SOU 1955:27

Förslag till ny förordning om erkända arbetslöshetskassor m. m

N +” (;(

a': i-

- CD u,

&( &. IOTQ'

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

*Secialdepartementet

FÖRSLAG TILL NY FÖRORDNING OM ERKÄNDA ARBETSLÖSHETSKASSOR M. M.

1951. ÅRS UTREDNING

OM ARBETSLÖSHETSFÖRSÄKRINCEN

Stockholm 1 955

Kronologisk förteckning

1. kan om jordbrukskasserörelsen m. m. Kihlström. 160

|. Jo.

2. Stöd åt den mindre och medelstora skeppsfarten. Idun. 280 s. 8 o. 4. Nordiska post- och teletaxor. Idun. 37 9. U.

5. Prissättningen på jordbruksprodukter. Bilaga 1. Mar- cus. 101 s. Jo. B.Vattenvården. Haaggs tröm. 133 s. Jo.

7. Det mindre %rdhrukets möjligheter att uppnå bättre llönsamhet. erlingska Boktryckeriet, Lund. 402 s.

0.

8. Tvätt. Kihlström. 368 s. s.

9. Frågan om statsinlösen av stamaktierna iLKAB. Marcus. 181 :. Fi. 10. Vldlyitiga rättegångar. Norstedt. 72 s. Ju. 11. Psykolo sk utbildning och forskning. Idun. 324- s.E 12. Rationa serin av sjukhusdriiten. Kihlström. 283 s.! 13. Utlandstransa onerna och den svenska ekonomin. Av B. Meteiius. Idun. 245 s. Fi.

14. gåessäolom handelsundervisning m. m. Marcus.

. s. ..

15. Detaljdistributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Kop- Barbergls och Gävleborgs län. Kihlström. 47 s. K. 16. ris oc prestation i handeln. Idun. 478 s.iI . 17. Sekretessen vid förundersökning i brottmål. Kihl- ström. -92 s.] . 18. Undersökningar rörande små avIloppsreningsanlägg- ningar. Victor Petterson. 105 s. 19. Administrativt rättsskydd. Kihlström. 104 s. Ju. 20. Det döva barnets språk- och talutveckling. Idun. 88 21. s'I'eknlslkaE skolutbildningen. Idun. 592 s. 22. Detaljdistributörema samt deras rakraitkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Väster- norrlands, Jåmtlands och Västerbottens län. Kihl- ström. 60 s. K. 23. Busslinjeutredningen. 2. Betänkande rörande över- syn av vissa bestämmelser i 1940 års förordning an- gående yrkesmässig automobiltrafik m. m. ämte tör- sla till lag angående företag. som driva yr esmässig tra ik med omnibus. Katalog och Tidskriftstryck. 142s 24. Ny bagerilag. Arbetstidsutredningens betänkande. 6. Beckman. 98 s, 25. Finanspolitikens ekonomiska teori. Haggström 403 s. Fl. 26. Flygfotogrammetrisk verksamhet. Gummesson. 216 s., 5 kartor. Jo. 27. Förslag till n förordning om erkända arbetslöshets- kassor m. m. orstedt. 264 s. S.

Anm. Om särskild tryckort e] angivas. är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebok- tikdepartementet. J 0. = jord- ståverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E.: bruksdepartementet.

ecklesias

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINCAR 1955z27 Socialdepartementet

1951 ÅRS UTREDNING

OM ARBETSLÖSHETSFÖRSÄKRINGEN

FÖRSLAG TILL NY FÖRORDNING OM ERKÄNDA ARBETSLÖSHETSKASSOR M. M.

STOCKHOLM 1955 KUNCL. BOKTRYCKERIET ?. A. NORSTEDT & SÖNER

AKTIEBOLAGETTRYCKMANS. STOCKHOLM 1955

INNEHÅLL

Skrivelse till departementschefen ......................................... Författningsförslag Förordning om erkända arbetslöshetskassor ............................ Förordning om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor ..............

A. Inledning

Kap.

Kap..

1.

2.

översikt av försäkringen ...................................... Författningar ................................................. Översikt av gällande bestämmelser ............................ Vissa uppgifter beträffande verksamheten ...................... Försäkringens effektivitet .................................... Direktiven. Vissa riktlinjer i övrigt för utredningsarbetet ........

B. Försäkringens omfattning Kap.

Kap.

Kap.

Kap.

3.

Arbetstagarna .

Gällande bestämmelser ........................................ Anslutningen till försäkringen ..............................

Utredningen

Företagarna och deras familjemedlemmar ............. _. ......... Gällande bestämmelser ........................................ Socialvårdskommittén ........................................

Utredningen

Hemarbetarna .

Gällande bestämmelser m. m. .................................. Socialvårdskommittén ........................................

Utredningen

Folkpensionärer m. fl. .......................................... Gällande bestämmelser .......... ' .............................. Socialvårdskommitténs förslag m. m. ..........................

Vissa uppgifter angående arbetslöshet och understödsutbetalning

Utredningen

C. Försäkringsåret

Kap..

7. Fast eller rörlig prövningstid för utförsäkringen ................ Gällande bestämmelser m. m. .................................. Utredningen ..............................................

88 90

D. Villkoren för ersättning m. m.

Kap. 8. Vissa allmänna villkor .......................................... 93 Gällande bestämmelser ........................................ 93 Socialvårdskommittén ........................................ 96 Utredningen .............................................. 97

Kap. 9. Avgiftsvillkoren .............................................. 104. Gällande bestämmelser ........................................ 104 Socialvårdskommittén ........................................ 106 Utredningen .............................................. 107

Kap. 10. Karensreglerna ................................................ 112 Gällande bestämmelser ........................................ 112 Framkomna förslag ........................................ 114. Utredningen .............................................. 115

E. Försäkringsersättningarna

Kap. 11. Ersättningarnas former, belopp m. m. .......................... 124 Gällande bestämmelser m. m. .................................. 124 Tekniska möjligheter för en automatisk reglering av ersättnings— beloppen .................................................... 126 Utredningen .............................................. 129

Kap. 12. Försäkringsförmånerna vid flyttning mellan olika klasser eller kas- sor .......................................................... 131 Gällande bestämmelser m. m. .................................. 131 Utredningen .............................................. 133 Kap.. 13. Villkoren för familjetillägg ...................................... 136 Gällande bestämmelser. Socialvårdskom-mitténs förslag m. m.., 136 Utredningen .............................................. 140 Kap. 14. Reducering av ersättningsbeloppet i vissa fall .................. 144 Gällande bestämmelser m. m. .................................. 144 Utredningen .............................................. 146 Kap. 15. Överförsäkringsreglerna ........................................ 150 Gällande bestämmelser. Framkomna förslag .................... 150 Utredningens tidigare förslag m. m. ........................ 152 Utredningen .............................................. 153 Kollektiv eller individuell beräkning av arbetsförtjänsten .. 153 Beräkningen av nettoarbetsförtjänsten ...................... 157 Marginalen ................................................ 159 Den tekniska utformningen ................................ 163 Familjeförsörjarebegreppet ................................ 164 Avdragsreglerna .......................................... 164 Kap. 16. Ersättningstiden .............................................. 164 Gällande bestämmelser m. m. ................................. 164

Utredningen .............................................. 166

Kap. 17. Ersättningen vid korttidsarbete ................................ 171 Gällande bestämmelser m. m. .................................. 171 Utredningen .............................................. 173

Kap. 18. Ersättningen vid säsongarbetslöshet ............................ 175 Gällande bestämmelser m. m. .............................. -. . . . 175 Verksamheten, i vissa säsongkassor .......................... 179 Socialvårdskommittén ...................................... 186 Utredningen .............................................. 190

Kap. 19. Ersättning vid havandeskap och barnsbörd .................... 194. Gällande bestämmelser ........................................ 194. Framkomna förslag .......................................... 196 Lagen om moderskapshjälp .................................. 197 Utredningen .............................................. 199

G. Arbetslöshelskontrollen m. m.

Kap. 20. Arbetslöshetskontrollen ........................................ 205 Gällande bestämmelser m.. m. .................................. 205 Utredningen .............................................. 207

Kap. 21. Avstängningsförfarandet. Lämpligt arbete ...................... 209 Gällande bestämmelser m. m. .................................. 209 Utredningen ................................................ 210

H. Övriga frågor

Kap. 22. Fonderingsbestämmelserna .................................. 216 Gällande bestämmelser m. m. ................................ 216 Utredningen ................................................ 218

Kap. 23. Statsbidragsbestämmelserna .................................... 221 Gällande bestämmelser m.. m. .................................. 221 Utredningen ................................................ 222

Kap.. 24. Vissa frågor rörande tillsynen över arbetslöshetsförsäkringen . 226 Tillsynsmyndigheten och dess organisation .................... 226 Utredningen ................................................ 228

Kap.. 25. Ikraftträdande och övergångsbestämmelser .................... 234

Kap. 26. Vissa kommentarer till förslaget till kasvseförordning .......... 237

Kap. 27. Kostnadsberäkning ............................................ 242 Statsbidraget .............................................. 242 Avgifter .................................................... 246

Sammanfattning ........................................................ 247

Särskilda yttranden ...................................................... 255

Bilagor ................................................................ 260

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Socialdepartementet.

Genom beslut den 1 november 1951 bemyndigade Kungl. Maj :t'chefen för socialdepartementet att tillkalla" utredningSmän för att inom socialdeparte- mentet biträda med översyn av bestämmelserna rörande den "frivilliga'st—at's- understödda arbetslöshetsförsäkringen. Med stöd av detta bemyndigande har såsom utredningsmän tillkallats ombudsmannen i Svenska gjutareförbun'det O. Berg, ledamoten av riksdagens andra kammare S. Gustafson, sekretera- ren i Svenska arbetsgivareföreningen B. Hagård', byråchefen L". Hultström, förbundskassören Helga Johansson, ledamoten av riksdagens andrakam- mare C. Lindberg och ombudsmannen i Handelstjänstemanunaförbundet R. Lindforss, varjämte åt Hultström uppdragits att såsom ordförande leda—ut— redningsmännens arbete. På därom a_v Berg gjord framställning entlediga— des han den 31 augusti 1954 från uppdraget, varvid ombudsmannen i Svenska transportarbetareförbundet J. Christensson utsågs till utrednings- man i Bergs ställe. » —

Utredningsmännen har antagit benämningen 1951 års utredning om ar- betslöshetsförsåkringen.

Såom experter åt utredningen har tillkallats byråchefen T. G. Jerneman och nuvarande byråchefen S. Ringenson samt såsom sekreterare förste byrå- sekreteraren E. B. Forslund, varjämte förste byråinspektören A. Spendrup tjänstgjort som biträdande sekreterare.

Jämlikt bemyndigande den 19 mars 1954 har chefen för socialdeparte— mentet uppdragit åt utredningen att jämväl framlägga förslag beträffande den av kommunerna med bidrag av statsmedel bedrivna kontantunderstöds- verksamheten, bl. a. i fråga om mera permanenta riktlinjer [för avvägningen av kontantunderstöden och försäkringsersättningarna samt villkoren för er- hållande av kontantunderstöd. Den 14 december 1954 har chefen för social— departementet tillkallat kommunalnämndsordföranden N. J. L. Eliasson och direktören i Stockholms stads arbetslöshetsnämnd T. H. Henriksson att vara

ledamöter av utredningen vid behandlingen av frågor rörande kontantun— derstöden.

Från socialdepartementet har till utredningen överlämnats vissa skrivel- ser och handlingar i övrigt rörande olika frågor, som utredningen har haft att behandla.

Utredningen har den 17 januari 1952 avlämnat förslag till ändrade be- stämmelser om de erkända arbetslöshetskassornas rapporteringsskyldighet till tillsynsmyndigheten (i stencil). Vidare har utredningen den 15 novem- ber 1952 avgivit betänkande med förslag till vissa förbättringar av ersätt- ningarna inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen, m. m. (i stencil). I sistnämnda betänkande har utredningen behandlat de väsentliga frågorna rörande försäkringsersättningarnas belopp samt försäkringens finansiering.

I föreliggande betänkande har utredningen upptagit övriga frågor rörande arbetslöshetsförsäkringen. Sålunda har frågor om försäkringens omfattning, villkoren för ersättning från försäkringen, rätten till ersättning i vissa spe- cialfall, 111. m. behandlats. Förslag till ny arbetslöshetskasseförordning samt ny statsbidragsförordning framlägges.

Särskilda yttranden har avgivits av ledamöterna Christensson, Hagård, Hultström och Johansson samt experten Ringenson.

För utredningen återstår att redovisa det jämlikt Kungl. Maj: ts bemyn- digande den 19 mars 1954 lämnade uppdraget beträffande kontantunder- stöden.

Stockholm i juli 1955.

L. HULTSTRÖM

JOHN CHRISTENSSON SVEN GUSTAFSON BÖRJE HAGÅRD HELGA JOHANSSON CARL LINDBERG RUDOLF LINDFORSS

/ B. Forslund

Förslag till

förordning om erkända arbetslöshetskassor

I. Om antagande av erkända arbetslöshetskassor

1 5.

Registrerad understödsförening, vilken enligt sina stadgar bereder med- lem ersättning vid arbetslöshet i enlighet med vad i denna förordning stad— gas, må på sätt nedan sägs antagas till erkänd arbetslöshetskassa.

Understödsförening antages till erkänd arbetslöshetskassa av den myn- dighet, under vars tillsyn föreningen står enligt lagen om understödsför— eningar.

Med antagande följer, i den mån härför icke föreskrives villkor enligt 4 5 tredje stycket, rätt till statsbidrag i enlighet med vad därom särskilt är stadgat.

Erkänd arbetslöshetskassas firma skall innehålla orden »erkänd arbets- Iöshetskassa».

2 5.

Ansökan om antagande till erkänd arbetslöshetskassa skall göras av för- eningens styrelse.

Vid ansökningen skola fogas enligt fastställda formulär avfattade upp- gifter rörande medlemmarnas antal samt fördelning efter yrken och till- försäkrade förmåner ävensom angående föreningens tillgångar och skul- der samt av samfund, inrättning eller annan gjord utfästelse om bidrag till föreningen. Nämnda handlingar skola vara försedda med styrelseledamö— ternas bevittnade namnunderskrifter.

35.

Understödsförening skall för att kunna antagas till erkänd arbetslös— hetskassa bestå av minst 1 500 medlemmar. Såvida särskilda omständighe-

ter föranleda därtill, må jämväl förening med mindre medlemsantal än nyss nämnts antagas. 4 5.

Vid prövning av ansökan om antagande skall tillsynsmyndigheten tillse, att föreningens stadgar överensstämma med vad under lI—VI i denna för— ordning föreskrives. Är så icke fallet, skall antagande vägras.

Sammanfaller det avsedda verksamhetsområdet för föreningen helt eller till huvudsaklig del med verksamhetsområdet för redan erkänd arbetslös- hetskassa och kan på grund härav förväntas uppkomma olägenheter med hänsyn till försäkringsverksamhetens ändamålsenliga bedrivande, må an- tagande vägras. '

Är det sannolikt, att utbetalningen av ersättning blir synnerligen ringa i förhållande till medlemsantalet, må antagande ske under villkor att stats- bidrag i form av medlemsbidrag skall utgå med lägre belopp än eljest är föreskrivet.

5 5.

Understödsfören'ing skall för att kunna antagas till erkänd arbetslös- hetskassa hava i sina stadgar angivet:

1) föreningens verksamhetsområde;

2) under vilka villkor medlem må uteslutas; 3) under vilka förutsättningar uttaxering ä medlemmarna skall äga rum, i vilken ordning beslut om uttaxering skall fattas och efter vilka grunder beslutad uttaxering skall verkställas; '

4) under vilka förutsättningar beträffande arbetslöshetens omfattning bland kassans medlemmar eller kassans ekonomiska ställning daghjälpens storlek och den längsta medgivna tiden för erhållande av daghjälp må i den i 29 & stadgade ordningen ändras.

65.

Erkänd arbetslöshetskassa må ej utöva annan verksamhet än sådan, som avser att bereda medlemmarna ersättning vid arbetslöshet, eller använda medel för ändamål, som är främmande för dylik verksamhet.

11. Om stadgarnas bestämmelser rörande medlemskap

75.

1 mom. Från rätt att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa skall undantagas ' * 1) den som är medlem av annan erkänd arbetslöshetskassa;

2) den som icke uppnått viss ålder, vilken skall vara föreskriven i stad- garna; 3) den som är gift med arbetsgivaren.

2 mom. Från rätt att kvarstå som medlem i erkänd arbetslöshetskassa skall undantagas

1) den som under de senast förflutna tolv månaderna under längre tid än fem månader haft ställning såsom självständig företagare utan att sam— tidigt mot avlöning användas till arbete för annans räkning, dock att, om medgivande enligt 19 5 1 mom. andra stycket 2) eller tredje stycket läm— nats, vad nu sagts icke skall gälla i fråga om de medlemmar och för den tid som medgivandet avser;

2) den som under de senast förflutna tolv månaderna under längre tid än fem månader haft arbete hos sin make.

I fråga om den som icke varit medlem i kassan under tolv månader skall vid tillämpning av första stycket hänsyn tagas endast till tid efter inträdet i kassan.

3 mom. Utan hinder av vad ovan i 1 mom. 3) och i 2 mom. första stycket 2) stadgas, äger tillsynsmyndigheten beträffande viss kassa medgiva, att den som användes till arbete av make må kunna vinna inträde i kassan eller där kvarstå såsom medlem.

85.

Från rätt att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa eller att där kvar- stå såsom medlem må utöver de i 7 5 avsedda personer allenast kunna un- dantagas

1) "den som i fall, då enligt stadgarna kassans verksamhetsområde är så bestämt, att medlem skall tillhöra visst yrke eller viss verksamhetsgren, ej uppfyller och ej heller under minst tre av de senast förflutna tolv må- naderna uppfyllt sålunda föreskrivet villkor;

2) den som i fall, då enligt stadgarna kassans verksamhetsområde är så bestämt, att medlem skall vara anställd vid visst arbetsföretag eller bo- satt inom visst område, ej uppfyller och ej heller under minst en av de senast förflutna sex månaderna uppfyllt sålunda föreskrivet villkor;

3) den för vilken på grund av varaktig nedsättning av arbetsförmåga, lättja, dryckenskap eller annan dylik anledning synnerlig risk för arbets- löshet är för handen;

4) den som svikligen uppgiver eller förtiger något förhållande av bety- delse för bedömande av hans rätt till medlemskap eller ersättning;

5) den som underlåter att ställa sig till efterrättelse kassans stadgar eller styrelsens behörigen utfärdade föreskrifter;

6) den vars ålder överstiger den gräns, som kan vara föreskriven i stad- garna.

Den som uteslutits ur kassan på grund av svikligt förfarande gentemot kassan må kunna vägras återinträde.

Beslut, varigenom rätt att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa eller att där kvarstå såsom medlem förvägras någon av anledning, som i första stycket 3) omförmäles, skall av kassans styrelse omedelbart anmälas för tillsynsmyndigheten. Detsamma skall iakttagas beträffande beslut, varige- nom någon på grund av svikligt förfarande gentemot kassan vägras åter- inträde.

9 5.

Finnes beträffande medlem av erkänd arbetslöshetskassa omständighet hava inträffat, som kan föranleda hans uteslutande, skall det åligga kas- sans styrelse att genom rekommenderat brev under medlemmens senaste kända adress giva honom underrättelse därom, därvid skälig tid skall fö- reskrivas för avgivande av förklaring.

10 5.

Är medlem, som uteslutes ur kassan av annan orsak än i 8 5 första styc— ket 4) omförmäles, på grund av redan inträffad arbetslöshet då berättigad till ersättning i form av daghjälp, skall uteslutningen anses hava skett vid utgången av den första period om sex dagar i följd, under vilken medlem- men icke för någon dag företer sådant av arbetsförmedlingsanstalt utfär- dat intyg som i 32 & sägs.

11 5.

Medlem av erkänd arbetslöshetskassa, 'som icke senast vid utgången av åttonde veckan eller, för kassa med månadsavgifter, andra månaden efter den tid, på vilken i 14 5 första stycket stadgad avgift eller jämlikt 5 5 3) uttaxerat belopp belöper, till kassan antingen erlagt avgift eller belopp som nu sagts eller anmält förhållande, varå befrielse från betalningsskyldighe— ten kan grundas, skall anses hava utträtt ur kassan vid sagda tidpunkt; dock att kassans styrelse äger med hänsyn till omständigheterna i det sär- skilda fallet pröva, huruvida den, som underlåtit att inom angiven tid an— mäla omständighet, varå avgiftsbefrielse kan grundas, ändock må bibe- hållas vid sitt medlemskap.

Tillsynsmyndigheten äger, därest särskilda omständigheter föranleda därtill, beträffande viss kassa "eller viss grupp av kassas medlemmar med- giva, att den tidpunkt, då sådan påföljd som i första stycket sägs skall in- träda, bestämmes senast till utgången av tjugusjätte veckan eller, för kas- sa med månadsavgifter, sjätte månaden.

Styrelsen för erkänd arbetslöshetskassa må, där särskilda skäl föreligga, besluta att medlem, som icke erlagt avgift före den i stadgarna angivna se— naste tidpunkten, likväl icke skall anses hava utträtt ur kassan. Sådant beslut skall för att bliva gällande hava godkänts av tillsynsmyndigheten.

12 5.

I rätten att utträda ur erkänd arbetslöshetskassa må begränsning ej va- ra föreskriven i kassans stadgar.

13 5.

Beträffande rätten för utländsk medborgare att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa äger tillsynsmyndigheten, där så finnes påkallat, fö- reskriva särskilda begränsningar utöver dem, varom eljest stadgas i denna förordning.

III. Om stadgarnas bestämmelser rörande avgifter 14 &.

Erkänd arbetslöshetskassa skall upptaga fasta medlemsavgifter för tid, som avses i 19 5 1 mom.

Om de fasta avgifterna stadgas i lagen om understödsföreningar. Föreskrives i stadgarna, att särskild avgift skall erläggas i samband med inträde i kassan eller övergång till klass med högre daghjälp eller av med- lem, som underlåtit att i rätt tid betala fast avgift eller uttaxerat belopp, må dylik särskild avgift icke bestämmas högre, än som enligt tillsynsmyndig- lietens prövning kan anses skäligt.

IV. Om stadgarnas bestämmelser rörande ersättning 15 5.

1 mom. Ersättning från erkänd arbetslöshetskassa må endast utgå till arbetslös medlem, som

1) fyllt 16 år; 2) är arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete; 3) hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen söker arbete på sätt i 30 & föreskrives; samt.

4) uppfyller de i 18 & stadgade villkor med avseende å avgiftshetalning. För dag, då medlem sökt arbete för kortare tid än fyra timmar, utgår icke ersättning.

2 mom. Medlem, som svikligen—uppgivit eller förtigit någotförhållande av betydelse för bedömande av hans rätt till ersättning men vilken icke

anses böra uteslutas ur kassan, må för en tid av högst ett år kunna från- kännas rätt till ersättning. Beslut härom skall av kassans styrelse omedel- bart anmälas för tillsynsmyndigheten.

3 mom. Beträffande rätten för utländsk medborgare att uppbära ersätt- ning från erkänd arbetslöshetskassa äger tillsynsmyndigheten, där så fin- nes påkallat, föreskriva särskilda begränsningar utöver dem, varom eljest stadgas i denna förordning.

16 5.

Till den som frivilligt utan giltig anledning lämnat sitt arbete eller på grund av otillbörligt uppförande skilts från arbetet eller avvisat erbjudet lämpligt arbete eller utan att uttryckligen ha avvisat sådant arbete likväl genom sitt uppträdande uppenbarligen vållat, att anställning ej kommit till stånd, må ersättning icke utgivas för de fyra närmast följande veckorna efter det sådant förhållande inträffat.

Erbjudet arbete skall anses lämpligt under förutsättning, att det motsvarar arbetarens krafter och färdigheter, att det är förenat med avlöning, som prövas vara skälig 'i förhållande till i arbetsorten förekommande avlöning för sådant arbete,

att förhållandena på arbetsplatsen väsentligen motsvara vad som i lag och författning kan finnas föreskrivet rörande åtgärder till förebyggande av ohälsa och olycksfall,

att det icke hänför sig till arbetsplats, där arbetskonflikt råder, samt att icke heller eljest särskilda omständigheter föreligga med hänsyn till sökandens personliga förhållanden eller arbetets natur.

Vad sålunda stadgats angående arbetskonflikt skall icke äga avseende å konflikt, som befunnits strida mot kollektivavtal eller lagen om kollektiv— avtal eller av tillsynsmyndigheten förklarats eljest vara av den särskilda beskaffenhet, att skälig anledning till arbetsvägran icke förelegat, dock att inom område, där kollektivavtal gäller, sådan förklaring skall äga giltighet allenast för tid intill dess arbetsdomstolen eller, där enligt avtal tvisten må hänskjutas till skiljemän, dessa meddelat beslut angående konflikten.

17 5.

Under tiden för arbetskonflikl' må ersättning icke utgivas 1) till den, som är direkt indragen i konflikten (deltager i strejk eller är föremål för lockout);

2) till den, som eljest blivit arbetslös i anledning av konflikten och vil- kens löne- och anställningsvillkor skäligen kunna antagas röna inverkan av densamma.

Närmare bestämmelser angående tillämpningen av ovan angivna regler meddelas av tillsynsmyndigheten.

15 18 5.

7 mom. Medlem i erkänd arbetslöshetskassa må kunna erhålla ersätt— ning från kassan först sedan han

antingen till kassan erlagt minst femtiotvå veckoavgifter eller, i kassa med n1ånadsavgifter, tolv sådana avgifter

eller också till kassan erlagt minst tolv veckoavgifter eller tre månads- avgifter samt därefter på grund av yrkesutbildning eller tjänstgöring som värnpliktig varit befriad från avgiftsplikt till kassan under så lång tid att densamma jämte den tid, för vilken avgifter erlagts, motsvarar minst fem- tiotvå veckor eller tolv månader.

2 mom. Ersättning må första gången under försäkringsåret utgivas en- dast under förutsättning att medlemmen för minst tjugu veckor eller, i kas- sa med månadsavgifter, fem månader under de närmast före arbetslöshe- tens inträdande förflutna tolv månaderna

erlagt avgift eller varit befriad från avgiftsplikt på grund av yrkesutbildning eller tjänst- göring som värnpliktig eller

upphurit tilläggspenning enligt lagen om moderskapshjälp. Styrker medlem, att han under den i första stycket angivna perioden av tolv månader viss tid på grund av sjukdom varit förhindrad att åtaga sig arbete, må sådan tid likställas med tid, för vilken avgift erlagts. Härvid sko- la två veckor eller två månader, för vilka medlemmen icke varit avgiftsplik- tig på grund av sjukdomen, räknas som en vecka eller en månad, för vilken avgift erlagts. Tid, som infaller efter det att medlemmen fyllt 67 år, må dock icke tillgodoräknas i förevarande avseende.

Är medlem arbetslös vid övergången mellan två försäkringsår, skall vid tillämpning av dessa bestämmelser ny arbetslöshet anses ha inträtt i och med ingången av det senare försäkringsåret. '

Därest tillsynsmyndigheten med stöd av 27 & föreskrivit säsongbegräns- ning av rätten till ersättning, äger tillsynsmyndigheten medgiva, att i stål- let för i första stycket angivna tjugu veckor eller fem månader skola gälla lägre tal, dock ej lägre än sexton veckor eller fyra månader.

Vid tillämpning av detta moment skall iakttagas, att arbetslösheten, då medlem frivilligt utan giltig anledning lämnat sitt arbete eller på grund av otillbörligt uppförande skilts från arbetet och till följd härav på grund av bestämmelserna i 16 & varit avstängd från ersättning, skall anses ha in- trätt fö'rst vid avstängningstidens slut.

19 5.

1 mom. Medlem må vid tillämpning av 18 & allen-ast tillgodoräknas sådan avgift, som erlagts antingen för tid, då han för annans räkning mot avlö-

ning använts till arbete som utförts annorstädes än i medlemmens hem, eller för tid, då han med helt eller delvis bibehållen avlöning åtnjutit le- dighet jämlikt lagen om semester eller eljest av annan anledning än sjuk- dom, värnpliktstjänstgöring eller barnsbörd.

Utan hinder av vad sålunda stadgats äger tillsynsmyndigheten beträf— fande viss grupp av medlemmar medgiva

1) att avgift för tid, då medlem mot avlöning användes till arbete för annans räkning, må tillgodoräknas utan hinder av att arbetet utförts i med- lemmens hem; .

2) att avgift för tid, då medlem arbetat som självständig företagare, må tillgodoräknas honom dels om medlemmen omväxlande mot avlöning an- vändes till arbete för annans räkning och arbetar som självständig företa- gare, dels ock under högst ljugufyra månader efter det att medlemmen övergått till att bli självständig företagare.

Konungen äger för viss grupp av medlemmar medgiva, att avgift för tid, då medlem arbetat som självständig företagare, må tillgodoräknas i större utsträckning än i andra stycket sägs.

2 mom. Har någon omedelbart före inträdet i kassan varit medlem i an- nan erkänd arbetslöshetskassa, må, såframt mellan kassorna därom träf- fats överenskommelse som av tillsynsmyndigheten godkännes, de avgifter, vilka han erlagt såsom medlem av annan kassa, och sådan tid (tillgodo- räkningsbar tid), som han jämlikt bestämmelserna i 18 & eljest ägt till- godoräkna sig i den andra kassan, kunna vid prövningen av de i nämnda paragraf angivna villkoren helt eller delvis räknas honom till godo.

Erkänd arbetslöshetskassa må med statserkänd arbetslöshetskassa inom främmande stat träffa överenskommelse av motsvarande innebörd, som i första stycket av detta moment avses. Dylik överenskommelse skall för att bliva gällande godkännas av tillsynsmyndigheten.

Finnes i främmande stat obligatorisk arbetslöshetsförsäkring och äga de däri försäkrade räkna sig till godo erlagda avgifter och enligt den statens lagstiftning tillgodoräkningsbar tid under medlemskap i svensk erkänd ar- betslöshetskassa, må dylik kassa med tillsynsmyndighetens godkännande medgiva, att i den främmande staten erlagda avgifter och enligt svensk lag- stiftning tillgodoräkningsbar tid må helt eller delvis räknas medlem till godo vid prövning av de i 18 å angivna villkoren.

Tillsynsmyndigheten må medgiva, att medlem, vilken omedelbart före inträdet i erkänd arbetslöshetskassa varit medlem i sammanslutning för meddelande av arbetslöshetshjälp, som icke antagits till erkänd arbetslös- hetskassa, må tillgodoräknas avgifter, vilka han erlagt till nämnda sam- manslutning.

Tillsynsmyndigheten må jämväl medgiva, att medlem, som omedelbart före inträdet i erkänd arbetslöshetskassa tillhört annan sammanslutning än

i första, andra eller fjärde stycket av detta moment sägs, vid prövningen av det i 18 5 2 mom. angivna villkoret må tillgodoräknas avgifter, som han före kassans bildande erlagt till nämnda sammanslutning.

3 mom. Vid prövningen av de i 18 å angivna villkoren må beträffande medlem, som med mellantider tillhört kassan eller annan. erkänd arbetslös- hetskassa eller i 2 mom. angiven sammanslutning, allenast tagas i betrak- tande avgifter och tillgo—doräkningsbar tid, som hänföra sig till tiden efter senaste avbrottet i medlemskapet.

Kassa äger dock medgiva, att medlem, som vid utträde ur kassan full- gjort det i 18 5 1 mom. angivna villkoret, vid återinträde inom fem är icke behöver ånyo fullgöra nämnda villkor.

20 5.

1 mom. Erkänd arbetslöshetskassa skall utgiva ersättning dels i form av ett för dag beräknat belopp, benämnt daghjälp, dels i form av familjetill- lägg till daghjälpen. Familjetillägg utgöres av barntillägg samt, i den mån kassa så beslutat, maketillägg och husföreståndarinnetillägg. Beslut om utgivande av husföreståndarinnetillägg må meddelas endast av kassa, vari maketillägg utgår.

Familjetillägg utgår endast för dag, då medlem är berättigad till dag- hjälp.

Ersättning må därjämte utgivas såsom hjälp till täckande av rese- och flyttningskostnader för tillträdande av arbete å annan ort.

l annan form än nu sagts må ersättning icke utgivas av erkänd arbets- löshetskassa. '

2 mom. Barntillägg utgår till medlem, som har barn eller adoptivbarn under 16 år, vilket är kyrkoskrivet hos honom eller beträffande vilket el- jest på av tillsynsmyndigheten föreskrivet sätt styrkes, att medlemmen fullgör honom åliggande underhållsskyldighet. Efter samma grunder skall barntillägg utgivas till gift medlem för andra makens barn i tidigare gifte och utom äktenskap. Medlem äger därjämte rätt till barntillägg för foster- barn under 16 år, vilket är kyrkoskrivet hos honom. Äro föräldrar, som sammanleva, båda samtidigt arbetslösa samt enligt vad ovan stadgats be- rättigade till barntillägg för samma barn, skall tillägg utgå endast till fa- dern.

Maketillägg utgår till medlem för make eller den, med vilken medlem— men varit gift, och beträffande vilken på av tillsynsmyndigheten föreskri— vet sätt styrkes, att medlemmen fullgör honom åliggande underhållsskyl— dighet. Maketillägg skall dock icke lämnas där den, för vilken sådant till- lägg eljest skolat utgå, har förvärvsarbete motsvarande tre dagar eller där— utöver i veckan eller själv uppbär daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa.

Till medlem, vilken icke är gift och ej heller uppbär maketillägg, utgår hust'öreståndarinnetillägg för kvinna som varaktigt har gemensam bostad med medlemmen och förestår medlemmens hushåll. Beträffande husföre— ständarinnetilläU bg skall vad i andra stycket andra punkten sägs äga mot— svarande tillämpning, därvid dock hushållsarbete i medlemmens hem icke skall räknas som förvärvsarbete.

3 mom. Daghjälp och familjetillägg må, såvida omständigheterna därtill föranleda, helt eller delvis utgivas i naturaxförmåner.

21 5.

Under förutsättning att för ändamålet fastställts regler, som av tillsyns- myndigheten godkänts, äger erkänd arbetslöshetskassa fördela medlem- marna på klasser med skilda bestämmelser i fråga 0111 daghjälpens stor- lek, avgifter eller försäkringsvillkor i övrigt.

225

1 mom. Daghjälpen må icke i något fall överstiga tjugu kronor om da- gen.

Barntillägg utgör en krona 50 öre om dagen för varje barn, för vilket så- dant tillägg skall utgå. Maketillägg och husföreståndarinnetillägg utgöra vartdera två kronor 0111 dagen.

2 mom, I daghjälp eller beträffande familjeförsöijare daghjälp jämte familjetilläg g må utgivas högst det belopp vid viss arbetsförtjänst per dag, som framgår av en av Konungen fastställd tabell (överförsäkringstabell).

I denna tabell skola ifrågavarande belopp beräknas genom att arbetsför- tjänsten för dag minskas med dels vanligen förekommande avdrag för preliminär skatt dels ock ett marginalbelopp utgörande omkring en åttondel av den återstående arbetsförtjänsten.

Som familjeförsörjare anses den som äger uppbära familjetillägg. Med arbetsförtjänst för dag avses medlemmens vanliga veckoinkomst, delad med sex, eller månadsinkomst, delad med tjugusex, före arbetslös- hetens inträdande vid för honom full arbetstid.

Tillsynsmyndigheten äger, där särskilda omständigheter föreligga, med- giva att vecko- eller månadsinkomsten må delas med lägre tal än nu sagts.

Saknas underlag för sådan beräkning av arbetsförtjänsten, som i fjärde eller femte stycket sägs, skall såsom medlemmens arbetsförtjänst 'för dag räknas den i orten vanliga arbetsförtjänsten för arbetsdag för arbetare inom samma yrke och av samma arbetsförmåga som den arbetslöse.

Måste ersättningen på grund av vad här ovan stadgats minskas, skall först maketilläfI =,get eller husfö1eståndarinnetilläd Öget och därefter barntill- lägget nedsättas eller helt innehållas samt i sista hand daghjälpen ned— sättas.

3 mom. Är medlem i anledning av arbetslöshet berättigad till fortlöpan- de underslöd av annan beskaffenhet än socialhjälp, må daghjälp eller dag— hjälp jämte familjetillägg utgivas högst med belopp, motsvarande skillna- den mellan den högsta ersättning, som må utgå enligt 2 mom., samt under- stödet.

Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning då medlem med anledning av arbetslöshet åtnjuter fortlöpande understöd av förut- varande arbetsgivare.

23 &. I mom. Daghjälp må icke utgivas till medlem för

1) söndag;

2) annan helgdag, med mindre medlemmen var oförvållat arbetslös näst- t'öregående eller efterföljande vardag;

3) avtalsenlig fridag, för så vitt icke tillsynsmyndigheten medgivit, att dylik fridag må likställas med sådan helgdag, som angives under 2);

4) dag, då medlemmen äger rätt till tilläggspenning enligt lagen om mo- derskapshjälp.

2 mom. Har medlem under en kalendervecka i fem dagar utfört arbete i sådan utsträckning, att hel daghjälp ej kunnat utgå för någon av dagar— na, må daghjälp ej heller utgivas för den sjätte dagen.

3 mom. Daghjälp må utgivas oaktat medlem å dag, då han i övrigt är arbetslös, utfört avlönat arbete i högst två timmar eller, då fråga är om bisyssla, högst tre timmar. Med tillsynsmyndighetens medgivande må dock erkänd arbetslöshetskassa till medlem, som före arbetslöshetens inträdan- de haft heldagsarbete och söker sådant arbete, utgiva halv ersättning för dag, då medlemmen erhållit arbete i högst fyra timmar.

Uppbär medlem för viss dag halv sjukpenning från allmän sjukkassa och äger han för samma dag erhålla ersättning från erkänd arbetslöshets— kassa, skall denna ersättning nedsättas till hälften av vad eljest skulle ha utgått.

24 &.

Daghjälp må icke utgå till medlem, förrän han under en tid av högst tjuguen kalenderdagar varit arbetslös under sex dagar (karenstid) och för dessa dagar företett sådant av organ för den offentliga arbetsförmedlingen utfärdat intyg, som i 32 å sägs. I karenstid inräknas endast dag, för vilken medlem eljest skulle ha erhållit daghjälp, dock att dag, för vilken dag- hjälp jämlikt 25 5 icke skulle ha utgått, mä inräknas.

I karenstid inräknas ej dag, då halv ersättning skulle ha kunnat utgå enligt 23 5 3 mom.

Förekommer inom erkänd arbetslöshetskassas verksamhetsområde i större utsträckning kortvarig arbetslöshet i samband med julen och nyåret, äger tillsynsmyndigheten föreskriva, att vissa dagar vid dessa helger icke skola inräknas i karenstiden.

Erkänd arbetslöshetskassa må, då särskilda skäl föreligga, i sina stad— gar föreskriva viss längre karenstid än i första stycket sägs, därvid tiden dock ej må bestämmas längre än till tre månader samt den tid, inom vil- ken karenstiden må beräknas, ej må bestämmas längre än till sex månader.

Karenstid anses fullgjord, när medlem blir arbetslös efter att ha upphurit sjukpenning eller hempenning från allmän sjukkassa för minst tre dagar eller tilläggspenning enligt lagen om moderskapshjälp eller

fullgjort tjänstgöring såsom värnpliktig under minst trettio dagar

samt för senast sjunde kalenderdagen efter försäkringsförmånens upp- hörande eller tjänstgöringens slut företer sådant av arbetsförmedlingsan- stalt utfärdat intyg, som i 32 & sägs.

Ny karenstid skall ej krävas, när medlem på av tillsynsmyndigheten fö— reskrivet sätt styrker sig ha haft arbete högst fyrtioåtta dagar efter det att han senast

fullgjort karenstid,

upphurit daghjälp för minst fem av sex på varandra följande dagar eller under de förutsättningar och i den ordning, som i nästföregående stycke sägs, erhållit sådant av arbetsförmedlingsanstalt utfärdat intyg, som i 32 & sägs. Ny karenstid skall dock fullgöras av medlem efter det att han uppbu— rit daghjälp för det jämlikt 28 & fastställda högsta antalet dagar.

25 å.

För medlem, som på grund av driftinskränkning vid det företa", där han fortlöpande är anställd, har arbete mindre än fem dagar i veckan, skall det antal dagar under varje vecka, för vilka medlem eljest varit berättigad till daghjälp, minskas med en. Då skäl äro därtill, må dock tillsynsmyndig— heten i den omfattning och för den tid myndigheten bestämmer medgiva kassa befrielse från skyldigheten att tillämpa sagda begränsning av rätten till ersättning.

Den i första stycket föreskrivna begränsningen skall icke iakttagas i ome- delbar anslutning till genomgången karenstid.

Tillsynsmyndigheten må föreskriva, att bestämmelserna i första och andra styckena skola äga motsvarande tillämpning vid driftinskränkning, som ej innefattar regelbunden minskning av antalet arbetsdagar per vecka.

26 &.

Där medlem övergår till klass med högre daghjälp, må den högre dag- hjälpen ej utgivas till honom, förrän han efter övergången erlagt minst en

avgift. Äger medlem att välja daghjälpsklass och väljer han annan än den lägsta ifrågakommande klassen eller har han vid övergång till högre dag- hjälpsklass icke iakttagit vad därom i stadgarna förutsatts, må den högre daghjälpen dock icke utgivas till honom, förrän han efter övergången erlagt minst sexton veckoavgifter eller fyra månadsavgiften

Övergår medlem från klass, för vilken tillsynsmyndigheten med stöd av bestämmelserna i 27 & föreskrivit viss begränsning av rätten till ersättning (säsongbegränsning), till klass utan sådan begränsning, skola begränsnings- reglerna i den klass som medlemmen förut tillhört gälla för honom intill dess att han efter övergången erlagt minst sexton veckoavgifter eller fyra månadsavgiften

Övergången till ny daghjälpsklass skall anses ha ägt rum tidigast från och med den dag, då medlemmen anmält förhållande, på grund varav han enligt kassans stadgar skall tillhöra den nya klassen.

Vad i första och tredje styckena sägs om rätten till daghjälp vid övergång mellan olika klasser, skall äga motsvarande tillämpning vid övergång mellan olika kassor.

27 å.

lnnesluter understödsförening, som antages eller antagits till erkänd arbetslöshetskassa, medlemmar tillhörande yrke, inom vilket arbetslöshet årligen regelbundet förekommer, eller föreligga eljest särskilda omständig- heter, äger tillsynsmyndigheten beträffande vissa medlemmar föreskriva begränsning av rätten till daghjälp (säsonghegränsning). Därvid må stad- gas

att daghjälp ej må utgå förrän efter viss längre karenstid än i 24 & första stycket sägs, varvid de i nämnda paragraf fjärde stycket omnämnda tider ej må överskridas eller

att för viss bestämd tid av året daghjälp över huvud icke må utgå eller att den längsta medgivna tiden för erhållande av daghjälp under loppet av tolv på varandra följande månader skall uppdelas i två perioder, därvid den ena skall omfatta tid, under vilken arbetslöshet regelbundet förekom— mer.

28 g.

1 mom. Daghjälp må icke utgå till medlem för mer än sammanlagt ett- hundrafemtiosex dagar under loppet av ett försäkringsår. Tillsynsmyndig— heten äger dock för viss kassa eller klass medgiva, att antalet dagar be— stämmes till högst tvåhundratio.

Ej må den tid, för vilken daghjälp under loppet av ett försäkringsår längst må utgå, i annat fall än som omförmäles i 29 & utgöra mindre än etthundratjugu dagar.

Försäkringsåret omfattar tiden 1 september—31 augusti. 2 mom. Har överenskommelse träffats eller medgivande lämnats enligt vad i 19 5 2 mom. första, andra, tredje eller fjärde stycket sägs, skall vid tillämpning av denna förordning med ersättning, som utgives av kassan. likställas ersättning, vilken utgivits av kassa eller sammanslutning som överenskommelsen eller medgivandet avser, eller utgivits på grund av obli— gatorisk arbetslöshetsförsäkring i främmande stat, som medgivandet gäl— ler. 29 &.

Då någon i 5 5 4) avsedd förutsättning föreligger, mä kassans styrelse efter medgivande av tillsynsmyndigheten besluta nedsätta daghjälpens stor— lek eller minska den längsta medgivna tiden för erhållande av daghjälp.

Beslut, varom nu nämnts, skall avse jämväl medlemmar, som vid be— slutets fattande på grund av redan inträffad arbetslöshet äro berättigade till daghjälp, samt må gälla intill dess tillsynsmyndigheten annorlunda förordnar.

30 5.

Medlem av erkänd arbetslöshetskassa, som önskar komma i åtnjutande av daghjälp för viss dag, skall den dagen hos organ för den offentliga ar— betsförmedlingen personligen söka arbete. Är medlemmen avlägset boende eller skulle av annan anledning skyldigheten att personligen inställa sig bliva synnerligen betungande för honom eller föreligga eljest särskilda om— ständigheter, må denna skyldighet eftergivas honom. Beslut härom medde— las, därest eftergiften avser viss dag eller visst antal dagar av varje vecka, av arbetsför-medlingsanstalt och eljest av tillsynsmyndigheten.

31 5.

Medlem, vars arbetsanställning upphör, skall hos sin arbetsgivare anhål- la om intyg, utvisande den tid, under vilken medlemmen utfört arbete, och orsaken till anställningens upphörande. Där medlem ansöker om daghjälp på grund av minskning i antalet arbetsdagar till följd av driftinskränkning, skall han hos arbetsgivaren anhålla om intyg rörande antalet arbetsdagar varje vecka.

Kan medlemmen icke erhålla intyg, som i första stycket sägs, skall han så vitt möjligt lämna på annat sätt bestyrkta uppgifter i nämnda avse— enden.

32 %.

Medlem, som önskar komma i åtnjutande av ersättning, skall göra skrift- lig framställning därom hos kassan. Vid framställningen skola fogas dels

av arbetsförmedlingsanstalt utfärdat intyg om personlig arbetsansökan el— ler om meddelad eftergift därifrån, dels intyg, som i 31 & sägs.

Angivna intyg skola av medlemmen överlämnas till kassan, som har att förvara dem bland sina handlingar.

V. Om stadgarnas bestämmelser om fondbildning 33 5.

Erkänd arbetslöshetskassa skall såsom fond avsätta tillgångar, mot— svarande per medlem räknat i fråga om kassor med 10 000 medlemmar el- ler däröver minst två gånger genomsnittliga beloppet per medlem av de tio sistförflutna årens inkomster i form av erlagda avgifter, räntor och er— hållet statsbidrag, i fråga om kassor med 500 medlemmar eller därunder minst fyra gånger ett på samma sätt beräknat belopp och i fråga om kas- sor med flera än 500 men färre än 10 000 medlemmar minst det belopp, till— synsmyndigheten med ledning av här angivna siffror bestämmer. Har un— der tioårsperioden försäkringsersättningarnas belopp, förvaltningskostna— derna eller statsbidraget ökats avsevärt, äger tillsynsmyndigheten före— skriva, att såsom fond skola avsättas större tillgångar än nu sagts.

Intill dess att erkänd arbetslöshetskassa varit i verksamhet under tio år skall tillsynsmyndigheten årligen, med hänsynstagande till vad i första stycket sägs, bestämma fondens minimibelopp.

Utbetalning av ersättning må ej påbörjas, förrän tillsynsmyndigheten med hänsyn till kassans tillgångar samt kassans ekonomiska ställning i övrigt därtill lämnat medgivande.

Överskott å verksamheten skall tillföras fonden. Fonden får endast tagas i anspråk, i den mån kassans inkomster ej för- slå till täckande av kassans löpande utgifter.

Fondens tillgångar skola redovisas 1) i obligationer eller andra skuldförbindelser, som utfärdats eller ga— ranterats av staten;

2) i obligationer, utfärdade av Sveriges allmänna hypoteksbank, Ko- nungariket Sveriges stadshypotekskassa, Svenska bostadskreditkassan, Svenska skeppshypotekskassan, Inteckningsbanken aktiebolag eller Svensk Fartygskredit aktiebolag eller av hypoteksaktiebolag, som enligt vad därom finnes stadgat står under tillsyn av bank- och fondinspektionen;

3) i fordringsbevis, utfärdade av riksbanken, svenskt bankaktiebolag, postverket, svensk sparbank, Svenska jordbrukskreditkassan eller central- kassa för jordbrukskredit, med undantag av sådana för den allmänna rö- relsen avsedda förskrivningar, som medföra rätt till betalning först efter utfärdarens övriga fordringsägare (förlagsbevis);

4) i obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garante-

rade av svensk kommun, som till länets upptagande eller garanterande er- hållit Konungens tillstånd; eller

5) med tillsynsmyndighetens medgivande i fastighet, avsedd för kas- sans verksamhet, eller i aktier i aktiebolag eller andelar i ekonomisk för- ening, därest bolaget eller föreningen uteslutande har till uppgift att äga och förvalta sådan fastighet; dock att i varje fall åbyggnad å fastigheten skall vara brandfö'rsäkrad i försäkringsbolag, som avses i lagen om försäk- ringsrörelse, eller i utländsk försäkringsanstalt med rätt att driva försäk- ringsrörelse här i riket.

Utan hinder av vad ovan föreskrivits må med tillsynsmyndighetens med— givande högst en femtedel av fondens tillgångar redovisas i skuldförbin- delser, för vilka kassan äger säkerhet genom inteckning i fast egendom el- ler tomträtt inom två tredjedelar av senast fastställda taxeringsvärde; och skall i fråga om brandförsäkring av åbyg'gnad gälla vad vid 5) stadgas.

VI. Om stadgarnas bestämmelser rörande styrelse samt rörande utövande av den befogenhet, som tillkommer sammanträde med arbetslöshetskassa

34 5.

Av erkänd arbetslöshetskassas styrelse skall tillsynsmyndigheten efter förslag av kassan utse en ledamot jämte suppleant för honom.

Styrelseledamot, som utsetts av tillsynsmyndigheten, äger för uppdra- gets fullgörande uppbära arvode från statsverket med belopp som bestäm— mes av tillsynsmyndigheten.

35 Q.

1 erkänd arbetslöshetskassa, som har lokalavdelningar å olika orter, skall den befogenhet, som tillkommer sammanträde med kassan, helt ut— övas av valda ombud.

VII. Om tillsyn å erkända arbetslöshetskassor så ock om' åter-kallande av antagande

36 å.

Hos tillsynsmyndigheten skall över erkända arbetslöshetskassor föras en förteckning, vilken beträffande envar sådan kassa skall innehålla hän- visning till inskrivningar rörande kassan i understödsföreningsregistret samt uppgift om kassans verksamhetsområde och postadress. Har kassa medgivits att utöva verksamhet med lägre medlemsantal än 1 500, skall uppgift jämväl härom intagas i förteckningen.

25 37 g.

Erkänd arbetslöshetskassas räkenskaper skola avslutas för kalenderår samt föras i enlighet med bokföringslagen den 31 maj 1929 jämte de sär- skilda föreskrifter, som tillsynsmyndigheten därutöver meddelar.

l balansräkningen skall såsom skuld upptagas ett belopp, minst mot— svarande det för kassa av ifrågavarande storlek föreskrivna lägsta fondbe- loppet.

38 5.

Det tillkommer tillsynsmyndigheten att övervaka, att erkänd arbetslös- hetskassa bedriver sin verksamhet i enlighet med bestämmelserna i denna förordning och kassans stadgar samt på ett i övrigt ändamålsenligt sätt, och har tillsynsmyndigheten jämväl att tillhandagå med råd och upplys- ningar ej mindre i fråga om åtgärder, som må erfordras för antagande, än även beträffande det lämpliga inrättandet av verksamheten.

Erkänd arbetslöshetskassa är pliktig att när som helst bereda tillsyns- myndigheten eller dess ombud tillfälle att granska kassans räkenskaper, protokoll och övriga handlingar samt att lämna dem tillträde till samman- träde med kassan eller dess styrelse. Kassa åligger ock att till tillsynsmyn- digheten insända de handlingar och uppgifter rörande verksamheten, som av nämnda myndighet äskas.

Närmare bestämmelser om övervakandet av de erkända arbetslöshets- kassorna meddelas av Konungen.

39 5.

Har medlemsantalet i erkänd arbetslöshetskassa nedgått under 1500 eller, i fråga om kassa, som medgivits utöva verksamhet med lägre med- lemsantal än 1 500, under det tal som tillsynsmyndigheten bestämt, ålig- ger det styrelsen för kassan att ofördröjligen därom göra anmälan hos till- synsmyndigheten.

I anledning av anmälan, som nu sagts, har tillsynsmyndigheten att, så snart ske kan, meddela beslut, huruvida det må vara kassan medgivet att med mindre medlemsantal än ovan för varje särskilt fall avsetts, fortsätta sin verksamhet som erkänd arbetslöshetskassa. Lämnas sådant medgivan- de, skall tillsynsmyndigheten tillika bestämma visst tal, under vilket kas- sans medlemsantal ej må nedgå, vid äventyr att medgivandet återkallas.

Har medgivande, som i nästföregående stycke sägs, ej lämnats eller har sådant medgivande lämnats och kassans medlemsantal därefter nedgått under det nya talet och detta icke inom tre månader åter uppnåtts, skall kassan vara pliktig att träda i likvidation.

26 40 å.

Finner tillsynsmyndigheten, att avvikelse från denna förordning före— kommer eller att eljest anledning till anmärkning mot erkänd arbetslös- hetskassas verksamhet föreligger, äger tillsynsmyndigheten meddela kas— san anvisning att vidtaga den åtgärd eller den förändring av kassans verk— samhet, som prövas erforderlig, därvid tillsynsmyndigheten skall bestäm— ma viss skälig tid, inom vilken anvisad åtgärd eller förändring skall hava vidtagits.

Finnes erkänd arbetslöshetskassa icke tillbörligen ställa sig sålunda med— delad anvisning till efterrättelse, må antagandet återkallas eller kassan förklaras vara rätten till statsbidrag helt eller delvis för viss tid förlustig.

Har anvisning enligt 78 & lagen om understödsföreningar meddelats er— känd arbetslöshetskassa och finnes kassan icke tillbörligen ställa sig an- visningen till efterrättelse, må tillsynsmyndigheten, där den ej finner skäl föreligga att tillämpa i nämnda paragraf därför stadgad påföljd, förfara enligt andra stycket här ovan.

Återkallande av antagande må ej ske utan att tillfälle lämnats kassan att å sammanträde fatta beslut i anledning av lämnad anvisning.

41 5.

Om delgivning av beslut, som av tillsynsmyndigheten meddelats enligt denna förordning, så ock om besvär över sådant beslut skall gälla vad i 79 å lagen om understödsföreningar finnes stadgat; dock må klagan icke föras över beslut, som av tillsynsmyndigheten meddelats angående beskaffen- heten av arbetskonflikt inom område, där kollektivavtal gäller.

VIII. Straffbestämmelser 42 5. Styrelseledamot eller annan, som vid ansökan om antagande mot bättre vetande meddelar oriktig uppgift, straffes med dagsböter.

Försummas anmälan, som är föreskriven i 39 å, straffes den försumlige med böter från och med fem till och med trehundra kronor.

43 &.

Böter, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan. Försummelse att göra anmälan, som är föreskriven i 39 5, skall åtalas vid allmän underrätt i den ort, där kassans styrelse enligt stadgarna har sitt säte.

Denna förordning träder i kraft den 1 september 1956, då förordningen den 15 juni 1934 (nr 264) om erkända arbetslöshetskassor upphör att gäl—

la. Beträffande erkänd arbetslöshetskassa, som vunnit erkännande före den 1 september 1956, skall dock iakttagas följande.

I stället för bestämmelserna i 3 och 39 55 skall gälla vad som föreskri— ves i 3 och 33 åå förenämnda förordning den 15 juni 1934, samt i stället för bestämmelserna i 28 å andra stycket, så länge tillsynsmyndigheten det niedgiver, föreskrifterna i 23 å andra stycket sistnämnda förordning.

Bestämmelserna i förordningen den 15 juni 1934 må i övrigt äga till- lämpning för tid som tillsynsmyndigheten bestämmer, dock längst till och med den 31 augusti 1957.

Bliva de nya bestämmelserna gällande för viss kassa vid annan tidpunkt än den 1 september 1956 eller 1957, skall vid tillämpningen av 18 5 och 28 ä 1 mom. anses som om bestämmelserna varit gällande för kassan från och med den 1 september 1956.

Förslag till förordning om statsbidrag till erkända arbets-

löshetskassor

1 &. Statsbidrag, som avses i förordningen den — — —— om erkända arbets- löshetskassor, utgår till envar sådan kassa såsom grundstatsbidrag, dag— hjälpsbidrag, familjetilläggsbidrag och förvaltningsbidrag.

25.

Grundstatsbidrag utgår, där ej annat följer av vad nedan i andra och tredje styckena sägs, för varje dag, för vilken daghjälp utgivits, med dels ett grundbelopp av två kronor 25 öre vid en daghjälp av fem kronor 50 öre, dels ock ett tilläggsbelopp av 25 öre för varje hel krona, varmed daghjälpen överstiger fem kronor 50 öre; dock må grundstatsbidraget ej i något fall uppgå till högre belopp än fem kronor för varje ersättningsdag.

Har daghjälpen fastställts till lägre belopp än fem kronor 50 öre, skall grundstatsbidraget utgå med fyrtio procent av det fastställda beloppet.

För dag, då halv ersättning utgives enligt bestämmelserna i 23 5 3 mom. första stycket förordningen om erkända arbetslöshetskassor, skall grund- statsbidrag utgå med hälften av det belopp, som i första och andra styc- kena sägs.

3 5.

Daghjälpsbidrag utgår för kalenderår med viss procentuell andel av kassans sammanlagda kostnader, med i andra stycket angivet undantag, för daghjälp under tid av året, då antagande till erkänd arbetslöshetskassa varit gällande, efter avdrag dock från nämnda kostnader av belopp som sva- rar mot grundstatsbidraget. Procenttalet bestämmes i förhållande till anta— let ersättningsdagar per medlem i överensstämmelse med en vid denna för- ordning som bilaga fogad tabell med tillhörande särskilda bestämmelser.

Vid beräkning av daghjälpsbidraget skall ej inräknas daghjälp, som jäm- likt 23 5 3 mom. utgår med halvt belopp, eller på sådan daghjälp belöpan— de grundstatsbidrag.

45.

För kassa, där medlemmarna jämlikt bestämmelserna i 21 å förord- ningen om erkända arbetslöshetskassor äro fördelade i olika klasser, be— räknas grundstatsbidraget och daghjälpsbidraget särskilt för varje klass.

55.

Har antagande till erkänd arbetslöshetskassa blivit gällande eller upp- hört att gälla under ett kalenderår, beräknas daghjälpsbidraget för den tid av året, då antagandet varit gällande, efter förhållandena under ett helt år, räknat i förra fallet från det antagandet blev gällande och i senare fal- let till dess antagandet upphörde att gälla.

Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning beträffande beräkning av daghjälpsbidraget för viss klass, då klassindelningen inom erkänd arbetslöshetskassa ändrats under kalenderåret.

65.

Familjetilläggsbidrag utgår för kalenderår med belopp, motsvarande sjuttiofem procent av kassans sammanlagda utgifter för familjetillägg un- der året.

7 &.

Förvaltningsbidrag utgår för kalenderår dels med ett i förhållande till antalet årsmedlemmar i kassan under året beräknat belopp (medlemsbi- drag), dels ock med belopp motsvarande vad under året utgivits i arvode till styrelseledamot, som utsetts av tillsynsmyndigheten.

Medlemsbidrag utgår, för så vitt icke vid antagandet till erkänd arbets- löshetskassa föreskrivits villkor jämlikt bestämmelserna i 4 & tredje styc- ket förordningen om erkända arbetslöshetskassor, med fem kronor per årsmedlem för det antal årsmedlemmar, som icke överstiger 3000, med fyra kronor per årsmedlem för det antal årsmedlemmar, som överstiger 3 000 men icke 25 000, och med tre kronor per årsmedlem för det antal årsmedlemmar, som överstiger 25 000.

8å.

Antalet årsmedlemmar under visst kalenderår motsvarar en sjättedel av summan av antalet medlemmar vid utgången av envar av perioderna ja— nuari—februari, mars—april, maj—juni, juli—augusti, september—okto-

ber och november—december eller, om antagande till erkänd arbetslöshets- kassa gällt endast under del av året, vid utgången av varje dylik period, under vilken antagandet hela tiden varit gällande.

Antalet ersättningsdagar per medlem under visst kalenderår motsvarar antalet dagar under året, för vilka daghjälp utgått, dividerat med antalet årsmedlemmar under samma år. I antalet ersättningsdagar må dock icke inräknas dag, för vilken halv ersättning utgår enligt bestämmelserna i 23 5 3 mom. förordningen om erkända arbetslöshetskassor.

9 5.

Statsbidrag utbetalas årsvis i efterskott efter ansökan. Kassa må dock för tid omfattande två på varandra följande perioder om två månader, varom i 8 & sägs, erhålla utbetalning intill tre fjärdedelar av det bidrag, som med hänsyn till av kassan under ifrågavarande perioder gjorda utbe- talningar av ersättning skäligen kan antagas belöpa å perioderna.

När särskilda skäl äro därtill må, utan hinder av vad i första stycket är stadgat, efter tillsynsmyndighetens heprövande till kassa utbetalas intill hela beloppet av grundstatsbidrag och familjetilläggsbidrag, som belöpa å tiden från årets början till utbetalningsdagen, samt intill nio tiondelar av medlemsbidrag och daghjälpsbidrag, som skäligen kunna antagas belöpa å samma tid.

10 &.

Närmare bestämmelser angående tid och sätt för utbetalandet av stats- bidrag meddelas av Konungen.

Denna förordning träder i kraft den 1 september 1956, då förordningen den 15 juni 1934 (nr 265) om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor upphör att gälla. Äldre bestämmelser skola dock äga tillämpning i fråga om statsbidrag för tiden före den nya förordningens ikraftträdande.

Bilaga Bilaga till förordningen den om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor Antal ersättnings- Daghjälpsbidragets Antal ersättnings— Daghjälpsbidragets dagar per medlem storlek i procent av dagar per medlem storlek i procent av hela bidragsunderlaget hela bidragsunderlaget enligt 3 5 vid olika enligt 3 5 vid olika antal ersättningsdagar antal ersättningsdagar per medlem per medlem 0—3 0,0 11 56,8 3,25 3,0 12 60,0 3,50 6,0 13 62,7 3,75 8,9 14 65,0 4 11,9 15 67,0 4,25 14,4 16 68,7 4,50 16,9 17 70,1 4,75 19,4 18 71,3 5 21,9 19 72,2 5,25 24,0 20 73,0 5,50 26,1 21 73,7 6 30,3 22 74,2 7 37,5 23 74,6 8 43,5 24 74,8 9 48,7 25 74,9 10 53,1 26 och där— 75,0 över

Särskilda bestämmelser:

Vid annat antal ersättningsdagar per medlem än sådant, som direkt framgår av tabellen, interpoleras lineärt mellan de i tabellen angivna pro- centtalen, varvid det erhållna resultatet avrundas till närmaste tiondels procent. Vid lika avstånd sker avrundningen uppåt.

A. INLEDNING

Kap. 1. Översikt av försäkringen

Författningar

Den frivilliga statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen tillkom genom beslut av 1934 års riksdag och trädde i verksamhet 1935. Försäkringen handhaves av arbetslöshetskassor, organiserade av de försäkrade själva och erkända av tillsynsmyndigheten. Kassorna är i föreningsrättsligt hän— seende organiserade som understödsföreningar och lyder under lagen den 24 mars 1938 (nr 96; ändr. 457/1942. 190/1945, 854/1946 och 288/1952) om sådana föreningar. Deras verksamhet regleras dessutom genom för- ordningen den 15 juni 1934 (nr 264) om erkända arbetslöshetskassor med gällande ändringar (nr 227/1937, 99/1938, 494/1941, 185/1943, 405/1944, 332/1946, 712/1946, 245/1947, 368/1947, 252/1949, 323/1953 och 268/1954), förordningen den 15 juni 1934 (nr 265) om statsbidrag till erkända arbets- löshetskassor med gällande ändringar (nr 495/1941, 186/1943, 713/1946, 43/1948, 240/1950 och 324/1953), kungörelsen den 23 november 1934 (nr 554; ändr. 325/1953) angående övervakandet av erkända arbetslöshetskas— sor samt kungörelsen den 20 februari 1948 (nr 62) angående handlägg- ningen av frågor om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor. Vidare gäller kungörelsen den 8 november 1912 (nr 304; åndr. 307/1932, 638/ 1934, 100/1938, 670/1947 och 226/1953) angående tillsyn å understöds— föreningar m. m.

Översikt av gällande bestämmelser

De hittills registrerade arbetslöshetskassorna är alla organiserade såsom rikskassor för olika yrkesområden. Kassorna är bildade av vederbörande fackliga organisationer men är juridiskt sett fullt fristående i förhållande till dessa och tillika öppna sammanslutningar i den meningen att rätt till inträde i sådan kassa föreligger för envar, vilken såsom löntagare arbetar för annans räkning inom kassans verksamhetsområde, alltså även för fack- ligt oorganiserade arbetstagare. För fackligt organiserade löntagare är å andra sidan medlemskapet i kassorna som regel obligatoriskt. I de olika

i i 1 | i

fackförbundens stadgar föreskrives nämligen, att medlemmarna — med vissa undantag —— också skall tillhöra arbetslöshetskassan.

Tillsynsmyndighet för arbetslöshetsförsäkringen är arbetsmarknadssty- relsen, där beslutanderätten i vissa hithörande ärenden utövas av en sär- skild delegation med representanter för kassorna.

Ansökan om antagande till erkänd arbetslöshetskassa göres hos arbets- marknadsstyrelsen. För antagande fordras bl. a., att kassans stadgar står i överensstämmelse med arbetslöshetskasseförordningen. Kassornas stad— gar kan emellertid i viss utsträckning innehålla strängare bestämmelser än förordningen.

Det tillkommer tillsynsmyndigheten att övervaka, att en på dylikt sätt. erkänd arbetslöshetskassa bedriver sin verksamhet i enlighet med gäl- lande bestämmelser samt på ett i övrigt ändamålsenligt sätt. Tillsynsmyn- digheten har vidare att tillhandagå kassan med råd och upplysningar be— träffande verksamhetens bedrivande.

Kassamedlem erhåller vid arbetslöshet understöd efter en karenstid av i regel sex dagar eller i några kassor 12 dagar. Understöd får utgå för högst 156 dagar under loppet av en tolvmånadersperiod eller under ett och sam— ma arbetslöshetsfall. Understödstiden i kassorna varierar mellan 90 och 156 dagar. Sedan medlemmen fått understöd för högsta möjliga antal dagar under en tolvmånadersperiod, är han utförsäkrad och kan inte få understöd på nytt, förrän han till kassan erlagt avgifter, motsvarande minst två veckoavgifter, samt uppfyller övriga föreskrivna villkor för understöds- rätt.

Enligt de grundläggande s. k. avgiftsvillkoren uppkommer rätt till nu- derstöd först då medlem i en arbetslöshetskassa erlagt dels minst 52 vecko- avgifter (eller 12 månadsavgifter) över huvud taget, dels som regel minst 20 veckoavgifter (eller fem månadsavgifter) inom de 12 månader, som ligger närmast före arbetslöshetens början. I den period av 12 månader, inom vilken det föreskrivna antalet avgifter skall vara erlagt, skall inte inräknas tid, då medlem fullgjort värnpliktstjänstgöring, viss tid avhållit sig från förvärvsarbete på grund av barnsbörd, på grund av sjukdom varit förhind- rad att åtaga sig arbete eller viss tid bevistat kurs.

Ett annat villkor för understöd är att den försäkrade kan förete intyg från den offentliga arbetsförmedlingen, att han sökt arbete men att något lämpligt sådant inte kunnat erbjudas honom. Försäkringen är avsedd att utgöra ett skydd vid oförvållad arbetslöshet. Den, som frivilligt utan giltig anledning lämnar sitt arbete, skall sålunda avstängas från rätt till under- stöd under en tid av fyra veckor. Samma påföljd drabbar den som vägrar antaga ett erbjudet arbete, vilket enligt gällande bestämmelser är att anse såsom lämpligt. Erbjudet arbete skall anses lämpligt under förutsättning att det motsvarar vederbörandes krafter och färdigheter, är förenat med

avlöning, som prövas vara skälig i förhållande till i arbetsorten förekom- mande avlöning för sådant arbete, inte hänför sig till arbetsplats, där ar- betskonflikt råder, samt att inte heller eljest särskilda omständigheter före- ligger med hänsyn till sökandens personliga förhållanden eller arbetets na— tur. Rapport om arbetsvägran eller eljest ifrågasatt understödsrätt skall av arbetsförmedlingen inges till kassan och tillsynsmyndigheten.

För understödsrätt fordras vidare, att den arbetslöse kassamedlemmen skall vara arbetsför och i övrigt oförhindrad att taga arbete. En sjuk med- lem är sålunda inte berättigad till understöd från den erkända arbetslös- hetskassan förutsatt att sjukdomen gör honom helt eller i övervägande grad arbetsoförmögen.

Erkänd arbetslöshetskassa skall utgiva understöd dels i form av ett för dag beräknat belopp, benämnt daghjälp, dels i form av familjetillägg till daghjälpen. Arbetslöshetskassan bestämmer själv daghjälpens storlek. En— ligt bestämmelserna i arbetslöshetskasseförordningen må daghjälpen dock inte fastställas till högre belopp än 20 kr. Familjetillägg utgöres av barn- tillägg, som utgår med 1:50 kr. per dag för varje barn under 16 år, samt, i den mån kassa så beslutat, maketillägg och husföreståndarinnetillägg, som utgår med två kr. per dag. Understöd kan därjämte utgivas såsom hjälp till täckande av rese- och flyttningskostnader för tillträdande av arbete å annan ort.

Understöd må inte utgivas för söndag och ej heller för annan helgdag med mindre medlemmen varit arbetslös nästföregående eller efterföljande vardag. För dag då medlemmen med helt eller delvis bibehållen avlöning åtnjuter ledighet från arbete kan inte understöd utgå.

Såsom daghjälp må ej utgivas mer än som svarar mot för medlem som är familjeförsörjare fyra femtedelar och för annan medlem tre femtedelar av den i orten vanliga arbetsförtjänsten för arbetsdag för arbetare inom samma yrke och av samma arbetsförmåga som den arbetslöse. I daghjälp och familjetillägg må inte tillhopa utbetalas högre belopp än som svarar mot fyra femtedelar av den nyss angivna arbetsförtjänsten.

För kassor med medlemmar inom säsongbetonade yrken eller eljest då särskilda omständigheter föreligger kan inskränkningar göras i understöds- rätten. Dylika inskränkningar kan ges olika former. Karenstiden kan för- längas upp till tre månader. I stadgarna kan vidare bestämmas, att dag- hjälp inte får utgivas för viss bestämd tid av året. Slutligen kan i stad- garna föreskrivas, att den bestämda längsta understödstiden under tolv på varandra följande månader skall uppdelas i två perioder, varvid den ena perioden skall omfatta tid under vilken arbetslöshet regelbundet förekom- mer.

Arbetslöshetsförsäkringen finansieras i huvudsak genom avgifter av de försäkrade samt genom statsbidrag.

Erkänd arbetslöshetskassa skall upptaga fasta medlemsavgifter dels för tid, då medlem för annans räkning mot avlöning användes till arbete, som utföres annorstädes än i medlemmens hem, dels ock för tid, då han med helt eller delvis bibehållen avlöning åtnjuter ledighet av annan anledning än sjukdom, värnpliktstjänstgöring eller barnsbörd. Kassa kan därjämte i sina stadgar föreskriva, att särskild avgift skall erläggas vid inträde i kas- san eller vid övergång till högre understödsklass eller av medlem, som un- derlåtit att i rätt tid betala fast avgift eller uttaxerat belopp.

I de flesta kassor betalar medlemmarna en viss avgift per vecka. Avgift per månad upptages huvudsakligen i tjänstemannakassorna. Avgifternas storlek varierar mellan de olika kassorna och inom dessa mellan de olika klasserna. Enligt bestämmelserna i 13 & understödsföreningslagen skall av- gifterna vara så avvägda, att de i förening med andra för verksamheten avsedda inkomster må antagas förslå till infriande av förfallna utfästelser, förvaltningskostnader och övriga föreningen åliggande utgifter ävensom till föreskriven fondbildning. Avgifternas upptagande må inte göras beroende av inträffade försäkringsfall. Ej heller må avgifterna utgå med olika belopp för olika grupper av föreningens medlemmar i vidare mån än som skäli- gen föranledes av olikhet medlemmarna emellan i avseende å försäkrings- risk eller å understödsrätt till den del densamma grundas å erlagda med- lemsavgifter.

Statsbidrag utgår i form av grundstatsbidrag, daghjälpsbidrag, familje— tilläggsbidrag och förvaltningsbidrag.

Erkänd arbetslöshetskassa skall såsom fond avsätta tillgångar, motsva- rande i fråga om kassor med 10 000 medlemmar eller däröver minst två gånger genomsnittliga beloppet av de tio sistförflutna årens inkomster i form av erlagda avgifter och erhållet statsbidrag, i fråga om kassor med 500 medlemmar eller därunder minst fyra gånger ett på samma sätt be- räknat belopp och i fråga om kassor med flera än 500 men färre än 10 000 medlemmar minst det belopp, tillsynsmyndigheten med ledning av här an- givna siffror bestämmer.

Utbetalning av understöd må ej påbörjas, förrän tillsynsmyndigheten med hänsyn till fondens storlek samt kassans ekonomiska ställning i övrigt där- till lämnat medgivande.

Överskott å verksamheten skall tillföras fonden. Fonden får endast tagas i anspråk i den mån kassans inkomster inte förslår till täckande av kassans löpande utgifter.

Vissa uppgifter beträffande verksamheten

Socialvårdskommittén har i sitt betänkande .med utredning och förslag angående lag om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring (SOU 1948: 39) läm- nat en utförlig redogörelse för försäkringen fram t. o. m. är 1947 (s. 63——

104). Här lämnas därför endast en kortare översikt över utvecklingen un— der de senaste åren.

I författningarna rörande försäkringen har, sedan socialvårdskommitténs redogörelse skrevs, ändring gjorts genom beslut av 1949 års riksdag (prop. nr 192, andra lagutskottets utl. nr 31, rd skr nr 319) i fråga om bestäm- melserna beträffande kassornas placering av fondmedel (SFS 252/1949). Genom beslut av 1950 års riksdag (prop. nr 159, sammansatta stats- och andra lagutskottets utl. nr 2, rd skr nr 292) ombildades det av staten be- stridda kristillägget till ett grundstatsbidrag med oförändrat belopp, 75 öre per understödsdag (SFS 240/1950). Samtidigt höjdes daghjälpens maximi- belopp från sju till åtta kronor (SFS 239/1950). Enligt beslut av 1953 års riksdag (prop. nr 166, sammansatta stats- och andra lagutskottets utl. nr 7, rd skr nr 185) höjdes daghjälpens maximibelopp till 20 kronor fr. o. m. den 1 juli 1953. Samtidigt höjdes familjetilläggens belopp, varjämte viss ändring gjordes i överförsäkringsreglerna (SFS 323/1953). Vidare beslöt riksdagen samma år ändrade bestämmelser beträffande grundstatsbidraget och medlemsbidraget till kassorna (SFS 324 / 19513) . I samband med antagan— det av lagen om moderskapshjälp beslöt 1954 års riksdag (prop. nr 144, andra lagutskottets utl. nr 32, rd skr nr 274) intagande i arbetslöshetskasse— förordningen av en särskild bestämmelse, att daghjälp inte får utgå för dag, då medlem äger rätt till tilläggspenning enligt nämnda lag (SFS 268/1954).

Arbetslöshetsförsäkringens omfattning under åren 1947—1954 framgår av följande tabell. Uppgifterna avser den 31 december vart och ett av åren.

År Antal kassor Antal medlemmar i 1000-tal

Män Kvinnor Summa 1947 ............ 36 787 169 956 1948 ............ 37 853 180 1 033 1949 ............ 37 881 182 1 063 1950 ............ 37 898 187 1 085 1951 ............ 38 920 202 1 122 1952 ............ 38 938 205 1 143 1953 ............ 39 938 210 1 148

1954 ............ 43 994 218 1 212

Den 31 december 1954 fördelade sig de då verksamma 43 kassorna efter medlemsantal på följande sätt.

Medlemsantal Antal kassor 100 000— .; ................ 2 50 000—100 000 .................. 4 25 000— 50 000 .................. 9 15 000— 25 000 .................. 7 10 000— 15 000 .................. 8 5 000— 10 000 .................. 2 2 000— 5 000 .................. 7 —— 2 000 .................. 4 Summa 43

Under år 1955 har tillkommit ytterligare en kassa med ca 500 medlem— mar.

I fråga om daghjälpens storlek har många av kassorna sina medlemmar fördelade på olika klasser. Med hänsyn till den för fackförbunden och kas- sorna gemensamma avgiftsuppbörden samt kravet på enkelhet i fråga om försäkringens administration kan någon större grad av differentiering av daghjälpsbeloppen i allmänhet inte komma i fråga. Som framgår av nedan- stående tablå, som avser förhållandena i början av år 1955, har flertalet kassor, representerande något mer än hälften av de försäkrade, endast två klasser med olika daghjälpsbelopp.

Antal dag- Antal Antal medlemmar bjälpsbelopp kassor (1 OOO-tal) 1 12 148 2 18 632 3 12 31 8 4 2 1 14 S:a 44 1 212

Regler beträffande inplaceringen i daghjälpsklass finnes meddelade i ve— derbörande kassas stadgar. I flertalet av de fall då kassorna har klasser med olika daghjälpsbelopp är den försäkrades arbetsförtjänst avgörande för klasstillhörigheten. Även andra indelningsgrunder, t. ex. arbetslöshetsrisk, kön, ålder användes emellertid.

Genomsnittligt utbetalad daghjälp (inkl. kristillägg, grundstatsbidrag) och familjetillägg per understödsdag vart och ett av åren 1945—1954 fram- går av följande tabell. Som en följd av 1953 års riksdagsbeslut om en höj- ning av maximibeloppet för daghjälpen samt en förbättring av grundstats-

bidraget genomfördes under senare halvåret 1953 väsentliga höjningar av daghjälpsbeloppen i de olika arbetslöshetskassorna.

År I genomsnitt utbetalat per ersättningsdag: daghjälp kr. familjetillägg kr. summa kr. 1945 ............... 5,03 1,16 6,19 1946 ............... 5,27 1,36 6,63 1947 ............... 5,58 1,41 6,99 1948 ............... 5,89 1,49 7,38 1949 ............... 6,37 1,50 7,87 1950 ............... 6,55 1,50 8,05 1951 ............... 6,83 1,41 8,24 1952 ............... 7,10 1,20 8,30 1953 ............... 8,71 1,50 10,2] 1954 ............... 14,64 2,02 16,66

Kassamedlemmarnas fördelning efter tillförsäkrad daghjälp den 31 de- cember åren 1950, 1952 och 1954 framgår av följande tablå.

Tillförsäkrat Antal medlemmar den 31 december år daghjälpsbelopp 1950 1952 1954 kr. totalt % totalt % totalt % 16,00—17,00 ......... _ — —— —— 628 535 51,9 14,00—15,99 ......... _ — — _ 148 544 12,3 12,00—13,99 ......... — _ —— _ 205 684 17,0 10,00— 11,99 ......... _ —— — — 110 695 9,1 8,00— 9,99 ......... 376 785 34,7 613 455 53,7 86 084 7,1 6,00— 7,99 ......... 478 602 44,1 409 170 35,8 31 701 2,6 4,00— 5,99 ......... 218 084 20,1 119 900 10,5 537 0,0 2,00— 3,99 ......... 11 702 1,1 638 0,0 — _ S:a 1 085 173 100,0 1 143 163 100,0 1 211 780 100,0

Medlemmarnas fördelning efter veckoavgifter (d. v. s. avgifter, som de enligt stadgarna hade att erlägga) den 31 december åren 1950, 1952 och 1954 framgår av nedanstående tablå.

Veckoavgift kr. Antal medlemmar i % av hela antalet försäkrade den 31 december är 1950 1952 1954 —0,24 .......... 10,3 11,1 6,6 0,25—0,49 .......... 17,1 20,0 14,0 0,50—0,74 .......... 41,5 33,0 11,1 0,75 —0,99 .......... 17,7 21,5 23,6 LOD—1,49 .......... 10,6 11,6 . 25,2 1,50—1,99 .......... 2,8 2,8 8,3 2,00 ——2,49 .......... —— _— 8,5 2,50 —-2,99 .......... —— — 1,5 3,00— .......... —— —— 1,2 S:a 100,0 100,0 100,0

Arbetslöshetens och understödsrörelsens omfattning i arbetslöshetskas— sorna redovisas i följande tabell med uppgifter om dels antalet för arbets— löshet fristämplade veckor i procent av antalet möjliga (arbetslöshetspro- centen), dels antalet understödda dagar. Uppgifterna omfattar åren 1935—— 1954.

År Arbets- löshets- procent

1935 .............. 9,0 1936 .............. 11,4 1937 .............. 8,9 1938 .............. 7,9 1939 .............. 6,4 1940 .............. 7 ,9 1941 .............. 8,6 1942 .............. 5,2 1943 .............. 4,9 1944 .............. 5,1 1945 .............. 5,1 1946 .............. 4,0 1947 .............. 3,9 1948 .............. 4,4 1949 .............. 3,9 1950 .............. 3,5 1951 .............. 2,9 1952 .............. 3,4 1953 .............. 3,6 1954 .............. 3,4

Antal understödsdagar totalt per medlem

(1 OOO-tal) 158 3,9 400 5,2 624 5,2 988 5,6 806 4,3 1 502 7,3 2 027 7,4 2 169 5,1 1 851 2,7 1 995 2,7 2 423 3,0 1 639 139 1 588 1,7 2 372 2,3 2 948 2,8 2 805 2,6 1 674 1,5 2 715 2,4 4 112 3,6 4 088 3,5

De erkända arbetslöshetskassornas ekonomiska förhållanden sedan verk- samhetens början är 1935 framgår av följande tablå. Uppgifterna avser 1 OOO—tal kronor.

Inkom ster Startfon- Avgifter, Statsbidrag Uppskrivning År der räntor m. m.1 (egentl.) av obliga- Summa tionsvärden

1935—39 ...... 2 953 11 440 4 535 _ 18 928 1940——44 ...... 18 340 55 085 22 921 274 96 620 1945—49 ...... 6 540 133 713 46 344 — 186 597 1950 .......... —— 33 259 12 719 11 45 989 1951 .......... 57 35 075 7 732 168 43 032 1952 .......... — 36 632 11 434 — 48 066 1953 .......... —— 42 983 22 223 136 65 342 1954 .......... 172 59 973 40 881 — 101 026 S:a 28 062 408 160 168 789 589 605 600

1 Häri ingår anslag från organisationer (dock ej startfonder) samt vissa bidrag av pris-

utj ämningsmedel.

Ulgi/lcr Förvaltning Nedskrivning År Understöd m. m. av obliga- Fondering Summa tionsvärden

1935—39 ...... 8 515 2 729 332 7 352 18 928 1940—44 ...... 38 993 10 980 _ 46 647 96 620 1945—49 ...... 77 717 22 960 _ 85 920 186 597 1950 .......... 22 578 5 403 724 17 284 45 989 1951 .......... 13 791 6 228 1 150 21 863 43 032 1952 .......... 22 537 6 991 1 310 17 228 48 066 1953 .......... 42 006 7 534 24 15 778 65 342 1954 .......... 68 094 8 231 1 536 23 165 101 026 S:a 294 231 71 056 5 076 235 237 605 600

Som framgår av den ovan lämnade redovisningen uppgick de erkända arbetslöshetskassornas fonder vid utgången av år 1954 till 235 milj. kronor. De sammanlagda fonderna uppgick, per försäkrad räknat, till följande be- lopp vid slutet av vart och ett av åren 1935_1954.

År Fondbelopp per forsakrad kr. 1935 .......... 21 86 1936 .......... 26 84: 1937 .......... 26 85 1938 .......... 32 78 1939 .......... 37 54 1940 .......... 39 71 1941 .......... 35 01 1942 .......... 50 13 1943 .......... 61 80 1944 .......... 71 80

1951 .......... 159,62

Fondbelopp per försäkrad kr.

Försäkringens inkomster fördelar sig efter olika källor procentuellt på följ ande sätt.

Inkomster i %

Avgifter, År räntor, startfonder m. m. 1935—1939 .......... 76,0 1940—1944 .......... 76,3 1945—1949 .......... 75,2 1950 ................ 72,3 1951 ................ 82,0 1952 ................ 76,2 1953 ................ 66,0 1954 ................ 59,5

Stats— bidrag Summa 24,0 100,0 23,7 100,0 24,8 100,0 27,7 100,0 18,0 100,0 23,8 100,0 34,0 100,0 40,5 100,0

Uppburna räntor uppgick under år 1954 till något över 6 milj. kronor. Statsbidragets (kristillägg eller grundstatsbidrag, daghjälps— och familje— tilläggsbidrag men ej förvaltningsbidrag) andel i procent av kassornas un— derstödskostnader under åren 1935—1954 framgår av nedanstående tabell, där daghjälpsbidraget i procent av utbetalad daghjälp även redovisas.

År

1935 .............. 1936 .............. 1937 .............. 1938 .............. 1939 .............. 1940 ..............

1941 .............. 1942 .............. 1943 .............. 1944 .............. 1945 ..............

1946 .............. 1947 .............. 1948 .............. 1949 .............. 1950 .............. 1951 .............. 1952 .............. 1953 .............. 1954 ..............

Statsbidrag

i % av utgivet understöd

34,9 37,1 36,1 35,0 30,4 42,8 51,0 55,1 35,5 28,9 43,5 38,4 38,8 46,0 47,0 43,9 35,0 37,4 44,4 53,7

Daghjälps— bidrag i % av utbetalad daghjälp

34,9 37,1 36,1 35,0 30,4 42,8 50,1 52,8 29,4 20,3 28,0 17,2 18,8 29,6 33,2 27,8 17,7 22,9 27,6 30,2

Staten har även på annat sätt än genom statsbidrag enligt arbetslöshets— kasse- och statsbidragsförordningarnas bestämmelser bistått erkända ar— betslöshetskassor. Sålunda har bl. a. vissa kassor erhållit bidrag ur fonden för prisutjämningsavgifter.

I särskild tabellbilaga lämnas dels en förteckning över de erkända arbets— löshetskassorna den 1 januari 1955 med angivande av medlemsantal och tillförsäkrad daghjälp (tab. ]) dels en sammanställning med'uppgifter om utbetalade försäkringsersättningar år 1954 (tab. 2). Vidare lämnas i en särskild tabell en översikt över kassornas verksamhet under åren 1935_ 1954 (tab. 3).

Försäkringens effektivitet

En arbetslöshetsförsäkrings effektivitet i mera vidsträckt betydelse är beroende av försäkringens omfattning, försäkringsförmånernas storlek samt utformningen av främst karensregler, villkoren för ersättningsrätt (särskilt avgiftsvillkoren), överförsäkringsreglerna, den maximala ersätt- ningstidens längd och förekomsten av säsongrestriktioner.

I mera begränsad bemärkelse brukar man ange effektiviteten som för- hållandet mellan antalet ersättningsdagar och antalet arbetslösa dagar bland de försäkrade. Beträffande denna beräkning må framhållas följande. Antalet arbetslösa dagar erhålles genom att antalet för arbetslöshet fri— stämplade veckor multipliceras med sex. I en arbetslöshetsstämplad vecka kan emellertid ligga arbetsdagar, likaväl som det i en vecka för vilken av- gift erlagts, kan finnas arbetslösa dagar. Vidare skiljer man vid avgifts— befrielse inte på oförvållad och självförvållad arbetslöshet. Även andra om— ständigheter medverkar till att antalet för arbetslöshet fristämplade veckor inte med säkerhet ger ett exakt mått på arbetslösheten. Beträffande anta- let understödda dagar är det av viss betydelse i vad mån de försäkrade verkligen söker ersättning för dagar då de är ersättningsberättigade. I detta avseende torde försåkringsförmånernas storlek spela en viss roll. Vid låga ersättningar torde uttagningsfrekvensen vara lägre än vid högre ersätt- ningar.

Försäkringens effektivitet, uttryckt i antalet ersättningsdagar i procent av antalet arbetslösa dagar (understödsprocent), under åren 1935—1954 framgår av följande tablå.

procent procent 1935 ............ 13,6 1945 ............ 18,9 1936 ............ 14,7 1946 ............ 15,4 1937 ............ 18,7 1947 ............ 14,2 1938 ............ 22,5 1948 ............ 17,0 1939 ............ 21,2 1949 ............ 22,9 1940 ............ 29,5 1950 ............ 24,2 1941 ............ 27,9 1951 ............ 16,5 1942 ............ 30,0 1952 ............ 22,2 1943 ............ 17,9 1953 ............ 31,8 1944 ............ 17,1 1954 ............ 33,1

Effektiviteten var låg under försäkringens första år. Verksamheten var emellertid då i begynnelsestadiet och försäkringen hade en ringa omfatt- ning. Under år 1940—1942 höll sig understödsprocenten strax under eller vid 30. I samband med den därefter följande minskningen av arbetslöshe- ten och försäkringens kraftiga utbyggnad har effektiviteten varit låg. År 1951 uppgick understödsprocenten till endast 16,5 och år 1952 till 22,2. Understödsprocenten steg emellertid år 1953 till 31,8 och år 1954 till 33,1

Det må framhållas, att under de år försäkringen varit i verksamhet åt— gärder vidtagits, som i och för sig måste leda till en förbättrad effektivitet, i form av dels ändringar av gällande bestämmelser, särskilt beträffande av— giftsvillkoren och karenstiden, dels ändringar i arbetslöshetskassornas stadgar genom en gradvis förbättring av förmånerna inom medgivna maxi- migränser.

Den trots de genomförda förbättringarna låga effektiviteten under största delen av den redovisade tidsperioden torde kunna förklaras av den höga sysselsättningen med relativt korta arbetslöshetsperioder. Vid större arbets- löshet med längre arbetslöshetsperioder ökas antalet understödda dagar dels genom att karenstidens inverkan minskar, dels genom att de försäkrade får mera intresse av att verkligen taga ut ersättning från försäkringen. Un— der år då större arbetslöshetskassor börjat sin verksamhet påverkas effek- tiviteten härav, eftersom nybildade kassor som regel inte kan börja utge understöd förrän de varit i verksamhet en viss tid. Det kan i detta samman- hang nämnas, att socialvårdskommittén i sitt förslag till obligatorisk arbets- löshetsförsäkring (s. 332) sökt beräkna sambandet mellan arbetslöshetens omfattning och effektiviteten. Beträffande den sannolika effektiviteten av en obligatorisk försäkring kom kommittén till följande resultat, varav fram— går, att kommittén räknade med ett visst samband mellan arbetslöshetens omfattning och effektiviteten. Denna beräknades öka vid en- ökning av ar- betslösheten.

Genomsnittlig Försäkringens arbetslöshet beräknade % effektivitet % 1,5 ....................... 20 2,0 ....................... 25 3,0 ....................... 32 4,0 ....................... 36 5,0 ....................... 38

Kommittén har understrukit, att de angivna effektivitetstalen inte kan vara annat än ungefärliga. De äger vidare inte giltighet för ett enstaka år, utan hänför sig till genomsnittet för ett flertal är med i tablån angiven medelstorlek på arbetslösheten.

Kap. 2. Direktiven. Vissa riktlinjer i övrigt för utredningsarbetet

I sitt anförande till statsrådsprotokollet den 1 november 1951 med hem- ställan om bemyndigande att tillkalla utredningsmän för översyn av den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen angav chefen för socialdepartementet, statsrådet Sträng, riktlinjerna för utredningsarbetet.

Till en början erinrade departementschefen härvid om att frågor, avse— ende mera genomgripande ändringar av den frivilliga arbetslöshetsförsäk- ringen, skjutits undan med hänsyn till att försäkringens framtida utform- ning behandlats av socialvårdskommittén som ett led i dess genomgång av socialförsäkring och socialvård. Socialvårdskommitténs överväganden i detta hänseende hade resulterat i förslag om obligatorisk arbetslöshetsför- säkring (SOU 1948: 39). Departementschefen framhöll, att meningarna vid remissbehandlingen varit starkt delade rörande möjligheterna att införa en sådan försäkring. I ett betydande antal yttranden hade hävdats, att man i stället borde inrikta sig på att förbättra den frivilliga försäkringen och söka stimulera intresset för densamma. I anslutning härtill anfördes:

Införandet av en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring kan f. n. av olika skäl icke betraktas som en aktuell fråga. Under sådana förhållanden är det av vikt

att den frivilliga försäkringen göres så effektiv som möjligt. Utvecklingen har lett till att en rad olika problem framträtt i samband med denna försäkring.

Departementschefen erinrade härefter om att förslag beträffande den fri- villiga arbetslöshetsförsäkringen framförts från olika håll, bl. a. De er- kända arbetslöshetskassornas samorganisation, 1950 års besparingsutred- ning samt i motioner till 1951 års riksdag (I: 39, 72 och 249 samt II: 59, 60 och 342), varöver statsutskottet avgivit utlåtande (nr 5).

Beträffande de spörsmål, som skulle behandlas av utredningen, anförde departementschefen, att utredningen borde omfatta en allmän översyn av

de bestämmelser som reglerar den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen. Härefter utvecklades behovet av förbättring av försäkringsersättningarna och översyn av statsbidragsgrunderna. I samband härmed erinrades, att i två av de förutnämnda motionerna (I: 72 och II: 60) hemställts att möj- ligheterna av ett automatiskt verkande system för avgifternas och försäk- ringsförmånernas successiva anpassning efter arbetslönernas utveckling skulle göras till föremål för expertutredning. Lämpligheten av ett dylikt automatiskt verkande system borde övervägas.

Vidare borde lämpligheten av ändrade bestämmelser om understöd vid säsongarbetslöshet undersökas, varvid bl. a. frågan om karenstidens längd borde närmare utredas. Vid utredningen borde i detta sammanhang stor vikt läggas vid principen att samtliga arbetslösa, alltså även de säsongar— betslösa, borde vara skyldiga att där det ej av arbetsmarknadsskäl eller andra orsaker är direkt olämpligt, antaga erbjudet lämpligt arbete.

Departementschefen anförde härefter.

Frågan om möjligheterna att vidga försäkringens omfattning genom att göra den tillgänglig för vissa grupper av förvärvsarbetande, som nu äro uteslutna från försäkringen på grund av bestämmelser i förordningen om erkända arbets- löshetskassor, synes också böra upptagas av utredningsmännen. Bland dessa grupper märkas främst självständiga företagare och s. k. hemarbetare. Kassor- nas samorganisation har i sin förutnämnda skrivelse framhållit, att de lagtek- niska hindren för dessa kategoriers anslutning borde undanröjas. Tidigare har uppfattningen varit den att arbetslöshetsförsäkringen endast bör göras tillämplig å verkliga lönearbetare. Självständiga företagare ha ej ansetts vara försäkrings- ba-ra med hänsyn till svårigheterna att konstatera, när verklig arbetslöshet kan anses föreligga. Ej heller hemarbetare ha funnits lämpligen kunna inordnas un- der försäkringen på grund av svårigheterna att ordna en effektiv kontroll över vederbörandes arbetsförhällanden så att missbruk av försäkringen kan före- byggas. Det bör undersökas om icke dessa svårigheter under nuvarande förhål- landen skulle kunna bemästras. I varje fall synes frågan nu böra omprövas med hänsyn till vikten av att försäkringen gives vidast möjliga tillämpning å grup- per, som. äro i behov av en dylik försäkring.

Å andra sidan torde utredningsmännen även böra överväga huruvida en be— gränsning av rätten att ansluta sig till försäkringen bör göras för vissa katego- rier, som ej synas vara i behov av densamma. Det har ifrågasatts om icke åt- gärder borde vidtagas för att hindra att personer, som bli tillgodosedda i annan ordning komma i åtnjutande av understöd från arbetslöshetsförsäkringen. Utan att taga ställning till detta spörsmål anser jag frågan böra uppmärksammas vid utredningen.

Frågan om en reform av de ekonomiska hjälpformerna vid havandeskap och barnsbörd har under flera år tillbaka stått på dagordningen. Vid de olika över- väganden som därvid gjorts har även framkommit tanken att utbygga arbets- löshetsförsäkringen för att bereda barnaföderskor skydd mot inkomstbortfall. Därvid ha-r närmast varit fråga om en form av daghjälp vid havandeskap jämte familjetillägg efter regler i nära anslutning till vad som gäller för daghjälp med tillägg vid arbetslöshet. Det kan nämnas, att ett dylikt förslag framförts bl. a. i

en motion till 1950 års riksdag (11: 188). Sammansatta stats- och andra lagutskot- tet, som behandlade motionen, förklarade i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 2, att förslaget vore beaktansvärt men att motionen icke borde föranleda nå- gon åtgärd, innan Kungl. Maj :t tagit slutlig ställning till frågan om socialvårds— kommitténs år 1946 framlagda förslag om moderskapsbidrag. Nyssnämnda för- slag och åtskilliga i anslutning därtill gjorda framställningar äro föremål för prövning inom socialdepartementet. Utan att i detta sammanhang ställning tages till hur hithörande spörsmål generellt böra lösas synes det lämpligt att vid över- synen av arbetslöshetsförsäkringen frågan om möjligheterna att inom denna för- säkrings ram bereda förvärvsarbetande kvinnor skydd mot inkomstbortfall vid barnsbörd närmare undersökes.

Vidare torde i enlighet med riksdagens hemställan i skrivelse 19511163 få uppdragas åt utredningsmännen att pröva vissa detaljfrågor, som väckts i två motioner (1:96 och II: 64), avseende främst en mindre ändring i bestämmelsen rörande de erkända arbetslöshetskassornas skyldighet att till tillsynsmyndighe- ten insända rapporter över verksamheten.

Därjämte har kassornas samorganisation i sin förutnämnda skrivelse samt ar- betsmarknadsstyrelsen i en promemoria av den 2 juni 1950 angivit ett flertal de- taljfrågor, som borde prövas i samband med en översyn av försäkringens be- stämmelser. Att här redogöra för dessa detaljspörsmål synes ej påkallat, utan torde dessa handlingar liksom inom socialdepartementet framkommet utred- ningsmaterial böra överlämnas till utredningsmännen för att av dem beaktas i samband med den översyn varom nu är fråga.

Beträffande de frågor, som utredningen enligt direktiven således särskilt har att pröva, har utredningen den 17 januari 1952 avlämnat förslag till ändrade bestämmelser om de erkända arbetslöshetskassornas rapporterings— skyldighet till tillsynsmyndigheten samt den 15 november 1952 förslag till vissa förbättringar av ersättningarna inom den frivilliga arbetslöshetsför- säkringen, m. m. Förslagen ligger till grund för de ändrade bestämmelser, som trädde i kraft den 1 juli 1953.

I föreliggande betänkande redovisar utredningen de övriga frågor, som den enligt de citerade direktiven har att närmare behandla.

Utöver vad som följer av direktiven må följande framhållas rörande rikt— linjerna för utredningens arbete.

I sitt nyssnämnda betänkande med förslag till vissa förbättringar av er- sättningarna inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen, m. ni., har ut- redningen redovisat sin allmänna syn på arbetslöshetsförsäkringen. Utred- ningen har därvid bl. a. framhållit försäkringens principiella och praktiska överlägsenhet när det gäller formen för den kontanta hjälp som måste kunna lämnas oförvållat arbetslösa i den mån de inte kan beredas arbete genom olika samhälleliga åtgärder. Utredningen har understrukit försäk- ringsformens fördelar såväl för den enskilde -— bl. a. genom att den förut- sätter hans egen insats och genom den trygghet försäkringen möjliggör _ som för samhället — bl. a. genom den sparverksamhet som försäkringen innebär. De starka motiven för samhällets medverkan vid finansieringen

av försäkringen har framhållits o. s. v. Utredningen finner inte anledning att i detta sammanhang ånyo utveckla dessa allmänna synpunkter.

Utredningen har eftersträvat att inom ramen för den nuvarande försäk- ringens allmänna uppbyggnad öka försäkringens effektivitet genom att föreslå utvidgning av möjligheterna att erhålla försäkringsersättning i den mån detta befunnits motiverat och kan genomföras utan proportionsvis mera betydande kostnadsökningar. Å andra sidan har utredningen på någ— ra punkter ansett sig kunna förorda begränsande bestämmelser. Utredning— en har fäst stor vikt vid möjligheten att åstadkomma förenklingar. Härvid har beaktats, att de nuvarande bestämmelserna i vissa hänseenden är myc- ket invecklade medan samtidigt försäkringens organisation till största de— len vilar på redogörare, som sköter redogörarearbetet vid sidan av sitt yr- kesarbete. Ehuru arbetslöshetsförsäkringens speciella problem begränsar förutsättningarna för förenklingar, har utredningen på vissa punkter före- slagit relativt stora ändringar som syftar till att lätta arbetet för redogö- rarna.

Utredningen har gått igenom socialvårdskommitténs förslag till bestäm- melser om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring och prövat huruvida detalj— bestämmelserna i dessa förslag lämpligen bör göras tillämpliga på den nu- varande försäkringen. Frågan o111 samordning mellan arbetslöshetsförsäk- ringen å ena samt sjuk- och yrkesskadeförsäkringen i dess nya utformning å andra sidan har givetvis varit aktuell för utredningen. På några punkter föreslås ändringar i syfte att åstadkomma en sådan samordning men i många fall har utredningen funnit, att olikheterna mellan försäkringarna både i fråga om problemställningar och organisation är så stora att en närmare samordning i varje fall inte f. n. är lämplig.

Förordningen om erkända arbetslöshetskassor samt förordningen om statsbidrag till sådana kassor har varit i kraft sedan den 1 januari 1935, alltså i tjugo år. Under dessa år har förordningarna ändrats upprepade gånger. Utredningen har funnit det motiverat att göra en allmän om också varsalm översyn av förordningarna i syfte att modernisera dem. Förslag till nya förordningar framlägges därför.

Frågor som sammanhänger med arbetslöshetskassornas ställning som understödsföreningar och som därför avser understödsföreningslagens ut— formning har inte upptagits av utredningen.

.I föreliggande betänkande behandlar utredningen först försäkringens omfattning. Med hänsyn till frågans centrala ställning för försäkringen upptages därefter till behandling införandet av ett fast prövningsår -— av utredningen benämnt försäkringsåret — för prövningen av utförsäkringen. Utredningen övergår därpå till frågor rörande rätten till ersättning, ersätt- ningarnas former, belopp m. m.

B. FÖRSÄKRINGENS OMFATTNING Kap. 3. Arbetstagarna

Gällande bestämmelser

Enligt 7 & arbetslöshetskasseförordningen skall från rätt att vinna in— träde i eller kvarstå såsom medlem i erkänd arbetslöshetskassa uteslutas

1) den som under de senast förflutna tolv månaderna under längre tid än fem månader haft ställning såsom självständig företagare utan att sam- tidigt mot avlöning användas till arbete för annans räkning, samt

2) den som under de senast förflutna tolv månaderna under längre tid än fem månader använts till arbete av make, föräldrar eller adoptant, barn eller adoptivbarn.

Tillsynsmyndigheten äger beträffande viss kassa medgiva, att personer som avses under 1) och 2) må kunna vinna inträde i kassan eller där kvarstå såsom medlemmar.

Enligt 21 5 5 mom. arbetslöshetskasseförordningen får arbete som ut- förts i medlemmens hem inte tillgodoräknas vid prövningen av avgiftsvill— koren för understödsrätt.

Genom ovannämnda bestämmelser begränsas den frivilliga arbetslöshets- försäkringen i sin nuvarande utformning i princip till personer, som mot avlöning utför arbete för annans räkning, d. v. s. arbetstagare, dock med undantag för hemarbetare och företagares familjemedlemmar. I en del fall kan det vara svårt att bedöma huruvida en person är att anse såsom arbetstagare och därmed försäkringsbar i arbetslöshetskasseförordningens memng.

Som exempel härpå kan nämnas fall då några personer kooperativt dri- ver en rörelse. Har denna inte registrerats som bolag eller förening, har man ansett, att den av kompanjonerna, som merendels står som ledare och företrädare utåt för företaget, ensam bör betraktas såsom självständig företagare. De övriga skall alltså anses såsom anställda och behöriga att tillhöra erkänd arbetslöshetskassa. Drives rörelsen däremot i form av en förening under inregistrerad firma, måste de alla betecknas som lönearbe-

tare hos denna och kan alltså ingå som medlemmar i erkänd arbetslös- hetskassa.

Efter närmare prövning har tillsynsmyndigheten förklarat provisions— försäljare (symaskinsagent) icke obehörig att vara medlem i erkänd ar- betslöshetskassa, trots att från arbetsgivarens sida bl. a. framhållits, att vederbörande inte kunde räknas som anställda utan vore egna företagare, att de inte hade rätt till semester, inte vore obligatoriskt olycksfallsförsäk- rade samt att de hade rätt att inneha agentur för annat, icke konkurre- rande företag. Tillsynsmyndigheten har vidare i ett fall förklarat, att ackordsmätare, som enligt ackordsbestämmelserna i kollektivavtal skulle utses i samband med avtalsuppgörelsen och vara godkända av båda de av- talsslutande parterna, finge anses såsom arbetstagare i arbetslöshetskasse- förordningens mening och sålunda i denna egenskap behöriga att tillhöra kassan.

När det gäller att bedöma, huruvida en person är att anse som arbets- tagare eller självständig företagare föreligger särskilt stora svårigheter inom det verksamhetsområde, som omfattas av Handelsresandenas erkända arbetslöshetskassa. Enligt bestämmelserna i 86 och 87 55 i lagen den 18 april 1914 om kommission, handelsagentur och handelsresande måste man civilrättsligt sett skilja mellan resande som är arbetstagare, d. v. 5. an- ställda, och resande som är självständiga företagare, icke anställda. Kas- san har efter samråd med tillsynsmyndigheten vid prövningen av frågor beträffande medlemskap tillämpat ett vidsträckt, socialt betonat arbetsta- garbegrepp utan strängare iakttagande av civilrättsliga bedömningsgrunder. Kassan har därvid särskilt fäst avseende vid om sökanden haft inregistre- rad firma. Hänsyn har även tagits till om vederbörande representerat flera företag. Har sökanden haft egen firma och/eller arbetat för flera företag, har medlemskap vägrats.

I fråga om personer, som har ställning både som arbetstagare och själv— ständiga företagare, har ansetts önskvärt, att verksamhet under viss del av året som självständig företagare inte skall medföra förlust av behörig- heten till medlemskap i erkänd arbetslöshetskassa. Vid behandlingen av frågan i samband med försäkringens genomförande uttalade riksdagen (andra lagutskottets utl. nr 37/1934, rd skr nr 294/1934), att det princi- piella villkoret för rätt till medlemskap i en erkänd arbetslöshetskassa borde vara, att vederbörande under större delen av året vore att betrakta som lönearbetare. Riksdagen förklarade vidare att det vore lämpligt, att en marginal funnes mellan den del av året, för vilken avgifter måste er- läggas, om rätt till understöd skulle erhållas, och den tidrymd, under vil- ken den försäkrade måste ha varit att betrakta som lönearbetare för att medlemsrätten skulle bevaras. Därigenom vunnes den fördelen, att till en erkänd arbetslöshetskassa inte kom att anslutas sådana personer, vilka

) | I !

för att bli understödsberättigade måste inneha lönearbete och erlägga av- gifter för hela den tid, som de inte vore självständiga företagare. En mar- ginal om en månad vore nödvändig. Med utgångspunkt härifrån har före- skrivits, att medlemskap i erkänd arbetslöshetskassa inte må erhållas eller bibehållas av den som under en längre tid än fem månader av de senast förflutna tolv månaderna verkat som självständig företagare.

Anslutningen till försäkringen

I följande tabell anges fördelningen efter näringsgren av de arbetstagare, som kan betecknas som arbetarpersonal, enligt 1950 års folkräkning samt antalet arbetslöshetsförsäkrade inom samma kategori vid utgången av år 1950.

Näringsgren Antal arbetare Därav försäkrade1 totalt antal %

Jordbruk med binäringar ............... 265 298 64 204 24,2 Gruvbrytning ......................... 11 879 10 156 85,5 Industri och hantverk ................. 953 234 734 970 77,1 Samfårdsel ............................ 144 022 81 207 56,4 Handel ............................... 117 828 83 575 70,9 Offentliga tjänster m. m. ............... 66144 3 790 5,7 Husligt arbete ......................... 91 551 — —— Ospecificerad verksamhet ............... 18 636 6 855 36,8 Summa 1 668 592 984 757 59,0

Anslutningen till försäkringen har ökat sedan 1950. Vid utgången av år 1954 tillhörde av Landsorganisationens medlemmar 1 060 000 eller omkring 78 procent av dess medlemsantal försäkringen. Efter genomförandet av de förbättrade förmånerna och statsbidragen inom försäkringen, har intresset för denna ökats. Flera nya kassor har tillkommit, den största Pappersin- dustriarbetarnas med ca 33 000 medlemmar.

AV de till Landsorganisationen anslutna fackförbunden har följande av olika skäl inte bildat erkända arbetslöshetskassor, ehuru möjlighet därtill föreligger enligt nuvarande bestämmelser.

1 Uppgifterna grundar sig på organisationstillhörighet vilken ej helt överensstäm- mer med folkräkningens indelning.

Fackförbund Antal medlemmar den 31 december 1954 Civilförvaltningens personalförbund .................... 6 676 Fastighetsarbetareförbundet ........................... 23 367 Fångvårdsmannaförbundet ............................ 1 557 Försäkringsfunktionärernas förbund .................... 7 947 Kommunalarbetareförbundet .......................... 99 638 Litografförbundet .................................... 4 712 Postmannaförbundet ................................. 17 986 Skorstensfejeriarbetareförbundet ....................... 963 Statens sjukhuspersonals förbund ..................... 7 928 Telegraf— och telefonmannaförbundet .................. 20 718 Vattenfallsverkens personalförbund .................... 1 173

Summa medlemmar 192 665

Det kan i detta sammanhang framhållas, att inom några fackförbund, t. ex. Järnvägsmannaförbundet och Musikerförbundet, endast vissa grupper tillhör arbetslöshetskassan.

I följande tabell anges antalet arbetstagare, som betecknas såsom tjäns— temän, enligt 1950 års folkräkning samt antalet försäkrade tjänstemän vid utgången av samma år.

Näringsgren Antal tjänstemän Därav försäkrade1

totalt antal %

Jordbruk med binäringar ............... 24 549 — —- Gruvbrytning ......................... 1 757 — — Industri och hantverk ................. 196 392 85 585 43,6 Samfärdsel ............................ 83 292 2 589 3,1 Handel ............................... 270 653 11 581 4,3 Offentliga tjänster m. m. ............... 255149 —— — Husligt arbete ......................... 4 000 _ —— Ospecificerad verksamhet ............... 10 514 374 3,6 Summa 846 306 100 129 11,8

Antalet medlemmar i fackliga organisationer, anslutna till Tjänstemän- nens Centralorganisation, uppgick vid ifrågavarande tidpunkt till 270 302. Av de till nämn'da organisation anslutna medlemmarna tillhörde den 31 december 1954 ca 134 000 eller 80 procent av de i enskild tjänst anställda försäkringen. Under de senaste åren har nya erkända arbetslöshetskassor

1 Uppgifterna grundar sig på organisationstillhörighet vilken ej helt överensstäm— mer med folkräkningens indelning.

bildats, som avser tjänstemän. Den största av dessa är Fartygsbefälets ar- betslöshetskassa med 2 900 medlemmar.

Av de grupper, anslutna till Tjänstemännens Centralorganisation, som inte tillhör arbetslöshetsförsäkringen, kan nämnas olika kategorier an- ställda inom statlig och kommunal förvaltning, de affärsdrivande verken samt sjukvård, uppgående den 31 december 1954 till ca 110 000. Antalet lärare av olika slag uppgick vid samma tidpunkt till ca 40 500. Bland öv- riga grupper kan nämnas banktjänstemän (ca 8600) och försäkrings- tjänstemän (ca 6400).

Samtliga anställda uppgick enligt folkräkningen år 1950 till 2 514 898. Den 31 december nämnda år uppgick antalet försäkrade till 1 084 886, mot- svarande ca 43 procent av samtliga anställda. Av de icke försäkrade, 1430 012, kunde då ca 20 procent beräknas ha anställning hos stat och kommun med i allmänhet obetydlig arbetslöshetsrisk. Även andra grupper torde emellertid ha sådana anställningsförhållanden, att de praktiskt taget saknar arbetslöshetsrisk. Vidare kan framhållas, att i antalet icke försäk- rade även ingår sådana grupper av arbetstagare, som inte kan tillhöra för- säkringen enligt nuvarande bestämmelser.

Utredningen

Till en början må erinras att gränsen mellan arbetstagare och företagare är tämligen flytande och dragits olika i skilda sammanhang. Det civilrätts- liga begreppet arbetstagare är till sin innebörd begränsat och omfattar en- dast anställda i egentlig mening. Detta begrepp tillämpas i semesterlagen. I andra författningar rörande arbetstagare har man velat få med även grupper som formellt är att hänföra till företagare men som reellt kan jämställas med arbetstagare. I lagen om förenings- och förhandlingsrätt har uttryckligen föreskrivits, att vid tillämpning av lagen skall såsom ar- betstagare även anses den som, utan att anställningsförhållande föreligger, utför arbete för annans räkning och därvid till denne intager en beroende ställning av väsentligen samma art som en arbetstagares till arbetsgivaren, s. k. beroende uppdragstagare. Enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag definierades arbetare såsom »envar, som mot avlöning användes till arbete för annans räkning utan att i förhållande till honom vara att anse som självständig företagare». Såsom arbetare har härvid räknats flera grupper som inte faller inom det civilrättsliga arbetstagarbegreppet utan kan hän— föras till beroende uppdragstagare. I den nya lagen om yrkesskadeförsäk- ring har man däremot — liksom beträffande den obligatoriska sjukpen- ningförsäkringen —— ansett det civilrättsliga arbetstagarbegreppet höra till- lämpas, varvid vissa tidigare obligatoriskt olycksfallsförsäkrade grupper hänvisats till den frivilliga sjukpenningförsäkringen. '

Vid tillämpning av arbetslöshetskasseförordningen, som på denna punkt

nära överensstämmer med 1916 års olycksfallsförsäkringslag, har man så— som framgår av redogörelsen i det föregående 1 praxis givit arbetstagar- begreppet en relativt vidsträckt innebörd, dock utan att frågorna prövats i högsta instans. Arbetstagarbegreppet torde inom arbetslöshetsförsäkringen få ges en mera vidsträckt innebörd än det civilrättsliga begreppet. Det av- görande bör vara en viss grupps reella ställning, varvid stor hänsyn bör ta— gas till avtalsförhållandena. Om sålunda t. ex. kollektivavtal finnes med bestämmelser om semester o. d. synes detta vara ett starkt skäl för att ifrågavarande grupp bör räknas till arbetstagare vid tillämpning av arbets- löshetskasseförordningen. Utredningen utgår ifrån att arbetslöshetskasse— förordningen utan särskilt förtydligande skall tolkas på detta sätt i fråga om beroende uppdragstagare.

Som framgår av den lämnade redogörelsen beträffande den frivilliga ar- betslöshetsförsäkringens nuvarande omfattning är det stora grupper an- ställda, som står utanför försäkringen, ehuru de enligt gällande bestäm- melser är försäkringsbara. Vid 1950 års folkräkning redovisades sålunda arbetarpersonalen till ca 1 669 000 och tjänstemännen till ca 846 000 per- soner. Utgår man från dessa siffror —— de är givetvis numera alltför låga — skulle mer än 600 000 arbetare och mer än 700 000 tjänstemän stå utan- för arbetslöshetsförsäkringen.

Anledningarna till att så stora grupper inte tillhör försäkringen kan vara olika. Beträffande dem, som över huvud taget inte är fackligt organiserade, torde inte kunna förväntas, att de i större omfattning skall ansluta sig till en frivillig försäkring. I fråga om denna kategori kan förutses, att en vid- gad organisationsanslutning skall ge underlag för en utbyggnad av för- säkringsskyddet mot arbetslöshet, då vederbörande därigenom kommer i närmare kontakt med försäkringen. I fråga om de fackligt organiserade grupper, som inte anslutits till försäkringen, torde skälet i flertalet fall vara att arbetslöshetsrisken av organisationsmedlemmarna bedömes vara så ringa, att sådan anslutning inte ansetts motiverad. I vissa fall torde man ha räknat med att hjälp vid arbetslöshet kan lämnas av vederbörande organisation med anlitande av egen understödskassa e. (1.

Särskilt i samband med socialvårdskommitténs förslag till obligatorisk arbetslöshetsförsäkring har diskuterats, huruvida försäkringen bör om- fatta även personer utan arbetslöshetsrisk. Vid den utformning som för- säkringen nu har med arbetslöshetskassor starkt avgränsade gentemot varandra och utan annan riskutjämning mellan de olika kassorna än den, som åstadkommes genom statsbidraget, är det av stor betydelse, att inom en arbetslöshetskassa finnes även medlemmar med ingen eller liten arbets- löshetsrisk. Härigenom möjliggöres över huvud taget många gånger bil— dandet av en arbetslöshetskassa med rimliga- avgifter och förmåner. En arbetslöshetskassa torde i allmänhet inte kunna existera enbart med med-

lemmar med stor arbetslöshetsrisk. Å andra sidan fördyrar registreringen och uppbördsförfara—ndet etc. beträffande personer, som inte har någon egentlig arbetslöshetsrisk, helt naturligt administrationen. Sett ur stats- bidragssynpunkt väger mot varandra å ena sidan den stabilare ekonomi och därmed följande mindre behov av statsbidrag till daghjälp, som följer med anslutningen av personer med ringa arbetslöshetsrisk, samt å andra sidan den omständigheten, att staten lämnar ett betydande bidrag per medlem till administrationskostnaderna i form av medlemsbidrag. Allmänt sett synes det önskvärt att försäkringsskyddet vid arbetslöshet utsträckes till så stora grupper anställda som möjligt. Bl. a. bör man ta hänsyn till att det som regel är svårt att med säkerhet förutse att en viss yrkesgrupp inte ens på längre sikt riskerar arbetslöshet. Emellertid finns otvivelaktigt yrkesgrupper, beträffande vilka det synes befogat att anse att de praktiskt taget inte löper risk för arbetslöshet. Beträffande sådana grupper skulle en erkänd arbetslöshetskassa inte fylla någon social funktion. Statsbidrag i form av medlemsbidrag skulle dock utgå.

Enligt nuvarande bestämmelser finns inte möjlighet att vägra registre- ring av erkänd arbetslöshetskassa på grund av att arbetslöshetsrisk inte ansetts föreligga. Någon särskild bestämmelse härom föreslås inte heller av utredningen. Däremot synes det lämpligt, att medlemsbidraget kan ned- sättas om nämnvärd arbetslöshetsrisk ej anses vara för handen. Vid sin behandling av sta'tsbidragsfrågorna i sitt första betänkande fann utred— ningen på grundval av undersökningar av de då verksamma kassornas administrationskostnader, att tillräcklig anledning till gradering av med- lemsbidraget efter understödsverksamhetens omfattning inte förelåg. Nå- gon fixerad gradering föreslås inte heller nu beträffande de redan registre- rade kassorna. Lämpligast synes vara att den i 1 & tredje stycket arbets- löshetskasseförordningen intagna bestämmelsen att med anta—gande till er- känd arbetslöshetskassa följer rätt till statsbidrag i enlighet med vad där- om är särskilt stadgat kompletteras med föreskrift att med antagande som erkänd kassa må förknippas villkor att medlemsbidrag skall utgå med lägre belopp än eljest är stadgat. Förutsättning för att sådant villkor skall kunna uppställas bör vara att utbetalningen av ersättning sannolikt blir synnerligen ringa i förhållande till medlemsantalet. Utredningen föreslår närmare bestämmelser härom i 4 & tredje stycket arbetslöshetskasseförord- ningen.

Sedan erkända arbetslöshetskassor numera bildats av flertalet större fackförbund har frågan om bildande av kassor för mindre yrkesgrupper fått ökad aktualitet och detta särskilt med hänsyn till att kassa ofta redan finns inom samma eller angränsande yrkesområde. F. 11. gäller enligt 3 & arbetslöshetskasseförordningen att understödsförening för att kunna anta- gas till erkänd arbetslöshetskassa skall bestå av minst 500 medlemmar.

Om särskilda omständigheter föranleder därtill må dock även förening med mindre medlemsantal antagas. Vidare gäller enligt 4 5, att antagande må vägras om det avsedda verksamhetsområdet för föreningen helt elller till huvudsaklig del sammanfaller med verksamhetsområdet för redan er- känd kassa. Av förarbetena (prop. 1933: 209) framgår att sistnämnda be- stämmelse tillkommit för att man skall kunna förhindra uppkomsten av ett flertal smärre, med varandra inbördes konkurrerande arbetslöshetskas- sor. Utredningen delar socialvårdskommitténs uppfattning att inga in- skränkningar i princip bör finnas i fråga om rätten att bilda erkända ar- betslöshetskassor. Utredningen vill emellertid för sin del understryka an- gelägenheten av att en långtgående splittring av försäkringen på olika kas- sor undvikes. Som framgår av det tidigare anförda är det vidare angeläget att en effektiv riskutjämning erhålles inom arbetslöshetskassorna. För att en viss garanti för en tillfredsställande riskutjämning skall kunna erhål- las kräves ett relativt stort medlemsantal i en kassa. Enligt utredningens mening bör minimiantalet höjas till 1 500, dock med bibehållande av möj- ligheten att göra undantag, om särskilda omständigheter föranleder därtill. Något återkallande av antagandet för redan existerande kassor med lägre medlemsantal än 1 500 ifrågasättes inte.

Inom flera organisationer, där huvuddelen av medlemmarna saknar egentlig arbetslöshetsrisk, bl. a. vissa organisationer för stats- och kom- munala'nställda, finnes mindre grupper, huvudsakligen omfattande yngre extraanställda, för vilka viss arbetslöshetsrisk föreligger. Det är önskvärt att dessa grupper erhåller försäkringsskydd. Organisationer, som med hän— syn till sitt ringa medlemsantal ej lämpligen bör bilda egna kassor, bör givetvis ej heller ställas utanför försäkringen. Den lämpligaste lösningen arv försäkringsproblemet för dessa grupper är ofta anslutning till en redan fungerande kassa inom samma eller angränsande yrkesområde. En annan möjlighet är bildandet av en allmän arbetslöshetskassa, till vilken bl. a. ifrågavarande mindre grupper kan anslutas.

En allmän arbetslöshetskassa skulle kunna ifrågasättas huvudsakligen för följande tre grupper, nämligen

1) mindre organisationer, som på grund av bestämmelserna beträffande minimigränsen för medlemsantalet i erkänd arbetslöshetskassa inte har möjlighet att bilda egna erkända kassor;

2) smärre grupper inom fackliga organisationer, vilka inte har intresse av att bilda erkänd arbetslöshetskassa, då arbetslöshetsrisken för det stora flertalet medlemmar är ringa; inom organisationerna kan emellertid fin- nas Vissa grupper med arbetslöshetsrisk, vilka är intresserade av och även har behov av det skydd vid arbetslöshet, som arbetslöshetsförsäkringen lämnar;

3) enskilda personer, som inte tillhör någon facklig organisation men som vill tillhöra arbetslöshetsförsäkringen.

Upprättandet av en dylik allmän arbetslöshetskassa stöter emellertid på stora svårigheter i olika avseenden. Med hänsyn till angelägenheten av att en riskutjämning åstadkommes, måste kassan i viss utsträckning omfatta även grupper med liten arbetslöshetsrisk. Frågan om åstadkommandet av en riskutjämning och därmed rimliga försäkringsvillkor inom en dylik kassa är en av de vanskligaste. Svårigheter kan vidare uppkomma i fråga om avgränsningen av kassans verksamhetsområde, då komplikationer lätt uppkommer, om flera kassor är verksamma inom samma yrkesområde. Beräkningen av avgifter och förmåner stöter på speciella svårigheter, ef- tersom det är svårt att överblicka och uppskatta riskerna i en heterogent sammansatt kassa. Vidare måste beaktas de betydande svårigheterna med fondbildning och arbetslöshetskontroll liksom även behovet av säsongbe- gränsningsregler och andra specialbestämmelser.

Utredningen finner det önskvärt, att en allmän arbetslöshetskassa kom- mer till stånd. En sådan kassa bör kunna anordnas som en erkänd arbets- löshetskassa enligt understödsföreningslagens och arbetslöshetskasseför- ordningens bestämmelser. I vart fall bör detta vara utgångspunkten för organisationsarbetet. Det är inte osannolikt, att särskilt stöd från statens sida kommer att visa sig nödvändigt för att kassan skall komma till stånd. Denna fråga kan inte närmare bedömas utan att ett detaljerat förslag ut- arbetas på grundval av förhandlingar med berörda organisationer.

Bildandet av en allmän arbetslöshetskassa torde, bl. a. med hänsyn till de här ovan a_ntydda problemen, förutsätta ett tidskrävande förhandlings- och organisationsarbete, vilket lämpligen bör utföras av tillsynsmyndig- heten i samarbete med De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation m. fl. Utredningen föreslår att tillsynsmyndigheten erhåller i uppdrag att utforma förslag till en allmän arbetslöshetskassa samt förutsätter, att eventuellt erforderligt biträde av sakkunniga ställes till tillsynsmyndighe- tens förfogande.

Kap. 4. Företagarna och deras familjemedlemmar

Gällande bestämmelser

Enligt 7 5 1) arbetslöshetskasseförordningen skall från rätt att vinna in- träde eller kvarstå säsom medlem i erkänd arbetslöshetskassa uteslutas bl. a. den som under de senast förflutna tolv månaderna under längre tid än fem månader haft ställning såsom självständig företagare utan att samtidigt mot avlöning användas till arbete för annans räkning. Ifrågava— rande bestämmelse hade från början en sådan utformning, att personer,

som tidigare verkat som självständiga företagare men därefter övergått till att bli lönearbetare, inte förrän efter sju månader kunde ingå som med- lemmar i erkänd arbetslöshetskassa. År 1937 fick tillsynsmyndigheten be- fogenhet att meddela dispens från bestämmelsen i fråga såvitt gällde rät- ten att inträda i arbetslöshetskassa. Denna befogenhet utsträcktes år 1941 att gälla beträffande rätten att kvarstå som medlem. Dispensbestämmelsen har inte kompletterats med rätt för en företagare att få erlägga och till— godoräkna avgifter för tid, då han utfört arbete som företagare. Bestäm- melsen har utnyttjats endast såvitt angår rätten att inträda i arbetslös- hetskassa.

Enligt 7 5 2) arbetslöshetskasseförordningen är vidare den som under de senast förflutna tolv månaderna under längre tid än fem månader an- vänts till arbete av make, föräldrar eller adoptant, barn eller adoptivbarn utesluten från rätt att inträda eller kvarstå såsom medlem i erkänd arbets- löshetskassa. Tillsynsmyndigheten äger dock att beträffande viss kassa lämna dispens från bestämmelsen. 19 arbetslöshetskassor har för närva— rande sådan dispens såvitt angår andra familjemedlemmar än make.

Socialvårdskommittén

I sitt betänkande med förslag till obligatorisk arbetslöshetsförsäkring (SOU 1948: 39)1 föreslog socialvårdskommittén att denna försäkring skul- le omfatta även företagare. Två omständigheter var därvid avgörande för kommittén. Företagarna komme att påföras socialförsäkringsavgifter och därmed deltaga i kostnaderna för arbetslöshetsförsäkringen, varför det skulle vara orättvist att ställa dem utanför försäkringen. Vidare komme understödsverksamheten för arbetslösa företagare att med all sannolikhet få en blygsam omfattning. Det vore därför möjligt att bemästra de svå- righeter, som kunde uppkomma vid bedömandet av deras understödsrätt.

Enligt kommitténs förslag skulle företagare principiellt sett ha samma ställning i understödshänseende som arbetstagare. Vissa säl—bestämmelser ansågs emellertid nödvändiga.

Följande allmänna normer för bedömandet av understödsrätten med hänsyn till tidigare utfört arbete borde tillämpas beträffande företagare.

a) Den försäkrade skulle som regel ha haft eget arbetsställe. Var i visst fall förhållandena sådana, att det med hänsyn till det sätt varpå arbetet bedrivits inte förelåg möjlighet att med någon grad av säkerhet bedöma omfattningen av det utförda arbetet, skulle understödsrätt inte kunna för- värvas.

b) Den understödssökande skulle själv ha deltagit i arbetet. Hans ar-

1 Med »socialvårdskommitténs förslag» avses i det följande ifrågavarande betänkande.

. l

betstid borde under normala förhållanden i stort sett ha motsvarat vad en arbetstagare inom yrket brukade prestera.

c) Vid prövningen av arbetsvillkoret skulle allt i Sverige tidigare utfört arbete räknas en understödssökande till godo. Arbete utfört i utlandet fick tillgodoräknas endast i den utsträckning det utförts i egenskap av arbets- tagare.

I det fall försäkringsorganet inte ägde tillräcklig kännedom om en un- derstödssökande företagares tidigare arbetsförhållanden, fick tillsynsmyn— digheten i varje särskilt fall föreskriva, på vad sätt vederbörande skulle styrka omfattningen av tidigare utfört arbete. Härvid kunde tänkas intyg från en person, som tidigare varit anställd hos företagaren, som haft af- färsförbindelser med honom eller som ägt kännedom om den försäkrades arbete.

För att en företagare skulle kunna betraktas som arbetslös borde enligt kommittén fordras, att han helt upphört med verksamheten. Korttidsar— bete i företagarställning kunde inte understödjas av försäkringen. Villko- ret att den försäkrade upphört med verksamheten innebar inte, att rörel- sen skulle ha avvecklats eller att företaget försålts. Det betydelsefulla var endast, att den försäkrade inte drev verksamhet under den tid understöd uppbars. I regel syntes försäkringsorganen enligt kommittén kunna pre- sumera, att en företagare, som nedlagt verksamheten, var oförvållat ar- betslös.

Som villkor för att en företagare, som regelbundet utförde arbete endast under en viss del av året, skulle kunna erhålla understöd från försäk- ringen borde enligt kommittén krävas, att han kunde visa, att han brukat utföra arbete som arbetstagare under den del av året, då han inte arbe- tade som företagare. En arbetslös företagare, vars verksamhet endast tem- porärt nedlagts och som brukade driva denna blott viss del av året, skulle styrka, att han under de senaste tolv månaderna före arbetslöshetens in- träde utfört arbete som arbetstagare under minst tio veckor. Understöd skulle enligt förslaget kunna utgå, om det inom den egna verksamhe- ten utförda arbetet inte varit av större omfattning än att det skulle ha kun- nat utföras samtidigt med heldagsarbete för annans räkning. Understödet till en arbetslös företagare skulle inte sättas högre än för arbetstagare i jämförbar ställning.

Med hänsyn till den i ekonomiskt hänseende starka samhörighet, som förefunnes mellan arbetsgivaren och hos honom anställda familjemedlem- mar, ansåg kommittén det motiverat att i understödshänseende principiellt likställa dylika familjemedlemmar med företagare. Understöd skulle såle- des kunna utgå huvudsakligen endast i det fall rörelsen helt nedlagts. En dylik begränsning av understödsrätten vore enligt kommitténs uppfattning dock omotiverat sträng i fråga om sådana familjemedlemmar, som i av-

löningshänseende varit likställda med andra inom yrket anställda. Kom- mittén föreslog, att understödsrätt från försäkringen skulle föreligga för dessa, om vederbörande kunde styrka, att de tidigare haft samma anställ- nings- och avlöningsförhållanden, som varit vanliga på orten inom yrket. Angivna förhållanden måste ha varit rådande under mera avsevärd tid före understödsfallets inträffande. Försäkringsorganet hade därjämte an- ledning att noga övertyga sig om att vederbörande verkligen stode till ar- betsmarknadens förfogande och att det inte vore fråga om ett försök att oberättigat förskaffa sig understöd.

I utlåtande över kommitténs förslag hade arbetsmarknadsstyrelsen i princip intet att erinra mot att försäkringen kom att omfatta även före- tagarna. Styrelsen framhöll emellertid kontrollsvårigheterna. Härvid torde man dock enligt styrelsens uppfattning genom att kräva viss stabilitet i företaget, exempelvis registrering eller liknande, kunna uppnå erforderlig kontroll.

Riksräkenskapsuerket framhöll bl. a., att mindre företagare, hantver- kare m. fl. ofta nog torde ha samma reella arbetslöshetsrisk som arbets— tagare men till följd av avsaknaden av organisationer saknade praktiska förutsättningar att bilda och upprätthålla arbetslöshetskassor.

Den föreslagna försäkringens omfattning erbjöd enligt statskontorets mening inte någon tillfredsställande lösning. Vad speciellt företagarna be— träffade, erinrade ämbetsverket att arbetslöshetsförsäkringen hittills både i andra länder och vårt land begränsats till löntagarna.

Försäkringsinspektionen framhöll, att orsakerna till inkomstbortfallet på grund av arbetsbrist i fråga om företagare och fria yrkesutövare var av annan karaktär än beträffande arbetstagare. Det syntes redan på grund härav starkt tveksamt, huruvida dessa yrkeskategorier borde inlemmas i en arbetslöshetsförsäkring, utformad närmast med tanke på arbetstagar- nas förhållanden. Liksom en del andra remissinstanser har inspektionen ansett, att företagarna eller åtminstone betydande grupper bland dessa skulle vara bättre betjänade av en mer individuellt avpassad hjälp än vad en försäkring kunde erbjuda. Inspektionen avstyrkte en obligatorisk för- säkring för företagare och fria yrkesutövare.

Problemet angående en arbetslöshetsförsäkring av företagarna vore en- ligt överståthållarämbetets mening svårt att på förhand överblicka. En fö— retagare behövde ofta hjälp i mera individuellt avpassade former. Därtill kom, att stora grupper företagare hade mycket liten arbetslöshetsrisk.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anförde bl. a., att arbetslöshets- försäkring beträffande företagare inte torde vara alltför mycket av behovet påkallad, och de övriga grupper, som stod utanför den frivilliga försäk- ringen genom arbetslöshetskassor, syntes vara relativt fåtaliga.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län yttrade bl. a. följande. Genom den obligatoriska formen komma alla egna företagare att inrymmas under försäkringen. Socialvårdskommittén har nedlagt stor omsorg på att för dessa utforma särskilda villkor för erhållande av understöd. Dessa grunder ha ändock måst bliva synnerligen obestämda och oklara. I tillämpningen kommer sannolikt denna kategori att i ytterst ringa grad belasta försäkringen, dels eme- dan de allra flesta företagare på grund av arten av sin verksamhet undgå arbets- löshet, men även på grund av den restriktiva prövning, som understödssökande från sagda grupper skulle komma att underkastas. Det torde icke vara för myc- ket att säga, att arbetslöshetsförsäkringen för företagare är en tom förespegling, och att motivet för att även av dessa uttaga en avgift till täckande av en viss del av kostnaden för försäkringen är ytterst svagt grundat.

Till gruppen företagare hör bl. a. alla självständiga jordbrukare. Om man un- dantager de allra minsta bland dessa så är det ju uppenbart, att en jordbrukare icke kan bliva i vanlig mening arbetslös. Däremot kan han vid dåliga konjunk— turer bliva utan inkomster, såsom fallet var exempelvis under åren 1930—33. Men mot en dylik risk lämnar arbetslöshetsförsäkringen intet skydd oaktat han från sitt 16 till sitt 67 år skall betala avgifter till densamma.

De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation anförde följande.

Beträffande företagarna kan naturligtvis möjlighet öppnas för dessa att bilda erkända arbetslöshetskassor, men samorganisationen vill ej dölja, att den hyser betänkligheter, framför allt då det gäller att åstadkomma en någorlunda lätt- hanterlig, rättvis och samtidigt effektiv kontroll över anmälda arbetslöshetsfall och särskilt huruvida omfattningen av tidigare utfört arbete verkligen är till- räcklig för understödsrätt. Dessa betänkligheter gälla alla former av försäk— ringsmässigt, icke behovsprövat, arbetslöshetsunderstöd samt anföras trots ut- formningen av 11 och 12 resp. 22 och 23 paragraferna i kommitténs alternativ I och II. Samorganisationen befarar svårigheter att förhindra missbruk, om för- säkringen utsträckes till denna kategori, men anser, att kontrollen blir effekti- vare i kassor än i en obligatorisk försäkring eller inom dess allmänna gren, därför att kassorna använda egna medel i understödsverksamheten.

Landsorganisationen anförde i samma fråga följande. Beträffande de båda alternativa förslagen gäller att den obligatoriska försäk- ringen skall omfatta även företagarna. Även om socialvårdskommittén i försla— gens utformning sökt precisera, när företagare skall äga rätt att uppbära under- stöd, vill landsorganisationen ifrågasätta möjligheten att för denna kategori för- säkrade avgöra när huvudvillkoret, att arbetslösheten skall vara oförvållad, före- ligger. Därjämte måste det i praktiken vara ytterst svårt att avgöra, när denna kategori försäkrade vid arbetslöshet för egen räkning utför arbete i en omfatt- ning, som bör hindra rätt till understöd. Landsorganisationen vill alltså starkt ifrågasätta, huruvida företagares eventuella hjälpbehov vid minskad sysselsätt- ning över huvud taget kan tillgodoses inom ramen för ett obligatoriskt försäk— ringssystem.

Sveriges Hantverks— och Småindustriorganisation uttalade följande.

Vad till en början angår frågan om försäkringens omfattning skall denna en— ligt bägge alternativen utsträckas även till företagare. Organisationen finner det synnerligen tveksamt, om en dylik utvidgning av arbetslöshetsförsäkringen kan

anses tillrådlig. Såsom i herr Hagårds särskilda yttrande (s. 470) påpekats, kan en arbetslös företagare i understödshänseende icke likställas med en arbetslös löntagare. Företagarens intresse vid inträffad arbetslöshet inriktar sig i första hand på möjligheten att ånyo igångsätta sin verksamhet eller eventuellt — på sätt som medför minsta ekonomiska olägenheter -— avveckla densamma. Ett schematiskt understödsbehov av det slag, som kan anses gälla för löntagare före- ligger icke hos företagarna och därför saknas också möjligheter att i nämnvärd grad tillgodose dessa med en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring av det slag kommittén förordar. För de grupper av företagare, som tidvis hava anställning såsom löntagare och vars företagarställning i övrigt kan anses mindre utpräglad, borde emellertid möjligheter föreligga att frivilligt skaffa sig försäkringsskydd mot arbetslöshet.

Riksförbundet Landsbygdens Folk framhöll, att nya arbetslöshetskassor, eventuellt under statlig medverkan, skulle kunna upprättas dels för så- dana löntagare, som inte kunde komma in i de verksamma kassorna, dels för sådana företagare, som ansåg sig i behov av arbetslöshetsförsäkring. I det sista avseendet vore det tänkbart, att förbundet skulle kunna medverka för jordbrukets del.

Utredningen

I direktiven för utredningen har framhållits, att uppfattningen tidigare varit den att arbetslöshetsförsäkringen endast borde göras tillämplig å verkliga lönearbetare. Självständiga företagare har inte ansetts vara för- säkringsbara med hänsyn till svårigheterna att konstatera, när verklig ar- betslöshet kan anses föreligga. Det bör undersökas, om inte dessa svårig- heter under nuvarande förhållanden skulle kunna bemästras. I varje fall synes enligt direktiven frågan nu böra omprövas med hänsyn till vikten av att försäkringen gives vidast möjliga tillämpning å grupper, som är i be- hov av en dylik försäkring.

Gällande bestämmelser medger, att den som under högst fem av de se- nast förflutna tolv månaderna haft ställning som självständig företagare får vara medlem i erkänd arbetslöshetskassa. Härigenom har man velat bereda bl. a. personer, som driver ett mindre jordbruk och därför för sin utkomst är beroende av att de årligen under viss tid kan erhålla lönear- bete, möjlighet att arbetslöshetsförsäkra sig. Bestämmelsen har även med- fört, att framför allt småbrukare i relativt stor utsträckning kommit att tillhöra försäkringen. Tillsynsmyndigheten har befogenhet att medge att företagare får vara medlemmar i erkända arbetslöshetskassor, men då av- gift till kassan inte får tillgodoräknas för tid då medlem arbetar som före- tagare, är dispensmöjligheten av mindre betydelse.

De självständiga företagarna är den största gruppen av de kategorier, som enligt gällande bestämmelser inte har möjlighet att komma i åtnju— tande av det skydd mot skadorna av inkomstbortfall på grund av arbets—

löshet, som arbetslöshetsförsäkringen erbjuder. Enligt 1950 års folkräk- ning uppgick antalet företagare till ca 605 000. Av dessa tillhörde mer än hälften gruppen jordbruk med binäringar.

Av väsentlig betydelse är att företagarens situation i samband med ar- betslöshet i regel är en annan än löntagarens. En självständig företagare, som av en eller annan anledning kommer på obestånd, torde som regel gradvis drivas mot arbetslösheten, som således inträder successivt. I all— mänhet minskas rörelsens omfattning så småningom och därmed även in- komsten. Det är naturligt, att en företagare inte nedlägger rörelsen utan i det längsta räknar med dess fortsatta bestånd, även Om den för tillfället inte ger honom full försörjning.

En företagare, som fortfarande driver sitt företag, kan inte betraktas som arbetslös. Han kan visserligen ha åsamkats ett inkomstbortfall genom en nedgång i rörelsen och därmed även en minskning i sysselsättningen, men i allmänhet är han bunden till sitt företag på ett sådant sätt att han inte kan taga arbete för annans räkning. Han torde därför, såsom social- vårdskommittén ansett, inte kunna betraktas som arbetslös förrän han helt upphört med verksamheten. Först i detta läge kan ersättning från ar- betslöshetsförsäkringen komma i fråga.

Intresset för en arbetslöshetsförsäkring, som lämnar ersättning först i det läge, då verksamheten upphört, kan inte förväntas vara stort bland före- tagarna. För stora grupper av dessa torde det te sig meningslöst att betala avgifter till en arbetslöshetsförsäkring, som lämnar ersättning först då de inte längre kan räknas som företagare. I de flesta fall torde möjligheterna att på detta stadium erhålla arbete som lönearbetare vara relativt stora, eftersom man kan utgå från att många av företagarna är skickliga yrkes- män. Som framgår av den tidigare lämnade redogörelsen för de utlåtan- den, som avgivits över socialvårdskommitténs förslag, har från flera håll ifrågasatts, huruvida det inte i fråga om företagarna vore bättre med hjälp i annan form, t. ex. bidrag till startande av ny rörelse. Vid överläggning- ar, som utredningen haft med representanter för olika fackliga organisa- tioner för företagare, har denna inställning från företagarna-s sida be— styrkts. Det har därvid betonats, att en försäkring borde ordnas som en driftförsäkring eller hjälp lämnas på annat sätt i form av näringsbidrag, driftbidrag etc. Det har vidare framhållits, att en obligatorisk anslutning i likhet med den inom de anställdas fackliga organisationer inte torde vara möjlig att genomföra. Underlaget för arbetslöshetskassor inom företagar- nas organisationer torde därför inte alltid vara bärkraftigt.

Vad nu anförts synes sålunda ge vid handen att man, även om arbetslös- hetsförsäkringen öppnas för frivillig anslutning av företagare, inte kan räkna med att företagarna i någon mera betydande utsträckning kommer att utnyttja möjligheten till försäkring. Tillsammans med de administra-

tiva svårigheter som otvivelaktigt är förknippade med en arbetslöshets- försäkring för företagare, utgör detta starka skäl emot införandet av be- stämmelser i arbetslöshetskasseförordningen om generell rätt för företa- gare att tillhöra försäkringen.

För vissa grupper, som hänföres till företagare, är situationen i fråga om arbetslöshetsrisk emellertid inte mycket olika arbetstagarnas. Detta gäl- ler främst grupper som står på gränsen mellan arbetstagare och företagare men som måste hänföras till den sistnämnda gruppen. Härvid åsyftas bl. a. personer, som nyligen övergått från företagare till arbetstagare eller om- vänt samt personer som omväxlande arbetar såsom arbetstagare och före- tagare. Det är enligt utredningens mening angeläget, att dessa grupper be- redes möjlighet att tillhöra försäkringen i större omfattning än som är möjligt enligt gällande bestämmelser. Utredningen har därför funnit sig böra föreslå en uppmjukning i vissa avseenden av de nuvarande bestäm- melserna i arbetslöshetskasseförordningen, genom vilka företagare ställes helt utanför försäkringen och det skydd vid arbetslöshet, som denna er- bjuder andra grupper i samhället.

Enligt bestämmelserna i 7 5 1) arbetslöshetskasseförordningen skall —— i det fall dispens ej medgivits _ den som under de senast förflutna tolv månaderna under längre tid än fem månader haft ställning såsom själv- ständig företagare utan att samtidigt mot avlöning användas till arbete för annans räkning vägras inträde i kassan. En företagare, som av en eller annan anledning slutar med sitt företag och tager arbete som lönearbetare, bör enligt utredningens mening omedelbart utan dispensförfarande kunna vinna inträde i arbetslöshetskassa. Nuvarande bestämmelser föreslås såle- des upphävda. Något missbruk av försäkringen kan därigenom inte före- komma bl. a. med hänsyn till att ersättning över huvud taget inte kan utgå förrän vederbörande som regel erlagt avgifter, motsvara-nde ett helt års arbete.

Beträffande personer vilka omväxlande arbetar som egna företagare och som arbetstagare, t. ex. småbrukare-skogsarbetare och fiskare-stuveriarbe- tare utgör den nuvarande försäkringen inte alltid ett effektivt skydd. Nämnda grupper kan nu vara försäkrade som arbetstagare, om de inte ar- betar mer än fem månader om året som egna företagare. Reglerna härom innebär, att den som är egen företagare fem månader under en tolvmåna- dersperiod, kan vara arbetslös högst två månader under den återstående delen av perioden för att han skall kunna erlägga de 20 veckoavgifter un- der hela perioden som erfordras för rätt till ersättning. Möjligheterna att upparbeta ersättningsrätten är sålunda starkt begränsade.

En utvidgning av rätten för ifrågavarande grupp att erhålla ersättning skulle kunna åstadkommas genom införandet av skyldighet att erlägga av- gifter samt rätt att tillgodoräkna avgifter för tid, då vederbörande arbetar

i F |, i t %

som företagare. En dylik utvidgning av ersättningsrätten skulle innebära ett effektivare arbetslöshetsskydd för ifrågavarande grupper. Härvid för- bises ej att ändringar av ifrågavarande slag kan medföra vissa risker för missbruk, vilket ställer särskilda anspråk på kontrollen. Utvidgningen av försäkringen på nu angivet sätt bör därför göras beroende av särskild pröv- ning av tillsynsmyndigheten. Utredningen upptar i 19 5 1 mom. förslaget till arbetslöshetskasseförordning regler innebärande befogenhet för tillsynsmyn- digheten att beträffande personer vilka arbetar omväxlande som företagare och som arbetstagare medgiva tillgodoräknanderätt med avseende å erlagda avgifter för tid, då medlem arbetat som självständig företagare. Kassorna kan genom en dylik anordning tillgodoföras avgifter även för tid, då veder- börande arbetar som företagare.

Beträffande övriga grupper synes den åtgärd, som i första hand kan övervägas, vara att utvidga möjligheterna för försäkrad att stå kvar i ar- betslöshetskassan under en övergångstid, sedan han övergått till att vara företagare. Om han inte lyckas skapa sig en ställning som företagare, kan han bli nödsakad att ånyo söka arbete som arbetstagare och löper då risk att bli arbetslös. Enligt gällande bestämmelser kan den nyblivna företaga- ren stå kvar i sin arbetslöshetskassa i fem månader men skall sedan ute- slutas. Vid återinträde måste han innan ersättning kan utgå på nytt full- göra avgiftsvillkoren, d. v. s. erlägga dels 52 veckoavgifter och dels 20 veckoavgifter inom de närmast föregående tolv månaderna. Tillsynsmyn— digheten kan för viss grupp medge förlängning av fem-månadersperioden men denna dispensmöjlighet har inte utnyttjats i något fall. En dylik dis- pens skulle innebära, att medlemmen skulle kunna kvarstå i kassan, så länge dispensen medgav. Vid arbetslöshet skulle han för att erhålla under- stödsrätt inte på nytt behöva fullgöra 52-veckorsvillkoret, men däremot 20—veckorsvillkoret. En dispens skulle således endast delvis underlätta upp- byggandet av ny understödsrätt.

Utredningen har hos kassorna hemställt bl. a. om uppgift, huruvida över- gång från anställd till företagare förekommer i nämnvärd omfattning och vilka problem av olika slag, som i så fall uppkommit ur kassornas syn- punkt. Av de tillfrågade kassorna har 28 inkommit med svar. Av dessa framgår, att övergång från anställd till egen företagare varierar i omfatt- ning i de olika kassorna. Somliga kassor har meddelat, att det över huvud taget knappast inträffar, att medlem övergår till egen företagare. Andra har framhållit, att det förekommer i begränsad utsträckning. Inom några kas- sor är emellertid problemet mera aktuellt. Lantarbetarnas kassa har exem- pelvis meddelat, att under år 1952 ca 400 medlemmar utträtt på grund av egen verksamhet. Det uppges huvudsakligen vara lantarbetare, som över- tagit ett arrendejordbruk eller förvärvat ett småbruk. Även bland träd- gårdsarbetarna torde förekomma fall, då vederbörande skaffar sig ett eget

företag. Hotell- och restaurangtjänstemännens arbetslöshetskassa har fram- hållit, att det inom kassans verksamhetsfält är en ofta förekommande före- teelse, att enskilda anställda övertar någon mindre kafé-, restaurang- el- ler hotellrörelse. Förbundet har medgivit dessa 5. k. vilande medlemskap upp till två år. Inom Handelsanställdas m. fl. arbetslöshetskassa lämnade 588 medlemmar kassan under 1952 på grund av att de etablerade sig som egna företagare. Under tiden 1 januari—31 oktober 1953 uppgick antalet av nämnda anledning utträdda till 512. Kassan har emellertid samtidigt meddelat, att det ytterst sällan förekommer någon anmälan om att med- lem, som övergått till egen verksamhet, önskar kvarstå i kassan. Transport- arbetarnas kassa har framhållit, att det ofta inträffar, att en person t. ex. övertar en lastbil men efter någon tid inte vill fortsätta som egen företa— gare. Det finns även medlemmar, som övergår till andra områden såsom egna företagare men vilka sedermera kommer tillbaka och blir lönean- ställda.

Av kassorna har 12 meddelat, att behov föreligger av en förlängning av den tid, under vilken självständig företagare må kvarstå i erkänd arbets- löshetskassa, eller att en sådan förlängning är önskvärd, eller förklarat sig inte ha något att erinra häremot. Metallindustriarbetarnas kassa har fram- hållit, att något dylikt behov inte föreligger. Bleck- och plåtslagarnas lik— som Bryggeriarbetarnas kassa finner en dylik lösning inte nöjaktig och föreslår i stället inrättandet av en särskild kassa för företagare.

Utredningen föreslår i 19 Q 3 mom. andra stycket arbetslöshetskasseför- ordningen en bestämmelse, .att det icke tidsbestämda avgiftsvillkoret ('_52- veckorsvillkoret) skall uppmjukas så att den som en gång fullgjort detta villkor men sedan lämnat kassan, under vissa förutsättningar skall kunna få tillgodoräkna sig de erlagda avgifterna vid återinträde inom fem år. En tillämpning av denna bestämmelse på företagarna skulle kunna underlätta för en företagare, som återgår till anställd, att ånyo bygga upp rätt till ersättning. Utredningen finner det emellertid lämpligare att möjlighet be- redes ifrågavarande företagare att stå kvar i kassan och därigenom vid- makthålla sin ersättningsrätt. En förlängning av medlemskapet kan visser- ligen redan enligt nuvarande bestämmelser dispensvägen medges av till- synsmyndigheten, men denna möjlighet har som nämnts aldrig utnyttjats i praktiken. Detta torde sammanhänga med att en företagare inte äger till— godoräkna avgifter för tid som företagare. För att dylika medlemmar skall kunna upprätthålla en effektiv rätt till ersättning bör därför tillsynsmyn- digheten, såsom föreslås i 19 Q 1 mom. andra stycket arbetslöshetskasseför- ordningen, erhålla befogenhet att också medge dem rätt att tillgodoräkna avgifter under högst tjugufyra månader efter det att medlemmen övergått till självständig företagare. Under sådana förutsättningar kan en dylik med-

lem, då han nedlagt sitt företag, omedelbart erhålla ersättning, om han inte kan få arbete som löntagare.

Härefter återstår frågan huruvida möjlighet bör öppnas för företagare att annat än övergångsvis tillhöra arbetslöshetsförsäkringen. Såsom förut anförts räknar utredningen inte med att en sådan möjlighet kommer att utnyttjas i större utsträckning. Det är inte heller önskvärt att företagar- grupper utan påtaglig arbetslöshetsrisk anslutes till försäkringen. Det sy- nes emellertid lämpligt att sådana företagargrupper som i fråga om arbets— löshetsrisk och allmänna arbetsförhållanden står relativt nära grupper av anställda kan anknytas till försäkringen. Hindren för försäkring bör där— för undanröjas för sådana grupper. Detta innebär att möjlighet öppnas att erlägga och tillgodoräkna avgifter för tid då någon arbetar som företagare. Då en särskilt ingående prövning bör äga rum innan en företagargrupp anslutes till försäkringen bör ett dispensförfarande tillämpas. Utredningen föreslår därför i 19 5 1 mom. tredje stycket en bestämmelse av innebörd, att Kungl. Maj:t erhåller befogenhet att medge sådant tillgodoräknande. Denna bestämmelse avser närmast företagare, som arbetar under ungefär samma förhållanden som lönearbetare och i olika avseenden står de an- ställda nära. Ur praktiska synpunkter torde det vara lämpligast att dessa grupper så långt möjligt anknytes till den erkända arbetslöshetskassan inom verksamhetsområdet. Man torde dock inte helt böra utesluta möjlig- heten för grupper av företagare att bilda egna arbetslöshetskassor.

Dispens enligt de föreslagna bestämmelserna i 19 5 1 mom. arbetslös- hetskasseförordningen bör lämnas endast under förutsättning, att avgifts- och arbetslöshetskontrollen kan ordnas på ett betryggande sätt och att de med statsbidraget förbundna villkoren i övrigt uppfylles i olika avseen- den. Särskilt den lokala kontrollen är av stor betydelse, när det gäller de självständiga företagarna.

En förutsättning för att dispens skall kunna medgivas beträffande per- soner, som helt arbetar som självständiga företagare, bör vara att de ut- övar sin rörelse under ordnade former. Man torde därför böra kräva, att rörelsen bedrives i särskild arbetslokal (butik, verkstad c. d.). Vidare bör dispensen begränsas att gälla huvudsakligen enmansföretagare eller i varje fall endast företagare, som arbetar i rörelsen i huvudsak under samma be- tingelser som anställda. Företagare, som har flera anställda, torde därför i allmänhet inte höra tillhöra arbetslöshetsförsäkringen.

Vad angår arbetslösheten och arbetslöshetsrisken må särskilt framhål- las, att det i fråga om de självständiga företagarna torde vara mycket svårt att avgöra, huruvida arbetslösheten beror på förhållanden, över vilka före- tagaren själv kunnat råda eller inte. Ett rent affärsmässigt sett bra före— tag kan ge ett mindre gott driftresultat, om företagaren personligen inte är lämplig att omhänderha rörelsen. En företagare kan även genom a—lltför

riskfyllda affärer vålla att företaget måste nedläggas. Man torde härvid emellertid som regel få förutsätta, att företagaren skall anses som oförvål- lat arbetslös så snart företaget måst nedläggas eller han av ekonomiska skäl nödgats överlåta rörelsen till annan.

Särskilt upprättandet av en betryggande arbetslöshetskontroll har fram- hållits som ett hinder mot ett inlemmande av företagarna i försäkringen. Uppsättes som villkor för rätt till ersättning, att företagarens befattning med företa-get har upphört, synes emellertid svårigheterna egentligen inte vara större än beträffande arbetstagarna. Även om en företagare nedlagt sin rörelse, som drivits i öppen lokal, kan han vid arbetslöshet visserligen ha möjlighet att i viss utsträckning mottaga arbete från gamla kunder och i hemmet fortsätta den minskade rörelsen. Samma möjlighet föreligger emellertid även för arbetstagare. Vid arbetslöshet kan sådana utföra arbete som egna företagare. Genom det särskilda ansökningsförfarande, som före— slås av utredningen i samband med utbetalningen av ersättningen och var— om särskilda bestämmelser intagits i 32 å arbetslöshetskasseförordningen, erhålles en viss kontroll härutinnan. Vidare torde man få förutsätta, att vederbörande arbetslöshetskassa vidtager speciella åtgärder beträffande den lokala kontrollen i fråga om företagarna.

Undantagshestämmelsen beträffande företagares familjemedlemmar tor- de helt stå i överensstämmelse med den tidigare rådande uppfattningen om dessa personers ställning. Något egentligt anställningsförhållande ansågs inte föreligga i dessa fall. Det framhölls vid bestämmelsens tillkomst vi- dare, att erfarenheterna från utlandet gav vid handen, att risk för miss- bruk av försäkringen förelåge, om personer anställda hos närstående släk- tingar tilläts att ingå såsom medlemmar i erkänd arbetslöshetskassa.

Uppfattningen beträffande ifrågavarande familjemedlemmars rättsliga ställning har emellertid med åren modifierats. Som framgår av det ovan anförda ansåg sålunda socialvårdskommittén, att även familjemedlemmar- na borde tillhöra arbetslöshetsförsäkringen. I yrkesskadeförsäkringslagen har det tidigare undantaget för arbetstagare, som tillhör arbetsgivarens familj, slopats för sådana familjemedlemmar _ utom arbetsgivarens make — som är obligatoriskt sjukpenningförsäkrade enligt sjukförsäk- ringslagen. Härigenom kommer bl. a. företagares hemmavarande barn över 16 år att i regel vara obligatoriskt yrkesskadeförsäkrade, då de utför ar- bete för fanniljefaderns räkning.

Den omvärdering av familjemedlemmars ställning i förevarande avse- ende, som således kan sägas ha ägt rum, bör ses mot bakgrunden av de ändrade anställningsförhållanden, som numera rätt allmänt torde gälla för familjemedlemmarna vid deras sysselsättning i den anhöriges företag. Ut- vecklingen torde ha gått därhän, att familjemedlemmar, som arbetar i före-

taget, i allt större utsträckning arbetar under samma villkor som vanliga anställda. Med hänsyn härtill föreslår utredningen att un—dantagsbestämmel- sen i 7 & beträffande arbetsgivares familjemedlemmar begränsas till att gälla den som är gift med arbetsgivaren. Såsom nu är fallet, bör emellertid tillsynsmyndigheten äga befogenhet att medge dispens från denna bestäm- melse. Föreskrifter härom föreslås i 7 5 3 mom. arbetslöshetskasseförord— ningen.

Det ligger i sakens natur, att arbetslöshetskontrollen i här ifrågavarande fall måste ordnas efter något andra linjer än normalt bl. a. med hänsyn till att prövningen av rätten till ersättning inte alltid kan grundas på ar- betsgivarintyg.

Kap. 5. Hemarbetarna

Gällande bestämmelser m. m.

Hemarbetarna uteslutes f. n. i praktiken från försäkringen genom att enligt 21 5 5 mom. arbetslöshetskasseförordningen avgift inte må tillgodo- räknas för tid, då medlem utför arbete i sitt hem.

I anslutning till den proposition (nr 38/1934), som ligger till grund för den nuvarande statsunderstödda frivilliga arbetslöshetsförsäkringen, utta- lade departementschefen beträffande hemarbetarna, att denna arbetargrupp inte lämpligen kunde inordnas under försäkringen. Det syntes synnerli- gen viktigt, att denna från början konstruerades så, att möjligheter till missbruk i görligaste mån förhindrades.

Riksdagen uttalade (andra lagutskottets utl. nr 237/1934, rd skr nr 294/ 1934) vid behandlingen av propositionen, att det med hänsyn till hemarbe- tarnas antal och ofta ovissa arbetsförhållanden skulle vara önskvärt, om ett sådant kontrollsystem skulle kunna anordnas, att även dessa arbetare kunde inordnas under försäkringen. Då förefintliga utredningar rörande hemarbetarnas förhållanden i viss mån måste anses vara föråldrade, fram- höll riksdagen lämpligheten av att en ny statistisk undersökning verkställ- des beträffande hemarbetarna. När denna utredning förelåge, skulle till förnyat övervägande kunna upptagas frågan, huruvida hemarbetarna eller någon grupp av dem skulle kunna inordnas under försäkringen.

Socialvårdskommittén

I sitt förslag framhöll socialvårdskommittén, att hemarbetarna ur .ar- betslöshetsförsäkringens synpunkt erbjöd speciella problem av två anled- ningar, nämlfgen svårigheterna att kontrollera omfattningen av den arbe- tade tiden och att övervaka den arbetslösa tiden. Då arbetsgivarna inte kun- de lämma uppgift om den arbetade tidens längd, erfordrades särskilda reg- ler för att avgöra om arbete utfördes i den omfattning, att understödsrätt

förvärvades. Vidare behövdes speciella bestämmelser rörande arbetslöshets- kontrollen.

Reglerna för bestämmande av vilka hemarbetare, som skulle kunna för— värva understödsrätt, skulle enligt kommitténs förslag i princip samman— falla med dem, som gällde för andra arbetstagare. Hemarbetare, som un- der en period av tolv månader utförde arbete i minst 20 veckor och därmed uppfyllde arbetsvillkoret, skulle erhålla understöd från försäkringen. Ar- betstidens längd skulle beräknas med utgångspunkt från den utbetalade ersättningens storlek på så sätt, att denna dividerades med en för orten och yrket fastställd medeldagsförtjänst. Denna skulle bestämmas av för- säkringens länsorgan med ledning av utredningar, utförda av socialförsäk— ringsnämnden.

När det gällde familjekooperativt arbete, skulle enligt förslaget endast en inom varje familj i regel kunna förvärva rätt till understöd. Familjens gemensamma arbete finge dock bygga upp denne familjemedlems rätt till understöd. Skulle det visa sig, att familjen utförde arbete som mera avse- värt översteg 52 arbetsveckor per år, borde enligt förslaget vid inträffad arbetslöshet för samtliga familjemedlemmar ytterligare en av dessa göras understödsberättigad.

I fråga om kontrollen över den arbetslösa tiden framhöll kommittén, att hemarbetare i likhet med varje annan understödstaga're skulle ha skyldig— het att besöka arbetsförmedlingen och hos denna ansöka om arbete. Hem— arbetarna borde ha skyldighet att antaga varje slag av lämpligt arbete, som erbjöds dem. En hemarbetare, som anvisades annat lämpligt arbete än hem— arbete, borde enligt kommittén sålunda inte ha rätt att avvisa detta. Så länge hemarbete funnes anmält på arbetsförmedlingen, borde en hemarbe- tare erbjudas detta i första hand.

Det vore angeläget, framhöll kommittén, att arbetsförmedlingen nära samarbetade med arbetsgivarna särskilt å de orter, där hemarbetare fun- nes i större omfattning. Vanligtvis hade nämligen en arbetsgivare en fast krets hemarbetare. Förmedlingen borde söka uppehålla en sådan kontakt med arbetsgivarna, att den alltid kände till, huruvida arbete lämpat för hemarbetare över huvud taget funnes. Kommittén anförde vidare, att de former av kontroll, som förekom beträffande övriga försäkrade, inte var tillräckliga för hemarbetarna. Ett besök på arbetsförmedlingen ådagalade på intet sätt, att en hemarbetare saknade arbete. Det blev nödvändigt, att försäkringsorganet med hänsyn härtill noga prövade ansökningar om un- derstöd från hemarbetare.

Ä arbetsgivarintyget skulle enligt förslaget finnas antecknat, 0111 veder- börande varit hemarbetare. Den försäkra—de skulle i sin ansökan om under- stöd ange de arbetsgivare, för vilkas räkning han brukat utföra arbete, ävensom i förekommande fall namnet på medlemmarna i familjen. Skulle

det befinnas, att vederbörande kunde erhålla understöd endast med till— godoräknande av utfört hemarbete, skulle de i ansökan angivna arbetsgi- varna underrättas. Dessa skulle uppmanas att vid utdelande av arbete åt den understödssökande eller hans familjemedlemmar underrätta försäk- ringsorganet härom. Det borde även åvila arbetsgivaren att meddela, huru- vida någon av familjemedlemmarna vore sysselsatt med arbete för arbets- givarens räkning.

Kommittén framhöll slutligen, att det över huvud taget knappast gick att kontrollera, i vilken omfattning en person utförde förvärvsarbete i sitt hem.

I utlåtande över kommitténs förslag motsatte sig inte arbetsmarknads- styrelsen hemarbetarnas inlemmande i försäkringen. Styrelsen ifrågasatte, om man inte _ särskilt i fråga om hemarbetarna, vilka utgjorde den för- säkringsmässigt sett mest svårkontrollerbara gruppen _ kunde tänka sig lagstiftningens ikraftträdande, sedan erforderliga kontrollanordningar kun- nat byggas upp.

Enligt statskontorets mening erbjöd förslaget i vad det avsåg försäkring- ens omfattning ingen tillfredsställande lösning. Det vore ägnat att väcka starka betänkligheter att generellt utsträcka försäkringen till att omfatta så svårbedömbara och svåradministrerade grupper som bl. a. hemarbetare.

Det kan i detta sammanhang nämnas, att De erkända arbetslöshetskas— sornas samorganisation i en framställning den 20 september 1949 till stats- rådet och chefen för socialdepartementet framhållit, att rätten att tillhöra erkänd arbetslöshetskassa borde utvidgas att gälla även hemarbetare.

Utredningen

I direktiven för utredningen har särskilt framhållits, att hemarbetarnas ställning till arbetslöshetsförsäkringen borde omprövas med hänsyn till vikten av att försäkringen gives vidast möjliga tillämpning å grupper, som är i behov av en dylik försäkring.

Enligt uppgifter i kommerskollegii industriberättelse för år 1953 upp- gick antalet hemarbetare vid de industriföretag, som omfattas av industri- statistiken, till 19183. Uppgifter om hemarbetare, som erhåller sitt arbete exempelvis från mellanmän, ingår i regel inte i denna statistik. Vidare tor- de kunna förutsättas, att även andra grupper hemarbetare inte ingår i sta- tistiken. Å andra sidan torde det inte vara helt uteslutet, att personer, som omväxlande arbetar som fabriksarbetare och hemarbetare, redovisas i in- dustristatistiken som hemarbetare. Ifrågavarande grupp torde emellertid i egenskap av fabriksarbetare tillhöra någon erkänd arbetslöshetskassa.

Utredningen har inte ansett det påkallat att göra en allmän undersök- ning beträffande antalet hemarbetare och hemarbetets omfattning. För att få underlag för bedömande av frågan, huruvida det är lämpligt att under

nuvarande förhållanden öppna möjligheter för hemarbetarna att få tillhöra arbetslöshetsförsäkringen, har utredningen emellertid gjort en undersök- ning beträffande vissa hemarbetares sysselsättningsförhålland-en, orsaken till hemarbetet etc. Undersökningen har utförts under hösten 1953 och om- fattar fackligt organiserade hemarbetare i Beklädnadsindustriarbetareför— bundet, De förenade förbunden, Metallindustriarbetareförbundet, Sko- och läderindustriarbetareförbundet, Textilarbetareförbundet samt Träindustri- arbetareförbundet.

Genom förbunden utsändes frågeformulär till avdelningar, som hade hemarbetare anslutna. Av de erhållna svaren _ ca 650 _ har 591 (35 män och 556 kvinnor) medtagits i undersökningen. Övriga har varit alltför ofull- ständiga.

I förhållande till antalet av kommerskollegium redovisade hemarbetare omfattar undersökningen ett ringa antal. Man torde emellertid kunna för— utsätta, att man genom undersökningen har nått en mera betydelsefull del av hemarbetarna, nämligen den grupp, som har hemarbetet till mera hu- vudsaklig förvärvskälla. Det synes naturligt, att de hemarbetare, som har hemarbetet som sin försörjning och arbetar under förhållanden, vilka står fabriksarbetarnas nära, sökt anknytning till de fackliga organisationerna för att genom dessa kunna få sina arbets- och löneförhållanden ordnade genom avtal etc. Bland de organiserade hemarbetarna torde även finnas personer, som tidigare varit sysselsatta i fabriksarbete men av någon or- sak övergått till hemarbete.

Av betydelse för bedömningen av möjligheterna att bereda hemarbetarna tillfälle att arbetslöshetsförsäkra sig är hur hemarbetet är organiserat och upplagt i olika avseenden. Av dem som besvarat förevarande fråga, får 578 eller ca 98 procent arbetet direkt från arbetsgivaren. Endast 12 får arbetet genom mellanhand.

Med undantag för ett mindre antal inom beklädnadsindustrien sysselsatta utföres hemarbetet för endast en arbetsgivare. Det kan i samband härmed nämnas, att enligt avtal arbetsgivaren i vissa fall skall tillhandahålla ma- skiner för hemarbetarna. Detta förekommer i viss utsträckning inom De förenade förbunden. Härigenom kommer arbetstagaren att fastare bindas vid en enda arbetsgivare. Vidare har semesterlagens bestämmelser kommit att binda hemarbetarna vid en enda arbetsgivare.

En viss del av hemarbetet torde utföras gemensamt av flera familjemed- lemmar eller grannar. I de undersökta fallen har dock framkommit, att familjekooperativt hemarbete förekommit endast i .nio fall. Som ovan fram- hållits, förekommer i viss utsträckning, att arbetsgivaren tillhandahåller maskiner. I andra fall måste särskilda redskap och verktyg användas. Vidare fordras ofta stor erfarenhet och skicklighet vid arbetets utförande.

Ifrågavarande förhållanden gör att som regel endast en person i familjen kan syssla med hemarbetet. I de fall, där hemarbetet är av den natur, att det bedrives som bisysselsättning, torde familjekooperativt hemarbete san- nolikt förekomma i större utsträckning.

Av stor betydelse för en effektiv avgifts- och arbetskontroll är sättet för avräkningen mellan arbetsgivaren och hemarbetaren. Av de 562, som lämnat uppgift härom, erhåller 348 ersättning för utfört arbete per vecka och 214 med längre intervall. Skriftlig specifikation på utfört arbete och erhållen ersättning förekommer i 457 fall. Sättet för avräkning hemarbe- taren#arbetsgivaren torde variera betydligt. I många fall sker en avräkning först då utlänmat arbete återlämnas till arbetsgivaren. Avräkningsperio- derna kan i dessa fall omfatta både två och tre veckor. I en del fall före- kommer fast avlöningsdag varje vecka. Vissa företag använder avlönings- listor, andra arbetsböcker, där anteckning göres om utlänmat och återläm- nat material, utbetalad ersättning o. s. v. I en del fall användes särskilda följesedlar.

För bedömningen av frågan om hemarbetarnas försäkringsbarhet är av avgörande betydelse, huruvida de arbetar i den utsträckning, att de kan kvalificera sig för avgiftsbetalning. Antalet arbetstimmar per vecka varie- rar betydligt. Av de 416, som lämnat fullständiga svar i detta avseende, har 334 eller över 80 procent uppgivit sig arbeta mera än 24 timmar per vecka. Åtminstone dessa har arbetat i den utsträckning, att de kunnat kva- lificera sig för avgiftsbetalning. Den genomsnittliga arbetstiden per vecka för de 416 är 35 timmar. Av dem, som arbetat kortare tid än 48 timmars arbetsvecka har 182 angett dålig arbetstillgång som skäl härför, medan 178 förklarat, att de inte hinner eller orkar arbeta längre tid.

Även arbetsförtjänsten varierar i betydande grad, vilket närmare belyses i nedanstående tablå.

Arbetsförtjänst Antal hemarbetare per timme kr.

—0.99 .......................... 13 LOG—1,49 .......................... 94 1,50—1,99 .......................... 141 2,00—2,49 .......................... 138 2,50—2,99 .......................... 64 BLOG—3,49 .......................... 32 3,50—3,99 .......................... 5 4.00— ........................... 2

Summa 489

Av väsentlig betydelse för hemarbetarnas försäkringsbarhet är deras möjligheter att taga arbete utanför hemmet. Av de 489 svaren på frågan om anledningen till hemarbetet har i 389 fall orsaken angetts vara familje- skäl, i 56 fall arbetsförheten och i 44 fall andra skäl. Av 582 svarande har 549 angett att hemarbete är deras enda inkomstkälla. Redan av de angivna skälen för hemarbetet framgår, att vederbörande är bundna i större eller mindre utsträckning till hemmet. På direkt fråga om de skulle kunna taga arbete utom hemmet, då de någon tid är utan hemarbete har 418 svarat nej och endast 84 ja. Att de inte kan taga arbete utom hemmet har av 281 angetts bero på hemmets skötsel. 52 har angett bristande arbetsförhet och 13 andra skäl som anledning till bundenheten vid hemmet. På fråga om de vid arbetslöshet brukar söka arbete genom arbetsförmedlingen har endast 58 svarat ja.

I hemarbetet förekommer även säsongarhete i viss grad. Det förekom- mer vidare arbetsformer som närmast kan karakteriseras som korttidsar- bete. I de undersökta fallen har 406 uppgivit, att arbetet pågår fortlöpande året runt och 154, att de har arbete endast tidvis.

I fråga om behovet av en arbetslöshetsförsäkring för hemarbetare må framhållas, att i de fall hemarbetet utgör vederbörandes huvudsakliga sys- selsättning och förvärvskälla ett behov av ersättning för inkomstbortfall vid arbetslöshet givetvis föreligger. I andra fall, där hemarbetet bedrives som en bisysselsättning eller endast för att bereda vederbörande tillskott till familjeinkomsten, är behovet inte detsamma. Frågan om en arbetslös— hetsförsäkring av hemarbetare synes därför till övervägande del gälla möj— ligheterna att i stort sett under samma villkor som för övriga arbetstagare inordna hemarbetarna i den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen. Särskilt från De förenade förbundens sida har framhållits, att behovet av och intres- set för en arbetslöshetsförsäkring av ifrågavarande kategorier är stort. Förbundet har en icke erkänd arbetslöshetskassa i vilken hemarbetare är medlemmar.

Omfattningen av hemarbetet som arbetsform torde i viss grad vara be— roende av tillgången på arbetskraft. Under tider med brist på arbetskraft är det naturligt, att arbetsgivarna söker komma i kontakt med den arbets- kraft, som av en eller annan anledning är bunden vid hemmet. Ett annat skäl för att arbetsgivarna kan ha intresse av hemarbete är att de därige- nom kan behålla van och erfaren arbetskraft, t. ex. gifta kvinnor, som tidi— gare arbetat på fabriken men bundits till hemmet på grund av skötseln av minderåriga barn etc. Genom inrättande av daghem o. d. torde dock behovet av hemarbetare ha minskats. I en del fall har enligt uppgift ar- betsgivarna direkt strävat efter att i största möjliga utsträckning avskaffa

hemarbetet. På andra håll har man i viss omfattning övergivit systemet med hemarbete men sedermera återgått till detta, eftersom det visat sig ha ekonomiska och praktiska fördelar.

Det synes rätt naturligt, att hemarbetarna tillhör de kategorier, som vid inskränkning i driften i första hand drabbas av arbetslöshet. Hemarbetar- nas arbetslöshetsrisk är därför i allmänhet större än fabriksarbetarnas.

Utredningen har inte ansett det lämpligt att förbehållslöst bereda hem- arbetarna möjlighet att tillhöra arbetslöshetsförsäkringen. Enligt utredning- ens mening bör tillsynsmyndigheten erhålla befogenhet att avgöra huru- vida viss grupp hemarbetare arbetar under sådana förhållanden, att en tillfredsställande avgifts- och arbetslöshetskontroll kan anordnas och att de även på denna grund kan anses försäkringsbara. I arbetslöshetskasse- förordningen bör därför införas bestämmelse att tillsynsmyndigheten äger medgiva kassa rätt att i sina stadgar föreskriva avgiftsplikt och tillgodo- räknanderätt för viss grupp av medlemmar för tid, då arbetet utföres i hemmet. En sådan bestämmelse har intagits i 19 5 1 mom. andra stycket 1) förslaget till arbetslöshetskasseförordning.

De hemarbetare, som torde kunna komma i fråga för arbetslöshetsför— säkring, är främst sådana som har hemarbetet som sin huvudsakliga sys- selsättning och förvärvskälla. I praktiken torde man få låta det kombine- rade avgifts- och arbetsvillkoret vara reglerande beträffande tillhörigheten till försäkringen.

Avgiftsvillkoret bygger på antalet arbetade timmar. I fråga om hemarbe- tarna kan man visserligen tänka sig en deklaration över antalet arbetstim— mar, me:n i många fall torde det vara lämpligare att knyta avgiftsskyldig— heten och tillgodoräknanderätten till en viss minimiinkomst, motsvarande en viss arbetstid. Eventuellt kan man här tänka sig, att kassastyrelsen för varje år i samråd med tillsynsmyndigheten fastställer en genomsnittlig arbetsförtjänst, normalinkomst, motsvarande 20 veckolöner. Vid av- giftsvillkorens utformning i kassastadgarna torde få beaktas, att effektivi- teten i hemarbetet i allmänhet är betydligt lägre än i fabriksarbetet. Det kräves därför längre arbetstid i hemarbetet för att samma inkomst skall uppnås som i fabriksarbetet.

Försäkringsbarhet kan inte anses föreligga i andra fall än där en betryg- gande avgiftskontroll kan uppnås. Av den gjorda undersökningen att döma synes några större svårigheter i detta avseende inte uppkomma. I allmän- het finnes avlöningskuvert, arbetsbok, följesedel eller dylikt, som anger under vilken tidsperiod arbetet utförts samt ersättningens storlek. Dylika specifikationer får företes vid avgiftsuppbörden. Möjlighet torde även fin- nas att i viss utsträckning erhålla arbetsgivarnas medverkan vid avgifts- kontrollen.

I fråga om arbetslöshetskontrollen uppställer sig större svårigheter. Vis- serligen har hemarbetarna bl. a. på grund av semesterlagstiftningen och avtalsväsendet kommit att anknytas fastare till sina respektive företag och man kan måhända genom olika åtgärder komma vidare på denna väg. Den möjligheten föreligger dock alltjämt, att en hemarbetare kan utföra arbete för flera arbetsgivare. Vid arbetslöshet hos en arbetsgivare kan han därför ändå utföra arbete för annan arbetsgivares räkning.

Arbetslösheten bör i vanlig ordning styrkas med arbetsgivarintyg. Där— jämte torde ytterligare kontrollåtgärder bli nödvändiga, i första hand en skriftlig försäkran från hemarbetaren, att han inte haft arbete för någon arbetsgivares räkning. Av viss betydelse torde vidare vara, att arbetstaga- ren är skyldig att snarast möjligt överlämna debetsedeln för preliminär skatt till arbetsgivaren. Det kan även anföras, att man genom att anknyta försäkringsersättningen direkt till arbetsförtjänsten kan skapa ett intresse för de försäkrade att uppge sina arbetsförtjänster från samtliga sina ar- betsgivare. På grundval av sådana uppgifter kan en kontroll göras hos de uppgivna arbetsgivarna.

På mindre orter torde arbetslöshetskontrollen i stort sett inte vara svå— rare att genomföra beträffande hemarbetarna än för övriga försäkrade. Redogörarna har där i allmänhet god kännedom om medlemmarna och de- ras förhållanden, varför de har möjlighet att på ett smidigt och effektivt sätt handha arbetslöshetskontrollen. Det kan vidare tänkas, att överens- kommelse kan träffas mellan kassan och arbetsgivarna, varigenom dessa åtar sig att till en central på orten anmäla arbetsförtjänsterna för hemar- betarna.

Avgörande för hemarbetarnas försäkringsbarhet är, om de kan taga an- nat arbete än hemarbete vid arbetslöshet. De bör i vanlig ordning ha skyl- dighet att vara anmälda som arbetssökande på arbetsförmedlingen. I första hand bör därvid önskemål om hemarbete tillgodoses. Finns inte sådant ar- bete att tillgå, skall de vara skyldiga att taga annat lämpligt arbete i samma utsträckning som andra försäkrade. Sannolikt torde när det gäller hemar- bete kontakten mellan arbetsgivare och arbetsförmedling inte vara så ut— vecklad som i andra fall. En förutsättning för att hemarbetare skall kunna medtagas i arbetslöshetsförsäkringen bör emellertid vara att man även i fråga om dem söker åstadkomma en tillfredsställande kontakt mellan arbets- givarna och arbetsförmedlingen.

Som framgår av den verkställda undersökningen är orsaken till att ve- derbörande har hemarbete ofta den, att han inte kan taga annat arbete. Av de 502 hemarbetare, som besvarat frågan om de vid arbetslöshet kan antaga arbete utom hemmet, har 418 förklarat sig inte ha möjlighet därtill.

281 har angett skötsel av hemmet som orsak. Med hänsyn härtill torde inte kunna förväntas, att anslutningen till försäkringen kan bli så stor i fråga om dessa grupper. Utredningen har emellertid ansett det önskvärt att de nuvarande hindren i lagstiftningen beträffande ifrågavarande yrkesgrupps försäkringsbarhet undanröjes.

Frågan om försäkringen av hemarbetarna gäller inte endast de egentliga hemarbetarna utan även de grupper, som arbetar växelvis som hemarbetare och fabriksarbetare. I flera arbetslöshetskassor kan finnas individuella fall, där vederbörande endast tidvis arbetar med hemarbete. Fråga uppkommer här, huruvida en dylik medlem skall få betala och tillgodoräkna avgift för den tid han utför hemarbete. Det kan i en del fall medföra praktiska svå- righeter för kassor, som i övrigt inte har grupper av hemarbetare anslutna. Vid övervägande av hithörande frågor har utredningen för sin del inte ansett sig böra förorda bestämmelser om avgiftsplikt och tillgodoräknande- rätt i sådana individuella fall för tid, då arbete utförts i hemmet.

I det fall familjekooperativt hemarbete förekommer, bör endast huvud— personen ha möjlighet att arbetslöshetsförsäkra sig.

Kap. 6. Folkpensionärer m. fl.

Gällande bestämmelser

I arbetslöshetskasseförordningen finnes inga fixa åldersgränser fastställ- da för rätten att tillhöra erkänd arbetslöshetskassa. Det har överlämnats till kassorna själva att bestämma åldersgränserna för rätten till medlem- skap. Enligt 7 5 i förordningen skall från rätt att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa eller att där kvarstå såsom medlem uteslutas bl. a. den som inte uppnått viss i stadgarna angiven ålder. Enligt 8 5 må från sådan rätt uteslutas bl. a. den vars ålder överstiger den gräns, som kan vara före- skriven i stadgarna. Jämlikt bestämmelse i samma paragraf må från så— dan rätt vidare uteslutas den för vilken på grund av varaktig nedsättning av arbe-tsförmågan synnerlig risk för arbetslöshet är för handen.

Av de nu verksamma kassorna har 29 infört särskilda bestämmelser i fråga om inträdet för personer tillhörande de övre åldersgrupperna. Be- stämmelserna gäller inte vid övergång mellan kassorna utan endast per- soner, som inte tillhör arbetslöshetsförsäkringen. Maximiåldern för inträde har fastställts enligt följande.

Övre åldersgräns för Antal kassor inträde i kassan

67 ................................. 9

65 ................................. 6 60 ................................. 13 55 ................................. 1

En erkänd arbetslöshetskassa, Arbetsledarnas, har i sina stadgar före- skrivit, att den, som fyllt 67 år, skall utträda ur kassan. En annan kassa, Gruvindustriarbetarnas, har i sina stadgar intagit en bestämmelse, att från medlemskap i kassan skall uteslutas den, som fyllt 70 år. Övriga arbetslös— hetskassor har inte någon motsvarande bestämmelse i stadgarna.

Socialvårdskommitténs förslag m. m.

I fråga om en övre åldersgräns för tillhörighet till försäkringen framhöll kommittén, att det alltid är angeläget att undvika en sammanblandning av hjälpformer. Om inte undantag från rätten till understöd från arbets- löshetsförsäkringen infördes, skulle det ofta inträffa, att hjälp samtidigt utginge från såväl folkpensionerin-gen som arbetslöshetsförsäkringen. An- ledningen till att äldre personer borde uteslutas från rätten till understöd från försäkringen var att söka i deras minskade arbetsförmåga och den ändring, som föranleddes i den enskilde individens ställning på arbets- marknaden. Bedömningen av om till högre ålder komna personer hade kvar sin arbetsförmåga, var en så vansklig sak, att det inte kunde vara lämpligt att för deras del införa en understödsrätt, som var beroende på prövningen av ett sådant villkor.

Många personer bevarade, framhöll kommittén vidare, utan tvivel ännu i ganska hög ålder sin arbetsförmåga i det närmaste oförändrad. Det kunde inte gärna göras gällande, att de komme att bli mindre villiga att ställa sin arbetskraft till arbetsmarknadens förfogande, om de ställdes utanför arbetslöshetsförsäkringen. De hade enligt kommittén ofta inte regelbund- na, längre anställningar utan tog i stället tillfälliga arbeten för att för- bättra sin ekonomi. Därest folkpensionärer genom eget arbete kunde höja sin standard, vore detta att betrakta som enbart förmånligt såväl för den enskilde som för samhället. Däremot funnes enligt kommitténs åsikt intet motiv att tillförsäkra dem ett särskilt understöd för det fall att de inte lyc- kades erhålla ett lämpligt arbete. Kommittén ansåg därför, att från rätt till understöd från arbetslöshetsförsäkringen borde uteslutas var och en, som förvärvat rätt till ålderspension från folkpensioneringen. Understödsrätten från försäkringen skulle alltså upphöra vid 67 års ålder. Kommitténs ord—

förande jämte två ledamöter och tre sakkunniga anmälde avvikande me- ning beträffande ifrågavarande kategoris ställning inom försäkringen.

I utlåtande över kommitténs förslag framhöll arbetsmarknadsstyrelsen i fråga om den övre åldersgränsen, att det säkert skulle kännas egendom- ligt för en försäkrad, som under långa tider betalt avgifter till den nuva- rande försäkringen ätt plötsligt ställas utom densamma trots arbetsförhet och trots villighet att allt fortfarande stå till arbetsmarknadens förfogande. I synnerhet vid ett genomförande av huvudalternativet skulle det före- falla egendomligt, då alternativet byggde på en fortsättning av kasseför- säkringen, där uteslutning enbart av åldersskäl som regel inte förekom. En »skarv» uppåt, som möjliggjorde en fortsatt försäkring efter uppnådda 67 år vore enligt styrelsens uppfattning väl motiverad. Så länge ett arbets— villkor funnes i försäkringen torde detta villkor ge godtagbar avgränsning, för att inte ifrågavarande kategori skulle kunna tillgodogöra sig flera ut- försäkringsperioder. Ehuru styrelsen inte ansåg sig kunna förorda en övre åldersgräns, ville styrelsen dock framhålla de svårigheter, som förelåg. Det var redan inom den frivilliga försäkringen svårt att fastställa, om åldriga kassamedlemmar verkligen stod till arbetsmarknadens förfogande. Erfa- renheterna från arbetsförmedlingarna visade på svårigheter att finna lämp- ligt arbete åt dessa personer. En övre åldersgräns avstyrktes av länsarbets— nämnderna i Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Hallands, Älvsborgs, Ska- raborgs, Västmanlands, Gävleborgs, Västernorrlands och Norrbottens län.

Länsstyrelsen i Blekinge län anförde, att om man fasthöll vid att för- säkringen skulle utgöra ett skydd mot inkomstförlust, förorsakad av att arbete som vederbörande kunde och brukade utföra inte stod till förfo- gande, det syntes orättvist att från rätt till understöd utesluta en person endast därför att han uppnått en viss ålder. Även länsstyrelserna i Malmö- hus och Västernorrlands Iän avstyrkte en övre åldersgräns för rätt till un- derstöd.

De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation anförde. Den övre åldersgränsen motiveras tydligen med att vederbörande efter erhål- len folkpension ej har behov av samma försäkringsskydd vid arbetslöshet som dessförinnan.

Det måste dock ligga något stötande i, att en person, som under ett långt liv betalat avgifter till sin arbetslöshetskassa måste lämna denna då han fyller 67 år och måhända bäst behöver försäkringsskyddet. Det är ju ganska vanligt att personer som fyllt 67 år och långt däröver allt fortfarande stå kvar i arbete. Det skulle därför te sig egendomligt för dem, om vid en tillfällig periodisk eller be- stående arbetslöshet de skulle förlora understödsrätten, medan t. ex. kamraten, som ej fyllt 67 år men i kanske bättre ekonomiska omständigheter, skulle erhålla understöd. Det skulle ju också verka orättvist för en försäkrad, som fyllt 67 år och vid uppbärande av folkpensionen endast har denna att lita till, då han på grund av den föreslagna bestämmelsen mister rätten till arbetslöshetsunderstöd,

medan en annan person, som också uppbär folkpension gör detta utan avdrag för måhända avsevärt högre inkomster än vad daghjälpen uppgår till. Enligt sam- organisationens mening bör sålunda åldersgränsen 67 år slopas.

Det kan i detta sammanhang framhållas, att enligt sjukförsäkringslagen sjukhjälp i form av sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård utgår vid varje sjukdom för högst sjuhundratrettio dagar, dock för högst nittio dagar för tid efter utgången av den månad, varunder försäkrad fyllt 67 år eller varunder försäkrad börjat uppbära folkpensionsförmån i annan form än ålderspension, så länge förmånen åtnjutes.

Enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag ägde även den som uppbar folk- pension rätt till sjukpenning och livränta vid olycksfall i arbete. För den som fyllt 67 år och hade en årsinkomst understigande 1600 kronor ned- sattes dock sjukpenningen. Även livränta nedsattes sedan livräLntetagaren fyllt 67 år. I lagen om yrkesskadeförsäkring föreskrives, att sjukpenning fr. o. m. utgången av den månad, under vilken den skadade fyllt 67 år, skall utgå efter den mindre förmånliga kolumnen i sjukförsäkringens sjukpenningskala. För att den skadade inte skall förlora rätten att vid yr- kesskada liksom vid annan sjukdom uppbära sjukpenning i 90 dagar efter den förmånligare kolumnen i sjukpenuningskalan får sjukpenning från yr- kesskadeförsäkringen emellertid inte utgå med lägre belopp än som skolat utgivas från allmän sjukkassa, om skadan ej varit yrkesskada.

Enligt bestämmelserna i 12 å arbetslöshetskungörelsen må arbetslöshets— hjälp inte tillkomma person, vilken fyllt 67 år. Efter särskilt bemyndigan— de av Kungl. Maj:t äger dock arbetsmarknadsstyrelsen medgiva, att arbets- löshetshjälp må utgivas till sådan person. I kungl. brev den 4 juni 1954 bemyndigas arbetsmarknadsstyrelsen att med tillämpning tills vidare fr. o. m. den 1 juli 1954 medge att arbetslöshetshjälp lämnas person som fyllt 67 år under förutsättning att denne har försörjningsplikt mot minder— åriga barn eller adoptivbarn. Fråga om medgivande i andra fall skall under- ställas Kungl. Maj:ts prövning.

Vissa uppgifter angående arbetslöshet och understödsutbetalning

Uppgifter beträffande antalet på arbetsförmedlingen viss dag i varje må- nad ammälda arbetslösa kassamedlemmar, fördelade på åldersgrupperna under 50 år, 50—66 år samt 67 år och däröver, erhålles genom den av ar- betsmarknadsstyrelsen utarbetade s. k. mittmånadsstatistiken. Antalet an— mälda kassamedlemmar i de nämnda åldersgrupperna uppgick till följande under åren 1952, 1953 och 1954. (Uppgifter finnes även tillgängliga för tidi- gare år, men dessa är inte fullt jämförbara med uppgifterna för de tre an- givna åren.) I nedanstående tabell, som avser de under respektive år hop— summerade mittmånadstalen, har medtagits helt permitterade jämte 1/3 av de korttidsarbetande.

1952 1953 1954 Åldersgrupp Abs. tal Rel. tal Abs. tal Rel. tal Abs. tal Rel. tal (%) (%) (% Under 50 är ...... 77 379 58,6 110 838 58,3 104 218 55,3 50—66 år ......... 39 114 29,6 56 934 29,9 58 490 31,1 67 år och däröver. . 15 538 11,8 22 434 11,8 25 662 13,6

S:a 132 031 100,0 190 206 100,0 188 370 100,0

Med utgångspunkt från de ovan redovisade uppgifterna beträffande an— talet arbetslösa i åldern över 67 år torde man kunna räkna med att ungefär 12 procent av antalet understödsdagar per år faller på medlemmar, fyllda 67 år, i nuvarande arbetsmarknadsläge.

År 1954 kan den sammanlagda ersättningen till medlemmar fyllda 67 år beräknas ha uppgått till 5 ä 7 milj. kr. och statsbidraget torde ha utgjort omkring hälften därav.

Ifrågavarande beräkning bestyrkes av en av utredningen verkställd under- sökning inom fyra erkända arbetslöshetskassor, Handelsanställdas m. fl., Fabriksarbetarnas, Lantarbetarnas samt Transportarbetarnas, beträffande understödsutbetalningen under år 1953 till personer, fyllda 67 år vid 1953 års ingång.

Antalet medlemmar födda 1885 eller tidigare i de undersökta kassorna uppgick till 3968, motsvarande 1,9 procent av kassornas sammanlagda medlemsantal. Ifrågavarande medlemmars fördelning efter kassatillhörig- het framgår av följande tabell.

Kassa Antal års— Antal medlemmar medlemmar födda 1885 eller 1953 tidigare totalt i % av au— talet års— medlemmar Handelsanställdas ............ 73 173 512 0,7 Fabriksarbetarnas ............. 60 236 2 580 4,3 Lantarbetarnas ............... 37 265 528 1,4 Transportarbetarnas ........... 37 455 348 0,9

Antalet årsmedlemmar för hela försäkringen uppgick år 1953 till 1 143 337 och de undersökta kassorna omfattade således 18,2 procent av hela antalet försäkrade under året.

Antalet medlemmar, som upphurit understöd under 1953 i ifrågavarande åldersgrupp, framgår av följande sammanställning.

Födelseår Antal medlemmar med understöd i Han delsanst. Fabriksarh . Lantarb. Transportarb. Därav Därav Därav Därav utförsäkrade utförsäkrade utförsäkrade utförsäkrade

1 871 1 1 -— —— — —- — —

1872 — -— —— — —— —— — _—

1873 _— -— —- —- __ _— — —

1874 _— _— _— — _— — _ _—

1875 ' 2 1 1 _— _ — _ —

1 876 _— —— 2 2 2 —- _— —

1877 -— _— 3 1 —- -— _— -—

1 878 4 4 7 2 1 1 1 1 . 1 879 5 3 12 1 2 —— 1 1 1 880 4 4 1 7 3 8 —— 2 1 1 881 5 3 27 5 6 —— 5 1 1 882 7 3 40 13 10 —— 20 4 1883 9 4 65 24 15 1 31 15 1884 19 6 82 23 28 2 42 11 1885 25 14 151 70 32 2 82 34

Summa 81 43 407 144 104 6 184 68 I % av medl. i

åldersgr. 15,8 8,4 15,8 5,6 19,7 1,1 52,9 19,5

Av samtliga undersökta medlemmar i åldersgruppen, 3968, har sam- manlagt 776 eller 19,6 procent upphurit understöd under året.

Antalet understödsdagar för ifrågavarande medlemmar under år 1953 uppgick till följande.

Födelse» Antal understödsdagar sammanlagt ä r Handelsan st . Fabrik sarb. I .antarb. Transportarh . 1871 ............. 10 — — — 1872 ............. — _ _- —- 1873 ............. — — »— — 1874 ............. —— _ -— _— 1875 ............. 238 94 — — 1876 ............. _— 175 233 —— 1877 ............. — 138 ——- — 1878 ............. 449 640 133 33 1879 ............. 310 740 174 156 1880 ............. 319 1 341 588 224 1881 ............. 522 1 980 393 240 1882 ............. 539 3 174 781 1 678 1883 ............. 807 5 166 940 2 992 1884 ............. 1 242 6 446 1 713 3 467 1885 ............. 2 155 14 800 2 365 7 962 Summa 6 591 34 694 7 320 16 752 Hela kassan ....... 63 273 223 812 100 585 121 452 % ............... 10,4 15,5 7,3 13,8 Utredningen

Frågan om införandet av tvingande bestämmelser att personer, som fyllt 67 år, över huvud taget inte skulle få tillhöra arbetslöshetsförsäkringen, har aktualiserats av 1950 års besparingsutredning. I en promemoria den 14 november 1950 framhöll nämnda utredning, att åtgärder borde övervägas för att förhindra att exempelvis folkpensionärer och andra kategorier, som i annan ordning blir tillgodosedda, kommer i åtnjutandeiav ersättning från försäkringen. Såsom framgår av det tidigare anförda, ville socialvårdskom- mitténs majoritet utesluta personer över 67 år från den obligatoriska för- säkringen.

De i det föregående redovisade uppgifterna ger vid handen, att den på medlemmar i folkpensionsåldern fallande andelen av kassornas ersätt- ningsdagar i nuvarande arbetsmarknadsläge kan uppskattas till i genom- snitt ca 12 procent, medan antalet medlemmar i nämnda ålder torde kunna uppskattas till omkring 2 procent av hela medlemsantalet. Det finnes an- ledning att antaga att i ett allvarligare sysselsättnimgsläge, då de unga och medelålders blir arbetslösa i större utsträckning än under en stark hög- konjunktur, andelen av understödsdagar fallande på personer över 67 år kommer att på längre sikt visa lägre siffror än de nyss sagda.

Enligt gällande bestämmelser har det överlåtits till kassorna själva att bestämma åldersgränserna för rätten till medlemskap. Kassa har alltså re- dan nu möjlighet att helt utestänga ifrågavarande grupp från medlemskap. Som tidigare framhållits, är det emellertid endast två kassor, som fast— ställt en övre åldersgräns för rätten att kvarstå som medlem i kassan. I fråga om rätten till inträde har däremot 29 kassor fastställt en övre ålders- gräns. Eftersom alltså endast två arbetslöshetskassor ansett sig böra före— skriva en övre gräns för medlemskap, satt vid 67 resp. 70 år, synes man kunna utgå ifrån att ålderspensionärernas ställning inom kassorna i all— mänhet inte vållat dem större svårigheter, vare sig av ekonomisk art eller på annat sätt. Enligt gällande bestämmelser har kassorna för övrigt möj- lighet att begränsa ersättningsrätten för ifrågavarande medlemmar. Det är emellertid endast fem kassor, som infört inskränkningar i rätten till er- sättning för äldre medlemmar. Slutligen kan erinras om möjligheten för kassorna att jämlikt bestämmelserna i 8 g arbetslöshetskasseförordningen i sina stadgar införa föreskrifter, enligt vilka medlem för vilken på grund av varaktig nedsättning av arbetsförmågan synnerlig risk'för arbetslöshet är för handen kan uteslutas. ,

Även andra bestämmelser än de nu nämnda har betydelse för de äldre medlemmarnas rätt till ersättning. Detta gäller bl. a. överförsäkringsreg— lerna. Viktigast är emellertid de allmänna villkoren för ersättningsrätt. Enligt dessa må ersättning från erkänd arbetslöshetskassa endast utgå till arbetslös medlem, som är arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete, hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen anmält sig såsom arbetssökande samt uppfyller gällande arbets- och avgiftsvillkor, av vilka det s. k. tidsbestämda avgiftsvillkoret i detta fall är av speciellt intresse.

Genom det kombinerade arbets- och avgiftsvillkor, vilket tillämpas inom arbetslöshetsförsäkringen, avgränsas denna till personer, som utför för— värvsarbete omedelbart före arbetslösheten i en icke obetydlig utsträck— ning (i allmänhet 20 veckor av de senaste 52). För äldre kassamedlemmar liksom för övriga medlemmar gäller alltså, att deras aktiva förvärvsverk- samhet måste vara ådagalagd genom att de under de före arbetslösheten liggande tolv månaderna arbetat i sådan utsträckning, att det stipulerade minimiantalet avgifter, i regel 20 veckoavgifter, erlagts. Enligt de nu gällan— de bestämmelserna i 21 5 arbetslöshetskasseförordningen beträffande pröv— ningen av det s. k. tidsbestämda avgiftsvillkoret skall emellertid i den pe- riod av tolv månader, inom vilken det föreskrivna antalet avgifter skall vara erlagt, inte inräknas tid, då medlem på grund av sjukdom varit för- hindrad att åtaga sig arbete. Denna bestämmelse har givetvis särskild be— tydelse för ifrågavarande åldersgrupper. En tids sjukdom utesluter inte vederbörande från möjligheten att erhålla ersättning från försäkringen. Ifrågavarande avgiftsvillkor torde dock i stort sett kunna sägas hindra, att

medlem, som under längre tid på grund av sin ålder varit borta från för- värvslivet eller som blivit utförsäkrad och i samband därmed lämnat för- värvslivet, på nytt kan göra anspråk på ersättning från arbetslöshetskassan utan att ha genom en längre tids arbete styrkt, att han är yrkesverksam. Den som helt lämnat arbetslivet eller inte längre kan betraktas som arbets- för, kan sålunda inte erhålla ersättning från försäkringen. Bedömandet av huruvida en person i högre ålder är att betrakta som arbetsför möter dock ofta praktiska svårigheter även om redogöraren kan kräva att medlemmen styrker sin arbetsförhet med läkarintyg. Arbetsförmågan avtar, om akut sjukdom inte tillstöter, vanligen kontinuerligt med åldern. Ju äldre med- lemmen är, desto mindre blir möjligheten att placera honom i arbete och därigenom erhålla en kontroll av arbetsförmågan.

Gällande ordning leder i många fall till att äldre personer, 50111 blir ar- betslösa av annan anledning än akut sjukdom, uppbär ersättning från ar- betslöshetskassan under den maximala ersättningstiden och därefter defi- nitivt lämnar förvärvslivet. Detta förhållande gäller emellertid inte endast personer, fyllda 67 år. Många lämnar sin anställning på grund av pensio- nering eller av annan anledning före 67 års ålder. Även i dessa fall blir följden ofta den att medlemmen, om han söker annat arbete men inte lyc— kas erhålla sådant, uppbär ersättning under den maximala tiden, innan han definitivt lämnar förvärvslivet och arbetslöshetskassan. En ålders— gräns vid 67 år är därför i själva verket föga effektiv, då det gäller att för- hindra det man vill undvika i detta sammanhang nämligen att arbetslivet avslutas med en ersättningsperiod. Att möta detta med en lägre gräns än 67 år går ej heller då den före 67 år utgående invalidpensionen i mindre grad än ålderspensionen kan tagas till intäkt för inskränkningen. Den som får en dylik är i så hög grad arbetsoförmögen att kassaersättning ej kan utgå.

Även 0111 det är klart både att arbetslöshetsförsäkringens handhavande är förknippat med praktiska svårigheter beträffande de äldre medlemmar- na och att försäkringen ekonomiskt belastas genom utbetalning av ersätt- ning till dessa åldersgrupper, talar å andra sidan vägande skäl mot det av socialvårdskommittén och besparingsutredningen framlagda förslaget, att personer med ålderspension skall utestängas från försäkringen.

Det är sålunda ostridigt, att personer som uppnått folkpensionsåldern, i stor utsträckning fortfarande är verksamma i yrkesarbete och måste be- traktas som fullt arbetsföra. Enligt 1950 års folkräkning uppgick antalet personer i åldersgruppen 65—69 år till sammanlagt 271 201, varav 90 861 (33,5 procent) hade förvärvsarbete. I åldersgruppen 70 år och däröver upp- gick antalet till 456 016, varav 65 259 (14,3 procent) hade förvärvsarbete. Den fortgående ökningen av medellivslängden och förskjutningen inom befolkningen i riktning mot ett starkt ökat antal personer i de högre ål-

dersgrupperna talar för att antalet yrkesverksamma personer i dessa ål— dersgrupper kommer att stiga. För dessa yrkesverksamma grupper synes be- hovet av arbetslöshetsförsäkring bestå även sedan de nått folkpensionsål- dern. Om en sådan person drabbas av arbetslöshet, synes det rimligt, att han kan få komma i åtnjutande av det skydd mot skadorna för inkomstbortfallet vid arbetslöshet, som erbjudes genom arbetslöshetsförsäkringen. Den om- ständigheten, att det i enskilda fall kan vara svårt att bedöma, huruvida en medlem längre är att anse som arbetsför, synes inte vara tillräckligt skäl för att helt utesluta ifrågavarande grupp från möjligheten att kvarstå i försäkringen. Det må f. ö. anmärkas, att den ifrågasatta åldersgränsen visserligen skulle begränsa men långt ifrån avskaffa de praktiska bedöm— ningssvårigheterna. I betydande utsträckning inträder nämligen dessa svå- righeter redan före 67-årsåldern. Den omständigheten, att folkpension i form av ålderspension utgår till en arbetslöshetsförsäkrad, bör alltså i och för sig inte utgöra hinder mot att han kvarstår i arbetslöshetsförsäkringen. Utredningen anser därför att arbetslöshetskassor-na fortfarande själva bör äga bestämma, huruvida ifrågavarande åldersgrupper skall uteslutas.

Då folkpensionärerna sålunda enligt utredningens mening fortfarande bör kunna vara medlemmar i arbetslöshetskassa, uppkommer fråga huru- vida de i övriga avseenden genom tvingande bestämmelser i arbetslöshets- kasseförordningen skall sättas i en särställning inom arbetslöshetsförsäk- ringen. Som tidigare framhållits, skall sjukdom inte inräknas i den tids— period av tolv månader, inom vilken i det tidsbestämda avgiftsvillkoret föreskrivna avgifter skall vara erlagda. Ett tillgodoräknande av sjukdom på detta sätt vid prövningen av rätten till ersättning kan givetvis verka sär- skilt fördelaktigt för ålderspensionårerna. I samband med utformningen av nya bestämmelser beträffande avgiftsvillkoren har utredningen emeller— tid i 18 5 2 mom. arbetslöshetskasseförordningen intagit föreskrift, inne- bärande att medlem vid prövningen av det tidsbestämda avgiftsvillkoret inte får tillgodoräkna sjukdomstid, infallande efter det han fyllt 67 år. Ifråga- varande bestämmelse innebär en klar skärpning i förhållande till nu gäl- lande.

De begränsningar, som i övrigt kan diskuteras i detta sammanhang sy- nes vara en minskning av ersättningsbeloppen och en förkortning av er— sättningstiden. Dessa frågor behandlas i senare avsnitt (kap. 14 och 16). Utredningen vill dock redan här framhålla, att den inte finner tillräckliga skäl för sådana begränsningar föreligga. Härvid förutsättes emellertid, att den äldre arbetskraftens sysselsättningsproblem ägnas särskild uppmärk— samhet. Eftersom det visat sig, att det som regel möter svårigheter att få ifrågavarande arbetskraft placerad i arbete, i många fall på grund av mins- kad arbetsförmåga, är det angeläget, att arbetsförmedlingen i sin verksam- het i största möjliga utsträckning visar de enskilda fallen speciellt intresse

och söker erbjuda vederbörande arbete, som kan anses lämpligt med hänsyn till de individuella förhållandena.

I detta sammanhang uppkommer även fråga huruvida inte personer, som åtnjuter tjänstepension borde undantagas från rätten till medlem- skap i erkänd arbetslöshetskassa. Starka såväl teoretiska som praktiska skäl talar enligt utredningens mening mot varje som helst inskränkning i rätten för dylika personer att tillhöra arbetslöshetsförsäkringen.

Vid behandlingen av frågan om försäkringens omfattning och rätten till medlemskap i erkänd arbetslöshetskassa har utredningen funnit, att ej heller någon annan grupp av arbetstagare bör undantagas från försäkringen.

c. FÖRSÄKRINGSÅRET

Kap. 7. Fast eller rörlig prövningstid för utförsäkringen

Gällande bestämmelser m. 111.

Enligt bestämmelserna i 23 & arbetslöshetskasseförordningen må dag- hjälp inte utgå till medlem för mer än sammanlagt 156 dagar under loppet av tolv på varandra följande månader. För varje dag, för vilken understöd hegäres, måste således i princip en prövning göras, om medlemmen erhål- ler högsta medgivna antalet understödsdagar under en tolvmånaderspe- riod, d. v. s. de senaste 365 kalenderdagarna, prövningsdagen inräknad. Den maximala understödstiden anknytes alltid till den period om tolv må- nader, som avslutas med den dag, för vilken understöd sökes. Skulle en arbetslös dag bli t. ex. den 157:e understödda dagen under tolvmånaders- perioden, kan understöd alltså inte utbetalas för densamma. Medlemmen är utförsäkrad. En dylik prövning behöver i praktiken ske först, när an- talet understödsdagar kommer i närheten av maximigränsen.

Motivet för ovannämnda bestämmelser om en glidande tolvmånadersbe- räkning, vilken alltid gällt inom den svenska arbetslöshetsförsäkringen, framgår närmare av vad 1926 års arbetslöshetssakkunniga anfört härom i sitt år 1928 avgivna betänkande (SOU 1928: 9 s. 236). De sakkunniga fram- höll därvid bl. a. att det vore olämpligt att hänföra den maximala under- stödstiden till försäkringsåret, exempelvis tiden fr. o. 111. första måndagen i juli månad ena året till första måndagen i samma månad nästpåföljande år. En bestämmelse av innehåll, att arbetslöshetsunderstöd inte fick utgå för mer än exempelvis 15 veckor under loppet av ett försäkringsår, utgjorde intet hinder för en sammanhängande understödsperiod av ända till 30 vec- kor. Samma resultat erhölls, om den. maximala understödstiden skulle kny— tas till kalenderåret. En dylik konsekvens kunde emellertid undgås, om maximeringen av understödstiden hänfördes till det 3. k. understödsåret. Denna tidsperiod sammanföll varken med försäkrings- eller kalenderåret, utan räknades omedelbart föregå den dag, för vilken det gällde att avgöra, huruvida understöd skulle utgå eller inte. Regeln 0111 en maximal under— stödstid av exempelvis 15 veckor under ett år innebar i sådant fall, att un-

derstöd för en viss dag inte fick utgå, Om den arbetslöse redan uppburit understöd 15 veckor under den tid av ett år, som närmast föregått nämnda dag. Principiellt sett vore det att föredraga, om bestämmelsen såväl rörande antalet erlagda avgifter som rörande den maximala understödstiden hänför- des till det år, som omedelbart föregick försäkringsfallet.

Förskjutningen ett steg i taget för varje ny arbetslös dag av den tolv- månadersperiod, som utgör understödsåret eller den s. k. utförsäkrings- perioden, kan i vissa situationer leda till, att en ny understödsdag under en löpande arbetslöshetsperiod inte nödvändigtvis behöver innebära, att sammanlagda antalet understödsdagar i den vid varje prövningstillfälle aktuella tolvmånadersperioden för medlemmen också ökas med en. Om nämligen i ett visst fall understöd utgått för motsvarande kalenderdagar tolv månader tidigare, blir resultatet till följd av utförsäkringsregelns kon— struktion, att för varje ny understödsdag en sådan dag samtidigt kommer att bortfalla i början på den aktuella utförsäkringsperioden. I ett sådant läge kommer alltså en arbetslös medlem, som upphurit understöd för exem- pelvis 110 dagar, att tills vidare dag efter dag kvarstå vid samma antal understödsdagar under de sistförflutna tolv månaderna, intill dess att den nämnda förutsättningen upphör och därmed antalet understödsdagar inom tolvmånadersperioden ånyo börjar stiga. Härigenom kan sålunda utförsäk- ring fördröjas med åtskilliga dagar. Vidare kan svårigheter uppkomma att i ett enskilt fall fastställa, när utförsäkring faktiskt inträder.

Har en medlems rätt till understöd upphört på grund av utförsäkrings- reglerna, kan han inte ånyo erhålla understöd, förrän han på nytt erhållit arbete och erlagt tillgodoräkningsbara avgifter, motsvarande minst två veckoavgifter. Ifrågavarande bestämmelse har tillkommit för att inte en försäkrad under ett och samma arbetslöshetsfall skall kunna erhålla under- stöd först i maximiantalet dagar och därefter i ett ytterligare antal dagar i det fall genom tolvmånadersperiodens successiva flyttning framåt, antalet understödsdagar under understödsåret skulle bli mindre änmaximiantalet. Genom utformningen av understödsåret kunde på detta sätt understödsrät- ten vara »hoppande» under ett och samma arbetslöshetsfall. Detta har eli- minerats genom bestämmelsen om tvåveckorsvillkoret. Begränsningen i un- derstödsrätten till en enda period under samma arbetslöshetsfall skall en? dast ske under förutsättning, att avbrottet i understödsrätten ägt rum på grund av stadgarnas bestämmelser om maximering av understödet. Har av- brottet skett av annan orsak, t. ex. sjukdom eller värnpliktstjänstgöring, skall medlemmen efter hindrets upphörande bibehållas vid sin understöds- rätt.

Enligt bestämmelserna i 23 & fjärde stycket kasseförordningen skall den period av tolv månader, inom vilken medgivet maximiantal understöds- dagar får utgå, i vissa fall förlängas. I tolvmånadersperioden må nämligen

inte inräknas tid, då medlem fullgjort värnpliktstjänstgöring, intill högst sex veckor före och högst sex veckor efter barnsbörd avhållit sig från för— värvsarbete, på grund av sjukdom varit förhindrad att åtaga sig förvärvs— arbete, eller under högst sex månader bevistat kurs, vartill bidrag utgår från staten, landsting eller kommun eller därmed likställd kurs. Under— stödsåret kan därför i vissa fall komma att beröra en avsevärt längre tid än tolv månader. Ifrågavarande bestämmelser är betingade av den i 21 & arbetslöshetskasseförordningen medgivna rätten att vid prövning av av- giftsvillkoret bortse från viss tid under de närmast före arbetslöshetens in- trädande förflutna tolv månaderna, exempelvis sjukdom, värnplikt, barns— börd. De förmåner, som medgives de försäkrade härigenom, motsvaras såle— des av restriktioner, när det gäller prövningen av understödstidens längd.

I fråga om såväl Alt. I som Alt. II föreslog socialvårdskommittén en be— stämmelse, att understöd inte fick utgå till försäkrad för mer än samman- lagt 156 dagar under loppet av tolv på varandra följande månader eller under ett och samma arbetslöshetsfall; Efter utförsäkring fick understöd inte ånyo utgivas, förrän den försäkrade utfört förvärvsarbete under minst två veckor. Denna tvåveckorsregel skulle tillämpas jämväl för det fall, då försäkrad avstått från att uttaga understöd för dag, för vilken han eljest skulle ha varit berättigad att uppbära understöd, och därigenom orsakat, att understödstiden förlängts med flera dagar än dem, för vilka han un— derlåtit att uttaga understöd.

I fråga om arbetsvillkoret, vilket i nuvarande försäkring motsvaras av av— giftsvillkoret, föreslog kommittén en oförlängbar prövningstid på tolv må— nader i stället för det inom den frivilliga försäkringen tilllämpade inveck— lade systemet med förlängningar av prövningstiden för under denna inträf— fad värnplikt, sjukdom etc. En analog förenkling skulle enligt förslaget göras beträffande beräknandet av maximala antalet understödsdagar. Detta innebure en förbättring av understödsvillkoren därigenom att en person mindre lätt blev utförsäkrad än då perioden i vissa fall förlängdes.

- Utredningen

I vissa länders lagstiftning har understödsåret eller utförsäkringsperio— den valts så, att den sammanfaller antingen med kalenderåret såsom exem— pelvis i den schweiziska försäkringen eller omfattar tiden mellan två i lag- stiftningen fastställda kalenderdagar under två på varandra följande ka- lenderår såsom i den danska. I andra länder utgöres understödsåret av en tolvmånadersperiod, som avslutas med den dag, för vilken ersättning be- gäres och prövning av rätten till ersättning således skall göras. I den svens- ka försäkringen har alltid räknats med ett dylikt understödsår, s. k. rul-

lande prövningsår, till skillnad mot det till en period mellan vissa bestäm- da kalenderdagar generellt fastställda s. k. fasta prövningsåret.

Det rullande prövningsåret har påtagliga olägenheter. Genom att tolvmå— nadersperioden förskjutes ett steg i taget för varje ny arbetslös dag är det som framgår av den ovan lämnade redogörelsen inte alltid givet, att en ny ersättningsdag under löpande arbetslöshetsperiod behöver innebära, att sammanlagda antalet ersättningsdagar i den vid varje prövningstillfälle aktuella tolvmånadersperioden också ökas med en. Om nämligen i ett visst fall ersättning utgått för motsvarande kalenderdag tolv månader tidigare, kommer för varje ny ersättningsdag samtidigt en sådan dag att bortfalla i början på den aktuella utförsäkringsperioden. Genom att underlåta att ta ut ersättning för viss dag kan den försäkrade själv fördröja, att utförsäkring inträder. I många fall kan det vara svårt att på förhand fastställa, när utförsäkring faktiskt inträder. Härtill kommer att den normala tolvmå— naders utförsäkringsperioden i händelse av därunder förekommande sjuk— dom, värnpliktstjänstgöring och vissa andra fall av s. k. »överhoppnings— har tid» skall förlängas med motsvarande tid. Allt detta gör, att tillämp— ningen av reglerna om det rullande prövningsåret ofta kan bli tidsödande och inverka försvårande både vid de lokala redogörarnas arbete och på den efterkontroll av alla utbetalda ersättningar, som verkställes på kassornas huvudkontor.

Införandet av ett fast prövningsår skulle i jämförelse med de nuvarande utförsäkringsreglerna innebära en betydande förenkling i olika avseenden. Vid ett system med fast prövningsår behöver man. vid prövningen av ut- försäkringen inte gå längre tillbaka än till den första dagen av året. Där- igenom blir'i flertalet fall utförsäkring aktuell först under den senare hälf- ten av prövningsåret. Genom fortlöpande anteckningar och summering av antalet ersättningsdagar för varje medlem kan lätt konstateras hur många sådana dagar, som uttagits under året och som därutöver eventuellt kan återstå innan vederbörande blir utförsäkrad. Den försäkrade har vid ett fast prövningsår inte samma möjligheter att påverka utförsäkring och rät- ten att tillgodoräkna genomgången karenstid.

Ett fast prövningsår skulle vidare bereda möjlighet även för en annan förenkling, när det gäller prövningen av utförsäkringsperioden. Enligt gäl— lande bestämmelser må i den tid, inom vilken den längsta understödstiden skall beräknas, inte inräknas tid för värnpliktstjänstgöring, sjukdom samt barnsbörd eller kurs i viss utsträckning. Bestämmelserna om dylik förläng— ning av utförsäkringsperioden, som är besvärliga att tillämpa i praktiken, kan avskaffas i samband med införandet av ett fast prövningsår.

Vidare kan den s. k. tvåveckorsregeln slopas, vilket betyder en förenk— ling vid prövningen av rätten till ersättning.

Med hänsyn till de stora fördelar, som ur olika synpunkter skulle upp-

nås genom införandet av ett fast understödsår, föreslår utredningen be- stämmelser härom i 28 g 1 mom. förslaget till arbetslöshetskasseförordning. Det fasta prövningsåret föreslås erhålla benämningen försäkringsåret.

Det danska prövningsåret omfattar tiden fr. o. m. den 1 oktober t. o. m. den 30 september, det schweiziska åter kalenderåret. Vid fastställandet av tidsperioden för försäkringsåret torde man i första hand böra taga hänsyn till arbetslöshetens omfattning vid olika tidpunkter under kalenderåret. För att så långt möjligt nedbringa antalet fall, då två maximala ersättningspe- rioder följer på varandra bör övergången mellan två försäkringsär förläggas till den tidpunkt, då arbetslösheten i allmänhet är lägst under kalenderåret. Detta är i Sverige som regel förhållandet under augusti—september. Det lämpligaste synes vara att låta försäkringsåret omfatta tiden fr. o. m. den 1 september t. o. m. den 31 augusti. Utredningen föreslår en bestämmelse härom i 28 å arbetslöshetskasseförordningen.

I ett annat sammanhang (kap. 9) föreslår utredningen, att det tidsbe- stämda avgiftsvillkoret skall nyprövas vid början av varje försäkringsår. Medlemmar, som tidigare erhållit ersättning i stor utsträckning och sålunda inte erlagt särskilt många avgifter, kan förväntas förlora sin rätt till er- sättning vid en sådan prövning. Ett försäkringsår omfattande tiden 1/9— 31/8, jämte en bestämmelse om nyprövning av det tidsbestämda avgifts— villkoret torde vara relativt effektivt, när det gäller att begränsa antalet ersättningsfall vid övergången mellan två prövningsår.

I samband med genomförandet av försäkringsåret kan uppta-gas till pröv- ning frågan om införandet av en anordning, liknande den som tillämpas i Danmark och Schweiz, med årskort, upptagande varje månad och dag av året. Första gången. en medlem blir arbetslös under försäkringsåret erhåller han ett dylikt årskort. Samma kort kan användas för hela försäkringsåret. Redogöraren markerar på årskortet karensdagar och ersättningsdagar. Års— kortet kan i detta avseende ersätta medlemsboken.

D. VILLKOREN FÖR ERSÄTTNING M. M.

Kap. 8. Vissa allmänna villkor

Gällande bestämmelser

Enligt 14 Q 1 mom. arbetslöshetskasseförordningen gäller som villkor för understöd från erkänd arbetslöshetskassa bl. a. att medlem är arbets— lös samt arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete. Dessa vill- kor måste vara uppfyllda för varje dag, för vilken understöd begäres.

I 18 å stadgas vissa inskränkningar i ersättningsrätten, vilka bör beak- tas i detta sammanhang. Sålunda föreskrives, att daghjälp inte må utgivas till medlem för söndag. Ej heller må daghjälp utgivas för annan helgdag, med mindre medlemmen var arbetslös nästföregående eller efterföljande vardag, eller för dag, då han med helt eller delvis bibehållen avlöning åt- njuter ledighet från arbete, som utförts för annans räkning annorstädes än i medlemmens hem, eller äger rätt till tilläggspenning enligt lagen om 1110- derskapshjälp.

Begreppet arbetslös har inte definierats närmare i förordningen. Ordet fanns inte i de tidigare lagstiftningsförslagen utan lades till i propositio— nen 1933: 209 i avsikt att få det eljest självklara förhållandet utsagt, att understöd inte finge utgå annat än till medlem, som saknade sysselsätt- ning i förvärvsarbete eller i produktivt arbete för egen räkning.

Att vara arbetslös betyder enligt praxis i den nuvarande försäkringen att medlem på grund av arbetsbrist inte kan utföra avlönat arbete för annans räkning och ej heller utför arbete för egen räkning i affärsmässigt, vinstgi- vande syfte.

Enligt praxis kan ersättning utgå även för dag, under vilken arbete har utförts i viss omfattning. Har en försäkrad utfört avlönat arbete för an- nans räkning i högst två timmar räknas dagen som arbetslös (den s. k. tvåtimmarsregeln). Har en försäkrad vid sidan om sin ordinarie anställ— ning en bisysselsättning (t. ex. som portvakt) anses han vid arbetslöshet inom huvudyrket berättigad uppbära understöd, om tiden för arbete i bi- sysselsättningen uppgår till högst tre timmar per dag. Skulle den arbetade

tiden i bisysselsättningen överskrida tre timmar, kan medlemmen ändå an- ses arbetslös och understödsberättigad, såvida han i bisysselsättningen inte förtjänat mer än vad han skulle ha gjort vid tre timmars arbete inom det egna yrket. Arbete såsom egen företagare betraktas principiellt på samma sätt som arbete i en bisysselsättning.

En förutsättning för understödsrätt är i fråga om bisysselsättning och arbete för egen räkning att medlemmen är oförhindrad att äta sig heldags- arbete för annans räkning.

I begreppet arbetslös i den nuvarande försäkringen måste inläggas krav på att arbetslösheten i princip inte är självförvållad. Man har emellertid undvikit att i lagstiftningen införa någon direkt bestämmelse, att försäk- rad skall vara oförvållat arbetslös för att kunna erhålla understöd. Man har i stället i 15 & arbetslöshetskasseförordningen föreskrivit, att under- stöd inte må utgivas till den, som frivilligt utan giltig anledning lämnat sitt arbete eller på grund av otillbörligt uppförande skilts från arbetet el- ler avvisat erbjudet lämpligt arbete, för de fyra närmast följande veckorna efter det sådant förhållande inträffat.

Det ligger vidare i sakens natur att arbetslösheten principiellt förutsatts vara förenad med inkomstbortfall. Detta utsäges i förordningen endast så- tillvida, att ersättning enligt 18 & ej får utges om medlemmen med helt el- ler delvis bibehållen avlöning åtnjuter ledighet från arbete för annans räk- ning. Däremot finnes ingen direkt föreskrift om att arbetslösheten skall ha varit förenad med inkomstbortfall. Tvärtom innebär bestämmelsen i 18 5 om ersättningsrätt för helgdag, att ersättning kan utgå oavsett om medlemmen skulle ha upphurit lön för helgdagen om han haft arbete.

För understödsrätt fordras att medlemmen är arbetsför. För tolkningen av detta Villkor har tillsynsmyndigheten uppdragit vissa riktlinjer, vilka i-huvudsak innebär följande.

ViSSa kategorier kan lätt avskiljas såsom icke arbetsföra, nämligen de kassamedlemmar, som år sjukskrivna, och de som på grund av invaliditet erhållit folkpension före fyllda 67 år. Däremot kan den som i vanlig ord- ning uppbär folkpension efter fyllda 67 år mycket väl vara arbetsför, och detsamma gäller dem som erhåller annan ålderspension. Övriga under- stödssökande kassamedlemmar med inskränkt arbetsförmåga kan enligt riktlinjerna uppdelas i två huvudgrupper.

Till den första gruppen kan hänföras personer, vilkas arbetsförmåga är densamma då de söker understöd som då de senast utförde avlönat arbete i sådan utsträckning, att de enligt vederbörande kassas stadgar var skyl- diga att erlägga medlemsavgift. Dessa personer har alltså ådagalagt sin arbetsförhet. Det förhållandet att de kan vara svåra att placera i ny an- ställning utesluter dem inte från understödsrätt. Som exempel på försäk- rade tillhörande denna grupp har anförts personer tillhörande de högre

åldersgrupperna, vilka slutat sin anställning av annan anledning än på- taglig arbetsoförhet, t. ex. därför att de uppnått viss fastställd åldersgräns. Vidare har nämnts partiellt arbetsföra personer, som väl har kunnat ut- föra vissa för dem passande arbetsmoment men som kan vara svåra att omplacera i annan sysselsättning.

Den andra huvudgruppen är enligt riktlinjerna kassamedlemmar, vilkas arbetsförhet väsentligt nedsatts efter den sista anställningens upphörande eller vilkas anställning upphört på grund av en plötsligt inträffad försäm— ring i arbetsförmågan i samband med yrkesskada eller sjukdom. I dessa fall föreligger ofta- anledning att särskilt överväga, huruvida medlemmar- nas arbetsförhet är sådan att de över huvud taget kan anses understöds- berättigade. Understödsrätt anses föreligga, om medlemmen med skäl kan göra gällande att han är i stånd att utföra åtminstone någo-t närmare an- givet arbete, vilket kan anses tillhöra arbetsmarknaden. Arbetsförhet och understödsrätt kan även föreligga om medlemmen till följd av nedsatta kroppskrafter kan ställa sin arbetskraft till förfogande endast under en begränsad del av dagen eller veckan och av denna orsak uppträder som s. k. deltidsarbetande.

I fråga om villkoret att medlem skall vara oförhindrad att åtaga sig ar- bete har tillsynsmyndigheten meddelat bl. a. följande anvisningar.

Föreligger hinder för medlemmen att åtaga sig något som helst arbete för annans räkning, har han inte rätt till understöd för den tid hindret varar. Åberopas däremot ett mera begränsat hinder att taga arbete i full utsträckning —- medlemmen uppträder som sökande av deltidsarbete —— kan medlemmen under vissa förutsättningar, som närmare angives i det föl- jande, erhålla understödsrätt. I frågaom arbetstidens förläggning på dygnet gäller i princip inga andra inskränkningar än att nattarbete kan ifrågakom- ma endast i den utsträckning, som medgives i gällande arbetarskyddslalg- stiftning.

Enligt anvisningarna avses med deltidsarbetande sådana arbetstagare, som av egen fri vilja ställer sin arbetskraft till den allmänna arbetsmark- nadens förfogande endast i tidsbegränsad Omfattning, antingen endast för vissa hela dagar i veckan eller för vissa timmar av den normala arbetstiden per dag. Rätt till understöd tillkommer deltidsarbetande medlemmar en- dast under förutsättning att deras arbetstid minst motsvarar kvalifikations- tiden för avgiftsplikt. Därjämte gäller, att en medlem med nedsatt dag- lig arbetstid måste för att kunna göra gällande understödsrätt stå till för- fogande för arbete lägst tre dagar i veckan och för minst tre timmar av den normalt förekommande arbetstiden per dag. Medlem, som åtager sig arbete för minst sex timmar om dagen, räknas här inte såsom deltidsarbe- tande. S. k. delveckoarbetande, d. v. s. medlemmar som står till förfogande endast för vissa hela dagar eller eventuellt visst antal dagar i veckan, kan

tillerkännas rätt till understöd endast i den mån de är arbetslösa någon av ifrågavarande veckodagar.

I fråga om bundenhet vid hemmet har meddelats, att denna inte får vara sådan, att medlemmen är förhindrad att på den lokala arbetsmarknaden taga för honom lämpligt arbete. Tillsynsmyndigheten har i samband där- med framhållit, att villkoret att medlemmen skall vara oförhindrad att åtaga sig arbete gäller dag för dag. I vissa fall får emellertid förutsättas, att medlemmen behöver en viss varseltid för att påbörja ett arbete. Med- lemmar med barn brukar t. ex. ofta placera dessa i barndaghem under den tid de arbetar. Det vore enligt de förut nämnda riktlinjerna orimligt att begära en sådan anordning även under arbetslöshetstiden. Innan medlem— men på nytt kan taga ett arbete, måste hon ha tid på sig att åter ordna för barnet. Kan detta ske utan större tidsutdräkt, får medlemmen anses understödsberättigad.

Beträffande genomgång av kurs har framhållits, att denna kan vara för- lagd till sådana tider eller ha en sådan omfattning, att medlemmen inte samtidigt kan åtaga sig arbete på för honom normal arbetstid. Visar det sig, att medlemmen genom att ha erlagt en väsentlig kursavgift eller av annan anledning kan förutsättas vara mer eller mindre bunden att full— följa kursen och således inte kan antagas vilja åtaga sig arbete, om sådant erbjudes, kan han inte heller anses understödsberättigad. Kan medlemmen däremot utan olägenhet avbryta kursen när som helst för att åtaga sig er- bjudet arbete, skall han anses oförhindrad att ta-ga arbete och från den synpunkten sett vara understödsberättigad. En förutsättning härför är dock att medlemmen var arbetslös, då kursen påbörjades.

Tillsynsmyndigheten har även meddelat vissa riktlinjer beträffande un- derstödsrätten för medlemmar, som åtnjuter arbetsvård. Genomgår en par- tiellt arbetsför medlem exempelvis en omskolningskurs eller undergår han arbetsprövning eller arbetsträning, ligger det som regel inte i hans intresse att utan vidare avbryta denna för att taga anställning i öppna marknaden. Han är att anse som förhindrad att åtaga sig arbete och är därför inte un- derstödsberättigad. Den, som under arbetsprövning eller arbetsträning, vil— ken karaktär denna än må ha, erhåller en ersättning, som kan betraktas som lön, är vidare inte att betrakta som arbetslös.

Socialvårdskommittén

Socialvårdskommittén föreslog i stort sett samma allmänna villkor för ersättningsrätt som de nu gällande. Innebörden av begreppet arbetslös dag ansågs emellertid så betydelsefull, att den borde anges i lagen. Den när- mare definitionen av »arbetslös dag>> återfinnes i 5 5 Alt. I och 16 & Alt. II. Paragraferna är likalydande och innehåller följande.

Understöd mä, utom i fall som omförmäles i 6 5 (resp. 17 å), utgivas endast för dag, under vilken den försäkrade varit utan förvärvsarbete (arbetslös dag). Såsom arbetslös dag skall även anses dag, varunder försäkrad för annans räk- ning utfört arbete under högst två timmar.

Vid prövning av fråga om viss dag skall anses som arbetslös dag skall hänsyn icke tagas till sådana uppdrag av förtroendekaraktär, som äro avsedda att utfö— ras på fritid och alltså ej lägga hinder i vägen för utförande av anvisat arbete.

Har den försäkrade arbetat såsom självständig företagare å dag, varunder han sökt men ej kunnat erhålla arbete för annans räkning, må dagen likväl betraktas som arbetslös, därest det utförda arbetet skulle ha kunnat utföras samtidigt med heldagsarbete för annans räkning.

Tid, varunder försäkrad bevistat kurs, må anses såsom arbetslös tid allenast efter medgivande av arbetsmarknadsstyrelsen beträffande varje särskild kurs.

Dag, för vilken den försäkrade ägt uppbära moderskapspenning jämlikt för- ordningen om moderskapsbidrag, må icke anses som arbetslös dag.

Enligt de av kommittén föreslagna bestämmelserna i 18 resp. 29 5 skulle understöd inte utgå för dag, då den försäkrade åtnjöt ledighet från arbete, som utförts för annans räkning, och därunder uppbar minst halv lön. Upp- bar den försäkrade mindre andel av lönen skulle han vara ersättningsbe— rättigad men vid bestämmande av ersättningens belopp skulle hänsyn taga-s till den uppburna löneandelen.

Utredningen

I det följande behandlas huvudsakligen en del specialfrågor där utred- ningen föreslår ändring av nu tillämpade regler eller införande i kasse— förordningen av bestämmelser i anslutning till nu gällande praxis. Utred- ningen anser sig också böra redovisa sina överväganden rörande vissa spörsmål där ändring ej föreslås.

Rörande begreppet arbetslös får utredningen anföra följande. De nuvarande reglerna om ersättningsrätt för delvis arbetslös dag inne- bär i huvudsak att ersättning utgår om den försäkrade utfört arbete för annans räkning i högst två timmar eller, då fråga är om bisyssla, högst tre timmar. Denna regel är förenad med kännbara olägenheter. Utredning- en har därför övervägt att föreslå att reducerad ersättning skall kunna ut- gå om arbete utförts i något större utsträckning än två timmar. Av skäl som redovisas i det följande (kap. 14) har utredningen emellertid funnit sig inte böra föreslå sådan ordning som allmän regel utan endast att till— synsmyndigheten i vissa fall skall kunna lämna kassa medgivande att in— föra sådana reducera-de ersättningar. Såsom huvudregel föreslås bibehål— lande av tvåtimmarsregeln. Denna är enligt utredningens mening av sådan betydelse att den bör införas i förordningen. Bestämmelse i ämnet har där— för intagits i 23 5 3 mom. förslaget till kasseförordning.

Enligt gällande bestämmelser kan ersättning utgå under vissa förutsätt— ningar för helgdag. Med de relativt höga ersättningar, som blivit möjliga

genom de senaste förbättringarna, synes det inte alltid finnas motiv för att ersättning skall utgå för helgdag. Rent försäkringsmässigt sett skulle er- sättning över huvud taget inte utgå för helgdagar, om den försäkrade då han har arbete inte har inkomst sådan dag. I arbetslöshetskassor med ersätt- ningar, som lämnar låg kompensation för inkomstbortfallet, är det emel- lertid av sociala skäl alltjämt befogat att lämna ersättning även för ifråga- varande helgdagar. Härtill kommer att tendensen synes vara att lön i ökande utsträckning utgår även för helgdagar. Utredningen föreslår, att nuvarande bestämmelser beträffande rätten till ersättning bibehålles men förutsätter därvid att ersättningsrätten för helgdagar prövas av kassan och tillsynsmyn- digheten, om daghjälpen är hög i förhållande till det allmänna lö-neläget inom kassans verksamhetsområde och medlemmarna som regel ej har lön för helgdagar. Arbetslöshetskassa har i sådant fall möjlighet att i sina stad- gar intaga inskränkande bestämmelser i fråga om rätten till ersättning för helgdagar.

I samband med frågan om rätten till ersättning för helgdag synes lämp- ligen rätten till ersättning för dagar, då arbete enligt kollektivavtal inte skall utföras, s. k. avtalsenliga fridagar, böra upptagas till behandling. I arbetslös- hetskasseförordningen finnes varken i 18 & eller annorstädes direkta be- stämmelser, som reglerar ersättningsrätten för avtalsenliga fridagar. Nio arbetslöshetskassor har emellertid i sina stadgar intagit en föreskrift, att dylika dagar skall jämställas med helgdagar.

Ersättning från försäkringen bör i princip begränsas till de fall, då för- lusten av arbetsinkomst beror på bristande tillgång på arbete. I kollektivav- tal föreskriven fridag utan lön kan inte gärna hänföras till dessa fall, var- för utredningen finner det motiverat med ett uttryckligt förbud mot utgi- vande av ersättning för avtalsenlig fridag. Om den försäkrade är permitterad från sin anställning för kortare tid torde som regel ett visst avtal fortfaran- de gälla för honom. Finnes i detta avtal bestämmelser om särskilda fridagar, bör ersättning således inte utgå för sådana dagar. Är han däremot avskedad och helt i avsaknad av anställning, lyder han inte under något kollektivav- tal, varför ersättning bör kunna utgå även för dagar, som är avtalsenliga fri- dagar inom det yrkesområde där han normalt arbetar.

Svårigheter kan uppkomma vid avgörandet om en medlem lyder under visst kollektivavtal. Dessutom är de avtalsenliga fridagarna i sak mycket närstående helgdagarna. Möjlighet bör därför finnas att med tillsynsmyn- dighetens medgivande vid prövningen av ersättningsrätten likställa avta-ls- enlig fridag med helgdag. Utformningen av sådant medgivande bör ske i an- slutning till förhållandena inom vederbörande kassas verksamhetsområde. Utredningens förslag beträffande de avtalsenliga fridagarna återfinnes i 23 g 1 mom. 3).

Om en försäkrad åtnjuter semester från den anställning han innehar,

får han inte räkna karens eller uppbära ersättning från försäkringen un- der semesterdagarna. Erhåller däremot den försäkrade vid slutande av an- ställning semeslerersättning är förhållandet mera komplicerat.

Har medlemmen därvid inte övergått till ny anställning finnes i arbets- löshetskasseförordningen f. n. ingen bestämmelse som hindrar att medlem- men omedelbart får genomgå karens och därefter erhålla ersättning från arbetslöshetsförsäkringen. Semesterersättningen skapar i överensstämmel- se därmed ej heller någon avgiftsplikt för medlemmen. 15 kassor, omfat- tande ca 58 procent av det totala medlemsantalet inom försäkringen, med- ger dock inte understödsrätt vid semesterersättning. De flesta av de nämn- da kassorna har en stadgebestämmelse, enligt vilken ersättning inte utgår för dag för vilken medlem kan anses ha blivit gottgjord genom erhållen semesterersättning. Bestämmelsen torde tillämpas något olika inom kas- sorna. Som exempel på en annan utformning av dylik stadgebestämmelse kan nämnas den av Metallindustriarbetarnas arbetslöshetskassa antagna. Enligt denna må ersättning inte utgivas för dag då medlemmen i anledning av driftinställelse för beredande av semester åt vid företaget anställd per- sonal åtnjuter ledighet från arbetet, såvida han för sådan dag kan anses ha erhållit gottgörelse genom tidigare utkvitterad semesterersättning, som hänför sig till nästföregående kalenderår.

Till belysning av problemet må anföras följande exempel. En arbetsta- gare, som arbetat hos samme arbetsgivare under exempelvis hela är 1954 och slutar anställningen med december månads utgång, är enligt semester- lagen berättigad till semesterersättning för sammanlagt 18 dagar. Han över- går omedelbart till ny anställning. När semestertiden kommer under som— maren 1955, är han inte berättigad att få någon semesterledighet på den nya arbetsplatsen. Nedlägges arbetet på denna helt under semestertiden, permitteras han samt har möjlighet att anmäla sig som arbetssökande hos arbetsförmedlingen och ansöka om ersättning från arbetslöshetskassan. Vid tre veckors semester kan han efter genomgången karens uppbära under- stöd i tolv dagar. Med hänsyn till semesterlagens bestämmelser är det emel- lertid mera naturligt att räkna med att arbetstagaren under arbetsplatsens semesterledighet använder den hos den föregående arbetsgivaren utbekom— na semesterersättningen för att bereda sig motsvarande ledighet och rekrea- tion. Arbetstagaren borde därför inte anmäla sig som arbetslös och arbets- sökande. Vid nuvarande bestämmelser föreligger således inte något hinder för att en arbetstagare först erhåller semesterersättning för visst antal dagar och sedermera ersättning från arbetslöshetskassan för motsvarande dagar. Det kan ifrågasättas om inte särskilda bestämmelser borde införas för att begränsa rätten till ersättning från arbetslöshetskassa vid utbekom- men semesterersättning. Vid utformningen av dylika bestämmelser upp- kommer emellertid flera problem. I en del fall är det sålunda svårt att

fastställa antalet dagar, för vilka semesterersättning utgått. Vidare upp- kommer fråga, huruvida hänsyn skall tagas till dessa dagar omedelbart vid arbetslöshet eller om inskränkningen i ersättningsrätten endast skall gälla för en viss del av året, som regel sommarhalvåret, och endast för det fall vederbörande permitteras i samband med att övriga anställda åt- njuter semester. Skall hänsyn tagas till semesterersättningen redan vid första uppkommande arbetslöshet och inskränkning då göras i medlem- mens rätt till ersättning, måste det innebära, att han äger uppbära ersätt- ning från kassan om han därefter skulle permitteras i anledning av semes- ter på arbetsplatsen. Hur dessa frågor än löses måste det i många fall för kassorna och framför allt redogörarna bli ett omständligt och arbetskrä— vande förfarande att utreda och bedöma, huruvida ersättningsrätt skall föreligga. Med hänsyn härtill har utredningen inte ansett sig böra gå längre än att uttala angelägenheten av att de erkända arbetslöshetskassorna över- väger att i sina stadgar intaga bestämmelser, avfattade med hänsyn till de för kassan speciella förhållandena, som reglerar rätten till ersättning i ifrågavarande fall.

I utredningens författningsförslag har ej intagits någon direkt motsva— righet till bestämmelsen i nuvarande 18 5 att daghjälp ej må utgivas för dag då medlem med helt eller delvis bibehållen avlöning åtnjuter ledighet från arbete, som utförts för annans räkning annorstädes än i medlemmens hem. Det bör anses självfallet att den som uppbär hela eller större delen av sin lön inte är arbetslös i arbetslöshetskasseförordningens mening även om han på grund av semester eller annan liknande anledning är befriad från tjänstgöringsskyldighet. Däremot föreslår utredningen en särskild be— stämmelse för det fall att en arbetslös med anledning av arbetslösheten er- håller fortlöpande ersättning av sin förre arbetsgivare (se vidare kap. 14).

Utredningen behandlar härefter frågan om ersättning för enstaka arbets- lös dag.

Det är uppenbart, att försäkringen i första hand bör vara anordnad med tanke på arbetslöshet av viss varaktighet, d. v. s. omfattande flera veckor eller några månader. För arbetslöshet under kort tid står de försäkrade självrisk genom karenstiden. Härutöver har genom korttidsreglerna gjorts en begränsning av ersättningsrätten, vilken enligt huvudregeln innebär att vid arbetslöshet på grund av driftinskränkning hos den ordinarie arbets- givaren antalet dagar under varje vecka, för vilka medlem eljest varit be- rättigad till daghjälp, minskas med en. Tillsynsmyndigheten kan medge undantag från denna begränsningsregel. Även om de sålunda gällande be- stämmelserna tages i betraktande synes frågan om införandet av en all- män regel om att ersättning ej utgår, då arbetslösheten är begränsad till en dag i veckan, böra övervägas. Det vanligaste fallet torde vara att det är lördagen som är arbetslös. Med den inom flertalet yrken kortare arbets-

tiden denna dag är inkomstbortfallet och därmed motivet för ersättning relativt ringa vid sådan arbetslöshet. Det föreligger på grund härav stor risk för överförsäkring, om ersättning utgår för sådana dagar. Det möter också särskilda svårigheter att bereda den arbetslöse annat arbete, om ar- betslösheten är begränsad till en lördag och över huvud taget är kontroll- problemet svårlöst. Vad nu sagts om lördagar gäller, med vissa begräns- ningar, också enstaka arbetslös dag, som infaller på annan veckodag. Det synes därför lämpligt, att arbetslöshet, som är begränsad till en dag i en vecka, generellt undantages från ersättningsrätt. Utredningen föreslår där- för i 23 5 2 mom. arbetslöshetskasseförordningen en bestämmelse, enligt vilken ersättning inte utgår för den sjätte dagen-, om medlemmen under veckans övriga dagar utfört arbete i sådan utsträckning att ersättning ej kunnat utgå för någon av dessa dagar.

I detta sammanhang kan till behandling upptagas fråga angående rät- ten till ersättning från arbetslöshetsförsäkringen för försäkrad, som nor- malt arbetar fem dagar per vecka och därunder fullgör full veckoarbetstid. I arbetslöshetskasseförordningen finnes inga bestämmelser som direkt reg- lerar rätten till ersättning i dessa fall. Tillsynsmyndigheten har tillrått kas- sorna att i stadgarna intaga en allmän bestämmelse i huvudsak av samma innebörd som den ovan av utredningen föreslagna.

Den avtalsenliga arbetstiden per vecka kan vara fördelad på veckans da- gar på olika sätt. I regel torde arbetstiden vara fördelad på veckans alla dagar med kortare arbetstid en dag i veckan, vanligen lördagen. På en viss arbetsplats, en viss ort eller inom ett visst näringsområde kan emellertid arbetstiden vara- förlagd till endast fem dagar i veckan. Så kan vara fallet vid 48—timmars arbetsvecka. Det vanligaste torde dock vara, att arbetstiden per vecka i dessa fall är lägre, 40—45 timmar per vecka. Olika kombina- tioner kan givetvis förekomma.

Femdagars arbetsvecka av denna typ har hittills förekommit i mera be- gränsad utsträckning. Frågan om en mera allmän övergång till femdagars arbetsvecka har emellertid aktualiserats. Det föreligger därför skäl för att vid utformningen av arbetslöshetsförsäkringens bestämmelser beakta de problem, som uppkonmler vid femdagars arbetsvecka.

En av principerna inom arbetslöshetsförsäkringen är att ersättning bör utgå endast för dagar, då den försäkrade normalt brukar arbeta inom sitt ordinarie yrke och i förhållande till det vid arbetslöshet sådana dagar upp- komna inkomstbortfallet. En konsekvent tillämpning av denna regel skulle närmast leda till att ersättning skulle kunna utgå för endast fem dagar per vecka för försäkrade med femdavgars arbetsvecka. I sådant fall måste emel- lertid ersättningsbeloppet anpassas efter den högre dagsförtjänsten. Inom försäkringen skulle alltså därvid behöva tillämpas två olika system med femdagars resp. sexdagars ersättningsvecka, vilket ur praktiska synpunk-

ter är otänkbart. Vidare kan framhållas, att ifrågavarande medlemmar vid full arbetslöshet får anses tillhöra den allmänna arbetsmarknaden med nor- malt sex arbetsdagar per vecka. De lyder då inte under något avtal, som föreskriver fem dagars arbetsvecka.

Rätten till ersättning för den sjätte dagen regleras genom den ovan före- slagna allmänna regeln, att ersättning inte skall utgå för enstaka arbetslös dag i en vecka. En försäkrad med normalt femdagars arbetsvecka kan så— ledes, även om han av någon anledning skulle kunna anses som arbetslös den sjätte dagen, inte erhålla ersättning för denna dag. Har han arbetat fem dagar under veckan och erhållit full veckolön, föreligger i själva ver- ket inte något inkomstbortfall för den sjätte dagen.

Vad härefter angår villkoret att den försäkrade skall vara arbetsför och i övrigt oförhindrad att äta sig arbete får utredningen anföra följande.

Försäkrad, som på grund av nedsatt arbetsförmåga eller annat hinder inte kan åtaga sig arbete i full utsträckning, bör inte helt utestängas från rätt till ersättning från arbetslöshetsförsäkringen. Begränsas den försäkrades ut- bud av arbetskraft antingen till tiden, t. ex. vid deltidsarbete, eller till viss del av arbetsmarknaden, såsom ofta är fallet i fråga om partiellt arbets- föra, uppkommer frågan hur långt utbudet skall kunna begränsas utan att den försäkrades rätt till ersättning skall gå förlorad.

Begränsar en försäkrad sitt utbud av arbetskraft att gälla endast vissa tider eller vissa arbetsuppgifter bör som grundregel gälla, att den försäk— rade för att över huvud taget kunna anses berättigad till ersättning måste ha förmåga och. vilja att taga arbete inom yrke, som kan anses tillhöra ar- betsmarknaden, eller, i det fall han är lokalt arbetssökande, ortens arbets- marknad.

Ersättning bör ej kunna utgå från försäkringen vid endast någon eller några timmars arbetslöshet per dag. En viss minimigräns måste sättas, dels med hänsyn till att de försäkrade bör stå en viss självrisk, dels med hänsyn till att en försäkrad som uppbär ersättning från försäkringen i rea- liteten måste tillhöra arbetsmarknaden. Hans möjlighet och villighet att taga arbete får inte vara en fiktion. Det är vidare ur försäkringens syn- punkt ett intresse, att arbetslösheten samlas och inte utsprides, då möjlig- heterna att skaffa vederbörande arbete är större vid arbetslöshet som va- rar hel dag eller större delen av en dag än vid arbetslöshet som omfattar endast någOn timme per dag. Utredningen föreslår i 15 5 1 mom. andra stycket arbetslöshetskasseförordningen en allmän regel, att ersättning inte får utgå för dag då medlem sökt arbete för kortare tid än fyra timmar.

Ersättning från försäkringen kan helt naturligt inte utgå, om den för— säkrade på grund av ohälsa eller i övrigt bristande arbetsförmåga inte kan taga något arbete. Personer, som erhåller hel sjukpenning från allmän sj uk-

kassa eller ersättning av annat slag, som utgår med villkor att vederböran- de är helt arbetsoför, kan således inte erhålla ersättning från försäkringen. För invalidpension och sjukbidrag från folkpensioneringen fordras som re— gel att arbetsförmågan kan anses vara nedsatt .med minst 2/3. 1 dylika fall kan kravet på arbetsförhet ej heller anses fyllt, varför ersättning från ar- betslöshetsförsäkringen inte kan utgå.

Enligt bestämmelserna för den allmänna sjukförsäkringen och yrkesska- deförsäkringen kan halv sjukpenning utgå för varje dag, då arbetsförmå— gan till följd av sjukdomen är nedsatt med minst hälften. Det förutsättes alltså i de båda nämnda försäkringarna, att vederbörande skall besitta en viss arbetsförmåga och att ersättningen skall bestämmas med hänsyn härtill. Då det mycket väl kan tänkas att en person som tillerkänts halv sjukpen— ning inte kan få arbete, föreligger här en fråga om samordning mellan de två försäkringarna. Har vederbörande inom sjukförsäkringen ansetts ha en med hälften reducerad arbetsförmåga, förutsätter utredningen att han kan erhålla ersättning från erkänd arbetslöshetskassa. Halv sjukpenning skall emellertid utgå även om arbetsförmågan är nedsatt med mer än hälf— ten utan att dock förlust av hela arbetsförmågan föreligger. Anses arbets- förmågan t. ex. vara nedsatt med 2/3 skall endast halv sjukpenning utgå. I detta fall skulle vederbörande inte kunna få någon ersättning från arbets— löshetsförsäkringen och alltså bli hänvisad uteslutande till den halva sjuk— penningen. Såtillvida synes en brist i samordningen mellan de båda för- säkringarna föreligga. Avgörande för om detta problem kan få praktisk betydelse torde bli det sätt, varpå möjligheten att utge halv sjukpenning utnyttjas inom sjukförsäkringen. Med hänsyn till de praktiska svårighe— terna för en exakt bestämning av arbetsförmågan synes det försvarligt att tills vidare räkna med att halv sjukpenning i stort sett kommer att utgå endast i fall då förutsättningar finns att vid arbetslöshet komplettera sjuk— penningen med ersättning från arbetslöshetsförsäkringen. Skulle erfaren- heten visa att den nu ifrågavarande luckan i samordningen medför prak- tiska olägenheter, bör saken upptas till förnyad prövning.

Frågan om inverkan av halv sjukpenning på storleken av ersättningen från arbetslöshetskassa behandlas i kap. 14.

Den omständigheten, att en medlem genomgår kurs, bör enligt utred— ningens mening inte utesluta honom från möjlighet att erhålla ersättning från den erkända arbetslöshetskassan under kurstiden. Uppfyller med- lemmen stipulerade villkor innebärande bl. a. att han är oförhindrad att taga arbete, hör han kunna erhålla ersättning. I fråga om längre kurser, särskilt kurser för yrkesutbildning, torde man kunna utgå från att med— lemmen är fast bunden och förhindrad att när som helst taga anställning. Han uppfyller i sådant fall inte villkoren för ersättningsrätt. Är det där- emot frågan om kurser av kortare varaktighet torde man kunna förutsätta,

att medlemmen bör kunna avbryta kursen och taga arbete. Han bör i detta fall kunna erhålla ersättning. Utredningen föreslår i fråga om avgiftsvill- koren, att yrkesutbildning i viss utsträckning skall få likställas med arbe- tad tid. Utredningen förutsätter, att tillsynsmyndigheten lämnar närmare anvisningar i fråga om rätten till ersättning och tillgodoräknande av tid för kurs.

Kap. 9. Avgiftsvillkoren

Gällande bestämmelser

De nuvarande bestämmelserna angående avgiftsvillkoren finnes intagna i 21 & arbetslöshetskasseförordningen. Grundläggande för understödsrätten är enligt dessa bestämmelser att medlemmen antingen till kassan erlagt minst 52 veckoavgifter eller 12 månadsavgifter eller också erlagt minst 12 veckoavgifter resp. tre månadsavgifter och därefter fullgjort värnplikts- tjänstgöring under så lång tid, att densamma jämte den tid för vilken av- gifter erlagts motsvarar minst 52 veckor eller 12 månader (det s. k. icke tidsbestämda avgiftsvillkoret). Villkoret innebär, att de försäkrade innan understödsrätt kan uppkomma måste ha minst ett års medlemskap i kas- san. De angivna avgifterna behöver inte vara erlagda inom viss tid före arbetslöshetens inträdande.

För att en medlem vid inträffad arbetslöshet skall vara understödsberät- tigad, måste han därjämte under de närmast före arbetslöshetens inträ- dande förflutna tolv månaderna ha erlagt minst 20 veckoavgifter eller fem månadsavgifter till kassan (det s. k. tidsbestämda avgiftsvillkoret). En mo- difikation i det tidsbestämda avgiftsvillkoret har medgivits för sådana ar- betare inom ett säsongfack, för vilka en inskränkning i understödsrätten under den normala dödsäsongen föreskrivits i en kassas stadgar.

Ett undantag har medgivits från bestämmelsen att det tidsbestämda av- giftsvillkoret skall prövas med hänsyn till tidpunkten för arbetslöshetens inträdande. Om en arbetslöshetsperiod avbrytes genom ett kortvarigt ar- bete, behöver villkoret inte nyprövas om arbetet inte överstiger 24 arbets- dagar. Anledningen till detta undantag är, att man därigenom velat mot- verka en eljest naturlig obenägenhet från de försäkrades sida att låta en understödsperiod avbrytas av ett helt kortvarigt arbete. Ett villkor för nämnda undantag är, att medlemmen vid det kortvariga arbetets början är berättigad till daghjälp. Om karenstiden påbörjats men inte helt intjä- nats vid tidpunkten för ett nytt arbete, skall avgiftsvillkoret nyprövas efter även ett kortvarigt arbetes upphörande. Som ytterligare villkor gäller, att medlemmen omedelbart efter arbetets upphörande ånyo ansöker om dag— hjälp.

I den period av tolv månader, inom vilken det föreskrivna antalet avgif- ter skall vara erlagt, skall inte inräknas tid då medlemmen på grund av

sjukdom varit förhindrad att åtaga sig arbete. Detta gäller även om med- lemmen innehaft arbetsanställning efter sjukdomen. I detta fall måste medlemmen emellertid styrka sjukdomen genom läkarintyg. Tid, varun- der medlem fullgjort värnpliktstjänstgöring, må alltid borträknas vid pröv- ningen av det tidsbestämda avgiftsvillkoret. Tid, under vilken kvinnlig medlem i samband med barnsbörd avhållit sig från förvärvsarbete, må borträknas, dock högst sex veckor före och högst sex veckor efter barns- börden. Vidare får för bevistande av vissa kurser avräknas högst sex må- nader.

I det fall en understödsperiod avbrytes på grund av särskild i kassans stadgar föreskriven inskränkning i understödsrätten under dödsäsong, an- ses ny arbetslöshet inte ha inträtt vid säsonginskränkningens upphörande, såvida inte medlemmen under tiden erhållit arbete. Om medlemmen blir arbetslös under säsonghegränsningsperioden, anses arbetslösheten ha in- trätt då medlemmen miste sin anställning.

Om någon avstänges från understödsrätt på grund av frivilligt slutande eller otillbörligt uppförande, skall arbetslösheten anses ha inträtt först vid avstängningstidens slut.

I 21 5 2 mom. finnes bestämmelser bl. a. om överenskommelser kassorna emellan eller med kassa i främmande stat om rätt för medlemmar att vid övergång helt eller delvis få tillgodoräkna sig avgifter, som erlagts till den f rånflyttade kassan.

Beträffande medlem, som med mellantider tillhört erkänd kassa, före- skrives, att endast avgifter avseende tid efter det han senast erhöll med- lemsrätt i kassan må tillgodoräknas. Samma regler gäller för avgifter, som erlagts till annan erkänd arbetslöshetskassa eller sammanslutning för be- redande av arbetslöshetshjälp beträffande vilka tillsynsmyndigheten med- givit tillgodoräknanderätt.

Medlem må tillgodoräknas endast avgifter, som erlagts för tid då han haft lönearbete utom hemmet. Medlemmen är skyldig att inför kassan styrka sina uppgifter om arbetsanställning. Avgift, som erlagts för tid då medlem med bibehållen avlöning åtnjuter semester, skall tillgodoräknas honom på samma sätt som de avgifter, som erlagts för arbetad tid. Avgifter, som erlagts för tid då medlem arbetat såsom självständig företagare, må inte räknas honom till godo.

Flertalet erkända arbetslöshetskassor hade den 1 januari 1955 i sina stadgar bestämmelser om 20 veckoavgifter i det tidsbestämda avgiftsvill— koret. Sju kassor hade krav på 26 veckoavgifter. Några av säsongkassorna hade med hänsyn till säsonginskränkningsbestämmelser 18 eller 19 avgif- ter i angivna avgiftsvillkor. Av kassorna med månadsavgifter hade 13 i sina stadgar bestämmelser om fem samt en kassa bestämmelser om sex erlagda avgifter i det tidsbestämda avgiftsvillkoret.

Socialvårdskommittén föreslog med hänsyn bl. a. till att socialförsäk— ringsavgifter förutsattes skola införas, att man beträffande en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring skulle övergå till ett arbetsvillkor i stället för det tidsbestämda avgiftsvillkoret när det gällde att pröva en försäkrads under- stödsrätt. Kommittén framhöll vidare, att den velat komma ifrån det inom den frivilliga försäkringen tillämpade systemet med förlängning av den s. k. prövningstiden för under denna inträffad värnplikt, sjukdom etc. Kommittén föreslog därför en fast prövningstid på 12 månader, under vil- ken tid arbete skulle ha utförts under minst 20 veckor. Något villkor mot- svarande 52-veckorsvillkoret ansåg kommittén inte vara erforderligt, efter— som det var fråga om en obligatorisk försäkring.

Ett arbetsvillkor, uppbyggt på föreslaget sätt, måste enligt kommittén med nödvändighet kompletteras med bestämmelser rörande sjukdom, mili- tärtjänstgöring 111. 111.

Vad sjuktid beträffade, vore den enklaste vägen enligt kommitténs upp— fattning utan tvivel att inte taga någon hänsyn till dylik tid. Detta skulle emellertid komma att medföra uppenbara orättvisor mot personer som drabbats, av mera långvariga sjukdomsfall, varför kommittén inte funnit sig kunna förorda en sådan regel. Enligt förslaget skulle vid arbetsvillko- rets prövning två sjukveckor jämställas med en vecka, varunder förvärvs— arbete utförts. Högst 30 sjukveckor skulle dock få tillgodoräknas, motsva— rande alltså 15 arbetade veckor. En försäkrad, som på grund av sjukdom inte uppfyllde villkoret att under de senaste 12 månaderna före arbetslös— hetens inträde ha utfört arbete i minst 20 veckor, måste således alltid ha minst fem arbetade veckor under prövningstiden för att understödsrätt skulle föreligga.

Tid för havandeskap och barnsbörd skulle enligt förslaget utan reduk— tion räknas som arbetad tid vid prövningen av arbetsvillkoret. En förut— sättning härför skulle emellertid vara, att den försäkrade i viss omfattning utfört förvärvsarbete före nedkomsten.

Den omständigheten att en person inkallades till militärtjänstgöring bor— de enligt kommitténs uppfattning inte påverka understödsrätten. Militär- tjänstgöringen borde ur försäkringens synpunkt betraktas som ett för sam- hällets räkning utfört arbete och således vid arbetsvillkorets prövning till- godoräknas som arbetad tid. Enligt kommitténs förslag skulle den försäk— rade vid militärtjänstgöringens början ha utfört förvärvsarbete i minst åtta veckor under de senaste 12 månaderna före tjänstgöringens början för att få åtnjuta ifrågavarande tillgodoräknanderätt.

Beträffande genomgång av kurs föreslog kommittén, att av staten eller landsting understödda kurser borde få betraktas som arbetad tid. Likaledes

borde chefsmyndighet äga medge, att annan kurs finge tillgodoräknas vid prövningen av arbetsvillkoret. I fråga om kurstid skulle gälla, att högst 15 veckor sammanlagt skulle få tillgodoräknas.

Huvudregeln enligt kommitténs förslag skulle vara, att arbetsvillkoret skulle nyprövas vid alla avbrott i arbetslösheten. Undantag härifrån borde dock stadgas för fall då avbrott uppkom i en understödsperiod och anled- ningen härtill var 1) kortvariga arbeten för högst fyra veckor eller hinder att söka arbete, 2) sjukdom, 3) barnsbörd, 4) militärtjänst eller 5) kurs. Som villkor för att nyprövning inte skulle behöva äga rum i dessa fall borde gälla att ansökan om understöd gjordes omedelbart efter arbetets respektive hindrets upphörande.

I utlåtande över socialvårdskommitténs förslag framhöll arbetsmark— nadsstyrelsen bl. a., att en av de mest genomgripande förändringarna i ar— betslöshetsförsäkringssystemets uppbyggnad vore den av kommittén före— slagna övergången från den frivilliga försäkringens avgiftsvillkor till ett ar— betsvillkor som förutsättning för understödsrätt. Då den frivilliga försäk— ringens icke tidsbestämda avgiftsvillkor inte hade någon motsvarighet i kommitténs förslag, bortföll enligt styrelsens mening en kraftigt verkande spärr, som nu förhindrade att understödsrätt uppkom för någon, innan han mera definitivt kommit att tillhöra arbetslivet.

Pensionsstyrelsen samt länsstyrelserna i Malmöhus och Kopparbergs län förordade av olika skäl ett bibehållande av avgiftsvillkoret inom arbetslös- hetsförsäkringen.

De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation framhöll i frågan bl. a., att såväl ekonomiska som andra skäl talade för att de grundläggande avgiftsvillkoren utformades efter samma regler som gällde för de nuva- rande kassorna.

Utredningen

I andra länder har man ofta helt från varandra skilda avgifts- och ar- betsvillkor. För rätt till ersättning fordras t. ex. i Danmark, att man varit medlem i en arbetslöshetskassa en viss tid, att man inte resterar för av- giftsbetalning utöver en viss närmare angiven gräns ävensom att den för— säkrade har haft arbetsanställning en viss tid före ansökan om ersättning från kassan. I den svenska försäkringen har man sedan verksamhetens början haft ett kombinerat avgifts- och arbetsvillkor, konstruerat på det sättet, att inbetalade avgifter vid prövningen av rätten till ersättning får till- godoräknas endast för tid, då den försäkrade mot avlöning utfört arbete för annans räkning. Inbetalade avgifter kommer härigenom att bli ett mått på försäkringsobjektets omfattning. Det kombinerade avgifts- och arbets- villkoret är en enkel och naturlig lösning av ifrågavarande problem. Utred—

ningen finner för sin del inte skäl föreligga att övergå till en annan ord— ning härutinnan. '

Utredningen har övervägt, huruvida inte det icke tidsbestämda avgifts- villkoret skulle kunna slopas eller antalet avgifter minskas. Det skulle gi- vetvis vara en förenkling, om detta villkor slopades. Möjligheterna för ungdomar och andra, som inträder på arbetsmarknaden, att skaffa sig för- säkringsskydd mot arbetslöshet skulle ökas. Med hänsyn till den betydelse ifrågavarande villkor synes ha för kassorna, har utredningen emellertid inte ansett sig böra föreslå vare sig att detsamma slopas eller att antalet avgifter minskas. Däremot föreslår utredningen två andra ändringar i syfte att mildra detta villkor.

Utredningen föreslår sålunda, att medlem, som uppfyllt 52-veckorsvill- koret och därefter lämnat försäkringen, t. ex. för att arbeta utomlands el- ler beträffande kvinna för att sköta hem och barn eller om annat godtag- bart skäl föreligger, på därom gjord framställning må medgivas rätt att vid återinträde inom fem år tillgodoräkna sig en gång fullgjort 52-veckors- villkor. Bestämmelser härom föreslås i 19 5 3 mom. andra stycket arbets— löshetskasseförordningen.

Vid behandlingen av avgiftsvillkoren har det ansetts rimligt att ungdo- mar, som inträder i försäkringen, skall få tillgodoräkna sig åtminstone en del av tiden för yrkesutbildning, varigenom de skulle beredas möjlighet att snabbare än .nu är fallet bygga upp sin rätt till ersättning. I de i 18 5 1 mom. föreslagna bestämmelserna har därför yrkesutbildning jämställts med värnpliktstjänstgöring. Medlem, som erlagt'minst 12 veckoavgifter el- ler tre månadsavgifter och därefter genomgått yrkesutbildning, skall en— ligt förslaget äga rätt att tillgodoräkna utbildningstiden för uppfyllande av det icke tidsbestämda avgiftsvillkoret. Med yrkesutbildning avses här så- väl skolutbildning, t. ex. utbildning vid central verkstadsskola, som sär- skilda kurser, vilka syftar till utbildning i visst yrke, förkovran i yrket eller omskolning till annat yrke. Däremot avses inte mera tillfälliga kur— ser, där medlemmen under åberopande av att han är arbetslös skulle ha kunnat erhålla understöd, 0111 han uppfyllde avgiftsvillkoren.

Ej heller beträffande det i 18 5 2 mom. intagna tidsbestämda avgiftsvill- koret finner utredningen anledning föreslå någon ändring såvitt angår an- talet avgifter eller prövningstiden.

I kap. 7 har utredningen föreslagit, att man skall övergå till ett s. k. fast prövningsår, försäkringsåret. I samband därmed kan vissa förenkling- ar göras beträffande det tidsbestämda avgiftsvillkoret. Prövningen av detta villkor kan sålunda begränsas till endast en gång per försäkringsår, vilket måste utgöra en betydande lättnad för redogörarna. I de fall ersättning utbetalats tidigare under försäkringsåret behöver nämligen redogöraren inte vid ny arbetslöshet undersöka, om medlemmen då uppfyller villkoret.

Härigenom ökas också försäkringens effektivitet i de fall då en försäkrad är arbetslös vid upprepade tillfällen inom kort tidsperiod. Utredningen fö- reslår i 18 5 2 mom. första stycket arbetslöshetskasseförordningen en be- stämmelse innebärande att det tidsbestämda avgiftsvillkoret skall prövas endast en gång under försäkringsåret nämligen i anslutning till den första ersättningsdagen under året. Är medlem arbetslös vid övergången mellan två försäkringsår, skall enligt förslaget ny arbetslöshet anses ha inträtt i och med ingången av det senare försäkringsåret. Det tidsbestämda avgifts— villkoret skall således prövas på nytt innan ersättning kan utgå under det nya försäkringsåret. Denna bestämmelse har tillkommit närmast i syfte att minska antalet fall, där två ersättningsperioder kan följa på varandra. under två olika försäkringsår.

Beträffande det tidsbestämda avgiftsvillkoret gäller för närvarande, att i den period av 12 månader, inom vilken det föreskrivna antalet avgifter skall vara erlagt, inte inräknas tid för värnpliktstjänstgöring, sjukdom samt barnsbörd eller kurs i viss utsträckning. De försäkrade får sålunda tillgodoräkna ifrågavarande tid på det sättet, att prövningstiden förlänges med tiden för värnpliktstjänstgöring etc. En ändring av gällande bestäm- melser skulle närmast syfta till en förenkling av prövningsförfarandet. Det skulle förenkla prövningen av rätten till ersättning om prövningen kunde begränsas i tiden och omfatta längst en period av 12 månader. Det nuva— rande överhoppningsinstitutet skulle ersättas med något annat. Den enda framkomliga vägen synes i så fall vara, att ifrågavarande tid får tillgodo- räknas som arbetad tid. Man är då emellertid inne på en för försäkringen helt ny linje. Annan tid än arbetad tid skulle nämligen grunda rätt till er— sättning. Härom må vidare amföras följande.

Enligt socialvårdskommitténs uppfattning borde den omständigheten, att en person inkallades till militärtjänstgöring, inte påverka rätten till er— sättning från arbetslöshetsförsäkringen. Militärtjänstgöringen borde ur för- säkringens synpunkt betraktas som ett för samhällets räkning utfört ar— bete. Enligt detta resonemang skulle alltså militärtjänstgöring helt få till- godoräknas som utfört arbete. Utredningen ansluter sig till denna uppfatt- ning. Socialvårdskommittén föreslog vidare den begränsningen av tillgodo- räknanderätten att denna skulle tillkomma endast den som under de när- mast före militärtjänstgöringens början förflutna 12 månaderna utfört förvärvsarbete under minst åtta veckor. Utredningen finner inte en sådan begränsning nödvändig. Det må erinras om att 52-veckorsvillkoret, som helt saknades i socialvårdskommitténs förslag, måste vara fullgjort och att detta alltid innebär krav på minst tolv arbetade veckor. I överensstämmelse här- med har i 18 5 2 mom. första stycket intagits bestämmelser, innebärande, att värnpliktstjänstgöring får likställas helt med arbetad tid. Härigenom vinnes också den förenklingen att samma princip kommer att gälla här—

utinnan beträffande de båda avgiftsvillkoren. Den nuvarande skillnaden, nämligen att man i det icke tidsbestämda villkoret får likställa värnplikts— tjänstgöring med utfört arbete, men i det tidsbestämda avgiftsvillkoret räkna densamma som överhoppningsbar tid, försvinner således. Den enda skillnad, som nu kvarstår, är att man i det förstnämnda villkoret får börja tillgodoräkna ifrågavarande tid först sedan ett visst antal avgifter erlagts till kassan.

Även yrkesutbildning kan enligt utredningens mening likställas med full- gjort arbete. I 18 Q 2 mom. har införts en bestämmelse, som medger de försäkrade att räkna yrkesutbildning som arbetad tid. Frågan om vad som avses med yrkesutbildning har i korthet behandlats ovan. Enligt gällande bestämmelser beträffande det tidsbestämda avgiftsvillkoret skall i den pe- riod av 12 månader, inom vilken det föreskrivna antalet avgifter skall vara erlagt, inte inräknas tid, då medlem bevistat kurs, vartill bidrag utgår från staten, landsting eller kommun, eller kurs, vilken tillsynsmyndigheten för- klarat skola jämställas med kurs som nyss nämnts, dock att för bevistande av kurs må avräknas högst sex månader. I samband härmed må erinras om att enligt tillsynsmyndighetens anvisningar kurstid under vissa förut- sättningar kan anses som arbetslös tid, för vilken ersättning från försäk- ringen kan utgå.

Kurstid, som enligt tillsynsmyndighetens anvisningar sålunda kan be- traktas som arbetslös och understödsberättigad tid, bör givetvis inte få till- godoräknas vid prövningen av avgiftsvillkoren. Antingen skall medlemmen betraktas som arbetslös eller arbetande. I fråga om längre kurser torde man kunna utgå ifrån att medlemmen är fast hunden och förhindrad att när som helst avbryta kursen för att taga anställning. Det är därför skä— ligt att han får tillgodoräkna sådan tid som arbetad tid. Är det däremot frågan om kurser av kortare varaktighet torde man återigen kunna förut- sätta, att medlemmen inte är bunden vid kursen eller i varje fall .att han kan avbryta denna i det fall en anställning skulle yppa sig för honom.

I den mån inom den nuvarande formuleringen av bestämmelserna om tillgodoräknande av kurstid kan inrymmas kurser, anordnade i syfte att bereda arbetslösa sysselsättning eller rent allmänbildande kurser, kan den föreslagna bestämmelsen vara något snävare. Det må emellertid erinras om att nuvarande bestämmelser innehåller ett överhoppningsinstitut och ej som de föreslagna rätt att likställa kurstid med arbetad tid.

Även i fråga om barnsbörd har i syfte att begränsa prövningstiden för det tidsbestämda avgiftsvillkoret föreslagits bestämmelser om rätt att till— godoräkna på grund av barnsbörd avgiftsbefriad tid som arbetad tid. Med hänsyn till att en obegränsad tillgodoräknanderätt skulle medföra vissa administrativa svårigheter, bl. a. ur kontrollsynpunkt samt med tanke på utformningen av karensreglerna, föreslås emellertid i fråga om barnsbörd,

att endast tid, då medlemmen upphurit tilläggspenning enligt lagen om mo- derskapshjälp, skall få tillgodoräknas som tid, för vilken avgift erlagts.

När det gäller tillgodoräknande av sjukdom kan, bortsett från ett bibe- hållande i stort sett av nuvarande överhoppningsinstitut, närmast ifråga- komma regler, som medger att sjukdomstid i viss utsträckning räknas som arbetad tid. Finnes inga särskilda bestämmelser, som begränsar tillgodo— räknanderätten, kan en medlem grunda sin rätt till ersättning, såvitt an- går 20-veckorsvillkoret, helt på sjukdom. Man bryter sålunda vid en dylik allmän tillgodoräknanderätt mot den nuvarande grundprincipen inom 'för- säkringen, att endast arbetad tid får tillgodoräknas i 20-veckorsvillkoret. Regeln har emellertid den fördelen, att prövningen inte i något fall behö- ver sträcka sig utöver en tolvmånadersperiod. Redogöraren behöver vid understödsprövningen inte gå längre tillbaka än till närmast föregående försäkringsår. Långvarig sjukdom kommer inte att beröva en medlem un- derstödsrätten, såvida han uppfyller 52-veckorsvillkoret. En dylik regel torde i praktiken i stort sett ge samma resultat som regler om överhopp- ning av sjukdomstid.

Socialvårdskommittén föreslog beträffande den obligatoriska arbetslös- hetsförsäkringen, att vid prövningen av understödsrätten med vecka var- under förvärvsarbete utförts skulle jämställas två sjukveckor. Kommittén föreslog emellertid begränsningar i tillgodoräknanderätten. Endast sådan vecka finge tillgodoräknas, som inföll efter det den försäkrade första gång- en utförde förvärvsarbete och som därjämte inföll under tid av året, då han eljest brukat utföra sådant arbete. Vidare skulle som regel högst 30 sjukveckor få tillgodoräknas på angivna sätt vid understödsprövningen.

Bestämmelser liknande de av socialvårdskommittén föreslagna kan gi- vetvis införas även i den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen. Genom att kräva viss, låt vara mycket kort, tids arbete har man inte helt gett avkall på den nuvarande principen att endast arbetad tid kan läggas till grund för rätt till ersättning. En dylik bestämmelse har emellertid den nackdelen, att en medlem, som varit sjuk under hela prövningsperioden om 12 måna— der, inte kan uppbära ersättning från arbetslöshetskassan, om han efter l'riskskrivningen skulle vara arbetslös. Han skulle i sådant fall vara hän- visad att söka socialhjälp eller kontantunderstöd. En begränsning av till- godoräknanderätten är således socialt sett inte tillfredsställande. Häremot kan invändas att medlemmen mycket snart kan bli ersättningsberättigad från arbetslöshetskassan, om kravet på arbetad tid ej ställes alltför högt. ] många fall torde längre sjukdomstid oftast följas av en tids arbetsträ- ning, arbetsvård, omskolning eller dylikt, vilken tid enligt förslaget bör få tillgodoräknas som arbetad tid.

Vid prövningen av olika regler beträffande tillgodoräknande av sjuk- domstid har utredningen med hänsyn till de förenklingar, som därigenom

uppnås, funnit sig böra föreslå att två sjukveckor eller två sjukmånader må likställas med vecka eller månad, för vilken avgift erlagts. Som villkor härför kräves att medlemmen på lämpligt sätt styrker att han varit sjuk den tid han i detta avseende vill tillgodoräkna. Bestämmelser härom har intagits i 18 ä 2 inom. andra stycket.

I annat sammanhang har utredningen framhållit som sin mening, att ålderspensionärerna bör ha rätt att tillhöra försäkringen. I fråga om det tidsbestämda avgiftsvillkoret anser utredningen emellertid en skärpning av gällande regler påkallad. Såsom varje annan försäkrad får en ålders— pensionär nu tillgodoräkna sjukdom i form av en förlängning av pröv— ningstiden. Utredningen föreslår, att sjuktid, som infaller efter det att den försäkrade uppnått 67 års ålder, inte får likställas med arbetad tid.

Bestämmmelser om tillgodoräknanderätten beträffande erlagda avgifter m. 111. föreslås i 19 5 arbetslöshetskasseförordningen. Utredningen föreslår härutinnan inga andra ändringar än de som behandlats i samband med förslagen beträffande hemarbetares och självständiga företagares möjlig- heter a—tt tillhöra försäkringen.

Kap. 10. Karensreglerna

Gällande bestämmelser

Karensreglerna finnes meddelade i 22 å arbetslöshetskasseförordningen. Karenstiden skall omfatta minst sex dagar, vilka skall ligga inom en tid- rymd av högst 21 dagar. Den längsta karenstid, som kassorna kan fast— ställa i sina stadgar, har satts till tre månader och den längsta tid, inom vit— ken karenstiden må kunna intjänuas, till sex månader. Även om en förlängd karenstid tillämpas, måste bestämmelserna om minimikarenstiden vara uppfyllda. Karensen kan därför inte betraktas som genomgången, om inte minst sex arbetslösa dagar ligger inom 21 dagar, som infallit närmast före den första dag, för vilken understöd utgives.

Med hänsyn till att en tillämpning av karensreglerna utan modifikatio— ner i en del fall skulle leda till alltför hårda konsekvenser, har meddelats vissa undantagsbestämmelser. Ny karens behöver således inte genomgås, då medlem, som är berättigad till daghjälp,

erhåller arbete för högst tjugufyra dagar, på grund av sjukdom, barnsbörd, värnpliktstjänstgöring, bevistande un- der högst sex månader av kurs, vartill bidrag utgår från staten, landsting eller kommun, eller kurs, vilken tillsynsmyndigheten förklarat skola jäm- ställas med sådan kurs, eller på grund av säsonginskränkningsregler inte kan erhålla daghjälp eller

avvisar erbjudet lämpligt arbete och till följd härav avstänges från un- derstöd.

För samtliga de fall, då undantag medgivits från den allmänna skyldig- heten att efter avbrott i arbetslöshetstiden genomgå ny karens, gäller, att medlemmen vid hindrets inträdande var understödsberättigad, vilket bl. a. innebär att medlemmen måste ha genomgått karensen. Om karenstiden på- börjats men inte helt intjänats vid avbrottet i arbetslöshetstiden, har med- lemmen inte varit understödsberättigad. Han måste därför påbörja ny ka- rens efter hindrets upphörande, såvida avbrottet varat mer än 21 dagar. Har hindret varat kortare tid än vad nu sagts, får helt naturligt intjänade karensdagar före hindrets inträdande tillgodoräknas, om de ligger inom de 21 dagar, inom vilken minimikarenstiden om sex dagar skall vara genom— gången. Har karenstiden genomgåtts men medlemmen inte erhållit under- stöd för någon dag, behöver ny karenstid inte gen-omgås efter hindrets upp- hörande. I det fall en medlem varit utförsäkrad, måste han alltid genomgå ny karens, innan han på nytt kan erhålla understöd. För samtliga undan- tagsfall gäller, att medlemmen omedelbart redan första dagen efter arbe— tets eller hindrets upphörande söker arbete hos arbetsförmedlingen samt verkligen kan och vill taga arbete.

Vid beräkning av karenstid må hänsyn inte tagas till arbetslöshet under tid, då av annan orsak understöd inte kunnat utgå. Härmed åsyftas de olika i förordningen upptagna diskvalifikationsgrunderna för understöd.

För att en arbetslös dag skall kunna räknas som karensdag kräves, att medlemmen ifrågavarande dag personligen anmält sig såsom arbetssökan- de hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen eller erhållit dispens från sådan arbetsansökan. Söndagar kan inte inräknas i karensdagarna. Däremot må helgdagar, som infaller på vardagar, räknas som karensda— gar, under förutsättning att vederbörande medlem var arbetslös nästföre- gående eller efterföljande vardag. Semesterdagar eller andra dagar, för vilka avlöning utgår, får inte räknas som karensdagar.

Medlem, som inte kan för någon av sju på varandra följande dagar, sön- dagar oräknade, förete intyg från arbetsförmedlingen, kan inte få under— stöd, förrän han genomgått helt ny karens (det 5. k. kontaktvillkoret). Här- igenom kan en medlem inte utan att förlora karensen vara borta från ar- betsförmedlingen mer än sex dagar, såvida han inte har giltig anledning av det slag, som gäller i fråga om befrielse från skyldigheten att genomgå ny karens, alltså arbete för tjugufyra dagar, sjukdom, barnsbörd etc.

För närvarande har tre arbetslöshetskassor, Arbetsledarnas, Handelsre— sandenas och Teateranställdas, i sina stadgar föreskrivit, att karenstiden skall uppgå till tolv dagar. Beträffande övriga kassor finnes i stadgarna föreskriven en karenstid av sex dagar. Vissa av kassorna har särskilda ka- renstidsbestäminelser vid arbetslöshet i samband med helger, s. k. karens-

förbjudna dagar, och vid säsongarhetslöshet. I stadgarna föreskrives i någ- ra fall, att understöd inte får utgå till vissa medlemsgrupper, t. ex. stats- anställda, förrän de varit arbetslösa en längre tid, t. ex. sex månader. I dessa fall är det emellertid inte fråga om karenstid i vanlig mening. Ve- derbörande behöver inte under denna väntetid besöka arbetsförmedlingen.

Framkomna förslag

Socialvårdskommittén föreslog i stort sett bibehållande av nu gällande bestämmelser. Kommittén framhöll i samband härmed, att dessa bestäm- melser prövats av statsmakterna och godkänts så sent som vid höstriks- dagen år 1946. Det funnes enligt kommittén ingen anledning till erinringar mot de nuvarande bestämmelserna. Kommittén föreslog emellertid vissa ändringar som föranleddes av bl. a. kommitténs förslag i andra avseenden.

Kommittén föreslog även vissa regler för samordningen av karensbe- stämmelserna i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna, innebärande att vid prövningen av karensvillkoret såväl karensdag inom sjukförsäkringen som dag för vilken sjukpenning eller hempenning utgått skulle kunna betrak- tas som karensdag inom arbetslöshetsförsäkringen.

Det må vidare framhållas, att enligt kommitténs förslag försäkrad, som under flera än fyra på varandra följande kalenderveckor hade arbete un- der minst fem dagar per vecka, skulle vara skyldig genomgå ny karenstid. Försäkrad, som på grund av driftinskränkning hade arbete ett mindre an— tal timmar per dag än vid full drift vore vanligt, skulle anses uppfylla ka— rensvillkoret, om han under de nästföregående tre veckorna på grund av driftinskränkningen haft arbete högst 96 timmar och uppfyllde övriga villkor.

De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation har i en framställ- ning den 20 september 1949 angående vissa förbättringar av arbetslöshets— försäkringen framhållit, att en undersökning borde göras, om inte karens— tiden kunde slopas vid arbetslöshet, som började omedelbart efter barns- börd, värnplikt eller sjukdom, som varat minst sju kalenderdagar.

Metallindustriarbetarnas erkända arbetslöshetskassa har i skrivelse till utredningen den 9 augusti 1952 meddelat, att frågan om karenstiden be- handlats vid kassans årsmöte den 7 juni 1952 i anledning av väckta motio- ner. Föreningssammanträdet beslöt därvid enhälligt uttala som sin mening, att den nu i arbetslöshetskasseförordningen fastställda karenstiden om sex dagar borde kunna begränsas till tre dagar i likhet med vad som gällde för de erkända sjukkassorna samt att karenstiden borde helt slopas efter exempelvis längre sjukdom, värnplikt, barnsbörd etc. Årsmötet beslöt vi- dare att delgiva utredningen sin mening med hemställan, att de framförda synpunkterna måtte beaktas vid den pågående översynen. av arbetslöshets— försäkringen.

Bestämmelserna om karenstid är av stor betydelse inom arbetslöshets- försäkringen. De måste tillämpas i varje försäkringsfall och utövar ett av- görande inflytande på omfattningen av förekommande utbetalningar. Ge- nom att ersättning inte utgives för den i karenstiden ingående första delen av arbetslösheten påverkas kassornas verksamhet i flera avseenden. Kor- tare arbetslöshetsperioder kommer inte att belasta kassornas ekonomi. Re- dogörarna liksom administrationen i övrigt besparas arbetet med utred- ning och prövning av dessa förmodligen ganska allmänt förekommande fall. Kortvariga arbetslöshetsperioder torde i många fall tillhöra den för vederbörande medlem normala sysselsättningsbilden, varför det även ur all- män försäkringssynpunkt kan vara principiellt riktigt att ersättning inte utgår från försäkringen. Arbetslöshet, vilken är begränsad till ett fåtal da- gar, är vidare ofta svårare att kontrollera än den mera långvariga arbets- lösheten. Karenstid kräves även vid fall av längre arbetslöshet, då med- lemmen sålunda står en viss självrisk, som i och för sig har betydelse för en begränsning av kassornas utgifter men också kan antagas göra det sär- skilt angeläget för medlemmen att söka nytt arbete.

Vid övervägande av olika möjligheter att öka arbetslöshetsförsäkringens effektivitet är det naturligt att frågan om karenstidens längd upptages till prövning. Med hänsyn till att karenstiden inom den allmänna sjukförsäk- ringen är endast tre dagar, kan en allmän förkortning av karenstiden inom arbetslöshetsförsäkringen ifrågasättas. Utredningen har emellertid redan i sitt den 15 november 1952 avgivna förslag till vissa förbättringar av ersätt- ningarna inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen m. m. framhållit, att en allmän förkortning av den till minst sex dagar uppgående karens- tiden skulle innebära en så väsentlig och kostnadskrävande ändring, att frågan om försäkringsersättningarnas storlek skulle påverkas avsevärt därav. Utredningen förklarade i samband därmed, att den inte övervägde att föreslå någon allmän förkortning av karenstiden. Endast möjligheten och lämpligheten av en kortare karenstid än sex dagar vid upprepade ar- betslöshetstillfällen under samma år undersöktes av utredningen. Såsom närmare framgår av det följande föreslår utredningen emellertid inte hel— ler för dessa fall någon förkortning av karenstiden. Denna bör alltså en- ligt utredningens mening liksom nu i allmänhet vara sex dagar.

I enlighet med Internationella arbetsorganisationens konvention nr 102 angående minimistandard för social trygghet bör en längre karenstid än sex dagar normalt inte förekomma, vilket tydligt bör framgå av författ- ningstexten. Då särskilda skäl föreligger, t. ex. vid säsongarhetslöshet, bör dock kassa kunna i sina stadgar föreskriva en längre karenstid.

För de fall, då en längre karenstid än sex dagar tillämpas, föreskriver

den nuvarande förordningen, att medlemmen för att vara berättigad till daghjälp jämväl måste uppfylla det vanliga kravet på sex karensdagar inom loppet av 21 dagar. I allmänhet lär detta krav vara uppfyllt om med- lemmen uppfyller det strängare kravet på en längre karenstid, men skulle det verkligen kontrolleras, att så är fallet, måste ett sådant dubbelt karens- villkor bli administrativt svårhanterligt. Med den ringa betydelse, som det extra kravet på sex karensdagar under loppet av 21 dagar under alla om- ständigheter måste ha i kassor, där karensbestämmelserna ändå är stränga- re än på andra håll, bör denna speciella bestämmelse kunna utgå.

I förevarande sammanhang vill utredningen behandla frågan om karens- tid i samband med jul— och nyårshelgerna. Ansvällningen av kassornas ut- betalning av ersättningar i samband med de inom vissa yrkesområden före- kommande s. k. årsskiftespermitteringarna har i flera avseenden visat sig utgöra ett problem. Genom att de normalt arbetsfria helgdagarna och helg- dagsaftnarna kunnat utnyttjas som karensdagar har permitteringar på ett fåtal dagar kunnat leda till betydande utbetalningar. För att så långt möj- ligt minska omfattningen av sådana utbetalningar har flera kassor i sina stadgar intagit en bestämmelse att vissa dagar vid jul- och nyårshelgerna inte får räknas som karensdagar. Införandet av helgdagslön har emellertid på ett flertal områden medfört väsentliga förändringar i här berörda avse- enden. De i olika kollektivavtal införda bestämmelserna härom innebär i allmänhet, att helgdagslön utgår till den som viss tid varit knuten till ve- derbörande företag samt i full utsträckning arbetat de dagar närmast före och efter helgen, vilka av arbetsgivaren bestämts som arbetsdagar. Helg- dagslön kommer därför faktiskt att utgå i ganska stor utsträckning även om arbetssstyrkan permitteras viss tid i samband med jul— och nyårshel- gerna. Ersättning eller karenstid kan givetvis inte tillgodoräknas för da— gar, då helgdagslön utgår. Helgdagslön utgår i allmänhet inte till den som av någon anledning uteblivit från arbete den sista arbetsdagen före eller den första arbetsdagen efter helgen. Har medlemmen själv föredragit att vara ledig och därigenom vållat förlusten av helgdagslön skall givetvis var- ken karenstid eller ersättning räknas för helgdagarna. Om frå'nvaroorsa- ken varit sjukdom är läget ett annat, men om sjukdomen varat minst sex dagar kan vid bifall till utredningens i det följande behandlade förslag medlemmen befrias från skyldigheten att fullgöra karenstid.

Av det nu sagda torde framgå, att inom de yrkesområden, där helg- dagslön har genomförts, kommer anspråk på karenstid eller ersättning för helgdagar i samband med tillfällig permittering huvudsakligen att göras av medlemmar, vilka på grund av för kort anställningstid i företaget inte kva- lificerat sig för helgdagslön. Härtill kommer även de medlemmar, som av- skedats före helgen. Utredningen har övervägt lämpligheten av ett gene- rellt förbud mot att inräkna vissa helgdagar och helgdagsaftnar i samband

med jul- och nyårshelgerna i karenstiden. Med hänsyn till att problemet med utbetalning av ersättning i samband med årsskiftespermitteringar i fortsättningen kan antagas bli väsentligt reducerat, torde dock skälen för ett sådant förbud inte längre vara lika påtagliga som tidigare. Då emel- lertid utvecklingen i förevarande avseende inte med säkerhet kan förut- sägas, synes det vara lämpligt, att tillsynsmyndigheten gives befogenhet att i det fall, då utgivningen av ersättning inom en kassa tenderar att i större omfattning koncentreras kring jul och nyår, föreskriva att vissa dagar vid dessa helger inte må inräknas i karenstiden. Motsvarande problem kan tänkas uppkomma i samband med påsken. Då några praktiska svårigheter hittills inte synes ha gjort sig gällande i samband med denna helg och hela frågan torde få mindre dimensioner genom införandet av helgdagslön, har utredningen emellertid ansett att befogenheten att införa karensförbjudna dagar inte behöver utsträckas till påskhelgen.

Dagar då medlem uppbär halv sjukpenning eller arbetar mellan två och fyra timmar bör inte kunna räknas som karensdagar, även om halv ersätt— ning eljest skulle ha kunnat utgå.

Härefter kommer att upptagas till behandling vissa fall, där befrielse från karenstid kan ifrågasättas. I första hand uppkommer därvid frågan om en samordning mellan sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna såtillvida, att karenstid ej skall behöva genomgås av den som blir arbetslös efter att ha varit sjuk. En motsvarande bestämmelse avseende övergång från arbets— löshetsförsäkringen till sjukförsäkringen har intagits i sjukförsäkringsla- gen, vilken föreskriver, att karenstid ej tillämpas, när den försäkrade vid sjukperiodens början äger uppbära daghjälp från erkänd arbetslöshets- kassa. Beträffande denna fråga anförde departementschefen vid anmälan av propositionen med förslag till ändrad sjukförsäkringslag bl. a., att det här är fråga om två avgiftsbelagda grenar av socialförsäkringe-n, och att det knappast synes skäligt, att en försäkrad skall behöva avvakta två ka- renstider därför att orsaken till inkomstbortfallet ändras (prop. 1953: 178 s. 184).

En sam-ordning av här antytt slag bör givetvis komma till stånd även vid övergång från sjukförsäkringen till arbetslöshetsförsäkringen. Med hänsyn till att karenstiden är kortare inom sjukförsäkringen än inom ar- betslöshetsförsäkringen kan däremot utformningen av reglerna diskuteras. Socialvårdskommittén föreslog en avräkningsregel innebärande att såväl karensdag inom sjukförsäkringen som dag då sjukpenning eller hempen- ning utgått skulle kunna räknas som karensdag inom arbetslöshetsförsäk- ringen. Understeg hela antalet sjukdagar sex skulle dagantalet fyllas ut ge- nom karensdagar inom sistnämnda försäkring. Detta avräknintgsförfaran- de synes dock bli administrativt betungande. Särskilt skulle det medföra svårigheter vid korta sjukperioder, då sjukpenning eller hempenning inte

utgår. Utredningen föreslår att karens inte behöver fullgöras vid arbets— löshet i anslutning till sjukperiod, då sjukpenning eller hempenning utgått för minst tre dagar. Visserligen kan denn-a regel leda till att karenstid måste genomgås inom arbetslöshetsförsäkringen kort tid efter det att karens full- gjorts inom sjukförsäkringen. Risken härför synes emellertid i praktiken obetydlig, varför intresset av administrativ förenkling här bör vara avgö— rande.

Vid övergång från moderskapsförsäkringen till arbetslöshetsförsäkringen föreligger inte samma skäl för karensbefrielse som vid övergång från sj uk— försäkringen, såtillvida att någon karenstid ej förekommer inom moder- skaps-försäkringen. Det synes emellertid, framför allt med hänsyn till önsk— värdheten av en friktionsfri övergång mellan olika socialförsäkringsgrenar, lämpligt att undantag beträffande kravet på karenstid medges även i detta fall.

Vissa skäl talar för befrielse från karenstid även i de fall då arbetslös- heten föregåtts av värnpliktstjänstgöring av viss varaktighet. Värnpliktiga är genom särskild lag som regel skyddade mot avsked i anledning av värn— pliktstjänstgöringen. Denna innebär i allmänhet ekonomiska uppoffringar för vederbörande och nedsätter hans möjligheter att stå någon självrisk vid arbetslöshet. Utredningen finner med hänsyn härtill motiverat, att kra— vet på karens inom arbetslöshetsförsäkringen eftergives efter värnplikts- tjänstgöring av minst 30 dagar.

I de härovan avsedda fallen av befrielse från karenstid är det rimligt att kräva, att medlemmen inom viss tid efter tillfrisknandet, värnplikts- tjänstgöringen eller ledigheten för barnsbörd söker arbete hos arbetsför- medlingen. Att rigoröst kräva omedelbar inställelse hos förmedlingen ef- ter exempelvis en tids sjukdom är emellertid inte önskvärt. Detta kan leda till att medlemmar ansöker om ersättning för dagar de eljest inte skulle ha besökt arbetsförmedlingen. Den arbetslöse kan de närmaste dagarna efter t. ex. värnpliktstjänstgöringen behöva ordna personliga angelägen- heter. Utredningen föreslår som villkor för karensbefrielse i ifrågavarande fall, att medlemmen skall ha anmält sig som arbetssökande hos arbets- förmedlingen senast sjunde kalenderdagen efter försäkringsförmånens upp— hörande eller tjänstgöringens slut.

När det gäller kravet på genomgång av ny karenstid, har den invändning- en gjorts mot nuvarande bestämmelser, att de drabbar olika beroende på hur arbetslösheten är förlagd i tiden. Den som är arbetslös exempelvis fem- tio dagar i ett sträck behöver genomgå karenstid endast en gång. Skulle denna arbetslöshet däremot vara uppdelad i flera perioder med mellan— kommande arbetsperioder, som var för sig överstiger tjugufyra dagar, måste ny karenstid genomgås efter varje sådan arbetsperiod.

Den angivna olägenheten kunde undvikas, om endast en karens krävdes

per försäkringsår, och skulle bli väsentligt mindre, om karenstiden gjor- des kortare vid upprepade perioder av arbetslöshet, t. ex. så att karensen bestämdes till sex dagar vid första arbetslöshetstillfället och tre dagar vid vart och ett av de följande. Utredningen har diskuterat dessa möjligheter men har med hänsyn till kostnader och administrativa synpunkter inte ansett sig kunna föreslå någon av dem. Det låter sig knappast göra att inom snäva gränser beräkna de kostnadsökningar, som ifrågavarande ändringar skulle medföra, men det lär kunna antagas, att en inskränkning i här an- tydd riktning av kravet på karenstid skulle resultera i väsentligt ökade ut- betalningar. Vidare kan en avkortning till tre dagar av karenstiden vid upprepad arbetslöshet beräknas föranleda en ökning av särskilt redogö- rarnas arbetsbörda.

En stickprovsundersökning företagen i Sadelmakarnas, tapetserarnas m. fl. erkända arbetslöshetskassa bestyrker detta antagande. Den-na under- sökning har utförts på basis av ett tänkt karensvillkor innebärande sex karensdagar vid den första arbetslösheten, tre dagar vid nästkommande ar- betslöshet och ingen karenstid vid de därpå under försäkringsåret inträf- fande arbetslöshetsperioderna. Med denna konstruktion av karensreglerna skulle i de undersökta fallen de maximalt beräknade ersättningsdagarnas antal vid jämförelse med en tillämpning av nuvarande regler ha höjts med ca 28 procent. Även om detta stickprov inte kan anses representativt för samtliga kassor — mycket talar för att resultatet ligger i överkant — är det ändå tydligt, att det här kan röra sig om väsentliga kostnadsökningar.

Utredningen har funnit sig böra avvisa även tanken på en till sju dagar förlängd karenstid, vilken sedan inte behöver förnyas under samma försäk- ringsår.

Det ovannämnda motivet för en modifiering av karensbestämmelserna kan emellertid inte helt lämnas obeaktat. En viss förbättring uppnås, om möjligheten för den som uppbär daghjälp att utan ny karenstid utföra ar- bete intill 24 dagar utsträckes till att gälla även om medlemmen arbetat upp till 48 dagar. Detta skulle sålunda innebära en fördubbling av den tid en medlem kan ha arbete utan att därför behöva genomgå ny karenstid. Ytterligare skäl talar för en sådan utsträckning av den medgivna arbets- perioden. Denna bör vara så tilltagen, att det verkligen lönar sig för den som är arbetslös att ta ett arbete. Skall ny karens genomgås efter en rela- tivt kort arbetsperiod, kommer medlemmen i ett svårt läge eftersom han är helt utan inkomst de upprepade karensperioderna. Angivna förhållande belyses närmare genom följande exempel.

En medlem med hustru och två barn, boende i ortsgrupp III, förutsättes ha den i arbetslöshetsförsäkringen för närvarande vanligaste daghjälpen, 16:50 kronor. I daghjälp jämte familjetillägg erhåller han från arbetslös- hetskassan 21: 50 kronor per dag, vilket motsvarar 129 kronor per vecka.

En ny karenstid medför således för honom en förlust av detta belopp. Om han blir erbjuden arbete med en arbetsförtjänst av 200 kronor per vecka, får han vidkännas avdrag för preliminär skatt med 43 kronor.1 Nettolönen är således 157 kronor. För att han inte skall komma i ett sämre ekonomiskt läge än vid arbetslöshet genom att anta ett arbete med 200 kronors lön per vecka, måste han arbeta i det närmaste fem veckor, innan krav kan ställas på genomgång av ny karenstid.

Utredningen finner sålunda starka skäl tala för en höjning av den med- givna arbetade tiden från 24 till 48 dagar.

Om reglerna i övrigt bibehålles oförändrade, kommer den här föreslagna förlängningen av den medgivna arbetstiden att ytterligare accentuera ett problem, vilket redan med nuvarande bestämmelser medför vissa olägen— heter. Såsom karensbestämmelserna för närvarande är konstruerade kan nämligen en enda arbetslös dag bilda utgångspunkt för en ny 24-dagars- period. Den, som fullgjort sin karenstid, kan arbeta i 24 dagar, vara arbets- lös en eller annan dag, åter arbeta i 24 dagar 0. s. v. och ändå vara befriad från skyldighet att genomgå ny karenstid. I den praktiska tillämpningen har det bl. a. inneburit, att medlemmar med en till fem dagar avkortad arbetsvecka under obegränsad tid kunnat få tillgodoräkna sig genomgång- en karens. Dessutom har det uppenbarligen varit tämligen lätt att arran— gera någon eller några dagars ledighet för att vid eventuell senare permit— tering slippa karenstid.

Det är inte i främsta rummet rättvisesynpunkter, som gör det angeläget att komma till rätta med dessa förhållanden. Som tidigare framhållits fyl- ler karensvillkoret den ur principiella synpunkter viktiga uppgiften att från anspråk på ersättning sovra bort kortare ledigheter, vilkas bakgrund ofta kan vara svår att kontrollera, eller vilka av andra skäl inte bör belasta försäkringen. Det är därför angeläget att karensreglerna inte helt sätts ur kraft vid återkommande kortvarig arbetslöshet. Vissa kassor har infört strängare bestämmelser på denna punkt. Till reglerna om karenstid har sålunda fogats följande tillägg.

»Medlem, som under flera än fyra på varandra följande kalenderveckor haft arbete under minst fem dagar per vecka, skall vara skyldig genomgå ny karenstid.»

Socialvårdskommittén har även i sitt förslag till obligatorisk arbetslös— hetsförsäkring intagit bestämmelser av motsvarande innehåll.

Någon effektiv spärr mot möjligheten att på ovan beskrivet sätt undgå ny karenstid torde emellertid inte åstadkommas genom Specialregler för enstaka dagar. I stället föreslår utredningen krav på en koncentration av arbetslösheten motsvarande minst fem daghjälpsdagar av sex på varandra

1 Enl. skattetabell III:13/1955.

följande dagar för att ny 48-dagarsperiod skall börja löpa. Bestämmelsen öppnar som synes möjlighet att i en given situation ta ett tillfälligt arbete på en dag utan att därför äventyra denna förlängning av karenstidens gil— tighet. För den, som efter att ha fullgjort karenstid arbetar exempelvis 30 dagar, är permitterad tre dagar och därefter ånyo arbetar 30 dagar, skall de båda arbetsperioderna räknas samman, och ny karenstid skall krävas efter den andra arbetsperioden. Om en viss dag av veckan, exempelvis lör- dagen, är inarbetad, eller om den normala arbetsveckan är förlagd till fem dagar, bör hela veckan räknas såsom arbetad tid.

Det torde finnas anledning räkna med att den skärpning av karensreg- lerna, som på här angivet sätt erhålles, i viss mån skall uppväga den ök- ning av kassornas utbetalning, som en förlängning av den medgivna arbets- perioden från 24 till 48 dagar kommer att medföra.

I den praktiska tillämpningen av de föreslagna reglerna kommer en med- lem, som uppbär löpande ersättning, att alltid ha en 48-dagarsperiod fram- för sig varunder han inte behöver genomgå ny karenstid. Om han av nå- gon anledning upphör att söka daghjälp, måste han, om han återkommer efter en längre tidrymd än åtta veckor, styrka sig ha haft högst 48 dagars arbete för att inte behöva genomgå ny karens. Söker han daghjälp inom de åtta veckorna, fin—nes ingen anledning att ur karenssynpunkt göra nå- gon särskild utredning beträffande den arbetade tiden. Vid korttidsarbete, då medlem inte i något fall har minst fem daghjälpsdagar av sex på var- andra följande dagar, kommer de arbetade dagarna att sammanräknas. Då summan överstiger 48 dagar, skall medlemmen genomgå ny karenstid. Samma resultat erhålles beträffande medlem, som av annan anledning än driftinskränkning vid företaget under längre tid är arbetslös ett fåtal da- gar per vecka.

Ingenting hindrar, att medlemmen vid bestämmandet av de fem dag- hjälpsdagarna sammanräknar exempelvis fredag och lördag samt därpå följande måndag — onsdag eller måndag — torsdag, om han fått arbete en av dessa dagar.

Det bör åvila tillsynsmyndigheten att avgöra vilken bevisning, som bör krävas då en medlem med åberopande av att han inte arbetat utöver 48 dagar vill tillgodoräkna redan genomgången karenstid. Har medlemmen varit förhindrad att utföra arbete viss tid, bör hindret styrkas genom intyg om exempelvis sjukdom, värnpliktstjänstgöring, kurs eller barnsbörd. Om inte något arbetshinder förelegat, bör avsaknaden av arbete normalt styr- kas genom föreskrivet intyg från arbetsförmedlingen om att medlemmen sökt arbete hos denna. Sådan arbetsansökan hos arbetsförmedlingen synes böra krävas även av säsongutförsäkrade medlemmar, vilka efter begräns- ningstidens slut gör anspråk på att slippa karenstid under hänvisning till att de arbetat högst 48 dagar efter säsongutförsäkringen. Ett resultat av

det här skisserade kravet på bevisning i fråga om egentlig arbetslöshet — då arbetshinder ej förelegat —— blir, att frivillig arbetsledighet, vid vilken medlemmen inte söker nytt arbete hos förmedlingen, i likhet med arbetad tid kommer att räknas in i de 48 dagarna.

Vid ett antagande av de föreslagna bestämmelserna om karenstid kom— mer två i nuvarande regler ingående villkor att bortfalla. Det ena är det så kallade kontaktvillkoret, som innebär, att ny karenstid skall fullgöras av medlem, vilken under loppet av sju på varandra följande dagar inte kan förete intyg, att han sökt arbete hos arbetsförmedlingen. Det andra före— skriver, att medlem, som på grund av arbete under högst 24 dagar, sjukdom eller vissa andra arbetshinder inte uppfyller kontaktvillkoret, på nytt måste söka daghjälp omedelbart efter arbetets slut eller hindrets upphörande. I annat fall kräves ny karenstid.

Kontaktvillkoret innefattades redan i de ursprungliga bestämmelserna om karenstid, innebärande att medlem för att vara berättigad till daghjälp fortlöpande skulle kunna uppvisa minst sex av förmedlingen givna mar— keringar under den dåvarande omslutningstiden av fjorton dagar. Kravet på en sådan koncentration av arbetsförmedlingsmarkerade dagar avsåg att tvinga den försäkrade att upprätthålla regelbunden kontakt med arbetsför- medlingen. I samband med en förlängning av omslutningstiden till 21 da- gar genomfördes år 1946 den nuvarande uppdelningen på det egentliga ka— rensvillkoret och kontaktvillkoret. Socialstyrelsen anförde i sammanhanget följande (prop. 1946: 326 s. 41—42).

Syftet med denna kontakt är dels att underlätta förmedlingens möjligheter att åter skaffa den försäkrade arbete, dels att förhindra denne att med bibehållen karens undvika att besöka arbetsförmedlingen, då denna kan erbjuda honom ur hans synpunkt icke önskvärda arbetstillfällen. Dessa arbetstillfällen kunna ju vara av så starkt säsongmässig karaktär, att de föreligga endast under en be- gränsad tid.

Styrelsen anförde vidare:

Detta särskiljande av karensvillkoret från kontaktvillkoret skulle innebära ett välbehövligt förtydligande av här ifrågavarande bestämmelser. Styrelsen vill dock icke överbetona värdet av kontaktvillkoret. I allmänhet ligger det i de försäk- rades eget intresse att utan sådant villkor hålla en obruten kontakt med arbets- förmedlingen. De fall, då kassamedlem måst genom-gå ny karens på grund av att kontaktvillkoret icke uppfylles, ha säkerligen hittills ej uppgått till något större antal. Att bibehålla den nuvarande konstruktionen av kontaktvillkoret, ehuru med användande av tjuguen dagars omslutningstid, skulle därför ur eko— nomisk synpunkt innebära en tämligen betydelselös ändring. Här gäller det emel- lertid främst att komma till rätta med vissa ur principiell synpunkt icke önsk- värda företeelser.

Socialstyrelsens antagande, att kontaktvillkoret i och för sig skulle spela

en underordnad roll vid utgivningen av ersättning, har bestyrkts av erfa- renheterna. Ersättningsbeloppen är numera också så stora, att de får an- ses utgöra tillräcklig anledning för medlemmarna att uppehålla den för rätten till ersättning nödvändiga kontakten med arbetsförmedlingen. Det är närmast kravet på omedelbar ansökan om daghjälp efter de situationer, då undantag måst göras från kontaktvillkoret, exempelvis efter kortare ar— betstillfällen, sjukdom etc., SOm medfört påtagliga svårigheter i tillämp- ningen. Den inrutade besöksordningen hos arbetsförmedlingen med fast- ställda besöksdagar för olika grupper av arbetssökande har bland annat bi- dragit härtill. Dessutom har bestämmelsen av allt att döma förorsakat au- sökningar om daghjälp, som eljest inte skulle ha gjorts.

Utredningen har övervägt möjligheten att ersätta kravet på omedelbar ansökan om daghjälp med en viss anslutningstid inom vilken medlemmen för att slippa ny karenstid efter arbetets eller arbetshindrets upphörande skall ha återkommit till arbetsförmedlingen. Med en sådan anslutningstid blir emellertid verkan av kontaktvillkoret så avtrubbad, att dess bibehål- lande blir tämligen meningslöst. Som exempel kan nämnas, att en medlem med korttidsarbete under obegränsad tid skulle kunna få tillgodoräkna ge- nomgången karens utan att någon gång besöka arbetsförmedlingen. I det föreliggande förslaget ersättes kontaktvillkoret med den beskrivna special- kontrollen i de fall, då medlem efter längre bortovaro än åtta veckor åter- kommer med krav på att inte behöva genomgå ny karenstid, samt inräk- nandet i de 48 dagarna av tid, då medlemmen utan bevisat arbetshinder uraktlåtit att besöka arbetsförmedlingen.

De av utredningen föreslagna karensbestämmelserna har intagits i 24 å förslaget till arbetslöshetskasseförordning.

E. FÖRSÄKRINGSERSÄTTNINGARNA

Kap. 11. Ersättningarnas former, belopp m. m.

Gällande bestämmelser m. m.

Enligt 17 5 1 mom. arbetslöshetskasseförordningen skall erkänd arbets- löshetskassa utge understöd dels i form av ett för dag beräknat belopp, be- nämnt daghjälp, dels i form av familjetillägg till daghjälpen. Understöd må därjämte utges såsom hjälp till täckande av rese- och flyttningskost- nader för tillträdande av arbete å annan ort. Sistnämnda ersättning ut— betalas i mycket ringa omfattning.

Före den 1 juli 1953 gällde, att daghjälpen fick utgöra högst 8 kronor om dagen. Av familjetilläggen utgjorde maketillägget och husförestånda— rinnetillägget vartdera 1:25 kronor per dag och barntillägget en krona om dagen. Den genomsnittliga tillförsäkrade daghjälpen utgjorde vid ut- gången av år 1952 ca 7: 20 kronor. Utredningen föreslog i sitt i november 1952 avgivna betänkande med förslag till vissa förbättringar av ersättning— arna inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen, m. m., åtgärder för att höja ersättningarna. Utredningen utgick ifrån att den genomsnittliga ar- betsförtjänsten för en vuxen manlig industriarbetare kunde beräknas till ca 30 kronor per dag samt uppställde som en allmän målsättning för ar- betslöshetsförsäkringen en kompensationsgrad, vilken för ensamstående inte understeg 50 procent av nettoinkomsten, varvid hänsyn inte tagits till karenstiden. Angivna kompensationsgrad borde i princip kunna lämnas intill samma maximiinkomst, som ifrågasatts inom en samordnad sjuk- och yrkesSkadeförsäkring. Utredningen föreslog med anledning härav en höjning dels av maximibeloppet för daghjälpen till 20 kronor, dels av grundstatsbidraget, som skulle nå sitt maximum, fem kronor, vid en dag— hjälp av 16:50 kronor. Utredningen föreslog vidare, att familjetillägg be- stående av obligatoriska barntillägg samt fakultativa make- och husföre- ståndarinnetillägg fortfarande skulle finnas. Beloppen föreslogs höjda be- träffande barntilläggen till 1: 50 kronor och beträffande övriga tillägg till två kronor. Vid sina kostnadsberäkningar antog utredningen, att dag— hjälpens genomsnittliga belopp under budgetåret 1953/54 skulle stiga till

12 kronor på grund av de föreslagna åtgärderna. Förslagen förelades riks- dagen i propositionen 1953:166, vilken godkändes av riksdagen.

En arbetslöshetskassa kan i sina stadgar föreskriva, att medlemmarna skall fördelas i olika klasser efter daghjälpens storlek. Även andra klass- indelningsgrunder kan emellertid finnas. I arbetslöshetskasseförordning- en finnes inga direkta bestämmelser beträffande klassindelningen i kas- sorna. I 20 5 5 mom. föreskrives endast, att erkänd arbetslöshetskassa i sina stadgar skall intaga erforderliga bestämmelser till förhindrande av ett ur ekonomiska synpunkter olämpligt klassval. I övrigt förutsättes i olika sammanhang, att kassorna skall kunna ha flera klasser för dag- hjälpsbelopp och avgifter.

Socialvårdskommittén föreslog, att arbetslöshetskassa, som hade mer än en daghjälpsklass, skulle införa regler för medlemmarnas klasstill- hörighet med hänsyn till deras arbetsinkomst. I utlåtande över förslaget framhöll arbetsmarknadsstyrelsen, att indelning efter arbetsinkomsten inte alltid vore den lämpligaste.

I direktiven för utredningen har särskilt omnämnts två vid 1951 års riksdag väckta motioner (I: 72 och H: 60) om anpassning av avgifterna till de erkända arbetslöshetskassorna och kassornas försäkrings/örmåner ef- ter arbetslönernas utveckling i syfte att upprätthålla förmånernas effek- tivitet.

I motionerna framhölls, att de avsevärda förändringarna i penningvär- det medfört att försäkringen fått svårt att hålla jämna steg med prisut- vecklingen. Avgifterna borde enligt motionärerna alltid stå i ett visst för- hållande till medlemmarnas arbetsinkomster. Ökades dagsförtjänsten, bor- de avgiften höjas i förhållande härtill och till det höjda understödet. Det föreföll enligt motionärerna vara ett intresse för både staten och de erkända arbetslöshetskassorna, att ett smidigare system för anpassning av såväl avgifter som försäkringsförmåner utarbetades. Motionärerna hemställde, att möjligheterna av ett automatiskt verkande system för avgifternas och försäkringsförmånernas successiva anpassning efter arbetslönernas utveck- ling gjordes till föremål för expertutredning.

Statsutskottet tillstyrkte i sitt av riksdagen godkända utlåtande (1951: 5), att ett dylikt system prövades närmare vid en översyn av försäkringen.

I yttrande över utredningens förslag till förbättring av försäkringser— sättningarna har frågan om ersättningsbeloppens anpassning efter för— ändringar i levnadskbstnader och löner behandlats av Landsorganisationen och De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation. Enligt Lands— organisationens mening vore det riktigare, att ingen maximigräns fastställ- des för daghjälpen. Överförsäkringsreglerna finge då utgöra övre taket för utgående daghjälp. Landsorganisationen anförde vidare.

Erfarenheterna under de gångna åren har visat svårigheten att få till stånd en lämplig anpassning av understödsbeloppen till förändringarna i levnadskostna- der och löner. Nu föreliggande förslag möjliggör en bättre anpassning men landsorganisationen vill dock uttrycka det önskemålet att utredningen i fortsätt- ningen uppmärksammar möjligheten att genom mera generella regler beträffan- de avgifter, statsbidrag och understöd åstadkomma en fortlöpande anpassning efter förändringarna på lönemarknaden. Det kan icke anses tillfredsställande att arbetslöshetsförsäkringen för varje justering skall vara beroende av riksdags— beslut. Det måste anses tillräckligt om statsmakterna beslutar om själva syste- mets grundläggande principer och i övrigt medger försäkringens smidiga an- passning efter pris- och löneförändringarna.

Samorganisationen anförde bl. a. följande. Den föreslagna höjningen medger bättre anpassning till nu utgående penning- löner än gällande bestämmelser ge möjlighet till. Den omständigheten att för- ordningen innehåller bestämmelse om ett högsta tillåtna daghjälpsbelopp — spe- ciellt under senare tid med fallande penningvärde —— har berett arbetslöshets- kassorna svårigheter. Visserligen ha såväl myndigheterna som arbetsmarkna- dens parter medvetet strävat efter att få till stånd en sådan stabilitet i penning- värdet, att förändringar av den art som förekommit under de senare åren icke skola behöva inträffa. Men varken myndigheterna eller arbetsmarknadsparterna kunna helt gardera sig emot ytterligare försämrat penningvärde med därav föl- jande höjning av penninglönerna, som har sin orsak i händelser utanför vårt land. Det synes oss därför som om det vore lämpligare att icke fastställa något annat högsta daghjälpsbelopp än det som framkommer genom användning av överförsäkringsregeln. Såsom alternativ härtill föreslå vi en anknytning av det högsta beloppet till ett löneindex, innebärande att om detta löneindex stiger ut- över nu gällande i utredningen redovisat belopp, skall »taket» höjas i förhål- lande härtill.

Tekniska möjligheter för en automatisk reglering av ersättningsbeloppen

Förhållandet mellan daghjälp och avgifter. Avgifternas storlek är be— roende inte blott av försäkringsersättningarnas belopp utan även av ar- betslöshetsrisken för vederbörande yrkesgrupp, karenstiden och under— stödstidens längd, förekomsten av säsongarhetslöshet, kravet på fondbild- ning etc. Även vid lika daghjälpsbelopp kan därför avgifterna variera i de olika kassorna eller inom dessa i de olika klasserna.

En samtidig och likformig automatisk reglering av ersättningar och av- gifter förutsätter, att de faktorer som vid sidan av ersättningsbeloppen på- verkar avgifternas storlek är konstanta. Så snart en mera väsentlig för- ändring inträffat i fråga om exempelvis arbetslöshetsrisken för medlem- marna i en kassa eller klass i en kassa måste en omräkning av avgifterna äga rum. En omprövning av avgifterna måste även göras vid en höjning av ersättningarna utöver en automatisk höjning.

Med hänsyn till de ökade krav, som ställes på en arbetslöshetskassa vid en höjning av daghjälpen, kan avgifterna behöva höjas proportionellt sett mera än daghjälpen. Å andra sidan kan det, i det fall en kassa har en

mycket stark ekonomisk ställning, vara möjligt att höja daghjälpen utan en motsvarande höjning av avgifterna.

Under dessa förhållanden synes ett system innefattande likformig höj- ning av ersättningar och avgifter kunna uteslutas. Vad som kan övervägas närmare är bestämmelser om automatisk anpassning av ersättningarna.

Automatisk reglering av daghjälpen i varje särskild arbetslöshetskassa. En automatisk reglering av daghjälpen kan ske antingen genom en direkt indexreglering eller genom en anknytning av daghjälpen till inkomsten, vilken kan åstadkommas bl. a. genom att medlemmarna hänföres till olika daghjälpsklasser efter arbetsinkomsten eller genom att daghjälpen fast- ställes till viss procent av arbetsinkomsten.

I n d e x r e g 1 e r in g. Indexregler, tillämpliga på varje kassas förhål- landen, skulle syfta till en anpassning av det eller de för kassan gällande daghjälpsbeloppen efter löneförändringarna för de yrkesgrupper kassan omfattar. En viss inkomstökning skulle föranleda en höjning av dag- hjälpen och en omräkning av avgifterna.

En sådan indexreglering av daghjälpen i varje särskild kassa är tekniskt betydligt svårare än en indexreglering av maximidaghjälpen. En anknyt- ning av daghjälpsbeloppen till en allmän löneindex kan inte gärna komma i fråga, då det inte finnes någon säkerhet för att denna index är represen- tativ för löneutvecklingen inom samtliga kassors yrkesområden. En an- knytning till konsumentprisindex är inte heller lämplig, då daghjälpsbe- loppen bör vara beroende av lönerna och det inte finnes någon säkerhet för att 1öne-- och levnadskostnadsutvecklingen är parallell.

En indexreglering av daghjälpsbeloppen torde därför knappast kunna tänkas annat än genom anknytning till löneutvecklingen inom varje kas- sas verksamhetsområde för sig. Den offentliga lönestatistiken är emeller- tid inte så utformad, att man utan vidare kan generellt lägga densamma till grund för indexregleringen inom samtliga kassor. Man torde därför få tänka sig att åtminstone för vissa yrkesområden särskilda beräkningar rörande löneutvecklingen finge göras t. ex. av tillsynsmyndigheten. Syste- met torde leda till en omständlig administration och kan på grund av statistikens eftersläpning rentav verka hindrande på en anpassning av daghjälpsbeloppen genom kassornas egen försorg.

Mot en indexreglering av de faktiskt utgående daghjälpsbeloppen kan vidare invändas, att hela anordningen får ett irrationellt drag, därigenom att daghjälpsbeloppen för närvarande inte är enhetligt fastställda. En in- dexreglering kan under sådana förhållanden tänkas komma att verka åter- hållande, när det gäller anpassning av daghjälpen efter inkomstutveck- lingen, i det att även kassor med låg daghjälp i förhållande till inkomsten kan befaras bli benägna att nöja sig med den indexreglerade höjningen, även om förutsättningar för en större höjning skulle föreligga.

Klassindelning av medlemmarna efter arbetsin- kom ste H. I den mån en klassindelning efter inkomst förefinnes inom arbetslöshetskassorna, har man också åstadkommit en viss automatisk an— passning av daghjälpen efter inkomstutveeklingen i fråga om de medlem- mar, som inte tillhör den högsta daghjälpsklassen. Flera arbetslöshets— kassor tillämpar en dylik klassindelning efter arbetsförtjänsten. En väsent- ligt ökad automatisk anpassning av daghjälpen skulle givetvis ernås, om daghjälpen obligatoriskt gjordes beroende av en inkomstgraderad klass- indelning.

Daghjälp i viss procent av arbetsinkomsten. En automatisk anpassning av daghjälpen efter löneutvecklingen skulle givet- vis erhållas i den händelse bestämmelser meddelas om att daghjälpen all- tid skall utgöra viss procent av arbetsinkomsten.

Indexreglering av daghjälpsmaximum. En indexreglering av daghjäl- pens maximibelopp möter i och för sig inga oöverstigliga tekniska svå- righeter. Åtskilliga problem uppkommer emellertid beträffande valet av index och i fråga om erforderliga detaljbestämmelser.

Vid valet av index synes det ligga närmast till hands att anknyta till nå— gon löneindex. Någon allmän sådan finnes emellertid inte för närvarande. Socialstyrelsen publicerar kvartalsvis i Sociala Meddelanden en redogö- relse för löneutvecklingen. Det därvid publicerade indextalet för genom- snittlig timförtjänst inom industriell, vilket avser kvartalets mittmånad, skulle möjligen kunna användas för en anpassning av daghjälpsmaximum efter löneutvecklingen.

Vid indexreglerad maximidaghjälp uppkommer fråga om hur stora för- ändringarna i index skall vara för att en ändring av maximibeloppet auto- matiskt skall inträda. Det är inte praktiskt möjligt att helt anpassa detta efter varje ändring i indextalet. En justering får göras, när indextalet nått vissa angivna gränser. Sålunda torde maximibeloppet för daghjälpen inte böra ändras alltför ofta —— en gång om året kan i och för sig vara lämp- ligt. En ändring synes över huvud taget böra ifrågakomma endast i det fall den av förändringar i index förorsakade höjningen uppgår till minst en krona.

Det kan anmärkas, att en viss eftersläpning måste beräknas uppkomma även med en indexreglering av nu antytt slag, detta med hänsyn till att kassorna har sina föreningssammanträden endast en gång om året eller vartannat år, samt till att bearbetningen av det statistiska materialet tar viss tid etc. Eftersläpning i förhållande till lönerna kan uppskattas till minst ett halvt, i sämsta fall mer än 1 1/2 är.

Automatisk reglering av ;"amiljetilläggen. Eftersom familjetilläggen ut— går med enhetliga belopp i alla arbetslöshetskassor, är en automatisk reg- lering av beloppens storlek relativt enkel att genomföra och tillämpa. Det

enda system, som härvid kan tänkas ifrågakomma, är en indexreglering. Den index, som lämpligen bör ligga till grund för en dylik reglering, är socialstyrelsens konsumentprisindex.

Ur teknisk synpunkt kan gentemot en indexreglering av familjetilläggen invändas, att densamma kan leda till en olämplig förskjutning av propor- tionerna mellan daghjälp och familjetillägg, och detta vare sig daghjälpen samtidigt löneregleras (efter löneutvecklingen) eller indexregleringen en— dast gäller familjetilläggen.

En indexreglering av familjetilläggen utan en motsvarande reglering av den faktiskt utgående daghjälpen skulle med nuvarande kostnadsfördel— ning ge till resultat en ökning av statens kostnadsandel i förhållande till de försäkrades.

Utredningen

Som en följd av 1953 års riksdagsbeslut har väsentliga höjningar av daghjälpsbeloppen genomförts i de olika arbetslöshetskassorna. Den till— försäkrade daghjälpen uppgick i genomsnitt den 31 december 1952 till 7: 18 kronor, vid samma tidpunkt 1953 till 8: 72 kronor samt vid ingången av 1955 till 14:34 kronor. Den högsta förekommande daghjälpen är 17 kronor.1 Något över 50 000 medlemmar eller ca 4 procent av medlemsanta- let inom försäkringen är tillförsäkrade detta daghjälpsbelopp. Nära 630 000 eller mera än 50 procent av medlemmarna är tillförsäkrade en daghjälp av 16 kronor eller däröver. Daghjälpsbeloppen har sålunda un— dergått en avsevärd förbättring, vilken även överstigit vad utredningen ansåg sig kunna räkna med vid framläggandet av sitt förslag till förbätt— ring av försäkringsersättningarna.

Inom sjukförsäkringen utgår ersättning för alla dagar i veckan. Enligt gällande bestämmelser beträffande arbetslöshetsförsäkringen utgår dag— hjälp däremot endast för sex dagar. En samordning med sjuk- och yrkes- skadeförsäkringen på denna punkt skulle alltså innebära en ändring av de hittills inom arbetslöshetsförsäkringen tillämpade bestämmelserna. Ut- redningen finner det emellertid principiellt riktigt, att ersättning från ar- betslöshetsförsäkringen endast utgår för arbetsdagarna i veckan, alltså sex dagar. Ingen ändring föreslås härutinnan.

- I sitt tidigare omnämnda förslag till förbättring av försäkringsersätt- ningarna har utredningen behandlat frågan om ersättningarnas former. Utredningen anser sig därför inte på nytt böra ta upp till behandling frågor om försäkringsersättningarnas allmänna konstruktion. Utredningen ut-

1 En kassa, Försvarsverkens civila personals, har beslutat höja daghjälpen i en klass till 18 kronor fr. o. m. den 1 januari 1956.

130 går sålunda ifrån att ersättningarna skall bestå av daghjälp och barntill- lägg samt efter kassornas eget val make- och husföreståndarinnetillägg.

I olika sammanhang har ifrågasatts, huruvida inte någon form av auto- matisk reglering av framför allt ersättningarna men även avgifterna borde införas. Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen beträffande de tekniska möjligheterna för en sådan automatisk reglering torde en sam- tidig reglering av ersättningar och avgifter vid försäkringens nuva- rande utformning inte vara praktiskt möjlig.

Även en indexreglering av daghjälpsbeloppen i de enskilda kassorna torde av praktiska skäl kunna uteslutas. En automatisk reglering av dag— hjälpsbeloppen synes endast tänkbar genom att daghjälpsbeloppen fixeras i förhållande till arbetsförtjänsten antingen genom att daghjälpen fast- ställes till viss andel av denna eller genom ett system med obligatorisk klassindelning. Det förstnämnda tillvägagångssättet torde av praktiskt administrativa skäl vara helt uteslutet. Vidare skulle man vid bl. a. av- giftsberäkningen stöta på stora svårigheter.

i fråga om en klassindelning efter arbetsförtjänsten anser utredningen, att det inte torde kunna komma i fråga att nu beröva kassorna rätten att själva bestämma daghjälpens storlek. Kassorna bör fortfarande ha möjlighet att i anslutning till förhållandena inom vederbörande fackförbund och efter samråd med tillsynsmyndigheten besluta om klassindelning ej blott efter arbetsinkomst utan även efter ålder, arbetslöshetsrisk, säsongarhetslöshets- förhållanden m. m. Beträffande klassindelningen föreslår utredningen en särskild bestämmelse i 21 & arbetslöshetskasseförordningen. Denna bestäm— melse grundar sig på nyss angivna förutsättningar. Den är avsedd att er— sätta de nuvarande föreskrifterna i 20 5 5 mom. förordningen, att erkänd kassa i sina stadgar skall intaga regler till förhindrande av ett ur eko- nomiska synpunkter olämpligt klassval. Den föreslagna bestämmelsen syf- tar emellertid något längre. Tillsynsmyndigheten skall pröva och godkän— na såväl själva klassindelningen och reglerna härför i kassans stadgar som de särskilda föreskrifter, som måste finnas till förhindrande av en olämp- lig flyttning av medlemmarna mellan de olika klasserna.

En klassindelning efter arbetsförtjänsten torde kunna beräknas komma till användning i betydande utsträckning varför härigenom en begränsad automatisk anknytning av daghjälpen till arbetsförtjänsten erhålles inom flera kassor. Någon generell lösning av problemet om en automatisk regle— ring av daghjälpen ernås emellertid inte på detta sätt. En allmän lösning kan enligt utredningens mening inte lämpligen åstadkommas vid försäk— ringens nuvaiande utformning.

Beträffande det i arbetslöshetskasseförordningen fastställda maximum för daghjälpen, för närvarande 20 kronor, ligger det till på ett annat sätt. En indexreglering av detta maximum synes tekniskt genomförbar. Frågan

om en rörlig gräns för daghjälpens "högsta belopp aktualiserades därige- nom att det då gällande maximibeloppet under åren före 1953 i viss ut- sträckning hindrade en anpassning av daghjälpsbeloppen efter löneut— vecklingen. Efter de numera vidtagna förbättringarna av ersättningshelop- pen har en väsentlig förändring inträtt. Det nu gällande maximibeloppet har fastställts med en viss marginal, som medger en höjning av daghjäl- pen i kassorna, om löneutvecklingen skulle ge anledning därtill. I den mån daghjälpsbeloppen inte uppgår till 16:50 kronor befrämjar vidare grund- statsbidragets utformning numera en anpassning av dessa belopp till en stigande löneutveckling. Vid en mera betydande ändring av penningvärdet torde en indexreglering av daghjälpsmaximum inte ensam vara tillräcklig. En sådan utveckling torde kräva att såväl försäkringsersättningarnas stor- lek som deras finansiering upptages till mera allmänt övervägande. Utred- ningen förutsätter, att dessa frågor upptages till behandling, när löneutveck- lingen ger anledning därtill. Med hänsyn härtill föreligger enligt utred- ningens mening f. 11. inte tillräckliga skäl att komplicera bestämmelserna med en indexreglering av daghjälpsmaximum.

Landsorganisationen har ansett, att något daghjälpsmaximum inte bör fastställas. Denna lösning synes i och för sig vara att föredra framför en indexreglering. Emellertid torde det både med hänsyn till behovet av en samordning med sjukförsäkringen och av allmänt administrativa skäl vara lämpligt, att en yttre ram för försäkringsersättningarnas storlek finnes fastställd av statsmakterna. Utredningen anser sig därför i denna del höra vidhålla sin i betänkandet med förslag till vissa förbättringar av ersättning- arna inom arbetslöshetsförsäkringen uttalade uppfattning och föreslår för den skull inte någon ändring av det nu tillämpade systemet med ett särskilt maximibelopp för daghjälpen.

En indexreglering av familjetilläggen kan inte gärna anknytas till löne- utvecklingen utan skulle få grundas på levnadskostnaderna. Såsom fram- går av den tekniska utredningen i det föregående skulle en sådan index- reglering kunna aktualisera svårlösta problem och bör enligt utredningens mening inte genomföras.

Kap. 12. Försäln'ingsförmånerna vid flyttning mellan olika klasser eller kassor

Gällande bestämmelser m. m.

Enligt 21 ä 1 mom. sjätte stycket arbetslöshetskasseförordningen må i det fall medlem övergår från klass med lägre daghjälp till klass med högre daghjälp eller från klass med begränsade försäkringsförmåner till klass med större sådana förmåner, daghjälp enligt bestämmelserna i den klass, till vilken medlemmen övergår, ej utgivas till honom, förrän han

efter övergången erlagt minst 16 veckoavgifter eller fyra månadsavgifter. Övergår medlem däremot till klass med lägre daghjälp eller mera begrän- sade försäkringsförmåner, skall bestämmelserna i denna klass omedelbart tillämpas å honom.

Ursprungligen avsåg ifrågavarande bestämmelser, som nu vanligen be- nämnes 16—veckorsregeln, endast själva daghjälpsbeloppet. Genom beslut av 1936 års riksdag utsträcktes bestämmelserna till att gälla även andra försäkringsförmåner än daghjälp. Enligt författningstexten gäller ifrågava- rande bestämmelser endast flyttning mellan olika klasser. De har emel- lertid ansetts böra tillämpas även vid övergång mellan olika kassor.

Enligt av tillsynsmyndigheten utfärdade anvisningar skall 16-veckors- regeln tillämpas vid övergång från kassa med till kassa utan säsongbe— gränsning. Vid flyttning mellan säsongkassor skall 16-veckorsregeln till- lämpas endast i det fall daghjälpsbeloppet är större i den tillflyttade kas— san.

Socialvårdskommittén föreslog i fråga om försäkringen enligt alterna— tiv II, att den högre daghjälpen eller de vidsträcktare försäkringsförmå— nerna inte finge tillgodoujutas, förrän medlemmen i den nya klassen er— lagt minst åtta veckoavgifter eller två månadsavgifter. Övergick medlem till klass med lägre daghjälp eller mera begränsade försäkringsförmåner, skulle bestämmelserna i denna klass omedelbart tillämpas å honom.

I anslutning härtill framhöll kommittén, att inom den obligatoriska för— säkringen en övergång från en daghjälpsklass till annan kom att äga rum i samband med antingen inträde i ny arbetslöshetskassa eller med änd- ring i arbetsinkomsten. Dessa övergångar kom inte att vara frivilliga, var— för det enligt kommitténs uppfattning inte fanns anledning att bibehålla en så lång tid som den gällande mellan övergångstillfället och tiden för för— värvet av större förmåner än de tidigare. Skäl talade till och med för att låta medlemmen omedelbart bli berättigad till de högre eller vidgade för- månerna. Så långt hade kommittén dock inte ansett sig kunna gå. Detta skulle nämligen medföra, att medlemmarna inte skulle anse anledning föreligga att anmäla ändringar i arbetsinkomsterna annat än inför ett före- stående avsked.

De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation har i framställning den 20 september 1949 anhållit, att den nuvarande begränsningen i rät- ten till understöd enligt bestämmelserna för tillflyttad högre klass slopas vid tvungen överflyttning. Samorganisationen har vidare anhållit, att över— flyttningsreglerna förtydligas, då fråga är om flyttning till eller från klass med säsongrestriktioner.

Även arbetsmarknadsstyrelsen har upptagit 16-veckors'regeln bland de frågor, som borde bli föremål för utredning.

Utredningen

Syftet med förevarande bestämmelser har varit att skapa en viss garan- ti för att de försäkrade betalar avgifter för den daghjälp de vid arbetslös- het kommer att göra anspråk på samt att förhindra ett kringgående av säsongrestriktioner genom att medlemmar i kassor med sådana restrik- tioner under begränsningstiden övergår till andra kassor.

] fråga 0111 de försäkrades möjligheter att välja daghjälpsklass torde läget nu vara ett annat än vid förevarande bestämmelsers tillkomst, då man hade att utgå från att den försäkrade skulle ha vidsträckt valfrihet, när det gällde klassvalet. Utvecklingen har gått därhän, att klasstillhörig- hetsreglerna utformats så, att medlemmarna som regel är tvungna att till- höra viss klass, beroende på kön, ålder, civilstånd, arbetsinkomst, anställ- ningsförhållanden etc. Genom de tvingande klasstillhörighetsreglerna bort- faller i stort sett möjligheterna att övergå till annan klass i syfte att där- igenom bereda sig bättre förmåner. Det torde dock inte vara helt uteslutet, att missbruk alltjämt kan förekomma. Vid en klassindelning efter arbets- inkomst kan en medlem exempelvis genom att inte lämna riktiga besked 0111 sin inkomst söka stå kvar i en klass med lägre avgifter och lägre dag- hjälp, så länge han har arbete, och först inför en förestående arbetslöshet genom att uppge sin faktiska inkomst söka komma upp i en högre dag- hjälpsklass.

Enligt bestämmelserna i 8 & 1) arbetslöshetskasseförordningen har en medlem, som lämnat en kassas verksamhetsområde, möjlighet att kvarstå i kassan i nio månader. I praktiken är det emellertid i dylika fall en fråga om organisationstillhörighet. Är medlemmen ur fackliga synpunkter tvungen att vid ombyte av arbete övergå till annan fackorganisation, torde han i allmänhet övergå till den arbetslöshetskassa, som omfattar organisa- tionens verksamhetsområde. Inplaceringen i daghjälpsklass i den tillflyt- tade kassan kan vara tvingande.

Vissa skäl, bl. a. förhållandena inom Vägarbetarnas erkända arbetslös- hetskassa, som belastas av arbetslösa vilka ö'verflyttat från andra arbets- löshetskassor i samband med sysselsättning vid beredskapsarbeten, talar för att tydligare bestämmelser borde införas beträffande övergången från en arbetslöshetskassa till annan. Dylika bestämmelser kunde exempelvis in- nebära, att en medlem skulle överflytta till annan kassa först sedan han arbetat en viss bestämd tid inom dess verksamhetsområde. På så sätt skul- le en spärrtid för dessa fall och under vissa förutsättningar kunna ersätta den nuvarande 16-veckorsregeln. Eftersom denna fråga nära samman- hänger med frågan om organisationstillhörigheten, har utredningen inte ansett sig böra föreslå dylika bestämmelser i arbetslöshetskasseförord- ningen. Utredningen förutsätter emellertid, att tillsynsmyndigheten upp-

märksammar förhållandet samt genom förhandlingar med vederbörande arbetslöshetskassor och fackorganisationer söker finna en lösning vid ut— arbetandet av stadgar för arbetslöshetskassorna.

Frågan 0111 övergången mellan olika kassor kan ses även ur andra syn— punkter. Om en medlem lämnar sin arbetslöshetskassa i samband med en tillfällig övergång till ett annat yrkesområde, måste han, om förmå— nerna är sämre i den tillflyttade kassan, vid återflyttning till den gamla kassan erlägga minst 16 veckoavgifter, innan han kan komma i åtnjutande av de bättre förmånerna inom denna. En medlem kan på detta sätt komma i ett sämre läge, om han tar anställning utanför kassans verksamhetsom— råde, än om han stått kvar i den gamla kassan, ett förhållande som måste anses otillfredsställande såväl ur den enskilde medlemmens synpunkt som med hänsyn till arbetsmarknadsintressen. Genom den tidigare omnämnda möjligheten att kvarstå viss tid i den gamla kassan kan dock denna konse- kvens i viss utsträckning undvikas.

Bestämmelserna kan i sin nuvarande utformning vara svåra att prak— tiskt tillämpa i fall, då det inte gäller överflyttning till kassa med högre daghjälp men väl med bättre försäkringsförmåner i övrigt. Hänsyn skall nämligen i sådana fall tagas till förekomsten av säsongrestriktioner etc. Det kan således i vissa fall bli fråga om en komplicerad avvägning, innan man kan avgöra, huruvida 16-veckorsregeln skall tillämpas eller ej. De lokala redogörarna ställes här inför en svår uppgift. I de fall det är fråga om övergång från en annan kassa, måste redogöraren vid utbetalningen av försäkringsersättningen känna till och tillämpa den" frånflyttade kassans bestämmelser om daghjälp, säsongrestriktioner m. m. Vid den efterhands— granskning, som göres på kassornas huvudkontor, måste alltid ifrågava— rande förhållan'den uppmärksammas. Även ur redovisnings- och bokfö- ringssynpunkt kan 16—veckorsregeln därför förorsaka ett ökat arbete.

.Med hänsyn till det nu anförda anser utredningen, att det är angeläget att införa förenklade bestämmelser. Utredningen anser emellertid inte att de nuvarande bestämmelserna kan helt avskaffas.

Som huvudregel föreslås i 26 å arbetslöshetskasseförordningen, att 16— veckorsregeln inte skall tillämpas, då medlem vid tvingande klasstillhörig- het övergår till klass med högre daghjälp, vare sig i en och samma kassa el- ler vid övergång till annan kassa. Som ett synligt uttryck för att övergången skett i behörig ordning bör krävas, att minst en avgift erlagts i den högre klassen. Vid flyttning mellan olika klasser inom en kassa eller mellan olika kassor bör 16-veckorsregeln däremot tillämpas i fall, då medlemmarna själva har stadgeenlig möjlighet att påverka klasstillhörigheten. Om en medlem i sistnämnda fall skall tillhöra den lägsta förekommande dag— hjälpsklassen i den tillflyttade kassan, må den högre daghjälpen dock ut— givas till honom, sedan han efter övergången erlagt minst en avgift.

Likaså skall lö-veckorsregeln gälla i det fall medlemmen inte lämnat rik— tiga besked beträffande förhållanden, som kan vara av betydelse för hans överflyttning till högre daghjälpsklass.

Frågan om 16-veckorsregeln är särskilt komplicerad, när det gäller med- lemmar, som är underkastade säsongbegränsningsregler. Det kan vara ett intresse för en sådan medlem att om möjligt komma ifrån de regelbundet återkommande säsonginskränkningarna i ersättningsrätten. Han kan göra detta genom att taga anställning under säsongbegränsningstiden i ett an- nat yrke och samtidigt övergå till arbetslöshetskassa, som inte har några säsongbegränsningsregler. Eftersom han enligt nuvarande bestämmelser måste erlägga 16 avgifter i den tillflyttade kassan, innan han kan erhålla de bättre förmånerna, torde han emellertid under säsongbegränsningstiden inte komma i åtnjutande av dessa förmåner. I detta avseende torde obe— stridligen 16-veckorsregeln ha effektiv verkan. Det är emellertid å andra sidan ett intresse ur samhällets synpunkt, att såsongarbetarna i största möjliga utsträckning tager anställning inom andra arbetsområden under säsongbegränsningstiden.

När det gäller övergång från klass med säsongbegränsning till klass utan sådan begränsning inom samma kassa anser utredningen, att It)-veckors— regeln bör bibehållas såvitt gäller tillämpning av begränsningsreglerna. Så- dan flyttning torde nämligen vara förhållandevis lätt att arrangera. Sker flyttningen däremot mellan olika kassor, synes det generella kravet på 16- veckorsregelns tillämpning kunna slopas även med avseende på säsongbe- gränsningen. Den tillflyttade kassan kan nämligen med andra berörda kas— sor träffa överenskommelse om undantag i fråga om rätten att vid flytt— ning tillgodoräkna tidigare erlagda avgifter. Härigenom kan en systematisk överflyttning från säsongkassor motverkas.

I 26 S har intagits en bestämmelse att öv ergången till ny daghjälpsklass skall anses ha ägt rum tidigast från och med den dag, då medlemmen an— mält förhållande, på grund varav han enligt kassans stadgar skall tillhöra den nya klassen. Denna bestämmelse har föreslagits i syfte att förhindra att medlem retroaktivt (respittiden för avgiftsbetalning är åtta veckor) skall kunna göra gällande att han tillhör högre daghjälpsklass än den där han är redovisad.

Utredningen har övervägt, huruvida det inte skulle vara möjligt att i an- slutning till socialvårdskommitténs förslag kräva ett lägre antal avgifter än 16. Med hänsyn bl. a. till att man genom det varselsystem som praktiseras söker att lång tid i förväg få kännedom om planerade driftnedläggelser eller driftinskränkningar, fordras emellertid ett relativt stort antal avgifter för att en regel med 16-veckorsregelns syfte skall vara effektiv. Utredningen har därför kommit till den uppfattningen att antalet avgifter fortfarande bör vara 16.

136. Kap. 13. Villkoren för familjetillägg

Gällande bestämmelser. Socialuårdskommiiiéns förslag m. m.

De villkor, som skall vara uppfyllda för att en medlem skall kunna er- hålla familjetillägg, finnes angivna i 17 5 2 mom. arbetslöshetskasseför- ordningen. Enligt dessa bestämmelser utgår b a r n ti ] 1 ä g g till försäk- rad, som har barn eller adoptivbarn under 16 år vilket är kyrkoskrivet hos honom eller beträffande vilket eljest på av tillsynsmyndigheten föreskri- vet sätt styrkes, att den försäkrade fullgör honom åliggande underhålls- skyldighet. Efter samma grunder skall barntillägg utgivas till gift för- säkrad för andra makens barn i tidigare gifte eller utom äktenskap. I intet fall må dock barntillägg för ett och samma barn utgå till mera än en per- son. Är flera personer enligt vad sålunda stadgats berättigade till barntill— lägg för samma barn, skall tillägget utgå till fadern, om han är en av de berättigade, samt eljest till modern.

Att barnet är kyrkoskrivet hos medlemmen skall enligt de handledning- ar, som utfärdats av arbetslöshetskassorna för redogörarna, styrkas ge- nom intyg (s. k. prästbevis), utfärdat av pastorsämbetet. Detta prästbevis har en giltighetstid av sex månader. Intyg rörande underhållsskyldighet mot barn utfärdas av barnets moder eller barnavårdsman.

För ett och samma barn får, som nämnts, barntillägg samtidigt inte ut— gå till mer än en person. Om t. ex. båda föräldrarna är kassamedlemmar och uppbär daghjälp utgår barntillägget från faderns kassa. Får fadern ar- bete men är modern fortfarande arbetslös, utbetalas barntillägget från m;)- derns kassa. Om fadern åter blir arbetslös och understödsberättigad, ut- betalas tillägget från faderns kassa och ej från moderns. Vid utkvitteran- det av barntillägg skall medlemmen försäkra, att dylikt tillägg inte utgår för barnet i anledning av annan persons arbetslöshet. Det ankommer på redogörarna att i görligaste mån kontrollera, att barntillägg inte utgår från mer än en kassa.

Socialvårdskommittén föreslog (s. 219) i stort sett oförändrade regler för barntillägget. Om flera personer var berättigade till sådant tillägg, skulle det dock utbetalas till den som huvudsakligen försörjde barnet. I yttrande över kommitténs förslag anförde arbetsmarknadsstyrelsen, att barntillägget borde utbetalas till försäkrad, till vars hushåll det allmänna barnbidraget för barnet utgår. Socialstyrelsen har i denna fråga anfört föl- jande.

Det torde härjämte få göras en erinran i fråga om den i socialvårdskommit- téns betänkande hävdade principen, att barntillägg för ett och samma barn icke skall utgå samtidigt till mer än en person, även om eljest flera enligt bestäm- melserna skulle bli berättigade därtill. Principiellt synes barntillägg till båda föräldrarna samtidigt vara motiverat. Särskilt tydligt framträder detta i fall,

då föräldrarna leva åtskilda och t. ex. fadern betalar underhållshidrag till mo- dern, som har barnet i sin vård. Om fadern blir arbetslös är han i behov av barntillägget för att trots detta kunna betala sitt underhållsbidrag. Och modern å sin sida har största behov av barntillägget, om hon skulle drabbas av arbets- löshet. Det skulle tydligen i dylika fall te sig helt omotiverat, om det ena barntill- lägget skulle indragas, därest båda föräldrarna händelsevis vore arbetslösa sam- tidigt. Men även om föräldrarna leva tillsammans och båda ha förvärvsarbete är givetvis arbetslöshet, som drabbar båda samtidigt, en särskilt svår påfrest- ning, och det kan ifrågasättas, om det är motiverat med en särskild inskränk— ning av rätten till barntillägg i dylikt fall. Härtill må framhållas, att det uppen- barligen skulle innebära en väsentlig lättnad i administrativt hänseende, om man kunde slippa ifrån att kontrollera, huruvida barntillägg för samma barn uppbäres på annat håll. Särskilt om föräldrarna äro bosatta på olika orter synes denna kontroll kunna bli mycket betungande. På grund härav vill socialstyrel- sen föreslå, att den. ifrågavarande undantagsbestämmelsen utgår.

M a k e till å g g utgår till medlem för make eller den, med vilken med- lemmen varit gift och beträffande vilken på av tillsynsmyndigheten före— skrivet sätt styrkes, att medlemmen fullgör honom åliggande underhålls- skyldighet. Maketillägg skall dock inte lämnas där den, för vilken sådant tillägg eljest skolat utgå, har förvärvsarbete motsvarande tre dagar eller därutöver i veckan eller själv uppbär daghjälp från erkänd arbetslöshets- kassa. _

Försäkrad, som önskar erhålla maketillägg, bör styrka att han är gift genom att förete intyg, utfärdat av pastorsämbetet i den församling, där han är kyrkoskriven. Detta prästhevis har en giltighetstid av sex månader. Är medlemmen frånskild får enligt tillsynsmyndighetens anvisningar make- tillägg utbetalas endast under förutsättning att medlemmen genom särskilt intyg från den frånskilda maken styrker, att medlemmen fullgör honom åliggande underhållsskyldighet. Om en medlem är omgift, kan maketill- lägg inte samtidigt utgå för make och frånskild make. Samtidigt med kvit- terandet av försäkringsersättning försäkrar medlem, att maken (frånskil- da maken) inte haft förvärvsarbete motsvarande tre dagar eller däröver i veckan eller varit berättigad till daghjälp från arbetslöshetskassa för den tid ersättningen avser.

Socialvårdskommittén föreslog i fråga om frånskild, att maketillägg skul- le utgå så länge underhållsskyldighet förelåg och fullgjordes, alltså obe- roende av om den som ägde rätt till underhåll hade förvärvsarbete eller ej. Kommittén upptog även frågan om rätten för daghjälpsberättigad make att erhålla tillägg för den andra maken i fall, då denna helt eller delvis underhålles av samhället. Enligt kommitténs uppfattning borde maketill- lägg inte utgå för make, som uppbar folkpension, ej heller för make, som fullgjorde militärtjänstgöring eller såsom självständigt sjukförsäkrad upp- bar sjukpenning eller hempenning från allmänna sjukförsäkringen eller moderskapspenning enligt förslaget till förordning om moderskapsbidrag.

Husföreståndarinnetillägg utgår till medlem, som inte är gift och ej heller uppbär maketillägg, för kvinna, som varaktigt har gemen— sam bostad med medlemmen och erhåller sin huvudsakliga försörjning genom att förestå medlemmens hushåll. Husföreståndarinnetillägg skall dock inte lämnas, där husföreståndarinnan, bortsett från arbetet i med- lemmens hem, har förvärvsarbete motsvarande tre dagar eller därutöver i veckan eller själv uppbär daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa.

Husföreståndarinnetillägg kan alltså utgå till såväl manlig som kvinnlig medlem, som är ogift, änka, änkling eller frånskild och som har husföre- ståndarinna. Medlem, som ligger under hemskillnad, kan inte få ifråga— varande tillägg, eftersom han i juridiskt hänseende betraktas som gift. Husföreståndarinnetillägg kan inte utgå samtidigt med maketillägg.

Föredragande statsrådet anförde när husföreståndarinnetillägg föreslogs infört (prop. 1946: 326) bl. a. följande:

Ifrågavarande tillägg synes vidare böra utgå endast i sådana fall, där den för- säkrade svarar för försörjningen av husföreståndarinnan. Jag finner därför i lik- het med socialstyrelsen att som villkor för tillägg — utöver krav på varaktigt sammanboende — bör föreskrivas, att kvinnan har sin huvudsakliga försörjning genom att förestå medlemmens hushåll. Såsom socialstyrelsen föreslagit bör detta förhållande styrkas genom intyg enligt de närmare föreskrifter tillsynsmyndig— heten meddelar. Till följd av detta villkor torde efter folkpensionsreformens ikraftträdande tillägg endast undantagsvis komma att utgå, om kvinnan uppbär folkpension.

Andra lagutskottet förutsatte i sitt utlåtande i ärendet bl. a., att tillsyns- myndigheten skulle utfärda anvisningar till ledning för kassorna vid till- lämpningen av det föreslagna stadgandet. För tillämpningen av reglerna har tillsynsmyndigheten därefter meddelat vissa riktlinjer beträffande prövningen av ärenden rörande husföreståndarinnetillägg.

Medlem, som önskar erhålla husföreståndarinnetillägg, skall enligt sär- skilt formulär (försäkran avseende husföreståndarinnetillägg) intyga, att de för tillägget föreskrivna villkoren är uppfyllda. Uppgifterna skall be— styrkas av husföreståndarinnan. Dylik försäkran har en giltighetstid av sex månader och skall därefter förnyas, om den försäkrade fortsätter att uppbära understöd.

Socialvårdskommittén skilde mellan husföreståndarinna, som är moder till den försäkrade, och annan husföreståndarinna. Kommittén anförde härom följande (s. 218).

Därest den försäkrade sammanbor med sin moder, kan man presumera att hon i regel erhåller sin huvudsakliga försörjning genom att förestå den försäk- rades hushåll. Detta skall alltså icke särskilt behöva styrkas av den försäkrade.. För moder bör i dylikt fall utgå husföreståndarinnetillägg. Från denna regel bör dock samma undantag gälla som i fråga om maketilläggen. Uppbär modern folkpension, kan man utgå från att pensionen kommer det gemensamma hushål- let till del. I dessa fall skall husföreståndarinnetillägg alltså icke utgå.

Vad härefter beträffar annan husföreståndarinna, bör liksom i fråga om moder fordras, att hon sammanbor med den försäkrade. För att rätt till husförestånda— rinnetillägg skall föreligga i ett dylikt fall skall emellertid härjämte gälla, att kvinnan verkligen erhåller sin huvudsakliga försörjning genom att förestå den försäkrades hushåll. Vidare synes anledning icke föreligga att i fråga om hus- föreståndarinna, som icke är moder till den försäkrade, medge tillägg i andra fall än då den försäkrade har barn eller adoptivbarn under 16 år, som är kyrko- skrivet hos honom. Finnes icke barn och är den försäkrade arbetslös, har hus- föreståndarinnan möjlighet att genom förvärvsarbete själv skaffa sig sin försörj- ning. Erhåller hon icke arbete, har hon möjlighet att erhålla daghjälp från ar— betslöshetsförsäkringen; det i den försäkrades hem utförda arbetet skall nämli— gen vid arbetsvillkorets prövning betraktas som förvärvsarbete.

Jämväl i ett annat hänseende torde skäl föreligga att skilja mellan husföre- ståndarinna, som är moder till den försäkrade, och annan husföreståndarinna. [ fråga om den senare kategorien kan man utgå från att de i flertalet fall, då till— lägg enligt ovan angivna regler kan ifrågakomma — nämligen då barn finnes —— äro avlönade. Den omständigheten att en dylik husföreståndarinna får folkpen— sion bör med hänsyn härtill icke inverka på den försäkrades rätt att erhålla familjetillägg för henne.

I övrigt borde enligt kommittén reglerna för maketillägg gälla. I utlåtande över socialvårdsl—zommitténs förslag har arbetsmarknadssk- relsen anfört bl. a. följande.

De i betänkandet föreslagna reglerna om husföreståndarinnetillägget torde komma att bli svåra att tillämpa i praktiken. Enligt nuvarande bestämmelser utgår husföreståndarinnetillägg för kvinna, som fyllt 16 år och som varaktigt har gemensam bostad med medlemmen samt erhåller sin huvudsakliga försörj- ning genom att förestå medlemmens hushåll. Dessa föreskrifter ha visat sig myc— ket svåra att tillämpa. Genom villkoret att husföreståndarinnan skall ha sin hu- vudsakliga försörjning genom sitt arbete i medlemmens hem, har en för arbets— löshetsförsäkringen i övrigt helt främmande ordning med behovsprövning in- förts i försäkringen, vilket visat sig vara mindre lyckligt. Det är icke möjligt att kunna fastställa husföreståndarinnans huvudsakliga försörjning utan en mera ingående prövning av hennes inkomst- och förmögenhetsförhållanden. En dylik prövning är mycket svår att verkställa. Den utgör dessutom ett icke obetydligt irritationsmoment för medlemmar och redogörare.

Den erfarenhet, som tillsynsmyndigheten vunnit, talar för så enkla och gene— rella bestämmelser som möjligt i fråga om husföreståndarinnetilläggen. De i be— tänkandet föreslagna föreskrifterna synes vara alltför detaljerade och svårtilläm- pade. Reglerna om prövningen av frågan om husföreståndarinnans' huvudsakliga försörjning böra slopas. — — _— Det avgörande i fråga om husföreståndarinnetill- lägg bör vara det avtal, som föreligger mellan den försäkrade och husförestån- darinnan och som icke kan hävas utan vidare. Husföreståndarinnetillägg bör utgå i alla fall, där ett dylikt avtalsförhållande föreligger.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har framhållit, att husföreståndarinnetill- lägget inte borde göras beroende av huruvida barn finnes i hemmet eller ej. Stadsfullmäktige i Nacka, Lidköping och Borlänge, kommunalfullmäktige i Njutånger samt Yrkeskuinnors Samarbetsförbund har samma uppfattning.

De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation har framhållit bl. a. följande.

Enligt samorganisationens mening är det principiellt oriktigt, att medlemmens rät- tigheter i detta fall göres beroende av dels annan persons ekonomiska förhållan- den och dels förekomsten av barn. Den gifte medlemmen erhåller maketillägg oberoende av makens ekonomiska förhållanden och huruvida barn finnes, varför det synes rätt och rimligt att samma princip följes även beträffande den ogifte kassemedlemmen, som har eget hushåll och husföreståndarinna samt utgifter här- för på ungefär samma sätt som den gifte medlemmen har för sitt hushåll. En kassemedlem, som tidigare upphurit maketillägg, blir änkeman och anställer hus- föreståndarinna. Denne medlem torde ha svårt att förstå rättvisan i att tillägget bortfaller bara därför att han inte har minderårigt barn eller därför att hus— föreståndarinnan (modern) uppbär folkpension.

Utredningen

I sitt förslag till vissa förbättringar av ersättningarna inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen m. m. föreslog utredningen bibehållande av såväl make— och husföreståndarinnetillägg som barntillägg. Utredningen utgick ifrån att en differentiering av ersättningarna efter försörjningsbördan åt- minstone tills vidare borde finnas inom den frivilliga arbetslöshetsförsäk— ringen. Denna uppfattning har godtagits av statsmakterna. Som tidigare anförts (kap. 11) har utredningen utgått från att ersättningarna skall bestå av daghjälp och barntillägg samt efter kassornas eget val make- och hus— föreståndarinnetillägg. Bestämmelser beträffande villkoren för familjetill- lägg föreslås i 20 Q 2 mom. arbetslöshetskasseförordningen.

Det är ofrånkomligt, att familjetilläggen administrativt komplicerar för- säkringen. På reglerna rörande familjetilläggen bör i första hand ställas det kravet att de garanterar en rimlig presumtion för att behov av sådana tillägg föreligger. Samtidigt måste emellertid beaktas att reglerna göres så enkla som möjligt. Det är vidare av vikt att hänsyn tages till motsvarande regler inom övrig socialförsäkring, främst den allmänna sjukförsäkringen. I den mån inte väsentliga skäl föranleder annat är det sålunda önskvärt, att reglerna inom sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna är enhetliga.

Utredningen har övervägt om bestämmelserna beträffande barntillägg inom den allmänna sjukförsäkringen kan tagas till utgångspunkt för ut- formningen av motsvarande bestämmelser inom arbetslöshetsförsäkringen.

Den grundläggande regeln för erhållande av barntillägg är inom arbets- löshetsförsäkringen att barnet skall vara kyrkoskrivet hos medlemmen, men inom sjukförsäkringen att vårdnaden om barnet skall tillkomma sjuk- kassemedlemmen eller make, med vilken denna sammanlever, ävensom att barnet är hemmavarande. De praktiska olägenheterna av denna skiljaktig- het beträffande reglerna synes inte behöva bli stora. Den inom arbetslös- hetsförsäkringen gällande regeln har den fördelen att den möjliggör ett för

redogörarna enkelt system för kontroll av rätten till barntillägg, därigenom att den arbetslöse medlemmen har att förete prästhevis. Utredningen före— slår ingen ändring på denna punkt.

En skillnad består mellan sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkring— en i fråga om fosterbarn i det att barntillägg utgår för sådana barn inom den förra försäkringen men ej inom den senare. Då man alltid torde få räkna med en viss risk för dubbelbetalning av barntillägg, när det gäller fosterbarn, och det inom arbetslöshetsförsäkringen rör sig om betydligt högre belopp än inom sjukförsäkringen, har utredningen ansett en utvidg— ning av de något snävare bestämmelserna inom arbetslöshetsförsäkringen tveksam. Med hänsyn till de starka skäl som talar för att fosterbarn lik— ställes med andra barn och då det synes angeläget att i detta fall få en- hetliga bestämmelser inom ifrågavarande två socialförsäkringsgrenar, fö— reslär emellertid utredningen, att barntillägg inom arbetslöshetsförsäk— ringen skall utgå även för fosterbarn enligt samma regler som för barn och adoptivbarn. Även fosterbarn bör alltså vara kyrkoskrivet hos den för- säkrade för att barntillägg skall utgå.

Enligt nuvarande bestämmelser beträffande arbetslöshetsförsäkringen gäller som biregel, att barntillägg må utgivas även för sådant barn som inte är kyrkoskrivet hos den försäkrade, därest denne, på sätt tillsynsmyndig- heten föreskriver, styrker att han fullgör honom åliggande underhållsskyl- dighet. En motsvarande bestämmelse finnes i fråga om sjukförsäkringen. En samordning på denna punkt föreligger därför.

Beträffande barn till sammanlevande makar gäller för sjukförsäkringen den regeln att barntillägg kan utgå endast vid endera makens sjukdom. Som regel skall barnet vara sjukvårdsförsäkrat som barn till mannen. Barntillägg skall då utgå vid mannens sjukdom men ej vid hustruns. Är barnet genom särskilt beslut av sjukkassan sjukvårdsförsäkrat som barn till hustrun — vilket förutsätter att hustruns inkomst av förvärvsarbete överstiger mannens —— utgår barntillägg vid hustruns men ej vid mannens sjukdom. Kan hustrun inte erhålla barntillägg enligt dessa bestämmelser, får hon dock sådant tillägg om två kronor (oberoende av antalet barn) un- der förutsättning att hon ligger på sjukhus samt att hon har hemmava- rande barn under tio år. Inom arbetslöshetsförsäkringen utgår däremot barntillägg, om båda makarna är arbetslöshetsförsäkrade, såväl vid man- nens som vid hustruns arbetslöshet, dock att om båda makarna är arbets- lösa samtidigt barntillägg utgår endast till mannen. Den för sjukförsäk— ringen gällande bestämmelsen fanns i sak redan i sjukförsäkringslagen i dess 1946 antagna lydelse. En anpassning av arbetslöshetsförsäkringens be— stämmelser efter sjukförsäkringens skulle på ifrågavarande punkt inne— bära en begränsning av rätten till barntillägg inom arbetslöshetsförsäk- ringen. Förutom det allmänna intresset av enhetliga regler inom de båda

försäkringarna talar vissa andra skäl för en sådan begränsning. Bl. a. är motiveringen för barntillägg svagare i fall då båda makarna har yrkesar- bete och den större delen av familjeinkomsten fortfarande är i behåll. Ut— redningen anser emellertid detta inte vara tillräckligt skäl för en sådan inskränkning av de gifta medlemmarnas rätt till ersättning som en anslut- ning till sjukförsäkringens regler skulle innebära. Ingen ändring föreslås alltså på denna punkt. Det må i samband härmed erinras om att maketill- lägg såsom regel inte skall utgå om maken har förvärvsarbete.

En skillnad mellan de båda försäkringarna föreligger också i fråga om rätten till barntillägg, då föräldrarna inte sammanlever och modern har vårdnaden om barnet. Fadern kan inom båda försäkringarna erhålla harn- tillägg om han är underhållsskyldig samt fullgör underhållsskyldigheten. Om fadern och modern är sjuka samtidigt får emellertid modern barntill— lägg medan fadern får barntillägg om föräldrarna är arbetslösa samtidigt. I och för sig synes sjukförsäkringens regel på denna punkt vara att före- dra. Den av föräldrarna hos vilken barnet är kyrkobokfört borde alltså ha företräde inom arbetslöshetsförsäkringen. Detta förutsätter emellertid att man bibehåller den f. 11. inom båda försäkringarna gällande regeln att barn— tillägg för samma barn inte samtidigt får utgå till två eller flera personer.

Såsom förut nämnts har socialstyrelsen i tidigare sammanhang företrätt den meningen, att barntillägg inom arbetslöshetsförsäkringen samtidigt bör kunna utgå till båda föräldrarna. En sådan anordning avvisades uttryck- ligen redan då barntilläggen infördes (prop. 1941: 214). Otvivelaktigt kan mot den nu gällande bestämmelsen erinras att dess upprätthållande är svårt att kontrollera. I fall då de till barntillägg berättigade försäkrade bor på skilda orter är det ofta i praktiken omöjligt att åstadkomma en säker kontroll. Utredningen föreslår att dubbla barntillägg får utgå om försäk- rad, hos vilken barnet är kyrkoskrivet, och försäkrad, som ej har barnet kyrkoskrivet hos sig men är berättigad till barntillägg på grund av under- hållsskyldighet, samtidigt är arbetslösa. Härigenom torde en del av de mest svårkontrollerade fallen bortfalla.

Enligt gällande bestämmelser rörande maketillägg utgår inte sådant till- lägg om make-n har förvärvsarbete motsvarande tre dagar eller därutöver i veckan eller själv uppbär daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa. Re- geln kan sägas innebära, att maketillägg utgår endast för make som ej har förvärvsarbete eller sådant arbete vilket inte avser så mycket som halv ar- betstid.

Enligt socialvårdskommitténs uppfattning borde maketillägg inte heller utgå för make, som uppbär folkpension eller som fullgör militärtjänstgö- ring eller såsom självständigt sjukförsäkrad uppbär sjukpenning eller hem— penning från allmänna sjukförsäkringen eller moderskapspenning från mo- derskapsförsäkring. Otvivclaktigt kan skäl åberopas för socialvårdskom-

mittens uppfattning. Om en förvärvsarbetande make, för vilken maketill- lägg sålunda inte kan utgå, blir sjuk och erhåller sjukpenning från all- män sjukkassa, kan det synas omotiverat att maketillägg kan utgå för vederbörande under sjukdomstiden. Även beträffande övriga av socialvårds— kommittén angivna fall kan motiveringen för maketillägg förefalla svag. Avgörande för utredningens ståndpunktstagande i denna fråga har emeller- tid varit, att de av socialvårdskommittén föreslagna reglerna måste medföra en mycket betydande belastning för redogörarna. Utredningen föreslår där- för att nu gällande regler beträffande maketillägget bibehålles.

I fråga om husföreståndarinnetillägget anförde föredragande statsrådet vid anmälan av den proposition, vari föreslogs att sådant tillägg skulle in- föras (1946: 326), att tillägget var påkallat främst då husföreståndarinnan har omvårdnaden av medlemmens minderåriga barn. Tillägg borde emel— lertid kunna utgå även i vissa andra fall. Som exempel nämndes dels det fall då en medlem sedan längre tid tillbaka under äktenskapsliknande för- hållanden sammanlevde med en kvinna, som skötte hans hushåll, dels det fall då en änkling utan minderåriga barn anställt en husföreståndarinna för att kunna ha kvar eget hushåll. Såsom villkor för husföreståndarinne- tillägg skulle fordras dels varaktigt sammanboende och dels att husföre— ståndarinnan hade sin huvudsakliga försörjning genom att förestå medlem- mens hushåll. Det framhölls särskilt att till följd av sistnämnda villkor till- ]ägg efter folkpensioneringsreformens ikraftträdande endast undantagsvis skulle komma att utgå om husföreståndarinnan uppbar folkpension.

Mot de nuvarande bestämmelserna har främst riktats den anmärkning- en, att villkoret om huvudsaklig försörjning är svårt att tillämpa. Vid prövning av detta villkor har det bl. a. ansetts nödvändigt att i vissa fall taga i betraktande även husföreståndarinnans inkomster, som inte härrör från denna tjänst utan t. ex. utgör pension eller inkomst av förmögenhet.

Socialvårdskommitténs förslag för den obligatoriska försäkringen —— be- gränsning av rätten till husföreståndarinnetillägg till att gälla dels fall då den försäkrades moder förestår hans hushåll och dels fall då minderåriga barn finnes, i sistnämnda fall med bibehållande av kravet på huvudsaklig försörjning —— innebar att husföreståndarinnetillägg inte skulle kunna utgå i de två förenämnda exemplen.

Kravet på huvudsaklig försörjning är principiellt berättigat. Motivering för husföreståndarinnetillägg saknas t. ex. om medlemmen bor tillsam- mans med sin moder, som förestår hans hushåll, men medlemmen end-ast bestrider sin andel av kostnaderna medan modern bestrider sin andel. Å andra sidan är det utan tvivel riktigt, att prövningen av villkoret om hu— vudsaklig försörjning bereder praktiska svårigheter. Det skulle underlätta redogörarnas arbete, om man kunde utforma bestämmelserna så att rätten till husföreståndarinnetillägg gjordes beroende av mera lättkonstaterade

förutsättningar. Detta synes kunna ske om man håller sig till det fall då minderåriga barn finnes och det fall då den försäkrades moder förestår hans hushåll. I båda dessa fall synes man kunna presumera, att medlem— men huvudsakligen svarar för husföreståndarinnans försörjning om undan— tagsbestänimelser motsvarande de för maketillägg föreslagna införes. Före- skrives däremot, att tillägg skall utgå då medlem sedan längre tid under äktenskapsliknande förhållanden sammanbor med en kvinna, torde pröv- ningen bli lika svår som den nuvarande tillämpningen av villkoret om hu- vudsaklig försörjning. Även det förut omnämnda fallet då en änkling an— ställt en husförestå-ndarinna för att kunna ha kvar eget hushåll erbjuder svårigheter. Ehuru det i detta fall förutsättes att husföreståndarinnan är anställd, torde det inte vara tillräckligt att ange anställning mot lön som villkor. Bortsett från att dylika avtal ofta är muntliga skulle det sannolikt vara mycket svårt för redogörarna att pröva huruvida verkligt anställ— ningsavtal föreligger eller endast skenavtal.

Under dessa förhållanden synes det av arbetsmarknadsstyrelsen fram- lagda förslaget att villkoret om huvudsaklig försörjning strykes ur bestäm- melserna förtjäna att övervägas. Förslaget innebär otvivelaktigt en utvidg— ning av rätten till h_usföreståndarinnetillägg. Redan bestämmelsen att veder- börande skall förestå den försäkrades hushåll innefattar emellertid ett krav på en viss arbetsinsats och möjliggör för redogörarna att avvisa fall av uppenbart missbruk. Vidare inskränker kravet på varaktigt sammanboen— de och bestämmelsen, att tillägg ej utgår om husföreståndarinnan. har an- nat arbete under tid motsvarande minst tre dagar i veckan, möjligheten till missbruk. Med hänsyn till värdet av enkla och lättillämpade bestäm- melser synes det därför kunna försvaras att utesluta villkoret om huvud- saklig försörjning.

Såsom förut nämnts förutsattes vid husföreståndarinnetilläggets införan— de, att sådant tillägg endast undantagsvis skulle komma att utgå då hus- föreståndarinnan har folkpension. Socialvårdskommittén ansåg, att tillägg ej borde utgå för moder med folkpension men däremot i andra fall med hänsyn till att husföreståndarinnans folkpension inte borde påverka frågan om tillägg då hon är anställd. Utredningen har för sin del inte funnit an- ledning föreslå några särbestämmelser beträffande tillägg för husförestån— darinna, som uppbär folkpension.

Kap. 14. Reducering av ersättningsbeloppet i vissa fall

Gällande bestämmelser m. m.

I 20 5 3 mom. arbets]öshetskasseförordningen finnes särskilda regler för avräkning å understödsbeloppet, nämligen för det fall medlem i erkänd

arbetslöshetskassa i anledning av arbetslöshet lagligen är berättigad till re— gelbundet utgående understöd av annan beskaffenhet än fattigvård. Dag- hjälp och familjetillågg må enligt dessa regler utgivas till medlemmen alle- nast i den mån understödet inte uppgår till den i överförsäkringsreglerna närmare angivna andelen av arbetsförtjänsten. Kassa äger i sina stadgar föreskriva, att till medlem, som uppbär dylikt understöd, daghjälp må utgå allenast i den mån understödet inte uppgår till den medlemmen eljest till— försäkrade daghjälpen. Regler om avräkningsfö'rfarande i andra fall finnes inte i förordningen. Några föreskrifter om hänsynstagande till utgående folkpensioner eller livränlor etc. vid fastställandet av ersättningens storlek finnes således inte.

Tre kassor har i sina stadgar föreskrivit, att understöd inte må utgå till medlemmar tillhörande viss klass för tid, då medlemmen åtnjuter pen— sion i anledning av eller i sammanhang med förutvarande anställning. En kassa, Arbetsledarnas, har i stadgarna föreskrift att understödet, i det fall medlemmen uppbär förtidspension, skall minskas med en trehundradel av pensionens årsbelopp. Musikernas arbetslöshetskassa har i sina stadgar bestämmelse, att understöd inte må utgivas för dag, då medlem på grund av förutvarande anställning inom kassans verksamhetsområde, eller från stat eller kommun, åtnjuter pension med ett dagbelopp, som uppgår till minst dubbla daghjälpsbeloppet.

Enligt gällande bestämmelser utgår ersättning från arbetslöshetsförsäk— ringen i princip endast för helt arbetslösa dagar. Då det emellertid inte an- setts rimligt, att den som en dag utfört förvärvsarbete i mycket ringa om- fattning av den anledningen skulle gå miste om ersättningen, har medgi- vits, att ersättning kan utgå även för dag, under vilken arbete har utförts i viss omfattning. Gränsen har satts vid två timmar när det gäller arbete i allmänhet och vid tre timmar i fråga om bisysselsättning eller arbete som egen företagare (tvätinunm'sregeln). En redogörelse för denna regel har lämnats tidigare i kap. 8. Full ersättning kan utgå från försäkringen för dag, då arbete utförts inom angivna gränser.

Socialvårdskommittén föreslog ett avräkningsfö'rfarande även för vissa andra fall än det i nu gällande bestämmelser angivna. Enligt de föreslagna reglerna skulle vid bcdömandet av understödets storlek hänsyn jämväl ta— gas till lön, som försäkrad upphurit under ledighet från arbete för annans räkning eller för arbete å dag, för vilken han var understödsberättigad. På samma sätt skulle för försäkrad, som i anledning av arbetslöshet var be- rättigad till regelbundet utgående understöd av annan beskaffenhet än so- cialhjälp, medräknas sådant understöd. Försäkringsersättningen jämte nämnda inkomster skulle ingen understödsdag få överstiga 90 procent av 1/300 av den för den försäkrade fastställda årsinkomsten.

Den föreslagna regeln innebar, att ett avräkningsförfarande skulle till—

lämpas bl. a. när det gällde tvåtimmarsregeln. Arbetsförtjänsten skulle av- räknas på ersättningsbeloppet för dagen. Beträffande undantaget i fråga om socialhjälp framhöll kommittén, att i det fall dylik hjälp utgick till en per- son, som uppbar understöd från arbelslöshetsförsäkringen, detta innebar, att den försäkringsmässiga hjälpen inte var tillräcklig med hänsyn till ve- derbörandes hjälpbehov. Socialhjälpen skulle i dylikt fall komplettera för- säkringen. Storleken av understödet från försäkringen skulle inte påverkas av erhållen socialhjälp.

Med skrivelse den 3 augusti 1953 har De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation till utredningen översänt en framställning från Byggnads- arbetarnas erkända arbetslöshetskassa angående tvåtimmarsregeln samt framhållit, att ifrågavarande regel borde undergå en omarbetning så att be- stämmelserna om ett visst minimiarbete närmare anpassades efter de under- stödssatser, som regelmässigt utginge i kassorna. I sin skrivelse har Bygg— nadsarbetarnas kassa framhållit, att en tillämpning av tvåtimmarsregeln hade till följd, att det vore fördelaktigare att vara helt arbetslös och upp- bära full ersättning en dag än att arbeta i exempelvis tre timmar. Kassan hemställer därför om utredning och om möjligt en ändring av tillämpnings- bestämmelserna så att de bättre överensstämmer med de verkliga förhål— landena.

Utredningen

Bestämmelserna är f. n. så utformade att för dag, som räknas som ar- betslös, nedsättning av ersättningen på grund av att den försäkrade har in- komst föreskrives endast 'i ett fall, nämligen det i 20 5 3 mom. arbetslös- hetskasseförordningen avsedda fallet att den försäkrade på grund av ar- betslösheten är lagligen berättigad till understöd. Härmed torde ha åsyftats i främsta rummet ersättning från icke erkänd arbetslöshetskassa. Social- vårdskommittén föreslog, att vid bestämmande av försäkringsersättningen hänsyn även i andra fall skulle tagas till inkomst som den försäkrade åtnjöt under arbetslösheten. Utredningen har övervägt om ett sådant avräknings- förfarande bör komma till ökad användning även inom den frivilliga för- säkringen.

Den nuvarande s. k. tvåtimmarsregeln med biregler fungerar otillfreds— ställande dels därigenom att det är ofördelaktigt för de försäkrade att taga arbete, som varar mer än två timmar men mindre än en hel arbetsdag, dels därigenom att den medgivna arbetsförtjänsten jämte försäkringsersätt- ning kan uppgå till högre belopp än den försäkrades vanliga dagsförtjänst. Ifrågavarande regel gör, att en försäkrad kan arbeta upp till 12 timmar en vecka (två timmar per dag) men ändå erhålla full ersättning från försäk- ringen för veckan. Är de 12 arbetstimmarna fördelade med tre timmar per dag, kan den försäkrade erhålla ersättning endast för två dagar. Arbetar

han tre timmar per dag under veckans alla dagar, får han ingen ersättning. Ersättningens storlek, räknat exempelvis för en vecka, är således beroende av hur arbetstimmarna fördelar sig. Ser man endast till en ersättningsbe- rättigad dag, kan den försäkrade uppbära en relativt hög arbetsförtjänst för arbete upp till två timmar men ändå erhålla full ersättning från för- säkringen. I sådant fall kan arbetsförtjänsten jämte ersättning till och med överstiga den vanliga arbetsförtjänsten. Har den försäkrade arbetat någon dag mer än två timmar kan den behållna inkomsten återigen avsevärt understiga den honom tillförsäkrade ersättningen.

Det skulle vara en fördel om regeln i stället kunde utformas så att den försäkrade inte tillskyndas en ekonomisk förlust genom att han under tid, då han är arbetslös, tar tillfälligt arbete, som varar kortare tid än hel dag. Helst borde den behållna inkomsten för den försäkrade vid arbete i be- gränsad omfattning bli större än den fulla försäkringsersättningen men lägre än då han har arbete i för honom normal utsträckning. Rätten till ersättning från försäkringen för en endast delvis arbetslös dag får emeller- tid inte utformas på sådant sätt, att försäkringsersättningen blir en per- manent löneutfyllnad t. ex. för den som med eller mot sin vilja övergår till att mera varaktigt arbeta kortare tid än full arbetstid. Administrativa synpunkter måste också beaktas. Utredningen har med dessa utgångspunk— ter övervägt olika möjligheter att få till stånd en anpassning av försäkrings- ersättningen i dessa fall.

Det naturligaste synes i och för sig vara att den uppburna lönen jämte försäkringsersättningen får rymmas inom överförsäkringsgränsen. Först då denna överskrides, skulle ersättningen minskas med den överskjutande delen. Den i nuvarande 20 g 3 mom. arbetslöshetskasseförordningen med- delade bestämmelsen, som medger att försäkringsersättningen utgår som en utfyllnad upp till överförsäkringsgränsen, kan således i princip anses vara den riktiga. Det är emellertid angeläget, att man skapar så enkla regler som möjligt. En regel sådan som den angivna förutsätter att man i varje enskilt fall måste fastställa den normala arbetsförtjänsten per dag för den försäkrade och att fullständiga uppgifter om arbetsförtjänsten föreligger redan vid arbetets avslutande. Vidare bör rimligtvis hänsyn tagas till den genom det tillfälliga arbetet erhållna nettoarbetsförtjänsten (bruttoför- tjänsten minskad med skatteavdrag). Regeln blir opraktisk och kan med hänsyn härtill inte förordas.

Den lösning som närmast kan övervägas är därför ett system där försäk- rmgsersättningen minskar i proportion till arbetsförtjänsten eller den ar- betade tiden. Ur administrativa synpunkter är en ordning, som bygger på den arbetade tiden enligt erfarenheten att föredra. Med hänsyn främst till att en medlem, som tar ett tillfälligt arbete vilket varar kortare tid än en hel dag, inte bör ställas i ett sämre läge än den som uppbär ersättning från för-

säkringen, har utredningen övervägt att föreslå en allmän regel att den som tar arbete för mer än två men ej över fyra timmar skall erhålla halv ersättning. Även en sådan regel måste emellertid bli administrativt tyngan- de och kan därför endast införas inom kassa där nu ifrågavarande problem är särskilt framträdande. Vidare kan ej bortses från risken av missbruk. Utredningen har därför begränsat sig till att i 23 ä 3 mom. arbetslöshets- kasseförordningen dels föreslå lagfästande av den nuvarande s. k. tvåtim— marsregeln, dels därutöver föreslå en bestämmelse, innebärande att arbets- löshetskassa med tillsynsmyndighetens medgivande må till medlem, som före arbetslöshetens inträdande haft heldagsarbete och söker sådant arbete, utgiva halv ersättning för dag, då medlemmen erhållit arbete i högst fyra timmar. En förutsättning för ett dylikt medgivande måste vara, att till— räckliga garantier mot missbruk finnes och en tillfredsställande kontroll kan ordnas. Dagar för vilka halv ersättning utgått, bör emellertid inte få medräknas vid fastställandet av daghjälpsbidragsprocenten för kassan el- ler klassen. Detta procenttal bör beräknas på grundval av helt arbetslösa dagar. Daghjälpsbidrag skall inte utgå för halva ersättningsdagar. Grund— statsbidrag bör utgå med hälften av det belopp, som skulle ha utgått vid hel daghjälp. Familjetilläggsbidrag utgår i vanlig ordning.. Bestämmelser beträffande statsbidraget finnes föreslagna i 2, 3 och 6 55 statsbidragsför— ordningen.

Såsom utredningen förut anfört bör ersättning från arbetslöshetsförsäk— ringen inte kunna utgå till den som uppbär folkpension i form av invalid— pension eller sjukbidrag. Då det för folkpension i dessa former förutsättes att arbetsförmågan är nedsatt med minst 2/3 uppfylles nämligen i de flesta fall inte kravet på arbetsförhet inom arbetslöshetsförsäkringen.

Utredningen har däremot föreslagit, att folkpension i form av ålderspen— sion inte skall utgöra hinder mot rätt till ersättning från arbetslöshetsför- säkringen. Härvid uppkommer emellertid fråga huruvida folkpensionen skall inverka på ersättningsbeloppens storlek.

Älderspensionen består av allmän ålderspension jämte s. k. standardtill— lägg (intill den 1 januari 1956) och indextillägg samt eventuellt kommu— nalt bostadstillägg. Det sistnämnda är i motsats till ålderspensionen i övrigt inkomstprövat. Ehuru reglerna för inkomstprövningen bestämmes av kom— munerna och därför skiftar, torde man kunna förutsätta att den som upp- fyller villkoren för rätt till ersättning från arbetslöshetskassa har så stor inkomst att han inte erhåller något bostadstillägg eller sådant med endast ringa belopp. För övrigt kan framhållas, att hänsyn tages till ersättning från arbetslöshetskassa vid inkomstprövningen. Man kan därför i föreva— rande sammanhang bortse från bostadstillägget.

Allmän ålderspension utgår f. n. inberäknat standard— och indextillägg med per år 1 440 kronor för gift och 1 800 kronor för ogift. Fördelade på

300 arbetsdagar per år utgör dessa belopp ca 4: 80 resp. 6:00 kronor per dag.

Det bör framhållas, att ersättningen från försäkringen anpassas efter ar- betsförtjänsten dels genom klassindelningen i de fall arbetsförtjänsten är avgörande för klasstillhörigheten, dels genom tillämpning av överförsäk- ringsreglerna. Härigenom erhålles i viss utsträckning en anpassning av för- säkringsersättningarna bl. a. för ålderspensionärerna. Utredningen anser för sin del att ålderspensionen inte bör inverka på ersättningsbeloppen inom arbetslöshetsfö'rsäkringen.

I detta sammanhang uppkommer även fråga huruvida tjänstepension skall påverka försäkringsersättningens storlek. Dylika pensioner utgår vid olika åldrar och med varierande, ofta tämligen låga belopp för dag räknat. Det är uppenbart, att försäkringen skulle kompliceras i avsevärd grad, om hänsyn skulle tagas till tjänstepensioner vid fastställandet av ersättningen. Starka principiella skäl talar också för att ifrågavarande pensioner inte skall påverka ersättningens storlek.

Om halv sjukpenning utgår från allmän sjukkassa, bör ersättning kun- na utgå från arbetslöshetsförsäkringen. Lämpligast synes vara att i sådana fall från sistnämnda försäkring utgiva ersättning med hälften av det be- lopp som eljest skulle ha utgått. Bestämmelser härom har intagits i 23 Q 3 mom. andra stycket arbetslöshetskasseförordningen. För dylika halva er- sättningsdagar föreligger visserligen inte samma motiv för särbestämmelser i fråga om statsbidrag som när det gäller tvåtimmarsregeln. Av administra- tiva skäl anser emellertid utredningen att även ifrågavarande halva ersätt- ningar bör undantagas vid beräkningen av daghjälpsbidragsprocenten och daghjälpsbidraget. Av samma skäl och för att kassorna inte av kostnads— hänsyn skall anse sig förhindrade att införa halv ersättning som komplet- tering till halv sjukpenning, bör grundstatsbidraget i detta fall lämnas utan reduktion.

Har yrkesskada efter upphörande av härav förorsakad sjukdom medfört under längre eller kortare tid bestående förlust av arbetsförmågan eller ned- sättning av densamma med minst en tiondel, skall enligt yrkesskadeförsäk- ringslagen under tiden utgivas livränta till den skadade.

I princip bör ersättning från de båda försäkringsgrenarna komplettera varandra. Den som fått sin arbetsförmåga nedsatt med hälften och på grund därav har fått en 50-procentig livränta, förutsättes kunna genom arbete för- skaffa sig halv normal inkomst. Invaliditetsgraden och därmed livräntan bestämmes emellertid genom ett relativt schablonmässigt förfarande. Den som uppbär livränta på grund av exempelvis 50 procents invaliditet kan nämligen inte sällan visa sig vara fullt arbetsför i arbetslöshetsförsäkring- ens mening. Livränta från yrkesskadeförsäkringen bör alltså inte i och för sig påverka ersättningen från arbetslöshetsförsäkringen. Avgörande för er-

sättningen från denna försäkring är i vad mån vederbörande kan anses arbetsför och villig att åtaga sig arbete.

I detta sammanhang må slutligen erinras om att i en del fall tjänstepen— sion kan utgå i form av förtidspension på grund av sjukdom eller nedsatt arbetsförmåga. Även i dessa fall är frågan om ersättning från arbetslöshets- försäkringen beroende på i vad mån vederbörande är arbetsför och oför- hindrad att åtaga sig arbete.

I nuvarande 20 5 3 mom. arbetslöshetskasseförordningen finnes, som ti- digare nämnts, bestämmelser för de fall, då medlem i anledning av arbets— löshet är berättigad till fortlöpande understöd av annan beskaffenhet än so- cialhjälp. Dylika fall torde vara sällsynta. Utredningen har emellertid inte funnit skäl föreslå att ifrågavarande bestämmelser helt slopas. Nuvarande 20 5 3 mom. första stycket föreslås i sak oförändrat. I syfte att få klarare bestämmelser har en justering av författningstexten gjorts. Samma mo- ments andra stycke, enligt vilket kassa i sina stadgar äger föreskriva, att daghjälp i ifrågavarande fall må utgå allenast i den mån understödet inte uppgår till den medlemmen eljest tillförsäkrade daghjälpen föreslås emel- lertid slopat. Utan att det direkt utsäges i författningstexten bör erkänd ar- betslöshetskassa i sina stadgar kunna intaga strängare bestämmelser i nämnda avseende. Den av utredningen föreslagna bestämmelsen återfinnes i 22 5 3 mom. första stycket förslaget till kasseförordning.

Som framhållits i kap. 8 har i utredningens författningsförslag inte in- tagits någon direkt motsvarighet till bestämmelsen i nuvarande 18 5 att daghjälp ej må utgivas för dag då medlem med helt eller delvis bibehållen avlöning åtnjuter ledighet från arbete, som utförts för annans räkning an- norstädes än i medlemmens hem. I 22 5 3 mom. har däremot i utredningens förslag som ett andra stycke intagits en bestämmelse, att de i momentets första stycke intagna bestämmelserna skall äga motsvarande tillämpning, då medlem med anledning av arbetslöshet åtnjuter understöd av förutvaran— de arbetsgivare.

Kap. 15. Överförsäkringsreglerna

Gällande bestämmelser. Framkomna förslag

Enligt 20 & arbetslöshetskasseförordningen må såsom daghjälp ej utgivas mer än som svarar mot, för medlem som är familjeförsörjare fyra femtede- lar och för annan medlem tre femtedelar av den i orten vanliga arbetsför- tjänsten för arbetsdag för arbetare inom samma yrke och av samma arbets- förmåga som den arbetslöse.

l daghjälp och familjetillägg må inte tillhopa utbetalas högre belopp för dag än som svarar mot fyra femtedelar av den ovan angivna arbetsförtjäns— ten. Måste understödet på grund härav minskas, skall först maketillägget eller husföreståndarinnetillägget samt därefter, om det erfordras, jämväl barntillägget nedsättas eller helt innehållas.

Såsom familjeförsörjare skall anses medlem, som har försörjningsskyl- dighet mot den, med vilken medlemmen är eller varit gift, eller mot barn eller adoptivbarn under 16 år eller som lever i gemensamt bo med och hu- vudsakligen underhåller föräldrar eller adoptant eller som äger uppbära husföreståndarinnetillägg.

Enligt gällande bestämmelser måste ersättningen från försäkringen jämd föras med arbetsförtjänsten inom det yrke, som den försäkrade tillhör, och på den ort,-där han vistas. Hänsyn skall således tagas till genomsnitts— lö'nen i den försäkrades yrke och ej till hans egen arbetsförtjänst. I den handbok för erkända arbetslöshetskassor som utgivits av tillsynsmyndig- heten har framhållits, att i det fall arbetet utföres på ackord inom yrket, timlönen ofta endast är en nominell faktor. Vid bestämmandet av genom- snittslönen skall därför i sådant fall medelackordsförtjänsten för arbetar— na inom yrket och å orten beräknas. Hänsyn skall jämväl tagas till i lönen ingående naturaförmåner. Om en enskild försäkrad på grund av nedsätt- ning av arbetsförmågan har lägre lön än som eljest betalas inom yrket, skall vid beräkning av hans rätt till ersättning till utgångspunkt tagas lönen för arbetare med motsvarande lägre arbetsförmåga.

I det fall en försäkrad omedelbart före arbetslöshetens inträdande haft ett kortvarigt arbete inom annat verksamhetsområde, skall hänsyn härtill inte tagas vid prövning av försäkringsersättningens storlek i avseende på överförsäkringsreglerna. Ersättningens storlek skall sålunda beräknas med bortseende från den tillfälliga anställningen inom annat yrke. Någon sär- skild bestämmelse härom har ej ansetts erforderlig.

Socialvårdskommittén föreslog i sitt förslag alt. II, att några överförsäk- ringsregler inte skulle förekomma inom försäkringens enhetsgren. I fråga om den frivilliga delen av försäkringen föreslogs bibehållande av gällande överförsäkringsregler med viss justering. Anledning saknades att bibehålla differentieringen av överförsäkringsreglerna, vilken för övrigt måste med- föra ett ökat administrativt arbete. Man borde i stället välja ett enda rela- tionstal, tillämpligt för alla medlemmar utan hänsyn till civilstånd och barnantal. Kommittén stannade vid valet av relationstal vid att föreslå 90 procent. Reservationsvis föreslogs en gräns vid 80 procent.

I flera av de utlåtanden, som efter remiss avgivits över kommitténs för- slag, har påtalats att det med hänsyn till skatteförhållandena förelåg risk för överförsäkring vid den av kommittén föreslagna gränsen 90 procent och att denna alltså var för hög.

I en framställning den 20 september 1949 har De erkända arbetslöshets- kassornas samorganisation anhållit, att överförsäkringsgränsen för sum— man av daghjälp och familjetillägg höjes samt fastställes till en för alla kategorier gemensam procentsats av dagsinkomsten (förslagsvis 85 %).

Utredningens tidigare förslag m. m.

I sitt i november 1952 framlagda förslag till vissa förbättringar av ersätt- ningarna inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen m. m. framhöll ut- redningen beträffande överförsäkringsreglerna, att, då försäkringsersätt- ningarna vore och förutsattes även i framtiden vara skattefria, det inkomst- bortfall den försäkrade träffades av vid arbetslöshet, vore begränsat till nettoinkomsten, d. v. s. bruttoinkomsten minskad med den på denna fal- lande skatten. Mellan nettoinkomsten och den ersättning, som utgick från försäkringen, borde finnas en marginal med hänsyn till dels att som regel vissa utgifter utöver skatten föll bort vid arbetslöshet, dels att den försäk- rade hade rätt att vid sidan av ersättningen uppbära viss arbetsinkomst och dels slutligen att en viss garanti borde finnas för att det för den försäkrade framstod som fördelaktigare att ha arbete än att erhålla ersättning från för- säkringen.

Utredningen fann att 90-procentgränsen för familjeförsörjarna var för hög med hänsyn till skatteavdraget. Endast i fråga om mycket låga inkomster understeg skatteavdraget tio procent av inkomsten. Även vid en över- försäkringsgräns bestämd till 80 procent av arbetsinkomsten ansåg utred- ningen att det i vissa inkomstlägen förelåg risk för överförsäkring. En gräns för icke familjeförsörjare vid 60 procent gav en helt tillfredsställande marginal i förhållande till bruttoinkomsten.

Utredningen framhöll emellertid också, att överförsäkringsgränser i pro- cent av bruttoinkomsten över lag vore förknippade med olägenheter på grund av skatteuttagets progressivitet. En procentgräns, som vore betryg- gande i högre inkomstlägen, blev onödigt sträng i lägre inkomstlägen. Ut- redningen ansåg det därför angeläget undersöka, huruvida det inte vore möjligt att bestämma överförsäkringsgränsen i viss procent av nettoinkoms— ten och på detta sätt kunna få fram enkla men samtidigt mera rättvisa regler än de nuvarande.

Utredningen föreslog beträffande överförsäkringsreglerna en provisorisk lösning, innebärande att 90-procentgränsen skulle avskaffas, medan överför- säkringsgränserna i övrigt tills vidare skulle bestå. Ersättningen från ar- betslöshetsförsäkringen skulle alltså för familjeförsörjare få uppgå till högst 80 procent och för annan till högst 60 procent av arbetsförtjänsten.

I utlåtande över utredningens nämnda förslag anförde Svenska arbetsgi— vareföreningen bl. a. följande.

En längre understödsperiod under ett och samma beskattningsår kan med före- slagna maximeringsregler i fråga om familjeförsörjare resultera i överförs-äk— ring, om beräkningarna grunda sig på inkomst efter skatt. Så blir till exempel i vissa inkomstlägen fallet, om understödets totala belopp sättes i relation icke såsom skett i betänkandet till inkomst efter källskatteavdrag utan till inkomst efter avdrag för slutlig skatt (den verkliga skattebelastningen på inkomsten med hänsyn tagen till marginalskatt). Denna risk synes kunna undvikas, om den före- slagna maximeringsregeln, som i vad avser familjeförsörjare innebär, att ersätt- ningen ej må överstiga 80 % av arbetsförtjänsten, begränsas till att gälla för- säkrade med lägre daghjälpsbelopp och kompletteras med en bestämmelse om en eller flera lägre maximeringsgränser, i vad avser försäkrade med vissa högre daghjälpsbelopp. Av särskild vikt är detta beträffande ersättningsfall av mera betydande varaktighet.

I propositionen "(nr 166) i ärendet till 1953 års riksdag uttalade departe- mentschefen, att utredningens förslag syntes kunna godtagas som ett provi- sorium. Riksdagen beslöt i enlighet härmed.

Utredningen

Kollektiv eller individuell beräkning av arbetsförtjänsten. Fastställandet av daghjälpen för en klass (ev. hela kasSan) måste grunda sig på en kol- lektiv beräkning av arbetsförtjänsten för medlemmarna i klassen (kassan). Så långt det är möjligt med hänsyn till tillgängliga uppgifter om löneförhål- landena fastställes daghjälpen i förhållande till det vanliga löneläget för de försäkrade inom kassan eller klassen. Daghjälpen fastställes till sådant be- lopp, att. risk för överförsäkring endast kan förekomma i ett begränsat an— tal fall. Härigenom erhålles alltså ett effektivt skydd mot överförsäkring. Risk för överförsäkring torde i allmänhet uppkomma endast för partiellt arbetsföra och deltidsarbetande med ovanligt låg arbetsförtjänst i förhål- lande till den för hela klassen beräknade normalförtjänsten. Vidare kommer risk för överförsäkring att föreligga i fall, då många barntillägg utgår. När det gäller fastställandet av daghjälpens storlek, är det med försäkringens nuvarande uppläggning nödvändigt att utgå från en dylik kollektiv bedöm- ning av medlemmarnas arbetsförtjänst. Utredningen har i annat samman- hang (kap. 11) avvisat tanken på en individuell ersättning utgående med viss andel av den försäkrades normala arbetsförtjänst.

Den arbetsförtjänst, till vilken ersättningen från försäkringen skall stäl- las i relation vid den individuella prövningen av överförsäkringen," kan be— räknas antingen kollektivt eller individuellt. Vid den förra beräkningen måste man utgå från ett avsevärt mindre kollektiv än det som ligger till grund för fastställandet av daghjälpen i stadgarna, och flera dylika kollek- tiv rymmes inom daghjälpsklassen. En kollektiv bestämning av arbetsför- tjänsten innebär att man beräknar den normala eller genomsnittliga arbets- förtjänsten för en dylik grupp. Till den sålunda kollektivt fastställda lönen skall försäkringsersättningen sättas i relation. Med en kollektiv beräkning

följer, att den beräknade medelförtjänsten i en del fall överstiger, i andra fall understiger den försäkrades normala arbetsförtjänst. Vid en individuell beräkning av arbetsförtjänsten söker man fastställa den för den försäkrade i det enskilda fallet normala arbetsförtjänsten, till vilken ersättningen från försäkringen ställes i relation.

Gällande bestämmelser kan närmast betecknas som regler för en kollek- tiv bestämning (gruppbestämning) av arbetsförtjänsten. Kollektivet, som är starkt begränsat, hänför sig till arbetare inom samma yrke och av sam— ma arbetsförmåga som den arbetslöse. Huvudregeln är alltså en kollektiv bestämning av arbetsförtjänsten. Hänsyn skall emellertid tagas till den för— säkrades arbetsförmåga, varigenom en individuell prövning ges ett visst utrymme. Bestämmelsen har getts den tolkningen, att hänsyn skall tagas till arbetsförmågan och arbetsförtjänsten även i det fall den försäkrade på grund av sin individuella skicklighet vanligen förtjänar mera än den för gruppen beräknade lönen.

Nuvarande principer rörande beräkningen av arbetsförtjänsten som gällt sedan försäkringens tillkomst har utformats med hänsynstagande till att endast daghjälp utgick. Denna skulle anpassas efter den försäkrades ar- betsförmåga om denna var nedsatt. Risk för överförsäkring kunde uppkom- ma endast i dessa fall. Hänsyn kunde inte tagas till arbetsförtjänst som översteg genomsnittsförtjänsten för gruppen.

Efter införandet av t'amiljetilläggen i försäkringen år 1941 har förhållan- det blivit ett annat. Medan tidigare utgick endast ett belopp, lika för alla utom i överförsäkringsfallen, till medlemmar i samma daghjälpsklass eller kassa med enhetlig daghjälp, varierar ersättningen, även om daghjälpen är densamma, numera efter försörjningsbördan. Bestämmelserna angående be— räkningen av arbetsförtjänsten i samband med fastställandet av den maxi— mala ersättningen från försäkringen har härigenom kommit att få en del- vis annan betydelse än tidigare. Risk för överförsäkring föreligger inte en— dast i det fall då den försäkrade har nedsatt arbetsförmåga utan även i de fall, då familjetillägg utgår i sådan utsträckning, att försäkringsersättning— en kan komma att överstiga den medgivna högsta andelen av arbetsförtjäns- ten. Införandet av familjetilläggen har därför medfört, att hänsyn bör tagas till den individuella arbetsförtjänsten inte endast i det fall, då denna understiger den kollektiva lönen utan även i de fall, då den överstiger den— samma.

De nuvarande överförsäkringsreglerna har visat sig svåra att tillämpa i flera avseenden. Bestämmelserna ger ingen klar definition av kollektivet, ej heller i fråga om orten. Sedan bestämmelserna kom till, har löne— och arbetsförhållandena ändrats betydligt, bl. a. har ackordsarbetet fått en allt större omfattning. Ackordssystemet har en mångfald variationer. Lönerna kan härigenom komma att variera t. o. 111. mellan olika företag i samma

bransch på samma ort. Någon mera utförlig lönestatistik finnes inte, men de undersökningar som gjorts i samband med fastställandet av daghjäl— pen i olika kassor visar, att lönespridningen mångenstädes är betydande. Det har på grund härav ofta visat sig svårt att bedöma vilket kollektiv och vilken inkomst, som skall vara avgörande. Vidare torde frågan, om en medlem har' lägre arbetsförmåga än normalt, i regel kunna bedömas endast genom en jämförelse mellan hans individuella inkomst och andra medlem- mars inkomst.

Den kollektiva inkomstbestämningen har å andra sidan bl. a. den för— delen att den vid en omfattande arbetslöshet torde medge en snabbare pröv— ning av överförsäkringsfrågan. Vid en individuell beräkning torde inte säl- lan uppkomma svårlösta problem rörande vad som skall anses vara den försäkrades normala inkomst (för vilken tid denna skall beräknas, vilka inkomster, som skall medtagas etc.).

Det viktigaste syftet med överförsäkringsreglerna är enligt utredningens mening att förhindra, att en försäkrad erhåller mera i ersättning från för— säkringen än den förlorade arbetsförtjänsten (nettoförtjänsten). Det måste i praktiken alltid föreligga svårigheter att beräkna inkomstbortfallets stor— lek. I allmänhet torde man dock kunna utgå från att den försäkrade, om han haft arbete under den arbetslösa tiden, skulle ha haft en inkomst, mot— svarande den han erhållit före arbetslösheten. Den förlorade arbetsinkoms- ten får därför beräknas erfarenhetsmässigt på grundval av tidigare arbets— förtjänst. Skall det här uttalade syftet med överförsäkringsreglerna nås, är en individuell beräkning av arbetsförtjänsten i överförsäkringsfallen att föredra. Tillämpas den kollektiva metoden, kan vissa försäkrade få en er— sättning, som är för hög i förhållande till den vanliga arbetsförtjänsten, and- ra däremot en ersättning, som är för lågijämförelse med normalförtjänsten.

Med hänsyn till det ovan anförda föreslår utredningen i 22 5 2 mom. arbetslöshetskasseförordningen bestämmelser, som i första hand bygger på en individuell beräkning av arbetsinkomsten vid tillämpning av över- försäkringsreglerna.

I samtliga fall, där ersättning från försäkringen utgår, bör i princip en beräkning av arbetsförtjänsten göras. Med sin kännedom om medlemmarna och förekommande löner bör redogöraren emellertid utan någon särskild prövning kunna konstatera, om risk för överförsäkring föreligger. Endast i de fall där sådan risk finnes, behöver en närmare beräkning av dagsför— tjänsten göras och eventuell reduktion av ersättningsbeloppet förekomma. Arbetsförtjänsten bör enligt huvudregeln i dessa fall beräknas individuellt.

I detta sammanhang har uppkommit fråga, om man inte inom arbetslös— hetsförsäkringen skulle kunna utnyttja den individuella beräkning av års— inkomsten, som göres inom sjukkassorna. Som skäl härför skulle kunna åberopas dels arbetsbesparingen genom att inkomsten beräknas endast in—

om den ena försäkringsgrenen, dels ock intresset av en viss enhetlighet de olika socialförsäkringarna emellan, när det gäller sådana frågor som be- räkningen av en försäkrads inkomst. Inkomstbegreppet är emellertid inte detsamma inom de båda socialförsäkringarna. Inom sjukförsäkringen med- räknas i årsinkomsten all inkomst av tjänst, således även inkomst av bisyss- lor. Denna inkomstbestämning är naturlig för sjukförsäkringen, eftersom en sjuk oftast förlorar hela sin inkomst, även den från bisyssla. Inom ar- betslöshetsförsäkringen kompenseras däremot endast den normala arbets- förtjänsten vid den försäkrades ordinarie arbete, ej inkomst av bisyssla. Skulle man tillämpa sjukförsäkringens inkomstberäkning, skulle risk såle- des föreligga, att vederbörande inom arbetslöshetsförsäkringen kunde få ett högre inkomstläge än det man räknar med ur arbetslöshetsförsäkringens synpunkter. Det kan vidare nämnas, att årsinkomsten inte lämpligen bör läggas till grund för överförsäkringsprövningen i sådana fall, då säsongin- skränkningar i understödsrätten finnes inom arbetslöshetsförsäkringen. Med hänsyn till det anförda har utredningen funnit det inte vara lämpligt att lägga sjukförsäkringens inkomstberäkning till grund för fastställandet av arbetsförtjänsten inom arbetslöshetsförsäkringen för bedömningen av överförsäkringen.

Den individuella beräkningsmetoden kan inte alltid tillämpas. Det kan nämligen förekomma fall, då en medlem, exempelvis på grund av sjukdom, värnpliktstjänstgöring, havandeskap eller annan orsak under jämförelsevis lång tid före arbetslöshetens inträdande över huvud taget inte haft någon arbetsinkomst eller i vart fall inte sådan inkomst, som kan betecknas som en för honom vanlig inkomst i yrket. Det senare kan särskilt vara fallet vid korttidsarbete eller om medlemmen under kort tid haft upprepade anställ— ningar inom skilda yrken med starkt varierande löneförhållanden. Skulle i dylika särskilda fall en individuell beräkning av arbetsinkomsten inte kun- na komma i fråga, bör enligt utredningens uppfattning denna inkomst he- stämmas gruppvis i huvudsak efter samma grunder som enligt de nu gäl- lande bestämmelserna.

Dagsförtjänstens storlek är beroende av antalet arbetstimmar under da— gen. Arbetstiden är varierande inom olika yrken, men många gånger även inom ett och samma yrke, varvid ofta lokala eller personliga förhållanden kan spela viss roll. Den för vederbörande normala arbetstiden torde böra läggas till grund för beräkningen av arbetsförtjänsten. En dagsförtjänst skall beräknas till 1/6 av den vanliga veckoförtjänsten eller till 1/26 av må- nadslönen.

I fråga om deltidsarbetande uppkommer särskilda problem. I det fall, då medlem regelmässigt arbetar endast under visst antal dagar i veckan, s. k. delveckoarbetande, kan huvudregeln tillämpas vid bestämmandet av arbets- förtjänsten för dag, om medlemmen i samband med arbetslösheten söker

arbete för alla veckans arbetsdagar. Söker han däremot fortfarande arbete endast för visst antal dagar, kan denna regel inte tillämpas. Den för med— lemmen vanliga veckoinkomsten bör i detta fall delas med antalet dagar med- lemmen plågar utföra arbete. Det torde därför böra finnas en bestämmelse om att arbetsförtjänsten i vissa fall skall delas med lägre tal än sex. Då ett begränsat arbetskraftsutbud emellertid bör godtagas endast under spe— ciella förutsättningar, bör ett prövningsförfarande tillämpas. Utredningen föreslår en bestämmelse, enligt vilken tillsynsmyndigheten, där särskilda omständigheter föreligger, äger medgiva att vecko- eller månadsinkomsten må delas med lägre tal än enligt huvudregeln. Har medlemmen tidigare haft arbete viss begränsad tid per dag alla arbetsdagar i veckan, s. k. deldagsar— bete, bör huvudregeln kunna tillämpas. Övergår medlem i samband med ar— betslösheten från arbete på full tid till att söka deldagsarbete får den be— gränsade arbetstiden anses som för medlemmen full arbetstid och den be- räknade arbetsförtjänsten således reduceras i förhållande till den nedsatta arbetstiden.

Skulle en mera väsentlig förändring av löneläget inträffa exempelvis ge— nom slutande av nytt kollektivavtal under den tid vederbörande är arbets- lös, bör denna förändring tillgodoräknas honom vid beräkningen av den maximala ersättningen.

Den maximala försäkringsersättningen bör fastställas i förhållande till den normala lönen vid normal arbetstid för den försäkrade. Tillfälliga av— vikelser från det normala, såsom tillfälligt övertidsarbete, bör alltså inte inverka. Förekommer övertidsarbete mera regelbundet, bör emellertid även den arbetsförtjänst som hänför sig till övertidsarbetet medräknas vid fast- ställandet av den normala förtjänsten för den försäkrade. Normalt förekom— mande ersättningar, såsom tidlön, ackordslön eller ersättning för arbete på obekväm arbetstid, skall inräknas i den försäkringsbara arbetsförtjänsten. Gratifikationer och andra liknande ersättningar, som i allmänhet inte utgår regelmässigt, torde däremot inte höra medräknas. I de fall drickspengar el- ler annan ersättning från tredje man, vilken har samband med arbetet hos arbetsgivaren, utgör en mera väsentlig och regelbundet utgående del av löneförmånerna, bör sådan ersättning medräknas vid fastställandet av den dagliga arbetsförtjänsten. Vidare bör utgående naturaförmåner, såsom be- klädnadsersättning, inräknas. Har den försäkrade under den närmaste ti— den innan han blev arbetslös tillfälligt haft arbete med högre eller lägre in- komst än vad som kan anses normalt för honom, bör den normala inkoms- ten läggas till grund för beräkningen. Vad nu anförts har utredningen i författningstexten innefattat i uttrycket medlemmens >>vanliga>> inkomst.

Beräkningen av nettoarbetsförtjänsten. Genom källskattesystemets infö— rande har man fått helt andra möjligheter än tidigare att på ett enkelt sätt bestämma den ungefärliga nettoarbetsförtjänsten, den inkomst, med vit-

ken försäkringsersättningen bör jämföras. Det är emellertid inte givet, att den slutliga skatten är lika med gjorda avdrag för preliminär skatt enligt gällande skattetabeller. Den preliminära skatten skall dock i princip be- räknas till sådant belopp, att den så nära som möjligt kan antagas mot- svara i den slutliga skatten ingående statlig inkomst- och. förmögenhets- skatt, kommunala utskylder samt folkpensions- och sjukförsäkringsavgif— ter.

Tabellerna för preliminär skatt grundar sig på 52 arbetsveckor per år med full arbetsförtjänst. Skatteavdraget beräknas bl. a. på den förutsätt- ningen, att den skattskyldige vid taxeringen inte kommer att medgivas andra avdrag än ortsavdrag och, såvitt angår taxeringen till statlig inkomst— skatt, avdrag för kommunala utskylder, beräknat för skattekrona och skat- teöre till i hela krontal bestämda belopp. Hänsyn tages således för närva- rande inte till övriga vid taxeringen medgivna avdrag vid beräkningen av den preliminära A-skatt, som motsvarar viss bruttoinkomst i tabellen. Skatteavdraget för den högsta inkomsten i varje skatteavdragsklass an- sluter sig vid exakt den kommunala utdebitering vederbörande tabell av- ser nära till den slutliga skatten. För övriga inkomstlägen i avdragsklas- sen är avdraget för preliminär skatt för högt i förhållande till den slut- liga skatten. I syfte att förenkla deklarations- och taxeringsförfarandet har 1955 års riksdag beslutat ändringar i beskattningsreglerna, bl. a. införan- det av vissa schablonavdrag. Härigenom torde det bl. a. bli lättare att upp— rätta tabeller för skatteavdrag å lön, vilka så nära som möjligt anknyter till den slutliga skatten. '

Källskattetahellerna grundar sig, som ovan nämnts, på 52 veckoförtjäns- ter per år, men antalet arbetsveckor är i allmänhet mindre, i en del fall, exempelvis säsongyrken och vid arbetslöshet, betydligt mindre. Genom skat- tesystemets konstruktion kommer nettoarbetsförtjänsten därför per arbe- tad dag att uppgå till något högre belopp, om man räknar med den slut- liga skatten i stället för den preliminära. Skillnaderna är emellertid rela- tivt obetydliga i de vanligaste inkomstlägena.

Vid utformningen av överförsäkringsreglerna bör beaktas, att den be— hållna arbetsförtjänsten under året jämte uppburen försäkringsersättning rimligtvis inte bör få uppgå till högre belopp än den sammanlagda netto— års-förtjänsten, om vederbörande haft arbete i normal omfattning under hela året. På lång sikt skulle med andra ord överförsäkringen prövas för längre tid än som sker enligt gällande bestämmelser, enligt vilka man räk- nar per dag. Räknar man med en person, som har normalt 30 kr. dags— förtjänst under 300 arbetsdagar per är, alltså en normal årsförtjänst av ca 9000 kronor, skulle netto-förtjänsten, sedan slutlig skatt avdragits exem- pelvis enligt tabell III: 13/1955, uppgå till ca 7 128 kronor. Arbetar han ett är endast 150 dagar blir årsarbetsförtjänsten 4500 kronor, vilket ger en

nettoförtjänst å ca 3 900 kronor för gift. Har han under året upphurit er- sättning för 150 arbetslösa dagar med ett dagsbelopp av 18 kronor, uppgår således den sammanlagda nettoinkomsten under året till 6 600 kronor. Sät- tes överförsäkringsgränserna för högt kan den behållna inkomsten (netto- arbetsförtjänsten jämte försäkringsersättningen) under vissa förutsätt- ningar tänkas uppgå till lika stort eller större belopp än den försäkrades nettoårsförtjänst, om han haft arbete hela året. Samma förhållande kan in- träffa även under kortare tidsperioder än ett beskattningsår. Det kan tän- kas, att en försäkrad skulle kunna erhålla större behållen inkomst under exempelvis en vecka, om han arbetade viss del av veckan och vore arbets- lös och erhöll försäkringsersättning för återstoden av veckan än om han arbetade hela veckan.

Trots de svårigheter, som finnes att bedöma det verkliga skatteavdragets storlek och betydelse på grundval av tabellerna för preliminär skatt, synes enda möjligheten vara att vid fastställandet av överförsäkringsgränser grundade på nettodagsförtjänsten utgå från källskatteavdraget. Sett på kort sikt är det fullt tillräckligt att endast taga hänsyn till avdraget för preli- minär skatt. Denna nettoförtjänst motsvarar den arbetsförtjänst, den för— säkrade erhåller om han har arbete. För den försäkrade torde det vara naturligast att jämföra försäkringsersättningen med den arbetsförtjänst han vanligen får i handen och inte med nettoförtjänsten per år efter avdrag för slutlig skatt. Sett på längre sikt bör emellertid hänsyn tagas till förhål- landena under ett helt beskattningsår.

I samtliga ortsgrupper förekommer källskatteavdrag för familjeförsörjare på väsentligt mera än 20 procent av arbetsförtjänsten, likaväl som det före- kommer avdrag, som är betydligt lägre. En överförsäkringsgräns, fastställd till 80 procent av bruttoarbetsförtjänsten för familjeförsörjare, möjliggör sålunda i vissa fall en ersättning, som överstiger nettoförtjänsten. Den nu- varande överförsäkringsgränsen för icke familjeförsörjare, 60 procent av bruttoinkomsten, kan anses ge en med hänsyn till skatteavdraget fullt till- räcklig marginal mellan den maximala försäkringsersättningen och brutto- arbetsförtjänsten. I fråga om lägre inkomster synes emellertid den nuva- rande överförsäkringsgränsen onödigt snäv.

Marginalen. Redan i den nuvarande försäkringens utformning och upp- byggnad ligger en viss säkerhetsmarginal för överförsäkring. Denna mar- ginal, som kan bestå exempelvis av skillnaden mellan en dagsförtjänst av 32 kronor och en daghjälp av 16:50 kronor, kallas den strukturella mar- ginalen. Antalet fall med risk för överförsäkring kommer härigenom att be- gränsas. Härtill bidrager olika omständigheter. Systemet med familjetill- lägg torde sålunda verka på det sättet, att daghjälpsbeloppen hålles på en relativt låg nivå. Utformningen av grundstatsbidraget med en successiv steg- ring av bidraget upp till maximum, 5 kronor vid en daghjälp av 16:50

kronor, torde vidare bidraga till att daghjälpen i allmänhet inte kommer att överstiga nämnda belopp. '

Av stor betydelse är den praktiska tillämpningen av gällande bestämmel- ser vid fastställandet av daghjälpen för de olika arbetslöshetskassorna, vil- ken fråga närmare berörts i tidigare sammanhang. Med hänsyn till även det merarbete och de svårigheter i övrigt som överförsäkringsfallen föran- leder, söker man undvika daghjälpsbelopp, som skulle medföra risk för överförsäkring i ett större antal fall. Det är ur olika synpunkter angeläget, att de tillförsäkrade förmånerna utgår med fastställda belopp, som står i överensstämmelse med de erlagda avgifterna. En reduktion av de utfästade förmånerna bör komma i fråga endast i undantagsfall. 4

Vid genomförandet av de förbättrade ersättningarna inom försäkringen har man vid bestämmandet av klassindelning, klassvalsregler och dag— hjälpsbelopp med utgångspunkt från gällande överförsäkringsgränser, 60 resp. 80 procent, fastställt daghjälpsbeloppen så, att högst en tio procent skulle kunna beräknas ha överförsäkringsrisk. I vissa fall finnes dessutom en bestämmelse i kassastadgarna, enligt vilken kassastyrelsen har befogen- het att medge, att medlem, om han har särskilt stor överförsäkringsrisk, må tillhöra en lägre daghjälpsklass än den eljest föreskrivna.

Hur stor marginalen blir mellan bruttoförtjänsten och den faktiskt utgå— ende försäkringsersättningen, i det fall denna på grund av ovan angivna omständigheter är fastställd till belopp, som väsentligt understiger den maximala ersättningen enligt överförsäkringsreglerna, är sålunda beroende på daghjälpens storlek, försörjningsbördan, löneläget m. m. Vissa genom- snittsberäkningar kan göras beträffande storleken av den faktiskt före— kommande marginalen. En dylik medelmarginal, den kollektiva margina- len, kan beräknas på följande sätt.

Till grund för beräkningen lägges den genomsnittliga ersättningen från försäkringen, medeldagsförtjänsten för försäkringsklientelet samt medel— källskatteavdraget. Den genomsnittliga daghjälpen torde nu kunna beräk— nas till 14: 65 kronor, det genomsnittliga familjetillägget till 2: 00 kronor. Den genomsnittliga ersättningen uppgår alltså till ca 16: 65 kronor per dag. Om medeldagsförtjänsten beräknas till ca 34 kronor för en industri— arbetare, blir kompensationen inom försäkringen 49 procent av bruttoför- tjänsten. Hänsyn har därvid inte tagits till den relativt långa karenstiden inom försäkringen. Marginalen mellan bruttoförtjänsten och den. utgående försäkringsersättningen skulle alltså uppgå till 51 procent. Källskatteav- draget kan vid den ifrågavarande inkomsten uppskattas till i genomsnitt 22 procent. Nettoförtjänsten uppgår alltså till 26: 50 kronor. Marginalen mellan försäkringsersättningen och nettoförtjänsten skulle således för för- säkringen som helhet bli 29 procent av bruttoförtjänsten.

Den marginal, som bör finnas mellan bruttoförtjänsten och den maxi-

mala försäkringsersättningen enligt överförsäkringsreglerna, bör i första hand täcka gällande skatteavdrag. Den metod för beräkningen och fast- ställandet av överförsäkringsgränserna, som föreslås av utredningen i det följande, bygger på källskatteuttaget.

Därigenom att överförsäkringsgränserna beräknats med hänsyn till skat- teavdraget enligt en viss källskattetabell, som anses vara den mest typiska, kommer marginalen att variera. Många inkomsttagare har ett skatteav- drag, som är mindre än det enligt den nämnda tabellen. I andra fall är skatteavdraget större. Variationerna är dock per dag räknat tämligen be- gränsade.

Vid fastställandet av överförsäkringsgränserna på nu angivet sätt har man utgått från de kolumner i källskattetabellen, som avser ogift person eller gift kvinna med egen inkomst samt gift man, vars hustru ej har egen inkomst eller har inkomst understigande 2 000 kronor. Man har således bortsett från de fall, där äkta makar är sambeskattade. Det kan vidare förekomma fall, där vederbörande på grund av andra omständigheter har ett större skatteavdrag än det, på vilket överförsäkringstabellen beräknats, likaväl som det kan förekomma fall, där skatteavdraget i själva verket är lägre. Det är dock praktiskt sett omöjligt att taga hänsyn till dylika indi- viduella faktorer i detta sammanhang.

Vissa schematiseringar måste göras för att få ett system, som kan om- sättas i praktiken. En dylik schematisering fordrar i och för sig en viss marginal utöver det verkliga skatteavdraget enligt den källskattetabell, som ligger till grund för överförsäkringsgränserna. Marginalen måste vidare ut- formas så, att den behållna inkomsten under en viss tidsperiod omfattande såväl arbetsdagar som ersättningsdagar (nettoförtjänsten jämte försäk- ringsersättningen) inte uppgår till större belopp än nettoarbetsförtjänsten, om den försäkrade varit i arbete under hela perioden.

Den marginal mellan bruttoförtjänsten och den maximala försäkrings- ersättningen som är nödvändig med hänsyn till skatteuttaget, är relativt lätt mätbar. Den marginal, som enligt utredningens mening bör finnas där- utöver, kan inte på samma sätt siffermässigt bedömas.

I många fall kan den försäkrade ha en del kostnader och utlägg, som står i direkt samband med arbetet, t. ex. utgifter för fackföreningsavgift samt resor till och från arbetet. Dessa kostnader bortfaller vid arbetslös- het. Å andra sidan kan en arbetslös under arbetslöshetstiden åsamkas kost- nader, som står i samband med hans försök att erhålla ny anställning.

Sättet för beräkningen av arbetsförtjänsten kan ha viss betydelse för be- dömningen av frågan om marginalens storlek. En individuell beräkning, som ger större säkerhet och bättre kontroll än en kollektiv, fordrar inte så stor marginal. Med en kollektiv beräkning av arbetsförtjänsten följer, att den beräknade medeldagsförtjänsten i en del fall överstiger, i andra fall

understiger den försäkrades normala arbetsinkomst. Vilket beräkningssätt man än tillämpar — individuellt eller kollektivt —— bör emellertid en viss säkerhetsmarginal finnas med hänsyn till osäkerhetsmomenten vid beräk— ningen av arbetsförtjänsten.

Ett starkt skäl för en relativt stor marginal är att det måste framstå som avgjort fördelaktigare för en försäkrad att taga arbete än att uppbära försäkringsersättning. Hur stor marginalen speciellt med hänsyn härtill skulle behöva vara, är mycket svårt att bedöma. Rent psykologiska fakto— rer torde här spela en viss roll. Behovet av en extra marginal utöver skatte- marginalen är beroende även av andra faktorer än de nu nämnda. Vid fast— ställandet av överförsäkringsreglerna mäste sålunda hänsyn tagas till ka— renstidens längd och utformningen i övrigt av karensreglerna. Av bety- delse vid fastställandet av marginalen är vidare att man genom en begräns- ning av den maximala försäkringsersättningen kan förhindra, att risk för överförsäkring uppkommer vid ersättningsberättigad arbetslöshet som om- fattar endast fredag—lördag.

Ovan angivna förhållanden talar för en relativt stor marginal mellan bruttoförtjänsten och den ersättning, som högst skall kunna utgå från för- säkringen enligt överförsäkringsreglerna. Denna marginal bör enligt utred- ningens mening motsvara avdraget för preliminär skatt jämte 1/8 av den efter sådant avdrag återstående nettoinkomsten. 1/8 eller 12,5 procent av nettoinkomsten motsvarar nära 1/10 av bruttoförtjänsten. Med hänsyn till vad som anföres i det följande kan marginalen dock inte fastställas till exakt 1/8 av nettoinkomsten.

Utredningen föreslår, att marginalen mellan bruttoförtjänsten och den maximala ersättningen från försäkringen enligt överförsäkringsreglerna fastställes till avdraget för preliminär skatt, här beräknat efter skattetabell III: 13/1955, samt en marginal härutöver av ungefär 1/8 av nettoförtjäns- ten för familjeförsörjare. Beträffande icke familjeförsörjare föreslås sam- ma överförsäkringsgräns som för familjeförsörjare upp till en dagsför- tjänst av ca 15 kronor, motsvarande en maximal försäkringsersättning av 11:50 kronor. Över-försäkringsgränsen anpassas därefter successivt efter beskattningsförhållandena så, att maximal daghjälp, 20 kronor, kan nås vid en dagsförjänst av 30: 50 kronor. Det kan ifrågasättas, huruvida inte makar, som båda i regel har förvärvsarbete, borde jämställas med icke fa- miljeförsörjare, när det gäller fastställandet av överförsäkringsgränserna. Är ena maken arbetslös, men andra maken har arbete i viss utsträckning, utgår emellertid inte något maketillägg. Häri ligger en viss garanti mot överförsäkring. Då särregler för de sambeskattade dessutom skulle skapa svårigheter av administrativ art, har utredningen inte ansett sig böra före- slå några dylika regler.

De av utredningen föreslagna överförsäkringsreglerna medför en varie-

rande kompensationsgrad, räknat på bruttoförtjänsten. Vid en bruttodags— förtjänst av tio kronor blir kompensationsgraden vid maximal försäkrings— ersättning 80 procent för såväl gift som ogift, vid en dagsförtjänst av 15 kronor 76,7 procent. I högre inkomstlägen är kompensationsgraden olika för gift och ogift. Vid en dagsförtjänst av 24 kronor är kompensationspro- centen maximalt 67 för ogift och 71 för gift. Högsta möjliga daghjälp, 20 kronor, kan utgå till ogift vid en lägsta dagsförtjänst av 30: 50 kronor. Kompensationsgr—aden blir i detta fall 65,6 procent. Vid en dagsförtjänst av 32 kronor är kompensationsgraden för gift 68,8 procent, vid en dagsför- tjänst av 35 kroner 68,6 procent samt vid en dagsförtjänst av 45 kronor 67,8 procent. Även räknat på nettoförtjänsten kan marginalen komma att variera något. Som regel ligger den maximala försäkringsersättningen emel- lertid omkring 87,5 procent av nettoförtjänsten.

Den tekniska utformningen. En anpassning efter nettoinkomsten skulle bäst kunna nås om redogöraren med ledning av källskattetabellen för or- ten beräknade nettoförtjänsten för den försäkrade och därifrån drog den marginal, som måste finnas mellan nettoinkomst och försäkringsersättning. Ett sådant förfaringssätt blir emellertid ur arbetssynpunkt tyngan-de. Ett enklare system bör eftersträvas.

I stället för att gå direkt på källskattetabellerna kan man med ledning av dessa utarbeta en särskild överförsäkringstabell. Utredningen har valt denna metod. Utredningen har därvid ansett sig böra utgå från en allmänt förekommande skattetabell och har funnit tabell III: 13 för närvarande bäst uppfylla detta krav. Som utgångspunkt för beräkningarna har således valts skattetabell III: 13/1955.

Överförsäkringsgränserna har beräknats på följande sätt. Eftersom man bör komma den slutliga skatten så nära som möjligt, har beräkningarna gjorts på den övre inkomstgränsen i varje skatteavdragsklass. Marginalen mellan bruttoförtjänsten och den maximala försäkringsersättningen utgö- res av dels skatteavdraget, dels härutöver som ovan angivits en extra mar- ginal. Till belysande av hur överförsäkringstabellen uträknats lämnas föl- jande exempel.

Lön kr Skatteavdrag 12.5 % av netto- Max. ersättning dag vecka kr. per dag dagsförtjäns— per dag kr. gift ten kr. gift 21,67 130 4,00 2,21 15,46 22,50 135 4,17 2,29 16,04 23,33 140 4,50 2,35 16,48 24,17 145 4,67 2,44 17,06

25,00 150 5,00 2,50 17,50

Efter dylika beräkningar på grundval av skatteavdraget har beloppen för den maximala ersättningen utjämnats. En efter dessa grunder utarbetad överförsäkringstabell fogas som bilaga (tabell 4) till detta betänkande.

I det praktiska arbetet gäller det endast att tillämpa tabellen. I tabellen anges försäkringsersättningens storlek, avrundad till närmaste femtio ören, och den mot denna ersättning svarande lägsta arbetsförtjänsten. Med en sådan uppläggning av överförsäkringstabellen behöver man i flertalet fall inte kräva en exakt bestämning av dagsförtjänstens storlek. För majorite— ten av fall behövs endast ett konstaterande att inkomsten med stor säker- het ligger över den minimiinkomst som fordras. Den överförsäkringstabell, som utsändes till arbetslöshetskassorna och redogörarna, skulle med denna utformning bli enkel att praktiskt tillämpa.

Överförsäkringstabellen kan tillämpas direkt för fastställandet av över- försäkringsavdragets storlek i ett enskilt fall.

Utredningen har inte tagit in överförsäkringstabellen i förslaget till kas- seförordning. Om varje ändring i tabellen förutsätter beslut av riksdagen kan det möta praktiska svårigheter att vid behov snabbt anpassa tabellen efter ändringar i fråga om skatteuttaget. Det synes därför lämpligast att endast de allmänna grunderna intages i förordningen samt att tabellen fastställes av Kungl. Maj:t. 22 5 2 mom. i förslaget till kasseförordning har utformats i enlighet härmed.

Familjeförsörjarebegreppet. Enligt gällande bestämmelser skall även den som lever i gemensamt bo med och huvudsakligen underhåller föräldrar eller adoptant anses som familjeförsörjare, när det gäller tillämpningen av överförsäkringsreglerna. Vid de nya överförsäkringsregler, som föreslås av utredningen, kan denna bestämmelse slopas även om en viss skillnad bi- behålles mellan den maximala ersättningen för familjeförsörjare och icke familjeförsörjare. Som familjeförsörjare skall alltså anses endast den, som äger uppbära familjetillägg.

Avdragsreglerna. Överförsäkringsavdrag skall enligt gällande bestämmel— ser i första hand göras på make- eller husföreståndarinnetillägget samt därefter barntillägget. Ifrågavarande bestämmelser synes böra bibehållas.

Kap. 16. Ersättningstiden

Gällande bestämmelser m. m.

Enligt bestämmelserna i 23 & arbetslöshetskasseförordningen må dag- hjälp inte utgå till medlem för mer än sammanlagt 156 dagar under lop— pet av tolv på varandra följande månader. Maximitiden får bestämmas till lägst 90 dagar.

I 5 och 24 55 arbetslöshetskasseförordningen har intagits bestämmelser om att kassas styrelse må, efter medgivande av tillsynsmyndigheten, un-

der i stadgarna angivna förutsättningar beträffande arbetslöshetens om- fattning bland kassans medlemmar eller kassans ekonomiska ställning be— sluta nedsätta daghjälpens storlek eller minska understödstidens längd. Eljest föreskrivet minimum för understödstiden eller 90 dagar må därvid underskridas, så länge beslutet om extraordinära åtgärder gäller.

I fråga om den maximala understödstidens längd fördelade sig de erkän- da arbetslöshetskassorna den 1 januari 1955 enligt följande.

Maximala understödstidens Antal Antal längd antal dagar kassor medlemmar

90 ......................... 3 20 219

120 ......................... 15 337 553

126 ......................... 2 4 781

138 ......................... 4 45 443

156 ......................... 20 804 298

Summa 44 1 212294

Som jämförelse kan nämnas, att den 1 januari 1952 hade endast 10 kas— sor den maximala understödstiden, 156 dagar. I fråga om kassor med be- gränsningsregler kan nämnas, att Byggnadsarbetarnas, Målarnas och Mu- rarnas erkända arbetslöshetskassor har en maximal understödstid av 120 dagar.

Enligt socialvårdskommitténs förslag skulle understöd inte få utgå för mer än sammanlagt 156 dagar under loppet av 12 på varandra följande månader eller under ett och samma arbetslöshetsfall. Kommittén erinrade om att förslaget överensstämde med den minimitid, som upptagits i den av Internationella arbetsorganisationen år 1934 antagna konventionen om tillförsäkrande åt ofrivilligt arbetslösa av ersättning eller understöd. Beträf- fande avgränsningen av den maximala understödstiden framhöll kommit— tén, att försäkringen inte skulle komma att fylla avsett syfte, om inte de arbetslösa tillförsäkrades en så lång understödstid, att de i allmänhet kun- de räkna med att hinna skaffa nytt arbete. Kommittén hade övervägt, hu- ruvida den maximala understödstiden borde göras längre än den föreslagna. Längden av understödstiden vore en avvägningsfråga. En arbetslöshetsför- säkring hade alltid ett begränsat syfte. Längre arbetslöshetsfall borde till— godoses i annan ordning än genom försäkringen. Rådde en mera omfattan— de konjunkturarbetslöshet, vore försäkringens roll att bereda hjälp under den tid, som måste förflyta, innan samhället i tillräcklig omfattning hann igångsätta arbeten till förmån för de arbetslösa. Bestämmandet av under- stödstiden till ett halvt år hade skett under hänsynstagande till dessa syn— punkter. Kommittén ville understryka, att det vid en understödstid om ett halvt år fanns möjlighet att under en långvarig kris låta de arbetslösa skifta halvårsvis mellan beredskapsarhete och understöd från försäkringen.

Det må i detta sammanhang framhållas, att enligt artikel 24 i 1952 års konvention (nr 102) angående minimistandard för social trygghet ersätt— ning skall utgå så länge följderna av det inträffade riskfallet består, dock att ersättningens varaktighet må begränsas

när skyddet omfattar endast vissa kategorier av arbetstagare, till 13 vec- kor under en period av 12 månader; eller

när skyddet omfattar alla i landet bosatta, vilkas tillgångar, så länge följderna av det inträffade riskfallet består, inte överstiger föreskrivna gränser, till 26 veckor under en period av 12 månader.

I fråga om säsongarhetare må förmånens varaktighet anpassas efter ar- betsförhållandena.

Utredningen

Vid bedömande av frågan om ersättningstidens längd är flera olika fak— torer av betydelse. Å ena sidan bör ersättningstiden vara så lång att den som regel medger att arbetslösa kassamedlemmar erhåller ersättning under hela den tid, som kan förflyta, innan de kan erhålla nytt arbete. Å andra sidan bör det inte fordras att arbetslöshetsförsäkringen skall vara så av- passad, att den även under en mera krisartad arbetslöshetssituation skall kunna lämna ett effektivt skydd under längre tid. Vid långvariga arbets- löshetsfall måste därför efter en viss tid en mera individuellt anordnad behovsprövad hjälp träda i stället för försäkringsersättningen.

Att anpassa ersättningstidens längd med hänsyn till de försäkrades möj- ligheter att på nytt erhålla arbete är förenat med stora svårigheter. I första hand bestämmes dessa möjligheter av det allmänna läget på arbetsmark- naden. Av väsentlig betydelse är emellertid också sådana omständigheter som arbetsförmedlingens effektivitet samt den omfattning vari allmänna arbeten för sysselsättning av arbetslösa anordnas och den tid som erford- ras för att dylika arbeten skall komma till stånd.

Några exakta hållpunkter av allmängiltig art kan knappast erhållas i nu angivna hänseenden. Av visst intresse kan vara uppgifter om i vilken ut- sträckning den nu för olika kassor gällande längsta ersättningstiden ut— nyttjats, d. v. s. antalet fall av utförsäkring. Någon allmän statistik här— över finnes emellertid inte.

Utredningen har ansett, att det i förevarande sammanhang kan vara av intresse att beträffande några av de arbetslöshetsfall, som inträffat under de senaste åren, erhålla uppgift om hur lång tid som förflutit, innan de arbetslösa fått nytt arbete, i vilken utsträckning understödstiden därvid utnyttjats etc. På utredningens begäran har arbetsmarknadsstyrelsen före- tagit en undersökning i syfte att belysa dessa frågor. Denna undersökning omfattade sammanlagt 1 343 arbetare permitterade under åren 1952 och

1953 (1005 män och 338 kvinnor) i Alingsås, Arvika, Bromölla, Katrine- holm och Vetlanda.

Av undersökningen framgår, att två tredjedelar av samtliga permitte- rade eller 897 personer hade kontakt med arbetsförmedlingen i samband med permitteringen. Av dessa erhöll nära två tredjedelar arbete i öppna marknaden. Bland dem som arbetsförmedlingen hänvisade till beredskaps- arbete eller omskolningskurs fanns 51 personer, vilka sedermera bereddes arbete i öppna marknaden.

Mera stadigvarande arbete erhöll 524 personer. Av dessa hade 86 dess- förinnan genom förmedlingen erhållit tillfälligt arbete eller varit hänvi- sade till beredskapsarhete. Något över hälften erhöll arbete på orten och tre fjärdedelar av dessa inom annan bransch. Av dem som anställdes på annan ort erhöll inte fullt hälften arbete i annan bransch. Kvinnorna an- ställdes i större utsträckning än männen på orten, företrädesvis inom an— nan bransch.

Inom fyra veckor efter permitteringen erhöll 42 procent genom arbets- förmedlingen anställning i öppna marknaden och efter två månader var hälften i arbete. I viss utsträckning har statliga och kommunala hjälpåt- gärder måst tillgripas. Hänvisning till beredskapsarhete o. d. förekom på samtliga i undersökningen ingående orter utom Vetlanda. Sammanlagt hän- visades 98 män till beredskapsarhete, så gott som alla inom två månader efter permitteringen. Vidare hänvisades 28 verkstadsarbetare # huvud- sakligen i Katrineholm och Arvika —— till omskolningskurs.

Av de 897 permitterade, som anmälde sig hos arbetsförmedlingen, till- hörde 637 erkänd arbetslöshetskassa. Ersättning utbetalades till 255 av dessa. Beträffande 182 kassamedlemmar saknades uppgift, huruvida ersätt- ning utgått eller ej.

Av dem som erhöll ersättning var 59 procent under 40 år. Över hälften av kvinnorna uppbar ersättning under längre period än 96 dagar, medan bortåt tre fjärdedelar av männen åtnjöt ersättning högst 48 dagar. I ge- nomsnitt uppbar männen ersättning 41 dagar och kvinnorna 104 dagar. I samband med permitteringen utförsäkrades en gjutare i Katrineholm, 27 livsmedelsarbetare i Alingsås, därav 21 kvinnor, 19 kvinnliga porslinsfa- briksarbetare i Bromölla och en textilarbeterska i Vetlanda. Sammanlagt utförsäkrades 7 män och 41 kvinnor. Av de utförsäkrade var 22 under 40 år.

Av den sålunda gjorda undersökningen framgår, att utförsäkring före- kommit i en del fall, trots de senaste årens goda tillgång på arbetstillfällen. Även försäkrade i yngre åldrar har inte kunnat placeras i arbete utan har erhållit ersättning under den maximala tiden. De utförsäkrade utgöres emellertid till största delen av äldre personer och kvinnor som genom gif- termål, vården av barn etc. är bundna till hemorten.

I ett annat arbetsmarknadsläge kan möjligheterna att bereda de arbets-

lösa arbete i öppna marknaden vara mera begränsade. Av betydelse blir då möjligheterna för samhället att tillräckligt snabbt stimulera till eller an— ordna arbeten för sysselsättning av arbetslösa. Omfattande förberedelser har vidtagits i detta avseende. För att sysselsättningsarheten skall kunna komma i gång snabbt är det nödvändigt, att de är i detalj planerade när sysselsättningsbehovet inträder. Åtgärder har vidtagits för att hålla såväl statens som kommunernas planering sådan att en reserv alltid finnes fär- digplanerad. Den sålunda uppehållna beredskapen har emellertid vissa be— gränsningar. Bl. a. är det ofta svårt att ordna sysselsättning för kvinnor, tjänstemän och äldre män.

I detta sammanhang må även erinras om att enligt reglerna om hänvis- ning av arbetslösa till beredskapsarhete numera även arbetslösa som ej är anmälda som hjälpsökande hos arbetslöshetsnämnd utan endast anmälda som arbetssökande hos arbetsförmedlingen skall kunna erbjudas sådana arbeten. Kassamedlemmar skall sålunda kunna anvisas beredskapsarhete på samma sätt som de nu kan erbjudas andra arbeten.

Utredningen finner för sin del att något mera allmänt behov av en läng— re maximal ersättningstid än 156 dagar, (1. v. 5. ett halvt år, inte har framträtt under senare år. Vissa skäl talar dock för att möjlighet bör be- redas kassorna att utsträcka den längsta understödstiden utöver den nu medgivna. I en del kassor, framför allt tjänstemannakassor, förekommer visserligen få men i allmänhet långvariga arbetslöshetsfall. Det kan vidare framhållas, att den tekniska utvecklingen beträffande beredskapsarheten och andra arbeten med syfte att motverka arbetslöshet medfört allt större krav på teknisk utrustning och planering, vilket innebär att möjligheterna att vid en mera omfattande arbetslöshet snabbt sätta i gång sådana arbeten i tillräcklig omfattning är mindre än tidigare var fallet. Utredningen före- slår därför i 28 5 1 inom. första stycket arbetslöshetskasseförordningen befogenhet för tillsynsmyndigheten att för viss kassa eller klass medgiva, att antalet dagar bestämmes till högre antal än 156 dock högst 210. En sår- skild prövning bör emellertid fordras för att understödstiden skall få för- längas. Härvid bör bl. a. övervägas, om inte daghjälpsbeloppet bör bestäm— mas till lägre belopp för den förlängda tiden. Eftersom en person efter längre tids arbetslöshet i allmänhet inte längre kan anses tillhöra sitt van- liga yrke utan får anses ha övergått till en mera allmän arbetskraftsreserv talar vissa skäl för ett enhetligt daghjälpsbelopp för hela försäkringen för den förlängda tiden. Med hänsyn till bl. a. spridningen bland kassorna i fråga om daghjälpsbeloppen torde det vara svårt att genomföra en enhetlig daghjälp. Tillsynsmyndigheten synes emellertid böra beakta förhållandet. Vissa kategorier med särskilt stor arbetslöshetsrisk bör kunna undantagas från förlängningen.

I kap. 6 har (utredningen i korthet avvisat tanken på en förkortning av

ersättningstiden för ålderspensionärer. I anslutning härtill får utredningen i detta sammanhang närmare behandla frågan om ersättningstidens längd för nämnda kategori. Utredningen vill därvid först framhålla att vid ifråga— satt förlängning av den allmänna utförsäkringstiden, folkpensio-neringens ålderspensionärer som regel kommer att betraktas såsom försäkrade med särskilt stor arbetslöshetsrisk. I allmänhet kommer därför deras rätt till ersättning att begränsas till den allmänna utförsäkringsperioden om exem- pelvis 120 eller 156 dagar under ett försäkringsår. Att göra inskränkningar i denna utförsäkringsperiod för ålderspensionärerna skulle skapa en för det administrativa arbetet besvärande kategoriklyvning och ge anledning till mycken irritation bland berörda åldringar. Besparingen genom att be— gränsa utförsäkringen för ålderspensionärerna till exempelvis 90 dagar maximalt skulle i förhållande till en allmän utförsäkringstid om 120 dagar ge en besparing som måste understiga 25 procent av hela kostnaden för ersättning till denna kategori och i förhållande till 156 dagar måste bespa- ringen ligga väsentligt under 42 procent. Sannolikt ligger besparingen i förra fallet vid 15—20 procent och i senare vid 25—30 procent. Att märka är för övrigt att en dylik besparing till en icke obetydlig del skulle komma att leda till en utgiftsökning för det allmänna genom ökade anspråk på bostadstillägg och kanske också på socialhjälp som skulle bli en följd av begränsningen i maximiantalet ersättningsdagar. Den slutliga besparingen för det allmänna genom en begränsning av ålderspensionärernas allmänna utförsäkringstid torde därför bli av en i förhållande till arbetslöshetsför- säkringens sammanlagda kostnader tämligen underordnad betydelse. Ut- redningen har av de angivna skälen ansett sig böra avvisa tanken på en förkortning av den allmänna utförsäkringsperioden för ålderspensionärer. I samband härmed vill utredningen erinra om att ersättning från arbetslös- hetsförsäkringen i dessa liksom i övriga fall kan utgå endast under förut- sättning, att vederbörande är arbetsför och oförhindrad att äta sig arbete.

Enligt gällande bestämmelser må den tid, för vilken daghjälp under lop- pet av tolv på varandra följande månader längst må utgå, som regel inte utgöra mindre än 90 dagar. För närvarande har tre kassor maximiantalet ersättningsdagar fastställt till 90 dagar, nämligen Maskinbefälets,1 som bör- jade sin verksamhet 1945, Sveriges arbetares och Fartygsbefälets, vilka tillkom 1954. Ett bibehållande av den nuvarande lägre gränsen vid 90 da- gar skulle vid ett genomförande av utredningens ovan behandlade förslag om en förlängning av den högsta medgivna ersättningstiden till 210 dagar kunna leda till en ökad splittring mellan kassorna i fråga om försäkrings- förmånerna. Dessutom torde man nu befinna sig i ett läge, då man kan kräva en effektivisering av försäkringen på denna punkt. Utredningen före-

1 Kassan har i juli 1955 beslutat att fr. o. m. den 1 januari 1956 höja dagantalet till 120.

slår därför en höjning av den lägre gränsen till 120 dagar. Bestämmelser härom har intagits i 28 5 1 mom. andra stycket arbetslöshetskasseförord- ningen. Tillsynsmyndigheten bör emellertid äga befogenhet att medge kassa, som vid bestämmelsernas ikraftträdande har en maximal ersättningstid understigande 120 dagar, att även i fortsättningen ha en kortare ersättnings- tid än den eljest föreskrivna.

F. RÄTTEN TILL ERSÄTTNING I VISSA FALL

Kap. 17. Ersättningen vid korttidsarbete

Gällande bestämmelser m. m.

De bestämmelser, som reglerar ersättningsrätten vid korttidsarbete, åter- finnes i 20 5 4 mom. arbetslöshetskasseförordningen och har följande ly- delse.

Erkänd arbetslöshetskassa äger i sina stadgar föreskriva, att daghjälp icke må utgå till medlem, som på grund av driftinskränkning vid det företag, där han fortlöpande. är anställd, har arbete ett mindre antal dagar än vid full drift är van— ligt.

Har sådan föreskrift icke meddelats, skall vid driftinskränkning det antal dagar under varje vecka, för vilka medlem eljest varit berättigad till daghjälp, minskas med en. Då skäl därtill äro, må dock tillsynsmyndigheten i den omfatt- ning och för den tid myndigheten bestämmer medgiva viss kassa befrielse från skyldigheten att tillämpa sagda begränsning av understödsrätten.

Den i andra stycket föreskrivna begränsningen av understödsrätten skall icke ske efter arbetsperiod, som överstiger tjugufyra dagar.

Intill år 1952 hade 17 av arbetslöshetskassorna erhållit den i andra styc— ket angivna dispensen från tillämpningen av korttidsavdrag. Med hänsyn till den ökade förekomsten av korttidsarbete, bl. a. inom textilindustrien, beslöt tillsynsmyndigheten i juni 1952, att arbetslöshetskassor, som förut varit befriade från skyldigheten att tillämpa reglerna om korttidsavdrag, från och med den 1 juli 1952 och tills vidare skulle tillämpa nämnda be- stämmelser för medlemmar, som arbetade fem dagar per vecka. Detta be- slut gäller fortfarande.

Socialvårdskommittén ansåg, att korttidsarbetslösa i princip borde kun- na få understöd från försäkringen. Den enda generella inskränkning som kommittén ansåg nödvändig var, att vid fem dagars arbetsvecka ersättning inte skulle utgå för den sjätte dagen i veckan. Kommittén underströk emellertid vikten av att arbetslöshetsförsäkringen inte fick en sådan ut- formning, att den medverkade till att korttidsarbete konserverades. Kom— mittén fann härutinnan ingen annan lösning än att ge försäkringsmyndig-

heterna en viss möjlighet till prövning av den karaktär mera långvarigt korttidsarbete hade. Länsarhetsnämnderna skulle, i det fall korttidsarbetet varat i två av de senast förflutna fyra månaderna, kunna föreskriva, att det antal dagar under varje vecka, för vilka den försäkrade eljest varit berättigad till understöd, skulle minskas med en eller två.

Kommittén föreslog vidare, att rätt till understöd vid korttidsarbete, som hade formen av en per dag nedskuren arbetstid, skulle föreligga om den sammanlagda arbetade tiden under en vecka inte översteg 32 timmar. Un- derstödet skulle beräknas så, att den under en kalendervecka arbetade ti- den omräknades till hela arbetsdagar. Skillnaden mellan högsta möjliga antalet arbetsdagar i veckan och det sålunda beräknade antalet arbetsda- gar betraktades som arbetslös tid, som skulle understödjas efter de för an- nat korttidsarbete gällande reglerna.

I sitt utlåtande över betänkandet förordade arbetsmarlcnadssI-yrelsen, att den begränsade rätten till understöd för sjätte dagen vid fem dagars ar- betsvecka skulle bibehållas. Med hänsyn till bl. a. att kommitténs förslag till reduktionsregler vid korttidsarbete kunde medföra väsentligt kraftigare beskärningar av understödsrätten än nuvarande regler, mot vars sociala verkningar inga väsentliga anmärkningar framkommit under den frivil— liga försäkringens relativt långa verksamhetstid, föreslog styrelsen, att regeln om understödsrätt vid korttidsarbete skulle utformas så, att an- talet understödsdagar per vecka skulle minskas med en, om korttidsarbe- tet under de senast förflutna åtta kalenderveckorna varat i fyra veckor. Från tillämpning av denna regel skulle arbetsmarknadsstyrelsen efter an- sökan kunna bevilja dispens.

Styrelsen framhöll vidare, att en helt ny typ av understöd vid korttids- arbete skulle införas enligt förslaget, nämligen utfyllnadsunderstöd vid inskränkning i den dagliga arbetstiden. Styrelsen anförde härom bl. a., att det torde te sig svårförklarligt för den som helt permitterats från sin ordi- narie anställning att han inte vore understödsberättigad för dag, då han tillfälligt fått mer än två timmars arbete, medan den som hade arbete på sin normala arbetsplats under exempelvis sex timmar fem veckodagar er— höll understöd för två dagar och till och med genom en särskild karens- regel kunde bli understödsberättigad utan en enda dags fullständig arbets- löshet. Mot kommitténs förslag talade, att det torde vara praktiskt taget omöjligt att erbjuda den som arbetade sex timmar på en arbetsplats arbe- te för återstående del av den normala arbetsdagen. Redan förflyttningen mellan arbetsplatserna reste i regel alltför starka hinder häremot. Den ar- betsansökan, som en sådan korttidsarbetslös gjorde, framstod därför som illusorisk. Styrelsen kunde inte tillstyrka en regel om generell rätt till un- derstöd vid dylik korttidsarbetslöshet. I stället borde stadgas, att medgivan- de om understöd vid inskränkning i den dagliga arbetstiden skulle lämnas av

arbetsmarknadsstyrelsen. Det av kommittén eftersträvade syftet torde, framhöll styrelsen, i rimlig utsträckning nås genom en på så sätt utfor- mad regel.

Svenska arbetsgivare/Meningen framhöll, att reglerna för understöd vid korttidsarbete innebure faror för missbruk av försäkringen. Tillbörlig hän- syn syntes inte ha tagits till att ett betydande antal arbetstagare hade kor— tare normalarbetstid ån 48 timmar per vecka.

Kiruna stad upptog i sitt utlåtande särskilt till behandling frågan om korttidsreglerna och gruvindustriens förhållanden och framhöll härom bl. a. att kommitténs skäl för korttidsreglerna, nämligen det förhållandet att kort- tidsarbete eljest skulle tillgripas i större utsträckning än nödvändigt, näppe- ligen torde äga tillämpning å det halvstatliga LKAB och dess konjunktur— känsliga malmexport. Det ifrågasattes om inte undantag i någon form bor— de göras för denna industri, enär en driftinskränkning eljest torde komma att gå ut över de senast anställda.

De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation framhöll, att före- komsten av femdagars arbetsvecka såsom ordinarie arbetstid borde för— anleda en härav betingad anpassning av lagtexten på så sätt, att under- stödsrätt skulle föreligga, då inskränkning av ordinarie arbetstiden upp— ginge till mer än en dag i veckan. Samorganisationen fann det dock önsk— värt, att tillsynsmyndigheten erhöll befogenhet att, då arbetsmarknadsläget och förhållandena i övrigt så påfordrade, lämna dispens.

Utredningen

En nedskärning av den ordinarie arbetstiden kan ske antingen genom en minskning av antalet arbetsdagar, exempelvis per vecka, eller genom en reduktion av den dagliga arbetstiden. Åtskilliga kombinationer kan före- komma. Arbetstiden kan exempelvis vara inskränkt varannan vecka. De nuvarande särskilda bestämmelserna inom arbetslöshetsförsäkringen avser den förstnämnda formen av korttidsarbete. Vid en nedskärning av arbets- tiden per dag utgår inte någon ersättning, för så vitt inte arbetstiden ut- gör högst två timmar i vilket fall full ersättning utgår enligt den s. k. två- timmarsregeln.

Det är givet, att det för vederbörande företag är en fördel, att dess er- farna, yrkesskickliga arbetskraft står till företagets disposition och när som helst kan övergå till arbete med full arbetstid, om förhållandena snabbt skulle ändra sig. Om driftinskränkningen är kortvarig och mindre omfattande, är det också en fördel för arbetstagarna, att de inte behöver byta arbetsplats, även om arbetsförtjänsten för en tid skulle bli reducerad. Även för samhället kan det vara ett intresse att arbetskraften för en kor- tare tid på detta sätt utgör en viss arbetskraftsreserv för ett företag. Oni- flyttning av arbetskraft från ett yrkesområde till ett annat kan i många

fall verka produktionshämmande. Först då man ser att korttidsarbetet blir av lång varaktighet, är det därför ur samhällets synpunkt angeläget, att en omdisponering av arbetskraften såvitt möjligt äger rum. Önskvärdheten av att arbetskraft sysselsättes i korttidsarbete är även beroende av läget på ar— betsmarknaden. Under en relativt omfattande arbetslöshet kan en starkt re- ducerad arbetstid per arbetstagare vara att föredraga framför att vederbö- rande företag avskedar arbetsstyrkan. Korttidsarhetet kan alltså i vissa lä- gen vara socialt motiverat. I ett arbetsmarknadsläge med brist på arbets- kraft inom vissa näringsområden är det däremot önskvärt, att arbetskraf- ten överföres från områden med sysselsättningssvårigheter till bristområ- dena. I dessa fall är det ofta lämpligare att arbetsgivaren om det är möjligt avskedar en viss del av arbetsstyrkan än att korttidsarbete införes. Det kan emellertid ibland vara omöjligt för arbetsgivaren att välja mellan reducerad arbetstid för hela arbetsstyrkan eller entledigande av en del av de anställda därför att driften är så ordnad, att hela arbetsstyrkan måste vara syssel- satt samtidigt.

Enligt utredningens mening bör man utgå från att rätt till ersättning från försäkringen i princip bör föreligga även vid korttidsarbete. Den för- säkrade har nämligen genom driftinskränkningen i viss omfattning blivit arbetslös och därigenom även åsamkats ett inkomstbortfall. Vissa skäl ta— lar emellertid för inskränkning i ersättningsrätten.

Rätt till ersättning vid korttidsarbete kan leda till att företagen i onödigt stor utsträckning tillgriper inskränkning i arbetstiden och att en rationell fördelning av arbetskraften därigenom motverkas. I en del fall kan drift- inskränkningen vara överenskommen mellan arbetsgivare och arbetstagare. Arbetstiden inom ett visst yrke kan t. ex. vara fastställd till fyra dagar i veckan under de tider av året då ordertillgången erfarenhetsmässigt är liten. Det kan även tänkas fall där såväl arbetsgivaren som arbetstagarna har in- tresse av en viss tids driftinskränkning i form av korttidsarbete samt för den skull arbetstid och sysselsättning planeras så, att ersättning skall kun— na utgå från försäkringen. I dessa fall skall försäkringsersättning ej utgå. Det kan emellertid vara svårt att utan mera ingående undersökningar av- göra, om en driftinskränkning i själva verket är överenskommen mellan arbetsgivaren och arbetstagarna eller icke.

Utredningen har i 23 5 2 mom. föreslagit en regel av den innebörden att ersättning ej utgår vid arbetslöshet en dag i vecka då medlemmen har ar— bete i fem dagar. Denna bestämmelse är avsedd att tillämpas såväl vid korttidsarbete som vid annan form av femdagars arbetsvecka. I fråga om korttidsarbete, som innebär att antalet arbetsdagar minskas till fyra eller mindre föreslår utredningen att nuvarande bestämmelser i huvudsak bi- behålles.

För medlem, som på grund av driftinskränkning vid det företag, där

han är fortlöpande anställd, har arbete mindre än fem dagar i veckan, skall sålunda det antal dagar under varje vecka, för vilka han eljest varit berät— tigad till daghjälp, minskas med en. Eftersom det inte är rimligt, att ka- renstiden skall förlängas, därigenom att ersättning inte skulle kunna utgå omedelbart efter karensen, föreslås dock att avdrag inte skall göras i ome— delbar anslutning till genomgången karens. Enligt den föreslagna regeln kan med nyssnämnda undantag ersättning utgå endast för en dag, om driftinskränkningen omfattar två dagar under veckan, för två dagar vid driftinskränkning omfattande tre dagar 0. s. v. Tillsynsmyndigheten bör dock såsom för närvarande är fallet äga befogenhet att medgiva dispens härifrån. Utredningen förutsätter emellertid att dylik dispens inte lämnas generellt utan begränsas till sådana fall, då försäkringsersättning utan in- skränkning kan anses särskilt motiverad av sociala eller andra skäl. Har dispens medgivits, bör tillsynsmyndigheten kunna indraga dispensen för en viss grupp kassamedlemmar i ett särskilt fall, exempelvis vid ett visst företag, utan att särskilda bestämmelser om denna befogenhet meddelas i förordningen. För att bestämmelsen om korttidsavdrag inte skall kunna kringgås genom en oregelbunden förläggning av de arbetslösa dagarna har i författningsförslaget intagits en särskild bestämmelse om rätt för tillsynsmyndigheten att förordna om motsvarande tillämpning av avdrags- regeln i dylika fall. Korttidsreglerna, vilka även undergått viss formell om- arbetning, återfinnes i 25 5 författningsförslaget.

Av vad utredningen anfört i kap. 8, där bl. a. föreslagits en bestämmelse i 15 å kasseförordningen att ersättning inte får utgå för dag, då med- lemmen sökt arbete för kortare tid än fyra timmar, framgår, att enligt ut- redningens förslag ersättningsrätt vid korttidsarbete i form av förkort- ning av den dagliga arbetstiden inte föreligger i annan mån än bestäm- melserna i 23 5 3 mom. (tvåtimmarsregeln) kan medge.

Det må slutligen framhållas, att de av utredningen föreslagna karens- reglerna kommer att innebära en viss skärpning i fråga om ersättningen vid korttidsarbete, eftersom ny karens enligt förslaget som regel skall genom- gås efter sammanlagt 48 arbetsdagar.

Kap. 18. Ersättningen vid säsongarhetslöshet

Gällande bestämmelser m. m.

I det förslag, som utarbetades av 1932 års utredning om arbetslöshetsför- säkring m. m. och som närmast låg till grund för propositionen (1933: 209) med förslag till förordning om erkända. arbetslöshetskassor, föreslogs inte några inskränkningar beträffande rätten för arbetare inom yrken med ut- präglad säsongkaraktär att utfå understöd under den döda säsongen (se närmare prop. s. 103). Tillsynsmyndigheten tillerkändes i stället vittgå-

ende befogenheter att ingripa i berörda hänseende. De sakkunniga utta- lade om dessa bestämmelser, att det var att förvänta att tillsynsmyndig- heten särskilt begagnade sig av denna rättighet då avlöningen inom yrket var så hög att medlemmarna skäligen borde äga möjlighet att försörja sig genom egna medel under den inom yrket normalt förekommande ar— betslösheten, såsom inom byggnadsindustrien.

Departementschefen anslöt sig till uppfattningen att man ej borde i själva författningen i detalj föreskriva särskilda regler rörande säsongar- betarnas rätt till understöd. Förslaget godkändes i denna del av riksdagen.

Bestämmelser avseende säsongarhetslöshet finns i 22 & sista stycket ar- betslöshetskasseförordningen (angående understödsrätten) och i 21 å sam- ma förordning (beträffande det tidsbestämda avgiftsvillkoret).

De grundläggande bestämmelserna om u n d e r s t ö d 5 r ä t t under säsongarhetslöshet har följande lydelse.

Innesluter understödsförening, som antages eller antagits till erkänd arbets— löshetskassa, medlemmar tillhörande yrke, inom vilket arbetslöshet årligen re- gelbundet förekommer, eller föreligga eljest särskilda omständigheter, äger till- synsmyndigheten beträffande vissa medlemmar föreskriva, att daghjälp ej må utgå förrän efter viss längre karenstid än i första stycket sägs, därvid de i andra stycket omnämnda tider ej må överskridas samt vad i andra stycket andra punk- ten sägs skall äga giltighet, eller att för viss bestämd tid av året daghjälp över huvud icke må utgå eller att den längsta medgivna understödstiden under loppet av tolv på varandra följande månader skall uppdelas i två perioder, därvid den ena skall omfatta tid, under vilken arbetslöshet regelbundet förekommer.

Den i förordningen anvisade möjligheten att genom förlängd karenstid begränsa utgivningen av ersättning under lågsäsong har inte kOmmit till användning i någon större utsträckning, Beklädnadsarbetarnas kassa hade tidigare regler om en sådan förlängning (från 6 till 12 dagar) under tiden 15/12—15/1 samt 15/6—15/7. Sko- och läderarbetarnas kassa hade motsva- rande regel för tiden 15/12—6/1. Metoden medförde emellertid speciella pro- blem i samband med övergången mellan normal och förlängd karens vid be- gränsningstidernas början och slut och har sedermera övergivits. En över hela året gällande karenstid av 12 dagar, som i väsentlig grad kan förutsät- tas påverka ersättningsfrekvensen även under lågsäsong, tillämpas för när- varande i Sveriges teateranställdas kassa. Den tillämpas även, men av andra skäl, i Arbetsledarnas samt Handelsresandenas kassor.

Mot den lindrigare form av säsongarhetslöshet, som de inom vissa bran— scher förekommande permitteringarna vid jul- och nyårshelgerna utgör har en del kassor infört förbud mot att räkna vissa helgdagsaftnar och helgdagar såsom karensdagar. Denna fråga kan dock sägas ligga något vid sidan om den egentliga säsongarhetslösheten. Den har av utredningen be- handlats i samband med karensreglerna (kap. 10).

Två kassor, Musikernas och Sveriges teateranställdas, har sina säsong-

begränsningsbestämmelser utformade med hänsyn till medlemmarnas in— dividuella förhållanden. I den förra kassan är medlemmen helt avskuren från ersättning för månad under vilken han närmast föregående år inte haft arbete i sådan utsträckning att han erlagt avgift för minst två veckor. [ Teateranställdas kassa gäller, att medlem som är scenisk artist äger uppbära ersättning endast för dag, vilken ligger i månad varunder han minst ett av de två närmast föregående åren haft arbete i sådan omfattning att avgift med tillgodoräknanderätt erlagts till kassan.

Den vanligast förekommande metoden för säsongbegränsning av ersätt- ningsrätten är en särskild maximering av antalet ersättningsdagar under låg— säsongen. Lantarbetarnas kassa har för gift kvinnlig medlem begränsat an— talet ersättningsdagar till 24 under tiden 1/12—31/3. Vägarbetarnas kassa har under samma tidrymd en begränsning till högst 40 ersättningsdagar, varvid dock vissa medlemsgrupper med särskilt fasta anställningsförhållan— den är undantagna från begränsningen. I Sjöfolkets och Stewardarnas kassor är antalet ersättningsdagar under tiden 1/1—30/4 maximerat till 36 och för medlemmar i Maskinbefälets kassa får antalet dagar under samma tid- rymd inte överstiga 30. Skogs- och flottningsarbetarna har två begräns— ningstider, 1/4—31/5 och 1/11—31/12 med högst 24 ersättningsdagar i varje. Fabriksarbetarna har som beredskapsåtgärd infört stadgebestämmelser om säsongbegränsning för arbetare inom torv- och byggnadsämnesindustrierua, vilka skall träda i tillämpning i händelse av mera omfattande säsongarhets- löshet bland dessa grupper.

Gemensamt för flertalet av de i de två föregående styckena. uppräknade säsonginskränkande bestämmelserna är att de inte skall tillämpas på med— lemmar, som genom arbete och därmed förenad avgiftsbetalning i viss före- skriven utsträckning under lågsäsongerna dokumenterat sig inte vara sä— songarhetare. Denna metod att med ledning av medlemmarnas konstaterade sysselsättning under tidigare lågsäsonger avgöra deras karaktär av säsong- arbetare eller icke säsongarhetare och därmed deras ersättningsrätt har i byggnadsbranschens kassor fått en mera detaljerad utformning. I dessa kassor fastställdes ursprungligen högsta antalet ersättningsdagar under be- gränsningstiden för varje medlem och sattes därvid enligt en viss skala i relation till det av honom under de två föregående årens vintermånader er- lagda antalet. avgifter. En sådan individuell bestämning av säsongbegräns- ningen blev emellertid mycket arbetskrävande vid såväl redogörarens utbe- talning som vid den senare kontrollen på huvudkontoret och ersattes därför med en kollektiv beräkning. För hela kassan eller vederbörande daghjälps- klass fastställes numera varje år relationen (i procent) mellan antalet un- der de två senast förflutna begränsningstiderna erlagda avgifter och det med hänsyn till medlemsantalet högsta tänkbara antalet avgifter under sam- ma tid. Det för kassan eller klassen gällande högsta antalet ersättningsda—

gar under den kommande begränsningstiden avläses därefter enligt nedan— stående tabell.

Betalningsintensitet Högsta antal ersätt— under tidigare be- ningsdagar under be- gränsningstider gränsningstiden (%) Byggnads- Transportarb. kassorna (stuveriarbetare) 80,00— ingen säsongbegränsning 75,00—79,99 * 50 37 70,00—74,99 42 30 67,5'0—69,99 ' 36 27 65,00467519 ' 7 30 22 60,00—64,99 24 18 55,00—59,99 22 15 —54,99 1 8 1 3

Som tabellen utvisar vidtages ingen särskild säsongbegränsning då antalet erlagda avgifter i procent av högsta möjliga antal uppgår till 80 procent eller mera. Vid fallande avgiftsbetalning skärpes successivt begränsningen och när antalet erlagda avgifter inte utgör mer än 54,99 procent av högsta möj— liga antal, erhåller byggnadskassornas medlemmar högst 18 ersättningsda- gar under begränsningstiden, som sträcker sig från 1 december till 31 mars. För de i Transportarbetarnas kassa ingående stuveriarbetarna är begräns- ningstiden fastställd till perioden 1 januari 31 mars och antalet ersätt- ningsdagar har för denna kortare tid satts något lägre i enlighet med ko- lumnen längst till höger i tabellen. Utfallet vintersäsongen 1954/55 blev i Bleck- och plåtslagarnas kassa att ingen säsongbegränsning skulle gälla för ersättningsrätten. För Byggnadsarbetarnas vidkommande blev högsta antalet dagar 36, vilket innebar en sänkning med sex dagar från föregående år. I Murarnas kassa sattes antalet till 24, likaledes en sänkning med 6 da- gar, medan målarna i likhet med närmast föregående period erhöll intill 36 dagar under begränsningstiden. Beträffande stuveriarbetarna, för vilka klimatförhållandena på ett avgörande men i olika landsändar mycket varie- rande sätt ingriper i sysselsättningen, har antalet ersättningsdagar under begränsningstiden måst fastställas avdelningsvis.

Bleck- och plåtslagarnas, Byggnadsarbetarnas och Murarnas kassor har utöver de redovisade bestämmelserna även behållit något av det individuella momentet vid fastställandet av antalet ersättningsdagar under begränsnings— tiden. Den som under den närmast föregående begränsningstiden inte upp- hurit ersättning för det högsta antalet dagar och således har visst antal da- gar outtagna, kan enligt dessa kassors stadgar lägga detta antal till det i tabellen angivna. Tabellensmaximital gäller i dessa kass-or således endast för medlemmar som varit säsongutförsäkrade föregående lågsäsong För

övriga medlemmar gäller ett individuellt bestämt högre antal ersättnings— dagar. Detta system med .s. k. överskottsdagar har närmast varit avsett som en övergångsform till den kollektiva beräkningen men har med hänsyn till de förmåner det erbjuder de enskilda medlemmarna bibehållits i de tre an— givna kassorna.

I_ samband med bestämmelserna angående det 5. k. tidsbestämda avgifts- villkoret föreskrives i 21 5 1 mom. andra stycket arbetslöshetskasseförord- ningen, att om tillsynsmyndigheten med stöd av 22 5 sista stycket föreskri- vit inskränkning i understödsrätten, myndigheten äger medgiva, att an t a- l e t a v g i f t e r, som skall vara erlagt under de närmast före arbetslöshe- tens inträdande förflutna 12 månaderna, inom vissa gränser må bestämmas till lägre tal än 20 för kassa med veckoavgifter eller fem för kassa med må- nadsavgifter. Sådan lindring av avgiftsvillkoret förekommer i Byggnadsarbe- tarnas, Målarnas, Skogs— och flottningsarbetarnas och Transportarhetarnas (stuveriarbetare) kassor, vilka för ersättningsrätt kräver 18 erlagda vecko- avgifter de senaste 12 månaderna, samt i Murarnas kassa, som fordrar minst 19 avgifter. Vägledande för tillsynsmyndighetens medgivanden i dessa fall har varit att de gjorts endast då det rört sig om mera väsentliga säsongin- skränkningar i ersättningsrätten. Man har vidare tagit hänsyn till önskvärd- heten av att de för säsongarhetslöshet utsatta medlemmarna borde få i stort sett samma möjlighet som andra kassors medlemmar att med sin kortare sysselsättningstid per år och därmed följande lägre antal avgifter uppfylla det ifrågavarande avgiftsvillkoret.

Verksamheten i vissa säsongkassor

Av den givna redogörelsen framgår, att regler om säsongbegränsning i ersättningsrätten förekommer i 13 av de 44 kassorna år 1955. Antalet be— rörda medlemmar uppgår till i runt tal en femtedel av samtliga försäkrade, således en relativt stor andel. I fråga om storleksordning och tillspetsning av problemen med säsongarhetslösheten intar de för byggnadsbranschens arbetare upprättade kassorna en dominerande ställning och i det följande ges en redogörelse för verksamheten i Byggnadsarbetarnas kassa, som har 126 000 medlemmar, Murarnas kassa med 14 000 samt Målarnas med 18 000 medlemmar. Arbetslösheten i dessa byggnadskassor mätt såsom antalet för arbetslöshet avgiftsbefriade veckor i procent av samtliga medlemsveckor ( arbetslöshetsprocenten) har som framgår av nedanstående tabell hållit sig på en i förhållande till övriga kassor hög nivå. Under de senaste fem åren, som-praktiskt taget genomgående präglats av mycket god sysselsätt— ning, har arbetslösheten för Byggnadsarbetarnas kassa varit omkring 7 pro- cent, för Murarnas och Målarnas vidkommande har. den hela tiden hållit sig omkring 10 procent och däröver medan årssiffrorna för övriga kassor ligger mellan 2 och 3 procent. Ännu mera markant blir skillnaden, då man

ser till siffrorna för månaderna januari—april. År 1954 hade Byggnadsarbe— tarna under den tiden 11,9 procent arbetslöshet, Murarna 25,0 procent och Målarna 22,5 procent samtidigt som den registrerade arbetslösheten för öv— riga kassor låg vid i genomsnitt 3,6 procent. Tabellen visar med all tydlig- het, att problemen med säsongarhetslösheten fortfarande har full aktualitet även om siffrorna ter sig moderata i jämförelse med vad som var vanligt under 1930-talet.

Arbetslösheten (%) iByggnadsarbetarnas,”Murarnas och Mälarnas kassor åren 1950—4954.

EZESÄÄZZ. Murarna Målarna Övriga kassor År Jan Jan Jan Jan Hela _' Hela _ ' Hela _ ' Hela __ ' året . året . året . året . april april april april 1950 ....... 8,3 15,2 13,6 27,8 11,2 25,5 2,6 3,5 1951 ....... 6,6 10,8 11,6 20,3 10,7 22,6 2,3 2,6 1952 ....... 7,5 9,6 13,4 19,1 10,8 19,9 2,6 2,7 1953 ....... 7,5 11,6 13,1 24,4 10,7 23,3 2,9 3,8 1954 ....... 6.6 11,9 12,8 25,0 9,8 22,5 2,7 3,6

De i jämförelse med Murarnas och Målarnas kassor lägre arbetslöshetsta- len i Byggnadsarbetarnas kassa förklaras av att den senare är sammansatt av en rad olika grupper av vilka en hel del inte alls på samma sätt som de mera specialiserade yrkesarbetarna är direkt beroende av säsongskiftningar- na inom byggnadsverksamheten. Det i stadgarna för Byggnadsarbetarnas kassa angivna verksamhetsområdet omfattar chaufförer, byggnadsträarbe— tare, glasmästeriarbetare, parkettläggare, isoleringsarbetare, rörarbetare, byggnadssmeder, stenarbetare jämte byggnadsindustriens övriga icke hant- verkslärda arbetare samt arbetare anställda vid till anläggningsarbeten hän- förliga sysselsättningar. Redan denna uppräkning förklarar skillnaden i ar- betslöshetstalen mellan de tre kassorna. Det kan för övrigt framhållas, att en klass, omfattande ca 4 000 medlemmar, över huvud taget inte omfattas av säsongbegränsningsreglerna. Men det lär också vara troligt att man i Bygg- nadsarbetarnas kassa kan skilja ut grupper med lika stor arbetslöshet och ersättningsfrekvens som murare och målare. Det synes därför riktigare att betrakta byggnadsindustrien i sin helhet vid jämförelse med övriga kassor. I nästföljande tabell, som innehåller en jämförelse mellan resultaten i bygg— nadskassorna och den samlade verksamheten, har talen för de tre bygg- nadskassorna sammanräknats.

Jämförelse i vissa avseenden mellan verksamheten i byggnadskassorna (Byggnadsarbetarnas, Murarnas och Målar-nas) och den samlade försäkringsrörelsen åren 1950—1954.

Ersättningsdagai' Utgiven ersättning per medlem milj. kronor År , , _ _ Byggnads- . 1? ägg?; Samtliga Bgagsgsgigå Samtliga kassorna i % a ' * av samtliga 1950 ........ 8,7 2,6 9,8 22,6 43,4 1951 ........ 5,1 1,5 6,3 13,8 45,7 1952 ........ 4,0 2,4 8,8 22,5 39,1 1953 ........ 9,8 3,6 16,1 42,0 38,3 1954 ........ 9,6 3,5 28,3 68,1 41,6 Statsbidrag till ' . utgiven ersättning Eriäigldakäziggier Medlemsantal 31/12 milj. kronor 3' i Byt?" Byåg' B . n s- - - 1” Bygg— .a _ Bygg- "3 ? dygg _ nads- Sanit- kas nads- Samt- kas B 'ggnads- na skas _ . sorna _ . sorna y Samtliga sorna kas— liga . 0 kas- liga . (, kassorna . ,, sorna 1 A) av sorna 1 A) av ] '() av samt— samt- samtliga liga liga 1950 ...... 6,1 9,9 61,6 7,3 29,6 24,5 140 000 1 085 000 12,9 1951 ...... 2,9 4,8 60,4 7,4 30,7 24,2 143 000 1 122 000 12,7 1952 ...... 4,6 8,4 54,8 7,7 31,5 24,4 148 000 1 143 000 12,9 1953 ...... 10,1 18,6 54,3 9,7 35,6 27,2 153 000 1 148 000 13,3 1954 ...... 19,3 36,6 52,7 13,6 49,5 27,4 159 000 1 212 000 13,1

Ersättningsfrekvensen uttryckt i antalet betalade ersättningsdagar per medlem och år är en lämplig utgångspunkt för jämförelser mellan verksam- heten i olika kassor. Som tabellen utvisar ligger det för byggnadskassorna iakttagna antalet dagar samtliga är väsentligt över genomsnittet, t. ex. 8,7 ersättningsdagar per medlem mot genomsnittssiffran 2,6 år 1950 och 9,8 dagar mot i genomsnitt 3,6 år 1953. Denna skillnad återkommer givetvis i de utbetalade beloppen. År 1954, då de nya ei'sättningsbeloppen helt bör- jat tillämpas, utbetalade de tre byggnadskassorna 28,3 miljoner kronor i ersättning till arbetslösa, således 42 procent av i hela rörelsen utgivna 68,1 miljoner kronor. Av statsbidraget till ersättningar (exklusive förvalt- iiingsbidraget) utgick till dessa kassor 19,3 miljoner, d. v. 5. mer än hälften av vad som betalades till hela försäkringen. Siffrorna bör ses mot bakgrun- den av att de ifrågavarande hyggnadskassornas medlemmar utgjorde ca 13 procent av samtliga försäkrade.

Även om statsbidraget utjämnar påfrestningarna" på kassornas egna fon— der, nödvändiggör olikheter iv'arbetslöshetsrisk ändå våSentliga skillnader i avgiftssättningen. Den genomsnittliga veckoavgiften utgjorde för de tre byggnadskassornas vidkommande 2: 17 kronor vid årsskiftet 1954—1955 medan genomsnittet för samtliga kassor var 1: 02 kronor. Den högre avgifts— sättningen för hyggnadsindustriens arbetare återspeglas även i summan av de inbetalda avgifterna, som år 1954 utgjorde 13,6 miljoner kronor, (1. v. s. 27 procent av i hela rörelsen inbetalade. 49,5 miljoner kronor. Byggnads— kassbrnas andel av de erlagda försäkringspremierna var sålunda ungefär dubbelt så stor som deras andel (13 %) av medlemsantalet.

De sammanfattande talen över byggnadskassornas arbetslöshet och verk- samhet är onekligen höga i jämförelse med övriga kassor. Det är emellertid viktigt för bedömningen av säSongkassornas förhållanden att hänsyn tages till hur arbetslöshet och ersättningsutbetalning faktiskt fördelar sig på olika medlemmar. Stickprovsundersökningar i dessa avseenden har företagits i Byggnadsarbetarnas och Murarnas kassor. I Byggnadsarbetarnas kassa har slumpvis utvalts 931 medlemmar, som den 1 januari 1954 iippfyllde de för ersättningsrätt föreskrivna avgiftsvillkoren. För varje medlem har därefter antecknats de veckor han på grund av arbetslöshet varit befriad från. skyl- digheten att erlägga avgift till kassan. En speciell sammanställning har gjorts av arbetslöshetens fördelning på de olika medlemmarna under he- gränsningstiden december 1953—mars 1954 (redovisningsveekorna nr 48/ 1953—13/1954).

Arbetslöshetens fördelning under begränsningstiden december 1953—mars 1954 enligt stickprov i Byggnadsarbetarnas kassa.

Antal arbets- Antal med- Summa arbets— lösa veckor lemmar lösa veckor

0 ........................... 490 0 1— 2 ........................... 144 207 3— 4 ........................... 87 291 5— 6 ........................... 61 340 7— 8 ........................... 46 345 9—10 ........................... 40 378 11—12 ....................... '. . .. 21 243 13—14 ........................... 19 254 15—16 ........................... 13 199 17—18 ............. ' .............. 10” 177 931 2 434

Den i stickprovet erhållna arbetslöshetsprocenten under begränsnings- tic'en uppgick till 14,5 medan procentsiffran för hela kassan låg mellan 12

och 13. I stort sett lär man dock kunna räkna med att resultatet från stick- provet återspeglar förhållandena i kassan. Det visade sig, att omkring hälf- ten av de granskade medlemmarna inte hade någon arbetslös vecka under den ifrågavarande tiden och endast en procent av medlemmarna var arbets— lösa hcla tiden. Över huvud taget kan konstateras, att de medlemmar, som den ifrågavarande vintersäsongen drabbades av en mera varaktig arbetslös- het, utgjorde en klar minoritet. För flertalet medlemmar var sysselsätt— ningsförhållandena ungefär motsvarande dem som råder inom andra grenar av näringslivet. .

Den ifrågavarande vintersäsongen betalade Byggnadsarbetarnas kassa ut högst 42 ersättningsdagar jämte eventuella överskottsdagar. Om varje med- lem fullgjort en veckas karens under begränsningstiden skulle således sä— songutförsäkring ha kunnat inträda tidigast vid utgången av den åttonde arbetslösa veckan. Detta innebär, att säsongbegränsningen kan ha blivit verksam för högst en tiondel av de i stickprovet ingående medlemmarna. Av flera orsaker, bl. a. systemet med överskottsdagar, torde man kunna utgå från att antal-et säsongutförsäkrade var mindre. Den mindre del av medlem— marna som i ett förhållandevis gott konjunkturläge drabbas av säsongut- försäkring kan emellertid icke sägas vara obetydlig, och ser inan—till den arbetslösa tid, som genom säsongbegränsningsreglerna avskärs från ersätt- ning, erhålles förhållandevis stora tal. Hur säsongbegränsningen kan verka i en mera enhetlig arbetstagargrupp framgår av en stickprovsundersökning beträffande utbetalningarna i Murarnas kassa under begränsningstiden 1954/1955. Stickprovet, som omfattar ungefär en tiondel av kassans med- lemmar, har sammanställts i de nästföljande tre tabellerna. För gransk— ningen av tabellmaterialet erinras om att det kollektivt bestämda maximi- antalet ersäitningsdagar för den ifrågavarande begränsningstiden bestämts till 24. Begränsningstiden 1953/54 var antalet fastställt till 30. Medlem, som under den sistnämnda perioden inte fått ersättning för någon dag, kunde sålunda under lågsäsongen 1954/55 få ut ersättning för högst 24 dagar plus 30 överskottsdagar, alltså sammanlagt 54 dagar. Om han föregående säsong fått ut exempelvis 18 ersättningsdagar, kunde han säsongen 1954/55 få in— till 24 plus 12, således 36 dagar 0. s. v.

Den tvåårsbedömning som praktiseras vid fastställandet av maximianta- let ersättningsdagar för de enskilda medlemmarna återkommer i den första av de tre tabellerna. Medlemmarna har här sorterats med hänsyn till uttaget av ersättning såväl under lågsäsongen 1954/55 som under den nästföregåen— de lågsäsongen.

Fördelning av medlemmar i Murarnas kassa med hänsyn till uppburen ersättning under begränsningstiderna 1953/54- och 1954/55 (stickprov).

Ersättningsdagar 1954/55

0 1—23 24— S:a medlemmar

Ersättningsdagar 1953/54 0 ................. 676 146 84 906 1—29 ................. 167 78 69 314 30— ................... 65 59 77 201 S:a medlemmar 908 283 230 1 421

Det visar sig, att av de 1 421 granskade medlemmarna hade 908, således mer än 60 procent, inte tagit ut någon ersättning under den sistförflutna vinterperioden. Siffran är praktiskt taget oförändrad i jämförelse med före- gående period. De som inte tagit ut någon ersättning lågsäsongen 1953/54 har i stor utsträckning inte heller utnyttjat kassan under begränsnings- tiden 1954/55. Av de 906 personer, som vintern 1953/54 inte ansökte om er- sättning från kassan, hade 676 (ca 75 %) inte heller fått någon ersättning under nästföljande lågsäsong. Ser man å andra sidan till de 201 medlemmar som 1953/54 nådde den kollektivt fastställda säsongutförsäkringsgränsen av 30 ersatta dagar, finner man att 77 (38 %) även 1954/55 nått den på sam— ma sätt fastställda gränsen av 24 dagar.

'Arbetslöshetsrisken hänger således i rätt stor utsträckning fast vid indi- viden från år till år. Men omsättningen mellan kategorierna ersättningsta- gar-e och övriga är ingalunda obetydlig. En fjärdedel av dem som inte anli- tade kassan under vintersäsongen 1953/54 fick göra det 1954/55. Ungefär en tredjedel av dem som fick ut 30 ersättningsdagar och mera under begräns— ningstiden 1953/54 tog inte ut någonting under motsvarande tid 1954/55.

En mera detaljerad bild av utfallet under begränsningstiden 1954/55 er- hålles i nästa tabell, där uttaget av ersättning specificerats i sexdagars- intervall.

Uttag av ersättning under begränsningstiden 1954/55 enligt stickprov i Murarnas kassa.

Antal ersatta Antal S:a er— Därav (lagar medlemmar satta dagar överskottsdagar 0 908 0 _ 1— 6 76 228 — 7—12 90 810 —— 13—18 70 1 050 — 19—24 142 2 982 _ 25—30 51 1 377 153 31—36 26 858 234 37—42 18 702 270 43—48 14 630 294 49—54 26 1 326 702 S:a 1 421 9 963 1 63

I intervallet 19—24 ersättningsdagar, där den Övre gränsen sammanfaller med den kollektivt fastställda säsongutförsäkringsgränsen, har samlats ett förhållandevis stort antal medlemmar beroende på att de i stor utsträck- ning inte varit berättigade till några överskottsdagar, varför denna gräns för deras vidkommande också utgjort maximum för antalet ersättningsda- gar under begränsningstiden. Man kan redan av detta förhållande konsta— tera, att en sänkning av det kollektivt fastställda säsongmaximum medför en påtaglig nedsättning av ersättningsfrekvensen.

Överskottsdagarnas betydelse under den ifrågavarande perioden kan ock- sa utläsas ur tabellen. Sammanlagt 135 medlemmar, motsvarande omkring en fjärdedel av dem som erhållit ersättning, hade utnyttjat sin rätt till över- skottsdagar. Den ökning av ersättningsfrekvensen som kommit till stånd genom detta uttag utöver den kollektiva gränsen kan beräknas till omkring 20 procent. Denna procentsiffra begränsar sig till uttaget under lågsäsongen. Räknat i antal ersättningsdagar per medlem motsvarar de uttagna över- skottsdagarna ungefär 1,2 dagar.

I den tredje tabellen, slutligen, återfinnes antalet säsongutförsäkrade.

Säsongutförsäkrade medlemmar i Murarnas kassa fördelade med hänsyn till "tidpunkten för utförsäkringen (stickprov).

Tidrymd varunder Antal utförsäkringen medlemmar inträffat 16/12—3-1/12 ................ 6 1/1 —15/1 ................. 16 16/1 —31/1 ................. 9 1/2—15/2..........; ...... 22 16/2 —28/2 ................. 24 1/3 __15/3 ................. 24 16/3 _31/3 ................. 30 ' S:a 131

Antalet säsongutförsäkrade uppgick till sammanlagt 131 under begräns— ningstiden 1954/55, vilket motsvarar omkring en fjärdedel av dem som un- der denna tid fick ersättning från kassan. Man kan således konstatera, att bestämmelserna om säsongutförsäkring i ganska stor utsträckning påverkar ersättningsrätten även under tider med förhållandevis god sysselsättning. Det är i detta sammanhang betydelsefullt vid vilken tidpunkt säsongutför- säkringen inträffat i de enskilda fallen. Därav beror ju den tid varunder vederbörande medlemmar varit helt avskurna från ersättningsrätt. Som man kan vänta sig är det enbart ett fåtal, som drabbas av säsongbegräns— ningen redan i december månad. Huvudparten av utförsäkringarna kan väntas inträffa under begränsningstidens senare del och så har också skett under den observerade perioden. Omkring 75 procent av utförsäkringarna ligger efter den 1 februari.

Den allmänna slutsats, som kan dras av den ovan redovisade undersök- ningen är, att bestämmelserna om säsongbegränsningen av ersättningsrät- ten för murarnas vidkommande har varit påtagligt effektiva. För dem som drabbats av säsongutförsäkring har det inneburit att de under i genomsnitt ca sex veckor av lågsäsongen varit avskurna från ersättningsrätt. En del av denna tid kan de visserligen ha haft arbete men man torde kunna räkna med att så i stor utsträckning inte varit fallet.

Socialvårdskommittén

I sitt förslag ägnade socialvårdskommittén frågan om säsongarhetslös- heten en ingående behandling.

De inskränkningar i understödsrätten, som tillsynsmyndigheten i enlig— het med statsmakternas direktiv föreskrivit för erkända kassor med säsong— arhetslösa, och det sätt, varpå inskränkningarna utformats, hade föranlett

kritik från olika håll. Särskilt hade från Svenska målareförbundet vid olika tillfällen påyrkats ändringar i sättet för understödsförmånernas avvägning för säsongarhetare. Svenska transportarbetareförbundet hade i en underdå— nig framställning även upptagit frågan. I motioner till 1942 års riksdag ha- de frågan om hjälpåtgärder för säsongarhetslösa upptagits till behandling. I anledning härav anbefallde Kungl. Maj:t den 6 november 1942 social— vårdskommittén att verkställa en förutsättningslös utredning rörande so— ciala hjälpåtgärder för de arbetslösa inom säsongyrkena samt till Kungl. Maj:t inkomma med de förslag, till vilka utredningen kunde ge anledning.

Som ett led i sitt utredningsarbete riktade kommittén en enquéte till samtliga fackorganisationer med ett mera betydande antal säsongarhetare. Vidare inhämtades vissa uppgifter rörande enskilda, slumpvis uttagna, m'ed— lemmars arbetslöshetsförhålland—en. Bearbetningar avförefintligt material rörande omfattningen av säsongarhetslösheten utfördes även. De utförda undersökningarna avsåg närmast tiden före det andra världskrigets utbrott.

Kommittén lämnar en redogörelse (bet. s. 247—254) om säsongarhetslös' hetens omfattning. Kommittén konstaterar, att säsongvariationernas styrka på ett markerat sätt gått tillbaka under och efter det andra världskriget.

I fråga om inskränkningarna i säsongarhetarnas understödsrätt anförde kommittén följ ande.

Erfarenheterna av utvecklingen under senare tid ge vid handen, att säsongva- riationer i sysselsättningens omfattning icke göra sig lika starkt gällande som ti— digare; inom vissa fack ha de till och med helt försvunnit. Från samhällets sida komma stora ansträngningar att göras för att ytterligare förminska de alltjämt förekommande variationerna. Anledning finnes att utgå från, att samhällets möj— ligheter att komma till rätta med dessa problem äro stora. Även om man naturli- gen ingalunda i vårt land kan fullständigt eliminera säsongvariationerna, kan man dock för framtiden utgå från att dessa komma att bli av betydligt mindre omfatt- ning än tidigare. I varje fall kan man ha rätt att göra ett dylikt antagande, om arbetsförmedlingarna ytterligare utbyggas och effektiviseras. För samhället kom- mer det att vara ett starkt intresse att i största möjliga utsträckning taga i anspråk all tillgänglig arbetskraft. Realiserandet av de samhälleliga åtgärderna kommer att i hög grad underlättas, därest rätt till understöd införes för så- songarhetare även under lågsäsongen. Med hänsyn till de möjligheter, som samhället besitter att komma till rätta med säsongproblemen, innebär det ingen fara att utsträcka understödsrätten till säsongarhetarna. Visserligen kan det tän- kas, att det under en övergångstid kan komma att uppstå svårigheter med säsong- arbetskraftens ianspråktagande i avsedd omfattning men dessa svårigheter kom- ma dock att kunna övervinnas utan att allvarligare ekonomiska konsekvenser göra sig gällande. Över huvud taget är det felaktigt att tro, att det är utsträckandet av den försäkrings-mässiga understödsrätten, som kommer att öka antalet under- stödstagare under den kalla delen av året. Utvecklingen går mot ett likställande i understödshänseende mellan säsongarhetare och andra arbetstagare. Öppnar icke försäkringen de erforderliga understödsmöjligheterna, blir följden endast en ökad belastning på socialhjålpen. Ur denna synpunkt spelar det sålunda ingen roll, om man inför säsongbegränsningar eller icke, enär de säsongarhetslösa i alla fall

komma att erhålla understöd under dödsäsongen. Det är emellertid önskvärt, att de arbetslösas understödsbehov så vitt möjligt tillgodoses från försäkringen.

De skäl, som tala för säsongmässiga begränsningar i säsongarhetarnas rätt till understöd under dödsäsongen, kunna sammanfattas sålunda.

Det är visserligen sant, att säsongvariationerna i sysselsättningsförhållandena under senare tid gått tillbaka. De senare åren ha emellertid karakteriserats av ovanligt hög sysselsättning med låg arbetslöshet. Det är under dylika tider en normal företeelse att säsongarhetslösheten går tillbaka. Bristen på arbetskraft medför, att arbetena måste startas tidigare och avslutas senare under året, ja till och med att de stundom måste bedrivas under hela året. Man har med hänsyn härtill icke rätt att av säsongarhetslöshetens tillbakagång under senare år draga den slutsatsen, att den även för framtiden kommer att ligga på en så låg nivå, som under senare år varit fallet.

Att samhället har möjligheter att minska säsongvariationerna är uppenbart. Man måste emellertid hålla i minnet, att variationerna i sysselsättningens stor- lek inom sådana områden som byggnadsindustrien, anläggningsbransehen m. fl. andra näringsområden ytterst äro betingade av de klimatiska förhållandena. Uu- der vintern hindrar kölden driften vid många arbeten. Att finna sysselsättning för de säsongarhetslösa under den kallare delen av året måste till följd härav komma att stöta på många svårigheter, som knappa-st kunna bemästras genom samhälleliga ingripanden. Man får med hänsyn härtill icke övervärdera de re— sultat, som den samhälleliga sysselsättningspolitiken kan uppnå, när det gäller säsongarhetarna.

Det är riktigt att utvecklingen sannolikt går mot en ökad benägenhet från de säsongarhetslösas sida att vända sig till samhälleliga organ med begäran om understöd. Man saknar dock ingalunda möjligheter att hålla denna understöds- verksamhet inom en sådan begränsad omfattning, att icke andra än de, beträf- fande vilka ett verkligt hjälpbehov föreligger, "erhålla understöd. Vidare får man icke generalisera tendenserna på detta område. Den ökade benägenheten från sä- songarhetarnas sida att söka samhällelig hjälp är en företeelse, som företrädesvis ger sig till känna inom vissa större städer. Icke ens inom alla dessa har denna företeelse blivit mera allmän.

Inom det förslag till obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, som representeras av alternativ 1, förordas att säsongarhetarna även under normal dödsäsong skola vara berättigade till daghjälp utan några inskränkningar. Detta alterhativ inne— håller alltså inga särskilda bestämmelser rörande säsongarhetarnas understöds— rätt.

Beträffande en arbetslöshetsförsäkring enligt alternativ II framhöll kom- mittén, att möjligheter här funnes att på ett administrativt enkelt sätt in- föra säsongbegränsningar inom kasseförsäkringen. Skulle inga inskränk- ningar i säsongarbetares rätt till understöd föreligga, måste kraven på fond- bildning komma att bli mycket stora i fråga om kassor, som är verksamma inom de egentliga säsongfacken. Vidare skulle avgifterna kunna bli så höga, att de förhindrade anslutningen till kasseförsäkringen. Kommittén fann, att säsongmässiga inskränkningar borde förekomma inom kasseförsäkring— en, men ansåg det inte motiverat att föreslå lika omfattande säsongbegräns- ningar, som förekommer inom den frivilliga försäkringen. Inga begräns-

ningar skulle göras i rätten till ett understöd om fyra kronor jämte familje- tillägg. Då det gällde rätten till högre understöd, skulle en kassa ha skyl- dighet att införa de inskränkningar, som försäkringens chefsmyndighet föreskrev. De förutsättningar, under vilka säsonginskränkningar skulle fö— rekomma, skulle enligt kommitténs uppfattning vara desamma som inom den frivilliga försäkringen. Säsongbegränsningar skulle sålunda obligato- riskt endast förekomma, om lönenivån inom kassans verksamhetsområde vore så hög, att den uppenbarligen vore avsedd att bereda uppehälle under en säsongarhetslöshet av normal längd. Chefsmyndigheten skulle ha befo- genhet att för varje särskild kassa under beaktande av kassans önskemål, löneläget inom yrket och kassans ekonomiska tillgångar utforma detaljerna i begränsningssystemet.

I utlåtande över socialvårdskommitténs förslag framhöll arbetsmarknads- styrelsen i fråga om variationerna i säsongarhetslösheten att en utredning, som gjorts beträffande säsongvariatio-nerna inom byggnadsfacken, hade kommit fram till ett samband mellan säsongarbetslösheten och den totala arbetslösheten. Genom byggnadstillståndslagstiftningen och de bostadsso- ciala anordningarna hade samhället fått ett verksamt medel, då det gällde att utjämna sysselsättningen inom en avsevärd del av de säsongberörda facken mellan sommar- och vinterhalvåren. Betydande resultat hade också uppnåtts. Säkerligen förelåg möjligheter att nå ännu ett stycke längre i frå— ga om denna säsongutjämning. Däremot gav erfarenheterna vid handen, att stora svårigheter —— inte minst de klimatiska i de norra delarna av landet -— lade hinder i vägen för uppnåendet av samma sysselsättningsgrad för byggnadsarbetarna året runt. Styrelsen ansåg de i betänkandet dragna slut- satserna vara alltför optimistiska. Det torde vara mera realistiskt att räkna med förekomsten av säsongarbetslöshet även i framtiden.

Det vore enligt styrelsens mening givet, att säsongarhetare borde erhålla försäkringsskydd i den mån arbetslösheten bestod av ledighet utan lön. Be— gränsningar i understödsrätten för de säsongarhetslösa vore dock ofrån- komliga.

Länsstyrelserna i Östergötlands och Gotlands län jämte andra av de hör- da remissinstanserna har särskilt fram—hållit, att yrkesgrupper med säsong— kompenserade löner inte borde få understöd utan inskränkning från för- säkringen under normal dödsäsong.

Länsstyrelsen i Blekinge län framhöll, att den orättvisa, som otvivelaktigt låg däri, att säsongkompenserade yrkesgrupper finge understöd, komme att elimineras efter en kortare övergångsperiod. Efter hand skulle nämligen vid löneförhandlingar hänsyn komma att tagas till dessa förhållanden så att en utjämning därefter komme till stånd.

Stadsfullmäktige i Linköping ansåg, att, även om några löntagare inom säsongyrkena, betydelsefullast i detta sammanhang vore byggnadsbran-

schen, ibland komme upp till en inkomst, som låg över medelinkomsten på orten, detta inte utgjorde något typiskt för yrkeskåren. Medelinkomsten bland byggnadsbranschens arbetare torde knappast ligga högre än för yr- kesarbetare inom exempelvis mekanisk verkstadsindustri. Det kunde inte vara rättvist, att byggnadsbranschens arbetare drabbades av inskränkningar under dödsäsongen medan en annan löntagare eller företagare med normalt mycket högre inkomst samtidigt åtnjöt alla förmåner.

Landsorganisationen förordade, att-statsmakterna med hänsyn till det svårlösta arbetsmarknadsproblem som säsongarhetet utgjorde, upptog till prövning de möjligheter, som funnes att åstadkomma fortsatt säsongut- jämning.

De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation erinrade om att så- songbestämmelserna i den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen utformades på en tid, då säsongförhållandena gestaltade sig på ett helt annat sätt. Med hänsyn härtill borde tiden vara inne för en revision av säsongbestämmel- serna inom den frivilliga försäkringen. Samorganisationen anhöll därför, att den av densamma begärda utredningen av den frivilliga arbetslöshets— försäkringen även skulle omfatta detta spörsmål i syfte att bereda säsong— kassorna ökade möjligheter att understödja sina arbetslösa medlemmar un- der hela året.

Utredningen

Säsongarbetslösheten har under de senaste årtiondena otvivelaktigt mins- kats avsevärt. En jämförelse i fråga om byggnadsfacken mellan förhållan- dena under 1930-talet och under de senaste åren visar en betydande förbätt- ring (se t. ex. den vid 1949 års investeringskommittés betänkande, SOU 1953: 6, såsom bilaga C fogade utredningen). Frågan huruvida en fortsatt utveckling i riktning mot en allt större säsongutjämni'ng kan påräknas är givetvis av det allra största intresse. Av betydelse i detta sammanhang är såväl den allmänna konjunkturutveeklingen som samhällets åtgärder. Hur stor andel av den hittills inträdda säsongutjämningen som bör tillskrivas sistnämnda åtgärder och möjligheterna att genom sådana åtgärder åstad- komma ytterligare förbättringar i detta hänseende har varit föremål för olika uppfattning. Detta spörsmål faller utanför utredningens uppdrag. Här må endast understrykas den utomordentliga vikten från arbetslöshetsför- säkringens synpunkt av att dylika möjligheter tillvaratages.

Vid överväganden rörande arbetslöshetsförsäkringen torde man få utgå ifrån att säsongarhetslösheten alltjämt är en realitet. Mest framträdande är den inom byggnadsfacken, där arbetslöshetsprocenten vintertid även under de senaste åren tidvis överstigit 10 och för enskilda fackförbund under kor- tare perioder kunnat stiga över 20 procent. Också inom andra yrkesområ- den gör sig säsongarhetslösheten fortfarande starkt gälla-nde, såsom inom

skogs- och flottningsarbete och stuveriarbete. Då någon säker uppfattning inte kan erhållas om säsongarhetslösheten i framtiden bör man räkna med att sådan arbetslöshet kommer att finnas och att den i samband med en mera allmän arbetsbrist kan få större proportioner än f. 11. Man torde också böra räkna med att den samhällsekonomiska utvecklingen kan leda inte bara till fortsatt säsongutjämning utan även till att säsongproblem fram- träder inom nya områden. Ett exempel härpå är att under de senaste åren en tendens till säsongarhetslöshet gjort sig gällande inom lantarbetet.

Såvitt angår arbetslöshetsförsäkringen kan läget beträffande säsongarhets- lösheten sammanfattas på följande sätt. Ersättningsrätten är inom de kassor, där den årligen regelbundet återkommande arbetslösheten har större betydel- se, tämligen snävt begränsad. Icke desto mindre är utbetalningen från försäk- ringen till mycket stor del betingad av säsongarhetslöshet. Såsom förut nämnts har under de senaste åren ca 40 och tidigare ca 45 procent av utbe- talningarna kommit på byggnadsfackens kassor, vilka omfattar endast ca 13 procentav samtliga kassors medlemsantal. Av statsbidragen har 50—60 pro- cent utgått till dessa kassor.

Sedan försäkringens tillkomst har tillsynsmyndigheten haft befogenhet att föreskriva säsongrestriktioner. Socialvårdskommittén räknade med sådana restriktioner inom en obligatorisk kasseförsäkring enligt kommitténs alter- nativ II, ehuru ej beträffande daghjälpens grundbelopp. Såsom huvudskäl för fortsatta restriktioner åberopades de stora kraven på fondbildning och där- med på avgifter som skulle uppkomma inom kassor med större säsongar- betslöshet.

I fråga om motivet för säsongrestriktioner har ofta framhållits, att löner- na inom vissa säsongyrken, företrädesvis inom byggnadsbranschen, är så högt satta, att de innefattar även viss kompensation för den tid vederböran— de drabbas av säsongarhetslöshet. Det har beträffande dessa yrkeskatego- rier anförts, att de inte borde ha rätt att uppbära försäkringsersättning un- der säsongarbetslöshetsperioder. Man skulle sålunda enligt detta resonemang kunna skilja på två kategorier, säsongkompenserade och icke säsongkom- penserade. I viss utsträckning är detta också utan tvivel riktigt. Det erbju- der emellertid stora svårigheter att i praktiken lägga en sådan uppdelning till grund för behandlingen av frågan om säsongrestriktioner inom arbets— löshetsförsäkringen. Vid bedömningen av huruvida en viss yrkesgrupp skall anses vara säsongkompenserad måste man bedöma dess lön i förhållande till en normallön, vilken endast kan fastställas tämligen godtyckligt. Hänsyn måste vidare tagas till arbetsförhållanden, yrkesutbildning och andra fak- torer, _vilket ökar godtyckligheten i bedömningen.

Rent» försäkringsmässigt kan säsongrestriktioner sägas vara motiverade av att en person eller en grupp arbetstagare som regelbundet är arbetslös under en dödsäsong har ett mera begränsat försäkringsobjekt än den som

regelmässigt har arbete året runt. Om denna princip renodlades, skulle var- je försäkrad erhålla ersättning ett antal dagar, som stod i proportion till ut— fört arbete (antal erlagda avgifter). Ett dylikt system vore emellertid otänk- bart att genomföra i praktiken. Vissa schematiseringar måste göras. Det är emellertid denna försäkringsmässiga syn på säsongarhetslösheten som lig- ger till grund för det nu inom byggnadskassorna tillämpade systemet.

Enligt detta system anses inkomstbortfallet på grund av säsongarhetslös— het vara i'örsäkringsbart på så sätt, att ersättning kan utgå från försäkring— en i proportion till det arbete den försäkrade har utfört under tidigare död- säsonger. Ett mått på försäkringsobjektet erhålles genom avgiftsinbetal— ningen under tidigare säsongbegränsningsperioder, eftersom avgifter beta- las endast för veckor, då den försäkrade utfört ett visst mått av arbete för annans räkning. Försäkringsobjektets omfattning fastställdes kollektivt för en viss grupp eller vissa grupper försäkrade. En individuell beräkningsme- tod med fastställande av antalet ersättningsdagar efter avgiftsinbetalningen i varje särskilt fall är även tänkbar och har, som framgår av den ovan läm— nade redogörelsen, tidigare tillämpats i praktiken. Med hänsyn till det admi- nistrativa arbetet har den kollektiva beräkningsmetoden befunnits enklast.

Ur social synpunkt är det utan tvivel förknippat med nackdelar att ar- betslöshetsförsäkringen inte täcker hela året. Sålunda kan den som på grund av säsongbegränsningen ej är berättigad till ersättning från sin kassa ofta i stället erhålla kontantunderstöd eller annan — av samhället helt bekostad _ hjälp. Av betydelse vid en allmän bedömning av frågan om säsongrestrik— tioner är vidare å ena sidan kostnaderna för staten samt å andra sidan avgif- ternas storlek och därmed möjligheterna att uppehålla en frivillig arbetslös- hetsförsäkring för de berörda yrkesgrupperna.

Utredningen finner för sin del att säsongrestriktionerna såsom de nu till- lämpas innebär en godtagbar avvägning av de olika intressen som här gör sig gällande. Utredningen föreslår därför ingen ändring beträffande den all- männa frågan om säsongrestriktioner. Det vore emellertid önskvärt om ett kompletterande skydd kunde ordnas t. ex. genom särskilda fortsättnings- kassor, bildade av vederbörande fackförbund utanför den statsunderstödda försäkringens ram.

Enligt gällande bestämmelser har tillsynsmyndigheten rättighet men ej skyldighet att föreskriva säsongbegränsningar. I praktiken uppstår emeller- tid vanligen tvång att tillämpa säsongbegränsningar främst av det skälet att avgifterna eljest skulle bli alltför höga. Någon ändring av den nuvarande bestämmelsen synes inte höra göras. Att närmare ange när säsongrestrik- tioner bör tillämpas torde inte vara lämpligt, bl. a. av den anledningen att det inte är möjligt att klart definiera begreppet säsongarhetslöshet. En smi- dig anpassning efter förhållandena i varje kassa eller klass torde vara möj- lig vid bibehållande av nuvarande bestämmelser.

I direktiven för utredningen har särskilt framhållits, att frågan om ka— renstidens längd vid säsongarhetslöshet borde utredas närmare. Gällande be— stämmelser anvisar som en möjlighet att reglera ersättningsrätten vid så- songarhetslöshet att förlänga karenstiden utöver det minimum av sex da- gar, som eljest föreskrives. Karenstiden må dock inte bestämmas till längre tid än tre månader. Det är nu endast en av kassorna, som tillämpar en till 12 dagar fastställd karenstid som ett medel att begränsa rätten till ersätt— ning under såsongarbetslöshetsperioden.

I och för sig är det teoretiskt möjligt att genom en förlängning av karens- tiden under dödsäsongen nå ungefär samma resultat som genom en begräns- ning av antalet ersättningsberättigade dagar under denna säsong. En sådan anordning skulle emellertid ha betydande administrativa olägenheter. Det är nämligen mycket svårt att rent praktiskt göra förlängningen av karens- tiden vid säsongrestriktionstidens ingång och att sammankrympa den vid restriktionstidens slut. Som tidigare framhållits har metoden använts i ett par kassor, men sedermera övergivits av dessa. Verkningarna av den för- längda karenstiden blir också i hög grad oj ämna därigenom att karensen kan vara fullgjord före begränsningstiden. Några praktiska fördelar synes en för- längning av karenstiden i regel inte medföra jämfört med metoden att be- gränsa antalet ersättningsdagar. Det må påpekas att för en ej obetydlig del av de säsongarhetande, nämligen för dem som blir arbetslösa vid jultiden, kassorna infört en förlängning av karenstiden genom föreskrifter om s. k. karensförbjudna dagar.

Däremot skulle en allmän förlängning av karenstiden utan tvivel vara ett verksamt medel om man åsyftar att minska ersätt-ningsutgivningen eller försäkringens effektivitet.

Enligt 22 å arbetslöshetskasseförordningen kan säsongbegränsning också få den formen att ersättning inte utgår under viss tid. Genom en lämplig avvägning av denna tid kan i stort sett samma nedsättning av effektivite- ten ernås som genom den nu vanligen tillämpade maximeringen av antalet ersättningsdagar under säsongbegränsningstiden. Den förra metoden erbju- der dock inte samma smidighet som den senare. Även andra metoder är tänkbara, t. ex. att försäkringsersättningen utgår med lägre belopp under säsongbegränsningstiden. Nackdelarna med dessa metoder är emellertid så framträdande, att de synes böra stå tillbaka för de nu tillämpade.

Om man vill begränsa ersättningarna vid säsongarhetslöshet i förhållan— de till de nu utgående finns sålunda möjligheter att göra detta på flera oli- ka sätt. Det kan också ske genom ändring av statsbidragsreglerna så att statsbidraget minskas för säsongkassorna. Utredningen har för sin de] mot bakgrunden av vad som förut anförts inte funnit anledning att föreslå åt— gärder av ifrågavarande slag.

Sammanfattningsvis må framhållas, att utredningen vid genomgång av

de möjligheter som närmast står till buds för en reglering av ersättnings- rätten vid säsongarbetslöshet funnit, att det inom några kassor för närva- rande tillämpade systemet med ett högsta medgivet antal ersättningsdagar under säsongbegränsningsperioden, fastställt i proportion till utfört arbete tavgiftsbetalningen) i stort sett motsvarar de krav, som kan ställas på dy- lika regler ur skilda synpunkter. Antalet ersättningsdagar anpassas på ett smidigt sätt efter försäkringsobjektets omfattning (utfört arbete). Tende- rar säsongarhetslösheten att minska, anpassas antalet ersättningsdagar un- der säsongbegränsningsperioden därefter. Ifrågavarande regler har därjäm— te den fördelen att de verkar lika för alla oberoende av om arbetslösheten inträder före eller under säsongbegränsningstiden. Alla kan uppbära ersätt- ning under denna tid i det högsta medgivna antalet dagar, såvitt de i övrigt uppfyller villkoren för ersättningsrätt.

De övriga av utredningen här ovan redovisade möjligheterna har inte sam- ma fördelar som nyssnämnda system. Utredningen har därför övervägt, hu- ruvida inte samtliga kassor med säsongarhetslöshet borde genom särskilda bestämmelser åläggas att tillämpa ifrågavarande system. Eftersom förhål- landena varierar och försäkringen omfattar så många olika yrken, har emel- lertid utredningen ansett att andra möjligheter bör stå öppna för den hän- delse någon av dem i det enskilda fallet visar sig vara lämpligare. Utred- ningen föreslär därför ett bibehållande av nu gällande bestämmelser beträf- fande möjligheterna att begränsa ersättningsrätten vid säsongarhetslöshet.

Kap. 19. Ersättning vid havandeskap och barnsbörd

Gällande bestämmelser

Några särskilda bestämmelser finnes inte meddelade i gällande lagstift- ning om arbetslöshetsförsäkringen angående rätten till ersättning från för- säkringen i samband med havandeskap och barnsbörd i annan mån än att daghjälp inte må utgivas till medlem, som äger rätt till tilläggspenning en- ligt lagen om moderskapshjälp. Enligt de i 14 5 1 mom. arbetslöshetskasse- förordningen meddelade allmänna villkoren för understödsrätt må under— stöd från erkänd arbetslöshetskassa endast utgå till arbetslös medlem, som är arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete samt hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen anmält sig som arbetssökande. De kvinn- liga medlemmarnas rätt till ersättning från försäkringen vid havandeskap och barnsbörd måste bedömas med hänsyn till dessa bestämmelser. I syfte att i görligaste mån få fram en enhetlig tillämpning beträffande rätten till försäkringsersättning i ifrågavarande fall har tillsynsmyndigheten den 15 februari 1943 utfärdat vissa riktlinjer för arbetslöshetskassorna för avgö- randet av dessa ärenden, de 5. k. havandeskapsdirektiven.

Direktiven utgår från att en kvinnlig medlem, som permitterats eller av— skedats på grund av havandeskapet eller som slutat på egen begäran av sam- ma anledning i allmänhet måste betraktas såsom arbetsoförmögen och så- lunda måste avstängas från rätt till understöd. I övrigt utgår man från att ifrågavarande medlemmar alltid måste betraktas som arbetsoföra under ti- den två veckor före till och med sex veckor efter barnsbörden. Under denna tid skulle försäkringsersättning alltså inte kunna utgå. Då det emellertid in- te är möjligt att i förväg exakt ange vilken dag nedkomsten skall äga rum, har man av lämplighetsskäl utgått från att understöd må kunna utbetalas även under de två sista veckorna före barnsbörden, under förutsättning att en motsvarande inskränkning av understödsrätten göres efter barnsbörden.

Understödsrätten blir enligt direktiven i första hand beroende av anled- ningen till arbetslösheten. Om medlemmen blivit arbetslös av anledning. som inte har samband med havandeskapet, må understöd kunna utbetalas intill barnsbörden. Medlemmen äger sålunda utan att riskera indragning av un- derstödet vägra antaga arbete, som inte lämpar sig för hennes tillstånd. Där- vid bör hon emellertid genom läkarintyg styrka arbetets olämplighet. Kan medlemmen inte sålunda göra gällande, att det erbjudna arbetet är olämp- ligt, och framgår detta inte heller klart av omständigheterna i övrigt, av- stänges medlemmen från understöd under fyra veckor.

Har medlemmen åter permitterats eller avskedats på grund av havande- skapet eller har hon slutat på egen begäran av samma anledning, bör hon i allmänhet betraktas såsom arbetsoför och avstängas från understöd till dess hon efter barnsbörden åter blir u'nderstödsberättigad enligt direktiven. I un- dantagsfall kan hon emellertid betraktas såsom arbetsför och tillerkännas understöd. En förutsättning härför är, att det arbete, som medlemmen läm- nat, varit i alldeles särskild grad olämpligt för hennes tillstånd (exempelvis arbete med lyftning, skiftarbete, servitrisarbete, butiksbiträdesarhete) och att omständigheterna även i övrigt ger vid handen att medlemmen, trots att hon inte kan utföra sitt ordinarie arbete, likväl kan betraktas som arbetsför.

Efter barnsbörden bör understöd inte utgå under de närmaste sex vec— korna. Undantagna från denna regel är medlemmar, som efter barnsbörden utfört arbete inom jordbruk, trädgårds- eller boskapsskötsel eller inom han- del, hotell-, restaurang— och kaférörelse, i husligt arbete, i badanstalter samt i rak- och frisérsalonger, eller, efter företeende av läkarintyg, inom annat yr— kesområde, under minst tre dagar och som därefter blivit oförvållat arbets— lösa på grund av arbetsbrist. Jämväl efter de sex veckorna (respektive den kortare tid, som en tillämpning av de nyssnämnda reglerna kan föran— leda) skall viss inskränkning av understödsrätten äga rum, nämligen om medlemmen upphurit understöd under de närmast före barnsbörden förflut- na två veckorna. I dylikt fall skall de sex veckorna (eller den nyss berörda

kortare tiden) förlängas med lika många dagar som medlemmen upphurit understöd under den angivna tvåveckorsperioden.

Även för den efterföljande tiden måste ofta en viss inskränkning av un- derstödsrätten göras. Medlemmen måste nämligen styrka, att omvårdnaden om barnet inte hindrar henne att antaga förvärvsarbete. Hon måste sålunda styrka, att barnet kan omhändertagas av någon hemmavarande hjälp eller släkting, av grannar, å barnkrubba eller dylikt. Sådan prövning bör alltid äga rum, då medlemmen söker understöd första gången efter barnsbörden. Den skall sålunda företagas, oavsett om arbetsförmedlingen lämnat rapport om arbetsvägran eller hinder för utförande av förvärvsarbete föreligger el- ler ej.

Framkomna förslag

Socialvårdskommittén avlämnade 1946 ett betänkande (SOU 1946: 23) med utredning och förslag angående lagstiftning om moderskapsbidrag. Nå- gon slutlig ställning till förslaget hade inte tagits, när kommittén skulle framlägga sitt förslag angående arbetslöshetsförsäkringen. Viss hänsyn togs därför av kommittén :,till förslaget om moderskapsbidrag vid utarbetandet av förslaget till obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Kommittén föreslog härut— innan en bestämmelse, enligt vilken dag, för vilken den försäkrade ägt upp- bära moderskapspenning jämlikt förordningen om moderskapsbidrag, inte finge anses som arbetslös dag.

I fråga 0111 understödsrätten i övrigt inom arbetslöshetsförsäkringen i samband med havandeskap och barnsbörd framhöll kommittén, att ifråga- varande medlemmar under den tid, då graviditeten utgjorde det största hind- ret för antagande av arbete, till följd härav inte vore understödsberättigade inom försäkringen. Emellertid torde ofta inträffa, framhöll kommittén vi— dare, att graviditeten påverkade arbetsförheten redan så tidigt före den viin- tade nedkomsten, att moderskapspenning då inte utginge. I fråga om dessa medlemmar skull-e iakttagas, att understödsrätt skulle föreligga så länge medlemmen vore arbetsför inom något yrke. En gravid kvinna kunde därför med bibehållen understödsrätt avvisa erbjudet arbete, om hon med hänsyn till graviditeten inte kunde betraktas som arbetsför inom ifrågavarande yr- kesområde, allt under förutsättning att hon vore att anse som arbetsför inom något annat vanligt förekommande yrke. I tillämpliga avseenden skulle ifrå— gavarande regler gälla även beträffande tid, som följde efter den tidpunkt då moderskapspenning upphört att utgå. Härvid gällde det i flertalet fall att bedöma vederbörandes hälsotillstånd eller att avgöra, huruvida den nybliv- na modern kunde stå till arbetsmarknadens förfogande.

Det kan i detta sammanhang framhållas, att De erkända arbetslöshetskas- sornas samorganisation i en till socialdepartementet den 23 september 1947

överlämnad promemoria framförde bl. a. förslag om understöd från arbets- löshetsförsäkringen vid havandeskap. En liknande framställning gjordes den 15 mars 1948 av Landsorganisationens kvinnoråd. Ett förslag med sam- ma syfte framlades i en till 1950 års riksdag väckt motion (H: 188).

Lagen om moderskapshjälp

Socialförsäkringsutredningen framlade hösten 1953 betänkande med för- slag till moderskapsförsäkring m. m. (SOU 1954: 4). Detta förslag ligger till grund för den av 1954 års riksdag beslutade lagen 0111 moderskapshjälp, som trätt i kraft den 1 januari 1955.

Enligt lagen äger kvinna, som är försäkrad jämlikt lagen om allmän sjuk— försäkring, vid havandeskap och barnsbörd erhålla moderskapshjälp i form av ersättning för förlossningsutgifter och moderskapspenning. Sistnämnda förmån utgår i form av s. k. grundpenning _ 270 kr. vid enkelbörd och 405 kr. vid flerbörd — till varje sjukförsäkrad kvinna som föder barn. Under vissa förutsättningar utgives utöver grundpenningen barntillägg med 2 kr. för dag under högst 45 dagar. Kvinna, som är obligatoriskt försäkrad för tilläggssjukpenning d. v. s. anställd kvinna vilkens årsinkomst av förvärvs- arbete uppgår till minst 1 800 kr., äger därjämte erhålla moderskapspenning i form av s. k. tilläggspenning för de dagar _ högst 90 — under vilka hon i samband med barnsbörden avhåller sig från förvärvsarbete. T illäggspen- ningen utgår tidigast fr. o. m. 45:e dagen före förlossningen. Den utgår med samma belopp som kvinnan äger uppbära i tilläggssjukpenning för de första 90 dagarna av en sjukperiod, d. v. 5. med lägst en och högst 17 kr. för dag.

Beträffande samordningen mellan moderskapsförsäkringen och arbets- löshetsförsäkringen anförde socialförsäkringsutredningen, att så gott som alla kvinnliga anställda med inkomst av någon betydelse genom moder- skapsförsäkringen bleve garanterade ersättning för inkomstbortfall vid ha- vandeskap och barnsbörd och att man kunde utgå från, att en del barna- föderskor bland arbetstagarna även vore anslutna till den frivilliga arbets- löshetsförsäkringen. Särskilda bestämmelser syntes därför erforderliga för sådana fall, då moderskapspenning och daghjälp från arbetslöshetsförsäk- ringen skulle komma att utgå samtidigt. Föreskrifter härom syntes i fråga om daghjälp höra hemma bland bestämmelserna rörande erkända arbets- löshetskassor. Denna fråga komme att behandlas av 1951 års utredning om arbetslöshetsförsäkri-ngen, som även torde komma att pröva frågan om rätt till förmåner från arbetslöshetsförsäkringen för kvinnlig medlem i arbets- löshetskassa med avseende å sådan tid under graviditeten eller efter ned- komsten då moderskapspenning ej utginge.

I propositionen (nr 144) till 1954 års riksdag med förslag till lag om mo— derskapshjälp m. m. hänvisade departementschefen till att arbetslöshetsför- säkringen vore föremål för översyn, varför i fråga om samordningen endast

föreslogs en bestämmelse, som avsåg att hindra att ersättning för inkomst— bortfall utginge från båda försäkringarna samtidigt.

I utlåtande över socialförsäkringsutredningens förslag framhöll arbets— marknadsstyrelsen bl. a., att den försäkrade tillerkändes viss valfrihet be— träffande tidpunkten för övergång från arbetslöshetsfö'rsäkringen till mo— derskapsförsäkringens tilläggspenning. De vidare föreskrifter av kontroll— natur, som måste utfärdas, torde enligt styrelsen böra behandlas av arbets— löshetsförsäkringens tillsynsmyndighet och sjukkassornas chefsmyndighet gemensamt efter huvudlinjer, som lämpligen kunde uppdragas av 1951 års utredning 0111 arbetslöshetsförsäkringen. Styrelsen framhöll vidare, att tiden för inkomstbortfallet varierade avsevärt inom olika yrken och för olika in— divider. Sålunda kunde enligt arbetsförmedlingens erfarenheter gravida kvinnor, som arbetade exempelvis inom textilindustrin där arbetet kunde sägas vara relativt tungt, inte kvarstå i arbete så länge som de som arbetade inom konfektionsindustrin. Inom ett flertal serviceyrken måste kvinnorna i regel sluta sitt förvärvsarbete relativt lång tid före nedkomsten.

Landsorganisationen anförde bl. a.:

Om LO alltså är beredd att tillstyrka huvudgrunderna i utredningens förslag, anmäler sig dock vissa speciella önskemål från de förvärvsarbetande kvinnornas sida. I icke få fall torde havande kvinna få avbryta sitt arbete tidigare än sex veckor före den beräknade nedkomsten, beroende på att hon själv eller arbets- givaren finner det olämpligt att hon fortsätter sitt arbete. Detta gäller oftast kvinnor med arbete av serviceka-raktär, t. ex. servitriser, frisörskor, affärsbiträden m. fl. yrkesgrupper. Även om man kan hävda att vederbörande kvinna i flertalet fall är i stånd att taga annat arbete, uppstår ej sällan svårigheter att finna detta lämpligare arbete.. LO skulle finna det rimligt att möjligheter skapades för de erkända arbetslöshetskassorna att efter de olika förhållanden, varunder kassorna arbetar, lämna en kompletterande hjälp före och efter den tid moderskapsför- säkringen omfattar. LO utgår emellertid ifrån att den nu sittande kommittén för översyn av arbetslöshetsförsäkringen kommer att behandla denna fråga.

De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation framhöll, att kassor- na under sitt arbete vid många tillfällen konstaterat de svårigheter, varmed de yrkesarbetande kvinnorna hade att kämpa då de på grund av havandeskap måste sluta en innehavd anställning. Dessa svårigheter framträdde emel- lertid inte så sällan långt före den tidpunkt, då enligt förslaget moderskaps- försäkringen skulle börja med sin hjälp. I en del fall kvarstod, då barnet hindrade modern att snarast möjligt återinträda i förvärvslivet, svårighe— terna långt efter den tid som moderskapsförsäkringen enligt förslaget vore avsedd ge hjälp för. Med hänsyn härtill och till att arbetslöshetskassornas besvär med bedömande av de havande kvinnornas understödsrätt endast i mycket ringa utsträckning avhjälptes genom förslaget, anhöll samorgani— sationen om en utredning huruvida inte en utvidgning av förslaget med det

snaraste kunde vidtagas. En dylik utvidgning skulle ske inom ramen för mo— derskapsförsäkringen-sjukförsäkringen.

Samorganisationen framhöll bl. a. vidare, att vissa kontrollregler kom att behövas för att undvika ersättning för samma tid både från moderskaps- och arbetslöshetsförsäkringen. V id utredning om hur sådana övergångs- och kontrollregler skulle utformas, måste enligt samorganisationens mening be- aktas, att redogörarna i arbetslöshetskassorna inte belastades med en större ökning av arbetsbördan genom dessa regler än vad som vore absolut ound— vikligt.

Utredningen

Vid diskussion av frågan om utformningen av en moderskapsförsäkring har i olika sammanhang ifrågasatts en anknytning av en sådan försäkring antingen till sjukförsäkringen eller till arbetslöshetsförsäkri'ngen. I direk— tiven för utredningen har bl. a. anförts, att vid översynen av arbetslöshets— försäkringen frågan om möjligheterna att inom denna försäkrings ram be- reda förvärvsarbetande kvinnor skydd mot inkomstbortfall vid barnsbörd borde närmare undersökas. Sedan en obligatorisk moderskapsförsäkring nu anslutits till den allmänna sjukförsäkringen, föreligger nya förutsättningar i ifrågavarande avseende. Frågan om moderskapsförsäkring är sålunda till sin väsentliga del löst, men ännu kvarstår frågan om åstadkommandet av ett tilläggsskydd utöver det genom moderskapsförsäkringen skapade för yr— kesarbetande kvinnor och avseende viss del av havandeskapstiden och tiden efter barnets födelse.

Vid behandlingen av frågan om moderskapsförsäkring har förutsatts, att utredningen skall pröva frågan om rätt till förmåner från arbetslös- hetsförsäkringen för kvinnlig medlem i arbetslöshetskassa med avseende på sådan tid under graviditeten eller efter nedkomsten, då moderskapspen— ning inte utgår. Härutinnan får utredningen anföra följande.

Först må erinras om föreskrifterna i arbetarskyddslagen, att kvinna, som väntar barn, är berättigad till ledighet från arbetet under sex veckor före den beräknade tidpunkten för nedkomsten. I arbetarskyddslagen stadgas vi— dare förbud för henne att arbeta under de sex första veckorna efter barns- börden, om hon inte med läkarintyg styrker att hon utan men för sig eller barnet kan börja arbetet tidigare. Förbudet avser vissa närmare angivna ar- beten, främst hantverks— eller industriellt arbete, arbete med transport av personer eller gods och arbete i hotell-, restaurang- eller kaférörelse. I la— gen föreskrives därjämte, att kvinna, som ammar sitt barn, inte får förväg— ras erforderlig ledighet härför.

För tiden före nedkomsten anses f. n. inom arbetslöshetsförsäkri-ngen, att kvinnan inte är arbetsför 14 dagar före den beräknade tiden för nedkoms- ten. Då det inte är möjligt att i förväg exakt ange vilken dag nedkomsten

skall äga rum, kan det givetvis inträffa, att understöd utgår för dag närma- re förlossningen. I dylikt fall skall den obligatoriska avstängningstiden (sex veckor) efter barnsbörden förlängas med lika många dagar, som medlem- men uppburit understöd under den angivna tvåveckorsperioden. Utredning- en anser, att man vid bedömandet av frågan om medlemmarnas rätt till er- sättning från arbetslöshetsförsäkringen även i fortsättningen kan utgå från presumtionen, att kvinnan inte är att betrakta som arbetsför 14 dagar före den beräknade tiden för nedkomsten. För tiden därförut anses kvinnan ar- betsför och oförhindrad, om hennes tillstånd medgiver henne att taga ar- bete i viss utsträckning, även om det måste vara lättare arbete. Eftersom enligt bestämmelserna beträffande moderskapshjälpen tilläggspenning kan utgå tidigast fr. o. m. 45 dagen före nedkomsten, kommer, därest vederbö- rande ur arbetslöshetsförsäkringens synpunkt kan anses arbetsför, att un— der vissa förutsättningar föreligga möjlighet till ersättning från såväl ar— betslöshets- som moderskapsförsäkringarna under tiden mellan 45 och 14 dagar före nedkomsten. Kvinnan har således inom vissa gränser möjlighet att välja vilken försäkring hon vill begagna sig av. Före 45 dagen kan en- dast ersättning från arbetslöshetsförsäkringen komma i fråga.

I många fall påverkas kvinnans arbetsförmåga inom det ordinarie yrket inte i nämnvärd grad av havandeskapet. Hon kan fortsätta med sitt för- värvsarbete intill ett par veckor före förlossningen. I dessa fall är frågan om ersättning från arbetslöshetsförsäkringen inte aktuell. Har kvinnan emellertid exempelvis ett tyngre arbete eller ett arbete, som innebär kontakt i större utsträckning med allmänheten, måste hon som regel sluta arbetet inom sitt yrke på ett relativt tidigt stadium av havandeskapet och söka ett lättare eller mindre exponerat arbete. Om något sådant inte kan beredas henne, är hon berättigad till ersättning från arbetslöshetsförsäkringen. Kvinnan kan emellertid även bli permitterad eller avskedad på grund av brist på arbete etc. Även i dessa fall kan kvinnan erhålla ersättning från arbetslöshetsför- säkringen i'ntill 14 dagar före förlossningen, såvida lämpligt arbete inte kan beredas henne och hon inte uppbär tilläggspenning från moderskapsförsäk- ringen. Även efter moderskapsförsäkringens genomförande kommer sålun- da med tillämpning av nu gällande regler ersättning att i stor utsträckning utgå från de erkända arbetslöshetskassorna till havande kvinnor.

När en havande kvinna med hänsyn till sitt tillstånd är tvungen att sluta sitt ordinarie arbete eller blir permitterad eller arbetslös av annan anled— ning, är hon, om hon önskar erhålla ersättning från arbetslöshetsförsäk- ringen, enligt gällande bestämmelser skyldig att personligen besöka arbets— förmedlingen och där söka arbete. Ett sådant personligt besök synes också lämpligt. Härvid bör den arbetssökande och förmedlingstjänstemannen till- sammans diskutera igenom sökandens förhållanden och'möjligheter att ta- ga arbete. Man bör härvid kunna komma fram till vilka arbeten, som kan

anses lämpliga för sökanden med hänsyn till just hennes speciella förhål- landen. För att sökandens problem i lugn och ro skall kunna diskuteras igenom och klarläggas, synes det lämpligt att besöken på arbetsförmedling- en sker på en tid då antalet besökande i allmänhet är litet, ev. vid särskilt fastställda tider. Därigenom att man från början får kartlagt vilka arbeten den sökande kan åtaga sig, torde arbetsförheten och ett erbjudet arbetes lämplighet lättare kunna bedömas. Man har då att gå efter de uppgifter, som framkommit vid medlemmens personliga besök på förmedlingen.

Däremot synes det inte nödvändigt, att ifrågavarande medlemmar lika )fta som övriga försäkrade besöker arbetsförmedlingen efter det första per- sonliga besöket. Just beträffande havande kvinnor föreligger ofta de för- hållanden man utgått från vid utformningen av bestämmelserna i 19 å ar- betslöshetskasseförordningen beträffande besök på arbetsförmedlingen. Of- ta har den arbetssökande lång väg till förmedlingen. Vidare kan det vara betungande för henne att, om inte särskilda besökstider ordnas eller annan ordning tillämpas, sitta i arbetsförmedlingens väntrum. Slutligen kan anfö- ras, att antalet arbetstillfällen för ifrågavarande medlemmar torde vara re- lativt begränsat under normala förhållanden. Arbetsgivarna torde i regel in- te gärna anställa kvinnor i långt framskridet havandeskap, om annan ar- betskraft finns tillgänglig. "Utredningen anser det därför lämpligt, att till- synsmyndigheten med stöd av bestämmelserna i 19 & arbetslöshetskasseför- ordningen, vilka av utredningen inte föreslås ändrade, generellt medger att havande kvinnor fr. o. m. exempelvis femte havandeskapsmånaden vid ar- betslöshet inte skall behöva besöka arbetsförmedlingen personligen mer än en gång varannan vecka.

Kravet på arbetsförhet kan, som förut sagts, i praktiken sägas innebära, att kvinnan skall vara i stånd att utföra lättare arbete. Anses hon av läkare böra helt avhålla sig från även lättare arbete får man förutsätta att hon är berättigad till ersättning från sjukförsäkringen. Samma är förhållandet, om arbetsförmågan är nedsatt med minst hälften.

Bedömningen av vilka arbeten, som kan anses lämpliga för havande kvin- nor, bör ske med varsamhet och under individuella hänsynstagandeln. Med en sådan bedömning kommer under normala förhållanden de förvärvsarbe- tande havande kvinnorna att ha trygghet mot inkomstbortfall under tid då tilläggspenning ej utgår, i det att om kvinnan vid arbetslöshet inte kan er- hålla arbete som är lämpligt med hänsyn till havandeskapet ersättning ut- går från den erkända arbetslöshetskassan. Med den av utredningen förorda- de uppmjukningen av reglerna för besöksordningen på arbetsförmedlingen torde skyldigheten att vara anmäld som arbetssökande icke heller behöva bli betungande.

Beträffande tiden efter barnsbörden innebär de nuvarande havandeskaps- direktiven, att kvinnan som regel betraktas som icke arbetsför under sex vec-

kor eller 42 dagar. Utredningen påkallar ingen ändring härutinnan. Då till- läggspenning från moderskapsförsäkringen kommer att kunna utgå under 45—90 dagar efter nedkomsten, beroende på hur många dagar som utta- gits före densamma, säkerställes i de flesta fall ersättning för inkomstbort— fallet under denna tid. När möjligheten att erhålla tilläggspenning upphör, blir kvinnan ånyo hänvisad till arbetslöshetsförsäkringen i den mån hon in- te fått arbete eller är oförmögen till arbete. I det senare fallet kan hon er— hålla sjukpenning från den allmänna sjukförsäkringen. Rätten till ersätt— ning från arbetslöshetsförsäkringen blir även här beroende av att kvinnan är villig och oförhindrad att taga anställning samt att hon är anmäld som arbetssökande hos den offentliga arbetsförmedlingen. Hänsyn bör emeller- tid tagas till de särskilda förhållandena. För besök på arbetsförmedlingen bör gälla vad ovan sagts i fråga om besöksskyldigheten före nedkomsten.

Det största problemet efter nedkomsten torde i allmänhet vara, huruvida kvinnan kan anses oförhindrad att äta sig arbete med hänsyn till de krav amningen och värden i övrigt av det nyfödda barnet — eventuellt jämte vår- den av övriga barn _ ställer på henne. En relativt generös tolkning synes här vara befogad. En arbetsan sökan som begränsas med hänsyn till kvinnans möjligheter att få barnen omhändertagna synes ofta kunna godtagas. Detta torde överensstämma med nuvarande praxis såsom framgår av följande av tillsynsmyndigheten prövade fall.

En medlem i Textilarhetarnas erkända arbetslöshetskassa erbjöds tre olika heldagsanställningar. Medlemmen hade två minderåriga barn. Med- lemmens broder hade förklarat sig villig se till barnen efter kl. 18. Medlem- men hade därför förklarat sig villig ta arbete 4—5 timmar per dag efter nyssnämnda tidpunkt. Annan tillsyn av barnen kunde inte ordnas. Tillsyns— myndigheten förklarade, att de erbjudna arbetena inte kunde anses lämpli— ga, varför medlemmen vore understödsberättigad oaktat arbetsvägran. Med- lemmen ansågs vidare vara oförhindrad att åtaga sig arbete och därför un- derstödsberättigad.

Det angivna exemplet visar, att man har tämligen vidsträckt möjlighet att i praxis erhålla en smidig anpassning till de skiftande förhållandena. Ge— nom en dylik helt ordinär tolkning av begreppet lämpligt arbete kommer in- komstbortfall under tiden efter barnsbörden att i stor utsträckning kunna kompenseras för tid, då tilläggspenning inte utgår från moderskapsförsäk- ringen.

Det må emellertid framhållas, att kvinnan vid tillämpning av de för ar- betslöshetsförsäkringen gällande grunderna inte kan beredas skydd för in- komstbortfall om hon är helt förhindrad att taga arbete på grund av bar- nets skötsel. Följande exempel må anföras. En medlem i Textilarhetarnas erkända arbetslöshetskassa hade under tiden augusti 1949—maj 1952 varit anställd på en textilfabrik med barnkrubba, där hon haft sin minderårige

son placerad. Hon blev permitterad och saknade då möjlighet att ordna till- syn över barnet. Tillsynsmyndigheten förklarade medlemmen icke under— stödsberättigad, då hon var förhindrad att taga arbete på grund av tillsynen av det minderåriga barnet.

Det kan ifrågasättas, huruvida inte ersättning _ särskilt om understöds- rätten uppbyggts under det barnet varit bortplacerat — borde kunna utgå från arbetslöshetsförsäkringen i fall liknande det anförda, där på orten för andra försäkrade finnes möjlighet att placera barnet men denna möjlighet för tillfället och av särskilda skäl inte kan utnyttjas av medlemmen.

Genom det senast anförda vill det synas utredningen att det är möjligt att inom ramen för de för arbetslöshetsförsäkringen gällande allmänna riktlin- jerna till väsentliga delar på ett smidigt sätt uppnå vad Landsorganisatio- nen i sitt utlåtande över socialförsäkringsutredningens förslag framhållit som ett önskemål i fråga om ersättning vid havandeskap och barnsbörd. De kvinnor, som kan sköta sitt arbete nära inpå barnsbörden, bör i allmänhet ur såväl egna som samhällets synpunkter fortsätta med arbetet så länge det är möjligt. De kan sluta sitt arbete 45 dagar före förlossningen och då erhålla tilläggspenning från moderskapsförsäkringen. Kvinnor, som måste ha ett lättare arbete, ävensom kvinnor, som blir permitterade eller avske— dade, erhåller ersättning från arbetslöshetsförsäkringen om lämpligt arbete ej kan beredas dem, varvid hänsyn tages till deras speciella förhållanden 1 fråga om besöksordningen på arbetsförmedlingen och vid bedömningen av begreppet lämpligt arbete.

Olägenheter med systemet är de stora krav det ställer på arbetsförmed— lingen och kassornas redogörare. Bedömningen av arbetsförheten och ett visst arbetes lämplighet torde icke sällan ändå erbjuda svårigheter och med- för att ofta ett betydande arbete måste nedläggas på utredningar. Dessa olä- genheter synes emellertid kunna undvikas endast genom att kravet på vil- lighet och möjlighet att äta sig ett med havandeskapet förenligt arbete ef— tergives. Detta är vad som sker under den tid tilläggspenning utgår från moderskapsförsäkringen. Under denna tid bortfaller prövningsproblemen inom arbetslöshetsförsäkringen. Såtillvida innebär moderskapsförsäkring- ens genomförande en lättnad vid handhavandet av arbetslöshetsförsäkring- en. Skulle emellertid kravet på villighet och möjlighet att äta sig arbete ef— terges inom arbets]öshetsförsäkringen skulle det i praktiken innebära, att 90-dagarsperioden utsträcktes för arbetslöshetskassornas medlemmar. Ut- redningen uttalade i utlåtande över socialförsäkringsutredningens förslag rörande moderskapsförsäkringen, att 90-dagarsperioden enligt utredningens mening är knappt tilltagen och att frågan om det antal dagar då tilläggs- penning skall utgå bör upptagas till förnyad prövning, sedan någon erfa- renhet vunnits. Utredningen framhöll vidare, att det syntes önskvärt, att en kortare tids —— lämpligen högst 14 dagars — arbete inte skall inverka på

kvinnans rätt att uppbära tilläggspenning i det antal dagar, som efter från- räknandet av arbetsdagarna återstår av 90-dagarsperioden. Utredningen vid- håller sin uppfattning i dessa avseenden.

Den mera tekniska samordningen mellan arbetslöshets- och moderskaps- försäkringarna är delvis redan ordnad och återstående frågor bör lämpli— gen lösas genom överenskommelser mellan de berörda parterna.

G. ARBETSLÖSHETSKONTROLLEN M. M.

Kap. 20. Arbetslöshetskontrollen

Gällande bestämmelser m. m.

Närmare bestämmelser beträffande kontrollen av att en medlem, som an- söker om ersättning, uppfyller villkoret att vara arbetslös, arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete samt hos organ för den offentliga ar- betsförmedlingen anmält sig såsom arbetssökande har i förordningen med— delats i fråga om skyldigheten att besöka arbetsförmedlingen, varjämte meddelats vissa föreskrifter om arbetsgivarintyg. Utöver denna i vissa före— skrivna former bedrivna kontroll tillkommer den av vederbörande kassa och dess lokala redogörare i samband med understödsutgivningen verk- ställda undersökningen och prövningen av medlemmarnas understödsrätt. Denna sistnämnda kontroll, som till omfattningen varierar från fall till fall, har givetvis avgörande betydelse.

Enligt 19 5 skall medlem, som önskar komma i åtnjutande av daghjälp för viss dag, den dagen hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen per— sonligen söka arbete. Är medlemmen avlägset boende eller skulle av annan anledning skyldigheten att personligen inställa sig bli synnerligen betung— ande för honom eller föreligger eljest särskilda omständigheter, må skyldig- heten eftergivas honom. Avser eftergiften viss dag eller visst antal dagar av varje vecka, meddelas beslut därom av arbetsförmedlingsanstalt, i annat fall av tillsynsmyndigheten. Intyg, som utfärdats om arbetsansökan eller om meddelad eftergift därifrån, skall ingivas till kassan av medlemmen, då han söker ersättning. Dylikt intyg skall bevaras bland kassans handlingar. Skyl- digheten att besöka arbetsförmedlingen gäller även för karenstiden. Varken karenstid eller ersättning kan som regel ifrågakomma för dagar, som ligger före den då medlemmen första gången under den pågående arbetslösheten anmält sig som arbetssökande hos förmedlingen.

Det har befunnits ändamålsenligt att medge vissa eftergifter från skyldig- heten att dagligen besöka arbetsförmedlingen. Som regel behöver en med— lem besöka förmedlingen endast vissa dagar i veckan. För övriga dagar er-

håller han dispens från besöksskyldigheten. Det kräves givetvis, att med- lemmen även dispensdagar är arbetsför, oförhindrad att taga arbete 0. s. v. för att han för sådana dagar skall kunna uppbära ersättning eller räkna ka- rens. Finnes lämpligt arbete att erbjuda honom, äger arbetsförmedlingen kalla honom. För att i görligaste mån ersätta den personliga kontakten i de fall, då medlemmar i större utsträckning befriats från skyldigheten att per- sonligen söka arbete hos förmedlingen, har ett system utarbetats för skrift- lig kommunikation mellan de understödssökande och arbetsförmedlingen.

Även om en kassamedlem har fått markering på arbetsförmedlingen, behöver han därför inte nödvändigtvis ha rätt till ersättning från arbets- löshetskassan. Han kan exempelvis samma dag ha erhållit arbete, och. det är hans skyldighet att tala om detta för redogöraren. Denne intar således en nyckelställning i arbetslöshetskontrollen. Med sin ofta ingående kän- nedom om medlemmens personliga förhållanden har redogöraren särskilda förutsättningar att bedöma om medlemmen uppfyller de för understöds- rätten gällande allmänna villkoren att vara arbetslös och oförhindrad att äta sig arbete. Såväl tillsynsmyndigheten som kassorna ägnar också inom ramen för sina personalresurser mycket arbete åt att utbilda redogöraren för denna uppgift.

Med hänsyn till bestämmelserna i 15 & arbetslöshetskasseförordningen, enligt vilka ersättning i princip inte får utgå annat än vid oförvållad arbets- löshet, måste kontrollen av arbetslösheten även omfatta ett klarläggande av orsaken till denna. Som ett led i denna del av kontrollen har i 25 & intagits en föreskrift att medlem vars arbetsanställning upphör, hos sin arbetsgivare skall anhålla om intyg utvisande den tid under vilken medlemmen utfört arbete och orsaken till anställningens upphörande. Där medlem ansöker om daghjälp på grund av minskning i antalet arbetsdagar till följd av driftin- skränkning, skall han hos arbetsgivaren vidare anhålla om intyg rörande antalet arbetsdagar varje vecka. Arbetsgivarintyget skall, då ansökan om understöd göres av medlem, överlämnas till kassan, som har att förvara det bland sina handlingar. Arbetsgivarintyget kan även användas som ett led i avgiftskontrollen.

Härjämte må erinras om bestämmelserna i 8 & arbetslöshetskasseförord- ningen, enligt vilka den som svikligen uppgiver eller förtiger något förhål- lande av betydelse för bedömande av hans rätt till understöd, må kunna ute- slutas från rätt att kvarstå såsom medlem i erkänd arbetslöshetskassa.

Ifrågavarande bestämmelser kompletteras genom den i kungörelsen om den offentliga arbetsförmedlingen intagna föreskriften (6 5) att om arbets- sökande, som söker ersättning från erkänd arbetslöshetskassa, vägrar att antaga erbjudet lämpligt arbete, anmälan härom omedelbart skall göras till kassan och arbetsmarknadsstyrelsen. Enligt av arbetsmarknadsstyrelsen ut- färdade instruktioner skall liknande rapportering ske även då arbetsförmed-

lingen finner andra skäl för en särskild prövning av medlemmens rätt till ersättning.

Beträffande skyldigheten att vara anmäld som arbetssökande hos arbets- förmedlingen och personligen där söka arbete föreslog socialvårdskommit- tén i fråga om den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen i stort sett sani- ma bestämmelser som de hittills gällande.

Enligt kommitténs förslag skulle emellertid en person första gången han under en arbetslöshetsperiod ansökte om understöd avlämna en skriftlig ansökan därom. Ny ansökan borde inlämnas, om avbrottet varit av den längd eller haft den karaktär, att nyprövning av arbetsvillkoret skulle ske.

Utredningen

Kontrollen av att ersättning endast lämnas kassamedlem som är oförvål— lat arbetslös, arbetsför samt oförhindrad att äta sig arbete är en svår och grannlaga uppgift, vars effektiva handhavande är av den största betydelse.

Ett mycket viktigt led i kontrollen är skyldigheten att besöka arbetsför— medlingen. Det är givetvis för arbetslöshetsförsäkringen av stor betydelse att arbetsförmedlingen är väl utbyggd så att tillgängliga arbetstillfällen snabbt kan erbjudas de arbetslösa. Ju bättre arbetsförmedlingen är rustad desto mindre blir risken för missbruk av försäkringen.

Ansvaret för arbetslöshetskontrollen vilar emellertid främst på kassor- nas redogörare, vilka i regel prövar medlemmarnas ansökningar om er- sättning. Arbetsförmedlingen kan endast intyga att vederbörande medlem är anmäld som arbetssökande och att arbete inte kunnat erbjudas honom ge- nom förmedlingen. Redogöraren har att ta hänsyn även till andra omständig- heter än förmedlingens intyg. Han har huvudansvaret för att alla villkor för rätt till ersättning är uppfyllda. Detta är en väsentlig anledning till att redo- görarnas arbetsbörda i andra avseenden i den mån så är möjligt bör minskas så att de får tillfälle att ägna huvuddelen av sitt arbete åt kontrollen.

För att arbetslöshetskontrollen skall vara effektiv måste den ständigt stimuleras och hållas levande av kassornas centrala ledning och tillsyns- myndigheten. Vad den senare angår lämnar utredningen i kap. 24 en när— mare redogörelse för dess arbete i detta avseende samt betonar vikten av att myndigheten erhåller tillräcklig personal för uppgiften. Beträffande kassorna är det önskvärt, att åtminstone de större huvudkontoren efter- hand förstärker sin funktionärskår för att kunna ge redogörarna ökat stöd på denna punkt. Även kassornas samorganisation torde ha intresse av att göra insatser på området.

Bestämmelser rörande kontrollsystemet motsvarande de nu gällande har intagits i 30——32 åå förordningsförslaget. På en punkt föreslår utred- ningen i anslutning till socialvårdskommitténs förslag ett tillägg till be-

stämmelserna. Detta gäller ansökningsförfarandet. F. n. fordras i regel endast muntlig ansökan av medlemmen. Utredningen finne-r det motiverat att skriftligt ansökningsförfarande föreskrives. Detta kan förväntas under— stryka medlemmarnas ansvar för att de lämnar fullständiga och riktiga upp— gifter. Utredningen föreslår därför i 32 5 första stycket i förordningen fö— reskrifter om ett skriftligt ansökningsförfarande.

Utredningen har övervägt huruvida skyldighet bör stadgas för arbetsgi— vare att lämna s. k. arbetsgivarintyg. Detta intyg har en dubbel funktion, nämligen dels att styrka den arbetade tiden för bedömande av rätten att till- godoräkna erlagda avgifter, dels att ange orsaken till anställningens upphö— rande, d. v. s. om arbetslösheten är oförvållad eller icke. Arbetsgivarintyget har sålunda en mycket viktig funktion att fylla. Redan under förarbetena till den nu gällande lagstiftningen ifrågasattes om det inte skulle vara lämp- ligt att vid straffansvar ålägga varje arbetsgivare att vid entledigande av en försäkrad utfärda intyg. Det ansågs emellertid inte vara nödvändigt att vid- ta en sådan åtgärd. Man ansåg sig ha anledning anta, att arbetsgivarna utan tvingande bestämmelser skulle visa sig villiga att tillhandahålla intyg. Detta har också i det stora hela visat sig riktigt. Även om arbetsgivare i enstaka fall gjort svårigheter och det någon gång konstaterats att felaktig uppgift lämnats om anledningen till att den försäkrade entledigats, har därför ut— redningen stannat för att inte nu föreslå laglig skyldighet att lämna arbets— givarintyg. Skulle svårigheter att erhålla sådana intyg göra sig gällande i mera betydande utsträckning bör frågan om en lagreglering upptagas på nytt.

Utredningen vill i detta sammanhang understryka vikten av information bland de olika grupper, som beröres av arbetslöshetsförsäkringen. En själv- klar förutsättning för att redogörarna skall kunna utöva en effektiv arbets- löshetskontroll är, att de är väl insatta i gällande bestämmelser och har klart för sig det ansvar, som åvilar dem i detta hänseende. Uppgiften att upplysa medlemmarna om de grundläggande för-utsättningarna för rätten till ersättning är svår och arbetskrävande men det torde ofta vara just okun— nighet om dessa förutsättningar, som föranlett påträffade fall av missbruk. Vad slutligen angår företagarna är det nödvändigt att också informera dem om arbetslöshetsförsäkringen, dess funktion, finansiering 0. s. v. så att de blir medvetna. om arbetsgivarintygets betydelse och i eget och det allmännas intresse kan medverka till att stävja eventuella försök till missbruk av för— säkringen. Det får anses vara en synnerligen viktig uppgift för såväl de en— skilda kassorna som tillsynsmyndigheten att tillhandahålla information i dessa avseenden.

Utöver vad nu sagts vill utredningen fästa uppmärksamheten på den möj- lighet som numera synes föreligga att utnyttja debetsedeln för preliminär skatt som ett led i kontrollen av att kassamedlem saknar anställning och

inte utfört arbete för annans räkning å dag, för vilken han begär ersättning från arbetslöshetskassan. Å debetsedeln skall nämligen antecknas den tid för vilken skatteavdrag gjorts. Debetsedeln bör därför kunna utnyttjas så- väl för kontroll av avgiftsinbetalningen som för kontroll av huruvida kassa- medlem haft anställning. Utredningen tänker sig inte någon allmän skyldig- het för de försäkrade att förete debetsedeln men anser att den kan komma till användning för stickprovskontroll och i liknande sammanhang.

Samarbetet med den allmänna sjukförsäkringen för kontroll att kassa- medlemmar inte samlidigt söker full ersättning från såväl arbetslöshets- kassan som sjukkassan är en angelägenhet av betydelse för båda försäk- ringsgrenarna. Utredningen förutsätter, att parterna finner vägar för ett smidigt och effektivt samarbete på denna punkt.

Kap. 21. Avstängningsförfarandet. Lämpligt arbete

Gällande bestämmelser m. m.

Enligt 15 5 första stycket arbetslöshetskasseförordningen må till den, som frivilligt utan giltig anledning lämnat sitt arbete eller på grund av otillbör- ligt uppförande skilts från arbetet eller avvisat erbjudet lämpligt arbete, understöd inte utgivas för de fyra närmast följande veckorna efter det så- dant förhållande inträffat. .

Frågan huruvida den försäkrade kan anses ha frivilligt utan giltig anled- ning lämnat sitt arbete eller på grund av otillbörligt uppförande skilts från arbetet, får prövas i varje särskilt fall med huvudsaklig ledning av civil- rättsliga regler angående arbetsavtalet. Giltig anledning för den försäkrade att lämna arbetet har ansetts vara varje omständighet, som enligt .nämnda regler berättigar vederbörande att omedelbart häva ett ingånget arbetsavtal.

I 15 's" andra stycket lämnas en närmare definition av vad som skall betraktas såsom lämpligt arbete. Erbjudet arbete skall sålunda anses lämp- ligt under förutsättning,

att det motsvarar arbetarens krafter och färdigheter, att det är förenat med avlöning, som prövats vara skälig i förhållande till i arbetsorten förekommande avlöning för sådant arbete,

att det inte hänför sig till arbetsplats, där arbetskonflikt råder, samt att inte heller eljest särskilda omständigheter föreligger med hänsyn till sökandens personliga förhållanden eller arbetets natur.

Kompletterande regler och anvisningar finnes samlade i den av tillsyns- myndigheten utgivna handledningen >>Arbetslöshetsförsäkringen och arbets- förmedlingen».

De av socialvårdskommittén i fråga om den obligatoriska försäkringen föreslagna bestämmelserna beträffande begreppet självförvållad arbetslös- het motsvarade i stort sett 15 5 första stycket arbetslöshetskasseförord- ningen. Kommittén föreslog därutöver en bestämmelse, enligt vilken för- säkrad skulle anses som självförvållat arbetslös, därest han under åbero- pande av orsak, som inte skäligen kunnat godkännas, vägrat deltaga i kurs för fortsatt utbildning inom det egna yrket eller för omskolning till annat yrke.

De förutsättningar, under vilka ett å den öppna marknaden erbjudet ar- bete skulle betraktas som lämpligt, sammanföll enligt socialvårdskommit— téns förslag med de inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen gällande. Kommittén föreslog emellertid kompletterande bestämmelser bl. a. för det fall försäkrad erbjudits beredskapsarhete eller annat arbete, som anordnats av staten eller av kommun med statsbidrag till avhjälpande av arbetslöshet. Vid prövning av det erbjudna arbetets lämplighet skulle i detta fall hänsyn endast tagas till att arbetet motsvarade vederbörandes krafter och färdig- heter samt att det inte heller eljest förelåg särskilda omständigheter med hänsyn till vederbörandes personliga förhållanden eller arbetets natur. Någon prövning av lönens skälighet skulle inte göras. Ej heller skulle av- seende fästas vid om konflikt förelåg vid arbetsplatsen.

I utlåtande över kommitténs förslag framhöll arbetsmarknadsstyrelsen, att det resultat, som åsyftades med kurser för arbetslösa, inte torde kunna nås hos tvångskommcnderade deltagare. Kurs borde därför inte likställas med arbete. Styrelsen avstyrkte vidare införandet av särskilda bestämmelser beträffande erbjudet beredskapsarhete. Styrelsen framhöll, att förslaget om att erbjudet beredskapsarhete skulle anses lämpligt, även om konflikt råd- de vid arbetsplatsen, tedde sig obilligt.

De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation ansåg likaledes att de föreslagna bestämmelserna om beredskapsarhete borde utgå ur lagen.

Utredningen

Inom all försäkring gäller, att ersättning inte skall utgå till den, som själv vållat skadan. Särskilda regler måste finnas till förhindrande av att ersättning utgår i dylika fall. Liksom varje annan försäkring måste arbets- löshetsförsäkringen därför kringgärdas av bestämmelser, som inskränker — helt eller delvis _ rätten till ersättning, då den försäkrade genom egna åtgärder antingen framkallat sin arbetslöshet eller i väsentlig mån förorsa- kat en eljest sannolikt inte nödvändig fortsättning av en arbetslöshet, vari han sedan någon tid befunnit sig. I det förra fallet är det oftast fråga om ett frivilligt lämnande av innehaft arbete, i det senare som regel ett avvi- sande av erbjudet arbete.

De i 15 5 första stycket arbetslöshetskasseförordningen intagna bestäm- melserna beträffande de fall som skall föranleda avstängning bör enligt utredningens mening bibehållas. Med ifrågavarande fall bör emellertid lik— ställas fall, där medlem utan att uttryckligen ha avvisat ett erbjudet lämp- ligt arbete likväl genom sitt uppträdande uppenbarligen varit vållande till att anställning inte kommit till stånd. De nämnda avstängningsreglerna bör kompletteras med en föreskrift härom. Bestämmelser om avstängning från rätten till ersättning i ifrågavarande fall har införts i 16 å förslaget till arbetslöshetskasseförordning. Det skulle kunna ifrågasättas, huruvida det inte vore möjligt att i förordningen intaga mera preciserade bestämmelser beträffande de omständigheter som skall föranleda en avstängning. Utred- ningen har emellertid inte funnit det lämpligt att i förordningen intaga dy- lika detaljerade bestämmelser.

Avstängningsfö'rfarandet kan inom arbetslöshetsförsäkringen även an- vändas i andra sammanhang än i samband med frågan om huruvida arbets- lösheten skall anses självförvållad eller inte. Avstängningsförfarandet kan exempelvis användas i rent disciplinärt syfte. Inom den schweiziska försäk- ringen finnes en bestämmelse, enligt vilken försäkrad skall avstängas från understödsrätt, om han lämnar osanna eller ofullständiga uppgifter, på an— nat sätt inte iakttagit sin uppgiftsskyldighet eller orättmätigt tager under— stöd. I den holländska försäkringen föreskrives, att understöd inte kan utgå till arbetstagare som inte följer stadgarna eller som begår handlingar, vilka förorsakar eller kan förorsaka komplikationer för kassan. I här ifrågava- rande fall finnes enligt nuvarande bestämmelser i arbetslöshetskasseförord- ningen möjlighet att utesluta medlemmen. Enligt föreskrifterna i 8 5 må nämligen den som svikligen uppgiver eller förtiger något förhållande av be- tydelse för bedömande av hans rätt till ersättning kunna uteslutas ur kas— san. Efter en uteslutning kan vederbörande omedelbart vinna återinträde i kassan. Han måste emellertid då på nytt som regel erlägga 52 veckoavgifter eller 12 månadsavgifter, innan han kan komma i åtnjutande av ersättning. Medlemmen måste alltså arbeta minst ett år för att kunna erhålla ersätt- ningsrätt. I ett arbetsmarknadsläge med brist på arbetstillfällen kan det dröja en avsevärd tid utöver ett år, innan rätten till ersättning på nytt är upparbetad. Det straff, som en uteslutning i ifrågavarande fall skall utgöra, kan därför komma att verka alltför hårt, allrahelst som det på grund av det icke tidsbestämda avgiftsvillkorets konstruktion inte blir avgränsat till viss bestämd tid. Ur sociala och andra synpunkter är uteslutningen därför inte lämplig i de fall, där en viss åtgärd visserligen bör vidtagas gentemot med- lemmen men där straffet med hänsyn till arten av förseelsen inte bör verka alltför hårt. Det bör enligt utredningens mening finnas möjlighet för arbets- löshetskassorna att vidtaga andra åtgärder i dylika fall. Utredningen före- slår därför i 15 ä 2 mom. arbetslöshetskasseförordningen en bestämmelse,

innebärande att medlem, som svikligen uppgivit eller förtigit något förhål- lande av betydelse för bedömande av hans rätt till ersättning, må gå förlus- tig sin ersättningsrätt under högst ett år. En dylik spärrtid blir alltså be— gränsad till tiden. Vederbörande kvarstår som medlem i kassan och behöver inte på nytt fullgöra det icke tidsbestämda avgiftsvillkoret. Det finns emel- lertid fall, där en uteslutning ur kassan kan vara fullt motiverad. Den nu— varande bestämmelsen i 8 5 första stycket 4) arbetslöshetskasseförordning- en om uteslutning bör därför bibehållas.

Vid prövningen av frågan om avstängningstidens längd har utredningen inte funnit skäl föreligga att frångå nuvarande bestämmelser om en enhet- lig avstängningstid, omfattande fyra veckor. En gradering av avstängnings- tiden skulle visserligen i vissa fall kunna leda till större rättvisa, men torde möta alltför stora svårigheter i den praktiska tillämpningen.

Det skulle kunna ifrågasättas skyldighet för den försäkrade att besöka arbetsförmedlingen även under avstängningstiden. Avsikten med en dylik bestämmelse skulle vara, att den försäkrade även under avstängningstiden skulle bevisa sin arbetsvillighet. En dylik bestämmelse torde emellertid medföra administrativa olägenheter. Den försäkrade bör givetvis under av- stängningstiden besöka arbetsförmedlingen för att ansöka om arbete men såsom hittills torde inte höra föreskrivas skyldighet härtill. Skulle den för- säkrade avvisa erbjudet arbete under avstängningstiden, bör inte ny av- stängningstid räknas. Vederbörande är inte ersättningsberättigad och bör därför inte ha skyldighet att antaga erbjudet arbete.

Definitionen av begreppet lämpligt arbete i arbetslöshetskasseförordning- en måste av naturliga skäl vara allmänt hållen. Arbetslivets förhållanden växlar ständigt. Det är inte möjligt att i en författningsbestämmelse täcka alla de fall, som kan uppkomma i det praktiska livet. Frågan om ett erbju- det arbete skall anses lämpligt eller inte måste bedömas från fall till fall. Inte minst den försäkrades personliga förhållanden kan vara av avgörande betydelse. Under de år försäkringen varit i verksamhet har man samlat rik erfarenhet, varigenom vissa riktlinjer kunnat erhållas utöver de i arbets— löshetskasseförordningen meddelade. Dessa är emellertid inte av den art att de bör intagas i förordningen. I denna bör intagas endast de mera allmänna riktlinjerna.

Den närmare utformningen av de allmänna riktlinjerna i fråga om be— greppet lämpligt arbete är av stor betydelse för arbetslöshetsförsäkringen och indirekt för arbetsmarknaden. Det är därför angeläget, att man så långt det är möjligt tar hänsyn till alla de synpunkter, som kan vara av intresse i sammanhanget. Vidare bör man eftersträva att begreppet får en sådan ut— formning, att de subjektiva prövningsmomenten begränsas till minsta möj- liga.

I_ olika sammanhang har framhållits, att den frivilliga arbetslöshetsför—

säkringen inte är någon yrkesförsäkring. Under förarbetena till lagstift- ningen anfördes från representanter för åtskilliga yrkesorganisationer star- ka betänkligheter mot skyldigheten för deras medlemmar att vid risk av understödets indragande antaga erbjudet arbete inom annat yrke. Departe— mentschefen framhöll emellertid i propositionen till 1933 års riksdag (nr 209) i anledning härav, att intet yrke kan sättas i särställning i fråga om den allmänna skyldigheten för de försäkrade att antaga varje erbjudet ar- bete, som enligt de föreskrivna reglerna skulle betraktas såsom lämpligt.

Kravet på att de försäkrade skall taga arbete även utanför yrkesområdet får emellertid inte drivas för långt. Begreppet lämpligt arbete måste ges en sådan utformning och tillämpning, att försäkringen ständigt i varje enskilt fall är neutral i arbetsmarknadsparternas kamp om arbetsvillkoren, där- ibland lönerna. Vidare måste de försäkrades skyldighet att taga arbete va— ra oberoende av konjunkturförändringarna på arbetsmarknaden.

Den omständigheten att försäkringen inte är någon yrkesförsäkring bör inte heller föranleda en onödig yrkesväxling. Det ligger i såväl arbetsgiva— rens som den enskilde arbetssökandens liksom i den allmänna produktions— effektivitetens intresse att arbetstagaren så långt det är möjligt placeras i arbete inom det egna yrket. De stora kapitaltillgångar, som de enskildas yrkesfärdigheter representerar, bör tillvaratagas. Den enskilde individen har helt naturligt en önskan att få fortsätta i sitt gamla yrke för att kunna ut- nyttja sina yrkesfärdigheter. En placering inom annat yrke kan i många fall åtminstone till en början betyda en minskad arbetseffektivitet, som är till nackdel för alla parter.

Under förarbetena till arbetslöshetskasseförordningen har utsagts, att kassamedlem har rätt att anse erbjudet arbete såsom icke lämpligt om det ligger inom annat yrke, då utsikt finnes att snart få ett någorlunda varak- tigt arbete inom det egna yrket. Lagstiftningens eller förarbetenas anvis- ningar anger emellertid inte någon bestämd tidsfrist för detta senare arbe- tes början. Det vore givetvis värdefullt, om preciserade bestämmelser kun- de meddelas härom i arbetslöshetskasseförordningen. Utredningen anser emellertid, att det inte är möjligt att i förordningen intaga bestämmelser härom, som på ett ur alla synpunkter rättvist sätt skulle reglera ifrågava- rande förhållande. Frågan får bedömas från fall till fall. Bland de omstän- digheter, som bör verka avgörande på frågan om erbjudet arbete är lämp- ligt eller ej ur förevarande synpunkter, kan nämnas spörsmålet huruvida medlem har löfte om anställning inom den närmaste tiden samt de aktuella sysselsättningsförhållandena över huvud taget inom det geografiska om- råde, inom Vilket den arbetslöse kan anses vara arbetssökande. En relativt lång tidsfrist kan anses skälig, om arbete erbjudes på annan ort än bo- stadsorten. Likaså bör familjeförsörjare i sistnämnda fall tillerkännas läng- re tidsfrist än andra försäkrade.

Frågan om en försäkrads rätt att avvisa erbjudet arbete med motivering att han snart får arbete inom det egna yrket är särskilt aktuell beträffan- de säsongarbetarna, framför allt byggnadsarbetarna inför en stundande ar- betssäsong. Säsongarbetarna bör inte inta någon särställning i fråga om skyldigheten att ta erbjudet arbete. Såsom hittills bör nuvarande allmänna regler och tillämpad praxis även gälla denna kategori utan undantag. Kan en säsongarhetare inför en stundande arbetssäsong inom det egna yrket åberopa, att han så snart verksamheten åter kommer i gång erhåller arbete inom yrket, synes han inte vara skyldig att ta arbete inom annat yrke i var- je fall inte på annan ort. Säsongarhetarna torde i viss utsträckning få an— ses böra stå till disposition att omedelbart kunna rycka in i sina ordinarie yrken, så snart arbetssäsongen inledes. Några generella regler beträffande skyldigheten att ta arbete synes lämpligen inte höra meddelas. Frågan måste avgöras från fall till fall efter allmänna avväganden.

Som ett komplement till skyldigheten att laga arbete utanför yrket kan sägas i princip gälla, att de försäkrade även måste taga arbete utanför bo- stadsorten. Vissa omständigheter är av den natur, att de bör ge medlemmen rätt att uppträda endast såsom lokalt arbetssökande, d. v. s. medlemmen tillerkännes rätt att avvisa erbjudet arbete på annan ort. Bland dessa 0111— ständigheter märkes främst familjeförhållanden. Enbart den omständighe- ten, att medlemmen är gift, bör emellertid inte generellt kunna åberopas i detta fall. Även en gift kvinnlig medlem måste anses skyldig att antaga ar- bete utanför bostadsorten, såvida hon inte har minderåriga barn, åldrig eller sjuklig anförvant i hemmet att vårda. I dessa fall bör hen givetvis beredas tillfälle att efter arbetets slut få ägna sig åt deras skötsel. Finnes inga dy- lika särskilda omständigheter, bör hon liksom gift manlig medlem vara skyldig att taga lämpligt arbete på annan ort.

Skötseln av mindre fastighet bör inte i och för sig kunna godkännas som skäl för att få uppträda som lokalt arbetssökande. Är det fråga om ett små- bruk med husdjur, blir förhållandet ett annat. Finnes inte någon annan per- son än medlemmen, som kan sköta djuren, måste han anses ha godtagbara skäl för att anses som lokalt arbetssökande. Man kan inte kräva, att med— lemmen skall sälja djuren för att kunna taga ett kanske tillfälligt arbete utanför hemorten.

Att en medlem medgives rätt att uppträda endast som lokalt arbetssökan- de innebär inte att han får begränsa sitt arbetskraftsutbud till arbeten på själva hemorten. Ett arbete utanför hemorten bör ur här ifrågavarande syn— punkt gälla som lämpligt för alla försäkrade, om det är möjligt för veder- börande att återvända till hemmet dagligen. Överstiger bortovaron från hemmet 12 timmar, synes dock undantag kunna göras för lokalt arbetssö- kande. I fråga om gifta kvinnor med barn torde gränsen kunna sättas något lägre. En bedömning får ske från fall till fall. Arbetsplatsens belägenhet i

förhållande till bostaden, kommunikationerna dem emellan, väglag o. s. v. måste således i vissa fall tagas i beaktande vid bedömandet av ett erbjudet arbetes lämplighet.

Gäller arbetserbjudandet ett arbete så beläget, att vederbörande inte kan återvända hem dagligen, är arbetet lämpligt endast om bostad och kost kan ordnas på arbetsorten. Den försäkrade får dessutom inte hindras i uppfyl— landet av sina underhålls- och försörjningsplikter. Erbjudes mera stadig- varande arbete på annan, avlägsen ort, bör tillgången eller ej av lämplig familjebostad i förekommande fall spela stor roll.

Nu gällande praxis torde, så vitt utredningen kunnat finna, överensstäm- ma med vad här anförts. Även i andra hänseenden, såsom när det gäller ar- betsförmåga, skälig avlöning etc. måste en motsvarande avvägning komma till stånd. Utredningen, som tagit del av de av tillsynsmyndigheten utfär- dade anvisningarna och uppgifter om praxis, har icke funnit anledning till annat förslag än att i ifrågavarande paragraf (16 å i förordningsförslaget) såsom förutsättning för att arbete anses som lämpligt skall intagas att för- hållandena på arbetsplatsen väsentligen motsvarar vad som i lag och författ- ning kan finnas föreskrivet rörande åtgärder till förebyggande av ohälsa och olycksfall.

Socialvårdskommittén föreslog i fråga om den obligatoriska arbetslös- hetsförsäkringen, att i det fall försäkrad erbjudits beredskapsarhete eller annat arbete, som anordnats av staten eller av kommun med statsbidrag till avhjälpande av arbetslöshet, vid prövning av frågan om det erbjudna arbetets lämplighet hänsyn endast finge tagas till att "arbetet motsvarade vederbörandes krafter och färdigheter samt att det inte heller eljest före- låg särskilda omständigheter med hänsyn till vederbörandes personliga förj hållanden eller arbetets natur. Man skulle således helt bortse från bestäm- melserna om skälig lön och arbetskonflikt. Utredningen anser inte skäl fö— religga för en dylik särbestämmelse.

Utredningen anser, att en korttidsarbetande, som erbjudes ett lämpligt stadigvarande arbete med full sysselsättning, bör vara skyldig att antaga detta, om förutsättningarna i övrigt för att man skall kunna anse arbetet såsom lämpligt är uppfyllda. Motsatsen bör givetvis gälla, om man kan förvänta att full arbetstid vid hans ordinarie arbetsplats inom kort tid åter kommer att införas. Särskild bestämmelse i detta ämne synes dock ej er- fordras.

Av skäl som arbetsmarknadsstyrelsen angivit i sitt utlåtande över social- vårdskommitténs förslag anser utredningen, att medlem, som vägrar del- taga i kurs för fortsatt utbildning i det egna yrket eller för omskolning till annat yrke, inte bör betraktas som självförvållat arbetslös.

H. ÖVRIGA FRÅGOR

Kap. 22. Fonderingsbestämmelserna

Gällande bestämmelser m. 111.

Enligt bestämmelserna i 27 å arbetslöshetskasseförordningen skall erkänd arbetslöshetskassa såsom fond avsätta tillgångar motsvarande i fråga om kassor med 10 000 medlemmar eller däröver minst två gånger genomsnitt- liga beloppet av de tio sistförflutna årens inkomster i form av erlagda av- gifter och erhållet statsbidrag. i fråga om kassor med 500 medlemmar eller därunder ska'll såsom fond avsättas minst fyra gånger ett på samma sätt beräknat belopp och i fråga om kassor med flera än 500 men färre än 10 000 medlemmar minst det belopp, tillsynsmyndigheten med ledning av angivna siffror bestämmer.

1)

2)

3)

4)

5)

Fondens tillgångar skola redovisas: i obligationer eller andra skuldförbindelser, som utfärdats eller garan- terats av staten; i obligationer, utfärdade av Sveriges allmänna hypoteksbank, Konunga- riket Sveriges stadshypotekskassa, Svenska bostadskreditkassan, Svenska skeppshypotekskassan eller Inteckningsbanken aktiebolag eller av hy- poteksaktiebolag, som enligt vad därom finnes stadgat står under till- syn av bank- och fondinspektionen ; i fordringsbevis, utfärdade av riksbanken, svenskt bankaktiebolag, post— sparbanken, svensk sparbank, Svenska jordbrukskreditkassan eller cen- tralkassa för jordbrukskredit, med undantag av sådana för den allmän- na rörelsen avsedda förskrivningar, som medför rätt till betalning först efter utfärdarens övriga. fordringsägare (förlagsbevis); i obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade av svensk kommun, som till lånets upptagande eller garanterande erhål- lit Konungens tillstånd; med tillsynsmyndighetens medgivande i fastighet, avsedd för kassans verksamhet, eller i aktier i aktiebolag eller andelar i ekonomisk förening, därest bolaget eller föreningen uteslutande har till uppgift att äga och förvalta sådan fastighet; dock att i varje fall åbyggnad å fastigheten skall vara brandförsäkrad i försäkringsbolag, som avses i lagen om för- säkringsrörelse, eller i utländsk försäkringsanstalt med rätt att driva försäkringsrörelse här i riket.

Med tillsynsmyndighetens medgivande må högst en femtedel av fondens tillgångar redovisas i skuldförbindelser, för vilka kassan äger säkerhet ge- nom inteckning i fast egendom eller tomträtt inom två tredjedelar av se- nast fastställda taxeringsvärde.

Skälet för att en så lång tid som tio år valts för beräkning av kassans ge- nomsnittliga årliga inkomster av avgifter och statsbidrag är att man velat undvika, att till grund för kalkylerna skulle ligga förhållandena uteslutan- de under en högkonjunktur eller under en lågkonjunktur. Vid förarbetena antog man att under en tioårsperiod såväl goda som dåliga tider skulle före- komma i kassans verksamhet.

Under de tio första åren efter en kassas start fastställer tillsynsmyndig- heten som regel årligen den erforderliga fonden med ledning av den all— männa formeln för bestämmande av fondens storlek och de erfarenheter, som legat till grund för avgiftsberäkningarna m. in. eller som sedermera gjorts under kassans verksamhet.

Fonden får endast tagas i anspråk, i den mån kassans inkomster inte för- slår till täckande av kassans löpande utgifter. Det är emellertid uppenbart, att kassan vid större påfrestningar måste vidtaga åtgärder för att söka åter- ställa balansen mellan inkomster och utgifter samt åter bringa upp fonden till dess föreskrivna minimistorlek. Dessa åtgärder kan bestå i uttaxering å medlemmarna eller i minskning av daghjälpens storlek eller understöds- tidens längd. I 5 5 arbetslöshetskasseförordningen föreskrives skyldighet för kassorna att i sina stadgar intaga bestämmelser i dessa avseenden.

I kassastadgarna föreskrives som regel, att åtgärder, i det fall fonden ned— gått under 50 procent av den fastställda storleken, skall vidtagas för att fonden inom högst fem år må kunna uppbringas till sin föreskrivna storlek. Därest mer än 40 procent av fonden måst tagas i anspråk för täckande av kassans löpande utgifter, äger kassastyrelsen efter tillsynsmyndighetens medgivande besluta, att visst belopp skall uttaxeras å medlemmarna i skä- ligt förhållande till de fasta avgifterna. Om arbetslösheten bland kassans medlemmar uppgår till mer än 20 procent eller om mer än 40 procent av fonden måst tagas i anspråk för täckande av kassans löpande utgifter, må kassastyrelsen efter medgivande av tillsynsmyndigheten besluta nedsätta daghjälpens storlek, minska understödstidens längd eller eljest vidtaga de inskränkningar i understödsrätten, som är av omständigheterna påkallade.

I sitt förslag Alt. II, upptog socialvårdskommittén regler för bestämmande» av storleken av arbetslöshetskassas fond, utformade i nära anslutning till vad som gäller för den nuvarande frivilliga försäkringen. I ett avseende fö- reslog kommitté-n en något ändrad beräkningsgrund. Inom den frivilliga för- säkringen gällde, att fondens storlek skulle bestämmas såsom en viss mul- tipel av genomsnittliga beloppet av de tio sistförflutna årens inkomster. Denna bestämmelse medförde enligt kommitténs mening, att fondens stor-

lek i kassor med starkt växande medlemsantal kunde bli otillräcklig. Kom- mittén ansåg att man för att uppnå betryggande säkerhet borde avväga fon— dens förhållande till det aktuella medlemsantalet. Med hänsyn härtill före- slog kommittén, att fondens storlek, beräknad per medlem, skulle vara lika med en multipel av kassans genomsnittliga inkomster per medlem under de tio sistförflutna åren.

Utredningen

I sitt hösten 1952 framlagda förslag till vissa förbättringar av ersättning- arna inom den frivilliga arbctslöshetsförsäkringen m. m. framhöll utred- ningen i samband med behandlingen av frågan om fondbildningen, att ar- betslöshetsförsäkringen och fonderna inte prövats under en något försva— gad konjunktur eller depression. Under de år den frivilliga statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen varit i verksamhet hade sysselsättningen varit god, under längsta tiden faktiskt exceptionellt god. Man hade således inte erhållit någon erfarenhet om hur de nuvarande fondreglerna verkar i alla för framtiden tänkbara situationer. Trots den i allmänhet särpräglat goda sysselsättningen hade dock för enstaka år i några kassor redovisats förlust på grund av arbetslöshetens stora omfattning inom yrket. Med hänsyn till bl. a. att nuvarande fonder inte prövats vid lågkonjunktur, inte ens en mått— lig sådan, ansåg sig utredningen då inte kunna framlägga förslag om vare sig en skärpning av gällande bestämmelser eller en uppmjukning av de- samma.

Sedan utredningen avlämnade sitt ovannämnda i'örslag har en viss erfa- renhet vunnits beträffande fondernas bärkraft därigenom att ersättningarna inom de erkända arbetslöshetskassorna höjts i väsentlig grad samtidigt som arbetslösheten och understödsutbetalningen i vissa kassor nått en större omfattning än tillförne. Det har därvid visat sig, att en del kassor haft svå- righeter att skaffa fram likvida medel till den löpande understödsutbetal- ningen. Avräkning å statsbidrag har fått tillgripas i en utsträckning, som inte torde ha avsetts vid tillkomsten av gällande bestämmelser, för att man skulle kunna tillgodose kassornas behov av likvida medel. Enligt bestäm- melserna i 7 5 statsbidragsförordningen utbetalas statsbidraget årsvis i ef- terskott. När särskilda skäl därtill föreligger må emellertid efter tillsyns- myndighetens beprövande till kassa i avräkning utbetalas intill hela belop- pet av grundstatsbidrag och familjetilläggsbidrag, som belöper å tiden från årets början till utbetalningsdagen, samt intill nio tiondelar av medlemsbi- drag och daghjälpsbidrag, som skäligen kan antagas belöpa å samma tid. Under första halvåret 1953 utbetalades i avräkning å statsbidrag för året sammanlagt två milj. kr., motsvarande ca nio procent av statsbidraget för hela året, till sex kassor. Under första halvåret 1954 utanordnades ca sju milj. kr., motsvarande omkring 17 procent av det för året beräknade stats-

bidraget. Avräkningsförfarandet har använts i fråga om t'em kassor, huvud- sakligen byggnadskassorna.

En av fondbildningens viktigaste uppgifter inom arbetslöshetsförsäkring- en i dess nuvarande utformning måste vara att göra det möjligt för arbets- löshetskassorna att även vid en något ökad arbetslöshet av egna medel till- godose medlemmarnas berättigade krav på ersättning från kassan utan att behöva möta svårigheter att skaffa fram likvida medel och därvid mera re- gelmässigt behöva lita till avräkning å statsbidraget. De gjorda erfarenhe- terna visar, att man bl. a. ur dessa synpunkter inte har möjlighet att sänka kravet på fondbildningen inom de erkända arbetslöshetskassorna. Kassan måste kunna fylla de förväntningar, som dess medlemmar rimligtvis har rätt att hysa då det gäller hjälp av kassan vid arbetslöshet.

Som ovan framhållits måste kassorna i sina stadgar intaga särskilda fö- reskrifter under vilka förutsättningar speciella åtgärder skall vidtagas för att man vid större påfrestningar skall söka återställa balansen mellan i-n- komster och utgifter samt åter bringa upp fonden till dess föreskrivna mi— nimistorlek. Dessa åtgärder kan bestå i uttaxering å medlemmarna eller i minskning av daghjälpens storlek eller understödstidens längd.

Det är uppenbart, att vidtagandet av dylika extraordinära åtgärder så långt möjligt bör undvikas. Såväl de försäkrades som statsmakternas tillit till försäkringens förmåga att erbjuda ett effektivt skydd mot arbetslöshe- tens skadeverkningar skulle eljest försvagas på ett sätt, som särskilt för en frivillig försäkring skulle kunna bli ödesdigert. Uttaxeringsförfarandet ger dessutom vid en större arbetslöshet endast ringa och otillräcklig effekt. En minskning av daghjälpens storlek eller ersättningstidens längd kan i många lägen få den konsekvensen, att understödsformer, som helt bekostas av all- männa medel, måste komma till ökad användning —— ett förhållande som ur samhällets synpunkt inte kan anses tillfredsställa-nde. Det är med hänsyn till det anförda av betydelse, att fondbestämmelserna är utformade på ett sådant sätt att ifrågavarande särskilda åtgärder skall behöva tillgripas en- dast i undantagsfall.

Av viss betydelse för reglerna för fondens storlek är den i statsbidrags- bestämmelserna inskrivna regeln, att daghjälpsbidrag inte utbetalas för de understödsdagar per medlem, som överskjuter de första 35. Denna begräns- ning har hittills måst i en del kassor mötas genom en motsvarande ökning av fondens bär-kraft. Även om, såsom utredningen föreslår i kap. 23, denna begränsningsregel väsentligt mildras, kan inte detta tillräckligt motivera en allmän nedprutning av fondkravet.

Fondens storlek måste i första hand sättas i relation till antalet medlem- mar i kassan. Med hänsyn till den mindre riskutjämning, som kommer till stånd i en kassa med ett litet antal medlemmar än i en kassa med större antal medlemmar, måste fondens storlek vara relativt sett större i kassor

med litet medlemsantal. De i de nuvarande bestämmelserna angivna grän- serna och proportionstalen synes vara väl avvägda i nyssnämnda syfte. Ifrågavarande bestämmelser synes därför i och för sig inte behöva ändras i detta avseende. De bör dock förtydligas med ett tillägg innebärande att fonden skall beräknas utslagen per medlem. Med hänsyn till att samtliga regelbundna inkomster bör läggas till grund vid beräkningen av fondens minimistorlek bör vidare denna bestämmas som en multipel inte blott av avgifter och statsbidrag, utan även av influtna räntor. Tillsynsmyndighe- ten bör härjämte tillerkännas befogenhet att vid en avsevärd ökning av försäkringsersättningarnas belopp, förvaltningskostnaderna eller statsbi- draget i en kassa föreskriva att såsom fond skall avsättas större tillgångar än enligt huvudregeln.

Med nuvarande bestämmelser kan fondens storlek definitivt fastställas först sedan kassan varit i verksamhet under tio år. Tillsynsmyndigheten fastställer emellertid vid kassans registrering en preliminär fond, som be- räknas med hänsyn till den väntade understödsutbetalningen i kassan etc. Utredningen föreslår att en direkt bestämmelse intages i arbetslöshetskas- seförordningen beträffande fastställandet av en preliminär fond årligen för erkänd arbetslöshetskassa intill dess att kassan varit i verksamhet tio år och fonden således definitivt kan fastställas.

I gällande fondbestämmelser finnes icke föreskrift eller riktlinjer om huru man skall förfara med en kassas fond i det fall en viss grupp av med— lemmarna övergår till annan erkänd arbetslöshetskassa. Organisatoriska förändringar, sammanslagning, delning av fackförbund etc., äger rum på det fackliga området gång efter annan. I allmänhet beröres även resp. er— kända arbetslöshetskassor av dessa förändringar. Vid olika tillfällen har under de år arbetslöshetsförsäkringen varit i funktion uppkommit fråga om en uppdelning av olika kassors fonder. Den mest genomgripande föränd- ringen hittills torde ha varit bildandet av Byggnadsarbetarnas erkända ar- betslöshetskassa. Till denna överfördes stora medlemsgrupper från bl. a. Metallindustriarbetarnas samt nuvarande Fabriks- och Vägarbetarnas er— kända arbetslöshetskassor. Det skulle vara oskäligt, om medlemsgrupper vid en dylik kollektiv överföring till annan erkänd kassa inte skulle kunna få med sig en del av fonden i den frånflyttade kassan och på så vis stärka grunden för ersättningsrätt i den nya kassan. I de fall, som hittills inträf— fat, har de berörda arbetslöshetskassorna träffat överenskommelser om överförandet av fondmedcl. '

Utredningen har övervägt att föreslå införande i förordningen av en be- stämmelse rörande dylik överföring av fondmedcl. Då förutsättningarna för tillämpningen av en sådan bestämmelse samt beräkningsgrunden emeller- tid knappast kan anges med önskvärd exakthet har utredningen avstått här- ifrån. Utredningen vill dock understryka, att överenskommelser mellan

fackförbund om överflyttning av medlemmar bör omfatta även konsekven— serna för berörda arbetslöshetskassors del samt att tillsynsmyndigheten här- vid naturligen bör anlitas som sakkunnig och medlande instans.

Utredningen har även behandlat reglerna för placeringen av kassornas fondmedel. Bestämmelserna härom prövades senast vid 1949 års riksdag (prop. nr 192, andra lagutsk. utl. nr 31, rd. skr. nr 319). Härvid behandla- des bl. a. frågan om införande av rätt för kassorna att placera viss del av fonderna i av svenska industriföretag utfärdade obligationer samt vissa andra inhemska värdehandlingar, vilka enligt nu gällande bestämmelser ej är tillåtna placeringsobjekt. Förslag i denna riktning avvisades av statsmak- terna. Härvid hänvisades bl. a. till det samband som råder mellan arbets— löshetskasseförordningens placeringsbestämmelser och motsvarande be- stämmelser i understödsföreningslagen, vilken lag i sinom tid torde komma att bli föremål för en allmän översyn. Med hänsyn till vad sålunda anför- des har utredningen inte ansett sig böra framlägga några förslag om en me- ra allmän utvidgning av placeringsmöjligheterna. Utredningen inskränker sig till att föreslå jämkningar i nu gällande bestämmelser. Sålunda bör un- der 2) i uppräkningen av de tillåtna placeringarna införas obligationer ut- färdade av Svensk fartygskredit aktiebolag samt under 3) i uppräkningen postsparbanken utbytas mot postverket. Ifrågavarande aktiebolags obliga- tioner synes böra jämställas med de av hypoteksinrättningar utfärdade obli- gationer som nu är tillåtna. Den andra ändringen avser att täcka även pla— cering å postgiro.

Kap. 23. Statsbidragsbestämmelserna

Gällande bestämmelser m. m.

Bestämmelser om statsbidrag finnes meddelade i förordningen den 15 juni 1934 (nr 265) om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor med däri senare införda ändringar.

Statsbidrag utgår såsom grundstatsbidrag, daghjälpsbidrag, familjetill- läggsbidrag och förvaltningsbidrag.

Grundstaisbidrag utgår för varje dag, för vilken daghjälp utgivits, med dels ett grundbelopp av två kronor 25 öre vid en daghjälp av fem kronor 50 öre, dels ock ett tilläggsbelopp av 25 öre för varje hel krona, varmed dag— hjälpen överstiger fem kronor 50 öre. Grundstatsbidraget må dock icke i något fall uppgå till högre belopp än fem kronor för varje understödsdag. Har daghjälpen fastställts till lägre belopp än fem kronor 50 öre, skall grundstatsbidraget utgå med 40 procent av det fastställda beloppet.

Daghjälpsbidraget utgår för kalenderår med viss procentuell andel av kassans sammanlagda kostnader för daghjälp under tid av året, då anta-

gande till erkänd arbetslöshetskassa varit gällande, efter avdrag dock från nämnda kostnader av belopp, som svarar mot grundstatsbidraget. Procent- talet bestämmes i förhållande till antalet understödda dagar per medlem och år. Daghjälpsbidrag utgår först då antalet understödda dagar per års— medlem Överstiger tre. Daghjälpsbidragsprocenten stiger från 3,0 vid 3,25 understödsdagar till 75,0 vid 26--——35 understödda dagar per årsmedlem.

Familjefilläggsbidrag utgår för kalenderår med belopp motsvarande 75 procent av kassans sammanlagda utgifter för familjetillägg under året.

Förvaltningsbidrag utgår för kalenderår dels med ett i förhållande till antalet årsmedlemmar i kassan under året beräknat belopp (medlemsbi- drag), dels ock med belopp motsvarande vad under året utgivits i arvode till styrelseledamot, som utsetts av tillsynsmyndigheten.

Medlemsbidrag utgår med fem kronor per årsmedlem för det antal års- medlemmar, som inte överstiger 3 000, med fyra kronor per årsmedlem för det antal årsmedlemmar, som överstiger 3 000 men inte 25 000, och med tre kronor per årsmedlem för det antal årsmedlemmar, som överstiger 25 000.

Statsbidrag utbetalas årsvis i efterskott efter ansökan. Kassa må dock ef— ter varje kvartals slut erhålla utbetalning intill tre fjärdedelar av det bidrag, som skäligen kan antagas belöpa å kvartalet. Om särskilda skäl därtill före- ligger, må efter tillsynsmyndighetens beprövande till kassa utbetalas intill hela beloppet av grundstatsbidrag och familjetilläggsbidrag, som belöper å tiden från årets början till utbetalningsdagen, samt intill nio tiondelar av medlemsbidrag och daghjälpsbidrag, som skäligen kan antagas belöpa på samma tid.

I skrivelse den 20 september 1949 har De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation anhållit, att statsbidragen effektiviseras i avgiftsutjämnan- de syfte genom borttagande av den s. k. 35—dagarsgränsen för daghjälpsbi- draget.

U [ redn ingen

Frågan om finansieringssystemet, kostnadsfördelningen, statsbidragets former och belopp har behandlats av utredningen i dess 1952 avgivna be- tänkande. I detta sammanhang skall utredningen upptaga till behandling endast vissa frågor, som rör smärre ändringar i statsbidragsfö'rordningen, delvis föranledda av ovan föreslagna ändringar i arbetslöshetskasseförord— ningen.

Enligt den praxis som under åren utbildat sig kan tillsynsmyndigheten rikta erinran mot kassas beslut och även innehålla statsbidraget i ett enskilt fall. Det ligger i sakens natur att statsbidrag om tillsynsmyndigheten fun- nit, att en medlem inte borde tillerkännas ersättning enligt arbetslöshets- kasseförordningens bestämmelser, inte bör kunna utgå. En särskild bestäm- melse härom synes enligt utredningens mening inte nödvändig.

Beträffande grundstatsbidraget framhöll utredningen i sitt ovannämnda betänkande, att det alltid borde beräknas efter den tillförsäkrade dag- hjälpen. Enligt de ovan föreslagna ändringarna i arbetslöshetskasseförord- ningen kan det uppkomma fall, där daghjälpsbeloppet skall utgå med låg- re belopp än det för klassen eller kassan gällande. Daghjälpen kan komma att minskas på grund av den s. k. sextonveckorsregeln (kap. 12), överför- säkringsreglerna (kap. 15) eller bestämmelserna om nedsättning av ersätt- ningsbeloppet i vissa fall (kap. 14). Eftersom grundstatsbidraget utgår med visst bestämt belopp och icke med viss andel av daghjälpskostnaderna, upp— kommer fråga, huruvida grundstatsbidraget skall reduceras i de här avsed- da fallen. Grundstatsbidraget skulle alltså beräknas på den faktiskt utgå- ende daghjälpen och icke på det tillförsäkrade daghjälpsbeloppet. En dylik beräkning kräver en särredovisning av antalet ersättningsdagar med ned- satt daghjälpsbelopp.

I fråga om antalet fall, där daghjälpen måste nedsättas, torde kunna förutses, att den angivna sextonveckorsregeln kommer att få en särskilt in- skränkt tillämpning. I överförsäkringsfallen torde i första hand familje- tillägget komma att minskas. En anpassning av grundstatsbidraget på ifrå- gasatt sätt är därför i dessa fall utan betydelse. Eftersom utgående belopp kan variera betydligt, skulle en särredovisning av dessa och beräkningen av grundstatsbidraget bli administrativt besvärlig. Med hänsyn härtill föreslår utredningen, att grundstatsbidraget såsom för närvarande i regel skall räk- nas på den för klassen eller kassan tillförsäkrade daghjälpen. Då fråga är om halv ersättning enligt de föreslagna bestämmelserna i 23 5 3 mom. första stycket arbetslöshetskasseförordningen (vid arbete mer än två men ej över fyra timmar) är förhållandet ett annat. I detta fall bör grundstats- bidraget såsom utredningen anfört i kap. 14 nedsättas till hälften. Av skäl som likaledes anförts i nämnda sammanhang bör däremot helt grundstats- bidrag utgå vid halv ersättning enligt 23 5 3 mom. andra stycket förslaget till kasseförordning (vid halv sjukpenning).

Redan enligt de för försäkringen gällande första bestämmelserna skulle daghjälpsbidraget utgå progressivt intill ett visst antal ersatta dagar per medlem. Detta antal ansågs kunna bestämmas till 21. Beträffande denna gräns framhöll 1932 års utredning ( prop. 1933: 209 bil. G s. 73), att den motsvarade en ganska betydande arbetslöshet. Skulle arbetslösheten bli ännu större, torde den alltmera få karaktären av krisarbetslöshet, som mindre lämpade sig att omhändertagas genom en försäkring. Under sådana förhållanden borde statsbidraget inte ytterligare ökas, sedan förevarande arbetslöshetsnivå uppnåtts. Statsbidraget kom således att i detta fall utgöra en allt mindre procentuell andel av hela kostnaden, såvida inte kassan be- gagnade sig av sin rätt att då sänka daghjälpen eller förkorta understöds- tiden.

I samband med ändring av bestämmelserna för daghjälpsbidraget år 1941 höjdes maximigränsen till 35 ersättningsdagar. Daghjälpsbidrag utgår med 75 procent i det fall antalet ersatta dagar per medlem uppgår till 26—35. Överstiger antalet dagar 35, beräknas daghjälpsbidragsprocenten genom att 75 multipliceras med 35/n, där n betecknar antalet ersatta dagar per med- lem. Daghjälpsbidragct kommer därför att utgå med en sjunkande procent av kostnaderna för ersättningar allteftersom antalet ersatta dagar per med- lem stiger över 35. En effektivisering av arbetslöshetsförsäkringen bör en- ligt utredningens mening genomföras även i det avseendet, att kassorna be- redes ökade möjligheter att utgiva ersättning i viss utsträckning även i de fall arbetslösheten skulle bli mera omfattande. Såsom framhållits i kap. 16, torde man inte alltid eller för alla yrkesgrupper kunna förvänta, att arbets- linjen skall kunna genomföras så snabbt att avsedd lättnad uppnås för ar- betslöshetskassorna inom den tid man närmast åsyftat. Vidare kan fram- hållas, att det ur såväl samhällets som den enskilde individens synpunkt är lämpligare att ersättning utgår från arbetslöshetsförsäkringen än från den helt av allmänna medel bekostade kontantunderstödsverksamheten. Utred- ningen föreslår därför att den nuvarande begränsningen av daghjälpsbidra— get slopas. Daghjälpsbidraget bör således utgå med 75 procent av kostna- derna för daghj älp, minskade med grundstatsbidrag, då antalet understödda dagar per medlem uppgår till eller överstiger 26.

Som utredningen anfört 1 kap. 14, bör daghjälpsbidrag inte utgå vid halv ersättning enligt 23 5 3 mom. arbetslöshetskasseförordningen. Ej heller bör dag för vilken halv ersättning utgått, medräknas vid fastställandet av dag- hjälpsbidragsprocenten för klassen eller kassan.

I 4 & statsbidragsförordningen finnes regler för beräkningen av daghj älps- bidraget för det fall antagande till erkänd arbetslöshetskassa blivit gällande eller upphört att gälla under ett kalenderår. Daghjälpsbidraget skall beräk- nas för den tid av året, då antagandet varit gällande, efter förhållandena under ett helt år, räknat i förra fallet från det antagandet blev gällande och i senare fallet till dess antagandet upphörde att gälla. Enligt bestämmelser- na i 3 & statsbidragsförordningen skall daghjälpsbidraget liksom grund— statsbidraget beräknas särskilt för varje klass. Den situation, som förutsatts i ifrågavarande beräkningsregier, kan emellertid föreligga även när det gäl— ler de olika klasserna i en kassa. Klassindelningen i en kassa ändras gång efter annan. Ändringen genomföres ofta under löpande kalenderår, vanli- gen vid halvårsskiftet eller under den senare delen av året. Till ledning för beräkningen av daghjälpsbidraget i dessa fall bör i statsbidragsförordning- en intagas bestämmelse, att vad som föreskrivits beträffande beräkningen av daghjälpsbidraget till erkänd arbetslöshetskassa bör äga motsvara-nde tillämpning vid ombildningen av klasserna inom en kassa under kalender- året. Vid ändring av klassindelningen kan ofta de gamla klasserna identi-

fieras i de nya. Det kan emellertid uppkomma fall, där ändringen är så ge— nomgripande, att det inte är möjligt att utan vidare säga från vilka gamla klasser medlemmarna i de nya klasserna kommer. Beräkningen av dag- hjälpsbidraget i dessa fall kan inte regleras genom särskilda bestämmelser i s'tatsbidragsförordningen. Tillsynsmyndigheten får i varje särskilt fall så långt det är möjligt tillämpa de i 4 & statsbidragsförordningen meddelade bestämmelserna.

I fråga om medlemsbidraget föreslår utredningen i 4 & tredje stycket ar- betslöshetskasseförordningen en bestämmelse, att antagande till erkänd ar- betslöshetskassa kan ske under villkor att statsbidrag i form av medlems- bidrag skall utgå med lägre belopp än eljest är föreskrivet i det fall det är sannolikt, att utbetalningen av ersättning blir synnerligen ringa i förhållan- de till medlemsantalet. Denna bestämmelse bör kompletteras med en till denna hänvisande bestämmelse i statsbidragsförordningen. Beträffande medlemsbidraget uppkommer även fråga huruvida sådant bidrag skall utgå för medlemmar, som en längre tid erhållit avgiftsbefrielse av diverse anled- ningar (diversestämplat), d. v. s. annat skäl än sådant, som i olika avse- enden får tillgodoräknas inom försäkringen. Antalet fall där medlemmar kan komma att kvarstå i kassan längre tid och därvid diversestämpla torde med de regler, som av utredningen föreslagits beträffande rätt att återin— träda i kassan med tillgodoräknande av det icke tidsbestämda avgiftsvill- koret, komma att begränsas. Några särskilda bestämmelser beträffande med— lemsbidraget för diversestämplande medlem är enligt utredningens mening inte erforderliga. Vidare uppkommer fråga om medlemsbidraget till med- lemmar, som enligt de i 15 ä 2 mom. arbetslöshetskasseförordningen före- slagna bestämmelserna är avstängda från rätt till ersättning en viss tid, högst ett år. Dessa kvarstår emellertid som medlemmar, varför medlemsbidrag bör utgå.

Enligt huvudregeln i 7 & statsbidragsförordningen kan statsbidraget utbe— talas i viss utsträckning kvarlalsvis i efterskott. Beräkningarna av det stats— bidrag, som belöper på kvartalet, måste givetvis göras på grundval av upp— gifter från arbetslöshetskassan. I 2 & kungörelsen den 20 februari 1948 angå- ende handläggningen av frågor om statsbidrag till erkända arbetslöshets— kassor föreskrives att ansökan om statsbidrag i ifrågavarande fall skall vara åtföljd av preliminära uppgifter beträffande kassans verksamhet under den tid ansökan avser. J ämlikt bestämmelserna i 1 5 kungörelsen den 23 novem- ber 1934 angående övervakandet av erkända arbetslöshetskassor skall kassa till tillsynsmyndigheten insända rapport över kassans verksamhet under en- var av perioderna januari—februari, mars—april, maj—juni, juli—augusti, september—oktober och november—december. Om tillsynsmyndigheten fin- ner så erforderligt, är kassa dock skyldig att avgiva sådan rapport för varje kalendermånad. I de fall huvudregeln tillämpas, kommer redovisningspe-

rioderna inte att sammanfalla med kvartal. Skall en framställning om utbe- talning av statsbidrag för kortare tid än ett år grundas på den ordinarie re- dovisningen, måste framställningen avse verksam-heten under ett halvt år, vilket betyder att avräkning å statsbidrag inte kan begäras förrän tidigast i september månad. Vill kassan göra framställning om avräkning dessför- innan iör exempelvis första kvartalet, måste särskild redovisning upprättas för den tredje månaden i kvartalet. Utredningen föreslår med hänsyn här— till en bestämmelse i statsbidragsförordningen, innebärande att kassa ef- ter utgången av två redovisningsperioder må erhålla utbetalning intill tre fjärdedelar av det bidrag, som skäligen kan antagas belöpa å perioderna.

Den omständigheten att utredningen föreslår införande av ett fast försäk- ringsår omfattande tiden 1/9——31/8 bör inte föranleda någon ändring i fråga om beräkningen av statsbidraget. Detta bör fortfarande beräknas per ka— lenderår.

Utredningen föreslår, som framgår av författningsförslaget, formella änd- ringar i statsbidragsförordningen, vilka ändringar bl. 3. innebär att vissa paragrafer erhåller nytt nummer.

Kap. 24. Vissa. frågor rörande tillsynen över arbetslöshetsförsäln'ingen

Tillsynsmyndigheten och dess organisation

Arbetsmarknadsstyrelsen är sedan dess inrättande den 1 januari 1948 till— synsmyndighet för erkända arbetslöshetskassor. Hos styrelsen skall finnas en delegation, arbetslöshetsförsäkringsdelegationen, som med Vissa undan- tag i styrelsens ställe skall handha ärenden rörande erkända arbetslöshets- kassor. Delegationen består av fem ledamöter, därav generaldirektö'ren (ord- förande) och ytterligare en representant för arbetsmarknadsstyrelsen samt tre representanter för de erkända arbetslöshetskassorna. Delegationen sam- manträder i regel minst en gång i månaden. Ärendena beredes och föredra- ges av tjänstemän å den särskilda byrå, försäkringsbyrån, som inom sty— relsen handlägger ärenden rörande arbetslöshetsförsäkringen.

Försäkringsbyrån arbetar på tre sektioner, nämligen administrativa sek- tionen, inspektions- och instruktionssektionen samt försäkringsteknisk— statistiska sektionen.

Enligt arbetsordningen handlägges å administrativa sektionen registre- ringsärenden, ärenden rörande tillämpningen av bestämmelserna i under- stödsföreningslagen och arbetslöshetskasseförordningen jämte därtill hö— rande författningar samt ärenden rörande remisser från Kungl. Maj :t och andra framställningar i frågor rörande arbetslöshetsförsäkringen.

Enligt arbetsordningen åligger det inspektions- och instruktionssektionen att verkställa erforderliga inspektioner av de erkända arbetslöshetskas- sornas huvudkontor och lokalavdelningar,

att ombesörja på tillsynsmyndigheten ankommande revision av sådana kassors ekonomiska förvaltning och övriga verksamhet, samt

att genom upplysningskurser och i annan form lämna råd och anvisning- ar till dylika kassor och deras funktionärer samt i samråd med arbetsmark- nadsstyrelsens arbetsförmedlingsbyrå jämväl till den offentliga arbetsför- medlingens tjänstemän rörande tillämpningen av lagstiftningen om arbets- löshetsförsäkring.

Enligt arbetsordningen åligger det försäkringsteknisk-statistiska sektio- nen

att verkställa erforderliga statistiska och försäkringstekniska utredningar i samband med tillkomsten av nya erkända arbetslöshetskassor eller ifråga- satta förändringar av försäkringsvillkoren inom verksamma sådana kassor;

att ombesörja beräkningen av statsbidrag till erkända arbetslöshetskas— sor; samt

att bearbeta och sammanställa till försäkringsbyrån inkommande sta- tistiska uppgifter ävensom utarbeta därpå grundade fortlöpande rapporter och redogörelser.

Försäkringsbyrån överflyttades år 1948 till arbetsmarknadsstyrelsen från den dittillsvarande tillsynsmyndigheten, socialstyrelsen. I samband med överflyttningen förklarade utredningen angående ett centralt arbetsmark- nadsorgan att en omorganisation av byrån kunde ifrågasättas, men uttalade därefter: »Då emellertid ett genomförande av obligatorisk arbetslöshetsför- säkring skulle komma att i grunden förändra förutsättningarna i ifrågava- rande hänseende, anser utredningen anledning föreligga att uppskjuta en dylik omorganisation, tills klarhet vunnits om arbetslöshetsförsäkringens framtid.» (SOU 1947: 24, s. 157.) Till utredningens uppfattning anslöt sig föredragande statsrådet i propositionen (1947: 239) angående arbetsmark- nadsstyrelsens inrättande.

1950 års arbetsförmedlingsutredning erinrade om dessa tidigare uttalan- den vid behandlingen av försäkringsbyrån i sitt den 22 november 1951 av- givna hetänkande om arbetsmarknadsstyrelsens organisation samt anförde vidare: »I årets statsverksproposition har departementschefen uttalat, att förutsättningar f. n. icke torde finnas för en allmän reform av arbetslöshets- försäkringen. Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 1 november 1951 ha numera särskilda utredningsmän tillkallats för översyn av den frivilliga statsunderstödda arbets]öshetsförsäkringen. Ehuru de skäl, som tidigare åberopats för att uppskj uta en översyn av försäkringsbyråns personalorga- nisation, numera bortfallit, har utredningen icke ansett sig böra upptaga denna fråga till mera ingående behandling med hänsyn till den igångsatta översynen av försäkringen.» Med hänvisning till här återgivna motivering framlades i propositionen (1952: 127) angående anslag för budgetåret 1952/ 53 till arbetsmarknadsstyrelsen och den offentliga arbetsförmedlingen m. m.

förslag om en allenast provisorisk förstärkning av försäkringsbyråns perso- nal.

Utredningen

När det gäller understödsföreningar, som inte antagits till erkända kas— sor, har tillsynsmyndigheten ställning endast som registreringsorgan och rådgivande organ med något vidsträcktare befogenhet i en del avseenden. I fråga om de understödsföreningar, som antagits till erkända arbetslöshets- kassor, har tillsynsmyndigheten därigenom att med erkännandet följer stats— bidrag och därmed uppfyllandet av vissa villkor för bidragets erhållande, fått en något större befogenhet i en del fall. I stort sett bygger emellertid trots detta den nuvarande frivilliga statsunderstödda arbetslöshetsförsäk- ringen på självstyrelse i stor utsträckning, vilket i många avseenden får räknas till de mera väsentliga fördelarna med den nuvarande arbetslöshets- försäkringens utformning. Det skulle visserligen ur vissa synpunkter vara önskvärt, att de erkända arbetslöshetskassorna frikopplades från under- stödsföreningslagen, vilken fråga diskuterats av utredningen. Utredningen har emellertid inte ansett sig kunna ingå på en närmare prövning av bestäm— melserna i denna lag. Ändringar i dessa torde få upptagas i andra samman- hang.

Med hänsyn till att de erkända arbetslöshetskassorna enligt utredningens mening tills vidare alltjämt bör organiseras som understödsföreningar, måste tillsynsmyndighetens ställning anpassas därefter. Denna bör alltjämt i huvudsak vara ett allmänt tillsyns-, rådgivande och inspektionsorgan.

Tillsynsmyndigheten skall å ena sidan tillvarataga statens intressen när det gäller arbetslöshelsförsäkringen i fråga om bl. a. tillämpningen av stats— bidragsbestämmelserna. Å andra sidan måste tillsynsmyndigheten också vid granskning av arbetslöshetskassornas verksamhet tillse, att enskilda kassa— medlemmars rätt inte åsidosättes. Det kan synas vara en brist i försäkring- en, att det inte finns ett besvärsinstitut inom denna. Visserligen kan varje enskild kassamedlem i understödsfall hänvända sig till tillsynsmyndighe— ten för inhämtande av råd och upplysningar etc. men den enda möjligheten för medlemmarna att på rättslig väg vinna rättelse är att föra talan mot kaSSan inför allmän domstol. Utredningen har övervägt även frågan om in— förandet av ett besvärsinstitut men funnit, att det inte är lämpligt under nu- varande förhållanden. Frågan om införandet av ett besvärsinstitut inom ar- betslöshetsförsäkringen torde lämpligen böra upptagas i samband med den vid olika tillfällen väckta frågan om inrättandet av en socialförsäkrings- domstol.

Med hänsyn till det anförda bör tillsynsmyndigheten således i främsta rummet fortfarande vara ett rådgivande och upplysande organ samt ingri- pa med särskilda åtgärder först då det föreligger uppenbart missbruk från

en kassas sida i något avseende. Vid fastställandet av tillsynsmyndighetens arbetsuppgifter bör tillses, att tyngdpunkten av dess verksamhet inriktas på mera väsentliga uppgifter. Tillsynsmyndigheten bör sålunda inte bindas vid ett hindrande och tyngande detaljarbete på ett sådant sätt. att dess re- surser inte räcker till arbetsuppgifter, som ur såväl de försäkrades som sam- hällets synpunkter är av väsentligt större betydelse.

Tillsynsmyndighetens arbetsuppgifter i fråga om registreringen av un- derstödsföreningar, antagandet av erkända arbetslöshetskassor, handlägg- ningen av dispensärenden samt beräkningen och utanordningen av statsbi— drag etc. finnes reglerade i arbetslöshetskasseförordningen och statsbidrags- förordningen jämte till dessa hörande författningar. Tillsynsmyndighetens verksamhet är således till denna del relativt detaljerat reglerad i särskilda bestämmelser och omfattningen bestämmes helt av anhängiggjorda ärenden. Tillsynsmyndighetens verksamhet i övrigt är mera tänjbar och beroende på hur långt verksamheten bör sträcka sig i olika avseenden med hänsyn 'till såväl de försäkrades, arbetslöshetsförsäkringens som det allmännas bästa. Detta gäller främst tillsynsmyndighetens befattning med frågor avseende behandling av arbetsvägransfall och liknande ärenden, vidare handhavande av instruktions-, inspektions- och upplysningsverksamhet, revision samt kontroll i övrigt.

Fall av arbetsvägran och fall, där medlems rätt till ersättning eljest av något skäl kan ifrågasättas, kommer vanligast till en kassas kännedom ge- nom arbetsförmedlingen. Enligt bestämmelserna i kungörelse den 30 decem- ber 1947 om den offentliga arbetsförmedlingen skall förmedlingen nämli- gen i de fall arbetssökande, som är understödssökande medlem av erkänd arbetslöshetskassa, vägrar att antaga erbjudet lämpligt arbete, omedelbart göra anmälan härom till arbetslöshetskassan och arbetsmarknadsstyrelsen. Redogöraren verkställer omedelbart utredning i ett dylikt ärende och insän— der därefter handlingarna till kassans huvudkontor. Den rapport, som till- ställes tillsynsmyndigheten, översändes efter registrering till kassans hu- vudkontor. Efter beredning av ärendet fattas beslut om medlemmens ersätt- ningsrätt antingen av kassastyrelsen eller ett arbetsutskott inom denna. Jämlikt bestämmelserna i 3 € övervakningskungörelsen översändes ärendet därefter till tillsynsmyndigheten. Inkommande ärenden granskas på för- säkringsbyrån. I tveksamma fall avgöres ärendena av den särskilda delega- tionen för t'örsäkringsärenden inom tillsynsmyndigheten.

Frågan om tillsynsmyndighetens befogenheter, när det gäller pröv- ningen av rapporterade ärenden angående enskilda medlemmars rätt till er- sättning, synes vara något oklar. Enligt den praxis som utbildat sig prövar tillsynsmyndigheten med särskild noggrannhet och ofta efter mycket ingå- ende utredningar de fall, där medlemmen tillerkänts ersättning av kassan.

Beredningen och prövningen av dessa ärenden är mycket tids- och arbets- krävande, i all synnerhet som det många gånger är svårt att få fram till— förlitliga objektiva uppgifter om vad som faktiskt förekommit. I många fall gäller det en skälighetsprövning, då man inte alltid har tillräckliga upp- gifter om faktiska förhållanden. Beredning och föredragning av ifrågava— rande ärenden tar en stor del av försäkringsbyråns arbetskraft i anspråk, i främsta rummet tjänstemän på byråns administrativa sektion.

I gällande bestämmelser finnes inte klart utsagt, vilka uppgifter tillsyns- myndigheten hör ha, när det gäller ärenden av förevarande slag. I 3 5 över- vakningskungörelsen stadgas skyldighet för kassorna att lämna redogörelse för sina beslut i dessa ärenden. Enligt 32 & arbetslöshetskasseförordningen tillkommer det vidare tillsynsmyndigheten att övervaka, att erkänd arbets- löshetskassa bedriver sin verksamhet i enlighet med förordningens bestäm— melser och kassans stadgar. I denna bestämmelse kan inläggas, att tillsyns— myndigheten ingående skall pröva varje ärende som rör rätt till ersättning. Fråga är emellertid, vilken betydelse man skall ge uttrycket övervaka. Sedd i jämförelse med bestämmelserna i 34 & arbetslöshetskasseförordningen sy- nes därmed närmast menas, att tillsynsmyndigheten visserligen med upp— märksamhet skall följa kassornas verksamhet i alla avseenden men ingripa endast då mera uppenbara missförhållanden kan påvisas. Vid en dylik tolk— ning av gällande bestämmelser skulle nuvarande praxis gå längre än som avsetts, eftersom erinran riktas mot kassas beslut och statsbidraget inne- hålles även i åtskilliga enskilda fall, där det många gånger kan bero på en skälighetsprövning om ersättning bort utgå eller inte. Några mera påtagliga missförhållanden behöver alltså i ifrågavarande fall inte föreligga beträf- fande kassas verksamhet för att tillsynsmyndigheten skall ingripa.

Utbildningen av en praxis på ifrågavarande område torde ur flera syn- punkter utgöra ett betydelsefullt led i tillsynsmyndighetens övervakande verksamhet. Det är viktigt, att de erkända arbetslöshetskassorna och arbets— förmedlingen får vissa prejudikat i fråga om de försäkrades skyldighet att taga erbjudet arbete etc., även om ersättningsfallen inom arbetslöshetsför— säkringen är mycket skiftande och mera sällan helt liknar varandra. En— ligt bestämmelserna i arbetsförmedlingskungörelsen skall vid förmedling av arbete tillses, att arbetsgivaren erhåller bästa möjliga arbetskraft och den arbetssökande det arbete, för vilket han bäst lämpar sig. Det är alltså här fråga om en bedömning av ett arbetes lämplighet för en arbetssökande. Det är givet, att begreppet lämpligt arbete för en person så långt det är möjligt bör ges samma innebörd i olika sammanhang, här närmast i fråga om ar- betsanvisningen och rätten till ersättning från försäkringen. I den mån den av tillsynsmyndigheten utförda detaljerade granskningen av ersättningsfal— len kan bidraga till en enhetlig tillämpning av begreppet lämpligt arbete i olika sammanhang måste denna granskning vara av stort värde.

Den detaljerade granskning, som enligt rådande praxis sålunda äger rum beträffande arbetsvägransfall, fall av frivilligt slutande etc., får anses utgöra garanti för att såväl statens som de enskilda kassamedlemmarnas intressen tillvaratages. Ur de försäkrades synpunkt kan det nu tillämpade förfarandet i viss utsträckning anses utgöra en ersättning för ett besvärsinstitut.

Tillsynsmyndighetens prövning av kassornas beslut i fall av arbetsvägran eller ifrågasatt rätt till ersättning syn-es vara oundgänglig. Upphörde denna prövning helt, skulle detta sannolikt leda till betydande svårigheter såväl för kassorna som för arbetsförmedlingen. Kassorna ställes nämligen ofta inför ett betydande opinionstryck från medlemmarnas sida, särskilt då ett flertal arbetsvägransfall uppkommit å samma ort. Stödet av den praxis, som tillsynsmyndigheten upprätthåller, torde kassorna inte kunna undvara. Det torde heller inte vara möjligt att dispensera vissa kassor från skyldigheten att rapportera beslut i hithörande ärenden till tillsynsmyndigheten.

Däremot har ifrågasatts, huruvida inte tillsynsmyndighetens befattning med dessa ärenden kunde begränsas genom att granskningen av fall, där vederbörande kassa beslutat avstängning från ersättningsrätt, upphörde. Det bör emellertid uppmärksammas, att granskningen och expedieringen av okomplicerade avstängningsfall tar förhållandevis liten tid i anspråk. Vid granskningen av avstängningsfallen framkommer vidare understundom skäl att i ena eller andra hänseendet påkalla korrigering av kassas beslut, exem- pelvis då kassan befinnes ha frånkänt medlemmen rätten till ersättning. oaktat han enligt tillsynsmyndighetens mening inte bort avstängas. Ur med- lemmarnas synpunkt måste det vara av stor vikt att möjligheten inte bort— faller för ett dylikt ingripande från tillsynsmyndighetens sida. Visserligen kan det göras gällande, att medlemmarna själva kan begära tillsynsmyndig- hetens ingripande om de anser sig orättmätigt berövade sin rätt till ersätt— ning och att deras intressen härigenom borde anses bli tillräckligt tillvara- tagna. För den enskilde försäkrade torde det emellertid vara nära nog ogör- ligt att förskaffa sig sådan kännedom om arbetslöshetsförsäkringens reg- ler och praxis, att han själv kan bedöma sina möjligheter att erhålla änd- ring i ett avstängningsbeslut. Granskningen av avstängningsfallen torde vi— dare vara av vikt med hänsyn till enhetligheten i arbetslöshetsförsäkring— ens praxis. Det bör i detta sammanhang uppmärksammas, att det ofta in- träffar att en grupp av arbetsvägransfall, vilka avser samma arbete och medlemmar med nära nog identiska personliga omständigheter, fördelar sig på två eller flera kassor, vilka fattar sinsemellan olika beslut. I dylika fall skulle det uppenbarligen lätt uppkomma olägenheter, om granskningen in— skränktes till allenast fall där avstängning inte beslutats. För tillsynsmyn— dighetens bedömning av fall av godkänd arbetsvägran är det även av väsent- lig betydelse att följa kassornas praxis beträffande avstängningar. Slutsat- sen av vad nu anförts torde bli, att ett avskaffande av granskningen av av-

stängningsfallen skulle medföra betydande olägenheter, samtidigt som ar- betsbesparingen bleve förhållandevis ringa.

Såväl arbetsvägransfallen som övriga ärenden rörande rätt till ersättning har visat sig innefatta allt mera komplicerade spörsmål. Vid handläggning- en av dessa ärenden har det i stigande utsträckning varit nödvändigt att uppställa och tillämpa ett omfattande system av regler, bildade med ut- gångspunkt från arbetslöshetskasseförordningen eller genom analogier från annan lagstiftning samt kassastadgarna. Utredningen har sig bekant, att det hittills inte varit möjligt för försäkringsbyrån att medhinna en genomarbet- ning och kodifiering av detta faktiskt tillämpade regelsystem. Det torde vara uppenbart, att ett dylikt tillstånd inte är tillfredsställande. Avsaknaden av en prejudikatsamling och av auktoritativa kommentarer till beslut, vilka avsetts få prejudicerande innebörd, har medfört betydande svårigheter för såväl kassorna som för tillsynsmyndigheten och dess befattningshavare. Även för arbetsförmedlingsorganen synes det vara en avsevärd nackdel, att man inte kan hämta ledning ur en aktsamling, ägnad att belysa tillsynsmyn- dighetens praxis. Genom granskningen av förekommande ersättningsfall och den praxis som utbildar sig i kassorna söker man få fram enhetliga riktlin— jer för bedömningen av i framtiden uppkommande fall. Den av tillsynsmyn- digheten verkställda granskningen bör alltså leda till meddelandet av rikt- linjer, lämpligen -exemplifierade med meddelade beslut, om hur olika situa- tioner skall bedömas. Genom nuvarande prövning får visserligen varje kassa följa tillsynsmyndighetens handläggning av dess egna ärenden. Tillsyns- myndighetens beslut kommer emellertid inte till någon mera allmän känne- dom till ledning för övriga kassor och för arbetsförmedlingsorganen. Tyngd- punkten i denna del av tillsynsmyndighetens verksamhet bör därför ligga på meddelandet av riktlinjer, utarbetade på grundval av vunnen erfarenhet vid granskningen av inkommande fall. Genom den ifrågasatta kodifieringen och publiceringen av besluten skulle behovet av sådana anvisningar i stort sett kunna tillgodoses.

Beträffande den rådgivande och upplysande verksamhet, som bedrives ge- nom föreläsningar vid kurser och konferenser m. m., må endast framhållas att denna del av tillsynsmyndighetens verksamhet är av stor betydelse. 'Det är nödvändigt att tillsynsmyndigheten på detta sätt aktivt engagerar sig i det praktiska handhavandet av försäkringen och inte begränsar sig till en— dast inspekterande verksamhet.

Inspektionsverksamheten utföres dels på kassornas huvudkontor med led- ning av register, bokföring och handlingar i ärenden om ersättning, dels i de olika lokalavdelningarna. Betydelsen av den centrala inspektionen torde här ej behöva särskilt påvisas. Vad beträffar den lokala inspektionen är dess syfte att kontrollera redogörarnas verksamhet, särskilt i fråga om avgifts- uppbörd, fristämpling, medlemsintagning, utgivning av ersättning samt re-

dogörarkontrollen av medlemmars arbetslöshet. En klar uppfattning om en rcdogörares skötsel av sitt uppdrag kan inte erhållas endast genom ett kort besök och någon timmes granskning av hans handlingar utan härför erford- ras, att vederbörande inspektör i viss utsträckning kan följa redogörarens verksamhet, närvara vid utbetalning av ersättning, genom samtal med de arbetslösa medlemmarna göra sig underrättad om deras förhållanden av be- tydelse för ersättningsrätten samt söka kontakt med arbetsgivarna på or- ten och med sjukkassan för att stickprovsvis kontrollera att ersättning från denna och arbetslöshetskassan inte uttagits samtidigt. Självfallet är det inte möjligt att med en sådan inspektionsverksamhet nå mer än en ringa del av samtliga avdelningar varje år med hänsyn till att avdelningarnas antal nu- mera uppgår till ca 10 000. För att tillsynsmyndigheten skall erhålla inblick i de olika kassornas sätt att lokalt fullgöra sina uppgifter är det emellertid nödvändigt att ett inte alltför litet antal stickprov kan tagas genom dessa s. k. punktinspektioner, vid vilka även klarlägges det sätt, på vilket den 10- kala arbetsförmedlingen fullgör sina uppgifter gentemot arbetslöshetsför- säkringen.

I fråga om tillsynsmyndighetens reviderande uppgifter stadgas i 77 5 un- derstödsföreningslagen, att tillsynsmyndigheten äger förordna en revisor att med övriga revisorer deltaga i granskningen av styrelsens förvaltning och föreningens räkenskaper. Sådant uppdrag må när som helst återkallas. Re- visorer, som fö'rordnats på detta sätt, skall ställa sig till efterrättelse de före— skrifter tillsynsmyndigheten meddelar. Revisorn äger av föreningen upp— bära arvode med belopp, som bestämmes av tillsynsmyndigheten. I nuvaran- de 32 5 arbetslöshetskasseförordningen stadgas vidare, att erkänd arbets- löshetskassa är pliktig att när som helst bereda tillsynsmyndigheten eller dess ombud tillfälle att granska kassans räkenskaper, protokoll och övriga handlingar samt att lämna dem tillträde till sammanträden med kassan eller dess styrelse.

Frågan om i vilken utsträckning det skall åligga tillsynsmyndigheten att granska arbetslöshetskassornas räkenskaper, är beroende på hur långt man anser sig böra sträcka tillsynen över kassorna. Även i de fall, där det inte är fråga om statsbidrag till föreningen, äger tillsynsmyndigheten förordna re- visor, som skall deltaga i granskningen av styrelsens förvaltning och för- eningens räkenskaper. Enligt de nyssnämnda bestämmelserna i 32 & arbets— löshetskasseförordningen ges tillsynsmyndigheten möjlighet till en ingåen— de granskning även av erkänd arbetslöshetskassas ekonomiska verksamhet oeh räkenskaper. Det nu tillämpade systemet inom försäkringen är i prin- cip upplagt på en detaljerad revision av kassornas räkenskaper. Hos till- synsmyndigheten anställd tjänsteman granskar kassas ekonomiska verk— samhet och undertecknar även revisionsberättelsen.

Med hänsyn till den stora omfattningen av arbetslöshetskassornas eko-

nomiska rörelse och de relativt stora statsbidrag, som utgår till verksamhe— ten, är det helt naturligt angeläget att en ur alla synpunkter tillfredsstäl- lande granskning göres. Enligt utredningens mening är det, även om på se— nare år allt flera kassor anlitat auktoriserade revisorer, emellertid inte rim- ligt, att tjänstemän hos tillsynsmyndigheten, som till huvuduppgift har andra arbetsuppgifter, skall åläggas det ansvar som åvilar en revisor när det gäller granskningen av arbetslöshetskassornas ekonomiska verksamhet. Skall tillsynsmyndigheten i fortsättningen handha revisionen av kassornas bokföring, torde en omläggning av verksamheten bli nödvändig. Den tj änste— man, som undertecknar revisionsberättelsen, bör kunna göra det i vetskap om att granskningen av bokföringen motsvarar de krav, som skäligen kan ställas på den. För att uppnå detta skulle tillsynsmyndigheten behöva en särskild revisionsavdelning.

Fördelen med att lägga den kamerala revisionen hos tillsynsmyndighe- ten skulle närmast vara, att denna därigenom finge särskilda förutsättning— ar att påverka uppläggningen av kassornas bokföring och få sina önskemål tillgodosedda beträffande exempelvis redovisning av understödsutgivning och avgiftsinbetalning. Dessa syften kan emellertid även nås genom en in- spektion, vilken icke förbindes med kameral revision. Under alla förhållan- den måste tillsynsmyndighetens inspektörer även i fortsättningen utöva granskning av utgivning av ersättning, register, avgiftsindrivning samt hu- vudkontorens direktiv till och kontroll över de lokala redogörarna. Den vik- tiga funktionen att vara förbindelseman mellan kassan och tillsynsmyndig- heten, som nu utövas av tillsynsmyndighetens revisor, måste upprätthållas.

En minskning, om än i mindre omfattning, i försäkringsbyråns nuva- rande åligganden kan tänkas, om tillsynsmyndighetens kamerala revision upphörde och ersattes med anordningen att den kamerala revisionen av kassorna ombesörjdes av yrkesrevisorer — godkända granskningsmän el— ler auktoriserade revisorer. Anlitandet av yrkesrevisorer kan ske i olika former. En lösning synes vara att kassorna gemensamt ordnar ett revi— sionsinstitut. Frågan härom har upptagits till behandling av kassorna.

Det torde inte ha avsetts ingå i utredningens uppdrag att behandla till— synsmyndighetens inre organisation. Såsom framgår av vad härovan anförts är denna såvitt angår försäkringsbyrån att betrakta som ett provisorium. Utredningen har för sin del bibringats den uppfattningen att en förstärk- ning av byråns organisation är nödvändig för att tillsynen skall kunna full— göras i den omfattning och enligt de riktlinjer som framgår av vad utred- ningen anfört.

Kap. 25. Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

De nya bestämmelserna bör träda i kraft vid ingången av ett försäkrings- är. Den tidigaste tänkbara tidpunkten för ikraftträdandet blir därför den 1

september 1956. Vissa praktiska skäl talar för att bestämmelserna sättes i kraft så snart som möjligt. Bl. a. kan hänvisas till att kassorna i väntan på den nya lagstiftningen har skjutit upp en del åtgärder, som annars skulle ha vidtagits i vanlig ordning. Instruktionskurser för redogörarna har exem— pelvis under senare tid förekommit i särskilt liten omfattning. Nya hand- böcker har ställts på framtiden liksom även stadgeändringar i andra avse- enden än dem som direkt beröres av utredningens arbete. Hänsyn måste också tagas till möjligheten av att ansökningar om antagande till erkänd arbetslöshetskassa kan komma ungefär samtidigt med den nya förordning- en. Det är en fördel, om de ifrågavarande föreningarna kan registreras med stadgar i enlighet med de nya bestämmelserna. Registreringar kan inte upp— skjutas alltför lång tid.

För en väl tilltagen övergångstid talar å andra sidan nödvändigheten av ett noggrant förberedelsearbete för registreringen av nya kassastadgar samt den begränsade tillgången på personal för detta arbete. Föreliggande nor— malstadgar har sedan länge varit i behov av en genomgripande revision, vilken uppskjutits med tanke på bl. a. den kommande översynen av lag— stiftningen. Första etappen i förberedelsearbetet blir således skrivandet av nya normalstadgar och en för kassornas redogörare nödvändig kommentar till dessa. Till utarbetandet av nya normalstadgar kommer att kassorna måste informeras om de ändrade bestämmelserna. Cirkulärskrivelser och konferenser med kassornas föreståndare kommer att ta tid i anspråk. [ samband med de år 1953 företagna ändringarna av ersättningsbelopp och statsbidrag hölls exempelvis två konferenser, som var för sig krävde ett om— fattande förberedelsearbete. Det arbete som att döma av tidigare erfarenhe— ter kommer att ta den längsta tiden i anspråk blir emellertid anpassningen av normalstadgarna till de olika kassornas individuella behov. Som tidiga- re har antytts kommer nämligen de önskade stadgeändringarna inte enbart att gälla textändringar för att erhålla överensstämmelse med den nya för- ordningen. Som exempel kan nämnas, att av de 38 kassor, som år 1953 änd— rade sina stadgar, inte mindre än 27 kassor genomförde stadgeändringar utöver dem som direkt föranleddes av de då företagna ändringarna i lag- texten. Det är framför allt förhandlingarna om sådana specialtexters sak- liga innehåll som gör att såväl tillsynsmyndigheten som de enskilda kas- sorna måste ha god tid på sig.

Med hänsyn till det anförda föreslår utredningen, att de nya bestämmel- serna träder i kraft den 1 september 1956 samt att de skall genomföras av kassorna senast den 1 september 1957.

Det torde således ur praktisk synpunkt bli nödvändigt att under en över— gångstid av ett år ha den reviderade förordningen gällande vid sidan av nu- varande författning. Eventuella nya kassor får därmed sina stadgar utfor- made i enlighet med den nya texten, och enstaka kassor, för vilka det ter

sig särskilt angeläget att utan dröjsmål börja tillämpa de nya bestämmel- serna, kan göra detta redan från den 1 september 1956. Det senare förutsät- ter givetvis, att det nödvändiga förberedelsearbetet med bl. a. författandet av nya normalstadgar hunnit slutföras före detta datum.

Utredningen är medveten om att tillämpningen av skilda grundläggande bestämmelser för ersättningsrätten inom olika kassor kommer att medföra vissa olägenheter, framför allt vid flyttning mellan kassorna. Olikheterna mellan de föreslagna och de nu gällande bestämmelserna i fråga om pröv— ningen av avgiftsvillkor, karens och utförsäkring kan i speciella fall med- föra, att en medlem vid överflyttning till annan kassa kommer att förlora den rätt till ersättning han kan ha haft enligt den frånflyttade kassans reg- ler. Det torde emellertid inte vara praktiskt genomförbart att belasta kas- sornas administration med specialbestämmelser för sådana fall, som för övrigt kan inträffa redan i nuvarande läge.

Möjligheten av att exempelvis nybildade kassor börjar tillämpa de nya reglerna för prövningen av ersättningsrätten under loppet av försäkrings- året 1956—57 fordrar måhända ett klarläggande beträffande prövningen av det tidsbestämda avgiftsvillkoret. Bestämmelsen om att detta villkor inte skall prövas för medlem, som tidigare erhållit ersättning under försäkrings- året, är nämligen inte utan vidare tillämpbar, eftersom den förutsätter att villkoret faktiskt dessförinnan befunnits uppfyllt under samma försäkrings— år. En förutsättning för att det tidsbestämda avgiftsvillkoret icke skall be- höva nyprövas efter de nya bestämmelsernas införande bör således vara, att det befunnits uppfyllt redan före den aktuella arbetslösheten men efter den sista augusti 1956, låt vara att prövningen skett enligt de regler som för när- varande tillämpas.

Det maximala antalet ersättningsdagar i en kassa, som börjar tillämpa de nya reglerna under loppet av ett försäkringsår, bör räknas från och med den närmast föregående 1 september.

De förslag, som kommer att medföra den största förändringen i ersätt— ningsrätten, berör karenstiden. I stället för att som för närvarande överty- ga sig om att den sökande inte arbetat utöver de senaste fyra veckorna, mås- te redogöraren innan han betalar ut ersättning gå åtta veckor _ i fråga om korttidsarbetande ännu längre tid _ tillbaka för att undersöka förekomsten av arbetslöshet respektive arbetad tid. Övergången till de nya karensreglerna kommer således, när den än genomföres, att kräva speciell uppmärksamhet från redogörarnas sida i de vid övergångstillfället aktuella ersättningsfal— len. Som exempel kan nämnas, att en medlem, vilken vid denna tidpunkt håller på att fullgöra karenstid, kan befinnas befriad från denna skyldig- het jämlikt de nya reglerna. Det kan också inträffa, att den som i samband med korttidsarbete uppbär ersättning för mellankommande arbetslösa da- gar måste fullgöra ny karenstid. Utredningen finner inte anledning till spe-

ciella övergångsbestämmelser för dessa och liknande fall, så mycket mindre som sådana bestämmelser kan tänkas komplicera handläggningen av de mera vanliga fallen. Vikten av att tillsynsmyndigheten och de enskilda kas— sorna i tid förbereder övergången i detta avseende är emellertid uppenbar.

För antagande till erkänd arbetslöshetskassa fordras enligt 3 & författ- ningsförslaget minst 1 500 medlemmar. Tillsynsmyndigheten har möjlig- het att i särskilda fall ge erkännande åt föreningar med lägre medlemsan- tal. Den nuvarande minimigränsen är satt vid 500 medlemmar. I den före- slagna 39 & angående förfarandet (i sista hand krav på likvidation), då med— lemsantalet understiger viss fastställd gräns, har likaledes en höjning av detta medlemsantal vidtagits till 1 500. Sistnämnda tal återfinnes även i 36 »? enligt vilken den av tillsynsmyndigheten förda förteckningen över erkända arbetslöshetskassor skall innehålla särskild uppgift om kassor, som medgi- vits utöva verksamhet med lägre medlemsantal än 1 500. Kassor, som redan är i verksamhet, bör emellertid inte på grund av de nya bestämmelserna bringas att upphöra eller över huvud taget komma i ett sämre läge än för närvarande. Utredningen föreslår därför en särskild övergångsbestämmelse om att för kassor, som vunnit erkännande före den 1 september 1956, skall de i 3 och 39 55 angivna gränserna i likhet med vad som för närvarande gäl- ler sättas till 500 medlemmar.

Som framhållits i kap. 16 föreslås en särskild övergångsbestämmelse be- träffande kassor, som enligt gällande bestämmelser har en längsta ersätt- ningstid, understigande den föreslagna, 120 dagar.

Kap. 26. Vissa konunentarer till förslaget till kasseförordning 1—2 55.

Paragraferna överensstämmer med nuvarande 1—2 åå med det undanta- get att i 1 g tredje stycket införts en hänvisning till den i 4 & tredje stycket föreslagna nya bestämmelsen.

35.

Paragrafen överensstämmer med nuvarande 3 5 med den ändringen att minimiantalet medlemmar föreslås till 1 500 i stället för 500 (se kap. 3).

4å.

I paragrafen, som motsvarar nuvarande 4 5, har i första stycket endast vidtagits den ändring som föranledes av att förordningens paragrafer före— slås inordnade under åtta rubriker mot f. n. sju.

I andra stycket säges i nuvarande formulering: Sammanfaller det avsedda verksamhetsområdet för föreningen helt eller till huvudsaklig del med verk- samhetsområdet för redan erkänd arbetslöshetskassa, må antagande vägras. Till förtydligande av bestämmelsen föreslås ett tillägg av innebörd att an—

tagande endast må vägras om det på grund av de sammanfallande verk- samhetsområdena kan förväntas uppkomma olägenheter med hänsyn till försäkringsverksamhetens ändamålsenliga bedrivande.

Tredje stycket är nytt (se kap. 3).

5—6 55.

Dessa paragrafer överensstämmer med nuvarande 5—6 55 med undantag av att termen >>understöd>> här liksom på flertalet ställen i de följande para- graferna bytts ut mot »ersättning» samt att »understödstid» bytts ut mot annan formulering.

7 &.

Paragrafen motsvarar nuvarande 7 %. Ändringarna är huvudsakligen för- anledda av förslagen att företagarna och deras familjemedlemmar i vidgad utsträckning skall kunna beredas medlemskap i erkänd arbetslöshetskassa (se kap. 4). Härutöver har vidtagits vissa rent formella ändringar. 2 mom. andra stycket överensstämmer med vad som nu över lag tillämpas på grund av dispens från tillsynsmyndigheten.

85.

Denna paragraf överensstämmer med nuvarande 8 5 utom i följande hän- seenden.

I första stycket har under 3) »osedlig vandel» uteslutits i likhet med vad som skett i socialvårdskommitténs förslag. Bestämmelsen under 4) har kom- pletterats, då uteslutning bör kunna ske inte bara om medlem svikligen upp— giver eller förtiger något förhållande av betydelse för bedömande av hans rätt till ersättning (understöd) utan även vid motsvarande förhållande be- träffande hans medlemskap.

I andra stycket föreslås en ny bestämmelse att den som uteslutits ur kas- san på grund av svikligt förfarande gentemot kassan må kunna vägras åter- inträde. F. n. är detta inte möjligt, vilket lett till stötande konsekvenser då medlem uteslutits på grund av dylikt förfarande och därefter omedelbart måst ges nytt medlemskap. Tredje stycket har kompletterats med en före- skrift att beslut, varigenom någon på grund av svikligt förfarande gentemot kassan vägrats återinträde, skall anmälas till tillsynsmyndigheten. Häri- genom torde tillfredsställande säkerhet vinnas för att kassa icke på oskäligt sätt utnyttjar möjligheten att vägra återinträde.

95.

Paragrafen överensstämmer helt med nuvarande 9 5.

239 10 5.

I nuvarande 10 & föreskrives, att om medlem, som uteslutes ur kassan av annan orsak än i 8 5 4) omförmäles (svikligt förfarande), på grund av redan inträffad arbetslöshet då är berättigad till understöd, uteslutningen skall anses ha skett först då löpande understödstid gått till ända. Tvekan har rätt om innebörden av uttrycket »löpande understödstid». Rätteligen torde det böra tolkas så att understödstiden avbrytes så snart den uteslutne fått arbete, även om detta varar endast en dag. För att inte motverka villigheten att ta även kortvariga arbeten föreslås bestämmelsen uppmjukad så att ute- slutningen träder i kraft när den uteslutne fått arbete om minst en veckas varaktighet.

11—13 55. Paragraferna överensstämmer i sak helt med nuvarande paragrafer med samma nummer. 14 5.

I denna paragraf, som motsvarar nuvarande 26 5, har endast gjorts smärre formella ändringar. Den har emellertid införts under särskild rubrik.

15 å.

Paragrafen motsvarar nuvarande 14 5. De sakliga ändringarna har be— handlats i kap. 8. Bestämmelserna i 2 mom. har behandlats i kap. 21.

16—17 55. Paragraferna motsvarar nuvarande 15 och 16 55. Ändringarna i 16 5 har behandlats i kap. 21. 18 5. Denna paragraf motsvarar nuvarande 21 5 1 mom. Ändringarna har be- handlats i kap. 9. 19 5.

Ändringarna i förslagets 1 mom. (motsvarande nuvarande 21 5 5 mom.) har behandlats i kap. 4 och 5. I 2 mom. (nuvarande 21 5 2 mom.) har gjorts formella ändringar. I 3 mom. (nuvarande 21 5 4 mom.) har i andra stycket intagits en helt ny bestämmelse (se kap. 9).

20 &.

Paragrafen motsvarar nuvarande 17 &. Ändringarna har behandlats i kap. 13.

21 5. Denna paragraf, som i huvudsak motsvarar nuvarande 20 5 5 mom. har behandlats i kap. 11.

22 &.

Paragrafen motsvarar nuvarande 20 5 1, 2 och 3 mom. I paragrafens 1 mom. har intagits bestämmelser om ersättningarnas be- lopp (se närmare kap. 11).

I 2 mom. finnes överförsäkringsreglerna intagna, vilka i nuvarande 20 & återfinnes i dels 1 mom. beträffande daghjälpen dels i 2 mom. i fråga om daghjälp jämte familjetillägg. Definitionen av begreppet familjeförsörjare har i anslutning härtill intagits i 2 mom. i stället för som nu 20 5 1 mom. Överförsäkringsreglerna har behandlats i kap. 15.

Paragrafens 3 mom. första stycke motsvarar i sak nuvarande 20 g 3 mom. I syfte att få klarare bestämmelser har en viss omformulering gjorts. Andra stycket i nuvarande 20 5 3 mom. har ansetts kunna utgå.

Andra stycket i paragrafens 3 mom. är nytt (se kap. 8).

23' 5.

I denna paragrafs 1 mom. har intagits bestämmelser från nuvarande 18 5. Som villkor för ersättning för helgdag har införts, att medlemmen skall ha varit oförvållat arbetslös nästföregående eller efterföljande vardag. Enligt nuvarande lydelse kräves endast, att medlemmen skall ha varit arbetslös. Bestämmelser har vidare intagits beträffande rätten till ersättning för av- talsenlig fridag (se kap. 8).

De i 2 mom. föreslagna bestämmelserna är nya. De behandlas närmare i kap. 8.

Ej heller de i 3 mom. intagna bestämmelserna har tidigare funnits i förordningen. Härigenom lagfästes den i praxis tillämpade s. k. tvåtim- marsregeln. Denna bestämmelse jämte övriga i 3 mom. intagna behandlas i kap. 8, frågan om ersättningsbeloppets storlek även i kap. 14.

24 5.

De i denna paragraf föreslagna bestämmelserna ersätter nuvarande be- stämmelser i 22 5 första t. o. m. fjärde styckena. Beträffande reglernas sak- liga innehåll hänvisas till kap. 10.

25 å.

Paragrafen motsvarar i huvudsak nuvarande 20 ä 4 mom. och behandlas i kap. 17.

Bestämmelserna i denna paragraf ersätter nuvarande 21 5 1 mom. sista stycket. De föreslagna bestämmelserna behandlas närmare i kap. 12.

27 5. Denna paragraf motsvarar bestämmelserna i nuvarande 22 å sista styc- ket. Endast smärre formella ändringar har gjorts. Bestämmelserna behand- las närmare i kap. 18.

28 5.

Denna paragrafs 1 mom. ersätter den nuvarande 23 5. De i 2 mom. före- slagna bestämmelserna motsvarar med viss formell justering bestämmel— serna i 21 Q 3 mom. Försäkringsåret behandlas i kap. 7, ersättningstidens längd i kap. 16.

29 5. Med undantag för en mindre formell justering motsvarar denna paragraf den nuvarande 24 5.

30 &. Paragrafen motsvarar helt nuvarande 19 5.

31 5.

Denna paragrafs första stycke motsvarar nuvarande 25 5 med undantag för sista punkten, som i förslaget överförts till 32 5. Andra stycket saknar motsvarighet i nu gällande bestämmelser. Syftet med bestämmelsen är att man alltid skall kunna fordra i någon form bestyrkta uppgifter om medlems arbetsförhällanden, vilket är av betydelse, när det gäller avgiftsplikt och rätt till ersättning.

32 5. Till denn-a paragraf har överförts sista punkten i nuvarande 25 5. Det skriftliga ansökningst'örfarandet behandlas i kap. 20.

33 %. Fonderingsbestämmelserna finnes intagna i 27 å gällande arbetslöshets— kasseförordning. I övrigt hänvisas till kap. 22.

34—43 55. De föreslagna bestämmelserna motsvarar 28—38 55 gällande arbetslös- hetskasseförordning. I 36 och 39 55 har som följd av en ändring av mini— migränsen för medlemsantalet siffran 500 ersatts med 1 500.

242. Kap. 27. Kostnadsberäkning

Statsbidraget

Den del av utredningens arbete som nu redovisas avser i stor utsträck- ning tekniska justeringar och förenklingar på olika punkter. I vissa avse- enden har utredningen också sökt att utan några mera väsentliga kost- nadsökningar åstadkomma skäligare tillämpning och därmed ökad effek- tivitet. I det följande redovisas de olika detaljändringar som de närmaste åren efter ikraftträdandet kan tänkas påverka summan av de utgivna er- sättningarna och därmed statens bidrag. De förslag, som syftar till en ut- ökning av försäkringsklientelet och som kan tänkas bli av betydelse efter en längre följd av år, har emellertid i likhet med den framtida utveck- lingen i övrigt beträffande anslutningen till försäkringen inte kunnat läg— gas till grund för några kostnadsberäkningar.

De för ersättningsrätten föreskrivna villkoren om visst antal erlagda avgifter medför att vid varje tidpunkt en icke obetydlig del av de till för- säkringen hörande medlemmarna saknar ersättningsrätt i händelse av in- träffande arbetslöshet. Varje ändring i avgiftsvillkoren kan alltså beräknas påverka ersättningsfrekvensen. I 18 och 19 55 föreslås viss uppmjukning av det icke tidsbestämda avgiftsvillkoret för de fall då medlemmen varit avgiftsbefriad på grund av yrkesutbildning eller då han återinträder i kas— san efter högst fem års bortovaro från försäkringen. Ingen av dessa änd- ringar kan emellertid i nuvarande läge antas komma i så omfattande till- lämpning att de märkbart skulle kunna påverka kassornas verksamhet, Den i 18 & föreslagna tekniska omläggningen av prövningen av det tids- bestämda avgiftsvillkoret, vilken innebär, att avgiftsbefriad tid, såsom sjuk- dom m. m. kan tillgodoräknas för uppfyllande av detta villkor, torde kom- ma att ge ersättningsrätt i vissa enstaka fall då motsatt resultat skulle ha erhållits med nuvarande regler. Vidare kan den omständigheten att villko- ret endast skulle behöva prövas en gång om året medföra en viss utök- ning av antalet ersättningsberättigade. Det lär emellertid endast kunna röra sig om mycket speciella fall. Den i 19 & föreslagna möjligheten för medlem som är hemarbetare liksom för den som blivit egen företagare att i viss utsträckning tillgodoräkna avgifter till kassan kan likaså tänkas ut- öka kretsen av ersättningsberättigade, men även i dessa fall torde effek— ten bli obetydlig sedd mot den samlade försäkringsrörelsen.

Utredningen har även på vissa punkter föreslagit utvidgning av ersätt- ningsrätten. Hit hör möjligheten att få barntillägg för fosterbarn liksom den förenklade prövningen vid utgivande av husföreständarinnetillägg (20 & författningsförslaget). Man lär emellertid kunna utgå från, att dessa bå- da ändringar kommer att påverka utbetalningen endast i relativt få fall. Detsamma kan förutsättas gälla beträffande den i 23 & föreslagna möjlig-

heten att betala halv ersättning till medlemmar som arbetat mellan två och fyra timmar den dag för vilken ersättningen utgår. Den så kallade sex- tonveckorsregeln innebärande, att medlem som flyttat till daghjälpsklass med bättre förmåner måste ha erlagt minst sexton veckoavgifter i den hög— re klassen innan han kan bli berättigad till de med denna följande förmå- nerna, har förlorat i betydelse efter hand som kassorna infört alltmera strikta bestämmelser för klasstillhörigheten. Inte heller det partiella slo- pandet av denna begränsning (26 5) lär således få någon större inverkan på utbetalningarna.

De nyheter som mera påtagligt kommer att påverka kostnaderna för försäkringen avser karenstiden. Den i 24 5 föreslagna möjligheten för med— lem att arbeta 48 dagar (24 dagar med nuvarande bestämmelser) utan att behöva genomgå ny karens samt befrielsen från skyldigheten att fullgöra karenstid efter sjukdom, barnsbörd eller värnplikt kan förutsättas medföra viss begränsad ökning av utbetalningarna. Utredningen har i 28 5 före- slagit en omläggning till fast försäkringsår förlagt till tiden 1 september—— 31 augusti innebärande, att det maximala antalet ersättningsdagar beräk- nas över denna tidrymd. Detta kan för medlemmar, som under försäk- ringsårets senare del genom sammanhängande arbetslöshet blivit utförsäk- rade eller i det närmaste utförsäkrade medföra ett något gynnsammare läge än med nuvarande bestämmelser. Om de är arbetslösa och uppfyller avgiftsvillkoren vid det nya försäkringsårets början, kan de nämligen ome- delbart börja att på nytt uppbära högsta antalet dagersättningar. Med nu- varande regel för utförsäkrade hade de däremot normalt fått vänta ett halv- är, varför förslaget kan sägas erbjuda något flera möjligheter att utnyttja försäkringen. Någon nämnvärd effekt på ersättningsutgivningens omfatt- ning i stort lär ändringen emellertid icke kunna få. I samma paragraf har föreslagits befogenhet för tillsynsmyndigheten att för viss kassa eller klass medgiva höjning av det maximala antalet ersättningsdagar per försäkrings- år till 210. Det är inte sannolikt att många kassor under de närmaste åren kommer att göra framställning om sådan höjning. Åtskilliga kassor har fortfarande ett lägre maximiantal ersättningsdagar än det i förordningen medgivna 156, och angelägenheten av att ytterligare stärka fonderna torde göra dem mindre benägna till utvidgningar på denna punkt under de när- maste åren. Inskränkes därför denna speciella förhöjning till att omfatta kassor med liten arbetslöshet, blir även effekten på kostnaderna ringa. Skulle däremot höjningen till 210 dagar i en framtid bli mera allmänt ge- nomförd, så lär man också få räkna med en något mera väsentlig inver- kan på utgifterna. Några förhandsberäkningar på denna punkt kan inte göras.

Beträffande förordningen om statsbidrag avser förslagen huvudsakligen formella ändringar. I ett avseende föreslås dock en viss utvidgning av stats-

bidraget. Enligt nuvarande bestämmelser utgår inte något daghjälpsbidrag för det antal ersättningsdagar, som per medlem och år överstiger 35. Den— na begränsning har strukits i förslaget. Någon ökning av statens kostnader har denna ändring emellertid i detta sammanhang inte beräknats föran- leda, eftersom risken för så hög ersättningsfrekvens för närvarande inte lär vara aktuell i någon kassa.

I viss mån kommer de redovisade orsakerna till kostnadsstegringar att balanseras av åtstramningar på andra punkter. Den föreslagna obligato— riska nyprövningen av det tidsbestämda avgiftsvillkoret vid inträdande för— säkringsår får i vissa enstaka fall till resultat att pågående ersättningspe- riod avbrytes. Skärpningen i fråga 0111 möjligheten att genom kortvariga arbetslöshetsperioder vidmakthålla karensen kan också i någon män för- utsättas verka sänkande på ersättningsfrekvensen. Det i 23 & föreslagna generella förbudet mot ersättning för enstaka arbetslös dag under vecka, då medlem haft arbete fem dagar må likaledes anföras i detta samman— hang. De föreslagna överförsäkringsbestämmelserna medför en strängare tillämpning för familjeförsörjare samtidigt med lättnader för övriga med— lemmar. Med hänsyn till att överförsäkring lär bli mera aktuell för den förstnämnda gruppen torde'emellertid nettoresultatet av ändringarna på denna punkt innebära en skärpning. Utan det senaste årets allmänna löne- lyftning skulle de nya överförsäkringsreglerna förmodligen ha tvingat fram vissa sänkningar av daghjälpsbeloppen.

De kostnadsökningar som kan föranledas av de föreslagna ändringarna i karensbestämmelserna torde kunna förutsägas inom tämligen snäva grän- ser. Stickprovsundersökningar som på denna punkt i stort sett gett sam- ma resultat har företagits i fyra kassor, nämligen Byggnadsarbetarnas, Fa- briksarbetarnas, Livsmedelsarbetarnas och Metallindustriarbetarnas erkän- da arbetslöshetskassor. I var och en av dessa kassors medlemsmatriklar har slumpvis utvalts ett antal medlemmar, som den 1 januari 1954 uppfyllde de båda avgiftsvillkoren och således ur denna synpunkt varit berättigade till ersättning i händelse av arbetslöshet. Med ledning av de på matrikel— korten vecka för vecka införda uppgifterna om arbetad tid respektive or- sakerna till avgiftsbefrielse (arbetslöshet, sjukdom o. s. v.) har det varit möjligt att jämföra utfallet vid tillämpning av nuvarande och föreslagna bestämmelser. Undersökningen bygger på vissa schematiseringar. Så har till exempel förutsatts att varje betalad eller för arbetslöshet avgiftsbefriad vecka avsett 6 arbetade eller arbetslösa dagar, medan i verkligheten såväl arbetade som arbetslösa dagar kan förekomma i samma vecka. Vidare har man utgått från att ingen medlem försummat att vid arbetslöshet söka er- sättning. Undersökningen avser i Byggnadsarbetarnas kassa tiden septem- ber 1953—augusti 1954 och i de övriga kassorna kalenderåret 1954. Effekten på ersättningsfrekvensen i de olika kassorna framgår av följande tabell.

över beräknade procentuella förhöjningar av ersättningsfrekvensen i vissa kassor vid införande av de föreslagna karensbestämmelserna.

Höjning på grund av

mag; åsar (s;/a)

medl. ' omst. (%) period (%) 0 Byggnarb. ........ 931 483 0,8 3,5 4,3 Fabr.arb. ........ 700 191 0,6 2,1 2,7 Livsm.arb. ........ 765 104 0,5 2,9 3,4 Metallindarb. 771 98 1,5 1,3 2,8

Enligt de företagna stickproven skulle möjligheten att arbeta 48 da- gar (i stället för nuvarande 24) utan att behöva genomgå ny karenstid medföra den största utvidgningen av ersättningsrätten. En mindre höj— ning av ersättningsfrekvensen kan därutöver påräknas till följd av att medlemmar, som blir arbetslösa i anslutning till att de upphurit sjukpen- ning, fullgjort värnplikt etc., befrias från skyldigheten att genomgå ka— renstid i arbetslöshetsförsäkringen. Tabellen uppvisar vissa variationer i utfall—en för olika kassor, vilka kan bero på stickprovens begränsade stor— lek likaväl som skillnader mellan kassorna i fråga om ersättningsfrekvens. Det väsentliga i detta sammanhang är emellertid, att det i samtliga fall rör sig om relativt små förskjutningar, sammanlagt 2,7 procent i Fabriksarbe- tarnas kassa och 4,3 procent i Byggnadsarbetarnas, för att nämna de lägsta och högsta talen. En genomsnittlig ökning av ersättningsfrekvensen med 4 procent inom hela försäkringen synes vara ett ganska rimligt antagande. Detta tal torde åtminstone vara användbart så länge arbetslösheten håller sig på en måttlig nivå.

Under förutsättning av en arbetslöshet, som med nuvarande regler resul- terar i en ersättningsfrekvens motsvarande 2,5 ersättningsdagar per med- lem och år (genomsnittet för de senaste tio åren) kan effekten av de före- slagna ändringarna i karensbestämmelserna på statens kostnader för ar— betslöshetsförsäkringen beräknas enligt den teknik som kommer till an- vändning vid beräkningen av förslagsanslag till denna försäkringsgren. Ut- går man härvid från antalet försäkrade, utgjorde detta vid årsskiftet 1954 —195»5 i det närmaste 1 212 000. En mindre ökning i medlemsantalet på- går alltjämt, varför man kan räkna med 1 220 000 medlemmar. Den utbe- talade daghjälpen uppgick år 1954 till i genomsnitt 14: 64 kronor, varav 4: 32 kronor utgjorde grundstatsbidrag, och familjetillägget utgick med i genomsnitt 2: 02 kroner per ersatt dag. Dessa tal avrundas till 14: 65, 4: 35 och 2: 00 kronor. Höjes sålunda 2,5 med 4 procent till 2,6 ersättningsdagar per medlem och år och förutsättes övriga ovannämnda värden förbli oför-

ändrade, följer automatiskt en höjning av grundstatsbidraget med ca 530 000 kronor. Vidare kan daghjälpsbidraget beräknas öka med omkring 550 000 kronor. Ökningen av familjetilläggsbidraget, slutligen, kan beräk- nas stanna vid ca 180000 kronor. Den sammanlagda kostnadsökningen skulle sålunda med den förutsatta ersättningsfrekvensen kunna beräknas till i runt tal 1,3 miljoner kronor. Utgår man i stället från ett arbetsmark— nadsläge, vilket med nuvarande regler skulle ge en dubbelt så hög ersätt— ningsfrekvens sOm den vi haft de 10 senaste åren, d. v. s. 5 dagar per medlem och år, skulle kostnadsökningen med i övrigt oförändrade förut— sättningar beträffande medlemsantal och ersättningsbelopp enligt samma metod kunna beräknas till ca 3,2 miljoner kronor.

De av ändringarna i karensbestämmelserna föranledda ökningarna av statens kostnader skulle således kunna antas ligga mellan 1,3 och 3,2 mil— joner kronor. En viss förhöjning av den senaste tioårsperiodens ersätt— ningsfrekvens får man nämligen av olika skäl räkna med. Därtill kommer vissa mindre kostnadsökningar i samband med andra ändringsförslag. Un- der förutsättning av ett tämligen stabilt arbetsmarknadsläge synes det rea— listiskt att räkna med en sammanlagd höjning av 2 ä 3 miljoner kronor per år. Här avses väl att märka endast automatiska höjningar. De ökningar, som kan föranledas av en utökning av de försäkrades krets eller av sär- skilda dispositioner beträffande ersättningsrätten i enskilda kassor, faller utanför dessa beräkningar. Även om den nya förordningen träder i kraft den 1 september 1956, kan som tidigare framhållits endast ett fåtal kassor antas börja tillämpa den vid denna tidpunkt. För flertalet kassor kommer troligen de nya bestämmelserna i full tillämpning först ett år senare. Detta innebär, att kostnadsökningarna i mycket ringa grad kan beräknas belas- ta statsbudgeten åren 1956/57 och 1957/58. Först budgetåret 1958/59, då de nya bestämmelserna varit i tillämpning ett helt år, kommer ändringarnas effekt på kostnaderna att göra sig gällande i full utsträckning.

Avgifter

Utredningens förslag kan beräknas medföra en ökning också av de på de försäkrade fallande kostnaderna med uppskattningsvis ca 4 procent. I all— mänhet torde denna ökning av kostnaderna inte behöva leda till höjning av avgifterna då ökningarna merendels kan inrymmas i förefintliga säker— hetsmarginaler.

SAMMANFATTNING

I betänkande (stencilerat) den 15 november 1952 lade utredningen fram förslag till vissa förbättringar av ersättningarna inom den frivilliga arbets- löshetsförsäkringen, m. m. Förslagen ligger till grund för de ändrade be- stämmelser, som trädde i kraft den 1 juli 1953. I föreliggande betänkande redovisar utredningen en detaljerad genomgång av bestämmelserna i övrigt rörande arbetslöshetsförsäkringen.

I kap. 1 lämnas en översikt över gällande bestämmelser samt vissa sta- tistiska uppgifter rörande försäkringsverksamheten.

I kap. 2 redogöres för direktiven samt för vissa riktlinjer i övrigt som lagts till grund för arbetet. Utredningen har eftersträvat att inom ramen för den nuvarande försäkringens allmänna uppbyggnad öka försäkringens ef— fektivitet genom att föreslå utvidgning av möjligheterna att erhålla försäk- ringsersättning i den mån detta befunnits motiverat och kan genomföras utan mera betydande kostnadsökningar. Å andra sidan har utredningen på några punkter ansett sig kunna förorda begränsande bestämmelser. Stor vikt har fästs vid möjligheten att åstadkomma administrativa förenklingar.

Utredningen har gått igenom socialvårdskommitténs förslag till bestäm— melser om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Frågan om samordning i olika avseenden mellan arbetslöshetsförsäkringen å ena samt sjuk— och yrkesskadeförsäkringen i dess nya utformning å andra sidan har varit ak- tuell för utredningen.

Utredningen har funnit det motiverat att göra en allmän om också var- sam översyn av förordningen om erkända arbetslöshetskassor samt förord— ningen om statsbidrag till sådana kassor. Förslag till nya förordningar fram- lägges.

Frågor som sammanhänger med arbetslöshetskassornas ställning som un— derstödsföreningar och som därför avser understödsföreningslagens utform— ning har inte upptagits av utredningen.

I kap. 3—6 behandlas frågor rörande försäkringens omfattning. I kap. 3 konstateras, att största delen av de arbetstagargrupper som kan anses ha arbetslöshetsrisk tillhör försäkringen. Frågan huruvida arbetstagargrupper som kan anses praktiskt taget sakna arbetslöshetsrisk bör anslutas till för- säkringen diskuteras. Något förbud föreslås inte men däremot befogenhet

att förknippa registrering av kassa, där utbetalningen av ersättning sanno- likt blir ringa, med villkor att statsbidrag i form av medlemsbidrag skall utgå med lägre belopp än eljest är föreskrivet. Minimiantalet medlemmar i erkänd arbetslöshetskassa föreslås som regel höjt från 500 till 1 500. Ut- redningen finner det önskvärt att en allmän arbetslöshetskassa kommer till stånd för vissa mindre arbetstagargrupper, som ej lämpligen kan bilda egna kassor m. fl. Tillsynsmyndigheten föreslås få i uppdrag att uppta förhand- lingar om bildande av en sådan kassa.

I kap. 4 behandlas möjligheterna för företagare och deras familjemed- lemmar att ansluta sig till försäkringen. Utredningen konstaterar, att något mera allmänt intresse för anslutning till arbetslöshetsförsäkringen inte kan påräknas från företagarna. Kontrollproblemet anses däremot i regel ej be- höva vara något hinder. Med tanke på företagargrupper, som i olika hän- seenden står arbetstagarna nära, föreslår utredningen vissa utvidgningar av företagarnas möjligheter att ansluta sig till försäkringen.

Förslag framlägges sålunda i syfte att öka möjligheterna för den som övergår från att vara arbetstagare till att bli företagare att under en över- gångstid bevara försäkringsskyddet samt för den som återgår till att vara arbetstagare att återvinna detta skydd. Medlem i erkänd arbetslöshetskassa, som omväxlande är arbetstagare och självständig företagare, föreslås kunna erlägga och tillgodoräkna avgift även för tid då han arbetar som företagare. Som regel förutsättes särskild prövning av tillsynsmyndigheten i nu an- givna fall. Efter dispens av Kungl. Maj:t föreslås även företagare i övrigt kunna erhålla rätt att tillhöra försäkringen.

I anslutning till dispensvägen införd praxis föreslås bestämmelserna om företagares familjemedlemmar uppmjukade. Endast i fråga om den som är gift med företagare föreslås förbud mot att tillhöra försäkringen men med dispensmöjlighet.

Utredningen föreslår i kap. 5 ökade möjligheter för hemarbetarna, dvs. personer, som arbetar för annans räkning men utför arbetet i sitt eget hem, att tillhöra försäkringen. Enligt förslaget skall tillsynsmyndigheten äga be- fogenhet medgiva kassa rätt att i sina stadgar föreskriva avgiftsplikt och tillgodoräknanderätt för viss grupp medlemmar även för tid, då arbetet ut- föres i hemmet. En förutsättning för dylikt medgivande måste vara, att vederbörande grupp arbetar under sådana förhållanden, att de krav som ur olika synpunkter kan uppställas från försäkringen är uppfyllda. En av utredningen företagen undersökning anses ge vid handen, att ej heller hem- arbetarna i större utsträckning kan förväntas arbetslöshetsförsäkra sig.

I kap. 6 behandlas frågan huruvida folkpensionärer eller andra grupper bör uteslutas från rätt att tillhöra erkänd arbetslöshetskassa. Utredningen anser, att den omständigheten att folkpension i form av ålderspension utgår till en arbetslöshetsförsäkrad inte i och för sig bör utgöra hinder mot att

han kvarstår i försäkringen. Arbetslöshetskassorna bör såsom nu själva äga bestämma, huruvida ifrågavarande åldersgrupper skall uteslutas från med- lemskap. Utredningen har ej heller funnit anledning att införa bestämmel- ser om en reducering av försäkringsersättningen i fall då den försäkrade uppbär folk- eller tjänstepension-.

I kap. 7 framlägges förslag om ett fast prövningsår. Till grund för pröv- ningen ur olika synpunkter av rätten till ersättning från försäkringen lig— ger enligt gällande bestämmelser som regel en tidsperiod på 12 månader, vilken räknas bakåt i tiden, beträffande utförsäkringen från den aktuella ersättningsdagen. Ett dylikt s. k. rullande prövningsår för utförsäkringen är ur administrativa synpunkter svårtillämpat. Utredningen anser, att vä- sentliga förenklingar kan vinnas om prövningsåret göres fast samt föreslår, att utförsäkringsperioden skall omfatta tiden fr. o. m. den 1 september ett är t. o. m. den 31 augusti nästpåföljande år, försäkringsåret.

I kap. 8—10 behandlas villkoren för att erhålla försäkringsersättning. I kap. 8 behandlas vissa allmänna villkor. Härvid föreslås bl. a. att om med— lem under en kalendervecka i fem dagar arbetat i sådan utsträckning att hel daghjälp ej kunnat utgå för någon av dagarna, daghjälp ej heller skall utges för den sjätte dagen.

I fråga om avgiftsvillkoren föreslår utredningen i kap. 9 bibehållande av de nuvarande två villkoren, 52-veckorsvillkoret (det icke tidsbestämda avgiftsvillkoret) och 20-veckorsvillkoret (det tidsbestämda avgiftsvillkoret). Beträffande det första villkoret föreslås, 'att yrkesutbildning skall jämstäl- las med värnpliktstjänstgöring och således få räknas som arbetad tid, så snart medlemmen erlagt minst 12 veckoavgifter (tre månadsavgifter). För att prövningstiden när det gäller det tidsbestämda avgiftsvillkoret skall kun— na begränsas till en period av 12 månader och prövningen av en medlems rätt till ersättning skall kunna begränsas till två på varandra följande för- säkringsår, föreslår utredningen, att det nu i vissa fall tillämpade förläng- ningsförfarandet ersättes med en. bestämmelse att värnpliktstjänstgöring, yrkesutbildning samt tid, varunder medlem upphurit tilläggspenning enligt lagen om moderskapshjälp, skall kunna likställas helt med arbetad tid. Även tid då medlem styrker sig ha varit sjuk föreslås få tillgodoräknas. Härvid skall två veckor eller två månader, för vilka medlem inte varit av- giftspliktig på grund av styrkt sjukdom, räknas som en vecka eller en månad för vilken avgift erlagts. Tid som infaller efter det att medlemmen fyllt 67 år skall dock inte få tillgodoräknas i förevarande avseende. Det tidsbestämda avgiftsvillkoret skall vara uppfyllt första gången medlemmen söker ersättning under försäkringsåret. Ny prövning av villkoret skall där- efter inte göras under försäkringsåret.

I fråga om karenstiden förutsätter utredningen i kap. 10, att en längre karenstid än sex dagar endast skall förekomma i undantagsfall. Enligt ut—

redningens förslag skall karenstid inte behöva genomgås, när medlem blir arbetslös efter det att han upphurit sjukpenning eller hempenning från allmän sjukkassa för minst tre dagar eller tilläggspenning enligt lagen om moderskapshjälp eller fullgjort tjänstgöring såsom värnpliktig under minst trettio dagar. Som allmänt villkor gäller för nämnda undantag, att medlem— men för senast sjunde kalenderdagen efter försäkringsförmånens eller tjänstgöringens slut företer intyg från arbetsförmedlingen, att han sökt men inte kunnat erhålla arbete. Ny karenstid behöver ej genomgås, när medlem styrker sig ha haft arbete högst 48 dagar efter det att han senast fullgjort karenstid, eller upphurit daghjälp för minst fem av sex på varandra föl- jande dagar. Ny karenstid skall fullgöras efter det att medlem upphurit ersättning i medgivet högsta antal dagar.

I kap. 11—16 behandlas olika frågor rörande försäkringsersättningarna. I kap. 11 behandlas vissa spörsmål beträffande ersättningarnas former och belopp. Utredningen har inte upptagit de frågor som behandlats i utred- ningens första betänkande. En teknisk utredning rörande möjligheterna att anknyta ersättningsbelopp m. m. till löneutvecklingen redovisas. Någon automatisk anknytning anses ej lämplig.

I kap. 12 föreslås nya uppmjukade regler beträffande försäkringsför— månerna vid övergång mellan klasser eller kassor med olika förmåner.

Villkoren för familjetillägg föreslås (kap. 13) i stort sett oförändrade. I överensstämmelse med den allmänna sjukförsäkringens regler föreslås dock att barntillägg skall utgå även för fosterbarn. Reglerna om husföre- ståndarinnetillägg föreslås förenklade.

I kap. 14 diskuteras främst frågan om nedsättning av försäkringsersätt— ningen med hänsyn till tillfälligt arbete å dag, då medlem i övrigt är arbets- lös. Enligt nuvarande regler utgår hel ersättning om medlemmen haft arbete för annans räkning i högst två timmar. Har arbetet varat längre tid utgår ingen ersättning från försäkringen. Denna regel föreslås bibehållen som huvudregel. Tillsynsmyndigheten föreslås emellertid få befogenhet medge kassa rätt att utge halv ersättning till medlem som erhållit arbete i mer än två men ej över fyra timmar. Som förutsättning skall gälla, att medlem— men före arbetslöshetens inträda-nde haft heldagsarbete och söker sådant arbete. För att en samordning skall kunna ernås med sjukförsäkringen före— slås vidare, att halv ersättning skall kunna utgå från arbetslöshetsförsäk- ringen för dag, då medlem erhåller halv sjukpenning.

Överförsäkringsreglerna behandlas i kap. 15. De nuvarande överförsäk— ringsgränserna, 80 procent av bruttoförtjänsten för familjeförsörjare och 60 procent för andra, föreslås ersatta med nya. Överförsäkringsgränserna skall fastställas av Kungl. Maj:t i en särskild tabell (överförsäkringstabell). I denna tabell skall ifrågavarande belopp beräknas genom att arbetsförtjäns— ten för dag minskas med dels vanligen förekommande avdrag för prelimi-

när skatt dels ett marginalbelopp därutöver utgörande omkring en åttondel av nettoarbetsförtjänsten. Detta innebär en skärpning för familjeförsörjare och en lindring för övriga medlemmar. Medlemmens arbetsförtjänst skall beräknas individuellt. Endast i det fall en sådan beräkning inte är möjlig" skall som arbetsförtjänst räknas den i orten vanliga arbetsförtjänsten för arbetsdag för arbetare inom samma yrke och av samma arbetsförmåga som den arbetslöse.

Beträffande ersättningstidens längd finner utredningen i kap. 16, att nå— got mera allmänt behov av en längre maximal ersättningstid än den .nu- varande, 156 dagar, inte har framträtt under senare år. Utredningen före- slår emellertid befogenhet för tillsynsmyndigheten att för viss kassa eller klass medgiva, att antalet dagar bestämmes till högre antal än 156 dock högst 210. I anslutning härtill föreslås minimigränsen höjd från 90 till 120 dagar.

I kap. 17—19 behandlas rätten till ersättning i vissa specialfall. I kap. 17 upptages ersättningsrätten vid korttidsarbete. Så vitt angår driftinskränk- ning i form av femdagarsvecka regleras ersättningsrätten av den ovan an— givna bestämmelsen, att ersättning inte får utgå för den sjätte dagen i en kalendervecka, om medlemmen arbetat de övriga fem dagarna i veckan. För de fall driftinskränkningen sträcker sig längre än till en dag per vecka före— slås ett bibehållande av nuvarande bestämmelser, (1. v. s. avdrag skall som regel verkställas med en dag per vecka, såvida dispens inte lämnats av till— synsmyndigheten. Utredningen förutsätter, att dylik dispens endast lämnas i undantagsfall.

Frågan om rätten till ersättning vid säsongarhetslöshet upptages i kap. 18. Vid genomgång av de möjligheter som närmast står till buds för en reg- lering av ersättningsrätten i dylika fall har utredningen funnit, att det inom några kassor tillämpade systemet med ett högsta medgivet antal ersättnings- dagar under säsongbegränsningsperioden, fastställt i proportion till utfört arbete (avgiftsbetalningen) under tidigare lågsäsonger, i stort sett motsva- rar de krav, som kan ställas på dylika regler ur skilda syn-punkter. Antalet ersättningsdagar anpassas på ett smidigt sätt efter försäkringsobjektets om- fattning. Utredningen har övervägt, huruvida inte samtliga kassor med så— songarhetslöshet borde genom särskilda bestämmelser åläggas att tillämpa ifrågavarande system. Eftersom förhållandena varierar och försäkringen omfattar så många olika yrken, har utredningen emellertid ansett att andra möjligheter bör stå öppna för den händelse någon av dem för en enskild kassa visar sig vara lämpligare. Utredningen föreslår därför ett bibehållande av nu gällande bestämmelser beträffande möjligheterna att begränsa er— sättningsrätten vid säsongarhetslöshet.

I kap. 19 behandlas frågan om rätten till ersättning från arbetslöshets- försäkringen i samband med havandeskap och barnsbörd. Utredningen före—

slår ingen ändring beträffande de nu tillämpade s. k. havandeskapsdirek- tiven, vilka innebär att kvinnan som regel inte kan erhålla ersättning från arbetslöshetsförsäkringen för tiden fr. o. m. två veckor före t. o. m. sex veckor efter förlossningen. Utredningen framhåller dock, att det är lämpligt att tillsynsmyndigheten generellt medger att havande kvinnor fr. o. m. exem- pelvis femte havandeskapsmånaden vid arbetslöshet inte skall behöva besöka arbetsförmedlingen personligen mer än en gång varannan vecka. Bedöm- ningen av vilka arbeten som kan anses lämpliga för havande kvinnor bör ske med varsamhet och under individuella hänsynstagavnvden. Med en sådan bedömning kommer under normala förhållanden de förvärvsarbetanvde ha- vande kvinnorna att ha trygghet mot inkomstbortfall under tid då tilläggs- penning ej utgår, i det att om kvinnan vid arbetslöshet inte kan erhålla arbete som är lämpligt med hänsyn till havandeskapet ersättning utgår från den erkända arbetslöshetskassan. Det största problemet efter nedkomsten torde i allmänhet vara, huruvida kvinnan kan anses oförhindrad att äta sig arbete med hänsyn till de krav amningen och värden i övrigt av det nyfödda barnet _ eventuellt jämte vården av övriga barn — ställer på henne. En relativt generös tolkning synes här befogad enligt utredningens mening. Det är på här angivna sätt möjligt att inom ramen för de för ar— betslöshetsförsäkringen gällande allmänna riktlinjerna till väsentliga delar på ett smidigt sätt erhålla en komplettering till moderskapsförsäkringen. Olägenheter med systemet är de stora krav det ställer på arbetsförmedlingen och kassornas redogörare.

I fråga om arbetslöshetskontrollen (kap. 20) framhåller utredningen, att det för arbetslöshetsförsäkringen är av stor betydelse att arbetsförmed- lingen är väl utbyggd så att tillgängliga arbetstillfällen snabbt kan erbjudas de arbetslösa. Ju bättre arbetsförmedlingen är rustad desto mindre blir ris— ken för missbruk av försäkringen. Ansvaret för arbetslöshetskontrollen vilar emellertid främst på kassornas redogörare. Utredningen finner det moti- verat att skriftligt ansökningsförfarande föreskrives. Detta kan förväntas understryka medlemmarnas ansvar för att de lämnar fullständiga och rik- tiga uppgifter. Utredningen har övervägt huruvida skyldighet bör stadgas för arbetsgivare att lämna s. k. arbetsgivarintyg, varigenom styrkes dels den arbetade tiden vilket har betydelse för avgiftskontrollen, dels orsaken till arbetslösheten. Skulle svårigheter att erhålla sådana intyg göra sig gällande i mera betydande utsträckning bör frågan om en lagreglering upptagas. Ut- redningen framhäller vikten av information bland de olika grupper, som beröres av arbetslöshetsförsäkringen.

I kap. 21 behandlas avstängningsförfarandet samt lämpligt arbete. I fråga om avstängningsförfarandet vid avvisandet av lämpligt arbete eller vid fri-' villigt slutande av arbete föreslås ett bibehållande av nuvarande bestäm- melser. Då ur sociala och andra synpunkter en uteslutning av en medlem

till följd av viss förseelse gentemot kassan, kan verka alltför hårt föreslår utredningen bestämmelser, innebärande att medlem, som svikligen uppgi- vit eller förtigit något förhållande av betydelse för bedömande av hans rätt till ersättning, må gå förlustig sin ersättningsrätt under högst ett år. I fråga om lämpligt arbete har utredningen tagit del av de av tillsynsmyn— digheten utfärdade anvisningarna och uppgifter om praxis samt därvid inte funnit anledning till annat förslag än att i förordningen intages en bestäm— melse att, såsom förutsättning för att arbete skall anses som lämpligt, för- hållandena på arbetsplatsen väsentligen skall motsvara vad som i lag och författning kan finnas föreskrivet rörande åtgärder till förebyggande av ohälsa och olycksfall.

Beträffande fonderingshestämmelserna föreslår utredningen i kap. 22, att reglernas sakliga innehåll skall vara oförändrat tills vidare intill dess större erfarenhet vunnits om fondbehovet i olika konjunkturlägen. Reglerna före— slås dock förtydligade med ett tillägg innebärande dels att uppburna räntor skall medräknas vid fondens fastställande, dels att fonden skall beräknas utslagen per medlem, dels ock att tillsynsmyndigheten om försäkringser— sättningarnas belopp, förvaltningskostnaderna eller statsbidraget ökats av- sevärt under tioårsperioden skall äga lämna föreskrift om den erforderliga fondens storlek. Vidare föreslås en bestämmelse att tillsynsmyndigheten intill dess att erkänd arbetslöshetskassa varit i verksamhet under tio år årligen skall bestämma fondens minimibelopp. Beträffande reglerna för pla— ceringen av kassornas fondmedel har utredningen inte ansett sig böra fram- lägga några förslag om en mera allmän utvidgning av placeringsmöjlig— heterna. Utredningen inskränker sig till att föreslå mindre jämkning-ar i nu gällande bestämmelser.

I kap. 23 upptages statsbidragsbestämmelserna. Utredningen föreslår, att grundstatsbidrag i de fall, då halv ersättning utbetalas för dag, då medlem haft arbete i viss utsträckning, skall utgå med hälften av vad eljest skulle ha utgått. Vid halv ersättning som komplettering till halv sjukpenning skall helt grundstatsbidrag utgå. Vid beräkning av daghjälpsbidraget skall dag, för vilken halv ersättning utgått, inte medräknas. Enligt gällande be— stämmelser utgår daghjälpsbidraget med en sjunkande procent av dag- hjälpskostnaderna allteftersom antalet ersatta dagar per medlem stiger över 35. Denna gräns föreslås slopad. I övrigt föreslås endast mindre ändringar i statsbidragsförordningen.

I kap. 24 har upptagits vissa frågor rörande tillsynen över arbetslöshets— försäkringen. Utredningen framhåller att tillsynsmyndigheten alltjämt i huvudsak bör vara ett allmänt tillsyns-, rådgivande och inspektionsorgan. Frågan om införandet av ett besvärsinstitut inom försäkringen har över— vägts. Denna fråga bör emellertid upptagas i samband med den vid olika tillfällen väckta frågan om inrättandet av en socialförsäkringsdomstol. Ut-

redningen behandlar särskilt frågor rörande tillsynsmyndighetens gransk- ning av enskilda fall av ersättning från arbetslöshetsförsäkringen och fram- håller, att tyngdpunkten i denna del av tillsynsmyndighetens verksamhet bör ligga på meddelandet av anvisningar, utarbetade på grundval av vunnen erfarenhet vid granskningen av inkommande ersättningsfall. Ur de försäk- rades synpunkt kan tillsynsmyndighetens granskning anses utgöra en er- sättning för ett besvärsinstitut. Utredningen framhåller vidare, att en om- läggning av den reviderande verksamheten torde bli nödvändig. Tillsynsmyn- digheten skulle antingen behöva en särskild revisionsavdelning eller helt fri- kopplas från den kamerala revisionen. I fråga om försäkringsbyråns orga— nisation uttalar utredningen, att det inte har ansetts ingå i dess uppdrag att behandla den inre organisationen. Utredningen anser att en förstärkning av byråns personalorganisation är nödvändig för att tillsynen skall kunna full- göras i den omfattning och enligt de riktlinjer som utredningen avser.

I fråga om tidpunkten för ikraftträdandet framhåller utredningen i kap. 25 att de nya bestämmelserna bör träda i kraft vid ingången av ett försäk- ringsår. Den tidigast tänkbara tidpunkten för ikraftträdandet blir därför den 1 september 1956. Utredningen föreslår, att de nya bestämmelserna träder i kraft den 1 september 1956 samt att de skall genomföras av kas- sorna senast den 1 september 1957. Under en övergångstid av ett år kan den gamla förordningen alltså fortfarande gälla. Utredningen föreslår en sär- skild övergångsbestämmelse om att för kassor, som vunnit erkännande före den 1 september 1956, minimiantalet medlemmar fortfarande skall vara 500 i enlighet med nu gällande bestämmelser. Blir de nya bestämmelserna gäl- lande för viss kassa vid annan tidpunkt än den 1 september 1956 eller 1957, skall vid tillämpningen av bestämmelserna angående avgiftsvillkor och maximal ersättningstid anses som om bestämmelserna varit gällande för kassan fr. o. m. den 1 september 1956.

I kap. 26 lämnas vissa kommentarer till förslaget till arbetslöshetskasse— förordning.

Av utredningen verkställda kostnadsberäkningar redovisas i kap. 27. De ändringar, som mera påtagligt kommer att påverka kostnaderna för försäk- ringen avser karenstiden. Vid 2,5 ersättningsdagar per medlem och år skulle om antalet årsmedlemmar beräknas till 1 220 000, daghjälpen till 14: 65 kro- nor och familjetillägget till två kronor, kostnadsökningen kunna beräknas till i runt tal 1,3 miljoner kronor. Utgår man i stället från ett arbetsmark- nadsläge, vilket med nuvarande regler skulle ge en dubbelt så hög ersätt- ningsfrekvens som den de senaste tio åren, (1. v. s. fem dagar per medlem och år, skulle kostnadsökningen kunna beräknas till ca 3,2 miljoner kronor. De ökningar som kan föranledas av en utökning av de försäkrades krets eller av särskilda dispositioner beträffande ersättningsrätten i enskilda kas- sor, faller utanför dessa beräkningar.

SÄRSKILDA YTTRANDEN

J. Christensson.

Jag har icke kunnat dela kommitténs uppfattningar på följande punkter:

& 22, mom. 1.

Kommitténs förslag, att daghjälpen skall maximeras till 20 kronor om dagen, anser jag i stället borde innefatta förslag om att daghjälpen fast- ställdes till ett belopp, som med utgångspunkt från 20 kronor om dagen räknades upp efter ett löneindex. Socialstyrelsen upprättar numera löne— index för praktiskt taget samtliga grupper inom näringslivet, och det borde därför icke vara svårt att anknyta daghjälpen till ett sådant index. Därvid skulle också statsbidraget i form av grundstatsbidrag kunna anpassas här- till, så att liksom nu grundstatsbidrag utgick med ett belopp, som fast- ställdes till samma skillnad som nu gäller eller kr. 3: 50 eller motsvarande procentuella skillnad. Detta skulle innebära, att om daghjälpsbeloppet fast- ställdes till 21 kronor, skulle grundstatsbidraget utgå med kr. 5: 25, vid ett daghjälpsbelopp på 22 kronor med kr. 5: 50 osv. Om höjning sker kom- mer detta att också medföra höjning av medlemmarnas insatser.

Efter förslag av Kungl. Arbetsmarknadsstyrelsen bör Kungl. Maj:t ha tillstånd att år från år fastställa beloppen med ledning av vad ovan sagts. Beloppen, som skall fastställas i jämna kronor, skall icke kunna tillämpas av arbetslöshetskassorna utan att vederbörande kassa i stadgeenlig ord- ning beslutat sådan ändring i sina stadgar, som gör att beloppet kan appli- ceras i vederbörande kassas bestämmelser. Därvid skall givetvis också till- synsmyndigheten i likhet med vad som annars sker se till att stadgarnas bestämmelser om avgifternas storlek räcker till täckning för det höjda un- derstödet.

& 22, mom. 2.

Jag är icke enig med kommittén rörande konstruktionen av den tabell, som skall ligga till grund för beräkning av överförsäkringsavdrag. Det för- slag som här föreligger innebär en väsentlig skärpning av nu gällande be- stämmelser. Om man tar en medlem med 30 kronors inkomst per dag,

skulle han efter denna tabell erhålla ett maximalt ersättningsbelopp per dag av kr. 21 : —, dvs. kr. 3: — lägre än som nu utgår per dag. Kommittén har här i sin motivering använt sig av en genomsnittlig dagsinkomst och beräknat avdragen med utgångspunkt härifrån. Detta beräkningssätt kan jag icke godkänna. När man konstruerar fram ett genomsnittligt daghjälps— belopp på kr. 14: 65 medräknas här hela grupper, såväl de yngre som kvin— nor, vilka kan uppvisa låga understödsbelopp såväl som en del kassor vilka av skilda anledningar håller låga understöd.

Om vi som exempel tar Sjöfolkets erkända arbetslöshetskassa, som har ett enhetligt belopp på kr. 12: 50, vilket utgår till såväl unga, relativt låg- betalda medlemmar som äldre, välbetalda medlemmar, innebär det att den— na kassas bestämmelser drar ned genomsnittet. Om man däremot tar stora grupper, där daghjälpen är kr. 16: 50, innebär det att en medlem som får kr. 17: 50 av 25 kronor icke kommer att få mer än 1 krona av det första barntillägget och icke kan erhålla hustrutillägg. Om man går upp till 30 kronor, som är en rätt allmänt förekommande lön inom stora grupper av service- och handelsfacken, innebär det att i detta läge den maximala er- sättningen skulle komma att utgå med 21 kronor. Det medför att en med— lem, som har hustru och två barn, med en daghjälp på kr. 16: 50 icke kan få ut hela daghjälpen utan får underkasta sig överförsäkringsavdrag.

Vidare kan jag icke godkänna, att man gör skatteavdraget precis som det numera är konstruerat. I det ingår nämligen också avgifterna till de erkända sjukkassorna och dessa avgifter tas ut av medlemmen vid årets slut, även om han någon tid av året icke haft lönearbete och beskattnings- bar inkomst. Jag har därför ansett att skatteavdraget bör kompletteras ge— nom att räkna med 10 % i stället för med 12,5 % avdrag utöver prelimi- närskatten. Härigenom skulle inkomsten vid 30 kronor kunna tillgodo— göra sig hela ersättningsbeloppet för en svensk normal-familj.

Därigenom skulle man komma ifrån de överförsäkringar som medför en ganska tung arbetsbörda för såväl redogörarna som huvudkontoret, då det gäller att kontrollera riktigheten av uppgifterna. En rekommendation att använda flera daghjälpsklasser för att möta en sådan överförsäkring, inne- bär också en avsevärd belastning för kassornas administration och kan därför heller icke rekommenderas. Jag yrkar därför att i 5 22, mom. 2, andra stycket, införda 12,5 %, ersättes med 10 %.

S' 33.

I fråga om redovisningen av fonden anser jag att denna bör kunna få redovisas något friare än hittills. I lagen om försäkringsrörelse av år 1948. g" 274, stadgas bl. a. att en försäkringsfond får redovisas på följande sätt: »Dessutom får högst 1/10 av försäkringsfonden redovisas i andra värde— handlingar av ungefär samma art, dock icke aktier.»

Jag anser att denna försäkringsrörelse bör ges samma rätt att redovisa fonderna som gäller t. ex. för pensionskassor, och jag yrkar därför att ett nytt stycke 6 införes där denna rätt medges.

I samma paragraf säges, att man får redovisa i fastighet för kassas räk— ning eller i aktier i aktieholag eller andelar i ekonomisk förening för sam- ma ändamål. Jag anser det bör tillfogas, att man har rätt att redovisa in- teckningar i sådan fastighet utan den inskränkning som föreligger i sista stycket av samma paragraf. Motiveringen härför är, att säkerheten icke blir större utan snarare tvärtom, om den del som ligger över 65 % av fas- tighetens taxeringsvärde skall redovisas i form av andelar eller aktier. Inteckningar torde ha någon större säkerhet och värde än andelar och aktier, och man bör därför ha rätt att i egen fastighet redovisa inteck- ningar utan begränsning till 2/3 av taxeringsvärdet.

Tillsynsmyndigheten har i alla dessa fall möjligheter att ingripa, om någon kassa skulle gå för långt i dessa hänseenden och någon risk för missbruk torde därför icke föreligga.

B. Hagård.

Beträffande frågan om folkpensionärernas tillhörighet till arbetslöshets- försäkringen har utredningens majoritet funnit vägande skäl tala mot de av socialvårdskommittén och besparingsutredningen på sin tid framlagda förslagen att personer med ålderspension skall uteslutas från försäkringen. Utredningen föreslår i detta avseende icke några ändringar i gällande be- stämmelser. Till denna ståndpunkt kan jag icke ansluta mig.

I och för sig är det självfallet av största värde för såväl den enskilde som samhället, att den som vid uppnådda 67 års ålder kommer i åtnjutan- de av folkpension, fortsätter att göra en arbetsinsats, så länge som han är arbetsför. Benägenheten hos denna äldre arbetskraft att efter uppnådd folkpensionsålder kvarstå som yrkesverksam torde emellertid icke påver- kas av dess möjlighet att tillhöra arbetslöshetsförsäkringen. Det är enligt min uppfattning naturligt att anse folkpensionen som en grundval för des- sa äldre arbetstagares försörjning, medan arbetsinkomsten blir en ur alla synpunkter eftersträvansvärd komplettering, som för dem möjliggör en högre standard än vad enbart folkpensionen medgiver. Vid inträffad ar- betslöshet är deras försörjning följaktligen tryggad genom de från folk- pensioneringen utgående förmånerna, vilka för övrigt genom de senare årens reformer icke oväsentligt förbättrats. Även för den, som efter upp- nådda 67 års ålder alltjämt är förvärvsarbetande, medför arbetslöshet gi- vetvis ett inkomstbortfall, men detta har dock icke samma verkningar som ett inkomstbortfall för en icke-folkpensionär.

I första hand är emellertid en ändring beträffande ålderspensionärernas rätt till ersättning från arbetslöshetsförsäkringen motiverad av kravet på

arbetsförhet för att komma i åtnjutande av dess förmåner. Visserligen in— träder hos äldre personer nedsättning av arbetsförmågan vid olika ålder. Genom folkpensioneringen har dock en viss åldersgräns fixerats, då man räknar med att vederbörande i allmänhet lämnar arbetslivet på den grund, att hans arbetsförmåga nedsatts i sådan utsträckning, att han icke längre är i stånd till eller själv önskar fortsätta sitt förvärvsarbete. I varje fall torde man ha anledning att räkna med att en person över 67 års ålder, som drabbas av arbetslöshet som regel har väsentligt minskade möjligheter att erhålla ny anställning. En arbetslöshet blir därför för många sådana äldre arbetstagare orsaken till att de definitivt lämnar arbetslivet. Med hänsyn till svårigheten att bereda dem .ny anställning, blir möjligheten att pröva deras arbetsförhet ytterst begränsad, för att icke säga en chimär. Följden härav torde därför ofta bliva den, att vederbörande under för honom maxi— mal tid kommer att uppbära ersättning från försäkringen för att därefter aldrig mera återgå i förvärvsarbete. Visserligen finnes äldre arbetstagare, som bevarar sin arbetsförmåga ännu i hög ålder, men detta är enligt min uppfattning icke tillräckligt skäl för att generellt medgiva personer i folk- pensionsåldern rätt till ersättning från försäkringen. Under alla omstän- digheter finner jag i likhet med på sin tid socialvårdskommittén, att be- dömningen av om till högre ålder komna personer har kvar sin arbetsför- måga är en så vansklig sak, att det icke kan vara lämpligt att för deras del ha en rätt till ersättning, som är beroende på prövningen av ett sådant villkor.

En viktig princip i svensk socialförsäkring är vidare, att man skall und- vika en sammanblandning av statsunderstödda hjälpformer, d. v. 5. att en person samtidigt uppbär ersättning från två eller flera håll, något som för övrigt framhållits av socialministern under 1954 års vårriksdag i samband med behandlingen av frågan om anslag till arbetslöshetens bekämpande. Utredningsmajoritetens inställning till folkpensionärernas rätt till ersätt- ning strider avgjort häremot. Att ett visst avsteg från denna princip kan synas ha gjorts beträffande den allmänna sjukförsäkringen är enligt min uppfattning icke något bärande skäl för att folkpensionärer med ålderspen- sion jämväl bör ha rätt till ersättning från arbetslöshetsförsäkringen. För- hållandena är nämligen icke jämförbara i detta avseende. En äldre person är på samma sätt som andra i behov av bidrag till sjukvårdskostnader, och även i övrigt torde ett sjukdomsfall ofta föranleda kostnader utöver vad som normalt räknas till försörjningen, vilket motiverar ett speciellt hänsynstagande till folkpensionärerna inom sjukförsäkringen. Något ana- logt understödsbehov uppkommer icke vid arbetslöshet.

Mot bakgrund av vad ovan framhållits finner jag sålunda, att från rätt till ersättning från arbetslöshetsförsäkringen bör uteslutas var och en som förvärvat rätt till ålderspension från folkpensioneringen.

Utredningen har i sitt betänkande behandlat vissa frågor rörande tillsy- nen över arbetslöshetsförsäkringen. Den har emellertid icke närmare in— gått på den s. k. försäkringsdelegationen. Med hänsyn till delegationens centrala ställning inom arbetslöshetsförsäkringen och dess viktiga funk- tion vid avgörandet av ur arbetsmarknadssynpunkt synnerligen betydelse- fulla frågor, anser jag, att utredningen även bort ingående pröva försäk- ringsdelegationens sammansättning och ställning.

L. Hultström.

Jag delar majoritetens uppfattning att den som erhåller folkpension i form av ålderspension alltjämt bör kunna tillhöra erkänd arbetslöshetskassa och vid arbetslöshet erhålla ersättning från kassan. Däremot anser jag i mot- sats till majoriteten att motiv föreligger för en särskild begränsning av er— sättningstiden i fråga om dessa ålderspensionärer. Ju längre tid en sådan pensionär är arbetslös desto större är sannolikheten för att det inte är fråga om en tillfällig arbetslöshet utan om hans utträde ur förvärvsarbetet. Svårigheten att bedöma arbetsförheten måste också bli alltmera utpräglad ju längre tid som förflyter sedan den försäkrade hade arbete. Jag anser där- för att antalet ersättningsdagar bör maximeras till 78 (motsvarande ungefär tre månader) fr. o. 111. det försäkringsår då medlem uppnår 67 års ålder. Härigenom erhålles en nära överensstämmelse med den allmänna sjukför- säkringen. Med en på detta sätt begränsad ersättningstid synes anledning ej finnas att vid bestämmande av ersättningsbeloppet ta hänsyn till folkpen— sionen. Slutligen skulle förkortningen av ersättningstiden sannolikt leda till en ej oväsentlig kostnadsminskning, uppskattningsvis för statens del minst en miljo-n kronor om året.

Helga Johansson.

I den av kommittémajoriteten företrädda meningen beträffande margi- nalen mellan nettoförtjänsten och den maximala försäkringsersättningen kan jag icke instämma. Jag anser nämligen, att en lägre procentsats än 12,5 hade varit rimligare.

S. Ringenson.

I fråga om folkpensionärernas ställning inom arbetslöshetsförsäkringen instämmer jag i vad ordföranden härom anfört i sitt särskilda yttrande.

Medlemsantal och genomsnittligt tillförsäkrad daghjälp inom de erkända arbetslöshetskassorna den 1 januari 1955

Genomsnittli t Antal med" tillförsäkraå Kassa limmar. daghjälp den 1 Januarl 1955 den 1 januari 1955

Arbetsledarnas .............................. 30 692 16: 50 Beklädnadsarhetarnas ........................ 39 498 11: 64 Bleck- och plåtslagarnas ..................... 3 493 15: 39 Bokbinderiarbetarnas ......................... 11 342 13; 15 Bryggeriarbetarnas ........................... 7 271 14: 06 Byggnadsarbetarnas .......................... 126 454 16: 39 De kemisk-tekniska industriarbetarnas m. fl. 14 346 14:92 Elektrikernas ................................ 19 119 16: 34 Fabriksarbetarnas ............................ 60 808 12: 53 Fartygsbefälets .............................. 2 880 16: 50 Frisörernas .................................. 4 329 11: 76 Försvarsverkens civila personals ............... 20 203 14: 54 Gjuteriarbetarnas ............................ 11 290 16: 23 Gruvindustriarbetamas ....................... 11 292 16: 01 Handelsanställdas ............................ 75 851 13: 77 Handelsresandenas . .......................... 500 17: 00 Handelstjänstemännens ....................... 20 175 14: 41 Hotell-, kafé— och restauranganställdas ........ 25 899 12:96 Hotell- och restaurangtjänstemännens ......... 2 628 13: 62 Industritjänstemännens ....................... 76 118 15: 17 Järnvägsmännens ............................ 17 470 14: 50 Kooperativa tjänstemännens .................. 514 16: 50 Lantarbetarnas .............................. 36 081 10: 03 Livsmedelsarbetarnas ......................... 37 983 12: 41 Maskinbefälets ............................... 3 022 16: 50 Metallindustriarbetarnas ...................... 230 767 15: 38 Murarnas ................................... 14 295 16: 50 Musikernas .................................. 4 181 10: 18 Målarnas .................................... 18 381 16: 32 Pappersindustriarbetarnas .................... 32 972 13: 17 Sadelmakarnas, tapetserarnas och resetfektarb. . 5 509 14:34 Sjöfolkets ................................... 20 226 12: 58 Sko- och läderarbetarnas ..................... 10 534 12: 70 Skogs- och flottningsarbetarnas ............... 25 935 12: 00 Stenindustriarbetarnas ........................ 4 722 11: 37 Stewardarnas ................................ 574 16: 50 Sveriges arbetares ........................... 14 317 6: 00 Sveriges teateranställdas ..................... 600 14: 26 Textilarbetarnas ............................. 41 237 13: 13 Tobaksarbetarnas ............................ 1 784 9: 13 Transportarhetarnas .......................... 37 068 14: 10 Träindustriarbetarnas ........................ 58 868 15: 96 Typografernas ............................... 14 781 15: 32 Vägarbetarnas ............................... 16 285 14: 50

Samtliga 1 212 294 14: 34

Tabell 2.

Understödsverksamhetens omfattning inom varje erkänd arbets- löshetskassa år 1954

Antal Utbetalat understöd i kr under år 1954 under- Kassa stödda Make- o. Barn- .. Per da ar Daghjälp . .. hustorest. Summa 19%4 tillägg tillägg medlem Arbetsledarnas ......... 15 130 248 722 22 698 21 130 292 550 9: 65 Beklädnadsarbetarnas . . . 196 285 2 365 498 74 944 34 494 2 474 936 61: 54 Bleck- och plåtslagarnas . 17 760 287 112 11 088 16 094 314 294 90: 97 Bokbinderiarbetarnas 9 262 130 277 5 185 5 552 141 014 12: 61 Bryggeriarbetarnas ...... 13 830 188 727 3 377 12 042 204 146 27: 64 Byggnadsarbetarnas ..... 1 093 611 17 899 186 1 379 183 1512 873 20 791 242 168: 19 De kemisk—tekn. ind.arb.. 45 632 656 477 25 682 36 495 718 654 49: 83 Elektrikernas ........... 41 536 670 686 41 115 44 364 756 165 39: 73 Fabriksarbetarnas ....... 220 444 2 810 773 155 129 230 529 3 196 431 52: 94 Fartygsbefälets2 ........ 55 908 42 66 1 016 0: 37 Frisörernas ............. 1 580 18 877 759 560 20 196 4: 76 Försvarsverkens civ.pers.. 27 989 405 819 20 928 32 702 459 449 22: 40 Gjuteriarbetarnas ....... 53 328 865 340 41 062 72 893 979 295 88: 17 Gruvindustriarbetarnas . . 32 512 476 536 15 936 41 500 533 972 47: 11 Handelsanställdas ....... 74 280 1 003 455 46 746 38 889 1 089 090 14: 38 Handelsresandenas ...... 958 16 286 933 1 650 18 869 37: 51 Handelstjänstemännens. . 13 754 194 885 8 878 10 060 213 823 11: 52 Hotell—, kafé— o. rest.anst. 54 425 717 531 32 527 8 726 758 784 29: 97 Hotell— 0. restaurangtjm.. 2 568 34 182 1 599 1 542 37 323 13: 94 Industritjänstemännens. . 36 458 543 786 33 255 34 864 611 905 8: 17 Järnvägsmännens ....... 30 073 428 426 39 745 33 143 501 314 27: 95 Lantarbetarnas ......... 131 735 1 363 266 110 792 136 065 1 610 123 43: 92 Livsmedelsarbetarnas .. .. 154 549 1 826 942 83 389 91 450 2 001 781 52: 42 Maskinbefälets .......... 3 171 50 056 2 052 4 200 56 308 18: 72 Metallindustriarbetarnas . 506 730 7 899 132 281 681 568 839 8 749 652 38: 63 Murarnas .............. 155 485 2 566 536 175 323 227 211 2 969 070 211: 55 Musikernas ............. 29 804 338 284 16 475 21 272 376 031 83: 64 Målarnas ............... 242 058 3 984 885 272 344 303 216 4 560 445 251: 24 Pappersindarbetarnas1 . . —— — — —— — —— Sadelmakarnas ......... 36 275 548 249 24 579 26 659 599 487 108: 94 Sjöfolkets .............. 32 043 399 778 12 282 16 762 428 822 21: 41 Sko- o. läderarbetarnas. . 27 189 364 760 12 727 20 375 397 862 37: 07 Skogs- o. flottningsarb.. . 124 132 1 487 228 276 028 170 592 1 933 848 74: 21 Stenindustriarbetarnas. . . 44 449 507 417 42 581 65 404 615 402 130: 33 Stewardarnas ........... 690 10 133 956 906 11 945 21: 04 Sveriges arbetares'2 ...... 120 720 197 208 1 125 0: 08 Teateranställdas ........ 4 051 54 109 1 762 1 410 57 281 101: 20 Textilarbetarnas ........ 190 553 2 431 797 91 381 76 233 2 599 411 60: 15 Tobaksarbetarnas2 ....... 3 562 32 978 822 1 252 35 052 19: 70 Transportarbetarnas ..... 125 091 1 512 113 111 219 162 927 1 786 259 47: 59 Träindustriarbetarnas . . . 193 041 3 108 840 161 963 225 661 3 496 464 59: 91 ! Typografernas .......... 4 698 72 650 3 607 4 066 80 323 5: 45 ) Vägarbetarnas .......... 96 936 1 328 904 148 566 135 485 1 612 955 96: 25 Samtliga 4 087 832 59 852 266 3 791 537 4 450 361 68 094 164 57: 87

De erkända arbetslöshetskassornas verksamhet 1935—4954

Antal Antal under— Utbetalat Erlagda

Antal Arbets- un der— stöds- Under— understöd avgifter Stats—

År årsmed- löshets— .. dagar stöds- per under— per års- bidrags-

stods- 1 .. z

lemmar procent dagar per procent stodd dag medlem procent

års- kr kr medlem

1935 .......... 40 813 9,0 157 913 3,9 13,6 2: 35 13: 14 34,9 1936 .......... 76 302 11,4 400 010 5,2 14,7 2: 70 17:70 37,1 1937 .......... 120 400 8,9 624 328 5,6 18,7 2: 90 18: 61 36,1 1938 .......... 176 137 7,9 987 796 5,6 22,5 2: 90 18: 10 35,0 1939 .......... 189 664 6,4 806 115 4,3 21,2 2: 97 18: 05 30,4 1940 .......... 206 532 7,9 1 501 658 7,3 29,5 2: 88 16: 08 42,8 1941 .......... 273 504 8,6 2 026 814 7,4 27,9 3: 26 16: 48 51,0 1942 .......... 436 919 5,2 2 168 696 5,1 30,0 4: 38 21: 78 55,1 1943 .......... 676 315 4,9 1 851 275 2,7 17,9 4: 68 23: 01 35,5 1944 .......... 738 246 5,1 1 995 224 2,7 17,1 4: 96 23: 58 28,9 1945 .......... 801 499 5,1 2 423 134 3,0 18,9 6: 19 23: 41 43,5 1946 .......... 853 011 4,0 1 639 400 1,9 15,4 6: 63 25: 35 38,4 1947 .......... 913 407 3,9 1 588 175 1,7 14,2 6: 99 25:01 38,8 1948 .......... 1 020 343 4,4 2 372 373 2,3 17,0 7: 38 26: 10 46,0 1949 .......... 1047 140 3,9 2 948 112 2,8 22,9 7: 87 27: 32 47,0 1950 .......... 1 072 078 3,5 2 804 937 2,6 24,2 8: 05 27: 63 43,9 1951 .......... 1 112 050 2,9 1 674 423 1,5 16,5 8: 24 27:60 35,0 1952 .......... 1 138 708 3,4 2 715 120 2,4 22,2 8: 31 27: 69 37,7 1953 .......... 1 143 337 3,6 4111 753 3,6 31,8 10: 22 31: 13 44,4 1954 .......... 1 176 633 3,4 4 087 876 3,5 33,0 16: 66 42: 05 53,7

1 Förhållandet mellan antalet understödda och arbetslösa dagar. = Statsbidrag till understöd i procent av utgivet understöd.

Tabellen är grundad på en marginal motsvarande skatteavdraget enligt tabellen III: 13/1955 för preliminär skatt jämte omkring en åttondel av nettoförtjänsten. Överförsäkringsgränsen har satts lika för icke familjeförsörjare och familjeförsörjare upp till en försäkringsersättning å 11,50 kr., varvid skatteavdraget för gift varit grundläggande.

Lägsta arbetsförtjänst1 kronor Forsakrgngsersattnmg icke familjeförsörj are familjeförsörj are ronor per dag per vecka per dag per vecka

5 ................................ 6,00 36,00 6,00 36,00 5,50 .............................. 6,75 40,50 6,75 40,50 6 ................................ 7,25 43,50 7,25 43,50 6,50 .............................. 8,00 48,00 8,00 48,00 7 ................................ 8,75 52,50 8,75 52,50 7,50 .............................. 9,50 57,00 9,50 57,00 8 ................................ 10,00 60,00 10,00 60,00 8,50 .............................. 10,75 64,50 10,75 64,50 9 ................................ 11,50 69,00 11,50 69,00 9,50 .............................. 12,25 73,50 12,25 73,50 10 ................................ 13,00 78,00 13,00 78,00 10,50 .............................. 13,75 82,50 13,75 82,50 11 ................................ 14,50 87,00 14,50 87,00 11,50 .............................. 15,50 93,00 15,50 93,00 12 ................................ 16,50 99,00 16,00 96,00 12,50 .............................. 17,50 105,00 17,00 102,00 13 .............................. 18,50 111,00 17,50 105,00 13,50 .............................. 19,50 117,00 18,50 111,00 14 ................................ 20,50 123,00 19,50 117,00 14,50 .............................. 21,50 129,00 20,00 120,00 15 ................................ 22,00 132,00 21,00 126,00 15,50 .............................. 23,00 138,00 21,50 129,00 16 ................................ 24,00 144,00 22,50 135,00 16,50 .............................. 24,50 147,00 23,50 141,00 17 ................................ 25,50 153,00 24,00 144,00 17,50 .............................. 26,50 159,00 25,00 150,00 18 ................................ 27,00 162,00 26,00 156,00 18,50 .............................. 28,00 168,00 26,50 159,00 19 ................................ 29,00 174,00 27,50 165,00 19,50 .............................. 29,50 177,00 28,00 168,00 20 ................................ 30,50 183,00 29,00 174,00 20,50 .............................. 29,50 177,00 21 ................................ 30,50 183,00 21,50 .............................. 31,00 186,00 22 ................................ 32,00 192,00 22,50 .............................. 33,00 198,00 23 ................................ 33,50 201,00 23,50 .............................. 34,00 204,00 24 ................................ 35,00 210,00 24,50 .............................. 35,50 213,00 25 ................................ 36,50 219,00 25,50 .............................. 37,50 225,00 26 ................................ 38,00 228,00 26,50 .............................. 39,00 234,00 27 ................................ 40,00 240,00 27,50 .............................. 40,50 243,00 28 ................................ 41,00 246,00 28,50 .............................. 42,00 252,00 29 ................................ 43,00 258,00 29,50 .............................. 43,50 261,00 30 ................................ 44,50 267,00 30,50 .............................. 45,00 270,00 31 ................................ 46,00 276,00 31,50 .............................. 47,00 282,00 32 ................................ 47,50 285,00 32,50 .............................. 48,50 291,00 33 ................................ 49,50 297,00 33,50 .............................. 50,00 300,00

..?”; . |A '. )1

| ,.