av dessa anspråk hos Kungl. Maj:t anhålla
om personalförstärkningar. Ett antal konsulenter och assistenter har därvid kommit att knytas till överstyrelsens olika byråer med uppgift att bistå i yrkesutbildningen för näringslivets olika områden. Förslag till ytterligare förstärkningar har framlagts av 1952 års yrkesutbildningssakkunniga. Vad beträffar byrån för handel föreslår de sakkunniga inrättandet av en konsu- lentbefattning i främmande språk. Utan att vilja bestrida, att behov av en sådan konsulent kan föreligga med hänsyn till den högre handelsunder—
visningen, är emellertid varudistribu- tionsutredningen av den meningen,att den mycket eftersatta detaljhandelsut- bildningen är i bättre behov av ett särskilt stöd från överstyrelsens sida. Utredningen vill därför föreslå, att det vid överstyrelsens 3:e byrå inrättas en assistenttjänst med uppgift att bi— stå med informationer och organisa- tion vid en önskvärd och nödvändig utbyggnad av den praktiska utbild- ningen av butikspersonal och småföre— tagare inom detaljhandeln.
Del II
DISTRIBUTIONSAPPARATEN
Under senare år har både den veten- skapliga diskussionen och den allmän- na ekonomiska debatten i växande grad kommit att syssla med distributions- frågor. Kritiker i olika läger har häv- dat, att distributionskostnadernas an- del av konsumentpriset visat en oroväc- kande stegring. Man har försökt för— klara denna utveckling med bl. a. att viljan och förmågan till rationalisering skulle ha varit lägre inom distributio— nen än inom produktionen och att oeko- nomiska försäljningsmetoder och distri— butionsvägar, samt i vissa fall betydan- de konkurrensbegränsningar, tenderat att äta upp de besparingar, som en me- kaniserad och specialiserad tillverk— ning kan bidraga med. Det har fram- hållits, att det särskilt för de stora grupperna av löntagare—konsumenter — vilkas ekonomiska standard beror på om lönekronan kan bibehålla eller för- bättra sitt värde, när den användes som köpkrona — är av största betydelse, att inte distributionskostnaderna sväller ut otillbörligt mycket.
Distributionens målsmän har å sin sida svarat, att distributionskostnader— nas relativa stegring främst är en na- turlig följd av samhällets och närings— livets utveckling. Man kan inte ensidigt värdera handelns insats efter priserna utan måste ställa dessa i relation till de utförda prestationerna. En uppgift om distributionskostnadernas andel av konsumentpriserna, säger i och för sig
KAPITEL 4
Distributionens uppgifter
ingenting om effektiviteten inom han— deln. Om tillverkningskostnaden per varuenhet i regel sjunkit mera (eller stigit mindre) än distributionskostna- den per samma varuenhet, samman- hänger detta med att det föreligger av- sevärt större möjligheter att mekanise— ra och standardisera produktionen än distributionen, vilken senare i långt högre grad än den förra har att arbeta med kontakten mellan människor. En mycket långtgående mekanisering och standardisering skulle förmodligen —— om den vore genomförbar —— inte heller alltid vara till gagn för konsumenterna. Man måste vidare beakta det förhållan- det, att kostnaderna för vissa arbets- uppgifter, som tidigare redovisats så- som tillverkningskostnader, numera re— dovisas som distributionskostnader, lik- som det förhållandet, att många nya uppgifter med ökad variantrikedom på varumarknaden och ökade krav på ser— vice kan ha uppstått för distributions- organen. Det kan därför vara disku— tabelt, huruvida någon reell ökning av distributionskostnaderna ägt rum un- der de senaste två decennierna.
Det finns sålunda mycket olika bc— tygssättningar av distributionens sätt att lösa sin uppgift. Meningsmotsätt- ningarna synes ibland så stora, att det finns anledning fråga sig, om man _ medvetet eller omedvetet — bygger på helt olika förutsättningar för sin kritik resp. sitt försvar.
I vanligt talspråk sättes inte sällan likhetstecken mellan distribution och transport. Det talas t. ex. om att ett företag bland många avdelningar har en distributionsavdelning och därmed syftas kanske på de lastbilar, truckar eller förhyrda åkdon, som behövs för transporter av varor och människor. Eller man talar om distributionen av paket och brev och tänker på postver- kets transporttjänster. Detta är själv- fallet en alldeles för snäv uppfattning av distributionsbegreppet. Med distri- bution avses i stället här och i den all- männa ekonomiska debatten all den verksamhet i vidaste bemärkelse, som strävar till att överbrygga klyftan mel- lan produktion och konsumtion.
Om man ser de mänskliga behoven mot bakgrund av de knappa resurser, som står till buds för tillfredsställande av samma behov, står det klart, att in- dividen nästan alltid tvingas till ett val mellan olika alternativ. De mänsk- liga behoven är totalt sett obegränsade, även om de på enstaka punkter kan helt tillgodoses. Ingen medborgare i vårt samhälle av i dag torde ha några svå- righeter att täcka hela sitt behov av t. ex. salt eller hårt bröd. Ännu för något hundratal år sedan var det inga- lunda självklart, att dessa elementära behov kunde tillfredsställas. Behoven växer emellertid ständigt. Människan sträcker sig mot nya behovsområdert och väcker latenta önskningar till liv. Något entydigt mått finns inte, varmed man kan mäta behovens styrka och hur de tillfredsställes. _
Under självhushållningsepoken, då varje individ eller mindre grupp av in- divider producerade allt för egen kon- sumtion, existerade inga egentliga distributionskostnader. Inte heller vid hantverksmässigbeställningstillverkning
av varor kan det förefalla, som om några nämnvärda distributionskostna- der skulle förekomma. Så förhåller det sig likväl. När t. ex. skräddaren tar upp kundens beställning, lämnar för- slag på mönster, färg och modell, tar mått, expedierar varan och tar emot betalning, utför han i själva verket distributionsuppgifter. Han gör det vi- dare genom att hålla ett tyglager, varur beställaren kan välja sitt kostymtyg, ge- nom att lämna råd och anvisningar om varans skötsel och vård och genom att helt enkelt upplysa konsumenten om sin och sina tjänsters existens.
En reduktion av distributionskostna- derna genom en sådan återgång till självhushåll och hantverk önskar väl ingen på fullt allvar. Den utveckling samhället genomgått och går till mötes gör något sådant otänkbart. Mekanise- ring och specialisering, arbetsfördel- ning, utnyttjande av stordriftens förde- lar och tillverkning på spekulation för en stor marknad i stället för beställ- ningstillverkning för den enskilda kun- den är några av de bärande pelare, var- på den nuvarande levnadsstandarden vilar. Massproduktionen skall tillfreds- ställa en efterfrågan, som fått alltmer nyanserad och individualistisk inrikt- ning, allt starkare krav på heterogen och rikt fasetterad varumarknad. Den- na massproduktion kräver massdistri- bution och vice versa.
Distributionen är en del av produk- tionen i vidare bemärkelse. Produk- tions- och distributionskostnader är i väsentlig grad avhängiga av varandra och utbytbara mot varandra. Gränsen mellan produktion och distribution är flytande. Av praktiska käl brukar den dras vid den punkt, där varan läggs in på tillverkarens färdigvarulager. Kost- nader, som uppkommit före denna punkt, benämnes produktionskostnader
och kostnader efter denna punkt distri- butionskostnader. Huruvida en kost- nad registreras på tillverknings- eller distributionssidan sammanhänger dock många gånger snarare med vad som är redovisningstekniskt praktiskt än vad som är det faktiska förhållandet. Som exempel kan nämnas konsumentför- packning hos fabrikanten. Denna sker före inläggandet på färdiglagret, och förpackningsarbetet anses därför som tillverkningskostnad. Vad beträffar den del av prestationen, som avser att skyd- da varan från förstöring, kan detta vara riktigt. Men samtidigt utgör förpack- ningen ofta ett försäljningsargument: bruksanvisningar och andra försälj- ningsargument brukar tryckas på em- ballaget. Detta ger upphov till klart dis- tributionsekonomiska kostnader, jäm- förliga med övriga reklamkostnader. Konsumentförpackningen hos tillverka- ren kan också vara en förutsättning för hela försäljningsstrukturen från fabri- kanten fram till konsumenten. Märkes- varuförsäljningen, självbetjäningssyste- met etc. bygger framför allt på möjlig- heten att mekanisera och underlätta försäljningen till konsumenten genom förpaketering av varorna. Att i sådana fall dra upp en bestämd gräns mellan produktion och distribution förefaller meningslöst.
Antag vidare, att t. ex. två fabriker med ungefär likartat sortiment vänder sig till samma kundkrets. Det ena före- taget föredrar att ge sina produkter en jämförelsevis enklare utformning, men försöker stimulera avsättningen genom en stark märkesvarureklam och bear- betning av återförsäljarna. Dessa an- strängningar redovisas självfallet bland distributionskostnaderna. Det andra fö- retaget har mycket ringa direkt reklam. Dess politik går i stället ut på att låta varan så att säga göra reklam för sig själv genom en mera påkostad utsmyck-
ning av vissa detaljer. I det senare fal- let kommer kostnaderna att redovisas på tillverkningssidan.
Det synes uppenbart, att sådana alter- nativa och utbytbara kostnader inte skall bedömas olika på grund av redo- visningsteknisk praxis. Men om man accepterar detta, kommer man fram till, att det strängt taget inte finns någon möjlighet att avskärma det ena slaget av kostnader från det andra. Man skulle kunna säga, att alla åtgärder och därmed förenade kostnader i produk- tionen, som syftar till att påverka ef- terfrågan, är att hänföra till distribu- tionskostnadssidan i den meningen, att de utgör försäljningsfrämjande uppoff- ringar. Omvänt skulle man kunna häv- da, att flertalet kostnader, som är för- enade med distributionsväsendet av i dag, är merkostnader för den produk- tionsstruktur, som mekaniseringen och specialiseringen medfört.
Det är emellertid ur praktiska syn- punkter ganska likgiltigt vad man kal- lar en viss kostnad. Det viktiga är, att man inte endast studerar förhållande- na inom en länk i distributionskedjan. Det är totaleffekten av olika kostnads—j alternativ vid varans väg från produ-l» cent till konsument, som är avgörande. Av detta följer också, att produktion och distribution inte bör sättas i mot- satsställning till varandra. Det är allt-' för vanligt att anknyta begreppet pro- duktion till något »produktivt», dvs., nyttigt och effektivt, medan begreppet distribution inte alltid väcker motsva- rande positiva associationer. Denna uppfattning beror lika mycket på mät-» svårigheter som på olämplig termino— logi. Det är lättare att mäta värdet av en varas fysiska egenskaper än av va- rans förmedling. Det är också vanli— gare, att man talar om distributions- kostnader, än att man talar om distri— butionens prestationer.
Mot bakgrund av det ovan sagda kan 'det fastslås, att en uppgift om distri- butionskostnadernas storlek i procent av tillverkningsvärdet av en vara i och för» sig inte säger någonting om han- delsmarginalens skälighet eller graden av effektivitet hos varuhandeln. Ett på- lägg av 5 % kan vara orimligt högt för -en viss vara under vissa betingelser, medan pålägg på 100 eller t. o. in. flera hundra procent i andra fall kan vara otillräckliga.
Ett par exempel må belysa påståendet. 'Om en skofabrik gör upp med en sko- grossist om att denne skall överta en hel säsongs produktion, motsvarande ett till- verkningsvärde av 500000 kronor, varvid hela förhandlingen tagit någon eller några dagar i anspråk för skofabrikens chef, kan -ett pålägg på 1—2 %, dvs. 5000—10 000 kronor vara en synnerligen god ersättning för försäljningsarbetet.
Framtidens helautomatiska fabrik, som med ett minimum av mänsklig arbetskraft spottar fram konsumtionsvaror, vilka via ett förgrenat distributionsnät skall nå de slutliga konsumenterna i små kvantiteter, får representera det andra ytterlighetsfal— let. Produktionskostnaden per enhet blir här försvinnande liten, men distributions- kostnaden ahsolut sett sannolikt föga mindre än i nuläget, eventuellt t. o. m. större på grund av större avstånd från fabrik till konsument genom en specialise- ring, som gynnar stordrift.
Behovstillfredsställelse
Produktionens och distributionens gemensamma uppgift är att direkt eller indirekt tjäna konsumtionen. Konsu- mentens kostnader är summan av de utlägg hon gör för de varor och tjäns- ter hon väljer jämte de övriga upp- offringar, som anskaffning och använd- ning av varan eller tjänsten kan med- föra (se kap. 15, s. 271). Om hon skall kunna avgöra vilka distributionsalter- nativ, som ger henne en högre eller läg- re grad av »nytta» eller :behovstill- fredsställelse», måste mot kostnaderna
ställas de intäkter varje alternativ med- för. Svårigheten är emellertid att er- hålla ett bestämt mått på konsumentens intäkt.
Alla försök att mäta denna totala be- hovstillfredsställelse är dömda att miss- lyckas av bl. a. följande skäl. Det finns inte någon möjlighet att åstadkomma en gemensam nämnare av något slag mellan varor och tjänster, som tillhör olika områden. Olika individer har olika subjektiv värdering av den rela- tiva nyttan av samma vara eller tjänst. Olika individer har skilda möjligheter att tillfredsställa ett visst behov. Sam- ma individ har olika värdering vid olika tidpunkter, beroende på miljöfak- torer och förutsättningar i övrigt. Olika individer är mer eller mindre »ratio- nella» och en och samma individ mer eller mindre »rationell» vid olika tid- punkter. Emotionella faktorer spelar ofta in i konsumentens värdering.
Utöver dessa svårigheter tillkommer problemet att bedöma när behovstill— fredsställelsen skall mätas: vid anskaff- ningstillfället, sedan varan eller tjäns- ten förhrukats eller sedan konsumen- ten fått ett visst historiskt perspektiv på sitt köp. Det är ingalunda säkert, att värderingen blir densamma vid des- sa tre tillfällen. Vid mätning av behovs- tillfredsställelsen måste man också in- rymma alternativet fritid. Om konsu- menten vid ett tillfälle köper en mer förädlad vara än hon eljest plågar göra, kan det vara ett uttryck för att hon värderar den fritid, som den högför- ädlade varan ger möjlighet till, högre än den troliga merutgiften. I andra fall är emellertid denna faktor negativ så- tillvida, att man kanske känner en viss tillfredsställelse med att själv uträtta någonting, som vid andra tillfällen framstår som »hesvärligt».
I ett demokratiskt samhälle förutsät— tes, att det slutliga konsumtionsvalet
Lastpallar och gafeltruckar förbilligar hanteringsarbetet och skapar tekniska förutsättningar för stora transaktioner.
Antalet artiklar på ett grosshandelslager är ofta femsif'rigt och kan härröra från hundratals eller tusentals tillverkare eller importörer.
Ca 11 500 detaljhandlare får varor från de fyra inköpscentralerna inom ICA — Hakons. Eol, .V5 och SV. Försäljnings- och expeditionsarbetet underlättas av skriftliga rekvisitioner och regelbundna leveransdagar till delägarna-detaljisterna.
alltid överlåtes till konsumenterna själ- va. Konsumenten bör få en så god chans som möjligt att överblicka varje inköpsalternativs för- och nackdelar för att kunna välja det, som hon menar vara bäst i varje särskilt fall. Detta förutsätter, att de faktorer, som utövar inflytande på valet, kan mätas. Av de primära inflytelsefaktorerna — kvalitet, pris och service — är emellertid endast priset någotsånär objektivt mätbart. Samtliga faktorer är dock ömsesidigt beroende av varandra och kan inte bedömas fristående annat än under förutsättningen »under i övrigt lika för- hållanden».
Med kvalitet menas i snävare bemär- kelse olika egenskaper hos en vara. Vissa av dessa egenskaper är åtminsto- ne delvis mätbara: en konserv innehål- ler en viss mängd livsmedel med ett visst kalorivärde och av en viss nä- ringsfysiologisk sammansättning, ett tvättmedel har en viss rengörande ef— fekt, en trikåvara är färgbeständig och krymper inte, skinnet i en sko fläckas inte av vatten etc. Andra egenskaper är svårare att fastställa och betygsätta: ett tvättmedel kan vara skonsamt mot den ena konsumentens hud men irrite— rande för en annans, ett modebetonat klädesplagg kan göra succé på en ort men fiasko på en annan, ett vackert och dyrbart emballage kan omsluta en billig och kvalitativt lågtstående vara men genom sin apparition ge förhöjd behovstillfredsställelse etc. Det är inte givet, att man alltid bör eftersträva högsta möjliga kvalitet. Målsättningen bör snarare vara att välja den bästa kvaliteten för varje särskild situation med hänsyn till det aktuella behovet. Ett tjockt, träfritt papper i ett kladd- pappersblock är exempel på en för hög kvalitetsnivå i förhållande till be- hovet.
Ovan nämndes priset som den enda 7—503866
objektivt mätbara faktorn med infly— tande på konsumentens inköpsval. Även detta kan vara en överdrift. Rabatter av olika slag, återbäring etc. måste räk— nas ifrån för att fastställa faktiskt netto- pris. De prissamband, som råder mel- lan olika varor, gör att det för konsu- menten, som av olika skäl kan vara hänvisad till att göra en större del av sina inköp i en viss affär, betyder mindre vilket pris den enskilda varan har och mer att priserna på alla de varor hon köper i butiken ligger på en fördelaktig nivå. En viss vara kan ju få ett höjt eller sänkt pris, beroende på temporära ändringar i utbud och efterfrågan, den existerande konkur- rensens styrka etc.
Med service menar olika personer olika ting. Service eller kundtjänst var förr en term, närmast använd om kre- ditgivning och hemsändning i detaljist- ledet. Enligt en annan och mycket vi- dare tolkning inkluderas strängt taget hela distribntionsverksamheten i ordet service. Den moderna varumarknaden är för omfattande för att konsumenten skall kunna överblicka mer än en ringa del av förekommande varianter. En fullständig överblick skulle _ om den vore praktiskt möjlig att åstadkomma — medföra både väldiga kostnader och en mycket obekväm valsituation för konsumenten. De tidigare länkarna i distributionskedjan måste därför ut- föra en grovsortering för konsumentens räkning och ändå ställa tillräckliga val- möjligheter till förfogande. Kostnaden härför är den uppoffring handeln gör för att konsumenten skall slippa för- handsbeställa sina varor och kunna in— handla dem mindre planlagt och mer impulsivt. Väsentligt är då, att konsu- menten kan förlita sig på att denna grovsortering främst göres med hänsyn till hennes behov Och inte på grund av kortsiktiga rabattfördelar i handelsle-
den. Viktigt är också, att konsumenten för olika situationer har tillgång till det bredare och grundare varusorti- mentet å ena sidan, det smalare och djupare sortimentet å andra.
När—var—hur?
Handelns uppgifter skulle kunna sammanfattas i svaren på de tre frågor- na ;mär — var -— hur?» »När» och »var» antyder varuhandelns uppgift att ställa varor och tjänster till förfogande vid en tidpunkt och på en plats, som är lämplig för konsumenten. Detta är handelns så att säga primära funktio- ner. »Hur» den fullgör dessa funktio- ner — dvs. vilka hjälpmedel den be- gagnar sig av —— kan betraktas som en sekundär funktion, eftersom de olika sätten härvidlag alla i sig innesluter både ett tids— och ett rumsmoment.
Produktion och konsumtion kan i flertalet fall inte äga rum i omedelbar tidsföljd. Detta kan bero på utbuds— sidan eller på efterfrågesidan. Skörde- tiden för här och spannmål är exem- pelvis endast några veckor, medan mot- svarande efterfrågan är fördelad över hela året. Omvänt kan gälla, att pro- duktionen av en vara _ av tekniska eller kostnadsmässiga skäl —— pågår un- der en längre tid, medan konsumtionen är koncentrerad till en viss tidpunkt eller kortare tidsperiod. Detta gäller för många modebetonade artiklar inom textil— och skobranscherna, presentar- tiklar som till större delen säljes vec- korna före jul e. (1.
Uppskjuten konsumtion kan innebära en uppoffring för olika parter. För till- verkaren, som lagt ner kapital på att framställa varor, vilka måste lagerhål- las under längre eller kortare tid, lik— som för köpmannen, som hjälper till med lagerhållningen, innebär det en uppoffring, att konsumenten inte vill
eller kan köpa hans produkter omedel- bart. Tidsförskjutningen mellan pro- duktion och konsumtion, som tvingar vederbörande att ligga ute med peng- ar, ger upphov till en finansierings- tjänst. Tidsavståndet innebär vidare ett risktagande, såvida det inte är fråga om en ren beställningstillverkning, där kunden år alltigenom solid. En aldrig så omsorgsfull planering i en marknad med fritt konsumtionsval kan inte skydda säljaren mot ekonomiska risker. Han måste alltid räkna med vissa ound- vikliga förluster, Och deSSa måste täc- kas av de ersättningar han tar ut av affärstransaktioner, som slutföres på normalt sätt, om han skall kunna fort- sätta sin verksamhet. Risken hänför sig inte bara till svårigheten att alltid fin— na köpare vid det åsatta priset. En så- dan svårighet kan uppträda oberoende av om varan är kurant eller icke. Här- till kommer ofta — även i normalfal- let — att varan utsättes för en viss för- störing — viktförlust på grund av tork- ning, bräckage, bortvägning, bortmät— ning, stöld etc. Dessa risker växer med lagringstiden. En del svinnförluster kan begränsas genom noggrann lagerskötsel och kontroll. Men detta extraarbete medför också kostnader, som måste ingå i kostnadskalkylen på samma sätt som företagets övriga uppoffringar. Om lagerhållningens ena uppgift är att överbrygga tidsintervallet mellan produktion och konsumtion, är dess andra uppgift rumsfunktionen, dvs. ar- betet med att utföra den geografiska fördelningen av varorna. Uppgiften är dels hanteringsarbetet i samband med denna överflyttning, dels transporten som sådan. Valet av transportmedel och transportväg blir en fråga i första hand om den snabbhet, med vilken förflytt- ningen måste ske, den kostnad som transportsättet medför, och i vilken ut- sträckning varan kan »bära» denna
Administration
Expediering
Sillror: procent av iotallroslnadema
Figur 2.
kostnad. Även beträffande transpor— terna förekommer risktagande. Dels kan transporten innebära risk för att varan förstörs. Den kan man visserli- gen gardera sig mot genom försäkring- ar, vilket doek endast innebär en jäm- nare fördelning av risken. Dels kan transporten innebära en uppoffring, som gjorts förgäves, om varorna inte kan säljas eller måste skickas vidare
transport Kredit
Copyright: Curt Hildebrand
Arbetsuppgifterna och deras kostnader1
till annan plats för att få avsättning. Hur stora risker distributionen måste ta påverkas givetvis av konkurrens- situationen, efterfrågans rörlighet o. d.
De sätt på vilka företagen inom distributionsapparaten fullgör sina uppgifter beror på förutsättningarna. Dessa varierar i hög grad mellan olika företag, vilket leder till att man i olika fall lägger tyngdpunkten olika på de
1 Figuren är baserad på uppgifter från ett antal textilgrossistföretag. Siffrorna är inte repre- sentativa för textilbranschen i dess helhet och än mindre för hela distributionsapparaten.
skilda arbetsfunktionerna: inköp, lager- hållning, försäljning, expedition, trans- port och redovisning. Under dessa rubriker kan man sedan placera in oli- ka kombinationer av uppgifter. Sålun- da kan »lagerhållning» ställas in inte blott under frågorna »var» och »när» utan också under frågan »vad», dvs. vilket urval av varor som lagret skall omfatta. Inköp och försäljning inne- bär inte bara att ta kontakter för att överflytta en vara och dess äganderätt från säljare till köpare. Däri ligger ock- så vad man brukar kalla den dynamiska funktionen, dvs. uppgiften att genom studier av marknaden söka anpassa va— ran till efterfrågans krav och önske- mål, resp. att genom marknadsbearbet- ning söka anpassa efterfrågan till den vara man har att sälja.
En sommarklänning, som tillverkas i ja- nuari i Borås, kan utgöra ett exempel. Klänningen blir i regel inte förbättrad till utseende och kvalitet sedan den en gång passerat den slutliga kontrollen i fabriken. Den har ändå inget värde för konsumen- rten, förrän hon fått varan i sin hand. Det; dam i Luleå, som i juni köper klän— ningen, sedan hon ur de tillgängliga kol- ",lektionerna gjort sitt val med ledning av försäljerskans råd, reklamens information, vecko— och dagstidningarnas modetips etc. får betala ett pris, varav kanske 2/3 mot- svaras av konfektionärens försäljningspris till detaljhandeln. Den återstående tredje- delen av priset betalar hon för hur han— deln har fyllt sina funktioner i tiden (när) och rummet (var).
Varuhandelns uppgift är alltså att överbrygga klyftan mellan produktions- och konsumtionsögonblicken, att sam- manföra ett av produktionstekniska och andra faktorer betingat, ofta spe- cialiserat varusortiment till ett ur efter- frågesynpunkt lämpligt sammansatt varusortiment, att genom marknadsstu— dium och marknadsbearbetning sam- ordna produktionens och konsumtio- nens krav och att på olika sätt försöka
förenkla behövliga arbetsuppgifter och därmed förbilliga varan i konsumen- tens hand. Varuhandelns uppgift är kort sagt att tillhandahålla »rätt vara till rätt pris på rätt sätt vid rätt tid och på rätt plats».
Ur samhällets synpunkt är det ange- läget dels att varje sådan nödvändig arbetsuppgift utföres av den för uppgif- ten bäst lämpade, dvs. den som kan utföra den mest effektivt, dels att nä- ringslivets olika led inte sammantaget gör större insatser än den behövliga prestationssumman förutsätter — att det alltså inte slösas med resurserna —— eller att insatserna inte sammanlagt blir otillräckliga för att distributions— apparaten skall fylla de anspråk, som ställs på den i ett progressivt samhälle. Det är dock oundvikligt, att en del före- tag i konkurrenssyfte temporärt lägger ner för mycket arbete på sina upp— gifter, liksom att tröghet i anpassning- en till nya marknadsbetingelser ibland resulterar i en för liten prestation.
Faktorer som påverkar valet av varuväg
Orsakssammanhanget bakom valet av varuväg är ofta mycket invecklat. Tablån på s. 101 avser att ge en före— ställning om vissa faktorer, som före- faller att spela en mera framträdande roll vid leverantörens val av kund och kundens val av leverantör. Konsumen- ten har särskilts från kunder i övrigt på grund av att hon delvis har en an- nan värdering och målsättning än den kommersielle kunden. Tablån upptar även en förteckning på några av de egenskaper hos varan, som har infly- tande pä valet av distributionsväg och som leverantörer och kunder måste ta hänsyn till vid den affärsmässiga be- dömningen av varandras prestationer.
| i 5 i i
Märkesvara — anonym vara Inhemsk vara — importvara
Varans förpackningsgrad Varans färskvarugrad Varans grad av fraktkänslighet Varans modegrad Varans grad av säsongbundenhet Lönsamhet För den individulla varan är avgörande:
»Stor» vara — »liten» vara (=medför stor resp. liten utgift)
DISTRIBUTIONSAPPARATEN
För leverantörens val av kunder är avgörande:
Allmän ram för handlandel Kundkategori Marknadsbearhetning Marknadsinformation Lönsamhet
Den individuelle kundens avstånd från leverantören avstånd från andra kunder varusortiment totala storlek orderstorlek totala inköp från leverantören betalningsvilja och -förmåga servicevilja och -förmåga (gentemot sina kunder) personliga relationer till leverantören tradition konkurrenssituation
För kundens val av leverantörer är avgörande:
Allmän rum för handlandel
Leverantörkategori Marknadsbearbetning Lönsamhet
Den individuelle leverantörens lokalisering och kontaktmöj- lighet sortimentstäckning prissättning leveranstörmåga betalningsvillkor servicevilja och -förmåga personliga relationer tradition konkurrenssituation
DISTRIBUTIONSAPPARATEN
1. l
Allmän mm för handlandet
Efterfrågestruktur ldeologisk inriktning Traditionsbundenhet
Varusortimentets bredd Varusortimentets djup
Priser och prisnivå Betalningsvillkor Övrig service Avstånd från konsumenten För konsumentens val av inköpskällor är avgörande: Den individuella inköpskällan: Varusortimentets kvalitetsnivå Varusortimentets originalitetsnivå Avstånd från andra inköpskällor Personliga relationer till konsumenten
Konsumenten Konsumentens val av inköpskälla be— ror dels på sådana faktorer, som be- stämmer den allmänna ramen för hand- landet, dels på sådana, som avgör va- let av den individuella inköpskällan. Allmänna faktorer är främst efterfråge- strukturen, dvs. ålder, kön, inkomst, miljö etc. (jfr kap. 3), vidare om kon- sumenten är ideologiskt bunden till viss distributionsform (t. ex. till enskild eller kooperativ handel) eller tradi- tionsbunden över huvud taget, så att hon av slentrian fortsätter att använda sig av samma inköpskälla, även om den måhända blivit mindre effektiv än kon- kurrerande affärer. Inom ramen för handlandet i stort finns vidare en rad speciella faktorer, som i det individu— ella fallet har större eller mindre bety- delse, såsom varusortiment, priser och service i olika butiker. Betydelsen av dessa omständigheter varierar med oli- ka varugrupper. För dagligvaror krä- ver konsumenten vanligen ett brett men inte så djupt sortiment. Sortimentets kvalitetsnivå och/eller originalitetsnivå kan dock vara av betydelse inom alla varuområden, beroende på huruvida konsumenten anser sig kunna göra en »riktig» jämförelse mellan kvalitet och pris, men också på i vad mån hon är benägen eller har möjlighet att betala det högre pris, som ofta men inte all- tid begäres för en vara av högre kva- litet. Kravet på sortimentets originali- tetsnivå beror ofta på vilken använd- ning varan skall få. Om man exempel- vis köper choklad för egen räkning, kan man köpa en hög kvalitet men utan originalitet i förpackningen, medan man som present kanske väljer samma choklad i ett mer exklusivt omslag. Vid valet av inköpskälla är synpunk- terna på varusortiment, pris och ser- vice ofta ömsesidigt beroende av och invävda i varandra. Tyvärr vet man
mycket litet om konsumentens prefe- rensskala, dvs. i vilken rangordning hon placerar olika inköpsmotiv. Enligt en undersökning från år 1946 var det beträffande livsmedel framför allt av- ståndet från bostaden samt varusorti— mentets sammansättning, som konsu— menten fäste avseende vid. Därefter kom det bemötande hon fick i butiken samt affärens utseende och inredning. Priset kom i denna undersökning för- vånansvärt långt ner på skalan. Man måste dock hålla i minnet, att i den bristsituation, som rådde år 1946 med priskontrollerade och bruttoprissatta priser, var prismedvetandet inte så ut- vecklat och inte heller så nödvändigt som i dagens mera normala marknad.
Det är inte bara avståndet från kon— sument till butik som är betydelsefullt utan också avståndet mellan butiker, som kompletterar varandra. Husmo- dern besöker vanligen två eller flera butiker i samband med sina veckoin— köp och även vid inköp för kortare tid. En i övrigt god butik kan alltså vara handikappad av att den ligger isolerad, medan en liknande butik i ett närhets- centrum har fördel av sina konkurren- ters eller andra branschbutikers exi- stens.
Varan
Varans egenskaper och användnings— område har den kanske största betydel- sen för valet av distributionsväg. I ru- tan överst i tablån på s. 101 har en uppdelning skett i dagligvara, annan konsumtionsvara och konsumentkapi- talvara. Med dagligvara avses en vara, som efterfrågas regelbundet för hus- hållets och hemmets skötsel och vård, såsom de flesta livsmedel, disk-, tvätt- och rengöringsmedel, vissa kortvaror etc. Konsumentkapitalvaror är mera varaktiga hjälpmedel till hus och hem
såsom dammsugare, kylskåp, symaski— ner, radioapparater, motorfordon etc. Annan konsumtionsvara är hela det i utredningen diskuterade varuområdet i övrigt, exempelvis större delen av tex- til-, konfektions- och skoområdena, vissa finare livsmedel etc., alltså såda- na varor som brukar kallas shopping- cller urvalsvaror. Klara gränser mellan de tre varuområdena kan naturligtvis inte dras. Vissa livsmedel t. ex., som de flesta konsumenter anser ligga utan- för dagligvarukonsumtionen, betraktas av andra som dagligvaror. Kläder och skor är delvis rena konsumtionsvaror, delvis av mera varaktig karaktär.
Vad beträffar övriga egenskaper hos varan, som mer eller mindre bestämmer valet av distributionsväg, bör först nämnas märkningen, som skiljer en vara från liknande varianter (andra märken eller »anonyma») och med vars hjälp varan inarbetas i konsumentens medvetande genom konsumentreklam. Dess distributionsväg kan då göras mera oberoende av marknadsbearbet- ningen.
Förpackningsgraden, dvs. i vilken ut- sträckning leverantören har konsument- förpackat varan, ger upphov till i viss mån samma distributionsproblem som de, som uppstår för märkesvaror, efter- som dessa oftast är konsumentförpac- kade. Bortsett härifrån kan förpack- ninningsgraden direkt påverka distri— butionsvägen. En hos producenten oförpackad vara, som skall avsättas i en detaljhandel med långt driven me- kanisering av försäljningsarbetet, måste t. ex. ofta passera ett centrallager eller ett fristående mellanled för att där för- paketeras.
Beträffande färskvaror blir kravet på snabb hantering ofta avgörande för vil- ka länkar i distributionskedjan, som kopplas in. Det behöver inte betyda, att antalet deltagande led blir det
minsta möjliga, dvs. att man etablerar en direktkontakt producent—konsu- ment. Tvärtom torde en mycket stor del av t. ex. färska grönsaker _ åt— minstone för de större städernas del — passera två mellanled, i varje fall vad äganderätten angår, medan någon la- gerhållning hos det första mellanledet knappast kommer i fråga. I den mån nya metoder, t. ex. djupfrysning av färska grönsaker, förlänger den möjliga tidrymden mellan skördeögonblick och konsumtion, utan att varans egenskaper förändras nämnvärt, ökas möjligheten att sammanlägga dessa varors distribu- tion med andra i efterfrågehänseende liknande varor såsom Specerier, kolo- nialvaror 0. d.
Fraktkänsligheten, dvs. varans för- måga att »bära» sina fraktkostnader, är —— och har kanske i än högre grad va- rit — en viktig inflytelsefaktor. Av de i detta betänkande behandlade varu- områdena är det framför allt för vissa tunga livsmedel _ såsom socker, salt och mjöl — som fraktkänsligheten blir ett av problemen i samband med valet av distributionsväg. Det gäller här inte blott transportkostnaderna utan även hanteringskostnaderna i kontaktpunk- terna mellan olika transportmedel eller mellan olika marknadsparter. Sålunda kan det både ur leverantörens och ur kundens synpunkt ibland vara fördel- aktigt att sända sådana tunga varor över kolonialvarugrossisternas lager, varigenom möjligheten till samlastning bättre utnyttjas. Å andra sidan medför detta merarbete vid inläggandet på och uttagandet från lagret, varför det ibland anses effektivare att transportera varan direkt från fabriksnederlaget till detalj- försäljningsstället, med eller utan för— säljning eller fakturering via grossist.
Med »stor» vara menas här en sådan, vars anskaffning innebär en stor utgift för konsumenten såsom fallet är med
? & ,,, ,,,. , ,,,, ,,,, ., , ,,,/,,; ? $,, ,,/,,,5/, 2 22422 6 24, h*n/4 4 4 ”,,/,J, ,,4. ; ,,/,.,,./, Mwai, ',å, ,,/,/,,/,,4
x . 'x x . . , 222-». 2152”. 22422 ; »,/,,,,/, »,4,,,/, M.,/, ,
, . "w"/', ' 6,/,/,,/,A
,..,..,-.,. ,.....,- ,. ,, ,, , ,.,./,, 4,7/, ; 51704 tu,/,,,, ; ,,,” I”; 4, , /,,, /,.. 20.144. . åa./J,.
kxx'xxxxxxxx- :
. ...... . Sx xxx—=S . = ..xxx— ,x xx....—
. ..;er ..xx— vå? ..x....
//////// , , ,,,,,,,,,,Z ; $ ,
7//////
W/I//f m & ,,,,,,, '? ?//////
'////////////, /////////////6/,. f/I/////(/,
,,,/,,, ”,,,; /// ,,,, ,,,, , I I I I / ' I 7 //////Å, 4 100/%. & 'ww/
/////////////, ,. /////////////, ///////////// ,,,,,,,,,,,, ,,,/, ,,,,,,, ,,,,,,,,,,,,, 4 4 4 ? 2/////// 7, 9/////// ;. 9///////
///////////V/z, /////////////,. /////////// //f, ,.,., ,,,,,.,,,, ,,,,,,,,,, ,/ ; 4 4 ',/, xxx
, , , ? 7////// 5 4///////, 6 'l//////
Detaljister
x Äxx
xx xxx
,.,, , , ,.,. , .. ,.,, , . ,.,, ,... ,., . , .. . ,..,._,..,. , , , . , ,,,,m, ,.,,.,., , ,.,./, ,.,/,., ,,,,,,,, ,.,.,” , ”,,,, %% 2'5/9'4 2 ,,,/, 44/44 ff,/22 :va/lf, 2 72% 7/4'9/5 5,9/54 2 ,,,/,,, 245-74, 20,7/; Me»;- 7 ,,,",4 2,44, ,. VM,/ni ' ' , , , , 24,44, ,,,..4,,,, 4,4,,,/,./,. ' ' » ,.,./,.,.,
, ? ”lv/A
,,. , . ., .. ,., , ,..,-.,..,.. ..,. ,,.— ,.-.. . 4 "4 . ,. . .. , . , ., ,.,.. ,, , ,., , ,.,.. ,, , ,,,,” ,,,,” ,.,., ?,”fo 52.42», 4,5/f ,, ? 24 ; ,.,/fx, 94,2 ”,,/2 24474 " 2,1 ,' 4.224 22214 4 4,12 ; ',4/4'2 2/1 4,4, 24,2/ 5,24,» ; ” /' ur?/f,».l :,:/24,4 ' ; ' 1,5,” ,,. ",,/,,,” , mmm '.,./,.;,,/. 0.4.4 ' ' Wm./,, ',,,,/,A, , ,.,, , ,. ,..,..,. .. ,. . ,.,.... ,. ., .,
, , ,, , ,., ,, , , , , ,,,, ,.,.” ,,,/,, , ,,,, ,, ' 22,52 5,24»; 2 , ; M.,/, ;,47'24 ,,,/, ; ,,,/,, ;, f,”, i",/”f 74424 ? 4 , g 275/, ,!'/of; 724,14 24,44 ggg/; HA!, Hm,, p/m /,,., ,,,,,,.., 71/42'7' , , ,,,,7 42./,,,, 4,5/C.L., 44,54,» in.../..., ,,,..,,,,,
...,... , ,...-., , ,. ..., ,. w.. ww ,.,-..,... , ., .,. ., .....,..,.., , , ., . . . ., ,.,.. ,, , ”,.,., ,.,./,,,, ' ,5/14 få,/7,2 22474 ? ?f/m j/4”/4 ,,,,” 2 1,2/1,2 224412 ; 34424; ,,,/, ' ' ' 4.4 ,,/,, , . . . , f.,,,,,/.. :,,. ,,,,,,, 9,2/”2,2 . . . ,,,/,,,”. VM,/,, ////////////,, 4/47///////,, / x 426/”(55,22
,,,me VM,/,,,”, _! /
' ; 4 4 :;
7. 'I///// 5. bax/Å. ', '/////// ”';/5", m
/////////////,
”,,/”,,,, % ;//////
////////// ,
///////////l ,, /”/"'
,/ 6. I/I/Il/
Full A. Ingen grossist — många små inköp
”w”/,. ”('(/44,4» m m ""'/m,” % å////,// 5. 214/”M
,, /// ,.
444444 444444 444,44 444444? ff,/44444; '444444444; 444444, , ,
, ' 7//////A % må: % 900/C ? 201/% 2 ffa/#4 xxx xx
, ' i
, , 9/////4
... % ...... ////j
, /. 474444» 744444 474444 474444! 444442 ,,,/, ”f,/44 , , z 2 , 4 , , 2 , , , 2 ###/2 4 ?xz/I/A /////// ?. 'f/yz/J ? m . Wi & 4//////
xxx x xxx &xxx xxxx ?.
/// /_///,f 15/' , 2. Z/a/ ? ;”l/l/I, 2,” ;////// ;. //'///////Z ; 3/0/111/5 9. Zaar/Z, 3. ;I/l/Il/å
Detaljister
xx
Fall B. En fåtal grossister — förre men större inköp
Figur 4. Grosshandelns uppgift: samordning
flertalet hushållsapparater, dyrare be-
klädnadsartiklar o. d. Om varan är
tekniskt komplicerad och kräver om- fattande demonstration och informa- tion till kunderna av specialutbildad försäljningspersonal eller kontinuerlig översyn och reparation, blir distribu- tionsförutsättningarna naturligtvis and- ra än om det gäller en 'liten», allmänt känd och ofta anskaffad förbruknings- artikel, vars försäljning kräver ett mi- nimum av varukännedom och för vil- ken ingen service lämnas efter leve-'
ransen.
Modegraden är ett specialproblem särskilt för beklädnadsområdet. Det är särskilt i två avseenden detta får be- tydelse för valet av distributionsväg. För det första blir behovet mycket stort av impulsgivning och marknadsinfor- mation för den kommande kollektio— nens utformning. För det andra blir det ett samordningsproblem att, trots den långa genomloppstiden för varan från råvara till färdigvara, möta kravet på snabb omställning och komplette- ring efter efterfrågans kortsiktiga för- ändringar. Ju mera säsongbzmden en
l 4
» x
&&xxmm— .-
_ & . .. Qxxxxxx ska» Mus—xx Ex,—mm &
__ ww ;
* &xxxmxw 4
Mmm 4
me .-
me .—
vw * MNW xxx—MQ - Mann stämmn- ». NC *
xux
w» :? =X åx
'x x
s N w
w w—
%*" sämskat .
x. N.N. . : &xe .
X » & &&»st -
x xXxxxxxux >
?7/1'7 mm,,
' får
//////////1, , , ””,/,, f : ;
”W”/j,
7”,le
; , , ; , , '. '/////é ,, 70,74
/ ?. 201/2
' / r, I !; H”! I %% ' åå/J/Ä
xx
; , ' ?////
; 7 /////
x xxx »
5/////
nus sus
, i; ? '/////.2//////Å & axx xx
&» w :xx
' t' i»; ' ' z, ! , , , I ' I I ?WA V””, //4 5. ;I/l/é
////
xxxxx xx
% x
mu
xx
mé
axx xx &» M N &. nu x— %
///// x
; , » / , , ' , . ,. , , , / , , , , , , ? gl/Il/Å ?. ?W/f ? , ?. %%; % W/Ä ? ?””; ?. ga,/12 X % Ä Copyright: Curl Hildebrand
Detaljister
Full C. Ett flertal grossister — bättre än i full A men sämre än ifall B
vara är, desto större blir behovet av en lagrings- och risktagande marknads- part. Vem som bäst lämpar sig för dessa uppgifter blir en fråga om dels finansieringsmöjligheterna, dels möjlig- heterna att överblicka marknaden på såväl utbuds- som efterfrågesidorna. Vid sidan av de nämnda fysiska egenskaperna hos varan är dess lön- samhet av stor, ofta avgörande bety- delse för distributionsvägarna. Varje företag försöker inrikta sig på de va- ror och de marknadskontakter, som vi- sar den på längre sikt bästa lönsam-
heten. Under trycket av hård konkur- rens kan företagen tvingas ut på om- råden, som ligger senare eller tidigare i distributionskedjan, dvs. det kan in- tegrera vertikalt. Omvänt kan företaget tvingas att släppa vissa funktioner, som det synes sakna lika goda förutsätt- ningar att fylla som konkurrenterna. Å andra sidan kan goda förtjänstmöjlig- heter inom ett visst varuområde stimu- lera företaget att utvidga sortimentet (t. ex. den ökade varuspridningen un- der bruttopristiden av kemisk-tekniska artiklar) eller att koncentrera sig på varor med höga marginaler, vilket sy- nes ha skett inom specialhandeln med kaffe, pennor, slipsar o. d. Likaså tor- de en god lönsamhet inom ett visst led stimulera övriga parter att integrera vertikalt, dvs. överta de funktioner och därmed den nettovinst, som ifrågava- rande led tidigare uppburit.
Ytterligare en synpunkt må anföras vad beträffar lönsamhetens betydelse för valet av varuväg. En vara av hög kvalitet eller med hög grad av exklu- sivitet distribueras många gånger en- dast genom förtag, vilkas sortiment el- ler utformning i övrigt skapar en miljö, där leverantören anser att hans vara får en good-Will, som underlättar för- säljningsarbetet. Som exempel kan nämnas vissa parfymer, som endast säl- jes genom parfymerier eller varuhu- sens parfymavdelningar, inte genom färghandelsbutiker eller branschblan- dade affärer.
Parterna inom distributionsapparaten
Inom distributionsapparaten uppträ- der vanligen flera parter, i tablån be- tecknade som »leverantörer» och »kun- der» utan hänsyn till vilket led i distri- butionskedjan de tillhör.
Liksom konsumenten har parterna inom distributionsapparaten en allmän
ram för sitt handlande. Målet för par- terna är nästan alltid bästa möjliga lönsamhet på lång sikt. Detta innebär givetvis avvikelser från »högsta-möjli— ga-vinst-tänkandet» för varje individu- ell transaktion. Målsättningen fordrar, att man väljer vilken eller vilka försälj- ningskanaler resp. inköpskällor man skall stanna för. För leverantören blir valet närmast en fråga om kundkate— gori, dvs. till vilken länk i distribu— tionskedjan resp. till vilken eller vilka branscher eller organisationer han skall sälja. Ett sådant allmänt val beror kan- ske i första hand på varans beskaffen- het och leverantörens position på marknaden, men också på kundernas reaktion. Det kan t. ex. vara fördelak- tigt för en tillverkare att jämsides med distribution via grossist sälja direkt till detaljist. Därigenom kan han emeller- tid komma att konkurrera med sina egna kunder på marknaden, vilket kan vålla en så stark irritation hos dessa, att han avstår från direktdistribution. Av betydelse för valet av kundkate- gorier är vidare behovet av informa— tion om marknaden (för anpassning av varan till marknaden) och av mark- nadsbearhetning (för anpassning av marknaden till varan).
Kundens allmänna handlande blir av delvis samma slag. Valet av inköps- källa är eller bör vara beroende av rent ekonomiska bedömanden, alltså om leverantören kan lämna varor och tjänster, som i förhållande till priset är de mest fördelaktiga. Avgörande blir därvid förutom priset dels varans kva- litet, dels om leveranserna kommer snabbt och i rätt tid, dels också leve- rantörens vilja och förmåga att ge be- hövlig service. Den marknadsbearbet- ning, som leverantören gör _— t. ex. konsumentreklam — blir också bety— delsefull.
Inom ramen för detta allmänna hand-
lande blir det sedan både på leveran- törssidan och på kundsidan en mängd synpunkter, som spelar in i det indi- viduella fallet. Leverantören strävar efter att under i övrigt lika förhållan- den erhålla så låga distributionskost— nader som möjligt. Detta innebär bl. a., att försäljarnas resroute måste nog- grant planeras och att vid expediering särskilt av tunga och fraktkänsliga va- ror en viss samlastning bör prövas, där så kan ske. Det blir därför ofta nödvändigt för leverantören att vid valet av den individuelle kunden be- döma hur dennes lokalisering i för- hållande till leverantören och till andra kunder påverkar hans lönsamhet som kund hos företaget. Lönsamheten på— verkas vidare av kundens inköpsva- nor, såväl hans totala inköp under en period som storleken av hans order. Bortsett från dessa inköpsvanor kan leverantören ha intresse av att arbeta in sin vara hos en kund, som absolut sett är stor, även om hans sätt att köpa inte är så rationellt. Det kan nämligen påverka efterfrågan i stort, om han får sina varor sålda genom återförsäljare, som innehar en framträdande position på en viss marknad. Leverantören kan inte heller alltid hålla sig till kunder, som köper stora kvantiteter, exempel— vis om han vill komma in på en ny marknad. Vidare kan en liten kund, som inte har möjligheter att köpa stora kvantiteter, dock ha utvecklingsmöjlig- heter, som gör det lönande på längre sikt att behålla honom som kund. Vissa leverantörer kan specialisera sig på sådana kunder, som av en eller annan anledning inte kan eller inte vill anam- ma sådana inköpsvanor som leverantö- rerna inom branschen i allmänhet krä— ver. Ytterligare synpunkter på dessa frågor utvecklas i kap. 14.
Även kundens sortiment kan betyda mycket för den vara leverantören vill
l 4 l »
sälja. Många varor säljes lättare, om de får ingå i ett sortiment, där de kom- pletterar övriga delar av sortimentet. Andra varor finner lättare sina köpare, om de sammanföres med konkurreran- de varor. Att få in sin vara i ett sorti- ment av en viss kvalitetsnivå kan också vara betydelsefullt. Viktigt är vidare för leverantören, att återförsäljaren gör ett så långt möjligt aktivt försäljningsarbete för varan. Däri innefattas även den ser— vicevilja och —förmåga gentemot konsu- menterna, som återförsäljaren lägger i dagen. De personliga relationerna mel— lan leverantör och kund kan ibland betyda mer än alla andra faktorer sam- mantagna, även om denna faktors styr- ka svårligen kan mätas. Ett mångårigt kontaktarbete inom alla stadier av distributionen leder många gånger till en personlig vänskap, som gör samar- betet angenämt för båda parter. Det skapar en köptrohet, som dock kan få karaktären av slentrian.
Ibland kan valet av distributionsväg vara mycket lätt i så måtto, att man endast har att välja mellan det enda tillgängliga alternativet eller att avstå från kontakt. Så är exempelvis fallet för många kunder till mejerier och slakterier, som i dominerande grad be- härskas av producentkooperationen inom jordbruket. För leverantören kan alternativ saknas i de fall att det finns endast ett företag inom branschen på en viss ort. Vid sådana partiella läges— monopol måste leverantören vända sig till den existerande kunden, om han inte föredrar att vara orepresenterad på platsen.
För kunden blir frågan om sorti- mentstäckningen av stor betydelse. Ofta
föredrar han en leverantör, vars sorti- ment täcker en stor del av hans eget. För att kontakten eljest skall vara lön- sam fordras att kunden absolut sett har en ganska stor försäljning av de varor det gäller, så att orderstorleken inte blir alltför blygsam.
Utöver vad som ovan sagts om leve— ransförmågan bör nämnas kravet på stabilitet. Av beredskapsskäl — med den besvärliga leveranssituationen un- der 1940-talet i friskt minne — upp- rätthåller kunden ofta kontakt med fler leverantörer än som i och för sig vore nödvändigt med hänsyn till sorti- ment och andra faktorer. Detta kan också bero på kundens önskemål att hålla sig å jour med konkurrensen och nyheterna på området. Särskilt viktigt är detta inom modevarubranscherna, där den attraktiva nyhetsvaran är av central betydelse för frågan om antalet »nödvändiga» leverantörskontakter.
Detaljhandeln arbetar till viss del med främmande kapital, vanligen i be- tydande utsträckning i form av leve— rantörskrediter. En tillfällig nedgång i efterfrågan, t. ex. genom en förskjutning i säsongen, kan särskilt inom bekläd- nadsbranscherna innebära likviditets- svårigheter. Möjligheterna att erhålla kredit hör därför också till motiven vid valet av leverantör.
I det föregående har visats, att för- hållandena kan vara mycket skiftande under olika förutsättningar. Ändå har i denna korta översikt endast de fak- torer kunnat tas med, som i allmänhet synes vara viktigast. Vilka faktorer, som i varje särskild situation är mest betydelsefulla, kan endast bedömas från fall till fall.
KAPITEL 5
Olika led — olika företagstyper
Varuhandelns allmänna uppgifter och de krav, som konsumenterna ställer på sina inköpskällor, har beskrivits 1 kap. 3 och 4. Konkret möter dessa uppgifter och krav varandra i de olika företagen inom handeln. Hur mötet avlöper — om konsumenten har skäl eller inte att vara nöjd med inköpskällan, dvs. om varan når henne bekvämt och till rim— liga kostnader —— beror på om de nöd- vändiga funktionerna utövas av de före- tag, som kan ombesörja dem effektivast. fProblemet om handelns rationalisering är inte minsr att förutsättningslöst prö- :va vilka distributionsformer, som kan bäst fylla vissa ofrånkomliga funktio- ner. Därvid kan man utgå ifrån, att funktionerna inte är bundna vare sig till vissa traditionella länkar i distri- butionskedjan eller till vissa företags- former inom de olika leden. Den van— liga uppdelningen av handeln i detalj- handel, grosshandel och tillverkarnas försäljningsorgan utesluter således inte, att fördelningen av handelns funktioner på de olika leden kan växla inte bara från tid till annan utan också från varu- område till varuområde. Uppkomsten av specialföretag för transporter liksom den ökade andelen produkter, som för- packas redan hos tillverkaren, är exem- pel på hur funktioner har överflyttats mellan olika företag. Olikheter i fråga om antalet distributionsled inom olika delar av textilbranschen ger exempel
på sådana skillnader mellan varuom- råden.
Redan detta antyder, att det är svårt att finna några klart avgränsade detalj- handels- eller grosshandelsfunktioner. Därtill kommer, att det —— åtminstone inom vissa branscher — förekommer en omfattande integration »framåt» el- ler »hakåt»1, varigenom funktionerna lättare kan förläggas till det »led», som efter ekonomiska överväganden anses mest lämpligt. Även horisontella inte- grationer — dvs. kombinationer av före— tag inom samma led — förekommer. Integrationen behöver inte nödvändigt- vis bestå i att de olika företagen styras av ett gemensamt ägarintresse. Den kan också ta formen av ett mera informellt inflytande på ett annat företags hand— lande — genom utestående krediter, prisledarskap, gemensam ideologisk för- ankring etc. Med reservation för att man alltså inte kan sätta likhetstecken mellan detaljistföretag och detaljistfunk- tioner, grossistföretag och grossistfunk- tioner skall i det följande ges en be-
1 Integration »framåt» och »bakåt» samman- fattas i regel i begreppet »vertikal integration». Exempel på integration »framåt» är när en till- verkare äger eller kontrollerar ett grosshan- delsföretag. Ett exempel påintegration »bakåt» är när ett detaljhandelsföretag också äger eller kontrollerar ett tillverkningsföretag. Den star- kaste formen av »integration» föreligger, när ett och samma företag (i juridisk mening) på samma varuområde bedriver verksamhet inom samtliga led.
skrivning av olika led och olika före- tagstyper inom handeln.
Grosshandeln — omfattning och lokalisering
Grosshandel är den sammanfattande benämningen för den länk i distribu- tionskedjan, som utför varuförmedling till andra än den slutlige förbrukaren- konsumenten. Dess lokalisering är stadsbetonad. Stockholm, Göteborg och Malmö är alla stora hamnstäder med de fördelar för importen, som detta in- nebär. Här finner man den större delen av grosshandeln lokaliserad: mer än hälften av både arbetsställen och per- sonal inom grosshandeln finns på dessa tre orter. Även om det är viktigt för importgrossisterna att förlägga sin verk— samhet så nära som möjligt till de punkter, där sjö- och landtransporter möts, är det dock mindre närheten till den utländska marknaden än närheten till en stor kundkrets, som är utslags- givande för de många grossistföretagens lokalisering till de större städerna. Stör- re eller mindre grupper av grosshan— delsföretag finner man vidare i de medelstora och mindre städerna, och antalet företag är därvid ingalunda pro- portionellt mot resp. städers invånar- antal utan bestämmes av omlandets räckvidd, av kommunikationsförhållan— den etc. I storstäderna finner man för- utom de största företagen även flertalet av de mycket små grossistföretagen samt handelsagenterna. Gränsen mellan egentlig grosshandel och agentföretag är svår att dra. Många av de mindre företagen kombinerar egentlig gross- handel med agent— och kommissions— verksamhet. Vid företagsräkningarna har särskiljandet av agentföretagen skett på grundval av den av resp. före— tag uppgivna andelen av den totala om- sättningen, som utgörs av agentur- och
kommissionsförsäljning. Som grossist- företag räknas även tillverkarnas fri- stående försäljningskontor och neder- lag. Även dessa företag har vid före- tagsräkningarnas statistiska bearbetning av materialet avskilts, varefter den kvarstående delen grossistföretag an- setts i huvudsak vara egentlig gross- handel. Enligt preliminära samman- ställningar hos 1951 års företagsräk- ning utgjorde det totala antalet arbets- ställen, som i huvudsak bedrev verk- samhet av partihandelskaraktär, ca 18 000. Av dessa företag har ca 3800 förts till gruppen agentur- och kom- missionsföretag och ca 700 till gruppen tillverkarnas försäljningskontor och ne— derlag. Arhetsställena inom den »egent— liga grosshandeln» skulle sålunda ut- göra ca 13500.
Det föreligger stora svårigheter att göra jämförelser mellan siffrorna för antalet arbetsställen och sysselsatta från de olika företagsräkningarna på grund av skiljaktigheter i redovisningsprin- ciperna. Både vid företagsräkningen 1931 och företagsinventeringen 1946 fanns en särskild grupp av arbetsstäl- len, som i ena fallet betitlades »Industri och hantverk i kombination med annan näring» och i andra fallet »Handel i kombination med hantverk m.m.». Den- na grupp saknar motsvarighet vid 1951 års företagsräkning, då ifrågavarande företag hänförts till någon av grupper- na industri och hantverk, partihandel eller detaljhandel. 1951 års företagsräk- ning har gjort ett försök att jämföra antalet arbetsställen inom grosshandeln mellan åren 1931 och 1951 och har då ut- gått ifrån, att 1/3 av antalet arbetsställen inom den kombinerade gruppen kunde hänföras till grossistledet. Denna jäm- förelse visade en förändring av antalet arbetsställen under 20-årsperioden från 12 860 till 18 015, dvs. en ökning med ca 40 %. Det bör dock framhållas, att
Tabell 9. De större grossist/öretagens andel av totalomsättningen år 1950 samt av antalet arbetsställen och sysselsatta år 1951
.. .. Arbetsställen med en omsättning Arbetsställen med mer an 10 sys- _ . . , .. .. selsatta den 7. 9. 1951 svarade för år 1920 ?.V lfi?.lll' kr OCh darover följande procentuella andel av svara e or O Jande procentuella andel av antalet ar- antalet total om- antalet ar- antalet total betsställen sysselsatta sättning betsställen sysselsatta omsättning 7. 9. 1951 7. 9. 1951 1950 7. 9. 1951 7. 9. 1951 1950 Hela grosshandeln . . . 14 67 64 19 62 88 Därav för Livsmedels- branscherna ...... 16 65 67 23 69 88 Kem.-tekn. branscherna ...... 1 1 52 54 1 7 57 85 Textilbranscherna. . 10 54 46 21 63 81
grunden för jämförelsen är mycket osä- ker, beroende inte blott på den ovan- nämnda schematiska uppdelningen av den kombinerade gruppen i 1931 års företagsräkning, utan även på flera olikheter i företagens klassificering hos de båda företagsräkningarna.
En på liknande sätt gjord jämförelse rörande antalet sysselsatta inom gross— handeln visar en förändring från ca 55000 personer år 1931 till ca 117000 år 1951, alltså en ökning med ca 113 %. Antalet sysselsatta per arbetsställe ut- gjorde 4,3 resp. 6,5 under de båda jäm- förelseåren. Det kan dock framhållas, att enligt 1951 års företagsräkning nå- got mer än hälften av arbetsställena hade mindre än tre sysselsatta perso- ner, vilket naturligtvis i hög grad beror på att ett stort antal små agentföretag ingår i de preliminära siffrorna från företagsräkningen. Företagens storlek varierar högst avsevärt — från arbets- ställen med endast en sysselsatt person till arbetsställen med flera hundra sys- selsatta. Av tab. 9 ovan framgår de större grossistföretagens andel av an- talet arbetsställen och antalet syssel- satta samt av den totala omsättningen,
allt i enlighet med preliminära uppgif- ter från 1951 års företagsräkning. Endast 1/7 av arbetsställena hade så— lunda mer än 10 sysselsatta, men dessa arbetsställen svarade för 2/3 av antalet sysselsatta och av handelsledets totala omsättning. Livsmedelsbranscherna ha— de i stort sett samma relationer som grosshandeln totalt, medan de kemisk- tekniska och textilbranscherna- endast hade 1/10 av företagen i nämnda stor- leksgrupp och ungefär hälften av an- talet sysselsatta och av omsättningen. En intressant iakttagelse är, att de större företagen inom textilbranscherna hade 54 % av antalet sysselsatta men endast 46 % av den totala omsättningen inom branscherna. Förklaringen torde främst vara, att de flesta småföretagen är agen—j ter, som säljer till industri eller gross—'i handel och därför får en betydligt större omsättning per sysselsatt än ge-W nomsnittet av den egentliga grosshan—L deln. Omkring 1_/5 av arbetsställena hade " som framgår av tabellen en omsättning av 1 milj. kr och däröver. De svarade för 8/10 av antalet sysselsatta men där— emot för nära 9/m av omsättningen.
Någon uppdelning av företagen på
olika ortsstorlekar och på ägarekatego- rier förelåg icke från 1951 års företags- räkning, då detta betänkande gick i tryck, och några sådana siffror kan därför icke redovisas här. Företagsräk- ningarna kan dock inte registrera och indela grosshandelsverksamheten efter alla dess skiftningar. Liksom det finns företag, som uteslutande eller huvud- sakligen sysslar med grossistarbete, finns det företag, som administrativt, juridiskt eller lokalt är förbundna med någon form av tillverkning eller detalj- handel (vertikal integration) och be- driver en därmed kombinerad grossist- rörelse. Ett bra exempel på hur uppgif- terna kan växla — kan knytas samman och frigöras från varandra igen — är forna dagars handelshus, som närmast var grossistföretag, men i regel sam- tidigt bedrev »minuthandel» (detalj- handel) och även i betydande omfatt- ning expanderade bakåt genom att grunda egna tillverkningsföretag. I åt- skilliga fall blev så småningom tillverk- ningen den centrala delen av verksam- heten och moderföretaget övergick till att betjäna tillverkningsföretagen och huvudsakligen sälja de egna produkter- na. I dagligt tal syftar man dock i re- gel på fristående företag, när man talar om grosshandel.
Gränsdragningen mot tillverkarens försäljningsorganisation å ena sidan och mot handelsagenten å andra varie- rar med branschen. Något förenklat skulle man kunna säga, att grosshandel — i institutionell mening — föreligger först när ett tillverkningsföretags för- säljningsorgan vid sidan av de egn produkterna i större utsträckning också säljer andra färdigvaror. Ett tillverk- ningsföretags” försäljningsapparat där- emot —- ofta organiserad som en avdel- ning inom företaget — sysslar i regel endast med de egna produkternas distri- bution. Avdelningens storlek varierar
givetvis med distributionsarbetets om- fång. Ju fler små detaljhandelsföretag man säljer till, desto mer utbyggd måste organisationen vara för försäljning, re- klam, marknadsundersökningar etc. Fö- retag med en geografiskt stor marknad brukar upprätta lokala försäljningskon- tor eller fabriksnederlag, vilkas funk- tioner varierar med varans karaktär, företagets organisation samt distribu- tionsvägarna för varan. Långt driven organiserad samverkan mellan företag av kartellkaraktär får också ibland for- men av ett gemensamt försäljningsbolag. Exempel härpå är Margarinbolaget AB och AB Kvarnintressenter, som till de- taljhandeln säljer produkterna från alla de anslutna tillverkningsföretagen och därmed är nära släkt med den egent- liga grosshandeln.
Skillnaden mellan grossist- och han- delsagentverksamhet består främst däri, att grossisten köper i fast räkning och i regel tar varan över lager, medan han- delsagenten endast förmedlar order utan att överta äganderätten till varan. Agenturverksamheten har sin största betydelse för import- och exportvaru- marknaden. På de varuområden, som kommittén närmast intresserat sig för, är agenterna mest talrikt företrädda inom den text'la sektorn. För andra importvaror to de den egentliga gross- handeln vara mera betydelsefull. Inom kolonialvarugrosshandeln liksom klä- des- och kortvarugrosshandeln impgrtg— _Las ca 1/3 av den totala varuväymen. Importandelen varierar i hög grad före- tagen emellan, från helt importinriktade grossister till sådana, som uteslutande handlar med inhemska varor.
Formen för kontakt mellan köpare och säljare skiftar från personliga be- sök av säljaren eller hans representant hos kunden, skriftliga rekvisitioner, kundens besök hos säljaren, telefonför- säljning eller kombinationer av dessa
? i
kontakter till försäljningserbjudande uteslutande genom varukataloger eller varuprover per postorder. De först- nämnda kombinationerna finns genom- gående hos de grosshandelsorgan, som skall beskrivas i fortsättningen. Post- ordergrosshandel förekommer i nämn- värd utsträckning endast inom textil- branschen, där den uppskattningsvis svarar för ca 1/m av textilgrosshandelns omsättning.
M ellanledets uppgifter
Grunden för den fristående gross- handeln är dels specialiseringen inom 'industrin, dels förekomsten av många —. enheter inom detaljhandeln. Dessa måste
ha ett varusortiment, som är behovs- orienterat, dvs. sammansatt av varor, som efterfrågas samtidigt eller ger kon- sumenten valmöjlighet och följaktligen — med den nämnda specialiseringen som råder inom industrien — härrör från ett ganska stort antal tillverkare. Den insamlande och fördelande gross— handeln kan här nedbringa antalet kon- takter mellan tillverkare och detaljist. Vidare måste den lille, ofta inte särskilt kapitalstarke detaljisten kunna över- brygga tidsintervallet mellan inköp och försäljning genom leverantörskrediter eller annat finansiellt stöd, som gros- sisten kan ge honom. Den riskutjäm- ning för såväl tillverkning som detalj- handel, som en i fast räkning köpande grossist bidrar till, utgör ett slags »buf— fertfunktion» på en marknad, som kän- netecknas av tillverkning på lager men av små lagringsmöjligheter i detalj- handeln.
De tjänster, som grosshandeln utför, kan vara större eller mindre för olika företag och olika varuområden. Det olika omfånget av grossistens tjänster kan exemplifieras av följande fyra kate- gorier:
Grossisten utför själv såväl försäljnings- arbetet som lagring och transport, var- jämte han står kreditrisk.
Tillverkaren levererar varan direkt till detaljist, medan grossisten utför försälj— ningsarbctet och står kreditrisk.
Tillverkaren utför försäljningsarbetet, medan grossisten lagerhåller varan, utför transportarbetet till detaljisten och står kreditrisk.
Tillverkaren utför försäljningsarbetet och levererar varan direkt till detaljist, medan grossisten endast fakturerar och står kreditrisk.
En annan form av arbetsfördelning är, när tillverkaren själv övertar samt- liga grosshandelns uppgifter i förhål- lande till de större detaljisterna, medan försäljningen till de mindre detaljister- na överlämnas åt grossisten.
Det allt större antalet varianter på varumarknaden har gjort, att vissa grosshandelsföretag funnit det svårhan- terligt att arbeta med hela det sorti— ment, som traditionellt anses tillhöra en viss bransch. Specialiserade grossist- företag har utvecklats. Inom den tex- tila sektorn finns specialföretag för t. ex. klädes- och fodervaror, heminred- ningsmaterial eller _ ännu snävare — för en enda varugrupp såsom gardiner eller strumpor.
Av det sagda framgår, att de uppgif- ter, som traditionellt ankommer på grosshandeln, måste utföras vid all va- ruförmedling. I stora drag gäller, att de tidigare omnämnda grossistfunktio— nerna utövas även av andra grosshan- delsformer än den fristående grosshan- deln. Dessa andra grosshandelsformer, nämligen inköpssammanslutningar in- om den enskilda detaljhandeln resp. konsumentkooperationen samt produ- centkooperationens' partihandelsorgani- sationer, är samtliga resultat av vertikal integration. Omfattningen av denna in- tegration i dess skiftande former är
De största kaferosterierna är specialföretag, men även många kolonial- varugrossistcr har egna anläggningar för blandning och rastning av kafe.
Många fabrikanter fullgör även grossistfunktioner och bl. a. inom färgbranschen driver de också egna butiker.
* 53!!!”— e'. 'i. i
[entrén. nådd.-_a". .
uf . _, ua»—
Mjölken är en vara som snabbt måste föras ut till konsumenten. Flaskmjölken och på senare tid pappemballaget betecknar led i rationaliseringen.
En långt gående mekanisering av hanteringsarbetet är ofta möjlig.
Urualsrarorna säljes ofta i tätorternas specialbutiker, som erbjuder konsumenten mycket att välja på.
inte mätbar med den statistik, som f.n. står till buds.
Detaljhandelns omfattning
Detaljhandel är försäljning direkt till konsumenten. I dagens samhälle har varudistributionen i Sverige ett omfång, som är åtskilligt större än i början av 1930-talet. 1951 års företagsräkning har för detaljhandeln —— liksom för gross- handeln ; på grundval av vissa sche— matiska beräkningar gjort jämförelser mellan åren 1931 och 1951. Enligt dessa skulle antalet arbetsställen inom detalj- handeln under 20-årspcrioden ha ökat från ca 64000 till ca 83300 eller med ca 30 %. Samtidigt beräknas antalet sys- selsatta personer inom detaljhandeln på grundval av liknande beräkningsnor- mer ha ökat från ca 182000 till ca 297 000, vilket innebär en ökning med (33 %. Ledamoten i varudistributions- utredningen, professor Folke Kristens— son, som emellertid också gjort en ana- lys av de båda företagsräkningarnas sif— fermaterial har, även efter jämförelser med annat material, kommit till väsent- ligt annorlunda resultat. Enligt Kristens- sons beräkningar, som ställts till kom- mitténs förfogande, har antalet arbets- ställen inom detaljhandeln ökat med endast 20 % mellan åren 1931 och 1951 och antalet sysselsatta med ca 46 % i stället för 63 %, som företagsräkningen kommit fram till. Kristensson uppger vidare, att försäljningsvolymen (i oför- ändrat penningvärde) i detaljhandeln ökat med 65—75 % under jämförelse- perioden. Av båda beräkningarna fram- går, att genomsnittsstorleken av arbets- ställena inom detaljhandeln ökat icke oväsentligt sedan början av 1930-talet.
Enligt uppgifter, som räknats fram ur det preliminära siffermaterialet hos 1951 års företagsräkning, var det ge- nomsnittliga antalet sysselsatta 3,6 per
arbetsställe inom detaljhandeln år 1951. Omsättningen år 1950 per sysselsatt uppgick i genomsnitt till ca 48 000 kro- nor. Omsättningssumman per sysselsatt var, för de branscher kommittén stude— rat, lägst inom färghandeln och radio- handeln, där den utgjorde ca 30 000 kronor per år, och högst inom lanthan- deln samt detaljhandeln med textilvaror och konfektions- och beklädnadsartik- lar, som utvisade en omsättning per sysselsatt och år av ca 54 000 kronor.
Även sammanställningen i tab. 10 baserar sig på företagsräkningens pre— liminära material.
Nära 1/;. av arbetsställena inom detalj- handeln hade år 1950 mindre än 50 000 kronor i årsomsättning och dessa sva- rade endast för 4 % av detaljhandelns totala omsättning. Flertalet butiker, 56 %, hade en årsomsättning av mindre än 100 000 kronor och svarade för 15 % av årsomsättningen inom handelsledet. över 200000 kronors omsättning hade 1/_-. av butikerna. Dessa svarade dock för ungefär hälften av antalet sysselsatta inom detaljhandeln och för icke mindre än 2/3 av totalomsättningen. Det kan vi— dare nämnas, att 5 % av butikerna hade 500 000 kronor och däröver i årsomsätt- ning och att dessa butiker hade ca 40 % av omsättningen. Tabellen omfattar ock- så motsvarande uppgifter för de bran- scher inom detaljhandeln, som kommit- tén särskilt velat studera. Där framgår bl. a., att en väsentligt mindre andel av butikerna i lanthandeln ligger inom den minsta storleksgruppen än vad är fallet i de övriga branscherna. I gengäld fal- ler en större andel av lanthandelsbuti- kerna inom gruppen med 100 000— 200000 kronor i årsomsättning. Detta innebär dock icke, att lanthandelsbuti- kerna har en genomsnittligt större om- sättning än butikerna inom övriga bran- scher. Siffrorna tyder endast på, att spridningen mellan mycket små och
storlek är 1950
Arbetsställen med årsomsättning av
mindre än 50 000 50 OOO—100 000 100 OOO—200 000 mer än 200 000
%%%%
Andel av Andel av Andel av Andel av ant. ant. ant. ant. ant. ant. ant. ant. arb.- sys- om— arb.- sys- 9.1" ' arb.- sys— o-m— arb.- sys— om— .. satt- .. satt— .. satt- .. satt- stal— sel- nin stal- sel- nin stal- sel- nin stal— sel- nin len satta g len satta g len satta g len satta g
%%%%%%%%
Hela detaljhandeln 31 13 4 25 15 11 24 21 20 20 51 65 Livsmedelsbutiker 20 11 4 28 17 14 31 28 29 21 44 53 Lanthandel ...... 13 7 3 28 18 14 37 34 34 22 41 49 Kem.tekn. butiker 32 15 8 34 26 22 22 26 26 12 33 44 Textil- o. bekl.
butiker ........ 35 15 5 24 15 10 20 11 16 21 59 69 Skobutiker ...... 22 9 3 24 14 10 27 23 22 27 54 65 Radiobutiker . . . . 35 11 6 24 15 12 24 25 25 17 49 57
mycket stora butiker är mindre inom lanthandeln. För textil- och beklädnads- butikerna är spridningen däremot myc- ket stor, vilket är en följd av att denna bransch inrymmer så olikartade försälj— ningsställen som exempelvis sybehörs- affärer och större beklädnadsaffärer. Inom denna bransch hade 35 % av bu- tikerna mindre än 50 000 kronor i års- omsättning, vilken grupp endast svara- de för 5% av omsättningen, medan 21 % av butikerna hade 200 000 kronor och mera i årsomsättning och svarade för icke mindre än 69% av omsätt- ningen. En intressant iakttagelse, som gäller både detaljhandeln som helhet och de olika branscherna, är att om- sättningen per sysselsatt i de minsta företagen är en tredjedel till hälften av den för hela detaljhandeln eller bran- scherna genomsnittliga.
I tab. 11 _ vilken likaledes är ba- serad på företagsräkningens prelimi- nära material -— har arbetsställena in- om detaljhandeln fördelats på storleks- grupper efter antalet sysselsatta.
Av tabellen framgår, att 27 % av an— talet arbetsställen inom hela detaljhan-
deln år 1951 hade högst en person sys- selsatt per arbetsställe. Dessa småföre— tag svarade år 1950 endast för 6 % av den totala omsättningen inom handels- ledet. Inte mindre än 57 % av butiker- na hade högst två sysselsatta och denna grupp svarade för 20 % av omsättning- en. Vidare hade endast 17 % av försälj- ningsställena mer än fyra sysselsatta, men dessa butiker hade 51 % av det totala antalet sysselsatta och 57 % av omsättningen inom detaljhandeln. Siff- rorna för de särskilt redovisade bran— scherna visar, att inom dessa _ med undantag för radiobranschen — ca hälf- ten av butikerna hade högst två syssel- satta. Inom radiobranschen låg icke mindre än 68 % av butikerna inom den- na storleksgrupp. Av siffrorna framgår vidare, att textil- och beklädnadsbuti- kerna hade den största spridningen mellan mycket små och mycket stora butiker. Högst en sysselsatt hade 22 % av butikerna och dessa redovisade 5 % av antalet sysselsatta och 4 % av om— sättningen inom branschen. Ett ungefär lika stort antal företag inom branschen hade fem sysselsatta och däröver, men
t i 1 i 1 l
Tabell 1]. Arbetsställenas fördelning inom detaljhandeln efter antalet sysselsatta den 7 sept. 1951
Arb etsställen med
%%%%
. 5 och flera 0—1 sysselsatta 2 sysselsatta 3—-4 sysselsatta sysselsatta Andel av Andel av Andel av Andel av ant. ant. ant. ant. ant. ant. ant. ant. arb - sys- om- arb - sys- om- arb - sys- om- arb - sys- om- .. ' sätt- .. ' sätt- .. ' sätt- .. ' sätt- stal- sel- nin stal- sel- nin stal- sel- nin stal— sel- nin len satta g len satta g len isatta g len satta g
%%%%%%%%
Hela detaljhandeln 27 7 6 30 Livsmedelsbutiker 20 6 6 30 Lanthandel ...... 16 6 6 39 Kemtekn. butiker 20 6 6 32 Textil- o. bekl.
butiker ........ 22 5 4 29 Skobutiker ...... 20 6 4 30 Radiobutiker . . . . 37 15 12 31
1 7 14 26 25 23 1 7 51 5 7 18 17 32 31 31 18 45 46 27 25 33 38 38 12 29 31 20 17 31 32 28 17 42 49
14 1 1 28 22 21 21 59 64 1 7 14 32 31 30 1 8 46 52 26 25 21 30 30 11 29 33
dessa företag svarade för inte mindre än 59 % av antalet sysselsatta och 64 % av branschens totala omsättning. Det må slutligen påpekas, att siffermateria- let både för hela detaljhandeln och för var och en av de redovisade branscher- na även vid den här använda storleks- grupperingen visar, att de större buti- kerna hade högre omsättning per sys- selsatt än de små och medelstora buti- kerna. Dock förelåg inte en så utpräg- lad skillnad som vid storleksgruppe- ringen efter årsomsättning.
Några olika företagstyper inom detaljhandeln
Efter det sätt, varpå köpare och säl- jare tar kontakt med varandra, kan man indela detaljhandeln i butiksförsäljning, torghandel, kringföringshandel, detalj- agenthandel samt postorderhandel. Den dominerande formen är självfallet bu- tiksförsäljningen, där kunden uppsöker säljaren i dennes butik. Vid torghandel med trädgårdsprodukter och andra färskvaror -— en handelsform på till-
bakagång — förflyttar sig både säljare och köpare till en försäljningsplats, som är centralt belägen. Vid kringförings- handel, agenthandel och postorderhan- del åter, är det säljaren som person- ligen eller pä annat sätt uppsöker köpa- ren, och kontakten tillkommer på sälja- rens initiativ. Särskilt de båda förra för- säljningsformerna har på senare tid fått en ökad omfattning.
Vad beträffar butiksväsendets lokali- sering har den flera drag gemensamt med grosshandeln: de större varuhusen och de stora butiksenheterna med de många anställda finner vi på de större orterna, liksom även de små specialaf- färerna (t. ex. affärer för reservoar- pennor, slipsar, korsetter etc.). Kund- underlaget i folkrika städer kan bära upp dels större butiker, dels mer spe- cialiserade butiker än vad mindre tät- orter och landsbygden förmår. »Närhet till kunden» är dock en betydelsefull faktor i båda fallen. En sällan åter- kommande efterfrågan eller den om- ständigheten att det rör sig om en »stor» vara, dvs. en vara, vars inköp
innebär en stor engångsutgift, gör kon- sumenten benägen att ställa stora krav bl. a. på urvalsmöjligheterna, och hon blir därför villig att offra mera tid och pengar för att finna det ur hennes synpunkt bästa varusortimentet. Buti- ker, som säljer sådana varor, lokalise- ras i allmänhet till centra, ofta som specialaffärer. Exempel på varuområ- den, där denna företeelse är starkt märkbar, är herr- och (lamkläder, päls- varor och skor.
Dagligvaran anknyter i regel till när- hetsbutiken. Denna är orienterad an- tingen till bostadsområden eller till de områden, där folk arbetar resp. passe- rar på vägen mellan arbetsplats och hem. Lättillgänglighcten är här viktiga- re för konsumenten än urvalet, och det- ta avspeglas i sortimentet. Som exempel på detta slags butiker kan nämnas de flesta livsmedelsaffärer.
Gränsen mellan centrum- och närhets- butiker går dock ingalunda mellan livs- medelshandcl och annan handel. Det finns livsmedelsbutiker med ett synner- ligen exklusivt varusortiment i utpräg- lade centrala specialbutiker, och det finns textildetaljhandel som företrädes av små, till bostadsområdena lokalise- rade närhetsbutiker. Hittills tycks ut- vecklingen ha gått i den riktningen, att ju större en ort blivit, desto tydligare har tendenserna blivit till en differentie- ring av ortens detaljhandel mellan cen- tralt belägna specialbutiker och närhets- butiker. Naturligtvis förekommer alltid i större eller mindre grad mellanformer mellan de två ytterlighetsformerna. I vilken utsträckning detta är fallet, tor- de också bero på ortens storlek.
I sammanhanget bör också nämnas, att andra faktorer än befolkningens storlek —- i orten och dess omland —— kan vara avgörande för detaljhandelns lokalisering. Utvecklingen i Förenta Staterna har bl. a. visat, att i ett mera
utpräglat »bilsamhälle» än värt en omvärdering av begreppen »närhet» och »lättillgänglighet» kan komma till stånd. Där har bilismens starka utveck- ling efter kriget i förening med bristen på parkeringsutrymmen i städernas centrala delar otvivelaktigt bidragit till att det — i förhållande till stadens egentliga centrum — uppstått mycket perifert belägna klungbildningar av spe- cialbutiker och varuhus (s. k. shopping centers). Sådana har dock ännu inte fått någon nämnvärd betydelse i vårt land (jfr s. 175).
Branschblandade butiker —— special— affärer — varuhus
En typisk exponent för butiken med det breda sortimentet för den mera be- gränsade kundkretsen är den traditio- nella lanthandeln. Landsbygden och de mindre orterna erbjuder i regel inte ut- rymme för specialisering av butikshan- deln, utan dess uppgift blir att genom ett fåtal affärer täcka största möjliga del av kundkretsens efterfrågan. Detta kräver ett brett sortiment, vars djup i många fall måste bli ganska ringa.
Ett större köpkraftsunderlag — be- roende på en större befolkning och/eller en högre levnadsstandard —— skapar däremot utrymme för en fördjupning av sortimentet. Affärer, specialiserade på en viss »bransch» _ livsmedel, tex- til ctc. — är första steget i den rikt- ningen. Med ökning av köpkraftsunder- laget sker en ytterligare fördjupning och specialisering, som slutligen från närhetsbutiken leder fram till den cen— tralt belägna spccialaffären med det mycket djupa, men samtidigt mycket smala sortimentet.
Men inte heller specialaffären är sista steget i utvecklingen. Nästa .fas —— varu- huset — representerar snarast en åter- gång till total branschblandning, ehuru
', t i t
llle(l bevarande av specialaffärernas ka- rakteristika. Genom att i samma bygg- nad men i flera våningar —— såsom hos NK och PUB — inrymma ett stort antal specialiserade avdelningar, har man kunnat lösa det bl. a. med hänsyn till mark- och hyreskostnader betydande problemet att under ett tak sammanföra sortimenten hos ett antal specialaffärer med olika lokalbehov och ofta olika ekonomisk bärkraft.
Även varuhusen kan uppdelas i olika typer. Det finns t. ex. varuhus med be- gränsat sortiment (EPA och Tempo), som från början kan sägas ha varit »prisspecialaffärcr». Deras sortiment koncentrerades ursprungligen kring ar- tiklar inom ett visst snävt prisintervall (»enhetsprisaffär»). Sortimentet är gan— ska brett och har med tiden utvecklats även på djupet, samtidigt som prisinter- vallet ökat väsentligt.
Även om utvecklingen i regel gått från branschblandade butiker via special- affärer till varuhus, kan man i vissa fall urskilja tendenser till en direkt över- gång från branschblandade butiker med icke särskilt djupt sortiment till mer eller mindre varuhusbetonad detaljhan- del. Butikerna är uppbygda kring livs- medlen, men sortimentet omfattar t. ex. också järnhandelsvaror, glas och pors- lin, färger och textilvaror. I vissa fall har dessa varuhusbetonade butiker vuxit fram ur den gamla lant- eller brukshandeln. Till denna typ av varu- hus kan man även räkna det 50-tal varu- husbetonade butiker, som numera drivs i konsumentkooperativ regi på medel- stora och mindre orter.
Slutligen skall nämnas en ny varuhus— typ — den »branschblandade special- affären» —— som torde komma att bli allt vanligare: den ur självbetjänings- butiken på livsmedelsområdet framvux— na »allköpsbutiken» för ett utvidgat om— råde — eventuellt hela hushållsvaru-
området. Denna branschblandade spe- cialaffärs sortiment har ett djup, som i det närmaste motsvarar specialaffärens, men täcker samtidigt ett större område, ehuru utan att nå samma bredd som varuhussortimentet.
Beskrivningen visar, att gränserna mellan olika butikstyper och de områ- den, som de täcker med sitt varusorti- ment, med tiden blivit alltmer diffusa. De traditionella »branscherna» har blan- dats med varandra i ett flertal olika kombinationer. Den s. k. »branschbland- ningen» skall dock inte närmare berö- ras i detta sammanhang. Den ägnas ett helt kapitel i det följande (kap. 7).
Landsbygdens varuförsörjning
Varuförmedlingen på vår landsbygd försöker på olika sätt anpassa sig efter en marknad, som snabbt skiftar karak— tär. Den i jordbruk med binäringar sys— selsatta delen av befolkningen, som 1940 utgjorde 31,9 %, hade sålunda på ett enda decennium (1950) nedgått till 23,4 %, och denna befolkning minskas årligen med 2—3 % (jfr s. 58). Denna utflyttning från landsbygden, som man måste räkna med kommer att fortsätta ett gott stycke till, hade och har en rad betingelser — alla med inflytande även på handelns arbetsvillkor. Orsaken till befolkningsströmmen in mot tätorterna ligger främst i fullsysselsättningskon— junkturen med god tillgång på arbete och det högre inkomstläget i städerna; jordbruksrationaliseringens effekt på behovet av arbetskraft i jordbruket; den tunga vinterisoleringen i byarna och (len möjlighet att bryta samma isolering som motorismen erbjuder m. in. Och uttunningen av befolkningen i glesbyg- den med snedvridning av proportioner- na mellan män och kvinnor, unga och gamla minskar underlaget — ur fre-
kventerings-, skattesynpunkter osv. — för de gemensamhctsanläggningar, som utgör förutsättningen för en levande bygd. År 1952 var antalet kvinnor per 1 000 män på landsbygden 939, i stä- derna 1 084.
Denna befolkningsutveckling betyder för landsbygdens varuförsörjning en rad besvärliga omställningsproblem: för en lanthandel är den naturliga följden av ett glesnande kundunderlag, att om— sättningen minskar. Jordbrukets bättre lönsamhet under senare år har dock gett den kvarvarande befolkningen ökad köpkraft, vilket verkar i motsatt rikt- ning. En motvikt innebär också moto- rismen, som vidgat omlandet för lant- handelsbutikens försäljning. Med höjd inkomststandard följer emellertid — här som överallt annorstädes—ett mera nyanserat konsumentval. För den del av landsbygdsbefolkningen, som numera har skaffat sig egen bil, har rörligheten bli— vit större och inköpsmöjligheterna i an— gränsande tätorter ökat. Samtidigt har emellertid det ökade bilbeståndct inne- burit ett minskat passagerarunderlag för de kollektiva kommunikationsmed- len, varigenom bussförbindelser o. d. försämras för bygdens icke bilägande befolkning, som då i ännu högre grad blir hänvisad till traktens egna inköps- källor. De bilägande lanthushållens bi- drag till tätorternas butiksomsättning motverkas å andra sidan av omständig- heter, som kommit att alltmera försvå- ra inköpsresorna: bristen på arbetskraft i jordbruket (barnen eller djuren kan inte lämnas utan tillsyn) och omlägg- ningen av distributionen av jordbruks- produkter, som gör att jordbrukarna numera inte i samma utsträckning som förr måste besöka tätorter för försälj- ning av sina produkter, men som också innebär att de måste köpa allt flera sådana varor, som de förut produce- rade för eget behov. Vidare tvingar
kvinnounderskottet på landsbygden till ökat hänsynstagande till lanthusmc- derns tid och krafter. Förr fick hus- modern uppsöka varorna och bära hem dem själv; numera har hemsändning blivit en allt nödvändigare service, som lanthandeln måste ställa till kundens förfogande.
Sammanfattningsvis innebär detta, att den genomsnittliga lanthandelsbutiken i dagens läge måste utsträcka sitt om- land, hålla fast den närmaste kundkret- sen och vinna de längre bort boende genom ökad hemsändning samt föra ett sortiment, anlagt på vardags- och stan- dardvaror till priser, som kan konkur- rera med tätortsbutikens. För åtskilliga lanthandlare blir detta ett ekonomiskt konststycke, som de inte rår med. En nedgång i antalet lanthandelsbutiker i folkminskningens spår är därför att förutse vid generationsskiften i före- tagens ledning. Till detta bidrar givet- vis de olika konkurrerande former av varuförmedling, som utvecklats på landsbygden under senare tid: post- orderförsäljningen och agenthandeln har gamla anor men har moderniserats, medan butiksbussar, samköpsföreningar för jordbrukare, lärare m. fl. yrkeskate- gorier är nyare företeelser. Den rela- tiva förekomsten av dessa olika försälj- ningsformer har varudistributionsutred- ningen inte haft möjlighet att mäta. Ut- redningen får nöja sig med att nedan ange några typexempel.
En lanthandel A i Norrland har drivits av samma ägare sedan 1938. Butiken sys- selsätter två personer och har en omsätt- ning på 150000 kronor om året. Varusor— timentet upptar närmare 10000 artiklar inom varuområdena speceri, kött, manu— faktur, husgeråd och järnhandelsvaror. Se- dan tiden före kriget har butiken upphört med försäljning av bensin och läderskor, som kundkretsen numera föredrar att in- köpa vid bensinstationer, resp. i special- affär i närmaste stad. I stället har butiken upptagit i sitt sortiment djupfrysta varor
% t
och färskvaror, som konsumenterna med stigande krav på variation i kosthållet vill köpa mera utav. Denna lanthandel köper uteslutande från grossister och säljer allt till en jordbruksbefolkning, där den fasta kundkretsen utgör 80 hushåll. Två andra butiker i grannskapet med likartat varu- sortiment är potentiella konkurrenter om samma kundkrets. En konkurrensfaktor är även Konsums butiksbuss, som regelbun- det besökcr trakten. Under inflytande av konkurrensen har volymen hemskickade” varor blivit större —- hemskickningspro- ccnten är nu 11, räknat i procent på om- sättningen. Krcditförsäljningen uppgår till 15 % av omsättningen. Lagret omsättes ca 5 gånger om året och bruttovinsten utgör 14 % av omsättningen. Hyra, löner och all- männa omkostnader upptar 4,5 %, ränte- utgifter, avskrivningar och återbäring 3,2 % samt företagarlön och nettovinst reste- rande 6,3 %.
En lanthandel B i Mellansverige har tre sysselsatta och omsättningen var 1952 ca 210000 kr. I butiken och dess lager finns bortåt 12000 olika artiklar. Varu- sortimentet upptar Specerier, mjölk, bröd, charkuterivaror. tobak, husgeråd, kortva- ror, leksaker och tidningar, men även visst byggmaterial, olja, bensin och lysfotogen. Varor i denna sista grupp uppgick till i runt tal 10 % av omsättningens värde. Ca 30% av sina varor (främst mejeri- och charkuterivaror) inköpcr handlaren direkt från tillverkarna (inalles tre), 40% inkö- per han från Hakonbolaget och 30% från andra grossister. Lagret omsätter han inte fullt fyra gånger om året. Kundunderlaget är sommartid ca 100—120 fasta kunder, varvid inräknas ett 30-tal sommargästfa- miljer. Ca 60 lantbrukarfamiljer köper hos B det mesta av hushållets behov året runt. Ca 15 % av omsättningen är kreditförsälj- 'ning. En återbäring av 3 % lämnas på års-
inköpen. För hemsändning av varor på- lägges en mindre budavgift. Tre butiker i grannskapet har delvis samma varusor- timent som B. Konkurrensen om kunderna har skärpts, och B. håller f. 11. på att ändra om sin butik till självbetjäning för att hålla sig framme i denna konkurrens. Han inriktar sig därvid på att minska sorti- mentsbredden. Samtidigt är han emeller— tid intresserad av kapitalvaror för hushål- len och har på försök och med viss fram- gång börjat sälja dammsugare i konkur- rens med kringresande agenter i bygden.
I varudistributionsutredningens före- tagsundersökning försökte kommittén utröna den lokala konkurrensen, mätt i antalet butiker. Frågan måste givetvis utformas rätt allmänt: »Finns det nå- gon eller några andra butiker med unge- får samma varusortiment som Edert inom det område, varifrån Edra fasta kunder kommer?» En branschblandad butik skulle således missvisande kunna uppge ett stort antal konkurrenter, trots att den inom varje del av sortimentet endast har en eller kanske ingen kon- kurrent. Så synes dock inte ha skett. I städer med mindre än 10 000 invånare (inkl. köpingar och municipalsamhäl— len) har företagen i flertalet branscher uppgivit 3—5 konkurrenter inom sitt influensområde — i sko- och radio- branschen bara 1—2 konkurrenter. Vad de mindre tätorterna och den rena landsbygden beträffar redovisas som väntat ett ringa antal konkurrenter. Här har drygt hälften av samtliga uppgifts- lämnare noterat, att man haft 1—2 kon- kurrerande företag. Inom lanthandeln förekommer dock inte sällan s. k. »lä- gesmonopol». Av 113 lanthandlare, som besvarat utredningens fråga, har således 30 (26 %) förklarat, att de helt saknar konkurrenter. Även en sådan geografisk monopolställning kan emellertid vara mera skenbar än verklig. I många trak- ter utgör postorderhandeln, kringfö— ringshandeln med butiksbussar, och på senare tid vissa mejeriföreningars de— taljförsäljning, som nedan beskrives, svåra konkurrenter till den bofasta lant— handeln.
Gamla rötter i landsbygdens köpva- nor har de 5. k. postorderföre— tage n, dvs. detaljhandelsföretag, som lämnar sitt försäljningserbjudande ge- nom utsända kataloger, mottar sina kundorder per post och levererar va- rorna mot postförskott eller efterkrav. Denna form av handel hade tidigare
ofta stor betydelse, särskilt inom glest befolkade områden, men dess roll sy- nes numera ha minskat i samma mån som de förbättrade kommunikationerna gett landsbygdsbefolkningen större möj- ligheter att uppsöka tätorternas butiker. Postorderhandelns andel av den totala detaljhandelsomsättningen inom här ak- tuella varuområden är inte möjlig att exakt ange. Sedan sekelskiftet har det vuxit fram några stora postorderföre— tag, vars sammanlagda omsättning dock är obetydlig, räknad i procent på den totala detaljhandelsomsättningen — för— modligen bara omkring 1 %. Till jäm- förelse kan nämnas, att den egentliga postorderförsäljningens andel av detalj- handelsomsättningen i Förenta Staterna utgör 1—2 %. Postorderdetaijhandeln utgör dock ett mycket starkare inslag i varudistributionen till glesbygderna än den totala procentuella andelen anty- der. Den övervägande delen av post- orderförsäljningen i vårt land torde ske inom områden, som inrymmer högst en tredjedel av hela befolkningen: lands— bygd och små tätorter, belägna på obe- kvämt avstånd från större inköpsorter. Vårt lands största postordervaruhus är Åhlén & Holm AB:
Åhlén & Holm AB startade i blygsam skala år 1899. Katalogen från ÄH blev snart den intressanta kvällslektyren i ota- liga stugor, där man knåpade ihop sina beställningskuponger på egen hand eller med bistånd av hjälpsamma agenter. Den lilla postorderaffären växte härigenom och utvecklades snabbt till ett företag med miljonomsättning, vilket år 1915 flyttade från Insjön i Dalarna till Stockholm. I dag har ÄH en total omsättning på nära 140 miljoner kronor. Förutom postorderrörel- sen har företaget nu varuhus och detalj- affär i Stockholm samt 21 »varuhus med begränsat sortiment» under namnet TEMPO runt om i landet. Men postorderförsälj— ningen är inte blott den äldsta företags- grenen utan alltjämt en ekonomiskt livs- kraftig rörelse, som trots tilltagande >>flykt från landsbygden», förbättrade kommuni-
kationer och skärpt konkurrens från den lokala detaljhandeln svarar för 15—20 milj. av den totala omsättningen.
ÄH:s postorderförsäljning omfattar nor— malt ca 12000 olika artikelnummer per katalog, varav ca 5000 utgöres av textil- varor och ca 7000 av hårda varor. Dess— utom föres ett mycket begränsat livsme- delssortiment, omfattande varugrupperna konserver, specerier och konfektyr. Större delen av omsättningen faller på textilva- rorna, där praktiskt taget alla varugrupper — t. o. m. pälsar —— är representerade. Inom hårdvarugruppen films även mye- ket att välja på: husgerådsartiklar, glas och porslin, möbler, elektriska artiklar, verktyg, sportartiklar, kameror, kikare, musikinstrument, skodon och läderartik— lar, bijouterier, toalettartiklar, leksaker m. m. föres i gott urval. Lagerhållniugen är större än i vanlig detaljhandel för att kunna möta oväntat stora varubeställning— ar —— ett försäljningserbjudandc i katalo- gen kan ju inte upphöra i det ögonblick varan tar slut. Omsättningen av lagret sker 2—3 gånger om året.
Största delen av försäljningen äger rum efter två huvudkataloger, som utkommer tidigt på våren, respektive tidigt på hös— ten. November är största försäljningsmåna- den, vilket sammanhänger med att jul- handeln av naturliga skäl sker tidigare inom postorder än i öppen detaljhandel. En viss ojämnhet i säsongbelastningen uppstår härigenom, men belastningen i postorderhandeln är i gengäld jämnare under dagen och veckan. Den renodlade katalogförsäljningen kompletteras av om- bud, som bedriver en lokal verksamhet och samlar ihop order från flera kunder, var— igenom t'rakten blir lägre. Ombuden er- håller en omsättningsrabatt, vilken ökar procentuellt vid ökade årsinköp. Vidare har företaget i sina Tempo-affärer inrättat en särskild postorderservice, som gör det möj- ligt för affärernas kunder att rekvirera sådana postorderartiklar, som ej ingår i TempOS sortiment. Nackdelarna av att va- rorna endast kan demonstreras i katalog minskas av en frikostig tillämpning av kostnadsfri returrätt.
I genomsnitt torde de totala trakterna för kundleveranserna uppgå till 4—5 % av dessas värde — ÄH bidrar med halv frakt— kostnad vid order på 30 kronor och hel fraktkostnad vid 50 kronors order, dock högst 4% av ordervärdet. Postordervaru—
?
Särskilt för glesbygdernas befolkning utgör postorderdetaljhandeln ofta ett värdefullt komplement till den lokala handeln.
.dp-
Dess konkurrenskraft möjliggöres inte minst av kostnadsbesparingar genom en rationellt utformad orderexpediering.
Den moderna välutrustade butiksbussen utgör i många fall ett värdefullt inslag både i uarufärsörjningen och i konkurrensen.
. . . . medan lanthandeln eller konsumbutiken i många fall är den enda närliggande inköpskällan
för landsbygdsbefolkningen.
, 44.3 » än.—E
k .l m ..D ls 6 d e m 3 D i. l 3 " ”va 0 10 r aa G
. . . och dagens.
huset gör i allmänhet sina inköp direkt från tillverkare, och då det säljer direkt till allmänheten, kommer det att täcka såväl grossist- som detaljistfunktionerna. Postorderförsäljningens totalkostnadcr lig- ger dock lägre än de sammanlagda kostna- derna för den vanliga gross— och detalj— handeln på motsvarande varuområden. En ungefärlig beräkning av de kostnader, som inom ÅH faller på postorderförsäljningen, visar katalogkostnader på ca 5 10% av försäljningsvärdet, löner omkring 10 % och övriga kostnader 5—10 % —— totalkostna- der omkring 25 %.
En mellanform mellan butikshandel och postorderhandel är k r i n g f ö- r i n g 5 h a n d e 1 n med vissa livsme- del. Mjukbrödsbagerierna och bryggeri- företagen har under längre tid bedrivit försäljning genom kringföringshandel. Konsumtionsföreningarnas och slakte- riföreningarnas v a r 11 b n s s a r inne- bär en utveckling av denna försäljnings- metod, som på vissa håll fått stor be- tydelse. Särskilt gäller detta orter, som är så små, att fasta butiker inte kan hålla ett tillräckligt stort urval av varor — främst färskvaror.
Under förra delen av 1920—talet började privat livsmedelshandel här och var i vårt land att kringföra varor med bil. Även några slakteriföreningar började samtidigt med ambulerande kötthandel. Den första kooperativa butiksbussen tillkom år 1931. Vid årsskiftet 1954/55 hade andelsslakterier— ua 131 rullande kött- och charkuteributiker och konsumentkooperationen 176 varu- bussar. Försäljningen genom Konsums bu- tikbussar svarade dock för mindre än 2 % av totala försäljningen av speceri- och lanthandelsvaror inom konsumentkoopera- tionen. Några av de kooperativa bussarna är självbetjäningsbussar, men flertalet är betjäningsbussar. I det rullande varulagret ingår i allmänhet specerier och charkute— rier men även ett mindre sortiment hus- hållsartiklar, såsom tvättpulver, putsmedel, tand- och skokräm. glödlampor etc. 1 för— hallande till den fasta butiken är sorti- mentet bcgränsat (till jämförelse kan näm- nas att Migros i Schweiz har 300—350 ar— tiklar i sina butiksbussar mot 770 i sina
butiker och det engelska Express Dairy saluför 250 artiklar i bussarna mot 1500 i de fasta butikerna). Kostnaderna för busst'örsäljningen är relativt höga. An— skaffningskostnaden för en svensk butiks- buss är f. n. ungefär 50000 kronor. Med avskrivning, räntor, skatt, försäkring och garage-hyra uppgår de fasta kostnaderna till ca 12 000 kronor om året eller omkring 4 % på. en normal omsättning av 300 000 kronor per år. Motsvarande fasta utgifter för en butik ligger kring 2% (hyra, lyse, värme m. m.). Härtill kommer driftskostnader _— löner, bensin, reparationer etc. Undersök- ningar har gjorts i både Sverige och ut- landet av hur variationer beträffande kör- sträcka och busspersonal inverkar på kost— nader och omsättning. Därvid har det visat sig för svenskt vidkommande, att om bussbutiken skall kunna sälja sina va- ror till samma priser som den bofasta han- deln och alltså arbeta med ungefär sam- ma kostnader, så ligger bussförsäljningens optimum vid en maximal körsträcka av ca 2000 mil per år eller 8 mil om dagen, och vidare bör omsättningen uppgå till 300 000 kronor per år och två försäljare. Som exempel kan nämnas att Konsum i stationssamhället X har en varubuss, vars omsättning just uppgår till 300000 kronor. Dess sortiment består av speceri- och charkuterivaror, konserver, färsk frukt samt hårt och mjukt bröd. Antalet artik— lar är ca 260. Två dagar i veckan kör bussen endast inom hemkommunen. Dessa dagar utökas varusortimentet med tekniska artiklar, tvål, såpa, borstar. el-lampor, pap— persvaror samt en mindre sortering sybe— hör. Antalet artiklar stiger då till ca 325. Bussen är utrustad med kylskåp och god- känd av veterinärstyrelsen för distribu- tion av charkuterivaror. Antalet kördagar är fem per vecka. En vägsträcka trafikeras två gånger i veckan, övriga en gång. Bussen stannar vid bestämda hållplatser, vilka som regel är belägna vid allmän väg. I undantagsfall kör den fram till gårdar, bc- lägna några hundra meter från allmän väg. Vägsträckornas längd för de olika turerna varierar mellan 55 och 100 km. Körsträcka per vecka är 355 km. För att undvika tomkörning organiseras turerna i s. k. slingor. Kostnaderna för bussförsäljningen fördelar sig på följande sätt: löner, driv— medel, skatt, försäkringar, reparationer, räntor, gummislitage, garagehyra och amor— tering tillhopa kr 37 200 eller 12,4 %; del
i gemensamma omkostnader för den fasta butikscentralen 1,5 %, svinn 0,5 % och åter- bäring 3 %; summa 17,4 %.
Av ovanstående framgår, att en myc- ket liten andel av den totala livsmedels- handeln utgörs av försäljning från bu— tiksbussar. Även i övriga europeiska länder _ och »bussförsäljning» torde existera i flertalet av dem —— omfattar denna försäljningsform bara en liten sektor av livsmedelshandeln. Förmod— ligen är dock butiksbussarna i många fall en stark konkurrent till den bofasta handeln. På platser, där köpkraften inte räcker till för en bofast handel och där avståndet till närmaste tätort gör, att livsmedelsköp i tätorten blir obekväma, kan butiksbussarna erbjuda en god service. '
Ett handicap i konkurrenshänseende har emellertid försäljningen från bu- tiksbussar i nu gällande bestämmelser för kringföringshandelns sortiment. I'de »livsförnödenheter» och alster av »m— hemsk husslöjd», som f. n. är tillåtna handelsobjekt och undantagna tillstånds- tvång för gårdfarihandel, ingår inte hushållsartiklar, kemisk-tekniska varor och dylika med den vardagliga livs- medelskonsumtionen samhöriga varor. Då dessa varor alltså inte får fritt kring- föras och salubjudas utanför kommun, där vederbörande säljare (butiksbus— sens huvudaffär eller lagercentral) dri- ver fast handel, förutsättes att de hålles inlåsta i särskilda skåp, när butiksbus- sarna kommer in i främmande kom- muner, och konsumenterna förvägras att köpa av dem. Beträffande dylika varor hänvisas således glesbygdernas konsumenter till de fasta butikerna. Kommittén finner det angeläget, att kringföringshandel med varor, som hör naturligt ihop och som konsumenterna genom de moderna hushållsbutikerna börjat vänja sig vid att köpa på samma
ställe, bör ha samma konkurrensmöjlig- heter som denvbofasta handeln. Enligt ett av näringsrättsutredningen avgivet förslag till ny näringslag bör firma, som under minst två kalenderår från kontor av stadigvarande beskaffenhet drivit i handelsregistret införd handels- rörelse, få idka kringföringshandel inom ett visst län, förutsatt att anmälan görs till länsstyrelsen i resp. län eller till ÖÄ i vad gäller Stockholm. Sådan kring- föringshandel föreslås omfatta alla va— ruslag utan inskränkning. Den som inte uppfyller de ifrågasatta villkoren måste enligt förslaget ansöka om tillstånd hos vederbörande länsstyrelse. Sker kring- föringshandel med bil måste fordonet förses med skylt med nanm och adress på säljaren, och dessutom skall bilens registreringsnummer anmälas till KB. Genomförandet av de föreslagna åt- gärderna synes kommittén önskvärt.
I släkt med butiksbussarna är den varudistribution, som går under namn av »Sundsvallssystemet» (förekommer även på andra håll, i. ex. i örebro) och som är en distributionsform ijordbrukarnas förenings- rörelses regi:
Sundsvall är centrum för en jordbrukar- nas samköpsorganisation med utbredning i mellersta Norrland. l Medelpad finns f. n. omkring 5 000 småjordbrukare med en mjölkproduktion av genomsnittligt högst 20 l mjölk om dagen. De är inte köpstar— ka och de har ofta lång väg till lanthan- deln. För de många av dem som bor i en liten by utan affär eller alldeles ensamma är den fasta punkten mjölkpallen. Dit är det kanske 200 meters gångavstånd, me- dan vägen till närmaste butik kan vara 5 km eller mera. När det tidigare var van- ligt med småmejerier, fanns ofta en butik i närheten av mejeriet, som man hade kon- takt med. När mejerierna sedermera bli- vit centraliserade, har behov uppstått av en ersättning för den gamla »mejeributi- ken». Ur detta kontaktbehov har en speciell varuförmedling utvecklat sig mellan meje— riföreningen i Sundsvall och dess leve-
rantörer av jordbruksprodukter. Samma bilar'som hämtar mjölkleveranserna vid mjölkpallarna runt om i bygderna medför vid hämtning, då bilarna annars skulle gå olastade, de beställningar, som förenings— medlemmarna gjort av specerier, livsme- del, kemisk-tekniska och de andra varor som ett nutidshushåll förbrukar. Mejeriför- eningen har tre leverantörsbutiker (=la— ger, inte öppna butiker) med varusortiment av lanthandelskaraktär. Ett 20-tal anställ- da sköter expeditionen. Ordcrgivningen förenklas av att sortimentet så gott som uteslutande består av stapelvaror, och svin- net blir litet. Enligt vad företaget uppgivit håller sig kostnaderna kring 14% av om- sättningen, nämligen löner 6%, lokalkost- nader 1/3 %, återbäring, som år 1953 upp- gick till 3,8 % (medlemmarna är f. n. berät- tigade till 7%, icke medlemmar till S%) utkörningskostnader ca 3 %. svinn 1], % och övrigt 313 %. Omsättningen uppgick år 1953 till ca 5 milj. kronor.
Den svenska landsbygdens varuför- sörjning sker alltså genom åtskilliga ka- naler. I en bygd kan finnas både lant— handel och butiksbussar, jordbrukar— samköp och postorder i verksamhet, vartill kommer lantbornas inköpsresor till tätorterna _— i konkurrens med var— andra inom vissa varuområden, kom- pletterande varandra på andra avsnitt. Varudistributionsutredningens studium av de olika företeelserna har inte givit belägg för att någon eller några av des- sa distributionsformer är de andra över- lägsen eller överlägsna ur synpunkten av en effektiv och därmed billigare distribution. Där distributionskostna- derna är lägre sammanhänger det oftast med att vissa av handelns funktioner flyttats över på konsumenterna, som får göra avkall på en del av sina valmöjlig- heter eller sin bekvämlighet. Postorder— försäljningen bygger sålunda på konsu- mentens villighet att välja en standard- vara efter katalog och besvära sig med dess hämtning på posten eller vid järn- vägen. Bruttomarginalen för lanthan- deln och butiksbussarna liksom för
jordbrukets samköpsrörelse (Sundsvalls- systemet) visar påfallande överensstäm- melser — genomsnittligt mellan 14— 17 % — medan de enskilda delposter- na på kostnadssidan givetvis varierar. Den största kostnadsposten — lönerna —— har ju med växande organisations- anslutning från de anställdas sida bli- vit alltmer utjämnad mellan såväl olika företagstyper som olika landsändar. Konkurrensen mellan distributionsfor- merna bidrar till utjämning av kostna— derna även i andra avseenden. Styrke- förhållandet mellan olika distributions- former växlar i olika bygder, under olika år och under olika företagsledare.
Att ett visst företags omsättning är större än dess konkurrenters eller växer på konkurrenternas bekostnad, kan för- klaras såväl utifrån dess pris- som dess service- och sortimentspolitik. Fråga är, huruvida inte de två sistnämnda beting- elserna — service och sortiment _ är mest avgörande för utvecklingen av di- stributionen på landsbygden på lång sikt. Den fasta lanthandelns vara eller icke vara beror i varje fall i hög grad på handelsmannens rent personliga ställning i bygdens liv, bl. a. hans ser- viceattityd. Den mänskliga kontakten mellan köpman och kund spelar ofta en större roll på landet än i staden. Det har inträffat _ efter vad det berättats för utredningen —— att ett butiksbiträde i en lanthandelsfilial genom sitt ohöv- liga uppträdande skrämt bort kunderna till den grad, att butikens omsättning sjönk med 50 % på ett enda år. Villig- heten att öka servicen i form av hem— skickning o. d. spelar också en roll för lanthandeln i konkurrensen med exem- pelvis butiksbussarna. En modern lant- handel, som anpassat sitt sortiment ef- ter utvecklingen, har goda möjligheter att framgångsrikt konkurrera med tät- ortshandeln.
Inköpsvanorna' påverkas av många
varandra motverkande faktorer i be- folkningens levnadsvillkor och attityder. Det blir ytterst varusortimentets sam- mansättning i lanthandel resp. tätorts- butiker och behovet av större eller mindre valmöjligheter, som avgör var inköpen äger rum. Vid en av utred- ningens »hearings» tillfrågades repre- sentanter för lanthandeln om storleken av det kundunderlag, som erfordras för att driva en lanthandel. Svaret tydde på att det behövs minimum 35——40 famil- jer och en omsättning av ca 80 000 kro- nor. Även en så blygsamt dimensione- rad lanthandel som 80 OOO-kronors-bn— tiken kräver ett förhållandevis brett varusortiment för att kunna fungera som det »landsbygdens varuhus» det måste vara, om det skall täcka vardags- behoven hos en nutida landsbygdsfa— milj. På en ort, där kundunderlaget en- dast räcker till för en så liten butik, måste självfallet konkurrensen från tät- ortsbutikerna bli betydande.
Samköpsföreningar
Hur stor del av våra konsumtions- varor, som på olika sätt när allmän— heten genom kanaler vid sidan om den traditionella detaljhandeln, har det inte varit möjligt för varudistributionsutred- ningen att ens ungefärligen uppskatta. Både på landsbygden och i städerna finns det ett icke kartlagt, men troligen ganska stort antal verksamma samköps- föreningar för olika yrkeskategorier, för människor på en stor arbetsplats, för en grupp närboende eller dylikt; inköpsföreningar som arbetar med stor- köp, vilka genom vederbörande för- enings försorg görs direkt hos fabri- kanter eller grossister och vidarebeford- ras till medlemmarna till kraftigt rabat- terade priser. Det bör emellertid fram- hållas, att sådana samköpsföreningars betydelse i förhållande till hela detalj-
handelsomsättningen är mycket ringa, troligen blott bråkdelen av 1 % av denna.
Samköpsföreningar, som driver egen butik för livsmedel och besläktade va— ror, har förekommit sedan åtskilliga decennier tillbaka. över 30 år gammal är sålunda postpersonalens samköpsför- ening i Stockholm, som säljer till sina medlemmar till vanliga butikspriser men som ger en återbäring efter årets slut på 3—12 %, olika för olika varor. Exempel kan anföras på många andra samköpsformer förutom föreningar med egen butiksrörelse liknande postperso- nalens, nämligen kollektiva inköp i ma- gasinslokaler (t. ex. inom det militära och inom vissa industrier), en dirige- ring av varorna direkt från grossist till medlemmarna med enbart fakturering över inköpscentralen (t. ex. i Lärarnas inköpscentral) eller rätt och slätt ra- battförmåner, som ett kollektiv av yr— kesutövare utverkat av detaljhandeln utan några egentliga motprestanda. Så här kan samköpen ta sig ut:
Lärarnas inköpscentral (LIC) heter en samköpsförening, som startades år 1952 av ett antal lärare i Gävle. Organisationen har f. n. 2 500 medlemmar, vartill kommer de kollektivanslutna studentkårerna i Upp- sala och Lund samt eleverna vid flertalet seminarier. Lokalavdelningar finns över hela landet. Föreningen har till syfte att »genom förbilligad varudistribution kunna erbjuda delägarna lägre priser än detalj- handeln». Detta sker genom att LIC fun- gerar som order- och faktureringseentral och endast förmedlar direkta leveranser från grossister och fabrikanter. Föreningen har alltså inga egna lager och ingen bu- tiksrörelse. Personalen för order- och fak— tureringsarbetet utgöres vid huvudkonto- ret av tre halvtidsanställda skrivbiträdcn och två lärare, vilka som bisysslor skö- ter chefskapet för försäljningsavdelningen resp. organisationsavdelningen. Avdelnings- kontoren i Stockholm och Uppsala sköts av lärare mot särskilda arvoden. Övri- ga avdelningar har ombud, som utan er- sättning sköter förmedlingen av katalog-
material in. in. Lönekostnaderna utgör ca 1 % och kostnaderna för den totala ad- ministrationen ca 4% av varuomsättning— ens värde. Årsomsättningen uppgår till ett par milj. kronor, men organisationen är i snabb utveckling och ökar med ca 150 medlemmar per månad. För inköp av konsumtionsvaror kräves beställning av om möjligt hel grossistförpaekning. Med— lemmarna organiserar därför samköpsgrup- per på 3—5 familjer. Större och dyrare artiklar kan köpas i enstaka exemplar — av de omkring 70 varuslagen i LIC:s varu- sortiment utgör ett 30-tal artiklar, som kan rubriceras som större hushållskapitalvaror. Rabattsatserna varierar mellan 10 och 30 %. Varorna sändes inte mot et'terkrav. Kunden får i samtliga fall se varan, in- nan den skall betalas inom sju dagar från fnkturadatum. lnköpscentralen betalar själv sina leverantörer inom tio dagar för att kunna erhålla de villkor, varpå de låga priserna är baserade.
Vid L. M. Ericsson, Stockholm, har de anställda en ekonomisk förening 11. p. a., som fungerar som samköpsförening för l.M:s verkstadsklubb och betjänar 4000— 5 000 personer. Till dessa sker en försälj— ning av stapelvaror inom livsmedels-, ke- misk—tekniska och textilområdena, vilken är 1954 uppgick till omkring 3], milj. kr. Sor- timentet är begränsat till ett 100-tal varor, som säljes i så stora förpackningar och kvantiteter som möjligt. Varorna inköps av tillverkare och grossister och lagerförs kortast möjliga tid av föreningen, som hos l.. M. Ericsson disponerar en mindre lokal hyresfritt, där en administrations- och la- gerpersonal av en heltidsanställd och tre deltidsanställda sysselsättes. Någon öppen butiksrörelse förekommer inte. För att täc- ka sina omkostnader lägger föreningen i genomsnitt ca 10% på inköpspriserna och säljer varorna 10—15 % billigare än detalj- handeln.
Av exemplen ovan framgår, att sam- köpsföreningar förutsätter en jämförel- sevis homogen grupp konsumenter, som är villig att göra avkall på en del av den bekvämlighet och service, som den vanliga detaljhandeln represente- rar, för att i gengäld uppnå lägre in- köpspriser. När samköpsföreningarnas medlemmar avstår från att köpa vid de
varierande tidpunkter, då stundens be- hov gör sig påminta, avstår från att kö- pa i de kanske mer bekvämt belägna vanliga butikerna, avstår från att köpa normalkvantiteter för att i stället köpa storkvantiteter för långtidsförbrukning och avstår från en rad valmöjligheter, som detaljhandelns rikhaltigare varu- sortiment erbjuder, så gör de uppen- barligen detta, emedan de värdesätter en prisreduktion högre. De är självfal- let i sin fulla rätt att göra detta. Den ökning av samköpsgruppernas antal, som enligt samstämmiga uttalanden från leverantörshåll har ägt rum under se- nare år, får betraktas som ett uttryck dels för att prismedvetandet hos kon- sumenterna ökat, dels för att man inte vill acceptera den i den vanliga detalj- handeln förekommande prissättningen på vissa varuslag. Den viktigaste an— ledningen torde dock vara, att konsu— menterna tagit fasta på att de, genom att själva utföra vissa prestationer och avstå från servicen i den vanliga bu- tikshandeln, kan erhålla lägre priser. Långt ifrån alla »samköpare» har klart för sig, att de rabatter de erhåller vid samköpen utgör ersättning för prestationer, som den reguljära han- deln eljest skulle utföra åt dem. Inte heller tänker de alltid på att samköpen, om dessa skulle komma att omfatta en större del av de standardvaror, som in- går i deras vardagsförbrukning, minskar detaljhandelns möjligheter att hålla låga priser på övriga delar av varusortimen- tet. Konsumenterna i allmänhet — sam- köparna inräknade—kan alltså komma att få betala högre priser för de varor, som samköpen inte omfattar. Detta re- sonemang gäller givetvis bara, om sam- köpen får en sådan omfattning, att de innebär en kännbar konkurrens för den bofasta handeln. Utredningen vill dock beteckna samköpsföreningarna som ett nyttigt observandnm för detaljhandeln,
som kan sporra denna att ge akt på sin egen prissättning, så att priserna bättre anknyter till de med de olika varusla- gen förbundna prestationerna. De fall, då samköpsföreningar inte är annat än ett antal enskilda kunder, som för- eningsvägen tilltvingat sig extrarabatter i handeln som belöning för en viss köp- trohet, men utan att för övrigt göra några motprestationer — och det finns åtskilliga exempel också på detta — är en ekonomiskt vida mer tvivelaktig före- teelse.
Direktförsäljning genom agent
Att väcka behov av nya varor är och har alltid varit förutsättningen för höj- ning av levnadsstandarden och utvidg- ning av varumarknaden. Särskilt gäller detta större konsumentkapitalvaror. För sådana varor som symaskiner, damm— sugare, kylskåp m. m. sker försäljning- en i stor utsträckning genom agent. Mest motiverat har agentsystemet för- modligen varit på landsbygden, men försäljningsformen har fått allt större utbredning även i städer och tätorter.
Såsom framgår av bil. 2 förekommer försäljning av större hushållskapital- varor _— symaskiner, dammsugare, tvätt- maskiner, kylskåp o. d. — såväl i buti- ker (leverantörernas cgna butiker eller fristående återförsäljares) som genom agenter, anställda direkt av tillverka- ren (importören) eller cngagcradc av återförsäljaren. Fabrikanternas eller importörernas egna butiker förläggs oftast till de centrala delarna av de större städerna. I mindre städer och tätorter finner man i allmänhet hus- hållskapitalvaror som en del av järn- handelns och el-affärernas varusorti- ment. Allt vanligare blir det att järn- handlare inrättar en särskild avdelning för hushållskapitalvaror med personal, som är speciellt utbildad för demonstra-
tion och försäljning av dessa varor. Även många lanthandlare har påprov börjat sälja dammsugare, kylskåp m. m. i sina affärer och bedriver en ofta fram- gångsrik försäljning därav till sin ordi— narie kundkrets. Agentförsäljningen är dock dominerande på dessa varuområ- den. För landsorten och särskilt för Norrland anses demonstration-och för.— säljning genom agenter vara en oum- bärlig distributionsform.
Den svenske symaskins— eller dammsu- garagenten har yrkesbröder i många län— der. Dörr-från-dörr-t'örsäljningcu av stör- re hushållskapitalvaror möter man i USA och Kanada likaväl som i Danmark och Tyskland. Agenten som yrkestyp har gett upphov till otaliga anekdoter: mannen som aldrig släpper taget om en kund, hur ofta han än blir utkastad av denne ger bilden av den aktive försäljaren, när han är som ihärdigast. Bakom överdrifter—na i detta porträtt ligger som verklighet en impone- rande energi i agentens ackvisitionsarbete, ofta naturlig men därutöver framtvingad av ett provisionslönesystem, som sätter ersättningen] och därmed agentens leve— bröd i direkt relation inte till prestatio- nen utan uteslutande till den lyckade pres— tationen. Den press detta utövar på för- säljaren resulterar ofta i att han frivil- ligt prutar på sin provision. om han där- med kan erövra en order. Särskilt på lands- bygden är demonstrationen av varorna en tidskrävande procedur. Att forsla en tvätt- maskin till en avlägsen gård och ordna en provtvätt tar många timmar av agentens tid — kanske utan att något köp avslu- tas. Att sälja en symaskin betyder i 65 % av fallen, att en gammal maskin måste tas i utbyte och därvid värderas av agenten, för att köpet skall gå i läs. Ett mycket stort antal av köpen görs upp med avbetal- ningskontrakt, och agenten har den grann- laga uppgiften att bedöma kundens betal- ningstörmåga.
Agentens yrke är svårt och slitsamt, vil- ket medför att många lämnar sin anställ- ning rcdan efter kort tid. En ledande sy- maskinsfirma uppger, att endast omkring hälften av dess nyanställda agenter är kvar i arbetet efter ett år. En agent, som lyc- kas i sitt yrke och stannar i detta, måste uppenbarligen ha en särskild fallenhet för aktiv försäljning: vara i stånd att väcka
slumrande behov, övervinna motstånd, övertyga kunden om att t. ex. hennes gamla symaskin, som ännu skulle kunna göra tjänst under många är, bör utbytas mot en modernare modell eller övertyga henne om oumbärligheten av en helt ny vara, stimulera intresset för varan så att den är efterlängtad, när den levereras osv.
När varan sedan är levererad, erfordras i regel ytterligare något eller några besök hos kunden för kontroll av att varan fun- gerar till kundens belåtenhet och att kun- den förstår sig på att rätt utnyttja den- samma. Kostnaderna för denna efterser— vice, vilket företaget på ett eller annat sätt får stå för, beräknas för vissa hushålls— kapitalvaror uppgå till omkring 10% av det pris konsumenten betalar.
En intensiv direktförsäljning genom agent kan vara en ändamålsenlig distri- butionsform, när en ny vara införs på marknaden. Potentiella köpare måste uppspåras och informeras om vara-ns egenskaper och skötsel genom demon- strationer m. m. Allt eftersom känne— domen om konsumentkapitalvarorna vinner allmännare spridning (80 % av landets hushåll har exempelvis syma- skiner och i skolundervisningen får nu— mera alla flickor lära sig sy på maskin), när behovstäckningen vad sådana varor beträffar endast begränsas av vad kon— sumenten har råd till (en starkt aktiv försäljning kan leda till, att avbetal- ningshandeln får en ur samhällsekono- miska synpunkter alltför stor omfatt-
ning), och när man med andra informa- tionsmetoder kan nå tillräckligt många konsumenter, kan det ifrågasättas, om inte butiksförsäljningen kommer att vin- na i omfattning på bekostnad av det under dessa förhållanden oekonomiska agentsystemet.
Butiken har fördelen att kunna de- monstrera olika modeller samtidigt. Att emellertid försäljningen genom agenter alltjämt blir billigare än genom åter- försäljare för leverantörer av de här ifrågavarande hushållskapitalvarorna — vilket har omvittnats för utredningen — sammanhänger bl. a. med att de fasta kostnaderna vid butiksförsäljningen ofta blir höga per försåld enhet och med att agenten på landsbygden kan bearbe- ta ett större geografiskt område än som hör till en butiks vanliga försäljnings- räjong. Leverantörerna anser ofta, att agenten — genom att han skaffar order även från sådana potentiella kunder, som av olika skäl icke kan nås av den stationäre återförsäljaren _ skapar för- utsättningar för en större och jämnare produktion. Detta motiverar, att man i vissa fall ger agenten en något högre ersättning per försåld enhet än den butiken erhåller, eftersom denna kost- nadsökning på distributionssidan anses mer än väl kompenseras av besparingar på produktionssidan.
KAPITEL 6
Valet av varuväg
För varudistrihutionsutredningen har det varit av intresse att veta vilka distributionsvägarna är för de bran- scher och varugrupper, som utredning- en gjort till föremål för studium. Något offentligt siffermaterial över en viss varugrupps väg från producent till kon- sument eller över olika distributionsleds och branschers inköpskällor och av- sättningskanaler finns tyvärr inte. Företagsräkningarnas material ger i stort sett ingen vägledning härvidlag. Med hänsyn till det värde ett sådant material skulle ha för den distribu- tionsekonomiska forskningen och de— batten, är det ett önskemål att framtida företagsräkningar försöker kartlägga de distributionsvägar, som är karakteris- tiska för åtminstone varugrupper av särskild betydelse för konsumtionen. I sin egen företagsenkät har utredning- en icke kunnat göra detta av följande skäl. De tillfrågade företagen skulle inte utan ett omfattande arbete kunnat dela upp sin försäljning på olika varu— grupper, vilket vore en nödvändig för- utsättning, och en begäran härom hade troligen medfört att många företag av- skräckts från att överhuvudtaget be- svara enkäten, vilket ju skulle ha för- sämrat representativitcten för svaren på andra frågor. Dessutom skulle ar- betet med undersökningen ha blivit mer omfattande än tiden medgåve, ef- tersom man då måst ha olika frågefor- mulär för varje delbransch. Det är där- för inte möjligt att lägga samman de olika ledens svar till strömdiagram för
varuområden. Varuspridningen mellan »branscherna» försvårar för övrigt yt— terligare en sådan kvantifiering av hela varuvolymen. Någon möjlighet att prö— vat tillförlitlighetsgraden genom efter- kontroll av de i företagsenkäten lämna— de uppgifterna har inte funnits. Fel— källor i primärmaterialet, som kan ha uppstått av olika anledningar, gör där för att resultaten måste tolkas med viss försiktighet. De kan betraktas som hy— poteser, vilka det blir en uppgift för forskningen att testa. Närmare uppgif- ter om antalet företag, representativitet och materialets tillförlitlighet lämnas i redogörelsen för företagsenkäten i bil. 1. Det bör dock här nämnas, att uppgifterna om tillverkarnas försälj— ningsvägar bygger på material från företag, som utvalts från adresslistor i den officiella industristatistiken. Här omfattar alltså modermassan för stick— provet i princip alla företag med minst fem sysselsatta. Uppgifterna om för— säljningsvägar för vissa varaktiga kon- sumentvaror bygger i huvudsak på upp- gifter, hämtade från Henriksons bilaga (s. 424 ff.). För grosshandelsledet byg- ger urvalet uteslutande på Sveriges grossistförbunds medlemsmatrikel. Rev sultatet är därför endast representa- tivt för den dock starkt övervägande del av den fristående grosshandeln, som tillhör grossistförbundet. Detaljhandels- ledet slutligen representeras uteslutan- de av butiker hos företagen inom de branschorganisationer, som tillhör Svc- riges köpmannaförbund, resp. hos
Tabell 1.2. Tillverkarnas huvudsakliga distributionsvägar
Storleksetappernas1 procentuella | Procentuell andel av_försäljningen år 1952 till olika kundkategorier andel av inom olika storleksgrupper
antalet företag
. resp. delbranschs " _ "10an resph del" otala omsättning Storleksgrupp I Storleksgrupp II Storleksgrupp III 'Ilgltrzlgtrdåpeih? Delbransch ransc till till till I + II + III '
till
Storleksgrupp Storleksgrupp de— de- de- ross- de- talj— ' talj- talj- " gham talj- II III 11 ' han- han- han- han-
deln deln deln deln deln
3 12 14 15 17
Kvarnar.................. 39 39 22 93 6 Choklad— och konfektyrfabr. . 13 38 49 80 17 Konservfabriker . . . . . . . . . . . . 10 25 65 58 28 Kafferosterier . . . . . . . . . . . . . . 30 35 35 72 19 Färg— och fernissfabriker . . . . 20 44 36 56 39 Tvål- och tvättmedelsfabriker 18 25 57 81 12 Ylleväverier och komb. yllefabr. 32 27 41 79 18 Bomullsväverier och komb.
homullsfabriker. . . . . . . . . . . 34 28 _»38 95 3 Hatt och mössfabriker. . . . . . . 6 17 " 77 21 36 Tillv. av tyngre konfektion. . . 16 39 45 57 35 » » lättare » . . . 13 37 50 70 24
» » arbets—, skydds- och
sportkläder. . . . . . . . . . . . . .. 8 16 76 45 32 93 73 22 32 59 32 Trikåfahriker . . . . . . .. . . . . 17 11 72 67 12 21 50 45 86 11 72 Skofabriker . ..... . . . . . . . . . . 12 21 »67 60 20 85 31 62 54 41 21 Radiofabriker . . . . . . . . . . . . . . 40 40 20 73 23 68 8 41 72 22 5 3
24 36 36 37 53 46
1 66 17 77 12 63 22 45 —— 40 62 29 8 60 14
v—l
19 62 26 92 96 1 94 96 95 3 91 70 74 32 59
HMQQÅOFCO 012000
1 Storleksgrupperingen innebär, att företag, vilkas försäljning av konsumentvaror år 1952 uppgått4till mer än 5 milj. kr hänförts till grupp I, företag med försäljning mellan 5 och 1 milj. kr till grupp II och övriga företag till grupp III. Undantag från ovannämnda regel utgör choklad- och konfektyrfabriker, där gränsen mellan medelstora och små företag satts vid 0,5 milj. kr samt hatt och mössfabriker, trikå- och skofabriker, där gränsen mellan stora och medelstora företag satts vid 2 milj. kr.
konsumtionsföreningarna, vilka tillsam- mans svarar för den avgjort domineran- de delen av detaljhandelsomsättningen inom de aktuella branscherna. De livs- medelsaffärer, som ägs av producent- kooperationen och som svarar för ca -5% av hela livsmedelsområdet med omkring 15% av detaljhandeln med vissa färskvaror _ mjölk-, kött- och charkuterivaror — ingår sålunda inte i enkäten. De här nämnda inskränk- ningarna vid urvalet torde dock inte nämnvärt förändra den bild man får av varuvägarna inom och mellan de olika handelsleden.
Tillverkarnas val av varuvägar
I företagsenkäten tillfrågades tillver- karna bl. a. om försäljningens fördel- ning år 1952 på olika kundkategorier.1 De därvid lämnade uppgifterna har sammanställts i tab. 12 på s. 129. För- säljningen till de för flertalet tillverkare viktigaste kundkategorierna —— gros- sister och detaljister —— redovisas sär- skilt, medan försäljningen till övriga kundkategorier slagits samman i tabel- len. Sistnämnda kategorier innefattar andra tillverkare, egna butiker, all- mänheten, storförbrukare, kunder i ut— landet samt andra icke förut specifice- rade kunder. De flesta delbranscher inom tillverkningsledet kännetecknas av att ett mindre antal företag är relativt stora i förhållande till genomsnittet för branschen och att ett ganska stort an- tal företag är relativt små. Då det kunde förväntas, att stora företag i regel har en annan distributionsstruktur än små- företagen, har företagen vid bearbet- ningen indelats i storleksgrupper. Före- tagets storlek mätes därvid i försälj- ningsvärdet av konsumentvaror under ett visst är (1952). Storleksgrupperna betecknas i tabellen med I, II och III, varvid I omfattar de största företagen,
11 de mellanstora och 111 de små före— tagen. Gränserna mellan grupperna är något olika för de olika delbranscherna men går i regel mellan stora och me- delstora företag vid ett försäljnings- värde av 5 milj. kronor och mellan medelstora och små företag vid 1 milj. kronor. Undantag från denna regel är choklad- och konfektyrtillverkarna, där ett försäljningsvärde av 0,5 milj. kronor satts som gräns mellan medel- stora och små företag, samt hatt- och mösstillverkarna, trikå- och skofabri- kanterna, för vilka gränsen mellan sto- ra och medelstora företag satts vid 2 milj. kronor.
I tabellen lämnas först uppgift om företagens procentuella fördelning på de tre storleksgrupperna (kol. 2—4) och därefter (kol. 5—-7) om varje stor- leksgrupps procentuella andel av den egna delbranschens totala försäljning av konsumentvaror. Resten av tabellen (kol. 8—19) redovisar försäljningens värdemässiga fördelning på de tre kund- kategorierna grosshandel, detaljhandel och övriga, dels för varje storleksgrupp, dels totalt för varje delbransch.
Företagen inom storleksgrupp I, de »stora» företagen, utgör för flertalet delbranscher en förhållandevis liten del av det totala antalet företag inom ifrågavarande delbranscher. Trots det- ta har dessa företag oftast en mycket betydande del av den totala försälj- ningen inom sitt varuområde. Detta framgår vid en jämförelse mellan siff- rorna i kol. 2 och 5, som sålunda ut— visar graden av oligopol2 inom de olika delbranscherna. Som synes under ru- briken kvarnar hade år 1952 39 % av företagen icke mindre än 93 % av för- säljningen inom branschen. Vidare kan
1 Fördelningen baserad på faktureringen. 2 Oligopol = en marknadssituation, där företagen är så få att vart och ett av dem måste ta stor hänsyn till hur dess prispolitik påverkar de andras.
nämnas choklad- och konfektyrfabri- kanterna, där 13 % av företagen hade 80 % av omsättningen, två]- och tvätt- medelsfabrikanterna, för vilka motsva- rande siffror utgjorde 18 resp. 81 %, bomullsväverier m. m. med siffrorna 34 resp. 95 %, tillverkarna av lättare konfektion med 13 resp. 70 % och sko- fabrikanterna med 12 resp. 60 %. En jämförelse mellan siffrorna i kol. 4 och 7 visar omvänt hur en stor andel av företagen kan ha en mycket obetydlig andel av försäljningen inom sin varu- grupp. Som ganska extrema exempel härpå kan nämnas delbranschen kvar- nar, där 22 % av företagen endast har 1 % av omsättningen, choklad- och kon- fektyrtillverkarna med siffrorna 49 resp. 3 %, ylleväverier m. m. med 41 resp. 3 % och bomullsväverier m. m. med 38 resp. 2 %.
Siffrorna i kol. 17—19 ger en bild av omsättningens fördelning år 1952 på de tre i tabellen använda kundka- tegorierna. Grosshandeln är som sy- nes den mest betydande kunden för delbranscherna kvarnar, choklad- och konfektyr-, konserv-, tvål- och tvätt- medels- samt trikåfabrikanterna. För sistnämnda bransch gick hela 72 % av försäljningen genom grosshandeln. För ett stort antal av delbranscherna gick emellertid huvuddelen av försäljning— en direkt till detaljhandeln. Detta gäl- ler för flertalet av de textila varuom- rådena. Här bör främst nämnas hatt- och mössfabrikanterna samt tillverkar- na av tyngre konfektion, för vilka för- säljningen till detaljhandeln utgjorde 94 % resp. 95 % av totalförsäljningen. Direkt till detaljhandeln gick vidare 84% av kafferosteriernas försäljning samt ungefär % av försäljningen från tillverkarna av lättare konfektion, ar- betskläder m. m., skor och radio. En- dast inom tre av delbranscherna domi- nerade kundkategorien »övriga», näm-
ligen färg- och fernissfabrikanterna, som sålde huvuddelen av sina varor till måleriföretag och till möbel- och ma- skinindustri m. m., samt för ylle- resp. bomullsväverier m. m., vilkas produk- ter i huvudsak gick till konfektions- industrien och andra tillverkare. Inget av de undersökta varuområdena uppvi- sade någon jämn fördelning av försälj- ningen på de olika kundkategorierna.
Det bör observeras, att försäljnings- andelen till viss kundkategori här är liktydig med den andel av omsättning- en, som fakturerats på resp. kundkate- gori. Om sålunda en tillverkare sålt och/eller levererat varor direkt till de- taljist men ordern gått via grossist, har detta redovisats som grossistförsäljning. Jfr kap. 12, s. 223 f.
Som redan nämnts skedde indelningen av företagen i tre storleksgrupper där- för att det kunde förväntas, att det fö- relåg skillnader i distributionsstruktu- ren mellan företag av olika storlek. Hu- ruvida så verkligen är fallet kan när— mare studeras genom jämförelser av siffrorna i kol. 8—10, 11—13 och 14— 16. Det framgår vid sådana jämförelser, att några signifikativa skillnader mel— lan storleksgrupperna inte förelåg för % av delbranscherna men var desto större för den återstående tredjede- len. Bland de varuområden, där mera utpräglade skillnader enligt sifferma- terialet förelåg, kan sålunda främst nämnas färg- och fernissfabrikanterna, där andelen för försäljning till gross- handeln var minst, 9 %, hos de största företagen och utgjorde 27 % hos mel- langruppen samt 45 % hos de minsta företagen. Deras försäljning direkt till detaljhandel visar som man kan förstå en motsatt bild: den var störst, 39 %, inom grupp I, 22 % inom grupp II och tycks överhuvudtaget icke ha förekom- mit inom grupp III. Skofabrikanternas försäljningsstruktur liknar färg- och
fernissfabrikanternas. Inom storleks- grupp I utgjorde sålunda försäljning- en till grosshandeln 7 % och direkt till detaljhandeln 85 %, medan proportio— nerna inom grupp II var 31 resp. 62% och inom grupp III 54 resp. 41 %. Bland tvål- och tvättmedelsfabri- kanterna hade de största och de minsta företagen en likartad försäljningsstruk- tur, med grosshandeln som den mest framträdande kundkategorin. Mellan- gruppen däremot hade detaljhandeln som främsta kundkategori och sålde dessutom en väsentligt större andel till kundkategorien »övriga» än de båda andra storleksgrupperna. Inom del- branscherna ylleväverier m. m. och bomullsväverier m. ni. var försäljnings- andelen till grosshandeln relativt låg hos de största företagen, men hade en betydligt större andel hos mellangrup- perna och var den dominerande för- säljningsandelen hos småföretagen. Även försäljningsandelen till detaljhandeln, som dock hos dessa delbranscher ge— nomgående var ganska obetydlig, var högre hos de mindre företagen än hos de större. Nämnda förhållanden med- förde, att försäljningsandelen till dessa delbranschers främsta kundkategori, »övriga», visar en motsatt bild: för ylleföretagen 77 % inom grupp I och 57 %, resp. 26 % hos de båda övriga grupperna, samt hos bomullsföretagen siffrorna 54, 31 och 12 %. Det bör här påpekas, att de minsta företagen inom dessa båda delbranscher om- sättningsmässigt hade mycket ringa betydelse. Hos tillverkarna av arbets- kläder m. ni. hade mellangruppen en från de båda övriga storleksgrupperna avvikande försäljningsstruktur. Medan de största och de minsta företagens försäljningsandelar direkt till detalj- handeln utgjorde 93 resp. 59 %, sålde mellangruppen endast 22 % till denna kundkategori. I grupp II såldes 73 %
till grosshandeln. Även radiobran- schen uppvisar markanta skillnader i försäljningsstrukturen mellan storleks- grupperna. De största företagen sålde 68 % till detaljhandeln, medan de öv- riga grupperna sålde 41 resp. 22 % till denna kundkategori. Endast den allra minsta storleksgruppen hade bu- vuddelen av sin försäljning till gross- handeln. Den här lämnade bilden av försäljningsstrukturen inom radio- branschen överensstämmer med Hen- riksons undersökningar (se 5. 425 i bil. 2).
Henriksons nyssnämnda undersök- ningar har avsett distributionen av var- aktiga konsumentvaror. I fråga om dis- tributionsvägarna för nämnda varor sägs i bilagan, att något försök icke gjorts att beräkna den relativa bety— delsen, uttryckt i försäljningsvärde, antal enheter e. (1. av olika distribu- tionskanaler. Vissa uppgifter härom lämnas dock. För försäljningen av sy— maskiner och dammsugare år 1953 gällde, att 65 resp. 40 % såldes direkt till hemmen, 15 resp. 12 % till egna bu- tiker och 20 resp. 48 % till fristående butiker.
Ett större företag inom hushållska- pitalvarubranschen har enligt bilagan lämnat följande uppgifter om distribu- tionsvägarna för sina egna produkter. I fråga om dammsugare såldes hälften direkt till hemmen, medan resten av försäljningen fördelade sig med 18 % på egna butiker och 32 % på friståen- de butiker. Av assistentmaskiner sål- des något mer än en tredjedel di- rekt till hemmen, medan försäljning— en till egna och fristående butiker ut- gjorde 20 resp. 45 %. Av kylskåp sålde företaget en betydande del, 44 % till byggmästare samt 46 % till fristående butiker. Den återstående tiondelen för— delade sig med 8 % på egna butiker och endast 2% på direktförsäljning
till hemmen. För tvättmaskiner slutli- gen gick nära hälften eller 49% till fristående butiker, och resten förde- lade sig med 21 % på egna butiker, 17 % på försäljning till hemmen och 13 % till byggmästare.
Tillverkarna av hushållskapitalvaror säljer mycket sällan sina produkter genom grosshandeln. Endast de utländ- ska tillverkarna anlitar regelmässigt grossister som generalagenter för den svenska marknaden. Siffrorna visar, att försäljningen av vissa hushållskapital— varor, främst symaskiner men även dammsugare och assistentmaskiner, i stor utsträckning sker direkt från till- verkaren till de enskilda hushållen. Andra varor, såsom kylskåp och tvätt- maskiner, säljes främst genom detalj- handeln, vari då inräknats tillverka- rens egna butiker. /
Grosshandelns val av varuvägar
I företagsenkäten insamlades även uppgifter om grosshandelns inköp år 1952 från olika kategorier leverantörer och försäljning till olika kundkatego- rier. Leverantörerna uppdelades i ut- ländska tillverkare och importagenter, inhemska tillverkare, andra grossister
samt övriga kategorier. Om egen till- verkning förekom, skulle också detta anges i enkätsvaret. Kunderna uppde- lades i inhemska tillverkare, hantver- kare, andra grossister, detaljister, egna butiker och storförbrukare. Försäljning till utlandet och försäljning direkt till konsument kompletterade uppräkning- en av möjliga försäljningsvägar. Det svarsmaterial, som erhölls, har sam- manställts i två tabeller, den ena av- seende grossisternas inköp och den andra deras försäljning. Tab. 13 ne- dan visar inköpskällornas relativa be- tydelse (på basis av ovägda aritme- tiska medier).
I tabellen har inköpen från gross- handelns viktigaste inköpskällor, ut- landet och inhemska tillverkare redovi- sats särskilt, medan inköpen från alla övriga leverantörer slagits samman. Av siffrorna framgår, att de inhemska tillverkarna spelade en synnerligen för- härskande roll som leverantörer för delbranscherna kolonialvaror, ost,'kon- fektyrer och blandade textilföretag, vilka samtliga gjorde % eller mera av sina totala inköp från nämnda leveran— törskategori. Även delbranscherna färg- handelns sortiment, metervaror och tri- kå gjorde mer än hälften av sina in-
Tabell 13. Grossisternas val av inköpsvägar
Procentuell värdemässig andel av inköpen från Delbransch utländska tillverkare inhemska övriga och import- tillverkare leverantörer agenter Kolonialvaror (specerier) ..................... 24 66 10 Ost ......................................... 8 85 7 Konfektyrer ................................. 16 78 6 Färghandelns sortiment ....................... 20 53 27 Parfymerivaror .............................. 41 42 17 Metervaror inkl. kortvaror .................... 46 52 2 Klädes- och fodervaror ....................... 59 41 O Trikå inkl. kortvaror ......................... 39 58 3 Blandade textilföretag ........................ 19 74 7 Möbleringsmaterial ........................... 46 49 5
köp från de inhemska tillverkarna. De utländska leverantörerna hade sin största betydelse för delbranschen klä- des- och fodervaror, medan de för branscherna parfymeri, metervaror in- klusive kortvaror samt för möblerings- material var ungefär jämställda med de svenska tillverkarna. Gruppen »öv- riga» var som nämnts i regel av un- derordnad betydelse, på ett par undan- tag när: främst för färghandelns sor- timent men också för parfymeri- och kolonialvaror. Vad kolonialvarorna be— träffar svarade inköp från »andra grossister» för så gott som hela grup- pen »övriga leverantörer». Dylika fall av ett andra mellanled förekom i mer än hälften av de undersökta företagen. Dock var storleken av de inköp, som gick genom två mellanled, av ganska ringa omfattning och översteg endast i ett fåtal fall 10 % av vederbörande företags totala inköp.
Också i fråga om färghandelns sorti- ment spelade det andra mellanledet en viss roll. I två tredjedelar av de under- sökta företagen förekom nämligen in- köp från andra grossister, men liksom i kolonialvarubranschen utgjorde dessa inköp en mindre del —— i regel mindre än 10 % — av den totala inköps- summan. Ett fåtal större företag upp- visade en stark integration mellan grossistverksamhet och tillverkning — så stark att det kunde ifrågasättas, om dessa företag icke rätteligen borde ha ingått bland tillverkarna. Den övervä- gande delen av dessa företags omsätt- ning föll nämligen under rubriken »egen tillverkning», och detta förhål- lande har bidragit till att höja »övrig- gruppens» andel av branschens totala inköp. Även inom gruppen parfymeri— varor består gruppen »övriga» dels av egen tillverkning, dels av inköp från andra grossister.
Grosshandelns försäljning redovisas
med fördelning på försäljning till de- taljhandel och på övrig försäljning. Försäljningen till detaljhandeln utgjor- de i regel den övervägande delen av omsättningen, vilket också visas av siffrorna i tab. 14 över grosshandelns försäljning till detaljhandel och övriga.
Tabell 14. Grossisternas försäljningsvägar
Procentuell andel av försäljningen till Delbransch smitjel övriga Kolonialvaror (speceri— varor) ............. 76 24 Ost .................. 89 11 Konfektyrer .......... 82 18 Färghandelns sortiment 48 52 Parfymerivaror ....... 73 27 Metervaror inkl. kort- varor .............. 92 8 Klädes— och fodervaror . 25 75 Trikå inkl. kortvaror. . . 97 3 Blandade textilföretag . 93 7 Möbleringsmaterial . . . . 87 13
Inom vissa branscher var som synes försäljningen till andra kunder än rena detaljhandelsföretag av betydande om- fattning. Framför allt gäller detta fo- der- och klädesvaror, där samtliga fö— retag sålde till hantverkare _ huvud— sakligen skrädderier — och större de- len dessutom till konfektionärer. En- dast en fjärdedel av delbranschens to- tala omsättning gick till den egentliga detaljhandeln. Vidare kan noteras, att nästan samtliga färghandelsgrossister sålde till hantverkare. I de flesta fall låg denna försäljnings andel av veder- börande företags totala' omsättning vid ungefär 10 %, medan den undan- tagsvis uppgick till en fjärdedel av omsättningen. En annan betydelsefull kundgrupp var för färghandelsgros- sisterna »andra grossister», ävensom in- dustrier och andra storförbrukare,vil- ka i enstaka fall svarade för den över-
Tabell 15. Procentuell fördelning av detaljhandelns inköp år 1952 från olika leverantörkategorier ( ovägda aritmetiska medier)
Inköp från Delbransch inhemska inhemska .. ' . tillverkare grossister ov riga
Speceri ..................................... 11 84 5 Speceri och charkuteri ........................ 21 77 2 Speceri, charkuteri, mjölk och bröd ............. 17 74 9 Lanthandel .................................. 12 81 7 Färg och kemikalier .......................... 45 50 5 Manufaktur ................................. 24 72 4 Herr— och gossekipering ....................... 74 20 6 Herr- och gossekipering samt -konfektion ........ 87 10 3 Dam- och flickekipering ....................... 27 68 5 Dam- och flickkonfektion ..................... 78 20 2 Herr- och damekipering samt konfektion ........ 62 37 1 Damekipering och —konfektion samt manufaktur . 46 51 3 Hatt- och möss .............................. 98 — 2 Skor ........................................ 72 27 1 Radio ...................................... 82 16 2 Radio i komb. med annan bransch ............. 54 37 9
vägande delen av berörda företags om- sättning. Vidare förekom i viss om- fattning försäljning till egna butiker.
Det var framför allt bagerierna, som var »övriga kunder» för kolonialvaru- grosshandeln. Detsamma synes gälla för konfektyrgrosshandeln. I fråga om parfymerivarorna slutligen tycks gross- handelns övriga kunder bestå dels av andra grossister, dels av herr- och damfrisörer.
Detaljhandelns val av varuvägar
Även detaljhandelsföretagen har i utredningens enkät på liknande sätt tillfrågats om sina inköpskällor. Där- vid gjordes en uppdelning i inköp från utländska leverantörer (inkl. import- agenter), från tillverkare inom landet, från grossister inom landet (inkl.. im- portgrossister) samt från andra kate- gorier. De inhemska grossisterna upp- delades vidare i sådana leverantörer, till vilka företaget var föreningsmäs- sigt, finansiellt eller ideologiskt bun-
det, samt andra grossister. I bearbet— ningen av svaren har dessa båda ka- tegorier sedermera slagits samman. Av tab. 15 här ovan framgår för de olika delbranscherna inom detaljhandeln in- köpens fördelning år 1952 på tillver- kare, grossister och övriga leverantörer.
I speceribranschen gick således stör- re delen av inköpen via grossist till detaljhandeln. Detsamma gällde, ehuru i något mindre omfattning, för lant- handeln, speceri- och charkuteriaffä- rerna samt trippelbutiker med spece— ri, charkuteri samt bröd och mjölk, vilka alla gjorde tre fjärdedelar eller mer av sina totala inköp från gross- handeln. Inom övriga delbranscher var det speciellt manufakturaffärerna och affärerna för dam- och flickekipering, som hade en inköpsandel från gross— handeln, överstigande två tredjedelar.
Det motsatta ytterlighetsfallet repre- senterar affärerna inom konfektions- branscherna samt hatt- och mössaffä- rerna, vilka praktiskt taget uteslutande köpte direkt från tillverkare. Med en
Speceri- Lant- affär handel
&
Manufaktur- Herrekiperings- Radio- affär affär handel
'n : 2 .o o 2
':I: = = U
2 .? :*— o. 0 U
Fabrik: tillverkare Siffror: procent Affärhus: Grossist
Figur 5. Fabrikant eller grossist ?
Inköpens fördelning inom några detaljhandelsbranscher
stigande andel andra textilvaror än konfektion ökar som väntat andelen grossistinköp. På liknande sätt kan man konstatera, att de »rena» radio— affiirerna (vari även inräknas affärer med andra musikinstrument, grammo— foner etc.) hade en avsevärt större in- köpsandel från tillverkare än när ra— dioaffärerna var kombinerade med an- nan bransch (t. ex. elektriska artik- lar, cykel- och sportartiklar, relativt omfattande reparationsverksamhet etc.) . Inom skodetaljhandeln uppgick gros- sistandelen till omkring en fjärdedel av totalinköpen. Siffran verkar förhållan- devis hög, om man jämför den med and— ra utredningar inom branschen, enligt vilka grossistandelen för skor skulle ligga vid endast 1/e—1/5 av den totala varuvolymen. Skillnaden torde bero på att skoaffärerna också säljer annat än skor —— skoputsmedel, inläggssulor, skoband, strumpor etc. _— vilket ingår i den ovannämnda fjärdedelen.
Av viss efterkontroll av materialet synes framgå, att gruppen »övriga» in- om livsmedelsbranscherna till större delen torde bero på felredovisningar. För delbranschen herr— och gossekipe— ring torde dock inköpen från »övriga» huvudsakligen ha hänfört sig till im- port: drygt hälften av företagen i grup- pen lämnade uppgift om att de själva importerar, och medianföretaget hade en importandel av 10 %. Inom flera andra textila delbranscher redovisas liknande importandelar men antalet fö- retag med utländska leverantörskon- takter var där förhållandevis mindre.
I anslutning till frågan om inköpens fördelning ställdes i, enkäten ett par frågor rörande de skäl som i första hand gjort, att man köpt de olika varor- na från tillverkare resp. från grossist. Eftersom dessa frågor inte kunde stäl- las generellt utan måste anknytas till en viss vara, har inte svaren kunnat
bearbetas statistiskt. Det kan emeller- tid ändå ha ett visst intresse att i korthet nämna något om de skäl som oftast framfördes. Bland skäl som av olika företag nämnts både som argu- ment för inköp från tillverkare och från grossist kan nämnas pris- resp. rabattfördelar, snabbare leverans och leverans i rätt tid, »lättare erhålla kompletteringsorder», »större urval» samt »tradition». Ytterligare anfördes bl. a. följande argument för att köpa från tillverkare: »säljes endast eller huvudsakligen direkt från tillverkare» och »tillverkaren har effektivare för- säljning och reklam». Bland övriga skäl för att köpa från grossist kan nämnas: »gäller så små kvantiteter av varje ar- tikel», »bredare sortiment» och »säljes uteslutande eller huvudsakligen genom grossist».
Några frågor och iakttagelser
Den ovan lämnade redovisningen av företagets val av varuvägar — grundad på den bild av de aktuella förhållan- dena, som utredningens företagsenkät givit —— besvarar ganska väl en del av de frågor, varmed den allmänna dis- kussionen sysselsatt sig: har vi en stor- företagsamhet i Sverige, som behärskar större delen av marknaden? Är stor- företagen inom produktionen benägna att gå förbi grossistledet och sälja di— rekt till detaljist? I vilken utsträckning säljes varorna genom flera mellanled? På vilka områden finns en omfattande importkonkurrens? Det är frågeställ- ningar av vital betydelse för varje be- dömning av handelns struktur och rationaliseringsmöjligheter.
Att konkurrensen mellan de svenska industriföretagen i hög grad karakteri- seras av en oligopolsituation (: fåtals— dominans på marknaden) framgår ganska tydligt av företagsenkäten. Mo-
nopolföreteelsen spelar i de branscher, som utredningen valt att behandla, en betydligt mindre roll än förekomsten av ett litet antal storföretag, som till- sammans svarar för en betydande del av försäljningen inom sitt varuområde. Denna situation möter man bl. a. hos kvarn-, choklad- och konfektyr-, tvål- och tvättmedels-, bomullsväveri-, lättare konfektions- samt skoindustrin, dvs. på områden som berör viktiga avsnitt av vår privata konsumtion. Hur denna få- talsdominans kan ge upphov till makt- block framgår av kap. 16; hur den påverkar prissättningen berörs bl. a. i kap. 10 och i kap. 13. Företagsenkäten ger emellertid ingen upplysning om huruvida det finns nå- gon tendens till att tillverkarna i ökad eller minskad utsträckning går förbi grossistledet och säljer direkt till de- taljhandeln. Den ger i detta avseende endast en bild av de försäljningsvägar, som tillverkarna använde sig av under ett visst är (1952). Därav framgår, att det finns betydande skillnader i valet av varuväg inte endast mellan olika branscher utan också mellan olika före- tag. Vidare finns det skillnader mellan företag inom en och samma storleks- grupp: det finns å ena sidan stora före- tag, som inte säljer någonting via gros- sist, och små företag vilkas hela pro- duktion går via grossist, men å andra sidan förekommer också det omvända förhållandet. Dock torde man kunna säga, att benägenheten att gå förbi gros- sisten ökar med företagens storlek. Det är många olika skäl, som är av- görande för vilken försäljningsväg en tillverkare väljer såsom den för hans varor lämpligaste. Som redovisats i det föregående såldes varorna inom livsmedelsområdet huvudsakligen ge- nom grossister, medan konfektion och skor i regel såldes direkt till detaljist. Det har redan nämnts, att de redovisa-
de siffrorna baserar sig på till vem fak- tureringen skett och därför inte ger en helt riktig bild av varornas väg, efter— som det i vissa fall förekommer att fakturering sker till grossisten, men varan går direkt från tillverkaren till detaljisten. Vad beträffar frågan om i vilken utsträckning varorna säljes ge- nom flera mellanled än de vanliga (till— verkare—grossist—detaljist eller till- verkare—detaljist) så förekommer det ibland, att ytterligare ett led tillkom- mer, såtillvida att varorna på sin väg till detaljhandeln passerar tvenne gros- sister. Sådana inköp resp. försäljningar redovisades av färghandels—, parfymeri- och kolonialvarugrossisterna, men stor- leken av dessa köp var ganska ringa och översteg, som nämnts, endast för ett fåtal företag 10 % av totala omsätt- ningen. För kolonialvarugrossisterna var det ofta fråga om färskvaror och jord- bruksprodukter, som uppsamlats inom olika geografiska regioner av uppsam- lingsgrossister. Vad färghandelsgrossis- terna angår torde det huvudsakligen ha varit produkter av egen tillverkning, som såldes vidare genom ytterligare en grossist. För parfymerigrossisternas del var det främst importvaror, som såldes via två grossister. Den ena av grossis- terna var troligen generalagent, dvs. hade av en viss utländsk tillverkare fått ensamrätt att importera dennes varor. Generalagenten skiljer sig såtill- vida från den vanlige grossisten, att han i viss mån kan betraktas som en del av den utländske tillverkarens försälj- ningsorganisation. I detta sammanhang kan också handelsagenterna nämnas. De har i regel ingen befattning med hanteringen av själva varan utan är en förmedlande länk mellan den utländske tillverkaren och den svenske importö- ren och ersätter på så sätt den försälj- ningsorganisation resp. inköpsorgani- sation, som den utländske tillverkaren
och den inhemske importören eljest skulle ha haft.
Värdemässigt omkring en tredjedel av de varor, som utredningen valt att studera, importerades. Importen är sär- skilt omfattande för textilvaruområdet och för parfymerivarorna, men av av- sevärt mindre betydelse för livsmedels— och färghandelsvarorna. Ett studium av importens storlek för olika varuom- råden ger dock ingen bild av import- konkurrensens omfattning och dess på- verkan på den svenska prisnivån. De utländska priserna kan i vissa fall be— stämma priserna för företagarna inom landet även inom branscher, där im- porten är ringa, i den mån högre pri- ser skulle komma att medföra att im- porten ökades. Importkonkurrensen skulle därvid vara en regulator på de
svenska tillverkarnas prissättning 'ge- nom att handeln har möjligheter att välja mellan att köpa från svenska till- verkare eller att importera. Denna val— möjlighet kan ha stor betydelse för grossistens förhandlingsläge. Importen kan dock ha mindre verkan som kor- rektiv mot inhemska tillverkares och återförsäljares eventuella högmargina- ler, när högkonjunktur råder, och i de fall, där importen ombesörjes uteslutan- de av företag inom samma block (se härom i kap. 16). I den mån im- porten är uppdelad på många händer, kan importkonkurrensen även —— ehuru i mindre grad — påverka konsument— priserna genom konkurrensen mellan importgrossister och direktimporteran- de detaljhandelskedjor.
KAPITEL 7
Sortiment—varuspridning—branschblandning
I dagligt tal användes ordet bransch närmast för att beteckna en viss gren av näringslivet, varvid gränsdragning- en gentemot andra grenar beror på de producerade eller distribuerade varor- nas karaktär i ett eller annat avseende. Företag inom samma eller olika led. som huvudsakligen sysslar med vissa typer av varugrupper, sägs tillhöra sam- ma bransch. Varor, som sammanföres för gemensam försäljning, kallas före- tagets sortiment. Hur en viss vara via olika distributionskanaler göres till— gänglig för konsumenteu i butiker av olika typer benämnes varuspridning. Ett mått på den relativa varusprid- ningen är antalet olikartade butiker, som säljer en viss vara. Med bransch— blandning avses det förhållandet, att inom ett och samma försäljningsställe återfinnes varuområden, vilka tidigare ansågs tillhöra olika branscher i tra- ditionell mening. Om man har att göra med ett fall av branschblandning eller inte, beror på utgångsläget. Om t. ex. en renodlad speceriaffär finge tillstånd ' att föra tobaksvaror, skulle den enligt ovanstående definition vara bransch- blandad. Om däremot en lanthandel krymper ned Sitt sortiment, så att detta endast består av specerivaror och ke- misk-tekniska artiklar, skall det då sägas vara en branschblandad affär eller speeialaffär? Den saluför onekli- gen varor från flera »branscher». Å andra sidan har den genomfört en om- fattande specialisering, jämfört med utgångsläget.
Avgränsningen mellan branscherna beror också på ur vems synpunkt man bedömer branschhegreppet. Är exem- pelvis textilhandeln en bransch? Säkert finns det många, som anser detta. Men andra skulle med lika stor rätt hävda, att textilvaror för herrar resp. för da- mer tillhör olika branscher. Andra åter menar, att damekipering är en bransch, medan damkonfektion är en annan med helt andra problem. Ytter- ligare andra skulle framhålla detta som alltför vida begrepp. Tyngre damkon- fektion måste skiljas från lättare osv.
Hur detaljhandelns varusortiment tar sig ut i dag är resultatet av en gradvis skeende utveckling. Vissa företag har uppstått ur det gamla hantverket _— herrkonfektionsaffären kan härstamma ur skrädderiet, skomakeriet har blivit Skoaffär, snickarmästaren har öppnat möhelaffär osv. I andra fall har före- tagen uppstått ur den gamla diverse- handeln. Stundom har därvid en upp- delning skett i olika enheter i samband med arv eller försäljning av affären. I andra fall åter har företag vuxit fram utan någon historisk anknytning, allt- eftersom nya varor eller nya tjänster uppkommit. Exempel härpå kan vara radioaffären, bensinstationen eller bil— reparationsverkstaden.
Hur butikens varusortiment påverkas
Allmänt kan sägas, att de förhållan- den, som påverkar det individuella företagets sortiment, är invävda i var-
andra i ett så invecklat mönster, att det inte är möjligt att kvantitativt mäta deras inbördes styrka. Inflytande på varusortimentets sammansättning har varans egenskaper, efterfrågans inrikt- ning, lönsamheten, personliga förhål- landen och den ekonomiska miljön överhuvudtaget.
Varans egenskaper spelar sålunda en stor roll. Det är naturligt, att en och samma tillverkare gärna inriktar sig på varor av likartat material eller med likartade förädlingsprocesser. Sådana varor ingår därför i tillverkningsföre- tagets sortiment och blir föremål för gemensamma försäljningsansträngning- ar. Leverantören, som strävar efter stora order, försöker animera återför- säljaren att föra en så stor del av hans sortiment som möjligt. Oberoende av tillverkningsstrukturen kan emellertid leverantörens sortiment påverka de— taljistens. En grossist kan t. ex. av lön— samhetsskäl underlåta att föra en viss vara. Detaljisten, som gör en stor del av sina inköp från denne grossist, av- står då kanske också från att föra varan. Han anser det inte lönande att ta kontakt med någon annan leverantör som säljer varan, särskilt om det gäller mycket små kvantiteter. Omvänt kan grossistens rädsla för att inte »vara sorterad» gentemot vissa kunder med- föra, att han införlivar en ny varugrupp med sitt hittillsvarande sortiment. Se— dan den väl ingått i hans kollektion, försöker han intressera även detaljis- ter med annan sortimentsinriktning att ta upp varugruppen ifråga. Konkurren- sen på utbudssidan sporrar ständigt le- verantören till att finna nya varor eller varianter av varor. Särskilt inom mode- påverkade varuområden, såsom inom textil- och skoområdena, kan detta ta sig uttryck i en hög originalitetsnivå hos leverantörens kollektion, vilket gi- vetvis utökar handelns sortiment. Även
förekomsten av konsumentförpackade varor före detaljhandelsledet har be- tydelse för sortimentet: dels ökar den möjligheterna till varuspridning över branschgränserna _ t. ex. flaskmjölk i speceributiken, tvål i tobaksaffären — dels kan den öka antalet varianter, om nämligen samma vara säljes både för- paketerad och icke förpaketerad, t. ex. socker och torkad frukt.
I ett normalt marknadsläge med god varutillgång blir efterfrågans inrikt- ning troligen mest betydelsefull för sortimentets utseende _ i varje fall där olika företag eller distributions- former konkurrerar med varandra. Kra- ven och önskemålen skiftar med kun- derna. Styrkan hos dessa krav och önskemål beror i hög grad på vad man konventionellt anser bör höra till en butik av viss typ. Få konsumenter krä- ver på allvar, att livsmedelsaffären i förorten skall föra äkta kaviar eller att manufakturaffären runt hörnet skall ha guldlamétyg att sälja. Däremot kräver man nog i allmänhet, att livsmedels— affären skall föra diskmedel och glöd- lampor eller att manufakturaffären skall kunna erbjuda stickor och mönster. Här är det sålunda inte i första hand »branschvaror» med likartat ursprung eller användningssätt, som eftersträ- vas, utan sådana varor, som efterfrågas gemensamt. Exemplet från livsmedels- butiken visar, att kunden eftersträvar att ha tillgång till ett varusortiment av allmänna förbrukningsartiklar, även om dessa inte är direkt beroende av varandra vid förbrukningen. Exemplet från manufakturaffären visar hur »kär- nan» i sortimentet — garnet resp. me- tervaran — och de »branschfrämman- de» varorna _ stickor resp. mönster — förenas, därför att kunden inte ef- terfrågar den ena artikeln i en butik, som inte samtidigt kan förse henne med den kompletterande artikeln.
Konsumentens bekvämlighet är en faktor att räkna med i detta samman— hang. Inte sällan är det viljan att så långt möjligt stå kunden till tjänst eller rädslan att förlora en kund, som gör detaljisten benägen att ta upp en vara, som ligger utanför hans »naturliga» varuområde, dvs. öka sortimentets bredd. Konsumenten tycks ha behov av en dagligvaruaffär av närhetskaraktär, där en mycket stor del av hennes totala efterfrågan kan tillgodoses. Resultatet blir ett sortiment, som är heterogent ur ursprungssynpunkt men homogent ur efterfrågesynpunkt.
Sortimentsdjupet — definierat som antalet varianter, märken, modeller, färger etc. inom en varugrupp _ torde i viss utsträckning påverkas av en, stundom kanske alltför stark, service- vilja. Allteftersom en teknisk utveckling och en dynamisk marknad för fram nya varianter, försvinner vissa av de gamla artiklarna, men ofta i långsam- mare takt än de nya hastar fram. Alltid finns det någon konsument, som för- älskat sig i sillinläggningen ABC eller tvålen XYZ, och för dennas skull fort- sätter köpmannen att beställa de gamla märkena, även om den totala efterfrå- gan på resp. märke blir mycket liten. Under senare år har man emellertid kunnat konstatera en tendens hos före- tag inom många delbranscher _ kan- ske främst på livsmedels- och de ke- misk-tekniska områdena _ att med- vetet krympa ned sortimentet till ett mindre antal allmänt efterfrågade va- rianter, oftast märkesvaror.
Hur butikernas varusortiment ut- vecklas beror i hög grad på förändring- ar i konsumtionens inriktning, särskilt på dem som sammanhänger med den stigande levnadsstandarden. Allmänt kan sägas, att urvalet av varor blivit allt rikare, även om på vissa områden en standardisering lett till en minskning
av antalet tillgängliga varianter. Ut- vecklingen har härvidlag anpassat sig till en ökad modekänslighet och indi- vidualism (kläder, skor, parfym), till medicinska och näringsfysiologiska upptäckter (vitaminiserad föda, frukt, grönsaker, djupfrysta produkter) och till de snabbare och effektivare infor- mationer, som den köpande allmän- heten numera får.
Många ifrågasätter, om inte efterfrå— gans inflytande på sortimentsutveckling- en överskattas. Konsumenten tillfrågas endast i undantagsfall om vad hon före- drar, menar man. Är inte det sätt, på vilket hon köper uttrycksfullt nog, in- vänder den motsatta uppfattningens målsmän. Att det på lång sikt och i stora drag blir en utveckling efter be- hoven kan vara riktigt, men hur mycket den enskilda konsumenten kan påverka en gradvis skeende förändring av sorti- mentet är en öppen fråga. Många kon- sumenter förefaller att vara ganska trögrörliga i sitt val av inköpskälla. Det vore utan tvivel av värde, om konsu- mentens roll i sammanhanget kunde närmare klarläggas.
Även lokaliseringen har självfallet stor betydelse för sortimentets utse- ende. Lanthandeln och de mindre tät- orternas diverseaffärer bygger sitt sor- timent kanske främst på att den totala köpkraften inom den omkrets, som bc- tecknar gränsen för butikens naturliga omland, inte räcker till att sysselsätta olika specialaffärer av bärkraftig stor- lek. Med stigande ortsstorlek blir för— utsättningarna bättre för butiker med smalare men samtidigt djupare sorti— ment. Å andra sidan har den större orten en mer nyanserad sortiments- struktur: konsumentbehovet av närhets- butiker tvingar fram förortscentra för »hushållsinköp» på samma gång som det blir marknad för centrumbutiker
av varuhuskaraktär med mer eller min- dre begränsat sortiment.
Ur företagsekonomisk synpunkt bör man vid sammansättningen av ett varu- sortiment inrikta sig på sådana varor, som på lång sikt ger det största över- skottet över kostnaderna, dvs. har den bästa lönsamheten (jfr kap. 11). Men då kostnaderna för en vara, som ingår i ett större varusortiment, ofta inte går att närmare bestämma, blir följden ibland den, att man enbart räknar med de inkomster det ger att införliva en ny vara med sitt sortiment, varvid man utgår från marginalens höjd och be- räknad försäljningsvolym. Att jämföra beräknad försäljningsvolym för utbyt- bara varor är emellertid vanskligt, me- dan uppgift om marginalens storlek i regel finns till hands omedelbart. Det blir följaktligen marginalens höjd, som ofta medverkar till beslutet om huru- vida en varugrupp skall föras eller inte. I detta sammanhang må erinras om, att det nu i princip förbjudna brutto- prissystemet i många fall torde ha spe- lat en stor roll för varuspridningen över de traditionella branschgränserna. Eftersom priser och rabatter vid till- lämpningen av detta system ofta sattes så, att den mest kostnadskrävande för- säljningsformen vid en viss, av leve- rantören önskad försäljningsvolym skulle få sina kostnader täckta, locka- des många handelsföretag med lägre kostnadsnivåer att ta upp de brutto- prissatta varorna till försäljning. På likartat sätt kan leverantörer i en svår- bearbetad marknad frestas att konkurre— ra inbördes med höga ersättningar till detaljhandeln för att öka återförsäljar- nas benägenhet att föra deras resp. va- ror i stället för att konkurrera med låga konsumentpriser.
Varor, som betraktas som särskilt lönsamma, kan alltså bidra till bransch- blandning. Det motsatta kan också in-
träffa. Svårigheterna att göra riktiga kostnadskalkyler för enstaka varor i ett sortiment och otillräcklig kännedom om kostnadssambanden mellan olika varor har bidragit till att snedvrida marginalförhållandet mellan olika va- ror och varugrupper. Vanetänkande och en trögrörlig efterfrågan hos kon- sumenten har ytterligare accentuerat en stel prispolitik. Detta har under- lättat tillkomsten av vissa specialaffä- rer, särskilt i de större städerna. Där efterfrågan blivit tillräckligt stor inom ett visst avsnitt av konsumtionen, har man valt ut någon eller några varu- grupper, som traditionellt ansetts kun— na bära marginaler av en viss höjd och för dessa varugrupper skapat special— butiker. Exempel härpå är inom livs- medelsområdet kaffebutiker, inom ke- misk-tekniska området parfymaffärer och inom pappershandelsområdet penn- affärer. Det bör dock tilläggas, att även behovet av färskare varor, större urval eller bättre service kan ha medverkat till uppkomsten av sådana affärer. Af- färer av denna typ hävdar sig ofta bra, trots att belastningsvariationerna i en sådan affär genomsnittligt torde vara kraftigare än i butiker med mindre specialiserat sortiment. Det finns spe- cialaffärer, som har halva veckoför- säljningen koncentrerad till lördagen. Att företagen ofta är små gör dessutom att arbetskraften är svårare att anpassa efter den ojämna kundfrekvensen. Var- je sysselsatt svarar ju för en betydande del av totalomsättningen.
Om en del butiker bygger upp sitt sortiment på någon eller några varu- grupper med höga marginaler och spe- cialiserar sig på dessa, finns det and- ra, som sammansätter sitt sortiment av enbart varor med jämförelsevis låga kostnader. De 5. k. enhetsprisföretagen är exempel härpå. Viktiga kännetecken på en vara med låga detaljhandelskost-
nader är att den har hög omsättnings- hastighet och fast förankring i kund- kretsens medvetande, att dess för— säljning är mekaniserad genom reklam och förpaketering, så att den endast kräver expedierings- och inget egentligt försäljningsarbete, och att den omges med liten eller ingen service. Det finns dock även kombinerade högmarginal- och lågkostnadsvaror —— många kemisk- tekniska märkesvaror t. ex. hör hit. Ett hinder för varuspridning är, när kostnaderna per styck av varan tende- rar att bli höga vid liten försäljnings— volym. Om det är troligt, att nya varu- grupper i utkanten av eller utanför det ordinarie sortimentet endast kom- mer att kunna säljas i obetydliga kvan- titeter, tvekar man därför att utöka sortimentet. Efterhand som det blir vanligare att ge prisrabatter vid inköp av större kvantiteter, får nämligen den lilla detaljistkunden ett sämre utgångs- läge än de större konkurrenterna, i varje fall om den »nya» varan inte in- går i de ordinarie leverantörernas sor— timent. Vidare kräver många varugrup- per, exempelvis textilvaror, ett visst minimisortiment ifråga om storlekar, modeller, färger etc. för att väcka kon- sumentens intresse. En liten försälj- ningsvolym av sådana varor ger därför högre lagringskostnader per försåld en- het än en större volym, eftersom om- sättningshastigheten blir lägre. Fler- talet varuområden kräver speciell va- rukunskap och marknadskännedom. Ett företag, som breddar sortimentet över de traditionella branschgränser- na, måste antingen anskaffa specialut- bildad personal för inköps- och för- säljningsarbetet eller löpa risken, att verksamheten inte får den vare sig för företaget eller för konsumenten mest ändamålsenliga utformningen. Förutsättningarna för sortimentsut- vidgningar sammanhänger därför i hög
grad med företagets kapacitet. Denna kan vara begränsad av förhållanden inom företaget såsom tillgängligt lokal- utrymme, personalförhållanden etc. el- ler utom företaget — främst efterfrå— gans styrka och inriktning. En viss tänjbarhet i kapaciteten är dock i regel möjlig. Om efterfrågan på det varu- sortiment man har är mättad eller en, dast kan ökas genom kraftiga försälj- ningsbefrämjande åtgärder, blir det naturligt, att man tar upp nya varor till försäljning. Kan detta ske inom ra- men för företagets kapacitet, breddas sortimentet, såvida man förväntar att merintäkterna skall överstiga merkost- naderna. Om man inte har ledig kapa- citet inom företaget, kan det bli ak— tuellt att bereda plats för nya varor genom att ta bort existerande varu- grupper, som anses vara mindre lön- samma eller förlustbringande. Man får med andra ord göra en bedömning mel- lan olika alternativ, varvid hänsyn måste tas inte bara till de direkta in- täkts- och kostnadsförhållandena utan också till det faktum, att köp av en vara kan locka till köp även av en annan vara, eller omvänt att köp av en vara kan medföra oförmåga eller obenägenhet att köpa andra varor. Det kan ta många år, innan ett före- tag helt lyckats arbeta in sig på mark- nanden, funnit sin form och byggt upp en nödvändig good—will hos konsumen- terna. Härvidlag blir innehavarens eller butikschefens personliga kunnande och intresseinriktning ofta avgörande. En tradition, som sålunda skapats under kanske en mansålder, ändras inte så lätt vad sortimentsinriktningen beträf- far. Ledarens tidigare branschpraktik, hans intresse för olika varor och hans kynne blir alla faktorer, som bidrar till att forma sortimentet, alldeles oav- sett de strikt ekonomiska motiv, som spelar in. Behovet av varukunskap vari-
erar avsevärt mellan olika varuområ- den. lnom många branscher menar man dock, att både flerårig praktik och ge- nomgångna studiekurser är nödvändiga för att en försäljare skall anses vara en fullgod branschman. Branschbland- ningstendenserna har i viss mån mot- verkats av detta behov av varukänne- dom. Det blir därför varor inom ett relativt begränsat område, främst vissa märkesvaror inom den kemisk-tekniska branschen, som sprids ut över bransch- gränserna. Här har märkena standardi- serat kvaliteten, lagerskötseln kräver föga branschvana och reklamen har mekaniserat försäljningsarbetet. Följ- den är att varor av typen tvål, tand- kräm, hårvatten, rakblad etc. finns i en mängd olika butiker.
Här må även nämnas något om hur den ekonomiska miljön överhuvudtaget — hur allmänekonomiska eller närings- politiska faktorer — inverkar på sorti- ment och branschblandning. Kristidens onormala varusituation har bland många följdverkningar även haft den, att branschblandningsproblemet aktua- liserades snabbare än vad eljest skulle ha blivit fallet. Ett företag, som inte kunde anskaffa tillräckliga varukvanti- teter inom sitt ordinarie sortiment, mås- te för att bevara sin kapacitet och hålla full sysselsättning inrikta sig på andra varuområden, där leveranssituationen var mera gynnsam. Delvis gällde det sådana rena krisvaror, vilka snabbt försvann ur marknaden efter krigsslu- tet. De kan lämnas ur räkningen i detta sammanhang. De erfarenheter av »nya» varugrupper, som många detaljister gjorde under krigsåren, kan emellertid ha bidragit till att de bibehållit ett bredare sortiment och ha ökat benä- genheten att experimentera mera med sortimentet än tidigare. Å andra sidan var krisåren såtillvida hämmande för branschblandningen, som knapphetslä—
get medförde betydande svårigheter för leverantörerna att tillgodose sina gam- la förbindelser och i än högre grad försvårade för dem att knyta nya kun- der till sig.
De. offentliga regleringarnas inver- kan på sortiment och varuspridning torde ha varit tvåfaldig. För att uppnå bättre kontrollmöjligheter men även för att i bristsituationen utvinna största möjliga varuvolym införde reglerings- myndigheterna i viss utsträckning en begränsning av antalet varianter. Den- na standardisering i förening med de fastställda priserna, vilka i knapphets- läget blev såväl »högsta-pris» som »lägsta-pris», underlättade varusprid— ningen. Icke-specialister kunde med fördel sälja dessa »branschfrämmande» varor och några prissättningsproblem existerade knappast. Å andra sidan verkade priskontrollen strukturföränd- rande på en del företag, som inriktade sig på varor, där kontrollen inte hade så stark effekt eller inte alls sattes in. Stapelvaror och oförädlade varor kun- de lättare kontrolleras än artiklar med många och komplicerade tillverknings- processer. I viss utsträckning ändrade företag sina produkter i syfte att få till stånd prisdiskussioner, där man hop— pades kunna uppnå och även ofta upp- nådde förhållandevis höga priser. Sor- timentet utvecklades sålunda efter två linjer: den starkt kontrollerade »nöd- vändighetsdelen» fick ett färre antal varianter, medan i den friare delen antalet artiklar ökade. Eftersom han- delsföretagen i regel var mera villiga att sälja fria än priskontrollerade va- ror, som vanligen hade lägre margina- ler, blev resultatet, att man ofta strä- vade till att bredda och/eller fördjupa sina sortiment.
Nya varugrupper kräver stundom speciella investeringar i inventarier, maskiner och lokalutrymme. Bromsan-
de på varuspridningen kan ibland vara svårigheten att anskaffa kapital härför. Detta och kanske i ännu högre grad byggnadsrestriktioner och investerings- avgift har verkat återhållande på en utbyggnad av handelsföretagen. Sär- skilt den fortgående omläggningen till självbetjäningsbutikcr inom livsmedels— detaljhandeln, vilket bl. a. innebär en ökad branschblandning, skulle nog ha gått snabbare, om inte de nämnda hind— ren funnits.
Konjunkturkänslighet kan vara en ytterligare orsak till sortimentsbredd— ning. I allmänhet torde ett företag, som specialiserat sig mycket kraftigt, ha mindre möjligheter att stå emot på— frestningarna vid en. konjunkturför- sämring med allmän efterfrågeminsk- ning. Ett bredare underlag av varor medför, att köpmannen kan täcka en större del av kundens efterfrågan och att han därigenom har större anpass- ningsmöjligheter i krislägen. Detta un- der förutsättning att breddningen inte medför en försämring av företagets effektivitet och därmed dess konkur- rensförmåga på längre sikt.
Även ideologiska strävanden har nog i viss mån bidragit till varuspridning- en. Särskilt inom konsumtionsförening- arna, men även inom de mer eller mindre frivilliga kedjeföretagen finns en klar tendens att i så stor utsträck- ning som möjligt söka tillgodose kund— kretsens hela konsumtionsbehov. Där- igenom har man runt kärnan av livs- medel och kemisk-tekniska varor byggt upp företag med en sortimentsstruktur, som kan betraktas som det lilla varu- husets.
Lagar och förordningar samt med stöd därav givna kommunala föreskrif- ter spelar också i vissa fall en icke oväsentlig roll. Här kan nämnas bu- tiksstängningslagen, som i regel med— ger förlängt öppethållånde endast för
försäljning av vissa i lagen angivna varuslag. Som exempel på hur detta kan påverka varusortimentet kan näm- nas ett fall, där innehavaren av en bu- tik rned specerivaror, grönsaker, frukt och konfektyrer slutat att föra de två förstnämnda varugrupperna med moti- vering, att han annars icke fick hålla butiken öppen om kvällarna. Lokala, på livsmedelsstadgan baserade före— skrifter om att mjölk och färsk fisk icke får försäljas i samma lokal som livsmedel i övrigt, har bidragit till att skapa specialbutiker för var och en av dessa varor eller fristående avdelningar till andra livsmedelsbutiker. Lokala olikheter råder också för försäljning av öl. I vissa delar av landet får för- säljning ske genom mjölk- och speceri- affärer, medan detta är förbjudet i and- ra områden, beroende på det 5. k. kom— munala vetot. Enligt den nya ölförsälj— ningsförordningen, som träder i kraft den 1 oktober 1955, kommer försälj- ningsreglerna att förenklas. Det kom- munala vetot tas bort, men särskilt tillstånd att få sälja öl kommer även i fortsättningen att krävas.
Genom stadsplanelagstiftningen har de kommunala planeringsorganen fått större befogenheter än tidigare att på— verka inte blott detaljhandelns lokali— sering och antalet butiker inom ett visst område utan i vissa fall även butiks- lokalernas fördelning mellan varuom- råden eller branscher. Detta innebär ctt stort ansvar för stadsplanerare och arkitekter, så att inte utvecklingen onö- digt hämmas av en alltför stor bunden- het till ett läge, som i lyckligaste fall är det mest gynnsamma vid plane- ringstillfället.
Hyresregleringens konsekvenser för detaljhandelns utformning och därmed sortimentsstruktur bör också nämnas. Man kan konstatera, att särskilt gamla bebyggelseområden, vanligen de cen-
trala delarna av städerna, f. n. har bu— tikshyror, som är avsevärt lägre än vad de förmodligen skulle vara i en fri marknad. Detta innebär bl. a., att exi- sterande företag _ genom det för- språng de lägre hyreskostnaderna skän- ker dem — kan fortleva trots en bety- dande ineffektivitet, som förmodligen skulle komma i dagen vid tävlan på jämbördiga villkor med andra företag. Detta bevarar en stelhet i distribu- tionsstrukturen i äldre stadsdelar med många små specialaffärer, även i de fall där en modern hushållsaffär med långtgående branschblandning skulle vara motiverad både ur konsumentens och ur samhällets synpunkt. Närmare synpunkter på stadsplane- och hyres- problemen återfinnes i kap. 9.
Sortimentsstudier
Vad som påverkar handelns varusor- timent har ovan berörts från rent prin- cipiella utgångspunkter. Hur den fak- tiska sortimentsutvecklingen varit inom olika företag och olika detalj- handelsområden och vilka konsekven- ser utvecklingen haft, resp. kan kom- ma att få för andra led inom distribu- tionskedjan, dvs. för konsumenten, gros- sisten och producenten, återstår att be— röra.
I en utredning inom Företagseko- nomiska forskningsinstitutet vid Han- delshögskolan i Stockholm1 behandlas de tre problemen sortimentsstruktur, märkesvarufrekvens och förpacknings- grad. Undersökningen av sortiments- strukturen omfattar samtliga detaljhan- delsbranscher (dock inte detaljhandel i kombination med hantverk eller ser- vering), medan undersökningarna av märkesvarufrekvensen har koncentre— rats till livsmedels- och kemisk-tekniska varuområdena och förpackningsgraden till livsmedelsområdet. Intensivunder-
sökningar utfördes åren 1953/54 inom fem geografiska områden: ett renodlat landsbygdsdistrikt, en mindre tätort med relativt avstannad befolkningstill- växt och med visst omland, en medel- stor, kraftigt expanderande stad med stort omland, ett bostadsområde i en större stads tämligen gamla innerstads- område och en nybyggd förort till en storstad. De uppgifter som lämnas i innevarande avsnitt är, om inte annat säges, hämtade från den nämnda un- dersökningen. Värderingarna är där— emot kommitténs egna. De resultat man fått fram är endast representativa för resp. områden, men det är nog inte alltför djärvt att förmoda, att dessa 10- kala förhållanden i stora drag skulle vara tillämpliga på liknande distrikt inom hela landet. Tyvärr finns dock inte något material av mera fullständig art, som kan bestyrka eller kullkasta detta antagande.
Vad beträffar detaljhandelns sorti- mentsstruktur visar undersökningen, att den i första hand påverkas av be- byggelsens ålder och utformning, kund- underlagets storlek och köpkraft och de näringsgeografiska betingelserna i övrigt. Särskilt frapperande är skillna— derna mellan det äldre bostadsdistrik- tet i innerstaden och den nya förorten. Bl. a. finns vissa olikheter i »självför- sörjningsgraden» hos de båda områ- dena. Ett uttryck för denna »självför- sörjningsgrad» är den totala detaljhan- delsomsättningen inom ett distrikt i proportion till den taxerade inkomsten hos invånarna i samma distrikt. Av de
1 Utredningen är ännu inte publicerad, men genom välvilligt tillmötesgående har varu- distributionsutredningen beretts tillfälle att ta del av hela det insamlade materialet. I detta sammanhang kan endast några av huvudresul— taten från denna mycket ingående undersök- ning redovisas. Undersökningen, som möjlig- gjorts genom bidrag från AB Åkerlund & Rausing, Lund, och som utförts av civ.ek. Arne Sjöber g, publiceras under l:a halvåret 1955.
så beräknade relationstalen framgår — under förutsättning av likartad kon- sumtionsinriktning hos befolkningen i de två distrikten — att folk i förorten till storstaden köper en större andel varor utanför distriktet än folk i det gamla bostadsområdet. Om det senares inköpsandel sättes till 100, blir mot- svarande siffra i förorten ca 70 för samtliga branscher och ca 80 för de— taljhandeln med livsmedel. Slutsatsen blir den, att konsumenterna, som bor i förort, handlar i innerstaden en viss del av sina livsmedel — förvärvsarbe- tande med långa resor hinner inte hem före stängningsdags — och en avgjort mycket större del andra varor, då även icke-förvärvsarbetande reser in till centrum för »shopping». En undersök- ning från ett nybyggt bostadsområde i Göteborg1 visar i stort sett liknande resultat: ca 1/5 av livsmedelsbehovet och hälften av manufakturvarorna upp- gavs där bli köpta i centrumbutiker.
Sådana omständigheter, som att den nya förorten vid undersökningens ge- nomförande ännu inte torde ha varit fullt utbyggd eller att förhållandena ännu inte hunnit stabilisera sig efter uppbyggnadsperioden, kan i någon mån förringa värdet av en jämförelse. Med denna reservation i minnet kan man emellertid konstatera de högst bety- delsefulla olikheter mellan olika di- strikt, som undersökningen pekar på. Sålunda var antalet livsmedelsbutiker i det gamla området ca nio per 1 000 in— vånare mot mindre än två i det ny- byggda distriktet. Omsättningen per sysselsatt i speceributikerna (vari in- räknas även självbetjäningsaffärer, som i regel har hela livsmedelssortimentet) var ca 60 000 resp. ca 105000 kronor. Antalet i livsmedelshandeln sysselsatta per 1000 invånare var i det gamla distriktet ca 21/2 gånger så högt som i det nya området (211/2 mot 81/2).
Olikheterna i livsmedelsdetaljhan- delns uppbyggnad mellan de båda di- strikten framgår även av följande sam- manställning.
Antal affärer i
det äldre det nya distriktet distriktet (ca 6 700 inv.) (ca 8 000 inv.)
Bageributiker . 10 Mjölkbutiker. . 14 Fruktbutiker . 3 Fiskbutiker. . . 2 Charkuteribut. 9 Speceributiker 21 Livsmedelsbut. _
S:a butiker . . . 59
Det stora antalet specialbutiker i det äldre området saknar motsvarighet i det nya distriktet. I det förstnämnda området fanns ingen självbetjänings- butik, medan det nya området hade tre mjölkbutiker och fyra livsmedels— butiker organiserade som självbetjä- ning. Skillnaderna är onekligen ganska häpnadsväckande och ger en antydan om storleken av de strukturföränd- ringar, som på längre sikt kan tänkas bli genomförda inom detaljhandeln, förutsatt att en miljö skapas, som sti- mulerar en sådan utveckling. Det är svårt att mäta men synes föga sanno- likt, att konsumenterna skulle ha en lägre grad av behovstillfredsställelse i det nya distriktet på grund av längre gångväg o. (1. Denna nackdel torde mer än väl uppvägas av fördelen att kunna köpa så mycket mera av hela behovet på ett ställe, för att inte tala om för- delen av den högre butiksstandard, som det nybyggda distriktet kan visa upp.
»Självförsörjningsgraden» för lands- bygdsdistriktet är relativt låg. Produ-
1 Koeck, G —— Peterson, S., Köpvauor och köpmotiv, en intervjuundersökning på Södra Gullheden. Göteborgs Handels— och Sjöfarts- tidning, 5 maj 1954.
centernas egen konsumtion av vissa va- ror -— främst jordbruksprodukter —— direktförsäljning producent—konsu- ment, inköp genom de producentkoope- rativa föreningarna, inköp genom kring- föringshandel, postorderinköp samt in— köp i omkringliggande tätorter med- verkar till att sänka den andel av den totala volymen, som går genom den bo- fasta detaljhandeln inom området. Lant- handeln lider av den uttunning av kundunderlaget, som inflyttningen till större tätorter medför. Detta kompen- seras dock delvis av den ökade köp- kraft, som den kvarvarande lands- bygdsbefolkningen efterhand får. Av undersökningsresultaten att döma har lanthandeln tydligen en god »köpkrafts- reserv» att kämpa om i konkurrens med många andra distributionsformer.
Undersökningen bekräftar det redan tidigare kända förhållandet, att ju stör- re köpkraft, som är koncentrerad till ett visst område, desto större omfatt- ning tenderar detaljhandeln att få, samtidigt som den blir alltmer diffe- rentierad. Huruvida denna större om- fattning resulterar i ett utnyttjande av stordriftens fördelar genom upprättan- det av stora försäljningsenheter t. ex. inom livsmedelsdetaljhandeln är mera beroende på bebyggelsestrukturen än på köpkraftens storlek.
Butikernas grad av lägesmonopol förefaller att vara av viss betydelse för sortimentssammansättningen. Den 10- kala konkurrensen tycks verka på olika sätt. Å ena sidan har man många gånger motiverat borttagandet av »se- kundära» varugrupper — t. ex. porslin i en lanthandel, charkuterier i en spe- ceriaffär — med att konkurrensen från närbelägna specialaffärer blivit över- mäktig. Å andra sidan kan förekomsten av närbelägna butiker med i viss mån konkurrerande sortiment bidra till att man breddar det egna sortimentet till
att omfatta varor, som konkurrenten för.
Inom vissa gränser förefaller det inte att finnas något påtagligt samband mel- lan sortimentsbredd och omsättnings- storlek, om man jämför företag inom ett och samma område, vilka på goda grunder kan klassificeras som tillhöriga samma bransch. Särskilt synes detta gälla för lanthandelsbutiker. Inom det undersökta landsbygdsdistriktet med dess 20-tal lanthandelsföretag, av vilka det största hade fem gånger så stor om- sättning som det minsta, fanns inte något märkbart samband mellan sorti- mentsbredd och omsättningsstorlek, om man bortser från enstaka varugrupper. Däremot torde det med stigande om- sättningsstorlek finnas ett genomsnitt- ligt något större antal märken inom en och samma varugrupp —— alltså ett större sortimentsdjup — även om det inte föreligger något klart samband.
Om man däremot jämför företag inom * samma delbransch i olika distrikt, blir förhållandet delvis ett annat. Det har, redan nämnts, att med större befolk- ningstäthet blir företagen ofta mera specialiserade, dvs. får ett smalare men djupare sortiment. Detta tycks främst' ha gällt, då en ort tidigare övergått från spridd bebyggelse till tätortsbe- byggelse. Den senaste utvecklingen har] emellertid visat, att många företag sö- ker förverkliga målsättningen att bli ett »allköp» för dagligvaror. /
Siffrorna över varuspridningen pe- kar på delvis mycket intressanta före- teelser. Särskilt kemisk-tekniska varor återfinns i ett stort antal branschbu- tiker, i första hand givetvis i färghan- delsbutiker, parfymaffärer och sjuk— vårdsaffärer, men även i speceri- och lanthandelsaffärer, tobaksaffärer, järn- handelsbutiker, bosättningsbutiker, tex- tilbutiker och pappersvarubutiker. Till- gången till konsumentförpackade va'-
ror, märkesvarusystemet och brutto- prissystemet (vilket avskaffades kort efter tidpunkten för fältundersökning- en) torde ha bidragit till en sådan långtgående varuspridning. Andra ex- empel på varugrupper, som återfinnes i en mångfald olikartade branschbuti- ker, är vissa elartiklar, särskilt glöd- lampor, batterier och ficklampor. Dessa föres av elektriska specialaffärer, men även av speceriaffärer, järn-, cykel— och radioaffärer, bosättningsaffärer, tobaks- affärer och varuhusbetonade företag samt i någon mån av pappers- och mö- belaffärer. ,
Bland sortimentsförändringar under senare år märks en benägenhet hos många lanthandlare att ta bort varu-- grupperna skor och i viss mån texti- lier. Konsumenternas ökade krav på urval för skor har gjort, att lanthan- deln i många fall inskränker sig till att föra gummiskor, arbetskängor och gymnastikskor, emedan konsumenterna föredrar att köpa andra skor i special- affären i tätorten. För textilvaror är
utvecklingen mera oenhetlig. Garn- och metervaruförsäljning torde ha minskat, men i vissa fall har kortvaror, trikå och vissa konfektionsvaror, särskilt för herrar, ökat sin andel jämfört med ti- digare. Ett uttryck för den snart ge- nomförda avvecklingen av självhushål- let inom jordbruket är att även lant- handeln i växande grad börjat sälja mjölk och köttvaror.
Märkesvaruundersökningen är be- gränsad till livsmedels- och de kemisk- tekniska varuområdena. Det allmänna intrycket är, att antalet förekommande märken är utomordentligt olika mellan olika butiker, även inom samma om- råde och med samma branschbeteck- ning. En annan observation är att an— talet varianter visserligen förefaller att vara mycket stort, men att denna variationsrikedom är koncentrerad till ett fåtal varugrupper. Som exempel på den första iakttagelsen kan redovisas, att inom speceributikerna antalet mär- ken för några typiska varuslag varie- rade på följande sätt:
Tabell 16. Antalet märken av vissa varuslag inom speceributiker
En .. En Inget fjärdedel Hälften fjärdedel Inget Antal av samtliga företag hade Varuslag företag . . . månd" mindre mmdre mer än mer än an an an nedanstående antal märken
Pastiller och tabletter 67 5 8 10 15 20 Chokladkartonger . . . 59 1 2 3 5 11 Te ................. 68 1 5 7 9 19 Kaffe .............. 68 1 3 6 6 10 Sill i dill ........... 69 1 3 4 6 25 Kakao ............. 68 1 3 4 5 8 Puddingpulver ...... 68 1 2 3 5 10 Senap .............. 69 1 2 3 4 8 Toalettvål .......... 65 5 10 11 15 25 Schamponeringsmedel 66 2 5 6 9 13 Hårvatten .......... 62 1 2 3 3 10 Tandkräm .......... 67 4 6 7 8 14 Tvätt- och blötlägg-
ningsmedel ....... 66 2 3 5 8 13 Diskmedel .......... 67 2 4 6 15
Siffrorna ovan belyser förhållandena för samtliga i undersökningen ingåen- de speceributiker. Variationerna mel- lan de olika distrikten är i vissa fall betydande, men uppvisar inte något enhetligt mönster. Tabellmaterialet är intressant. Man frågar sig hur det är möjligt — med hänsyn till konsumen- ternas olikartade värderingar — att bara föra t. ex. två diskmedel, en sorts kakao etc. Å andra sidan förefaller det diskutabelt, om det kan vara ekono- miskt att hålla 19 temärken eller 25 toalettvålar i butiker med huvudsaklig inriktning på specerivaror. Materialet lämnar också besked om sådana varor, där antalet förda märken per butik fö- refaller förvånansvärt litet i förhållan- de till det totala antalet förekommande märken på den lokala marknaden. Det förekommer på sina håll en ganska långt driven sortimentsnedkrympning i fråga om vissa konserver, som inte föres i mer än två—fyra märken. Som exempel kan nämnas apelsinmarme- lad, där endast ett mindre antal butiker har mer än tre märken; ärter och mo- rötter, likaledes med tre märken för mer än tre fjärdedelar av samtliga bu- tiker men med enstaka exempel på upp mot sex sju märken; svart vin— bärssaft med få butiker, som för mer än två märken etc.
En jämförelse mellan de privata och de konsumentkooperativa speceriaffä- rerna inom ett distrikt, där en sådan studie varit möjlig, visar att de förra genomsnittligt har ett djupare sorti- ment än de senare. Av 47 undersökta varuslag hade medianbutiken för varje varuslag (: den mittersta butiken om butikerna ordnas efter antal förda mär- ken av varje varuslag) bland de privata affärerna för 17 varuslag flera märken än medianbutiken bland de kooperati- va butikerna. Motsatsen var fallet för fyra varuslag, medan antalet var det-
samma i 26 fall. Samtidigt var de koo— perativa butikerna genomsnittligt stör- re än de privata (350 000 mot 240000 kronor i omsättning). Förekomsten av kooperativa märken inom många av de undersökta varuslagen har i regel med- fört, att konsumbutikerna i många fall haft ett lägre antal varianter —— man har försökt koncentrera försäljningen till det egna märket. I undantagsfall har emellertid förekomsten av koope- rativa märken gjort antalet varianter i konsumbutikerna större än i den privata handeln, nämligen då markna— den dominerats av ett privat märke, som allmänt efterfrågas av konsumen- terna. I sådana fall har den privata detaljhandeln kunnat nöja sig med att föra blott detta märke, medan de koope- rativa butikerna tvingats att föra minst två märken.
En uppställning över antalet före- kommande märken av vissa kemisk- tekniska varor inom färgdetaljhandeln visar en ännu mer nyanserad bild, se tab. 17.
Av materialet framgår, att det ge- nomsnittliga antalet märken för olika varuslag är förhållandevis större inom den »finare» delen av sortimentet — toalettvål, parfym, skönhetsmedel etc. — medan skillnaderna i sortiments- djup för »grövre» artiklar — tvätt- och blötläggningsmedel, diskmedel osv. _ mellan färghandelsbutiker och speceri- affärer är ganska små, även om färg- handeln vanligen redovisar en något större sortering. Det bör understrykas, att ovanstående tabell endast samman— fattar förhållandena i färghandelsaffä- rerna; parfymerier inom distrikten är alltså inte medtagna.
Med en varas förpackningsgrad av- ses den andel av den totala försälj- ningen av varan, som säljes i förpake- terat skick, dvs. som konsumentför- packats, innan den kommer i detalj-
En ,. En Inget fjärdedel Hälften fjärdedel Inget av samtli a företa hade Varuslag fälttåg g g mindre mindre mmdre mer än mer än an an an nedanstående antal märken Toalettvål .......... 11 10 20 30 31 57 Parfym ............ 11 5 10 17 20 42 Eau de Cologne ..... 11 8 10 17 20 38 Schamponeringsmedel 11 10 15 17 21 29 Hårvatten .......... 11 10 13 16 19 24 Hudkräm .......... 1 1 10 12 15 17 39 Tandkräm .......... 11 7 10 11 13 15 Tvätt- och blötlägg- ningsmedel ....... 11 5 7 1 1 14 17 Diskmedel .......... 11 3 5 6 7 11
handeln. Utförda mätningar visar, att förpackningsgraden i specerihandeln är hög. Någon exakt sammanvägning av de olika varuslagen för att få fram förpackningsgraden för specerivarorna kan svårligen göras, men andelen torde ligga omkring 90 %. Andelen varierar dock betydligt mellan olika distrikt och för olika varuslag. Lanthandels- butikerna synes ha en genomsnittligt lägre andel förpaketerade varor än övriga distrikt. Av dessa andra distrikt uppvisar butikerna i den nybyggda förorten den ojämförligast högsta för- packningsgraden — vanligen 100% för flertalet viktigare varuslag. Som nämnts är samtliga Speceributiker i detta distrikt med ett undantag orga- niserade som självbetjäning, vilket tor- de ha framtvingat en ökad förpack- ningsandel. Studerar man uppgifterna från de individuella företagen i olika distrikt, finner man för många varu- slag exempel från uteslutande lösvikts— varor till genomgående förpaketerade varor. Förpackningsgraden för hela sor- timentet i ett mindre antal särskilt studerade Speceributiker uppgick till 40—60 % av totala inköp.
Verkningar av branschblandning
Det är självklart, att den utveckling av detaljhandelns varusortiment, som skildrats i det föregående, har åter- verkningar både på leverantörssidan och på konsumentsidan. Här har emel- lertid tidigare framhållits, att konsu— menternas önskemål och krav så starkt påverkat sortimentsutformningen, att det kan ifrågasättas, om inte konsu- mentens attityder är det primära. Hur ser då konsumenten på branschbland- ningen?
De följande synpunkterna grundar sig på uppfattningar, som framförts på en av kommittén anordnad konsument- hearing med representanter för kvin- noorganisationer och fackliga organi- sationer, på allmänna erfarenheter från litteratur och debatt samt i någon män på företagsundersökningens material. Någon representativ undersökning av konsumenternas attityder i dessa frå— gor har inte kunnat genomföras.
Under i övrigt lika förhållanden tor— de flertalet konsumenter anse det över- vägande fördelaktigt att finna daglig— varorna samlade under ett tak. Det in- nebär mindre tidsuppoffring och san-
nolikt också kortare vägsträcka totalt sett. Urvalet av varor måste som regel bli mera begränsat i den branschblan- dade affären än i den specialiserade. Detta kan innebära både fördelar och nackdelar för konsumenten. Om sorti- mentet är bchovsorienterat på ett så- dant sätt, att i varje fall flertalet kunder är nöjda med antalet tillgängliga va- rianter, skulle en större variationsrike- dom kunna betyda, att kunden snarare distraherades än vägleddes i sitt köp. Å andra sidan har samma kund, som för dagligt bruk är betjänt av ett myc- ket begränsat sortiment, vid andra till- fällen behov av ett djupare urval. Vi- dare finns det alltid konsumenter, som för olika delar av konsumtionen har ett större krav på urval än vad den branschblandade affären vanligen kan tillgodose.
Det är alltid vanskligt att avge gene- rella omdömen utan många och starka belägg till stöd. Detta gäller inte minst frågan om försäljningsarbetets kvalitet i de olika typerna av affärer. Det före— faller dock sannolikt, att den speciali- serade affären skulle ha större möjlig- heter att ge sin personal en mera djup- gående erfarenhet av de varor den säljer. Diverseaffärens expedit kan inte vara expert på alla områden, även om de varor, som där saluförs, inte tillhör de mera exklusiva eller komplicerade. En ökad varuspridning kan därför bi- dra till att försäljningsarbetets kvalitet försämras, i varje fall där inte försälj- ningsställena blir så stora, att perso— nalen kan specialisera sig på olika va- ruområden.
Höjd levnadsstandard medför i vissa avseenden större krav på urvalsvaror- na. Endast mycket stora, varuhusmäs— sigt organiserade enheter eller en sam- ling närliggande specialbutiker vid samma »shoppinggata» kan tillfredsstäl- la kravet på urval för sådana varor,
men förutsättningar härför finns mera sällan. Slutsatsen av detta och det ti- digare sagda blir den, att branschblan— dade och specialiserade affärer är be- hövliga komplement till varandra, att utvecklingen tycks gå mot en högre grad av branschblandning, men att som en följd just härav vissa typer av ut- präglade specialaffärer får en måhända större funktion att fylla för att till- fredsställa efterfrågan i alla dess schatteringar.
Den påtagliga utveckling mot en ökad varuspridning över de traditionella branschgränserna, som i det föregå- ende analyserats, måste innebära an- passningsproblem även för tidigare led i distributionskedjan. För grosshan- delns del förefaller det uppenbart, att vissa förändringar måste uppkomma i sortimentsstrukturen. Det är vanligen angeläget för grossistföretaget att hålla ett sortiment, som täcker kundernas- detaljisternas. I den mån grossistföre- taget vänder sig till kundkategorier med sinsemellan ganska olikartade sorti- ment, är man redan nu tvingad att hålla mycket omfattande kollektioner för att kunna tillgodose de skiftande kraven från olika kundkategorier. Med en ökad branschblandning tenderar denna breddning av sortimentet att ytterligare öka. En sådan utveckling kan ha den effekten, att grossistens försäljningsar- bete för den individuelle fabrikantens produkter blir mindre aktivt än tidi- gare. Detta kan i sin tur leda till att * fabrikanten animeras till en ökad för- säljning direkt till detaljisten.
Å andra sidan motverkas en sådan utveckling av en påtaglig strävan till en variantbegränsning, som är att notera hos många grossist- och detal- jistföretag. Sannolikt råder ett ömse— sidigt samband mellan dessa företeel- ser. En ökad varuspridning måste vid oförändrad omsättning innebära, att
varje varugrupps andel av den totala omsättningen blir mindre än förut. Detta talar för en högre grad av gros- sistdistribution än tidigare, eftersom direktkontakterna fabrikant—detaljist med dess av volymen oberoende grund- kostnader måste stiga per försäljnings- krona. Som tidigare nämnts talar emel- lertid mot en sådan förskjutning det förhållandet, att detaljhandelsföretagen
med ökad branschblandning ofta ökar sin totala omsättning. Om omsättningen ökar i takt med antalet varugrupper, bortfaller det nämnda motivet för ökad försäljning via grossist. Det är sålunda mot varandra strävande tendenser, som här kan noteras, och vilkendera utveck- lingen, som blir dominerande, kan ut- redningen inte avgöra.
KAPITEL 8
Självbetjäning
I det föregående har presenterats de mera betydande distributionsformerna inom olika varuområden och de kana— ler, genom vilka varorna når fram till konsumenten. Det har därvid betonats, att frågan om handelns rationalisering inte får studeras enbart med utgångs- punkt från distributionskostnaderna i trängre bemärkelse. Sambandet produk- tionskostnader—distributionskostnader har starkt framhävts. Redan inlednings- vis har understrukits det nödvändiga i att såvitt möjligt inräkna konsumentens uppoffringar och kostnader i den totala distributionskostnaden. Det är ur sam- hällets synpunkt ingen rationalisering, om en kostnadsminskning inom ett led bidrar till att övervältra kostnader och arbete på ett annat led i lika hög eller kanske ännu högre grad.
Anledningen till att man inte alltid observerar konsumentens insats i distri- butionsarbetet är väl framför allt den, att mätproblemen ofta blir så stora, när det gäller att uppskatta konsumenternas totala uppoffringar, och särskilt när det gäller att översätta dessa uppoffringar i pengar. Denna konsumenternas insats är dock betydande. Uppskattningar har givit vid handen, att konsumenternas totala tidsuppoffring vid varuinköpen knappast torde understiga den totala arbetstiden för de i detaljhandeln sys- selsatta. Vilken insats gör då konsu- menten? Hon utför i själva verket de- lar av alla de funktioner, som tidigare beskrivits. Upplagringen av varor i skafferi och källare tillhör tidsfunktio-
nen, hembärning och annan transport från butiken är en rumsfunktion, hen- nes urval av varor ur det tillgängliga sortimentet är en sortimentsfunktion, avsedd att skänka henne själv och öv- riga hushållsmedlemmar behovstill- fredsställelse och dessutom att ge im- pulser till handeln för dess sortiments- politik, och hennes arbete med att ori— entera sig om varornas kvaliteter, pri- ser och användningsområden jämte hennes direkta eller indirekta informa- tioner till tidigare länkar i distribu— tionskedjan har ett betydande inflytan- de på näringslivets dynamik.
I butiken med manuell betjäning — den »traditionella» butiksformen_— är konsumenten i stor utsträckning passiv. Även i sitt passiva köstående utför hon dock ett distributionsarbete. Man kan säga, att hon genom denna väntan syn- kroniserar sin insats med detaljhan- delns i kontaktögonblicket. En dylik passiv insats är dock inte alltid vare sig materiellt eller psykologiskt till- fredsställande utifrån målsättningen ef- fektiv distribution. Den uppfattningen torde ha varit ledande för de män, som först utvecklade självbetjäningsidén.
Vad är självbetjäning?
Det är inte möjligt att ge en strikt och entydig definition av termen själv- betjäning (i fortsättningen förkortad till SB). Fullständig SB skulle innebära en helautomatisering av kontakten mel- lan konsument och detaljist. Konsumen-
ten skulle från det ögonblick hon träder in i butiken till dess hon lämnar den utföra sina inköp helt på egen hand (inklusive betalningen) utan någon som helst personlig kontakt med detaljisten eller dennes anställda. En så konse- kvent genomförd SB torde endast i undantagsfall existera. Och även i detta fall har detaljisten eller hans leverantör utfört ett visst arbete, som består i varuexponering, inläggande av varan i en automat, konsumentpaketering av varan etc. I själva verket finner man under rubriken SB alla nyanser, från en helt genomförd SB till nästan full- ständig manuell betjäning. En mellan- form brukar betecknas självval (self- selection). I en butik för självval kan konsumenten själv i omedelbar kontakt med varan välja de artiklar hon önskar (liksom fallet är i SB-butiken), men skillnaden är i regel den, att man i självvalsbutiken oftare tar råd och får hjälp av försäljare eller expediter. Även butiker, inriktade på uteslutande ma- nuell betjäning, har många gånger i viss mån ett självval. Kunden får, om hon så önskar, själv välja bland de ex— ponerade varorna på diskar och fristå- ende gondoler. EPA- och Tempoaffärer- na med deras öppna varuexponering utgör exempel på en sådan butiksorga- nisation.
Någon bestämd gräns mellan SB och traditionell betjäning finns sålunda inte. Skillnaden mellan de två systemen hän- för sig inte till förekomsten av betjä- ning eller icke betjäning utan till arten av betjäningen. I dagligt tal brukar man använda begreppet SB om butiker, lagt an på att aktivisera konsu- menternas handlande vid inköpen på ett mera markant sätt än de traditio— nella butikerna. Man kan säga, att i den typiska SB-butiken ingriper detaljisten vanligen i konsumentens kontakt med ,varor och butik först i betalningsögon-
S 0 m
blicket. Indirekt har detaljisten emel— lertid redan uppnått kontakt och kan- ske gjort den lika eller mer effektiv ge- nom skyltar, varuexponering, förpack- ningarnas utseende, annonsering etc.
Var f örekommer SB?
SB-butikernas utbredning och rela- tiva betydelse inom olika branscher skiftar mycket. Förbindelsen köpare—- säljare kan t. ex. mekaniseras på ett helt annat sätt för varor som konser- ver och andra paketerade specerivaror än för mera komplicerade varor såsom hushållsmaskiner och bilar eller för modevaror såsom damkläder. I de sena- re fallen behöver kunden oftast en helt annan och utförligare information från säljaren om varornas funktioner och användningssätt. En vara är särskilt väl lämpad för SB-försäljning, om den är
1. relativt standardbetonad,
2. en »repetervara» (dvs. konsumenten köper den relativt ofta och får därigenom erfarenhet om dess kvalitet etc.),
3. förpaketerad,
4. en märkesvara (dvs. tillverkaren, gros— sisten eller i vissa fall detaljisten har på- satt varan ett visst märke eller beteckning, som gör att konsumenten kan identifiera varan och känna dess egenskaper via re- klamen eller på grund av tidigare erfaren- het).
l)et är framför allt inom livsmedels- branschen, som varorna i betydande omfattning fyller dessa fyra villkor. SB- idén har också slagit igenom mest i denna bransch såväl i Sverige som i utlandet. SB-graden är dock mycket olika för olika varugrupper även inom livsmedelsbranschen. Medan torra spe- cerier alltid försäljes »automatiskt» i SB-affärerna, är det snarare undantag än regel, att försäljningen av färskt kött helt sker genom SB. I stora drag och på litet längre sikt synes det dock som om allt flera varuområden skulle föras
in under SB-idén. Kemisk-tekniska ar- tiklar (särskilt standardvaror och re- klamerade märkesvaror) lämpar sig kanske bäst för SB vid sidan av spece- rivaror. I flertalet SB-butiker i vårt land finns i dag sådana kemisk-tekniska varor som tvål, tvättmedel, tandkräm och putsmedel.
Inom andra branscher än livsmedels— handeln har man endast i obetydlig om- fattning och i mer eller mindre modi- fierad form infört SB. Endast i ett par fall har man t. ex. inom färghandeln tagit upp systemet. Här anses det inte kunna bli fråga om SB i ordets mera extrema bemärkelse. De varor, som an- ses i någon mån lämpliga, är i första hand kemisk-tekniska artiklar av den art, som även livsmedelshandeln för. Dessa utgör omkring 30 % av den totala försäljningsvolymen i den »ty- piska» färghandeln. Därtill kommer fär- ger, fernissor och artistmaterial av mera standardiserad art, vilka tillsam- mans kanske också motsvarar ca 30 %. För mellan hälften och två tredjedelar av den totala försäljningsvolymen skul- le man således kunna tänka sig någon form av SB. Branschens karaktär av »servicebransch» anses emellertid inte möjliggöra SB i någon mera betydande utsträckning. Servicefrågan diskuteras närmare i annat sammanhang.
Inom järnhandeln har man närmat sig SB-idén via öppen varuexponering och självval för vissa varor. Beträffan- de det stora flertalet artiklar inom det omfångsrika järnhandelssortimentet an— ser dock branschmännen det föga tro- ligt, att SB-idén är genomförbar. Inom textilbranschen har man gjort några uppmärksammade försök att kombi- nera självval med manuell betjäning. Särskilt gäller detta för sybehör, herr- och barnunderkläder samt trikåvaror. Några fullständiga SB—avdelningar för t. ex. konfektion, som man finner i
Förenta Staterna, har man ännu inte prövat. Även inom skobranschen obser- verar man ansatser i riktning mot själv- val. Särskilt för enkla och relativt bil- liga skor såsom fritidsskor och tofflor redovisas _ där man experimenterat med metoden —— ganska goda erfaren- heter av SB-avdelningar.
Det är uppenbart, att förutsättning- arna för SB inom här uppräknade branscher inte är så stora som inom livsmedelsdetaljhandeln. Man befinner sig här endast på de första experiment- stadierna. Utvecklingen i Förenta Sta- terna tyder emellertid på att även mer kvalificerade varor i betydande ut- sträckning kan säljas i mer eller mindre SB-betonade butiker.
Förutsättningar för SB-systemets utveckling
Förpacknings- och kyltekniken har spelat stor roll för utvecklingen av SB. En förutsättning för att konsumenten bekvämt skall kunna betjäna sig själv är att varorna finns styckade eller för- paketerade i lämpliga storlekar, liksom att varor som färsk frukt, fisk och lik- nande, som måste förvaras i kallt eller fruset tillstånd, kan exponeras på ett för kunden lättillgängligt och överskåd- ligt sätt. Därmed har inte sagts, att inte förpacknings- och kylteknikens utveck- ling skulle vara av största betydelse även för manuellt betjänade butiker. SB-systemet kan sägas ha vuxit fram som en logisk följd av bl. a. förpack ningsteknikens utveckling. Man kan om vänt antaga, att en allt större andel av försäljningen via SB påskyndar utveck- lingen av förpaketering inom varuom- råden, som man ännu inte alls eller en- dast obetydligt konsumentförpackat före försäljningsögonblicket. Emballagets ut- formning i samband med paketerings-
tekniken kommer troligen att förändras i vissa avseenden. Emballaget skall i SB-hutiken mera direkt tala till konsu- menten, väcka inköpsbehov och ska- pa köplust. Förpackningen torde där- för komma att utformas mera slående, sannolikt mera informativt och med en reklamteknisk betoning av enkelheten. Förpackningsstorlekarna måste vidare anpassas till SB-systemets krav. Efter- som varuexponeringen blir den för- nämsta försäljaren i SB—butiken, blir exponeringsutrymmet knappt. Det gäl- ler att presentera alla de artiklar, som skall säljas.
Svårigheten att anskaffa kapital un- der de gångna åren med dess kredit- restriktioner under inflationskonjunk- turen har varit en hämmande faktor för tillkomsten av SB-butiker. Det är vis- serligen sant, att en fullt modernt ut'- rustad, manuellt betjänad butik inom livsmedelsbranschen i dag behöver kan- ske lika mycket kapital som SB-butiken. Såtillvida är finansieringsproblemet in- te något specifikt för SB-formen. Finan- sieringssvårigheterna har emellertid hindrat många från att bygga om gamla butiker till SB-butiker eller att bygga nya. Härtill har även bidra- git de byggrestriktioner, som rätt un- der hela perioden. Det fordras genom- snittligt större butiksenheter vid själv- betjäning än vid traditionell betjäning för att verksamheten skall bli ekono- miskt lönande. Den öppna varuexpone- ringen och det aktiva kundarbetet — att kunden går till varan i stället för att varan kommer till kunden via expe— diten — kräver större lokalutrymme. Man kanske inte är fullt enig om vilken minimiyta och vilken minimiomsätt- ning, som fordras för att en SB-butik inom livsmedelsbranschen skall ha på- tagliga fördelar framför en manuellt be- tjänad butik. Men i stora drag är man nog överens om att en golvyta av minst
75 kvadratmeter och en årsomsättning av lägst 300000 kronor är behövlig. Dessa uppgifter har vuxit fram ur dyr- köpta erfarenheter, där man byggt om eller nybyggt SB—butiker av alltför liten omfattning. Det har uppgivits, att hälf— ten av de hittills öppnade SB-butikerna i vårt land skulle vara för små för att på längre sikt vara ekonomiskt moti- verade.
Företagarens eller distributionsfor- mens intresse för SB—idén är vidare en viktig faktor. Många kraftiga initiativ har tagits både från konsumentkoopera- tivt och enskilt håll för att anpassa de amerikanska erfarenheterna till svensk miljö, för att utbilda sysselsatta inom SB—butikerna etc. Hittills synes konsu- mentkooperationen ha satsat kraftigast på den nya försäljningsformen. Ca 60 % av de vid årsskiftet 1953/54 be- fintliga SB-butikerna var kooperativa. I relation till det totala antalet livs- medelsbutiker inom resp. företagsform utgjorde konsumtionsföreningarnas SB- hutiker ca 11% mot ca 31/2 % för de till Sveriges speceri— & lanthandlare- förbund anslutna företagen. Orsaken till konsumtionsföreningarnas försprång torde delvis vara deras förhållandevis bättre finansieringsmöjligheter, men delvis också en mera entusiastisk upp- slutning kring de nya idéerna hos KF:s ledning under det första experiment- stadiet.
Det har sagts, att SB-ide'n skulle vara den enda verkligt stora förändringen i kontakten detaljhandel—konsument, se— dan handeln »uppfanns». Det är nog att överdriva högst betydligt. SB-systemet är ingen nyhet, som med ett slag stäl- ler i skuggan alla tidigare ansträng- ningar. Snarare kan man säga, att SB- idén bara är en följd av att de ovan angivna förutsättningarna gradvis kom- mit till.
Ytterligare skall blott två ting fram-
hållas. För det första bygger tanken, att SB-systemet skall verka effektiviseran- de på distributionen, i stor utsträck- ning på förutsättningen, att priset på arbetskraft är relativt högt. I ett sam- hälle med full sysselsättning blir det alltid en konkurrens mellan olika verk- samhetsområden om arbetskraften. Ur samhällets synpunkt måste det i ett så- dant läge vara fördelaktigt, att det to- tala behovet av arbetskraft minskar t. ex. inom distributionen. Att så sker genom SB—systemet visar den påtagliga höjningen av omsättningen per anställd, som statistiken såväl från Sverige som från Förenta Staterna antyder, även om man bör vara försiktig med sådana jämförelser mellan olika tidsperioder, distributionsformer och marknader. Vidare får man komma ihåg, att det höga priset på serviceverksamhet gör konsumenten mera benägen att ta på sig vissa uppoffringar. Det förefaller att strida mot tendensen, att kraven på service ökar med höjd levnadsstandard. Fastän det kan tyckas motsägelsefullt, förekommer dock båda tendenserna. Man ökar nämligen kraven på annan serviceverksamhet såsom bilreparatio- ner, resor, nöjen, hobbyverksamhet etc., medan man är villig att minska kraven på service inom den »ordinarie» distri— butionen. Man kan för övrigt diskutera, om SB-systemet verkligen innebär en lägre grad av kundtjänst än tidigare.] Det är väl snarare en annan typ av! kundtjänst. Ehuru något överdrivet lig-i ger det mycket i uttalandet, att man i vissa fall kan ge en väsentligt högre form av kundtjänst. Genom att arbets- kraften frigöres från det rutinmässiga expedieringsarbetet av repetervaror, som både säljare och köpare väl känner till, blir det mera utrymme för verklig försäljning inklusive rådgivning och service för de delar av sortimentet, som verkligen kräver kundtjänst.
i
En grundläggande förutsättning för att SB—systemet skall slå igenom defi- nitivt är att de totala uppoffringarna för alla länkar i distributionskedjan (inkl. konsumenternas uppoffringar) blir lägre än vid manuell betjäning. Om detta blir fallet beror på många omständigheter, varav kundernas köp- vanor och attityder gentemot systemet är dominerande. Att de minskade upp- offringarna inte nödvändigtvis måste avspegla sig i lägre priser till konsu- menterna för att SB—systemet skall vin- na terräng, visar den hittillsvarande ut- vecklingen i Sverige. I stället torde i första hand den minskade uppoffringen genom tidsbesparingen ha värderats tillräckligt högt för att ge preferens åt SB-systemet i den utsträckning här skett.
Köpvanorna är en både direkt och indirekt faktor att ta hänsyn till vid bedömandet av SB-systemets utveck- ling. Å ena sidan möjliggör SB snabbare och bekvämare inköp, även om inkö- pen inte är så väl planerade. Att slinka in i en SB-butik och komplettera det man tidigare glömt att köpa är lätt ge- nom att man slipper stå i kö —— annat än möjligen i kassan. Å andra sidan förutsätter SB-systemet avsevärt större butiksenheter än genomsnittet f. n. är. Detta innebär vid oförändrad total för- säljningsvolym ett färre antal butiker och för konsumenten längre väg till bu- tikerna. Detta längre avstånd stimule- rar till storköp, vilket emellertid för— utsätter för hemmens och därmed för inköpens rationalisering så betydelse- fulla hjälpmedel som bil, kylskåp, frys- box etc. I Förenta Staterna har utveck- lingen gått i den riktningen, att husmor vanligen en eller ett par gånger i vec- kan bilar till en »super market» — näs- tan alltid organiserad som SB—butik — och där gör hela eller halva vecko- inköpet på en gång.
Konsumentattityden gentemot SB- idén är viktig. De undersökningar om dessa attityder, som hittills gjorts i vårt land, ger inte några fullt klargörande besked _ kanske därför att åtskilliga av de tillfrågade ännu inte upplevat SB- systemet i dess fulla verkningskraft. Det torde dock stå utom allt tvivel, att med ökade erfarenheter av vad SB—sys- temet kan ge (särskilt om det kombi- neras med sitt kanske verksammaste vapen — priskonkurrensen) allmänhe- ten kommer att bli alltmer positivt in- ställd till SB-idén. Man har t. ex. kon- staterat, att den yngre generationen av- sevärt snabbare accepterar SB—idén än den äldre.
SB-systemets utbredning och kvantitativa betydelse
Medan SB-ide'n i dag är välkänd för nästan alla invånare i vårt land och flertalet av dem har SB—butiker på sin hemort, var denna nya och hittills så framgångsrika försäljningsform prak— tiskt taget okänd i Sverige för endast åtta år sedan. Ett par misslyckade för- sök under 1930-talet väckte ingen större uppmärksamhet utanför experternas led. Den explosionsartat snabba utveck- ligen i slutet på 1940- och början av 1950-talen belyses av följande tablå över antalet SB-butiker i vårt land un- der de senaste åtta åren.
1947 1948 1949 1950 1951
ternationell jämförelse visar, att Sverige i relation till sin folkmängd f. n. har det tätaste nätet av SB-butiker i Europa. Förenta Staterna är föregångslandet på SB-området. Även om olikheter i marknadsstruktur m. ni. gör, att man måste vara mycket försiktig vid progno- ser för vårt land med utgångspunkt från nuförhållandena i Förenta Stater- na, kan några amerikanska siffror vara av intresse. I USA var sålunda SB-buti- kerna år 1950 genomsnittligt mer än dubbelt så stora som butiker med disk- betjäning och dubbelt så stora som bu- tiker med »semi-self—service». Mellan år 1939 och år 1948 minskade antalet bu- tiker i livsmedels- och kolonialvarubran— schen med ca 13 %, samtidigt som den totalt distribuerade volymen varor ökade. Enligt uppgifter, publicerade av The National Association of Retail Grocers of The United States, såldes år 1950 mer än två tredjedelar av be- hovsvarorna (främst livsmedel) i Ame- rika genom fullständig SB och ytter- ligare drygt en fjärdedel genom »semi— self-service». Detta gör sammanlagt över 90 %. Intressant är uppgiften, att ett årtionde tidigare endast drygt en sjundedel av motsvarande försäljnings- volym såldes genom fullständiga SB- butiker, medan drygt hälften gick ge- nom »semi-self—service» och knappt en tredjedel via traditionella butiker. Ut- vecklingen har sålunda varit oerhört
1952 1/7 1953 1/1 1954 1/1 1955
1 22 120 200 585 SB-butikerna är genomsnittligt större än de manuellt betjänade butikerna. I någon mån belyses detta av uppgiften att vid årsskiftet 1954/55 ca 5,5 % av totala antalet livsmedelsbutiker i vårt land var organiserade enligt SB-idén men att dessa butiker svarade för ca 9 % av livsmedelsdetaljhandeln. En in-
995 1 150 1 400 ca 2000 snabb. Det förefaller som om en myc- ket stor del av butikerna gradvis har gått över från traditionell betjäning via olika mellanformer till en fullstän- dig SB. Det torde sammanhänga med att man ansett det nödvändigt att så småningom vänja konsumenterna vid
det nya systemet men även med att
Självval: Gör själv urvalet —— herr X hjälper Er gärna med detaljerna.
12—503366
Frukt och grönsaker —färska och djupfrysta — en allt större post i konsumentens budget.
förutsättningarna i övrigt, exempelvis på förpackningsteknikens område, efter hand blivit gynnsammare.
SB-butikernas ekonomi
Som tidigare nämnts har varudistri- butionsutredningen avstått från att stu- dera de rent tekniska problem, som sammanhänger med distributionen. En- dast i den mån sådana tekniska frågor har en omedelbar konsekvens för den ekonomiska rationaliseringen har frå— gan i någon mån tagits upp till be- handling. I enlighet med denna av- gränsning behandlas inte heller i detta kapitel sådana tekniska frågor som plan— lösningen av SB-butiken, avståndet mel- lan hyllorna, utseendet på gondoler och fack eller kassaapparaternas pla- cering. Några av de mera allmängiltiga detaljhandelsproblemen berörs däremot i annat sammanhang.
De rent ekonomiska synpunkterna på SB—butikerna, jämförda med de tradi- tionella butikerna, hör emellertid hem- ma hos denna utredning. Bland de kon- sumentsynpunkter, som framfördes i kap. 3, återfanns bl. a. frågan, om det inte vore rimligt med lägre priser i SB-butikerna, eftersom konsumenten själv utför visst arbete, som tidigare legat på detaljisten. Här skall proble- met granskas något närmare. De övriga former av ersättning för de ökade upp- offringar, som konsumenten gör i SB— butiken — t. ex. tidsbesparing och minskad irritation — kommer att be— röras i ett senare avsnitt.
Kostnader
Av detaljhandelns omkostnader ut— gör lönerna (till anställda och/eller butiksinnehavaren) vanligen den domi- nerande delen, oftast mellan hälften och två tredjedelar av de totala om-
kostnaderna. Detta motsvarar inom livsmedelsdetaljhandeln ca 8—11 % av omsättningen. Det är alltså anled- ning att särskilt observera hur denna post utvecklas i SB-affärerna i järn- förelse med lönekostnaderna för manu- ella butiker. Som andra kostnadspost kommer vanligen hyran, som visserli- gen i regel minskat sin andel jämfört med tidigare perioder, men som ge- nomsnittligt torde ligga på mellan 6— 10 % av totalomkostnaderna. Ett tredje kostnadsslag är räntor (på eget och främmande kapital), och bland övriga kostnader av någon betydelse finns emballagekostnaden, prisnedsättningar på grund av inkurans eller förstöring samt stöldrisken.
Lönen är som nämnt den största kostnadsposten. I takt med det ökade inflytandet hos de affärsanställdas or— ganisationer blir löner, som bestäms genom kollektivavtal, allt vanligare in- om den svenska detaljhandeln. Löne- nivån torde därigenom bli jämnare — med en utjämning uppåt jämfört med tidigare. Möjligheten att reducera löne- kostnadens andel av handelsmargina- len ligger därför nästan uteslutande i att man söker öka omsättningen per sysselsatt i butikerna.
Det är svårt att få fram ett helt rätt- visande jämförelsematerial för bedöm- ning av årsomsättningens storlek per sysselsatt i manuellt betjänade butiker och i SB-butiker. Olikheterna mellan olika företag vad beträffar sortiment, kundkrets etc. kan vara betydande och försvåra en riktig jämförelse. Vidare är SB-systemet ännu så nytt i vårt land, att många butiker, som ändrats om till SB eller byggts nya som SB- butiker, ännu inte nått den omsättning de har dimensionerats för eller hunnit samla så många erfarenheter, att man nått den normala prestationen per sys- selsatt. Strängt taget kan några säkra
jämförelser göras endast vid sådana företag, som övergått från manuell be- tjäning till SB och där förutsättning- arna i övrigt i vad avser sortiment och kundunderlag inte förändrats. Mate- rialet blir emellertid då så litet, att man inte kan dra några bestämda slutsatser.
Omsättningen per sysselsatt är — fastän behäftad med vissa brister — det kanske bästa måttet på produktiviteten inom detaljhandeln, förutsatt att sorti- ment, kundkrets och grad av kundtjänst är något så när jämförbara. Undersök- ningar såväl inom den enskilda han- (leln som inom konsumentkooperationen visar, att omsättningen per anställd i i SB-butikcr i regel ligger lägre än eller i höjd med motsvarande siffra för manuellt betjänade butiker upp till en årsomsättning på 200 000—300 000 kronor. Men medan siffran för de ma- nuellt betjänade butikerna är prak- tiskt tagct konstant, oberoende av fö- retagets storlek, för att inte sällan min- ska, då företagets årsomsättning när- mar sig 1 miljon (på grund av den längre gångtiden vid expedieringen och den större administrativa apparaten), ökar omsättningen per anställd vid SB-systemet, låt vara i minskad takt, även för miljonbutiken. Siffrorna är baserade på förhållandena 1952. Enligt undersökningar, som verkställts av De- taljhandelns utredningsinstitut, blir per— sonalbesparingen i en SB—butik med en årsomsättning av 700000 kronor ca 15 % i en ren speceributik och ca 12 % i en kombinerad Speceri-, kött- och mjölkbutik. I de ganska små butiksen- heterna är det emellertid svårt att helt kunna utnyttja sådana personalbespa- ringar, eftersom varje sysselsatt utgör en så stor andel av hela personalstyr- kan. I en butik med tre sysselsatta ford- ras det sålunda vid en oförändrad för- säljning en omsättningsökning per an-
ställd med 50 % för att en person skall kunna undvaras. Även om man i viss män kan sätta in deltidsanställd perso- nal, fordrar minskningen av personal- styrkan en betydande omsättningsök- ning för de kvarvarande. Hänsyn måste också tas till belastningsvariationerna; årsomsättningen per anställd ger inte något egentligt uttryck för produktivi- teten, om butikerna inte är jämförbara ur belastningssynpunkt.
De rent penningmässiga besparingar— na av SB—systemet kan sålunda bli ganska illusoriska i små enheter. En annan sak är, att den behövliga per- sonalen kan få bättre tid till övriga arbetsuppgifter, kan öka företagets ef- fektivitet via bättre lagervård, bättre information och varuexponering etc.
Hittills företagna utredningar om lönekostnaden för olika former av livs- medelsdetaljhandel tyder på att löne- andelen i procent av försäljningspriset skulle ligga 0,5—1,5% lägre för SB- butiker. Även om det mera är en gissning än en på faktiska uppgifter grundad prognos, vågar man nog för- moda, att kostnadsreduktionen på li- tet längre sikt kan bli mera betydande. Under inarbetningsskedet, när kund- kretsen är relativt ovan vid det nya sys- temet, inte hittar i butiken och inte cirkulerar nog snabbt och innan man vågar sig på att införa en mera full- ständig självbetjäning för alla varu- grupper, som ingår i butiken, finns det naturligtvis tillbakahållande faktorer. Hur stor kostnadsskillnaden kommer att kunna bli är emellertid mycket vanskligt att yttra sig om. Det har stundom hävdats, att lönekostnaderna i SB-butiker skulle kunna sänkas ge- nom att man kan använda mindre kva- lificerad och följaktligen billigare ar- betskraft som »butiksarbetare» i stället för expediter eller försäljare. Särskilt skulle detta gälla för stora butiksen-
heter, där man kan genomföra en spe- cialisering av arbetsuppgifterna. Möjlig- heterna till en sådan differentiering av lönenivån är dock inte så stora på grund av de ganska enhetliga lönevill- kor, som kollektivavtalen medför. Dess- utom kan det diskuteras, om dessa butiksarbetare verkligen kan rekryte- ras bland personal av så mycket lägre kvalifikationsgrad; dagens och morgon— dagens varudistribution ställer växande krav på de i handeln sysselsatta. Hyreskostnaden är i regel den näst största kostnadsposten för detaljhandeln. Enligt beräkningar, som gjorts för SB-butiker tillhörande Sve— riges Speceri- och Lanthandlareför- bund, skulle hyreskostnaden i procent av omsättningen uppgå till ca 1,5 % för SB—butiker mot 1,0 % för manuellt he- tjänade butiker. Detta motsvarar med en genomsnittlig uppnådd marginal av ca 15 % ungefär 6—10 % av detaljhan- delns totala omkostnader. SB—butikerna har sålunda genomsnittligt högre hy- ror. Anledningarna härtill är två. Dels kräver en SB-butik som tidigare nämnts i regel ett något större butiksutrymme på grund av den öppna varuexpone- ringen och det aktiva kundarbetet. Dels och framför allt torde den redovisade siffran bero på att SB-butikerna i regel har högre hyra per kvadratmeter. Det- ta sammanhänger med att flertalet SB— butiker ligger i nybyggda områden med högre hyror, medan de traditionella butikerna i större utsträckning har 10- kaler i äldre fastigheter med hyror, som på grund av hyresregleringen inte fått den höjd, som de sannolikt skulle upp- nått i en fri marknad. En jämförelse är sålunda ganska meningslös, om man inte kan omräkna hyreskostnaden efter beräknade marknadsvärden, som ger en mera rättvisande bild av läget. I varje fall är det inte rimligt med det syfte, som utredningarna haft, nämli-
gen att bedöma SB-systemets lönsam- het i jämförelse med den traditionella hutiksformens, att sådana irrelevanta faktorer som hyresolikheterna skall på- verka kalkylen. De hänför sig ju mindre till försäljningsformerna än till förhål- landena på den allmänna hyresmark- naden. Ytterligare en omständighet för- rycker jämförelsen. Det har inträffat, att man för att överhuvudtaget få en butikslokal i ett nybyggt område måst acceptera den lokal, som stadsplane- rare och arkitekter ansett vara behöv- lig, även om butiksutrymme eller käl- larlokaler varit överdimensionerade med hänsyn till kundunderlaget. I så- dana fall blir hyreskostnaden delvis en merkostnad, som inte bör belasta lönsamhetskalkylen i nuläget.
Till övriga kostnader hör amorteringen av anläggningskostnader- na. Om man anser, att kostnaderna för butiksanläggningen och den nya orga- nisationens uppbyggnad skall slås ut på ett eller ett par år, är det t. o. m. möjligt att påvisa, att SB är mindre lönsam och arbetar med högre kost- nader än den traditionella butiken. Det är en öppen fråga på hur lång sikt man skall bedöma denna investering, men eftersom man i dag är rätt över- ens om att SB—formen kommer att gå en snabb utveckling till mötes, synes det för pessimistiskt att kräva, att in- vesteringen avskrives på mycket kort tid. Övriga kostnadsposter, framför allt emballage och stöldrisker, har kan- ske i diskussionen fått en större plats än vad deras andel förtjänar. Embal- lagekostnaderna för SB tycks bli något högre än för den traditionella butiken, men skillnaden torde vara så obetydlig, att man inte behöver fästa något större avseende därvid. Man får nämligen ob- servera, att det inte i första hand är en" merkostnad för SB-systemet, som för- paketeringen av t. ex. färskvaror med-
för, utan att den större delen av dessa kostnader uppstår även i den moderna, manuellt betjänade butiken. Det kanske i detta sammanhang bör pekas på en merkostnad, sammanhängande med den mindrekostnad som uppstår i butiks- arbetet genom förpaketeringen, nämli- gen den risk för kvalitetsförsämring, som förpaketeringen av färskvaror kan innebära. Under varma dagar kan det exempelvis hända, att charkuterivaror »svettas» redan efter några timmars paketering, och även om kvaliteten i realiteten skulle vara oförändrad, ger varan ett intryck av att vara sekunda och måste kanske prisnedsättas.
Stöldriskerna har varit föremål för mycket diskussion. Man har till och med pekat på det omoraliska i att ut- sätta folk för den frestelse, som den fria varuexponeringen och den omedel- bara kontakten med varan kan med- föra. Det är klart, att man tyvärr måste räkna med vissa stölder, även om de kan minskas genom kontrollanordning- ar såsom vägg- och takspeglar och kon- troll av kunderna i samband med kas- saarbetet. Man får behandla en normal stöldrisk som alla övriga kostnadspos- ter i sin kalkyl. För vissa varugrupper, exempelvis kosmetika, förefaller det, som om just stöldrisken skulle vara det mest hämmande momentet för införan- de av SB. Betydelsen av denna fråga bör dock inte överdrivas. Enligt ameri- kanska beräkningar uppgår stölderna inom livsmedelsbutiker av SB-karaktär i Förenta Staterna till 0,2 % av omsätt- ningen. Uppgifterna är helt naturligt mycket osäkra. Siffran förefaller inte så avskräckande hög, men med på- lägg av 10—15 % och nettovinster un- derstigande 1 % kan stölderna i vissa fall förvandla nettovinsten till en netto- förlust.
Sammanfattningsvis kan sägas, att kostnadsskillnaderna mellan »vanliga»
betjäningsbutiker och SB-butiker är 1—2 % av konsumentpriset till SB- formens fördel vid nuvarande löne- läge, åtminstone att döma av hittills publicerat material. Som jämförelse må nämnas, att amerikanska erfarenheter tyder på att skillnaderna ofta kan bli mer än ett par procent, delvis på grund av där rådande höga löneläge.
Intäkter
De genomsnittligt större enheter, som i varje fall morgondagens SB-butiker kommer att visa upp, om man jämför med genomsnittet för de traditionella butikerna, kan få en viss betydelse för företagens intäktssida. Stora företag har — under i övrigt lika förhållanden — bättre möjligheter att lämna större ge- nomsnittsorder och därigenom erhålla förmånligare inköpsvillkor. Särskilt fi- lialbildningar har ofta möjligheter att skaffa sig gynnsamma inköpsvillkor, stundom kanske mera beroende på de- ras stora betydelse som kunder än på de kostnadsbesparingar, som deras större genomsnittsorder åstadkommer.
SB-butiken har vanligen en högre grad av elasticitet, varmed den kan möta belastningstopparna med större framgång än manuella butiker kan. En förutsättning härför är dock, att den har tillräckligt många kassor, så att köbildning kan undvikas vid betalning- en. Denna tänjbarhet kan innebära fördelar för SB i jämförelse med den manuellt betjänade butiken och bidra till att öka omsättningen och därmed bruttointäkten. Det anses bland vissa företagare med SB-butiker, att brutto- vinsten förbättras även därigenom, att arbetet kan fördelas mera jämnt, så att man slipper att forcera och kanske slarva med varuvård och uppvägning- ar. Även svinnet minskar härigenom.
Leder SB-systemet till lägre konsumentpriset?
Det nämndes ovan, att siffrorna i hit- tills utförda redovisningar om kostna- der och intäkter i olika butiksformer tyder på en viss, ehuru rätt obetydlig lönsamhetsförbättring vid oförändrade priser till SB—butikernas förmån. Att döma av detta material skulle alltså inte något nämnvärt utrymme finnas för en prisdifferentiering mellan de olika bu- tiksformerna. Å andra sidan får man nog inte tillmäta dessa siffror, baserade på förhållandena under en första upp- byggnadsperiod, så stort värde. Mycket talar för att större kostnadsskillnader är att vänta på längre sikt. Organisato- riska och strukturella förbättringar bå- de inom företagen och hos deras leve- rantörer och bättre anpassning hos kon- sumenterna till de specifika SB-meto- derna kan komma att bidra till en ef- fektivisering, jämfört med dagens läge. Det är inte heller osannolikt, att en prissänkning i SB-butikerna skulle kom- ma att stimulera konsumenterna till att i ökad omfattning handla i SB—butiker med omsättningsökningar till följd, som sänker kostnaderna per försäljnings- krona. Man får således inte ensidigt utgå från kostnadssidan inför bedöm- ningen av huruvida en prissänkning är genomförbar eller inte.
Frågan är då i vad mån konsumen- terna är så prismedvetna och så pris- känsliga, att de reagerar i önskad rikt— ning inför en ekonomiskt motiverad, i och för sig obetydlig total prisskill- nad mellan de två försäljningsformerna. För vissa varor blir väl detta inte för- hållandet och prissänkningar på så- dana varor får väl knappast någon sti- mulerande effekt. För andra varor är konsumenten mera priskänslig och på sådana områden kan en priskonkurrens komma att få stor betydelse. Mot för-
farandet att i prissättningen medvetet avvika ifrån de »verkliga» kostnaderna för olika varor har riktats och kan rik- tas mycken betänksamhet. Men om det blir lägre stimulerande effekt av en prissättning, som konsekvent söker föl- ja kostnaderna för varje enskild varu- grupp (vilka f. ö. i praktiken är utom— ordentligt svåra att urskilja — se kap. 11 om kalkyleringsproblemen), än vad den prissättning får, som riktar kon- kurrensen mot mera uppmärksammade varuområden, i syfte att nå en ökad försäljningsvolym och därmed förbätt- ra förutsättningarna för en utveckling av SB-systemet, torde nog den senare metoden vara förmånligare, inte bara ur företagets utan troligen också ur samhällets och konsumentens synpunkt.
SB-systemets snabba expansion i För- enta Staterna under 1930-ta1et hängde intimt samman med den där förda pris- politiken. Konsumenterna hade under depressionsåren ont om pengar. Man tog gärna på sig en extra uppoffring mot att varorna blev något billigare. Sedan allmänheten fått för vana att handla i SB-butiker och funnit att de medförde vissa fördelar utöver de rent pekuniära, fortsatte SB-expansionen även då prisfaktorn fick en mindre framskjuten plats i konsumenternas medvetande.
Ett betydande praktiskt problem i detta sammanhang är att konsumtions- föreningarna f. n. icke anser det vara möjligt att differentiera priserna i de två butiksformerna av rättviseskäl. Man hävdar, att alla medlemmar i en kon- sumtionsförening skall ha samma rätt till eventuella överskott. Det faktum att vissa medlemmar bor i äldre bostads- distrikt, där lokalsvårigheter och bygg- restriktioner omöjliggör en övergång till snabbköp, medan medlemmar i ny- byggda områden har tillgång till sådana SB-butiker, får inte ställa de först-
nämnda i ett sämre inköpsläge, menar man. Om prissänkningar är möjliga bör de göras genomsnittligt lika för alla butiker inom en viss förening. Utan att kommentera i vad mån denna rättvise— synpunkt är den mest betydande fak- torn eller inte i sammanhanget måste konstateras, att resonemanget i varje fall inte synes vara det mest rationella ur effektivitetssynpunkt på lång sikt. Om man anser, att SB-systemet har på- tagliga ekonomiska fördelar, vilket ju KF tycks anse, och om man accepterar påståendet, att lägre priser stimulerar konsumenterna att öka sina inköp i så- dana »lågprisaffärer», förefaller det uppenbart, att den nu tillämpade lika- prispolitiken fördröjer en utveckling mot större andel SB-handel. Resone- manget är i viss mån analogt med det som förs i fråga om den s. k. sociala prissättningen. Därvid hävdas t. ex., att vissa varor skall ha mycket låg margi- nal — under sina uppskattade kostna- der — för att ge möjlighet åt den mind- re bemedlade delen av befolkningen att fylla sina behov, eller att varor skall ha samma pris över hela landet, obe- roende av skillnader i fraktkostnader mellan distrikt nära produktionsorten och långt ifrån densamma. I dessa fall har varudistributionsutredningen, vil- ket närmare motiveras i kap. 15, den uppfattningen, att — även om man inte bör generalisera _ den sociala pris- sättningens nackdelar förefaller större än dess fördelar ur rationaliserings- synpunkt. En liknande uppfattning har kommittén beträffande frånvaron av prisskillnader mellan SB- och manuellt betjänade butiker.
Utredningen kan vidare konstatera i detta sammanhang, att förbudet mot bruttopriser bör komma att befrämja SB-systemets fortsatta utveckling. På det hela taget kan det ifrågasättas, om det ens hade varit möjligt att upprätthålla
ett bruttoprissystem med sanktioner mot »underpriser», när SB-systemet nått en större omfattning. Trycket på brutto— prissystemet hade troligen på längre sikt blivit alltför starkt. I så måtto kan lagen om förbud mot bruttopriser på- skynda utvecklingen.
Det råder ingen större tvekan om att SB kommer att växa sig allt starkare i vårt land under de närmaste åren, även om den inte arbetar med lägre priser. Frågan är hur mycket saktare utveck- lingen kommer att gå utan denna sti- mulans till konsumenterna och i vad mån utvecklingen kommer att snedvri- das. I sistnämnda avseende torde risken framför allt vara den, att det görs stora investeringar i ett SB-butiksnät med för små och för många enheter, som på längre sikt blir delvis överflödiga i ett motoriserat Sverige.
Konsumenten och SB
SB-systemets slutliga framgång och ekonomiska berättigande beror i sista hand på hur och i vad mån systemet accepteras av konsumenterna. Hur har då reaktionen varit hittills? Den skiftar mellan olika länder. I Förenta Staterna har som tidigare nämnts SB-systemet haft en nästan fullständig framgång in- om dagligvaruområdet, och det förefal- ler att ha accepterats till fullo av det stora flertalet konsumenter. I Europa är mottagandet mera blandat. I vissa länder, såsom i Schweiz, i England och i Sverige, är inställningen övervägande positiv, medan konsumenterna i andra länder, såsom Frankrike och i Italien enligt uppgift är mycket negativt inställ- da, troligen dock främst därför att me- toden är praktiskt taget oprövad i dessa länder.
Någon mera omfattande konsument- enkät om inställningen till SB har inte utförts av varudistributionsutredningen.
Svenska gallupinstitutet utförde emel- lertid på våren 1953 en opinionsunder— sökning, vars resultat ger vissa håll-. punkter. Enligt gallupundersökningen föredrog ungefär en tredjedel av dem, som hade tillgång till SB på sin ort, att handla i en affär av denna typ och en tredjedel att handla som tidigarei den traditionella butikstypen med expediter, som demonstrerade och sålde varorna, medan den återstående tredjedelen lika gärna handlade i SB-butiker som i manuellt betjänade butiker. Enligt sam- ma undersökning föredrog yngre per— soner SB-butikerna i större utsträck- ning än äldre. Männen var mera posi— tiva för SB—butiker än kvinnorna. Un— dersökningens slutkommentar var: »Me- ningarna är alltså delade, men SB—ide'n vinner terräng.»
I en hittills opublicerad undersök- ning, som civilekonom Bertil Neuman utfört, redovisas ett intressant material kring delvis samma frågeställning. Ett stickprovsmässigt utvalt antal hushåll inom ett visst distrikt i en modern för- ort till Stockholm tillfrågades vid två intervjuer med sju månaders mellan- rum (april resp. november 1952) bl. a. om »i vilken affär köper Ni huvudpar-
ten av Era specerivaror?» I området fanns två kooperativa och en privat SB- butik samt en privat betjäningsbutik, varjämte affärer i innerstaden konkur- rerade om särskilt de i staden förvärvs— arbetandes efterfrågan. Nettoföränd- ringarna mellan de båda intervjutill— fällena var utomordentligt små, vilket framgår av nedanstående tablå:
Andelen hushåll som A ril Novem— köpte övervägande delen p ber . . 1952 av specerivarorna 1 1952 SB-butik inom distriktet 48 % 48 % vanlig butik inom distrik- tet ................. 44 % 43 % butiker i innerstaden . . . 8 % 9 % 100 % 100 %
Bruttoomflyttningen mellan olika in- köpsställen var däremot betydande mel— lan de båda intervjutillfällena. Den tor- de doek mera hänga samman med andra faktorer än frågan om SB-system eller inte. Se härom i kap. 15, s. 275.
Svaren på frågan »om Ni skulle flytta till en ny stadsdel, skulle Ni då önska att Er speceriaffär vore en självbetjä— ningsaffär eller en vanlig affär?» kan sammanfattas på följande sätt:
Hushåll som handlade övervägande skulle föredra skulle föredra fann likgiltigt Summa
delen av specerivarorna i SB-butik vanlig butik vilket SB-butik ........................ 78 % 8 % 14 % 100 % vanlig butik ..................... 36 % 34 % 30 % 100 % totalt 57 % 21 % 22 % 100 %
De som föredrog SB-bntik var alltså mer än 21]? gånger flera än de som före- drog vanlig butik (57 mot 21 %). De som ansåg det vara likgiltigt vilken butikstyp de handlade i var vidare un— gefär lika många som de som föredrog vanlig butik. Det förefaller rätt natur- ligt, att de som handlade i SB-butik till det alldeles övervägande flertalet (78
%) uppgav, att de skulle föredra sam- ma butikstyp vid flyttning. Mera an- märkningsvärt är, att av dem, som vid tiden för intervjun handlade i van- lig butik, något flera sade sig föredra SB-butik än vanlig butik vid en even- tuell flyttning till annan stadsdel, var- till kom en nästan lika stor grupp som inte ansåg butikstypen spela någon roll.
På grund av den snabbhet, varmed SB-idén tycks slå igenom i vårt land är resultaten av dylika opinionsundersök- ningar aktuella endast en kort tid. Man kan dock förmoda, att en eventuell un- dersökning i dag eller i morgon skulle ge än mera positiva resultat för SB än vad de tidigare undersökningarna gjort.
Tidsbesparingen brukar ställas i för- grunden vid konsumentens värdering av SB-systemet. Den betydelse man till- mäter denna tidsvinst visar den diskus- sion, som KF och den privata handeln fört om ensamrätten till termen »snabb- köp». Man har insett det stora propa- ganda- och goodwillvärdet i ett namn som pekar på tidsvinsten för konsu- menten.
Några av de andra egenskaper hos SB-butiken, som konsumenterna i högre eller lägre grad uppfattar som för- delar, må här nämnas: kunden får i SB en närmare kontakt med varan. Detta ger bättre möjligheter till undersökning av varan — den svenska blygheten tor- de annars inte sällan bidraga till att man underlåter att fråga efter egenska— per och priser, av rädsla att göra sig löjlig eller visa sin okunnighet. I SB- butiken har man möjlighet att själv läsa varudeklarationer och bruksanvisningar och väga kvalitet mot pris. Vad beträf- far varor som exempelvis frukt och grönsaker, köttvaror och charkuterier kan konsumenten bättre kontrollera kvaliteten och väga den mot priset. Alla artikelenheter är vanligen tydligt pris- märkta, vilket gör att kunden på egen hand kan besluta vad han anser sig ha råd att köpa utan att behöva anlita en expedit.
Den öppna varuexponeringen är vi- dare ett bra »komihåg». Det finns hus- mödrar, som påstår sig inte behöva skriva inköpslistor sedan de börjat handla i SB-butiken. Där får de ideligen impulser och påstötningar om olika va-
ror, som de har behov av, men där behovet kanske inte är fullt medvetet. För vissa kunder eller vid vissa till- fällen är inte snabbheten det viktigaste vid SB-köpet. I stället önskar konsu- menten gå omkring och titta på varor- na, få nya idéer och impulser osv. Hon njuter av att flanera i butiken. Likaså slipper de nervösa känna sig hetsade i sitt val på grund av att andra kunder står i kö efter dem eller därför att expediten snabbast möjligt önskar avsluta transaktionen för; att kunna ägna sig åt andra kunder. Konsumen— ten får i sådana fall mera tid på sig att i lugn och ro tänka över vad hon be- höver köpa. Mången husmor anser dock att den största fördelen med SB är att hon slipper stå och vänta i butiken, slipper vara passiv. »Man blir mindre trött av att gå än att stå stilla.» Om hon endast vill ha en enstaka vara, kan hon gå in i butiken, hämta varan och fort- sätta direkt till kassan och betala den. Genom det ganska breda sortiment, som flertalet SB—butiker strävar efter, kan konsumenten också vinna tid genom att göra en stor del av sina dagligvaru- inköp i en och samma affär. Missnöjesyttringar med SB saknas emellertid inte heller. Det är ganska naturligt, att SB-butikerna möter mot- stånd från köpare, som i många år va- rit vana vid att bli »ordentligt» betjä- nade i de traditionella butikerna. Lik- nande kan förhållandet vara för män- niskor, som har svårt att besluta sig och vill ha expeditens råd vid inköpet Särskilt husmodern av den äldre gene- rationen fäster avseende vid om hon blir personligt eller opersonligt be- handlad. Hon vill kanske ha känslan av att hennes livsmedelshandlare ger just henne den bästa köttbiten eller räddar undan en bit av hennes speciella fa- voritost och överhuvud taget är hen- nes bundsförvant på varumarknaden.
En annan missnöjesanledning är att antalet kassor ibland anses för litet, särskilt under toppbelastningsperioder- na, varför väntan uppstår vid betal- ningen. Detta eliminerar en del av den tidsvinst konsumenten uppnått genom sitt eget aktiva urval. Ett irritations- moment är ibland vaksamheten mot stölder från affärens sida gentemot konsumenterna. Det finns kunder, som retar sig på att personalen kan inspek— tera deras korgar och bärkassar, när de lämnar butiken.
Invändningar av detta slag kan na- turligtvis i viss mån fördröja utveck-
lingen av SB-systemet eller bidraga till att företagaren behåller en kanske onö- digt hög servicenivå med tillhörande merkostnader för vissa varugrupper inom SB-butiken. Men det står ganska klart, att med de förutsättningar, som tidigare skildrats i detta kapitel, och med en alltmer positiv konsumentatti— tyd kommer SB-systemets utveckling att fortsätta och hastigheten däri att öka, speciellt om företagarna sänker priserna i SB-butikerna jämsides med de kostnadsbesparingar systemet torde medföra.
KAPITEL 9
Utveckling
Varje bedömning av konsumtionsin- riktningens och distributionsapparatens utveckling under en period av 15—20 år framåt blir med nödvändighet osä— ker. Ett försök till prognos utifrån de erfarenheter, som under arbetets gång redovisats inom kommittén, torde emel- lertid vara av ett visst värde, även om prognosen inte kan underbyggas med annat än mer eller mindre kvalifi- cerade gissningar. Ett långsiktigt be- traktelsesätt är nödvändigt, om man skall kunna bedöma konsekvenserna av de åtgärder, som företas i nuet. I inne- varande kapitel skall antydas några av de viktigare faktorer, som påverkar distributionsapparaten i stort. Däremot diskuteras inte i detta sammanhang den inverkan på handelns framtida struk- tur, som företagens pris- och försälj- ningspolitiska åtgärder kan medföra. Det blir huvudtemat för framställningen i del III.
Vilken volym varor och tjänster, som kommer att förmedlas av distributions- apparaten, blir beroende främst av be- folkningsutvecklingen och den fram- tida produktionen per capita. Beträf- fande befolkningsutvecklingen kan man konstatera, att folkökningen sker jäm- förelsevis långsamt. Från tiden när- mast före det andra världskriget och fram till år 1953 ökade vårt lands be- folkning med inte fullt en miljon in- vånare, varvid dock måste beaktas det stora immigrationsöverskottet under denna period (drygt 150 000 personer).
Enligt gjorda beräkningar torde den totala befolkningen i produktiv ålder (15—65 år), som år 1950 uppgick till ca 4,6 milj., år 1965 komma att upp- gå till ca 4,9 och år 1970 till omkring 5 milj. Utvecklingen i Förenta Staterna, det land varifrån man hämtar så många data om den troliga utvecklingen inte minst ifråga om konsumtionen, har i detta avseende varit snabbare. Där steg den totala befolkningen mellan år 1937 och år 1954 från omkring 130 till 164 milj. människor. Mellan åren 1950 och 1954 ökade vårt lands befolkning med knappt 200000 människor eller cirka 2,7 %, medan motsvarande siffror för Förenta Staterna var nära 13 milj. eller 8,5 %. Denna skillnad liksom i andra sammanhang påpekade skillnader, så- som olikheter i levnadsstandardens höjd och marknadens storlek, är viktiga att hålla i minnet vid jämförelser mellan svenska och amerikanska distributions- förhållanden.
Vid sidan av befolkningsutvecklingen är befolkningsomflyttningen av betydel- se för distributionsapparatens utform- ning och omfattning. F. n. torde ca 2/3 av vårt lands befolkning bo i tät— orter (dvs. i orter med över 200 in- vånare), medan 1/3 bor på den rena landsbygden. Mycket synes tala för att den hittillsvarande övergången från landsbygds- till tätortsbebyggelse kom- mer att fortsätta, ehuru troligen i av- tagande takt. Man har beräknat, att nettoflyttningen från jordbruksnäring-
arna, som under de två femårsperioder- na under 1940-talet var ca 180 000 resp. ca 160 000 blir ca 85 000 resp. ca 80 000 under 1950-talet. Detta är givetvis inte liktydigt med en motsvarande nettoin- flyttning till tätorterna, eftersom en del övergår till annan näring men stannar kvar på landsbygden. Det ger dock en antydan om-takten i omflyttningen från jordbruket till näringar av mera ut- präglad tätortskaraktär.
Som nämndes i kap. 1 har vårt lands produktionsutveckling per capita under hela mellankrigs- och efterkrigsperio- den varit den mest gynnsamma i Euro- pa. Under förutsättning av att inga mera allvarliga internationella politiska eller konjunkturpolitiska störningar in— träffar, förefaller det realistiskt att an- taga, att man har att vänta en fortsatt produktionsökning av 2—3% per år under de närmaste decennierna. Detta innebär alltså på 15—20 års sikt en na- tionalinkomst, som ligger kanske 50— 70 % över den vi har i dag.
Inkomstfördelningens betydelse för såväl konsumtionens totala omfattning som dess inriktning är en annan svår— bedömbar faktor. Utvecklingen hittills har klart gått i riktning mot en utjäm- ning av inkomsterna för olika grupper — särskilt om man betraktar samman- lagda hushållsinkomster efter direkta skatter. I vilken utsträckning en sådan utveckling kan komma att fortsätta be- ror på en rad omständigheter, sådana som samhällets skatte— och socialpolitik, lönepolitikens utformning, organisa— tionernas maktställning och deras in- flytande på arbetsmarknaden och inom de politiska instanserna etc. Den all- männa demokratiseringsprocessen inom samhället talar också för en fortsatt relativ höjning av standarden för de lägsta inkomstskikten. Om så blir fallet, skapas förutsättningarna för en kon- sumtion, som samtidigt blir mera lik-
formig (i betydelsen att en större andel av konsumenterna får möjlighet att efterfråga varor och tjänster på en lik- artad och genomsnittligt högre nivå än tidigare) och mera individualiserad (därigenom att allt fler konsumenter får möjlighet att täcka annat än elemen- tära och mer likformiga behov och kan efterfråga varianter inom de aktuella varuområdena) .
Av stor betydelse för den framtida konsumtionen är vidare utvecklingen av importen resp. exporten, inte minst prisrelationerna mellan våra export- och importvaror (»terms of trade»). På det hela taget synes denna relation un- der efterkrigstiden ha varit tämligen gynnsam för vårt land. Det kan tänkas, att denna relation kommer att försäm- ras i takt med olika länders utbyggnad av sina produktionsapparater inom de varuområden, som de traditionella sven- ska exportartiklarna omfattar. Kommit- tén får dock nöja sig med att endast markera problemet, då det är mycket vanskligt att förutsäga något om ut- vecklingen härvidlag.
Förhållandet mellan investering och konsumtion liksom mellan privat och offentlig konsumtion har också bety- delse i sammanhanget. Investeringar- nas andel av den totala bruttonational- inkomsten ligger internationellt sett synnerligen högt. Utvecklingen har ef- ter kriget gått ant en större andel offentlig investering och konsumtion. Om de antydda relationerna avsevärt kommer att förändras i någondera rikt- ningen, kan vissa av nedan framförda synpunkter bli mindre aktuella.
Utvecklingen inom några huvudvaruområden
En mängd omständigheter, inte minst prissättning och prispolitik inom och mellan olika varuområden, påverkar
konsumtionsinriktningen och sålunda indirekt distributionsapparatens om— fattning och utformning. Omvänt kan konsumtionsinriktningen ha inflytande på prissättning och distributionsmeto- der. Det är därför knappast möjligt att med anspråk på större noggrannhet ta några ögonblicksbilder av konsumtio- nen under olika tidsperioder och med ledning därav extrapolera fram den troliga utvecklingen inom olika kon- sumtionsområden. I det följande skall därför endast fogas några allmänna reflexioner till de olika varuområden, som kommittén särskilt studerat. Vad först livsmedlen beträffar är det in- tressant att konstatera, att — mot tidi— gare antaganden _ livsmedelspostens andel av konsumenternas totala utgif- ter vid stigande standard stigit i För- enta Staterna. En liknande tendens kan spåras i den svenska konsumtionssta- tistiken. För vårt land torde det vara rimligt att antaga, att kalorimängden per capita sannolikt inte kommer att öka. Däremot torde efterfrågan i långt högre grad än i dag komma att riktas mot sådana kvalitativt mera högvärdiga produkter, som ger konsumenten en högre grad av behovstillfredsställelse än tidigare. Så är t. ex. konsumtionen av kött i vårt land avsevärt lägre än i Förenta Staterna och konsumtionen av »finare» grönsaker obetydlig i jämfö- relse med vissa västeuropeiska länders. Vidare kan man räkna med en större konsumtion av sådana högförädlade varor, som innebär, att konsumenten förutom varan »köper fritid». Som exempel kan nämnas färdiglagad mat — t. ex. soppor — och djupfrysta pro- dukter. För de senare har konsumtio- nen per invånare i vårt land uppgivits vara mindre än ett kg för år 1954, me- dan motsvarande siffra för Förenta Staterna är cirka 21 kg. En försiktig prognos har antytt, att man kan räkna
med en konsumtion av cirka 31/2 kg djupfrysta varor per invånare år 1960. Det är troligt, att Sverige aldrig kom- mer i nivå med Förenta Staterna i detta avseende, bl. a. därför att vårt lands klimat inte möjliggör en så billig fram- ställning av t. ex. djupfrysta sydfrukter, bär, saft och grönsaker som i vissa delar av Förenta Staterna. Framför allt torde de i jämförelse med Sverige myc- ket låga arbetslönerna i de sydeuropeis- ka länder, som exporterar färska grön— saker och fårsk frukt till vårt land, bi- draga till att färskvarorna även på läng- re sikt kan bli konkurrenskraftiga gentemot inhemska frysprodukter. Inte desto mindre torde en snabb utveckling vara att vänta på detta område. F. 11. har över 6000 svenska livsmedelsbuti- ker frysboxar mot praktiskt taget inga affärer alls är 1950.
Bostadspostens andel av den totala privata konsumtionen har, som fram- gått av tab. 3 på s. 59, minskat med cirka 1/3 sedan slutet av 1930-talet. Det förhållandet, att genomsnittskonsumen- tens utgifter för bostad stigit mindre än inkomsterna, har vid sidan av pro- duktivitetsökningen bidragit till att efterfrågan på andra områden, kanske främst varaktiga konsumentvaror av typen bilar och hushållsmaskiner, kun- nat vidgas jämförelsevis kraftigare. Bo- endekostnaderna i fastigheter, byggda efter kriget, torde dock, trots hyres- reglering och bostadssubventioner, på grund av höjd bostadsstandard ligga i samma storleksordning som före kri- get i jämförelse med andra levnads— kostnader. I en helt frisläppt bostads- marknad skulle det sannolikt uppstå en förskjutning i de olika levnadskost- nadsposternas inbördes relation, så att bostadskostnadernas andel skulle bli större än den var före kriget. Knapp- heten på resurser under full sysselsätt- ning och den ekonomiska politik, som
förs, gör det emellertid realistiskt att antaga, att det under de närmaste åren inte kommer att ske någon avgörande förändring på detta område, i varje fall vad bostadskonsumtionen beträffar. Jfr s. 179 f.
I mån av möjlighet torde den svenska familjen på längre sikt få en ökad be— nägenhet att bo i villor framför att bo i hyreshus, åtminstone om man får dra paralleller med utvecklingen i Förenta Staterna. Detta innebär å ena sidan dels att en större del av inkomsterna kom- mer att läggas ned på bostad och där— med sammanhängande inventarier, dels att familjen får en bättre utrymmes- standard, vilket senare kan gynnsamt påverka möjligheterna till ändrade in- köpsvanor och större köp per gång. Vidare kommer i ett sådant läge fler människor att bo längre från städer- nas centrala delar med allt vad detta medför av ändrad lokalisering hos de- taljhandeln etc. Dessa ting beröres yt— terligare under avsnittet om motoris- men nedan.
Å andra sidan kan förändringarna i bostadsstandard inte bli så avsevärda under de närmaste decennierna, då ju de bostäder, som byggts under de se- naste 20—30 åren, till övervägande de- len kommer att ingå även i det fastig- hetsbestånd, som utnyttjas år 1980. De investeringar, som gjorts och görs i olika slag av nybebyggelse, kommer alltså att sätta sin prägel på situatio— nen även om 25 år, såsom närmare ut- vecklas i ett följande avsnitt om stads- planering (s. 179).
För beklädnadsområdena har under de sista åren kunnat iakttas en tydlig tendens mot en minskad andel av kon- sumentens köpkrona. F. 11. ligger som tidigare nämnts andelen av den privata konsumtionen vid 13—14 %. Motsva- rande procentsiffra för Förenta Stater- na — 9 % —— tyder på att vi här har
att emotse en fortlöpande relativ kon- sumtionsminskning. Härtill bidrar inte blott konkurrensen från andra varu— områden, främst från konsumentkapi- talvarorna, utan även de bättre och i förbrukningen billigare fibrer, varav en betydande del av textilvarorna nu- mera tillverkas. För skor torde tenden- sen vara likartad med den för bekläd- nad i övrigt. Även härvidlag inverkar * motorismen, både genom att folk sliter
mindre skor då de åker mera, och ge- nom att de får behov av andra och lät- tare typer av skor. Förbättrade garv- metoder liksom den tilltagande an- vändningen av bottiner bidrar också till att öka skornas livslängd.
Det varuområde, för vilket föränd- ringarna torde komma att bli allra störst, är sannolikt de varaktiga kon- sumentvarorna, där av allt att döma ett mycket stort latent behov finns. Trots att vårt land i fråga om bilinnehav lig- ger i tätgruppen i Europa (år 1954 en personbil per 13 invånare), motsvarar graden av behovstäckning endast för- hållandet i Förenta Staterna omkring år 1920. Även om utvecklingen under de sista 2—3 åren varit ganska snabb, år det ett gott stycke kvar till en person- bil per 31/, personer, som Förenta Sta- terna kunde visa upp år 1953. Det be— räknas, att genomsnittsamerikanen i dag förbrukar en något större andel av sina inkomster på inköp och underhåll av samt drivmedel m. m. för bilar än han förbrukar på beklädnadsvaror. Efterfrågan på televisionsapparater tor- de, när televisionen på allvar kommer i gång i vårt land, bli ganska betydande att döma av en prognos,som Industriens utredningsinstitut utarbetat på uppdrag av televisionsutredningen. Under vissa förutsättningar, bl. a. en relativt snabb utbyggnad av televisionsnätet, beräknas där, att det inom tio år efter televisio— nens start kommer att finnas mer än
en halv miljon televisionsapparater i Sverige. Även för vissa hushållsappara- ter förefaller ett betydande anskaff- ningsbehov att föreligga. Såsom närma- re redogöres för i bil. 2 är täcknings- graden ganska hög för radioapparater, symaskiner och dammsugare (ca 90, 80 resp. 67 % av samtliga hushåll) men avsevärt lägre för kylskåp (38 %), tvättmaskiner (12 %), och andra hus- hållsmaskiner (4 %). Jfr s. 408 f.
Motorismen
Uppenbart är, att utvecklingen på bil— området kan komma att bli av mycket stor betydelse såväl för konsumtionens inriktning som distributionsapparatens omfattning, inriktning och lokalisering. Under förutsättning att konsumenter- nas starka intresse för bilköp inte nämnvärt minskas genom ingripanden av olika slag, såsom särskilda skatter eller avgifter, importreglering o. d., är det inte orimligt att antaga, att netto- tillskottet av bilar i vårt land under den kommande 15-årsperioden genom- snittligt kommer att bli ca 100 000 per år. Detta skulle innebära, att Sverige år 1970 närmar sig Förenta Staternas biltäthetsgrad år 1950, dvs. ungefär en bil per 31/2—4 invånare.
Motorismen möjliggör eller underlät- tar tillkomsten av en vidsträckt förorts- bebyggelse. Utvecklingen i Förenta Sta- terna har under det sista decenniet klart gått i den riktningen, att köp- kraften flyttat ut från de centrala och de centrum närliggande stadsdelarna till »suburbia», förortsbebyggelsen. De- taljhandeln, särskilt inom dagligvaru- området, har därför i tilltagande ut- sträckning funnit det nödvändigt att flytta med befolkningen och upprätta filialer eller nya företag i dessa för- orter. Inte minst bristen på parkerings- platser och svårigheten att överhuvud-
taget komma fram med bil i de centrala delarna av städerna har bidragit till denna utveckling. Hos oss skulle dessa skäl å ena sidan snarast kunna medver- ka till en ännu starkare detaljhandels- utflyttning än i Förenta Staterna, efter- som flera av våra större städer i sina centrala delar är mycket trånga och först på längre sikt får möjlighet att sanera gatunätet, anlägga flera parke— ringsplatser, parkeringsgarage o. (1. Å andra sidan är den gamla stadskärnan i de flesta svenska städer inte så vid- sträckt, att en sprängning av centrum— detaljhandeln i regel torde bli aktuell.
För de mindre och medelstora städer- nas och tätorternas del kan motorise- ringen bidraga till att folk inte i den utsträckning, som eljest skulle bli fal- let, flyttar från landsbygden, även om de har sitt arbete i tätorten. Många kan förväntas föredraga att bo kvar på landsbygden i bostadsbestånd med låg— re standard men med en motsvarande lägre hyra och med de övriga fördelar de anser sig ha av att bo på landet, om de med bilen kan ta sig till och från arbete, affärer och kulturliv i tätorten. Det är vidare tänkbart, att de större möjligheter att förflytta sig, som bilen medför, kan bidraga till att motverka avflyttningen från landsbygdsnäring- arna, eftersom den isolering, som kan- ske främst ungdomen inom dessa nä- ringar känner, lättare kan hävas med bilens hjälp.
I vilken utsträckning distributionsappa- raten kan formas efter bilåldern visar tillkomsten av de 5. k. »outlying shopp- ing centers» i Förenta Staterna. De utgör en koncentration av butiker inom de flesta branscher och av serviceföretag av skilda slag till en strategisk plats i eller mellan större förortsområden. Företagen är ofta av betydande storlek. Karakteristiskt för amerikanska shopping centers är att man redan vid planeringen av projektet bestäm- mer inte endast den arkitektoniska utform- ningen av hela kapaciteten utan också vilka
företag eller branscher, som skall vara representerade. I regel vill man som cent- rum och ryggrad ha minst två varuhus. Dessa kompletteras med specialaffärer och i många fall även med en »super market» på livsmedelsområdet. Utmärkande är vi- dare den rikliga tillgången på parkerings- platser —— vanligen brukar man räkna med att utrymmet för parkering bör vara tre gånger större än det bebyggda utrymmet. I de större shopping centers man byggt i Amerika har anlagts parkeringsplatser för mellan & 000—10000 bilar. I Boston finns exempelvis f. n. två sådana centra, varav det ena ligger ungefär 15 km och det andra ungefär 20 km från stadens centrum. De- ras influensområde är betydande. Det kan nämnas, att ungefär hälften av kunderna kommer från platser, som inte gränsar till den kommun, där vederbörande centrum ligger.
Erfarenheterna från Förenta Staterna visar, att shopping centers av det slag, som ovan skisserats, i vårt land kan tänkas bli aktuell endast i anslutning till våra största städer. Däremot synes det troligt, att det kommer att uppstå butikscentra i våra små- och medelstora städer av den typ, som området kring torget i Vällingby i Stockholm utgör exempel på. Där har man samlat före- tag, tillhörande olika distributionsfor- mer och branscher i ett centrum, i syfte att ge konsumenten överblick och un- derlätta hennes samlade inköp. En dy- lik hutikskoncentration förefaller att ha betydande fördelar såväl ur distri- butions- som ur konsumentsynpunkt. Ett delvis likartat projekt håller på att förverkligas i Luleå och enligt uppgift föreligger motsvarande planer för and- ra städer.
De amerikanska erfarenheterna före- faller emellertid ur svenska synpunkter vara beaktansvärda särskilt i två av- seenden, nämligen i vad gäller vikten av att tillgodose behovet av parkerings- utrymme och att tillgodose behovet av niasstransporter. Vad beträffar den första frågan måste mycket starkt be-
tonas betydelsen av att man vid pla- neringen av nya affärsområden liksom av bostadsbebyggelsen ser till att par- keringsmöjligheterna blir tillräckligt stora. Hittills synes man i regel ha un- derskattat behovet av parkeringsutrym- me. Amerikanska intervjuundersök- ningar visar klart, att allmänhetens val av inköpskälla i mycket hög grad är betingad av möjligheterna att finna parkeringsplats.
Bilens betydelse för konsumenternas inköpsvanor kan på längre sikt knap- past överskattas. Hembärningsproble- 1net för livsmedel och övriga daglig- varor, vilket f. n. är mycket besvärligt både för detaljhandeln och för konsu- menterna, kan genom bilen åtminstone delvis lösas. Antalet kontakter, vilket är av största betydelse för distributions- apparatens kapacitet och därmed för dess behov av produktionsresurser, kan avsevärt minskas, om större inköp kan göras per gång, vilket bilen möjliggör. I Förenta Staterna är det vanligt, att husmodern med familjens bil kör till en super market och där samtidigt täcker veckans behov av specerier, ke- misk-tekniska artiklar, djupfrysta va- ror och även i viss utsträckning andra färskvaror.
Bilparkens tillväxt får också ett starkt inflytande på näringslivets struktur ge- nom den ökning av antalet service- och reparationsverkstäder, som blir en ofrånkomlig följd. Behovet av service- och reparationsverkstäder samman- hänger med hur stark koncentrationen blir till vissa bilmärken under normala förhållanden på bilmarknaden. Det förefaller nämligen uppenbart, att möj— ligheterna att rationalisera genom spe- cialisering och mekanisering i hög grad sammanhänger med i vilken utsträck- ning verkstäderna kan inrikta sig på service- och reparation av ett eller någ- ra få bilmärken.
Viktig för bedömningen av den ut- veckling vi går till mötes är frågan, i vilken utsträckning man kommer att ta ut den standardhöjning, som en fort- satt produktivitetsökning möjliggör, i form av större volym varor och tjäns- ter resp. i form av ökad fritid. Det är självfallet inte möjligt för kommittén att bilda sig någon närmare uppfatt- ning härom, men det förefaller verk- lighetsbetonat att på längre sikt räkna med en viss arbetstidsförkortning. Ge- nomförandet t. ex. av en xfemdagars- vecka» för stora grupper löntagare kan medföra förändringar både vad beträf- far konsumtionsinriktning och vad be- träffar distributionsapparatens struk- tur. För det första betyder en förskjut- ning i den materiella standardhöjnings- kurvan, att det blir en långsammare ut- veckling av möjligheterna att tillgodo- se behovet av bl. a. en del varaktiga konsumentvaror. Vidare kommer efter— frågan att mer än hittills inrikta sig på varor och tjänster, som hör fritiden till, såsom fritidskläder, resor, bilar, båtar och sommarstugor. Det är dock svårt att bedöma, i vilken omfattning en allmän arbetstidsförkortning skulle in- nebära, att den materiella standardhöj- ningen går långsammare än den skulle göra utan en sådan förkortning.
Det är uppenbart, att dessa utveck- lingstendenser måste medföra föränd- ringar inom distributionsapparaten. Särskilt kommer kanske tillväxten av sådana företag som service- och repara- tionsverkstäder för bilar, bensinstatio- ner, motell- och hotellrörelser etc. att fortsätta. En allmän arbetstidsförkort- ning kan även innebära fördelar ur den övriga distributionsapparatens sy'n- punkt, nämligen genom dels de föränd- rade inköpsvanor, som en arbetsfri var- dag kan tänkas medföra, dels den ut- veckling mot »gör-det-själv-systemet»,
som man kunnat notera särskilt i För- enta Staterna. För butikerna kan det komma att ske en viss koncentration av allmänhetens inköp till den lediga da- gen, varvid det blir lättare än hittills att klara av toppbelastningen genom att anskaffa deltidsanställda på lördagarna. På längre sikt kan det också tänkas, att många önskar utnyttja en längre week— end för resor och därför önskar göra sina inköp under veckans övriga da- gar. Behovet av någon form av kvälls- öppet — i varje fall i de större tät- orterna — kommer i så fall att öka. En höjd standard behöver inte med- föra ökade anspråk på service inom alla områden. Det är en företeelse, som kanske kan synas något paradoxal, att man i Förenta Staterna finner en ten- dens hos konsumenterna att avstå från många former av serviceverksamhet, samtidigt som deras levnadsstandard kraftigt stigit. Detta gäller för arbeten såsom hemmålning, skötsel av den egna villan, trädgården eller bilen 0. d. An- ledningen härtill är dels den kortare arbetstiden, som möjliggör sådant eget arbete, dels nya värderingar: man läg- ger gärna ned en del eget arbete för att spara pengar, som kan användas till annat, vilket man anser skänker en högre grad av behovstillfredsställelse.
Handelns arbetskraftsbehov
Om en i stort sett full sysselsättning även i framtiden kan upprätthållas, kommer konkurrensen om arbetskraf- ten mellan de olika näringsgrenarna att ytterligare skärpas. Handeln sysselsät— ter f. 11. ca 400 000 personer, räknat i antal heltidssysselsatta, vartill kommer ytterligare ca 100000 personer, som sysslar med varudistribution inom in- dustri och transportväsende. En fort- satt årlig produktivitetsökning inom industrin av 3 % skulle innebära, att
Konsumenten behöver överblick och information inte minst ifråga om kapitalvaror. Bilderna Elverkets utställningshall i Stockholm.
Åk utanför stan och shoppa, där det finns parkeringsutrymmen! — Säger denna bild av ett »outly ng shopping center» i dagens USA någonting om morgondagens detaljhandel i Sverige?
Det ökande antalet bilar kräver inte bara större parkeringsutrymmen utan också mer av service- anläggningar.
den varuvolym, som skall distribueras, på tio år skulle växa med ca 35 %. Hur mycket mera arbetskraft, som på grund av den ökade varuvolymen kommer att behövas för varudistributionen, beror naturligtvis på de möjligheter man har att öka produktiviteten inom handeln. Om sådana möjligheter skulle helt sak- nas — dvs. om omsättningen per syssel- satt inte skulle kunna höjas, vilket kom- mittén emellertid inte förutsätter — skulle antalet sysselsatta inom varudis- tributionen under den kommande tio- årsperioden behöva ökas med kanske 200 000 personer. För att handeln skulle kunna distribuera den ökade varu- volymen med samma antal sysselsatta, som den har i dag, måste dess produk- tivitet stiga i samma takt som inom produktionen vid oförändrat antal sys- selsatta inom den senare.
Av olika skäl torde det inte bli möj- ligt för handeln att åstadkomma samma produktivitetsökning som industrin. Dels påverkas varuhandeln av geografiska betingelser i långt högre grad än in- dustrin, dels är det inte möjligt att me- kanisera och automatisera varudistri- butionen på samma sätt som industri- produktionen. Förutsättningen för att industriproduktionen skall kunna stiga i den omfattning, som nu antytts, är vidare, att produktionen inte måste av- stå folk till varudistributionen. Behovet av arbetskraft inom handeln påverkas av och påverkar industriproduktionens storlek, särskilt i ett samhälle med full sysselsättning. Hur utvecklingen kom- mer att te sig är därför svårt att uttala sig om, men förmodligen kommer han- delns behov av ytterligare arbetskraft att ligga omkring 100 000 personer på tio års sikt. Klart är emellertid, att konkurrensen om resurserna mellan produktion och distribution kommer att förbli ett viktigt problem. Läget kompliceras av att den nuvarande ka-
paciteten inom själva distributionsap— paraten och inom stora delar av trans- portapparaten synes vara väl utnyttjad.
Handelns investerings- och kapitalbehov
Medan industrins produktivitetsök— ning till stor del åstadkommes genom investeringar i maskinell utrustning, är företagen inom handeln för sin tek- niska rationalisering i högre grad hän- visade till investeringar i lokaler och inventarier. Handelns investeringar i byggnader uppgick under perioden 1948—1952 till 90—105 milj. kronor årligen, räknat i löpande priser. Detta motsvarar knappt 30 % av industrins investeringar i byggnader under mot- svarande period. Andelen hade dock sjunkit från ca 30 % år 1948 till ca 26—27 % åren 1952—53. Man har beräknat, att den totala volymen av handelns investeringar i byggnader låg ca 25% lägre år 1953 än är 1938/39. Under samma period steg produktions- volymen med mer än 50 %, vilket torde ha inneburit en ökning av anspråken på lagerutrymme av ungefär samma storleksordning. Utifrån dessa beräk— ningar är det uppenbart, att det före- legat och fortfarande föreligger ett be- tydande ackumulerat behov av lokaler för handeln. Hur stort det nu aktuella behovet är, torde vara omöjligt att klar- göra, eftersom benägenheten att inves- tera inom handeln sammanhänger med många omständigheter, olika från det ena året till det andra för olika bran- scher, företag och distributionsled. Ett uttryck för eftersläpningen är dock skillnaden mellan det anmälda behovet och storleken av den planerade till- ståndsgivningen för år 1955. Ansök- ningarna om byggnadstillstånd från handelns sida motsvarar f. 11. ett be— lopp, som är sex gånger större än det
faktiskt medgivna — ca 400 mot ca 65 milj. kronor. Investeringsbehoven för ersättning och nyanskaffning av in— redningar och inventarier liksom för ökning av varulagren, skulle enligt vis- sa beräkningar1 uppgå till ett årligt be- lopp av vardera ca 100 milj. kronor, räknat i 1946 års penningvärde. En fortsatt rationalisering av distributio- nen blir i hög grad beroende av möjlig- heterna att modernisera distributions— apparaten, och kommittén vill i detta sammanhang understryka vikten av att handeln får en större andel än hittills av det investeringsutrymme, som står till förfogande.
Rationaliseringstakten är avhängig av möjligheterna att erhålla byggnads- tillstånd men också av möjligheterna att anskaffa kapital. Det sistnämnda problemet gäller inte blott för rationa- lisering av redan existerande företag och distributionsformer utan även för nyetablering. Behoven av kapital för nya liksom för existerande företag tor- de i framtiden liksom hittills komma att i stor utsträckning tillgodoses genom stödlån och krediter från leverantö- rerna och självfinansiering inom före- tagen eller lånevägen av kreditinstitut inom näringslivet såsom AB Handels- kredit, vilket bildats av Kemisk-teknis- ka och livsmedelsfabrikanters förening till stöd för företag inom livsmedels- och lanthandeln. Särskilt företag och distributionsformer, som ämnar till- lämpa nya metoder, torde ha ett stort behov av att kunna anskaffa kapital på annat sätt, t. ex. genom vanliga bank- lån. Enligt beslut av 1955 års riksdag blir det efter den nya banklagens ikraft- trädande den 1 januari 1956 möjligt för affärsbankerna att lämna krediter till företagare inom handeln utan att längre behöva kräva inteckning, pantförskriv- ning eller borgensförbindelse. Sådana blancokrediter må utgå till ett belopp
av högst 75 000 kronor. Kommittén är av den uppfattningen, att möjligheter- na till blancokrediter till handeln kan bli av visst värde för rationaliseringen på längre sikt, både för nu existerande företag och för nya företag eller distri- butionsformer. En förutsättning för att sådana finansieringsmöjligheter skall få någon strukturell effekt är emellertid, att inte allmänna kreditrestriktioner, investeringsbegränsningar genom bygg- nadsreglering etc. sätter hjälpen åt den progressiva företagsamheten ur spel. Det ligger inte inom kommitténs kom- petensområde att anlägga allmänna vär- deringar på dessa restriktioner, som motiveras ur andra synpunkter än den kommittén har att företräda. Kommit- tén får nöja sig med att markera pro- blemet. Det förefaller dock sannolikt, att dessa andra restriktioner i många fall haft en mera återhållande effekt på investeringar i rationaliseringssyfte än vad de bankmässiga säkerhetsbestäm— melserna kan ha haft.
Med stöd av beslut av 1954 års riks- dag har Kungl. Maj:t förordnat, att stats- garantier på sammanlagt högst 10 milj. kronor får lämnas för lån, som syftar till rationalisering genom nyetablering och utvidgning av företag inom hant- verk och småindustri. 1955 års riksdag har medgivit, att statliga garantier får lämnas intill ytterligare 10 milj. kro- nor. Handelsföretagen beröres inte i dessa sammanhang. Garantisumman till ett och samma företag är i princip obe- gränsad. Amorteringstiden är vanligen 10 år och högst två års amorteringsfri- het kan beviljas.
Varudistributionsutredningen anser det beklagligt, att inte även företag inom handeln kan komma i åtanke för lån av detta slag. En sådan bestämmelse skulle ligga väl i linje med det ovan-
1 Jfr Artle, R., Svenskt distributionsväsen- de, Stockholm 1952.
nämnda beslutet om att blancokrediter skall kunna lämnas även till handels- företag. Som ett komplement till andra finansieringsmöjligheter borde möjlig— heten att erhålla lån med hjälp av stat- liga garantier i vissa lägen vara en god hjälp, inte minst för sådana nya före- tag och distributionsformer, där initia- tivtagarna kan förmodas möta betydan- de svårigheter att erhålla behövligt finansiellt stöd hos andra kreditgivare. Kommittén föreslår därför, att bestäm- melserna för län med statsgaranti vid- gas, så att även handelsföretag kan komma i åtnjutande av de lånemöjlig- heter, som där ges.
Stadsplaneringen och handeln
Som tidigare nämnts går utveckling- en i den riktningen, att en allt större del av vårt lands befolkning kommer att bo inom tätortsområden. Vid plane— ringen av nya områden, som läggs un- der stadsplan, brukar man numera — i motsats till vad tidigare var fallet -— redan på ett tidigt stadium precisera för vilka ändamål olika områden skall nyttjas och därefter bygga ut bostads- kvarter, butiker etc. i enlighet med pla- nen. Därvid försöker man på olika sätt uppskatta befolknings- och köpkrafts- underlag för distrikten i fullt utbyggt skick. En sådan förhandsbedömning kan i många avseenden ha stora för- tjänster ur allmän synpunkt och ur kon- sumentsynpunkt. Riskerna är emeller- tid också betydande. Man låser lätt ut- vecklingen, och om icke möjligheter finns till en framtida komplettering av butiksbeståndet, föreligger risk för att distributionsapparaten på längre sikt blir underdimensionerad. Problemets räckvidd framgår av det ovannämnda antagandet, att köpkraften om 15—20 år är kanske 50—70 % större än i dag. I detta läge är det troligt, att många be-
hov, som inte kan förutses i dag, måste täckas, och att en annan distributions- teknik kan komma att fordra nya an- läggningar och en annan utformning av nuvarande försäljningsställen för att nå full effekt. Det är därför av största vikt, att man vid planeringen av nya områden uppmärksammar elasticitets- problemet, dvs. planerar med viss tomt- mark i reserv, så att det senare ges möj- lighet att utvidga, om så skulle erford- ras. I nägon mån skulle kanske denna elasticitet även kunna uppnås genom att vissa fastigheter inom ett område konstruerades så, att bostadslägenheter- na i första våningen kunde omändras till butikslokaler, utan att takhöjder, husdjup m. m. lägger hinder i vägen. Kommittén ser behovet av denna elasticitet som en mycket väsentlig frå- ga även ur den synpunkten, att stads— planeringen i dag —— särskilt för livs- medelshandeln — många gånger blir den i praktiken mest betydelsefulla ny- etableringskontrollen. Det torde ofta vara önskvärt ur effektivitetssynpunkt, att man bereder möjlighet för flera di- stributionsformer att så fritt som möj— ligt konkurrera på lika villkor. Detta kan gälla även om den totala distribu- tionsapparaten därigenom kortsiktigt skulle förefalla överdimensionerad i jämförelse med ett butiksnät, vars om— fattning uteslutande bestämts utifrån vad som rent statistiskt är ett lämpligt kundunderlag. I det senare fallet begår man nämligen lätt misstaget att under— värdera konkurrensens betydelse för effektiviteten på lång sikt.
Hyresregleringen och handeln Hyresregleringens effekt på distribu- tionsstrukturen är en viktig men svår- bedömbar fråga. Å ena sidan har det framhållits, att regleringens låghyre— effekt i det äldre fastighetsbeståndet
innebär lägre kostnader för handeln, vilket kan medföra lägre konsumentpri- ser än i en fri hyresmarknad med i de flesta fall högre hyror för butiks- och lagerlokaler. Vidare har det anförts, att höjda hyror i gamla fastigheter skulle fördröja en behövlig sanering, eftersom husägarnas benägenhet att riva eller bygga om skulle minska, om utbytet blev bättre. En överflyttning av en del av inkomsten från hyresgästen-butiks- ägaren till hyresvärden skulle endast minska handelsförtagens lönsamhet. I många fall sker f. 6. nu en dold lokal- kostnadsstegring, därigenom att hyres— gästen tvingas att betala inredning etc. för att överhuvudtaget få kontrakt på lokalen eller få en reparation till stånd. En frisläppning av hyrorna skulle i så fall inte få någon effekt alls eller en mycket obetydlig sådan. Det skulle dessutom stöta på mycket stora, kanske oöverstigliga hinder att skilja en fri llyresmarknad för lokaler avsedda för kommersiellt bruk från en reglerad hy- resmarknad för bostäder.
Å andra sidan hävdas, att en behövlig struktursanering i gamla områden för- svåras och fördröjes av att hyrorna med konstlade medel hålles nere på en låg nivå i jämförelse med läget i en fri marknad. Att vissa ineffektiva företag kan fortleva anses bl. a. bero på att de har låga hyreskostnader, vilka gör att anpassningen mellan olika branscher och distributionsformer fördröjs. Hy— resregleringen anses därigenom kunna få en konkurrenshämmande verkan, som kan leda till en fördyring av varu- distributionen. Högre hyror skulle inte behöva innebära högre kostnader per försäljningskrona, om lokaliseringen av olika typer av företag förbättras, så att omsättningen per ytenhet kan ökas mera än som svarar mot hyresstegring- en. I blandade affärs- och bostadsfas- tigheter skulle höjda hyror för affärs-
lokalerna kunna innebära möjligheter till sänkta hyror för bostäder. Ett före- tags hyreskostnader uppgår många gånger endast till en mindre del av vad de skulle vara i en fri marknad.
Varudistributionsutredningen har en- dast velat referera dessa synpunkter, som framkommit under diskussionerna inom kommittén. Det förefaller uppen- bart, att problemet har många aspekter och att det måste analyseras mera in- gående än vad kommittén haft tid och möjlighet att göra.
Stora och små företag
I tidigare kapitel liksom i del III om »Priset» berörs i skilda samman- hang frågan om stora och små företag, sedda ur effektivitetssynpunkt. Kom- mittén har uttalat den meningen, att en fortgående utveckling mot genomsnitt- ligt större företagsenheter är en av grundförutsättningarna för en rationa- lisering i stort av distributionen. Kom- mer då det lilla handelsföretaget att för- svinna, om man bortser från mycket små tätorter eller landsbygden, där be- folkningens samlade köpkraft ofta en- dast räcker till att ge butikerna en blyg- sam omsättning? Enligt kommitténs uppfattning blir så inte fallet. Erfaren- heterna från Förenta Staterna styrker en sådan uppfattning. Där har t. ex. livsmedelsdetaljhandeln koncentrerats så, att 4 % av det totala antalet företag svarar för ca 40 % av den totala om- sättningen. Men samtidigt observerar man, att antalet små i många fall även efter svenska förhållanden myc- ket små — företag snarast ökat i antal.
Mycket talar för att en sådan utveck- ling mot vissa småföretag är en direkt följd av stordriften hos de mycket stora enheterna — kanske t. o. m. en förut- sättning för denna stordrift. Med en måhända något haltande analogi kan
man jämföra detta förhållande med be- hovet av hantverksmässig tillverkning av vissa detaljer inom moderna pro- duktionsföretag, t. ex. inom verkstads- industrin. Vid sidan av det löpande bandet har man små specialavdelningar, där man tillverkar sådana stundom be- hövliga detaljer, för vilka det icke lönar sig att lägga upp en specialiserad och högmekaniserad tillverkning. Det lilla handelsföretaget kan genom sin större anpassningsförmåga, sin villighet att tillgodose de exklusiva eller originella delarna av efterfrågan, sitt försprång genom avsaknaden av en dyrbar admi- nistrativ apparat eller sina i många fall lägre krav på företagarersättning och vinst inte sällan hävda sig väl i konkurrensen med storföretagen. De stora och de små företagen komplette- rar ofta varandra väl, och det finns ingenting som säger, att en viss stor- lek skulle vara den i alla lägen opti- mala.
Företagsräkningar och forskning
Under arbetets gång har det blivit allt klarare för kommittén, att behovet av kunskaper om distributionsappara- tens omfattning och struktur är myc- ket stort. Den officiella statistik, som står till buds, är otillräcklig för en när- mare analys av distributionens struktu- rella och ekonomiska problem. I vårt land har endast två fullständiga före- tagsräkningar genomförts, nämligen år '1931 och år 1951. Den senare företags- räkningen är ännu så sent som våren 1955 inte fullt avslutad, varför det icke varit möjligt för kommittén att göra de jämförelser, som i många avseenden skulle ha varit önskvärda för en mer fullständig bedömning av distributions- appartens förändring under den gång- na tjugoårsperioden.
Kommittén vill starkt understryka
behovet av kontinuerligt genomförda företagsräkningar, helst vart femte år, för att möjliggöra för näringsliv och samhälle att bättre disponera resurser- na och planera långsiktigt. De investe- ringar, som göres i sådana företagsräk— ningar liksom i distributionsekonomisk forskning, lönar sig förvisso på lång sikt. För att kunna genomföra företags- räkningar vart femte år synes det nöd- vändigt, att man använder sig av den moderna stickprovsmetodiken,som kan ge resultat av tillfredsställande nog- grannhetsgrad på kortare tid och med lägre kostnader än vid fullständiga fö— retagsräkningar. Det företagsregister, som f. n. är under uppläggning hos Statistiska centralbyrån, kan i så fall bli ett gott hjälpmedel såsom den mo- dermassa, ur vilken man kan ta stick- prov. Registret kan naturligtvis inte ersätta en företagsräkning, även om det kompletteras kontinuerligt, efter- som det av praktiska skäl endast kan innehålla ett minimum av sakuppgifter om företagen. De tids— och kostnadsbe- sparingar man skulle kunna göra ge- nom stickprovsmässigt genomförda fö- retagsräkningar torde vara så betydan- de, att de väl uppväger de eventuellt större felmarginaler, som kan tänkas uppstå. För praktiskt handlande är det i regel inte behövligt, att man har tole- ransgränser på i 1 %. Det kan ofta vara tillräckligt, om felmarginalerna är i 5—10 %, varför de stickprov man kan arbeta med, inte behöver vara så omfattande. En ytterligare fördel vore, att materialet skulle kunna presenteras, medan det hade större aktualitet.
Vid sidan av företagsräkningar och annan officiell statistik är behovet av distributionsekonomisk forskning och utredningsverksamhet mycket stort. Varudistributionsutredningen är med- veten om att den kunskap man har om distributionsapparaten är alltför be-
gränsad för att man säkert skall kunna bedöma, vilka konsekvenser olika för- ändringar kan medföra. Ännu finns allt— för många vita fläckar på handelns karta. Detta gäller inte blott själva di- stributionsapparaten, vilken behandlats i innevarande del av betänkandet, utan även i hög grad prissättningspraxis och pris- och rabattpolitikens roll för di- stributionsapparatens utformning och omfattning, vilket närmare behandlas i del III av betänkandet. Det råder ingen tvekan om att de resurser, som f. n. in- sättes på sådan utrednings- och forsk- ningsverksamhet är mycket underdi- mensionerade i vårt land, både jämfört med andra länder på samma utveck- lingsstadium och jämfört med de resur- ser, som t. ex. den tekniska forskningen och jordbruksforskningen har. Det sag- da gäller, även om man medräknar den betydande insats, som branschernas och företagens egna utredningsinstitut och utredningsavdelningar gör. Särskilt viktigt är, att helt obunden distribu- tionsekonomisk grundforskning får kon-
tinuerligt stöd. Liksom det påpekades i kap. 3 ifråga om konsumentvaruforsk- ningen, måste det betraktas som en samhällelig angelägenhet att främja grundforskningen inom distributions- ekonomin. Kommittén har den 16 april 1953 haft tillfälle att yttra sig över an- sökningar om stöd åt distributions— ekonomisk grundforskning till de två företagsekonomiska instituten vid han- delshögskolorna i Stockholm (FFI) resp. Göteborg (IDAF), varvid kommit- tén uttalade sig för att dessa båda in- stitut skulle få anslag för genomföran- de av vissa grundforskningsprojekt. Det var emellertid ganska blygsamma belopp, som det därvid rörde sig om, och kommittén vill härmed —— utan att precisera några forskningsuppgifter eller anslagsbelopp — rent allmänt för- orda, att statsmakterna på lämpligt sätt understöder grundforskning, som ge- nom metodstudier kan ge målforskning- en bättre hjälpmedel i arbetet för di- stributionens fortsatta rationalisering.
Del 111
PRISET
KAPITEL 10
Konkurrensen
För att ett visst pris överhuvudtaget skall vara meningsfullt, måste det stäl- las i relation till någonting annat. En dylik jämförelse kan t. ex. avse vad konsumenten betalar för en vara i för- hållande till hennes totala budget. Man talar därvid om »stora» resp. »små» varor alltefter storleken av den utgift, som anskaffningen medför. Man talar också om »höga» eller »låga» priser. I en del fall är detta ett uttryck för att man anser priset ligga högt eller lågt i förhållande till varans tillverknings- kostnad eller importvärde. I andra fall innebär talesättet ett konstaterande, att priset på en viss vara ligger högre el- ler lägre än priserna på med hänsyn till användningen konkurrerande varor inom samma eller andra varuområden. Det kan också innebära, att priset på varan ligger högre eller lägre än un- der en tidigare period.
Begreppet pris torde, när det använ- des i dagligt tal, ofta anknytas till det pris man betalar, när man köper en viss vara. Därför finns det anledning att här markera, att inköpspriset inte ensamt är avgörande för om en vara är dyr eller billig i användning. Ett förhållandevis högt inköpspris kan nämligen kompenseras bl. a. av en längre livstid hos varan eller av låga drifts— och underhållskostnader, som gör att totalkostnaden för varans förbruk- ning blir lägre än om man väljer en vara, som är »billig» i inköp. Ett an- nat exempel: av redogörelsen för kon- sumtionens utveckling (jfr kap. 2)
framgick bl. a., att livsmedelspostens andel av den totala konsumtionen i viss mån tenderat att öka. En viktig orsak härtill torde vara, att man vid stigande levnadsstandard övergått till att förbruka mera högförädlade varor. Detta innebär, att det numera i varans pris också ingår betalning för en ser- vice, som tidigare inte fanns att tillgå eller som ersätter tidigare service av annat slag t. ex. hemhjälp. De här an- förda exemplen visar, att man inte kan begränsa sig enbart till inköpspriset i kronor räknat vid en jämförelse av priserna för konkurrerande varor, ef- tersom begreppet pris också omfattar de båda begreppen kvalitet och ser- vice.
Priset i kronor, kvaliteten och gra- den av service beror ytterst på kon- kurrensen, med de tekniska och orga- nisatoriska möjligheter, som vid en viss tidpunkt är för handen. I de flesta fall är det fråga om en kombinerad pris-, kvalitets- och servicekonkurrens, där de olika komponenternas styrka växlar med marknadsläget, dvs. förhållandena är olika inom olika varuområden och växlar från tid till annan. Vidare är konkurrensen inte endast en tävlan mellan olika inhemska företag eller distributionsformer för en och samma vara. Importen torde i åtskilliga fall vara en viktig faktor liksom konkur— rensen mellan olika varuområden.
Slutligen måste man beakta den be- tydelse, som samverkan inom en grupp kan ha för konkurrensen. Ur de här
anförda synpunkterna är det sålunda klart, att priset —-— eller konstellatio- nen >>pris—kvalitet—service» _ inte kan betraktas som ett uttryck för ett ensidigt inflytande från ett enda håll på en varas utformning och prissätt- ning. Inflytandet utövas samtidigt från många olika håll: från individuella fö- retag och enskilda konsumenter, från konkurrerande varuområden, från oli- ka grupper av företag eller människor och slutligen från samhället självt ge- nom dess åtgärder av olika slag. Som en bakgrund till beskrivningen av pris- sättningen och prestationerna inom distributionsapparaten behandlas här några av de grundläggande dragen i konkurrensen, främst efterfrågans rör- lighet och företagets ställning på mark- naden. Samverkan inom grupper be— handlas närmare i kap. 16.
Efterfrågans rörlighet
I hög grad avgörande för ett hushålls totala konsumtion under en viss tids- period är hur mycket pengar det dis- ponerar för konsumtionsändamål.Slut- summan i »konsumtionsbudgeten» för en kortare eller längre period beror därvid inte enbart på inkomstens stor- lek. Valet kan bl. a. stå mellan »kon- sumtion» och »uppskjuten konsum- tion» dvs. sparande. Omvänt kan kon- sumtion innebära ett negativt sparan- de dvs. att konsumenten förbrukar av sitt kapital. Ökad skuldsättning — t. ex. möjligheter till avbetalningsköp —- på- verkar också konsumtionsbudgeten. Det skulle föra alltför långt att i detta sammanhang gå närmare in på de vär- deringar, som i det individuella fallet kan tänkas ligga till grund för konsu- mentens avvägning mellan »konsum- tion» och »icke-konsumtion». Liksom när det gäller konsumtionens inrikt- ning, är skillnaderna också i detta av-
seende stora, inte blott mellan olika konsumenter utan också mellan en och samma konsuments handlingar vid oli— ka tidpunkter. Man har också att räkna med den skillnad mellan olika konsu- menters värdering — och därmed kon— sumtionsinriktning —— som betingas av att slutsumman i individens konsum- tionsbudget vid en viss tidpunkt är olika stor för olika konsumenter. Om man utgår från inkomstens storlek, måste man också vid en bedömning av dennas samband med konsumtions- budgeten ta hänsyn bl. a. till den ut— jänming mellan hushåll, som sker som resultat av skattefördelning och social- politik.
Varje människa har vissa elemen- tära behov, som först måste täckas. För flertalet konsumenter tages den övervägande delen av konsumtions— budgeten i anspråk för att tillfreds— ställa dessa grundläggande behov. Även konsumenter med större konsumtions- budget låter förmodligen i regel en viss del av ökningen gå till en höjning av standarden i den elementära kon- sumtionen. Kosthållet föres upp på en högre nivå, man söker höja sin bo- stadsstandard i den mån detta är möj- ligt osv. Men en större konsumtions- budget medför inte enbart en dylik fördjupning av efterfrågan utan i re- gel också en breddning. Nya ting ef- terfrågas: det finns mera plats för hus- hållsmaskiner, radioapparater, bilar, resor och nöjen etc.
Efterfrågans beroende av prisförändringar
Hur konsumenten i sin budget kom- binerar de många konsumtionsmöjlig— heterna beror dels på priserna, dels på vad hon _ med eller utan påver- kan —- anser sig kunna få ut av resp. valmöjlighet. Det är sålunda alltid fråga om ett samspel mellan olika
faktorer: inkomst, prisrelationer mel- lan olika varor, konsumentens uppfatt— ning om vad dessa prisrelationer är uttryck för, samhälleliga ingripanden och företagens åtgärder i syfte att an— passa priser och produkter till efter— frågan. Denna växelverkan mellan oli- ka faktorer ger liv och rörlighet åt bilden av sambanden mellan konsum- tionsinriktning och priser, presenterar ständiga skiftningar omkring jämvikts- lägen, som finns men aldrig varaktigt uppnås — med ett ord dynamik. Även om inga förändringar sker vare sig i totalinkomst eller i inkomstfördelning, kan marknaden genom åsiktsföränd- ringar och åtgärder påverkas så, att konsumtionsinriktningen förändras.
För att beteckna detta slags samband användes termen »efterfrågans pris- elasticitet». Samma roll som prisför- ändringar har också andra åtgärder, t. ex. förändringar av kvalitet och ser— vice eller påverkan av konsumentens uppfattning om dessa storheter. »Pris- elasticiteten» bör sålunda snarare fat- tas som ett uttryck för den påverkan på efterfrågan, som åstadkommes ge- nom kombinationer av pris—kvalitet _service än som ett uttryck för det inflytande priset ensamt utövar.
Med priselasticitet avses den för— ändring i efterfrågan (i kvantitet räk- nad), som blir följden av en prisför- ändring. Frågeställningen är alltså: hur förändras efterfrågan på en vara, om priset stiger eller sjunker med en procent? Under i övrigt lika omstän- digheter minskar efterfrågan vid en prisstegring och ökar, om priset sjun- ker. »Normal» elasticitet anses före- ligga, om en ändring av priset åt ena eller andra hållet medför en förhållan— devis lika stor förändring av efterfrå- gan i motsatt riktning. »Undernormal» är elasticiteten, om förändringen i ef- terfrågan är mindre än prisföränd-
ringen. Om resultatet blir det motsatta, talar man om »övernormal» elasticitet.
E/terfrågans beroende av inkomst/örändringar
I den bild av sambanden mellan konsumtionsbudget och konsumtions- val, som tecknats ovan, har totalin- komsten och inkomstfördelningen för- utsatts vara oförändrade. Inkomsten spelar dock en minst lika stor roll som priset för efterfrågans inriktning och så gott som varje förändring i konsu- mentens inkomster återspeglas i hen— nes konsumtion. Anpassningen mellan inkomst och konsumtion kan emeller- tid inte förutsättas följa vissa bestäm- da lagar. En höjning av inkomsten borde kanske i princip medföra, att konsumenten efter någon tid återfanns i den »fålla», där hon med hänsyn till sin konsumtionsbudgets ökade storlek »hör hemma». En viss tröghet torde alltid göra sig gällande. Har man vant sig vid ett visst konsumtionsmönster, tar det förmodligen tid, innan en anpassning till det nya inkomstläget sker. Vidare påverkas konsumtionsut— vecklingen av att nya varor och tjäns- ter blir tillgängliga för konsumtion. De konsumenter, som kommer upp på en inkomstnivå, där andra konsumen- ter redan under längre tid befunnit sig, torde ha lättare att gå in på »nya» varuområden. De är inte i samma grad trögrörliga i den meningen, att de tra- ditionellt skall använda en del av in— komstökningen till exempelvis en höjd kost— eller bostadsstandard. I dylika fall kan sålunda en inkomstförändring leda till att »strömmen går i nya få- ror». Man vill kanske hellre ha bil än höjd standard på andra områden, spar- viljan är måhända inte densamma in— om alla grupper i samhället osv. Allt detta blir av betydelse, när man inte betraktar förändringar i inkomst och
konsumtion ur den enskilde konsu— mentens utan ur _hela samhällets syn- punkt
Detta kommer till uttryck i termen »efterfrågans inkomstelasticitet». Där- med avses den rörlighet i efterfrågan, som sammanhänger med de totala in- komstförändringarna i samhället eller inom en grupp. Vad man alltså vill be- lysa är: hur stor procentuell föränd- ring i konsumtionen av en viss vara, varugrupp, typ av vara etc., följer av en viss procentuell förändring _ t. ex. en ökning med en procent _ av den totala för konsumtion disponibla in- komsten inom hela landet eller inom en viss inkomstgrupp? På liknande sätt som i fråga om priselasticiteten ta- lar man även här om normal rörlighet (normal elasticitet), hög rörlighet (övernormal elasticitet) och stelhet (undernormal elasticitet), alltefter styr- kan hos den förändring i efterfrågans storlek, som inkomstförändringar ut- löser.
Det är naturligtvis inte realistiskt att som här skett behandla pris- och inkomstförändringar, som om de vore helt oberoende av varandra. I verklig- heten uppträder pris- och inkomstför- ändringar jämsides, icke minst av den anledningen, att de ömesidigt påver- kar varandra. Att närmare belysa detta skulle bl. a. kräva, att man utförligt behandlade konjunkturproblemen och hela den samhällsekonomiska politi- ken. Då detta inte låter sig göra i detta sammanhang, får kommittén nöja sig med att framhålla dessa frågors stora betydelse för problemställningen pri- ser—prestationer.
Stel efterfrågan och känslig
Rörligheten i efterfrågan är helt olika för »oumbärliga» och »umbär- liga» prestationer (varor och tjänster).
De förra karakteriseras av undernor- mal elasticitet och de senare i regel av övernormal elasticitet. Detta gäller ifrå— ga om både pris- och inkomstföränd- ringar. För att belysa detta kan nämnas följande värden på den förändring i efterfrågan, som kunde förmodas bli en följd av en viss prisstegring på en prestation resp. en allmän inkomstök— ning av viss storlek.1
vid 10 % pris- stegring
vid 10 % inkomst- ökning
Procentuell förändring av efterfrågan på
mjölk .............. smör och margarin kött och fläsk ........ socker .............. potatis .............. mjöl ................
__2% _..7% __.5% _4%
__.1%
i0% +6% +3% +3% _g% _(;.O/0
Dessa »rörlighetstal» är bara exem- pel. De växlar såväl mellan olika tid- punkter som mellan olika inkomst- grupper. De illustrerar dock bra de elementära beståndsdelarna i konsum- tionen, vilka alltså i regel påverkas ganska litet av pris- eller inkomstför- ändringar. Mjölken t. ex. har numera—— delvis på grund av det förhållandevis låga priset och bristen på substitut —— fått en central plats i konsumtionen. Storleken av efterfrågan på mjölk kan anses vara praktiskt taget oberoende av inkomstens storlek, och prisföränd— ringar är likaså av ringa betydelse. Också potatis och mjöl är exempel på de mest elementära inslagen i kon— sumtionsbudgeten. En högre inkomst leder ofta till att man övergår till an- nan konsumtion: potatisen ersättes med kött och grönsaker och mjölet med fär— digbakat bröd.
Det är av väsentlig betydelse för ef— terfrågans rörlighet och därmed för
1 Exemplen är hämtade från VVold-Juréen: Demand analysis, Stockholm och New York 1952.
prisbildningen på en viss vara, om konsumtionen av varan kan ersättas med konsumtion av en annan. För va— ror, som saknar substitut, kan man till- lämpa en annan prispolitik än den som är möjlig inom ett varuområde, där det finns konkurrerande varianter. Det torde dock endast vara för ett få- tal varor, som substitut helt saknas och vilkas efterfrågan sålunda inte alls på- verkas av priserna på andra varor. Däremot torde på många varuområden inverkan på prisbildningen av den s. k. korselasticiteten — dvs. den på- verkan andra varors pris har på en viss varas efterfrågan — kunna begrän— sas i viss utsträckning. Detta kan ske genom olika åtgärder, t. ex. genom märkesvarureklam eller selektiva för— säljningsmetoder, som har till syfte att ge varan i fråga en starkare position i förhållande till konkurrerande varor.
En mera känslig efterfrågan utmär— ker konsumentkapitalvaror av olika slag. Dessa behandlas utförligt i den av Arne Henrikson författade bil. 2, och här skall endast anföras några uppgifter från amerikanska utredning- ar. Utan att vara direkt tillämpliga på svenska förhållanden torde de väl belysa skillnaderna mellan nödvändig- hetsvaror och sådana prestationer _ varor och tjänster — som ingår i
vid en förändring av den disponibla inkomsten med 10 %
Procentuell förändring av efterfrågan på
radioapparater ..........
pianon
personbilar (nya) ........ teaterbiljetter ..........
resväskor
juveler och klockor ......
möbler, dyrare måltider, reparation av pälsar. . . . kylskåp, tvättmaskiner och symaskiner ...........
25% 23% 20% 20% 19% 18%
16%
10%
konsumtionsbudgeten »i mån av ut- rymme».
Det är som synes särskilt kapitalva- rorna — dvs. annat än livsmedel och övriga förbrukningsartiklar — som ka- rakteriseras av en mycket känslig ef- terfrågan. Det kan nämnas att i 20 fall av 22 anförda exempel var elasticite— ten övernormal. I mer än hälften av fallen låg inkomstelasticiteten över 1,41, dvs. förändringen i den efterfrågade kvantiteten skulle vid en inkomstök— ning av 10 % bli minst 40 %.
Rörlighetens betydelse för värderingar och handlande
Om en prisstegring inträder på en viss vara, kan konsumenten undgå dess verkningar genom att i stället efter- fråga en variant av varan, vars pris förblir oförändrat. Att det är av stor betydelse för efterfrågans känslighet, om en sådan möjlighet finns eller inte finns, är sålunda uppenbart. Därmed är det också klart, att frågan om rör- lighet och stelhet i efterfrågan är cen- tral för alla jämförelser mellan priser och prestationer. Nödvändighetsvaror— na torde åtminstone tidigare ha varit de, som tilldragit sig huvudintresset från konsumenternas och samhällets sida. Vakenheten inför prissättningen är där större än i vad gäller de mera umbärliga prestationerna, vilket så- lunda kan utgöra ett skäl för att i olika sammanhang mera uppmärksam- ma de umbärliga varorna. På »nödvån- dighetsvarorna» har konsumenterna satt krav på »låga» priser, och där har motiven för övervakning och kontroll från samhällets sida ansetts vara star- kast. I konsekvens härmed har de som »nödvändighetsvaror» betraktade pres-
1 Siffrorna avser perioden 1929—1940 och är hämtade från Survey of Current Business. jan. 1950.
tationerna i regel undantagits från ex— tra pålagor i form av indirekta skatter.
Det ligger naturligtvis i det individu- ella företagets intresse, att just dess vara i så hög grad som möjligt blir en »nödvändighetsvara» för konsumen- terna. Märkesvarusystemet och rekla- men har i stor utsträckning sin rot i denna önskan hos företaget att ge den egna produkten högsta möjliga grad av oumbärlighet eller exklusivi— tet och att skapa ett så kraftigt skydd som möjligt mot konkurrensen från andra företag och andra varor. Om fö- retaget lyckas helt i denna sin strävan att draga till sig efterfrågan och eli- minera dennas rörlighet, blir resultatet en monopolställning. Företagets pris— politik — oavsett om det behärskar hela eller blott en mindre del av total— marknaden — måste också ta hänsyn till förekomsten av delmarknader. Prisskillnader beroende på att man låter kunderna betala efter »bärkraft» är ett sådant uttryck för företagets strävan att säkra största möjliga mark- nad åt sina produkter.
De ömsesidiga sambanden mellan rörligheten i efterfrågan och rörlighe- ten i utbudet påverkar på olika sätt benägenheten till samverkan i grup- per. Om marknaden karakteriseras av hög elasticitet såväl hos efterfrågan som hos utbud, kan detta leda till en stark benägenhet hos företagen inom en viss bransch till samgående (t. ex. i karteller). Inom ett sådant område som jordbruket är bakgrunden till sam- verkan komplicerad. Jordbrukarens beslut beträffande produktionens in- riktning blir bindande för avsevärd tid _ i vegetabilieproduktionen i varje fall för en växtperiod och i animalie— produktionen ännu längre. De möjlighe- ter, som ofta finns inom industrin att, sedan en viss produktion igångsatts, på kort sikt förändra produktionsin-
riktningen från en mindre lönsam till en mera lönsam variant eller att helt upphöra med all produktion, existerar inte lika allmänt för jordbrukaren, som i regel måste vänta med en ändring, minst till nästföljande år. Detta leder till att det totala utbudet av jordbruks- produkter till sin natur blir stelt, sam— tidigt som det på grund av Skördeut- fall och säsongmässighet i produktio- nen utsättes för starka växlingar från en period till en annan. Samverkan på jordbruksområdet har därför haft till syfte att genom marknadsreglering i första hand åstadkomma stabiliserade priser.
Något annorlunda är förhållandena på arbetsmarknaden, där det råder en spänning mellan ett till naturen gan- ska stelt totalt utbud och en rörlig total efterfrågan och där man inte i första hand försöker att nå stabilise— rade priser utan främst strävar efter att bevara full sysselsättning.
Priselasticiteten inverkar på den politik, som föres av ett led inom dis- tributionsapparaten gentemot övriga led. Särskilt torde detta gälla bran- scher och varuområden, där prissätt- ningen _ bl. a. som följd av det tidi- gare tillämpade bruttoprissystemet _ starkt påverkas av ett procentuellt mar- ginaltänkande. Det är inom märkes- varuområdet, som det framför allt ut- vecklats vissa konventioner beträffande storleken i procent av den ersättning som skall utgå. Man bör vidare hålla i minnet, att även mycket betydande förändringar i nettoersättningen (dvs. marginalen minus kostnaderna) ger ganska små utslag i det pris konsu- menten får betala och att verkan av en förändring blir mindre, ju mindre andel nettoersättningen utgör av kon- sumentpriset. Detta kan redan i sig själv innebära, att det ur avsättnings- synpunkt ter sig mera lockande att
lämna högre marginaler och tillåta högre kostnader för försäljningen av en vara än att pressa priserna och mar- ginalerna och den vägen söka åstad- komma en omsättningsökning. Detta resonemang gäller alla näringsgrenar och samtliga distributionsled. Följan- de exempel belyser tankegången. An- tag att detaljhandelsmarginalen för en viss vara uppgår till 20 % av konsu- mentpriset och att detaljhandelns to- tala kostnader uppgår till 17% av konsumentpriset. För denna vara skulle alltså detaljhandelns nettovinst utgöra 3 % av omsättningen. Om t. ex. fabri- kanten höjer ersättningen till detalj- handeln med 15 % (dvs. med tre pro- centenheter) och denna höjning till- låtes slå igenom i konsumentpriset, stiger detta med 3 %, medan däremot detaljhandelns nettovinst vid oföränd- rad omsättning fördubblas. Visserligen kan det tänkas, att efterfrågan min- skar något på grund av prishöjningen (vid normal priskänslighet hos efter- frågan skulle omsättningen i antal räk- nat sjunka till 97 % av den tidigare), men samtidigt kan man räkna med ökade försäljningsansträngningar från detaljhandelns sida som följd av den större ersättningen per enhet den säl- jer. Dessa ökade försäljningsansträng- ningar kan sätta den tidigare gällande priselasticiteten ur spel, och resulta— tet av det höjda priset kan bli, att den omsatta volymen ökar, varmed skulle följa, att intäkterna stiger även för ti- digare led. Omvänt är det inte givet, att en prissänkning resulterar i höjd omsättning, om den t. ex. utformas så att detaljhandeln ensam skall bära hela prissänkningen. En minskad ersätt- ning till detaljhandeln för viss vara eller varugrupp kan nämligen medföra ett större eller mindre bortfall av för- säljningsansträngningarna inom detalj- handeln, vilket i sin tur kan leda till
att antalet sålda enheter blir mindre än vad det var före prissänkningen.
Den omständigheten, att efterfrågans priskänslighet måste vara hög för att en prissänkning skall ge önskat utslag, gör det ofta mindre lockande för fabri— kanten att sänka priset. Särskilt blir detta fallet, om sänkta marginaler bi- drar till minskade försäljningsansträng— ningar från detaljhandelns och gross- handelns sida. Dessutom kan man ald- rig på förhand veta hur konkurreran- de fabrikanter kommer att reagera in- för en prissänkning. Om dessa sänker sitt pris proportionsvis lika mycket och marknadens totala storlek inte på— verkas genom att prisnivån sänkes, in— träffar ingen annan förändring i för- hållande till utgångsläget än att fabri- kanternas totala intäkter minskar. Då kan en prishöjning te sig mera loc- kande, inte endast ur fabrikantens utan också ur återförsäljarens synpunkt. Eftersom man inte heller då på för- hand känner konkurrenternas och marknadens reaktion, kommer en pris- höjning ofta att förenas med en för- ändring i utformningen av själva va— ran eller av den service, som åtföljer varan. Mot denna bakgrund blir den tendensen rätt naturlig, att konkurren- sen inte kommer att gälla priserna utan får formen av en produkt-, kvalitets- och servicekonkurrens.
Det har redan sagts, att efterfrågans känslighet inte är konstant utan väx- lar från tid till annan. Under en låg- konjunktur ligger priselasticiteten över huvud taget på en hög nivå, me- dan känsligheten i efterfrågan för pris— förändringar blir mer eller mindre av— trubbad i en stark högkonjunktur. Verkningarna härav blir naturligtvis störst på de varuområden, som inte är att hänföra till nödvändighetsvarorna.
Slutligen bör nämnas, att importen kan vara av viss betydelse, när det gäl-
ler att bevara prisrörligheten i utbud och efterfrågan. Konkurrens från ut- landet kan motverka tendenser till att genom prisöverenskommelser och kar- teller eller på annat sätt söka sätta prisbildningsmekanismen ur funktion. Samtidigt kan den också bidraga till en ökning av utvecklingstakten eller motverka stagnation i utvecklingen. Huruvida importen kan medverka till större prisrörlighet på hemmamarkna— den beror på i vilken utsträckning im- portörerna låter ett eventuellt lägre pris i utlandet slå igenom på den svenska marknaden. Samtidigt bör det också beaktas, att en frihandelsvänlig politik vid stark utländsk konkurrens åtminstone på kort sikt kan medföra stora problem _ t. ex. i form av ar- betslöshetsöar _ och alltså kan kom- ma i konflikt med andra målsättningar inom samhället.
Företagets ställning på marknaden
I regel är ett av huvudsyftena med ett företags verksamhet, att den skall bereda företagets ägare vinst. Hur stort överskott över kostnaderna, som före- tagaren önskar, dvs. den vinstnorm som på lång sikt blir avgörande för det in- dividuella företagets handlingspro- gram, bestämmes av många olika fak- torer. Dessa kan uppdelas i tvenne hu- vudkategorier: hänsynstagande dels till kapitalanskaffningsmöjligheterna, dels till vad andra anser om rimlig- heten i en viss vinstnorm. För kapital- anskaffningen står två alternativ till buds. Endera kan man anskaffa kapi- tal utifrån, och då måste vinstnormen sättas så, att man kan dra till sig riskvilligt kapital. Utomstående ford- rar i regel utdelning på aktier eller ränta för krediter. Dessa krav måste företagaren kunna uppfylla, om han önskar finansiera företagets verksam-
het med andras pengar. Företagaren kan sätta in sitt eget kapital men ön- skar i så fall själv en viss ersättning, vars storlek ävenledes påverkar he- stämningen av vinstnormen. Övervä- ganden av detta slag blir aktuella inte endast vid starten av en verksamhet. Av minst lika stor betydelse blir de, när det gäller verksamhetens vidare utveckling. Alternativet blir här an- tingen att finansiera en utvidgning med främmande kapital eller att sätta vinstnormen så högt, att utvidgningen kan finansieras med innehållna vinst- medel. En ökad expansionstakt inom näringslivet leder vid oförändrat spa- rande till en kapitalknapphet. Denna medför i sin tur att företagen tenderar att hålla vinstnivån högt, i syfte att bereda möjligheter till erforderliga ut— vidgningar genom självfinansiering. Speciellt viktig torde dock tillgången på riskvilligt kapital vara, när det gäl- ler det slags nystartande av företag, som innebär, att nya företagare och företagsformer söker tillträde till mark- naden.
Dynamiken i det ekonomiska syste- met innebär, att företagen kämpar om den redan befintliga marknaden, sam- tidigt som de försöker bygga upp nya marknader åt sig själva. Det.” finns emellertid också ett önskemål hos ve- derbörande att så långt möjligt försöka behålla en erövrad position. Detta le— der till att den nämnda rörligheten motverkas av en samtidigt existerande tröghet. Blockbildningarnas och sam— hällets betydelse för konkurrens och prissättning kommer att behandlas i kap. 16 och 17. Här skall endast be- röras det individuella företagets ställ- ning på marknaden.
Företagets marknadsposition beror dels på det totala antalet företag på en viss marknad, dels på i vad mån företagets prestationer kan ersättas
med andra prestationer. Även om ett företag är fullständigt ensamt inom ett visst varuområde, betyder detta nämli- gen inte, att företaget i fråga kan handla under den förutsättningen, att inga reaktioner kommer att uppstå. Helt bortsett från den inverkan, som en all- män opinion kan få på företagets upp- trädande, finns åtminstone i regel det alternativet för kunderna att helt av— stå från företagets prestationer, därest priset skulle komma att ligga orimligt högt. Konkurrens finns sålunda alltid, större eller mindre omfatt- och ehuru i med andra varuområden, redan denna konkurrens påverkar före- tagets ställning på hela marknaden. Om man betraktar ett visst varuom- råde eller en på annat sätt definierad marknad enbart med hänsyn till anta- let företag, möter man först de två yt— terlighetsformerna monopol och full- ständig konkurrens. Ett monopolföre— tag intar en ensamställning på mark— naden. Renodlat förekommer monopo-
ning,
let endast i ett ringa antal fall inom konsumentvaruområdet _ t. ex. tobak, sprit, socker _ och i fråga om sådana tjänster som lämnas av tele- och post- verken samt i stort sett också i fråga om järnvägstransportcr. I samtliga dessa fall har det av olika skäl ansetts lämpligt att låta det allmänna antingen driva verksamheten självt eller på an- nat sätt kontrollera densamma. Fullständig konkurrens skulle före- ligga, när antalet företag på marknaden är mycket stort. Denna förutsättning är emellertid inte tillräcklig. Förekoms- ten av en mängd företag i betydelsen arbetsställen eller juridiska enheter behöver ju för det första inte innebära, att dessa företag är fristående från varandra. De kan t. ex. samtliga vara delar av samma mångfilialföretag eller samma koncernbildning. Fullständig konkurrens anses därför föreligga när,
förutom att antalet köpare och säljare är mycket stort, följande förutsättning- ar är uppfyllda: det skall röra sig om en vara som vid varje tillfälle är den— samma t. ex. en på visst sätt graderad stapelvara. Vidare förutsätter man, att varje köpare och säljare har fullstän— dig kunskap om marknadspriset och att alla behandlas lika. Alla måste sålunda kunna handla med alla och till samma pris, vilket kan vara fal- let endast om det inte finns vare sig någon köpare ellerbnågon säljare av sådan storleksordning, att just hans beslut kan påverka marknadssituatio- nen.
Det torde sålunda endast vara för ett fåtal stapelvaror inom konsumentvaru— området, som förutsättningar för en full- ständig konkurrens skulle kunna exi- stera. Även om t. ex. antalet detaljhan- delsföretag är mycket stort, innebär det i och för sig inte, att konkurrensen är fullständig — inte ens om alla detalj- handelsbutiker skulle ha identiskt lika sortiment. Det måste alltid förekomma s. k. lägesmonopol, vilka uppkommer helt enkelt därför att det inte är möj- ligt för konsumenterna att uppsöka samtliga säljare, resp. för en viss säl- jare att nå alla köpare. I viss utsträck- ning kan dock möjligheterna att ut- nyttja ett lägesmonopol påverkas. En faktor, som därvid kan vara av viss be- tydelse, är kringförings- och postorder- detaljhandeln och en annan, som med tiden fått alltmer ökad betydelse, är förbättringen av kommunikationerna.
Konkurrensen mellan individuella fö- retag utgör sålunda ett mellanting mel- lan det rena monopolet och den full— ständiga konkurrensen. På vissa om- råden förekommer oligopol, dvs. antalet företag på marknaden är mycket litet. Oligopol i modifierad form karakteri- serar framför allt fabrikantledet, me- dan verksamheten inom övriga led i re-
gel är uppdelad på ett större antal konkurrerande företag. Livligast borde konkurrensen i många fall vara inom grossistledet, speciellt när det gäller hemmamarknadsprodukterna, eftersom grossistföretagen i många avseenden är utsatta för en dubbel press _ dels från konkurrenterna inom det egna ledet, dels från företag inom andra led, som kan överta grossistfunktionen. För vis— sa varor skötes de typiska grossistfunk- tionerna av fabrikanter och detaljis- ter. Även inom grossistledet och inom detaljistledet förekommer emellertid monopolistiska inslag i konkurrensen _ bl. a. på grund av den geografiska lokaliseringen eller genom det sätt på vilket grosshandels- och detaljhandels— företagens kontakter med tillverkarna är utformad, t. ex. vid exklusiv eller selektiv försäljning (se vidare därom i kap. 13).
Kvalitetskonkurrens, service- konkurrens och prisledarskap
Speciella problem vid bedömningen av ett företags ställning på marknaden uppkommer, när det individuella före- taget visserligen är av betydande stor— lek men inte kontrollerar marknaden. Inom konsumentvaruområdet är denna situation vanligast förekommande på tillverkningssidan. Där innebär den i regel, att ett fåtal mycket stora företag eller koncerner täcker den övervägande delen av marknaden. Återstoden är upp- delad mellan ett stört antal mycket små enheter. Det är svårt att med ledning av tillgänglig statistik bedöma den fak- tiska situationen i detta avseende. Så- väl företagsräkningarna som den offi— ciella industristatistiken bygger på en redovisning för varje individuellt ar- betsställe, dvs. den tekniska enheten. Deras siffror ger föga vägledning redan för en bedömning av den juridiska
företagsenhetens betydelse, och i än- nu högre grad gäller detta den finan- siella enheten (koncernen). Med alla reservationer i fråga om materialets exakthet, synes emellertid vissa siffror från den företagsenkät, som kommittén genomfört, kunna anföras för att något belysa de förhållanden som här avses. För olika branscher återges i tab. 18 dels de fem största, dels de tio största företagens procentuella andel av bran- schens beräknade omsättning under år 1952. Dessutom anges för varje bransch det ungefärliga antalet »småföretag».
I en konkurrenssituation med starka oligopolistiska inslag försvagas motiven för en ren priskonkurrens mellan före- tagen på ett visst varuområde. Detta kan bero antingen på att priserna redan är nedpressade till en låg nivå, t. ex. i de fall där »social prissättning» till- lämpas, eller på att en prissänkning, även där utrymme härför synes före- ligga, inte bedömes vara den ur före- tagets synpunkt lämpligaste åtgärden. När antalet företag är litet eller flertalet företag mycket små, kan åtgärder som vidtas av ett av de stora företagen, på— verka marknaden. Om ett av dem sän- ker priset på sin produkt och de främ- sta konkurrenterna gör på samma sätt, kan man räkna med att varje företags andel av marknaden vid oförändrad to- talvolym blir densamma som tidigare. Under förutsättning att marknadens storlek inte påverkas av prissänkningen — den trånga sektionen kan vara an- tingen efterfråge- eller utbudssidan _ kommer denna sålunda endast att resul— tera i minskade intäkter för de berörda företagen. Om konkurrentföretagen sän- ker sina priser ännu mera än det före- tag, som startat prisaktionen, kan detta leda till ett allmänt priskrig med even- tuellt ödesdigra följder för samtliga häri deltagande företag.
Under de förutsättningar, som här
Bransch
De fem största före-
tagens ungefärliga procentuella andel
av branschens be-
räknade omsättning år 1952
De tio största före— tagens ungefärliga procentuella andel av branschens be- räknade omsättning
år 1952
Antalet »småföretag»
Kvarnar Choklad ..........................
70 75
90 80
ringa ca 50
Konserver ........................ Kafferosterier
Färger och fernissor .............. Tvål och tvättmedel .............. Yllcfabriker ...................... Bomullsfabriker
Trikå ............................ Korsettfabriker
Kravattfabriker
Konfektion :
tyngre herr- och goss .............. tyngre dam- och flick .............. blandad tyngre herr- och dam ...... klänningar, blusar o. d. ............ lättare herr- och dam, fritids-, och sportkläder .................... arbetskläder, skyddskläder och sport- kläder Skofabriker ...................... Radiofahriker ....................
70 ca 50 90 ringa 80 ringa 80 ca 30 75 ca 50 60 ca 30 50 över 100 ringa ringa
60— 70 50 50 flera hundra
50 80 60 över 100 ringa
skisserats, kan det ur företagens syn— punkt vara lämpligare att konkurrera med annat än priset, nämligen med ser- vice och kvalitet. Denna konkurrens, som tar sig uttryck i att man differen- tierar de varor och tjänster man säl- jer, kan emellertid, om den blir av orimligt stor omfattning, leda till att konsumenterna i vissa fall får betala för något som egentligen inte vore er- forderligt för att prestationen skulle betraktas som fullgod. Om alla företag följer med i samma takt, när det gäller produktens och servicens utformning, blir följden att varje företag måste på andra sätt påverka efterfrågeelasticite- ten. På vissa områden ger detta upp- hov till en omfattande märkesvarure- klam. På andra områden förekommer dessutom andra former för bearbetning av konsumenten, t. ex. den personliga bearbetningen vid direktförsäljning.
Ett annat alternativ till lösning av marknadssituationen, vilket får särskilt stor aktualitet, när det films ett fåtal stora företag och många små företag, är det 5. k. prisledarskapet. Detta inne- bär, att övriga företag i tysthet accepte- rar förmågan hos det ledande företaget, som ofta men inte alltid är det största i branschen, att bedöma situationen väl och ta ansvaret för prissättningen. Prisledarskap innebär inte endast, att man i stort sett följer det ledande före- tagets prissättning utan också att man påverkas i vad gäller t. ex. sortiment och service. I denna mening förekom- mer prisledarskap också inom detalj- handeln, både lokalt och riksomfattan- de. Särskilt inom modebranschen torde landsortsföretagens handlande ofta på- verkas starkt av ledande storstadsföre— tag, vilka i sin tur måste påverkas av utvecklingen vid ännu större modecen—
tra. »Innan Det Stora Varuhuset sätter igång sin vårförsäljning, vet vi inte vad vi kommer att sälja i vår grupp. Vi har egentligen ingen önskan att köpa mer än 50 % av vårt lager innan dess... Vi trodde oss ha köpt kuranta och riktiga varor, men Stockholm och kan- ske även Göteborg är ju modecentra, ty de skapar efterfrågan på vissa ar- tiklar och då måste vi vara med», för- klarade en småstadsköpman i konfek- tionsbranschen vid en av kommitténs hearings. Ledarskap på service-området kan också illustreras med exempel på hur nya butikstyper uppkommit inom en viss ort eller med de verkningar i fråga om prissättning och servicenivå, som exempelvis tillkomsten av ett varu- hus kan ha på den övriga detaljhandeln.
Bruttoprissystemet innebar ur här framförda synpunkter också exempel på en stark form av prisledarskap, som tillverkningsledet utövade på grosshan- dels- och detaljhandelsleden. Detsamma kan sägas om den offentliga priskontrol- len. I den mån vertikala riktpriser strikt följes i detaljhandelsledet, fort- sätter de tidigare leden att utöva pris- ledarskap på samma sätt som under bruttoprissystemet. I viss utsträckning utövas ledarskapet inom branscherna av branschföreningar och liknande or- gan. Detta gäller både omfattningen av den service som lämnas t. ex. i fråga om bl. a. öppethållande och prissättning. Även om bindande riktpriser inte är
tillåtna, kan dock den omständigheten, att de i riktprislistor angivna priserna ofta uppfattas som väl övervägda och riktiga, leda till att dessa prislistor i praktiken blir bindande, en sak som också kan uppfattas som ett slags pris- ledarskap.
Vissa begränsningar förekommer i konkurrensen mellan individuella fö- retag _ i varje fall i vad gäller den rena priskonkurrensen på ett visst va— ruområde. Man kan emellertid inte bortse ifrån, att det också förekommer andra slag av konkurrens, vilka kan vara av värde för konsumenterna. Kva- litets- och servicekonkurrensen har nämnts liksom betydelsen av konkur- rensen dels mellan olika varuområden, dels från utlandet via importen. Vidare konkurrerar olika distributionsformer och olika led med varandra, och slut- ligen finns det gruppbildningar, vilkas aktivitet kan befrämja konkurrensen, genom att de kan uppträda som motvik- ter till det maktmissbruk i ekonomiskt avseende, som en av ett existerande monopolföretag eller blockbildning uppnådd position eventuellt kan med- föra. En betydelsefull fråga för den framtida konkurrensen är hur man ge- nom olika åtgärder skall kunna bevara och utveckla den konkurrens, som be- står i att block och motblock uppträ- der emot varandra på marknaden. Den- na fråga behandlas i kap. 16.
KAPITEL 11
Kostnader och kalkylering
För samhället i dess helhet är målsätt- ningen för den ekonomiska aktiviteten inom näringslivet, att resurserna skall användas på ett sådant sätt, att utby- tet totalt sett blir det bästa möjliga. Den— na målsättning medför ständiga fördel- ningsproblem vad beträffar såväl ut- nyttjandet av resurserna som ersätt- ningen för uppoffrade resurser. Det gäller här alltså både vilka varor och tjänster, som skall framställas, och hur varorna resp. tjänsterna skall fram- ställas. Dessa två ting inverkar både på resursernas fördelning mellan till— verkning, distribution och annat. Ett av medlen att nå det uppställda må- let är konkurrensen, och det är främst med hänsyn till den inverkan kalkyle- ringen kan ha på konkurrensen, som kalkyleringen har uppmärksammats av kommittén. Det sätt på vilket företagen kalkylerar sina kostnader påverkar värderingen av de insatser, som görs av olika led eller distributionsformer för olika varor och tjänster.
Inom distributionen är i allmänhet kapacitet och kostnader i stor utsträck— ning gemensamma för ett stort antal prestationer. Man kan därför aldrig kalkylera fram den objektivt riktiga kostnaden för en vara eller ens för en varugrupp i ett större sortiment. Själv- klart är, att detta inte heller är möj— ligt i fråga om den enskilda prestatio- nen. Detta beror dels på svårigheterna att fördela kostnaderna på de olika
enheter, som skall bära dem _— varu- gruppen, varan, prestationen. Dels be- ror det på att man vid olika avgöranden inte har att ta hänsyn enbart till vad som i efterhand redovisas och fördelas som kostnader utan också till de olika intäktsalternativ, som kan vara ak- tuella.
Det nu sagda innebär dock inte, att företagen kan eller bör avstå från kal- kylering. Även om det är viktigt, att man inser kalkyleringens i vissa avse- enden begränsade möjligheter liksom det faktum att kalkyleringens problem ofta måste lösas på olika sätt för olika branscher och för olika distributions- former, bör man dock inte bortse ifrån kalkyleringens stora betydelse som un- derlag för ett planmässigt handlande från företagets sida. Vikten härav fram- går klart redan om man betraktar de stora svängningar i omsättningen, som ett och samma företag kan utsättas för. De av Företagsekonomiska forsknings- institutet vid Handelshögskolan i Stock— holm publicerade omsättningsrapporter- na för vissa branscher (järn-, färg-, tex- til- och skobranscherna), vari en må- nads omsättning jämföres med omsätt- ningen under samma månad föregåen- de år, visar att svängningarna för in- dividuella företag även bortsett från säsongsvängningar — kan vara mycket betydande. Även om mer än hälften av företagen i regel befinner sig inom ett ganska begränsat intervall, förekom-
mer det nämligen samtidigt inte så få företag, som uppvisar antingen en be- tydande omsättningsökning eller en be- tydande omsättningsminskning. Den stora spridning det här tydligen är frå- ga om ger vid handen, att det måste vara ytterst viktigt för det individuella företaget, att det har en sådan över- blick över den egna kostnadsstrukturen, att en riktig bedömning kan göras be— träffande omsättningsförändringars be- tydelse för kostnaderna och därmed för företagets konkurrensförmåga.
De vertikala sammanhangen
Distributionsapparaten kritiseras ofta för att dess kostnader skulle vara för höga. Det har bl. a. ansetts vara ett tec— ken på bristande effektivitet, att distri- butionskostnadernas andel av det pris konsumenten betalar tenderat att öka. Man bör dock härvid ta hänsyn bl. a. till att lönekostnaderna under de senas- te tjugo åren stigit snabbare inom dis— tributionen än genomsnittligt inom an- dra näringsgrenar. Höga distributions- kostnader kan vidare vara en förutsätt- ning för en sänkning av produktions— kostnaderna. Sålunda har distributio- nens arbetsuppgifter utvidgats betydligt i samband med den koncentration till mycket stora enheter, som ägt rum inom fabrikationen. Slutligen är det klart, att handeln varken kan koncen- treras eller automatiseras i samma höga utsträckning som tillverkningen.
Det är emellertid också tänkbart, att distributionsapparaten rent tidsmäs— sigt kommit att släpa efter i vissa av— seenden och att man nu skulle befinna sig i ett läge, där det i vissa fall kunde innebära en rationalisering, om man återförde vissa uppgifter till tillverk- ningsledet på det sätt, som redan delvis skett i fråga om förpackningen. Efter- släpningen kan också ha inneburit, att
vissa enheter inom de olika leden nu arbetar ineffektivt och av den anled- ningen kan betraktas som överflödiga. Samtidigt bör dock framhållas, att den »rakaste vägen» — dvs. direktkontakt mellan producent och konsument _ en- dast i undantagsfall kan betraktas som gynnsammare än andra distributions- vägar. (Dessa frågor har behandlats 1 kap. 4.)
När man inriktar kritiken mot vissa punkter i distributionskedjan, riskerar man att förlora ur sikte det ekonomis- ka sammanhanget mellan näringslivets olika led, dvs. den vertikala aspekten. Det innebär ingen rationalisering ur det helas synpunkt, om fördelar, som ett företag eller ett led kan uppnå genom en viss förändring, på längre sikt leder till lika stora eller större nackdelar på andra håll inom tillverkning eller dis— tribution. Totalkostnaden för en viss prestation är svårbestämbar såväl för det individuella företaget som för ledet eller branschen. Därtill kommer, att tillverkningskostnad och distributions— kostnad ingalunda alltid kan särskiljas från varandra. Det kan t. ex. vara för— knippat med svårigheter att fastställa vad som egentligen skall betraktas som försäljningskostnad ens inom ett visst företag. När det gäller en hel bransch, måste man också hålla i minnet, att distributionskostnader i ett led kan in- gå i tillverkningskostnader i nästa led och att tillverknings- och distributions— kostnader påverkar varandra ömsesi— digt. Vid en bedömning av den indivi— duella prestationens eller det indivi— duella företagets kostnader bör därför beaktas inte endast de horisontella sam- banden (med andra prestationer eller andra företag inom samma led) inom branschen utan också de vertikala sam— banden, dvs. prestationens gradvisa uppbyggnad genom insatser från före- tag tillhörande olika led.
Företagets uppoll'ringar och ersättningar
En vara passerar på sin väg från rå— varukälla till konsument ett visst antal »förädlingsprocesser». En förädlings- process kan innebära, att halv— eller helfabrikat framställes i ett industri- företag, men också att varan med eller utan vidarebearbetning i någon form göres tillgänglig för konsumenten ge— nom t. ex. grosshandelns och detaljhan- delns verksamhet. Förädlingsproeesser- nu är i regel förlagda till på ett eller annat sätt avskilda enheter, för vilka man kan begagna den sammanfattande beteckningen »företag». Beroende på omfattningen av de funktioner de fyl- ler i kedjan av förädlingsprocesser, blir de olika företagen sinsemellan mycket olikartade i fråga om storlek, utrust— ning, lokalisering etc. Ett drag är dock gemensamt för alla företag _ de må vara stora eller små, fabriks-, gross- handels- eller detaljhandelsföretag. De— ras transaktioner med yttervärlden lik- som verksamheten inom företaget ger upphov till en ständig ström av vår- den in i företaget, genom företaget och ut från företaget. Dessa »värdeström- mar» kan ur det individuella företagets
synvinkel nästa sida.
Resultatet av företagets verksamhet beror dels på hur stor ersättning det får för de egna prestationerna, dels på vad det måste betala för de prestations- faktorer, som anskaffas utifrån. Före- tagets totalresultat _ dvs. skillnaden mellan intäkter och kostnader — är i princip detsamma som skillnaden mel- lan vad som gått in i företagets kassa och vad som gått ut ur den. Företagets vinst är vad som blir över, sedan före— tagaren dels betalat alla räkningar, dels uttagit den ersättning han skall ha för sin egen arbetsinsats och för det kapi- tal han satsat.
illustreras med fig. 6 på
Även om det här sagda gäller gene- rellt för alla företag, är det endast un- der vissa förenklade förutsättningar, som man i praktiken kan beräkna in- täkter och kostnader enbart med ledning av kassaförändringarna. Förfaringssät- tet går att tillämpa i sin enklaste form, när det rör sig om en enda transaktion eller när företaget avslutat sin verk— samhet. Även då gäller det erhållna re- sultatet endast under den förutsättning- en, att penningvärdet inte undergått några förändringar under tiden från verksamhetens början till dess slut. Verkligheten vad intäkter och kostnader beträffar är i regel väsentligt mera in— vecklad.
Kalkyleringen kommer i ett i gång varande företag (en »going concern») att i hög grad bygga på det förflutna. Ett av kalkyleringens syften kan just vara, att man i efterhand vill kontrol- lera hur tidigare träffade dispositioner utfallit. I den mån man inriktar sig på kommande handlingsprogram har man emellertid egentligen bara intresse av det förflutna, om man därigenom kan bättre bedöma framtiden. Ofta tor— de dock historiska uppgifter anses ge en ganska god vägledning för framti- den, när det gäller en »going concern». Kalkyleringen och tolkningen av de uppgifter man därvid använder sig av måste även då påverkas av förväntning— arna om framtiden, t. ex. om den kom- mande efterfrågeutvecklingen, vilket försvårar beräkningarna. En komplika- tion innebär det också att man, spe- ciellt inom distributionen, sällan träf- far på prestationer, som är entydiga till sitt innehåll. Vidare kan det vara pro- blematiskt, hur man på ett rättvisande sätt skall kunna mäta kostnader och prestationer, och slutligen måste man vid utformningen av redovisningen, för att denna inte skall bli alltför omfat- tande och kostnadskrävande, kompro-
Produklionsiaklorer
lnlropla varor Wim
Arbete
Lokal en.
Presialioner
! ll m ' Samverkan för I presiaiioner
!
lill produktionxlakiorerna
Kassaiioner
orh svinn , Order llppoiirmg av presialioner
missa mellan olika syften. Redan att fastställa de kostnader, som hör ihop med intäkterna under en viss period, kan därför vara besvärligt. I begreppet kalkylering innefattas nämligen avgö- randen om periodisering, värdering och urval, vilka _ även om de ingalunda alltid blir helt subjektiva — i praktiken alltid kommer att medföra, att man måste avvika från kostnads- och in- täktsbegreppen, sedda ur ett rent histo- riskt perspektiv.
Skissen illustrerar som synes två ström- mar, varav den ena representerar varor och tjänster, som går in i företaget för att på något sätt bearbetas där, innan den färdiga prestationen går ut till nästa förädlingspro- cess i ett annat företag eller till den slutlige konsumenten. Den andra strömmen är den förstas spegelbild och representerar de kontanter — dvs. värdet av utgående resp. inkommande varor eller tjänster — som passerar företagets kassa.
Om man först betraktar strömmen av varor och tjänster, framgår det av bil- den, att företaget för sin verksamhet ut— ifrån anskaffar olika slag av produktions- faktorcr, t. ex. råvaror, arbetskraft och maskiner i industriföretaget, resp. inköpta varor, arbetskraft, lokaler o. d. i grosshan- dels- eller dclaljhandelsföretaget. Även fö- retagarens egen arbetsinsats är en produk- tionsfaktor liksom andra produktionsmedel, som företagaren själv äger.
De anskaffade produktionsfaktorerna an— vändes inom företaget för de slutliga pres- tationerna —— på skissen betecknade Vara I, Vara II och Vara III. Dessa utgöres anting- en av industriföretagets produkter eller av de varor och tjänster, som det är grosshan- dels— eller detaljhandelsföretagets uppgift att förmedla. Prestationerna uppoffras slut- giltigt ur företagets synpunkt, när varan eller tjänsten lämnar företaget — i regel i samband med försäljning. Vissa presta- tioner når dock aldrig så långt utan går helt eller delvis till spillo genom svinn, kassationer, resultatlösa försäljningsan- strängningar osv.
Kalkylering lika viktig i distribu- tionsarbetet som i tillverkningen
Det var i fabrikationen, speciellt inom branscher med stora företagsen- heter, stark konkurrens och differen- tierad produktion, som man först kände behovet av ett säkrare underlag för det ekonomiska handlandet. Ständigt ställ- des man inför olika handlingsalternativ, där det gällde att snabbt träffa ett val: var det bättre att låta en viss produkt gå genom den eller den processen, var det lämpligt att inköpa halvfabrikat i stället för att själv tillverka det, vilket var gynnsammast — att utföra ett visst arbete manuellt eller med maskiner osv.? Kraven på ekonomiska data, rap- porter och analyser blev allt starkare. Bidragande till denna utveckling torde också ha varit att dels konkurrenssyn- punkter, dels offentliga myndigheters krav på uppgifter liksom ocksä på att företagsekonomins och nationalekono- mins insatser gjort sig starkast gällan- de på tillverkningssidan.
Kalkylering i tillverkningen och i distributionen företer vissa grundläg- gande likheter. Skillnaderna är dock betydande. I tillverkningen siktar man huvudsakligen på produkten, proces- sen eller kostnadsstället, t. ex. avdel- ningen. I distributioncn tillkommer andra önskemål om uppgifter, som för att fyllas förutsätter kostnadsfördelning inte endast efter varugrupp och avdel— ning utan också efter kundstorlek, or— derstorlek och försäljningsdistrikt, för att nämna några av de önskemål, som oftast är aktuella. Behovet av kalkyle- ring framträder ofta inte lika klart i distributionen som i tillverkningen. Distributionsarbete förekommer inom varje led av en bransch, samtidigt som antalet småföretag är stort — speciellt i detaljhandelsledet. Den omständighe- ten att en kostnad — även om den to-
talt sett är betydande — uppstår på en mängd olika punkter, kan bidraga till att den verkar obetydlig. Dessutom fö- refaller den ofta vara ganska opåverk- bar, eftersom de i ett visst läge fasta kostnaderna i många fall torde utgöra en betydande del av de totala kostna— derna för företaget och än mera för va- ran. Med hänsyn till distributionskost- nadernas stora andel av det pris konsu- menten betalar är behovet av en så noggrann och ingående kalkylering som möjligt lika stort i distributionen som i tillverkningen.
I och för sig behöver naturligtvis det förhållandet, att ett företag samlar in flera sifferuppgifter än ett annat, inte innebära, att det förra företaget skötes mera effektivt än det senare. För kalkyleringen gäller som för andra in- strument, att nyttan beror på hur in- strumentet användes. Å ena sidan är t. ex. den ofta uttalade varningen mot att man utformar redovisningsunderla- get för kalkyleringen på ett sådant sätt, att de utvecklas till en »begravnings- plats för siffror», värd att hållas i min- net. Å andra sidan torde möjligheter i regel föreligga att åstadkomma en dif- ferentierad kalkyl med de fördelar i form av bättre underlag för bedömning av företagets ekonomiska problem en sådan innebär.
Betydelsen av att känna företagets kostnadssituation
Kalkylering innebär inte enbart en beräkning av kostnader »för att se hur det gått». Även om kontrollsyftet är viktigt, 'måste det dock ges en under- ordnad roll i förhållande till plane- ringssyftet. För det framtida handlan— det kan det förflutna endast ge begrän- sad vägledning. Där anmäler sig hela komplexet av valmöjligheter, vilka sak- nar intresse när det gäller det förflutna.
När det gäller såväl anskaffning som användning av produktionsfaktorer, ställes företagaren inför problemet att välja mellan en rad olika möjligheter. Det kan vara fråga om ett val mellan olika produktionstaktorer, t. ex. mellan att själv leda företaget eller sköta buti- ken resp. att anställa någon person för detta ändamål. På samma sätt måste vid valet av de prestationer, som skall komma till utförande, de i bilden på s. 200 antydda prestationerna (Vara 1, Vara II och Vara III) alltid konkur- rera med andra (Vara IV, Vara V, Vara VI etc.). Det är uppenbart, att det slut- liga avgörandet i hög grad blir be- roende av vad man måste avstå ifrån, när man bestämmer sig för ett visst alternativ. Väljer man t. ex. att själv sköta sin butik, måste man ju avstå från en annan sysselsättning och där- med från den inkomst denna skulle ge. För den enskilda människan är möjlig- heterna aldrig obegränsade, eftersom var och en på grund av kunskaper och erfarenheter alltid måste begränsa sig till ett visst arbetsområde. Vidare är så- väl företagets läge som vissa av dess produktionsmedel (fabriken, butiken osv.) ofta bundna även på lång sikt. Trots detta kvarstår dock en mängd alternativ, och den kalkyl, som leder till det slutliga avgörandet, måste där- för alltid ta hänsyn till kostnader och intäkter — valmöjligheter som konkur- rerar med varandra.
Bedömningen av alternativen och där- med av kostnaderna beror i hög grad av den sikt, på vilken man betraktar problemen. Om man anlägger enbart ett kortsiktigt betraktelsesätt, blir resultatet att man vid varje tillfälle väljer vad som »ger mest pengar». Företagen inom di- stributionsapparaten måste emellertid i regel vid sitt handlande främst ta hän- syn till resultaten på längre sikt. Detta leder ofta till att man inte handlar på
det sätt, som på kort sikt skulle ge det bästa resultatet. Man är med andra ord mer intresserad av att få en stabil och god efterfrågan på lång sikt än av spe— kulationsbetonade engångsaffärer.
Ytterligare ett problem aktualiseras i samband med det nu förda resonemang- et om olika valmöjligheter, nämligen frågan om bevarandet av företagets ka- pacitet. Under tider med starkt varie— rande priser är det inte omsättningen i värde räknat utan i kvantiteter, som är avgörande. Om priset på en vara har förändrats, blir företagarens uppoffring för prestationen inte vad han en gång betalat för den aktuella kvantiteten, utan vad han måste ge för att ersätta den med samma kvantitet. Stiger åter- anskaffningspriset och vederbörande inte tar hänsyn härtill i sin prissätt- ning, blir följden minskad kapacitet hos företaget. Motsatsen gäller vid pris— fall, då en »förlust» i förhållande till anskaffningspriset inte behöver inne— bära en kapacitetsminskning. Det nu sagda ger vid handen, att det faktiska. anskaffningspriset många gånger inte är det ur kalkylsynpunkt lämpligaste och att andra värden än alternativvär- det kan vara direkt missvisande.
I samband med bruttoprissystemet uppstod ett speciellt slags tänkande i alternativkostnader, där man arbetar med horisontella riktprislistor. Prissätt- ningen kan ha givit upphov till vissa kutymer beträffande marginalernas storlek inom ett visst varuområde eller en viss bransch. En vara, som inte ger samma marginal som en annan vara inom samma varuområde, torde ha re- lativt svårt att göra sig gällande. Jäm- förelsen mellan marginalerna för olika varor torde dessutom snarare gälla pro— centsatsen än själva det belopp man får i ersättning per försåld enhet. Det är ingalunda säkert att marginaler, som
beräknats på detta sätt, återspeglar de faktiska kostnaderna.
Det är helt naturligt, att man varken kan eller behöver fästa på papperet alla de moment, som ingår i de övervägan- den en företagare måste göra. I många fall anser man t. o. m., att några kalky- ler inte erfordras och att erfarenhet och intuition i stället betyder allt. »In- tuition» och »erfarenhet» utan det verk- lighetsunderlag, som endast en kalkyl i någon form —— alltså inte nödvändigt— vis på konton i bokföringen _ kan ge, är emellertid en tillgång av tvivelaktigt värde. De tre »intuition—erfarenhet— kalkyl» måste finnas samtidigt och komplettera varandra.
Kalkyleringens betydelse ligger inte enbart i att den kan ge ett underlag vid fastställandet av en varas pris. Om priset ur det individuella företagets synpunkt är att betrakta som givet på grund av konkurrensen eller genom att man strikt följer riktpriser eller den offentliga priskontrollens maximipriser, blir kalkyleringens uppgift att tjäna som underlag för lönsamhetsbedömning och därmed för företagets handlande. Ett sådant läge innebär inte, att kalky- leringen blir mindre betydelsefull vare sig ur företagets eller ur samhällets synpunkt. För det första kan den leda till att man på längre sikt övergår från en stel prissättning till en mera rörlig prissättning. För det andra kan lönsam- hetsbedömningar för olika varugrup- per och olika distributionssätt resultera i en rationalisering av distributions- strukturen på lång sikt. Om företag i ett visst läge utför prestationer, som inte är lönsamma bl. a. därför att andra företag är bättre ägnade att utföra dessa prestationer, kan detta icke vara förenligt vare sig med företagens egna eller med konsumenternas intressen, om företagen nämligen anser sig tvung—
na att täcka förlusterna genom att höja priserna på andra prestationer. Genom att avstå från att utföra dylika icke lön— samma prestationer förbättras företa- gens nettoresultat, samtidigt som de på ifrågavarande område effektivaste före- tagen får möjligheter att utöka och ra- tionalisera sin verksamhet. På längre sikt kan lönsamhetsbedömningar så- lunda medföra, att de på bedömningar- na grundade åtgärderna kan komma att stärka konkurrensen och därmed på- verka den totala förbrukningen av pro- duktionsresurser inom distributions- apparaten.
Kalkyleringens syften och begränsningar
Det finns få områden, där ett univer— salverktyg kan tjäna alla ändamål lika bra som Specialverktyg för varje indi- viduell uppgift skulle kunna göra. Detta gäller i hög grad kalkyleringen. För att företaget skall ha maximal nytta av sitt kalkylsystem, måste flera olika syften tillgodoses. Kalkyleringens uppgift, ef- ter vilken man sålunda måste anpassa kalkylsystemets utformning, är att ge underlag för skilda avgöranden såsom prissättning, rabattpolitik, inköps— och försäljningspolitik samt lönsamhetsbe- dömningar. På alla dessa områden vill man ha data, som kan tjäna till vägled- ning dels för kontroll, dels och fram- för allt för planering.
Kalkylering i dess mest raffinerade form är ett dyrbart instrument, vilket gör att kompromisser måste karakte- risera den praktiska utformningen. Re- dovisningen måste därför med nödvän- dighet bli ganska ofullständig, vilket påverkar kalkylens siffror och dess re- sultat. Även i övrigt spelar de olika inflytelsemomenten en högst varieran- de roll, när det gäller att bedöma olika frågor. Med de snabbt skiftande för-
hållandena inom näringslivet är det sällan möjligt att direkt överföra siff- ror och relationer från en kalkylsitua- tion till en annan. Förutsättningarna måste därför alltid noga beaktas, när man bedömer resultatet av en kalkyl, och kalkylcns innehåll måste med nöd- vändighet växla, beroende på syftet, dvs. på vad det är man vill bedöma med hjälp av kalkylen.
Ett av kalkyleringens huvudsyften är som nämnts att tjäna som underlag för planeringen. I detta sammanhang kan det därför vara på sin plats att nå- got beröra budgeten och dess betydel- se som hjälpmedel vid företagets hand- lande. Varje affärsman har vissa för- väntningar beträffande framtiden — t. ex. nästa säsong eller nästa år. Inom vissa branscher, särskilt de modebeto- nade, är förväntningar av stor bety- delse bl. a. för inköpens storlek och inriktning. I många fall anser sig emel- lertid vederbörande alltför belastad av det dagliga arbetet för att kunna ägna någon tid åt att utarbeta en budget. Och man får därför i bästa fall nöja sig med att konstatera »hur det gått» utan att kunna nå problemets kärna, »varför det gått som det gått».
Det behöver i och för sig inte inne- bära något särskilt tidskrävande arbete att omvandla förväntningarna i siffror på ett papper — i varje fall inte för det lilla företaget. Vad kan man då vinna med det merarbete, som procedu- ren medför? Naturligtvis är budgeten inte — och kan aldrig bli — ett troll- spö, med vilket man utan andra åtgär- der kan få vackra drömmar att gå i uppfyllelse. De fördelar, som kan nås i andra avseenden, kan dock även de vara av väsentlig betydelse. En siffer- mässig redovisning av förväntningarna om framtida intäkter och kostnader ger, även om den är högst elementär, på ett helt annat sätt en helhetsbild av före-
tagets verksamhet än om man inte har tillgång till en sådan redovisning. Sam- tidigt torde man i många fall finna att underlaget för de överväganden, som blir aktuella, på vissa punkter är brist— fälligt. Budgetarbetet, oavsett i vilken skala det bedrives, kommer därför i många fall att leda till rationaliseringar på olika områden. Man finner t. ex. ett behov av att omforma redovisning- en, så att den bättre fyller krav, som ur praktiska synpunkter är väsentli- ga. I budgetens spår kan också följa administrativa förändringar och änd- ringar i inköps-, försäljnings- och pris— politik. På de något större företagen, där ansvaret är fördelat på skilda hän— der, vinner man bl. a. att de ansvariga personerna tvingas att föra en fram- tidsinriktad och formfast diskussion, som inte kan komma till stånd, om man inte kopplar sig fri från vardagens ru- tiner. Slutligen når man också den odiskutabla fördelen att man, när en viss period gått till ända, på ett helt annat sätt än om man inte på förhand specificerat sina förväntningar i en bud- get, kan analysera verksamhetens re— sultat och på många punkter ge svar på frågor av betydelse för företagets framtid, vilka annars skulle ha förbli— vit obesvarade.
Kostnaderna på kort och på lång sikt
En väsentlig fråga, som företagaren ställes inför i samband med varje be- slut, är hur de kostnader, som genom- förandet av beslutet medför, binder hans handlande i framtiden. En del kostnader — t. ex. anskaffningskostna- den för ett visst varuparti _ kan be- traktas som en ren engångsföreteelse. Blir resultatet inte gott, kan man ju avstå från att köpa ytterligare partier av den varan. Andra kostnader kom- mer, när ett Visst beslut kommit till
genomförande, att finnas där för över- skådlig framtid. Som exempel härpä kan nämnas investeringar i fastigheter och utrustning. Det är därför av bety- delse, att man känner till kostnadernas rörlighet. Dels hör man veta något om ett visst kostnadsslags allmänna natur — dvs. hur kostnader rör sig, när de förändras —— dels bör man också ha klart för sig vilka kostnader som för- ändras och hur stor den totala kost— nadsförändringen kan bli inom ett visst volymintervall —— t. ex. vid en föränd- ring av omsättningen från 150000 till 200000 kronor.1 På mycket kort sikt framstår de flesta kostnader som helt fasta, dvs. som helt oberoende av verk- samhetens omfattning. T. 0. ni. en sådan — till synes helt rörlig — kostnad som provision till försäljare kan ur denna synpunkt åtminstone delvis vara helt fast. Försäljaren har stundom en ga— ranterad minimilön, oavsett vilken för- säljningsvolym han uppnår. Även om så inte skulle vara fallet, gör rent so- ciala skäl i förening med företagets önskan att på längre sikt hålla för-
1 Det klaraste sättet att uttrycka kostna— dernas allmänna natur är att tala om »konti- nuerliga» kostnader —— sådana som förändrasi jämn takt med volymen (såsom råvaror i in- dustrin och inköpta varor i detaljhandeln) — och »diskontinuerliga» kostnader -— sådana som rör sig ryckvis i förhållande till volymen (så- som lokalhyror och vissa löner). För att ka- rakterisera kostnadernas sätt att uppföra sig inom ett visst volymintervall (t. ex. mellan 150 000 och 200 000 kronors omsättning) talar man om »konstanta» kostnader för att beteck- na sådana, som i det aktuella fallet inte alls förändras. Deras motsats benämnas »varianta» kostnader. (Jfr »Prineiper och metoder för kostnadsberäkningar vid Statens Järnvägar», betänkande avgivet av 1942 års Järnvägs- kostnadsutredning, SOU 1949: 5, Sthlm 1949.) I praktiken användes i regel begreppen »fasta kostnader» och orörliga kostnader». De använ- des därför här. Man bör hålla i minnet, att fasta kostnader användes i två betydelser _— »diskontinuerliga» och »konstanta» —- och att »rörliga kostnader» på samma sätt täcker tvenne begrepp — »kontinuerliga» och »vad- anta».
säljningsorganisationen intakt, att för- säljaren ändock erhåller någon form av ersättning, även om försäljningen av ett eller annat skäl på kort sikt skulle utebli. På längre sikt övergår allt flera kostnader, som i det aktuella läget före- faller fasta, till att bli rörliga. Även om bilden av kostnaderna uppvisar en viss återgångströghet, sker det gradvis en anpassning t. ex. till en nedgång i omsättningen. Anställda, som blivit överflödiga i en viss befattning, avlägs- nas eller inplaceras på annan plats i organisationen. Maskiner och annan ut- rustning, som utnyttjas mycket litet eller inte alls, realiseras osv.
I företag, som är stadda i utveckling, blir frågan om fasta Och rörliga kost- nader inte något större problem, så länge expansionen fortgår. Den fasta utrustningen och organisationen fylles nämligen snabbt ut av verksamhetens växande volym, och efter varje nytill— skott av mera varaktig karaktär ten- derar kostnaderna snabbt att nå en ny bästa nivå. Hur snabbt detta sker, be- ror givetvis på flexibiliteten i kapaci- teten, dvs. på hur väl man lyckas kom- binera de olika produktionsresurserna. Flexibiliteten blir av betydelse, när det gäller bl. a. rationaliseringar, men ock- så vid den tidpunkt, då expansionen eventuellt avstannar. Särskilt i tillba- kagående företag kan en överdimensio- nerad fast kapacitet bli ett synnerligen allvarligt problem. Den tenderar då att påverka kostnaden per enhet i höjande riktning i en tid, då priserna måste pressas, om företaget skall kunna åter— erövra en förlorad del av marknaden eller bibehålla sin tidigare andel.
Kostnaden för den enskilda prestationen
Sambanden mellan kostnader och intäkter är, som redan framhållits, i
regel alltför sammansatta för att kunna bedömas enbart med utgångspunkt från de förändringar, som sker i företagets kassahållning. Emellertid torde man inte sällan träffa på företag med en yt- terst rudimentär redovisning, vars enda syfte är att nödtorftigt tillgodose lagens krav. Ofta är det då fråga om mindre företag, där man inte anser sig ha råd eller tid till ett mera omfattande redo- visningsarbete. Det skall dock nämnas, att såväl branschorganisationer som Köpmannainstitutet under årens lopp gjort värdefulla insatser för att sprida ökade kunskaper på detta område. I sammanhanget bör också påpekas, att behovet av en mer informativ redovis- ning många gånger torde komma att framstå mindre klart i de fall, där mark- naden karakteriseras av starka vertika- la eller horisontella prisbindningar.
Även om det av många skäl inte är möj— ligt att fastställa den >>riktiga» kostnaden för en individuell prestation, kan man dock nä mycket längre än till enbart ett scha— blonmässigt fastställande av totalresultatet. I skissen på s. 200 antyddes förekoms- ten av tre produktionsfaktorer (inköpta vn- ror, arbete, lokaler och övrigt) och tre prestationer (Vara I, Vara II och Vara III). Utan större merarbete kan man utöver to- talresultatet få fram ytterligare två upp— lysningar av värde för en analys av hur detta totalresultat är sammansatt. Den ena är försäljningssumman för den under peri- oden (året) försålda kvantiteten av t. ex. Vara I. Den andra upplysningen får man genom att hålla sådana kostnader för Vara I, som man direkt kan urskilja, isär från de övriga kostnaderna. En sådan kostnad är i regel anskaffningskostnaden (det in— kalkylerade värdet). Förfar man på samma sätt också med Vara II och Vara III, får man som resultat av denna relativt enkla procedur fram två restbelopp, som kan ställas emot varandra. Det ena represente— rar överskotten från Vara I, Vara II och Vara III, och det andra utgöres av de kost— nader, som man i första omgången inte kunnat fördela på prestationerna. Det se— nare restbeloppet är det som blir av in— tresse vid en diskussion om kalkyleringen
av påläggen. Det förra restbeloppet ger be- sked om i vad mån de olika prestationerna bidragit till täckandet av de gemensamma omkostnaderna, och skillnaden mellan de tvenne restbeloppen är=periodens netto— vinst. Med vedertagcn terminologi kan re- sonemanget schematiskt illustreras med följande exempel:
Särintäkter ........ 20 000 20 000 10 000 Särkostnader 16 000 15 000 " 9 000
Överskott över sär-
kostnad 4 000 5 000 10 000
6 000 4 000
1 000
Samkostnader
Nettovinst
Antalet artiklar är emellertid ofta alltför omfattande för att en beräkning lik den ovanstående skall kunna göras så detaljerad, att den kommer att hän- föra sig till den individuella prestatio- nen = den individuella artikeln eller den individuella försäljningstransaktionen. Principresonemanget, som inte heller tagit hänsyn till att även andra kostna- der än det inkalkylerade värdet kan vara klart urskiljbara med avseende på en viss prestation, kan emellertid också tillämpas på grupper av presta— tioner: varugrupper, avdelningar, kund— kategorier, försäljningsdistrikt osv. Av- görande för valet mellan olika kombi- nationer i det enskilda fallet är »kal— kyleringens egna kostnader och intäk- ter», dvs. man får väga merarbetet mot värdet av de ytterligare upplysningar man får ut.
Det finns skäl, som talar för en be- gränsning av kostnadsfördelningen till att enbart omfatta särkostnaderna. Men det finns också vissa skäl —— framför allt hänsynstagandet till långsiktsbe- dömningen — för en »fullkostnadsför- delning», innebärande att man fram- räknar »självkostnaden» för varje in- dividuell prestation eller grupp av pres- tationer. Det är inte enbart överskottet per prestationsenhet, som avgör företa-
gets totalresultat. Av betydelse är också vilken tid det tar att utföra en enhet av en prestation. Därtill kommer att före- tagen inom distributionsapparaten i många fall med hänsyn till intäkterna på lång sikt inte kan begränsa sin verk- samhet till att endast omfatta en enda prestation — den som ger det största överskottet på kort sikt. Vid avgörandet av hur varusortimentet på längre sikt skall vara sammansatt anses fullkost— nadsfördelningen av många vara att föredraga som instrument för handlan- det. För planering på kort sikt och för kontrolländamål torde däremot särkost- nadsberäkningen vara överlägsen full— kostnadsfördelningen. Kalkyleringen skall ju tillgodose såväl korttids- som långtidsaspekterna, varför de tvenne förfaringssätten på något sätt bör kom- bineras. Att här ytterligare behandla detta viktiga redovisningstekniska spörsmål, skulle emellertid föra alltför långt.
»Den enkla årskalkylen» torde vara den oftast tillämpade metoden att för- dela löner och andra omkostnader inom detaljhandeln. Den går ut på att man söker beräkna de totala omkostnaderna under det år kalkylen skall omfatta. Denna summa ställes därefter i rela- tion till det antagna inkalkylerade vär— det av den förutberäknade försäljnings— volymen för året. Det procenttal man därvid kommer fram till användes se- dan för att beräkna det omkostnadspå- lägg, som lägges till den individuella varans inkalkylerade värde. Beräkning— arna grundas ofta på en tidigare pe- riods siffror. Detta förutsätter, att för- hållandet mellan inkalkylerade värden och omkostnader kommer att förbli oförändrat. Om man anser sig ha anled- ning räkna med avvikelser härutinnan, söker man korrigera siffrorna med hän- syn härtill. Så snart priset för en pres- tation täcker kostnaderna —— beräknade
på detta sätt — får företaget sina to— tala kostnader täckta.
Den enkla årskalkylen med dess lik— formiga procentuella pålägg har utan tvivel vissa fördelar: den är enkel att förstå och att räkna fram, den ger ga- ranti för att alla kostnader kommer med i beräkningen och ger därmed fö- retagsledningen en viss riktpunkt för handlandet även på längre sikt, såvida man inte har att räkna med ständiga tvära kastningar i priser och kostna— der. Dess nackdelar är emellertid ock— så uppenbara. Man behöver bara peka på den stelhet i prissättningen som följer av ett konsekvent tillämpande inom ett led eller en bransch av den enkla årskalkylens princip. Den kan också medföra svåra felbedömningar från det individuella företagets sida, då den som underlag för handlandet kan ge endast en grov genomsnittssiffra, som måhända inte alls avspeglar den faktis— ka kostnadssituationen. Den kan alltså bidraga till, att man fortfarande håller fast vid ett föråldrat handlingsprogram.
»Den differentierade kalkylens» hu— vudprincip är att omkostnaderna på ett eller annat sätt fördelas på de olika prestationerna i förhållande till hur kostnaderna kan anses vara orsakade av dessa prestationer. En förutsättning för att man skall kunna arbeta med en dif- ferentierad kalkyl och olika pålägg är, ' att man så långt möjligt försöker ren- odla de funktioner, som finns represen- terade i företaget (inköp, lagerhåll- ning, försäljning, expedition etc.). Funktionsdelarna (direkt inköpsarbe- te, varumottagning, lagerfinansiering, lagerskötsel, ordersammanställning, packning, transport osv.) måste vidare definieras så, att varje funktionsdels kostnader blir någorlunda homogena i vad gäller deras sätt att reagera inför växlingar i verksamhetens omfattning eller inriktning. Slutligen måste man
också försöka utröna hur mycket de olika prestationer, som man vill under- söka, tar de olika funktionerna och funktionsdelarna i anspråk. Här måste man dock vara på sin vakt, så att inte kalkyleringen blir alltför arbets- och kostnadskrävande och därmed förfelar sitt syfte. För praktiskt handlande är det oftast inte nödvändigt att kalkylera lika noggrant in i varje detalj. Huvud— intresset bör inriktas på de funktions- delar och volymlägen, som berör de viktigaste kostnadsposterna. Där sätter man in den detaljerade analysen. Kost— naderna för mindre omfattande funk- tioner eller funktionsdelar kan anting- en fördelas schablonmässigt eller ock- så lämnas helt ofördelade.
»Bärkraftsprincipen» kallas ett sätt att tilldela prestationerna vissa kostna- der efter deras förmåga att tåla en viss belastning. För prissättningen saknar en sådan »fördelningsmetod» uppenbar- ligen intresse som instrument för hand- landet, eftersom priset ju redan måste vara bestämt, innan bärkraften kan be- dömas. Principen kan möjligen begag- nas för att i efterhand kostnadsvägen bevisa »skäligheten» av ett pris på en prestation i förhållande till priset på andra prestationer. Den kan också an- vändas som en schablon vid kontroll av att företagets totalkostnader blivit täckta. Effekten blir alltså i stort sett densamma som om man tillämpar ett enhetligt procentuellt pålägg, framräk- nat på basis av en enkel årskalkyl. Bär- kraftprincipens inverkan på kalkyle- ringens användbarhet som vägvisare i olika kalkylsituationer beror naturligt- vis på hur stor del av omkostnaderna som fördelas på detta sätt.
Lönernas betydelse för handelns omkostnader
Lönerna utgör en betydande del av handelns omkostnader. Enligt uppgif-
Tabell 19. Omkostnadernas procentuella fördelning på löner och övrigt samt på funktioner inom olika grosshandelsbranscher.
Kostnadsslag
Funktioner
löner övriga
för- säljn.
|adm. o. inköp
sum- ma
sum-
transp. ma
lager
55 56
Kolonialvarugrosshandel ........ Textilgrosshandel .............. Grosshandel med möblerings- material .................... Järnmanufakturgrosshandel Fotogrosshandel ................
50 47 51
45 44
50 53- 49
100 ' 100
40 35
24 33
17 9
19 23
100 100
42 1 34
32 39 41
6 15 15
20 12 5
100 100 100
100 | 100
100 ' 39
ter, som lämnats av Grosshandelns ut— redningsinstitut, uppgår lönerna till un- gefär hälften av grosshandelns omkost— nader. Detta belyses närmare av ovan- stående tab. 19, som också visar om— kostnadernas fördelning på olika funk- tioner.
Inom speceri— och livsmedelsdetalj— handeln utgör lönekostnaderna (inkl. beräknad ersättning för innehavarens eget arbete) ca 60% av de totala omkostnaderna enligt en utredning av Detaljhandelns utredningsinstitut. Hy- rans andel utgör ca 7 % och återståen- de 33% av omkostnaderna faller på återbäring, emballage och övriga om- kostnader. Omkostnadernas (inkl. åter- bäring) andel av omsättningen synes ligga mellan 15 och 16 %. I textildetalj- handeln varierar förhållandena självfal- let i hög grad mellan olika stora före- tag, olika geografiska områden och _— kanske främst — mellan olika delbran- scher, där man inom branschen särskil- jer ett 15-tal. Som en grov approxima- tion torde man dock kunna ange den genomsnittligt uppnådda marginalen till 18—23% och lönekostnaden till 12— 14 % av omsättningen.
Personallönernas andel av omkost— naderna varierar naturligtvis också ganska mycket beroende på butikens storlek. Detta visar en annan utred- ning från Detaljhandelns utrednings— institut. Enligt denna utredning, som 15—503366
avser skohandelns omkostnader år 1951, varierade personallönerna mellan 2,1 % av omsättningen (= 13 % av de totala omkostnaderna) i butiker med en heltidssysselsatt och 9,9 % av omsätt- ningen (= 43 % av de totala omkost- naderna) i butiker med mer än 10 hel- tidssysselsatta. Chefslönernas andel av omsättningen varierar i omvänd pro— portion mot personallönerna —— från 10,4 % i de minsta butikerna till 2.6 % av omsättningen i de största, dvs. från 45 % till 12 % av de totala omkostna- derna inkl. chefslön.
Utvecklingen torde, som utredning- en visar i annat sammanhang, på många områden komma att gå i riktning mot större företagsenheter även inom han- deln. Detta skulle bl. a. innebära att andelen löneanställda kommer att öka. Eftersom möjligheten att erhålla högre inkomster åtminstone inom vissa grän- ser stimulerar till effektivare arbets— insatser, synes därför lönesystemets utformning vara av betydelse för han- delns rationalisering både i nuet och i framtiden.
Sedan mycket lång tid har ackords- lönesystemet tillämpats inom både in- dustrin och hantverket. Inom handeln däremot har det rena ackordslönesyste- met åtminstone tidigare utnyttjats en- dast i relativt ringa utsträckning och även kombinationer av fast lön och provision har haft en förhållandevis
obetydlig utbredning. Under senare tid har emellertid ett ökat intresse för ackordsarbete inom handeln kommit till uttryck. Således har både Handelns arbetsgivareorganisation och Koopera- tionens förhandlingsorganisation eta- blerat samarbete med Svenska handels- arbetareförbundet i syfte att främja en utbredning av ackordsarbetet. Två kom- mittéer bildades under sommaren 1953, och deras första uppgift var att studera förefintliga ackordsystem för att där- efter utarbeta exempelsamlingar och anvisningar till hjälp vid tillämpning av ackordsarbete.
Löneavtalen inom handeln såväl för lagerarbetare som för butiksbiträden och kontorister har som sagts i stort sett baserats på tidlöner, varvid en fast vecko— eller månadslön utgått, vanligen utan avdrag för helgdagar. Dessutom har avtalsbestämmelserna i regel innebu- rit, att man fått ersättning vid sjukdom, vilket gjort att de handelsanställda i dessa avseenden tidigare befunnit sig i en något bättre position än exempel- vis industriarhetarna. Lönebeloppen har fastställts lned hänsyn till ålder och branschvana, varvid slutlönen i re— gel uppnåtts vid 25-årsåldern. Under tiden före andra världskriget var en stor del av handelns anställda oorga— niserad, varför en fullt representativ beskrivning över då rådande löneformer knappast kan ges. Det allmänna intryc- ket är dock, att tidlönen helt domine- rade även i de fall anställningsförhål- landena inte varit reglerade genom kol- lektivavtal, och dessa har utan tvivel också varit normerande för den all— männa lönesättningen.
För vissa andra grupper av handels- anställda har dock av tradition ett rör- ligare lönesystem tillämpats. Butiks- föreståndare, avdelningschefer vid stör- re varubus och personal i liknande ställning har ofta utöver sin fasta lön
haft provision på omsättningen och för agenter och resande försäljare inom grosshandeln har provisionssystemet varit starkt utvecklat. Vid en undersök- ning, som Föreningen Sveriges Aktiva Handelsresande företog år 1946 fram- gick således, att endast 21 % av de 2357 medlemmar, som inlämnat upp- gifter, var avlönade enbart med fast lön. 51 % hade fast lön plus provision och 28% avlönades enbart med pro- vision.
Under senare delen av 1930-talet bör— jade man inom kooperationen intresse- ra sig för möjligheterna att åstadkomma större rörlighet i lönesystemet. Konsum i Stockholm hade år 1937 infört ett rör- ligt tillägg till den fasta grundlönen.
Grundlönen för butikspersonalen fast- ställdes i resp. löneskalor till ett 45 kr lägre belopp än den fasta avtalslönen. Det rörliga tillägget utgick för hela försälj- ningssumman med den procentsats som kr 45:—— plus 7: 50 pr månad utgjorde ä me- delförsäljningssumman pr anställd, avdel- ning och månad under föregående år. Om exempelvis kr. 52: 50 utgjorde 1,7 % av me— delförsäljningen under föregående år. kom den anställde att vid stigande omsättnings- ökning erhålla löneökning med 1,7% på omsättningsökningen, medan han vid mins- kad omsättning löpte risk att inte nå upp till den lön, som normalavtalet skulle ha gett honom.
I Stockholm har detta system varit i kraft sedan det infördes, men juste- ringar har efter hand vidtagits i fråga om procentsatsen för den rörliga löne- delen samt självfallet också av grund- lönebcloppct. Att det fanns en viss tvek- samhet bland personalen, då systemet infördes, framgår av en artikel i fack- förbundstidningen strax efter uppgö- relsen:
>>Den sporre till större energi i varu- förmedlingen hos envar och den mera upp- märksamma och smidigare kundbetjäning, företaget så länge uttalat önskan om, har det fått genom den nya avtalsöverenskom—
melsen. Vi hoppas att personalen får sin välförtjänta erkänsla i framför allt större inkomster men också genom en alltid i många avseenden välkommen uppmuntran i arbetet. Framtiden får sedan utvisa om det nya lönesystemet för butikspersona— len är det lämpligaste för såväl företaget som de anställda. Visar det sig att så icke är fallet, finns det möjligheter att inom en tämligen kort tid kräva önskvärda kor- rigcringar.»
Även andra former av rörlig lön har Senare utvecklats inom kooperationen och f. n. torde minst hälften av den kooperativa butikspersonalen ha rörlig lön. Dessutom har den rörliga delen kommit att omfatta en större del av lö- nen. Även inom enhetsprisföretagen har det rörliga lönesystemet börjat tilläm- pas för försäljningspersonalen, medan enskilda detaljhandelsföretag endast un— dantagsvis frångått systemet med enbart fast lön. I den mån ackordslöner där förekommer rör det sig i regel om in— dividuella provisioner. Inom grosshan- deln förekommer numera ackordslöner inte endast för försäljnings- utan också för lagerarbetare.
Ackordsarbetet inom handeln är så— lunda en relativt ny företeelse. Man har länge dröjt kvar i föreställningen, att denna gren av näringslivet inte lämpade sig för lönesättning efter pres- tation, att arbetet var alltför kompli- cerat för att fångas in i enkla ekvatio— ner för ackordsprissättning. Det för- hållandet, att en mycket stor del av såväl detaljhandels— som grosshandels- företagen endast sysselsätter ett fåtal anställda, har självfallet också medver— kat till att lönesystemets roll som en effektivitetsfrämjande faktor inte trätt i förgrunden på samma sätt som inom andra verksamhetsgrenar. Det är också betecknande att det företrädesvis ofta är de stora och medelstora företagen med relativt enhetligt sortiment, som först funnit vägen fram till ett rörligt
lönesystem. Inom grosshandelsledet har således ackordsarbete registrerats vid spannmålsfirmor, järnfirmor, glas- och porslinsgrossister, trävaru— och bränsle- firmor, bananimportfirmor, fiskgrossis- ter, margarinbolag och konservgrossis- ter. Inom detaljhandelsledet är det kon- sumentkooperationen, mjölkcentraler, kedjeföretag inom skobranschen, enhets- prisföretag och större varuhus, som slagit in på nya vägar vid lönesättning- en. Kommittén ser dock inte däri något bevis för att ett rörligt lönesystem inte med fördel kan användas även för dem, som är anställda vid de tusentals små företagen i vårt land. De enheter, som inom kedjeföretag och kooperation till- lämpar sådan lönesättning, är var för sig i många fall jämförliga med en- skilda detaljistföretag.
Förutsättningen för att även de min- dre företagen skall följa med i utveck- lingen på detta område får anses ligga i en aktiv medverkan från branschorga— nisationerna och Handelns arbetsgiva- reorganisation. Denna har bl. a. inlett ett samarbete med de anställdas orga- nisation bl. a. med sikte på att utarbeta exempelsamlingar för ackordsprissätt- ning. Ett motsvarande samarbete har som nämnts även etablerats mellan Kooperationens förhandlingsorganisa- tion och fackförbundet, varvid främst möjligheterna till en ytterligare utbred- ning av ett rörligt lönesystem inom kooperationen kommer att undersökas.
Det bör framhållas, att ackordsätt— ningen är av stor betydelse inte endast för de anställda utan också för plane- ringen inom företagen. Vid en över- gång från fast till rörlig ersättning mås- te företagarna i sitt eget intresse se till att ackorden också ger de anställda en rimlig lön. Samtidigt måste man också se till att kostnaderna inte stiger så högt, att företaget förlorar sin konkur- rensförmåga. En övergång till en rör-
lig lönesättning kan alltså komma att verka befrämjande på rationaliserings- strävandena —— t. ex. i fråga om om- sättningens storlek, varusortimentet och arbetsgruppernas storlek.
Enligt praxis bör det ankomma på arbetsmarknadsparterna att lösa de här behandlade problemen och varudistri- butionsutredningen avstår från att ge någon rekommendation om i vilken takt och i vilka former denna lösning bör
ske. Det torde emellertid vara ett kon- sumentintresse, att berörda parter inte tvekar inför de svårigheter, som kan uppstå. Genom en fortlöpande infor— mation om arbetsstudier och tillämpade lönesättningsmetoder bör allt fler före- tagare och anställda kunna intresseras för att praktisera ett lönesystem, som i högre grad än vad i dag är fallet är knutet till utförda prestationer.
KAPITEL 12
Företaget — priset — prestationen
De priser, som vid ett visst tillfälle ut— tages för samtliga prestationer inom samhället, bildar tillsammans den all- männa prisnivån. Denna och de indivi- duella företagens prispolitik påverkar varandra, men ensamt kan naturligtvis ett företag inte påverka utrikeshandel, konjunkturer m. ni., som till stor del ger prisutvecklingen dess inriktning. Ett likartat beteende hos många företag kan dock påverka den allmänna pris- nivån antingen direkt — genom de pri- ser de sätter — eller indirekt genom att prispolitiken påverkar distributions- strukturen. Varudistributionsutredning- ens majoritet anser fördenskull, att det är motiverat, att samhället kontinuer- ligt och uppmärksamt följer prisut- veckling och prissättningspraxis. Re- kommendationer i detta avseende fram- förs i kap. 17. I här föreliggande kapi- tel behandlas endast heståndsdelarna i det individuella företagets prispolitik.
Samband mellan priser och prestationer
Innan en leverantör —— t. ex. en fa— brikant — för ut en vara i marknaden, nåste han undersöka konkurrenternas priser och sina egna kostnader för att kunna räkna fram ett eget pris eller kontrollera, om det pris, som markna- den erbjuder honom, täcker varans kostnader. Att exakt avgöra vad en vara kostar, är emellertid svårt. Endast i det fall, att företaget säljer uteslutande en
enda artikel, är det möjligt att precis fastställa varans totala kostnader. När det däremot gäller olika varor i ett stort sortiment, låter detta sig inte göra, även om man — som framgått av kap. 11 _ i viss utsträckning kan genomföra en differentierad kostnadskalkyl. Kost- nadsberäkning för prissättningsända- mål är emellertid inte endast en fråga om att fastställa de totala kostnaderna för den individuella varan. Om man säljer blott en artikel, och om alla kun- der tillhör samma kategori och köper lika mycket både per gång och per tidsperiod, är det kostnadsmässigt moti- verat att låta alla betala samma pris för varje enhet de köper. I de flesta fall är situationen dock inte så enkel, utan man måste också i kalkylen ta hänsyn till att olika kunder förorsakar företaget olika kostnader, genom att de utför olika stora prestationer åt leve- rantören eller ställer olika stora an- språk på leverantörens tjänster, räknat per försåld enhet. En del kunder utför prestationer, som leverantören eljest skulle nödgas utföra själv och som and- ra inte utför: grossisten t. ex. sköter i många fall vissa funktioner bättre än fabrikanten själv skulle kunna. Det är då ur kostnadssynpunkt rimligt, atten sådan kund betalar ett lägre pris per enhet än de kunder, som inte utför samma prestation. Se härom närmare i kap. 13 (s. 237 f.). '
Även kunder, tillhörande samma ka- tegori, kan för leverantören medföra
olika stora kostnader per försäljnings- krona. Kostnaderna för en kund eller för en order växer inte i samma takt som transaktionens storlek. En 1000- kronors-kund eller -ordcr kostar sålun— da inte tio gånger så mycket som en 100-kronors-kund eller -order. Varje transaktion är nämligen förenad med en grundkostnad, vars storlek är obe- roende av transaktionens storlek, och denna grundkostnad utgör i regel en be- tydande del av den totala kostnaden för ordern. Slutligen kan kostnaderna för en order av viss storlek vara olika, be- roende på när den lämnas: order, som kommer [en leverantör tillhanda i god tid, blir ofta billigare att effektuera än andra. De prisskillnader, som dessa kostnadsskillnader leder till, om leve- rantören låter dem komma till uttryck i någon form av rabatt, behandlas i kap. 14.
Prisskillnader kan sålunda vara rent kostnadsbetingade, dvs. bero på att olika varor, order eller kunder föror- sakar leverantören olika stora kostna— der. Det finns emellertid också olik- heter i priser, som inte är betingade av kostnadsskillnader, och som inte en- bart beror på svårigheterna att exakt fastställa de med en viss transaktion förenade kostnaderna. I ett tidigare avsnitt (jfr kap. 10) framhölls bl. a., att marknaden även ur den enskilda varans synpunkt är heterogen på grund av olikheter i efterfrågan hos olika kon- sumentgrupper. Vissa konsumenter är mer benägna att betala ett visst pris för en vara än andra konsumenter eller be- nägna att betala ett högre pris för en viss vara än för en annan. Med ett så- dant utgångsläge kan det åtminstone ur det individuella företagets synpunkt va- ra motiverat att i prissättningen inte behandla alla kunder eller varor lika, vilket tar sig uttryck i att man bestäm- mer priserna efter kundernas eller va—
rans »bärkraft». Under vissa förutsätt- ningar föreligger sålunda inte något samband mellan prisskillnader och kostnadsskillnader, utan prissättningen bygger på antaganden om vad en viss kundkategori eller vara kan :tåla». Förutsättningen för en dylik ren pris- differentiering, som alltså är efterfråge- betingad, är dock dels att företaget ifråga har en viss ensamställning på marknaden, dels att det inte förekom- mer några alltför betydande »läckor» i form av transaktioner mellan olika kategorier. »Tjänster» är ett område, där dessa krav i vissa fall är väl till- godosedda, och hamntaxor och järn- vägarnas vagnslastgodstariffer lämnar också de mest renodlade exemplen på den rena prisdifferentieringen. Det kan sålunda nämnas, att hamnavgiften för ett varuslag kan vara tio gånger så hög som hamnavgiften för ett annat, trots att de bägge varuslagen är likvärdiga ifråga om den kapacitet, som de tar i anspråk när de passerar kajen.
Differentierade priser
I praktiken blir företagets prissätt- ning ofta ett uttryck för en kompromiss mellan hänsynstagandet till efterfrågan och till de faktiska kostnadsskillnader- na. De olika beståndsdelarna i företa- gets prispolitik kan illustreras i fig. 7 på nästa sida.
En betydande del av varudistributio- nens kostnader är sådana, som inte går att logiskt fördela efter orsak på en- skilda prestationer. Vidare gör sig all- tid både kostnads- och intäktssynpunk— ter gällande i företagens handlande. Det är endast i ett mycket begränsat antal fall, som motiv och förutsättningar klart och uteslutande talar för enbart prisdifferentiering eller enbart rent kostnadsbetingade prisskillnader. De differentierade priser, som blir resul- tatet av företagens prispolitik, kan
|__—___ _____ "l i . | Företagets prisniva |
|__
___1
/————x
Enbart kostnadsbetingade prisskillnader
Med hänsyn till företagets kapacitet
| '>(i'
Enbart efterfrågebetinQAde prisskillnader (ren prisdifferentiering)
Med hänsyn till varan (t.ex.stapelvara—modevara)
i tida/n
till hängden
(t.ex. säsonglabattl
/
tidpunkt (t.ex. or- derpremie)
tidsperiod (t.ex. års- bonus)
Difhrentierade prlser (olika prlser för olika kunder och varor)
Figur 7. Beståndsdelarna i det'individuella företagets prispolitik.
därför i regel betraktas som en kom- promiss mellan de två förfaringssätten. Ett gott exempel hårpå är, att prisskill- nader ofta är förenade med differentie— ring av prestationerna. Skillnaderna kan vara av många slag och olika betydel- se: mellan första klass och turistklass, mellan bilar med automatisk'växellåda och utan, mellan lyxförpackning och standardförpackning, mellan smakny- anser osv.
En förutsättning för att dylika pris- politiska åtgärder skall få avsedd effekt 'är, att prisskillnaderna blir så stora, att kunderna får tillräcklig stimulans
att handla på det åsyftade sättet. Jämte svårigheterna att göra en exakt kost- nadsberäkning och -förde1ning är detta ett av skälen till, att det individuella företagets prissättning ofta innehåller element av ren prisdifferentiering, dvs. priserna bestämmes inte enbart av kostnaderna i traditionell mening. Bo- stadssubventioner och skattepolitik är företeelser på områden utanför varu— distributionen, som kan belysa inne- börden av en prissättning, som är i princip inriktad på bärkraften. Genom att på liknande sätt inte rätta priserna strikt efter kostnaderna, kan ett före-
tag få möjlighet att sprida sin vara över en större marknad, varvid över- skotten över genomsnittspriset från vissa delmarknader får täcka under- skotten under genomsnittspriset från andra. En sådan prispolitik kan bl. a. leda till längre serier med därav följan- de högre effektivitet och skulle sålun— da på längre sikt kunna bidra till en sänkning av prisnivån på hela mark- naden. Prisdifferentiering förekommer också i den formen, att man, när en ny vara införes på marknaden, först nskummar grädden» av marknaden ge- nom höga priser för att på ett senare stadium genomföra kraftiga prisreduk- tioner. Som exempel härpå kan näm- nas prissättningen på nylonskjortor, tryckkokare, kulspetspennor och vita- minpreparat. En sådan prispolitik får i princip samma verkningar som an- nan prisdifferentiering: vissa kunder får betala ett lägre pris för en vara som — om man bortser från det minska- de nyhetsvärdet — är densamma och i många fall kanske utgör en i flera av- seenden förbättrad upplaga av de första exemplaren. Ur det individuella före- tagets synpunkt är dock en sådan pris- differentiering i tiden fastare förank- rad i kostnaderna, än när man vid en och samma tidpunkt håller olika pri- ser på olika delar av marknaden. Se- dan de fasta kostnaderna i det förra fallet genom höga initialpriser blivit täckta och investeringen betalat sig, kan ju företaget sänka priserna ned mot de rörliga kostnaderna, och en sådan prissänkning kan ge företaget ett större »överskott» än det tidigare högre priset. Utan att närmare ingå härpå kan man sålunda antaga, att det för prissättningen i många fall är av vä- sentlig betydelse, hur företagarna be- dömer längden av den tidsperiod, inom vilken investeringar skall ha beta- lat sig. '
Det har i flera sammanhang nämnts, att varje företag strävar efter att eröv- ra en viss ensamställning på marknaden och att särskilja olika konsumentgrup- per i sin prissättning. Ett av de medel företaget därvid förfogar över är pro- duktdifferentieringen, som innebär att man gör produkterna olika i fråga om kvalitet, förpackning, utseende osv. Pro- duktdifferentiering utgör ett försök att möta konkurrensen från andra företag. och den kan liksom prisdifferentiering- en bidraga till att utvecklingen föres framåt. En »ny» produkt måste för att vinna fotfäste på marknaden'i varje fall i något avseende vara så »ny», att den tillfredsställer något annat krav än dem, som tidigare kunnat tillfredsstäl— las genom redan existerande varianter av produkten i fråga.
Frågan om ren prisdifferentiering och rent kostnadsbetingade prisskillna- der sammanhänger givetvis nära med den rådande konkurrenssituationen. Särskilt prisdifferentieringen, dvs. den prissättning, som i första hand tar hän- syn till efterfrågan och inte är fast knuten till kostnaderna i traditionell mening, betraktas ofta med misstro. Då den inte kan tillämpas, om företaget inte har en viss maktställning på mark- naden, för den ofta tanken till monopol och till de missbruk monopol kan leda till. Misstron gäller emellertid i vissa fall även sådana prispolitiska åtgärder, som är närmare knutna till kostnaderna — t. ex. kvantitetsrabatter. I den mån sådana åtgärder kan leda till ökad ef— fektivitet, har de många fördelar ur samhällets synpunkt. >Effektivitet» kan dock, om den drives långt i ett avseen- de, medföra nackdelar i andra avseen- den. Frågan om hur konsekvent en differentiering av priser skall genom- föras, medför också spänningar mellan åsikter om vilket som för samhället är bäst på längre sikt: rett fåtal stora före-
lag» eller nen mångfald små företag». Man kan i detta sammanhang hänvisa till utvecklingen i Förenta Staterna, som bl. a. påverkats av den uppfattningen, att en stor kår småföretagare är en be- tydande tillgång för demokratin. Far- hågor för vad de :storas» politik skulle kunna innebära, om de växte sig så stora, att konkurrensen blev starkt be- gränsad, har därvid inte saknat bety- delse. Risken att en effektivitetshöjning på kort sikt genom monopolisering av marknaden skulle kunna förbytas i en effektivitetssänkning på längre sikt har —— med rätt eller orätt — bedömts vara så betydande, att man i Förenta Stater- na vidtagit speciella lagstiftningsåt- gärder.
En omfattande småföretagsamhet kan dock, som framhållits 1 kap. 1, inne- bära ett slöseri med resurser. Vad be- träffar svenska förhållanden anser kommittén det möjligt att uppnå sam- hällsekonomiska vinster bl. a. genom den effektivitetshöjning, som kan bli en följd av sådana. kvantitetsrabatter och andra prispolitiska åtgärder, vilka leder till större transaktioner. Även om det finns risk för att den maktställ- ning, som stora företag härigenom kan uppnå, kan missbrukas till nackdel för konsumenten, bör detta inte leda till att man avstår från en ökning av en- heternas storlek inom varudistributio- nen. Möjligheterna synes dock samtidigt böra ökas att motverka maktmissbruk -— genom statliga åtgärder och genom att andra distributionsformer eller or- ganisationer stimuleras att utgöra en motvikt mot ett företag eller en grupp av företag, som intar en mycket stark ställning på marknaden.
Prissättning och distributionsvägar
Den traditionella distributionsvägen innebär, att varan på sin väg från till-
verkare till konsument passerar två mel- lanled, grosshandel och detaljhandel. Skillnader förekommer dock mellan olika branscher (t. ex. mellan livsme- (lelsområdet, där varorna till större de- len går via grosshandeln, och konfek— tionsbranschen, där fabrikanterna i regel säljer direkt till detaljist) och vi- dare mellan stora och små företag (de större företagen inom exempelvis sko— branschen säljer endast till egna eller fristående detaljaffärer, medan de me— delstora och små företagen oftast ut- nyttjar grossisten som förmedlare). I vissa fall låter fabrikanterna grossisten ta hand om småkunderna och bear- betar själv de större kunderna, medan de i andra fall (t. ex. inom korsettin- dustrin och på hushållskapitalvaruom- rådet) enbart arbetar med direktför— säljning till konsument.
Frågan om vilka distributionskanaler (led resp. företag), som en tillverkare skall utnyttja, avgörs inte enbart på basis av de kostnader en viss distribu- tionsväg medför. Tillverkaren måste också beakta de intäkter, som är för- enade med olika tillvägagångssätt, och han föredrar i många fall en distribu- tionsväg, som på kort sikt drar högre kostnader per försåld enhet, om den på längre sikt kan förväntas medföra en omsättningsökning med därav föl- jande kostnadssänkningar inom pro- duktion eller distribution. Även ur kon- sumentens synpunkt kan en sådan ndy- rare» distributionsväg vara motiverad, om produktionskostnaderna därigenom kan minskas mer än distributionskost- naderna ökas. Däremot är det betänk- ligt, om sådana distributionsvägar blir bestående, som på lång sikt gör varan dyrare i användning för konsumenten.
Rabattgivningen — dvs. skillnader i nettopriset :fritt säljarens lager» är ett av de medel företaget har till sitt förfogande, när det via efterföljande
Antal tillverkningsföretag, som
säljer både via grossist och direkt till detaljist
säljer direkt till detaljist men icke via grossist
säljer via grossist men icke direkt till detaljist
Bransch lämnat
uppgift
Spisbrödsfabriker ................ 13 Fisk—, grönsaks- o. fruktkonservfabr. 28 Kvarnar ........................ 14 Chokladfabriker .................. 47 Kafferosterier ................... Färg- och fernissfabriker .......... Tvål- och tvättmedels-, parfym- och kosmetikafabriker Ylleväverier, komb. yllefabriker. . . Bomullsvåverier, komb. bomullsfa- briker ........................ Kravattfabriker .................. Hatt- och mössfabriker ........... Trikåfabriker .................... Konfektionsfabriker tyngre herr— och goss—, tyngre dam— och flick-, blandad tyngre herr- och dam-, klännings- och blus. .. lättare herr- och dam—, fritids- och sportkläders— .................. 66 34 arbetskläders-, skyddskläders- och sportkläders— .................. 35 23 Skofabriker ..................... 146 62 Radiofabriker ................... 12 5
1 Olika varuvägars kvantitativa betydelse har behandlats i kap. 6.
led skall styra varans väg fram till kon- sumenten. »Rabatten» skall i princip vara en ersättning till återförsäljarna för utförda prestationer. Den blir emel- lertid ofta ett konkurrensmedel, som kan försvaga anknytningen mellan pre- station och ersättning. Därför kan ra- batten inte behandlas helt fristående. Även andra förmåner till återförsäljar- na måste beaktas. Ensamrätt för en återförsäljare (t. ex. på en viss ort eller inom ett visst område), stödet av en omfattande märkesreklam och andra sådana prestationer från fabrikantens eller generalagentens sida kan många gånger vara av större ekonomisk be- tydelse för en återförsäljare än en hög rabatt.
En varas distributionsväg är natur- ligtvis inte oföränderlig. Den företags—
enkät, som kommittén utfört, belyser därför endast de distributionsvägar, som de intervjuade företagen sagt sig tillämpa vid en viss tidpunkt (år 1952). I tab. 20 redovisas de uppgifter, som lämnats av tillverkarna på frågan om de sålde både via grossister och direkt till detaljister eller enbart via grossister resp. enbart direkt till detaljister (se 5. 393, fråga 7).
Svaren ger vid handen, att flertalet företag inom nästan samtliga de bran- scher, som studerats, sålde både via grossist och direkt till detaljist. Det fö- rekom inte, att man inom en bransch använde sig uteslutande av grossister, och det var endast inom konfektions- industrin, som man så gott som uteslu— tande sålde direkt till detaljisterna.
Efter konstaterandet att fabrikanter-
Tabell 21. Differentiering av nettopriser till grossister och detaljister i olika branscher1
Antal tillverkningsföretag, som
säljer både via grossist och direkt till detaljist
Bransch
icke tilläm- par nomi- neringsra— batt men lämnar kvantitets— rabatt
tillämpar differentie- ring av er- sättningen (nomine- rings- rabatt)
(därav i kombina- tion med kvantitets- rabatt)
inte diffe—
rentierar ersätt- ningen
Spisbrödsfabriker .............. Fisk—, grönsaks— och fruktkonserv-
fabriker ..................... Kvarnar ....................... Chokladfabriker ................ Kafferosterier ................. Färg- och ternissfabriker ....... Tvål- och tvättmedels—, parfym-
och kosmetikafabriker . . . . .. . Ylleväverier, komb. yllefabriker. Bomullsvåverier, komb. bomulls-
fabriker ..................... Kravattfabriker ................ Hatt- och mössfabriker ......... Trikåfabriker .................. Lättare herr- o. damkonfektions—,
fritids— och sportklädcrsfabriker Arbetskläders—, skyddskläders- och
sportklädersfabriker .......... Skofabriker ................... 62 Radiofabriker ................. 5
(_)
(15) (11) (21) (8) (8)
(20) (4)
(6) (2) (1) (17)
(17)
19 36 4
(9) (19) (4)
1 Nomineringsproblemet behandlas vidare 1 kap. 13 (s. 237 f.).
na i regel har kontakt både med gros- sister och detaljister, kan den frågan ställas, om och i vilken utsträckning fabrikanterna ger olika ersättning åt olika kategorier återförsäljare. Före- tagsenkäten visade härvidlag, att fyra alternativ förekom, nämligen
differentiering av rabatten med hän- syn till om återförsäljaren var grossist eller detaljist — s. k. nomineringsrabatt
nomineringsrabatt i kombination med kvantitetsrabatt
enbart kvantitetsrabatt samt
överhuvudtaget ingen differentiering av ersättningen.
Tab. 21 visar de fyra alternativens frekvens inom olika delbranscher.
De företag, som vid enkäten uppgi— vit, att de säljer både via grossister och via detaljister, tillämpar också i
regel någon form av differentiering av ersättningen. Det är endast spisbröds— och skofabrikanter, som i något större antal ger samma ersättning, oberoende av vilken kategori återförsäljaren till— hör. Därvid är det i samtliga fall fråga om mindre företag. I övrigt framgår det av tabellen, att nomineringsrabat- ten ganska ofta kombineras med ett kvantitetsrabattsystem. Man ger an- tingen årsbonus eller orderrabatt; i en del fall förekommer en kombination av dessa två huvudformer samtidigt med nomineringsrabatten.
Enkäten innehöll också en fråga be— träffande skälen till att en tillverkare säljer via grossist resp. går direkt på detaljisten. Fabrikanterna tillfrågades om vilka två skäl, som starkast påverkat deras val av distributionsväg. Svaren
Tabell 22. Av tillverkarna angivna skäl för försäljning till grossist resp. direkt till detaljist
Skäl för försäljning lill grossister
antal röster
. lägre totala transportkost- nader .................. 262 . snabbare och/eller oftare leverans till detaljhandeln än vid direktförsäljning. . . grossisten övertar kostna- der och risker för kredit- givningen ............... . grossisten övertar kostna- der och risk för lagret. . . . egen försäljningsorganisa— tion på detaljhandeln för kostnadskrävande med hänsyn till sortimentet .. 254 grossisten gör ett aktivt försäljningsarbete för pro- dukten ................. 122 10 . andra skäl .............. 116 9
1 237 100
har —— med den teknik som använts —- kommit att styras av en exemplifiering i anslutning till själva frågan (nr 9 i tillverkarformuläret, s. 393). De är där- för inte entydiga men torde ändå ha ett visst intresse.
Vad först beträffar skäl för försälj- ning till grossister, så besvarades frå- gan härom av 664 företag, vilka tillsam- mans prickade av 1237 skäl. Frågan om direktförsäljning till detaljist be- svarades av 765 företag, vilka tillsam- mans angav 1 304 skäl, som talade här- för. Hur de »röster-, som företagen på detta sätt avgivit, fördelar sig på olika skäl, framgår av tab. 22.
Svaren ger vid handen, att det är tre skäl, som främst åberopas för försälj- ning till grossister, nämligen
att grossisten övertar kostnader och risker för kreditgivningen,
att de totala transportkostnaderna blir lägre och
att en egen försäljningsorganisation för att bearbeta detaljhandeln direkt
Skäl för försäljning direkt till detaljister
antal röster
. lägre totala transportkost- nader .................. 39 . snabbare och/eller oftare leverans än vid försäljning via grossist ............. . nettovinsten för grossist- funktionen tillfaller till- verkaren ............... . bättre och snabbare mark- nadsinformation ......... . intensivare bearbetning av återförsäljare än vid för— säljning via grossist ..... andra skäl ..............
1 304 100
skulle ställa sig för dyrbar för tillver- karen.
Tillsammans samlade dessa tre hu—A vudskäl ca 70 % av rösterna. För di- rektbearbetning av detaljhandeln har uppgivits två huvudargument, vilka tillsammans svarar för mer än hälften av rösterna, nämligen att nettovinsten för grossistfunktionen kommer tillver- karen till del och att tillverkaren anser sig kunna bearbeta detaljisterna inten- sivare än vad grossisten gör.
Samtliga branscher är dock inte lika, såtillvida att de framför samma skäl som viktigast. Detta framgår av tab. 23. Däri har endast medtagits de på ovan angivet sätt definierade huvudargumen- ten för försäljning till grossister resp. direktförsäljning till detaljister. Veder- börande huvudskäl har poängbedömts med hänsyn till dess betydelse för en viss delbransch. Har skälet ifråga sam- lat de flesta rösterna inom en viss del- bransch, har det, i vad gäller försäljning
Tabell 23. Av tillverkarna angivna huvudskäl för försäljning till grossist resp. direkt till detaljist inom olika branscher
Bransch
Skäl för försäljning till grossister
H
Skäl för försäljning direkt till detaljister
grossisten övertar kost-
nader och risker för
den totala transport— kostnaden
en egen or- ganisation för direkt försäljning till detalj- handeln
nettovinsten för grossist— funktionen kommer tillverkaren
tillverkaren anser sig kunna bearbeta detaljisterna
kreditgiv- ningen
blir lägre
skulle bli till del intensivare för dyrbar
Spisbrödsfabriker ..... i 0 Fisk-, grönsaks— och
fruktkonservfabriker lx'varnar ............ Chokladfabriker ...... Kafferosterier ........
Färg- och fernissfabri— ker ............... Tvål— och tvättmedels-, parfym- och kosme— tikafabriker ..... . .
Ylleväverier, komb. yllefabr ............ Bomullsväverier, komb. bomullsfabriker. . . . Kravattfabriker ...... Hatt— och mössfabr... Trikåfabriker ........
Konfektionsfabriker tyngre herr- och goss-, tyngre dam- och flick-, blandad tyngre herr- och dam-, klånnings— och blus- ............. lättare herr- och dam—, fritids- och sportkläders- ....... arbetskläders-, skyddskläders- och sportkläders- .......
Skofabriker ......... _ 1 2 22 H 24 20 Radiofabriker ........
29
OBS! Tablån belyser inte storleken av grossistförsäljningen i förhållande till detaljistför- säljningen. Se härom i kap. 6.
Summa 30
till grossister, givit poängsiffran 3. 2 resp. 1. Återfinnes vederbörande skäl Kommer det som nummer två resp. trei inte bland de främsta, betecknas detta rangordningen har det fått poängsiffran med poängsiffran 0. På samma sätt har
Tabell 24. Av grossistföretagen angiven andel Iager/örda varor inom vissa branscher år 1952 (i % av omsättningen)1
B r a n s ch 100—98
mindre än % av antalet
_ 0/ 97 93 '0 83 % företag
92—83 %
Kolonialvaror .................... Konfektyrer ..................... Färger och parfymerivaror ........ Textilvaror ......................
36 ' 100 6 ' ' 100 12 100
2 I ' 100
Uppgiftslämnarna torde inte ha tagit hänsyn till tillfälliga direkttransporter från fabri-
kanterna.
hnvudskälen för försäljning direkt till detaljhandeln för varje delbransch poängsatts med siffrorna 2, 1 och O. Beträffande försäljning direkt till kon- sumenten hänvisas till bil. 2.
Skillnaderna mellan branscherna är som synes betydande. Inom de flesta livsmedelsbranscher är den lägre totala transportkostnaden det viktigaste skä- let för försäljning via grossist. Detsam- ma gäller många varuområden inom den kemisk—tekniska branschen. Bland textilfabrikanterna synes valet av di- stribution via grossist främst bero på att grossisten står kreditrisken och sva- rar för kostnaderna i samband med kreditgivningen, men också på att före- tagen ofta har ett sådant sortiment eller är så små, att det skulle ställa sig för dyrbart för dem att hålla en egen orga- nisation för direktbearbetning av de- taljhandeln. För många delbranscher inom konfektionsindnstrin är som tidi- gare nämnts distributionen via grossist av helt underordnad betydelse. Radio- fabrikanterna använder vanligtvis inte alls grosshandeln. Att skälen växlar i betydelse även när det gäller sådana fall, där företagen säljer direkt till de- taljister, framgår likaså av tabellen.
De skäl, som ovan angavs vara de väsentliga, uppnådde mer än 80 % av maximala antalet poäng i de flesta branscherna vad beträffar såväl för- säljning till grossist som försäljning di-
rekt til] detaljist. 1 vad gäller olika skäl av mera sekundär betydelse visar enkä- ten, att snabbheten och regelmässig- heten i leveranserna av vissa livsme- dels- och textilföretag ansetts vara ett vägande skäl för att de själva direkt be- arbetar detaljisterna, och för tillverkar- na inom den kemisk-tekniska branschen spelar ofta möjligheterna att bearbeta detaljisterna intensivare och att ge hätt- re information en avgörande roll för valet av direktdistribution.
Ett viktigt problem i kontakterna mellan tillverkare och grossist är om- fattningen av de prestationer, som grossisten utför. Det finns vissa funk- tioner, som det ankommer på fullgros- sisten att handha. En av dessa är la- gerföring av fabrikantens varor. Före- tagsenkäten gav vid handen, att det ifråga om konfektyrer, färger och tex- tilvaror endast var i undantagsfall, som mindre än 15 % av den omsatta varu- volymen passerade grossistföretagcns egna lager. Fördelningen såg något an- norlunda ut för kolonialvarugrosshan— deln, men även inom denna bransch syntes grossistföretagen till övervägan— de del fylla hela lagringsfunktionen. De svar enkäten gav redovisas i tab. 24.
En av grossistföretagets viktigaste uppgifter är bearbetningen av kunder— na. För en bedömning av det arbete, som grosshandeln härvidlag utför, kan några uppgifter om försäljningsmetoder
Tabell 25. Några uppgifter om serviceförhållanden inom grosshandeln år 1953
i form av
Antal företag, som lämnar kundservice inom
livsmedel färg textil
."kyltmaterial och/eller skyltningar .......... Återförsäljarkonferenser .................... lx'onsulentverksamhct ...................... Varumässor .............................. Kundtidning eller annan kontinuerlig skriftlig in-
formation ..............................
5av82 13av82 9av82 32 av 82 ' av 30 27 av 88 ' av 30 4 av 88 av 30 10 av 88 av 30 13 av 88
20 av 82 av 30 8 av 88
vara av intresse. Intervjuerna med före- tagen visade, att nästan samtliga gros- sistföretag (184 av 192 företag) bearbe- tade sina kunder både genom försäljare och per telefon. Dessutom tog vissa företag upp order genom rekvisitions- förfarande, vilket år 1953 gällde för ett fåtal, huvudsakligen mycket stora före- tag inom kolonialvarubranschen (fram- för allt gäller det sådana företag som Ha- kons och KF). I fråga om den service, som grossistföretagen i övrigt lämnade kunderna, hänvisas till tab. 25.
Skyltmaterial och skyltningar var som synes den vanligaste formen av service åt kunderna inom samtliga branscher. I stor utsträckning torde in- formations- och annan serviceverksam- het ske i samband med resandebesöken hos den individuelle kunden. De låga siffrorna kan därför inte tolkas så, att dessa former av service knappast skulle förekomma.
Fördelningen av arbetsnppgifterna mellan olika distributionsled samman- hänger med storleken av kostnader och ersättningar och blir ofta en förhand- lingsfråga. Detta innebär, att ersätt- ningens storlek i förhållande till pre- stationen också kan avgöras av andra faktorer än de faktiska kostnaderna (jfr t. ex. »maktrabatter», vilka behand- las 1 kap. 16). Att exempelvis en gros- sist begränsar sin verksamhet till att enbart stå kreditrisker finns det i och
för sig ingenting att invända emot, un- der förutsättning att ersättningen an- passas härefter. Dct har emellertid sagts, att större delen av arbetet med försäljning och leveranser i många fall utföres av fabrikanterna själva, men att full grossistersåttning ändock utgår.
I den av kommittén utförda enkäten gjordes bl. a. ett försök att utröna, i vilken omfattning dylika uttunnade grossistfunktioner med samtidigt bibe- hållande av full grossistersättning fö- rekom. De uppgifter, som därvid läm— nades, tydde emellertid på att det en- dast är i ett fåtal branscher, som en på detta sätt begränsad grossistfunk- tion förekom. I tab. 26 redovisas vad tillverkarna vid enkäten uppgivit som svar på frågan om betydelsen av vissa angivna alternativ vid försäljning till grossist.
Det synes alltså ha förekommit gan— ska sällan, att något annat än en full— ständig grossistfunktion varit aktuell. Närmare 80 % av grossistförsäljningen har av de intervjuade tillverkningsfö— retagen uppgivits vara av traditionellt slag. Denna siffra verkar måhända hög, men det torde inte föreligga någon an- ledning förmoda, att tillverkarna skulle ha överskattat grossisternas prestatio- ner. Snarare torde det vara rimligt att utgå ifrån att motsatsen varit fallet. Däremot är det av de redovisade fallen att döma vanligt inom de här nämnda
Tabell 26. Omfattningen av grosshandelns funktioner inom vissa varuområden
Tillver- karnas
Därav fakture-
Grossisterna svarade för
totalom- sättning (milj. kr)
ring till grossister (milj. kr)
Varuområde
lager- hållning
. - - Andel av grossist- kredit 1v-
ning råsk— fakturering% tagande
försälj- ning
Mjöl och gryn (8 företag) .......
Choklad (14 företag) ......
Konserver (15 företag) ......
Tvättmedel (12 företag) ......
= 100 %)
(= 100 %
_(=100%
_(=100%>
branscherna — utom i chokladbran- schen — att samma grossistersättning lämnas oavsett omfattningen av gros- sistens funktioner.
Prissättningsprinciper
Den 1 juli 1954 trädde förbudet mot fasta bruttopriser i kraft. Redan vid tiden för företagsenkätens genomföran- de var emellertid beslutet om brutto- prisförbud fattat. Företag, som tidigare använt bruttopris, befann sig därför vid intervjutillfället i en omställnings- period för att anpassa sig till det nya läget. Svaren på frågorna om tillämpa— de prissättningsprinciper (fråga 10 i
tillverkarformuläret, fråga 17 i gross- handelsformuläret och fråga 18 i detalj- handelsformuläret, se bil. 1, s. 386 f.) får alltså bedömas mot denna bakgrund. Vidare måste observeras, att det synes ha rått en ganska stor osäkerhet röran- de tolkningen av termerna bruttopris och riktpris, trots att definitioner givits i formulären. I flera fall har kunnat konstateras, att uppgiftslämnarna för- växlat termerna, och vidare, att man som bruttopris betecknat sådana maxi- mipriser, som Priskontrollnämnden fastställt. Med »riktpriser» menas här- nedan, då inget annat säges, priser som rekommenderats antingen vertik'alt (dvs. prisrekommendationer till detalj-
handeln från tidigare led) eller hori- sontellt (dvs. prisrekommendationer från detaljhandelns organisationer).
På tillverkarsidan tyder svaren på en klar skillnad mellan å ena sidan de flesta livsmedelsbranscher och å andra sidan de flesta textila branscher. De förra redovisade — jämte nettoprissätt- ning — i betydande utsträckning rikt- priser (särskilt många choklad-, kon- serv- och spisbrödstillverkare) samt i mindre utsträckning bruttopriser. De senare hade med få undantag (särskilt vissa korsettfabriker, som hade brutto- priser, och 1innefabriker, vissa trikå- fabriker samt konfektionsfabriker för arbets- och fritidskläder vilka tillämpa- de riktpriser) inga prisrekommendatio- ner till återförsäljarna. Inom många fö- retag arbetar man parallellt med pris- rekommendationer eller nettopriser för olika delar av sortimentet.
De kemisk-tekniska branscherna upp— visade en avsevärt lägre andel rekom- menderade priser än »normalt» på grund av den överenskommelse med Priskontrollnämnden, som företagen vid tiden för enkäten hade ingått. Enligt denna hade man förbundit sig att för ett stort antal produkter avstå från så- väl brutto- som riktpriser. Denna över- enskommelse har senare upphört att gälla. Skofabrikanterna redovisade i det överväldigande antalet fall »inga prisrekommendationer», uteslutande el- ler i kombination med brutto- eller riktpris. Det var särskilt storföretag, som arbetade med någon form av pris- angivelser för handelsleden. Inom ra- diobranschen uppgav samtliga uppgifts- lämnare, att de uteslutande tillämpade bruttopriser.
Inom grosshandeln var det genomgå- ende endast ett fåtal företag, som upp- gav, att de förde bruttoprissatta varor, och i de fall detta förekom, rörde det sig om jämförelsevis små andelar av
företagens hela omsättning. Riktpriser redovisades i nämnvärd omfattning en— dast av kolonialvarubranschen (för me- dianföretaget 40% av omsättningen), för konfektyrgrosshandeln (medianfö- retaget 100 %), för färghandelssorti- mentet (för två tredjedelar av företa- gen, av vilka medianföretaget hade 33 %), för parfymerigrosshandeln (för hälften av företagen, av vilka median- företaget hade 80 %), för meter- och fo- dervarugrosshandeln (för ett fåtal före- tag, vilka hade 100 %) samt för trikå— varu- och blandade textilföretagen (för drygt hälften av företagen med median- företaget på 10 %). I övrigt är flertalet uppgifter redovisade i kolumnen för »inga prisrekommendationer».
Resultatet av svaren på motsvarande fråga till detaljhandeln framgår av tab. 27. Så långt det är möjligt att jämföra uppgifterna med svaren från grosshan- del och tillverkare förefaller resultaten i stora drag sannolika. Tabellen visar en rätt heterogen bild. Variationerna mellan individuella företag inom sam- ma bransch är också mycket stora: det torde inte enbart vara tolkningssvårig- heter och missuppfattningar som gjort, att i vissa fall procenttalen inom en viss grupp uppvisar en spännvidd mel- lan 1 % och 100 %.
I anslutning till frågorna rörande prissättningsprinciperna ställdes också frågan, i vilken omfattning företagen avvek från riktpriser av ett eller annat slag (fråga 19 i detaljhandelsformulä- ret, s. 386). Någon närmare kvantifie- ring var självfallet inte möjlig att få fram, utan det begärdes endast, att nå- got av alternativen regel», »ibland» resp. »sällan eller aldrig» skulle markeras. Resultaten framgår av tab. 28.
Några långtgående slutsatser av ta- bellmaterialet kan man inte dra. Att man strikt följer prisrekommendationer
»som
Tabell 27. Prissättningsprinciper inom några viktigare detaljhandelsbranscher hösten 1953 Företagen hade varorna prissatta med
Antalet företag, riktpriser rekommenderade av som lämnat bruttopriser
Dclbransch uppgifter, 1 % av leverantörerna egna branschorg. antalet delta—
gande företag Antal % av median- Antal % av median— Antal % av median- Antal % av median- företag företagets företag företagets företag företagets företag företagets i %1 omsättning2 i %1 omsättning2 i %1 omsättning2 i %1 omsättningz
priser som de själva fastställde
Speceri.................. 70 30 10 50 10 90 70 80 20 Speceri och charkuteri . 80 35 20 60 20 90 60 70 20 Lanthandel. . . . . . . . . . . . . . 75 35 10 65 15 75 50 85 30 Färghandel ..... . . . . . . . . . 70 20 20 65 30 80 60 90 20 Manufaktur ...... . ...... 55 25 18 55 20 40 20 95 80 Herrekipering och -konfek- tion.................. 65 20 4 50 10 15 56 100 90 Damekipering och —konfek-
tion.................. 80 15 80 40 50 100 75 Blandad herr» och dameki—
pering och -k0nfektion . 85 30 20 70 20 85 65 Sko 90 40 20 70 10 95 80 Radio................... 55 85 95 55 19 35 10
1 Av antalet uppgiftslämnande företag i delbranschen.
2 Dessa siffror har framkommit genom att företagen för varje prismetod ordnats i rangordning efter den betydelse (i % av omsättningen), som vederbörande prismetod angetts ha för resp. företag, varefter medianföretagets siffra tagits. Med detta förfaringssätt blir naturligtvis slutsum- man för resp. branch i regel inte = 100.
Bransch
Rikt- och brutto- prissatta varors andel av median- som regel företagets omsättning
Företagen avviker från riktpriserna
sällan
ibland eller aldrig ej svar
(% av totala antalet företag)
Livsmedels- exkl. lanthandel. . . 80 Lanthandel ................... 70 Färghandel ................... 80 Textilhandel inkl. konfektion. . . 20 Skohandel .................... 20 Radiohandel .................. 90
48 26 48 55 55 50
kan vara och är säkerligen ofta uttryck för bristande konkurrens, men kan ock- så i vissa fall vara tecken på en konkur- rens mellan olika företagsblock (se kap. 16). Tabellen antyder, att lanthandeln uppträdde mera självständigt i sin pris— sättning än livsmedelshandeln i övrigt och färghandeln. Avvikelserna torde dock till en del ha gällt sådana varor, som de andra två branscherna inte för. De anförda siffrorna får även i övrigt läsas med försiktighet. Svaren har med nödvändighet måst baseras på en sub- jektiv bedömning från företagarnas sida om vad som skall menas med »ibland» och vad som kan betraktas som »säl- lan». Utredningar, som verkställts av Priskontrollnämnden i syfte att mäta marginalförändringarna mellan olika tidpunkter, har dock som biprodukt givit resultat, som tyder på en långt- gående följsamhet gentemot prisrekom- mendationer och synes därmed vits- orda vad också tabellen tyder på. I Sveriges färghandlares riksförbunds årsberättelse för verksamhetsåret 1952 ——1953 sägs det t. ex. om den inom för- bundet bedrivna centrala prissättning- en, att en »prissättning av det slag, som bedrives inom färghandeln, måste be- traktas som en fullgod garanti för sak- kunnig och objektiv behandling av branschens mångfald av prisfrågor och
ge konsumenten det bästa skydd mot en svårkontrollerbar och ibland kanske omedvetet godtycklig individuell pris— sättnings nackdelar. Central prissätt- ning underlättar dessutom den enskilde företagarens många gånger både be- svärliga och tidsödande kalkylarbete och kan därför även betraktas som ett led i rationaliseringssträvandena inom varudistributionen». Vid kommitténs »hearings» våren 1953 yttrades det från branschhåll på tal om vad som inom färghandeln skulle komma att hända efter bruttoprisförbudets ikraftträdan- de att »för oss innebär detta inte någon islossning». Det hävdades även, att »i och med att bruttopriserna kom bort har det visat sig, att vi ändå kunnat klara den saken och det går genom dessa riktpriser».
Reklammarknaden
Reklamens innehåll med hänsyn till dess värde som ett medel för konsu- mentupplysning har behandlats i kap. 3. Här skall endast några synpunkter anläggas på reklamens betydelse för företaget och för totalkostnaderna inom distribution och produktion. Den tidi- gare beskrivningen av konkurrenssitua- tionen (jfr kap. 10) visade, att det i många fall torde te sig mindre lockande
för det individuella företaget att gå in på en ren priskonkurrens. I gengäld kommer då konkurrensen ofta att gälla produktutformning och servicegrad. Om samtliga företag inom ett visst varu- område följer med i samma takt, när det gäller t. ex. modellbyten och ser- vicegrad, blir följden, att företaget an— ser sig böra utnyttja reklamen för att påverka kunden i valet mellan olika varianter av samma vara. Företagets strävan att påverka efterfrågeelasticite- ten ger på en del områden upphov till en omfattande märkesvarureklam.
Om reklamens stora betydelse i många avseenden råder ingen oenighet. Reklamen är ofta en förutsättning för massdistribution genom att den under- lättar varans inarbetning och kvarbli- vande på marknaden. Massdistributio- nen i sin tur är en förutsättning för standardisering och för produktion i långa serier. Reklamens fördelar hänger ofta samman med märkesvarornas. Des- sa har otvivelaktigt bidragit både till en förbättrad transportekonomi och till en förenkling av arbetet inom detalj- handeln. Det senare har bl. a. varit en av förutsättningarna för självbetjä- ningssystemets snabba utveckling i Sverige. Vidare torde det ofta vara så, att konsumenten anser sig få en bättre garanti för en god kvalitet, om hon köper en märkesvara än om hon köper en anonym vara. När det är fråga om en märkesvara, kan tillverkaren ome- delbart lokaliseras och kan alltså oftare än vad som skulle vara fallet, därest märkesvaror inte funnes, ställas till an- svar för eventuella felaktigheter. Detta torde i regel göra tillverkarna mer be- nägna att hålla en hög och jämn kvali- tet, än om endast anonyma varor fun- nes på marknaden.
Reklamen gör sålunda ett förarbete, som kan vara till gagn både för kon- sumenterna och för företagen genom
att medverka till lägre tillverknings- och distributionskostnader. I den mån reklamen endast tjänar ett statiskt syfte, dvs. till att bibehålla »status quo», där marknaden redan är mättad, kan den dock innebära ett ur samhällssynpunkt onödigt slöseri med resurser. Delvis skulle detta kunna undvikas, om man inom företagen visste mera om hur reklamen verkar och därmed fick ett bättre underlag för planeringen av till— verkningen. Den ökade specialisering, som följer av en standardisering av produktionen, kan också innebära ris- ker för slöseri med resurser. De allt större fasta kostnaderna i förening med omställningssvårigheterna vid en skift— ning i efterfrågan medför, att producen- terna ofta tvingas att öka försäljnings- ansträngningarna i syfte att påverka efterfrågan, så att den hålles kvar i de gamla fårorna.
Gränsen mellan vad man skulle kun- na kalla produktiv och improduktiv re- klam är dock omöjlig att dra, och det framhålles ofta, att man vet, att en del reklam är ineffektiv men att man inte kan säga vilken del det är. De totala reklamkostnaderna i landet är visser- ligen hetydande men _ utslagna i pro— cent av konsumentpriserna -— är de dock inte så stora som konsumenten i allmänhet föreställer sig. I en utred- ning om allmänhetens inställning till reklamen1 intervjuades representanter för Miniatyrsverige om vad de trodde om reklamkostnadernas storlek: för en cykel (faktisk kostnad mindre än 5 %% för margarin (mindre än 1 %) och för tandkräm (mellan 5—15 %). Det visa- de sig därvid, att man genomgående överskattade reklamkostnadernas stor- lek. Någon verklig kartläggning av re- klamens omfång och kostnader totalt och i olika branscher har tyvärr inte
1 Rilton, R., Opinioner om reklam, Stock- holm 1953.
gjorts i Sverige. En sådan kartläggning har dock är 1954 påbörjats av en forsk- ningskommitté inom Svenska försälj- nings- och reklamförbundet, vilken ut- valt reklamåret 1953 för ett grundligt studium av reklamens kostnadssida. Ungefärliga överslagsberäkningar har det däremot gjorts många. Enligt en uppgift skulle de totala reklamkostna- derna i vårt land för annonsering, re- klamtryck, skyltningar m. m. belöpa sig på i runt tal 50 kronor per invånare och år (dvs. 300—400 milj. kronor totalt för hela landet). Motsvarande årliga reklamkostnad i Förenta Staterna torde uppgå till ca 7 miljarder dollar eller —— omräknat i svensk valuta _— 230 kronor per invånare och år. Även om siffrorna är mycket osäkra, står det klart, att den amerikanska nivån ligger betydligt över vår.
Jämförelser även med andra länder visar, att det föreligger ett visst sam- band mellan hög levnadsstandard och höga reklamkostnader. Överhuvudtaget skulle man kunna säga, att denna typ av försäljningskostnader inte skulle finnas, om det inte samtidigt funnes ett visst välstånd. Mycket grova upp— skattningar tyder på att de svenska reklamkostnaderna i de flesta branscher skulle ligga mellan några tiondels % och 12 % av producentens omsättning; procentsiffror som får reduceras med grovt hälften, om man söker ett mått för producentreklamens andel av kon- sumentpriserna. De flesta hygieniska och kosmetiska artiklar liksom patent- medicinerna utgör en grupp, för vilken reklamen torde ligga åtskilligt högre (mellan 20—40 % av producentens om- sättning).
Förekomsten av kartellavtal — det 5. k. annonsbyråavtalet — synes ha inneburit en konkurrensbegränsning, som lett till att vissa annonsörers re- klam fördyrats. Kostnadsökningen tor-
de dock ha varit en ganska ringa kvan- titativ betydelse, eftersom endast om- kring 1/3 av all annonsering går genom annonsbyråer och endast en mindre del av denna tredjedel är annonsering, som berör storannonsörernas egna reklam- avdelningar.
I Kartellregistret (nr 611 och 612) be- skrives avtalen utförligt. Svenska tidnings- utgivareföreningen (TU) och de av TU auktoriserade annonsbyråerna (16 st.) har sålunda gjort upp sinsemellan, att till TU anslutna tidningar icke får utbetala an- nonsprovisioner till andra än auktorise— rade annonsbyräer. Auktoriserad byrå får varken direkt eller indirekt utöva annan affärsrörelse, och auktorisationsvillkoren är alltigenom stränga. Storleken av provi- sionerna anges i bestämda procentsatser, som tidningarna måste tillämpa. Annons- byråerna å sin sida har förbundit sig att inte i någon form eller under någon före- vändning direkt eller indirekt avstå sin provision eller del därav till annonsör. Såsom sådan otillåten ersättning betraktas även att till annonsörens förfogande ställa teckningar, klichéer eller annat material utan att härför debitera hela kostnaden. Att denna bestämmelse efterleves kan TU övervaka genom att låta auktoriserad re— visor granska annonsbyrås böcker och handlingar, skiljenämnd kan ådöma skade- stånd etc. Systemet går ut på att undvika priskonkurrens. Kraven på att respektera fastställda annonspriser både i förhållande till tidningarna och kunderna upprätthål- les strängt.
Ett snävt undantag från annonsbyråav- talet representerar 'l'U-avtalet med den s. k. Anderséngruppen, ett antal storannonsörer, som upprättat en egen annonsexpedition i aktiebolagsform och framtvingat, att bo- laget får annonsprovisioner (dock 5 % lägre än dem som tillkommer auktoriserade by— råer), varpå annonsörerna som aktieägare i bolaget får den utdelning i vanlig ord- ning, som vinsten medger.
Enligt en utredning, som framlagts inom Företagsekonomiska forskningsinstitutet1 hade de auktoriserade annonsbyråerna år 1949 6 263 kunder, varav 4 837 annonserade för högst 2000 kronor netto vardera. 738 st. hade undersökningsåret annonserat för
1 Wärneryd, K.-E., Annonsbyråernas struk- tur, Stockholm 1952.
2 000—10 000 kronor. 52 för 100 000— 200 000 kronor, 20 för 200 000—400 000 och 12 kunder för mer än 400 000 kronor (mer än 750 000 kronor genomsnittligt per an- nonsör). För samtliga dessa kunder tilläm- pade annonshyråerna enligt avtalet samma provisions— och rabatthestämmelser.
Annonsbyråerna i det ovan referera- de systemet har karakteriserats som mellanhänder, närmast jämförliga med grosshandeln: de förmedlar annons- tjänster och står kreditrisker. Flera av dem använder också den selektiva me- toden och betjänar endast en kund i varje bransch. Parallellen med gross- handeln .är dock inte fullständig. Me- dan grosshandelsföretagen arbetar i konkurrens både inbördes och med fabrikantens direktförsäljning till de- taljist, har annonsbyråerna gemensamt en monopolställning. Deras kunder, annonsörerna, kan inte av tidningarna erhålla någon nedsättning i annonspri- set — helt eller delvis motsvarande an- nonsbyråprovisionerna —— som ersätt- ning för sitt arbete, om de skulle före- dra att själva ombesörja utformningen av sin reklam och göra in direkt an- nonsbeställning hos tidningspressen. De annonsörer, som trots detta låter egna reklamavdelningar utarbeta sin annonsering, därför att de anser, att de känner den egna varan och dess mark- nad bättre än annonsbyrån, som sysslar med många kunders varor och mark- nader, får alltså betala omkostnaderna för den egna reklamavdelningen, sam- tidigt som annonsbyrån oavsett presta- tionens storlek erhåller full provision från tidningarna. I vilket fall som helst blir priset för själva annonseringen oförändrat. Några kvantitetsrabatter av det slag grosshandeln i allt större ut- sträckning tillämpar för att uppmuntra till kostnadsbesparande transaktioner, förekommer inte på reklammarknaden. De kostnadsbesparingar som en even- tuell rationalisering av annonsbyråer-
nas verksamhet kan medföra, fick vi- dare enligt annonsbyråavtalet inte gå vidare till kunderna. Rationaliserings— vinster skulle sålunda möjligen kunna ge en avkastning i form av bättre ser- vice men inte i form av prissänkningar. Då avtalet upphört att gälla fr. o. m. den 1 april 1955 och de praktiska följderna härav är okända vid pressläggningen av detta betänkande, avstår kommittén från att komma med några rekommen- dationer i ämnet. Vid betänkandets pressläggning meddelas emellertid, att ett system av kommissionärskontrakt fastställts, vilket i allt väsentligt före- faller att i sak överensstämma med det gamla annonsbyråavtalet (jfr Ock- lind, P., Nya regler för annonsförmcd- lingen i Sverige, Den Svenska Markna- den, 1955, s. 191). Kommittén förutsät- ter, att detta system tages upp till granskning av Näringsfrihetsrådet.
I åtskilliga fall torde företagens re- klamkostnader bli onödigt stora på grund av bristande eller felinriktad för— handsplanering. Varudistributionsut- redningen har inget eget material att åberopa för omdömet, att reklamanslag och reklammedel många gånger av- göres slentrianmässigt. Företagsekono- misk expertis har dock i skilda sam— manhang vitsordat, att så är fallet, och intervjuer med företag har givit kom- mittén anledning förmoda, att reklam- anslaget ofta fastställs till en viss pro- cent av tidigare omsättning i stället för att anpassas till det faktiska behovet, som kan vara större eller mindre än vad det på antytt sätt fixerade anslaget innebär. Reklaminsatsen synes hellre böra sättas i relation till den uppskatta- de framtida försäljningen och reklam- anslaget bestämmas med hänsyn till vad som krävs för att nå den planerade för- säljningsvolymen. Att disponera en re- klambudget på riktigast möjliga sätt finns det vissa hjälpmedel för: varu-
prövning (utlåtande om varan inhämtas av konsumenter och forskningsinsti- tut), konsumtionsanalys och kvantitativ analys (vilka använder en viss produkt och hur mycket av den kan maximalt placeras på marknaden?), märkesläge- analys (vilka är konkurrentfabrikaten och deras ställning?), good-will-analys (vad tycker återförsäljarna?) osv. Föl- jande kan anföras som exempel på en introduktionskampanj, där reklamin- satsen uppenbarligen lett till önskat re- sultat:
Efter höjningen av chokladskatten år 1950 nedgick i början av år 1951 CAP AB:s försäljning av ofylld choklad i kakor med hela 60 %, motsvarande en minskning i totalomsättningen med 40 %. Den för till— verkning av chokladkakor avsedda utrust- ningen måste då CAP utnyttja för annat ändamål. Företaget beslöt att lansera en ny produkt: soppor i kakform. Det gällde emel- lertid först att ta reda på, hur de svenska hushållen skulle komma att reagera inför en sådan vara. Marknadsundersökningar fö— retogs såväl i Sverige som utomlands för att kartlägga marknaden för industriellt till- verkade soppor. Jämförd med konsumtionen t. ex. i Förenta Staterna var den svenska konsumtionen helt obetydlig — ca en krona per invånare _ vilket ansågs innebära att utrymmet var gott för ökad efterfrågan. Hemmens forskningsinstitut och andra in- stitutioner kontaktades för varuprovning och avgav positiva utlåtanden. »CAP sop— por i kaka» introducerades därefter i janu- ari 1952 vid en konferens med företagets egna försäljare. Grossister och detaljister i tätorter fick härefter var sin kaka Kej— sarsoppa i kombination med en folder med de viktigaste försäljningsargumenten för CAP—sopporna. Därvid framhölls dels det låga priset (konsumentpriset för en tall- rik soppa är 25 öre, vilket då var mindre än hälften av marknadspriset på övriga industriellt tillverkade soppor), dels sop- pans form av chokladkaka, som kan prak- tiskt uppdelas i portioner, tar ringa plats att förvara och lämpar sig att medföra som matsäck vid sport och friluftsliv, dels slutligen soppans innehåll av vitaminer och natriumglutaminal, som gör gommen mera mottaglig för olika smaker. Med dessa försäljningsargument startade CAP en kon-
sumentbearbctning med dagspressannonse- ring och senare reklamfilmer. Kännedo- men om CAP-sopporna spreds och sprids via reklamfilmer till omkring 61/2 milj. biobesökare årligen. Kontaktpriset beräk- nas till ungefär 3 öre per åskådare. Me- dan konsumenternas intresse bearbetades med reklam, gällde det att organisera en masspridning av sopporna. CAP valde att samarbeta med grosshandeln och satte en förmånlig grosshandelsrabatt, som stimule- rade till medverkan i en snabb introduk- tion av den nya produkten. Tyngdpunk— ten lades emellertid på den egna försäljar- staben. De totala kostnaderna för introduk— tionskampanjen år 1952 utgjorde ungefär 500000 kronor och fördelade sig enligt följande:
Procent av totala kostnaden Reklammedel Marknadsundersökningar ..... 3 Prover ..................... 2 Annonser .................. 50 Reklamfilm ................. 10 Skyltar och diskställ ........ 20 Demonstrationer ............ 10 Diverse .................... 5
Resultatet av denna insats blev en om- sättning på CAP—sopporna år 1952 av icke fullt 5 milj. kronor. Detta innebär, att kostnaderna för introduktionen av denna vara utgjorde omkring 10% av försälj- ningsvärdet till konsument. Samtidigt bi— drog denna reklam till en allmän ökning av intresset för industriellt tillverkade soppor: konsumtionen i Sverige steg mel- lan 1951 och 1953 från ca 7 till 21 milj. kronor.
En vara tränger in på marknaden och slår ut en annan. Denna procedur är framåtskridandets procedur. Det är na- turligt, att tillverkarna av de varor, som trängs ut, gör största möjliga mot- stånd och kostar på reklam och för— säljningsansträngningar, som blir verk- ningslösa och alltså innebär ett bort— kastat kapital. Det är likaså naturligt, att mycket av det nya, som framkom— mer ur vetenskapliga upptäckter och förbättrade maskiner, är halvgott, in— nan det hunnit utprovas helt, och att annat i nyhetsväg är rena misstag. Miss—
tagen innebär, att råvaror, kapital, ar- betskraft och reklam har investerats till ingen nytta. Ju längre de varor, som släpar efter i utvecklingen, håller sig kvar på marknaden med reklamens hjälp eller under monopolskydd och ju senare man inser ett misslyckande, desto mer kostar de framsteg, som kom-
mer konsumenterna tillgodo. Men miss- lyckanden är också i många fall ett nödvändigt pris för framåtskridandet. En utveckling skulle knappast vara möjlig, om endast sådana varor skulle få tillträde till marknaden, som på för- hand kunde garanteras vara bättre än redan förekommande varianter.
KAPITEL 13
Pris och selektiv distribution
Det individuella företagets pris-, ra- batt- och försäljningspolitik påverkas bl. a. av konkurrensen mellan de olika leden och de olika distributionsformer- na. Därmed har också sagts, att det är en mängd omständigheter, som i det enskilda fallet är av betydelse vid valet av distributionsväg — det må sedan röra sig om en fabrikant, en grossist eller någon annan, som söker en åter- försäljare. Om man exempelvis betrak- tar valet av distributionsväg ur en fa- brikants synpunkt, kan man utgå ifrån, att denne, bl. a. med hänsyn till de fasta kostnadernas stora betydelse, är intresserad av att uppnå en så hög och jämn avsättning som möjligt. Vad fa- brikanten därvid först har att ta ställ— ning till är frågan, huruvida det är ekonomiskt att överhuvudtaget använda sig av fristående återförsäljare. Han kan också själv ta hand om hela distri- butionen, t. ex. genom att endast sälja direkt till konsumenten eller genom att bedriva detaljhandelsförsäljningen en- bart från egna butiker. Om fabrikanten väljer att anlita fristående återförsäl- jare, kan prispolitiken utformas på olika sätt. Antingen strävar fabrikanten främst att genom låga konsumentpriser appellera direkt till konsumentens ef- terfrågan, eller också kan han — t. ex. genom den större eller mindre spänn- vidd han medger mellan nettopriset och ett eventuellt riktpris — påverka återförsäljarnas aktivitet. Fabrikanten kan medvetet sälja till alla, som önskar
vara återförsäljare, vilket kan möjlig— göras av att han genom sin storlek — i många fall med stöd av en stark mär- kesvarureklam — intar en sådan ställ- ning på marknaden, att alla vill föra hans vara. En fabrikant i en sådan ställ- ning har naturligtvis goda möjligheter att driva en hård prispolitik gentemot återförsäljarna. När dessa förutsätt— ningar inte finns, t. ex. när det är fråga om en mindre fabrikant, måste fabri- kanten ofta gå andra vägar för att upp- nå en viss omsättning. Här kan starka återförsäljare pressa till sig goda för- måner, och i medvetande härom torde en sådan fabrikant i första hand för- söka stimulera små företag att vara återförsäljare. Detta kan han göra dels genom att medge förmånliga villkor, dels genom att begränsa antalet åter- försäljare i syfte att bereda dem ett sådant skydd mot eventuella konkur- renter, att de blir benägna att aktivt driva försäljningen av fabrikantens vara. I praktiken blir det oftast fråga om en kombination av dessa två för- faringssätt.
En sådan begränsning kallas vanligenw selektiv distribution och innebär att, leverantören inte vänder sig till allai utan väljer ut kunderna efter en 130-,. stämd plan. Varje företag måste av na- turliga skäl bedriva någon form av se- lektivitet, bl. a. emedan det med hänsyn till kostnaderna skulle vara helt omöj- ligt för ett enda företag att föra alla de varor, som finns på marknaden. På
samma sätt gäller för företagen inom många branscher, att man inte kan föra samtliga varianter inom en viss varu- grupp utan måste bygga upp ett grund- sortiment, som kontinuerligt komplette- ras med nya varianter, samtidigt som andra utmönstras. En sortimentsselek- tivitet av något slag existerar sålunda praktiskt taget alltid, beroende antingen på företagets verksamhetsområde eller på vad man tror att kunderna (återför- säljarna eller konsumenterna) vill ha. Att en dylik grovsortering ofta är till » fördel ur kostnads- och därmed ur konsumentsynpunkt är uppenbart. Det- samma gäller också i regel den form av selektivitet, som tar sig uttryck t. ex. i att man säljer endast till kunder, vil- kas genomsnittsorder eller årsinköp överstiger ett visst minimibelopp. Det förekommer emellertid, att selektivite- ten drives längre, varvid den kan inne- bära, att försäljning sker endast till
kunder, tillhörande visst eller vissa led i distributionskedjan (t. ex. en— bart genom grossist resp. enbart ge- nom detaljist —— »nominering» i för- ening med exklusivitet);
en eller ett fåtal kunder på samma ort;
vissa distributionsformer eller viss typ av företag.
Denna exemplifiering är inte full- ständig, utan selektivitet förekommer i många varianter: så kan t. ex. ett före— tag, som säljer endast på ett visst di- strikt och kräver order av viss genom- snittlig storlek, samtidigt koncentrera sig på kunder, som håller en viss kva- litets— och prisnivå och neka att leve- rera till vissa distributionsformer. Se- lektivitetens syfte, utformning och verk— ningar är naturligtvis helt olika, bero- ende på omständigheterna. En väsentlig fråga är, huruvida en vara, som säljes endast genom vissa återförsäljare, kan
ersättas med någon annan vara, som säljes antingen överallt eller genom andra återförsäljare. Det är vidare av betydelse, inte endast hur långt selek- tiviteten drivs, utan också vilka led, som berörs av den. Man måste för det första starkt skilja mellan selektivitet och exklusivitet, dvs. mellan det för- hållandet, att man inte säljer till alla kunder och det att man enbart säljer till en kund på en viss marknad. För det andra blir även exklusivitetens verkningar olika, beroende på om den berör detaljhandelsledet eller inte: en fabrikant kan mycket väl med hänsyn till sina kostnader välja en enda äter- försäljare i grossistledet, utan att detta behöver påverka konkurrensen i detal- jistledet, om nämligen grossisten inte bedriver någon selektivitet vid sitt ur- val av återförsäljare. Blocken och deras inverkan på konkurrensen och priserna behandlas i kap. 16. Där framhålles bl. a., att olika distributionsformers konkurrensförmåga i hög grad beror på, om de har tillgång till en viss vara eller inte. Det kan också förekomma exklusivitet i den meningen, att man av en eller annan anledning väljer sina återförsäljare enbart ur en viss kate- gori och utesluter andra. Effekten ifrå- ga om prissättning och service kommer därvid uppenbarligen att bero på i vil- ken utsträckning företag, tillhörande en och samma distributionsform, är benägna att konkurrera med varandra. Selektivitetens och exklusivitetens verk- ningar bestämmes också av varans vikt i konsumentens utgifter. Är det fråga om en »stor» vara, dvs. om inköpet medför en betydande engångsutgift, är konsumenten ofta mera benägen att offra tid på en jämförelse mellan olika valmöjligheter än ifråga om »små» va- ror, även om dessa senare tillsammans skulle betyda mer än de »stora» varor- na. Vad urvalsmöjligheterna beträffar,
torde selektiviteten sålunda spela mind- re roll för konsumenten, när det är fråga om de »stora» varorna. Där blir frågan om selektivitetens direkta in— verkan på kostnaderna och prissätt- ningen helt dominerande.
F örsäljningsområdets storlek
Utredningens företagsenkät lämnade vissa uppgifter, som för grossistledets vidkommande visade, att olika bran- scher i allmänhet uppvisar betydande olikheter i vad gäller försäljningsom- rädets storlek. Av betydelse är därvid framför allt företagets storlek, varusor- timentets karaktär, fraktkostnadernas relativa betydelse, konkurrenssituatio- nen o. d. Förekomsten av tunga varor och färskvaror inom livsmedelssektorn gör det i regel mera ekonomiskt att inte inom denna bransch koncentrera lager- hållningen i samma utsträckning som inom andra branscher. Storföretagen finner det ofta lönande att dela upp sin verksamhet genom att upprätta filial- lager på centralt belägna orter. Därmed följer också, att mindre och lokalt in- riktade grossistföretag här får större möjligheter att göra sig gällande än inom andra branscher. Skillnaden mel- lan branscherna framgår av nedanstå- ende tabell.
Mest markant är som synes skillna- den mellan å ena sidan grosshandeln med metervaror m. m., där företagen praktiskt taget undantagslöst angett, att de säljer över hela landet eller hela landsdelar, och å andra sidan kolonial- varugrosshandeln, där tre företag av fyra uppgett, att deras försäljning om- fattar områden, som är begränsade till delar av län eller landskap. Skillnader- na i kundtäthet och konsumtionsunder- lag mellan grosshandeln med meterva- ror och kolonialvarugrosshandeln är emellertid så stora, att företagen inom den senare sektorn absolut sett ofta är större än inom textilsektorn. Ytterliga- re en orsak till den stora differensen mellan dessa båda branscher är skill- naden i antalet leverantörer som varje detaljist har. Inom textildetaljhandelnl är detta antal större på grund av va- rornas karaktär, vilket gör, att textil- detaljisten har svårare än livsmedels— detaljisten att genomföra en koncentra- tion, som återverkar på grossistledet. I dessa och liknande fall gäller problemet enbart att nå ett kostnadsoptimum. Den selektiva försäljningsmetoden blir där-, vid ett naturligt resultat av kostnads- sammanhangen och ligger sålunda i dylika fall på ett annat plan än andra former av selektivitet.
Tabell 29. Storleken av grossistföretagens försäljningsområden ( år 1.952)
Antal företag med försäljning på
hela landet
adressorten med om— givningar
delar av län
landsdelar eller landskap
Kolonialvaror .................... Konfektyrer ..................... Färghandelns sortiment o. parfymeri Metervaror inkl. kortvaror, klädes-
och fodervaror, trikå inkl. kort—
varor, möbleringsmaterial ....... Blandade textilföretag ............
Orderstorlek och total inköpsstorlek
Kommittén vill starkt understryka den synpunkten, att en koncentration av detaljhandelns inköp till färre leve- rantörer — tillverknings- eller grossist- företag —— är av betydelse för kostna- der och distributionsstruktur. Ett krav på att de genomsnittliga orderna eller de totala inköpen skulle vara större, behöver dock inte förutsätta, att de små företagen inom detaljhandeln ut- mönstras. Redan inom ramen för nu- varande företagsstorlekar inom detalj— handeln torde en ytterligare ökning av koncentrationen kunna ske, genom att man minskar antalet leverantörer. För att nå detta syfte erfordras dock en pris- och rabattpolitik från leverantö- rernas sida, som gör kunderna del- aktiga av de kostnadsbesparingar, som de koncentrerade inköpen kan med— föra. I det långa loppet förefaller i för- hållande till kostnaderna riktigt av- passade kvantitetsrabatter kunna leda till en viss koncentration till större fö- retagsenheter, vilket är fördelaktigt ur de synpunkter kommittén företräder. Åtgärder, som från fabrikant- resp. grossisthåll vidtagits i syfte att påverka kundstrukturen, beskrives i kap. 14. Inom kolonialvaruområdet liksom inom området för de kemisk-tekniska artiklarna tycks både inom detaljhan- deln och inom grosshandeln en viss selektivitet vara på frammarsch vad varusortimentet beträffar. En sådan ut- veckling kommer troligen att öka effek- ten av de rationaliseringsåtgärder, som syftar till större genomsnittliga order. (En order måste naturligtvis bli mindre arbetskrävande och mer ekonomisk, ju färre delposter den vid en given stor- lek innehåller.) Det finns företag, som skurit ned sortimentet av t. ex. senap, sill och fiskkonserver, grönsakskon- server, tvålar etc. från kanske 25 mär- ken till 5 å 10 märken av varje sort.
Koncentrationen tar sig vanligen det uttrycket, att man säljer dels de stora riksannonserade märkena, dels ett mindre antal småmärken, för vilka in- köpsvillkoren är goda, eller vilka har speciellt goda egenskaper eller vilka kundkretsen av något annat skäl efter- frågar. De stora märkena t. ex. inom choklad, konserver, tvålar och tvättme- del torde ha en fast position i de flesta varusortiment, medan de små märkena oftare byts ut och ersättes med andra små märken.
Också inom textilgrosshandeln kan man spåra tendenser till en ökad spe- cialisering av varusortimentet. Därut- över finner man ansatser till en kon- centration av sortimentet också inom andra varuområden. Förutom hänsyns- tagandet till kostnaderna på försälj- ningssidan är det viktigaste motivet för en sådan koncentration, att grosshan- deln måste anpassa sig efter tillverkar— nas ökade krav på aktiv försäljning. Om grossisten inte begränsar urvalet av de varor han säljer, kan följden bli, att tillverkarna ökar direktdistributionen till detaljhandeln. Detta kan, särskilt i vad gäller textila varor, lätt medföra ökade krav på resurser jämfört med distribution via grosshandeln. En så— dan ökad direktdistribution innebär nämligen en mycket längre driven varu— selektivitet, vid vilken man inte kan utnyttja de ekonomiska fördelarna av grossistens kollektioner.
Den ekonomiska betydelsen av större transaktioner behandlas mera ingående i kap. 14. Som där antytts anser kom- mittén i princip, att åtgärder, som leder till större transaktioner (främst större inköp per gång men också större totala inköp), har en övervägande gynnsam effekt på distributionsappara- ten. Den form av selektiv distribution, som här beskrivits, kan betraktas som en av förutsättningarna för den kon-
centration, större transaktioner. Kommittén är där- för positivt inställd till denna form av selektiv distribution. De betydande kostnadsbesparingar den kan medföra torde väga tyngre än nackdelarna ur struktur— och konkurrenssynpunkt.
Nominering
Med nominering menas det förhål- landet, att en leverantör delar in sina kunder i olika kategorier efter vissa grunder (grossist- resp. detaljistkunder, detaljist—, hantverks- resp. storförbru- karkunder, A- och B—kunder etc.). De olika kundkategorierna erhåller vanli- gen olika pris- och rabattvillkor. Ibland sker försäljning endast till nominerade företag.
Grundtanken bakom en sådan indel- ning av kunderna i olika kategorier är, att de olikheter i prestationshänseende, som kunder i olika kategorier represen- terar, bör komma till uttryck i olik- heter också i priser och rabatter. Mot detta anmärkes ibland, att en sådan skillnad i ersättningens storlek i många fall inte är berättigad då den inte mot- svaras av någon faktisk skillnad ifråga om den utförda motprestationen. Om ett detaljhandelsföretag och ett gros- sistföretag har exakt samma inköps- struktur, är de kostnader, som de två orsakar tillverkaren, lika stora. Därför är det orimligt, menar kritikerna av no- mineringssystemet, att grossisten skall ha en större ersättning för sina presta- tioner än detaljisten. Denna argumen- tering för fram till slutsatsen, att åter- försäljarna bör få sin ersättning be— stämd enbart med utgångspunkt från inköpens storlek, medan däremot alla nomineringsrabatter helt borde slopas.
Frågan om huruvida det är berätti- gat att tillämpa det ena eller det andra systemet kan emellertid inte avgöras
som erfordras för att nå.
generellt. Skillnader förekommer både mellan branscherna och mellan olika stora företag. Följande förenklade exem- pel belyser vad som avses. En tillver- kare av en standardartikel önskar di— stribuera sin vara över hela landet. Han har därvid att välja mellan följan— de distributionsalternativ:
endast försäljning direkt till detal- jister;
endast försäljning till grossister;
kombination av distributionskana- ler: direktförsäljning till större de- taljister och försäljning via grossist-' företag till de mindre detaljisterna.
Om man antar, att kostnaden för den direkta bearbetningen av och distribu— tionen till detaljister, som lämnar små- order, uppgår till 20 öre per enhet, och om kostnadsbesparingen vid stora köp kan beräknas uppgå till 8 öre per en- het, förefaller det rimligt, att detta be- lopp på lika sätt skulle komma både grossisten och det stora detaljhandels- företaget till del. Man kan emellertid inte se enbart till kostnaderna för di- stributionen från tillverkare till gros- sist. Valet mellan den ena och den and- ra distributionsvägen blir ju ytterst en fråga om det för tillverkaren lämpli- gaste sättet att nå de konsumenter han önskar nå. Att han distribuerar via grossist kan betyda, att han får en stör- re omsättning än han skulle få, om han enbart bearbetade detaljisterna direkt. Detta påverkar såväl kostnader som in- täkter. Om den omsättningsökning, som grossisten i så fall medverkar till, med- för att fabrikanten för sin marginalpro- duktion gör en mervinst av( fyra öre per enhet, kan fabrikanten höja gros- sistens ersättning med ett belopp, som ligger i närheten av(fyral öre per enhet och ändå vinna härpå. Under sådana förutsättningar skulle det sålunda ur fabrikantens synpunkt vara motiverat
att bibehålla en skillnad i ersättningen till grossisten i jämförelse med ersätt- ningen till det stora detaljhandelsföre— taget. Grossisten utför en större presta- tion än den store detaljisten, eftersom han fullgör de funktioner, som är för- enade med varans distribution till de många små detaljisterna (som fabrikan- ten vill nå trots att de ofta arbetar på avlägset belägna orter), billigare än om fabrikanten själv skulle sköta även detta arbete. En högre grossistersättning ligger alltså i dylika fall och vid rå- dande distributionsstruktur väl i linje med satsen om »pris efter prestation» (jfr kap. 14).
Nomineringsfrågan har emellertid också andra aspekter. Den pågående utvecklingen mot genomsnittligt större detaljhandelsföretag och butiksenheter bör enligt kommitténs mening i princip främjas såsom ett viktigt bidrag till di— stributionsarbetets rationalisering. Det rör sig här om en långsiktig struktur- _ förändring. Ur den synpunkten förefal- ler det sannolikt, att förekomsten av no- mineringsersättningar till grossisterna utöver vanliga kvantitetsrabatter skulle förbättra de små detaljisternas möjlig- heter att konkurrera med de stora. Grossisterna får ju genom nominerings- rabatten möjlighet att ge även de små detaljhandelskunderna rabatt, dvs. bätt- re inköpsvillkor än vad dessa skulle kunna uppnå, om de vore tvungna att köpa direkt från fabrikanten. Även om de små företagen aldrig kan få samma villkor som de stora, kan detta inne- bära, att små och föga lönsamma detalj- handelsföretag kan överleva längre i konkurrensen med de stora, än om de vore tvungna att betala ett pris baserat på fabrikantens kostnader vid direkt- försäljning (i exemplet 20 öre per en- het). Nomineringsersättningen kan allt- så under vissa omständigheter fördröja strukturrationaliseringen.
Av det sagda kan man inte dra den slutsatsen, att samtliga småföretag kom- mer att försvinna i en mer eller mindre avlägsen framtid. På många orter finns inte förutsättningar att driva mycket stora detaljhandelsföretag, därför att köpkraftsunderlaget inte räcker till. Dessutom torde den lille detaljistcns billigare administration, hans i många fall större anpassningsförmåga till efter- frågans skiftningar och hans lägre krav på arbets- och kapitalersättning göra, att småföretagen i många fall kan för- väntas komma att hävda sig även i framtiden vid sidan av de stora detalj- handelsföretagen. Vidare blir ju kost- nadsskillnaderna för inköpsverksamhe- ten mellan stora och små detaljister ald— rig lika stora som den förmån som kvan- titetsrabatten ger. Genom att grossist- företaget tjänstgör som inköpsorgan för de små detaljisterna, kan dessa nämli- gen undvika kostnader för inköpsfunk- tionen åtminstone för en viss vara. Va- ran beordras samtidigt med andra va- ror, och merkostnaden, vad grossist- funktionen beträffar för ytterligare en varupost blir i regel obetydlig. Det sto- ra detaljhandelsföretaget däremot måste ha en förhållandevis större inköpsorga- nisation, vilket minskar de fördelar företaget får, genom att det erhåller särskilda kvantitetsrabatter vid större köp.
Nomineringsfrågan har betydelse även för strukturen inom grossistledet. Om man antar, att en fabrikant över- går från försäljning via grossist till för- säljning enbart direkt till detaljist, el- ler att grossisten får så oförmånliga in- köpsvillkor, att han inte framgångs- rikt kan konkurrera med fabrikanten, så uppstår ett intäktsbortfall för gros- sisten. Detta intäktsbortfall försöker grossisten naturligtvis kompensera: genom att ta upp nya varor i sitt för- säljningsprogram och/eller genom att
betinga sig högre ersättning för de varor, som kvarstår i hans sortiment. l längden kan också en nedskärning av kapaciteten vara möjlig, som gör, att han kan arbeta med samma margi- nalvillkor som tidigare. Om grossisten skulle försöka ta ut högre ersättning på kvarvarande varor, får detta lätt till följd att lockelsen blir stor för fabrikanterna av dessa andra varor att också övergå till direktförsäljning, ef- tersom varuvägen Över grossist blir dyrare för dem än tidigare. De direkt- försäljande fabrikanterna bygger där- vid upp åt sig en ny försäljningsorga- nisation, och när detta arbete väl är påbörjat, blir merkostnaden för att överta även de mindre detaljisterna i många fall så liten, att en successiv ut- vidgning kommer att bedömas såsom lönande. Konsekvensen för grossistle- det härav blir, att de svagare företagen slås ut eller sammanslås med finansiellt starkare företag. En sådan utveckling inom grossistledet kan å ena sidan med- föra en minskning av de erforderliga resurserna; å andra sidan kan en långt driven direktdistribution av varor, som med fördel skulle kunna ingå i ett stör- re sortiment, leda till att större resurser förbrukas än vad som är nödvändigt.
Såsom framgått av resonemanget här ovan, innehåller utvecklingen en mång- fald varandra motsägande drag. På ett område kan en viss åtgärd få en effekt, medan samma åtgärd på ett annat om- råde — med de förhållanden som där råder — kan få en helt motsatt verkan. Ersättningen för de tjänster grossist- företaget lämnar måste därför alltid bli en räknefråga i det enskilda fallet, där konkurrenssituationen alltid spelar in. Att uttala sig om nettoeffekten av en utveckling sådan som den här an- tydda är därför utomordentligt vansk- ligt. I detta sammanhang må ytterligare en synpunkt anföras. I praktiken blir
grossisten i ett trängt läge gärna benä— gen att utföra ett visst distributions— arbete till dess merkostnad. I vissa fall vore det t. o. m. tänkbart, att grossis- ten blev benägen att förmedla varan till en ersättning, som inte täckte ens merkostnaderna. Särskilt gäller detta i fråga om varor, som är av den karak- tären, att deras bortfall ur sortimentet skulle kunna leda till att även försälj- ningen av andra varor minskade. Detta skulle dock vara möjligt endast för ett litet antal varor i sortimentet, eftersom grossisten för att kunna fortsätta sin verksamhet i det långa loppet måste få samtliga kostnader täckta. Grossistens konkurrenssituation på- verkas i dagens samhälle också av den latenta eller verkliga konkurrensen från inköpssammanslutningar av detaljister, vilka syftar till att komma i samma position som grossisten eller den store detaljisten. Grossistföretaget måste där- för kunna förmedla varan till en er- sättning, som inte ligger högre än kost- naderna för att driva en sådan inköps- sammanslutning. En annan omständig- het av betydelse är, vilka inköpsalter- nativ som grossisten har vid sidan av leveranser från en inhemsk fabrikant: han kan t. ex. ha möjlighet till fri im- port, eller han kan koncentrera sig på mindre eller medelstora tillverkare, för vilkas produkter försäljningsan- strängningarna intensifieras. Han har slutligen också möjlighet att integrera bakåt och starta egen tillverkning. Frågan om nominering skall före- komma eller inte är, liksom frågan om nomineringsersättningens storlek, i sista hand en förhandlingsfråga. Sär- skilt allvarligt blir problemet i fall, där det rör sig om exklusivitet av något slag _ t. ex. då endast företag till- hörande visst led äger rätt att köpa — och främst när det samtidigt med den- na form av exklusivitet råder monopol
eller en stark begränsning av kon- kurrensen på utbudssidan. (I sådana fall har dock samhällets organ redan enligt gällande lagstiftning befogenhet att ingripa.) En stark fabrikant har naturligtvis större möjligheter att ra— tionalisera sin distribution t. ex. ge- nom att tillämpa ett kvantitetsrabatt- system. Samtidigt måste det alltid vara ett intresse för honom, att övriga mark- nadsparter inte växer sig för stora och skaffar sig en alltför stark ställning. Delvis kan en sådan ur fabrikantens synpunkt mindre önskvärd utveckling motverkas genom kvantitetsrabattsys- temets utformning. Om denna innebär att storköpare inte får den fördel av sina större köp jämfört med de mindre kunderna, som de kostnadsmässigt vore berättigade till, kan leverantörens ra- battpolitik visserligen verka rationali— serande på de mycket små orderna, men samtidigt kan kvantitetsrabatt- systemet utnyttjas på ett sådant sätt, att det blir ett medel för fabrikanter att skapa en motvikt mot de stora före- tagens krav på lägre priser och makt- rabatter.
Försäljning till ett fåtal kunder på varje ort
Fabrikanternas strävan att försöka intressera återförsäljaren för just hans vara leder i många fall till att han ut- väljer ett begränsat antal återförsäljare — ofta en enda — att på varje ort re- presentera honom. Detta gäller vanli- gen för varor, som till sin natur är exklusiva, såsom beklädnadsvaror av utpräglad modekaraktär, parfymeriva- ror, kosmetika o. d. Systemet har också vunnit en omfattande utbredning ifråga om motorfordon och ifråga om fler- talet hushållskapitalvaror. Ur kostnads- synpunkt kan en sådan koncentration medföra vissa fördelar, åtminstone för
fabrikanten, eftersom den i regel inne- bär att antalet kontakter blir mindre och orderna per gång större än om se- lektivitet inte förelåg. I vissa fall är selektiviteten även här sammanlänkad med exklusivavtal. Förekomsten av med varandra konkurrerande märken hos samma återförsäljare skulle dock utan tvivel i många fall innebära bättre möj- ligheter att få en överblick och göra jämförelser. En dylik utvidgning av sortimentet utgör dock inte alltid en säker garanti för att konsumenten får bättre upplysningar och en mera ob- jektiv vägledning från försäljarens sida. Ett speciellt framhävande av en viss artikel i sortimentet kan nämligen bero på att detaljisten för denna vara har bättre villkor — t. ex. i form av en hög- re återförsäljarrabatt. Det är i detta sammanhang skäl att återigen under- stryka vikten och behovet av en utvid- gad konsumentupplysning, en fråga som behandlats i kap. 3.
Försäljning endast till vissa distributionsformer
I många fall är det av olika skäl väl motiverat, att leverantörer väljer ett be- gränsat antal återförsäljare på en och samma ort. Däremot kan det innebära en skadlig begränsning av konkurren- sen, om en viss distributionsform, som önskar ta upp en ny vara, av samtliga tillverkare inom branschen möts av det beskedet att man av visst skäl — t. ex. på grund av att kapaciteten är fullt utnyttjad — inte ser någon möjlighet att antaga en ny kund. Ofta är naturligt- vis detta skäl överensstämmande med verkligheten, men inte sällan torde en fabrikant vara mindre benägen att leve- rera varor till sådana företag, som han kan riskera kommer att driva en hård priskonkurrens med övriga återförsäl- jare. Fabrikanten kan då riskera att
han, om han antar den nya kunden, förlorar sina gamla återförsäljare. Om dessa — vilket ofta är fallet —— svarar för en större del av marknaden än vad han kan beräkna att den nya distribu- tionsformen gör, kan resultatet bli, att fabrikanten av rädsla för de tidigare kundernas reaktion ger ett i princip av- höjande svar. Det är dock svårt, för att inte säga ogörligt att bevisa i vilka fall man medvetet avstänger en viss distributionsform. Om en leverantör, efter att ha avböjt att ta upp en sådan ny kund, vid ett senare tillfälle i stället tar upp en ny kund, som tillhör den di- stributionsform han brukar vända sig till vid valet av återförsäljare, ligger måhända saken annorlunda till.
I företagsenkätens frågeformulär till tillverkarna ingick bl. a. en fråga, som syftade till att få belyst i vilken ut- sträckning företagen endast sålde till vissa distributionsformer. Av svaren framgick, att inom nästan alla del- branscher ett visst antal företag till- lämpade ett sådant förfarande. (Detta kan naturligtvis också bero på att va— rorna inte alls efterfrågas, eftersom de andra distributionsformerna säljer and- ra varor.) Sammanlagt har något mind- re än 10 % av det totala antalet upp- giftslämnare anmält, att de tillämpar en sådan princip i sitt val av åter— försäljare. Det har inte varit möjligt för utredningen att mer inträngande ana— lysera varför de förfarit på detta sätt, särskilt som företagsenkäten gjordes före bruttoprisförbudets införande.
Även efter bruttoprisförbudets ikraft- trädande den 1 juli 1954 har det före— kommit enstaka fall av leveransvägran gentemot företag, som bedrivit under- försäljning. Tidigare förekom en del påstötningar i anledning av att vissa distributionsformer inte respekterade bruttopriserna. Dessa framfördes ofta i en ganska skarp ton, och bakgrunden
till framställningen torde ofta ha varit_ att representanter för andra distribu- tionsformer på en viss ort framställt anmärkningar till fabrikanten. Däremot torde fabrikanter eller grossister mera sällan själva ha tagit initiativ till en avstängningsaktion. Likaså synes det ha varit ganska ovanligt, att utländska producenter, som icke haft general- agenter i Sverige, framställt anmärk- ningar mot en viss distributionsforms prissättning.
Arten av de problem, som en fabri- kant kan ställas inför, när han har att överväga om han som återförsäljare skall antaga företag tillhörande en viss distributionsform, gör det ganska för- klarligt att han i många fall tillämpar en politik, som innebär att han vid va- let av återförsäljare ger försteg åt en viss distributionsform och helt av- stänger andra från leverans. Inom t. ex. livsmedelsbranschen förekommer det helt naturligt ofta, att vissa pro- dukter endast tillhandahålles i privata butiker, medan motsvarande konsu- mentkooperativt tillverkade varor är förbehållna konsumtionsföreningarnas butiker. I vissa fall kan denna exklu- sivitet bero på att detaljhandeln inom en viss distributionsform inte är benä- gen att ta upp den andra distributions- formens varor. Inom andra branscher, t. ex. inom skobranschen, är integratio- nen framåt i en del fall fullständig och innebär att vissa företag uteslutande säljer sina produkter genom egna buti- ker. Denna form av exklusivitet är när- mast jämförlig med dubbelsidig exklu- sivitet mellan olika marknadsparter men torde vara av en mindre betydelse ur konsumentsynpunkt i de fall, där man har tillgång till tämligen likvärdiga varor inom de olika distributionsfor- merna. Nackdelen är att konsumentens möjligheter till överblick och prisjäm- förelser i viss utsträckning minskas.
Det är naturligt, att en fabrikant, som fått stöd av en viss typ av återförsäl- jare vid introduktionen av varan, också i fortsättningen främst önskar anlita denna typ av företag. Samtidigt måste dock framhållas, att det kan vara mera betänkligt, om en viss distributions- form i praktiken —— oavsett om detta sker av rädsla för övriga återförsäl- jares reaktion eller inte —— helt av- stänges från en viss vara, för vilken inga eller få substitut finns, och som den i övrigt är väl lämpad att föra vi— dare till konsumenterna. De synpunk- ter, som här framförts, gäller främst konsumentkooperationen men även andra distributionsformer, t. ex. lant- handeln.
Selektivitet grundad på krav på viss kvalitets- eller servicenivå
Urvalet av återförsäljare kan också baseras på dennes kvalitets- eller ser- vicenivå. En sådan form av selektivitet kan vara närbesläktad med ovannämn- da yttringar av selektivitet, men be- höver inte vara det. Även härvidlag finns det bestämda olikheter mellan varuområdena. Det är i de flesta fall begripligt, om en leverantör är ange— lägen om att hans produktförs fram till konsumenten via återförsäljare, som inte bara kortsiktigt önskar sälja varan utan också så att säga säljer varans an- vändning till kunden. Detta kräver i många fall, framför allt vad beträffar de större kapitalvarorna, ytterligare prestationer från återförsäljarens sida: i form av instruktion, demonstrationer eller annan service. Det brukar t. ex. ankomma på återförsäljaren att hålla reservdelslager och utföra erforderliga reparationer.
Att en vara, som ligger på mycket hög kvalitetsnivå, inte passar in i varje tänkbart sortiment är ganska uppen- bart. Det kan vara rimligt, att en lyx-
vara i många fall inte försäljes till- sammans med de billigaste standard- varorna och att företag, som tillverkar och säljer varor av hög kvalitet, inte önskar få sin vara representerad av ett företag, som för ett sortiment, vilket i övrigt står på en låg kvalitetsnivå. Detta gäller dock endast i extrema fall. I regel är det svårt att särskilja så- dana kvalitetsmotiv för selektiv di- stribution från motiv, som innebär, att man önskar att återförsäljarna skall hålla en viss prisnivå.
Ett specialfall av selektiv distribu- tion av nu antydd typ representerar de av samhället kontrollerade varorna al- koholhaltiga drycker _- vin, sprit och efter den 1 oktober 1955 starköl —— samt tobak. Alkoholdryckernas distributions- vägar är främst motiverade av nykter- hetspolitiska och inte av distributions- ekonomiska hänsyn och skall därför endast noteras här. För tobaksdistribu- tionen ligger det annorlunda till. Den nu sittande tobaksutredningen har till uppgift att penetrera detta problem, och varudistributionsutredningen sak- nar därför anledning att syssla med denna specialfråga. Men utredningen vill för sin del understryka, att en se- lektiv distribution, som i princip omöj- liggör försäljning av en dagligvara så- dan som tobak i butiker, där den eljest med hänsyn till efterfrågans karaktär på ett naturligt sätt skulle höra hemma -— såsom i flertalet livsmedelsaffärer —— inte är rationell utifrån de synpunk- ter, som utredningen haft att företräda.
Selektivitet grundad på att återförsäl- jarna håller viss prisnivå
För flera nu nämnda typfall —— sär- skilt när det gäller försäljning endast till vissa distributionsformer, försälj- ning endast till företag på en viss kva- litets- och servicenivå, samt försäljning endast till ett fåtal företag på varje ort
—— kan anföras sådana skäl, som redo- visats i det föregående. Ett starkt mo- tiv för selektivitet kan också vara en önskan från fabrikantens sida att und- vika priskonkurrens mellan återförsäl- jarna eller den negativa reaktionen från andra återförsäljare, för den hän— delse vissa företag eller distributions- former skulle driva en kraftig priskon- kurrens. Det kan vidare ligga i fabri- kantens intresse, att olika märken inte konkurrerar med varandra hos just hans återförsäljare. En marknad, som av sådana skäl kommer att präglas av en långt driven exklusivitet beträffande distributionskanalerna, kan emellertid leda till, att konsumentens behov av överblick blir svårare att tillfredsställa.
Detta har anförts som motiv för en ny typ av detaljhandel för konsument- kapitalvaror, där behovet av allmän överblick skulle kunna tillfredsställas bättre —— en detaljhandel i stil med de »appliance dealers», som ganska all- inoui detaljhandeln i Förenta Staterna överhuvudtaget har ju specialiseringen inom detaljhandeln i Förenta Staterna — delvis på grund av de höga margi- nalerna _ gått betydligt längre än i Sverige. Det finns sålunda butiker, som endast säljer damskor, och sådana som säljer enbart herrskor. Den amerikan- ske nappliance dealer» driver en spe- cialaffär i hushållskapitalvaror: kyl- skåp, dammsugare o. d. Karakteristiskt för sortimentet är, att man samtidigt saluför ett flertal konkurrerande mär- ken. En del sådana »appliance dealers» uppträder samtidigt som »discount- houses» (rabattaffärer), där man läm- nar en lägre service än övriga distribu- tionsformer men samtidigt håller lägre priser. Som närmare framgår av redo- görelsen i bil. 2 om konsumentkapi- talvarornas distributionsproblem (se särskilt s. 440 f.), visar utvecklingen i Förenta Staterna beträffande dessa ra-
battaffärer, att många konsumenter gär- na accepterar en lägre grad av service, om de i gengäld erhåller i motsvarande grad lägre priser. Bundna priser och höga marginaler, baserade på ett brutto- prissystem och en invecklad lagstift— ning mot diskriminering, hade i För- enta Staterna framskapat ett gynnsamt utgångsläge för uppkomsten av dylika rabattaffärer. De varor, som det fram- för allt rör sig om, har i Förenta Sta- terna varit välbekanta på marknaden under en längre tid, och där är det nu— mera i högre grad fråga om ersättnings- köp än om nyanskaffningar. Konsumen- terna har också i en helt annan ut- sträckning än vad fallet är i Sverige tidigare erfarenheter och kunskaper om de varor, som tillhandahålles i ra- battaffärerna. Detta har minskat be— hovet av instruktion, service och andra åtgärder för att väcka konsumenternas intresse för varan.
För svenska förhållanden kunde en motsvarande utveckling måhända in- nebära vissa fördelar, i första hand vad beträffar överblicken. Hur detta skall kunna åstadkommas, är emeller- tid en annan fråga. Inom kommittén har rent allmänt diskuterats ett för- slag, innebärande att permanenta »mässföretag», t. ex. i kommunal regi, skulle inrättas, där försäljning av vissa Sällanköpsvaror kunde ske direkt till konsumenten (se härom i professor Öst- linds yttrande, s. 365 f.). Problemen i samband med dylika mässföretag är emellertid många. Å ena sidan har det framhållits, att de i princip borde hålla ett allomfattande sortiment. Förutsätt- ningen härför torde dock vara, att fa- brikanter, importörer och grossister inte kan vägra leverans till mässföreta— gen, dvs. det skulle fordras ett kvalifi— cerat förbud mot leveransvägran. Ett "sådant förbud skulle det bl. a. vara praktiskt omöjligt att genomföra gent—
emot en utländsk fabrikant, som av nå- got skäl ansåg sig inte böra använda mässföretaget som återförsäljare. Å and- ra sidan skulle dylika mässföretag, för att inte uppträda diskriminerande, t. ex. mot nytillkommande varianter inom ett visst varuområde, och för att bli ett instrument för snabb spridning till all- mänheten av nya produkter, vara tvungna att utan åtskillnad stå till tjänst för fabrikanter, importörer och gros- sister, som önskar begagna denna di- stributionskanal för sina produkter. Huruvida ett sortiment med en sådan bredd och sådant djup skulle ställa sig kostnadsmässigt fördelaktigt är synner- ligen osäkert. Vidare är prissättningen för mässföretagens tjänster ett mycket invecklat problem. Man skulle kunna tänka sig, att ersättningen skulle ut- tagas efter xsjälvkostnadenx, men det är av olika skäl utomordentligt svårt att beräkna kostnaderna för ett stort antal varor i ett och samma mässhalls- sortiment, så att beräkningen kan om— sättas i en tariff, som vore praktiskt användbar. Då kommittén saknat möj- ligheter att närmare utreda både taxe- frågorna och förutsättningarna i övrigt att på detta sätt distribuera olika slags varor, och då några kalkyler eller and- ra beräkningar inte funnits att tillgå, har kommittén inte ansett sig kunna ta ställning till frågan. Undersökningar av möjligheterna att förverkliga mässtan- ken är dock motiverad, främst med hänsyn till att man måste få de tänk- bara alternativen till nu tillämpade se- lektiva och exklusiva försäljningsmeto- der på konsumentkapitalvaruområdet konkretiserade. Även andra alternativ till försäljning av sådana varor bör in- gå i dylika undersökningar.
Vad rabattaffärerna beträffar torde även behovet av sådana på den svenska marknaden vara begränsat. Det är 1954 införda förbudet mot fasta och bindan-
de bruttopriser har bl. a. möjliggjort en rörligare prissättning även i företag av traditionell typ. Eftersom de svenska handelsmarginalerna för ifrågavarande varor ligger avsevärt lägre än i mot- svarande butiker i Förenta Staterna, skulle rabattaffärer i vårt land inte heller kunna erbjuda så omfattande prisreduktioner, som fallet varit där. Det skulle dock vara av värde, om en sådan distributionsform kunde prövas även i Sverige. Kommittén är medveten om, att det i praktiken kan komma att resas motstånd mot genomförandet av en dylik idé, såväl från redan nu etab- lerade distributionsorgan som från fabrikanternas sida. De senare har ett visst intresse dels av att deras produk- ter inte utnyttjas i en hård konkurrens mellan olika distributionsföretag, dels av att konkurrensen inte leder till att servicenivån sänkes i så hög grad, att produkten råkar i vanrykte hos kon- sumenterna. Den risken föreligger na- turligtvis, om ett stort antal konsumen- ter lockas att köpa en vara hos en återförsäljare, som håller lägre priser än andra, men som i gengäld inte läm- nar någon service eller tar något an- svar för produkten, sedan äganderät— ten väl har övergått till konsumenten. Återförsäljare, som ger högre service än vad t. ex. »discount-houses» gör, har i varje fall ett personligt intresse av, att deras försäljningsansträngningar inte leder till, att den potentielle kun- den, sedan hon eller han väl blivit klar med sitt val, verkställer sitt köp i en konkurrerande rabattaffär. Den fabri- kant, som önskar driva en friare poli- tik och ge sin distribution en mång- sidigare utformning, kan sålunda i många fall —- åtminstone i ett inle- dande skede — vänta sig påtryckningar med begäran, att han inte skall leverera till återförsäljare, som driver en hård priskonkurrens. För att rabattaffärer
och andra nya typer av distributions- organ skall kunna ge några resultat i form av ökad konkurrens måste dessa rabattaffärer även vara av sådan stor- lek, att både konsumenter och fabri- kanter observerar dem och får förtro— ende för deras förmåga att på längre sikt fylla en uppgift. Det är här alltså inte enbart fråga om säkerställande av leverans från fabrikanter och importö- rer utan också en fråga om tillgång på kapital för rabattaffärernas del. Man kan förmodligen också vänta sig, att det inom vissa branscher, t. ex. järn- affärer, bosättningsaffärer och elek— triska affärer, kommer att ske en ökad specialisering i riktning mot typen aappliance dealers» hos sådana buti- ker, vilkas kundunderlag är tillräckligt stort. Denna förutsättning torde dock finnas endast i de större städerna.
Generalagentsystemet
Förutsättningen för att en utländsk fabrikant skall försöka introducera sin produkt på den svenska marknaden är, att han kan räkna med att introduk- tionskostnaderna blir täckta och att försäljningsvolymen kommer att bli lönsam även på längre sikt. Han önskar helt naturligt att sälja så mycket som möjligt, men de många osäkerhetsmo- menten gör, att den utländske fabri- kanten oftast inte anser sig böra inrätta ett eget försäljningskontor eller starta egen tillverkning inom Sverige. Dess— utom är den utländske fabrikanten ofta handikappad av att han själv och hans egna resande inte känner den svenska marknaden och de speciella förhållan- dena där. Hans enda möjlighet blir av nu anförda skäl ofta att söka kontakt med svenska företag och låta dem sälja varan. Denna kontakt kan tas med olika typer av företag: t. ex. med handels- agenter, som enbart förmedlar order och får provision härför, eller med
grossister, som köper i fast räkning och uppbär en mot den större arbets— uppgiften svarande funktionsersätt- ning.
När det gäller att stimulera återför- säljarnas aktivitet, ställes den utländske fabrikanten inför problem, som är lik- artade med dem som tidigare" berörts ifråga om den inhemske leverantören. Även om möjligheterna att byta återför- säljare är goda —— vilket kan användas som påtryckningsmedel i vissa fall _ måste den utländske fabrikanten, när. konkurrensen om återförsäljarna äriw stark, ofta tillförsäkra återförsäljarent ett större eller mindre mått av ensam-, rätt. Det finns naturligtvis många mel-' lanformer av sådan exklusivitet; längst går den när en firma utses till general- agent med ensamrätt till försäljningen på hela den svenska marknaden. Den- na form av exklusivitet är dock knap- past något huvudintresse för den ut- ländske fabrikanten. För honom måste det vara av väsentligt större betydelse, att hans märke inte hos återförsäljaren utsätts för konkurrens från andra mär- ken, som återförsäljaren också repre- senterar. Hans strävan går därför sna- rast ut på att nå en exklusivitet i mot- satt riktning, och resultatet härav tor— de ofta bli, att exklusiviteten i sådana fall blir dubbelsidig.
Verkan på prissättningen av en dylik exklusivitet kan naturligtvis bli högst olikartad beroende på konkurrensen. Är denna svag _— t. ex. på grund av att inga eller ytterst få utländska va- rianter finns att tillgå och/eller genom att den inhemska prisnivån ligger högt — kan både leverantör och gene- ralagent få goda möjligheter att ta ut höga ersättningar. Är konkurrensen däremot stark från andra, inhemska eller importerade, varianter av varan, blir naturligtvis prissättningen en an— nan. Även om konkurrensen inom ett visst märke helt uteblir, kan konkur-
rensen mellan märkena vara mycket stark, och den torde t. o. in. många gånger förstärkas genom förekomsten av generalagenter, som var och en dri- ver en mycket aktiv försäljning.
En långt driven selektivitet i rela- tionen rleverantör-generalagent har verkningar inte endast på prissättning— en utan också på kostnaderna. I många Ifall, där exklusivitet nu förekommer, skulle det förmodligen ur rena kost- nadssynpunkter finnas företag _— t. ex. , sortimentsgrossister, som skulle kunna distribuera en viss vara till lägre kost- nad än den nuvarande generalagenten, eftersom varan skulle komma att ingå i ett större sortiment. De här ovan an— V' förda skälen talar emellertid för att den utländske fabrikanten ändå i rätt många fall kommer att välja den distri- jbutionsväg, där han inte riskerar att redan hos återförsäljaren behöva lträngas med konkurrerande märken. I den mån en sådan försäljningspolitik tillämpas allmänt kan detta leda till, att
distributionen splittras på ett större antal enheter än vad som skulle vara ' fallet, därest leverantörerna skulle sätta mindre värde på att vara ensa'mt före- trädda inom ett visst sortiment. Sam- tidigt bör man dock beakta, att den utländske fabrikanten har möjlighet att antingen helt avstå från den svenska marknaden eller att inrätta ett eget för- säljningskontor. I det förra fallet skulle man riskera, att introduktionen på den svenska marknaden av vissa varor för- senades eller aldrig kom till stånd. I det senare skulle en sådan försäljnings— organisation förmodligen ofta kräva större resurser än nödvändigt på grund av huvudmannens bristande kunskaper om svenska förhållanden.
Man bör noggrant skilja mellan å ena sidan verkningarna av de avtal, som finns mellan utländska fabrikanter och svenska generalagenter, och å andra si— dan verkningarna av generalagenternas
försäljningspolitik gentemot efterföl- jande led. En stark exklusivitet i det tidigare ledet kan fullföljas genom att generalagenten själv tar hand om hela distributionen av varan ända fram till konsumenten. I ett sådant fall blir pris- sättningen helt en fråga om konkur- rensen med andra märken, vilket ock— så gäller om generalagenten tillämpar en långt driven selektivitet i valet av återförsäljare, som säljer till konsu- menten. I regel torde en generalagent, som intar en stark ställning på mark— naden och som inte väljer att själv ta hand om hela distributionen, ha goda möjligheter att driva en hård försälj- ningspolitik gentemot återförsäljarna. Prisrörligheten mellan olika företag el— ler blockbildningar i efterföljande led blir samtidigt ringa, helt enkelt där— för att utrymmet för priskonkurrens är begränsat. På områden, där konkur— rensen mellan generalagenterna är" hård, söker man däremot att i den ut- sträckning sä är möjligt (mellanlägena är naturligtvis många) genom en kom- bination av selektivitet, märkesvaru— reklam och goda försäljningsvillkor trygga avsättningen av den vara man företräder. Möjligheterna härtill beror i hög grad på konjunkturläget. I ett läge, där efterfrågan är större än ut- budet, är dessa möjligheter goda, men riskerna för att ett sådant läge förbytes i motsatsen finns naturligtvis alltid. För flertalet branscher, där general— agenter förekommer, torde man knap- past kunna undvika generalagenter el— ler försäljningsorgan för den utländska fabrikanten, om man inte- har ett stat- ligt importmonopol för varugruppen ifråga. Huruvida generalagentsystemet har övervägande för- eller nackdelar har kommittén inte kunnat bilda sig en uppfattning om med ledning av de uppgifter, som stått kommittén till buds. För en allmän belysning av general- agentproblemets praktiska och ekono-
miska sidor inom olika varuområden, med särskilt beaktande av de samhälls- ekonomiska synpunkterna, har tiden inte räckt till. Kommittén anser emel- lertid generalagentsystemet vara en företeelse, som utomordentligt väl skulle lämpa sig för specialanalys, t. ex. i regi av något av landets distributions- ekonomiska forskningsinstitut, och kommittén vill för sin del föreslå, att statsanslag beviljas till utförande av sådana »punktundersökningar», när förutsättningar för övrigt kan anses vara för handen. Det kan i detta sam- manhang nämnas, att en sådan under— sökning, som här avses, är under för- beredande vad bilhandeln beträffar.
Kostnads- och konkurrenssynpunkter
Vid en bedömning av de selektiva för- säljningsmetodernas inverkan på di— stributionsstrukturen måste man sam- tidigt beakta alla de verkningar, som en begränsning av antalet återförsäljare har på prissättning och kostnader. All selektivitet inom distributionsapparaten
påverkar visserligen konkurrensen, men den påverkar också möjligheterna att öka transaktionernas storlek och kan därmed bidraga till en minskning av distributionskostnaderna. Vissa for- mer av selektiv distribution kan sålun- da enligt varudistributionsutredning- ens uppfattning långt ifrån att motver- ka handelns rationalisering, tvärtom vara ett medel för en sådan utveckling. Mot de fördelar detta innebär måste man ställa den negativa effekten av selektivitet, som — särskilt när den är förenad med exklusivitet — under vis- sa omständigheter kan medföra en stark begränsning av konkurrensen. Nack- delarna härav kan bli stora vad beträf- far såväl kostnader och prissättning som den för det fria konsumtionsvalet så viktiga överblicken. För den senare kan bl. a. konsumentupplysningen (som
Som framgått av det föregående år de med den selektiva distributionen förenade problemen till övervägande del av sådan art, att det är ytterst svårt att tänka sig att kunna lösa dem med generella åtgärder av något slag. Verk- ningarna av selektiviteten är _ bero- ende på skiljaktigheter i de yttre om- ständigheterna och i selektivitetens ut- formning — mycket olika för olika varuområden. Selektivitet i förening med någon form av exklusivitet kan, som redan framhållits, försvaga effek- ten av andra åtgärder, som vidtagits i rationaliseringsfrämjande syfte från samhällets eller näringslivets sida: kon- kurrensfrämjande lagstiftning, innebä- rande övervakning av monopol och karteller, det nyinrättade Näringsfri- hetsrådct och olika slags självsaneran- de åtgärder. Det blir för den skull en- dast en logisk konsekvens av dessa andra åtgärder, att det allmänna ägnar uppmärksamhet åt sådana fall av selek- tivitet och exklusivitet, vilkas verk- ningar kan tänkas medföra ett hinder för utvecklingen. Varudistributionsut— redningen har tidigare i detta kapitel föreslagit en specialutredning av gene- ralagentsystemet och dess verkningar. Dessutom vill kommittén hänvisa till, att Näringsfrihetsrådet redan inom ra- men för nu gällande lagstiftning har befogenhet att ta upp förhandlingar med vissa företag, som tillämpar sådana selektiva försäljningsmetoder, att de med hänsyn till verkningarna kan be— traktas som samhällsskadliga, Kommit- tén förordar också i annat sammanhang befogenhet att ingripa mot ur samhäl- lets synpunkt betänklig prisutveckling på sådana varuområden, där det före- ligger oligopol eller dess motsvarighet på importsidan. Viss del av den selek— tiva distributionen ställs därmed under observans.
KAPITEL 14
Priset och transaktionens storlek
I kap. 12 konstaterades, att företagens prispolitik ofta utformas så, att de ar- betar med differentierade priser. Detta kan gälla såväl enskilda varor som oli- ka stora order eller olika stora inköp under en viss tidsperiod. Differentie- rade priser kan vara antingen rent efterfrågeinriktade (dvs. ett uttryck för prisdifferentiering med hänsyn till ef- terfrågans reaktioner) eller kostnadsbe- tingade (på så sätt att man i priskal- kylen använt sig av pålägg, som är dif- ferentierade med hänsyn till att vissa transaktioner tar mera resurser i an- språk än andra), eller också kan de — vilket torde vara det i praktiken vanligaste _ vara resultatet av en kom- bination av prisdifferentiering och dif- ferentierade pålägg. Möjligheterna att kalkylera kostnaderna för den enskilda varan eller prestationen har behand- lats i kap. 11, och den betydelse, som selektiv distribution i vissa fall har för den stora transaktionen, har berörts i kap. 13. Syftet med föreliggande ka- pitel är att beskriva, hur man vid pris- sättningen inom handeln tar hänsyn till kostnaderna i första hand för olika stora order. Konsumentens möjligheter att eventuellt uppnå motsvarande för— delar behandlas i kap. 15.
Premiering av större transaktioner har främst till syfte att stimulera kun- derna att placera sina inköp på det ur leverantörens synpunkt lämpligaste sät- tet. Innebörden härav belyses av dia- grammet i fig. 8, vilket illustrerar
Kostnad 67. I
25 75 Oldorlnlopp kronor
Figur 8. Ett grossistföretags kostnader för olika stora order ( i % av order-beloppet).
kostnadernas storlek vid olika stora order.
Diagrammet visar, att kostnaderna för en order — i varje fall inom vissa gränser _ är i stort sett oberoende av orderns storlek. Det är alltså uppen- bart, att en större order under i övrigt lika förhållanden ger lägre kostnader per försäljningskrona än en liten order. Ersättningar för kvantitetsköp (eller köp vid viss tidpunkt) kan sålunda vara ett hjälpmedel för den leverantör, som önskar rationalisera sin verksam- het. Premiering av köp i större kvan— titeter kan få effekt även utanför det företag, som börjar tillämpa ett sådant system. Den gynnsammare försälj- ningsstruktur, som kan bli följden av en dylik åtgärd, torde i många fall på- verka företagets inköpsstruktur på ett sådant sätt, att det uppstår fördelar
även för leverantörerna. Om t. ex. ett grossistföretag tack vare en rationellare kundstruktur, uppnådd genom att man infört premiering av kvantitetsköp, kan förändra den egna inköpstekniken (till större order eller tidigare inköp), så kan detta leda till att fabrikanten får bättre möjligheter att planera sin till- verkning. På det sättet kan införandet av ett rabattsystem i syfte att minska distributionskostnaderna också medföra kostnadssänkningar inom produktio- nen. Dessa synpunkter blir naturligt- vis av ännu större betydelse, när man betraktar marknaden i dess helhet än när man ser problemet ur ett enda före- tags synvinkel.
Som redan sagts kan man mycket sällan dra någon klar gräns mellan så- dana ersättningar för kvantitetsköp, som är kostnadsbetingade, dvs. motsva- ras av skillnader i kostnaden per enhet vid olika stora order, och sådana som är rent efterfrågebetingade, dvs. rabat- ter, som utgår av annan orsak än påvis- bara kostnadsskillnader. Rabatter, som tvingas fram genom att en marknads— part befinner sig i ett starkt förhand- lingsläge, behandlas i kap. 16. Här skall huvudsakligen behandlas de kost- nadsbetingade rabatterna, främst med sikte på de möjligheter man har att ut- nyttja dem som ett instrument för ratio- nalisering.
Det skall också nämnas, att en när- mare anpassning mellan kostnader och priser — bl. a. i samband med kvan- titetsköp — försvåras på många sätt: av den rent tekniska svårigheten att bestämma och avgränsa kostnaderna för olika prestationer och för olika slags varor samt av svårigheterna att få kunderna att reagera positivt även in- för ganska stora skillnader i priset för
olika stora order. Dessutom måste man .
ta hänsyn till de fasta kostnaderna hos
företaget, vilka bör bli så små som möj- ligt per prestationsenhet räknat.
Olika rabattsystem
Under krigs- och de första efterkrigs- årens varuknapphet, då säljarnas upp- gift snarare var att på ett rimligt sätt fördela varorna till köplystna kunder än att bedriva en aktiv försäljning, be- hövde företagen inte tillgripa sådana hjälpmedel som olika slag av »pris efter prestation». Marknadssituationens för- ändring under senare år, som bl. a. in- neburit ett ökat behov av koncentration och kostnadssänkningar, har medfört att prestationsrahatterna fått en ökad användning. Någon ny företeelse är kvantitetsrabatter emellertid inte. Det finns exempel på att systematiska kvan- titetsrabatter tillämpats långt tidigare. Redan år 1840 tillämpade sålunda Lilje- holmens Stearinfabrik ett system, som innebar följande rabatter vid olika stora köp per gång.
Vid köp av mindre än 500 enheter _ 70 öre/skålpund Vid köp av mellan 500—1 000 enheter — 5 % rabatt Vid köp av mellan 1 000—2 000 enheter — 6 %rabatt Vid köp av mellan 2 000—5 000 enheter —— 8 % rabatt
Vid köp av mer än 5 000 enheter — 10 % rabatt
Vid denna tidpunkt arbetade före- taget uteslutande med kvantitetsrabat- ter för olika stora order. Några decen- nier senare började det tillämpa en viss nominering, så att andra köpare än återförsäljare fick betala ett högre pris. För köpmännens del bibehölls ett kvan- titetsrabattsystem, men skillnaderna i rabattens storlek mellan små och stora order var mindre än tidigare.
Numera finns det prestationsrahatter av flera slag, och dessa kombineras på olika sätt i de system, som nu använ- des. De oftast förekommande formerna av prestationsrahatter redovisas nedan.
Med bonus menas en rabatt, vars storlek bestämmes på basis av storle- ken av kundens samlade inköp under en viss tidsperiod, i regel ett år. Bonus- satsen kan vara konstant (t. ex. 2 % på årsinköpet oavsett dettas storlek) eller varierande (t. ex. ingen bonus vid års- inköp under 50 000 kronor, 1 % vid köp mellan 50 OOO—75 000 kronor, 2 % vid köp mellan 75 OOO—100 000 kronor etc.). Bonussystemens främsta syfte är att premiera köptrohet. En fast kund betyder en jämn försäljning för före- taget, vilket medför bättre möjlighet till planering och en jämnare belastning. Därjämte utformas bonus i många fall så, att den dessutom blir en ersättning för storköp. En stor kund blir per för- säljningskrona billigare för leverantö- ren än en liten kund, menar man. Detta påstående är dock inte helt riktigt. Även om andra faktorer kan ha viss betydelse, är det framför allt storleken av varje inköp och tidpunkten för in- köpet, som är avgörande för vad en kund kostar leverantören. Om små och stora kunder lämnar ungefär samma antal order under året eller de stora kunderna lämnar färre order än de små, kan årsinköpens storlek sättas som bas vid en premiering. Om där- emot en kund splittrar upp en större total inköpsvolym på ett mycket stort antal småorder, kan han bli dyrare för leverantören än en liten kund, som gör ett fåtal stora inköp.
Genom att lämna kvantitetsrabatt i form av orderpremie anknyter man er- sättningen till storleken av inköpet per gång i stället för till de samlade inkö- pen under en viss period. Orderpre-
mien bygger på det förhållandet, att den övervägande delen av kostnaderna för en viss order äroberoende av or— derns storlek. I de flesta fall medför försäljningen av ytterligare en enhet praktiskt taget inga merkostnader, me- dan bruttointäkten per enhet förblir densamma. Det är sålunda inte endast omsättningens storlek, som är avgö— rande för verksamhetens resultat, utan också omsättningens fördelning i tiden och på olika order.
Kvantitetsrabatter av typen orderpre— mier förekommer i mycket olika for— mer. Vanligt torde vara, att man saknar ett fast system, dvs. man avgör rabat- tens storlek från fall till fall. I andra fall förekommer det, att rabatten läm- nas enligt en fastställd skala av den typ, som visades på s. 249. Av prak- tiska skäl låter man ofta den genom- snittliga orderstorleken under t. ex. ett år bli avgörande för rabattsatsen i stål- let för storleken av den individuella ordern. Inom vissa branscher —— sär— skilt inom textilbranschen — får kun- derna ibland rabatter, som snarast år att betrakta som förhandlingspriser. Dessa kan naturligtvis inte fastställas på förhand, utan deras storlek avgörs från fall till fall.
Närbesläktad med orderrabatten är expeditionsavgiften. Företag, som ar- betar med sådana expeditionsavgifter, fördelar därvid på de olika orderna den grundkostnad, som varje order, oav- sett storleken, medför. Man debiterar kunden av fast avgift, som svarar mot denna grundkostnad. Med stigande or- derstorlek blir expeditionsavgiftens all- del av den summa, som kunden skall betala, allt mindre. Av psykologiska skäl tillämpas metoden inte i samma omfattning som orderrabatten: det tor- . de i många fall för kunden verka mera
attraktivt att få en viss reduktion på
ett högre styckpris vid större köp än att debiteras en extra kostnad utöver ett något lägre styckpris, även om re- sultatet blir exakt detsamma.
En form av kvantitetsrabatt är arti- kelrabatten. Medan orderpremien be- räknas på basis av den totala försälj- ningssumman för alla de artiklar, som ingår i ordern, baseras artikelrabatten på hur mycket kunden köper per gång av en viss artikel. Om två order slutar på samma belopp, är det klart, att den order ställer sig billigare för leveran- tören, som innehåller en eller ett fåtal artiklar i större kvantiteter, än den or- der, som består av ett mycket stort an- tal poster i små kvantiteter. Man kan beträffande den enskilda artikeln, lika- väl som i fråga om ordern i dess hel- het, tala om en viss grundprestation och därmed följande grundkostnad. Av detta skäl bedöms det i vissa fall som lämpligare att lämna kvantitetsrabatter för varje artikel, som ingår i ordern.
Belastningsutjämnande rabatter före- kommer inom sådana varuområden, där inköpen är koncentrerade till vissa tidsperioder (t. ex. sko- och textilbran- scherna). Eftersom företaget måste di- mensionera sina resurser, så att det hjälpligt kan klara toppbelastning'en, får man ledig kapacitet under perioder med lågbelastning. Beroende på hur stora de rörliga kostnaderna är, blir företaget därför mer eller mindre be- näget att medge rabatter under lågbe- lastning. Varje intäkt utöver särkost- naderna ger nämligen ett bidrag till täckandet av de gemensamma kostna- derna, vilket framstår som ett bättre alternativ än att avstå från att sälja (förutsatt att den normala försäljning— en inte påverkas alltför ogynnsamt). Vidare kan det bli möjligt att utjämna efterfrågan i tiden. Detta innebär i sin tur, att man inte behöver ha så stor produktionsberedskap för att möta
toppbelastningens påfrestningar. Exem- pel på denna typ av belastningsutjäm— ning är — åtminstone till viss del —— realisationer. Dessas huvudsyften anses dock vara dels att tillåta lagerutrens- ningar av varor, som av en eller annan anledning blir inkuranta, dels att skaffa företaget likvida medel för investering i nya inköp. Belastningsutjämnande ra- batter i egentlig mening är däremot säsongorderrabatter — t. ex. uppsorte- ringsrabatt _— som t. ex. en tillverkare av modevaror lämnar för sådana or- der, som medför, att han tidigare kan påbörja planeringen av tillverkning och inköp. En konfektionär eller en gros- sist kan erbjuda ett visst prisavdrag, om en fast och specificerad order läm- nas före en viss bestämd tidpunkt i början av säsongen.
Kassarabatt, dvs. avdrag på faktura- priset, om kunden betalar inom viss be- stämd tid, ingår ofta bland leverantö- rens villkor. Den syftar i första hand till att ge en ersättning för den ränte- kostnad kunden har genom att ligga ute med kapital. Därtill kommer att leve- rantören, om han kan animera kunden att betala inom en kortare tid, undvi- ker förluster på osäkra fordringar och även vissa andra kostnader: för arbete med redovisning, växelomsättningar etc. Så långt har kassarabatten ingen— ting att skaffa med varurabatten. Kas- sarabatten brukar emellertid ofta sät- tas högre, än vad som är motiverat en— bart med hänsyn till merkostnad och förlustrisk. Om ett företag i betalnings— villkoren medger »3% kassa per 30 dagar eller 3 månader netto mot ac- cept», betyder detta, att den kund, som utnyttjar kassarabatten, får en årsränta av 18 %, vilket är en hög kapitalavkast- ning, även om man tar hänsyn till den normala förlustrisken och andra mer- kostnader. Kassarabatten kan därför delvis betraktas som en varurabatt, som
FabFikanter
Y .
Fotolog mod om: För-tag mod om: 5.0-20.0 mkr 1,0-5,0 mkr Hut; branschen ] /
Kvarnar så
&
För-lag med om Fem-g med om: Företag med om 5,0-20,0 mkr 0,5 — 5,0 mkr 0,l - 0,5 mil Hol. branschen
Choklad och &
konfektyrer
XXXX Xx
För-hg med ams Företag med om Företag med om 5,0 -20,0 mkr l,0 —S_D mlu 0,l—l,0 mkr Hela branschor-
%
XXY
”||| br much."
Katterosterier /
Hot. bransch-n (
Färger och fernissor x
Företag med ams Fotolog med om: 1,0—20 mln o,|-|,o mh Hol: branschen
N / tvål och tvättmedel. X / / x parfym och kosmetika X
Hola branschen
Yl lev äverier och komb yt letabriker
leckonl' rklaring. Andelav totala antalet toning Inom run. slorllksglupp som ger 7 ' & Årsoonus och Van si årsbonus % ”SDPN” & Orderrabill & orderrabnll ollur orgdenabatt 1 ;
Figur 9. Förekomsten av årsbonus och ordet-
Bomullsväverier och komb. bomullstabriker
Hattar och mössor
Trikåvaror
Tyngre herr-och damkontekiion samt klännings- och blus- konfektion
Lättare herr oeh damkontektion samt fritidskläder
Arbetskläder Skyddskläder Sportkläder
Företag med orna.
- 20 mkr
&
Radioapparater
Foulag med sms 1- 20 mkr
%
orelag med om l- 10 mkr
Företag med oms l— IO mkr
Förelagmed om: l-Z mkr
rabatt inom olika tillverkningsbranscher
Folelaq med ams 0.1— l m kr
Forelag med orna 0,1 —l mkr
Forelag med ams. 0.l-l mkr
branschen
branschen
branschen
br unschen
&
Företag med om!. 0,1 -| mkr
X
Hela Branschen
Hela branschen
X
X
ges i syfte att premiera solida och ur leverantörens synvinkel önskvärda kunder.
Premiering av kvantitetsköp inom distributionen
Enligt kommitténs mening är det väsentligt, att företagens rabattsystem på lång sikt bidrar till en höjning av effektiviteten hos hela distributionsap- paraten. Därtill kommer, att en effek- tiv rabattpolitik —— bl. a. genom dess verkan på kund- Och orderstrukturen — innebär fördelar också för det indi- viduella företaget. Rabatter eller pris- tillägg är inte ett självändamål utan ett medel för rationalisering. Man bör dock inte diskutera ett visst slags rabatt iso- lerat, eftersom den oftast är en del av ett system av åtgärder. En rabattpolitik, som tar hänsyn till påtagliga kostnads- skillnader för olika stora order, olika stora kunder etc., är sålunda i och för sig önskvärd, men det är många gånger svårt att i det aktuella fallet avgöra, hur stora de verkliga kostnadsskillna— derna är. En lagstiftning mot »pris- diskriminering» av samma typ som den amerikanska Robinson-Pannan Act1 kan ha fördelar i vissa avseenden. Men med sitt principiella förbud mot sådan ra- battgivning, beträffande vilken säljaren inte kan bevisa att den motsvarar fak- tiska kostnadsskillnader, skapar den en risk för stelhet i pris- och rabattpoli- tiken, som kan få motsatt effekt mot vad man egentligen avser att uppnå.
Verkan och därmed förekomsten av olika rabattformer — orderpremier, ar- tikelrabatter, årsbonus och säsongrabat- ter — är naturligtvis olika för olika varuområden. Bestämda olikheter finns mellan dagligvaror och urvalsvaror. Dagligvaror _ t. ex. de flesta livsmedel och många kemisk-tekniska artiklar -— levereras kontinuerligt, är relativt stan-
dardiserade till utseende och kvalitet och har en försäljningskurva, vars ut— veckling i de flesta fall inte är så svår att bedöma även på något längre sikt. Urvalsvaror — såsom det övervägande antalet artiklar inom textil-, konfek- tions- och skoområdena —— känneteck- nas däremot av en ofta snabbt skiftan- de efterfrågan och en mera svårplane- rad försäljning. Detta är av betydelse för rabattpolitikens utformning. Det skulle dock föra för långt att här grans- ka alla system i detalj, och skrivningen har därför i huvudsak begränsats till att gälla den effekt, som de olika ra- battsystemen kan—' ha på möjligheterna att effektivisera distributionen dels av kolonialvaror och vissa kemisk-tekniska artiklar, dels av textilvaror och skor. Som bakgrund redovisas först utbred- ningen av de två vanligaste rabattyper- na — orderpremier och årsbonus _ samt vissa data om detaljhandelns in- köpsstruktur, så långt det varit möjligt att genom kommitténs företagsenkät få dessa ting belysta.
Orderpremie och årsbonus
Som väntat visar de bearbetade en- kätsvaren stora skiftningar mellan olika led och olika delbranscher. Skillnader- na är också i många fall — särskilt inom industrin — betydande mellan olika stora företag. Resultaten framgår av diagrammen i fig. 9 på s. 252 f. och i fig. 10 på s. 255.
Vad först gäller tillverkarna, visar diagrammen till höger bilden av läget för hela branschen. I några branscher, där antingen antalet företag är mycket litet eller några anmärkningsvärda av— vikelser mellan olika stora företag inte
1 Robinson-Patmanlagen infördes år 1936 och innehåller förbud mot atti s. k. »interstate commerce» direkt eller indirekt tillämpa olika priser gentemot olika köpare, om detta kan leda till att konkurrensen förhindras eller skadas.
Kolonin! ,
Kohl-kur
X X x
Klides och fodervaror
*
.XXXX
Nelervaror
X
Höbterlngs
?
Fqu
Blandade lulllvarev
&
& 'x
Figur 10. Förekomsten av årsbonus och orderrabatt inom olika grosshandelsbranscher ( teckenförklaring på sid. 252 )
är att notera, har endast detta totaldia- gram presenterats. I andra branscher har förhållandet i stora och små, ibland även i medelstora, företag redo- visats särskilt. Gränserna för resp. storleksgrupp anges över varje diagram. I diagrammen har vidare, som framgår av teckenförklaringen, var för sig an- getts andelen företag av det totala an- talet i gruppen, som inte har vare sig årsbonus eller orderpremie, andelen företag med årsbonus, andelen företag med orderpremie och andelen företag med både årsbonus och orderrabatt. Det ringa antalet företag, särskilt i gruppen storföretag, och risken för del- vis felaktiga svar gör, att man ur dia- grammen endast kan utläsa den unge- färliga tendensen. Det allmänna in- trycket är, att rabattpolitiken varierar starkt både mellan olika branscher och mellan företagen inom samma bransch. Som exempel kan väljas gruppen »choklad och konfektyrer». I den högsta storleksgruppen arbetar företa- gen genomgående med orderpremie, i flertalet fall i kombination med års- bonus. I mellangruppen förekommer kombinationen årsbonus—orderpremie hos ca en fjärdedel, enbart orderpre- mie hos drygt hälften och ingen rabatt alls hos ca en femtedel av företagen.
Företagen i den lägsta storleksgruppen ger ingen orderpremie. Årsbonns har en femtedel av företagen, och fyra fö- retag av fem lämnar ingen rabatt alls. På grund av det ringa antalet storföre- tag och det stora antalet småföretag blir totaldiagrammet mera påverkat av de små företagen än av förhållandena hos de stora företagen. Enbart totalbilden skulle inte ha givit en rättvisande bild av hela branschens situation, eftersom företagen i den högsta storleksgruppen svarar för ca fyra femtedelar av hela branschens omsättning.
Diagrammen över grosshandelsbran- scherna (se fig. 10 här ovan) är upp- byggda på samma sätt som för tillverk- ningsföretagen med undantag för att ingen uppdelning i storleksgrupper gjorts. Det är många faktorer, som bi- drar till utformningen av denna del av företagens prispolitik. Bland de mera betydelsefulla är varornas karaktär, konkurrensläget inom branschen, kon- kurrensen med ett föregående eller ef- terföljande led samt överenskommelser inom branschorganisationerna. Det är naturligt, att företag inom livsmedels- området, särskilt inom branscher med hård konkurrens mellan tillverkare och grosister, vanligen arbetar med de kon- kurrensvapen, som kvantitetsrabatter
Tabell 30. Inköpens storlek inom detaljhandeln år 1952
Antal företag som svarat
Bransch
Antal före-
totala anta-
10 % av före- tagen hade ett ge- nomsnittligt inköps- värde per leveran-
tör, som var
Genom- snittligt in— köpsvärde pr leveran- tör i tkr (vägt aritm. medium)
tag som svarat, i % av
let upp- gifts- lämnare
högre än (tkr)
lägre än (tkr)
Livsmedels- exkl. lanthandel. . . 81 Lanthandel ................... 75 Färg- Och parfymeri ........... 84 Textil- exkl. konfektion ........ 65 Konfektion .................... 49 Sko .......................... 122 Radio ........................ 43
11 40 10 32
4 13 17 20 27
utgör. Inom kolonialvarugrosshandeln är sålunda både årsbonus och order- premier —— oftast kombinerade med varandra —— rikligt förekommande. Här har man dels den inbördes konkurren- sen mellan företagen, dels den verkliga eller potentiella direktförsäljningen från tillverkare till detaljist att värja sig mot. Varorna är också till en betydan- de del märkesvaror eller standardise- rade podukter, som med fördel kan gö- ras till föremål för en prissättning med priser, som växlar med hänsyn till den levererade kvantiteten.
Storleken av detaljhandelns inköp hos olika leverantörer
En diskussion om den stora trans- aktionens problem förutsätter ingående kunskap om leverantör-, kund- och or- derstrukturen inom olika branscher. Studier av hela branscher har numera gjorts i ett antal fall, men de täcker inte hela handeln. Det är främst branschorganisationernas egna utred- ningsorgan, som utfört ifrågavarande studier. Eftersom resultaten tyvärr allt- för sällan publiceras, vill kommittén i detta sammanhang framhålla, att en större öppenhet i redovisningen utåt av
sådana studier skulle vara av stort vär- de både för företag och andra, framför allt genom de uppslag och tankeställare dylika rapporter kan ge.
I syfte att något belysa skillnaden mellan olika branscher och ange stor- leksordningen av årsinköpen tillfråga- des detaljhandelsföretagen i kommit- téns egen enkät om antalet leverantörer och total inköpssumma under år 1952. Vad svaren gav redovisas i tab. 30.
Tabellen ger vid handen, att förhål- landena skiftar mellan olika branscher men också mellan företag, som tillhör samma bransch. Då närmare hälften av de tillfrågade företagen underlåtit att fullständigt besvara frågan, måste man reservera sig för materialets re- presentativitet. Det är dock rimligt att antaga, att de angivna värdena i stora drag motsvarar förhållandena i de olika branscherna. Särskilt anmärkningsvär- da är de mycket låga genomsnittliga årsinköpen hos färg- och parfymeri- affärerna. Grova genomsnittstal för hela branscher säger emellertid inte så mycket om branschstrukturen. Därför har materialet bearbetats ytterligare: med hänsyn dels till olika leveranstörs- kategorier, dels till detaljhandelsföre- tagens storlek. Antalet företag inc-m
Tabell 3]. Detaljisternas genomsnittliga inköp per år och leverantör år 1952 Genomsnittliga årsinköp (i tkr) per leverantör (ovägda aritm. medier) från
Antal före-
före- svarat, i % Bransch tag av totala
Antal tag, som tillverkare inom landet grossister, till vilka företa- gen är ideologiskt,
föreningsmässigt eller finansiellt knutna
andra grossister än de i mellankolumnen angivna
som antalet svarat uppgifts- lämnare
Detaljhandelsföretag med årsinköp (tkr) Detaljhandelsföretag med årsinköp (tkr) Detaljhandelsföretag med årsinköp (tkr)
100— 200— _100 —200 —400 400——
—1 00
100— —200 200— —400
400—
1 00— 200——
_200 —400 400— -——100
Livsmedel exkl. lanthandel 89 14 Lanthandel............. 92 13 Färghandel . . . . . . . . . 85 4 Textil exkl. konfektion. . . 79 10 Konfektion............. 57 14 Sko 130 12 Radio................ ....... . 42 10 59 .
10 4 9 14 32 26 23
2 18
12
57 52
8 37
37
99 127 69 161 52
1 1.8
51
21 . 13 13 3 2 7 10 4 5 9 17
QONLOPIGN
De i tabellen angivna värdena är ovägda aritmetiska medier, eftersom i detta fall _ 1 motsats till vad gäller tab. 30 — en viss vägning
företagits redan 1 och med uppdelningen 1 storleksgrupper.
varje grupp är i vissa fall ganska ringa, och där det synes klart, att antalet före- tag är så litet, att enstaka extrema vär- den avsevärt påverkar genomsnittet, har detta markerats med en punkt i tab. 31, i vilken resultaten av bearbet- ningen redovisas.
Med få undantag visar tabellen att de genomsnittliga årsinköpen från alla leverantörskategorier stiger med stigan- de företagsstorlek, vanligen dock mind- re än proportionellt. Detta innebär, att större företag har flera leverantörer än mindre företag men färre leverantörer, än vad som skulle vara fallet, om alla företag köpte lika mycket från varje leverantör. Det bör dock observeras, att de anförda siffrorna utgör genom— snittstal, som i sig kan rymma stora avvikelser i båda riktningarna. Även om man vid en bedömning av skillna- derna mellan olika branscher och olika företag måste ta hänsyn till att förut- sättningarna är mycket växlande, sak- nar materialet dock inte intresse: om det finns många företag, som har av- sevärt större koncentration i sina in- köp, än vad som framgår av genomsnit- tet, betyder det ju bara, att det finns många andra företag med årsinköp långt under genomsnittet.
Om man undantar inköpen från de leverantörer på grossistsidan, till vilka detaljisterna är förhållandevis fast knutna (t. ex. konsumbutikerna till KF, ICA-anslutna affärer till sina inköps- centraler etc.), är det påtagligt, att bil- den av detaljhandelns inköp är myc- ket splittrad. Det kan konstateras, att inköpen från grossist i flertalet fall är föga större eller t. o. m. mindre än in- köpen från fabrikant. Härav kan man dock inte i jämförelse med direktdistri- bution fabrikant—detaljist dra den slutsatsen, att grosshandeln inte skulle bidra till en ökad koncentration av in- köpen. Det är nämligen troligt, att det
i många fall rör sig om olika sorters varor. Detaljisterna beordrar främst så- dana varor från tillverkarna, vilka de kan köpa i inte alltför små poster eller beträffande vilka de bearbetas särskilt intensivt av fabrikanternas represen- tanter. Grosshandeln däremot ligger bättre till, när det gäller sådana varor, som den individuelle detaljisten köper i så små poster per gång, att den spe- cialiserade tillverkarens försäljnings- kostnader vid direktförsäljning skulle bli högre än vid försäljning via gros- sist. Detta medför, att tillverkarna i många branscher föredrar att själva be- arbeta de detaljister, som är »stora» i just deras vara, medan distributionen till de många små detaljaffärerna över- låtes på grosshandeln.
Man kan alltså av de här redovisade siffrorna inte dra någon slutsats om mellanledets fördelar eller nackdelar i jämförelse med direktdistributionens. Däremot ger materialet anledning att ställa frågan, i vilken utsträckning det mycket stora antalet kontakter verkli- gen är befogat. Företagen hänvisar till dagens variantrika varumarknad, nöd- vändigheten att följa utvecklingen, Vå- dan av att ligga med »hyllvärmare», som drar räntekostnader och som man eventuellt tvingas realisera. Självklart är eller borde vara, att en reduktion i antalet kontakter inte är önskvärd om den endast kan ske till priset antingen av en kostnadshöjning hos detaljhan- deln eller av betydande inskränkningar i konsumentens valfrihet. En sådan ef- fekt måste man skilja från det förhål- landet, att en bristande smidighet i prispolitiken från leverantörernas sida kan bidra till »korstransporter», som ingen part har någon favör av. Detal- jisten måste dock stimuleras att kon- centrera sina inköp, dvs. den eventuella minskningen i den egna arbetsinsatsen måste klart uppväga risken av en sämre
överblick över vad marknaden kan er- bjuda honom. Detta problem, som sär- skilt berör urvalsbranscherna: textil-, konfektion— och sko-, behandlas mera ingående i ett senare avsnitt (5. 262 f.).
Den bild man genom kommitténs företagsundersökning kunnat få av de— taljhandelns inköp hos leverantörerna är ofullständig. De redovisade siffrorna kan endast betraktas som grova genom- snitt, från vilka avvikelserna i båda riktningarna i många fall är betydande. Materialet ger dock ett allmänt intryck av att orderstrukturen på de flesta håll är mycket splittrad. Även om i många fall betydande förbättringar kommit till stånd under de allra senaste åren, synes dock möjligheterna vara goda både för branscher och för individuella företag att ytterligare rationalisera verksamhe- ten. Detta fordrar dock ingående spe- cialstudier av inköpsvanorna, varvid man måste kartlägga inte endast antalet leverantörer och inköpens storlek per leverantör utan också inköpens fördel- ning på orderstorlek samt ordersam— mansättning och ordernas fördelning i tiden.
En undersökning, som Grosshandelns utredningsinstitut utfört åt Textilgros- sisternas riksförbund, visar, att kund- strukturen liksom orderstrukturen är mycket olikartad även hos företag inom samma delbransch. Vanligtvis är flertalet kunders årsinköp små. En- ligt undersökningen, som belyste för- hållandena år 1949, låg omkring en tredjedel av textilgrosshandelns kun- der under 1000 kronor. Två tredje- delar till tre fjärdedelar av kunder- na svarade för ca en tredjedel av den totala omsättningen, medan 10 % av kunderna (de stora) svarade för om- kring en tredjedel av den totala omsätt- ningen. Genomsnittsorderns storlek blir större, när de totala inköpen ökar, men det genomsnittliga orderbeloppet stiger
inte i takt med ökningen i totalinköpen. Genomsnittsordern för en 15 OOO-kro- norskund var inom en delbransch en— dast fyra gånger större än genomsnitts- ordern för en kund, vars årsinköp låg under 1 000 kronor.
Premiering av stora transaktioner på dagligvaraområdet
Varje företag strävar i princip att sälja så mycket som möjligt per kon- takttillfällc. Därvid kan man använda olika medel, varav premier för större köp är ett av de viktigare. Det ligger emellertid också i företagets intresse att få en så jämn försäljning som möj- ligt, något som man söker förverkliga genom att göra så många kunder som möjligt till stamkunder. Årsbonus är ett av de hjälpmedel, som därvid kan ut- nyttjas. Effekten av ett kvantitetsrabatt- system i fråga om kund- och order- strukturen hos t. ex. ett grosshandels— företag i kolonialvarubranschen beror i hög grad på hur systemet är utformat och hur konkurrenterna reagerar. Var- je kvantitetsrabattsystem representerar med nödvändighet en kompromiss mel- lan kravet på »riktighet» och kravet på lätthanterlighet. Det är ingen mening med ett aldrig så rättvist och teoretiskt oantastligt system, om det är så inveck- lat, att det inte är lättförståeligt och praktiskt. Inom kolonialvarugrosshan- deln har numera tre fjärdedelar av an- talet företag, representerande ca 80 % av den totala omsättningen inom bran- schen, någon form av kvantitetsrabatt- system, vilket tyder på att man i all— mänhet har kunnat bemästra de prak— tiska svårigheter, som är förenade med genomförandet av sådana system.
Det synes inte råda någon tvekan om att försöken att samla detaljisternas in- köp, som tidigare var oerhört splittrade på leverantörer och småorder, haft be-
tydande framgång inom många livsme— delsbranscher. Någon helhetsbild av den totala strukturförändringen inom branschen kan kommittén inte ge men däremot ett exempel från ett av de större företagen inom kolonialvaru- grosshandeln, AB Manne Tössbergs Eftr. Exemplet belyser dels vilka åt- gärder, som det i praktiken är möjligt dels dessa åtgärders att genomföra, resultat:
I samråd med Grosshandelns utrednings- institut lät företaget undersöka sin kund-, order- och kostnadsstruktur. Med ledning av ingående kostnadskalkyler kom man fram till att en kombination av differentierad års- bonus, differentierad orderpremie och för vissa varor dessutom särskild artikelrabatt skulle kunna få en gynnsam inverkan på strukturen. De kunder, som köpte i allt- för små kvantiteter i förhållande till vad de skulle kunna göra med hänsyn till sin storlek, uppmanades att välja huvudleve- rantör: antingen borde de koncentrera sina inköp hos företaget eller övergå till annan leverantör. Man förlorade på så sätt om- kring en sjättedel av kunderna, vilket dock ansetts vara enbart en fördel, eftersom flertalet av dessa kunder var klart oeko- nomiska för grossisten.
Företaget ger inte någon orderpremie för de stora och lågmarginella varugrupperna mjöl och socker. Om man bortser från des- sa två varugrupper, uppgår årsbonus och orderpremier sammanlagt till drygt 2 % av omsättningen. Summan av bonus och or- derpremie ligger för kunder av olika stor- lek och inköpsstruktur mellan 1/;.% och 4 %. Därtill kommer för vissa varor speciella artikelrabatter, betingade av konkurrensen med fabrikanterna. I syfte att utjämna be- lastningsvariationerna distribuerar man de tunga varorna mjöl och socker under da— gar, då man har ledig kapacitet. Den kund, som genom sina beställningar medverkar till ett smidigt utnyttjande av företagets transportapparat, premieras med en extra rabatt.
Resultatet av de genomförda förändring- arna kan naturligtvis inte isoleras från övriga inflytelsefaktorer inom eller utan- för företagets kontroll. Man tillskriver dock den förda rabattpolitiken en stor del av förtjänsten för den gynnsamma utveck- lingen. Omsättningen ökade från år 1949
till år 1953 med drygt 1], (mätt i oföränd- rat penningvärde). Samtidigt var antalet sysselsatta praktiskt taget oförändrat. An- talet expeditioner minskade med 1/5 och den genomsnittliga orderstorleken, mätt i oförändrat penningvärde, steg med ca 2/3 Tack vare dessa åtgärder har det varit möj- ligt för företaget att sänka omkostnaderna, räknat i procent av försäljningspriset, med ungefär en fjärdedel. Kostnadssänkningar- na har enligt företagets uppgift lett till att priserna kunnat sänkas, och ingenting ta- lar för att företaget skulle ha arbetat med onormalt höga kostnader eller ha haft en speciellt dålig order— eller kundstruktur före omläggningen.
Grossistföretagen är inte ensamma om att i ratonaliseringssyfte ha genom- fört kvantitetsrabattsystem med sikte på en förändring av kund- och orderstruk- turen. Ett exempel från livsmedelsin- dustrin lämnas här nedan:
En av de stora fabrikanterna inom cho- kladindustrin, AB Marabou, har i syfte att minska sina distributionskostnader infört ett kvantitetsrabattsystem, där man arbe- tar med orderpremier av varierande stor- lek. En detaljist får 3% rabatt för en or— der, som ligger mellan 60 och 150 kronor, för order på 150—400 kronor lämnas 5 %, och för orderbelopp på 400 kronor eller mera utgör rabatten 8%. Grossister får 14% rabatt för order på 300 kronor eller mera och för mindre order lämnas 11% rabatt. För mycket små order (detaljister- der på mindre än 30 kronor och grossist— order, som inte uppgår till 60 kronor) ut- tas en särskild expeditionsavgift av två kronor. För mycket stora order (vid be- ställning av fyra pallar och minst 5000 kronors ordervärde) tillämpas speciella priser.
Denna rationaliseringsåtgärd har bl. a. haft en påtaglig effekt på de mycket små orderna. Införandet av en expeditionsav- gift har lett till en avsevärd minskning i antalet order på mindre än 30 kronor, och rabattskalan har klart bidragit till att även antalet order på belopp mellan 30 och 150 kronor minskat. Såsom anmärkningsvärd betecknas också ökningen i antalet order på belopp över 1 000 kronor. En fjärdedel av samtliga order är numera av denna stor- lek, och de svarar för två tredjedelar av den totala omsättningen. Den nu antydda
utvecklingen har medfört betydande kost- nadsbesparingar för företaget. Sålunda har försäljarkostnaderna per order liksom kost- naderna för orderrutinen minskat väsent- ligt, samtidigt som rabattsystemets inver- kan på orderstrukturen möjliggjort en kraf- tig sänkning av företagets transportkostna- der.
I detta sammanhang kan också näm— nas verksamheten hos de lagercentra— ler, som Kooperativa Förbundet efter år 1948 inrättat på olika ställen i landet i samarbete med konsumtionsföreningar- na inom vissa geografiska områden:
År 1948 var 660 konsumtionsföreningar med 7492 butiker anslutna till KF. Av dessa föreningar hade 129 st. endast en butik. Konsumtionsföreningarna har full frihet att göra sina inköp hos de leveran- törer, av vilka de anser sig kunna få de bästa villkoren, och KF betraktades åt— minstone tidigare i många fall endast som en säljare bland många andra. För sin inköpsverksamhet har KF en organisation, bestående av ett trettiotal varuavdelningar, som var och en är specialiserad på en va— rugrupp. Kontakten mellan dessa avdel— ningar och konsumtionsföreningarna sköt— tes tidigare helt av de tolv försäljnings- kontoren och de sex varunederlagen, vilka också svarade för kontakten mellan de till KF anslutna industriföretagen och före- ningarna.
Konsumtionsföreningarnas egna inköp utfördes tidigare av vederbörande affärs- chef, när det var fråga om föreningar med ett litet antal butiker. Föreningar med ett större antal butiker hade i många fall egna centrallager, vilkas inköp gjordes antingen av en särskild inköpschef eller av lagerföreståndaren och affärschefen till- sammans. Leveranserna gick till de större föreningarnas centrallager eller till de små föreningarnas huvudbutiker, från vilka va— rorna distribuerades till butikerna.
År 1948 var leveranserna uppsplittrade på 660 mottagande lagerställen, något som bl. a. ur transportsynpunkt medförde avse- värda nackdelar. Ofta var lagerlokalerna små eller omoderna och inte placerade så, att man hade tillgång till järnvägsspår. I många fall var omsättningen alltför liten för att leveranser i hela vagnslaster skul- le kunna komma ifråga. Detta gällde framför allt de små föreningarnas lager i
huvudbutiken, men också ett flertal större föreningars centrallager. Problemet var alltså att ordna lagerverksamheten på ett sådant sätt, att varutransporterna och va- ruhanteringen blev mera rationella. Detta ansåg man sig kunna åstadkomma, om man inom olika geografiska områden kun- de sammanföra KFzs och föreningarnas lager till lagercentraler. Förutom att detta skulle gynnsamt påverka fraktkostnaderna, räknade man också med att en dylik om- läggning skulle leda till att inköpspriser- na bleve lägre, tack vare att de av lager— centraler inköpta kvantiteterna skulle bli avsevärt större, än om konsumtionsför— eningarna gjorde sina inköp var för sig. Lagercentralernas lokalisering planerades bli sådan, att verksamheten till slut skulle komma att täcka hela landet. Den första började sin verksamhet är 1949, och år 1954 hade tolv lagercentraler tagits i bruk.
Lagercentralernas varulager ägs av KF, som i regel också äger fastigheterna. Sty- relsen består av affärschefer i de berörda konsumtionsföreningarna. Inköpen sker från KF:s varuavdelningar eller direkt från andra leverantörer. Föreståndaren för lagercentralen ansvarar för dessa inköp lik- som för verksamheten i övrigt.
Butikernas beställningar sker på en be- ställningslista, där lagercentralens varusor- tering finns upptagen i samma ordning som varorna är placerade på lagret. Denna lista utsändes till butikerna en gång i vec- kan och återkommer på bestämda dagar till centralen. Sedan varorna framtagits, utnyttjas beställningslistan som faktura. Dennas belopp noteras på ett sammandrag, vars slutsumma vid månadens slut debite- ras föreningen. Listan användes därefter som följesedel och följer med varorna till- baka till butiken. Transporterna till bu- tikerna sker efter en i förväg uppgjord plan. Något enhetligt transportsystem finns dock inte, utan detta planeras lokalt på det sätt, som blir billigast.
Det är svårt att med siffror redovisa för- delarna med lagercentraler av den typ, som här beskrivits, men man anser inom KF följande verkningar vara påtagliga:
det färre antalet lagerplatser leder till att de sammanlagda investeringarna i fastigheter blir lägre; inköpens storlek ökar; omsättningshastigheten ökar; transportkostnaderna blir lägre, genom att en bättre utformning och samord— ning av transporterna blir möjlig;
bete; transporterna mellan KF:s försäljnings- kontor och föreningarnas lager och den därmed förenade dubbla varuhan- teringen bortfaller;
varuavdelningarnas och industriernas in- formationer går direkt till lagercen- tralerna; arbetsförenklande åtgärder kan genom- föras snabbare.
De här lämnade exemplen antyder vilka resultat, som är möjliga att uppnå genom en konsekvent genomförd ra- battpolitik eller liknande åtgärder, som syftar till större transaktioner. Därmed är dock inte sagt, att lika stora fördelar skulle vara möjliga att uppnå för alla företag. Förutsättningarna för olika företag och varuområden är naturligt- vis mycket skiftande. En annan fråga är, om en rationalisering inom ett visst företag eller led med de fördelar i form av kostnadsminskningar denna för med sig för just det ledet eller företaget all- tid innebär, att de totala distributions- kostnaderna minskar. Rationalisering på en punkt kan medföra, att andra företag får vidkännas kostnadsökning- ar. Resultatet av en åtgärd måste där- för också bedömas med hänsyn till eventuellt ökade räntekostnader på grund av större lagerhållning, ökade förluster på varor, som hinner förstö— ras under lagerhållningen etc., som andra led eller företag får vidkännas, om de ökar inköpens storlek. Så me- nar man t. ex., att många detaljister i regel inte har möjlighet att analysera sina kostnader så detaljerat, att de kan väga de intäkter, som premiering av kvantitetsköp ger, mot den därmed för— enade kostnadsökningen. Rabatterna är någonting påtagligt för var och en, me- dan kostnadsökningarna oftast uppträ- der först senare och även då ofta inte är direkt gripbara, eftersom de ingår i ett större kostnadskomplex. Detaljhan-
delns risktagande vid större inköp är av betydelse bl. a. inom färskvarubran- schen, där man också i många fall inte anser det finnas motiv för orderpre- mier o. d.
Den koncentration av inköpen, som kvantitetsrabatter i första hand syftar till, kan naturligtvis också åstadkom- mas på andra sätt. Man kan t. ex. ute- sluta småkunderna, och man kan också nå större transaktioner genom att be- gränsa sortimentet. Sålunda har en del grossister valt att koncentrera sig på ett mindre antal produkter i syfte att kunna driva en mera intensiv försälj- ning av dessa än vad som vore möjligt, om de förde många varianter av sam- ma vara. Bakgrunden till en sådan för- säljningspolitisk åtgärd är främst, att grossisten måste möta en tillverkares hot om övergång till direktförsäljning i de fall, där denne är missnöjd med grossistens enligt hans mening mindre aktiva försäljningsarbete. En utveck- ling i delvis motsatt riktning är specia- liseringen på viss typ av varor, t. ex. standardvaror eller modevaror. Å ena sidan kan naturligtvis sådana tendenser leda till att antalet kontakter ökar jäm- fört med läget före sortimentsnedskär- ningen, eftersom det i vissa fall kan innebära, att detaljisten vid oförändrat sortiment måste köpa av flera leveran- törer. Å andra sidan sker i många fall en motsvarande sortimentsnedskärnin'g hos detaljhandeln. Om alternativet är direktdistribution från fabrikant till de- taljist, kan olika former av selektivitet leda till att antalet kontakter hålles nere.
Olika rabattformers betydelse på urvalsvaruområdet
Urvalsvarorna karakteriseras, om man jämför dem med dagligvarorna, av att de i regel är mera umbärliga för
konsumenten, vilket gör att försälj— ningsvolymen blir mindre stabil och svårare att bedöma. Typiska exempel på sådana varor är skor och flertalet textilvaror, särskilt de modebetonade artiklarna. I det följande behandlas i korthet några för dessa varuområden speciella distributionsproblem. Själv- fallet kan också de större konsument— kapitalvarorna hänföras till urvalsvaru- området. De med distributionen av des- sa förknippade problemen analyseras i bil. 2 och förbigås helt i detta samman- hang.
De för textilbranschen speciella dis— tributionsproblemen sammanhänger _ förutom med det omfattande sortimen- tet —— med den långa omloppstiden mel- lan råvaruinköpet och färdigvarans för— säljning och varornas ofta mycket star- ka modekänslighet. Ett sådant utgångs— läge gör det naturligt, att stora köp av en viss artikel eller koncentrationen till en viss leverantör inte har och inte heller kan få samma betydelse för dis-
tributionens rationalisering på de modebetonade varuområdena som på andra varuområden, där sortimenten är mera standardiserade. Detaljisten och därmed fabrikanten och importö— ren är huvudsakligen intresserade av att få fatt på sådana varor som »slår». För textilhandlaren är ett lyckat köp ofta betydligt värdefullare än en order— premie eller en årsbonus. Han avstår också ofta från den belöning, som en tidig order kunde ha medfört, eftersom han sätter mera värde på möjligheterna till bättre dispositioner, som han anser möjliga, om han får tid att överblicka marknaden. Jakten på »guldklimpar», dvs. succébetonade artiklar, som är lätta att sälja och som kan dra med sig merförsäljning av andra varor, gör att detaljisten vill se största möjliga antal kollektioner och hålla kontakt med så många leverantörer som möjligt för
att inte försätta sig i en sämre position än konkurrenterna. Ett par citat från kommitténs hearing kring dessa frågor belyser problemet:
»...att den lilla nyheten, som man kan finna i en kollektion just är drivfjädern till att man vill se kollektionen... Skall man ta emot representanterna jämt och ständigt, tar det naturligtvis en mycket lång tid, man måste avbryta vad man hål- ler på med och det kostar pengar. Men . .. om man i stället försöker vara restriktiv och intar en låt mig säga »snorkig» attityd i ett antal fall, så vet vederbörande detta till nästa gång, och då går han dörren förbi, och det kan han upprepa just tredje, fjärde eller femte gången, då det kanske finns något som han kan erbjuda, som vi speciellt sätter värde på. Det är rent praktiskt ett utomordentligt svårt pro- blem.»
». . .när en representant kommer till oss, har han vissa artiklar, som han gärna framhåller såsom särskilt fördelaktiga, och det leder mången gång till att vi detaljister köper dessa artiklar. Men det leder också till att man samtidigt köper andra varor, dels därför att försäljaren inte vill enbart sälja »guldklimparna» och dels för att vi inte tycker vi har mage att bara köpa sådana.»
Ett resultat av de många, ofta starkt individualistiska företagarnas jakt efter »guldklimpar» blir, att företagen inom detaljhandelsledet i regel, även om de är små, har många leverantörer, från vilka de gör små inköp. Detta har framgått av de siffror, som redovisats i ett tidigare avsnitt av detta kapitel (jfr s. 257). Rörligheten och modeväxling- arna gör vidare, att textil- och sko- branscherna kännetecknas av långt mindre grad av bundenhet i kalkylering och prissättning än flertalet andra branscher.
Varornas känslighet för modeväx— lingar gör naturligtvis, att riskbedöm- ningen blir av stor betydelse för hand- landet. Det pågår en ständig kamp mellan marknadsparterna, där var och en måste skydda sig så väl han kan mot
felspekulationer och förlustrisker. För- utsättningarna växlar naturligtvis med konjunkturläget. I en säljarens mark- nad intar fabrikanten en stark ställning gentemot handeln, särskilt om impor- ten — såsom fallet var under krisårens bristsituation _ är obetydlig. I dagens köparmarknad med en måhända över- dimensionerad produktionsapparat och med en stark importkonkurrens har de- taljhandeln övertaget. Detta har bl. a. visat sig i en stark förskjutning från säsongorder (dvs. order, som lämnas under fabrikantens ordinarie försälj- ningssäsong) till sådana beställningar —— efterorder eller genastorder —— som kunderna lämnar, först sedan deras egen försäljningssäsong börjat. Om de- taljhandeln skulle köpa allt i fast räk— ning, innan företagen i de tidigare le- den ännu träffat några dispositioner, skulle dessa inte utsättas för någon lagrings- och moderisk, eller i varje fall för en högst obetydlig sådan. Om detaljhandeln däremot skulle köpa praktiskt taget allting för omgående leverans, förutsatt att detta vore tek- niskt möjligt, skulle riskerna till stor del falla på de tidigare leden. En viss risk kan dock detaljisterna aldrig und- gå, eftersom de endast i undantagsfall säljer sina varor till konsumenten, re- dan innan de själva köpt varan. Vad som blir säsongorder resp. genastorder blir som sagt en fråga om vilken för- handlingsposition parterna befinner sig i. Teoretiskt borde risken fördelas mel- lan parterna på ett sådant sätt, att de totala kostnaderna blev så låga som möjligt. I praktiken är detta dock ett stort problem, och det är utomordent— ligt svårt att generellt säga, vilka åt- gärder som skulle ge den bästa stimu- lansen till en minskning av de totala kostnaderna. Det är möjligt, att åtgär- der, som leder till längre planerings- perioder och därmed fördelar i form av
lägre produktionskostnader, medför vida större nackdelar för handeln och för konsumenterna. Att förorda en viss typ av åtgärder eller ett visst bestämt system är därför icke möjligt för kommittén.
Här har endast kunnat antydas skill- naderna mellan förutsättningarna i frå- ga om de modebetonade varorna i jäm- förelse med standardvarorna. Att åstad- komma en nära anpassning mellan pris och kostnader är i fråga om sådana u'r- valsvaror mycket svårt. En del fördelar torde dock kunna vinnas även på dessa områden, t. ex. genom åtgärder, före- tagna i syfte att åstadkomma en bättre planering av inköpen.
»...planläggningen måste vara ofrån- komlig för textilhandeln. Den skulle för- enkla hela distributionen. Det förekommer alldeles för mycket av det där systemet att »köpa efter ögonblickets ingivelse» mer än efter en budgetplan, då man tar hän- syn till både ekonomin, till lagerhållning— en och till omsättningshastigheten . . .»,
sade en branschman på kommitténs hearing. Efter att ha påpekat, att det långt ifrån är allt inom textilhandeln, som är exklusivt och modeinriktat, ytt- rade han vidare:
»Tag t. ex. de grundläggande sorteringar- na i fråga om underkläder. Det förekom- mer naturligtvis variationer där ifråga om nyheter, färg och material, men av vissa slag finns det alltid en viss grundtyp, som säljes, och man märker, att det vid köpen tillämpas mycket olika sätt att köpa från beställarnas sida. En del har en klar upp— läggning och vet, hur mycket de sålde un- der den förra säsongen, hur mycket de har kvar vid årsskiftet och vid inköpstillfället och att de följaktligen kan lägga in en grundorder, som är så och så stor. Andra kommer litet så där gesehwint och har knappast ens en papperslapp med anteck- ningar i fickan, vet inte vad de har i lager och säger: ”Det här tar jag några dussin av”, när de får se någon artikel, som de önskar, och så måste de kanske redan nästa vecka köpa några dussin igen.»
Om man bortser från vissa klara mo- tiv för att man skulle hålla kontakt med ett mycket stort antal leverantörer, kan man konstatera, att det föreligger myc- ket stora skillnader i inköpsteknik mel- lan företag inom samma delbransch och av ungefärligen samma storleksordning. Då inköpen av samma vara dessutom är splittrade på ett i många fall bety- dande antal leverantörer, verkar det troligt, att en minskning i antalet kon- takter skulle kunna ske utan någon in- skränkning i sortimentets omfattning. Liksom inom livsmedelsbranschen kan en orderpremie ha en uppgift att fylla också inom vissa delar av textilhandeln. Under de senare åren har man också kunnat notera ett ökat intresse för des- sa frågor. Särskilt har detaljisterna va- rit angelägna om att deras leverantörer skulle införa systematiska kvantitetsra- battsystem. Det är emellertid knappast troligt, att kvantitetsrabatter, baserade enbart på skillnader i försäljnings- och expeditionskostnader mellan olika stora order, kan nämnvärt stimulera detaljis- terna till en inköpskoncentration. Kost- nadsskillnaderna är vanligen ganska små —— någon eller några procent _ och de är därför förmodligen oftast inte stora nog för att uppväga de ökade kostnader och risker, som detaljhan- deln skulle få vidkännas vid en ökad lagerhållning och därmed förenade ris- ker för prisnedsättningar.
Kravet på service bör inte helt över— skugga de fördelar, som på lång sikt kan vara förenade med en mera syste- matisk rabattpolitik, såsom en textil- grossist lät det göra vid en diskussion med kommittén:
»...Men nu var det fråga om det där snörlivet, som fru Andersson skulle ha, för att hon skall gå bort då och då, och den beställningen måste absolut effektu- eras. Det är sådana praktiska problem, som vi dagligen konfronteras med. Då måste prissättningen på andra varor vara
sådan, att vi kan ha råd att ge denna ringa service. Är det fråga om en kund, som alltför mycket kommer med bara så- dana order, säger vi till att vi inte vill ha den kunden, såvida han inte köper mera ekonomiskt. Men en stor kund vill vi ge denna service...»
Skall då inte en kund, som gör en efter—beställning, betala ett högre pris än det som gäller för säsongorder? I en hårdarbetad marknad kan särskilt den lille eller medelstora leverantören ha svårigheter att få ut ett högre pris för efterorder. Från leverantörernas sida har det i vissa fall sagts, att om en kund önskar en artikel för omgå- ende leverans och får reda på att leve- rantören redan har denna i lager, krä- ver han en betydande prisnedsättning. Detta lär vara en ganska vanlig attityd inom branschen: en lagerpost uppfattas som inkurant och mindrevärdig. Till- verkaren vore väl snarast förtjänt av att få ett högre pris, eftersom han i detta fall kan ge kunden favören av en omgående leverans. Denna synpunkt har man även på detaljhandelshåll viss förståelse för. En representant för sko— detaljhandeln uttryckte saken på föl- jande sätt:
». . . jag har arbetat för att fabrikanterna skulle tillverka på lager och jämna ut sin tillverkning och att man, när man köper lagervaror, skulle få betala ett några pro- cent högre pris för den fördel det innebär att få köpa från lager. Det gäller här en sysselsättningsfråga. Det stora problemet är att kunna hålla jämn sysselsättning under året. Därför måste man gå dessa vägar med t. ex. säsongrabatterna och att leverera från lager, och då tycker jag, att man skall betala ett högre pris för att slippa ha mycket varor i lager.»
Inom textilgrosshandeln och inom konfektionsbranschen har man tidigare intagit en avvisande hållning gentemot kvantitetsrabatter av alla slag: årsbonus såväl som orderpremier, artikelrabat- ter eller säsongrabatter. Textilgrossis-
ternas riksförbund har dock numera förklarat sig i princip inte ha något att invända mot sådan premiering med un— dantag för årsbonus. Motivet för den tidigare helt negativa inställningen har framför allt varit, att konkurrensen borde ta sig uttryck i nettopriset (vil- ket rabattförbudet inte inneburit något ingrepp i) och inte i en artrik flora av prismedgivanden, som man — delvis på goda grunder — ansett inte skulle komma konsumenterna till del, efter- som dylika prisavdrag i kalkylerna knappast kan tillföras den enskilda ar- tikeln. Bonussystemets effekt beskrives drastiskt på följande sätt av en textil- grossist:
». . . jag reste själv under 20-talet i Norr- land och förvånade mig över att man hos många handlande så ofta upptäckte orglar och pianon. Det visade sig att detta var ett slags bonus, som de fått i form av orglar eller pianon eller eleganta mat- serviser, kanske med Silverskedar. På den tiden hade alltså inte konsumenten den bittersta glädje av den bonus, som gros— sisterna lämnade på sin avans. Detta före— kommer kanske ännu idag...»
Ett kvantitetsrabattsystem kan, även om dess främsta syfte är att nedbringa leverantörföretagets kostnader och för- lustrisker, bidraga till en förbättrad in- köpsstruktur inom andra delar av dis- tributionsapparaten. Ett samarbete mel— lan de olika leden inom en bransch kan här vara till nytta. Inom skobran- schen har man tagit ett steg i den rikt- ningen genom inrättandet av ett branschråd, där garvare, lästtillverkare, skofabrikanter och skodetaljister är re- presenterade. Dess huvuduppgift är att — främst genom att studera den ut- ländska marknaden —— söka klarlägga vilka färger och modeller man i huvud- sak bör koncentrera sig på under en kommande säsong. Vidare söker man i kontakt med pressen verka för efter- frågans anpassning till uppgjorda prog—
noser. Även om meningarna är något delade om effekten av detta bransch- råds arbete, är idén utan tvivel beak- tansvärd. Skobranschen visar också upp mera systematiskt utarbetade ra- battsystem än textilbranschen. Inom Skoforskningsinstitutet har gjorts utred- ningar, som belyser effekten av olika metoder. Ett av de större företagen har redan tidigare genomfört ett system efter liknande linjer. I korthet kan principen presenteras med de ord en företrädare för detta företag yttrade vid en av av kommitténs hearings:
»Vi har den uppfattningen, att våra serier har blivit betydligt längre, sedan vi in— förde dessa rabatter. Visserligen har vi öresrabatter, som minskar inköpspriset re- dan vid inköpstillfället, men vi har också årsbonus. Öresavdragen är ganska små; vid köp av mellan 12—17 par får kunderna 15 öre, vid köp av mellan 18——35 par får de 25 öre, vid köp av mellan 36—49 par får de 40 öre, och vid köp av 50 par och däröver får de 50 öre per par. Detta har hittills verkat på det sättet, att kunderna har koncentrerat sig på färre antal artik— lar, men köpt så mycket mera av dessa, just för att komma i åtnjutande av detta öresavdrag. Beträffande årsbonus har vi räknat ut, hur mycket billigare det är för oss att ha med större kunder att göra. Där tillämpar vi en differentierad skala, och den innebär faktiskt, att vi tjänar lika mycket på en liten kund som en stor, eftersom denna bonusskala har, som jag tidigare sade, sina rötter i verklighetens mark. Vi har påtagliga bevis för att detta har uppmärksammats, och den utveckling- en kan vi mycket lätt följa.»
Sammanfattningsvis kan man alltså konstatera, att modebetonade branscher har problem, som mer eller mindre av- viker från problemen inom branscher, där varusortimentet är mera standardi— serat. Rabattpolitiken som verktyg för skapandet av mera rationella inköps- och försäljningsvanor kan visserligen vara av relativt sett mindre betydelse, men _säkerligen skulle den kunna an— vändas i större utsträckning, än vad.
som f. n. är fallet. Man noterar ett ökat intresse från textilbranschens olika led för dessa frågor men kan samtidigt konstatera, att andra åtgärder i vissa fall är av minst lika stor betydelse. Det tycks ligga mycket i vad en bransch- man med lång erfarenhet från såväl till- verknings- som grosshandelssidan ytt- rade i diskussionen kring dessa frågor vid kommitténs hearing:
>>...I den mån kvantitetsrabatter och tidigare inköpsrabatter kan rätta till in- köpsvanorna, vore det bra. Jag tror dock inte, att det bara är fråga om ett rabatt- problem utan det är även fråga om upp- lysning och utbildning i mycket hög grad. Men utan rationell planläggning av kö- pen just inom det känsliga område, som tcxtilhandeln utgör, får vi aldrig någon riktig fason på den.»
Inköpsmässor
Det har tidigare i detta kapitel fram- hållits, att en viktig anledning till svå— righeterna för detaljhandeln att lämna order i god tid är den bristande över- blicken över varumarknaden. Detta har varit bakgrunden till de starka önske- mål, som textildetaljhandeln sedan flera år framfört om inköpsmässor, som kun- de ge detaljisterna en samtidig över- blick över vad de olika leverantörerna har att erbjuda. Den sporadiska presen- tationen av de olika resandekollektio- nerna vid uppackningar eller kundbe- sök ger inte, har man framhållit, den möjlighet till jämförelse och inte hel- ler den samlade totalbild av vad som finns på marknaden, som en inköps- mässa kan ge. Bristande överblick kan medföra både senare köp och flera fel- köp. En mässa kan innebära påtagliga fördelar också för de deltagande leve- rantörerna: snabb och god kontakt med kunderna och med detaljhandelns önskemål och synpunkter och sannolikt även tidigare order. De köp, som av—
slutas under den korta tid en mässa pågår, kanske inte blir så omfattande, men de övriga fördelarna borde göra det ekonomiskt lönande för leverantö- rer att deltaga, och på längre sikt kan en sådan mässa bidraga till en sänk- ning av de totala kostnaderna för bran- schen. Den första textilmässan av stör- re format arrangerades våren 1954 av Sveriges beklädnads- och manufaktur- handlareförbund, och de erfarenheter man fått av de tre mässor, som hittills ägt rum, anser man vara så gynnsam- ma, att man är besluten att ytterligare utveckla textilmässidén och göra den permanent. Inom Skobranschen har man sedan några år liknande mässor, som dock mera har karaktären av ut- ställningar, eftersom inga köp förekom- mer i direkt samband med mässan. Även där synes detaljhandeln vara mest positivt inställd till mässidén, medan åtminstone vissa leverantörer ännu är tveksamma beträffande dess fördelar.
En mässa kan väl aldrig helt ersätta andra försäljningsmetoder på mode— varuområdet. Den kan dock bli ett ut- märkt komplement till resandebesöken och till telefon- eller brevförsäljningen. Svårigheterna att vid ett och samma tillfälle ha en enda utställning, som skall täcka ett omfattande varuområde, är dock stora. Därtill kommer, att olika branscher i någon mån har olika för- säljningssäsonger och att säsongerna i olika delar av vårt avlånga land infal- ler med tidsförskjutningar på kanske flera veckor. En del utställare undvi— ker kanske, av rädsla för modellstöld eller för att skydda sina gamla kunder, att visa de verkliga »topparna» i kol- lektionerna. Det verkar slutligen knap- past troligt, att detaljisterna redan på kort sikt skulle lägga om sina köpva- nor. Man är van att i lugn och ro gå igenom en kollektion i taget och till- sammans med en representant för leve-
rantören. Nu skulle detaljisten tvingas att under några hektiska dagar i träng- seln av konkurrenter och kolleger göra avslut hos många leverantörer. Detta kan — hävdar kritikerna _ ge anled- ning till minst lika stora felköp, som de misstag man begår på grund av bris- tande kännedom om vad marknaden kan erbjuda, och det är också tänkbart, att de många nya kontakterna vid en mässa kan motverka försöken till en ökad inköpskoncentration. Kommittén vill dock för sin del framhålla, att för- delarna med en inköpsmässa som en kompletterande försäljningsmetod — särskilt för branscher med säsongbeto- nade varor _ synes vara stora, inte minst med hänsyn till de möjligheter den ger detaljisterna till bättre över- blick över marknaden. En sådan kan bl. a. leda till bättre planering av in- köp och försäljning, varför denna typ av kontaktorgan mellan leverantörer och kunder är väl värd att ytterligare prövas.
Av innehållet i detta kapital har bl. a. framgått, att företagens inköp av olika skäl ofta är splittrade både på många leverantörer och på många små order. Det är alltså påtagligt, att sådana åtgär- der, som på olika håll vidtagits i syfte att främja större transaktioner, kan vara av stor betydelse för en fortgå— ende effektivisering av handeln. Det är visserligen också önskvärt, att man på längre sikt får fram enheter med större total omsättning, vilket också betyder större inköp, men redan vid nuvarande struktur torde en del fördelar vara att vinna genom en större koncentration av antalet leverantörer resp. antalet kunder. Ett av de hjälpmedel, som står till buds vid en sådan rationalisering, är rabattpolitiken, och här har beskri-
vits utformningen och utbredningen av olika nu förekommande system.
Man måste när det gäller åtgärder av detta slag beakta, att de hänger sam- man med och är beroende av andra åt- gärder. Den stimulans, som rabatter för kvantitetsköp kan ge, anses ofta vara alltför liten. Detta kan bero på att de kostnadsmässiga fördelarna av en större transaktion är små, men också på att man inte känner den egna kostnadssi- tuationen och därför blir benägen att överskatta de risker, som är förenade med en koncentration av inköpen. Det finns emellertid samtidigt risk för att man underskattar de kostnader, som är förenade med större transaktioner. I den mån större köp per gång inte kan uppnås genom en koncentration till ett mindre antal leverantörer, som täcker hela sortimentet, leder de vid oföränd- rad omsättning antingen till en ned- skärning av sortimentet, vilken kan på- verka intäkterna, eller också till en större lagerhållning, vilken påverkar kostnaderna (räntor, hyra o. d.). Här- till kommer i en del fall -— särskilt gäl- ler detta modevaror, men problemet är också aktuellt t. ex. i fråga om vissa livsmedel — risker för inkurans och svinn. Dessa kan vara större än de för- delar man vid koncentrerade inköp kan nå genom att inköpsarbetet minskar i omfattning.
Vilka resurser, som erfordras för dis- tributionsapparaten, beror i hög grad på, om de funktioner, som skall utföras, skötes av de led eller distributionsfor- mer, som är bäst lämpade för uppgif- ten. Det är alltså inte önskvärt, att större transaktioner ——- t. ex. på grund av rabattsystemets utformning —— får till följd, att arbetsuppgifter övertas av eller övervältras på företag, som inte är ur totalkostnadssynpunkt bäst lämpade härför. En sådan utveckling kunde medföra ett slöseri med resurser an-
tingen i form av en kostnadshöjning eller i form av en sänkning av service- och kvalitetsnivån. Åtgärder av det slag, som behandlats i detta kapitel, sy- nes därför också förutsätta, att man skapar möjligheter till en ökad infor- mation i dessa frågor. Först därige- nom kan företagen någorlunda säkert bedöma fördelar och nackdelar med olika valmöjligheter och ta ställning till
frågan om huruvida erbjudna förmåner med hänsyn till effekten av större transaktioner utgör en tillräcklig sti— mulans. Informationen förutsätter i sin tur ett förbättrat kunskapsunderlag både om faktiska förhållanden och om metoder för mätning av olika åtgärders effekt. Här har en utvidgad forskning på distributionsområdet viktiga uppgif- ter att fylla.
KAPITEL 15
Konsumenten — priset — prestationen
Konsumenten och varumarknaden
Dagens varumarknad erbjuder totalt sett valmöjligheter, som är ojämförligt myc- ket större än gångna tiders. Om man ser på marknaden i stort, gäller detta såväl sortimentens bredd, dvs. antalet varuslag, som deras djup, dvs. antalet med hänsyn till användningen någor- lunda jämförbara varianter inom sam— ma varuslag. Denna breddning och för- djupning av sortimenten kan sägas vara ett uttryck för välståndsökningen inom samhället. Att konstatera detta är emel- lertid inte detsamma som att i alla lä- gen hälsa med tillfredsställelse en stän- digt fortsatt utvidgning av varumarkna- den. En viss standardisering och be— gränsning av antalet varuslag och va- rianter blir alltid nödvändig såväl av produktionsekonomiska som av distri- butionsekonomiska och konsumenteko- nomiska skäl. Vad som inom ett visst varuområde är att betrakta som för många eller för få varianter måste alltid bli en subjektiv bedömning, beroende på ur vems synpunkt man ser saken. De betydande produktionsekonomiska fördelar, som vanligen står att vinna genom mekanisering och specialisering, om tillverkningsprogrammet kan stan- dardiseras, torde man i dag vara rätt enig om. Att dessa fördelar måste köpas till priset av en utbyggnad av distribu- tionsapparaten, som innebär en relativ ökning av distributionskostnaderna, ehuru totaleffekten blir en kostnads- sänkning, är också i och för sig natur-
ligt och har diskuterats i andra sam- manhang i detta betänkande. I det föl- jande skall däremot anläggas några syn- punkter på konsumenten inför varu- marknaden.
Principen om det fria konsumtions— valet torde alla vara överens om. Reali- ter blir emellertid konsumentens fria val inom många varuområden inte full— ständigt, eftersom utrymmes- och kost- nadsskäl inte gör det möjligt för han- deln att samla alla existerande varian- ter inom bekvämt räckhåll för konsu- menten; en viss grovsortering måste ut- föras av handeln för konsumentens räk- ning. I många fall torde konsumentens grad av behovstillfredsställelse inte för- sämras härav; i stora drag och på lång sikt blir det konsumentens krav och önskemål —— ofta framhävda på det pas- siva sättet, att hon avstår från att köpa en viss vara —— som blir avgörande för detaljhandelns och därmed också övriga leds sortimentspolitik. Det är emeller- tid ett lika svårt som intressant och viktigt problem att söka fastställa or— sakssammanhanget: är det konsumen- ten, som primärt ger impulser till till— verkare och distributörer, eller är det dessa senare, som lyckas leda efterfrå- gan i av dem önskade banor? Och om det sistnämnda är fallet: innebär detta en lägre eller högre grad av »nytta» för konsumenten än utan sådan påver- kan? I praktiken torde i de flesta fall parterna påverka varandra ömsesidigt. Att det som betraktas som »den person-
liga smaken» ibland kan vara ett ore- flekterat val mellan i ett visst ögonblick förekommande varianter är uppenbart. Om konsumenten hade ett lika stort el- ler ett förändrat antal andra varianter att välja mellan, skulle hon kanske be- finna sig i en likvärdig situation. För- hållandena växlar dock mycket mellan olika varuområden. Den rika floran av hushållsknivar, som på basis av en HFI-undersökning krymptes kring en kärna av sex standardiserade typer, är exempel på ett varuslag, där utrens- ningen av flertalet artiklar helt säkert haft betydande fördelar ur konsument- synpunkt. Men en motsvarande be- gränsning för t. ex. parfymer eller dam- kappor —— för att ta ett par extrema exempel åt andra hållet — vore utan tvivel för de flesta helt oförenligt med önskemålet om konsumentens fria val.
Diskussionen kring dessa frågor an- knyter ibland till något konkret exem- pel: är 100 olika sillinläggningar, 200 olika tvålsorter eller 1500 färg- och kvalitetsnyanser av sysilke verkligen nödvändiga? Därvid glömmer man lätt bort, att de anförda siffrorna hänför sig till den totala marknaden för resp. vara, medan den individuella butiken i regel endast håller sig med en mindre del av hela sortimentet. Det är själv- klart, att många varor inte är fullgoda, när de först introduceras, och att andra är rena misstag, som aldrig borde ha marknadsförts. De nackdelar dessa varor medför för konsumenten liksom det slöseri med resurser, som tillverk- ning och försäljning av »omöjliga» va- ror innebär, kan och bör minskas ge- nom grundligare marknadsanalyser och bättre förhandsprovning av varornas funktionsduglighet och behovstäckning. Men å andra sidan: hur skulle en ut- veckling vara möjlig, om endast sådana varor skulle få tillträde till marknaden, som på förhand kunde garanteras vara-
bättre än redan förekommande variané ter?
Som nämndes i kap. 13 är en av förut- sättningarna för längre serier såväl in- om produktionen som inom distribu- tionen en viss sortimentsselektivitet. Som ett exempel från tillverkningsledet kan nämnas, att en stor chokladfabrik (Marabou) sedan före kriget och fram till år 1954 minskat sitt sortiment från 426 till 36 artiklar. Att produktionen per sysselsatt under samma tid mer än fördubblats anser man till betydande del bero på de bättre betingelser, som nedskärningen av sortimentet medfört. Som exempel från distributionssidan kan anföras, att Hakonbolaget nedbring- at sitt kolonialvarnsortiment från ca 4000 till ca 2500 artiklar. Något ut- tryck för minskad behovstillfredsstäl- lelse hos konsumenterna på grund av dessa reduktioner i sortimenten har inte kunnat noteras i form av minsk- ning av försäljningsvolymen. Om sorti- mentet blir mycket grunt, minskar emel- lertid den totala efterfrågetäckningen inom det varuområde det gäller. Det schweiziska livsmedelsföretaget Migros med ca 750 artiklar i sitt sortiment tor- de arbeta mycket rationellt, och sålunda väl fylla sin distributiva uppgift, men som komplement fordras då andra före- tag med sortimentsdjup, som täcker även mindre standardbetonade delar av efterfrågan. Det är ur konsumentsyn- punkt säkerligen fördelaktigt, om olika företag befinner sig på olika sortiments— nivåer liksom på olika kvalitets- och servicenivåer, givetvis under förutsätt- ning att de företag, som därigenom får en lägre kostnadsnivå också håller läg— re priser.
Inköpspriserna är'inte de enda upp- offringar konsumenten måste vidkännas för att täcka sitt konsumtionsbehov. Till priset måste först och främst adderas värdet av hennes egna insatser i distri-
butionsarbetet, dels »aktiva» såsom hem- bärning, eget arbete i självbetjänings- och självvalsbutiker o. d., dels »passi— va» såsom väntetid i butikerna, anpass- ning av inköpen till öppethållandetider— na, väntan på att nya produkter skall komma i marknaden etc. Vidare måste inräknas de uppoffringar konsumenten får vidkännas efter inköpet i form av driftskostnader, reparationer, underhåll etc. för olika alternativ. Det är kostna- den per prestationsenhet, som är avgö- rande — t. ex. totala milkostnaden för en bil, dygnskostnaden för ett lakan o. (1. Ett lägre inköpspris kan innebära högre totalkostnad och vice versa.
Konsumenten och »den sociala prissättningen»
Uppfattningen om vad som är ett »skäligt» eller ett »orimligt» pris för en viss prestation torde i regel vara resul- tatet av en sedvänja. Såväl konsumen— ter som handelsföretag är vana vid att vissa varor av standardiserat slag lig— ger i en bestämd prisklass. Begreppet »social prissättning» är ganska diffust. Det torde dock ofta användas om det förhållandet, att vissa varor säljes till priser, som ligger »för lågt» i förhållan- de till de kostnader de antages föror— saka. Därvid har det stor betydelse vad man anser vara kostnader. Säromkost- naden för en enstaka vara i ett sorti— ment är vanligen mycket svår att ur- skilja och är — oavsett hur man defi— nierar kostnadsbegreppen —— vanligen en ganska liten del av den totala kost- naden exkl. varans inkalkylerade värde. För praktiskt handlande blir det därför nödvändigt att arbeta med genomsnitts- pålägg, även om dessa kan mer eller mindre differentieras med hänsyn till olika kostnadsskillnader.
Varor med social prissättning är i regel dagligvaror av nödvändighetska-
raktär, särskilt sådana där substitut sak— nas. Det är emellertid i regel mycket svårt att skilja mellan vad som är social prissättning med tonvikt på »social» och vad som ur rent företagsekonomis- ka synpunkter är en lågprissättning med hänsyn till olika varors priskäns- lighet, konkurrenssituation på markna- den och den ovannämnda föreställning— en om vad som är »rimliga» priser och marginaler. Det torde emellertid endast vara i ett litet antal fall, som man de- finitivt kan fastslå, att en vara under en längre tid och i många butiker säl— jes som en sådan »förlustvara». I regel får påståendet, att så sker, ingen logisk innebörd på grund av den lediga kapa- citeten och möjligheterna till samtidig merförsäljning av andra och mera lö- nande varor.
Man kan naturligtvis ha delade me- ningar om det berättigade i att vissa varor hålles på en prisnivå, som ligger för lågt i förhållande till de kostnader varorna förorsakar. I bristsituationen under krigs- och krisåren var låga pri- ser och marginaler för varor av ovan nämnd typ motiverade av dessa varors stora betydelse för levnadskostnads- index. »För låga» priser för vissa varor under en längre tid måste emellertid medföra, att handeln tvingas att ta ut »för höga» priser för andra varor. Detta kan få till följd, att gamla distributions- former bibehålles — t. ex. vissa special- butiker — och att nya skapas -— t. ex. samköpsföreningar — vilka senare i och för sig kan vara ändamålsenliga som korrektiv till det läge, som en osmi- dig prispolitik åstadkommit, men vilka innebär en ansvällning av distributions- apparaten, som på längre sikt knappast kan vara rationell. Ett fortsatt studium av sambandet mellan kostnader, margi- naler och priser för varor, som är »för lågt» eller »för högt» prissatta, är emel- lertid önskvärt vad beträffar såväl me-
todiken som insamlingen, bearbetning- en och publiceringen av det konkreta siffermaterialet.
F raktkostnads problemet
En speciell fråga i detta sammanhang är priset på en viss vara i olika geogra- fiska distrikt. Det är ett problem, som särskilt angår glesbygderna och områ- den långt ifrån tillverkningsorten för varan i fråga. I första hand gäller det fraktkänsliga varor, sådana som de tunga varorna socker och mjöl, driv- medel för motorfordon etc.
Frågan har betydelse t. ex. i samband med dyrortsgrupperingen, låt vara att kostnaderna för annan konsumtion — t. ex. bostäder — jämte de lokala skatte- olikheterna torde ha en vida större be- tydelse. Varumarknaden uppvisar en blandning av priser med och utan frakt- utjämning mellan olika områden. Vissa företag har i sina leveransvillkor be- stämmelser om fraktfrihet — i varje fall vid order över en viss minimigräns. Andra företag tillämpar vanligen leve- rans fritt säljaren, dvs. låter köparna betala de verkliga fraktkostnaderna, medan återigen andra företag på olika sätt delar fraktkostnaden mellan sig och kunderna.
Att helt eller delvis betala fraktkost— naderna för avsides belägna kunder be- tyder, att företaget-leverantören låter de närboende kunderna subventionera de övriga. En strikt tillämpning av satsen om pris efter kostnader (i mera in- skränkt bemärkelse) skulle tydligen in- nebära ett avståndstagande från en så- dan prispolitik. Problemet är emeller- tid dubbelbottnat. Ur rent företagseko- nomiska _ men även konsumentekono- miska — synpunkter kan fraktutjäm- ning i vissa fall vara motiverad. Det har tidigare framhållits, att produktions- och distributionskostnader i viss ut-
19—503366
sträckning kan vara utbytbara mot var- andra. Av konkurrensskäl liksom av efterfrågeskäl kan det vara motiverat, att leverantören driver en fraktutjäm- ningspolitik, som ger fördelar åt de mest avlägsna distrikten, om man näm- ligen därigenom kan vidga sin mark- nad, öka sin omsättning och bättre ut— nyttja sin produktionskapacitet. Det se- nare är särskilt viktigt, om man som t. ex. inom kvarnindustrin arbetar med stora, långsiktigt bundna anläggnings— tillgångar. Även om få och små kunder i dessa avlägsna distrikt inte är lön- samma i den meningen, att de brutto- intäkter de bidrar med täcker genom- snittskostnaderna, förbättrar de företa- gets totalresultat, så länge de intäkter de ger företaget överstiger särkostna- derna. Totaleffekten kan därför bli, att övriga kunder trots det »för höga» pris de får betala i förhållande till de av— lägset boende, får förmånligare villkor än de skulle få utan dessa marginella kunder — detta givetvis under förut- sättning av att leverantören arbetar un- der konkurrens eller kontroll, så att hans kunder får del av kostnadssänk- ningen per försåld enhet. Till de övriga här framförda argumenten för en sådan fraktutjämningspolitik kommer de för- enklingar i order- och redovisningsar— hetet, som enhetliga priser kan medföra.
Det blir sålunda resultatet av en före- tagsekonomisk bedömning i det indivi- duella fallet, som blir avgörande för ut- formningen av leveransvillkoren. För flertalet varor torde merkostnaderna för längre transporter vara så obetydliga att det saknar praktisk betydelse för handelns struktur, om fraktutjämning tillämpas eller inte. Därtill bidrar kon— struktionen av de svenska järnvägar- nas avståndstariffer, enligt vilka frakt- avgiften visserligen ökar med längre avstånd men i fallande skala (degres- sivt). En annan sak är att det för det
individuella företaget är väsentligt, att det i sin interna kalkylering för lön— samhetsbedömning tar hänsyn till de verkliga fraktkostnaderna till olika di- strikt med risk för att det eljest lockas att utvidga marknaden utöver det »na— turliga» avsättningsområdet. Problemet har sålunda ingen större betydelse för frågan om distributions- apparatens effektivitet ur konsument- synpunkt, så mycket mindre som mer- kostnaderna även för de tunga varorna, där frakten spelar någon nämnvärd roll, inte blir särskilt omfattande. Om man antager, att frakten strikt skulle utgå efter debiterade kostnader, skulle en högst ungefärlig beräkning för en vara som mjöl peka på en merkostnad av fem kronor per år och konsument för övre Norrland jämfört med Mellan- sverige vid järnvägstransport. I verk- ligheten blir merkostnaden måhända än mindre genom förekomsten av för- delningslager, till vilka det är möjligt att frakta varan i mycket stora kvanti- teter per båt. Grossistdistributionen med dess samlastningsmöjligheter ut till detaljisterna bidrar även att mildra verkningarna av fraktskillnaderna. Kommittén är sålunda av den upp- fattningen, att skälen inte är tillräckligt vägande för att motivera någon rekom— mendation i fråga om fraktutjämning. Olikheter i levnadskostnadernas höjd,
mankopplas med företagens pris- och rabattpolitik.
Konsumentens trögrörlighet
Vid kommitténs konsumenthearing riktades i den skriftliga intervjun till de närvarande representanterna för vå- ra större kvinno- och löntagarorganisa- tioner några frågor, vilka avsåg att få belyst hur bra eller dåligt konsumen- terna var hemmastadda med de termer, som allmänt brukas i debatten om han- delns ekonomi och varornas priser. Svaren är naturligtvis inte representa- tiva för andra än de intervjuade. Re- sultatet torde inte desto mindre vara av ett visst intresse; man kan nämli- gen med all sannolikhet utgå från, att de närvarande tillhörde en jämförelse— vis kvalificerad grupp inom sina resp. organisationer vad beträffar kunskaper om ekonomiska sammanhang, och man kan således förmoda, att de svar som lämnades var bättre än vad genom— snittskonsumenten skulle kunnat preste- ra. För vardera av termerna brutto- pris, riktpris, handelsmarginal, pålägg och varusortiment angavs i frågefor- muläret två eller tre alternativa defini- tioner, varav en var riktig och de öv- riga felaktiga. Resultaten av de för— prickade alternativen framgår av föl- jande sammanställning:
Antal rätta svar ..... Antal felaktiga svar . .
Summa svar
Bruttopris Riktpris
Handels- marginal
Pålägg
Varu- sortiment
5 17
14 8
13 9
4 18
10 12
22
22
som sammanhänger med olikheter i fraktskillnader för olika delar av lan- det, kan om så anses nödvändigt kom- penseras på annat sätt utan att sam—
Av de intervjuade hade ingen rätta svar på samtliga fem frågor, fyra per— soner rätt på fyra frågor, tre personer rätt på tre frågor, nio personer rätt på
två frågor och tre personer rätt på en fråga, medan tre personer svarade fel på samtliga frågor.
Som synes är resultatet föga upp- muntrande. Det antyder, att endast få människor riktigt förstår innehållet i den allmänna distributionsekonomiska debatten. Så mycket mer frapperande var den osäkerhet intervjusvaren av- speglar, som det refererade stickprovet ägde rum mot slutet av det år, då riks- dagen fattat sitt principbeslut om brut- toprisförbud och tidningarna skrivit livligt och mycket för och emot brutto- priser, riktpriser, storleken av handels- marginaler och pålägg. Det pekar på ett stort och långsiktigt behov av för- bättrad konsumentupplysning även i dessa frågor.
Nu kan det invändas, att det väsent- liga inte är att konsumenten känner till den ekonomiska terminologin, utan att huvudsaken är, att hon är pris- och kva- litetsmedveten och kan väga olika in- köpsalternativ mot varandra. Hur pass rörlig är då konsumenten i fråga om valet av inköpskälla? Det finns tyvärr inte något mera omfattande material, som kan belysa denna fråga. En under— sökning, som utförts av civilekonom Bertil Neuman och som något berörts i annat sammanhang (s. 167), ger emel- lertid viss vägledning. Av de 120 hus- håll i ett förortsområde i Stockholm, vilka intervjuades med sju månaders mellanrum (april och november 1952) visade det sig, att 30 hushåll eller 25 % valt annan inköpskälla för huvudparten av specerivarorna mellan intervjuerna. Nettoeffekten, om man såg på de olika butikernas förändringar i antal kunder, var däremot obetydlig, dvs. omflytt- ningar har skett i olika riktningar i ungefär samma omfattning. Det kan i sammanhanget nämnas, att ungefär vart tionde hushåll köpte huvuddelen av specerivarorna i innerstaden.
En annan fråga, som belyses av inter- vjuerna, var i vad mån man vid valet av inköpskälla anförde som avgörande skäl, att man föredrog eller tyckte illa om viss distributionsform. Mer än var femte person uppgav, att de av mer el- ler mindre utpräglade ideologiska skäl handlade i antingen konsumbutik eller privatägd butik. Ca 13 % handlade av detta skäl i konsumbutik och ca 8 % i privatägd butik.
Belastningsvariationer
Det är endast möjligt inom ganska snäva gränser att i vanlig butikshandel reglera kapaciteten efter belastningsva- riationerna. En viss anpassning till be- hovet av arbetskraft kan åstadkommas genom att man använder sig av deltids- anställd personal under vissa tider på dagen, under veckans hårdast belasta- de dagar eller under högsäsongen etc. I fråga om vissa kapacitetsbehov — främst lokalutrymmen — är en anpass- ning på kort sikt i regel inte möjlig. Kapacitetens bundenhet gör alltså, att de faktiska kostnaderna för ett visst kundbesök främst beror på när det sker. En kund, som handlar, då försäljnings- personalen inte har annan sysselsätt- ning kostar alltså inte företaget någon- ting, eftersom det finns ledig kapacitet, och den bruttovinst försäljningen till denna kund ger bidrar i sin helhet till täckandet av samkostnaderna. Kundök- ningen under rusningstid kan däremot medföra betydande extra kostnader för företaget, antingen man tvingas att an- ställa extra personal eller har den or- dinarie arbetsstyrkan avpassad efter toppbelastningsbehovet. Skäl finns alltså för belastningsutjämnande åtgärder från företagets sida. En bättre fördelning av försäljningen kan bidraga till att toppar- na kapas, vilket kan sänka kostnader- na. Samtidigt kan kapaciteten utnyttjas
bättre i »vågdalarna» med oförändrade kostnader. Vad beträffar variationerna i belastningen under olika timmar på dagen är det allmänt känt, att efter- middagstimmarna genomgående brukar vara bättre utnyttjade än förmiddagar- na. En bekräftelse härpå får man genom resultaten av en undersökning, som företagits av Svenska handelsarbetare- förbundet.1 Materialet avser förhållan- dena under en vecka är 1952, och som mått på belastningen har använts an- talet kundbesök. Antalet observationer synes vara tillfredsställande och jämfö- relser med en likartad studie, utförd av Socialstyrelsen år 1947, ger vissa kon- trollmöjligheter av materialets tillför- litlighet. Utan värdeuppgifter eller upp- gifter om genomsnittlig tid per kund- besök är det dock inte möjligt att göra några säkra uttalanden om det verkliga kapacitetsntnyttjandet under dagens oli— ka timmar. Med reservation för dessa begränsningar ger materialet emeller- tid intressanta upplysningar. På basis av undersökningens resultat har för vissa branscher sammanställts diagram (fig. 11). För varje bransch redovisas kundfördelningen under olika timmar dels under lördagen, som är den största dagen, dels för ett genomsnitt av män- dag—fredag. Antalet kundbesök för var- je timme har uttryckts i form av pro- centuella avvikelser från det genom- snittliga antalet kundbesök per försälj- ningstimme under hela veckan. Av det vänstra diagrammet för Speceributiker framgår t. ex., att andelen kundbesök per timme mellan kl. 10 och kl. 13 un- derstiger den genomsnittliga kundtill- strömningen med ca 20 %, medan mot- svarande siffror mellan klockan 13 och 16 år —30 %, mellan klockan 16 och 17 +40 % och mellan klockan 17 och 18 +45 %. Man ser, att för samtliga branscher kundfrekvensen ligger under genomsnittet fram till klockan 16 under
måndag—fredag och över genomsnittet efter klockan 16. Särskilt markant är nedgången för mjölk- och brödbutiker mellan klockan 13 och 16 (— 40 %). Man konstaterar vidare för dessa dagar en särskilt stark kundtillströmning till färg- och sjukvårdsbutikerna under de två sista försäljningstimmarna (+ 40 resp. + 70 %). För lördagarna är olik- heterna mellan branscherna ännn mera påfallande. Genomgående ligger kund— frekvensen över veckomedeltalet per timme, men medan speceri- liksom mjölk- och brödbutikerna har en prak- tiskt taget jämn belastning, har charku- teributiker en starkt markerad topp un- der morgontimmarna (+ 70 % före kloc- kan 10). I beklädnadsbutikerna infal- ler rusningen mellan klockan 13 och 16 (genomsnittligt + 80 %). Färg- och sjukvårdsbutikerna uppvisar för mot- svarande timmar ett genomsnitt av + 70 % och mellan klockan 16 och 17 ligger kundfrekvensen 125 % över veckomedeltalet per timme. Några upp- gifter om i vilken omfattning man sö- ker komma tillrätta med belastnings- variationerna genom att ta in extra per- sonal under rusningstid föreligger inte. Med tanke på de många gånger bety- dande svårigheterna för företagen att anpassa arbetskraftsvolymen till sväng- ningarna i kundbesöken — hos »famil- jebutiker» har man det kanske lättast i detta avseende — förefaller det myc- ket troligt, att det vid vissa tidpunkter finns en betydande ledig kapacitet hos detaljhandeln. Man måste dock minnas, att kapacitet behöves inte endast för försäljning och expedition. Planering, uppmärkning av varor, städning, varu- skötsel, intern information, inköpsarbe- te och skyltning är några av de vik- tiga arbetsmoment, som med fördel kan
1 Butiker och kundbesök, Svenska handels- arbetareförbundets, kundfrekvensundersök- ning Malmö 1953.
Genomsnitt, måndag -fred ag Kl 10 lZ lå 16 18 Kl
peceributiker
M ölk- och brödbutiker
Charkuteributiker
Beklädnadsbuti ker
För och sjukvårdsbutiker
75 50 25
0 25 50
Figur 11. Belastningsvariationerna, mätta i antalet kundbesök under olika försälj- ningstimmar inom några detaljhandelsbranscher Källa: Butiker och kundbesök, Svenska handelsarbetareförbundets frekvensundersökning, Malmö 1953, tab. 6.
klaras av under de tysta timmarna. Man skulle t. o. ni. kunna vända på resone- manget och påstå, att det —- om dessa andra behövliga arbeten fyller ut tiden något så när — är bättre ur effektivi- tetssynpunkt att försäljningen koncen- treras till vissa tider. Därigenom får man bättre tid att utan ständiga avbrott för kundbetjäning utföra andra arbeten. Om denna synpunkt har så stor bety- delse att den uppväger det tidigare sag- da, kan endast avgöras i det individu- ella fallet. Dct går alltså inte att gene- rellt bedöma hur mycket, som skulle kunna vinnas på en jämnare kundtill- strömning.
Det har ibland diskuterats, om man inte skulle kunna ge en premie i en eller annan form till kunder, som köper under de tysta timmarna. Man kunde kanske tänka sig en viss rabatt på in— köpsbeloppet — avräknad från försälj- ningspriset vid inköpstillfället eller någon annan service, t. ex. fri hem- sändning under vissa tider men avgifts- belagd hemsändning under andra tider.
Förutom de praktiska svårigheterna med sådana arrangemang kommer emellertid här det förmenta eller verk- liga rättvisekravet från vissa kunder: det kan inte vara rimligt att en husmor, som t. ex. genom förvärvsarbete är för- hindrad att handla annat än under rus- ningstid, skall »bestraffas» genom högre priser _ hemmafruarna har ju redan den förmånen att få handla i lugn och ro. Argumentet, som f. ö. anföres vid alla diskussioner om prissättning vid rusningstrafik, utövar ett psykologiskt tryck på det individuella företaget. Av konkurrensskäl vågar man sig i regel inte på en sådan åtgärd, vars rationali- serande effekt på detaljhandeln dess- utom i många fall är ganska tvivelaktig.
Belastningsvariationerna mellan vec- kans olika dagar är ett annat problem för detaljhandeln. I den av kommittén
utförda företagsundersökningen för de- taljhandeln ingick bl. a. en fråga, som syftade till att belysa olikheterna i för- säljning mellan olika dagar (fråga 20 i detaljhandelsformuläret, se 5. 387). Uppgifter begärdes om dagsförsälj- ningarnas relativa storlek under vec- kan 21—27 september 1953. Vidare ombads företagen lämna uppgift om i vad mån belastningsvariationerna un- der denna vecka kunde anses avvika från det normala och — i förekom- mande fall —— om anledningen härtill. På grundval av dessa uppgifter kunde vissa företag med särskilt onormala förhållanden — t. ex. stängt vissa da- gar för reparation eller ägarens sjuk- dom, anhopning av landsbygdskunder på grund av »marknad» i staden etc. —- uteslutas vid bearbetningen. Huvud— resultatet för olika branscher redovisas i tab. 32. Förutom de olika söckenda— garnas andel av veckans totala för— säljning anges dels förhållandet mel- lan lördagsförsäljningen och den min- sta dagsförsäljningen, dels förhållandet mellan försäljningen under lördagen (= den genomgående bästa försälj- ningsdagen) och den näst största dags- försäljningen.
En svaghet i materialet är att uppgif- terna i de flesta fall torde bygga på de redovisade dagskassornas storlek. Om man vid kredithandel inte bokför ut- gående räkningar utan endast skriver en kladd, kommer nämligen kreditkun- dernas inköp att falla på inbetalnings- dagen, inte på inköpsdagen, vilket vore lämpligare för studiet av belastnings- variationerna. Då den aktuella veckan valts med tanke på att uppgifterna inte borde sammanfalla med tiden kring den l:a eller den 15:e i en månad, torde dock denna felkälla vara av mindre be- tydelse. Några väsentliga skillnader i belastningsvariationerna mellan företag på olika stora orter inom en viss
Tabell 32. Försäljningens relativa fördelning på veckodagar inom vissa detaljhandelsbranscher ( Ovägda aritmetiska medier)
Andel av veckoförsäljningen Andel av veckoförsäljningen
Butikerbelägnai M Tio To F L 1 = M Ti 0 To F L 1 =
Procent Procent
Livsmedelshandeln exkl.
lanthandeln Lanthandeln
Stockholm, Göteborg, Malmö ............... 12 12 16 21 28 2,5 Övriga städer över 10000 inv. ........... 12 13 16 22 26 2,4 Övriga städer under 10 000 inv., köpingar och municipalsamhällen 12 14 15 20 26 2,2 Mindre tätorter och på landsbygd ............ 12 15 14 20 26 2,2
h par/ymerihande
Stockholm, Göteborg, Malmö ............... 17 14 13 12 18 26 2,2 1,4 Övriga städer över 10000 inv ............ 17 14 15 15 16 23 1,6 1,4 Övriga städer under 10 000 inv., köpingar och municipalsamhällen 16 13 16 14 17 24 1,8 1,4 Mindre tätorter och på landsbygd ............ 20 15 14 12 17 22 1,8 1,1
Textilhandeln nfekt ion
Stockholm, Göteborg, Malmö ............... 17 12 12 14 2,4 1,7 Övriga städer över 10000 inv. ........... 16 12 15 13 2,3 1,8 Övriga städer under 10 000 inv., köpingar och municipalsamhällen 16 15 13 13 1,9 1,4 Mindre tätorter och på landsbygd ............ 16 12 13 13 2,3 1,4
Stockholm, Göteborg, Malmö ............... 12 14 14 17 29 2,4 1,7 Övriga städer över 10000 inv ............ 11 14 13 17 29 2,6 1,7 Övriga städer under 10 000 inv., köpingar och municipalsamhällen 13 15 12 15 30 2,5 2,0 Mindre tätorter och på landsbygd ............ 15 10 15 13 17 30 3,0 1,8
lördagsförsäljningens storlek i förhållande till minsta dagsförsäljningen. » » » » näst största »
Tabell 33. Försäljningens relativa storlek på lördagar jämfört med veckans sämsta resp. näst bästa dag inom vissa detaljhandelsbranscher
Index för lördag om sämsta dag = 100
Index för lördag om näst bästa dag = 100
försälj- ning
kol. 4 kol. 5
kol. 1 kol. 2
antal kunder
försälj- ning
antal kunder
1 2 3 4 5 6
225 202 1 80 330
Livsmedelsbutiker exkl. lanthandeln Lanthandelsbutiker .............. Färghandelsbutiker .............. Konfektionsbutiker ..............
117 125 101 127
132 132 152 134
129 137 139 183
110 110 137 144
170 153 118 246
bransch tycks — som framgår av tabel— len — inte förekomma.
Lördagens dominerande roll som för- säljningsdag belyses av förhållandetalen i kol. 1) i tab. 32. Inom livsmedelshan- deln och lanthandeln säljer man i re- gel mer än dubbelt så mycket under lördagen som under den sämsta för- säljningsdagen och 20—40 % mera än under den näst bästa försäljningsdagen. Inom färg- och parfymerihandeln är lördagsförsäljningen 60—120 % större än försäljningen under den sämsta för- säljningsdagen. Inom övriga redovisade branscher är försäljningens koncentra— tion till lördagen ännu mera markerad. För konfektionsbranschen redovisas en lördagsförsäljning, som värdemässigt är mer än tre gånger större än den sämsta dagens försäljning. Lördagen svarar i denna bransch för ca en tred- jedel av hela veckoförsäljningen. Vissa företag har redovisat _— utan att det angetts som onormalt — att över halva veckoförsäljningen faller på lördagen.
I Svenska handelsarbetareförbundets tidigare omnämnda undersökning mät— tes belastningarna med kundfrekvensen. I de fall där branschindelningen varit så likartad mellan de båda undersök- ningarna, att jämförelser kunnat göras, har en sammanläggning skett med kom-
mitténs eget material på sätt som fram- går av tab. 33. Reservationer måste gi— vetvis göras för de felaktigheter, som kan bero på att undersökningarna avser olika tidpunkter och olika företag. De tidigare berörda förhållandetalen: lör— dagsförsäljningens storlek i förhållan— de till minsta dagsförsäljningen resp. i förhållande till näst största dagsförsälj- ningen har för fyra branscher jämförts med motsvarande förhållandetal för samma veckodagar i vad gäller kund— frekvensen.
De så beräknade indextalen har satts i relation till varandra, varvid man får en kvot, som ger ett approximativt ut— tryck för genomsnittliga inköpsvärdet per kundbesök på lördagen i förhållan- de till motsvarande under de övriga två dagarna. Av beräkningarna framgår så- lunda, att index för livsmedelshandeln exkl. lanthandeln ligger på 170 resp. 117. Detta innebär, att konsumenternas genomsnittliga inköpsbelopp på lörda- gen var 70 % större än på den minsta försäljningsdagen och 17 % större än på den näst bästa försäljningsdagen. För färghandeln var inköpsbeloppen ganska likartade —— 118 resp. 101 % —, medan konfektionsbutikerna har betyd- ligt större genomsnittliga kundinköp under lördagen än under andra dagar
_ 246 resp. 127 %. Inköp av mera var- aktiga konsumentvaror förläggs mycket ofta till tidpunkter, då man har mera tid att jämföra varorna inom och mel— lan olika butiker eller då flera familje- medlemmar kan handla gemensamt.
Självfallet får man inte pressa mate- rialet så hårt som ner på enstaka pro- cent, men en antydan om storleksord- ningen av skillnader mellan olika dagar och olika branscher ger resultaten sä- kerligen. I stort sett samma resonemang som ovan fördes med avseende på va- riationerna mellan olika delar av da- gen, kan föras även beträffande belast- ningsvariationerna under veckan och dess inverkan på effektiviteten. Pris— reduktioner för kunder under veckans tysta dagar skulle på många områden föga medverka till en utjämning av in- köpen. Färskvaruköpen (kött, charku— terier, grönsaker m. ni.) kommer ändå att koncentreras till slutet av veckan. I någon mån beror detta på att det torde vara vanligare att veckolönerna utbetalas på torsdag eller fredag än un- der den förra hälften av veckan, även om en betydande spridning av löneut- betalningsdagarna skett, enligt vad som konstaterats av den s. k. KF-LO—kom- mittén för distributionsfrågor. Vidare måste konsumenterna på fredag eller lördag handla för åtminstone två dagar. Slutligen kan det vara av betydelse, att man vill ha en högre koststandard un- der söndagarna än under veckodagarna i övrigt.
Belastningsvariationer mellan olika säsonger är ett problem speciellt för de modebetonade branscherna. Något eget material för att belysa dessa variationer har varudistributionsutredningen inte insamlat. En specialbearhetning av den omsättningsstatistik för textil- och sko- branscherna, som insamlas av Företags- ekonomiska forskningsinstitutet, ger
bl. a. följande bild (se fig. 12 på nästa sida).
Som framgår av diagrammet över sko- branschen varierade medianföretagets omsättningsindex för olika månader från ——41 (februari) till + 68 (decem- ber), om man utgår från den genom- snittliga månadsomsättningen under året. Uppgifterna över spridningen vi- sar, att det råder mycket avsevärda skillnader mellan de individuella före- tagen. I stort sett likartade tendenser är att notera för textilbranschen, även om variationerna inte var fullt lika stora under just det år, som illustreras. Utvecklingen för olika delbranscher var däremot ganska olikartad. Median- företaget för delbranschen metervaror varierade mellan 78 (augusti) och 118 (december). Motsvarande siffror för dam- och barnkonfektion var 54 (fe- bruari) och 144 (april), för dam- och barnekipering 69 (februari) och 180 (december), för herr- och gosskonfek- tion 68 (augusti) och 130 (april) samt för herr- och gossekipering 69 (mars och september) och 229 (december).
Uppgifter ur samma omsättningssta- tistik med jämförelse mellan varje före- tags omsättning under samma månader olika är visar vilka betydande föränd- ringar, som kan inträffa från ett år till ett annat. Delvis beror detta på säsong- förskjutningar på grund av exempelvis väderleksförhållanden, som ger en lik- artad effekt åtminstone för flertalet företag inom samma delbransch och samma geografiska distrikt. Men även bortsett härifrån kan växlingarna bli mycket stora — främst beroende på hur företaget lyckats med sina inköp av modevarorna. Utan realisationer skulle dessa svängningar i omsättningen, såväl mellan olika månader samma år som mellan samma månader olika är bli än- nu större.
Skobranschen
-60 *100 +120
Texti Ibranschen
-60 —40 -20 0 *20 *60 +80 9100 "l20
Figur 12. Omsättningens förändring inom två detaljhandelsbranscher mellan olika månader är 1953 (månadsgenomsnitt = 100)
Källa: Företagsekonomiska forskningsinstitutets omsättningsstatistik
Teckenförklaring:
Kroklinje: Utvecklingslinje mellan index för varje månads medianföretag Vågräta linjer: Spännvidden för månadsindex för 90 % av de undersökta företagen Rektanglar: Spännvidden för månadsindex för den mittersta hälften av de undersökta företagen
Konsumenten och affärstiderna
I butikstängningslagen, senast om- arbetad år 1948, stadgas under vilka tider olika typer av varor får försäljas. Huvudregeln är, att butik får hållas öp- pen under vardagar mellan kl. 8 och kl. 19 (under tiden 10—23 december till kl. 20). Vissa butiker, såsom mjölk- och brödbutiker, får dock öppnas re- dan kl. 7.30 på vardagar. För vissa varor, huvudsakligen sådana som ingår i vanliga kiosk— och fruktaffärssorti- ment, är det möjligt att, »då synner- liga skäl därtill äro» genom särskilt till- stånd erhålla rätt att hålla öppet till kl. 22. Lagen medger dock kommunerna rätt att bestämma om inskränkningar i den vanliga affärstiden eller om att den- na helt eller delvis skall förläggas till andra tider på dygnet. Sådana kom- munala bestämmelser får dock inte in- nebära, att den totala affärstiden per vecka förlänges eller att butik skall stängas före kl. 19 samtliga vardagar i veckan.
Rätten till kommunala avvikelser har utnyttjats mycket. En av Svenska stads- förbundet år 1950 gjord undersökning av dessa förhållanden i städer med mer än 35000 invånare visar sålunda, att man i de flesta fall beslutat, att buti- kerna skall stängas kl. 18 under fem dagar i veckan. Endast två städer (Stockholm och Solna) har i viss ut- sträckning medgivit öppethållande efter kl. 19, nämligen på fredagar till kl. 20. Intresset för ett dylikt arrangemang sy- nes dock i allmänhet saknas både hos köpmännen och hos de anställda. Man har t. ex. inte utnyttjat möjligheterna att i Stockholm hålla öppet till kl. 20 på fredagarna utom i ett par fall under den allra senaste tiden (april 1955).
Olika parters inställning till förlängt öppethållande belyses av uttalanden i sam- band med en ansökan från samtliga före- tag med butiker vid tunnelbanestationen
Kungsgatan-Sveavägen i Stockholm om att få affärstiderna utsträckta till kl. 22 alla dagar. Stockholms köpmannaförbund av- styrkte bl. a. med hänvisning till att en sådan dispens skulle kunna medföra ris- ker för uppluckring av butikstängnings— lagen, vilken i sin nuvarande utformning enligt förbundets uppfattning i allt väsent— ligt motsvarade detaljhandelns önskemål. De handelsanställda framhöll likartade synpunkter och ifrågasatte nyttan för all- mänheten av 'ett längre öppethållande i de berörda butikerna. Stockholms handels- kammare uttalade sig för största möjliga frihet inom butikstängningslagens ram. Även om vissa betänkligheter kunde resas av konkurrensskäl ansåg man det dock betydelsefullt, att allmänheten i en stad av Stockholms storlek även efter vanlig af- färstid hade möjligheter att köpa de varor det rörde sig om. Slakthus- och saluhalls— styrelsen ansåg att intresseorganisationer- nas inställning var förståelig men redovi— sade en positiv hållning till ett beviljande av ansökningarna. Efter att stadskollegiet accepterat Slakthus— och saluhallsstyrelsens inställning men Överståthållarämbetet en- dast ansett det möjligt att kunna bevilja dispens för ett mindre antal varor. avgjor— des ärendet av Kungl. Maj:t, varvid samt— liga ansökningar beviljades.
När den första butikstängningslagen infördes år 1909, skedde detta främst i syfte att skydda de handelsanställda mot en ofta alltför lång arbetstid. Arbets- marknadsorganisationernas starka ställ- ning och sociallagstiftningens utvidg- ning har numera gjort butikstängnings— lagen tämligen överflödig ur denna synpunkt, eftersom arbetstidens längd för de anställda ändock är reglerad på ett tillfredsställande sätt. När butik- stängningslagen ändå bibehålles i Sve— rige, så har detta främst skett för att bereda butiksinnehavarna en rimlig fri- tid och för att åstadkomma likartade konkurrensförhållanden mellan de olika näringsidkarna.
Butikernas öppethållande är emeller- tid inte en fråga, som enbart berör köp- männen och deras anställda. Den berör också viktiga konsumentintressen. Det
är uppenbart, att de nuvarande affärs- tiderna gör det svårt för många kon- sumenter både att företa de erforderliga inköpen och —— kanske framför allt _ att ägna tillräcklig tid och omsorg åt dessa. Problemen kan vara olika stora för olika varuslag; annorlunda för Sällanköpsvaror än för dagligvaror. De torde också vara mera accentuerade i storstäder och andra centralorter än på den rena landsbygden. Problemen är också olika stora för olika kategorier av konsumenter: de berör kanske i första hand det stora antal kvinnor, som de- lar sin tid mellan yrke och hem, och särskilt kvinnor med vårdnadsplikt. Men även många ensamstående kvin— nor och män, vilkas resor till och från arbetet är tidsödande och vilka måste göra sina inköp på ett minimum av tid, torde ha ett avsevärt behov av att kun- na verkställa dem senare på dagen än vad som f. n. i regel är möjligt.
Vissa tidigare utredningar har givit vid handen, att det från allmänhetens sida föreligger ett starkt intresse för ett utsträckt öppethållande någon eller någ— ra kvällar i veckan. Vid kommitténs egen konsumenthearing, vilken dock en- dast kan anses ha gett en ganska vag antydning om den aktuella opinionen, ställdes frågan om man var nöjd med butikernas nuvarande Öppethållandeti— der, och — om så inte var fallet — i vilken utsträckning man önskade att affärerna skulle vara öppna på kväl- larna. Ungefär en tredjedel av de till- frågade ansåg sig vara nöjda med de nuvarande förhållandena. Av återståen— de två tredjedelar ansåg det stora fler- talet, att utsträckt affärstid en eller två kvällar i veckan skulle vara behövlig men också tillräcklig för deras behov.
Konsumentanspråken förefaller sålun- da att vara tämligen blygsamma. Det är självfallet svårt för kommittén att ta upp till diskussion alla synpunkter för
och emot frågan om en revidering av butiksstängningslagen eller en uppmjuk— ning av den praxis, som utbildat sig i den kommunala rätten till avvikelser. Kommittén hyser förståelse för de far- hågor, som uttalats från köpmannahåll, att ett avskaffande av regleringen på detta område kan medföra svårigheter, särskilt för de små företagsenheterna, där innehavarna inte är skyddade ge- nom arbetstidslagen, liksom för de han- delsanställdas synpunkter, att ett ökat öppethållande skulle medföra en mera obekväm arbetstid för personalkatego- rier, som redan nu i jämförelse med anställda inom många andra yrkesom- råden slutar senare på dagen. Detta borde dock inte få hindra, att viktiga konsumentintressen tillgodoses. Han- deln är en servicenäring, och om man jämför med personalen inom vissa andra serviceområden —— t. ex. allmän- na kommunikationer, restaurangrörelse, bensinstationer, telefonväxlar etc. —, kan det inte hävdas, att de i handeln sysselsatta har speciellt obekväm arbets- tid. De svårigheter, som handeln haft att i vissa lägen få arbetskraft, delar den med dessa andra områden. Man kan inte heller skilja mellan legitimt behov och onödig bekvämlighet för konsumen- ten, och därigenom avfärda flertalet framförda konsumentönskemål om läng- re öppethållande som onödiga. Vad som är bekvämlighet för den ene konsumen- ten, är behov för en annan, och vad som vid ett tillfälle är ett behov är vid ett annat tillfälle bekvämlighet för en och samme konsument.
Kommitténs mening är, att olika distributionsformer bör ges största möj- liga frihet att i konkurrens med var— andra visa sin duglighet. Därmed är också sagt, att kommitténs majoritet ser åtskilliga nackdelar även i de offentliga och privata bestämmelser, som nu be- gränsar möjligheterna för ett öppethål-
lande av butikerna på tider, som pas- sar konsumenterna bättre än de nu till- lämpade. Uppenbart är dock, att det finns en gräns för hur omfattande ser— vice företagen bör ge konsumenterna i detta avseende. Några ingående stu- dier av de konsekvenser i fråga om kostnader och intäkter, som ett ökat öppethållande skulle medföra, torde inte ha gjorts. Därför är det bl. a. en öppen fråga huruvida en förändring i affärstiderna på lång sikt skulle med- föra en ökning eller en minskning av handelns kostnader per försäljningskro— na räknat. Det är självklart, att de an- ställda bör beredas kompensation för en mer obekväm arbetstid, och detta kan leda till ökade kostnader. Dessa kostnadsökningar kan dock komma att motverkas av belastningsutjämningar, som minskar behovet av extrapersonal, och genom att man ger kompensation i form av ledighet på tid då arbetsbe— lastningen är lägre. Icke minst för säl- lanköpsvaror synes det ur konsument- synpunkt inte medföra några väsentliga nackdelar, om butikerna vore stängda t. ex. en förmiddag under någon av de nu lågbelastade dagarna. Vidare kan ett ökat öppethållande komma att bidra till en omsättningsökning genom att kon- sumenterna får fler tillfällen att för- bruka sina pengar på inköp i detaljhan- deln, som därigenom kan få ett förbätt- rat läge i konkurrensen med andra kon- sumtionsalternativ. Om vissa icke kon- kurrenskraftiga företag slås ut på grund av att affärstiderna ändras, kan detta innebära ett bidrag till den struktur- rationalisering, som kommittén i flera andra sammanhang framhållit som önskvärd.
Konsumentupplysningen skulle kunna få bättre effekt med en sådan föränd- ring av affärstiderna, som ger konsu— menten mera tid att överväga sina in- köp. För flertalet konsumenter torde
denna nytta vara störst på andra varu- områden än livsmedelsområdet. I prin— cip bör dock alla branscher betraktas lika. Det bör vidare framhållas, att ut— vecklingen särskilt inom livsmedelshan- deln går mot större enheter med själv- betjäning. Där skulle ett ökat öppethål- lande förmodligen kunna genomföras, utan att man behövde använda mer än en liten del av den totala personalstyr- kan, eftersom konsumenternas krav på snabbhet i sådana fall torde vara klart underordnade deras önskemål att över- huvudtaget ha en möjlighet att få hand- la på kvällstid.
Med hänsyn till verkningarna av ett ökat öppethållande, både när det gäller att underlätta för konsumenten att göra sina inköp och när det gäller belast— ningsutjämningar inom handeln, anser kommitténs majoritet det vara utom— ordentligt viktigt, att kommunala beslut och köpmannaöverenskommelser inte för starkt begränsar affärstiderna. Ut- rymme för ändringar av rimlig omfatt— ning föreligger redan inom ramen för nu gällande butikstängningslag. Enligt lagens bestämmelser kan nämligen kommun medge utsträckt affärstid, om den i lagen angivna affärstiden för vecka räknat inte överskrides. Den- na affärstid omfattar som nämnt tim- marna mellan kl. 8—19, och då affä- rerna i regel inte öppnar förrän kl. 9 och oftast stänger kl. 18 måndag—fre- dag och tidigare på lördagarna, finns åtskillig »reservtid», som skulle kunna utnyttjas för öppethållande t. ex. en åt två kvällar i veckan. Stadgandet i 6 5 av gällande butikstängningslag om rätt för kommunerna att besluta om »av- vikelser», avser emellertid avvikelser i båda riktningarna: såväl förlängning som förkortning av öppethållandet un- der olika veckodagar eller i början resp. slutet av dagen. Då som förut sagts in- tresset hos handeln för avvikelser hit—
tills varit starkt inriktat på ett minskat i stället för ett mera vidsträckt öppet- hållande, har de kommunala besluten kommit att avspegla detta. Varudistri- butionsutredningen, vars majoritet här vill föreslå, att 6 5 i butikstängnings- lagen ändras så, att kommunernas rätt att göra avvikelser inte må hindra bu— tiksöppethållande till kl. 21 åtminstone en kväll i veckan, är medveten om att effekten, om ett sådant hinder avlägs- nas, ytterst beror på om handelns bransch- och personalorganisationer kommer att begagna sig av möjligheten till ett förlängt öppethållande till kl. 21. Borttages rätten för kommunerna att göra en sådan inskränkning, ger man emellertid tillfälle för konsumentopinio- nen att i denna fråga göra sig gällande mera direkt i förhållande till handeln och i eventuella förhandlingar med dess företrädare. Vid en justering av 6 5 i butikstängningslagen i enlighet med kommitténs förslag, vill kommittén även förorda en viss vidgning av 2 5 12 mom. För vissa varuområden, sär- skilt större varaktiga konsumentvaror, kan det vara lämpligt, att man under en viss period under året — t. ex. en vecka _ ger konsumenterna möjlighet att un- der kvällstid i butikslokalen orientera sig om vad marknaden har att bjuda. Ett exempel på ett dylikt arrangemang är den s. k. »Bokens vecka». Önskemål om liknande möjligheter till visning utan samtidig försäljning har framställts bl. a. från möbelbranschens sida. Butik- stängningslagens 2 & 12 mom. medger detta för böcker, men inte för andra varuslag. En ändring synes kommittén befogad.
Företagen har också vissa möjligheter att betjäna konsumenterna utan att bu- tikerna hålles öppna. En sådan möjlig- het, som i många fall kan ersätta ett öppethållande, är automathandeln. Den- na regleras också av bestämmelserna i
1948 års butikstängningslag. Enligt den- na får alla slags varor säljas i automat under förutsättning att automattypen godkänts av myndighet, som Kungl. Maj :t därtill förordnar, f. n. Statens in— stitut för folkhälsan efter samråd med Statens kriminaltekniska anstalt. Svårig- heterna att på ett tillfredsställande sätt förvara vissa färskvaror, t. ex. färsk mjölk och grädde, har hittills hindrat en utveckling av automathandeln med dessa varor. På senaste tid har emeller— tid kylautomater, som löser även detta problem, börjat komma i marknaden.
Försäljningen via automater har, från att tidigare huvudsakligen ha omfattat färsk frukt, choklad och konfektyrer, kex och vissa konserver, på senare är kommit att omfatta ett allt större sorti— ment. Detaljisterna inom berörda bran- scher synes hysa ett ökat intresse för automathandeln, och den kommer san- nolikt under de närmaste åren att få en allt större betydelse. Att allmänhetens intresse för möjligheten att på detta sätt göra sig oberoende av affärstider är stort, är inte att ta miste på — därpå tyder den oerhört snabba utvecklingen av tobaksautomaterna, som redan sex år efter det att de blivit tillåtna, före- kom i anslutning till omkring 1 900 to- baksaffärer eller hos tre fjärdedelar av tobakshandlarna.
Mot stadgandet i butikstängningsla- gen, att automatförsäljningen, bortsett från vissa specialfall, endast får bedri- vas »i anslutning till butik, där samma varor saluföras», anser kommittén, att man kan resa starka invändningar. (»I anslutning till» har tolkats som ett av- stånd av högst 40 meter.) En sådan be- stämmelse försvårar eller omöjliggör upprätthållandet av automatcentra, even- tuellt skötta av specialföretag som skulle kunna driva sådan försäljning i stor skala. Med hänsyn till risken för en alltför ohämmad konkurrens mellan så-
Tabell 34. Förekomsten av olika sätt inom vissa detaljhandelsbranscher att påverka konsumenternas inköpsvanor ( år 1952)
Av 10 butiker har nedanstående antal in- om varje bransch uppgett att de använt
Livsme- dels- inkl . lant- handeln
Textil- handeln
Sko— handeln
Radio- handeln
Färg- handeln
Återbäring på årsinköpen ................. Lägre styckepris vid köp av flera enheter . . . Hemsändningsavgift ...................... Högre pris för avbetalningskunder ......... Kreditförsäljning ......................... Räntetillägg för kreditkunder ............. Annat sätt för påverkan .................. Inget sätt för påverkan ...................
(Siffran 0 betyder »större än 0,0 men mindre än 0,5»)
H HWHORDHHO
Hwoaao—we—oo mmomoo—m q—omoo—w
dana automatföretag och vanliga buti- ker synes det dock lämpligast, om be- stämmelsen kunde modifieras därhän, att innebörden bleve, att det inte vore tillåtet att sätta upp en automat alltför nära en annan affär inom samma bransch. Begreppet »i anslutning till» borde alltså i ett sådant fall innebära, att man inte fick sätta upp en automat på kortare avstånd än 40 meter från en konkurrerande affärslokal, såvida den icke sättes upp i anslutning till egen butik.
Konsumenten och transaktionens storlek
I kommitténs företagsundersökning ingick bl. a. två frågor, som syftade till att få fram upplysningar om vilka hjälp- medel man använder inom detaljhan- deln för att påverka konsumenternas inköpsvanor i önskvärd riktning (frå- gorna 23 och 24 i detaljhandelsformulä- ret, s. 387).
Ett sammandrag av de bearbetade svaren lämnas i tab. 34.
Av tabellen kan t. ex. utläsas, att vart tionde företag inom livsmedels- och ra- diobranscherna, enstaka företag inom textil- och skobranscherna och inget
företag inom färghandeln tar ut hem- sändningsavgift. Däremot säger tabellen ingenting om i vilken omfattning en åt- gärd förekommer inom de berörda före- tagen. Uppgiften att fyra företag av tio inom livsmedelshandeln tillämpar lägre styckepris vid köp av flera enheter på en gång kan t. ex. innebära allt från att de företag, som besvarat frågan ja— kande, lämnar kvantitetsrabatt i ensta— ka fall för några artiklar, till att man alltid och för alla artiklar har sådana kvantitetsrabatter. Kreditförsäljningens omfattning har emellertid kunnat un- dersökas närmare, och resultatet fram- går av tab. 35.
Återbäring
Bonus eller återbäring på kundens årsinköp förekommer mycket ofta hos butiker för dagligköpsvaror — i åtta fall av tio inom livsmedelshandeln och i fem av tio inom färghandeln. Motsva- rande siffror hos butiker för varor, som köps mera sällan1 (»sällanköpsvaror») är inom textil- och skobranscherna två
1 Sådana varor är i allmänhet urvalsvaror. De kan vara av mycket olikartad karaktär och omfatta såväl »små» varor som »stora» varor.
Tabell 35. Kreditförsäljningens andel av total omsättning inom vissa detaljhandelsbranscher år 1952
Av 100 butiker med kreditförsäljning har nedanstående antal inom varje bransch uppgett andelen kreditförsäljning vara
Kreditförsäljningens andel av omsättningen
mer än
1—10 % 50 % 11—20 % 21—50 %
Livsmedels- inkl. lanthandeln .............. Färghandeln ............................. Textilhandeln ............................ Skohandeln .............................. Radiohandeln ............................
51 23 23 45 22 30 76 10 10 84 9 6 13 9 47
på tio, medan radiohandeln endast har återbäring i enstaka fall och då när radio ingår i ett större sortiment. Om livsmedelshandeln delas upp i konsu— mentkooperativa och enskilda butiker finner man, att av de förstnämnda samt- liga har återbäring medan de senare har återbäring i sju fall av tio.
Skillnaden i förekomst av återbäring mellan butiker för dagligköpsvaror och butiker för Sällanköpsvaror förefaller naturlig. Återbäringens viktigaste upp- gift anses i allmänhet vara att öka kun- dens köptrohet gentemot företaget. Som hjälpmedel i denna strävan är återbä- ringen uppenbarligen mera effektiv in- om branscher med varor, som inköps ofta och som lättare kan jämföras ifråga om pris, kvalitet och service hos olika, i regel närliggande affärer, än vad den är inom branscher med Sällanköpsva- ror. Inom modebetonade branscher och branscher, som säljer varor, vilka en- dast med långa mellanrum efterfrågas av den individuelle konsumenten, blir det ofta helt andra faktorer, som avgör konsumentens val av inköpskälla i det särskilda fallet. Därtill kommer, att varje kund i regel köper för så små be- lopp per år av sådana varor, att en års- rabatt, som skall ha någon som helst anknytning till kostnadsbesparingarna, skulle vara alltför obetydlig för att få åsyftad effekt.
Återbäringssystemet tillämpas som be—
kant genomgående inom konsument- kooperationen, där det är ett uttryck för en av de centrala punkterna i det kooperativa företagandet, nämligen att medlemmarna skall dela överskottet. Återbäringssystemet som princip torde inte heller komma att överges av konsu- mentkooperationen av den anledning- en, att man genom att hålla inne en del av återbäringen skaffar en betydande del av det egna kapitalet. Samtidigt har storleken av återbäringen från att ti- digare ha varierat efter föreningarnas årsresultat blivit mycket stel och mera ett konkurrensmedel än ett uttryck för faktisk vinst. I regel ligger procentsat- sen vid 3 % — landets största konsum— tionsförening, Konsumtionsföreningen Stockholm m. o., tillämpar dock från år 1953 en återbäring av 4%. Inom enskild handel synes förekomsten av återbäring ofta bero på att man inte vill komma i underläge i den lokala konkurrensen med konsumentkoopera- tionen.
Har då återbäringssystemet någon ra- tionaliseringsbefrämjande effekt på di- stributionen? Svaret kan sägas vara bådeja och nej. Den kan bidraga till att konsumenten koncentrerar sina inköp till ett visst företag, i varje fall om före— taget sätter en minimigräns, under vil— ken någon återbäring inte utgår. Vidare kan kontanthandeln befrämjas, om man nämligen kräver kassabetalning som
villkor för att inköpen skall bli bonus- berättigade. En annan fördel är att före- taget lättare kan genomföra en kassa- kontroll, vilket både kan förebygga oär- lighet hos de anställda och underlätta insamlingen av material för kalkylering och budgetering. Om nämligen kunden inte frågar efter kassakvittot, blir det svårare för företaget att få alla belopp redovisade på önskvärt sätt.
Å andra sidan kan man peka på flera nackdelar med återbäringssystemet. Ar— betet med sammanräkning av årsinköps- summan kostar tid och medför besvär för konsumenterna — låt vara att många kanske anser det vara ett kärt besvär — och företagens kontroll av kassakvit- tona liksom arbetet med utbetalning och redovisning av återbetalningsbeloppen är tids— och kostnadskrävande. Vidare kan sägas, att de extra kostnaderna inte ger något utbyte, om alla företag till- lämpar samma system med en återbä- ring, som utgår med viss enhetlig pro— centsats, oberoende av beloppets stor- lek. I ett visst volymläge är det ofta tidpunkten, när inköpen sker, som spe- lar den viktigaste rollen ur kostnads- synpunkt. Även storleken av köpet per gång eller per artikel kan vara mera betydelsefull för kostnaden än storleken av de totala inköpen under en viss tids- period. Sammanfattningsvis kan sägas, att i likhet med många andra konkur- rensmedel systemet med återbäring som medel att pressa ned kostnaderna ge- nom att förbättra konsumenternas in- köpsvanor har sin största effekt så länge endast några arbetar med detsam- ma. Då kan det medverka till en kon— centration till vissa butiker, som även ur det helas synpunkt kan vara lämp- lig. Om alla företag tillämpar samma system, kan åtgärderna neutralisera varandra, så att nettoeffekten blir obe- tydlig. En annan sak må vara, att sys— temet kan vara av största betydelse för
20—503366
finansieringen av den konsumentkoo— perativa rörelsen, vilket via den däri- genom' ökande konkurrensen kan verka i rationaliserande riktning. Tyvärr torde det vara svårt för enskild handel att som ett alternativ arbeta med så mycket lägre nettopriser, som motsva- ras av återbäringsprocenten. Många konsumenter torde vara mindre käns- liga för en genomsnittlig prissänkning av 2—3 % än en motsvarande gratifi- kation en gång om året — för många husmödrar den enda inkomst de kan betrakta som Sin privata »lön».
M ängdrabatter
Liksom ifråga om återbäringen är det inom branscherna för dagligköpsvaror, som man mest börjat tillämpa rabatter vid köp av större kvantiteter per gång. I tab. 34 redovisas, att fyra företag av tio inom livsmedelshandeln och tre företag av tio inom färghandeln i större eller mindre omfattning använ— der sig av order- eller artikelpremier, medan motsvarande Siffra för övriga redovisade branscher är ett av tio.
Idén med kvantitetsrabatter med hän- syn till inköpsstorleken är inte ny, men har under senare år fått en mera syste- matisk utformning än tidigare. Förr var det mera fråga om »en viss avrund- ning nedåt vid stor affär» eller resul- tatet av en många gånger obligatorisk prutdiskussion. Som nämnts finns två olika typer av kvantitetsrabatter, näm- ligen prisreduktion för konsumenten vid köp av flera enheter av samma art — t. ex. hel detaljhandelsförpackning — eller rabatt för större inköpssumma per gång oberoende av köpets sammansätt- ning. Båda typerna av rabatter kan leda till kostnadssänkningar också hos de- taljhandeln, den förra genom nedpress- ning av antalet expedierade poster —— genomsnittsbeloppet per post torde i
livsmedelshandeln ligga mellan 1:— och 1: 50 — den senare till en-minsk- ning i antalet kundbesök vid oföränd- rad eller ökande totalomsättning.
Enligt en undersökning köpte hus- modern genomsnittligt nio varuposter per dag. Om man vågar antagandet, att dessa nio poster inhandlas vid besök i två—tre butiker (eller separata avdel- ningar i samma affär), blir genomsnitt— liga storleken av varje inköp 4—5 kro- nor. Även om möjligheterna till större inköp per artikel eller butiksbesök i hög grad begränsas av omständigheter, sådana som små förvaringsutrymmen i hemmen, svårigheter med hembäring- en, knappa hushållspengar o. d., före- faller det påtagligt, att en kraftig sti- mulans till köp i större kvantiteter ge- nom prisreduktioner i många fall borde innebära betydande kostnadssänkning- ar på längre sikt. Den dominerande kostnadsposten i detaljhandeln är ju lönerna, och arbetskraftsbehovet är i hög grad avhängigt av antalet kundbe- sök och när dessa besök äger rum. Vis- serligen är det endast i större detalj- handelsenheter möjligt att mera kort- siktigt anpassa arbetskraftens storlek efter behovet, eftersom i de många små butikerna med ett fåtal sysselsatta varje expedit svarar för en så stor andel av den totala arbetsvolymen. På lång sikt och vid stigande omsättning torde dock förekomsten av mängdrabatter kunna medföra lägre kostnader.
Vad beträffar rabatt vid köp av flera enheter av samma slag per gång kan nämnas, att man under de sista åren såväl från kooperativt som från enskilt håll gjort olika försök att väcka kon- sumenternas intresse. Grundtanken är den, att kostnaderna för försäljning, em- ballage, varuhantering och transport praktiskt taget blir lika stora vid för— säljning av en konservburk eller en chokladkaka som vid försäljning av en
hel låda konserver eller en bunt om tio chokladkakor. Detta är detsamma som att säga, att kostnaden per försäljnings- krona högst avsevärt minskar för den större förpackningen. Den största rabat- ten kan självfallet lämnas, om konsu- menten samtidigt köper en obruten fa— brikant— eller grossistförpackning. Stor- leken av rabatterna lär ha varierat mel- lan 3—4 % till i extrema fall 12—13 %. Det går inte att bedöma, huruvida de fastställda rabatterna varit kostnadsmäs- sigt motiverade, vilket ju bl. a. sam- manhänger med vilken kvantitet man kan sälja med detta system.
De hittills uppnådda resultaten av för- söken med mängdrabatter är rätt blan— dade. Konsumenternas första reaktion uppges på sina håll ha varit, att det rörde sig om realisationsvaror. I sam- band med en specialkampanj har man kunnat sälja mycket, men sedan återgår konsumenterna till sina gamla inköps- vanor. Det har ännu inte gått upp för den svenska husmodern, att prisreduk— tioner av denna typ kan vara motive- rade av annat än att varan i något av- seende är av sämre kvalitet än normalt, eller att den av annan anledning inte är önskvärd i detaljistens lager. Denna in- ställning synes dock kunna ge vika, efterhand som kundkretsen blir van vid den nya given.
Den andra typen av kvantitetsrabatt _ lägre pris vid större totalt inköp per gång — är i ännu högre grad oprövad inom den reguljära livsmedelshandeln, i varje fall föga satt i system. Represen— tanter för detaljhandeln har i skilda sammanhang anfört, att man borde för- söka komma fram till en ersättning, som kombinerade återbäring och kvantitets- rabatt. Under i övrigt lika förhållanden måste av två kunder med vardera ett årsinköp av 1 800 kronor den kund vara billigare för detaljisten, som be- söker butiken 150 gånger, dvs. en gång
varannan dag, än den som gör 1200 besök (det finns exempel på att hus- mödrar under en ettårsperiod lämnat in 1 200 kassakvitton till en enkelbutik). En sådan kombination skulle kunna ut— formas så, att ingen återbäring alls eller en lägre procentsats skulle utgå för kvitton understigande ett visst belopp — t. ex. fem eller tio kronor. Eventuellt kunde man differentiera på flera ni- våer. Man får emellertid akta sig för att göra en sådan differentiering in- vecklad — det innebär mera arbete och gör det svårare för kunderna att förstå. Säkerligen skulle det erfordras en om— fattande information för att få konsu— menterna att acceptera en sådan för- ändring.
Mot ett sådant system invändes i dis- kussionen, att det vore orättvist mot konsumenter med små hushåll och små inkomster, som inte kan köpa för så stora belopp per gång. De skulle kunna komma i ett sämre läge än andra, även om de i förhållande till sina totala in— köp handlade mera koncentrerat än de konsumenter, som lägger ned större be- lopp för sin livsmedelskonsumtion. Om man emellertid accepterar rationalise- ringssträvandena som nyttiga ur sam- hällets synpunkt får man också accep- tera dc hjälpmedel, som på längre sikt kan medverka till att mindre resurser under i övrigt lika förhållanden behö- ver tas i anspråk. Det går inte att överge den linjen under åberopande av förmenta rättvisesynpunkter.
En för vårt land ny distributions- form, vars tillkomst underlättats av den nya konkurrenslagstiftningen, är före- tag av den typ, som AB Hemköp i Stockholm representerar.
Företaget arbetar med ett begränsat sor- timent av ca 200 artiklar inom speceri— och kemisk-tekniska branscherna, genomgående välkända märkesvaror. Leverans sker med bil direkt till hushållen från en lager— och expeditionslokal. Ordermottagning sker per
telefon eller genom skriftlig rekvisition, Någon butikslokal i vanlig mening finns inte. Man arbetar med varupriser som mot- svarar de i handeln gängse förekommande men lämnar orderrabatter enligt följande:
70/( vid samtidigt inköp för minst 30 kronor,
10% vid samtidigt inköp för minst 60 kronor,
12 % vid samtidigt inköp för minst 100 kronor.
Företaget säljer endast per kontant och garanterar leverans inom två dagar efter beställning. Rabatten möjliggörcs av låga lokalkostnader, av ett bättre kapacitets- utnyttjande genom jämnare arbetsbelast- ning än i en vanlig butik och därav följande goda förutsättningar för en ratio- nell expeditionsrutin, av det begränsade sortimentet, av de stora transaktioner, som rabatten stimulerar konsumenterna till, och slutligen kanske främst av att flertalet av de varor, som föres, tillhör den del av den vanliga livsmedelshandelns sortiment, som i förhållande till sina kostnader har jäm- förelsevis fördelaktiga marginaler. Företa— get startade under år 1954 och verksamheten är hittills begränsad till vissa förortsom— råden. F.n. (april 1955) finns 12 företag, som arbetar efter principer likartade med de här antydda.
Det är självklart, att en sådan ny distributionsform inte ger någon patent— lösning av problemet om distributions— kostnadernas minskning, men som ett" komplement till traditionell butikshan— del och ett konkurrensmoment, somi tvingar detaljhandeln att ompröva sim marginalstruktur och att öka sina strä— vanden att pressa kostnaderna, bör så'- dana nytillskott i raden av distribu- tionsformer enligt kommitténs uppfatt— ning hälsas med tillfredsställelse.
H emsändning
Ett av de skäl, som talar mot möjlig- heten att öka den genomsnittliga order- storleken inom detaljhandelsförsäljning- en, särskilt inom livsmedelshandeln, är svårigheten för konsumenten att trans- portera hem stora mängder varor per'
gång. På längre Sikt torde möjligheterna härtill öka, efterhand som bilen blir en självklar ägodel i allt flera familjer. Det är på detta område speciellt intressant att studera förhållandena i Förenta Sta- terna, där bilismens fullständiga genom- brott radikalt ändrat köpvanor och de- taljhandelslokalisering (jfr kap. 9). För den amerikanska husmodern är det na- turligt, att den övervägande delen av särskilt de torra livsmedlen köps en gång i veckan eller t. o. m. med ännu längre mellanrum och då ofta i de stora super markets, som åtminstone i vissa regioner ofta ligger utanför de centrala delarna av städerna, där tillgången på parkeringsplatser är god. Det ger själv- fallet helt andra möjligheter till storköp.
En sådan utveckling i Sverige är än- nu blott en framtidsvision. I vårt land tvingas husmodern att själv bära hem det mesta av de livsmedel och andra förnödenheter, som familjen konsume- rar. Man har beräknat, att en genom- snittshusmor i en fyrapersonersfamilj bär hem varor till en vikt av ca 60—75 kg per vecka eller i medeltal 10——12 kg per dag. Därav faller ungefär hälften på mjölk, läskedrycker och öl (inkl. flaskemballage). Det finns givetvis ock- så andra faktorer, som påverkar stor- köpens omfattning —— t. ex. konsumen- tens ekonomi och förmågan eller viljan att planera inköpen.
Bristen på arbetskraft och de därav följande relativt höga lönerna för varu- bud har bidragit till att öka hemsänd— ningsproblemet. En övergång till bud- skickning med motorfordon har för många detaljister varit nödvändig. Detta är dock förenat med sådana kostnader, att många valt att skära ned hemsänd- ningens omfattning.
I de fall där hemsändning förekom- mer, har man, som framgår av tab. 34, inom livsmedelshandeln i en butik på tio tagit ut en särskild hemsändnings-
avgift. Denna är vanligen mycket låg, 25 eller 50 öre, medan genomsnittskost- naden per bud många gånger torde vara betydligt högre. I regel låter man alltså alla kunder betala för hemsändnings- kostnaden, oberoende av i vilken ut- sträckning de utnyttjar denna service. Här spelar förmodligen konkurrensmo- mentet större roll än kostnadssynpunk- terna: så länge inte alla affärer uppträ- der på samma sätt när det gäller att debitera extrakostnaderna för extra ser- vice, är detaljisten rädd för att en de- bitering av den verkliga hemsändnings- kostnaden skall skrämma bort kunder- na till konkurrenten. Att denne inte till- lämpar en kostnadsbetingad prissätt- ning i detta avseende kan medföra, att priserna för de konsumenter, som inte utnyttjar en sådan service, kommer att ligga på en förhållandevis för hög nivå. I den mån den avgiftsfria hemsänd- ningsservicen drar många nya kunder till butiken, kan emellertid priserna där på grund av ett bättre kapacitetsntnytt- jande komma att hållas på samma eller lägre nivå, trots merkostnaderna för hemsändningen.
Möjligheterna att distribuera mjölk direkt från mejerierna till hushållen har diskuterats i många sammanhang. I större skala har detta dock inte 'kom- mit till utförande. Den huvudsakliga motiveringen mot denna form av hem- sändning har varit, att merkostnaden troligen skulle bli lika stor som den nu- varande handelsmarginalen, ca 6 öre per liter, under förutsättning att fler- talet konsumenter skulle acceptera sys— temet. Även om många konsumenter skulle vara villiga att betala en så hög merkostnad för denna tjänst, har pro- jektet strandat på att många konsumen- ter troligen skulle vägra att betala mer- kostnaden, av ekonomiska skäl eller därför att man inte kan utnyttja tjäns- ten, om husmodern t. ex. på grund av
förvärvsarbete inte när mjölkbilen kommer.
För öl har den hittillsvarande distri- butionen varierat, beroende på olikheter i kommunala bestämmelser. I områden med direktdistribution till konsument vid sidan av försäljningen genom detalj- handeln förekommer det, att kostna— den för direktdistribution är betydligt lägre än detaljistmarginalen. I det förra fallet får konsumenten dessutom varan transporterad till bostaden, dvs. ser- vice i detta avseende av större omfatt- ning än vad som är regel i detaljhan- deln. En viss motprestation fordras dock av konsumenten, som måste pla- nera sina inköp för något längre tid. Att öl säljes i detaljhandeln innebär ju större möjligheter för konsumenten att vid behov göra kompletteringsköp. I de nu antagna bestämmelserna om di- stribution av öl förordas en övergång till detaljhandelsförsäljning i största möjliga utsträckning och en minskning av direktdistributionen. Motiven härför är emellertid inte distributionsekono— miskt betingade. Man vill göra försälj- ningen så litet aktiv som möjligt av nykterhetspolitiska skäl. Ur rent di- stributionsekonomisk synpunkt är en dylik utveckling olämplig, eftersom den innebär en försämring av servicen och möjligen även en fördyring av varan. I sammanhanget bör också beaktas de ökade möjligheter till köp i större kvantiteter per gång i livsmedelsde- taljhandeln, som skulle uppstå, om hälften av den börda husmodern nu måste bära hem —— mjölk, öl och läske- drycker — kunde direktdistribueras till hushållet.
är hemma,
Kredit- och avbetalningshandel Omfattningen av kredithandeln varie-
rar förutom med konjunkturerna också med varans karaktär. Det är naturligt,
att »stora varor» av typen hushålls- apparater, radioapparater, mopeder och bilar köps på kredit i avsevärt större omfattning än dagligvaror såsom livs- medel. Kreditförsäljningens omfattning år 1952, sådan den redovisats i företags— enkäten för detaljhandeln, framgår av tab. 35 på s. 288. Allmänt kan sägas, att konsumenternas kreditinköp av livsme- del och andra dagligvaror numera mins- kat. Om man bortser från konjunkturer- na, har utan tvivel konsumentkoopera- tionen mest påverkat utvecklingen, ef- tersom man där i princip alltid krävt kontant betalning. Den bättre tillgången till likvida medel i jämförelse med för- hållandena för några årtionden sedan och den höjda levnadsstandarden har emellertid i hög grad bidragit till att minska behovet av kreditförsäljning inom livsmedelshandeln, men även in- om beklädnadsbranscherna. Den enskil- da detaljhandeln har under senare år starkt propagerat för ökad kontanthan- del. Dock torde många detaljhandlare- ha tvekat att helt överge kreditsystemet, i den mån detta kunnat leda till att de- förlorat kunder, vilkas köptrohet delvis- beror på möjligheten att erhålla kredit.. I många fall har emellertid utveckling- en mot en ökad kontanthandel bidragit till ett mera planmässigt ekonomiskt tänkande hos stora grupper konsumen- ter. I den meningen har effekten varit rationaliseringsbefrämjande. Det finns å andra sidan också exempel på att före- tag, t. ex. större kedjeföretag inom livs- medelsbranschen, funnit det mera ef- fektivt att i samband med telefonorder- service och hemsändning fakturera för— säljningen. Om kontakttiden med kun- den minskar, anses nämligen nettoresul- tatet bli en kostnadsminskning.
Som ovan nämnts är det framför allt kapitalvaror, som köps på avbetalning. Några färska uppgifter om omfattning- en av avbetalningshandeln inom olika
branscher har inte stått kommittén till buds, men enligt en undersökning, som utförts av Detaljhandelns utrednings- institut och som avsåg förhållandena år 1948, såldes av hushållsapparater ca 2/3, av radioapparater drygt 1/3 och av bilar -och cyklar ca 1/3 på avbetalning. Spe- ciellt siffran för bilar är sannolikt be- tydligt lägre än normalt; år 1948 var utbudet på grund av importrestriktio- nerna alltför litet i förhållande till efter- frågan, vilket bidrog till att man då kunde kräva kontant betalning av kun- derna.
Självfallet växlar avbetalningshan- delns betydelse med konjunkturerna. När konsumenterna får brist på likvida medel, blir avbetalningsköp ofta deras enda möjlighet att skaffa sig »stora» varor och att sålunda snabbare höja sin levnadsstandard än vad som eljest skul- le vara fallet.1 Eftersom konjunkturned- gångar först drabbar sådana inte abso- lut nödvändiga varor, som ofta säljes på avbetalning, kan avbetalningshan- deln få en inte obetydlig konjunktur- stabiliserande effekt, förutsatt att den inskränkes under inflationstider och ut- vidgas under deflationstider. Å andra sidan inrymmer avbetalningssystemet onekligen vissa olägenheter. En alltför aktiv, kortsiktig försäljning till perso- ner, vilka genom en ofta obetydlig kon- tantinsats kan få förfoganderätt över dyra och åtråvärda varor, som de sak- nar möjlighet eller vilja att fullfölja be- talningarna för, kan medföra betydande skadeverkningar. För företag som är in- ne på marknaden och vill expandera på längre sikt går det i regel inte att upp- rätthålla sådana alltför hårda affärs- metoder. Vid utbildningen av försäljare brukar numera framhållas nödvändig- heten av att man inte bara säljer en vara utan att man säljer varans använd- ning till kunden, dvs. analyserar kon—
sumentens köpsituation, så att hon blir belåten med köpet på längre sikt.
Två viktiga specialproblem uppträder i nära anslutning till varor, som ofta säljes genom avbetalningshandel, näm- ligen frågan om byte av gammal artikel och frågan om garanti, service och in- formation i samband med och under den närmaste tiden efter försäljningen. Beträffande den första frågan kan all- mänt sägas, att avräkningspriserna på inbytesartiklar ofta blir ett uttryck för prisdifferentiering. Köparen som har en utbytesmaskin, t. ex. en bil eller en sy- maskin, kommer ofta i ett bättre läge än köpare utan sådana bytesobjekt. Ett direkt medgivande om prisreduktion anses på ett helt annat sätt lämna fältet fritt för priskonkurrens från andra före- tag, vilket man om möjligt vill försöka undvika. Sådana prisreduktioner har ofta föga med kostnadsskillnader i mera inskränkt bemärkelse att göra, utan be- ror snarare på styrkan i förhandlings- positionen, kundens intresse för varan och kunskaper om marknaden etc. Det sagda innebär bl. a., att det blir både absolut och relativt svårare för nytill- kommande kunder att kunna skaffa sig nya varor av denna typ än för kunder, som redan har gamla varianter av va- ran. Detta problem diskuteras mera in— gående i bil. 2.
Den andra frågan gäller på vilket sätt kostnader för information om varans
1 Ett uttryck för den betydelse, som närings- livet tillmäter möjligheterna för konsumen- terna att genom successiv betalning köpa »stora» varor, är att konsumentkooperationen på se- nare år övergett sin traditionellt avvisande attityd mot alla former av kredithandel. Man har lancerat begreppet »låneköp», vilket i prin- cip innebär, att kunden vid köp av t. ex. en dammsugare eller tvättmaskin beviljas bank- lån på skillnaden mellan handpenning och pris, varvid KF står som garant för länet. Det är alltså inte ett avbetalningsköp i juridisk be- märkelse men ger konsumenten ungefär samma ekonomiska möjligheter som ett sådant.
användning, service etc. skall täckas. Kunderna är i olika grad i behov av så- dan information och service. Vissa kun— der klarar kanske utan demonstration eller genom att läsa en bruksanvisning skötseln av t. ex. en hushållsapparat, av- hjälper på egen hand småfel etc., medan andra fordrar mycket information och service för att få ut samma nytta av sitt köp. Enligt satsen om pris efter prestation vore det naturligt, att den som klarar allting själv skulle få ett nettopris, medan den som måste ha om- fattande hjälp skulle få ett betydande tillägg till nettopriset. I princip är väl detta riktigt, men vägande invändningar kan göras mot tankegången. Kostnader- na för sådan information och service lär för många varor uppgå till mellan 5 och 10 % av fakturapriset. Det har från företagshåll kraftigt understrukits, att konsumenten vanligen inte är villig att betala extra för en ordentlig in- struktion, t. ex. av en symaskins sköt- sel och användning. Följden blir, att hon aldrig lär sig att sköta maskinen, vilket dels medför onödiga reparationer — dyra både ur konsumentens och ur samhällets synpunkt — dels sätter kun- den ur stånd att utnyttja de möjligheter maskinen erbjuder, vilket gör henne mindre belåten med sitt köp -— olyck- ligt för företaget —— och medför en onö- digt låg effektivitetsgrad — till skada för konsumenten själv liksom för sam— hället. Dessutom är det inte otänkbart, ehuru knappast möjligt att bevisa, att förekomsten av sådan service breddar företagets marknad så mycket, att såväl produktions— som distributionskostna- derna per enhet kan sänkas. Resultatet kan bli, att även de »kunniga» konsu— menterna, som fått betala »för mycket», får lägre priser än de eljest skulle ha kunnat få.
Inom vissa branscher, speciellt då ur- valsbranscher såsom för textil, konfek- tion och skor samt för hushållskapital- varor av olika slag, ligger möjligheterna att påverka konsumenterna att köpa på ett rationellt sätt helt eller delvis på ett annat plan än inom dagligvarubran- scherna. Därmed är inte sagt, att inte det följande i tillämpliga delar gäller även för dagligvaror. Återbäring, kvan- titetsrabatter etc. har ingen eller blott obetydlig effekt, när det gäller varor, som konsumenten köper relativt sällan. Det blir viktigare att finna »den rätta varan» än att erhålla en så obetydlig prisskillnad, som de verkliga kostnads- skillnaderna kan ge upphov till. Pro- duktdifferentieringen gör det f. ö. ofta inte möjligt att exakt väga pris mot kvalitet och kundtjänst för olika varor _ och företag. Belastningsutjämnande åt- gärder såsom realisationer kan dock som tidigare nämnts ha en viss bety- (lelse, särskilt för modevarubranscher- na. Det finns emellertid en rad andra åtgärder, vilka i detta sammanhang endast skall omnämnas utan kommen- tarer. Det ligger eller bör ligga i köpen— skapens natur: att genom annonsering, skyltning eller annan form av reklam dra fram en aktuell vara, där man kan göra ett specialerbjudande _ det må gälla tyger, skor eller konservburkar, att genom personlig kontakt med kon- sumenten söka sätta sig in i hennes situation, i syfte att sälja i första hand därför att kunden behöver en viss speciell vara och inte därför att butiken vill bli av med varor, samt
att inte planera inköpen efter vad som kan ge de högsta marginalerna på kort sikt utan efter vad som verk-
ligen kommer att kunna säljas, dvs. ger det bättre resultatet på längre sikt.
Det sistnämnda tangerar en annan typ av åtgärder. Företaget kan i regel inte inom samma försäljningslokal med framgång tillhandahålla sortiment från de mest exklusiva till de mest standard- betonade varorna eller från en mycket hög servicenivå till ringa eller ingen kundtjänst. Det måste i allmänhet välja en viss nivå. Det är då också angeläget, att prisnivån anpassas efter sortiments- och servicenivån. Även om det ur före-
tagets synpunkt på ganska kort sikt kan vara berättigat att av andra skäl — t. ex. för expansion och konsolidering _ låta bli att anpassa priserna efter kostnads- skillnaderna mellan manuellt betjänade butiker och självbetjäningsbutiker, sy- nes detta från allmän konsumentsyn- punkt vara en betänklig tröghet i an- passningen (jfr kap. 8). Likaså kan det ifrågasättas, om inte filialföretag med olika stora affärer i olika dyra butiks- lägen och med olika hög kvalitetsnivå på varor och kundtjänst borde diffe- rentiera sina priser med hänsyn till kostnadsskillnaderna.
KAPITEL 16
Block och motblock
Fri konkurrens i den meningen, att ingen säljare eller köpare ensam kan påverka marknaden, existerar knappast i dagens samhälle. Konkurrensen är — så länge det rör sig om företag inom samma led —— på många områden före— mål för begränsningar av skilda slag. Den mest markanta formen av ofull- ständig konkurrens föreligger, när ett enda företag helt behärskar ett varuom- råde, där konsumtionen av en vara inte kan ersättas med konsumtion av en annan. En sådan utpräglad monopol- ställning tillhör dock undantagen på den svenska varumarknaden. På de va- ruområden, som varudistributionsut- redningen behandlat, förekommer den- na typ av ensamställning endast vid tillverkningen och importen av tobak, sprit och socker. På de två förstnämn- de varuområdena utövar staten ett di- rekt inflytande såväl på produktionen, importen och distributionen som på prissättningen. Som nämnts i kap. 13 är tobaksmonopolets distributionspro- blem f. 11. föremål för utredning, och distributionen av vin- och spritdrycker har nyligen föranlett riksdagsbeslut, som kommer att medföra genomgripan- de förändringar. Staten äger också ett visst inflytande på prissättningen i sam- band med de monopol, som bildats i'
anslutning till jordbruksregleringen, främst i fråga om socker men också i fråga om andra varugrupper. Detta in- flytande är dock av annan karaktär än vad tobak och sprit beträffar.
Inom övriga delar av industri och handel förekommer det också företag, som intar en mer eller mindre stark ensamställning. Varje tillverkare av en märkesvara intar ett slags ensamställ- ning, åtminstone i den meningen, att han är ensam om sitt eget märke. Ibland intar detta märke en domine- rande ställning på marknaden. Ny- etableringssakkunnigas betänkande in- nehåller bl. a. en redogörelse för de 5. k. ensamtillverkarna inom svensk in- dustri.1 Denna redogörelse visar, att företeelsen är av ringa omfattning på de för varudistributionsutredningen ak- tuella varuområdena, men att däremot de oligopolistiska inslagen ofta är be- tydande, vilket också påpekades redan i kap. 10. Också på distributionssidan förekommer det, att ett företag intar en ensamställning. Som framgått av kap. 13, gäller detta t. ex. när en inhemsk fabrikant tillämpar en långt driven selektivitet vid urvalet av återförsäljare, eller när en utländsk fabrikant med en- samrätt överlämnar försäljningen på den svenska marknaden åt en general- agent.
Att en fabrikant eller återförsäljare på detta sätt intar en ensamställning behöver dock inte i Och för sig inne- bära, att konkurrens inte finns. Veder- börande fabrikant eller återförsäljare kan nämligen vara utsatt för en stark importkonkurrens, eller också kan hans försäljnings- och prispolitik påverkas
1 SOU 1951:28, bil. 2.
av att det finns andra varor på mark— naden, som är likvärdiga i användning, även om de skiljer sig åt i fråga om råmaterial eller utformning och därför betraktas såsom tillhörande ett annat varuområde. Slutligen måste man be- akta, att helt olika varuområden mer eller mindre direkt konkurrerar med varandra: konkurrensen mellan bilar och andra konsumentvaror utgör ett exempel på detta.
Konkurrensen har sålunda ändrat karaktär, bl. a. på så sätt, att den på många områden inte längre är en täv- lan mellan många små säljare. Föränd- ringarna har dock inte skett enbart på den ena sidan av transaktionen. Kon- centrationen på säljarsidan har nämli- gen haft sin motsvarighet på köpar— sidan, och konkurrensen tar sig numera på många områden uttryck i att starka parter uppträder mot varandra på var sin sida av transaktionen. Syftet med detta kapitel är att belysa, hur den strä- van till maktbalans mellan parterna, som ständigt gör sig gällande på mark- naden, leder till uppkomsten av block och motblock, samt hur blockbildning- ar av olika slag och yttringar därav inverkar på konkurrensen.
Man skulle kunna ge begreppet block— bildning en mycket vid innebörd. Ett monopolföretag skulle sålunda kunna betraktas som ett block. Det är emel— lertid, med hänsyn till vad som tidi- gare sagts om förekomsten och arten av monopol på här aktuella varuom- råden, motiverat att inte betrakta så- dana företag på detta sätt. Detsamma gäller staten och kommunerna, även om man skulle kunna anse också dessa vara block, eftersom de har möjlighet att påverka prissättning och distribu- tionsstruktur. Statens inflytande i sam- band med vissa monopolbildningar har redan berörts, och man kan i detta sammanhang bortse från den effekt sta-
tens uppträdande som block (genom beskattning och socialpolitik) har på inkomstfördelningen och därmed på efterfrågan och varudistributionen.
Med en mycket stark utvidgning av blockbegreppet skulle man t. o. ni. kunna säga, att varje företag på något sätt strävar att skapa en egen block- bildning till stöd för avsättningen av sin vara. Detta kan ske genom selek- tivitet i valet av återförsäljare, genom marginalsättningen, genom produktdif— ferentiering och reklam eller andra liknande åtgärder. Det individuella företaget och dess försäljnings- och prispolitik har redan utförligt behand- lats i de tidigare kapitlen och inrym- mes inte här i begreppet blockbild- ning, dock med undantag för vissa mångfilialbildningar, vilka med hänsyn till effekten av deras uppträdande på marknaden bör betraktas som block. I huvudsak avses med blockbildning en samverkan i grupp mellan företag eller individer, som är av den karaktären, att den kan påverka prissättningen och distributionsstrukturen. Exempel på blockbildningar utgör karteller och branschorganisationer men också ar- betsgivarorganisationer, fackföreningar och konsumentsanunanslutningar. Be- nämningen blockbildning innebär inte a priori någon värdering med hänsyn till om företeelsen ur distributionssyn— punkt kan anses innebära övervägande fördelar eller nackdelar. Båda dessa ting kommer att belysas i den följande framställningen.
Uppkomsten av blockbildningar
Alla företag strävar efter att stärka sin position på marknaden. Med olika medel — t. ex. bättre varor, mera ser- vice eller lägre priser — försöker före- taget befästa sin ställning hos återför- säljarna eller konsumenterna. I det av-
seendet föreligger alltid en dold eller öppen vilja till konkurrens med sikte på att erövra så stor del av marknaden som möjligt. Som framhållits, bl. a. i kap. 10, bedöms emellertid i många fall riskerna av en priskonkurrens vara betydande också för det egna företaget. Detta osäkerhetsmoment gör, att man ofta blir benägen att försöka »komma överens» med konkurrenterna och nö- jer sig med att bevaka den andel av marknaden, som man redan har. En sådan inställning bär inom sig fröet till en organiserad samverkan, dvs. till ska- pandet av ett block, en benägenhet som inte endast finns på områden, där an- talet konkurrerande företag är litet. Motiven för samverkan är också starka på områden, där antalet företag är stort, liksom de är på arbetsmarknaden och inom jordbruket. På sådana om- råden har man genom samverkan mel- lan många enskilda kunnat göra de ge- mensamma intressena gällande i väsent- ligt högre grad än vad som skulle ha
varit möjligt, inte funnits. En blockbildning —— antingen den består av några samverkande storföretag eller en intresseorganisation, som om- fattar många företag eller personer — innebär en maktkoncentration, som ger möjlighet åt blocket att utöva ekono- misk press på andra individer, företag eller grupper. Den omständigheten, att ett block haft framgång i sina strävan- den att stärka den egna positionen, har emellertid i regel lett till uppkomsten av vad man skulle kunna kalla för »motblock». Denna benämning antyder, att det är fråga om en sammanslutning av individer eller företag, som haft spe- ciell känning av den maktställning en redan existerande blockbildning inne- har. Motblockets strävanden kommer då att gå ut på att eliminera eller mild- ra den press, som man under en längre
därest blockbildningar
eller kortare tid ansett sig vara utsatt för, och dess åtgärder har till syfte att åtminstone försöka åstadkomma en maktbalans.
Blockbildningar har naturligtvis all- tid funnits. Det gamla skråväsendet och städernas ensamrätt till all köpen- skap är exempel härpå. I och med in- dustrialismens och parlamentarismens genombrott skapades nya —— ekono— miska, sociala och tekniska —— förut- sättningar för och behov av blockbild- ningar. Strävanden från olika intresse- gruppers sida att genom blockbildning- ar stärka sin ställning eller att genom skapandet av motblock söka återställa en förlorad jämvikt är alltså en ganska ny företeelse. Organisations-Sverige kan också med skäl betraktas som pro— dukten av de senaste 50 årens utveck- ling. Under industrialismens tidigare skeden var maktkoncentrationen på en— staka händer — framför allt bland ar- betsgivarna — ofta betydande, och som motblock till denna form av maktkon- centration växte det på ett ganska tidigt stadium fram starka fackföreningar. Landsorganisationen tillkom år 1898 och följdes år 1902 av en central orga— nisation på arbetsgivaresidan. Senare uppstod speciella intresseorganisatio- uer för de anställda inom handeln: Svenska handelsarbetareförbundet år 1906 och Handelstjänstemannaförbun- det år 1938. De nuvarande organisa- tionerna på arbetsgivaresidan tillkom år 1936 (Handelns arbetsgivareorgani- sation) och 1943 (Kooperationens för- handlingsorganisation).
Redan på ett tidigt stadium bildades de första organisationerna av konsu- menter. På 1850-talet tillkom de första konsumtionsföreningarna, och i flerta- let fall bildades dessa på initiativ av de arbetareföreningar, som på många orter var föregångare till fackförening- arna. Redan vid 1880-ta1ets slut fanns
det omkring 400 konsumtionsföreningar i landet. År 1899 kom föreningarnas gemensamma intresse att uppträda som motblock till uttryck i bildandet av Koo- perativa förbundet. Efter att ha varit ett kontakt- och organisationsorgan un- der de första åren har Kooperativa förbundet med tiden starkt utvecklat sin verksamhet. Denna omfattar nu- mera inte endast grossiströrelse, utan på flera områden har rörelsen integre- rat bakåt till tillverkningsledet. Handelns första riksomfattande orga- nisation, Sveriges allmänna handels- förening, bildades år 1883 och omfat- tade både detalj- och grosshandelsföre- tag. Sveriges köpmannaförbund bilda- des år 1918. Den största av dess 17 riksbranschorganisationer är Sveriges speceri- och lanthandlareförbund. Sve- riges grossistförbund grundades år 1922 och år 1939 bildades Inköpscentra- lernas AB, ICA, vars syfte är att vara ett inköpsorgan åt medlemmarna i de
5. k. ICA-företagen, dvs. enskilda de— taljhandlare, som är aktieägare i något av följande företag: AB Hakon Swen- son, Nordsvenska Köpmanna AB, AB Speceristernas Varuinköp eller AB Eol. »lCA—rörelsen» kan snarast betraktas som en den enskilda detaljhandelns motaktion i anledning av konsument- kooperationens starka frammarsch. Existensen av stordriftsformer inom grosshandeln sådana som KF och Ha- kons gav år 1937 upphov till ett sam- köpsorgan inom den fristående kolo- nialvarugrosshandeln, nämligen AB Svenska Kolonialgrossister, numera ASK-bolagens Ekonomiska Förening 11. p. a.
Som framgår av exemplen har sam- manslutningar av karaktären block eller motblock numera nått en omfat- tande utbredning inom handeln. Det- samma gäller arbetsmarknaden, indu- strin och jordbruket. Organisationerna
på dessa områden utövar också, eller kan tänkas utöva, ett betydande infly- tande på handelns struktur och pris- sättning. Det problem, som kommittén främst intresserat sig för, är hur olika blockbildningars politik påverkar distri- butionen på lång sikt. I syfte att nå- got belysa detta lämnas nedan en be- skrivning av överenskommelser och andra åtgärder, som förefaller vara av betydelse för en sådan bedömning.
Blockbildningar utanför handeln med inverkan på distributionsapparaten Förekomsten av block är, som redan framgått, inte någon för handeln unik företeelse. Starka sammanslutningar för organiserad ekonomisk samverkan före- kommer på de flesta områden utanför handeln. De är i detta sammanhang av intresse endast genom sin inverkan — nu och i framtiden — på handelns struktur. Det är då naturligt, att man i första hand hänvisar till de många, i vissa fall mycket starka konkurrensbe- gränsningarna inom industrin. Främst gäller det kartellerna. Marknaden kan emellertid uppvisa också andra former av konkurrensbegränsning. Den kan vara helt monopoliserad, eller den in- hemska tillverkningen av en viss vara kan vara helt koncentrerad till ett enda företag, varvid dock konkurrensen an- tingen från utlandet eller från en an- nan inhemsk fabrikant, som tillverkar en vara med liknande användning, spe- lar in. Fabrikationen av kokkärl av plåt, där det inom landet finns endast en tillverkare av emaljerade kärl och en dominerande tillverkare av rostfria kärl, är ett exempel härpå. Förutom monopolisering och kartellisering av marknaden kan det förekomma sam— verkan mellan företag utan formella av- tal, t. ex. prisledarskap —— horisontellt, dvs. i förhållande till företag i samma led, eller. vertikalt, dvs. i förhållande
till företag i efterföljande led. Slutligen kan nämnas, att en del fabrikanter _ t. ex. inom skobranschen —— integrerat framåt i detaljhandelsledet och själva övertagit hela distributionen av sina produkter.
Kartellerna har behandlats i nyeta- bleringssakkunnigas betänkande. Det var på grund av brister i materialet inte möjligt för de sakkunniga att lämna en fullständig redovisning för befintliga avtal, och de har därför i betänkandet nöjt sig med en exempelsamling i syfte att ge en allmän orientering om inne- börden av de slags blockbildningar, som karteller representerar. Karteller fanns redan på 1930-talet, särskilt inom industrin, vilket nyetableringssakkun- niga ansett tyda på att man knappast kunde vänta sig en minskning av kon— kurrensbegränsningen vid en övergång till ett mera »normalt» konjunkturläge. På många områden, framhöll man, torde motiven att bibehålla blockbild— ningar i form av karteller vara än star— kare under mindre gynnsamma kon- junkturlägen, eftersom avsättningen un— der goda tider kan betraktas som gans— ka säker även utan stöd av karteller.
Nyetableringssakkunniga fann vid ti- den för utredningen, att det existerade försäljningskarteller, marknadsdelnings- avtal, prisavtal samt kombinationer härav. Vissa av kartellerna har senare upplösts, antingen som en följd av den statliga övervakningen eller genom en omfattande självsaneringsverksamhet, som sedan år 1950 äger rum i närings- livets egen regi. Även om vissa avtal och andra bindningar sålunda upp— hävts, måste det dock beaktas, att den omständigheten, att de en gång funnits, tidigare har påverkat såväl andra före- tags prissättning som distributions- strukturen i stort. Följderna av denna .påverkan kan komma att göra sig märkbara under lång tid framåt, vilket
bl. a. gör, att det även i fortsättningen kan komma att finnas en viss benägen- het hos olika parter att agera på sam- ma sätt som tidigare. Ett stort antal karteller finns fortfarande kvar.
På jordbruksområdet intar den pro- ducentkoopcrativa rörelsen en på vissa varuområden dominerande position, speciellt på produktionssidan. Sålunda behärskade år 1953 de till Svenska me- jeriernas riksförening anslutna meje— rierna mer än 98 procent av den totala inom landet invägda mjölken. Riksost — SMR:s ostlagerförening 11. p. a. — kontrollerade vid samma tidpunkt ca 85% av den totala osttillverkningen, och Sveriges slakteriförbund med där- till anslutna slakteriföreningar svarade för 72 % av den totala saluförda in- hemska slakten. Också partihandeln med ägg kontrolleras till större delen _ ca 65 % _ av jordbrukskooperationen. Ifråga om potatis utövar jordbrukskoo- perationen inte någon direkt kontroll. Den övervägande delen av jordbruks- produktionen är föremål för en statlig reglering, som dock går olika långt för olika varor. Ett exempel är mjölk, där prisregleringen f. n. omfattar hela di- stributionskedjan, ett annat är grön- saker, för vilka priserna regleras med hjälp av rörliga importtullar. I princip omfattar emellertid den statliga regle- ringen numera endast priserna i parti- handelsledet, och detaljhandeln är så— lunda fri från de prisreglerande åtgär- derna, om man bortser från den fast- låsning av priserna, som ägt rum på de prisreglerande myndigheternas ini— tiativ.
Det existerar dels en allmän överens- kommelse om samarbete, dels ett speciellt avtal för mejeribranschen —— det 5. k. mjölkavtalet av år 1945—46 — mellan jordbrukskooperationen och den enskilda handeln resp. konsumentkooperationen.
Mjölkavtalet reglerar prissättningen i de— taljhandeln och villkoren för leverans från
mejerier till enskilda och konsumentkoope— rativa butiker. Det har däremot inget di- rekt samband med den statliga jordbruks— prisregleringen. Detaljhandelsmarginalerna för konsumtionsmjölk, grädde, smör och viss ost är dessutom för tiden 1 oktober 1954 t.o.m. den 31 augusti 1955 reglerade genom en särskild överenskommelse mellan Statens jordbruksnämnd och Statens pris— kontrollnämnd, å ena sidan, samt Sveriges speceri- och lanthandlareförbund och Koo- perativa förbundet å den andra. Vidare existerar det en överenskommelse mellan jordbruksnämnden och Svenska mejerier- nas riksförening beträffande priserna på konsumtionsmjölk vid försäljning från mejeri till återförsäljare.
I varierande utsträckning har de oli- ka jordbrukskooperativa föreningarnas verksamhet medfört en integration framåt i detaljhandelsledet. Mejeriför— eningarna har sålunda f. n. omkring 1 400 egna mjölkbutiker, vilket motsva- rar 14 % av det totala antalet återför— säljare och en femtedel av den totala försäljningen av mjölk och grädde. Av slakteriföreningarnas omsättning gick år 1953 en fjärdedel till egna butiker och till egen charkuteritillverkning. Totala antalet butiker, som är högst va— rierande för olika slakteriföreningar, uppgår f. n. till ca 400. Huvudparten av dessa är belägna inom överskotts- områdcn med 150 butiker enbart i Skåne. Ett av syftena med skapandet av ett eget butiksnät har angetts vara, att de producentkooperativa förening- arna velat skaffa sig möjligheter att följa prissättning och prestationer inom den övriga detaljhandeln. Förutsätt— ningen för en strukturrationalisering är dock att alla arbetar på samma vill- kor, och även om tillkomsten av egna butiker haft en övervägande gynnsam effekt på strukturen, torde man dock kunna skönja vissa nackdelar. Frågan är bl. a., om inte slakteriföreningarnas starka ställning just i Skåne lett till att man där fått en utveckling mot special-
affärer på köttområdet, vilken bl. a. medfört att kombinerade livsmedelsbu- tiker med självbetjäning inte fått sam- ma utbredning som i andra delar av vårt land.
När man behandlar blockbildningar utanför handeln, vilka på ett eller an— nat sätt kan påverka distributionsstruk— turen, bör också löntagare- och andra organisationer på konsumentsidan näm— nas. Som framgått av tidigare avsnitt av detta betänkande (jfr bl. a. kap.. 3), är emellertid konsumenternas beteen— demönster oerhört skiftande, och om man bortser från konsumentkoopera- tionen, vars verkningar ju ännu på vissa områden är begränsade, utgör konsumenterna inte något block med gemensamma attityder.
Blockhildningar inom handeln
Mångfilialföretagen inom handeln ut- gör i flera fall mycket betydande block— bildningar. De kan antingen represen— tera en horisontell integration inom ett led av distributionen, en vertikal in- tegration mellan två eller flera led eller en kombination av båda. Den vikti— gaste blockbildningen av mångfilialka- raktär är konsumentkooperationen, som startats och utvecklats av konsumenter— na själva. Den utgör ett exempel på motblock, där initiativet till blockets skapande 'kommit från motsatt håll mot vad som vanligen är fallet, när ett block skapas. Ett annat sådant exempel på ett block av mångfilialkaraktär är »ICA- rörelsen», där initiativet till bildandet av ett inköpsorgan för de enskilda de- taljisterna i syfte att möta konkurren— sen från konsumtionsföreningar och andra block av mångfilialtyp — främst EPA- och Tempoföretagen — kom från ett grossistföretag, men där detaljhan- deln blivit en starkt pådrivande kraft i utvecklingen. Andra vertikala och 110- risontella kombinationer förekommer
såväl inom grossistledet som inom de- taljhandeln, och Slutligen finns det ver— tikala blockbildningar i form av fabri- kanters och grossisters egna distribu- tionskedjor. I den mån andra block- bildningar utvidgas och konkurrensen om marknaden och återförsäljarna i de- taljhandelsledet hårdnar, har man an- ledning förmoda, att även blockbild- ningar av typ fabrikant- och grossist— kedjor kommer att öka i antal och stor- lek. Ju mer antalet oberoende detalj- handelsföretag minskar, desto större blir behovet exempelvis för fristående grossister att knyta sina kunder fastare till sig, och detta torde i många fall leda till ett samgående mellan de berörda företagen. Detsamma torde gälla vissa fabrikanter, om man får döma av en- staka exempel bl. a. inom textilbran- schen.
En samverkan av annan karaktär re- presenterar branschorganisationerna inom grosshandeln och detaljhandeln
med sina topporganisationer, Sveriges grossistförbund och Sveriges köpman- naförbund. De senare, vilkas verksam- het intc är av någon direkt ekonomisk karaktär, har bl. a. spelat en viktig roll i rationaliseringsarbetet, och en annan av deras huvuduppgifter är att utåt företräda medlemmarnas intressen i förhållandet till myndigheter och andra organisationer.
Fördelar och nackdelar med blockbildningar
Med hänsyn till varudistributionen kan förekomsten av blockbildningar innebära både fördelar och nackdelar, olika stora för olika slag av dylik sam- verkan. Fördelarna och nackdelarna kan också vara olika stora för en och samma blockbildning, beroende på hur länge den funnits till och på hur väl utvecklad den är. När det gäller eko—
nomiskt samverkande blockbildningar, kan samarbetet under det första ut- vecklingsskedet, som kan sträcka sig över en ganska lång tidsperiod, med- föra betydande organisatoriska förde- lar. Under denna period kan nettore- sultatet bli positivt, dvs. blockbildning- en bidrar till en ökad produktivitet i samhället. När sedan blocket växer och dess verksamhet kanske leder till att motblock uppstår, skapas med tiden ett nytt läge, som kan innebära, att effek- ten av blockets aktivitet blir negativ ur samhällets synpunkt: genom att block- bildningen i fråga byråkratiseras eller genom att ett slöseri med resurser upp- står i samband med blockets försök att hävda sin ställning gentemot framträng- ande konkurrentblock.
Sålunda torde framväxten av en blockbildning på varje område, som tidigare kännetecknats av en splittring på många små, sinsemellan helt obero- ende enheter, i regel verka höjande på produktiviteten. Antingen det är fråga om en sammanslagning av flera företag eller om en branschsammanslutning av något slag, blir resultatet av koncent- rationen, att de resurser ökas, som kan sättas in för att man skall nå ett be- stämt mål. Organisationer av olika slag kan utföra prestationer, som det vore omöjligt för den enskilde eller för det individuella företaget att utföra på egen hand. En bidragande orsak härtill är att blockbildningar, inte endast på pro- duktionssidan utan också på distribu- tionssidan, har möjlighet att använda sig av specialister för olika arbetsupp- gifter, vilket i många fall är till gagn för blockets medlemmar. Vidare ökas möjligheten att försvara en viss posi— tion, vilket kan vara till fördel även för samhället. Sålunda torde en sådan företeelse som den privata nyetable- ringskontrollen ha haft också vissa gynnsamma verkningar i de fall där
den hindrat personer, som saknat er- forderliga resurser och kunskaper, att etablera sig _— etableringar som, om de kommit till stånd, skulle ha inneburit ett slöseri med samhällets resurser. Detta innebär inte att nettoeffekten av nyetableringskontrollen _ där numera stadsplanering, byggnadstillståndsgiv- ning och andra åtgärder från det all- männas sida spelar en väsentlig roll —— varit positiv. Man bör beakta, att ny- etableringskontroll bara tar sikte på potentiella nya medlemmar av blocket, och att man i regel inte annat än i en- staka fall försökt utmönstra ineffektiva företag, som redan är medlemmar. Den största fördelen med uppkomsten av ett block torde dock i regel inte ligga på nu nämnda områden, utan i att ett nytt block kan utgöra en motvikt till ett redan existerande block, dvs. till försvar för den grupp, som genom att en annan grupp nått en viss position, kommit att under kortare eller längre tid utsättas för ett tryck av något slag.
Som redan antytts, är den även ur samhällelig synpunkt gynnsamma pro- duktivitetshöjning, som en samverkan på viss sikt kan medföra, inte obegrän- sad. Om ett block uppnår en mycket stark position på marknaden, kan detta innebära samma risker för missbruk, som följer med varje form av mono— polisering. En annan risk, som närmast hänger samman med att samhället bli- vit alltmer genomorganiserat och att marknaden behärskas av ett antal mäk- tiga block, är att utvecklingen kan lå— sas fast i ett visst läge, vilket på längre sikt kan medföra stagnation eller t. 0. in. en tillbakagång i den ekono- miska aktiviteten. Att mäta det ge— nomorganiserade samhällets nackdelar är dock lika svårt som att mäta dess fördelar. Utifrån den nuvarande struk- turen skall här endast behandlas några av de företeelser, som på längre sikt
skulle kunna medföra mindre gynn- samma verkningar på distributionsap- paratens uppbyggnad och arbetssätt.
En ogynnsam inverkan på varu- distributionen genom en monopolise- ring av marknaden genom olika slag av blockbildningar kan komma till ut- tryck på olika sätt: i för höga priser på grund av för höga marginaler, i för höga priser på grund av för höga kost- nader samt i en allmän trögrörlighet i andra avseenden. Det är dock svårt att avgöra i vad mån ett pris är för högt, och inte heller är det möjligt att få något objektivt mått på en eventuellt förekommande tröghet i distributions— apparaten. Dessa frågor måste därför alltid komma att bli föremål för en sub- jektiv bedömning med därav följande — ofta starka — motsättningar mellan olika grupper i vad gäller värdering- en av den förefintliga apparatens för- måga att fungera på ett tillfredsställan- de sätt. Då man sålunda inte kan kon- struera ett tänkt läge, varmed den nu- varande marknadsstrukturens förtjäns- ter och nackdelar kan jämföras, är det inte möjligt att precisera i vilken ut- sträckning en viss del av distributions- apparaten ur samhällets synpunkt fun- gerar tillfredsställande. Samtidigt må dock framhållas, att vissa företeelser, som behandlas i det följande, kan tän- kas innebära risker för en icke önsk- värd utveckling av distributionsappa- raten.
Det är sålunda svårt att i ett visst läge fastställa, huruvida missbruk av en ekonomisk maktställning föreligger eller inte samt omfattningen av ett eventuellt missbruk. Det förefaller dock realistiskt att förutsätta, att en maktställning medför, att blocket i frå— ga i första hand söker tillgodose sina egna intressen, Vilket naturligtvis i en _del fall kommer att ske på andras be-
kostnad. I den mån en sådan politik
kan bedrivas med framgång, leder den till att vederbörande block får en större ersättning än vad som betingas av dess insats i samhället. Detta får till följd höga vinster hos de företag, som är medlemmar av blockbildningen — vins- ter som tenderar att öka vid en ratio- nalisering och effektivisering av verk- samheten. Om effektiviteten är låg hos vissa företag, kan blockets maktställ- ning — under förutsättning att med- lemmarna uppträder solidariskt mot varandra —— få till följd att även in- effektiva företag kan fortsätta sin verk- samhet. Denna senare effekt är utan tvivel den för samhället minst gynn- samma.
Bakom en sådan utveckling torde — åtminstone i tider med full sysselsätt- ning —— ligga överväganden i linje med dem, som tidigare presenterats bland motiven för att företagen på vissa om- råden är obenägna att konkurrera med priset och i stället för priskonkurrens bedriver en verklig eller illusorisk kva- litets- och/eller servicekonkurrens, eller till att man blir mera benägen till överenskommelser med konkurrerande block. I och med att solidariteten ökar, söker man samtidigt gardera sig gent— emot icke önskvärd konkurrens genom någon form av »nyetableringskontroll», dvs. man hindrar tillströmningen till det egna blocket.
De i det följande lämnade exemplen är endast att betrakta som enstaka illustrationer, och självfallet beröres en mycket stor del av omsättningen icke alls av yttringar av här skisserad typ. Inom distributionsapparaten före- kommer överenskommelser — i många fall straffsanktionerade — som kan an— vändas i konkurrensbegränsande syfte. Monopolutredningsbyrån, som har till uppgift att registrera dylika överens- kommelser, har bl. a. redovisat ett 50— tal organ för etableringskontroll, ett
20-tal organ för prissättning och ett 20— tal s. k. skiljenämnder. Det är inte möj- ligt att lämna en uttömmande redogö— relse för det aktuella läget, eftersom nya överenskommelser tillkommer och andra upphör att gälla. Följande upp- gifter, som citerats ur en i november månad 1954 publicerad artikell, torde dock illustrera de avtal av kartelltyp, som f. n. existerar inom de delar av di- stributionsapparaten, som kommittén behandlat. Det kan nämnas, att de flesta av dessa avtal inom en nära framtid kommer att prövas av Näringsfrihets- rådet, och att förberedelser för en så- dan prövning f. n. pågår.
Speceri- och lanthandeln är det största avsnittet inom näringslivet, där enhetlig enskild etableringskontroll genomförts. En huvudregel i kontrollen är, att varor ej får levereras till detaljhandel, vars etablering ej blivit godkänd av vederbörande kontroll- organ. Riksavtalet angående sådana organ är upprättat mellan följande 4 parter: Kemisk-tekniska och livsmedelsfabrikan— ters förening (Kelifa), Sveriges kolonial— varuengrossisters riksförbund, ICA och Sveriges speceri— och lanthandlareförbund. Enligt avtalet kontrolleras etablering av butiksrörelse och filial, utvidgning av bu— tiksrörelse inom annan bransch, flyttning till nytt kundområde, återupptagande av nedlagd butiksrörelse och fortsättande av sådan rörelse efter accord och konkurs. Kontrollen gäller således ej enbart ny- etablering.
De primära organen för kontrollen är lokala s. k. samarbetsnämnder, 25 till an— talet. Den som vill ha etablering prövad enligt avtalet har att inge anmälan därom till vederbörande samarbetsnämnd. Nämn- den skall vidare pröva andra etableringar, som kommer till dess kännedom. Sam— arbetsnämnds beslut kan överklagas hos Permanenta centralnämnden, som består av representanter för avtalsparterna samt för konsumenterna och de affärsanställda. För etableringsärenden finns ännu ett or- gan: Centrala Rapportsystemet (CERA), som upprättats för att underlätta delgiv- ning av beslut i sådana ärenden och som
1 Malmström, H., »Kartellorgan», Koopera— tören, 1954 nr 21—22.
är gemensamt för speceri- och lanthandel och färghandel. Genom CERA:s försorg utges i regel 2 gånger i månaden tryckta cirkulär angående samtliga etableringar, som genom slutligt avgörande tillstyrkts resp. avstyrkts under den tidsperiod cirku— läret avser. Cirkulären skickas till leveran- törer, som hör till avtalsparternas organi- sationer, och vidare till andra leverantörer, som genom 5. k. anslutningsförbindelse åtagit sig att följa besluten i CERA:s cir- kulär. CERA verkställer även utredning av ärenden, som överklagas hos Permanenta centralnämnden.
I två centrala områden av landet, näm— ligen i Göteborgsområdet eller västra Sve- rige och i Stockholm med omnejd, finns lokala avtal, som liknar ovan nämnda riks- avtal och som har bestämmelser om organ för etableringskontroll i branscher, som står specerihandeln nära. -— -—- —
För att övergå till en annan bransch kan nämnas det organ för etableringskontroll, som utgöres av Leverantörnämnden för färghandelsärenden. Avtalet härom gäller mellan Kemisk-tekniska fabrikantförbun- det, Färghandelns leverantörsförening, Sve- riges färg— och fernissfabrikanters förening samt Sveriges färghandlares riksförbund. Leverantörnämndens beslut kan överklagas hos permanenta skiljenämnden för färg- handelsärenden. Besluten ska delges par- terna och CERA. Tidigare har även fun- nits en prövningsnämnd och en skilje- nämnd för kontroll av etablering inom detaljhandeln med parfymerier, kosme— tiska, toalett— och tekniska artiklar.
Sveriges skofabrikanters intressentför— ening har en nyetableringsnämnd för frå— gor om etablering av skoaffärer. Nämnden utgöres av föreningens styrelse eller av personer, som styrelsen utser. Ietablerings- ärende får Sveriges skohandlareförbund avge yttrande.
Vissa damhattfahrikanter, som är med— lemmar i Sveriges grossistförbund, har avtal om att ärende angående etablering av detaljaffär i branschen ska avgöras av en nämnd inom förbundets ifrågavarande branschsektion. Innan nämnden fattar be— slut, får fabrikanterna och Sveriges be— klädnads— och manufakturhandlareförbund yttra sig i ärendet. _ _ -—
Svenska Cykelfabrikant— och grossistför— eningen och Monark samt Cykel- och sport- handlarnas riksförbund har en gemensam nämnd för etableringskontroll inom Stock-
holms velocipedhandlareförenings verksam- hetsområde. — — ——
Ifråga om järnhandeln kan nämnas Mel- lersta Sveriges järnhandlareföreningars priskommitté, som är gemensam för 10 av Sveriges järnhandlareförhunds 16 distrikts— föreningar. —— -— —— Inom Sveriges färg— handlares riksförbund finns en priskom- mitté, som är förbundets bestämmande och verkställande organ i ärenden, som berör den centrala prissättningsverksamheten. Sveriges kafferosteriers förening har en pris— kommitté, som fastställer ej det definitiva utförsäljningspriset på kaffe men det be— lopp, varmed höjning eller sänkning av priset skall ske enligt föreningens rekom- mendationer. — — —— Leverantörer av ra— diorör har jämte gemensam prislista haft överenskommelse om ett särskilt arbets- utskott som skulle prissätta nytillkom- mande och i prislistan ej upptagna typer av radiorör. —— — —
— —— —— Kalmar läns speceri— och lant— handlareförbund och Kalmar läns grossist— förening har gemensamt bildat en s. k. företagsnämnd, som har beslutat vilka va- ruslag som får levereras till mjölk- och brödbutiker, till kött— och charkuteriaffä- rer, till frukt- och grönsaksaffärer resp. till frukt- och konfektyraffärer. Denna nämnd arbetar alltså för sortimentsbegränsning. Som ett exempel kan anföras, att nämnden i sitt beslut särskilt sagt, att torkade fruk- ter inte får föras i frukt— och grönsaks- affärer. —— — ——
Blackbildningarna och bransch- blandningen
I kap. 7 behandlades branschbland- ningen och dess betydelse för distribu- tionsstrukturen. Med hänsyn till att de— taljhandeln traditionellt varit indelad i branschaffärer efter den vara eller varugrupp, omkring vilken verksamhe- ten i det enskilda fallet byggts upp, kan man betrakta branschblandningen som ett intrång från en detaljistgrupp på andra gruppers arbetsområden. Ur distributionsekonomisk synpunkt kan ett sådant intrång medföra fördelar, i den mån gruppen i fråga förbrukar mindre resurser än de andra grupper-
na för att distribuera deras varor. Detta kan medföra att en konkurrens kommer till stånd, som kan leda till bättre ser- vice och/eller sänkta priser. Varudistri- butionsutredningen har också i annat sammanhang uttalat sig till förmån för en fortgående branschblandning, sär- skilt med hänsyn till de verkningar den kan få på strukturen: koncentration av detaljhandeln till större enheter sam- tidigt med ett bortfall av specialaffärer och mindre enheter.
Vissa risker finns dock för att en fortgående branschblandning med ett samtidigt bibehållande av branschbeto- nade grupper kan leda till en fördyring av distributionen. Man är trots bransch- blandningen medlem av en viss tradi- tionsmässigt varugruppinriktad organi- sation och slår därmed vakt om intres— sen, som är förknippade med distribu- tionen av en vara, som måhända fort- farande är en huvudvara men dock av mindre betydelse än tidigare i »bran- schens» omsättning. Ett fasthållande vid de traditionella branscherna kan, eftersom man ofta i första hand torde gå in för att sälja varandras högmar- ginalvaror, leda till att volymen per vara och återförsäljare blir mindre, vil- ket tenderar att motverka andra åtgär- ider, som skulle kunna leda till en ra- tionalisering. Möjligheterna att hålla fast vid den traditionella branschindel- ningen ökas av svårigheterna att i da- » gens läge förändra kapacitetens ut- formning. Det är ofta inte möjligt att t. ex. uppföra en modern självbetjä- ningsbutik i ett gammalt bostadsom- råde. På många ställen torde det där- för ha inträffat, att de ursprungliga specialbutikernas (Speceri-, mjölk-, fisk-, charkuteributiker osv.) sortiment åtminstone delvis kommit att alltmer överensstämma med varandra. Den ef- fekt man kunnat se i samband med öppnandet av en större självbetjänings—
affär inom ett sådant område (de flesta små enheterna faller bort redan efter en kort tid) kan i varje fall betraktas som en antydan om att en bransch- blandning i små enheter inte medför någon större konkurrenskraft. Med hän— syn härtill blir det naturligt att branschföreningarna i vissa fall av hän— syn till de små företagarnas intressen blir benägna att föra en politik, som kan motverka försök till rationalise- ringsbefrämjande åtgärder, bl. a. i fråga om prissättningen.
Blocken och riklprisema
I kap. 12 om företaget, priset och prestationen och 1 kap. 13 om den se- lektiva distributionen framhölls bl. a., att fabrikanten i första hand eftersträ- var ett visst nettopris, men att det sam- tidigt ligger i hans intresse, att försälj- ningspriset till konsumenterna inte blir så högt, eller servicen så låg, att ingen efterfrågar hans vara. Samtidigt på- pekades, att man bland återförsäljarna ofta finner en stark förankring till konventionella marginaler, som anses skäliga för prestationer av ett visst slag. Spänningar mellan fabrikant- och återförsäljarintressen ledde tidigare till att prissättningen på vissa delar av konsumentvaruområdet skedde genom angivande av s. k. fasta bruttopriser. Dylika bruttopriser innebar i princip, att en fabrikant eller en grossist kunde bestämma det pris, som efterföljande led fick ta ut —— ett pris, som varken fick över- eller underskridas. Av- stängning från leverans eller i varje fall hot om en sådan åtgärd kunde till- gripas mot den, som överträdde gällan- de prisbestämmelser, och avstängning eller leveransvägran förekom inte säl- lan, när det gällde sådana distributions- former som bedrev underförsäljning. Man torde knappast ha anledning att
förmoda, att denna inställning till vissa återförsäljares prissättning förändrats, men som framgått av kap. 13, synes klart dokumenterade fall av leverans- vägran eller avstängning vara mycket sällsynta efter den 1 juli 1954, då den nya kartellagens bruttoprisförbud träd- de i kraft.
En fabrikant eller en grossist kan även enligt de nya lagföreskrifterna alltjämt lämna upplysning om vil- ket pris han anser vara rimligt, dock under förutsättning att det klart ut- säges, att detta pris kan både över- och underskridas. Denna förutsättning an- ses vara uppfylld, om man använder beteckningen »riktpris». Att det vidare ansetts rimligt att tillerkänna tidigare led en viss kontroll över de priser kon- sumenterna får betala, framgår av att det är tillåtet för en fabrikant eller en grossist att förbjuda, att ett riktpris överskrides och att, i den händelse ett dylikt förbud överträdes, tillgripa straffåtgärder. Erfarenheterna synes hittills inte ha varit tillräckliga för en bedömning av den inverkan den nya kartellagen haft på sådana yttringar av blockens verksamhet, som tagit sig ut- tryck i prisbindningar. På sina håll har det dock funnits en ganska stark benä- genhet att ersätta vertikala prisbind- ningar från bruttoprissystemets dagar med centralt fastställda horisontella riktpriser, vilka strikt följes av veder- börande organisations medlemmar. Detta att man inom ett och samma block strikt följer riktpriserna, kan vara ett tecken på en mycket hård kon- kurrens mellan de olika blocken, men behöver naturligtvis inte vara det. Livs- medelshandelns lokala prislistor torde vara ett exempel på en form av pris- sättning, där en konkurrens från andra block gör sig starkt gällande. De riks— prislistor, som förekommer på andra områden, där vederbörande bransch-
organisation anser det tillhöra dess vik- tigaste uppgifter att genom utarbetande av riktprislistor »verka för en förnuf- tig och riktig prissättning» inom den egna branschen, torde dock inte kunna hänföras hit. Ett exempel på en sådan prissättning lämnades i kap. 12, av vil- ket det framgick hur färghandlarnas branschorganisation på ett ur bran- schens synpunkt tillfredsställande sätt med hjälp av riktprislistor och allmän solidaritet från medlemmarnas sida kunnat klara övergången från brutto- priser till riktpriser (jfr s. 227). Sam- tidigt som det inom många branscher i stort sett inte förekommer några ho- risontella prisöverenskommelser, före- kommer det sålunda på vissa håll en strävan att bibehålla bindningarna. Ett ytterligare exempel på inställningen till det horisontella riktprissystemet ger följande utdrag ur en cirkulärskrivelse från en annan branschorganisation till dess medlemmar med anledning av bruttoprisförbudets ikraftträdande den 1 juli 1954:
»Dcn nu genomtrumfade lagen ger dock vissa möjligheter till ett bibehållande av våra prislistor. Detta sammanhänger emel— lertid med om vi vid förhandlingar med de myndigheter, som skola övervaka den nya lagen (näringsfrihetsrådet) kunna bevisa
1) att de nuvarande priserna icke äro oskäliga utan förnuftigt kalkylerade, vilket torde vara ganska lätt, då PKN fastställt dem,
att gemensamma riktpriser för de olika (lyrortsgruppcrna överhuvudtaget är nödvändiga för oss och ”icke samhälls— skadliga”.
Vi hoppas att det nya ämbetsvcrket skall acceptera våra skäl, till vilka bl. a. hör behovet av en centraliserad kalkylering i vår bransch, där många företagares bok- föring ger otillräckligt underlag för indi— viduell kalkylering — — —
—- — -— än viktigare blir det från och med nu att företagare med samma intressen verkligen hålla ihop med sina bransch- och
köpmannaorganisationcr. Mcd ett intresse— rat och solidariskt stöd av en betydande medlemsstock finns det stora möjligheter att även i kommande läge göra något posi- tivt till medlemmarnas fromma.
Det är givet att instruktioner och re- kommendationer till våra medlemmar i fortsättningen måste formuleras i anpass- ning till den nya lagen, men inom densam- mas ram bör dock en hel del kunna göras, om solidaritet och sammanhållning är vad de borde vara — — _» (Cykcl— och sport- handlarnas riksförbund den 27 maj 1953)
De företeelser, som här behandlats, torde dock knappast kunna betraktas som representativa för varudistribu- tionen i dess helhet. Kommittén vill inte frånkänna ett system lned riktpri— ser vissa förtjänster, speciellt när det användes av en fabrikant för att upp- lysa konsumenten om det pris denne högst bör betala för en viss vara. Möj— ligheten finns emellertid, att dylika riktpriser, bl. a. som en följd av en horisontell eller vertikal samverkan, också kommer att betraktas som mini- mipriser. Detta torde som regel inte vara någon nackdel för konsumenten när det gäller varor, på vilka en mäktig fabrikant i konkurrens med andra kan pressa marginalerna hårt eller där bloc- ken pressar varandra, men det kan i andra fall också leda till att priserna kommer att ligga högre än vad som är motiverat.
Balansen mellan blockbildningarna
Fabrikanterna fick på ett ganska ti- digt stadium i många fall en förmånlig position, vilken senare utbyggdes ge- nom en på vissa områden i förhållande till marknaden stark koncentration till ett fåtal enheter eller genom organise- rad samverkan i karteller. Detta gjorde det ofta svårt för en privathandlare eller en konsumtionsförening att på egen hand underhandla om priset på
en vara eller ersättningen för en viss prestation. Denna situation gav upp- hov till motblock, vilket gjorde att man åter kunde få till stånd en funktions- duglig konkurrens. Konkurrensen fick emellertid en ny form: det blev främst en konkurrens inte mellan individuella företag utan mellan block och mot- block, för vilka det gällde att utnyttja sin styrka till att åstadkomma bästa möjliga villkor för det egna blocket. Man kan möjligen diskutera det berät- tigade i de maktrabatter, som kan bli följden av ett sådant förhandlingsläge, men ur många synpunkter är de dock ett uttryck för att konkurrensen verk- ligen fungerar. Om en viss blockbild- ning utnyttjar sin maktställning till att göra oskäliga vinster, är det endast en annan blockbildning, som kan lyckas med att åt sig och sina medlemmar er- övra en del av dessa oskäliga överskott. Detta kan ske dels genom att motbloc- ket når en viss storlek och styrka, dels genom att det går in i produktionen eller hotan att göra det, och dels genom att det kan vända sig till statsmakter- na för att på andra vägar, t. ex. ge- nom import, kunna få konkurrensen att fungera. Motblockets uppträdande på marknaden får en dubbel effekt. I första hand återställes balansen mel- lan motblocket och ett annat led, och i andra hand skärpes konkurrensen med andra företag eller block i samma led. När Kooperativa förbundet och en— hetsprisföretagen t. ex. under 1930-talet på grund av sin starka ställning kunde tillkämpa sig vissa fördelar, tvingades också deras konkurrenter att samman- sluta sig och rationalisera sina inköp för att kunna nå samma fördelar, vilket skedde under hotet av att de eljest skulle förlora sin konkurrensförmåga och bli utslagna.
Risken med en maktkoncentration hos block är, att även konkurrensen
mellan blocken i vissa lägen kan trub— bas av. Resultatet kan bli, att en oligo- pol- eller duopolsituation uppstår, i vilken ingen ser det som någon fördel att fortsätta en hård priskonkurrens. Man kan inte bortse ifrån, att motbloc- kens förmåga och villighet till hård konkurrens beror på konjunkturläget. Även om varken viljan eller förmågan helt försvinner, får motblockets aktio- ner, under förutsättning att staten inte ingriper, sin bästa verkan i ett läge, där benägenheten till utbud av varor är större än benägenheten till efterfrå- gan. Effekten kan helt utebli, om efter- frågan är större än utbudet.
Den i detta sammanhang väsentliga frågan blir alltså vilka möjligheter, som finns, att i en överkonjunktur med vissa inflationistiska inslag skapa en funktionsduglig konkurrens mellan oli- ka företag och olika block. Dessa be- handlas i kap. 17 och förbigås därför i detta kapitel. Kommittén vill däremot här understryka vikten av att de distri- butionsorgan, som nu finns, och de nya, som kan uppstå, får friast möjliga till- gång till varumarknaden på lika vill- kor, därest de utför likvärdiga presta- tioner. Farhågorna för missbruk av en ekonomisk maktställning är naturligt- vis mest berättigade, när det rör sig om icke-offentliga block, som behärskar en mycket stor del av marknaden. I flera sammanhang har tidigare berörts de risker för stelhet i prisbildning och prestationsstruktur, som kan bli följden av en stark selektivitet vid valet av återförsäljare. Denna kan ju leda till att en stor del av de potentiella åter- försäljarna blir uteslutna från kontak- ten med en viss fabrikant. I sin mest extrema form innebär selektiviteten, att fabrikanten själv svarar för samtliga kontakter med konsumenterna — an- tingen via egna butiker eller genom direktförsäljning till konsumenterna.
Frågan om selektiv distribution be- handlades i kap. 13, och där har även övervägts vissa förslag till åtgärder. I princip har kommittén behandlat staten som stående utanför blockbild— ningarna. Statens betydelse för kon- kurrensen mellan blocken ligger, som tidigare antytts, i de åtgärder den kan vidta för att stärka ett motblocks för— måga att göra sig gällande. Den nya kartellagen (SFS 1953: 603) är ett så- dant instrument, varmed man har viss möjlighet att komma till rätta med skadlig konkurrensbegränsning, var- med enligt lagen förstås »att konkurrensbegränsningen på ett ur allmän synpunkt otillbörligt sätt påverkar prisbildningen, hämmar verkningsförmå— gan inom näringslivet eller försvårar eller hindrar annans näringsutövning».
Det ankommer vidare enligt lagen på Näringsfrihetsrådet att genom för- handling söka undanröja skadlig ver- kan av konkurrensbegränsning i de fall att 61) mellan företagare slutits kartellavtal
eller annan liknande överenskommelse eller eljest i samförstånd tillämpas gemen- samt förfarande, som berör pris-, produk- tions-, omsättnings— eller transportförhål- landen eller
2) inom viss näringsgren en företagare eller en grupp av företagare, vilken sam- manhålles av gemensamma ägarintressen i företagen, svarar för en väsentlig del av företagsamlieten i landet eller dcl av
landet.» ,. ,, ::.., .,, W ' . . r . ) l 6 .; nu Jäv—i ; 0 & & aka—l LV.— waln. .
Vid de förhandlingar, som det så- lunda ankommer på Näringsfrihetsrå- det att ta upp, skall man speciellt efter- sträva att förhindra, att företagare sam- verkar eller tillämpar gemensamt för- farande i fråga om prissättning eller marknadsuppdelning, där samarbetet kan leda till att prisbildningen väsent- ligt påverkas, eller att vissa företagares åtgärder missgynnar andra företagare, samt att företagare, som svarar för en
väsentlig del av företagsamheten i lan- det eller del av landet, missgynnar viss eller vissa företagare.
Under dessa bestämmelser inrymmes sådana kartellavtal och fall av leverans- vägran eller avstängning, som kan hän- föras till kategorin skadlig konkurrens- begränsning. Vad det förhållandet be— träffar, att man följer riktpriser utan att samtidigt företa någon annan åt- gärd, så anser kommittén att riktpris- listor under vissa omständigheter bör jämställas med dylika konkurrensbe- gränsningar. Kommittén har också tol- kat bestämmelserna så, att horisontella riktpriser faller under lagens bestäm- melser och har därför inte ansett sig ha anledning framställa något förslag härvidlag.
Övriga problemställningar i detta sammanhang har behandlats tidigare (jfr kap. 13), och här skall endast läg— gas ytterligare några synpunkter på distributionen av jordbruksprodukter, vilken i viss mån utgör ett specialom— råde. Den producentkooperativa rörel- sen utgör en horisontell integration med ett starkt grepp i första hand om produktionen. Den har f. n. också ett starkt inflytande över importen, ett in- flytande som dock ytterst bestämmes av statsmakternas åtgärder. Blockbild- ningen har i vissa fall utvidgats ytter- ligare genom en vertikal integration ända fram i detaljhandelsledet. Detta sistnämnda förhållande skulle lätt kun- na medföra betydande distributions- ekonomiska problem, om nämligen jordbruksorganisationerna skulle gå in för att favorisera de egna butikerna på andra kunders bekostnad. Den statliga prisregleringen på jordbruksområdet har uttryckligen undantagits från kar- tellagens bestämmelser, eftersom stats- makterna har förutsatt, att denna reg- lerings fördelar väger tyngre än de eventuella nackdelarna av en konkur-
renshegränsning. I fråga om producent- kooperationens detaljhandelsverksam- het är sambandet mellan konkurrensbe- gränsning och statlig prisreglering mycket svagare, än när det gäller pro- duktionen. För det fall att t. ex. en viss slakteriförening diskriminerar sina kun- der till förmån för de egna butikerna, kan frågan, om så erfordras, tas upp till förhandling inför Näringsfrihets- rådet
En från den ovannämnda problem- ställningen skild fråga är hur man skall kunna tillgodose olika distributionsfor— mers _ t. ex. KF:s, ICA:s och friståen- de grossist- eller detaljhandelsföretags _— önskemål om att själva förvärva jordbruksfastighet. Bakom en sådan önskan kan ligga, att man vill ha en mätsticka för kontroll av de varor, som erhålles från huvudleverantörerna, eller att man vill ha möjlighet till exempel- vis grönsaksodlingar för att med egen produktion kunna täcka en del av före- tagets behov. Om det är fråga om bolag, förening eller stiftelse, innebär den s. k. bolagsförbudslagen av år 1925 i princip förbud mot sådant jordförvärv. Emellertid finns vissa möjligheter till dispens, dock endast om särskilda om- ständigheter- föreligger, varvid såsom en sådan omständighet betraktas det fall, då en ideell förening eller stiftelse med jordförvärvet »främjar ett allmännyttigt ändamål» eller förvärvet äger »avse- värd betydelse för föreningens eller stiftelsens verksamhet».— Då distribu- tionsföretag av ovannämnda slag inte kan räknas vare sig till ideella för- eningar eller stiftelser, har de hittills varit utestängda från möjligheter till jordförvärv. I samband med det av 1951 års jordbruksrationaliseringsut- redning år 1954 framlagda'förslaget till ny bolagsförbudslag (SOU 1954: 16) har frågan om dispensmöjligheter för kooperativa föreningar varit föremål
för särskild prövning. De sakkunniga har därvid uttalat, att de visserligen inte anser kooperativa föreningar böra generellt undantas från förvärvsförbu— det, men att de finner det berättigat, att föreningarna får möjlighet till in- blick i jordbrukets förhållanden genom att för detta ändamål förvärva och själ- va driva jordbruk. Det bör understry- kas, att detta gäller de lokala förening- arna; att något motsvarande intresse skulle föreligga hos Kooperativa för— bundet har inte gjorts gällande. För- eningarnas önskemål bör dock, menar de sakkunniga, kunna tillgodoses ge- nom att de i enstaka fall tillåtes för- värva jordbruksfastighet inom eller i närheten av vederbörande förenings verksamhetsområde. En sådan tillämp— ning är enligt de sakkunnigas mening väl förenlig med den allmänna konces- sionsregeln och någon särbestämmelse för ifrågavarande fall tycker de därför inte är erforderlig. Varudistributions- utredningen kan för sin del instämma i, att intressen av dessa slag bör kunna tillgodoses med dispenser från den all- männa förbudsregeln, men anser att dispens bör kunna ges inte endast kooperativa föreningar utan även an- nat distributionsföretag inom livsme- delssektorn, som vill skaffa sig en mät- sticka på produkternas kvalitet och kostnader — såväl produktions- som distributionskostnader —— för att bättre kunna bedöma, vad deras huvudleve- rantörer presterar. Utredningen vill därför i detta sammanhang uttala sig till förmån för en liberal tolkning av de i bolagsförbudslagen lämnade dis- pensbestämmelserna. Det kan till sist nämnas, att möjligheterna att arrendera jord f. 11. inte är underkastade några motsvarande begränsningar enligt lag.
Här berörda distributionsföretag har sålunda formellt möjlighet att den vä- gen tillgodose de nu nämnda behoven.
Importens betydelse
Slutligen skall framhållas, att det all- männas åtgärder även på andra områ- den kan bidra till att stärka konkur- rensen mellan olika block. Särskilt för ett land som Sverige är därvid impor- ten av väsentlig betydelse. Redan i en ganska moderat omfattning kan inför- seln från utlandet av konkurrerande varor utgöra ett verksamt medel till skapandet av en motvikt mot en redan befintlig blockbildnings pris- och för- säljningspolitik, och denna effekt för- stärkes naturligtvis ju större import- möjligheterna är. Eftersom möjlighe- terna att föra en konkurrensbefrämjan- de importpolitik i hög grad påverkas av valutatillgången, är det dock en för- utsättning, att man har en tillräckligt stor valutareserv. Man kan emellertid inte ta för givet att importen under en högkonjunktur alltid gör sig fullt gäl- lande som korrektiv till höga priser och kostnader på den inhemska markna- den. Importen kau ju helt eller delvis ligga i händerna på samma block, som behärskar den inhemska produktionen, och eventuellt kan den kontrolleras av några få företag. Även om denna förut- sättning inte är för handen, kan pris— bildningen påverkas av att importören antingen finner det förenligt med sina intressen att hålla höga marginaler eller också tvingas av andra block eller före— tag att föra en sådan politik. Frågan om hur importen påverkar sysselsätt— ningen på den inhemska arbetsmarkna- den torde inte heller vara utan betydel- se för importens storlek och inrikt- ning.
KAPITEL 17
Samhället—priset—prestationen
Pris och struktur
I ett par föregående kapitel under av- delning III har beskrivits — så långt det varit möjligt _ nuvarande praxis på prissättningens område inom de branscher, varpå kommittén inriktat sin uppmärksamhet. Praxis har även varit föremål för vissa värderingar. Värderingarna har utgått från att ut— redningen endast haft att befatta sig med distributionsekonomiska problem och av dessa främst sådana, som har inflytande på hur tillgängliga resurser bäst utnyttjas på lång sikt. Det betyder, att kommittén studerat prisbildningens inverkan på distributionens arbetssätt och struktur men inte dess inverkan på de olika befolkningsgruppernas in- komstförhållanden. En utgångspunkt för dess studium och värderingar har här- vid varit kostnadssambanden mellan näringslivets olika led och nödvändig- heten att bedöma priset efter de totala prestationer inom fabrikation och han- del, som det skall utgöra ersättning för: en prissättning, som medför besparing- ar i det ena ledet men övervältrar dessa eller större belopp i form av kostnader på ett annat —— tidigare eller senare _ led, har icke bedömts som eftersträ- vansvärd. Riktpunkt för värderingen har också varit kommitténs uppfattning, att pris och prestation bör närmare föl- jas åt än vad som nu är vanligt och att priset alltså bör differentieras mera med hänsyn till de faktiska prestatio- nerna liksom omvänt att prestationerna
bör kunna anpassas smidigare efter oli- ka pris- och konkurrenslägen. En ra- battpolitik, som genom att uppmuntra stora transaktioner och en förnuftig or- derrutin verkar rationaliserande på handelns inköpsvanor och varusorti- ment utan den övervältring av risker och kostnader på andra företag, som nämndes ovan, har sålunda av kom- mittén värderats positivt.
Inom de varuområden — livsmedel och kemisk-tekniska varor, textil, kon— fektion och skor samt större konsu- mentkapitalvaror —— vartill utredning- en begränsat sitt studium, har utred— ningen kartlagt och i det föregående redovisat vissa drag i handelns struk- tur och kostnader. Härvid har det icke varit möjligt att mera bestämt fastställa, hur strukturen och kostnaderna kan ha påverkats av den praxis, som samma branscher tillämpar i sin prissättning. Genom att studera förändringar i rå- dande prissättningsmetoder och pris- konkurrens inom en bransch samt jäm— föra olika branscher med varandra har emellertid utredningen kunnat göra vissa rimliga antaganden om olika före- teelsers verkningar på distributionens struktur. Även intressanta iakttagelser av förhållandena i andra länder, främst USA, har gett kommittén intryck av vissa samband. Innan kommittén redo- gör för sina synpunkter på dessa sam— band skall dock ges en kort rekapi- tulation av resultaten i detta avseende av den företagsenkät, som kommittén
gjort inom de ovannämnda varuområ- dena. Avsikten med enkäten var ju bl. a. att försöka klarlägga förekomsten av prisbundcnhet, resp. prisrörlighet vid försäljning mellan olika handelsled samt till de slutliga konsumenterna. Livsmedelsbranscherna, där man i stor utsträckning arbetar med standar- diserade dagligvaror, karakteriseras som nämnts i kap. 12 av en större pris- stelhet än textil- och beklädnadsbran- scherna med deras större variations- rikedom i kvaliteter, mönster, modeller och färger hos de urvalsvaror, som ut- gör deras huvudsakliga varusortiment. Härtill bidrar även den s. k. sociala prissättningen inom livsmedelshandeln, dvs. av hävd skapade och stabiliserade uppfattningar om de handelsmargina- ler, som vissa nödvändighetsvaror för den bredare allmänheten bör ha. Med standardiserade varor följer dessutom större möjligheter och ofta fler motiv att upprätthålla fixa och lika priser. Då de standardiserade varorna lämpar sig särskilt för aktiv priskonkurrens mellan olika företagsformer, ligger det nära till hands att hålla sådana märkes- varor likaprissatta inom de respektive blocken. Kommitténs företagsundersök- ning 1953/54, som kom att spänna över en tid, då ett bruttoprisförbud diskute- rades och sedermera också i princip beslutades av riksdagen, visar också, att livsmedelshandelns varusortiment vid undersökningstillfället var till stor del hrutto- eller riktprissatt, antingen av leverantörerna eller av de egna branschorganisationerna och företrä- desvis det senare. Uppgiften i tab. 27 på s. 226 i kap. 12 tyder på, att bara ungefär 1I:. av den totala försäljningen i Speceri-, resp. speceri- och charku- teributiker var prissatt efter den en- skilda detaljistens eget skön. I god över- ensstämmelse härmed uppvisade gross- handeln ett till stora delar av fabri-
kanterna riktprissatt varusortiment: de företag inom kolonialvarugrosshandeln, som besvarat utredningens enkät, redo- visade en försäljning, som var till ca 40 % riktprissatt, inom konfektyrgross- handeln hade man närmare 100 % rikt- priser och inom färggrosshandeln ca 33% riktpriser, det sistnämnda dock en lägre siffra än »normalt», eftersom det vid ifrågavarande tidpunkt enligt en specialöverenskommelse mellan Pris- kontrollnämnden och branschen var otillåtet att beträffande vissa av bran- schens varor tillkännagiva även rikt- priser. Riktpriser förekom också i be- tydande utsträckning i det bakomlig- gande tillverkarledet: hos choklad-, konserv- och spishrödtillverkare sär- skilt.
Ibland, sällan eller aldrig — med övervikt för det senare —förklarade sig detaljisterna i livsmedelsbranscherna (se tab. 28 i kap. 12) avvika från de av leverantörerna angivna riktpriserna. Den prisstelhet, som således utmärker livsmedelshandeln, uppmjukas emeller- tid av en stor frekvens rabatter av olika typer, vanligare ju mer konkurrensen gör sig gällande mellan grossisterna och mellan dessa och tillverkarnas di- rektförsäljning till detaljist. Kolonial- varubranschen erbjuder här ett exem- pel på särskilt livligt bruk av kvanti— tetsrabatter, varmed man söker pressa kostnaderna genom att påverka försälj- ningsstrukturen. Ca 5I:; av den totala omsättningen i kolonialvarugrosshan- deln beröres som tidigare nämnts av olika slags kvantitetsrabatter inklusive årsbonus och orderrabatter, en utveck— ling, som dock inte kan tillskrivas gross- handeln ensam. Även för tillverkare och detaljister inom livsmedelsbranscherna har kvantitetsrabatterna varit ett upp- skattat medel för rationalisering av in- köpen, och särskilt detaljisternas egna inköpsorgan torde härvidlag ha tagit
initiativ. Kvantitetsrabatter från detalj- handel till konsument förekommer dock mycket sällan, och ännu så länge har de rationellare inköp inom detaljhandeln, som kvantitetsrabatter möjliggjort, inte åstadkommit några yttre strukturella förändringar.
En något större prisrörlighet än livsmedelshandeln i övrigt uppvisar en- ligt kommitténs undersökning lanthan- deln, där branschorganisationernas pris- listor följes mindre noggrant än i spe- ceri- och charkuteriaffärerna i övrigt och där företagarna ger sin egen pris- sättning ett friare spelrum _ i genom- snitt på upp till 30 % av försäljningen. Det kan finnas flera skäl till denna större prisrörlighet i lanthandeln. Men sannolikheten talar för endera av tre orsaker eller alla tillsammans: det bre- dare varusortimentet i lanthandeln med textila och sådana andra varor, som brukar kännetecknas av mera rörliga priser, den skärpta konkurrens, som ett minskande kundunderlag på landsbyg- den, bättre kommunikationer till tät- orterna, varubussar m. ni. har medfört, samt det faktiska lägesmonopol, som många lanthandlare innehar. Visserli- gen kan ett lägesmonopol skydda den bekväma prislisteföljsamheten, där den f. 6. har förutsättningar att existera, men utan tvivel ger det också _ genom avståndet _ ett större oberoende av den kollegiala observans, som håller re- da på om branschorganisationernas prisrekommendationer följes eller inte.
I släkt med livsmedlen vad prisstel- het beträffar är det kemisk-tekniska va- rusortimentet också när det uppträder i specialaffärer såsom färg- och parfy- meriaffärer. Företag inom den kemisk- tekniska branschen är _ vilket kom- mitténs företagsundersökning visat _ sammanlänkade i prisöverenskommel- ser, och ehuru de icke är bindande i princip, tillämpas riktpriserna i prak-
tiken med få avvikelser. Kvantitetsra- batter har här enligt enkätsvaren mind- re utbredning, och även de genomsnitt- liga årsinköpen per leverantör år hos färg- och parfymeriaffärerna påfallande små _ två iakttagelser, som kan men inte behöver vara beroende av var- andra.
Beklädnadsbranscherna med det mo- debetonade varusortimentet erbjuder en annan anblick än livsmedels- och de ke- misk-tekniska branscherna med deras standardbetonade dagligvaror. Såsom detaljerat visats i kap. 12 kännetecknas textil- och skobranscherna av en rätt liten prisbundenhet. Modevariabilitet och svårurskiljbara kvalitetsskillnader, som ofta gör det omöjligt att avgöra vad som är egentliga kostnadsskillnader, jämte de snabba skiftningarna i efter- frågan uppmuntrar här till en mera individuell prissättning _ vad en branschman vid en av utredningens »hearings» kallade en prissättning efter »Fingerspitzengefiihl» _ under det att en central kalkylering och prissättning försvåras. Så när som för vissa stan— dardiserade arbets- och fritidskläder, linnevaror, korsetter o. d. är riktpriser ovanliga _ större delen av sortimentet prissättes efter den individuelle företa- garens eget bedömande och oftast kon- kurrerar han med nettopriset. Rabatter av olika slag intar följaktligen en mera undanskjuten plats i textilbranscherna, medan dock några av de största sko- fabrikanterna har rationaliserat både sin egen produktion och arbetet i han- delsleden genom ett rabattsystem, som tar direkt sikte på att främja den stora transaktionen.
Såsom framgår av Arne Henriksons "bilaga förekommer även en viss pris- bundenhet inom handeln vid försälj- ning av större varaktiga konsument- varor. Prisbundenheten för ett visst märke sammanhänger för dessa varors
del främst med förekomsten av direkt- försäljning, selektiv eller exklusiv (jfr kap. 13). Dessa distributionsmetoder användes av fabrikanten för att åstad- komma bl. a. en aktiv försäljning av den- nes egna produktcr. Genom att erbjuda en återförsäljare exklusiv försäljnings- rätt för ett visst distrikt förhindras pris- konkurrensen från andra återförsäljare, som säljer samma märke, samtidigt som fabrikanten kan ge ett bättre underlag för en viss försäljningsvolym. Även den selektiva distributionsmetoden på större orter har detta syfte och denna verkan. Det har även förekommit, att fabrikan- ten tvingats vägra leveranser till sådana återförsäljare, som priskonkurrerar, för att därmed vidmakthålla intresset för resp. varor hos övriga återförsäljare. En viss prisrörlighet i praktiken kan dock förekomma i sådana fall, då er- sättning för utbytesvaror lämnas t. ex. i fråga om bilar och symaskiner.
Prisstelhetens orsaker
Utan att ytterligare upprepa i tidigare kapitel presenterade fakta om prissätt- ningspraxis på olika varuområden an— ser sig kommittén här kunna säga, att i vissa av de branscher, som dess un- dersökning omfattat, råder en förhål- landevis fri prisbildning med för varje företag individuell kalkylering eller i varje fall individuell prissättning efter vedertagna tumregler och med beaktan- de av kostnader, efterfrågans reaktio- ner etc., medan det i andra branscher förekommer en utpräglad prisstelhet med centralt kalkylerade priser i pris- listor från leverantörerna eller bransch- organisationerna. På de många varuom- råden, som kommittén har måst lämna åsido, emedan tiden inte medgivit ett studium av dem, finns veterligen stora branscher och delbranscher, där det rå- der en motsvarande prisrörlighet, resp.
prisstelhet. Sådan prisstelhet, resp. pris- rörlighet i handeln behöver dock icke i och för sig återspegla effektiviteten: när t. ex. konkurrensen mellan olika företagsblock är skarp och då prisstel- heten återfinnes inom blocken, kan ef- fektiviteten vara större än vid en pris- rörlighet utan nämnvärd konkurrens mellan olika block.
Orsakerna till prisstelheten på olika håll i näringslivet kan vara flera. Främst står trygghetsbehovet. Fackför- eningsrörelsen visade vägen, när det gällde att skapa ett visst mått av trygg- het för de många, som säljer och inte har annat att sälja än sin arbetskraft. Full sysselsättning och kollektivavtal till ledning för lönesättningen blev mål- sättning och medel för den fackliga verksamhet, som hade löntagarnas trygghet till föremål. Att tryggheten på arbetsmarknaden aldrig blir absolut, aldrig tillräcklig för att garantera varje enskild arbetstagare hans försörjning, svarar arbetsgivarparten vid förhand- lingsbordet för. En regelbundet åter- kommande dragkamp mellan dessa oli- ka intressen med granskning av mot- partens ekonomiska förutsättningar mot- verkar på lönemarknaden, att den ena partens trygghetskrav får göra sig för brett på bekostnad av samhällsintresse- na. I samma trygghetsbehov har jord- brukarna slutit sig samman i sina eko- nomiska och fackliga organisationer, varvid dock trygghetskravens skälighet prövas av statsmakterna, som bestäm- mer ramen och formen för jordbruks- prisernas reglering. När företagarna in- om industri och handel sammanslutit sig i organisationer för att hävda ur deras synpunkt lika legitima trygghets- behov, har det ofta tagit sig uttryck i en strävan att reglera prissättningen, så att den ger företagaren marginal för en tryggad inkomst. Den motvikt mot miss- bruk av trygghetssträvandena, som ar-
betsgivarna, resp. statsmakterna repre— senterar i löntagar- och jordbrukarfal- len, har Priskontrollnämnden i viss mån kommit att utgöra gentemot indu- stri och handel under krigs— och efter- krigsåren. Priskontrollnämnden har därvid fungerat som öga för samhälls- insynen och har i konsumenternas in- tresse hållit den allmänna prisnivån nerpressad med hänsyn till inkomst- fördelning och penningvärde. Men nämnden har självfallet under den »säl- jarnas marknad», som varit, inte rått med att mjuka upp den privat (= icke offentligt) betingade prisstelheten med det normalprissystem, som nämnden själv har varit tvungen att arbeta med och som knappast befrämjat prisrörlig- het det heller. Härom närmare på s. 320. Prisstelheten av privat ursprung har _ förutom av trygghetsbehov för prissättarens egen del _ även motive- rats av en vilja att bereda vissa kun- der ett skydd. Fastställda rabatter till olika kategorier återförsäljare kan vara ett uttryck för omsorg om dessas trygg- het, en trygghet som man räknar med skall medföra god bärgning och stimu- lera försäljarintresset för prissättarens varor på längre sikt. I andra fall kan rabatterna också vara så avpassade, att de ger ett minimum av ersättning åt återförsäljarna, men då måste leveran- törens position vara mycket stark ge- nom den reklam han gett sin vara och allmänhetens gensvar därå. Även i för- hållande till allmänheten har ibland de fasta priserna motiverats med skydds- och trygghetsargument: den stora ka- pitalvaran t. ex. måste säljas med en viss minimi-service (demonstration, re— paration etc.), som anses kräva, att kost- naden härför inkalkyleras i ett fast pris, som inte tummas på.
Det kan emellertid också nämnas andra orsaker till prisstelhet, som det inte finns några motsvarigheter till på
arbetsmarknaden eller i någon nämn- värd utsträckning på marknaden för jordbruksproduktcr. Inom många av de av kommittén behandlade varuområ- dena finns således goda förutsättningar att konkurrera icke allenast med priser utan med varuutformning, varors kvali— tet och deras sammansättning till sorti- ment samt olika former av service. Ge- nom att erbjuda köparen fördelar i dessa senare avseenden kan säljaren stärka sin ställning gentemot sina kun- der eller potentiella kunder. Han behö- ver då inte använda priset som slagträ mot konkurrenterna. På längre sikt kan även en sådan icke prisbetonad konkur- rens leda till lägre priser och ur kon- sumentens synpunkt fördelaktigare dis- tributionsstruktur. En dold prissänkning via ändring i varornas utformning kan ju förekomma i fall, då man av kon- kurrensskäl inte vågar företaga öppna prisreduktioner. I vissa marknadslägen kan detta förfarande också användas för att höja priserna utan att detta väc— ker för mycken uppmärksamhet. Nack- delen med en service- och sortiments- konkurrens, om den blir för högt upp- driven, är emellertid, att den ökar kost- naderna i handeln och att den kan komma att konservera prisläget eller kollektivt lyfta upp de stela priserna till en ny, högre och lika stel pris- nivå.
Grupp och struktur
Tryggheten har i alla tider grundats på bundsförvantskap. En individ, en näringsgren eller en nation reagerar på samma sätt mot vad den betraktar som farliga risker: genom ett samgående med gelikar i förbund, skrån, allianser eller gruppbildningar av något slag för ömsesidigt bistånd. Den fria konkur- rensens risktagande är för näringslivet svårt att förena med trygghetskravet_
det är en inneboende antagonism mel- lan dem. Den som kommit helskinnad ur en ettrig konkurrens begagnar också gärna sin segers styrka för att freda sig mot ytterligare ovälkommen konkurrens på eget område. I nittio år _ sedan 1864 — har Sverige haft lagstadgad nä- ringsfrihet. Den tillkom före det in- dustriella genombrottet som en rätt för var och en att etablera sig som före- tagare i industri och handel, och den består i dag som samma rättighet un- der betingelser, som emellertid var okända för hundra år sedan. Då var ännu hantverkarens yrkesskicklighet det grundkapital, varpå ett nytt företag fotades. Nu har teknikens utveckling, massproduktion och den genom höjd levnadsstandard starkt utvidgade mark- naden skapat stora företagsenheter med de långa seriernas ekonomi som mål- sättning och med dyrbar maskinell ut- rustning i specialiseringens tjänst. Nu krävs det följaktligen mycket mer kapi- tal i reda pengar eller krediter för den, som vill etablera sig som ny företagare i kretsen av de redan inarbetade före- tagen. Den nye eller lille företagaren är handikappad på ett helt annat sätt än förr. Han har svårt att komma in i cirkeln av de gamla företagens skrivna eller oskrivna överenskommelser röran- de priser, kvaliteter och avsättnings- områden, och han kan inte djärvt satsa på nya tillverkningar såsom det äldre företaget kan, vilket kan balansera sina experimentkostnader mot överskotten på redan gångbara produkter.
Inom distributionen är visserligen kapitalbehovet för nyetableraren inte lika framträdande som inom produktio- nen. Good-will-värdet för den butik, som man övertar, eller hyra och lager för en ny butiksrörelse brukar inte uppgå till lika stora belopp som när en tillverkning i industriell skala byter ägare. Men kapitalutläggen är ändå till-
räckligt stora för att försvåra ett obe- roende och konkurrensvilligt nyföre- tagande. Särskilt att etablera sig i ny- byggda stadsdelar, där butikslägena är få och eftertraktade, övergår i allmän- het förmågan för ett företag, som inte är väl inarbetat och mycket kapital- starkt. I annat sammanhang (kap. 9) har kommittén anfört vissa kritiska synpunkter på faktiska nyetablerings- hinder, som härutinnan uppsättes av kommunala myndigheter och de bygg- nadsföretag, som svarar för nybebyg- gelsen inklusive dess butikslokaler. De mångahanda sätt, varpå en detaljhand- lare kan få »köpa in sig» på ett sådant område, har det gemensamt, att det kos- tar pengar _ utöver lokalhyran _ att bli accepterad som hyresgäst.
Ett nystartat företag blir inte sällan be- roende av leverantörerna, av kollegerna inom branschen och av konsumenterna för att få en hygglig start. En ny detalj- handlare får kanske förlagskrediter från grossister, som han haft att göra med som anställd i ett liknande företag, eller han får låna pengar i av leverantörerna eller handeln inrättade kreditinstitut av typen AB Handelskredit, AB Bagerikre- dit och AB Järnhandelskredit. Krediter genom de allmänna bankerna har hit— tills varit svåra att erhålla utan starka borgensnamn. Språnget ut i tillvaron som egen företagare sker därför ofta med de blivande konkurrenternas goda minne. Förutsättningarna för en krigs- glad konkurrens har därmed krympt re- dan på förhand. Kollegialitet och lojali— tet blir ofta en naturligare inställning än den rivande konkurrensens attityd. Be- hovet av stöd och trygghet och andel i nyttiga branscherfarenheter pekar vi- dare rakt in i vederbörandes bransch- organisation, den grupp där han har »gemensamma intressen att bevaka», som det står uttryckt i otaliga för- eningsstadgar.
;
Här skall inte upprepas vad som re- dan utförligt skildrats i kap. 16 om blockbildningarna inom näringslivet, där företagskombinationer inom samma eller olika led liksom även bransch- organisationernas inflytande på den in— dividuella företagarens handlingsmön- ster har beskrivits och kommenterats. Detta samarbete inom näringslivet har f. ö. starkt utbyggts under de senaste tjugo åren och i många fall hämtat nä- ring ur umgänget med staten, som un- der krigs— och krisekonomi haft behov av att förhandla med lämpliga kollektiv av de företagare, med vilka det varit nödvändigt att träffa överenskommel- ser om import-, export- och råvarureg- leringar, priser m. m. Inte heller skall här upprepas siffror från andra avsnitt av detta betänkande för omfattningen _ uttryckt i butiksantal och försälj- ningsvolym _ av kooperativa och en- skilda gruppbildningar inom livsme- delshandeln och närbesläktade varuom- råden. Här må bara i största korthet pekas på några verkningar på handelns struktur av dessa gruppbildningar och samgåendetendenser.
Svårigheterna att etablera sig som en åt alla håll oavhängig köpman minskar alldeles tydligt benägenheten att kon- kurrera med det känsligaste och utåt mest synliga av konkurrensmedel _ priset. Att följa branschföreningarnas rekommendationer om priser, margi- naler, rabatter, realisationstider etc. blir i de flesta fall ett utslag av själv- bevarelsedrift. Att sträva efter att bli inordnad i den krets av handelsmän, som följer stipulerade eller rekommen- derade försäljningsvillkor och prisöver- enskommelser ligger likaledes i den nya företagarens intresse liksom även att in- hämta nyttiga kunskaper i denna krets. Härmed uppkommer en trögrörlighet hos handeln, vars nackdelar ur utveck- lingssynpunkt kan vara svåra att väga
mot de onekliga plus, som det innebär för samhällsekonomin att slippa förlus- terna av illa planerade, för djärvt upp- lagda och slutligen kullbytterande ny- etableringar, som eljest skulle förekom- ma i större antal än nu. Varudistribu- tionsutredningen är dock av den upp- fattningen, att konkurrensbegränsning- ar, ehuru i en hel del fall av nyttigt slag (t. ex. beträffande viss marknads- uppdelning för att undvika korstrans— porter), till större delen är hindersam- ma för en snabb rationalisering av han- delns struktur. Konkurrensbegränsning- arna ger gamla, mindre effektiva före- tag en längre livslängd än dessa borde ha eller sinkar deras föryngrande an- passning till en ny tids fordringar. De tenderar vidare att konservera distri- butionsapparaten, så att den bibehålles i ett format, som kanske alls inte har den rätta passformen för dagens konsu- mentanspråk och för vad konsumenter- na i detta nu är villiga att betala för varuförmedlingen. Och det förnämsta konserveringsmedlet härvidlag för kon- kurrensbegränsande gruppbildningar är utan tvivel prisstelheten.
Prisstelhetens nackdelar
Att förstå varför prisstelhet uppstått är inte liktydigt med att acceptera så- dan stelhet. Utredningen har vid sitt studium av dessa företeelser kommit till den bestämda övertygelsen, att ökad prisrörlighet är en förutsättning för ef- fektivare handel, för en mer ekonomisk distributionsstruktur över huvud taget. Det har redan — bl. a. av nyetable- ringssakkunniga _ skrivits så mycket om prisbundenhetens nackdelar, när- mast i bruttoprisernas gestalt, att kom- mittén inte finner det önskvärt att här uppräkna och upprepa alla de teore- tiska synpunkter, som kan anläggas på
den inverkan på handelns struktur, som fasta priser har. Den vill bara utifrån sina egna undersökningar av bestämda varuområden något beröra de sannolika följderna av prisstelheten och bekräfta, att iakttagelserna verifierar de teore- tiska synpunkternas riktighet. Brutto— priser, som varken får över- eller un- derskridas, har visserligen numera ut— om på av Näringsfrihetsrådet dispense- rade varuområden omvandlats till rikt- priser av något större töjbarhet, i varje fall i princip tillåtna att både över- och underskrida. Rätten att underskridas har riktpriserna gemensamt med Pris- kontrollnämndens normalpriser, som således även besitter en viss rörlighet i princip, ehuru föga utnyttjad under den period då normalprissättning var vanlig och då den statliga prisregle- ringen omfattade stora varuområden. Men med en viss gradskillnad verkar de samtliga _ brutto-, rikt- och normal- priser _ som en dämpande olja på pris- nivåns ansatser till vågkammar och våg- dalar. Under betäckning av någon eller några av dessa prissättningsmetoder sö- ker företagsamheten skapa en stabilitet i sina relationer till konsumenterna, ofta förnuftsmässigt motiverad av behovet att uppgöra planer, vartill fabrikatio- nen, investeringarna, reklamen, försälj- ningen etc. kan anpassas. Om detta kan synas förnuftigt ur planerings- och trygghetssynpunkt för den individuelle företagaren, är det dock inte så, att samhället kan bedöma benägenheten för prisstelhet på samma sätt. Samhället kan sålunda omöjligt se förbi eller und- gå att ogilla det slöseri med produktiva resurser, som uppstår i en bransch eller på en ort, där handeln är överdi- mensionerad på grund av en likformig, högre prissättning än vad som är nöd- vändigt för ett effektivt företag. Svårig- heten att avgöra vad som är överdimen- sionering eller inte och vilka företag,
som befinner sig så långt från optimum, att de kunde försvinna från marknaden, måste göra kommittén försiktig i att konkretisera ovanstående teser med exempel. Såväl kommitténs företagsun- dersökning som intervjuer och »hear- ings», varigenom kommittén inhämtat upplysningar, har gett material för upp- fattningen, att det finns många företag, som otvivelaktigt skulle få »stänga bu— tiken», vid en mera rörlig prissättning och hårdare konkurrens. De stela pri- serna ger skydd för både effektiva och ineffektiva, både ekonomiska och oeko- nomiska distributionskanaler.
I det rekommenderade prisets natur ligger, att det bör passa så många åter- försäljare som möjligt. Vare sig leve- rantören fastställer sitt riktpris uteslu— tande efter egen kalkyl eller _ som ofta sker _ efter förhandlingar med åter- försäljarnas branschorganisationer är han angelägen, att priset blir lagom högt för att göra det lönsamt för alla slags detaljister, som han önskar få till återförsäljare. Ju mindre elastisk kon— sumenternas efterfrågan är _ och för särskilt nödvändighets- och dagligvaror är priselasticiteten ringa _ desto högre kan han sätta återförsäljarrabatten utan att omsättningen ändras nämnvärt och därmed vinna återförsäljarnas intres- serade medverkan för varans försälj- ning. Pristaket placeras därvid i all- mänhet så högt, att det blir tillräckligt andrum därunder för alla olika sorters detaljister med olika höga distributions- kostnader. Inom speceri-, färg- och par- fymerihandeln, där rikt- och listprissy- stemet är framträdande, även om av- vikelser blivit något vanligare på sis- tone, jämfört med tiden före brutto— prisförbudet, förekommer en rad små- affärer, som får större möjlighet att exi— stera vidare genom att de stora och mera branschblandade hushållsaffärerna med eller utan självbetjäning tillämpar
? l l l l l !
samma av leverantörerna rekommen- derade eller obetydligt därifrån avvi- kande priser, som dessa småaffärer gör, på det standardiserade dagligvarusorti- mentet. Om priserna i de större företa— gen skulle närmare anpassas efter de faktiska kostnaderna och prestationer- na, skulle emellertid konkurrensen i många fall rensa bort eller omvandla de i drift oekonomiska småaffärer, som inte har ett geografiskt nyckelläge för vissa kundkretsar, vilket räddar dem, eller har ett särskilt lågt kostnadsläge _ t. ex. genom hyresregleringen fast- låst låghyra, arbetskraft från familje- medlemmar och pensionärer som nöjer sig med låg ersättning etc. Det senare är faktorer, som mer än högprisnivån verkar bevarande på många småbutiker på de textila varuområdena. Där inte prisstelheten fungerar som en upprätt- hållande korsett _ och i textilbran- scherna är som tidigare nämnts prisrör- ligheten vida större än på livsmedels- och de kemiskt-tekniska varuområdena _ blir det närmast hyresbilliga lokaler i det gamla fastighetsbeståndet och före- tagarens låga anspråk på avkastning för egen del, som håller ett flämtande liv i hundratals små butiker landet runt. Många specialbutiker, som inte moti- veras av att de tillhandahåller ett dju— pare varusortiment med större urvals- möjligheter för den fordrande konsu— menten, utan endast saluför den stora branschblandade butikens grunda varu- sortiment på ett snävare avsnitt och med en liten försäljningsvolym som följd, skulle till fördel för samhällseko- nomin försvinna ur marknadsbilden, om priserna smidigare följde prestationer- na i handeln och om detaljisten med en bättre orderstruktur och rationella stor- köp finge de kvantitetsrabatter han för- tjänade och läte dem slå igenom i konsumentpriserna. Å andra sidan kom— mer många småföretag inom handeln att 22—503366
på goda grunder försvara sin plats även på en sådan framtida marknad. Genom extra service på olika områden och ett kräset varuurval, som inte storföretaget kan eller vill lägga sig vinn om, kan den lille företagaren tillgodose vissa konsumentönskemål, som alltid kom- mer att finnas och sannolikt kommer att accentueras vid ökad levnadsstan— dard.
Prisstelhet betyder inte att konkur- rensviljan är avdomnad. Men pris- och marginalbindningar gör, att den måste söka sig andra utlopp t. ex. i service— och kvalitetskonkurrens. Mer inbjudan- de affärslokaler, vackrare — och dy- rare _ emballage kring varorna, kre— dit- och hemsändningsservice för kon- sumenterna är vanliga medel för kund— erövring, medan metoden att med sina priser krypa under gängsepriserna i branschen är mindre populär. Priskon— kurrens är därför numera i stor ut- sträckning inskränkt till konkurrensen mellan olika företagargrupper. Kon- sum, enhetsprisaffärerna och ICA-buti- kerna kan utöva priskonkurrens gent- emot varandra dels mera passivt genom att bevaka varandras prisnivå, dels ge— nom att aktivt sänka priserna på en- staka varor såsom kaffe, tvättmedel m. m. i stora kliv åt gången. Den ena gruppens initiativ kommer de andra att följa efter, och vid nästa tillfälle är det kanske dessa andra, som utma- nar till prissänkning. Den individuella detaljhandlaren däremot priskonkurre- rar mindre ofta med kollegan inom samma grupp. Utan att förringa värdet av den pådrivande kraft, som ligger i en priskonkurrens mellan olika stora företagsblock, och det prisledarskap, som därvid otvivelaktigt utövas på de utanförstående småföretagen, måste dock konstateras, att bl. a. den tama priskonkurrensen mellan individuella detaljister bidrar till en tröghet i pris-
rörelserna som kan verka fördröjan- de på distributionens anpassning till befolkningsomflyttningarna, till ett allt- mer motoriserat samhälle och till en växande köpkrafts inriktning på nya behov. Varudistributionsutredningen kan givetvis inte bevisa, att utveckling- en inom distributionen till ökad effek- tivitet skulle kunna gå fortare under andra betingelser, t. ex. friskare kon- kurrens, som tar sig uttryck bl. a. i större prisrörlighet. Men den kan med stor sannolikhet antaga, att om en bätt- re prisrörlighet kunde åstadkommas och vissa konkurrensbegränsningar komme bort, skulle förutsättningarna bli större för en utveckling inom olika sinsemellan konkurrerande distribu- tionsformer. Även nya sådana _ t. ex. rabattaffärer och supermarkets av ame- rikansk typ _ skulle måhända då kun- na få en chans att uppstå och utfor- mas efter den svenska marknadens spe- ciella förutsättningar.
Förutsättningarna för prisrörlighet Såväl under krigets bristsituation på utbudssidan som under efterkrigstidens överflödssituation på köpkraftssidan har penningvärdet varit utsatt för rubb- ningar, som gjort prisbildningen mind- re funktionsduglig. S. k. samhällsekono- misk balans har detta land upplevat endast kortare tider under de senaste tjugo åren. En dragning åt inflation har karakteriserat hela 1940- och 50-talen och inneburit en mer eller mindre ut- präglad säljarnas marknad, varvid pri- serna antingen rört sig fritt uppåt eller _ vanligtvis _ har låsts fast genom prisregleringar på nivåer, som endels befunnits lämpliga för företagarintres- set (privata prisregleringar), endels lämpliga för konsumentintresset (of- fentliga prisregleringar). Bortom denna epok på det 1930-tal, när vi sist hade en utpräglad lågkonjunktur, rörde sig
priserna lika naturligt i motsatt rikt- ning nedåt och föll ofta ett bra stycke under den nivå, som innebar en nor- mal värdering av varor och tjänster. Förr skedde under sådana depressio- ner _ enligt den klassiska uppfatt- ningen _ en sanering inom företagsam- heten: företagsdöden rensade ut de företag, som inte var tillräckligt eko- nomiskt konsoliderade, och konkurren- sen inte bara kramade varje företagare till att prestera sitt bästa utan blev för många mördande. I ett högkonjunktur- samhälle med hög expansionstakt och ofullständig konkurrens föreligger inte samma möjligheter till en sådan själv- sanering. I Schweiz har man resolut ta- git konsekvenserna härav på så sätt, att den schweiziska staten bildat bolag, som köper upp äldre företag, för att snabbare avveckla sådana, som utan fri prisbildning endast långsamt skulle tyna bort. Tobakshandeln i Sverige var på sin tid på sätt och vis exempel på en liknande företagssanering i stat- lig regi.
Det vore enligt varudistributionsut- redningens mening att blunda för rea- liteterna att utgå från, att vi automa— tiskt har att se fram emot ett samhälle med väl balanserad ekonomi i det per- spektiv på ett par årtionden, som kom— mittén anlagt på sin diskussion av va- rudistributionens utveckling. De poli- tiska konstellationerna i vårt land har fullsysselsättningssamhället som central målsättning. Inget parti vill möta sina väljare med en arbetslöshet, som går utöver en kortare säsongarbetslöshet jämte en nödvändig omsättningsarbets- löshet. Härmed förefaller det svårt att undvika, att en inflationsrisk uppträ- der som fullsysselsättningens skugga. Expansionstakten, löneökningarna och prisstegringarna måste då följas och korrektiva åtgärder övervägas, efter- som även små förskjutningarfår en
kumulativ effekt, som kan bli farlig. Detta är problem, som f. n. sysselsätter penningvärdesutredningen, och varu- distributionsutredningen har för sin del ingen anledning att fördjupa sig i en analys av den allmänna ekonomis- ka situationen i ett fullsysselsättnings- samhälle. Utredningen vill dock fram- hålla, att ett sådant samhälle gärna för med sig en stelhet i priserna i så måt— to, att kostnadssänkningar endast i be— gränsad omfattning når fram till kon- sumenterna i form av prissänkningar. För den enskilda företagaren blir det naturligt att häri se ett sätt att förverk- liga den levnadsstandardförbättring, som även han och hans anställda kan ha berättigade anspråk'på. Prisbind- ningarna, synliga eller osynliga, blir lättare att hålla. Såsom nyetablerings- sakkunniga beskrev läget saknar det »betydelse huruvida ett av leverantö- rerna angivet utförsäljningspris betrak— tas såsom riktpris, maximipris, mini- mipris eller fast bruttopris. Bindningen kan nämligen i praktiken ofta _ och givetvis särskilt vid högkonjunktur _ bli lika stark som om det i samtliga dessa fall varit fråga om fasta brutto- priser.» Man får lätt en tendens till fast eller stigande prisnivå trots de kostnadssänkande faktorer, som kan vara verksamma inom produktion och distribution. Det tak, varunder både högeffektiva och mindre effektiva före- tag måste inrymma sina kostnader, hö- jes härigenom, under det att kraven successivt sänkes på det minst effek- tiva företaget, som alltjämt kan exi- stera. »Slöseriet» med resurserna ökas ofta. Att staten i syfte att bevara pen- ningvärdet i sådana situationer kan tvingas till direkta ingrepp i prisbild— ningen, resp. att maktkoncentrationer på arbetsgivare- och arbetstagaresidan, på företagare- och konsumentsidan i många fall kan vilja göra prisbildning-
en till ett medel för inkomstfördelning- en, kan snarast bidraga till att öka prisstelheten. Ett särskilt besvärligt problem är, att förväntningar om pris- kontroll eller prisövervakning kan få samma effekt som dessa själva. Åtgär- der, som kan anses befogade inom ett område av handeln, kan därför få icke avsedd verkan inom andra om- råden. Det kan å andra sidan inte an- ses uteslutet, att punktvisa kontrollåt— gärder inom ett varuområde kan få önskvärda verkningar inom andra varu- områden av samma typ.
Utifrån övertygelsen att en ökad pris- rörlighet och ökad priskonkurrens är en förutsättning för en effektivare han- del anser utredningen, att det _ sär- skilt mot den bakgrund som ovan teck- nats _ krävs direkta och aktiva åtgär- der för att stimulera de dynamiska krafter, som även ett genomorganiserat samhälle rymmer. En del sådana åtgär- der _ t. ex. priskontroll _ är prö- vade med verkningar, som bedömes mycket olika. Andra _ såsom lagstift- ning mot skadlig konkurrensbegräns- ning _ har nyligen satts i kraft. Även nya eller ändrade grepp om dessa pro- blem må dock diskuteras.
Ingrepp i prisbildningen
Priskontroll infördes i vårt land vid krigsutbrottet 1939 och är fortfarande ett medel i statsmakternas ekonomiska politik. Den priskontrollerande verk- samheten har emellertid skiftat både i— fråga om inriktning och omfattning allteftersom marknadsförhållandena ändrats. Dess uppgift var i begynnelsen att hindra spekulationer i varuknapp- het. Under de första åren arbetade priskontrollen huvudsakligen på basis av frivilliga överenskommelser med nä- ringslivet. Då bristsituationen accen— tuerades, infördes dock ett allmänt
prisstopp 1942. Redan något tidigare hade företagarna ålagts att för nämn- den anmäla de priser de tillämpade. Allt noggrannare sattes härefter kon- trollen in på dessa priser, höjningar medgavs endast »då kostnadsökningar icke rimligtvis kunde täckas av befint- liga vinstmarginaler» och nämnden be— slutade om normalpriser, som icke fick överskridas utan särskilt tillstånd. De prisstegrande krafterna var emellertid många och starka: kostnadsökningarna och varubristen, de internationella pris- höjningarna av smittsamt slag och den förväntan om en allmän prisstegring, som sköt på och som förstärktes av att nya spekulativt inriktade företag till- kom inom näringslivet. I prisstegrande riktning verkade Också efterfrågesidans farhågor för den framtida utveckling- en i fråga om priser och varutillgång och den nervösa strävan att överföra likvida tillgångar i sakvärden, som det- ta drog med sig. Trots samverkan av dessa krafter lyckades Priskontroll- nämnden i stort sett bemästra prissteg— ringstendenserna.
Med krigsslutet ändrades förutsätt- ningarna för priskontrollen. Eftersatta och uppdämda behov tog sig uttryck i ökad köplust, varutillgångarna svällde och kom köplusten tillmötes och lön- tagarna ville ha bättre inkomster att köpa för efter de många magra åren. Lönehöjningarna slog igenom, priserna följde efter och Priskontrollnämnden fick nu till närmaste uppgift att för- svara samhället mot inflationshotet. Re- dan den nya prisregleringslagen 1947 byggdes upp på denna nya uppgift: priskontrollen måste motverka kronans värdeförsämring. Priser skulle grun- das på kostnadskalkyler, men prishöj- ningar inte medges, såvida inte bran- schen eller företaget som helhet gåve en avkastning som med hänsyn till förhållandena »uppenbarligen måste be-
tecknas som för låg». Utgångspunkt för bedömandet av vad som vore för högt eller för lågt utgjordes av pris- och kostnadsläget hos »rationellt arbetande företag». Härmed fick Priskontroll- nämnden en möjlighet att via priserna påverka själva strukturen hos branscher och företag.
De principer, som nämnden arbeta- de efter under krigsåren, kan samman— fattas sålunda:
Under kriget ansågs, att endast direkta kostnadsökningar skulle få utgöra motiv för tillstånd till prishöjning. Efter till- komsten av det allmänna pris- och löne— stoppet medgavs prishöjningar i rena un— dantagsfall. Vid granskningen av företa- gens kalkyler räknade nämnden icke med högre priser för råvaror och förnödenhe— ter än som ansågs motsvara gällande mark- nadspriser, även i fall där högre återan- skaffningskostnader förelåg. I några fall ansågs även gällande marknadspris vara en orimlig utgångspunkt för prissättningen, nämligen när det kunde anses ha drivits upp av en spekulativ konkurrens. Vidare medgavs prishöjning icke för sådan ök— ning av de fasta kostnaderna per produce- rad enhet, som uppkom genom minskad tillverkning. Ett sådant medgivande ansågs komma att få orimliga följder, eftersom prisstegringen automatiskt skulle accelerera allteftersom varuknappheten tilltog. Det skulle också kunna uppstå ett underligt läge inom branscher, där det förelåg vä- sentliga olikheter i tillverkarnas utnyttjan— de av sina anläggningars kapacitet. Det skulle även försvaga tillverkarnas intresse för att ta initiativ till ny produktion, ex— empelvis av ersättningsvaror. För ökning av återanskaffningsvärdena för anlägg— ningar medgavs i regel icke prishöjning. Endast i fall där maskiner i betydande ut— sträckning anskaffats ansågs det rimligt, att avskrivningarna fick ske på de verkliga anskaffningskostnaderna. När återanskaff— ning icke var möjlig på grund av olika hinder, ansågs det rimligt att avvakta pris— utvecklingen längre fram under kriget eller efter dess slut.
I fråga om såväl industrins som han- delns marginaler ansågs en minskad varu- tillgång icke vara skäl nog för höjning av dessa marginaler. Däremot medgavs vissa höjningar, som ansågs motsvara företa-
i | '
gens verkliga kostnadsökningar, jämfört med läget före kriget.
Efter införandet av det allmänna prisstoppet 1942 blev praktiskt taget alla varor och tjänster underkastade direkt prisreglering. Efterhand som va- rutillgången efter kriget förbättrades, undantogs emellertid det ena varuom- rådet efter det andra från direkt pris— reglering. F. n. är den övervägande delen av den totala konsumtionen av varor och tjänster undantagen från så- dan direkt prisreglering. Enligt Pris— kontrollnämndens nu gällande direk- tiv bör undantagande ske på områden, där tillräcklig säkerhet anses föreligga, att priser och handelsmarginaler icke kommer att höjas, eller andra skäl för ett undantagande föreligger. Prisut- vecklingen på de fria områdena följes genom en fortlöpande övervakning. I sådana fall, där prisutvecklingen med- fört högre priser än Priskontrollnämn— den anser skäliga, upptages förhand- lingar med vederbörande bransch. Ifall förhandlingarna icke leder till godtag- bart resultat, kan området på nytt in- föras under direkt prisreglering, vilket skett i ett par fall. Uppgiften att främja prissänkningar intar i direktiven för nämnden en central plats. Om det för viss bransch, visst företag, viss vara eller viss tjänst föreligger övernormala vinster eller marginaler, bör de pris- reglerande myndigheterna vidtaga åt- gärder för sänkning av priserna. Vida- re skall särskild uppmärksamhet ägnas sådana fall, där prissänkning inom ett tidigare handelsled ägt rum utan mot— svarande sänkning i senare handelsled.
För och emot dessa ingrepp
Uppfattningarna om den nuvarande priskontrollen är starkt delade. En i huvudsak positiv värdering av vad nämnden uträttar och kan uträtta före—
trädes av vissa löntagare- och konsu— mentorganisationer och den politiska majoritet, som har konsumentintressen att ta hänsyn till. I statsverksproposi— tionen 1955, där regeringen räknar med en tillspetsning av högkonjunkturen un- der det framförliggande året, har sålun- da finansministern deklarerat att »ned- skärning av otillbörligt stora margina- ler i företagens prissättning framstår såsom ett självklart element i varje politik, som avser att undanröja infla— tionistiska stimulansfaktorer i närings- livet». För detta ändamål har Priskon- trollnämnden hittills betraktats som ett beredskapsorgan, som kan möjliggöra ett snabbt ingripande, därest omstän- digheterna skulle nödvändiggöra detta.
Representanter för löntagare- och konsumentsammanslutningar hävdar ofta i diskussionen om dessa ting, att priskontroll är nödvändig i ett full- sysselsättningssamhälle. Den fulla sys- selsättningen leder gärna till en på vis— sa områden »överfull» sysselsättning och en ständig press på löner och pri- ser. Risken för en successiv penning- värdeförsämring anses därför stor. Möj- ligheterna att upprätthålla höga vins- ter och marginaler anses på samma lön- tagarhåll bottna i, att priskonkurrensen är för svag. Man håller för troligt, att den jämna efterfrågan, som den fulla sysselsättningen skapar, tar bort en del av de incitament till konkurrens, som funnits under tidigare s. k. normala tider. Man menar, att detta fört med sig en tröghet i rationaliseringssträvandena inom handeln. Man gör gällande, att ett stigande köpmotstånd och därav föl- jande avsättningssvårigheter ofta leder icke till rationalisering och sänkta pri— ser, utan i stället till en intensifiering av försäljningsarbetet, som drar orim- ligt ökade kostnader i förhållande till varans värde. Löntagarna anser därför, att samhällelig priskontroll ingalunda
saknar existensberättigande även under nuvarande förhållanden och anför som stöd härför en rad fall, där Priskon- trollnämnden måst ingripa för att pris- sänkningar skulle komma till stånd.
I den allmänna ekonomiska debatten framhålles ofta den viktiga roll, som priset numera spelar för inkomstfördel- ningen. Från löntagarhåll påpekas, att en verklig förbättring av reallönerna förutsätter sänkta priser. Lönehöjning- ar har en benägenhet att medföra en prisglidning uppåt, som snart äter upp den löneökning man fått. Den vikt lön- tagarna lägger vid att prissänkningar genomförs i största möjliga utsträck- ning kommer bl. a. till uttryck i ett ut- talande den 5 nov. 1953 av Landsorga— nisationens representantskap, varur ci- teras:
»Representantskapet vill dock starkt un- derstryka det angelägna i att produktivi- tetsförbättringar och kostnadssänkningar främst tar sig uttryck i en lägre prisnivå. Erfarenheterna under det gångna året, då sänkta import- och partipriser inte lett till någon nedgång av levnadskostnaderna, mås- te helt naturligt påverka fackföreningsrö- relsens bedömning av den fortsatta utveck- lingen. Där näringslivets konkurrensvilja visar sig otillräcklig för en anpassning av konsumtionspriserna till en sjunkande kostnadsnivå, måste samhället ingripa med skärpt prisövervakning. Den pågående en- ligt löntagarnas uppfattning omotiverade nedrustningen av priskontrollnämnden in- ger allvarlig oro.»
Samma bekymmer över den bristande priskonkurrensen inom näringslivet framföres i en skrivelse till varudistri- butionsutredningen i oktober 1954 från Riksförbundet landsbygdens folk, som dock vill dra uppmärksamheten från den mera kortsiktiga intresseavväg— ningen olika grupper emellan till de kostnadsbesparingar för konsumenter- na, som kan uppnås på lång sikt, om handeln rationaliseras:
». . . Huvudproblemet synes . . . enligt sty— relsens mening vara, huruvida en pris- och
marginalkontroll från det allmännas sida kan utformas så, att den blir acceptabel och effektiv som ett medel i strukturra- tionaliseringen inom varudistributionen. En väsentlig frågeställning härvidlag sy- nes vara huruvida — samtidigt som man naturligtvis accepterar att priserna på visst sätt och i allmänhet får bli ett uttryck för kostnaderna — det i vissa fall kan vara ur allmän synpunkt lämpligt att ange den högsta marginal, till vilken distributions— kostnaderna tillåtes anpassa sig.»
Även om utvecklingen av handels- marginalerna på vissa av de fria om- rådena varit ogynnsam ur konsument- synpunkt, torde vetskapen om att pris- utvecklingen fortlöpande följes ha bi— dragit till en viss försiktighet i pris- sättningen och hindrat en ännu ogynn- sammare utveckling. Det framhålles vidare i skrivelsen ovan, att prisöver- vakningen torde vara det enda sätt, som står samhället till buds för att fortlö- pande orientera sig om förändringar i relationerna mellan priserna i olika handelsled samt om i vilken utsträck- ning förändringar i kostnadsläget hos tillverkarna kommer till uttryck i kon- sumentpriserna. Denna kunskap me- nas vara av stor betydelse för det pris- reglerande organets möjligheter att snabbt ingripa i fall, där skäl till pris— sänkningar kan föreligga.
Inom näringslivet är man å andra sidan starkt skeptisk till värdet av pris- kontroll i ett konjunkturläge som det nuvarande. Man menar på företagarsi- dan, att Priskontrollnämndens verk- samhet bidrar mindre till att befrämja prissänkningar än till att låsa fast pri- serna på en högre nivå än vad de skulle ha befunnit sig på vid fri prisbildning. Av nämnden auktoriserade priser är visserligen maximipriser, som får un- derskridas, men har i regel i den säl- jarnas marknad, som varit rådande, samtidigt betraktats som minimipriser. Man hävdar, att detta har lett till mins- kad benägenhet för priskonkurrens. Ef—
i i i ! | ;
» | i l 1 » l l
tersom priskontrollens åtgärder har för- sökt ta hänsyn till hela branschens eko- nomi, har följden ofta blivit, att mera effektiva företag kommit i mycket gott vinstläge. Då företagarna knappast fri- villigt gjort prissänkningar, därför att det ofta varit så svårt att åter få höja priset, har följden blivit, att de använt en del av de vinstmedel, som uppkom- mit, till att försöka utöka marknaden, även där detta kunnat ske endast med starkt ökade kostnader. I den mån som Priskontrollnämnden som norm för be— hovet av prissänkning tagit marginalen på en enda vara, har företag, som fruk- tat att bli utsatta för en punktaktion, hellre avstått från att företa prissänk- ningar. Där konkurrensen inte helt na- turligt lett till prissänkningar, har man helt enkelt avvaktat Priskontrollnämn— dens åtgärder och överlåtit åt staten det ansvar för prispolitiken, som skulle ha åvilat konkurrensen. Problemet ur fö- retagarsynpunkt belyses i följande an- förande i riksdagen den 28 april 1954:
.lönsamheten måste bedömas med hänsyn till en bransch eller ett varuområde i dess helhet. Man kan inte av prissätt- ningen på enstaka varor inom en bransch sluta sig till branschens lönsamhet. Pris- kontrollen, sådan den nu bedrives här i landet, tar ytterst ringa hänsyn till detta förhållande och inskränker sig till att i fråga om en del godtyckligt utvalda varor förklara, att här är marginalen för stor, och så deklarerar man att priset skall sän- kas. Det har med tiden blivit allt svårare att frigöra sig från intrycket, att nämnden såsom urvalsprincip för sina aktioner tagit att ge sig på en del särskilt populära eller aktuella varor. När man så satt ned priset på en vara, multiplicerar man prisnedsätt- ningen med antalet försålda enheter och meddelar försynt vid politiska eller andra möten eller i pressen, att man nu har spa- rat så och så många miljoner kronor åt allmänheten, dvs. att man har överflyttat så och så många miljoner från fabrikanter eller handlande till deras kunder. Den om- talade besparingen är emellertid ytterst tvivelaktig. Om man ser på lönsamheten branschvis, så är den endast undantags—
vis så stor —— det sörjer konkurrensen för —— att andra prisnedsättningar kan göras än de som drives fram genom den automa- tiska prisbildningen. Framtvingas andra prissänkningar på vissa varor, måste före- tagaren kompensera sig på annat sätt. Ur den allmänna prisnivåns synpunkt är där- för genom punktaktioner framtvingade prissänkningar i själva verket ingenting annat än illusionsnummer.» (G. Kallberg i andra kammaren 28 april 1954.)
Priskontrollen har av naturliga skäl främst koncentrerats till strategiska punkter, och särskilt till varor, som spelar stor roll i levnadskostnadsindex. Samtidigt har andra varuområden eller sådana varor, som varit mer lyxbetona- de inom i övrigt kontrollerade bran- scher, varit mer fria från priskontroll. Detta har medfört en benägenhet hos företagen att söka undgå priskontrollen genom att dirigera över sin verksam- het — så långt det varit möjligt — till den fria sektorn. Priskontrollen torde därmed ha åstadkommit —— när inte råvarukvotering eller andra regleringar förekommit samtidigt — en viss sned- vridning av produktionen och försälj- ningsarbetet. Svårigheterna att mäta kostnader och att bestämma enhetliga kalkylnormer synes vidare ha spelat en viss roll i samma riktning, vilket särskilt torde gälla för »nya» varor. Synpunkter av detta slag framkommer i följande uttalande:
»Om priset skall vara något öre högre eller lägre, kan priskontrollnämnden av- väga, men en saklig prövning av om priset rimligen genom en bättre, rationellare pro— duktion skall vara en krona högre eller lägre, kan en priskontroll aldrig klara ut . . . I stort sett verkar en priskontroll en- dast som en efterhandsrevision. ...Det är oklart vilka utgångspunkter man skall ha t. ex. för vilket kapacitetsutnyttjande, som skall läggas till grund för kalkylerna, för fördelning av rationaliseringsvinster och för redovisning av anskaffningskostna— der och lagervärdering.» (E. Wehtje i för— sta kammaren 28 april 1954.)
Priskontrollens motståndare anser sålunda kontrollens syfte förfelat i ett läge, som inte karakteriseras av en akut krissituation, och menar att kon- kurrensen mellan företagen är den en- da regulator, som kan användas för att nå fram till en rörlig prissättning på marknaden. Att en permanent priskon- troll kan få en mindre önskvärd effekt vid försämrade konjunkturer är en ovanligare synpunkt, som emellertid framförts av professor Erik Lundberg i hans bok »Konjunkturer och ekono— misk politik»:
»Det på sätt och vis farligaste motivet för prisreglering kommer i själva verket, när starkt prisfall under dåliga konjunk— turer framkallar behov av prisreglering i avsikt att skydda olika näringsgrenar och stabilisera sysselsättningen. Då skulle stat— liga myndigheter och det privata närings- livets organisationer komma att få väsent- ligt lättare att göra upp än f. n. och detta på grundval av ett gemensamt intresse att stabilisera inkomster och sysselsättning på olika områden av näringslivet. Men detta skulle i obestämbar grad i så fall ske på bekostnad av konsumenterna inom icke skyddade områden.»
Sålunda har frågan huruvida en pris- kontroll kan verka omformande på han- delns struktur eller inte blivit granskad utifrån tänkta både goda och dåliga konjunkturlägen. Har priskontrollen möjlighet att magra ner varudistribu- tionen till ett hälsosamt omfång —— dvs. om man anser nuvarande om- fång för stort — genom att kapa vissa högmarginaler, när samhället känne- tecknas av en köpkraft, som i sig själv är stor nog att svälja dessa högmargi- naler? Kan å andra sidan priskontrol- len hålla ineffektiva företag flytande och alltså varudistributionen överdi- mensionerad genom att fastställa läg— sta tillåtna marginaler, om samhället skulle hamna i en motsatt konjunktur med dålig köpkraft och stora prisfall? Den senare situationen har vi i Sverige
ingen erfarenhet av: under 1930-talets depressionsår fanns ju ingen priskon- troll. Den förra frågeställningen är emellertid den intressantare med bän- syn till den målsättning för den eko- nomiska politiken, den fullsysselsätt- ning, varom alla är eniga i detta land. Då varudistributionsutredningen för sin del försökt bilda sig en uppfattning om de möjligheter priskontrollen haft un- der sin hittillsvarande tillvaro att på- verka handelns struktur i gynnsam rikt- ning, har den haft en nära nog oav- låtlig »säljarnas marknad» att utgå ifrån. Under perioden 1940—45, då det främst gällde att få fram så mycket va- ror som möjligt till det av krig avspär- rade folkhushållet och varor till priser, som inte göddes av att efterfrågan över- steg tillgången, var Priskontrollnämn- dens verksamhet inriktad på att ge varje användbar producent och distri- butör en så skälig ersättning att han kunde fungera. Vederbörande måste le- va och leverera. Nämnden accepterade därvid som utgångspunkt den praxis på handelsmarginalernas område, som utbildats i frihet under förkrigstiden, och lät sedermera affärer med genom- snittlig lönsamhet bli normgivande för de stopp- eller normalpriser nämnden fastställde. Om ett och annat företag bortföll under krigsåren som följd av Priskontrollnämndens marginalsättning, får det betraktas som en biprodukt till nämndens dåvarande verksamhet och syften. Det totala antalet arbetsställen inom handeln minskade inte under den- na tid. Mellan 1931—46 steg tvärtom antalet arbetsställem i detaljhandeln med 14,5 %. Försäljningsvolymen torde dock samtidigt ha ökat med 50—60 %. Inom produktionen har emellertid en viss strukturrationalisering ägt rum under Priskontrollnämndens medver- kan, dels i så måtto att en oekonomisk utvidgning av tillverkningen på vissa
| | l » »
varuområden —— t. ex. inom konfek- tionen — hindrats av nämnden, som vägrat godkänna kalkyler, som poten- tiella nyetablerare presterat, och pri- ser, som de begärt, dels och indirekt genom begränsning av varusortimen- ten, då endast tillverkning medgivits av t. ex. limpor av viss storlek, choklad- bitar av viss typ etc.
Perioden efter kriget förändrade i viss mån Priskontrollnämndens upp- gifter såsom redovisats ovan. Även se- dan priskontrollverksamheten alltmer fått till syfte att främja prissänkning- ar och en strukturrationalisering av produktion och handel kommit in i blickfältet, är det svårt att påvisa nå- gon påtaglig effekt på handelns struk- tur av den priskontrollerande verksam- heten —— utom i nedan speciellt angiv- na fall. Industristatistiken för tiden 1945—1952 noterar ett sjunkande antal arbetsställen inom industrin _— och särskilt starkt sjunkande inom de mind- re företagsstorlekarna. Totala antalet arbetsställen var sålunda 22 074 (med 639 432 sysselsatta) år 1945, 17 016 (med 662 994 sysselsatta) år 1950 och 16160 (med 662 429 sysselsatta) år 1952. Här bör dock anmärkas, att ge- nom ändring av redovisningsgrunderna år 1946 ett antal företag med mindre än i genomsnitt 6 årsanställda borttogs ur statistiken, men en subtraktion av antalet arbetsställen och sysselsatta en- ligt industristatistiken från totala an- talet arbetsställen och företagare en- ligt folkräkningarna tyder på, att en väsentlig ökning har skett dels av små- arbetsställen i industrin, dels av syssel- satta vid dessa småarhetsställen. En stegring i arbetsställenas genomsnitts- storlekar har uppenbarligen ägt rum i alla storlekskategorier efter kriget. Så har skett även inom detaljhandeln, ehu- ru i långsammare takt än för detaljhan— deln under perioden 1931—45. Mellan
1946 och 1951 har sålunda totala anta- let arbetsställen inom detaljhandeln ökat med 5,5 %, dvs. proportionellt ungefär lika mycket som under femtonårsperio— den dessförinnan, medan antalet syssel- satta har ökat med 13 %, dvs. något snabbare, och försäljningsvolymen med 10—12 %, dvs. något långsammare än under femtonårsperioden tidigare (se närmare kap. 5). Det betyder, att ut- vecklingen mot större detaljhandels- enheter gått något långsammare efter kriget än under de femton åren före, och ingenting i dessa siffror över han- deln tyder på någon strukturrationali- serande effekt av Priskontrollnämndens verksamhet. Endast den enda åtgärd, där nämnden avsiktligt eftersträvat en strukturrationalisering — dess nedskär- ning av radiohandelns marginaler — har bevisligen haft en sådan effekt, då radiohandlarnas underagenter tvinga- des att försvinna. Av motsvarande in- grepp mot bilhandeln år 1954 kan verk— ningarna ännu inte överblickas. Huru- vida nämnden för övrigt bidragit till en rationalisering av handeln genom de förhandlingar i prissättningsfrågor, som skett underhand, har varit omöjligt att avgöra för nämnden utomstående, efter- som gällande sekretesskydd kring de in— dividuella företagens uppgiftslämnande förhindrar varje studium av redovisade kalkyler och lönsamhet, av Priskontroll- nämndens beslut i anledning därav och av företagens lyckade eller misslyckade anpassning till dessa beslut.
Om således varudistributionsutred- ningens iakttagelser rörande förhållan- det mellan Priskontrollnämnden och handeln — vilka gjorts s. a. s. i perife— rin av kommitténs undersökning av distributionsproblemen _ inte tyder på att priskontrollen hitintills haft nå- gon nämnvärd rationaliseringseffekt på handelns struktur, så betyder detta för- hållande givetvis inget ställningstagan-
de från kommitténs sida beträffande de möjligheter att utöva dylik påverkan, som en priskontroll skulle kunna ha, om den organiserades bl. a. med just detta syfte.
Den debatt om Priskontrollnämn- dens verksamhet ur principiella och praktiska synpunkter, som livligt på- gått under hela efterkrigstiden, har som framgått av redogörelsen i detta av- snitt omspänt både tidningspressen, mötesverksamheten ute i organisatio- nerna och riksdagen. Vid vårriksdagen 1954 hade opinionen mognat för en för- utsättningslös utredning om priskon— trollens framtid. En sådan utredning beställdes av riksdagen och tillsattes av Kungl. Maj:t i december 1954. I dess direktiv ingår:
»Även om behovet av en sådan verksam- het f. 11. inte gör sig gällande i samma om- fattning som tidigare kan en viss prisöver- vakning vara påkallad för att motverka tendenser till oskäliga prisstegringar, som kan orsakas exempelvis av tillfälliga rubb- ningar i den samhällsekonomiska balansen. Prisövervakning och utredningsverksamhet från det allmännas sida kan vidare visa sig vara ändamålsenliga för att tillgodose kon- sumenternas intresse av en viss insyn i prissättningen. Frågan härom överväges f. n. inom 1953 års varudistributionsutred- ning, med vilken de sakkunniga bör taga kontakt vid sin behandling av detta spörs- mål.»
Ingrepp mot konkunensbegränsning
Den samhälleliga kontrollen av kon- kurrensbegränsningar inom näringsli- vet regleras dels av lagen om övervak- ning av konkurrensbegränsning i nä— ringslivet (SFS 448/1946) och dels av lagen om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom närings- livet (SFS 603/1953). Enligt 1946 års lag är företagare skyldig att efter an- maning anmäla av honom ingånget el- ler biträtt konkurrensbegränsande avtal,
som berör pris-, produktions-, omsätt- nings- och transportförhållanden inom landet. över sådana överenskommelser skall övervakningsmyndighet föra sär- skilt register. Vidare äger myndigheten rätt att då skäl anses föreligga låta viss verksamhet bli föremål för särskild un- dersökning, för vars utförande före- tagaren kan åläggas hålla handelsböc- ker, korrespondens och övriga hand- lingar tillgängliga.
För att handha de genom lagen till- komna arbetsuppgifterna har inom kommerskollegium inrättats en särskild byrå, Monopolutredningsbyrån. Som framgår ovan har byrån två uppgifter: registrering av konkurrensbegränsande överenskommelser och utförande av specialundersökningar. Registreringen av avtal är av särskild vikt för kun- skapen om den aktuella förekomsten och omfattningen av konkurrensbegrän- sande överenskommelser. Hittills (i oktober 1954) har 1 222 avtal offentlig— gjorts i publikationen »Kartellregist- ret». Specialundersökningarna avser att inom områden med ofullständig konkurrens utröna huruvida företagare utnyttjat en maktställning på ett ur samhällelig synpunkt icke önskvärt sätt. Hittills har sex sådana specialundersök- ningar offentliggjorts, nämligen om konkurrensförhållandena inom jord— bruksmaskinbranschen, värme- och sa- nitetsbranschen (2 st.), planglasgross- handeln, möbelbranschen och elinstal- lationsbranschen.
I förarbetena till 1946 års lag om- nämndes ytterligare en arbetsuppgift, nämligen en allmän analys av pris- och marknadsförhållandena för att klarläg- ga de strukturella förändringarna inom vårt näringsliv och den ofullständiga konkurrensens roll härvidlag. Denna verksamhet kom emellertid på grund av brist på personal icke till utförande vid Monopolutredningsbyrån. Först i
oktober 1953 inrättades en avdelning inom Kommerskollegii statistiska by- rå. Avdelningen har en personal av en— dast tre personer, vilket torde samman- hänga med att Priskontrollnämnden ju bedriver en liknande verksamhet ge— nom sina fortlöpande undersökningar om förändringar i fråga om priser och handelsmarginaler på områden, som undantagits från direkt statlig pris- reglering.
Vidare må påpekas, att de ifrågava- rande laghestämmelserna icke ger över— vakningsmyndigheterna befogenhet att vidtaga några åtgärder mot de under- sökta företeelserna eller värdera de samhälleliga verkningarna därav.
Genom 1953 års lag har möjligheter skapats för ingripande mot konkurrens- begränsningar, som bedöms vara skad— liga ur samhällets synpunkt. I lagen föreskrives dels förbud mot vissa arter av konkurrensbegränsning, dels att det skall ankomma på ett särskilt organ, Näringsfrihetsrådet, att genom förhand- ling söka undanröja skadlig verkan av konkurrensbegränsning, som bringas under rådets prövning. I lagen sägs, att med skadlig verkan av konkurrensbe— gränsning skall förstås, att den på ett ur allmän synpunkt otillbörligt sätt på- verkar prisbildningen, hämmar verk- ningsförmågan inom näringslivet eller försvårar eller hindrar annans närings- utövning. De i lagen stadgade förbuden avser tillämpning av bruttoprissystem samt avtal om att samråd skall äga rum före avgivande av anbud rö- rande försäljning av varor och utfö- rande av tjänster. Förbuden är icke undantagslösa, utan dispens kan med- delas av Näringsfrihetsrådet, när sär- skilda skäl anses föreligga.
För övriga slag av konkurrensbe- gränsningar, som bedömes vara sam- hällsskadliga, gäller att de skall mot- verkas genom ett värderings- och för-
handlingsförfarande. Det ankommer då i första hand på en av Kungl. Maj:t förordnad ombudsman för näringsfri- hetsfrågor att ta initiativ till förhand- ling med rådet. I händelse ombuds— mannen i visst ärende beslutat att icke påkalla förhandling, kan enskild part, som anser att det föreligger ett miss- förhållande, som berör 'honom, göra framställning om sådan förhandling. Rådets förhandlingsverksamhet skall i stort sett tillgå i ungefär samma for- mer som vid en allmän domstol. De två parterna, dvs. den som påkallat för- handling samt den eller de företagare, som är ansvariga för den ifrågavarande konkurrensbegränsningen, kallas till förhandling inför rådet. Sådan förhand— ling kan komma till stånd endast i så- dana fall, där konkurrensbegränsning- en föranleder skadlig verkan i lagens mening, varvid det ankommer på den som påstår, att sådan skada är för han- den, att bevisa detta.
Om rådet vid förhandling med ve— derbörande icke lyckas få en samhälls— skadlig konkurrensbegränsning hävd el- ler modifierad, har rådet icke befogen- het att förelägga vederbörande att stäl- la sig rådets anvisningar till efterrät- telse. Det åligger emellertid rådet, när saken är av större vikt, att anmäla för- hållandet till Kungl. Maj:t. Till grund för verksamheten hos Näringsfrihets- rådet och Ombudsmannaämbetet kom- mer i allmänhet att ligga av Monopol- utredningsbyrån gjorda opartiska un- dersökningar. Flertalet av byråns på- gående specialundersökningar har till- kommit på beställning av ombuds— mannen.
Beträffande den s. k. självsanerings- verksamhet, som på detta område äger rum inom näringslivet, hänvisas till kap. 16 om blockbildningarna.
Frågan om hur lagstiftningen mot konkurrensbegränsningarna har påver-
kat marknadsförhållandena är givetvis av stort intresse. Vad först gäller verk- ningarna av den med stöd av 1946 års lag bedrivna verksamheten är det up- penbart, att Monopolutredningsbyråns publicering av avtalen haft till följd, att ett stort antal av konkurrensbe- gränsningarna blivit upphävda eller modifierade. Enligt en redogörelse i kartellregistret (nr 3, 1954) hade fram till årsskiftet 1953/54 1 132 avtal regist- rerats, av vilka 402 eller ca 36 % bli- vit upphävda. 76 avtal hade upphävts redan före registreringen och 88 i sam- band med registreringen eller samma år som denna skett. Det är likväl inte möjligt att exakt bedöma verkningarna av registreringsföreskrifterna. Även andra faktorer torde ha medverkat till de förbättrade konkurrensförhållande- na, varav bör nämnas den livliga de- batten i konkurrensfrågorna i samband med nyetableringssakkunnigas betän- kande och näringslivets bedömanden av riskerna för en skärpt lagstiftning. Ifråga om verkningarna av 1953 års lag torde det ännu vara för tidigt att dra några slutsatser, eftersom lagen i sin helhet gällt endast sedan den 1 juli 1954. Den i det föregående omnämnda avdelningen inom Kommerskollegium med uppgift att analysera pris- och marknadsförhållandena har ännu icke gjort några undersökningar. Enligt upp- gift från Priskontrollnämnden har nämnden vid de prisundersökningar den gjort efter ikraftträdandet av det lagstadgade förbudet mot bruttopris- sättning, kunnat »konstatera att av fa- brikanterna (leverantörerna) åsatta kon- sumentriktpriser eller av centrala eller lokala branschorganisationer rekom— menderade priser (listpriser) tillämpas i mycket stor utsträckning. För ett fler- tal märkesvaror konstateras ingen som helst prisspridning. Även om en viss reservation måste göras för representa-
tiviteten i de av nämnden gjorda under- sökningarna — dessa ha dock omspänt landet i dess helhet —— utvisar likväl utredningsmaterialet en sådan samstäm- mighet i prissättningen, att det icke synes oberättigat att draga den slutsat- sen, att förbudet mot bruttoprissätt- ning icke medfört någon individuell kalkylmässigt betingad prisdifferentie— ring inom detaljhandeln.»
Insyn, övervakning, kontroll
Det studium, som varudistributions- utredningen gjort av distributionen i ett antal branscher, som tillsammans svarar för ca 60 % av vår privata kon- sumtion, har gett en tämligen god all- män uppfattning om de beteendemöns- ter och den praxis, som gäller för pris- sättningen av varor och tjänster i dessa branscher. Men utredningen är ändå på det klara med, att den inte kan avge bestämda värdeomdömen om de pris- sättningsmetoder den mött. Hur dessa metoder påverkar handelns struktur — om i rationaliserande eller i motsatt rikt- ning — har kommittén dock i åtskilliga fall kunnat bilda sig en viss mening om, som den också redovisat i olika kapitel i det föregående och saminanfattnings- vis i början av innevarande kapitel.
Den inverkan, som prissättningsme- toderna haft på lönsamheten och på lönsamheten i dess förhållande till kon- kurrensens större eller mindre infly- tande i vederbörande branscher har kommittén inte haft någon måttstock för. Det har under årens lopp gjorts en hel del vinst- eller lönsamhetsberäkning— ar för olika branscher och varuområ- den: av näringslivets egna ekonomiska utredningsinstitut, av Priskontrollnämn- den, av Statistiska centralbyrån och av statliga kommittéer som haft möjlighet att specialisera sig på något avgränsat varuområde (möbler, böcker etc.). Des-
» l » i I
| I i i l l
sa lönsamhetsberäkningar har emeller- tid varit behäftade med åtskilliga bris- ter, dels emedan utredningsapparaten i regel haft otillräcklig kapacitet _ det gäller även Priskontrollnämnden, när den varit som bäst rustad — dels på grund av sekretessbestämmelser av olika slag och den brist på förtroende för myndigheterna, som gjort många företa- gare förbehållsamma i sitt uppgiftsläm- nande. Vinst- och lönsamhetsläget i oli-, ka handelsbranscher är därför ganska ofullständigt känt. Inkomstdeklaratio- nerna för handeln blir i allmänhet mindre upplysande än för löntagarna, eftersom bl. a. lagervärderingarna är en stor och subjektiv post. Vidare — medan vinsterna i industrin ofta sugs in i nyinvesteringar, som kommer pro- duktionen tillgodo, är vinsterna i han— deln, där investeringsobjekt som bygg- nader och maskiner är mindre före- kommande än i industrin, av annan innebörd.
Statistiska centralbyrån har emellertid statistik över vissa handelsföretags intäk- ter, kostnader och vinster. Bl. a. har byrån undersökt för större handelsföretag, drivna som aktiebolag eller ekonomiska förening- ar, med mer än 25 anställda eller med en omsättning av minst 5 miljoner kr hur många procent, som bruttovinsten (dvs. i huvudsak omsättningen minskad med kost- naderna för inköp av varor, omkostnader och försäljningsskatt men däremot icke ränta på eget kapital) utgör av omsättning- en. Denna statistik grundas bl. a. på de årsredovisningar, som företagen enligt gäl- lande lagstiftning måste upprätta, och in— nefattar därför förhållandevis noggranna uppgifter. Det bör dock beaktas, att för bestämmande av bruttovinsten beräknas värdet av lager vid årets början och slut. Genom en försiktig värdering av lagret kan reserver skapas. Dock har i viss mån hän- syn kunnat tagas till förändring i dolda reserver. Även i övrigt har bolagen möjlig— heter att utjämna vinstvariationer mellan olika är. Vidare må framhållas, att före- tagarlön inte ingår i bruttovinsten för ak— tiebolag utan har avdragits innan. I föl- jande tabell redovisas den genomsnittliga
bruttovinsten i procent av omsättningen vid ett antal företag åren 1952 (ca 500 företag) och 1953 (ca 100 företag, prel. uppgifter).
Bruttouinst i procent av omsättningen 1952 1953 Partihandel .................. 2,4 2,2 därav handel med livsmedel ................ 1,6 1,4 textil— och heklädn.-varor. . 1,8 2,4 Detaljhandel (inklusive livsme— delshandel) ................ 5,0 5,8 därav handel med textil- och beklädu.-varor. . 2,5 3,0
I centralbyråns statistik ingår också vissa uppgifter, som belyser bruttovinstutveck— lingen dels mellan 1951 och 1952, dels mel- lan 1952 och 1953. För en närmare bedöm- ning av denna utveckling från ingången av 1951 till utgången av 1953 erfordras ma- terial från samma företag. Sammanställ- ningar häröver har dock centralbyrån inte gjort. På grundval av statistiska uppgifter, som endast redovisar förändringarna från det ena året till det andra, kan man där- för inte göra en sådan bedömning. De pro— centuella förändringarna av bruttovinsten enligt centralbyråns årliga jämförelser framgår dock av denna tablå:
Förändringar av bruttovinsten 1951 1952 1953 Större handelsföretag
Partihandel ........ + 23 — 6 — 5 Detaljhandel ........ — 10 + 5 + 18
Centralbyrån har också utarbetat vinst- statistik för ett antal handelsföretag (ca 700—800) som den betecknat som »mindre», men som uppvisar en genomsnittlig omsätt- ning av 600 000 kronor. Statistiken visar, att den deklarerade nettointäkten (dvs. in— komst av rörelse sedan alla ur skattesyn— punkt tillåtna avdrag gjorts) har för de— taljhandeln inom några av de varuområden, som kommittén närmast sysslat med, va— rierat under år 1952 med mellan 1,7 och 5,4 procent (medeltalet var 2,3 %) samt un— der år 1953 med mellan 1,6 och 5,6 pro— cent (medeltalet var 2,2 %). Denna statistik har emellertid grundats på infordrade upp- gifter, som utgör en sammanställning av de till självdeklarationerna hörande rörel— sebilagorna. Åtskilliga felkällor ur här ak- tuella synpunkter kan därför förekomma.
Med hänsyn bl. a. till den omstän- digheten, att den deklarerade nettoin- täkten skall räcka även till företagar- lön, ränta på eget kapital m. rn. före- faller de ovan angivna värdena i flera fall osannolika och utgör knappast nå- got tillförlitligt uttryck för lönsamhe— ten i den mindre detaljhandeln. Det är emellertid inte varudistributionsutred- ningens uppgift att lägga några inkomst- fördelningssynpunkter på handelns eko- nomi och de ersättningar för sitt' arbe- te, som handelns företagare betingar sig. En rättvis inkomstfördelning mellan olika medborgargrupper är förvisso ett samhällsproblem av första ordningen. Den sociala freden och trivseln beror därav. Men det är intresseorganisatio- nernas och politikernas problem.
Den mätsticka utredningen använt vid sitt studium har varit en enda och oomtvistlig sådan: det av alla parter och motparter erkända samhällsintresset att minsta möjliga slöseri må ske med de gemensamma produktiva resurserna. Från detta utgångsläge har kommittén studerat och diskuterat sig fram till den uppfattningen, att en god hushållning med dessa resurser bäst uppnås genom en' så långt möjligt rörlig prisbildning. En sådan prisrörlighet har bättre för- utsättningar i ett samhälle, som be- finner sig i något så när ekonomisk balans än i ett samhälle under mer eller mindre starkt inflationstryck. Ett ab- solut och varaktigt ekonomiskt jäm- viktsläge är emellertid inte vad man sannolikt har att räkna med, om man skall försöka uppgöra prognoser för handelns utveckling under någon läng- re epok — ett eller två årtionden fram- över. Men även om så lyckligt vore, att fullsysselsättningen kunde upprätthål— las utan att ackompanjeras av ett in- flationstryck, är det uppenbarligen mo- tiverat av beredskapsskäl att man från statens sida upprätthåller en viss insyn
i företagsamheten i alla konjunkturlä- gen. En sådan insyn via fortlöpande prisstudier av de branscher, som för— ser oss med konsumentvaror, där detta är motiverat av brist på konkurrens eller av en av andra orsaker stel pris- bildning, vill kommittén beteckna som ett minimum av samhällelig aktivitet för en ekonomisering med de resurser, som är investerade i dessa branscher. Liksom Konjunkturinstitutet mäter och registrerar skiftningar i konjunkturer- na, bör ett vetenskapligt studium av priser och marginaler och dessas ten- denser kunna ha en stor vägledande betydelse för den ekonomiska politi- ken och genom publicering av sina re- sultat även ge stoff för den ekonomiska debatten i företagare- och konsument- sammanslutningar. Kommittén uppre- par, att den betraktar en sådan insyn som ett minimum. Att känna handeln på pulsen med en engångsutredning då och då lik den kommittén själv presenterar i detta betänkande måste betecknas som helt otillräckligt för den offentliga debatt, som bättre än något annat sporrar de för observans utsatta till rationaliseringar.
Frågan om det ur samhällssynpunkt är önskvärt, att man går ett steg vi- dare — till prisövervakning _— eller två steg vidare — till priskontroll _ kan man ha olika uppfattningar om. Kom- mittén vill för sin del bara anföra någ- ra t'å principiella synpunkter. Om det med prisövervakning menas, att man under studiet av priser, varom talats ovan, kan slå alarm vid upptäckten av ur samhällsekonomisk synpunkt mind- re önskvärda förhållanden och utveck- lingstendenser och rekommendera en agerande myndighet eller Kungl. Maj:t att vidtaga åtgärder däremot, så är det enligt kommitténs mening endast i full konsekvens med det beslut, som riks- dagen redan 1953 tagit i och med in-
1 1 l i 1 | i 1 4 | !
rättandet av Näringsfrihetsrådet. Rå- dets rätt att ingripa mot ett flertal konkurrensbegränsningar, som ur all- män synpunkt otillbörligt påverkar prisbildningen, genom att inleda för- handlingar med vederbörande och _ därest rättelse inte kan uppnås på förhandlingsvägen —— anmäla förhål- landet till Kungl. Maj:t, innebär redan i sig ett principiellt ståndpunkttagan- de till förmån för en prisövervakning från samhällets sida över vissa före- teelser. I lagen utpekas som föremål för rådets aktivitet karteller och lik- nande överenskommelser samt mono- polföretag (en företagare eller en grupp av företagare, vilken sammanhålles av gemensamma ägareintressen, som sva— rar för en väsentlig del av företagsam- heten på sitt område). Gränsen är fly- tande _ om man ser till yttringarna av resp. företeelser _ mellan en mo- nopolist eller en gruppbildning med gemensamma ägarintressen eller över- enskommelser och de på åtskilliga varuområden förekommande s. k. oli— gopolen, dvs. ett fåtal av varandra fi— nansiellt oberoende företag men till- sammans dominerande en marknad (ofta med anlitande av selektiva för- säljningsmetoder, särskilt i fråga om större konsumentkapitalvaror). På om- råden, där ett mindretal företag på det- ta sätt behärskar marknaden även utan att formella prisöverenskommelser fö- rekommer mellan dem, saknar emeller- . tid Näringsfrihetsrådet f. n. stöd i 1953 års lag för ett ingripande. Enligt varu- distributionsutredningens mening synes därför en sådan legal grund böra ska- pas (genom ändring av 5 5 2 mom.), som ger rådet möjlighet att inkludera i sin övervakning även samhällsskadlig konkurrensbegränsning i försäljnings- metoder, prissättningspraxis etc., som utövas av oligopol inom näringslivet. Om man låter begreppet oligopol om-
fatta de fall, då upp till halvdussinet fö- retag _ inhemska såväl som importö- rer _ tillsammans behärskar hälften eller mer än hälften av omsättningen inom sin varugrupp, så blir det _ så- som synes framgå av tab. 18 och 46 _ betydande och vitala områden av tillverkning och distribution som blir föremål för prisövervakning.
Vad slutligen frågan om direkt pris— kontroll angår är varudistributionsut- redningen av den åsikten, att en pris— kontroll av samma typ, som utövades under kriget med punktvisa aktioner och förelägganden om normalpriser ef- ter vissa standardiserade kostnadsbe— dömningar, inte är förenlig med den rörliga prisbildning, som utredningen anser det angeläget att främja av skäl, som tidigare ingående redovisats.
En punktkontroll på kostnader och marginaler för enstaka varor i ett blan- dat varusortiment är dessutom alltid vansklig av administrativa skäl, då ett ingrepp mot handelsmarginalen på en viss vara kan bli meningslöst, om han— deln har möjlighet att ta igen på gung- orna vad den förlorar på karusellen. Punktkontroll kan dock vara nödvän- dig under särskilda omständigheter som krigs- och krissituationer o. (1. Av de varuområden, som utredningen sär— skilt undersökt och som i allt högre grad ingår i blandade varusortiment med förekomst i moderna snabbköps— butiker och hushållsaffärer, märkes livsmedel, kemisk-tekniska artiklar och textila varor. En kontroll av den totala prisnivån på större sammanhängande varuområden med den olika grad av service, som inbegripes däri, mot bak— grund av lönsamhetsanalyser, som till sitt förfogande har alla relevanta fak- ta, vore mer rättvisande, men förutsät- ter personella resurser av ett helt annat format än Priskontrollnämnden någon gång förfogat över. En del varor t. ex.
vissa konsumentkapitalvaror ingår mera sällan i sammansatta varusortiment och kan således behandlas mera fristående. Skulle det därför på sådana kapitalvaru- områden på grund av konkurrensbe- gränsningar (monopol, karteller, oligo— pol) förekomma höga marginaler, så kan man här lättare än på andra områden och utan ovannämnda ogynnsamma verkningar på handelns struktur in- gripa med prisreglering.
Man hör ibland invändas, att en priskonkurrens inte kan kommenderas fram. Utredningen är medveten om att så är fallet, men den håller för troligt, att företagarna själva kommer att inse, att de bör acceptera konkurrensen som det bästa sättet att undvika direkt stat- lig reglering, om detta senare är det alternativ, som uppställes mot en skad- lig konkurrensbegränsning, som vägrar att låta sig avskaffas. För att vidga ut- rymmet för konkurrensen och rasera konkurrensbegränsningarnas nuvaran- de skyddsställningar krävs emellertid inte bara alternativ av dylik villkorlig natur utan krävs framförallt en påskju— tande opinion från prismedvetna och aktivt intresserade konsumentgrupper. Här måste publiciteten utnyttjas mera som det nyttiga verktyg den kan vara. Resultaten av ett vederhäftigt studium av prisnivåer och av prisutveckling bör enligt kommitténs mening i någon form av regelbunden rapportering ställas till den allmänna debattens förfogande.
Den nya kommitté för utredning av priskontrollen, som tillsattes den 17 de- cember 1954, har som tidigare nämnts i uppdrag att penetrera hela problemet om prisövervakning och/eller priskon- troll över näringslivet i framtiden. Va-
rudistributionsutredningen anser sig därför inte höra föregripa detta upp- drag genom att lägga fram egna förslag om hur det organ och den procedur lämpligen bör se ut, som skall kunna fylla de uppgifter varom här är fråga. Utredningen vill bara rent principiellt framhålla, att den procedur, varigenom ett ingrepp må kunna göras mot otill- börlig påverkan av olika slag på pris- bildningen inom ett varuområde, bör ge ett betryggande utrymme åt en all- sidig prövning av ingreppets verkan inte bara på det omedelbara prisläget utan även på själva distributionsstruk- turen. I direktiven för den nya kom- mittén pekas på några olika anknyt— ningsmöjligheter för ett prisövervakan- de organ: Bl. a. nämnes Kommerskol- legii monopolutredningsbyrå, som även tjänstgör som utredningsorgan för Om- budsmannaämbetet för näringsfrihets- frågor. Utifrån de synpunkter, som va- rudistributionsutredningen gjort sig till tolk för och där utredningen lägger hu- vudvikten vid frågan hur man skall kunna stimulera fram en kraftigt ökad priskonkurrens, förefaller denna an- knytning möjlig. Utredningen vill ock- så erinra om det embryo till prisstu- dier och prisstatistik, som den nya tredje avdelningen inom Kommerskol- legii statistiska byrå utgör och som man givetvis kan låta utveckla så långt man finner lämpligt. Varudistributionsutred- ningen avstår emellertid av skäl som tidigare anförts från alla mer ingående överväganden rörande det utseende ett sådant organ skulle kunna få och de fullmakter (lag, instruktion 0. d.), som det skulle behöva stödja sig på.
SAMMANFATTNING
av förslag och rekommendationer
Varudistributionsutredningen föreslår:
to
inrättandet av ett permanent organ, som kan följa och studera prisut- veckling och prisstruktur, publicera rapporter om prisutvecklingen och vid konstaterande av en prisstelhet eller prisutveckling, som bedömes vara av samhällsskadlig natur och är förorsakad av konkurrensbegräns- ning, anmäla förhållandet till agerande myndighet (t. ex. Näringsfri— hetsrådet) i och för åtgärder eller till Kungl. Maj:t (kap. 17);
en utvidgning av Näringsfrihetsrådets lagenliga befogenheter att in- gripa mot otillbörliga prisbindningar utöver vad som f. n. medges i 5 5 i 1953 års lag om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning i näringslivet till att omfatta _ förutom konkurrensbegränsningar för- orsakade av karteller och monopol -— även motsvarande förhållanden under s. k. oligopol (: ett fåtal tillverkningsföretag och/eller impor— törer, som dominerar marknaden, se kap. 17);
>>punktundersökningar» med anslag från det allmänna rörande a) gene- ralagentsystemet och b) selektiva och exklusiva försäljningsmetoders in- verkan på bl. a. transaktionens storlek och tillkomsten av nya distribu— tionsformer exempelvis av typ >>rabattaffärer>> och »måssor» (kap. 13);
ökade anslag till distributionsekonomisk forskning och regelbundna företagsräkningar efter stickprovsmetod, helst vart femte år, för att öka kunskaperna om distributionsapparaten och följa dess förändringar (kap. 9);
möjligheter även för företag inom handeln att erhålla samma typ av statsgarantier för lån, som sedan 1954 inrättats för rationalisering och nyetablering inom hantverk och småindustri (kap. 9);
ökade anslag till konsumentvaruforskning och konsumentupplysning (kap. 3);
Varudistributionsutredningen rekommenderar vidare bl. a.:
1.
utökad och förbättrad butiksbiträdesutbildning vid bl. a. det kommu- nala yrkesskolväsendet under medverkan av överstyrelsen för yrkes- utbildning. För ändamålet föreslås inrättandet av en assistenttjänst på överstyrelsens tredje byrå (kap. 3);
ändringar i butikstängningslagen, varigenom a) rätten till kommunala avvikelser inskränkes, så att kommunalt beslut icke må hindra butiks öppethållande till kl. 21 minst en kväll i veckan, b) försäljare av sär- skilt större konsumentkapitalvaror må anordna en »vecka» per år, var- under affärerna hålles öppna även på kvällstid för demonstration, ehuru inte för försäljning, c) automathandeln frigöres från vissa inskränk— ningar (kap. 15);
elastiska stadsplaner och tomtreserver för framtida komplettering av butiksbeståndet ;
en friare fördelning av butikslägen i nyare bebyggelseområden, så att fler distributionsformer får konkurrera på lika villkor;
sänkning av priserna i självbetjäningsbutiker jämsides med de kost— nadsbesparingar systemet medför;
mer tillämpning av ackordslönesystemet inom handeln;
att fler branscher och företag gör orderstrukturen till föremål för specialstudier och experimenterar med nya distributionsmetoder;
mer av rationaliseringsfrämjande »kvantitetsrabatter», som bl. a. kan medverka till större kundorder;
en tillräckligt liberal dispensgivning från det allmänna förbudet i bo- lagsförbudslagen, så att kooperativa föreningar och även annat distribu- tionsföretag inom livsmedelssektorn kan få möjlighet till förvärv av enstaka jordbruksfastigheter i syfte att skaffa sig en mätsticka på produkternas kvalitet och kostnader — såväl produktions— som di- stributionskostnader — för att bättre kunna bedöma vad huvud— leverantörerna av jordbruks- och trädgårdsprodukter presterar;
att Näringsfrihetsrådet tar upp till granskning det nya systemet av kom- missionärskontrakt för annonsbyråer.
RESERVATIONER,
SÄRSKILDA YTTRANDEN
och
BILAGOR
Reservation
av herrar Kördel och Thulin
Allmänt Varudistributionsutredningens _ i det följande kallad kommittén _ förelig— gande betänkande består i huvudsak av tre från varandra skilda delar: dels en skildring av distributionsapparaten och därmed sammanhängande förhål— landen (kap. 1—16), dels ett kapitel (kap. 17), delvis innehållande en sam— manfattning av tidigare avsnitt av be- tänkandet jämte en värdering av distri- butionen ur samhällets synpunkt samt därpå grundade förslag, dels en »Över- sikt», avsedd att utgöra en samman- fattning av kommitténs ståndpunkter.
Vi önskar inledningsvis framhålla, att beskrivningen av distributionen i kap. 1—16 i stort sett synes oss objektiv och saklig. Vår reservation riktar sig därför icke så mycket mot denna del, medan däremot vägande invändningar kan resas mot övriga två avsnitt.
Trots att kommittén i stor utsträck- ning begränsat sin uppgift, har den icke haft möjligheter att utföra några djupgående utredningar, vilket visser- ligen är naturligt med hänsyn till pro— blemets svårighetsgrad och den korta tid, som kommittén haft till sitt förfo- gande, men med nödvändighet fått till följd, att majoriteten i väsentliga styc- ken kommit att sakna täckning för sina slutsatser. I kap. 1—16 av betänkandet har ju också på flera ställen understru— kits det tidigare kända förhållandet, att varudistributionen är utomordent- ligt heterogen, och att det därför är
synnerligen svårt att om densamma draga generella slutsatser med giltighet för hela distributionsapparaten. Såsom en logisk konsekvens härav borde emel- lertid kommittén därför ha iakttagit större försiktighet i sina praktiska slut- satser _ vilka främst kommit till ut- tryck i kap. 17 — än som i flera fall skett. Vår främsta anmärkning mot ut- redningen i det skick, vari majoriteten accepterat densamma, ligger därför däri, att man, enligt vår uppfattning, gått vida längre i sina slutsatser i kap. 17 än vad det insamlade materia- let motiverat. Kommitténs uttalanden har sålunda genomgående fått karak- tären av allmänna synpunkter och sub— jektiva värderingar. Kommittén har vidare enligt vår mening i kap. 17 gi- vit en skev bild av distributionen, en bild som för övrigt på många punkter ej överensstämmer med den i de tidi- gare kapitlen givna framställningen, samt därvid även gjort sig skyldig till underskattning av vissa väsentliga drag i handelns natur. I det följande behand- lar vi först denna fråga, varefter kom- mitténs praktiska slutsatser granskas.
Vi vill också påpeka det anmärk— ningsvärda förhållandet, att »Översik- ten», alltså sammanfattningen av kom— mitténs synpunkter och värderingar, gjorts uppenbart onyanserad och att den endast ofullständigt återger de oli- ka uppfattningar om varudistributio- nen, som framlagts i betänkandet i övrigt. Denna brist är så mycket mera beklaglig, som flertalet läsare av be-
tänkandet torde inskränka sig till att taga del av denna översikt.
Näringslivets dynamik underskattad
Enligt vår uppfattning har man i de av oss kritiserade avsnitten av betän- kandet icke tillräckligt beaktat distri— butionens dynamiska karaktär. I allt- för stor utsträckning präglas dessa av den statiska uppfattningen, att distri- butionens uppgift allenast skulle vara att i en given marknad föra ut produk- tionens alster till konsumenterna med så ringa uppoffringar, dvs. med så låga totalkostnader, som möjligt. Man synes närmast ha sett på distributionen som ett slags rörledningssystem. Att han- deln som kontaktorgan mellan utbuds— och efterfrågesidan och som en dyna- misk faktor i den ekonomiska utveck- lingen har synnerligen viktiga uppgif- ter av mera självständig art, skymtar endast tillfälligt och ytligt i betänkan- dets principiella resonemang.
Detta sätt att betrakta distributions- frågorna är ägnat att allvarligt sned- vrida perspektivet. Vad som ur sta- tiska synpunkter kan komma att fram- stå som en anomali, som ett onödigt och kostnadsfördyrande element, får nämligen ofta en helt annan innebörd, då respektive företeelser sätts in i sitt dynamiska sammanhang och uppmärk- samheten inriktas på deras verkningar på lång sikt. Det visar sig då icke sällan, att de förment »fördyrande» faktorerna utgör nödvändiga led i en utveckling, som oavlåtligt förbättrar konsumenternas läge och reella kon- sumtionsstandard.
En orealistisk konkurrensuppfattm'ng
I likhet med majoriteten vill vi starkt betona konkurrensens betydelse såsom framstegsfaktor, både beträffande pro—
duktionens och distributionens effekti- vitetsutveckling. Härvid har både pris- konkurrens och andra konkurrensfor- mer en uppgift att fylla, och det är just samspelet mellan dem, som utgör en garanti för en snabb utveckling i en för konsumenterna gynnsam riktning. Detta samspel betonas visserligen av ut- redningen, men i vissa praktiskt bety- delsefulla sammanhang, som främst återfinnes i översikten, trycker man enligt vår uppfattning alltför ensidigt på priskonkurrensens stora betydelse, utan att tillräckligt beakta andra kon- kurrensfaktorer, såsom kvalitet och service.
En väsentlig fråga är i detta sam- manhang vad man skall ställa för krav på konkurrensen för att den skall kun- na betraktas som »tillfredsställande». Man får av antydningar i betänkandet närmast det intrycket, att en i verklig mening effektiv konkurrens skulle fordra, att varje individuell företagare inom handeln driver en ständig pris- konkurrens med hela sitt sortiment. Bl. a. kunde härav dras den slutsatsen, att konkurrensen icke skulle vara till- fredsställande av det skälet, att före- tagare inom vissa delar av handeln i stor utsträckning följer av producen- ter eller av branschorganisationer fö— reslagna priser. Denna slutsats synes oss helt orealistisk. Sålunda anser vi t. ex., att riktpriser i regel stärker i stället för försvagar konkurrensen, bl. a. eftersom de ger konsumenterna en bättre möjlighet att jämföra priser än vad som eljest skulle vara fallet. Vi vill i detta sammanhang även fram- hålla det orimliga i att söka skapa sig en uppfattning om konkurrensens verk- ningar genom en ögonblicksbild i ett gott konjunkturläge. Det ligger ju i sa- kens natur, att konkurrensens styrka förstärks och försvagas i takt med kon- junkturväxlingarna.
Inom handeln liksom på andra om— råden måste man acceptera, att det finns ett visst mindretal som leder ut- vecklingen, medan det stora flertalet följer efter. Konkurrensen kan därför betraktas som tillfredsställande, när det icke föreligger hinder för progres- siva företag att bedriva pris- och an— nan konkurrens. Det väsentliga krite- riet på effektiv konkurrens är att ledande företag eller distributionsfor- mer har möjlighet att driva konkurrens och begagnar sig härav —— icke hur den stora mängden företag beter sig.
Vi är naturligtvis fullt medvetna om att i den mån man satsar på konkur- rensen bör man även kunna fordra konkurrens. Men å andra sidan måste understrykas, att näringslivet då också av staten har rätt att kräva en konkur- rensfrämjande atmosfär.
Den ekonomiska politik, som under de senaste åren förts i vårt land, har som bekant starkt försvagat möjlighe- terna till konkurrens — och initiativta- gande. Här må främst erinras om över— konjunkturen och inflationsutveckling— en och om mängden detaljregleringar, som i stor utsträckning varit ägnade att begränsa möjligheterna till konkur— rens. Det synes oss mot denna bak— grund i själva verket förvånande, att konkurrensen inom handeln förblivit så livlig som den trots allt år. Denna konkurrens existerar emellertid inte på grund av utan trots samhällets åt— gärder.
Konsumenternas inflytande underskattat
Majoriteten har enligt vår uppfatt- ning även underskattat konsumentens möjligheter, när det gäller att påverka handelns utformning och utveckling. Det är väl bekant, att konsumenten på grund av bristande kunskaper i pris-
och varufrågor inte är något perfekt »kontrollinstrument» i en konkurrens- ekonomi. Dylika brister får enligt vår uppfattning dock inte överskyla det förhållandet, att konsumenterna på det hela taget får anses besitta stora möj— ligheter att öva inflytande på handeln. De reaktioner, som konsumenterna i gemen visar genom att underlåta att köpa en vara eller genom att överflytta inköpen från ett inköpsställe till ett an- nat, har säkerligen ett större inflytan- de på handeln än vad majoriteten synts benägen att tro.
Detta innebär givetvis icke att vi skulle ha något att erinra mot en ve- derhäftigt bedriven konsumentupplys- ning. En sådan är tvärtom av största betydelse, då det gäller att ytterligare förbättra konsumentens överblick. Vi vill i detta sammanhang särskilt under- stryka den betydelse industrins och handelns egna insatser har i detta av- seende, en roll som majoriteten i hög grad underskattat till förmån för upp- lysningsverksamhet i statlig regi.
Kritik av kommitténs förslag
Majoritetens rekommendationer ut- vecklas i stort sett efter två linjer. Den ena gruppen av förslag eller rekom- mendationer riktar sig mot vissa typer av konkurrensbegränsning, nämligen sådana former av selektiv distribution, generalagentsystemet och oligopol, som man anser kan ha skadliga verkningar, och som endast delvis inbegripes i den nuvarande kartellagstiftningen. Den andra gruppen är av mer allmän art och innefattar bl. a. prisövervakning i vissa fall.
Selektiv distribution och generalagent- systemet
Majoriteten har i sina bedömningar utgått ifrån att vissa former av selek—
tiv distribution utgör ett verksamt me— del att uppnå en mera ekonomisk dis— tribution. Men samtidigt förmenar man, att, särskilt i den mån selektivitet är förbunden med exklusiva överenskom- melser, detta kan hindra, att vissa nya distributionsformer kommer fram.
De undantagsfall kommittén påträf— fat motiverar enligt Vår uppfattning inga bestämda slutsatser om nettoeffek- ten av sådana distributionsmetoder i jämförelse med andra alternativ. Vår erfarenhet är tvärtom att en selektiv distribution oftast har förmånliga åter- verkningar på distributionskostnader- na, bl. a. genom den ökning av trans- aktionernas storlek, som därigenom åstadkommes och genom den bättre service, som kan bjudas konsumenter— na. För stora delar av konsumentvaru- området gäller att varorna bör till— handahållas hos så många återförsälja— re som möjligt, vilket ju också är fal— let. Men för ett stort antal varor, där- ibland många s. k. konsumentkapital- varor av typen bilar och hemmaskiner av skilda slag, är olika former av selek- tivitet en förutsättning för en effekti— vare distribution.
Vi förmenar, att denna distributions- form på grund av de kostnadsbespa- ringar och bättre service, som uppnås, har övervägande fördelar för konsu— menterna. Vi vill i detta sammanhang också erinra om, att den selektiva dis- tributionen på sin tid övervägdes av nyctableringssakkunniga, utan att des- sa eller statsmakterna ansåg det lämp- ligt att vidtaga åtgärder mot densamma.
Kommitténs granskning har mera perifert även kommit att beröra det s. k. generalagentsystemet, som till en del kan sägas vara en särskild form av selektiv distribution. För majorite- ten synes det inte ha stått fullt klart, att det extra led, som i form av en generalagent inskjutits i distributions-
kedjan, bygger på att generalagenten övertagit vissa av de funktioner, som annars skulle ha utförts av ett industri- företags egen försäljningsavdelning, men som av praktiska skäl ofta icke kan överlåtas på ett senare led i distribu- tionskedjan. Man kan alltså ej a priori påstå, att tillvaron av fristående så- dana företag leder till en oekonomisk uppsplittring på för många distribu- tionsenheter. Den nuvarande formen för samarbete mellan generalagenter och deras kunder inom gross- och de— taljhandeln utgör en arbetsfördelning mellan olika led, som enligt vår be- stämda uppfattning haft övervägande fördelaktiga återverkningar på distri- butionsverksamheten.
Med hänsyn till ovanstående synes det oss ej föreligga något speciellt an- geläget behov att göra särskilda »punkt- undersökningar» vare sig av selektiva och exklusiva försäljningsmetoders verkningar eller i fråga om general— agentsystemet. Vi vill emellertid starkt understryka vikten av att, om dylika undersökningar skulle beslutas, desam- ma göres helt förutsättningslösa och opartiska. De bör därför förläggas till fristående forskningsinstitut.
Oligopol
Kommittémajoritetcns förslag att ut- vidga 1953 års kartellag till att omfatta även s. k. oligopol måste vi motsätta oss. I utredningen saknas varje under— sökning rörande omfattningen och verkningarna av de företeelser, som enligt majoritetens förslag skulle kun— na bli föremål för ingripande. När ny— etableringssakkunniga på sin tid före- slog särskilda bestämmelser rörande monopolister, gjordes till belysande av dessa bestämmelsers räckvidd en grundlig undersökning rörande före—
i l i i i i i
komsten av monopol inom olika gre- nar av näringslivet. I Varudistribu— tionsutredningens betänkande har oli- gopolfrågan avfärdats på några få ra- der utan någon egentlig argumentering. Den definition av oligopolbegreppet, som gjorts i betänkandet, synes oss omöjligen kunna godtagas. Bl. a. fram— går icke hur begreppet i praktiken skall tolkas. En vidsträckt tolkning skulle ju medföra, att praktiskt taget all verksamhet inom produktionen komme att falla under kartellagens be- stämmelser, vilket måste leda till orim- liga konsekvenser. Icke minst det för— hållandet, att kartellagen endast varit i kraft under mycket kort tid, gör det enligt vår uppfattning helt opåkallat att skärpa lagen, innan verkningarna av densamma kunnat närmare över- hlickas.
Prisövervakning
Trots att kommittén i huvuddelen av utredningen har en klart konkurrens- vänlig inställning, visar den i kap. 17 en häremot avvikande hållning, då den uttalar sig om statlig prisövervakning. Detta försök att samtidigt driva två mot varandra stridande linjer är en slående illustration till det statiska be- traktelsesättets oförmåga att komma till rätta med problemen. Majoriteten för- ordar visserligen inte fullständig pris- kontroll — utan »studium av priser och marginaler», »prisövervakning» samt »ingripanden» i vissa fall. Man torde dock icke komma ifrån att ma- joritetens förslag till sina verkningar måste innebära en ganska fullständig prisövervakning, som i praktiken i vissa fall intet annat blir än fortsatt priskontroll.
Majoriteten redovisar till stöd för sina förslag på denna punkt endast subjektiva uppfattningar. Inga som
helst utredningar har sålunda verk— ställts. Lika litet som majoriteten är vi i tillfälle att här framföra annat än subjektiva synpunkter på denna fråga. Det finnes med hänsyn härtill ingen anledning för oss att i detta samman- hang ingå på en bedömning av alla de argument för en fortsatt »prisövervak- ning», som majoriteten framfört och som vi för vår del icke kan ansluta oss till, detta så mycket mindre som en an— nan statlig kommitté, Priskontrollut— redningen, har till uppgift att behandla hela frågan om prisövervakning från det allmännas sida, på vilken fråga för övrigt även en mängd andra aspekter än de av Varudistributionsutredningen framförda måste beaktas, bl. a. rent rättsliga.
Av anförda skäl inskränker vi oss därför här till att avstyrka de förslag som majoriteten på denna punkt fram— fört.
Avslutning
Den svenska varudistributionen har, som också framgår av utredningen, av många vederhäftiga bedömare tiller- känts en ledande plats, vad gäller tek— nisk och kommersiell utvecklingsnivå. Detta måste uppenbarligen bl. a. inne— bära ett starkt stöd åt den uppfatt— ningen, att något behov av att i vårt land företa statliga ingripanden i strukturrationaliserande syfte icke fö— religger. Kommittén har inte heller framfört några förslag till åtgärder härom utan har, bortsett från prisöver— vakningsfrågan — som ju är föremål för en annan statlig kommittés övervägan- de _ inskränkt sig till en del rekom— mendationer, bl. a. om vissa punkt- undersökningar. Vi vill här starkt un- derstryka vår övertygelse, att en fram— gångsrik rationalisering på distribu— tionens område i fortsättningen som
hittills bör ske genom initiativ och in- satser från de olika företagen och före— tagsformerna. Härför kräves främst en konkurrensfrämjande politik från sta- tens sida. Vår uppfattning är emeller- tid, att nuvarande ekonomiska politik så långt ifrån fyller detta krav som den tvärtom ofta verkar i motsatt riktning.
Vissa av de av kommittén framförda synpunkterna och förslagen har av oss i korthet kommenterats och delvis kri— tiserats. Därutöver vill vi framhålla, att den omständigheten, att vi här ej
gått in på övriga spörsmål, som be— handlats i betänkandet, naturligtvis icke får tolkas så, att vi därutinnan alltigenom skulle dela majoritetens uppfattning. Vi vill å andra sidan gärna ansluta oss till det av kommittén ut- tryckta önskemålet om ökade ansträng- ningar att tillvarata de möjligheter till rationaliseringar av distributionen, som erbjuder sig, och önskar därvid sär- skilt betona behovet av ökat stöd åt forskningen på detta område.
Reservation
cw herr Sandberg
I denna reservation vill jag anmäla från majoriteten i kommittén avvikan- de mening, främst i vad gäller kommit- téns beskrivning av förhållandena inom handeln samt de förslag till olika kon- trollåtgärder och ingripanden, som majoriteten framlagt i kap. 17, men även beträffande ett par andra avsnitt i betänkandet.
En avvikande uppfattning om myc- ket av vad som framhållits och före- slagits av kommittén har också anmälts i en särskild reservation av hrr Kördel och Thulin. De allmänna synpunkter som framförts där vill jag instämma i. Därutöver vill jag framhålla följande.
Om man sammanställer de omdömen och värderingar beträffande dagens si- tuation inom den svenska varudistri- butionen, som återfinns i olika avsnitt av betänkandet, blir bilden mörk. Majo- riteten anser att konkurrensen är otill- räcklig särskilt när det gäller priset, att en part företagare svetsas samman i gemensamma ekonomiska trygghetsin- tressen medan en annan part hålls utan— för, att distributionsapparatens pass- form icke är tillräckligt smidig och elastisk, att »kollegialiteten lägger sitt skyddande vaddtäcke kring både bra och icke bra företagare», att till den dunkla skaran av monopolister flockas en inte riktigt lika svart men ändock betänkligt gråmelerad hop av »oligo- polister» osv.
Positiva sidor saknas visserligen inte i skildringen men det helhetsintryck
den ger är enligt min mening alltför negativt. Det underlag som vissa, i prak- tiskt avseende väsentliga värderingar bygger på, är i många fall — som majo- riteten för övrigt själv på flera ställen framhåller _ knapphändigt och svår- överskådligt och kan därtill inte enty- digt tolkas i en bestämd riktning. Jag anser därför att förutfattade meningar kan ha fått spela en alltför stor roll, när majoriteten dragit sina mycket långt gående slutsatser.
Först och främst är det då tydligt att kommittén eftersträvar en större pris- rörlighet, dels genom ett mångsidigare urval av företagstyper med växlande grad av service och däremot svarande prissättning, dels genom en mer indi- viduell kalkylering i företagen. I och för sig finns ingenting att erinra var- ken mot att konsumenterna bereds ökad valfrihet — en sådan finns dock redan nu i högre grad än vad majoritetens ut— läggningar syns ge vid handen — eller att den individuella kalkylen får större svängrum och större inflytande på pris— sättningen. Men frågan är ändock om man inte övervärderar den praktiska betydelsen av en individuell kalkylation, särskilt som kommittén på flera ställen klart framhållit omöjligheten att beräk— na kostnaderna för den enskilda varan i ett stort sortiment.
Om man tänker sig att varje detaljist i landet kalkylerar hela sitt varubestånd på egen hand och sedan med ledning av denna kalkylation isolerat priskon-
kurrerar med varje vara så måste man ju fråga sig vilka påtagliga resultat detta skulle ge, särskilt då det gäller dagligvaror, sådana som de flesta livs- medel, kemisk-tekniska artiklar, vissa tcxtilvaror m. m. Utredningen vitsordar att det finns branscher med femsiffrigt antal varor i sortiment. Hur tänker man sig i sådana fall en kontinuerlig kal— kylation praktiskt genomförd, i all syn— nerhet som — vilket också framhålles i kap. 11 —— ett kalkylarbete för att fylla avsett ändamål måste bli mycket omständligt. Även om arbetet skulle ge till resultat en förändring med något öre här eller något öre där så är det väl ganska uppenbart att dessa »vins— ter» för konsumenterna mycket snabbt skulle förbrukas genom de väsentligt ökade kostnaderna för kalkylationen. Det är ju främst ifråga om dessa dag- ligvaror m. ni. som de olika prislis- torna eller prisrekommendationerna har sin praktiska betydelse såsom rätte— snöre i ett kalkylationsarbete, vilket el- jest skulle växa affärerna fullkomligt över huvudet.
Nu är det ju klart, att om dessa rikt- priser vore mer eller mindre fantasi- betonade så skulle den individuella kalkylen, så långt den nu i praktiken låter sig genomföras, bli ett hälsosamt korrektiv — men det finns i realiteten inte mycket som tyder på att de är varken fantasibetonade eller frikostiga. Kostnadsläge och avkastning exempel- vis i livsmedelsbranschen — där ju prisstelheten genom olika slags riktpri- ser skulle vara särskilt stor enligt majo- ritetens mening _ ger absolut inget underlag för sådana förmodanden. Tvärtom är det väl ett allmänt erkänt faktum att just den branschen arbetar med mycket pressade kostnader och med genomgående låga marginaler. En hård och verkningsfull gruppkonkur- rens har också medverkat till att pri-
serna knappast i praktiken kan ligga så högt som vid en individuell kalkyl med alla kostnadsfaktorer inräknade. Under sådana förhållanden ger den in- dividuella kontrollen sällan mer än ett tillfälle till jämförelser med de priser som konkurrensen faktiskt medger. Jag underskattar ingalunda värdet av dylika jämförelser men det praktiska resultatet bör inte heller övervärderas.
Den bild som utredningen ger av prisstelhetens orsaker ter sig ganska verklighetsfrämmande. Fabrikanten skulle i första hand tänka på att bereda kunderna i detaljhandeln ett nödvän— digt skydd, sägs det. Lämnade rabatter skulle vara ett uttryck för omsorg om återförsäljares trygghet, »en trygghet som man räknar med skall medföra god bärgning och stimulera försäljar- intresset». Men det finns enligt betän- kandet också en annan kategori leve- rantörer, vilkas rabatter kan vara av- passade så att de ger ett minimum av ersättning åt återförsäljarna; då måste leverantörens position vara mycket stark genom reklam och genom allmän- hetens gensvar, förklarar majoriteten.
Denna snabbskiss är inte rättvisande av det skälet att det är just denna sist- nämnda kategori som för detaljisten är mest betydelsefull och som represente- rar det väsentliga i hans omsättning, ett förhållande som går igen i alla bran- scher med märkesvaror. Det är de in- arbetade varorna som främst säljs och där är leverantörens ställning mycket riktigt stark, även när det gäller rabat- ter och priser. De mindre kända tarvar från detaljistens sida ett merarbete vid försäljningen och ger ofta upphov till en risk som fullt ut motiverar en högre ersättning. Den kan alltså ingalunda generellt betraktas som ett uttryck för »omsorg om tryggheten».
I översikten förklarar majoriteten att »prisstelheten är ett uttryck för trygg-
hetsbehovet, prisrörlighet ett uttryck för konkurrens». I kap. 17 anför den livsmedelshandeln som en bransch med särskilt stor prisstelhet. En prisstelhet kan emellertid ofta bero på -— och gör det otvivelaktigt i detta fall — att kon- kurrensen pressat priserna så djupt att möjligheten till nämnvärda differenser blir starkt begränsad i detta bottenläge; mottrycket underifrån ökas uppenbar- ligen ju djupare man kommer. På så sätt kan en hårdare priskonkurrens själv i stor utsträckning skapa en viss likformighet i prissättningen, en »pris- stelhet» för att använda utredningens terminologi.
När majoriteten framhåller att pris- rörlighet och konkurrens inom textil- handeln är tillfredsställande, finner jag denna iakttagelse vara riktig. En jäm- förelse med förhållandena inom livs- medelsbranschen utan hänsynstagande till varornas olika karaktär kan emeller- tid ge helt felaktiga slutsatser. Om man jämför priserna för t. ex. trådrullar med tändstickor, torde skillnaden i prisrörlighet vara obetydlig. Att pris- rörligheten och prispolitiken för så olika varor som damhattar och vete- mjöl däremot måste vara olika torde ligga i sakens natur. Att på grundval av variationer i prisrörligheten och förekomsten av riktpriser anställa jäm- förelser mellan konkurrensstyrkan i olika branscher kan därför leda till orimliga resultat.
I motsats till majoriteten är jag så- lunda av den bestämda uppfattningen att den överensstämmelse i prissätt- ningen som kan konstateras inom vissa branscher, då främst livsmedelshan- deln men även t. ex. färg- och kemika— liehandeln, iclke innebär att priserna låsts fast i ett sådant läge att alltför höga marginaler skulle konserveras med påföljd att handelns struktur därigenom skulle påverkas i fördyrande riktning
och alltför många små och ineffektiva affärer beredes utrymme under något skyddande tak. Ett sådant resonemang måste ju grundas på den orealistiska förutsättningen att inte blott alla före- tagare inom en viss företagsform träf- far överenskommelser om priserna utan att dylika prisöverenskommelser också existerar mellan olika grupper, enskild detaljhandel, konsumtionsföreningar, kedjeaffärer, kringföringshandel m. fl.
Det är enligt min mening tacknäm— ligt att majoriteten framhållit och er- känt att prisstelhet resp. prisrörlighet i handeln icke i och för sig behöver återspegla effektiviteten: »när t. ex. konkurrensen mellan olika företags- block är skarp och då prisstelheten återfinns inom blocken kan effektivi- teten vara större än vid en prisrörlig- het utan nämnvärd konkurrens mellan olika block».
Gruppkonkurrensen måste enligt min uppfattning betraktas som den mest betydelsefulla i dagens samhälle. Vid en gruppbildning uppmuntras och möj- liggöres rationaliseringen i högre grad inom varje grupp. För framtiden torde man också ha att räkna med en mera utpräglad och skärpt gruppkonkurrens.
Majoriteten har i kap. 17 åberopat den vanliga jämförelsen mellan kon- kurrensbegränsningar som uppkommer å ena sidan på arbetsmarknaden genom kollektivavtalen och hos jordbruket ge- nom jordbrukspolitiken samt å andra sidan konkurrensbegränsningar hos handeln. Att man kan räkna med två parter i en uppgörelse, exempelvis ar— betsgivare och arbetstagare, skulle in- nebära att man bl. a. genom granskning av motpartens ekonomiska förutsätt- ningar och en återkommande dragkamp motverkar att den ena eller andra par— tens trygghetskrav får göra sig brett. på bekostnad av samhällsintressena. När det gäller företagarna inom handel
och industri framhålles däremot att dessa skulle kunna reglera prissätt- ningen ganska fritt och ohämmat för att få en tryggad inkomst. Den enda motvikt, som man talar om i kapitlet, är Priskontrollnämnden. Man tycks alltså inte ha tänkt på att det enskilda industriföretaget och den enskilda de- taljisten har att räkna med den risk för en minskning i försäljningen, som uppkommer om ett för högt pris skulle uttagas, och den motvikt som för öv- rigt finns genom konkurrens från andra företagsformer. Bl. a. måste ju konsu— menternas försök att själva taga hand om varudistributionen genom konsu— mentkooperativa butiker och samköps- föreningar kunna betraktas som en mot- vikt mot befarade alltför höga priser hos enskilda företagare. Enskilda han— dels— och industriföretag har alltså att räkna med korrektiv mot eventuella försök till misSbruk av trygghetssträ- vandena, lika verkningsfulla som mot- svarande företeelser på exempelvis ar- betsmarknaden.
I och för sig ligger det ju ingenting märkligt eller klandervärt i att varje människa oavsett yrke, ställning eller stånd strävar efter ett visst mått av trygghet; det väsentliga i samman— hanget är väl dels vilken trygghet hon verkligen uppnår och dels vilka medel hon begagnar för att nå den. I sin iver att påvisa hur handeln i högre grad än exempelvis arbetsmarknadens eller jordbrukets parter har lyckats förverk- liga sådana strävanden och vilka dunk- la manövrer den därvid använt och an- vänder sig av, gör sig majoriteten skyl- dig till helt obevisade eller rent fel- aktiga påståenden.
Det stämmer således ganska illa med dagens verklighet att »den nye eller lille företagaren — har svårt att kom— ma in i cirkeln av de gamla företagens skrivna eller oskrivna överenskommel-
ser rörande priser, kvaliteter och av- sättningsområden», en formulering bak- om vilken ju skymtar de mest renodla- de karteller. Det är åtminstone en över- drift att behovet av stöd m. m. »pekar rakt in i vederbörandes branschorgani- sation», i vart fall om man därmed syftar på någon förutsättning för att starta ett företag. Och när majoriteten tror att »språnget ut i tillvaron som egen företagare sker därför ofta med de blivande konkurrenternas goda min— ne» så lär den antingen inte ha tänkt på eller också ha blundat för vad som framhållits både i kap. 9 och kap. 16 om att det vid de nyetableringar som åtminstone inom vissa branscher i dag är de avgjort vanligaste, nämligen de i nya bostadsområden, ingalunda är de blivande konkurrenterna utan de kom- munala myndigheterna som bestämmer. Det kan äga sin riktighet att det existe- rar en svårighet att »etablera sig som en åt. alla håll oavhängig köpman» men detta kan man i så fall knappast be- skylla blivande konkurrenter eller de- ras organisationer för.
Med den förmenta svårigheten att bli köpman sammanhänger emellertid den viktiga frågan om utbildningen, som i sin tur är en betydelsefull faktor i kon— sumentupplysningen. _
Även om majoriteten något tycks överdriva konsumenternas förmenta hjälplöshet _ exempelvis en husmor förfogar väl i allmänhet genom åratals inköpsrutin över större förutsättningar att pröva och bedöma än vad yttrandet ger vid handen —— så är det klart att en fortsatt konsumentupplysning är ange- lägen både ur kundernas och ur han- delns synpunkt. Att majoriteten inser köpmännens och butikspersonalens roll i sammanhanget är tacknämligt.
Handelns utbildningsmöjligheter kom- mer då in i bilden och det kan vitsor- das att de trots respektabla insatser
från olika håll är otillräckliga —— dock knappast så otillräckliga som majorite- ten menar. Att Köpmannainstitutets och Vår Gårds verksamhet till stor del är byggd på kortare kurser säger inte så mycket om handelsfolkets utbildning, eftersom det torde vara vanligt att en och samma person besöker ett flertal kurser och samtidigt kanske lagt en inte oväsentlig teoretisk grund genom att delta i skolornas korrespondensun- dervisning.
Man bör emellertid inte bara obser- vera utbildningsmöjligheterna utan ock- så studieviljan. När majoriteten med ett exempel vill visa att knappheten på arbetskraft »måhända» kan ha bidragit till låg utbildningsnivå, så är denna beskrivning alltför försiktig; det är ett faktum att den överfulla sysselsätt— ningen och bristen på arbetskraft starkt minskat intresset för utbildning. Detta faktum i 1ångt högre grad än majorite- tens spekulationer kring inverkan av bruttopris, säljarmarknad m. m. ger en förklaring till att inte ens de tillgängli- ga utbildningsanstalternas i och för sig otillräckliga kapacitet alltid tagits helt i anspråk. Jag biträder förslaget om en assistenttjänst på överstyrelsens för yr- kesutbildning tredje byrå men vill sam- tidigt framhålla att om utredningens intentioner skall kunna förverkligas i en frivillig utbildningsverksamhet så måste också utvägar sökas för att sti— mulera själva studielusten bland de i handeln sysselsatta och inte minst bland nykomlingarna.
Jag vill också i detta sammanhang peka på den bristande överensstäm- melsen i majoritetens bedömanden då det gäller de små företagens effektivitet.
I översikten konstateras att den sven— ska handeln inte står sig illa i jämfö— relse med utlandets men samtidigt för— klaras att rationaliserings- och bespa- ringsmöjligheterna i vår bandel ändock
är betydande på grund av förekomsten av ett stort antal småföretag. På annat ställe i översikten hävdas dock att ingenting ger belägg för att en viss före- tagsstorlek skulle vara den i alla lägen optimala. Det är säkerligen riktigt att vi fortfarande har många rationalise- ringsmöjligheter inom distributionen. Handelns eget målmedvetna arbete för effektivare drift och lägre kostnader har ju ett sådant antagande som given förutsättning. Men att som majoriteten göra en riklig förekomst av mindre enheter till ett bevis på betydande ra- tionaliseringsmöjligheter samtidigt som man anför en rad skäl mot att en viss storlek skulle vara den i alla lägen opti- mala, förefaller att vara en egendomlig slutsats.
Majoriteten hyser viss tveksamhet om den selektiva försäljningen, i varje fall när det gäller konsumentkapitalvaror. Jag har den uppfattningen att selektiv försäljning i princip bör accepteras då den oftast medför en uppenbar fördel ur distributionsekonomisk synpunkt. Jag kan också tänka mig att exklusiv försäljning i vissa fall kan vara att föredraga. Även om denna exklusivitet skulle innebära att tillverkaren i vissa fall finner det vara förmånligt att helt gå förbi de traditionella handelsleden och bearbeta konsumenten direkt anser jag att en sådan ordning bör accepteras, i den mån det kan påvisas att den — exempelvis för vissa konsumentkapital— varor — ställer sig förmånligare ur kon- sumenternas synpunkt.
Om en fabrikant finner det vara enk- lare och billigare att sälja och leverera sina produkter enbart till grossist eller enbart till detaljist, bör en sådan ord- ning också accepteras. Vissa fabrikan— ter säljer emellertid sina varor både till grossist och detaljist, men på olika villkor (nomineringsrabatter). En så- dan åtskillnad i prissättningen anser
jag vara felaktig. Denna min uppfatt- ning grundar jag främst på det för- hållandet, att det i praktiken har visat sig omöjligt att lämna s. k. grossist— rabatt enbart till företag, som verk- ligen utför full grossistfunktion. Jag vill emellertid starkt understryka vikten av att såväl fabrikanter som grossister i sin prissättning tillämpar ett riktigt avvägt kvantitetsrabattsystem.
Utan att ingå på några omständligare utläggningar kring den livliga diskus- sionen om priskontrollen, där ju dess- utom en särskild kommitté utreder den framtida eventuella prisövervakningen, vill jag dock bestämt ta avstånd från majoritetens förklaring att Priskontroll- nämnden lyckats i stort sett bemästra prisstegringstendenserna. Påståendet är fullständigt verklighetsfrämmande re- dan ur den synpunkten att priserna från 1938 till 1954 stigit med över 100 procent.
När emellertid majoriteten något längre fram i samma kapitel ändock kommer till det resultatet att »en pris— kontroll av samma typ, som utövades under kriget... inte är förenlig med den rörliga prisbildning, som utred- ningen anser det angeläget att främja», så finner jag detta fullständigt riktigt. Man har svårt att föreställa sig att ma- joriteten verkligen skulle vilja gå i bräschen för en kontroll av den arten.
Även om det här som på många andra håll i betänkandet kan vara rätt besvär- ligt att ur de ofta mot varandra stri- dande uttalandena inhämta en fullt säker insikt om vad som egentligen menas, så ter det sig åtminstone mot bakgrunden av citatet förbluffande att det som i sista vändan föreslås ingen— ting annat är än en variant av det man just avsvurit sig. Ty vad annat än en traditionell priskontroll i kapprock är väl det organ _ »ett minimum av sam-
hällelig aktivitet» —— som enligt den i översikten lämnade beskrivningen skall »kunna övergå från insyn, övervakning och publicitet av det iakttagna till ak- tivt ingripande i vissa fall»?
Som majoriteten själv framhåller har näringsfrihetsrådet och näringsfrihets- ombudsmannen redan befogenheter härvidlag; att de endast prövats ri mindre omfattning» sammanhänger na- turligtvis med att rådet varit i funk- tion endast en relativt kort tid, men av vissa tecken att döma — t. ex. den omfattande undersökning av radio- branschen som Kommerskollegium på Näringsfrihetsombudsmannens begäran nyligen igångsatt — förefaller dessa be- fogenheter ingalunda vara så obetyd- liga. Ingen lagändring synes därför er— forderlig för att göra ganska vittgående undersökningar, även av de lösligt de- finierade oligopol som majoriteten tycks betrakta som en relativt vanlig före- teelse.
Om man nu menar att det som ett komplement till dessa avsevärda möj- ligheter till insyn och övervakning finns behov av att följa prisutveck— lingen och att även låta konsumenter— na och näringslivet dra nytta därav, så skulle det enligt min uppfattning vara lämpligast med en utbyggd och konti— nuerlig prisstatistik, förlagd till Kom- merskollegii monopolutredningsbyrå. Denna statistik bör även, för att få så stort upplysningsvärde som möjligt, omfatta partipriserna. En prisstatistik av nu antytt slag tillämpas för övrigt redan utomlands, bl. a. i England och USA.
Med en sådan anordning kunde man genom att utnyttja — och givetvis ut- bygga — organ som redan finns, men utan att behöva skapa några nya, få möjlighet att följa prissättning och pris- utveckling genom
Näringsfrihetsrådets och Näringsfri- hetsombudsmannens kontroll av kartell- företeelser m. m.,
presumtionsreglerna om bruttopris och anbudskarteller, samt
fortlöpande prisstatistik hos Kom- merskollegii monopolutredningsbyrå.
Ett värdefullt tillskott till den många gånger alltför knapphändiga kännedo- men hittills om förhållandena inom handeln borde också kunna erhållas genom ytterligare struktur- och kost- nadsundersökningar utförda av de fria forskningsinstituten vid Handelshög— skolorna i Stockholm och Göteborg, som kommittén vill ge ökade anslag, liksom också näringslivets egna forsknings- och utredningsinstitut. Med dessa sam-
24—503866
verkande åtgärder skulle man få en fullt klarläggande upplysning om hur handeln sköter sin uppgift i samhället. Jag tror också, att en växande insikt hos handeln själv om betydelsen av att dess förhållanden och villkor- blir sak- ligt belysta, skapat en ytterligare för- utsättning för detta arbete. Den obe- nägenhet att svara på frågor om det egna företagets förhållanden därför att man ansåg dylika upplysningar »inter- na» är otvivelaktigt på väg att förbytas i en mera öppen och meddelsam atti- tyd. Handeln har ju också all anledning att lämna sådan mer öppen redovis- ning, som kan medverka till bättre för- ståelse för dess samhällsfunktion.
Reservation
av herrar Holmqvist och Sandberg avseende utredningens förslag om
ändring av butikstängningslagen
Vi vill erinra om att butikstängnings- lagen varit föremål för revision av 1947 års butikstängningssakkunniga och att den fastställdes i sin nuvarande form så sent som år 1949. I sitt betänkande (SOU 1948: 3) har de sakkunniga enligt vår mening på ett mer inträngande sätt än vad som varit möjligt för varudistri- butionsutredningen granskat de pro- blem, som sammanhänger med butiker- nas öppethållande.
Beträffande. betydelsen av lagstift- ning på detta område anförde de sak- kunniga följande:
»Du sakkunniga ha ansett det fort- farande föreligga behov av en butik— siängningslagstiftning med uppgift dels att trygga skälig fritid för butiksinneha- varna och deras familjer, dels att ga- rantera de anställda en rimligt förlagd arbetstid och dels att åstadkomma i stort sett likartade konkurrensförhål- landen i avseende å butikernas öppet— hållande. Butikstängningslagen bör en— ligt de sakkunniga liksom nu angiva den yttre ram, inom vilken affärs- idkarna äga rätt att hålla butikerna öppna. Behov har icke ansetts förelig- ga av en lagstiftning, som ålägger affärs- idkarna skyldighet att hålla affärerna öppna vissa tider på dygnet. Allmänhe- tens intresse av lämpligt avvägda bu- tikstider har ansetts böra tillgodoses titan några tvångsåtgärder.»
Vi vill för vår del starkt hävda, att de motiv, som de sakkunniga anförde, allt-
jämt är gällande för en viss restriktiv lagstiftning om butikernas öppethål— lande. I fråga om behovet av ett utsträckt öppethållande under kvällstimmarna sammanfattade de sakkunniga sin upp- fattning sålunda:
»Enligt de sakkunnigas uppfattning skulle i många fall fördelar för allmän- heten uppnås, därest affärerna åtmins- tone en gång i veckan hölles öppna till klockan 19 eller klockan 20 och stäng— des motsvarande tid tidigare någon an- nan dag. Då det icke synts lämpligt att lösa denna fråga centralt, rekommen- dera de sakkunniga, att lokala för- handlingar mellan representanter för allmänheten, köpmännen och de affärs- anställda med det snaraste igångsättas på samtliga platser, där intresse före- finnes för den här nämnda ordningens genomförande.»
När majoriteten inom varudistribu- tionsutredningen nu föreslår en sådan ändring i butikstängningslagen, att kommunernas rätt att besluta avvikelser inte må hindra butiks öppethållande till klockan 21 åtminstone en kväll i veckan, har vi sett oss nödsakade att reservera oss mot detta yrkande.
Enligt vår uppfattning har ingenting inträffat under den korta tid, som för— flutit sedan butikstängningslagen an— togs i sin nuvarande utformning som ger skäl för antagande, att det nu skulle föreligga behov av öppethållning till
klockan 21. Utvecklingen har snarast gått i motsatt riktning. Självbetjänings- systemets framväxt inom livsmedels- handeln har således öppnat möjlighet för kunderna att med kortare väntetid än förr göra sina inköp efter arbets- tidens slut, och den tilltagande bransch- blandningen har gjort det möjligt för dem att på samma inköpsställe förse sig med varor, som tidigare måste skaffas i olika butiker.
Vi anser därför, att majoriteten över- skattat behovet av längre öppethållan— de än vad lagen nu medger. Det för- hållandet, att de kommunala avvikel— serna, som beslutats, i regel inneburit begränsning av öppethållningstiden vitt- nar också om att allmänhetens intresse för utsträckt öppethållning på kvällar- na inte är så starkt uttalat, som majo- riteten vill göra gällande.
Enligt vår mening torde butikstäng— uingslagens nuvarande bestämmelser, som Ger goda möjligheter till anpass- ning till lokala förhållanden, mycket väl fylla de anspråk, som rimligtvis kan ställas, därest berättigad hänsyn också skall tagas till näringsutövare och anställda inom handeln. Att påtvinga kommunerna skyldighet att medge kvällsöppet för de affärsmän, som så önskar, till klockan 21 svarar inte på något som helst sätt emot det behov, som i allmänhet föreligger, och får ock— så anses utgöra ett onödigt intrång i den kommunala självbestämmande- rätten.
Vi har klart för oss, att det på vissa platser finns behov av längre öppet- hållning än den som nu tillämpas, och vill i sådana fall — i likhet med bu— tikstängningssakkunniga — rekommen- dera lokala förhandlingar för öppet- hållning en kväll i veckan till klockan
19 eller klockan 20, vilket butikstäng- ningslagen redan nu medger.
Utredningens majoritet har funnit det vara en öppen fråga om en förändring i affärstiderna på lång sikt skulle med- föra en ökning eller minskning i han- delns kostnader per försäljningskrona räknat. Bl. a. antages ett ökat öppet- hållande bidra till en omsättningsök- ning, genom att konsumenterna får flera tillfällen att förbruka sina pengar på inköp i detaljhandeln, vilken där— igenom skulle få ett förbättrat läge i konkurrensen med andra konsumtions- alternativ. Vi vill för vår del starkt ifrågasätta riktigheten i ett sådant an- tagande, som måste utgå från föreställ- ningen, att konsumenterna inte nu har möjlighet att tillfredsställa sitt varu— behov i tillräcklig utsträckning. Vi vill dessutom direkt bestrida riktigheten i majoritetens antagande, att mindre konkurrenskraftiga företag skulle kun- na slås ut ur marknaden genom att affärstiderna ändras. Det är mer san- nolikt, att små företag, som drives utan anställd personal, skulle få förbättrad konkurrenskraft. Företag, som drives med anställd personal, för vilken ar— betstidslagens bestämmelser måste iakt- tagas, och som dessutom får kompen- sera de anställda för obekvämt förlagd arbetstid, skulle komma i ett sämre läge än sådana, som icke beröres av arbetstidslagen eller belastas med stör- rc lönekostnader.
Utifrån de synpunkter varudistribu- tionsutredningen i övrigt anlagt på ra— tionaliseringsspörsmålet ter sig därför förslaget om utsträckt öppethållande vara mindre välbetänkt. Vi finner så— ledes för vår del inte någon ändring i butikstängningslagen vara påkallad.
Herr Kristensson: Nedanstående framställning begränsas till ekonomiska synpunkter på åtgär- der, som' syftar till ett bättre utnyttjan- de av tillgängliga resurser på lång sikt och då främst med hänsyn till distri- butionens arbetssätt och struktur. Här beaktas alltså icke t. ex. prisbildning- ens inverkan på inkomstfördelningen i samhället eller frågor av icke-ekono— misk natur.
Särskilt i de mera värderande kapit- len, som i likhet med översikten delvis har karaktär av sammanfattning, har det med rätta ansetts betydelsefullt att skrivningen är populär. Det förefaller undertecknad som om innehållet i vissa avsnitt därigenom preciserats mindre än vad som är önskvärt. Översikten och sammanfattande kapitel utmynnar i förslag till åtgärder eller i uttalanden. Tyngdpunkten i innehållet har därför i viss mån lagts på sådana aspekter på problem eller på de problem, vilka skulle kunna tänkas bli föremål för åt— gärder i en eller annan form. Härige- nom har de mörka sidorna kommit att framträda mera än de ljusa. Den korta tid, varunder kommittén arbetat, har icke medgivit systematiskt inhämtande och vetenskaplig behandling av fakta i den utsträckning, som varit önskvärd. Ännu mindre har den mycket korta tid, varunder detta yttrande måst utarbetas, räckt till för att penetrera det slutliga innehållet så som önskvärt vore. I det
Särskilda yttranden
av följande ledamöter som ingår i kommittémajoriteten
följande vill undertecknad göra några reflexioner kring och personliga preci- seringar av främst översikten och kap. 17, men också vissa andra kapitel.
Åtgärder för att förändra distributio- nen i viss riktning kan vara av de mest skiftande slag och avse t. ex. informa- tion, utbildning, teknik, organisation, offentliga institutionella bestämmelser (om t. ex. stadsplaners utformning och butikers öppethållande), men också »direkt» påverkan av konkurrensläget genom exempelvis ändrade förutsätt— ningar för import och export, för kapi- talanskaffning till nya företag och, slut- ligen, prispolitik. Då man överväger effekten av ingrepp i det ekonomiska livet, bör man söka beakta inverkan på handlandet såväl hos de företag, vilkas handlande man ur någon synpunkt vill påverka (»avskaffa missbruk» eller sti— mulera till rationalisering), som hos de företag, vilkas handlande man inte vill påverka. Att förväntningar om åtgär- der kan påverka icke endast företag i den första utan även i den andra kate- gorin, så att t. ex. progressiva företag på grund av fruktan för ingrepp låter sin verksamhet stelna i vissa former, gör det utomordentligt viktigt att reg— ler och tillvägagångssätt, särskilt inom det prispolitiska området, utformas klart, koncist och konsekvent.
Den svenska marknadens litenhet och det svenska näringslivets tämligen star— ka differentiering medför, att ur tek—
! | i i | i j
nisk och organisatorisk synpunkt ratio- nella enheter, särskilt inom produk- tionen, ofta blir stora i förhållande till den totala marknadsefterfrågan, vilket i många fall direkt eller indirekt via organisationsväsendet kan leda till stelhet bl. a. i prisbildningen »— ibland i form av överenskommelser, ibland icke. Då prisstelhet kan utöva ett ur samhällsekonomisk synpunkt ogynn- samt inflytande på distributionsformer och distributionssätt, bör man på nå- got sätt söka observera prisstrukturen och prisutvecklingen för att —— i den mån så befinnes lämpligt _ kunna vid— taga åtgärder i syfte att påverka distri- butionsstruktur och distributionssätt i riktning mot större effektivitet. Prisstelhet kan förekomma i rummet och i tiden. I rummet kan den sägas existera, då priset i olika företag i samma led är praktiskt taget detsamma vid viss tidpunkt. Prisstelhet i tiden föreligger, då priserna är mycket trög— rörliga, t. ex. icke förändras även om betydande växlingar i råvarukostnad, arbetskostnad o. d. ägt rum. Prisstelhet i rummet kan ha mycket olika innebörd ur konkurrenssynpunkt. Lika priser kan vara ett tecken på svag konkurrens men också på stark konkur- rens, beroende på omständigheterna. Inom många varuområden är det för bedömningen av väsentlig betydelse, om priserna är lika överlag eller om de är lika hos enheter i samma block men olika mellan blocken. En kraftig kon— kurrens mellan blocken synes ofta med- föra en betydande prisuniformitet inom blocken — och ofta även mellan bloc- ken. På samma sätt kan frånvaro av förändringar i priser i tiden ha mycket olika innebörd. Bl. a. bör man upp- märksamma, huruvida nya varor eller varuvarianter tillkommit och prissatts på sådant sätt, att prisstelheten i verk- ligheten hänför sig endast till sedan I
länge existerande varor och icke till hela varuslaget. Detta synes vara sär- skilt vanligt, då säljarna är få.
Om t. ex. en fabrikant vill sänka priset på en av sina produkter, som också till- verkas av några andra fabrikanter. så torde han ofta välja att icke sänka priset utan i stället introducera en ny (men likvärdig eller bättre) variant av samma vara och sätta priset på denna så, att den nya varan blir fördelaktigare för konsumenten än den gamla. Därigenom har priset även ur kon- sumentens synpunkt sänkts.
Om fabrikanten genom introduktion av en ny varuvariant lyckas bli ensam om prissänkningcn, kan försäljningsökningeu bli så stor, att prissänkningen kan löna sig för honom. Han har utvidgat sin marknad på konkurrenternas bekostnad. Skulle han i stället sänka priset på den »gamla» va- ran, kan han komma i det läget, att också de andra fabrikanterna sänker sina priser. Detta torde ofta ha till följd, att hans försäljningsökning icke ens på ganska kort sikt blir mycket större än den, som upp- kommer på grund av hela konsumtions- efterfrågans ökning. På grund av den för många varor låga priskänsligheten hos efterfrågan ökar nämligen den totala kon— sumtionen av varan vid en allmän pris- sänkning ofta så litet, att den minskade vinstmarginalen icke kompenseras av lägre kostnader per enhet och/eller större för— säljning. Fabrikanten får alltså icke den ekonomiska fördel av sin prissänkning, som han skulle fått, ifall han utvidgat sin marknad på konkurrenternas »bekostnad».
Det resonemang som här förts om en prissänkning, kan också föras om en pris- höjning. Om fabrikantcn skulle höja sitt pris utan någon förändring av sin varas utformning, torde vanligen hans konkur- renter icke följa med utan behålla sina gamla priser eller höja mindre. Resultatet blir, att fabrikanten blir utsatt för en kraf- tig försäljningsminskning, samtidigt som konkurrenternas försäljning ökar. Hade i stället prishöjningen skett mera osynligt genom införandet av en ny varuvariant, är sannolikheten för en minskning av hans försäljning inte lika stor.
Såsom torde ha framgått av ovanstående resonemang, kommer införandet av nya varuvarianter att innebära, att konsumen- terna snabbare får del av ett fördelaktigare kostnadsläge än om varusortimentet bibe-
hölls oförändrat. En prissänkning över lag skulle kanske ibland även på lång sikt snabbare tillgodose konsumenternas in- tressen, men att sådana generella prissänk- ningar skulle genomföras i en utpräglad oligopolsituation torde vara betydligt mera osannolikt.
Nedan skall diskuteras möjligheterna att observera utvecklingen på lång sikt, vilket är det väsentligaste, men i nå- gon mån också läget vid viss tidpunkt. Ett sätt att följa utvecklingen i stora drag är att studera prisförändringarna på marknaden. Om priserna inom ett visst varuområde visar en stark tendens till nedgång eller till uppgång, kan detta — vid sidan av förändringar i råvaru- priser, löner och efterfrågan — ofta vara ett tecken på att någonting väsent— ligt har hänt i fråga om distributions— förmer, distributionssätt och/eller pris— politik. På grund av förändringarna i varusortimentet blir det ofta omöjligt att realistiskt mäta prisförändringar inom ett varuområde genom att regist- rera ändringar i priserna på vid viss tidpunkt utvalda och sedan bestående varor. För det första kommer urvalet sannolikt att snedvridas i riktning mot starkt standardiserade varor, som med tiden icke kommer att representera ens huvuddelen av sortimentet. För det andra synes ofta, såsom redan antytts, prisförändringar — särskilt när säljar- na är relativt få -— ske icke så mycket genom att man ändrar priset på redan befintliga varor som genom att man in- troducerar nya varor eller varianter av den gamla.
De prisstudier, som är nödvändiga för att kunna följa utvecklingen så att man kan få en första signal för even- tuella ytterligare undersökningar, sy— nes mig lämpligen böra utföras inom Kommerskollegium — eventuellt i sam- arbete med Socialstyrelsen och Statis- tiska Centralbyrån, vilka nu samarbetar
beträffande konsumentprisindex. Resul— taten skulle publiceras löpande och kanske närmast ha karaktären av ett mycket starkt utvidgat och uppdelat konsumentprisindex. Både svårighets- grad och arbetsmängd gör det nödvän- digt att riklig och kvalificerad arbets— kraft användes.
På grund av att betydelsen av preci— seringar synes vara alldeles särskilt stor inom prispolitikens område, kom- mer nedan utförandet av prisstudier etc. att något närmare beröras.1 Vad som här säges, synes ligga väl inom ra- men för den mera allmänna redogörel- sen i kap. 17 och översikten. Först skall understrykas, att prisstudier av en rad skäl är mycket svåra att utföra på ett sådant sätt, att man kan få någorlunda ' objektiva och någorlunda exakta mått.
Tyvärr kan säkerligen icke vissa sub— jektiva moment undvikas. Sålunda mås- te avgränsningen av varuområdena från varandra utföras operationellt (man måste skapa regler för hur avgräns- ningen skall utföras i praktiken) och likaledes måste varje inventering av varorna, som vid viss tidpunkt finns inom ett varuområde, utföras på grund- val av regler, vilka icke kan utesluta en subjektiv bedömning liksom ej heller hur de »nya» varorna skall påverka in— dextalen. I jämförelse med nuvarande, statistiskt sett, mera precisa system (ändring av de i indexet ingående va— rorna är mera begränsad) synes det här föreslagna tillvägagångssättet dock vara att föredraga, emedan det bättre tar hänsyn till förändringar i varusorti— ment och servicenivå och därmed bätt- re mäter verkligheten pä längre sikt.
Prisnoteringar inom ett varuområde skall beröra alla de distributionsformer
1 Kommittén har icke beretts tillfälle att taga del av Priskontrollnämndens erfarenhe— ter, vilka sålunda icke kunnat användas för bedömande av här behandlade problem.
l l l » » l l l l »
och led, inom vilka varuområdet före- kommer i mera väsentlig utsträckning. Bearbetningen av prisnoteringarna bör utföras så, att man får ett begrepp om spridningen av priserna vid viss tid- punkt, såväl totalt som mellan eventu- ellt existerande block. Vidare måste varuområdena avgränsas så, att varor, som för konsumenten fyller i stort sett samma funktion, kommer att höra till samma varuområde. Ibland kan andra avgränsningar vara av intresse med hänsyn "till konkurrenssituationen. Vä- sentligt är också, att det finnes prisno- teringar för ett flertal varor och varu- varianter inom samma varuområde.
Skulle inom något varuområde pri- serna ändras starkt, bör detta bli en signal till koncentrerade prisstudier, »prisövervakning». Man inhämtar då ytterligare uppgifter om priser, och då lämpligen från flera företag. Dessa pris- uppgifter kan i stora drag jämföras med uppgifter om den allmänna ut- vecklingen av två vanligen mycket sto— ra kostnadsslag: löner och råvaror eller motsvarande, t. ex. halvfabrikat. Även resultaten av dessa studier bör publi- ceras i syfte att skapa ett sakligt under- lag för den fortsatta debatten på detta område _ självfallet utan att äventyra individuella företags anonymitet och utan att överdriva de erhållna resulta- tens exakthet.
Inom vissa varuområden finnes f. n. sådana överenskommelser, som enligt lag registreras i kartellregistret. I den mån företag, som beröres härav, icke är föremål för en aktiv importkonkur- rens, synes priserna — i motsats till tidigare nämnda varuområden, som un- dersökes på basis av stickprov bland företagen — böra följas kontinuerligt (kanske ett par, tre, fyra gånger om året) hos varje företag, såvida det icke är fråga om en kartell, där priserna är lika för alla företag. Detta mera ingå-
ende prisstudium bör också enligt min mening lämpligen förläggas till Kom- merskollegium och med organisatorisk anknytning till de tidigare nämnda pris- studierna. Härigenom blir det möjligt att, om så visar sig nödvändigt, få sig- nal till mera fördjupade studier (»pris— övervakning»), där man kan beakta också utvecklingen av de dominerande kostnadsslagen, främst löner och rå- varor eller motsvarande. Skulle man icke härigenom få en »naturlig förkla— ring» på prisutveckling eller prisstruk— tur, synes nästa steg böra vara att till ombudsmannen för näringsfrihetsfrå— gor anmäla detta förhållande. Denne bör besluta, huruvida en mera ingående pris-, prestations- Och kostnadsutred- ning skall företagas. I den mån en så- dan utredning, som lämpligen också borde utföras inom Kommerskollegium, visar, att samhällsskadlig konkurrens— begränsning troligen föreligger, bör det ankomma på Näringsfrihetsrådet att ef- ter anmälan överväga frågan.
I kap. 17 liksom i översikten har ett försök gjorts att för administrativt bruk antyda innebörden av oligopol genom följande formulering: »om man låter begreppet oligopol omfatta de fall, då upptill halvdussinet företag — inhems— ka såväl som importörer —— tillsammans behärskar hälften eller mer än hälf- ten av omsättningen inom Sin varu- grupp...». Här skall endast framhål— las, att vid en bedömning ur samhälls— ekonomisk synpunkt av oligopolsitua- tionen man måste utgå från framför allt försäljnings- och prispolitikens verk— ningar. Samtidigt är det naturligtvis ur administrativ synpunkt önskvärt att söka komma fram till administrativt användbara definitioner av det slag, som ovan antytts. F. n. saknas emellertid möjligheter att göra detta. Redan nu synes det vara klart, att man vid admi- nistrativa (operationella) definitioner
av oligopol måste söka ange icke en- dast det minimiantal företag, som har en viss del av omsättningen inom ett varuområde, utan även varuområdets omfattning. Denna påverkar ju också antalet företag och deras andel av varu- området. Om man gör varuområdena mycket stora, föreligger knappast några oligopol enligt ovan antydd definition, om man — å andra sidan —— gör dem mycket små (t. ex. avseende endast ett par eller ett fåtal varuvarianter) blir också antalet oligopol mycket litet, men nu därför att flertalet företag kommer i monopol- eller duopolställning. En— dast i lägen mellan de just antydda tor- de oligopol uppträda i större omfatt- ning. Emedan svårigheterna att defi- niera oligopol administrativt är så . stora, är det nödvändigt att pröva sig fram praktiskt med beaktande av oligo- polens verkningar — ungefär såsom skett i samband med Näringsfrihetsrå- dets och Monopolutredningsbyråns verksamhet i fråga om monopolfall. En riktpunkt för eventuella operationella definitioner torde vara vilka varor, som utgör »närliggande» inköpsalternativ för köparna resp. hur många företag (inklusive importörer) som tillverkar (importerar) eller på ett ekonomiskt rimligt sätt skulle kunna tillverka (im- portera) varorna i fråga. Teoretiskt synes det vara möjligt att komma fram till en hygglig grad av precisering, me- dan, som så ofta är fallet, mätningen av verkligheten är utomordentligt svår.
Det kan här för fullständighetens skull också nämnas, att i princip sam— ma definitionssvårigheter som för oli- gopol föreligger beträffande selektiva och exklusiva försäljningsmetoder. Då dessa emellertid enligt majoritetsför- slaget icke i och för sig inkluderats i Näringsfrihetsrådets (eller motsvaran— de agerande myndighets) befogenhets-
område, skall detta problem icke be- röras här.
Med hänsyn till att oligopolföretag skulle kunna bedriva en prispolitik lik— nande den, som kan förekomma inom karteller och monopol, synes det vara befogat att icke låta frånvaron av for- mell kartell- eller monopolorganisation utgöra hinder för att behandla dessa företag på samma sätt som karteller och monopol — såvida säljarna i fråga icke är föremål för aktiv importkonkurrens eller tillhör olika block.
Vid bedömande av priser och pris- relationer bör även varans och distri— butionsformens »ålder» beaktas. Myc— ket synes tala för att unga och nya varor liksom unga och nya distribu— tionsformer skall behandlas mycket liberalt. I annat fall torde stimulansen för företagen att taga upp nyheter och nya utvecklingar lätt kunna bli så liten, att utvecklingen hindras. Ofta torde även den inte minst för handeln så vik- tiga kapitalförsörjningen kunna även- tyras.
En av de största svårigheterna vid bedömning av olika distributionssätts och försäljningsmetoders inverkan på distributionens effektivitet på lång sikt är att olika distributionssätt och olika distributionsmetoder kan ha helt olika verkningar inom olika varuområden och vid olika konkurrenslägen, kapaci- tetslägen och levnadsstandard osv. Där- till kommer att distributionens effekti- vitet i meningen lägsta möjliga kostna- der vid viss servicenivå etc. på kort sikt ofta icke torde innebära ett läge, som skulle ge högsta möjliga effektivi- tet hos distributionen på lång sikt. Vi- dare kan de antydda effektivitetsbe- greppen, lägsta möjliga kostnader etc., komma i kollision med önskvärdheten
att nya varor ställes till konsumenter- nas förfogande så snabbt som möjligt. Det är t. ex. mycket möjligt, att kost- naderna för televisionen genom att dennas införande uppskjutits kommer att bli lägre än vad annars skulle vara fallet — men hur skall man värdera nackdelen för konsumenterna av att under några är icke kunna »konsumera televisionsprogram», om de så skulle önska? Liknande svåra avvägningspro- blem torde förekomma på en mängd områden. Sist här antydda synpunkt om hur nära och snabbt varusortiment och service anpassas efter konsumen- ternas önskemål kommer icke att be- röras i fortsättningen. I stället skall olika aspekter på vissa i betänkandet behandlade frågor ställas mot var- andra.
Det har i olika sammanhang fram- hållits i anslutning till diskussionen om handelns prissättning, att frestelsen är stark att hålla höga priser. Vid en liten prishöjning kommer ofta företagets ekonomiska resultat att förbättras av- sevärt. Anledningen härtill är helt en- kelt, att nettovinsterna i den meningen är låga, att de i allmänhet utgör endast enstaka procent räknade på varans pris. En höjning av priset med mot- svarande antal procent skulle därför ofta i stort sett kunna tänkas fördubbla nettovinsterna, emedan den lilla pris- höjningen endast obetydligt minskar försäljningen, då konkurrensen icke är hård. Det antydda förhållandet är na- turligtvis inte specifikt för handeln utan gäller även industrin och varje annan ekonomisk verksamhet. De skill- nader som kan uppstå beror främst på priskänsligheten hes varuefterfrågan och på hur stor nettovinsten är.
I många lägen torde de nyss antydda sammanhangen kunna ha stor betydelse ur samhällsekonomisk synpunkt. Frå- gan är emellertid om icke en annan
effekt i motsatt riktning har minst lika stor betydelse. Av precis samma an- ledning som ovan sagts är nämligen företagen också angelägna att arbeta med så låga kostnader som möjligt. En prishöjning och en kostnadssänkning av samma storlek har i allmänhet unge- fär samma inverkan på vinstens stor- lek. På längre sikt påverkar troligen kostnadssänkningen säkrare och i hög- re grad vinstens storlek än en motsva- rande prishöjning. Frestelsen är stark både att hålla höga priser och låga kost— nader. Ur effektivitetssynpunkt är det senare viktigast.
I betänkandet betonas med rätta vik- ten av en rörlig prissättning och av att i större utsträckning än vad nu är fallet pris och prestation följas åt. I tydlighetens intresse förefaller det lämpligt att understryka, att pris efter prestation som ett rationaliseringshjälp- medel icke innebär, att rabatter skall lämnas kunder i relativt noggrann över- ensstämmelse med de kostnadsbespa- ringar, som kunderna på grund av sina inköpsvanor kan åstadkomma åt leve- rantören. En mycket väsentlig syn- punkt är nämligen, att prisskillnaderna avväges så, att de påverkar köpvanorna i riktning mot en rationellare struktur. Viktigast härvidlag synes vara att sti- mulera till större transaktioner, vilka säkerligen skulle kunna öka i antal även vid nuvarande fördelning av före- tagen på olika storleksgrupper. Skulle exempelvis en uteslutande kostnadsbe- tingad prisskillnad av, låt oss säga, 5 % mellan små och stora köp icke med- föra någon ändring i relationen mellan antalet små och stora köp, medan där- emot en prisskillnad på, låt oss säga, 7 % skulle göra detta, så är det gynn- sammaste alternativet ur samhällseko- nomiska synpunkter en prisskillnad av 7 %. I exemplet skulle alltså de som köper i små poster betala ett något »för
högt» pris i förhållande till kostnader- na, de som köper i stora poster ett nå— got »för lågt» pris.
En annan distributionsmetod som kan vara av mycket stor betydelse för distributionens rationalisering är den selektiva försäljningen. Verkningarna av selektiv försäljning är emellertid mycket skiftande, som också framgår av kap. 13. Selektiv försäljning kan ha starkt konkurrensbegränsande verk— ningar — särskilt om den präglas av exklusivitet — och kan leda till höga priser, vilka i sin tur kan föranleda onödigt höga distributionskostnader. Det är emellertid väsentligt att också understryka, att för en betydande del av distributionen —— däribland våra två största branscher, livsmedel och textil —- den selektiva försäljningen ofta är mycket effektivitetsfrämjande. En be— gränsning av antalet kunder kan i många fall leda till större transaktioner (även vid oförändrad fördelning av kunderna på olika storleksgrupper) och en ökad specialisering av verksamhe- ten. Samtidigt behöver inte priskon- kurrensen försvagas på lång sikt — tvärtom torde den ofta på grund av ef- fektivitetsökningen hos vissa av flera företag inom ett varuområde bli hår— dare än tidigare. En selektiv försälj- ning med avseende på varusortimentet (en begränsning av dettas storlek främst kanske genom att grosshandeln eliminerar försäljningen av »likadana» varor från flera fabrikanter eller im— portörer samtidigt) möjliggör en mera aktiv försäljning särskilt i grosshan- deln. Härigenom skapas alternativ till direktförsäljning från fabrikant till de- taljist, vilken försäljningsform ofta torde vara ogynnsammare ur samhälls— ekonomisk synpunkt. Dels blir vanli- gen en grossists selektiva sortiment större än en fabrikants sortiment med kostnadsbesparingar som följd, dels
torde ofta ökad direktförsäljning inver— ka ogynnsammare på distributionskost- naderna än vad som framgår av det in— dividuella företagets kalkyler. Den kost— nadshöjning, som inträder för sorti- mentsgrosshandeln, om denna på grund av ökad direktförsäljning från fabri- kant måste avstå från vissa varor, är nämligen mycket svår att siffermässigt precisera men därför inte mindre reell ur samhällelig synpunkt. I detta sam- manhang är naturligtvis också prispoli- tiska åtgärder från fabrikanternas och icke minst grossisternas sida av synner- lig betydelse.
Det bör än en gång understrykas att den ekonomiska innebörden av den se- lektiva och även exklusiva försäljning- en varierar så mycket (»från vitt till svart») mellan olika typer av sådan försäljning och mellan olika varor, att man icke kan uttala sig generellt om dessa försäljningsformer. Minimikravet torde vara att beakta varje form av se- lektiv och exklusiv försäljning inom varje varuområde för sig. Även inom de varuområden, som skulle innefatta varor, betecknade med nyordet »säl- lanköpsvaror» — och t. o. m. »stör- re» sådana — synes förhållandena vara mycket skiftande. På samma sätt som i fråga om prisstatistik och prisöver— vakning, så är det i fråga om selektiv och exklusiv försäljning väsentligt att klarhet skapas om hur man från sam— hällets sida betraktar dessa försälj— ningsformer, så att man varken upp- muntrar ur samhällsekonomisk syn— punkt icke önskvärda former eller av- skräcker ur samhällsekonomisk syn— punkt önskvärda former.
I anslutning till vad i betänkandet säges om riktpriser och bruttopriser (främst kap. 17 och översikten) skall följande synpunkt markeras. Under— tecknad anser (liksom före bruttopris- förbudets införande) de ur samhälls-
ekonomisk synpunkt skadliga verkning- arna av bruttopriserna större än de gynnsamma, och att därför förbudet mot bruttoprissättning har varit och är motiverat. En viktig orsak till att nackdelarna av brutt0prisernas avskaf—
fande kunnat begränsas — men i vissa fall också fördelarna — var att goda möjligheter till en aktiv prispolitik kvarstod genom användandet av rikt- priser. Härigenom har t. ex. de stora blocken inom livsmedelsdetaljhandeln (Ica, Konsumentkooperationen etc.) kunnat driva en hård priskonkurrens. Itiktpriserna har möjliggjort kampan- jer för sänkning av priserna på olika varor. Liknande effekt torde Vissa kam- panjer från fabrikanthåll ha haft. Även om riktpriser kan användas också för att i viss mening begränsa priskonkur- rensen med nr samhällsekonomisk syn— punkt på lång sikt sannolikt ogynn- samma verkningar på distributions- strukturen, så bör man icke underlåta att också undersöka, hur framför allt priskonkurrensen mellan blocken och även från progressiva industriföretags sida skulle försvåras, om riktpriser icke var tillåtna. Liksom i fråga om selek- tiva och exklusiva försäljningsformer och av samma skäl synes det vara en icke oviktig distributionsåtgärd, att ef- ter ytterligare undersökningar uppgift lämnas om hur man betraktar riktpris- systemet från samhällets sida.
Redan en jämförelse mellan olika företags distributionskostnader i sam- ma land bjuder mycket stora svårighe— ter. Att beräkna distributionskostna- derna för enstaka varor i stora sorti- ment är nästan alltid omöjligt. I gynn— samma fall kan kanske hälften av samt- liga kostnader på ett logiskt sätt för- delas på de olika varorna. Vid jäm— förelser av distributionskostnaderna mellan olika länder tillkommer ytterli- gare svårigheter. I en tabell på s. 50 i betänkandet återfinnas uppgifter om
distributionskostnadernas eller margi— nalernas höjd inom vissa branscher i olika länder. Tabellen kan vara berät— tigad för att visa läsaren storleksord— ningen av de kostnader eller margina- ler, som det kan vara fråga om i vissa branscher. Däremot synes inte det ma- terial tabellen bygger på medge några slutsatser om distributionskostnadcrnas höjd och än mindre om distributionens effektivitet i olika länder. Utöver vad som säges i betänkandet bör kanske i tydlighetens intresse framhållas följan- de. Bruttomarginaler (ursprungligen åsatt försäljningspris minus varornas anskaffningskostnad) och uppnådda marginaler (i verkligheten erhållet ut- försäljningspris minus varornas an- skaffningskostnad) kan skilja sig avse- värt från varandra. I vissa textila del— branscher kan t. ex. skillnaden mellan bruttomarginaler i här angiven mening och den uppnådda marginalen vara av storleksordningen 5 procentenheter, dvs. kanske 1/5 av hela marginalen. Ock— så valet av branscher och delbranscher spelar stor roll vid jämförelser mellan länderna, då kostnads- och marginal- situationen kan variera kraftigt från bransch till bransch. Och även om en bransch skulle betecknas på exakt samma sätt i två länder, kan skillna- derna i sortiment och i service vara så stora, att det avsevärt påverkar kost- nader och marginaler. Om slutligen också hänsyn tages till skillnader mel- lan olika länders fabriks- och gross- handelspriser (på vilka detaljhandels— kostnader och marginaler räknas pro— centuellt), så synes det vara klart att i tabellen åberopade siffror om distri- butionskostnader, bruttomarginaler och uppnådda marginaler för varierande är i de olika länderna (varvid ibland samma begrepp icke kunnat användas genomgående för samma bransch) icke kan leda till andra slutsatser än möjli- ligen, att distributionskostnaderna och
marginalerna inom detaljhandeln i flera västeuropeiska länder ligger på ungefärligen samma nivå som i vårt land, och att distributionskostnaderna och marginalerna i procent av konsu- mentpriset snarast synes ligga något lägre än i Amerikas Förenta Stater. Om hänsyn tages även till de i förhållande till varupriserna väsentligt högre lö- nerna inom den amerikanska distribu- tionen, torde denna dock icke arbeta med högre kostnader än i vårt land. Till sist vill undertecknad gärna kraf— tigt understryka den synnerliga bety- delsen för konsumenterna av en så stor och aktiv konsumentupplysning som möjligt. Varje miljon kronor som an- vändes för vederhäftig, saklig och ob- jektiv upplysning om varors och tjäns- ters kvalitet, egenskaper och priser förefaller med hög sannolikhet vara en för konsumenterna och därmed för samhället mycket god investering.
Herr Nilsson:
Undertecknad vill för sin del star- kare än vad som måhända framgår av betänkandet understryka betydelsen av att vid bedömningen av distributionens problem uppmärksamhet ägnas åt att förhållandena är mycket skiftande inom olika områden av distributionen. Distributionssätt och försäljningsmeto— der, vilka synes kunna vara rationella inom en bransch eller inom ett led, kan inom andra områden knappast anses fylla rimliga krav på effektivitet, och det faktum att inom vissa områden konkurrensen är mer eller mindre ofullständig kan ej tas som bevis för att det är lika ställt överallt. Vidare förefaller det undertecknad angeläget att framhålla den stora betydelse, som numera de 5. k. blocken inom handeln erhållit. Fråga är om icke den ur sam- hällsekonomisk och konsumenternas
synpunkt viktigaste konkurrensen för- siggår just genom konkurrens mellan blocken. Genom blocken har också helt andra möjligheter skapats för distri- butionen att ingripa mot konkurrens- begränsning på produktionssidan än som var tänkbart på den s. k. klassiska konkurrensens tid. Det synes därför angeläget att hinder icke skapas mot en sådan konkurrens.
Beträffande olika frågor och aspekter på dessa kan jag väsentligen instämma i båda delarna av herr Kristenssons yttrande. '
Herr Grabö :
Den s. k. bolagsförbudslagen av år 1925 innebär i princip förbud för bo- lag, förening eller stiftelse att förvärva jordbruksfastighet. I kap. 16 liksom i översikten har varudistributionsutred- ningen förordat »att man med en libe- ralare dispensgivning från den allmän- na förbudsregeln bör göra det möjligt inte endast för kooperativa föreningar utan även för annat distributionsföre- tag inom livsmedelssektorn att genom enstaka förvärv av jordbruksfastighet skaffa sig en mätsticka på produkternas kvalitet och kostnader».
Nämnda ställningstagande torde in- nebära, att varudistributionsutredning- en ansett att handelns effektivisering härigenom skulle främjas eller att av- sevärda fördelar ur allmän synpunkt på annat sätt skulle kunna uppnås. Jag kan inte dela denna uppfattning. Tolk— ningen av dispensreglerna till bolags- förbudslagen bör självfallet genomföras med utgångspunkt från de övervägan- den, som utgjort bakgrunden för lag- stiftningen. Från distributionsekono— miska utgångspunkter torde skäl inte heller kunna förebringas för modifika- tioner av gällande förbud eller dispens- regler.
Särskilt yttrande rörande försäljning av standardiserade
Sällanköpsvaror
av Anders Östlind
Detta inlägg avser att vara en princi- piell analys av spörsmål rörande distri- butionen av vissa slags producent- och konsumentkapitalvaror i en småstat med hög levnadsstandard, liberalistisk handelspolitik och full sysselsättning. Framför allt gäller inlägget sådana standardiserade kapitalvaror, vilka till- handahålls i relativt dyra enheter. Stor- driften har vanligen så påtagliga för- delar vid tillverkningen av dylika va- ror, att småstaten hänvisas till att täcka en stor del av sitt behov av dem genom import. Här studerade varor kan i små- staten tänkas vara föremål för försälj- ning, som är mer eller mindre aktiv. Det bör undersökas, vilka försäljnings— former, som är mest ändamålsenliga, samhällsekonomiskt sett. Standardiserade kapitalvaror är för närvarande i de flesta av Västeuropas småstater föremål för aktiv försäljning genom generalagenter och andra impor- törer, genom fabrikanter, genom gros— sister och detaljister. Den aktiva för— säljningen tar sig sådana uttryck, som beskrivits i civilekonom Arne Henrik- sons bilaga rörande »Distribution och försäljning av några större varaktiga konsumentvaror». Kostnaderna för den aktiva försäljningen täcks för fabri— kantens del av fabrikspriset, för gene- ralagentens och återförsäljarnas del av deras handelsmarginaler. Försäljningen kan givetvis vara mer eller mindre ak—
tiv, vilket under vissa förutsättningar kommer till synes i pris— och marginal- sättningen.
Flertalet standardiserade konsument- kapitalvaror av utländsk tillverkning säljs via generalagenter med ensamrätt för hela landet eller delar därav. Distri— butionen av de utländska varorna sker i småstaterna vanligen efter ett mönster liknande det de ekonomiska stormak- terna tillämpar — ofta enligt exklusiva och selektiva försäljningsmetoder, oak- tat handeln med dessa varor har andra betingelser i småstaterna än i stor— makterna. lnom vissa varuområden tenderar sortimentet i småstaten att bli mycket brett, medan i den ekonomiska stor- makten med dess konkurrenskraftiga storindustrier och höga tullskydd för industrivaror avsättningsmarknaden do- mineras av de »märken», som framställs i det egna landet. Skillnaderna är avse- värda. Man kan inte ta för givet, att distributionsformer, som lämpar sig för en ekonomisk stormakt, är de för små- staten mest ändamålsenliga. En kritisk prövning av rådande system kan vara väl motiverad för småstatens del. Aktiv försäljning, som regelmässigt ställer stora anspråk på arbetskraft och andra produktionsresurser, är i många fall framför allt ett fabrikantintresse. Skall det löna sig för en småstat att ägna en ansenlig del av sina resurser
åt aktiv försäljning av utländska pro- dukter, bör det kunna visas, att denna aktiva försäljning ger småstatens be- folkning ett utbyte, som står i propor- tion till den erforderliga uppoffringen av produktionsresurser. En fruktbar diskussion av den aktiva försäljningen underlättas, om den jämförs med en alternativ distributionsform, s. k. pas- siv försäljning. Mellan å ena sidan ut- präglat aktiv försäljning och å andra sidan passiv försäljning finns åtskilliga övergångsformer.
Passiv försäljning skulle kunna ske genom en i småstaten befintlig organi- sation, statlig, kommunal eller kontrol— lerad av det allmänna. Organisationen bör på lämpligt sätt sprida upplysning om det tillgängliga varusortimentet, varför ett visst mått av försäljnings- aktivitet, t. ex. reklam, förekommer även vid passiv försäljning. Organisa- tionen tänkes sälja varor med pålägg endast för sina självkostnader. Dess verksamhet förutsätter viss lagerhåll- ning, eventuellt med övertagande av inkuransrisker etc. Organisationen tor- de kunna uppträda som importör i stor skala och övertaga åtskilligt av gros- sistfunktionen. Försäljningen i större och medelstora städer kunde ske ge- nom mässföretag, varjämte varor till övriga delar av landet kunde levereras på beställning, ev. genom någon form av ortsrepresentation. Mässföretagen borde ha goda kommunikationer, äga rikligt tilltagna parkeringsplatser etc. Organisationen skulle, i den mån det är praktiskt möjligt, stå öppen för varje fabrikant eller importör, som önskar utnyttja den för att nå kontakt med kunderna, och i det hänseendet vara jämställd med allmänna kommunika- tionsmedel. För att organisationen skall kunna erbjuda kunderna ett så full- ständigt sortiment som möjligt, bör fabrikanter och importörer icke kunna
vägra den leveranser. Försäljarna hos mässföretagen skall icke ha ekonomiskt intresse av att gynna vissa delar av sortimentet. De borde intaga en opar— tisk attityd till de skilda varuvarian- terna och tillgodose köparnas behov av saklig information om varuvarianter— nas företräden och nackdelar.
Standardiserade SällanköpsvarOr tor- de i första hand komma i fråga för för- säljning genom organisationen. Dylika varor är av snabbt växande betydelse för levnadsstandarden, beroende dels på att de i många fall har hög inkomst— elasticitet, dels på att under de när- maste decennierna stordriftens fördelar kan väntas bli utnyttjade mer och mer för just dessa varuslag, varvid priserna bör kunna pressas väsentligt i förhål- lande till lönenivån.
De handelspålägg, som avser att täc- ka självkostnaderna för varudistribu- tion genom mässorganisationen, kunde fastställas taxemässigt enligt principer avsedda att systematiskt gynna över- gången till en gedigen konsumtions- standard (denna princip borde vara vägledande för fördelningen av organi— sationens samkostnader på olika kost- nadsbärare).
Vid aktiv försäljning fördröjs över- gången till en högre konsumtionsstan— dard såväl av höga handelsmarginaler som av handelns benägenhet att lägga på högre procentuella marginaler för dyrare varuvarianter.
Industrin vid aktiv resp. passiv försäljning
Fabrikantföretagets intresse av att dess produkt är föremål för aktiv för- säljning är särskilt framträdande, när företaget har stora fasta kostnader, vil- ket ofta är fallet vid tillverkning av standardiserade konsument- och kapi- talvaror. Dessa måste nämligen i regel
tillverkas i fasta anläggningar med hjälp av specialiserade maskiner, red— skap, precisionsinstrument etc. När mycket stora kapital är investerade i producentföretagets (och dess event. underleverantörers) fasta anläggningar och kraven på specialutbildad arbets- kraft är höga, är företaget ekonomiskt beroende av att kunna hålla sina an- läggningar väl och jämnt utnyttjade. Ju svårare det är att lagra de råvaror och halvfabrikat företaget behöver samt de produkter det framställer, desto större behov har företaget av att försäljningen flyter jämnt.
Är stordriftens fördelar ofullständigt utnyttjade, vilket kan bero på att före- taget är alltför litet eller att det inte förmår utnyttja hela sin produktions- kapacitet, framstår det som ytterst an- geläget för företaget att öka sin pro- duktion och avsättning, i förra fallet för att kunna bygga ut och bli konkur- renskraftigt, i senare fallet för att bätt- re. kunna utnyttja sin kapacitet. Endast i en expanderande marknad kan detta ske utan att konkurrenternas försälj- ning drabbas. Aggressiva försäljnings— metoder kan komma att tillgripas i kon- kurrensen om marknaden, d. v. 5. för- säljningen aktiviseras.
För att täcka sina fasta kostnader mäste industriföretaget hålla priser, vilka är väsentligt högre än dess rör- liga styckkostnad för tillverkningen. Fluktuationer i avsättnings- och pro- duktionsvolym spelar en stor, ofta av- görande, roll för företagets lönsamhet.
Så länge industriföretaget har out— nyttjad produktionskapacitet, är både (less rörliga styckkostnad och dess mar- ginella tillverkningskostnad låga i för- hållande till priset, förutsatt att detta inte pressats ned långt under den to- tala styckkostnaden. Ju större skillna- den är mellan pris och marginell till- verkningskostnad, desto mera angelä-
get synes det producenten att öka sin försäljning eller att hindra den från att minskas. Först när företaget kommer upp till fullt kapacitetsntnyttjande och börjar ta i anspråk övertidsarbete sti- ger den marginella tillverkningskostna- den, eventuellt kommer den i närheten av priset.
Vid ett visst fabrikspris kan i princip beräknas vid vilken grad av kapacitets— utnyttjande fabrikanten får täckning för samtliga fasta och rörliga kostna- der. Detta anger den s. k. break-even- punkten (vid priset i fråga). Ju högre priset är, desto lägre på kapacitetsska- lan ligger denna punkt. Sjunker kapa— citetsutnyttjandet under break-even— punkten (vid givet pris), börjar pro- duktionen gå med förlust. Varje ök- ning av produktion och försäljning (vid givet pris) utöver break-even- punkten tillför däremot företaget ett förhållandevis stort överskott, så länge de marginella kostnaderna är små i för- hållande till rådande pris.
Det torde inte vara ovanligt, att in- dustriföretaget för att ha en viss trygg- hetsmarginal söker hålla sina priser på en sådan nivå, att det när sin break- even—punkt vid relativt lågt kapacitets— utnyttjande, t. ex. 60—70 %. En sådan prispolitik innebär, att priserna nor- malt fixeras tämligen högt i förhållan- de till de marginella produktionskost- naderna, vilket i sin tur ger stort ut— rymme för försäljningskostnader från företagets sida för att stimulera avsätt— ningen. Är fabrikspriset på en vara p kr., medan den marginella tillverk- ningskostnaden är a-p kr., lönar det sig för producenten att kosta på sig upp till (1—a) -p kr. i försäljnings- kostnader för varje enhet, varmed han kan öka sin försäljning. Vid industriell produktion har a ofta relativt lågt vär- de (0,3 å 0,4 är inte ovanliga a-värden, när det finns outnyttjad kapacitet),
varvid det lönar sig för producenten att lägga ned relativt stora kostnader på aktiv försäljning av varan för att därigenom öka avsättningen. Vid fab- rikspriset 100 kr. och a = 0,3 kan pro- ducenten ikläda sig försäljningskostna- der på upp till 70 kr. för att sälja yt— terligare en enhet av varan. Ju större kvantitet företaget finner köpare för genom aktiv försäljning, desto starkare köpmotstånd har det att övervinna, om det skall kunna sälja ytterligare varu- enheter.
Företagets marginella försäljnings- kostnad är alltså stigande med växande produktion (under i övrigt oförändra- de omständigheter). Det lönar sig för företaget att driva sin bearbetning av marknaden fram till den punkt, där summa marginell produktionskostnad och marginell försäljningskostnad kom- mer i jämnhöjd med priset, men inte längre. Därvid nås ett optimalläge i den meningen, att producenten inte har något att vinna vare sig på att minska eller på att öka sitt eget försälj- ningsarbete och sin produktion. Ju högre fabrikspriset fixeras (vid i övrigt oförändrade förhållanden), desto större försäljningskostnader lönar det sig för producenten att lägga ned på att öka sin försäljning och desto större blir i regel företagets totala försäljningskost- nader per varuenhet (i »optimalläget»). Utvecklingen mot storindustriell pro- duktion inom här berörda varuområden kan väntas öka omfattningen av pro- ducentens försäljningsansträngningar, då klyftan mellan pris och rörlig till- verkningskostnad troligen ökas.
Vidare kan konstateras, att ju högre fabrikspriset bestäms, desto större be- lopp kan fabrikanten i optimalläget väntas lägga ned på sin försäljningsak- tivitet i förhållande till det belopp, som läggs ned på produktion. Företagets prispolitik har sålunda sin givna bety-
delse för produktionsfaktorernas för- delning mellan produktion och försälj— ning. En närmare analys är emellertid svår att genomföra, då gränsdragning- en mellan produktion och försäljning inte är klar.
Om företaget har låga marginella till- verkningskostnader i förhållande till priset, föranleds det att inte bara lägga ned pengar på försäljningsaktivitet i egen regi, utan även att intressera sig för att få återförsäljare i det egna lan- det och i utlandet att bedriva aktivt försäljningsarbete för företagets pro- dukt och att söka uppnå stadig och jämn försäljning. Detta förutsätter, att återförsäljarna kommer i—åtnjutande av relativt höga handelsmarginaler.
Ibland förutsätter aktiva försäljnings- insatser från återförsäljarnas sida till förmån för fabrikantens produkt, att återförsäljarna avstår från att sälja kon- kurrentprodukter. Fabrikanten kan då finna det förenligt med sina intressen att lämna en återförsäljare ensamrätt till fabrikantens vara på viss ort, för visst geografiskt distrikt eller för viss kundkategori; ev. ersätts ensamrätten av bestämmelser, att varan må salu- föras av endast ett begränsat antal åter- försäljare på orten, i distriktet etc. I gengäld kräver fabrikanten i regel, att återförsäljaren åtager sig att inte föra några konkurrentfabrikat eller att starkt begränsa sitt sortiment av dylika.
Tydligen är effekten på försäljnings- volymen av ett visst företags och dess återförsäljares försäljningsansträngning- ar i hög grad beroende av omfattningen och effektiviteten av konkurrentföreta- gens motsvarande ansträngningar, på samma sätt som försäljningseffekten av en modelländring (för en bil, en radio- apparat, ett kylskåp, en dammsugare e. d.) är beroende av vilka modell- ändringar, som konkurrentfabrikanter- na samtidigt presenterar marknaden. I
vissa fall drivs f. ö. konkurrens inte blott med märken inom samma varu- grupp utan även med »närliggande» varugrupper. Denna konkurrens kan gälla kundernas totala köpkraft eller viss del av densamma.
Den aktiva försäljningen besitter nu- mera sådan effektivitet, att det med dess hjälp går att inom vissa gränser påverka människornas värderingar av skilda varor och varuvarianter. Det lö- nar sig inte sällan för företag att enga- gera sig i aktiv försäljning för att upp- väga den negativa effekten av ett rela— tivt högt pris på efterfrågan av en viss produkt. Denna »högprisneutraliseran- de» effekt hos den aktiva försäljningen har säkerligen stort inflytande på sam- hällsekonomin. Många enskilda företag kan finna det med sina intressen för- enligt att uppdimensionera den aktiva försäljningen i syfte att kunna sälja re- lativt stora varukvantiteter till högt pris; både fabrikspriset och återför- säljarmarginalerna kan då vara höga. Ju större del av samhällets resurser, som sysselsätts med »högprisneutra- liserande» aktiv försäljning, och ju mindre del med produktion av varor och tjänster, desto lägre kan levnads- standarden i samhället väntas bli, så- vida den aktiva försäljningen icke fyl- ler uppgiften att påskynda rationalise- ringen inom näringslivet, främja ut— vecklingen och anpassningen av varu- sortimentet eller lämna köparna infor- mationer, som hjälper dem tillrätta inom varusortimenten. (Sysselsättnings- graden förutsätts vara opåverkad av om försäljningen bedrivs aktivt eller pas- sivt.)
Inom en del varuområden förekom- mer både standardtillverkade produk— ter med låga tillverkningskostnader och mera exklusiva produkter. De exklu- siva produkterna tillverkas i så myc- ket mindre skala, att deras produktions-
kostnader måste ställa sig relativt höga. Om de'därtill kräver ett stort uppbåd av försäljningsansträngningar, kommer deras konsumentpriser att ligga högt t. o. m. i förhållande till deras höga tillverkningskostnad.
Slutresultatet kan bli rikhaltiga sor- timent även inom varugrupper, där stordriftens fördelar är mycket bety— dande. Inom sortimenten ingår då flera varuvarianter med högst varierande priser och kvaliteter, där intet nära samband mellan pris och kvalitet kan presumeras.
Det breda varusortiment, som ofta karakteriserar den frihandelsvänliga småstaten, gör att omsättningen för åt— skilliga »märken» blir relativt liten. Detta kan avsevärt fördyra distributio- nen, särskilt om service och reparatio- ner är så komplicerade, att det krävs arbetskraft med specialutbildning för resp. märken, stora lager av reservde- lar etc. För åtskilliga uddamärken löper f. ö. köparen den risken, att märket kommer att läggas ned eller upphöra med sin representation i landet, varvid det kan bli omöjligt eller svårt att i framtiden skaffa reservdelar.
Under vissa förutsättningar kan allt- så — som vi har sett — den aktiva för- säljningen i våra dagars industriländer ställa stora krav på de samhälleliga produktionsresurserna. I den mån de skilda företagens försäljningsansträng- ningar tar ut varandra, är fördelarna av aktiv försäljning diskutabla ur sam- hällsekonomiska synpunkter. Någon större ekonomisk trygghet kan den aktiva försäljningen knappast bereda fabrikanterna (i varje fall inte på längre sikt), då alla konkurrenter till- lämpar liknande försäljningsmetoder.
En övergång till mindre aktiv för- säljning torde icke kunna väntas annat än på initiativ av det allmänna. Skulle inom en bransch, där det typiska är
starkt aktiv försäljning, betingad av relativt höga fabrikspriser och .återför- försäljarmarginaler, ett eller några få företag plötsligt avvika från gängse be- teendemönster genom att sänka priser och återförsäljarmarginaler samt ned- (limensionera sin aktiva försäljning, kan konkurrenterna föranledas att in— rikta sin aktiva försäljning på att neu- tralisera de lägre prisernas lockelse på kundkretsen. »Högprisföretagens» möj- ligheter härtill torde ha väsentligt ökats på senare år, dels genom att åtskilliga produkter blivit mera komplicerade och svårare att bedöma för köparna, dels genom att tekniken i reklam och annan försäljning utvecklats och för- finats. Det kan gå så långt, att avvikel- ser i riktning mot lägre priser och mindre aktiv försäljning inte anses löna sig för något företag inom en bransch, inte ens för konsumentkooperationen. För konsumentkooperationen är det föga tacksamt och tekniskt mycket svårt att avstå från aktiv försäljning och i stället lägga tyngdpunkten vi'd priskonkurrens, om de lägre priserna är ägnade att väcka misstroende hos allmänheten mot varans kvalitet. Övergång till passiv försäljning via en mässorganisation för samtliga fabrikan— ter (och importörer) inom här behand- lade varuområden behövde knappast 'göra fabrikanternas existens mera pre- kär än den nu är, speciellt inte om det inom denna ram finns utrymme för variationer i fabrikantreklamen. Det förefaller, som om varje fabrikant vid passiv försäljning skulle konfronteras lned en mera priselastisk efterfrågan, än om han driver aktiv försäljning ge- nom exklusiva eller selektiva försälj- ningskanaler. Då priskonkurrensen är en konkurrensform, som inte ställer an- språk på produktionsresurser, är den ofta samhällsekonomiskt sett mera till- talande än resurskrävande aktiv för-
säljning. Problemet kompliceras emel- lertid av att aktiv försäljning i nuva- rande former knappast kan äga rum samtidigt med passiv försäljning. Ett val måste träffas mellan dessa båda försäljningsformer. Det valet bör be- stämmas av samhällsekonomiska hän- syn.
Frågan är, om den aktiva försäljning- en i-'regel lämnar ett samhällsekono- miskt utbyte, vilket motiverar dess an— senliga kostnader. Ett huvudvillkor vid studiet av den aktiva försäljningen ur välfärdssynpunkt är att man ser pro- blemet macroekonomiskt och inte microekonomiskt. Man må sålunda inte fastna i en företagsekonomisk analys av det enskilda företagets behov av ak- tiv försäljning för att hävda sina posi- tioner utan ständigt fråga sig, vilket utbyte samhället erhåller av de resur- ser, som den aktiva försäljningen tar i anspråk. Om en symaskinsfabrikant uppger, att han kan sälja betydligt flera symaskiner genom direktförsälj— ning i hemmen via agenter än vid för- säljning genom butiker, är detta ett företagsekonomiskt argument för di— rektförsäljning, men därför inte nöd- vändigtvis ett samhällsekonomiskt ar- gument.
Handelsmarginalerna och distributionsstrukturen
I det följande diskuteras hur äter- försäljarmarginalernas storlek påverkar distributionsstruktur och samhällseko- nomi. Antag att aktiv försäljning tilläm- pas, att återförsäljarmarginalerna är av viss storlek och att distributionsstruk- turen och konkurrensformerna avpas- sats därefter. I detta läge höjs återför- säljarmarginalerna. Vilka verkningar får detta på samhällsekonomin?
De högre marginalerna kan leda till en utbyggnad av distributionsappara-
ten och av servicen, som ökar köparnas bekvämlighet och deras överblick över det tillgängliga varusortimentet, var- jämte detta sortiment kan utvidgas till båtnad för det fria konsumtionsvalet. En höjning av handelsmarginalerna kan vara uttryck för att kunderna krä- ver mera av distributionen, t. ex. flera butiksbiträden i förhållande till omsätt- ningen, kompetentare vägledning rö- rande varukvaliteter etc. Eller de kan ställa krav på flera närhetsbutiker. Fö- rekommer det priskonkurrens inom handeln, bör denna leda till en viss balans mellan handelsmarginalerna och distributionens kvalitet, bedömd ur kundens synpunkt.
I andra fall åter kan en höjning av handelsmarginalerna få mindre gynn— samma eller direkt ogynnsamma verk- ningar på samhällsekonomin. En be- gränsning av konkurrensen i handels- leden, ev. utbyggd till vertikal kon- kurrensbegränsning, omfattande såväl fabrikanter och importörer som åter- försäljare, kan avspeglas i en höjning av handelsmarginalerna, liksom f. 6. av fabrikantpriserna. Branschföreningarna är numera i många fall starka och äger stort inflytande vid marginalsättningen inte bara då det förekommer horison- tella riktpriser (ev. angivna i s. k. prisböcker) utan även, ehuru mera in- direkt, då fabrikanten eller general- agenten fastställer riktpriser för han- delsleden. I detta sammanhang bör uppmärksammas, att priselasticiteten hos den efterfrågan, som riktar sig mot detaljhandeln och är bestämmande för dess handelsmarginalers storlek, säl- lan torde vara tillräckligt stor för att avskräcka en branschförening från marginalhöjningar, som den har makt nog att genomföra. Ett räkneexempel kan belysa detta. Antag att detaljis- terna inköper en vara för 70 öre och säljer den för 1 kr. Deras pålägg är
30 öre. Om de nu via sin branschför- ening kommer Överens om att höja pålägget till 40 öre stiger priset från 1 kr till 1: 10 kr, dvs. med bara 10 %, medan deras pålägg, dvs. deras brutto- intäkt per försåld enhet, stiger med 33 %. Eftersom en prisstegring på 10 % troligen har mycket ringa avskräckan- de effekt på kunderna (vi antar att alla detaljister höjer priset), är det troligt, att inkomsten och vinsten för detaljis- terna ökas ansenligt, när de höjer sitt pålägg. Om exempelvis alla fotohand- lare beslutar att höja påläggen för alla slags kameror, så att dessa blir 10 % dyrare, kanske allmänheten köper näs- tan lika många kameror, som den eljest skulle ha gjort (en del av köparna slår emellertid av något på kvaliteten).
En lönsamhetskalkyl för detaljhan- deln klarlägger, att en höjning av på- läggsmarginalen kan tillföra handeln mycket stora vinster på köparnas be— kostnad. En branschförening, som inom handeln innehar monopolställning, är i mångt och mycket jämställd med ett monopolföretag inom produktionen, när efterfrågan på det senares varor har ytterst låg priselasticitet. Konkurrens- begränsning i handelsleden —— som ingalunda är någon undantagsföreteelse i Västeuropas industriländer — utgör därför ett samhällsproblem av första rangen. Påståendet vinner ytterligare i skärpa, om man erinrar sig, att mono- polvinster inom industrin ofta plöjs tillbaka i företagen i form av investe- ringar i alltmer effektiva fabriker, ma- skiner etc., medan möjligheterna här- till är väsentligt mindre inom detalj- handeln, där investeringarna är mindre kapitalkrävande.
Hur en marginalhöjning, betingad av konkurrensbegränsning i handelsleden, återverkar på samhällsekonomin, beror på i vad mån den ökar omfattning— en av affärsföretagens försäljningsan-
strängningar. Skulle strukturen inom de berörda handelsleden lämnas opå- verkad och försäljningen icke aktivi- seras, har marginalhöjningen i första hand betydelse för inkomstfördelning— en i samhället. Anses affärsvinsterna i utgångsläget vara av normal storlek, blir de onormalt stora efter marginal- höjningen (förutsatt att efterfrågans priselasticitet inte är synnerligen hög). Detta går ut över konsumenterna. Även om moderna distributionskritiker fäster' större avseende vid verkan av höga handelsmarginaler på handelns effekti- vitet än på inkomstfördelningen, bör därför inte inkomstfördelningsaspekten negligeras. Den kan bli aktuell, om branschföreningen utövar effektiv ny- etableringskontroll, om det inom bran- schen finns avtal om begränsning av service, om förbud mot smygrabat— ter etc.
Det vanliga är emellertid, att distri— butionsstrukturen påverkas av en mo- nopolistiskt betingad höjning av han- delsmarginalerna, varvid försäljnings- ansträngningarna aktiviseras på många olika sätt. En del av den genom margi- nalhöjningen ökade bruttointäkten för handeln absorberas följaktligen av kostnaderna för de ökade försäljnings— ansträngningarna, varvid endast en del tar form av vinstökning för handeln. Helt allmänt kan konstateras, att pris- bildningsmekanismen i vårt samhälle icke är så beskaffad, att den inrymmer någon som helst garanti för att de öka- de anspråk på arbetskraft och andra produktionsresurser, som ställs från handelns sida ifall monopolistiska mar- ginalhöjningar gör aktiv försäljning mera lönande, motsvaras av insatser av positiv samhällsekonomisk betydelse. När handelsmarginalerna höjs och detta avspeglas i priserna, ökas kunder- nas köpmotstånd, men samtidigt skapas också ekonomisk stimulans till över-
vinnande av detta motstånd. Handeln kräver då mera av samhällets resurser för att övervinna det köpmotstånd, som den själv skapat genom sina mono— polistiska marginalhöjningar.
Ohämmad utveckling i den riktning- en kan leda till mer och mer av slöseri med samhällets produktionsresurser på en aktiv försäljning, som det inte fun- :nes behov av, om det icke vore för de monopolistiskt betingade högmargina- lerna. På vissa varuområden tycks ut- vecklingen i denna riktning redan ha minskat effektiviteten hos distributions— apparaten och medfört betydande slö— seri med resurser.
Det kan vara befogat att skärskåda de former för slöseri med produktions— resurser inom handeln, som kan bli re— sultatet av monopolistiskt betingade högmarginaler. Därvid ligger det nära till hands att koncentrera uppmärksam- heten till Sällanköpsvarorna, där detta slöseri torde ha sin största omfattning.
Antag att grossistnätet och detaljist- nätet för vissa standardiserade sällan- köpsvaror i utgångsläget är tämligen väl balanserat med hänsyn till behovet av rationell köpenskap. Företagsenhe- terna antas föra ändamålsenliga sorti- ment, det finns inte flera butiker än som är motiverat av hänsyn till kun- dernas bekvämlighet etc. Ökas därefter handelsmarginalerna, kan det bli lönan- de att bygga in exklusiva och selektiva försäljningsrättigheter, att splittra upp generalagenturerna på flera mindre agenturer med ofullständiga sortiment och upprätta nya generalagenturer för uddamärken, att införa nya s. k. sken— märken eller pseudomärken, som vis- serligen de facto är praktiskt taget iden- tiska med redan existerande märken men som behövs såsom stöd för den pågående differentieringen av distribu- tionen genom införandet av exklusiva och selektiva försäljningsformer, att
öka antalet butiker och grossistföretag (trots att detta var tillräckligt stort i utgångsläget), varvid den omsatta kvan- titeten per företag sjunker, kostnaderna per såld varuenhet stiger, sortimenten blir mindre fullständiga. Det torde ock- så få till följd, att de små transaktio- nerna kommer att spela större roll än förut både vid handeln mellan grossist och detaljist och vid handeln mellan detaljist och konsument. Lagerhållningen får en benägenhet att ökas inom branschen i dess helhet, speciellt i förhållande till omsättningen, och inkuransförlusterna torde växa. Det kan bli lönande för företagen att driva direktförsäljning i stor skala. Fabrikan- ternas och återförsäljarnas bearbetning av sina kunder genom resanden, repre- sentation och på flera andra sätt blir mer intensiv. Värdet för företagen av skickliga försäljare ökas, vilket ökar efterfrågan på försäljarbegåvningar och leder till högre inkomster för dessa. Detta är en av de vägar, på vilka han- delns marginalpolitik påverkar in- komstfördelningen i samhället. De öka— de inkomster för handeln, som kan bli följden av höga marginaler, kom- mer företagsekonomiskt sett ofta att redovisas som kostnader för företa- gen och inte som vinster. Därigenom kan höga marginaler, sedan försälj- ningsorganisationerna väl utvidgats och anpassats efter dessa marginaler, vid en rent företagsekonomisk analys fram- stå som kostnadsmässigt betingade, även om resultatet blir ett helt annat vid en samhällsekonomisk struktur- analys.
Även i perifera delar av resp. före- tags avsättningsområde kan försälj- ningsorganisationer upprättas och agen- ter anskaffas, oaktat försäljningen där måste drivas i liten skala och den kvan- titet varje anställd förmår sälja blir orimligt liten. De högre marginalerna
kan driva företagen in på varandras »naturliga» avsättningsområden, varvid varje företags försäljningsorganisation förlorar i effektivitet även på »hemma- plan». De höga marginalerna sätter vi- dare företagen i stånd att bära högre transportkostnader, vilket bidrar till att de utvidgar sina geografiska avsätt- ningsområden. S. k. korstransporter kan uppkomma, varigenom den genom- snittliga transportlängden för varorna växer och kanske också den genom- snittliga varumängden per »sändning» minskas.
Dyrbar service kan komma att läm- nas utan hänsyn till om det värde kun- den har av servicen (: vad han skulle vilja betala för den) är i paritet med företagets kostnader för densamma. I många fall lämnas nämligen kunden intet val mellan att till ett högre pris köpa varan+servicen (om han över huvud taget önskar den senare) eller till ett lägre pris enbart varan: endast den förra möjligheten ställs öppen för honom av företaget. Högpriserna kan därför göra det lönande för säljaren att i konkurrens om kunderna lämna kost— sam service även till en kund, som sät- ter blott föga värde på densamma. Ser- vicen kan ändå löna sig, om den lockar över kunder till det egna företaget från konkurrenterna. Slöseriet med resurser är i detta fall betingat av att produk- tionsresurser används för att framställa en nyttighet (servicen) utan att detta förutsätter, att konsumenterna via mark- naderna ger sitt godkännande genom att visa sig villiga att betala ett pris för servicen, som täcker dess kostnad.
Högprissystemet gör det i vissa fall lönande för företagen att i konkurrens om kunderna lägga ned stora kostnader på eleganta lokaler o. d. Att kunderna själva, ifall de hade fritt val, inte skulle vara beredda att betala egentligen något tillägg till priset för att få tillgång till
den eleganta lokalen är ovidkommande. Ju högre handelspålägget är, desto färre kunder behöver företaget vinna från sina konkurrenter genom att anlägga en paradlokal i centrum för att lokalen skall betala sig.
Under vissa förutsättningar kan höga handelsmarginaler leda till en utveck— ling av marknadsstrukturen av annan typ. I de större städerna kan växa upp ett stort antal fotoaffärer, uraffärer, op- tiska affärer, tapetaffärer, Sportaffärer etc. med inbördes så likartade sorti— ment, att de måste framstå för köparna som en omotiverad duplicering av för- säljningsställen, speciellt om det gäller varor, för vilka närhetsbutiker är onö— diga, och om butikerna tillämpar unge- fär samma priser. Ju mera reallönerna stiger, desto dyrare ställer sig sådana distributionsformer för samhället.
Man kan alltså icke bortse från, att marknadsstrukturen kan bli mindre ändamålsenlig vid högre handelsmargi- naler än vid lägre. Det meruppbåd av produktionsresurser för distributionen, som de högre handelsmarginalerna ger upphov till, kan till och med lämna negativt utbyte för samhällsekonomin, dvs. ha negativ samhällsekonomisk gränsnytta. I så fall skulle distribu— tionen kunna skötas bättre med mindre arbetskraft och andra resurser, förut- satt att distributionsstrukturen rationa- liserades. En överflyttning av resurser från dylika »överdimensionerade» dist- ributionsområden till varuproduktio- nen skulle ge ett nettotillskott till den reala nationalprodukten, som är lika- med summan av det dessa resurser kan prestera inom produktionen av varor plus det som vinns på att distributio- nen blir mera rationell.
De här beskrivna riskerna för att hushållningen med de samhälleliga produktionsresurserna skall undergrä- vas genom förekomsten av monopolis-
tiskt betingade »högmarginaler» torde vara störst för just de varor, som om- nämns i detta inlägg, dvs. vissa stan- dardiserade konsumentkapitalvaror och producentkapitalvaror. Inom de stora varuområden åter, där det råder pris- konkurrens mellan olika distributions- former, torde risken för en utveckling enligt ovan skisserade linjer vara obe- tydlig eller obefintlig. Detta gäller över- vägande delen av dagligvarorna, där konsumentkooperationen och ICA—rö- relsen, EPA, Tempo samt företag av typen AB Hemköp driver priskonkur- rens, där självbetjäningsbutiker upp- står, automathandel håller på att in- föras och likaså branschblandning.
Möjligheter för det allmänna att rationalisera varudistributionen
Slutsatsen skulle bli, att det allmänna kan behöva inskrida för att rationalise— ra varudistributionen för Sällanköpsva- ror av skilda slag. I den mån de ir- rationella inslagen i distributionen har sin upprinnelse i höga återförsäljarmar- ginaler, kan en sänkning av dessa mar- ginaler, t. ex. genom ingrepp från en statlig pris- och marginalkontrollerande myndighet, leda till en sanering. De samhällsekonomiska vådorna av höga handelsmarginaler torde numera vara så avsevärda, att det bör finnas en per- manent pris- och marginalkontroll för att följa utvecklingen och ingripa på områden, där missförhållanden kan konstateras. En ytterligare åtgärd ägnad att rationalisera handeln och tvinga fram en effektivare hushållning med produktionsresurser vore att skärpa kartellagen så att utrymmet för exklu- siva och selektiva försäljningsmetoder begränsades. Det kunde skapa förutsätt- ningar för uppkomsten av rabattaffärer (discount houses) och s. k. appliance
dealers (jfr Henriksons bilaga) efter amerikanskt mönster. Emellertid torde inte alltför stora förhoppningar böra knytas till en sådan utveckling i Sve— rige, då den knappast skulle komma till rätta med det komplicerade problem, som generalagentursystemet utgör och som USA saknar egentligt motstycke till.
Vidare synes det finnas anledning att undersöka, om icke det allmänna skulle kunna ge ett kraftigt bidrag till en ge- nomgripande rationalisering av distri— butionen genom att ta initiativ till upp- rättandet av en organisation av det in- ledningsvis skisserade slaget för re- lativt passiv försäljning av standardi- serade sällanköpsvaror via permanenta mässföretag i landets större och medel- stora städer. Det förefaller, som om en sådan organisation skulle kunna ombe- sörja distributionen av de varor det här gäller med en väsentligt mindre in- sats av arbetskraft och andra resurser än som behövs vid nuvarande distri- butionsstruktur. Åtskilliga omständighe- ter tyder på att distributionen icke där- igenom skulle förlora i effektivitet, utan tvärtom kunna fylla sina essentiella uppgifter bättre än nu är fallet, bl. a. genom att bereda utrymme för ett friare och mera initierat konsumtionsval, att främja den ekonomiska utvecklingen samt att bidraga till att höja levnads— standarden för landets jordbrukare och ,löntagare.
En slutsats av föregående analys är att övergång från aktiv försäljning (be- tingad av höga handelsmarginaler) till mindre aktiv eller relativt passiv för- säljning icke skulle behöva minska ef- terfrågan på flertalet produkter. En samtidig övergång till försäljning via en mässorganisation av här beskriven typ för t. ex. bilar, motorcyklar och cyklar, hushållsmaskiner, radio- och televisionsapparater, vissa musikinstru-
ment, kameror och ur, tapeter, vissa möbler och kontorsmaskiner kan vän- tas förbilliga dessa varor. Det bör ut— dryga köpkraften, vilket till en del kan väntas komma att gynna just efterfrå- gan på ifrågavarande varor. Det kan betyda, att avsättningsvolymen för des- sa, eller vissa av dem, icke skulle be- höva sjunka utan tvärtom kunde kom- ma att växa vid övergång till den nya försäljningsformen. Att under dessa för- utsättningar fabrikanternas intresse av stor efterfrågan skulle skadas av en sådan övergång kan ingalunda tas för givet. Genomsnittligt sett bör i stället avsättningen av de i den passiva för- säljningen ingående varuslagen ökas el- ler obetydligt minskas. Detta är det fö- retagsekonomiskt konstaterbara resulta— tet av att resurser flyttas över från den aktiva försäljningen till varuproduktio- nen, varvid den senare växer i volym. Den allmänna ekonomiska politiken bör kunna utformas så, att full syssel- sättning kan upprätthållas även i detta nya läge.
Avskaffandet av exklusiva och selek- tiva försäljningsmetoder, vilket sker vid övergång till passiv försäljning, skulle bana väg för en mera »öppen» konkur- rens, där priser och kvaliteter torde komma att väga tyngre i vågskålen än tidigare. övergången till passiv försälj- ning kan följaktligen väntas medföra en utrensning av produkter, som icke tål den öppna konkurrensen, med på- följd att försäljningen av mera livskraf- tiga varuvarianter premieras. Produk- tionen av dylika kan alltså komma att ökas.
Till stöd för den aktiva försäljningen framhålls ständigt, att den är nödvändig vid introduktion av nya varor och mo— deller på en marknad. Det är dock långtifrån säkert, att denna synpunkt är relevant vid ett val mellan aktiv för— säljning och den form av passiv för-
säljning via en stor mässorganisation, som här förs fram till debatt. Att intro- ducera en ny vara eller varuvariant utan aktiv försäljning kan givetvis vara svårt eller omöjligt, om de inarbetade varorna stöds av aktiv försäljning, och alldeles särskilt, om de äldre produk- terna i defensivt syfte blir föremål för mera aktiv försäljning, när de hotas av nya produkter. Mässorganisationen med de anslutna lokala mässföretagen bör utgöra en lämplig kanal för distribution av nyheter på varuområdet till allmän— heten. Producenter i Sverige och i ut- landet kan räkna med att till låg kost- nad få ut sina varunyheter genom mäss— företag runt om i vårt land, där kun- derna informeras om desamma. Kom- bineras försäljningen via mässföretagen med t. ex. annonsering, bör allmänhe- tens intresse lätt kunna väckas för vår— defulla nya produkter. De finansiella riskerna att införa nya produkter på en marknad borde genom denna distri- butionsform minskas, vilket är ägnat
att stimulera utvecklingstakten istället för tvärtom.
Slutligen bör några ord sägas om de internationella aspekterna. Visar sig passiv försäljning via mässföretag med- föra stora samhällsekonomiska fördelar i vårt land, kan vissa andra västeuro- peiska småstater väntas följa vårt exem- pel. Detta borde i hög grad underlätta den internationella handeln, inte minst spridandet av nyheter på olika varu- områden från land till land. Eventuellt skulle det bidraga till att neutralisera olägenheterna för småstaterna av deras små avsättningsmarknader, vilka gör kostnaderna för nuvarande system av generalagenturer och ensamrätter inom distributionen oproportionerligt höga.
Endast en noggrann och förutsätt- ningslös utredning kan lämna tillräck- ligt ingående kunskaper om de fördelar och nackdelar, som skulle vara förknip- pade med övergång till en försäljnings- form av här skisserat slag.
BILAGA 1
Redogörelse för varudistributionsutredningens
f öretagsundersökning
På grund av den knappa tid, som ut- redningen haft till sitt förfogande, var den från början på det klara med att den så långt möjligt måste bygga sitt studium på uppgifter ur tillgänglig sta- tistik, på parallella undersökningar vid branschorganisationernas utredningsin— stitut och övriga forskningsinstitut på området samt erfarenheter, som redo- visas vid intervjuer och studiebesök. Det stod emellertid klart, att det fanns en rad områden inom handeln, som var mycket ofullständigt kartlagda. Utred- ningen beslöt därför att genom en egen stickprovsundersökning insamla vissa centrala data från företag inom till- verknings-, grossist- och detaljistleden för de varuområden, som utredningen valt att särskilt studera.
Urvalet
Det hade självfallet varit ett önske- mål, att få ett tvärsnitt genom hela den distributionsapparat, som sysslar med de utvalda varuområdena. Svårigheter- na att få adressmaterial för alla grup- per av företag gjorde emellertid en viss begränsning nödvändig. Inom detalj— handeln utvaldes endast företag, som hörde till branschorganisationer, an- slutna till Sveriges köpmannaförbund, resp. konsumtionsföreningar anknutna till Kooperativa förbundet. Detta inne— bär, att de företag, som står utanför nyssnämnda organisationer, blivit ore-
presenterade. De svarar dock för en så liten del av omsättningen inom detalj- handeln, att de icke nämnvärt skulle kunnat påverka resultaten, även om man får antaga, att dessa företag i flera avseenden avviker från genomsnitts- företaget inom organisationerna. Bland företag, som icke är representerade, kan nämnas mångfilialföretag av typen EPA och Tempo samt producentkoope- rationens butiker.
Inom grossistledet utvaldes endast företag, tillhörande branschorganisa— tioner inom Sveriges grossistförbund. Detta innebar en relativt större be— gränsning av underlaget för undersök- ningen än inom detaljhandeln. De till grossistförbundet anslutna företagen svarar emellertid inom sina resp. varu- områden för en betydande och ofta do- minerande del av grossistförsäljningen. Sådana grossistföretag som de till ICA anslutna inköpsorganisationerna, de kooperativa lagercentralerna och de producentkooperativa grossistföretagen ingår icke i företagsenkäten, men upp- gifter om dessa företagsformers distri- butionsförhållanden har inhämtats på annat sätt.
För tillverkarnas del förelåg ett offi- ciellt adressmaterial, som saknas för handelsföretagen, nämligen Kommers— kollegii industristatistik. Ur detta ma- terial utvaldes de i utredningen ingå- ende företagen, vilket innebär, att i princip endast företag med minst fem
sysselsatta personer kommit med i un- dersökningen.
Metodiken vid urvalet av företag har varierat något mellan olika handelsled och branscher. För detaljhandeln har använts två olika metoder, en för de två stora branscherna livsmedel och textil, en annan för kemisk-tekniska-, sko- och radiobranscherna. För livs- medelsdetaljhandeln beräknades, att det skulle behövas ca 400 företag, dvs. en sextiondedel av de omkring 24000 företag, som fanns i adressmaterialet. Vid urvalet följdes en inom Statistiska centralbyrån utarbetad metod, enligt vilken man utvalde ett 50-tal orter eller områden som ansågs representativa för hela landet. Vissa av dessa orter eller områden — detta gäller särskilt stä- derna — kunde endast anses represen- tera sig själva, medan andra orter för— utom sig själva även representerade en eller flera andra i strukturhänseende likartade orter. På de självrepresente- rande orterna utvaldes — med slump- vis vald början -— vart sextionde före- tag i den ordning de förekom i adress- listorna. Inom orter, som representerade även andra orter, uttogs en större an- del av butikerna. Om en ort förutom sig själv dessutom företrädde ett om- råde med samma antal invånare, uttogs vart trettionde företag, och om en ort representerade ett område med tio gånger fler invånare än dess egen be- folkningssiffra uttogs var sjätte livs- medelsbutik inom orten etc.
För textildetaljhandeln utvaldes ca 300 av adresslistornas ca 5 400 företag, dvs. vart adertonde företag. Urvalet av företag gällde samma orter som för livsmedelshandeln och gjordes enligt samma metodik som ovan beskrivits för livsmedelshandeln. I några enstaka fall uppstod ett speciellt problem, nämligen då en ort representerade ett område, vars invånarantal var mer än aderton
gånger högre än representantortens be- folkningsmängd. I dessa fall måste sva— ren från textilföretagen räknas två gånger och i något fall tre gånger vid materialets bearbetning. För övriga de- taljhandelsbranscher valdes en annan metod, nämligen att ur det totala an— talet företag i de berörda organisatio- nernas register, alltså omfattande hela landet, välja ut ett bestämt antal före— tag. Av den kemisk-tekniska bran- schens ca 1400 företag utvaldes vart sjunde eller ca 200 företag, av skobran- schens ca 1 000 företag vart femte, allt- så även här ca 200 företag samt för ra— diohandeln vart fjärde av totalt något mer än 400 företag eller något över 100 företag.
Inom grosshandeln är det totala an- talet företag inom de till grossistförbun- det anslutna delbranscherna ganska begränsat, varför en mycket stor del av företagen togs med i undersökningen. Sålunda medtogs i princip samtliga i adresslistorna angivna företag i vad gäller leverantörerna till färghandeln samt parfymerigrossisterna. Ett par av dessa företag togs dock icke med bland grossistföretagen, trots att de var an- slutna till Sveriges grossistförbund, emedan de bedrev så omfattande till— verkningsrörelse, att de ansågs i stället böra tillfrågas i sin egenskap av till- verkare och därför hänfördes till till- verkningsledet. Av företagen inom livs— medelsbranscherna, dvs. av kolonial-, ost-, kött- och konfektyrgrossisterna, utvaldes vartannat företag i den ord- ning de förekom på adresslistorna. Det bör här framhållas, att kafferosterierna, som är anslutna till grossistförbundet, i undersökningen betraktats som till- verkningsföretag i likhet med vad som är fallet inom den officiella industrista- tistiken. Detta har ansetts vara det rik— tiga med hänsyn till att dessa företag i huvudsak importerar råvaror (orostat
kaffe). Av textilgrossisterna och leve- rantörerna av textilmaterial uttogs två tredjedelar av de på adresslistorna an- givna företagen.
För tillverkarna tillämpades för de olika delbranscherna något olika meto- dik vid urvalet av företag. Inom fler- talet delbranscher är antalet företag ganska litet, varför i dessa samtliga togs med i undersökningen. Inom andra del- branscher återigen är antalet företag relativt stort, varför det ur statistiska synpunkter ansågs vara fullt tillfreds- slällande att ta med endast en del av dem. För mjukbrödsbagerierna utvaldes sålunda — med slumpvis vald början _ vart tredje företag i den ordning de förekom i Kommerskollegii adressmate- rial. För de övriga större delbran- scherna —— nämligen tillverkarna av choklad- och konfektyrer, konfektion, trikåvaror och skor — tillämpades en annan metodik. Inom dessa delbran- scher svarar ett ganska litet antal före- tag för en dominerande del av mark- naden på sitt varuområde. För dessa delbranscher tillämpades den metoden, att samtliga »stora» företag togs med i undersökningen samt vartannat av de »små» företagen inom choklad- och konfektyr-, trikå— och skobranscherna och vart tredje inom konfektionsbran- schen. Gränsen mellan stora och små företag sattes i regel efter samråd med vederbörande hranschorganisation. Uppgifterna från de utvalda mindre företagen kan betraktas som represen- tativa för de övriga företagen inom samma storleksgrupper. För att vid be- arbetningen av uppgifterna återställa relationen mellan stora och små före- tag har uppgifterna från vart och ett av de små företagen räknats två resp. tre gånger.
Vissa branscher inom de varuområ— den utredningen valt att studera har av olika skäl icke tagits med i under-
sökningen. Inom tillverkningsledet ute- lämnades charkuteritillverkarna, efter- som uppgifter om varuvägar, prissätt- ning m. ni. kunde erhållas centralt från Sveriges slakteriförbund. För grosshandelns del blev skogrossisterna icke föremål för undersökning, huvud- sakligen därför att dessa företag i regel också bedriver handel med läder. Un- dersökningen skulle som förut nämnts endast omfatta konsumentvaror och det ansågs inom branschen, att det skulle vara svårt att skilja ut uppgifterna rö- rande skor från övriga varor. Vidare har flera av frågeställningarna behand- lats av 1945 års skoutredning. Vad slut- ligen gäller hushållsapparater har un- dersökningen endast omfattat radiotill- verkarna och radiodetaljhandeln. För övriga apparater ansågs det icke möj- ligt att med hjälp av frågeblanketterna få in uppgifter, som kunde ligga till grund för en mera utförlig analys av distributionsförhållandena, eftersom dessa varor både i tillverknings— och handelsleden oftast utgör endast en liten del av hela sortimentet. För dessa varor har emellertid en av kommitténs ledamöter, civilekonom Arne Henrik- son, gjort en utförlig undersökning, vil- ken som bil. 2 fogats till betänkandet.
Uppgiftsinsamlingen
De på ovan angivet sätt utvalda före- tagen inom de tre distributionsleden tillställdes i början av november 1953 per post en blankett med ett antal frå- gor, berörande olika områden av distri- butionsverksamheten, som företagen ombads besvara och därefter inom viss angiven tid återsända till utredningen. Frågeblanketter utsändes till totalt 2 535 företag och arbetsställen. For- mulärens utseende framgår av bil. A, B och C till denna redogörelse. De har utarbetats inom kommittén efter sam-
Tabell 36. Svarsfrekvensen för detaljhandeln
Antal utvalda företag
Bransch
Antal inkomna blanketter
Följ. antal blanketter har räknats 2 resp. 3 gånger
Blank. motsvarar följ . ant. företag
Svarsprocent (repr. före— tagi % av ant. utvalda företag)
Livsmedel ........... 356 Kem-tekniska varor . 199 Textilvaror .......... 261 Skor ................ 200 Radio .............. 101
301 124 200 1 63
69
38 34 28 2 19 15
339 158 232 182
95 79 89 91 83
Summa 1 117
857 134 2 995
råd med experter inom branschorga- nisationer och utredningsinstitut samt me den fristående konsult.
Endast omkring en tredjedel av före- tagen insände sina uppgifter inom den stipulerade tiden. Efter påminnelser, varvid branschorganisationerna inom handeln aktivt medverkade, lyckades utredningen fram till mitten av februari 1954 få in omkring 65—70 % av blan- ketterna. Det bortfall på 30—35 %, som vid nämnda tidpunkt konstaterades, be- arbetades vad gäller detaljhandeln och tillverkarna på så sätt, att adresserna för hälften av företagen, som slumpvis utvaldes, överlämnades till Statistiska cenralbyråns nya fältorganisation, som delvis genom telefonpåringning, delvis genom personliga besök ytterligare be- arbetade de sålunda resterande företa- gen. Vart och ett av dessa företag an- togs representera sig själv och ett annat företag. För grosshandelns del valdes den metoden, att förnyade påminnel— ser skedde genom grossistförbundet. Härigenom uppnåddes i stort sett sam- ma effekt i fråga om förbättring av svarsprocenten som vid Statistiska cen- tralbyråns insamling.
Svarsfrekvensen
I det följande lämnas i tabellform för vart och ett av de tre distributionsleden
—— detaljhandel, grosshandel och till- verkare — en redogörelse för den vid undersökningen uppnådda svarsfre- kvensen inom varje huvudbransch. Här redogöres först för tab. 36 avseende detaljhandeln.
Det må först anmärkas, att med före- tag här avses försäljningsställe (butik), eftersom den för detaljhandeln valda undersökningsmetodiken gjorde det ur statistisk synpunkt nödvändigt att de lämnade uppgifterna avsåg förhållande- na uteslutande vid det försäljnings- ställe, till vilket blanketten adresserats. Vidare kan anmärkas, att 1 132 företag (butiker) tillställdes frågeblanketter, men av dessa företag utgick 15, därför att de antingen hade upphört eller övergått till annan bransch. Endast så— dana skäl kunde godkännas för att icke medräkna ett företag bland de utvalda företagen vid bedömningen av svars- frekvensen. De 857 inkomna blanket- terna motsvararyid materialets bear- betning 995 företag, på grundval av den använda urvals- och insamlings— metodiken, varom redogörelse lämnats i det föregående. De 134 blanketter, som enligt tabellen räknats två gånger och sålunda motsvarar dubbelt så många företag, har praktiskt taget alla inkommit från företag, som bearbetats genom Statistiska centralbyrån. Genom detta beräkningssätt har för hela detalj-
Tabell 37. Svarsfrekvensen för grosshandeln
Bransch
Antal ut- Antal inkom- valda företag na blanketter Svarsprocent
Livsmedel
Textilvaror Kemisk-tekniska varor ......................... 36 30 83
112 82 73
107 88 82 255 200 78
handeln 89 % av de utvalda företagen blivit representerade. Den bästa svars- procenten uppnådde livsmedelsbutiker- na med 95 %, medan butikerna med kemisk-tekniska varor med 79 % blev sämst representerade.
Som framgår av tab. 37 var svarspro- centen 78 för grosshandeln totalt. Re- sultatet är alltså sämre än den svars- procent, som uppnåddes för detaljhan- deln. Man observerar skillnaden mel- lan å ena sidan grossisterna med ke- misk-tekniska artiklar och med textil- varor, vilka till 83 resp. 82 % insände de besvarade blanketterna, och å andra sidan livsmedelsgrossisterna, som en- dast uppnådde 73 i svarsprocent. Det kan nämnas, att de olika delbranscher— na inom livsmedel uppnådde mycket olika resultat. Sålunda insände 88 % av ostgrossisterna uppgifterna, medan kon- fektyrgrossisterna inkom med 78 % svar, kolonialvarugrossisterna med 74 % och köttgrossisterna med endast 50 %.
För tillverkarna slutligen lämnade uppgiftsinsamlingen det resultat, som redovisas i tab. 38.
Det från listorna utvalda antalet före- tag utgjorde 1 148, varav emellertid 147 sedermera utmönstrades. I flertalet fall berodde detta på, att de icke till- verkade konsumentvaror och därför inte hade något intresse för utredning- en, som begränsat sina undersökningar till de mest betydande konsumentvaror- na. I några fall berodde utmönstringen
på att företagen upphört att existera eller att de lämnade hela sin produk- tion till ett moder- eller dotterföretag och sålunda icke hade någon egen för- säljning. Det kvarstående antalet ut— valda företag uppgick till 1 001. Inom fyra av delbranscherna användes _ varom närmare redogörelse lämnats i det föregående — en speciell metodik, som innebar att endast hälften eller en tredjedel av de mindre och medelstora företagen inom dessa delbranscher ut- valdes. På grund härav representerade, som framgår av tabellen, 234 företag förutom sig själva ett lika stora antal och 103 av företagen ett dubbelt så stort antal företag av samma storleksordning inom sina resp. branscher. Detta inne- bär att 1 441 företag inom tillverknings- ledet kan anses ha blivit tillfrågade om sina distributionsproblem. På liknande sätt har på grundval av de inkomna blanketterna antalet genom dessa re- presenterade företag framräknats. Här- vid har, som synes av tabellen, förutom de blanketter som räknats två resp. tre gånger, ett mindre antal blanketter, 18 resp. 12 st, ansetts vardera företräda fyra resp. sex företag. I de sistnämnda fallen rör det sig om sådana blanketter, som införskaffats genom Statistiska centralbyrån och som enligt den förut redovisade insamlingsmetoden skulle representera dubbelt så många företag än vad som avsågs vid företagsurvalet. De inkomna 776 blanketterna har ge- nom det använda beräkningssättet kom-
Tabell 38. Svarsfrekvensen för tillverkarna
Bransch
ut-
tag '
Därav represen- terande 2 resp. 3 företag
Ut- Antal valda in- före-
tag repr.
Följ . antal
komna blan- 2 3 ketter
4 gånger
blanketter har räknats
Blank. motsv. följ. 6 antal före- tag
Livsmedel. . . . Kem-tekn.. . . Textil ....... Skor ......... Radio .......
Summa
322 91 470 105 13
31 353 243
91 64 789 366 90 195 92 13 11
305 72 669 189 12
1 001 234 103 1441 776 64 18 12 1 247
mit att motsvara 1247 företag, vilket antal i relation till de genom urvalet representerade 1 441 företagen ger 87 % svar för tillverkningsledet som helhet. Av de olika branscherna ligger skotill— verkarna i särklass bäst med icke mind- re än 97 %, medan kemisk-tekniska branschen lned 79% gett den lägsta svarsprocenten.
Materialets uppdelning
Vad beträffar antalet svar är repre- sentativiteten mycket god, men är sämre — i vissa fall avsevärt sämre — när man kommer in på deluppgifterna på grund av svarens kvalitet. Materia- let har vidare uppdelats på ett stort antal delbranscher, vilket i och för sig leder till sämre representativitet för den enskilda delbranschen. En sådan uppdelning har ändå ansetts motive- rad, eftersom problem och förhållan- den inom vissa särpräglade delbran- scher kunnat i någon mån belysas här- igenom. Vissa problem uppkom natur- ligtvis vid denna uppdelning. Inom till- verkningsledet gällde detta särskilt för tillverkarna av textil- och konfektions- varor, där materialet delades upp på 17 delbranscher. I många fall har grän- sen mellan olika delbranscher blivit flytande och det har stundom varit svårt att bestämma till vilken grupp ett
visst företag skulle hänföras. Man måste ha detta i minnet vid jämförelser av siffror för olika delbranscher, eftersom de nämnda svårigheterna kan ha påver- kat resultaten. Liknande problem fanns när det gällde grosshandeln, där grän— sen mellan parfymerier' och grossister med färghandelsortiment ofta är gans- ka svävande. Inom detaljhandeln gjor- de sig svårigheterna särskilt gällande vid uppdelningen av livsmedels- och beklädnadsbranscherna. Inom livsme- delsområdet finns specialaffärer för mjölk och bröd, för specerier, för char- kuterivaror etc. liksom kombinationer av dessa och andra varuområden. Spe- cialbutikerna hänfördes till särskilda delbranscher och de blandade butiker- na till andra. För textil- och bekläd— nadsbutikerna var svårigheterna sär- skilt stora att med ledning av de läm- nade uppgifterna om varusortiment placera butikerna i rätt grupp. Här har självfallet en det* felplaceringar kunnat ske. Uppgifter om de delbranscher, vari materialet uppdelades inom vart och ett av de tre distributionsleden, lämnas i bil. D. På grund av svårighe- terna att klassificera bortfallet i del- branscher har det endast varit möjligt att lämna uppgift om svarsprocenten för huvudbranscherna — t. ex. konfek— tion — men inte för varje delbransch — t. ex. damkonfektion.
Kommentarer
Materialet bearbetades på hålkort, varifrån svaren på de olika frågorna sammanställdes i ett stort antal tabel- ler. Det har icke ansetts nödvändigt att här redovisa dessa tabeller, eftersom siffermaterialet ur de allra flesta av (lem har blivit föremål för utförliga analyser i flera av kapitlen.
Även om undersökningens svarspro— ccnt var god, måste dock konstateras, att ett stort antal insända blanketter icke var liktydigt med ett lika stort an- tal fullständiga svar på alla frågorna. Det finns åtskilliga fall inom alla led och branscher, där man besvarat frå- gorna ofullständigt och bristfälligt. Det har helt naturligt varit så, att vissa av frågorna varit svårare att besvara än andra och därför fått en sämre svars— frekvens. Genomsnittligt bäst har gross- handelsföretagen besvarat frågorna, vil- ket torde väga upp den i förhållande till de andra leden sämre svarsprocen- tcn. Orsaken till ofullständiga svar har väl också i viss utsträckning berott på svårigheterna att ställa frågorna på ett sådant sätt, att missuppfattningar om innebörden icke kunnat uppstå.
För att exemplifiera det sistnämnda kan nämnas frågorna om sortiments- förändringar — fråga nr 8 i detaljist- formuläret (s. 384), nr 7 i grossistför- muläret (s. 388), och nr 6 i tillverkare- formuläret (s. 392) — där så stora skilj- aktigheter i de individuella uppfatt- ningarna rörande innebörden av be- greppet varugrupp kom till synes, att svaren icke ansågs kunna statistiskt be- arbetas. Ett annat exempel: tillverkar- nas svar på fråga nr 15 om olika skäl för selektiv försäljning var i många fall direkt felaktiga, vilket kan ha berott antingen på missuppfattningar om frå- gornas innebörd eller på att det ansetts opportunt att svara på visst sätt.
Det må därför kraftigt understrykas, att de uppgifter ur undersökningens sif- fermaterial om olika distributionsför— hållanden, som lämnas i betänkandet, med hänsyn till bristfälligheter både i underlaget för uppgifterna och i deras bearbetning, icke får betraktas som exakta mätare på de förhållanden de avser att belysa. Om man däremot ser uppgifterna mera i stort, torde det sam- lade materialet ge en ganska god bild av vissa viktiga förhållanden inom svensk varudistribution.
Den ena blanketten insändes till utredningen senast den 23 november 1953.
Företagets namn:
FRÅGEFORMULÄR
för detaljhandeln inom vissa konsumentvarubranscher
Företagets adress: ..
Postanstalt :
| Svara i förekommande fall genom att sätta ett & för det (eller de) t lliimpliga alternativet (-en)
Samtliga frågor avse uteslutande förhållandena vid det försäljningsställe (butik), till vilket denna blankett har adresserats.
1. Sedan hur länge har butiksrörelsen drivits i 8. Har någon eller några av följande föränd- samma lokal och med nuvarande ägare?
sedan år ........................
. Är Eder butik huvudaffär eller filialaffär
(som huvudaffär avses här även butik utan filialer)
huvudaffär ....................... D filialaffär ........................ D
. Om Eder butik är en huvudaflär: har den filialaffärer ..........
Om »ja»: hur många filialaffiirer ........... . Om Eder butik är en filialafjär: 3. vad är huvudaffärens namn och adress?
b. hur många filialaffiirer har huvud- affären sammanlagt (Eder butik inberäknad)
. Driver Ni också a. tillverkningsrörelse ........
b. grossiströrelse ............
. Antalet sysselsatta i Eder butik . Vilka grupper av konsumentvaror saluför
Ni?
ringar skett beträffande Edert sortiment av konsumentvaror?
:i. har Ni borttagit varugrupper, som fun- nos i Edert sortiment i slutet av 1930- talet ..................... D []
ja nej Om »ja»: vilka?
. har Ni upptagit varugrupper, som icke funnos i Eder! sortiment i slutet av 1930- talet ..................... D |__—]
in nej Om »ja»: vilka?
. har Ni —- enligt Eder egen åsikt i bety- dande omfattning — ökat eller minskat antalet artiklar i någon eller några varu- grupper, som ingått i Edert sortiment se- (lan slutet av 1930-talet . . . . D D
ja nej Om »ja»: vilka varugrupper ha ökats?
vilka varugrupper ha minskats? .
9. Försäljningsvärdet av konsumentvaror 1952
0 :a ............................ kronor
11.
Köpte Ni Edra konsumentvaror år 1952 "tågfärja?" ”';|';?" a. direkt från utländska leverantörer ochleller genom ”"”"m' ”"mål"" importagenter ...................................... D D (: a .....% C:a W.--...st ja nej b. direkt från tillverkare inom landet .................. c:a cast. ja nej 0. från grossister inom landet, till vilka Eder butik är för- eningsmässigt, finansiellt ochfeller ideologiskt knuten .. D D c:a c:a st ja nej (I. från andra grossister inom landet (häri inräknas även importgrossister) .................................... [1 D c:a,_ ja nej e. från andra kategorier ............................... [__—] D c:a- ja nej
Om »andra kategorier»:
vilka?
Summa 100 % c:a._....._..... st
F örekommcr det, att Ni erhåller leverans av konsumentvaror direkt från tillverkare, men _ att dessa varor faktureras från grossist
13.
14.
GB
ju nej Om »ja»: giv exempel på .varor, som distribueras på
detta sätt
Anskaffningsvärdet av konsumentvaror 1952 (torde framgå av Edert varukonto)
kronor
Om Ni köper varor »direkt från tillverkare inom landet» (enligt p. 10 b): nämn här
några sådana varor
Angiv det viktigaste skälet till att Ni köper just dessa varor direkt från tillverkare:
Om Ni köper varor från »grossister inom landet» (enligt p. 10 d), nämn här några
. sadana varor ....................................................................................
Angiv det viktigaste skälet till att Ni köper just dessa varor från dessa grossister:
15. Köper Ni Edra konsumentvaror genom
16.
försäljarbesök ............. B [1 ja nej skriftliga rekvisitioner ...... D ja nej rekvisition per telefon ..... D. D, ja nej besök hos leverantörer ..... |:]
E |. ...
]!
Skulle Ni anse det vara fördelaktigt för Eder att köpa en större andel än för när- varande genom
försäljarbesök .................... DI skriftliga rekvisitioner ............. D; rekvisitioner per telefon ........... besök hos leverantörer ............ [:]. Anser det är bra som det är ...... |]! Har ingen åsikt i frågan .......... Di
Erbjudes Ni av någon av Edra leverantörer olika priser och/eller rabatter med hänsyn till storleken av den kvantitet Ni är villig-
köp'a per gång 4. B B*
ju nej
Om »ja»:
anser Ni att- förekomsten av dessa kvantitets- rabatter stimulerar Eder till att köpa större kvantiteter än Ni eljest skulle ha gjort
lägre pris i)./sl. högre pris ts./||. undra priser högre rabatt lagra rabatt (>./el. rabatter: Vet Inte
. tillhör viss bransch eller organisation ...... D D D E]
giv exempel på sådana varor eller varugrupper:
. icke tillhör viss bransch eller organisation . . [:| giv exempel på sådana varor eller varugrupper:
. nominerats till viss återförsäljarkategori . . . . giv exempel på sådana varor eller varugrupper:
Uppskattad andel av total
' . . Hur aro Edra konsumentvaror prissatta? "Tam?"
a. med bruttopriser, d.v.s. av Edra leverantörer fastställda konsument- ”' "" nu priser, som icke få över- eller underskridas ........................ [] c:a....._........_%
nej . efter riktpriser, d.v.s. av Edra leverantörer eller Eder centrala eller
lokala branschorganisation rekommenderade konsumentpriser, som få över- och underskridas: rekommenderade av Edra leverantörer .......................... |:] c:a ................ %
nej rekommenderade av Eder centrala eller lokala branschorganisation . . D [] c:a -........%
nej . med priser, som Ni själv sätter och som wke äro rekommenderade av |:] ca%
Edra leverantörer eller Eder centrala eller lokala branschorganisation ' nej Summa 100 %
. Avviker Ni från de rekommenderade rikt- 21. Vad slags kunder utgöra den övervägande priserna (enligt p. 18 b)? delen av butikens kundkrets? (Beskriv med som regel ........................ D _ ord såsom innerstadsbefolkning, förortsbor. n.]... ........... . ................ EJ landsbygd-befolkning. bruk-berusning. sällan eller aldrig ................. [:| betarc- eller tjänstemannafamiljer, sommar-
gäster eller andra beteckningar): . Giv exempel på konsumentvaror där
märkesvarubeteckningar i stor utsträckning förekomma och där Edra kunder a. alltid eller nästan alltid efterfråga be-
Hur många hushåll anser Ni äro fasta kun-
" __ der bos Eder ............... c:a stamda varnmnrken
. sällanneller aldrig efterfråga bestämda
varumärken _ Finns det någon eller några andra butiker med ungefär samma varusortiment som Edert inom det område, varifrån Edra fasta
kunder komma .............. D D ja nej
. ofta efterfråga anonyma varor (: andra
heter per gång .................. E] 1). rabatt på årsinköpen efter årets slut
(återbäring) [] . rabatt, beroende på inköpstidpunk-
ten (vissa tider på dagen, viss vecko- dag, mellan säsongerna etc.) ...... [:| . högre priser för avbetalningskunder
än för kontantkunder (avbetalnings-
tilliigg) D
. räntetillägg på utestående fordringar för kreditkunder D . hemsändningsavgift .............. D ..,. beställningslistor ................. [:| . uppmuntran av telefonorder på för Eder lämpliga tider .............. D '. inget av sätten enligt p. a—h ...... D
. Har Ni prövat något annat sätt iin de i p. 23 angivna för att påverka Edra kunders
inköpsvanor ................. D D ja nej Om »ja»:
vilket?
ja nej Om »ja»: hur stor del ungefär av den totala försälj- ningen av sådana varor utgjorde kreditför-
säljningen under 1952 ........ c:a ................ %
. Hur har Eder försäljning under veckan 21—27 september i år fördelat sig på de olika veckodagarna ' måndag . . . . m--.-%
tisdag . . . . . ....._,.....-% onsdag . . . . . M-.-% torsdag . .. . .............. .% fredag . . . . . .-.-..-.-% lördag . . . . . w-..-..%
söndag . . . . . ..._-.....%
Summa 100 % Anser Ni att denna fördelning är normal för Eder butik i jämförelse med fördelningen under andra veckor i år ...... D [1 ja nej
Om »nej»:
varpå anser Ni det beror att fördelningen
inte varit »normal»
. Vilken betydelse anser Ni det har för Eder om leverantören av varor, som Ni saluför, annon- serar dessas konsumentpriser?
övervägande fördel ........................ övervägande nackdel ...................... ingen större betydelse ......................
har ingen åsikt i frågan ....................
Da konsumentprlset ! annonsen angiven leka anxlvu såsom rlktprll såsom rllttpril
Varudistributionsutredningen ber att få tacka för den omsorg och möda, som Ni lagt ner vid be— svarandet av detta frågeformulär! Genom Edert positiva intresse. har Ni bidragit till att öka kun- skapen om det viktiga område av näringslivet det här gäller. Om vi på grund av oklarhet i frågeställningarna eller av annan anledning skulle få svårt att tolka någon uppgift, be vi att få återkomma. Vid en sådan eventuell kontakt få vi efterfråga:
Storkyrkobrinkcn 4. Stockholm Tel. 20 46 05, 20 87 92, 20 52 49
Konfidentiellt
Den ena blanketten insändes till utredningen senast den 30 november 1953.
FRÅGEFORMULÄR
för grosshandeln inom vissa konsumentvarubranscher
Företagets nanm: Företagets adress:
Postanstalt:
Svara i förekommande fall genom att sätta ett kryss & för det (eller de) tillämpliga alternativet (-en)
. När etablerades Edert företag? är ........................ 7. Har någon eller några av följande föränd-
. Totala antalet sysselsatta hos Eder ........................ Om Ni driver tillverkningsrörelse och/eller detaljhandelsrörelse: hur många (av det ovan angivna totala antalet sysselsatta) an- ser Ni i genomsnitt äro sysselsatta i
tillverkningsrörelsen .........
detaljhandelsrörelsen ........
. Vilka grupper av konsumentvaror saluför
Ni i Eder grosshandelsrörelse?
. Försäljningsvärdet av konsumentvaror 1952
i Eder grosshandelsrörelse . . kronor
. Hur många leverantörer av konsumentvaror har Ni (tag icke med tillfälliga leveran-
Hur många återförsäljare av konsument- varor har Ni (tag icke med tillfälliga kun-
der)? ...................... c:a ........................
ringar skett beträffande Edert sortiment av konsumentvaror?
a. har Ni borttagit varugrupper, som fun- nos i Edert sortiment i slutet av 1930-
talet ...................... B D ja nej Om »ja»:
. har Ni upptagit varugrupper, som icke funnos i Edert sortiment i slutet av 1930- talet ..................... D []
ja nej Om »ja»:
. har Ni — enligt Eder egen åsikt i bety- dande omfattning — ökat eller minskat antalet artiklar i någon eller några varu- grupper, som ingått i Edert sortiment se- dan slutet av l930-talet . . . . |:] []
ja nej Om »ja»: vilka varugrupper ha ökats?
vilka varugrupper ha minskats?
8. Köpte Ni under 1952 Edra konsumentvaror '"köååss'gmm' a. direkt från utländska leverantörer och/eller genom importagenter . . . . D D c:a .............% b. från tillverkare inom landet ....................................... [5 "En] c:a ...............% . från egen tillverkning ............................................ & [Hill ett??) från andra grossister inom landet ................................. [_l—il El c:a.._._.._...._...%
från andra kategorier ............................................ If] [n:/el c:a............._..%
Om »andra kategorier»: F %%
vilka ?
I nedanstående frågor 9 och 12 menas med ordet »sålde» försäljningen till den kundkategori, till vilken fakturering skett.
9. Sålde Ni under 1952 Edra konsumentvaror ”arga?"
. . . .. .. . |namn: a. till tillverkare inom landet (andra an hantverkare) for Vidarebearbet- sum få;
ning och/eller vidareförsäljning .................................... c:a ________________ %
. till hantverkare (häri inräknas även bagerier) ...................... c:a ................ % . till andra grossister inom landet .................................. [ii] : ............._..% nu detaljister inom landet (han inräknas icke försäljning till egna '" butiker) ........................................................ G till egna butiker inom landet ...................................... Ö . direkt till allmänheten genom egna försäljare ...................... ”
ja . direkt till storförbrukare, såsom allmänna inrättningar, restauranger etc. [1 ja . direkt till utlandet (även egna företag i utlandet) .................. |:] ja
till andra kategorier ............................................. Om »andra kategorier»: ja
Summa 100 % vilka?
Hur stor del av Eder försäljning »till detal- 11. Hur tror Ni att Eder försäljning »till detal- jister» (enligt p. 9d) anser Ni går till jister» (enligt p. 9d) kommer att fördela a. specialbutiker (av typen radio-, sig om fem år jämfört med läget i dag?
färghandels, lieminredningsa a. en ökad andel av Eder försäljning kom- parfymeri-, frukt- och konfek- mer att gå till specialbutiker ...... D tyrbutiker etc.) """"""" c:a -—-—---—--—— ' 1). en ökad andel av Eder försäljning kom- . butiker med branschblandning, mer att gå. till butiker med braDSCh'
d. v. s. där flera branscher i tra- blandning ----------------------- [:| ditionell mening äro represente- . ingen förändring ................ D rade i varusortimentet (varuhus d. ingen åsikt i frågan .............. D -— textila och andra _— lanthan- del, kombinerade jäm- OCh bo" . Sålde Ni under 1952 Edra konsumentvaror sättningsaffärer etc.) ..... c:a % över hela landet _____________
Summa 100 % in nej Om »nej»:
&. att Ni upptager order: genom försäljarbesök ...... D D ja nej genom försäljning per telefon (häri in- räknas även ordermottagning per tele- fon) ....... | 4 .............. C] D
ja nej genom rekvisitionsförfarande, katalog- försäljning eller på annat sätt D D
ja nej Har Ni under de senaste två åren genom- fört någon — enligt Eder egen uppfatt- ning mera betydande förändring —— av ovannämnda försäljningssätt eller plana-. rar Ni att under de,,närmaste två åren genomföra någon sådan . . . . [I [| ja nej
Om »ja»: på vilket sätt?
att Ni tager de av Eder fakturerade konsumentvarorna över eget lager
- 5.9 g Om »ja»: till hur stor del under 1952 (av det to- tala faktureringsvärdet för konsument-
. ................. c:a ................ %
att Ni ger kunderna service i någon eller några av följande former (angiv förhål— landena under det senaste året) : skyltmaterial och/eller skylt- ningar ................ . . . D |:] i ' ja nej ; återförsäljarkonferenser . . . D ' 's . nej konsulentverksambet ...... Ijz] ' " ja nej varumassor ............... ja nej kundtidning eller annan. kontinueng skriftlig information ...... jn nej
d. att Ni bearbetar konsumentvaror (t. ex.
17. Hur äro Edra-varor prissatta när konsumenten köper dem?
konsumentförpackningar etc.) [] D ja nej
Om »ja»: på vilket sätt?
14. Tillämpar Ni olika priser och/eller rabatter för olika kundkategorier (med avseende på bransch, organisationstillhörighet el.dyl.)
in ' Om »ja»: hur äro dessa pris- och/eller rabattdifferen- tieringar utformade? ............................................................
. Har Ni någon form av årsbonussystem
I; B. Om »ja»: angiv här nedan de två av följande alterna- tiv, som Ni anser äro de främsta skälen till. att Ni har årsbonussystem: a. vill premiera stora kunder ..... : . . B
. vill belöna köptrohet ............ D
.
b
c. tvingas göra som konkurrenterna . .
d. har svårt att bryta något som blivit tradition för Edert företag ........ D
. Tillämpar Ni olika priser och/eller rabatter med hänsyn till den per gång sålda kvanti-
DEL
ja nej
tillämpar Ni något bestämt system . . . . eller har Ni inte något bestämt system (avgör _från fall till fall) ............ D? Om »bestämt system»: hur är detta utformat? ...................................................... _
Uppskattad andel av total lönnljnlnzn—
lumma Jan—oem 1953”
a. med bruttopriser, d. v. 5. av tillverkaren eller av Eder fastställda konsu- mentpriser, som inte få över- eller underskridas .................... D D c:a ................ %
ja nej
. efter riktpriser, d. v. 5. av tillverkaren eller av Eder rekommenderade konsumentpriser, som få över- och underskridas .................... [:] D c:a ............... %
18. Civ exempel på konsumentvaror a. för vilka Ni erhåller särskild grossist- rabatt eller lägre pris i egenskap av
grossist
. för vilka Ni erhåller enbart kvantitets- rabatter, så att Eder handelsmarginal uteslutande utgöres av skillnaderna i ra- batt mellan de större kvantiteter Ni kö- per och de mindre kvantiteter Edra kun-
der kunna köpa
c. vilka Ni köper till priser, som icke baserats på vare sig grossistnominering eller kvantitetsrabattsystem (enligt a och
1) ovan)
19. Giv exempel på konsumentvaror, för vilka
Edra rabatter och/eller inköpspriser (enligt p. 18) a. äro lika oberoende av vilka funktioner
Ni fullgör ..
. äro olika då Ni själv utför allt försälj- ningsarbete respektive icke utför hela
detta arbete
. äro olika då Ni lagerför respektive då Ni icke lagerför varan, utan leverans sker direkt från Edra leverantörer till Edra
kunder ............................................................................................
20. Hur stor procentuell andel av det totala faktureringsvärdet för konsumentvaror un- der 1952 utgjorde a. av Eder lämnade kassarabatter på så— dana varor (svara med en decimal)
................ %
b. av Eder lämnad årsbonus på sådana va-
ror (svara med en decimal) . . _ .............. %
. Säljer Ni till alla återförsäljare, som önska köpa av Eder -—— förutsatt att de av Eder bedömas vara kreditvärdiga och tillhöra den eller de köparkategorier, som Ni regelmäs- sigt vänder Eder till .......... D |:]
ja nej Om »nej» : efter vilken eller vilka principer sker ur- valet?
n. försäljning endast till företag inom ett begränsat geografiskt område . . b. försäljning endast till sådana före- tag, som köpa över en viss årlig mi- nimisumma
. försäljning endast till sådana före- tag, vilkas genomsnittsorder ligga över en viss minimigräns .......... . försäljning endast till ett fåtal före- tag på varje ort ................ . försäljning endast till företag, till— hörande vissa branscher och/eller organisationer ................... . försäljning till vissa företag skulle medföra risk för att andra företag icke skulle vilja sälja Edra varor . . . andra urvalsprinciper ............ Om »andra urvalsprinciper»:
Vilken betydelse anser Ni det har för Eder
* om leverantörer av varor, som Ni saluför,
annonserar dessas konsumentpriset?
övervägande fördel ............... . . . D
övervägande nackdel ................ [] ingen större vare sig fördel eller nackdel ............................ D ingen åsikt i frågan ............... . []
Varudistributionsu[redningen ber att få tacka för den omsorg och möda, som Ni lagt ner vid be- svarandet av detta frågeformulär! Genom Edert positiva intresse, har Ni bidragit till att öka kun- skapen om det viktiga område av näringslivet det här gäller. Om vi på grund av oklarhet i frågeställningarna eller av annan anledning skulle få svårt att tolka någon uppgift, be vi att få återkomma. Vid en sådan eventuell kontakt få vi efterfråga:
Storkyrkobrinken 4, Stockholm ' Tel. 20 46 05, 20 87 92. 20 52 49 Konfdentlellt
Den ena blanketten insändes till utredningen senast den 30 november 1953.
FRÅGEFORMULÄR Företagets namn: för tillverkare inom vissa in- Företagets adress: dustrier för konsumentvaror.
Postanstalt:
Svara i förekommande fall genom att sätta ett & For det (eller de) lämpliga alternativet (-en)
1. När etablerades Edert företag? är ........................ 6. Har någon eller några av följande föränd- ringar skett beträffande Edert sortiment av 2.- Totala antalet sysselsatta hos Eder ........................ konsumentvaror? Om Ni driver grosshandels- ochleller detalj- n. har Ni borttagit varugrupper, som fun- handelsrorelse: hur många (av det ovan an- nos i E de rt sortiment i slutet av 1930_ givna totala antalet sysselsatta) anser Ni i talet El D genomsnitt äro sysselsatta i """"""""""" :- nej grosshandelsrörelsen . . .' ...... Om »ja»:
detaljhandelsrörelsen ........
. Vilka grupper av konsumentvaror tillverkar
Ni? . har Ni upptagit varugrupper, som icke funnos i Edert sortiment i slutet av' 1930-talet
Om aja):
. har Ni — enligt Eder egen åsikt i bety- dande omfattning — ökat eller minskat antalet artiklar i någon eller några varu- grupper, som ingått i Edert sortiment se- dan slutet av 1930-talet . . . . |__—l El
ja nej"
Om »ja»:
. .. ., 4. Försäljningsvärdet av egen produktion av Vilka varugrupper ha okats.
konsumentvaror 1952 . . . . c:a
vilka varugrupper ha minskats? .................. . Hur många kunder har Ni för konsument-
varor (tag icke med tillfälliga kunder)?
I nedanstående frågor 7 och 8 menas med ordet »sålde» försäljningen till den kundkategori, till vilken fakturering skett. &%%'???n 7. Sålde Ni under 1952 Edra konsumentvaror rar-'summa- a. till andra tillverkare inom landet för vidarebearbctning och/eller "" vidareförsäljning ................................................. D I:] c:a ............... % "& nej b. till grossister inom landet ............... _ .......................... & c:a ................ % ja nej c. direkt till detaljister inom landet (häri inräknas icke egna butiker) . . [] c:a ................ % ju nej d. till egna butiker inom landet ..................................... D c:a ................ % ja nej e. direkt till allmänheten genom egna försäljare ...................... D c:a ................ % ja nej f. direkt till storförbrukare, såsom allmänna inrättningar, restauranger etc. D D |: a %% ja nej g. direkt till utlandet (häri inräknas även egna företag i utlandet) ...... D D c:a ................ % ja nej 11. till andra kategorier ............................................. |: a ................ % ja nej Om »andra kategorier»: W vilka? 8. Sålde Ni under 1952 Edra konsumentvaror över hela landet .................... D D
Om »nej»: inom vilket eller vilka områden?
ja nej
9. Därest Ni enligt fråga 7 sålde till grossister och/eller detaljister inom landet: angiv här nedan för varje grupp de två —— men endast två —— av följande alternativ, som Ni anser bidragit mest till valet av respektive försäljningsviig.
Skäl för försäljning till grossister Skäl för försäljning direkt till detaljister
? lägre totala transportkostnader . . b. snabbare och/eller oftare leverans till detaljhandeln än vid direkt- försäljning .................... c. grossisten övertar kostnader och risker för kreditgivningen ...... d. grossisten övertar kostnader och risker för lagret .............. c. egen försiiljningsorganisation på detaljhandeln för kostnadskrii- vande med hänsyn till Edert sortiment .................... f. grossisten gör ett aktivt försälj- ningsarbete för Edra produkter g. andra skäl .................... Om »andra skäl»:
D EI
[]
. lägre totala transportkostnader . . D
. nettovinsten för grossistfunktio-
. bättre och snabbare marknadsin-
. intensivare bearbetning av åter-
. andra skäl .................... []
snabbare och/eller oftare leverans än vid försäljning via grossist . . D
nen tillfaller Eder ............ [:]
formation (för produktutform- ning, produktionsplanering etc.) I:]
försäljare än vid försäljning via grossist ...................... |:] Om »andra skäl»:
vilka ?
Uppskattad andel av total 10. Hur äro Edra varor prissatta när konsumenten köper dem? (”gif-=="- a. med bruttopriser, d. v. s. av Eder fastställda konsumentpriser, som inte ”"'—'"" "53 få över- eller underskridas ........................................ [:| B c:a ................% ja nej b. efter riktpriser, d. v. 5. av Eder rekommenderade konsumentpriser, som få över- och underskridas ........................................ [] EI c:a ................ % ja nej c. med priser, som fastställas av Edra återförsäljare eller deras organisa- tioner utan rekommendationer från Eder sida ...................... |:] |:] c:a .,..-M%
11. Hur stor del av Eder försäljning »direkt till detaljister» (enligt p. 7c) anser Ni går till a. specialbutiker (av typen radio-, färghandels-, heminrednings-, parfymeri-, frukt- och konfek- tyrbutiker etc.) .......... c:a . butiker med branschblandning, d. v. 9. där flera branscher i tra- ditionell mening äro represente- rade i varusortimentet (varuhus -— textila och andra — lanthan- del, kombinerade jäm- och bo- sättningsaffärer etc.) ..... c:a ................ %
Summa 100 %
12. Hur tror Ni att Eder försäljning »direkt till detaljister» (enligt p. 7 c) kommer att för- dela sig om fem år jämfört med läget i dag?
a. en ökad andel av Eder försäljning kom- mer att gå till specialbutiker ...... D
. en ökad andel av Eder försäljning kom— mer att gå till butiker med bransch-
blandning ....................... D
. ingen förändring ................. D
. ingen åsikt i frågan .............. D
. Om Ni under 1952 sålde till grossister inom landet: vilka av följande alternativ voro då till- lämpliga för Edert företag:
Uppsklttad Grosslst- andel av total ersättnlnxen församlings- var dlrvld summa till -— Jlimtllrt med grossister under alternntlv ; -- 952 som regel
. fakturering, försäljning och leverans till grossisten . . .. |:] [:| ca%
ja
. fakturering och försäljning till grossisten, men leverans
direkt till detaljisten .................. ........... DD
ju nej
. fakturering och leverans till grossisten, men försäljning
direkt till detalj isten ..................... ........... [:]/:|
ja nej
. fakturering till grossisten, men försäljning och leverans
direkt till detaljisten .....................
Om Ni i något fall lämnar lägre ersättning: anser Ni då, att skillnaden i ersättning mot-
._. ......... [:]/3
ja nej
eller anser Ni, att omständigheterna tvingat Eder
svarar skillnaden i prestation .......... G till en annan utformning av ersättningen . . . . D
. Tillämpar Ni olika priser och/eller rabatter beroende på a. vilket led i distributionskedjan kunden tillhör (grossist respektive detaljist) 1.3.1 [E.-' b. vilken kundkategori (med avseende på bransch, organisationstillhörighet el.
dyl.) kunden tillhör ...... D D
ja nej
. Säljer Ni till alla återförsäljare, som önska köpa av Eder —— förutsatt att de av Eder be— dömas vara kreditvärdiga ..... G D
ja nej
Om »nej»: efter vilken eller vilka principer sker ur- valet? a. försäljning endast till företag inom ett begränsat geografiskt område ...... b. försäljning endast till sådana företag, som köpa över en viss årlig minimi- summa .......................... D
. försäljning endast till sådana företag, vil- kas genomsnittsorder ligga över en viss minimigräns ..................... D
. försäljning endast till ett fåtal företag på varje ort ............... [:|
. försäljning endast till företag, tillhö- rande vissa branscher och/eller organisa- tioner .......................... D
. försäljning till vissa företag skulle med- föra risk för att andra företag icke skulle vilja sälja Edra varor ............ |__—_|
. andra urvalsprinciper ............ [] Om »andra urvalsprinciper»:
. Har Ni någon form av årsbonus- system ...................... El [:] ja nej Om »ja»: angiv här nedan de två av följande alterna- tiv, som Ni anser äro de främsta skälen till att Ni har årsbonussystem. a. vill premiera stora kunder ........ |:] b. vill belöna köptrohet ............ [__—1 c. tvingas göra som konkurrenterna . . d. har svårt att bryta något som blivit tra— dition för Edert företag .......... D . Tillämpar Ni olika priser och/eller rabatter
med hänsyn till den per gång sålda kvanti- teten (kvantitetsrabatt) ....... B D ja nej Om »ja»:
tillämpar Ni något bestämt system . . . . D
eller har Ni inte något bestämt system (avgör från fall till fall) ............ |:] Om »bestämt system»: hur är detta utformat?
. Har Ni några egna varumärken för kan-
DE]
ja nej
sumentvaror
Om »ja»: hur stor ungefärlig andel av Eder totala för- säljningssumma för konsumentvaror 1952 utgjordes av sådana märkesvaror
Vilka varumärken saluför Ni?
. Säljer Ni till någon del samma eller från varandra obetydligt avvikande konsument- varor (med hänsyn till sammansättning och funktionsegenskaper) under olika varumär-
Exempel på varumärken:
DD
ja nej
. Säljer Ni konsumentvaror, som i ett senare
22.
led åsättas varumärken .. . .
BDD
ja nej vet inte Har Ni under det senaste året annonserat någon eller några av Edra konsumentvaror i dagspress och/eller veckotidningar [] [] ja nej Om »ja»: angiv här i vilken utsträckning Ni i denna
annonsering angivit konsumentpriser:
alltid .............................. D i regel ............................. D i enstaka fall ....................... D aldrig . Anser Ni att reklamåtgärder, som syfta till
konsumenternas märkesvaru- medvetande, bidra till att i högre grad än utan sådana åtgärder a. tvinga tillverkaren att hålla en hög och jämn varukvalitet ........ D D ju nej . möjliggöra för tillverkaren att giva sak- lig konsumentupplysning .. . D ]! nej . skapa goda kontakter mellan tillverkare och konsumenter .......... D D ja nej . underlätta tillverkarens försäljning av märkesvaror till återförsäl- jarna .................... B E] js nej . underlätta tillverkarens respektive åter- försäljarnas försäljning av märkesvaror till konsumenterna ........ D [3 ja nej . försvåra tillverkarens försäljning av lik- värdiga. anonyma varor till återförsäl- jarna .................... D [] ja nej försvåra tillverkarens respektive åter- försäljarnas försäljning av likvärdiga. anonyma varor till konsumenterna |; [J . andra effekter uppnås ..... []
ja
att utveckla
Om »andra effekter»:
vilka?
Varudistributionsutredningen ber att få tacka för den omsorg och möda, som Ni lagt ner vid be- svarandet av detta frågeformulär! Genom Edert positiva intresse har Ni bidragit till att öka kun- skapen om det viktiga område av näringslivet det här gäller. Om vi på grund av oklarhet i frågeställningarna eller av annan anledning skulle få svårt att tolka någon uppgift, be vi att få återkomma. Vid en sådan eventuell kontakt få vi efterfråga:
BILAGA D
Förteckning över delbranscher inom:
Detaljhandeln
Speceri
Charkuteri Speceri och charkuteri Mjölk och bröd Speceri, mjölk och bröd Speceri, charkuteri, mjölk och bröd Lanthandel Färg och kemikalie
Parfymeri Manufaktur (metervaror, sybehör, trikå) Herr- och gossekipering Herr- och gosskont'ektion (inkl. skrädderi) Herr- och gossekipering och -k0nfcktion
Dam- och flickckipering Dam— och flickkonfektion Dam- och flickekipering och -konfektion Barnkläder Herr— och damekipering och -konfcktion Damekipering och —kont'ekti0n och manu- faktur Heminredning och manufaktur Hattar och mössor Skor Radio
Radio i komb. med annan bransch
Grosshandeln
Kolonialvaror Ost Kött
Konfektyrer Färghandelns sortiment Parfymeri
Metervaror inkl. kortvaror Klädes— och fodervaror Trikå inkl. kortvaror Blandade textilföretag Möbleringsmatcrial
Tillverkningsledet
Bagerier, mjukt bröd Kvarnar Kexfabriker Bagerier, hårt bröd Choklad— och konfektyrfabriker Fiskkonservfabriker Grönsakskonservfabriker Sylt— och saftfabriker Margarinfahriker Kafferosterier Färg- och fernissfabriker Tvål- och tvättmedelsfabriker Parfym- och kosmetikafabrikcr Ylleväverier Kombinerade yllefabriker Bomullsväverier Kombinerade bomullsfabriker Linnefabrikcr
Sidenväverier Korsettfabriker Kravattfabriker Hattfabriker Mössfabriker Fabriker för: tyngre herr— och gosskonfcktion tyngre dam- och flickkonfektion blandad tyngre herr- och damkonfektion klänningar, blusar o. d. lättare herr- och damkonfektion, fritids- och sportkläder arbetskläder, skyddskläder och sport— kläder Trikåfabriker Skofabriker Radiofabriker
BILAGA 2
Distribution och försäljning av några större varaktiga
konsumentvaror
Av civilekonom Arne Henrikson
Utgångspunkter och problemställningar Att dra en klar gräns mellan varaktiga och icke varaktiga konsumentvaror, vil- ken tillfredsställer såväl teoretiska som praktiska krav är inte möjligt. En tänk- bar utgångspunkt vore konsumenternas budgetperiod, t. ex. kalenderåret. En vara bör i så fall betecknas som var— aktig, om dess potentiella livslängd överstiger ett år. Praktiskt innebär detta, att konsumenten får en större utgift det år varan inköpes än vad som konsumeras under året. Karakteris- tiskt för dessa varor är, att de av den individuelle konsumenten inköpes mera sällan. För att betona detta kallas de även Sällanköpsvaror. Typiskt varak— tiga är sådana konsumentvaror, som förbrukas först efter flera är, t. ex. bi- lar, cyklar, möbler, hushållsmaskiner och -apparater. I förevarande under- sökning skall marknadsförhållandena studeras för några av dessa typiskt varaktiga, större konsumentkapital- varor.
Konsumentvaror med lång varaktig- hetstid svarar numera för en bety- dande del av den totala privata kon— sumtionen. Enligt vissa av Industriens Utredningsinstitut verkställda prelimi- nära beräkningar utbetalade konsumen- terna mer än tre miljarder kronor för inköp av dylika varor är 1953, dvs.
drygt 13 % av den privata totalkon- sumtionen (se tab. 39). Som framgår av tabellen har såväl den absoluta som relativa ökningen av inköpen av dessa varor sedan förkrigstiden varit bety- dande. Denna utveckling har fortsatt under 1954. Enbart utgifterna för mo- torfordon (bilar och motorcyklar) sva-
Tabell 39. Inköp av varaktiga konsument— varor för privat konsumtion åren 1931—1953
1931 1941 1951
Totala konsum- tionen Milj. kronor.. I procent härav: Hushållskapi- talvaror1 6,3 6,5 8,2 7,5 Bilinköp 0,4 _— 2,1 2,3 Bilunderhålla. 1,0 0,1 1,9 2,3 Cyklar ...... 0,3 0,7 0,3 0,5 Sportartiklar. 0,3 0,9 0,6 0,5 Summa varakti— ga kons. varor 8,3 8,2
6,157 9,543 21,931 24,928
13,1 13,1
Källa: Preliminärt material från Industriens Utredningsinstitut.
11 posten hushållskapitalvaror ingår möb- ler, bosättningsartiklar, järnvaror, symaski- ner, dammsugare, golvhonare och elektriska artiklar, vari inräknas radioapparater samt heminredningsartiklar, musikinstrument, konst, antikviteter, ur, guldsmedsvaror samt väskor och reseffekter. Av dessa är möbler och heminredningsartiklar de två största posterna.
” Bilunderhållet inkluderar bensin, gummi, service, garage och skatt.
rade för ca 30 % av konsumtionsök- ningen under 1954 enligt Konjunktur- institutets beräkningar.
Industriens Utredningsinstitut har använt i stort sett samma beräknings- metoder, som Konjunkturinstitutet gör i konsumtionsberäkningarna för natio- nalbokföringsarbetet.a
I dessa beräkningar har ingen åt- skillnad gjorts mellan inköpen och för- brukningen av varaktiga konsumentva- ror under olika år. Endast uppgifter om de ungefärliga kostnaderna för an- skaffning under olika år har nämligen varit tillgängliga. Praktisk betydelse får denna distinktion, om inköpen va- rierar starkt från ett år till ett annat.
Sannolikt kommer de varaktiga kon- sumentvarorna även i fortsättningen att öka sin andel i konsumenternas bud- get. Flera omständigheter antyder, att marknaden för dessa varor befinner sig i ett skede av stark expansion. Försörj- ningen med bilar, tvättmaskiner och många andra dyrbara kapitalvaror är
ännu ganska ofullständig. Den alltjämt stigande inkomststandarden och en av full sysselsättning och goda konjunk- turer uppbyggd optimism lockar stän- digt nya konsumentgrupper att uppträ- da som köpare av bilar, hushållsmaski- ner m. m. De drivs härtill också av de snabbt föränderliga konsumtionsva- norna och ambitionen att följa med i denna utveckling. Även sedan dessa varor trängt långt in på marknaden — såsom fallet redan är med radioappa- rater, symaskiner och dammsugare _ kommer efterfrågan på detta område att kunna upprätthållas på en hög nivå och ytterligare expandera. Standard- stegringen kan nämligen än mer vidga marknaden för många äldre varor, t. ex. radiomottagare. Från tid till annan in- troduceras helt nya varor, som konkur— rerar om konsumenternas köpkraft, t. ex. televisionsapparater. Förbättrade
konstruktioner och nya modeller av re- dan kända och marknadsförda produk— ter skapar större efterfrågan för ersätt— ningsändamål. Utvecklingen i Förenta Staterna antyder, att inköpen av var- aktiga konsumentvaror vid stigande in- komststandard och ändrade konsum- tionsvanor kan få väsentligt större be- tydelse i vårt land än de f. 11. har. Antag att standarden i Sverige i frå- ga om t. ex. bilar, televisionsapparater, hushållsmaskiner m. 111. under de när- maste tio åren skulle komma att öka i samma takt som skedde i Förenta Sta- terna under motsvarande tioårsperiod från de tidpunkter då beståndet av resp. varor i förhållande till befolk- ningen var lika stort som det f. n. är i vårt land. Redan år 1921 hade man t. ex. uppnått samma biltäthet i För- enta Staterna som vi gjorde vid års- skiftet 1954/1955, dvs. ca 75 personbilar per 1000 invånare. Mellan 1921 och 1931 mer än fördubblades biltätheten i Förenta Staterna.& Med denna utveck- lingstakt skulle vi i Sverige år 1965 vid oförändrad folkmängd närma oss ett bestånd av 1,2 miljoner personbilar. Det betyder en ökning med drygt 60 000 enheter per år, vilket i och för sig inte förefaller orimligt med tanke på att nettoökningen av personbilbeståndet enbart under 1954 uppgick till inte mindre än 100000. Snarare torde ök— ningen av bilbeståndet komma att bli väsentligt snabbare än 60000 enheter per år vid synnerligen gynnsamma för- utsättningar för bilismen i fråga om konjunkturutvecklingen, konsumtions- vanornas anpassning och bilkostnader— nas relativa minskning. Med nuvarande stegringstakt för beståndet av person- bilar torde detta sannolikt komma att aDessa metoder redovisas i Meddelanden från Konjunkturinstitutet, Serie B:13: Natio— nalbokföring 1946—50. Stockholm. 1951.
4C. W. Petri, Svenskt Transportväsende. Stockholm 1952, s. 90.
uppnå 11%.» milj. enheter år 1965. Den totala årsförsäljningen av nya bilar blir avsevärt större än den årliga ökningen av beståndet, eftersom allt fler av de äldre fordonen tas ur bruk och ersättes med nya. Den faktiska expansionstak- ten för bilismen blir dock självfallet även beroende av myndigheternas åt- gärder i fråga om bilacciser, avbetal- ningshandelns reglering m. m.
Liknande grova uppskattningar av utvecklingen för några större hushålls- kapitalvaror ger vid handen att antalet i bruk varande hushållskylskåp vid i stort sett oförändrad folkmängd skulle komma att öka från nuvarande bestånd av ca 900000 enheter till ca 1 500000 enheter år 1965 vid det antagandet som gjorts ovan, vilket motsvarar en ök- ning med ca 60000 skåp per år.5 Som jämförelse kan nämnas, att för- säljningen av hushållskylskåp enbart under 1954 torde ha uppgått till ca 120000 enheter. Antalet hemtvättma- skiner skulle komma att öka från ca 275 000 enheter till ca 800 000 enheter 1965, dvs. med ca 50000 enheter per år, en ökning som i stort sett motsva- rar den som ägt rum under 1954. I fråga om såväl kylskåp som tvättma- skiner får man räkna med ersättnings- köp, som bidrar till att den totala för- säljningen blir större än ökningen av beståndet. För televisionsutredningens räkning har Industriens Utredningsin- stitut gjort en prognos, som visar att antalet i bruk varande televisionsappa- rater vid en nioårig utbyggnadstid un- der vissa av utredningen angivna be- tingelser kommer att uppgå till drygt 700000 enheter efter 10 år!,
Det är tänkbart att expansionen av bilismen blir så kraftig, att konsumen- terna inte under samma tidsperiod kan anskaffa andra dyrbara konsumentka- pitalvaror i den utsträckning som ovan antytts. över huvud taget kan olika
utvecklingslinjer tänkas än de ovan skisserade. Exemplen avser dock en- dast att ge en föreställning om att vi under gynnsamma konjunktur- och prisförhållanden sannolikt står inför en mycket snabb utveckling av bilismen, av hemarbetets mekanisering och av televisionen.
De varaktiga konsumentvarornas sto- ra och växande betydelse motiverar i och för sig ett närmare studium av distributionsmetoder och prissättnings- praxis på detta område av varumarkna- den. Den följande framställningen av- ser närmast att såsom underlag för varudistributionsutredningens övervä- ganden presentera vissa fakta om i praktiken förekommande försäljnings- metoder och distributionsvägar samt konkurrensförhållanden och prissätt- ningsmetoder vid försäljning av några större varaktiga konsumentvaror.
De varaktiga konsumentvarorna re- presenterar områden av konsument- varumarknaden, där 5. k. ofullständig eller monopolistisk konkurrens är för— härskande. Utmärkande för sådana varuområden är främst en stark mär- kesdifferentiering. Varje fabrikant sö- ker att i möjligaste mån skapa en sär- ställning för siua märken och model- ler. Detta kan främst åstadkommas ge- nom den tekniska utformningen av pro- (lukten. Märket användes för att hos konsumenten lättare inpränta denna särprägel. Genom val av distributions- kanal söker fabrikanten även ge sin egen vara en viss exklusivitet. En van- lig form är direktförsäljning i hemmen genom fabrikantens egna försäljare. Försäljaren kan helt koncentrera sig på en fabrikants produkter. Det förekom-
5 Uppgifter om beståndsutvecklingen för dessa varor i Förenta Staterna har hämtats från American Needs and Resources. J. Fre- derick Dewhurst and Associates. New York 1947, sid. 177. 5Televisionsutredningen, s. 123 f.
mer också, att producenten genom att begränsa antalet återförsäljare (selek- tiv försäljning) söker stimulera detal- jisterna att aktivt sälja dennes produk- ter. I de mest extrema fallen erhåller återförsäljarna ensamrätt för en arti- kel mot att de inte samtidigt säljer kon- kurrerande märken (exklusiv försälj- ning). Fabrikanten kan ytterligare un- derstödja försäljningen med reklam. Denna kombination av produktdiffe- rentiering och aktiva försäljningsåtgär- der är typisk för den monopolistiska konkurrensen. Fabrikanten kan kon- kurrera med kvalitetsförändringar på varan, modellbyten, märkesreklam, ser- vice och direkt bearbetning av konsu- menterna liksom med konsumentpriset. Som regel kombineras dessa åtgärder. I vissa fall synes dock priset som kon- kurrensmedel få relativt litet spelrum. Prisets roll som konkurrensmedel får dock avvägas med hänsyn till efter- frågans priskänslighet för olika varor. Prisets i vissa fall underordnade roll som konkurrensmedel sammanhänger också med förekomsten av s. k. oligo- pol, som är beteckningen för en mark— nad, på vilken ett mindre antal företag konkurrerar med varandra. Ett enskilt företag måste i sådana marknadssitua- tioner ta speciell hänsyn till att konkur- renterna noga bevakar hans åtgärder och snabbt bereder sig på motaktioner, vilket gör prisaktiviteten mindre loc- ' kande.
För den enskilde fabrikanten och distributören spelar det i och för sig mindre roll vilka konkurrensmedel som användes. I sin strävan att uppnå en god lönsamhet på verksamheten — även andra målsättningar kan förekom— ma — söker fabrikanten eller distribu- tören göra klart för sig vilka åtgärder, som ger det bästa resultatet. Det gäller härvid närmast att bedöma hur konsu— menterna (efterfrågan) och konkurren-
terna reagerar vid olika åtgärder. En bedömning härav försvåras emellertid av att efterfrågan på dylika varor har en ovanligt komplicerad struktur. Som redan nämnts råder det inget omedel— bart samband mellan inköpens storlek och konsumtionen. Kapitalvarorna re- presenterar nyttigheter, som först så småningom förbrukas. Särskilt efter— frågan för ersättningsändamål blir här- igenom på kort sikt labil och känslig för tillfälliga konjunkturi och inkomst- variationer. Tidpunkten för ett ersätt— ningsköp kan nämligen uppskjutas en viss tid utan att konsumtionen för den skull behöver nämnvärt minska.
Den individuelle konsumenten lägger som regel ner större omsorg vid de säl- lan förekommande köpen av dyrbara konsumentvaror än som är vanligt vid mer rutinmässiga inköp av livsmedel och andra förbrukningsvaror. Fram- tidsbedömningar spelar härvid ofta stor roll för konsumenten. Väntar han sig stegrade inkomster, stimuleras köp- lusten. Fruktan för arbetslöshet och in- komstbortfall i framtiden dämpar efter- frågan. Rykten om tekniska nyheter och modellskiften inom den närmaste tiden håller också köplusten tillbaka osv.
Utan tvekan har fabrikanternas och i viss mån även distributörernas upp- fattning om efterfrågans karaktär spelat en väsentlig roll för utformningen av distributions— och försäljningsmetoder i praktiken på detta område. Redogö- relsen för dessa metoder kommer där- för att lämnas mot bakgrund av efter- frågeförhållandena. I närmast följande avsnitt redovisas vissauppgifter om inköpsutvecklingen och det nuvarande beståndet av några större varaktiga konsumentvaror samt diskuteras några principiella synpunkter på efterfrå- gans natur. Därefter behandlas förhål- landena på utbudssidan; antal företag
och märken, konkurrensens karaktär, distributionsvägar, prissättnings- och försäljningsmetoder från företagseko- nomiska utgångspunkter. Vissa försök skall även göras att bedöma dessa me- toders verkningar på produktionens och distributionens struktur och effek- tivitet.
I. Efterfrågeförhållanden
I efterfrågehänseende föreligger en fundamental skillnad mellan varaktiga och icke varaktiga konsumentvaror. För de typiska förbrukningsvarorna, t. ex. livsmedel, sammanfaller inköp och konsumtion mycket nära i tiden. Ju mer varaktig konsumentvaran är, desto mindre omedelbart är samban— det mellan inköp och förbrukning. Be- hovstillfredsställelsen beträffande hus- hållsmaskiner, bilar och andra konsu- mentkapitalvaror bestäms därför inte enbart av de aktuella inköpen. Det är snarare det totala, i bruk varande be- ståndet av dessa varor, som anger gränserna för konsumtionens storlek. Såsom redan nämnts kan konsumtio- nen upprätthållas på en i stort sett oförändrad nivå, även om inköpen av dessa varor under kortare perioder minskar eller helt upphör.
Efterfrågan på konsumentkapitalva- ror härrör dels från konsumenter, som tidigare icke ägt ifrågavarande vara — vi kommer härvidlag att tala om ny- inköp — dels från sådana konsumenter, som avser att ersätta en äldre vara med en ny —— i dessa fall är det fråga om ersättningsköp. När en vara befinner sig i introduktionsstadiet och ännu inte hunnit tränga in på marknaden i nå- gon större omfattning dominerar ny— inköpen. Efter hand blir emellertid er- sättningsköp aktuella och dessa får vid ett växande bestånd av varan allt större betydelse. När beståndet nått en i för- 27—503366
hållande till antalet konsumentenheter relativt hög mättnadsgrad tenderar ny— inköpen att avtaga. Denna utveckling illustreras i fig. 13 för en vara med en genomsnittlig brukstid av ca 10 år. Så— som senare i olika sammanhang kom— mer att visas har varans utvecklings- stadium på marknaden och den rela- tiva omfattningen av ny- resp. ersätt- ningsköp stor betydelse för utformning- en av försäljningsmetoder och val av distributionsvägar.
I fig. 13 illustreras ur principiella synpunkter marknadsutvecklingen för en konsumentkapitalvara utifrån den förenklade förutsättningen att det är fråga om en konstant befolkningsmängd och en oförändrad sammansättning av befolkningen under hela perioden. I verkligheten sker emellertid en ständig omvandling inom befolkningen på grund av bortfall av konsumentenheter, t. ex. hushåll, och tillkomst av nya konsumentenheter. Denna omvandling medför ofta att kapitalvaror, som ägts av konsumentenheter, som fallit bort, tas ur bruk utan att ersättas. Som en följd härav kan det förekomma nyin- köp från nytillkomna konsumenten- heter, som inte motsvaras av någon nettoökning av beståndet.
Den potentiella efterfrågan från nya köpare utgöres av skillnaden mellan antalet aktuella konsumentenheter och det faktiska beståndet. Hushållet är i vissa fall den mest representativa kon- sumentenheten, t. ex. när det gäller in- köp av bilar, symaskiner, dammsugare, tvättmaskiner, radioapparater, kylskåp, etc. Genom att ange beståndet av dessa varor i relation till det totala antalet hushåll kan man få en uppfattning om mättnadsgraden på marknaden. Huru- vida samtliga hushåll även bör be- traktas som aktuella konsumentenheter ur säljarens synpunkt beror dock på en rad förhållanden såsom rådande lev—
Antal enheter av varan
Konsument enheter
Betydande
Totala beståndet av varanx /
teknisk förbättring pa varan
% Nyinköp ”Hmm Ersättningsköp
TrrmmIIIIHl lllllIIHHlH
10 ll lZ
Figur 13. Utveckling och bestånd [är en varaktig konsumentvara ur principiella synpunkter vid konstant folkmängd och oförändrad sammansättning av befolkningen
nadsstandard och inkomstfördelning, konsumtionsvanorna, hushållens anslut- ning till elektriskt nät samt förekomsten av kollektiva anordningar. Efterfrågan på kylskåp från enskilda hushåll sam- manhänger t. ex. med i vilken utsträck- ning byggmästarna installerar kylskåp i samband med uppförande av nya bo- stadslägenheter, efterfrågan på tvätt- maskiner äger samband med förekoms- ten av kollektiva tvättanordningar etc. Rådande konsumtionsvanor kan även snabbt förändras vid stigande levnads- standard. Det blir t. ex. allt vanligare, att hushållen består sig med två eller flera radioapparater. En låg siffra för en varas mättnadsgrad, uttryckt såsom en relation mellan det faktiska bestån- det av varan och antalet konsument- enheter, behöver sålunda i och för sig icke innebära, att de aktuella försälj- ningsmöjligheterna till nya köpare är
större än för en vara av samma var- aktighet med hög mättnadsgrad.
Av betydelse för utvecklingen av ny- inköpen är också hur lätt och snabbt en vara tränger in på en marknad. En del artiklar har förutsättning att spri- (las mycket hastigt, andra varor tränger först efter mycket lång tid ut på mark- naden i större omfattning. Inträng— ningstidens längd beror på varans pris, styrkan i konsumenternas behov av varan (som varierar med tiden, bero- ende på ändrade konsumtionsvanor och sociala attityder), inkomstföränd- ringar samt företagens reklam och and- ra aktiva försäljningsåtgärder. Alldeles oberoende av om inträngningstiden för en viss artikel är kort eller lång brukar efterfrågan vara förhållandevis obetyd- lig i början, vilket beror på de ofta relativt höga priserna och en viss trög- het hos konsumenterna. Först när va—
ran blivit mera känd, behovet allmän- nare och priserna sänkts, skapas förut- sättningar för en snabbare ökning av antalet nyinköp.
Ersättningsköpen utgör som nämnts en viktig kompensation för det bortfall i efterfrågan från nya köpare, som en hög mättnadsgrad för med sig. Ofta by- ter konsumenterna ut en kapitalvara långt innan den är tekniskt nedsliten eller kan anses böra utbytas av drift- ekonomiska skäl. De kan lockas därtill av nya modeller, som kommit ut på marknaden, eller av en önskan att an- skaffa ett märke av högre kvalitet.
Marknadsutvecklingen för varaktiga konsumentvaror drivs som nämnts fram även av successivt ändrade kon- sumtionsvanor och därmed förbundna förskjutningar i konsumenternas benä- genhet att använda sina begränsade re— surser för inköp av just dessa varor. Utvecklingen kan påskyndas eller för- dröjas av en rad andra faktorer som påverkar efterfrågan, t. ex. inkomst- och prisförändringar, företagens för- säljningsaktivitet m. 111. Vid val av för- säljningsmetoder (inkl. prispolitiken) och distributionsvägar är det av stor betydelse för fabrikanterna att känna till hur olika åtgärder påverkar efter- frågan. Innan dessa på efterfrågan in- verkande faktorer mera ingående be- handlas från generella utgångspunkter skall i korthet redogöras för den fak- tiska utvecklingen av inköp och be- stånd av några större konsumentkapi- talvaror.
A. Marknadsuivecklingen 1930—1954 I tab. 39 redovisades vissa uppgifter
om marknadsutvecklingen för hela gruppen varaktiga konsumentvaror (»inventarier»). I det följande kommer redogörelsen emellertid att inskränkas till bilar, radioapparater, cyklar och
mopeder, symaskiner, dammsugare, tvättmaskiner och kylskåp. BegränSv ningen har bl. a. gjorts för att kunna erhålla ur distributionssynpunkt rela- tivt enhetliga varugrupper, vilket un- derlättar analysen av distributionsvä- gar och försäljningsmetoder.
1. Inköpen under olika är
Statistiken om antalet under olika är för konsumtionsändamål anskaffade enheter av ovan nämnda varor är syn- nerligen bristfällig och i många fall helt obefintlig. Endast för personbilar kan man —— från centrala bilregistret _ erhålla tillförlitliga uppgifter härom. Radiolicensstatistiken ger vidare vissa hållpunkter för en bedömning av ut- vecklingen för radioapparater. I fråga om cyklar lämnar industri- och han- delsstatistiken data om antalet inom landet tillverkade samt exporterade och importerade enheter. Vad övriga va- ror beträffar är man i huvudsak hän- visad till uppgifter, som kan inhämtas direkt från tillverkare och distribu- törer.
Såsom framgår av fig. 14 ökade de? årliga inköpen av nya personbilar sne- cessivt från 1930 med undantag för" depressionsåren i början av 130-talet", krigsåren 1940—1945 samt enstaka år därefter. Under senare år har bilinkö- pen ökat i snabbt stegrad takt liksom det totala beståndet av personbilar. An- talet utrangerade fordon har varit obe- tydligt även under senare år. Detta torde delvis sammanhänga med den nedskärning av tillförseln av nya bilar, som förekom under och efter kriget, vilket medförde, att efterfrågan i hög grad inriktades på äldre bilar. I och med att tillförseln av bilar i förhållan- de till efterfrågan bilvit rikligarc har utrangeringarna ökat. Fortfarande är dock antalet förkrigsbilar betydande
amuujxnm enheter nomsnittliga brukstiden ha ökat med 2—3 år. Att döma av utvecklingen i Förenta Staterna, där medellivslängden för utrangerade bilar starkt ökat sedan förkrigstiden, har sannolikt även andra faktorer såsom höjd kvalitet på bilar- na och bättre vägar medverkat till att bilarna utrangeras senare.7 Den kraftiga ökningen av beståndet visar, att ett stort antal konsumenter uppträtt som nya köpare av bilar. I aooooo många fall har dessa nya köpare an— skaffat begagnade fordon. Handeln med zooooo andrahandsvagnar har betydande om- fattning. Enligt en av Svenska Vägför- eningen år 1953 gjord undersökning woooo hade inte mindre än 57 procent av då- varande bilägare köpt sina fordon be- gagnade.B
: milj
[5 mH]
! mnj
500000
400000
Tabell 40. Antalet personbilar 1/1 1954 _/ fördelade på årsmodeller
Årsmodell Antal
registre
1940 och tidigare 123 296 318 251 124 189 217 26 044 25 453 10 478
8 726 78 880 59 304 39 523 57 421 861
431 085
Hb—l
>.;
O Nwwmwoacoo o owcowpotowmm
hi CD
1000 Källa: Bilismen i Sverige 1954.
"(ino 1934 1938 1942 1946 1950 1954 Den övervägande delen av person- Figur 14. Personbilbeslåndels utveckling bllama a_gs av Privatpersoner- Svengka åren msn—1954 Vägföremngens åberopade undersok- (Semilogaritmisk skala.) ning visar, att år 1953 inte mindre än
83% av personbilarna tillhörde en-
(se tab. 40). De utrangerade fordo- nens genomsnittliga livslängd var före 7Pet1'i, C- W- &. a. 5. 115-
aPersonbilarna och deras ägare. Utgiven
kriget ca 11 år. Numera synes den ge- av Svenska Vägföreningen. Stockholm 1953.
skilda personer. Resterande 17 % var registrerade på företag, droskrörelser samt i ringa utsträckning staten och kommunerna.” En stor del av person- bilarna i privat ägo användes också för kommersiella ändamål. Enligt Petris beräkningar tillhörde år 1948 ca 45 % av personbilarna personer som kunde antas bruka dem helt eller delvis för kommersiella ändamål.10 Den kraftiga ökningen av bilinköpen för privat bruk under senare år har emellertid väsent- ligt ökat privatbilarnas andel av per- sonbilsbeståndet sedan 1948.
Behovet av personbilar för privat konsumtion är dock uppenbarligen långt ifrån mättat. Antalet hushåll ut- gör i. n. 2,3—2,4 miljoner. I genomsnitt går det alltså drygt en personbil på vart femte hushåll. Som jämförelse kan nämnas att i Förenta Staterna inte mindre än 78 % av antalet hushåll ägde bil år 1953.11 Man räknar där med att kunna uppnå en än högre mättnads- grad, även om bilförsäljarna möter allt större köpmotstånd. En viss tillbaka- gång av bilbeståndet har dock skett i storstäderna, där trafiken minskar möjligheten att utnyttja eget fordon. I New York äger t. ex. endast 45 % av familjerna bil och i samtliga städer med mer än 500000 invånare 55 %. I gengäld ökar antalet av sådana hus- håll, som äger två eller flera bilar. Även i Kanada, Australien och Nya Zeeland är det relativa bilbeståndet avsevärt större än i Sverige.
Bilmarknaden får i hög grad sin prä- gel av det här skildrade utvecklings- stadiet för bilismen i vårt land. De nya bilägarna kommer att svara för lejon- parten av efterfrågan och bära upp denna under lång tid framåt, ehuru till en betydande del via andrahandsmark- naden för bilar.
Inköpen och beståndet av radioappa- rater har utvecklats i väsentligt snab-
Antal enheter 3 mil]
2 mil]
t,:rmsu
tina]
500000 400000
300000
200000
150000
l00000
75000
50000 40000
30000
20000
10000 1930 lSQA l930 1942 1946 1950 Issa
Figur 15. Beståndet av radiomottagnings— — apparater och dess utveckling åren 1930—1953
(Semilogaritmisk skala. Uppgifter om antalet sålda apparater hänför sig till fabrikanternas försäljning. Uppgifter om detaljhandelns för- säljning och lagerhållning saknas.)
bare takt än för personbilar (se fig. 15). Sedan radiomottagare av rörtyp införts på den svenska marknaden under se- nare delen av 20-ta1et, ökade beståndet av radioapparater mycket snabbt, vil- ket kan avläsas i statistiken över an- talet licensinnehavare. Det faktiska be- ståndet är i Själva verket större än vad antalet licenser ger vid handen. Sam- ma licens kan nämligen användas för
”a. a., s. 24. " a. a., s. 105. " Fortune, Sept. 1953.
406. Antal enheter 3 milj 2 min
15 mHj
:.1 mil]
500000
300000 250000
200000
150000
100000
.75000
,soooo 1930 1934 1930 1942 1946 1950 Figur 16. Cykelbeståndets utveckling åren 1930—1952 (Semilogaritmisk skala. Källor SOS: Industri och Handel jämte uppgifter från represen- . tanter för branschen.)
flera apparater. Numera är det inte ovanligt med dubbelapparater. Särskilt under tidigare år förekom dessutom ofta att radioinnehavare försummade att lösa licens. För att korrigeradessa felkällor har antalet licenser ökats med 15 % under åren 1930—40 samt med 20% åren 1941—1954.12 Enligt dessa beräkningar överstiger det to- tala antalet i bruk varande redioappa- rater det sammanlagda antalet hushåll. Radioapparaten har med andra ord trängt långt in på marknaden. Efter- frågan kan dock ytterligare stiga efter- hand som det blir vanligare att an- skaffa två eller flera apparater per hushåll. Den växande efterfrågan på mindre apparattyper tyder på att den— na tendens redan fått en viss styrka. Ca 45% av den totala tillförseln av
radioapparater utgöres av mindre mot- tagare.Ls Samtidigt har efterfrågan på radiogrammofoner stigit. En fortsatt ökning av radiobeståndet kommer dock sannolikt att i viss mån hållas tillbaka, när televisionen på allvar slår ige- nom. Det torde därför vara rimligt att antaga, att inköpen i huvudsak kom- mer att avse ersättningsanskaffningar. Såsom framgår av diagrammet utran- geras årligen ca 150000 apparater, vil- ket tyder på en genomsnittlig livslängd för apparaterna av ca 15 år.
Liksom radioapparaten slog cykeln på allvar igenom i Sverige under 20- och 30-talen. Av fig. 16 framgår att cykelförsäljningen varit betydande alltsedan 1930 med undantag för de- pressionsåren 1930—1933. Enligt upp- skattningar som gjorts på grundval av cykeldäcksförbrukningen uppgick det totala cykelbeståndet i landet till i runt tal 1 miljon enheter i början av 30-ta1et. Siffran två miljoner passera- des i slutet av samma decennium. Un- der slutet av 40-ta1et uppnåddes ett be- stånd av 3 miljoner enheter, dvs. un- gefär en cykel på varannan svensk, en cykeltäthet som endast torde över- träffas av den danska. Någon ytterli- gare ökning av beståndet är knappast sannolik. Snarare torde beståndet kom- ma att minska. Mopeder, scooters och bilar ersätter cykeln som transportme- del i allt större utsträckning och tränger tillbaka efterfrågan. Denna tillbakagång för de vanliga trampcyk- larna motvägs till en del av en ökad efterfrågan på barncyklar. Man avsät- ter f. 11. ca 150000 enheter per år in- om Sverige, vilket är väsentligt mindre än före kriget. Minskningen av efter- frågan på hemmamarknaden har fa- brikanterna sökt kompensera genom
" Siffrorna bygger på radioleverantörernas uppskattningar. 1” Industria, 1954:4, s. 39.
ökad derna.
En snabb utveckling på marknaden har under efterkrigstiden ägt rum för scooters och mopeder. Sedan körkorts- tvånget upphävts för mopeder år 1952 ökade försäljningen i stegrad takt. På mindre än tre år har mopedbeståndet uppnått ca 250 000 enheter enligt upp- skattningar på fabrikanthåll. Sanno- likt är marknaden ännu långtifrån mättad.
I fråga om hushållsmaskiner och —apparater finns inga officiella uppgif- ter tillgängliga om vare sig antalet in- köpta enheter under olika år eller om det nuvarande totalbeståndet. På grund- val av försäljningssiffror från de större leverantörerna har författaren gjort vissa uppskattningar av antalet för konsumtionsändamål anskaffade enhe- ter under olika år (se fig. 17). För hemsymaskiner, som är den äldsta av hushållsmaskinerna och som även trängt djupast in på marknaden, har uppgifter erhållits för de fyra största märkena, vilka torde svara för ca 95 % av tillförseln. På motsvarande sätt har för dammsugaren beräkningar gjorts på grundval av dels uppgifter om års— produktionen i de två största svenska företagen dels importstatistiken. I den sistnämnda anges importen i kg. Då hushållsdammsugarna i genomsnitt vå- ger 10—12 kg, har antalet importerade enheter beräknats genom att dividera importvikten med 11. Uppgifter om marknadsutvecklingen för hushållskyl- skåp har erhållits från en ledande svensk leverantör. Efterfrågan på hus- hållskylskåp härrör som tidigare nämnts dels från byggmästare, dels —— i ungefär lika stor utsträckning — från konsumenter. I detta samman— hang har ingen åtskillnad gjorts mel- lan dessa båda köparkategorier. I fråga om hemtvättmaskiner slutligen före-
avsättning på exportmarkna-
Antal enhole'r 3 milj
%.; ._-_—_ 2 mil]
! persönhu
1,5 milj
I milj
500 000
200000
l50000
l00000
75000
Sxmlaski =_
XX
XV
/
! 000 1930 ISM 1938 1942 1946 1950 195L
Figur 17. Inköp av dammsugare, kyl— skåp, symaskiner och hemtvättmaskiner åren 1930—1954
(Semilogaritmisk skala. Källor: företagens försäljningsstatistik och Socialstyrelsens kon— sumtionsundersökningar.)
kommer ett mycket stort antal märken. Uppskattningarna av den årliga tillför- seln av hemtvättmaskiner har därför blivit ganska osäker, men torde dock ge en tämligen riktig uppfattning om utvecklingstendensen.
Såsom nedan närmare redovisas har symaskinen trängt så långt in på mark- naden, att man numera kan räkna med inköp från i huvudsak nytillkomna hushåll. Symaskinens avsevärda livs- längd torde hittills som regel inte ha krävt någon ersättningsanskaffning inom de hushåll, som köpt nya maski- ner. Snarare har det förekommit, att maskiner tagits i arv från mor till dot- ter. Efter 1945 introducerades emeller- tid nya och mer mångsidigt använd— bara typer på marknaden, t. ex. arm- maskiner och sicksackmaskiner. Fler- talet nybildade hushåll torde som en följd härav köpa nya maskiner. Även ersättningsanskaffningar i äldre hus- håll torde numera inte vara ovanliga. En ledande symaskinfabrikant har ut- talat, att de tekniska nyheter som in- förts på symaskinsområdet, sannolikt sänkt maskinernas brukstid från 40 till 20 år. Den antydda tekniska ut- vecklingen har troligen medverkat till den i förhållande till förkrigsåren större försäljningen av hemsymaski- ner sedan 1945. För dammsugaren är ersättningsköpen av väsentligt större betydelse än för symaskiner. Dammsu- garens livslängd är nämligen betydligt kortare än symaskinens. Ett ledande företag inom branschen har uttalat, att deras representanter icke sällan på- träffar 20—30 år gamla dammsugare, vilka fortfarande användes i hemmen. Vanligare torde dock enligt företagets mening vara, att husmödrarna byter sina dammsugare efter 15 år. Enbart ersättningsköpen torde följaktligen upp- gå till inemot 100 000 apparater per år. Såväl kylskåp som tvättmaskiner be-
finner sig ännu i introduktionsstadiet på marknaden, varav följer att nyinkö- pen dominerar.
2. Nuvarande bestånd av hushålls- kapitalvaror En uppfattning om hur varan är in- arbetad på marknaden kan erhållas från uppgifter om det nuvarande be- ståndet i relation till antalet konsu- mentenheter. I fig. 18 redovisas ett dylikt »mättnadsindex» för ett antal varor i Förenta staterna och Sverige. Såsom konsumentenhet har använts hushållet. De svenska siffrorna bygger främst på en undersökning rörande förekomsten av konsumentkapitalvaror i svenska hushåll, som hösten 1954 gjordes av Svenska Gallup Institutet.”
" Gallupundersökningen baseras på ett san- nolikhetsurval. Urvalet av intervjuobjekt har skett i tre etapper. I första etappen utlot- tades en kommun från vardera av 59 med hänsyn till näringslivets struktur etc. homo- gena strata. Dessa primära urvalsenheter bildar institutets basurval. Härur utlottades som andra etapp ca 5000 lägenhetshushåll (samtliga personer boende i samma lägenhet eller i fall av oklarhet mantalsskrivna på samma blankett), vilket beräknades ge ett relativt fel av ca 0,5 % vid beräkning av ett procenttal om 15 %. Sammanlagt gjordes 4482 godkända intervjuer, varför det totala bortfallet (vägrade intervjuer, obebodda lä- genheter etc.) stannade vid 11 %. Slutligen utlottades efter en särskild plan en av hus- hållsmedlemmarna över 15 år. Intervjuarna hade att inom Iägenhetshushållen vid behov särskilja olika »konsumtionshushåll», dvs. de personer som har gemensam bostad och mat- hållning, inom lägenhetshushållen. 1-persons- hushållen (till viss del inneboende) har på grund av urvalsmetodiken blivit något under— representerade. Detta gör att den relativa an— delen köparhushåll sannolikt blivit något för hög, eftersom 1-personhushållen inte i samma utsträckning som flerpersonhushållen innehar tvättmaskiner, kylskåp, dammsugare etc. Un- dersökningen har främst avsett att belysa köparhushållens sammansättning. De värden som erhållits härför är statistiskt tämligen väl Säkerställda. En beräkning av det totala antalet hushåll som innehar ifrågavarande varor med utgångspunkt från intervjuunder— sökningens procentsiffror blir däremot något
(forts. på s. 410)
Den procentuella andelen av totala antalet hushåll i Förenta Staterna resp. Sverige, som år 1954 innehade
Förenta Staterna Sverige
(antal hushåll: 46,5 milj) (antal hushåll: 2,1.milj)
”%%/"WA (Bådåååtpfiåäw //9/0-'47///A
Åsf/ /A Kylskåp 7,337/
// ,7?.g///// Hemlvättm askin
Åsa,/, TV-apparal
/ / / // r //5/6,17 / Dammsugare
El—spis
Frysbox
Diskmaskin - '
Figur 18. Täckningsgraden år 1954 för vissa konsumentkapitalvaror i Sverige och Förenta Staterna.
1 15 % av de svenska hushållen har radiogrammofon. Antalet radioapparater per invånare är i Förenta Staterna dubbelt så stort som i Sverige, vilket beror på den avsevärt större förekomsten av »dubbelapparater». De amerikanska siffrorna avser endast elektriska maskiner och apparater.
Uppgifter om »Index of saturation» i Förenta Staterna för här ifrågavarande varor har förmedlats av Föreningen för Elektricitetens Rationella Användning.
Som framgår av fig. 18 är så gott som samtliga hushåll i såväl Förenta Staterna som i Sverige innehavare av en eller flera radioapparater. I För- enta Staterna uppgick emellertid det totala apparatbeståndet till 110 milj. enheter år 1952, dvs. i genomsnitt mer än två apparater per hushåll. I Sverige är apparatbeståndet i förhållande till antalet hushåll f. n. knappt hälften så stort, beroende på det relativt mindre antalet dubbelapparater. Symaskinen förekommer enligt Svenska Gallups un- dersökning i ca 80 % av samtliga hus- håll, vilket överensstämmer med Social- styrelsens konsumtionsundersökningar för åren 1951 och 1952. Det totala an- talet i bruk varande symaskiner torde uppgå till ca 1,8 milj. enheter. Mätt- nadspunkten för symaskiner är sålun- da, med tanke på antalet manliga en- personhushåll, av allt att döma i det närmaste uppnådd.
Dammsugaren är inte lika allmänt förekommande i hemmen som syma- skinen, ehuru den synes vara vanli- gare i Sverige än i Förenta Staterna. I vilken utsträckning detta kan sam- manhänga med olikheter i bostadsför- hållanden, förekomst av hemhjälp etc. har inte närmare undersökts. För Sve— riges del kan nämnas, att förekomsten av dammsugare är väsentligt mindre på landsbygden (50 % av samtliga landsbygdshushåll enligt Gallupunder- sökningen) än i tätorterna (70 % av tätortshushållen). Fabrikanternas upp- fattning är att beståndet ytterligare kan öka i vårt land. En ledande leve- rantör har t. ex. uttalat: »Såvitt vi har oss bekant, finns inga uppgifter till- gängliga betr. marknadens mättnad av olika produkter i Sverige... Vi måste
därför stödja oss på våra försäljares och återförsäljares högst subjektiva uppfattning om 'saturation point' i oli- ka delar av landet. Det är vår bestäm— da åsikt, att den svenska marknaden för bland annat dammsugare är långt- ifrån mättad.»
I Gallups undersökning har endast privatägda kylskåp noterats i inter- vjuerna. Härtill kommer de kylskåp hy- resvärdarna ställer till hyresgästernas förfogande. Såsom framgår av 1945 års bostadsräkning förekom detta år kylskåp i drygt 10 % av samtliga hushåll. Om man antar att hälften av dessa skåp var privatägda, utgjorde an- talet »fastighetskylskåp» ca 100000. Enligt Bostadsstyrelsen har sedan 1945 ca 400000 kylskåp installerats i hy- reshus. Sammanlagda antalet »fastig- hetskylskåp» utgör sålunda i dag ca 500 000. Det totala antalet kylskåp tor- de uppgå till ca 900000 enheter en— ligt vissa beräkningar av ett ledande företag inom branschen. Mättnadsgra- den är väsentligt olika i skilda delar av landet. I vissa tätorter förekommer kylskåp i 70—90 % av samtliga hus- håll, i en del landsortsdistrikt i Norr- land däremot i mindre än 5 %. Efter- frågan avser f. n. så gott som uteslu- tande nyinköp. Endast ca 50000 av hittills installerade skåp beräknas ha tagits ur bruk. Med den takt bestånds- ökningen under senare år ägt rum kan man räkna med att en mycket hög mättnadsgrad kommer att uppnås om 15——20 år. Liksom fallet varit med sy- maskiner under efterkrigstiden kan efterfrågan för ersättningsändamål här- vid komma att stimuleras av nya och mer mångsidigt användbara produkter
(forts. från 3. 408)
mindre säker. De totalsiffror som framräk- nats med hjälp av bl. a. denna undersökning får därför betraktas som något approxima— tiva.
och modeller, som introduceras på marknaden t. ex. kylskåp med inbygg- da frysboxar.
Hemtvättmaskiner slutligen befinner sig ännu i början av introduktionsske- det på den svenska marknaden. I järn- förelse med Förenta Staterna är täck- ningsgraden mycket låg. Dessa ma- skiner introducerades på den svenska marknaden först mot slutet av 30-talet men såldes inte i någon större utsträck- ning förrän år 1950. Cirka 3/4 av i bruk varande hemtvättmaskiner har inköpts sedan 1950 och nära 95 % sedan 1945. Det totala antalet i bruk varande hemtvättmaskiner torde upp- gå till drygt 275 000 enheter, en siffra som erhållits genom uppräkning av de antal köparhushåll, som konstaterats i Svenska Gallups undersökning. Enligt beräkningar som verkställts av bostads- kollektiva kommittén under slutet av år 1954 skedde endast ca 12 % av hus- hållstvätten räknat i viktenheter i hem- tvättmaskiner. Inte mindre än inemot 70 % av all tvätt gjordes för hand.'-5 Den övriga tvätten fördelade sig med 8 % på maskinutrustade fastiglietstvättstu- gor, 2—3 % på allmännyttiga central- tvätterier, 3—4 % på kommersiella tvätterier samt 6 % på institutionstvät- terier. Det finns sålunda utrymme för
en betydande anskaffning av hemtvätt— maskiner från nya konsumentgrupper. Efterfrågan kommer dock att bli be- roende av förekomsten av kollektiv tvätt och priserna vid anlitande av kommer- siella tvätterier i jämförelse med kost- naderna för hemtvätt.
Såsom i olika sammanhang antytts är behovet av hushållskapitalvaror inte lika utpräglat i alla hushåll. Den åberopade Gallupundersökningen be- kräftar t. ex., att flerpersonshushåll i större utsträckning försett sig med dessa varor än enpersonshushåll (se tab. 41). Även hushållsmaskin av ty- pen »Assistent» har medtagits, för vil- ken mättnadsgraden ännu är jämförel- sevis låg.
Slutligen kan nämnas att inköp av andrahandsmaskiner och -apparater är mindre vanligt än när det gäller bilar. För symaskiner och radioapparater är andrahandsmarknaden i viss mån or- ganiserad. Såväl fabrikantens egna för- säljare som återförsäljarna lämnar er- sättning för utbytesmaskiner och -ap— parater, vilka säljes vidare efter even- tuella reparationer och översyn. I viss utsträckning förekommer detta även för övriga större hushållskapitalvaror
*5 SOU 1955: 8, s. 22 f.
Tabell 4]. Innehav av hushållskapitalvaror i hushåll av olika storlek är 1954
Antal hushållsmedlemmar 1 2 3 4 5 6 0. fler
Antal intervjuade hus-
1 260 1 064 813 244
Vara
90,4 83,4 15,1 7,1 80,2 46,7 . 66,7 39,9
Kylskåp 16,8 8,3 Tvättmaskin 11,8 2,3 Hushållsmaskin 4,0 0,5
(av typen Assistent)
Radiogrammofon ........ Symaskin .............. Dammsugare
Procentuell andel köparhushåll
92,8 11,5 87,2
91,1 20,3 86,7
92,0 19,3 92,3
89,6 93,0 19,8 11,5 93,3 94,3 66,4 73,4 78,5 75,3 71,7 17,1 18,6 20,5 21,0 15,2
7,6 11,6 17,6 24,1 28,7 3,2 3,2 6,5 7,9 8,6
Källa: Svenska Gallup Institutets undersökning av varaktiga konsumentvaror. Hösten 1954.
(se tab. 42). Den ringa förekomsten av andrahandsartiklar för tvättmaski- ner och kylskåp torde till stor del sam- manhänga med att dessa varor ännu är relativt nya på marknaden och inte varit föremål för ersättningsanskaff— ning i större skala.
Tabell 42. Förekomsten av andrahands- maskiner och -apparater i beståndel av hushållskapitalvaror år 1954
Procentuell andel som Antal anskaffats såsom köpar-
hushåll begag-
nad vet ej
ny
958 4 050
Personbil . . . . Radio Radiogrammo- fon 676 Symaskin . . . . 3 592 Dammsugare 2 986 Kylskåp . . . . 751 Tvättmaskin 529
56,9 86,3
42,2 0,9 11,9 1,8
91,2 8,3 0,4 80,0 17,2 2,8 94,5 3,8 1,7 91,9 4,9 3,2 95,8 3,0 1,1
Källa: Svenska Gallup Institutets undersök- ning av varaktiga konsumtionsvaror. Hösten 1954.
Den procentuella andelen av t. ex. symaskiner och radioapparater, som för närvarande anskaffas såsom be— gagnade, torde dock överstiga de i ta- bellen angivna procenttalen. I det nu- varande beståndet ingår nämligen ett stort antal äldre maskiner och appa- rater, som anskaffades under tidigare år, då förekomsten av andrahandsva- ror var mindre än i dag. En ledande symaskinsfabrikant har t. ex. uppskat- tat att ca 50 % av utbytesmaskinerna säljs vidare, i vissa fall efter om- byggnad.
B. Faktorer som påverkar efterfrågan
Ju mer lyxbetonad och umbärlig en artikel är för den individuelle konsu- menten och ju högre pris den be- tingar, desto större betydelse får rent
ekonomiska faktorer för efterfrågeut- vecklingen. En allmän erfarenhet är att efterfrågan för varaktiga konsu- mentvaror, som i många fall kan hän- föras till denna kategori varor, är i hög grad känslig för inkomst- och pris- förändringar, möjligen med undantag för hemsymaskiner, som betraktas som produktiv arbetsmaskin i högre grad än många andra hushållsmaskiner.
Vid inköp av en större varaktig kon- sumentvara tvingas konsumenten ofta att finansiera transaktionen antingen med egna förmögenhetstillgångar i form av banktillgodohavande, innehav av värdepapper etc., eller med lån (av— betalningsengagement). Prissättningens betydelse för efterfrågan får därför även ses i samband med de avbetal- ningsvillkor, som erbjudes köparen.
Efterfrågan påverkas genom pro- duktdifferentiering i form av t. ex. nya modeller, genom reklam, service och personlig bearbetning av individu- ella konsumenter, kort sagt aktiva för— säljningsåtgärder. Även om nämnda åt- gärder främst avser att stimulera för- säljningen av det egna märket inverkar de i regel också på den totala efterfrå- gan, speciellt i början av en varas in- trängande på marknaden.
Här skall endast översiktligt belysas deSSa faktorers betydelse för efterfrå- gan av varaktiga konsumentvaror.Där- vid bör hållas i minnet, att det inte låter sig göra att på statistisk väg exakt fastställa hur mycket olika omständig- heter var för sig inverkar på efterfrå- gan. Denna påverkas nämligen samti- digt av ett stort antal förhållanden, bl. a. tidsmässiga ändringar av kon- sumtionsvanorna. Härtill kommer att efterfrågans känslighet för olika vari- abler förändras efterhand som en var- aktig konsumentvara blir mer och mer inarbetad på marknaden. Priskänslig— heten anses t. ex. ofta vara ganska
obetydlig den första tiden efter varans introduktion på marknaden, emedan efterfrågan då främst härrör från per- soner som anskaffar artikeln ganska oberoende av prisläget, men i regel ökar starkt när ett större antal konsu- menter kan påräknas som köpare. Om det å andra sidan skapas ett så starkt behov för varan, att den av flertalet presumtiva köpare betraktas som en nödvändighetsartikel, minskar pris- elasticiteten.
1. I nkomsten
Att inkomsten utövar ett avgörande inflytande på efterfrågan för varaktiga konsumentvaror är naturligt. Det för- utsättes en ganska hög allmän levnads- standard för att dessa varor över hu- vud taget skall kunna bli föremål för efterfrågan i större omfattning. När levnadsstandarden stiger över en viss nivå, tenderar efterfrågan på här ifrå- gavarande varor att öka i snabbare takt än inkomsterna. Detta samman- hänger med förut nämnda förändring- ar i konsumtionsvanor och köpbenä- genhet för olika varor. Man har inte så stort behov att öka konsumtionen på vissa andra områden, t. ex. textilier, över den gräns som kan uppnås vid rätt måttlig inkomstnivå. Det kan näm- nas, att utgifterna för textilier svarar för 9 % av den totala konsumtionen i Förenta Staterna mot 12 % i Sverige. Den absoluta konsumtionen av textilier i Förenta Staterna är dock större per 'capita än i Sverige, trots att det hårda svenska klimatet gör behovet av texti- lier större än i ett varmare klimat.
Försök har gjorts att studera olika varors inkomstelasticitet genom att för en längre tidsperiod statistiskt ange samvariationen mellan å ena sidan in- köpen av dessa varor under olika år samt å andra sidan inkomsten. Enligt
en av Department of Commerce verk- ställd korrelationsanalys, i vilken in- komsten och tiden (inköpsbenägenhe— ten) ingick som oberoende variabler, visade det sig att efterfrågan på var- aktiga konsumentvaror under perioden 1929—1949 i Förenta staterna som vän- tat var mer inkomstelastisk än efter- frågan på andra varor (se tab. 43).
Tabell 43. Inkomstelasticiteten för olika varor i Förenta Staterna åren 1929—1949 enligt Department of Commerce
. Inkomst- Artikel elasticitet Radioapparater ............ 2,5 Nya bilar ................ 2,0 Diverse elektriska apparater utom radioapparater ...... 1,4 ,Kylskåp, tvättmaskiner och symaskiner .............. 1,0 Livsmedel ................ 1,0 Skor ...................... 0,8 Tobak .................... 0,5
Kalla: Survey of Current Business, Jan. 1950.
Siffrorna anger, att en inkomstför- ändring med 10% medför att efter- frågan på nya bilar förändras med 20 %, av radioapparater med 25 % etc.
Någon liknande statistisk efterfråge- analys för konsumentkapitalvaror har inte företagits i Sverige. Däremot har inkomstelasticiteten för livsmedel un- dersöktsi Sverige (jfr s. 415). Resultaten av de amerikanska undersökningarna kan inte utan vidare anses tillämpliga på svenska förhållanden, men de torde dock ge en generell bekräftelse på att efterfrågan av konsumentkapitalvaror är mer känslig för inkomstförändring— ar än efterfrågan av förbrukningsvaror.
Inkomstens betydelse för efterfrågan på dessa varor kan man även få en viss uppfattning om genom att ange den relativa förekomsten av varaktiga konsumentvaror i olika inkomstklasser.
Tabell 44. Förekomsten av varaktiga konsumentvaror i hushåll med olika inkomster
Hushållsinkomst (tusen 20 kr.) 0—3 5—6 6—8 8—10 10—12 12—20 0. mer
Antal intervjuade hus-
håll ................ 601 746 572 1008 333
Vara Procentuell andel köparhushåll Personbil .............. 4,4 11,8 18,0 16,9 22,3 Radio ................ 88,1 92,1 92,0 90,5 91,3 Radiogrammofon ...... 3,3 7,9 8,7 14,6 17,3 Symaskin 66,6 80,7 80,0 81,8 83,7 Dammsugare .......... 33,8 54,4 60,4 69,0 77,3 Kylskåp .............. 6,3 11,8 13,8 15,8 19,4 21,0 Tvättmaskin .......... 4,4 10,5 11,0 12,6 10,3 13,9 Hushållsmaskin ........ 0,6 0,4 1,8 2,3 3,1 5,0
(av typ Assistent)
31,2 91,0 21,0 85,3 84,0
53,6 83,8 40,1 90,7 91,9 39,4 26,5 21,8
Källa: Svenska Gallup Institutets undersökning av varaktiga konsumentvaror. Hösten 1954.
I den åberopade undersökningen av Svenska Gallup Institutet, som i första hand avsåg att studera köparhushål- lens sammansättning, har hushållen uppdelats på olika inkomstgrupper, var- vid inkomstuppgifterna _— sammanräk- nad nettoinkomst —— hämtats ur 1952 års taxeringslängd (se tab. 44).16 Siff- rorna torde ge en ganska god före- ställning om inkomstens betydelse för inköpen av de konsumentkapitalvaror, som ännu förekommer i ett begränsat antal hushåll, trots de kända brister som vidlåder inkomstuppgifter från taxeringslängderna, och den felkälla som ligger däri att inkomstuppgifterna gäller är 1952, medan innehavet av resp. varor avser hösten 1954.
Tabellen visar att förekomsten av bilar, radiogrammofoner, kylskåp,tvätt- maskiner och hushållsmaskiner av ty- pen Assistent i olika hushåll varierar starkt med inkomsten. Det är i samt— liga fall fråga om varor som ännu inte nått så hög mättnadsgrad på markna- den. Att någon motsvarande inkomst- variabilitet i förekomsten av radio- apparater och symaskiner inte före- kommer är naturligt med tanke på att dessa båda kapitalvaror uppnått en
mycket hög mättnadsgrad. De betrak- tas även i de lägre inkomstgrupperna som nödvändighetsvaror. Symaskinen användes i stor utsträckning som ar- betsmaskin, som möjliggör för inneha- varen att inbespara utgifter eller skaffa inkomster och därmed förbättra famil- jens ekonomi. En dylik jämförelse mel- lan olika inkomstgrupper ger dock inte en fullt rättvisande bild av efterfrå- gans inkomstkänslighet för de sist- nämnda varorna. Efterfrågan i de högre inkomstgrupperna kan nämligen i större utsträckning än i de lägre in- riktas på köp av dubbelapparater eller varor av högre kvalitet och i högre prislägen.
För att få en mer realistisk bild av efterfrågans inkomstkänslighet bör hänsyn därför även tas till olika in— komsttagares utgifter för anskaffning av olika konsumentkapitalvaror. Upp- gifterna om den relativa förekomsten av radioapparater jämfört med radio- grammofoner i olika inkomstgrupper ger en antydan om att efterfrågan, mätt i inköpsvärde, är mer känslig för in— komstvariationer än efterfrågan, mätt i anskaffade enheter. Svenska Vägför-
15 Jfr. not 14.
aningens undersökning om bilägarna visar att de lägre inkomsttagarna i hu- vudsak anskaffat begagnade fordon, medan flertalet bilägare med högre in- komster innehar fordon, som inköpts nya.17 För många personer med rela- tivt måttliga inkomster befann sig tyd- ligen endast andrahandsvagnarna in- om räckhåll (se tab. 45). Under de båda senaste åren har tillskottet av nya bilar dock varit väsentligt större än tidigare, vilket medfört att andrahands- vagnarna minskat sin andel av de to- tala inköpen av personbilar.
Tabell 45. Inköp av andrahandsvagnar i procent av de totala inköpen i olika inkomstklasser år 1953
Procentandel
Ärsinkomst kr andrahands- vagnar Mindre än 5000 ........ 77 % 5 000—10 000 ........ 70 % 10 OOO—15 000 ........ 54 % 15 OOO—20 000 ........ 39 % 20 OOO—25 000 ........ 30 % över 25 000 ........ 25 %
Källa: Svenska Vägföreningen. Personbilarna och deras ägare 1953.
Att den värdemässiga efterfrågan är mer inkomstkänslig än den efterfrå- gan som uttryckes i antal enheter har stor betydelse för marknadsutveck- lingen, speciellt i fråga om ersättnings- köpen. I Förenta staterna där bilbe- ståndet uppnått en hög mättnadsgrad inriktar sig bilfabrikanterna på att sälja inte bara bilar utan även »more dollars per car». Enligt vissa beräk- ningar köper amerikanarna värdemäs— sigt efter omräkning med hänsyn till prisförändringar i genomsnitt 25% mer extra tillägg (gadgets) per bil jämfört med tiden före kriget.18 Stora valmöjligheter finns även för ett och samma märke. Sålunda varierade priset
för en Chevrolet mellan 1 613 och 3 000 dollars i Förenta Staterna år 1953.
2. Pris och betalningsvillkor Om alla priser sjunker med en viss procent, bör ju efterfrågan rimligen på- verkas på samma sätt som vid en in- komststegring av samma storleksord- ning, förutsatt att efterfrågan inte be- ter sig annorlunda vid ökning resp. minskning av penningvärdet än vid ökning resp. minskning av inkomster- na. Av större intresse i detta samman- hang är emellertid huruvida en rela— tiv prisförändring för en viss vara kan tänkas få samma effekt på efterfrågan av denna vara som en inkomstföränd- ring. Wold kommer med hjälp av matematisk analys fram till att pris- elasticiteten för en i efterfrågehänse- ende fristående vara är tillnärmelse- vis lika med dess inkomstelasticitet.m För en vara däremot som ingår i en substitutionsgrupp, dvs. som kan er- sättas med en annan vara, t. ex. smör och margarin, kan priselasticiteten väntas vara större än inkomstelastici- teten. Statistiska beräkningar av pris- och inkomstelasticiteten för ägg, smör och andra livsmedel verifierade de av Wold på deduktiv väg erhållna resul- taten. Substitutionsmöjligheterna sinsemel- lan är för de varaktiga konsumentva- rorna inte lika utpräglade. Priselastici- teten bör följaktligen inte nämnvärt skilja sig från inkomstkänsligheten på något längre sikt. Det råder å andra sidan alltid en stark konkurrens mellan olika utgifts— och konsumtionsalterua- tiv, varvid valet även påverkas av olika
17 a. a. s. 24.
15 Fortune, September 1953, s. 222. " Herman Wold: Efterfrågan på jord- bruksprodukter och dess känslighet för pris- och inkomstförändringar, Stockholm 1940, s. 87.
varors priser och relativa prisföränd- ringar för varorna.
Efterfrågans priselasticitet har vi- sat sig vara svår att statistiskt analy- sera. Mätningarna ställer speciellt stora krav på noggranna data. Prisföränd- ringarna äger ofta rum mycket lång- samt och är dessutom inte sällan sam- mankopplade med förändringar i pro- duktens kvalitet. Trots dessa svårig- heter har vissa försök gjorts att sär- skilja priselasticiteten. Department of Commerce studerade inkomst- och priselasticiteten för möbler, kylskåp och bilar i Förenta Staterna under pe- rioden 1923—1940.” Priselasticiteten för möbler visade sig vara så låg som 0,5 medan inkomstelasticiteten upp- gick till 1,0. Kylskåpen befann sig un- der denna tid i ett skede av mycket stark expansion på marknaden. In- trängningskraften var så stor, att in- komster och priser kom att spela en jämförelsevis underordnad roll för efterfrågan på denna artikel. Först i och med att mättnadsgraden blivit nå- gorlunda fullständig, dvs. efter det andra världskriget, blev inkomsterna och priserna avgörande faktorer för efterfrågan på kylskåp. Vad bilar be- träffar erhölls en priselasticitet på 1,3 och en inkomstelasticitet på 2,5. I en på uppdrag av General Motors gjord utredning rörande efterfrågans in- komst- och priselasticitet under pe- rioden 1919—1938 kom man fram till i stort sett samma värden.21 Förkla- ringen till att priselasticiteten i dessa undersökningar visat sig vara väsent- ligt lägre än inkomstelasticiteten, vil- ket i viss mån strider mot den teore- tiskt uppställda hypotesen, torde i för- sta hand vara, att man studerat för- ändringarna från år till år. Inkomstför- ändringar skapar förväntningar om framtiden, som i hög grad påverkar in- köpen av varaktiga konsumentvaror; en
inkomstminskning för ofta med sig en viss pessimism rörande de framtida inkomsterna och en inkomststegring framkallar motsvarande optimism, vilket förstärker den primära inkomstföränd- ringens verkan på efterfrågan. Den kort- siktiga inkomstelasticiteten torde med andra ord vara högre än den långsiktiga. I den mån prisförändringar skapar lik- nande förväntningar om den framtida prisutvecklingen, bör dessa snarare mildra den primära prisförändringens inverkan på efterfrågan. En prissänk- ning stimulerar visserligen efterfrågan, men kan samtidigt skapa förväntning— ar om ytterligare prissänkningar, som dämpar efterfrågan. På motsvarande sätt kan en prishöjning hålla tillbaka efterfrågan men kan även genom för- väntningar om ytterligare prishöjning- ar påskynda vissa inköp. Efterfrågans priselasticitet på kort sikt bör sålunda vara lägre än på lång sikt. Efterfrågan påverkas följaktligen i högre grad av inkomst- än av prisförändringar från år till år. Sett på något längre sikt bör däremot relativa prisförändringar få i stort sett liknande verkningar som in- komstförändringar.
Prisets och inkomstens betydelse för efterfrågan sammanhänger också ihög grad med betalningsvillkoren. Ju högre priser de varaktiga konsumentvarorna betingar och ju lägre inkomster och hopsamlat privatkapital konsumenter- na har tillgängliga för dessa inköp, desto större betydelse får kredit- och avbetalningsvillkoren för efterfrågan. Avbetalningshandeln förekommer i själva verket nästan uteslutande i fråga om konsumentkapitalvaror.
Statistik rörande avbetalningshan- deln är inte tillräckligt omfattande och
2" Survey of Current Business, Maj 1950, s. 8.
21 Dynamics of Automobile Demand, Ge— neral Motors Corp. 1938, s.21 ff.
detaljerad för att möjliggöra en ana- lys av dess verkningar på den totala försäljningen av konsumentkapitalva— ror. En sådan analys försvåras också därav att medvetna begränsningar i avbetalningshandeln i regel förekom- mit i samband med av krig och andra extraordinära förhållanden påtvungna inskränkningar i produktionen av kon- sumentkapitalvaror. Avbetalningshandelns starka utbred- ning vittnar emellertid om dess bety- delse för efterfrågan. År 1927 svarade avbetalningsförsäljningen i Sverige för 40% av den totala omsättningen av bilar, motorcyklar och cyklar, 85 % av symaskinsförsäljningen samt 87% av dammsugarförsäljningen. I Förenta Staterna var avbetalningshandeln vid denna tid än mer omfattande, nämli- gen cirka 70—90 % av den totala för- säljningen av konsumentkapitalvaror. Som jämförelse kan nämnas, att avbe- talningsförsäljningen i procent av to- talomsättningen enligt uppgifter från ett mindre antal företag år 1944 var väsentligt lägre i Sverige, nämligen 15 % för bilar — en onormalt låg siff- ra, som sammanhängde med kriget och den ringa omsättningen -—— 43% för cyklar, 39 % för hushållsapparater samt 66 % för symaskiner.22 Den efter kriget alltmer hårdnande konkurren- sen har ökat avbetalningsförsäljning- ens relativa betydelse. Den torde dock numera relativt sett inte vara nämnvärt större än under slutet av 130-talet.
3. Förskjutningar i konsumtions- vanorna
Såsom tidigare nämnts kan man för flertalet varaktiga konsumentvaror fin- na en efterfrågeförskjutning i tiden, som inte enbart kan förklaras med in- komst- och prisförändringar. Efterfrå- gan på bilar, radioapparater och hus-
hållsmaskiner har såväl i Sverige som i andra länder ökat snabbare än man skulle ha anledning att räkna med, om man enbart utgår från inkomstökning- en och de relativa prisförändringarna för ifrågavarande varor.23 En nyligen utförd undersökning av förekomsten av luftkonditioneringsapparater i ett radhuskvarter i Philadelphia, i vilket i huvudsak tjänstemän i samma in- komstklass bodde, ger intressanta in— blickar i hur konsumenterna påverkar varandra och hur den sociala imita- tionen verkar.” Det visade sig, att luft- konditioneringsapparaterna förekom gruppvis, i överensstämmelse med de sociala gruppbildningarna. Genom på- verkan inom gruppen utvecklades kon- sumtionsvanorna. Diskussioner mellan konsumenterna om olika märken och modeller, spridandet av senaste rap- porter från Consumers' Union — en konsumentorganisation för spridande av konsumentupplysning _— påverka- de även i hög grad köpbesluten. (Efter- frågans samband med informationen mellan konsumenterna belyses närma- re i redogörelsen för rabattaffärer i Förenta Staterna (s. 439).
4. Aktiva försäljningsåtgärder Efterfrågan för varaktiga konsument- varor äger, som nämnts, samband med befolkningstillväxt och hushållsbild- ning, dvs. nytillskottet av konsument- enheter, förändringar i den allmänna inkomstnivån och inkomstfördelningen samt därmed förbundna skiftningar i
" Siegfried Matz: Utredning rörande avbe- talningshandeln. 1946. Undersökningen om- fattade dock endast ett mindre antal åter- försäljare, varför siffrorna inte med säkerhet ger en bild av förhållandena på marknaden i sin helhet.
”3 Jfr, C. W. Petri, a. a., s. 113—115 samt Svensk television, IUI, stencil maj 1954.
" William H. White Jr. The Web of Word of Mouth. Fortune, November 1954, s. 140 i.
konsumtionsvanor och köpbenägenhet, omständigheter som det enskilda före- taget får betrakta som givna i efterfrå- geanalysen. Därjämte finns emellertid ett betydande spelrum för varje enskilt företag att påverka efterfrågan, speci— ellt för dess egna märken. Företaget kan t. ex. konkurrera med priset. I den mån man lyckas skapa en särställning för den egna varan genom dess tek- niska kvalitet, formgivning eller någon annan egenskap, kan man dessutom satsa på reklam och andra aktiva för- säljningsåtgärder för att inrikta efter- frågan på de egna märkena. En central frågeställning i detta sammanhang är, huruvida dylika försäljningsåtgärder påverkar den totala efterfrågan för en viss artikel i någon större utsträck- ning eller om det i huvudsak blir en dragkamp mellan företagen om en vid rådande inkomst- och prisförhållanden i stort sett given marknad. Innan dessa frågor diskuteras (jfr s. 433) skall en redogörelse lämnas för konkurrensens natur samt förekomsten av olika for- mer av aktiva försäljningsåtgärder resp. priskonkurrens på förevarande område av varumarknaden.
II. Utbudsförhållanden
Företagens försäljnings- och distri- butionsmetoder utformas i stor ut- sträckning med hänsyn till efterfrå- gans natur och varans utvecklingssta- dium på marknaden, förhållanden som belysts i föregående avsnitt. Av bety- delse för det enskilda företagets åtgär— der är vidare dess position på mark- naden i förhållande till konkurreran- de- företag och dess möjligheter att ge— nom produktdifferentiering åstadkom- ma en viss särställning för de egna va- rorna. Detta avsnitt om utbudsförhål— landena inledes därför med en över- siktlig skildring av antalet leverantö-
rer samt förekomsten av olika märken, varvid även eventuella oligopolförete- elser kommer att redovisas. Framställ- ningen fortsätter med en analys av det enskilda företagets försäljnings— och distributionsmetoder. En utgångspunkt för analysen är, att företagets hand- lingsmönster bestäms av dess strävan att uppnå bästa möjliga företagsekono- miska resultat av verksamheten, dvs. högsta möjliga vinst på längre vikt, se- dan nödig hänsyn tagits till sociala fak- torer och andra samhälleliga förhållan- den. Slutligen diskuteras vissa sanno- lika verkningar på distributionens struktur och effektivitet av några olika i praktiken förekommande distribu- tions- och försäljningsmetoder.
A. Leverantörer och märken
Tillförseln av bilar, cyklar, hushålls- maskiner och radioapparater härrör från såväl svenska som utländska leve- rantörer. Importens andel av den år- liga tillförseln varierar från vara till vara. Personbilar och i viss mån även tvättmaskiner och radioapparater är typiska importvaror. Cyklar och kyl- skåp å andra sidan har hittills till övervägande del varit av inhemskt ur- sprung. Med undantag för cyklar, som importeras i mycket blygsam skala, fö- rekommer dock för samtliga här nämn- da varor en viss konkurrens från im— portsidan.
Produkt- och märkesdifferentiering- en är omfattande på flertalet här be- rörda varuområden. Mest utpräglad sy- nes den vara i fråga om bilar och tvättmaskiner. Antalet personbilsmär— ken, som efter kriget sålts på den sven- ska marknaden, har årligen hållit sig kring siffran 80. Vid beräkningen av denna siffra har vi utgått från flera märken i de fall, då fabrikanten delat upp produktionen på olika dotterbolag
i skilda länder, t. ex. Ford i England och Tyskland. Ur vissa synpunkter företer emellertid de märken, som till- hör en viss märkesgrupp, sådana ge- mensamma drag att de bör betraktas som ett märke. Med den senare utgångs- punkten kan antalet märken reduceras till ca 50. Inom varje märke förekom- mer i regel ett flertal olika typer (mo— deller). Det totala antalet modeller, som årligen tillförts marknaden, utgör f. n. i runt tal 330. Med hänsyn till att bil- fabrikanterna då och då företar mo- dellbyten — i vissa fall bytes modell varje år _ kan man räkna med att det totala antalet existerande modeller i det nuvarande beståndet av såväl nya som äldre personbilar är väsentligt större. Den starka uppsplittringen på olika leverantörer, märken och model- ler hänför sig så gott som uteslutande till importsidan. Endast två märken är av svenskt ursprung. Under hela efter- krigstiden har en ökning av märkes- och modelluppsplittringen förekommit. Under år 1939 infördes 240 modeller, år 1952 hade antalet ökat till 280 och år 1953 till 330. En viss tendens till en ökad dominans på marknaden av ett mindre antal bilmärken har samtidigt kunnat skönjas under den senaste tiden vilket närmare redovisas och kommen- teras nedan.
I fråga om övriga konsumentkapi- talvaror är märkesuppdelningen i vissa fall även mycket långtgående och an- talet leverantörer stort, vilket bl. a. framgår av uppgifter från SEMKO (Svenska Elektriska Materielkontroll- anstalten) om antalet godkända (S- märkta) artiklar.
Kylskåpsmarknaden dominerades ti- digare av ett svenskt företag. Under senare år har emellertid, sedan paten- tet för det nämnda företaget utlöpt, ytterligare några svenska tillverkare uppträtt på marknaden. Drygt ett tju-
gotal märken av utländskt ursprung fö- rekommer också, ehuru de svarar för en mindre del av tillförseln. I fråga om symaskiner konkurrerar två sven- ska företag, ett privat och ett koopera- tivt, samt ett tiotal utländska leveran- törer. Motsvarande siffror för damm- sugare är 7 svenska och ett trettiotal utländska företag. Inom radiobran— schen förekommer 12 inhemska till- verkare och 10 importörer. Flera av dessa tillverkare och importörer av radioapparater säljer emellertid sina produkter under olika märken. Vissa märken skiljer sig följaktligen inte nämnvärt åt annat än till namnet. Ut- om i ett fall distribueras vart och ett av dessa märken av särskilda företag. Det totala antalet leverantörer av ra— dioapparater, inklusive de nämnda distributionsföretagen, uppgår till 31 och antalet märken till 32. Slutligen kan nämnas, att antalet märken av hemtvättmaskiner, som säljs på den svenska marknaden, f. n. torde uppgå till ca 60, varav flertalet är importe- rade.
I Svenska Gallup Institutets tidigare nämnda undersökning redovisas även olika av köparhushållen innehavda märken av konsumentkapitalvaror. AV undersökningen framgår, att antalet i bruk varande märken är större än det antal som nu säljs på marknaden och som ovan redovisats. Som exempel kan nämnas, att i ca 3000 hushåll, som vid tidpunkten för undersökningen ägde dammsugare, förekom inte mind- re än 80 olika märken. Flertalet av dessa var emellertid typiska uddamär- ken. 55 av märkena svarade nämligen för endast 5 % av beståndet av damm- sugare i de ifrågavarande hushållen. I fråga om symaskiner utgjorde an- talet märken 50. För deras del var uddamärkena av ännu mindre kvan- titativ betydelse. 20 av märkena sva-
rade för endast 1 % av beståndet. Även för andra varor noterades en synnerligen brokig märkesflora. Det stora antalet märken i beståndet av konsumentkapitalvarorna sammanhäng- er bl. a. med förekomsten av dubbel- märken eller skenmärken, d. v. s. and- ra namn än huvudmärket som använ— des av fabrikanter, postorderfirmor och andra större återförsäljare för att lättare kunna göra en uppdelning av marknaden. Det är ju vidare fråga om varor med lång varaktighet. Av de un- dersökta köparhushållen hade t. ex. 68 % anskaffat symaskin före 1945. En del av dessa märken har nu försvun- nit ur marknaden.
Marknaden för ifrågavarande varor domineras av ett fåtal företag. Kon- kurrenssituationen med avseende på antalet företag kan närmast betecknas som oligopol (jfr tab. 46). Antalet leve- rantörer är visserligen ofta ganska stort, som framgått av det tidigare sagda, men flertalet företags andel av marknaden är merendels försvinnan- de liten. Enligt senast tillgängliga, approximativa uppgifter om antal för— sålda enheter av olika märken svarar ett jämförelsevis ringa antal företag för huvudparten av den svenska mark- naden (se tab. 46).
Tabell 46. Antal tillverkare och impor- törer som svarade för minst 50 resp. minst 75 % av marknaden är 1954
50% 75%
Radioapparater ...... Symaskiner Dammsugare ........ Tvättmaskiner ...... Kylskåp ............
MOOOOMUIWQ
Som företagsenhet har i förekom- mande fall använts koncernen, t. ex.
inom radio- och bilbranscherna. De större bilkoncernerna (importörerna) representerar i regel ett flertal märken (s. k. märkesgrupper). Sålunda säljer de i tab. 46 angivna 4 större bilfir- morna (Volvo, Ford, General Motors och Philipsons) sammanlagt 17 olika märken. En viss tendens till en ytter— ligare koncentration av marknaden till ett mindre antal större företag har så— som ovan nämnts kunnat skönjas på sistone, speciellt inom bilbranschen, där denna koncentration under senare år inte varit lika utpräglad som på de övriga varuområdena. De tre största firmorna, dvs. Volvo, Ford och Gene- ral Motors har t. ex. från 1950 till 1954 ökat sin sammanlagda andel av mark- naden från 40 till 44 %. Under det fjärde kvartalet 1954 hade dessa tre företag kommit upp i 48 % av mark- naden. Under jan.—mars 1955 svarade enbart Volvo och Volkswagen för 47 % av antalet nyregistrerade personbilar. Åren strax före andra världskriget var dominansen av ett fåtal koncerner ännu mer framträdande. De båda amerikan- ska firmorna General Motors och Ford sålde då tillsammans mer än hälften av alla i Sverige nyregistrerade person- bilar.
Märkesdifferentieringen på den sven- ska bilmarknaden synes vara längre driven än på den amerikanska, trots att antalet per år sålda personbilar är ca 40 gånger fler i Förenta Staterna än i Sverige. Samtidigt som konsumen— terna härigenom får större valmöjlig- heter i vårt land, får man räkna med att bilkostnaderna som en följd härav blir förhållandevis högre på grund av de korta serierna i bildistributionen och bilunderhållet. (Den utveckling och de företeelser som redovisats ovan kommer att utförligare diskuteras i anslutning till analysen av de selektiva försäljningsmetodernas verkningar på
distributionens struktur och effektivi- tet.)
Begränsningar för importen
Det torde ha framgått av det förut sagda, att importen av många av dessa varor spelar stor roll för tillförseln och konkurrensen mellan olika mär- ken och modeller. Importen till Sve- rige försvåras emellertid i viss mån av säkerhetsföreskrifter, tullar och im— portrestriktioner.
Säkerhetsföreskrifterna handhas av SEMKO, vilken är en offentlig institu- tion, och berör den största delen av den elmateriel, som ansluts till det elektriska nätet och används i bl. a. hemmen, alltså flertalet av de hushålls- kapitalvaror som här särskilt berörts. Samtliga importerade dammsugare,ra— dioapparater och hemtvättmaskiner måste sålunda godkännas av SEMKO, innan de kan säljas i Sverige. För kyl— skåp och symaskiner finns provnings- tvång endast i fråga om vissa delar, t ex. belysningen. Den första kontrol- len brukar ta 2—3 månader, den andra ca 6 veckor. Det förekommer ofta, att ett fabrikat får skickas tillbaka och göras om för att bättre motsvara de svenska säkerhetsföreskrifterna. Sär- skilt de amerikanska produkterna på förevarande område har svårighet att bli godkända. Den lägre spänningen i det amerikanska elnätet ställer mindre krav på utförandet, och myndigheterna i Förenta staterna kan följaktligen nöja sig med lindrigare säkerhetsbestäm- melser. Det är inte ovanligt, att det tar ett år, innan ett fabrikat hunnit godkännas för import till Sverige. I en del fall anser den utländske fabrikan- ten, att den lilla svenska marknaden knappast gör det lönande att lägga om produktionen eller tillverka en sär- skild serie för export till vårt land.
Det är följaktligen ofrånkomligt att dylika bestämmelser, vilkas betydelse i övriga hänseenden inte skall diskute- ras, verkar hämmande på importen och därmed på konkurrensen från vissa i utlandet effektiva och prisbil- liga artiklar. På motsvarande sätt för- svåras exporten av svenska produkter, som ju måste utformas med hänsyn till de strängare Säkerhetsföreskrifterna i vårt land.
Tullarna för importerade hushålls- maskiner utgör 10 %, räknat på im— portvärdet, för radioapparater 20% samt för bilar 15 %. De tidigare im- portrestriktionerna, särskilt från dol- larområdena, har nu (år 1955) prak- tiskt taget helt borttagits.
B. Producenternas distributions— och försäljningsmetoder
Inte minst på grund av sina i regel höga fasta kostnader i tillverkningen har fabrikanterna ett så gott som stän- digt behov av att vidga marknaden för sina varor. De drives härvid att använda de olika metoder som med hänsyn till efterfrågans karaktär och konkurrensituationen kan väntas ge det bästa utbytet, det må vara en prisänd- ring, ökade reklaminsatser, en inten- sivare individuell bearbetning av kon- sumenter eller annat.
Under fullständig konkurrens i teo- retisk mening är reklamen en företeel- se, som saknar betydelse för det en- skilda företaget. Det förutsättes nämli— gen, dels att antalet säljare är mycket stort, dels att samtliga dessa företags produkter är identiska, och att köpar- na vet detta.?5 Någon avvikelse från det för hela marknaden gällande priset kan
”5 Begreppet produkt har i detta samman- hang angetts i vidsträckt bemärkelse, dvs. innefattande såväl den tekniska enheten som den service som medföljer vid köpet av va- ran och eventuellt därefter.
då inte tänkas förekomma för något individuellt företags produkter. En ökad avsättning från ett företag är vi- dare av försvinnande liten betydelse för marknaden i sin helhet och kan därför inte påverka priset. Under så- dana statiska avsättningsbetingelser är det självfallet meningslöst att göra någ- ra som helst utlägg för aktivt försälj- ningsarbete.
De nämnda förutsättningarna för fullständig konkurrens existerar emel- lertid endast i sällsynta undantagsfall, och speciellt inte för det område, var- om här är fråga. Antalet tillverkare av varaktiga konsumentvaror på den svenska marknaden är i regel inte på långt när så stor som i teorien för- utsättes vid fullständig konkurrens. Ett företags produkt är dessutom säl- lan ett annat företags lik. En viss pro- duktdifferentiering är med andra ord regel. Härmed har också skapats förut- sättningar för reklam, vars främsta syfte ur fabrikantens synpunkt är att informera presumtiva köpare om det egna märkets existens och företräden. Ju starkare märkesmedvetande fabri— kanten på så sätt förmår skapa, desto mer självständig prispolitik i förhållan- de till konkurrenternas kan han föra. Vid dylik ofullständig eller monopolis- tisk konkurrens kan företagen välja mellan att konkurrera med lägre priser eller att — vid oförändrade eller kanske höjda priser —— söka vidmakthålla eller öka efterfrågan med hjälp av aktiva för- säljningsåtg'a'rder av skilda slag t. ex. ökad reklam, intensivare bearbetning av de individuella konsumenterna, ut- vidgad service, goda betalningsvillkor, ytterligare tekniska eller utseendemäs- siga förbättringar av varan etc.
En förutsättning för reklamen är så- lunda, att de konkurrerande märkena skiljer sig från varandra, även om det bara är fråga om olikheter i utseende
och namn. I gengäld är olika former av aktiv försäljning i viss utsträckning nödvändiga för att fabrikanten skall kunna dra nytta av tekniska förbätt- ringar eller en speciell utformning av sin produkt.
Det är givetvis synnerligen viktigt för företaget att söka göra klart för sig, hur köparna kommer att reagera inför å ena sidan prisförändringar, å andra sidan nämnda försäljningsstimu- lerande åtgärder. Först i Och med att dessa egenskaper hos efterfrågan är kända, kan företaget vid varje särskilt tillfälle välja de företagsekonomiskt mest gynnsamma alternativen. Denna bedömning försvåras emellertid vid den struktur, oligopol, som är karak- teristisk för bl. a. marknaden för var— aktiga konsumentvaror. Ett visst före- tags åtgärder, särskilt om det gäller priset, utlöser nämligen snabbt mot- aktioner från konkurrenternas sida, som delvis kan omintetgöra fördelarna för det förstnämnda företaget av de åtgärder det vidtagit. Denna osäkerhet om vilka motåtgärder konkurrenterna kommer att tillgripa påverkar ofta va- let av försäljningsmetoder, så till vida att man försöker använda de förfa- ringssätt, som konkurrenterna har svå- rare att imitera än en prisförändring.
_De olika former av aktivt försälj- ningsarbete, som kan förekomma, kom- pletterar varandra i allmänhet. I vissa fall betonas en form av försäljnings— arbete mer än andra, beroende på va- rans art, konkurrensens styrka och in- riktning samt varans utvecklingssta- dium på marknaden. För att underlätta redogörelsen och analysen kommer dock följande slag av åtgärder att be- handlas var för sig, nämligen:
1. Val av distributionsvägar (den in- dividuella parna) Service
bearbetningen av kö-
3 Konsumentreklam 4. Produktdifferentiering Prispolitiska åtgärder 0!
Fabrikanternas val av distributions— vägar bildar huvudtemat i framställ- ningen. Detta val påverkar inte endast konkurrensen mellan tillverkare och importörer utan även den konkurrens, som förekommer mellan återförsäljare, och får därmed stor betydelse för dis— tributionsmetoder och distributions- struktur. Serviceåtgärder är ofta in- timt förknippade med distributionen av varorna och kommer att behandlas i omedelbar anslutning till avsnittet härom. Skildringen och analysen av övriga åtgärder — konsumentreklam, produktdifferentiering och prispoli- tiska åtgärder — avser närmast att komplettera redogörelsen för distribu- tionsvägar och distributionsmetoder för att därmed ge en mer allsidig hel- hetsbild av konkurrensen mellan fabri- kanterna.
1. Val av distributionsvägar Som redan tidigare nämnts är efter- frågan på större varaktiga konsument- varor av den natur, att den inte kräver omedelbar täckning. Följaktligen blir inköpen inte lika vanemässiga som när det gäller livsmedel och andra daglig- varor. Särskilt i de tidigare skedena av en konsumentkapitalvaras inarbet- ning på marknaden spelar tillfredsstäl- landet av redan existerande behov inte sällan en mindre framträdande roll, i jämförelse med väckandet och spridandet av behov. Mer än på många andra varuområden drivs fabrikanten därvid att söka integrera framåt för att behålla initiativet i distributionen. De generella tendenserna till inte- gration beskriver Törnqvist på följan- de sätt: »Om handeln icke krävde sor-
timentslagring, skulle de ekonomiska krafterna, representerade av fabrikan- ternas fasta kostnader och så gott som ständiga behov av vidgad marknad, framkalla en stark tendens till integra- tion. Butiker för dagligbehov och för periodiska behov skulle finnas som hittills, men de skulle ägas eller kon- trolleras av fabrikanterna, som inten- sivare skulle utnyttja dem till bear- betning av konsumenterna till förmån för sina varor än vad som är möjligt, när det gäller sortimentsbutiker.»26
Såsom nedan närmare red0visas fö- rekommer även i praktiken, att fabri- kanterna av här ifrågavarande varor, för vilka sortimentslagring i närheten av konsumenterna inte alltid är nöd- vändig, i stor utsträckning använder sig av egna »agenter», som säljer di- rekt i hemmen, eller av egna butiker, varvid försäljningsarbetet kan kon- centreras på de egna produkterna. Där- jämte nödgas producenterna i regel anlita återförsäljare. Fabrikanten kan emellertid även i sistnämnda fall ut- öva viss kontroll över försäljningsar- betet genom att knyta detaljisterna fas— tare till sina speciella märken. I de mest extrema fallen ger producenten detaljisten ensamförsäljningsrätt på en viss marknad _ exklusiv försäljning —— mot att vederbörande försäljare garan— terar att icke sälja konkurrerande mär- ken samt dessutom presterar en viss service, försäljningsaktivitet etc. Till- verkaren söker på så sätt försäkra sig om detaljistens aktiva stöd vid försälj- ningen av sina egna märken genom att minska eller eliminera priskonkurren— sen från återförsäljare som säljer sam- ma märke.27
Liknande resultat kan fabrikanten
2" Gerhard Törnqvist: »Varudistributionens struktur och kostnader.» Del 1. Karlskrona 1952, s. 61.
”7 Även andra motiv för exklusiv försälj- ning redovisas i det följande (jfr s. 435).
uppnå även vid mindre långt gående nedskärning av antalet återförsäljare. Varje begränsning av återförsäljaranta- let — selektiv försäljning —— kan näm- ligen möjliggöra en tryggare avsättning och en viss garanti för att riktpriserna ej skall väsentligt underskridas genom priskonkurrens i detaljistledet och en häremot svarande starkare bindning vid en viss tillverkare. Det förekommer t. ex., att fabrikanter avstänger sådana återförsäljare från leverans, som bedri- ver eller kan tänkas komma att bedriva en för övriga återförsäljare »störande priskonkurrens». Denna form av selek- tivitet ger samtidigt fabrikanten en viss garanti för att hans varor inte försvin- ner ur den övriga detaljhandelns sorti- ment.”
I närmast följande avsnitt ges en i huvudsak deskriptiv skildring av olika i praktiken använda distributionskana— ler samt marginalernas storlek för oli- ka konsumentkapitalvaror. Därefter följer en mer analytisk diskussion av olika distributionsmetoders verkningar på den individuella fabrikantens kon- kurrenskraft och försäljning samt på konkurrensförhållanden och struktur inom distributionen.
a) Förekomsten av olika distribu- tionskanaler
Något försök har inte gjorts att i denna utredning beräkna den relativa betydelsen, uttryckt i försäljningsvär- de, antal sålda enheter c. (1. av olika distributionskanaler, genom vilka de här aktuella konsumentkapitalvarorna passerar på vägen från tillverkaren till konsumenten på den svenska markna- den. Genom intervjuer med företag och insamling av vissa strategiska data har emellertid en allmän uppfattning kun- nat erhållas om förekomsten av gros- sister som mellanhänder, av exklusiv-
avtal resp. selektivt urval av återförsäl- jare samt av direktförsäljning från fa- brikant till allmänhet.
Det har härvid framkommit, att de svenska tillverkarna för här ifrågava- rande större konsumentkapitalvaror endast i undantagsfall använder en grossist som mellanhand vid försälj- ning till detaljisterna. Undantagen ut- gör radioapparater och cyklar, som dock endast i obetydlig utsträckning säljes genom grossister eller detaljist- kedjors inköpsorganisationer. Ju flera led varan passerar på vägen från fabri- kanten till konsumenterna, desto mer förlorar den förre initiativet vid bear- betningen av de slutliga köparna. Det är därför naturligt att fabrikanten från dessa utgångspunkter så långt möjligt söker undvika att distribuera via gros- sister.
De utländska tillverkarna däremot anlitar regelmässigt en mellanhand som förmedlare av exporten till Sve- rige. I allmänhet är denne en general- agent för fabrikantens märke, dvs. en importör som har ensamrätt att införa märket. Generalagenten ägnar sig i vissa fall helt åt en enda vara, såsom bilar, eller fungerar som generalagent för flera olika varor, dock vanligen endast ett märke för varje vara. I vissa fall är generalagenten tillika sorti- mentsgrossist, t. ex. av järnhandelsva- ror.
Tillverkare och importörer använ— der sig vid detaljförsäljning av en och samma vara ofta av flera olika distri- butionsvägar samtidigt. Ännu mycket mer gör sig denna differentiering gäl- lande, om man betraktar samtliga le- verantörers märken av en viss vara. Som exempel på differentieringen av distributionsvägarna kan nämnas ra- dioleverantörernas olika kundkategori-
” Även andra motiv för selektiv försälj- ning redovisas i det följande (jfr s. 435).
Antal företag som till angivna kundkategorier av sin totala försäljning levererat Kundkategori mer än mindre än Ingen 50 % 10—50 % 50 % leverans
Allmänheten direkt .............. 4 7 Egna butiker .................... 4 7 Detaljister ...................... 8 3 Storförbrukare .................. 2 9 Grossister ...................... 1 1 2 7 Export .......................... 4 3 4
er, vilka framgår av svaren från 11 le- verantörer på den av varudistributions- utredningen gjorda företagsenkäten (se tab. 47).
Det framgår av tabellen att samtliga företag säljer via detaljister, flertalet av dem mer än hälften av hela pro— duktionen. Vissa av de större företagen levererar uteslutande till detaljister. Försäljning direkt till allmänheten lik- som via grossister förekommer där- emot inte i de större företagen. Sam- manlagt svarar försäljningen direkt till allmänheten för endast ca 5% och försäljningen via grossister för ca 3 % av den totala försäljningen i de 11 företagen.
Flertalet leverantörer anför i enkät- svaren såsom motiv för försäljning di- rekt till detaljisterna bl. a. att »man erhåller bättre och snabbare informa- tion om marknaden (produktutform- ning etc.), bearbetar detaljisterna in- tensivare än vid försäljning via gros- sist samt kan tillgodoräkna sig ersätt- ningen för grossistfunktionen». Fabri— kanten försöker alltså få så nära kon— takt med detaljförsäljningen som möj— ligt, vilket i vissa fall tar sig uttryck i en integration framåt inom handeln för att erhålla mer direkta informatio— ner om marknaden och framför allt för att lättare kunna bearbeta de slut- liga köparna. (Någon motsvarande in-
tegration bakåt från återförsäljarna är mer sällsynt, i varje fall om det gäller startande eller övertagande av till- verkning på förevarande område. Un— dantaget utgör KF, som genom dotter- bolag bedriver viss produktion av dammsugare, symaskiner och tvättma- skiner.)
Även om man studerar individuella företags val av distributionsvägar kan man som nämnts ofta finna en ganska betydande differentiering av de kana- ler, genom vilka varorna får passera. Följande utdrag (tab. 48) ur ett större företags försäljningsstatistik ger en fö— reställning om hur vissa av dess olika hushållskapitalvaror f. n. kan distri- bueras.
Hushållskapitalvara I säljes dels ge- nom företagets egen försäljningsorgani- sation (försäljning direkt till allmän— heten och genom egna butiker), dels genom fristående återförsäljare. I det senare fallet levereras ett särskilt dub- belmärke, som i huvudsak endast i frå- ga om den yttre utformningen skiljer sig från tillverkarens eget huvudmärke.
Direktförsäljning i hemmen är van- ligast vid distribution av symaskiner och dammsugare. Före kriget distribu- erades dessa båda slag av varor prak- tiskt taget uteslutande med denna me- tod. I de större städerna upprättade fabrikanterna dessutom egna butiker,
Tabell 48. Ett större svenskt företags försäljning av konsumentkapitalvaror till olika kundkategorier
Allmänheten direkt
Egna butiker
Byggmästare m. m.
Återförs. S umma
Hushållskapitalvara I. . . . 50 » II. . . . 35 » III. . . . 2 » IV. . . . 17
Procentuell andel
18 32 -— 20 45 —
8 46 44 21 49 13
100 100 100 100
som i huvudsak tjänstgjorde som de- poter för agenterna. En viss ökning av butiksförsäljningen ägde emellertid rum åren efter 1945. Ett av de större före- tagen i symaskinsbranschen, vars agent- kår skingrats under kriget, övergick nämligen till distribution via ett vitt förgrenat nät av fristående detaljister, när importen åter kom i gång efter kri— get. Man räknade med att härigenom kunna åstadkomma vissa besparingar i distributionen, vilket även enligt före- tagets uppgift skedde. Avsättningsmöj- ligheterna var vid den tiden synnerli- gen gynnsamma på grund av den efter- släpning i behovstäckningen av syma- skiner, som kriget fört med sig. Även nya företag dök upp på marknaden, vilka använde sig av butiksförsäljning i ganska stor omfattning. Under senare år har emellertid en tendens kunnat skönjas till en ökad förekomst av di- rektförsäljning.
Denna utveckling torde samman- hänga med den höga mättnadsgraden för symaskiner på marknaden samt den —- såsom en följd härav — skärpta konkurrensen mellan tillverkarna. Kon- kurrensen har som tidigare nämnts bl. a. tagit sig uttryck i ganska bety- dande produktinnovationer. Utbudet har härigenom blivit väsentligt mer differentierat än tidigare. Efterfrågan kan även numera antagas vara mer in- riktad på ersättningsköp. Genom en aktivare försäljning kan ersättningskö-
pen påskyndas. Den individuelle fabri- kanten kan genom sin försäljningsakti- vitet över huvud taget lättare leda in efterfrågan på det egna märket, spe— ciellt hos dem som redan tidigare inne- haft märket.
Den nuvarande omfattningen av di- rektförsäljning, försäljning genom egna butiker samt genom fristående butiker framgår av tab. 49. Siffrorna är häm- tade från försäljningsstatistiken för de fyra största symaskinsleverantörerna, som representerar mer än 90% av marknaden resp. de två största svenska tillverkarna av dammsugare, som sva— rar för ca 70% av marknaden. Om hänsyn tas även till övriga leverantö- rer av dammsugare, skulle sannolikt en högre siffra erhållas för försäljningen genom fristående butiker.
Tabell 49. Omfattningen av direktför— säljning av symaskiner och dammsugare, jämförd med butiksförsäljningen år 1953
Damm- sugare %
Symaski-
Distributionsmetod ner %
Direktförsäljning i
hemmen .......... 65 40 Egna butiker ........ 15 12 Fristående butiker .. 20 48
100 100
Summa
För övriga konsumentkapitalvaror är direktförsäljningen i hemmen mindre vanlig. Tvättmaskiner säljs visserligen av agenter, som samtidigt även tar upp
order för andra varor. Direktförsälj- ningen torde emellertid knappast svara för mer än ca 10 % av de totala leve- ranserna av hemtvättmaskiner. Huvud- parten av de kylskåp, som anskaffas av individuella konsumenter, levereras av fabrikantens egna butiker eller av fristående återförsäljare. Nära hälften av alla skåp, som installeras, upphand- las av byggmästare, som oftast köper direkt av fabrikanten. Radioapparater säljes som förut nämnts i huvudsak genom formellt fristående butiker. Ra— diohandlarna praktiserade dessutom ti- digare agentförsäljning i mycket stor omfattning. Sedan handelsmarginalen genom Priskontrollnämndens ingripan- de år 1946 sänkts ganska väsentligt, har denna form av aktiv försäljning dock starkt minskat i betydelse, ehuru den icke helt försvunnit.
De kooperativa föreningarna har på sistone börjat tillämpa en speciell form av direktförsäljning. Viss butiksperso- nal får på fritiden efter särskild utbild- ning besöka kunder i hemmen mot sär- skild provision. Det är främst syma- skiner, som föreningarna säljer på detta sätt. Endast vissa föreningar har dock till dags dato prövat metoden. Även lanthandlare har i viss omfattning ta- git upp metoden. Elektrolux praktise- rar direktförsäljning mycket intensivt för dammsugare och hushållsmaskiner av typen Assistent. Företaget bearbetar härvid hemmen såväl i tätorter som på landsbygden systematiskt och konti— nuerligt.
Exklusiv försäljning, dvs. att distri- butören representerar endast ett märke av en artikel på en marknad resp. att fabrikanten representeras av endast en återförsäljare på en viss marknad, är mest typisk inom bilhandeln. Metoden användes såväl vid importen som vid försäljning till detaljhandeln. Med få undantag har varje importör ensamrätt
på importen av ett visst märke, dvs. fungerar som generalagent. I de enstaka fall, då ett märke representeras av flera importörer, har dessa uppdelat mark- naden mellan sig, t. ex. Stockholm, Gö- teborg och Malmö. Däremot är det van- ligt, att de större generalagenterna resp. utländska tillverkares dotterföretag i Sverige samtidigt säljer flera märken tillhörande en viss märkesgrupp, t. ex. Ford och General Motors.
Inom bildetaljhandeln synes det vara en klar tendens mot att varje firma re- presenterar endast ett märke eller en märkesgrupp. Fortfarande förekommer dock enligt Sveriges Automobilhand- lareförbund att en och samma återför- säljare kombinerar bilmärken, som är små eller medelstora på marknaden. Tillkomsten av nya märken och den snabba expansionen inom bilförsälj- ningen har bidragit till att det totala antalet återförsäljare fördubblats mel- lan åren 1938 och 1954 (400 resp. 800). Antalet försälda fordon per år har un- der samma period ungefär tredubblats, varför detaljistens genomsnittliga om- sättning, räknat i antalet försålda bilar, ökat med ca 50 %.
I detaljistledet liksom i importledet är exklusiviteten sålunda ganska ut- präglad. Marknaden är för flertalet märken uppdelad på olika distrikt. Ofta kombineras distriktsindelningen med s. k. intrångsprovision, dvs. ersättning från den bilfirma, som gör intrång på annan försäljares område, en ersätt- ning som i vissa fall kan röra sig om 5 % på utförsäljningsvärdet. En del av denna provision avser att utgöra kom- pensation för den service, som lämnas gratis. Vissa märken har i princip slo- pat systemet med intrångsprovision, men viss, mycket begränsad ersättning utgår för den service, som kunden jämlikt garantibestämmelserna är be- rättigad till.
Inom övriga branscher är den exklu- siva försäljningen inte lika utpräglad. Cyklar och mopeder distribueras exem- pelvis i regel till ett stort antal detal- jister även på samma orter, vilka har möjlighet att sälja flera fabrikanters märken. Ett större företag inom bran- schen tillämpar dock ett system med exklusiv försäljning till s. k. A-hand- lare, som endast säljer företagets eget märke. Exklusiviteten är emellertid i detta fall inte dubbelsidig. Leveranser sker nämligen även till KF, ICA och Åhlén & Holm samt till en del fristå- ende återförsäljare.
Elektrolux har med sina återförsäl- jare slutit ett dubbelsidigt exklusivav- tal, som gäller försäljning av hushålls- kylskåp och köksmaskiner. Som exem- pel kan anföras avtalet för hushållskyl- skåp mellan bolaget och cirka 150 åter- försäljare: »Genom avtalet tillförsäkras resp. återförsäljare rätt att inom visst distrikt ensam försälja Elektrolux hus— hållskylskåp. Han äger icke utan med- givande sälja utanför sitt distrikt eller antaga underagenter; ej heller må han saluföra eller utställa kylskåp av annat fabrikat. Om återförsäljaren bryter mot bestämmelserna i avtalet, anses avtalet hävt och återförsäljarrabatten resp. provisionen förverkad.» (Kart-reg. nr 98 och 99). En tidigare bestämmelse om iakttagande av bruttopriser och kundrabatter har fr. o. m. 1 juli 1954 upphört att gälla. Enligt en tilläggs- bestämmelse har AB Elektrolux med- delat, att i avtalet föreskrivna brutto- priser och kundrabatter ersatts av riktpriser och riktrabatter. Innebörden av detta avtal är alltså att återförsälja- ren får ensamrätt inom ett visst distrikt mot att han endast säljer Elektroluxmärken och kan garantera en viss försäljningsaktivitet och kund- service.
Selektiv försäljning förekommer på
flertalet här berörda varuområden, ehuru arten och omfattningen av se- lektiviteten är svår att kartlägga utan ingående undersökningar. En vanlig form av selektivitet är dock att fabri- kanterna vägrar sälja till företag som tillhör viss organisation. KF har t. ex. tidigare vägrats leveranser från bl. a. cykeltillverkarna, men dessa leverans- svårigheter har nu enligt uppgift i stort sett upphört. Leveranserna har under- lättats av att KF inte använder till- verkarens varumärke utan åsätter cyk- larna egna (sken)märken. Härigenom begränsas den omedelbara konkurren- sen med de detaljister, som säljer till- verkarens (huvud)märke. Att risken för avstängning och selektivitet kan bli aktuell, om återförsäljare i konkurrens med andra detaljister gör avsteg från de listpriser, som uppgjorts inom cy- kelhandeln, är även uppenbart. I en rundskrivelse till sina medlemmar på tal om den nya konkurrenslagstiftning- en anför Cykel- & Sporthandlarnas Riks- förbund bl. a. följande: »Lagen för- bjuder emellertid icke s. k. selektiv för- säljning, dvs. att leverantör har rätt att själv välja sin kundkrets, där vi möjligen kan ge vissa tips till ömsesi— dig båtnad.»
Inom radiobranschen förekommer såsom förut nämnts en viss selektivitet vid urvalet av återförsäljare. Kontrol- len av att återförsäljarna följer fabri- kanternas bestämmelser underlättas av att de leverantörer, som tillhör Sveri- ges Radioleverantörer, såsom förutsätt- ning för leveranser avkräver återför- säljarna en skriftlig förbindelse att uppfylla vissa villkor. Bl. a. gäller inte återförsäljarrätten, om detaljisten över- låtit sin rörelse eller om en betydande aktiepost övergått i ny ägo. Den nye ägaren får begära nytt tillstånd. Åter- försäljarrätten indrages också, om de- taljisten säljer andra märken, på vilka
rabatten är högre än den av leveran- törföreningen använda normalrabatten. Man vill härigenom förhindra, att kon- kurrensen mellan fabrikanterna tar sig uttryck i en höjning av marginalerna till återförsäljarna. Leverantörerna krä- ver också, att priserna på utbytesappa— rater icke får överstiga det enligt gäl- lande prislista avsedda priset. Härige- nom blir utförsäljningspriserna så gott som fastlåsta. Detaljisterna är dock i allmänhet inte bundna till en viss leve— rantörs märke. Det förekommer all- mänt att återförsäljarna i sitt sortiment införlivat ett flertal olika märken. En viss medveten begränsning sker dock i regel, vilket haft till följd, att vissa leverantörer, för att komma in på den lokala marknaden tagit upp försäljning genom icke specialaffärer, såsom cy- kel- och Sportaffärer, elektriska affä- rer, järnaffärer osv."
b) Marginalema
Vid beräkningen av ersättningen till dörrförsäljare, detaljister och gros- sister utgår fabrikanten regelmässigt från ett riktpris till konsument, från vilket avdrages en procentuell rabatt. I vissa fall betalar leverantören utöver grundrabatten, som också kan variera t. ex. för varor i olika prislägen, en särskild ersättning i förhållande till storleken av inköpen per år eller per gång (årsbonus resp. orderpremie). Extra rabatter brukar också medges vid försäljning till byggmästare och andra storförbrukare. För direktförsäljarna tillämpas av en del företag ett rörligare betalningssystem, som i regel är så konstruerat, att ersättningen per såld enhet ökar vid ett stigande antal sålda enheter för en viss period. Förtjänster— na stiger med andra ord progressivt vid en större försäljning, ett system som har en viss likhet med detaljistens
kvantitetsrabatt. Priskontrollnämnden har för en del varor infört degressiva rabatter, som i princip innebär, att (len procentuella rabatten sjunker vid stigande priser på olika märken och modeller. Ersättningen i kronor blir dock trots detta högre för de dyrare artiklarna. Som exempel kan nämnas de normalpålägg, som tillämpas för bilarna. För bilar med ett anskaffnings- värde av 4000 kronor eller lägre be— lopp får uttas ett pålägg av 30 % på cif- förtullade värdet. Fördelningen av på- lägget mellan importör och detaljist får ske efter överenskommelse mellan båda parter. Pålägget sjunker därefter suc- cessivt till 22 %, som utgår för bilar med ett anskaffningsvärde av 12000 kronor eller större belopp. Med hän- syn till förekomsten av kvantitetsrabat- ter, årsbonus, degressiva rabatter, ra- batter till individuella köpare etc. och de olikheter, som finns mellan rabatter- na för olika märken, är det ogörligt att ange ett genomsnitt för rabatten vid för— säljning av de konsumentkapitalvaror, varom här är fråga. Vissa gränser, inom vilka flertalet rabatter enligt uppgifter från fabrikanthåll befinner sig, kan dock anges i vad avser ersättning till detaljisterna (se tab. 50).
Den totala marginalen -— dvs. skill- naden mellan utförsäljningspris till konsument och tillverkningskostnad — är dock ofta vida större. Ersättningen till eventuell grossist eller generalagent samt storleken av fabrikantens egna distributions- och försäljningskostna- der och eventuell vinst har dock varit svårare att få ett grepp om.
För vissa av förut nämnda varor har de procentuella detaljistrabatterna tidi- gare varit väsentligt högre än de nu är. På vanliga radiomottagare tillämpades
” Uttalande vid varudistributionsutred- ningens ihearings» med representanter för återförsäljare av konsumentkapitalvaror.
Tabell 50. Gränser inom vilka flertalet detaljistrabatter återfinns vid försäljning av de mest typiska märkena och modellerna av vissa konsumentkapitalvaror
Vara
Rabatt i kronor per såld enhet 1954
Proc. rabatt 1954
Personbilar (degressiv rabatt) .............. Cyklar, standard .......................... Mopeder
Radioapparater
Radiogrammofoner ........................ Symaskiner .............................. Dammsugare Kylskåp, medelstora ...................... Hemtvättmaskiner ........................
* Den högre siffran inkluderar högsta årsbonus.
12—15 14—17* 13—17* 22—29* 17—22* 15—26* 25—30* 15—25 * 15—25*
600—1 800 35— 50 100— 135 50— 150 120— 200 95— 150 50— 80 60— 120 120— 300
t. ex. före kriget och fram till 1946 en högstrabatt av 40 %, dvs. en ersättning av drygt 100 kronor per apparat vid då gällande medelpriser. År 1946 sänktes rabatterna av Priskontrollnämnden till 30 %. Sedan omsättningsskatten bort— föll sjönk rabatten till högst 26,3 %, som sedermera höjdes till de nuvaran- de 29 % inkl. årsbonus på grund av kostnadsstegringar inom handeln. I kronor räknat är rabatten för en lik- artad apparat ungefär lika stor nu som före kriget.
c) Motiv för och verkningar av direktförsäljning
Fabrikantens motiv för integration och direktförsäljning beskrives av Törnqvist på följande sätt: »En sådan tendens till integration har redan kon- staterats i fråga om varor, som bilda huvudparten av en butiks lager (ben- sin, skor), men den gör sig ännu myc- ket starkare gällande i de fall, där la- gerhållningen i närheten av konsumen- ten spelar underordnad roll, m. a. 0. där efterfrågan, som självmant riktar sig till en butik (ett lager), är försvin- nande liten i jämförelse med den efter- frågan, som kan vinnas genom person- lig bearbetning (försäljarbesök etc.). I
det sistnämnda fallet är det naturligt för fabrikanten att använda ett nät av egna försäljare i stället för fristående återförsäljare. Av detta slag är försälj- ningsorganisationen för t. ex. dammsu- gare, symaskiner och liknande artiklar av ”konsumentkapitals' natur . . .»30
ca) Direktförsäljning som avsättnings— stimulerande metod
Samtliga företag, som tillämpat di- rektförsäljning i någon form, framhål- ler, att metoden är överlägsen alla and- ra, när det gäller att uppnå en hög och jämn avsättning av vissa varaktiga kon- sumentvaror. Ett företag, som tidigt in- förde systemet — varan var då ännu ny och ganska sällan förekommande i hemmen —— motiverade omläggningen av försäljningsmetod till direktförsälj- ning på följande sätt i sin förvaltnings- berättelse för verksamheten år 1910.
»Rörelsens utvidgande medför natur- ligtvis i och för sig behof af större rö- relsekapital, men är detta särskilt fal- let med den numera i kraftig tillväxt varande försäljningen af symaskiner. Afsättningen af denna artikel, inom lan- det, har under de senare åren ej nämn- värdt stigit. Styrelsen har emellertid
3" Törnqvist, G. 2. a. sid. 61.
efter gjorda grundliga undersökningar, från och med juni månad 1910, adop- terat ett nytt försäljningssystem, hvilket haft till följd, att afsättningen af sy- maskiner under senare halfåret 1910 stigit med 50 %, jämfördt med samma tid 1909. Försäljningssystemet i fråga, som medför en vidtomfattande organi- sation i form af ett betydligt antal de- poter, under hvilka sorterar agenter och deras kontrollörer, drager Visserli- gen stort rörelsekapital, men då god ränta erhålles å de utlagda medlen, och bolaget dessutom genom den ökade af- sättningen erhåller en afsevärdt ökad vinst å sin symaskinstillverkning, tor— de den nämnda omläggningen af för— säljningssystemet få anses välbetänkt.»
Det är uppenbart, att en vara, som håller på att introduceras på markna- den och vars egenskaper och skötsel tar ganska lång tid att inlära, säljes lät- tare om den får demonstreras i hem- met och om kunden får ett längre sam- tal med försäljaren. Efterfrågan kan i sådana fall i hög grad intensifieras hos de mer trögrörliga köpargrupperna. Direktförsäljning av denna vara kan näppeligen ur denna synpunkt vara lika klart motiverad, när varan blivit mer allmänt känd och ett stort antal konsumenter sannolikt kommer att köpa den så snart inkomst- och familjeför- hållanden samt den sociala ambitionen motiverar detta. Fabrikanten kan emel- lertid även i ett sådant marknadsläge anse det företagsekonomiskt motiverat att aktivisera efterfrågan med direkt- försäljning i hemmen. I fråga om vissa varor t. ex. symaskiner och andra stör- re hemmaskiner kan nämligen fabri- kanten förmå konsumenterna att fatta ett köpbeslut tidigare än de annars skulle göra. Fabrikanten kan dessutom säkrare få sin egen vara demonstrerad, vilket är av speciellt värde, om han in- troducerat nya modeller, som kan ge
konsumenten mer utbyte än de äldre modellerna. Följande uttalande från en ledande fabrikant på området belyser detta:
»I Sverige liksom i de flesta andra länder, där vårt företag är represente- rat, tillämpar vår firma i stor utsträck- ning direktförsäljningsmetoden, som innebär ett kontinuerligt, systematiskt bearbetande av hemmen såväl i tätor— ter som på landsbygden. Jämsides här- med bedrives såväl i Sverige som på ett antal utländska marknader utställ— ningsförsäljning i egen regi samt för- säljning genom återförsäljare, vilka se— nare på allt sätt stimuleras att anställa och utbilda direktförsäljare, då vi an— ser denna försäljningsmetod överlägsen alla andra, i varje fall när det gäller våra speciella produkter. Inga raffi- nerade trycksaker, inga påkostade föns- terskyltningar eller bullersamma an- nonskampanjer kunna ersätta den per- sonliga kontakten mellan en skolad, väl- informerad försäljare och en kund.»
Särskilt för de företag, som inte för- fogar över ett väl utbyggt system av egna eller till fabrikanten knutna bu— tiker, är det en stark lockelse att sälja direkt i hemmen. Även i konsumtions- föreningarna med sina vitt förgrenade butiksnät har en viss aktiv försäljning genom utställningar, direktreklam och ackvisition i hemmen visat sig leda till en ganska anmärkningsvärd ökning av försäljningen av symaskiner, vilket framgår av tab. 51.
Det bör hållas i minnet, att vi i detta sammanhang utgår från det individu- ella företagets försäljningsansträng- ningar för det egna märket. I det se— nast nämnda exemplet har företagens omläggning av försäljningsmetod när- mast varit föranledd av konkurrenter- nas synnerligen aktiva försäljningsåt- gärder. Då man inom konsument— kooperationen funnit att enbart priset
Tabell 51. Symaskinsförsäljning i några konsumtionsföreningar
Varuhus Förening 1 1 Förening 2 1 Förening 3 1 Förening 4 2
Antal sålda enheter Förän drin gens
ung. omfattning
1952 1953
182 151 44 347 61 114
4 15 31 35
någon minskning ca 700 % ökning ca 100 % » ca 300 % » någon »
1 Införde låneköp och ackvisition i hemmen under hösten 1953. ” Införde endast låneköp.
för dess symaskin inte är ett tillräck- ligt effektivt konkurrensvapen, har nyssnämnda ackvisitionsmetod börjat tillämpas i vissa föreningar för att man skall kunna bibehålla och eventuellt öka andelen av marknaden. Efterfrågan från nya köpare av symaskiner är ju som tidigare antytts inte särskilt pris- känslig (jfr s. 414). Direktförsäljningens fördelar för ett individuellt företag i en situation med skärpt konkurrens mellan fabrikanter- na anges av en firma på följande sätt: »Denna direkta försäljningsmetod ger oss i ett hårdnande marknadsläge stora möjligheter att kompensera ett stegrat köpmotstånd genom att anställa flera försäljare och sålunda intensifiera be- arbetandet av marknaden. Till den ut— väg, som på så sätt står oss till buds, finns ingen jämförlig motsvarighet för den firma, som helt replierar på åter- försäljare. En sådan kan intensifiera sitt reklamstöd, öka rabatterna, göra tätare besök hos sina återförsäljare, allt till betydligt ökade kostnader och med tvi- velaktig effekt i en marknadsutveckling, varom här är fråga. För oss innebär självfallet en utvidgning av försäljarkå- ren en viss ökning av administrations- kostnaderna, t. ex. anställning av flera inspektörer, utlämnande av flera demon— strationsapparater etc., men detta för— hållande kompenseras på följande sätt: Våra försäljare är helt provisionsav-
lönade efter en progressiv skala, vilket ju innebär, att en försäljare, som säljer 30 maskiner per månad, får högre pro- vision per såld enhet än en försäljare, som säljer 20 st. per månad. Om nu den genomsnittliga försäljningsvolymen på grund av ökat köpmotstånd stabili- serar sig på en lägre nivå, innebär det- ta, att vårt företag sparar provisions- utgifter i icke obetydlig utsträckning, och dessa besparingar bidrager till att motverka de ökade administrations- kostnaderna. När marknaden blir lät— tare, kan försäljarkåren utan kompli- kationer reduceras på så sätt, att man underlåter att komplettera styrkan vid den naturliga avgången. Över huvud taget är vår erfarenhet, att direktför- säljningsmetoden ger oss ett helt annat grepp om marknaden än vad som vore tänkbart med en avsättning baserad på återförsäljare. Den direkta kontakten med den slutliga köparen av våra pro— dukter bereder oss den ovärderliga för- månen att få demonstrera våra produk- ter i den hemmiljö, där de i verklighe- ten skall komma till användning, och detta ger oss värdefulla förstahandsin— formationer om kundernas reaktion och köplust; på denna kännedom om marknaden baserar vi våra planer och åtgärder i ett flertal betydelsefulla hänseenden.»
Man kan fråga sig huruvida den sti- mulans för avsättningen, som ett en-
skilt företag kan erhålla genom att an- vända direktförsäljning, även gäller avsättningen totalt för ifrågavarande vara på marknaden. Det är omöjligt att uttala sig generellt härom. I fråga om de varor, som trängt långt in på mark- naden, möjligen med undantag för sy- maskinen, torde den totala avsättningen inte avsevärt kunna ökas vid direktför- säljning jämförd med butiksförsäljning. Annorlunda förhåller det sig med de varor, som ännu befinner sig i intro- duktionsstadiet. Direktförsäljningen kan medverka till att snabbare göra sådana varor kända för en större all- mänhet och därmed påskynda deras inträngande på marknaden. Fördelarna för konsumenterna med direktförsäljning ligger främst däri att en komplicerad apparat, t. ex. en sy- maskin eller en tvättmaskin, som an- vändes i hemmet, kan demonstreras di- rekt i hemmiljön. Direktförsäljningsmetoden kan även leda till olägenheter för köparna. Det har t. ex. ofta omvittnats att täta besök av agenter som representerar olika fir- mor och varuområden är besvärande för konsumenterna. Försäljarens argu- mentering samt den omständigheten att köparen inte haft några andra märken att jämföra med gör att denne efteråt kan känna sig lurad. Den långa tid som åtgår för demonstration och samtal mellan försäljare och kund sätter dock en gräns för metodens framträngande.
cb) Direktförsäljningens kostnader
En konsekvent genomförd direktför- säljning kräver i regel en omfattande försäljningsorganisation. Det förekom- mer t. ex. att ett enda företag inom sy- maskinsbranschen i Sverige samtidigt sysselsätter 400 »agenter» vid försälj— ning av enbart denna vara (försälj-
ningen utgör ca 35 000 enheter per år). Varje försäljare kommer alltså i detta företag i genomsnitt upp till ca 90 en- heter per år eller 7—8 enheter per må- nad. Några uppgifter om huruvida och i vilken utsträckning försäljarna tjänst- gör på deltid har dock inte stått att er- hålla. Fabrikanten måste räkna med en icke obetydlig avgång av försäljare. Det här oberopade företaget har an— givit den årliga nyrekryteringen av för- säljare till 20 %. Ett annat företag inom samma bransch har nämnt en dubbelt så hög siffra. De nya försäl- jarna behöver utbildas och övervakas av inspektörer. Räknar man med en genomsnittlig årlig ersättning till för- säljarna av ca 12 000 kronor, utgör kostnaden för agenterna utslaget per maskin i runt tal 135 kronor. Därtill kommer kostnaderna för utbildning, övervakning och försäljningsadminist- ration, om vilkas exakta storlek någon uppgift inte kunnat erhållas.
Frågan blir emellertid nu, huruvida direktförsäljning i allmänhet kan tän- kas leda till högre eller lägre distribu- tionskostnader än försäljning genom detaljister samt om metoden ändå lö- nar sig för den individuella fabrikan- ten med hänsyn till eventuella bespa- ringsmöjligheter i produktionen. En jämförelse kan ske genom att man stu- derar kostnads- och marginalförhållan- den i företag, som samtidigt tillämpar båda metoderna. Som exempel kan nämnas ett symaskinsföretag, i vilket agenten erhåller en grundersättning, som är tre procent högre än grundra- batten till återförsäljaren vid ett och samma utförsäljningspris för varan. Så- väl agenten som återförsäljaren erhål— ler dessutom en bonus i förhållande till antalet per tidsperiod försålda en- heter. Det är uppenbart, att fabrikan- ten inte anser de båda typerna av åter-
försäljare likvärdiga, ty då skulle den lämnade ersättningen ha varit lika stor i båda fallen. Man hävdar från före- tagets sida, att agenten utför en större prestation genom att han skaffar order även från sådana potentiella kunder, vilka av olika skäl icke nås av den sta- tionäre återförsäljaren. Man menar vi- dare, alt direktförsäljaren därigenom skapar förutsättningar för en större och jämnare produktion, vilket innebär kostnadsbesparingar på tillverknings- sidan som är större än kostnadsökning- cn på distributionssidan, dvs. att total- kostnaden för varans tillverkning och distribution minskar.
Det har dock icke varit möjligt att noggrannare verifiera dessa uppgifter. Någon jämförelse har inte heller kunnat göras med andra företag, som samtidigt säljer genom olika distributionskana- ler, pä grund av sifferuppgifternas konfidentiella natur. Ett större företag har visserligen helt allmänt meddelat, att dess ersättning till de egna försäl- jarna är lägre än den rabatt som läm- nas till återförsäljarna. Företaget får emellertid göra utlägg även för inspek- törer, ackvisitörer m. m. Några bestäm- da uppgifter om de totala kostnaderna för vardera distributionsmetoden har inte stått att erhålla. Ovan förda reso- nemang får därför inte tillmätas all- mängiltighet.
De möjligheter att vinna ekonomiska fördelar, som det individuella företaget synes ha vid direktförsäljning genom ett bättre utnyttjande av de fasta kost- naderna i tillverkningen, kan som ovan nämnts i vissa fall helt eller delvis un- danryckas, om andra företag inom branschen i sin tur möter konkurren- sen med liknande aktiva försäljnings- ätgärder och om en total försäljnings- ökning på marknaden är möjlig inom endast relativt snäva gränser.
cc) Direkt/örsäljningens inverkan på priskonkurrensen mellan återförsäljarna
Drivs marginalerna upp eller hind— ras de att sjunka genom höga vinster eller kostnadskrävande distributions- och försäljningsmetoder inom en bransch, kommer i regel starka krafter så småningom i rörelse för att pressa tillbaka priserna. Dessa krafter kan härröra från de slutliga köparna (efter- frågan), konkurrenterna samt från äter- försäljarna. Efterfrågans känslighet för prisförändringar är, med hänsyn till bl. a. svårigheten att jämföra kvalitet och pris för olika märken, ofta ganska ringa inom ganska vida gränser. Kon- sumenterna har däremot inga svårig- heter att jämföra priserna hos olika återförsäljare, som säljer ett och sam- ma märke och samma modell. Märkes- varan kan därför erbjuda speciellt goda förutsättningar för en effektiv priskonkurrens inom distributionen.
Direktförsäljningsmetoden försvårar emellertid en dylik priskonkurrens mellan återförsäljarna. Om en återför- säljare håller lägre priser i butiken än fabrikantens egna försäljare gör vid be- sök i hemmen, skulle detta kunna få till följd att agenterna demonstrerar varorna i hemmen och utför försälj- ningsarbetet, varefter detaljisterna tar hand om en stor del av försäljningen. Om fabrikanten vill upprätthålla en agentorganisation, tvingas han därför i allmänhet att söka upprätthålla fasta utförsäljningspriser för sina varor. Han kan även ge agenterna ensamförsälj— ningsrätt för olika distrikt eller upp- dela sin vara på olika märken, varvid de fristående detaljisterna får sälja ett eller flera skenmärken. Även vid an- vändande av dylika dubbelmärken sö- ker doek fabrikanten hålla fasta utför- säljningspriser.
I fråga om vissa dyrbara konsument-
kapitalvaror med förhållandevis lång livslängd, t. ex. symaskiner, förekom- mer dock en viss priskonkurrens genom prutning i enskilda fall. Speciellt »agenterna» kan lockas härtill, om marginalen är tillräckligt vid och kun— dens köpmotstånd hårt. Dessutom kan agenten i vissa fall genom en extra för- säljning komma upp i en högre bonus- klass, vilket gör även stora prutningar lönsamma (jfr s. 432). Vid prissättning- en av eventuella utbytesmaskiner kan en dylik prutning praktiseras utan att det nominella utförsäljningspriset för den nya varan behöver sänkas. Verkningarna av den prisbindning i detaljistledet, som direktförsäljningen leder till, skall utförligare diskuteras i samband med redogörelsen för selek- tiv och exklusiv försäljning, som ofta medför liknande prisbindningar.
d. Motiv för och verkningar av exklusiv och selektiv försäljning
Arrangemang med exklusiv försälj- ningsrält för en enda importör (gene— ralagent) eller detaljist på en viss mark- nad kan av fabrikanten vara motiverade av samma skäl, som anförts för hans val av direktförsäljning. Tillverkaren får en mer direkt kontakt med markna- den än vid försäljning genom många fristående återförsäljare. Framför allt söker tillverkaren att identifiera åter- försäljarna med sitt eget märke och härigenom få dem att utföra ett aktivt försäljningsarbete. Ensamförsäljnings- rätten ger dem en viss garanti för att en eventuellt ökad omsättning inte kom- mer andra återförsäljare till godo. Ge- nom exklusiva arrangemang med äter- försäljarna kan fabrikanten även lätta— re kontrollera, att de utför en ur hans synpunkt fullgod service, som vid för- säljning av större konsumentkapitalva—
ror ofta har stor betydelse. Först i och med att återförsäljarna förbehålles en— samrätt till försäljning inom en viss marknad, kan de finna det lönande att bygga upp en egen serviceapparat. Lyc- kas fabrikanten engagera särskilt lämp- liga äterförsäljare, är det vidare möj- ligt för honom att utestänga konkurren- terna från dessa kanaler, vilket ger honom ett extra försprång. Konkurren- sen mellan fabrikanterna om de mest
effektiva återförsäljarna föranleder dem ofta att erbjuda återförsäljarna allehanda förmåner i form av höga ra- batter, kredit, hjälp vid annonsering etc. Fabrikantens beroende av återför- säljarna sammanhänger dock med hur eftertraktad hans vara är och hur ef- fektiv fabrikantreklam han kan bedriva.
Exklusiva arrangemang motiveras även med att vissa kostnadsbesparingar kan uppnås i distributionen. Tillverka- ren behöver t. ex. inte göra lika täta besök hos återförsäljarna som vid för- säljning genom ett större antal återför- säljare. Inte heller behöver han alltid bygga upp en omfattande egen reklam. Däremot är det av vikt för tillverkaren, att detaljisten genom annonsering, skyltning och på annat sätt drar kun- der till butiken. När det gäller varor, som kräver relativt stort kapital för lager, t. ex. bilar, kan återförsäljaren i vissa fall vid exklusiv distribution göra kostnadsbesparingar genom spe- cialiseringen därigenom att antalet mär- ken och lagret av reservdelar blir mind- re, samtidigt som servicearbetet för- enklas.
Systemet med exklusiv distribution kan även medföra nackdelar för de in- dividuella tillverkarna och återförsäl- jarna. De sistnämndas rörelsefrihet be- gränsas. Detaljisten får t. ex. inte med ett sådant arrangemang föra flera mär- ken, även om detta vore önskvärt. Till— verkaren å sin sida tvingas begränsa
antalet utförsäljningsställen, vilket kan hämma försäljningen.
Tillverkarens motivering för selektiv försäljning är i stort sett densamma som motiveringarna för exklusiv för— säljning. Även vid selektiv distribution är syftet att skapa incitament för åter— försäljarna att aktivt bearbeta markna- den för en viss fabrikants varor. Även andra motiv finns för selektiv försälj— ning, vilka dock ej här närmare berö- res. De bör ses i samband med selekti- vitetens karaktär. I vissa fall avstår fabrikanten t. ex. från kunder, som ej köper i tillräckligt stora poster, för att därmed åstadkomma önskvärda kost- nadsbesparingar, i andra fall förekom— mer att vissa företagsformer vägras leverans, etc.
Det har inte varit möjligt att i före- varande undersökning införskaffa data, som belyser de företagsekonomiska verkningarna med avseende på försälj- ningsvolymen och kostnader av ex- klusiva resp. selektiva distributionsme- toder, jämfört med metoden att distri- buera till alla återförsäljare som kan betala. Här har endast anförts några av bl. a. tillverkarna framförda synpunk- ter på motiven för val av dessa distri- butionsvägar och de olika fördelar och nackdelar, som de för med sig för det individuella företaget.
På motsvarande sätt skall nu närmast principiellt belysas några verkningar som de nämnda metoderna har för konkurrensen mellan återförsäljarna och för distributionens struktur.
Det förhållandet, att fabrikanten kon- centrerar sin försäljning till en enda importör resp. en enda detaljist på var- je ort eller inom varje distrikt, inne- bär att antalet återförsäljare begränsas, som säljer de märken det kan vara fråga om. Denna koncentration är emellertid ofta skenbar. De fabrikan- ter, som utestängts från en distribu-
tionskanal, tvingas nämligen att i sin tur söka finna återförsäljare för sina varor. Förekommer exklusiva arrange— mang med ett stort antal tillverkare, såsom fallet är inom bilbranschen i så- väl import— som detaljistledet, kan an- talet återförsäljare som säljer en viss vara härigenom bli jämförelsevis stort (jfr s. 456). Omvänt kan återförsäl- jare, som av olika skäl inte får möjlig- het att ta upp vissa leverantörers pro- dukter, söka kontakt med andra leve- rantörer eller starta egen tillverkning. Exklusiv försäljning kan på så sätt även få verkningar på antalet leverantörer och märken på marknaden. En anled- ning till att KF startat egen produktion av symaskiner och dammsugare torde vara att man vägrats köpa de domine- rande märkena på marknaden. General- agentursystemet vid import av bilar och andra konsumentkapitalvaror har sannolikt vid sidan av tidigare import- hinder för de mer eftertraktade mär- kena medverket till att firmor lockats att införa märken på marknaden för att över huvud taget ha något att sälja. Härigenom kan en överdimensionering av antalet företag inom såväl produk- tionen som distributionen bli följden. Verkningarna av annan selektiv distri- bution blir likartade, ehuru sannolikt inte lika djupgående.
Den exklusiva liksom den selektiva distributionen får även verkningar på distributionens struktur genom den be- gränsning av priskonkurrensen mellan återförsäljare av samma märke, som blir en naturlig följd av systemet. Det säger sig självt, att någon sådan pris- konkurrens »inom» ett visst märke inte kan förekomma vid exklusiv försälj- ning. Även vid selektiv försäljning sö- ker man upprätthålla fasta utförsälj- ningspriser för att därmed skapa större intresse hos återförsäljarna att sälja fabrikantens märke. I vissa fall är den-
na begränsning i konkurrensen inom distributionen en förutsättning för att fabrikanten skall få ut sina varor på marknaden. Fabrikanten anser även i vissa fall att ett fast riktpris underlät- tar reklamen för märket. Man elimi- nerar med andra ord priskonkurrensen inom märket och kvar står den pris- konkurrens som kan förekomma mel- lan olika fabrikantmärken. Såsom förut nämnts är den förstnämnda konkurren- sen ofta den effektivare. De verkningar på distributionens struktur, som en pris- bindning i detaljistledet medför, har utförligt behandlats i annat samman- hang och skall här inte närmare be- röras?1
e. Leveransvägran och avstängning
I den exklusiva och selektiva distri- butionens natur ligger att fabrikanten reserverar leveranserna till vissa sär- skilt nominerade återförsäljare, samti- digt som andra återförsäljare vägras er- hålla leveranser. Leveransvägran kan i vissa fall begränsas att gälla återför- säljare, tillhörande viss organisation, t. ex. konsumentkooperationen. I extre- ma fall kan en dylik leveransvägran gälla en hel leverantörsgrupp, varige— nom vederbörande organisation helt avstänges från att sälja varan.32 Svårig- heterna för KF att erhålla varor synes emellertid numera vara mindre än förr. Dylika former av selektiv försäljning kan vara ett led i fabrikantens strävan att förhindra, att de erbjudanden i form av förmånliga rabatter, som lämnas öv- riga återförsäljare, göres illusoriska ge— nom priskonkurrens i detaljistledet. En priskonkurrens av detta slag skulle nämligen kunna leda till att fabrikan— ten förlorar större delen av sin kund- krets. Före avskaffandet av bruttopri- ser var dock den selektiva distribu- tionsmetoden ur dessa synpunkter av
mindre intresse. Med hjälp av brutto- priserna kunde nämligen fabrikanterna tidigare effektivt förhindra ett under- skridande av utförsäljningspriserna på sina märkesvaror. (Även bruttopriser- na kunde dock upprätthållas endast om ett underskridande av priserna föran- ledde avstängning från leveranser.)
I och med att bruttopriserna ersatts med riktpriser, som får underskridas av återförsäljarna, kan ett fast utför- säljningspris inte längre garanteras. Ju högre marginalerna blir, desto mer ökar lockelsen för återförsäljare att konkurrera med priset. På vissa om— råden försöker emellertid återförsäljar- na att förmå fabrikanter att vidmakt- hålla riktpriserna, oavsett 'vem som säl- jer märket, genom avstängning av le— veranser till de företag, som underskri- der gällande riktpriser. Vilken omfatt- ning dessa företeelser har har dock icke varit möjligt att exakt beräkna. Följan- de utdrag ur ett cirkulärbrev från en tillverkare till återförsäljarna ger dock en föreställning om hithörande pro- blem. (Produkten är en mindre konsu- mentkapitalvara av gåvokaraktär, som särskilt väl lämpar sig för att säljas genom ett stort antal utförsäljningsstäl- len.)
»— _ — Först måste vi konstatera, att det endast är ett fåtal firmor, som på ett störande sätt underskrider rikt- priset. Vi kan med ganska stor säker- het fastslå detta. Det stora flertalet ansvarskännande och sunt affärsmäs- siga återförsäljare tillämpar det an- givna riktpriset. Detta har ju blivit fast- ställt just för att medgiva detaljhan- deln en med hänsyn till dess normala kostnader anpassad kostnadstäckning
31 Ulf af Trolle: Bruttoprissystemet. En problemanalys. Nyetableringssakkunnigas be- tänkande. Bilaga 2. (SOU 1951: 28). ” Hugo Edstam: Kooperatören, nr 18 år 1953.
och vinstmarginal. Även om dessa köp- män utsättas för konkurrens av ovan nämnda slag så bibehåller de själva en förnuftig prissättning. De ser saken på längre sikt. De vet att en del firmor, som tillämpar utförsäljningspriser av- sevärt under riktpriser, också Ofta be- gagnar andra affärsmetoder som gör att de riskerar att förlora den köpande all- mänhetens förtroende. Man bör därföl inte överskatta betydelsen av dylik konkurrens; den är ofta av tillfällig natur. Skickliga köpmän finner alltid vägar och möjligheter att åstadkomma och bibehålla en god och lönande för- säljning, trots att osund konkurrens kan förekomma . . .
Någon återförsäljare har framfört tanken på att riktpriset för ”vårt märke' skulle sänkas. Men våra nettopriser är redan så låga, att en sänkning av rikt- priset med nödvändighet måste drabba återförsäljarnas förtjänstmarginal. Vi vill också framhålla, att i våra netto- priser ingår stora kostnader för vår mycket omfattande reklam, som ju stö- der Er försäljning . . .
...Utan att i övrigt vilja dra några parelleller hänvisar vi för övrigt till det nu riksbekanta fallet från Göteborg, där en kapphandlare säljer sina varor till avsevärt lägre priser än andra åter- försäljare. Detta fall har, som Ni sä- kert observerat, varit föremål för stort intresse icke blott från pressens och allmänhetens utan även från myndig- heters och branschorganisationers sida. Av allt att döma kan man icke tvinga vederbörande till någon viss prissätt- ning. Sammanfatlningsvis kan vi alltså fastslå att ”vi, så långt det är möjligt und- viker att leverera ”vårt märke” till fir- mor som bedriver osund priskonkur- rens . .
Uttalandet, som bara får uppfattas
.»Rfl
som exempel på en viss konkurrent- reaktion, kan icke tillmätas generell giltighet, men torde dock ge uttryck för den obenägenhet till priskonkur— rens, som kan förekomma inom han- deln. Man har i skrivelsen framställt tendenser mot »störande» avsteg från riktpriset såsom osunda. I konsekvens härmed har leverantören ansett sig böra tillgripa avstängning av leveran- ser till sådana återförsäljare, som kon- kurrerar med priset.
Antydningar om leveransvägran och avstängning i den form, som återgivits i referatet, gör det föga lockande för detaljister att arbeta med mindre kost- nadskrävande försäljningsmetoder för att i stället konkurrera med priset. Det företag, som genom stora inköp och en effektiv organisation åstadkommit kost— nadsbesparingar, kan inte heller kon- kurrera med priset.
Konsumentkooperationen, enhetspris— företagen och andra detaljistkedjor har på andra varuområden än de som här särskilt berörts genom bl. 3. stora inköp från leverantörerna skapat kostnads—
33 I ett skriftligt meddelande till varu- distributionsutredningen har det åberopade företaget såsom skäl för sin rundskrivelse till återförsäljarna bl. a. anfört att det uppkom- mit en ymnig flora av återförsäljare av den typ av firmor, där innehavaren har kontoret på fickan och vilka i regel bedriver sin rörelse i form av postorderverksamhet. »Vi anse med hänsyn till karaktären av dessa firmors försäljningsverksamhet att när de sänker kon- sumentpriset långt under vad som är möj— ligt för en reguljär återförsäljning de icke bedriva en sund priskonkurrens, särskilt som de icke erbjuda konsumenten jämförbara tjänster eller service». Företaget framhöll vidare, att denna utveckling skapade tydlig om på marknaden, som den utsända rund- skrivelsen avsåg att lugna. För/. amn: Det synes i och för sig vara motiverat att sänka utförsäljningspriset om konsumenterna erbjudes mindre service och tjänster. Detta spörsmål kommer utförligare att diskuteras i anslutning till redogörelsen för rabattaffärer i USA.
mässiga förutsättningar för lägre in- köpspriser. Därutöver har de genom sin storlek i många fall kunnat pressa leverantörerna att sänka sina priser, varigenom beretts ytterligare utrymme för lägre konsumentpriser, ehuru sänk- ningarna icke varit särskilt stora. Detta har inneburit en motvikt — »counter- vailing power» _— mot fabrikanterna, som minskat dessas möjligheter att ut- nyttja monopolistiska situationer med högprispolitik. Kooperationen har, sär- skilt tidigare, på många varuområden varit speciellt effektiv härvidlag, bl. a. genom att starta egen produktion eller hota med att göra detta.
På de större varaktiga konsumentva- rornas område har storföretagen inom handeln inte kommit att spela samma roll. Konsumentkooperationens försälj- ning av konsumentkapitalvaror är blyg- sam. Förekomsten av selektiv och i vissa fall exklusiv distribution utgör härvid ett hinder för en omfattande försäljning i dessa företag av många kända märken. Inte heller har företag med lägre servicenivå av typen EPA och Tempo i någon större utsträckning sålt dessa varor.
Fabrikanten är speciellt i innova— tionsstadiet och den första tiden av va— rans inträngande på marknaden bero- ende av en lojal och på intensiv för- säljningsaktivitet inriktad återförsäljar- kår. Avsättningen kommer då att i hög grad påverkas av återförsäljarnas de- monstration av varan, servicen etc. Efterhand som varan blivit mer känd minskar emellertid behovet av en dy- lik, intensiv försäljning. Flertalet av de större konsumentkapitalvaror, som bc- handlats i denna redogörelse, har i vårt land passerat innovationsstadiet och befinner sig på snabb marsch ut på allt större områden av marknaden. Härige- nom skapas förutsättningar för distri- butionsformer, som inriktas på mass-
distribution genom lägre priser och servicenivå.
Under efterkrigstiden har rabattaffä- rer (discount houses), som håller vä- sentligt lägre priser än de av fabrikan- ten annonserade, i explosionsartad takt växt fram i Förenta Staterna. Vissa av dessa affärer har specialiserat sig på hushållsmaskiner och andra större kon- sumentkapitalvaror — radio- och tele- visionsapparater, kylskåp, dammsugare, tvättmaskiner etc. -— medan andra fir-
mor tagit upp andra varuområden t. ex. husgerådsartiklar och livsmedel. Ra- battaffärerna förtjänar därför i detta sammanhang en särskild redogörelse.
/. Rabattaffärer (discount-houses)
Karakteristiskt för rabattaffärerna är att de erbjuder stora prisnedsättningar i förhållande till de av fabrikanterna satta bruttopriserna. Rabatterna varie- rar vanligen mellan 15 och 40 %. Dessa prissänkningar har möjliggjort en enorm expansion av försäljningen i ra- battaffärerna. Enligt en nyligen av US Chamber of Commerce gjord under- sökning uppgick omsättningen i dessa firmor år 1954 till mer än 25 miljarder dollars enbart i detaljhandeln, dvs. ungefär 18% av den totala detalj- handelsomsättningenå” Rahattaffärerna fortsätter enligt samma källa att öka sin andel i snabb takt. En lika stor omsättning rapporteras för liknande firmor inom grosshandeln, vilka mer- endels säljer till rabattaffärer. Antalet rabattaffärer, som specialiserat sig på elektriska apparater — hushållsmaski- ner 111. m. —a uppgick i början av 1954 till 6000 i hela landet med en unge— färlig omsättning av 5 miljarder dol— lars, dvs. större delen av totalförsälj- ningen på detta varuområdeu” Detta
” Neue Ziireher Zeitung; 13 november 1954. ” Time, 17 maj 1954, s. 64.
bekräftas av ett andra beräk- ningar.36 Rabattaffärerna kan reducera priser- na kraftigt tack vare deras mycket låga kostnader i förhållande till den relativt höga marginal på bruttopriserna, som traditionellt lämnats av fabrikanterna. Till största delen kan de låga kostna- derna förklaras med att man använder billiga lokaler samt avstår från kredit- givning och annan återförsäljarservice, som konsumenten är villig avstå från, om priserna sänks. Individuell bear- betning av kunderna ute på fältet och konsumentreklam förekommer dess- utom mera sällan från dessa firmors sida. I vissa fall får kunderna beställa varorna från kataloger, varigenom lag- ringskostnader inbesparas. En förut- sättning för de låga kostnaderna är vi- dare en omfattande försäljning, som möjliggör, att de fasta kostnaderna slås ut på ett stort antal enheter. I tidskrif- ten Business Week (30 oktober 1954)
par
lämnas följande uppgifter om kostna- derna i en rabattaffär _ Masters —— jämfört med de genomsnittliga kostna- derna för medlemmarna i National Retail Dry Goods Association (NRDGA). Kostnaderna varierar dock i olika ra- battaffärer, beroende på servicens om- fattning, lagerhållningen etc. Enligt oli— ka fragmentariska uppgifter uppgår kostnaderna till 5—17% av omsätt— ningen.37 Medlemmarna i NRDGA dri- ver handel, som även omfattar varuhus- sortiment, konfektion m. m. Endast ca 25 % av sortimentet torde utgöras av hushållskapitalvaror. Även om kostna- derna i de sistnämnda avdelningarna är något lägre än i övriga avdelningar, torde siffrorna dock ge en viss före- ställning om de skillnader, som kan förekomma vid olika försäljningsmeto- der. De faktiska kostnadsskillnaderna är större än de som anges i tabellen, eftersom rabattaffärens kostnader räk-
nats i procent av lägre utförsäljnings— priser.33
NRDGA
Kostnader i % av omsättningen.
Masters Kostnadsposter
17,70 5,69 Butiks— och försälj- ningsomkostnader .. 6,50 Lager- och transport— omkostnaker ........ Administrations-
omkostnader ........
2,11 2,25 1,95
1,45 11,20
4,45 30,90
Totala kostnader
Marginalerna i Förenta Staterna för elektriska hushållsmaskiner och många andra varaktiga konsumentvaror har varit relativt höga vid försäljning ge- nom de traditionella butiksformerna. De har successivt kunnat byggas upp genom marginalkonkurrens inom ra- men för bruttoprissättning, som är till- låten i flertalet delstater. Marginalernas höjd och bruttopriserna hade möjlig— gjort och drivit fram en omfattande reklam- och servicekonkurrens inom handeln. Under krigsåren och de när- maste efterkrigsåren var produktionen av konsumentkapitalvaror jämförelsevis ringa. Med hänsyn till den obetydliga omsättningen kunde de höga margina— lerna då vara motiverade. Det rådde även en typisk säljarnas marknad, som gjorde det lätt för tillverkare att hålla jämförelsevis höga priser och medge rikliga marginaler. Trots den väldiga produktions— och försäljningsökning, som följde efter omställningen till pro- duktion för fredsändamål, sänktes emellertid inte marginalerna i någon nämnvärd grad. Man kunde ändock till en tid finna avsättning på grund av den
" Life, 9 augusti 1954, s. 52. *" Ralph 5. Alexander and Richard M. Hill: What to do about Discount Houses. Harvard Business Review, Januari 1955
” Jfr. detaijistmarginalerna för konsument- kapitalvaror i Sverige, 5. 430.
starka efterfrågan. I realiteten förekom dock ofta prisnedsättningar, varie- rande i olika butiker och orter, genom att priserna på utbytesartiklar kunde sättas olika högt. När produktionen hunnit ifatt efterfrågan och vissa ten- denser till överskottsproduktion visat sig, kom en våldsam reaktion genom rabattaffärerna mot de stela priserna inom handeln. Företagen inom detalj- handeln var emellertid i hög grad skyd- dade mot priskonkurrens genom de 5. k. Fair Trade laws, som tillåter hruttoprissättning och avser att för- hindra prisdiskriminering. När rabatt- affärerna visade sig kunna bli ett all- varligt hot mot den traditionella de- taljhandeln, försökte fabrikanterna att vägra leveranser och stämma rabatt- affärerna inför domstol för prisdiskri- minering. Utvecklingen kunde dock inte hejdas. Flertalet fabrikanter har numera givit upp striden och säljer till rabattaffärer, i vissa fall även om de förlorar alla sina äldre kunder. Många fabrikanter understöder tvärtom rabatt— affärerna.
Enligt hittillsvarande praxis har fabrikanterna i Förenta Staterna så gott som undantagslöst åsatt sina varor fasta utförsäljningspriser, en metod som dock i Förenta Staterna blivit svårare att tillämpa genom rabattaffärernas snabba utveckling. Även andra om- ständigheter medverkar härtill, t. ex. möjligheten för återförsäljarna att va- riera ersättningen för utbytesartiklar samt de ofta stora extrarabatterna till byggmästare och andra storköpare. Ny- ligen har den största tillverkaren av elektriska hushållsapparater i Förenta Staterna — General Electric Co. — ta— git konsekvenserna av denna utveck- ling och upphört med bruttoprissätt- ning (riktprissättning) och därpå grun- dad rabattsättning för ett stort antal av sina produkter, bl. a. tvättmaskiner,
diskmaskiner, spisar och vissa kylskåp. Leveranserna sker i stället till fabriks- priser. Återförsäljarna får i sin tur åsätta varorna de utförsäljningspriser de själva anser lämpligt. Företaget mo- tiverar sitt beslut med att kostnaderna för distributionen varierar för olika delar av landet. Olika kundkategorier har vidare varierande krav på service, vilket bör ge utslag i form av olika höga priser. De mest effektiva distri- butörerna bör också enligt företaget ha möjlighet att konkurrera med lägre pri- ser. Även på bilmarknaden i Förenta Staterna har prissättningen blivit rör- ligare.
General Electrics beslut innebär ett klart avsteg från den traditionella me— toden, som haft stöd i Robinson-Pat- man-lagen, att med utgångspunkt från fasta utförsäljningspriser ge återförsäl- jarna en viss ersättning med hänsyn till de funktioner som de utför —— ak- tiv försäljning, lagerhållning, service etc. Det torde inte råda någon tvekan om att den väsentliga orsaken till General Electrics nya politik är rabatt- affärernas verksamhet. Den har med- fört en starkt ökad konkurrens mellan återförsäljarna i Förenta Staterna på speciellt de varuområden detta företag representerar. Den nämnda utveckling- en har både varit en följd av och på- skyndat vissa andra förändringar i distributions— och försäljningsmetoder— na.” Det torde t. ex. vara uppenbart, att fabrikanterna ökat sin egen konsu— mentreklam, som redan före rabattaffä- rernas genombrott var betydande. Den- na reklam skapar ett starkt märkesmed- vetande hos konsumenterna, som un- derlättar försäljningen i rabattaffärer- na. Vissa detaljister, som numera har svårigheter att hävda sig i den skärpta konkurrensen, har velat överföra yt-
” Jfr. Ralph S. Alexander and Richard M. Hill: a. a., s. 58.
terligare arbete på fabrikanterna i sam- band med lagerhållning och service. I en del företag har man minskat lager- hållningen och sökt förmå fabrikanter- na att leverera direkt till kunderna. Detta gäller även grossisterna. En van- lig företeelse är vidare, att fabrikanter- na övertagit vissa servicefunktioner ut- över de som sammanhänger med ga- ranti o. d. I de större städerna har en del fabrikanter upprättat reparations- och serviceavdelningar, som svarar för installation, garantiservice, reparatio- ner m. in., en utveckling som länge på— gått. Fabrikanterna hade försummat att revidera de traditionella marginalerna, trots att de i stor utsträckning överta- git nämnda försäljnings- och service- uppgifter. Detta gav ett betydande ut- rymme för marginalsänkningar. Rabatt— affärernas tillkomst synes sålunda inte behöva innebära att fabrikanterna tvingas till en ytterligare radikal om— läggning av arbetsfördelningen mellan dem och återförsäljarna.
Den kraftiga försäljningen i rabatt- affärerna tyder på att många konsu- menter i Förenta Staterna föredrar att avstå från exklusiva affärslokaler, av- betalning och olika former av service, om priserna är väsentligt lägre. De ständigt stigande priserna efter kriget skapade en stark konsumentopinion för lägre priser. Den ökade fritiden, före— komsten av självbetjäningsbutiker, som ofta är belägna långt från bostäderna samt bilismens starka utbredning har även bidragit till att vänja stora kon- sumentgrupper att utföra en hel del ar- bete själva, t. o. m. i form av service och reparationer på hushållskapitalva- Efterfrågan är med andra ord i hög grad priskänslig. Genom den star- ka sociala imitationen och den vägled- ning som lämnas genom rapporter från Consumers' Unions har många konsu- menter bestämt sig för vilken vara och
I'OI'.
vilket märke de tänker anskaffa redan innan de får kontakt med återförsälja- ren. Genom besök hos vänner, släk- tingar, arbetskamrater etc. studeras och diskuteras fördelar och nackdelar av olika märken. Härigenom minskas be- tydelsen av återförsäljarens aktiva för— säljningsåtgärder. Även fabrikanterna har då ett starkt incitament till att söka skära ner marginalerna inom handeln samt kostnaderna för aktivt försälj- ningsarbete inkl. service och stödja de givna distributionsformer, som vid prestationer har de lägsta kostnaderna.
Såväl konsumenter som fabrikanter har följaktligen haft fördel av rabatt- affärernas verksamhet. Konsumentpri- serna har sänkts väsentligt, efterfrågan har stimulerats och avsättningen ökat för fabrikanterna. Det saknas å andra sidan icke kritik mot rabattaffärerna, främst från den konkurrerande han- delns sida. Från detaljisthåll framhål- les, att konsumenterna utnyttjar den traditionella butiken för att göra sitt urval av hushållsmaskiner, varefter va— rorna inköpcs i rabattaffären. Det före- kommer även, att konsumenten klagar över att rabattaffärerna inte säljer de mest kända varumärkena och inte hel— ler de senaste modellerna. I viss mån är detta riktigt. Fabrikanternas täta modellskiften skapar avsättningssvårig- heter. Överskottslagren av äldre model- ler säljes i vissa fall genom rabattaffä- rer. Då rabattaffärerna i dag svarar för större delen av omsättningen vad be- träffar elektriska hushållsmaskiner och -apparater, torde emellertid kritiken på denna punkt knappast vara generellt berättigad. I själva verket efterfrågas och säljes i rabattaffärerna många av de mest kända och annonserade mär- kena av senaste årsmodell.
Frågan blir nu hur ett upphörande med riktprissättningen från fabrikan- ternas sida kommer att inverka på pris—
sättningen och konkurrensen inom de- taljhandeln. (Det bör nämnas att Gene- ral Electrics konkurrenter Raytheon Manufacturing Co., Westinghouse Elec— tric Corp. och General Motors Corp. m. fl. icke gått ifrån riktprissättning- en.) Å ena sidan innebär ett frångåen- de av riktprissättningen, att fabrikan- terna definitivt överlämnar åt detaljis— terna att själva sätta utförsäljningspri- serna, vilket i och för sig utgör ett stöd åt rabattaffärer och prissänkande kon— kurrens. Å andra sidan ställs härigenom större krav på konsumenterna. Om va— ran åsatts ett visst riktpris av fabrikan- ten, vet konsumenterna, att detta pris gäller över hela landet och i alla affä-- rer. Förekommer nu rabatter av olika storlek, kan köparna utgå från dessa vid val av inköpsställe. Priskonkurren- sen mellan detaljisterna tar formen av rabattkonkurrens. Blir även de »nomi- nella» utförsäljningspriserna rörliga, måste konsumenterna hålla reda på så- väl dessa som de rabatter, som even- tuellt lämnas i olika butiker. En mindre nogräknad detaljist kan t. ex. åsätta varan ett omotiverat högt utförsälj- ningspris och samtidigt medgiva en hög rabatt. De återförsäljare, som håller lägre utförsäljningspriser, har icke möjlighet att medgiva dylika »falska rabatter». Det är möjligt, att rabatt- konkurrensen tvingas upphöra och er- sättes med priskonkurrens i traditionell mening, om sådana företeelser blir vanliga. Från en del håll har gjorts gällande, att priskonkurrensen mellan detaljisterna blir effektivast, om den tar formen av rabattkonkurrens vid riktprissättning, och att sålunda Gene— ral Electrics steg skulle kunna innebära ett stöd åt de traditionella butikerna i konkurrensen Ined rabattaffärernafm Detta torde dock icke bli fallet med hänsyn till att det här är fråga om väl-
kända märkesvaror, för vilka det kan löna sig att göra prisjämförelser. Såsom nämnts har förutsättningarna för rabattaffärernas framväxt under de senaste åren blivit exceptionellt stora i Förenta Staterna. Många av de större konsumentkapitalvaror, varom här är fråga, har trängt långt in på markna— den. En viss begynnande stagnation i efterfrågan av vissa varor har gjort sig gällande. Marginalerna hade som nämnts icke justerats ner, trots en be- tydande försäljningsökning efter kriget. I Sverige är sannolikheten för att ra- battaffärer skall växa fram i den takt som skett i Förenta Staterna inte fullt lika stor. Efterfrågan av flertalet var- aktiga konsumentvaror är såsom fram- gått av det föregående snabbt stigande i vårt land. Behovet att med prissänk- ningar öka omsättningar för ifrågava- rande varor tränger sig inte på fabri- kanterna i lika hög grad som i en stilla- stående eller stagnerande marknad, bl. a. på grund av rådande oligopolför- hållanden. Den enskilde fabrikanten kan anse det mera lönande att konkur- rera med aktiv försäljning, t. ex. indi- viduell bearbetning av konsumenterna genom egna agenter eller återförsäljare. Marginalerna för en del varor har vi- dare genom förhandlingar mellan Pris- kontrollnämnden och fabrikanterna ganska kraftigt nedjusterats. Å andra sidan innebär förbudet mot bruttopri- ser ett stöd för uppkomsten av rabatt- affärer eller liknande lågprisföretag på detta varuområde. Priskonkurrens mel- lan återförsäljare kan dock hindras ge- nom bl. a. exklusiv och selektiv försälj- ning, som i regel medför att de åsatta riktpriserna i praktiken följes. En viss uppmjukning av fabrikanternas exklu- siva resp. selektiva urvalsmetoder vid försäljning till detaljister skulle själv- 40 New York Times, 12 dec. 1954.
fallet ge rabattaffärer ett väsentligt bättre utgångsläge i konkurrensen. Först då kan nämligen sådana affärer, om de uppkomma, sälja de mest kända märkena.
Föregångare till de rabattaffärer i Förenta Staterna, som vänder sig till allmänheten, var olika inköpsförening- ar för slutna grupper t. ex. personal- föreningar, fackföreningar etc. Även i Sverige har sådana inköpsföreningar bildats. I en varuförteckning till med- lemmarna i en sådan förening kan man finna, att mycket väsentliga rabatter på riktpriserna lämnas till de anslutna medlemmarna. I vissa fall erhålles 30 % rabatt, i andra fall endast 8 %. Dammsugare, radioapparater och köks- maskiner rabatteras med 20 %, kylskåp och tvättmaskiner med 15 % och disk- maskiner med 10 %. Det rör sig alltså om betydande prisreduktioner i för- hållande till de marginaler, som åter- försäljarna erhåller. Rabatterbjudande- na möjliggöres genom en väsentlig för— enkling av distribution och service. Man lägger ned endast obetydliga kost- nader för aktiv försäljning, lokaler och administration. I stor utsträckning skö- tes arbetet f. n. av oavlönad, frivillig arbetskraft. Återförsäljare, som vänder sig till en större allmänhet, skulle följ- aktligen sannolikt icke kunna komma ned till lika låga kostnader, även om det vore fråga om en distribution, som inte inkluderade nämnvärd service eller försäljningsaktivitet.
9. Sammanfattning
Om fabrikantens val av distributions— vägar kan konstateras, att detta val för här ifrågavarande större konsumentka- pitalvaror i hög grad baseras på dennes strävanden att aktivisera den indivi- duella bearbetningen av konsumenterna till förmån för sina speciella varor.
Flera möjligheter står härvid till buds, såsom direktförsäljning eller någon form av selektivt urval av återförsäl- jare. Vare sig fabrikanten använder den ena eller andra metoden, kan han skapa intresse hos detaljisterna att sälja varan aktivt genom att erbjuda dem relativt generösa rabatter. Det har icke generellt varit möjligt att av- göra vilken metod, som medfört de lägsta distributionskostnaderna. I vissa företag, som tillämpar såväl direktför- säljning som försäljning genom fristå- ende butiker, lämnas högre ersättning till agenterna än till detaljisterna. I andra företag är det tvärtom. Det ligger i sakens natur, att marginalerna vid olika distributionsmetoder kan varieras kraftigt beroende på hur aktivt fabri- kanterna önskar driva försäljningen av sina varor med hänsyn till rådande konkurrensförhållanden och önskemå- len att sälja till de trögrörliga köpar- grupperna. Rabatternas storlek beror även i hög grad på maktförhållandet mellan fabrikanter och detaljister. Vid en bedömning av kostnaderna för olika distributionsmetoder är det självfallet även av betydelse att ta hänsyn till de eventuella besparingar i fabrikationen, som kan uppnås genom aktiv försälj- ning.
Av det redovisade materialet synes framgå, att distributionsmetoderna ut- formas olika för olika varor och där- jämte i viss utsträckning anpassas till varans växlande utvecklingsskeden på marknaden. För vissa varor såsom bi— lar sammankopplas försäljningen i re- gel med teknisk rådgivning, repara- tions- och underhållsservice m. in. En viss specialisering kan då ligga i såväl fabrikanternas som återförsäljarnas in- tresse. För andra varor såsom flertalet hushållskapitalvaror kan det vara mer naturligt att sälja ett bredare sortiment av en viss vara (varugrupp). Mer tek-
niskt komplicerade varor, såsom sy- maskiner, kräver dock ofta en mer servicebetonad försäljning. Generellt synes behovet av aktiv försäljning vara väsentligt större under en varas intro- duktionsskede än då den trängt långt in på marknaden. En viss tröghet i anpassningen av distributionsmetoder- na till nya förutsättningar förefaller dock att göra sig gällande. Det företag som i huvudsak byggt upp sin försälj- ning på grundval av direktförsäljning och för detta ändamål sysselsätter en stor stab försäljare, har vissa svårig- heter att lägga om försäljningsmetod bl. a. med hänsyn till personalen, även om en sådan omläggning rent kostnads- mässigt skulle te sig mest lönande. En tämligen allmängiltig företeelse vid samtliga nämnda distributionsmeto- der synes vara, att fabrikanten tvingas att söka upprätthålla fasta utförsälj- ningspriser. Direktförsäljning och ex- klusivförsäljning (generalagentursystem vid import) innebär en form av mono— pol vid försäljning av ett visst märke antingen på hela den svenska markna— den (generalagenturer) eller lokalt för ett visst distrikt (exklusivförsäljning i detaljistledet). Även den selektiva för- säljningen, speciellt i den mån denna metod användes för att vägra leverans till sådana företag, som tillämpar eller avser att tillämpa lägre priser än de av fabrikanten angivna, medför en dylik konkurrensbegränsning i detaljistledet. Konkurrensbegränsningen får de star— kaste verkningarna i de fall då en fab- rikant, som tillämpar ifrågavarande metoder, har ett dominerande infly— tande på marknaden. Exklusiv och viss selektiv försäljning får i huvudsak sam- ma verkningar som bruttoprissättning. Olika återförsäljare av en viss vara kan inte konkurrera med priset. Konkur— rensen inriktas i stället ofta på ser- vice, aktiv bearbetning av konsumen-
terna m. m., vilket kan bli kostnads- uppdrivande och leda till krav på höj- da marginaler. Konsumentens möjlig- heter att välja mellan olika kombina- tioner av pris och service blir härige- nom starkt beskurna. Utvecklingen i Förenta Staterna synes visa, att efter— frågan på här ifrågavarande varor kan vara starkt priskänslig och att det följ— aktligen kan löna sig för fabrikanten att sälja via återförsäljare, som kon- kurrerar hårt med priset och avstår från en väsentlig del av eventuell för- säljningsaktivitet i andra former. En sådan övergång till en friare konkur- rens i återförsäljarledet sker enklast om fabrikanten tillverkar varor, som är hållbara och lätta att sköta. Fabrikan- ten måste också ställa servicestationer till förfogande, vilket i flertalet fall re- dan nu är nödvändigt för att handha garantiservicen. Konsumenterna blir även alltmer förtrogna med en vara, efterhand som den får en allmännare spridning på marknaden. Många lägre inkomsttagare är dessutom intresserade av att utföra en del arbete själva mot att erhålla varan till lägre priser, vilket utvecklingen i Förenta Staterna klart visar.
2. Servicekonkurrens
Liksom för bruttoprissättning fram- föres av fabrikanterna ofta såsom mo— tiv för exklusiv och selektiv försälj— ning, att det blir lättare att garantera konsumenterna en viss service. Med service menas vissa tjänster, som säl- jaren bjuder köparen i samband med och efter köpet och vilka icke har nå- gon teknisk anknytning till själva va- ran. Hit hör t. ex. avbetalnings- och andra kreditarrangemang, instruktioner om varans användning, hemsändning, installation, garanti, reparationer och även mindre konkreta ting såsom kund-
tjänst av olika slag, lokalens utseende och läge etc. I varudistributionsutred- ningens hearings med representanter för fabrikanter, grossister och detaljis— ter berördes denna fråga. Det framgick härvid, att samtliga fabrikanter av stör- re konsumentkapitalvaror starkt fram- hävde betydelsen av teknisk och annan service. Kostnaderna för den service, som lämnas efter köpet, uppskattades i flertalet fall till mellan 5—10 % av konsumentpriset. Häri ingår kostnader för garanti, som fabrikanterna helt och hållet brukar svara för. Från detaljis- ternas sida kan lämnas service av olika slag såsom eventuellt nödvändig juste- ring av apparaterna, hemsändning, in- stallation, instruktion om apparatens användningsområden etc.
Frågan är nu om bruttoprissättning eller sådan exklusiv resp. selektiv för- säljning, som driver fabrikanten att söka upprätthålla fasta utförsäljnings- priser i detaljistledet, utgör en förut- sättning för att konsumenterna skall er- hålla erforderlig service. I sin till Nä- ringsfrihetsrådet inlämnade ansökan om dispens från förbudet mot brutto- prissättning framhöll Sveriges Radio- lcverantörer å ena sidan, att fabrikan- terna har intresse av att fastställa myc- ket snäva handelsmarginaler, vilket en- dast är möjligt vid bruttoprissättning, samt å andra sidan att ett borttagande av bruttoprissättningen skulle få till följd att återförsäljarna nödgas slopa den service, som till stor del måste an- ses nödvändig vid radioförsäljning. Den kvalificerade återförsäljarkåren skulle så småningom komma att ersättas av mindre kompetenta handlare. Detta vore enligt föreningen en olycklig ut- veckling inte minst med hänsyn till att försäljningen av televisionsmottagare väntas bli aktuell här i landet inom en icke alltför avlägsen framtid.
Vad beträffar bruttoprissättningens
roll härvidlag kan hänvisas till ett ut- talande i Nyetableringssakkunnigas be- tänkande:”- Där anfördes att om en radiohandlare söker att genom pris- konkurrens utvidga sin verksamhet och därvid negligerar servicen och detta vi- sar sig skaffa honom en ökad kund- krets, så kan det endast innebära att konsumenten antingen inte är kompe- tent att bedöma servicens värde och väga den mot priset eller också att kon- sumenten föredrar lägre servicestan- dard och lägre priser. Endast om kon- sumenten är inkompetent, skulle kon- kurrensen leda till, att det bleve en kombination av lägre pris och lägre service än konsumenten önskar. Är detta fallet, finns det emellertid enligt af Trolle ingenting som hindrar en radiohandlare att lämna dålig service. trots att han betalats för god service. Det finns här anledning att skilja mel- lan den mer tekniskt betonade servicen —— installation, justering, garantirepara— tioner och kreditvillkor — å ena sidan och den allmänna kundtjänsten, buti- kens läge och utseende å andra sidan.
Konsumenterna torde ha vissa möj- ligheter att bedöma skillnaden mellan olika återförsäljares service vid för— säljning av ett och samma märke, spe- ciellt om det gäller den mer tekniskt betonade servicen. Om service erford- ras, kommer följaktligen en skärpt kon- kurrens mellan detaljisterna snarare att öka kraven på återförsäljarekåren såväl i fråga om affärsskicklighet som tek- niskt kunnande. Hos rationella konsu- menter ligger det nära till hands att jämställa denna service med priset. Goda tekniska kunskaper torde under alla förhållanden vara ägnade att ge vederbörande företagare ökade möjlig- heter att hävda sig i konkurrensen. Denna uppfattning uttalas även i en artikel i KFF-bladet (organ för Koope-
*1 Ulf af Trolle, a. a., s. 161.
rativa Föreståndares Förbund) som be— handlar försäljningen av kapitalvaror i kooperativa butiker. Vad beträffar för- säljningen av symaskiner anföres föl- jande: »De erfarenheter, som gjorts i fråga om symaskinförsäljning, visar att det t. o. ni. kan vara bättre att helt av- stå från försäljningen, tills man lärt upp någon, som kan både lära ut konsten att sköta maskinen och klara den enk- lare servicen. — — _ Att den försäl— jare har försprång, som kan sköta de- monstrationen på ett förtroendeingi- vande sätt, är självklart.» För radio- apparaternas del betonas även i arti- keln betydelsen av service, men inte ens för de mera komplicerade appara- terna ansågs denna lägga några större hinder i vägen vid försäljningen. För flertalet här berörda varor —— t. ex. radioapparater, hushållsmaskiner och -apparater, möjligen med undantag för symaskiner -— torde sålunda fabrikan- tens och konsumenternas krav på ser- vice från återförsäljarnas sida icke i och för sig behöva förutsätta integra- tion framåt eller andra bindningar mellan fabrikant och detaljist i form av exklusiv och selektiv försäljning och därmed förbundna garanterade priser och marginaler. Service för mer all— mänt förekommande maskiner och ap- parater, t. ex. radioapparater, lämnas även av fristående servicemän. I föreningen Sveriges Radioservicemän fanns 500 medlemmar är 1951. År 1954 hade antalet ökat till 800. Enligt en uppgift som lämnades vid ovannämnda förhandlingar mellan radioleverantörer- na och näringsfrihetsrådet var 300 av dessa servicemän även återförsäljare av radiomottagare. Såsom ovan nämnts är behovet av service för äldre och mer inarbetade varor ofta relativt ringa. Fabrikanterna handhar ju där- jämte som regel den service, som sam- manhänger med lämnad garanti. För
varor som befinner sig i introduktions- stadiet är däremot ofta instruktioner, installationer och annan service av stor betydelse för flertalet konsumenter.
Om priskonkurrens förekommer i de- taljistledet, kan köparen lättare bere- das tillfälle att välja mellan högre pris och mera service å ena sidan samt lägre pris och mindre service å andra sidan. De konsumenter som inte har behov av en mer kostnadskrävande service, kan härvid, t. ex. i en blivande rabattaffär, slippa att betala sådana tjänster som de icke efterfrågar.
Något mer komplicerat än för ovan- nämnda varor synes förhållandet vara vid försäljning av bilar. För bilägarna blir det alltmer uppenbart, att en bils värde i väsentlig mån sammanhänger med driftskostnaderna och därvid icke minst sådana, som härrör från under- håll och reparationer. 'På en förfrågan om vilka faktorer, som i nuvarande läge kan anses främja försäljningen av personbilar, har Sveriges Automobil- handlareförbund svarat följande: »Även om det, som tidigare sagts, är svårt att uttala sig om det inbördes förhållandet mellan olika försäljningsstimulerande faktorer, torde emellertid en väl ut- byggd serviceorganisation vara ett myc— ket starkt försäljningsargument. Det torde t. o. m. kunna ifrågasättas, om inte på lång sikt i en klar konkurrens- marknad detta är den mest betydelse- fulla försäljningsfaktorn. Bilägarna bör- jar alltmer få upp ögonen för sanning- en i satsen, att det är de totala kostna- derna för bilinnehavet — således icke blott inköpspriset — som är det avgö- rande.» I den mån fabrikanten eller im- portören överlåter denna serviceupp- gift till återförsäljarna, vilket är regel på den svenska marknaden, föres kon- kurrensen mellan fabrikanterna i viss mån över på detalijsterna. Automobil- handlarförbundet anför i detta sam-
manhang: »För att ett bilhandelsföre- tag skall kunna ha ett väl utbyggt ser- vicenät och reservdelslager av erforder- lig omfattning fordras, att man har ett distrikt, där man säkert kan bilda sig en uppfattning om både avsättnings- möjligheterna för nya bilar och bestån- det av fordon av ifrågavarande mär- ken. Skulle distriktsindelningen upp- givas, torde det vara omöjligt att inom detaljhandelns ram tillhandahålla till- fredsställande service. Det må särskilt framhållas att generalagenterna f. n. ställer stora krav på återförsäljarnas servicenät. Som stöd för denna upp— fattning må framhållas, att en detaljist just i dessa dagar blivit uppsagd från sin agentur med motivering, att service- nätet inte var tillfredsställande ut— byggt-»
Det anförda torde, så länge leveran- tören överlåter en betydande del av servicearbetet till återförsäljaren, ut— göra ett väsentligt motiv för fabrikan- ten att begränsa antalet bilhandlare lik- som att kräva en viss intrångsprovi- sion, avvägd med hänsyn till kostna- derna för den garanterade servicen. I den mån de fristående reparations- verkstädernas standard och konkurren- sen dem emellan blir tillfredsställande ur bilägarnas synvinkel, skapas emel- lertid större möjligheter för fabrikan- terna att nominera flera återförsäljare på en större ort och över huvud taget söka avskaffa hinder för priskonkur- rens även mellan återförsäljare av sam- ma märke. De större billeverantörerna (Volvo, Scania-Vabis, Ostermans m. fl.) och Priskontrollnämnden har gått i täten med åtgärder för att åstadkomma en sanering på bilreparationsområdet.
Ett aktuellt exempel på servicekon- kurrens som förutsätter att fabrikanten utövar en stark kontroll över service- apparaten är Volvos femårsgaranti. Fabrikanten betalar enligt denna ga-
rantibestämmelse under de första fem åren kostnaderna för all vagnskada överstigande 200 kronor, som icke täc— kes av annan persons försäkring. För- månen motsvarar vad försäkringsföre- tagen utbetalar för inträffade skador vid hel vagnsskadeförsäkring. Enligt en uppgift från Volvo beräknar man, att företagets kostnader härför kommer att uppgå till endast lla av motsvarande premier vid helförsäkring. Kalkylens riktighet har dock icke kontrollerats. Kostnaden är icke heller möjlig att exakt beräkna, förrän erfarenheter vun- nits av faktiskt inträffade skadefall. Vi- sar sig beräkningen hålla streck kom- mer den bilköpare som annars skulle ha anskaffat helförsäkring, att göra en betydande besparing.
Det är sannolikt, att den service, som i detta fall erbjudes köparna, är väsent- ligt mer försäljningsstimulerande än en prissänkning motsvarande företagets kostnader för garantin, inte minst av det skälet, att övriga firmor endast i undantagsfall torde ha möjlighet att imitera åtgärden. Den förutsätter näm- ligen en stabil avsättning och ett vitt- utgrenat nät av reparationsverkstäder liksom reservdelslager. Det ligger i sa- kens natur, att fabrikanten i detta fall såsom redan nämnts har behov av att direkt kontrollera serviceapparatens kvalitet och priserna för utfört arbete. Om den här återgivna, av Volvo intro— ducerade garantiservicen även tilläm- pas av de andra större billeverantörer- na, bör försäkringskostnaderna för de udda märkena behöva ökas kraftigt, vilket kommer att bättre motsvara de faktiska kostnaderna för reparation och underhåll av dylika uddamärken. Tec- ken tyder på att såväl försäkringsbolag som vissa större bilfabrikanter kommer att vidtaga liknande åtgärder. Härige- nom stärkes de större märkenas kon- kurrenskraft ytterligare, vilket kan
leda till en större koncentration av efterfrågan till ett fåtal märken.
Den individuella bearbetningen av de presumtiva konsumenterna liksom ofta i väsentlig mån även servicen för de här behandlade konsumentkapitalvaror- na överlämnar fabrikanten till egna för— och butiker eller fristående återförsäljare. Valet av distributionsväg motiveras inte enbart av önskemålen om att distribuera varan fram till de slutliga köparna till så låga marginaler som möjligt —— som om efterfrågan för en viss vara eller ett visst märke vore given —— utan även och för de varor varom här är fråga ofta i övervägande grad av tillverkarens strävanden att aktivisera efterfrågan för de egna va- rorna (märkena). De företeelser inom distributionen, som ovan diskuterats, bär i hög grad sin prägel av detta sista motiv.
I det följande behandlas reklam- och produktdifferentiering samt fabrikan- tens prispolitik, åtgärder som mer di- rekt gäller konkurrensen mellan pro- ducenterna (märkena). Sistnämnda åt- gärder kommer dock att beröras rela- tivt kortfattat. Syftet är främst att ge en ytterligare bakgrund till de prissätt- nings- och konkurrensmetoder som ovan redovisats på distributionssidan.
säljare
. 3 . Konsumentreklam
Hittills har diskuterats hur fabrikan- terna väljer distributionsvägar vid för— säljning av några större Sällanköpsva- ror. Härvid konstaterades, att priskon- kurrensen mellan de detaljister, som säljer ett Och samma märke — såsom en följd av det selektiva urvalet av åter- försäljare — i flertalet fall är obefintlig eller utan större betydelse (här bortses från den prisrörlighet som samman- hänger med ersättningen för utbytes- objekt, prutningar etc.). Däremot yttrar 30—503366
sig konkurrensen mellan återförsäljar- na ofta i serviceåtgärder av olika slag, ackvisition i hemmen etc. Det före- kommer emellertid även att en fabri- kant, om hans märke har en mycket stark ställning på marknaden, försöker begränsa marginalen och servicekon- kurrensen. överenskommelser mellan en grupp fabrikanter om att begrän- sa marginalkonkurrensen förekommer mera sällan, men har dock påträffats inom t. ex. radiobranschen. I de kon- trakt, som återförsäljare inom denna bransch har att underteckna för att er- hålla leveranser från medlemmar av Sveriges Radioleverantörer, stadgas bl. a. att »radiohandlare, som återför- säljer apparat, vars marknadspris in- rymmer prispålägg, motsvarande högre återförsäljningsmarginal än normalra- batten, äger icke rätt till leverans av på sista sidan i detta formulär speci- ficerade mottagarmärken, vilkas ur konsumentsynpunkt fördelaktigare pris— sättning sker med inkalkylering av en— dast nyssnämnda normalrabatt och följaktligen icke medgiver utrymme för kostnadsökande rabattkonkurrens». En dylik överenskommelse sammanhänger med praxis att hålla fasta utförsälj- ningspriser för de olika varumärkena. Genom att såväl utförsäljningspriser som rabatter på detta sätt bindes eli- mineras priskonkurrensen mellan åter- försäljarna, samtidigt som det generan- de pristrycket från detaljisternas sida gentemot fabrikanterna starkt för- svagas.
Såsom förut nämnts är den individu- ella bearbetningen av konsumenterna ett alternativ eller ett komplement till fabrikantens egen reklam, som avser att samtidigt påverka ett större antal presumtiva köpare. I den mån fabri- kanten kan uppnå en stark effekt med en dylik reklam genom att skapa en avsevärd efterfrågan för varan och ett
märkesmedvetande hos köparna, kan han känna sig mindre beroende av åter- försäljarna, ehuru deras medverkan i det aktiva försäljningsarbetet alltid är av betydelse för fabrikanten. Effekten av en individuell bearbetning av kon- sumenterna jämförd med fabrikant- reklam, synes dock vara väsentligt oli- ka för skilda varor. Som exempel kan nämnas symaskiner och andra hushålls- maskiner å ena sidan, cyklar och bilar å andra sidan. Vissa uttalanden från företag har ovan återgivits, vilka går ut på att den personliga kontakten mel- lan försäljaren och kunden är ett effek- tigare hjälpmedel vid försäljning av t. ex. symaskiner och dammsugare än annonser och annan konsumentreklam (se 5. 431). I ett företag utsändes under år 1953 en reklambroschyr för bolagets hemsymaskiner till 22 000 personer. Broschyren åtföljdes av en svarsku— pong, som vederbörande ombads att ifylla med begäran om demonstration av den eller de maskintyper som vore av intresse. Totalt återsändes endast 29 av dessa svarskupouger. Någon ök- ning av försäljningen som kunde hän- föras till kampanjen kunde inte iaktta- gas. Excmplet antyder, att verkan av denna form av reklam torde vara jäm- förelsevis ringa för ifrågavarande vara. På de varuområden, där efterfrågan är impulsmässig eller mer självmant rik- tar sig till en butik har fabrikanten däremot större utsikter att öka försälj- ningen med hjälp av traditionella re- klammetoder. Inom cykelbranschen spe— lar t. ex. fabrikanternas reklam och andra försäljningsstödjande åtgärder såsom tävlingar, kataloger, skyltmate- rial m. ni. en betydelsefull roll i kon- kurrensen. Härtill bidrar också den omständigheten, att flera märken ofta säljes i en och samma detaljaffär, vilket tvingar fabrikanterna till större för- säljningsaktivitet gentemot konsumen-
terna. Reklamens storlek brukar av många företag bestämmas till en viss procent av försäljningssumman, som varierar mycket litet år från år. Det förekommer även att reklamen anpas- sas till marknadsläget på så sätt att återförsäljarna ges ett extra stöd i ett hårdnande marknadsläge. Reklamens omfattning och inriktning anpassas självfallet även med hänsyn till varans större eller mindre inarbetning på marknaden. Introduktionen kräver i regel avsevärda reklaminsatser för att göra den känd och accepterad av en större allmänhet. Så småningom inrik- tas reklamåtgärderna på att skapa ett märkesmedvetande för den egna varan.
4. Produkldifferentiering
En förutsättning för såväl reklamen som den individuella bearbetningen av konsumenterna är att fabrikanten kan få fram en vara, som i ett eller flera hänseenden skiljer sig från konkurren- ternas, det må gälla den tekniska kva- liteten och funktionsdugligheten eller utseendet. På grundval av dessa diffe— renser, som i och för sig inte behöver vara större än att de nätt och jämnt motiverar, att de olika fabrikanternas produkter åsättes olika nanm, bygges argumenteringen upp vid försäljning och reklam. Skillnaderna mellan olika märken är självfallet i många fall be- tydande.
Det kan finnas anledning att skilja mellan den funktionella kvaliteten, dvs. de egenskaper hos varan, som till— godoser den rent fysiska funktionsdug— ligheten, och de smakbetonade sidorna av kvaliteten. Hos rationella konsumen- ter, som kan värdera en förändring av en varas funktionella kvalitet eller skillnaden i fråga om denna kvalitet mellan olika märken, ligger det nära till hands att jämställa denna faktor
liksom teknisk och annan funktionell service med priset. Annorlunda för- håller det sig med de smakbetonade egenskaperna hos produkten. Dessa kan inte värderas efter några objektiva grunder.
Betydelsen av att kunna möta kon- kurrensen med nyheter på produkterna har av ett ledande företag inom hus- hållsmaskinsbranschen angivits på föl— jande sätt: »Som bekant pågår i vårt centrallaboratorium forsknings- och nydaningsarbete i avsikt att, när till- fället bedömes lämpligt ur olika syn- punkter, introducera förbättrade hus- hållsapparater. Introduktionen av en ny modell sker dels under inverkan av trycket från våra konkurrenter, dels när, enligt vårt bedömande, en viss modell bör ersättas i försäljningsstimu- lerande syfte. Vårt mål har alltid varit kvalitet, och vår politik har i övervä- gande grad tagit sig uttryck i form av kvalitetskonkurrens.» I fråga om vissa av dessa varor, för vilka konkurrensen är hård mellan fabrikanterna, sker »ut- vecklingen av de olika modellerna snabbare än för våra övriga produk— ter, och praktiskt taget varje halvår förestår ett modellbyte eller väsentlig förändring inom något av de sex ak— tuella storleksområdena».
Varuinnovationer, kvalitetsföränd- ringar eller enbart utseendemässiga förändringar av en vara drives sålun- da främst fram av rådande konkurrens- och efterfrågeförhållanden. I jämförelse med priset som konkurrensmedel har produktdifferentieringen den fördelen för fabrikanten, att det tar viss tid för konkurrenterna att vidtaga motåtgär- der. En tillverkare, som kommit fram med nyheter i fråga om produktens kvalitet eller stil, kan räkna med att en längre eller kortare tid få behålla ett försprång framför konkurrenterna och kan härvid föra en mer självstän-
dig prispolitik, som möjliggör för ho- nom att ta ut vinster på innovationen!2 Detta förutsätter dock att efterfrågan är mer känslig för kvalitets- än för ekvivalenta prisförändringar. I vissa fall är kvalitetsförbättringen så bety— dande, att man kan tala om en ny vara. Konkurrenterna har då väsentligt mind- re möjligheter att konkurrera med priset.
På de flesta varuområden kan man finna drastiska exempel på kvalitets- och modellförändringar, som haft av- görande inflytande på företagens kon- kurrensmässiga ställning på markna- den. Särskilt i början av en varas ut- veckling förekommer i regel betydande tekniska förbättringar på produkterna. När Chryslerkoncernen år 1928 bör- jade sälja det nya märket Plymouth, som försetts med hydrauliska bromsar, fick bolaget ett försprång, som möjlig- gjorde en mycket snabb expansion av detta märke. Med hjälp av en aggres- siv reklam ökade försäljningen med sådan kraft, att märkets andel av bil- marknaden i USA år 1933 stigit till 15 %. Ford, som icke övergick till hydrauliska bromsar förrän år 1939, fick se sin andel minskad från 40 % år 1930 till 18 % år 1940.
När beståndet av varan nått en jäm- förelsevis hög mättnadsgrad på mark- naden, inriktas konkurrensen mellan fabrikanterna ofta på smärre tekniska finesser samt på förändringar av va— rans utseende. Utvecklingen på den amerikanska bilmarknaden är även här belysande. Under de tre senaste åren har Plymouth och Chryslerkoncernens övriga märken gått starkt tillbaka, me- dan Ford och i viss utsträckning även General Motors märken snabbt expan— derat. Så sent som 1952 svarade Ford
" Patentinstitutionen avser att ge denna stimulans genom en begränsning av imita- tionsmöjligheterna under viss tid.
och Chrysler för vardera nära 25% av marknaden. Under 1954 uppnådde och passerade Fordbolaget 30 % av den totala marknaden, medan Chrysler— koncernen svarade för knappa 15 %. Försäljningen av märket Plymouth hade sjunkit till en tredjedel av kon- kurrentmärket Fords försäljning, ehuru den tekniska kvaliteten enligt Con- sumers' Unions rapporter varit minst lika hög som kvaliteten för Ford och Chevrolet under de senaste åren. Den starka frammarschen för Ford anses sammanhänga med detta bolags fram- hävande av de stilmässiga förändring- arna av modellerna. Chryslerkoncer- nen har däremot fört en mer konser- vativ politik härvidlag och i stället i högre grad inriktat sitt arbete på bilar- nas tekniska utveckling. Uppenbarligen har bilarnas utseende i USA kommit att spela en allt större roll för efterfrågan. För fabrikanterna är det även av eko- nomiska skäl fördelaktigt att konkur- rera med mindre kostsamma yttre för- ändringar på årsmodellerna. De väldiga investeringar i högmekaniserade och i vissa fall helautomatiska anläggningar, som numera görs i de amerikanska bil- företagen, omöjliggör i själva verket mer genomgripande tekniska föränd- ringar på produkterna från år till år. Kostnaderna att ändra de vitala delarna är alltför stora. Smakinriktningen be- träffande bilarnas storlek och allmänna utförande har även hunnit stabilisera sig till vissa relativt standardiserade ty- per, vilka kan bli föremål för en om- fattande serietillverkning under ett flertal år.
På den europeiska bilmarknaden är uppsplittringen på olika märken och modeller väsentligt större, särskilt i de länder som har en obetydlig inhemsk produktion. Inte minst i fråga om bi- larnas storlek är differentieringen av- sevärd. På grund av tullar och andra
handelshinder kan bilproduktion i rela- tivt liten skala förekomma i ett stort antal länder. De olika firmorna söker öka sin försäljning genom export, var— vid man lättast vinner fotfäste i de län- der, som för sin försörjning med mo- torfordon i huvudsak är beroende av import. Dessa småstater får härigenom en hilmarknad, som präglas av en syn- nerligen stark uppdelning av märken och modeller.
Såsom tidigare nämnts har bilen i Sverige nått ett utvecklingsstadium på marknaden, som närmast kan jämföras med förhållandena i USA i början av 20—talet. Under denna tid var fram- växandet av bilismen i USA nära för- knippat med expansionen av T-Forden, som under 18 år till ständigt sänkta priser producerades i så gott som oför- ändrat skick. Först fr. o. m. är 1928 började en mer omfattande modellkon- kurrens. Att döma av den framgång, med vilken vissa märken kan säljas på den svenska marknaden utan täta mo— dellbyten, t. ex. Volvo och Volkswa— gen, synes den stora gruppen nya kö— pare, som f. n. bär upp efterfrågan på personbilar, i första hand vara intres- serade av en god grundkvalitet. Enligt Svenska Automobilhandlareförbundet torde en väsentlig, teknisk förbättring liksom en god serviceorganisation vara av största betydelse för konsumentens beslut att »byta bil». Inte heller för dem, som tidigare innehaft bil, anses sålunda modellbyten av amerikansk typ just nu vara speciellt säljande.
För andra konsumentkapitalvaror kan liknande tendenser i kvalitets— och modellkonkurrensen mellan fabrikan- terna spåras under varans olika utveck- lingsstadier. På cykelområdet, där marknaden numera kännetecknas av en mycket hög mättnadsgrad, har konkur- rensen antagit en karaktär, som är ganska snarlik den som gäller på den
amerikanska bilmarknaden. Företagen konkurrerar förutom med grundkvali- teten i huvudsak med nya modeller varje år, som skiljer sig med avseende på smärre tekniska finesser, utstyr- seln, färger m. m. Även betydande tek- niska nyheter har framkommit, t. ex. den tvåväxlade cykeln och cykeln av lättmetall, nyheter som dock inte sla— git igenom. På radioområdet har en snabb teknisk utveckling av radiomot— tagare ägt rum sedan 20-talet, vilken fortsatte med radiogrammofonen och televisionsmottagaren. För radiomotta- garnas del har dock ingen större tek- nisk nyhet förekommit sedan 1938. Praktiskt taget allt invändigt i en ra- dioapparat är standardiserat, t. ex. rör, kondensatorer och högtalare. Konkur- rensen mellan tillverkarna inriktas där- för främst på apparaternas utseende och i viss män på ljudkvaliteten. Sve- riges Radioleverantörer har angett föl- jande tekniska förändringar på radio— området sedan 1925.
1925/26 övergång från kristallmottagare till batterimottagare 1928/29 övergång från batterimottagare till nätanslutna mottagare 1932/33 introduktion av fältmatade dyna- miska högtalare 1933/34 tillkomsten av automatisk volym- kontroll samt namnskalor
1935I36 kortvågen bryter igenom
1937/38 införandet av permanentdynamisk högtalare 1938 radiogrammofonen, kombinerad med skivbytare och skivspelare, slog ige- nom 1950 grammofontekniken utvecklas ytter—
ligare, bl.a. genom införandet av tre hastigheter, bättre ljudkvalitet och långspelande skivor.
Under hela tiden utvecklades rörtek- niken. Nya radiorör möjliggjorde många av dessa nyheter. Det kan i detta sam- manhang också nämnas, att tillkomsten av de små komplementapparaterna i viss mån innebär en teknisk innova-
tion. Sedan 1950 har utvecklandet av televisionsmottagare i huvudsak syssel- satt radiotillverkarna.
På hushållsmaskinsområdet förekom- mer liknande produktdifferentiering och kvalitetsinnovationer. Såsom tidi- gare nämnts har beträffande symaski— ner ett flertal betydande tekniska in- novationer förekommit under efter- krigstiden. Dessa nyheter torde ha in- neburit en viss stimulans för efterfrå- gan och en snabbare ersättning av äldre, ännu icke förbrukade maskiner. Sålunda kunde Elnamaskinen snabbt vinna insteg på den svenska markna- den, när den introducerades efter kri— get, tack vare nyheten med armsömnad. För en så nyttobetonad artikel som sy— maskinen har konkurrensen, trots att det är fråga om en mycket »gammal» vara, av vilken beståndet uppnått en hög mättnadsgrad på marknaden, främst inriktats på nyheter som gäller användningsområde och maskinens all- männa funktionsduglighet, ehuru även rent utseendemässiga modellförändring- ar spelat en viss roll.
Gjorda undersökningar visar, att för flertalet av de större konsumentkapi- talvaror som här berörts högst avse- värda skillnader kan förekomma mel- lan de olika märkena vid en viss tid- punkt, inte blott i fråga om stil och ut- seende utan även i fråga om tekniska prestanda. Detta framgick t. ex. av Hemmens forskningsinstituts utredning rörande dammsugare. I de amerikanska Consumers' Reports redovisas även så— dana olikheter, i en del fall av sådan betydelse, att vissa märken av t. ex. tvättmaskiner och radioapparater vär- derats såsom »icke acceptabla».
En jämförelse mellan en varas kva- litet vid en aktuell tidpunkt och dess kvalitet i ett tidigare skede av mark- nadsutvecklingen visar ofta att varan efter hand erhållit en väsentligt större
funktionsduglighet. Tekniska data för flertalet konsumentvaror visar otvety- digt detta. Tckniska förbättringar på radioapparater har ovan återgivits. På televisionsområdet sker f. 11. en snabb utveckling. Bilarna har fått högre topphastighet, bättre accelerationsför- måga, effektivare bromsar, ökad vin- terkörningsförmåga etc. Ett bildäck har väsentligt större livslängd än förr. Att betydande tekniska förbättringar av dammsugare ägt rum framgår av HFI:s undersökningar. Kylskåpen har fått bättre kylförmåga och lägre drifts— kostnader. Symaskinen syr snabbare än förr, kan drivas elektriskt och har fler användningsområden.
Den produktdifferentiering, som auto- matiskt blir en följd av denna kvali- tets- och modellkonkurrens, kan få vittgående marknadsekonomiska kon- sekvenser. Generellt torde gälla att en förbättrad kvalitet ökar en varas totala avsättningsmöjligheter till nya köpare. Av speciellt intresse i samband med varaktiga konsumentvaror är emeller- tid vad som sker i fråga om de totala ersättningsköpen. Tekniska och smak— mässiga förändringar av en vara gör de äldre modellerna omoderna och ska- par ett större behov av att byta ut den gamla bilen, maskinen eller hushålls- apparaten. De äldre maskinerna och apparaterna kan härvid komma att ut- rangeras långt innan de är tekniskt ut- slitna. Sett ur det enskilda företagets synpunkt kan det te sig lönande att antingen minska varans tekniska livs- längd eller att på andra sätt sänka den faktiska livslängden, t. ex. genom mo— dellskiften. Leverantörsintresset kan härvid komma i konflikt med konsu- mentintresset. Vissa förhållanden kan dock modifiera omfattningen av dylika »för tidiga» utrangeringar:
1. Utvecklingen i andra länder. I den mån en vara först
utvecklas i ett land och senare vinner insteg på marknaden i andra länder, kan fabrikanterna i de senare länderna hoppa över introduktionsstadiet och därmed minska de många gånger ofrån- komliga förluster i form av utrange- ringar, som sker med anledning av täta innovationer. Dessa »överhopp- ningsåtgärder» underlättas, om allmän- heten har kännedom om förefintlighe- ten av olika tekniska utföranden av en vara samt om ett samarbete kan ske mellan organ för forskning och varu- provning på konsumentvaruområdet å ena sidan och fabrikanterna å andra sidan.
2. Köp av andrahandsvaror. Ett byte av en vara mot en ny modell innebär inte alltid, att ifrågavarande vara definitivt utrangeras. I den mån det finns en marknad för andrahands- varor kan dessa fortsätta att brukas av ytterligare en eller flera konsumen— ter. Den mest typiska andrahandsvaran är bilen (jfr tab. 42). Inemot hälften av alla bilinnehavare i vårt land har köpt sin bil i andra hand. Såsom förut nämnts är medellivslängden för per- sonbilar i själva verket längre än den var före kriget, trots de mycket dras- tiska modellförändringar, som förekom- mit för många bilmärken. När bestån- det av bilar nått en högre mättnads- grad än f. n. i vårt land, kan man räkna med att handeln med andrahandsvag- nar kommer att bli av väsentligt större betydelse för marknadsutvecklingen. Även för cyklar har tidigare funnits en andrahandsmarknad, vilken emellertid numera har mindre betydelse. På hus- hållsmaskinsområdet är praxis något olika. Någon egentlig handel med be- gagnade apparater synes vara jämförel- sevis ovanlig, med undantag för de fall då dörrförsäljarna genom sin känne- dom om tillgång och efterfrågan kan arrangera viss handel, speciellt för sy-
maskiner. Inom radiobranschen före— kommer dock fortfarande, att man säl— jer begagnade apparater i viss utsträck- ning. Det förekommer också, att fabri- kanterna tar äldre maskiner, t. ex. dammsugare, i utbyte mot nya utan att sälja dem vidare. Det säger sig självt, att en väl organiserad handel med andrahandsvaror kan medverka till ett bättre utnyttjande av beståndet av kon- sumentkapitalvaror. Vissa varor är ännu jämförelsevis nya i Sverige såsom tvättmaskiner och kylskåp. Av natur- liga skäl är marknaden för andrahands- varor av dessa artiklar obetydlig.
3. Konkurrens från nya va- ror. Den mest svårbestämda faktorn men måhända också mest betydelse- fulla är konkurrensen från nya varor. Liksom en inkomstminskning för kon- sumenterna eller förväntningar om så- dana inkomstbortfall kan medföra att vederbörande uppskjuter ersättnings- anskaffningen, kan detta bli fallet, om behovet av att anskaffa helt nya varor är större än önskan om att ersätta en maskin eller apparat, som man redan har, med en modernare modell. Bilis- mens utveckling liksom televisionens, när den sätts i gång, håller sannolikt tillbaka ersättningsköpen av radioappa- rater och andra större konsumentkapi- talvaror, för vilka ersättningsanskaff— ning är aktuell.
Produktdifferentieringen och varu- marknaden
En betydande märkesdifferentiering liksom snabba modellskiften kan såsom närmare diskuterats tidigare medföra en uppsplittring av varumarknaden, som verkar fördyrande på varorna. Marknaden för bilar och även en del hushållsmaskiner uppvisar härvidlag extrema företeelser. Vid varudistribu- tionsutredningens hearings med repre—
sentanter för bilbranschen liksom för löntagare- och konsumentorganisationer framhölls ett flertal omständigheter, som medverkat till den rika märkesflo- ran. Den förhållandevis obetydliga in- hemska tillverkningen av personbilar gör det lätt för de utländska leveran- törerna att konkurrera på den svenska marknaden. Denna bristande koncent- ration av importen i fråga om antalet märken förstärktes av kvoteringen un- der och efter kriget, som av olika skäl fördelade införseln mellan ett stort an- tal länder och leverantörer. Även ge— neralagentursystemet torde i viss ut— sträckning ha medverkat till den starka märkesuppsplittringen. Den säljarnas marknad, som rådde flera år efter kri- get, lockade nämligen många att im— portera nya märken för att över huvud taget få något att sälja. Bristsituatio- nen försvagade också konsumenternas valmöjligheter. Det stora antalet nya köpare hade inte heller alltid ögonen öppna för de kostnader, som följer efter köpet i form av service, repara- tioner och anskaffning av reservdelar.
Även om man redan kunnat konsta- tera och kan förvänta en ytterligare koncentration av efterfrågan på bilar till ett mindre antal märken än tidiga- re, sedan tillförseln blivit större och bilköparnas kunskaper och erfarenhe— ter vidgats, torde den lilla svenska marknaden dock försvåra en utveck- ling liknande den som redan ägt rum i Förenta Staterna och som synes vara på väg i vissa större europeiska länder mot ett ringa antal dominerande mär- ken. Många mindre länder med en fri- handelsvänlig politik såsom Sverige kan utnyttja stordriftens fördelar en- dast på ett mindre antal områden. De varor, som inte produceras i tillräcklig skala, blir emellertid föremål för im- port från ett flertal länder. Märkesupp- delningen blir härigenom ofta större
än i de länder, där de inhemska till- verkarna svarar för huvuddelen av till- förseln. Mest typiskt är detta för bilar- na, vars produktion kräver en stor marknad. Stordriftens fördelar inom produktionen är nämligen avsevärda. Enligt vissa beräkningar inom den franska Renault—fabriken kan en ök- ning av produktionen från 500 till 700 enheter per dag medföra en kostnads— besparing per enhet av 5—6 %. Även vid dessa för svenska förhållanden långa serier är sålunda vinsterna av ytterligare ökade serier betydande. De amerikanska företagens konkurrens- kraft tyder på att ännu längre serier —— Ford och Chevrolet tillverkas i serier på ca 5000 enheter per dag —— kan erbjuda produktionsekonomiska för- delar.”3
På vissa andra varuområden, där stordriftens fördelar är väsentliga om inte lika utpräglade som på bilområdet, dominerar svenska företag, t. ex. i fråga om dammsugare, kylskåp, symaskiner och cyklar. Antalet märken av dessa varor på den svenska marknaden är som ovan redovisats väsentligt mindre än för bilar. Dominansen av ett fåtal företag är också mer utpräglad (se tab. 46). Flera av de svenska företagen är i hög grad inriktade på export, var- igenom produktionen blir större och serierna längre.
Det ligger i sakens natur, att general- agentursystem och andra exklusiva ar— rangemang mellan fabrikanter och åter- försäljare medför, att antalet importö- rer och återförsäljare vid ett givet an— tal märken blir större än om flera mär- ken importeras resp. återförsäljes av en och samma distributör. Mera tvek- samt är hur antalet fabrikantmärken på längre sikt påverkas av distribu— tionsmetoderna. De större fabrikanter- na har möjlighet att knyta förbindelser med de mest effektiva återförsäljarna.
Härigenom får de ytterligare ett för— språng framför de små. Förutom att de stora märkena ger återförsäljarna stör- re förtjänster tack vare hög försälj- ningsvolym, kan de större fabrikanter- na ofta lättare än de små fabrikanterna stödja försäljningen genom reklam av olika slag och därigenom eventuellt minska motsvarande kostnader för de— taljisten. Dessa faktorer medverkar till en koncentration av marknaden till ett fåtal, större märken. Den tendens till upptagande av nya märken i grossist- och detaljistleden, som tidigare om- nämnts som typisk vid exklusiv för- säljning (se 5. 436) motverkas av de större märkenas här nämnda möjlig- heter att bättre hävda sig i konkurren- sen. Huruvida den ena eller andra ten- densen kommer att överväga beror emellertid i hög grad på styrkan av konkurrensen, enkannerligen priskon— kurrensen mellan olika fabrikanter och märken.
5. Priskonkurrens mellan fabrikanterna Priskonkurrens mellan fabrikanter på förevarande område skall här endast i korthet beröras. Den individuelle fabrikantens prispolitik sammanhänger med konkurrensförhållandena, efter- frågans priskänslighet och företagets kostnader. En generell företeelse synes vara, att priserna sätts förhållandevis högt, när en vara introduceras på marknaden. »Pionjärefterfrågan» är i regel ganska litet priskänslig, konkur— rensen föga stark och kostnaderna höga. Konsumenterna påverkas härvid ofta i högre grad av reklam och annan bearbetning. När varan vunnit en mer allmän spridning på marknaden, upp- träder köpargrupper, vars efterfrågan är mer priselastisk, fabrikanterna kan
4” Economist, 23 okt. 1954. Specialnum- mer. Motoring for the Million. s. 7.
Tabell 52. Ulförsc'iljningspriser i Sverige för några varaktiga konsumentvaror åren 1930—1954
Kylskåp
Dammsugare Köksmaskin kr kr
Kons. pris 45 lit. 85 lit. index
kr kr
235: 252: 252: 275: 324: 324: 324: 324: 307: 307: 340: 340: 405: 450: 450: 450:
uppnå längre serier och lägre tillverk- ningskostnader, och konkurrensen mel— lan tillverkarna skärpes. När varan nått en hög mättnadsgrad, tenderar priskonkurrensen att öka genom fabri- kanternas behov av att upprätthålla och om möjligt öka avsättningen, ge— nom efterfrågans starkare priskänslig- het och tendensen till standardisering av väsentliga delar i produkterna. Spe-
ciellt ersättningsköpens allt större roll . för efterfrågan medverkar till att kon- kurrensen från nya varor blir hårdare. Det är lättare att uppskjuta ett ersätt- ningsköp än ett nyinköp.
En successiv sänkning av priset på en vara under dess inträngande på marknaden är därför en naturlig ut- veckling. Exemplen i tab. 52, som häm- tats från ett större svenskt företag, be— kräftar detta. Ifrågavarande märken som marknadsförts såväl före som efter 1939, svarar för en betydande del av marknaden för resp. varor.
Såsom framgår av tabellen har fabri- kanten hållit fasta priser under längre perioder. Utförsäljningspriset på före- tagets dammsugare var t. ex. oföränd- rat under hela 30-talet. En viSS reell prissänkning skedde dock genom den allmänna höjningen av prisnivån och vissa kvalitetsförbättringar på produk— ten. De reella prissänkningarna blev dock väsentligt snabbare under och efter kriget, vilket klart framgår vid en
.jämförelse mellan utförsäljningspriser-
na på ifrågavarande produkter och to- talindex för konsumentpriserna. En bi— dragande orsak härtill synes ha varit den priskontroll, som förekommit un- der hela ifrågavarande period för samtliga i tabellen angivna varor med undantag för köksmaskinen som dock undergått betydande tekniska föränd- ringar, varför en direkt jämförelse mel- lan de olika varorna ej är möjlig. Pris- utvecklingen för kylskåp har varit sär- skilt gynnsam ur konsumentsynpunkt.
Den snabba expansionen av efterfrågan på kylskåp under efterkrigstiden, spe- ciellt från byggmästare, samt den skärpta konkurrensen mellan tillver- karna, sedan patentet för den svenske tillverkaren utlöpt, torde ha påskyndat denna utveckling. (De prisförändringar, som företogs år 1947, sammanhänger med avskaffandet av den allmänna om- sättningsskatten.)
De relativa prissänkningar, som före- kommit på här ifrågavarande produk- ter, sammanhänger i vissa fall med en sammanpressning av återförsäljarmar- ginalerna. Priser och marginaler för radiomottagare utgör ett typiskt exem— pel på en dylik utveckling. Radiofabri— kanterna lämnade i en skrivelse till Näringsfrihetsrådet i samband med för- handlingar om dispens från förbudet mot bruttoprissättning vissa uppgifter om prisutvecklingen. Härvid framkom följande:
Detaljprisutveckling för vissa modeller
Före kriget: Bruttopris 2-rörs lokalmottagare ............ kr 150: — 4-rörs super med 3 våglängdsområ-
den .......................... » 235:— År 1946: 4-rörs distansmottagare med god
kortvåg ...................... » 171:— 4-rörs super med 3 våglängdsom-
råden och viss förbättringar i jämförelse med förkrigsappara-
terna ........................ » 260:— Ar 1953.- 5-rörs distansmottagare med god
kortvåg, grammofonuttag och
andra finesser ................ » 180:— 5-rörs super med 3 våglängdsområ—
den, fininställning på kortvåg och
nytillkomna tekniska finesser .. » 255:—
Marginalerna är i stort sett oföränd- rade i kronor räknat jämfört med före kriget (jfr s. 430).
I fråga om bilarna är det svårt att göra rättvisande jämförelser av priser-
na under en längre tidsperiod beroende på de betydande förändringar som ofta företagits i bilarnas kvalitet, storlek och utseende. Det är dock uppenbart, att priserna i dag höjts väsentligt mind- re än den allmänna prisnivån jämfört med år 1939. Särskilt under de båda senaste åren har de reella prissänk- ningarna varit betydande under trycket av den skärpta konkurrensen och Pris- kontrollnämndens åtgärder. Efterfrågans priselasticitet är olika för olika varor, och som en följd härav kan man räkna med en hårdare priskonkur- rens på vissa områden än på andra. Så- som förnt anförts är efterfrågan på bilar mer priskänslig än den som riktar sig mot t. ex. symaskiner. Konkurrens från andra utgiftsalternativ, speciellt i de fall då det är fråga om substitution, t. ex. inköp av fabrikssydda kläder, bortlämnande av tvätt, inköp av kon- serverade och djupfrysta livsmedel etc., gör konsumenterna mer prismedvetna än vid förhållandevis bunden konsum- tion. ' Vissa förut berörda förhållanden sy- nes medverka till att priskonkurrensen mellan fabrikanterna begränsas. Den selektiva och exklusiva försäljningen och i än högre grad direktförsäljning- en medför i regel, att endast ett märke av en vara samtidigt säljes av en och samme återförsäljare, vilket medför att överblicken av vad marknaden har att erbjuda försvåras för köparna. Ett val mellan märkena underlättas däremot, om återförsäljaren för flera märken av en vara i sitt sortiment. Större rabatt— affärer eller 5. k. appliance dealers (specialaffärer för konsumentkapital- varor) skulle kunna tillgodose detta be- hov av överblick. Elverkets utställning i Stockholm utgör ett exempel på andra möjligheter som finns att bereda kon- sumenterna en samlad överblick av marknaden för t. ex. elektriska hus-
hållsmaskiner och -apparater. Här ifrå- gavarande varors skrymmande natur gör det visserligen i vissa fall svårt att utställa ett brett sortiment. Katalogen kan emellertid komplettera eller ersätta en utställning av själva varan.
En omständighet, som i hög grad för- svårar för köparna att bedöma rimlig- heten av ett visst märkes pris i förhål- landet till ett annat märkes, är de ofta små möjligheterna för köparna att själ- va bedöma varornas kvalitet. Vid varu- distributionsutredningens hearings ytt- rade en bilfabrikant härom: »Kunden kan ej riktigt bedöma den nya vagnen, kan ej avgöra om A är bättre än B. Det går inte att finna objektiva jämförelser och värdesätta alla egenskaper, hur vagnen ligger på vägen, hur lackering- en är utförd, hur klädseln är gjord och över huvud taget slitstyrkan.» Även hushållskapitalvarorna tillhör den grupp varor, vars funktionella kvalitet lekmannen har svårt att bedöma. Be- hovet härav är dessutom av väsentligt större betydelse än för andra varor, eftersom det är fråga om köp av en viss engångsnatur. Av en av Svenska Gallup Institutet år 1947 verkställd undersökning rörande vilka faktorer som påverkar vissa varuinköp fram- gick, att konsumenten i mycket få fall själv bedömt att kvaliteten verkade bra. Man litade i huvudsak på de välkända märkena. I det betänkande, som avgi- vits av 1946 års utredning angående kvalitetsforskning och konsumentupp- lysning, kommenteras detta resultat på följande sätt: »Med hänsyn till den stora kapitalinvestering, som köpet av dammsugare innebär, är det naturligt, att köparen vill noga försäkra sig om dammsugarens hållbarhet och ända- målsenlighet, och då det är omöjligt för den tekniskt oinvigde att bedöma kvaliteten härvidlag, är det bara följd- riktigt att vederbörande litar till de
garantier, som synas ligga i ett välkänt märke.»M Den osäkerhet, som vidlåder ett sådant köp, kan medföra att kunden är villig att betala en större »försäk- ringspremie» vid köp av ett välkänt märke eller en av försäljaren rekom- menderad apparat, än om vederböran— de före köpet hade bättre kännedom om skillnaderna i kvalitet mellan olika märken. En större varukännedom t. ex. genom en ökad användning av varu— deklarationer kan på så sätt komma att skärpa priskonkurrensen mellan märkena.
Även andra företeelser kan medverka till att priset på den nya varan skjutes något i bakgrunden vid köp av här ifrågavarande kapitalvaror. Inom bil- branschen spelar priset på bytesvagnen stor roll. Vid ovannämnda hearings yttrades: »I nittio fall av hundra blir det fråga om bytesaffärer. Priset på den gamla vagnen överskuggar för kunden priset på den nya. Den gamla vagnens värde kan den eventuelle köparen få fram ganska bra genom att gå till 3—4 återförsäljare.» Det kan härvid i vissa fall te sig lockande för fabrikanten att hålla ett så högt utförsäljningspris att det möjliggör för honom att erbjuda återförsäljaren en så riklig rabatt på de nya vagnarna, att denne vid behov kan gå med på ett högt pris för utbytes- vagnar. I stället för att använda den högre rabatten till ökad försäljnings- aktivitet i form av reklam, service m. m., som ansetts typisk vid dylik rabattkonkurrens, kan återförsäljaren när det gäller bilar i stället anse det fördelaktigt att konkurrera med priset på utbytesvagnar och göra en avväg- ning i förhållande till köpmotståndet hos den individuelle köparen. Motsva— rande företeelse har redovisats för sy- maskinförsäljning (jfr s. 435). Detta
" Konsumentupplysning och konsument— forskning (SOU 1949:18).
är en vanlig företeelse i Förenta Sta- terna: »It is the dealers who receive generous discounts from list prices, who make substantial price reductions to the final purchasers. The ”Big Three” dealers, like their suppliers, have a high turnover which enables them to spread heavy advertising and other overhead costs, while the independent dealers can afford to give their cus- tomers neither the cash discounts nor the generous trade-in-allowances on secondhand cars that competitors can offer.»
III. Sammanfattning
De metoder för distribution och för— säljning av några större varaktiga kon- sumentvaror, som behandlats i det före- gående, har i huvudsak redovisats iso— lerat. Härvid har en åtskillnad gjorts mellan de åtgärder, som närmast gäller konkurrensen mellan olika fabrikanter (märken) — de berörs i avsnitten om konsumentreklam, produktdifferentie- ring oeh prispolitik _ samt de åtgär- der, som även gäller konkurrensen mel- lan återförsäljarna — val av distribu- tionsvägar (individuell bearbetning av konsumenter) samt service. I samtliga fall har en gränsdragning gjorts mellan aktiva försäljningsåtgärder å ena sidan och de mer statiska produktions— och distributionsuppgifterna å andra sidan. Vid en bedömning av den samlade ef— fekten av dessa åtgärder på sysselsätt- ning, inkomstfördelning, produktionens och distributionens struktur etc. är det självfallet nödvändigt att ta hänsyn till hur olika åtgärder inbördes påverkar varandra.
På längre sikt synes utvecklingen främst bestämmas av konkurrensen mellan fabrikanter och importörer, des- sas prispolitik, produktinnovationer och rationalisering av tillverkningen.
Tidigare har nämnts, att en varas kon— sumentpris i regel — reellt sett — sjun- ker efterhand som varan blir allt mer inarbetad på marknaden. Ett flertal omständigheter samverkar till denna utveckling såsom längre serier i till- verkningen och ökad konkurrens mel- lan tillverkare och importörer. Exem— pel på prisutvecklingen för några var- aktiga konsumentvaror på den svenska marknaden har lämnats. Även vid en jämförelse med priserna på den ameri- kanska marknaden för jämförbara va— ror synes framgå, att tillverkningskost- naderna har avgörande inflytande på konsumentpriserna. Enligt vissa vid Handelshögskolan i Stockholm gjorda beräkningar ligger priserna för större varaktiga konsumentvaror lägre i För- enta Staterna än i Sverige vid omräk— ning efter en kurs av 5:20 (se tab. 53). De amerikanska jämförelsetalen är de priser, som förekommer i Sears, Roebucks & Co:s postorderkatalog
Tabell 53. Konsumentpriser i USA och Sverige för några varaktiga konsument- varor
Geomet- riskt medium USA/Sve- rige Sv. = 100
Antal un- dersökta varor
Varugrupp
Möbler, armatur". . . . 83 Radioart. m. m." . . . . 95 El. artiklar, mindre. . 91 El. artiklar, större . . 77
'" Om indextalet för varan »matbord» (168), vilket avviker väsentligt från de övriga i gruppen ingående varorna, inte medräknas, erhålles följande »justerade» värde för grup- pen möbler, armatur: 77.
" Om ur denna grupp uteslutes dels de två varor, som inte är att hänföra till radioar— tiklar, dels varan aradiogrammofon», vars in- dexsiffra (155) uppvisar en stark avvikelse från de övriga radioartiklarna, får man föl- jande »justerade» värde: 69.
»Fall and Winter 1954», de svenska ut— gör medianvärdet av de från olika före- tag insamlade prisuppgifterna. Sears” priser ligger dock lägre än de genom- snittliga amerikanska, måhända ca 10 %. Härvid har ingen hänsyn tagits till rabattaffärernas prissänkningar, som är betydande.
Med tanke på rabattaffärernas låga priser och den övervärdering av dol- larn, som kursen 5: 20 ger uttryck för, om man jämför priserna för ett större antal varor och tjänster, kan man i själva verket utgå från, att de här dis- kuterade varornas relativa pris i För- enta Staterna är ännu lägre jämfört med de svenska priserna än som antydes av indexsiffrorna i tabellen. Delvis torde skillnaderna bero på de olikheter i säkerhetsföreskrifter, som förut påta- lats och vilka ställer lägre krav på den tekniska kvaliteten för elektriska appa- rater och maskiner i Förenta Stater— na än i Sverige. Främsta anledningen är dock sannolikt de långa serierna och rationaliseringen i de amerikanska in- dustriföretagen, som i sin tur möjlig- gjorts genom en betydande efterfrågan på hemmamarknaden och en stark kon- kurrens mellan tillverkarna. Någon sig- nifikativ skillnad mellan varor, som har blivit väl inarbetade på båda mark- naderna, t. ex. radioapparater, och varor som har nått en väsentligt olika mättnadsgrad, t. ex. större elektriska artiklar, kan icke utläsas ur tabellen. En reservation bör dock göras för mate- rialets ofullständighet.
Med hänsyn till det sagda är det för ett litet land som vårt av stor betydelse att så långt möjligt genom utrikeshan- deln söka åstadkomma en arbetsfördel— ning, varigenom svenska industriföre- tag kan uppnå långa serier genom ex- port mot att varor som tillverkas till låga priser i andra länder importeras. Den konkurrens, som importen medför,
är emellertid såsom framgått av det tidigare sagda begränsad. Härvid har nämnts de säkerhetsföreskrifter, som utfärdas av SEMKO, vilka försvårar så- väl importen som exporten. Detsamma är fallet med tullarna. Även general— agentursystemet synes i vissa mark- nadslägen kunna utgöra ett hinder för priskonkurrens mellan fabrikanterna. Den exklusivitet och selektivitet i för— säljningen, som präglar såväl import- handeln som återförsäljningen inom landet av här ifrågavarande varor, eli- minerar i flertalet fall konkurrensen mellan återförsäljare av samma märke. När en vara introduceras på markna- den, kan dessa distributionsmetoder, som närmast avser att underlätta en ak— tiv försäljning och en tillfredsställande service, snabbare och säkrare inarbeta varan och därigenom skapa ett under- lag för längre serier i tillverkningen. När varan blivit mer inarbetad på marknaden, kan däremot exklusivitet och selektivitet i försäljningen — i den mån systemet förhindrar låga import- priser för ett visst märke att slå igenom i utförsäljningspriserna inom landet i samma takt som vid en friare import —— hålla tillbaka ett visst märkes fort- satta expansion på marknaden. En koncentration av efterfrågan till ett mindre antal större märken kan här- igenom ske långsammare eller för- hindras. _
På motsvarande sätt torde exklusiva och selektiva distributionsmetoder vid detaljförsäljningen inom landet kunna bedömas. En vara som befinner sig i introdliktionSStadiet kan lättare inarbe- tas på marknaden, om fabrikanten kan knyta kontakt med återförsäljare, som koncentrerar sitt försäljningsarbete på dennes märke. Härigenom kan fabri- kanten lättare få i gång en tillräckligt stor produktion. Även sedan varan nått en hög mättnadsgrad, kan det för den
individuelle fabrikanten te sig lönsamt att aktivt bearbeta marknaden. Ju mer inarbetad en vara och ett märke blivit på marknaden, desto större roll synes emellertid priset spela som försäljnings— främjande faktor. En minskning av försäljnings- och distributionskostna- derna kan då möjliggöra prissänkning- ar och ytterligare expansion av efter- frågan. De amerikanska rabattaffärer- na utgör exempel på en explosionsar- tad anpassning till en ny marknadssitua- tion, vilken delvis hade sin grund i den stelhet och brist på rörlighet, som kännetecknade distributionen av dessa varor.
En generellt sett hämmande faktor för konkurrensen i såväl fabrikant— som distributionsleden är den i vissa fall bristande överblick av marknaden, som kännetecknar här berörda varu- områden. Delvis får detta ses som en konsekvens av den allmänna förekoms- ten av exklusiva och selektiva försälj- ningsmetoder. En bättre överblick sy- nes kunna erhållas på två vägar: en ut— ökad sortimentshandel på förevarande områden av varumarknaden samt en vidgad användning av varudeklaratio- ner och annan konsumentupplysning.
BILAGA 3
Hemmens forskningsinstituts undersökning av vissa
märkesvaror 1 9 5 3—1 9 54
Sammanfattning av institutets redogörelse
Avsikten med undersökningen, som ut- förts av Hemmens forskningsinstitut med fil. lic. Kjell Groth som undersök- ningsledare, var att försöka få fram eventuella samband mellan pris och kvalitet för vissa grupper av kemisk- tekniska produkter, vilka säljs som märkes- eller lösviktsvaror.
I det pris, som konsumenten betalar för en vara, ingår bl. a. kostnaderna för råvaror, tillverknings- och lagerkost- nader samt kostnader för emballage och distribution. Det har vid undersökning- en inte varit möjligt att få säkra upp- gifter om tillverknings- och lagerkost— nader; i fråga om råvaror och embal- lage har däremot kostnaderna för vissa i undersökningen ingående varugrup- per kunnat beräknas något så när.
Av tids- och kostnadsskäl har under- sökningen inte heller kunnat göras så omfattande; detaljerna i försöksresul- taten har därför endast ett begränsat värde. Undersökningen bör betraktas som en serie typexempel på metoder, varav forskningen kan använda sig vid försök att analysera en varas bruks- värde i förhållande till dess pris.
Undersökningen har omfattat följan- de fem varugrupper: flytande diskme- del, fönsterputsmedel, mineralterpenti- ner, golvvaxer samt fintvättmedel.
För varje varugrupp har först gjorts en inventering av marknaden, varefter man utvalt några dominerande märkes- varor och lösviktsvaror för undersök-
ning. Dessa varors kemiska samman— sättning har sedan analyserats och ex- perimentella arbeten rörande deras fysikaliska och fysikalisk-kemiska egen— skaper har gjorts. Härjämte har utförts praktiska funktionsprov.
Flytande diskmedel
Några lösviktsvaror tycks inte före- komma. En inventering gav till resultat 17 olika diskmedel; av dessa har sex märkesvaror, som beräknas täcka 90 % av marknaden, undersökts närmare. Priset för %-liter av dessa märken va— rierar mellan kronor 1:75 och 1:20, den billigaste varan kan dessutom kö- pas för 1:00, om bytesflaska lämnas. Medelpriset för samtliga diskmedel är 3: 26 per liter. För flertalet varor före- skrives, att 1 milliliter av diskmedlet skall tagas till 1 liter disklösning. En liter disklösning beräknas därför i ge- nomsnitt kosta 0,326 öre. Vid undersök- ningarna och jämförelserna av disk- medlen har man utgått från en »nor- malkoncentration»: av varje märkes- vara har tagits så stor kvantitet, som ryms inom priset 0,326 öre per liter brukslösning.
Vid praktiska diskprov visade resul- taten stor spridning. Av denna anled- ning kunde några definitiva skillnader mellan preparaten inte utläsas. Prov gjordes även i laboratoriediskapparat. Genomgående har man använt stock-
holmsvatten (4—5 tyska hårdhetsgra- der). Glasskivor belades med en sär- skild smutslösning, varefter nedsmuts- ningsgraden mättes. Sedan glasskivor- na diskats och sköljts i diskapparaten samt torkats, uppmättes smutsningsgra- den ånyo. Proven gjordes vid 600 och 470 för att svara mot förhållandena vid maskindisk, resp. handdisk. Genom mät- ningarna av smutsningsgraden beräk- nades för varje diskmedel ett effekttal, som angav diskmedlets effektivitet i
förhållande till en standarddisklösning._
Resultaten av laboratorieproven fram- går närmare av följande tabell:
Pris till kon- sument/ %—liter 60 o 47 ”
Diskeffekttal vid
97 52 85 51 91 60 98 94 97 42 102 68 85 43
1 Pris 1: 00 kr., om kunden vid köpet åter- lämnar en tomflaska. Denna vara lär även säljas i lösvikt till ett konsumentpris av 1: 40—1: 50 per liter, om kunden medför kärl.
Vid proven har man som nyss nämnts utgått från en normalkoncentration, som inneburit samma kostnad per disk för varje diskmedel. Tabellen visar så- lunda, att vid lika kostnad den bästa effekten uppnås vid 600 av F och där- efter D samt vid 470 av D och som andra märke F. Av tabellen framgår också, att enligt den vid proven använ- da diskmetoden rent vatten inte ger mycket sämre och i något fall samma resultat som diskmedel med låg effekt.
Fortsatta undersökningar — samman- lagt 24 prov med varje medel —— har bestyrkt rangordningen i tabell 1.
I nedanstående tabell har angivits det beräknade grossistpriset och gjorts en bedömning av råvarukostnaden och kostnaden för emballage (%>-liters flaska) samt uträknats vad differensen blir.
Pris till grossist
Råvaror o.
emballage Differens
1: 05 1: 05 1: 05 0: 99 0: 99 0: 951
0: 47 0: 50 0: 49 0: 55 0: 52 0:48
1 Genomsnittspriset under 1954 enligt till- verkaren 65,8 öre.
I det belopp, som här betecknats som differens, ingår dels arbetslön och till- verkningsomkostnader, vilka poster per 1/:»-litersflaska uppskattas till 10 a 20 öre, dels fabrikantens försäljnings- och administrationskostnader, vilka beräk- nas till 20 a 25 % av priset till grossist.
Detaljistens genomsnittliga inköps— pris för märkesvara uppgår till 1:20 per 1;éa-liter. Om detaljisten själv skulle köpa såväl diskmedel i lösvikt som tomflaska samt själv fylla på disk— medlet, kan hans självkostnadspris be- räknas till 1: 07. Vid en beräknad de- taljistmarginal av i medeltal 50 öre vid både märkesvara och lösviktsvara blir konsumentpriset på märkesvaran 1: 70 samt på lösviktsvaran 1: 57 (om konsumenten har glas 1: 20). De verk- liga distributionskostnaderna är emel- lertid okända beträffande såväl märkes- varor — framför allt detaljistmargina- len — som lösviktsvaror, varför det är vanskligt att göra en jämförelse. En överflyttning av vissa prestationer —- däribland reklam — från fabrikant till detaljist kan medföra också andra kon- sekvenser än dem, som beaktats vid un-
dersökningen. Vidare bör hänsyn tas till det besvär, som förorsakas konsu- menten vid köp i lös vikt, då eget em— ballage medföres.
De undersökta diskmedlens effekt kan utläsas av tabell 1. Effekten varie- rar utomordentligt starkt, medan pri- serna —- på ett undantag när — visar liten spridning.
Fönsterputsmedel
Fönsterputsmedel förekommer i mark- naden dels i glas-, plåt- och plastflas- kor, dels såsom flytande koncentrat i plastpåsar och dels såsom fasta kon- centrat i form av pulver i plastpåsar. Endast sådana medel, som inte innehål- ler i vatten olösliga beståndsdelar, har medtagits i undersökningen. Några lös- viktsvaror förekommer inte.
För undersökningen har utvalts åtta olika märkesvaror. Det har inte varit
och sot. Smutslösningen sprutades på i fyra olika koncentrationer; vid varje koncentration gjordes ett betydande an- tal försök med varje fönsterputsmedel. Vid rengöringen med fönsterputsmed- len användes en duk av cellulosasvamp samt för polering en torr linneliandduk.
Efter putsningen lades fönsterglasen på en blank svart skiva och belystes kraftigt. Härefter bedömdes om glasen var smutsiga eller rena. För varje me- del fastställdes den högsta smutskon- centration, vid vilken medlet gjorde rent, samt bestämdes den lägsta erfor- derliga putsmedelsmängden vid varje smutskoncentration. Som jämförelse fö- retogs även prov med en 10-proeentig lösning av det flytande diskmedel, som i det föregående avsnittet betecknats med F.
De undersökta fönsterputsmedlen har med hänsyn till effekt och pris place- rats i följande rangordning.
Konsument- Erforderlig Kostnad per Vara pris per mängd putsning Anmärkning 1/,-liter milliliter i öre A .............................. 3:00 5 3 B (två cellofanpåsar vilkas innehåll löses i 1 liter vatten; pris per för- packning 1: 75) ................ 0: 87 20 3,5 C .............................. 2:00 20 8 D .............................. 3:00 15 9 E Diskmedlet F; 10 %-lösning ..... 0: 12 (vid 10- 20 0,5 Se följande oA,-lösning) stycke F (plastpåse, vars innehåll spädes med vatten till 1/2-1iter) ......... 0: 85 20 3,4 Se följande stycke
möjligt att närmare bestämma råvaru- kostnaderna.
De praktiska proven tillgick så, att fönsterglas besprutades med en särskild smutslösning, vari ingick vissa fetter och en mindre mängd tusch. Smutslös- ningen har beräknats motsvara köks- fönstersmuts, som ofta består av fett
Vid undersökningen gjordes inte för- sök med större mängd putsmedel än 55 milliliter, vilken var den maximivolym, som den använda svampduken kunde absorbera. När denna mängd användes i fråga om varorna E och F, lösgjordes smutsen visserligen från glaset men upplöstes inte så väl, att den följde med
svampduken. Om man emellertid tog bort smutsen med en putsmedelsfri duk och därefter polerade, fick man ett till- fredsställande resultat redan med 20 milliliter. Varorna E och F kan givetvis användas i mindre utspätt skick än som gjorts vid undersökningen; det är möj- ligt att man då får tillfredsställande re- sultat. Därvid torde varan E på grund av sitt låga pris komma högre upp i rangordningen.
Tre märkesvaror med ett konsument- pris per %-liter av 2:80, 2:45 och 1: 65 gav inte tillfredsställande resultat med den maximala mängden putsmedel vid undersökningen, dvs. 55 milliliter, och finns därför inte med i tabell 3. Vid en 16 ggr svagare smutslösning än dem, som eljest användes vid under- sökningen, fick man emellertid rena glas med 15 milliliter putsmedel.
Stora skillnader förelåg i fråga om det arbete, som måste nedläggas på efterpoleringen. Detta är av betydelse för arbetsprestationen och samman- hänger även nära med svårigheten att från fönstret avlägsna ludd från puts- trasan. Om trasan glider lätt på fönstret, kvarstannar inte något ludd. Putsningen gick lätt med A, B, C, D och E; med
F gick den något tyngre. Mest arbets- krävande var putsningen med de tre medel, som inte gav tillfredsställan- de resultat. God rengöringsförmåga hos putsmedlen har alltså förenats med lätt efterpoleringsarbete.
Undersökningen grundar sig på sub- jektiva bedömanden. Tillförlitligheten anses dock vara större än vid tidigare gjorda prov med fönsterputsmedel ge- nom att metodiken förbättrats och för- söksserierna gjorts större.
Med de 4 märkesvarorna A—D er- hölls en tillfredsställande fönsterputs till ett pris, som varierade mellan 3—9 öre. Den bästa effekten gav A och B till en kostnad av 3—3% öre.
Mineralterpentiner
I marknaden förekommer två märkes- varor och ätta lösviktsvaror. I följande tabell redovisas i maj 1954 gällande priser.
Hemkemo har inte närmare under- sökts; skillnaden mellan denna vara och lösviktsvarorna torde helt ligga i emballaget. Priserna för de vanliga lös- viktsvarorna har fastställts av Priskon- trollnämnden.
Vara
Försäljningssått Anmärkning
Hemkemo .............. emballage Dilutin ..................
Dilutin .................. Lösvikt Kristallolja .............. » Nysolvin 75 A ........... »
Renolin ................. Varnolene ............... White Spirit .............
Märkesvara 5 liter plåt-
Märkesvara 1 liter glas- emballage. . . .
Utbytesemballage accep- teras; pris per liter där- vid 0:38.
Luktfri kval. Försälj es inte i färghandeln. Priset be- räkn. ur tillverkarens fatpris.
(Av 3 olika fabrikat, Cal- tex, Gulf och Nynäs; samma pris)
Vid användning av mineralterpentin saåsom rengöringsmedel för t. ex. lino- lteummattor eller såsom lösningsmedel fiör vaxer i flytande oljevaxer torde ha]- tten av högkokande produkter vara av särskild betydelse. Högkokande pro— dukter i sådan mängd att svårigheter vid användningen kan uppkomma sy- nes inte föreligga i någon av de under- s-ökta varorna.
Den luktfria kvaliteten är särskilt re— nad; genom en sådan rening erhålles emellertid en produkt, som har en mindre lösande förmåga. I vissa fall torde detta kunna medföra försämrade praktiska resultat.
För en serie mineralterpentiner har förmågan att lösa kauri-harts bestämts. Som standardlösningsmedel har använts bensol, för vilken den lösande förmå— gan satts till 100. Resultaten återfinns i följande tabell:
Vara Lösande
förmåga Bensol .................... 100 Renolin ................... 31 White Spirit (Caltex) ....... 30 Varnolene ................. 31 Kristallolja ................ 31 Dilutin ................... 31 Nysolvin 75 A ........... 23
Av tabellen framgår, att mycket små skillnader föreligger mellan de olika mineralterpentinerna. Däremot är det en betydande prisskillnad mellan Dilu- tin, försäld som Iösviktsvara, och de öv- riga mineralterpentinernas lösviktspris. Undersökningen har inte visat, att det finns någon motivering för denna pris- skillnad. För alla vanliga användnings- områden inom hushållet torde de öv— riga mineralterpentinerna göra precis samma tjänst som Dilutin.
Golvvaxer säljs i form av fasta olje- vaxer, flytande oljevaxer samt vatten- vaxer. I lösvikt säljs endast fasta olje- vaxer med förpackning i oljefast pap- per. Märkesvarorna av fast honvax är i regel förpackade i plåtburkar. De fly- tande oljevaxerna säljs i plåtdunkar eller glasflaskor liksom även vatten- vaxerna. En inventering av marknaden gav till resultat 21 fasta bonvaxer, där- av en lösviktsvara och en förpackad »icke märkesvara», 18 flytande oljevaxer och 9 vattenvaxer. Priset varierade be- träffande fasta oljevaxer mellan 4:00 och 6:65 per kilo, för flytande olje- vaxer mellan 4: 75 och 6: 65 per liter samt i fråga om vattenvaxer mellan 5: 25 och 6: 15 per liter.
Vid undersökningen har utvalts nå- gorlunda välkända märken av tre olika prisklasser: relativt billiga, medeldyra och dyra. Varornas priser framgår av följande tabell:
Vara
Fast oljevaa: Pris per kilo
A ..................... 4: 00 B ..................... 4: 50 C ..................... 5: 60 D ..................... 6: 50 Lösvikt 1 .............. 4: 00 Lösvikt 2 .............. 6: 00
Flytande oljevaz Pris per liter
K ..................... 4: 50 L ..................... 5: 65 M ..................... 6: 55 Pris per liter Vallenvax (ung. = kilo)
X ..................... 5: 25 Y ..................... 5: 25 Z ..................... 5: 251 A ..................... 6: 15
1 (Vattenvax utan schellack och plast)
Vid den kemiska undersökningen har man fått en översikt av varornas sam-
mansättning. Någon fullständig analys har emellertid inte gjorts. Tillförlitliga uppgifter om råvarukostnaden förelig- ger således inte. Den kemiska under- sökningen har kompletterats med fysi— kaliska prov avseende mjukningspunkt och hårdhetsgrad. Vid bestämning av mjukningspunkten uppvärmdes den från vederbörande golvvax erhållna torrsubstansen successivt och den tem- peratur vid vilken vaxet mjuknade av- lästes. En hög mjukningspunkt är önsk- värd. Hårdheten undersöktes genom att vid rumstemperatur bestämma det djup, till vilket en spets nedtränger med viss belastning under viss tid. Hårdhetstalet torde vara den fysikaliska storhet, som närmast anknyter till vaxernas prak- tiska egenskaper. Ett lågt hårdhetstal antyder, att vaxet är slitstarkt, under förutsättning att hårdheten inte drivits så långt att sprickbildning uppstår på grund av sprödhet.
I följande tabell redovisas hårdhets- tal och mjukningspunkt.
Mj uknings- punkt i grader
Hårdhetstal
Fast oljevaa:
Lösvikt 1 . . . . Lösvikt 2 ....
Flytande olje- 82
80 86
högre än 90
» 78 högre än 90
Som framgår av tabellen har av de fasta oljevaxerna varan D samt lösvikt 1 låga hårdhetstal liksom det flytande oljevaxet L.
Hårdhctsgraden av vattenvaxerna X, Y och Å prövades på ett skikt, som in— torkats på en glasplatta. Vid intork- ningen i rumstemperatur krympte skik- tet och sprack sönder. Nämnda tre vat- tenvaxer har ett lägre hårdhetstal än det återstående vattenvaxet Z, som är fritt från schellack. Å andra sidan har sistnämnda vara ett lågt hårdhetstal i jämförelse med de flytande och fasta oljevaxerna, som inte är förstärkta med schellack.
I en särskild golvslitningsmaskin un— dersöktes vidare vaxets förmåga att skydda linoleummatta mot slitage. Ge- nom att konstatera skillnaden mellan linoleumslitaget hos det obehandlade materialet och hos ytor, som belagts med vax, beräknades vaxets skydds- effekt. Denna ställdes därefter i rela- tion till bl. a. mängden förbrukat vax samt varans pris. Av undersökningen framgick, att de flytande oljevaxerna gav väsentligt mindre skydd per öre förbrukat vax än de fasta oljevaxerna. De flytande oljevaxer-nas högre pris per kilo Iösningsmedelsfri vaxblandning motsvarades sålunda inte av en högre kvalitet. Vidare framkom, att en liten mängd vax per kvadratmeter (tunt la- ger) utnyttjades bättre än en stor mängd (tjockt lager). De fasta vaxerna gav mycket skilda resultat. Lösvikt 1 och lösvikt 2 var väsentligt mer eko- nomiska i användning än varorna C, B och D, medan A gav medelgoda resul— tat. För vattenvaxerna har — frånsett varan Z — vaxslitaget måst beräknas på andra grunder än beträffande olje— vaxerna. Av vattenvaxerna var Å bäst samt X och Y likvärdiga.
Behovet av omvaxning eller renove- ring av ytan är emellertid även beroen-
de av andra faktorer än vaxets skydds- effekt. God glans, ringa känslighet för vatten eller rengöringsmedel och möj- lighet att lätt renovera ytan ökar ett vaxpreparats värde. Undersökningen har därför inriktats på att bestämma den glans, som vaxet ger, de skador, som uppkommer genom vatten och ren— göringsmedel samt lättheten att genom uppboning renovera ytan. Glansen har uppmätts med hjälp av en enkel reflek- tionsmätare, som före varje mätning standardiseras till värdet 100 för en svart spegelglasskiva. Inverkan av vat- ten och rengöringsmedel har bestämts genom att låta linoleumytan påverkas under fyra timmar dels av destillerat vatten, dels av en lösning innehållande 0,05 % natriumlaurylsulfat. Glansen har uppmätts dels omedelbart efter belägg-
resp. rengöringsmedelsproven och dels efter uppboning av vatten- och ren- göringsmedelsproven. För vattenvaxer- na har dessutom den efter beläggningen crhållna självglansen uppmätts. Resul- taten av glansmätningarna återfinns i följande tabell.
Av tabellen framgår, att samtliga olje— vaxer såväl fasta som flytande med un- dantag för vara C ger en tillfredsstäl- lande glans. För vattenvaxerna erhålls den bästa självglansen med Z, medan övriga vattenvaxers självglans håller sig på en jämn men relativt låg nivå. Efter uppboning av vattenvaxerna erhålls till- fredsställande glans för samtliga med undantag av X.
Efter behandling med vatten under fyra timmar blir samtliga vaxer i regel mer eller mindre kraftigt matta. För
ning och boning, dels efter vatten- några av oljevaxerna — lösvikt 2 och Vatten- Rengöringsme- Glans . . Ytans utseende efter be- v Själv- efter bEhandlmg deISbehandhng handling med destillerat are . glans upp- _ _ vatten och natriumlauryl- boning e] UPP- e] UDP' sulfat bon. bon. bon. bon. Fast oljevax A .......... — 85 76 85 73 86 Matt. Inga andra skador, B .......... -— 83 60 79 58 76 Matt. Inga andra skador, C ........... — 77 58 70 50 61 Matt. Vaxet delvis utlöst. D .......... -— 93 76 88 75 87 Vaxskiktet uppluckrat. Lösvikt 1 . . . _ 87 77 86 76 88 Matt. Inga andra skador., Lösvikt 2 . . . —— 90 81 891 70 801 Vaxskiktet uppluckrat, ytan vit. Flytande oljev. K .......... — 94 58 82 50 79 Matt. Inga andra skador. L. . — 93 61 831 58 811 Vaxet delvis avflagnat, vit yta. M .......... _ 95 65 80 67 93 Skrovlig. Skadan nästan försvunnen efter 1 dygn. Vattenvax X .......... 75 78 69 901 68 911 Vit yta, försvinner efter ca 2 dygn. Y .......... 72 83 81 911 63 911 Vita flagor. Z .......... 90 95 68 95 67 95 Vit yta, försvinner efter boning. Å .......... 70 85 76 85 72 83 Svagt matt. Vaxet förefal- ler relativt okänsligt för vatten.
1 Den vita beläggningen kan ha givit abnormt höga retlektionsvärden.
vara L _ samt för alla vattenvaxer utom Å uppstår vid sidan därav en »dif— fusering» av skiktet, så att det vatten- påverkade området återfinns såsom en vit fläck.
Uppboning efter vattenbehandling jämte torkning återställer ytan i ur- sprungligt skick för flertalet preparat. Lösvikt 2, C, L och Y får dock kraftiga skador genom vattenpåverkan.
Behandling med rengöringsmedel ger i förstärkt form samma slags effekter som vattenbehandling.
Även vaxernas hårdhet återspeglas i glansen. På en linoleumyta, behandlad med ett mycket mjukt vax, ser man spår efter steg och förflyttning av sto- lar. Några av de undersökta vaxerna har varit så mjuka, även efter fullstän- dig torkning, att man genom att dra med fingret över ytan har kunnat för— störa glansen. Detta har t. ex. varit fal- let med C och K. Det synes uppenbart, att smuts lättare fastnar i sådana mjuka vaxer och ytterligare bidrar till att för- störa golvets utseende.
Håvarukostnaderna kan inte exakt beräknas. I följande tabell återges de ungefärliga råvaru— och emballagekost— naderna i förhållande till konsument- priset per kilo resp. liter för de i un- dersökningen ingående varorna.
mentpris i förhållande till råvarukost- naden än fast bonvax och vattenvax.
Sammanfattningsvis framhålles, att det är avgjort mest ekonomiskt att an- vända fasta oljevaxer. Jämförelsen mel- lan flytande oljevaxer och vattenvaxer är osäkrare, då exakt samma beräk- ningsmetod inte kan användas. Resul- taten antyder dock, att vattenvaxerna är dyrast i användning. Arbetet per vaxning är däremot minst för vatten— vaxerna och störst för de fasta olje- vaxerna. Skador genom vatten och ren- göringsmedel är små för de bästa fasta oljevaxerna och det bästa vattenvaxet.
Vaxet får emellertid inte vara så re- sistent, att det inte går att avlägsna vid en grundlig rengöring. Vaxernas upp- trädande i detta avseende har dock inte närmare undersökts.
Fintvätunedel
Med fintvättmedel avses kemisk-tek— niska produkter, lämpliga för tvätt av ömtåliga textilier vid låg temperatur. I fintvätten ingår framför allt plagg av ylle och natursiden samt konstfibrer så- som rayon, nylon, perlon, orlon, dakron etc. Det är önskvärt, att fintvättmedlen ger neutrala brukslösningar, emedan ylle och natursiden är alkalikänsliga
Vaxtyp Förpackning
Råvaru- kostnad
Konsument- pris
Emballage— kostnad
1 kilo 1 liter 1 liter
Fast oljevax ............. Flytande oljevax ......... Vattenvax ...............
4: 00—6: 50 4: 50—6: 55 5: 25—6: 15
0: 80—1: 20 0: 60—0: 95 0: 85—1: 25
Vid jämförelse mellan konsumentpri- serna för bonvax, som medtagits i un- dersökningen, och de uppskattade rå- varukostnaderna framgår, att flytande bonvax har ett betydligt högre konsu-
och kulörta plagg ofta fäller färgen lät- tare i alkalisk än i neutral eller sur miljö. Ännu för något år sedan använ- des emellertid till övervägande del för fintvätt starkt eller svagt alkaliska me—
del på tvålbas. Med hänsyn härtill har vid undersökningen inte endast med- tagits de egentliga fintvättmedlen utan även alkaliska medel.
Olika märkesvarors andel i omsätt- ningen förändras f. n. relativt snabbt. De fintvättmedel, som undersökts när— mare, har därför inte valts ut på grund
3) syntetiska tvättkrämer 4) syntetiska vittvättpulver.
I marknaden finns ett stort antal märkesvaror, i regel försålda i papp- kartonger. Tvålflingor och tvättpulver finns som både märkesvara och lös— viktsvara. I undersökningen har med- tagits följande varor:
Förpackningens Pris per Pris per Vara Beskaffenhet storlek förpackning kilo art ca gram Medel på tvålbas A ......... Tvålflingor svagt alkaliskt kartong 300 1: 05—1: 25 4: 17 B ......... Vittvättpulver relativt starkt » 500 1: 00—1: 15 2: 30 alkaliskt
Syntetiska fintvättpul- ver C .......... Ger neutral brukslösning » 200 1: 25 6: 25 D ......... » » » » 175 1: 25 7: 13 Syntetiska tvättkrämer E ......... » » » tub 100 1: 75 17: 50 F ......... » » » | 150 1: 25 8: 33 Syntetiska vittvätt- pulver G ......... mycket svagt alkaliskt kartong 500 2: 00—2: 10 4: 20 H ......... neutralt » 350 1: 00 2: 86 I .......... mycket svagt alkaliskt ....... » 350 1: 35—1: 40 4: 00
av omsättningsvolymen utan på ett så- dant sätt, att man fått fram en eller ett par märkesvaror av varje huvudtyp. (Institutet har inte haft resurser att un- dersöka tvättmedlens inverkan på den som tvättar. Huvudvikten har lagts vid rengöringsförmågan. Som framgår av det följande har tvättmedlens inverkan på tvättgodset prövats i vissa hänseen- den.)
Tvättmedlen kan i stort sett indelas i fyra huvudtyper:
1) medel på tvålbas 2) syntetiska fintvättpulver
Efter kemisk analys av varorna har den sannolika råvarukostnaden beräk- nats. Genom att analyserna inte varit fullständiga, har vid beräkningen av råvarukostnaden hänsyn inte kunnat tas till kostnaderna för speciella tillsatser. Detta torde dock inte innebära några nämnvärda kostnadsförskjutningar inom de olika huvudgrupperna av tvättme- del, eftersom varor tillhörande samma typ har i det närmaste överensstäm- mande sammansättning.
Den uppskattade råvarukostnaden har angivits i följande tabell:
Råvarukostnaden Vara _ o kronor/kilo 1 A) av kon- sumentpriset A ........... 0: 89 21 B ........... 0: 70 30 C ........... 1: 04 17 D ........... 1: 04 15 E ........... 1: 73 10 F ........... 2: 07 25 G ........... 1: 27 30 H ........... 1: 12 39 I ........... 1: 19 30 För att bestämma rengöringsförmå- gan har vid Statens provningsanstalt gjorts jämförande prov med tvättning av konstsmutsad nylon- och ylleväv. Tvättningarna utfördes i anslutning till bruksanvisningarna samt i avhärdat vattenledningsvatten. Temperaturen hos tvättlösning och sköljvatten var vid tvättning av nylonväv 450 och vid tvätt- ning av ylleväv 350. Vid varje tvätt- ning användes tre vävhitar; tre sådana serier gjordes för varje märkesvara. I följande tabell anges dels tvättmedels- koncentrationen i gram per liter tvätt- vätska vid provningsanstaltens under- sökning, dels kostnaden i öre per liter tvättvätska.
Vara gram /1iter öre/ liter A. . 4,0 1,6 B ........... 5,0 1,2 C ........... 2,3 1,4 D ........... 2,3 1,6 E ........... 1,3 2,3 F ........... 1,3 1,1 G ........... 3,0 1,3 H ........... 3,0 0,9 I ............ 2,5 1,0
Resultat av provningsanstaltens tvätt- ningar på här angivet sätt har av an- stalten angivits sålunda:
Tvättning av konstsmutsad nylonväv. Rengöringsförmågan visade sig i genom— snitt vara bäst och inbördes nära lika hos A och B. Näst bäst och inbördes praktiskt sett lika rengöringsförmåga visade G, I och H. Därefter följde även inbördes nära lika D och C och slutligen F och E, vilka två sistnämnda visade den sämsta rengörings— förmågan och inbördes var nära lika.
Tvättning av konstsmutsad ylleväv. Rengöringsförmågan visade sig i genom— snitt vara bäst och inbördes nära lika hos A och B. Därefter följde G med något sämre rengöringsförmåga, I ytterligare något säm- re och som fjärde i ordningen och inbördes nära lika D, H och C samt slutligen F och E, som visade den sämsta rengöringsförmå— gan och inbördes var nära lika.
Härjämte har vid Hemmens forsk- ningsinstitut gjorts praktiska tvättprov i syfte att komplettera provningsanstal- tens undersökningar med iakttagelser vid vanlig handtvätt.
Vid dessa tvättningar användes föl- jande fabriksnya, inte nedsmutsade material, nämligen dels yllefilt av van- lig kvalitet, dels mörkbrun engelsk ylle- strumpa av fin kvalitet, dels yllevante av medelkvalitet. Provningarna utför- des vid en vattentemperatur av 350 vid tvättning och 300 vid sköljning. Samma vattenmängd användes vid tvättning och sköljning _ 5 liter — och dose- ringstabellen på paketen följdes. Där sådan inte funnits, togs så mycket tvätt- medel som ansetts nödvändigt för att tillräckligt med skum skulle bildas. Tvättmedlen upplöstes i tvättvattnet med hjälp av visp.. Kläderna låg i tvätt- lösningen två minuter och sedan de tvättats sköljdes de tills vattnet visat sig klart. Samtliga kläder upphängdes därefter till tork, och när plagget torkat, iakttogs om det krympt, förändrats i utseende eller förlorat färg.
Resultaten har angivits på följande sätt:
A och B. Båda tvättmedlen lätta att lösa upp i vatten. Bra skumbildning, behagliga att tvätta i. Tvättvattnet kändes halt. Svag fiirgfällning iakttogs. Antal sköljningar 2. Ej kalktvålsbildning.
(y'—I. Samtliga tvättmedel lätta att lösa upp i vatten. Alla tre skummade mera än de två föregående tvättmedlen. Behagliga att tvätta i. Mycket svag färgfällning för I, ingen för H och G. Antal sköljningar för I och H 2, för G 3. Ingen kalktvålsbildning.
(] och D. Båda tvättmedlen lätta att lösa upp i vatten, de skummade ej så mycket som de föregående. Tvättvattnet kändes kärvt. Behagliga att tvätta i. Ingen färg- fällning. Antal sköljningar 2. Ingen kalk— tvålsbildning.
F. Svår att lösa upp i vattnet jämfört med de andra tvättmedlen. Skummade un- gefär som C och D. Tvättvattnet kärvt. Obe- haglig lukt av tvättmedlet. Ingen färgfäll- ning. Antal sköljningar 3. Ingen kalktvåls— bildning.
E. Lätt att lösa upp i vattnet. Tvätt- vattnet kändes kärvt, skumbildning som C. Ingen färgfällning. Antal sköljningar 3. Ingen kalktvålsbildning.
Någon förändring i klädernas utse- ende och »behaglighet» kunde inte ob- serveras efter tvättningarna. Däremot varierade krympningen avsevärt, vilket framgår av följande tabell, som anger längdkrympningen i procent hos ylle- strumporna.
Längd- krympning 0
Av tabellen framgår sålunda, att den största krympningen uppstod vid tvätt med tvålhaltiga tvättmedel.
Statens provningsanstalts undersök- ningar utvisar, att det bästa rengörings- resultatet både för nylonväv och ylle- väv erhållits med tvålmedlen A och B. Av de praktiska tvättproven vid Hem- mens forskningsinstitut framgår emel— lertid, att en kraftig krympning och en viss färgfällning hos yllevaror åstad— kommes genom dessa medel. För ylle- tvätt synes därför de enligt provnings- anstalten därnäst bästa preparaten, de syntetiska vittvättmedlen G, H och I, vara att föredraga. Det bör emellertid observeras, att undersökningarna vid provningsanstalten företagits i avhär- dat vatten, vilket gör att tvättresultaten för tvålmedlen blir något fördelaktigare än i ett medelhårt vatten och mycket fördelaktigare, än om tvättningen ut- förts i ett mycket hårt vatten. Tvätt- vattnets hårdhet påverkar nämligen tvålmedlen mycket kraftigare än de syntetiska medlen.
Handtvätt med ett relativt starkt al— kaliskt medel såsom B bör om möjligt undvikas, och kvar står alltså bland tvålmedlen A såsom möjligt att använda för nylontvätt. Kostnaden för tvätt med A uppgår emellertid _— som framgår av tabell 12 — till 1,6 öre per liter, medan tvättkostnaden för något av de synte- tiska vittvättmedlen varierar mellan 1,3 och 0,9 öre.
Nylon- och ylletvätt med de speciellt för fintvätt avsedda tvättpulvren D och C ger sämre resultat än tvålmedlen och de syntetiska vittvättmedlen. Anledning- en till skillnaden mellan D och C å ena sidan och de syntetiska vittvättmedlen å andra sidan kan möjligen ligga i de senare medlens högre fosfathalt. Kost- naden vid tvätt med C och D är dess— utom högre än vid de syntetiska vit- tvättmedlen.
Tvättkrämerna E och F har genom- gående visat sig vara sämst. Anledning- en synes vara, att dessa medel vid sidan av den aktiva substansen inte innehål- ler några dispergatorer (fosfater). Tvättkrämer kan dock vara bekväma att använda vid resor.
De koncentrationer, som kommit till användning vid tvättförsöken, syns vara relativt låga för samtliga syntetiska medel och särskilt låga för tvättkrä- merna. De svagheter, som framkommit för de syntetiska medlen, beror med stor sannolikhet på denna låga kon- centration. Vid praktisk tvätt sker do- sering ofta efter skumbildningen, och detta leder till väsentligt högre tvätt- medelskoncentrationer än de som an- vänts i tvättproven. Man kan alltså anta, att försök utförda vid en genomgående högre koncentration skulle leda till en förändrad rangordning mellan de olika undersökta medlen.
Skalle fortsatta försök bekräfta ovan— nämnda antaganden, finns en stark an- ledning att kritisera fabrikanternas do— seringsföreskrifter.
Emballagefrågor
Eftersom goda och väl genomtänkta emballage kan ge varorna ökat bruks- värde för konsumenten, har emballage- frågan betraktats som en viktig del av undersökningen.
I fråga om skillnaden i emballerings- kostnader (kostnaden för emballage+ förpackningsarbete) för lösviktsvaror och märkesvaror har endast vissa all- männa sakförhållanden kunnat beröras, enär utredningsmaterialet inte varit fullständigt.
Arbetskostnaden vid själva förpack- ningstillfället är lägre för förpackning av märkesvaror än lösviktsvaror. När procentuella marginaler tillämpas, ökar emellertid varje grundkostnad hos va-
ran betydligt, då den passerar de olika distributionsleden. Man kan därför på goda grunder anta, att konsumenten får betala ungefär lika mycket för förpack- ningsarbetet, oberoende av om han kö- per en märkesvara, som förpackats hos fabrikanten, eller en lösviktsvara, som förpackas av detaljisten. Man kommer till liknande slutsatser, när man ana- lyserar kostnaden för själva emballaget. Vid detaljförsäljning av lösviktsvaror betalas emballagekostnaden på olika sätt. Gäller det engångsemballage, är dess pris vanligen inräknat i detaljis— tens pålägg. För dyrare och varaktigare emballage uttar däremot detaljisten ett extra belopp, om köparen inte medför eget kärl. Ett varaktigt lösviktsvaru- emballage torde ofta kosta lika mycket för konsumenten som ett jämförbart märkesvaruemballage.
Emballeringskostnaden torde således bli i stort sett lika för lösviktsvaror och märkesvaror. Bruksvärdet av lösvikts- varornas emballage är det lägsta tänk- bara. Det återstår att pröva vilka för- delar märkesvaruemballaget kan ha i detta hänseende. Bruksvärdet hos ett emballage kan bedömas ur två syn- punkter, nämligen dels den tekniska ut- formningens lämplighet, dels använd- barheten av de varuupplysningar, som lämnas i texten på förpackningen.
U t f o r m n i n g. Emballaget bör in- nehålla lämplig varumängd, icke vara för dyrt och ha sådana anordningar, att varan bekvämt kan användas. Kon— sumentupplysningen bör inriktas på att klargöra de stora förpackningarnas bättre ekonomi. Vissa varor kan emel- lertid vålla praktiska svårigheter i myc- ket stora förpackningar. De ur inköps— ekonomisk synpunkt lämpliga mängder- na fintvättmedel tar t. ex. på grund av sin låga volymvikt ganska stor plats. Med hänsyn till utrymmesbrist och han— teringssvårigheter bör man då om möj-
ligt finna nya vägar att saluföra större varumängder. För flytande diskmedel och fönsterputsmedel låter det sig lätt göra genom att tillhandahålla ett kon- centrat, som konsumenten själv späder till en lämplig brukskoncentration. Till frågan om den tekniska utformningen hör även att förpackningen skall gå lätt att öppna, och — om detta inte kräver ökade kostnader — ha hjälpmedel för bekväm dosering (t. ex. skruvlock för flytande diskmedel). Standard— eller normaltyper av emballage bör använ- das, ty samtidigt som de är billigast ger de en upplysning om varumängden i en förpackning i förhållande till en annan.
De undersökta flytande diskmedlen är uteslutande emballerade i 1/2—liters glasflaskor med skruvlock. Varumäng- den är ur hanterlighetssynpunkt lämp- lig. Diskmedlens användningsekonomi beror i hög grad på riktig dosering, varför skruvlocksmåttet är en god till- gång. Tre märken (A, C och D) har hålanvisningar inpressade i locket, s.k. stänkpropp. Ett sådant lock torde inte kosta mer än ett vanligt plastlock och gör doseringen ännu bekvämare. I två fall (A och C) förtas dock fördelen av att man i doseringsanvisningen inte nämner hur många »stänk» ett skruv- lock motsvarar. En glasflaska blir myc- ket hal, om det kommer diskmedel och vatten på den, vilket kan föranleda, att man krossar såväl flaskan som disk— godset. Det är ur denna synpunkt för- delaktigt, att etiketten, som inte blir lika hal av diskmedlet, går runt hela flaskan. Endast märket F saknar runt- omgående etikett.
Fönsterputsmedel. Alla de märkes- varor, som är emballerade i flaskor, förekommer i storleken 1/2-liter och dessutom tillhandahålles ofta mindre förpackningsstorlekar av samma märke. Med hänsyn till relativt lågt pris är mindre förpackningar än %-liter av
denna vara säkerligen onödiga. De fles- ta märkesvarufabrikanter använder sig av standardiserade glasflaskor. En mär- kesvara (C) är emellertid emballerad i speciell flaska, vilket ur kostnadssyn- punkt torde vara en nackdel. Distribu- tionssättet med små koncentratpåsar är ur alla synpunkter mycket fördelakti- gare än att saluföra svaga lösningar i glasflaskor. För två märken (B och F) tillämpas detta system.
Fintvättmedel. Tre huvudtyper av emballage förekommer: kartonger av särskild s. k. boxtyp (H, G och D), tra- ditionell typ av pappkartong (A, B, G och 1) samt tub (E och F). Boxkar- tongerna har stora fördelar genom att kortsidorna har falsar, vilka hindrar pulvret att stånka ut, när man öppnar paketet, samtidigt som innehållet skyd- das mot vatten, om paketet ställs på ett vått underlag. För alla kartongerna gäl- ler, att basen är något för smal. En bredare bottenyta är speciellt viktig för sådana varor, som på grund av låg spe- cifik vikt har en benägenhet att stå ostadigt. Används de undersökta med- len enbart som fintvättmedel, bör de normala paketstorlekarna vara tillräck- liga, men eftersom H, B, G och I har sin viktigaste användning som stortvätt— medel innehåller dessa paket för litet. Speciellt smått tilltagna är förpackning- arna för tubvarorna E och F; de kan ur prissynpunkt inte heller konkurre- ra med de i kartonger emballerade med- len som hemtvättmedel. Emellertid kan de, som förut antytts, ha värde som tvättmedel på resor eller camping.
Fast oljevax. Märkesvarorna emballe- ras endast i plåtburkar. Varorna A och D har fabriksstandardiserade tryck- locksburkar. För övriga varor varierar burkarnas utförande; förslutningen är s. k. överfallande lock. Om bonvaxer förvaras i otätt kärl, torkar de; tryck- locksburkar är därför att föredraga.
Flytande oljevax och vattenvax. Va- rorna K, L och Z säljs i glasflaskor. Detta är inte lämpligt som emballage för dessa varor. Om flaskan krossas, kan möbler o. d. få stora skador av innehållet. Varorna M, X, Y och Å är emballerade i standardiserad plåtdunk, vilket torde vara det lämpligaste för— packningssättet.
Varuupplysningar. Den kun— skap om varan, som konsumenten måste ha för att få ut det mesta möjliga av sitt köp, är varans användningsområde, användningssätt, dosering och mängd. Dessutom är såväl en innehålls- som en egenskapsdeklaration önskvärd för att undvika skador och felanvändning.
Varunamnet bör vara utsatt och inte bara märkesnamnet. Därvidlag bör de berörda parterna komma överens om ett gemensamt namn för varorna inom samma grupp.
Om en vara kan användas för flera ändamål, bör det klart framgå, till vil- ket ändamål den är lämpligast. Många medel betecknas gärna som »allmedel» utan att den ändamålsenligaste tillämp- ningen särskiljes. Konsumenten kan då lätt förledas att använda varan till ett mindre ekonomiskt ändamål.
AV de undersökta varorna är många synnerligen enkla att använda, men bruksanvisningen bör ändå innehålla en beskrivning av den bästa arbets- metoden, vilken kan innebära en så- dan arbetsbesparing, som husmodern inte känner till. Åberopas flera använd- ningsområden, måste det för alla om- råden finnas ordentliga bruksanvisning— ar och doseringsanvisningar.
Man bör redan av utseendet på en förpackning kunna sluta sig till huru- vida innehållet är skadligt. För odriek- bara vätskor har av emballagestandar- diseringen utarbetats en sexkantig flasktyp. Denna används emellertid ganska sparsamt, vilket lär bero på att
den är svår att etikettera i vanliga ma- skiner och besvärlig att förpacka i transportlådor.
Flytande diskmedel. Användningsom- rådet är ofta oproportionerligt uttänjt i etikettexten. Flera medel (D, A och C) betecknas t. ex. såsom lämpliga för fin- tvätt, men är både för dyra och teore- tiskt sett även för ineffektiva för detta ändamål.
En av de syntetiska diskmedlens största fördelar är, att man kan låta diskgodset självtorka, utan att det blir fläckigt. Tre medel påpekar inte denna arbetshesparande egenskap (B, D och F). Speciella anvisningar för maskin— disk och uppgift om bästa disktempera— tur saknas hos samtliga medel.
Innehållsdeklarationer saknas, från— sett att märket A uppges innehålla klo- rofyll, en tämligen verkningslös kom- ponent i ett diskmedel. Tre märken (E, F och A) deklarerar neutral reaktion.
Fönsterputsmedel. Varan F saknar bruksanvisning. På bruksanvisningarna för de andra medlen kan man inte göra några direkta anmärkningar, men de- klarationer av alla slag saknas helt.
Fintvättmedel. Till denna varugrupp har i undersökningen även hänförts vissa vittvättmedel, som på grundval av marknadsundersökningar har visat sig vara mer använda till fintvätt än många verkliga fintvättmedel. Att så är fallet torde till stor del bero på oveder- häftiga bruksanvisningar och vilsele- dande reklam.
Det alkaliska medlet B (alkaliteten är inte deklarerad) är t. ex. inte fullt lämp— ligt till fintvätt, men har en bruksan- visning för fintvätt på paketet. Det är därför betydelsefullt, att man deklare- rar pH-värdet för ett tvättmedel. Sådana deklarationer återfinns endast hos pro- dukterna F, G och H.
Bruksanvisningarna för de undersök- ta fintvättmedlen innehåller oftast täm-
ligen goda beskrivningar av den bästa arbetsmetoden. Man kunde emellertid även ha påpekat den lämpliga tvätt- temperaturen för å ena sidan ylle och silke och å andra sidan konstfibrer såsom nylon och rayon. Endast F, G och H har uppgift därom.
Doseringsanvisningarna bör uttryc- kas även i deciliter. För större dose- ringar föreskrivs vanligen en viss del av paktetet till ett bestämt antal liter vatten, vilket gör att doseringen blir mycket inexakt. E och G har ingen doseringsanvisning.
Bruksanvisningen på G är dålig och innehåller i det närmaste inga andra upplysningar än reklamfraser. Varorna I, G, H och F har acceptabla innehålls— dcklarationer. B har en något oklar de- klaration. Övriga medel saknar dekla- rationcr.
Fast oljevaa: och flytande oljevax. Alla de undersökta varorna har vederhäf- tiga bruksanvisningar. Det vore emel- lertid värdefullt, om man också talade om hur ofta ett golv bör behandlas med vax. F. 11. har endast ett märke (D) underhållsföreskrifter. Deklarationer förekommer endast beträffande varu— mängd och eventuell förekomst av plast.
Vattenvax. Vattenvaxerna innehåller ofta schellack. Denna substans innebär vissa fördelar, men har också nackdelen att vara svår att avlägsna från golvet. Dess förekomst bör därför deklareras (vilket inte görs nu), och samtidigt borde man om möjligt lämna anvis- ningar för hur man lämpligen skall rengöra golvet från schellack. I övrigt gäller vad som sagts om oljevaxer även för vattenvaxer.
Sammanfattningsvis fram— hålles, att de flesta nu existerande mär— kesvaror har ett högre bruksvärde än jämförbara hypotetiska lösviktsvaror. På förpackningsområdet går utveckling- en snabbt; det är inte troligt, att lös-
viktsvaruemballagen kommer att få nå- gon nytta av denna utveckling.
Värdet av fortsatta undersökningar
I institutets redogörelse anföres slut- ligen bl. a. följande. Målet är att kom- ma fram till snabba och exakta meto— der som ger sådana resultat, vilka i alla avseenden kan utnyttjas för varornas bedömning i praktiken. Härför erford- ras emellertid stora resurser och ett intimt samarbete med forskare i andra länder. Fortsatta arbeten av det slag, som ingår i redogörelsen, bör kunna bli av mycket stort värde för konsumen— terna, så snart försöksrcsultaten nått en så hög grad av tillförlitlighet att namnen kan publiceras. Graden av till- förlitlighet torde bäst kunna undersökas genom att till ett stort antal konsumen- ter utsända preparatprover av två eller tre slag för praktisk provning.
En tillförlitlig konsumentupplysning på det kemisk-tekniska området är sär- skilt värdefullt i sådana fall, då utveck- lingen låsts fast i en slentrian, som ingen fabrikant vågar bryta utan stöd. Ur redogörelsen kan ett par exempel härpå nämnas. Flytande diskmedel bor- de med lämpligt val av råvaror kunna säljas i form av väsentligt mer kon- centrerade lösningar än vad som nu är fallet med en kraftig nedskärning av kostnaden per disk som följd. Fabri— kanterna syncs emellertid inte våga komma med en förpackning, som kos- tar dubbelt så mycket per liter trots att den kanske skulle kunna räcka till tre gånger så många diskar som de äldre preparaten. Golvvaxerna innehål- ler vid sidan av vaxer även paraffin, som i många fall torde tjänstgöra nästan enbart som utdrygningsmedel. Ett golv- vax utan paraffininblandning borde ge- nom lämplig kombination av vaxråva— ror kunna ge en väsentligt hållbarare
beläggning. Fabrikanten skall ha möj- lighet att avvika från den vanliga kon- centrationen eller det vanliga priset utan att förlora i omsättningsvolym, därför att konsumenterna tror att varan är för utspädd eller för dyr.
En kontinuerlig märkesvaruundersök- ning eller en undersökning, periodvis
koncentrerad på vissa varugrupper och offentliggjord med relativt små tids- intervaller, borde kunna leda in pro- duktionen på riktigare vägar, bespara fabrikanterna reklamkostnader och ge konsumenterna större valuta för peng— arna.
