SOU 1955:16

Pris och prestation i handeln : Varudistributionsutredningens betänkande

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Handelsdepartementet

Genom beslut den 13 februari 1953 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för handelsdepartementet, statsrådet John Ericsson, att tillkalla högst tio sak- kunniga att inom handelsdepartementet verkställa utredning om varudistri- butionen och dess rationalisering, huvudsakligen såvitt angick prissätt- ningen inom handeln.

Med stöd av bemyndigandet tillkallades såsom utredningsmän den 3 mars samma år ledamoten av riksdagens första kammare, dåvarande redaktören Ulla Lindström, tillika ordförande, agr. lic. Paul Grabö, direktören Erik Grafström, civilekonomen Arne Henrikson, ledamoten av riksdagens första kammare, studiesekreteraren Eric Holmqvist, professorn Folke Kristens- son, direktören Einar Kördel, konsulenten Henry Nilsson, direktören Gun- nar Sandberg samt direktören Folke Thulin. Att som expert biträda kom- mittén utsågs professorn Anders Östlind. Till huvudsekreterare åt de sak- kunniga förordnades civilekonom Knut Redlund och fr. o. m. den 17 augusti 1953 som biträdande sekreterare byråsekreteraren i Priskontrollnåmnden Lennart Hansson. Under tiden augusti 1954 fram till tidpunkten för slut- förandet av kommitténs uppdrag har ekon. lic. Stig Gustafsson biträtt vid utarbetandet av betänkandet.

Utredningen, som antog namnet Varudistributionsutredningen, har för fullgörandet av sitt uppdrag haft ett antal »hearings» med företrädare för tillverkare, grossister och detaljister inom de branscher, som tillverkar resp. distribuerar livsmedel, beklädnadsvaror (textil, konfektion, skor), kemisk-tekniska varor och större hushållskapitalvaror. Därjämte har ett antal överläggningar hållits med enskilda experter och företagare. Till en konferens om olika konsumentspörsmål har kommittén kallat represen- tanter för ett femtontal löntagare- och kvinnoorganisationer. Sammanlagt har utredningen under sitt arbete hört i runt tal 175 personer om förhål- landen och praxis inom handeln och inhämtat synpunkter på olika distri- butionsfrågor, särskilt prissättningsfrågor. Även studiebesök hos företag, tillhörande olika distributionsformer har företagits av kommittén i dess helhet eller av sekretariatet.

En enkät beträffande köpvanor och säljvanor, distributionsvägar och försäljningsmetoder har utförts under senare hälften av år 1953 och förra hälften av år 1954. Denna skriftliga intervju (se bil. 1) omfattade bortåt 2 400 företag inom tillverknings-, grossist- och detaljistleden. Svarsprocen— ten var god. inte minst tack vare branschorganisationernas bistånd med påminnelser till medlemmarna att besvara och återsända utredningens blanketter: den genomsnittliga svarsprocenten var för de fem undersökta

tillverkarbranscherna 87, för de tre grosshandelsbranscherna 78 och för de fem detaljhandelsbranscherna 89 (för livsmedelsbranschen 95). Att antalet besvarade blanketter varit tillfredsställande, betyder dock inte, att alla frå- gor varit fullständigt besvarade. Svaren på olika frågeställningar har där- för ett varierande värde. Där detta värde varit ringa, har kommittén av- stått från alla slutsatser i anledning av materialet. De allra flesta svaren har dock gett material för intressanta iakttagelser och analyseras i olika sammanhang i betänkandet.

Till betänkandet är fogade tre reservationer: en av herrar Kördel och Thulin, en av herr Sandberg och en av herrar Holmqvist och Sandberg. De tvenne första reservationerna hänför sig bl. a. till kommitténs allmänna värderingar av handeln och till förslagen om kontinuerliga prisstudier och prisövervakning samt om utvidgning av kartellagen, den tredje reserva- tionen avser en specialfråga — öppethållandet av butikerna. Av de sju leda- möter, som utgör kommitténs majoritet, har herrar Kristensson och Nilsson avgivit särskilda yttranden. Herr Grabö har anfört vissa synpunkter på jordförvärv. Herr Östlind, som tyvärr på grund av sjukdom inte kunnat deltaga i kommitténs arbete under cirka ettår, har bidragit med ett sär- skilt yttrande, vari han utvecklar vissa tankegångar, som han inte hunnit få genomdiskuterade inom kommittén.

För de sakkunnigas räkning har herr Henrikson undersökt distributions- vägarna för vissa större konsumentkapitalvaror och redovisat sina rön i en bilaga till betänkandet (bil. 2). Vidare har Hemmens forskningsinstitut på kommitténs uppdrag gjort en undersökning, omfattande kemisk analys, praktiska funktionsprov och försök till kostnadsanalys av vissa grupper kemisk-tekniska produkter, som säljes som märkes- eller lösviktsvaror, i syfte att få fram metoder för mätning av sambanden mellan pris och kvalitet för dessa varor. Resultatet redovisas i bil. 3.

Slutligen kan nämnas-, att utredningen den 16 april 1953 i remissyttrande till chefen för handelsdepartementet förordat, att statsanslag måtte utgå till distributionsekonomisk grundforskning efter samma principer, som samhället tillämpar när det ekonomiskt stödjer den tekniska forskningen.

Efter slutfört uppdrag får de sakkunniga härmed vördsamt överlämna sitt betänkande, »Pris och prestation i handeln».

Stockholm den 2- maj 1955.

ULLA LINDSTRÖM

PAUL 'GRABÖ ERIK GRAFSTRÖM AaNE HENaixsoN Eau: HOLMQVIST ' FOLKE'KRISTENSSON ' _ EINAR "KÖRDEL HENRY NILSSON GUNNAR SANDBERG ' FOLKE THULIN

.] Knut Redt'und 4 " "Lennart Hansson '

Uppdrag och arbetsområde När varudistributionsutredningen till- sattes för ca två år sedan, skedde det mot bakgrund av att debatten om han- delns rationalisering blivit allt livligare och spritt sig från fackmannacirklar till kretsar, som tidigare ägnat frågan föga uppmärksamhet. I direktiven för de sakkunnigas arbete erinras sålunda om olika framställningar, som kommit att kanta den väg, varpå denna debatt fortskridit. Så nämns bl. a. Landsorga- nisationens påpekande i mars 1947, att inga utredningar förekommit beträf- fande större delen av handeln, Svenska handelsarbetareförbundets hemställan i oktober samma år om en utredning av varudistributionens struktur och for- mer i vårt land, riksdagsmotioner år 1948 om utredning rörande rationalise— ringsmöjligheterna i handeln, riksdags- interpellation år 1952 i samma syfte etc. Detta intresse för förhållandena inom handeln kan återföras på tvenne ur samhällets synpunkt betydelsefulla om— ständigheter: den ena att ersättningen för distributionsföretagens tjänster har kommit att ingå såsom en väsentlig del i de priser, som allmänheten har att betala för olika varor, den andra att varuhandelns absoluta anspråk på ka- pital och arbetskraft visar en tendens att öka. Dessa båda orsaker åberopas också i direktiven för utredningen, som i mars 1953 fick uppdraget att närmare penetrera »vissa för en rationalisering av varudistributionen betydelsefulla spörsmål».

I första hand skulle utredningsarbetet

Översikt

»avse prissättningen inom handeln med särskilt sikte på hur rådande praxis i fråga om priser och rabatter påverkar handelns struktur». Men de sakkunniga förklarades oförhindrade att upptaga »även andra särskilt brännande spörs- mål inom varudistributionen» på sitt arbetsprogram, och i direktiven näm- nes nspeciellt kostnadskrävande, för- säljningsmetoder» som ett exempel. Det uppdrag, som varudistributionsutred- ningen anförtroddes, var alltså mycket rymligt. Då de sakkunniga samtidigt ålades att vara färdiga med sitt arbete »om möjligt före utgången av år 1954», blev en begränsning av arbetsområdet ofrånkomlig. En ström av många hund- ratusen varuslag passerar i våra dagar över partihandclslager och butiksdis— kar, och enbart antalet branscher och delbranscher inom handeln uppgår till omkring 150, noga räknat 63 delbran— scher inom partihandeln och 89 inom detaljhandeln efter de indelningsgrun- der, som 1951 års företagsräkning till- lämpat. De försäljningsmetoder, varige— nom tillverkarnas mångfald av produk- ter och importens variantrikedom föres ut till allmänheten, är också många och skiftande. Utredningen blev därför nöd— sakad att från första början avgränsa sitt arbetsområde åt flera håll. Den för kommittéer vanliga sekretariatsuppsätt- ningen innebär inte heller personella resurser tillräckligt för mer än begrän— sade undersökningsuppgifter. Många av de distributionsproblem, som utred— ningen försökt att bilda sig en uppfatt- ning om, är av det slaget, att det behövs

ett tidskrävande forskningsarbete av vetenskapligt utrustade organ för att kunna dra några säkra slutsatser be- träffande förekomsten och verkningar- na av de företeelser, som dessa problem inrymmer. Detta var man även med- veten om, då direktiven avfattades, och de sakkunniga uppmanades därför att framlägga förslag till de särskilda un- dersökningar, varav de fann behov fö- religga. Kommittén har också tagit fasta härpå, och i ett par avsnitt av dess betänkande framföres rekommen- dationer om sådana punktundersök- ningar, som de sakkunniga inte själva haft tid och tillgångar att utföra. Vidare har kommittén helt avstått från varje behandling av den tekniska rationaliseringen av handeln ratio- nalisering av emballage och förpack- ningar, transportmedel, omlastningar, lagerbyggnader etc. Vart och ett av des- sa tekniska problem kräver grundlig och kontinuerlig forskning, en forsk- ning som f. ö. bedrives genom perma- nenta organ såsom Standardiserings- kommissionen, IVA:s transportforsk- ningskommission och organisationer— nas egna utredningsinstitut. Även kom- mitténs huvuduppgift — att utreda hur praxis på prissättningens område på- verkar handelns struktur har av praktiska skäl måst begränsas till vissa viktigare konsumentvaruområden. Det betyder, att åtskilliga intressanta före- teelser i branscher med betydande konkurrensbegränsningar har måst lämnas därhän. Med utgångspunkt från den ekonomiska storleksordningen har kommittén begränsat sitt studium till de varugrupper _ livsmedel och ke- misk-tekniska varor samt beklädnad (textil, konfektion och skor) som tillsammans svarar för huvudparten 57—58 % av vår privata konsum- tion. Till detta har kommittén fogat en grupp »framtidsvaror», som kan för-

modas bli föremål för ökat konsument- intresse allteftersom levnadsstandarden stiger, nämligen konsumentkapitalvaror av typen hushållsmaskiner och bilar. Enligt Konjunkturinstitutets beräkning- ar (se kap. 2) ingår dylika varor i kon— sumtionen under rubrik >inventarier» med bl. a. 4,4 % för bilar och bilunder- håll, 1 % för el-artiklar och radio samt 0,5 % för symaskiner och dammsugare. Kommitténs studier omfattar varor, på vilka vi i dag använder ca 2/3 av våra inkomster efter skatt.

Målsättningen

Om målsättningen för samhällets strä- van är att öka rationaliseringstakten i handeln, så inbegriper denna målsätt- ning självklart, att rationaliseringen skall leda till besparingar totalt sett. Därmed menas, att utbytet av de totala prestationerna inom fabrikation och handel bör bli det bästa möjliga på längre sikt. En besparing, som upp- kommer inom ettdera av tillverknings-, grossist- eller detaljistleden, men som övervältras i form av lika stora eller större kostnader på ett annat led, är icke eftersträvansvärd ur helhetens — samhällets och konsumenternas syn- punkt. Kommittén har därför måst stu- dera distributionsproblemen vertikalt, dvs. dess studium har följt _— bildligt talat en lodlinje som skär rakt ge— nom näringslivets trenne led. Produk- tions— och distributionskostnader är substitut för varandra i högre grad än man vanligen tror. Distributionsförlop- pet börjar ofta i fabriken och där har även kommittén måst börja sitt studium av sådana företeelser i producentledet, som visat återverkningar på försälj- ningsmetoder, prisbildning o. d. i han- deln. Dock har kommittén inte befattat sig med förhållanden inom produktio- nen, som enbart berör varornas till-

verkning och bakomliggande faktorer och som därmed inte påverkar kost- nadsstrukturen inom handeln annat än via varusortimentets storlek.

Av vår nationalinkomst på ca 40 mil- jarder kronor om året beräknas f. 11. 7—10 miljarder uppkomma inom varu- distributionen. Den högre siffran inbe- griper då också det distributionsarbete, som utföres inom tillverkarledet. Den egentliga handelns andel av nationalin- komsten uppskattas till mellan 13 och 19 %. Denna andel avviker obetydligt från det procenttal, som betecknar han- delns anpart av nationalinkomsten i Förenta Staterna, där man uppger den- na till 18 %, medan den ligger högre än motsvarande siffror för Holland, England, Norge och Danmark (II-— 15 %) enligt uppgifter, som lämnats av OEEC (närmare härom i kap. 1). Även om alltså en jämförelse med de resur- ser, som andra länder tar i anspråk för sin varudistribution, inte utfaller oför- mänligt för den svenska handeln, är det uppenbart, att det inom den sist- nämnda finns besparingsmöjligheter, som bör tillvaratas. Detta så mycket mer som vårt land med sin höga syssel- sättning och den konkurrens mellan olika näringsgrenar om arbetskraften, som följer därav, måste inställa sig på att i möjligaste mån öka produktivite— ten inom handeln.

En pålitlig måttstock på effektiviteten inom handeln har utredningen inte funnit. Ett grovt mått kan visserligen omsättningen per sysselsatt ge vid jäm- förelser mellan enskilda företag inom samma bransch och land och vid sam- ma tidpunkt 1951 års företagsräk— ning har sysselsättnings- och omsätt- ningssiffror, som kan sammanställas för dylika måttagningar. En beräkning av kostnaderna kan även ge en ganska god vägledning härvidlag. För inter- nationella jämförelser är dock omsätt-

ningen per sysselsatt en mycket brist- fällig mätsticka. Man snubblar ideligen på definitionsskillnader och ofullstän— dig statistik i de olika länderna. Även handelsmarginalens höjd i procent av omsättningen har måst förkastas som instrument för en bedömning av di- stributionens effektivitet i Sverige och utlandet. Handelns kostnader löne- nivåer och hyreslägen m. m. varie- rar med resp. lands allmänna ekono— miska status. Inte heller för jämförel- ser mellan handelns ncttovinster finns material. Som framgår av kap. 17 s. 333 är de vinstberäkningar, som Statis- tiska ccntralbyrän gör med ledning av vissa handelsföretags årsredovisningar, självdeklarationer etc., behäftade med stora osäkerhetsmoment och i vissa fall direkt osannolika. Uppgifter från ut- landet är ännu mer svårtolkade. Vins- terna är f. ö. inget entydigt uttryck för effektiviteten. De påverkas även av marknadsläge, konkurrensbegränsning— ar m. m. Effektiviteten i handeln får därför bedömas mera allmänt och ur kostnadssynpunkt.

Vid en sådan allmän bedömning har utredningen kunnat konstatera en jäm- förelsevis god utveckling av svensk handel vad beträffar organisation, mo- dern förpackningsteknik och självbe- tjäningssystemets utbredning. Före- komsten av ett stort antal småföretag med genomsnittligt låg omsättning (en- ligt 1951 års företagsräkning hade 56 % av arbetsställena inom detaljhandeln mindre än 100 000 kr i årsomsättning) visar dock, att det ännu finns betydan- de rationaliseringsmöjligheter inom handeln. De besparingar, som kan upp- komma inom distributionen genom oli- ka rationaliseringsåtgärder, bör enligt kommitténs mening komma såväl före- tagarna som deras anställda och kon— sumenterna tillgodo på sätt, som sti- mulerar samtliga att medverka till kost-

nadsminskningar. För konsumenternas räkning innebär detta, att en rimlig del av besparingarna slår igenom i konsu- mentpriserna, medan inkomstfördel- ningen mellan företagaren och hans an- ställda vid ökad lönsamhet som bruk- ligt är bestämmes förhandlings- och av- talsvägen. Att företagets inkomstandel därvid måste ge utrymme för viss själv— finansiering finner kommittén naturligt.

När kommittén framhåller besparing- ar, dvs. minskade kostnader, i distribu- tionen som ett önskemål, är det dock med det förbehållet, att varumarknaden och -distributionen bjuder dels det ur- val, dels den service, som svarar mot konsumenternas behov och smak. »Be- hovstillfredsställelse» hos konsumen— terna är en målsättning, som alla an- sluter sig till, utan att någon dock rik- tigt kan definiera eller närmare be- skriva vad bchovstillfredsställelse inne- bär för det brokiga kollektiv, som kon- sumenterna utgör. Varudistributionsut- redningen har nöjt sig med att påvisa (i kap. 4) det subjektiva i alla behov utöver de elementära och hur konsu- menternas olika Värderingar av den »nytta», som de får ut av samma vara eller tjänst, gör det omöjligt att finna något mått för behovstillfredsställelsens storlek —— detta så mycket mera som det förblir en öppen fråga, om man skall mäta konsumentens större eller mindre tillfredsställelse med ett köp vid anskaffningstillfället eller sedan varan är förbrukad. Utan att fördjupa sig i filosofin om konsumentens behovstill- fredsställelse som ett mål för produk- tionens och distributionens strävan har kommittén för egen del utgått från två premisser: den ena att om behovstill- fredsställelsen behöver utforskas med avseende på varuurval, kvalitet, service, pris e. d. den bör studeras hos kun- niga och välinformerade konsumenter snarare än hos det i dag existerande

konsumentgenomsnittet; den andra att behovstillfredsställelsen, som ju aldrig kan uppnås utan ett val mellan olika alternativ, eftersom de mänskliga be- hoven är oinskränkta men resurserna begränsade, förutsätter ett fritt konsum- tionsval inom ramen för vad markna- den har att bjuda. Därmed är också sagt, att varje förmynderskap över kon- sumenten är kommittén främmande, även då kommittén i det följande utta- lar sig till förmån för en viss begräns— ning av antalet varuvarianter på områ- den, där ansvällningen av varianter bli- vit dyrbar ur produktions-, distribu- tions- och/eller konsumentekonomisk synpunkt närmast då en sovring från handelns sida av vad inhemska och ut- ländska tillverkare utbjuder; likaså när kommittén uttalar sig för en konsu- mentvaruforskning och en konsument- upplysning, som vill inrikta konsumen- tens uppmärksamhet på vad som är ändamålsenligt och prisvärdigt på varu— marknaden (dvs. en vägledande, men inte dirigerande information). Av ut— rymmes- och kostnadsskäl kan handeln ändå aldrig samla alla varumarknadens varianter inom räckhåll för konsumen- ten och bereda henne en fullständig överblick; en handelns grov- eller fin— sortering blir nödvändig och innebär enligt kommitténs uppfattning inget otillbörligt ingrepp i konsumentens valfrihet.

Denna valfrihet blir i sin tur på längre sikt bestämmande för distribu- tionens utformning. Även när konsu- mentattityden bara tar sig uttryck i att man avstår från att köpa vissa varor så påverkar konsumenten handelns struktur. Ett passivt accepterande av rå— dande pris- och serviceförhållanden är dock inte utvecklingsbefrämjande utan innebär rent av en påverkan i konser- verande riktning, och kommittén har funnit det angeläget, att handelns ra-

tionalisering påskyndas mera positivt av en aktiv efterfrågeopinion, manifes— terad i ett medvetet och kunnigt in- köpsval. Att förbättra betingelserna för ett sådant inköpsval ingår därför i kommitténs målsättning och är syftet med dess förslag om ökad konsument- upplysning i kap. 3, varom närmare nedan.

Den miljö, som enligt kommitténs uppfattning skulle erbjuda de största rationaliseringsmöjligheterna för vår varudistribution, är ett samhälle, där en pris— och kvalitetsmedveten konsu- mentopinion sporrar till tävlan mellan olika distributionsformer och lägger sitt förord för de distributionsformer och företag, som presterar den effektivaste varuförmedlingen. Förutsättningen här- för är givetvis, att alla typer av di— stributionsföretag får möjlighet att fritt utvecklas under konkurrens inbördes om vilken eller vilka av dem, som kan ombesörja den i varje läge rationellaste förmedlingen av varor mellan tillver- kare (resp. importörer) och konsumen- ter. Som resultat kan man då vänta sig, att alternativa distributionsformer kom- mer att erbjuda konsumenterna olika sammansatta varusortiment och olika servicegrad till därav betingade olika prislägen och, att konsumenterna genom valet mellan dessa distributionsalterna- tiv —— mellan t. ex. större urval, bättre service och högre priser å ena sidan, mindre urval, enklare service och lägre priser å andra säger ifrån i vilka fall de önskar sig varorna samlade på samma inköpsställen, i vilka fall de fö- redrar att köpa dem i specialaffärer, vad de vill betala eller inte betala för viss service etc. En sådan konkurrens- miljö skulle säkerligen möjliggöra en smidigare anpassning av distributions— apparaten till utvecklingen av konsu- menternas efterfrågan, av nya varu- grupper som tekniken skapar, av be-

folkningens storlek och fördelning, av offentliga och privata transportmedel m. m. än vad som sker i dagens sam— hälle. I kommitténs målsättning ingår följaktligen att stödja de olika krafter som verkar stimulerande på en sådan konkurrensmiljö. Varudistributionsutredningen är med- veten om, att den fullständiga konkur- rensen är en sällan skådad verklighet. Även om det skapas viss dynamik i vårt ekonomiska system av att företag käm- par mot varandra om den redan be- fintliga marknaden och samtidigt för- söker erövra nya marknader åt sig själva och även om monopolföretag med ensamställning på marknaden är sällan förekommande inom konsumentvaru- områdena i vårt land, så är det å andra sidan sällsynt att påträffa en fullständig konkurrens med många jämnstarka kö- pare och säljare, som alla handlar med varandra till samma priser och varav ingen är så stor att just han kan påver- ka marknadssituationen med sina be- slut. Förutsättningarna för en fullstän— dig konkurrens i denna senare bemär- kelse har satts ur spel av en rad olika företeelser: av mångfilialföretag och koncernbildningar, som är karakteris- tiska för den svenska handelns struk— tur, av i produktionen rätt vanliga s.k. oligopol (: ett fåtal företag, som domi- nerar ett varuområde), av en prisge— menskap, som svetsar ihop somliga grupper i gemensamma ekonomiska trygghetsintressen och ställer andra utanför, av selektiva och exklusiva för- säljningsmetoder, varmed vissa återför— säljare utestänges från att ta befattning med vissa varor etc. Varudistributions- utredningen, som i sitt arbete kommit i beröring med alla dessa företeelser på gott och ont varav somliga är klart effektivitetsbefrämjande, ehuru konkurrensbegränsande är dock rent allmänt av den meningen, att kon-

kurrensen har för litet spelrum f. n. och att den måste få bättre chanser att göra sig gällande. I konsekvens härmed vill kommittén dels ha bort sådan sam- hällsskadlig nyetableringskontroll, som hindrar etablerandet av konkurreran- de företag, dels också ha vidgade låne- möjligheter och framsynta region- och stadsplaner, som uppmuntrar nya före- tag och distributionsformer att etable- ra sig. Att utvecklingen därvid inte bör låsas av förutfattade meningar om exempelvis branschindelning, företags- former eller storleken av ett detaljhan- delsområde anser utredningen själv- klart. Med tillgång på lika villkor till butikslägen och startkapital bör följa lika fortsatta möjligheter till utveckling av olika slags företag. Dvs. kommittén anser, att jämförliga återförsäljare bör få åtnjuta likartade inköpsvillkor, så att de kan konkurrera sinsemellan med effektiviteten av sin verksamhet och inte med sina förmåner i rabatt-, kund- klassificerings- eller andra avseenden.

Att eftersträva samma utgångsläge för en fri konkurrens inom distributionen är dock ingalunda detsamma som att eftersträva samma priser i förhållandet till konsumenten tvärtom bör de olika företagen låta sina olika kostna- der och effekten av sina rationalise- ringsåtgärder avspeglas i olika konsu- mentpriser. Konkurrens genom rörlig prisbildning är enligt kommitténs upp- fattning det bästa instrumentet för strukturrationalisering. Härav följer, att kommittén är skeptisk mot alla slags auktoriserade priser —— bruttopriser, förhandlingsbundna riktpriser och fast- ställda normalpriser _ i den mån de individuella företagarna inte vågar frångå dem, och att kommittén önskar få över hela distributionsområdet en rörlig prisbildning, som medger en rask anpassning till skiftningar i produk- tions- och distributionskostnader och i

efterfrågeinriktning. Denna bekännelse till principen om en fri prisbildning innebär inget underkännande av de regleringar på prisområdet, som ägt rum under krigs- och krissituationer med höggradigt inflationstryck o. d. och som enligt kommitténs mening varit nödvändiga. Skall samhällets ekono- miska politik vara konkurrensbefräm- jande dvs. hjälpa till att fördela makten mellan näringslivets företagare, grup- per av företagare och organisationer samt vidga konkurrensens inflytande så långt möjligt på olika områden, så måste en viss jämvikt föreligga mellan produktion och konsumtion och får prismekanismen inte konstra på grund av rubbningar i denna jämvikt. En an— nan förutsättning för att samhället skall vara villigt att satsa på en fri prisbild- ning och en förutsättning som kom- mittén för sin del vill understryka _— är givetvis, att företagarna själva ac- cepterar rörliga priser som konkur- rensmedel såsom alternativet till stat- liga regleringar och statlig priskontroll. Utifrån denna sin principiella inställ— ning förordar varudistributionsutred- ningen en kontinuerlig samhällelig in- syn i prisutvecklingen i form av pris- statistik och prisanalys för att i tid komma eventuellt skadliga utvecklings- tendenser eller en bristfällig konkur- rens på spåren men anser inte några befogenheter erforderliga under nor- mala förhållanden att göra ingrepp i prissättningen på andra varuområdeu än där skadliga konkurrenshegräns- ningar föreligger. Sina rekommendatio- ner i detta avseende preciserar kom- mittén på s. 43 f. och i kap. 17.

När kommittén i priset ser ett verk- tyg för rationaliseringar är det eme- dan den tänker sig ett samband mellan priser och prestationer i handeln, och i sin målsättning upptar kravet på en större ömsesidig följsamhet härvidlag.

En varas väg från tillverkare till kon- sument passerar ett, två eller flera han- delsled och innebär en total prestation, som i sig inbegriper en rad delpresta- tioner. Av dessa är flertalet oumbärliga funktioner i all köpenskap såsom in- köp, lagerhållning, transport och för- säljning medan andra är möjliga att snedda sig förbi genom förenklingar i distributionsprocessen. Att de nödvän- diga prestationerna förbrukar minsta möjliga resurser är just kärnproblemet för handelns rationalisering. Varje nöd- vändig arbetsuppgift bör utföras av den, som utför den med minsta kost- nader, och såsom det framhålles i kap. 4 näringslivets olika led bör inte sammantaget göra större insatser än den behövliga prestationssumman förutsätter, liksom naturligtvis omvänt dessa insatser inte sammanlagt får bli otillräckliga för de anspråk på distri- butionsapparaten som ett progressivt samhälle ställer. Denna målsättning förutsätter dels ett omsorgsfullt stu- dium av prestationerna i handeln i syfte att sovra och rationalisera dem, dels en närmare anpassning mellan priser och prestationer än f. n.

Senare i detta kapitel samt utförligt i kap. 11 berör kommittén de härmed sammanhängande problemen.

De synpunkter, rekommendationer och förslag, som kommittén framlägger i detta betänkande, kan alla infogas i ramen för den här angivna allmänna målsättningen.

Den lilla marknaden

Utgångspunkt för varje studium av varudistributionen måste vara den marknad, som distributionen skall be- tjäna. Om denna marknad handlar av- snitt I i betänkandet. En marknad har sin givna geografiska utsträckning. Den

svenska kännetecknas också av vissa andra föga föränderliga egenskaper: näringslivets struktur t. ex. predestine- rar till en livlig utrikeshandel, som ofta utökar marknaden långt utöver landets gränser, och konsumtionens tillväxt hålls inom måttliga gränser av en folkmängd, som endast långsamt för- skjutes. Det finns dock andra omstän- digheter som varierar mera, och da- gens marknad, som vi någorlunda karr- kartlägga, är inte den morgondagens- marknad, för vilken vi måste planera.;

I kap. 1 har kommittén skisserat kon-> turerna av svensk marknad, som den ter sig i dag: ett litet land med 7,2? milj. invånare, som lägger ner ca 25' miljarder kr årligen på privat konsum- tion, varav ca 1/5 gäller importvarorf Resten är varor och tjänster, som pro- duceras inom landet i den skala, som marknadens litenhet bestämmer: i de långa seriernas ekonomi kan svenska tillverkare inte tävla med exempelvis amerikansk massfabrikation utom vad beträffar enstaka exportartiklar. En li- beralt utformad utrikeshandel och tra- ditionell lågtullspolitik bidrar till att fylla våra partihandelslager och butiks- hyllor med varor av stor variantrike-- dom. Det är vanligt, att antalet artiklar" inom en bransch numera uppgår till! 10 000—30 000. I allt större utsträck- ning har också varumarknaden blivit märkesbetonad. I kampen om konsu- mentens intresse försöker tillverkarna så mycket som möjligt att ge sina varor en individualitet med eget namn och utseende _ om inte annat så genom förpackningen och en blomstrande reklammarknad underhåller konsumen- tens bekantskap med dessa marknadens många märkesvaror. Kostnaderna för nöjet att ha mycket att välja på, myc- ket som handeln skall lagerhålla och sköta informationen om och mycket

att presentera i tidningsannonser och annan reklam, är i stort sett ett uttryck för välståndsökningen i vårt samhälle. Alia torde dock vara ense om, att en viss begränsning av antalet varuvarian- ter och en viss standardisering av va- ror, varmed en större specialisering och längre serier kan uppnås inom till— verkningen, är samhällsekonomiskt för- delaktiga. Att sammanföra produkter från sålunda specialiserade tillverkare till blandade varusortiment för konsu- menten att välja inom måste då medföra ett visst merarbete för handeln, som dock sannolikt är mindre än de för- delar man vinner på tillverkningssidan. Kommittén menar, att varusortimentets storlek är en avvägnings- och omdö- mesfråga, som närmast handeln i dess nyckelposition bör begrunda, och att det därvid ofta är önskvärt med en sovring. Med gillande nämner kom- mittén den sortimentsbegränsning, som bl. a. vissa chokladfabrikanter, KF:s lagercentraler och Hakonbolaget ge- nomfört (kap. 15).

Vad reklammarknaden beträffar ut- talar sig kommittén i ett par samman- hang ur konsumentens (kap. 3), resp. företagets synpunkt (kap. 12) om fel och förtjänster i dess fysionomi. På kreditsidan uppställer kommittén reklamens betydelse för varors inar- betning på marknaden, för massdistri- bution och därmed standardisering och produktion i långa serier. Reklamen kan härmed bidraga till lägre tillverk- nings- och distributionskostnader. På debetsidan uppställer kommittén det slöseri med resurser, som uppstår, när reklamen tas i anspråk för att bibe- hålla ett »status quo», där marknaden redan är mättad eller där nya bättre varumodeller tränger fram, men för- säljningsansträngningarna inriktas på att hålla kvar efterfrågan i de gamla fårorna. Ehuru reklamkostnaderna tor-

de vara mindre än allmänheten före- ställer sig de har högst ungefärligen uppskattats till 50 kr per invånare och år, dvs. åtskilligt mindre än i exempel- vis Förenta Staterna så är det inte likgiltigt, om man kan avskala från dem den del, som belöper sig på ur före- tagets och samhällets synpunkt ineffek- tiv reklam och på ur konsumentens syn- punkt ensidig och inte upplysande re— klam. Tyvärr är gränsen mellan vad man skulle kunna kalla produktiv och improduktiv reklam utomordentligt svår att dra. Kommittén som bara i förbigående snuddat vid dessa problem, som ligger vid sidan om dess egentliga uppgift men som förvisso är värda att upptagas i ett långsiktigt forsknings- program, åtnöjer sig med några ytterst allmänna rekommendationer jämte exempel på god reklamplanering i form av ett »porträtt» (av samma typ, var- med kommittén på andra ställen söker illustrera olika företeelser inom distri- butionen) samt med en kritisk kom- mentar till det 5. k. annonsbyråavtal, varom meddelats, att det just upphört. Vid betänkandets pressläggning medde- las emellertid, att ett system av kom— missionärskontrakt fastställts, vilket i allt väsentligt förefaller att i sak över- ensstämma med det gamla annonsbyrå- avtalet. Kommittén förutsätter, att det- ta system tages upp till granskning av Näringsfrihetsrådet.

Varu- och reklammarknaden skall betjäna konsumenterna. Deras konsum- tion är ett uttryck för marknadens ka- pacitet, för vad marknaden kan upp- suga av de varor, som sköljer fram över den genom distributionens många ka- naler. Denna konsumtion har ökat från tiden före andra världskriget (1938/39) fram till 1954 med reellt 30 % per ca— pita. Eftersom befolkningen ökat med 15 % har den totala konsumtionen sti- git med 50 %. Räknat från 1931 är steg-

ringen hela 70 %. Cirka 43 % av all privatkonsumtion ägnas livsmedel och njutningsämnen och ca 14 % beklädnad (textil, konfektion och skor). Med ökat välstånd äter svenska folket mer hög- värdiga och förädlade livsmedel, mer av dyra animaliska än av billiga vege- tabiliska födoämnen och mer av vita— minrik och näringsfysiologiskt högvär- dig föda än av kaloririk. Även bekläd- nadsposten i konsumtionsbudgeten är procentuellt tämligen oförändrad ge- nom åren, ehuru den numera visar en svag nedgång. Posten inrymmer en övergång från tyger och skrädderiarbe- ten till mer konfektionsplagg och upp- visar en minskning av trikåvarornas andel genom bl. a. de nya fibermateria— lens längre livslängd. Den verkligt be- tydelsefulla förskjutningen i konsum- tionen gäller emellertid inventariepos- ten, i vilken ingår de stora konsument- kapitalvarorna med bilarna i täten. År 1939 hade Sverige en personbil per 35 invånare, år 1955 en per 12 invånare. I sitt kap. 9 om »Utveckling» har varu- distributionsutredningen försökt förut— säga hur konsumenterna kommer att bete sig på den framtida marknaden, om de får mer inkomster att förfoga över och om vi behåller vår ekonomis- ka framstegstakt. Alla prognoser för en utveckling av konsumtionsinriktningen på 15—20 års sikt blir med nödvändig- het osäkra. Men kommittén har i ovan- nämnda kap. 9 fört fram vad den kal- lar några »kvalifieerade gissningar» för att överhuvudtaget ha en stomme för sina antaganden om de anspråk, som kommer att ställas på distributions- apparaten i framtiden.

För en prognos av detta slag måste man uppställa en ekvation med tyvärr idel osäkra faktorer: den allmänna in- komstutvecklingen, inkomstfördelning- en, folkmängdens absoluta storlek och åldersfördelning, befolkningsomflytt—

ningarna, den tekniska utvecklingen och utvecklingen av kommunikationer- na för att nämna de viktigaste. En till- bakablick på de senaste tjugo åren ger bilden av en trend, som man dock inte utan vidare kan dra ut i samma rikt- ning in i kommande år och göra fram- åtpekande. Nya varuslag och konsum- tionsönskemål kan ju kullkasta alla an- taganden, och som komplement till en sådan återblick bör man därför ha de observationer, som kan göras beträf- fande en marknad som ligger i utveck- lingshänseende 10—20 år före vår egen såsom fallet är med den nordameri- kanska. Åtskilliga iakttagelser av den expansiva stormarknadens beteenden och karakteristika kan med försiktig- het översättas och appliceras på den lilla svenska marknaden. Detta har kommittén gjort.

Under förutsättning av en fortsatt produktionsökning av 2—3% per år under de närmaste decennierna inget orimligt antagande i och för sig —- kommer Sverige om 15—20 år att kun- na redovisa en nationalinkomst, som kanske ligger 50—70 % över den vi har i dag och en ökning av omsättningsvo- lymen i handeln, som svarar häremot. Vilka varuområdeu, som därvid kom- mer att expandera och dra åt sig mer av den ökade köpkraften än andra, kan den amerikanska marknaden ge vissa antydningar om. Vi kommer t. ex. san- nolikt att få uppleva mycket mer av halvfabrikat och djupfrysta produkter på livsmedelsområdet, varmed konsu- menten-husmodern förutom varan »kö- per fritid», och de stora hushållskapi- talvarorna tvättmaskiner, kylskåp, »assistenter» m. m. kommer att kon- kurrera med bilar och televisionsappa— rater om köplystna konsumenters be- vågenhet. De potentiella konsumenterna av televisionsapparater, som beräknas bli mer än 1/2 milj. inom tio år efter

televisionens införande, ligger redan i startgroparna. Det är bara en tidsfråga, när Sverige definitivt inträtt i »bil- åldern». Med den utveckling, som här ägt rum under de sista åren, befinner :.sig vårt land redan i tätgruppen i Euro- 3pa. År 1970 beräknas vi närma oss USA:s biltäthet år 1950 med ungefär en lbil för 31/3—4 invånare, och om man skulle våga dra ytterligare en parallell ——- dock en högst oviss sådan — kom- me denna bilkonsumtion att medföra en sammanpressning av beklädnadsutgif- ternas andel av konsumtionsbudgeten (i USA nu 9% eller mindre än för bilar och bilunderhåll). Den växande betydelse, som konsumtionen av större varaktiga konsumentvaror kommer att få för framtidens konsumenter, har föranlett varudistributionsutredningen att särskilt undersöka distributionsvä- garna och försäljningsmetoderna för några utvalda sådana varor. Åt ledamo- ten av kommittén civilekonomen Arne Henrikson uppdrogs att göra denna kartläggning, vars resultat redovisas i betänkandets bil. 2. Den bild, som där ges av detta speciella avsnitt av varu- marknaden, är av synnerligt intresse ur synpunkten av handelns rationa- lisering, och det har föranlett utred- ningen dels att föreslå en särskild punktundersökning av generalagent- systemet (kap. 13), dels att föra in un- der en samhällelig prisövervakning den företeelse, som redan presenterats ovan (5. 17) under namn av oligopol.

De stora konsumentkapitalvaror, som Henrikson speciellt studerat, är nämli— gen till stor del importvaror, som slus- sas in i landet via generalagenter det gäller t. ex. bilar och tvättmaskiner, ehuru den inhemska tillverkningen härav under senare år ökat sin andel. Andra av dessa kapitalvaror år till över- vägande del av inhemskt ursprung -— såsom radio, cyklar och kylskåp. Vad

beträffar den svenska tillverkningen av varaktiga konsumentvaror är den i utpräglad grad koncentrerad till ett fåtal större företag (oligopol). Tillver- kare bedriver ofta en selektiv och/eller exklusiv försäljning av sina varor, dvs. de utväljer (selektivitet) återförsäljare, som får rätt att försälja en viss märkes- vara, eller nominerar en enda återför- säljare inom en viss marknad och låter honom få ensamrätt (exklusivitet) att försälja märkesvaran ofta mot att återförsäljaren i sin tur förbinder sig att inte sälja konkurrerande märken (dubbel exklusivitet). Härmed kan fa— brikanten tillse, att konsumentpriserna hålles lika överallt, och »störande» pris- konkurrens »inom märket» undvikes. Vad särskilt bilar beträffar förekommer dock en viss priskonkurrens genom att man tillämpar olika villkor vid inlösen av bytesvagnar. Priskonkurrensen mel- lan olika märken inom ett varuslag kan även den vara av underordnad roll, eftersom de aktiva försäljningsmetoder (agenter, reklam m. m.), varmed dessa varor ofta utbjuds åt konsumenterna, i regel lägger huvudvikten vid tekniska och utseendemässiga olikheter hos mär- kena, vid serviceerbjudanden och goda betalningsvillkor. Henrikson anför, att dessa försäljningsmetoder ofta är dyrbara. Även om det med visst fog kan påvisas, att en energisk aktiv för- säljning håller omsättningen uppe el- ler ökar den, så att tillverkarens fasta kapacitet utnyttjas bättre och produk- tionskostnaderna därmed kan sänkas per enhet av varan, kan man vid en ökad mättnadsgrad på marknaden förr eller senare komma till ett stadium, då de ekonomiska fördelarna förbyts i motsatsen _— nämligen om även de andra företagen i samma bransch för- söker hävda sig mot konkurrenterna med liknande aktiva försäljningsåtgär- der i stället för priskonkurrens och

om konsumtionsutrymmet inte räcker för att ge dem alla möjlighet att ut- nyttja sin fasta kapacitet. Henriksons beräkning av kostnaderna för en agent- försäljning, utslagna per försåld sy- maskin, ger en tankeställare, likaså hans konstaterande hurusom för andra varuområdeu t. ex. bilar —— den se- lektiva och exklusiva försäljningen med leveransvägran tilll varje annan återförsäljare än den utvalde i många fall lockar andra att införa nya mär- ken på marknaden för att överhuvud- taget ha något att sälja eller beträf- fande olika varuslag lockar till att starta egen tillverkning med risk för en överdimensionering av antalet företag. Produkt- och märkesdifferentieringen är också påfallande stor på denna varu- marknad: av personbilar säljs ca 80 olika märken (innefattande ca 330 olika modeller) årligen, av hemtvättmaskiner säljs ett 60-tal märken i marknaden etc. Enligt den Gallupundersökning Henrik- son återger i sin bilaga fanns det i 3000 undersökta hushåll inte mindre än 80 olika dammsugarmärken och 50 olika symaskinsmärken, men den nu- varande försäljningen omfattar inemot 40 märken och de ledande märkena i resp. varuslag _ liksom för bilarna —— svarar för den alldeles övervägande delen (90—95 %) av beståndet. Hen- rikson gör i sammanhanget den reflexio- nen, att märkesdifferentieringen på den lilla svenska bilmarknaden är vä- sentligt längre driven än på den stora amerikanska, ehuru antalet per år för- sålda personbilar är ca 40 gånger fler i Förenta Staterna än i Sverige.

Att känna marknaden

Den stora mångfald av varor, som den moderna marknaden sålunda bju— der, försvårar helt naturligt för kon-

sumenten att orientera sig vid inköpen och överblicka valmöjligheterna. För den enskilde är det praktiskt taget omöj- ligt att förvärva en varukunskap, som omspänner alla de ting, som ett nutids- hushåll förbrukar. Varorna är ofta tek- niskt komplicerade eller så samman- satta, att den köpande allmänheten inte är i stånd att på egen hand bedöma deras kvalitet och bruksvärde. För att utröna den ändamålsenliga konstruk- tionen, näringsvärdet, krympningsgra— den, färgbeständigheten eller vad man f. ö. kan behöva veta om en vara, kan det krävas ett tekniskt kunnande eller laboratorieundersökningar, som bara resp. varas tillverkare eller vissa forsk- ningsinstitut förfogar över eller kan ut- föra. Informationen mellan tillverkare och konsument (via reklam, rådgivning i handeln etc.) liksom konsumentupp- lysningen om varuforskningens rön är emellertid ännu inte tillräckliga till omfång och utbredning för att på ett tillfredsställande sätt hjälpa konsumen- ten att hitta rätt på marknaden. I brist på annan vägledning söker hon därvi'd ledning i priset. Ett högre pris uppfat— tas som liktydigt med en högre kvalitet. Även om det i regel föreligger ett så- dant samhand mellan pris och kvalitet, är det en rad omständigheter, som rub- bar proportionaliteten: olika kostnads— krävande försäljningsmetoder och ser- vice, köpmannens bedömning av vad marknaden »tål», efterfrågans reaktio- ner etc. Varudistributionsutredningen framhåller i kap. 3, att frågan om huru- vida ett inköpsval är bra eller dåligt endast kan bedömas utifrån den odela- de treenigheten pris-kvalitet-service. Man köper inte en vara utan en vara plus en tjänst och ofta en vara mindre för dess egenskaper i anskaffningsögon- blicket än för dess livslängd och bruk— barhet under denna livslängd. Med des— sa truismer har utredningen bara velat

framhålla, att konsumentupplysningen måste omfatta inte bara kvalitetsfrågor- na utan även pris- och servicefrågorna och syfta till en vidare marknadskän- nedom än den upplysningen hittills varit inriktad på.

För varudistributionsutredningen, som inom sig debatterat konsumentupplys- ningen med handelns rationalisering som riktmärke, har det inte funnits anledning att tränga djupare in på metodiken för en allmän konsument- upplysning, som har till mål att öka konsumenternas egen behovstillfreds- ställelse. Utredningen betonar närmast de sidor av en önskvärd marknadskän- nedom hos konsumenterna, som kan påverka handeln till kostnadsbespa- ringar och effektivisering i samhällets intresse. Därvid pekar utredningen i kap. 3 särskilt på den konsumentvaru- forskning, som med sin kritik hjälper till att stimulera fram lämpliga varor och rensa bort sådana olämpliga artik— lar ur varusortimenten, vilka tynger handelns lagerhållning och försvårar en god lagervård, eller som underlättar handelns upplysningsarbete med sina positiva klarlägganden rörande det sortiment, som kvarstår, så att expedi- tionstiderna i handeln och härmed sam- manhängande kostnader nedbringas. Inte heller har utredningen haft anled- ning att befatta sig med hur konsu- mentvaruforskningen organiseras eller lämpligen bör organiseras. Den har nöjt sig med vissa allmänna synpunk- ter på gränsdragningen i arbetsuppgif- ter mellan Hemmens forskningsinstitut och specialforskningsinstituten, på vik- ten av att dubbelarbete undvikes och forskningsresurserna inte splittras — varvid ett samgående och en arbetsför- delning mellan de nordiska länderna förordas och på önskvärdheten av en utbyggnad av den forskning, som är fristående från producentintressen.

Kommittén förordar följaktligen en vä— sentligt ökad statlig bidragsgivning till sådan obunden forskning, men precise- rar inte storleksordningen, eftersom den menar, att takten i forskningsarbe- te inte enbart kan bestämmas av an- slagens storlek utan av tillgången på forskare i varje särskilt läge —— och f. ri. är denna tillgång knapp — och menar, att anslagen i många fall bör anpassas till de bestämda forskningsändamål, som aktualiseras och befinns angelägna ur allmän synpunkt, samt att ett för nuläget beräknat och fixerat anslags- belopp löper risk att bli en snabbt pas- serad milstolpe på utvecklingens väg. Utredningen erinrar i sammanhanget om den just av 1955 års riksdag beslu- tade dispositionen av kolclearingmedel, varav 2 milj. kr avsättes till »forsk- nings-, försöks- och upplysningsverk- samhet av betydelse för konsumen- terna».

Övergången från lösviktsvaror till märkesvaror innebar en förbättring av konsumentens varukännedom. Inför den mängd märkesvaror, som numera utmärker t. ex. det kemisk-tekniska området, har emellertid konsumenterna känt sig mera desorienterade. Den ke- misk-tekniska branschen inbegriper ett yvigt märkesvarusortiment av diskme- del, tvättmedel och olika preparat för rengöring, tandkrämer och tvålar, alle- handa apoteksvaror, ogräs- och insekts- bekämpningsmedel m. In. Motsvarande anonyma varor skjutes alltmer i bak- grunden. Som exempel kan nämnas, att ren kaustik soda, som tidigare sål- des i färghandeln i lösvikt, numera säljs i småförpackningar under olika fabrikat och beteckningar, där dock beteckningen kaustik soda inte före- kommer, och säljes till priser som är flera gånger högre än för lösviktsva- ror. Vissa apoteksvaror kan köpas dels som standardprodukter till lägre priser

och dels under ett eller flera märkes- namn till högre priser (t. ex. druvsoc- ker säljs som Dextropur, AD-vitamin som Jekototal). För flera ogräs- och in- sektsmedel gäller detsamma. För att om möjligt få veta lite mer om pris- differenserna mellan kända märkesva- ror på det kemisk-tekniska området och mellan dylika märken och de anonyma varor, som nyttjas för samma ändamål, och om prisdifferenserna i förhållande till den effekt, som konsumenten ut- vinner ur resp. vara, uppdrog varudi- stributionsutredningen åt Hemmens forskningsinstitut att undersöka ett an- tal kemisk-tekniska produkter när— mare bestämt inom grupperna flytande diskmedel, fönsterputsmedel, mineral- terpentiner, golvvaxer och fintvättme- del. Undersökningens resultat (bil. 3) utgörs av en serie typexempel på meto— der, som forskningen kan begagna sig av vid försök att analysera en varas bruksvärde i förhållande till dess pris och det uppvisar åtskilligt av intresse, även om kommittén i likhet med forskningsinstitutet självt —— får reser- vera sig för de bristfälligheter, som un- dersökningen såsom den första jämfö- relsen i sitt slag givetvis är behäftad med. Det gäller både antalet funktions- prov, som inte kunnat anordnas i så- dan utsträckning, att man vågar tala om statistisk representativitet, och begrän- ningen till endast vissa egenskaper hos varorna. T. ex. tvättmedlens nötning av kläder, vilket kräver långa försöksse- rier att utröna, har HFlzs forsknings- personal inte haft möjlighet att utforska på den begränsade tid och med de be- gränsade anslag, som stått till förfo- gande, och för att utreda tvättmedlens inverkan på individen (eksemer o. d.) har HFI självfallet saknat den medi- cinska expertisen. Av dessa anled- ningar och på begäran av forsknings- institutet har de olika varorna i under-

sökningsresultatet inte presenterats med sina namn utan under bokstavs- beteckningar, med undantag för mi- neralterpentiner. Av undersökningen framgår även med en försiktig tolk- ning av resultaten, att sambandet mel- lan varans pris och nyttovärde är syn- nerligen svagt, effekten av diskme- len varierar starkt (rent vatten ger i något fall samma resultat som diskme- del med låg effekt), medan priserna vi- sar liten spridning; en tillfredsställan- de fönsterputs kan erhållas med olika putsmedel till en kostnad, som varierar mellan 3 och 9 öre; mineralterpentiner- na skiljer sig knappast från varandra annat än till priset, där de skiljer sig desto mera; flytande oljevaxer ger vä- sentligt mindre skydd per öre förbrukat vax än de fasta oljevaxerna och kost- naden för fintvätt med något av de syn- tetiska vittvättmedlen är lägre än med tvåltvättmedel. Kommittén hänvisar f. ö. till bilagans innehåll.

Fakta om varors egenskaper och kva- litet och om deras priser, i vilka ingår både ersättning för själva varan och för de tjänster den omges med vid för- säljningen, kan konsumenterna vanli- gen inte hopbringa på egen hand. För- utom den information som industrin och handeln ger behöver samhället hä'r hjälpa till: med anslag till varuforsk- ning — se ovan och med regelbun- den rapportering om prisutvecklingen såsom kommittén föreslår i kap. 17, att ett blivande organ för kontinuerliga prisstudier skall göra. Spridningen av dessa fakta anser dock kommittén, att konsumenterna själva måste engageras i. En upplysning i stor skala och som riktar sig till de djupa konsumentleden skulle dra oöverskådliga kostnader med sig, om det inte funnes spridningskana- ler, som gratis vidarebefordrar en del av denna upplysning. Detta finns. Or-

ganisations-Sverige är rikt på fackliga och ideella sammanslutningar, som ar- betar för en höjning av medlemmarnas levnadsstandard och för en skolning av dem till medborgare, som intresserar sig för hur samhället fungerar och för de ekonomiska sammanhangen. Det måste enligt kommitténs uppfattning ligga i dessa organisationers eget väl- förstådda intresse att inrikta sina med- lemmars uppmärksamhet på sådana marknadsföreteelser, som äger direkt eller indirekt samband med reallön och levnadsstandard. Vad prismedvetna konsumenter med kvalitetskrav kan bi- draga till av rationaliseringar och åt- följande prissänkningar inom industrin och handeln blir ju besparingar i den enskildes budget och därmed en höj- ning av levnadsstandarden även inom ramen för samma inkomster. En fort- löpande varu- och prisinformation bör kunna naturligt ingå bland de positiva arbetsuppgifterna för löntagare-, kvin- no-, kooperativa m. fl. sammanslut- ningar —— i sina tidningar och sin mö- tesverksamhet har de den apparat får- dig, varigenom upplysning kan spri- das. Den uppfattningen, som många företräder, att staten bör inkarnera i sig alla konsumentintressen och en— samt bekosta den upplysning, varav behov finns eller uppstår, delas så- lunda inte av varudistributionsutred- ningen. Utredningen ansluter sig inte heller till uppfattningen, att konsument- upplysning bör helt överlåtas på det privata initiativet. Enligt kommitténs mening bör den betraktas som en för samhället och Organisations-Sverige ge- mensam uppgift. Det både kan och bör ställas anspråk på statens medverkan härvidlag, men anspråken bör svara mot det intresse och de bidrag, som konsumentsammanslutningarna själva satsar. Utredningen utgår emellertid från, att behovet av sådan upplysning

kommer att öka oavlåtligt och kommer att behöva ett i motsvarande grad väx- ande finansiellt stöd.

En nyckelposition i konsumentupp- lysningen intar butikspersonalen. Den förmedlar kontakten mellan konsumen— ten och varan. Kan personalen ordna rätt vara till rätt person, så har den bidragit till större behovstillfredsstäl- lelse för konsumenterna genom bättre varuurval och minskade omkostnader i handeln genom de reklamationer, va- rubyten m. m. man sluppit. En god ut- bildning för köpmännen och deras an- ställda är en besparing även i andra avseenden: lagervården vinner därpå, svinnet kan nedbringas, omsättningen kan stiga och insikter i affärens kost- nadsproblem (inköp, kalkylering och prissättning) ökar förutsättningarna för en rationell affärsdrift. Att känna marknaden är för handelns folk A och 0 i konsten att konkurrera. Utan över- blick över vad resp. varuområden har att bjuda av gamla och nya varor och utan att veta hur man gör upp en kost- nadskalkyl eller hur ett pris är upp- byggt kan detaljisten inte sammanställa åt sig det varusortiment och utforma den prissättning, som gör honom kon- kurrensduglig. För varudistributions- utredningen, som anser, att konkurren- sen skall få sin chans att rationalisera varudistributionen, och därför menar, att en stel prisbildning och osjälvstän- dig prissättning måste kraftigt motar- betas, har det varit en central fråga, hur man skall kunna främja ett ökat yrkeskunnande inom handeln, speciellt i kostnads- och priskalkylering. Det är utredningens intryck, att det brister åt- skilligt häruti, även om köpmannaorga- nisationerna och konsumentkoopera- tionen gjort aktningsvärda insatser för att med kurser och korrespondensun- dervisning höja kunskapsnivån i yrket. Siffrorna över antalet elever eller del-

tagare i kursverksamhet för handeln är ganska stora men missvisande, efter- som deltidsutbildning med ofta bara några dagars föreläsningar här domi- nerar och den egentliga detaljhandels- utbildningen och utbildningen av bu- tikspersonal ingår med bara en liten del i utbildningsstatistiken. I verkligheten är utbildningen otillräcklig, i jämförel- se med det behov av utbildning, som enbart nyrekryteringen av personal medför. Enligt en uppskattning skulle enbart nyrekryteringen för ersättnings- behov behöva uppgå till 6000 a 8000 personer om året.

Samhällets medverkan till en för- stärkning av detaljhandelsutbildningen är därför önskvärd. Varudistributions- utredningen avvisar dock den gamla tanken om obligatorisk lärlingsutbild- ning, som på sistone dykt upp igen. Skälen utvecklas på s. 87. I stället kny- ter utredningen sina förhoppningar till den förberedande yrkesutbildningen i enhetsskolans klass 9 y och det kommu- nala yrkesskolväsendets utbyggnad. Egentlig butiksbiträdesutbildning i kommunal regi är ännu sällsynt. Yrkes- skolorna differentieras emellertid på olika yrkeslinjer efter önskemål från det lokala näringslivets sida, och även handeln bör ha goda möjligheter att få sina utbildningsintressen tillgodo- sedda hos yrkesskolornas kommunala målsmän. En praktisk detaljhandelsun- dervisning är dock inte så lätt att ord- na, där pedagogisk erfarenhet saknas om tillvägagångssättet. Varudistribu- tionsutredningen anser därför, att över- styrelsen för yrkesutbildning bör bi- sträcka med anvisningar och undervis— ningsplaner och aktivt sporra till en önskvärd och nödvändig utbildning av butikspersonal och företrädare inom detaljhandeln. För ändamålet föreslås en assistenttjänst vid överstyrelsens tredje byrå.

Distributionsapparaten i nuet och framtiden.

Vår tids massproduktion förutsätter massdistribution. Distributionsappara- ten, åt vars utseende och funktioner av- snitt 11 i utredningens betänkande äg- nas, har efterhand vidgats för att kun- na förmedla mötet mellan ökad varu- volym och dito folkmängd. På tjugo år _ mellan de båda företagsräkningarna 1931 och 1951 —— har antalet arbetsstäl— len stigit med 40 % inom partihandeln och med 30 % inom detaljhandeln och antalet sysselsatta med resp. 113 % och 63 % —— att döma av de siffror, som den sista av företagsräkningarna framlagt. Dess siffror påverkas emellertid av att vissa branscher medtagits i 1951 års företagsräkning, men inte i 1931 års dito, och att definitionerna av de olika branscherna ofta är olika i de båda räkningarna. Även fullständigheten är olika. Detta medför, att ökningen i an- talet arbetsställen och antalet syssel- satta i verkligheten torde vara lägre än den redovisade. Se 5. 113. Att emeller- tid distributionsapparaten under denna utveckling inte fått en tillräckligt smi- dig passform till konsumenternas efter— frågan råder knappast några delade meningar om. Somliga anser, att distri- butionsapparaten blivit så klart över- dimensionerad vad antalet företag och ianspråktagandet av arbetskraft och kapital beträffar, att den behöver han- tas ner, dvs. de menar att en struktur- rationalisering bör ta sikte på att rensa bort ett stort antal »onödiga» företag med liten omsättning och öka butiksstorlekarna till vad man antar vara ekonomiskt optimum. Andra me- nar, att även om en överdimensione— ring föreligger och kapaciteten inom en del branscher blivit för stort till— tagen i förhållande till efterfrågan motsatsen kan givetvis också vara fal- let så är detta inte så allvarligt så

länge folkmängden och köpkraften växer: de växer då in i distributions- apparaten och fyller så småningom ut den _ förmodligen raskare än vi i dag kan föreställa oss. Båda åsiktsgrupper— na kan dock vara överens om att distri- butionsapparaten är för oelastisk och det är också kommitténs uppfattning. Många ineffektiva småföretag som skul— le snabbt rationaliseras bort t. ex. vid en sanering av stadsbebyggelsen i inre stadsdelar med åtföljande mer natur- liga hyressättning för centrala affärs- lägen, lever nu längre än utvecklingen gör önskvärt, samtidigt som de nya för- ortsområdenas stadsplaner med ratio- nellt utplacerade butiker inte upptar tillräckliga reservmöjligheter för till— komsten av nya distributionsformer och ökad butikskapacitet, om förorts- butikernas omland skulle komma att utsträckas genom motorismen. Vilka stora strukturförändringar inom detalj— handeln, som enbart en mera målmed- veten stadsplanepolitik i kombination med självbetjäningssystemet skulle kun- na åstadkomma, antydes i en av Före- tagsekonomiska forskningsinstitutet ut- förd undersökning av butikshandeln i fem geografiska områden, vilken kom- mittén fått ta del av före dess publice- ring: antalet livsmedelsbutiker i ett äldre bostadsdistrikt i innerstaden var således ca nio per 1 000 invånare mot mindre än två per 1 000 i ett nybyggt förortsdistrikt. Även beträffande om- sättningen per sysselsatt i speceributi- kerna var skillnaden frapperande: ca 60000 kronor i förra fallet mot ca 105 000 kr i det senare. Strukturförändringar av detta slag pågår dagligen omkring oss. Enligt se- naste företagsräkning (1951) var emel— lertid småföretagsamheten domineran- de. Samtliga 89 delbranscher med hu- vudsaklig detaljförsäljning (83 305 st. med 296 730 sysselsatta) hade i medel- tal 3,6 sysselsatta per arbetsställe och

en omsättning per sysselsatt av endast 47600 kr. I partihandeln ni kombina- tion med annat» var motsvarande siff- ror för 63 delbranscher 18015 arbets- ställen med 117 100 sysselsatta, i medel— tal 6,5 sysselsatta per arbetsställe och 202600 kr i omsättning per sysselsatt (jfr kap. 5).

Det genomsnittliga antalet invånare per butik är 85. Man kan tycka, att detta är ett förbluffande litet befolkningsun- derlag, som ger goda argument för dem som vill ha en hård rationalisering av handeln med utrensning av små före- tagsenheter. Vid jämförelser med sju andra länder med västerländsk mark- nadsstruktur har dock kommittén fun- nit (se kap. 1), att befolkningsunder- laget per butik varierar mellan 80 och 95 invånare och att antalet småföretag inom detaljhandeln är betydande inom dem alla _— Förenta Staterna inbegri- pet. Detta betyder givetvis inte, att varu- distributionsutredningen anser, att för— hållandena är bra som de är, därför att de är likadana i jämförliga länder. Den menar tvärtom, att samhället inte kan undgå att reagera mot det slöseri med produktiva resurser, som sker på en ort eller i en bransch där handeln är överdimensionerad, och den an— ser det självklart, att en fortgående ut- veckling mot större transaktioner (in- köpsstoriekar) och större enheter inom handeln är förutsättningen för en ratio- nalisering i stort inom distributionen. Denna utveckling kan påskyndas en- dast genom att man avlägsnar de olika skydd, som nu hägnar de ineffektiva företagen: stadsplane- och sanerings- politiken på olika bebyggelseområden kan riva ner en del sådana skydd, så- som antytts ovan, och man kan sporra konkurrensen i prissättningspraxis, så att inte en likformig prissättning håller handelsmarginalerna högre än vad som är nödvändigt för att driva ett företag effektivt. Såsom utredningen påpekar

i kap. 17 skulle säkerligen många mind- re företag tvingas att »slå igen butiken» vid en mera rörlig prissättning och hårdare konkurrens än vad vi nu har. Det är utredningens övertygelse, att om priserna mera allmänt i de mer effektiva, ofta större företagen skulle närmare anpassas till de faktiska kost- naderna och prestationerna, så skulle konkurrensen rensa bort eller omvand- la de i drift ineffektiva affärer, som inte »räddas» av ett lägesmonopol av något slag eller av att de har en sär- skilt låg kostnadsnivå — såsom genom hyresregleringen garanterad låghyra, billig familjearbetskraft och/eller före- tagarens låga anspråk på avkastning för egen del. Å andra sidan kommer många småföretag inom handeln att hävda sig väl gentemot storföretagen även på en sådan friskare konkurrens- marknad genom bl. a. sin större anpass- ningsförmåga, sin villighet att tillgodo- se efterfrågan på- specialiteter och extraservice och sin mindre dyrbara administration. Små och stora företag kompletterar varandra ofta bra, och det finns ingenting, som ger belägg för att en viss storlek skulle vara den i alla lägen optimala. Snarare får man räkna med en serie av optimala lägen, olika för olika företag och branscher inom detaljhandeln.

Om varuhandelns uppgifter att till- handahålla »rätt vara till rätt pris på rätt sätt vid rätt tid och på rätt plats» orienterar kommittén läsaren i kap. 4, i kap. 5 redovisar den grosshandelns och detaljhandelns resp. omfattning och lokalisering, och i kap. 6 beskrivs varu- vägarna inom distributionsapparaten på de konsumtionsområden, som kom- mittén undersökt. För att få bättre reda på hur distributionsapparaten fungerar gjorde nämligen kommittén en enkät, som omfattade ca 2 400 företagare inom industri, grosshandel och detaljhandel (frågeformulären återfinnes i slutet av

bil. 1). Bearbetningen av enkätmate- rialet, som visserligen totalt har en be- tryggande statistisk representativitet, men inom vilket olika frågor är olika fullständigt besvarade och därmed sva— ren har olika representativitet (se bil. 1), har gett många intressanta upplysningar om dels handelns attity- der till olika marknadsföreteelser, var- om utredningen frågat, dels handelns struktur, inköps- och försäljningsvägar, prissättningspraxis m. 111. Vad enkäten visar om företagens val av varuvägar besvarar ganska väl en del av de frågor, som den allmänna diskussionen syssel— satt sig med — frågor om i vilken ut- sträckning varorna säljes genom flera mellanled, på vilka områden import- konkurrensen kan spela en roll, om storföretagen är mer benägna än de små företagen att gå förbi grossistledet och sälja direkt till detaljist osv. (se kap. 6).

En viktig sida av rationaliseringen är att förutsättningslöst pröva vilka handelsled, distributionsformer och företagstyper, som bäst och billigast fyller vissa ofrånkomliga arbetsfunk- tioner, vilka ingår i all köpenskap. För- delningen av dessa funktioner på olika handelsled, så att de utföres där de passar ekonomiskt bäst, kan växla från varuområde till varuområde och efter företagsekonomiska, geografiska och andra omständigheter. Kommittén pre- senterar i kap. 5 i ett antal »porträtt» med kommentarer de olika företags- typer, som man påträffar inom den vanliga detaljhandeln eller som substi- tut därtill: dagligvaruaffärer, special- affärer, varuhus m. m. i tätorterna och på landsbygden lanthandelsaffärer, va- rubussar, postorderförsäljning och sam- köp i anslutning till jordbrukskoopera- tionen. För tätorter och landsbygd ge- mensamma företeelser såsom agenthan- del och samköpsföreningar inom olika

yrkeskretsar får också sin presen- tation. Varudistributionsutredningens värderingar av de olika företagstyper- na har här ingenting av inbördes grade- ring i sig. Utredningen anser, att alla distributionsformer har sitt berättigan- de, under förutsättning att de får och kan konkurrera med varandra om kon- sumenternas bevågenhet, och anser att det under samma förutsättning är önsk- värt med många olika distributions- alternativ att välja mellan. Det betyder, att utredningen icke tar parti vare sig i tävlan mellan kedjeföretag och fri- stående butiker eller i den närkamp om konsumenterna, som pågår mellan t. ex. lanthandeln och mejeriföreningens de- taljförsäljning i Sundsvallsområdet el— ler mellan detaljhandeln och de sam- köpsföreningar, som på åtskilliga håll är i färd med att urholka varusorti- menten i den reguljära detaljhandeln genom att ta hand om de bekväma stan- dardvarornas distribution till konsu— menterna. Den konsumentreaktion, som tagit sig uttryck i en hausse i samköps- aktioner med kvantitetsrabatter, kan vara tveksam ur rationaliseringssyn— punkt på längre sikt, eftersom den nu- danrycker detaljhandeln en del av dess underlag och därmed kan driva detalj— handeln att kompensera sig med högre priser på återstående delar av varu- sortimentet. Å andra sidan är samkö- pen ett nyttigt observandum för han- deln och ger detaljisterna anledning att öka aktgivandet på sin egen prissätt- ning, så att den bättre anknyter till de med de skilda varuslagen förknippade prestationerna (se kap. 5).

Förutom storlek, bransch och före- tagsform är sortimentsinriktningen och försäljningssystemet karakteristiska, när man skall beskriva hur handeln be- tjänar dagens marknad. Två företag inom samma bransch med lika många sysselsatta, samma omsättning, privat-

ägda eller konsumföretag eller tillhöri- ga annan gemensam distributionsform kan till sin struktur vara mycket lika eller mycket olika, beroende på varu- urvalet och det sätt, varpå varor säl- jes: om med branschblandat eller med specialiserat sortiment, manuell betjä- ning eller självbetjäning. I kap. 7 har utredningen analyserat hur butikernas varusortiment påverkas av varornas egenskaper, efterfrågans inriktning, lönsamheten etc. Man kan konstatera, att med stigande ortsstorlek blir förut— sättningarna bättre för smalare och djupare sortiment (specialbutiker), samtidigt som den större orten har aptit även på starkt branschblandade »allköpsaffärer» hushållsaffärer, »det lilla varuhuset» med brett men grun— dare sortiment, avsett att tillgodose kundkretsens hela behov av vardags- varor. Varudistributionsutredningens påpekande av att företag, som speciali— serar sig mycket kraftigt, har svårare att stå emot påfrestningarna vid kon- junkturförsämring än vad de företag har, som med sina varor kan täcka en större del av kundens efterfrågan, inne— bär inget ståndpunkttagande för eller emot specialbutiker. Utredningen har den uppfattningen, att utvecklingen kommer att fortsätta mot en högre grad av branschblandning för vardagsvaror och att detta är rationellt med hänsyn till den mindre tidsuppoffring, de kor— tare vägsträckor totalt sett m. fl. för— delar, som konsumenterna får, när dag— ligvarorna finns samlade under samma tak. På samma gång kvarstår ett behov av ett djupare urval för varuslag, som man köper mera sällan, modevaror o. d., och specialiserade affärer kom- mer därför alltid att behövas som kom- plement till de branschblandade affä- rerna, kanske mer ju mer levnadsstan- darden stiger och nyanserar konsumen- ternas smak och fordringar. En sorts

i 4 l 1 »

specialaffärer, som blommar i skyddet av en stel prispolitik, men eljest knap— past skulle kunna hålla sig kvar på marknaden, är kommittén mera skep- tisk mot, de specialaffärer nämligen, som byggts upp kring någon eller några varugrupper, som traditionellt ansetts kunna bära marginaler av en viss höjd (t. ex. kaffebutiker, pennaffärer, parfy- merier). Med en annan marginalsätt- ning på dessa varuslag i de bransch- blandade butikerna (med marginalerna anpassade till de faktiska distributions- kostnaderna) skulle åtskilliga av dessa butiker försvinna till båtnad för distri— butionsstrukturen.

Till de verkligt positiva dragen i ut- vecklingen räknar utredningen själv- betjäningssystemet. En internationell jämförelse visar, att Sverige i förhållan- de till sin folkmängd f. 11. har det tätaste nätet av SB-butiker i Europa. Att själv- betjäningsidén slagit igenom snabbare i Sverige än på andra håll får tillskrivas kooperationen och organisationerna inom handeln, som med propaganda och förlagskapital eggat detaljhandeln att utnyttja den nya försäljningsformen vid nyetableringar och butiksomänd- ringar. Att systemet trängt fram så snabbt under en period av investerings- begränsningar och byggnadsreglering är ett lovvärt uttryck för experiment- lusta och rationaliseringsvilja i han- deln, men torde också ha haft vissa olägenheter: det har sålunda uppgivits, att hälften av de hittills öppnade själv- betjäningsbutikerna i vårt land skulle vara för små för att vara ekonomiskt motiverade på längre sikt. Att självbe- tjäningssystemet i sig självt är ekono- miskt förmånligt har dock den hittills- varande utvecklingen —— bara 8 år gammal _— hunnit manifestera. Statis- tiken visar en påtaglig höjning av om- sättningen per anställd i större själv- betjäningsaffärer, lönekostnaderna är

här lägre, och med försiktig bedömning kan den verkliga kostnadsskillnaden mellan »vanliga» betjäningsbutiker och självbetjäningsbutiker uppskattas till 1—2 % av konsumentpriset till de se- nares fördel. Mycket tyder på, att den- na kostnadsskillnad kommer att bli stör- re på längre sikt. Varudistributionsut— redningen, som utförligt behandlat självbetjäningssystemet i kap. 8, uttalar där sin tillfredsställelse med dess fram- marsch, men ifrågasätter, om inte ut- vecklingen hålls tillbaka av frånvaron av prisskillnader mellan självbetjänings— och manuellt betjänade butiker. En prissättning efter prestationsprincipen skulle betyda lägre priser i den distri- butionsform, där konsumenterna själva gör en aktiv insats i distributionsarbe- tet. Kommittén anser för sin del, att priserna i självbetjäningsbutikerna bor- de sänkas jämsides med de kostnadsbe- sparingar systemet medför.

Hur framtidens distributionsapparat kommer att se ut och hur vi vill, att den skall se ut, har utredningen kannstöpt om i kap. 9. Den har försökt föreställa sig hur distributionen kommer att te sig i »bilålderns» svenska samhälle om 15—20 år, ett samhälle där kanske fem- dagarsveckan blivit verklighet och där produktivitetsstegringen om den går normalt har skapat en köpkraft, som är 50 % större än den nuvarande, och där teknikens utveckling krymper av- stånd och mekaniserar transporter, för- packningar m. 111. Hur handeln skall anpassa sig i tid till detta nya sam- hälle, så att inte eftersläpningar, resp. felinvesteringar kommer att kosta oss för mycket, kan ingen aldrig så förut— seende utredning ge anvisningar på. Men man kan ange —— och det görs här i kap. 9 och 13 några förutsättningar, som den finner väsentliga för en lyck- lig anpassningsprocedur: elastiska stadsplaner och tomtreserver för fram-

tida komplettering av butiksbeståndet, eftersom distributionsekonomiskt fel- aktiga investeringar i hus, som byggs i dag, kommer att bli bestående även om 25 år; en friare fördelning av butiks- lägen i nyare bebyggelseområden, så att fler distributionsformer får kon- kurrera på lika villkor; bättre lånemöj- ligheter för dem som vill etablera sig som nya företagare med ökad tillgång till förutom blancokrediter, vartill den nya banklagen kommer att lämna möjligheter upp till 75 000 kr — även statsgarantier för lån av den typ, som genom beslut av 1954 års riksdag in- rättats för rationalisering och nyetable- ring inom hantverk och småindustri (varvid alltså föreslås, att lånebestäm- melserna skall vidgas att omfatta även handelsföretag) ; en punktundersökning, som kan öka vetandet rörande selektiva och exklusiva försäljningsmetoders in- verkan på tillkomsten av nya distribu— tionsformer av typ »rabattaffärer», »ap- pliance dealers» och konsument-»mäs- sor» (se kap. 13 och bil. 2), där olika sorter och märken av varaktiga kon- sumentkapitalvaror kan sammanföras för försäljning; samt för att öka kun- skaperna om distributionsapparaten och följa dess förändringar föreslås ökade anslag till distributionsekono- misk forskning med kontinuerligt fi- nansiellt stöd särskilt till obunden di— stributionsekonomisk grundforskning samt regelbundna företagsräkningar efter stickprovsmetod, helst vart femte år. Kommittén skulle gärna se att vid sådana framtida företagsräkningar även kartlägges de distributionsvägar, som är karakteristiska för varugrupper av särskild betydelse för konsumtionen.

Pris och prestation

Avsnitt III i detta betänkande hand- lar om priset. Redan inledningsvis har

i översikten nämnts, att kommittén eftersträvat en närmare anknytning mellan pris och prestation. Det faktum att numera mellan tredjedelen och hälf- ten av konsumentpriserna är ersätt- ning för handelns arbete, gör det ange- läget att jaga och infånga kostnaderna i distributionsarbetet samt försöka ned- bringa dem. Att studera prestationerna, kalkylera vad de kostar och låta skill- naderna i prestationer avspeglas i pris- sättningen är en väg till rationalisering, som kommittén anser utomordentligt viktig. Som rationaliseringsverktyg nr 1 har kommittén angivit konkurrensen, särskilt priskonkurrensen. Den kon- kurrensens mekanism, som skildras i kap. 10, utlöses av viljan att konkur- rera men också av modet att göra det. Och med att konkurrera har endast de företag, som känner och kan överblicka sin kostnadssituation och kan göra lön- samhetsbedömningar för olika varu— grupper och försäljningssätt. Företaga- rens förmåga att kalkylera är därför av stor betydelse.

I kap. 11 avhandlas kostnader och kalkylering. Det påpekas där hurusom kapacitet och kostnader inom distribu- tionen ofta är gemensamma för ett stort antal prestationer, och hur synnerligen svårt det är att fördela kostnaderna på de olika enheter —— varugruppen, varan, försäljningstransaktionen etc. som skall bära dem. Antalet artiklar i ett varusortiment är i allmänhet så stort, att det är omöjligt att spalta av den del av affärens kostnader, som belöper sig på varje individuell artikel. Även brist- fälliga försök att fördela omkostnader- na på olika prestationer, i förhållande till hur kostnaderna kan anses vara or- sakade av dessa prestationer, är dock överlägsna metoden att bara tillämpa de procentuella handelsmarginaler, som blivit kutym och som kanske alls inte återspeglar de faktiska kostnaderna el—

ler som, omräknade i ören, skapar skeva proportioner mellan de faktiska ersätt- ningarna för arbetet att sälja olika va- ror. Om företagaren kan kalkylera och har en god uppfattning om hur försälj- ningen reagerar för olika priser, kan han också våga att kasta loss från pris- listeföljsamhet och marginalslentrian och tillämpa en mera rörlig prissätt- ning, och finner han vid kalkyleringen, att han utför prestationer, som inte är lönsamma och vilkas kostnader han täcker med rymligare priser på andra prestationer, så kan detta ge impulser till rationalisering av varusortiment och försäljning. Att mycket brister i kännedomen om det egna företagets kostnadsstruktur har kommittén fått klart för sig. Det finns många företag med ytterst rudimentär redovisning, vars enda syfte det är att till nöds klara lagens krav på bokföring och deklara- tioner. I kap. 3 har kommittén också starkt tryckt på behovet av mer ut- bildning i kalkylering.

Ca 60 % av kostnaderna i livsmedels- detaljhandeln är lönekostnader. Pro- centsatsen har ungefär samma storleks- ordning i annan detaljhandel. Möjlig- heten att rationalisera arbetet i detalj- handeln torde öka med ökad rörlighet i prisbildningen på detta arbete, dvs. i lönerna. Ackordsarbetet, som så starkt bidragit till industrins effektivisering, har inte tillnärmelsevis vunnit samma insteg i handeln, där lönerna i allmän- het varit och är tidlöner. Ackordsarbete har dock påbörjats på skilda håll, inom grosshandeln mer än i detaljhandeln, och det är kommitténs uppfattning, att ett rörligt lönesystem med fördel skulle kunna användas även i de flesta detalj- handelsföretag. Det måste då ligga i företagarnas intresse att dels se till att ackorden ger de anställda rimlig lön, dels se till att kostnaden inte stiger så högt att företaget förlorar sin kon-

kurrensförmåga. Till uppmärksamhe- ten, inriktad på detta »både/och», blir rationaliseringssträvan en naturlig föl- jeslagare.

Ur konsumentens synpunkt

Priset är inte den enda »uppoffring» konsumenten gör, när hon skall täcka sina konsumtionsbehov. Till priset får läggas värdet av hennes egna insatser i distributionsarbetet, dels »aktiva» så- som självexpediering i SB-butiker och hembärning, dels »passiva» såsom vän- tetid i butikerna och anpassning till de tider, då butikerna håller öppet. I pri- set ingår å andra sidan ett olika antal prestationer från handelns sida. I regel betalar konsumenten priset för en viss service vare sig hon utnyttjar den eller inte. Priset på varan kan t. ex. inklu- dera hemsändning och kredit; det kan också vara avpassat för att täcka mer- kostnaderna för den extrapersonal, som kan nödvändiggöras av att många kon- sumenter gör sina inköp på s. k. rus- ningstid eller har för vana att göra tal- rika och plottriga småköp. De konsu- menter, som kan handla annorlunda och mer förnuftigt, får betala också de dåliga köpvanorna hos andra. Så länge priset inte differentieras efter butikens olika service (vari kan inräknas de större eller mindre valmöjligheter dess varusortiment ger), är det knappast att förundra sig över, att konsumenterna står främmande för det pris- och pre- stationstänkande, som de av handelns rationalisering intresserade skulle önska att de vore inriktade på. Härtill bidrar den »lika—pris-mentalitet», som karak- teriserat stora varuområden, särskilt under 1940-talet, då brutto- och normal- priser var vanliga, och som minskade konsumentens både möjligheter och in- tresse för prisjämförelser. Konsumen- terna fick ju sällan någon fördel av, om

de anlitade ett inköpsställe med enkla- re varusortiment och lägre service, ef- tersom priserna var desamma där som på »bättre» ställen. Vad mer är kon- sumenterna uppfostrades av miljön till en »lika-pris»-inställning och de rent av reagerade mot olika priser på sam- ma vara utan att besinna de skäl, som kunde anföras för att priserna var olika. Alltjämt är denna inställning ro- tad _ en »prislistemedvetenhet» som en detaljist på hearing hos utredningen uttryckt saken.

Okunnigheten om innebörden av olika prisbenämningar är också utbredd -— även bland vad man skulle vilja kalla högt kvalificerade konsumenter. Då kommittén tillfrågade 22 sådana kon- sumenter om innebörden av begreppen »bruttopris», »riktpris», »handelsmar- ginal», »pålägg» och »varusortiment», svarade ingen rätt på alla fem frågor- na. Mellan 50—80 % felaktiga svar av- gavs på dem alla (se kap. 15). Utan att vilja hårdraga resultatet av en inte representativ tillfällighetsundersökning av detta slag, måste dock utredningen betrakta den som symptomatisk för det kunskapsunderlag, som man har att räkna med i upplysningsarbetet om va- rupriser och prestationer i handeln.

En önskvärd insikt om sammanhang- en mellan priser och prestationer kan motverkas bl. a. av återbäringssystemet, vilket även om det är harmlöst med sin lika premiering av alla trofasta kun- der dock innebär en rabatt, som inte motsvaras av någon sådan presta- tion av konsumenten, som besparar handeln kostnader. Annorlunda är det med mängdrabatten, som kommittén ger förord i kap. 15, liksom omvänt — med de olika avgifter som läggs ovan- på priset för att kompensera handelns utgifter för extra service såsom hem- sändning och kredit. Av detta följer, att kommittén är positivt inställd till sär-

skilda hemsändningsavgifter, som de kunder får betala, som begagnar sig av ifrågavarande service. Allt som bi- drar till att skärpa konsumentens upp- märksamhet på olika distributionseko- nomiska alternativ och klart markerar dessa alternativ, är enligt kommitténs mening av godo. Den 5. k. »sociala pris— sättningen» med låga priser på vissa nödvändighetsvaror i förhållande till de kostnader de antas förorsaka bidrar också till att göra sambandet mellan pris och prestation suddigt. »För låga» priser för vissa varor måste ju medföra att handeln tvingas ta ut »för höga» priser för andra varor.

Till prestationerna i handeln kan räknas öppethållandet, som av många konsumenter anses för snävt tilltaget. I kap. 15 redovisas skälen för denna uppfattning, som också kommitténs majoritet ansluter sig till. Kommittén anser sålunda (s. 285), att en utökad affärstid med öppethållande till kl. 21 minst en kväll i veckan skulle under- lätta för stora konsumentgrupper, vil- kas arbetstider sammanfaller med nu gällande affärstider, att göra sina in- köp, skulle främja konsumentupplys- ningen genom att konsumenten får mera tid att överväga sina inköp särskilt av större varaktigare konsu- mentvaror — samt skulle medverka till utjämning av belastningstopparna inom handeln. Kommittén vill därför upp- mana en vaken konsumentopinion på de platser, där kommunala beslut och köpmannaöverenskommelser begränsar affärstiderna, att påyrka ändringar, som tillgodoser den köpande allmänhetens behov och önskemål. Kommittén påpe- kar, att utrymme för ändringar av rim- lig omfattning redan föreligger inom ramen för gällande butikstängningslag, dock att rätten till kommunala avvikel- ser är för omfattande. Utredningen, som därför föreslår, att 6 5 i butikstäng-

ningslagen ändras så, att kommuner- nas rätt att göra avvikelser inte må hindra butiks öppethållande till kl. 21 minst en kväll i veckan, är likväl på det klara med att effekten, om ett dy- likt hinder avlägsnas, ytterst beror på om handelns bransch- och personal- organisationer vill begagna sig av möj- ligheten till ett sådant 21-öppet och om konsumentopinionen lyckas göra sig gällande. Vid en justering av (i 5 i butikstängningslagen föreslår kommit- tén också en viss vidgning av 2 5 12 mom., som nu möjliggör visning på kvällstid utan samtidig försäljning av böcker (»Bokens vecka»). Även för an- dra varuområden särskilt större var- aktiga konsumentvaror kan det emel- lertid vara lämpligt att under en viss period under året t. ex. en vecka kunna ge konsumenterna möjlighet att under kvällstid i butikslokalen orien- tera sig om vad marknaden har att bju— da. Det gäller exempelvis möbler, större hushållsmaskiner och husgeråd. En vidgning av möjligheterna synes här kommittén befogad. Även automathan- deln anser kommittén bör lämnas större frihet som ett försäljningsalter- nativ, i många fall likvärdigt med öppethållandet.

Ur företagets synpunkt

Varje företag — det må vara ett till- verkare-, grossist- eller detaljistföretag — har en försäljnings- och prispolitik, som dirigeras av dess önskan att nå den kundkrets, som kan antagas vara lönsam. Och detaljhandlaren är ofta be- låten, om han får tillräckligt med köp- lystna i sin butik och dessa betalar kontant vilka kunder han har och hur de köper är visserligen av betydel- se för hans ekonomi, men svårt för honom att påverka. Betydligt mer kom-

plicerat är valet av kunder resp. leve- rantörer de olika tillverknings- och handelsföretagen sinsemellan. De över- väganden, som uppstår när ett företag knyter kontakter åt dessa båda håll —— åt kund- och leverantörssidan har registrerats i tablån på s. 101 i kap. 4 och ger en föreställning om vilket komplex av synpunkter, som bestäm- mer, när en företagare gör upp rese- router för sina resande, skickar ett or- dererbjudande eller besvarar med »ja» eller mej» en förfrågan, om han kan sälja hit eller dit. Hur många leveran- törer och/eller kunder ett företag där- vid väljer att köpa från och/eller sälja till hör till de verkligt stora problemen i handelns ekonomi liksom även hur många gånger dessa leverantörer resp. kunder kontaktar företaget. Det är näm- ligen en gammal iakttagelse, att det är antalet kontakter i varudistributionen, som kostar mer ju fler kontakter som äger rum vid en och samma försälj- ningsvolym. I vetskapen om detta har kommittén i sin företagsenkät närmare förfrågat sig om vilka inköps- och för- säljningsvägar genom distributionsap- paraten, som de intervjuade företagen använder sig av, hur många leverantö- rer och kunder de har, vilka prestatio- ner som utföres i mellanledet, det 5. k. nomineringssystemets tillämpning och förekomsten av leveranser endast till vissa återförsäljarekategorier (selektiv försäljning). Med den sålunda studera- de inköps- och försäljningspolitiken sammanhänger företagets prispolitik. I anslutning till beskrivningen härav i kap. 12, 13 och 14 avhandlar kommittén också sambandet mellan priser och prestationer eller otillräckligheten i detta samband. Kap. 12 skildrar mera allmänt företagets inköps-, försäljnings- och prispolitik, medan kap. 13 och 14 ägnas de två specialproblemen: den selektiva distributionen och möjlighe-

terna att genom större transaktioner öka handelns effektivitet.

Den traditionella distributionsvägen är ju när varan på sin väg från tillver- kare till konsument passerar två mel- lanled, grosshandeln och detaljhandeln. Det finns dock branscher och företag, som företrädesvis »hoppar över» gros- sistledet och där varorna går direkt från tillverkare till detaljist. Så gör i regel fabrikanterna i konfektionsbranschen och de större skofabrikanterna, medan de mindre utnyttjar grossisten som för- medlare av transaktionerna. I andra fall anlitas båda distributionsvägarna: tillverkarna bearbetar själva de större detaljisterna och låter grossisterna ta hand om småkunderna. Slutligen finns det tillverkare (av hushållskapitalvaror, korsetter rn. m.), som säljer direkt till konsument genom agenter. Frågan hu- ruvida direktförsäljningen tillverkare—— detaljist är en mindre »dyr» distribu- tionsväg än försäljning via grossist hör till de frågor, som diskuterats med liv och lust i sammanhang med handelns effektivisering det kan ju skenbar- ligen förefalla rationellare att slippa den extra kontaktpunkt, som gross- handeln utgör. Resultatet av varudistri- butionsutredningens undersökningar härvidlag torde visa att så inte är fal- let. Företagsenkäten visade, att de till- verkare, som anlitar grossistförmedling, gör detta i övertygelse om att de vinner vissa ekonomiska fördelar: lägre totala transportkostnader (viktigt argument i livsmedelsbranscherna) samt mindre egna kreditrisker och bättre bearbet- ning av detaljhandeln (huvudargumen- tet bland textilfabrikanterna). Enkäten ger vidare vid handen, att det i fråga om textilvaror, färger och konfektyrer endast i undantagsfall var mindre än 85 % av den omsatta varuvolymen, som passerade grossistföretagens egna lager. Även andra branscher gav liknande ut-

slag. Det tycks vara ganska sällan, som något annat än s. k. fullständig grossist- funktion är aktuellt. Närmare 80 % av grossistförsäljningen på de konsument- varuområden kommittén studerat har den traditionella innebörden: grossisten inköper varor från skilda tillverkare och sammanställer dem till ett lämpligt varusortiment (sortimentsfunktionen), lagrar detta inom det egna företaget (lagerfunktionen) och sprider sedan ut varorna till detaljister, som bearbetats till förmån för dem och för vilka gros- sisten står kreditrisk (fördelnings- och försäljningsfunktionerna). Med dessa tjänster försvarar grossisten sin plats i distributionsförloppet, och när tillver- karen går grossisten förbi, får han själv och hans egen försäljningsorganisation axla samma funktioner och bestrida motsvarande kostnader. Med ett exem- pel i kap. 13 s. 237 har kommittén för- sökt illustrera den ekonomiska kal- kyl, som tillverkningsföretaget måste uppgöra, när det står inför valet mel- lan direktförsäljning till detaljist eller inte. Vederbörande har då att över- väga de tjänster, som grossistförmed- lingen erbjuder honom, och priset för dessa tjänster. Där dessa tjänster kan utföras billigare av grossisten än av fabrikanten själv, är det uppenbarligen motiverat att betala grossisten en högre ersättning (: att låta honom köpa bil- ligare) än det till inköpsstorleken jäm- förliga detaljhandelsföretag, som inte utför någon spridningsuppgift till andra detaljister. En nackdel kan dock vara, att de stora och små detaljisterna här- igenom jämställs (får samma inköps— villkor) och att man härmed förbättrar de små detaljhandlarnas möjligheter att konkurrera med de stora och fördröjer en strukturrationalisering i detaljhan- deln till förmån för större företagsen- heter. Å andra sidan har också gross- handeln sitt strukturproblem. Om till-

verkarna bryter ut vissa lättsålda varor ur grossisternas sortiment och säljer dem direkt till större detaljister, måste sannolikt grossisterna betinga sig högre ersättning för de varor, som kvarstår i deras sortiment. Tillverkarna av dessa senare varor blir då benägna att göra samma utbrytning och resultatet blir en rad urholkade grossistföretag jämsi— des med nybildade försäljningsorgani- sationer i fabrikantregi. I den mån de förra dör undan eller slås ihop till finansiellt starkare företag har en nyt- tig strukturförändring skett. Ibland kan den långt drivna direktdistributionen av varor, som med fördel skulle kunna ingå -i ett större sortiment, leda till en förbrukning av större resurser än di- stribution på annat sätt. Här finns inga patentlösningar och varudistributions- utredningen måste varna för all tro på sådana.

Detsamma gäller den selektiva för- säljningen. På 5. 233 i kap. 13 definierar kommittén vad som menas med selektiv distribution. Därav framgår, att be- greppet täcker en hel rad företeelser, av vilka kommittén här skall uppehålla sig något vid den selektivitet, som in- nebär begränsning av antalet kontakter med kunder resp. leverantörer på mark- naden. Selektiviteten kan exempelvis innebära, att försäljning sker endast till kunder inom visst begränsat geografiskt område eller endast till kunder, vilkas genomsnittliga order ligger över ett visst minimibelopp, eller endast till kunder, som tillhör visst led i distri- butionskedjan eller tillhör viss distri- butionsform. Den kan i vissa fall vara förknippad med exklusivitet, dvs. en- samrätt, för återförsäljaren. I de fall, där selektiviteten medför en konkur- rensbegränsning, som hindrar företag, som f. ö. är väl ägnade att sälja veder- börande vara till allmänheten att göra detta, därför att de tillhör en viss di-

stributionsform (t. ex. Konsum eller EPA) eller kan förväntas konkurrera med priset (om företagaren vill und- vika detta), är selektiviteten rationali- seringsfientlig. Fall av leveransvägran till viss distributionsform har rappor- terats till kommittén och fördömes i princip av denna. Vidare är den kom- binerade selektiva och exklusiva di- stribution, som generalagenten ofta re- presenterar, en starkt konkurrensbe— gränsande företeelse såsom kommittén påpekat redan tidigare i denna översikt på tal om Henriksons specialundersök- ning av vissa kapitalvaror. Kommittén föreslår som redan nämnts en punkt- undersökning av generalagentsystemet (kap. 13). För att motverka den be- gränsning av konkurrensen mellan oli- ka ledande märken på konsumentkapi- talvarornas områden, som detta system onekligen medför, har av kommitténs expert, professor Anders östlind, fram- förts tanken på konsument-»mässor», där man skulle kunna samla de olika märkesprodukterna under samma tak för att underlätta konsumentens över— blick och underlätta pris- och kvalitets- jämförelser. Detta »motdrag» till en selektiv och exklusiv försäljning i släkt med de »rabattaffärer» och mp- pliance dealers» av amerikansk typ, som kommittén skulle önska att även svenska företagare ville experimentera mera med —— har diskuterats rent all- mänt inom kommittén, därför att det saknats såväl erfarenheter av som för- sök till kalkyler på vad konsument— »mässan» som distributionsform skulle kosta i drift och vad den till äventyrs skulle ge av ekonomiska fördelar. (Här åsyftas »mässa» i betydelsen varumark- nad för konsumenten att köpa på, till skillnad från de »mässor», som leveran- törerna anordnar för detaljistkunder det senare en försäljningsform, varom kommittén menar, att den redan gett

vittnesbörd om sina goda egenskaper.) Den mässidé, som Östlind önskar pröva, har många praktiska hakar, som kom- mittén inte har hunnit studera. En punktundersökning av möjligheterna att förverkliga mässtanken förefaller därför väl motiverad, och i varje fall är en sådan ofrånkomlig, om den fort— satta diskussionen skall leda till något konkret alternativ till nu tillämpade selektiva och exklusiva försäljningsme- toder på dessa varuområden. Även aud- ra alternativ till försäljning av konsu- mentkapitalvaror bör lämpligen ingå i en sådan undersökning.

Den selektivitet, som utmönstrar oeko- nomiska småkunder och söker skapa förutsättningar för större transaktioner, är emellertid en försäljningspolitik, som varudistributionsutredningen kan starkt förorda. Hela kap. 14 ägnas »den stora transaktionens problem», och det är kommitténs förhoppning, att syn- punkter och uppslag, som där redo— visas, skall ge impulser åt handelns folk att följa de »goda exempel», som lämnas bl. a. i ett par »porträtt». En större meddelsamhet hos företagen och en något öppnare attityd i redovis- ningen av egna erfarenheter vill kom- mittén efterlysa i detta sammanhang _— ett ömsesidigt utbyte av erfarenhe- ter mellan företagen gagnar handeln som helhet och bidrar till dess ratio- nalisering.

Kostnaderna för en order är i stort sett oberoende av orderns storlek. En större order ger därför vid i övrigt lika förhållanden lägre kostnader per för- säljningskrona än en liten order. Det betyder, att om en kund köper färre gånger men mer åt gången, så kostar han leverantören mindre, och om leve- rantören vill uppmuntra härtill, så lå- ter han en sådan kund betala mindre; han ger rabatt. Rabattgivning är såle- des ett medel, som företaget kan an—

vända för att påverka inköpsvanorna i efterföljande led ända fram till konsu— menten. Rabatten skall i princip vara en ersättning till återförsäljarna för ut- förda prestationer. Rabatter används dock även som tillhyggen i konkurren- sen det finns t. ex. »maktrabatter», som stora kunder pressar sig till i kraft av sin storlek och utöver de prestatio- ner, som de ger i gengäld. Det är när- mast de rabatter, som är kostnadsbe- tingade, det vill säga motsvaras av skillnader i kostnaden per enhet vid olika stora order, som kommittén be- traktar som användbara instrument för en rationalisering av handeln. De rabatter å andra sidan, som fram- springer under trycket från en part, som befinner sig i ett fördelaktigt förhandlingsläge, är ett drag i konkur- rensens ansikte, som somliga vill be- teckna som fult, men som andra anser ändamålsenligt för de mer eller mindre goda syften, som den dominerande par- ten företräder. För olika system av kostnadsbetingade rabatter redogöres alltså utförligt i kap. 14 och deras före- komst inom av kommittén studerade varuområden angives. Likaså redovisar kommittén vad den genom sin företags- enkät funnit om de genomsnittliga stor- lekarna av årsinköp i undersökta branscher. Materialet ger ett allmänt intryck av en på de flesta håll mycket splittrad inköpsstruktur och förhållan- devis små genomsnittliga inköpsstorle- kar. Anmärkningsvärt låga genomsnitt- liga årsinköp per leverantör möter man hos färg- och parfymeriaffärerna, där 10 % av företagen köpte för mindre än 500 kronor om året per leverantör och endast 10 % för mer än 4000 kronor per år och leverantör. Inköpen från grossist är i flertalet branscher föga större eller t. o. m. mindre än inköpen från fabrikant, varvid det dock rör sig om olika kunder: mindre detaljister,

som köper av grossisten, större detal- jister som köper av fabrikanten. Sär— skilt inom textilhandeln är den stora transaktionen ett intrikat problem: mo- deväxlingarna drar med sig risker för dem som köper mycket och förtänk- samt, och detaljisten vågar inte låta gå sin dörr förbi de stora resandekollek- tionerna, enär han ju kan försumma att hitta den »guldklimp» i kollektio- nerna _- den säljbara stora eller lilla nyhet som blir säsongens »fluga» och drar åt sig kunder även för andra Det betyder att han förutom guldklimpen, om han finner den, kan— ske köper även ett antal standardvaror från en rad olika resande och därmed bidrar till en plottrig orderstruktur. Som slutsats av sina iakttagelser re- kommenderar kommittén, att order- strukturen görs till föremål för special- studium i de branscher och individu- ella företag, som strävar efter att ratio— nalisera sin verksamhet.

Företagets försäljningspolitik avspeg- las helt naturligt i dess prispolitik. När företaget tar ut olika priser för samma vara med hänsyn till efterfrågans reak- tioner, talar man om prisdifferentie- ring. När ersättningen för eget arbete får ta sig uttryck i olika pålägg, talar man om differentierade pålägg. Och eftersom konsumentpriserna i regel av- vägs med hänsyn både till efterfrågans yttringar och till kostnaderna för före- tagets prestationer, talar man om diffe— rentierade priser. I sin företagsenkät ställde emellertid utredningen en del frågor om prissättningspraxis, som ut- gick från mera vanliga beteckningar: man frågade således hur stor del av vederbörandes försäljning hösten 1953, som såldes till av leverantörerna fast- ställda bruttopriser, till av leveran- törerna rekommenderade riktpriser, till av de egna branschorganisatio- nerna rekommenderade riktpriser el-

V 21 FCI".

ler till priser, som företaget självt fastställt. Även med reservationer för felaktiga svar, som förorsakats av att de intervjuade trots beledsagande definitioner kan ha missuppfattat frå- gorna, ger materialet en intressant bild av prisledarskapets roll inom handeln. Man kan iakttaga hur när bruttopriser- na håller på att försvinna (enkäten gjordes just i skarven mellan riksdags- beslutet om bruttoprisförbud och brut- toprisförbudets ikraftträdande) rikt- priserna kommer i stället och intar de förras plats. Den väsentliga skillnaden mellan brutto- och riktpriser nämli- gen att de senare får både över- och underskridas, medan bruttopriserna skulle ligga »fasta» har under kom- mitténs tvååriga arbetsperiod knappast tagit sig några starkare uttryck. An- satser till priskonkurrens har förekom- mit, vilket möjliggjorts av riktprisernas flexibilitet. De som i utredningens en- kät uppger sig avvika från riktpriser »som regel» uppgår i alla branscher till högst 5 %. Ungefär hälften gör det »säl- lan eller aldrig», övriga »ibland». Upp- gifterna bekräftas av Priskontrollnämn- dens upplysning (kap. 17 s. 332), att avvikelser från riktpriser sällan på— träffats av nämnden, sedan bruttopri- serna försvunnit. Kommitténs slutsatser i anledning härav återfinnes i över- siktens sista avsnitt samt i kap. 17.

Ur blockets synpunkt

Det individuella företaget kan vara som en ensamt jagande varg, men van- ligare är, att det är inlemmat i en gruppbildning av något slag. I kampen för sin position riskerar det ensamma företaget att skada sig på konkurren- ternas motattacker, och i den egna trygghetens intresse kan därför samt- liga bli benägna att »komma överens» inbördes och nöja sig med att bevaka

den del av marknaden de redan har. Denna benägenhet är fröet till en orga— niserad samverkan, dvs. till skapandet av vad utredningen i kap. 16 döpt till block, en gruppsamverkan mellan före- tag eller individer. En blockbildning må bestå av samverkande storföretag eller en intresseorganisation med många anslutna. Den innebär dock alltid en maktkoncentration med syfte att utöva ekonomisk press på andra för att öka sin egen konkurrenskraft. Därvid hän- der, att dessa andra, som får speciell känning av ett sådant »tryck», sam- mansluter sig till försvar i vad utred- ningen kallat motblock. Motblocket ef- tersträvar i första hand en maktbalans. Dessa jämviktssträvanden är histo- riskt sett — en ganska färsk företeelse. De uppträdde egentligen först med in- dustrialismens genombrott. Arbetsgivar- gruppen hade visserligen representerat maktkoncentrationen sedan långt till— baka i medeltidens skråväsen, men ar- betstagarnas fackföreningar tillkom inte förrän mot slutet av 1800-talet och ba— lansen uppnåddes först vid förhand- lingsborden i modern tid. Inom närings- livet föddes de verkliga storföretagen av den tekniska revolutionen. Först därefter började de mäktiga blockbild- ningarna växa fram i producentledet: monopol och karteller. Konsumentko- operationen uppstod som motvikt mot viss privat handel på 1850-talet. Den- nas egna riksorganisationer bildades senare: Sveriges Köpmannaförbund med numera 17 riksbranschorganisa- tioner år 1918, Sveriges Grossistför- bund några år senare. Den privata de- taljhandelns motblock till konsument- kooperationen ICA —— bildades i slutet på 1930-talet. När ICA och KF började bli besvärande konkurrenter inom partihandeln, sammanslöt sig även de fristående kolonialvarugrossisterna till ett samköpsorgan ASK. Också på

detaljhandelsnivån ställer »tredje man» upp mot mångfilialbildningar som Kon- sum och ICA: s. k. enhetsprisaffärer (EPA och Tempoföretagen) ingår i bu- tikskedjor, som numera sträcker sig över hela vårt land. Denna snabba re- kapitulation har avsett att ge en före- ställning om hur genomorganiserat det svenska samhället är. Inte minst gäl- ler detta handeln. Sverige torde i detta avseende vara ett av de mest genom- organiserade av Västeuropas länder. Det råder inget tvivel om att effekti— viteten i distributionen vunnit åtskil- ligt på detta särskilt i initialskedet av en ekonomisk samverkan torde block- bildningen bidraga till en ökad effek- tivitet: i administrationen och i den tekniska utvecklingen genom bl. a. de specialister, som den gemensamt kan förfoga över, och i kapitalbildning och självfinansiering, vilket avspeglas i in- tegration av olika slag, moderna butiks- nät, SB-systemets genombrott osv. Kom- mittén måste å andra sidan poängtera de faror, som ligger i en perfekt orga- nisation av allt större stycken av svenskt näringsliv i allmänhet och av handeln i synnerhet. Produktivitetsut- vecklingen kan låsas fast i ett visst läge eller i varje fall kan det uppstå en allmän trögrörlighet i distributions- apparaten. Ett block kan slå sig till ro på höga vinster, som uppstått genom rationaliseringar och låta bli att vidare— befordra något av dem till konsumen- terna. I stället för priskonkurrens be- driver det kanske en verklig eller illu— sorisk kvalitets— och/eller servicekon- kurrens. Om effektiviteten är låg hos vissa företag inom blocket, kan blockets maktställning konservera även dessa ineffektiva. Botemedlet mot tendenser av detta slag är konkurrens. Storblock rubbas dock sällan ur sina banor av små nyetablerade outsiders. Det krävs därför andra block, som vill konkurre-

ra, och möjligheter för många små out- siders att växa sig starka nog att var för sig bli ett irritationsämne för det block som missbrukar sin makt. Block- bildningar kan också slå vakt om ge- mensamma riktprislistor eller under- ordna sig ett prisledarskap, som bidrar till prisstelhet på hela varuområdet. Där blockbildningen är en bransch- organisation föreligger även risk för att en av utvecklingen betingad branschblandning motverkas av bloc— ket. Branschblandningen innebär of- tast, att olika detaljistgrupper i sin för- säljning går in på varandras områden, samtidigt som de har kvar sin tradi- tionsmässiga anslutning till ett visst block. Detta kan skapa en tröghet i an- passningen, som försenar utvecklingen. Den största risken med maktkoncen- tration hos ett antal block är emeller- tid, att även konkurrensen mellan bloc- ken kan trubbas av och lätt gör detta i konjunkturlägen, när »säljarnas mark- nad» råder. Det gäller därför att finna medel för att även i ett samhälle med inflationstryck skapa förutsättningar för en funktionsduglig konkurrens mel- lan olika företag och olika block. Det är enligt kommitténs mening statens uppgift att göra detta. Näringsfrihets- rådet har befogenheter att ingripa mot vissa blockbildningar, vilkas yttringar bedöms som samhällsskadliga, ehuru inte tillräckligt vidsträckta befogenhe- ter enligt kommitténs uppfattning. Be— träffande detta liksom även beträffan- de den kontinuerliga prisövervakning- en på varuområden, där det i produ- centledet föreligger oligopol eller dess motsvarighet på importsidan yttrar sig kommittén dels i nästa avsnitt, dels i kap. 17.

En särfråga i detta sammanhang är jordbrukskooperationens starka mono- polistiska grepp över förädling och di— stribution av jordbruksprodukter. Kon-

sumentkooperationen har vid skilda tillfällen önskat förvärva jordbruksfas- tighet för egen del, men hindrats av gällande lag. I samband med ett nytt förslag till bolagsförbudslag (SOU 1954: 16) har dispensmöjligheter för koopera- tiva föreningar varit föremål för pröv- ning, och de sakkunniga har funnit det berättigat, att lokala föreningar genom dispens för förvärv av eget jordbruk vinner viss inblick i jordbrukets för- hållanden. Varudistributionsutredning- en instämmer med dessa sakkunniga och anser, att man med en liberalare dispensgivning från den allmänna för- budsregeln bör göra det möjligt inte endast för kooperativa föreningar utan även för annat distributionsföretag inom livsmedelssektorn att genom en- staka förvärv av jordbruksfastighet skaffa sig en mätsticka på produkter— nas kvalitet och kostnader produk- tions- såväl som distributionskostnader i syfte att bättre kunna bedöma vad deras huvudleverantörer presterar.

Ur samhällets synpunkt

När kommittén i detta betänkande kartlagt praxis på prissättningens om- råde inom de branscher, varpå den inriktat sin verksamhet, har den också gjort åtskilliga värderingar. Dessa har skett helt från distributionsekonomiska utgångspunkter, eftersom det varit kom- mitténs uppdrag att studera prisbild- ningens inverkan på handelns arbets- sätt och struktur. Hur prisbildningen påverkat inkomstfördelningen i sam- hället _ t. ex. förhållandet mellan kon- sumenternas konsumtionsbudget och de ersättningar för sitt arbete, som han- delns företagare och anställda betingar sig _— har kommittén inte betraktat som sin uppgift att undersöka. Den rätt- visa inkomstfördelningen mellan olika befolkningsgrupper är ett viktigt sam—

hällsproblem, men den är intresseorga- nisationernas och politikernas sak att avväga. Kommitténs värderingar är allt— så distributionsekonomiska. Riktpunkt härvidlag har varit uppfattningen, att pris och prestation i handeln bör när- mare följas åt, att priserna således bör differentieras mera med hänsyn till de faktiska prestationerna och att som prestationer därvid bör räknas de tota— la prestationerna i fabrikation och han- del, vilka inte bara sammanhänger in- bördes utan ofta utgör substitut för varandra.

I kap. 17 summerar kommittén sina iakttagelser av prissättningens infly— tande på handelns struktur och kom— mitténs majoritet drar de konklusioner av materialet, som den menar, att man ur samhällssynpunkt bör dra. Av den- na summering framgår, att på vissa av de varuområden, som kommittén stu— derat, råder en förhållandevis fri pris- bildning med individuell kalkylering eller fri prissättning efter vedertagna tumregler, medan det beträffande and- ra områden förekommer en utpräglad prisstelhet med centralt kalkylerade priser i prislistor från leverantörerna eller branschorganisationerna. Bakom prisstelheten ligger djupt rotade trygg- hetsinstinkter, som draperat sig i den dräkt, som är naturlig för ett organisa- tionsbegävat folk som det svenska: i branschsammanslutningar och grupp- samverkan av olika slag. Organisatio— nens effektivitetssträvan har samhället fått som ett värde på köpet. Denna ef- fektivitetssträvan avstannar dock ofta, om inte konkurrensen driver på ett stycke till. Konkurrensen får därför inte underordnas tryggheten, ty då kommer rationaliseringen av handeln att sacka efter. Prisstelheten är ett lit— tryck för trygghetsbehovet, prisrörlig- het ett uttryck för konkurrens. Vad kommittén vill befrämja är alltså pris-

rörlighet och konkurrens såsom ett me- del att uppnå högre effektivitet och låg- re priser.

Det betyder, att kommittén är prin- cipiell motståndare till all prisbunden- het, vare sig denna förekommer som bruttopriser (nu endast tillåtna i dis- penserade fall) eller som riktpriser eller normalpriser, vilka åtlydes utan avvikelser. Då varken riktpriser eller normalpriser är avsedda att åtlydas så, utan får underskridas (riktpriser över- skridas), vänder sig kommittén inte mot själva förekomsten av sådana pris- rekommendationer utan mot det sätt, varpå de kan uppfattas och tillämp- pas av vissa företagare eller grupper av företagare. Ett förbud mot rekom- menderade priser är också enligt kom- mitténs uppfattning ogenomförbart bl. a. därför att man i vissa fall inte kan precisera när en rekommendation föreligger; exempelvis enbart det fak- tum, att ett dominerande företag använ- der en viss prissättning för egen del och kanske i reklamen motiverar denna, kan innebära en suggestion eller re- kommendation till andra att hålla dessa priser. I stället bör man inrikta sig på åtgärder, som —— inom de gränser, som nu gäller, och med den utvidgning av dessa, som kommittén föreslår möj- liggör ingripanden mot samhällsskad- liga verkningar av alltför noggrant följda prisrekommendationer: dels mot sådan prisstelhet, som konserverar en överdimensionering av distributions— apparaten, dels mot en sådan uppåtgå- ende prisutveckling, som är förorsakad av konkurrensbegränsningar.

En prisutveckling av detta slag liksom även prisstelhet har större förutsättningar att uppkomma i ett sam- hälle med inflationstryck än i en »kö- parnas marknad», där ju konkurrensen skärps och kan korrigera tendenser till missbruk eller stagnation. Vårt ekono-

| l .'

miska liv har nu länge karakteriserats av ett dylikt inflationstryck. Även om det skulle kunna minskas eller avlägs- nas, är det aldrig långt borta i ett full- sysselsättningssamhälle. Det är därför motiverat av beredskapsskäl, att man från det allmännas sida följer prissätt- ningen och prisutvecklingen iuom nä- ringslivet i alla konjunkturlägen. För detta ändamål förordar kommittén ett särskilt prisstudie- och prisövervak- ningsorgan — vad det bör heta, hur det skall se ut och hur det skall anknytas eller inte anknytas till redan existeran- de organ har kommittén inte tagit när— mare ställning till, men har i kap. 17 antytt vissa möjliga anknytningar. Den vid årsskiftet 1954/55 tillsatta priskon- trollutredningen har i uppdrag att över- väga de institutionella problem, som uppstår, om samma utredning stannar för uppfattningen, att samhället bör be- hålla den övervakning av prisutveck- lingen inom näringslivet, som f. n. ut- övas av Priskontrollnämnden. Varudistributionsutredningen har för sin del nöjt sig med — fortfarande uti- från rent distributionsekonomiska syn- punkter att diskutera sig fram till vad en sådan samhällelig prisinsyn eller prisövervakning enligt dess mening skall omfatta. En sådan insyn via fort- löpande prisstatistik och prisanalys av de branscher, som förser oss med kon- sumentvaror och där priserna av någon orsak är stela och höga betecknar kom- mittén »som ett minimum av samhälle- lig aktivitet». Ett dylikt studium av pri— ser och marginaler och dessas tenden- ser kan tillföra den ekonomiska poli- tiken informationer, och genom publi- cering av resultaten i någon form av regelbunden rapportering kan det ge stoff för den ekonomiska debatten i företagare— och konsumentsamman- slutningar. Om det organ, som bildas för ändamålet, under detta studium på-

träffar ur samhällsekonomisk synpunkt mindre önskvärda förhållanden och utvecklingstendenser — exemplifierade ovan bör det enligt kommitténs me— ning kunna såsom framgår av kap. 17 föreslå en agerande myndighet eller Kungl. Maj:t att vidtaga åtgärder där- emot. Här förutsätter alltså kommittén, att samhället genom sina organ skall kunna övergå från insyn, övervakning och publicitet av det iakttagna till ak- tivt ingripande i vissa fall. Näringsfri- hetsrådet har redan vissa befogenheter härvidlag, ännu endast prövade i mind- re omfattning. Rådet kan således in- gripa mot prisstelhet och prisbildning- ar, förorsakade av karteller och mono- polföretag, som svarar för en väsentlig del av företagsamheten på sitt område. Emellertid är monopolföretag av detta slag dels rätt fåtaliga, dels ganska svåra att avgränsa mot den ojämförligt myc- ket vanligare företeelse, som i det före- gående kallats oligopol och som består i att ett mindre antal ledande företag gemensamt dominerar marknaden och utan att ha ingått några prisöverens- kommelser anpassar sig efter varandras prissättning och utövar ett faktiskt pris- ledarskap även på småföretagen inom varuområdet. Om man såsom kom- mittén tänkt låter begreppet oligopol omfatta de fall, då upp till halvdussi— net företag —— inhemska såväl som im- portörer tillsammans behärskar hälf- ten eller mer än hälften av omsättning- en inom sin varugrupp, så blir det _ såsom synes framgå av tab. 18 och 46 —— betydande och vitala områden av tillverkning och distribution, som blir föremål för prisövervakning. På de stora konsumentkapitalvarornas områ- de är oligopolsituationen eller dess mot- svarighet på importsidan ett fåtal dominerande importörer —— den nor— malt förekommande. Varudistributions- utredningen anser, att den konkurrens-

begränsning, som här föreligger och som kan påverka prissättningen i till- verkningen och distributionen av bety- delsefulla varugrupper, bl. a. genom tillämpning av exklusiva och/eller se- lektiva distributionsmetoder, motiverar en utvidgning av Näringsfrihetsrådets möjligheter att ingripa, och utredning- en föreslår därför, att 5 5 2 mom. i 1953 års lag om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning i näringslivet måtte ändras så, att den inbegriper även oligopolföreteelsen och dess verk- ningar ända fram till konsumentpriser- na på resp. varuområden. Det kan in- vändas, att om monopolfallet omges av i viss mån flytande gränser, vilket har betecknats som otillfredsställande, gäl- ler detta även oligopolfallet, som vid- gar ramen utan att man vet exakt hur mycket. Man kan dock utgå från, att Näringsfrihetsrådet av praktiska skäl endast kommer att ta upp till förhand- ling sådana fall, där en prisstelhet eller prisutveckling har av prisstudie- och prisövervakningsorganet bringats un- der observation och härefter av Nä- ringsfrihetsrådet kunnat dokumenteras såsom samhällsskadlig.

En särskild fråga är den prisstelhet, som kan förorsakas av horisontella riktpriser, dvs. av handelns bransch- organisationer centralt kalkylerade pri- ser. Sådana riktprislistor har varit in- tagna i Monopolutredningsbyråns kar- tcllrcgister och har av Näringsfrihets- rådet förklarats registreringspliktiga.

Huruvida de är samhällsskadliga kon- kurrensbegränsningar eller inte har dock rådet ännu inte i något fall tagit ställning till. Det har gått mindre än ett år efter bruttoprisförbudets införande och hur riktpriserna kommer att verka är måhända för tidigt att yttra sig om med någon grad av bestämdhet. Skulle emellertid riktpriserna i tillämpningen visa sig medföra samma prisstelhet som de avskaffade bruttopriserna, förutsät- ter varudistributionsutredningen, att Näringsfrihetsrådet upptar till pröv- ning huruvida och i vilka fall det före- ligger en samhällsskadlig konkurrens- begränsning eller icke.

Såsom närmare framgår av kap. 17 har varudistributionsutredningen ut— ifrån sina rent distributionsekonomiska synpunkter —— inte rekommenderat nå- gon allmän priskontroll av samma typ, som utövades under kriget, utan för- ordat punktvisa aktioner mot områden, där höga priser och marginaler på grund av konkurrensbegränsning före- ligger —— se 5. 336. Utredningen menar också, att punktaktioner i de fall de skall förekomma inte bör baseras på standardiserade kostnadsbedömningar, då detta inte är förenligt _ såsom kom- mittén tidigare anfört med strävan att göra prissättningen rörligare. Pri- serna bör sättas efter de olika presta- tionerna i olika butikstyper med olika service. Detta blir konsekvensen av målsättningen om en rörlig prisbild- ning.

Del I

MARKNADEN

KAPITEL 1

Vår marknad

Ett studium av varudistributionen, dess struktur och kostnader, måste ut- gå från den marknad, som distributio— nen skall betjäna. I gamla tiders själv- hushållning, där varje by var en mer eller mindre sluten ekonomisk enhet och kunden oftast hämtade sin beställ- ningsvara direkt hos tillverkaren-hant- verkaren och det endast var i köpestä- derna, som handel bedrevs i nutida me- ning, var distributionsapparaten föga utvecklad. Situationen ändrades med industrialismens genombrott, som bl. a. medförde problemet att sprida en stor mängd produkter över en större och mer differentierad marknad.

Distributionsapparatcns omfång och arbetssätt bestäms av en rad omstän— digheter. Den viktigaste är konsumtio- nens storlck och inriktning. I sin tur påverkas konsumtionen av de många faktorer, som tillsammans formar det allmänna ekonomiska klimatet. Varje land kan uppvisa mycket motstridiga uppfattningar om hur gynnsamt detta ekonomiska klimat är: vad vissa grup- per av företagare och andra vill beteck- na som ett frostigt klimat med hän— syn till skattetryck, regleringar, inves- teringskontroll och andra inskränk— ningar —— betecknas av andra grupper —— t. ex. arbetstagare och konsumenter _ som ett gynnsamt klimat för löne- höjningar och prisstabilisering. Det en- da objektiva kriteriet blir då levnads- standarden i de olika länderna, mätt medsamma mått.

Levnadsstandard och utrikeshandel Därvid kan man använda sig av siff- ror över nationalinkomsten, över kon- sumtionen per invånare, över sparan- dets omfång m. 111. Alla jämförelser härvidlag kräver dock invecklade om- räkningar med hänsyn till olika valuta- värden och prisnivåer. En mera kon- kret illustration av levnadsstandarden, som för övrigt har fördelen att förstås av alla, är olika jämförelser som gjorts av antalet bilar, telefoner, radioappara- ter och den förbrukade mängden livs- medel i skilda länder. De bekräftar vad alla vet, att vårt lands levnadsstandard ligger på en hög nivå. Sverige har ett välfyllt skafferi och hög bekvämlig- hetsstandard. I den västerländska na- tionskretsen är svenskarna det folk, som äter mest mejeriprodukter och ägg. Även beträffande kött och bröd är vi en välnärd nation utan att slå något konsumtionsrekord. Sverige har vidare det största antalet telefoner näst USA, flera radioapparater än något annat västeuropeiskt land och näst Förenta Staterna, Kanada, Australien och Nya Zeeland det största antalet bilar allt per invånare räknat. Industripro- duktionen _"— både totalt och per ca-

pita synes i förhållande till för- krigstiden ha ökat snabbare än i något annat västeuropeiskt land — liksom för övrigt var fallet även under mel- lankrigstiden. Sysselsättningen är hög. Den privata konsumtionen utgjorde år 1953 ca 3 500 kronor per invånare. Av

skäl som anförts ovan går det inte att utan vidare jämföra med motsvarande inkomstuppgifter från andra länder. De motsäger dock inte de övriga exemplen på vårt lands förhållandevis goda lev- nadsstandard.

Sverige är vidare en nation, för vil- ken utrikeshandeln spelar en bety- dande roll. Av de i landet för konsum- tion och investeringar tillgängliga re— surserna (bruttonationalprodukt minus export plus import) utgör importen ca 20 %. I detta hänseende är vårt lands läge detsamma som andra euro- peiska småstaters såsom Danmark, Norge, Belgien och Nederländerna —, medan det skiljer sig avsevärt från till- ståndet i t. ex. Förenta Staterna, Frank— rike, Tyskland och Italien, för vilka importen av olika skäl spelar en för- hållandevis mindre roll. För behovs- täckningen under normala förhållan- den är alltså vår självförsörjningsgrad inte hög. Av varje krona som konsume- ras i landet användes omkring 20 öre på importvaror. Den internationella utvecklingen _ i vad gäller import— varorna, vår export av skogsprodukter. verkstadsprodukter och malm, sjö- transporterna m. m. —— är följaktligen av stor betydelse för vår levnadsstan- dard. Hittills har man också i detta

land kunnat föra en politik, som dels eftersträvat liberalisering av utrikes- handeln, dels fasthållit vid den tradi— tionella lågtullspolitiken.

En uppfattning om de varor, som via utrikeshandeln direkt eller indirekt tillföres de svenska konsumenterna, får man av nedanstående tabell, som visar fördelningen av import på vik- tigare varugrupper åren 1951—1953.

Det är icke möjligt att av ovanstå— ende siffror eller ur importstatistiken i övrigt exakt beräkna hur stor andel av importen, som faller på konsument— varor, men det framgår att denna andel måste vara ganska betydande. Det kan nämnas, att importen av kolonialvaror, kryddor, frukter och bär år 1953 upp— gick till 641 miljoner kronor eller 8 % av den totala importen. Motsvaran- de siffra för vävnader, filt, band, spetsar samt sömnads- och andra ar— beten och skodon m. ni. var 722 miljo- ner kronor. Bilimporten (som dock inte enbart består av konsumentvaran personbilar) under år 1953 hade ett värde av närmare 450 miljoner kronor (dvs. 5—6 % av hela importen), varav 245 miljoner avsåg färdiga personbi- lar och 120 miljoner sammansättnings- delar för tillverkning av bilar.

Tabell 1. Importen åren 1951—1953

1951 1952 1953 Varuslag milj. kr % milj. kr % milj. kr %

Livsmedel m. m ................ 1 512 16,5 1 545 17,3 1 449 17,8 Mineraliska och fossila ämnen. . . . 1 873 20,4 1 920 21,5 1 572 19,3 Kemiska produkter, färger, m. m. 564 6,1 479 5,4 473 5,8 Hudar, skinn, pålsverk, kautschuk 359 3,9 237 2,6 249 3,0 Spånadsämnen samt arbeten därav 1 571 17,1 944 10,5 1 181 14,5 Oädla metaller och arb. därav . . . . 1 145 12,5 1 492 16,7 929 11,4 Maskiner, instrument och trans- portmedel .................. 1 647 17,9 1 836 20,5 1 823 22,3 Övrigt ........................ 513 5,6 494 5,5 485 5,9 9 184 100,0 8 947 100,0 8 161 100,0

Källa: Nationalbudget för år 1954 resp. år 1955.

En liten marknad med omfattande varuhandel

Med sina ca 7,2 miljoner invånare ut- gör Sverige en liten marknad. Det lig- ger i sakens natur, att marknadens stor- lek påverkar distributionens omfång och arbetssätt, och särskilt de stora industriländerna har delvis helt andra distributionstekniska liksom även produktionstekniska _ förutsättningar.

Den höga levnadsstandarden och den betydande utrikeshandeln gör att va- ruhandeln är livlig och svarar för en betydande del av sysselsättningen. Här- vidlag ligger Sverige på samma nivå som andra länder med hög levnads- standard —— sådana som Förenta Sta— terna, Kanada, Australien och Nya Zeeland. Enligt 1950 års folkräkning var 16 % av den förvärvsarbetan— de befolkningen sysselsatt inom han- deln, medan motsvarande siffror för industri och hantverk samt för jord- bruk med binäringar var 41 resp. 20 %. Preliminära siffror från 1951 års före- tagsräkning visar, att det år 1951 fanns 18 015 arbetsställen inom partihandeln med 117 100 sysselsatta och 83 305 ar- betsställen inom detaljhandeln med 296 730 sysselsatta. Dessa siffror inne— bär, att partihandeln _ vari ingår för- utom grossistföretag såväl industrifö— retags försäljningsnederlag som han- delsagenter _ och detaljhandeln till- sammans skulle svara för 19,0 % av den totala sysselsatta personalen inom hela näringslivet exklusive jordbruket. Mot- svarande siffror för industri, hantverk och byggnadsverksamhet är enligt de preliminära uppgifterna 57,9 %, för samfärdseln 10,4 %, för skogsbruket 2,5% och för trädgårdsskötsel 1,0 %. Återstoden 9,2 % — faller på öv— riga branscher (banker, försäkrings- verksamhet, hotell, restauranger, re- kreations- och nöjesföretag m. m.). Enligt av företagsräkningen utförda

beräkningar innebär 1951 års siff— ror, att antalet arbetsställen under de senaste 20 åren ökat med 40 % inom partihandeln och med 30 % inom de- taljhandeln och att antalet sysselsatta ökat med 113% inom partihandeln och 63 % inom detaljhandeln. Den to- tala ökningen inom näringslivet exklu- sive jordbruket anges ha varit 26% för antalet arbetsställen och 62 % för antalet sysselsatta. Samtidigt har om- sättningen ökat betydligt inom såväl parti- som detaljhandeln. På grund av penningvärdesförändringar samt änd- rad service- och kvalitetsnivå är det dock inte möjligt att ange hur stor denna ökning varit. Se vidare kap. 5. Man har beräknat, att av vår natio- nalinkomst på ca 40 miljarder kronor . mellan en sjättedel och en fjärdedel, faller på varudistributionen. Vilken siff— * ra man använder beror bl. a. på vad man inlägger i begreppet varudistribu- tion. Av de på detta sätt framräknade 7—10 miljarderna torde en fjärdedel uppkomma inom fabrikantledet, en fjär- dedel inom grosshandeln och hälften inom detaljhandeln. Detta skulle inne- bära, att ungefärligen 13—19 % av na- tionalinkomsten skulle falla på gross- handeln och detaljhandeln tillsammans. Motsvarande siffra för Förenta Sta- terna har för 1949/50 angivits vara 18 %. I den av OEEC (Organisation for European Economic Cooperation) hösten 1953 avgivna rapporten om pro- blem i samband med »ökandet av dis- tributionens effektivitet inom Europa» har handelns andel av nationalinkom- sten i Danmark, Norge, Holland och England angivits vara respektive 15, 12,5, 11,2 och 12,2 %. Genomsnittet för flertalet europeiska länder uppges vara 12—13 %, och den genomsnitt- liga distributionskostnaden för konsu- mentvaror i de olika länderna säges variera mellan 35 och 50 % av konsu-

mentpriset. Då lönekostnaderna utgör en betydande andel av distributions- kostnadcrna, kan skillnaderna till stor del bero på det högre löneläget i Sve- rige jämfört med andra länder. Kommittén kan givetvis inte gå i god för de här refererade Siffrornas tillför- litlighet. I sammanhanget inställer sig emellertid frågan, om man av dylika eller andra jämförelser kan draga någ- ra slutsatser om distributionens effek- tivitet i olika länder. Sådana slutsat- ser är dock enligt kommitténs mening synnerligen vanskliga att göra, särskilt som de redovisade variationerna ofta till mycket stor del torde bero på defi- nitionsskillnader. Ett tänkbart mått på distributionens effektivitet är omsätt- ningen per sysselsatt. Även detta måste dock betraktas som alltför bristfälligt, i varje fall för internationella jämfö- relser. Därtill kommer, att tillförlitliga uppgifter om omsättningens värde och

om antalet sysselsatta inom olika bran- scher inte föreligger annat än för en- staka länder. Härmed är inte sagt, att inte omsättningen per sysselsatt skulle kunna användas åtminstone som ett grovt mått på effektiviteten t. ex. hos olika stora företag inom en och samma bransch. En sådan jämförelse måste emellertid begränsas till ett bestämt land och gälla en viss tidpunkt.

Handelsmarginalens höjd i procent av omsättningen är en annan utgångs- punkt för jämförelser, som dock erbju- der många och stora osäkerhetsmoment, eftersom arbetskostnaderna står i re- lation till resp. lands allmänna löne- standard, hyresläget på grund av hy- reslagstiftning ofta är konstlat etc. För en jämförelse av handelns nettovinstcr saknas material.

Nedanstående tablå1 tyder emellertid på i all sin ofullständighet, att de pro— centuella handelsmarginalerna i Dan-

1 Jämförelse mellan redovisade bruttovinster, uttryckta i procent av försäljningsvärdel för

detaljhandeln i ett antal länder

Bransch Sverige Danmark England Holland Specerier ........................ 14—16 (1952) 12,5 14,7 16,4 (1948) Frukt och grönsaker .............. 17,5 18,9 17,5 (1943) Mjölk etc ........................ 13—14 (1949) 11,6 23,0* 22,5*(1943) Tobak .......................... 11,7 (1952) 11,4 12,9 14,7 (1947) (tobak o. vin) Skor ............................ 18—20 (1951) 17,4 25,9 22,2 (1947) Herr- o. damkonfektion ........... 18—23 (1954) _ 23,6 22,0 (1948) Herrkonfektion (ekipering) ........ 18—23 (1954) 20,3 26,5 22,5 (1948) Damkonfektion .................. 18—23 (1954) 24,9 23,8 (1948) Hattar .......................... _ 32,5 33,0 (1948) Underkläder ..................... _ _ 22,8 22,6 (1948) Garn och trikå ................... 20,9 26,1 25,5 (1948) Inredningstextilier ............... 22—26 (1954) _ 24,0 22,9 (1948) Möbler .......................... 24,0 (1945) 21,4 28,2 27,2 (1946) Järnvaror ....................... 15,4 (1953) _ 25,1 28,3 (1940) Bl.-artiklar ...................... — — 28,7 34,4 (1943) Böcker ......................... 23—26 (1952) 17,6 (genom- 18,9 17,5 (1943) sn. bruttom.)

* Marginalen inbegriper den service som hemleverans av mjölken innebär. Källor: Uppgifter från svenska detaljhandelsorganisationer. Erhvervstaellingen 1948 (Dan- marks statistik 1953). Census of distribution and other services 1950: Retail Trade (Great Britain). Kengetallen voor het Kleinbedrijf (Holland 1950).

mark, England och Holland inte visar några anmärkningsvärda olikheter i förhållande till dem vi är vana att räk- na med härhemma. De danska handels- marginalerna är dock lägre än i de övriga tre länderna. De reservationer, varmed kommittén presenterar detta enda material, som kunnat samman- bringas om de redovisade bruttovin- sterna för detaljhandeln i ett antal län- der, som har en marknadsstruktur lik- nande vår egen, har kommittén velat markera genom att sätta tablån i en not.

De många små enheterna

Utformningen av ett lands varuhandel hänger också samman med nationella särdrag såsom folkkynne och traditio- ner och med de geografiska betingel- serna. Om handeln gäller framför allt, att den är koncentrerad till de tätbe- folkade delarna av vårt land och sär- skilt till de tre största städerna. Skill- naderna mellan tätort och glesbygd framgår av 1950 års folkräkning: den andel av befolkningen, som räknades till handeln _ alltså i handeln syssel- satta _ uppgick till 17,5 % av den to- tala folkmängden inom landets tätbe- byggelse mot endast 4,1 % inom gles- bebyggelsen. Till jämförelse kan näm- nas, att kundunderlaget i tätorterna är % och i glesbygderna % av den totala

befolkningen. Den bild vi har av ett till stora delar glesbefolkat land, där distributionen också skall ombesörja en kostnadskrävande varuförmedling till avlägsna bygder, som i förhållande till andra delar av landet är underför- sörjda med butiker, är emellertid inga- lunda typiskt svensk. Detta antydes av nedanstående siffror, som hämtats från en statistik över distributionsapparatens omfattning i 15 länder, publicerad år 1953 av Internationella handelskamma- ren. (För Sverige har siffrorna häm- tats ur den officiella statistiken.)

De här redovisade genomsnittssiff- rorna för befolkningsunderlaget per butik _ mellan 80 och 95 invånare _ skulle möjligen kunna förutsättas re- presentera ett allmänt »detaljhandels- optimum» _ en naturlig storlek, obe- roende av marknadens omfång och av befolkningstätheten. Ett ekonomiskt optimum kan det knappast vara, efter- som all erfarenhet talar för att det eko- nomiska optimum befinner sig åtskilligt högre på företagens storleksskala. Men måhända kunde det _ såsom antages i den tidigare omnämnda OEEC-rappor- ten _ vara ett slags praktisk-psykolo- giskt optimum, alstrat av konsumenter- nas krav på nära och bekväm tillgång till varorna och lust till personlig kon- takt över butiksdisken och det gensvar, som möter dessa kundreaktioner hos de många, som valt småföretagarens yrkes—

Tabell 2. Detaljhandelns omfattning i vissa länder

Invånarantal Befolknings- Antal försälj- Genomsnitt]. Land (tusental) täthet ningsställen i antal inv. pr (inv. pr kvkm) detaljhandeln butik

Sverige (1951) ................... 7 099 16 83 305 85 Norge (1946) .................... 3 157 10 35 795 88 Danmark (1947) ................. 4 123 96 52 296 80 England (1950/51) ................ 50 555 207 528 450 95 Schweiz (1950 och 1939) .......... 4 715 114 54 893 85 USA (1950 och 1948) ............. 150 697 19 1 769 540 85 Australien (1951 och 1949) ........ 8 539 1 90 159 94

utövning mindre för dess försörjnings- utsikter än som »ett sätt att leva», vilket tilltalar dem. Kommittén är dock inte benägen att på grundval av det här presenterade materialet dra några .slutsatser i den riktningen. Skillnader- na i levnadsstandard, sortiment och servicenivå gör, att samma invånarantal per butik ingalunda behöver betyda, att butikerna är lika stora, dvs. har lika stor omsättningsvolym.

Antalet småföretag inom detaljhan— deln är emellertid betydande inom de flesta länder. Den senaste företagsräk- ningen i Sverige visar t. ex. att detalj- handelsföretagen i genomsnitt år 1951 hade 3,6 sysselsatta. Genomsnittet för Förenta Staterna torde (enligt uppgif- ter från år 1948) inte ligga mycket hög- re. Spännvidden är dock stor mellan de mycket stora och de minsta före- tagen, framför allt i Förenta Staterna. I Sverige svarar de 5 % största och i Förenta Staterna de 4 % största arbets- ställena inom livsmedelsdetaljhandeln för 40 % av omsättningen.

Det är klart, att det stora antalet företag med liten omsättning kan er- bjuda hetydande rationaliseringsmöjlig- heter, inte endast i Sverige utan även i de flesta andra länder med liknande arbetskraftssituation. Det är vanligt,1 att en tredjedel av alla arbetsställen inom detaljhandeln sysselsätter högst en person (i Sverige och Danmark 27 resp. 33 %, i Norge 37 %, i Schweiz 41 % och i USA 56 %).2 I något mer av hälften av alla arbetsställen är antalet syssel- satta mellan två och fem personer (Sverige 61 % och Schweiz 53 %). Arbetsställen med mer än fem syssel- satta är förhållandevis sällsynta (12 % i Sverige och 5 % i Schweiz). Den hög- sta siffran för sådana arbetsställen _ 15 % av antalet företag _ finner man i Förenta Staterna.

Omkring 40% av alla detaljister i USA har en omsättning på mindre än 20 000 dollar per år _ vilket i faktisk köpkraft kanske motsvarar 70 000— 80 000 svenska kronor. I England har 54 % av detaljhandelsföretagen en om- sättning på mindre än 5 000 pund (dvs. ca 75 000 kronor) och i Danmark lig— ger inte mindre än två tredjedelar av samtliga detaljhandelsföretag under denna gräns (: 100000 danska kro- nor). I Sverige har enligt 1951 års före- tagsräkning 56 % av detaljhandelsföre— tagen en omsättning av mindre än 100000 kronor. Den tidigare nämnda OEEC-rapporten sammanfattar läget i Europa på följande sätt: »För de flesta eurOpeiska länder gäller sanno- likt att i ena ändan av storleksskalan befinues hälften av samtliga butiker svara för endast 12—17 % av den totala omsättningen och 20—25% av handelns sysselsatta, medan i andra ändan av skalan 15—20% av totala antalet butiker svarar för 50_60 % av omsättningen och 30—40 % av de sys- selsatta.»

Organisationsväsendet

Det torde finnas få länder, där or- ganisationsväsendet inom handeln är så omfattande som i Sverige. Särskilt inom speceri- och livsmedelshandeln är inköpssamverkan starkt? utbredd. Sverige är således vid sidan om Fin- land och England det land, där konsu-

1 Kommittén kan inte svara för tillförlitlig- heten i denna internationellt sammanställda statistik. Försök har dock gjorts att jämföra dess siffror med uppgifter i olika slags nationella publikationer. Uppgifterna har därvid befun- nits vara så sannolika att ett återgivande av siffrorna ansetts försvarligt. ” Den för USA redovisade siffran omfattar även utdelade men inte utnyttjade handels- rättigheter och är därför för hög i förhållande till övriga länders.

% E | |

mentkooperationen har sitt starkaste fäste. Även andra filialbildningar före- kommer. Inköpscentralernas AB (ICA) är topporganisationen för grossistföre— tagen Hakon, SV, Eol och NS, till vilka f. n. ca 11 500 enskilda detaljhandlare är knutna som delägare. Vidare kan nämnas ASK-bolagens ekonomiska förening u. p. a., ett organ för inköps- samverkan mellan fristående kolonial- varugrossister. Inom den sektor av livs- mcdelshandeln, som de animaliska jord- bruksprodukterna utgör, drives dess- utom ett inom vissa geografiska områ- den växande antal butiker i producent- kooperativ regi. Även inom andra bran- scher än livsmedelsbranschen förekom- mer organisatorisk samverkau i olika former: mångfilialföretag av typ EPA och Tempo samt fabrikantägda butiks- kedjor (t. ex. Oscaria), varjämte före- kommer starka branschorganisationer, köpmannaföreningar osv.

Ur rationaliseringssynpunkt har den- na benägenhet att sammansluta sig haft vissa gynnsamma verkningar för han— deln. Utan tvivel har den verkat pådri- vande på den tekniska rationaliseringen. Att självbetjäningsidén slagit igenom snabbare i Sverige än i det övriga Eu- ropa kan sålunda till stor del tillskri- vas organisationerna, som med propa- ganda och förlagskapital sporrat de- taljhandeln att utnyttja idén både vid butiksomändringar och nyetableringar. Ett bättre genomtänkt och sovrat va— rusortiment och en förenklad orderru- tin är också resultat av samarbetet i organisationer. Å andra sidan har or- ganisationsväsendet sina kända risker: en viss uniformering av priserna och en avtrubbad konkurrensvilja mellan de individuella företagarna. Det går snubblande lätt att överskrida gränsen mellan gemensamma ordningsregler, tillkomna i allmänt rationaliseringssyf-

te, och formliga regleringar i eget trygg- hetssyfte, mellan lojalitet mot organisa- tionernas vettiga rekommendationer och tvång att följa rekommendationer, som kan ta udden av priskonkurrensen. In- vändningen att de olika distributionsfor- merna —- kooperationen, enhetsprisaf— färerna och detaljhandeln i övrigt ju ändå kan konkurrera sinsemellan är knappast stark tillräckligt. Det är natur- ligt, att konsolideringssträvandena under en organisations uppbyggnadsskede medför en viss försiktighet i priskonkur- rensen: en del av rörelseöverskottet in- vesteras i en utbyggnad för framtiden i stället för att användas för prissänk- ningar i nuet. Kanske är detta f. 6. ett konsumentintresse på längre sikt. Huru— vida sedan en konsoliderad ställning kommer att ta sig uttryck i en starkare vilja till priskonkurrens eller i en he- nägenhet att konservera det bestående återstår att se. Många skulle kanske känna sig säkrare i detta avseende, om redan i ett tidigare skede en större del av rörelseöverskottet komme dem till- godo i form av prissänkningar.

Av fakta i detta kapitel framgår, att en jämförelse med andra länders han- del inte utfaller oförmånligt för den svenska handeln. Småföretagsamheten inom svensk distribution visar nära överensstämmelscr med småföretagsam- heten i jämförliga länder. Möjlighet att mäta och jämföra effektiviteten inom handeln inom- och utomlands saknas dock tyvärr med den statistik, som står till buds. Den svenska distributionens försteg i organisatoriskt hänseende är likväl påfallande med både de fördelar och nackdelar detta medför. I fråga om modern förpackningsteknik, i själv- betjäningssystemets utbredning och i branschorganisationernas propaganda- verksamhet för god administration

inom affärslivet torde Sverige ligga i tätgruppen i Europa. Det intryck man får av en i Sverige i förhållande till andra länder relativt välordnad varu- distribution är emellertid inte i och för sig något motiv varför man skulle slå sig till ro i rationaliseringssträvan-

dena. För ett land med hög sysselsätt- ning och, såvitt man kan bedöma, ännu outnyttjade möjligheter till betydligt höjd produktion per sysselsatt förelig— ger speciella skäl att ägna varudistri- butionen stor uppmärksamhet.

KAPITEL 2

Den privata konsumtionen

Som tidigare nämnts har varudistri- butionsutredningen medvetet sökt be- gränsa sitt studieområde till att omfatta endast konsumentvarornas problem på distributionssidan. Även inom detta område har utredningen inskränkt sig till studiet av varugrupper av särskild betydelse för konsumentens budget nu och i framtiden. En analys av den fak- tiska konsumtionsutvecklingen på dessa varuområden är grunden för varje prognos beträffande den kommande ut- vecklingen. De faktorer, som främst på- verkar efterfrågan på konsumtionsva- ror, är därvid de viktigaste att klarläg- ga. I detta kapitel redovisas uppgifter om konsumtionens utveckling de se— naste 15 åren. Redogörelsen grundar sig huvudsakligen på material, som in- samlats av Konjunkturinstitutet, resp. Statens jordbruksnämnd.

Alla som sysslar med ifrågavarande material betonar dess bristfällighet. Vår produktions-, import- och export- samt lagerstatistik är i många fall för otill- räcklig för att ge ett säkert sifferunder- lag för konsumtionsberäkningar. Medan vissa varuområden såsom varuskat- tebelagda eller av statliga monopol kon- trollerade varor har en praktiskt ta— get exakt omsättningsstatistik, har för andra varugrupper den enda utvägen varit att låta branschmän göra upp- skattningar av konsumtionen. Om man sammanställer sådana uppgifter av högst olika tillförlitlighetsgrad, måste också de procentuella siffror, som grun- dats på dem, bli förhållandevis osäkra.

Med denna bestämda reservation kan man dock av materialet få vissa håll- punkter för en bedömning av olika varuområdens betydelse nu och i fram— tiden i deras förhållande till varandra.

Med »konsumenter» avses i det föl- jande de individuella slutliga förbru- karna av varor och tjänster, dvs. all- mänheten. Det bör dock uppmärksam- mas, att det vid den följande redovis- ningen av den privata konsumtionens storlek på olika delposter icke varit möjligt att frånskilja den offentliga konsumtionen, t. ex. vid skolbespis— ningar, militära inrättningar etc. Även viss förbrukning inom företagen ingår i Konjunkturinstitutets uppgifter, då denna inte kunnat statistiskt skiljas från den privata konsumtionen. Vida- re har det icke funnits några möjlig- heter att inräkna husmödrarnas arbe- te i hemmen och annat arbete för egen räkning bland de tjänster, som för- brukas.

Den totala privata konsumtionen i ett land bestämmes till sitt omfång av summan av de enskilda individernas disponibla inkomst, dvs. bruttoinkomst minus direkta skatter och sparande. Den individuella förbrukarens konsum— tion bestäms ytterst av hans medvetna och latenta behov (inklusive smak) och hans möjligheter att tillfredsställa des- sa behov, dvs. hans köpkraft. Konjunk- turinstitutet definierar privat konsum- tion som »hushållens inköp av varor och tjänster». Man har därmed med- vetet bortsett från, att varaktiga kon—

sumentkapitalvaror av typen bilar och möbler vanligen inte förbrukas det år de inköps. Av praktiska skäl har man låtit ett visst års inköp av dylika va- ror ingå under rubriken »privat kon- sumtion». Det viktigaste undantaget från denna princip utgör egnahem, som inte ingår i beräkningarna med an- skaffningsvärdet under det år de in- köpts utan endast med nyttjandevärdet.

Den totala privata konsumtionens andel av de inhemska bruttoutgifterna utgör i grova drag 60 %. På grund av ökade offentliga utgifter har denna andel under de senaste åren minskat något, från 62,5% år 1950 till preli- minärt 57,7 % år 1954. Den totala pri- vata konsumtionen enligt ovannämnda definition utgjorde i miljarder kronor (löpande priser):

1938/39 1946 1949 1952 1953 1954 8,3 15,0 17,9 24,1 24,9 26,0

Dessa siffror anges med en felmargi— nal av : 3 %, varmed menas storleken av det största tänkbara fel, som ligger inom ramen för den praktiska erfaren- heten. Siffrorna tyder på en ungefär tredubbling i kronor räknat sedan ti- den före det andra världskriget. Un— der samma period har levnadskostnads- index fördubblats, varför den reella konsumtionsökningen blivit ungefär 50 %. Även när hänsyn tagits till be— folkningsökningen (ca 15%) har så- ledes en reell konsumtionsökning med omkring 30 % per capita kommit till stånd.

Faktorer som påverkar konsumtionen

Den volym varor och tjänster, som kan ställas till förfogande för ett lands invånare, beror ytterst på en rad be- tingelser, som kan sammanfattas i ut- trycket den allmänna ekonomiska ut- vecklingen. Ett land som Sverige med

dess stora utrikeshandel blir för sin ekonomiska utveckling starkt beroende av internationella konjunkturer och ut- landcts ekonomi. Även om man begrän- sar sig till interna svenska förhållan- den, är det svårt att avgränsa och sy- stematisera de faktorer, som bestämmer den totala privata konsumtionens vär- de och volym. Viktiga är de politiska avgöranden, som påverkar nationalin- komstens fördelning på investeringar och konsumtion och konsumtionens fördelning på privat och offentlig kon- sumtion. Bl. a. skatte— och tullpolitiken har sitt inflytande. Det är därför vansk- ligt att försöka teckna den långsiktiga trenden i utvecklingen. Alltför många ovissa ting spelar in. Med utgångs- punkt från nuvarande förhållanden och under vissa bestämda förutsättning— ar, t. ex. en fortsatt reell 'ökning av nationalinkomsten med 2—3 % år- ligen, vilket inte förefaller orealis- tiskt mot bakgrund av det hittillsvaran- de skeendet, finns det dock möjlighe- ter att ställa en försiktig prognos rö- rande utvecklingen för de närmaste åren (se närmare härom i kap. 9). Även inriktningen av konsumenternas efterfrågan på olika varuslag bestäms av många olika faktorer, vilkas infly- tande varierar med tidpunkten för in- köpet och som delvis motverkar var- andra. Här skall nämnas några av dem.

Nationalinkomstens ökning. Vid in- komstökning ändras efterfrågan på oli— ka varor i varierande grad. Konsum— tionen av vissa varor stiger inte i pro- portion till inkomstökningen. Behovet av sådana varor är då redan mer eller mindre täckt, och man vill eller kan inte öka sin konsumtion därav. Andra varor däremot blir vid växande köp- kraft föremål för en starkt ökad kon- sumtion. Denna efterfrågans inkomst- elasticitet beskrives närmare i kap. 10. En annan konsekvens av högre in-

komster är, att man slutar konsumera en viss vara eller övergår till en annan dyrare vara under förutsättning att prisrelationerna inte ter sig för ogynn- samma. Beträffande livsmedel skulle man kanske vänta sig en minskande andel av konsumentens utgifter, när in- komststandarden höjs, eftersom det ju finns en gräns för de mängder livsme- del, som individen kan konsumera. En sådan utveckling har dock hittills mot- verkats av övergången till dels mera högvärdiga, dels mera förädlade livs— medel, en tendens, som man nog får räkna med kommer att fortsätta. I vad gäller de varaktiga konsumentvarorna är det åtskilligt, som talar för, att en fortsatt ökad inkomststandard kommer att öka bilarnas och hushållsmaskiner- nas andel av konsumentens utgifter på bekostnad av annan konsumtion, exem- pelvis av kläder.

Konsumenten efterfrågar emellertid inte bara varor utan också tjänster el— ler kombinationer av varor och tjänster. Utvecklingen under de senaste decen- nierna har gått i riktning mot en ökad efterfrågan på service, vilket måste beaktas bl. a. när man söker mäta levnadsstandardens höjd. Efterfrågan har också ökat på resor och nöjen. Den snabba motoriseringen av vårt land kommer därtill att medföra ökade krav på reparationer och dylik service. Å andra sidan kan man iakttaga hurusom folk mer och mer avstår från service, som drar höga kostnader. Anledning- en är framför allt de relativt sett höga arbetslönerna och därmed de höga pri- serna på tjänster.

Förändringar i nationalinkomstens fördelning. En ojämn inkomstfördel— ning har en annan inverkan på varu- efterfrågan än en jämn. Allmänt kan sägas, att en ojämn inkomstfördelning bidrar till en smal och hög »topp» i efterfrågan av varors och tjänsters kva-

litet eller originalitet, medan en jäm- nare inkomstfördelning breddar »top— pen» i efterfrågan, samtidigt som den höjer »botten» i efterfrågan och där- igenom eliminerar en del av de varor, som står lägst i kvalitetshänseende.

De lägre inkomsttagarna har under de senaste decennierna fått en växande andel av de totala inkomsterna, spe- ciellt efter skatt. År 1935 svarade de 40 % lägsta inkomsttagarna för 10 % av totala disponibla inkomster, medan den 10 % högsta inkomsttagarna sva- rade för 37 % av nämnda inkomster. (Med disponibel inkomst avses här på visst sätt framräknade totala privata inkomster minskade med direkta skat- ter). År 1948 var motsvarande inkomst- andelar 14 % resp. 27 %.1 En allmän höjning av t. ex. industriarbetarlö- nerna ger en helt annan efterfräge— struktur än en höjning av företagens vinster. En fortsatt inkomstutjämning i vårt land skulle medföra, att basen bleve bredare för efterfrågan på varor, som täcker mer kvalificerade behov.

Befolkningsutvecklingen och befolk- ningsomflyttningen. Att folkmängdens absoluta storlek och åldersfördelning påverkar efterfrågan är självfallet. Vad beträffar folkmängdens storlek kan no- teras en ökning med 14—15 % mellan åren 1939 och 1953. Under samma tid har åldersfördelningen undergått vissa förändringar: åldersgruppen under 15 år har ökat sin andel från 20,6 % till 23,8 % och åldersgruppen över 64 år från 9,4 till 10,6 %, varigenom mellan- skiktet 15—64 år fått sin andel minskad från 70,1 till 65,6 %.

Befolkningens fortskridande inflytt- ning till städer och tätorter har också stora återverkningar på konsumtions- utvecklingen, främst genom att genom- snittsinkomsterna ligger högre i städer

1 Bentzel, R., Inkomstfördelningeni Sverige, Stockholm 1952.

än på landsbygden och därför torde ge de inflyttade ökade möjligheter till en mera varierande konsumtion. Be- folkningen i tätorter med minst 200 personer beräknades år 1939 ha ut- gjort ca 3,6 milj. människor och år 1950 ca 4,7 milj. Tätortsbefolkningens relativa andel av den totala folkmäng— den ökades mellan nämnda år från 56 till 66 %. Denna befolkningsström till tätorterna torde framför allt samman- hänga med industrialiseringen och stadsnäringarnas tillväxt i ett läge av full sysselsättning och den samtidigt pågående rationaliseringen inom jord- bruk och skogsbruk, men torde även på— verkas av distributionsväsendets och den industriella sysselsättningens ut- veckling på landsbygden. Befolknings- strömmen omfattar huvudsakligen män- niskor i åldrarna under 40 år och främst jordbrukarungdom. Den takt, i vilken avflyttningen sker, bestäms i första hand av konjunkturutveckling och sysselsättningsförhållanden. Un- dersökningar har visat, att det råder ett starkt samband mellan sysselsättnings- möjligheterna i tätorterna och avflytt- ningen från landsbygden. Det kan näm— nas, att nettoutflyttningen från jord- bruket av personer i de produktiva åldrarna beräknasl ha utgjort ca 180 000 under perioden 1941—45 och ca 160 000 under åren 1946—50.

Den tekniska utvecklingen. Teknikens utveckling ställer ständigt nya varor till konsumentens förfogande och gör därmed hennes valsituation mera kom— plicerad. Den sätter konsumenten i stånd att tillfredsställa mera sekundära behov och skapar också nya behov. En uppfinning som radion är exempel på det senare. I dag är radion en nödvän- dighetsartikel. Den tekniska utveck- lingen ger vidare konsumenten bättre och mera ändamålsenliga varor, även om det tillfälligtvis kan se annorlunda

ut på vissa varuavsnitt, där kvaliteten kommit i kläm vid massproducerandet. Därutöver sparar tekniken arbete åt konsumenten. Mera »färdigförädlade» livsmedel, färdigsydda kläder, i stället för tyg, och arbetshesparande hjälpme- del i hem och hushåll ger antingen mera fritid eller också arbetstid för annan sysselsättning.

Kommunikationernas utveckling är en sida av den tekniska utvecklingen, som bör framhållas särskilt i detta sam- manhang. För massproduktion och specialisering krävs stora marknader och kommunikationer, som knyter sam— man tillverkare och konsument. Nya varor kan därmed lättare föras ut till konsumenterna, och konsumenterna kan lättare komma till varan. För lands- bygdens befolkning underlättar det av— yttringen av dess produktion och inköp av industriellt tillverkade varor i gen— gäld. Självhushållets avveckling har möjliggjorts tack vare förbättrade kom- munikationer. '

De snabbare och billigare förbindel- serna med utlandet gör det även möj- ligt att förse den svenska marknaden med varor, som annars icke skulle kunnat saluföras här, t. ex. färska syd- frukter. Dessa kommunikationer gör också gemene man i stånd att resa mera utomlands. Därvid spenderar turisten en del av sina inkomster på varor och tjänster i utlandet, vilket påverkar kon- sumtionsbenägenheten för andra varor hemma. De utländska resenärer, som kommer till vårt land, torde förstärka denna påverkan. Den större kontakten över gränserna medför alltså impulser till en förändrad konsumtion, som ef- terhand kan göra vår efterfrågan an- norlunda.

Efterkrigsåren uppvisar en snabb ex- pansion av bilparken, inte minst för

1 Höök, E., Befolkningsutveckling och ar— betskraftförsörjning, Stockholm 1952.

Den privata konsumtionens procentuella fördelning på varugrupper (löpande priser)

Födo- och njutnings- ämnen (inkl. förtä-

1938/39 1946 1949

ring utom hemmet). 40,8 42,9 42,0 43,0 43,0 Bostad (inkl. hyror) . . 12,3 8,8 8,8 7,8 8,3 Bränsle o. lyse ....... 4,7 4,4 4,0 5,0 4,5 Beklädnad .......... 13,7 16,5 16,1 14,8 14,2 Inventarier .......... 10,5 9,9 10,5 11,6 12,0 Diverse ............. 18,0 17,5 18,6 17,8 18,0

100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

persontransport. Takten i denna expan— sion kommer troligen inte att minska under det närmaste decenniet. De för- ändringar det medför för distributions— apparaten redovisas på annan plats i detta betänkande. Här skall endast pe— kas på bilismens inverkan på konsum- tionsinriktningen. Att ha bil är inte längre bara ett medel att tillgodose an- dra behov på ett enklare, mindre be- svärligt sätt utan är ett mål i sig själv. Eftersom bilen för många konsumen- ter är en »marginalvara», dvs. utgiften för anskaffning och underhåll av bilen förutsätter att man avstår från en rad andra sekundära varor och tjänster, torde placeringen av bilen mycket högt på önskelistan innebära betydande in- skränkningar i efterfrågan på många andra varuområden.

Förbättrad information. Via press, radio, film, personliga kontakter ge- nom resor etc. tillägnar sig allt större grupper allt hastigare kunskap om ny- heter på den inhemska och utländska varumarknaden. Detta leder till ett snabbare anammande av modenyheter på olika områden, framför allt beträf- fande kläder och skor, vissa livsmedel, njutningsmedel som tobak och alko- hol, nöjen, resor osv. Ett nytt mode eller en ny livsstil slår snabbt igenom med hjälp av den information, som de nya kontaktskapande organen sprider

i massformat. Hit hör även tillverkar- nas och distributörernas ökade möjlig- heter att med reklam och andra medel påverka konsumenternas smak och konsumtionsvanor.

Konsumtionens fördelning på varuområden

I sina beräkningar uppdelar Konjunk- turinstitutet den privata konsumtionen i sex huvudgrupper: livsmedel, bostad, bränsle och lyse, beklädnad, inventa- rier samt diverse. I tab. 3 ovan redo— visas den privata konsumtionens för- delning på dessa huvudgrupper för åren 1938/39, 1946, 1949, 1952 och 1953. För en detaljerad beskrivning av be- räkningsmetoderna hänvisas till »Na- tionalbokföring 1946—1950, meddelan— den från Konjunkturinstitutet, serie B: 13». _

Av tab. 3 framgår, att posten »födo— och njutningsämnen» under jämförelse— perioden något ökat sin andel av den to- tala privata konsumtionen, medan »bo- stad» undergått en ganska avsevärd minskning. För övriga poster har de re- lativa andelarna varierat men utan nå- gon påtaglig tendens i någon riktning, utom möjligen för »inventariern, vilkas andel ökats under de två senaste jämfö— relseåren. Skillnaderna blir i verklighe- ten ändå mindre, om man betänker, att de 4 procentenheter, varmed enbart

bostadsposten nedgått, förskjuter den procentuella fördelningen mellan öv- riga poster, så att dessa blir till synes större än vad de verkligen är.

Det bör emellertid framhållas, att en totalkalkyl för hela folkhushållet med de statistiska hjälpmedel, som står till buds, med nödvändighet innehåller fel- källor, i vissa fall betydande sådana. De anförda siffrorna torde ändå ge en ungefärlig bild av hur konsumenternas samlade utgifter fördelar sig på olika varor och tjänster. Dock är den pri- vata konsumtionen i det föreliggande materialet inte fullständigt redovisad eller helt skild från annan konsumtion. Inköp av exempelvis motor- och segel- båtar, hundar m. m. ingår inte i diver- seposten. Konsumtionssiffrorna inbe- griper å andra sidan all konsumtion av livsmedel, kläder, skolböcker o. (1. som sker i offentliga institutioner, var- för de angivna värdena för olika poster inte genomgående är liktydiga med hushållens faktiska utgifter.

Livsmedel. Siffrorna för livsmedel avser den totala konsumtionen inom landet, dvs. förutom förbrukningen i konsumenthushållen, producenternas förbrukning av egna produkter samt försvarsmaktens och näringsställenas förbrukning. Av olika anledningar in- går icke vissa varuslag som skummjölk, annat matfett än smör och margarin, potatismjöl, vissa smaksättningsmedel m. m. Värdet av dessa icke medtagna livsmedel torde dock icke överstiga 1—2 % av de redovisade totalvärdena för livsmedelsförhrukningen. Vidare har man inte räknat in förädlingsvärdet av konserverade och djupfrysta fruk— ter, bär och grönsaker, utan endast beräknat råvaruvärdet och därtill lagt beräknade handelspålägg. Det är tänk- bart, att dessa snabbt expanderande produkter skulle höja livsmedelsande- len något för de senaste jämförelseåren,

troligen dock mindre än 1 %. I Konjunkturinstitutets sammanställning- ar anges tillförlitlighetstalet för hela livsmedelsgruppen till 4, varmed me- nas att summan av delposterna inom livsmedelsandelen, mätta i miljoner kronor, torde ha en felmarginal, som faller inom intervallet -_+-4%, räknat från den uppgivna totalsiffran.

Livsmedelskonsumtionen uppgick en— ligt de gjorda beräkningarna för åren 1938—39 till i genomsnitt 3,4 miljarder kronor per år och för år 1953 till 10,7 miljarder kronor. Konsumtionen har sålunda under den gångna 15-årsperio- den värdemässigt mer än tredubblats. Under samma period har dess andel av den totala privata konsumtionen stigit. från 40,8 till 43,0 %. Denna ökade andel. är helt orsakad av den mycket starka värdemässiga ökningen av konsumtio- nen av spritdrycker, viner och tobak. Om dessa varuslag räknas bort från livsmedelsposten, har dennas andel av den totala privata konsumtionen varit praktiskt taget av samma storlek un— der de båda jämförelseåren, nämligen 35,4 % år 1938/39 och 35,6 % år 1953-

Såsom påpekats tidigare hade man kunnat vänta sig, att livsmedelspostens relativa andel skulle ha sjunkit med höjd reallönenivå på grund av den låga inkomstelasticiteten hos flertalet livs- medel. Ökningen i efterfrågan på dy- rare och mera' förädlade livsmedel har dock uppvägt detta, varom nedanståen— de tablå ger en antydan, särskilt om den sammanställes med tab. 5 på s. 61 som visar kostens sammansättning.

Under den period av 15 år, vars, ändpunkter har markerats i ovanstå- ende statistik, har förändringar inträf- fat både i den absoluta och den rela- tiva prisnivån på olika livsmedel. Me- dan prisutvecklingen på vissa varor kunnat följas ingående, har prisföränd- ringarna på andra varuområden bara-

Tabell 4. Konsumtionens procentuella fördelning på olika livsmedel åren 1938/39 och 1953 (löpande priser)

Tabell 5. Kostens sammansättning, räk- nad i lcalorivärde åren 1939 och 1953 (procentuell fördelning)

1938/39 1953 Mjöl, gryn, bröd, potatis. . . . 13,1 12,1 Rotfrukter, grönsaker, frukt, bär .................... 9,0 10,0 Specerier ................. 11,7 13,4 Mjölk, grädde, smör, marga- rin, ost ................. 21,5 17,2 Kött, fläsk, ägg, fisk ....... 21,3 20,7 Drycker, tobak, förtäring utom hemmet ........... 23,4 26,6 100,0 100,0

kunnat uppskattas gissningsvis. Detta innebär, att inte alla delposter är rik- tigt sammanvägda i de gruppsiffror, som finns upptagna i tab. 4 ovan.

Volymökningen har i stort sett varit parallell med ökningen i folkmängden. En sådan uppgift säger emellertid föga, eftersom den totala konsumtionsvoly- men är en sammanvägning av en mängd olikartade födoämnen med sinsemellan mycket olika sammansättning och olika hög förädlingsgrad. Det som är av vikt vid bedömningen av ett lands livsme— delsstandard är icke livsmedlens totala volym utan dess näringsfysiologiska sammansättning och den mängd av ka- lorier och vitaminer den innehåller. Enligt Jordbruksnämndens tabellmate- rial var kaloritillförseln per konsum- tionsenhet1 år 1953 av ungefär samma storleksordning som genomsnittligt un- der 1920— och 1930-talen. Den förskjut- ning av konsumtionen, som ägt rum de senaste årtiondena från billigare vegeta- biliska livsmedel till högförädlade dy- rare animaliska livsmedel har fortsatt. Kostens relativa sammansättning i fråga om kaloritillförsel åren 1939 och 1953 framgår av tab. 5.

I fråga om ändringar i konsumtions- volymen per capita sedan år 1939 är den utomordentligt starka ökningen

1939 1953 Mjöl och gryn ............. 27,4 23,5 Potatis ................... 8,0 8,4 Socker och sirap ........... 17,5 14,5 Grönsaker, rotfrukter, frukt m. m ................... 4,2 5,7 Summa vegetabilier 57,1 52,1 Mjölk och grädde. . . .. . . . .. 13,3 13,3 Ost ...................... 2,0 2,3 Smör ..................... 7,0 7,7 Margarin ................. 5,9 8,4 Kött ..................... 2,5 2,3 Fläsk .................... 8,6 10,3 Agg och fjäderfäkött ....... 1,2 1,5 Fisk ...................... 2,4 2,1 Summa animalier 42,9 47,9

för frukt, bär och grönsaker med mer än 50 % och för läskedrycker med mer än 100% de mest framträdande. För margarin har konsumtionsökning- en varit ungefär 30 % och för ägg un- gefär 20 %. Varugrupper, som visar volymminskning per capita under jämförelseperioden, är mjöl, gryn och bröd samt specerier. Förstnämnda va— rugrupp har, omräknad till mjöl, mins- kat från 86 till 74 kg per person och år och i gruppen Specerier har socker och sirap gått ned från 54 till 44 kg per per- son och är.

Kemisk-tekniska varor. För denna va- rugrupp saknas alldeles möjlighet att göra jämförelser såväl beträffande den kvantitativa som den värdemässiga konsumtionen av olika artiklar. I »Na- tionalbokföring 1946—1950, Konjunk— turinstitutets serie B: 13» har under ru- briken »Färger och sjukvårdsartiklar»

1 För att vid jämförelser mellan olika år rörande individens näringstillförsel eliminera förändringar i befolkningens sammansättning, har Statens institut för folkhälsan samman- ställt skalor, efter vilka folkmängden omräknas till konsumtionsenheter.

.!

sammanförts ett antal varor ur handels- och industristatistiken, vilkas samman— lagda försäljningsvärde i detaljhandeln beräknats på visst sätt. För den sålunda komponerade varugruppen anges ett detaljhandelsvärde av 152 milj. kr 193'8/39. Institutet har sedan räknat fram värdet för 1953 till 440 milj. kr. Varugrupperna hade i stort sett samma andel av den totala privata konsumtio- nen under de båda jämförelseåren, näm- ligen 1,8 %. l varugruppen ingår bl. a. kosmetika, toalettvål samt tvätt- och diskmedel. ..

Beklädnad. Liksom fallet var med livsmedelssektorn har även gruppen beklädnad hållit sin relativa andel av den totala privata konsumtionen i stora drag konstant under senaste femtonårs- period. Härnedan anges konsumtionen under ett antal år 1 miljarder kr (lö- pande priser):

1938139 1946 1949 1952 1953 1.1 2,5 2,9 3,6 3,5

De anförda siffrorna är osäkrare än de för den totala livsmedelssektorn an— givna. Tillförlitlighetstalen anges så- lunda i Konjunkturinstitutets beräk- ningar till 112 %. De högre procent- siffrorna för åren 1946 och 1949 torde kunna förklaras med det behov av för- nyelse av garderoben, som konsumen- terna hade efter nedslitningen under kriget, av både fysiskt förslitna bekläd- nadsvaror och »modemässigt» förlegade textil- och skovaror. De absoluta siff- rorna har som synes tredubblats under perioden. Om man här korrigerar siff- rorna med hänsyn till levnadskostnads- utveckling och befolkningsökning, kom- mer man fram till en realkonsumtions- ökning för beklädnadssektorn liksom för livsmedlen av ungefär 30 %. Den privata beklädnadskonsumtionens för- delning på huvudgrupper åren 1938/39 och 1953 framgår av följande tabell.

Tabell 6. fördelning på olika beklädnadsvaror åren 1938/39 och 1953

Konsumtionens procentuella

1938/39 1 953

Metervaror ................ 1 2 1 1 Trik åvaror, garner ......... 22 19 Konfektion ............... 34 43 Hattar, mössor ............ 4 3 Päls— och skinnvaror ....... 4 6 Skrädderiarbeten .......... 5 4 Skor, skorep arationer ...... 1 9 1 4 100 1 00

Även om osäkerhetsmarginalen i vissa fall är avsevärd, ger tab. 6 ovan en nå- gorlunda rättvisande bild av den rela- tiva betydelsen hos olika varugrupper i konsumentens budget. Den största del- posten utgör som synes konfektionen. Denna omfattade år 1938/39 34 % av de totala utläggen för beklädnadsvaror. År 1953 hade samma posts andel stigit till ungefär 43 %. Konfektionen har alltså ökat med ca 25% under den gångna femtonårsperioden. Anledning- en till denna snabba expansion, som utgjort en fortsättning på den kraftiga utvecklingen under 1930-talet, finner vi bl. a. i den högre kvaliteten på kon— fektionsvaror genom förbättrade arbets- metoder, de lägre priserna på grund av långa serier i tillverkning och distri— bution, de ökade arbetskostnaderna för skräddare och sömmerskor och det väx— ande modemedvetandet.

En spegelbild av denna utveckling utgör posten tyger samt skrädderiarbe- ten, vilka båda sjunkit tillbaka, ehuru mindre än tillväxten av konfektionsan- delen. Trikåvarornas andel har mins— kat under perioden: tillsammans med garner från ca 22 till ca 19 %. Det- ta kan förefalla en smula överras- kande med tanke på tillkomsten av nya material som nylon, rayon etc., av vilka en betydande nyanskaffning ägt rum

sedan är 1946. Å andra sidan uppvisar de nya fibrerna en så mycket större livslängd än tidigare marknadsförda varor, att kostnaden per tidsenhet tor- de ha minskat för konsumenten, även om varuenheternas priser ligger hög- re än för tidigare använda trikåartik- lar. Förbrukningen av hattar och mös- sor har minskat. ökningen av de mera umbärliga varorna av typen skinnklä- der, paraplyer och handskar synes vara resultat av den allmänna standardhöj- ningen. En bidragande orsak till ök- ningen i skinnkläder-konsumtionen är den ökade motoriseringen.

Konsumtionen av alla slag av skor lik- som av skoreparationer visar en för- hållandevis kraftig minskning av sin andel av den totala beklädnadskonsum- tionen. Det förefaller som om svenska folket inte vore intresserat av att höja sin skostandard i takt med inkomstök- ningen. Även 1954 års skoutredning uppmärksammade detta förhållande och påpekade i sitt betänkande (SOU 1951: 38) den undernormala inkomstelastici- tet som utmärker skokonsumtionen. En jämförelse mellan den genomsnittliga årsförbrukningen åren närmast före kriget och förbrukningen är 1953 visar till och med en volymmässig nedgång per person räknat, nämligen från 2,6 till 2,3 par skor. Detta liksom minsk- ningen i skoreparationernas andel vi— sar på en minskad förslitning av skor, som bl. a. kan vara orsakad av det ökade bilåkandet.

Inventarier. Andelen härav av den totala privata konsumtionen har mel- lan åren 1938/39 och 1953 ökat från 10,5 till 12,0 %. Det totala inköpsvär- det under ett antal år i miljarder kro— nor framgår härnedan (löpande pri- ser) :

1953 3,1

1946 1,5

1952 2,9

1938/39 ao

1949 1,9

För de angivna siffrorna har angetts tillförlitlighetstalet t8 %, alltså något bättre än för »beklädnad». Ganska sto- ra felkällor för flertalet av de här ne- dan angivna delpostcrna torde dock fö- religga. Beräkningarna rörande värdet av konsumenternas inköp har i regel skett på grundval av industri— och han- delsstatistiken, till vars angivna till- verknings— och importvärden tillagts vissa grovt uppskattade handelsmargi— naler. Detta har Konjunkturinstitutet framhållit vara en mycket allvarlig fel- källa. En annan felkälla ligger däri, att lageruppgifterna är mycket brist- fälliga, vilket medfört att uppgifterna om konsumenternas inköp under ett visst år blir synnerligen osäkra, efter— som de helt måste baseras på tillförseln av varor under samma år.

Tabell 7. Konsumtionens procentuella fördelning på olika inventarier åren 1938/39 och 1953

1938/39 1953 Nyinköp av motorfordon . . . 12 19 Underhåll » . . . 16 18 Möbler ................... 16 10 Bosättningsartiklar ........ 9 8 Järnvaror ................. 5 4 Cyklar, sportartiklar ....... 10 9 Symaskiner, dammsugare . . . 5 4 Heminredningstextilier ..... 16 17 Elektriska artiklar (inkl. ra-

dioapparater) ........... 8 8 Väskor och reseffekter ...... 3 3 100 100

Motorfordonskostnaden, dvs. konsu- menteras nyinköp av personbilar och motorcyklar samt konsumenternas un- derhåll av sina fordon, är den mest betydande kostnadsposten inom grup- pen inventarier. Under 15-årsperioden 1938/39—1953 har dess andel av de årliga kostnaderna för inventariean- skaffning stigit från 28 till 37 %. Ny- anskaffningen av personbilar uppgick

Tabell 8. Anskaffning och bestånd av vissa varaktiga konsumentvaror åren 1939 och 1953

1 939 1 954 afgifråg anskaffning DEStånd antal ca antal ca

Radiomottagningsapparater ......... 225 000 200 000 2 500 000 Symaskiner ........................ 40 000 50—60 000 1 800 000 Dammsugare ....................... 63 000 (1952) 150 000 1 600 000 Hemtvättmaskiner .................. 50 000 275 000 Hushållskylskåp .................... 25 000 120 000 900 000

år 1939 till ca 36 000. Eftersom ca 12 000 personbilar samma år togs ur bruk, blev nettotillskottet ca 24 000. Vid slutet av nämnda år uppgick antalet inregi- strerade personbilar till något över 180000, vilket motsvarar en personbil per 35 invånare. Ännu vid 1949 års slut var antalet inregistrerade personbilar inte mycket större än år 1939, men un- der åren 1950—54 uppgick antalet ny- inköp till ca 62000, 63000, 52000, 76 000 resp. 127000. Under dessa fem år togs endast ca 40 000 personbilar ur bruk, varför nettotillskottet uppgick till icke mindre än ca 340000. Beståndet av inregistrerade personbilar uppgick härigenom vid årsskiftet 1954/55 till ca 535000, motsvarande en personbil per 13 invånare. Underhållskostnaderna var år 1954 av ungefär samma storlek som utgifterna för nyinköp av motor- fordon. Följande poster ingår i under— hållet: bensin, gummi, service, repara- tion, garage och skatt.

Posten »möbler» har fått sin andel av inventarieinköpen mycket kraftigt minskad under jämförelseperioden. övriga delposter har däremot praktiskt taget oförändrad andel sedan 1939. An— dra mera detaljerade upplysningar om inköp och bestånd av sådana varaktiga konsumentvaror, som utredningen bl. a. inriktat sitt studium på, kan icke er- hållas ur Konjunkturinstitutets sifferma- terial.

Uppgifter härom har emellertid in— samlats av Henrikson (se tab. 8 och bil. 2). Som synes av tabellen är behovs- täckningen mer än fullständig i fråga om radioapparater, om man räknar med en apparat per vart och ett av landets ca 2,3 miljoner hushåll. För symaskiner och dammsugare är behovstäckningen ganska hög, medan antalet hushållstvätt- maskiner hittills är tämligen litet, vilket sammanhänger med att någon egentlig försäljning av de senare icke kom i gång förrän år 1950.

Den privata konsumtionens volym och värde befinner sig alltså i stadig tillväxt genom år och decennier. Inom ramen för de nära 26 miljarder kr, vartill nationalbudgetdelegerade preli— minärt har beräknat privatkonsumtio- nen under 1954, kan man också iakttaga vilka varuområden, som expanderar mest. Enbart den volymmässiga kon- sumtionsökningen av varaktiga konsu- mentvaror uppgick mellan 1953 och 1954 till 11 %, en ökning som i huvud- sak hänför sig till de med ca 55% ökade inköpen av bilar. Livsmedelsför— brukningens volym steg under samma jämförelseperiod med bara 2%, men värdemässigt var uppgången åtskilligt större och konsumenterna har 1954 köpt mer av inhemska frukter och bär, av socker och chokladvaror, tjock gräd— de, helfet ost, charkuterivaror och fläsk

än de gjorde 1953, varjämte de ökat sin vinkonsumtion med 10 %. Av en 5- procentig inkomststegring har 3,6 pro— centenheter gått till Ökad konsumtion. Siffrorna markerar ett stigande välstånd och större anspråk på livet hos de många små hushållen inom storhus- hållet Sverige. Hur dessa privathushåll och övriga privata förbrukare kommer

att uppföra sig på varumarknaden, om de får mera inkomster till sitt förfo- gande och om produktionen och im- porten som hittills kan tillmötesgå de- ras önskningar utan att åsidosätta an— dra berättigade krav, som samhället ställer, är inte lätt att förutse. Försök till en prognos görs dock i kap. 9.

KAPITEL 3

Marknads- och varukännedom

I det föregående har beskrivits några drag hos den svenska marknaden med det in- och utflöde av varor, som den uppvisar, och mångfalden av varian- ter på olika varuområden. En måttstock på samma marknads förmåga att absor- bera varor och nyttigheter är den totala köpkraften: 7 miljoner konsumenter som på sin privata förbrukning spen- derar ca 26 miljarder kr per år. Möj- ligheterna att rationalisera den distri- bution, som kanaliserar varuflödet, är i hög grad beroende av hur dessa 7 miljoner konsumenter utövar sitt fria konsumtionsval. Om konsumtionsvalet sker utan insikt om dess egentliga in- nebörd i kvalitets- och prishänseende, blir efterfrågan mer av ett planlöst tre- vande än av vägledande opinion för det näringsliv, som skall betjäna kon- sumtionen. Ju medvetnare och kunni- gare inköpsval, desto starkare påverkar det produktion och distribution, be- stämmer varusortimentets utformning och sammansättning och bidrar till ra— tionella distributionsvägar. Konsumtion är det primära, produktion inklusive distribution är endast hjälpmedel att tillfredsställa konsumtionen, som dock ofta stimuleras i den ena eller andra riktningen av tillverkarnas och han- delns aktivitet.

Vem är då »konsumenten», vars till- fredsställelse är målet, som tillverkare och köpmän anstränger sig att nå? I viss mån är alla människor producen- ter och konsumenter i samma person. Löntagarna är producenter av arbets-

kraft, som de säljer genom individuella överenskommelser eller genom kollek- tivavtal. Husmodern är också produ- cent, nämligen av varor och tjänster för familjens bestånd. Som producen- ter av en viss vara eller tjänst, ofta inom ett mycket specialiserat område, är vi vanligen angelägna om så höga ersättningar som möjligt. I egenskap av konsumenter däremot —— då vi i re- gel är avsevärt mera mångsidiga i vår aktivitet fordrar vi låga priser. Ehu- ru gränsen mellan producent- och kon- sumentintressen är suddig, har vissa organisationer och gruppbildningar _— såsom löntagare- och kvinnoorganisa- tioner kommit att uppfattas som me- ra primärt representativa för konsu- menterna, medan andra sammanslut- ningar av olika slags företagare betrak- tas som tillhörande producentsidan, även om deras medlemmar har sin kon— sumentsida som alla andra.

I psykologin och angränsande ve— tenskaper försökte man förr dela upp konsumenterna i olika kundtyper. Man talade om den bestämda kundtypen, den osäkra, den nervösa, den jäktade osv. Det var ett resultat av den psyko- logiska skola, som optimistiskt försök— te att genom dissikering spalta upp personligheten i ett antal delar. Ingen människa kan dock ensidigt hänföras till en viss människotyp; personlighe- ten är en kombination av egenskaper och miljöfaktorer, och det finns lika många kombinationer som det finns in- divider. När man försöker analysera

»konsumenten» för att öka sina kun- skaper om den konsumentreaktion, som i stort sett och på lång sikt är avgö- rande såväl för produktionen som för distributionen av varor och tjänster, gör man därför klokast i att hålla sig till de yttre kategorier, i vilka konsu- menterna kan ställas in. En grovsorte- ring kan därvid ske efter följande in- delningsgrunder:

1. Individuella kunder —- kollektiva. In- dividen uppför sig som kund annorlunda än ett kollektiv av typen allmänna inrätt— ningar, sjukhus, skolbespisningar etc. Olik— heterna tar sig bl. a. uttryck i den per gång inköpta kvantiteten, men även i kraven på kvalitet och kundtjänst.

2. Olika inkomstskikt. Med ökade inkoms— ter blir det allt mindre självklart ör de flesta människor vad disponibla medel skall användas till. Efterfrågan blir hre— dare och eventuellt också djupare. Kraven på kvalitet och service skärpes.

3. Olika socialklasser. Många människor har ofta — medvetet eller inte —— socialt färgade bevekelsegrunder för valet av in— köpskälla och valet av vara.

4. Olika yrkesgrupper (inkl. icke för- värvsarbetande). Inom många yrken får utövarna ett delvis gemensamt beteende- mönster vid val av vissa varor. Detta gäl- ler givetvis i första hand de kläder, verk- tyg och annan utrustning, som hör till yr— ket, men därutöver uppstår ibland vissa yrkeskonventioner, som binder medlemmar— na i gruppen mer eller mindre starkt.

5. Olika åldersgrupper. Det finns uppen— barligen gemensamhetsdrag för olika ål- (lersskikt. Den medelålders gentlemannen kan inte tänka sig att klä sig i extremt spetsiga, röda skor och tonåringen är utom— ordentligt känslig för det hon uppfattar som »tantigt».

6. Kvinnor män. Även om de båda kö— nens val av varor och tjänster skiljer sig mindre från varandra nu än under en tid, som inte i samma grad som nutiden accep— terade kvinnans jämlikhet med mannen, finns alltjämt stora emotionellt och psy- kologiskt betingade olikheter i smak och behov.

7. Olikhefer i ekonomisk-politisk överty- gelse. I viss mån sammanfaller denna rub-

ricering med indelningsgrundcrna 2, 3 och 4 ovan, men med en alltmera höjd levnads- standard för framför allt de breda lag- ren torde sambandet försvagas. Det finns dock ännu gruppbildningar av konsument— kooperatörer, producentkoopcratörer resp. anhängare av enskild handel.

8. Slads— resp. landsbygdsbefolkning. Skillnader i yrke, inkomstklasser etc., men framför allt miljöfaktorer torde ha gjort stads- resp. landsbygdskunden i flera av- seenden olikartad som konsument. Med för— bättrade kommunikationer och tilltagande urbanisering torde dessa skillnader på längre sikt minskas.

9. Olika geografiska och klimatiska be- tingelser är en betydelsefull faktor i ett land som Sverige, som med sin längd sträc- ker sig över områden, där klimatet kan vara tempererat eller nästan arktiskt. Sä— songförskjutningar, fraktolikhetcr, skillna— der i näringsbehov och livsbetingelser i övrigt är några exempel på konsekvenser av olika geografiska betingelser.

10. Olika intresseinriktning (hobbyverk- samhet etc. — »uppträdandet efter klockan 17»). Oberoende av likheter eller skillnader i inkomster, socialgrupper, åldersgrupper etc. kan olika intresseinriktningar (t. ex. för sport och friluftsliv, nöjen, intellektu- ell verksamhet, >>stjärnkult» etc.) ge vissa människor ett likartat konsumentuppträ- dande, resp. kan idolens uppträdande smit— ta av sig som en lust att köpa »likadant».

Intervju med konsumenter

Hur skulle då varudistributionsutred- ningen få reda på »vad konsumenter— na tycker» och »vad konsumenterna vill ha», de båda frågeställningar, som kanske oftast figurerar i debatten om hur handeln fyller sina funktioner? Det utseende, som marknaden får, bestäms av svaren. Olika möjligheter att anordna en statistiskt representativ enkät bland konsumenterna kring vitala distribu- tionsfrågor upptogs till diskussion med sakkunskapen, men måste förkastas av tids- och kostnadsskäl. Även med moder- na sticksprovsmetoder skulle utredning- en få ett gigantiskt material att bear- beta, och tidigare undersökningar av

konsumentattityder ger exempel på vil- ka stora investeringar i pengar och tid, som skulle behöva göras för att av- kasta några resultat. En tanke att i lik- het med Textilrådets undersökning av konsumentreaktionerna på textilvaru- marknaden begagna sig av kvinnoorga- nisationer och deras lokalstyrelser och låta dessa insamla enkätsvar bland sina resp. medlemmar avfördes likaså ur diskussionen. Metoden krävde ett stort uppbåd av agerande utan att ge statis- tiskt säkerställda resultat av något slag. Kommittén valde slutligen att endast ta pulsen på konsumentopinionen i ett be- gränsat antal frågor och i en mycket begränsad krets, utan varje ambition att få fram synpunkter, som sedermera kunde redovisas som representativa. Till en »hearing» inför kommittén kallades således företrädare för ett 15— tal tongivande löntagare— och kvinno- organisationer, män och kvinnor, som utvalts såsom typiska medlemmar i resp. organisationer utan att —- på nå— got undantag när inneha funktio- närssysslor därinom och som med fa- milj att sörja för visat särskilt intresse för löne— och prisfrågor. »Hearingen» eller intervjun omfattade dels en skrift— lig enkät, som inte tillkännagivits på förhand och utgjorde ett överrasknings- moment, dels en muntlig och fyllig diskussion kring några av de frågor, som berörts i frågeformuläret. I syn- punkter och önskemål, som därvid framkom, fanns givetvis skillnader, som betingades av att män och kvin- nor, stad och landsbygd, tjänstemän och arbetare etc. var företrädda i dis— kussionen. Ändå kunde man utan större svårighet få fram en gemensam näm- nare för opinionen i flera av de cen- trala frågorna (om konkurrensen, re- klamen, självbetjäningen etc.), syn- punkter som utredningen har mött även i andra sammanhang, där konsument-

opinionen kommer till tals (i fackpress, frågespalter, på diskussionsmöten 1 or- ganisationslivet osv.). Eftersom dessa synpunkter har ett starkt inflytande på den målsättning, som man vill upp— ställa för distributionens framtidsut— veckling, är det skäl att här exempli- fiera något de olika slags invänd- ningar, som konsumenten i olika situa— tioner kan ha mot handeln i dess nu- varande former. Synpunkterna skiftar som sagt med geografisk miljö, in- komststandard, sociala konventioner m. 111. Om man som nedan väljer en husmor i ett förortssamhälle utanför en större eller medelstor stad och låter henne komma till tals som represen- tant för landets konsumenter, så är det emedan med än % av konsumenternas varuinköp göres av kvinnor och då i första hand av husmödrar, och den husmor, som är bosatt i ett förorts- samhälle till en stad, dessutom repre- senterar den växande andel av vårt lands befolkning, som lever och kom— mer att leva i någon form av förorts— miljö. Självfallet får man dock inte uppfatta hennes synpunkter som all— mängiltiga. De utgör här ett försök till sammanvägning av uttalanden, som gjorts vid utredningens konsument- hearing, av synpunkter som en del av utredningens ledamöter mött i sina miljöer, av citat ur tidningsinsändarc och brev till utredningen etc. Den hus— mor, som har ordet i nästa avsnitt, framstår helt enkelt som en exponent för ganska vanligt förekommande kon- sumentuppfattningar. Här kommer hon nu till tals:

»Det skrivs så mycket om rationalisering av distributionen. Ja, det är verkligen nå— got, som man i hög grad borde gå in för. Jag är ingen fackman, men en del erfaren- heter får man ju, när man i tio års tid skött alla inköp till ett fyrapersoners hus- håll, köpt kläder och annan utrustning åt två barn och delvis åt sin man, tidvis

haft arbete utom hemmet och fått klara sig utan annan hemhjälp än några av de hus- hållsmaskiner, som vi skaffat oss under senare år. Jag har hört någonstans att näs- tan hälften av varje tia jag betalar i bu- tikerna går till handeln! Kan det vara riktigt?

Det sägs ofta från handelns sida, att det är vi konsumenter, som köper så oekono- miskt och planlöst, att handeln får höga kostnader, som resulterar i höga priser. Visst är vi väl villiga att bidra till att göra distributionen billigare. Men vi frågar oss allt, om vi får någonting för, om vi skulle bli exemplariska? Har vi någon garanti för, att det vi då sparar in kommer oss tillgodo i form av lägre priser?

Nog händer det, att min dotter får springa till affären efter ett mått grädde eller att jag köper tre gånger i veckan av en vara, när det kunde ha räckt med en. Man är inte alltid så förtänksam. Å andra sidan: det finns en massa saker som gör att det inte går att uppföra sig så rationellt som fackmännen tycker att man ska: I en modern lägenhet t. ex. finns det inte skafferiutrymme för mer än behovet un- der en kortare tid. När man inte har nå— gon riktig matkällare, går det inte heller att lagra potatis, safter och konserver un- der en längre tid. Annat var det hos mina föräldrar på landet. Vi har visserligen kyl- skåp, men det är för litet för annat än färskvarubehovet för en eller ett par dagar framåt. Och hur skall jag kunna köpa mer åt gången, när jag knappast orkar släpa hem de nuvarande kvantiteterna? Jag har räknat ut, att jag varje vecka bär hem varor till en vikt av 75—80 kg.

Man har beräknat, att vi husmödrar i genomsnitt använder ca en timme om da- gen till varuinköp. Visst är det lång tid, men tror någon att vi gör det för vårt nöjes skull? Här finns olika affärer för olika de- lar av de dagliga varorna. Varför går det inte att få köpa hela dagligvarubehovct på samma ställe? I den nya självbetjänings- butiken t. ex. borde man väl kunna få köpa annat än livsmedel och tvättmedel. Varför inte litet husgeråd, porslin och järnvaror och varför inte en del Vanligare textil— och pappersvaror också?

Allt det här och mycket till gör att man måste springa i butiker mycket oftare än vad som skulle behövas, om man hade bra förvaringsutrymmen hemma och bu— tiksvarorna vore förnuftigt sammanförda,

så att man kunde köpa vad man behövde för diverse vardagsbehov på samma ställe. Fast visst finns det också hos en del hus- mödrar en dålig planering, som inte låter sig ursäkta med dessa skäl. Min livsmedels- handlare har berättat, att han har ensam— stående kunder, som lämnar in 1200 kvit- ton på ett år för återbäringsberäkning. Det innebär ju att kunden varit genom- snittligt fyra gånger om dagen enbart i den butiken.

Vissa varor är bättre och billigare i affä- ren nägra kvarter längre bort, men dit är det så långt att gå. Vi är några kunder, som klagat hos vår handlare och försökt att få en bättring till stånd genom att sluta handla sådana varor hos honom, men det har bara delvis hjälpt. Om man bara kun- de få hemsändning från den där affären längre bort! Men där säger de, att man »av princip» inte vill ge denna form av ser- vice. Varför har blomsterhandlaren hem- bärningsavgift, medan specerihandlarcn gör samma tjänst gratis! Vi konsumenter kan- ske kunde betala hemsändningen själva och ändå vinna på att handla i butiken längre bort.

Varför är f. ö. priserna olika i olika bu- tiker? Det är väl samma kvalitet antingen jag köper en viss bestämd vara i affären inne i staden eller i vår färghandel här- ute. Eller är det rätt som det påstås, att kostnaderna är så olika i olika affärer? Men varför är det då så inkonsekvent, att priserna på andra varor är lika överallt? Kiosken runt om hörnet borde väl ha myc— ket lägre omkostnader än den fina special- affären mitt i centrum av staden, där min man brukar handla sina tobaksvaror. Och inte kan väl det bero bara på högre omkost- nader härute, att prisskillnaderna är så stora, att det lönar sig för mödrar i vår förort att betala spårvagnsbiljett till och från inner— staden för att i enhetsprisaffären där köpa två paket cellstoff. Det borde väl vara bil— ligare, tycker man, att transportera ett helt billass ut till förortsbutiken än att bära med sig ett par paket som spårvagns- passagerare. Det brukar alltid framhållas, när man talar om detta, att det är skill- nad på kvaliteten. Det kan nog vara riktigt, men i det här fallet är det snarast en bätt- re kvalitet på det billigare stället.

På tal om varusortiment: jag brukar handla en del av livsmedlen för hushållet i ett par olika privataffärer och vissa andra livsmedel i konsumbutiken. Ibland

är den ena bättre i ett avseende, ibland den andra. Man tröttnar så småningom på en viss artikel eller man byter butik för att protestera mot en förarglig nonchalans från någon expedits sida. Det är nog bara bra att så där kunna gå från den ena bu- tiken till den andra. Men då retar det mig, att man inte kan få tag på de två, tre le- dande märkena för exempelvis kaffe, mar- melad, choklad och margarin i de olika affärerna. Man vill inte föra den konkur— rerande företagsformens varor, påstås det. Hur som helst, för husmodern är det ohe- kvämt och det gör det dessutom svårare att jämföra varornas kvalitet och priser.

Jag har redan berättat, att vi sedan något är har en självbetjäningsbutik i vår för— ort. Det är ganska roligt att handla där, man slipper stå passivt och vänta på sin tur även om man ibland får köa i kassor- na. Men när jag faktiskt gör ett arbete, som annars skulle kostat pengar för detal— jisten, varför får jag inte lägre priser i självbetjäningsbutiken?

Under det sista året, när jag äter haft heltidsarbete utanför hemmet, har jag många gånger funderat över, varför det skall vara nästan omöjligt att få köpa va- ror på kvällarna i vårt land. Det är klart, att det kan vara obekvämt för dem som står i butiken, men tänk på alla oss för— värvsarbetande husmödrar med långa re— sor till och från arbetet, som praktiskt taget aldrig har tid att handla i lugn och ro. Det sägs, att man inte bara skall köpa en vara utan en viss varas användning. Det blir alltför många desperata köp på måfå genom att man aldrig har ordentligt med tid eller kan få handla tillsammans med familjens övriga medlemmar.

Och när man så talar om rationell för- säljning är det svårt att komma förbi dörr- knackarna! Här har vi under det senaste året haft fyra försäkringsagenter, tre dammsugaragenter och två symaskinsagen- ter hos oss. Kan det vara vettigt att stora starka karlar använder hela sin tid att slita skosulor på detta sätt? En sådan där dammsugaragent kanske säljer högst en apparat om dagen och för det får han en tillräcklig lön för att försörja sig på. Undra på att sådana apparater är dyra.

Till sist är det verkligen nödvändigt med så mycket reklam, som vi konsumenter dyrt får betala? Inte behöver man väl tala om i stora helsidesannonser, att smör sma- kar bra. Det vet man väl förut! Hur skall

.

man veta, om de kraftigt annonserade mär— kesvarorna t. ex. strumpor, radioapparater, cyklar, tvålar, tvättmedel osv. håller vad reklamen lovar! Ofta finner man, att de inte är bättre än andra märken eller bätt— re än avsevärt hilligare varor, som inte har någon märkesbeteekning. Det har berättats mig, men jag vet inte om det kan vara sant, att samma vara kan förpackas mer eller mindre exklusivt, påsättas olika namn och säljas med stora prisskillnader i olika affärer eller t. o. m. i samma affär. Är det inte ett rent lurendrejeri som borde beivras! Varför får man inte ordentliga upplysningar om varorna? Expediterna fö- refaller ibland mera okunniga om en va— ras användning än man själv är.»

Det är som synes ett kritiskt intresse för distributionsproblemen, som denna husmor ådagalägger, ett intresse som kan vara både en hämsko på rationali- seringsviljan och en sporre till utveck- ling. I den mån okunnighet om och bris— tande överbliek över handeln förekom- mer hos konsumenterna försvåras en konstruktiv kritik av olika företeelser inom distributionen. Om konsumenterna däremot känner till handelns arbetsbe— tingelser något närmare, så att de kan skilja mellan å ena sidan förklarliga och för dem själva på längre sikt för- månliga åtgärder, å andra sidan bete- enden, som ensidigt tar sikte på till- verkningens eller handelns intressen, ökas förutsättningarna för en rationell utveckling av distributionen. Konsu— mentens insats kan då innebära en väl— görande kontroll över näringslivet och sporra till en ivrigare tävlan mellan olika företag och företagsformer. De åsikter och föreställningar, som husmo— dern i ovanstående »porträtt» givit ut- tryck åt, kommer i fortsättningen av detta betänkande att tagas upp till granskning i olika sammanhang och kommenteras utifrån det betraktelsesätt, som kommittén anlägger på motsvaran— de frågor. I föreliggande kapitel skall endast pekas på en del av de allmänna

svårigheter, som konsumenten möter i sina försök att orientera sig på varu- marknaden.

Rent allmänt kan sägas, att det sven- ska samhället erbjuder goda förutsätt- ningar för en upplyst konsumentopi- nion: ett demokratiskt styrelseskick, där inga diktat eller ensidig propagan- da uppifrån avtrubbar medborgarnas förmåga till egna självständiga värde- ringar, en relativt hög folkbildning, ett väl utvecklat tidningsväsen och en för- enings- och organisationstillhörighet, som är mer utpräglad än flerstädes i världen. Ändå har ingen kunnat påstå, att dessa förutsättningar i och för sig är tillräckliga för att garantera, att ef- terfrågan fungerar tillfredsställande som stimulans för försäljning av goda varor och som korrektiv mot bristfäl- ligheter i varornas utformning, pris- sättning och förmedling. Alla är med- vetna om, att vår tids stora mångfald av varor omöjliggör för den vanliga konsumenten att förvärva sådan varu— kunskap, att hon på egen hand kan riktigt väga mot varandra kvalitet, än- damålsenlighet och pris varje gång hon gör ett inköp, och att därför en aktiv och målmedveten konsumentupplys- ning måste bistå henne härmed.

Konsumentens svårigheter

Den marknadsutveckling, varigenom anonyma varor kommit att ersättas av märkesvaror i allt större utsträckning, ökade till en början konsumenternas varukännedom. På de områden, där tillverkningen spaltats upp i en myc- kenhet produkter, har dock varukänne- domen avtagit igen och valmöjligheter- na försvårats. Men den otillräckliga överblicken över marknaden hos da- gens konsument beror inte endast på den alltmer långtgående differentie- ringen av industrins produkter och den

märkesvaruflora, som följer därav. Konsumenten måste uppträda som ganska okunnig lekman på ett flertal va— ruområden, där endast specialister kän- ner sig hemma, därför att varorna ock- så ofta är så tekniskt komplicerade. Den kunskap om t. ex. textilvaror, som den genomsnittliga husmodern besitter, är otillräcklig för att leda henne rätt inom ett varuområde, där ständigt nya ma- terial och tillverkningsmetoder gör det svårt t. o. m. för den specialutbildade fackmannen att analysera kvalitet och egenskaper. Inte heller mer än en li- ten del av den köpande allmänheten torde vara kompetent att på egen hand bedöma kvalitet och bruksvärde hos så tekniska och sammansatta varor som flertalet hushållsmaskiner, bilar etc. Upplysningen om varorna från till— verkare till konsument och från konsu- ment till tillverkare _ i båda fallen via handeln _ är inte tillräckligt flödig el- ler obehindrad för att kunna uppväga konsumentens svårigheter att »hitta» på marknaden. I båda riktningarna före- kommer hinder att nå och förstå var- andra. En anpassning av varan till kunden kräver, att tillverkare och di- stributörer får kännedom om konsu- menternas behov och önskemål. Tyvärr händer det emellertid, att synpunkter och kritik, reklamationer o. d., som konsumenten framställer till detaljhand— laren, inte alltid vidarebefordras i sitt ursprungliga skick till leverantören —— denne må vara grossist eller fabrikant. Inte sällan är dock detta konsumentens eget fel. Konsumenten uppträder allt- för undfallande. Kanske ligger det i det svenska kynnet att inte vilja blotta en okunnighet, som man tror sig ensam om, eller att inte vilja ge intryck av småsnålhet genom att anmärka på va- ror eller tjänster, som dåligt motsvarar vad reklamen eller försäljaren utlovat. Om ett par barnstrumpor trots mycket

försiktig behandling krymper efter för- sta tvätten och kunden därefter rekla- merar dem hos detaljisten, kan det hän- da, att hon i butiken får det något för- vånande svaret, att »Vi har sålt hundra- tals par av dessa strumpor och ingen har hittills klagat». Det inträffar, att just detta par år behäftat med fabrika— tionsfel, att kunden får ett annat par som ersättning, och att detaljisten i sin tur reklamerar hos sin leverantör. Men även om det inte vore fråga om ett undantagsfall, kan det dessvärre för- hålla sig som försäljerskan uppger. Allt— för många kunder avstår från att re- klamera för att undvika en dispyt om kvalitetsförändring och varubehand- ling, en dispyt där konsumenten ofta känner sig i underläge gentemot affä— ren, vars intresse för varan ibland tycks sluta i och med att paket och pengar bytt ägare. Kunden behåller missbelå- tenheten för sig själv och byter i stål- let inköpskälla.

Med exemplet vill kommittén inga- lunda ha sagt, att detaljhandeln i regel skulle visa en avog hållning gentemot berättigade klagomål. Några undersök— ningar, som ger en rättvisande bild av frekvensen av sådana ouppklarade kon- fliktsituationer, torde veterligen inte ha utförts. De är i allmänhet ett besvär- ligt problem även för detaljhandeln, där många företag klart föredrar ett öp- pet redovisat missnöje från konsumen- ternas sida framför ett dolt. »Om Ni är missnöjd med oss, tala om det för oss; om Ni är nöjd med oss, tala om det för Edra bekanta» är ett uttryck för denna inställning. Den bristande kontakten med konsumenternas synpunkter är f. ö. ofta ett av de starkaste motiven för den direktbearbetning av konsu- menterna, som åtskilliga fabrikanter försöker etablera genom egna försäljare eller genom en aktiv reklam, som fotas på marknadsstudier av olika slag,

En antydan om den svenska varu- marknadens variantrikedom och starka märkesbetoning lämnas i kap. 15. Att mängden av varumärken försvårar kon- sumentens överblick över marknaden är redan sagt. Det kan tilläggas, att märkesvarukonkurrensen i sig själv lätt för med sig, att konsumenten blir offer för missvisande försäljningsargu- ment. Även den sakligt upplysande re- klamen kan ofrivilligt försvåra jämfö- relsemöjligheterna för konsumenten. Fabrikantens strävan att särskilja sin vara från andra varor och ge den en alldeles egen individualitet liksom hans behov att göra konsumenten förtrogen med sin varas namn och utseende och underhålla hennes bekantskap med va- ran är den allmänna bakgrunden för reklamen. Men om konsumentens he- kantskapskrets av märkesvaror genom energisk reklam ideligen vidgas ooh slutligen blir så stor, att igenkännings- barheten suddas ut av det myckna som liknar varandra i apparitionen hos många varor, vidtar en desorientering i stället. Konsumenten frågar sig där- vid, om det alltid är de bästa varorna, som bakom sig har de största reklam- resurserna och som handeln utan att påverkas av återförsäljarrabattens större eller mindre förmånlighet —— re- kommenderar konsumenterna, när en valsituation föreligger. Hon känner sig inte så säker på den saken. Hon säger sig, att det inte kan uteslutas, att det lilla företagets produkt kan vara bättre än produkten från det stora, solventare och på reklam mer spendersamma fö- retaget. En stor reklaminsats på en vara, som inte är tillräckligt bra för att i längden hålla sig kvar på mark— naden, kan då förefalla som ett sam- hällsekonomiskt slöseri och ge näring åt den misstro mot reklamen, som många konsumenter hyser, både där- för att de inte litar på dess vederhäf—

tighet och emedan de tror, att den drar kostnader som _ inbakade i konsu- mentpriserna — fördyrar varorna. Då reklamens uppgift är att vara säljande, kommer den att ensidigt framhäva de goda egenskaperna hos den vara, som skall säljas. Detta kan innebära ett för- tigande av de olägenheter varan har eller ett tillrättaläggande av fakta, som mer är ägnat att förvirra än upplysa konsumenten och försvårar hennes val mellan olika alternativ. Ett förtjänst- fullt arbete på att göra reklamen så ob— jektivt upplysande och vägledande som möjligt utföres emellertid av reklam— folket självt genom Opinionsnämnden för reklam, som med utgångspunkt från Internationella Handelskamma— rens normer verkar för höjning av re- klamens etiska standard, samt av Nä- ringslivets opinionsnämnd, som prövar och yttrar sig mot sådan illojal re- klam, som står i uppenbar strid med god affärssed.

Det uppseende, som det väckte, då ett varuhus i USA för ett antal år se- dan förklarade, att det i sin annonse- ring ämnade tala om den absoluta san- ningen och hela sanningen, inklusive fakta om bristerna hos de varor det sålde, liksom någon gång i reklamen förekommande uttryck som »detta är ingen reklam utan sanning» —— i sig själv ett reklamtrick är dock tec- ken på att man är medveten om att ordet reklam inte har så god klang i konsumentens öra. En av anledning- arna är väl, att reklamen ofta vädjar till känslan och inte till förståndet. Särskilt inom varuområden, som är lyxbetonade i den meningen, att kon- sumenten kan undvara dem eller er- sätta dem med likartade varianter, är de försäljningsfrämjande argumenten ofta byggda på emotionell i stället för på saklig grund.

Där reklamen inte i sig själv är upp-

lysande eller inte kompletteras med konsumentupplysning, blir priset ofta den enda vägvisare konsumenten har i sitt sökande efter kvalitetsvaror. För konsumenten, som i mångfalden av varianter försöker bilda sig en upp- fattning om olika varors kvalitet, blir ett högre pris ofta ett tecken på högre kvalitet. Även om hon vet, att varans inköpspris inte är någon exakt värde— mätare på kvalitet och service, är pri- set oftast den enda gripbara måttstoc— ken, när konsumenten inte har möjlig- het att lita till egen eller annans erfa- renhet om varan.

En bedömning av vad som är ett högt, resp. ett lågt pris för en viss vara måste dock utgå från en jämförelsebas. Då som sagt någon objektiv måttstock inte finns, blir värderingen ofta grun- dad på så långt möjligt jämförbara va- ror och tjänster eller på en jämförelse med det pris samma vara tidigare haft. Särskilt det senare — exemplifierat med realisationsförsäljningar — kan för— svåra konsumentens bedömning. Kon- sumentens intresse för realisationsvaror är exempel på en prismedvetenhet på gott och ont. Lockelsen att göra fynd kan bli en psykos och slå över i despe- rationsköp. Det brukar anses —— med rätt eller orätt — att kvinnor i högre grad än män är benägna för sådana köp. Å andra sidan anses de senare i regel vara mer ointresserade av reali- sationer — måhända beroende på att arbete och tidsbrist hindrar dem att ut- veckla intresset — och männen torde också genomsnittligt besitta mindre varukunskaper, eftersom större delen av våra konsumtionsvaror inköps av kvinnor. Den norske nationalekonomen Sinding har uttryckt denna iakttagelse "så, att en man gärna betalar fem kronor för en tvåkronorsartikel, som han har användning för, medan en kvinna gär- na betalar två kronor för en femkro-

norsartikel, även om hon inte har an- vändning för den.

Till konsumentens svårigheter att överblicka marknaden bidrar vidare, att hon inte har så många klart avgrän- sade inköpsalternativ att välja mellan, för litet av olika butikstyper, som var- dera erbjuder henne en olika kombina- tion av pris—, kvalitets- och service- nivåer. Den »lika-pris-mentalitet», som särskilt under 1940-talet karakterisera- de många varuområden, där brutto- och normalpriser var vanliga, minskade onekligen konsumentens både möjlig- heter till och intresse för prisjämfö- relser, eftersom hon så sällan hade någon fördel av att leta sig fram till de inköpsställen, som honorerade henne med lägre priser, om hon accepterade en lägre grad av service och eventuellt ett enklare varusortiment. Alltjämt är det så, att konsumenten i regel betalar priset för en viss service, vare sig hon utnyttjar den eller inte. De bättre för- utsättningar, som bruttoprisförbudet och en normal varumarknad bör kunna ge olika alternativ av pris—kvalitet _service att framträda på markna- den, ställer å andra sidan ökade krav på konsumentens vakenhet i olika av- seenden. Vid en av kommitténs »hear- ings» präglade en detaljist uttrycket, att konsumenternas prismedvetenhet i stor utsträckning börjar bli en »pris- listmedvetenhet». Därmed avsåg han det förhållandet, att många konsumen- ter tar illa upp, om de konstaterar, att en affär tar ett högre pris för en viss vara än en annan affär, men att de accepterar det noterade priset som det »rätta-, om det visas för dem, att det överensstämmer med detaljhandelns centrala eller regionala prislistor. Det bör framhållas, att en utbredd sådan' konsumentattityd är utomordentligt olycklig för de strävanden mot fris- kare konkurrens och alternativa dis-

tributionsformer, som kommittén ser som en viktig förutsättning för en ef- fektivare distribution.

Då det är omöjligt att avgöra, om ett inköpsval är bra eller dåligt utan att bedöma det utifrån den odelade tre- enigheten pris—kvalitet—service, mås— te det bli en av konsumentupplysning- ens uppgifter att klargöra det samband, som råder mellan dessa trenne ting. Det sätt, varpå varorna säljes (genom olika butikstyper, med olika grad av service osv.), liksom även det pris, som omfattar varan plus de tjänster den omgives med, när den avyttras till konsumenten, är emellertid sidor av inköpsvalet, som hittills kommit i skymundan, när konsumentupplysning varit på tal, men som ur de synpunk- ter varudistributionsutredningen före- träder bör särskilt framhävas. Vad man i första hand koncentrerat uppmärk- samheten på har varit den mer begrän- sade uppgiften hur man skall kunna öka kunskapen om varors kvalitet och ändamålsenlighet genom forskning och en på forskning byggd upplysnings- verksamhet. Målsättningen för denna har alltså främst varit ökad varukänne- dom på de vardagsnära områdena för vår konsumtion. Den vidare marknads- kännedom, som är så mycket svårare att skaffa sig, därför att den kräver in- sikter även i ekonomiska sammanhang, har konsumentupplysningen hittills en- dast obetydligt sysslat med, bl. a. eme— dan det närmast betraktats som han- delns uppgift att ha och förmedla den— na marknadskännedom.

Frågan om ökad upplysningsverk- samhet kring konsumentvarorna har gång efter annan varit föremål för of— fentlig utredning och diskussion un- der 1940- och 50-talen. I ett betänkande år 1945 om åtgärder för att stimulera avsättningen av varaktiga konsumtions- varor (SOU 1945:11) föreslog kommis-

sionen för ekonomisk efterkrigsplane- ring en ökad forsknings- och upplys- ningsverksamhet beträffande varaktiga konsumtionsvaror. 1946 års riksdag debatterade sedan kvalitetskontroll av viktiga konsumentvaror. Efter riksda- gens hemställan tillsattes samma år en utredning om kvalitetsforskning och konsumentupplysning. År 1949 avgav denna kommitté sitt betänkande. Till- komsten av en Varudeklarationsnämnd år 1951 inom Sveriges standardise- ringskommission blev ett resultat av kommitténs initiativ. Även den av kom- mittén förordade sammanslagningen av Hemmens forskningsinstitut och Aktiv Hushållning kom omsider till stånd den 1 juli 1954. Dessa tidigare kommit- téers befattning med konsumentupp- lysningsproblemet har haft olika ut— gångspunkter. Planeringskommissionen angrep sålunda problemet utifrån syf- tet att främja och öka produktionen av vissa varor vid en eventuell sysselsätt- ningskris. För 1946 års utredning an- gående kvalitetsforskning och konsu- mentupplysning var det konsumenter- nas intresse av skydd och upplysning, som skulle tillgodoses i första hand. »För att ett fritt konsumtionsval skall få verklig betydelse och högsta värde för konsumenten, måste denne kunna avgöra vilka varor som i fråga om reell behovstäckning ger honom den största valutan för pengarna», hette det i di— rektiven som riktpunkt för kommitténs arbete. I nu förevarande sammanhang är det handelns rationalisering, som utgör riktmärket, och varudistribu- tionsutredningen har därför inte an- ledning att gå djupare in på metoderna för den allmänna konsumentupplys— ningen och repetera de i ett särskilt betänkande så nyligen och fylligt redo— visade argumenten till förmån för en ökad konsumentupplysning med hän- syn till konsumenternas egen behovs-

tillfredsställelse. Det är alldeles uppen- bart, att mera insiktsfulla inköp är ägnade att höja konsumenternas lev- nadsstandard genom att motverka för- luster i tid och pengar, öka varornas bruksvärde etc. I föreliggande kapitel skall därför forskningen om varor och priser, konsumentupplysningen och handelns utbildningsproblem beröras främst ur synvinkeln hur man därmed skall kunna befrämja en ökad mark- nadskännedom, som i sin tur påverkar handeln till kostnadsbesparingar och effektivisering i samhällets intresse.

Forskning

Teknikens framsteg med tillkomsten bl. a. av syntetiska råvaror och nya komplicerade produkter har som tidi— gare nämnts gjort varumarknaden allt- mer svåröverskådlig för konsumenten. Kvalitetsskillnader kan lika ofta vara dolda som uppenbara, och konsumen— ten saknar många gånger möjlighet att —— trots erfarenhet från tidigare köp med blotta ögat eller med känseln i sina fingertoppar avslöja vissa egen— skaper hos varan, som hon behöver känna till för att göra ett gott inköps- val. Krympningsgraden eller färgbe- ständigheten hos ett tyg, fuktighetshal- ten i en trämöbel, som kanske plöts- ligt gistnar i ett värmeledningsrum, ef- fekten av ett uppreklamerat tvättmedel eller hållbarheten hos en konserv låter sig inte upptäcka vid butiksdisken, om inte expediten eller en varudeklara— tion eller en särskild information, rik- tad till konsumenten, står kunden till tjänst med de önskade upplysningarna. Särskilt när det gäller de större och varaktigare konsumentvaror, som man köper med åratals mellanrum (såsom dammsugare, möbler och hushållsma— skiner), har konsumenten i allmänhet inga aktuella erfarenheter, som kan

hjälpa henne. I dessa som även i fall av dagligt förbrukade förnödenheter händer det, att näringsvärdet eller den ändamålsenliga konstruktionen endast kan utrönas genom ett tekniskt kun- nande eller laboratorieundersökningar, som den enskilde konsumenten inte förfogar över. Här måste den veten- skapliga och systematiserande konsu— mentforskningen träda till. För att klar- lägga vissa egenskaper hos varan krävs det alltså vetenskaplig forskning, be- hövs det forskningsinstitut och labora- torier, och forskningsresultaten får se- dan ge konsumentupplysningen en del av dess innehåll.

Emellertid fordras det stora resurser för att forskning skall avkasta resul- tat. I Sverige har under de senare de- cennierna uppstått ett antal special- forskningsinstitut, vilkas arbete med forskning, provning och kvalitetskon— troll fått en alltmer ökad betydelse för konsumentupplysningen i vårt land. Det ligger dock en omfattande, tids— och kostnadskrävande grundforskning bakom varje litet resultat av den till— lämpade forskningen, som ju måste bygga på av grundforskningen utex— perimenterade undersökningsmetoder. Finansieringen av institutioner eller delar av institutioner, som sysslar med den mera teoretiskt upplagda metod- eller grundforskningen, har i praxis i stor utsträckning kommit att åvila sta- ten, eftersom metoderna för en forsk- ningsverksamhet alltid måste bli all- män egendom och inte kan få mono- poliseras av de enskilda företag, som satsar kapital för att komma under- fund med hur ett forskningsproblem skall angripas. Den tillämpade forsk— ningen däremot, som med de metoder, som grundforskningen utarbetar, gör rön och uppfinningar av praktisk nytta för tillverkare och konsumenter av vissa produkter, anses vara dessa par-

ters egen angelägenhet att bekosta. Våra forskningsinstitut är också i all— mänhet uppbyggda och fungerar efter dessa principer: till bl. a. trä-, textil- och konserveringsforskningsinstituten bidrar sålunda staten till grundforsk- ningen, medan den tillämpade forsk- ningen vid samma institut helt be- kostas av de berörda branscherna. Med bransch avses i detta fall ett kollek- tiv av företag, som är verksamma som producenter på samma varuområde. Helt i näringslivets egen regi förekom- mer också en forskning i aktningsvärd skala, dels vid de laboratorier som de stora industriföretagen enskilt utrus- tat sig med, dels vid privata forsk- ningscentra av typen Skoforsknings— institutet, som upprättats och bekostas av en bransch ensam. Forskningen är naturligtvis inte i dessa fall något ut- slag av altruistisk omsorg om konsu- menternas bästa utan i första hand ett livsvillkor i konkurrensen mellan en— skilda företag eller hela branscher om den köpkraft, som konsumenterna för- fogar över. Kapitalinvesteringar i den- na forskning är investeringar i ett framstegsarhete, som företagsanlheten måste finansiera med vinster på sin totala verksamhet.

Några egna samlade kapitalresurser att sätta in i forskning på konsument- varuområden har däremot sällan kon- sumenterna. På konsumentsidan kan bara redovisas ett enda forskningsorgan —— Hemmens forskningsinstitut _ som bärs upp av en stiftelse med alla större löntagare- och kvinnoorganisationer representerade. Stiftelsen har även re- presentation för näringslivets olika led, och visst ekonomiskt bidrag från sam- ma näringsliv utgår till institutet. Ca 85 % av inkomstsidan utgörs dock av bidrag från staten. Det betyder, att konsumenterna i löntagare- och kvinno- organisationerna samt staten, som här

uppträder som en inkarnation av kon- sumentintressena, har ett dominerande inflytande på institutets arbete, vilket yttermera avspeglas i sammansättning- en av institutets styrelse, där de av Kungl. Maj:t utsedda ledamöterna ut- gör majoriteten.

l'lcmmens forskningsinstitut, som till- kom år 1944 på privat initiativ av hus- mödrarnas och hushållslärarinnornas sam- organisation och som 1 juli 1954 förenades med den från Priskontrollnämnden ut- brutna byrån Aktiv hushållning, är i dag en institution, vars huvudmannaskap hand— havcs av en stiftelse, bakom vilken står 25 organisationer med stark dominans för konsumentintressena, men vars verksamhet till övervägande grad finansieras med stats- medel. Institutet arbetar med en textil, en allmän och en administrativ avdelning och har f. 11. en personal på ett 35-tal personer.

Vid institutets tillblivelse uppgjordes ett arbetsprogram, som upptog undersökningar av arbetsuppgifterna inom hemmen i syfte att bedöma hur dessa uppgifter på lämpli- gaste sätt borde organiseras med hänsyn till utvecklingen på varumarknaden, till behoven av olika gemensamhetsanord— ningar etc. Ett antal för konsumenterna betydelsefulla områden har i enlighet här— med varit föremål för studium: bosta- dens planering och inredning, livsmedel samt tekniska och kemiska hjälpmedel för hushållsarbetet. Institutet har dels lagt upp långsiktiga större undersökningar, dels koncentrerat arbetet på några special— områden och grundligt genomarbetat dessa. Arbetstekniken i hemarbetet, utrustningen för matlagning, diskning och städning samt den del av bostadens fasta inredning, som är mest väsentlig för hushållsarbetet —— kök och golvmaterial — har ägnats särskild uppmärksamhet. Frågan om den grundläg- gande utrustning, som behövs i flertalet hushåll av t. ex. handredskap, har arbetats igenom, och studierna av dessa liksom av köksinredning har avsatt resultat inom pro- duktionen och kommit konsumenterna till— godo. Som exempel kan nämnas institutets aktion för sanering av marknaden på hus- hållsknivarnas område:

1945 såldes genom järnhandeln 300 typer av hushållsknivar och 60 olika sorters vis- par. Ur funktionella synpunkter hade detta sortiment ett mycket ojämnt värde och

omotiverade prisskillnader minskade kon- sumenternas möjligheter att bedöma vad som var kvalitetsvaror eller inte. Hemmens forskningsinstitut gjorde då hela varuom— rådet till föremål för funktionsstudier och föreslog en standardisering, varpå fabrikan- terna anpassade sig härtill. De sex olika knivtyper, som ett hushåll i allmänhet behöver, finns nu i standardiserat utföran— de och visparna tillverkas i två huvudtyper.

Institutets verksamhet med provning av egenskaperna hos varor och arbetsredskap ur funktionella, hygieniska och ekonomis— ka synpunkter har kompletterats med en utåtriktad upplysningsverksamhet för spridning av de forsknings— och provnings- rön, som framkommit. Genom egna skrif— ter meddelanden och broschyrer _— ge- nom utställningar, föredrag och individu— ell rådgivning arbetar institutet på att in— formera de enskilda husmödrarna, och ge- nom överläggninar i branschvis inrättade samarbetskommittéer har institutet kunnat ge producenter och distributörer impulser, kritik och rekommendationer, som syftat till förbättring av varorna.

Gränsdragningen mellan Hemmens forskningsinstitut och specialforsk- ningsinstituten vad deras arbetsupp- gifter beträffar har diskuterats i olika sammanhang, bl. a. av den förutnämn— da kommittén för kvalitetsforskning och konsumentupplysning. Olika upp- fattningar har därvid gjort sig gällan- de. Varudistributionsutredningen, vars uppdrag det är att bedöma olika före- teelser ur synpunkten av hur de på- verkar distributionens effektivitet, vill för sin del endast framhålla det själv- klara önskemålet, att allt dubbelarbete undvikes, som splittrar de förhållan- devis små resurserna av personal och pengar, och att den tillämpade forsk- ningen såväl vid specialforskningsin- stituten som Hemmens forskningsinsti- tut inriktas på områden av ekonomisk betydelse i konsumentens budget och därvid tar sikte på att rensa bort olämpliga artiklar ur varusortimentet, vilka nu tynger handelns lagerhållning och försvårar en god lagervård, samt

att underlätta upplysningsarbetet om det sortiment, som kvarstår, så att ex- peditionstiden och därmed samman- hängande kostnader nedbringas.

Att undvika dubbelarbete måste bli ett riktmärke för konsumentvaruforsk- ningen även när man ställer in denna i ett något större nordiskt samman- hang. Den lilla svenska marknad, som detta första avsnitt av betänkandet av- ser att belysa, har till granne de lika- ledes små norska och danska markna- derna. Vad de nordiska länderna var för sig kan offra på konsumentvaru- forskning måste även om det offras mycket — bli uppsplittrat på alltför många områden, om ambitionen skulle vara att forska över hela fältet av vår konsumtion i likhet med vad den stora marknaden med sina större forskar- resurser kan tillåta sig. En arbetsför- delning inom forskningen mellan de nordiska länderna -— närmast på grund- forskningens område — med ett ge- mensamt utnyttjande av forskningsre— sultaten vore därför väl motiverad. I det nu pågående nordiska samord- ningsarbetet i den ekonomiska utveck- lingens intresse borde enligt kommit- téns mening frågan om en rationell för— delning av grundläggande forsknings- uppgifter på konsumentvaruområdet ha sin givna plats.

Hur konsumentvaruforskningen el- jest organiseras är det inte varudistri- butionsutredningens uppgift att utreda och framföra några meningar om. Ut- redningen har dock observerat hur ojämnt fördelade forskningsresurserna är mellan näringslivet och konsument- sidan och hur blygsam till omfånget den forskning ännu är, som bedrives utanför näringslivets egna forsknings- institut och laboratorier, jämförd med den forskning, som äger rum i företa- garpartens regi. Denna senare forsk- ning är —— såsom vitsordats tidigare—

av ansenligt omfång och sträcker sig i åtskilliga fall ett bra stycke ut på marknaden med en efterprövning av varorna även sedan de lämnat fabriken. För en bättre balans härvidlag vore det önskvärt med en utbyggnad av den forskning, som är helt fristående från producentintressena. Varudistributions— utredningen vill för sin del förorda en väsentligt ökad statlig bidragsgivning till sådan forskning utan att dock när- mare precisera dess storleksordning, eftersom takten i forskningsarbetet inte enbart kan bestämmas av anslagens storlek utan av tillgången på forskare i varje särskilt läge f. n. är denna tillgång knapp — och eftersom ansla- gen i många fall bör anpassas till de bestämda forskningsändamål, som ak- tualiseras och prövas angelägna ur all- män synpunkt. På få områden torde en investering kunna ge så stor utdelning som i konsumentvaruforskning. En för— utsättning är likväl, att investeringen göres i form av kontinuerliga bidrag, som möjliggör att forskningen bygges ut successivt utan ryckighet hit och dit med personella resurser, varom man vet, att de ju måste utbildas på längre sikt för att stå redo för de forsknings- uppgifter, som anmäler sig. Enligt ut- redningens mening behövs det även i viss mån en uppvärdering av den tillämpade forskningen och provnings- verksamheten, som ger marknaden och konsumenterna omedelbara praktiska anvisningar för varors utformning och användning. Deras allmännytta före- faller inte tillräckligt erkänd i jämfö— relse med grundforskningens. En prak— tisk provningsverksamhet, varunder olika för konsumenterna viktiga varor provas med avseende på egenskaper och funktioner och där anskaffnings— kostnaden ställs i relation till förbruk- ningskostnaden, är således enligt kom- mitténs mening väl så nationalekono-

miskt betydelsefull som den grund— forskning, vilken då och då avsätter epokgörande vetenskapliga resultat på längre sikt.

I konsekvens härmed finner utred- ningen det önskvärt med en ökad bi— dragsgivning också till arbetet i varu- deklarationsnämnden, som är det andra av de organ med uppgift att klarlägga varors egenskaper och presentera dem för konsumenterna, som staten med- verkar till med regelbundna anslag. Varudeklarationsnämndens verksamhet har en direkt betydelse för handelns arbete, där varudeklarationerna är på väg att bli ett värdefullt komplement till expediternas muntliga rådgivning och i åtskilliga fall kan ersätta sådan rådgivning.

Varudeklarationsnämnden är en nämnd inom Sveriges standardiseringskommission, som arbetat sedan 1 augusti 1951 med upp- gift att verka för ökad användning av upp— lysande varudeklarationer på konsument- varuområdet och tillse att dylika varude- klarationer blir vederhäftiga och i lämplig omfattning enhetligt utformade. Nämn- den arbetar härvid efter frivillighetens princip, stödjer och tar själv initiativ till införande av varudeklarationer men utövar inga påtryckningar, föranstaltar om att så- dan standard för provningsmetoder och nomenklatur m. m. utarbetas, som kan be- finnas erforderlig som underlag för utform- ning av varudeklarationer, samt kontrol- lerar i lämplig omfattning att de i deklara— tioner lämnade uppgifterna är riktiga. I Varudeklarationsnämnden är alla led inom näringslivet representerade, medan konsumenterna representeras genom de stora löntagarorganisationerna. Samtliga tretton organisationer, som är företrädda i nämnden, utser själva sina representan— ter, medan Kungl. Maj :t utser ordföranden. Ca 2l,, av nämndens utgifter bestrides med statsmedel. Nämnden arbetar med en tek- nisk kommitté och en rad speeialkomrnit- téer för skilda varuområden — vardera med representanter för näringslivet och konsumenterna. Enighet har hittills upp— nåtts om att ta upp till granskning förut— sättningarna för varudeklarationer inom

följande varugrupper: konserverade livs- medel, filtar, madrasser, täcken, kuddar, arbetskläder, kokkärl, matbestick och dammsugare. På arbetsprogrammet står också hushållsstrykjärn, möbler och tvätt- medel. Beträffande de uppräknade varu- slagen hade arbetet i mitten av 1954 nått avslutningsstadiet för vissa köttkonserver, filtar, madrasser, stoppade täcken och bord. En rad varudeklarationer för konserver, kryddor, potatispulver, majonnäs och alu- miniumkokkärl är redan i bruk. Under verksamhetsåret 1953/54 har 64 kontrollun— dersökningar utförts, varvid dock endast två fall av avvikelser mellan deklaration" och vara konstaterats. Nya varugrupper, som befinner sig under bearbetning, är fryskonserver, metervaror, gardin- och dra— perityger, mjuka mattor, konfektionerade plagg och nysilvervaror.

Medan varuetiketten med sin inne- hållsdeklaration ger konsumenten fak— tiska upplysningar, som hon kan ha nytta av, så saknar i allmänhet pris— lappen på varan varje upplysnings- värde, bortsett från prisuppgiften. Som framgår av senare kapitel i detta be- tänkande är prisets höjd ingen tillför— litlig kvalitetsmätare. Den populära fö- reställningen, att billiga varor är av sämre kvalitet, dyrare varor av högre kvalitet, bygger på antagandet, att fi- nare råmaterial och omsorgsfullare till— verkning av en produkt drar högre kostnader, som följdriktigt bör avspeg- las i ett högre pris. Även om ett sådant samband i allmänhet föreligger, rubbas alla försök att skapa ett konstant för- hållande mellan pris och kvalitet hos varorna av diverse annan påverkan, som prissättningen utsättes för. Tull-, reklam- eller försäljningskostnader av olika slag, företagsekonomiska bedöm- ningar av omsättning och vinst, efter- frågans nyckfullhet och varans pris— känslighet är faktorer, som kan skruva upp eller driva ner ett pris, så att det förvillar konsumenten, som letar efter sambandet mellan pris och kvalitet. Därtill kommer de differentierade pri-

ser, som förekommer — ehuru enligt utredningens uppfattning ännu inte i tillräcklig omfattning — med hänsyn

till olika distributionsformer och olika servicegrad. Butiken med de lägre om- kostnaderna kan ta mindre betalt för den vara, som i precis samma kvali- tet säljs till ett högre pris i en affär med mer kostnadskrävande service. Prisnoteringen på den prislapp, som konsumenten tittar på i skyltfönstret eller vid butiksdisken, säger ingenting om vilken del av priset, som hänför sig till själva varan, och vilken del, som utgör ersättning för de tjänster, varmed varan omges vid försäljningen. Ett klokt konsumtionsval förutsätter emellertid, att konsumenterna vet en hel del mer dels om prisnivån i allmän- het på olika varuslag, dels om priset på enskilda varor och huruvida det står i rimligt förhållande till de presta- tioner, som det skall utgöra ersättning för. Endast pris, kvalitet och service, ställda i relation till varandra, gör in- köpsvalet till ett- medvetet val mellan olika distributionsekonomiska alterna- tiv _—— t. ex. mellan ett djupare varn- sortiment med mer specialiteter, bättre service och högre priser å ena sidan, ett bredare sortiment med standardva- ror, enklare service och lägre priser å andra. För att konsumenterna skall ha möjligheter till ett sådant val, som klart uttrycker vilka distributionsfor- mer, som de föredrar och som de vill främja utvecklingen av, måste konsu- mentupplysningen alltså förmedla kun- skaper inte bara om varorna utan även om priserna och den däri inkluderade servicen. Den tidigare beskrivna forsk- ningen om varor motsvaras emellertid inte f. n. av någon forskning om kon- sumentpriser, som kan ge konsument- upplysarna stoff och konsumenterna tankeställare. Såsom framgår av kap. 17 tänker sig dock varudistributions-

utredningen ett organ för kontinuer- liga prisstudier med rapporter rörande prisnivåförändringar m. m. Utredning- en menar, att en viktig uppgift för ett sådant organ blir att tillhandahålla material för den debatt och opinions— bildning, varmed sakkunskapen och intresset hos efterfrågan skall skärpas och konkurrensen sporras bland före- tagarna.

Upplysning

Material från varuprovningar och prisstudier är alltså vad konsument— upplysningen har att bygga på. Ännu så länge är emellertid detta material dels för otillräckligt, dels ofta i behov av översättning till språk och anvis— ningar, som en bredare publik förstår. Från specialforskningsinstituten sipp- rar endast i tunna rännilar några rön och tips för konsumentens vardags- bruk. Här blir forskningsresultaten ve- tenskapligt presenterade i meddelan- den, rapporter eller tidskrifter av van- ligen mycket teknisk karaktär. Via fackmännen när de först så småning— om genom populärföreläsningar, mö— tesdebatter o. d. ut till dagspressen och uppsuges trögt av dess läsekrets. Denna uppläggning av forskningen i vårt land bygger på gamla forsknings- traditioner, enligt vilka man alltid ve- lat hålla forskning och upplysning _ särskilt i form av rekommendationer —— strängt isär för att inte fresta fors- karen att beträda genvägar för att snabbare kunna tillfredsställa en otå- lig opinion. I vissa andra länder så— som USA är emellertid forskning och populärupplysning knutna åtskilligt närmare till varandra, och det händer, att i de större forskningsinstituten en särskild upplysningsavdelning är in— kluderad med »public-relation»-perso— nal för att göra forskningsrönen all-

Av varje locoslapp gick till:

slx 8 ) ,, :..

n' _» '" -'- _» ”må,?-

mal och dryck %;

Älv.—?:

430 kr

127 lir borrad m : ;. . j_ ' - beklädnad ' i »» 140 kr äg inventarier & 125 kr

178 kr

Curt Hildebrand

Copyright:

Varukännedom är en viktig del i utbildningen av handelns folk.

mänt begripliga och sprida dem. I vårt land passerar informationen i regel flera mellanhänder, vilket fördröjer dess spridning något. Det har f. ö. sina mödor för dags- och veckopressens skribenter att översätta till normal- prosa den vetenskapliga terminologi, vari rön och upptäckter brukar iklä- das. Trots besväret härmed visar dock pressen konsumentspörsmålen en gläd- jande uppmärksamhet, och de 5. k. kvinnosidorna liksom även handels- sidorna i dagspressen och förenings- livets olika medlemsorgan ägnar dem ett sammantaget inte obetydligt utrym- me. Att detta utrymme vidgas är själv- klart ett konsumentintresse. Ett kon- sumentintresse är det också, att pres- sen använder sina resurser härvidlag som det anstår en tidningspress med åsiktsfrihet som grundprincip. Även om det är begripligt, att pressen hellre skriver positivt om tekniska framsteg, som inte medför, att den behöver stöta sig med någon, än att den varnar för dåliga varor och oekonomiska affärs- metoder, vilket kan förtörna en del av dess annonsörer, så är det viktigt, att den inte underlåter att framföra även de kritiska synpunkterna. Likaså är det angeläget i konsumentupplysning- ens intresse, att det inte hålles tyst, när bättre och billigare produkter förs ut i marknaden av företagsformer, som kanske ideologiskt är vederbörande tid— ning främmande. Mycken nyttig fri- språkighet hindras nu såväl i text som annonser av lagens förbud mot »illojal konkurrens» eller rättare den praxis, som utkristalliserat sig kring dess ut- tolkning. Enligt kommitténs mening bör man tillåta en större frihet till kri— tik av och jämförelser mellan olika produkter, en frihet som näringslivet utan vidare skulle kunna befrämja ge— nom att inte beivra de övertramp av

nuvarande praxis, som en öppnare dis- kussion komme att föra med sig. Mera direkt inställda på att ställa sina arbetsresultat till konsumenternas förfogande är bland svenska forsk— ningsinstitutioner endast de tidigare nämnda, av staten speciellt understöd— da Hemmens forskningsinstitut och Varudeklarationsnämnden, ehuru ock- så Konserveringsforskningsinstitutet bör nämnas för sitt intresse att etablera kontakt med konsumenterna. Men även med ett utbyggande av dessa institu- tioners upplysningsresurscr är popu— lärbroschyrer i massupplagor, cirku- lärartiklar, utställningar och husmors- filmer endast verktyg för en konsu- mentupplysning, som först måste skapa mottaglighet hos konsumentmassorna för den information man vill ge dem. En spridning i stor skala av upplys— ning om varors sammansättning, an- vändning, priser etc. kan inte genom— föras utan mycket avsevärda kostna- der, såvida det inte finns spridnings— kanaler, som gratis vidarebefordrar sådan upplysning och gör det i eget intresse. Om man som varudistribu- tionsutredningen har den uppfattning— en, att prismedvetna konsumenter med kvalitetskrav är en utomordentlig sporre till rationaliseringar och åtföl- jande prissänkningar inom handeln på konsumentvaruområdena, blir konsu— mentupplysning i första hand ett in- tresse för bl. a. de organisationer, som har till uppgift att höja medlemmarnas levnadsstandard och reallönenivå. Och organisationerna har stora möjligheter att vinna dessa sina medlemmars upp- märksamhet med information om så— dana marknadsföreteelser, som har di- rekt eller indirekt sammanhang med löne— och levnadsstandarden. Intresset inom Organisations-Sverige för dylik informationsverksamhet bland med- lemskadrerna har också varit i stadigt

stigande från krigsåren genom löne- stoppsåren och den s. k. engångsinfla- tionen fram till nuläget med de mot- sättningar mellan jordbrukare-, lönta- gare- och företagaranspråk, som det stundom besväras av.

Med det fullsysselsättningssamhälle, som den ekonomiska politiken är in- riktad på att bevara, har det blivit en angelägenhet, som nära angår lönta- garnas sammanslutningar _— speciellt aecentuerad under perioder med in- flationstendenser —— att medverka till en varu- och prisinformation, som un- derlättar för medlemmarna att få mesta möjliga valuta för sina inkomster. Om prissinnade konsumenter sporrar till konkurrens i och därmed till effektivi- sering av handeln, kan den enskilde uppnå besparingar på konsumentsidan i sin budget, vilket innebär en höjning av levnadsstandarden inom ramen för samma nominella inkomster. Att denna standardhöjning kanske går långsam- mare och med mindre steg än den standardhöjning, som lönekliven uppåt medför, är inte någon anledning att un- derskatta värdet av den förra. De fack- liga organisationerna vill ha »både- och». I olika konjunkturlägen kan de dock nödgas lägga tyngdpunkten olika starkt på de bägge strävandena. Även det faktum, att Organisations-Sverige är en företeelse också på utbudssidan och att det inte minst i producent- och handelsleden finns starka organisatio- ner, som kan —— även om de flesta inte gör det __ systematisera varuutbudet och/eller_prissättningen, gör det nöd- vändigt för intressebalansen på mark- naden, att efterfrågesidan inte förblir den mycket svagare parten utan akti- viseras mer än hittills av de organisa- tioner, som representerar konsument- intressena, genom kontinuerligt bedri- ven varu- och prisinformation.

Då och då har tanken på ett särskilt

fristående konsumentförbund dykt upp i debatten, inspirerad av den ameri- kanska Consumers* Union, som med bortåt kvartsmiljonen medlemmar ger ut en månadstidskrift och en årlig »Buying Guide» med provningsresul— tat och kvalitetshedömningar av tusen- tals varor. Denna tanke har dock hit- tills inte slagit rot hos oss. I motsats till Amerika har Sverige en stark kon- sumentkooperativ rörelse, som valt att hävda ”konsumenternas intressen ge- nom att ta upp en direkt konkurrens i tillverkningen och distributionen av konsumentvaror i stället för att som Consumers” Union främst nagelfara den varumarknad, som det privata närings— livet har byggt upp. De starka fack- liga sammanslutningarna är också mer karakteristiska för Sverige än för USA och kan som påvisats ovan —— natur— ligt inbegripa även konsumentupplys- ningen bland sina positiva och med- lemsaktiviserande uppgifter, då de i sin mötesverksamhet och sina tidning- ar redan har en apparat, varigenom upplysning kan spridas. Något lämp- ligt underlag för en särskild konsu- mentorganisation tycks alltså den svenska samhällsstrukturen inte er- bjuda. Det sätt, varpå Consumers” Union i sin upplysningsverksamhet kopp- lar samman kvalitets- och prisuppgif- ter och låter dem belysa varandra, kan vi dock ha åtskilligt att lära av. Enligt somligas uppfattning bör emel- lertid staten inkarnera i sig alla kon- sumentintressen och ensam bekosta den upplysning, som påfordras. Sta— ten har ju påtagit sig den likartade uppgiften att hålla uppsikt över sam- hällsskadliga konkurrensbegränsningar genom det nya Näringsfrihetsrådet, och alltjämt bevakar Priskontrollnämn- den den allmänna prisnivåns tenden- ser med konsumentintresset för ögo- nen. Inalles uppgår statens utgifter för

konsumentupplysning och bevakande av konsumenternas intressen i olika organ (Näringsfrihetsrådet, Priskon- trollnämnden, Hemmens forsknings- institut, Standardiseringskommissionen m. fl.) till ca 31/2 milj. kronor budgetåret 1954/55, dvs. till en 50-öring per in- vånare och år. Sammanställd med en i kap. 12 nämnd siffra för reklamkost- naden per invånare (50 kronor), ger den en viss föreställning om ojämnhe- ten mellan de krafter, som på markna- den utövar en dragkamp om konsu- menternas uppmärksamhet, ibland som bundsförvanter, oftare som rivaler. Utom beträffande Nåringsfrihetsrådet och Priskontrollnämnden har statsan- slagen till konsumentändamål alltid haft karaktär av bidrag, som förutsatt en aktivitet och bidragsgivning också från löntagare- och andra konsument- sammanslutningars och/eller närings- livets sida.

Då man är på det klara med, att den från alla affärsintressen fristående kon— sumentupplysningen förfogar över allt- för små resurser i dagens läge, frågar man sig hur en utbyggnad av konsu- mentupplysningen bör finansieras. Va- rudistributionsutredningen kan inte finna några skäl varför det skulle an- läggas någon annan principiell syn- punkt på denna finansiering än den, att upplysningsverksamheten bör vara helt obunden i förhållande till sina fi- nansiärer och bedrivas i ansvariga for- mer. Utredningen kan således varken ansluta sig till åsikten, att konsument- upplysningen principiellt bör vara en helstatlig angelägenhet, eller till åsik- ten att den bör vara en privatange- läge'nhet för föreningar och sam- manslutningar, som företräder olika konsumentgrupper. Enligt utredning- ens mening bör den lämpligen be- traktas som en gemensam uppgift. An- språken på staten måste dock alltid

svara mot ett intresse hos konsument- sammanslutningarna att själva satsa något. Varudistributionsutredningen, som anser, att statsmakterna bör ägna en ökad uppmärksamhet åt konsument- upplysningen och stödja den såväl med anslag som med material för dess innehåll, anser sig dock inte kunna —- liksom i fråga om konsumentvaru- forskningen — föreslå något för nu— läget beräknat och fixerat anslagsbe- lopp. Utredningen har observerat att i proposition till 1955 års riksdag (nr 28) har framlagts förslag om, att 2 milj. kronor av kolclearingmedel måtte avsättas för forsknings-, försöks- och upplysningsverksamhet av betydelse för konsumenterna, ett belopp, vilket torde komma att svara mot de mera omedelbara behov av konsumentvaru- forskning och _upplysning, som kan aktualiseras inom ramen av nuvarande institutionella och personella resurser. Riksdagen har också sedermera beslu- tat i enlighet med detta förslag. Ut- redningen utgår emellertid från, att både behoven och de personella resur- ser, varmed behoven skall mötas, kom- mer att växa stadigt och behöva ett i motsvarande grad växande finansiellt stöd.

Utbildning

Marknaden för spridning av saklig varuinformation är obegränsad och omättlig. Den enskilda människan står så gott som dagligen och kanske många gånger om dagen i valsituationer, då hon måste avgöra vad hon skall köpa. Och i tvekandets ögonblick önskar hon nästan alltid, att hon visste något mer än hon vet om den vara hon stannat inför. Av de olika kanaler, varigenom varukunskapen sprides till konsumen- ten, är eller borde butikspersonalen vara den förnämsta. Köpmännens och de handelsanställdas utbildning är så-

ledes en centralpunkt i problemet om förmedling av rätt vara till rätt person. Utbildningsbehovet omsluter lika myc- ket de kvalitativa problemen (varukän- nedomen i alla dess förgreningar) som kostnadsproblemen (inköp, kalkyle- ring, prissättning).

Alla är ense om att yrkesutbildning- en för köpmannayrket ännu är alltför litet utbredd. En undersökning av han- delsarbetareförbuudet 1946 visade, att vartannat butiksbiträde helt saknade yrkesutbildning. Knappheten på ar- betskraft under kriget och den växan- de distributionsapparaten, tyngd av arbetet med ransoneringskort m. ni., kan måhända ha bidragit till att ut- bildningsnivån undersökningsåret var lägre än eljest. Men även om förhållan- dena sedan dess blivit bättre, är de f. n. långtifrån tillfredsställande. Den »säl- jarnas marknad», som varit rådande under hela 1940-talet, bruttopriserna (: av fabrikanterna fastställda konsu- mentpriser), som under ett 20-tal år spelat så stor roll inom handeln, och Priskontrollnämndens normalprissätt- ning under mer än ett decennium, vil- ket allt sammantaget har avtrubbat konkurrensen ganska betydligt, har haft till följd, att man bekymrat sig mindre för bristerna i yrkesutbildning både på varukännedomens område och på det företagsekonomiska planet än vad man förmodligen skulle ha gjort un- der andra betingelser. Med eller utan utbildning har ju handelsmannen fått sälja, och han har sällan behövt bry sin hjärna med grubblerier över hur en konkurrensduglig prissättning och sortimentssammansättning åstadkom- mes. I den detaljhandelsutbildning, som förekommit och förekommer, bor- de priskalkyleringen ägnas mer ut- rymme. Alltför många av de handels- anställda, ur vilkas led de blivande köpmännen rekryteras, har ingen an-

nan utbildning än den erfarenhet, som det dagliga arbetet bakom disken kan ge. Men även de försäljare, som i kurs- verksamhet av olika slag inhämtat vis- sa kunskaper om de varor de säljer och om tekniken att sälja dem och som kan ge konsumenten nyttig upplysning om varorna, brukar vara påfallande obekanta med själva prissättningspro- blemen. De finner det ofta fullt i sin ordning att inte veta mera därom än vad som behövs för att slå upp pri- serna i en prisbok eller titta på pris— märkningen, som företagaren eller dennes betrodde har utfört, samt följa de anvisningar, som därvid ges. Hur ett pris är uppbyggt, hur det kalkyle- ras fram på basis av affärens kostna- der, planerad omsättning m. m. är allt- för få butiksanställda hemma uti. Det gör dem lika handikappade, om de blir företagare, som det gör dem oför- mögna att föra ett sakligt resonemang med de allt fler prismedvetna kunder, som vill veta t. ex. varför ett pris är lägre i en annan butik, huruvida en prisskillnad svarar mot en kvalitets- skillnad eller om prisdifferenser be— ror på olikheter mellan de olika buti— kerna i service- och kostnadshänseen- de. Svarslöshet i dylika ting och bris- ter i yrkeskunnandet hos expediten beträffande de varors egenskaper, som han säljer, avslöjas emellertid av all- mänheten-kunderna och leder lätt till orättvisa underbetyg för hela yrkes— kåren. Undersökningar som gjorts om konsumenternas attityder gentemot handeln —— bl. a. Textilrådet, som sammanställt ca 180 konsumentutta- landen om kundbetjäningen _ visar samstämmigt, att konsumenterna vill bli expedierade av köpmän och affärs- biträden, som kan ge vederhäftiga in- formationer och råd om varorna. Antalet sysselsatta i handeln har stigit starkt under perioden mellan de

& ! i 1 l : l .

båda företagsräkningarna 1931 och 1951: antalet butiksbiträden ökademed hela 76 %, varav de kvinnliga anställ- da mest. Under den första femtonärs- perioden 1931—46 växte således de kvinnliga butiksbiträdenas antal med 66,3% mot de manligas 30,4 %. En- ligt 1951 års företagsräkning var anta- let sysselsatta i detaljhandeln totalt 296730 personer. 1952 års yrkesut- bildningssakkunniga har försökt (SOU 1954:11) att ur 1950 års folkräkning räkna fram totala antalet sysselsatta i handeln (= 484 804) och på grundval härav beräkna vilket årligt tillskott av utbildad arbetskraft, som handeln skulle behöva. De sakkunniga har dock inte skilt på kontorspersonal och bu- tikspersonal och har räknat med en genomsnittlig yrkesverksam tid av 15—20 är för kvinnliga anställda och det dubbla, ca 40 år, för manlig per- sonal. Deras kalkyl utmynnar därvid i ett nyrekryteringsbehov av 12 13 000 kvinnor och 5000 män per år eller sammanlagt 15 000—20 000 personer för handels- och kontorsarbete. Om man skulle sönderdela denna siffra ef- ter den proportion mellan kontors- och butikspersonal, som handelsutbildnings- kommittén räknat med i sitt betänkande om handelsgymnasierna (SOU 1950: 12), så komme man fram till ett antal av mellan 6000—8000 personer, som år- ligen skulle behöva nyrekryteras för att täcka ersättningsbehoven i detalj- handeln.

Varudistributionsutredningens erfa- renheter pekar dock på en åtskilligt kortare genomsnittstid i yrket vad sär- skilt den kvinnliga butikspersonalen beträffar än vad yrkesutbildningssak- kunniga beräknat och utredningen är med denna större omsättning av perso- nalen benägen att betrakta den angivna siffran för nyrekryteringsbehovet som en siffra i underkant. Då är ändå inte

medtaget i beräkningen den ökning av antalet sysselsatta i handeln, som kom- mer att bli ofrånkomlig, när varuvoly- men stiger på grund av övriga närings- grenars expansion. För de nya lik- som för många av de i handeln re- dan sysselsatta föreligger alltså ett stort utbildningsbehov. En ungefärlig upp- fattning om den faktiska utbildnings- volymen erhåller man genom att sam— manställa uppgifter från kommunala och enskilda yrkesskolor m. fl. skolor på jämförligt stadium och vid han- delsgymnasier, vilket de yrkesutbild- ningssakkunniga gjort i sitt ovan- nämnda betänkande, med uppgifter om den yrkesutbildning, som bedrives i den enskilda handelns och koopera- tionens egen regi, resp. vid Köpman— nainstitutet och Vår gård. Antalet ele- ver, som fått någon form av handels- utbildning från kurser om två da- gar upp till två år —— framgår av föl- jande sammanställning:

Vid kommunala lärlings-, yrkes- och han- delsskolor, enskilda yrkesskolor och han- delsgymnasier utbildades läsåret 1951/52 7 790 elever på heltid och 46 936 elever på deltid (= 85 % av samtliga) — totalt 54 726. Härtill kommer elevantalet vid handels- realskolorna, 4577 st. Enligt Köpmanna- institutets årsberättelse 1953/54 deltog un- der verksamhetsåret 11198 i olika kurser, varav dock endast 87 i dagskurser om mer än 5 månaders längd. I Köpmannainsti- tutets korrespondenskurser nyanmäldes 2 958. Den kooperativa korrespondensunder- visningen genom Brevskolan erhöll år 1953 2096 nya deltagare, medan samma år in- alles 1 491 deltog i av Vär gård anordnade kurser. En summering av elevsiffror från olika utbildningsinstitutioner blir emeller- tid synnerligen missvisande, då ju del— tidsutbildningen, som många gånger en— dast består i bevistande av några dagars föreläsningar, dominerar i handelns yrkes- utbildning.

Härtill kommer, att den egentliga detaljhandelsutbildningen och speciellt utbildningen av butikspersonal ingår

med endast en ytterst ringa andel i ovanstående klumpsiffror. Det allde— les övervägande antalet kurser vid det kommunala yrkesskolväsendet lik- som vid de enskilda yrkesskolorna syf— tar till att utbilda personal för kon- torsfacken och handelns administra- tiva uppgifter. Endast i de tre största städerna och någon mindre stad dess— utom förekommer en regelrätt utbild- ning av butikspersonal. Vid Stock- holms stads handelsskolor, som gått i täten härvidlag, varierar det totala an- talet heldagselever under utbildning för expedityrket mellan 150 och 200. Denna utbildning i Stockholm är f. n. differentierad på sex branscher: järn— handel, färghandel, manufaktur och livsmedel med 2-årig växelutbildning dels inom skolan, dels på arbetsplatser i näringslivet, samt dam- och herr- beklädnadsbranscherna med en ettårig utbildning uteslutande förlagd till sko- lan och dess övningsbutiker. Ehuru ut- bildningskapaciteten således är syn- nerligen ringa, om man bedömer den i förhållande till det totala antalet sys- selsatta i huvudstadens butikshandel —- och proportionen är inte bättre på de andra hållen — är kapaciteten inte fullt utnyttjad inom vissa av de branscher, där arbetstid och lönevill- kor betraktas som ogynnsamma. Till skolan för biträden i livsmedelsbran- schen bar det sålunda i Stockholm va- rit svårt att rekrytera fullt antal ele- ver, medan sökandena till järnhan- dels- och färghandelskurserna är till- räckligt många för att medge en viss sovring. Förutom dagskolor för ung- dom med ringa eller ingen förpraktik finns det vid det kommunala yrkes— skoleväsendet även kvällskurser för i detaljhandeln sysselsatta, som be- sitter viss branschvana. Även möjlig— heterna till kvällsutbildning år emel— lertid för små i förhållande till det

stora latenta utbildningsbehovet inom detaljhandeln. Inte heller den yrkes- utbildning, som bedrives i köpmanna- förbundets och kooperationens egen regi, är kvantitativt tillräcklig för den växande distributionsapparaten. Kon- sumentkooperationen utbildar uteslu- tande för eget behov, och Köpmanna- institutet har inte, trots lovvärda an- strängningar, med sin kursverksamhet kunnat nå mer än en mindre del av den enskilda handelns yrkesutövare. Ehuru intresset för yrkesutbildning är tydligt på frammarsch, går utveck- lingen av detta intresse inte så fort, som man inom branschorganisationer— nas ledning skulle önska. Behovet av förbättrade yrkeskunskaper inses ju minst av sådana, som bäst skulle be— höva dem. Härtill bidrar väl också, att många bland de kvinnliga biträdena betraktar arbetet bakom disken som ett genomgångsyrke. Det är därför be— gripligt, att det bland köpmän med stark yrkesambition finns anhängare av tanken, att man skulle lämna den långa mödosamma utbyggnaden av yr— kesutbildningen på frivillighetens väg och införa någon form av lärlings- tvång såsom man har i en del andra länder — bl. a. Danmark och Schweiz. Handelsundervisningen i länder med lärlingslagstiftning och yrkesskolplikt förlägges i stor utsträckning till hel- tidsskolor. I Schweiz är dock den 2- åriga utbildningen för affärsbiträden en deltidsutbildning i skola med prak- tiken förlagd till näringslivet. Införan- det av en lag om obligatorisk yrkes- utbildning har varit föremål för pröv- ning även i vårt land vid flera tillfäl- len sedan första gången 1909, men har varje gång avvisats. På arbetstagarhåll har man ställt sig kritisk, medan före- trädare för hantverkets och handelns arbetsgivarsida varit mera benägna för en obligatorisk yrkesutbildning. Varu-

: i l i | | | |

distributionsutredningen finner för sin del övervägande skäl tala mot en lär- lingslagstiftning. Att separat införa lär- lingstvång på handelns område —— in- om t. ex. industrin är man ju starkt emot sådant tvång för egen del _ skulle med all sannolikhet ställa han- deln i ett sämre utgångsläge än andra näringar vid rekrytering av dess per- sonal. En obligatorisk och fixerad ut- bildningsgång för i handeln sysselsatta skulle också kunna medföra även om den inte behövde förknippas där— med — att det i praktiken komme att uppställas formella kompetenskrav för utövare av handelsyrket på samma sätt som gäller t. ex. i Norge. Sådana kom- petenskrav skulle i sin tur kunna med- föra nyetableringshinder, som strider mot den svenska näringsfrihetens prin-

cip, och skulle tillika — när inga out- siders hade utsikt att friskt konkur- rera med nya metoder —— kunna häm- ma nytänkande och experimentlusta på handelns område och skapa en lik- riktad köpmannatyp. Den risken får inte heller förbises, att man genom att kräva lärlings- eller mästarkompetens för de olika köpmannayrkena och knyta en speciell kompetens till resp. bransch skulle komma att konservera den nu- varande branschindelningen, så att en examinerad textilhandlare, specerist eller färghandlare måhända inte skulle kunna öppna affär med andra varor i sitt sortiment än just dem, som tra- ditionellt hör samman med ifrågava— rande branscher. Därmed skulle man motarbeta den tendens till ökad bransch- blandning, som utredningen ur andra synpunkter anser värd att befrämja.

.Om man således vill förorda det frivilliga arbetet på ökad köpmanna- utbildning i stället, uppställer sig frå- gan hur intresset för en sådan utbild— ning kan stimuleras dels hos de redan i detaljhandeln verksamma, dels hos

den ungdom, som står i begrepp att välja levnadsbana. Ett gott handtag kommer man utan tvivel att få i och med att enhetsskolreformen träder ut i livet. Den försöksverksamhet med en- hetsskola, som hittills bedrivits, visar att den obligatoriska 9-åriga enhets- skolans yrkeslinje (9 y) öppnar stora möjligheter för en god introduktion i handelsyrkena. Bortåt 20-talet skol— distrikt har läsåret 1954/55 lagt in han- delsundervisning i klass 9y och våren 1954 var elevantalet i de åtta skol- distrikt, som då prövat en förberedan- de yrkesutbildning på handelns om— råde, ca 125. Erfarenheterna har varit förhållandevis gynnsamma, och det ex- perimenterande med olika kombina- tioner av skolmässig undervisning och praktik på arbetsplatsen, som pågår, torde medföra att försöksåren leder till alltmer effektiva resultat och därmed också ökar handelns dragningskraft på den ungdom, som står i begrepp att välja yrke. Men intresse för yrkesut- bildning förutsätter oekså, att yrket i sig självt är attraktivt. Vad detaljhan- delsyrket innebär av tröttsam rutin, av långa arbetsdagars stående och spring och av obekväma arbetstider på helgdagskvällar m. ni. skulle behöva uppvägas av den glada spänning, som lockar dristig och företagsam ungdom till exempelvis flygmekanikeryrket. Det behövs tävlingsmoment i arbetet och det behövs konkurrens med andra inom branschen, så att detaljisten och hans medarbetare i butiken kan få an- spänna sig för att betjäna kunden och behålla henne. Konkurrensen ställer samtidigt ökade krav på yrkeskunnan— de för företagaren. Det blir desto vik— tigare att ha, ju mindre kollegialiteten lägger sitt skyddande vaddtäcke kring både bra och icke bra företagare och deras anställda. Till det yrkeskunnan— de, som konkurrensen kräver, hör det

företagsekonomiska kunnandet och kun- nandet om prisbildningens mekanism. Särskilt utbildningen i kalkylering till stöd bl. a. för en vettigare sortiments- sammansättning måste förstärkas. Att känna butikens kostnader och kunna väga dem mot de priser, som skall sät— tas på olika varor, är en förutsättning för att detaljisten skall våga kasta loss från de prislistor, som han nu så gärna följer i känslan av att deras auktori- serade priser måste vara rimligt av- vägda för en genomsnittsbutik och för att de besparar honom besvär. En rör— lig prissättning efter olika butiksfor- mers kostnader och konkurrenssitua- tion, vilket enligt varudistributionsut- redningens mening är det för distribu- tionens effektivisering angelägnaste, förutsätter alltså en hos handeln vida spridd kunnighet i kalkylering. Sam- tidigt som den bästa sporren för en breddad utbildning är konkurrensen, är emellertid en intelligent konkur- rens svår att uppnå utan just denna ut- bildning. Yttre faktorer såsom kon- junkturtryck, samhälleliga ingrepp mot konkurrensbegränsningar o. d. får då ge incitamenten till den konkurrens man efterlyser.

Insikt om värdet av en god köp- mannautbildning, som omfattar mark— nads- och varukännedom, måste det vara en uppgift för branschorganisa- tionerna och de handelsanställdas or- ganisationer att söka sprida. Att öka efterfrågan på utbildning är deras sak. Att tillfredsställa efterfrågan måste dock samhället medverka till, såsom det gör i utbildningen av yrkesmän för hantverk och industri. Det kommunala yrkesskolväsendet erbjuder härvid en lämplig anknytning för detaljhandels- utbildning. Yrkesskolornas differenti- ering på olika yrkeslinjer ansluter sig i allmänhet till ortens behov och de önskemål från näringslivets sida, som

gör sig starkast gällande i framställ- ningar till de kommunala myndighe- terna. Om de lokala organisationerna inom handeln uttrycker en bestämd önskan om en kursverksamhet för bu- tiksbiträden, bör de alltså ha goda ut- sikter att vinna gehör hos yrkessko- lornas kommunala målsmän. Svårighe- terna torde främst ligga på det orga- nisatoriskt-pedagogiska planet, efter- som yrkesskolerektorernas erfarenhet av detaljhandelsundervisning i allmän— het är begränsad.

Här skulle enligt varudistributions- utredningens mening behövas ett verk- samt bistånd med undervisningsplaner och uppläggning av undervisningen rent organisatoriskt från den centrala myndighet, som har yrkesskoleväsen- dets ledning och utbyggnad om hand. Överstyrelsen för yrkesutbildning ar— betar med en uppdelning av ärendena på byråer alltefter näringsgren. Dess 3:e byrå är den sektion inom ämbets- verket, som sysslar med handelsunder- visningen, men den har hittills liksom handelsskolorna i allmänhet varit in- riktad främst på att tillgodose behovet av utbildning för kontorsfacken. För en detaljhandelsutbildning, som tar direkt sikte på arbetet i butiken och på den lille företagarens behov av all- round-utbildning i kalkylering, inköp, sortimentssammansåttning, lagervård, lagerkontroll, varuexponering, försälj- ningsteknik m. m., finns f. n. ingen sakkunnig assistens att få från denna 3:e byrå. De ökade anspråken från kommunernas sida på sakkunnigt bi- stånd från överstyrelsen med organisa- toriska problem inom olika grenar av yrkesundervisningen försöker översty- relsen tillmötesgå genom tillkallandet av tillfälliga experter, vartill ett blyg— samt anslag står till förfogande, samt främst genom att under trycket av dessa anspråk hos Kungl. Maj:t anhålla

om personalförstärkningar. Ett antal konsulenter och assistenter har därvid kommit att knytas till överstyrelsens olika byråer med uppgift att bistå i yrkesutbildningen för näringslivets olika områden. Förslag till ytterligare förstärkningar har framlagts av 1952 års yrkesutbildningssakkunniga. Vad beträffar byrån för handel föreslår de sakkunniga inrättandet av en konsu- lentbefattning i främmande språk. Utan att vilja bestrida, att behov av en sådan konsulent kan föreligga med hänsyn till den högre handelsunder—

visningen, är emellertid varudistribu- tionsutredningen av den meningen,att den mycket eftersatta detaljhandelsut- bildningen är i bättre behov av ett särskilt stöd från överstyrelsens sida. Utredningen vill därför föreslå, att det vid överstyrelsens 3:e byrå inrättas en assistenttjänst med uppgift att bi— stå med informationer och organisa- tion vid en önskvärd och nödvändig utbyggnad av den praktiska utbild- ningen av butikspersonal och småföre— tagare inom detaljhandeln.

Del II

DISTRIBUTIONSAPPARATEN

Under senare år har både den veten- skapliga diskussionen och den allmän- na ekonomiska debatten i växande grad kommit att syssla med distributions- frågor. Kritiker i olika läger har häv- dat, att distributionskostnadernas an- del av konsumentpriset visat en oroväc- kande stegring. Man har försökt för— klara denna utveckling med bl. a. att viljan och förmågan till rationalisering skulle ha varit lägre inom distributio— nen än inom produktionen och att oeko- nomiska försäljningsmetoder och distri— butionsvägar, samt i vissa fall betydan- de konkurrensbegränsningar, tenderat att äta upp de besparingar, som en me- kaniserad och specialiserad tillverk— ning kan bidraga med. Det har fram- hållits, att det särskilt för de stora grupperna av löntagare—konsumenter vilkas ekonomiska standard beror på om lönekronan kan bibehålla eller för- bättra sitt värde, när den användes som köpkrona är av största betydelse, att inte distributionskostnaderna sväller ut otillbörligt mycket.

Distributionens målsmän har å sin sida svarat, att distributionskostnader— nas relativa stegring främst är en na- turlig följd av samhällets och närings— livets utveckling. Man kan inte ensidigt värdera handelns insats efter priserna utan måste ställa dessa i relation till de utförda prestationerna. En uppgift om distributionskostnadernas andel av konsumentpriserna, säger i och för sig

KAPITEL 4

Distributionens uppgifter

ingenting om effektiviteten inom han— deln. Om tillverkningskostnaden per varuenhet i regel sjunkit mera (eller stigit mindre) än distributionskostna- den per samma varuenhet, samman- hänger detta med att det föreligger av- sevärt större möjligheter att mekanise— ra och standardisera produktionen än distributionen, vilken senare i långt högre grad än den förra har att arbeta med kontakten mellan människor. En mycket långtgående mekanisering och standardisering skulle förmodligen —— om den vore genomförbar —— inte heller alltid vara till gagn för konsumenterna. Man måste vidare beakta det förhållan- det, att kostnaderna för vissa arbets- uppgifter, som tidigare redovisats så- som tillverkningskostnader, numera re— dovisas som distributionskostnader, lik- som det förhållandet, att många nya uppgifter med ökad variantrikedom på varumarknaden och ökade krav på ser— vice kan ha uppstått för distributions- organen. Det kan därför vara disku— tabelt, huruvida någon reell ökning av distributionskostnaderna ägt rum un- der de senaste två decennierna.

Det finns sålunda mycket olika bc— tygssättningar av distributionens sätt att lösa sin uppgift. Meningsmotsätt- ningarna synes ibland så stora, att det finns anledning fråga sig, om man _ medvetet eller omedvetet — bygger på helt olika förutsättningar för sin kritik resp. sitt försvar.

I vanligt talspråk sättes inte sällan likhetstecken mellan distribution och transport. Det talas t. ex. om att ett företag bland många avdelningar har en distributionsavdelning och därmed syftas kanske på de lastbilar, truckar eller förhyrda åkdon, som behövs för transporter av varor och människor. Eller man talar om distributionen av paket och brev och tänker på postver- kets transporttjänster. Detta är själv- fallet en alldeles för snäv uppfattning av distributionsbegreppet. Med distri- bution avses i stället här och i den all- männa ekonomiska debatten all den verksamhet i vidaste bemärkelse, som strävar till att överbrygga klyftan mel- lan produktion och konsumtion.

Om man ser de mänskliga behoven mot bakgrund av de knappa resurser, som står till buds för tillfredsställande av samma behov, står det klart, att in- dividen nästan alltid tvingas till ett val mellan olika alternativ. De mänsk- liga behoven är totalt sett obegränsade, även om de på enstaka punkter kan helt tillgodoses. Ingen medborgare i vårt samhälle av i dag torde ha några svå- righeter att täcka hela sitt behov av t. ex. salt eller hårt bröd. Ännu för något hundratal år sedan var det inga- lunda självklart, att dessa elementära behov kunde tillfredsställas. Behoven växer emellertid ständigt. Människan sträcker sig mot nya behovsområdert och väcker latenta önskningar till liv. Något entydigt mått finns inte, varmed man kan mäta behovens styrka och hur de tillfredsställes. _

Under självhushållningsepoken, då varje individ eller mindre grupp av in- divider producerade allt för egen kon- sumtion, existerade inga egentliga distributionskostnader. Inte heller vid hantverksmässigbeställningstillverkning

av varor kan det förefalla, som om några nämnvärda distributionskostna- der skulle förekomma. Så förhåller det sig likväl. När t. ex. skräddaren tar upp kundens beställning, lämnar för- slag på mönster, färg och modell, tar mått, expedierar varan och tar emot betalning, utför han i själva verket distributionsuppgifter. Han gör det vi- dare genom att hålla ett tyglager, varur beställaren kan välja sitt kostymtyg, ge- nom att lämna råd och anvisningar om varans skötsel och vård och genom att helt enkelt upplysa konsumenten om sin och sina tjänsters existens.

En reduktion av distributionskostna- derna genom en sådan återgång till självhushåll och hantverk önskar väl ingen på fullt allvar. Den utveckling samhället genomgått och går till mötes gör något sådant otänkbart. Mekanise- ring och specialisering, arbetsfördel- ning, utnyttjande av stordriftens förde- lar och tillverkning på spekulation för en stor marknad i stället för beställ- ningstillverkning för den enskilda kun- den är några av de bärande pelare, var- på den nuvarande levnadsstandarden vilar. Massproduktionen skall tillfreds- ställa en efterfrågan, som fått alltmer nyanserad och individualistisk inrikt- ning, allt starkare krav på heterogen och rikt fasetterad varumarknad. Den- na massproduktion kräver massdistri- bution och vice versa.

Distributionen är en del av produk- tionen i vidare bemärkelse. Produk- tions- och distributionskostnader är i väsentlig grad avhängiga av varandra och utbytbara mot varandra. Gränsen mellan produktion och distribution är flytande. Av praktiska käl brukar den dras vid den punkt, där varan läggs in på tillverkarens färdigvarulager. Kost- nader, som uppkommit före denna punkt, benämnes produktionskostnader

och kostnader efter denna punkt distri- butionskostnader. Huruvida en kost- nad registreras på tillverknings- eller distributionssidan sammanhänger dock många gånger snarare med vad som är redovisningstekniskt praktiskt än vad som är det faktiska förhållandet. Som exempel kan nämnas konsumentför- packning hos fabrikanten. Denna sker före inläggandet på färdiglagret, och förpackningsarbetet anses därför som tillverkningskostnad. Vad beträffar den del av prestationen, som avser att skyd- da varan från förstöring, kan detta vara riktigt. Men samtidigt utgör förpack- ningen ofta ett försäljningsargument: bruksanvisningar och andra försälj- ningsargument brukar tryckas på em- ballaget. Detta ger upphov till klart dis- tributionsekonomiska kostnader, jäm- förliga med övriga reklamkostnader. Konsumentförpackningen hos tillverka- ren kan också vara en förutsättning för hela försäljningsstrukturen från fabri- kanten fram till konsumenten. Märkes- varuförsäljningen, självbetjäningssyste- met etc. bygger framför allt på möjlig- heten att mekanisera och underlätta försäljningen till konsumenten genom förpaketering av varorna. Att i sådana fall dra upp en bestämd gräns mellan produktion och distribution förefaller meningslöst.

Antag vidare, att t. ex. två fabriker med ungefär likartat sortiment vänder sig till samma kundkrets. Det ena före- taget föredrar att ge sina produkter en jämförelsevis enklare utformning, men försöker stimulera avsättningen genom en stark märkesvarureklam och bear- betning av återförsäljarna. Dessa an- strängningar redovisas självfallet bland distributionskostnaderna. Det andra fö- retaget har mycket ringa direkt reklam. Dess politik går i stället ut på att låta varan så att säga göra reklam för sig själv genom en mera påkostad utsmyck-

ning av vissa detaljer. I det senare fal- let kommer kostnaderna att redovisas på tillverkningssidan.

Det synes uppenbart, att sådana alter- nativa och utbytbara kostnader inte skall bedömas olika på grund av redo- visningsteknisk praxis. Men om man accepterar detta, kommer man fram till, att det strängt taget inte finns någon möjlighet att avskärma det ena slaget av kostnader från det andra. Man skulle kunna säga, att alla åtgärder och därmed förenade kostnader i produk- tionen, som syftar till att påverka ef- terfrågan, är att hänföra till distribu- tionskostnadssidan i den meningen, att de utgör försäljningsfrämjande uppoff- ringar. Omvänt skulle man kunna häv- da, att flertalet kostnader, som är för- enade med distributionsväsendet av i dag, är merkostnader för den produk- tionsstruktur, som mekaniseringen och specialiseringen medfört.

Det är emellertid ur praktiska syn- punkter ganska likgiltigt vad man kal- lar en viss kostnad. Det viktiga är, att man inte endast studerar förhållande- na inom en länk i distributionskedjan. Det är totaleffekten av olika kostnads—j alternativ vid varans väg från produ-l» cent till konsument, som är avgörande. Av detta följer också, att produktion och distribution inte bör sättas i mot- satsställning till varandra. Det är allt-' för vanligt att anknyta begreppet pro- duktion till något »produktivt», dvs., nyttigt och effektivt, medan begreppet distribution inte alltid väcker motsva- rande positiva associationer. Denna uppfattning beror lika mycket på mät-» svårigheter som på olämplig termino— logi. Det är lättare att mäta värdet av en varas fysiska egenskaper än av va- rans förmedling. Det är också vanli— gare, att man talar om distributions- kostnader, än att man talar om distri— butionens prestationer.

Mot bakgrund av det ovan sagda kan 'det fastslås, att en uppgift om distri- butionskostnadernas storlek i procent av tillverkningsvärdet av en vara i och för» sig inte säger någonting om han- delsmarginalens skälighet eller graden av effektivitet hos varuhandeln. Ett på- lägg av 5 % kan vara orimligt högt för -en viss vara under vissa betingelser, medan pålägg på 100 eller t. o. in. flera hundra procent i andra fall kan vara otillräckliga.

Ett par exempel må belysa påståendet. 'Om en skofabrik gör upp med en sko- grossist om att denne skall överta en hel säsongs produktion, motsvarande ett till- verkningsvärde av 500000 kronor, varvid hela förhandlingen tagit någon eller några dagar i anspråk för skofabrikens chef, kan -ett pålägg på 1—2 %, dvs. 5000—10 000 kronor vara en synnerligen god ersättning för försäljningsarbetet.

Framtidens helautomatiska fabrik, som med ett minimum av mänsklig arbetskraft spottar fram konsumtionsvaror, vilka via ett förgrenat distributionsnät skall nå de slutliga konsumenterna i små kvantiteter, får representera det andra ytterlighetsfal— let. Produktionskostnaden per enhet blir här försvinnande liten, men distributions- kostnaden ahsolut sett sannolikt föga mindre än i nuläget, eventuellt t. o. m. större på grund av större avstånd från fabrik till konsument genom en specialise- ring, som gynnar stordrift.

Behovstillfredsställelse

Produktionens och distributionens gemensamma uppgift är att direkt eller indirekt tjäna konsumtionen. Konsu- mentens kostnader är summan av de utlägg hon gör för de varor och tjäns- ter hon väljer jämte de övriga upp- offringar, som anskaffning och använd- ning av varan eller tjänsten kan med- föra (se kap. 15, s. 271). Om hon skall kunna avgöra vilka distributionsalter- nativ, som ger henne en högre eller läg- re grad av »nytta» eller :behovstill- fredsställelse», måste mot kostnaderna

ställas de intäkter varje alternativ med- för. Svårigheten är emellertid att er- hålla ett bestämt mått på konsumentens intäkt.

Alla försök att mäta denna totala be- hovstillfredsställelse är dömda att miss- lyckas av bl. a. följande skäl. Det finns inte någon möjlighet att åstadkomma en gemensam nämnare av något slag mellan varor och tjänster, som tillhör olika områden. Olika individer har olika subjektiv värdering av den rela- tiva nyttan av samma vara eller tjänst. Olika individer har skilda möjligheter att tillfredsställa ett visst behov. Sam- ma individ har olika värdering vid olika tidpunkter, beroende på miljöfak- torer och förutsättningar i övrigt. Olika individer är mer eller mindre »ratio- nella» och en och samma individ mer eller mindre »rationell» vid olika tid- punkter. Emotionella faktorer spelar ofta in i konsumentens värdering.

Utöver dessa svårigheter tillkommer problemet att bedöma när behovstill— fredsställelsen skall mätas: vid anskaff- ningstillfället, sedan varan eller tjäns- ten förhrukats eller sedan konsumen- ten fått ett visst historiskt perspektiv på sitt köp. Det är ingalunda säkert, att värderingen blir densamma vid des- sa tre tillfällen. Vid mätning av behovs- tillfredsställelsen måste man också in- rymma alternativet fritid. Om konsu- menten vid ett tillfälle köper en mer förädlad vara än hon eljest plågar göra, kan det vara ett uttryck för att hon värderar den fritid, som den högför- ädlade varan ger möjlighet till, högre än den troliga merutgiften. I andra fall är emellertid denna faktor negativ så- tillvida, att man kanske känner en viss tillfredsställelse med att själv uträtta någonting, som vid andra tillfällen framstår som »hesvärligt».

I ett demokratiskt samhälle förutsät— tes, att det slutliga konsumtionsvalet

Lastpallar och gafeltruckar förbilligar hanteringsarbetet och skapar tekniska förutsättningar för stora transaktioner.

Antalet artiklar på ett grosshandelslager är ofta femsif'rigt och kan härröra från hundratals eller tusentals tillverkare eller importörer.

Ca 11 500 detaljhandlare får varor från de fyra inköpscentralerna inom ICA — Hakons. Eol, .V5 och SV. Försäljnings- och expeditionsarbetet underlättas av skriftliga rekvisitioner och regelbundna leveransdagar till delägarna-detaljisterna.

alltid överlåtes till konsumenterna själ- va. Konsumenten bör få en så god chans som möjligt att överblicka varje inköpsalternativs för- och nackdelar för att kunna välja det, som hon menar vara bäst i varje särskilt fall. Detta förutsätter, att de faktorer, som utövar inflytande på valet, kan mätas. Av de primära inflytelsefaktorerna kvalitet, pris och service är emellertid endast priset någotsånär objektivt mätbart. Samtliga faktorer är dock ömsesidigt beroende av varandra och kan inte bedömas fristående annat än under förutsättningen »under i övrigt lika för- hållanden».

Med kvalitet menas i snävare bemär- kelse olika egenskaper hos en vara. Vissa av dessa egenskaper är åtminsto- ne delvis mätbara: en konserv innehål- ler en viss mängd livsmedel med ett visst kalorivärde och av en viss nä- ringsfysiologisk sammansättning, ett tvättmedel har en viss rengörande ef— fekt, en trikåvara är färgbeständig och krymper inte, skinnet i en sko fläckas inte av vatten etc. Andra egenskaper är svårare att fastställa och betygsätta: ett tvättmedel kan vara skonsamt mot den ena konsumentens hud men irrite— rande för en annans, ett modebetonat klädesplagg kan göra succé på en ort men fiasko på en annan, ett vackert och dyrbart emballage kan omsluta en billig och kvalitativt lågtstående vara men genom sin apparition ge förhöjd behovstillfredsställelse etc. Det är inte givet, att man alltid bör eftersträva högsta möjliga kvalitet. Målsättningen bör snarare vara att välja den bästa kvaliteten för varje särskild situation med hänsyn till det aktuella behovet. Ett tjockt, träfritt papper i ett kladd- pappersblock är exempel på en för hög kvalitetsnivå i förhållande till be- hovet.

Ovan nämndes priset som den enda 7—503866

objektivt mätbara faktorn med infly— tande på konsumentens inköpsval. Även detta kan vara en överdrift. Rabatter av olika slag, återbäring etc. måste räk— nas ifrån för att fastställa faktiskt netto- pris. De prissamband, som råder mel- lan olika varor, gör att det för konsu- menten, som av olika skäl kan vara hänvisad till att göra en större del av sina inköp i en viss affär, betyder mindre vilket pris den enskilda varan har och mer att priserna på alla de varor hon köper i butiken ligger på en fördelaktig nivå. En viss vara kan ju få ett höjt eller sänkt pris, beroende på temporära ändringar i utbud och efterfrågan, den existerande konkur- rensens styrka etc.

Med service menar olika personer olika ting. Service eller kundtjänst var förr en term, närmast använd om kre- ditgivning och hemsändning i detaljist- ledet. Enligt en annan och mycket vi- dare tolkning inkluderas strängt taget hela distribntionsverksamheten i ordet service. Den moderna varumarknaden är för omfattande för att konsumenten skall kunna överblicka mer än en ringa del av förekommande varianter. En fullständig överblick skulle _ om den vore praktiskt möjlig att åstadkomma — medföra både väldiga kostnader och en mycket obekväm valsituation för konsumenten. De tidigare länkarna i distributionskedjan måste därför ut- föra en grovsortering för konsumentens räkning och ändå ställa tillräckliga val- möjligheter till förfogande. Kostnaden härför är den uppoffring handeln gör för att konsumenten skall slippa för- handsbeställa sina varor och kunna in— handla dem mindre planlagt och mer impulsivt. Väsentligt är då, att konsu- menten kan förlita sig på att denna grovsortering främst göres med hänsyn till hennes behov Och inte på grund av kortsiktiga rabattfördelar i handelsle-

den. Viktigt är också, att konsumenten för olika situationer har tillgång till det bredare och grundare varusorti- mentet å ena sidan, det smalare och djupare sortimentet å andra.

När—var—hur?

Handelns uppgifter skulle kunna sammanfattas i svaren på de tre frågor- na ;mär var -— hur?» »När» och »var» antyder varuhandelns uppgift att ställa varor och tjänster till förfogande vid en tidpunkt och på en plats, som är lämplig för konsumenten. Detta är handelns så att säga primära funktio- ner. »Hur» den fullgör dessa funktio- ner dvs. vilka hjälpmedel den be- gagnar sig av —— kan betraktas som en sekundär funktion, eftersom de olika sätten härvidlag alla i sig innesluter både ett tids— och ett rumsmoment.

Produktion och konsumtion kan i flertalet fall inte äga rum i omedelbar tidsföljd. Detta kan bero på utbuds— sidan eller på efterfrågesidan. Skörde- tiden för här och spannmål är exem- pelvis endast några veckor, medan mot- svarande efterfrågan är fördelad över hela året. Omvänt kan gälla, att pro- duktionen av en vara _ av tekniska eller kostnadsmässiga skäl —— pågår un- der en längre tid, medan konsumtionen är koncentrerad till en viss tidpunkt eller kortare tidsperiod. Detta gäller för många modebetonade artiklar inom textil— och skobranscherna, presentar- tiklar som till större delen säljes vec- korna före jul e. (1.

Uppskjuten konsumtion kan innebära en uppoffring för olika parter. För till- verkaren, som lagt ner kapital på att framställa varor, vilka måste lagerhål- las under längre eller kortare tid, lik— som för köpmannen, som hjälper till med lagerhållningen, innebär det en uppoffring, att konsumenten inte vill

eller kan köpa hans produkter omedel- bart. Tidsförskjutningen mellan pro- duktion och konsumtion, som tvingar vederbörande att ligga ute med peng- ar, ger upphov till en finansierings- tjänst. Tidsavståndet innebär vidare ett risktagande, såvida det inte är fråga om en ren beställningstillverkning, där kunden år alltigenom solid. En aldrig så omsorgsfull planering i en marknad med fritt konsumtionsval kan inte skydda säljaren mot ekonomiska risker. Han måste alltid räkna med vissa ound- vikliga förluster, Och deSSa måste täc- kas av de ersättningar han tar ut av affärstransaktioner, som slutföres på normalt sätt, om han skall kunna fort- sätta sin verksamhet. Risken hänför sig inte bara till svårigheten att alltid fin— na köpare vid det åsatta priset. En så- dan svårighet kan uppträda oberoende av om varan är kurant eller icke. Här- till kommer ofta även i normalfal- let att varan utsättes för en viss för- störing viktförlust på grund av tork- ning, bräckage, bortvägning, bortmät— ning, stöld etc. Dessa risker växer med lagringstiden. En del svinnförluster kan begränsas genom noggrann lagerskötsel och kontroll. Men detta extraarbete medför också kostnader, som måste ingå i kostnadskalkylen på samma sätt som företagets övriga uppoffringar. Om lagerhållningens ena uppgift är att överbrygga tidsintervallet mellan produktion och konsumtion, är dess andra uppgift rumsfunktionen, dvs. ar- betet med att utföra den geografiska fördelningen av varorna. Uppgiften är dels hanteringsarbetet i samband med denna överflyttning, dels transporten som sådan. Valet av transportmedel och transportväg blir en fråga i första hand om den snabbhet, med vilken förflytt- ningen måste ske, den kostnad som transportsättet medför, och i vilken ut- sträckning varan kan »bära» denna

Administration

Expediering

Sillror: procent av iotallroslnadema

Figur 2.

kostnad. Även beträffande transpor— terna förekommer risktagande. Dels kan transporten innebära risk för att varan förstörs. Den kan man visserli- gen gardera sig mot genom försäkring- ar, vilket doek endast innebär en jäm- nare fördelning av risken. Dels kan transporten innebära en uppoffring, som gjorts förgäves, om varorna inte kan säljas eller måste skickas vidare

transport Kredit

Copyright: Curt Hildebrand

Arbetsuppgifterna och deras kostnader1

till annan plats för att få avsättning. Hur stora risker distributionen måste ta påverkas givetvis av konkurrens- situationen, efterfrågans rörlighet o. d.

De sätt på vilka företagen inom distributionsapparaten fullgör sina uppgifter beror på förutsättningarna. Dessa varierar i hög grad mellan olika företag, vilket leder till att man i olika fall lägger tyngdpunkten olika på de

1 Figuren är baserad på uppgifter från ett antal textilgrossistföretag. Siffrorna är inte repre- sentativa för textilbranschen i dess helhet och än mindre för hela distributionsapparaten.

skilda arbetsfunktionerna: inköp, lager- hållning, försäljning, expedition, trans- port och redovisning. Under dessa rubriker kan man sedan placera in oli- ka kombinationer av uppgifter. Sålun- da kan »lagerhållning» ställas in inte blott under frågorna »var» och »när» utan också under frågan »vad», dvs. vilket urval av varor som lagret skall omfatta. Inköp och försäljning inne- bär inte bara att ta kontakter för att överflytta en vara och dess äganderätt från säljare till köpare. Däri ligger ock- så vad man brukar kalla den dynamiska funktionen, dvs. uppgiften att genom studier av marknaden söka anpassa va— ran till efterfrågans krav och önske- mål, resp. att genom marknadsbearbet- ning söka anpassa efterfrågan till den vara man har att sälja.

En sommarklänning, som tillverkas i ja- nuari i Borås, kan utgöra ett exempel. Klänningen blir i regel inte förbättrad till utseende och kvalitet sedan den en gång passerat den slutliga kontrollen i fabriken. Den har ändå inget värde för konsumen- rten, förrän hon fått varan i sin hand. Det; dam i Luleå, som i juni köper klän— ningen, sedan hon ur de tillgängliga kol- ",lektionerna gjort sitt val med ledning av försäljerskans råd, reklamens information, vecko— och dagstidningarnas modetips etc. får betala ett pris, varav kanske 2/3 mot- svaras av konfektionärens försäljningspris till detaljhandeln. Den återstående tredje- delen av priset betalar hon för hur han— deln har fyllt sina funktioner i tiden (när) och rummet (var).

Varuhandelns uppgift är alltså att överbrygga klyftan mellan produktions- och konsumtionsögonblicken, att sam- manföra ett av produktionstekniska och andra faktorer betingat, ofta spe- cialiserat varusortiment till ett ur efter- frågesynpunkt lämpligt sammansatt varusortiment, att genom marknadsstu— dium och marknadsbearbetning sam- ordna produktionens och konsumtio- nens krav och att på olika sätt försöka

förenkla behövliga arbetsuppgifter och därmed förbilliga varan i konsumen- tens hand. Varuhandelns uppgift är kort sagt att tillhandahålla »rätt vara till rätt pris på rätt sätt vid rätt tid och på rätt plats».

Ur samhällets synpunkt är det ange- läget dels att varje sådan nödvändig arbetsuppgift utföres av den för uppgif- ten bäst lämpade, dvs. den som kan utföra den mest effektivt, dels att nä- ringslivets olika led inte sammantaget gör större insatser än den behövliga prestationssumman förutsätter — att det alltså inte slösas med resurserna —— eller att insatserna inte sammanlagt blir otillräckliga för att distributions— apparaten skall fylla de anspråk, som ställs på den i ett progressivt samhälle. Det är dock oundvikligt, att en del före- tag i konkurrenssyfte temporärt lägger ner för mycket arbete på sina upp— gifter, liksom att tröghet i anpassning- en till nya marknadsbetingelser ibland resulterar i en för liten prestation.

Faktorer som påverkar valet av varuväg

Orsakssammanhanget bakom valet av varuväg är ofta mycket invecklat. Tablån på s. 101 avser att ge en före— ställning om vissa faktorer, som före- faller att spela en mera framträdande roll vid leverantörens val av kund och kundens val av leverantör. Konsumen- ten har särskilts från kunder i övrigt på grund av att hon delvis har en an- nan värdering och målsättning än den kommersielle kunden. Tablån upptar även en förteckning på några av de egenskaper hos varan, som har infly- tande pä valet av distributionsväg och som leverantörer och kunder måste ta hänsyn till vid den affärsmässiga be- dömningen av varandras prestationer.

| i 5 i i

Märkesvara — anonym vara Inhemsk vara — importvara

Varans förpackningsgrad Varans färskvarugrad Varans grad av fraktkänslighet Varans modegrad Varans grad av säsongbundenhet Lönsamhet För den individulla varan är avgörande:

»Stor» vara — »liten» vara (=medför stor resp. liten utgift)

DISTRIBUTIONSAPPARATEN

För leverantörens val av kunder är avgörande:

Allmän ram för handlandel Kundkategori Marknadsbearhetning Marknadsinformation Lönsamhet

Den individuelle kundens avstånd från leverantören avstånd från andra kunder varusortiment totala storlek orderstorlek totala inköp från leverantören betalningsvilja och -förmåga servicevilja och -förmåga (gentemot sina kunder) personliga relationer till leverantören tradition konkurrenssituation

För kundens val av leverantörer är avgörande:

Allmän rum för handlandel

Leverantörkategori Marknadsbearbetning Lönsamhet

Den individuelle leverantörens lokalisering och kontaktmöj- lighet sortimentstäckning prissättning leveranstörmåga betalningsvillkor servicevilja och -förmåga personliga relationer tradition konkurrenssituation

DISTRIBUTIONSAPPARATEN

1. l

Allmän mm för handlandet

Efterfrågestruktur ldeologisk inriktning Traditionsbundenhet

Varusortimentets bredd Varusortimentets djup

Priser och prisnivå Betalningsvillkor Övrig service Avstånd från konsumenten För konsumentens val av inköpskällor är avgörande: Den individuella inköpskällan: Varusortimentets kvalitetsnivå Varusortimentets originalitetsnivå Avstånd från andra inköpskällor Personliga relationer till konsumenten

Konsumenten Konsumentens val av inköpskälla be— ror dels på sådana faktorer, som be- stämmer den allmänna ramen för hand- landet, dels på sådana, som avgör va- let av den individuella inköpskällan. Allmänna faktorer är främst efterfråge- strukturen, dvs. ålder, kön, inkomst, miljö etc. (jfr kap. 3), vidare om kon- sumenten är ideologiskt bunden till viss distributionsform (t. ex. till enskild eller kooperativ handel) eller tradi- tionsbunden över huvud taget, så att hon av slentrian fortsätter att använda sig av samma inköpskälla, även om den måhända blivit mindre effektiv än kon- kurrerande affärer. Inom ramen för handlandet i stort finns vidare en rad speciella faktorer, som i det individu— ella fallet har större eller mindre bety- delse, såsom varusortiment, priser och service i olika butiker. Betydelsen av dessa omständigheter varierar med oli- ka varugrupper. För dagligvaror krä- ver konsumenten vanligen ett brett men inte så djupt sortiment. Sortimentets kvalitetsnivå och/eller originalitetsnivå kan dock vara av betydelse inom alla varuområden, beroende på huruvida konsumenten anser sig kunna göra en »riktig» jämförelse mellan kvalitet och pris, men också på i vad mån hon är benägen eller har möjlighet att betala det högre pris, som ofta men inte all- tid begäres för en vara av högre kva- litet. Kravet på sortimentets originali- tetsnivå beror ofta på vilken använd- ning varan skall få. Om man exempel- vis köper choklad för egen räkning, kan man köpa en hög kvalitet men utan originalitet i förpackningen, medan man som present kanske väljer samma choklad i ett mer exklusivt omslag. Vid valet av inköpskälla är synpunk- terna på varusortiment, pris och ser- vice ofta ömsesidigt beroende av och invävda i varandra. Tyvärr vet man

mycket litet om konsumentens prefe- rensskala, dvs. i vilken rangordning hon placerar olika inköpsmotiv. Enligt en undersökning från år 1946 var det beträffande livsmedel framför allt av- ståndet från bostaden samt varusorti— mentets sammansättning, som konsu— menten fäste avseende vid. Därefter kom det bemötande hon fick i butiken samt affärens utseende och inredning. Priset kom i denna undersökning för- vånansvärt långt ner på skalan. Man måste dock hålla i minnet, att i den bristsituation, som rådde år 1946 med priskontrollerade och bruttoprissatta priser, var prismedvetandet inte så ut- vecklat och inte heller så nödvändigt som i dagens mera normala marknad.

Det är inte bara avståndet från kon— sument till butik som är betydelsefullt utan också avståndet mellan butiker, som kompletterar varandra. Husmo- dern besöker vanligen två eller flera butiker i samband med sina veckoin— köp och även vid inköp för kortare tid. En i övrigt god butik kan alltså vara handikappad av att den ligger isolerad, medan en liknande butik i ett närhets- centrum har fördel av sina konkurren- ters eller andra branschbutikers exi- stens.

Varan

Varans egenskaper och användnings— område har den kanske största betydel- sen för valet av distributionsväg. I ru- tan överst i tablån på s. 101 har en uppdelning skett i dagligvara, annan konsumtionsvara och konsumentkapi- talvara. Med dagligvara avses en vara, som efterfrågas regelbundet för hus- hållets och hemmets skötsel och vård, såsom de flesta livsmedel, disk-, tvätt- och rengöringsmedel, vissa kortvaror etc. Konsumentkapitalvaror är mera varaktiga hjälpmedel till hus och hem

såsom dammsugare, kylskåp, symaski— ner, radioapparater, motorfordon etc. Annan konsumtionsvara är hela det i utredningen diskuterade varuområdet i övrigt, exempelvis större delen av tex- til-, konfektions- och skoområdena, vissa finare livsmedel etc., alltså såda- na varor som brukar kallas shopping- cller urvalsvaror. Klara gränser mellan de tre varuområdena kan naturligtvis inte dras. Vissa livsmedel t. ex., som de flesta konsumenter anser ligga utan- för dagligvarukonsumtionen, betraktas av andra som dagligvaror. Kläder och skor är delvis rena konsumtionsvaror, delvis av mera varaktig karaktär.

Vad beträffar övriga egenskaper hos varan, som mer eller mindre bestämmer valet av distributionsväg, bör först nämnas märkningen, som skiljer en vara från liknande varianter (andra märken eller »anonyma») och med vars hjälp varan inarbetas i konsumentens medvetande genom konsumentreklam. Dess distributionsväg kan då göras mera oberoende av marknadsbearbet- ningen.

Förpackningsgraden, dvs. i vilken ut- sträckning leverantören har konsument- förpackat varan, ger upphov till i viss mån samma distributionsproblem som de, som uppstår för märkesvaror, efter- som dessa oftast är konsumentförpac- kade. Bortsett härifrån kan förpack- ninningsgraden direkt påverka distri— butionsvägen. En hos producenten oförpackad vara, som skall avsättas i en detaljhandel med långt driven me- kanisering av försäljningsarbetet, måste t. ex. ofta passera ett centrallager eller ett fristående mellanled för att där för- paketeras.

Beträffande färskvaror blir kravet på snabb hantering ofta avgörande för vil- ka länkar i distributionskedjan, som kopplas in. Det behöver inte betyda, att antalet deltagande led blir det

minsta möjliga, dvs. att man etablerar en direktkontakt producent—konsu- ment. Tvärtom torde en mycket stor del av t. ex. färska grönsaker _ åt— minstone för de större städernas del — passera två mellanled, i varje fall vad äganderätten angår, medan någon la- gerhållning hos det första mellanledet knappast kommer i fråga. I den mån nya metoder, t. ex. djupfrysning av färska grönsaker, förlänger den möjliga tidrymden mellan skördeögonblick och konsumtion, utan att varans egenskaper förändras nämnvärt, ökas möjligheten att sammanlägga dessa varors distribu- tion med andra i efterfrågehänseende liknande varor såsom Specerier, kolo- nialvaror 0. d.

Fraktkänsligheten, dvs. varans för- måga att »bära» sina fraktkostnader, är —— och har kanske i än högre grad va- rit — en viktig inflytelsefaktor. Av de i detta betänkande behandlade varu- områdena är det framför allt för vissa tunga livsmedel _ såsom socker, salt och mjöl — som fraktkänsligheten blir ett av problemen i samband med valet av distributionsväg. Det gäller här inte blott transportkostnaderna utan även hanteringskostnaderna i kontaktpunk- terna mellan olika transportmedel eller mellan olika marknadsparter. Sålunda kan det både ur leverantörens och ur kundens synpunkt ibland vara fördel- aktigt att sända sådana tunga varor över kolonialvarugrossisternas lager, varigenom möjligheten till samlastning bättre utnyttjas. Å andra sidan medför detta merarbete vid inläggandet på och uttagandet från lagret, varför det ibland anses effektivare att transportera varan direkt från fabriksnederlaget till detalj- försäljningsstället, med eller utan för— säljning eller fakturering via grossist.

Med »stor» vara menas här en sådan, vars anskaffning innebär en stor utgift för konsumenten såsom fallet är med

? & ,,, ,,,. , ,,,, ,,,, ., , ,,,/,,; ? $,, ,,/,,,5/, 2 22422 6 24, h*n/4 4 4 ”,,/,J, ,,4. ; ,,/,.,,./, Mwai, ',å, ,,/,/,,/,,4

x . 'x x . . , 222-». 2152”. 22422 ; »,/,,,,/, »,4,,,/, M.,/, ,

, . "w"/', ' 6,/,/,,/,A

,..,..,-.,. ,.....,- ,. ,, ,, , ,.,./,, 4,7/, ; 51704 tu,/,,,, ; ,,,” I”; 4, , /,,, /,.. 20.144. . åa./J,.

kxx'xxxxxxxx- :

. ...... . Sx xxx—=S . = ..xxx— ,x xx....—

. ..;er ..xx— vå? ..x....

//////// , , ,,,,,,,,,,Z ; $ ,

7//////

W/I//f m & ,,,,,,, '? ?//////

'////////////, /////////////6/,. f/I/////(/,

,,,/,,, ”,,,; /// ,,,, ,,,, , I I I I / ' I 7 //////Å, 4 100/%. & 'ww/

/////////////, ,. /////////////, ///////////// ,,,,,,,,,,,, ,,,/, ,,,,,,, ,,,,,,,,,,,,, 4 4 4 ? 2/////// 7, 9/////// ;. 9///////

///////////V/z, /////////////,. /////////// //f, ,.,., ,,,,,.,,,, ,,,,,,,,,, ,/ ; 4 4 ',/, xxx

, , , ? 7////// 5 4///////, 6 'l//////

Detaljister

x Äxx

xx xxx

,.,, , , ,.,. , .. ,.,, , . ,.,, ,... ,., . , .. . ,..,._,..,. , , , . , ,,,,m, ,.,,.,., , ,.,./, ,.,/,., ,,,,,,,, ,.,.,” , ”,,,, %% 2'5/9'4 2 ,,,/, 44/44 ff,/22 :va/lf, 2 72% 7/4'9/5 5,9/54 2 ,,,/,,, 245-74, 20,7/; Me»;- 7 ,,,",4 2,44, ,. VM,/ni ' ' , , , , 24,44, ,,,..4,,,, 4,4,,,/,./,. ' ' » ,.,./,.,.,

, ? ”lv/A

,,. , . ., .. ,., , ,..,-.,..,.. ..,. ,,.— ,.-.. . 4 "4 . ,. . .. , . , ., ,.,.. ,, , ,., , ,.,.. ,, , ,,,,” ,,,,” ,.,., ?,”fo 52.42», 4,5/f ,, ? 24 ; ,.,/fx, 94,2 ”,,/2 24474 " 2,1 ,' 4.224 22214 4 4,12 ; ',4/4'2 2/1 4,4, 24,2/ 5,24,» ; ” /' ur?/f,».l :,:/24,4 ' ; ' 1,5,” ,,. ",,/,,,” , mmm '.,./,.;,,/. 0.4.4 ' ' Wm./,, ',,,,/,A, , ,.,, , ,. ,..,..,. .. ,. . ,.,.... ,. ., .,

, , ,, , ,., ,, , , , , ,,,, ,.,.” ,,,/,, , ,,,, ,, ' 22,52 5,24»; 2 , ; M.,/, ;,47'24 ,,,/, ; ,,,/,, ;, f,”, i",/”f 74424 ? 4 , g 275/, ,!'/of; 724,14 24,44 ggg/; HA!, Hm,, p/m /,,., ,,,,,,.., 71/42'7' , , ,,,,7 42./,,,, 4,5/C.L., 44,54,» in.../..., ,,,..,,,,,

...,... , ,...-., , ,. ..., ,. w.. ww ,.,-..,... , ., .,. ., .....,..,.., , , ., . . . ., ,.,.. ,, , ”,.,., ,.,./,,,, ' ,5/14 få,/7,2 22474 ? ?f/m j/4”/4 ,,,,” 2 1,2/1,2 224412 ; 34424; ,,,/, ' ' ' 4.4 ,,/,, , . . . , f.,,,,,/.. :,,. ,,,,,,, 9,2/”2,2 . . . ,,,/,,,”. VM,/,, ////////////,, 4/47///////,, / x 426/”(55,22

,,,me VM,/,,,”, _! /

' ; 4 4 :;

7. 'I///// 5. bax/Å. ', '/////// ”';/5", m

/////////////,

”,,/”,,,, % ;//////

////////// ,

///////////l ,, /”/"'

,/ 6. I/I/Il/

Full A. Ingen grossist — många små inköp

”w”/,. ”('(/44,4» m m ""'/m,” % å////,// 5. 214/”M

,, /// ,.

444444 444444 444,44 444444? ff,/44444; '444444444; 444444, , ,

, ' 7//////A % må: % 900/C ? 201/% 2 ffa/#4 xxx xx

, ' i

, , 9/////4

... % ...... ////j

, /. 474444» 744444 474444 474444! 444442 ,,,/, ”f,/44 , , z 2 , 4 , , 2 , , , 2 ###/2 4 ?xz/I/A /////// ?. 'f/yz/J ? m . Wi & 4//////

xxx x xxx &xxx xxxx ?.

/// /_///,f 15/' , 2. Z/a/ ? ;”l/l/I, 2,” ;////// ;. //'///////Z ; 3/0/111/5 9. Zaar/Z, 3. ;I/l/Il/å

Detaljister

xx

Fall B. En fåtal grossister förre men större inköp

Figur 4. Grosshandelns uppgift: samordning

flertalet hushållsapparater, dyrare be-

klädnadsartiklar o. d. Om varan är

tekniskt komplicerad och kräver om- fattande demonstration och informa- tion till kunderna av specialutbildad försäljningspersonal eller kontinuerlig översyn och reparation, blir distribu- tionsförutsättningarna naturligtvis and- ra än om det gäller en 'liten», allmänt känd och ofta anskaffad förbruknings- artikel, vars försäljning kräver ett mi- nimum av varukännedom och för vil- ken ingen service lämnas efter leve-'

ransen.

Modegraden är ett specialproblem särskilt för beklädnadsområdet. Det är särskilt i två avseenden detta får be- tydelse för valet av distributionsväg. För det första blir behovet mycket stort av impulsgivning och marknadsinfor- mation för den kommande kollektio— nens utformning. För det andra blir det ett samordningsproblem att, trots den långa genomloppstiden för varan från råvara till färdigvara, möta kravet på snabb omställning och komplette- ring efter efterfrågans kortsiktiga för- ändringar. Ju mera säsongbzmden en

l 4

» x

&&xxmm— .-

_ & . .. Qxxxxxx ska» Mus—xx Ex,—mm &

__ ww ;

* &xxxmxw 4

Mmm 4

me .-

me .—

vw * MNW xxx—MQ - Mann stämmn- ». NC *

xux

w» :? =X åx

'x x

s N w

w w—

%*" sämskat .

x. N.N. . : &xe .

X » & &&»st -

x xXxxxxxux >

?7/1'7 mm,,

' får

//////////1, , , ””,/,, f : ;

”W”/j,

7”,le

; , , ; , , '. '/////é ,, 70,74

/ ?. 201/2

' / r, I !; H”! I %% ' åå/J/Ä

xx

; , ' ?////

; 7 /////

x xxx »

5/////

nus sus

, i; ? '/////.2//////Å & axx xx

&» w :xx

' t' i»; ' ' z, ! , , , I ' I I ?WA V””, //4 5. ;I/l/é

////

xxxxx xx

% x

mu

xx

axx xx &» M N &. nu x— %

///// x

; , » / , , ' , . ,. , , , / , , , , , , ? gl/Il/Å ?. ?W/f ? , ?. %%; % W/Ä ? ?””; ?. ga,/12 X % Ä Copyright: Curl Hildebrand

Detaljister

Full C. Ett flertal grossister — bättre än i full A men sämre än ifall B

vara är, desto större blir behovet av en lagrings- och risktagande marknads- part. Vem som bäst lämpar sig för dessa uppgifter blir en fråga om dels finansieringsmöjligheterna, dels möjlig- heterna att överblicka marknaden på såväl utbuds- som efterfrågesidorna. Vid sidan av de nämnda fysiska egenskaperna hos varan är dess lön- samhet av stor, ofta avgörande bety- delse för distributionsvägarna. Varje företag försöker inrikta sig på de va- ror och de marknadskontakter, som vi- sar den på längre sikt bästa lönsam-

heten. Under trycket av hård konkur- rens kan företagen tvingas ut på om- råden, som ligger senare eller tidigare i distributionskedjan, dvs. det kan in- tegrera vertikalt. Omvänt kan företaget tvingas att släppa vissa funktioner, som det synes sakna lika goda förutsätt- ningar att fylla som konkurrenterna. Å andra sidan kan goda förtjänstmöjlig- heter inom ett visst varuområde stimu- lera företaget att utvidga sortimentet (t. ex. den ökade varuspridningen un- der bruttopristiden av kemisk-tekniska artiklar) eller att koncentrera sig på varor med höga marginaler, vilket sy- nes ha skett inom specialhandeln med kaffe, pennor, slipsar o. d. Likaså tor- de en god lönsamhet inom ett visst led stimulera övriga parter att integrera vertikalt, dvs. överta de funktioner och därmed den nettovinst, som ifrågava- rande led tidigare uppburit.

Ytterligare en synpunkt må anföras vad beträffar lönsamhetens betydelse för valet av varuväg. En vara av hög kvalitet eller med hög grad av exklu- sivitet distribueras många gånger en- dast genom förtag, vilkas sortiment el- ler utformning i övrigt skapar en miljö, där leverantören anser att hans vara får en good-Will, som underlättar för- säljningsarbetet. Som exempel kan nämnas vissa parfymer, som endast säl- jes genom parfymerier eller varuhu- sens parfymavdelningar, inte genom färghandelsbutiker eller branschblan- dade affärer.

Parterna inom distributionsapparaten

Inom distributionsapparaten uppträ- der vanligen flera parter, i tablån be- tecknade som »leverantörer» och »kun- der» utan hänsyn till vilket led i distri- butionskedjan de tillhör.

Liksom konsumenten har parterna inom distributionsapparaten en allmän

ram för sitt handlande. Målet för par- terna är nästan alltid bästa möjliga lönsamhet på lång sikt. Detta innebär givetvis avvikelser från »högsta-möjli— ga-vinst-tänkandet» för varje individu- ell transaktion. Målsättningen fordrar, att man väljer vilken eller vilka försälj- ningskanaler resp. inköpskällor man skall stanna för. För leverantören blir valet närmast en fråga om kundkate— gori, dvs. till vilken länk i distribu— tionskedjan resp. till vilken eller vilka branscher eller organisationer han skall sälja. Ett sådant allmänt val beror kan- ske i första hand på varans beskaffen- het och leverantörens position på marknaden, men också på kundernas reaktion. Det kan t. ex. vara fördelak- tigt för en tillverkare att jämsides med distribution via grossist sälja direkt till detaljist. Därigenom kan han emeller- tid komma att konkurrera med sina egna kunder på marknaden, vilket kan vålla en så stark irritation hos dessa, att han avstår från direktdistribution. Av betydelse för valet av kundkate- gorier är vidare behovet av informa— tion om marknaden (för anpassning av varan till marknaden) och av mark- nadsbearhetning (för anpassning av marknaden till varan).

Kundens allmänna handlande blir av delvis samma slag. Valet av inköps- källa är eller bör vara beroende av rent ekonomiska bedömanden, alltså om leverantören kan lämna varor och tjänster, som i förhållande till priset är de mest fördelaktiga. Avgörande blir därvid förutom priset dels varans kva- litet, dels om leveranserna kommer snabbt och i rätt tid, dels också leve- rantörens vilja och förmåga att ge be- hövlig service. Den marknadsbearbet- ning, som leverantören gör _— t. ex. konsumentreklam blir också bety— delsefull.

Inom ramen för detta allmänna hand-

lande blir det sedan både på leveran- törssidan och på kundsidan en mängd synpunkter, som spelar in i det indi- viduella fallet. Leverantören strävar efter att under i övrigt lika förhållan- den erhålla så låga distributionskost— nader som möjligt. Detta innebär bl. a., att försäljarnas resroute måste nog- grant planeras och att vid expediering särskilt av tunga och fraktkänsliga va- ror en viss samlastning bör prövas, där så kan ske. Det blir därför ofta nödvändigt för leverantören att vid valet av den individuelle kunden be- döma hur dennes lokalisering i för- hållande till leverantören och till andra kunder påverkar hans lönsamhet som kund hos företaget. Lönsamheten på— verkas vidare av kundens inköpsva- nor, såväl hans totala inköp under en period som storleken av hans order. Bortsett från dessa inköpsvanor kan leverantören ha intresse av att arbeta in sin vara hos en kund, som absolut sett är stor, även om hans sätt att köpa inte är så rationellt. Det kan nämligen påverka efterfrågan i stort, om han får sina varor sålda genom återförsäljare, som innehar en framträdande position på en viss marknad. Leverantören kan inte heller alltid hålla sig till kunder, som köper stora kvantiteter, exempel— vis om han vill komma in på en ny marknad. Vidare kan en liten kund, som inte har möjligheter att köpa stora kvantiteter, dock ha utvecklingsmöjlig- heter, som gör det lönande på längre sikt att behålla honom som kund. Vissa leverantörer kan specialisera sig på sådana kunder, som av en eller annan anledning inte kan eller inte vill anam- ma sådana inköpsvanor som leverantö- rerna inom branschen i allmänhet krä— ver. Ytterligare synpunkter på dessa frågor utvecklas i kap. 14.

Även kundens sortiment kan betyda mycket för den vara leverantören vill

l 4 l »

sälja. Många varor säljes lättare, om de får ingå i ett sortiment, där de kom- pletterar övriga delar av sortimentet. Andra varor finner lättare sina köpare, om de sammanföres med konkurreran- de varor. Att få in sin vara i ett sorti- ment av en viss kvalitetsnivå kan också vara betydelsefullt. Viktigt är vidare för leverantören, att återförsäljaren gör ett så långt möjligt aktivt försäljningsarbete för varan. Däri innefattas även den ser— vicevilja och —förmåga gentemot konsu- menterna, som återförsäljaren lägger i dagen. De personliga relationerna mel— lan leverantör och kund kan ibland betyda mer än alla andra faktorer sam- mantagna, även om denna faktors styr- ka svårligen kan mätas. Ett mångårigt kontaktarbete inom alla stadier av distributionen leder många gånger till en personlig vänskap, som gör samar- betet angenämt för båda parter. Det skapar en köptrohet, som dock kan få karaktären av slentrian.

Ibland kan valet av distributionsväg vara mycket lätt i så måtto, att man endast har att välja mellan det enda tillgängliga alternativet eller att avstå från kontakt. Så är exempelvis fallet för många kunder till mejerier och slakterier, som i dominerande grad be- härskas av producentkooperationen inom jordbruket. För leverantören kan alternativ saknas i de fall att det finns endast ett företag inom branschen på en viss ort. Vid sådana partiella läges— monopol måste leverantören vända sig till den existerande kunden, om han inte föredrar att vara orepresenterad på platsen.

För kunden blir frågan om sorti- mentstäckningen av stor betydelse. Ofta

föredrar han en leverantör, vars sorti- ment täcker en stor del av hans eget. För att kontakten eljest skall vara lön- sam fordras att kunden absolut sett har en ganska stor försäljning av de varor det gäller, så att orderstorleken inte blir alltför blygsam.

Utöver vad som ovan sagts om leve— ransförmågan bör nämnas kravet på stabilitet. Av beredskapsskäl med den besvärliga leveranssituationen un- der 1940-talet i friskt minne upp- rätthåller kunden ofta kontakt med fler leverantörer än som i och för sig vore nödvändigt med hänsyn till sorti- ment och andra faktorer. Detta kan också bero på kundens önskemål att hålla sig å jour med konkurrensen och nyheterna på området. Särskilt viktigt är detta inom modevarubranscherna, där den attraktiva nyhetsvaran är av central betydelse för frågan om antalet »nödvändiga» leverantörskontakter.

Detaljhandeln arbetar till viss del med främmande kapital, vanligen i be- tydande utsträckning i form av leve— rantörskrediter. En tillfällig nedgång i efterfrågan, t. ex. genom en förskjutning i säsongen, kan särskilt inom bekläd- nadsbranscherna innebära likviditets- svårigheter. Möjligheterna att erhålla kredit hör därför också till motiven vid valet av leverantör.

I det föregående har visats, att för- hållandena kan vara mycket skiftande under olika förutsättningar. Ändå har i denna korta översikt endast de fak- torer kunnat tas med, som i allmänhet synes vara viktigast. Vilka faktorer, som i varje särskild situation är mest betydelsefulla, kan endast bedömas från fall till fall.

KAPITEL 5

Olika led olika företagstyper

Varuhandelns allmänna uppgifter och de krav, som konsumenterna ställer på sina inköpskällor, har beskrivits 1 kap. 3 och 4. Konkret möter dessa uppgifter och krav varandra i de olika företagen inom handeln. Hur mötet avlöper — om konsumenten har skäl eller inte att vara nöjd med inköpskällan, dvs. om varan når henne bekvämt och till rim— liga kostnader —— beror på om de nöd- vändiga funktionerna utövas av de före- tag, som kan ombesörja dem effektivast. fProblemet om handelns rationalisering är inte minsr att förutsättningslöst prö- :va vilka distributionsformer, som kan bäst fylla vissa ofrånkomliga funktio- ner. Därvid kan man utgå ifrån, att funktionerna inte är bundna vare sig till vissa traditionella länkar i distri- butionskedjan eller till vissa företags- former inom de olika leden. Den van— liga uppdelningen av handeln i detalj- handel, grosshandel och tillverkarnas försäljningsorgan utesluter således inte, att fördelningen av handelns funktioner på de olika leden kan växla inte bara från tid till annan utan också från varu- område till varuområde. Uppkomsten av specialföretag för transporter liksom den ökade andelen produkter, som för- packas redan hos tillverkaren, är exem- pel på hur funktioner har överflyttats mellan olika företag. Olikheter i fråga om antalet distributionsled inom olika delar av textilbranschen ger exempel

på sådana skillnader mellan varuom- råden.

Redan detta antyder, att det är svårt att finna några klart avgränsade detalj- handels- eller grosshandelsfunktioner. Därtill kommer, att det —— åtminstone inom vissa branscher förekommer en omfattande integration »framåt» el- ler »hakåt»1, varigenom funktionerna lättare kan förläggas till det »led», som efter ekonomiska överväganden anses mest lämpligt. Även horisontella inte- grationer — dvs. kombinationer av före— tag inom samma led — förekommer. Integrationen behöver inte nödvändigt- vis bestå i att de olika företagen styras av ett gemensamt ägarintresse. Den kan också ta formen av ett mera informellt inflytande på ett annat företags hand— lande — genom utestående krediter, prisledarskap, gemensam ideologisk för- ankring etc. Med reservation för att man alltså inte kan sätta likhetstecken mellan detaljistföretag och detaljistfunk- tioner, grossistföretag och grossistfunk- tioner skall i det följande ges en be-

1 Integration »framåt» och »bakåt» samman- fattas i regel i begreppet »vertikal integration». Exempel på integration »framåt» är när en till- verkare äger eller kontrollerar ett grosshan- delsföretag. Ett exempel påintegration »bakåt» är när ett detaljhandelsföretag också äger eller kontrollerar ett tillverkningsföretag. Den star- kaste formen av »integration» föreligger, när ett och samma företag (i juridisk mening) på samma varuområde bedriver verksamhet inom samtliga led.

skrivning av olika led och olika före- tagstyper inom handeln.

Grosshandeln omfattning och lokalisering

Grosshandel är den sammanfattande benämningen för den länk i distribu- tionskedjan, som utför varuförmedling till andra än den slutlige förbrukaren- konsumenten. Dess lokalisering är stadsbetonad. Stockholm, Göteborg och Malmö är alla stora hamnstäder med de fördelar för importen, som detta in- nebär. Här finner man den större delen av grosshandeln lokaliserad: mer än hälften av både arbetsställen och per- sonal inom grosshandeln finns på dessa tre orter. Även om det är viktigt för importgrossisterna att förlägga sin verk— samhet så nära som möjligt till de punkter, där sjö- och landtransporter möts, är det dock mindre närheten till den utländska marknaden än närheten till en stor kundkrets, som är utslags- givande för de många grossistföretagens lokalisering till de större städerna. Stör- re eller mindre grupper av grosshan— delsföretag finner man vidare i de medelstora och mindre städerna, och antalet företag är därvid ingalunda pro- portionellt mot resp. städers invånar- antal utan bestämmes av omlandets räckvidd, av kommunikationsförhållan— den etc. I storstäderna finner man för- utom de största företagen även flertalet av de mycket små grossistföretagen samt handelsagenterna. Gränsen mellan egentlig grosshandel och agentföretag är svår att dra. Många av de mindre företagen kombinerar egentlig gross- handel med agent— och kommissions— verksamhet. Vid företagsräkningarna har särskiljandet av agentföretagen skett på grundval av den av resp. före— tag uppgivna andelen av den totala om- sättningen, som utgörs av agentur- och

kommissionsförsäljning. Som grossist- företag räknas även tillverkarnas fri- stående försäljningskontor och neder- lag. Även dessa företag har vid före- tagsräkningarnas statistiska bearbetning av materialet avskilts, varefter den kvarstående delen grossistföretag an- setts i huvudsak vara egentlig gross- handel. Enligt preliminära samman- ställningar hos 1951 års företagsräk- ning utgjorde det totala antalet arbets- ställen, som i huvudsak bedrev verk- samhet av partihandelskaraktär, ca 18 000. Av dessa företag har ca 3800 förts till gruppen agentur- och kom- missionsföretag och ca 700 till gruppen tillverkarnas försäljningskontor och ne— derlag. Arhetsställena inom den »egent— liga grosshandeln» skulle sålunda ut- göra ca 13500.

Det föreligger stora svårigheter att göra jämförelser mellan siffrorna för antalet arbetsställen och sysselsatta från de olika företagsräkningarna på grund av skiljaktigheter i redovisningsprin- ciperna. Både vid företagsräkningen 1931 och företagsinventeringen 1946 fanns en särskild grupp av arbetsstäl- len, som i ena fallet betitlades »Industri och hantverk i kombination med annan näring» och i andra fallet »Handel i kombination med hantverk m.m.». Den- na grupp saknar motsvarighet vid 1951 års företagsräkning, då ifrågavarande företag hänförts till någon av grupper- na industri och hantverk, partihandel eller detaljhandel. 1951 års företagsräk- ning har gjort ett försök att jämföra antalet arbetsställen inom grosshandeln mellan åren 1931 och 1951 och har då ut- gått ifrån, att 1/3 av antalet arbetsställen inom den kombinerade gruppen kunde hänföras till grossistledet. Denna jäm- förelse visade en förändring av antalet arbetsställen under 20-årsperioden från 12 860 till 18 015, dvs. en ökning med ca 40 %. Det bör dock framhållas, att

Tabell 9. De större grossist/öretagens andel av totalomsättningen år 1950 samt av antalet arbetsställen och sysselsatta år 1951

.. .. Arbetsställen med en omsättning Arbetsställen med mer an 10 sys- _ . . , .. .. selsatta den 7. 9. 1951 svarade för år 1920 ?.V lfi?.lll' kr OCh darover följande procentuella andel av svara e or O Jande procentuella andel av antalet ar- antalet total om- antalet ar- antalet total betsställen sysselsatta sättning betsställen sysselsatta omsättning 7. 9. 1951 7. 9. 1951 1950 7. 9. 1951 7. 9. 1951 1950 Hela grosshandeln . . . 14 67 64 19 62 88 Därav för Livsmedels- branscherna ...... 16 65 67 23 69 88 Kem.-tekn. branscherna ...... 1 1 52 54 1 7 57 85 Textilbranscherna. . 10 54 46 21 63 81

grunden för jämförelsen är mycket osä- ker, beroende inte blott på den ovan- nämnda schematiska uppdelningen av den kombinerade gruppen i 1931 års företagsräkning, utan även på flera olikheter i företagens klassificering hos de båda företagsräkningarna.

En på liknande sätt gjord jämförelse rörande antalet sysselsatta inom gross— handeln visar en förändring från ca 55000 personer år 1931 till ca 117000 år 1951, alltså en ökning med ca 113 %. Antalet sysselsatta per arbetsställe ut- gjorde 4,3 resp. 6,5 under de båda jäm- förelseåren. Det kan dock framhållas, att enligt 1951 års företagsräkning nå- got mer än hälften av arbetsställena hade mindre än tre sysselsatta perso- ner, vilket naturligtvis i hög grad beror på att ett stort antal små agentföretag ingår i de preliminära siffrorna från företagsräkningen. Företagens storlek varierar högst avsevärt från arbets- ställen med endast en sysselsatt person till arbetsställen med flera hundra sys- selsatta. Av tab. 9 ovan framgår de större grossistföretagens andel av an- talet arbetsställen och antalet syssel- satta samt av den totala omsättningen,

allt i enlighet med preliminära uppgif- ter från 1951 års företagsräkning. Endast 1/7 av arbetsställena hade så— lunda mer än 10 sysselsatta, men dessa arbetsställen svarade för 2/3 av antalet sysselsatta och av handelsledets totala omsättning. Livsmedelsbranscherna ha— de i stort sett samma relationer som grosshandeln totalt, medan de kemisk- tekniska och textilbranscherna- endast hade 1/10 av företagen i nämnda stor- leksgrupp och ungefär hälften av an- talet sysselsatta och av omsättningen. En intressant iakttagelse är, att de större företagen inom textilbranscherna hade 54 % av antalet sysselsatta men endast 46 % av den totala omsättningen inom branscherna. Förklaringen torde främst vara, att de flesta småföretagen är agen—j ter, som säljer till industri eller gross—'i handel och därför får en betydligt större omsättning per sysselsatt än ge-W nomsnittet av den egentliga grosshan—L deln. Omkring 1_/5 av arbetsställena hade " som framgår av tabellen en omsättning av 1 milj. kr och däröver. De svarade för 8/10 av antalet sysselsatta men där— emot för nära 9/m av omsättningen.

Någon uppdelning av företagen på

olika ortsstorlekar och på ägarekatego- rier förelåg icke från 1951 års företags- räkning, då detta betänkande gick i tryck, och några sådana siffror kan därför icke redovisas här. Företagsräk- ningarna kan dock inte registrera och indela grosshandelsverksamheten efter alla dess skiftningar. Liksom det finns företag, som uteslutande eller huvud- sakligen sysslar med grossistarbete, finns det företag, som administrativt, juridiskt eller lokalt är förbundna med någon form av tillverkning eller detalj- handel (vertikal integration) och be- driver en därmed kombinerad grossist- rörelse. Ett bra exempel på hur uppgif- terna kan växla — kan knytas samman och frigöras från varandra igen — är forna dagars handelshus, som närmast var grossistföretag, men i regel sam- tidigt bedrev »minuthandel» (detalj- handel) och även i betydande omfatt- ning expanderade bakåt genom att grunda egna tillverkningsföretag. I åt- skilliga fall blev så småningom tillverk- ningen den centrala delen av verksam- heten och moderföretaget övergick till att betjäna tillverkningsföretagen och huvudsakligen sälja de egna produkter- na. I dagligt tal syftar man dock i re- gel på fristående företag, när man talar om grosshandel.

Gränsdragningen mot tillverkarens försäljningsorganisation å ena sidan och mot handelsagenten å andra varie- rar med branschen. Något förenklat skulle man kunna säga, att grosshandel — i institutionell mening föreligger först när ett tillverkningsföretags för- säljningsorgan vid sidan av de egn produkterna i större utsträckning också säljer andra färdigvaror. Ett tillverk- ningsföretags” försäljningsapparat där- emot —- ofta organiserad som en avdel- ning inom företaget sysslar i regel endast med de egna produkternas distri- bution. Avdelningens storlek varierar

givetvis med distributionsarbetets om- fång. Ju fler små detaljhandelsföretag man säljer till, desto mer utbyggd måste organisationen vara för försäljning, re- klam, marknadsundersökningar etc. Fö- retag med en geografiskt stor marknad brukar upprätta lokala försäljningskon- tor eller fabriksnederlag, vilkas funk- tioner varierar med varans karaktär, företagets organisation samt distribu- tionsvägarna för varan. Långt driven organiserad samverkan mellan företag av kartellkaraktär får också ibland for- men av ett gemensamt försäljningsbolag. Exempel härpå är Margarinbolaget AB och AB Kvarnintressenter, som till de- taljhandeln säljer produkterna från alla de anslutna tillverkningsföretagen och därmed är nära släkt med den egent- liga grosshandeln.

Skillnaden mellan grossist- och han- delsagentverksamhet består främst däri, att grossisten köper i fast räkning och i regel tar varan över lager, medan han- delsagenten endast förmedlar order utan att överta äganderätten till varan. Agenturverksamheten har sin största betydelse för import- och exportvaru- marknaden. På de varuområden, som kommittén närmast intresserat sig för, är agenterna mest talrikt företrädda inom den text'la sektorn. För andra importvaror to de den egentliga gross- handeln vara mera betydelsefull. Inom kolonialvarugrosshandeln liksom klä- des- och kortvarugrosshandeln impgrtg— _Las ca 1/3 av den totala varuväymen. Importandelen varierar i hög grad före- tagen emellan, från helt importinriktade grossister till sådana, som uteslutande handlar med inhemska varor.

Formen för kontakt mellan köpare och säljare skiftar från personliga be- sök av säljaren eller hans representant hos kunden, skriftliga rekvisitioner, kundens besök hos säljaren, telefonför- säljning eller kombinationer av dessa

? i

kontakter till försäljningserbjudande uteslutande genom varukataloger eller varuprover per postorder. De först- nämnda kombinationerna finns genom- gående hos de grosshandelsorgan, som skall beskrivas i fortsättningen. Post- ordergrosshandel förekommer i nämn- värd utsträckning endast inom textil- branschen, där den uppskattningsvis svarar för ca 1/m av textilgrosshandelns omsättning.

M ellanledets uppgifter

Grunden för den fristående gross- handeln är dels specialiseringen inom 'industrin, dels förekomsten av många —. enheter inom detaljhandeln. Dessa måste

ha ett varusortiment, som är behovs- orienterat, dvs. sammansatt av varor, som efterfrågas samtidigt eller ger kon- sumenten valmöjlighet och följaktligen med den nämnda specialiseringen som råder inom industrien — härrör från ett ganska stort antal tillverkare. Den insamlande och fördelande gross— handeln kan här nedbringa antalet kon- takter mellan tillverkare och detaljist. Vidare måste den lille, ofta inte särskilt kapitalstarke detaljisten kunna över- brygga tidsintervallet mellan inköp och försäljning genom leverantörskrediter eller annat finansiellt stöd, som gros- sisten kan ge honom. Den riskutjäm- ning för såväl tillverkning som detalj- handel, som en i fast räkning köpande grossist bidrar till, utgör ett slags »buf— fertfunktion» på en marknad, som kän- netecknas av tillverkning på lager men av små lagringsmöjligheter i detalj- handeln.

De tjänster, som grosshandeln utför, kan vara större eller mindre för olika företag och olika varuområden. Det olika omfånget av grossistens tjänster kan exemplifieras av följande fyra kate- gorier:

Grossisten utför själv såväl försäljnings- arbetet som lagring och transport, var- jämte han står kreditrisk.

Tillverkaren levererar varan direkt till detaljist, medan grossisten utför försälj— ningsarbctet och står kreditrisk.

Tillverkaren utför försäljningsarbetet, medan grossisten lagerhåller varan, utför transportarbetet till detaljisten och står kreditrisk.

Tillverkaren utför försäljningsarbetet och levererar varan direkt till detaljist, medan grossisten endast fakturerar och står kreditrisk.

En annan form av arbetsfördelning är, när tillverkaren själv övertar samt- liga grosshandelns uppgifter i förhål- lande till de större detaljisterna, medan försäljningen till de mindre detaljister- na överlämnas åt grossisten.

Det allt större antalet varianter på varumarknaden har gjort, att vissa grosshandelsföretag funnit det svårhan- terligt att arbeta med hela det sorti— ment, som traditionellt anses tillhöra en viss bransch. Specialiserade grossist- företag har utvecklats. Inom den tex- tila sektorn finns specialföretag för t. ex. klädes- och fodervaror, heminred- ningsmaterial eller _ ännu snävare för en enda varugrupp såsom gardiner eller strumpor.

Av det sagda framgår, att de uppgif- ter, som traditionellt ankommer på grosshandeln, måste utföras vid all va- ruförmedling. I stora drag gäller, att de tidigare omnämnda grossistfunktio— nerna utövas även av andra grosshan- delsformer än den fristående grosshan- deln. Dessa andra grosshandelsformer, nämligen inköpssammanslutningar in- om den enskilda detaljhandeln resp. konsumentkooperationen samt produ- centkooperationens' partihandelsorgani- sationer, är samtliga resultat av vertikal integration. Omfattningen av denna in- tegration i dess skiftande former är

De största kaferosterierna är specialföretag, men även många kolonial- varugrossistcr har egna anläggningar för blandning och rastning av kafe.

Många fabrikanter fullgör även grossistfunktioner och bl. a. inom färgbranschen driver de också egna butiker.

* 53!!!”— e'. 'i. i

[entrén. nådd.-_a". .

uf . _, ua»—

Mjölken är en vara som snabbt måste föras ut till konsumenten. Flaskmjölken och på senare tid pappemballaget betecknar led i rationaliseringen.

En långt gående mekanisering av hanteringsarbetet är ofta möjlig.

Urualsrarorna säljes ofta i tätorternas specialbutiker, som erbjuder konsumenten mycket att välja på.

inte mätbar med den statistik, som f.n. står till buds.

Detaljhandelns omfattning

Detaljhandel är försäljning direkt till konsumenten. I dagens samhälle har varudistributionen i Sverige ett omfång, som är åtskilligt större än i början av 1930-talet. 1951 års företagsräkning har för detaljhandeln —— liksom för gross- handeln ; på grundval av vissa sche— matiska beräkningar gjort jämförelser mellan åren 1931 och 1951. Enligt dessa skulle antalet arbetsställen inom detalj- handeln under 20-årspcrioden ha ökat från ca 64000 till ca 83300 eller med ca 30 %. Samtidigt beräknas antalet sys- selsatta personer inom detaljhandeln på grundval av liknande beräkningsnor- mer ha ökat från ca 182000 till ca 297 000, vilket innebär en ökning med (33 %. Ledamoten i varudistributions- utredningen, professor Folke Kristens— son, som emellertid också gjort en ana- lys av de båda företagsräkningarnas sif— fermaterial har, även efter jämförelser med annat material, kommit till väsent- ligt annorlunda resultat. Enligt Kristens- sons beräkningar, som ställts till kom- mitténs förfogande, har antalet arbets- ställen inom detaljhandeln ökat med endast 20 % mellan åren 1931 och 1951 och antalet sysselsatta med ca 46 % i stället för 63 %, som företagsräkningen kommit fram till. Kristensson uppger vidare, att försäljningsvolymen (i oför- ändrat penningvärde) i detaljhandeln ökat med 65—75 % under jämförelse- perioden. Av båda beräkningarna fram- går, att genomsnittsstorleken av arbets- ställena inom detaljhandeln ökat icke oväsentligt sedan början av 1930-talet.

Enligt uppgifter, som räknats fram ur det preliminära siffermaterialet hos 1951 års företagsräkning, var det ge- nomsnittliga antalet sysselsatta 3,6 per

arbetsställe inom detaljhandeln år 1951. Omsättningen år 1950 per sysselsatt uppgick i genomsnitt till ca 48 000 kro- nor. Omsättningssumman per sysselsatt var, för de branscher kommittén stude— rat, lägst inom färghandeln och radio- handeln, där den utgjorde ca 30 000 kronor per år, och högst inom lanthan- deln samt detaljhandeln med textilvaror och konfektions- och beklädnadsartik- lar, som utvisade en omsättning per sysselsatt och år av ca 54 000 kronor.

Även sammanställningen i tab. 10 baserar sig på företagsräkningens pre— liminära material.

Nära 1/;. av arbetsställena inom detalj- handeln hade år 1950 mindre än 50 000 kronor i årsomsättning och dessa sva- rade endast för 4 % av detaljhandelns totala omsättning. Flertalet butiker, 56 %, hade en årsomsättning av mindre än 100 000 kronor och svarade för 15 % av årsomsättningen inom handelsledet. över 200000 kronors omsättning hade 1/_-. av butikerna. Dessa svarade dock för ungefär hälften av antalet sysselsatta inom detaljhandeln och för icke mindre än 2/3 av totalomsättningen. Det kan vi— dare nämnas, att 5 % av butikerna hade 500 000 kronor och däröver i årsomsätt- ning och att dessa butiker hade ca 40 % av omsättningen. Tabellen omfattar ock- så motsvarande uppgifter för de bran- scher inom detaljhandeln, som kommit- tén särskilt velat studera. Där framgår bl. a., att en väsentligt mindre andel av butikerna i lanthandeln ligger inom den minsta storleksgruppen än vad är fallet i de övriga branscherna. I gengäld fal- ler en större andel av lanthandelsbuti- kerna inom gruppen med 100 000— 200000 kronor i årsomsättning. Detta innebär dock icke, att lanthandelsbuti- kerna har en genomsnittligt större om- sättning än butikerna inom övriga bran- scher. Siffrorna tyder endast på, att spridningen mellan mycket små och

storlek är 1950

Arbetsställen med årsomsättning av

mindre än 50 000 50 OOO—100 000 100 OOO—200 000 mer än 200 000

%%%%

Andel av Andel av Andel av Andel av ant. ant. ant. ant. ant. ant. ant. ant. arb.- sys- om— arb.- sys- 9.1" ' arb.- sys— o-m— arb.- sys— om— .. satt- .. satt— .. satt- .. satt- stal— sel- nin stal- sel- nin stal- sel- nin stal— sel- nin len satta g len satta g len satta g len satta g

%%%%%%%%

Hela detaljhandeln 31 13 4 25 15 11 24 21 20 20 51 65 Livsmedelsbutiker 20 11 4 28 17 14 31 28 29 21 44 53 Lanthandel ...... 13 7 3 28 18 14 37 34 34 22 41 49 Kem.tekn. butiker 32 15 8 34 26 22 22 26 26 12 33 44 Textil- o. bekl.

butiker ........ 35 15 5 24 15 10 20 11 16 21 59 69 Skobutiker ...... 22 9 3 24 14 10 27 23 22 27 54 65 Radiobutiker . . . . 35 11 6 24 15 12 24 25 25 17 49 57

mycket stora butiker är mindre inom lanthandeln. För textil- och beklädnads- butikerna är spridningen däremot myc- ket stor, vilket är en följd av att denna bransch inrymmer så olikartade försälj— ningsställen som exempelvis sybehörs- affärer och större beklädnadsaffärer. Inom denna bransch hade 35 % av bu- tikerna mindre än 50 000 kronor i års- omsättning, vilken grupp endast svara- de för 5% av omsättningen, medan 21 % av butikerna hade 200 000 kronor och mera i årsomsättning och svarade för icke mindre än 69% av omsätt- ningen. En intressant iakttagelse, som gäller både detaljhandeln som helhet och de olika branscherna, är att om- sättningen per sysselsatt i de minsta företagen är en tredjedel till hälften av den för hela detaljhandeln eller bran- scherna genomsnittliga.

I tab. 11 _ vilken likaledes är ba- serad på företagsräkningens prelimi- nära material -— har arbetsställena in- om detaljhandeln fördelats på storleks- grupper efter antalet sysselsatta.

Av tabellen framgår, att 27 % av an— talet arbetsställen inom hela detaljhan-

deln år 1951 hade högst en person sys- selsatt per arbetsställe. Dessa småföre— tag svarade år 1950 endast för 6 % av den totala omsättningen inom handels- ledet. Inte mindre än 57 % av butiker- na hade högst två sysselsatta och denna grupp svarade för 20 % av omsättning- en. Vidare hade endast 17 % av försälj- ningsställena mer än fyra sysselsatta, men dessa butiker hade 51 % av det totala antalet sysselsatta och 57 % av omsättningen inom detaljhandeln. Siff- rorna för de särskilt redovisade bran— scherna visar, att inom dessa _ med undantag för radiobranschen ca hälf- ten av butikerna hade högst två syssel- satta. Inom radiobranschen låg icke mindre än 68 % av butikerna inom den- na storleksgrupp. Av siffrorna framgår vidare, att textil- och beklädnadsbuti- kerna hade den största spridningen mellan mycket små och mycket stora butiker. Högst en sysselsatt hade 22 % av butikerna och dessa redovisade 5 % av antalet sysselsatta och 4 % av om— sättningen inom branschen. Ett ungefär lika stort antal företag inom branschen hade fem sysselsatta och däröver, men

t i 1 i 1 l

Tabell 1]. Arbetsställenas fördelning inom detaljhandeln efter antalet sysselsatta den 7 sept. 1951

Arb etsställen med

%%%%

. 5 och flera 0—1 sysselsatta 2 sysselsatta 3—-4 sysselsatta sysselsatta Andel av Andel av Andel av Andel av ant. ant. ant. ant. ant. ant. ant. ant. arb - sys- om- arb - sys- om- arb - sys- om- arb - sys- om- .. ' sätt- .. ' sätt- .. ' sätt- .. ' sätt- stal- sel- nin stal- sel- nin stal- sel- nin stal— sel- nin len satta g len satta g len isatta g len satta g

%%%%%%%%

Hela detaljhandeln 27 7 6 30 Livsmedelsbutiker 20 6 6 30 Lanthandel ...... 16 6 6 39 Kemtekn. butiker 20 6 6 32 Textil- o. bekl.

butiker ........ 22 5 4 29 Skobutiker ...... 20 6 4 30 Radiobutiker . . . . 37 15 12 31

1 7 14 26 25 23 1 7 51 5 7 18 17 32 31 31 18 45 46 27 25 33 38 38 12 29 31 20 17 31 32 28 17 42 49

14 1 1 28 22 21 21 59 64 1 7 14 32 31 30 1 8 46 52 26 25 21 30 30 11 29 33

dessa företag svarade för inte mindre än 59 % av antalet sysselsatta och 64 % av branschens totala omsättning. Det må slutligen påpekas, att siffermateria- let både för hela detaljhandeln och för var och en av de redovisade branscher- na även vid den här använda storleks- grupperingen visar, att de större buti- kerna hade högre omsättning per sys- selsatt än de små och medelstora buti- kerna. Dock förelåg inte en så utpräg- lad skillnad som vid storleksgruppe- ringen efter årsomsättning.

Några olika företagstyper inom detaljhandeln

Efter det sätt, varpå köpare och säl- jare tar kontakt med varandra, kan man indela detaljhandeln i butiksförsäljning, torghandel, kringföringshandel, detalj- agenthandel samt postorderhandel. Den dominerande formen är självfallet bu- tiksförsäljningen, där kunden uppsöker säljaren i dennes butik. Vid torghandel med trädgårdsprodukter och andra färskvaror -— en handelsform på till-

bakagång — förflyttar sig både säljare och köpare till en försäljningsplats, som är centralt belägen. Vid kringförings- handel, agenthandel och postorderhan- del åter, är det säljaren som person- ligen eller pä annat sätt uppsöker köpa- ren, och kontakten tillkommer på sälja- rens initiativ. Särskilt de båda förra för- säljningsformerna har på senare tid fått en ökad omfattning.

Vad beträffar butiksväsendets lokali- sering har den flera drag gemensamt med grosshandeln: de större varuhusen och de stora butiksenheterna med de många anställda finner vi på de större orterna, liksom även de små specialaf- färerna (t. ex. affärer för reservoar- pennor, slipsar, korsetter etc.). Kund- underlaget i folkrika städer kan bära upp dels större butiker, dels mer spe- cialiserade butiker än vad mindre tät- orter och landsbygden förmår. »Närhet till kunden» är dock en betydelsefull faktor i båda fallen. En sällan åter- kommande efterfrågan eller den om- ständigheten att det rör sig om en »stor» vara, dvs. en vara, vars inköp

innebär en stor engångsutgift, gör kon- sumenten benägen att ställa stora krav bl. a. på urvalsmöjligheterna, och hon blir därför villig att offra mera tid och pengar för att finna det ur hennes synpunkt bästa varusortimentet. Buti- ker, som säljer sådana varor, lokalise- ras i allmänhet till centra, ofta som specialaffärer. Exempel på varuområ- den, där denna företeelse är starkt märkbar, är herr- och (lamkläder, päls- varor och skor.

Dagligvaran anknyter i regel till när- hetsbutiken. Denna är orienterad an- tingen till bostadsområden eller till de områden, där folk arbetar resp. passe- rar på vägen mellan arbetsplats och hem. Lättillgänglighcten är här viktiga- re för konsumenten än urvalet, och det- ta avspeglas i sortimentet. Som exempel på detta slags butiker kan nämnas de flesta livsmedelsaffärer.

Gränsen mellan centrum- och närhets- butiker går dock ingalunda mellan livs- medelshandcl och annan handel. Det finns livsmedelsbutiker med ett synner- ligen exklusivt varusortiment i utpräg- lade centrala specialbutiker, och det finns textildetaljhandel som företrädes av små, till bostadsområdena lokalise- rade närhetsbutiker. Hittills tycks ut- vecklingen ha gått i den riktningen, att ju större en ort blivit, desto tydligare har tendenserna blivit till en differentie- ring av ortens detaljhandel mellan cen- tralt belägna specialbutiker och närhets- butiker. Naturligtvis förekommer alltid i större eller mindre grad mellanformer mellan de två ytterlighetsformerna. I vilken utsträckning detta är fallet, tor- de också bero på ortens storlek.

I sammanhanget bör också nämnas, att andra faktorer än befolkningens storlek —- i orten och dess omland —— kan vara avgörande för detaljhandelns lokalisering. Utvecklingen i Förenta Staterna har bl. a. visat, att i ett mera

utpräglat »bilsamhälle» än värt en omvärdering av begreppen »närhet» och »lättillgänglighet» kan komma till stånd. Där har bilismens starka utveck- ling efter kriget i förening med bristen på parkeringsutrymmen i städernas centrala delar otvivelaktigt bidragit till att det — i förhållande till stadens egentliga centrum — uppstått mycket perifert belägna klungbildningar av spe- cialbutiker och varuhus (s. k. shopping centers). Sådana har dock ännu inte fått någon nämnvärd betydelse i vårt land (jfr s. 175).

Branschblandade butiker —— special— affärer varuhus

En typisk exponent för butiken med det breda sortimentet för den mera be- gränsade kundkretsen är den traditio- nella lanthandeln. Landsbygden och de mindre orterna erbjuder i regel inte ut- rymme för specialisering av butikshan- deln, utan dess uppgift blir att genom ett fåtal affärer täcka största möjliga del av kundkretsens efterfrågan. Detta kräver ett brett sortiment, vars djup i många fall måste bli ganska ringa.

Ett större köpkraftsunderlag be- roende på en större befolkning och/eller en högre levnadsstandard —— skapar däremot utrymme för en fördjupning av sortimentet. Affärer, specialiserade på en viss »bransch» _ livsmedel, tex- til ctc. är första steget i den rikt- ningen. Med ökning av köpkraftsunder- laget sker en ytterligare fördjupning och specialisering, som slutligen från närhetsbutiken leder fram till den cen— tralt belägna spccialaffären med det mycket djupa, men samtidigt mycket smala sortimentet.

Men inte heller specialaffären är sista steget i utvecklingen. Nästa .fas —— varu- huset representerar snarast en åter- gång till total branschblandning, ehuru

', t i t

llle(l bevarande av specialaffärernas ka- rakteristika. Genom att i samma bygg- nad men i flera våningar —— såsom hos NK och PUB — inrymma ett stort antal specialiserade avdelningar, har man kunnat lösa det bl. a. med hänsyn till mark- och hyreskostnader betydande problemet att under ett tak sammanföra sortimenten hos ett antal specialaffärer med olika lokalbehov och ofta olika ekonomisk bärkraft.

Även varuhusen kan uppdelas i olika typer. Det finns t. ex. varuhus med be- gränsat sortiment (EPA och Tempo), som från början kan sägas ha varit »prisspecialaffärcr». Deras sortiment koncentrerades ursprungligen kring ar- tiklar inom ett visst snävt prisintervall (»enhetsprisaffär»). Sortimentet är gan— ska brett och har med tiden utvecklats även på djupet, samtidigt som prisinter- vallet ökat väsentligt.

Även om utvecklingen i regel gått från branschblandade butiker via special- affärer till varuhus, kan man i vissa fall urskilja tendenser till en direkt över- gång från branschblandade butiker med icke särskilt djupt sortiment till mer eller mindre varuhusbetonad detaljhan- del. Butikerna är uppbygda kring livs- medlen, men sortimentet omfattar t. ex. också järnhandelsvaror, glas och pors- lin, färger och textilvaror. I vissa fall har dessa varuhusbetonade butiker vuxit fram ur den gamla lant- eller brukshandeln. Till denna typ av varu- hus kan man även räkna det 50-tal varu- husbetonade butiker, som numera drivs i konsumentkooperativ regi på medel- stora och mindre orter.

Slutligen skall nämnas en ny varuhus— typ den »branschblandade special- affären» —— som torde komma att bli allt vanligare: den ur självbetjänings- butiken på livsmedelsområdet framvux— na »allköpsbutiken» för ett utvidgat om— råde eventuellt hela hushållsvaru-

området. Denna branschblandade spe- cialaffärs sortiment har ett djup, som i det närmaste motsvarar specialaffärens, men täcker samtidigt ett större område, ehuru utan att nå samma bredd som varuhussortimentet.

Beskrivningen visar, att gränserna mellan olika butikstyper och de områ- den, som de täcker med sitt varusorti- ment, med tiden blivit alltmer diffusa. De traditionella »branscherna» har blan- dats med varandra i ett flertal olika kombinationer. Den s. k. »branschbland- ningen» skall dock inte närmare berö- ras i detta sammanhang. Den ägnas ett helt kapitel i det följande (kap. 7).

Landsbygdens varuförsörjning

Varuförmedlingen på vår landsbygd försöker på olika sätt anpassa sig efter en marknad, som snabbt skiftar karak— tär. Den i jordbruk med binäringar sys— selsatta delen av befolkningen, som 1940 utgjorde 31,9 %, hade sålunda på ett enda decennium (1950) nedgått till 23,4 %, och denna befolkning minskas årligen med 2—3 % (jfr s. 58). Denna utflyttning från landsbygden, som man måste räkna med kommer att fortsätta ett gott stycke till, hade och har en rad betingelser alla med inflytande även på handelns arbetsvillkor. Orsaken till befolkningsströmmen in mot tätorterna ligger främst i fullsysselsättningskon— junkturen med god tillgång på arbete och det högre inkomstläget i städerna; jordbruksrationaliseringens effekt på behovet av arbetskraft i jordbruket; den tunga vinterisoleringen i byarna och (len möjlighet att bryta samma isolering som motorismen erbjuder m. in. Och uttunningen av befolkningen i glesbyg- den med snedvridning av proportioner- na mellan män och kvinnor, unga och gamla minskar underlaget — ur fre-

kventerings-, skattesynpunkter osv. — för de gemensamhctsanläggningar, som utgör förutsättningen för en levande bygd. År 1952 var antalet kvinnor per 1 000 män på landsbygden 939, i stä- derna 1 084.

Denna befolkningsutveckling betyder för landsbygdens varuförsörjning en rad besvärliga omställningsproblem: för en lanthandel är den naturliga följden av ett glesnande kundunderlag, att om— sättningen minskar. Jordbrukets bättre lönsamhet under senare år har dock gett den kvarvarande befolkningen ökad köpkraft, vilket verkar i motsatt rikt- ning. En motvikt innebär också moto- rismen, som vidgat omlandet för lant- handelsbutikens försäljning. Med höjd inkomststandard följer emellertid här som överallt annorstädes—ett mera nyanserat konsumentval. För den del av landsbygdsbefolkningen, som numera har skaffat sig egen bil, har rörligheten bli— vit större och inköpsmöjligheterna i an— gränsande tätorter ökat. Samtidigt har emellertid det ökade bilbeståndct inne- burit ett minskat passagerarunderlag för de kollektiva kommunikationsmed- len, varigenom bussförbindelser o. d. försämras för bygdens icke bilägande befolkning, som då i ännu högre grad blir hänvisad till traktens egna inköps- källor. De bilägande lanthushållens bi- drag till tätorternas butiksomsättning motverkas å andra sidan av omständig- heter, som kommit att alltmera försvå- ra inköpsresorna: bristen på arbetskraft i jordbruket (barnen eller djuren kan inte lämnas utan tillsyn) och omlägg- ningen av distributionen av jordbruks- produkter, som gör att jordbrukarna numera inte i samma utsträckning som förr måste besöka tätorter för försälj- ning av sina produkter, men som också innebär att de måste köpa allt flera sådana varor, som de förut produce- rade för eget behov. Vidare tvingar

kvinnounderskottet på landsbygden till ökat hänsynstagande till lanthusmc- derns tid och krafter. Förr fick hus- modern uppsöka varorna och bära hem dem själv; numera har hemsändning blivit en allt nödvändigare service, som lanthandeln måste ställa till kundens förfogande.

Sammanfattningsvis innebär detta, att den genomsnittliga lanthandelsbutiken i dagens läge måste utsträcka sitt om- land, hålla fast den närmaste kundkret- sen och vinna de längre bort boende genom ökad hemsändning samt föra ett sortiment, anlagt på vardags- och stan- dardvaror till priser, som kan konkur- rera med tätortsbutikens. För åtskilliga lanthandlare blir detta ett ekonomiskt konststycke, som de inte rår med. En nedgång i antalet lanthandelsbutiker i folkminskningens spår är därför att förutse vid generationsskiften i före- tagens ledning. Till detta bidrar givet- vis de olika konkurrerande former av varuförmedling, som utvecklats på landsbygden under senare tid: post- orderförsäljningen och agenthandeln har gamla anor men har moderniserats, medan butiksbussar, samköpsföreningar för jordbrukare, lärare m. fl. yrkeskate- gorier är nyare företeelser. Den rela- tiva förekomsten av dessa olika försälj- ningsformer har varudistributionsutred- ningen inte haft möjlighet att mäta. Ut- redningen får nöja sig med att nedan ange några typexempel.

En lanthandel A i Norrland har drivits av samma ägare sedan 1938. Butiken sys- selsätter två personer och har en omsätt- ning på 150000 kronor om året. Varusor— timentet upptar närmare 10000 artiklar inom varuområdena speceri, kött, manu— faktur, husgeråd och järnhandelsvaror. Se- dan tiden före kriget har butiken upphört med försäljning av bensin och läderskor, som kundkretsen numera föredrar att in- köpa vid bensinstationer, resp. i special- affär i närmaste stad. I stället har butiken upptagit i sitt sortiment djupfrysta varor

% t

och färskvaror, som konsumenterna med stigande krav på variation i kosthållet vill köpa mera utav. Denna lanthandel köper uteslutande från grossister och säljer allt till en jordbruksbefolkning, där den fasta kundkretsen utgör 80 hushåll. Två andra butiker i grannskapet med likartat varu- sortiment är potentiella konkurrenter om samma kundkrets. En konkurrensfaktor är även Konsums butiksbuss, som regelbun- det besökcr trakten. Under inflytande av konkurrensen har volymen hemskickade” varor blivit större —- hemskickningspro- ccnten är nu 11, räknat i procent på om- sättningen. Krcditförsäljningen uppgår till 15 % av omsättningen. Lagret omsättes ca 5 gånger om året och bruttovinsten utgör 14 % av omsättningen. Hyra, löner och all- männa omkostnader upptar 4,5 %, ränte- utgifter, avskrivningar och återbäring 3,2 % samt företagarlön och nettovinst reste- rande 6,3 %.

En lanthandel B i Mellansverige har tre sysselsatta och omsättningen var 1952 ca 210000 kr. I butiken och dess lager finns bortåt 12000 olika artiklar. Varu- sortimentet upptar Specerier, mjölk, bröd, charkuterivaror. tobak, husgeråd, kortva- ror, leksaker och tidningar, men även visst byggmaterial, olja, bensin och lysfotogen. Varor i denna sista grupp uppgick till i runt tal 10 % av omsättningens värde. Ca 30% av sina varor (främst mejeri- och charkuterivaror) inköpcr handlaren direkt från tillverkarna (inalles tre), 40% inkö- per han från Hakonbolaget och 30% från andra grossister. Lagret omsätter han inte fullt fyra gånger om året. Kundunderlaget är sommartid ca 100—120 fasta kunder, varvid inräknas ett 30-tal sommargästfa- miljer. Ca 60 lantbrukarfamiljer köper hos B det mesta av hushållets behov året runt. Ca 15 % av omsättningen är kreditförsälj- 'ning. En återbäring av 3 % lämnas på års-

inköpen. För hemsändning av varor på- lägges en mindre budavgift. Tre butiker i grannskapet har delvis samma varusor- timent som B. Konkurrensen om kunderna har skärpts, och B. håller f. 11. på att ändra om sin butik till självbetjäning för att hålla sig framme i denna konkurrens. Han inriktar sig därvid på att minska sorti- mentsbredden. Samtidigt är han emeller— tid intresserad av kapitalvaror för hushål- len och har på försök och med viss fram- gång börjat sälja dammsugare i konkur- rens med kringresande agenter i bygden.

I varudistributionsutredningens före- tagsundersökning försökte kommittén utröna den lokala konkurrensen, mätt i antalet butiker. Frågan måste givetvis utformas rätt allmänt: »Finns det nå- gon eller några andra butiker med unge- får samma varusortiment som Edert inom det område, varifrån Edra fasta kunder kommer?» En branschblandad butik skulle således missvisande kunna uppge ett stort antal konkurrenter, trots att den inom varje del av sortimentet endast har en eller kanske ingen kon- kurrent. Så synes dock inte ha skett. I städer med mindre än 10 000 invånare (inkl. köpingar och municipalsamhäl— len) har företagen i flertalet branscher uppgivit 3—5 konkurrenter inom sitt influensområde i sko- och radio- branschen bara 1—2 konkurrenter. Vad de mindre tätorterna och den rena landsbygden beträffar redovisas som väntat ett ringa antal konkurrenter. Här har drygt hälften av samtliga uppgifts- lämnare noterat, att man haft 1—2 kon- kurrerande företag. Inom lanthandeln förekommer dock inte sällan s. k. »lä- gesmonopol». Av 113 lanthandlare, som besvarat utredningens fråga, har således 30 (26 %) förklarat, att de helt saknar konkurrenter. Även en sådan geografisk monopolställning kan emellertid vara mera skenbar än verklig. I många trak- ter utgör postorderhandeln, kringfö— ringshandeln med butiksbussar, och på senare tid vissa mejeriföreningars de— taljförsäljning, som nedan beskrives, svåra konkurrenter till den bofasta lant— handeln.

Gamla rötter i landsbygdens köpva- nor har de 5. k. postorderföre— tage n, dvs. detaljhandelsföretag, som lämnar sitt försäljningserbjudande ge- nom utsända kataloger, mottar sina kundorder per post och levererar va- rorna mot postförskott eller efterkrav. Denna form av handel hade tidigare

ofta stor betydelse, särskilt inom glest befolkade områden, men dess roll sy- nes numera ha minskat i samma mån som de förbättrade kommunikationerna gett landsbygdsbefolkningen större möj- ligheter att uppsöka tätorternas butiker. Postorderhandelns andel av den totala detaljhandelsomsättningen inom här ak- tuella varuområden är inte möjlig att exakt ange. Sedan sekelskiftet har det vuxit fram några stora postorderföre— tag, vars sammanlagda omsättning dock är obetydlig, räknad i procent på den totala detaljhandelsomsättningen — för— modligen bara omkring 1 %. Till jäm- förelse kan nämnas, att den egentliga postorderförsäljningens andel av detalj- handelsomsättningen i Förenta Staterna utgör 1—2 %. Postorderdetaijhandeln utgör dock ett mycket starkare inslag i varudistributionen till glesbygderna än den totala procentuella andelen anty- der. Den övervägande delen av post- orderförsäljningen i vårt land torde ske inom områden, som inrymmer högst en tredjedel av hela befolkningen: lands— bygd och små tätorter, belägna på obe- kvämt avstånd från större inköpsorter. Vårt lands största postordervaruhus är Åhlén & Holm AB:

Åhlén & Holm AB startade i blygsam skala år 1899. Katalogen från ÄH blev snart den intressanta kvällslektyren i ota- liga stugor, där man knåpade ihop sina beställningskuponger på egen hand eller med bistånd av hjälpsamma agenter. Den lilla postorderaffären växte härigenom och utvecklades snabbt till ett företag med miljonomsättning, vilket år 1915 flyttade från Insjön i Dalarna till Stockholm. I dag har ÄH en total omsättning på nära 140 miljoner kronor. Förutom postorderrörel- sen har företaget nu varuhus och detalj- affär i Stockholm samt 21 »varuhus med begränsat sortiment» under namnet TEMPO runt om i landet. Men postorderförsälj— ningen är inte blott den äldsta företags- grenen utan alltjämt en ekonomiskt livs- kraftig rörelse, som trots tilltagande >>flykt från landsbygden», förbättrade kommuni-

kationer och skärpt konkurrens från den lokala detaljhandeln svarar för 15—20 milj. av den totala omsättningen.

ÄH:s postorderförsäljning omfattar nor— malt ca 12000 olika artikelnummer per katalog, varav ca 5000 utgöres av textil- varor och ca 7000 av hårda varor. Dess— utom föres ett mycket begränsat livsme- delssortiment, omfattande varugrupperna konserver, specerier och konfektyr. Större delen av omsättningen faller på textilva- rorna, där praktiskt taget alla varugrupper — t. o. m. pälsar —— är representerade. Inom hårdvarugruppen films även mye- ket att välja på: husgerådsartiklar, glas och porslin, möbler, elektriska artiklar, verktyg, sportartiklar, kameror, kikare, musikinstrument, skodon och läderartik— lar, bijouterier, toalettartiklar, leksaker m. m. föres i gott urval. Lagerhållniugen är större än i vanlig detaljhandel för att kunna möta oväntat stora varubeställning— ar —— ett försäljningserbjudandc i katalo- gen kan ju inte upphöra i det ögonblick varan tar slut. Omsättningen av lagret sker 2—3 gånger om året.

Största delen av försäljningen äger rum efter två huvudkataloger, som utkommer tidigt på våren, respektive tidigt på hös— ten. November är största försäljningsmåna- den, vilket sammanhänger med att jul- handeln av naturliga skäl sker tidigare inom postorder än i öppen detaljhandel. En viss ojämnhet i säsongbelastningen uppstår härigenom, men belastningen i postorderhandeln är i gengäld jämnare under dagen och veckan. Den renodlade katalogförsäljningen kompletteras av om- bud, som bedriver en lokal verksamhet och samlar ihop order från flera kunder, var— igenom t'rakten blir lägre. Ombuden er- håller en omsättningsrabatt, vilken ökar procentuellt vid ökade årsinköp. Vidare har företaget i sina Tempo-affärer inrättat en särskild postorderservice, som gör det möj- ligt för affärernas kunder att rekvirera sådana postorderartiklar, som ej ingår i TempOS sortiment. Nackdelarna av att va- rorna endast kan demonstreras i katalog minskas av en frikostig tillämpning av kostnadsfri returrätt.

I genomsnitt torde de totala trakterna för kundleveranserna uppgå till 4—5 % av dessas värde ÄH bidrar med halv frakt— kostnad vid order på 30 kronor och hel fraktkostnad vid 50 kronors order, dock högst 4% av ordervärdet. Postordervaru—

?

Särskilt för glesbygdernas befolkning utgör postorderdetaljhandeln ofta ett värdefullt komplement till den lokala handeln.

.dp-

Dess konkurrenskraft möjliggöres inte minst av kostnadsbesparingar genom en rationellt utformad orderexpediering.

Den moderna välutrustade butiksbussen utgör i många fall ett värdefullt inslag både i uarufärsörjningen och i konkurrensen.

. . . . medan lanthandeln eller konsumbutiken i många fall är den enda närliggande inköpskällan

för landsbygdsbefolkningen.

, 44.3 » än.—E

k .l m ..D ls 6 d e m 3 D i. l 3 " ”va 0 10 r aa G

. . . och dagens.

huset gör i allmänhet sina inköp direkt från tillverkare, och då det säljer direkt till allmänheten, kommer det att täcka såväl grossist- som detaljistfunktionerna. Postorderförsäljningens totalkostnadcr lig- ger dock lägre än de sammanlagda kostna- derna för den vanliga gross— och detalj— handeln på motsvarande varuområden. En ungefärlig beräkning av de kostnader, som inom ÅH faller på postorderförsäljningen, visar katalogkostnader på ca 5 10% av försäljningsvärdet, löner omkring 10 % och övriga kostnader 5—10 % —— totalkostna- der omkring 25 %.

En mellanform mellan butikshandel och postorderhandel är k r i n g f ö- r i n g 5 h a n d e 1 n med vissa livsme- del. Mjukbrödsbagerierna och bryggeri- företagen har under längre tid bedrivit försäljning genom kringföringshandel. Konsumtionsföreningarnas och slakte- riföreningarnas v a r 11 b n s s a r inne- bär en utveckling av denna försäljnings- metod, som på vissa håll fått stor be- tydelse. Särskilt gäller detta orter, som är så små, att fasta butiker inte kan hålla ett tillräckligt stort urval av varor främst färskvaror.

Under förra delen av 1920—talet började privat livsmedelshandel här och var i vårt land att kringföra varor med bil. Även några slakteriföreningar började samtidigt med ambulerande kötthandel. Den första kooperativa butiksbussen tillkom år 1931. Vid årsskiftet 1954/55 hade andelsslakterier— ua 131 rullande kött- och charkuteributiker och konsumentkooperationen 176 varu- bussar. Försäljningen genom Konsums bu- tikbussar svarade dock för mindre än 2 % av totala försäljningen av speceri- och lanthandelsvaror inom konsumentkoopera- tionen. Några av de kooperativa bussarna är självbetjäningsbussar, men flertalet är betjäningsbussar. I det rullande varulagret ingår i allmänhet specerier och charkute— rier men även ett mindre sortiment hus- hållsartiklar, såsom tvättpulver, putsmedel, tand- och skokräm. glödlampor etc. 1 för— hallande till den fasta butiken är sorti- mentet bcgränsat (till jämförelse kan näm- nas att Migros i Schweiz har 300—350 ar— tiklar i sina butiksbussar mot 770 i sina

butiker och det engelska Express Dairy saluför 250 artiklar i bussarna mot 1500 i de fasta butikerna). Kostnaderna för busst'örsäljningen är relativt höga. An— skaffningskostnaden för en svensk butiks- buss är f. n. ungefär 50000 kronor. Med avskrivning, räntor, skatt, försäkring och garage-hyra uppgår de fasta kostnaderna till ca 12 000 kronor om året eller omkring 4 % på. en normal omsättning av 300 000 kronor per år. Motsvarande fasta utgifter för en butik ligger kring 2% (hyra, lyse, värme m. m.). Härtill kommer driftskostnader _— löner, bensin, reparationer etc. Undersök- ningar har gjorts i både Sverige och ut- landet av hur variationer beträffande kör- sträcka och busspersonal inverkar på kost— nader och omsättning. Därvid har det visat sig för svenskt vidkommande, att om bussbutiken skall kunna sälja sina va- ror till samma priser som den bofasta han- deln och alltså arbeta med ungefär sam- ma kostnader, så ligger bussförsäljningens optimum vid en maximal körsträcka av ca 2000 mil per år eller 8 mil om dagen, och vidare bör omsättningen uppgå till 300 000 kronor per år och två försäljare. Som exempel kan nämnas att Konsum i stationssamhället X har en varubuss, vars omsättning just uppgår till 300000 kronor. Dess sortiment består av speceri- och charkuterivaror, konserver, färsk frukt samt hårt och mjukt bröd. Antalet artik— lar är ca 260. Två dagar i veckan kör bussen endast inom hemkommunen. Dessa dagar utökas varusortimentet med tekniska artiklar, tvål, såpa, borstar. el-lampor, pap— persvaror samt en mindre sortering sybe— hör. Antalet artiklar stiger då till ca 325. Bussen är utrustad med kylskåp och god- känd av veterinärstyrelsen för distribu- tion av charkuterivaror. Antalet kördagar är fem per vecka. En vägsträcka trafikeras två gånger i veckan, övriga en gång. Bussen stannar vid bestämda hållplatser, vilka som regel är belägna vid allmän väg. I undantagsfall kör den fram till gårdar, bc- lägna några hundra meter från allmän väg. Vägsträckornas längd för de olika turerna varierar mellan 55 och 100 km. Körsträcka per vecka är 355 km. För att undvika tomkörning organiseras turerna i s. k. slingor. Kostnaderna för bussförsäljningen fördelar sig på följande sätt: löner, driv— medel, skatt, försäkringar, reparationer, räntor, gummislitage, garagehyra och amor— tering tillhopa kr 37 200 eller 12,4 %; del

i gemensamma omkostnader för den fasta butikscentralen 1,5 %, svinn 0,5 % och åter- bäring 3 %; summa 17,4 %.

Av ovanstående framgår, att en myc- ket liten andel av den totala livsmedels- handeln utgörs av försäljning från bu— tiksbussar. Även i övriga europeiska länder _ och »bussförsäljning» torde existera i flertalet av dem —— omfattar denna försäljningsform bara en liten sektor av livsmedelshandeln. Förmod— ligen är dock butiksbussarna i många fall en stark konkurrent till den bofasta handeln. På platser, där köpkraften inte räcker till för en bofast handel och där avståndet till närmaste tätort gör, att livsmedelsköp i tätorten blir obekväma, kan butiksbussarna erbjuda en god service. '

Ett handicap i konkurrenshänseende har emellertid försäljningen från bu- tiksbussar i nu gällande bestämmelser för kringföringshandelns sortiment. I'de »livsförnödenheter» och alster av »m— hemsk husslöjd», som f. n. är tillåtna handelsobjekt och undantagna tillstånds- tvång för gårdfarihandel, ingår inte hushållsartiklar, kemisk-tekniska varor och dylika med den vardagliga livs- medelskonsumtionen samhöriga varor. Då dessa varor alltså inte får fritt kring- föras och salubjudas utanför kommun, där vederbörande säljare (butiksbus— sens huvudaffär eller lagercentral) dri- ver fast handel, förutsättes att de hålles inlåsta i särskilda skåp, när butiksbus- sarna kommer in i främmande kom- muner, och konsumenterna förvägras att köpa av dem. Beträffande dylika varor hänvisas således glesbygdernas konsumenter till de fasta butikerna. Kommittén finner det angeläget, att kringföringshandel med varor, som hör naturligt ihop och som konsumenterna genom de moderna hushållsbutikerna börjat vänja sig vid att köpa på samma

ställe, bör ha samma konkurrensmöjlig- heter som denvbofasta handeln. Enligt ett av näringsrättsutredningen avgivet förslag till ny näringslag bör firma, som under minst två kalenderår från kontor av stadigvarande beskaffenhet drivit i handelsregistret införd handels- rörelse, få idka kringföringshandel inom ett visst län, förutsatt att anmälan görs till länsstyrelsen i resp. län eller till ÖÄ i vad gäller Stockholm. Sådan kring- föringshandel föreslås omfatta alla va— ruslag utan inskränkning. Den som inte uppfyller de ifrågasatta villkoren måste enligt förslaget ansöka om tillstånd hos vederbörande länsstyrelse. Sker kring- föringshandel med bil måste fordonet förses med skylt med nanm och adress på säljaren, och dessutom skall bilens registreringsnummer anmälas till KB. Genomförandet av de föreslagna åt- gärderna synes kommittén önskvärt.

I släkt med butiksbussarna är den varudistribution, som går under namn av »Sundsvallssystemet» (förekommer även på andra håll, i. ex. i örebro) och som är en distributionsform ijordbrukarnas förenings- rörelses regi:

Sundsvall är centrum för en jordbrukar- nas samköpsorganisation med utbredning i mellersta Norrland. l Medelpad finns f. n. omkring 5 000 småjordbrukare med en mjölkproduktion av genomsnittligt högst 20 l mjölk om dagen. De är inte köpstar— ka och de har ofta lång väg till lanthan- deln. För de många av dem som bor i en liten by utan affär eller alldeles ensamma är den fasta punkten mjölkpallen. Dit är det kanske 200 meters gångavstånd, me- dan vägen till närmaste butik kan vara 5 km eller mera. När det tidigare var van- ligt med småmejerier, fanns ofta en butik i närheten av mejeriet, som man hade kon- takt med. När mejerierna sedermera bli- vit centraliserade, har behov uppstått av en ersättning för den gamla »mejeributi- ken». Ur detta kontaktbehov har en speciell varuförmedling utvecklat sig mellan meje— riföreningen i Sundsvall och dess leve-

rantörer av jordbruksprodukter. Samma bilar'som hämtar mjölkleveranserna vid mjölkpallarna runt om i bygderna medför vid hämtning, då bilarna annars skulle gå olastade, de beställningar, som förenings— medlemmarna gjort av specerier, livsme- del, kemisk-tekniska och de andra varor som ett nutidshushåll förbrukar. Mejeriför- eningen har tre leverantörsbutiker (=la— ger, inte öppna butiker) med varusortiment av lanthandelskaraktär. Ett 20-tal anställ- da sköter expeditionen. Ordcrgivningen förenklas av att sortimentet så gott som uteslutande består av stapelvaror, och svin- net blir litet. Enligt vad företaget uppgivit håller sig kostnaderna kring 14% av om- sättningen, nämligen löner 6%, lokalkost- nader 1/3 %, återbäring, som år 1953 upp- gick till 3,8 % (medlemmarna är f. n. berät- tigade till 7%, icke medlemmar till S%) utkörningskostnader ca 3 %. svinn 1], % och övrigt 313 %. Omsättningen uppgick år 1953 till ca 5 milj. kronor.

Den svenska landsbygdens varuför- sörjning sker alltså genom åtskilliga ka- naler. I en bygd kan finnas både lant— handel och butiksbussar, jordbrukar— samköp och postorder i verksamhet, vartill kommer lantbornas inköpsresor till tätorterna _— i konkurrens med var— andra inom vissa varuområden, kom- pletterande varandra på andra avsnitt. Varudistributionsutredningens studium av de olika företeelserna har inte givit belägg för att någon eller några av des- sa distributionsformer är de andra över- lägsen eller överlägsna ur synpunkten av en effektiv och därmed billigare distribution. Där distributionskostna- derna är lägre sammanhänger det oftast med att vissa av handelns funktioner flyttats över på konsumenterna, som får göra avkall på en del av sina valmöjlig- heter eller sin bekvämlighet. Postorder— försäljningen bygger sålunda på konsu- mentens villighet att välja en standard- vara efter katalog och besvära sig med dess hämtning på posten eller vid järn- vägen. Bruttomarginalen för lanthan- deln och butiksbussarna liksom för

jordbrukets samköpsrörelse (Sundsvalls- systemet) visar påfallande överensstäm- melser — genomsnittligt mellan 14— 17 % — medan de enskilda delposter- na på kostnadssidan givetvis varierar. Den största kostnadsposten lönerna —— har ju med växande organisations- anslutning från de anställdas sida bli- vit alltmer utjämnad mellan såväl olika företagstyper som olika landsändar. Konkurrensen mellan distributionsfor- merna bidrar till utjämning av kostna— derna även i andra avseenden. Styrke- förhållandet mellan olika distributions- former växlar i olika bygder, under olika år och under olika företagsledare.

Att ett visst företags omsättning är större än dess konkurrenters eller växer på konkurrenternas bekostnad, kan för- klaras såväl utifrån dess pris- som dess service- och sortimentspolitik. Fråga är, huruvida inte de två sistnämnda beting- elserna — service och sortiment _ är mest avgörande för utvecklingen av di- stributionen på landsbygden på lång sikt. Den fasta lanthandelns vara eller icke vara beror i varje fall i hög grad på handelsmannens rent personliga ställning i bygdens liv, bl. a. hans ser- viceattityd. Den mänskliga kontakten mellan köpman och kund spelar ofta en större roll på landet än i staden. Det har inträffat _ efter vad det berättats för utredningen —— att ett butiksbiträde i en lanthandelsfilial genom sitt ohöv- liga uppträdande skrämt bort kunderna till den grad, att butikens omsättning sjönk med 50 % på ett enda år. Villig- heten att öka servicen i form av hem— skickning o. d. spelar också en roll för lanthandeln i konkurrensen med exem- pelvis butiksbussarna. En modern lant- handel, som anpassat sitt sortiment ef- ter utvecklingen, har goda möjligheter att framgångsrikt konkurrera med tät- ortshandeln.

Inköpsvanorna' påverkas av många

varandra motverkande faktorer i be- folkningens levnadsvillkor och attityder. Det blir ytterst varusortimentets sam- mansättning i lanthandel resp. tätorts- butiker och behovet av större eller mindre valmöjligheter, som avgör var inköpen äger rum. Vid en av utred- ningens »hearings» tillfrågades repre- sentanter för lanthandeln om storleken av det kundunderlag, som erfordras för att driva en lanthandel. Svaret tydde på att det behövs minimum 35——40 famil- jer och en omsättning av ca 80 000 kro- nor. Även en så blygsamt dimensione- rad lanthandel som 80 OOO-kronors-bn— tiken kräver ett förhållandevis brett varusortiment för att kunna fungera som det »landsbygdens varuhus» det måste vara, om det skall täcka vardags- behoven hos en nutida landsbygdsfa— milj. På en ort, där kundunderlaget en- dast räcker till för en så liten butik, måste självfallet konkurrensen från tät- ortsbutikerna bli betydande.

Samköpsföreningar

Hur stor del av våra konsumtions- varor, som på olika sätt när allmän— heten genom kanaler vid sidan om den traditionella detaljhandeln, har det inte varit möjligt för varudistributionsutred- ningen att ens ungefärligen uppskatta. Både på landsbygden och i städerna finns det ett icke kartlagt, men troligen ganska stort antal verksamma samköps- föreningar för olika yrkeskategorier, för människor på en stor arbetsplats, för en grupp närboende eller dylikt; inköpsföreningar som arbetar med stor- köp, vilka genom vederbörande för- enings försorg görs direkt hos fabri- kanter eller grossister och vidarebeford- ras till medlemmarna till kraftigt rabat- terade priser. Det bör emellertid fram- hållas, att sådana samköpsföreningars betydelse i förhållande till hela detalj-

handelsomsättningen är mycket ringa, troligen blott bråkdelen av 1 % av denna.

Samköpsföreningar, som driver egen butik för livsmedel och besläktade va— ror, har förekommit sedan åtskilliga decennier tillbaka. över 30 år gammal är sålunda postpersonalens samköpsför- ening i Stockholm, som säljer till sina medlemmar till vanliga butikspriser men som ger en återbäring efter årets slut på 3—12 %, olika för olika varor. Exempel kan anföras på många andra samköpsformer förutom föreningar med egen butiksrörelse liknande postperso- nalens, nämligen kollektiva inköp i ma- gasinslokaler (t. ex. inom det militära och inom vissa industrier), en dirige- ring av varorna direkt från grossist till medlemmarna med enbart fakturering över inköpscentralen (t. ex. i Lärarnas inköpscentral) eller rätt och slätt ra- battförmåner, som ett kollektiv av yr— kesutövare utverkat av detaljhandeln utan några egentliga motprestanda. Så här kan samköpen ta sig ut:

Lärarnas inköpscentral (LIC) heter en samköpsförening, som startades år 1952 av ett antal lärare i Gävle. Organisationen har f. n. 2 500 medlemmar, vartill kommer de kollektivanslutna studentkårerna i Upp- sala och Lund samt eleverna vid flertalet seminarier. Lokalavdelningar finns över hela landet. Föreningen har till syfte att »genom förbilligad varudistribution kunna erbjuda delägarna lägre priser än detalj- handeln». Detta sker genom att LIC fun- gerar som order- och faktureringseentral och endast förmedlar direkta leveranser från grossister och fabrikanter. Föreningen har alltså inga egna lager och ingen bu- tiksrörelse. Personalen för order- och fak— tureringsarbetet utgöres vid huvudkonto- ret av tre halvtidsanställda skrivbiträdcn och två lärare, vilka som bisysslor skö- ter chefskapet för försäljningsavdelningen resp. organisationsavdelningen. Avdelnings- kontoren i Stockholm och Uppsala sköts av lärare mot särskilda arvoden. Övri- ga avdelningar har ombud, som utan er- sättning sköter förmedlingen av katalog-

material in. in. Lönekostnaderna utgör ca 1 % och kostnaderna för den totala ad- ministrationen ca 4% av varuomsättning— ens värde. Årsomsättningen uppgår till ett par milj. kronor, men organisationen är i snabb utveckling och ökar med ca 150 medlemmar per månad. För inköp av konsumtionsvaror kräves beställning av om möjligt hel grossistförpaekning. Med— lemmarna organiserar därför samköpsgrup- per på 3—5 familjer. Större och dyrare artiklar kan köpas i enstaka exemplar — av de omkring 70 varuslagen i LIC:s varu- sortiment utgör ett 30-tal artiklar, som kan rubriceras som större hushållskapitalvaror. Rabattsatserna varierar mellan 10 och 30 %. Varorna sändes inte mot et'terkrav. Kunden får i samtliga fall se varan, in- nan den skall betalas inom sju dagar från fnkturadatum. lnköpscentralen betalar själv sina leverantörer inom tio dagar för att kunna erhålla de villkor, varpå de låga priserna är baserade.

Vid L. M. Ericsson, Stockholm, har de anställda en ekonomisk förening 11. p. a., som fungerar som samköpsförening för l.M:s verkstadsklubb och betjänar 4000— 5 000 personer. Till dessa sker en försälj— ning av stapelvaror inom livsmedels-, ke- misk—tekniska och textilområdena, vilken är 1954 uppgick till omkring 3], milj. kr. Sor- timentet är begränsat till ett 100-tal varor, som säljes i så stora förpackningar och kvantiteter som möjligt. Varorna inköps av tillverkare och grossister och lagerförs kortast möjliga tid av föreningen, som hos l.. M. Ericsson disponerar en mindre lokal hyresfritt, där en administrations- och la- gerpersonal av en heltidsanställd och tre deltidsanställda sysselsättes. Någon öppen butiksrörelse förekommer inte. För att täc- ka sina omkostnader lägger föreningen i genomsnitt ca 10% på inköpspriserna och säljer varorna 10—15 % billigare än detalj- handeln.

Av exemplen ovan framgår, att sam- köpsföreningar förutsätter en jämförel- sevis homogen grupp konsumenter, som är villig att göra avkall på en del av den bekvämlighet och service, som den vanliga detaljhandeln represente- rar, för att i gengäld uppnå lägre in- köpspriser. När samköpsföreningarnas medlemmar avstår från att köpa vid de

varierande tidpunkter, då stundens be- hov gör sig påminta, avstår från att kö- pa i de kanske mer bekvämt belägna vanliga butikerna, avstår från att köpa normalkvantiteter för att i stället köpa storkvantiteter för långtidsförbrukning och avstår från en rad valmöjligheter, som detaljhandelns rikhaltigare varu- sortiment erbjuder, så gör de uppen- barligen detta, emedan de värdesätter en prisreduktion högre. De är självfal- let i sin fulla rätt att göra detta. Den ökning av samköpsgruppernas antal, som enligt samstämmiga uttalanden från leverantörshåll har ägt rum under se- nare år, får betraktas som ett uttryck dels för att prismedvetandet hos kon- sumenterna ökat, dels för att man inte vill acceptera den i den vanliga detalj- handeln förekommande prissättningen på vissa varuslag. Den viktigaste an— ledningen torde dock vara, att konsu— menterna tagit fasta på att de, genom att själva utföra vissa prestationer och avstå från servicen i den vanliga bu- tikshandeln, kan erhålla lägre priser. Långt ifrån alla »samköpare» har klart för sig, att de rabatter de erhåller vid samköpen utgör ersättning för prestationer, som den reguljära han- deln eljest skulle utföra åt dem. Inte heller tänker de alltid på att samköpen, om dessa skulle komma att omfatta en större del av de standardvaror, som in- går i deras vardagsförbrukning, minskar detaljhandelns möjligheter att hålla låga priser på övriga delar av varusortimen- tet. Konsumenterna i allmänhet sam- köparna inräknade—kan alltså komma att få betala högre priser för de varor, som samköpen inte omfattar. Detta re- sonemang gäller givetvis bara, om sam- köpen får en sådan omfattning, att de innebär en kännbar konkurrens för den bofasta handeln. Utredningen vill dock beteckna samköpsföreningarna som ett nyttigt observandnm för detaljhandeln,

som kan sporra denna att ge akt på sin egen prissättning, så att priserna bättre anknyter till de med de olika varusla- gen förbundna prestationerna. De fall, då samköpsföreningar inte är annat än ett antal enskilda kunder, som för- eningsvägen tilltvingat sig extrarabatter i handeln som belöning för en viss köp- trohet, men utan att för övrigt göra några motprestationer och det finns åtskilliga exempel också på detta är en ekonomiskt vida mer tvivelaktig före- teelse.

Direktförsäljning genom agent

Att väcka behov av nya varor är och har alltid varit förutsättningen för höj- ning av levnadsstandarden och utvidg- ning av varumarknaden. Särskilt gäller detta större konsumentkapitalvaror. För sådana varor som symaskiner, damm— sugare, kylskåp m. m. sker försäljning- en i stor utsträckning genom agent. Mest motiverat har agentsystemet för- modligen varit på landsbygden, men försäljningsformen har fått allt större utbredning även i städer och tätorter.

Såsom framgår av bil. 2 förekommer försäljning av större hushållskapital- varor _— symaskiner, dammsugare, tvätt- maskiner, kylskåp o. d. — såväl i buti- ker (leverantörernas cgna butiker eller fristående återförsäljares) som genom agenter, anställda direkt av tillverka- ren (importören) eller cngagcradc av återförsäljaren. Fabrikanternas eller importörernas egna butiker förläggs oftast till de centrala delarna av de större städerna. I mindre städer och tätorter finner man i allmänhet hus- hållskapitalvaror som en del av järn- handelns och el-affärernas varusorti- ment. Allt vanligare blir det att järn- handlare inrättar en särskild avdelning för hushållskapitalvaror med personal, som är speciellt utbildad för demonstra-

tion och försäljning av dessa varor. Även många lanthandlare har påprov börjat sälja dammsugare, kylskåp m. m. i sina affärer och bedriver en ofta fram- gångsrik försäljning därav till sin ordi— narie kundkrets. Agentförsäljningen är dock dominerande på dessa varuområ- den. För landsorten och särskilt för Norrland anses demonstration-och för.— säljning genom agenter vara en oum- bärlig distributionsform.

Den svenske symaskins— eller dammsu- garagenten har yrkesbröder i många län— der. Dörr-från-dörr-t'örsäljningcu av stör- re hushållskapitalvaror möter man i USA och Kanada likaväl som i Danmark och Tyskland. Agenten som yrkestyp har gett upphov till otaliga anekdoter: mannen som aldrig släpper taget om en kund, hur ofta han än blir utkastad av denne ger bilden av den aktive försäljaren, när han är som ihärdigast. Bakom överdrifter—na i detta porträtt ligger som verklighet en impone- rande energi i agentens ackvisitionsarbete, ofta naturlig men därutöver framtvingad av ett provisionslönesystem, som sätter ersättningen] och därmed agentens leve— bröd i direkt relation inte till prestatio- nen utan uteslutande till den lyckade pres— tationen. Den press detta utövar på för- säljaren resulterar ofta i att han frivil- ligt prutar på sin provision. om han där- med kan erövra en order. Särskilt på lands- bygden är demonstrationen av varorna en tidskrävande procedur. Att forsla en tvätt- maskin till en avlägsen gård och ordna en provtvätt tar många timmar av agentens tid — kanske utan att något köp avslu- tas. Att sälja en symaskin betyder i 65 % av fallen, att en gammal maskin måste tas i utbyte och därvid värderas av agenten, för att köpet skall gå i läs. Ett mycket stort antal av köpen görs upp med avbetal- ningskontrakt, och agenten har den grann- laga uppgiften att bedöma kundens betal- ningstörmåga.

Agentens yrke är svårt och slitsamt, vil- ket medför att många lämnar sin anställ- ning rcdan efter kort tid. En ledande sy- maskinsfirma uppger, att endast omkring hälften av dess nyanställda agenter är kvar i arbetet efter ett år. En agent, som lyc- kas i sitt yrke och stannar i detta, måste uppenbarligen ha en särskild fallenhet för aktiv försäljning: vara i stånd att väcka

slumrande behov, övervinna motstånd, övertyga kunden om att t. ex. hennes gamla symaskin, som ännu skulle kunna göra tjänst under många är, bör utbytas mot en modernare modell eller övertyga henne om oumbärligheten av en helt ny vara, stimulera intresset för varan så att den är efterlängtad, när den levereras osv.

När varan sedan är levererad, erfordras i regel ytterligare något eller några besök hos kunden för kontroll av att varan fun- gerar till kundens belåtenhet och att kun- den förstår sig på att rätt utnyttja den- samma. Kostnaderna för denna efterser— vice, vilket företaget på ett eller annat sätt får stå för, beräknas för vissa hushålls— kapitalvaror uppgå till omkring 10% av det pris konsumenten betalar.

En intensiv direktförsäljning genom agent kan vara en ändamålsenlig distri- butionsform, när en ny vara införs på marknaden. Potentiella köpare måste uppspåras och informeras om vara-ns egenskaper och skötsel genom demon- strationer m. m. Allt eftersom känne— domen om konsumentkapitalvarorna vinner allmännare spridning (80 % av landets hushåll har exempelvis syma- skiner och i skolundervisningen får nu— mera alla flickor lära sig sy på maskin), när behovstäckningen vad sådana varor beträffar endast begränsas av vad kon— sumenten har råd till (en starkt aktiv försäljning kan leda till, att avbetal- ningshandeln får en ur samhällsekono- miska synpunkter alltför stor omfatt-

ning), och när man med andra informa- tionsmetoder kan nå tillräckligt många konsumenter, kan det ifrågasättas, om inte butiksförsäljningen kommer att vin- na i omfattning på bekostnad av det under dessa förhållanden oekonomiska agentsystemet.

Butiken har fördelen att kunna de- monstrera olika modeller samtidigt. Att emellertid försäljningen genom agenter alltjämt blir billigare än genom åter- försäljare för leverantörer av de här ifrågavarande hushållskapitalvarorna — vilket har omvittnats för utredningen sammanhänger bl. a. med att de fasta kostnaderna vid butiksförsäljningen ofta blir höga per försåld enhet och med att agenten på landsbygden kan bearbe- ta ett större geografiskt område än som hör till en butiks vanliga försäljnings- räjong. Leverantörerna anser ofta, att agenten genom att han skaffar order även från sådana potentiella kunder, som av olika skäl icke kan nås av den stationäre återförsäljaren _ skapar för- utsättningar för en större och jämnare produktion. Detta motiverar, att man i vissa fall ger agenten en något högre ersättning per försåld enhet än den butiken erhåller, eftersom denna kost- nadsökning på distributionssidan anses mer än väl kompenseras av besparingar på produktionssidan.

KAPITEL 6

Valet av varuväg

För varudistrihutionsutredningen har det varit av intresse att veta vilka distributionsvägarna är för de bran- scher och varugrupper, som utredning- en gjort till föremål för studium. Något offentligt siffermaterial över en viss varugrupps väg från producent till kon- sument eller över olika distributionsleds och branschers inköpskällor och av- sättningskanaler finns tyvärr inte. Företagsräkningarnas material ger i stort sett ingen vägledning härvidlag. Med hänsyn till det värde ett sådant material skulle ha för den distribu- tionsekonomiska forskningen och de— batten, är det ett önskemål att framtida företagsräkningar försöker kartlägga de distributionsvägar, som är karakteris- tiska för åtminstone varugrupper av särskild betydelse för konsumtionen. I sin egen företagsenkät har utredning- en icke kunnat göra detta av följande skäl. De tillfrågade företagen skulle inte utan ett omfattande arbete kunnat dela upp sin försäljning på olika varu— grupper, vilket vore en nödvändig för- utsättning, och en begäran härom hade troligen medfört att många företag av- skräckts från att överhuvudtaget be- svara enkäten, vilket ju skulle ha för- sämrat representativitcten för svaren på andra frågor. Dessutom skulle ar- betet med undersökningen ha blivit mer omfattande än tiden medgåve, ef- tersom man då måst ha olika frågefor- mulär för varje delbransch. Det är där- för inte möjligt att lägga samman de olika ledens svar till strömdiagram för

varuområden. Varuspridningen mellan »branscherna» försvårar för övrigt yt— terligare en sådan kvantifiering av hela varuvolymen. Någon möjlighet att prö— vat tillförlitlighetsgraden genom efter- kontroll av de i företagsenkäten lämna— de uppgifterna har inte funnits. Fel— källor i primärmaterialet, som kan ha uppstått av olika anledningar, gör där för att resultaten måste tolkas med viss försiktighet. De kan betraktas som hy— poteser, vilka det blir en uppgift för forskningen att testa. Närmare uppgif- ter om antalet företag, representativitet och materialets tillförlitlighet lämnas i redogörelsen för företagsenkäten i bil. 1. Det bör dock här nämnas, att uppgifterna om tillverkarnas försälj— ningsvägar bygger på material från företag, som utvalts från adresslistor i den officiella industristatistiken. Här omfattar alltså modermassan för stick— provet i princip alla företag med minst fem sysselsatta. Uppgifterna om för— säljningsvägar för vissa varaktiga kon- sumentvaror bygger i huvudsak på upp- gifter, hämtade från Henriksons bilaga (s. 424 ff.). För grosshandelsledet byg- ger urvalet uteslutande på Sveriges grossistförbunds medlemsmatrikel. Rev sultatet är därför endast representa- tivt för den dock starkt övervägande del av den fristående grosshandeln, som tillhör grossistförbundet. Detaljhandels- ledet slutligen representeras uteslutan- de av butiker hos företagen inom de branschorganisationer, som tillhör Svc- riges köpmannaförbund, resp. hos

Tabell 1.2. Tillverkarnas huvudsakliga distributionsvägar

Storleksetappernas1 procentuella | Procentuell andel av_försäljningen år 1952 till olika kundkategorier andel av inom olika storleksgrupper

antalet företag

. resp. delbranschs " _ "10an resph del" otala omsättning Storleksgrupp I Storleksgrupp II Storleksgrupp III 'Ilgltrzlgtrdåpeih? Delbransch ransc till till till I + II + III '

till

Storleksgrupp Storleksgrupp de— de- de- ross- de- talj— ' talj- talj- " gham talj- II III 11 ' han- han- han- han-

deln deln deln deln deln

3 12 14 15 17

Kvarnar.................. 39 39 22 93 6 Choklad— och konfektyrfabr. . 13 38 49 80 17 Konservfabriker . . . . . . . . . . . . 10 25 65 58 28 Kafferosterier . . . . . . . . . . . . . . 30 35 35 72 19 Färg— och fernissfabriker . . . . 20 44 36 56 39 Tvål- och tvättmedelsfabriker 18 25 57 81 12 Ylleväverier och komb. yllefabr. 32 27 41 79 18 Bomullsväverier och komb.

homullsfabriker. . . . . . . . . . . 34 28 _»38 95 3 Hatt och mössfabriker. . . . . . . 6 17 " 77 21 36 Tillv. av tyngre konfektion. . . 16 39 45 57 35 » » lättare » . . . 13 37 50 70 24

» » arbets—, skydds- och

sportkläder. . . . . . . . . . . . . .. 8 16 76 45 32 93 73 22 32 59 32 Trikåfahriker . . . . . . .. . . . . 17 11 72 67 12 21 50 45 86 11 72 Skofabriker . ..... . . . . . . . . . . 12 21 »67 60 20 85 31 62 54 41 21 Radiofabriker . . . . . . . . . . . . . . 40 40 20 73 23 68 8 41 72 22 5 3

24 36 36 37 53 46

1 66 17 77 12 63 22 45 —— 40 62 29 8 60 14

v—l

19 62 26 92 96 1 94 96 95 3 91 70 74 32 59

HMQQÅOFCO 012000

1 Storleksgrupperingen innebär, att företag, vilkas försäljning av konsumentvaror år 1952 uppgått4till mer än 5 milj. kr hänförts till grupp I, företag med försäljning mellan 5 och 1 milj. kr till grupp II och övriga företag till grupp III. Undantag från ovannämnda regel utgör choklad- och konfektyrfabriker, där gränsen mellan medelstora och små företag satts vid 0,5 milj. kr samt hatt och mössfabriker, trikå- och skofabriker, där gränsen mellan stora och medelstora företag satts vid 2 milj. kr.

konsumtionsföreningarna, vilka tillsam- mans svarar för den avgjort domineran- de delen av detaljhandelsomsättningen inom de aktuella branscherna. De livs- medelsaffärer, som ägs av producent- kooperationen och som svarar för ca -5% av hela livsmedelsområdet med omkring 15% av detaljhandeln med vissa färskvaror _ mjölk-, kött- och charkuterivaror — ingår sålunda inte i enkäten. De här nämnda inskränk- ningarna vid urvalet torde dock inte nämnvärt förändra den bild man får av varuvägarna inom och mellan de olika handelsleden.

Tillverkarnas val av varuvägar

I företagsenkäten tillfrågades tillver- karna bl. a. om försäljningens fördel- ning år 1952 på olika kundkategorier.1 De därvid lämnade uppgifterna har sammanställts i tab. 12 på s. 129. För- säljningen till de för flertalet tillverkare viktigaste kundkategorierna —— gros- sister och detaljister —— redovisas sär- skilt, medan försäljningen till övriga kundkategorier slagits samman i tabel- len. Sistnämnda kategorier innefattar andra tillverkare, egna butiker, all- mänheten, storförbrukare, kunder i ut— landet samt andra icke förut specifice- rade kunder. De flesta delbranscher inom tillverkningsledet kännetecknas av att ett mindre antal företag är relativt stora i förhållande till genomsnittet för branschen och att ett ganska stort an- tal företag är relativt små. Då det kunde förväntas, att stora företag i regel har en annan distributionsstruktur än små- företagen, har företagen vid bearbet- ningen indelats i storleksgrupper. Före- tagets storlek mätes därvid i försälj- ningsvärdet av konsumentvaror under ett visst är (1952). Storleksgrupperna betecknas i tabellen med I, II och III, varvid I omfattar de största företagen,

11 de mellanstora och 111 de små före— tagen. Gränserna mellan grupperna är något olika för de olika delbranscherna men går i regel mellan stora och me- delstora företag vid ett försäljnings- värde av 5 milj. kronor och mellan medelstora och små företag vid 1 milj. kronor. Undantag från denna regel är choklad- och konfektyrtillverkarna, där ett försäljningsvärde av 0,5 milj. kronor satts som gräns mellan medel- stora och små företag, samt hatt- och mösstillverkarna, trikå- och skofabri- kanterna, för vilka gränsen mellan sto- ra och medelstora företag satts vid 2 milj. kronor.

I tabellen lämnas först uppgift om företagens procentuella fördelning på de tre storleksgrupperna (kol. 2—4) och därefter (kol. 5—-7) om varje stor- leksgrupps procentuella andel av den egna delbranschens totala försäljning av konsumentvaror. Resten av tabellen (kol. 8—19) redovisar försäljningens värdemässiga fördelning på de tre kund- kategorierna grosshandel, detaljhandel och övriga, dels för varje storleksgrupp, dels totalt för varje delbransch.

Företagen inom storleksgrupp I, de »stora» företagen, utgör för flertalet delbranscher en förhållandevis liten del av det totala antalet företag inom ifrågavarande delbranscher. Trots det- ta har dessa företag oftast en mycket betydande del av den totala försälj- ningen inom sitt varuområde. Detta framgår vid en jämförelse mellan siff- rorna i kol. 2 och 5, som sålunda ut— visar graden av oligopol2 inom de olika delbranscherna. Som synes under ru- briken kvarnar hade år 1952 39 % av företagen icke mindre än 93 % av för- säljningen inom branschen. Vidare kan

1 Fördelningen baserad på faktureringen. 2 Oligopol = en marknadssituation, där företagen är så få att vart och ett av dem måste ta stor hänsyn till hur dess prispolitik påverkar de andras.

nämnas choklad- och konfektyrfabri- kanterna, där 13 % av företagen hade 80 % av omsättningen, två]- och tvätt- medelsfabrikanterna, för vilka motsva- rande siffror utgjorde 18 resp. 81 %, bomullsväverier m. m. med siffrorna 34 resp. 95 %, tillverkarna av lättare konfektion med 13 resp. 70 % och sko- fabrikanterna med 12 resp. 60 %. En jämförelse mellan siffrorna i kol. 4 och 7 visar omvänt hur en stor andel av företagen kan ha en mycket obetydlig andel av försäljningen inom sin varu- grupp. Som ganska extrema exempel härpå kan nämnas delbranschen kvar- nar, där 22 % av företagen endast har 1 % av omsättningen, choklad- och kon- fektyrtillverkarna med siffrorna 49 resp. 3 %, ylleväverier m. m. med 41 resp. 3 % och bomullsväverier m. m. med 38 resp. 2 %.

Siffrorna i kol. 17—19 ger en bild av omsättningens fördelning år 1952 på de tre i tabellen använda kundka- tegorierna. Grosshandeln är som sy- nes den mest betydande kunden för delbranscherna kvarnar, choklad- och konfektyr-, konserv-, tvål- och tvätt- medels- samt trikåfabrikanterna. För sistnämnda bransch gick hela 72 % av försäljningen genom grosshandeln. För ett stort antal av delbranscherna gick emellertid huvuddelen av försäljning— en direkt till detaljhandeln. Detta gäl- ler för flertalet av de textila varuom- rådena. Här bör främst nämnas hatt- och mössfabrikanterna samt tillverkar- na av tyngre konfektion, för vilka för- säljningen till detaljhandeln utgjorde 94 % resp. 95 % av totalförsäljningen. Direkt till detaljhandeln gick vidare 84% av kafferosteriernas försäljning samt ungefär % av försäljningen från tillverkarna av lättare konfektion, ar- betskläder m. m., skor och radio. En- dast inom tre av delbranscherna domi- nerade kundkategorien »övriga», näm-

ligen färg- och fernissfabrikanterna, som sålde huvuddelen av sina varor till måleriföretag och till möbel- och ma- skinindustri m. m., samt för ylle- resp. bomullsväverier m. m., vilkas produk- ter i huvudsak gick till konfektions- industrien och andra tillverkare. Inget av de undersökta varuområdena uppvi- sade någon jämn fördelning av försälj- ningen på de olika kundkategorierna.

Det bör observeras, att försäljnings- andelen till viss kundkategori här är liktydig med den andel av omsättning- en, som fakturerats på resp. kundkate- gori. Om sålunda en tillverkare sålt och/eller levererat varor direkt till de- taljist men ordern gått via grossist, har detta redovisats som grossistförsäljning. Jfr kap. 12, s. 223 f.

Som redan nämnts skedde indelningen av företagen i tre storleksgrupper där- för att det kunde förväntas, att det fö- relåg skillnader i distributionsstruktu- ren mellan företag av olika storlek. Hu- ruvida så verkligen är fallet kan när— mare studeras genom jämförelser av siffrorna i kol. 8—10, 11—13 och 14— 16. Det framgår vid sådana jämförelser, att några signifikativa skillnader mel— lan storleksgrupperna inte förelåg för % av delbranscherna men var desto större för den återstående tredjede- len. Bland de varuområden, där mera utpräglade skillnader enligt sifferma- terialet förelåg, kan sålunda främst nämnas färg- och fernissfabrikanterna, där andelen för försäljning till gross- handeln var minst, 9 %, hos de största företagen och utgjorde 27 % hos mel- langruppen samt 45 % hos de minsta företagen. Deras försäljning direkt till detaljhandel visar som man kan förstå en motsatt bild: den var störst, 39 %, inom grupp I, 22 % inom grupp II och tycks överhuvudtaget icke ha förekom- mit inom grupp III. Skofabrikanternas försäljningsstruktur liknar färg- och

fernissfabrikanternas. Inom storleks- grupp I utgjorde sålunda försäljning- en till grosshandeln 7 % och direkt till detaljhandeln 85 %, medan proportio— nerna inom grupp II var 31 resp. 62% och inom grupp III 54 resp. 41 %. Bland tvål- och tvättmedelsfabri- kanterna hade de största och de minsta företagen en likartad försäljningsstruk- tur, med grosshandeln som den mest framträdande kundkategorin. Mellan- gruppen däremot hade detaljhandeln som främsta kundkategori och sålde dessutom en väsentligt större andel till kundkategorien »övriga» än de båda andra storleksgrupperna. Inom del- branscherna ylleväverier m. m. och bomullsväverier m. ni. var försäljnings- andelen till grosshandeln relativt låg hos de största företagen, men hade en betydligt större andel hos mellangrup- perna och var den dominerande för- säljningsandelen hos småföretagen. Även försäljningsandelen till detaljhandeln, som dock hos dessa delbranscher ge— nomgående var ganska obetydlig, var högre hos de mindre företagen än hos de större. Nämnda förhållanden med- förde, att försäljningsandelen till dessa delbranschers främsta kundkategori, »övriga», visar en motsatt bild: för ylleföretagen 77 % inom grupp I och 57 %, resp. 26 % hos de båda övriga grupperna, samt hos bomullsföretagen siffrorna 54, 31 och 12 %. Det bör här påpekas, att de minsta företagen inom dessa båda delbranscher om- sättningsmässigt hade mycket ringa betydelse. Hos tillverkarna av arbets- kläder m. ni. hade mellangruppen en från de båda övriga storleksgrupperna avvikande försäljningsstruktur. Medan de största och de minsta företagens försäljningsandelar direkt till detalj- handeln utgjorde 93 resp. 59 %, sålde mellangruppen endast 22 % till denna kundkategori. I grupp II såldes 73 %

till grosshandeln. Även radiobran- schen uppvisar markanta skillnader i försäljningsstrukturen mellan storleks- grupperna. De största företagen sålde 68 % till detaljhandeln, medan de öv- riga grupperna sålde 41 resp. 22 % till denna kundkategori. Endast den allra minsta storleksgruppen hade bu- vuddelen av sin försäljning till gross- handeln. Den här lämnade bilden av försäljningsstrukturen inom radio- branschen överensstämmer med Hen- riksons undersökningar (se 5. 425 i bil. 2).

Henriksons nyssnämnda undersök- ningar har avsett distributionen av var- aktiga konsumentvaror. I fråga om dis- tributionsvägarna för nämnda varor sägs i bilagan, att något försök icke gjorts att beräkna den relativa bety— delsen, uttryckt i försäljningsvärde, antal enheter e. (1. av olika distribu- tionskanaler. Vissa uppgifter härom lämnas dock. För försäljningen av sy— maskiner och dammsugare år 1953 gällde, att 65 resp. 40 % såldes direkt till hemmen, 15 resp. 12 % till egna bu- tiker och 20 resp. 48 % till fristående butiker.

Ett större företag inom hushållska- pitalvarubranschen har enligt bilagan lämnat följande uppgifter om distribu- tionsvägarna för sina egna produkter. I fråga om dammsugare såldes hälften direkt till hemmen, medan resten av försäljningen fördelade sig med 18 % på egna butiker och 32 % på friståen- de butiker. Av assistentmaskiner sål- des något mer än en tredjedel di- rekt till hemmen, medan försäljning— en till egna och fristående butiker ut- gjorde 20 resp. 45 %. Av kylskåp sålde företaget en betydande del, 44 % till byggmästare samt 46 % till fristående butiker. Den återstående tiondelen för— delade sig med 8 % på egna butiker och endast 2% på direktförsäljning

till hemmen. För tvättmaskiner slutli- gen gick nära hälften eller 49% till fristående butiker, och resten förde- lade sig med 21 % på egna butiker, 17 % på försäljning till hemmen och 13 % till byggmästare.

Tillverkarna av hushållskapitalvaror säljer mycket sällan sina produkter genom grosshandeln. Endast de utländ- ska tillverkarna anlitar regelmässigt grossister som generalagenter för den svenska marknaden. Siffrorna visar, att försäljningen av vissa hushållskapital— varor, främst symaskiner men även dammsugare och assistentmaskiner, i stor utsträckning sker direkt från till- verkaren till de enskilda hushållen. Andra varor, såsom kylskåp och tvätt- maskiner, säljes främst genom detalj- handeln, vari då inräknats tillverka- rens egna butiker. /

Grosshandelns val av varuvägar

I företagsenkäten insamlades även uppgifter om grosshandelns inköp år 1952 från olika kategorier leverantörer och försäljning till olika kundkatego- rier. Leverantörerna uppdelades i ut- ländska tillverkare och importagenter, inhemska tillverkare, andra grossister

samt övriga kategorier. Om egen till- verkning förekom, skulle också detta anges i enkätsvaret. Kunderna uppde- lades i inhemska tillverkare, hantver- kare, andra grossister, detaljister, egna butiker och storförbrukare. Försäljning till utlandet och försäljning direkt till konsument kompletterade uppräkning- en av möjliga försäljningsvägar. Det svarsmaterial, som erhölls, har sam- manställts i två tabeller, den ena av- seende grossisternas inköp och den andra deras försäljning. Tab. 13 ne- dan visar inköpskällornas relativa be- tydelse (på basis av ovägda aritme- tiska medier).

I tabellen har inköpen från gross- handelns viktigaste inköpskällor, ut- landet och inhemska tillverkare redovi- sats särskilt, medan inköpen från alla övriga leverantörer slagits samman. Av siffrorna framgår, att de inhemska tillverkarna spelade en synnerligen för- härskande roll som leverantörer för delbranscherna kolonialvaror, ost,'kon- fektyrer och blandade textilföretag, vilka samtliga gjorde % eller mera av sina totala inköp från nämnda leveran— törskategori. Även delbranscherna färg- handelns sortiment, metervaror och tri- kå gjorde mer än hälften av sina in-

Tabell 13. Grossisternas val av inköpsvägar

Procentuell värdemässig andel av inköpen från Delbransch utländska tillverkare inhemska övriga och import- tillverkare leverantörer agenter Kolonialvaror (specerier) ..................... 24 66 10 Ost ......................................... 8 85 7 Konfektyrer ................................. 16 78 6 Färghandelns sortiment ....................... 20 53 27 Parfymerivaror .............................. 41 42 17 Metervaror inkl. kortvaror .................... 46 52 2 Klädes- och fodervaror ....................... 59 41 O Trikå inkl. kortvaror ......................... 39 58 3 Blandade textilföretag ........................ 19 74 7 Möbleringsmaterial ........................... 46 49 5

köp från de inhemska tillverkarna. De utländska leverantörerna hade sin största betydelse för delbranschen klä- des- och fodervaror, medan de för branscherna parfymeri, metervaror in- klusive kortvaror samt för möblerings- material var ungefär jämställda med de svenska tillverkarna. Gruppen »öv- riga» var som nämnts i regel av un- derordnad betydelse, på ett par undan- tag när: främst för färghandelns sor- timent men också för parfymeri- och kolonialvaror. Vad kolonialvarorna be— träffar svarade inköp från »andra grossister» för så gott som hela grup- pen »övriga leverantörer». Dylika fall av ett andra mellanled förekom i mer än hälften av de undersökta företagen. Dock var storleken av de inköp, som gick genom två mellanled, av ganska ringa omfattning och översteg endast i ett fåtal fall 10 % av vederbörande företags totala inköp.

Också i fråga om färghandelns sorti- ment spelade det andra mellanledet en viss roll. I två tredjedelar av de under- sökta företagen förekom nämligen in- köp från andra grossister, men liksom i kolonialvarubranschen utgjorde dessa inköp en mindre del —— i regel mindre än 10 % — av den totala inköps- summan. Ett fåtal större företag upp- visade en stark integration mellan grossistverksamhet och tillverkning så stark att det kunde ifrågasättas, om dessa företag icke rätteligen borde ha ingått bland tillverkarna. Den övervä- gande delen av dessa företags omsätt- ning föll nämligen under rubriken »egen tillverkning», och detta förhål- lande har bidragit till att höja »övrig- gruppens» andel av branschens totala inköp. Även inom gruppen parfymeri— varor består gruppen »övriga» dels av egen tillverkning, dels av inköp från andra grossister.

Grosshandelns försäljning redovisas

med fördelning på försäljning till de- taljhandel och på övrig försäljning. Försäljningen till detaljhandeln utgjor- de i regel den övervägande delen av omsättningen, vilket också visas av siffrorna i tab. 14 över grosshandelns försäljning till detaljhandel och övriga.

Tabell 14. Grossisternas försäljningsvägar

Procentuell andel av försäljningen till Delbransch smitjel övriga Kolonialvaror (speceri— varor) ............. 76 24 Ost .................. 89 11 Konfektyrer .......... 82 18 Färghandelns sortiment 48 52 Parfymerivaror ....... 73 27 Metervaror inkl. kort- varor .............. 92 8 Klädes— och fodervaror . 25 75 Trikå inkl. kortvaror. . . 97 3 Blandade textilföretag . 93 7 Möbleringsmaterial . . . . 87 13

Inom vissa branscher var som synes försäljningen till andra kunder än rena detaljhandelsföretag av betydande om- fattning. Framför allt gäller detta fo- der- och klädesvaror, där samtliga fö— retag sålde till hantverkare _ huvud— sakligen skrädderier och större de- len dessutom till konfektionärer. En- dast en fjärdedel av delbranschens to- tala omsättning gick till den egentliga detaljhandeln. Vidare kan noteras, att nästan samtliga färghandelsgrossister sålde till hantverkare. I de flesta fall låg denna försäljnings andel av veder- börande företags totala' omsättning vid ungefär 10 %, medan den undan- tagsvis uppgick till en fjärdedel av omsättningen. En annan betydelsefull kundgrupp var för färghandelsgros- sisterna »andra grossister», ävensom in- dustrier och andra storförbrukare,vil- ka i enstaka fall svarade för den över-

Tabell 15. Procentuell fördelning av detaljhandelns inköp år 1952 från olika leverantörkategorier ( ovägda aritmetiska medier)

Inköp från Delbransch inhemska inhemska .. ' . tillverkare grossister ov riga

Speceri ..................................... 11 84 5 Speceri och charkuteri ........................ 21 77 2 Speceri, charkuteri, mjölk och bröd ............. 17 74 9 Lanthandel .................................. 12 81 7 Färg och kemikalier .......................... 45 50 5 Manufaktur ................................. 24 72 4 Herr— och gossekipering ....................... 74 20 6 Herr- och gossekipering samt -konfektion ........ 87 10 3 Dam- och flickekipering ....................... 27 68 5 Dam- och flickkonfektion ..................... 78 20 2 Herr- och damekipering samt konfektion ........ 62 37 1 Damekipering och —konfektion samt manufaktur . 46 51 3 Hatt- och möss .............................. 98 — 2 Skor ........................................ 72 27 1 Radio ...................................... 82 16 2 Radio i komb. med annan bransch ............. 54 37 9

vägande delen av berörda företags om- sättning. Vidare förekom i viss om- fattning försäljning till egna butiker.

Det var framför allt bagerierna, som var »övriga kunder» för kolonialvaru- grosshandeln. Detsamma synes gälla för konfektyrgrosshandeln. I fråga om parfymerivarorna slutligen tycks gross- handelns övriga kunder bestå dels av andra grossister, dels av herr- och damfrisörer.

Detaljhandelns val av varuvägar

Även detaljhandelsföretagen har i utredningens enkät på liknande sätt tillfrågats om sina inköpskällor. Där- vid gjordes en uppdelning i inköp från utländska leverantörer (inkl. import- agenter), från tillverkare inom landet, från grossister inom landet (inkl.. im- portgrossister) samt från andra kate- gorier. De inhemska grossisterna upp- delades vidare i sådana leverantörer, till vilka företaget var föreningsmäs- sigt, finansiellt eller ideologiskt bun-

det, samt andra grossister. I bearbet— ningen av svaren har dessa båda ka- tegorier sedermera slagits samman. Av tab. 15 här ovan framgår för de olika delbranscherna inom detaljhandeln in- köpens fördelning år 1952 på tillver- kare, grossister och övriga leverantörer.

I speceribranschen gick således stör- re delen av inköpen via grossist till detaljhandeln. Detsamma gällde, ehuru i något mindre omfattning, för lant- handeln, speceri- och charkuteriaffä- rerna samt trippelbutiker med spece— ri, charkuteri samt bröd och mjölk, vilka alla gjorde tre fjärdedelar eller mer av sina totala inköp från gross- handeln. Inom övriga delbranscher var det speciellt manufakturaffärerna och affärerna för dam- och flickekipering, som hade en inköpsandel från gross— handeln, överstigande två tredjedelar.

Det motsatta ytterlighetsfallet repre- senterar affärerna inom konfektions- branscherna samt hatt- och mössaffä- rerna, vilka praktiskt taget uteslutande köpte direkt från tillverkare. Med en

Speceri- Lant- affär handel

&

Manufaktur- Herrekiperings- Radio- affär affär handel

'n : 2 .o o 2

':I: = = U

2 .? :*— o. 0 U

Fabrik: tillverkare Siffror: procent Affärhus: Grossist

Figur 5. Fabrikant eller grossist ?

Inköpens fördelning inom några detaljhandelsbranscher

stigande andel andra textilvaror än konfektion ökar som väntat andelen grossistinköp. På liknande sätt kan man konstatera, att de »rena» radio— affiirerna (vari även inräknas affärer med andra musikinstrument, grammo— foner etc.) hade en avsevärt större in- köpsandel från tillverkare än när ra— dioaffärerna var kombinerade med an- nan bransch (t. ex. elektriska artik- lar, cykel- och sportartiklar, relativt omfattande reparationsverksamhet etc.) . Inom skodetaljhandeln uppgick gros- sistandelen till omkring en fjärdedel av totalinköpen. Siffran verkar förhållan- devis hög, om man jämför den med and— ra utredningar inom branschen, enligt vilka grossistandelen för skor skulle ligga vid endast 1/e—1/5 av den totala varuvolymen. Skillnaden torde bero på att skoaffärerna också säljer annat än skor —— skoputsmedel, inläggssulor, skoband, strumpor etc. _— vilket ingår i den ovannämnda fjärdedelen.

Av viss efterkontroll av materialet synes framgå, att gruppen »övriga» in- om livsmedelsbranscherna till större delen torde bero på felredovisningar. För delbranschen herr— och gossekipe— ring torde dock inköpen från »övriga» huvudsakligen ha hänfört sig till im- port: drygt hälften av företagen i grup- pen lämnade uppgift om att de själva importerar, och medianföretaget hade en importandel av 10 %. Inom flera andra textila delbranscher redovisas liknande importandelar men antalet fö- retag med utländska leverantörskon- takter var där förhållandevis mindre.

I anslutning till frågan om inköpens fördelning ställdes i, enkäten ett par frågor rörande de skäl som i första hand gjort, att man köpt de olika varor- na från tillverkare resp. från grossist. Eftersom dessa frågor inte kunde stäl- las generellt utan måste anknytas till en viss vara, har inte svaren kunnat

bearbetas statistiskt. Det kan emeller- tid ändå ha ett visst intresse att i korthet nämna något om de skäl som oftast framfördes. Bland skäl som av olika företag nämnts både som argu- ment för inköp från tillverkare och från grossist kan nämnas pris- resp. rabattfördelar, snabbare leverans och leverans i rätt tid, »lättare erhålla kompletteringsorder», »större urval» samt »tradition». Ytterligare anfördes bl. a. följande argument för att köpa från tillverkare: »säljes endast eller huvudsakligen direkt från tillverkare» och »tillverkaren har effektivare för- säljning och reklam». Bland övriga skäl för att köpa från grossist kan nämnas: »gäller så små kvantiteter av varje ar- tikel», »bredare sortiment» och »säljes uteslutande eller huvudsakligen genom grossist».

Några frågor och iakttagelser

Den ovan lämnade redovisningen av företagets val av varuvägar grundad på den bild av de aktuella förhållan- dena, som utredningens företagsenkät givit —— besvarar ganska väl en del av de frågor, varmed den allmänna dis- kussionen sysselsatt sig: har vi en stor- företagsamhet i Sverige, som behärskar större delen av marknaden? Är stor- företagen inom produktionen benägna att gå förbi grossistledet och sälja di— rekt till detaljist? I vilken utsträckning säljes varorna genom flera mellanled? På vilka områden finns en omfattande importkonkurrens? Det är frågeställ- ningar av vital betydelse för varje be- dömning av handelns struktur och rationaliseringsmöjligheter.

Att konkurrensen mellan de svenska industriföretagen i hög grad karakteri- seras av en oligopolsituation (: fåtals— dominans på marknaden) framgår ganska tydligt av företagsenkäten. Mo-

nopolföreteelsen spelar i de branscher, som utredningen valt att behandla, en betydligt mindre roll än förekomsten av ett litet antal storföretag, som till- sammans svarar för en betydande del av försäljningen inom sitt varuområde. Denna situation möter man bl. a. hos kvarn-, choklad- och konfektyr-, tvål- och tvättmedels-, bomullsväveri-, lättare konfektions- samt skoindustrin, dvs. på områden som berör viktiga avsnitt av vår privata konsumtion. Hur denna få- talsdominans kan ge upphov till makt- block framgår av kap. 16; hur den påverkar prissättningen berörs bl. a. i kap. 10 och i kap. 13. Företagsenkäten ger emellertid ingen upplysning om huruvida det finns nå- gon tendens till att tillverkarna i ökad eller minskad utsträckning går förbi grossistledet och säljer direkt till de- taljhandeln. Den ger i detta avseende endast en bild av de försäljningsvägar, som tillverkarna använde sig av under ett visst är (1952). Därav framgår, att det finns betydande skillnader i valet av varuväg inte endast mellan olika branscher utan också mellan olika före- tag. Vidare finns det skillnader mellan företag inom en och samma storleks- grupp: det finns å ena sidan stora före- tag, som inte säljer någonting via gros- sist, och små företag vilkas hela pro- duktion går via grossist, men å andra sidan förekommer också det omvända förhållandet. Dock torde man kunna säga, att benägenheten att gå förbi gros- sisten ökar med företagens storlek. Det är många olika skäl, som är av- görande för vilken försäljningsväg en tillverkare väljer såsom den för hans varor lämpligaste. Som redovisats i det föregående såldes varorna inom livsmedelsområdet huvudsakligen ge- nom grossister, medan konfektion och skor i regel såldes direkt till detaljist. Det har redan nämnts, att de redovisa-

de siffrorna baserar sig på till vem fak- tureringen skett och därför inte ger en helt riktig bild av varornas väg, efter— som det i vissa fall förekommer att fakturering sker till grossisten, men varan går direkt från tillverkaren till detaljisten. Vad beträffar frågan om i vilken utsträckning varorna säljes ge- nom flera mellanled än de vanliga (till— verkare—grossist—detaljist eller till- verkare—detaljist) så förekommer det ibland, att ytterligare ett led tillkom- mer, såtillvida att varorna på sin väg till detaljhandeln passerar tvenne gros- sister. Sådana inköp resp. försäljningar redovisades av färghandels—, parfymeri- och kolonialvarugrossisterna, men stor- leken av dessa köp var ganska ringa och översteg, som nämnts, endast för ett fåtal företag 10 % av totala omsätt- ningen. För kolonialvarugrossisterna var det ofta fråga om färskvaror och jord- bruksprodukter, som uppsamlats inom olika geografiska regioner av uppsam- lingsgrossister. Vad färghandelsgrossis- terna angår torde det huvudsakligen ha varit produkter av egen tillverkning, som såldes vidare genom ytterligare en grossist. För parfymerigrossisternas del var det främst importvaror, som såldes via två grossister. Den ena av grossis- terna var troligen generalagent, dvs. hade av en viss utländsk tillverkare fått ensamrätt att importera dennes varor. Generalagenten skiljer sig såtill- vida från den vanlige grossisten, att han i viss mån kan betraktas som en del av den utländske tillverkarens försälj- ningsorganisation. I detta sammanhang kan också handelsagenterna nämnas. De har i regel ingen befattning med hanteringen av själva varan utan är en förmedlande länk mellan den utländske tillverkaren och den svenske importö- ren och ersätter på så sätt den försälj- ningsorganisation resp. inköpsorgani- sation, som den utländske tillverkaren

och den inhemske importören eljest skulle ha haft.

Värdemässigt omkring en tredjedel av de varor, som utredningen valt att studera, importerades. Importen är sär- skilt omfattande för textilvaruområdet och för parfymerivarorna, men av av- sevärt mindre betydelse för livsmedels— och färghandelsvarorna. Ett studium av importens storlek för olika varuom- råden ger dock ingen bild av import- konkurrensens omfattning och dess på- verkan på den svenska prisnivån. De utländska priserna kan i vissa fall be— stämma priserna för företagarna inom landet även inom branscher, där im- porten är ringa, i den mån högre pri- ser skulle komma att medföra att im- porten ökades. Importkonkurrensen skulle därvid vara en regulator på de

svenska tillverkarnas prissättning 'ge- nom att handeln har möjligheter att välja mellan att köpa från svenska till- verkare eller att importera. Denna val— möjlighet kan ha stor betydelse för grossistens förhandlingsläge. Importen kan dock ha mindre verkan som kor- rektiv mot inhemska tillverkares och återförsäljares eventuella högmargina- ler, när högkonjunktur råder, och i de fall, där importen ombesörjes uteslutan- de av företag inom samma block (se härom i kap. 16). I den mån im- porten är uppdelad på många händer, kan importkonkurrensen även —— ehuru i mindre grad — påverka konsument— priserna genom konkurrensen mellan importgrossister och direktimporteran- de detaljhandelskedjor.

KAPITEL 7

Sortiment—varuspridning—branschblandning

I dagligt tal användes ordet bransch närmast för att beteckna en viss gren av näringslivet, varvid gränsdragning- en gentemot andra grenar beror på de producerade eller distribuerade varor- nas karaktär i ett eller annat avseende. Företag inom samma eller olika led. som huvudsakligen sysslar med vissa typer av varugrupper, sägs tillhöra sam- ma bransch. Varor, som sammanföres för gemensam försäljning, kallas före- tagets sortiment. Hur en viss vara via olika distributionskanaler göres till— gänglig för konsumenteu i butiker av olika typer benämnes varuspridning. Ett mått på den relativa varusprid- ningen är antalet olikartade butiker, som säljer en viss vara. Med bransch— blandning avses det förhållandet, att inom ett och samma försäljningsställe återfinnes varuområden, vilka tidigare ansågs tillhöra olika branscher i tra- ditionell mening. Om man har att göra med ett fall av branschblandning eller inte, beror på utgångsläget. Om t. ex. en renodlad speceriaffär finge tillstånd ' att föra tobaksvaror, skulle den enligt ovanstående definition vara bransch- blandad. Om däremot en lanthandel krymper ned Sitt sortiment, så att detta endast består av specerivaror och ke- misk-tekniska artiklar, skall det då sägas vara en branschblandad affär eller speeialaffär? Den saluför onekli- gen varor från flera »branscher». Å andra sidan har den genomfört en om- fattande specialisering, jämfört med utgångsläget.

Avgränsningen mellan branscherna beror också på ur vems synpunkt man bedömer branschhegreppet. Är exem- pelvis textilhandeln en bransch? Säkert finns det många, som anser detta. Men andra skulle med lika stor rätt hävda, att textilvaror för herrar resp. för da- mer tillhör olika branscher. Andra åter menar, att damekipering är en bransch, medan damkonfektion är en annan med helt andra problem. Ytter- ligare andra skulle framhålla detta som alltför vida begrepp. Tyngre damkon- fektion måste skiljas från lättare osv.

Hur detaljhandelns varusortiment tar sig ut i dag är resultatet av en gradvis skeende utveckling. Vissa företag har uppstått ur det gamla hantverket _— herrkonfektionsaffären kan härstamma ur skrädderiet, skomakeriet har blivit Skoaffär, snickarmästaren har öppnat möhelaffär osv. I andra fall har före- tagen uppstått ur den gamla diverse- handeln. Stundom har därvid en upp- delning skett i olika enheter i samband med arv eller försäljning av affären. I andra fall åter har företag vuxit fram utan någon historisk anknytning, allt- eftersom nya varor eller nya tjänster uppkommit. Exempel härpå kan vara radioaffären, bensinstationen eller bil— reparationsverkstaden.

Hur butikens varusortiment påverkas

Allmänt kan sägas, att de förhållan- den, som påverkar det individuella företagets sortiment, är invävda i var-

andra i ett så invecklat mönster, att det inte är möjligt att kvantitativt mäta deras inbördes styrka. Inflytande på varusortimentets sammansättning har varans egenskaper, efterfrågans inrikt- ning, lönsamheten, personliga förhål- landen och den ekonomiska miljön överhuvudtaget.

Varans egenskaper spelar sålunda en stor roll. Det är naturligt, att en och samma tillverkare gärna inriktar sig på varor av likartat material eller med likartade förädlingsprocesser. Sådana varor ingår därför i tillverkningsföre- tagets sortiment och blir föremål för gemensamma försäljningsansträngning- ar. Leverantören, som strävar efter stora order, försöker animera återför- säljaren att föra en så stor del av hans sortiment som möjligt. Oberoende av tillverkningsstrukturen kan emellertid leverantörens sortiment påverka de— taljistens. En grossist kan t. ex. av lön— samhetsskäl underlåta att föra en viss vara. Detaljisten, som gör en stor del av sina inköp från denne grossist, av- står då kanske också från att föra varan. Han anser det inte lönande att ta kontakt med någon annan leverantör som säljer varan, särskilt om det gäller mycket små kvantiteter. Omvänt kan grossistens rädsla för att inte »vara sorterad» gentemot vissa kunder med- föra, att han införlivar en ny varugrupp med sitt hittillsvarande sortiment. Se— dan den väl ingått i hans kollektion, försöker han intressera även detaljis- ter med annan sortimentsinriktning att ta upp varugruppen ifråga. Konkurren- sen på utbudssidan sporrar ständigt le- verantören till att finna nya varor eller varianter av varor. Särskilt inom mode- påverkade varuområden, såsom inom textil- och skoområdena, kan detta ta sig uttryck i en hög originalitetsnivå hos leverantörens kollektion, vilket gi- vetvis utökar handelns sortiment. Även

förekomsten av konsumentförpackade varor före detaljhandelsledet har be- tydelse för sortimentet: dels ökar den möjligheterna till varuspridning över branschgränserna _ t. ex. flaskmjölk i speceributiken, tvål i tobaksaffären — dels kan den öka antalet varianter, om nämligen samma vara säljes både för- paketerad och icke förpaketerad, t. ex. socker och torkad frukt.

I ett normalt marknadsläge med god varutillgång blir efterfrågans inrikt- ning troligen mest betydelsefull för sortimentets utseende _ i varje fall där olika företag eller distributions- former konkurrerar med varandra. Kra- ven och önskemålen skiftar med kun- derna. Styrkan hos dessa krav och önskemål beror i hög grad på vad man konventionellt anser bör höra till en butik av viss typ. Få konsumenter krä- ver på allvar, att livsmedelsaffären i förorten skall föra äkta kaviar eller att manufakturaffären runt hörnet skall ha guldlamétyg att sälja. Däremot kräver man nog i allmänhet, att livsmedels— affären skall föra diskmedel och glöd- lampor eller att manufakturaffären skall kunna erbjuda stickor och mönster. Här är det sålunda inte i första hand »branschvaror» med likartat ursprung eller användningssätt, som eftersträ- vas, utan sådana varor, som efterfrågas gemensamt. Exemplet från livsmedels- butiken visar, att kunden eftersträvar att ha tillgång till ett varusortiment av allmänna förbrukningsartiklar, även om dessa inte är direkt beroende av varandra vid förbrukningen. Exemplet från manufakturaffären visar hur »kär- nan» i sortimentet — garnet resp. me- tervaran och de »branschfrämman- de» varorna _ stickor resp. mönster förenas, därför att kunden inte ef- terfrågar den ena artikeln i en butik, som inte samtidigt kan förse henne med den kompletterande artikeln.

Konsumentens bekvämlighet är en faktor att räkna med i detta samman— hang. Inte sällan är det viljan att så långt möjligt stå kunden till tjänst eller rädslan att förlora en kund, som gör detaljisten benägen att ta upp en vara, som ligger utanför hans »naturliga» varuområde, dvs. öka sortimentets bredd. Konsumenten tycks ha behov av en dagligvaruaffär av närhetskaraktär, där en mycket stor del av hennes totala efterfrågan kan tillgodoses. Resultatet blir ett sortiment, som är heterogent ur ursprungssynpunkt men homogent ur efterfrågesynpunkt.

Sortimentsdjupet — definierat som antalet varianter, märken, modeller, färger etc. inom en varugrupp _ torde i viss utsträckning påverkas av en, stundom kanske alltför stark, service- vilja. Allteftersom en teknisk utveckling och en dynamisk marknad för fram nya varianter, försvinner vissa av de gamla artiklarna, men ofta i långsam- mare takt än de nya hastar fram. Alltid finns det någon konsument, som för- älskat sig i sillinläggningen ABC eller tvålen XYZ, och för dennas skull fort- sätter köpmannen att beställa de gamla märkena, även om den totala efterfrå- gan på resp. märke blir mycket liten. Under senare år har man emellertid kunnat konstatera en tendens hos före- tag inom många delbranscher _ kan- ske främst på livsmedels- och de ke- misk-tekniska områdena _ att med- vetet krympa ned sortimentet till ett mindre antal allmänt efterfrågade va- rianter, oftast märkesvaror.

Hur butikernas varusortiment ut- vecklas beror i hög grad på förändring- ar i konsumtionens inriktning, särskilt på dem som sammanhänger med den stigande levnadsstandarden. Allmänt kan sägas, att urvalet av varor blivit allt rikare, även om på vissa områden en standardisering lett till en minskning

av antalet tillgängliga varianter. Ut- vecklingen har härvidlag anpassat sig till en ökad modekänslighet och indi- vidualism (kläder, skor, parfym), till medicinska och näringsfysiologiska upptäckter (vitaminiserad föda, frukt, grönsaker, djupfrysta produkter) och till de snabbare och effektivare infor- mationer, som den köpande allmän- heten numera får.

Många ifrågasätter, om inte efterfrå— gans inflytande på sortimentsutveckling- en överskattas. Konsumenten tillfrågas endast i undantagsfall om vad hon före- drar, menar man. Är inte det sätt, på vilket hon köper uttrycksfullt nog, in- vänder den motsatta uppfattningens målsmän. Att det på lång sikt och i stora drag blir en utveckling efter be- hoven kan vara riktigt, men hur mycket den enskilda konsumenten kan påverka en gradvis skeende förändring av sorti- mentet är en öppen fråga. Många kon- sumenter förefaller att vara ganska trögrörliga i sitt val av inköpskälla. Det vore utan tvivel av värde, om konsu- mentens roll i sammanhanget kunde närmare klarläggas.

Även lokaliseringen har självfallet stor betydelse för sortimentets utse- ende. Lanthandeln och de mindre tät- orternas diverseaffärer bygger sitt sor- timent kanske främst på att den totala köpkraften inom den omkrets, som bc- tecknar gränsen för butikens naturliga omland, inte räcker till att sysselsätta olika specialaffärer av bärkraftig stor- lek. Med stigande ortsstorlek blir för— utsättningarna bättre för butiker med smalare men samtidigt djupare sorti— ment. Å andra sidan har den större orten en mer nyanserad sortiments- struktur: konsumentbehovet av närhets- butiker tvingar fram förortscentra för »hushållsinköp» på samma gång som det blir marknad för centrumbutiker

av varuhuskaraktär med mer eller min- dre begränsat sortiment.

Ur företagsekonomisk synpunkt bör man vid sammansättningen av ett varu- sortiment inrikta sig på sådana varor, som på lång sikt ger det största över- skottet över kostnaderna, dvs. har den bästa lönsamheten (jfr kap. 11). Men då kostnaderna för en vara, som ingår i ett större varusortiment, ofta inte går att närmare bestämma, blir följden ibland den, att man enbart räknar med de inkomster det ger att införliva en ny vara med sitt sortiment, varvid man utgår från marginalens höjd och be- räknad försäljningsvolym. Att jämföra beräknad försäljningsvolym för utbyt- bara varor är emellertid vanskligt, me- dan uppgift om marginalens storlek i regel finns till hands omedelbart. Det blir följaktligen marginalens höjd, som ofta medverkar till beslutet om huru- vida en varugrupp skall föras eller inte. I detta sammanhang må erinras om, att det nu i princip förbjudna brutto- prissystemet i många fall torde ha spe- lat en stor roll för varuspridningen över de traditionella branschgränserna. Eftersom priser och rabatter vid till- lämpningen av detta system ofta sattes så, att den mest kostnadskrävande för- säljningsformen vid en viss, av leve- rantören önskad försäljningsvolym skulle få sina kostnader täckta, locka- des många handelsföretag med lägre kostnadsnivåer att ta upp de brutto- prissatta varorna till försäljning. På likartat sätt kan leverantörer i en svår- bearbetad marknad frestas att konkurre— ra inbördes med höga ersättningar till detaljhandeln för att öka återförsäljar- nas benägenhet att föra deras resp. va- ror i stället för att konkurrera med låga konsumentpriser.

Varor, som betraktas som särskilt lönsamma, kan alltså bidra till bransch- blandning. Det motsatta kan också in-

träffa. Svårigheterna att göra riktiga kostnadskalkyler för enstaka varor i ett sortiment och otillräcklig kännedom om kostnadssambanden mellan olika varor har bidragit till att snedvrida marginalförhållandet mellan olika va- ror och varugrupper. Vanetänkande och en trögrörlig efterfrågan hos kon- sumenten har ytterligare accentuerat en stel prispolitik. Detta har under- lättat tillkomsten av vissa specialaffä- rer, särskilt i de större städerna. Där efterfrågan blivit tillräckligt stor inom ett visst avsnitt av konsumtionen, har man valt ut någon eller några varu- grupper, som traditionellt ansetts kun— na bära marginaler av en viss höjd och för dessa varugrupper skapat special— butiker. Exempel härpå är inom livs- medelsområdet kaffebutiker, inom ke- misk-tekniska området parfymaffärer och inom pappershandelsområdet penn- affärer. Det bör dock tilläggas, att även behovet av färskare varor, större urval eller bättre service kan ha medverkat till uppkomsten av sådana affärer. Af- färer av denna typ hävdar sig ofta bra, trots att belastningsvariationerna i en sådan affär genomsnittligt torde vara kraftigare än i butiker med mindre specialiserat sortiment. Det finns spe- cialaffärer, som har halva veckoför- säljningen koncentrerad till lördagen. Att företagen ofta är små gör dessutom att arbetskraften är svårare att anpassa efter den ojämna kundfrekvensen. Var- je sysselsatt svarar ju för en betydande del av totalomsättningen.

Om en del butiker bygger upp sitt sortiment på någon eller några varu- grupper med höga marginaler och spe- cialiserar sig på dessa, finns det and- ra, som sammansätter sitt sortiment av enbart varor med jämförelsevis låga kostnader. De 5. k. enhetsprisföretagen är exempel härpå. Viktiga kännetecken på en vara med låga detaljhandelskost-

nader är att den har hög omsättnings- hastighet och fast förankring i kund- kretsens medvetande, att dess för— säljning är mekaniserad genom reklam och förpaketering, så att den endast kräver expedierings- och inget egentligt försäljningsarbete, och att den omges med liten eller ingen service. Det finns dock även kombinerade högmarginal- och lågkostnadsvaror —— många kemisk- tekniska märkesvaror t. ex. hör hit. Ett hinder för varuspridning är, när kostnaderna per styck av varan tende- rar att bli höga vid liten försäljnings— volym. Om det är troligt, att nya varu- grupper i utkanten av eller utanför det ordinarie sortimentet endast kom- mer att kunna säljas i obetydliga kvan- titeter, tvekar man därför att utöka sortimentet. Efterhand som det blir vanligare att ge prisrabatter vid inköp av större kvantiteter, får nämligen den lilla detaljistkunden ett sämre utgångs- läge än de större konkurrenterna, i varje fall om den »nya» varan inte in- går i de ordinarie leverantörernas sor— timent. Vidare kräver många varugrup- per, exempelvis textilvaror, ett visst minimisortiment ifråga om storlekar, modeller, färger etc. för att väcka kon- sumentens intresse. En liten försälj- ningsvolym av sådana varor ger därför högre lagringskostnader per försåld en- het än en större volym, eftersom om- sättningshastigheten blir lägre. Fler- talet varuområden kräver speciell va- rukunskap och marknadskännedom. Ett företag, som breddar sortimentet över de traditionella branschgränser- na, måste antingen anskaffa specialut- bildad personal för inköps- och för- säljningsarbetet eller löpa risken, att verksamheten inte får den vare sig för företaget eller för konsumenten mest ändamålsenliga utformningen. Förutsättningarna för sortimentsut- vidgningar sammanhänger därför i hög

grad med företagets kapacitet. Denna kan vara begränsad av förhållanden inom företaget såsom tillgängligt lokal- utrymme, personalförhållanden etc. el- ler utom företaget främst efterfrå— gans styrka och inriktning. En viss tänjbarhet i kapaciteten är dock i regel möjlig. Om efterfrågan på det varu- sortiment man har är mättad eller en, dast kan ökas genom kraftiga försälj- ningsbefrämjande åtgärder, blir det naturligt, att man tar upp nya varor till försäljning. Kan detta ske inom ra- men för företagets kapacitet, breddas sortimentet, såvida man förväntar att merintäkterna skall överstiga merkost- naderna. Om man inte har ledig kapa- citet inom företaget, kan det bli ak— tuellt att bereda plats för nya varor genom att ta bort existerande varu- grupper, som anses vara mindre lön- samma eller förlustbringande. Man får med andra ord göra en bedömning mel- lan olika alternativ, varvid hänsyn måste tas inte bara till de direkta in- täkts- och kostnadsförhållandena utan också till det faktum, att köp av en vara kan locka till köp även av en annan vara, eller omvänt att köp av en vara kan medföra oförmåga eller obenägenhet att köpa andra varor. Det kan ta många år, innan ett före- tag helt lyckats arbeta in sig på mark- nanden, funnit sin form och byggt upp en nödvändig good—will hos konsumen- terna. Härvidlag blir innehavarens eller butikschefens personliga kunnande och intresseinriktning ofta avgörande. En tradition, som sålunda skapats under kanske en mansålder, ändras inte så lätt vad sortimentsinriktningen beträf- far. Ledarens tidigare branschpraktik, hans intresse för olika varor och hans kynne blir alla faktorer, som bidrar till att forma sortimentet, alldeles oav- sett de strikt ekonomiska motiv, som spelar in. Behovet av varukunskap vari-

erar avsevärt mellan olika varuområ- den. lnom många branscher menar man dock, att både flerårig praktik och ge- nomgångna studiekurser är nödvändiga för att en försäljare skall anses vara en fullgod branschman. Branschbland- ningstendenserna har i viss mån mot- verkats av detta behov av varukänne- dom. Det blir därför varor inom ett relativt begränsat område, främst vissa märkesvaror inom den kemisk-tekniska branschen, som sprids ut över bransch- gränserna. Här har märkena standardi- serat kvaliteten, lagerskötseln kräver föga branschvana och reklamen har mekaniserat försäljningsarbetet. Följ- den är att varor av typen tvål, tand- kräm, hårvatten, rakblad etc. finns i en mängd olika butiker.

Här må även nämnas något om hur den ekonomiska miljön överhuvudtaget — hur allmänekonomiska eller närings- politiska faktorer inverkar på sorti- ment och branschblandning. Kristidens onormala varusituation har bland många följdverkningar även haft den, att branschblandningsproblemet aktua- liserades snabbare än vad eljest skulle ha blivit fallet. Ett företag, som inte kunde anskaffa tillräckliga varukvanti- teter inom sitt ordinarie sortiment, mås- te för att bevara sin kapacitet och hålla full sysselsättning inrikta sig på andra varuområden, där leveranssituationen var mera gynnsam. Delvis gällde det sådana rena krisvaror, vilka snabbt försvann ur marknaden efter krigsslu- tet. De kan lämnas ur räkningen i detta sammanhang. De erfarenheter av »nya» varugrupper, som många detaljister gjorde under krigsåren, kan emellertid ha bidragit till att de bibehållit ett bredare sortiment och ha ökat benä- genheten att experimentera mera med sortimentet än tidigare. Å andra sidan var krisåren såtillvida hämmande för branschblandningen, som knapphetslä—

get medförde betydande svårigheter för leverantörerna att tillgodose sina gam- la förbindelser och i än högre grad försvårade för dem att knyta nya kun- der till sig.

De. offentliga regleringarnas inver- kan på sortiment och varuspridning torde ha varit tvåfaldig. För att uppnå bättre kontrollmöjligheter men även för att i bristsituationen utvinna största möjliga varuvolym införde reglerings- myndigheterna i viss utsträckning en begränsning av antalet varianter. Den- na standardisering i förening med de fastställda priserna, vilka i knapphets- läget blev såväl »högsta-pris» som »lägsta-pris», underlättade varusprid— ningen. Icke-specialister kunde med fördel sälja dessa »branschfrämmande» varor och några prissättningsproblem existerade knappast. Å andra sidan verkade priskontrollen strukturföränd- rande på en del företag, som inriktade sig på varor, där kontrollen inte hade så stark effekt eller inte alls sattes in. Stapelvaror och oförädlade varor kun- de lättare kontrolleras än artiklar med många och komplicerade tillverknings- processer. I viss utsträckning ändrade företag sina produkter i syfte att få till stånd prisdiskussioner, där man hop— pades kunna uppnå och även ofta upp- nådde förhållandevis höga priser. Sor- timentet utvecklades sålunda efter två linjer: den starkt kontrollerade »nöd- vändighetsdelen» fick ett färre antal varianter, medan i den friare delen antalet artiklar ökade. Eftersom han- delsföretagen i regel var mera villiga att sälja fria än priskontrollerade va- ror, som vanligen hade lägre margina- ler, blev resultatet, att man ofta strä- vade till att bredda och/eller fördjupa sina sortiment.

Nya varugrupper kräver stundom speciella investeringar i inventarier, maskiner och lokalutrymme. Bromsan-

de på varuspridningen kan ibland vara svårigheten att anskaffa kapital härför. Detta och kanske i ännu högre grad byggnadsrestriktioner och investerings- avgift har verkat återhållande på en utbyggnad av handelsföretagen. Sär- skilt den fortgående omläggningen till självbetjäningsbutikcr inom livsmedels— detaljhandeln, vilket bl. a. innebär en ökad branschblandning, skulle nog ha gått snabbare, om inte de nämnda hind— ren funnits.

Konjunkturkänslighet kan vara en ytterligare orsak till sortimentsbredd— ning. I allmänhet torde ett företag, som specialiserat sig mycket kraftigt, ha mindre möjligheter att stå emot på— frestningarna vid en. konjunkturför- sämring med allmän efterfrågeminsk- ning. Ett bredare underlag av varor medför, att köpmannen kan täcka en större del av kundens efterfrågan och att han därigenom har större anpass- ningsmöjligheter i krislägen. Detta un- der förutsättning att breddningen inte medför en försämring av företagets effektivitet och därmed dess konkur- rensförmåga på längre sikt.

Även ideologiska strävanden har nog i viss mån bidragit till varuspridning- en. Särskilt inom konsumtionsförening- arna, men även inom de mer eller mindre frivilliga kedjeföretagen finns en klar tendens att i så stor utsträck- ning som möjligt söka tillgodose kund— kretsens hela konsumtionsbehov. Där- igenom har man runt kärnan av livs- medel och kemisk-tekniska varor byggt upp företag med en sortimentsstruktur, som kan betraktas som det lilla varu- husets.

Lagar och förordningar samt med stöd därav givna kommunala föreskrif- ter spelar också i vissa fall en icke oväsentlig roll. Här kan nämnas bu- tiksstängningslagen, som i regel med— ger förlängt öppethållånde endast för

försäljning av vissa i lagen angivna varuslag. Som exempel på hur detta kan påverka varusortimentet kan näm- nas ett fall, där innehavaren av en bu- tik rned specerivaror, grönsaker, frukt och konfektyrer slutat att föra de två förstnämnda varugrupperna med moti- vering, att han annars icke fick hålla butiken öppen om kvällarna. Lokala, på livsmedelsstadgan baserade före— skrifter om att mjölk och färsk fisk icke får försäljas i samma lokal som livsmedel i övrigt, har bidragit till att skapa specialbutiker för var och en av dessa varor eller fristående avdelningar till andra livsmedelsbutiker. Lokala olikheter råder också för försäljning av öl. I vissa delar av landet får för- säljning ske genom mjölk- och speceri- affärer, medan detta är förbjudet i and- ra områden, beroende på det 5. k. kom— munala vetot. Enligt den nya ölförsälj— ningsförordningen, som träder i kraft den 1 oktober 1955, kommer försälj- ningsreglerna att förenklas. Det kom- munala vetot tas bort, men särskilt tillstånd att få sälja öl kommer även i fortsättningen att krävas.

Genom stadsplanelagstiftningen har de kommunala planeringsorganen fått större befogenheter än tidigare att på— verka inte blott detaljhandelns lokali— sering och antalet butiker inom ett visst område utan i vissa fall även butiks- lokalernas fördelning mellan varuom- råden eller branscher. Detta innebär ctt stort ansvar för stadsplanerare och arkitekter, så att inte utvecklingen onö- digt hämmas av en alltför stor bunden- het till ett läge, som i lyckligaste fall är det mest gynnsamma vid plane- ringstillfället.

Hyresregleringens konsekvenser för detaljhandelns utformning och därmed sortimentsstruktur bör också nämnas. Man kan konstatera, att särskilt gamla bebyggelseområden, vanligen de cen-

trala delarna av städerna, f. n. har bu— tikshyror, som är avsevärt lägre än vad de förmodligen skulle vara i en fri marknad. Detta innebär bl. a., att exi- sterande företag _ genom det för- språng de lägre hyreskostnaderna skän- ker dem kan fortleva trots en bety- dande ineffektivitet, som förmodligen skulle komma i dagen vid tävlan på jämbördiga villkor med andra företag. Detta bevarar en stelhet i distribu- tionsstrukturen i äldre stadsdelar med många små specialaffärer, även i de fall där en modern hushållsaffär med långtgående branschblandning skulle vara motiverad både ur konsumentens och ur samhällets synpunkt. Närmare synpunkter på stadsplane- och hyres- problemen återfinnes i kap. 9.

Sortimentsstudier

Vad som påverkar handelns varusor- timent har ovan berörts från rent prin- cipiella utgångspunkter. Hur den fak- tiska sortimentsutvecklingen varit inom olika företag och olika detalj- handelsområden och vilka konsekven- ser utvecklingen haft, resp. kan kom- ma att få för andra led inom distribu- tionskedjan, dvs. för konsumenten, gros- sisten och producenten, återstår att be— röra.

I en utredning inom Företagseko- nomiska forskningsinstitutet vid Han- delshögskolan i Stockholm1 behandlas de tre problemen sortimentsstruktur, märkesvarufrekvens och förpacknings- grad. Undersökningen av sortiments- strukturen omfattar samtliga detaljhan- delsbranscher (dock inte detaljhandel i kombination med hantverk eller ser- vering), medan undersökningarna av märkesvarufrekvensen har koncentre— rats till livsmedels- och kemisk-tekniska varuområdena och förpackningsgraden till livsmedelsområdet. Intensivunder-

sökningar utfördes åren 1953/54 inom fem geografiska områden: ett renodlat landsbygdsdistrikt, en mindre tätort med relativt avstannad befolkningstill- växt och med visst omland, en medel- stor, kraftigt expanderande stad med stort omland, ett bostadsområde i en större stads tämligen gamla innerstads- område och en nybyggd förort till en storstad. De uppgifter som lämnas i innevarande avsnitt är, om inte annat säges, hämtade från den nämnda un- dersökningen. Värderingarna är där— emot kommitténs egna. De resultat man fått fram är endast representativa för resp. områden, men det är nog inte alltför djärvt att förmoda, att dessa 10- kala förhållanden i stora drag skulle vara tillämpliga på liknande distrikt inom hela landet. Tyvärr finns dock inte något material av mera fullständig art, som kan bestyrka eller kullkasta detta antagande.

Vad beträffar detaljhandelns sorti- mentsstruktur visar undersökningen, att den i första hand påverkas av be- byggelsens ålder och utformning, kund- underlagets storlek och köpkraft och de näringsgeografiska betingelserna i övrigt. Särskilt frapperande är skillna— derna mellan det äldre bostadsdistrik- tet i innerstaden och den nya förorten. Bl. a. finns vissa olikheter i »självför- sörjningsgraden» hos de båda områ- dena. Ett uttryck för denna »självför- sörjningsgrad» är den totala detaljhan- delsomsättningen inom ett distrikt i proportion till den taxerade inkomsten hos invånarna i samma distrikt. Av de

1 Utredningen är ännu inte publicerad, men genom välvilligt tillmötesgående har varu- distributionsutredningen beretts tillfälle att ta del av hela det insamlade materialet. I detta sammanhang kan endast några av huvudresul— taten från denna mycket ingående undersök- ning redovisas. Undersökningen, som möjlig- gjorts genom bidrag från AB Åkerlund & Rausing, Lund, och som utförts av civ.ek. Arne Sjöber g, publiceras under l:a halvåret 1955.

så beräknade relationstalen framgår — under förutsättning av likartad kon- sumtionsinriktning hos befolkningen i de två distrikten — att folk i förorten till storstaden köper en större andel varor utanför distriktet än folk i det gamla bostadsområdet. Om det senares inköpsandel sättes till 100, blir mot- svarande siffra i förorten ca 70 för samtliga branscher och ca 80 för de— taljhandeln med livsmedel. Slutsatsen blir den, att konsumenterna, som bor i förort, handlar i innerstaden en viss del av sina livsmedel förvärvsarbe- tande med långa resor hinner inte hem före stängningsdags och en avgjort mycket större del andra varor, då även icke-förvärvsarbetande reser in till centrum för »shopping». En undersök- ning från ett nybyggt bostadsområde i Göteborg1 visar i stort sett liknande resultat: ca 1/5 av livsmedelsbehovet och hälften av manufakturvarorna upp- gavs där bli köpta i centrumbutiker.

Sådana omständigheter, som att den nya förorten vid undersökningens ge- nomförande ännu inte torde ha varit fullt utbyggd eller att förhållandena ännu inte hunnit stabilisera sig efter uppbyggnadsperioden, kan i någon mån förringa värdet av en jämförelse. Med denna reservation i minnet kan man emellertid konstatera de högst bety- delsefulla olikheter mellan olika di- strikt, som undersökningen pekar på. Sålunda var antalet livsmedelsbutiker i det gamla området ca nio per 1 000 in— vånare mot mindre än två i det ny- byggda distriktet. Omsättningen per sysselsatt i speceributikerna (vari in- räknas även självbetjäningsaffärer, som i regel har hela livsmedelssortimentet) var ca 60 000 resp. ca 105000 kronor. Antalet i livsmedelshandeln sysselsatta per 1000 invånare var i det gamla distriktet ca 21/2 gånger så högt som i det nya området (211/2 mot 81/2).

Olikheterna i livsmedelsdetaljhan- delns uppbyggnad mellan de båda di- strikten framgår även av följande sam- manställning.

Antal affärer i

det äldre det nya distriktet distriktet (ca 6 700 inv.) (ca 8 000 inv.)

Bageributiker . 10 Mjölkbutiker. . 14 Fruktbutiker . 3 Fiskbutiker. . . 2 Charkuteribut. 9 Speceributiker 21 Livsmedelsbut. _

S:a butiker . . . 59

Det stora antalet specialbutiker i det äldre området saknar motsvarighet i det nya distriktet. I det förstnämnda området fanns ingen självbetjänings- butik, medan det nya området hade tre mjölkbutiker och fyra livsmedels— butiker organiserade som självbetjä- ning. Skillnaderna är onekligen ganska häpnadsväckande och ger en antydan om storleken av de strukturföränd- ringar, som på längre sikt kan tänkas bli genomförda inom detaljhandeln, förutsatt att en miljö skapas, som sti- mulerar en sådan utveckling. Det är svårt att mäta men synes föga sanno- likt, att konsumenterna skulle ha en lägre grad av behovstillfredsställelse i det nya distriktet på grund av längre gångväg o. (1. Denna nackdel torde mer än väl uppvägas av fördelen att kunna köpa så mycket mera av hela behovet på ett ställe, för att inte tala om för- delen av den högre butiksstandard, som det nybyggda distriktet kan visa upp.

»Självförsörjningsgraden» för lands- bygdsdistriktet är relativt låg. Produ-

1 Koeck, G —— Peterson, S., Köpvauor och köpmotiv, en intervjuundersökning på Södra Gullheden. Göteborgs Handels— och Sjöfarts- tidning, 5 maj 1954.

centernas egen konsumtion av vissa va- ror -— främst jordbruksprodukter —— direktförsäljning producent—konsu- ment, inköp genom de producentkoope- rativa föreningarna, inköp genom kring- föringshandel, postorderinköp samt in— köp i omkringliggande tätorter med- verkar till att sänka den andel av den totala volymen, som går genom den bo- fasta detaljhandeln inom området. Lant- handeln lider av den uttunning av kundunderlaget, som inflyttningen till större tätorter medför. Detta kompen- seras dock delvis av den ökade köp- kraft, som den kvarvarande lands- bygdsbefolkningen efterhand får. Av undersökningsresultaten att döma har lanthandeln tydligen en god »köpkrafts- reserv» att kämpa om i konkurrens med många andra distributionsformer.

Undersökningen bekräftar det redan tidigare kända förhållandet, att ju stör- re köpkraft, som är koncentrerad till ett visst område, desto större omfatt- ning tenderar detaljhandeln att få, samtidigt som den blir alltmer diffe- rentierad. Huruvida denna större om- fattning resulterar i ett utnyttjande av stordriftens fördelar genom upprättan- det av stora försäljningsenheter t. ex. inom livsmedelsdetaljhandeln är mera beroende på bebyggelsestrukturen än på köpkraftens storlek.

Butikernas grad av lägesmonopol förefaller att vara av viss betydelse för sortimentssammansättningen. Den 10- kala konkurrensen tycks verka på olika sätt. Å ena sidan har man många gånger motiverat borttagandet av »se- kundära» varugrupper t. ex. porslin i en lanthandel, charkuterier i en spe- ceriaffär — med att konkurrensen från närbelägna specialaffärer blivit över- mäktig. Å andra sidan kan förekomsten av närbelägna butiker med i viss mån konkurrerande sortiment bidra till att man breddar det egna sortimentet till

att omfatta varor, som konkurrenten för.

Inom vissa gränser förefaller det inte att finnas något påtagligt samband mel- lan sortimentsbredd och omsättnings- storlek, om man jämför företag inom ett och samma område, vilka på goda grunder kan klassificeras som tillhöriga samma bransch. Särskilt synes detta gälla för lanthandelsbutiker. Inom det undersökta landsbygdsdistriktet med dess 20-tal lanthandelsföretag, av vilka det största hade fem gånger så stor om- sättning som det minsta, fanns inte något märkbart samband mellan sorti- mentsbredd och omsättningsstorlek, om man bortser från enstaka varugrupper. Däremot torde det med stigande om- sättningsstorlek finnas ett genomsnitt- ligt något större antal märken inom en och samma varugrupp —— alltså ett större sortimentsdjup — även om det inte föreligger något klart samband.

Om man däremot jämför företag inom * samma delbransch i olika distrikt, blir förhållandet delvis ett annat. Det har, redan nämnts, att med större befolk- ningstäthet blir företagen ofta mera specialiserade, dvs. får ett smalare men djupare sortiment. Detta tycks främst' ha gällt, då en ort tidigare övergått från spridd bebyggelse till tätortsbe- byggelse. Den senaste utvecklingen har] emellertid visat, att många företag sö- ker förverkliga målsättningen att bli ett »allköp» för dagligvaror. /

Siffrorna över varuspridningen pe- kar på delvis mycket intressanta före- teelser. Särskilt kemisk-tekniska varor återfinns i ett stort antal branschbu- tiker, i första hand givetvis i färghan- delsbutiker, parfymaffärer och sjuk— vårdsaffärer, men även i speceri- och lanthandelsaffärer, tobaksaffärer, järn- handelsbutiker, bosättningsbutiker, tex- tilbutiker och pappersvarubutiker. Till- gången till konsumentförpackade va'-

ror, märkesvarusystemet och brutto- prissystemet (vilket avskaffades kort efter tidpunkten för fältundersökning- en) torde ha bidragit till en sådan långtgående varuspridning. Andra ex- empel på varugrupper, som återfinnes i en mångfald olikartade branschbuti- ker, är vissa elartiklar, särskilt glöd- lampor, batterier och ficklampor. Dessa föres av elektriska specialaffärer, men även av speceriaffärer, järn-, cykel— och radioaffärer, bosättningsaffärer, tobaks- affärer och varuhusbetonade företag samt i någon mån av pappers- och mö- belaffärer. ,

Bland sortimentsförändringar under senare år märks en benägenhet hos många lanthandlare att ta bort varu-- grupperna skor och i viss mån texti- lier. Konsumenternas ökade krav på urval för skor har gjort, att lanthan- deln i många fall inskränker sig till att föra gummiskor, arbetskängor och gymnastikskor, emedan konsumenterna föredrar att köpa andra skor i special- affären i tätorten. För textilvaror är

utvecklingen mera oenhetlig. Garn- och metervaruförsäljning torde ha minskat, men i vissa fall har kortvaror, trikå och vissa konfektionsvaror, särskilt för herrar, ökat sin andel jämfört med ti- digare. Ett uttryck för den snart ge- nomförda avvecklingen av självhushål- let inom jordbruket är att även lant- handeln i växande grad börjat sälja mjölk och köttvaror.

Märkesvaruundersökningen är be- gränsad till livsmedels- och de kemisk- tekniska varuområdena. Det allmänna intrycket är, att antalet förekommande märken är utomordentligt olika mellan olika butiker, även inom samma om- råde och med samma branschbeteck- ning. En annan observation är att an— talet varianter visserligen förefaller att vara mycket stort, men att denna variationsrikedom är koncentrerad till ett fåtal varugrupper. Som exempel på den första iakttagelsen kan redovisas, att inom speceributikerna antalet mär- ken för några typiska varuslag varie- rade på följande sätt:

Tabell 16. Antalet märken av vissa varuslag inom speceributiker

En .. En Inget fjärdedel Hälften fjärdedel Inget Antal av samtliga företag hade Varuslag företag . . . månd" mindre mmdre mer än mer än an an an nedanstående antal märken

Pastiller och tabletter 67 5 8 10 15 20 Chokladkartonger . . . 59 1 2 3 5 11 Te ................. 68 1 5 7 9 19 Kaffe .............. 68 1 3 6 6 10 Sill i dill ........... 69 1 3 4 6 25 Kakao ............. 68 1 3 4 5 8 Puddingpulver ...... 68 1 2 3 5 10 Senap .............. 69 1 2 3 4 8 Toalettvål .......... 65 5 10 11 15 25 Schamponeringsmedel 66 2 5 6 9 13 Hårvatten .......... 62 1 2 3 3 10 Tandkräm .......... 67 4 6 7 8 14 Tvätt- och blötlägg-

ningsmedel ....... 66 2 3 5 8 13 Diskmedel .......... 67 2 4 6 15

Siffrorna ovan belyser förhållandena för samtliga i undersökningen ingåen- de speceributiker. Variationerna mel- lan de olika distrikten är i vissa fall betydande, men uppvisar inte något enhetligt mönster. Tabellmaterialet är intressant. Man frågar sig hur det är möjligt — med hänsyn till konsumen- ternas olikartade värderingar — att bara föra t. ex. två diskmedel, en sorts kakao etc. Å andra sidan förefaller det diskutabelt, om det kan vara ekono- miskt att hålla 19 temärken eller 25 toalettvålar i butiker med huvudsaklig inriktning på specerivaror. Materialet lämnar också besked om sådana varor, där antalet förda märken per butik fö- refaller förvånansvärt litet i förhållan- de till det totala antalet förekommande märken på den lokala marknaden. Det förekommer på sina håll en ganska långt driven sortimentsnedkrympning i fråga om vissa konserver, som inte föres i mer än två—fyra märken. Som exempel kan nämnas apelsinmarme- lad, där endast ett mindre antal butiker har mer än tre märken; ärter och mo- rötter, likaledes med tre märken för mer än tre fjärdedelar av samtliga bu- tiker men med enstaka exempel på upp mot sex sju märken; svart vin— bärssaft med få butiker, som för mer än två märken etc.

En jämförelse mellan de privata och de konsumentkooperativa speceriaffä- rerna inom ett distrikt, där en sådan studie varit möjlig, visar att de förra genomsnittligt har ett djupare sorti- ment än de senare. Av 47 undersökta varuslag hade medianbutiken för varje varuslag (: den mittersta butiken om butikerna ordnas efter antal förda mär- ken av varje varuslag) bland de privata affärerna för 17 varuslag flera märken än medianbutiken bland de kooperati- va butikerna. Motsatsen var fallet för fyra varuslag, medan antalet var det-

samma i 26 fall. Samtidigt var de koo— perativa butikerna genomsnittligt stör- re än de privata (350 000 mot 240000 kronor i omsättning). Förekomsten av kooperativa märken inom många av de undersökta varuslagen har i regel med- fört, att konsumbutikerna i många fall haft ett lägre antal varianter —— man har försökt koncentrera försäljningen till det egna märket. I undantagsfall har emellertid förekomsten av koope- rativa märken gjort antalet varianter i konsumbutikerna större än i den privata handeln, nämligen då markna— den dominerats av ett privat märke, som allmänt efterfrågas av konsumen- terna. I sådana fall har den privata detaljhandeln kunnat nöja sig med att föra blott detta märke, medan de koope- rativa butikerna tvingats att föra minst två märken.

En uppställning över antalet före- kommande märken av vissa kemisk- tekniska varor inom färgdetaljhandeln visar en ännu mer nyanserad bild, se tab. 17.

Av materialet framgår, att det ge- nomsnittliga antalet märken för olika varuslag är förhållandevis större inom den »finare» delen av sortimentet toalettvål, parfym, skönhetsmedel etc. — medan skillnaderna i sortiments- djup för »grövre» artiklar — tvätt- och blötläggningsmedel, diskmedel osv. _ mellan färghandelsbutiker och speceri- affärer är ganska små, även om färg- handeln vanligen redovisar en något större sortering. Det bör understrykas, att ovanstående tabell endast samman— fattar förhållandena i färghandelsaffä- rerna; parfymerier inom distrikten är alltså inte medtagna.

Med en varas förpackningsgrad av- ses den andel av den totala försälj- ningen av varan, som säljes i förpake- terat skick, dvs. som konsumentför- packats, innan den kommer i detalj-

En ,. En Inget fjärdedel Hälften fjärdedel Inget av samtli a företa hade Varuslag fälttåg g g mindre mindre mmdre mer än mer än an an an nedanstående antal märken Toalettvål .......... 11 10 20 30 31 57 Parfym ............ 11 5 10 17 20 42 Eau de Cologne ..... 11 8 10 17 20 38 Schamponeringsmedel 11 10 15 17 21 29 Hårvatten .......... 11 10 13 16 19 24 Hudkräm .......... 1 1 10 12 15 17 39 Tandkräm .......... 11 7 10 11 13 15 Tvätt- och blötlägg- ningsmedel ....... 11 5 7 1 1 14 17 Diskmedel .......... 11 3 5 6 7 11

handeln. Utförda mätningar visar, att förpackningsgraden i specerihandeln är hög. Någon exakt sammanvägning av de olika varuslagen för att få fram förpackningsgraden för specerivarorna kan svårligen göras, men andelen torde ligga omkring 90 %. Andelen varierar dock betydligt mellan olika distrikt och för olika varuslag. Lanthandels- butikerna synes ha en genomsnittligt lägre andel förpaketerade varor än övriga distrikt. Av dessa andra distrikt uppvisar butikerna i den nybyggda förorten den ojämförligast högsta för- packningsgraden — vanligen 100% för flertalet viktigare varuslag. Som nämnts är samtliga Speceributiker i detta distrikt med ett undantag orga- niserade som självbetjäning, vilket tor- de ha framtvingat en ökad förpack- ningsandel. Studerar man uppgifterna från de individuella företagen i olika distrikt, finner man för många varu- slag exempel från uteslutande lösvikts— varor till genomgående förpaketerade varor. Förpackningsgraden för hela sor- timentet i ett mindre antal särskilt studerade Speceributiker uppgick till 40—60 % av totala inköp.

Verkningar av branschblandning

Det är självklart, att den utveckling av detaljhandelns varusortiment, som skildrats i det föregående, har åter- verkningar både på leverantörssidan och på konsumentsidan. Här har emel- lertid tidigare framhållits, att konsu— menternas önskemål och krav så starkt påverkat sortimentsutformningen, att det kan ifrågasättas, om inte konsu- mentens attityder är det primära. Hur ser då konsumenten på branschbland- ningen?

De följande synpunkterna grundar sig på uppfattningar, som framförts på en av kommittén anordnad konsument- hearing med representanter för kvin- noorganisationer och fackliga organi- sationer, på allmänna erfarenheter från litteratur och debatt samt i någon män på företagsundersökningens material. Någon representativ undersökning av konsumenternas attityder i dessa frå— gor har inte kunnat genomföras.

Under i övrigt lika förhållanden tor— de flertalet konsumenter anse det över- vägande fördelaktigt att finna daglig— varorna samlade under ett tak. Det in- nebär mindre tidsuppoffring och san-

nolikt också kortare vägsträcka totalt sett. Urvalet av varor måste som regel bli mera begränsat i den branschblan- dade affären än i den specialiserade. Detta kan innebära både fördelar och nackdelar för konsumenten. Om sorti- mentet är bchovsorienterat på ett så- dant sätt, att i varje fall flertalet kunder är nöjda med antalet tillgängliga va- rianter, skulle en större variationsrike- dom kunna betyda, att kunden snarare distraherades än vägleddes i sitt köp. Å andra sidan har samma kund, som för dagligt bruk är betjänt av ett myc- ket begränsat sortiment, vid andra till- fällen behov av ett djupare urval. Vi- dare finns det alltid konsumenter, som för olika delar av konsumtionen har ett större krav på urval än vad den branschblandade affären vanligen kan tillgodose.

Det är alltid vanskligt att avge gene- rella omdömen utan många och starka belägg till stöd. Detta gäller inte minst frågan om försäljningsarbetets kvalitet i de olika typerna av affärer. Det före— faller dock sannolikt, att den speciali- serade affären skulle ha större möjlig- heter att ge sin personal en mera djup- gående erfarenhet av de varor den säljer. Diverseaffärens expedit kan inte vara expert på alla områden, även om de varor, som där saluförs, inte tillhör de mera exklusiva eller komplicerade. En ökad varuspridning kan därför bi- dra till att försäljningsarbetets kvalitet försämras, i varje fall där inte försälj- ningsställena blir så stora, att perso— nalen kan specialisera sig på olika va- ruområden.

Höjd levnadsstandard medför i vissa avseenden större krav på urvalsvaror- na. Endast mycket stora, varuhusmäs— sigt organiserade enheter eller en sam- ling närliggande specialbutiker vid samma »shoppinggata» kan tillfredsstäl- la kravet på urval för sådana varor,

men förutsättningar härför finns mera sällan. Slutsatsen av detta och det ti- digare sagda blir den, att branschblan— dade och specialiserade affärer är be- hövliga komplement till varandra, att utvecklingen tycks gå mot en högre grad av branschblandning, men att som en följd just härav vissa typer av ut- präglade specialaffärer får en måhända större funktion att fylla för att till- fredsställa efterfrågan i alla dess schatteringar.

Den påtagliga utveckling mot en ökad varuspridning över de traditionella branschgränserna, som i det föregå- ende analyserats, måste innebära an- passningsproblem även för tidigare led i distributionskedjan. För grosshan- delns del förefaller det uppenbart, att vissa förändringar måste uppkomma i sortimentsstrukturen. Det är vanligen angeläget för grossistföretaget att hålla ett sortiment, som täcker kundernas- detaljisternas. I den mån grossistföre- taget vänder sig till kundkategorier med sinsemellan ganska olikartade sorti- ment, är man redan nu tvingad att hålla mycket omfattande kollektioner för att kunna tillgodose de skiftande kraven från olika kundkategorier. Med en ökad branschblandning tenderar denna breddning av sortimentet att ytterligare öka. En sådan utveckling kan ha den effekten, att grossistens försäljningsar- bete för den individuelle fabrikantens produkter blir mindre aktivt än tidi- gare. Detta kan i sin tur leda till att * fabrikanten animeras till en ökad för- säljning direkt till detaljisten.

Å andra sidan motverkas en sådan utveckling av en påtaglig strävan till en variantbegränsning, som är att notera hos många grossist- och detal- jistföretag. Sannolikt råder ett ömse— sidigt samband mellan dessa företeel- ser. En ökad varuspridning måste vid oförändrad omsättning innebära, att

varje varugrupps andel av den totala omsättningen blir mindre än förut. Detta talar för en högre grad av gros- sistdistribution än tidigare, eftersom direktkontakterna fabrikant—detaljist med dess av volymen oberoende grund- kostnader måste stiga per försäljnings- krona. Som tidigare nämnts talar emel- lertid mot en sådan förskjutning det förhållandet, att detaljhandelsföretagen

med ökad branschblandning ofta ökar sin totala omsättning. Om omsättningen ökar i takt med antalet varugrupper, bortfaller det nämnda motivet för ökad försäljning via grossist. Det är sålunda mot varandra strävande tendenser, som här kan noteras, och vilkendera utveck- lingen, som blir dominerande, kan ut- redningen inte avgöra.

KAPITEL 8

Självbetjäning

I det föregående har presenterats de mera betydande distributionsformerna inom olika varuområden och de kana— ler, genom vilka varorna når fram till konsumenten. Det har därvid betonats, att frågan om handelns rationalisering inte får studeras enbart med utgångs- punkt från distributionskostnaderna i trängre bemärkelse. Sambandet produk- tionskostnader—distributionskostnader har starkt framhävts. Redan inlednings- vis har understrukits det nödvändiga i att såvitt möjligt inräkna konsumentens uppoffringar och kostnader i den totala distributionskostnaden. Det är ur sam- hällets synpunkt ingen rationalisering, om en kostnadsminskning inom ett led bidrar till att övervältra kostnader och arbete på ett annat led i lika hög eller kanske ännu högre grad.

Anledningen till att man inte alltid observerar konsumentens insats i distri- butionsarbetet är väl framför allt den, att mätproblemen ofta blir så stora, när det gäller att uppskatta konsumenternas totala uppoffringar, och särskilt när det gäller att översätta dessa uppoffringar i pengar. Denna konsumenternas insats är dock betydande. Uppskattningar har givit vid handen, att konsumenternas totala tidsuppoffring vid varuinköpen knappast torde understiga den totala arbetstiden för de i detaljhandeln sys- selsatta. Vilken insats gör då konsu- menten? Hon utför i själva verket de- lar av alla de funktioner, som tidigare beskrivits. Upplagringen av varor i skafferi och källare tillhör tidsfunktio-

nen, hembärning och annan transport från butiken är en rumsfunktion, hen- nes urval av varor ur det tillgängliga sortimentet är en sortimentsfunktion, avsedd att skänka henne själv och öv- riga hushållsmedlemmar behovstill- fredsställelse och dessutom att ge im- pulser till handeln för dess sortiments- politik, och hennes arbete med att ori— entera sig om varornas kvaliteter, pri- ser och användningsområden jämte hennes direkta eller indirekta informa- tioner till tidigare länkar i distribu— tionskedjan har ett betydande inflytan- de på näringslivets dynamik.

I butiken med manuell betjäning den »traditionella» butiksformen_— är konsumenten i stor utsträckning passiv. Även i sitt passiva köstående utför hon dock ett distributionsarbete. Man kan säga, att hon genom denna väntan syn- kroniserar sin insats med detaljhan- delns i kontaktögonblicket. En dylik passiv insats är dock inte alltid vare sig materiellt eller psykologiskt till- fredsställande utifrån målsättningen ef- fektiv distribution. Den uppfattningen torde ha varit ledande för de män, som först utvecklade självbetjäningsidén.

Vad är självbetjäning?

Det är inte möjligt att ge en strikt och entydig definition av termen själv- betjäning (i fortsättningen förkortad till SB). Fullständig SB skulle innebära en helautomatisering av kontakten mel- lan konsument och detaljist. Konsumen-

ten skulle från det ögonblick hon träder in i butiken till dess hon lämnar den utföra sina inköp helt på egen hand (inklusive betalningen) utan någon som helst personlig kontakt med detaljisten eller dennes anställda. En så konse- kvent genomförd SB torde endast i undantagsfall existera. Och även i detta fall har detaljisten eller hans leverantör utfört ett visst arbete, som består i varuexponering, inläggande av varan i en automat, konsumentpaketering av varan etc. I själva verket finner man under rubriken SB alla nyanser, från en helt genomförd SB till nästan full- ständig manuell betjäning. En mellan- form brukar betecknas självval (self- selection). I en butik för självval kan konsumenten själv i omedelbar kontakt med varan välja de artiklar hon önskar (liksom fallet är i SB-butiken), men skillnaden är i regel den, att man i självvalsbutiken oftare tar råd och får hjälp av försäljare eller expediter. Även butiker, inriktade på uteslutande ma- nuell betjäning, har många gånger i viss mån ett självval. Kunden får, om hon så önskar, själv välja bland de ex— ponerade varorna på diskar och fristå- ende gondoler. EPA- och Tempoaffärer- na med deras öppna varuexponering utgör exempel på en sådan butiksorga- nisation.

Någon bestämd gräns mellan SB och traditionell betjäning finns sålunda inte. Skillnaden mellan de två systemen hän- för sig inte till förekomsten av betjä- ning eller icke betjäning utan till arten av betjäningen. I dagligt tal brukar man använda begreppet SB om butiker, lagt an på att aktivisera konsu- menternas handlande vid inköpen på ett mera markant sätt än de traditio— nella butikerna. Man kan säga, att i den typiska SB-butiken ingriper detaljisten vanligen i konsumentens kontakt med ,varor och butik först i betalningsögon-

S 0 m

blicket. Indirekt har detaljisten emel— lertid redan uppnått kontakt och kan- ske gjort den lika eller mer effektiv ge- nom skyltar, varuexponering, förpack- ningarnas utseende, annonsering etc.

Var f örekommer SB?

SB-butikernas utbredning och rela- tiva betydelse inom olika branscher skiftar mycket. Förbindelsen köpare—- säljare kan t. ex. mekaniseras på ett helt annat sätt för varor som konser- ver och andra paketerade specerivaror än för mera komplicerade varor såsom hushållsmaskiner och bilar eller för modevaror såsom damkläder. I de sena- re fallen behöver kunden oftast en helt annan och utförligare information från säljaren om varornas funktioner och användningssätt. En vara är särskilt väl lämpad för SB-försäljning, om den är

1. relativt standardbetonad,

2. en »repetervara» (dvs. konsumenten köper den relativt ofta och får därigenom erfarenhet om dess kvalitet etc.),

3. förpaketerad,

4. en märkesvara (dvs. tillverkaren, gros— sisten eller i vissa fall detaljisten har på- satt varan ett visst märke eller beteckning, som gör att konsumenten kan identifiera varan och känna dess egenskaper via re- klamen eller på grund av tidigare erfaren- het).

l)et är framför allt inom livsmedels- branschen, som varorna i betydande omfattning fyller dessa fyra villkor. SB- idén har också slagit igenom mest i denna bransch såväl i Sverige som i utlandet. SB-graden är dock mycket olika för olika varugrupper även inom livsmedelsbranschen. Medan torra spe- cerier alltid försäljes »automatiskt» i SB-affärerna, är det snarare undantag än regel, att försäljningen av färskt kött helt sker genom SB. I stora drag och på litet längre sikt synes det dock som om allt flera varuområden skulle föras

in under SB-idén. Kemisk-tekniska ar- tiklar (särskilt standardvaror och re- klamerade märkesvaror) lämpar sig kanske bäst för SB vid sidan av spece- rivaror. I flertalet SB-butiker i vårt land finns i dag sådana kemisk-tekniska varor som tvål, tvättmedel, tandkräm och putsmedel.

Inom andra branscher än livsmedels— handeln har man endast i obetydlig om- fattning och i mer eller mindre modi- fierad form infört SB. Endast i ett par fall har man t. ex. inom färghandeln tagit upp systemet. Här anses det inte kunna bli fråga om SB i ordets mera extrema bemärkelse. De varor, som an- ses i någon mån lämpliga, är i första hand kemisk-tekniska artiklar av den art, som även livsmedelshandeln för. Dessa utgör omkring 30 % av den totala försäljningsvolymen i den »ty- piska» färghandeln. Därtill kommer fär- ger, fernissor och artistmaterial av mera standardiserad art, vilka tillsam- mans kanske också motsvarar ca 30 %. För mellan hälften och två tredjedelar av den totala försäljningsvolymen skul- le man således kunna tänka sig någon form av SB. Branschens karaktär av »servicebransch» anses emellertid inte möjliggöra SB i någon mera betydande utsträckning. Servicefrågan diskuteras närmare i annat sammanhang.

Inom järnhandeln har man närmat sig SB-idén via öppen varuexponering och självval för vissa varor. Beträffan- de det stora flertalet artiklar inom det omfångsrika järnhandelssortimentet an— ser dock branschmännen det föga tro- ligt, att SB-idén är genomförbar. Inom textilbranschen har man gjort några uppmärksammade försök att kombi- nera självval med manuell betjäning. Särskilt gäller detta för sybehör, herr- och barnunderkläder samt trikåvaror. Några fullständiga SB—avdelningar för t. ex. konfektion, som man finner i

Förenta Staterna, har man ännu inte prövat. Även inom skobranschen obser- verar man ansatser i riktning mot själv- val. Särskilt för enkla och relativt bil- liga skor såsom fritidsskor och tofflor redovisas _ där man experimenterat med metoden —— ganska goda erfaren- heter av SB-avdelningar.

Det är uppenbart, att förutsättning- arna för SB inom här uppräknade branscher inte är så stora som inom livsmedelsdetaljhandeln. Man befinner sig här endast på de första experiment- stadierna. Utvecklingen i Förenta Sta- terna tyder emellertid på att även mer kvalificerade varor i betydande ut- sträckning kan säljas i mer eller mindre SB-betonade butiker.

Förutsättningar för SB-systemets utveckling

Förpacknings- och kyltekniken har spelat stor roll för utvecklingen av SB. En förutsättning för att konsumenten bekvämt skall kunna betjäna sig själv är att varorna finns styckade eller för- paketerade i lämpliga storlekar, liksom att varor som färsk frukt, fisk och lik- nande, som måste förvaras i kallt eller fruset tillstånd, kan exponeras på ett för kunden lättillgängligt och överskåd- ligt sätt. Därmed har inte sagts, att inte förpacknings- och kylteknikens utveck- ling skulle vara av största betydelse även för manuellt betjänade butiker. SB-systemet kan sägas ha vuxit fram som en logisk följd av bl. a. förpack ningsteknikens utveckling. Man kan om vänt antaga, att en allt större andel av försäljningen via SB påskyndar utveck- lingen av förpaketering inom varuom- råden, som man ännu inte alls eller en- dast obetydligt konsumentförpackat före försäljningsögonblicket. Emballagets ut- formning i samband med paketerings-

tekniken kommer troligen att förändras i vissa avseenden. Emballaget skall i SB-hutiken mera direkt tala till konsu- menten, väcka inköpsbehov och ska- pa köplust. Förpackningen torde där- för komma att utformas mera slående, sannolikt mera informativt och med en reklamteknisk betoning av enkelheten. Förpackningsstorlekarna måste vidare anpassas till SB-systemets krav. Efter- som varuexponeringen blir den för- nämsta försäljaren i SB—butiken, blir exponeringsutrymmet knappt. Det gäl- ler att presentera alla de artiklar, som skall säljas.

Svårigheten att anskaffa kapital un- der de gångna åren med dess kredit- restriktioner under inflationskonjunk- turen har varit en hämmande faktor för tillkomsten av SB-butiker. Det är vis- serligen sant, att en fullt modernt ut'- rustad, manuellt betjänad butik inom livsmedelsbranschen i dag behöver kan- ske lika mycket kapital som SB-butiken. Såtillvida är finansieringsproblemet in- te något specifikt för SB-formen. Finan- sieringssvårigheterna har emellertid hindrat många från att bygga om gamla butiker till SB-butiker eller att bygga nya. Härtill har även bidra- git de byggrestriktioner, som rätt un- der hela perioden. Det fordras genom- snittligt större butiksenheter vid själv- betjäning än vid traditionell betjäning för att verksamheten skall bli ekono- miskt lönande. Den öppna varuexpone- ringen och det aktiva kundarbetet — att kunden går till varan i stället för att varan kommer till kunden via expe— diten kräver större lokalutrymme. Man kanske inte är fullt enig om vilken minimiyta och vilken minimiomsätt- ning, som fordras för att en SB-butik inom livsmedelsbranschen skall ha på- tagliga fördelar framför en manuellt be- tjänad butik. Men i stora drag är man nog överens om att en golvyta av minst

75 kvadratmeter och en årsomsättning av lägst 300000 kronor är behövlig. Dessa uppgifter har vuxit fram ur dyr- köpta erfarenheter, där man byggt om eller nybyggt SB—butiker av alltför liten omfattning. Det har uppgivits, att hälf— ten av de hittills öppnade SB-butikerna i vårt land skulle vara för små för att på längre sikt vara ekonomiskt moti- verade.

Företagarens eller distributionsfor- mens intresse för SB—idén är vidare en viktig faktor. Många kraftiga initiativ har tagits både från konsumentkoopera- tivt och enskilt håll för att anpassa de amerikanska erfarenheterna till svensk miljö, för att utbilda sysselsatta inom SB—butikerna etc. Hittills synes konsu- mentkooperationen ha satsat kraftigast på den nya försäljningsformen. Ca 60 % av de vid årsskiftet 1953/54 be- fintliga SB-butikerna var kooperativa. I relation till det totala antalet livs- medelsbutiker inom resp. företagsform utgjorde konsumtionsföreningarnas SB- hutiker ca 11% mot ca 31/2 % för de till Sveriges speceri— & lanthandlare- förbund anslutna företagen. Orsaken till konsumtionsföreningarnas försprång torde delvis vara deras förhållandevis bättre finansieringsmöjligheter, men delvis också en mera entusiastisk upp- slutning kring de nya idéerna hos KF:s ledning under det första experiment- stadiet.

Det har sagts, att SB-ide'n skulle vara den enda verkligt stora förändringen i kontakten detaljhandel—konsument, se— dan handeln »uppfanns». Det är nog att överdriva högst betydligt. SB-systemet är ingen nyhet, som med ett slag stäl- ler i skuggan alla tidigare ansträng- ningar. Snarare kan man säga, att SB- idén bara är en följd av att de ovan angivna förutsättningarna gradvis kom- mit till.

Ytterligare skall blott två ting fram-

hållas. För det första bygger tanken, att SB-systemet skall verka effektiviseran- de på distributionen, i stor utsträck- ning på förutsättningen, att priset på arbetskraft är relativt högt. I ett sam- hälle med full sysselsättning blir det alltid en konkurrens mellan olika verk- samhetsområden om arbetskraften. Ur samhällets synpunkt måste det i ett så- dant läge vara fördelaktigt, att det to- tala behovet av arbetskraft minskar t. ex. inom distributionen. Att så sker genom SB—systemet visar den påtagliga höjningen av omsättningen per anställd, som statistiken såväl från Sverige som från Förenta Staterna antyder, även om man bör vara försiktig med sådana jämförelser mellan olika tidsperioder, distributionsformer och marknader. Vidare får man komma ihåg, att det höga priset på serviceverksamhet gör konsumenten mera benägen att ta på sig vissa uppoffringar. Det förefaller att strida mot tendensen, att kraven på service ökar med höjd levnadsstandard. Fastän det kan tyckas motsägelsefullt, förekommer dock båda tendenserna. Man ökar nämligen kraven på annan serviceverksamhet såsom bilreparatio- ner, resor, nöjen, hobbyverksamhet etc., medan man är villig att minska kraven på service inom den »ordinarie» distri— butionen. Man kan för övrigt diskutera, om SB-systemet verkligen innebär en lägre grad av kundtjänst än tidigare.] Det är väl snarare en annan typ av! kundtjänst. Ehuru något överdrivet lig-i ger det mycket i uttalandet, att man i vissa fall kan ge en väsentligt högre form av kundtjänst. Genom att arbets- kraften frigöres från det rutinmässiga expedieringsarbetet av repetervaror, som både säljare och köpare väl känner till, blir det mera utrymme för verklig försäljning inklusive rådgivning och service för de delar av sortimentet, som verkligen kräver kundtjänst.

i

En grundläggande förutsättning för att SB—systemet skall slå igenom defi- nitivt är att de totala uppoffringarna för alla länkar i distributionskedjan (inkl. konsumenternas uppoffringar) blir lägre än vid manuell betjäning. Om detta blir fallet beror på många omständigheter, varav kundernas köp- vanor och attityder gentemot systemet är dominerande. Att de minskade upp- offringarna inte nödvändigtvis måste avspegla sig i lägre priser till konsu- menterna för att SB—systemet skall vin- na terräng, visar den hittillsvarande ut- vecklingen i Sverige. I stället torde i första hand den minskade uppoffringen genom tidsbesparingen ha värderats tillräckligt högt för att ge preferens åt SB-systemet i den utsträckning här skett.

Köpvanorna är en både direkt och indirekt faktor att ta hänsyn till vid bedömandet av SB-systemets utveck- ling. Å ena sidan möjliggör SB snabbare och bekvämare inköp, även om inkö- pen inte är så väl planerade. Att slinka in i en SB-butik och komplettera det man tidigare glömt att köpa är lätt ge- nom att man slipper stå i kö —— annat än möjligen i kassan. Å andra sidan förutsätter SB-systemet avsevärt större butiksenheter än genomsnittet f. n. är. Detta innebär vid oförändrad total för- säljningsvolym ett färre antal butiker och för konsumenten längre väg till bu- tikerna. Detta längre avstånd stimule- rar till storköp, vilket emellertid för— utsätter för hemmens och därmed för inköpens rationalisering så betydelse- fulla hjälpmedel som bil, kylskåp, frys- box etc. I Förenta Staterna har utveck- lingen gått i den riktningen, att husmor vanligen en eller ett par gånger i vec- kan bilar till en »super market» — näs- tan alltid organiserad som SB—butik och där gör hela eller halva vecko- inköpet på en gång.

Konsumentattityden gentemot SB- idén är viktig. De undersökningar om dessa attityder, som hittills gjorts i vårt land, ger inte några fullt klargörande besked _ kanske därför att åtskilliga av de tillfrågade ännu inte upplevat SB- systemet i dess fulla verkningskraft. Det torde dock stå utom allt tvivel, att med ökade erfarenheter av vad SB—sys- temet kan ge (särskilt om det kombi- neras med sitt kanske verksammaste vapen priskonkurrensen) allmänhe- ten kommer att bli alltmer positivt in- ställd till SB-idén. Man har t. ex. kon- staterat, att den yngre generationen av- sevärt snabbare accepterar SB—idén än den äldre.

SB-systemets utbredning och kvantitativa betydelse

Medan SB-ide'n i dag är välkänd för nästan alla invånare i vårt land och flertalet av dem har SB—butiker på sin hemort, var denna nya och hittills så framgångsrika försäljningsform prak— tiskt taget okänd i Sverige för endast åtta år sedan. Ett par misslyckade för- sök under 1930-talet väckte ingen större uppmärksamhet utanför experternas led. Den explosionsartat snabba utveck- ligen i slutet på 1940- och början av 1950-talen belyses av följande tablå över antalet SB-butiker i vårt land un- der de senaste åtta åren.

1947 1948 1949 1950 1951

ternationell jämförelse visar, att Sverige i relation till sin folkmängd f. n. har det tätaste nätet av SB-butiker i Europa. Förenta Staterna är föregångslandet på SB-området. Även om olikheter i marknadsstruktur m. ni. gör, att man måste vara mycket försiktig vid progno- ser för vårt land med utgångspunkt från nuförhållandena i Förenta Stater- na, kan några amerikanska siffror vara av intresse. I USA var sålunda SB-buti- kerna år 1950 genomsnittligt mer än dubbelt så stora som butiker med disk- betjäning och dubbelt så stora som bu- tiker med »semi-self—service». Mellan år 1939 och år 1948 minskade antalet bu- tiker i livsmedels- och kolonialvarubran— schen med ca 13 %, samtidigt som den totalt distribuerade volymen varor ökade. Enligt uppgifter, publicerade av The National Association of Retail Grocers of The United States, såldes år 1950 mer än två tredjedelar av be- hovsvarorna (främst livsmedel) i Ame- rika genom fullständig SB och ytter- ligare drygt en fjärdedel genom »semi— self-service». Detta gör sammanlagt över 90 %. Intressant är uppgiften, att ett årtionde tidigare endast drygt en sjundedel av motsvarande försäljnings- volym såldes genom fullständiga SB- butiker, medan drygt hälften gick ge- nom »semi-self—service» och knappt en tredjedel via traditionella butiker. Ut- vecklingen har sålunda varit oerhört

1952 1/7 1953 1/1 1954 1/1 1955

1 22 120 200 585 SB-butikerna är genomsnittligt större än de manuellt betjänade butikerna. I någon mån belyses detta av uppgiften att vid årsskiftet 1954/55 ca 5,5 % av totala antalet livsmedelsbutiker i vårt land var organiserade enligt SB-idén men att dessa butiker svarade för ca 9 % av livsmedelsdetaljhandeln. En in-

995 1 150 1 400 ca 2000 snabb. Det förefaller som om en myc- ket stor del av butikerna gradvis har gått över från traditionell betjäning via olika mellanformer till en fullstän- dig SB. Det torde sammanhänga med att man ansett det nödvändigt att så småningom vänja konsumenterna vid

det nya systemet men även med att

Självval: Gör själv urvalet —— herr X hjälper Er gärna med detaljerna.

12—503366

Frukt och grönsaker —färska och djupfrysta — en allt större post i konsumentens budget.

förutsättningarna i övrigt, exempelvis på förpackningsteknikens område, efter hand blivit gynnsammare.

SB-butikernas ekonomi

Som tidigare nämnts har varudistri- butionsutredningen avstått från att stu- dera de rent tekniska problem, som sammanhänger med distributionen. En- dast i den mån sådana tekniska frågor har en omedelbar konsekvens för den ekonomiska rationaliseringen har frå— gan i någon mån tagits upp till be- handling. I enlighet med denna av- gränsning behandlas inte heller i detta kapitel sådana tekniska frågor som plan— lösningen av SB-butiken, avståndet mel- lan hyllorna, utseendet på gondoler och fack eller kassaapparaternas pla- cering. Några av de mera allmängiltiga detaljhandelsproblemen berörs däremot i annat sammanhang.

De rent ekonomiska synpunkterna på SB—butikerna, jämförda med de tradi- tionella butikerna, hör emellertid hem- ma hos denna utredning. Bland de kon- sumentsynpunkter, som framfördes i kap. 3, återfanns bl. a. frågan, om det inte vore rimligt med lägre priser i SB-butikerna, eftersom konsumenten själv utför visst arbete, som tidigare legat på detaljisten. Här skall proble- met granskas något närmare. De övriga former av ersättning för de ökade upp- offringar, som konsumenten gör i SB— butiken — t. ex. tidsbesparing och minskad irritation — kommer att be— röras i ett senare avsnitt.

Kostnader

Av detaljhandelns omkostnader ut— gör lönerna (till anställda och/eller butiksinnehavaren) vanligen den domi- nerande delen, oftast mellan hälften och två tredjedelar av de totala om-

kostnaderna. Detta motsvarar inom livsmedelsdetaljhandeln ca 8—11 % av omsättningen. Det är alltså anled- ning att särskilt observera hur denna post utvecklas i SB-affärerna i järn- förelse med lönekostnaderna för manu- ella butiker. Som andra kostnadspost kommer vanligen hyran, som visserli- gen i regel minskat sin andel jämfört med tidigare perioder, men som ge- nomsnittligt torde ligga på mellan 6— 10 % av totalomkostnaderna. Ett tredje kostnadsslag är räntor (på eget och främmande kapital), och bland övriga kostnader av någon betydelse finns emballagekostnaden, prisnedsättningar på grund av inkurans eller förstöring samt stöldrisken.

Lönen är som nämnt den största kostnadsposten. I takt med det ökade inflytandet hos de affärsanställdas or— ganisationer blir löner, som bestäms genom kollektivavtal, allt vanligare in- om den svenska detaljhandeln. Löne- nivån torde därigenom bli jämnare med en utjämning uppåt jämfört med tidigare. Möjligheten att reducera löne- kostnadens andel av handelsmargina- len ligger därför nästan uteslutande i att man söker öka omsättningen per sysselsatt i butikerna.

Det är svårt att få fram ett helt rätt- visande jämförelsematerial för bedöm- ning av årsomsättningens storlek per sysselsatt i manuellt betjänade butiker och i SB-butiker. Olikheterna mellan olika företag vad beträffar sortiment, kundkrets etc. kan vara betydande och försvåra en riktig jämförelse. Vidare är SB-systemet ännu så nytt i vårt land, att många butiker, som ändrats om till SB eller byggts nya som SB- butiker, ännu inte nått den omsättning de har dimensionerats för eller hunnit samla så många erfarenheter, att man nått den normala prestationen per sys- selsatt. Strängt taget kan några säkra

jämförelser göras endast vid sådana företag, som övergått från manuell be- tjäning till SB och där förutsättning- arna i övrigt i vad avser sortiment och kundunderlag inte förändrats. Mate- rialet blir emellertid då så litet, att man inte kan dra några bestämda slutsatser.

Omsättningen per sysselsatt är fastän behäftad med vissa brister — det kanske bästa måttet på produktiviteten inom detaljhandeln, förutsatt att sorti- ment, kundkrets och grad av kundtjänst är något så när jämförbara. Undersök- ningar såväl inom den enskilda han- (leln som inom konsumentkooperationen visar, att omsättningen per anställd i i SB-butikcr i regel ligger lägre än eller i höjd med motsvarande siffra för manuellt betjänade butiker upp till en årsomsättning på 200 000—300 000 kronor. Men medan siffran för de ma- nuellt betjänade butikerna är prak- tiskt tagct konstant, oberoende av fö- retagets storlek, för att inte sällan min- ska, då företagets årsomsättning när- mar sig 1 miljon (på grund av den längre gångtiden vid expedieringen och den större administrativa apparaten), ökar omsättningen per anställd vid SB-systemet, låt vara i minskad takt, även för miljonbutiken. Siffrorna är baserade på förhållandena 1952. Enligt undersökningar, som verkställts av De- taljhandelns utredningsinstitut, blir per— sonalbesparingen i en SB—butik med en årsomsättning av 700000 kronor ca 15 % i en ren speceributik och ca 12 % i en kombinerad Speceri-, kött- och mjölkbutik. I de ganska små butiksen- heterna är det emellertid svårt att helt kunna utnyttja sådana personalbespa- ringar, eftersom varje sysselsatt utgör en så stor andel av hela personalstyr- kan. I en butik med tre sysselsatta ford- ras det sålunda vid en oförändrad för- säljning en omsättningsökning per an-

ställd med 50 % för att en person skall kunna undvaras. Även om man i viss män kan sätta in deltidsanställd perso- nal, fordrar minskningen av personal- styrkan en betydande omsättningsök- ning för de kvarvarande. Hänsyn måste också tas till belastningsvariationerna; årsomsättningen per anställd ger inte något egentligt uttryck för produktivi- teten, om butikerna inte är jämförbara ur belastningssynpunkt.

De rent penningmässiga besparingar— na av SB—systemet kan sålunda bli ganska illusoriska i små enheter. En annan sak är, att den behövliga per- sonalen kan få bättre tid till övriga arbetsuppgifter, kan öka företagets ef- fektivitet via bättre lagervård, bättre information och varuexponering etc.

Hittills företagna utredningar om lönekostnaden för olika former av livs- medelsdetaljhandel tyder på att löne- andelen i procent av försäljningspriset skulle ligga 0,5—1,5% lägre för SB- butiker. Även om det mera är en gissning än en på faktiska uppgifter grundad prognos, vågar man nog för- moda, att kostnadsreduktionen på li- tet längre sikt kan bli mera betydande. Under inarbetningsskedet, när kund- kretsen är relativt ovan vid det nya sys- temet, inte hittar i butiken och inte cirkulerar nog snabbt och innan man vågar sig på att införa en mera full- ständig självbetjäning för alla varu- grupper, som ingår i butiken, finns det naturligtvis tillbakahållande faktorer. Hur stor kostnadsskillnaden kommer att kunna bli är emellertid mycket vanskligt att yttra sig om. Det har stundom hävdats, att lönekostnaderna i SB-butiker skulle kunna sänkas ge- nom att man kan använda mindre kva- lificerad och följaktligen billigare ar- betskraft som »butiksarbetare» i stället för expediter eller försäljare. Särskilt skulle detta gälla för stora butiksen-

heter, där man kan genomföra en spe- cialisering av arbetsuppgifterna. Möjlig- heterna till en sådan differentiering av lönenivån är dock inte så stora på grund av de ganska enhetliga lönevill- kor, som kollektivavtalen medför. Dess- utom kan det diskuteras, om dessa butiksarbetare verkligen kan rekryte- ras bland personal av så mycket lägre kvalifikationsgrad; dagens och morgon— dagens varudistribution ställer växande krav på de i handeln sysselsatta. Hyreskostnaden är i regel den näst största kostnadsposten för detaljhandeln. Enligt beräkningar, som gjorts för SB-butiker tillhörande Sve— riges Speceri- och Lanthandlareför- bund, skulle hyreskostnaden i procent av omsättningen uppgå till ca 1,5 % för SB—butiker mot 1,0 % för manuellt he- tjänade butiker. Detta motsvarar med en genomsnittlig uppnådd marginal av ca 15 % ungefär 6—10 % av detaljhan- delns totala omkostnader. SB—butikerna har sålunda genomsnittligt högre hy- ror. Anledningarna härtill är två. Dels kräver en SB-butik som tidigare nämnts i regel ett något större butiksutrymme på grund av den öppna varuexpone- ringen och det aktiva kundarbetet. Dels och framför allt torde den redovisade siffran bero på att SB-butikerna i regel har högre hyra per kvadratmeter. Det- ta sammanhänger med att flertalet SB— butiker ligger i nybyggda områden med högre hyror, medan de traditionella butikerna i större utsträckning har 10- kaler i äldre fastigheter med hyror, som på grund av hyresregleringen inte fått den höjd, som de sannolikt skulle upp- nått i en fri marknad. En jämförelse är sålunda ganska meningslös, om man inte kan omräkna hyreskostnaden efter beräknade marknadsvärden, som ger en mera rättvisande bild av läget. I varje fall är det inte rimligt med det syfte, som utredningarna haft, nämli-

gen att bedöma SB-systemets lönsam- het i jämförelse med den traditionella hutiksformens, att sådana irrelevanta faktorer som hyresolikheterna skall på- verka kalkylen. De hänför sig ju mindre till försäljningsformerna än till förhål- landena på den allmänna hyresmark- naden. Ytterligare en omständighet för- rycker jämförelsen. Det har inträffat, att man för att överhuvudtaget få en butikslokal i ett nybyggt område måst acceptera den lokal, som stadsplane- rare och arkitekter ansett vara behöv- lig, även om butiksutrymme eller käl- larlokaler varit överdimensionerade med hänsyn till kundunderlaget. I så- dana fall blir hyreskostnaden delvis en merkostnad, som inte bör belasta lönsamhetskalkylen i nuläget.

Till övriga kostnader hör amorteringen av anläggningskostnader- na. Om man anser, att kostnaderna för butiksanläggningen och den nya orga- nisationens uppbyggnad skall slås ut på ett eller ett par år, är det t. o. m. möjligt att påvisa, att SB är mindre lönsam och arbetar med högre kost- nader än den traditionella butiken. Det är en öppen fråga på hur lång sikt man skall bedöma denna investering, men eftersom man i dag är rätt över- ens om att SB—formen kommer att gå en snabb utveckling till mötes, synes det för pessimistiskt att kräva, att in- vesteringen avskrives på mycket kort tid. Övriga kostnadsposter, framför allt emballage och stöldrisker, har kan- ske i diskussionen fått en större plats än vad deras andel förtjänar. Embal- lagekostnaderna för SB tycks bli något högre än för den traditionella butiken, men skillnaden torde vara så obetydlig, att man inte behöver fästa något större avseende därvid. Man får nämligen ob- servera, att det inte i första hand är en" merkostnad för SB-systemet, som för- paketeringen av t. ex. färskvaror med-

för, utan att den större delen av dessa kostnader uppstår även i den moderna, manuellt betjänade butiken. Det kanske i detta sammanhang bör pekas på en merkostnad, sammanhängande med den mindrekostnad som uppstår i butiks- arbetet genom förpaketeringen, nämli- gen den risk för kvalitetsförsämring, som förpaketeringen av färskvaror kan innebära. Under varma dagar kan det exempelvis hända, att charkuterivaror »svettas» redan efter några timmars paketering, och även om kvaliteten i realiteten skulle vara oförändrad, ger varan ett intryck av att vara sekunda och måste kanske prisnedsättas.

Stöldriskerna har varit föremål för mycket diskussion. Man har till och med pekat på det omoraliska i att ut- sätta folk för den frestelse, som den fria varuexponeringen och den omedel- bara kontakten med varan kan med- föra. Det är klart, att man tyvärr måste räkna med vissa stölder, även om de kan minskas genom kontrollanordning- ar såsom vägg- och takspeglar och kon- troll av kunderna i samband med kas- saarbetet. Man får behandla en normal stöldrisk som alla övriga kostnadspos- ter i sin kalkyl. För vissa varugrupper, exempelvis kosmetika, förefaller det, som om just stöldrisken skulle vara det mest hämmande momentet för införan- de av SB. Betydelsen av denna fråga bör dock inte överdrivas. Enligt ameri- kanska beräkningar uppgår stölderna inom livsmedelsbutiker av SB-karaktär i Förenta Staterna till 0,2 % av omsätt- ningen. Uppgifterna är helt naturligt mycket osäkra. Siffran förefaller inte så avskräckande hög, men med på- lägg av 10—15 % och nettovinster un- derstigande 1 % kan stölderna i vissa fall förvandla nettovinsten till en netto- förlust.

Sammanfattningsvis kan sägas, att kostnadsskillnaderna mellan »vanliga»

betjäningsbutiker och SB-butiker är 1—2 % av konsumentpriset till SB- formens fördel vid nuvarande löne- läge, åtminstone att döma av hittills publicerat material. Som jämförelse må nämnas, att amerikanska erfarenheter tyder på att skillnaderna ofta kan bli mer än ett par procent, delvis på grund av där rådande höga löneläge.

Intäkter

De genomsnittligt större enheter, som i varje fall morgondagens SB-butiker kommer att visa upp, om man jämför med genomsnittet för de traditionella butikerna, kan få en viss betydelse för företagens intäktssida. Stora företag har — under i övrigt lika förhållanden — bättre möjligheter att lämna större ge- nomsnittsorder och därigenom erhålla förmånligare inköpsvillkor. Särskilt fi- lialbildningar har ofta möjligheter att skaffa sig gynnsamma inköpsvillkor, stundom kanske mera beroende på de- ras stora betydelse som kunder än på de kostnadsbesparingar, som deras större genomsnittsorder åstadkommer.

SB-butiken har vanligen en högre grad av elasticitet, varmed den kan möta belastningstopparna med större framgång än manuella butiker kan. En förutsättning härför är dock, att den har tillräckligt många kassor, så att köbildning kan undvikas vid betalning- en. Denna tänjbarhet kan innebära fördelar för SB i jämförelse med den manuellt betjänade butiken och bidra till att öka omsättningen och därmed bruttointäkten. Det anses bland vissa företagare med SB-butiker, att brutto- vinsten förbättras även därigenom, att arbetet kan fördelas mera jämnt, så att man slipper att forcera och kanske slarva med varuvård och uppvägning- ar. Även svinnet minskar härigenom.

Leder SB-systemet till lägre konsumentpriset?

Det nämndes ovan, att siffrorna i hit- tills utförda redovisningar om kostna- der och intäkter i olika butiksformer tyder på en viss, ehuru rätt obetydlig lönsamhetsförbättring vid oförändrade priser till SB—butikernas förmån. Att döma av detta material skulle alltså inte något nämnvärt utrymme finnas för en prisdifferentiering mellan de olika bu- tiksformerna. Å andra sidan får man nog inte tillmäta dessa siffror, baserade på förhållandena under en första upp- byggnadsperiod, så stort värde. Mycket talar för att större kostnadsskillnader är att vänta på längre sikt. Organisato- riska och strukturella förbättringar bå- de inom företagen och hos deras leve- rantörer och bättre anpassning hos kon- sumenterna till de specifika SB-meto- derna kan komma att bidra till en ef- fektivisering, jämfört med dagens läge. Det är inte heller osannolikt, att en prissänkning i SB-butikerna skulle kom- ma att stimulera konsumenterna till att i ökad omfattning handla i SB—butiker med omsättningsökningar till följd, som sänker kostnaderna per försäljnings- krona. Man får således inte ensidigt utgå från kostnadssidan inför bedöm- ningen av huruvida en prissänkning är genomförbar eller inte.

Frågan är då i vad mån konsumen- terna är så prismedvetna och så pris- känsliga, att de reagerar i önskad rikt— ning inför en ekonomiskt motiverad, i och för sig obetydlig total prisskill- nad mellan de två försäljningsformerna. För vissa varor blir väl detta inte för- hållandet och prissänkningar på så- dana varor får väl knappast någon sti- mulerande effekt. För andra varor är konsumenten mera priskänslig och på sådana områden kan en priskonkurrens komma att få stor betydelse. Mot för-

farandet att i prissättningen medvetet avvika ifrån de »verkliga» kostnaderna för olika varor har riktats och kan rik- tas mycken betänksamhet. Men om det blir lägre stimulerande effekt av en prissättning, som konsekvent söker föl- ja kostnaderna för varje enskild varu- grupp (vilka f. ö. i praktiken är utom— ordentligt svåra att urskilja — se kap. 11 om kalkyleringsproblemen), än vad den prissättning får, som riktar kon- kurrensen mot mera uppmärksammade varuområden, i syfte att nå en ökad försäljningsvolym och därmed förbätt- ra förutsättningarna för en utveckling av SB-systemet, torde nog den senare metoden vara förmånligare, inte bara ur företagets utan troligen också ur samhällets och konsumentens synpunkt.

SB-systemets snabba expansion i För- enta Staterna under 1930-ta1et hängde intimt samman med den där förda pris- politiken. Konsumenterna hade under depressionsåren ont om pengar. Man tog gärna på sig en extra uppoffring mot att varorna blev något billigare. Sedan allmänheten fått för vana att handla i SB-butiker och funnit att de medförde vissa fördelar utöver de rent pekuniära, fortsatte SB-expansionen även då prisfaktorn fick en mindre framskjuten plats i konsumenternas medvetande.

Ett betydande praktiskt problem i detta sammanhang är att konsumtions- föreningarna f. n. icke anser det vara möjligt att differentiera priserna i de två butiksformerna av rättviseskäl. Man hävdar, att alla medlemmar i en kon- sumtionsförening skall ha samma rätt till eventuella överskott. Det faktum att vissa medlemmar bor i äldre bostads- distrikt, där lokalsvårigheter och bygg- restriktioner omöjliggör en övergång till snabbköp, medan medlemmar i ny- byggda områden har tillgång till sådana SB-butiker, får inte ställa de först-

nämnda i ett sämre inköpsläge, menar man. Om prissänkningar är möjliga bör de göras genomsnittligt lika för alla butiker inom en viss förening. Utan att kommentera i vad mån denna rättvise— synpunkt är den mest betydande fak- torn eller inte i sammanhanget måste konstateras, att resonemanget i varje fall inte synes vara det mest rationella ur effektivitetssynpunkt på lång sikt. Om man anser, att SB-systemet har på- tagliga ekonomiska fördelar, vilket ju KF tycks anse, och om man accepterar påståendet, att lägre priser stimulerar konsumenterna att öka sina inköp i så- dana »lågprisaffärer», förefaller det uppenbart, att den nu tillämpade lika- prispolitiken fördröjer en utveckling mot större andel SB-handel. Resone- manget är i viss mån analogt med det som förs i fråga om den s. k. sociala prissättningen. Därvid hävdas t. ex., att vissa varor skall ha mycket låg margi- nal — under sina uppskattade kostna- der — för att ge möjlighet åt den mind- re bemedlade delen av befolkningen att fylla sina behov, eller att varor skall ha samma pris över hela landet, obe- roende av skillnader i fraktkostnader mellan distrikt nära produktionsorten och långt ifrån densamma. I dessa fall har varudistributionsutredningen, vil- ket närmare motiveras i kap. 15, den uppfattningen, att — även om man inte bör generalisera _ den sociala pris- sättningens nackdelar förefaller större än dess fördelar ur rationaliserings- synpunkt. En liknande uppfattning har kommittén beträffande frånvaron av prisskillnader mellan SB- och manuellt betjänade butiker.

Utredningen kan vidare konstatera i detta sammanhang, att förbudet mot bruttopriser bör komma att befrämja SB-systemets fortsatta utveckling. På det hela taget kan det ifrågasättas, om det ens hade varit möjligt att upprätthålla

ett bruttoprissystem med sanktioner mot »underpriser», när SB-systemet nått en större omfattning. Trycket på brutto— prissystemet hade troligen på längre sikt blivit alltför starkt. I så måtto kan lagen om förbud mot bruttopriser på- skynda utvecklingen.

Det råder ingen större tvekan om att SB kommer att växa sig allt starkare i vårt land under de närmaste åren, även om den inte arbetar med lägre priser. Frågan är hur mycket saktare utveck- lingen kommer att gå utan denna sti- mulans till konsumenterna och i vad mån utvecklingen kommer att snedvri- das. I sistnämnda avseende torde risken framför allt vara den, att det görs stora investeringar i ett SB-butiksnät med för små och för många enheter, som på längre sikt blir delvis överflödiga i ett motoriserat Sverige.

Konsumenten och SB

SB-systemets slutliga framgång och ekonomiska berättigande beror i sista hand på hur och i vad mån systemet accepteras av konsumenterna. Hur har då reaktionen varit hittills? Den skiftar mellan olika länder. I Förenta Staterna har som tidigare nämnts SB-systemet haft en nästan fullständig framgång in- om dagligvaruområdet, och det förefal- ler att ha accepterats till fullo av det stora flertalet konsumenter. I Europa är mottagandet mera blandat. I vissa länder, såsom i Schweiz, i England och i Sverige, är inställningen övervägande positiv, medan konsumenterna i andra länder, såsom Frankrike och i Italien enligt uppgift är mycket negativt inställ- da, troligen dock främst därför att me- toden är praktiskt taget oprövad i dessa länder.

Någon mera omfattande konsument- enkät om inställningen till SB har inte utförts av varudistributionsutredningen.

Svenska gallupinstitutet utförde emel- lertid på våren 1953 en opinionsunder— sökning, vars resultat ger vissa håll-. punkter. Enligt gallupundersökningen föredrog ungefär en tredjedel av dem, som hade tillgång till SB på sin ort, att handla i en affär av denna typ och en tredjedel att handla som tidigarei den traditionella butikstypen med expediter, som demonstrerade och sålde varorna, medan den återstående tredjedelen lika gärna handlade i SB-butiker som i manuellt betjänade butiker. Enligt sam- ma undersökning föredrog yngre per— soner SB-butikerna i större utsträck- ning än äldre. Männen var mera posi— tiva för SB—butiker än kvinnorna. Un— dersökningens slutkommentar var: »Me- ningarna är alltså delade, men SB—ide'n vinner terräng.»

I en hittills opublicerad undersök- ning, som civilekonom Bertil Neuman utfört, redovisas ett intressant material kring delvis samma frågeställning. Ett stickprovsmässigt utvalt antal hushåll inom ett visst distrikt i en modern för- ort till Stockholm tillfrågades vid två intervjuer med sju månaders mellan- rum (april resp. november 1952) bl. a. om »i vilken affär köper Ni huvudpar-

ten av Era specerivaror?» I området fanns två kooperativa och en privat SB- butik samt en privat betjäningsbutik, varjämte affärer i innerstaden konkur- rerade om särskilt de i staden förvärvs— arbetandes efterfrågan. Nettoföränd- ringarna mellan de båda intervjutill— fällena var utomordentligt små, vilket framgår av nedanstående tablå:

Andelen hushåll som A ril Novem— köpte övervägande delen p ber . . 1952 av specerivarorna 1 1952 SB-butik inom distriktet 48 % 48 % vanlig butik inom distrik- tet ................. 44 % 43 % butiker i innerstaden . . . 8 % 9 % 100 % 100 %

Bruttoomflyttningen mellan olika in- köpsställen var däremot betydande mel— lan de båda intervjutillfällena. Den tor- de doek mera hänga samman med andra faktorer än frågan om SB-system eller inte. Se härom i kap. 15, s. 275.

Svaren på frågan »om Ni skulle flytta till en ny stadsdel, skulle Ni då önska att Er speceriaffär vore en självbetjä— ningsaffär eller en vanlig affär?» kan sammanfattas på följande sätt:

Hushåll som handlade övervägande skulle föredra skulle föredra fann likgiltigt Summa

delen av specerivarorna i SB-butik vanlig butik vilket SB-butik ........................ 78 % 8 % 14 % 100 % vanlig butik ..................... 36 % 34 % 30 % 100 % totalt 57 % 21 % 22 % 100 %

De som föredrog SB-bntik var alltså mer än 21]? gånger flera än de som före- drog vanlig butik (57 mot 21 %). De som ansåg det vara likgiltigt vilken butikstyp de handlade i var vidare un— gefär lika många som de som föredrog vanlig butik. Det förefaller rätt natur- ligt, att de som handlade i SB-butik till det alldeles övervägande flertalet (78

%) uppgav, att de skulle föredra sam- ma butikstyp vid flyttning. Mera an- märkningsvärt är, att av dem, som vid tiden för intervjun handlade i van- lig butik, något flera sade sig föredra SB-butik än vanlig butik vid en even- tuell flyttning till annan stadsdel, var- till kom en nästan lika stor grupp som inte ansåg butikstypen spela någon roll.

På grund av den snabbhet, varmed SB-idén tycks slå igenom i vårt land är resultaten av dylika opinionsundersök- ningar aktuella endast en kort tid. Man kan dock förmoda, att en eventuell un- dersökning i dag eller i morgon skulle ge än mera positiva resultat för SB än vad de tidigare undersökningarna gjort.

Tidsbesparingen brukar ställas i för- grunden vid konsumentens värdering av SB-systemet. Den betydelse man till- mäter denna tidsvinst visar den diskus- sion, som KF och den privata handeln fört om ensamrätten till termen »snabb- köp». Man har insett det stora propa- ganda- och goodwillvärdet i ett namn som pekar på tidsvinsten för konsu- menten.

Några av de andra egenskaper hos SB-butiken, som konsumenterna i högre eller lägre grad uppfattar som för- delar, må här nämnas: kunden får i SB en närmare kontakt med varan. Detta ger bättre möjligheter till undersökning av varan den svenska blygheten tor- de annars inte sällan bidraga till att man underlåter att fråga efter egenska— per och priser, av rädsla att göra sig löjlig eller visa sin okunnighet. I SB- butiken har man möjlighet att själv läsa varudeklarationer och bruksanvisningar och väga kvalitet mot pris. Vad beträf- far varor som exempelvis frukt och grönsaker, köttvaror och charkuterier kan konsumenten bättre kontrollera kvaliteten och väga den mot priset. Alla artikelenheter är vanligen tydligt pris- märkta, vilket gör att kunden på egen hand kan besluta vad han anser sig ha råd att köpa utan att behöva anlita en expedit.

Den öppna varuexponeringen är vi- dare ett bra »komihåg». Det finns hus- mödrar, som påstår sig inte behöva skriva inköpslistor sedan de börjat handla i SB-butiken. Där får de ideligen impulser och påstötningar om olika va-

ror, som de har behov av, men där behovet kanske inte är fullt medvetet. För vissa kunder eller vid vissa till- fällen är inte snabbheten det viktigaste vid SB-köpet. I stället önskar konsu- menten gå omkring och titta på varor- na, få nya idéer och impulser osv. Hon njuter av att flanera i butiken. Likaså slipper de nervösa känna sig hetsade i sitt val på grund av att andra kunder står i kö efter dem eller därför att expediten snabbast möjligt önskar avsluta transaktionen för; att kunna ägna sig åt andra kunder. Konsumen— ten får i sådana fall mera tid på sig att i lugn och ro tänka över vad hon be- höver köpa. Mången husmor anser dock att den största fördelen med SB är att hon slipper stå och vänta i butiken, slipper vara passiv. »Man blir mindre trött av att gå än att stå stilla.» Om hon endast vill ha en enstaka vara, kan hon gå in i butiken, hämta varan och fort- sätta direkt till kassan och betala den. Genom det ganska breda sortiment, som flertalet SB—butiker strävar efter, kan konsumenten också vinna tid genom att göra en stor del av sina dagligvaru- inköp i en och samma affär. Missnöjesyttringar med SB saknas emellertid inte heller. Det är ganska naturligt, att SB-butikerna möter mot- stånd från köpare, som i många år va- rit vana vid att bli »ordentligt» betjä- nade i de traditionella butikerna. Lik- nande kan förhållandet vara för män- niskor, som har svårt att besluta sig och vill ha expeditens råd vid inköpet Särskilt husmodern av den äldre gene- rationen fäster avseende vid om hon blir personligt eller opersonligt be- handlad. Hon vill kanske ha känslan av att hennes livsmedelshandlare ger just henne den bästa köttbiten eller räddar undan en bit av hennes speciella fa- voritost och överhuvud taget är hen- nes bundsförvant på varumarknaden.

En annan missnöjesanledning är att antalet kassor ibland anses för litet, särskilt under toppbelastningsperioder- na, varför väntan uppstår vid betal- ningen. Detta eliminerar en del av den tidsvinst konsumenten uppnått genom sitt eget aktiva urval. Ett irritations- moment är ibland vaksamheten mot stölder från affärens sida gentemot konsumenterna. Det finns kunder, som retar sig på att personalen kan inspek— tera deras korgar och bärkassar, när de lämnar butiken.

Invändningar av detta slag kan na- turligtvis i viss mån fördröja utveck-

lingen av SB-systemet eller bidraga till att företagaren behåller en kanske onö- digt hög servicenivå med tillhörande merkostnader för vissa varugrupper inom SB-butiken. Men det står ganska klart, att med de förutsättningar, som tidigare skildrats i detta kapitel, och med en alltmer positiv konsumentatti— tyd kommer SB-systemets utveckling att fortsätta och hastigheten däri att öka, speciellt om företagarna sänker priserna i SB-butikerna jämsides med de kostnadsbesparingar systemet torde medföra.

KAPITEL 9

Utveckling

Varje bedömning av konsumtionsin- riktningens och distributionsapparatens utveckling under en period av 15—20 år framåt blir med nödvändighet osä— ker. Ett försök till prognos utifrån de erfarenheter, som under arbetets gång redovisats inom kommittén, torde emel- lertid vara av ett visst värde, även om prognosen inte kan underbyggas med annat än mer eller mindre kvalifi- cerade gissningar. Ett långsiktigt be- traktelsesätt är nödvändigt, om man skall kunna bedöma konsekvenserna av de åtgärder, som företas i nuet. I inne- varande kapitel skall antydas några av de viktigare faktorer, som påverkar distributionsapparaten i stort. Däremot diskuteras inte i detta sammanhang den inverkan på handelns framtida struk- tur, som företagens pris- och försälj- ningspolitiska åtgärder kan medföra. Det blir huvudtemat för framställningen i del III.

Vilken volym varor och tjänster, som kommer att förmedlas av distributions- apparaten, blir beroende främst av be- folkningsutvecklingen och den fram- tida produktionen per capita. Beträf- fande befolkningsutvecklingen kan man konstatera, att folkökningen sker jäm- förelsevis långsamt. Från tiden när- mast före det andra världskriget och fram till år 1953 ökade vårt lands be- folkning med inte fullt en miljon in- vånare, varvid dock måste beaktas det stora immigrationsöverskottet under denna period (drygt 150 000 personer).

Enligt gjorda beräkningar torde den totala befolkningen i produktiv ålder (15—65 år), som år 1950 uppgick till ca 4,6 milj., år 1965 komma att upp- gå till ca 4,9 och år 1970 till omkring 5 milj. Utvecklingen i Förenta Staterna, det land varifrån man hämtar så många data om den troliga utvecklingen inte minst ifråga om konsumtionen, har i detta avseende varit snabbare. Där steg den totala befolkningen mellan år 1937 och år 1954 från omkring 130 till 164 milj. människor. Mellan åren 1950 och 1954 ökade vårt lands befolkning med knappt 200000 människor eller cirka 2,7 %, medan motsvarande siffror för Förenta Staterna var nära 13 milj. eller 8,5 %. Denna skillnad liksom i andra sammanhang påpekade skillnader, så- som olikheter i levnadsstandardens höjd och marknadens storlek, är viktiga att hålla i minnet vid jämförelser mellan svenska och amerikanska distributions- förhållanden.

Vid sidan av befolkningsutvecklingen är befolkningsomflyttningen av betydel- se för distributionsapparatens utform- ning och omfattning. F. n. torde ca 2/3 av vårt lands befolkning bo i tät— orter (dvs. i orter med över 200 in- vånare), medan 1/3 bor på den rena landsbygden. Mycket synes tala för att den hittillsvarande övergången från landsbygds- till tätortsbebyggelse kom- mer att fortsätta, ehuru troligen i av- tagande takt. Man har beräknat, att nettoflyttningen från jordbruksnäring-

arna, som under de två femårsperioder- na under 1940-talet var ca 180 000 resp. ca 160 000 blir ca 85 000 resp. ca 80 000 under 1950-talet. Detta är givetvis inte liktydigt med en motsvarande nettoin- flyttning till tätorterna, eftersom en del övergår till annan näring men stannar kvar på landsbygden. Det ger dock en antydan om-takten i omflyttningen från jordbruket till näringar av mera ut- präglad tätortskaraktär.

Som nämndes i kap. 1 har vårt lands produktionsutveckling per capita under hela mellankrigs- och efterkrigsperio- den varit den mest gynnsamma i Euro- pa. Under förutsättning av att inga mera allvarliga internationella politiska eller konjunkturpolitiska störningar in— träffar, förefaller det realistiskt att an- taga, att man har att vänta en fortsatt produktionsökning av 2—3% per år under de närmaste decennierna. Detta innebär alltså på 15—20 års sikt en na- tionalinkomst, som ligger kanske 50— 70 % över den vi har i dag.

Inkomstfördelningens betydelse för såväl konsumtionens totala omfattning som dess inriktning är en annan svår— bedömbar faktor. Utvecklingen hittills har klart gått i riktning mot en utjäm- ning av inkomsterna för olika grupper — särskilt om man betraktar samman- lagda hushållsinkomster efter direkta skatter. I vilken utsträckning en sådan utveckling kan komma att fortsätta be- ror på en rad omständigheter, sådana som samhällets skatte— och socialpolitik, lönepolitikens utformning, organisa— tionernas maktställning och deras in- flytande på arbetsmarknaden och inom de politiska instanserna etc. Den all- männa demokratiseringsprocessen inom samhället talar också för en fortsatt relativ höjning av standarden för de lägsta inkomstskikten. Om så blir fallet, skapas förutsättningarna för en kon- sumtion, som samtidigt blir mera lik-

formig (i betydelsen att en större andel av konsumenterna får möjlighet att efterfråga varor och tjänster på en lik- artad och genomsnittligt högre nivå än tidigare) och mera individualiserad (därigenom att allt fler konsumenter får möjlighet att täcka annat än elemen- tära och mer likformiga behov och kan efterfråga varianter inom de aktuella varuområdena) .

Av stor betydelse för den framtida konsumtionen är vidare utvecklingen av importen resp. exporten, inte minst prisrelationerna mellan våra export- och importvaror (»terms of trade»). På det hela taget synes denna relation un- der efterkrigstiden ha varit tämligen gynnsam för vårt land. Det kan tänkas, att denna relation kommer att försäm- ras i takt med olika länders utbyggnad av sina produktionsapparater inom de varuområden, som de traditionella sven- ska exportartiklarna omfattar. Kommit- tén får dock nöja sig med att endast markera problemet, då det är mycket vanskligt att förutsäga något om ut- vecklingen härvidlag.

Förhållandet mellan investering och konsumtion liksom mellan privat och offentlig konsumtion har också bety- delse i sammanhanget. Investeringar- nas andel av den totala bruttonational- inkomsten ligger internationellt sett synnerligen högt. Utvecklingen har ef- ter kriget gått ant en större andel offentlig investering och konsumtion. Om de antydda relationerna avsevärt kommer att förändras i någondera rikt- ningen, kan vissa av nedan framförda synpunkter bli mindre aktuella.

Utvecklingen inom några huvudvaruområden

En mängd omständigheter, inte minst prissättning och prispolitik inom och mellan olika varuområden, påverkar

konsumtionsinriktningen och sålunda indirekt distributionsapparatens om— fattning och utformning. Omvänt kan konsumtionsinriktningen ha inflytande på prissättning och distributionsmeto- der. Det är därför knappast möjligt att med anspråk på större noggrannhet ta några ögonblicksbilder av konsumtio- nen under olika tidsperioder och med ledning därav extrapolera fram den troliga utvecklingen inom olika kon- sumtionsområden. I det följande skall därför endast fogas några allmänna reflexioner till de olika varuområden, som kommittén särskilt studerat. Vad först livsmedlen beträffar är det in- tressant att konstatera, att — mot tidi— gare antaganden _ livsmedelspostens andel av konsumenternas totala utgif- ter vid stigande standard stigit i För- enta Staterna. En liknande tendens kan spåras i den svenska konsumtionssta- tistiken. För vårt land torde det vara rimligt att antaga, att kalorimängden per capita sannolikt inte kommer att öka. Däremot torde efterfrågan i långt högre grad än i dag komma att riktas mot sådana kvalitativt mera högvärdiga produkter, som ger konsumenten en högre grad av behovstillfredsställelse än tidigare. Så är t. ex. konsumtionen av kött i vårt land avsevärt lägre än i Förenta Staterna och konsumtionen av »finare» grönsaker obetydlig i jämfö- relse med vissa västeuropeiska länders. Vidare kan man räkna med en större konsumtion av sådana högförädlade varor, som innebär, att konsumenten förutom varan »köper fritid». Som exempel kan nämnas färdiglagad mat t. ex. soppor — och djupfrysta pro- dukter. För de senare har konsumtio- nen per invånare i vårt land uppgivits vara mindre än ett kg för år 1954, me- dan motsvarande siffra för Förenta Staterna är cirka 21 kg. En försiktig prognos har antytt, att man kan räkna

med en konsumtion av cirka 31/2 kg djupfrysta varor per invånare år 1960. Det är troligt, att Sverige aldrig kom- mer i nivå med Förenta Staterna i detta avseende, bl. a. därför att vårt lands klimat inte möjliggör en så billig fram- ställning av t. ex. djupfrysta sydfrukter, bär, saft och grönsaker som i vissa delar av Förenta Staterna. Framför allt torde de i jämförelse med Sverige myc- ket låga arbetslönerna i de sydeuropeis- ka länder, som exporterar färska grön— saker och fårsk frukt till vårt land, bi- draga till att färskvarorna även på läng- re sikt kan bli konkurrenskraftiga gentemot inhemska frysprodukter. Inte desto mindre torde en snabb utveckling vara att vänta på detta område. F. 11. har över 6000 svenska livsmedelsbuti- ker frysboxar mot praktiskt taget inga affärer alls är 1950.

Bostadspostens andel av den totala privata konsumtionen har, som fram- gått av tab. 3 på s. 59, minskat med cirka 1/3 sedan slutet av 1930-talet. Det förhållandet, att genomsnittskonsumen- tens utgifter för bostad stigit mindre än inkomsterna, har vid sidan av pro- duktivitetsökningen bidragit till att efterfrågan på andra områden, kanske främst varaktiga konsumentvaror av typen bilar och hushållsmaskiner, kun- nat vidgas jämförelsevis kraftigare. Bo- endekostnaderna i fastigheter, byggda efter kriget, torde dock, trots hyres- reglering och bostadssubventioner, på grund av höjd bostadsstandard ligga i samma storleksordning som före kri- get i jämförelse med andra levnads— kostnader. I en helt frisläppt bostads- marknad skulle det sannolikt uppstå en förskjutning i de olika levnadskost- nadsposternas inbördes relation, så att bostadskostnadernas andel skulle bli större än den var före kriget. Knapp- heten på resurser under full sysselsätt- ning och den ekonomiska politik, som

förs, gör det emellertid realistiskt att antaga, att det under de närmaste åren inte kommer att ske någon avgörande förändring på detta område, i varje fall vad bostadskonsumtionen beträffar. Jfr s. 179 f.

I mån av möjlighet torde den svenska familjen på längre sikt få en ökad be— nägenhet att bo i villor framför att bo i hyreshus, åtminstone om man får dra paralleller med utvecklingen i Förenta Staterna. Detta innebär å ena sidan dels att en större del av inkomsterna kom- mer att läggas ned på bostad och där— med sammanhängande inventarier, dels att familjen får en bättre utrymmes- standard, vilket senare kan gynnsamt påverka möjligheterna till ändrade in- köpsvanor och större köp per gång. Vidare kommer i ett sådant läge fler människor att bo längre från städer- nas centrala delar med allt vad detta medför av ändrad lokalisering hos de- taljhandeln etc. Dessa ting beröres yt— terligare under avsnittet om motoris- men nedan.

Å andra sidan kan förändringarna i bostadsstandard inte bli så avsevärda under de närmaste decennierna, då ju de bostäder, som byggts under de se- naste 20—30 åren, till övervägande de- len kommer att ingå även i det fastig- hetsbestånd, som utnyttjas år 1980. De investeringar, som gjorts och görs i olika slag av nybebyggelse, kommer alltså att sätta sin prägel på situatio— nen även om 25 år, såsom närmare ut- vecklas i ett följande avsnitt om stads- planering (s. 179).

För beklädnadsområdena har under de sista åren kunnat iakttas en tydlig tendens mot en minskad andel av kon- sumentens köpkrona. F. 11. ligger som tidigare nämnts andelen av den privata konsumtionen vid 13—14 %. Motsva- rande procentsiffra för Förenta Stater- na — 9 % —— tyder på att vi här har

att emotse en fortlöpande relativ kon- sumtionsminskning. Härtill bidrar inte blott konkurrensen från andra varu— områden, främst från konsumentkapi- talvarorna, utan även de bättre och i förbrukningen billigare fibrer, varav en betydande del av textilvarorna nu- mera tillverkas. För skor torde tenden- sen vara likartad med den för bekläd- nad i övrigt. Även härvidlag inverkar * motorismen, både genom att folk sliter

mindre skor då de åker mera, och ge- nom att de får behov av andra och lät- tare typer av skor. Förbättrade garv- metoder liksom den tilltagande an- vändningen av bottiner bidrar också till att öka skornas livslängd.

Det varuområde, för vilket föränd- ringarna torde komma att bli allra störst, är sannolikt de varaktiga kon- sumentvarorna, där av allt att döma ett mycket stort latent behov finns. Trots att vårt land i fråga om bilinnehav lig- ger i tätgruppen i Europa (år 1954 en personbil per 13 invånare), motsvarar graden av behovstäckning endast för- hållandet i Förenta Staterna omkring år 1920. Även om utvecklingen under de sista 2—3 åren varit ganska snabb, år det ett gott stycke kvar till en person- bil per 31/, personer, som Förenta Sta- terna kunde visa upp år 1953. Det be— räknas, att genomsnittsamerikanen i dag förbrukar en något större andel av sina inkomster på inköp och underhåll av samt drivmedel m. m. för bilar än han förbrukar på beklädnadsvaror. Efterfrågan på televisionsapparater tor- de, när televisionen på allvar kommer i gång i vårt land, bli ganska betydande att döma av en prognos,som Industriens utredningsinstitut utarbetat på uppdrag av televisionsutredningen. Under vissa förutsättningar, bl. a. en relativt snabb utbyggnad av televisionsnätet, beräknas där, att det inom tio år efter televisio— nens start kommer att finnas mer än

en halv miljon televisionsapparater i Sverige. Även för vissa hushållsappara- ter förefaller ett betydande anskaff- ningsbehov att föreligga. Såsom närma- re redogöres för i bil. 2 är täcknings- graden ganska hög för radioapparater, symaskiner och dammsugare (ca 90, 80 resp. 67 % av samtliga hushåll) men avsevärt lägre för kylskåp (38 %), tvättmaskiner (12 %), och andra hus- hållsmaskiner (4 %). Jfr s. 408 f.

Motorismen

Uppenbart är, att utvecklingen på bil— området kan komma att bli av mycket stor betydelse såväl för konsumtionens inriktning som distributionsapparatens omfattning, inriktning och lokalisering. Under förutsättning att konsumenter- nas starka intresse för bilköp inte nämnvärt minskas genom ingripanden av olika slag, såsom särskilda skatter eller avgifter, importreglering o. d., är det inte orimligt att antaga, att netto- tillskottet av bilar i vårt land under den kommande 15-årsperioden genom- snittligt kommer att bli ca 100 000 per år. Detta skulle innebära, att Sverige år 1970 närmar sig Förenta Staternas biltäthetsgrad år 1950, dvs. ungefär en bil per 31/2—4 invånare.

Motorismen möjliggör eller underlät- tar tillkomsten av en vidsträckt förorts- bebyggelse. Utvecklingen i Förenta Sta- terna har under det sista decenniet klart gått i den riktningen, att köp- kraften flyttat ut från de centrala och de centrum närliggande stadsdelarna till »suburbia», förortsbebyggelsen. De- taljhandeln, särskilt inom dagligvaru- området, har därför i tilltagande ut- sträckning funnit det nödvändigt att flytta med befolkningen och upprätta filialer eller nya företag i dessa för- orter. Inte minst bristen på parkerings- platser och svårigheten att överhuvud-

taget komma fram med bil i de centrala delarna av städerna har bidragit till denna utveckling. Hos oss skulle dessa skäl å ena sidan snarast kunna medver- ka till en ännu starkare detaljhandels- utflyttning än i Förenta Staterna, efter- som flera av våra större städer i sina centrala delar är mycket trånga och först på längre sikt får möjlighet att sanera gatunätet, anlägga flera parke— ringsplatser, parkeringsgarage o. (1. Å andra sidan är den gamla stadskärnan i de flesta svenska städer inte så vid- sträckt, att en sprängning av centrum— detaljhandeln i regel torde bli aktuell.

För de mindre och medelstora städer- nas och tätorternas del kan motorise- ringen bidraga till att folk inte i den utsträckning, som eljest skulle bli fal- let, flyttar från landsbygden, även om de har sitt arbete i tätorten. Många kan förväntas föredraga att bo kvar på landsbygden i bostadsbestånd med låg— re standard men med en motsvarande lägre hyra och med de övriga fördelar de anser sig ha av att bo på landet, om de med bilen kan ta sig till och från arbete, affärer och kulturliv i tätorten. Det är vidare tänkbart, att de större möjligheter att förflytta sig, som bilen medför, kan bidraga till att motverka avflyttningen från landsbygdsnäring- arna, eftersom den isolering, som kan- ske främst ungdomen inom dessa nä- ringar känner, lättare kan hävas med bilens hjälp.

I vilken utsträckning distributionsappa- raten kan formas efter bilåldern visar tillkomsten av de 5. k. »outlying shopp- ing centers» i Förenta Staterna. De utgör en koncentration av butiker inom de flesta branscher och av serviceföretag av skilda slag till en strategisk plats i eller mellan större förortsområden. Företagen är ofta av betydande storlek. Karakteristiskt för amerikanska shopping centers är att man redan vid planeringen av projektet bestäm- mer inte endast den arkitektoniska utform- ningen av hela kapaciteten utan också vilka

företag eller branscher, som skall vara representerade. I regel vill man som cent- rum och ryggrad ha minst två varuhus. Dessa kompletteras med specialaffärer och i många fall även med en »super market» på livsmedelsområdet. Utmärkande är vi- dare den rikliga tillgången på parkerings- platser —— vanligen brukar man räkna med att utrymmet för parkering bör vara tre gånger större än det bebyggda utrymmet. I de större shopping centers man byggt i Amerika har anlagts parkeringsplatser för mellan & 000—10000 bilar. I Boston finns exempelvis f. n. två sådana centra, varav det ena ligger ungefär 15 km och det andra ungefär 20 km från stadens centrum. De- ras influensområde är betydande. Det kan nämnas, att ungefär hälften av kunderna kommer från platser, som inte gränsar till den kommun, där vederbörande centrum ligger.

Erfarenheterna från Förenta Staterna visar, att shopping centers av det slag, som ovan skisserats, i vårt land kan tänkas bli aktuell endast i anslutning till våra största städer. Däremot synes det troligt, att det kommer att uppstå butikscentra i våra små- och medelstora städer av den typ, som området kring torget i Vällingby i Stockholm utgör exempel på. Där har man samlat före- tag, tillhörande olika distributionsfor- mer och branscher i ett centrum, i syfte att ge konsumenten överblick och un- derlätta hennes samlade inköp. En dy- lik hutikskoncentration förefaller att ha betydande fördelar såväl ur distri- butions- som ur konsumentsynpunkt. Ett delvis likartat projekt håller på att förverkligas i Luleå och enligt uppgift föreligger motsvarande planer för and- ra städer.

De amerikanska erfarenheterna före- faller emellertid ur svenska synpunkter vara beaktansvärda särskilt i två av- seenden, nämligen i vad gäller vikten av att tillgodose behovet av parkerings- utrymme och att tillgodose behovet av niasstransporter. Vad beträffar den första frågan måste mycket starkt be-

tonas betydelsen av att man vid pla- neringen av nya affärsområden liksom av bostadsbebyggelsen ser till att par- keringsmöjligheterna blir tillräckligt stora. Hittills synes man i regel ha un- derskattat behovet av parkeringsutrym- me. Amerikanska intervjuundersök- ningar visar klart, att allmänhetens val av inköpskälla i mycket hög grad är betingad av möjligheterna att finna parkeringsplats.

Bilens betydelse för konsumenternas inköpsvanor kan på längre sikt knap- past överskattas. Hembärningsproble- 1net för livsmedel och övriga daglig- varor, vilket f. n. är mycket besvärligt både för detaljhandeln och för konsu- menterna, kan genom bilen åtminstone delvis lösas. Antalet kontakter, vilket är av största betydelse för distributions- apparatens kapacitet och därmed för dess behov av produktionsresurser, kan avsevärt minskas, om större inköp kan göras per gång, vilket bilen möjliggör. I Förenta Staterna är det vanligt, att husmodern med familjens bil kör till en super market och där samtidigt täcker veckans behov av specerier, ke- misk-tekniska artiklar, djupfrysta va- ror och även i viss utsträckning andra färskvaror.

Bilparkens tillväxt får också ett starkt inflytande på näringslivets struktur ge- nom den ökning av antalet service- och reparationsverkstäder, som blir en ofrånkomlig följd. Behovet av service- och reparationsverkstäder samman- hänger med hur stark koncentrationen blir till vissa bilmärken under normala förhållanden på bilmarknaden. Det förefaller nämligen uppenbart, att möj— ligheterna att rationalisera genom spe- cialisering och mekanisering i hög grad sammanhänger med i vilken utsträck- ning verkstäderna kan inrikta sig på service- och reparation av ett eller någ- ra få bilmärken.

Viktig för bedömningen av den ut- veckling vi går till mötes är frågan, i vilken utsträckning man kommer att ta ut den standardhöjning, som en fort- satt produktivitetsökning möjliggör, i form av större volym varor och tjäns- ter resp. i form av ökad fritid. Det är självfallet inte möjligt för kommittén att bilda sig någon närmare uppfatt- ning härom, men det förefaller verk- lighetsbetonat att på längre sikt räkna med en viss arbetstidsförkortning. Ge- nomförandet t. ex. av en xfemdagars- vecka» för stora grupper löntagare kan medföra förändringar både vad beträf- far konsumtionsinriktning och vad be- träffar distributionsapparatens struk- tur. För det första betyder en förskjut- ning i den materiella standardhöjnings- kurvan, att det blir en långsammare ut- veckling av möjligheterna att tillgodo- se behovet av bl. a. en del varaktiga konsumentvaror. Vidare kommer efter— frågan att mer än hittills inrikta sig på varor och tjänster, som hör fritiden till, såsom fritidskläder, resor, bilar, båtar och sommarstugor. Det är dock svårt att bedöma, i vilken omfattning en allmän arbetstidsförkortning skulle in- nebära, att den materiella standardhöj- ningen går långsammare än den skulle göra utan en sådan förkortning.

Det är uppenbart, att dessa utveck- lingstendenser måste medföra föränd- ringar inom distributionsapparaten. Särskilt kommer kanske tillväxten av sådana företag som service- och repara- tionsverkstäder för bilar, bensinstatio- ner, motell- och hotellrörelser etc. att fortsätta. En allmän arbetstidsförkort- ning kan även innebära fördelar ur den övriga distributionsapparatens sy'n- punkt, nämligen genom dels de föränd- rade inköpsvanor, som en arbetsfri var- dag kan tänkas medföra, dels den ut- veckling mot »gör-det-själv-systemet»,

som man kunnat notera särskilt i För- enta Staterna. För butikerna kan det komma att ske en viss koncentration av allmänhetens inköp till den lediga da- gen, varvid det blir lättare än hittills att klara av toppbelastningen genom att anskaffa deltidsanställda på lördagarna. På längre sikt kan det också tänkas, att många önskar utnyttja en längre week— end för resor och därför önskar göra sina inköp under veckans övriga da- gar. Behovet av någon form av kvälls- öppet i varje fall i de större tät- orterna kommer i så fall att öka. En höjd standard behöver inte med- föra ökade anspråk på service inom alla områden. Det är en företeelse, som kanske kan synas något paradoxal, att man i Förenta Staterna finner en ten- dens hos konsumenterna att avstå från många former av serviceverksamhet, samtidigt som deras levnadsstandard kraftigt stigit. Detta gäller för arbeten såsom hemmålning, skötsel av den egna villan, trädgården eller bilen 0. d. An- ledningen härtill är dels den kortare arbetstiden, som möjliggör sådant eget arbete, dels nya värderingar: man läg- ger gärna ned en del eget arbete för att spara pengar, som kan användas till annat, vilket man anser skänker en högre grad av behovstillfredsställelse.

Handelns arbetskraftsbehov

Om en i stort sett full sysselsättning även i framtiden kan upprätthållas, kommer konkurrensen om arbetskraf- ten mellan de olika näringsgrenarna att ytterligare skärpas. Handeln sysselsät— ter f. 11. ca 400 000 personer, räknat i antal heltidssysselsatta, vartill kommer ytterligare ca 100000 personer, som sysslar med varudistribution inom in- dustri och transportväsende. En fort- satt årlig produktivitetsökning inom industrin av 3 % skulle innebära, att

Konsumenten behöver överblick och information inte minst ifråga om kapitalvaror. Bilderna Elverkets utställningshall i Stockholm.

Åk utanför stan och shoppa, där det finns parkeringsutrymmen! — Säger denna bild av ett »outly ng shopping center» i dagens USA någonting om morgondagens detaljhandel i Sverige?

Det ökande antalet bilar kräver inte bara större parkeringsutrymmen utan också mer av service- anläggningar.

den varuvolym, som skall distribueras, på tio år skulle växa med ca 35 %. Hur mycket mera arbetskraft, som på grund av den ökade varuvolymen kommer att behövas för varudistributionen, beror naturligtvis på de möjligheter man har att öka produktiviteten inom handeln. Om sådana möjligheter skulle helt sak- nas — dvs. om omsättningen per syssel- satt inte skulle kunna höjas, vilket kom- mittén emellertid inte förutsätter skulle antalet sysselsatta inom varudis- tributionen under den kommande tio- årsperioden behöva ökas med kanske 200 000 personer. För att handeln skulle kunna distribuera den ökade varu- volymen med samma antal sysselsatta, som den har i dag, måste dess produk- tivitet stiga i samma takt som inom produktionen vid oförändrat antal sys- selsatta inom den senare.

Av olika skäl torde det inte bli möj- ligt för handeln att åstadkomma samma produktivitetsökning som industrin. Dels påverkas varuhandeln av geografiska betingelser i långt högre grad än in- dustrin, dels är det inte möjligt att me- kanisera och automatisera varudistri- butionen på samma sätt som industri- produktionen. Förutsättningen för att industriproduktionen skall kunna stiga i den omfattning, som nu antytts, är vidare, att produktionen inte måste av- stå folk till varudistributionen. Behovet av arbetskraft inom handeln påverkas av och påverkar industriproduktionens storlek, särskilt i ett samhälle med full sysselsättning. Hur utvecklingen kom- mer att te sig är därför svårt att uttala sig om, men förmodligen kommer han- delns behov av ytterligare arbetskraft att ligga omkring 100 000 personer på tio års sikt. Klart är emellertid, att konkurrensen om resurserna mellan produktion och distribution kommer att förbli ett viktigt problem. Läget kompliceras av att den nuvarande ka-

paciteten inom själva distributionsap— paraten och inom stora delar av trans- portapparaten synes vara väl utnyttjad.

Handelns investerings- och kapitalbehov

Medan industrins produktivitetsök— ning till stor del åstadkommes genom investeringar i maskinell utrustning, är företagen inom handeln för sin tek- niska rationalisering i högre grad hän- visade till investeringar i lokaler och inventarier. Handelns investeringar i byggnader uppgick under perioden 1948—1952 till 90—105 milj. kronor årligen, räknat i löpande priser. Detta motsvarar knappt 30 % av industrins investeringar i byggnader under mot- svarande period. Andelen hade dock sjunkit från ca 30 % år 1948 till ca 26—27 % åren 1952—53. Man har beräknat, att den totala volymen av handelns investeringar i byggnader låg ca 25% lägre år 1953 än är 1938/39. Under samma period steg produktions- volymen med mer än 50 %, vilket torde ha inneburit en ökning av anspråken på lagerutrymme av ungefär samma storleksordning. Utifrån dessa beräk— ningar är det uppenbart, att det före- legat och fortfarande föreligger ett be- tydande ackumulerat behov av lokaler för handeln. Hur stort det nu aktuella behovet är, torde vara omöjligt att klar- göra, eftersom benägenheten att inves- tera inom handeln sammanhänger med många omständigheter, olika från det ena året till det andra för olika bran- scher, företag och distributionsled. Ett uttryck för eftersläpningen är dock skillnaden mellan det anmälda behovet och storleken av den planerade till- ståndsgivningen för år 1955. Ansök- ningarna om byggnadstillstånd från handelns sida motsvarar f. 11. ett be— lopp, som är sex gånger större än det

faktiskt medgivna ca 400 mot ca 65 milj. kronor. Investeringsbehoven för ersättning och nyanskaffning av in— redningar och inventarier liksom för ökning av varulagren, skulle enligt vis- sa beräkningar1 uppgå till ett årligt be- lopp av vardera ca 100 milj. kronor, räknat i 1946 års penningvärde. En fortsatt rationalisering av distributio- nen blir i hög grad beroende av möjlig- heterna att modernisera distributions— apparaten, och kommittén vill i detta sammanhang understryka vikten av att handeln får en större andel än hittills av det investeringsutrymme, som står till förfogande.

Rationaliseringstakten är avhängig av möjligheterna att erhålla byggnads- tillstånd men också av möjligheterna att anskaffa kapital. Det sistnämnda problemet gäller inte blott för rationa- lisering av redan existerande företag och distributionsformer utan även för nyetablering. Behoven av kapital för nya liksom för existerande företag tor- de i framtiden liksom hittills komma att i stor utsträckning tillgodoses genom stödlån och krediter från leverantö- rerna och självfinansiering inom före- tagen eller lånevägen av kreditinstitut inom näringslivet såsom AB Handels- kredit, vilket bildats av Kemisk-teknis- ka och livsmedelsfabrikanters förening till stöd för företag inom livsmedels- och lanthandeln. Särskilt företag och distributionsformer, som ämnar till- lämpa nya metoder, torde ha ett stort behov av att kunna anskaffa kapital på annat sätt, t. ex. genom vanliga bank- lån. Enligt beslut av 1955 års riksdag blir det efter den nya banklagens ikraft- trädande den 1 januari 1956 möjligt för affärsbankerna att lämna krediter till företagare inom handeln utan att längre behöva kräva inteckning, pantförskriv- ning eller borgensförbindelse. Sådana blancokrediter må utgå till ett belopp

av högst 75 000 kronor. Kommittén är av den uppfattningen, att möjligheter- na till blancokrediter till handeln kan bli av visst värde för rationaliseringen på längre sikt, både för nu existerande företag och för nya företag eller distri- butionsformer. En förutsättning för att sådana finansieringsmöjligheter skall få någon strukturell effekt är emellertid, att inte allmänna kreditrestriktioner, investeringsbegränsningar genom bygg- nadsreglering etc. sätter hjälpen åt den progressiva företagsamheten ur spel. Det ligger inte inom kommitténs kom- petensområde att anlägga allmänna vär- deringar på dessa restriktioner, som motiveras ur andra synpunkter än den kommittén har att företräda. Kommit- tén får nöja sig med att markera pro- blemet. Det förefaller dock sannolikt, att dessa andra restriktioner i många fall haft en mera återhållande effekt på investeringar i rationaliseringssyfte än vad de bankmässiga säkerhetsbestäm— melserna kan ha haft.

Med stöd av beslut av 1954 års riks- dag har Kungl. Maj:t förordnat, att stats- garantier på sammanlagt högst 10 milj. kronor får lämnas för lån, som syftar till rationalisering genom nyetablering och utvidgning av företag inom hant- verk och småindustri. 1955 års riksdag har medgivit, att statliga garantier får lämnas intill ytterligare 10 milj. kro- nor. Handelsföretagen beröres inte i dessa sammanhang. Garantisumman till ett och samma företag är i princip obe- gränsad. Amorteringstiden är vanligen 10 år och högst två års amorteringsfri- het kan beviljas.

Varudistributionsutredningen anser det beklagligt, att inte även företag inom handeln kan komma i åtanke för lån av detta slag. En sådan bestämmelse skulle ligga väl i linje med det ovan-

1 Jfr Artle, R., Svenskt distributionsväsen- de, Stockholm 1952.

nämnda beslutet om att blancokrediter skall kunna lämnas även till handels- företag. Som ett komplement till andra finansieringsmöjligheter borde möjlig— heten att erhålla lån med hjälp av stat- liga garantier i vissa lägen vara en god hjälp, inte minst för sådana nya före- tag och distributionsformer, där initia- tivtagarna kan förmodas möta betydan- de svårigheter att erhålla behövligt finansiellt stöd hos andra kreditgivare. Kommittén föreslår därför, att bestäm- melserna för län med statsgaranti vid- gas, så att även handelsföretag kan komma i åtnjutande av de lånemöjlig- heter, som där ges.

Stadsplaneringen och handeln

Som tidigare nämnts går utveckling- en i den riktningen, att en allt större del av vårt lands befolkning kommer att bo inom tätortsområden. Vid plane— ringen av nya områden, som läggs un- der stadsplan, brukar man numera i motsats till vad tidigare var fallet -— redan på ett tidigt stadium precisera för vilka ändamål olika områden skall nyttjas och därefter bygga ut bostads- kvarter, butiker etc. i enlighet med pla- nen. Därvid försöker man på olika sätt uppskatta befolknings- och köpkrafts- underlag för distrikten i fullt utbyggt skick. En sådan förhandsbedömning kan i många avseenden ha stora för- tjänster ur allmän synpunkt och ur kon- sumentsynpunkt. Riskerna är emeller- tid också betydande. Man låser lätt ut- vecklingen, och om icke möjligheter finns till en framtida komplettering av butiksbeståndet, föreligger risk för att distributionsapparaten på längre sikt blir underdimensionerad. Problemets räckvidd framgår av det ovannämnda antagandet, att köpkraften om 15—20 år är kanske 50—70 % större än i dag. I detta läge är det troligt, att många be-

hov, som inte kan förutses i dag, måste täckas, och att en annan distributions- teknik kan komma att fordra nya an- läggningar och en annan utformning av nuvarande försäljningsställen för att nå full effekt. Det är därför av största vikt, att man vid planeringen av nya områden uppmärksammar elasticitets- problemet, dvs. planerar med viss tomt- mark i reserv, så att det senare ges möj- lighet att utvidga, om så skulle erford- ras. I nägon mån skulle kanske denna elasticitet även kunna uppnås genom att vissa fastigheter inom ett område konstruerades så, att bostadslägenheter- na i första våningen kunde omändras till butikslokaler, utan att takhöjder, husdjup m. m. lägger hinder i vägen. Kommittén ser behovet av denna elasticitet som en mycket väsentlig frå- ga även ur den synpunkten, att stads— planeringen i dag —— särskilt för livs- medelshandeln — många gånger blir den i praktiken mest betydelsefulla ny- etableringskontrollen. Det torde ofta vara önskvärt ur effektivitetssynpunkt, att man bereder möjlighet för flera di- stributionsformer att så fritt som möj— ligt konkurrera på lika villkor. Detta kan gälla även om den totala distribu- tionsapparaten därigenom kortsiktigt skulle förefalla överdimensionerad i jämförelse med ett butiksnät, vars om— fattning uteslutande bestämts utifrån vad som rent statistiskt är ett lämpligt kundunderlag. I det senare fallet begår man nämligen lätt misstaget att under— värdera konkurrensens betydelse för effektiviteten på lång sikt.

Hyresregleringen och handeln Hyresregleringens effekt på distribu- tionsstrukturen är en viktig men svår- bedömbar fråga. Å ena sidan har det framhållits, att regleringens låghyre— effekt i det äldre fastighetsbeståndet

innebär lägre kostnader för handeln, vilket kan medföra lägre konsumentpri- ser än i en fri hyresmarknad med i de flesta fall högre hyror för butiks- och lagerlokaler. Vidare har det anförts, att höjda hyror i gamla fastigheter skulle fördröja en behövlig sanering, eftersom husägarnas benägenhet att riva eller bygga om skulle minska, om utbytet blev bättre. En överflyttning av en del av inkomsten från hyresgästen-butiks- ägaren till hyresvärden skulle endast minska handelsförtagens lönsamhet. I många fall sker f. 6. nu en dold lokal- kostnadsstegring, därigenom att hyres— gästen tvingas att betala inredning etc. för att överhuvudtaget få kontrakt på lokalen eller få en reparation till stånd. En frisläppning av hyrorna skulle i så fall inte få någon effekt alls eller en mycket obetydlig sådan. Det skulle dessutom stöta på mycket stora, kanske oöverstigliga hinder att skilja en fri llyresmarknad för lokaler avsedda för kommersiellt bruk från en reglerad hy- resmarknad för bostäder.

Å andra sidan hävdas, att en behövlig struktursanering i gamla områden för- svåras och fördröjes av att hyrorna med konstlade medel hålles nere på en låg nivå i jämförelse med läget i en fri marknad. Att vissa ineffektiva företag kan fortleva anses bl. a. bero på att de har låga hyreskostnader, vilka gör att anpassningen mellan olika branscher och distributionsformer fördröjs. Hy— resregleringen anses därigenom kunna få en konkurrenshämmande verkan, som kan leda till en fördyring av varu- distributionen. Högre hyror skulle inte behöva innebära högre kostnader per försäljningskrona, om lokaliseringen av olika typer av företag förbättras, så att omsättningen per ytenhet kan ökas mera än som svarar mot hyresstegring- en. I blandade affärs- och bostadsfas- tigheter skulle höjda hyror för affärs-

lokalerna kunna innebära möjligheter till sänkta hyror för bostäder. Ett före- tags hyreskostnader uppgår många gånger endast till en mindre del av vad de skulle vara i en fri marknad.

Varudistributionsutredningen har en- dast velat referera dessa synpunkter, som framkommit under diskussionerna inom kommittén. Det förefaller uppen- bart, att problemet har många aspekter och att det måste analyseras mera in- gående än vad kommittén haft tid och möjlighet att göra.

Stora och små företag

I tidigare kapitel liksom i del III om »Priset» berörs i skilda samman- hang frågan om stora och små företag, sedda ur effektivitetssynpunkt. Kom- mittén har uttalat den meningen, att en fortgående utveckling mot genomsnitt- ligt större företagsenheter är en av grundförutsättningarna för en rationa- lisering i stort av distributionen. Kom- mer då det lilla handelsföretaget att för- svinna, om man bortser från mycket små tätorter eller landsbygden, där be- folkningens samlade köpkraft ofta en- dast räcker till att ge butikerna en blyg- sam omsättning? Enligt kommitténs uppfattning blir så inte fallet. Erfaren- heterna från Förenta Staterna styrker en sådan uppfattning. Där har t. ex. livsmedelsdetaljhandeln koncentrerats så, att 4 % av det totala antalet företag svarar för ca 40 % av den totala om- sättningen. Men samtidigt observerar man, att antalet små i många fall även efter svenska förhållanden myc- ket små — företag snarast ökat i antal.

Mycket talar för att en sådan utveck- ling mot vissa småföretag är en direkt följd av stordriften hos de mycket stora enheterna kanske t. o. m. en förut- sättning för denna stordrift. Med en måhända något haltande analogi kan

man jämföra detta förhållande med be- hovet av hantverksmässig tillverkning av vissa detaljer inom moderna pro- duktionsföretag, t. ex. inom verkstads- industrin. Vid sidan av det löpande bandet har man små specialavdelningar, där man tillverkar sådana stundom be- hövliga detaljer, för vilka det icke lönar sig att lägga upp en specialiserad och högmekaniserad tillverkning. Det lilla handelsföretaget kan genom sin större anpassningsförmåga, sin villighet att tillgodose de exklusiva eller originella delarna av efterfrågan, sitt försprång genom avsaknaden av en dyrbar admi- nistrativ apparat eller sina i många fall lägre krav på företagarersättning och vinst inte sällan hävda sig väl i konkurrensen med storföretagen. De stora och de små företagen komplette- rar ofta varandra väl, och det finns ingenting som säger, att en viss stor- lek skulle vara den i alla lägen opti- mala.

Företagsräkningar och forskning

Under arbetets gång har det blivit allt klarare för kommittén, att behovet av kunskaper om distributionsappara- tens omfattning och struktur är myc- ket stort. Den officiella statistik, som står till buds, är otillräcklig för en när- mare analys av distributionens struktu- rella och ekonomiska problem. I vårt land har endast två fullständiga före- tagsräkningar genomförts, nämligen år '1931 och år 1951. Den senare företags- räkningen är ännu så sent som våren 1955 inte fullt avslutad, varför det icke varit möjligt för kommittén att göra de jämförelser, som i många avseenden skulle ha varit önskvärda för en mer fullständig bedömning av distributions- appartens förändring under den gång- na tjugoårsperioden.

Kommittén vill starkt understryka

behovet av kontinuerligt genomförda företagsräkningar, helst vart femte år, för att möjliggöra för näringsliv och samhälle att bättre disponera resurser- na och planera långsiktigt. De investe- ringar, som göres i sådana företagsräk— ningar liksom i distributionsekonomisk forskning, lönar sig förvisso på lång sikt. För att kunna genomföra företags- räkningar vart femte år synes det nöd- vändigt, att man använder sig av den moderna stickprovsmetodiken,som kan ge resultat av tillfredsställande nog- grannhetsgrad på kortare tid och med lägre kostnader än vid fullständiga fö— retagsräkningar. Det företagsregister, som f. n. är under uppläggning hos Statistiska centralbyrån, kan i så fall bli ett gott hjälpmedel såsom den mo- dermassa, ur vilken man kan ta stick- prov. Registret kan naturligtvis inte ersätta en företagsräkning, även om det kompletteras kontinuerligt, efter- som det av praktiska skäl endast kan innehålla ett minimum av sakuppgifter om företagen. De tids— och kostnadsbe- sparingar man skulle kunna göra ge- nom stickprovsmässigt genomförda fö- retagsräkningar torde vara så betydan- de, att de väl uppväger de eventuellt större felmarginaler, som kan tänkas uppstå. För praktiskt handlande är det i regel inte behövligt, att man har tole- ransgränser på i 1 %. Det kan ofta vara tillräckligt, om felmarginalerna är i 5—10 %, varför de stickprov man kan arbeta med, inte behöver vara så omfattande. En ytterligare fördel vore, att materialet skulle kunna presenteras, medan det hade större aktualitet.

Vid sidan av företagsräkningar och annan officiell statistik är behovet av distributionsekonomisk forskning och utredningsverksamhet mycket stort. Varudistributionsutredningen är med- veten om att den kunskap man har om distributionsapparaten är alltför be-

gränsad för att man säkert skall kunna bedöma, vilka konsekvenser olika för- ändringar kan medföra. Ännu finns allt— för många vita fläckar på handelns karta. Detta gäller inte blott själva di- stributionsapparaten, vilken behandlats i innevarande del av betänkandet, utan även i hög grad prissättningspraxis och pris- och rabattpolitikens roll för di- stributionsapparatens utformning och omfattning, vilket närmare behandlas i del III av betänkandet. Det råder ingen tvekan om att de resurser, som f. n. in- sättes på sådan utrednings- och forsk- ningsverksamhet är mycket underdi- mensionerade i vårt land, både jämfört med andra länder på samma utveck- lingsstadium och jämfört med de resur- ser, som t. ex. den tekniska forskningen och jordbruksforskningen har. Det sag- da gäller, även om man medräknar den betydande insats, som branschernas och företagens egna utredningsinstitut och utredningsavdelningar gör. Särskilt viktigt är, att helt obunden distribu- tionsekonomisk grundforskning får kon-

tinuerligt stöd. Liksom det påpekades i kap. 3 ifråga om konsumentvaruforsk- ningen, måste det betraktas som en samhällelig angelägenhet att främja grundforskningen inom distributions- ekonomin. Kommittén har den 16 april 1953 haft tillfälle att yttra sig över an- sökningar om stöd åt distributions— ekonomisk grundforskning till de två företagsekonomiska instituten vid han- delshögskolorna i Stockholm (FFI) resp. Göteborg (IDAF), varvid kommit- tén uttalade sig för att dessa båda in- stitut skulle få anslag för genomföran- de av vissa grundforskningsprojekt. Det var emellertid ganska blygsamma belopp, som det därvid rörde sig om, och kommittén vill härmed —— utan att precisera några forskningsuppgifter eller anslagsbelopp rent allmänt för- orda, att statsmakterna på lämpligt sätt understöder grundforskning, som ge- nom metodstudier kan ge målforskning- en bättre hjälpmedel i arbetet för di- stributionens fortsatta rationalisering.

Del 111

PRISET

KAPITEL 10

Konkurrensen

För att ett visst pris överhuvudtaget skall vara meningsfullt, måste det stäl- las i relation till någonting annat. En dylik jämförelse kan t. ex. avse vad konsumenten betalar för en vara i för- hållande till hennes totala budget. Man talar därvid om »stora» resp. »små» varor alltefter storleken av den utgift, som anskaffningen medför. Man talar också om »höga» eller »låga» priser. I en del fall är detta ett uttryck för att man anser priset ligga högt eller lågt i förhållande till varans tillverknings- kostnad eller importvärde. I andra fall innebär talesättet ett konstaterande, att priset på en viss vara ligger högre el- ler lägre än priserna på med hänsyn till användningen konkurrerande varor inom samma eller andra varuområden. Det kan också innebära, att priset på varan ligger högre eller lägre än un- der en tidigare period.

Begreppet pris torde, när det använ- des i dagligt tal, ofta anknytas till det pris man betalar, när man köper en viss vara. Därför finns det anledning att här markera, att inköpspriset inte ensamt är avgörande för om en vara är dyr eller billig i användning. Ett förhållandevis högt inköpspris kan nämligen kompenseras bl. a. av en längre livstid hos varan eller av låga drifts— och underhållskostnader, som gör att totalkostnaden för varans förbruk- ning blir lägre än om man väljer en vara, som är »billig» i inköp. Ett an- nat exempel: av redogörelsen för kon- sumtionens utveckling (jfr kap. 2)

framgick bl. a., att livsmedelspostens andel av den totala konsumtionen i viss mån tenderat att öka. En viktig orsak härtill torde vara, att man vid stigande levnadsstandard övergått till att förbruka mera högförädlade varor. Detta innebär, att det numera i varans pris också ingår betalning för en ser- vice, som tidigare inte fanns att tillgå eller som ersätter tidigare service av annat slag t. ex. hemhjälp. De här an- förda exemplen visar, att man inte kan begränsa sig enbart till inköpspriset i kronor räknat vid en jämförelse av priserna för konkurrerande varor, ef- tersom begreppet pris också omfattar de båda begreppen kvalitet och ser- vice.

Priset i kronor, kvaliteten och gra- den av service beror ytterst på kon- kurrensen, med de tekniska och orga- nisatoriska möjligheter, som vid en viss tidpunkt är för handen. I de flesta fall är det fråga om en kombinerad pris-, kvalitets- och servicekonkurrens, där de olika komponenternas styrka växlar med marknadsläget, dvs. förhållandena är olika inom olika varuområden och växlar från tid till annan. Vidare är konkurrensen inte endast en tävlan mellan olika inhemska företag eller distributionsformer för en och samma vara. Importen torde i åtskilliga fall vara en viktig faktor liksom konkur— rensen mellan olika varuområden.

Slutligen måste man beakta den be- tydelse, som samverkan inom en grupp kan ha för konkurrensen. Ur de här

anförda synpunkterna är det sålunda klart, att priset —-— eller konstellatio- nen >>pris—kvalitet—service» _ inte kan betraktas som ett uttryck för ett ensidigt inflytande från ett enda håll på en varas utformning och prissätt- ning. Inflytandet utövas samtidigt från många olika håll: från individuella fö- retag och enskilda konsumenter, från konkurrerande varuområden, från oli- ka grupper av företag eller människor och slutligen från samhället självt ge- nom dess åtgärder av olika slag. Som en bakgrund till beskrivningen av pris- sättningen och prestationerna inom distributionsapparaten behandlas här några av de grundläggande dragen i konkurrensen, främst efterfrågans rör- lighet och företagets ställning på mark- naden. Samverkan inom grupper be— handlas närmare i kap. 16.

Efterfrågans rörlighet

I hög grad avgörande för ett hushålls totala konsumtion under en viss tids- period är hur mycket pengar det dis- ponerar för konsumtionsändamål.Slut- summan i »konsumtionsbudgeten» för en kortare eller längre period beror därvid inte enbart på inkomstens stor- lek. Valet kan bl. a. stå mellan »kon- sumtion» och »uppskjuten konsum- tion» dvs. sparande. Omvänt kan kon- sumtion innebära ett negativt sparan- de dvs. att konsumenten förbrukar av sitt kapital. Ökad skuldsättning t. ex. möjligheter till avbetalningsköp —- på- verkar också konsumtionsbudgeten. Det skulle föra alltför långt att i detta sammanhang gå närmare in på de vär- deringar, som i det individuella fallet kan tänkas ligga till grund för konsu- mentens avvägning mellan »konsum- tion» och »icke-konsumtion». Liksom när det gäller konsumtionens inrikt- ning, är skillnaderna också i detta av-

seende stora, inte blott mellan olika konsumenter utan också mellan en och samma konsuments handlingar vid oli— ka tidpunkter. Man har också att räkna med den skillnad mellan olika konsu- menters värdering och därmed kon— sumtionsinriktning —— som betingas av att slutsumman i individens konsum- tionsbudget vid en viss tidpunkt är olika stor för olika konsumenter. Om man utgår från inkomstens storlek, måste man också vid en bedömning av dennas samband med konsumtions- budgeten ta hänsyn bl. a. till den ut— jänming mellan hushåll, som sker som resultat av skattefördelning och social- politik.

Varje människa har vissa elemen- tära behov, som först måste täckas. För flertalet konsumenter tages den övervägande delen av konsumtions— budgeten i anspråk för att tillfreds— ställa dessa grundläggande behov. Även konsumenter med större konsumtions- budget låter förmodligen i regel en viss del av ökningen gå till en höjning av standarden i den elementära kon- sumtionen. Kosthållet föres upp på en högre nivå, man söker höja sin bo- stadsstandard i den mån detta är möj- ligt osv. Men en större konsumtions- budget medför inte enbart en dylik fördjupning av efterfrågan utan i re- gel också en breddning. Nya ting ef- terfrågas: det finns mera plats för hus- hållsmaskiner, radioapparater, bilar, resor och nöjen etc.

Efterfrågans beroende av prisförändringar

Hur konsumenten i sin budget kom- binerar de många konsumtionsmöjlig— heterna beror dels på priserna, dels på vad hon _ med eller utan påver- kan —- anser sig kunna få ut av resp. valmöjlighet. Det är sålunda alltid fråga om ett samspel mellan olika

faktorer: inkomst, prisrelationer mel- lan olika varor, konsumentens uppfatt— ning om vad dessa prisrelationer är uttryck för, samhälleliga ingripanden och företagens åtgärder i syfte att an— passa priser och produkter till efter— frågan. Denna växelverkan mellan oli- ka faktorer ger liv och rörlighet åt bilden av sambanden mellan konsum- tionsinriktning och priser, presenterar ständiga skiftningar omkring jämvikts- lägen, som finns men aldrig varaktigt uppnås med ett ord dynamik. Även om inga förändringar sker vare sig i totalinkomst eller i inkomstfördelning, kan marknaden genom åsiktsföränd- ringar och åtgärder påverkas så, att konsumtionsinriktningen förändras.

För att beteckna detta slags samband användes termen »efterfrågans pris- elasticitet». Samma roll som prisför- ändringar har också andra åtgärder, t. ex. förändringar av kvalitet och ser— vice eller påverkan av konsumentens uppfattning om dessa storheter. »Pris- elasticiteten» bör sålunda snarare fat- tas som ett uttryck för den påverkan på efterfrågan, som åstadkommes ge- nom kombinationer av pris—kvalitet _service än som ett uttryck för det inflytande priset ensamt utövar.

Med priselasticitet avses den för— ändring i efterfrågan (i kvantitet räk- nad), som blir följden av en prisför- ändring. Frågeställningen är alltså: hur förändras efterfrågan på en vara, om priset stiger eller sjunker med en procent? Under i övrigt lika omstän- digheter minskar efterfrågan vid en prisstegring och ökar, om priset sjun- ker. »Normal» elasticitet anses före- ligga, om en ändring av priset åt ena eller andra hållet medför en förhållan— devis lika stor förändring av efterfrå- gan i motsatt riktning. »Undernormal» är elasticiteten, om förändringen i ef- terfrågan är mindre än prisföränd-

ringen. Om resultatet blir det motsatta, talar man om »övernormal» elasticitet.

E/terfrågans beroende av inkomst/örändringar

I den bild av sambanden mellan konsumtionsbudget och konsumtions- val, som tecknats ovan, har totalin- komsten och inkomstfördelningen för- utsatts vara oförändrade. Inkomsten spelar dock en minst lika stor roll som priset för efterfrågans inriktning och så gott som varje förändring i konsu- mentens inkomster återspeglas i hen— nes konsumtion. Anpassningen mellan inkomst och konsumtion kan emeller- tid inte förutsättas följa vissa bestäm- da lagar. En höjning av inkomsten borde kanske i princip medföra, att konsumenten efter någon tid återfanns i den »fålla», där hon med hänsyn till sin konsumtionsbudgets ökade storlek »hör hemma». En viss tröghet torde alltid göra sig gällande. Har man vant sig vid ett visst konsumtionsmönster, tar det förmodligen tid, innan en anpassning till det nya inkomstläget sker. Vidare påverkas konsumtionsut— vecklingen av att nya varor och tjäns- ter blir tillgängliga för konsumtion. De konsumenter, som kommer upp på en inkomstnivå, där andra konsumen- ter redan under längre tid befunnit sig, torde ha lättare att gå in på »nya» varuområden. De är inte i samma grad trögrörliga i den meningen, att de tra- ditionellt skall använda en del av in— komstökningen till exempelvis en höjd kost— eller bostadsstandard. I dylika fall kan sålunda en inkomstförändring leda till att »strömmen går i nya få- ror». Man vill kanske hellre ha bil än höjd standard på andra områden, spar- viljan är måhända inte densamma in— om alla grupper i samhället osv. Allt detta blir av betydelse, när man inte betraktar förändringar i inkomst och

konsumtion ur den enskilde konsu— mentens utan ur _hela samhällets syn- punkt

Detta kommer till uttryck i termen »efterfrågans inkomstelasticitet». Där- med avses den rörlighet i efterfrågan, som sammanhänger med de totala in- komstförändringarna i samhället eller inom en grupp. Vad man alltså vill be- lysa är: hur stor procentuell föränd- ring i konsumtionen av en viss vara, varugrupp, typ av vara etc., följer av en viss procentuell förändring _ t. ex. en ökning med en procent _ av den totala för konsumtion disponibla in- komsten inom hela landet eller inom en viss inkomstgrupp? På liknande sätt som i fråga om priselasticiteten ta- lar man även här om normal rörlighet (normal elasticitet), hög rörlighet (övernormal elasticitet) och stelhet (undernormal elasticitet), alltefter styr- kan hos den förändring i efterfrågans storlek, som inkomstförändringar ut- löser.

Det är naturligtvis inte realistiskt att som här skett behandla pris- och inkomstförändringar, som om de vore helt oberoende av varandra. I verklig- heten uppträder pris- och inkomstför- ändringar jämsides, icke minst av den anledningen, att de ömesidigt påver- kar varandra. Att närmare belysa detta skulle bl. a. kräva, att man utförligt behandlade konjunkturproblemen och hela den samhällsekonomiska politi- ken. Då detta inte låter sig göra i detta sammanhang, får kommittén nöja sig med att framhålla dessa frågors stora betydelse för problemställningen pri- ser—prestationer.

Stel efterfrågan och känslig

Rörligheten i efterfrågan är helt olika för »oumbärliga» och »umbär- liga» prestationer (varor och tjänster).

De förra karakteriseras av undernor- mal elasticitet och de senare i regel av övernormal elasticitet. Detta gäller ifrå— ga om både pris- och inkomstföränd- ringar. För att belysa detta kan nämnas följande värden på den förändring i efterfrågan, som kunde förmodas bli en följd av en viss prisstegring på en prestation resp. en allmän inkomstök— ning av viss storlek.1

vid 10 % pris- stegring

vid 10 % inkomst- ökning

Procentuell förändring av efterfrågan på

mjölk .............. smör och margarin kött och fläsk ........ socker .............. potatis .............. mjöl ................

__2% _..7% __.5% _4%

__.1%

i0% +6% +3% +3% _g% _(;.O/0

Dessa »rörlighetstal» är bara exem- pel. De växlar såväl mellan olika tid- punkter som mellan olika inkomst- grupper. De illustrerar dock bra de elementära beståndsdelarna i konsum- tionen, vilka alltså i regel påverkas ganska litet av pris- eller inkomstför- ändringar. Mjölken t. ex. har numera—— delvis på grund av det förhållandevis låga priset och bristen på substitut —— fått en central plats i konsumtionen. Storleken av efterfrågan på mjölk kan anses vara praktiskt taget oberoende av inkomstens storlek, och prisföränd— ringar är likaså av ringa betydelse. Också potatis och mjöl är exempel på de mest elementära inslagen i kon— sumtionsbudgeten. En högre inkomst leder ofta till att man övergår till an- nan konsumtion: potatisen ersättes med kött och grönsaker och mjölet med fär— digbakat bröd.

Det är av väsentlig betydelse för ef— terfrågans rörlighet och därmed för

1 Exemplen är hämtade från VVold-Juréen: Demand analysis, Stockholm och New York 1952.

prisbildningen på en viss vara, om konsumtionen av varan kan ersättas med konsumtion av en annan. För va— ror, som saknar substitut, kan man till- lämpa en annan prispolitik än den som är möjlig inom ett varuområde, där det finns konkurrerande varianter. Det torde dock endast vara för ett få- tal varor, som substitut helt saknas och vilkas efterfrågan sålunda inte alls på- verkas av priserna på andra varor. Däremot torde på många varuområden inverkan på prisbildningen av den s. k. korselasticiteten — dvs. den på- verkan andra varors pris har på en viss varas efterfrågan — kunna begrän— sas i viss utsträckning. Detta kan ske genom olika åtgärder, t. ex. genom märkesvarureklam eller selektiva för— säljningsmetoder, som har till syfte att ge varan i fråga en starkare position i förhållande till konkurrerande varor.

En mera känslig efterfrågan utmär— ker konsumentkapitalvaror av olika slag. Dessa behandlas utförligt i den av Arne Henrikson författade bil. 2, och här skall endast anföras några uppgifter från amerikanska utredning- ar. Utan att vara direkt tillämpliga på svenska förhållanden torde de väl belysa skillnaderna mellan nödvändig- hetsvaror och sådana prestationer _ varor och tjänster — som ingår i

vid en förändring av den disponibla inkomsten med 10 %

Procentuell förändring av efterfrågan på

radioapparater ..........

pianon

personbilar (nya) ........ teaterbiljetter ..........

resväskor

juveler och klockor ......

möbler, dyrare måltider, reparation av pälsar. . . . kylskåp, tvättmaskiner och symaskiner ...........

25% 23% 20% 20% 19% 18%

16%

10%

konsumtionsbudgeten »i mån av ut- rymme».

Det är som synes särskilt kapitalva- rorna dvs. annat än livsmedel och övriga förbrukningsartiklar — som ka- rakteriseras av en mycket känslig ef- terfrågan. Det kan nämnas att i 20 fall av 22 anförda exempel var elasticite— ten övernormal. I mer än hälften av fallen låg inkomstelasticiteten över 1,41, dvs. förändringen i den efterfrågade kvantiteten skulle vid en inkomstök— ning av 10 % bli minst 40 %.

Rörlighetens betydelse för värderingar och handlande

Om en prisstegring inträder på en viss vara, kan konsumenten undgå dess verkningar genom att i stället efter- fråga en variant av varan, vars pris förblir oförändrat. Att det är av stor betydelse för efterfrågans känslighet, om en sådan möjlighet finns eller inte finns, är sålunda uppenbart. Därmed är det också klart, att frågan om rör- lighet och stelhet i efterfrågan är cen- tral för alla jämförelser mellan priser och prestationer. Nödvändighetsvaror— na torde åtminstone tidigare ha varit de, som tilldragit sig huvudintresset från konsumenternas och samhällets sida. Vakenheten inför prissättningen är där större än i vad gäller de mera umbärliga prestationerna, vilket så- lunda kan utgöra ett skäl för att i olika sammanhang mera uppmärksam- ma de umbärliga varorna. På »nödvån- dighetsvarorna» har konsumenterna satt krav på »låga» priser, och där har motiven för övervakning och kontroll från samhällets sida ansetts vara star- kast. I konsekvens härmed har de som »nödvändighetsvaror» betraktade pres-

1 Siffrorna avser perioden 1929—1940 och är hämtade från Survey of Current Business. jan. 1950.

tationerna i regel undantagits från ex— tra pålagor i form av indirekta skatter.

Det ligger naturligtvis i det individu- ella företagets intresse, att just dess vara i så hög grad som möjligt blir en »nödvändighetsvara» för konsumen- terna. Märkesvarusystemet och rekla- men har i stor utsträckning sin rot i denna önskan hos företaget att ge den egna produkten högsta möjliga grad av oumbärlighet eller exklusivi— tet och att skapa ett så kraftigt skydd som möjligt mot konkurrensen från andra företag och andra varor. Om fö- retaget lyckas helt i denna sin strävan att draga till sig efterfrågan och eli- minera dennas rörlighet, blir resultatet en monopolställning. Företagets pris— politik — oavsett om det behärskar hela eller blott en mindre del av total— marknaden måste också ta hänsyn till förekomsten av delmarknader. Prisskillnader beroende på att man låter kunderna betala efter »bärkraft» är ett sådant uttryck för företagets strävan att säkra största möjliga mark- nad åt sina produkter.

De ömsesidiga sambanden mellan rörligheten i efterfrågan och rörlighe- ten i utbudet påverkar på olika sätt benägenheten till samverkan i grup- per. Om marknaden karakteriseras av hög elasticitet såväl hos efterfrågan som hos utbud, kan detta leda till en stark benägenhet hos företagen inom en viss bransch till samgående (t. ex. i karteller). Inom ett sådant område som jordbruket är bakgrunden till sam- verkan komplicerad. Jordbrukarens beslut beträffande produktionens in- riktning blir bindande för avsevärd tid _ i vegetabilieproduktionen i varje fall för en växtperiod och i animalie— produktionen ännu längre. De möjlighe- ter, som ofta finns inom industrin att, sedan en viss produktion igångsatts, på kort sikt förändra produktionsin-

riktningen från en mindre lönsam till en mera lönsam variant eller att helt upphöra med all produktion, existerar inte lika allmänt för jordbrukaren, som i regel måste vänta med en ändring, minst till nästföljande år. Detta leder till att det totala utbudet av jordbruks- produkter till sin natur blir stelt, sam— tidigt som det på grund av Skördeut- fall och säsongmässighet i produktio- nen utsättes för starka växlingar från en period till en annan. Samverkan på jordbruksområdet har därför haft till syfte att genom marknadsreglering i första hand åstadkomma stabiliserade priser.

Något annorlunda är förhållandena på arbetsmarknaden, där det råder en spänning mellan ett till naturen gan- ska stelt totalt utbud och en rörlig total efterfrågan och där man inte i första hand försöker att nå stabilise— rade priser utan främst strävar efter att bevara full sysselsättning.

Priselasticiteten inverkar på den politik, som föres av ett led inom dis- tributionsapparaten gentemot övriga led. Särskilt torde detta gälla bran- scher och varuområden, där prissätt- ningen _ bl. a. som följd av det tidi- gare tillämpade bruttoprissystemet _ starkt påverkas av ett procentuellt mar- ginaltänkande. Det är inom märkes- varuområdet, som det framför allt ut- vecklats vissa konventioner beträffande storleken i procent av den ersättning som skall utgå. Man bör vidare hålla i minnet, att även mycket betydande förändringar i nettoersättningen (dvs. marginalen minus kostnaderna) ger ganska små utslag i det pris konsu- menten får betala och att verkan av en förändring blir mindre, ju mindre andel nettoersättningen utgör av kon- sumentpriset. Detta kan redan i sig själv innebära, att det ur avsättnings- synpunkt ter sig mera lockande att

lämna högre marginaler och tillåta högre kostnader för försäljningen av en vara än att pressa priserna och mar- ginalerna och den vägen söka åstad- komma en omsättningsökning. Detta resonemang gäller alla näringsgrenar och samtliga distributionsled. Följan- de exempel belyser tankegången. An- tag att detaljhandelsmarginalen för en viss vara uppgår till 20 % av konsu- mentpriset och att detaljhandelns to- tala kostnader uppgår till 17% av konsumentpriset. För denna vara skulle alltså detaljhandelns nettovinst utgöra 3 % av omsättningen. Om t. ex. fabri- kanten höjer ersättningen till detalj- handeln med 15 % (dvs. med tre pro- centenheter) och denna höjning till- låtes slå igenom i konsumentpriset, stiger detta med 3 %, medan däremot detaljhandelns nettovinst vid oföränd- rad omsättning fördubblas. Visserligen kan det tänkas, att efterfrågan min- skar något på grund av prishöjningen (vid normal priskänslighet hos efter- frågan skulle omsättningen i antal räk- nat sjunka till 97 % av den tidigare), men samtidigt kan man räkna med ökade försäljningsansträngningar från detaljhandelns sida som följd av den större ersättningen per enhet den säl- jer. Dessa ökade försäljningsansträng- ningar kan sätta den tidigare gällande priselasticiteten ur spel, och resulta— tet av det höjda priset kan bli, att den omsatta volymen ökar, varmed skulle följa, att intäkterna stiger även för ti- digare led. Omvänt är det inte givet, att en prissänkning resulterar i höjd omsättning, om den t. ex. utformas så att detaljhandeln ensam skall bära hela prissänkningen. En minskad ersätt- ning till detaljhandeln för viss vara eller varugrupp kan nämligen medföra ett större eller mindre bortfall av för- säljningsansträngningarna inom detalj- handeln, vilket i sin tur kan leda till

att antalet sålda enheter blir mindre än vad det var före prissänkningen.

Den omständigheten, att efterfrågans priskänslighet måste vara hög för att en prissänkning skall ge önskat utslag, gör det ofta mindre lockande för fabri— kanten att sänka priset. Särskilt blir detta fallet, om sänkta marginaler bi- drar till minskade försäljningsansträng— ningar från detaljhandelns och gross- handelns sida. Dessutom kan man ald- rig på förhand veta hur konkurreran- de fabrikanter kommer att reagera in- för en prissänkning. Om dessa sänker sitt pris proportionsvis lika mycket och marknadens totala storlek inte på— verkas genom att prisnivån sänkes, in— träffar ingen annan förändring i för- hållande till utgångsläget än att fabri- kanternas totala intäkter minskar. Då kan en prishöjning te sig mera loc- kande, inte endast ur fabrikantens utan också ur återförsäljarens synpunkt. Eftersom man inte heller då på för- hand känner konkurrenternas och marknadens reaktion, kommer en pris- höjning ofta att förenas med en för- ändring i utformningen av själva va— ran eller av den service, som åtföljer varan. Mot denna bakgrund blir den tendensen rätt naturlig, att konkurren- sen inte kommer att gälla priserna utan får formen av en produkt-, kvalitets- och servicekonkurrens.

Det har redan sagts, att efterfrågans känslighet inte är konstant utan väx- lar från tid till annan. Under en låg- konjunktur ligger priselasticiteten över huvud taget på en hög nivå, me- dan känsligheten i efterfrågan för pris— förändringar blir mer eller mindre av— trubbad i en stark högkonjunktur. Verkningarna härav blir naturligtvis störst på de varuområden, som inte är att hänföra till nödvändighetsvarorna.

Slutligen bör nämnas, att importen kan vara av viss betydelse, när det gäl-

ler att bevara prisrörligheten i utbud och efterfrågan. Konkurrens från ut- landet kan motverka tendenser till att genom prisöverenskommelser och kar- teller eller på annat sätt söka sätta prisbildningsmekanismen ur funktion. Samtidigt kan den också bidraga till en ökning av utvecklingstakten eller motverka stagnation i utvecklingen. Huruvida importen kan medverka till större prisrörlighet på hemmamarkna— den beror på i vilken utsträckning im- portörerna låter ett eventuellt lägre pris i utlandet slå igenom på den svenska marknaden. Samtidigt bör det också beaktas, att en frihandelsvänlig politik vid stark utländsk konkurrens åtminstone på kort sikt kan medföra stora problem _ t. ex. i form av ar- betslöshetsöar _ och alltså kan kom- ma i konflikt med andra målsättningar inom samhället.

Företagets ställning på marknaden

I regel är ett av huvudsyftena med ett företags verksamhet, att den skall bereda företagets ägare vinst. Hur stort överskott över kostnaderna, som före- tagaren önskar, dvs. den vinstnorm som på lång sikt blir avgörande för det in- dividuella företagets handlingspro- gram, bestämmes av många olika fak- torer. Dessa kan uppdelas i tvenne hu- vudkategorier: hänsynstagande dels till kapitalanskaffningsmöjligheterna, dels till vad andra anser om rimlig- heten i en viss vinstnorm. För kapital- anskaffningen står två alternativ till buds. Endera kan man anskaffa kapi- tal utifrån, och då måste vinstnormen sättas så, att man kan dra till sig riskvilligt kapital. Utomstående ford- rar i regel utdelning på aktier eller ränta för krediter. Dessa krav måste företagaren kunna uppfylla, om han önskar finansiera företagets verksam-

het med andras pengar. Företagaren kan sätta in sitt eget kapital men ön- skar i så fall själv en viss ersättning, vars storlek ävenledes påverkar he- stämningen av vinstnormen. Övervä- ganden av detta slag blir aktuella inte endast vid starten av en verksamhet. Av minst lika stor betydelse blir de, när det gäller verksamhetens vidare utveckling. Alternativet blir här an- tingen att finansiera en utvidgning med främmande kapital eller att sätta vinstnormen så högt, att utvidgningen kan finansieras med innehållna vinst- medel. En ökad expansionstakt inom näringslivet leder vid oförändrat spa- rande till en kapitalknapphet. Denna medför i sin tur att företagen tenderar att hålla vinstnivån högt, i syfte att bereda möjligheter till erforderliga ut— vidgningar genom självfinansiering. Speciellt viktig torde dock tillgången på riskvilligt kapital vara, när det gäl- ler det slags nystartande av företag, som innebär, att nya företagare och företagsformer söker tillträde till mark- naden.

Dynamiken i det ekonomiska syste- met innebär, att företagen kämpar om den redan befintliga marknaden, sam- tidigt som de försöker bygga upp nya marknader åt sig själva. Det.” finns emellertid också ett önskemål hos ve- derbörande att så långt möjligt försöka behålla en erövrad position. Detta le— der till att den nämnda rörligheten motverkas av en samtidigt existerande tröghet. Blockbildningarnas och sam— hällets betydelse för konkurrens och prissättning kommer att behandlas i kap. 16 och 17. Här skall endast be- röras det individuella företagets ställ- ning på marknaden.

Företagets marknadsposition beror dels på det totala antalet företag på en viss marknad, dels på i vad mån företagets prestationer kan ersättas

med andra prestationer. Även om ett företag är fullständigt ensamt inom ett visst varuområde, betyder detta nämli- gen inte, att företaget i fråga kan handla under den förutsättningen, att inga reaktioner kommer att uppstå. Helt bortsett från den inverkan, som en all- män opinion kan få på företagets upp- trädande, finns åtminstone i regel det alternativet för kunderna att helt av— stå från företagets prestationer, därest priset skulle komma att ligga orimligt högt. Konkurrens finns sålunda alltid, större eller mindre omfatt- och ehuru i med andra varuområden, redan denna konkurrens påverkar före- tagets ställning på hela marknaden. Om man betraktar ett visst varuom- råde eller en på annat sätt definierad marknad enbart med hänsyn till anta- let företag, möter man först de två yt— terlighetsformerna monopol och full- ständig konkurrens. Ett monopolföre— tag intar en ensamställning på mark— naden. Renodlat förekommer monopo-

ning,

let endast i ett ringa antal fall inom konsumentvaruområdet _ t. ex. tobak, sprit, socker _ och i fråga om sådana tjänster som lämnas av tele- och post- verken samt i stort sett också i fråga om järnvägstransportcr. I samtliga dessa fall har det av olika skäl ansetts lämpligt att låta det allmänna antingen driva verksamheten självt eller på an- nat sätt kontrollera densamma. Fullständig konkurrens skulle före- ligga, när antalet företag på marknaden är mycket stort. Denna förutsättning är emellertid inte tillräcklig. Förekoms- ten av en mängd företag i betydelsen arbetsställen eller juridiska enheter behöver ju för det första inte innebära, att dessa företag är fristående från varandra. De kan t. ex. samtliga vara delar av samma mångfilialföretag eller samma koncernbildning. Fullständig konkurrens anses därför föreligga när,

förutom att antalet köpare och säljare är mycket stort, följande förutsättning- ar är uppfyllda: det skall röra sig om en vara som vid varje tillfälle är den— samma t. ex. en på visst sätt graderad stapelvara. Vidare förutsätter man, att varje köpare och säljare har fullstän— dig kunskap om marknadspriset och att alla behandlas lika. Alla måste sålunda kunna handla med alla och till samma pris, vilket kan vara fal- let endast om det inte finns vare sig någon köpare ellerbnågon säljare av sådan storleksordning, att just hans beslut kan påverka marknadssituatio- nen.

Det torde sålunda endast vara för ett fåtal stapelvaror inom konsumentvaru— området, som förutsättningar för en full- ständig konkurrens skulle kunna exi- stera. Även om t. ex. antalet detaljhan- delsföretag är mycket stort, innebär det i och för sig inte, att konkurrensen är fullständig — inte ens om alla detalj- handelsbutiker skulle ha identiskt lika sortiment. Det måste alltid förekomma s. k. lägesmonopol, vilka uppkommer helt enkelt därför att det inte är möj- ligt för konsumenterna att uppsöka samtliga säljare, resp. för en viss säl- jare att nå alla köpare. I viss utsträck- ning kan dock möjligheterna att ut- nyttja ett lägesmonopol påverkas. En faktor, som därvid kan vara av viss be- tydelse, är kringförings- och postorder- detaljhandeln och en annan, som med tiden fått alltmer ökad betydelse, är förbättringen av kommunikationerna.

Konkurrensen mellan individuella fö- retag utgör sålunda ett mellanting mel- lan det rena monopolet och den full— ständiga konkurrensen. På vissa om- råden förekommer oligopol, dvs. antalet företag på marknaden är mycket litet. Oligopol i modifierad form karakteri- serar framför allt fabrikantledet, me- dan verksamheten inom övriga led i re-

gel är uppdelad på ett större antal konkurrerande företag. Livligast borde konkurrensen i många fall vara inom grossistledet, speciellt när det gäller hemmamarknadsprodukterna, eftersom grossistföretagen i många avseenden är utsatta för en dubbel press _ dels från konkurrenterna inom det egna ledet, dels från företag inom andra led, som kan överta grossistfunktionen. För vis— sa varor skötes de typiska grossistfunk- tionerna av fabrikanter och detaljis- ter. Även inom grossistledet och inom detaljistledet förekommer emellertid monopolistiska inslag i konkurrensen _ bl. a. på grund av den geografiska lokaliseringen eller genom det sätt på vilket grosshandels- och detaljhandels— företagens kontakter med tillverkarna är utformad, t. ex. vid exklusiv eller selektiv försäljning (se vidare därom i kap. 13).

Kvalitetskonkurrens, service- konkurrens och prisledarskap

Speciella problem vid bedömningen av ett företags ställning på marknaden uppkommer, när det individuella före- taget visserligen är av betydande stor— lek men inte kontrollerar marknaden. Inom konsumentvaruområdet är denna situation vanligast förekommande på tillverkningssidan. Där innebär den i regel, att ett fåtal mycket stora företag eller koncerner täcker den övervägande delen av marknaden. Återstoden är upp- delad mellan ett stört antal mycket små enheter. Det är svårt att med ledning av tillgänglig statistik bedöma den fak- tiska situationen i detta avseende. Så- väl företagsräkningarna som den offi— ciella industristatistiken bygger på en redovisning för varje individuellt ar- betsställe, dvs. den tekniska enheten. Deras siffror ger föga vägledning redan för en bedömning av den juridiska

företagsenhetens betydelse, och i än- nu högre grad gäller detta den finan- siella enheten (koncernen). Med alla reservationer i fråga om materialets exakthet, synes emellertid vissa siffror från den företagsenkät, som kommittén genomfört, kunna anföras för att något belysa de förhållanden som här avses. För olika branscher återges i tab. 18 dels de fem största, dels de tio största företagens procentuella andel av bran- schens beräknade omsättning under år 1952. Dessutom anges för varje bransch det ungefärliga antalet »småföretag».

I en konkurrenssituation med starka oligopolistiska inslag försvagas motiven för en ren priskonkurrens mellan före- tagen på ett visst varuområde. Detta kan bero antingen på att priserna redan är nedpressade till en låg nivå, t. ex. i de fall där »social prissättning» till- lämpas, eller på att en prissänkning, även där utrymme härför synes före- ligga, inte bedömes vara den ur före- tagets synpunkt lämpligaste åtgärden. När antalet företag är litet eller flertalet företag mycket små, kan åtgärder som vidtas av ett av de stora företagen, på— verka marknaden. Om ett av dem sän- ker priset på sin produkt och de främ- sta konkurrenterna gör på samma sätt, kan man räkna med att varje företags andel av marknaden vid oförändrad to- talvolym blir densamma som tidigare. Under förutsättning att marknadens storlek inte påverkas av prissänkningen — den trånga sektionen kan vara an- tingen efterfråge- eller utbudssidan _ kommer denna sålunda endast att resul— tera i minskade intäkter för de berörda företagen. Om konkurrentföretagen sän- ker sina priser ännu mera än det före- tag, som startat prisaktionen, kan detta leda till ett allmänt priskrig med even- tuellt ödesdigra följder för samtliga häri deltagande företag.

Under de förutsättningar, som här

Bransch

De fem största före-

tagens ungefärliga procentuella andel

av branschens be-

räknade omsättning år 1952

De tio största före— tagens ungefärliga procentuella andel av branschens be- räknade omsättning

år 1952

Antalet »småföretag»

Kvarnar Choklad ..........................

70 75

90 80

ringa ca 50

Konserver ........................ Kafferosterier

Färger och fernissor .............. Tvål och tvättmedel .............. Yllcfabriker ...................... Bomullsfabriker

Trikå ............................ Korsettfabriker

Kravattfabriker

Konfektion :

tyngre herr- och goss .............. tyngre dam- och flick .............. blandad tyngre herr- och dam ...... klänningar, blusar o. d. ............ lättare herr- och dam, fritids-, och sportkläder .................... arbetskläder, skyddskläder och sport- kläder Skofabriker ...................... Radiofahriker ....................

70 ca 50 90 ringa 80 ringa 80 ca 30 75 ca 50 60 ca 30 50 över 100 ringa ringa

60— 70 50 50 flera hundra

50 80 60 över 100 ringa

skisserats, kan det ur företagens syn— punkt vara lämpligare att konkurrera med annat än priset, nämligen med ser- vice och kvalitet. Denna konkurrens, som tar sig uttryck i att man differen- tierar de varor och tjänster man säl- jer, kan emellertid, om den blir av orimligt stor omfattning, leda till att konsumenterna i vissa fall får betala för något som egentligen inte vore er- forderligt för att prestationen skulle betraktas som fullgod. Om alla företag följer med i samma takt, när det gäller produktens och servicens utformning, blir följden att varje företag måste på andra sätt påverka efterfrågeelasticite- ten. På vissa områden ger detta upp- hov till en omfattande märkesvarure- klam. På andra områden förekommer dessutom andra former för bearbetning av konsumenten, t. ex. den personliga bearbetningen vid direktförsäljning.

Ett annat alternativ till lösning av marknadssituationen, vilket får särskilt stor aktualitet, när det films ett fåtal stora företag och många små företag, är det 5. k. prisledarskapet. Detta inne- bär, att övriga företag i tysthet accepte- rar förmågan hos det ledande företaget, som ofta men inte alltid är det största i branschen, att bedöma situationen väl och ta ansvaret för prissättningen. Prisledarskap innebär inte endast, att man i stort sett följer det ledande före- tagets prissättning utan också att man påverkas i vad gäller t. ex. sortiment och service. I denna mening förekom- mer prisledarskap också inom detalj- handeln, både lokalt och riksomfattan- de. Särskilt inom modebranschen torde landsortsföretagens handlande ofta på- verkas starkt av ledande storstadsföre— tag, vilka i sin tur måste påverkas av utvecklingen vid ännu större modecen—

tra. »Innan Det Stora Varuhuset sätter igång sin vårförsäljning, vet vi inte vad vi kommer att sälja i vår grupp. Vi har egentligen ingen önskan att köpa mer än 50 % av vårt lager innan dess... Vi trodde oss ha köpt kuranta och riktiga varor, men Stockholm och kan- ske även Göteborg är ju modecentra, ty de skapar efterfrågan på vissa ar- tiklar och då måste vi vara med», för- klarade en småstadsköpman i konfek- tionsbranschen vid en av kommitténs hearings. Ledarskap på service-området kan också illustreras med exempel på hur nya butikstyper uppkommit inom en viss ort eller med de verkningar i fråga om prissättning och servicenivå, som exempelvis tillkomsten av ett varu- hus kan ha på den övriga detaljhandeln.

Bruttoprissystemet innebar ur här framförda synpunkter också exempel på en stark form av prisledarskap, som tillverkningsledet utövade på grosshan- dels- och detaljhandelsleden. Detsamma kan sägas om den offentliga priskontrol- len. I den mån vertikala riktpriser strikt följes i detaljhandelsledet, fort- sätter de tidigare leden att utöva pris- ledarskap på samma sätt som under bruttoprissystemet. I viss utsträckning utövas ledarskapet inom branscherna av branschföreningar och liknande or- gan. Detta gäller både omfattningen av den service som lämnas t. ex. i fråga om bl. a. öppethållande och prissättning. Även om bindande riktpriser inte är

tillåtna, kan dock den omständigheten, att de i riktprislistor angivna priserna ofta uppfattas som väl övervägda och riktiga, leda till att dessa prislistor i praktiken blir bindande, en sak som också kan uppfattas som ett slags pris- ledarskap.

Vissa begränsningar förekommer i konkurrensen mellan individuella fö- retag _ i varje fall i vad gäller den rena priskonkurrensen på ett visst va— ruområde. Man kan emellertid inte bortse ifrån, att det också förekommer andra slag av konkurrens, vilka kan vara av värde för konsumenterna. Kva- litets- och servicekonkurrensen har nämnts liksom betydelsen av konkur- rensen dels mellan olika varuområden, dels från utlandet via importen. Vidare konkurrerar olika distributionsformer och olika led med varandra, och slut- ligen finns det gruppbildningar, vilkas aktivitet kan befrämja konkurrensen, genom att de kan uppträda som motvik- ter till det maktmissbruk i ekonomiskt avseende, som en av ett existerande monopolföretag eller blockbildning uppnådd position eventuellt kan med- föra. En betydelsefull fråga för den framtida konkurrensen är hur man ge- nom olika åtgärder skall kunna bevara och utveckla den konkurrens, som be- står i att block och motblock uppträ- der emot varandra på marknaden. Den- na fråga behandlas i kap. 16.

KAPITEL 11

Kostnader och kalkylering

För samhället i dess helhet är målsätt- ningen för den ekonomiska aktiviteten inom näringslivet, att resurserna skall användas på ett sådant sätt, att utby- tet totalt sett blir det bästa möjliga. Den— na målsättning medför ständiga fördel- ningsproblem vad beträffar såväl ut- nyttjandet av resurserna som ersätt- ningen för uppoffrade resurser. Det gäller här alltså både vilka varor och tjänster, som skall framställas, och hur varorna resp. tjänsterna skall fram- ställas. Dessa två ting inverkar både på resursernas fördelning mellan till— verkning, distribution och annat. Ett av medlen att nå det uppställda må- let är konkurrensen, och det är främst med hänsyn till den inverkan kalkyle- ringen kan ha på konkurrensen, som kalkyleringen har uppmärksammats av kommittén. Det sätt på vilket företagen kalkylerar sina kostnader påverkar värderingen av de insatser, som görs av olika led eller distributionsformer för olika varor och tjänster.

Inom distributionen är i allmänhet kapacitet och kostnader i stor utsträck— ning gemensamma för ett stort antal prestationer. Man kan därför aldrig kalkylera fram den objektivt riktiga kostnaden för en vara eller ens för en varugrupp i ett större sortiment. Själv- klart är, att detta inte heller är möj— ligt i fråga om den enskilda prestatio- nen. Detta beror dels på svårigheterna att fördela kostnaderna på de olika

enheter, som skall bära dem _— varu- gruppen, varan, prestationen. Dels be- ror det på att man vid olika avgöranden inte har att ta hänsyn enbart till vad som i efterhand redovisas och fördelas som kostnader utan också till de olika intäktsalternativ, som kan vara ak- tuella.

Det nu sagda innebär dock inte, att företagen kan eller bör avstå från kal- kylering. Även om det är viktigt, att man inser kalkyleringens i vissa avse- enden begränsade möjligheter liksom det faktum att kalkyleringens problem ofta måste lösas på olika sätt för olika branscher och för olika distributions- former, bör man dock inte bortse ifrån kalkyleringens stora betydelse som un- derlag för ett planmässigt handlande från företagets sida. Vikten härav fram- går klart redan om man betraktar de stora svängningar i omsättningen, som ett och samma företag kan utsättas för. De av Företagsekonomiska forsknings- institutet vid Handelshögskolan i Stock— holm publicerade omsättningsrapporter- na för vissa branscher (järn-, färg-, tex- til- och skobranscherna), vari en må- nads omsättning jämföres med omsätt- ningen under samma månad föregåen- de år, visar att svängningarna för in- dividuella företag även bortsett från säsongsvängningar — kan vara mycket betydande. Även om mer än hälften av företagen i regel befinner sig inom ett ganska begränsat intervall, förekom-

mer det nämligen samtidigt inte så få företag, som uppvisar antingen en be- tydande omsättningsökning eller en be- tydande omsättningsminskning. Den stora spridning det här tydligen är frå- ga om ger vid handen, att det måste vara ytterst viktigt för det individuella företaget, att det har en sådan över- blick över den egna kostnadsstrukturen, att en riktig bedömning kan göras be— träffande omsättningsförändringars be- tydelse för kostnaderna och därmed för företagets konkurrensförmåga.

De vertikala sammanhangen

Distributionsapparaten kritiseras ofta för att dess kostnader skulle vara för höga. Det har bl. a. ansetts vara ett tec— ken på bristande effektivitet, att distri- butionskostnadernas andel av det pris konsumenten betalar tenderat att öka. Man bör dock härvid ta hänsyn bl. a. till att lönekostnaderna under de senas- te tjugo åren stigit snabbare inom dis— tributionen än genomsnittligt inom an- dra näringsgrenar. Höga distributions- kostnader kan vidare vara en förutsätt- ning för en sänkning av produktions— kostnaderna. Sålunda har distributio- nens arbetsuppgifter utvidgats betydligt i samband med den koncentration till mycket stora enheter, som ägt rum inom fabrikationen. Slutligen är det klart, att handeln varken kan koncen- treras eller automatiseras i samma höga utsträckning som tillverkningen.

Det är emellertid också tänkbart, att distributionsapparaten rent tidsmäs— sigt kommit att släpa efter i vissa av— seenden och att man nu skulle befinna sig i ett läge, där det i vissa fall kunde innebära en rationalisering, om man återförde vissa uppgifter till tillverk- ningsledet på det sätt, som redan delvis skett i fråga om förpackningen. Efter- släpningen kan också ha inneburit, att

vissa enheter inom de olika leden nu arbetar ineffektivt och av den anled- ningen kan betraktas som överflödiga. Samtidigt bör dock framhållas, att den »rakaste vägen» dvs. direktkontakt mellan producent och konsument _ en- dast i undantagsfall kan betraktas som gynnsammare än andra distributions- vägar. (Dessa frågor har behandlats 1 kap. 4.)

När man inriktar kritiken mot vissa punkter i distributionskedjan, riskerar man att förlora ur sikte det ekonomis- ka sammanhanget mellan näringslivets olika led, dvs. den vertikala aspekten. Det innebär ingen rationalisering ur det helas synpunkt, om fördelar, som ett företag eller ett led kan uppnå genom en viss förändring, på längre sikt leder till lika stora eller större nackdelar på andra håll inom tillverkning eller dis— tribution. Totalkostnaden för en viss prestation är svårbestämbar såväl för det individuella företaget som för ledet eller branschen. Därtill kommer, att tillverkningskostnad och distributions— kostnad ingalunda alltid kan särskiljas från varandra. Det kan t. ex. vara för— knippat med svårigheter att fastställa vad som egentligen skall betraktas som försäljningskostnad ens inom ett visst företag. När det gäller en hel bransch, måste man också hålla i minnet, att distributionskostnader i ett led kan in- gå i tillverkningskostnader i nästa led och att tillverknings- och distributions— kostnader påverkar varandra ömsesi— digt. Vid en bedömning av den indivi— duella prestationens eller det indivi— duella företagets kostnader bör därför beaktas inte endast de horisontella sam- banden (med andra prestationer eller andra företag inom samma led) inom branschen utan också de vertikala sam— banden, dvs. prestationens gradvisa uppbyggnad genom insatser från före- tag tillhörande olika led.

Företagets uppoll'ringar och ersättningar

En vara passerar på sin väg från rå— varukälla till konsument ett visst antal »förädlingsprocesser». En förädlings- process kan innebära, att halv— eller helfabrikat framställes i ett industri- företag, men också att varan med eller utan vidarebearbetning i någon form göres tillgänglig för konsumenten ge— nom t. ex. grosshandelns och detaljhan- delns verksamhet. Förädlingsproeesser- nu är i regel förlagda till på ett eller annat sätt avskilda enheter, för vilka man kan begagna den sammanfattande beteckningen »företag». Beroende på omfattningen av de funktioner de fyl- ler i kedjan av förädlingsprocesser, blir de olika företagen sinsemellan mycket olikartade i fråga om storlek, utrust— ning, lokalisering etc. Ett drag är dock gemensamt för alla företag _ de må vara stora eller små, fabriks-, gross- handels- eller detaljhandelsföretag. De— ras transaktioner med yttervärlden lik- som verksamheten inom företaget ger upphov till en ständig ström av vår- den in i företaget, genom företaget och ut från företaget. Dessa »värdeström- mar» kan ur det individuella företagets

synvinkel nästa sida.

Resultatet av företagets verksamhet beror dels på hur stor ersättning det får för de egna prestationerna, dels på vad det måste betala för de prestations- faktorer, som anskaffas utifrån. Före- tagets totalresultat _ dvs. skillnaden mellan intäkter och kostnader — är i princip detsamma som skillnaden mel- lan vad som gått in i företagets kassa och vad som gått ut ur den. Företagets vinst är vad som blir över, sedan före— tagaren dels betalat alla räkningar, dels uttagit den ersättning han skall ha för sin egen arbetsinsats och för det kapi- tal han satsat.

illustreras med fig. 6

Även om det här sagda gäller gene- rellt för alla företag, är det endast un- der vissa förenklade förutsättningar, som man i praktiken kan beräkna in- täkter och kostnader enbart med ledning av kassaförändringarna. Förfaringssät- tet går att tillämpa i sin enklaste form, när det rör sig om en enda transaktion eller när företaget avslutat sin verk— samhet. Även då gäller det erhållna re- sultatet endast under den förutsättning- en, att penningvärdet inte undergått några förändringar under tiden från verksamhetens början till dess slut. Verkligheten vad intäkter och kostnader beträffar är i regel väsentligt mera in— vecklad.

Kalkyleringen kommer i ett i gång varande företag (en »going concern») att i hög grad bygga på det förflutna. Ett av kalkyleringens syften kan just vara, att man i efterhand vill kontrol- lera hur tidigare träffade dispositioner utfallit. I den mån man inriktar sig på kommande handlingsprogram har man emellertid egentligen bara intresse av det förflutna, om man därigenom kan bättre bedöma framtiden. Ofta tor— de dock historiska uppgifter anses ge en ganska god vägledning för framti- den, när det gäller en »going concern». Kalkyleringen och tolkningen av de uppgifter man därvid använder sig av måste även då påverkas av förväntning— arna om framtiden, t. ex. om den kom- mande efterfrågeutvecklingen, vilket försvårar beräkningarna. En komplika- tion innebär det också att man, spe- ciellt inom distributionen, sällan träf- far på prestationer, som är entydiga till sitt innehåll. Vidare kan det vara pro- blematiskt, hur man på ett rättvisande sätt skall kunna mäta kostnader och prestationer, och slutligen måste man vid utformningen av redovisningen, för att denna inte skall bli alltför omfat- tande och kostnadskrävande, kompro-

Produklionsiaklorer

lnlropla varor Wim

Arbete

Lokal en.

Presialioner

! ll m ' Samverkan för I presiaiioner

!

lill produktionxlakiorerna

Kassaiioner

orh svinn , Order llppoiirmg av presialioner

missa mellan olika syften. Redan att fastställa de kostnader, som hör ihop med intäkterna under en viss period, kan därför vara besvärligt. I begreppet kalkylering innefattas nämligen avgö- randen om periodisering, värdering och urval, vilka _ även om de ingalunda alltid blir helt subjektiva — i praktiken alltid kommer att medföra, att man måste avvika från kostnads- och in- täktsbegreppen, sedda ur ett rent histo- riskt perspektiv.

Skissen illustrerar som synes två ström- mar, varav den ena representerar varor och tjänster, som går in i företaget för att på något sätt bearbetas där, innan den färdiga prestationen går ut till nästa förädlingspro- cess i ett annat företag eller till den slutlige konsumenten. Den andra strömmen är den förstas spegelbild och representerar de kontanter — dvs. värdet av utgående resp. inkommande varor eller tjänster — som passerar företagets kassa.

Om man först betraktar strömmen av varor och tjänster, framgår det av bil- den, att företaget för sin verksamhet ut— ifrån anskaffar olika slag av produktions- faktorcr, t. ex. råvaror, arbetskraft och maskiner i industriföretaget, resp. inköpta varor, arbetskraft, lokaler o. d. i grosshan- dels- eller dclaljhandelsföretaget. Även fö- retagarens egen arbetsinsats är en produk- tionsfaktor liksom andra produktionsmedel, som företagaren själv äger.

De anskaffade produktionsfaktorerna an— vändes inom företaget för de slutliga pres- tationerna —— på skissen betecknade Vara I, Vara II och Vara III. Dessa utgöres anting- en av industriföretagets produkter eller av de varor och tjänster, som det är grosshan- dels— eller detaljhandelsföretagets uppgift att förmedla. Prestationerna uppoffras slut- giltigt ur företagets synpunkt, när varan eller tjänsten lämnar företaget i regel i samband med försäljning. Vissa presta- tioner når dock aldrig så långt utan går helt eller delvis till spillo genom svinn, kassationer, resultatlösa försäljningsan- strängningar osv.

Kalkylering lika viktig i distribu- tionsarbetet som i tillverkningen

Det var i fabrikationen, speciellt inom branscher med stora företagsen- heter, stark konkurrens och differen- tierad produktion, som man först kände behovet av ett säkrare underlag för det ekonomiska handlandet. Ständigt ställ- des man inför olika handlingsalternativ, där det gällde att snabbt träffa ett val: var det bättre att låta en viss produkt gå genom den eller den processen, var det lämpligt att inköpa halvfabrikat i stället för att själv tillverka det, vilket var gynnsammast — att utföra ett visst arbete manuellt eller med maskiner osv.? Kraven på ekonomiska data, rap- porter och analyser blev allt starkare. Bidragande till denna utveckling torde också ha varit att dels konkurrenssyn- punkter, dels offentliga myndigheters krav på uppgifter liksom ocksä på att företagsekonomins och nationalekono- mins insatser gjort sig starkast gällan- de på tillverkningssidan.

Kalkylering i tillverkningen och i distributionen företer vissa grundläg- gande likheter. Skillnaderna är dock betydande. I tillverkningen siktar man huvudsakligen på produkten, proces- sen eller kostnadsstället, t. ex. avdel- ningen. I distributioncn tillkommer andra önskemål om uppgifter, som för att fyllas förutsätter kostnadsfördelning inte endast efter varugrupp och avdel— ning utan också efter kundstorlek, or— derstorlek och försäljningsdistrikt, för att nämna några av de önskemål, som oftast är aktuella. Behovet av kalkyle- ring framträder ofta inte lika klart i distributionen som i tillverkningen. Distributionsarbete förekommer inom varje led av en bransch, samtidigt som antalet småföretag är stort — speciellt i detaljhandelsledet. Den omständighe- ten att en kostnad — även om den to-

talt sett är betydande uppstår på en mängd olika punkter, kan bidraga till att den verkar obetydlig. Dessutom fö- refaller den ofta vara ganska opåverk- bar, eftersom de i ett visst läge fasta kostnaderna i många fall torde utgöra en betydande del av de totala kostna— derna för företaget och än mera för va- ran. Med hänsyn till distributionskost- nadernas stora andel av det pris konsu- menten betalar är behovet av en så noggrann och ingående kalkylering som möjligt lika stort i distributionen som i tillverkningen.

I och för sig behöver naturligtvis det förhållandet, att ett företag samlar in flera sifferuppgifter än ett annat, inte innebära, att det förra företaget skötes mera effektivt än det senare. För kalkyleringen gäller som för andra in- strument, att nyttan beror på hur in- strumentet användes. Å ena sidan är t. ex. den ofta uttalade varningen mot att man utformar redovisningsunderla- get för kalkyleringen på ett sådant sätt, att de utvecklas till en »begravnings- plats för siffror», värd att hållas i min- net. Å andra sidan torde möjligheter i regel föreligga att åstadkomma en dif- ferentierad kalkyl med de fördelar i form av bättre underlag för bedömning av företagets ekonomiska problem en sådan innebär.

Betydelsen av att känna företagets kostnadssituation

Kalkylering innebär inte enbart en beräkning av kostnader »för att se hur det gått». Även om kontrollsyftet är viktigt, 'måste det dock ges en under- ordnad roll i förhållande till plane- ringssyftet. För det framtida handlan— det kan det förflutna endast ge begrän- sad vägledning. Där anmäler sig hela komplexet av valmöjligheter, vilka sak- nar intresse när det gäller det förflutna.

När det gäller såväl anskaffning som användning av produktionsfaktorer, ställes företagaren inför problemet att välja mellan en rad olika möjligheter. Det kan vara fråga om ett val mellan olika produktionstaktorer, t. ex. mellan att själv leda företaget eller sköta buti- ken resp. att anställa någon person för detta ändamål. På samma sätt måste vid valet av de prestationer, som skall komma till utförande, de i bilden på s. 200 antydda prestationerna (Vara 1, Vara II och Vara III) alltid konkur- rera med andra (Vara IV, Vara V, Vara VI etc.). Det är uppenbart, att det slut- liga avgörandet i hög grad blir be- roende av vad man måste avstå ifrån, när man bestämmer sig för ett visst alternativ. Väljer man t. ex. att själv sköta sin butik, måste man ju avstå från en annan sysselsättning och där- med från den inkomst denna skulle ge. För den enskilda människan är möjlig- heterna aldrig obegränsade, eftersom var och en på grund av kunskaper och erfarenheter alltid måste begränsa sig till ett visst arbetsområde. Vidare är så- väl företagets läge som vissa av dess produktionsmedel (fabriken, butiken osv.) ofta bundna även på lång sikt. Trots detta kvarstår dock en mängd alternativ, och den kalkyl, som leder till det slutliga avgörandet, måste där- för alltid ta hänsyn till kostnader och intäkter valmöjligheter som konkur- rerar med varandra.

Bedömningen av alternativen och där- med av kostnaderna beror i hög grad av den sikt, på vilken man betraktar problemen. Om man anlägger enbart ett kortsiktigt betraktelsesätt, blir resultatet att man vid varje tillfälle väljer vad som »ger mest pengar». Företagen inom di- stributionsapparaten måste emellertid i regel vid sitt handlande främst ta hän- syn till resultaten på längre sikt. Detta leder ofta till att man inte handlar på

det sätt, som på kort sikt skulle ge det bästa resultatet. Man är med andra ord mer intresserad av att få en stabil och god efterfrågan på lång sikt än av spe— kulationsbetonade engångsaffärer.

Ytterligare ett problem aktualiseras i samband med det nu förda resonemang- et om olika valmöjligheter, nämligen frågan om bevarandet av företagets ka- pacitet. Under tider med starkt varie— rande priser är det inte omsättningen i värde räknat utan i kvantiteter, som är avgörande. Om priset på en vara har förändrats, blir företagarens uppoffring för prestationen inte vad han en gång betalat för den aktuella kvantiteten, utan vad han måste ge för att ersätta den med samma kvantitet. Stiger åter- anskaffningspriset och vederbörande inte tar hänsyn härtill i sin prissätt- ning, blir följden minskad kapacitet hos företaget. Motsatsen gäller vid pris— fall, då en »förlust» i förhållande till anskaffningspriset inte behöver inne— bära en kapacitetsminskning. Det nu sagda ger vid handen, att det faktiska. anskaffningspriset många gånger inte är det ur kalkylsynpunkt lämpligaste och att andra värden än alternativvär- det kan vara direkt missvisande.

I samband med bruttoprissystemet uppstod ett speciellt slags tänkande i alternativkostnader, där man arbetar med horisontella riktprislistor. Prissätt- ningen kan ha givit upphov till vissa kutymer beträffande marginalernas storlek inom ett visst varuområde eller en viss bransch. En vara, som inte ger samma marginal som en annan vara inom samma varuområde, torde ha re- lativt svårt att göra sig gällande. Jäm- förelsen mellan marginalerna för olika varor torde dessutom snarare gälla pro— centsatsen än själva det belopp man får i ersättning per försåld enhet. Det är ingalunda säkert att marginaler, som

beräknats på detta sätt, återspeglar de faktiska kostnaderna.

Det är helt naturligt, att man varken kan eller behöver fästa på papperet alla de moment, som ingår i de övervägan- den en företagare måste göra. I många fall anser man t. o. m., att några kalky- ler inte erfordras och att erfarenhet och intuition i stället betyder allt. »In- tuition» och »erfarenhet» utan det verk- lighetsunderlag, som endast en kalkyl i någon form —— alltså inte nödvändigt— vis på konton i bokföringen _ kan ge, är emellertid en tillgång av tvivelaktigt värde. De tre »intuition—erfarenhet— kalkyl» måste finnas samtidigt och komplettera varandra.

Kalkyleringens betydelse ligger inte enbart i att den kan ge ett underlag vid fastställandet av en varas pris. Om priset ur det individuella företagets synpunkt är att betrakta som givet på grund av konkurrensen eller genom att man strikt följer riktpriser eller den offentliga priskontrollens maximipriser, blir kalkyleringens uppgift att tjäna som underlag för lönsamhetsbedömning och därmed för företagets handlande. Ett sådant läge innebär inte, att kalky- leringen blir mindre betydelsefull vare sig ur företagets eller ur samhällets synpunkt. För det första kan den leda till att man på längre sikt övergår från en stel prissättning till en mera rörlig prissättning. För det andra kan lönsam- hetsbedömningar för olika varugrup- per och olika distributionssätt resultera i en rationalisering av distributions- strukturen på lång sikt. Om företag i ett visst läge utför prestationer, som inte är lönsamma bl. a. därför att andra företag är bättre ägnade att utföra dessa prestationer, kan detta icke vara förenligt vare sig med företagens egna eller med konsumenternas intressen, om företagen nämligen anser sig tvung—

na att täcka förlusterna genom att höja priserna på andra prestationer. Genom att avstå från att utföra dylika icke lön— samma prestationer förbättras företa- gens nettoresultat, samtidigt som de på ifrågavarande område effektivaste före- tagen får möjligheter att utöka och ra- tionalisera sin verksamhet. På längre sikt kan lönsamhetsbedömningar så- lunda medföra, att de på bedömningar- na grundade åtgärderna kan komma att stärka konkurrensen och därmed på- verka den totala förbrukningen av pro- duktionsresurser inom distributions- apparaten.

Kalkyleringens syften och begränsningar

Det finns få områden, där ett univer— salverktyg kan tjäna alla ändamål lika bra som Specialverktyg för varje indi- viduell uppgift skulle kunna göra. Detta gäller i hög grad kalkyleringen. För att företaget skall ha maximal nytta av sitt kalkylsystem, måste flera olika syften tillgodoses. Kalkyleringens uppgift, ef- ter vilken man sålunda måste anpassa kalkylsystemets utformning, är att ge underlag för skilda avgöranden såsom prissättning, rabattpolitik, inköps— och försäljningspolitik samt lönsamhetsbe- dömningar. På alla dessa områden vill man ha data, som kan tjäna till vägled- ning dels för kontroll, dels och fram- för allt för planering.

Kalkylering i dess mest raffinerade form är ett dyrbart instrument, vilket gör att kompromisser måste karakte- risera den praktiska utformningen. Re- dovisningen måste därför med nödvän- dighet bli ganska ofullständig, vilket påverkar kalkylens siffror och dess re- sultat. Även i övrigt spelar de olika inflytelsemomenten en högst varieran- de roll, när det gäller att bedöma olika frågor. Med de snabbt skiftande för-

hållandena inom näringslivet är det sällan möjligt att direkt överföra siff- ror och relationer från en kalkylsitua- tion till en annan. Förutsättningarna måste därför alltid noga beaktas, när man bedömer resultatet av en kalkyl, och kalkylcns innehåll måste med nöd- vändighet växla, beroende på syftet, dvs. på vad det är man vill bedöma med hjälp av kalkylen.

Ett av kalkyleringens huvudsyften är som nämnts att tjäna som underlag för planeringen. I detta sammanhang kan det därför vara på sin plats att nå- got beröra budgeten och dess betydel- se som hjälpmedel vid företagets hand- lande. Varje affärsman har vissa för- väntningar beträffande framtiden t. ex. nästa säsong eller nästa år. Inom vissa branscher, särskilt de modebeto- nade, är förväntningar av stor bety- delse bl. a. för inköpens storlek och inriktning. I många fall anser sig emel- lertid vederbörande alltför belastad av det dagliga arbetet för att kunna ägna någon tid åt att utarbeta en budget. Och man får därför i bästa fall nöja sig med att konstatera »hur det gått» utan att kunna nå problemets kärna, »varför det gått som det gått».

Det behöver i och för sig inte inne- bära något särskilt tidskrävande arbete att omvandla förväntningarna i siffror på ett papper i varje fall inte för det lilla företaget. Vad kan man då vinna med det merarbete, som procedu- ren medför? Naturligtvis är budgeten inte och kan aldrig bli — ett troll- spö, med vilket man utan andra åtgär- der kan få vackra drömmar att gå i uppfyllelse. De fördelar, som kan nås i andra avseenden, kan dock även de vara av väsentlig betydelse. En siffer- mässig redovisning av förväntningarna om framtida intäkter och kostnader ger, även om den är högst elementär, på ett helt annat sätt en helhetsbild av före-

tagets verksamhet än om man inte har tillgång till en sådan redovisning. Sam- tidigt torde man i många fall finna att underlaget för de överväganden, som blir aktuella, på vissa punkter är brist— fälligt. Budgetarbetet, oavsett i vilken skala det bedrives, kommer därför i många fall att leda till rationaliseringar på olika områden. Man finner t. ex. ett behov av att omforma redovisning- en, så att den bättre fyller krav, som ur praktiska synpunkter är väsentli- ga. I budgetens spår kan också följa administrativa förändringar och änd- ringar i inköps-, försäljnings- och pris— politik. På de något större företagen, där ansvaret är fördelat på skilda hän— der, vinner man bl. a. att de ansvariga personerna tvingas att föra en fram- tidsinriktad och formfast diskussion, som inte kan komma till stånd, om man inte kopplar sig fri från vardagens ru- tiner. Slutligen når man också den odiskutabla fördelen att man, när en viss period gått till ända, på ett helt annat sätt än om man inte på förhand specificerat sina förväntningar i en bud- get, kan analysera verksamhetens re— sultat och på många punkter ge svar på frågor av betydelse för företagets framtid, vilka annars skulle ha förbli— vit obesvarade.

Kostnaderna på kort och på lång sikt

En väsentlig fråga, som företagaren ställes inför i samband med varje be- slut, är hur de kostnader, som genom- förandet av beslutet medför, binder hans handlande i framtiden. En del kostnader — t. ex. anskaffningskostna- den för ett visst varuparti _ kan be- traktas som en ren engångsföreteelse. Blir resultatet inte gott, kan man ju avstå från att köpa ytterligare partier av den varan. Andra kostnader kom- mer, när ett Visst beslut kommit till

genomförande, att finnas där för över- skådlig framtid. Som exempel härpä kan nämnas investeringar i fastigheter och utrustning. Det är därför av bety- delse, att man känner till kostnadernas rörlighet. Dels hör man veta något om ett visst kostnadsslags allmänna natur dvs. hur kostnader rör sig, när de förändras —— dels bör man också ha klart för sig vilka kostnader som för- ändras och hur stor den totala kost— nadsförändringen kan bli inom ett visst volymintervall —— t. ex. vid en föränd- ring av omsättningen från 150000 till 200000 kronor.1 På mycket kort sikt framstår de flesta kostnader som helt fasta, dvs. som helt oberoende av verk- samhetens omfattning. T. 0. ni. en sådan — till synes helt rörlig — kostnad som provision till försäljare kan ur denna synpunkt åtminstone delvis vara helt fast. Försäljaren har stundom en ga— ranterad minimilön, oavsett vilken för- säljningsvolym han uppnår. Även om så inte skulle vara fallet, gör rent so- ciala skäl i förening med företagets önskan att på längre sikt hålla för-

1 Det klaraste sättet att uttrycka kostna— dernas allmänna natur är att tala om »konti- nuerliga» kostnader —— sådana som förändrasi jämn takt med volymen (såsom råvaror i in- dustrin och inköpta varor i detaljhandeln) — och »diskontinuerliga» kostnader -— sådana som rör sig ryckvis i förhållande till volymen (så- som lokalhyror och vissa löner). För att ka- rakterisera kostnadernas sätt att uppföra sig inom ett visst volymintervall (t. ex. mellan 150 000 och 200 000 kronors omsättning) talar man om »konstanta» kostnader för att beteck- na sådana, som i det aktuella fallet inte alls förändras. Deras motsats benämnas »varianta» kostnader. (Jfr »Prineiper och metoder för kostnadsberäkningar vid Statens Järnvägar», betänkande avgivet av 1942 års Järnvägs- kostnadsutredning, SOU 1949: 5, Sthlm 1949.) I praktiken användes i regel begreppen »fasta kostnader» och orörliga kostnader». De använ- des därför här. Man bör hålla i minnet, att fasta kostnader användes i två betydelser _— »diskontinuerliga» och »konstanta» —- och att »rörliga kostnader» på samma sätt täcker tvenne begrepp »kontinuerliga» och »vad- anta».

säljningsorganisationen intakt, att för- säljaren ändock erhåller någon form av ersättning, även om försäljningen av ett eller annat skäl på kort sikt skulle utebli. På längre sikt övergår allt flera kostnader, som i det aktuella läget före- faller fasta, till att bli rörliga. Även om bilden av kostnaderna uppvisar en viss återgångströghet, sker det gradvis en anpassning t. ex. till en nedgång i omsättningen. Anställda, som blivit överflödiga i en viss befattning, avlägs- nas eller inplaceras på annan plats i organisationen. Maskiner och annan ut- rustning, som utnyttjas mycket litet eller inte alls, realiseras osv.

I företag, som är stadda i utveckling, blir frågan om fasta Och rörliga kost- nader inte något större problem, så länge expansionen fortgår. Den fasta utrustningen och organisationen fylles nämligen snabbt ut av verksamhetens växande volym, och efter varje nytill— skott av mera varaktig karaktär ten- derar kostnaderna snabbt att nå en ny bästa nivå. Hur snabbt detta sker, be- ror givetvis på flexibiliteten i kapaci- teten, dvs. på hur väl man lyckas kom- binera de olika produktionsresurserna. Flexibiliteten blir av betydelse, när det gäller bl. a. rationaliseringar, men ock- så vid den tidpunkt, då expansionen eventuellt avstannar. Särskilt i tillba- kagående företag kan en överdimensio- nerad fast kapacitet bli ett synnerligen allvarligt problem. Den tenderar då att påverka kostnaden per enhet i höjande riktning i en tid, då priserna måste pressas, om företaget skall kunna åter— erövra en förlorad del av marknaden eller bibehålla sin tidigare andel.

Kostnaden för den enskilda prestationen

Sambanden mellan kostnader och intäkter är, som redan framhållits, i

regel alltför sammansatta för att kunna bedömas enbart med utgångspunkt från de förändringar, som sker i företagets kassahållning. Emellertid torde man inte sällan träffa på företag med en yt- terst rudimentär redovisning, vars enda syfte är att nödtorftigt tillgodose lagens krav. Ofta är det då fråga om mindre företag, där man inte anser sig ha råd eller tid till ett mera omfattande redo- visningsarbete. Det skall dock nämnas, att såväl branschorganisationer som Köpmannainstitutet under årens lopp gjort värdefulla insatser för att sprida ökade kunskaper på detta område. I sammanhanget bör också påpekas, att behovet av en mer informativ redovis- ning många gånger torde komma att framstå mindre klart i de fall, där mark- naden karakteriseras av starka vertika- la eller horisontella prisbindningar.

Även om det av många skäl inte är möj— ligt att fastställa den >>riktiga» kostnaden för en individuell prestation, kan man dock nä mycket längre än till enbart ett scha— blonmässigt fastställande av totalresultatet. I skissen på s. 200 antyddes förekoms- ten av tre produktionsfaktorer (inköpta vn- ror, arbete, lokaler och övrigt) och tre prestationer (Vara I, Vara II och Vara III). Utan större merarbete kan man utöver to- talresultatet få fram ytterligare två upp— lysningar av värde för en analys av hur detta totalresultat är sammansatt. Den ena är försäljningssumman för den under peri- oden (året) försålda kvantiteten av t. ex. Vara I. Den andra upplysningen får man genom att hålla sådana kostnader för Vara I, som man direkt kan urskilja, isär från de övriga kostnaderna. En sådan kostnad är i regel anskaffningskostnaden (det in— kalkylerade värdet). Förfar man på samma sätt också med Vara II och Vara III, får man som resultat av denna relativt enkla procedur fram två restbelopp, som kan ställas emot varandra. Det ena represente— rar överskotten från Vara I, Vara II och Vara III, och det andra utgöres av de kost— nader, som man i första omgången inte kunnat fördela på prestationerna. Det se— nare restbeloppet är det som blir av in— tresse vid en diskussion om kalkyleringen

av påläggen. Det förra restbeloppet ger be- sked om i vad mån de olika prestationerna bidragit till täckandet av de gemensamma omkostnaderna, och skillnaden mellan de tvenne restbeloppen är=periodens netto— vinst. Med vedertagcn terminologi kan re- sonemanget schematiskt illustreras med följande exempel:

Särintäkter ........ 20 000 20 000 10 000 Särkostnader 16 000 15 000 " 9 000

Överskott över sär-

kostnad 4 000 5 000 10 000

6 000 4 000

1 000

Samkostnader

Nettovinst

Antalet artiklar är emellertid ofta alltför omfattande för att en beräkning lik den ovanstående skall kunna göras så detaljerad, att den kommer att hän- föra sig till den individuella prestatio- nen = den individuella artikeln eller den individuella försäljningstransaktionen. Principresonemanget, som inte heller tagit hänsyn till att även andra kostna- der än det inkalkylerade värdet kan vara klart urskiljbara med avseende på en viss prestation, kan emellertid också tillämpas på grupper av presta— tioner: varugrupper, avdelningar, kund— kategorier, försäljningsdistrikt osv. Av- görande för valet mellan olika kombi- nationer i det enskilda fallet är »kal— kyleringens egna kostnader och intäk- ter», dvs. man får väga merarbetet mot värdet av de ytterligare upplysningar man får ut.

Det finns skäl, som talar för en be- gränsning av kostnadsfördelningen till att enbart omfatta särkostnaderna. Men det finns också vissa skäl —— framför allt hänsynstagandet till långsiktsbe- dömningen — för en »fullkostnadsför- delning», innebärande att man fram- räknar »självkostnaden» för varje in- dividuell prestation eller grupp av pres- tationer. Det är inte enbart överskottet per prestationsenhet, som avgör företa-

gets totalresultat. Av betydelse är också vilken tid det tar att utföra en enhet av en prestation. Därtill kommer att före- tagen inom distributionsapparaten i många fall med hänsyn till intäkterna på lång sikt inte kan begränsa sin verk- samhet till att endast omfatta en enda prestation — den som ger det största överskottet på kort sikt. Vid avgörandet av hur varusortimentet på längre sikt skall vara sammansatt anses fullkost— nadsfördelningen av många vara att föredraga som instrument för handlan- det. För planering på kort sikt och för kontrolländamål torde däremot särkost- nadsberäkningen vara överlägsen full— kostnadsfördelningen. Kalkyleringen skall ju tillgodose såväl korttids- som långtidsaspekterna, varför de tvenne förfaringssätten på något sätt bör kom- bineras. Att här ytterligare behandla detta viktiga redovisningstekniska spörsmål, skulle emellertid föra alltför långt.

»Den enkla årskalkylen» torde vara den oftast tillämpade metoden att för- dela löner och andra omkostnader inom detaljhandeln. Den går ut på att man söker beräkna de totala omkostnaderna under det år kalkylen skall omfatta. Denna summa ställes därefter i rela- tion till det antagna inkalkylerade vär— det av den förutberäknade försäljnings— volymen för året. Det procenttal man därvid kommer fram till användes se- dan för att beräkna det omkostnadspå- lägg, som lägges till den individuella varans inkalkylerade värde. Beräkning— arna grundas ofta på en tidigare pe- riods siffror. Detta förutsätter, att för- hållandet mellan inkalkylerade värden och omkostnader kommer att förbli oförändrat. Om man anser sig ha anled- ning räkna med avvikelser härutinnan, söker man korrigera siffrorna med hän- syn härtill. Så snart priset för en pres- tation täcker kostnaderna —— beräknade

på detta sätt får företaget sina to— tala kostnader täckta.

Den enkla årskalkylen med dess lik— formiga procentuella pålägg har utan tvivel vissa fördelar: den är enkel att förstå och att räkna fram, den ger ga- ranti för att alla kostnader kommer med i beräkningen och ger därmed fö- retagsledningen en viss riktpunkt för handlandet även på längre sikt, såvida man inte har att räkna med ständiga tvära kastningar i priser och kostna— der. Dess nackdelar är emellertid ock— så uppenbara. Man behöver bara peka på den stelhet i prissättningen som följer av ett konsekvent tillämpande inom ett led eller en bransch av den enkla årskalkylens princip. Den kan också medföra svåra felbedömningar från det individuella företagets sida, då den som underlag för handlandet kan ge endast en grov genomsnittssiffra, som måhända inte alls avspeglar den faktis— ka kostnadssituationen. Den kan alltså bidraga till, att man fortfarande håller fast vid ett föråldrat handlingsprogram.

»Den differentierade kalkylens» hu— vudprincip är att omkostnaderna på ett eller annat sätt fördelas på de olika prestationerna i förhållande till hur kostnaderna kan anses vara orsakade av dessa prestationer. En förutsättning för att man skall kunna arbeta med en dif- ferentierad kalkyl och olika pålägg är, ' att man så långt möjligt försöker ren- odla de funktioner, som finns represen- terade i företaget (inköp, lagerhåll- ning, försäljning, expedition etc.). Funktionsdelarna (direkt inköpsarbe- te, varumottagning, lagerfinansiering, lagerskötsel, ordersammanställning, packning, transport osv.) måste vidare definieras så, att varje funktionsdels kostnader blir någorlunda homogena i vad gäller deras sätt att reagera inför växlingar i verksamhetens omfattning eller inriktning. Slutligen måste man

också försöka utröna hur mycket de olika prestationer, som man vill under- söka, tar de olika funktionerna och funktionsdelarna i anspråk. Här måste man dock vara på sin vakt, så att inte kalkyleringen blir alltför arbets- och kostnadskrävande och därmed förfelar sitt syfte. För praktiskt handlande är det oftast inte nödvändigt att kalkylera lika noggrant in i varje detalj. Huvud— intresset bör inriktas på de funktions- delar och volymlägen, som berör de viktigaste kostnadsposterna. Där sätter man in den detaljerade analysen. Kost— naderna för mindre omfattande funk- tioner eller funktionsdelar kan anting- en fördelas schablonmässigt eller ock- så lämnas helt ofördelade.

»Bärkraftsprincipen» kallas ett sätt att tilldela prestationerna vissa kostna- der efter deras förmåga att tåla en viss belastning. För prissättningen saknar en sådan »fördelningsmetod» uppenbar- ligen intresse som instrument för hand- landet, eftersom priset ju redan måste vara bestämt, innan bärkraften kan be- dömas. Principen kan möjligen begag- nas för att i efterhand kostnadsvägen bevisa »skäligheten» av ett pris på en prestation i förhållande till priset på andra prestationer. Den kan också an- vändas som en schablon vid kontroll av att företagets totalkostnader blivit täckta. Effekten blir alltså i stort sett densamma som om man tillämpar ett enhetligt procentuellt pålägg, framräk- nat på basis av en enkel årskalkyl. Bär- kraftprincipens inverkan på kalkyle- ringens användbarhet som vägvisare i olika kalkylsituationer beror naturligt- vis på hur stor del av omkostnaderna som fördelas på detta sätt.

Lönernas betydelse för handelns omkostnader

Lönerna utgör en betydande del av handelns omkostnader. Enligt uppgif-

Tabell 19. Omkostnadernas procentuella fördelning på löner och övrigt samt på funktioner inom olika grosshandelsbranscher.

Kostnadsslag

Funktioner

löner övriga

för- säljn.

|adm. o. inköp

sum- ma

sum-

transp. ma

lager

55 56

Kolonialvarugrosshandel ........ Textilgrosshandel .............. Grosshandel med möblerings- material .................... Järnmanufakturgrosshandel Fotogrosshandel ................

50 47 51

45 44

50 53- 49

100 ' 100

40 35

24 33

17 9

19 23

100 100

42 1 34

32 39 41

6 15 15

20 12 5

100 100 100

100 | 100

100 ' 39

ter, som lämnats av Grosshandelns ut— redningsinstitut, uppgår lönerna till un- gefär hälften av grosshandelns omkost— nader. Detta belyses närmare av ovan- stående tab. 19, som också visar om— kostnadernas fördelning på olika funk- tioner.

Inom speceri— och livsmedelsdetalj— handeln utgör lönekostnaderna (inkl. beräknad ersättning för innehavarens eget arbete) ca 60% av de totala omkostnaderna enligt en utredning av Detaljhandelns utredningsinstitut. Hy- rans andel utgör ca 7 % och återståen- de 33% av omkostnaderna faller på återbäring, emballage och övriga om- kostnader. Omkostnadernas (inkl. åter- bäring) andel av omsättningen synes ligga mellan 15 och 16 %. I textildetalj- handeln varierar förhållandena självfal- let i hög grad mellan olika stora före- tag, olika geografiska områden och _— kanske främst — mellan olika delbran- scher, där man inom branschen särskil- jer ett 15-tal. Som en grov approxima- tion torde man dock kunna ange den genomsnittligt uppnådda marginalen till 18—23% och lönekostnaden till 12— 14 % av omsättningen.

Personallönernas andel av omkost— naderna varierar naturligtvis också ganska mycket beroende på butikens storlek. Detta visar en annan utred- ning från Detaljhandelns utrednings— institut. Enligt denna utredning, som 15—503366

avser skohandelns omkostnader år 1951, varierade personallönerna mellan 2,1 % av omsättningen (= 13 % av de totala omkostnaderna) i butiker med en heltidssysselsatt och 9,9 % av omsätt- ningen (= 43 % av de totala omkost- naderna) i butiker med mer än 10 hel- tidssysselsatta. Chefslönernas andel av omsättningen varierar i omvänd pro— portion mot personallönerna —— från 10,4 % i de minsta butikerna till 2.6 % av omsättningen i de största, dvs. från 45 % till 12 % av de totala omkostna- derna inkl. chefslön.

Utvecklingen torde, som utredning- en visar i annat sammanhang, på många områden komma att gå i riktning mot större företagsenheter även inom han- deln. Detta skulle bl. a. innebära att andelen löneanställda kommer att öka. Eftersom möjligheten att erhålla högre inkomster åtminstone inom vissa grän- ser stimulerar till effektivare arbets— insatser, synes därför lönesystemets utformning vara av betydelse för han- delns rationalisering både i nuet och i framtiden.

Sedan mycket lång tid har ackords- lönesystemet tillämpats inom både in- dustrin och hantverket. Inom handeln däremot har det rena ackordslönesyste- met åtminstone tidigare utnyttjats en- dast i relativt ringa utsträckning och även kombinationer av fast lön och provision har haft en förhållandevis

obetydlig utbredning. Under senare tid har emellertid ett ökat intresse för ackordsarbete inom handeln kommit till uttryck. Således har både Handelns arbetsgivareorganisation och Koopera- tionens förhandlingsorganisation eta- blerat samarbete med Svenska handels- arbetareförbundet i syfte att främja en utbredning av ackordsarbetet. Två kom- mittéer bildades under sommaren 1953, och deras första uppgift var att studera förefintliga ackordsystem för att där- efter utarbeta exempelsamlingar och anvisningar till hjälp vid tillämpning av ackordsarbete.

Löneavtalen inom handeln såväl för lagerarbetare som för butiksbiträden och kontorister har som sagts i stort sett baserats på tidlöner, varvid en fast vecko— eller månadslön utgått, vanligen utan avdrag för helgdagar. Dessutom har avtalsbestämmelserna i regel innebu- rit, att man fått ersättning vid sjukdom, vilket gjort att de handelsanställda i dessa avseenden tidigare befunnit sig i en något bättre position än exempel- vis industriarhetarna. Lönebeloppen har fastställts lned hänsyn till ålder och branschvana, varvid slutlönen i re— gel uppnåtts vid 25-årsåldern. Under tiden före andra världskriget var en stor del av handelns anställda oorga— niserad, varför en fullt representativ beskrivning över då rådande löneformer knappast kan ges. Det allmänna intryc- ket är dock, att tidlönen helt domine- rade även i de fall anställningsförhål- landena inte varit reglerade genom kol- lektivavtal, och dessa har utan tvivel också varit normerande för den all— männa lönesättningen.

För vissa andra grupper av handels- anställda har dock av tradition ett rör- ligare lönesystem tillämpats. Butiks- föreståndare, avdelningschefer vid stör- re varubus och personal i liknande ställning har ofta utöver sin fasta lön

haft provision på omsättningen och för agenter och resande försäljare inom grosshandeln har provisionssystemet varit starkt utvecklat. Vid en undersök- ning, som Föreningen Sveriges Aktiva Handelsresande företog år 1946 fram- gick således, att endast 21 % av de 2357 medlemmar, som inlämnat upp- gifter, var avlönade enbart med fast lön. 51 % hade fast lön plus provision och 28% avlönades enbart med pro- vision.

Under senare delen av 1930-talet bör— jade man inom kooperationen intresse- ra sig för möjligheterna att åstadkomma större rörlighet i lönesystemet. Konsum i Stockholm hade år 1937 infört ett rör- ligt tillägg till den fasta grundlönen.

Grundlönen för butikspersonalen fast- ställdes i resp. löneskalor till ett 45 kr lägre belopp än den fasta avtalslönen. Det rörliga tillägget utgick för hela försälj- ningssumman med den procentsats som kr 45:—— plus 7: 50 pr månad utgjorde ä me- delförsäljningssumman pr anställd, avdel- ning och månad under föregående år. Om exempelvis kr. 52: 50 utgjorde 1,7 % av me— delförsäljningen under föregående år. kom den anställde att vid stigande omsättnings- ökning erhålla löneökning med 1,7% på omsättningsökningen, medan han vid mins- kad omsättning löpte risk att inte nå upp till den lön, som normalavtalet skulle ha gett honom.

I Stockholm har detta system varit i kraft sedan det infördes, men juste- ringar har efter hand vidtagits i fråga om procentsatsen för den rörliga löne- delen samt självfallet också av grund- lönebcloppct. Att det fanns en viss tvek- samhet bland personalen, då systemet infördes, framgår av en artikel i fack- förbundstidningen strax efter uppgö- relsen:

>>Den sporre till större energi i varu- förmedlingen hos envar och den mera upp- märksamma och smidigare kundbetjäning, företaget så länge uttalat önskan om, har det fått genom den nya avtalsöverenskom—

melsen. Vi hoppas att personalen får sin välförtjänta erkänsla i framför allt större inkomster men också genom en alltid i många avseenden välkommen uppmuntran i arbetet. Framtiden får sedan utvisa om det nya lönesystemet för butikspersona— len är det lämpligaste för såväl företaget som de anställda. Visar det sig att så icke är fallet, finns det möjligheter att inom en tämligen kort tid kräva önskvärda kor- rigcringar.»

Även andra former av rörlig lön har Senare utvecklats inom kooperationen och f. n. torde minst hälften av den kooperativa butikspersonalen ha rörlig lön. Dessutom har den rörliga delen kommit att omfatta en större del av lö- nen. Även inom enhetsprisföretagen har det rörliga lönesystemet börjat tilläm- pas för försäljningspersonalen, medan enskilda detaljhandelsföretag endast un— dantagsvis frångått systemet med enbart fast lön. I den mån ackordslöner där förekommer rör det sig i regel om in— dividuella provisioner. Inom grosshan- deln förekommer numera ackordslöner inte endast för försäljnings- utan också för lagerarbetare.

Ackordsarbetet inom handeln är så— lunda en relativt ny företeelse. Man har länge dröjt kvar i föreställningen, att denna gren av näringslivet inte lämpade sig för lönesättning efter pres- tation, att arbetet var alltför kompli- cerat för att fångas in i enkla ekvatio— ner för ackordsprissättning. Det för- hållandet, att en mycket stor del av såväl detaljhandels— som grosshandels- företagen endast sysselsätter ett fåtal anställda, har självfallet också medver— kat till att lönesystemets roll som en effektivitetsfrämjande faktor inte trätt i förgrunden på samma sätt som inom andra verksamhetsgrenar. Det är också betecknande att det företrädesvis ofta är de stora och medelstora företagen med relativt enhetligt sortiment, som först funnit vägen fram till ett rörligt

lönesystem. Inom grosshandelsledet har således ackordsarbete registrerats vid spannmålsfirmor, järnfirmor, glas- och porslinsgrossister, trävaru— och bränsle- firmor, bananimportfirmor, fiskgrossis- ter, margarinbolag och konservgrossis- ter. Inom detaljhandelsledet är det kon- sumentkooperationen, mjölkcentraler, kedjeföretag inom skobranschen, enhets- prisföretag och större varuhus, som slagit in på nya vägar vid lönesättning- en. Kommittén ser dock inte däri något bevis för att ett rörligt lönesystem inte med fördel kan användas även för dem, som är anställda vid de tusentals små företagen i vårt land. De enheter, som inom kedjeföretag och kooperation till- lämpar sådan lönesättning, är var för sig i många fall jämförliga med en- skilda detaljistföretag.

Förutsättningen för att även de min- dre företagen skall följa med i utveck- lingen på detta område får anses ligga i en aktiv medverkan från branschorga— nisationerna och Handelns arbetsgiva- reorganisation. Denna har bl. a. inlett ett samarbete med de anställdas orga- nisation bl. a. med sikte på att utarbeta exempelsamlingar för ackordsprissätt- ning. Ett motsvarande samarbete har som nämnts även etablerats mellan Kooperationens förhandlingsorganisa- tion och fackförbundet, varvid främst möjligheterna till en ytterligare utbred- ning av ett rörligt lönesystem inom kooperationen kommer att undersökas.

Det bör framhållas, att ackordsätt— ningen är av stor betydelse inte endast för de anställda utan också för plane- ringen inom företagen. Vid en över- gång från fast till rörlig ersättning mås- te företagarna i sitt eget intresse se till att ackorden också ger de anställda en rimlig lön. Samtidigt måste man också se till att kostnaderna inte stiger så högt, att företaget förlorar sin konkur- rensförmåga. En övergång till en rör-

lig lönesättning kan alltså komma att verka befrämjande på rationaliserings- strävandena —— t. ex. i fråga om om- sättningens storlek, varusortimentet och arbetsgruppernas storlek.

Enligt praxis bör det ankomma på arbetsmarknadsparterna att lösa de här behandlade problemen och varudistri- butionsutredningen avstår från att ge någon rekommendation om i vilken takt och i vilka former denna lösning bör

ske. Det torde emellertid vara ett kon- sumentintresse, att berörda parter inte tvekar inför de svårigheter, som kan uppstå. Genom en fortlöpande infor— mation om arbetsstudier och tillämpade lönesättningsmetoder bör allt fler före- tagare och anställda kunna intresseras för att praktisera ett lönesystem, som i högre grad än vad i dag är fallet är knutet till utförda prestationer.

KAPITEL 12

Företaget priset prestationen

De priser, som vid ett visst tillfälle ut— tages för samtliga prestationer inom samhället, bildar tillsammans den all- männa prisnivån. Denna och de indivi- duella företagens prispolitik påverkar varandra, men ensamt kan naturligtvis ett företag inte påverka utrikeshandel, konjunkturer m. ni., som till stor del ger prisutvecklingen dess inriktning. Ett likartat beteende hos många företag kan dock påverka den allmänna pris- nivån antingen direkt genom de pri- ser de sätter — eller indirekt genom att prispolitiken påverkar distributions- strukturen. Varudistributionsutredning- ens majoritet anser fördenskull, att det är motiverat, att samhället kontinuer- ligt och uppmärksamt följer prisut- veckling och prissättningspraxis. Re- kommendationer i detta avseende fram- förs i kap. 17. I här föreliggande kapi- tel behandlas endast heståndsdelarna i det individuella företagets prispolitik.

Samband mellan priser och prestationer

Innan en leverantör —— t. ex. en fa— brikant — för ut en vara i marknaden, nåste han undersöka konkurrenternas priser och sina egna kostnader för att kunna räkna fram ett eget pris eller kontrollera, om det pris, som markna- den erbjuder honom, täcker varans kostnader. Att exakt avgöra vad en vara kostar, är emellertid svårt. Endast i det fall, att företaget säljer uteslutande en

enda artikel, är det möjligt att precis fastställa varans totala kostnader. När det däremot gäller olika varor i ett stort sortiment, låter detta sig inte göra, även om man som framgått av kap. 11 _ i viss utsträckning kan genomföra en differentierad kostnadskalkyl. Kost- nadsberäkning för prissättningsända- mål är emellertid inte endast en fråga om att fastställa de totala kostnaderna för den individuella varan. Om man säljer blott en artikel, och om alla kun- der tillhör samma kategori och köper lika mycket både per gång och per tidsperiod, är det kostnadsmässigt moti- verat att låta alla betala samma pris för varje enhet de köper. I de flesta fall är situationen dock inte så enkel, utan man måste också i kalkylen ta hänsyn till att olika kunder förorsakar företaget olika kostnader, genom att de utför olika stora prestationer åt leve- rantören eller ställer olika stora an- språk på leverantörens tjänster, räknat per försåld enhet. En del kunder utför prestationer, som leverantören eljest skulle nödgas utföra själv och som and- ra inte utför: grossisten t. ex. sköter i många fall vissa funktioner bättre än fabrikanten själv skulle kunna. Det är då ur kostnadssynpunkt rimligt, atten sådan kund betalar ett lägre pris per enhet än de kunder, som inte utför samma prestation. Se härom närmare i kap. 13 (s. 237 f.). '

Även kunder, tillhörande samma ka- tegori, kan för leverantören medföra

olika stora kostnader per försäljnings- krona. Kostnaderna för en kund eller för en order växer inte i samma takt som transaktionens storlek. En 1000- kronors-kund eller -ordcr kostar sålun— da inte tio gånger så mycket som en 100-kronors-kund eller -order. Varje transaktion är nämligen förenad med en grundkostnad, vars storlek är obe- roende av transaktionens storlek, och denna grundkostnad utgör i regel en be- tydande del av den totala kostnaden för ordern. Slutligen kan kostnaderna för en order av viss storlek vara olika, be- roende på när den lämnas: order, som kommer [en leverantör tillhanda i god tid, blir ofta billigare att effektuera än andra. De prisskillnader, som dessa kostnadsskillnader leder till, om leve- rantören låter dem komma till uttryck i någon form av rabatt, behandlas i kap. 14.

Prisskillnader kan sålunda vara rent kostnadsbetingade, dvs. bero på att olika varor, order eller kunder föror- sakar leverantören olika stora kostna— der. Det finns emellertid också olik- heter i priser, som inte är betingade av kostnadsskillnader, och som inte en- bart beror på svårigheterna att exakt fastställa de med en viss transaktion förenade kostnaderna. I ett tidigare avsnitt (jfr kap. 10) framhölls bl. a., att marknaden även ur den enskilda varans synpunkt är heterogen på grund av olikheter i efterfrågan hos olika kon- sumentgrupper. Vissa konsumenter är mer benägna att betala ett visst pris för en vara än andra konsumenter eller be- nägna att betala ett högre pris för en viss vara än för en annan. Med ett så- dant utgångsläge kan det åtminstone ur det individuella företagets synpunkt va- ra motiverat att i prissättningen inte behandla alla kunder eller varor lika, vilket tar sig uttryck i att man bestäm- mer priserna efter kundernas eller va—

rans »bärkraft». Under vissa förutsätt- ningar föreligger sålunda inte något samband mellan prisskillnader och kostnadsskillnader, utan prissättningen bygger på antaganden om vad en viss kundkategori eller vara kan :tåla». Förutsättningen för en dylik ren pris- differentiering, som alltså är efterfråge- betingad, är dock dels att företaget ifråga har en viss ensamställning på marknaden, dels att det inte förekom- mer några alltför betydande »läckor» i form av transaktioner mellan olika kategorier. »Tjänster» är ett område, där dessa krav i vissa fall är väl till- godosedda, och hamntaxor och järn- vägarnas vagnslastgodstariffer lämnar också de mest renodlade exemplen på den rena prisdifferentieringen. Det kan sålunda nämnas, att hamnavgiften för ett varuslag kan vara tio gånger så hög som hamnavgiften för ett annat, trots att de bägge varuslagen är likvärdiga ifråga om den kapacitet, som de tar i anspråk när de passerar kajen.

Differentierade priser

I praktiken blir företagets prissätt- ning ofta ett uttryck för en kompromiss mellan hänsynstagandet till efterfrågan och till de faktiska kostnadsskillnader- na. De olika beståndsdelarna i företa- gets prispolitik kan illustreras i fig. 7 på nästa sida.

En betydande del av varudistributio- nens kostnader är sådana, som inte går att logiskt fördela efter orsak på en- skilda prestationer. Vidare gör sig all- tid både kostnads- och intäktssynpunk— ter gällande i företagens handlande. Det är endast i ett mycket begränsat antal fall, som motiv och förutsättningar klart och uteslutande talar för enbart prisdifferentiering eller enbart rent kostnadsbetingade prisskillnader. De differentierade priser, som blir resul- tatet av företagens prispolitik, kan

|__—___ _____ "l i . | Företagets prisniva |

|__

___1

/————x

Enbart kostnadsbetingade prisskillnader

Med hänsyn till företagets kapacitet

| '>(i'

Enbart efterfrågebetinQAde prisskillnader (ren prisdifferentiering)

Med hänsyn till varan (t.ex.stapelvara—modevara)

i tida/n

till hängden

(t.ex. säsonglabattl

/

tidpunkt (t.ex. or- derpremie)

tidsperiod (t.ex. års- bonus)

Difhrentierade prlser (olika prlser för olika kunder och varor)

Figur 7. Beståndsdelarna i det'individuella företagets prispolitik.

därför i regel betraktas som en kom- promiss mellan de två förfaringssätten. Ett gott exempel hårpå är, att prisskill- nader ofta är förenade med differentie— ring av prestationerna. Skillnaderna kan vara av många slag och olika betydel- se: mellan första klass och turistklass, mellan bilar med automatisk'växellåda och utan, mellan lyxförpackning och standardförpackning, mellan smakny- anser osv.

En förutsättning för att dylika pris- politiska åtgärder skall få avsedd effekt 'är, att prisskillnaderna blir så stora, att kunderna får tillräcklig stimulans

att handla på det åsyftade sättet. Jämte svårigheterna att göra en exakt kost- nadsberäkning och -förde1ning är detta ett av skälen till, att det individuella företagets prissättning ofta innehåller element av ren prisdifferentiering, dvs. priserna bestämmes inte enbart av kostnaderna i traditionell mening. Bo- stadssubventioner och skattepolitik är företeelser på områden utanför varu— distributionen, som kan belysa inne- börden av en prissättning, som är i princip inriktad på bärkraften. Genom att på liknande sätt inte rätta priserna strikt efter kostnaderna, kan ett före-

tag få möjlighet att sprida sin vara över en större marknad, varvid över- skotten över genomsnittspriset från vissa delmarknader får täcka under- skotten under genomsnittspriset från andra. En sådan prispolitik kan bl. a. leda till längre serier med därav följan- de högre effektivitet och skulle sålun— da på längre sikt kunna bidra till en sänkning av prisnivån på hela mark- naden. Prisdifferentiering förekommer också i den formen, att man, när en ny vara införes på marknaden, först nskummar grädden» av marknaden ge- nom höga priser för att på ett senare stadium genomföra kraftiga prisreduk- tioner. Som exempel härpå kan näm- nas prissättningen på nylonskjortor, tryckkokare, kulspetspennor och vita- minpreparat. En sådan prispolitik får i princip samma verkningar som an- nan prisdifferentiering: vissa kunder får betala ett lägre pris för en vara som — om man bortser från det minska- de nyhetsvärdet — är densamma och i många fall kanske utgör en i flera av- seenden förbättrad upplaga av de första exemplaren. Ur det individuella före- tagets synpunkt är dock en sådan pris- differentiering i tiden fastare förank- rad i kostnaderna, än när man vid en och samma tidpunkt håller olika pri- ser på olika delar av marknaden. Se- dan de fasta kostnaderna i det förra fallet genom höga initialpriser blivit täckta och investeringen betalat sig, kan ju företaget sänka priserna ned mot de rörliga kostnaderna, och en sådan prissänkning kan ge företaget ett större »överskott» än det tidigare högre priset. Utan att närmare ingå härpå kan man sålunda antaga, att det för prissättningen i många fall är av vä- sentlig betydelse, hur företagarna be- dömer längden av den tidsperiod, inom vilken investeringar skall ha beta- lat sig. '

Det har i flera sammanhang nämnts, att varje företag strävar efter att eröv- ra en viss ensamställning på marknaden och att särskilja olika konsumentgrup- per i sin prissättning. Ett av de medel företaget därvid förfogar över är pro- duktdifferentieringen, som innebär att man gör produkterna olika i fråga om kvalitet, förpackning, utseende osv. Pro- duktdifferentiering utgör ett försök att möta konkurrensen från andra företag. och den kan liksom prisdifferentiering- en bidraga till att utvecklingen föres framåt. En »ny» produkt måste för att vinna fotfäste på marknaden'i varje fall i något avseende vara så »ny», att den tillfredsställer något annat krav än dem, som tidigare kunnat tillfredsstäl— las genom redan existerande varianter av produkten i fråga.

Frågan om ren prisdifferentiering och rent kostnadsbetingade prisskillna- der sammanhänger givetvis nära med den rådande konkurrenssituationen. Särskilt prisdifferentieringen, dvs. den prissättning, som i första hand tar hän- syn till efterfrågan och inte är fast knuten till kostnaderna i traditionell mening, betraktas ofta med misstro. Då den inte kan tillämpas, om företaget inte har en viss maktställning på mark- naden, för den ofta tanken till monopol och till de missbruk monopol kan leda till. Misstron gäller emellertid i vissa fall även sådana prispolitiska åtgärder, som är närmare knutna till kostnaderna t. ex. kvantitetsrabatter. I den mån sådana åtgärder kan leda till ökad ef— fektivitet, har de många fördelar ur samhällets synpunkt. >Effektivitet» kan dock, om den drives långt i ett avseen- de, medföra nackdelar i andra avseen- den. Frågan om hur konsekvent en differentiering av priser skall genom- föras, medför också spänningar mellan åsikter om vilket som för samhället är bäst på längre sikt: rett fåtal stora före-

lag» eller nen mångfald små företag». Man kan i detta sammanhang hänvisa till utvecklingen i Förenta Staterna, som bl. a. påverkats av den uppfattningen, att en stor kår småföretagare är en be- tydande tillgång för demokratin. Far- hågor för vad de :storas» politik skulle kunna innebära, om de växte sig så stora, att konkurrensen blev starkt be- gränsad, har därvid inte saknat bety- delse. Risken att en effektivitetshöjning på kort sikt genom monopolisering av marknaden skulle kunna förbytas i en effektivitetssänkning på längre sikt har —— med rätt eller orätt bedömts vara så betydande, att man i Förenta Stater- na vidtagit speciella lagstiftningsåt- gärder.

En omfattande småföretagsamhet kan dock, som framhållits 1 kap. 1, inne- bära ett slöseri med resurser. Vad be- träffar svenska förhållanden anser kommittén det möjligt att uppnå sam- hällsekonomiska vinster bl. a. genom den effektivitetshöjning, som kan bli en följd av sådana. kvantitetsrabatter och andra prispolitiska åtgärder, vilka leder till större transaktioner. Även om det finns risk för att den maktställ- ning, som stora företag härigenom kan uppnå, kan missbrukas till nackdel för konsumenten, bör detta inte leda till att man avstår från en ökning av en- heternas storlek inom varudistributio- nen. Möjligheterna synes dock samtidigt böra ökas att motverka maktmissbruk -— genom statliga åtgärder och genom att andra distributionsformer eller or- ganisationer stimuleras att utgöra en motvikt mot ett företag eller en grupp av företag, som intar en mycket stark ställning på marknaden.

Prissättning och distributionsvägar

Den traditionella distributionsvägen innebär, att varan på sin väg från till-

verkare till konsument passerar två mel- lanled, grosshandel och detaljhandel. Skillnader förekommer dock mellan olika branscher (t. ex. mellan livsme- (lelsområdet, där varorna till större de- len går via grosshandeln, och konfek— tionsbranschen, där fabrikanterna i regel säljer direkt till detaljist) och vi- dare mellan stora och små företag (de större företagen inom exempelvis sko— branschen säljer endast till egna eller fristående detaljaffärer, medan de me— delstora och små företagen oftast ut- nyttjar grossisten som förmedlare). I vissa fall låter fabrikanterna grossisten ta hand om småkunderna och bear- betar själv de större kunderna, medan de i andra fall (t. ex. inom korsettin- dustrin och på hushållskapitalvaruom- rådet) enbart arbetar med direktför— säljning till konsument.

Frågan om vilka distributionskanaler (led resp. företag), som en tillverkare skall utnyttja, avgörs inte enbart på basis av de kostnader en viss distribu- tionsväg medför. Tillverkaren måste också beakta de intäkter, som är för- enade med olika tillvägagångssätt, och han föredrar i många fall en distribu- tionsväg, som på kort sikt drar högre kostnader per försåld enhet, om den på längre sikt kan förväntas medföra en omsättningsökning med därav föl- jande kostnadssänkningar inom pro- duktion eller distribution. Även ur kon- sumentens synpunkt kan en sådan ndy- rare» distributionsväg vara motiverad, om produktionskostnaderna därigenom kan minskas mer än distributionskost- naderna ökas. Däremot är det betänk- ligt, om sådana distributionsvägar blir bestående, som på lång sikt gör varan dyrare i användning för konsumenten.

Rabattgivningen — dvs. skillnader i nettopriset :fritt säljarens lager» är ett av de medel företaget har till sitt förfogande, när det via efterföljande

Antal tillverkningsföretag, som

säljer både via grossist och direkt till detaljist

säljer direkt till detaljist men icke via grossist

säljer via grossist men icke direkt till detaljist

Bransch lämnat

uppgift

Spisbrödsfabriker ................ 13 Fisk—, grönsaks- o. fruktkonservfabr. 28 Kvarnar ........................ 14 Chokladfabriker .................. 47 Kafferosterier ................... Färg- och fernissfabriker .......... Tvål- och tvättmedels-, parfym- och kosmetikafabriker Ylleväverier, komb. yllefabriker. . . Bomullsvåverier, komb. bomullsfa- briker ........................ Kravattfabriker .................. Hatt- och mössfabriker ........... Trikåfabriker .................... Konfektionsfabriker tyngre herr— och goss—, tyngre dam— och flick-, blandad tyngre herr- och dam-, klännings- och blus. .. lättare herr- och dam—, fritids- och sportkläders— .................. 66 34 arbetskläders-, skyddskläders- och sportkläders— .................. 35 23 Skofabriker ..................... 146 62 Radiofabriker ................... 12 5

1 Olika varuvägars kvantitativa betydelse har behandlats i kap. 6.

led skall styra varans väg fram till kon- sumenten. »Rabatten» skall i princip vara en ersättning till återförsäljarna för utförda prestationer. Den blir emel- lertid ofta ett konkurrensmedel, som kan försvaga anknytningen mellan pre- station och ersättning. Därför kan ra- batten inte behandlas helt fristående. Även andra förmåner till återförsäljar- na måste beaktas. Ensamrätt för en återförsäljare (t. ex. på en viss ort eller inom ett visst område), stödet av en omfattande märkesreklam och andra sådana prestationer från fabrikantens eller generalagentens sida kan många gånger vara av större ekonomisk be- tydelse för en återförsäljare än en hög rabatt.

En varas distributionsväg är natur- ligtvis inte oföränderlig. Den företags—

enkät, som kommittén utfört, belyser därför endast de distributionsvägar, som de intervjuade företagen sagt sig tillämpa vid en viss tidpunkt (år 1952). I tab. 20 redovisas de uppgifter, som lämnats av tillverkarna på frågan om de sålde både via grossister och direkt till detaljister eller enbart via grossister resp. enbart direkt till detaljister (se 5. 393, fråga 7).

Svaren ger vid handen, att flertalet företag inom nästan samtliga de bran- scher, som studerats, sålde både via grossist och direkt till detaljist. Det fö- rekom inte, att man inom en bransch använde sig uteslutande av grossister, och det var endast inom konfektions- industrin, som man så gott som uteslu— tande sålde direkt till detaljisterna.

Efter konstaterandet att fabrikanter-

Tabell 21. Differentiering av nettopriser till grossister och detaljister i olika branscher1

Antal tillverkningsföretag, som

säljer både via grossist och direkt till detaljist

Bransch

icke tilläm- par nomi- neringsra— batt men lämnar kvantitets— rabatt

tillämpar differentie- ring av er- sättningen (nomine- rings- rabatt)

(därav i kombina- tion med kvantitets- rabatt)

inte diffe—

rentierar ersätt- ningen

Spisbrödsfabriker .............. Fisk—, grönsaks— och fruktkonserv-

fabriker ..................... Kvarnar ....................... Chokladfabriker ................ Kafferosterier ................. Färg- och ternissfabriker ....... Tvål- och tvättmedels—, parfym-

och kosmetikafabriker . . . . .. . Ylleväverier, komb. yllefabriker. Bomullsvåverier, komb. bomulls-

fabriker ..................... Kravattfabriker ................ Hatt- och mössfabriker ......... Trikåfabriker .................. Lättare herr- o. damkonfektions—,

fritids— och sportklädcrsfabriker Arbetskläders—, skyddskläders- och

sportklädersfabriker .......... Skofabriker ................... 62 Radiofabriker ................. 5

(_)

(15) (11) (21) (8) (8)

(20) (4)

(6) (2) (1) (17)

(17)

19 36 4

(9) (19) (4)

1 Nomineringsproblemet behandlas vidare 1 kap. 13 (s. 237 f.).

na i regel har kontakt både med gros- sister och detaljister, kan den frågan ställas, om och i vilken utsträckning fabrikanterna ger olika ersättning åt olika kategorier återförsäljare. Före- tagsenkäten visade härvidlag, att fyra alternativ förekom, nämligen

differentiering av rabatten med hän- syn till om återförsäljaren var grossist eller detaljist — s. k. nomineringsrabatt

nomineringsrabatt i kombination med kvantitetsrabatt

enbart kvantitetsrabatt samt

överhuvudtaget ingen differentiering av ersättningen.

Tab. 21 visar de fyra alternativens frekvens inom olika delbranscher.

De företag, som vid enkäten uppgi— vit, att de säljer både via grossister och via detaljister, tillämpar också i

regel någon form av differentiering av ersättningen. Det är endast spisbröds— och skofabrikanter, som i något större antal ger samma ersättning, oberoende av vilken kategori återförsäljaren till— hör. Därvid är det i samtliga fall fråga om mindre företag. I övrigt framgår det av tabellen, att nomineringsrabat- ten ganska ofta kombineras med ett kvantitetsrabattsystem. Man ger an- tingen årsbonus eller orderrabatt; i en del fall förekommer en kombination av dessa två huvudformer samtidigt med nomineringsrabatten.

Enkäten innehöll också en fråga be— träffande skälen till att en tillverkare säljer via grossist resp. går direkt på detaljisten. Fabrikanterna tillfrågades om vilka två skäl, som starkast påverkat deras val av distributionsväg. Svaren

Tabell 22. Av tillverkarna angivna skäl för försäljning till grossist resp. direkt till detaljist

Skäl för försäljning lill grossister

antal röster

. lägre totala transportkost- nader .................. 262 . snabbare och/eller oftare leverans till detaljhandeln än vid direktförsäljning. . . grossisten övertar kostna- der och risker för kredit- givningen ............... . grossisten övertar kostna- der och risk för lagret. . . . egen försäljningsorganisa— tion på detaljhandeln för kostnadskrävande med hänsyn till sortimentet .. 254 grossisten gör ett aktivt försäljningsarbete för pro- dukten ................. 122 10 . andra skäl .............. 116 9

1 237 100

har —— med den teknik som använts —- kommit att styras av en exemplifiering i anslutning till själva frågan (nr 9 i tillverkarformuläret, s. 393). De är där- för inte entydiga men torde ändå ha ett visst intresse.

Vad först beträffar skäl för försälj- ning till grossister, så besvarades frå- gan härom av 664 företag, vilka tillsam- mans prickade av 1237 skäl. Frågan om direktförsäljning till detaljist be- svarades av 765 företag, vilka tillsam- mans angav 1 304 skäl, som talade här- för. Hur de »röster-, som företagen på detta sätt avgivit, fördelar sig på olika skäl, framgår av tab. 22.

Svaren ger vid handen, att det är tre skäl, som främst åberopas för försälj- ning till grossister, nämligen

att grossisten övertar kostnader och risker för kreditgivningen,

att de totala transportkostnaderna blir lägre och

att en egen försäljningsorganisation för att bearbeta detaljhandeln direkt

Skäl för försäljning direkt till detaljister

antal röster

. lägre totala transportkost- nader .................. 39 . snabbare och/eller oftare leverans än vid försäljning via grossist ............. . nettovinsten för grossist- funktionen tillfaller till- verkaren ............... . bättre och snabbare mark- nadsinformation ......... . intensivare bearbetning av återförsäljare än vid för— säljning via grossist ..... andra skäl ..............

1 304 100

skulle ställa sig för dyrbar för tillver- karen.

Tillsammans samlade dessa tre hu—A vudskäl ca 70 % av rösterna. För di- rektbearbetning av detaljhandeln har uppgivits två huvudargument, vilka tillsammans svarar för mer än hälften av rösterna, nämligen att nettovinsten för grossistfunktionen kommer tillver- karen till del och att tillverkaren anser sig kunna bearbeta detaljisterna inten- sivare än vad grossisten gör.

Samtliga branscher är dock inte lika, såtillvida att de framför samma skäl som viktigast. Detta framgår av tab. 23. Däri har endast medtagits de på ovan angivet sätt definierade huvudargumen- ten för försäljning till grossister resp. direktförsäljning till detaljister. Veder- börande huvudskäl har poängbedömts med hänsyn till dess betydelse för en viss delbransch. Har skälet ifråga sam- lat de flesta rösterna inom en viss del- bransch, har det, i vad gäller försäljning

Tabell 23. Av tillverkarna angivna huvudskäl för försäljning till grossist resp. direkt till detaljist inom olika branscher

Bransch

Skäl för försäljning till grossister

H

Skäl för försäljning direkt till detaljister

grossisten övertar kost-

nader och risker för

den totala transport— kostnaden

en egen or- ganisation för direkt försäljning till detalj- handeln

nettovinsten för grossist— funktionen kommer tillverkaren

tillverkaren anser sig kunna bearbeta detaljisterna

kreditgiv- ningen

blir lägre

skulle bli till del intensivare för dyrbar

Spisbrödsfabriker ..... i 0 Fisk-, grönsaks— och

fruktkonservfabriker lx'varnar ............ Chokladfabriker ...... Kafferosterier ........

Färg- och fernissfabri— ker ............... Tvål— och tvättmedels-, parfym- och kosme— tikafabriker ..... . .

Ylleväverier, komb. yllefabr ............ Bomullsväverier, komb. bomullsfabriker. . . . Kravattfabriker ...... Hatt— och mössfabr... Trikåfabriker ........

Konfektionsfabriker tyngre herr- och goss-, tyngre dam- och flick-, blandad tyngre herr- och dam-, klånnings— och blus- ............. lättare herr- och dam—, fritids- och sportkläders- ....... arbetskläders-, skyddskläders- och sportkläders- .......

Skofabriker ......... _ 1 2 22 H 24 20 Radiofabriker ........

29

OBS! Tablån belyser inte storleken av grossistförsäljningen i förhållande till detaljistför- säljningen. Se härom i kap. 6.

Summa 30

till grossister, givit poängsiffran 3. 2 resp. 1. Återfinnes vederbörande skäl Kommer det som nummer två resp. trei inte bland de främsta, betecknas detta rangordningen har det fått poängsiffran med poängsiffran 0. På samma sätt har

Tabell 24. Av grossistföretagen angiven andel Iager/örda varor inom vissa branscher år 1952 (i % av omsättningen)1

B r a n s ch 100—98

mindre än % av antalet

_ 0/ 97 93 '0 83 % företag

92—83 %

Kolonialvaror .................... Konfektyrer ..................... Färger och parfymerivaror ........ Textilvaror ......................

36 ' 100 6 ' ' 100 12 100

2 I ' 100

Uppgiftslämnarna torde inte ha tagit hänsyn till tillfälliga direkttransporter från fabri-

kanterna.

hnvudskälen för försäljning direkt till detaljhandeln för varje delbransch poängsatts med siffrorna 2, 1 och O. Beträffande försäljning direkt till kon- sumenten hänvisas till bil. 2.

Skillnaderna mellan branscherna är som synes betydande. Inom de flesta livsmedelsbranscher är den lägre totala transportkostnaden det viktigaste skä- let för försäljning via grossist. Detsam- ma gäller många varuområden inom den kemisk—tekniska branschen. Bland textilfabrikanterna synes valet av di- stribution via grossist främst bero på att grossisten står kreditrisken och sva- rar för kostnaderna i samband med kreditgivningen, men också på att före- tagen ofta har ett sådant sortiment eller är så små, att det skulle ställa sig för dyrbart för dem att hålla en egen orga- nisation för direktbearbetning av de- taljhandeln. För många delbranscher inom konfektionsindnstrin är som tidi- gare nämnts distributionen via grossist av helt underordnad betydelse. Radio- fabrikanterna använder vanligtvis inte alls grosshandeln. Att skälen växlar i betydelse även när det gäller sådana fall, där företagen säljer direkt till de- taljister, framgår likaså av tabellen.

De skäl, som ovan angavs vara de väsentliga, uppnådde mer än 80 % av maximala antalet poäng i de flesta branscherna vad beträffar såväl för- säljning till grossist som försäljning di-

rekt til] detaljist. 1 vad gäller olika skäl av mera sekundär betydelse visar enkä- ten, att snabbheten och regelmässig- heten i leveranserna av vissa livsme- dels- och textilföretag ansetts vara ett vägande skäl för att de själva direkt be- arbetar detaljisterna, och för tillverkar- na inom den kemisk-tekniska branschen spelar ofta möjligheterna att bearbeta detaljisterna intensivare och att ge hätt- re information en avgörande roll för valet av direktdistribution.

Ett viktigt problem i kontakterna mellan tillverkare och grossist är om- fattningen av de prestationer, som grossisten utför. Det finns vissa funk- tioner, som det ankommer på fullgros- sisten att handha. En av dessa är la- gerföring av fabrikantens varor. Före- tagsenkäten gav vid handen, att det ifråga om konfektyrer, färger och tex- tilvaror endast var i undantagsfall, som mindre än 15 % av den omsatta varu- volymen passerade grossistföretagcns egna lager. Fördelningen såg något an- norlunda ut för kolonialvarugrosshan— deln, men även inom denna bransch syntes grossistföretagen till övervägan— de del fylla hela lagringsfunktionen. De svar enkäten gav redovisas i tab. 24.

En av grossistföretagets viktigaste uppgifter är bearbetningen av kunder— na. För en bedömning av det arbete, som grosshandeln härvidlag utför, kan några uppgifter om försäljningsmetoder

Tabell 25. Några uppgifter om serviceförhållanden inom grosshandeln år 1953

i form av

Antal företag, som lämnar kundservice inom

livsmedel färg textil

."kyltmaterial och/eller skyltningar .......... Återförsäljarkonferenser .................... lx'onsulentverksamhct ...................... Varumässor .............................. Kundtidning eller annan kontinuerlig skriftlig in-

formation ..............................

5av82 13av82 9av82 32 av 82 ' av 30 27 av 88 ' av 30 4 av 88 av 30 10 av 88 av 30 13 av 88

20 av 82 av 30 8 av 88

vara av intresse. Intervjuerna med före- tagen visade, att nästan samtliga gros- sistföretag (184 av 192 företag) bearbe- tade sina kunder både genom försäljare och per telefon. Dessutom tog vissa företag upp order genom rekvisitions- förfarande, vilket år 1953 gällde för ett fåtal, huvudsakligen mycket stora före- tag inom kolonialvarubranschen (fram- för allt gäller det sådana företag som Ha- kons och KF). I fråga om den service, som grossistföretagen i övrigt lämnade kunderna, hänvisas till tab. 25.

Skyltmaterial och skyltningar var som synes den vanligaste formen av service åt kunderna inom samtliga branscher. I stor utsträckning torde in- formations- och annan serviceverksam- het ske i samband med resandebesöken hos den individuelle kunden. De låga siffrorna kan därför inte tolkas så, att dessa former av service knappast skulle förekomma.

Fördelningen av arbetsnppgifterna mellan olika distributionsled samman- hänger med storleken av kostnader och ersättningar och blir ofta en förhand- lingsfråga. Detta innebär, att ersätt- ningens storlek i förhållande till pre- stationen också kan avgöras av andra faktorer än de faktiska kostnaderna (jfr t. ex. »maktrabatter», vilka behand- las 1 kap. 16). Att exempelvis en gros- sist begränsar sin verksamhet till att enbart stå kreditrisker finns det i och

för sig ingenting att invända emot, un- der förutsättning att ersättningen an- passas härefter. Dct har emellertid sagts, att större delen av arbetet med försäljning och leveranser i många fall utföres av fabrikanterna själva, men att full grossistersåttning ändock utgår.

I den av kommittén utförda enkäten gjordes bl. a. ett försök att utröna, i vilken omfattning dylika uttunnade grossistfunktioner med samtidigt bibe- hållande av full grossistersättning fö- rekom. De uppgifter, som därvid läm— nades, tydde emellertid på att det en- dast är i ett fåtal branscher, som en på detta sätt begränsad grossistfunk- tion förekom. I tab. 26 redovisas vad tillverkarna vid enkäten uppgivit som svar på frågan om betydelsen av vissa angivna alternativ vid försäljning till grossist.

Det synes alltså ha förekommit gan— ska sällan, att något annat än en full— ständig grossistfunktion varit aktuell. Närmare 80 % av grossistförsäljningen har av de intervjuade tillverkningsfö— retagen uppgivits vara av traditionellt slag. Denna siffra verkar måhända hög, men det torde inte föreligga någon an- ledning förmoda, att tillverkarna skulle ha överskattat grossisternas prestatio- ner. Snarare torde det vara rimligt att utgå ifrån att motsatsen varit fallet. Däremot är det av de redovisade fallen att döma vanligt inom de här nämnda

Tabell 26. Omfattningen av grosshandelns funktioner inom vissa varuområden

Tillver- karnas

Därav fakture-

Grossisterna svarade för

totalom- sättning (milj. kr)

ring till grossister (milj. kr)

Varuområde

lager- hållning

. - - Andel av grossist- kredit 1v-

ning råsk— fakturering% tagande

försälj- ning

Mjöl och gryn (8 företag) .......

Choklad (14 företag) ......

Konserver (15 företag) ......

Tvättmedel (12 företag) ......

= 100 %)

(= 100 %

_(=100%

_(=100%>

branscherna — utom i chokladbran- schen att samma grossistersättning lämnas oavsett omfattningen av gros- sistens funktioner.

Prissättningsprinciper

Den 1 juli 1954 trädde förbudet mot fasta bruttopriser i kraft. Redan vid tiden för företagsenkätens genomföran- de var emellertid beslutet om brutto- prisförbud fattat. Företag, som tidigare använt bruttopris, befann sig därför vid intervjutillfället i en omställnings- period för att anpassa sig till det nya läget. Svaren på frågorna om tillämpa— de prissättningsprinciper (fråga 10 i

tillverkarformuläret, fråga 17 i gross- handelsformuläret och fråga 18 i detalj- handelsformuläret, se bil. 1, s. 386 f.) får alltså bedömas mot denna bakgrund. Vidare måste observeras, att det synes ha rått en ganska stor osäkerhet röran- de tolkningen av termerna bruttopris och riktpris, trots att definitioner givits i formulären. I flera fall har kunnat konstateras, att uppgiftslämnarna för- växlat termerna, och vidare, att man som bruttopris betecknat sådana maxi- mipriser, som Priskontrollnämnden fastställt. Med »riktpriser» menas här- nedan, då inget annat säges, priser som rekommenderats antingen vertik'alt (dvs. prisrekommendationer till detalj-

handeln från tidigare led) eller hori- sontellt (dvs. prisrekommendationer från detaljhandelns organisationer).

På tillverkarsidan tyder svaren på en klar skillnad mellan å ena sidan de flesta livsmedelsbranscher och å andra sidan de flesta textila branscher. De förra redovisade jämte nettoprissätt- ning — i betydande utsträckning rikt- priser (särskilt många choklad-, kon- serv- och spisbrödstillverkare) samt i mindre utsträckning bruttopriser. De senare hade med få undantag (särskilt vissa korsettfabriker, som hade brutto- priser, och 1innefabriker, vissa trikå- fabriker samt konfektionsfabriker för arbets- och fritidskläder vilka tillämpa- de riktpriser) inga prisrekommendatio- ner till återförsäljarna. Inom många fö- retag arbetar man parallellt med pris- rekommendationer eller nettopriser för olika delar av sortimentet.

De kemisk-tekniska branscherna upp— visade en avsevärt lägre andel rekom- menderade priser än »normalt» på grund av den överenskommelse med Priskontrollnämnden, som företagen vid tiden för enkäten hade ingått. Enligt denna hade man förbundit sig att för ett stort antal produkter avstå från så- väl brutto- som riktpriser. Denna över- enskommelse har senare upphört att gälla. Skofabrikanterna redovisade i det överväldigande antalet fall »inga prisrekommendationer», uteslutande el- ler i kombination med brutto- eller riktpris. Det var särskilt storföretag, som arbetade med någon form av pris- angivelser för handelsleden. Inom ra- diobranschen uppgav samtliga uppgifts- lämnare, att de uteslutande tillämpade bruttopriser.

Inom grosshandeln var det genomgå- ende endast ett fåtal företag, som upp- gav, att de förde bruttoprissatta varor, och i de fall detta förekom, rörde det sig om jämförelsevis små andelar av

företagens hela omsättning. Riktpriser redovisades i nämnvärd omfattning en— dast av kolonialvarubranschen (för me- dianföretaget 40% av omsättningen), för konfektyrgrosshandeln (medianfö- retaget 100 %), för färghandelssorti- mentet (för två tredjedelar av företa- gen, av vilka medianföretaget hade 33 %), för parfymerigrosshandeln (för hälften av företagen, av vilka median- företaget hade 80 %), för meter- och fo- dervarugrosshandeln (för ett fåtal före- tag, vilka hade 100 %) samt för trikå— varu- och blandade textilföretagen (för drygt hälften av företagen med median- företaget på 10 %). I övrigt är flertalet uppgifter redovisade i kolumnen för »inga prisrekommendationer».

Resultatet av svaren på motsvarande fråga till detaljhandeln framgår av tab. 27. Så långt det är möjligt att jämföra uppgifterna med svaren från grosshan- del och tillverkare förefaller resultaten i stora drag sannolika. Tabellen visar en rätt heterogen bild. Variationerna mellan individuella företag inom sam- ma bransch är också mycket stora: det torde inte enbart vara tolkningssvårig- heter och missuppfattningar som gjort, att i vissa fall procenttalen inom en viss grupp uppvisar en spännvidd mel- lan 1 % och 100 %.

I anslutning till frågorna rörande prissättningsprinciperna ställdes också frågan, i vilken omfattning företagen avvek från riktpriser av ett eller annat slag (fråga 19 i detaljhandelsformulä- ret, s. 386). Någon närmare kvantifie- ring var självfallet inte möjlig att få fram, utan det begärdes endast, att nå- got av alternativen regel», »ibland» resp. »sällan eller aldrig» skulle markeras. Resultaten framgår av tab. 28.

Några långtgående slutsatser av ta- bellmaterialet kan man inte dra. Att man strikt följer prisrekommendationer

»som

Tabell 27. Prissättningsprinciper inom några viktigare detaljhandelsbranscher hösten 1953 Företagen hade varorna prissatta med

Antalet företag, riktpriser rekommenderade av som lämnat bruttopriser

Dclbransch uppgifter, 1 % av leverantörerna egna branschorg. antalet delta—

gande företag Antal % av median- Antal % av median— Antal % av median- Antal % av median- företag företagets företag företagets företag företagets företag företagets i %1 omsättning2 i %1 omsättning2 i %1 omsättning2 i %1 omsättningz

priser som de själva fastställde

Speceri.................. 70 30 10 50 10 90 70 80 20 Speceri och charkuteri . 80 35 20 60 20 90 60 70 20 Lanthandel. . . . . . . . . . . . . . 75 35 10 65 15 75 50 85 30 Färghandel ..... . . . . . . . . . 70 20 20 65 30 80 60 90 20 Manufaktur ...... . ...... 55 25 18 55 20 40 20 95 80 Herrekipering och -konfek- tion.................. 65 20 4 50 10 15 56 100 90 Damekipering och —konfek-

tion.................. 80 15 80 40 50 100 75 Blandad herr» och dameki—

pering och -k0nfektion . 85 30 20 70 20 85 65 Sko 90 40 20 70 10 95 80 Radio................... 55 85 95 55 19 35 10

1 Av antalet uppgiftslämnande företag i delbranschen.

2 Dessa siffror har framkommit genom att företagen för varje prismetod ordnats i rangordning efter den betydelse (i % av omsättningen), som vederbörande prismetod angetts ha för resp. företag, varefter medianföretagets siffra tagits. Med detta förfaringssätt blir naturligtvis slutsum- man för resp. branch i regel inte = 100.

Bransch

Rikt- och brutto- prissatta varors andel av median- som regel företagets omsättning

Företagen avviker från riktpriserna

sällan

ibland eller aldrig ej svar

(% av totala antalet företag)

Livsmedels- exkl. lanthandel. . . 80 Lanthandel ................... 70 Färghandel ................... 80 Textilhandel inkl. konfektion. . . 20 Skohandel .................... 20 Radiohandel .................. 90

48 26 48 55 55 50

kan vara och är säkerligen ofta uttryck för bristande konkurrens, men kan ock- så i vissa fall vara tecken på en konkur- rens mellan olika företagsblock (se kap. 16). Tabellen antyder, att lanthandeln uppträdde mera självständigt i sin pris— sättning än livsmedelshandeln i övrigt och färghandeln. Avvikelserna torde dock till en del ha gällt sådana varor, som de andra två branscherna inte för. De anförda siffrorna får även i övrigt läsas med försiktighet. Svaren har med nödvändighet måst baseras på en sub- jektiv bedömning från företagarnas sida om vad som skall menas med »ibland» och vad som kan betraktas som »säl- lan». Utredningar, som verkställts av Priskontrollnämnden i syfte att mäta marginalförändringarna mellan olika tidpunkter, har dock som biprodukt givit resultat, som tyder på en långt- gående följsamhet gentemot prisrekom- mendationer och synes därmed vits- orda vad också tabellen tyder på. I Sveriges färghandlares riksförbunds årsberättelse för verksamhetsåret 1952 ——1953 sägs det t. ex. om den inom för- bundet bedrivna centrala prissättning- en, att en »prissättning av det slag, som bedrives inom färghandeln, måste be- traktas som en fullgod garanti för sak- kunnig och objektiv behandling av branschens mångfald av prisfrågor och

ge konsumenten det bästa skydd mot en svårkontrollerbar och ibland kanske omedvetet godtycklig individuell pris— sättnings nackdelar. Central prissätt- ning underlättar dessutom den enskilde företagarens många gånger både be- svärliga och tidsödande kalkylarbete och kan därför även betraktas som ett led i rationaliseringssträvandena inom varudistributionen». Vid kommitténs »hearings» våren 1953 yttrades det från branschhåll på tal om vad som inom färghandeln skulle komma att hända efter bruttoprisförbudets ikraftträdan- de att »för oss innebär detta inte någon islossning». Det hävdades även, att »i och med att bruttopriserna kom bort har det visat sig, att vi ändå kunnat klara den saken och det går genom dessa riktpriser».

Reklammarknaden

Reklamens innehåll med hänsyn till dess värde som ett medel för konsu- mentupplysning har behandlats i kap. 3. Här skall endast några synpunkter anläggas på reklamens betydelse för företaget och för totalkostnaderna inom distribution och produktion. Den tidi- gare beskrivningen av konkurrenssitua- tionen (jfr kap. 10) visade, att det i många fall torde te sig mindre lockande

för det individuella företaget att gå in på en ren priskonkurrens. I gengäld kommer då konkurrensen ofta att gälla produktutformning och servicegrad. Om samtliga företag inom ett visst varu- område följer med i samma takt, när det gäller t. ex. modellbyten och ser- vicegrad, blir följden, att företaget an— ser sig böra utnyttja reklamen för att påverka kunden i valet mellan olika varianter av samma vara. Företagets strävan att påverka efterfrågeelasticite- ten ger på en del områden upphov till en omfattande märkesvarureklam.

Om reklamens stora betydelse i många avseenden råder ingen oenighet. Reklamen är ofta en förutsättning för massdistribution genom att den under- lättar varans inarbetning och kvarbli- vande på marknaden. Massdistributio- nen i sin tur är en förutsättning för standardisering och för produktion i långa serier. Reklamens fördelar hänger ofta samman med märkesvarornas. Des- sa har otvivelaktigt bidragit både till en förbättrad transportekonomi och till en förenkling av arbetet inom detalj- handeln. Det senare har bl. a. varit en av förutsättningarna för självbetjä- ningssystemets snabba utveckling i Sverige. Vidare torde det ofta vara så, att konsumenten anser sig få en bättre garanti för en god kvalitet, om hon köper en märkesvara än om hon köper en anonym vara. När det är fråga om en märkesvara, kan tillverkaren ome- delbart lokaliseras och kan alltså oftare än vad som skulle vara fallet, därest märkesvaror inte funnes, ställas till an- svar för eventuella felaktigheter. Detta torde i regel göra tillverkarna mer be- nägna att hålla en hög och jämn kvali- tet, än om endast anonyma varor fun- nes på marknaden.

Reklamen gör sålunda ett förarbete, som kan vara till gagn både för kon- sumenterna och för företagen genom

att medverka till lägre tillverknings- och distributionskostnader. I den mån reklamen endast tjänar ett statiskt syfte, dvs. till att bibehålla »status quo», där marknaden redan är mättad, kan den dock innebära ett ur samhällssynpunkt onödigt slöseri med resurser. Delvis skulle detta kunna undvikas, om man inom företagen visste mera om hur reklamen verkar och därmed fick ett bättre underlag för planeringen av till— verkningen. Den ökade specialisering, som följer av en standardisering av produktionen, kan också innebära ris- ker för slöseri med resurser. De allt större fasta kostnaderna i förening med omställningssvårigheterna vid en skift— ning i efterfrågan medför, att producen- terna ofta tvingas att öka försäljnings- ansträngningarna i syfte att påverka efterfrågan, så att den hålles kvar i de gamla fårorna.

Gränsen mellan vad man skulle kun- na kalla produktiv och improduktiv re- klam är dock omöjlig att dra, och det framhålles ofta, att man vet, att en del reklam är ineffektiv men att man inte kan säga vilken del det är. De totala reklamkostnaderna i landet är visser- ligen hetydande men _ utslagna i pro— cent av konsumentpriserna -— är de dock inte så stora som konsumenten i allmänhet föreställer sig. I en utred- ning om allmänhetens inställning till reklamen1 intervjuades representanter för Miniatyrsverige om vad de trodde om reklamkostnadernas storlek: för en cykel (faktisk kostnad mindre än 5 %% för margarin (mindre än 1 %) och för tandkräm (mellan 5—15 %). Det visa- de sig därvid, att man genomgående överskattade reklamkostnadernas stor- lek. Någon verklig kartläggning av re- klamens omfång och kostnader totalt och i olika branscher har tyvärr inte

1 Rilton, R., Opinioner om reklam, Stock- holm 1953.

gjorts i Sverige. En sådan kartläggning har dock är 1954 påbörjats av en forsk- ningskommitté inom Svenska försälj- nings- och reklamförbundet, vilken ut- valt reklamåret 1953 för ett grundligt studium av reklamens kostnadssida. Ungefärliga överslagsberäkningar har det däremot gjorts många. Enligt en uppgift skulle de totala reklamkostna- derna i vårt land för annonsering, re- klamtryck, skyltningar m. m. belöpa sig på i runt tal 50 kronor per invånare och år (dvs. 300—400 milj. kronor totalt för hela landet). Motsvarande årliga reklamkostnad i Förenta Staterna torde uppgå till ca 7 miljarder dollar eller —— omräknat i svensk valuta _— 230 kronor per invånare och år. Även om siffrorna är mycket osäkra, står det klart, att den amerikanska nivån ligger betydligt över vår.

Jämförelser även med andra länder visar, att det föreligger ett visst sam- band mellan hög levnadsstandard och höga reklamkostnader. Överhuvudtaget skulle man kunna säga, att denna typ av försäljningskostnader inte skulle finnas, om det inte samtidigt funnes ett visst välstånd. Mycket grova upp— skattningar tyder på att de svenska reklamkostnaderna i de flesta branscher skulle ligga mellan några tiondels % och 12 % av producentens omsättning; procentsiffror som får reduceras med grovt hälften, om man söker ett mått för producentreklamens andel av kon- sumentpriserna. De flesta hygieniska och kosmetiska artiklar liksom patent- medicinerna utgör en grupp, för vilken reklamen torde ligga åtskilligt högre (mellan 20—40 % av producentens om- sättning).

Förekomsten av kartellavtal — det 5. k. annonsbyråavtalet — synes ha inneburit en konkurrensbegränsning, som lett till att vissa annonsörers re- klam fördyrats. Kostnadsökningen tor-

de dock ha varit en ganska ringa kvan- titativ betydelse, eftersom endast om- kring 1/3 av all annonsering går genom annonsbyråer och endast en mindre del av denna tredjedel är annonsering, som berör storannonsörernas egna reklam- avdelningar.

I Kartellregistret (nr 611 och 612) be- skrives avtalen utförligt. Svenska tidnings- utgivareföreningen (TU) och de av TU auktoriserade annonsbyråerna (16 st.) har sålunda gjort upp sinsemellan, att till TU anslutna tidningar icke får utbetala an- nonsprovisioner till andra än auktorise— rade annonsbyräer. Auktoriserad byrå får varken direkt eller indirekt utöva annan affärsrörelse, och auktorisationsvillkoren är alltigenom stränga. Storleken av provi- sionerna anges i bestämda procentsatser, som tidningarna måste tillämpa. Annons- byråerna å sin sida har förbundit sig att inte i någon form eller under någon före- vändning direkt eller indirekt avstå sin provision eller del därav till annonsör. Såsom sådan otillåten ersättning betraktas även att till annonsörens förfogande ställa teckningar, klichéer eller annat material utan att härför debitera hela kostnaden. Att denna bestämmelse efterleves kan TU övervaka genom att låta auktoriserad re— visor granska annonsbyrås böcker och handlingar, skiljenämnd kan ådöma skade- stånd etc. Systemet går ut på att undvika priskonkurrens. Kraven på att respektera fastställda annonspriser både i förhållande till tidningarna och kunderna upprätthål- les strängt.

Ett snävt undantag från annonsbyråav- talet representerar 'l'U-avtalet med den s. k. Anderséngruppen, ett antal storannonsörer, som upprättat en egen annonsexpedition i aktiebolagsform och framtvingat, att bo- laget får annonsprovisioner (dock 5 % lägre än dem som tillkommer auktoriserade by— råer), varpå annonsörerna som aktieägare i bolaget får den utdelning i vanlig ord- ning, som vinsten medger.

Enligt en utredning, som framlagts inom Företagsekonomiska forskningsinstitutet1 hade de auktoriserade annonsbyråerna år 1949 6 263 kunder, varav 4 837 annonserade för högst 2000 kronor netto vardera. 738 st. hade undersökningsåret annonserat för

1 Wärneryd, K.-E., Annonsbyråernas struk- tur, Stockholm 1952.

2 000—10 000 kronor. 52 för 100 000— 200 000 kronor, 20 för 200 000—400 000 och 12 kunder för mer än 400 000 kronor (mer än 750 000 kronor genomsnittligt per an- nonsör). För samtliga dessa kunder tilläm- pade annonshyråerna enligt avtalet samma provisions— och rabatthestämmelser.

Annonsbyråerna i det ovan referera- de systemet har karakteriserats som mellanhänder, närmast jämförliga med grosshandeln: de förmedlar annons- tjänster och står kreditrisker. Flera av dem använder också den selektiva me- toden och betjänar endast en kund i varje bransch. Parallellen med gross- handeln .är dock inte fullständig. Me- dan grosshandelsföretagen arbetar i konkurrens både inbördes och med fabrikantens direktförsäljning till de- taljist, har annonsbyråerna gemensamt en monopolställning. Deras kunder, annonsörerna, kan inte av tidningarna erhålla någon nedsättning i annonspri- set — helt eller delvis motsvarande an- nonsbyråprovisionerna —— som ersätt- ning för sitt arbete, om de skulle före- dra att själva ombesörja utformningen av sin reklam och göra in direkt an- nonsbeställning hos tidningspressen. De annonsörer, som trots detta låter egna reklamavdelningar utarbeta sin annonsering, därför att de anser, att de känner den egna varan och dess mark- nad bättre än annonsbyrån, som sysslar med många kunders varor och mark- nader, får alltså betala omkostnaderna för den egna reklamavdelningen, sam- tidigt som annonsbyrån oavsett presta- tionens storlek erhåller full provision från tidningarna. I vilket fall som helst blir priset för själva annonseringen oförändrat. Några kvantitetsrabatter av det slag grosshandeln i allt större ut- sträckning tillämpar för att uppmuntra till kostnadsbesparande transaktioner, förekommer inte på reklammarknaden. De kostnadsbesparingar som en even- tuell rationalisering av annonsbyråer-

nas verksamhet kan medföra, fick vi- dare enligt annonsbyråavtalet inte gå vidare till kunderna. Rationaliserings— vinster skulle sålunda möjligen kunna ge en avkastning i form av bättre ser- vice men inte i form av prissänkningar. Då avtalet upphört att gälla fr. o. m. den 1 april 1955 och de praktiska följderna härav är okända vid pressläggningen av detta betänkande, avstår kommittén från att komma med några rekommen- dationer i ämnet. Vid betänkandets pressläggning meddelas emellertid, att ett system av kommissionärskontrakt fastställts, vilket i allt väsentligt före- faller att i sak överensstämma med det gamla annonsbyråavtalet (jfr Ock- lind, P., Nya regler för annonsförmcd- lingen i Sverige, Den Svenska Markna- den, 1955, s. 191). Kommittén förutsät- ter, att detta system tages upp till granskning av Näringsfrihetsrådet.

I åtskilliga fall torde företagens re- klamkostnader bli onödigt stora på grund av bristande eller felinriktad för— handsplanering. Varudistributionsut- redningen har inget eget material att åberopa för omdömet, att reklamanslag och reklammedel många gånger av- göres slentrianmässigt. Företagsekono- misk expertis har dock i skilda sam— manhang vitsordat, att så är fallet, och intervjuer med företag har givit kom- mittén anledning förmoda, att reklam- anslaget ofta fastställs till en viss pro- cent av tidigare omsättning i stället för att anpassas till det faktiska behovet, som kan vara större eller mindre än vad det på antytt sätt fixerade anslaget innebär. Reklaminsatsen synes hellre böra sättas i relation till den uppskatta- de framtida försäljningen och reklam- anslaget bestämmas med hänsyn till vad som krävs för att nå den planerade för- säljningsvolymen. Att disponera en re- klambudget på riktigast möjliga sätt finns det vissa hjälpmedel för: varu-

prövning (utlåtande om varan inhämtas av konsumenter och forskningsinsti- tut), konsumtionsanalys och kvantitativ analys (vilka använder en viss produkt och hur mycket av den kan maximalt placeras på marknaden?), märkesläge- analys (vilka är konkurrentfabrikaten och deras ställning?), good-will-analys (vad tycker återförsäljarna?) osv. Föl- jande kan anföras som exempel på en introduktionskampanj, där reklamin- satsen uppenbarligen lett till önskat re- sultat:

Efter höjningen av chokladskatten år 1950 nedgick i början av år 1951 CAP AB:s försäljning av ofylld choklad i kakor med hela 60 %, motsvarande en minskning i totalomsättningen med 40 %. Den för till— verkning av chokladkakor avsedda utrust- ningen måste då CAP utnyttja för annat ändamål. Företaget beslöt att lansera en ny produkt: soppor i kakform. Det gällde emel- lertid först att ta reda på, hur de svenska hushållen skulle komma att reagera inför en sådan vara. Marknadsundersökningar fö— retogs såväl i Sverige som utomlands för att kartlägga marknaden för industriellt till- verkade soppor. Jämförd med konsumtionen t. ex. i Förenta Staterna var den svenska konsumtionen helt obetydlig ca en krona per invånare _ vilket ansågs innebära att utrymmet var gott för ökad efterfrågan. Hemmens forskningsinstitut och andra in- stitutioner kontaktades för varuprovning och avgav positiva utlåtanden. »CAP sop— por i kaka» introducerades därefter i janu- ari 1952 vid en konferens med företagets egna försäljare. Grossister och detaljister i tätorter fick härefter var sin kaka Kej— sarsoppa i kombination med en folder med de viktigaste försäljningsargumenten för CAP—sopporna. Därvid framhölls dels det låga priset (konsumentpriset för en tall- rik soppa är 25 öre, vilket då var mindre än hälften av marknadspriset på övriga industriellt tillverkade soppor), dels sop- pans form av chokladkaka, som kan prak- tiskt uppdelas i portioner, tar ringa plats att förvara och lämpar sig att medföra som matsäck vid sport och friluftsliv, dels slutligen soppans innehåll av vitaminer och natriumglutaminal, som gör gommen mera mottaglig för olika smaker. Med dessa försäljningsargument startade CAP en kon-

sumentbearbctning med dagspressannonse- ring och senare reklamfilmer. Kännedo- men om CAP-sopporna spreds och sprids via reklamfilmer till omkring 61/2 milj. biobesökare årligen. Kontaktpriset beräk- nas till ungefär 3 öre per åskådare. Me- dan konsumenternas intresse bearbetades med reklam, gällde det att organisera en masspridning av sopporna. CAP valde att samarbeta med grosshandeln och satte en förmånlig grosshandelsrabatt, som stimule- rade till medverkan i en snabb introduk- tion av den nya produkten. Tyngdpunk— ten lades emellertid på den egna försäljar- staben. De totala kostnaderna för introduk— tionskampanjen år 1952 utgjorde ungefär 500000 kronor och fördelade sig enligt följande:

Procent av totala kostnaden Reklammedel Marknadsundersökningar ..... 3 Prover ..................... 2 Annonser .................. 50 Reklamfilm ................. 10 Skyltar och diskställ ........ 20 Demonstrationer ............ 10 Diverse .................... 5

Resultatet av denna insats blev en om- sättning på CAP—sopporna år 1952 av icke fullt 5 milj. kronor. Detta innebär, att kostnaderna för introduktionen av denna vara utgjorde omkring 10% av försälj- ningsvärdet till konsument. Samtidigt bi— drog denna reklam till en allmän ökning av intresset för industriellt tillverkade soppor: konsumtionen i Sverige steg mel- lan 1951 och 1953 från ca 7 till 21 milj. kronor.

En vara tränger in på marknaden och slår ut en annan. Denna procedur är framåtskridandets procedur. Det är na- turligt, att tillverkarna av de varor, som trängs ut, gör största möjliga mot- stånd och kostar på reklam och för— säljningsansträngningar, som blir verk- ningslösa och alltså innebär ett bort— kastat kapital. Det är likaså naturligt, att mycket av det nya, som framkom— mer ur vetenskapliga upptäckter och förbättrade maskiner, är halvgott, in— nan det hunnit utprovas helt, och att annat i nyhetsväg är rena misstag. Miss—

tagen innebär, att råvaror, kapital, ar- betskraft och reklam har investerats till ingen nytta. Ju längre de varor, som släpar efter i utvecklingen, håller sig kvar på marknaden med reklamens hjälp eller under monopolskydd och ju senare man inser ett misslyckande, desto mer kostar de framsteg, som kom-

mer konsumenterna tillgodo. Men miss- lyckanden är också i många fall ett nödvändigt pris för framåtskridandet. En utveckling skulle knappast vara möjlig, om endast sådana varor skulle få tillträde till marknaden, som på för- hand kunde garanteras vara bättre än redan förekommande varianter.

KAPITEL 13

Pris och selektiv distribution

Det individuella företagets pris-, ra- batt- och försäljningspolitik påverkas bl. a. av konkurrensen mellan de olika leden och de olika distributionsformer- na. Därmed har också sagts, att det är en mängd omständigheter, som i det enskilda fallet är av betydelse vid valet av distributionsväg — det må sedan röra sig om en fabrikant, en grossist eller någon annan, som söker en åter- försäljare. Om man exempelvis betrak- tar valet av distributionsväg ur en fa- brikants synpunkt, kan man utgå ifrån, att denne, bl. a. med hänsyn till de fasta kostnadernas stora betydelse, är intresserad av att uppnå en så hög och jämn avsättning som möjligt. Vad fa- brikanten därvid först har att ta ställ— ning till är frågan, huruvida det är ekonomiskt att överhuvudtaget använda sig av fristående återförsäljare. Han kan också själv ta hand om hela distri- butionen, t. ex. genom att endast sälja direkt till konsumenten eller genom att bedriva detaljhandelsförsäljningen en- bart från egna butiker. Om fabrikanten väljer att anlita fristående återförsäl- jare, kan prispolitiken utformas på olika sätt. Antingen strävar fabrikanten främst att genom låga konsumentpriser appellera direkt till konsumentens ef- terfrågan, eller också kan han — t. ex. genom den större eller mindre spänn- vidd han medger mellan nettopriset och ett eventuellt riktpris — påverka återförsäljarnas aktivitet. Fabrikanten kan medvetet sälja till alla, som önskar

vara återförsäljare, vilket kan möjlig— göras av att han genom sin storlek i många fall med stöd av en stark mär- kesvarureklam — intar en sådan ställ- ning på marknaden, att alla vill föra hans vara. En fabrikant i en sådan ställ- ning har naturligtvis goda möjligheter att driva en hård prispolitik gentemot återförsäljarna. När dessa förutsätt— ningar inte finns, t. ex. när det är fråga om en mindre fabrikant, måste fabri- kanten ofta gå andra vägar för att upp- nå en viss omsättning. Här kan starka återförsäljare pressa till sig goda för- måner, och i medvetande härom torde en sådan fabrikant i första hand för- söka stimulera små företag att vara återförsäljare. Detta kan han göra dels genom att medge förmånliga villkor, dels genom att begränsa antalet åter- försäljare i syfte att bereda dem ett sådant skydd mot eventuella konkur- renter, att de blir benägna att aktivt driva försäljningen av fabrikantens vara. I praktiken blir det oftast fråga om en kombination av dessa två för- faringssätt.

En sådan begränsning kallas vanligenw selektiv distribution och innebär att, leverantören inte vänder sig till allai utan väljer ut kunderna efter en 130-,. stämd plan. Varje företag måste av na- turliga skäl bedriva någon form av se- lektivitet, bl. a. emedan det med hänsyn till kostnaderna skulle vara helt omöj- ligt för ett enda företag att föra alla de varor, som finns på marknaden. På

samma sätt gäller för företagen inom många branscher, att man inte kan föra samtliga varianter inom en viss varu- grupp utan måste bygga upp ett grund- sortiment, som kontinuerligt komplette- ras med nya varianter, samtidigt som andra utmönstras. En sortimentsselek- tivitet av något slag existerar sålunda praktiskt taget alltid, beroende antingen på företagets verksamhetsområde eller på vad man tror att kunderna (återför- säljarna eller konsumenterna) vill ha. Att en dylik grovsortering ofta är till » fördel ur kostnads- och därmed ur konsumentsynpunkt är uppenbart. Det- samma gäller också i regel den form av selektivitet, som tar sig uttryck t. ex. i att man säljer endast till kunder, vil- kas genomsnittsorder eller årsinköp överstiger ett visst minimibelopp. Det förekommer emellertid, att selektivite- ten drives längre, varvid den kan inne- bära, att försäljning sker endast till

kunder, tillhörande visst eller vissa led i distributionskedjan (t. ex. en— bart genom grossist resp. enbart ge- nom detaljist —— »nominering» i för- ening med exklusivitet);

en eller ett fåtal kunder på samma ort;

vissa distributionsformer eller viss typ av företag.

Denna exemplifiering är inte full- ständig, utan selektivitet förekommer i många varianter: så kan t. ex. ett före— tag, som säljer endast på ett visst di- strikt och kräver order av viss genom- snittlig storlek, samtidigt koncentrera sig på kunder, som håller en viss kva- litets— och prisnivå och neka att leve- rera till vissa distributionsformer. Se- lektivitetens syfte, utformning och verk— ningar är naturligtvis helt olika, bero- ende på omständigheterna. En väsentlig fråga är, huruvida en vara, som säljes endast genom vissa återförsäljare, kan

ersättas med någon annan vara, som säljes antingen överallt eller genom andra återförsäljare. Det är vidare av betydelse, inte endast hur långt selek- tiviteten drivs, utan också vilka led, som berörs av den. Man måste för det första starkt skilja mellan selektivitet och exklusivitet, dvs. mellan det för- hållandet, att man inte säljer till alla kunder och det att man enbart säljer till en kund på en viss marknad. För det andra blir även exklusivitetens verkningar olika, beroende på om den berör detaljhandelsledet eller inte: en fabrikant kan mycket väl med hänsyn till sina kostnader välja en enda äter- försäljare i grossistledet, utan att detta behöver påverka konkurrensen i detal- jistledet, om nämligen grossisten inte bedriver någon selektivitet vid sitt ur- val av återförsäljare. Blocken och deras inverkan på konkurrensen och priserna behandlas i kap. 16. Där framhålles bl. a., att olika distributionsformers konkurrensförmåga i hög grad beror på, om de har tillgång till en viss vara eller inte. Det kan också förekomma exklusivitet i den meningen, att man av en eller annan anledning väljer sina återförsäljare enbart ur en viss kate- gori och utesluter andra. Effekten ifrå- ga om prissättning och service kommer därvid uppenbarligen att bero på i vil- ken utsträckning företag, tillhörande en och samma distributionsform, är benägna att konkurrera med varandra. Selektivitetens och exklusivitetens verk- ningar bestämmes också av varans vikt i konsumentens utgifter. Är det fråga om en »stor» vara, dvs. om inköpet medför en betydande engångsutgift, är konsumenten ofta mera benägen att offra tid på en jämförelse mellan olika valmöjligheter än ifråga om »små» va- ror, även om dessa senare tillsammans skulle betyda mer än de »stora» varor- na. Vad urvalsmöjligheterna beträffar,

torde selektiviteten sålunda spela mind- re roll för konsumenten, när det är fråga om de »stora» varorna. Där blir frågan om selektivitetens direkta in— verkan på kostnaderna och prissätt- ningen helt dominerande.

F örsäljningsområdets storlek

Utredningens företagsenkät lämnade vissa uppgifter, som för grossistledets vidkommande visade, att olika bran- scher i allmänhet uppvisar betydande olikheter i vad gäller försäljningsom- rädets storlek. Av betydelse är därvid framför allt företagets storlek, varusor- timentets karaktär, fraktkostnadernas relativa betydelse, konkurrenssituatio- nen o. d. Förekomsten av tunga varor och färskvaror inom livsmedelssektorn gör det i regel mera ekonomiskt att inte inom denna bransch koncentrera lager- hållningen i samma utsträckning som inom andra branscher. Storföretagen finner det ofta lönande att dela upp sin verksamhet genom att upprätta filial- lager på centralt belägna orter. Därmed följer också, att mindre och lokalt in- riktade grossistföretag här får större möjligheter att göra sig gällande än inom andra branscher. Skillnaden mel- lan branscherna framgår av nedanstå- ende tabell.

Mest markant är som synes skillna- den mellan å ena sidan grosshandeln med metervaror m. m., där företagen praktiskt taget undantagslöst angett, att de säljer över hela landet eller hela landsdelar, och å andra sidan kolonial- varugrosshandeln, där tre företag av fyra uppgett, att deras försäljning om- fattar områden, som är begränsade till delar av län eller landskap. Skillnader- na i kundtäthet och konsumtionsunder- lag mellan grosshandeln med meterva- ror och kolonialvarugrosshandeln är emellertid så stora, att företagen inom den senare sektorn absolut sett ofta är större än inom textilsektorn. Ytterliga- re en orsak till den stora differensen mellan dessa båda branscher är skill- naden i antalet leverantörer som varje detaljist har. Inom textildetaljhandelnl är detta antal större på grund av va- rornas karaktär, vilket gör, att textil- detaljisten har svårare än livsmedels— detaljisten att genomföra en koncentra- tion, som återverkar på grossistledet. I dessa och liknande fall gäller problemet enbart att nå ett kostnadsoptimum. Den selektiva försäljningsmetoden blir där-, vid ett naturligt resultat av kostnads- sammanhangen och ligger sålunda i dylika fall på ett annat plan än andra former av selektivitet.

Tabell 29. Storleken av grossistföretagens försäljningsområden ( år 1.952)

Antal företag med försäljning på

hela landet

adressorten med om— givningar

delar av län

landsdelar eller landskap

Kolonialvaror .................... Konfektyrer ..................... Färghandelns sortiment o. parfymeri Metervaror inkl. kortvaror, klädes-

och fodervaror, trikå inkl. kort—

varor, möbleringsmaterial ....... Blandade textilföretag ............