SOU 1955:29

Samhället och barnfamiljerna

1954. ÅRS FAMILJ EUTREDNING

Brita Åkerman Johansson

Erland v. Hofsten Krister Wickman

Del I

PRINCIPBETÄNKANDE

KAPITEL 1

Familjepolitikens framväxt

Trettiotalet

En medveten familjepolitik inleddes i vårt land i mitten på 1930-talet. Mot bakgrund av världsdepressionen och arbetslöshetskrisen 1930—1934 inträdde en stark intensifiering av den sociala reformpolitiken. Några uppmärksam- made undersökningar hade påvisat den fattigdom och de dåliga bostadsförhål- landen som rådde hos de breda folk— lagren. Samtidigt framväxte en ny syn på samhällets resurser att föra en ak— tiv konjunkturpolitik för att motverka arbetslösheten genom åtgärder som syf- tade till att stärka köpkraften och sti- mulera varuproduktionen. Möjlighe- terna att genom en stimulering av bo- stadsbyggnadsverksamheten uppnå en ökad sysselsättning betonades särskilt starkt.

Den sociala reformviljan och önskan att finna objekt för krisbekämpande ekonomiska ingrepp fick sin utlösning, då makarna Myrdals bok Kris i befolk- ningsfrågan 1934 på ett chockartat sätt bringade det allvarliga befolkningsläget till den allmänna opinionens medve- tande. Samtliga politiska partier tog upp befolkningsfrågan på sina program och framlade genom motioner till 1935 års riksdag krav på snabba och genom- gripande åtgärder i befolkningsfrågan. Med anledning av riksdagens beslut till- sattes våren 1935 befolkningskommis-

sionen, varvid socialministern gjorde följande diktamen till statsrådsproto- kollet.

»Intet folk med oförsvagad livsvilja och livskraft kan inför den i vårt land nu kon- staterbara utvecklingstendensen underlåta att vidtaga energiska åtgärder för att få en ändring till stånd. I främsta rummet har man härvid att inrikta sig på åtgärder, ägnade att befordra en ökad äktenskaps— bildning, framför allt i yngre åldrar, och en uppgång i nativiteten. Genom en klokt lagd upplysningsverksamhet har man att väcka inom alla kretsar ansvarskänsla för vårt folks framtid och bestånd. Men hur be- tydelsefullt detta än må vara, måste man göra klart för sig, att socialpolitiska in- gripanden av stor räckvidd i syfte att för befolkningen skapa ekonomisk trygghet och förbättrade materiella villkor äro ofrån- komliga. Därest möjlighet skall kunna be- redas för en ökad familjebildning och vä- gen för barnens fostran kunna jämnas, har man att undersöka olika utvägar för att uppnå en ordning, enligt vilken barnen icke i samma grad som nu bliva en tyngan- de ekonomisk börda för föräldrarna. De socialpolitiska åtgärderna måste därför ha den innebörden, att de nedbringa de en— skilda familjernas omkostnader för upp— födning, fostran och vård av barn. De gynnsammare uppväxtvillkor för barnen och de unga, som därigenom kunna åstad- kommas, äro jämväl påkallade med hän- syn till ett bättre tillvaratagande av folk— materialet.»

Under de närmast följande åren fram— lades av befolkningskommissionen och av den 1933 tillsatta bostadssociala ut-

redningen dels en rad ingående social- statistiska utredningar och dels ett stort antal sociala reformförslag, av vilka många snabbt kom att genomföras, me- dan andra mognade fram under de kommande decennierna eller har förts åt sidan ur diskussionen.

Ett av befolkningskommissionens för- sta betänkanden gällde förbättring av hälsovården för mödrar och spädbarn för att minska spädbarnsdödligheten och uppnå ett bättre fysiskt utgångsläge för barnen. Behovet av åtgärder på detta område hade sedan länge förfäk- tats av den medicinska sakkunskapen. Nu framlades ett omfattande förslag till inrättande av mödra- och barnavårds- centraler, och detta förslag antogs av riksdagen 1937.

Födandet av barnen borde inte inne- bära extra kostnader, och fattiga möd- rar borde ha särskilt ekonomiskt stöd, förklarade kommissionen. Dess förslag om kostnadsfri förlossningsvård samt om moderskapspenning och mödrahjälp

genomfördes 1937. Initialkostnaderna för familjebildningen föreslogs vidare lättade genom bosättningslån, som ock- så tillkom 1937.

Bostadssociala utredningen framlade 1935 och 1937 sina första förslag om främjandet av bostadsförsörjningen för mindre bemedlade barnrika familjer i hyreslägenheter och egnahem. Dessa förslag bildade utgångspunkten för den sedermera successivt uppbyggda sam- hälleliga bostadspolitiken.

När det gällde den allmänna ekono- miska utjämningen till barnfamiljernas fördel, ansåg befolkningskommissionen att samhället, förutom med åtgärder för att höja bostadsstandarden, borde in- gripa när det gällde barnens näring och beklädnad. Näringstillståndet inom barnfamiljerna var dåligt, konstaterade kommissionen och föreslog att skydds- läkemedel skulle kostnadsfritt tillhan-

dahållas mödrar och barn, samt att livsmedelsrabatter till barnen och obli- gatoriska Skolmåltider skulle införas (1938). Vidare konstaterades att har- nens beklädnad var otillräcklig, varför ett system med beklädnadsbidrag före- slogs (1938). Förslagen rörande livsme- delsrabatter, Skolmåltider och bekläd- nadsbidrag togs emellertid inte upp av regeringen.

I enlighet med sin principiella in— ställning tryckte befolkningskommissio— nen hårt på värdet av bidrag in natura och föreslog därför inte några direkta kontantbidrag till barnen. Däremot be— handlade kommissionen beskattningen och skatteavdragen för barnfamiljerna och framförde ett förslag om ökning av skatteavdraget från det tredje barnet. Detta förslag genomfördes 1938.

Kvinnornas förhållanden, speciellt med hänsyn till deras möjligheter att förena förvärvsarbete och barnafödan- de, var föremål för kommissionens sär- skilda uppmärksamhet. År 1935 genom— fördes på kommissionens förslag en förbättring av villkoren för gifta kvin- nor i statstjänst, så att de blivande möd- rarna fick rätt till ledighet med större bibehållna förmåner än tidigare. Lag- stiftning med förbud att avskeda kvin— nor från deras anställning på grund av giftermål eller barnafödande genom- fördes 1938. Parallellt med befolknings- kommissionen arbetade den 1935 till- satta kvinnoarbetskommittén,som bland annat hade att utreda en fråga, som va- rit föremål för ett flertal riksdagsmotio— ner, nämligen lämpligheten av att ge— nom särskilda åtgärder förmå kvinnor- na att vid giftermål lämna sitt förvärvs- arbete. Kvinnoarbetskommittén fram- lade 1938 sitt betänkande om gifta kvin- nors förvärvsarbete, vari gavs en ingå- ende analys av det kvinnliga förvärvs- arbetets villkor samt avvisades försla- gen om åtgärder til främjande av kvin-

nornas avgång vid giftermål. Däremot föreslog kommittén positiva åtgärder till förbättring av de förvärvsarbetande kvinnornas förhållanden, bland annat genom ökning av deras möjligheter att erhålla deltidsarbete.

' Omvårdnaden av småbarnen behand- lades av befolkningskommissionen i ett betänkande 1938, där ökat statligt stöd till barnkrubbor och sommarkolonier föreslogs, dock utan att leda till re- sultat.

I sitt betänkande i sexualfrågan 1936 behandlade befolkningskommissionen frågorna om sexualupplysning, preven- tivmedel, aborter, ogifta mödrars ställ- ning etc. och åstadkom flera delrefor— mer på lagstiftningsområdet men fram— för allt en kraftig sanering av debatt och opinion kring dessa ting. Bland de förslag som framfördes må nämnas åt- gärder för ökad psykologisk forskning och utbildning samt för äktenskaps- och föräldrarådgivning.

Fyrtiotalet

Åren 1935——39 präglades sålunda av en stark social reformvilja, som kom att i stor utsträckning inriktas på fa- miljen. En viss uppgång av födelsetalen tycktes också visa att reformerna och opinionsbildningen haft sin verkan. Med krigsutbrottet sjönk åter födelse- talen, och krisläget med begynnande ransoneringar etc. motiverade speciell omvårdnad om barnfamiljerna. Därför tillsattes 1941 års befolkningsutred- ning som enligt sina direktiv hade att fullfölja 1930-talets familjereformer och bevaka familjeintressena med hänsyn till krisläget. Speciellt underströks i di- rektiven att det vore önskvärt att få till stånd ett permanent organ för förslag och upplysningsverksamhet rörande be- folkningsfrågan och problem som häng- er samman med den.

Befolkningsutredningen kom till att

börja med att knyta an till befolknings- kommissionens riktlinjer, fastän krislä- get delvis gav en förändrad aspekt på frågorna. Statligt stöd till institutioner, som kunde ta hand om barn till för- värvsarbetande mödrar, ett förslag som befolkningskommissionen icke fått ge- hör för, aceepterades sålunda år 1943 med hänsyn till knappheten på arbets- kraft. Frågorna om understöd till som- markolonier och till fria sommarresor för barn och mödrar aktualiserades i samband med diskussionen om evakue- ringen av barnen från tätorterna med hänsyn till krigsrisken. I samband med att barnens sommarvistelse fick ett kraf- tigt stöd, kunde också husmoderssemes- tern ges en betydligt vidsträcktare ut- formning än vad som i ett anspråkslöst förslag av 1942 skisserats av fritidsut- redningen. Ehuru dessa frågor vid kri— gets slut åter befann sig i ett nytt läge, så kunde samtliga befolkningsutred- ningens förslag, som gällde vila och rekreation för mor och barn, framläg- gas i ett betänkande 1945 och genom- föras 1946.

När det gällde bosättningslånen, för- lossningsvården och abortfrågan knöt befolkningsutredningen an till problem som redan behandlats av befolknings- kommissionen, och en ytterligare ut- byggnad av dessa reformer genom- fördes.

Nya sidor av den samhälleliga fa- miljepolitiken kom upp till diskussion i och med att hefolkningsutredningens _kvinnodelegation tog upp hushållsarbe- tets och de inom hemmen arbetande kvinnornas problem. Samhälleligt un- derstödd hemhjälp föreslogs 1943 och förslaget genomfördes 1944. I anslut- ning till hembiträdesutredningens åren 1937 och 1939 avgivna förslag upptogs frågan om arbetstidslag för hembiträ- den, och ett lagförslag antogs år 1944. Vidare framlades förslag om hur sam-

hällets åtgärder för att skaffa hemmen nödig arbetshjälp ytterligare skulle ef— fektiviseras. Detta förslag ledde dock i stort sett inte till några insatser ut- över den sociala hemhjälpen.

Frågan om att åstadkomma förbätt- rad utbildning för hemarbetet behand- lades i ett betänkande 1945, vari bl. a. föreslogs inrättande av en särskild byrå för huslig utbildning inom överstyrel- sen för yrkesutbildning. Denna byrå kom till stånd år 1947.

Befolkningsutredningens kvinnodele- gation fullföljde sitt arbete som en sär- skild kommitté, utredningen för hem- och familjefrågor, vilken 1947 lade fram betänkande rörande familjeliv och hem- arbete. Där summerades olika krav, re- dan framförda av befolkningskommis- sionen, på en familjevårdande verksam-' het med forskning och upplysning rö- rande sexualproblem och uppfostrings- problem samt allmänna hygieniska, ekonomiska och juridiska sidor av fa- miljelivet.

I betänkandet om familjeliv och hem- arbete diskuterades också kvinnoarbe- tets läge och framhölls att det var an- geläget att beakta såväl de hemarbe— tande som de yrkesarbetande kvinnor- nas problem. Kraven på möjligheter till deltidsarbete, som framförts av kvinno- arbetskommittén på 30-talet, hade yt- terligare belysts av en särskild kom- mitté, deltidsutredningen, i ett betän- kande 1942, vars förslag om deltidsar- bete i allmän tjänst delvis genomfördes i samband med det nya statliga löne- reglementet år 1948. Utredningen för hem och familjefrågor underströk också kraven på vidgade möjligheter till del- tidsarbete och belyste de svårigheter som föreligger för kvinnor i att förena utbildning och yrkesutövning med barn— och familjevårdande uppgifter.

När det gällde familjernas konsum- tion kom 1940-talet med nya signaler.

Befolkningskommissionen hade under 1930-talet diskuterat olika vägar att ge naturaunderstöd i form av mat, kläder etc. som skulle gå direkt till barnen, en väg som var naturlig när det gällde att säkra en minimistandard, men som dock inte kom att prövas i någon större omfattning (mödrahjälpens naturadel då mödrarna får under kontroll skaffa klädesplagg och utrustning till sig själ- va och barnet i viss fastställd kvalitet har bestått ända till 50-ta1ets mitt som en rest av 30-talets betraktelsesätt). I och med kriget och ransoneringarna blev däremot vissa former av natura- hjälp självklara; i en bristsituation ville man säkra barnens förbrukning samti— digt som man kunde skydda familjerna mot kostnadsstegringar. Därigenom ak- tualiserades de tidigare föreslagna livs- medelsrabatterna, vilka infördes år 1940. De hade stor betydelse som medel till ekonomisk utjämning till barnfamil- jernas förmån, men avskaffades i och med ransoneringarnas avveckling år 1948.

Krishushållningen framtvingade ock— så standardisering och priskontroll på vissa viktiga förbrukningsvaror såsom kläder och skodon. Befolkningsutred- ningen hade detta läge för ögonen när utredningen vid sidan av sina övriga förslag till ekonomiskt stöd åt barnfa- miljerna år 1946 framlade ett förslag om beklädnadsbidrag, vilket dock icke genomfördes. För en annan redan av befolkningskommissionen föreslagen stödåtgärd till barnfamiljernas konsum— tion var opinionen däremot mogen vid krigets slut, nämligen fria Skolmålti- der. De föreslogs av befolkningsutred- ningen i ett betänkande 1945 och bör- jade genomföras 1946.

I och med att fredskonjunkturerna medförde en ökning av varutillförseln och varuurvalet framstod naturahjälp— former, som i viss män skulle binda det

fria konsumtionsvalet och uniformera barnfamiljernas förbrukning, som mind— re tilltalande. Endast när det gällde bo- städer och skolfrukostar fanns speci- ella motiveringar, som gjorde att man fann det naturligt att fasthålla vid na- turabidragen. Med alltmera ökat in- tresse omfattades däremot den verk- samhet för främjande av prisförbilli- gande standardisering och varupröv- ning ur konsumentsynpunkt samt upp- lysningsverksamhet om goda varor, vil- ken växte fram ur krishushållningens lärdomar, men anpassades till det för- ändrade läget ifråga om köpkraft och varutillgång som efterkrigstiden med- förde. I betänkandet om familjeliv och hemarbete föreslogs statligt stöd till det framväxande Hemmens forskningsinsti- tut. I samband med de utredningar rö- rande ekonomisk efterkrigsplanering, varmed man ville förbereda motåtgär- der mot en väntad efterkrigsdepression, gjordes undersökningar av möjligheter- na att rationalisera produktionen inom vissa konsumtionsvaruområden såsom möbler och skodon; i detta sammanhang diskuterades också statliga beställning- ar av för barnfamiljerna viktiga kon— sumtionsvaror såsom medel att bekäm- pa uppkommande arbetslöshet. Kom- mittén för kvalitetsforskning och kon— sumentupplysning, tillsatt 1946, under- strök i sitt betänkande 1949 betydelsen av Hemmens forskningsinstituts arbete och föreslog dessutom statligt stöd till en varudeklarationsnämnd, som trädde i verksamhet 1951.

Problemen kring varuforskning och -upplysning aktualiserades således i samband med den samhälleliga familje- politiken. Det arbete som göres på detta område, vilket icke har betydelse en- dast för barnfamiljer utan för alla ka- tegorier konsumenter, lägger alltjämt stark betoning på familjesynpunkterna med krav särskilt på förbättringar av

förutsättningarna för barnens konsum- tion, av hemarbetets förhållanden, fa- miljebostadens utrustning och planlös- ning etc.

Den största räckvidden i direkt barn- kostnadsutjämnande riktning av 30- och 40-talens familjepolitiska åtgärder hade de av befolkningsutredningen 1946 fö— reslagna och 1947 beslutade allmänna barnbidragen. Det belopp som utgick till barnbidrag budgetåret 1947/48 var 430 milj. kr. Samtidigt slopades barn- avdragen vid beskattningen, varför den verkliga utgiftsökningen för staten ge— nom barnbidragsreformen beräknades till 250 år 300 milj. kr.

Sitt allmänna ställningstagande till åt— gärder på det familjepolitiska området angav befolkningsutredningen i följan- de yttrande i sitt betänkande om barn- kostnadernas fördelning:

»Enligt utredningens tro finns det hos de flesta människor en naturlig längtan efter att bilda familj och skaffa sig barn. Denna längtan är så stark, att många äro beredda att påtaga sig kostnader och arbete för att uppnå den glädje och rikedom av annan art, som ett harmoniskt familjeliv kan medföra. Det är enligt utredningens upp- fattning en uppgift för samhället att bi— draga till att skapa gynnsamma yttre be— tingelser för familjernas utveckling. Vad man genom ekonomiska åtgärder bör efter- sträva är att undanröja de hinder av mate- riell natur, som för närvarande avhålla alltför många familjer från att skaffa sig önskvärt antal barn. Sådana hinder upp— träda icke endast för familjer, inom vilka tillkomsten av ännu ett barn skulle med— föra, att familjens standard löpte fara att pressas under den minimigräns, vid vilken det enligt rådande svensk uppfattning bleve samhällets plikt att träda emellan. Även inom många andra familjer, t. o. m. ganska högt upp på inkomstskalan, skulle ett större barnantal under nuvarande för- hållanden medföra en sådan pressning av levnadsstandarden, att detta avhåller för- äldrarna från att skaffa flera barn. Till en del äro dessa motiv för barnbegränsningen givetvis konventionellt betingade de bli icke mindre verkliga för det.

Sett på detta sätt blir det frågan om att genom olika åtgärder undanröja sådana hinder, som i väsentlig mån kunna anses stå i vägen för medborgarnas önskan att skaffa sig önskade barn.»

En programförklaring av liknande in- nebörd men med starkare tonvikt lagd på den socialpolitiska motiveringen gjorde departementschefen i sin propo- sition till 1947 års riksdag, vari försla- get till allmänna barnbidrag framlades. Han uttalade bl. a.

»Det sociala reformarbetet har i icke ringa utsträckning tagit sikte på att bereda förbättrade levnadsvillkor för familjer med barn. Erfarenhetsmässigt förhåller det sig så att förekomsten av barn, och framför allt av en stor barnskara, bidrager till att nedpressa levnadsstandarden för en familj, vars ekonomiska situation kanske redan därförutan måste betecknas såsom otillfredsställande.»

»Det torde vara en allmän mening, att ytterligare åtgärder för att underlätta barnfamiljernas ställning är ett av de vik- tigaste leden i det sociala uppbyggnads- arbetet. Dylika åtgärder äro förestavade icke endast av befolkningspolitiska hänsyn -— att säkerställa en kvantitativt och kvali- tativt gynnsam utveckling av folkmängds- siffrorna och folkmaterialet _— utan kan— ske än mera av sociala rättvisesynpunkter. Det kan icke anses rimligt, att de medbor- gare, som ägna tid och krafter åt omsor- gen att fostra det växande släktet, som en följd därav skola nödgas för sig och barnen avstå från en levnadsstandard, som kan upprätthållas av dem som icke har barn att försörja. Det mått av glädje och livslycka, som barnen regelmässigt skänka föräldrarna, kan icke rimligen an- ses kompensera de materiella umbäran- dena. Och framför allt med hänsyn till barnen själva synas åtgärder för att på ett rättvisare sätt fördela barnkostnaderna vara högst motiverade.»

Nuläget

Åren 1948—1955 har kännetecknats av markant högkonjunktur med fortgå— ende snabb produktionsstegring, full sysselsättning och tidvis inflatorisk ut-

veckling. Den ekonomiska politikens väsentliga mål har varit bevarandet av den samhällsekonomiska balansen. Ut- formningen av den allmänna ekono- miska politiken påverkas av de olika ekonomiska intressegrupperna, lönta— gare, jordbrukare, fria företagare; varje grupp har bevakat sina möjligheter att få del av produktionsökningen i form av ökade löner, förmånligare prissätt— ning etc. Det är genomgående grupper av vuxna inkomsttagare, vilka, oavsett försörjningsbörda, får sina förhållanden förbättrade. Barnfamiljerna utgör i detta sammanhang ingen intressegrupp som kunnat hävda ekonomiska krav.

Den socialpolitiska reformverksam- heten har fortgått och genomgripande reformer som förberetts under tidigare decennier har mognat fram under 50— talet. Den nya folkpensionsreformen trädde i kraft 1948 men har först i och med höjningen 1953 och beslutet om indexregleringen nått sin fulla verkan att ge en tillräcklig försörjningsbas för de gamla. Sjukförsäkringen, inklude- rande nya former för moderskapshjälp, beslutad 1946 och 1953 trädde i kraft 1955. Utredningsarbete pågår för att fullständiga socialförsäkringssystemet så att medborgarna erhåller trygghet vid alla nödsituationer. Lagstiftningen om treveckorssemestern fick sin fulla verkan år 1953. Arbetstidsförkortning och allmän tjänstepensionering utredes även för närvarande.

Dessa reformer, som berör så gott som alla medborgargrupper, har stor bety- delse även för barnfamiljerna. Att fa- miljeförsörjarna är tryggade mot in- komstbortfall vid sjukdom, olycksfall, arbetslöshet etc. och vet sig ha sin för- sörjning för ålderdomen, liksom att de får kortare arbetstid och längre årlig semester, ger familjen i sin helhet ökad trygghet och trevnad. I många fall kan direkta ekonomiska försörjningsbördor

ha hortfallit från familjer som tidigare haft att försörja eller ge understöd åt gamla föräldrar.

Den allmänna inkomsthöjningen har den effekten för barnfamiljerna att allt flera kommer upp ur fattigdomen och kan klara sig utan hjälp från socialvård eller välgörenhet och t. o. m. har re— surser att inom ramen för sin konsum- tion få med någon del av allt det som den nya varumarknaden erbjuder av ting till förnöjelse.

Är det i sådant läge motiverat att fortfarande driva en speciell samhälle- lig familjepolitik med åtgärder som syf- tar till en utjämning av försörjnings- bördan för barnen och med socialpoli- tiska anordningar direkt för famil- jerna?

Någon allmän diskussion härom har knappast förts i vårt land under 1950— talet, men åtskilliga spridda opinions- yttringar tyder dock på att barnfamil- jerna nu, som under 1930- och 1940- talen, skulle kunna finna talesmän, som kunde förfäkta nödvändigheten av ökat

hänsynstagande till deras problem. Be- folkningsläget, som bildade utgångs— punkten för de familjepolitiska refor- merna, är även nu alarmerande med ett födelsetal, som från att ha nått en kraf- tig topp vid 1940-talets, den stora fa- miljesociala reformperiodens, mitt sjun- kit så att det för närvarande innebär en lika låg nativitet som vid 1930-talets början. Granskar man familjernas yttre villkor, inte endast ur synpunkten om de nått upp ur fattigdomen eller inte, utan med hänsyn till deras läge i för— hållande till andra grupper i samhäl— let och med hänsyn till vad den senaste periodens utveckling medfört av kom- plikationer för hemmens del, finner man att det finns mycket att debattera. I fortsättningen skall här framläggas material till en sådan debatt genom att familjernas aktuella situation belyses, genom att det som samhället nu gör av familjepolitiska åtgärder analyseras, och genom att alternativa möjligheter till utvidgning av samhällets familje- politik skisseras.

KAPITEL 2

Nuvarande familjepolitiska åtgärder

Inledning

I föregående kapitel gavs en över- sikt över framväxten av det system av samhällsåtgärder, som brukar beteck— nas som familjepolitiska. I detta kapi- tel skall nu de olika bidragsformer och institutioner som tar sikte på stöd till barnfamiljerna skildras var för sig, dock utan anspråk på fullständighet. Tyngdpunkten i framställningen ligger på den ekonomiska sidan. Vid samman- ställningen av materialet har emeller— tid en del problem av annan natur ak— tualiserats, vilka ur barnfamiljernas synpunkt framstår som betydelsefulla. Utredningen har funnit det motiverat att i förekommande fall antyda dessa problems karaktär, även där det icke varit möjligt att ge en mera allsidig be- lysning av läget. I samband med fram- ställningen av barnbidragen har det synts lämpligt att ge en kort översikt av familjebeskattningen.

Ytterligare synpunkter på problema- tiken kring vissa socialpolitiska bi- dragsformer och vissa institutionella förhållanden framläggs i kapitlen 5, 6 och 7. Dessutom hänvisas till de spe- cialutredningar av vissa åtgärder, vilka framlägges i del II.

Föreliggande kapitel kompletteras av redogörelser som lämnas i bilagor av former för inkomstprövning av barnfa- miljernas socialförmåner (bil. 6), av ål-

dersgränserna för barn i skatte— och sociallagstiftningen (bil. 7) och av reg- ler för familjebeskattningen (bil. 8).

De åtgärder som behandlas i det föl- jande har angivits i tab. 2: 1, där sta- tens och kommunernas kostnader på varje område redovisas.

Barnbidrag och familjebeskattning Barnbidragen

Den största ekonomiska räckvidden av samhälleliga stödåtgärder till famil— jer med barn har barnbidragen. De ut- går utan behovsprövning med ett be— lopp av 290 kr för varje barn under 16 år. Till barnbidrag åtgick budgetåret 1953/54 ca 521 milj. kr.

Barnavdragen

Statens utgifter för barnbidragen hör av flera skäl ses i samband med den statliga och kommunala beskattningen (se bil. 8). Vi har tidigare haft barn— avdrag i beskattningen, vilka innebar betydande ekonomiska lättnader för de barnfamiljer som hade tillräckligt hög inkomst för att kunna dra nytta av avdragen.

Vid statsbeskattningen var de skatte- fria barnavdragen ursprungligen lika stora för alla barn. År 1938 höjdes barnavdragen efter förslag av befolk- ningskommissionen på ett sådant sätt, att de blev cirka 50 % större fr.o.m.

Kommuner och State" landsting Totalt milj. kr milj. kr % milj. kr % 1) Allmänna barnbidrag m.m. Allmänna barnbidrag ............. 521,0 100,0 _ 521,0 Särskilda barnbidrag .............. 11,0 69,2 4,9 30,8 15,9 Bidragsförskott ................... 2,9 . . . . . . . . 2) Bostadsrabatler ................... 61,1 100,0 _ — 61,1 3) Slcolsociala åtgärder Skolmåltider ..................... 2 ,2 25,8 63,8 74,2 86,0 Fria läroböcker m. m. ............ ,8 . . . . . . . . Skolskjutsar ...................... 2 ,8 77,5 6,9 22,5 30,7 Inackordering .................... ,3 82,1 0,5 17,9 2,8 4) Studiehjälp Studiebidrag och stipendier ........ 28,5 . . . . . . . . 5) Social hemhjälp ................... 3,5 20,8 13,3 79,2 16,8 6) Småbarnsinslitutioner .............. 2,8 11,0 23,0 89,0 25,8 7) Vila och rekreation för mor och barn Ferieresor, husmodersstipendier. . .. 4,5 100,0 —— 4,5 Bidrag till kolonier, semesterhem m. m. ......................... 2,0 8) Moderskapshjälp m.m. Moderskapspenning och moderskaps- hjälp .......................... 7,4 100,0 _ 7,4 Mödrahjälp ...................... 9 1 100,0 — 9,1 Förebyggande mödra- och barnavård 6 0 58,8 4,2 41,2 10,2

det tredje barnet än för vartdera av de båda första barnen. Beloppen var olika för fem olika dyrortsgrupper. För den mellersta ortsgruppen (III) utgjorde be- loppen för vardera av de båda första barnen 540 kr och för varje därpå föl- jande barn 820 kr. Genom den s. k. bankningen förhöjdes dessa belopp för dem som därefter hade någon inkomst kvar. För dem som kunde till fullo ut- nyttja bankningsregeln blev avdragsbe- loppen 50 % högre än de nyss angivna beloppen, dvs. i ortsgupp III utgjorde beloppen för de båda första barnen 810 kr och för de följande barnen 1 230 kr.

För den kommunala beskattningen gällde liknande regler. Någon grade- ring av avdragets storlek i förhållande till barnantalet fanns dock inte, utan avdraget utgjorde i ortsgrupp III 180 kr för varje barn. För dem som kunde

till fullo utnyttja bankningsregeln blev avdraget i ortsgrupp III sålunda 270 kr per barn.

När det allmänna barnbidraget på 260 kr per barn infördes efter beslut av 1947 års riksdag, borttogs barnavdra- gen i den statliga beskattningen. År 1952 borttogs barnavdragen även i den kommunala beskattningen, samtidigt som barnbidragsbeloppet höjdes från 260 till 290 kr.

Barnavdragens verkningar

Ersättandet av barnavdragen med kontanta och lika barnbidrag motive- rades med att barnavdragen inte med- förde den avsedda utjämningen av barn- kostnaderna, eftersom barnfamiljerna och speciellt de barnrika ofta hade så låga inkomster att de inte kunde ut— nyttja avdragen.

Befolkningsutredningen framlade ett antal tabeller, som för olika inkomstlä- gen utvisade den statliga skattereduk- tionens storlek vid stigande barnantal

(SOU 1946:5). Den här återgivna ta— blån utgör ett utdrag ur dessa tabeller, vilka avser ortsgrupp III.

Inkomst, Statsskatt Skattelättnad för

för makar utan barn

taxerat belopp,

kr första barnet andra barnet tredje barnet fjärde barnet

2 000 ......... 3 000 ......... 4 000 ......... 5 000 ......... 6 000 ......... 7 000 ......... 8 000 ......... 9 000 ......... 10 000 ......... 15 000 ......... 20 000 ......... 25 000 ......... 50 000 .........

40 122 249 377 528 681 833 1 010 1 187 2 337 3 841 5 479 15 981

32 52 103 103 123 123 123 143 143 212 265 265 378

8 _ __ 34 35 47 32

103 59 107 123 123 165 123 187 127 187 143 196 196 292 265 402 265 402 378 575

47 52 52 82 149 184 187 267 330 402 575

Effekten av barnbidragsreformen vid den statliga inkomstbeskattningen var uppenbarligen på grund av skattens progressivitet och de övriga skattefria avdragens storlek ett förbättrat ekono- miskt läge för de lägre inkomsttagarna. De högsta inkomsttagarna förlorade däremot på förändringen; av tablån framgår att detta var fallet för in- komstlägen högre än 15 000 a 20 000 kr _ olika för olika barnantal. Vid denna tid var antalet barnfamiljer med in- komster över denna gräns obetydligt. Den senare verkställda reformen vid den kommunala beskattningen innebar att genom höjningen av barnbidragen med 30 kr kompensation skulle erhål- las för det kommunala barnavdrag, som bortföll. Härigenom erhöll i varje fall de allra lägsta inkomsttagarna en ytter- ligare förbättring. Viss underkompen- sation förekom i de högre ortsgrupper- na med en utdebitering över 10 kr.

Tolkningen av barnbidragsreformens innebörd

Barnförsörjningsbördan blev genom 1947 års reform avkopplad från den

statliga beskattningen, och i proposi- tion nr 220/1947 gjordes en mycket be— stämd distinktion mellan å ena sidan barnbidragens effekt att utjämna barn— kostnaderna och å den andra sidan frå- gan i vilken mån »försörjningsbördan för barnen skall anses innebära en minskad skattekraft för familjeförsör- jaren i förhållande till ensamstående».

I nämnda proposition framhöll dåva- rande chefen för socialdepartementet, att barnbidragen komme att medföra en differentiering mellan barnförsörjare och barnlösa oavsett i vilket inkomst- läge familjen befunne sig, men att sam- hället saknade skäl att ersätta en större del av barnkostnaderna för dem som hade högre inkomster och fördenskull också hade lättare att försörja barnen.

Argumenteringen är i sin senare del uppenbarligen rent socialpolitisk och innebär inte något ställningstagande till utformningen av principen om lika skatt vid lika skatteförmåga. Denna frå- ga behandlades i stället i proposition nr 212, vari dåvarande chefen för fi- nansdepartementet framhöll att utby- tandet av barnavdragen mot kontanta

barnbidrag utgjorde den betydelseful- laste nyheten i fråga om familjebeskatt- ningen i skatteberedningens förslag. I låga inkomstklasser skapade detta en starkt ökad differentiering till barnfa— miljernas förmån; i de högre inkomst— klasserna blev i stället differentieringen mindre än tidigare. Beroende på be- skattningens progressivitet hade förmå— nen av barnavdragen i inkomstklasser över en beskattningsbar inkomst av 20 000 kr varit större än de föreslagna barnbidragen, under det att i låga in- komstklasser barnavdragsförmånen va- rit av mycket litet värde. Detta hade motiverat övergången till kontanta barnbidrag, som gav samma lättnad i barnförsörjningskostnaden i alla in- komstklasser. Departementschefen fram- höll vidare, att de kontanta barnbidra- gen icke vore den enda sociala förmån, som ansågs skola utgå till barnfamiljer- na utan behovsprövning, och det fanns ingen anledning att ställa slopandet av barnavdragen emot enbart det kontanta barnbidraget. Departementschefen synes ha ansett, att systemet med kontanta barnbidrag stod i bättre överensstäm- melse med principen om lika skatt vid lika skatteförmåga än den tidigare ut- formningen av beskattningen, även om något direkt uttalande i den riktningen icke gjordes.

Riksdagen uppfattade inte barnbi— dragssystemet som ett avsteg från eller ändring i förmågoprincipen som norm för beskattningen. Den skäliga avväg- ningen'mellan skattskyldiga med och utan barnförsörjningsbörda kunde, ut- talade riksdagen, alltid diskuteras och föranleda olika bedömningar. När riks- dagen biföll propositionen, skedde det- ta med motivering, att det kunde ifråga- sättas huruvida inte den genom de gam- la barnavdragen åstadkomna differen- tieringen i beskattningen av inkomst- tagare med och utan barn vore väl stor

och att sålunda den differentiering, som barnbidragen innebar, vore att före- draga (bevillningsutskottets betänkande nr 50/1947, sid. 50—51). Det är av vikt att i detta sammanhang understryka att barnbidragen i hela denna argumente- ring uppfattades som en integrerande del av skattesystemet.

I samband med 1952 års skattereform gjordes visserligen ett principuttalande med innebörden att barnförsörjnings- kostnaderna borde beaktas endast ur socialpolitiska synpunkter (prop. nr 213/1952). I samma proposition fram- lades emellertid förslag om högre för— värvsavdrag för förvärvsarbetande hus- tru med hemmavarande barn under viss ålder. I motiven för detta förslag fram— hölls, att det inte vore fråga om »barn- kostnader i egentlig mening utan när- mast om särskilda kostnader för intäk- ternas förvärvande». Som antydes av ordalydelsen är avdraget dock inte kon— struerat som ett dylikt avdrag —— det har t. ex. inte gjorts beroende av de fak- tiska utgifterna i samband med in— komstens förvärvande —— utan innebär en för denna grupp generell skattelätt- nad med hänsyn just till barnförsörj— ningskostnaderna.

Synpunkter på barnbidragssystemet i nuvarande läge

I vårt land tar vi således nu med några obetydliga undantag ingen hän- syn till barnen i beskattningen, och som framgår av de i bilaga 4 och 5 lämnade redogörelserna avviker vi härigenom från så gott som alla länder med ut- byggd familjepolitisk verksamhet. Även i länder där man har kontanta barnbi— drag, har man i allmänhet dessa i kom- bination med barnavdrag.

Det svenska barnbidragssystemet med kontanta likformiga bidrag, som utgår för alla barn och som utbetalas till mo- dern, har betydande fördelar i fråga

om enkelhet och administrativ reda. Befolkningsutredningen övervägde att föreslå det system för barnbidragens utbetalning, som sedermera har införts i Danmark, nämligen att bidragsbelop- pet avdras från familjens slutliga skatt och utgår i form av kontanter endast när bidragsbeloppet är högre än skatte- beloppct. Utredningen fann det av psy- kologiska skäl förmånligt att hela bi- draget tillfaller modern kontant. Hos de svenska familjerna torde råda en allmän belåtenhet med detta system.

Barnbidragens avskiljande från sam— band med beskattningen även när det gäller formen för dess utbetalning —— har gjort att de numera kommit att framstå som i sin helhet en utgift för socialpolitiskt ändamål. Barnavdrag eller barnbidrag som kombineras med skattebetalningen framstår däremot som uteblivna skatteinkomster för staten. Om barnbidragen är anknutna till skattesystemet, aktualiseras hänsyn till barnförsörjningen automatiskt vid änd— ringar i beskattningen. Både i ett eko- nomiskt läge då det krävs skattehöj— ningar och i ett läge då det finns ut- rymme för skattelindring, betraktas det som angeläget att skydda familjerna från försämringar, respektive låta dem få del av de ekonomiska överskott som står till förfogande. Utredningen åter- kommer i det följande till frågan om barnbidrag och skatteavdrag och des- sas ekonomiska innebörd vid olika in— komster.

Hänsyn till barnförsörjningen i nuva— rande beskattning

Vissa undantag föreligger emellertid från regeln att förekomsten av hemma- varande barn inte har något inflytande på skattens höjd. Förekomsten av bem- mavarande barn under 16 år är sålun- da en förutsättning för åtnjutande av avdrag utöver 300 kr, som förvärvsar—

betande gift kvinna har rätt till vid den statliga beskattningen (sammanlagt har hon rätt att göra avdrag med 300 kr jämte 10% av inkomsten, dock med högst 1 000 kr). Ensamstående med barn får förhöjt ortsavdrag i jämförelse med ensamstående utan barn; om vederbö- rande därtill har husföreståndarinna blir avdraget detsamma som för gift man (se nedan).

Hänsyn till familjebildningen vid L'e- skattningen

Ehuru i beskattningen med ovan nämnda undantag hänsyn ej tages till barnen, är skattesystemet däremot in- rättat med hänsynstagande till själva familjebildningen i det att gifta beskat- tas annorlunda än ogifta. En ogift in— komsttagare som gifter sig får sålunda, därest andre maken har ingen eller ringa inkomst, en nedsättning av sin skatt, i och med att det ortsavdrag, som göres vid taxering till såväl statlig som kommunal inkomstskatt, ökas (för— dubblas vid statsskatten). Vidare mild— ras den statliga beskattningen för gifta i jämförelse med ogifta ytterligare ge- nom att skatteskalorna utformats olika.

Vid utformningen av skattebestäm- melserna för äkta makar har lagstiftar- na uppenbarligen utgått ifrån att nor- malfallet skulle vara, att mannen är in— komsttagare och att hustrun icke har inkomst, varför efter giftermål man- nens skattekraft skulle vara mindre än tidigare, enär två vuxna nu har att leva på den inkomst som före giftermålet konsumerades av en person. Den fa— miljetyp, där såväl mannen som hustrun är inkomsttagare, torde för lagstiftarna ha framstått som ett undantag från hu— vudregeln, varför beskattningen för denna familjetyp kommit att få en spe- ciell utformning enligt sambeskattnings— systemet.

När hustrun har ingen eller ringa in- komst gör således mannen vid gifter- målet en skattevinst som stiger med in— komsten. För inkomsttagaren med låg inkomst blir skatteminskningen obetyd- lig, medan den däremot i högre in- komstlägen kan uppgå till betydande belopp. Här kvarstår således samma effekt som ansågs principiellt oriktig när det gällde barnavdragen och för- anledde dessas avskaffande.

Skillnaden i genomsnittlig total skatt mellan en ensamstående person och en gift man vars hustru saknar inkomst kan utläsas ur följande tablå.

Skatteskillnad mellan en- Inkomst samstående och gift man utan barn

5 000 ........ 330 7 500 ........ 361 10 000 ........ 497 15 000 ........ 1 009 20 000 ........ 1 398

Sambeskattningen och familjebild- ningen

Beskattningen av äkta makar är upp- byggd efter ett sambeskattningssystem, som innebär att makarnas inkomster sammanslås och skatten beräknas på

skatten fördelas på makarna i förhål- lande till deras inkomster.

För att icke genom progressiviteten giftermålet skall leda till en skattehöj- ning för bägge parter har skett en av- vägning av olika faktorer, ortsavdrag, skatteskalor och förvärvsavdrag, med avsikt att en sådan beskattning skall uppnås, att makarnas sammanlagda skatt efter giftermålet i det övervägan- de antalet fall icke skall bli större än vad det sammanlagda skattebeloppet på varderas inkomst före giftermålet skulle ha uppgått till (se tab. ? sid. ?).

Hur verkar barnbidrags- och familje- beskattningssystemet?

Som ovan anförts finns det anledning att se skatterna och barnbidragen i ett sammanhang. Följande tablå har där- för uppgjorts; den utvisar för vissa in- komstlägen och för olika familjetyper storleken av det nettobelopp, som be- talas till det allmänna, dvs. skatten minskad med barnbidragsbeloppet för olika familjetyper. Skatten omfattar statlig och kommunal skatt och beräk— ningen avser ortsgrupp V och den ge— nomsnittliga kommunala utdebiteringen

den sammanlagda inkomsten, varpå för år 1953 (inom parentes anges det 0 ift Ogift med Gift man vars hustru ej har egen inkomst Inkomst utgan 1 barn kr barn (ej husfö— 0 barn 1 barn 2 barn 3 barn 4 barn rest.) (290) (290) (580) (870) (1 160) 5 000 . . . . 792 370 462 172 118 — 408 698 7 500 . . . . 1 430 976 1 069 779 489 199 _— 91 10 000. . . . 2 171 1 665 1 674 1 384 1 094 804 514 15 000 . . . . 3 954 3 367 2 945 2 664 2 374 2 084 1 794 20 000 . . . . 6 005 5 385 4 607 4 317 4 027 3 737 3 447 sammanlagda barnbidragsbeloppets och uppfostran åt barn under 16 år (så- storlek). väl i som utom äktenskap). Särskilda

Särskilda barnbidrag och bidragsför- skott

Utöver det allmänna barnbidraget kan särskilda barnbidrag utgå till uppehälle

barnbidrag utgår till föräldralösa barn, till barn vars fader avlidit eller är in- valid samt till barn till ensamma möd- rar då fadern är okänd (bidraget bör- jar i detta fall att utgå först sedan har-

net fyllt 3 år). Beloppet fastställs (utom i fall av föräldralösa barn) genom in- komstprövning. Bidragen finansieras delvis av kommunerna, i motsats till de allmänna bidragen.

Dessutom förekommer vissa bidrag till änkor och änklingar med barn, vil- ka bidrag är inkomstprövade enligt samma regler som änkepension.

Kommun skall bidra till kostnaderna för de särskilda barnbidragen på liknan- de sätt som beträffande vissa inkomst- prövade folkpensionsförmåner. Statens kostnader för de särskilda barnbidra- gen samt för bidragen till änkor och änklingar med barn uppgick budget- året 1953/54 till 11,0 milj. kr, och för 1954/55 har anslagits 12,1 milj. kr.

Förskott på underhållsbidrag till barn vars fader är pl'iktig att utge under- hållsbidrag kan utgå om fadern under- låter att betala förfallet underhållsbi- drag. Förskott utgår utan inkomstpröv- ning med högst 600 kr per år och barn, och bestrides till 3/4 av statsmedel och till 1/4 av vederbörande kommun. För budgetåret 1954/55 har anslagits 4,6 milj. kr.

Bostadspolitiska åtgärder för bamfamiljema 1930-talets bostadspolitiska åtgärder syftade till att förbättra bostadsförhål— landena för grupper som hade speciellt dålig bostadsstandard, och därvid kom man framför allt att inrikta sig på de mindre bemedlade barnrika familjerna. Under kriget fick bostadspolitiken en vidgad omfattning och syftning, och samhälls-åtgärderna på bostadsområdet innebär nu en strävan att på lång sikt och för alla boende förbättra bostads- läget. De speciella stödåtgärderna för barnfamiljerna har därunder byggts ut och fått vidgad omfattning. Det kan visas att i de nybyggda bostäderna barnfamiljerna utgör en större andel av hushållen än i de äldre bostäderna. I särskilt hög grad gäller detta de stat- ligt belånade egnahemmen, vilket fram— går av följande översikt av hushålls— sammansättningen i enfamiljshus som erhållit egnahemslån under åren 1951— 1953. Av det i kap. 3 redovisade mate— rialet framgår hur mycket färre barnfa- miljerna och särskilt de barnrika fa- miljerna är i totalbefolkningen än bland dessa hushåll. Det måste na-

Antal Därav i % med barn under 16 år

Budget” hushåll 0 3 4 el. fl.

1951/52 ...... 1952/53 ...... 1953/54 ......

7 183 5 697 6 089

14,8 15,2 16,2

20,5 20,3 19,4

15,1 14,4 12,3

turligtvis ihågkommas, att familjeför- hållandena snabbt ändras för de fa- miljer som erhållit egnahemslån. Efter blott något tiotal år saknar många av de barnrika familjerna hemmavarande minderåriga barn, därför att barnen hunnit växa upp och flytta hemifrån.

Det direkta stödet till barnfamiljernas bostadsförsörjning ges genom familje- bostadsbidragen eller familjebidragen (så kallades bidragen före 1948) och de därtill knutna bränslebidragen, vilka

utgår till familjer med två eller flera barn under vissa inkomststreck, under förutsättning att familjen bor i en lä— genhet av godkänd standard byggd efter 1941. Beloppet är 150 kr per barn och år vid en till statlig inkomstskatt be- skattningsbar inkomst, som för en två- barnsfamilj får uppgå till högst 6000 kr, en trebarnsfamilj 7 000 kr etc. (in- komstgränsen höjs med 1000 kr per barn). Ytterligare ett belopp, förhöjt bi- drag, på 210 kr per familj och år kan

utgå vid en inkomst för en tvåbarns- familj av högst 3000 kr, en trebarns- familj av 3500 kr etc. Bidrag med re- ducerat belopp, 75 kr per barn och år, utgår när inkomsten för en tvåbarns- familj är mer än 6000 kr men högst 7500 kr, för en trebarnsfamilj högst 8 500 kr etc. Till detta kommer bränsle— bidrag, som vid helt eller förhöjt fa- miljebostadsbidrag utgår med belopp från 150 till 300 kr per lägenhet och år. Denna bidragsdel är icke differentierad efter barnantalet.

Intill utgången av budgetåret 1951/52 hade 86 000 familjer beviljats familje- bostadsbidrag eller familjebidrag. Vid slutet av nämnda budgetår beräknades 78 000 familjer åtnjuta bidrag. Detta in— nebar enligt en approximativ beräk— ning, att ca 16 % av samtliga hushåll med två eller flera minderåriga barn och ca 22 % av nämnda hushåll, som med hänsyn till inkomsten var berät- tigade till bidrag, då åtnjöt familje- eller familjebostadsbidrag. Under bud- getåret 1952/53 beviljades bidrag till drygt 18000 nya hushåll och under budgetåret 1953/54 till drygt 28000 nya hushåll. Den kraftiga ökningen be— rodde på att bidragsgivningen utvid- gades från att gälla lägenheter byggda tidigast 1948 till att gälla sådana bygg- da tidigast 1942.

Av de hushåll som beviljades bidrag under budgetåret 1953/54 erhöll 21 % endast reducerade bidrag och 12 % för- höjda bidrag. 30 % av hushållen bodde i egnahem. Antalet familjer som fick bi- drag 1954 var omkring 125 000.

De utbetalade bidragsbeloppen under de sistförflutna budgetåren redovisas i nedanstående tablå:

1951/52 ...................... 43 milj. kr 1952/53 ...................... 49 » . 1953/54 ...................... 61 . .

Utbetalningarna har beräknats till ca 75 milj. kr under budgetåret 1954/55

och till ca 85 milj. kr under budgetåret 1955/56.

De allmänna överväganden som legat bakom utbyggnaden av familjebostads— bidragen har redovisats av bostadsso- ciala utredningen och av 1951 års bo- stadsutredning.

Vid sin omprövning av de bostads- politiskt motiverade låne- och bidrags— formerna framhöll bostadssociala ut- redningen ( SOU 1945:63 ), att stödet till barnfamiljernas bostadsförsörjning _ i motsats till de generella subventio- nerna — utgjorde ett mera permanent inslag i samhällets socialpolitiska sys- tem. Det strukturella draget i inkomst— bildningen, som bristen på anpassning mellan inkomster och familjeförsörj— ningsbördor utgjorde, kunde näppeligen tänkas utplånat på annat sätt än genom socialpolitiska åtgärder för utjämning av barnförsörjningskostnaderna. Såväl allmänna barnbidrag som familjebo- stadsbidrag utgjorde medel för utjäm- ning av dessa och syntes i princip böra betraktas som två delar av en och sam- ma stödform. Att familjebostadsbidra— get tills vidare ansågs böra utgå i form av ett till innehavet av en fullvärdig bostad knutet bidrag motiverades av att därigenom den största bostadspoli- tiska effekten kunde erhållas. Utred- ningen ansåg dock att i en framtid un- der vissa förutsättningar det till bosta— den knutna bidraget skulle kunna upp- gå i ett allmänt barn- eller familjebi- drag i kontant form och den speciella bostadssubventionen till förmån för de barnfostrande familjerna kunna av- vecklas.

De allmänna barnbidragens och fa- miljebostadsbidragens karaktär av pa- rallella åtgärder med samma huvudsyfte kom till uttryck i bostadssociala utred- ningens principiella uppläggning av fa- miljebostadsbidragens konstruktion, en- ligt vilken de dels icke skulle vara in-

komstprövade, dels skulle utgå till alla barnfamiljer, sålunda även ettbarnsfa- miljer. Utredningen liksom statsmak- terna var dock icke beredd att tills vidare inordna ettbarnsfamiljerna i bi- dragsgivningen. Huvudskälet härför var att enär tillgången på fullgoda bostäder endast kunde ökas successivt, familjer- na med flera barn först borde förhjäl— pas till en bättre bostad. Då ettbarns- familjerna tills vidare skulle vara ute— stängda från möjligheterna att få fa- miljebostadsbidrag, ansåg statsmakter- na att det kunde framstå som obilligt att familjer med två barn och höga in- komster kunde erhålla bidrag. Därför borde till en början bidrag icke utgå till familjer med jämförelsevis höga in- komster. Ett system med inkomststreck infördes.

1951 års bostadsutredning _ liksom departementschefen vid prövningen av utredningens förslag —-— anslöt sig till bostadssociala utredningens ovan nämnda principiella uppläggning av bi- dragens konstruktion men var icke be- redd att förorda någon ändring av det gällande systemet.

Den starka höjningen av levnadskost- nader och nominell inkomstnivå under åren 1950—1952 gjorde en omprövning av inkomststreck och bidragsbelopp nödvändig. Om inkomststrecken icke höjdes skulle resultatet blivit att en betydande del av tidigare bidragsberät- tigade familjer icke längre kunde er- hålla bidrag. Vid omprövningen av in- komststreckens höjd diskuterades av 1951 års bostadsutredning två tänkbara regler. Den ena var att inkomststrecken borde höjas i samma grad som de no- minella inkomsterna stigit. Andelen bi- dragsberättigade familjer skulle därvid bli oförändrad. Den andra var att in- komststrecken borde höjas endast i den mån levnadskostnaderna ökat. I händel- se av stigande realinkomster skulle vissa

grupper av barnfamiljer gå miste om bidraget och andelen bidragsberätti- gade familjer minska.

Genom de modifikationer i bidrags- reglerna, som genomfördes vid 1952 års riksdag höjdes inkomststrecken (vilka är uttryckta i beskattningsbar inkomst), dock icke i samma grad som den'no— minella inkomstnivån. För att motverka att andelen bidragsberättigade familjer skulle reduceras alltför kraftigt och för att minska betydelsen av »tröskelprob- lemet» infördes 1952 ovan nämnda re- ducerade bidrag vid inkomster över gränsen för helt bidrag. Höjning av ortsavdragen i samband med den stat- liga beskattningen har verkat i samma riktning som höjning av inkomststrec— ken. Den med hänsyn till inkomsten bidragsberättigade andelen av barnfa- miljerna har under de senare årens ut- veckling successivt sjunkit något, men omfattar dock flertalet av familjer med två eller flera barn.

Vid 1953 års riksdag tillkom de för— höjda familjebostadsbidragen, avsedda för barnfamiljer med de lägsta. in- komsterna. Motivet för dessa bidrag var att familjerna i de lägsta inkomst- skikten icke ens med hjälp av det vanliga familjebostadsbidraget haft möjlighet att flytta till rymliga och tillfredsställande bostäder. Vid samma riksdag genomfördes en viss genom- snittlig höjning av familjebidragens och hränslebidragens belopp, som dock icke motsvarade den förändring i pen- ningvärde och nominalinkomster, som inträffat efter 1948, då det nuvarande bidragssystemet utformades i sina hu- vuddrag. Såtillvida kan sägas att stö— det till barnfamiljernas bostadsförsörj- ning relativt sett minskat. Härvid måste emellertid beaktas, att den all- männa hyresbetalningsförmågan under denna tid ökat genom att inkomsterna vuxit starkare än bostadskostnaderna

vid given standard samt att bidrags- givningens omfattning väsentligt vid- gats och dess effektivitet i lägre in- komstskikt blivit större genom de för- stärkta bidragen.

Bostadsutredningen diskuterade ut- ifrån allmänna barnbidragets och famil- jebostadsbidragets gemensamma syfte att utjämna barnförsörjningskostnader- na huruvida man borde återställa den ursprungliga subventionsgraden.

»Inom ramen för totalbeloppet av barn- bidrag och familjebostadsbidrag är det gi- vetvis tänkbart att göra en sådan omför— delning, att familjebostadsbidraget hålles oförändrat, medan barnbidragets belopp höjes som kompensation härför. En sådan omfördelning skulle kunna ses som ett led i en successiv avveckling av familjebo- stadsbidraget i dess nuvarande form och i dess ombildning till ett kontantbidrag utan anknytning till innehavet av en full— god bostad.

En dylik relativ förskjutning medfö- rande något större vikt för det allmänna barnbidraget och något mindre vikt för familjebostadsbidraget skulle i och för sig kunna betraktas som motiverad mot bak— grunden av den dock betydande förbättring av bostadsförhållandena och den höjning av lägenhetsbeståndets genomsnittliga ut- rymmes— och utrustningsstandard, som ägt rum under 1940-talet.

Även om en höjning av de allmänna barnbidragen indirekt får en viss bostads- politisk effekt, är det givet, att den inte får samma effekt som en höjning av fa- miljebostadsbidragen. Ur bostadspolitiska synpunkter får en sådan höjning mera karaktär av allmän hyreshjälp, genom att den kommer alla barnfamiljer tillgodo oav— sett standarden på familjernas lägenheter.

En höjning av de allmänna barnbidragen i stället för familjebostadsbidragen skulle emellertid vidare komma alla barnfamiljer till del oavsett inkomstens höjd. Ur syn- punkten av utjämning av barnförsörj— ningskostnaderna är detta naturligt, men det innebär givetvis också att en sådan kompensationshöjning blir betydligt dyra- re än en höjning av familjebostadsbidra- gen. Å andra sidan innebär en sådan höj-

ning av de allmänna barnbidragen, att man finge en utjämning av den skarpa gräns gentemot ettbarnsfamiljerna, som familje— bostadsbidragens praktiska utformning medfört och som utredningens förslag till förhöjda familjebostadsbidrag kan sägas skärpa. Det bör dock påpekas, dels att en utebliven generell höjning av familjebo— stadsbidragen, även om barnbidragen icke höjas,' innebär redan den någon, ehuru givetvis icke betydande, utjämning gent- emot ettbarnsfamiljerna, dels att utred— ningen för att något mildra detta gräns— problem förutsatt en viss ökad bidrags- givning till ettbarnsfamiljer med låga in- komster inom ramen för det särskilda bo— stadsbidraget.

Såsom framhållits i början på detta ka- pitel i samband med diskussionen om in— komststreckens nivå har obestridligen en icke obetydlig förskjutning av familjebo— stadsbidragens karaktär ägt rum. Deras uppgift att bidraga till utjämningen av barnförsörjningskostnaderna har kommit mera i bakgrunden och deras karaktär av ett socialt bidrag syftande till att ställa en viss minimistandard inom räckhåll för barnfamiljerna har i stället mera fram- trätt. Utifrån ett sådant betraktelsesätt kan det framstå som motiverat, att bidra— get minskar relativt sett i värde vid en så- dan utveckling beträffande realinkomster och hyresbetalningsförmåga som ägt rum under de senare åren. Den relativa minsk- ning i familjebostadsbidragens belopp som skett under denna tid skulle därför enligt utredningens mening kunna accepteras ur denna synpunkt. Även med de nuvarande bidragsbeloppen oförändrade kommer dock familjebostadsbidragen fortfarande att in- nebära en kraftig stimulans för barnfa- miljerna att förbättra sina bostadsförhål— landen. Med den förstärkning av familje- bostadsbidragen i form av förhöjda dylika bidrag till barnfamiljer med låga in- komster, som utredningen i det föregående föreslagit och som utredningen finner mer angelägen än en genomsnittlig höjning av familjebnstadsbidragens belopp, komma familjebostadsbidragen för den grupp av hushåll som barnfamiljerna utgöra att in— nebära en kraftig stimulans och få en be— tydande bostadspolitisk effekt.

Med hänsyn till vad ovan anförts har ut- redningen icke funnit sig böra förorda en sådan genomsnittlig höjning av familje— bostadsbidragens belopp, att deras ur— sprungliga effekt i förhållande till bostads-

kostnaderna återställes. Uppenbarligen medför emellertid detta ställningstagande samtidigt den konsekvensen att något åter— ställande av familjebostadsbidragens ur- sprungligen avsedda utjämnande effekt med avseende på barnförsörjningskostna- derna icke kommer till stånd. Utjämning— en av barnförsörjningskostnaderna skulle alltså i framtiden komma att i högre grad än som från början avsetts bli en ”fråga om de allmänna barnbidragens storlek.» (SOU 1951. Stencil.)

Bostadsutredningen ansåg, såsom fram- går av det ovan anförda citatet, att den skarpa gränsen gentemot ettbarnsfamil- jerna borde något utjämnas genom ut- nyttjandet av det av utredningen före— slagna särskilda bostadsbidraget. Detta bidrag skulle kunna utgå till hushålls- grupper, som på grund av särskilda omständigheter hade speciella bostads- behov, vilka de till följd av låg inkomst- nivå icke kunde tillgodose med egna resurser. Bland dessa grupper nämnde utredningen i första hand ensamståen- de mödrar med ett minderårigt barn. Till andra hushåll med ett barn skulle också under vissa omständigheter detta bidrag kunna utgå. Det särskilda bo- stadsbidraget infördes dock ej. Behovet av bostadsbidrag till de ensamstående mödrarna med ett barn underströks dock av 1953 års riksdag. Förslag om bidrag till denna husbållsgrupp har framförts i olika sammanhang, senast av 1950 års abortutredning (SOU 1953: 29), men de har ej genomförts.

Som villkor för familjebostadsbidra- get gäller, att lägenheten i regel icke får vara färdigställd före år 1942. För- slag har framförts om att denna tids- gräns helt skulle slopas och att endast lägenhetens utrustning och kvalitet (jämte storlek) skulle bli avgörande för om bidrag skulle kunna utgå. Såväl 1953 som 1954 års riksdagar har under- strukit angelägenheten av att frågan om slopandet av tidsgränsen ägnas särskild uppmärksamhet. Barnfamiljernas möj-

ligheter att få familjebostadsbidrag skulle härigenom ytterligare utvidgas.

I diskussionen om bostadsproblemen har under senare år från skilda håll framförts den synpunkten, att bostads- produktionen i alltför hög grad varit inriktad på tvårumslägenheter. Trots den ansenliga höjning av realinkomster och hyresbetalningsförmåga som skett under de senaste åren, har bostadspro— duktionen icke i motsvarande grad ut— vecklats i riktning mot mer rymliga lägenheter. Man kan sätta i fråga om icke en allmän omprövning av stödåt- gärderna för de barnfostrande famil- jernas bostadsförsörjning med sikte på en höjning av utrymmesstandarden är påkallad.

En näraliggande åtgärd, som synes familjeutredningen angelägen, är vidare att förverkliga det föreslagna särskilda stödet till bostadsförsörjningen för en- samstående mödrar.

Skolmåltider

År 1946 infördes på förslag av be- folkningsutredningen statsbidrag till Skolmåltider, öppna för alla barn utan behovsprövning. Statsbidrag utgår med visst belopp per måltid och barn. Det framräknas enligt särskilda regler, vid vilka hänsyn tages till skatteunderlaget i kommunen. I en kommun med 13,33 skattekronor per invånare och 200 barn som har Skolmåltid under 300 dagar blir statsbidraget ca 30 700 kr eller 51 öre per måltid och barn.

Utbyggnaden av skolmåltidsverksam— beten illustreras av följande översikt över det antal barn inom olika skol- former, som fått Skolmåltider åren 1946 ——1954. Utbyggnaden under denna pe- riod har som synes i viss mån gått språngvis. Mellan budgetåren 1948/49 och 1949/50 utgjorde ökningen sålunda för folkskolans del ej mindre än 48 %. De senaste åren har utbyggnaden där-

Skolform

Folkskolor Högre skolor

Antal elever

136 350 5 000 167 000 10 600 202 000 19 000 299 800 23 500 353 700 25 550 435 000 40 800 471 000 42 500 515 000 55 200

I procent av samtliga elever 25,0 4,7 30,1 9,7 34,3 16,4 49,0 18,9 54,4 18,9 63,5 28,5 64,7 28,1 67,9 34,6

1946/47 ...... 1947/48 ...... 1948/49 ...... 1949/50 ...... 1950/51. . .... 1951/52 ...... 1952/53 ...... 1953/54 ......

1946/47 ...... 1947/48 ...... 1948/49 ...... 1949/50 ...... 1950/51 ...... 1951/52 ...... 1952/53 ...... 1953/54 ......

emot varit mindre än 10 % per år. Vid de högre skolorna är måltiderna unge- fär hälften så vanliga som vid folksko- lorna.

För budgetåret 1955/56 räknar skol— överstyrelsen med ett totalantal barn i Skolmåltider på ca 669 000, 65 % av samtliga skolbarn.

Det finns anledning att uppmärksam- ma att anslutningen till skolmåltids- verksamheten växlar avsevärt mellan olika delar av landet. Tab. 2:2 visar det procentuella antalet folkskolebarn som åtnjutit Skolmåltid med fördelning efter län.

De ca 220 000 folkskolebarn som inte får Skolmåltider finns tydligen kon- centrerade till vissa landsdelar. Detta framgår ännu tydligare av tab. 2: 3, som visar hur många skoldistrikt som helt saknar skolmåltidsverksamhet. Länen har som synes ordnats i fallande ord- ning med län med helt utbyggd verk- samhet först. Att märka är att i en del fall blott någon enstaka skola i ett dis- trikt har skolmåltidsverksamhet. Även dylika distrikt har dock här klassifice- rats som distrikt med Skolmåltider.

Tabell 2: 2. Deltagare i folkskolornas skol- måltider vårterminen 1.955, fördelade länsvis

Deltagare i Skolmåltider

I % av antalet elever

Antal

Stockholms stad ....... Stockholms ............ Uppsala ............... Södermanlands ......... Östergötlands .......... Jönköpings ............ Kronobergs ............ Kalmar ............... Gotlands .............. Blekinge .............. Kristianstads .......... Malmöhus ............. Hallands .............. Göteborgs o. Bohus. . . . Älvsborgs ............. Skaraborgs ............ Värmlands ............. Örebro ................ Västmanlands .......... Kopparbergs ........... Gävleborgs ............ Västernorrlands ........ Jämtlands ............. Västerbottens .......... Norrbottens ...........

68 036 96 41 943 93 10 438 62 18 345 74 25 782 64 12 012 39

6 039 35 13 464 51

6 475 90 4 622 28 4 905 17 28 582 47 10 870 60 42 744 72 25 274 65 11 943 44 26 578 90 18 416 65 22 530 91 27 152 89 29 226 89 35 288 100 17 139 96 30 800 100 35 955 100

574 558 72

Summa

De båda tabellerna visar, att de mål- tidslösa distrikten är koncentrerade till södra Sverige. Det är framför allt Skå- ne, Blekinge och Småland som släpar efter med skolmåltiderna. Den mest full- ständiga utbyggnaden av verksamheten har skett i Norrland jämte Dalarna och Värmland, i Stockholms stad och län samt på Gotland.

Dessa siffror visar, att det inte går- na kan vara skolornas resurser i fråga om skolmåltidslokaler eller dylikt som är avgörande för utbyggnaden, utan att andra skäl måste ligga bakom. I Norr- land spelar utan tvivel barnens ofta långa skolvägar en stor roll. I Syd-Sve- rige är barnens avstånd mellan hem och

Tabell 2: 3. Skaldistrikt utan Skolmåltider vårterminen 1955, fördelade länsvis

därav Antal utan

di- skol- mål- tider

Stockholms stad. . . . Norrbottens ........ Västernorrlands ..... Gävleborgs ......... Jämtlands .......... Västerbottens ....... Kopparbergs ........ Stockholms ......... Värmlands .......... Gotlands ........... Västmanlands ....... Älvsborgs .......... Södermanlands ...... Örebro ............. Östergötlands ....... Göteborgs o. Bohus. Kalmar ............ Hallands ........... Uppsala ............ Skaraborgs ......... Jönköpings ......... Kronobergs ......... Blekinge ........... Kristianstads. . . . . . . Malmöhus ..........

QQUIAWWNOOO

(JSM OH

MHHHHHI—lb—ÅN [ weeman diktat-l

»AHN camen

N % OOQQQUXÅAQW GRONOMleD-lm 07 H

skola i stort sett kortare, och de har därför större möjligheter att kunna gå hem och äta. Samma bebyggelsestruktur som de sydsvenska länen har dock ett stort antal kommuner i Mellan—Sve- rige, där Skolmåltider införts tämligen fullständigt. Möjligen spelar olikheter i matvanor i olika landsdelar en viss roll. Ur barnfamiljernas synpunkt vore det av intresse att få veta i vad mån deras synpunkter inhämtats före beslut om ett kommunalt nej till Skolmåltider. Barn- familjerna i kommuner utan skolmål- tider går miste om en betydande eko- nomisk förmån.

Bestämmande för vissa kommuners fortfarande negativa hållning till skol- måltidsverksamheten är säkerligen kostnaden för kommunen. Statsbidra- get har sedan 1946 grundats på samma

bidragsunderlag. Prishöjningen på livs- medel, personallöner etc. har fått bä- ras av kommunerna. Följande översikt visar kostnadsförskjutningen åren 1948 —1953.

Kom-

Utgifter muner för och skolmåltider lands— ting

i milj. kr

1948 ......... 1949 ......... 1950 ......... 1951 ......... 1952 ......... 1953 .........

i%

1948 ......... 1949 ......... 1950 ......... 1951 ......... 1952 ......... 1953 .........

16,0 17,6 20,7 23,3 24,0 22,2

18,1 17,0 31,1 40,7 55,4 63,8

34,1 34,6 51,8 64,0 79,4 86,0

46,9 50,9 40,0 36,4 30,2 25,8

53,1 100 49,1 100 60,0 100 63,6 100 69,8 100 74,2 100

År 1948 täckte statsbidraget sålunda inemot hälften av kostnaderna för skol- måltiderna, medan det för närvarande» endast täcker fjärdedelen.

Allmänt kan sägas om skolmåltids- verksamheten, att den är en familjepo— litisk åtgärd, som visat sig i stort sett väl fylla sitt ändamål och som blivit en högt skattad institution. Motiveringen för skolmåltidernas införande var att de skulle förbättra näringsförhållan- dena för barnen, ge lättnader i hem- arbetet samt verka allmänt kostnads- utjämnande. De torde i dagens läge fylla samtliga dessa funktioner. För- bättringen av barnens näringsstandard väger måhända numera lättast, såtill- vida som familjerna i betydligt större utsträckning än vid skolmåltidernas in- förande ger sina barn en kalorimässigt och med hänsyn till sammansättningen fullvärdig kost i hemmen. För barn med lång skolväg och för barn från

hem, där modern har arbete utanför hemmet, torde dock den lagade måltid som erhålls i skolan innebära en bety- dande förbättring i näringsmässigt hän- seende i jämförelse med den matsäcks— mat eller eventuellt av barnen själva i hemmet uppvärmda måltid de skulle erhålla om inte skolfrukosten funnes.

Den arbetsbesparing för hemmen som skolmåltiderna innebär torde vara be- tydande. I familjer som endast har barn i skolåldern innebar tvånget att laga mat åt och passa mattiderna för dessa barn ofta en stor tidsspillan för husmodern som band hennes arbetstid under förmiddagen. Hon har nu i stor utsträckning fått möjligheter att ratio- nalisera sin arbetsdag och eventuellt utnyttja ledigbliven tid till förvärvs- arbete. Även mödrar med småbarn i hemmet kan ofta bättre planera sin dag med hänsyn till inköp, småbarnens ute- vistelse etc. genom att de inte binds vid passning av skolbarnsmåltider.

Arbetsbesparingen för husmödrarna genom skolmåltiderna är sålunda en ekonomisk vinst för familjerna, vars värde varierar med hushållets organisa- tion. Avlastningen från familjernas ut- giftskonto av kostnaderna för ett mål om dagen för skolbarnen har däremot för alla en ungefär lika stor ekonomisk betydelse. Kostnaden för det allmänna av de måltider, som ett skolbarn erhål- ler under ett läsår, utgör ca 150 kr per barn.

Skolmåltidsverksamheten är emeller- tid inte problemfri. Det kan erinras om de klagomål som icke sällan framförts mot måltidernas mindre lyckliga sam— mansättning och den för barnen trött- samma och för deras måltidsvanor icke alltid förmånliga miljö som skolornas bespisningar innebär. Från kommunalt håll har i många sammanhang betänk- ligheter framförts med hänsyn till de höga och stigande kostnaderna, sär-

skilt för måltidslokalernas och kökens byggande och utrustning samt avlö- ningarna till personalen. Bl. a. har framhållits att de stora bespisningslo- kalerna, som i många fall utnyttjas en— dast under några få timmar om dagen, är oekonomiska och att deras byggande tvingat till eftersättande av andra ange- lägna byggnadsbehov.

Vissa av dessa med Skolmåltidsverk- samheten sammanhängande problem har uppmärksammats av bostadskollek- tiva kommittén, som torde komma att framlägga resultaten av sina utred- ningar i denna fråga. Dessa gäller bland annat möjligheterna att åstadkomma en bättre sammansättning av måltiderna med hänsyn till kostvanornas för- skjutning och förändrade resurser i frå— ga om råvaror och framställningsmeto— der, en rationalisering av skolmåltids- lokalernas och framför allt kökens pla- nering och därmed sammanhängande möjligheter att åstadkomma minsk- ning av personalkostnaderna. Därtill har kommittén undersökt möjligheter- na att förena Skolmåltidsverksamheten med andra former av kollektiv matser- vering och matlagning samt att utnyttja skolmåltidslokalerna till andra ändamål än bespisningen.

Familjeutredningen har icke anled- ning att i fortsättningen uppehålla sig vid skolmåltiderna annat än i deras egenskap av instrument för arbetsbe- sparing inom hemmen och allmän kost- nadsutjämning med hänsyn till barn- familjerna. Utredningen har särskilt an- ledning att fästa uppmärksamheten på att ett tämligen stort antal familjer ännu inte erhåller det ekonomiska tillskott som skolmåltiderna innebär.

Andra skolsociala åtgärder

I samband med skolmåltiderna skall i korthet nämnas vissa andra åtgärder för skolbarn som minskar föräldrarnas

kostnader även om deras huvudsakliga syfte är att skapa förutsättningar för att skolgången skall kunna bedrivas på det sätt som överensstämmer med de allmänna riktlinjerna för undervis— ningssystemet. Dit hör fria skolböcker m. m., samt bidrag till Skolskjutsar och inackordering.

Fria skolböcker m. m.

1946 års riksdag beslöt att skolmate- rielen (läroböcker, arbetsböcker, för- brukningsmateriel 111. ni.) skall vara fri i folkskola t. o. m. åttonde klass. Skol- distrikt erhåller ett statsbidrag med 12 kr per elev och år. Någon behovspröv- ning förekommer inte. Statens kostna- der utgjorde budgetåret 1953/54 8,8 milj. kr, och för budgetåret 1954/55 anslogs 9,2 milj. kr. Kommunernas kostnader är inte kända. I viss utsträckning er- håller elever i högre skolor fri skol- materiel.

Fria Skolskjutsar

För anordnande av Skolskjutsar åt skolpliktiga barn utgår statsbidrag till kostnaderna dels i de fall då bespa- ringar i det allmännas utgifter för skol- väsendet på så sätt uppstår, dels i de fall då barnen på detta sätt kan beredas undervisning i skola av högre form än den som de annars skulle tillhöra. Dess- utom utgår statsbidrag i en del fall då skolvägens längd som sådan gör skol- skjuts erforderlig. Statsbidrag utgår med 80 % av skoldistriktets styrkta kostna— der för skjutsarna. Statens utgifter för Skolskjutsar uppgick år 1953/54 till 23,8 milj. kr, och för budgetåret 1954/55 anslogs 24,0 milj. kr.

Inackordering av skolbarn

För inackordering av skolbarn i skol— hem eller enskilda hem utgår statsbi- drag med 80 % av distriktets verkliga

kostnader. Vid inackordering i skolhem anses kostnaden utgöra 3 kr för varje dag barnet erhåller fostran och vård på skolhemmet. Detta belopp minskas emellertid med 50 öre för varje dag barnet deltagit i skolmåltid. En förut- sättning för statsbidraget till inackorde— ring är att avståndet från bostaden till närmaste skola är minst 4 km i folksko— lans 1:a, 2:a och 3:e klasser och minst 6 km i 4:e och högre klasser. Statens kostnader var budgetåret 1953/54 2,3 milj. kr, och för budgetåret 1954/55 anslogs 2,2 milj. kr.

Olika former av studiehjälp

Åtgärder för att minska studiekost- naderna för ungdom innebär en ekono— misk utjämning till barnfamiljernas för- mån. Tyngdpunkten i motiveringen för utbyggnaden av den samhälleliga stu- diehjälpen har dock varit kravet på ut- bildningsmöjligheternas demokratise- ring. Detta har gjort att alla former för studiehjälp är behovsprövade utom i den mån de avser utjämning mellan landsbygd och stad samt i viss utsträck— ning även lämplighetsprövade.

År 1946 genomfördes de nya former- na för studiehjälpsverksamhet; 1953 gjordes en viss omläggning i syfte att uppnå större enhetlighet och effekti- vitet.

Studiehjälp utgår för närvarande dels i form av lån, stipendier och s. k. na- turastipendier till studerande vid uni- versitet och motsvarande läroanstalter, vilka här ej skall beröras, och dels i form av studiebidrag och stipendier till elever vid s. k. högre skolor, varmed förstås dels läroverk och motsvarande och dels folkhögskolor och anstalter för yrkesutbildning.

Studiebidragen, vilka icke är behovs— prövade, utgår till dem som är bosatta på ort som saknar här avsedd högre läroanstalt, och kan avse resor, frukost

och inackorderingskostnader. Maximalt kan bidragen vid inackordering uppgå till 60 kr per månad.

Den andra stödformen, stipendierna, är behovsprövade enligt en skala som tar hänsyn till familjens och elevens inkomster, förmögenhet och skulder och det antal barn under 18 år som finns i familjen (se bil. 6). Dessutom fordras vid läroverken att eleven visat god studielämplighet. Eleven måste i fråga om stadium i studierna ligga över klass 1 i den fyraåriga respektive klass 2 i den femåriga realskolan eller motsva- rande. .

Stipendiebeloppen varierar mellan 10 och 75 kr per mån.; genomsnittligt ut- går 400 kr per år. Elever som studerar på annan ort än hemorten kan samti— digt få studiebidrag och stipendier.

Statens totala utgifter för studiebi- drag och stipendier utgjorde för bud- getåret 1953/54 ca 28,5 milj. kr. Denna summas fördelning på olika anslags- belopp framgår av följande tablå:

1 OOO-tal kr

Studiebidrag och stipendier åt elever vid allmänna läroverk och motsv. 16 741 anstalter för yrkesundervisning . . . . 6 893 högre folkskolor och folkhögskolor . 3 857 Stipendier åt elever vid tekniska fackskolor och motsv. 899 diverse övriga läroanstalter ....... 53 Resestipendier för yrkesutbildning. . . 51

Studiehjälpsverksamheten leds av oli- ka myndigheter. Ett särskilt organ, stu- diehjälpsnämnden, har hand om studie— hjälpen till läroverk och liknande sko- lor, medan överstyrelsen för yrkesut- bildning, lantbruksstyrelsen och do— mänstyrelsen har hand om verksamhe- ten vid dem underställda skolor, och skolöverstyrelsen slutligen har hand om folkhögskolorna. Möjligheterna att få en översikt över verksamhetens utbyggnad och nuvarande läge är på grund av denna decentraliserade handläggning

försvårade. Det förefaller som om vissa undersökningar rörande elevernas ål- der, socialklasstillhörighet etc. och be— hovsprövningens verkningar skulle va- ra av intresse att få gjorda för samtliga stipendiater. För närvarande är det svårt att bedöma verkningarna av sti— pendieverksamheten, t. ex. ur synpunk— ten av dess effektivitet såsom ett medel för utbildningsmöjligheternas demokra- tisering eller med hänsyn till vad den betyder såsom ett medel att utjämna barnförsörjningskostnaderna.

Det kan erinras om att stipendier- na spelat en betydande roll i diskussio— nen om lämpligheten av att barnbidrag skulle utgå för studerande ungdom i ål— dern 16—18 år. Eftersom denna senare fråga ur utredningens synpunkt har stor betydelse, vill utredningen i detta sammanhang i korthet referera vissa fakta i ämnet.

Frågan om ersättning för uteblivet barn- bidrag till 16—18-åringarna

Befolkningsutredningen föreslog att barnbidrag skulle kunna utgå även ef- ter 16 års ålder under ytterligare högst två år till barn, som vore ur stånd att genom egna inkomster i mera avsevärd grad bidraga till sitt uppehälle. Utred- ningen kunde därvid hänvisa till att barnavdragen i beskattningen sedan 1938 medgivits upp till 18 år för barn utan egen deklarationspliktig inkomst. I propositionen angående allmänna barnbidrag (1947: 220) anslöt sig rege- ringen till hefolkningsutredningens för— slag. Riksdagen avvek emellertid från förslaget i denna del. Motiven härför var att bestämmelserna skulle medföra svårigheter vid tillämpningen. Statligt stöd till studerande ungdom över 16 år förklarades böra lämnas i form av stipendier. I den mån redan vidtagna åtgärder på dessa områden icke kunde anses utgöra tillräcklig kompensation

för barnavdragens bortfallande, borde en utbyggnad av åtgärderna snarast möjligt komma till stånd.

Vid 1948 års riksdag framställdes mo- tionsvägen yrkande om att de särskilda barnbidragen borde utgå för åldern 16 —18 år. Inte heller detta förslag bifölls, men socialstyrelsen fick i uppdrag att göra en utredning om de åtgärder som kunde vara befogade för att ge en kom— pensation för barnavdragens bortfallan- de för åldrarna 16—18 år.

Denna utredning resulterade i att 50- cialstyrelsen konstaterade att det antal 16—18-åringar som fortsätter sina stu- dier kan beräknas uppgå till minst 30 000. Stipendierna, förklarade social- styrelsen, vilka ges till elever i vissa skolor oberoende av ålder och utan hänsyn till de allmänna barnbidragen, kunde icke anses ge någon kompensa- tion för bortfallet av barnavdraget och uteblivande av barnbidraget för barn över 16 år. »Härtill kommer», anförde styrelsen, »att stipendierna på grund av behovsprövningen är uteslutna för de inkomstgrupper för vilka barnavdra- gen haft största betydelsen».

Socialstyrelsens majoritet föreslog att ett likformigt bidrag av ungefär ett barnbidrags karaktär på 250 kr skulle utan behovsprövning utgå till alla 16— 18-åringar som fortsätter sina studier. Reservanter inom styrelsen förordade i stället, att det stipendiebelopp som utgår till 16—18-åringar skulle höjas med en summa som motsvarade barn- bidragets belopp.

Förslaget har icke lett till någon statsmakternas åtgärd.

Vid ärendets remissbehandling fram- hölls från åtskilliga håll att socialsty— relsens förslag borde ställas i samband med ett förslag som 1944 års allmänna skattekommitté framlagt i ett betän- kande år 1950 om rätt till avdrag för periodiskt understöd till barn över 16

år. Detta senare förslag har överläm- nats för översyn till 1950 års skatte- lagssakkunniga som ännu icke yttrat sig över det. Frågan har vid upprepade tillfällen aktualiserats i riksdagen ge- nom motioner och föranlett två riks- dagsskrivelser (senast 1955) med begä- ran om förslag i ämnet.

Social hemhjälp

Av staten understödd hemhjälpsverk- samhet infördes år 1943 på förslag av befolkningsutredningen. Staten ger ett bidrag till avlöningen av kommunalt anställda hemvårdarinnor, som uppgår till högst 1 400 kr om året för heltids- anställd hemvärdarinna. Förutsättning- en för statsbidraget är att landstinget bidrar med ett belopp, som uppgår till minst hälften av statsbidraget. Resten betalas av kommunerna. Vid bidragets införande beräknades att stats- och landstingsbidraget skulle täcka ca 60 % av kostnaderna och att kommunernas andel skulle bli ca 40 %.

Det antal hemvårdarinnor, för vilket statsbidrag kan utgå, är en per 2000 invånare i landskommunerna och en per 4000 invånare i städerna. Enligt dessa normer skulle det totala antalet statsbidragsberättigade hemvårdarinnor vara omkring 2 800. Socialstyrelsen har emellertid en viss frihet att medge för- höjning av det till en kommun utgå- ende statsbidraget (vid svag ekonomi hos kommunen, gles bebyggelse, speci- ellt stort behov etc.), så att bidrag kan utgå till fler hemvårdarinnor än enligt normerna. Trots att alla kommuner inte till fullo utnyttjar statsbidraget översti- ger antalet hemvårdarinnor den angiv- na gränsen. Det utgör för närvarande (våren 1955) 3 162 heltidsanställda och 239 deltidsanställda.

Kostnaderna för den sociala hem- hjälpen var 1948, då verksamheten nått en utbyggnad av 2369 hemvårdarin-

nor (varav 138 deltidsanställda), ca 7 milj. kr varav statens bidrag uppgick till 34 %, och kommuner och landsting svarade för 66 %. År 1952, med ett an- tal av 3043 (varav 140 deltidsanställ- da) hemvårdarinnor, beräknades kost- naderna till 16 milj. kr, varav kommu— ner och landsting betalade 79 % och staten 21 %. Statsbidraget till verksam— heten för budgetåret 1954/55 uppgick till 3,3 milj. kr.

Utbyggnaden av den sociala hem— hjälpsverksamheten har skett i den takt som förutsågs av befolkningsutred- ningen. Nägra speciella problem synes ej ha uppstått när det gäller verksam— hetens organisation; den synes vara högt uppskattad, och belåtenhet synes i allmänhet råda med hemvårdarinnor- nas arbetsformer, kompetens etc. Huvud- problemet på detta område är, att den sociala hemhjälpen icke räcker till för de hjälpbehov som finns hos barnfamil— jerna. Enligt en undersökning, som gjor- des av socialstyrelsen år 1952, var an- talet fall som fick hjälp av hemvårda- rinnor under ett år ca 88 000. Därav utgjorde familjer med barn ca 72 000. Den genomsnittliga tiden en familj fick hjälp var 6,4 dagar. Anledningen till att hjälp lämnats var i 68 % av fallen hus- mors sjukdom, i 17 % barnsbörd, 11 % andra omständigheter. Endast 4 % gäll— de husmors semester.

Förutom genom den statsunderstöd- da hemhjälpen får familjerna i vissa kommuner hjälp under samma villkor som vid social hemhjälpsverksamhet genom helt kommunalt engagerad ar- betskraft. Om denna medräknas kan antalet hjälpta beräknas öka med ytter- ligare några tusental.

Hela antalet familjer med minder- åriga barn utgör ca 1 miljon. Det är uppenbart att bland dessa förekomsten av sjukdom hos husmodern eller mot— svarande förhållanden som innebär att

familjen skulle haft behov av en kva— lificerad husmodersersättare är mång- dubbelt större än antalet hjälpta. Detta förhållande vitsordas även av hem— hjälpsnämnder och arbetsförmedlingar. Många familjer skaffar hemhjälp i and— ra former genom mer eller mindre per— manent anställd arbetskraft, genom släktingar etc. Men för många innebär det mycket stora svårigheter att ordna upp förhållandena vid husmoderns sjukdom. Semester har mödrar med minderåriga barn endast i mycket ringa omfattning möjlighet att erhålla. Där- till kommer att den sociala hemhjäl— pens taxa är avpassad efter familjernas ekonomiska bärkraft (med hänsyn ta- gen till dels den kontanta familjcin— komsten och dels till barnantalet), var— för de lägre inkomsttagarna, speciellt bland de barnrika, som tvingas anlita annan arbetskraft, därigenom ofta får vidkännas betydligt högre kostnader än om de erhållit hjälp av en hemvårda- rinna.

De mindre bemedlade barnrika fa- miljerna är dock de som ligger närmast till för att erhålla social hemhjälp. Den kategori som oftast blir utan och som i stor utsträckning, på grund av att de känner till knappheten på ar- betskraft, aldrig anmäler sig som hjälp- sökande, är de barnfamiljer som befin- ner sig i något högre inkomstlägen. För dem är det ofta helt omöjligt att få den kvalificerade hjälp som en hem- vårdarinna innebär. De får i många fall i krissituationer nöja sig med en ar- betskraft som inte har tillfredsställande kvalifikationer. Behoven av att vid sjukdomsfall kunna erhålla kvalificerad hemhjälp har skärpts inom familjer där mödrarna har förvärvsarbete. Hem- hjälpsbehovet gäller i dylika fall inte endast moderns utan även barnens sjuk- dom.

En utökning av den samhälleligt un-

derstödda hemhjälpsverksamheten kan tänkas ske genom en vidgning av den nuvarande ramen för statliga och kom- munala bidrag till hemvårdarinnor. Många kommuner torde dock icke anse det befogat att öka antalet heltidsan- ställda befattningshavare, eftersom fa- miljernas hjälpbehov är fluktuerande och det kommunala förmedlingsorga- net finner det möta svårigheter att un— der vissa tider på året sysselsätta ett så stort antal heltidsanställda som skulle behövas för att kunna möta toppbelast- ningen. Problemet skulle då vara att finna former för att som hemhjälp för barnfamiljerna engagera deltidsarbe— tande arbetskraft, lämpligen rekryte- rad bland gifta kvinnor utan minder- åriga barn. Detta har hittills endast skett i begränsad omfattning. Utred- ningen för hem- och familjefrågor ( SOU 1947:46 ) och bostadskollektiva kom- mittén ( SOU 1952:38 ) har tagit upp frågan och föreslagit olika lösningar, av vilka ingen hittills resulterat i några statsmakternas åtgärder. Däremot har det på ett annat område, nämligen när det gällt hemhjälp för gamla, visat sig möjligt att utan statliga bidrag, endast genom kommunala och enskilda initia- tiv få till stånd en kraftig tillströmning av deltidsarbetande arbetskraft. Vilka speciella förutsättningar som bör vara för handen för att barnfamiljerna skall kunna få motsvarande möjligheter att erhålla den hemhjälp de behöver, för- tjänar ett ytterligare studium.

Småbamsinstitutioner

Sedan 1943 ges visst statsbidrag till småbarnsinstitutioner (anstalter för halvöppen barnavård): daghem, försko- lor och eftermiddagshem, drivna av kommuner eller enskilda. Statsbidraget utgår till löner och till barnens mat men täcker endast en mindre del av kostnaderna. Budgetåret 1949/50 beräk-

nades att de omkring 430 barninstitu- tioner som då fick statsbidrag finan- sierades på följande sätt:

Belopp i 1 OOO—tal kr ca

Genom barnens av-

gifter ............. Kommunala bidrag... 11 200 62,2 Statsbidrag .......... 1 600 8,9 Industribidrag ....... 300 1,7 Andra bidrag och in-

komster ...........

3 100 17,2

1 800 18 000

10,0 100,0

Summa

Sedan 1949 har statsbidragets belopp ökats från 1,6 till nära 3 milj. kr. Kom- munernas kostnader beräknades för 1953/54 uppgå till ca 23 milj. kr.

Det sammanlagda platsantalet på småbarnsinstitutionerna kan beräknas till ca 10100 i daghem, 25300 i lek- skolor och 2500 i eftermiddagshem. Dessutom driver vissa kommuner fa— miljedaghemsverksamhet som beräknas ge ca 1800 barn mera stadigvarande vård.

Småbarnsinstitutionerna omfattas med ett stort intresse från familjernas sida. De gör en pedagogisk insats som blir alltmera uppskattad, och de har stor betydelse ur rent social synpunkt i det att de ger hjälp med barnefter- synen åt de förvärvsarbetande möd- rarna. Många problem är aktuella i samband med denna verksamhet. Se— nast har dessa problem inventerats och diskuterats av 1946 års kommitté för den halvöppna barnavården, vilken i sitt betänkande om Daghem och för- skolor (SOU 1951: 15) framlade en rad förslag till förbättringar och utbyggnad av verksamheten. Några åtgärder från statsmakternas sida har dessa förslag ännu ej föranlett. Det har synts familje- utredningen befogat att taga upp frågan om småbarnsinstitutionerna till mera

ingående behandling och de har därför ägnats en särskild granskning i del II.

Vila och rekreation för mor och barn

Under denna rubrik innefattas en rad åtgärder, som leder sitt ursprung från förslag av fritidsutredningen och befolkningsutredningen. De omfattar statsbidrag till ferieresor för barn till kolonier och till enskilda hem och för husmödrar till semesterhem eller en— skilt ordnad semestervistelse. Vidare

driftsbidrag till kolonier, till feriehem för barn och till husmoderssemester- hem samt stipendier till husmödrar som bidrag till kostnaderna för semes- tervistelse. Reseförmånerna är i all- mänhet inkomstprövade och belagda med en avgift. Husmödrars semester- förmåner utgår i regel enligt en mera individuell behovsprövning. Statens kostnader för verksamheten budget— åren 1948/49 och 1953/54 framgår av nedanstående tablå:

Belopp i 1 OOO-tal kr ca Ökning eller minskning 1948/49 1953/54 1 % Ferieresor för barn och vårdare ................ 2 840 2 412 15 Ferieresor för husmödrar (även till semesterhem). 1 468 1 139 _— 22 Driftsbidrag till semesterhem .................. 360 492 + 37 Husmodersstipendier ........................... 776 914 + 18 Driftsbidrag till kolonier och feriehem .......... 1 089 1 500 + 38 Summa 6 533 6 457 —— 1 Hela komplexet av åtgärder, vilka hu- moderskapshjälpen och moderskaps-

vudsakligen daterar sig från 1946, har ett flertal gånger ändrats i vad det gäl- ler detaljer men det har aldrig varit föremål för en mera allmän översyn, varför en sådan nu gjorts av familje- utredningen, som redovisar resultatet i del II.

Moderskapshjälp m. m.

Moderskapshjälp på vanligen 125 kr (till sjukkassemedlemmar), moderskaps- penning på 75 kr (under ett givet in- komststreck) och mödrahjälp på högst 600 kr (efter senaste höjningen 1953; ursprungligen var beloppet 300 kr, från 1944 400 kr) efter en ingående indi- viduell behovsprövning är hjälpformer i samband med barnafödandet, som fick sin utformning år 1937 på förslag av befolkningskommissionen och som be- stått t. o. m. 1954. I och med den allmän- na sjukförsäkringens genomförade har

penningen ersatts av moderskapsför- säkring som ger i vissa avseenden be- tydande förbättringar åt mödrarna. Alla barnaföderskor får en grundpen- ning på 270 kr. De som har barn un- der 10 år i hemmet får dessutom ett barntillägg på vanligen 20 kr, varför ersättningen i sådana fall normalt blir 290 kr. Denna ersättning är avsevärt högre än den som utgick tidigare, men höjningen innebär delvis blott en kom- pensation för den penningvärdeför— sämring som ägt rum och varigenom de tidigare beloppens värde urholkats. Den största vinsten inom moderskaps- försäkringens ram har uppnåtts för kvinnor i förvärvsarbete, som lämnar arbetet i samband med barnsbörden och som därmed förlorar sin arbets- inkomst. I och med att de är obliga- toriskt försäkrade för tilläggssjukpen- ning utgår denna under högst 90 da-

gar i samband med ett barns födelse. Frånvaro för barnafödande räknas allt- så i detta sammanhang likvärdigt med sjukdom. Beloppet är graderat efter in- komsten och uppgår till mellan 1 och 17 kr per dag. Genom denna konstruk- tion av ersättningen till de förvärvsar- betande vid barnsbörd har man nått lösningen av ett besvärligt problem. En ersättning direkt av statsmedel, som skulle kompensera de förvärvsarbetan- de kvinnorna för utebliven inkomst i samband med ett barns födelse, har ti- digare föreslagits men mött starkt mot- stånd, bl. a. från de hemarbetande kvin- nornas sida, enär man ansett att de förvärvsarbetande på detta sätt skulle bli orättvist premierade. Ett bidrag som utgår inom ramen för ett försäk— ringssystem, där viss del av kostnader- na betalas av de försäkrade och av ar- betsgivarna, har nu godtagits utan in- vändningar.

Det måste betecknas som en stor vinst för de förvärvsarbetande kvinnor- na att ha möjlighet att under ekono— miskt tryggade förhållanden föda och vårda sitt späda barn. Av särskilt stor betydelse är givetvis försäkringen för de ogifta mödrarna. Deras behov av mödrahjälp har beräknats kraftigt min- ska på grund av det ekonomiska stöd de får genom försäkringen.

Vilka verkningar moderskapsförsäk- ringen kommer att ha på det kvinnliga förvärvsarbetet blir av intresse att stu- dera. Möjligen kommer kvinnornas nu- mera icke särskilt stora avgång ur ar- betet vid giftermål att ytterligare mins- ka. Hur stor del av mödrarna som mera stadigvarande återvänder till arbetet efter tre månaders ledighet är omöjligt att förutse. Troligen kommer dock dessa förmåner att på längre sikt medverka till att stärka den allmänna tendensen till ökning av de gifta kvinnornas för- värvsintensitet.

Vid sidan av moderskapsförsäkring— en kvarstår tills vidare den behovsprö- vade mödrahjälpen. Tidigare har den i stor utsträckning utgått in natura; enligt beslut av 1955 års riksdag utgår den numera i regel kontant utom när det gäller tandvård. Behovet av mödra- hjälp har som ovan nämnts beräknats komma att kraftigt minska. Hjälpformen skall omprövas i samband med frågan om den nya socialhjälpslagen.

Förutom kontantbeloppen erhåller barnaföderskor genom sjukkassa ersätt- ning för vård på förlossningsanstalt, för resor till och från förlossningsanslal- ten m. m.

Inom ramen för den förebyggande mödra— och barnavården, vilken liksom den fria förlossningsvården fick sin principiella utformning 1937, erhåller blivande mödrar och nyblivna mödrar och spädbarn kostnadsfri hälsokontroll vid mödra- och barnavårdscentralerna.

Samhällets totala insatser för barnen

I det föregående har lämnats en över- sikt över familjepolitiska åtgärder som faller under socialdepartementet och för vissa s. k. skolsociala åtgärder samt studiehjälpen som faller under eckle- siastikdepartementet m. m. Den mest betydelsefulla och mest kostnadskrä- vande av alla samhällsåtgärder som vid- tages för barnen nämligen skolan har däremot icke behandlats. En jämförelse mellan statens utgifter för familjesociala och skolsociala åtgärder och för skol- undervisningen har dock sitt intresse. I avrundade belopp är de ungefär föl- jande (1953/54):

milj. kr

Barnbidrag, bostadsrabatter, hemhjälp,

småbarnsinstitutioner, moderskaps-

hjälp m.m ........................ 631 Skolmåltider, Skolskjutsar, inackorde-

ring, studiehjälp m. rn. ............. Folkskolor, läroverk, yrkesundervisning

Bland samhällets utgifter för barnens hälsa har i det föregående endast den förebyggande mödra- och barnavården medräknats. övriga kostnader för har- nen, när det gäller sjuk- och hälsovård, tandvård etc. kan ej preciseras men är givetvis betydande. I allt större omfatt- ning har samhället när det gäller kroppshälsovården iklätt sig skyldighe- ten att sörja för barnen, vilket inne- bär en höjning av kvaliteten på den vård barnen får och ett avlyftande av kostnader från föräldrarna. Sålunda ges t. ex. inom folktandvården kost- nadsfri behandling åt barn i åldern 3— 15 år och nedsättning i avgifterna för ungdomar i åldern 16—19 år. På många områden finns dock en betydande efter- släpning vid genomförandet av beslu- tade åtgärder.

På mentalhälsovårdens område är åt- gärderna ännu av ringa omfattning; inom ramen för den psykiska barna- och ungdomsvården har på ett fåtal or- ter centraler kommit till stånd för om- händertagande av problembarn, rådgiv— ning i uppfostringsfrågor etc. Av ringa omfattning är även den verksamhet som gäller allmän familjerådgivning.

Bland sådana samhällsåtgärder för barnfamiljerna, som befinner sig i stark utveckling, torde kunna utpekas verk- samheten för stöd åt ungdomens fri- tidsliv. Vidare bör nämnas bostads- och samhällsplaneringen, där barnens be- hov kan sägas vara föremål för ökad uppmärksamhet, t. ex. vid lägenheter- nas planlösning, bostadsområdenas ut- rustning med lekplatser etc.

Bland familjestödjande åtgärder har icke bosättningslånen medtagits. Dessa är lån med den särskilda förmånen att speciell säkerhet ej fordras och åter- betalas i regel av låntagarna, varför samhällets kostnader för denna verk- samhet är ringa.

Det skall understrykas att samman-

ställningen i detta kapitel endast avsett åtgärder för barn inom familjerna, var- för samhällets kostnader för placering av barn i fosterhem, för omhänderta- gande av barn och ungdom på anstalter av olika slag m. m. ej alls berörts.

Jämförelse mellan kostnaderna 1948/49 och 1953/54

Den i tab. 2:4 åskådliggjorda för- ändringen i de statliga utgifterna för olika familjepolitiska ändamål visar, att den korta tidrymden av endast fem år inneburit en radikal förändring av lä- get. Förklaringen till förändringarna har delvis redan framgått av den före- gående framställningen; därutöver må framhållas följande.

Under perioden i fråga har väsentli- ga fördyringar ägt rum. Redan en oför- ändrad omfattning hos åtgärderna skulle följaktligen ha krävt kostnads- ökningar. Hur stora dessa kostnads- ökningar skulle ha behövt vara, växlar från åtgärd till åtgärd, beroende bland annat på vilken andel av kostnaderna, som utgörs av löner, eftersom lönerna stigit väsentligt mer än priserna under perioden.

Även i övrigt har automatiska kost- nadsförändringar ägt rum. Detta gäller exempelvis de allmänna barnbidragen, för vilka kostnaderna förutom på grund av uppräkningen med 30 kr _ stigit till följd av det ökade antalet barn. Även för flera andra åtgärder har för- skjutningar i barnantalet föranlett auto- matiska kostnadsförändringar.

I övrigt märks, att den kraftiga ök- ningen av utgifterna för bostadsrabat- terna främst beror på att inkomstgrän- serna för dessa successivt justerats samt på att ramen för de bidragsberättigade lägenheterna vidgats. Skolmåltiderna har blivit dyrare samt kommit allt fler barn till del, men den största delen av

Tabell 2: 4. Statens utgifter för familjepolitiska åtgärder 1948/49 och 1953/54 (Tusental kr)

Ökning eller minskning

%

1948/49 1953/54

1) Barnbidrag m. m. Allmänna barnbidrag ....................... Särskilda barnbidrag ........................ Bidragsförskott .............................

430 648 7 181 1 823

520 957 11 012 2 933 2) Bostadsrabatler ............................. 15 781 61 139 3) Skolsociala åtgärder Skolmåltider ............................... Fria läroböcker m. m. ...................... Skolskjutsar ................................ Inackordering ..............................

15 800 5 591 8 263 1 877

22 239 8 775 23 808 2 330

4) Studiehiälp

Studiebidrag och stipendier .................. 16 405 28 494

5) Social hemhjälp ............................. 2 276 3 480

6) Småbarnsinslitutioner ........................ 1 670 2 754 7) Vila och rekreation för mor och barn Ferieresor, husmodersstipendier .............. Bidrag till kolonier, semesterhem m. m .......

5 084 1 449

4 465 1 992

8) Moderskapshjälp m. m. Moderskapspenning och moderskapshjälp ...... Mödrahjälp ................................ Förebyggande mödra- och barnavård .........

8 7641 11 313 3 550

537 475 |

7 430 9 115 5 980

716 903

Summa

1 Avser kalenderåret 1948.

kostnadsökningen har här kommit på kommunernas del. Den stora kostnads- ökningen för skolskjutsarna beror dels på prisstegring och dels på att beho- vet blivit större i och med skolornas centralisering.

Utgifterna för ferieresor m. ni. har minskat, bland annat på grund av in- komstgränsens stelhet. Siffrorna för moderskapspenning och mödrahjälp m. ni. har mindre intresse, i det att nu ett nytt system för hjälp vid barnafö- dandet genomförts, vars kostnader än- nu ej kan överblickas men som ger högre förmåner än tidigare.

Den totala kostnadsstegringen för fa- miljepolitiska och skolsociala åtgärder,

vilken uppgår till ca 33 % under perio- den är icke stor i jämförelse med t. ex. ökningen av vissa skolkostnader. För folkskoleväsendet kan kostnadsstegring— en beräknas vara 62 %, för läroverk m. m. 98 %.

En jämförelse kan också göras med utgifter för andra samhälleliga ända- mål än de som avser barnen. På de flesta områden har kostnadsökningen varit betydligt större såsom framgår av följande tablå.

Den reflexionen kan slutligen inte nndanhållas, att därest man är ange- lägen om att en viss åtgärd ska bibe— hållas oförändrad till sin omfattning, bör den konstrueras på ett sådant sätt,

Statens utgifter (1 milj. kronor)

1948 1953 /49 /54

Ökning i %

Fångvård o. domsto-

lar ............... 33 66 Försvaret ........... 855 1 982 132 Vägunderhåll m. m. . 264 601 128 Hälso- och sjukvård. 179 306 71 Folkpensioner ....... 818 1 366 67

100

att kostnaderna automatiskt stiger med stigande priser och löner. Förmåner som utgår med vissa penningbelopp och

för vilka givna inkomststreck gäller, har en tendens att släpa efter i ut- vecklingen.

De familjepolitiska åtgärdernas olika utformning

Det har förefallit vara av intresse att fästa uppmärksamheten på den olik- artade utformning som olika familjepo- litiska åtgärder fått. 1 bilagorna 6 och 7 beskrivs en del av de varierande be— stämmelser som existerar när det gäller inkomst— och behovsprövning m. m. Ur

Tabell 2: 5. Översikt över former för bidragsgivning, förekomsten av inkomst— och behovsprövning m. m.

Kontanta bidrag

Förmåner in natura som ofta ger en ekono— misk lättnad men hu— vudsakligen på annat sätt kommer familjen

till godo

Förmåner in na- tura som direkt påverkar famil- jens ekonomi

1) Generella åtgärder

(kostnadsutjämnande mel- lan landsbygd och stad)

2) I princip generella men ännu ej utbyggda åtgärder a) Inga avgifter

b) Avgift uttages efter in- komsten. I allmänhet även prövning av behoven med hänsyn till barnantal m. m.

Begränsade till vissa grupper genom

Allm. barnbidrag Moderskapshj älp

Studiebidrag

Skolväsendet Skolhälsovård Förebyggande mödra- och barnavård Skolskjutsar Inackordering av skol- barn

Hälsokontroll av små- barn Tandvård för barn Fritidsverksamhet för ungdom Familje- och uppfost- ringsrådgivning

Skolmåltider

Skolmateriel

Daghem (ibland fast avgift) Social hemhjälp

Förskolor (ofta fast avgift) Kolonier (ofta ingen avgift) Feriehem (ofta ingen avgift)

a) Inkomstprövning

Särskilda barnbidr.

Ferieresor (i huvudsak)

h) Inkomstprövning jämte hänsynstagande till barn- antalet

c) Individuell behovspröv- ning

Familj ebostads- och bränslebidrag Studiestipendier Husmoderssemes- terstipendier Mödrahj älp Socialhj älp

utredningens synpunkt finns anledning att speciellt fästa uppmärksamheten på olikheterna, när det gäller att vid in- komstprövning ta hänsyn till barnanta- let i familjen.

I tab. 2:5 har gjorts ett försök att gruppera de olika bidragsformerna med hänsyn till om de utgår kontant eller in natura och om naturaprestatio- nen främst innebär en ekonomisk för- del för familjen eller har sin tyngd- punkt helt eller delvis genom att den påverkar familjen på annat sätt. Där- till har de grupperats med hänsyn till i vad mån de utgår till alla (som kan komma ifråga för en viss åtgärd) eller endast till vissa grupper, med hän- syn till om de är avgiftsbelagda eller ej samt med hänsyn till formerna för behovs- och inkomstprövning.

Det schema som erhållits är grovt. Speciellt när det gäller bidragsformer, rörande vilkas utformning kommuner- na lämnats fria händer, förekommer i verkligheten en mängd variationer, nå- got som med önskvärd tydlighet illustre- ras av den redogörelse som lämnas i del

II för taxor m. 111. vid småbarnsinsti- tutionerna.

Det har icke varit möjligt för utred- ningen att ytterligare analysera och kommentera det familjepolitiska syste- mets former och verkningar, men så- som ett led i den allmänna inventering som utredningen haft att göra har det dock synts motiverat att presentera nyssnämnda tablå.

Till sist må även några ord nämnas om det diagram (fig. 1), vari värdet av vissa familjepolitiska åtgärder angivits. Endast sådana bidrag, för vilka det är möjligt och meningsfyllt att ange anta- let delaktiga barn och genomsnittsbe- loppet per barn har medtagits. För var- je rektangel anger bredden antalet del- aktiga barn, höjden värdet per barn räknat samt ytan följaktligen kostnaden eller värdet.

Diagrammet åskådliggör mycket tyd- ligt hur olika det ligger till med olika åtgärder. Barnbidragen kommer alla barn till del, medan daghemsvården blott gäller ett fåtal barn osv.

m moon soo vÅeRÄr sms.: ANTAL BARN FöR VILKA FORHÄNEN ER- F HÅLL: LODRÄT SKALA: vinner PER BARN zoo r too - o m.m BARNBIDRAO eosuos- nooea- bAe- SKOL- RABATTER sm- HEM MÅL- Pemne noen

Fig. 1. Vissa familjepolitiska dtgärders värde (1955)

KAPITEL 3

Befolknings- och familjestrukturen samt försörjningsbördornas fördelning

Befolkningsutvecklingen

Befolkningsförhållandena utgör bak- grunden till all mänsklig verksamhet, och det är följaktligen naturligt att de befolkningspolitiska spörsmålen vid åt- skilliga tillfällen blivit diskuterade i samband med olika sociala och ekono- miska frågor. Detta var fallet redan un- der tidigare århundraden. Från början av detta århundrade må erinras om den livliga diskussion, som utlöstes av den oro, som den stora emigrationen ska- pade.

Den förnyade diskussionen under 1930- och 1940-talen resulterade bland annat i att ett betydande kunskapsma- terial, ägnat att belysa hithörande pro- blem, blev sammanbragt. Detta mate- rial, som till stor del återfinns i de av befolkningskommissionen och 1941 års befolkningsutredning utgivna betänkan- dena, har i stor utsträckning bibehål- lit sin aktualitet.

Läget har emellertid i vissa hänseen- den förskjutit sig snabbt. En översikt av de demografiska och befolknings-

Ak'reusnpua Fnuxrsm- HET, mos; iaao=1oo (HÖGRA SKALAN)

FÖÄDA tooo mvh—une

LEVANDE ” PÅ

_!

]

o I

20 25 30 35 40 45 Fig. 2. Nativitetens och fruktsamhetens utveckling

ÅR 1910 15 Bo

politiska frågeställningarnas aktuella läge är därför motiverad och lämnas i bilaga 1. Några upplysningar om läget i andra länder återfinns därjämte i bi- laga 4.

Intresset knyter sig särskilt till na— tivitetens och den äktenskapliga frukt- samhetens utveckling. Ehuru det all- männa födelsetalet antalet födda barn på 1 000 invånare — är en brist- fällig mätare på ett folks reproduktions- förmåga på längre sikt sett, så ger det dock en uppfattning om de kortsiktiga förändringarna. Det visar sig nu, att den kraftiga och helt oväntade ökningen av antalet födda barn under förra delen av 1940-talet var en tillfällig företeelse, och att det relativa antalet födda barn nu endast är obetydligt högre än vid lågpunkten i mitten på 1930-talet. Under förra hälften av 1930-talet utgjorde så- lunda födelsetalet 14,1 0/:m; det steg där- på till 20,6 0/00 år 1944, men är nu (1954) åter nere i 14,6 %0. Vid en jämförelse med främmande länder se bilaga 4 — visar det sig, att endast österrike nu har ett födelsetal lägre än Sveriges och att vårt läge är relativt sett ogynn- sammare än tidigare. Anmärkningsvärt är att vissa av de länder, som tidigare hade bland de lägsta födelsetalen, nu ligger jämförelsevis bättre till (Frank- rike, Norge).

Uppgifter om den äktenskapliga frukt- samheten säger mera om befolkningens reproduktionsförmåga. Verkställda be- räkningar visar att fruktsamheten nu synes ligga t. o. m. något lägre än i mitten av 1930-talet. Den kraftiga upp- gången av antalet födelser på 1940-talet motsvarades inte på långt när av en lika stark ökning av antalet barn per äktenskap.

Av det i bilaga 1 återgivna materia- let synes man vara berättigad att dra den slutsatsen, att det demografiska lä- get nu kan anses vara ungefär detsam-

ma som för ett par årtionden sedan. Även nu har man att räkna med att an- talet födelser kommer att minska, sam— tidigt med att antalet döda kan väntas stiga. Ehuru en folkminskning inte fö- refaller trolig inom de närmaste årti- ondena, så kan en dylik på längre sikt bli svår att hejda, om det senaste år— tiondets utveckling fortsätter.

Förutom till en bedömning av total- befolkningens framtida utveckling kny- ter sig intresset till förskjutningarna mellan olika åldersgrupper. Antalet åld- ringar ökar sedan länge starkt, och den- na ökning kan beräknas komma att fort- sätta under överskådlig framtid. Enligt verkställda beräkningar kommer antalet personer över 65 år, som år 1955 utgör ca 790000, redan år 1970 att ha ökat till 1 020 000, en uppgång med nära 30 % på 15 år.

Anmärkningsvärd är vidare den stora ökning av åldrarna kring 20 år, som 1940-talets födelseårgångar inom de när- maste åren kommer att resultera i. Un- der loppet av endast 5 år, från 1955 till 1960, kan antalet personer mellan 15 och 20 år beräknas öka från 450 000 till 590 000 eller med 30 %. I barnaåldrar— na kommer det däremot att bli en minskning.

Vad menas med en familj ?

De i bilaga 1 lämnade och här ovan refererade upplysningarna om befolk- ningsförhållandena hänför sig till män- niskorna betraktade som från varandra fristående individer. En dylik upplägg- ning är av flera skäl nödvändig, när det gäller att redogöra för de grundläggan- de demografiska sammanhangen.

Ur utredningens synpunkt är det an— geläget att därjämte belysa befolkning- ens organisation på familjer. En dylik redogörelse är av flera skäl svårare att lämna. Dels uppvisar statistiken över familjer och hushåll påtagliga brister,

ANTAL 300000

i:] OGIFTA

Fig. 3. Befolkningspyramid 31/12 1.952

, och dels rör det sig här om samman- . hang som är svårare att skildra, därför * att de inte är av samma entydiga och enkla karaktär som befolkningens för- delning på åldrar. En människas kön,ål- der och civilstånd, det antal barn en ' kvinna föder osv. är givna storheter, medan däremot avgränsningen mellan olika familjetyper i många fall måste bli ganska godtycklig. Familjebegreppet kan tolkas på olika : sätt, beroende på den funktion hos fa- _ miljen, som man tillmäter den största * betydelsen. Om man utgår från den bio- , logiska funktionen, så kan en och sam- i ma person ingå i flera familjer, dvs. , räknas som barn i en familj och som

100000 0 100000

GIFTA

KVINNOR

300000

FÖRUT OFTA

förälder i en annan osv. Ur de syn- punkter, som utredningen har att före— träda, är det emellertid inte familjens biologiska utan dess sociala funktion, som är av störst intresse. Därmed av- ses dess funktion som gemensam eko— nomisk enhet (hushållet), dess funktion att vara försörjningsutjämnande, dess funktion av skydd, av uppfostran m.m. Även de känslomässiga funktionerna bör nämnas; de sammanfaller nära med de sociala.

I anslutning till det sagda kan famil- jen definieras som en grupp av män- niskor, som förenas av sexuella band eller av släktskapsrelationer i rakt upp- och nedstigande led, och som har ge-

mensam bostad och åtminstone till stör- re delen intar sina måltider gemensamt (gemensamt hushåll). Den typiska fa- miljen består av man och hustru samt ett större eller mindre antal minder- åriga barn. Även barnlösa makar och ensamstående personer med barn kan anses utgöra familjer, de senare 5. k. ofullständiga familjer. Så länge vuxna barn bor kvar i föräldrahemmet, kan de anses tillhöra denna familj. I många fall finns i en familj flera än två genera- tioner företrädda.

Familjebegreppet sammanfaller i all- mänhet med hushållsbegreppet. Dock bör personer, som tillhör ett hushåll utan att vara förbundna med någon av dess övriga medlemmar med sexuella band eller nära släktskap, inte räknas såsom tillhörande familjen. En ensam- stående person med eget hushåll bör knappast heller anses utgöra en familj.

Ur utredningens synpunkt finns det i första hand anledning att söka belysa de försörjningsmässiga sammanhangen och familjernas ekonomiska läge för att med utgångspunkt därifrån kunna er- hålla en grundval för en bedömning av behoven av samhälleliga åtgärder.

Följande kapitel kommer att ägnas åt en genomgång och analys av statistiska uppgifter, som kan belysa familjernas inkomstförhållanden och levnadsnivå.l Som en bakgrund härtill kommer nu att redovisas en del uppgifter om an— talet familjer av olika storlek och sam- mansättning, varjämte lämnas en över- siktlig framställning av de försörjnings- mässiga sammanhangen.

Antalet familjer av olika typ

Den viktigaste källan för upplysning- ar om antalet familjer av olika typ ut- görs av en urvalsundersökning, omfat- tande ca 3,3% av befolkningen, som ingick som ett led i 1950 års folkräk— ning. Som familjer räknades därvid gif-

ta samboende makar med eller utan hemmavarande barn samt ensamstående personer med hemmavarande barn. Gränsen mellan barn och vuxna drogs vid 16 år. Den återstående delen av be- folkningen, bestående av ensamstående personer över 16 år, räknades som icke tillhörande familjerna, även om de till- hörde samma hushåll. Huvudresultatet av denna undersökning redovisas efter uppskrivning till totalbefolkningen i tab. 3: 1, vari även medtagits uppgifter om ensamstående personer, hämtade ur den totala folkräkningen.

De i tab. 3: 1 lämnade uppgifterna är av grundläggande betydelse, när det gäl- ler att bedöma de försörjningsmässiga sammanhangen. Man lägger omedelbart märke till att endast en jämförelsevis ringa del av den vuxna befolkningen tillhör kategorien familjer med barn. Av 5339 000 vuxna män och kvinnor är det ej mer än 1 860000 eller 35 %, som tillhör familjer med barn. Hela antalet barnfamiljer utgör 975 000. Sär- skilt påfallande är det ringa antalet vuxna, som är föräldrar i barnrika fa— miljer. Hela antalet föräldrar i familjer med minst 3 barn utgör ej mer än 342 000 eller 6 % av alla vuxna. Där— emot är det en betydande del av barnen, som finns i de barnrika familjerna; av samtliga 1 731 000 barn återfinns 36 % i familjer med minst 3 barn.

De ofullständiga familjerna bör sär- skilt nämnas; de består av 11 000 en- samma män och 79 000 ensamma kvin- nor med barn. Tillsammans utgör de ofullständiga familjerna sålunda 90 000 eller 9 % av alla familjer med barn, och barnen i dessa familjer är 7 % av samt— liga barn. Bland männen utgör änkling- arna ungefär tre fjärdedelar Och de frånskilda en fjärdedel, medan ogifta

1 Termen levnadsnivå används i stället för den hittills vanligare termen levnadsstandard. Se vidare bil. 3.

Tabell 3: 1. Antal familjer av olika typ enligt 1950 års folkräkning

Antal

Antal familjemedlemmar

Familj etYP familjer

Vuxna män

Barn under 16 år

Vuxna

. Summa kvmnor

Makar med 714 000 428 000 290 000 107 000 38 000 .) 22 000 Ensamstående med 64 000 18 000 3 o. fl. barn ...... 8 000 Gifta ej samb.. . . . .. _ Ogifta över 16 år. . .. Änklingar, änkor utan barn ............. —— Fråuskilda utan barn ——

714 000 428 000 290 000 107 000 38 000 22 000

8 000 2 000 1 000 36 000 827 000

121 000 38 000

714 000 428 000 290 000 107 000 38 000 22 000

1 428 000 1 284 000 1 160 000 535 000 230 000 165 000

428 000 580 000 321 000 154 000 121 000 56 000 64 000 16 000 36 000 7 000 27 000 27 000 __ 714 000 ——

128 000 54 000 35 000 63 000 1 541 000

247 000 »— 41 000 —-

368 000 79 000

Summa 1 689 000 2 632 000 2 707 000 1 731 000 7 070 0001

1 Austaltsbefolkning ingår ej, varför summan är mindre än totalbefolkningen.

män med barn är sällsynta. Bland de ensamstående kvinnorna är däremot de ogifta de flesta; de utgör 41 %, me- dan änkorna är 33 % och de frånskilda 26 %.

De redovisade sifferuppgifterna hän— för sig till förhållandena vid en viss tid— punkt. Bland dem som i tab. 3: 1 redo- visats som ensamstående eller som ma- kar utan barn, har majoriteten antingen redan haft eller kommer att få försörj- ningsbörda mot barn. För att förstå försörjningssammanhangen är det följ— aktligen nödvändigt att ta även tidsdi- mensionen i betraktande. Vidare märks att åtskilliga av dem som i tab. 3: 1 redo— visats som barnlösa antingen bidrar till försörjningen av barn på annat sätt än gentemot hemmavarande barn eller på grund av hög ålder, sjukdom eller stu- dier inte kan bidra till barnförsörj- ningen.

För att kunna utnyttja de ovan redo- visade uppgifterna ytterligare är det nödvändigt att klargöra den principi- ella sidan av problemet.

Produktiv och improduktiv befolkning Under den tidiga barndomen, vid svå- rare sjukdom och under den höga ålder- domen kan människan inte utföra några arbetsinsatser. Det förekommer även att arbetslöshet hindrar människor från att försörja sig själva. Ytterligare en be- tydelsefull grupp, som inte genom pro- duktiva insatser försörjer sig själv, är de studerande.

För att under dylika omständigheter likväl kunna leva måste människan helt eller delvis ha hjälp med sin försörj- ning. Denna hjälp kan i huvudsak åstad- kommas på fem sätt, nämligen genom a) anhöriga, b) sparande, försäkringar eller lån, c) enskilda företag, (1) väl— görenhet, donationer m. m. samt e) samhällets försorg. Innebörden av den ekonomiska hjälp, som sålunda ges, är att den åstadkommer en ekonomisk ut- jämning mellan produktiv och impro— duktiv befolkning.

Av dessa fem sätt för utjämning har det första, genom anhöriga, alltid spelat en stor roll. Barn och studerande har

försörjts av sina föräldrar, åldringar av sina vuxna barn, sjuka av anhöriga. I den mån andra sätt för utjämning inte har stått till buds, så är det genom an— höriga som hjälpen har fått ske.

Frivilligt sparande, försäkringar och lån spelar en viss roll när det gäller för- sörjning i samband med ålderdom, sjuk— dom och arbetslöshet. Däremot ligger det i sakens natur, att dessa former inte kan förekomma när det gäller barn. Eftersom barndomen inträffar innan någon produktiv insats kan göras, är det omöjligt för barnet att självt spara samman medel för sin försörjning, att lösa problemet försäkringsvägen eller att låna pengar. När det gäller studier, förekommer däremot lån i betydande utsträckning.

Enskilda företag kan bidra till för- sörjningen av den improduktiva befolk- ningen genom att betala högre löner åt familjeförsörjare, genom att betala sjuk— lön och genom att bevilja pensioner.

Välgörenhet m. m. har i vårt land endast spelat någon roll i fråga om de allra sämst ställda. Dess totala omfatt- ning har alltid på det hela taget varit ringa.

Vad slutligen gäller åtgärder genom statens försorg, så har dessa kommit att spela en allt större roll. Detta gäller i första hand hjälpåtgärder mot sjukdom (den allmänna sjukförsäkringen, inva- lidpensioneringen m. m.), mot ålder- dom (folkpensioneringen) och mot ar— betslöshet (arbetslöshetsförsäkringen och andra åtgärder). Även när det gäl- ler barnförsörjningen gör samhället be- tydelsefulla insatser.

Ålderscykeln

Försörjningsutjämning mellan anhö- riga sker företrädesvis på så sätt att föräldrar och barn bildar ett gemensamt hushåll, som fungerar som ekonomisk enhet. De gemensamma ekonomiska re-

surser, som hushållet erhåller genom produktiva arbetsinsatser från dess ar- betande medlemmar, fördelas på ett sådant sätt, att de kommer även de icke— produktivt arbetande hushållsmcdlem— marna till godo. I begränsad utsträck- ning kommer därjämte försörjnings- utjämning mellan anhöriga till stånd på annat sätt än inom familjens ram, t. ex. i form av underhållsbidrag.

För en förståelse av innebörden hos den försörjningsutjämning, som äger rum inom familjens ram, är det bety- delsefullt att klargöra de olika skeden som en familj genomlöper. Härför an- vänds i det följande termen »ålders- cykeln».

Det övervägande flertalet barn kom— mer till världen och växer upp i famil- jer, som utom dem själva består av båda föräldrarna och eventuella syskon. Ett begränsat antal barn växer upp hos en- dast en av föräldrarna eller är place- rade som fosterbarn hos andra familjer. Ett mycket litet antal barn växer upp på anstalter.

Efterhand som barnen blir vuxna, flyttar de i många fall hemifrån och bildar egna hushåll. Många vuxna barn stannar dock kvar i föräldrahemmet under några år, eventuellt ända till dess de själva bildar familj. I en del fall förekommer att den nya familjen bil- ' das inom den gamlas ram.

I åldrarna mellan 25 och 45 år tillhör de flesta människor familjer bestående av man, hustru och barn. Vid åldern 35 år var enligt 1950 års folkräkning 78 % av männen och 86% av kvinnorna gifta. Även andra former av familjetill- hörighet förekommer dock: barnlösa makar, ensamstående utan eller med barn (ogifta, frånskilda, änklingar, än- kor), familjer i vilka också ingår andra än föräldrar och barn (föräldrar och svärföräldrar) .

Då föräldrarna är i 45—50-årsåldern,

har barnen mycket ofta flyttat hemifrån eller i varje fall erhållit eget förvärvs- arbete, och den typiska familjeenheten består från denna ålder och uppåt av makar utan barn eller av ensamstående personer. För männens del kan det dock förekomma, att de har minderåriga barn ända upp i pensionsåldern. I sinom tid upplöses familjen, i regel genom en- dera makens död.

De försörjningsmässiga förhållandena för en familj gestaltar sig naturligtvis helt olika, beroende på om den får många barn, får få barn eller inga barn alls. Den följande beskrivningen förut- sätter att det rör sig om en familj med flera barn.

När unga människor först träder ut i förvärvslivet, är lönerna vanligen rätt låga. Försörjningsbördor saknas i fler- talet fall, och även om lönen kan synas vara låg, möjliggör den upprätthållan- det av en jämförelsevis hög levnads- nivå, särskilt för männen med deras i allmänhet högre löner än kvinnorna. Vad som särskilt bidrar till att ge för- värvsarbetande ungdomar en hög lev- nadsnivå är, att de ofta bor kvar i för- äldrahemmet och där betalar jämfö- relsevis litet för rum, mat och övriga förmåner. Redan giftermålet och bil— dandet av ett eget hem medför i detta fall sämre ekonomiskt läge. Det är dock först genom födelsen av det barn, som ofta väntas redan då äktenskapet ingås, som situationen plötsligt förändras. Antingen måste hustrun sluta sitt för- värvsarbete, vilket innebär att hela hen- nes penninginkomst faller bort, eller måste man på annat sätt sörja för har— nets tillsyn och vård, vilket innebär avsevärda kostnader. I båda fallen blir följden en väsentligt sänkt levnadsnivå.

Födelsen av ett andra barn nödvän— diggör inte på samma sätt en omställ- ning av familjens livsform och en för- ändring av dess ekonomi. Ju större

barnantalet är, desto större blir emeller- tid behoven av mat, kläder m. m. I och med att barnantalet stiger, blir föräld- rarna äldre, och den ökade åldern leder vanligen till högre familjeinkomster. Vanligtvis stiger dock inte inkomsterna i samma takt som behoven, och följden blir att levnadsnivån sjunker, ju större barnantalet blir.

Efterhand som barnen blir äldre, sti- ger deras behov av mat och kläder. Den största försörjningsbördan och följakt— ligen den lägsta levnadsnivån erhålles i många fall strax innan det äldsta bar- net börjar förvärvsarbeta. Redan när barnen kommit upp i skolåldern, krä— ver de emellertid mindre vård och till- syn, och hustruns arbetskraft kan följ- aktligen frigöras, så att hon kan bidra till familjens ekonomi genom inkomster från förvärvsarbete. Den ur ekonomisk synpunkt sämsta perioden i en barn- familjs liv inträffar därför ofta några år tidigare än då barnen börjar för- värvsarbeta.

Sedan barnen blivit vuxna, är inkoms- ten som regel fortfarande under en lång följd av är jämförelsevis hög, och efter- hand som barnen börjar försörja sig själva, kommer familjen i ett allt bättre ekonomiskt läge. Så småningom sker dock för de flesta en successiv inkomst- minskning, vanligen accentuerad i det ögonblick, då pensionsåldern uppnås.

En familj i vilken ett större antal barn föds, upplever sålunda starka svängningar i sin ekonomiska situation. Innan det första barnet föds, är situa- tionen jämförelsevis god, även om in- komsterna ofta kan synas vara låga. Därefter vidtar en period då det eko- nomiska läget kan vara väsentligt sämre även om inkomsten är högre. Under den därpå följande perioden lättar det eko- nomiska trycket kraftigt, varefter slut- ligen ålderdomen kommer med i regel väsentligt försämrade resurser.

Om barnantalet i familjen ej är så stort, blir dessa växlingar uppenbarligen mindre framträdande och om inga barn föds, så kommer familjen aldrig att upp- leva den nedpressning under ett par år- tionden, som uppstår till följd av barna- födandet. Detsamma gäller ensamståen— de personer, som aldrig bildar familj.

Under livets gång blir många perso— ner ägare till vissa kapitalvärden. Detta kan ske genom arv, genom sparande, t. ex. i form av amortering på ett eget- hem eller på annat sätt, t. ex. genom affärstransaktioner. Bland yngre perso- ner är det blott få som är ägare till några kapitalvärden; arv från den äldre generationen erhålls som regel först i 40—50-årsåldern, och sparande m. m. har i yngre är vanligen inte avsatt så stora resultat. Vid en bedömning av det ekonomiska läget i olika åldrar bör man sålunda komma ihåg, att bland äldre personer icke så få är ägare till kapitalvärden, som innebär att deras ekonomiska läge är ett annat och bättre än om man enbart tar inkomsten i be- traktande.

För personer, som skaffar sig en lång- varig utbildning, blir utvecklingen en annan än den ovan skildrade, särskilt om studierna helt eller delvis finansie- ras genom skuldsättning. Försörjnings— bördorna mot egna barn sätter ofta in samtidigt med eller rentav innan stu- dierna avslutats, och en period av jäm- förelsevis gott ekonomiskt läge i 20— 25-årsåldern upplevs följaktligen aldrig. Om skulder samtidigt måste återbetalas, blir nedpressningen under barnförsörj- ningsåren ännu större än eljest. I yrken med långvarig utbildning inträffar de högre åldrarnas inkomstminskning van- ligen betydligt senare än i yrken med ringa eller ingen utbildning.

Det senaste århundradets och särskilt de senaste årtiondenas snabba föränd- ringar i samhällsstrukturen har med-

fört att såväl själva familjestrukturen som de försörjningsmässiga samman— hangen nu gestaltar sig på ett väsentligt annorlunda sätt än förr.

Särskilt må pekas på att själva ålders— cykeln nu i väsentliga hänseenden har ett annat utseende än förr. Den mins- kade nativiteten har medfört att färre barn nu växer upp i familjer med många barn. Andra sidan härav är att mycket färre föräldrar har att bära mycket stora barnförsörjningsbördor. Den ökade giftermålsintensiteten har lett till ett minskat antal ensamstående. Lägre giftermålsåldrar, längre skolgång och ett ökat antal personer som skaf- far sig utbildning har lett till att perio— den i ungdomen med inkomster men utan försörjningsbörda har minskat i betydelse. Däremot har perioden efter avslutad barnförsörjningsbörda men med bibehållen inkomst vuxit starkt i betydelse. Den sänkta giftermålsåldern och det mindre barnantalet har nämli- gen lett till att föräldrahemmet töms på barn, när föräldrarna är mycket yngre än förr. Därjämte har minskad dödlighet och förbättrad folkhälsa lett till att många flera lever och kan för- sörja sig själva upp till en högre ålder än förr.

Hur många har försörjningsbördor? Möjligheterna att med hjälp av statis- tiska uppgifter belysa de här ovan skild— rade sammanhangen är starkt begrän— sade. Särskilt gäller detta möjligheterna att skildra de historiska förändringar- na; ändrade indelningsgrunder och den tidigare ännu mera än nu bristfälliga statistiken över familjerna gör att man nästan helt måste avstå härifrån och nöja sig med att belysa det aktuella läget. Ett försök att belysa hur ålders- cykeln i dagens läge gestaltar sig, kom- mer dock att göras i kap. 4, som ägnas åt att beskriva barnfamiljernas ekono-

miska läge. Här nedan kommer nu att redogöras för försörjningsbördornas fördelning.

Utgångspunkten är den speeialunder— sökning, vars huvudresultat ovan redo- visats i tab. 3: 1. En ganska stor del av

de i denna tabell redovisade ensamstå- ende är gamla personer, varav flertalet inte kan bidra till barnförsörjningen, i varje fall ej genom en produktiv insats. önskvärt vore därför om den ovanstå— ende redovisningen kunde kompletteras

Tabell 3: 2. Befolkning under 65 är fördelad efter familjetillhörighet år 1950

Familjetyp

Barn (0—15 år)

Vuxna personer (16—65 år)

Antal

Antal | %

Makar med 1 barn ..................... » l) 2 » » 3 » » 4 0. fl. barn ................ Ensamstående med 1 barn .............. » » 2 0. fl. barn ......... Personer under 65 år utan barn (makar el— ler ensamstående) män ................................ kvinnor .............................

428 000 581 000 321 000 274 000 64 000 62 000

855 000 581 000 214 000 120 000 64 000 26 000

1 396 000 1 356 000

30,3 29,4

Summa 4 612 000 100,0 1 730 000

med uppgifter om ålder. En dylik redo- visning efter ålder och barnantal i kom- bination saknas emellertid, och man tvingas därför till approximationer.

Det förefaller lämpligt att anta att personer över 65 år inte kan bidra till barnförsörjningen. Antalet personer över denna ålder utgör enligt special- undersökningen 727000, varav 340000 män och 387 000 kvinnor. Bland dessa finns en del män med barn under 16 år, men deras antal kan ej vara stort, och det fel som begås om samtliga per- soner över 65 år förutsätts ingå bland makar utan barn eller bland ensam- stående, kan följaktligen ej vara stort. Under denna förutsättning erhålls tab. 3: 2, som sålunda omfattar befolkningen under 65 år.

Bland dem som här redovisats som barnlösa, återfinns, som förut påpekats, ett visst antal, som av olika skäl (stu- dier, sjukdom m. ni.) inte kan delta i barnförsörjningen. Vidare ingår i den-

na kategori ett antal personer, som i realiteten bidrar till försörjningen av andra. Det kan exempelvis röra sig om barn under 16 år, för vilka de betalar underhållsbidrag, om barn över 16 år som bedriver studier eller av andra skäl inte försörjer sig själva, om försörj— ning av åldringar osv. Därest en kor- rigering för dylika förhållanden kunde göras, skulle antalet barnlösa bli mind- re än enligt tabellen, där de utgör 30,3 + 29,4 : 59,7 % av samtliga vuxna i arbetsför ålder. En dylik reduktion skulle dock inte bli större än att man skulle finna att en mycket avsevärd del av den vuxna arbetande befolkningen säg ungefär hälften _ inte tyngs av några barnförsörjningsbördor alls. Bland dem med barnförsörjningsbörda har det stora flertalet en blott obetydlig dylik. Ettbarnsfamiljerna, i vilka de båda föräldrarna hjälps åt att försörja barnet, dominerar och stora barnförsörj— ningsbördor är sällsynta. Om man med

1000

BB

800 600 400 200

0

x & å & K

PAH. FAN.

5 H K 9 BARNS- 2'BARNS' S'BARNS- 40.FL.— FAN.

XXXXXXXW IIIIIIIIII

mal E_L

n n a man 5 ensm- öva. srÅ- (16-66 sme Å

X

ÅLDR. (öven es ÅR)

BARNS— FAN.

Fig. 4. Ansvaret för barnförsörjningen

»stor» barnförsörjningsbörda menar ma- kar med minst 3 barn och ensamståen— de med minst 2 barn, så skulle ej mer än ca 8 % av den vuxna befolkningen under 65 år ha en dylik.

Även de båda kolumnerna längst till höger i tab. 3: 2 bör uppmärksammas. De visar att en mycket stor del av har— nen finns i de stora familjerna. Med nyssnämnda definition på vad som me- nas med stor barnförsörjningsbörda, så framkommer att ca 38 % av alla barn under 16 år finns i dylika familjer. En mycket avsevärd del av den totala barn- försörjningsbördan bärs sålunda av en ringa del av den arbetsföra befolkningen.

Förändringar i närings- och bebyggelse- strukturen

Förskjutningarna i näringsstrukturen bör särskilt framhävas. För etthundra år sedan hade omkring tre fjärdedelar av befolkningen sin bärgning av jord- bruket jämte dess binäringar, och ännu

vid sekelskiftet utgjorde denna andel 55 %. Enligt 1950 års folkräkning hade den andel av befolkningen, som tillhör jordbruk med binäringar, sjunkit till 23 %, och denna utveckling fortsätter alltjämt.

Hand i hand med förskjutningen från jordbruk till andra näringar har gått förändringarna i bebyggelsestrukturen, främst karakteriserad av en snabbt till- tagande urbanisering. För etthundra år sedan bodde omkring 90 % av befolk- ningen på landsbygden, där varje be- byggelseenhet var starkt isolerad från befolkningen i övrigt. Vid sekelskiftet hade städernas andel av befolkningen vuxit till drygt 20 %, men den största staden, Stockholm, hade fortfarande inte mer än 300 000 invånare. Nu är lä- get helt annorlunda. Enligt 1950 års folkräkning tillhörde 66 % av befolk- ningen tätbebyggelse, och av dem bod- de 28 % i tätorter med minst 100000 invånare. Enbart Stor-Stockholms folk-

mängd utgjorde ca 1 milj. eller 14 % av befolkningen. Glesbygdens befolkning, som 1950 hade gått ned till 34 %, har numera i stor utsträckning tillgång till goda kommunikationer. Endast en ringa del av befolkningen bor nu så isolerat, som förr var det vanliga.

Gamla tiders jordbrukarhushåll ut- gjorde en naturlig enhet för ekonomisk utjämning mellan produktiv och impro- duktiv befolkning. Gamla människor tillhörde ofta samma hushåll som de fullt arbetsföra. Även åldringarna bi- drog till hushållets ekonomi med vissa arbetsinsatser. Barnens arbetsinsats kun- de snart nog tas i anspråk, och även de bidrog sålunda till hushållets ekonomi. Trots bidragen från olika håll var för- sörjningen ofta knapp; det är allmänt känt, att en stor del av jordbruksbefolk- ningen levde under mycket torftiga vill— kor.

Förskjutningen från jordbruket till andra näringar, övergången från natura- till kontanthushållning _ vilken i stor utsträckning även gäller jordbruksbe- folkningen samt den tilltagande ur- baniseringen har haft djupgående följ- der för familjernas möjligheter att fun- gera i försörjningsutjämnande hänse- ende. Såsom särskilt betydelsefulla fak- torer må pekas på hushållssprängningen och på det ökade förvärvsarbetet bland kvinnorna.

Termen hushållssprängningen syftar på att de olika generationerna i starkt minskad utsträckning bildar gemen- samt hushåll. Detta gäller ej minder- åriga barn, som nu liksom förr nästan alltid delar hushåll med sina båda för- äldrar eller med åtminstone den ena av dem. Däremot har det blivit allt mera ovanligt att barn som vuxna stannar i föräldrahemmet. Det är inte heller på långt när lika vanligt som förr att åld- ringar delar hushåll med sina vuxna barn.

Det stigande välståndet har utgjort en förutsättning för att hushållsspräng- ningen skulle kunna ske. Genom att ut- vecklingen i denna riktning kommit i gång har anspråk kommit att ställas på att varje vuxen person ska erhålla re- surser till sin egen försörjning; om det- ta ej kan ske genom eget arbete, så ställs krav på att samhället ska ingripa. När hushållet ej längre är gemensamt, mins— kar samhörighetskänslan och därmed förutsättningarna för en försörjnings— utjämning mellan närstående.

Kvinnornas och särskilt de gifta kvin— nornas ökade möjligheter till avlönat förvärvsarbete utom hemmet har lett till att barnförsörjningsproblemen har kommit i ett annat läge. Detta problem kommer att belysas närmare i annat sammanhang.

Ökade samhällsinsatser

Den i det föregående skildrade ut- vecklingen, vilken lett till att den nöd- vändiga ekonomiska utjämningen mel- lan den produktiva och den improduk- tiva befolkningen i allt mindre utsträck- ning äger rum inom familjens ram, har som nämnts inneburit ökade krav på insatser från samhällets sida. Även and- ra drag hos den ekonomiska utveck- lingen har medfört ett behov av ökade insatser från samhällets sida. I en äldre tid med större utrymmen för natura— hushållning fanns det större möjligheter för en icke fullt arbetsför person att utan nämnvärda penningtillskott erhål- la en visserligen mycket knapp men dock försörjning än vad som är fallet för flertalet människor i våra dagar. Möjligheterna att över huvud dra sig fram utan någorlunda stort tillskott av pengar är däremot numera mycket be— gränsade. I särskilt hög grad gäller det- ta befolkningen i de större städerna.

Betydelsen av de nu senast anförda synpunkterna får inte överdrivas. Otvi-

velaktigt fanns det förr ett stort antal människor, som på grund av bristande eller otillräckliga försörjningsmöjlighe- ter levde på eller under svältgränsen. I och för sig hade det funnits starka mo- tiv för att hjälpa dessa människor med deras försörjning. Insikten härom har legat till grund för utformningen av den ännu gällande fattigvårdslagen, där det i 1 % heter:

»Befinnes minderårig eller den, ,som i följd av ålderdom, sjukdom, lyte eller el— jest bristande kropps— eller själskrafter är oförmögen att genom arbete försörja sig, sakna medel för sitt livsuppehålle, skall han, där hans behov icke annorledes av- hjälpes, erhålla fattigvård, på sätt i denna lag sägs.

Fattigvård, som här avses, omfattar det underhåll och den vård, som äro erfor- derliga, samt för minderåriga jämväl upp- fostran.»

Den hjälp, som lämnats genom fattig— vårdens försorg, har på det hela taget varit knapphändig. De senaste årtion- denas strävanden har gått ut på att från fattigvården avlasta olika hjälpbehov och att i samband därmed höja hjälpens värde samt att åstadkomma andra hjälp- former än den förödmjukande och ur andra synpunkter olämpliga fattigvår- den.

Insikten om nödvändigheten att i ett samhälle, som vill göra anspråk på be- nämningen välfärdssamhälle, tillse att alla som ej har möjlighet att försörja sig själva, dock erhåller medel för sitt uppehälle, som svarar mot en ej alltför låg miniminivå, har utgjort drivkraften bakom de senaste årtiondenas sociala reformarbete. Detta arbete har gått hand i hand med att samhället erhållit ökade resurser, som möjliggjort dessa insatser.

I fråga om åldringarna har målsätt- ningen, när det gäller samhällets insat- ser, gått längst. I den proposition till 1946 års riksdag (nr 220), vari försla-

get till nya folkpensioner framlades, formulerade dåvarande departements- chefen målsättningen för folkpensione- ringens vidkommande på följande sätt:

»Redan dessa omständigheter göra det angeläget att reformera vår nuvarande folkpensionering för att nå det uppställda målet att pensionsförmånerna skola vara av sådan storlek att folkpensionärerna icke behöva falla fattigvården till last eller bli beroende av anhörigas bistånd. Men syftet med en folkpensionering bör gå längre. Jag kan till fullo instämma i so— cialvårdskommitténs uttalande, att man i våra dagar icke kan nöja sig med att en— dast lämna de gamla och arbetsoförmögna livets oundgängliga nödtorft. Omsorgen om dem bör fastmera inriktas på att be- reda dem en levnadsstandard som är skä— lig i förhållande till den, varpå medbor- gare med låga inkomster i gemen leva. Det stora flertalet medborgare har på grund av kontinuerligt ökad avkastning av produktionen ernått en betydande för— bättring av sina levnadsvillkor. Ålderspen- sionärerna, som i allmänhet under ett verksamt liv deltagit i det produktiva ar— betet, ha jämväl berättigade anspråk på en standardhöjning även om det icke är möjligt att härvidlag bereda dem samma ställning som övriga medborgare.»

Den nya folkpensioneringen har ock- så, åtminstone till stor del, lyckats för- verkliga denna målsättning.

När det gäller sjukdom, torde mål- sättningen för samhällets insatser i prin— cip vara ungefär densamma. Det finns ingen anledning att här gå in på frågan i vilken utsträckning den nya sjukför- säkringen lyckas förverkliga denna mål— sättning.

Vad gäller barnen, så har det uppen- barligen aldrig varit fråga om att sam— hällets insatser skulle kunna erhålla samma omfattning. Det sammanlagda värdet av barnbidrag och övriga befolk- ningspolitiska åtgärder motsvarar i rea- liteten blott en ringa del av vad som erfordras för en nödtorftig försörjning av ett barn.

Den skilda inställningen när det gäl-

ler barnen och övriga delar av den im- produktiva delen av befolkningen sam- manhänger naturligtvis. med att det övervägande flertalet minderåriga barn delar hushåll med sina föräldrar eller åtminstone endera av dem. Det kan inte tänkas att barnen på samma sätt som åldringarna skulle komma att lämna det gemensamma hushållet. Även det för- hållandet, att barnalstringen numera anses frivillig påverkar inställningen: »Har man satt barn till världen, så får man se till att man kan försörja dem.»

Det rättsliga ansvaret för försörjningen av anhöriga

Det erbjuder ett stort intresse att stu- dera vilka uttryck, som de här ovan relaterade sammanhangen erhållit i lag- stiftningen. En kortfattad redogörelse härför ska därför nu lämnas.

De lagbestämmelser, som här närmast är av intresse, återfinns i föräldrabal- ken samt i fattigvårdslagen, Av intresse i sammanhanget är också det förelig- gande förslaget till socialhjälpslag.

Enligt föräldrabalken (7 kap.) är föräldrarna skyldiga att vidkännas kost- naden för barnets uppehälle och utbild- ning. Underhållsskyldigheten upphör icke i något fall, förrän barnet fyllt 16 år (här bortses då från det fall att har- net har egna tillgångar); den slutar emellertid icke förrän barnet fått den utbildning, som med hänsyn till för- äldrarnas villkor och barnets anlag må finnas tillbörlig. Regeln gäller även utomäktenskapliga barn.

Nyssnämnda bestämmelser gäller utan inskränkning. Viss försörjningsplikt fö- religger enligt föräldrabalken även från föräldrar gentemot vuxna barn, som till följd av sjukdom etc. inte kan försörja sig själva, liksom från vuxna barn gent- emot föräldrar, som på grund av ålder- dom eller sjukdom inte kan försörja sig själva. Dylik försörjningsplikt gäller

emellertid endast »i mån av förmåga» och avser blott »skäligt» underhåll.

Motsvarande bestämmelser återfinns i den ännu gällande fattigvårdslagens 3 5, som lyder:

»Föräldrar är pliktiga att utan fattig— vårdssamhälles betungande försörja sina minderåriga barn. Enahanda försörjnings- plikt åligger man gentemot hustrun.

I övrigt åligger det föräldrar och barn att i mån av behov, å ena, samt förmåga, å andra sidan, försörja varandra, så att de ej falla fattigvården till last. Försörj— ningsplikt, som här sägs, åligger ock hustru gentemot mannen.»

Även här föreligger sålunda en skill- nad. Försörjningsplikten från föräldrar mot barn och från man mot hustru är ovillkorlig, medan försörjningsplikten från barn mot föräldrar och från hust- ru mot man är villkorlig. Det kan näm- nas att den skillnad mellan två makars försörjningsplikt mot varandra, som så— lunda återfinns i fattigvårdslagen, sak- nar motsvarighet i giftermålsbalken , där makarna behandlas paritetiskt.

Av särskild betydelse är de komplet- terande bestämmelser i fattigvårdslagen, som reglerar det allmännas återkravs- rätt mot anhöriga (frånsett förhållan- det makar emellan) till den som motta- git vård. Enligt nu gällande regler kan fattigvårdsstyrelsen göra återkravsrätt gällande såväl mot föräldrar i kon- stellationen föräldrars underhållsplikt gentemot barn (även vuxna barn) som mot barn i konstellationen vuxet barn gentemot föräldrar. När det gäller för- äldrar gentemot vuxna barn och barn gentemot föräldrar, är reglerna dock mindre stränga; återkravsrätten gäller endast i mån av förmåga, och sanktion i form av arbetsföreläggande på arbets— hem eller tvångsarbete kan inte före— komma, vilket däremot är fallet när det gäller föräldrar gentemot minderåriga barn.

Av intresse är de förändringar i des-

sa regler, som förslaget till socialhjälps- lag innebär. Allmänna bestämmelser om försörjningsplikt saknas däri, men vissa äterkravsbestämmelser kvarstår. Dessa gäller dock (frånsett förhållandet ma- kar emellan) endast föräldrar gentemot minderåriga barn; däremot försvinner återkravsrätten i övriga situationer.

Ehuru utvecklingen redan för länge sedan gått därhän, att återkravsrätt mot föräldrar gentemot vuxna barn eller mot barn gentemot föräldrar i prak— tiken inte utkrävs, är det av intresse att konstatera, att bestämmelserna där- om nu föreslås utgå ur lagen. Indirekt kan detta sägas innebära, att samhället övertagit ansvaret för försörjningen av vuxna personer, som på grund av sjuk- dom eller ålderdom inte kan försörja sig själva.

När det gäller minderåriga barn, vilar dock ansvaret för deras försörjning alltjämt enligt lagen på föräldrarna. Därmed kan dock inte samhället sägas

vara befriat från omsorg om barnen. Man kan tvärtom säga, att just det för- hållandet, att samhället genom lagstift- ningen lägger ansvaret för barnförsörj— ningen på föräldrarna, medför krav på vittgående samhälleliga åtgärder för en utjämning av barnkostnaderna.

Lönsättningeprincipema

En viss utjämning av försörjnings- bördorna kan ske genom det sätt, varpå lönsättningen sker. Utan att några kon- sekvent utformade principer tillämpa- des, så torde i ett tidigare skede ett dylikt hänsynstagande i stor utsträck- ning ha varit vanligt. Den unga arbets- kraften utan försörjningsbörda erhöll en låg lön även för stora arbetspresta- tioner, och för den äldre manliga ar— betskraften skedde i många fall en dif— ferentiering av lönen efter barnantalet. Kvinnornas ofta väsentligt lägre löner än männens för samma arbetsinsats

motiverades med att de i regel inte hade någon försörjningsbörda.

Ett hänsynstagande till försörjnings- bördorna vid lönsättningen är numera ovanligt.1 I den principiella lönediskus- sionen utgår man från att lönens stor- lek inte ska stå i relation till försörj- ningsbördan utan bestämmas under hänsynstagande till arbetsinsatsen eller eventuellt till arbetsuppgiftens art. Skill- nader i försörjningsbörda mellan olika löntagare ska utjämnas på annat sätt, i första hand genom skatter och sociala förmåner. Typisk härvidlag torde vara den inställning i fråga om den statliga lönesättningen, som deklarerades av likalönskommittén i dess är 1953 avgiv- na betänkande. Det heter däri bl. a. att »det torde få anses vara en godtagen grundprincip för den statliga lönesätt- ningen, att lönen skall utmätas med hänsyn endast till arbetet och oberoen- de av arbetstagarens personliga förhål— landen. Det är arbetet som skall betalas, icke arbetstagaren.» ( SOU 1953:18, s. 218 .) Kommittén uttalade vidare, att »om det ur social synpunkt är behövligt och önskvärt med en utjämning av lev- nadsstandarden mellan ensamstående och familjeförsörjare eller mellan fa— miljer av olika typ, bör detta inte ske genom fastställande av olika löner utan , genom skattepolitiska och lönepolitiska åtgärder, som berör alla medborgar- grupper».

Även en lönsättning enligt presta- tionsprincipen kan leda till en viss ut- jämning av försörjningsbördorna. Detta är fallet i den mån prestationerna är högst i de åldrar, då försörjningsbör- dorna är störst. Den utjämning, som

1 Ett undantag utgör kollektivavtalet för textilindustrin. Till arbetare med barn under 15 år att försörja utgår där ett månatligt lönetillägg, som utgör 10 kr för ett barn och ytterligare 4 kr för varje följande barn. Be- loppen har varit oförändrade under ett antal år och är nu uppenbarligen av ringa betydelse.

sker på detta sätt, är emellertid högst ofullkomlig. Blott om det förhöll sig så att barnantalet blev störst i de fa— miljer, för vilka inkomstutvecklingen var gynnsammast, och alla familjer med en gynnsam inkomstutveckling finge flera barn, så skulle utjämningen av barnförsörjningsbördorna kunna bli god. På så sätt förhåller det sig dock ej.

Ehuru en lönsättning enligt presta- tionslöneprincipen eller därmed besläk- tade principer långt ifrån förverkligats, måste man komma till den slutsatsen, att det sätt, varpå lönsättningen sker i vårt nuvarande samhälle, utgör ett starkt motiv för en långtgående utjämning av barnkostnaderna genom samhälleliga åt— gärder.

Förvärvsarbete bland kvinnor

Den allt större roll, som förvärvsar- bete utom hemmet har kommit att spela bland kvinnorna, har stor betydelse för förståelse av den skedda utvecklingen och det nuvarande läget. Särskilt bety— delsefullt är det förhållandet, att för- värvsarbete har börjat bli vanligt även bland mödrarna.

I den enskilda kvinnans liv skiftar ofta arbetsförhållande starkt från pe- riod till period. Före giftermålet eller fram till det första barnets födelse har numera de flesta förvärvsarbete. Fort- farande är det många som därefter ald- rig har något förvärvsarbete. Mera ty- piskt är dock numera att perioder med och utan förvärvsarbete omväxlar: me— dan barnen är små inget förvärvsar- bete, därefter ett arbete på försök osv. —— De följande statistiska upplysningar- na hänför sig till läget vid vissa tid- punkter och kan därför inte belysa så— dana växlingar.

Den viktigaste källan för upplysning- ar om hithörande förhållanden är 1950 års folkräkning. Enligt denna räknades såsom förvärvsarbetande kvinna den

61 som vid tidpunkten för mantalsskriv- ningens avgivande utförde inkomstgi— vande arbete i sådan omfattning, att det upptog större delen av en normal- arbetsdag.

Sammanlagt redovisades 817 000 kvin- nor som förvärvsarbetande, vilket inne- bär 30 % av samtliga kvinnor över 15 år. Sistnämnda procenttal säger dock ej mycket, enär bland de icke förvärvs- arbetande ingår ett stort antal åldring- ar, samt vidare sjuka, studerande m.fl.

En uppdelning av de förvärvsarbe- tande kvinnorna efter civilstånd ger följande resultat.

I % av hela antalet inom resp. civil- ståndsgrupp

487 000 235 000 95 000

817 000

Ogifta ....... Gifta ........ Förut gifta . . .

62,8 14,5 29,1

30,0

Summa

Ur arbetsmarknadssynpunkt är det naturligtvis ett betydelsefullt faktum, att en så stor del av den kvinnliga ar- betskraften består av gifta eller förut gifta. De 487000 ogifta utgör i själva verket ej mer än knappt 60 % av de förvärvsarbetande kvinnorna.

Förhållandena har härvidlag förskju- tit sig snabbt; se följande tablå:

Antal förvärvsarbe- tande kvinnor 1945 1950 . 512 000 487 000 151 000 235 000 81 000 95 000

. 744 000 817 000

Föränd- ring »— 5 % + 55 % + 18 % + 10 %

Ogifta Gifta

Förut gifta Samtliga

Under loppet av endast fem år ökade sålunda antalet förvärvsarbetande gifta kvinnor med icke mindre än 55 % och de förut gifta med 18 %, samtidigt med att de ogifta förvärvsarbetande kvin- nornas antal nedgick. Förskjntningarna

är bland annat en följd av den ökade giftermålsfrekvensen.

De i ovanstående tablåer angivna pro- centtalen säger ej mycket om förvärvs- arbetsfrekvensen bland olika grupper; på grund av olika åldersstruktur m. in. kan talen inte jämföras med varandra. Följande uppdelning efter ålder ger däremot upplysningar av stort intresse.

Procent förvärvsarbe-

tande år 1950 bland Ålder

förut

ogifta gifta gifta

55,5 78,0 80,6 78,6 75,7 73,6 16,5 66,9 11,7 50,4 37,8 4,1 20,4 10,3 1,0 5,8

sas 155 zaz 66,5 15,0 43,8

24,9 26,0 20,2 15,5 15,1

(61,5) 76,4 77,7 75,6 75,9 69,5

Samtl. åldrar Därav 15—70 år

Som synes har bland de yngre ogifta kvinnorna omkring 80 % förvärvsarbe- te. Återstoden utgörs av studerande och sjuka samt det antal »hemmadöttrar», som fortfarande finns kvar.

De förut gifta har en förvårvsarbets— frekvens, som är i det närmaste lika hög som bland de ogifta utom i åldrar- na över 50 år, där den är tydligt lägre. Här är det tydligen änkorna, som tyng- er ned procenttalen.

Bland de gifta är andelen förvärvs— arbetande betydligt lägre än bland ogif- ta och förut gifta. Anmärkningsvärt är emellertid att bland de yngre gifta nu- mera så många som en fjärdedel har förvärvsarbete (utöver dessa tillkom- mer de deltidsarbetande med genom- snittligt mindre än en halv arbetsdag i förvärvsarbete). Det må erinras om att siffrorna hänför sig till samtliga gifta kvinnor i resp. åldersgrupper, således även mödrar i barnrika familjer, hust-

rur i jordbruket (som inte räknas som förvärvsarbetande) osv.

En uppdelning av de gifta förvärvs- arbetande efter barnantal skulle givet- vis vara av stort intresse men kan ty- värr ej erhållas ur folkräkningens ma- terial. Vissa upplysningar avseende år 1952 har emellertid kunnat erhållas från befolkningsregistret. Definitionen på förvärvsarbetande är emellertid där en annan; som förvärvsarbetande har kommit att räknas nära nog alla kvin- nor, som under året haft något slag av förvärvsarbete, således även deltidsar- beten, arbeten av kort varaktighet etc. Siffrorna kommer därför att ligga på en betydligt högre nivå och kan inte sam- manställas med de förut redovisade uppgifterna. Vad som här främst är av intresse är dock skillnaderna i förvärvs- arbetsfrekvensen mellan olika katego- rier, och de kan studeras i tab. 13:23, som utvisar andelen förvärvsarbetande enligt befolkningsregistret år 1952 (se även fig. 5).

too Äxrsnsxmz'rs van/nomen" go _ eo | a la

vu—ao ÅR

O 1 2

ANTAL HEMARANDE BARN unna 16 ÅR

Fig. 5. Andel gifta kvinnor med förvärvsarbete

Som synes är förvärvsarbetsfrekven- sen högst bland de barnlösa, som blott

Tabell 3:51. Andel gifta kvinnor med förvärvsarbete fördelade efter barnantal och äktenskapets varaktighet (1952)

Antal hemma- Äktenskapets varaktighet i antal år

varande barn

under 16 år 3—6 6—9

18 Samt- 9_12 el. fler liga 12—15 15—18

61,2 39,8 24,5 21,2

Samtliga 60,4 61,7 39,3

54,0 37,2 24,0 22,3 13,6

33,1

46,8 39,3 28,5 20,0 16,6 14,3

32,2

44,3 40,9 29,7 26,3 18,5 17,1

33,4

41,9 39,4 31,3 24,3 20,3 16,4 25,9 15,6 , 7,1

34,7 " 20,3

18,9 27,2 25,1

32,5 39,4 26,9 22,6 17,5 14,2

31,9

varit gifta få år. Här dominerar givet- vis de yngre, men en del har högre ålder. Bland barnlösa, som varit gifta längre — här ingår också de som har vuxna barn är andelen förvärvsarbe- tande betydligt lägre, i själva verket t. o. m. lägre än bland enbarnsmödrar- na, som varit gifta ett fåtal år. En unge- färlig kalkyl ger vid handen att det i åldrarna under 65 år finns omkring 600000 gifta kvinnor utan minderåri- ga barn, och att av dessa kvinnor om-

kring 400000 helt saknar förvärvsar- bete. Därtill kommer ett antal, som blott sporadiskt eller i obetydlig utsträck- ning arbetar utom hemmet. Mot bak— grund av att förvärvsarbete ej är van- ligare bland de barnlösa, måste för- värvsarbetsfrekvensen bland gifta med barn anses vara jämförelsevis hög. Ju större barnantalet är, desto lägre blir givetvis procenttalen, men skillnaderna är nog mindre än vad de flesta före- ställer sig.

KAPITEL 4

Barnfamiljernas ekonomiska läge och förändringar däri under senare år

Inledande synpunkter

En skildring av barnfamiljernas eko- nomiska läge kan ta sikte på att söka besvara flera slag av frågor. Den fråga, som det förefaller mest angeläget att få besvarad, är hur stor del av barnfamil- jerna och särskilt de barnrika famil- jerna, som befinner sig i ett direkt då- ligt ekonomiskt läge. Studiet kan emel- lertid även inriktas på att söka jämföra genomsnittsförhållandena för familjer med olika barnantal och att jämföra barnfamiljernas ekonomiska läge med det ekonomiska läget för hushåll utan barn och för ensamstående. Av intresse är vidare att söka fastställa hur den i föregående kapitel skildrade ålderscy- keln gestaltar sig siffermässigt. Slut- ligen har det ett stort intresse att söka studera förändringarna i barnfamiljer- nas ekonomiska läge efter barnbidrags- reformens genomförande. Den föl— jande analysen kommer att så långt det är möjligt med hjälp av förefintlig sta— tistik söka belysa alla de ovannämnda frågeställningarna.

Vid en statistisk belysning av det ekonomiska läget hos hushåll av olika storlek, stöter man på den svårigheten, att inkomstens storlek inte gärna kan begagnas som mätare på det ekonomis- ka välståndet. En inkomst av exempel-

vis 10 000 kr innebär uppenbarligen något helt annat för en barnrik familj än för en familj med få eller inga barn. Detta problem behandlas från prin- cipiella utgångspunkter i bilaga 3, som mynnar ut i vissa slutsatser om de reg- ler, som bör följas för att man ska kun- na få ett mått på det ekonomiska läget, som kan användas vid jämförelser mel— lan hushåll av olika storlek. Dessa reg- ler går ut på att man bör sätta de eko- nomiska resurserna i relation till hus- hållets storlek. De ekonomiska resur- serna utgörs av hushållets inkomster ökade med andra tillskott, såsom na- turainkomster och barnbidrag, samt minskade med skatter och vissa andra, utgifter. Det sålunda erhållna beloppet, konsumtionsbeloppet, ska divideras med ett tal som uttrycker hushållets storlek. Som mätare används därvid det antal konsumtionsenheter, som hushållet om- fattar. Enligt bilaga 3 här konsumtions- enhetsskalan vara konstruerad på så sätt, att varje vuxen person beräknas motsvara en konsumtionsenhet och barn i olika åldrar följande antal enheter:

0— 3 år konsumtionsenheter 4—- 6 » » 7— 9 » »

10—12 » » 13—15 » »

Genomsnittet för barn i alla åldrar blir 0,6 konsumtionsenheter. Med bort— seende från skillnaderna i barnens ål- der blir det antal konsumtionsenheter, som hushåll av olika storlek motsvarar, det följande:

Ensamstående person 1,0 konsumtionsenh. Makar utan barn 0 » Makar med 1 barn

» » 2 » » » 3 » » » 4 »

De ovan angivna principerna, enligt vilka konsumtionsbeloppet dividerat med antalet konsumtionsenheter enligt ovan angivna skala kan sägas ge en index på det ekonomiska läget, har inte tagit hänsyn till värdet av hemarbetet. Rent teoretiskt skulle betydelsen av den hemarbetande hustruns arbetskraft för familjens standard i och för sig kunna inarbetas på följande sätt. I en full- ständig familjebudget skulle värdet av hemarbetet förekomma både- på in— jkomst- och utgiftssidan. Man tänker sig då att hustruns hemarbete skapar en inkomst och för denna inkomst köper familjen just hustruns tjänster. Detta betraktelsesätt innebär att om hustrun i en stor familj tvingas arbeta mycket, skapar hon härigenom ett stort inkomst- tillskott till familjen och omvänt. När man sedan dividerar den sålunda be- stämda inkomsten med antalet kon- sumtionsenheter i hushållet, skall dessa enheter också innehålla ett hänsyns— tagande till barnens och övriga familje- medlemmars förbrukning av hemarbets- tjänster. I en sådan »riktig» kalkyl skulle alltså hemarbetet förekomma bå— de som ökad inkomst och som ökad utgift i jämförelse med den metod som följts i denna utredning.

Den ökning av familjens inkomst och »utgift» som ökningen av hemarbetet 'nnebär i större hushåll, motsvaras emellertid samtidigt av en minskning i

en annan post som inte redovisas med den avgränsning av konsumtionen som är vedertagen i ekonomiska samman- hang, nämligen i husmoderns (och öv- riga hushållsmedlemmars) fritid. Detta gäller naturligtvis också för andra in- komsttagare: inkomstens höjd är inte ensam mätare på levnadsstandarden utan denna bestäms också av arbets— tidens längd.

Av både teoretiska och praktiska skäl tvingas man därför till mycket grova approximationer när man jämför den ekonomiska standarden i olika hushåll. Det mått på standarden som användes i denna utredning, utgår från hushål- lens konsumtion av varor och tjänster som inköps på marknaden. De fel som uppstår när man med denna metod jämför hushåll som disponerar hem- arbetskraft, torde dock kunna tolereras. Däremot bör en korrigering ske när jämförelsen utsträckes till hushåll där alla vuxna hushållsmedlemmar är för— värvsarbetande. I synnerhet måste detta ske beträffande hushåll där båda för- äldrarna har förvärvsarbete och det finns minderåriga barn, liksom för ofullständiga familjer i vilka det inte finns någon hemarbetande för barnens vård och hemmets skötsel. Eftersom hemarbetet inte lagts till inkomsten i hushåll med hemarbetskraft, måste man i dessa fall _— för att erhålla jämför- bara värden göra ett avdrag från den disponibla inkomsten innan man divi- derar med antalet konsumtionsenheter. Ett liknande, mer begränsat avdrag för förvärvsarbetande ensamstående kan ifrågasättas. Beräkningen av ett sådant avdrag skulle emellertid bli obestämd inom så vida marginaler att någon hän- syn härtill inte tagits i de kalkyler, som kommer att återges i det följande. En mindre överskattning av de ensamstå- endes levnadsnivå kan därför antas ha ägt rum.

Det bör starkt understrykas att prin- cipen att begagna konsumtionsbeloppet uträknat per konsumtionsenhet som en mätare på familjernas ekonomiska läge är av utslagsgivande betydelse och le- der till ett helt annat resultat än om man skulle räkna med inkomstens eller konsumtionens storlek per familj. Det kan emellertid inte råda något tvivel om att det här tillämpade beräknings- sättet lämnar en riktigare bild. På den- na punkt kan följande uttalande av professor Ragnar Frisch lämpligen ci- teras:

Den innflytelse som familiestörnelsen har på levestandarden er mye större enn en vanligvis gjör seg forestiIling om. Som et eksempel kan nevnes resultatet av den hus- holdningsbudsjettbearbeidelse som Univer- sitetets Socialnkonomiske Institutt i Oslo utförte for Arbeidernes faglige landsorga- nisasjon på grunnlag av husholdningsregn— skapsmateriale for november 1945. Dette materiale var innsamlet fra fagforenings- medlemmer. Innenfor et så avgrenset ma- teriale skulle en tro at det måtte vare en temmelig snever representasjon m. h. t. inntektsklasser. Det viste seg imidlertid at selv innenfor dette materiale hadde den mest velstående familie omtrent fem ganger så stor inntekt som den minst velstående familie når alle inntekter ble ntregnet som en inntekt pr. forbruksenhet. Det er bare denne inntekt pr. forbruksenhet som gir et noenlunde riktig billede av levestandarden. Mye feilvurdering opp gjennom tidcnc også mye forkastelig statistisk praksis —— skyldes at en har operert med familieinn- tcktsbegreppet i stendenfor med innte'kten pr. forbruksenhet. (Ekonomisk tidskrift 1948.)

Framhållas bör att det resonemang, som här förs, till sin innebörd är rent ekonomiskt. Ur viss synpunkt kan före- komsten av barn i en familj betraktas som en tillgång för föräldrarna; »gläd- jen av att ha barn» kan i obestämd grad anses motväga det sämre läget hos barn-

familjerna. Från dylika synpunkter bortses dock i detta sammanhang.

De viktigaste statistiska uppgifter” som står till förfogande för belysning! av barnfamiljernas ekonomiska läge, är dels vissa uppgifter om de taxerade in- komsterna för inkomståret 1952 och dels socialstyrelsens levnadskostnads- undersökning för samma år.

Taxeringsnppgifter för år 1952

Den årliga inkomststatistiken bygger numera på uppgifter avseende personer födda den 5, 15 eller 25 dagen i måna- den; för personer med minst 30 000 kr inkomst omfattar statistiken dock samt- liga inkomsttagare. Inkomstuppgiften avser den s. k. sammanräknade netto— inkomsten, varmed avses summan av de enligt förordningen om statlig in- komstskatt uppskattade inkomsterna av olika förv—ärvskällor efter avdrag av kostnaderna för inkomsternas förvär- vande och av eventuellt underskott å förvärvskälla.

Möjligheterna att utnyttja denna år- liga statistik för utredningens syften är av flera skäl starkt begränsade. Till en början må erinras om att taxeringens inkomstuppgifter i många fall ger en missvisande och på det hela taget allt- för ogynnsam bild av inkomsttagarens ekonomiska läge. Förklaringen kan vara vad som brukar benämnas undertaxe- ring, men därjämte märks att vissa peni ningtillskott inte är skattepliktiga (un- derstöd såväl från samhället som i viss utsträckning från anhöriga, barnbidrag m. m.). Vidare märks att naturainkoms- ter är lågt värderade eller ej alls ingår i taxeringens inkomstuppgift.

Det bör även observeras att uppdel- ningen i beskattningsenheter inte alls svarar mot fördelningen på ekonomiska enheter, dvs. på hushåll. Man och hust- ru räknas visserligen samman som en inkomstenhet, men i övrigt räknas varje inkomsttagare som en självständig en- het. Ett mycket stort antal icke gifta

personer tillhör emellertid hushåll med flera inkomsttagare.

En ännu allvarligare brist i den år- liga inkomststatistiken, som gör den nästan helt oanvändbar för utredning- ens syften, utgör det förhållandet att denna statistik sedan några år inte lång- re redovisar inkomsttagarna uppdelade efter barnantal utan blott efter kön och civilstånd m. m. Det måste anses myc- ket beklagligt, att så är fallet; denna statistiks användbarhet för att belysa de ekonomiska förhållandena för olika befolkningskategorier har därigenom i hög grad begränsats.

Genom en särskild för utredningens räkning företagen bearbetning av upp- gifterna i det 5. k. befolkningsregistret har det emellertid blivit möjligt att för bestående äktenskap belysa inkomstför- hållandena år 1952 för familjer med olika barnantal. Befolkningsregistret omfattar personer födda den 15 i måna- den, således en tredjedel av materialet i den årliga inkomststatistiken. Inkomst- uppgifterna avser även här den sam- manräknade nettoinkomsten. Sifferma- terialet återges i tab. 4:1; därjämte återges i tab. 4: 2 motsvarande uppgif- ter för ensamstående. De senare upp-

gifterna, som har hämtats ur den or- dinarie årliga inkomststatistiken för 1952, har uppräknats till att avse hela befolkningen,.

När det nu gäller att utnyttja detta material för" en bedömning av det eko- nomiska läget för olika familjestorle- kar, så måste de ovan omnämnda all- männa reservationerna mot inkomst- statistiken hållas i minnet. Bortsett från dessa invändningar gäller att den sam- manräknade nettoinkomsten principiellt avviker från det inkomstbelopp, vilket enligt de i kapitlets början redovisade principerna bör ligga till grund för bedömningen. .

Viktigast är att inkomsten måste mins- kas med beloppet för direkta skatter. I tab. 4:1 och 4:2 anges i en 'särskild kolumn de ungefärliga belopp, som sva- rar mot inkomsten efter skatt för de olika klasserna. Skatteberäkningen hän- för sig till ortsgrupp 4 och en kommu- nal utdebitering av 12 kr. Därvid har måst förutsättas att inga hustrur har förvärvsarbete. För familjer med för- värvsarbetande hustru blir gränserna för inkomsten efter skatt emellertid blott ett par hundra kronor högre än vad som angivits i tabellen.

Tabell 4: 1. Samboende makar fördelade efter barnantal och inkomst (ir-1952. Ca 3,3 % av befolkningen

Samman-

Städer

Landsbygd

Dzo efter avdrag av skattl, kr

räknad netto- inkomst, kr

0 1 barn barn barn

2 0 1 ' 2 3 barn barnbarn barn

0— 4 000 4 000— 6 000 6 000— 8 000 8 000—10 000 10 000—12 000 12 000—15 000 15 000—20 000 20 000—30 000 30 000—50 000 50 000——

0—— 3 700 3 700— 5 200 5 200— 6 700 6 700— 8 300 8 300— 9 800 9 800—12 000 12 000—15 300 15 300—21 200 21 200—31 400 31 400——

Summa

857 783 1 534 2 272 1 989 2 023 1 688 765 278 105

107 243 655 1 505 1 508 1 317 793 343 99

51 124 434 1 015 976 851 589 339 137

31 42

2 345 2 060 2 484 2 267 1 262 948 602 265 72 34

339 779 1 468 1 584 928 590 323 115 38

6

218 530 1 111 1 264 732 476 294 142 25

8

110 252 512 504 306 162 .106

"75

'30 12

12 294 6 601 4 558

12339. 6170 4 800 2 069

1 Ortsgrupp 4, kommunal utdebitering 12 kr;

Tabell 4: 2. Ensamstående (= ogifta samt förut gifta) fördelade efter inkomst år 1952 Hela befolkningen

Städer Landsbygd

Sammanräknad nettoinkomst, kr

Dzo efter avdrag av skattl, kr

Samtliga

Män Kvinnor Män Kvinnor

580 22 340 35 780 33 850 64 750 75 060 71 570 31 020

1 100 50 520 68 620 59 450 113 360 87 400 36 290 17 810

640 53 520 77 250 71 140 116 280 99 190 50 980 16 550

1 130 84 140 74 660 46 580 57 250 24 860

9 960 5 830

3 450 210 520 256 310 211 020 351 640 286 510 168 800

71 210

-— 1 200

1 200— 2 000 2 000— 3 000 3 000— 4 000 4 000— 6 000 6 000— 8 000 8 000—-10 000 10 000—12 000

1 200 1 200-_ 1 900 1 900— 2 700 2 700— 3 400 3 400— 4 900 4 900— 6 400 6 400— 7 800 7 800— 9 100

12 000—15 000 15 000—20 000 20 000—30 000 30 000—50 000 50 000—

9 100—11 000 11 000—14 000 14 000—19 300 19 300—28 900 28 900—

14 470 7 010 3 740 1 195

496

9 130 5 800 2 200 668 299

7 750 3 410 1 270 255 121

3 020 1 470 420 103 58

34 370 17 690 7 630 2 221 974

361 861

Summa 498 256 309 481 I 622 345 452 647

1 Ortsgrupp 4, kommunal utdebitering 12 kr.

De i tab. 4: 1 och 4: 2 återgivna siff- rorna kan nu utnyttjas för en ungefär- lig beräkning av hur vanligt det inom olika familjetyper är, att den disponibla inkomsten per konsumtionsenhet ligger under olika värden. Om man exempel- vis bestämmer sig för att studera hur många hushåll, som ligger under en disponibel inkomst per konsumtionsen- het av 2 500 kr, så motsvarar detta för ensamstående en inkomst efter skatt av 2 500 kr, för makar utan barn blir mot- svarande belopp 5000 kr, för makar med ett barn (: 2,6 konsumtionsenhe— ter) blir beloppet 6 500 kr osv.

För makar med barn måste en juste- ring därjämte göras för värdet av de familjesociala förmånerna. En dylik justering för barnbidraget vållar inga svårigheter, enär detta utgår med 290 kr till alla barn. Värdet av övriga fa— miljesociala förmåner växlar emeller- tid från fall till fall, beroende på bo- sättningsorten, antalet barn i familjen, barnens ålder, inkomstens höjd m. fl. omständigheter. Någon differentierad beräkning kan inte gärna här komma ,i fråga, utan det är nödvändigt att förut-

sätta att beloppet är lika stort för alla barn.

Av redovisningen i kap. 2 framgår, att den för stat och kommun samman-

SÖDER

______ i _]

40.8.

Fig. 6. Andel hushåll under 2 500 kr per konsumtionsenhet år 1952

lagda kostnaden för barnbidragen ut- gör ca 520 milj. kr. Bland övriga famil- jesociala förmåner som kommer ett nå- gorlunda stort antal barn till godo, spelar endast Skolmåltider och bostads- rabatter en mer betydande roll. Kostna- derna för de förra utgör ca 80 milj. kr och för de senare ca 50 milj. kr (upp— gifterna avser 1953). Om man följakt- ligen räknar med att det sammanlagda

värdet av alla familjesociala förmåner per barn räknat utgör 500 kr, så är detta belopp i varje fall inte för lågt angivet.

Följande hjälptablå kan nu uppgö- ras; den utvisar vilken nettoinkomst efter avdrag av skatt, som olika familje— typer behöver, för att den disponibla inkomsten per konsumtionsenhet ska bli 2 500 kr.

Motsvarande kalkyl för en disponi-

Antal kon- sumtions— enheter

En disponibel inkomst av 2 500 kr per konsumtions- enhet mot- svarar pr hushåll kr

Därav täcks genom barn- bidrag, skol- måltider m. m. kr

Erforderlig nettoinkomst (efter avdrag av skatt) kr

Ensamstående ................... Makar utan barn ................ Makar med 1 barn ...............

» » 2 » » 3 » » 4 o. fl. barn .........

u

oomw'öuoo &UDFNMH

2 500 5 000 6 500 8 000 9 500 12 000

2 500 5 000 6 000 7 000 8 000 9 700

500 1 000 1 500 2 300

bel inkomst av 2000 kr per konsum- tionsenhet ger följande nettoinkomster: 2 000 kr 4 000 » 4 700

Ensamstående .............. Makar utan barn ........... » med 1 barn ......... » » 2 » » 3

|) I)

Det är nu möjligt att med hjälp av tab. 4:1 och 4:2 ungefärligt beräkna hur stor andel av hushållen, som lig- ger under en disponibel inkomst av 2000 och 2500 kr per konsumtions— enhet. Resultaten av en sådan kalkyl framgår av vidstående tablå.

Några siffror för ensamstående och för barnlösa makar har inte presen- terats i nyssnämnda tablå, beroende på att av ovan antydda skäl dessa utgör en mycket oenhetlig kategori, som ej läm— par sig för jämförelser av här ifråga- varande slag. Främst märks att en av- sevärd del av de i skatteteknisk bemär- kelse ensamstående personerna tillhör andra hushåll och därigenom kan till- godogöra sig förmåner, som medför att

Procentuellt antal hushåll under en dispo- nibel inkomst per konsum- tionsenhet av

2 500 kr

2 000 kr

Städer

Makar med 1 barn ...... » » 2 » » 3 o » 4 o. fl. barn

Landsbygd

Makar med 1 barn ...... » » 2

31 44 62

14 19 32

» ) 3 » » 4 o. fl. barn

56 85

de befinner sig i ett bättre läge än om man blott tar hänsyn till deras egen disponibla inkomst. Dessutom är många inkomsttagare i denna grupp endast tillfälligt yrkesverksamma. Makar utan barn innefattar inte bara barnlösa ma- kar i egentlig mening utan även unga

nygifta, som ännu ej fått några barn, samt äldre makar med vuxna barn. Slut- ligen bör ihågkommas, att någon juste— ring för förvärvsarbetande hustrur inte företagits.

Trots det ungefärliga i ovanstående beräkningar torde man av siffrorna kunna dra den slutsatsen, att det bland de barnrika familjerna är ojämförligt vanligare än bland familjer med få barn att man finner familjer med ett dåligt ekonomiskt läge. I särskilt hög grad gäller detta landsbygden. Beträf- fande landsbygden må dock tillfogas, att taxeringarna där, bl. a. på grund av den låga naturavärderingen, är mindre lämpade än i städerna för en analys av här ifrågavarande slag.

De i tab. 4:1 och 4:2 redovisade sifferuppgifterna kan även utnyttjas för att belysa familjetypsfördelningen bland de hushåll som ligger ovanför en viss disponibel inkomst per konsumtionsen- het. En ungefärlig dylik kalkyl har läm- nat till resultat, att det finns ca 850 000 hushåll (ensamstående eller makar) som ligger över en disponibel inkomst av 5 000 kr per konsumtionsenhet. Antalet hushåll över 10 000 kr per konsumtions- enhet utgör ca 68 000. Dessa hushålls procentuella fördelning på olika hus- hållstyper framgår av följande tablå:

Procentuell fördel- ning bland dem bland som över- samt— stiger ”ga 5 000 10 000 kr/k.e. kr/k.e. Ensamstående män.. 27 44 41 » kv.... 24 23 24 Makar utan barn. . . 23 23 28 » med 1 barn.. 12 6 5 » | 2 » .. 9 3 2 » » 3 o. fl. b. 5 1 0 Summa 100 100 100

Siffrorna visar hur de barnlösa do- minerar bland dem som ligger över en viss disponibel inkomst per konsum- tionsenhet. Medan barnfamiljerna är omkring en fjärdedel av samtliga hus- håll, utgör de ej mer än 10 % av de hushåll, för vilka disponibla inkomsten överstiger 5000 kr per konsumtions- enhet. Bland hushållen över 10000 kr/k.e. är barnfamiljerna ej mer än ca 7 %.

Socialstyrelsens levnadskostnadsundersökning för år1952

Denna undersökning har utnyttjats för de i bil. 2 relaterade beräkningarna av barnkostnaderna. Till denna bilaga och däri refererad litteratur hänvisas för upplysningar om undersökningens omfång och karaktär.

Större delen av undersökningsmate— rialet redovisas i tab. 4: 3 med en de- taljerad uppdelning på olika hushålls- typer. Hushåll bestående av enbart pen- sionärer samt några få hushåll med egenartad sammansättning har därvid uteslutits. Ensamstående personer, som ingår i s. k. blandade hushåll, har sär- redovisats.

Uppdelningen i tab. 4: 3 har drivits så långt att några självständiga slutsat- ser inte kan dras för var och en av grupperna. När resultatet överensstäm- mer för ett flertal grupper med likartad sammansättning — t. ex. alla barn- familjer jämförda med familjer utan barn —— synes man emellertid vara be- rättigad till vissa slutsatser, särskilt i den mån resultaten stämmer med re- sultaten från taxeringsstatistiken.

Det i undersökningen begagnade kon- sumtionsutgiftsbegreppet innefattar hus- hållens totala penninginkomst under 1952 med avdrag för skatter etc. och för eventuellt sparande samt med till- lägg för dels kontanta bidrag, såsom barnbidrag m. m., dels värdet av natura—

Tabell 4: 8. Konsumtionsbeloppets storlek för olika hushållstyper år 1952

Kons.bel. per kons.- enhet (kr)

Antal hushåll (personer)

Kons. bel. per hus— håll (kr)

Kons.enh. per hus- håll

Hushållstyp

4 000 3 400 5 800 3 900 6 700 5 000 5 700 3 700 3 700 3 500 3 400 3 300 3 200 2 900

37 14 000 13 400 15 800 13 900

6 700 5 000 11 300 9 300 10 000 10 500 10 800 1 1 200 12 200 13 600

män kv 29 män 22 kv 6

Ungdomar, som ingår i blandade hushåll (under 25 år) Personer i åldern 25—34 år, som ingår i blandade hushåll Yngre ensamstående män 15 (under 35 år) kv 18 Makar utan barn, gifta 1947 eller senare ....... 19 Makar med 1 barn under skolåldern ........... 45 » » i 45 » under 15 » i 0. under skolåldern ....... 21 » »

4.

i skolåldern ............... 20 i 0. under skolåldern ....... 28

» 4 o. fl. barn i och under skolåldern 16 Egentliga familjer med vuxna och minderåriga barn ...................................... Ensam man eller kvinna med barn (ev. jämte icke förvärvsarbetande anhörig) .................. Makar utan barn gifta 1946 eller tidigare, dock ej pensionärer ................................

åwaEQMPN—AHHHHH x'lOOHklsJO—lulo

39 14 300

14 7 700 65 18 26 90

588

9 900 4 500 5 400 11 100

Ensamst. 35 år 0. däröv., dock ej pensionäreernfn

Blandade hushåll (endast vuxna) .............. Samtliga

1 Avser inkomst efter skatt i stället för konsumtionsbelopp. Källa: Socialstyrelsens levnadskostnadsundersökning för år 1952.

tionsenhet. En ungefärlig dylik beräk- ning ger följande resultat.

konsumtion, såsom fri bostad eller bo— stadsrabatt, Skolmåltider etc. Resultatet av en beräkning av det ge- nomsnittliga konsumtionsbeloppet per konsumtionsenhet framgår av kolumnen längst till höger i tab. 4:3. En klar skillnad framkommer som synes mel— lan å ena sidan barnfamiljerna och å den andra makar utan barn, för vilka konsumtionsbeloppet per konsumtions— enhet är väsentligt högre. Även flertalet grupper av ensamstående ligger högre Mafal- m.m & him" än barnfamiljerna. , ,, 3 0_ f]_ b De i tab. 4: 3 redovisade uppgifterna

Under ett konsum- tionsbelopp av

2 500 kr per kon- sumtions- enhet

3 000 kr per kon- sumtions- enhet

16% 17% 36% 48% 61%

Ensamstående ...... Makar utan barn . . .

10% 10% 14% 18% 35%

avser genomsnitt för olika familjer. Där— jämte kan man, i likhet med vad som skedde för de taxerade inkomsterna, söka beräkna hur vanligt det är, att familjer av olika typ ligger under ett visst konsumtionsbelopp per konsum-

Härav framgår att ju större barn- antalet är, desto vanligare är det, att konsumtionsbeloppet per konsumtions- enhet ligger under de angivna värdena.

En viss ytterligare belysning av skill— naderna i levnadsnivå mellan olika hus—

Tabell 4: 4. Utgifter för kläder och skor inom olika hushållstyper är 1952

Summa Klädutgifter (kr) i genomsnitt för Antal konsum- varje hushåll tions— man kv minder- hela hus- belopp årigt hållet barn

Ungdomar, som ingår i mån 37 14 000 697 —— 697 blandade hushåll (under kv 29 13 400 919 -—— 919 25 år) Personer i åldern 25—34 år, män 22 15 800 668 —— — 668 som ingår i blandade bus— kv 6 13 900 —— 645 645 håll Yngre ensamstående (under män 15 6 700 738 —— 738 35 år) kv 18 5 000 —— 943 943 Makar utan barn, gifta 1947 eller senare ........................ 19 11 300 560 879 —- 1 439 Makar med 1 barn under skolåldern 45 9 300 439 466 165 1 070 » » 1 » i o 45 10 000 414 493 411 1 318 » » 2 » under » 15 10 500 516 550 174 1 414 » » 2 » io. und. » 21 10800 402 473 219 1 313 » » 2 » i » 20 11 200 484 516 386 1 772

» » 3 » io. und. » 28 12 200 431 407 224 1 510 » » 4 o. fl. barn i och under skolåldern ..................... 16 13 600 382 374 197 1 580

Egentliga familjer med vuxna och minderåriga barn .............. 39 14 300 436 439 339 2 305

Ensam man eller kvinna med barn (ev. jämte icke förvärvsarbetande anhörig) ...................... 14 7 700 . . 553 273 944 Makar utan barn gifta 1946 eller ' tidigare, dock ej pensionärer. . .. 65 9 900 492 507 —— 999

Ensamstående 35 år och där- män 18 4 500 468 —— -— 468

över, dock ej pensionärer kv 26 5 400 —— 774 —— 774

1 Avser inkomst efter skatt i stället för konsumtionsbelopp. Källa: Socialstyrelsens levnadskostnadsundersökning för år 1952.

hållstyper kan erhållas genom den i ningen. Tabellens uppgifter samman- tab. 4: 4 återgivna redovisningen av fattas i nedanstående tablå över de ge- utgifter i olika hushåll för kläder och nomsnittliga beklädnadsutgifterna per skor enligt levnadskostnadsundersök- år för olika grupper av individer:

Barn Män Kvinnor kr kr kr

Barn under skolåldern ......................... 200 —

» i » ......................... 400 -——- Vuxna hemmavarande barn och yngre ensam-

stående .................................... 700 900 Äldre ensamstående, ej pensionärer ............. —- 500 700 Makar utan barn, yngre ....................... 600 900

» » » äldre ....................... —— 500 500 » med få barn ........................... 400 500 » » många barn ........... . . . . . ....... 300 400

Pensionärer .................................. —— 200 250

De redovisade skillnaderna i kläd- utgifter för olika åldrar beror till en del på olikheter i behov. Det är sålunda rimligt att klädkostnaden växer från den tidigare barndomen och när ett maximum för yngre vuxna personer för att därpå avta mot högre åldrar. Emellertid är skillnaderna i faktiska utgifter under olika åldrar otvivelaktigt större än som motsvarar olikheterna i behov, både de »objektivt» _ genom skillnader i kroppsstorlek och slitage —— och de mer konventionellt betingade behoven. Inte bara klädutgifterna utan även »klädnivån» är otvivelaktigt högst bland yngre vuxna. Eftersom de gifta med barn genomsnittligt sett har större tillgång på hemarbetskraft (genom att flertalet hustrur arbetar i hemmet) än de ogifta och makarna utan barn, är det naturligt att klädutgifterna för de förra ska vara lägre än för de senare, men skillnaden förefaller väl stor för att inte också innebära en lägre nivå för de gifta med barn. Att siffran för hustrur med många barn är lägre än för hustrur med få barn, innebär otvi- velaktigt att de förra har en lägre kläd- nivå.

Levnadsnivå vid olika barnantal för vissa givna inkomstlägen

Hittills har framställningen i detta kapitel syftat till att ge en bild av lev- nadsnivån för olika familjetyper med utgångspunkt från de faktiska inkoms- terna och den faktiska konsumtionens storlek. Därav följer att i den mån barn- familjerna (ev. särskilt de barnrika fa- miljerna) genom att arbeta mera, skaffa sig extrainkomster osv. har lyckats höja familjens konsumtion upp till vad de betraktat som ett minimum, medan de barnlösa avstått från sådana extra ar— betsinsatser, så har effekten härav kom- mit att inregistreras i siffrorna. Detta är ej helt tillfredsställande; ej heller är

det tillfredsställande, att jämförelsen innefattar grupper, som i fråga om ål- der m. 111. kan skilja sig avsevärt från varandra.

Ur vissa synpunkter är man sålun- da mest intresserad av att få reda på skillnaderna i levnadsnivå mellan olika familjetyper under i övrigt oförändrade förhållanden med avseende på ålder, arbetsinsatser m. in. Det är följaktligen av intresse att studera vilken levnads— nivå, som kan uppnås vid olika givna inkomstlägen, när barnantalet varierar. Härvidlag blir det ej fråga om ett sta- tistiskt studium, utan blott att under hänsynstagande till storleken hos skat- terna, barnbidragen och övriga familje- stödjande åtgärder räkna ut vilket kon- sumtionsbelopp per konsumtionsenhet, som kan uppnås vid olika givna in- komster. Löneinkomsten kan förutsät- tas ej variera med barnantalet; det före- kommer numera endast i undantagsfall i Sverige att lönen ökar med ett stigan- de antal barn (jämför kap. 3).

Resultatet av en dylik beräkning åter- ges i tab. 4:5. Skatten har även här beräknats enligt ortsgrupp 4 och för en kommunal debitering av 12 kr. Vär- det av barnbidrag, skolmåltider m. ni. har liksom förut beräknats uppgå till ett värde av 500 kr per barn och år. Siffrorna i tab. 4: 5 återges även i dia- gramform; kurvorna visar hur olika ökningen i konsumtionsbelopp per kon- sumtionsenhet gestaltar sig för olika familjetyper vid stigande inkomst.

De i tab. 4: 5 och i diagrammet fig. 7 återgivna siffrorna visar hur höga inkomsterna i de barnrika familjerna måste vara för att dessa familjer ska komma upp till samma konsumtions- belopp per konsumtionsenhet som de barnlösa lätt kommer upp till. För barn- lösa makar är exempelvis en för man och hustru gemensam inkomst av 15 000 kr ingalunda ovanlig. Denna inkomst

Tabell 4: 5. Disponibel inkomst per konsumtionsenhet vid olika inkomstlägen och för hushåll av olika storlek

Disponibel inkomst per konsumtionsenhet i olika hushållstyper

Hushållets

inkomst Ensam-

Makar med

stående

1 barn 3 barn 4 barn

4 000 6 000 8 000 10 000 12 000 15 000 20 000 30 000 50 000

3 400 4 900 6 400 7 800 9 100 11 000 14 000 19 300 28 900

1 400 1 800 2 200 2 600 3 000 3 600 4 400 6 000 8 500

1 300 1 600 2 000 2 300 2 700 3 200 3 900 5 300 7 600

1 600 2 200 2 800 3 400 4 000 4 800 6 100 8 300 12 600

LEVN. NIVÅ (nous. BELOPP PR. kg.) nu

30000

0 0 10000 30000 INKOH ST

50000 KR

Fig. 7 Levnadsnivå vid stigande inkomst

ger dem ett konsumtionsbelopp per konsumtionsenhet av 6 000 kr, men för att en trebarnsfamilj med hemarbetan- de hustru ska komma upp till samma konsumtionsbelopp per konsumtions- enhet måste mannens inkomst vara 30000 kr. En fyrabarnsfamilj med 20 000 kr inkomst kommer inte upp till ett högre konsumtionsbelopp per kon- sumtionsenhet än vad makar utan barn gör vid en inkomst något högre än 8000 kr.

Även det i fig. 8 återgivna diagram- met bygger på siffrorna i tab. 4: 5. Här återges även storleken av skatterna och av barnbidrag m. m., varjämte kon- sumtionsbeloppet anges —— schematiskt utslaget på familjemedlemmarna. Någon skillnad har inte gjorts mellan barn i olika åldrar; i praktiken är bar— nen av olika ålder och staplarna för dem skulle följaktligen egentligen vara av olika höjd.

Som kommentar till de i tab. 4:5 redovisade uppgifterna kan man säga, att den utformning av beskattningen, som barnbidragsreformen resulterade i, innebär en långt gående inkomstutjäm— ning bland barnfamiljerna. Särskilt ut— präglad är denna utjämning mellan de barnrika familjerna; beskattningen sät- ter här in med stark progressivitet re- dan vid en låg levnadsnivå, och en barnrik familj kan följaktligen i prak- tiken aldrig nå upp till en inkomst som ger en hög levnadsnivå. För ensam- stående och barnlösa makar innebär skatterna inte på långt när lika stark utjämning av levnadsnivån. Redan vid en inkomst av 15000 kr når den en- samstående upp till en levnadsnivå, som blott ytterst få barnrika familjer kan uppnå.

M H H ENSAH' MAKAR HAKAR

STÅENDE UT. BARN

OFYLLD STAPEL '. STREGKAD STAPEL: FYLLD STAPEL. :

INKOHST:

2 BARN

8000 KR

mmlljj—llälllul.

INKOHST: 15000 KR

INKOHST: 30000 KR

N N H I 2 3 Ö HÅKÅR ME D

4. BARN

| MED

SKATTER antennerna nn. nous. BELOPP. uranaezr PÅ FAHILJENS MEDLEMMAR

Fig. 8. Konsumtionsbelopp vid olika inkomstlägen och för olika familjestorlekar

Ålderscykeln i sill'erbelysning

Det ligger nära till hands att med hjälp av den här ovan använda mäta- ren på levnadsnivåns höjd —— konsum- tionsbeloppet per konsumtionsenhet _ söka statistiskt belysa den i kap. 3 skildrade ålderscykeln. En dylik be-

skrivning möter dock vissa svårigheter, nämligen dels på grund av bristen på aktuell statistik som kan användas för ändamålet, dels på grund av att utveck- lingen till hela sin karaktär är så bro- kig och varierande från fall till fall. Diagrammet, fig. 9, bör emellertid

kunna ge en föreställning om hur ål- derscykeln kan gestalta sig i ett typiskt fall. Den översta kurvan i detta dia- gram avser att visa hur konsumtions- beloppet per konsumtionsenhet kan tän- kas förändra sig under livets lopp för ett par makar, som hela livet förblir barnlösa.

Kurvan börjar redan i 20-årsåldern, dvs. före den ålder, som är den nor- mala giftermålsåldern. Alternativt kun- de man tänka sig att här rita ut två kurvor, en högre för mannen och en lägre för kvinnan och först slå sam- man dem i 25-årsåldern, då giftermålet kan förutsättas ingås. De båda kurvor- na för mannen och kvinnan som ogifta skulle dock komma att ligga ganska nära varandra och ha samma snabbt stigande förlopp, varför de här ritats som en kurva.

Inkomstökningen förutsätts som sy- nes fortsätta upp till 45-årsåldern, då konsumtionsbeloppet per konsumtions- enhet förutsätts vara ungefär dubbelt

LE N. NIV

40

så högt som i 20-årsåldern. Denna kur- vas utvecklingsförlopp växlar som be- kant mycket starkt från fall till fall be- roende på utbildningen, yrkesvalet, vederbörandes personliga egenskaper m. m. I 20-årsåldern är skillnaderna på det hela taget inte så stora, men i 40—50-årsåldern har de hunnit bli avse- värt mycket större. Även den ålder, vid vilken maximum nås, växlar starkt från fall till fall. Inom tjänstemannagrup- perna inträffar denna ålder i allmänhet åtskilliga år senare än när det gäller arbetare.

Efter 50-årsåldern har kurvan i dia- grammet förutsatts sjunka, först lång- samt och sedan allt snabbare. Från om- kring 70—årsåldern förutsätts kurvan bli vågrät. Den nivå, vid vilken kur- van stabiliserar sig, varierar likaledes starkt från fall till fall, beroende på om vederbörande har lyckats skaffa sig ett kapital, några pensionsförmåner utöver folkpensionen m. in. Här har förutsatts att nivån från 70—årsåldern

60 58 60 68

ÅLDER Fig. 9. Ålderscykeln

ligger något lägre än i 20—årsåldern (samhället förutsätts vara statiskt i ekonomiskt hänseende). Det bör ihåg- kommas att behoven av bland annat föda är väsentligt mindre i 70-årsåldern än i 20-årsåldern, varför man bör räkna med att en åldring motsvarar mindre och en 20-åring mer än en konsum- tionsenhet.

Den sålunda beskrivna kurvan har blott till syfte att utgöra en bakgrund till de andra kurvorna i figuren, som avser att visa hur ålderscykeln avviker för familjer, som får ett varierande an- tal barn. Det spelar därför inte så stor roll, om man anser att utgångskurvan borde se ut på ett något annorlunda sätt; så länge den har i huvudsak det förlopp som i figuren, så blir också de övriga kurvornas utseende ungefär detsamma.

De fyra kurvor i diagrammet, som svarar mot ett, två, tre eller fyra barn, förutsätter att det första barnet föds, då föräldrarna är 25 år och att even- tuella följande barn därpå föds vart- annat år.

Ju större antalet barn blir, desto mer markerad blir avvikelsen från kurvan för barnlösa makar. I stället för ett maximum för levnadsnivån vid 45 års ålder får man nu två maxima, det ena strax före det första barnets födelse och det andra sedan barnen blivit vuxna och försörjer sig själva. Ju större an— talet barn är, desto djupare blir mini- met dessemellan och under desto läng- re period förblir familjen i ett relativt dåligt läge.1

Diagrammet förutsätter även att en familj med många barn inte förrän i ålderdomen kommer upp till den lev- nadsnivåkurva, som angivits för barn- lösa makar. Detta beror på svårigheter- na för en mor till många barn, som under många år varit borta från för- värvsarbete, att finna ett välavlönat ar-

bete, när barnen blivit vuxna. För hust- run i en familj, som aldrig haft några barn, möter det mindre svårigheter att i åldern 50—60 är ännu ha en bety- dande inkomst.

Ofnllständiga familjer

En kategori av barnfamiljer, som i det föregående knappast alls berörts, är de ofullständiga familjerna, beståen- de av ensamma män och kvinnor med barn (ogifta, frånskilda och änklingar] änkor). I jämförelse med de fullstän- diga familjerna är deras antal rätt obe- tydligt; av ca 975000 barnfamiljer ut- gjordes år 1950 ca 90000 av ofullstän— diga familjer med barn, dvs. 9 %. Deras ekonomiska och sociala problem är emellertid så betydelsefulla, att utred- ningen har ansett sig böra ägna dem särskild uppmärksamhet. Detta sker i ett avsnitt av betänkandets del II.

Redan i detta sammanhang finns det anledning att framhålla, att en analys av deras ekonomiska läge i anslutning till de i detta kapitel fastlagda riktlin- jerna på ett övertygande sätt demonst- rerar, att de ofullständiga familjerna nästan alltid befinner sig i ett mycket dåligt ekonomiskt läge.

I flertalet fall rör det sig om kvinnor, som endast sällan kan erhålla annat än låga arbetsinkomster. Skatten är jämfö- relsevis hög, och underhållsbidragen vanligen låga. Konsumtionsbeloppet per konsumtionsenhet blir följaktligen lågt, särskilt om man vilket är nöd-

1 Det kan framhållas, att utifrån den indi- viduella ålderscykelns synpunkt progressivi- teten i beskattningen i viss mån kan sägas ha en effekt rakt motsatt den avsedda, att ut- jämna skillnader i ekonomisk standard. När försörjningsbördan är störst, är levnadsnivån lägst, trots att inkomsterna då är höga, och progressiviteten medför att nedsänkningen blir ännu större. När inkomsterna är låga, år försörjningsbördan ofta obetydlig. och det ekonomiska läget följaktligen jämförelsevis gott; den låga skatten bidrar ytterligare här- till.

vändigt vid kalkylen tar hänsyn till vårdkostnaderna för barnen.

Föl-skjutningar i barnfamiljernas ekonomiska läge under senare år

Genom 1947 års beslut, då de skatte- fria barnavdragen vid den statliga be- skattningen ersattes med barnbidragen på 260 kr, åstadkoms, som tidigare i olika sammanhang framhållits, ett i viktiga hänseenden nytt ekonomiskt läge för barnfamiljerna. I de högsta in- komstlägena betydde de gamla barnav- dragen en större ekonomisk fördel än barnbidragen, och familjer i dessa in- komstlägen förlorade sålunda på för— ändringen. I de lägsta inkomstlägena, där man, på grund av att statsskatten redan för familjer utan barn var obe- tydlig, hade haft föga eller ingen nytta av de skattefria barnavdragen, betydde däremot barnbidragen en väsentlig eko- nomisk förbättring, särskilt för de barnrika familjerna.

Under den tid som förflutit sedan år 1948 har genomgripande ekonomiska förändringar inträffat, och det är följ- aktligen angeläget att söka belysa hur dessa förändringar påverkat barnfamil- jernas läge. I direktiven för utredning— en talas det också uttryckligen om att utredningen bör klarlägga »i vilken ut- sträckning den fördelning av barnkost- naderna som uppnåddes, när de sär- skilda barnavdragen vid beskattningen borttogs och ersattes med. allmänna barnbidrag, har rubbats till barnfamil- jernas nackdel genom penningvärde- försämringen efter ifrågavarande re- forms genomförande».

På grund av att barnbidragen —— hort- sett från uppräkningen från 260 till 290 kr i samband med borttagandet av de skattefria avdragen i kommunalbeskatt- ningen under perioden varit oför- ändrade, har barnfamiljernas ekonomis-

ka läge såtillvida försämrats under pe- rioden i fråga, som barnbidragen nu på grund av det högre prisläget är väsentligt mindre värda än då de in- fördes. Åtskilliga andra faktorer bör emellertid beaktas i sammanhanget.

Om man emellertid först ställer frå- gan vilken höjning av barnbidragen som skulle krävas för att återställa de- ras realvärde, så är den frågan jäm- förelsevis lätt att besvara. Vanligen be- gagnar man en indexserie som en mä- tare på penningvärdeförändringarna. Den indexserie, som numera kommer i fråga i detta sammanhang, är konsu- mentprisindex. Ökningen hos denna in- dexserie sedan den tid då barnbidragen infördes, skulle ge svaret på frågan hur mycket barnbidragen måste höjas för att deras realvärde skulle återställas. Härvidlag ligger det nära till hands att göra en parallell mellan barnbidragen och folkpensionerna.

Folkpensionerna är numera index- reglerade, varigenom man avser att hålla deras realvärde oförändrat. Den indexserie, som därvid begagnas, utgör till och med år 1955 en omräkning av socialstyrelsens levnadskostnadsindex till basen juni 1946. Denna omräknade indexserie, benämnd pensionspristalet, utgår därmed inte från den tidpunkt, då 1946 års lag om folkpensionering trädde i kraft, utan från den tidpunkt då beslutet om de nya pensionerna fat- tades.1 Samma utgångspunkt synes böra väljas, när det gäller barnbidragen; be- slutet om dem fattades visserligen först av 1947 års riksdag, men de båda re- formerna kan betraktas som nära sam- manhängande.

Pensionspristalet står nu (aug. 1955) i 141, och indextillägget på folkpensio—

1 Genom lagändring år 1955 (SFS nr 431) har grundpensionens belopp ändrats från och med år 1956 och andra grunder för index- tillägget fastställts.

nerna utgör 40 %. En uppräkning av barnbidragen med 40 %, dvs. från 290 kr till ca 410 kr skulle följaktligen vara erforderlig för att återställa deras »real- värde».

Därmed har dock naturligtvis inte givits något svar på frågan om hur stor höjning av barnbidragen, som skulle krävas för att återställa den fördelning av barnkostnaderna, som avsågs genom 1947 års beslut. För att kunna besvara denna fråga måste man bilda sig en uppfattning dels om förändringarna i barnkostnadernas storlek under perio- den i fråga och dels om den andel där- av, som täcks genom såväl de allmänna barnbidragen som andra åtgärder från det allmännas sida. Även eventuella olik- heter i inkomst- och prisutvecklingen samt i skattebelastningen för olika kate- gorier måste därvid beaktas.

Någon beräkning av förändringarna i barnkostnadernas storlek, tillräckligt noggrann för att kunna utnyttjas i detta sammanhang, kan inte utföras. Grovt räknat kan emellertid förutsättas att barnkostnaderna bör ha förändrats i takt med konsumtionen i dess helhet. I kronor räknat ligger den totala privata konsumtionen per capita nu ca 65% högre än år 1947. För att spela samma utjämnande roll som från början skulle barnbidragen _ under i övrigt lika omständigheter _— behöva ökas lika mycket, dvs. uppräknas från 290 kr till 480 kr.

För att förtydliga detta resonemang kan parallellen mellan barnbidragen och folkpensionerna föras längre än vad som skedde ovan. Sedan år 1948 har folkpensionerna ej blott ökats med nyssnämnda indextillägg utan därjämte med ett av 1952 års riksdag beslutat särskilt tillägg. Genom nyssnämnda s. k. standardförbättring höjdes pensionerna med icke mindre än 40 %, och tillsam- mans med indextillägget ligger folk-

pensionerna nu 80 % högre än då de infördes år 1948.

På grund av att folkpensionernas ök- ning varit så mycket större än den sam- tidiga prisuppgången, kan det synas uppenbart, att folkpensionärerna nu måste befinna sig i ett väsentligt bättre läge än då den nya folkpensionering— en infördes. Ehuru formellt riktig måste en dylik tidsjämförelse för en isolerad befolkningskategori utan hän- synstagande till andra kategorier dock bli ensidig. Folkpensionernas relation till arbetsförtjänsternas storlek säger mera om folkpensionernas storlek än vad uppgifter om folkpensionernas tids- utveckling kan göra. Folkpensionärerna måste med andra ord »följa med» i den ekonomiska utvecklingen för att icke komma i ett försämrat läge. Därest de blott erhållit en ökning enligt index, dvs. med 40 %, skulle de nu vara i ett sämre läge än då de nya folkpensioner- na infördes. Standardtillägget har i själ- va verket inte varit högre än att det åstadkommit att relationen mellan folk- pensioner och arbetsförtjänster nu är ungefär densamma som år 1948.

När det gäller barnfamiljerna, blir resonemanget likartat. Under förutsätt- ningar att inga andra faktorer påverkat barnfamiljernas läge, skulle barnbidra- gen behöva uppräknas med 65% för att deras relativa utjämnande effekt skulle bli lika stor, dvs. för att de skulle täcka en lika stor andel av barnkost- naderna.

Den frågan måste nu ställas hur and- ra förmåner åt barnfamiljerna än barn- bidragen utvecklats under tiden efter 1947. Om dessa ökat långsamt, stärker det tydligen kraven på en uppräkning av barnbidragen och vice versa. Av den i slutet av kap. 2 återgivna tab. 2:4 framgår, att statens kostnader för samt- liga familjepolitiska åtgärder mellan budgetåren 1948/49 och 1953/54 ökat

från 537 milj. kr till 717 milj. kr eller med 33 %. Om barnbidragen frånräk- nas, blir uppgången i stället från 107 milj. kr till 196 milj. kr eller 83 %. Under perioden i fråga ökade emeller- tid antalet barn under 16 år med ca 8%, varför motsvarande kostnadsök- ningar per barn räknat inte blir mer än 23 % resp. 09 %. Efter budgetåret 1953/54 har vissa förändringar inträf- fat — bostadsrabatterna har exempel- vis ökat från 61 till 85 milj. kr men dessa förändringar är dock ej så stora, att de nämnvärt påverkar de angivna procenttalen.

Härtill kommer motsvarande kost- nadsökningar på den kommunala sidan. Dessa är inte kända, men totalbeloppen är så mycket lägre (se tab. 2:1), att bilden måste bli ungefär densamma, därest dessa utgifter medtoges.

Redan av de nyss angivna uppgif- terna framgår att det inte kan vara tal om att barnfamiljerna blivit kompense- rade för den uteblivna höjningen av barnbidragen genom att värdet av öv- riga familjepolitiska åtgärder skulle ha ökat så mycket mera. Ökningen av de övriga familjepolitiska åtgärdernas vär- de har visserligen procentuellt sett v'arit större än som motsvarar penningvärde- försämringen under perioden i fråga, men de totala miljonbeloppen är obe- tydliga i jämförelse med kostnadsbelop- pen för barnbidragen.

Därtill kommer att en avsevärd del av den kostnadsökning, som faller på de övriga familjepolitiska åtgärdernas kon- to, är av speciell karaktär och inte kan sägas ha kommit barnfamiljerna i ge— men till godo. Kostnadsökningen för skolmåltiderna beror sålunda till stor del på att dylika måltider har kommit till på allt flera orter, och detta inne— bär ju blott att ett ökat antal barn— familjer kommit i åtnjutande av en för- män, som i princip beslutats redan

tidigare. Den ökade kostnaden för den halvöppna barnavården gäller huvud- sakligen en speciell kategori.

Frågan gäller därnäst den allmänna ekonomiska utvecklingens effekt på barnfamiljernas ekonomiska läge. Frå— gan är sålunda huruvida pris- och löne- utvecklingen gestaltat sig annorlunda för olika hushållstyper. I samband med lönerna måste naturligtvis även de di- rekta skatterna tas i betraktande.

Vad först gäller prisutvecklingen, så saknas indexberäkningar för olika hus- hållstyper.1 På goda grunder kan emel- lertid sägas, att starka skäl talar för att dylika beräkningar, som blott inklude- rade själva priserna och ej skatter och sociala förmåner, i varje fall under den- na period inte skulle ha uppvisat några större skillnader. Ett belägg härför är att de gamla indexserierna levnadskost- nadsindex och konsumtionsprisindex följdes åt så väl; från år 1949 till juni 1954 ökade båda med 29,6 %. Serierna var dock helt olika konstruerade; den förra hänförde sig till arbetar- och tjänstemannafamiljer med genomsnitt- ligt två barn och bosatta i tätorter och den senare till hela den privata kon- sumtionen.

Vad därefter gäller löneutvecklingen, så är det i och för sig möjligt, att den allmänna löneökningen under perioden efter 1947 har gynnat vissa familjetyper mer än andra. Om exempelvis, vilket förefaller troligt, lönerna har ökat mera för 20-åringar än för 30—40-åringar, så innebär detta, att barnfamiljerna har fått en förhållandevis mindre del av löneökningen. Den pågående utjämning-

1 1952 års indexkommitté föreslog att dylika beräkningar skulle ske regelbundet (SOU 1953: 23, s. 48), men detta förslag har på grund av att någon ny levnadskostnads— undersökning inte kommit till stånd, tyvärr ännu inte kunnat förverkligas. Dessa beräk- ningar skulle innefatta värdet av skatter och sociala förmåner.

en av inkomstskillnaderna mellan lands- bygd och tätorter och mellan olika dyr- ortsgrupper kan däremot antas ha ver— kat i motsatt riktning, beroende på att de fattigare barnfamiljerna funnits på landsbygden. Numera är emellertid skillnaderna i barnantal mellan olika geografiska områden ej längre så stora.

Vad som ytterligare kan ha inverkat är beskattningen. På grund av barn- familjernas från början högre inkomster bör de hårdare än barnlösa och ensam- stående ha haft känning av progressivi- teten i beskattningen. Även om löne- ökningen varit relativt sett lika stor för barnfamiljerna som för andra katego- rier, så kan följden därför ha blivit att de fått behålla en mindre del av löne- ökningen.

Att på ett tillfredsställande siffermäs- sigt sätt redovisa samtliga dessa fakto- rers inverkan låter sig, som redan fram- hållits, knappast göra, bl. a. på grund av bristen på statistik. En schematisk beräkning som närmast tar sikte på att studera effekten av ändringarna i be- skattningen, kan dock ha ett visst in- tresse och har därför utförts; se tab. 4: 6.

Beräkningen bygger på förutsättning- en, att inkomstökningen procentuellt sett varit lika stor för alla de angivna kategorierna. Som utgångspunkt har därvid valts procenttalet 78, som utgör den ungefärliga uppgången i industri- arbetarnas timförtjänster från 1948 till 1955. Från inkomstbeloppet har vid båda dessa tidpunkter dragits källskat- tebeloppet vid en kommunalskatt av 12 kr, varjämte för barnfamiljerna tillagts ett belopp motsvarande värdet av barn- bidrag m. In. Det sistnämnda beloppet har angivits till 400 kr per barn 1948 och 500 kr per barn 1955.

Det kan förefalla som om det borde vara möjligt att differentiera den del

Tabell 4: 6. Förändring i disponibel in— komst 1948—1955 för olika hushållstyper vid lika stegring av brultoinkomsten (1948 = 100)

Föränd- ring från 1948 till Familjetyp och 1955 i in— löneinkomst 1948 komst mi- kr nus skatt plus barn- bidrag m. m.

Dzo med reduktion för pen- ningvär- deförsämr.

Ensamstående 6 000 ......... 163

10 000 ......... 161 15 000 ......... 158 20 000 ......... 154

Makar utan barn 6 000 ......... 166 10 000 ......... 165 123 15 000 ......... 162 121 20 000 ......... 157 1 17

Makar med 1 barn 6 000 ......... 163 121 10 000 ......... 163 122 15 000 ......... 160 119 20 000 ......... 156 116

Makar med 2 barn 6 000 ......... 160 119 10 000 ......... 170 119 15 000 ......... 159 119 20 000 ......... 155 116

Makar med 3 barn 6 000 ......... 157 117 10 000 ......... 159 119 15 000 ......... 158 118 20 000 ....... *. . 154 115

Makar med 4 barn 6 000 .........

10 000 ......... 15 000 ......... 20 000 .........

154 115 157 117 156 117 153 115

av de sistnämnda beloppen, som inte hänför sig till de allmänna barnbidra- gen på ett sådant sätt att hänsyn tas till de vid de båda tidpunkterna gällande inkomstgränserna m. m. Man skulle så- lunda exempelvis räkna med att värdet av bostadsrabatterna blott kommer fler- barnsfamiljer under en viss inkomst till

godo och för dem utgör en genomsnitt- ligt sett större förmån än om beloppet slås ut på samtliga barnfamiljer. Ej hel- ler detta skulle dock ge ett tillfredsstäl- lande resultat; bland barnrika familjer med låga inkomster är det blott en del som får bostadsrabatter, och i de lägsta inkomstlägena har man inte råd att hyra en bostad av så god kvalitet att bostadsrabatt kan erhållas. I fråga om andra bidrag ligger det än mer kompli- cerat till. Med hänsyn till att det all- männa barnbidraget, som ju utgår med ett lika belopp för alla barn och följ- aktligen inte vållar några problem, un- der alla förhållanden dominerar, kan det förutsättas att en beräkning, som på ett mindre schematiskt sätt medtoge de övriga familjepolitiska bidragen, skulle ge praktiskt taget samma resul- tat som den här gjorda beräkningen.

Resultatet av kalkylen redovisas i tab. 416 i form av indextal, som utvisar nettoinkomstförändringen från 1948 till 1955. På grund av penningvärdeför- sämringen har den reala ökningen varit betydligt mindre än vad indextalen i den vänstra kolumnen visar. Efter re- duktion för prisindexökningen under perioden erhålls talen i kolumnen till höger i tab. 4: 0; de utvisar sålunda den reala nettoinkomstökningen. Prisökning— en har sålunda därvid antagits vara den- samma för olika familjetyper och in- komstlägen. Riktigheten hos såväl sist- nämnda antagande som ovannämnda antaganden om att inkomstökningen varit densamma för olika kategorier och att storleken hos de sociala bidra- gen kan sättas lika, kan ifrågasättas. En förfinad kalkyl är dock, som ovan fram- hållits, knappast genomförbar.

De i den högra kolumnen av tab. 4: (i redovisade indextalen utvisar inga stora skillnader. Den reala ökningen är vis- serligen störst för de barnlösa och mindre ju större barnantalet är. Detta

är en följd av att barnbidragen inte har ökat; på grund av att de även 1948 hade en relativt obetydlig utjämnande effekt, är skillnaderna under perioden ganska små. Vidare har den procen- tuella uppgången på grund av skatte- progressionen blivit mindre i de högre inkomstlägena än i de lägre.

Fattigvårdsunderstödens storlek i Stockholm

Som en illustration till det i föregå- ende avsnitt förda resonemanget om att den ekonomiska utvecklingen för en viss grupp måste ansluta sig till utveck- lingen för andra grupper för att inte den förra ska komma i ett försämrat läge, är det av intresse att ange några siffror över fattigvårdsunderstödens storlek.

Skillnaden mellan dessas storlek i exempelvis Stockholm, i övriga städer och på landsbygden är otvivelaktigt mycket större än som svarar mot dyr- ortsskillnaderna, och denna skillnad kan inte bara tolkas som en standardskill- nad utan förklaras också med att den minimistandard, som fattigvårdsunder- stöden representerar, måste sättas hög- re i de större städerna, där lönerna är högre.

Inte heller kan den ökning av fattig- vårdsunderstöden, som gått längre än prisökningarna under senare år, utan vidare tolkas som en standardförbätt- ring. Som illustration kan väljas Stock- holms stad, där man har utformade reg- ler, »taxor», för understödsbeloppens storlek i normala fall. Av tab. 4: 7 fram- går, att fattigvårdsunderstöden i Stock- holm från 1948 till 1954 för de i tabel- len angivna kategorierna höjts med 51 —55 %. Denna ökning är väsentligt högre än den prismässiga uppgången under samma period, ca 30 %, och siff- rorna skulle sålunda kunna tolkas som en standardökning för klientelet i fråga. Mera relevant är emellertid att jämföra

understödsbeloppens storlek med löner— na hos låglönekategorierna och med folkpensionernas storlek. Sett ur den synpunkten kan man icke tala om nå- gon förbättring av understöden.

Tabell 4: 7. Fattigvårdsunderstödens stor- lek i Stockholms stad den 1/1 1948 och den 1/1 1954

Kronor per månad

ln ln 1948 1954

Ensamstående med

175 265 51 210 320 52 240 370 54 265 410 55 290 445 53

Anm. Beloppen avser bidrag till uppehållet. Därutöver utgår bidrag till hyran. Normerna gäller för personer som ej kommer i åtnjutande av folkpension. Beloppen 1/1 1954 gäller t. v. även under 1955.

En särskild sak är här värd att an- teckna. Därest man till de kontanta un- derstödsbeloppen lägger de allmänna barnbidragen, så visar det sig —— se tab. 418 — att ökningen från 1948 faller med familjernas stigande barnantal. Medan uppgången för ensamstående el- ler gifta utan barn varit 51—52 %, så har den för de barnrika familjerna varit betydligt mindre.

Då barnbidragen infördes, framhölls i socialstyrelsens råd och anvisningar att de borde betraktas som en standard- förbättring och inte borde få påverka fattigvårdsunderstödens storlek. Härige— nom uppnåddes att barnfamiljerna kom i ett relativt sett bättre läge än tidigare. Under de år som gått efter 1948 har emellertid barnfamiljerna i Stockholms

Tabell 4: 8. Storleken av fattigvårdsunder- stöd plus allmänt barnbidrag i Stockholm den 1/1 1948 och den 1/1 1954

Kronor per

månad Ök- ning 1/1 1/1 i % 1948 1954

Ensamstående med

175 232 283 330 377

265 51 344 48 418 48 483 46 542 44

stads fattigvård på grund av de oför- ändrade barnbidragen återigen kommit i ett relativt sett sämre läge. Denna för- skjutning är i överensstämmelse med den allmänna förskjutning i samma rikt- ning, som har ägt rum under perioden i fråga.

Antalet fattigvårdsunderstödda barnfamiljer

Det kan i detta sammanhang även vara av intresse att belysa utvecklingen av antalet understödsfall inom fattig- vården; se tab. 4: 9. Mellan åren 1947 och 1948 minskade som synes katego- rierna av barnlösa mycket kraftigt. För- klaringen är naturligtvis folkpensions- reformen; flertalet åldringar tillhör ka- tegorien ensamstående. Den samtidiga barnbidragsreformen märktes däremot endast jämförelsevis obetydligt i fattig- vårdsstatistiken.

Under den tid som förflutit från 1948 till 1953 har statistiken såtillvida om— lagts, som samtliga intagna på ålder- domshem försvunnit ur statistiken. Den- na förändring berör dock ej barnfamil- jerna, som inom fattigvårdsklientelet ökade ganska avsevärt från 1948 till 1953, och det sistnämnda året t. o. m.

Tabell 4: 9. Antalet understödsfall inom fattigvården åren 1947, 1948 och 1953

Antal

Procent

1947 1948 1 953 1 947 1948

Ensamma män ........... 60 531 » kv ............. 86 479 Gifta par utan barn ...... 26 776 Ensamma män med barn.. 778 » kv. med barn. . . 13 837 Gifta par med barn ....... 30 412

41 413 59 306 21 161

763 897 0,4 0,5 12 671 27 675

42 193 46 842 21 337

27,7 39,5 12,2

25,4 36,4 13,0

15 042 6,3 7,7 31 628 13,9 1 7,0

Summa 218 813

173 786 45 027

Därav utan barn ..........

162 989

121 880 41 109

157 939 100,0 100,0

110 372 47 567

79,4 74,8 20,6 25,2

var flera än är 1947, året före barn- bidragsreformens ikraftträdande.

Skatternas fördelning på olika familjetyper

I 1941 års befolkningsutrednings be- tänkande om barnkostnadernas fördel- ning (SOU 1946:5) redovisas en för- delning av hur stor del av det totala statliga skattebeloppet, som före barn- bidragsreformen föll på olika familje— typer. Siffrorna hänför sig till 1940, och utredningen synes ha förutsatt att några väsentliga förskjutningar inte hade in- trätt fram till den tidpunkt, då betän- kandet utarbetades. Som en komplette- ring till den förut i detta kapitel läm- nade redogörelsen för barnfamiljernas ekonomiska läge har det givetvis ett stort intresse att undersöka vilka för- skjutningar i denna fördelning, som därefter har inträtt dels ioch med barn— bidragsreformen och dels under tiden därefter.

Befolkningsutredningens nyssnämnda siffror återges i tab. 4:10, som även innehåller motsvarande värden för åren 1948 och 1954. Ehuru sistnämnda vär— den har måst beräknas på grundval av rätt grova approximationer, torde de ge en i huvudsak riktig bild av läget.1

Frågan är vilken sammanlagd för- skjutning i ekonomiska bördor mellan olika familjetyper, som har åstadkom-

mits genom barnbidragsreformen och förändringar i själva beskattningen. Denna fråga besvaras till en del med hjälp av de siffror i tabellen, vilka för åren 1948 och 1954 utvisar statsskatte- beloppen minskade med värdet av de allmänna barnbidragen.

Det framgår att barnbidragsreformen 1948 åstadkom en tydlig effekt i rikt— ning av en ökad belastning av ensam- stående och barnlösa makar. Medan dessa båda kategorier tidigare ej svarat för mer än 76,2 % av statsskatten, så steg denna andel år 1948 till 85,9 %. För familjerna med barn inträffade en motsvarande förändring i andra rikt- ningen; medan de förut svarat för 23,8% av statsskatten, så blev deras andel i statsskatten minus barnbidragen år 1948 ej mer än 14,1 %.

Utvecklingen från 1948 till 1954 har emellertid lett till att det tidigare läget ungefär har återställts. Ensamstående och makar utan barn svarar nu återigen blott för 77,6 % av statsskatten minus barnbidragen, och barnfamiljernas an- del har ökat till 22,4 %.

Uppmärksamheten må även fästas vid förskjutningarna mellan barnfamiljer

1 Beräkningarna för 1948 och 1954 har på tamiljeutredningens uppdrag utförts av ak- tuarien Bertil Edlund, statistiska central- byrån.

Tabell 4: 10. Slatsskallens fördelning på olika familjetyper åren 1940, 1948 och 1954

Statsskattebelopp år

Statsskattebelopp minus barnbidrag

Barnbidrags- belopp

Familjetyp

1940 1948

(260 kr (290 kr per barn) per barn) 1948 1954

1954 1 948 1954

Ensamstående .......... 399 Makar med 0 barn ...... 421

» » 233 » 186 81 38 Ogift m. 1—2 barn ..... 18

Miljoner kronor

812 754 377 328 150

59 43

Summa 1 376

Därav ensamstående och makar utan barn ..... familjer med barn.. . . .

820 556

Ensamstående .......... Makar med 0 barn ...... 33,5 » » 13,0 16,9 » 6,1 13,5 » 2,2 5,9 1,9 2,8 Ogift m. 1—2 barn ..... 0,6 1,3

42,7 29,0

30,6

Procent

2 523

1 566 957

32,2 29,9 15,0 13,0 5,9 2,3 1,7

40,2 37,4 12,5 7,8 2,8 ——- 1,0 0,3

Hua—»:-

I

Summa 100,0 100,0

Därav ensamstående och makar utan barn ..... familjer med barn.. . . .

76,2 23,8

59,6 40,4

100,0

Q OCD—Ohbeihb-A & RIOMhC/DHQ

N %

100,0

77,6 22,4

62,1 37,9

Hm säng! HKD

»

1 På grund av den ungefärliga beräkningen överensstämmer beloppet ej helt med det faktiskt utbetalade beloppet.

av olika storlek. För familjer med 1 barn har förändringarna varit rätt obe- tydliga. För familjerna med 2 eller flera barn är det emellertid tydligt att barn- bidragsreformen i början åstadkom att deras andel i statsskatten (minus barn- bidragen) sjönk avsevärt för att därpå ånyo stiga. Familjer med 3 barn mot- tog exempelvis år 1948 nästan lika myc- ket i barnbidrag som de betalade i stats- skatt men nu betalar de bortåt 50 % mer i skatt än vad de mottar i barn- bidrag.

De i tab. 4:10 redovisade förskjut- ningarna i skattebelastning mellan olika grupper utgör en kombinerad effekt av

förändringar i de olika gruppernas nu- merär, inkomstutvecklingen för de olika grupperna samt skattereglerna och för- ändringar hos dem. Någon detaljerad analys av hur dessa olika faktorer in- verkat, torde knappast kunna genom- föras, men följande siffror över en av faktorerna, nämligen storleken hos de olika grupperna åren 1948 och 1954, bör dock redovisas.

Den enda grupp som inte ökat utan tvärtom minskat starkt är de ensam- stående. Deras andel av statsskatten minus barnbidragen hade endast mins- kat obetydligt, varför de med hänsyn till sin numerär nu får anses bära en

Antal hushåll

1948 1954

Ensamstående ...... 1 767 000 Makar med 0 barn.. 678 000 » » 1 » . .. 406 000 » » 2 » 276000 » » 3 » . 102 000 » » 4 O. fl. barn. . Ens.st. med barn. . .

1 538 000 760 000 398 000 291 000 109 000

57 000 81 000

58 000 85 000

större andel än tidigare. Med hänsyn till inkomstutvecklingen bland de unga, som utgör en stor andel av de ensam- stående är det naturligt att detta skall vara fallet.

Mera anmärkningsvärt är att makar utan barn, trots att deras antal ökat rätt kraftigt från 1948 till 1954, nu här en väsentligt mindre andel av skatten minus barnbidragen än år 1948.

De förskjutningar i skattebörda mel- lan olika hushållskategorier, som åstad- koms genom barnbidragsreformen, måste på det hela taget betecknas som obetyd— liga, när man tar hänsyn till utveck— lingen efter 1948. Däremot innebär det nuvarande systemet en kraftig ekono- misk utjämning mellan barnfamiljer in— bördes, dvs. mellan barnfamiljer med högre och barnfamiljer med lägre in- komster. Detta har belysts tidigare i detta kapitel.

Hittills har endast statsskatten be- rörts. En motsvarande beskrivning av förändringarna på kommunalskattens område förefaller ogenomförbar; man måste nöja sig med följande antydning- ar om vad som inträffat.

Även i fråga om kommunalskatten fanns tidigare skattefria barnavdrag, vilka numera (fr. o. m. taxeringsåret 1953) försvunnit. Härigenom åstadkoms en förskjutning i skattebelastningen från ensamstående och makar utan barn å den ena sidan och till familjer med barn å den andra, som emellertid kom-

penserades genom en samtidig höjning av barnbidraget från 260 till 290 kr. I de ovan för statsskatten redovisade be- räkningarna har det högre barnbidrags- beloppet 290 kr redan tillgodoräknats barnfamiljerna, och det kan sålunda ej ånyo medräknas i detta sammanhang. Det förefaller inte troligt att utveck- lingen på kommunalskattens område har inneburit någon mera betydande för- skjutning i skattebörda mellan olika familjetyper.

Om de gamla barnavdragen funnits kvar

Man möter ofta den föreställningen, att barnfamiljerna i dag skulle vara i ett bättre ekonomiskt läge, därest de gamla barnavdragen bibehållits. Detta skulle vara en följd av att barnbidra— gens storlek inte höjts (bortsett från uppräkningen från 260 till 290 kr); den Skattelättnad som de gamla avdragen medförde, skulle däremot i dag på grund av inkomstökningarna betyda mycket mera än då barnbidragen in— fördes.

Då de skattefria avdragen borttogs, beräknades att detta medförde en in- komstminskning för staten av 140 milj. kr. Frågan är sålunda huruvida detta belopp i dagens läge skulle ha stigit så högt att det överstege kostnaderna för barnbidragen, 521 milj. kr (1953/54), reducerade för det ökade barnantalet. När man för detta resonemang, ser man uppenbarligen på barnfamiljerna som en helhet; det kan naturligtvis inte råda någon tvekan om att de i inkomsthän- seende sämst ställda barnfamiljerna fortfarande befinner sig i ett bättre läge än om barnbidragsreformen aldrig genomförts.

Möjligheterna att räkna ut hur stor skatteminskningen vid stigande barn- antal och för olika inkomstlägen i da— gens läge skulle gestalta sig, är emel- lertid i det närmaste obefintliga. Man

Tabell 4: 11. Minskningen av inkomstskatt för äkta makar i ortsgrupp V med 1—4 barn, därest vid 1954 års taxering ortsavdrag för barn (barnavdrag) hade medgivits med samma belopp som enligt senast gällande regler om sådana avdrag

Nu utgående Samman- barnbidrag räknad överstiger netto— skatteminsk— inkomst Kom— . _ Kom- . _ ningen med kr munal Statlig S.a munal Statlig följande belopp

Inkomstskatt enligt Dito om barnavdrag 1954 års taxering medgivits

8 000 8 000 8 000 8 000

12 000 12 000 12 000 12 000

14 000 14 000 14 000 14 000

16 000 16 000 16 000 16 000

18 000 18 000 18 000 18 000

20 000 20 000 20 000 20 000

22 000 22 000 22 000 22 000

24 000 24 000 24 000 24 000

660 - 1 101 627 949 152 138 660 1 101 594 203 797 304 276 660 1 101 561 21 582 519 351 660 ' 1 101 528 0 528 573 587

1 100 2 011 1 067 792 1 859 152 138 1 100 - 2 011 1 034 673 1 707 304 276 1 100 2 011 1 001 491 1 492 519 351 1 100 2 011 968 310 1 278 733 427

1 320 ' 2 496 1 287 1 027 2 314 182 108 1 320 2 496 1 254 908 2 162 334 246 1 320 2 496 1 221 726 1 947 549 321 1 320 1 176 2 496 1 188 545 1 733 763 397

1 540 1 509 3 049 1 507 1 331 2 838 211 79 1 540 1 509 3 049 1 474 1 172 2 646 403 177 1 540 1 509 3 049 1 441 961 2 402 647 223 1 540 1 509 3 049 1 408 780 2 188 861 299

1 760 1 914 3 674 1 727 1 703 3 430 244 46 1 760 1- 914 3 674 1 694 1 505 3 199 475 105 1 760 1 914 3 674 1 661 1 243 2 904 770 100 1 760 1 914 3 674 1 628 1 015 2 643 1 031 129

1 980 2 403 4 383 1 947 2 156 4 103 280 10 1 980 2 403 4 383 1 914 1 908 3 822 561 19 1 980 2 403 4 383 1 881 1 593 3 474 909 39 1 980 2 403 4 383 1 848 1 315 3 163 1 220 60

2 200 2 893 5 093 2 167 2 645 4 812 281 9 2 200 2 893 5 093 2 134 2 398 4 532 561 19 2 200 2 893 5 093 2 101 2 018 4 119 974 —— 104 2 200 2 893 5 093 2 068 1 683 3 751 1 342 182

2 420 3 469 5 889 2 387 3 172 5 559 330 —— 40 2 420 3 469 5 889 2 354 2 887 5 241 648 _ 68 2 420 3 469 5 889 2 321 2 508 4 829 1 060 190 2 420 3 469 5 889 2 288 2 131 4 419 1470 -— 310

åWNP—Å postor— QWNH >>me W&WMH &WIQH vii—QJNH ÄWIQH

Anmärkning: Tidigare bestämmelser om bankning har vid beräkning av skattebeloppen till— lämpats så att barnavdragen alltid uppräknats med 50 procent. Den sammanlagda kommunala utdebiteringen har antagits vara 11 kronor. Hänsyn har ej tagits till annat »allmänt avdrag» än —— i fråga om statsskatten för debiterade kommunala utskylder, vilka upptagits till samma belopp som de i tabellen angivna kommunala inkomstskattebeloppen.

Barnavdragen utgjorde i ortsgrupp V vid kommunal inkomstskatt 200 kronor för varje barn och vid statlig inkomstskatt 620 kronor för vartdera av de båda första barnen och 940 kronor för varje efterföljande barn.

kan visserligen utarbeta en tabell som visar att ett bättre läge skulle ha upp- den här återgivna tab. 4:11, som byg— kommit först i inkomstlägena 20 000—— ger på förutsättningen att barnavdrags- 24000 kr (olika för olika barnantal). beloppen är helt oförändrade och som Beräkningen i tabell 4: 11 visar hur

läget skulle gestalta sig om man i vårt nuvarande skattesystem utbytte barn- bidragen mot de gamla barnavdragen. Däremot visar beräkningen inte hur be— skattningen sannolikt skulle ha utfor- mats om systemet med barnavdrag fak- tiskt hade bibehållits. Såväl ortsavdrag som skatteskala har nämligen väsent— ligt förändrats sedan 1948; ortsavdragen har höjts med 75—80 % för äkta ma- kar vid den statliga taxeringen och med 100—120% vid den kommunala. Om barnavdragen funnits kvar i skattesys- temet, skulle dessa säkerligen också ha höjts, men varje antagande om hur stor

denna höjning skulle ha varit måste bli mycket godtyckligt. Att antaga att höj- ningen skulle varit lika hög som för ortsavdragen är icke rimligt. Höjningen av ortsavdragen är icke endast föran- ledd av inkomsthöjningen utan hänger samman med andra faktorer, bl. a. skatteskalans utformning. Det är för övrigt knappast troligt att ortsavdragen och skatteskalorna skulle fått sin nu- varande utformning om barnavdragen funnits kvar. Därtill kommer att uttags- procenten kan bli annorlunda vid olika alternativa utformningar av avdragen.

KAPITEL 5

Argument för en intensifierad familjepolitik

Inledning

I de föregående kapitlen har till en början lämnats en skildring av motiven för den familjepolitik, som hittills be- drivits i vårt land och av denna poli- tiks utformning och nuvarande omfatt- ning. Vidare har getts en analys av försörjningsbördornas fördelning och av barnfamiljernas aktuella läge ur eko- nomisk synpunkt. Föreliggande kapitel summerar de resultat som redovisats i det föregående och skall mot bakgrun- den av detta material söka besvara frå- gan, vilka motiv som kan anses före- ligga att i nuvarande läge ompröva in- riktningen och omfattningen av det all- männas stöd till barnfamiljerna.

Det torde i detta sammanhang vara rimligt att inledningsvis beröra de prin- ciper som varit vägledande för de in- grepp i inkomstfördelningen, som sker genom det offentligas verksamhet. Ser man till effekten av den genom offent- liga åtgärder åstadkomna omfördelning- en, kan den sägas ske efter två linjer. Det är å ena sidan frågan om en om- fördelning från förvärvsarbetande grup- per med relativt höga inkomster till förvärvsarbetande med relativt låga in- komster; å den andra sidan sker om— fördelningen från de produktivt syssel- satta till de genom sjukdom, ålderdom eller arbetslöshet improduktiva. Åtgär—

der till förmån för barnfamiljerna hör även till denna kategori.

Det viktigaste instrumentet för en ut- jämning av inkomsterna mellan de för- värvsarbetande inbördes utgör beskatt- ningens progressivitet. Därtill kommer åtgärder som direkt tar sikte på att för- bättra läget för de sämst ställda för- värvsarbetande, vilket främst sker ge- nom statliga subventioner. Två slag av åtgärder dominerar denna senare po- litik. Det ena utgör strävandena att ut- jämna inkomstklyftan mellan jord- bruksbefolkningen och andra inkomst- tagare. Den andra betydelsefulla delen av de statliga subventionerna går till stöd åt bostadsbyggandet, vilket i förening med hyresregleringen sän- ker det relativa priset på en nyttighet som spelar en stor roll i speciellt de mindre inkomsttagarnas budget.

1 stor utsträckning är uppgiften att åstadkomma en utjämning av de för- värvsarbetandes inkomster ett ekono- miskt rationaliseringsproblem. Det är sålunda betecknande att jordbrukspoli- tiken på längre sikt syftar till att ge- nom rationaliseringar göra den statliga inkomstutjämningen på detta område överflödig. Den inkomstutjämning, som under senare årtionden har ägt rum i vårt land, torde också till övervägande del vara resultatet av den ekonomiska

Tabell 5: 1. Direkta tnkomstöverföringar ( transfereringar) från stat och kommun till de enskilda hushållen 1948—1.953

1948 1949 1950

Transfereringar till åldringar (milj. kr) ........ 794 826 854 » » barnfamiljer (milj. kr) ..... 492 511 526 » » sjuka (milj. kr) ........... 71 74 79 » » övriga (milj. kr) .......... 87 91 93

1 444 1 502 1 552

Därav från staten (%) 91 89 88 » » kommunerna (%) 9 11 12

Summa transfereringar (milj. kr)

Hushållens disponibla inkomster (1948 = 100) . 100 104 111 Transfereringar (1948 = 100) ................ 100 104 107

Transfereringarnas andel av hushållens inkom- ster (%) ................................. 7,9

Därav transfereringar till åldringar (%) ....... 4,3

19 l) )) i) )) »

» barnfamiljer (%) . . . . » sjuka (%) ........ » övriga (%) .......

.. 0,4 . . . 0,5

2,7

expansionen, av fackföreningsrörelsens solidariska lönepolitik osv. och inte av direkta ingrepp från det offentligas sida.1

Ser man till den statliga och de kom- munala budgeternas utgiftssida, ligger tyngdpunkten i den offentliga inkomst- omfördelningen i överflyttningen från de produktivt sysselsatta till de impro- duktiva, dvs. grupperna åldringar, barn, sjuka och arbetslösa. Storleken av de direkta transfereringarna till hushållen liksom transfereringarnas andel av hus- hållens disponibla inkomster under perioden 1948—1953 framgår av ta- bell 5: 1.2

Den betydande omfattningen av de direkta inkomstöverföringarna jämfört med tidigare decennier har flera or- saker. Försörjningen av den impro- duktiva delen av befolkningen måste realt sett alltid åstadkommas av de pro- duktiva. Tidigare vilade denna försörj— ningsbörda så gott som uteslutande på de anhöriga med komplettering genom fattigvården och i någon mån välgören- het för de mest nödställda. Detta med- förde en nedpressning av standarden

såväl för de försörjningspliktiga som för de försörjningsbehövande. När de stora socialpolitiska reformerna började utformas på 30-talet, karakteriserades utgångsläget av massfattigdom och eko- nomisk otrygghet. I denna situation var det naturligt att det primära målet blev att förebygga nöd, att garantera en »mi- nimistandard». Förutsättningen för re— formverksamheten var delvis ideologisk, och den var ett uttryck för den ändra— de inställning till fördelningsproblemen, som växte fram som en följd av den politiska demokratin. Den ekonomiska utvecklingen hade också skapat ökade resurser, som vidgade utrymmet för socialpolitiska reformer. Den ekono- miska expansionen skapade dessutom själv nya behov av ingripanden: den stegrade produktionen var en följd bland annat av industriens växande

1 Jfr R. Bentzel, Inkomstfördelningen i Sverige, Stockholm 1952, kapitel VI. * Till jämförelse med tabellens belopp kan nämnas att statens utgifter för subventioner till bostadsbyggande och på jordbrukets om— råde för budgetåret 1953/54 uppgick till ca 540 milj. kr.

betydelse och därmed överflyttningen av arbetskraft från jordbruket till stads- näringarna. Den ändrade bebyggelse- strukturen förändrade i sin tur familje- institutionen: en hushållssprängning har ägt rum, som inneburit att de olika generationerna i starkt minskad ut- sträckning bildar gemensamt hushåll, varigenom familjens möjligheter att fungera i försörjningsutjämnande syfte reducerats. Detta är ett av många exem- pel på hur den stegrade ekonomiska standarden både medför ökade möjlig— heter till större socialpolitiska insatser och samtidigt skapar nya behov härav.

Utjämningen av inkomsterna mellan den förvärvsarbetande och den icke för- värvsarbetande delen av befolkningen kan till en del men i praktiken dock blott till en ringa del _ åstadkommas genom individuella insatser såsom spa- rande och försäkring. Ålderdomsför— sörjningen kan till en del också lösas genom att pensionen inarbetas i löne- systemet. En konsekvent genomförd lös— ning av de icke förvärvsarbetandes för- sörjningsproblem, som tillfredsställer de anspråk som i ett modernt samhälle framstår som naturliga och rättvisa, kan dock inte åstadkommas utan det offentligas medverkan i olika former. Folkpensionen är sålunda det viktigaste bidraget till åldringarnas försörjning och när garanti mot inkomstbortfall skall skapas vid sjukdom och man väl- jer försäkringsvägen, sker detta genom en obligatorisk försäkring.

Med den allmänt stigande standarden tenderar målsättningen för socialpoliti— ken att förskjutas. Uppgiften blir inte i första hand att förebygga nöd bland stora befolkningsgrupper, även om det alltjämt finns vissa minoritetsgrupper som är starkt missgynnade. Om man säger att uppgiften för socialpolitiken är att skapa trygghet, är det sålunda inte enbart fråga om trygghet mot nöd—

utan trygghet mot sådana variationer i den ekonomiska standarden under den enskilda människans liv, som framstår som alltför stora och orättvisa, även om de inte skulle innebära en pressning av standarden ner till en nöd- eller mi- niminivå. Denna utjämning kan visser— ligen till en del beskrivas som upprätt- hållande av en minimistandard, om be- greppet minimistandard då ges en mer allmän och av bland annat sociala kon- ventioner betingad innebörd, och detta minimum sålunda successivt stiger med en stigande allmän standard.

Denna förskjutning i målsättningen för den socialpolitiska verksamheten har fått ett tydligt uttryck i utformning- en av den allmänna sjukförsäkringen, liksom i det förslag till allmän pensions- försäkring som är under utarbetande. De innehåller nämligen, utöver garante— randct av en given och lika minimi- standard, även ett mer »individuellt» utjämningsinslag, därigenom att såväl sjukpenningen som pensionen inom vis- sa gränser varierar med inkomsten. Det är sålunda fråga om en kombination av en mer traditionell socialpolitisk om- fördelning med individuellt varierad försäkring eller, om man så vill, en för- säkring med en mycket väsentlig social- politisk komplettering.

Den syn på fördelningsproblemen, som blivit accepterad när det gäller åldringar och sjuka, gäller i princip också för barnen och barnförsörjarna. Ur en synpunkt har kravet på offent— liga åtgärder för en sådan utjämning en speciell styrka, nämligen i så måtto som möjligheterna att genom individu- ella insatser åstadkomma en utjämning är ytterligt begränsade. När det gäller barnfamiljerna, har denna slutsats dock inte dragits i den praktiska politiken, där garanterandet av en minimistan- dard alltjämt i huvudsak utgör mål- sättningen.

I det följande skall först göras en analys av hur barnfamiljernas faktiska läge bör bedömas utifrån de målsätt- ningar, som hittills varit vägledande för familjepolitiken. Lika väsentligt synes emellertid vara att undersöka i vilken mån åtgärder på det familjepolitiska området är motiverade utifrån de be- hov som aktualiseras av de faktiska förändringar, som äger rum i den so- ciala strukturen, däri inbegripet den attityd som samhället intager till be- släktade fördelningsproblem.

Motiven för den hittillsvarande familjepolitiken

Utgångsläget för 1930-talets befolk- ningspolitik var _ såsom beröres i ka- pitel 1 — den sjunkande nativiteten i förening med den mycket låga standard som många barn, speciellt i de barn- rika familjerna, levde på. Såväl befolk- ningspolitiska som socialpolitiska motiv kunde i detta läge anföras som skäl för åtgärder att stödja barnfamiljerna. Den socialpolitiska målsättningen var i be- folkningskommissionens diskussioner i hög grad inriktad på att garantera en minimistandard, varvid minimistandard gavs en »objektiv» på hygieniska och näringsfysiologiska grunder bestämd innebörd. Befolkningskommissionens förslag tog i överensstämmelse härmed direkt sikte på bostads-, närings- och beklädnadsstandarden.

De sjunkande födelsetalen under åren närmast efter krigsutbrottet var en av de orsaker som föranledde tillsättandet av 1941 års befolkningsutredning. I en sammanfattande deklaration anförde befolkningsutredningen sin syn på mo- tiven för samhällets stöd till barnfamil- jerna på följande sätt ( SOU 1946:5 , sid. 21):

»Vad man genom ekonomiska åtgär- der bör eftersträva är att undanröja de hinder av materiell natur, som för när- varande avhålla alltför många familjer

från att skaffa sig önskvärt antal barn. Sådana hinder uppträda icke endast för familjer, inom vilka tillkomsten av ännu ett barn skulle medföra, att familjens standard löpte fara att pressas under den minimigräns, vid vilken det enligt rådande svensk uppfattning bleve sam- hällets plikt att träda emellan. Även inom många andra familjer, t. o. m. ganska högt upp på inkomstskalan, skulle ett större barnantal under nuva- rande förhållanden medföra en sådan pressning av levnadsstandarden, att det- ta avhåller föräldrarna från att skaffa flera barn. Till en del äro dessa motiv för barnbegränsningen givetvis konven- tionellt betingade —— de bli icke mindre verkliga för det.

Sett på detta sätt blir det frågan om att genom olika åtgärder undanröja sådana hinder, som i väsentlig mån an- ses stå i vägen för medborgarnas öns- kan att skaffa sig önskade barn.»

Uttalandet visar vilken vikt som till- mättes det befolkningspolitiska motivet, även om det förekommer en viss glid- ning mellan uttrycken »önskvärt antal barn» (: ur samhällets synpunkt) och »önskade barn» (: ur den enskilda fa- miljens synpunkt). Hävdandet av den befolkningspolitiska synpunkten med- för också en förskjutning av begreppet minimistandard. Det blir inte längre fråga om en standard som kan beteck- nas som ett nödläge (»den minimigräns vid vilken det enligt rådande svensk uppfattning bleve samhällets plikt att träda emellan»), utan gränsen sätts vid den nivå, under vilken föräldrarna inte är beredda att pressa sin standard för att skaffa ökat antal barn. Det ligger i sakens natur att denna standard — vil- ket också gäller den »minimistandard» som anses påkalla samhällets ingripan- de är svår att fixera, eftersom den betingas av rådande sociala värderingar och inte är objektivt fastställbar på sam-

ma sätt som en fysiologiskt bestämd mi- niminivå. (Här bortses från de prak— tiska vanskligheterna att fixera den fy- siologiskt bestämda miniminivån.)

De undersökningar av barnfamiljer- nas ekonomiska läge, som utgjorde bak- grunden till befolkningsutredningens förslag, utmynnade i att barnfamiljer- na »alltjämt leva på en mycket låg eko— nomisk standard» (a. a. sid. 35). Ett mått härpå var att mer än 60% av barnfamiljerna och därmed ca 75 % av samtliga barn levde på en familje- inkomst som låg under vad som kunde anses som en acceptabel standard (den- na minimigräns sattes vid 4 000 kr för makar med två barn i tätorter, 4 500 kr för makar med tre barn osv.; beloppen är angivna i 1940 års priser och skulle i 1955 års penningvärde motsvara ca 7400 kr, resp. 8300 kr). De barnrika familjernas särskilt dåliga läge fram- gick bland annat av den stigande fre- kvensen av fattigvårdsunderstöd bland dessa familjer. Bland familjer med tre eller fyra barn var andelen med fattig— vårdsunderstöd dubbelt så stor, och bland familjer med fem och flera barn ca fyra gånger så stor som bland fa- miljer med ett eller två barn.

Den absolut sett mycket låga konsum- tionsstandarden bland flertalet barn- familjer utgjorde ett starkt motiv för vittgående åtgärder. Vid sidan härav förekommer i hefolkningsutredningens diskussioner också hänvisningar till de allmänna rättviseskäl som _— i varje fall på längre sikt gör en utjämning av standarden mellan barnrika och barnlösa motiverad. Ser man till de mer detaljerade motiveringar, som befolk- ningsutredningen anförde i samband med sina olika konkreta förslag, är emellertid garanterandet av en minimi- standard den dominerande målsättning- en. Detta gäller både skolmåltiderna och de allmänna barnbidragen och natur-

ligtvis ännu tydligare de behovsprövade bidragen av olika slag (bostadsrabatter, mödrahjälpen, åtgärder för vila och re— kreation etc.). För både de behovsprö— vade och de generella bidragen var så- lunda utgångspunkten en prövning av minimibehoven. I enlighet med den mo- derna socialpolitikens principer borde dessa behov täckas med generella bi— drag. De faktiska avstegen från denna princip motiverades med statsfinansiel- la överväganden.

Någon fixerad målsättning för de föreslagna åtgärdernas sammanlagda ef- fekt preciserades inte av befolknings— utredningen. Med avsiktlig vaghet sades, att bidragen till familjer med barn icke borde vara alltför obetydliga i förhål- lande till de faktiska barnkostnaderna så som dessa gestaltade sig i industri— arbetarfamiljer i städer och tätorter (a. a. sid. 323).

Barnfamiljernas ekonomiska situation

I jämförelse med 1930-talet och det var erfarenheterna från 330-talet och statistiska uppgifter från detta decen— nium som utgjorde bakgrunden till 40— talets familjepolitik befinner sig 50- talets barnfamiljer på en helt annan, ekonomisk standard. Detta är så uppen- bart, att utredningen inte ansett sig ha . haft särskilda skäl att närmare belysa detta förhållande. De undersökningar, som utredningen låtit verkställa röran- de barnfamiljernas ekonomiska läge, har därför i första hand syftat till att belysa skillnaderna i ekonomisk stan— dard mellan hushåll med och utan barn. Härvid har naturligtvis också fram- kommit uppgifter som belyser, i vilken omfattning barnfamiljer lever även på en absolut sett låg ekonomisk nivå. Re— sultaten av utredningens undersökning- ar har redovisats i kapitel 3 och 4 jämte tillhörande bilagor.

Oavsett om man i första hand är in- tresserad av barnfamiljernas relativa läge eller av att fastställa en minimi- standard, måste man först fixera en me- tod att jämföra standarden mellan hus- håll av olika storlek. Den enda rimliga utgångspunkten är att härvid räkna med det antal personer, som skall leva av hushållets inkomst. Detta har naturligt nog också uttalats i den diskussion, som inom befolkningskommissionen och befolkningsutredningen fördes om ut- jämning av barnförsörjningskostnader- na, men någon systematisk analys efter dessa linjer företogs inte av de nämnda utredningarna. Familjeutredningen har ansett det angeläget att konsekvent till- lämpa detta betraktelsesätt och att ut- föra en sådan analys och har följakt- ligen i kap. 4 samt i bil. 3 ägnat åtskil- lig uppmärksamhet åt hithörande pro- blem. Den inkomst som uttrycker olika hushålls ekonomiska standard, blir en- ligt detta betraktelsesätt den inkomst som är disponibel räknat per hushålls- medlem. Hänsyn måste emellertid tas till att olika hushållsmedlemmar har olika stora konsumtionsbehov, framför allt till att barnen har mindre behov än de vuxna. I överensstämmelse härmed kan olika konsumtionsenhetsskalor kon- strueras. Den inkomst eller konsumtion, som representerar hushållens standard, blir därför inkomsten (konsumtionsbe- loppet) per konsumtionsenhet.l Ett visst mått av godtycke måste alltid, som framhållits i annat sammanhang, vid- iåda beräkningen av konsumtionsenhets- skalor, men de tänkbara variationerna i konsumtionsenheter-nas bestämning är inte så stora, att de ändrar innebörden av resultaten.

Denna metod att mäta standarden i olika hushåll har tillämpats på dels so- cialstyrelsens levnadskostnadsundersök- ning för år 1952 och dels taxeringssta- tistiken för inkomståret 1952. Vad först

beträffar levnadskostnadsundersökning- en, visar denna att de hushåll, som upp- når den högsta standarden, är de för- värvsarbetande ensamstående samt ma— kar utan barn, i synnerhet i äktenskap ingångna efter 1947. Om genomsnittet för makar utan barn (dock ej pensionä- rer) sätts lika med 100, erhålls följande indextal för den genomsnittliga stan- darden i olika barnfamiljer, nämligen för makar med 1 barn 73, med 2 barn 66, med 3 barn 63 och slutligen med 4 eller flera barn 57. Den siffermässiga preciseringen av standardskillnaderna skall inte pressas för hårt både med hänsyn till osäkerheten i själva beräk- ningsmetoden och till det begränsade urvalet, men skillnaderna är dock så stora, att tendensen är uppenbar.

Den successiva nedpressningen av standarden vid större barnantal kan också illustreras med uppgifter över hur stor andel av olika hushållstyper, som ligger under en viss konsumtion per konsumtionsenhet. Om denna gräns för 1952 års material sätts vid 2 500 kr per konsumtionsenhet, erhålls följande värden:

Makar med 1 barn Makar med 2 barn Makar med 3 o. fl. barn . . . .

Likartade tendenser framkommer de bearbetningar av taxeringsstatistiken för inkomståret 1952, som utredningen låtit verkställa. Särskilt tydligt framgår av detta material den sjunkande stan- darden i de större barnfamiljerna. Av gruppen »makar med 1 barn» hade, vad

1 En parallellitet föreligger mellan att räkna inkomsten per konsumtionsenhet och den numera allmänt accepterade metoden att mäta kommunernas skattekraft genom att sätta antalet skattekronor i relation till in- vånarantalet.

gäller stadsbefolkningen, 11 procent en disponibel inkomst som var mindre än 2500 kr per konsumtionsenhet. Denna procentsiffra stiger för 2-barnsfamiljer- na till 18 %, för 3-barnsfamiljerna till 33 % och för familjerna med 4 och flera barn slutligen till 65 %. Det är inte hel- ler i detta sammanhang den exakta an- delen relativt fattiga hushåll inom olika kategorier som är av intresse, utan den- na andels snabba ökning vid högre barnantal.

Skillnaderna i standard mellan barn— familjer och barnlösa hushåll kan också belysas från en annan sida, nämligen genom en beräkning av de faktiska barnkostnadernas storlek. Den beräk- ning härav som utredningen verkställt (se bil. 2) utgår även den i första hand från levnadskostnadsundersökningen för år 1952 och avser de genomsnitt— liga kostnaderna per barn i tvåbarns- familjer. Dessa uppgick år 1952 be- räknat som genomsnittet för barn i och under skolåldern — till 3 100 kr per år. Av denna summa kommer 1 300 kr på utgifter för barnets direkta individuella förbrukning, medan 550 kr hänför sig till barnets andel i den gemensamma konsumtionen (främst bostaden), och resten, 1 250 kr, dvs. ca 100 kr per månad, utgör en uppskattning av vår- det av den hemarbetskraft, som barnet tar i anspråk. Det är de två första pos- terna, alltså sammanlagt 1 850 kr, som ingår bland de utgifter, som i samman- ställningarna ovan redovisats som kon- sumtionsbelopp. Med den konsumtions- enhctsskala som använts, skulle alltså barnens genomsnittliga standard (i två- barnsfamiljer år 1952) motsvara en stan— dard för makar utan barn av ca 6 200 kr i faktisk konsumtion (båda fallen alltså beräknade exklusive värdet av hemarbetet) .

De anförda beräkningarna visar myc- ket tydligt vilken avgörande roll famil-

jens storlek spelar för den standard, som familjen kommer upp till. När in- komsten används som mått på den eko- nomiska standarden, är det helt enkelt alldeles nödvändigt att ta hänsyn till hushållets storlek. Enligt detta betrak— telsesätt betyder hög inkomsttagare medlem av ett hushåll med hög inkomst per hushållsmedlem (eller konsumtions- enhet) och låg inkomsttagare en med- lem av ett hushåll med låg inkomst per hushållsmedlem räknat. Det är uppen- bart att denna bestämning av vad som bör förstås med höga resp. låga inkomst— tagare inte alls sammanfaller med taxe- ringsstatistikens fördelning.

Med hänsyn till den betydelse som taxeringsstatistikens indelning av in- komsttagarna har speciellt i den skatte- politiska diskussionen, har utredningen i detta sammanhang ansett sig böra de- klarera sin principiella syn på frågan om skattebördans fördelning ur de syn- punkter som utredningen behandlar, ehuru skattefrågorna formellt faller utanför utredningens uppdrag och kom- petens.

Beskattning och försörjningsbörda

Det svenska skattesystemet tar hän- syn till försörjningsbördan i första hand i vad den avser mannens försörjnings— plikt gentemot hustrun. Dct höjda orts- avdrag som mannen erhåller genom äktenskapet är den viktigaste skatte- lindringen. Avdrag för periodiskt un- derstöd åter är en annan form av hän— synstagande till försörjning av andra. Däremot spelar försörjningsplikten gent- emot barn inte längre någon roll i be- skattningen med ett par i detta sam- manhang oväsentliga undantag (för- värvsavdraget för gift kvinna är högre om hon har hemmavarande barn, och hänsyn till barnkostnaderna tas också genom det ökade ortsavdraget för en-

samstående förälder som har vårdna- den om minderåriga barn).

När barnavdragen avskaffades 1947 och ersattes med kontanta barnbidrag, var motiveringen för detta att systemet med barnavdrag inte innebar den ut— jämning av barnkostnaderna och den hänsyn till försörjningsbördan, som skattereglerna formellt syftade till, på grund av att många barnfamiljer till följd av låga inkomster inte hade möj- lighet att utnyttja avdragen. I den dis- kussion som vid 1947 års riksdag för- des kring dessa frågor, betraktades barnbidragen som en integrerande del av skattesystemet. Barnbidragen upp— fattades ha en dubbel funktion: å ena sidan utgjorde de »socialpolitiska» bi- drag, samtidigt som de å andra sidan genom att utgå till samtliga barn — medförde en differentiering i beskatt- ningen av inkomsttagare med och utan barn. Denna andra funktion har seder- mera reducerats; något som bland an- nat framgår av att ortsavdragen juste- rats med hänsyn till penningvärde- förändringen vilket sannolikt skulle ha skett även med barnavdragen om dessa funnits kvar, medan barnbidragsbelop- pen förblivit oförändrade. Det kan ock- så erinras om att departementschefen i den proposition, vari bland annat fram- lades förslag om ändrade ortsavdrag (nr 213/1952), uttalade att »frågan om barnförsörjningskostnadernas beaktan- de icke längre (är) någon beskattnings- fråga utan en fråga av socialpolitisk natur» (se vidare kap. 2). hänsynstagande till

Skattereglernas försörjningsbörda avser som nämnts främst försörjningen av hustrun; också

när barnbidragen inräknas i beskatt- ningen är det denna försörjningsplikt som i de vanligaste inkomstlägena ger den största skattelättnaden.1 Försörj— ningen av hemarbetande hustru är emellertid när minderåriga barn

saknas —— knappast något allvarligt för— sörjningsproblem och tenderar dess— utom att minska i omfattning. I hushåll utan hemmavarande barn är det nu- mera vanligt att hustrun har förvärvs- arbete. Speciellt gäller detta i de yngre äktenskapen, där andelen förvärvsarbe- tande hustrur uppgår till nära 80% (vid äktenskap av 1—3 års varaktig- het). Förvärvsarbetet är därvid taget i vidsträckt bemärkelse, men även om man blott medräknar dem som har fullt förvärvsarbete, blir andelen betydande (se vidare kap. 3). De hemarbetande hustrurna finner man helt naturligt främst i hushåll med hemmavarande barn. Ju större antalet barn är, desto lägre är andelen förvärvsarbetande hustrur. De betydande försörjningsbör- dorna är sålunda förknippade med har- nen.

I praktiken verkar naturligtvis det höjda ortsavdraget för gifta som en Skattelättnad också för barnfamiljerna, när man jämför dem med ensamstående. Det är därför främst när man betraktar skatteavvägningen mellan makar med barn och makar utan barn, som skatte- systemets faktiska hänsynstagande till försörjningsbördan framstår som föga rationell.

Det finns all anledning att i den på- gående skattediskussionen beakta barn- familjernas skattebörda. Den differen- tiering av beskattningen mellan hushåll med barn och hushåll utan barn, som barnbidragen innebär, har nämligen se— dan 1948 reducerats, eftersom barn- bidragen varit oförändrade, samtidigt som inkomstnivån och skattebeloppen stigit avsevärt. Den del av statsskatten (reducerad med barnbidrag) som er- lades av hushåll med barn, uppgick till 14% 1948 men hade 1954 stigit till

1 Den relativa betydelsen växlar naturligt- vis med inkomst och barnantal; se bilaga 8.

22 % (se tab. 4: 10, sid. 85). Denna ök- ning av barnfamiljernas skattebörda i förhållande till barnlösas är otvivel- aktigt större än som motsvaras av för- skjutningen i hushållens sammansätt- ning och inkomster under samma tid.

Försörjningsbörda och beskattning kan också diskuteras utifrån principen om skatteförmågan (eller skattekraften) som norm för beskattningen. Denna princip kan visserligen inte lösa pro- blemet om den »rättvisa» beskattning- ens utformning, men trots skilda inställ- ningar till beskattningens progressivi- tet torde det vara en allmänt godtagen uppfattning, att lika skatteförmåga skall ge lika skatt. I den svenska skattelag- stiftningen är det hushållets samlade inkomst schematiskt uttryckt _ som användes som mått på hushållets skatte- förmåga. Av det material som redovisats tidigare i denna utredning, framgår emellertid att denna inkomst är ett mycket ofullständigt mått på hushållets ekonomiska bärkraft, som bestäms inte bara av inkomsten utan också av an- talet familjemedlemmar som skall leva av denna. För att ta ett exempel: med den konsumtionsenhetsskala som an- vänts tidigare i denna utredning re- presenterar en disponibel inkomst av 5 000 kr för en ensamstående, 10 000 kr för makar utan barn och 16000 kr för makar med två barn samma ekonomiska standard för resp. hushåll, fastän hus- hållens totalinkomster skiljer sig avse- värt. Ett skattesystem som i princip syftar till att utjämna inkomsten per hushåll (i detta fall skulle erhållas en disponibel inkomst av drygt 10 000 kr per hushåll), skulle tillämpat på exem- plet innebära att man skapade betydan- de olikheter i stället för att åstadkom- ma en utjämning.

Det bör i detta sammanhang under- strykas att frågan om skattedifferentie- ring efter försörjningsbörda inte direkt

har samband med vilken familje- eller befolkningspolitisk inställning man an- ser att statsmakterna bör inta. Hänsyns- tagande till försörjningsbördan i be- skattningen innebär inte att samhället »övertar barnkostnaderna» och inne- fattar inte något ståndpunktstagande till vilka olikheter i standard, som bör anses rimliga mellan barnlösa och barn- rika.1 En utformning av skattesystemet, som utgår från inkomsten per konsum- tionsenhet, betyder endast en metod att på ett mer realistiskt sätt än för när- varande förverkliga principen om lika skatt vid lika ekonomiskt läge.”

Det är emellertid sannolikt att —— lik- som 1947 — det argumentet kommer att framföras att en mer betydande skärp- ning av beskattningen för makar utan barn och ensamstående möter speciella svårigheter. Härvid bör man dock upp- märksamma att det inte behöver bli fråga om en absolut skärpning av skat— ten för dessa kategorier utan att den eftersträvade ändringen i skattebördans fördelning kan förverkligas genom att skattesänkningar i första hand kommer barnfamiljerna till del. Med det in- komstbegrepp som utredningen föror-

1 En invändning mot förslaget att använda inkomsten per konsumtionsenhet som mått på olika hushålls ekonomiska standard och därmed på deras skatteförmåga kan vara att denna metod innebär att försörjningsplikter enbart uppfattas som utgifter och minskning i den disponibla inkomsten. I sin extrema form innebär invändningen att utgifterna att försörja barn är en frivillig användning av inkomsten, som bör antas ge inkomsttagare större glädje än andra tänkbara utgiftsmöj— ligheter. Någon hänsyn ur skattepolitisk syn- punkt skulle alltså inte behöva tas till före- komsten av försörjningsbördor mot just barn. Orimligheten i denna extrema variant av argumentet behöver inte särskilt påvisas. Däremot kan invändningen möjligen anses föranleda vissa modifikationer i bestämningen av konsumtionsenhetsskalan. * I Finland har ett förslag att vid den direkta beskattningen utgå från inkomsten per konsumtionsenhet länge diskuterats inte bara teoretiskt utan även på det praktisk- politiska planet.

dat, innebär en skattesänkning för de lägre inkomsttagarna just en skattesänk— ning för barnfamiljerna.

Även om det förhölle sig så, att någon mer betydande ändring i fördelningen av de direkta skatterna till barnfamil- jernas förmån inte skulle kunna genom- föras, kan man inte därav dra den slut- satsen att en sådan förskjutning skulle vara omöjlig när det gäller den totala skattebördan. En betydande rörelse— frihet föreligger när det gäller indirekta skatter och subventioner. Om man öns- kar genomföra en mera genomgripande omfördelning till barnfamiljernas för- män, finns också medlen härför.

Utredningen saknar anledning att närmare gå in på alla dessa frågor. Det har emellertid synts angeläget att fram- föra vissa principiella synpunkter på skattesystemets utformning, eftersom man torde kunna räkna med att det svenska skattesystemet inom en över- skådlig framtid kommer att göras till föremål för ett flertal reformer, både vad gäller skatteskalornas konstruktion, fördelningen mellan företagsbeskattning och beskattning av fysiska personer och fördelningen mellan direkt och indi- rekt beskattning. Redan inom det nu- varande skattesystemets ram synes emellertid vissa justeringar kunna över- vägas i enlighet med de här anförda synpunkterna.

Motiv för utvidgning av samhällets stöd till bamfnmiljema

Att barnfamiljernas läge är sämre än de barnlösas och att i synnerhet många barnrika familjer alltjämt lever på en också absolut sett tämligen låg standard utgör den reella bakgrunden till kraven på en intensifierad familjepolitik. Det är vanligt att dessa krav utgår från att barnbidragen varit oförändrade sedan de infördes 1948, trots den prisstegring som sedan dess inträffat. Kravet på öka-

de familjepolitiska åtgärder tar därför ofta formen av krav på kompensation för en eftersläpning. Utredningen har något närmare diskuterat de föränd- ringar, som inträtt i barnfamiljernas ekonomiska läge sedan barnbidrags- systemet infördes. Resultaten härav re- dovisas i kapitel 4.

Utvecklingen. har visserligen varit skiljaktig för olika familjetyper men genomsnittligt synes en viss eftersläp- ning föreligga i förhållande till de barn- lösa. Denna beror huvudsakligen på att barnbidragen utgått med nominellt oför- ändrade belopp under perioden. Att detta förhållande medfört endast rela- tivt obetydliga skillnader i den procen- tuella realinkomststegringen för barn- familjer jämfört med barnlösa, beror på att barnbidragen i förhållande till barn- familjernas totala inkomster alltid ut- gjort ganska obetydliga belopp.

Det kompensationskrav, som utveck- lingen gjort naturligt, kan utformas på olika sätt. Man kan sålunda med kom- pensation mena att barnbidragen skall uppräknas efter stegringen i konsument- prisindex. Kravet på en uppräkning av barnbidragen kan därutöver gå ut på att barnbidragen skall höjas så att de uppnår samma relation till de genom- snittliga faktiska barnkostnaderna eller till någon annan jämförelsenorm —— som de hade 1947, när beslutet om dem fattades. Det är som bekant denna metod som tillämpats vid höjningen av folkpensionerna. Folkpensionärerna er- håller sålunda inte bara kompensation för prisstegringen utan därutöver även andel i den inträffade standardsteg- ringen. Beroende på den innebörd man inlägger i kravet på en uppräkning av barnbidragen (med hänsyn tagen också till förändringarna i andra bidragsfor- mer) kan man sålunda erhålla olika resultat. Även om dylika tidsjämförel— ser har sitt stora intresse, så kan de

ändå inte tillmätas någon utslagsgivan- de betydelse. Som framhålls i utred- ningsdirektiven, kan den fördelning av barnkostnaderna, som uppnåddes ge- nom barnbidragsreformen, inte betrak- tas såsom för all framtid given, utan frågan måste tas upp till omprövning.

Om man anser att motivet för sam- hällets engagemang att stödja barnfa- miljerna är att förebygga nödsituatio- ner, så har detta motiv i dagens läge i stort sett försvunnit. Enligt utredning- ens mening kan emellertid detta förhål- lande inte tas till intäkt för att ytter- ligare åtgärder nu skulle vara obefoga- de. Behovet av offentliga åtgärder till stöd för barnfamiljerna måste ses ur ett vidare perspektiv.

De förändringar i inkomstfördelning- en, som sker genom den ekonomiska ut- vecklingens dynamik, genom förhand- lingar mellan arbetsmarknadens parter och genom generella offentliga ingrepp såsom skattepolitik, jordbrukspolitik,

hyresreglering etc. tar icke alls eller endast i obetydlig grad hänsyn till för-

sörjningsbördornas fördelning. Hus- hållssprängningen och den tilltagande urbaniseringen medför samtidigt, att en utjämning av försörjningsbördorna in- om de enskilda hushållens ram försvå- ras. Resultatet blir ökade krav på att en utjämning kommer till stånd genom kollektiva åtgärder av olika slag. Hit- tills har denna utveckling gått mycket längre när det gäller åldringarna och de sjuka, än när det gäller barnen, en avvägning som varit naturlig med hän- syn till de förra kategoriernas absolut sett sämre läge.

Den snabba standardstegring som äger rum i vårt samhälle, kommer na- turligtvis också barnfamiljerna till del. Barnförsörjarnas inkomster kan i regel antas genomsnittligt stiga i samma takt som de barnlösas. Detta innebär dock att den absoluta skillnaden i levnads-

standard mellan barnrika och barnlösa successivt ökar. Under senare år synes dessutom även den relativa skillnaden ha ökat. Hur stora skillnaderna i kon- sumtionsnivå mellan barnlösa och barn- rika faktiskt är, har framgått av det föregående. Barnförsörjarna lever på en standard som genomsnittligt kan an- tas vara omkring 30 procent lägre än den som uppnås av andra förvärvs- arbetande.

Den bristande anpassningen gäller inte bara själva inkomstfördelningen och därmed konsumtionsnivåns olika höjd i olika hushållstyper, utan den gäller också de varor och tjänster, som står barnfamiljerna till buds. Delvis är detta en följd av den påtalade ojämn- heten i inkomstfördelningen. Ett viktigt exempel härpå är, att barnfamiljerna utan samhällets stöd i många fall skulle sakna möjligheter att efterfråga till- fredsställande bostäder. Bostadspoliti- ken är samtidigt exempel på hur själva produktionen påverkas för att bättre svara mot familjernas behov. Den allt större omfattningen av mödrarnas för- värvsarbete ökar anspråken på service- anordningar, som på ett ändamålsenligt sätt kan tillgodoses endast genom sam- hällets insatser. Det är fråga om barn- institutioner av olika slag, hemhjälp etc. Även åtgärder för att minska de hemarbetande mödrarnas arbetsbörda kräver insatser från det allmännas sida, antingen det nu gäller rationaliseringar av viss produktion med stor betydelse för hushållsarbete och barnens utrust- ning eller underlättande av hushålls- arbetet på annat sätt (t. ex. genom skol— måltider, kollektiva tvättstugor etc.). Åtgärder av antytt slag kan ses utifrån synpunkten av en rättvisare fördel— ning av standardhöjningen. Familjernas standard kan inte mätas bara efter de- ras konsumtion utan också efter spe- ciellt mödrarnas arbetsbelastning. En

minskning av denna är lika mycket en standardhöjning som en ökad konsum- tion. Den minskning i arbetstidens om- fattning, som successivt sker på arbets- marknaden, blir kvinnorna-mödrarna inte alls eller relativt sett i mycket mindre omfattning delaktiga i, om inte speciella insatser görs från statens och kommunens sida.

Till den allmänna bilden av de barn- försörjandes läge och behov hör också att denna grupp ej utgör mer än 40 procent av alla vuxna i arbetsför ålder. Särskilt påfallande är det ringa antalet vuxna som försörjer tre eller flera barn. Man är här berättigad att tala om en missgynnad minoritet. Denna grupp av försörjare utgör nämligen inte mer än ca 8 procent av den vuxna befolkningen under 65 är, samtidigt som antalet barn i dessa familjer år 38 procent av totala antalet minderåriga barn.

De befolkningspolitiska motiven

Det relativt ringa antalet barnför- sörjare, speciellt »stora» barnförsörjare samt dessas relativt sett väsentligt sämre ekonomiska läge utgör i och för sig skäl till större omfördelning till barn- familjernas förmån. Det är emellertid inte bara vad som i anslutning till tidi- gare diskussioner kunde benämnas rätt— visemotiven, som här gör sig gällande. Det finns skäl att i detta sammanhang också erinra om det befolkningspoli- tiska läget. Av det material härom, som redovisas i kapitel 3 och i bilaga 1, framgår att den äktenskapliga frukt- samheten under senaste åren varit t. o. ni. något lägre än under den period på 30-talet, då den uppvisade sin första markanta bottennivå och då reproduk- ltiöne'n allmänt uppfattades som oroväc- käride låg. Under den närmast över- skådliga framtiden är visserligen inte risken för en befolkningsminskning ak- tuell, utan det är förskjutningen mel-

lan åldersgrupperna, främst den stigan- de andelen åldringar, som skapar eko- nomiska och socialpsykologiska pro- blem. Befolkningsnumerären på längre sikt sett och särskilt den arbetsföra be- folkningens storlek är dock en fråga av stor betydelse.

En vanlig befolkningspolitisk målsätt- ning, som bland annat uttalades av 1941 års befolkningsutredning, är att den ar- betsföra befolkningen inte skall minska. På längre sikt ansågs detta kräva i runt tal 120 000 födelser per år. Denna mål- sättning är fortfarande aktuell. Mot bak- grunden av att antalet födelser under åren 1951—1953 uppgått till 110 000 per år och under 1954 till 105000 mot i genomsnitt 125000 under åren 1946— 1950, framstår en intensifierad familje- politik lika påkallad ur befolknings- politiska synpunkter som under 1930- talet. Ehuru detta inte kan bevisas, så torde man kunna utgå från att en ekono- misk omfördelning till barnfamiljernas förmån, varigenom standardnedpress- ningen vid stigande barnantal redu- ceras, är ägnad att stimulera till ett ökat barnafödande. Direkt och indirekt måste den nuvarande kraftiga standard- sänkningen vid stigande barnantal ver- ka bromsande på önskan att få barn.

Det är rimligt att betrakta det svenska befolkningsläget även mot bakgrund av den internationella befolkningsutveck- lingen. Det måste sålunda för många framstå som en motsägelse att hävda att befolkningstillväxten här hemma borde stimuleras, samtidigt som folkökningen i åtskilliga främmande länder borde dämpas.

Detta argument mot födelsestimuleran- de åtgärder här hemma hade med minst lika stort berättigande kunnat framfö- ras på 1930- och 1940-talen, då man emellertid såg på problemet uteslutan- de ur svensk synvinkel. I och för sig finns det alla skäl att på det sätt som nu

vanligen sker betrakta de stora be- folknings- och försörjningsproblemen ur global synvinkel. En viss omflytt- ning mellan områden med stor befolk- ningstäthet och stark folkökning och områden med ringa befolkning och obetydlig eller ingen folkmängdstill- växt ter sig naturlig. Dylika omflytt- ningar har också ständigt ägt rum och kommer säkerligen att äga rum också i framtiden. Även Sverige har varit be- rört av dylika omflyttningar. Under den stora emigrationsperioden årtion- dena kring sekelskiftet flyttade mer än en miljon svenskar till andra länder. Under det senaste årtiondet har i stål- let en nettoinflyttning från andra län— der ägt rum, och ehuru denna inflytt- ning i jämförelse med emigrationen varit av obetydlig omfattning, så har dock härigenom en ny fas inträtt. Ehu- ru en fortsatt nettoinflyttning till Sve- rige ur åtskilliga synpunkter ter sig na- turlig, så torde knappast någon vilja hävda att denna bör bli så stor, att den motväger den kraftiga minskning av de produktiva åldrarna, som kan bli följden av ett kraftigt fallande födelse- tal. En omfattande inflyttning kan be- faras komma att leda till allvarliga svå- righeter av skilda slag.

Möjligheterna att utforma en konkret målsättning

När man i dagens situation finner skäl föreligga för en intensifierad fa- miljepolitik, bottnar dessa främst i de betydande skillnaderna i konsumtions- nivå och arbetsbelastning mellan hus- håll med barn och hushåll utan barn. Samhällets fortskridande omvandling genom hushållssprängning och urbani- sering skärper kraven på en effektivare utjämning till barnfamiljernas förmån, och med den värdering som är vanlig av barnens behov, framstår det som ett rimligt önskemål att standardsteg- ringen i större utsträckning än som för

närvarande sker, bör komma barnen tillgodo. Med den institutionella upp- byggnad, som karakteriserar det mo- derna samhället, kan denna utjämning inte ske genom »automatiskt» verkande krafter utan endast genom samhällets ingripanden. Det är därvid inte fråga om i traditionell mening socialpolitiska motiv, utan syftet måste vara en utjäm- ning i vidare mening av standardhöj- ningen mellan olika grupper. De prin- cipiella motiven härför är helt analoga med dem som gäller för sjukförsäkring- en och åldringsförsörjningen. Liksom dessa syftar till å ena sidan att garan- tera en viss minimistandard och å and- ra sidan en utjämning av standarden under perioder av inkomstbortfall, borde också utjämningen av barnkost- naderna syfta till att dels förebygga att barnfamiljer lever under en på visst sätt bestämd minimistandard och dels utjämna den relativa standardned- pressning som barnförsörjningen med— för. Det material som tidigare redovi- sats ger bakgrunden till en bedömning av hur läget faktiskt gestaltar sig i vis- sa väsentliga avseenden för barnfamil- jerna. Av naturliga skäl kan detta ma- terial inte ge någon vägledning för att bestämma var målet för utjämningen bör sättas. Det är en fråga om värde- ringar hur kraftig standardnedpress- ning som skall anses rimlig för barn- familjerna. En viss minskning av kon— sumtionsstandarden såsom »priset» för glädjen att ha barn, accepteras visser- ligen i och för sig som naturlig. Å andra sidan framstår den nedpressning som faktiskt äger rum såsom alltför stor.

Som ett räkneexempel kan man upp- ställa målet att barnfamiljernas stan- dard i genomsnitt inte borde vara mer än 20 % lägre än de icke barnförsör- jandes (jämförelsen avser förvärvsar- betande). Ett förverkligande av denna

målsättning kan på grundval av mate- rialet i 1952 års hushållsundersökning schematiskt beräknas innebära en in- komstöverflyttning av storleksordning- en 700 milj. kr utöver den omfördel- ning som redan äger rum. Eftersom den hypotetiska målsättningen inte i och för sig kan betraktas som särskilt långtgå- ende, bör beloppets storlek uppfattas som en illustration av de olikheter som faktiskt föreligger.

Obestridligen har det ett visst värde att försöka siffermässigt precisera den målsättning, som samhället på längre sikt bör eftersträva på olika områden. När det gäller familjepolitiken, är emellertid denna metod av flera skäl mindre givande. De normer som i detta fall skulle kunna tänkas, innebär ock- så inom tämligen vida marginaler att den nuvarande utjämningen framstår som otillräcklig, så att följaktligen på kort sikt en rad åtgärder kan påyrkas, oavsett var det mer långsiktiga målet sättes. Härtill kommer ett mer prin- cipiellt skäl. En kvantifierad målsätt- ning förutsätter ett sammanfattande mått av värdet av alla olika åtgärder på det familjepolitiska planet. Eftersom dessa åtgärder berör mycket olika si- tuationer och sinsemellan är av olika slag, blir sammanfattande genomsnitts- mått dåliga mätare på värdet av åt— gärderna. Det är t. ex. inte osannolikt att för många hushåll i tätorter en för- bättrad kollektiv service genom dag- hem, hemhjälp etc. framstår som ett värdefullare stöd än ökade transfere- ringar, även om utgiftsökningen för det allmänna skulle vara lika stor i båda fallen. För hushåll på landsbygden åter kan prioriteringen vara en annan. För- hållandet kan också uttryckas så, att en sammanfattande målsättning inte ger någon vägledning för prioriteringen av olika åtgärder och därför blir av be— gränsat och endast preliminärt värde.

Av anförda skäl har utredningen an- sett sig inte böra formulera någon prin- cipiell målsättning av samma precise— rade typ, som förekommer inom bo- stadspolitiken, sjukförsäkringen, folk- pensioneringen eller slutligen den all- männa pensionsförsäkringen. Däremot finner utredningen såsom framgått starka skäl tala för aktivare insatser för en utjämning av barnkostnaderna i syfte att förhindra den »snedhet» i för- delningen av standardhöjningen, som el- jest automatiskt uppstår till barnens och barnförsörjarnas nackdel.

Det nuvarande systemet av åtgärder för barnfamiljer utgör en kombination av allmänna kontantbidrag (allmänna och särskilda barnbidrag), kontanta bi- drag som är knutna till viss använd- ning (t. ex. bostadsrabatter och studie- bidrag) eller till viss situation (t. ex. moderskapshjälpen) samt naturaförmå— ner (skolmåltider, barninstitutioner m. m.) och hänsynstagande till barnens och barnfamiljernas behov vid sam- hällsplaneringen överhuvud. De olika åtgärderna skall inte betraktas isolera— de från varandra utan som delar i ett system som syftar att _— med de givna resurserna nå en maximalt stödjan- de och utjämnande effekt. Kombinatio- nen av kontantbidrag och naturaför- måner har utformats efter praktiska överväganden, och principer rörande det önskvärda i ett kontantsystem resp. ett naturasystem har inte varit väg- ledande. När man numera talar om na— turalinjen, har denna dock en annan innebörd än tidigare och avser huvud- sakligen tjänster som inte alls eller bara i mycken begränsad omfattning till— handahålls på den privata marknaden och i det senare fallet betingar alltför höga priser. Det framstår numera som olustigt och förlegat att binda använd- ningen av ett kontant bidrag till famil—

jen vid vissa fixerade alternativ på den privata varumarknaden, för att därige- nom stimulera till viss konsumtion el- ler hindra att pengarna används på ett »olämpligt» sätt. Sålunda utgick möd- rahjälpen tidigare i form av kontant- belopp, för vilket mödrar tilläts köpa endast vissa av mödrahjälpsnämndcn anvisade varor, men denna form har numera avskaffats. Livsmedelsrabatter eller andra näringsbidrag, beklädnads- bidrag etc., som tidigare förekommit eller föreslagits i diskussionen och då ofta sammankopplats just med en diri- gering mot nnyttiga- köp, saknar nu aktualitet. Alltjämt existerande bidrags- former, där familjernas val bland kon- sumtionsalternativ i viss mån regleras, är bidrag till ferieresor (som dessutom är bundna till rekreationstid av viss längd) och stipendier till husmoders- semester (som utgår till vissa ändamål, såsom kläder åt husmodern m. m.). Dessa bidragsformer torde nu vara mogna att förändras, så att de ger möj- lighet till fritt val i så stor utsträckning som är förenligt med själva bidragsfor- mens syfte.

På ett annorlunda sätt ligger det till med en annan typ av »naturan-förmå- ner. Vad som här avses är det allmän- nas möjligheter att påverka produktio- nen av varor med stor betydelse för hushållen. Intresset knyter sig här främst till bostäderna, där denna typ av ingrepp sedan lång tid är ett vik- tigt led i bostadspolitiken. Här finns sannolikt möjligheter till ytterligare in- satser, inte minst vad gäller bostäder- nas utrymme.

Vad angår avvägningen mellan kon- tanta bidrag å ena sidan och natura- förmåner i vid mening å den andra, har utredningen funnit att det beträf- fande båda typerna av åtgärder före— ligger skäl till förändringar och utvidg- ningar, betingade av behov som succes-

sivt aktualiseras i vårt samhälle. Flera väsentliga problem som gäller barnens anpassning och familjens funktions- duglighet, kan få en tillfredsställande lösning endast genom en differentierad familjepolitik på naturalinjen, såsom närmare framgår av kapitel 7 och be- tänkandets andra del. Möjligheterna att på kort sikt här nå resultat av större räckvidd, är visserligen tämligen be— gränsade, men detta utgör i sig självt ett starkt skäl att intensifiera utbild— nings—, planerings- och försöksverksam- heten på dessa områden.

När de åtgärder, som utredningen i detta och följande kapitel kommer att ta upp till diskussion, bedöms ur syn- punkten av omedelbar kostnad för i första hand stat och kommun, kommer transfereringarna att dominera liksom de gör det i den hittillsvarande poli- tiken. Detta får emellertid inte tolkas som en nedvärdering av naturaåtgär- derna utan beror såsom ovan antytts på att möjligheterna till omedelbara insat- ser på naturalinjen av praktiska skäl är begränsade, medan sådana tekniska hinder inte föreligger för transferering- arnas del.

ökade transfereringar till barnfamil- jerna kan göras antingen generella el- ler inkomstprövade. Att så långt möj- ligt komma bort från inkomstprövade bidrag är en strävan i svensk social- politik, som är grundad på mycket starka skäl, och avsteg från denna prin- cip brukar motiveras endast av finan- siellt tvång. När det gäller familjepoli- tiken, blir önskemålet att undvika in— komstprövning en följd också av att syftet inte bara är att garantera en mi— nimistandard utan dessutom att åstad- komma en allmän utjämning av barn— kostnaderna. Vilken utformning av transfereringarna, som framstår som mest ändamålsenlig, kan emellertid fastställas endast sedan det totala trans-

fereringsbeloppet bestämts. Utform- ningen blir också beroende av natura- stödens omfattning och inriktning. Som en första etapp förefaller en differen- tiering av kontantbidragen vara att fö- redraga framför helt generella bi- drag — för att nå maximal effekt. Det tidigare redovisade materialet visar nämligen att behoven är relativt störst hos vissa speciella grupper (ensamstå- ende mödrar, flerbarnsfamiljer) och i vissa situationer (dels under späd- barnsåldern, och dels för studerande ungdom).

”Utrymmet” för en utvidgad familjepolitik

Avvägningen mellan olika familje- politiska åtgärder förblir obestämd, så länge det totala utrymmet för sådana åtgärder inte fastställts. Prioriteringen av olika sociala reformer öppnar emel- lertid problem, som faller utanför den- na utrednings syften. I princip vore det därför önskvärt att skissera en rad al- ternativa reformsystem för familjepoli- tiken; valet mellan dessa skulle sedan följa av den aprimära» prioriteringen. En sådan uppläggning har emellertid här inte kunnat komma ifråga. Detta innebär samtidigt, att utredningen inte haft anledning att beröra de ekono- miska förutsättningarna för en aktivare familjepolitik. Endast ett par synpunk- ter på denna fråga skall framhållas.

De åtgärder som här sammanfattats under benämningen »naturaförmåner», innebär i många fall en ökad offentlig investering och konsumtion och följ— aktligen en häremot svarande minsk- ning av utrymmet för privat efterfrå- gan. I den mån åtgärder inriktas på ra- tionaliseringen av viss produktion —— i första hand kommer här bostäderna i fråga _ eller på förbättrade beting— elser på arbetsmarknaden (främst den offentliga) för den kvinnliga arbets-

kraften, kan de dock genomföras utan vare sig realekonomisk eller budget- mässig kostnad. När det sedan gäller de direkta inkomstöverföringarna, är det väsentligt att skilja mellan realeko- nomisk och statsfinansiell kostnad. »Ut- rymmet» för en omfördelning av in- komsterna är i första hand en fråga om skattesystemets utformning och effekti- vitet också de indirekta skatterna åsyftas här — även om man i princip kan tänka sig andra utvägar (t. ex. ett familjelönesystem) .

De realekonomiska följderna av öka- de transfereringar, dvs. förändringarna i den samlade efterfrågans omfattning och inriktning, beror främst på i vilken grad de grupper som erhållit ökade in- komster, disponerar sina inkomster på ett annat sätt än de grupper som får sina inkomster minskade (absolut eller relativt i förhållande till om ökade transfereringar icke skulle ske). Olik- heterna kan antas vara av två slag. En vanlig hypotes är, att sparandet skulle minska till följd av ökade transfere- ringar. I den diskussion, som fördes kring dessa frågor i 1941 års befolk- ningsutredning, var denna hypotes just ett av skälen att förorda vidgade so- ciala reformer, för att därigenom öka hushållens konsumtionsefterfrågan in- för en väntad efterkrigsdepression, Det är möjligt men ingalunda säkert att denna hypotes är riktig, när det gäller transfereringar till barnfamiljerna. Den lägre inkomsten (per konsumtionsenhet räknat) gör Visserligen en lägre spar- kvot sannolik hos barnfamiljerna. Å andra sidan föreligger för dessa större incitament att spara än för ensamstå- ende och för makar utan barn. Behovet av försäkringsskydd är större och egna- hem vanligare bland barnfamiljerna. vilket medför ett relativt högt bundet sparande i dessa hushåll. Utan närmare undersökningar torde det inte vara möj-

ligt att avgöra vilka faktorer som över- väger.1

Vad gäller inriktningen av konsum- tionen är det — likaledes på ganska aprioriska grunder rimligt att anta att ökade inkomster för barnfamiljer medför en relativt större ökning i ef- terfrågan på livsmedel och beklädnads— artiklar. Eftersom på dessa områden fö- religger avsättningssvårigheter, skulle man här på kort sikt finna ett samhälls- ekonomiskt skäl för en omfördelning. Ovan antydda effekter på efterfrågans

omfattning och inriktning är emellertid så pass ovissa och, med de förändring- ar i transfereringarna som det före- faller realistiskt att räkna med, av så pass begränsad storleksordning, att de knappast kan åberopas som skäl vare sig för eller emot ökade transfereringar.

1 Att döma av resultaten av socialstyrelsens undersökning »Sparvanorna under år 1948 i tätortshushåll» (stencil) år barnfamiljernas genomsnittliga sparkvot i varje fall inte mindre än barnlösa inkomsttagares.

KAPITEL 6

Ökad utjämning kontantvägen

Inledning

Framställningen i betänkandets före- gående kapitel har lett till slutsatsen att starka motiv föreligger för en om- fattande utbyggnad av samhällets famil- jepolitiska åtgärder. Utredningen har dock därvid »— i likhet med befolk- ningskommissionen och 1941 års befolk- ningsutredning icke ansett sig böra ange något mått på den totala omfatt— ningen av de åtgärder som bör komma i fråga.

Åtgärder som syftar till att förbättra barnfamiljernas läge kan ta sikte på att antingen direkt omfördela de dispo- nibla penninginkomsterna eller påver- ka produktion och samhällsplanering och tillhandahålla naturaprestationer av olika slag. I detta kapitel kommer vissa synpunkter att framföras på de riktlinjer som en fortsatt reformpolitik kontantvägen synes böra följa. IFram- ställningen kommer därvid att inled- ningsvis sammanfatta utredningens principiella syn på skattesystemet och sedan beröra de kontantbidrag, som har en sådan räckvidd att de har en mer väsentlig betydelse ur synpunkten av barnkostnadernas utjämning. Några egentliga förslag kommer dock inte att framläggas; såsom framgår av direkti- ven för utredningen ingår det inte i dennas uppdrag att utarbeta konkreta förslag till åtgärder.

Skattesystemet och barnfamiljerna Utredningen har tidigare (se kap. 5) framhållit att det svenska skattesyste— met i sin nuvarande utformning knap— past kan sägas fördela skattebördan efter »bärkraft», eftersom i stort sett ingen hänsyn vid beskattningen tas till försörjningsplikterna gentemot barn. Barnbidragen utgör visserligen en kom- pensation härför, men deras funktion att åstadkomma en skattedifferentiering (varvid med skatt då förstås »skatt mi- nus barnbidrag») har efter de senare årens utveckling starkt reducerats. Principen om lika skatt vid lika eko— nomiskt läge förutsätter såsom närmare utvecklats i föregående kapitel att in- komsten per konsumtionsenhet och inte hushållets samlade inkomst används som mått på hushållens ekonomiska bärkraft. Denna princip kan realiseras på olika sätt, nämligen antingen genom förändringar i reglerna för den direkta beskattningen eller genom kombinatio— ner av skatter (direkta och indirekta) med kontanta bidrag. Att skattereglerna för närvarande endast i mycket begrän- sad utsträckning används för att nå detta syfte, sammanhänger med att fler- talet barnfamiljer betalade ingen eller obetydlig statsskatt när barnavdragen ersattes med barnbidrag. Detta var också ett av de viktigaste motiven för barnbidragsreformen. Läget är emel—

lertid nu ett annat. Flertalet barnfamil— jer betalar betydande belopp i skatt _— även i statlig skatt varför en skatte- reduktion utgör en enkel metod att för- bättra barnfamiljernas läge.

När det gäller att omfördela inkoms- terna mellan inkomsttagare med barn och inkomsttagare utan barn, är det det samlade resultatet av skattebetal- ningar och bidrag som är av intresse. Den form för anpassning av skatten efter försörjningsbördan som skall an- ses rimlig blir därför beroende av de bidrag som utgår kontant. I och för sig är det en bokföringsfråga om en skatte- lättnad för en grupp inkomsttagare sker i form av minskad skatt eller ökade bi- drag. En annan sak är att den effekt man önskar nå på inkomstfördelningen i vissa fall såsom exempelvis vid barnbidragsreformen _— endast kan för- verkligas bidragsvägen. Valet mellan olika vägar kan därför betingas av olika syften med åtgärden. Bortsett från så- dana fall är det likgiltigt om omfördel- ningen från statens synpunkt framkom- mer som minskad skatteintäkt eller som ökad utgift.

Även sambeskattningsfrågan bör i detta sammanhang beröras. Den nuva- rande utformningen av beskattnings— reglerna syftar till att i de vanliga in- komstlägena förhindra att två makar får betala högre sammanlagd skatt än om de beskattades som ensamstående. Som framgår av bil. 8, tab. 1 blir re- sultatet att någon ökning av skatten i jämförelse med den skatt som makarna betalade före giftermålet i regel icke sker, när makarnas gemensamma in— komster ligger under 20 000 kr. Vid högre gemensam inkomst medför där- emot sambeskattningen högre skatt,i den mån ej den ena makens inkomst ligger under ca 10 000 kr.

De senaste årens avsevärda höjning av penninglönerna har lett till att fall,

då sambeskattningen leder till en högre sammanlagd skatt än om makarna be- skattades som ensamstående, nu är mycket vanligare än blott för några få år sedan. Sambeskattningsfrågan har därigenom kommit i ett nytt läge, vari dess otillfredsställande verkningar bli— vit mycket mera framträdande. Det kan inte vara rimligt att den utjämning av inkomstolikheter i samhället, som man vill uppnå genom progressiviteten i be— skattningen, för vissa ej obetydliga grupper av inkomsttagare skärpes på grund av giftermål.

Enligt utredningens uppfattning bör även sambeskattningen främst bedö- mas utifrån frågeställningen huruvida en och samma »bärkraft» ger samma skatt. Detta betraktelsesätt leder till att det måste anses motiverat att en viss inkomst bör leda till en lägre skatt, om den härrör från båda makarnas ar— bete än om inkomsten blott förtjänas av den ena maken. Om exempelvis två makar vardera har en inkomst av 10000 kr, så måste detta anses ge en- lägre skatteförmåga än om det är man- nen som förtjänar 20 000 kr och famil- jen kan tillgodogöra sig hela värdet av hustruns arbete i hemmet.

De nuvarande beskattningsreglernas ogynnsamma verkningar blir särskilt framträdande, när det gäller barnfamil— jer där båda makarna har förvärvsarbe- te. När det gäller dylika familjer, som i förhållande till hela antalet sambe- skattade makar blott utgör en mindre del, är visserligen förvärvsavdraget i den statliga beskattningen något högre, men den skattelättnad, som följer här- av, är helt obetydlig i jämförelse med de kostnader, som regelmässigt är för- knippade med barnens tillsyn och vård, om hustrun skall ha förvärvsarbete.

Ovan berörda förhållande samman- hänger med att beskattningssystemet, såsom framhållits i kap. 2, är upp—

byggt på förutsättningen att en familj normalt endast har en inkomsttagare, nämligen mannen, och att hustrun ar- betar i hemmet. Då familjetypen med två inkomsttagare blir alltmera vanlig, synes det vara nödvändigt att från grunden revidera de principer enligt vilka äkta makar beskattas.

Det ankommer inte på familjeutred- ningen att närmare diskutera eventuella reformer av det svenska skattesystemet. Utredningen vill sammanfattningsvis framhålla att vid de förändringar av skattesystemet, som kan komma att ak- tualiseras i framtiden, synes frågan om skattedifferentiering efter försörjnings— börda böra ägnas en helt annan upp- märksamhet än hittills varit fallet i den skattepolitiska diskussionen.

I fråga om en detalj som avser be- skattningen av vissa grupper av ensam- stående med barn återkommer utred- ningen senare i detta kapitel med vissa mer preciserade synpunkter.

Kontanta bidrag

De kontanta bidragen till barnfamil- jerna omfattar allmänna bidrag, dvs. sådana bidrag som avser att höja den löpande konsumtionen (allmänna och särskilda barnbidrag), bidrag som är knutna till en bestämd användning (bo- stadsrabatter, studiebidrag och -sti- pendier, husmoderssemesterstipendier m. m.) samt bidrag som är förbundna till en viss situation (moderskapshjäl- pen). Av de olika bidragstyperna är vi- dare vissa inkomstprövade, medan and- ra utgår oberoende av inkomstens höjd.

Det synes uppenbart att man under överskådlig tid är i princip hänvisad till ett dylikt differentierat system. Där- av följer naturligtvis inte att föränd- ringar i detta system skulle vara opå- kallade. I detta sammanhang kan exem- pelvis erinras om den diskussion, refe-

rerad ovan i kap. 2, som förts om lämp- ligheten att låta bostadsrabatterna upp- gå i det allmänna barnbidraget. Utred- ningen saknar anledning att här när- mare gå in på bostadsrabatternas ut- formning och vill endast framhålla att det bostadspolitiska syftet med dessa från början varit och ännu är att möj— liggöra och stimulera till en kvantitativt och kvalitativt höjd nivå för en gren av konsumtionen, som kan anses ha speciellt stor betydelse för familjelivet, nämligen bostadsnyttjandet. Detta syf- te kan inte ännu anses vara i full ut- sträckning realiserat; det ligger i sa- kens egen natur att en mera genomgri- pande omvandling av bostadsförhållan- dena kräver lång tid, eftersom den är knuten till det varaktiga bostadsbestån- dets successiva omvandling genom ny— byggnad och sanering. En eventuell av- veckling av bostadsrabatterna i nuva— rande läge under samtidig kompensa- tion genom förhöjda allmänna barnbi- drag skulle otvivelaktigt innebära risk för försvagning av standardförbättrings- processen. Detta motiverar, att en sär- skild stödform för barnfamiljernas bo- stadsförsörjning ännu under avsevärd tid bibehålles, speciellt som målet för den önskvärda utrymmesstandarden sy- nes böra höjas. För övrigt hänvisas till framställningen i kap. 2.

De allmänna barnbidragen

Den utjämning av barnförsörjnings- bördorna, som för närvarande sker i vårt samhälle, är av relativt begränsad omfattning och den stora skillnad i eko- nomisk standard som därför i genom- snitt råder mellan hushåll med barn och hushåll utan barn, liksom mellan barnhushåll med ett olika stort antal barn, motiverar otvivelaktigt i och för sig utjämningsåtgärder av helt annan storleksordning än de nu tillämpade. Ur denna synpunkt framstår en höjning

av de allmänna barnbidragen kombi- nerad med större hänsynstagande till barnförsörjningsbördorna i beskatt- ningen som den åtgärd, som ligger närmast till hands.

Kostnaderna för de allmänna barn- bidragen uppgår för närvarande till 520 milj. kr per år. En höjning, som motsvarar den penningvärdeförsämring som ägt rum efter 1947, skulle innebära en uppräkning med 40 % eller från 290 kr till 400 kr per barn och år och med— föra en kostnadsökning av ca 200 milj. kr. Om bidragen åter skulle höjas så att de hade samma utjämnande effekt som ursprungligen, dvs. utgöra samma an- del av de faktiska barnkostnaderna som 1947, skulle bidraget per barn behöva öka med 65 % och bli 480 kr, vilket leder till en årlig kostnadsökning av 340 milj. kr. Redan när det rör sig om helt rimliga justeringar, blir det alltså fråga om mycket betydande belopp.

Det är emellertid tveksamt om en ge- nerell höjning av de allmänna barnbi— dragen är det mest effektiva utnyttjan- det av de resurser, som kan stå till för— fogande för ändamålet. Av de under- sökningar, som utredningen redovisat i tidigare kapitel, framgår att behoven är av mycket varierande styrka dels hos olika hushållstyper och dels under oli- ka perioder i samma hushåll. Vad först gäller hushåll av olika storlek är det mycket vanligare att hushåll med flera barn lever under en viss standard definierad som disponibel inkomst per konsumtionsenhet än hushåll utan barn eller med endast ett barn. Den stödjande effekten blir därför större om en eventuell barnbidragshöjning i för- hållandevis högre grad kommer de barnrika familjerna tillgodo. En dylik effekt uppnås om man låter höjningen av barnbidragen sätta in —— för de full- ständiga familjerna först från och med det andra eller tredje barnet. Den

procentuella höjningen kan då göras mycket högre än om man genomförde en likformig höjning av barnbidragen.

Det är visserligen sant att det första barnet innebär särskilt höga kostnader för familjen och krav på omställning av ekonomin, i praktiken ofta förenad med att hustruns inkomst av förvärvsarbete faller bort eller i varje fall starkt redu- ceras. Barnbidraget för det första bar— net innebär en viss lättnad i denna om- ställning, och ett avskaffande av detta bidrag bör därför inte ifrågakomma. De höga kostnader som är förbundna med det första barnet reduceras emellertid när barnet blir äldre; en lättnad av de speciella kostnader som inträder i sam— band med barnets födelse och tillsynen under den första perioden åstadkommes vidare naturligast genom moderskaps- försäkringen.

De tidigare framlagda undersökning— arna visar otvetydigt att standarden sjunker med stigande antal barn i fa- miljen. Även om barnbidraget per barn kan antas täcka en något större del av kostnaderna för de senare barnen än för det första, täcker det aldrig hela den kostnadsökning som följer med till- komsten av ytterligare barn. Det råder följaktligen ingen tvekan om att famil- jer med flera barn befinner sig i ett sämre ekonomiskt läge än familjerna med ett barn och att därför åtgärder för att förbättra barnfamiljernas ekono- miska läge är speciellt angelägna när det gäller familjer med mer än ett barn.

Kostnaderna för en höjning av bi- dragen från och med andra barnet blir helt naturligt lägre än för en likformig höjning av bidragen till samtliga barn. Om man utgår från en likformig höj- ning av barnbidragen med 40 procent som jämförelseled och söker ett alter- nativ som gynnar de större familjerna, kan man som ett exempel utgå från en höjning av bidraget från och med andra

barnet i samma proportion som folk- pensionerna, nämligen 80 procent. Kost- nadsökningen skulle i detta fall för de fullständiga familjerna uppgå till ca 170 milj. kr. Jämfört med det lik'for- miga fallet innebär detta alternativ för ettbarnsfamiljerna naturligtvis en säm- re lösning, för tvåbarnsfamiljerna blir ökningen densamma i båda fallen, me- dan ökningen i det totala barnbidrags- beloppet per familj blir avsevärt större för familjer med tre eller flera barn (för trebarnsfamiljer 53 procent, fyrbarns- familjer 60 procent osv.).

En anordning av antytt slag medför helt naturligt vissa administrativa kom- plikationer. Utbetalningen av barnbi- dragen blir sålunda mer arbetskrävan- de än för närvarande, och problem kommer att uppstå, när det gäller att fixera antalet barn i en familj. Rimligt- vis måste man ta hänsyn inte bara'till makarnas gemensamma barn utan också till endera makens barn födda före eller vid sidan av det aktuella äktenskapet och för vilka underhållsplikt föreligger. Utredningen saknar anledning att när— mare gå in på dessa problem och deras lösning utan har här endast velat mar- kera deras existens. Det kan erinras om att principen att variera barnbidrags- beloppet efter barnantalet inte är okänd i andra länder: exempelvis utgår i Nor- ge och Storbritannien barnbidraget först från och med det andra barnet (se bil. 4).

Hittills har diskussionen gällt fler- barnsfamiljerna bland de fullständiga familjerna. En annan hushållstyp, som enligt det i och för sig bristfälliga material som redovisas i Del II, kap. 3, genomsnittligt lever på en mycket låg standard är de ofullständiga familjerna. Eftersom barnförsörjningen i dessa fa- miljer i dominerande grad —— och ofta helt _— vilar på en vuxen, bör ur famil- jeekonomisk synpunkt den ofullständi—

ga familjen med ett barn likställas med den fullständiga familjen med två barn etc. Om man t. ex. förordar en radikal höjning av barnbidraget från och med andra barnet, bör en motsvarande höj— ning sätta in från och med det första barnet när det gäller ensamstående med barn. Kostnaden för en höjning av barnbidraget åt samtliga barn i ofull- ständiga familjer med 80 procent kan beräknas till omkring 30 milj. kr. Sam- ma skäl som talar för att jämställa en— samstående med ett barn med fullstän- diga familjer med två barn vid en even— tuell differentiering av det allmänna barnbidraget, talar också för införande av det särskilda bostadsbidraget till en- samstående mödrar, varom förslag framlades av 1951 års bostadsutredning.

Mot en utbyggnad av det nuvarande barnbidragssystemet i antydd riktning kan invändas, att det skulle innebära, att en trebarnsfamilj med relativt hög inkomst komme att erhålla högre bi- drag per barn räknat än en fattig två- barnsfamilj. Häremot kan anföras att det är ett intresse att åstadkomma en viss utjämning av barnförsörjningskost— naderna också »horisontellt» inom de olika inkomstklasserna. En gradering av bidrag efter familjestorlek och inte enbart efter inkomst förekommer för övrigt redan vid bostadsrabatterna. Det viktigaste motivet för den här förorda— de differentieringen är dock att den av— passar bidragens storlek efter olikheten terna med en individuell behovspröv— ning. Man slipper de större olägenhe- terna med en individuell behovspröv— ning och genomsnittligt når man sam-- ma effekt som vid en inkomstprövning, låt vara att någon »millimeterrättvisa» inte åstadkoms.

Ovan har en rad alternativa utform— ningar av en eventuell barnbidragshöj— ning diskuterats. Höjningens storlek kan bestämmas efter olika jämförelse—

normer. En är penningvärdets försäm- ring sedan beslutet om barnbidragen fattades, en annan barnkostnadernas faktiska höjning under samma period

och en tredje slutligen folkpensioner- nas höjning. Kostnaderna för de olika alternativen sammanfattas i tab. 6: 1.

Tabell 6: 1. Kostnad för olika typer av barnbidragshöjningar

Höjningen utgår

Ökning %

Bidrag per barn

Antal barn

Kostnads- ökning milj. kr

40 65 80

65 80

65 80

65 80

65 80

till samtliga barn ................ till samtliga barn ................ till samtliga barn ................

fr.o.m. andra barnet i fullständiga familjer .......................

fr. o.m. tredje barnet i fullständiga familjer .......................

till samtliga barn i ofullständiga fa— miljer .........................

fr. o. m. andra barnet i ofullständiga familjer .......................

200 340 400

140 170

50 60

400 1 800 000 480 » 520 »

480 750 000 520 »

480 250 000 520 »

480 130 000 25 520 » 30

480 40 000 8 520 » 9

Verkningarna av den differentierade höjningen av barnbidragen illustreras närmare i tab. 6: 2, som visar dels hur vissa differentierade höjningar påver- kar det totala barnbidragsbeloppet per familj och dels hur hög likformig höj- ning av bidragen till samtliga barn som kan finansieras med samma kostnad, som utgår för de differentierade höj—

ningarna. Av tabellen framgår bl. a. att en höjning av bidragen fr. o. in. andra barnet gynnar familjer med tre och flera barn. För tvåbarnsfamiljerna själ— va däremot nås med rådande familje- sammansättning samma resultat om ett givet belopp användes till likformig höjning eller till höjning fr. o. ni. andra barnet.

Tabell 6: 2. Förändring i barnbidragsbelopp per familj i olika familjetyper vid olika barnbidragshöjning (procenttal)

Familjetyp

Höjning fr. a.m. andra Höjning fr. o. m. tredje

barnet barnet

I:65%

11: 80 % 1: 65% 11: 80 %

Familj med 1 barn ............... n » 2 3

:|:0 +33 +43

:|;0 +40 +53

)) ))

» » 4 + 49 | » » 5 + 53 För samma totalkostnad kan erhållas

en likformig höjning med ...... 32

+60 +64

40

Valet mellan olika alternativ bestäm- mes — i vad avser den totala kostna- den — av statsfinansiella överväganden

vilka det inte ankommer på utredning- en att bedöma. Beträffande dispositio- nen av ett tillgängligt transfereringsbe—

lopp kan allmänt sägas att skälen för en differentierad höjning synes star- kare ju mindre beloppet är. Utform- ningen är dessutom beroende av övriga familjepolitiska åtgärder både av kon- tant och naturakaraktär.

Moderskapsförsäkringen

På samma sätt som en likformig höj- ning av de allmänna barnbidragen får vägas mot en höjning av bidragen till vissa familjetyper, måste en avvägning göras gentemot en ökning av sådana inkomstöverföringar, som tar sikte på speciella behovssituationer. I vissa sammanhang har det framhållits att det i och för sig kunde vara befogat att dif- ferentiera barnbidragen på det sättet att de utginge med högre belopp för barn upp till två års ålder med hänsyn till de höga vårdkostnaderna för dessa åldrar ( SOU 1947:46 ). En sådan dif- ferentiering skulle emellertid i hög grad komplicera barnbidragssystemet och dessutom strida mot barnbidragens tra- ditionella syfte att i första hand täcka en del av kostnaderna för barnens lö- pande konsumtion, speciellt av kläder, särskilt som de äldre barnen i dessa hänseenden framstår som avsevärt dy- rare. Ett hänsynstagande till de spe- ciella behov som föreligger under bar- nens första år, får därför ske på annat sätt.

Såsom närmare redovisats i kap. 2 erhåller alla barnaföderskor genom mo— derskapsförsäkringen inom ramen för den allmänna sjukförsäkringen en grundpenning på 270 kr, ersättande den gamla moderskapshjälpen, såsom bidrag till täckande av kostnaderna vid barnsbörd. En väsentlig nyhet är emel- lertid att förvärvsarbetande mödrars frånvaro för barnafödande blivit lik- ställt med frånvaro för sjukdom under 90 dagar, vilket ger dem helt andra möj-

ligheter än tidigare att ägna sig åt vår- den av sitt späda barn utan att detta behöver leda till svåra ekonomiska påfrestningar. Moderskapsförsäkringen anvisar en naturlig väg att knyta an stödet just till anspråkstagandet av mo- derns arbetskraft under barnets första tid. Utredningen vill peka på att en ut— byggnad av detta system därför kan bli aktuell på längre sikt, sedan dess nu- varande former först prövats under en period.

Studiehjälp

En annan period som medför bety- dande ekonomiska påfrestningar är bar- nens studietid. Speciellt gäller detta de något äldre barnen därför att utgifterna för barnens konsumtion då är större. Studietiden tenderar att bli längre. Det- ta beror inte bara på förlängning av skolplikten till 9 år utan sammanhänger också med den frivilliga ökning i efter- frågan på högre utbildning som följer med den höjda standarden. Denna ut- veckling innebär samtidigt en ytterli- gare belastning för barnfamiljerna i jämförelse med de barnlösa.

Barnbidragsreformen innebar ur stu- diekostnadssynpunkt en försämring för barnfamiljerna, eftersom barnbidragen utgår till 16 år, medan de gamla barn- avdragen medgavs för hemmavarande barn utan egen deklarationspliktig in- komst upp till 18 år. Denna försämring förutsattes vid riksdagsbeslutet 1947 bli kompenserad genom direkta bidrag sti- pendievägen till studerande (jämför kap. 2).

Verkningarna av det nuvarande sti- pendiesystemet är svåröverskådliga, men det är uppenbart att barnbidrags- reformen medfört en försämring för så- dana familjer som har studerande barn i åldern 16—18 år. Detta följer redan därav att stipendierna är inkomstprö—

vade och, beträffande läroverken och därmed jämställda läroanstalter, även förbundna med prövning av elevens lämplighet för vald utbildning. Såväl kravet på en ökad utjämning av barn- kostnaderna som önskemålen om utbild- ningens demokratisering utgör starka skäl för en betydande utbyggnad av sti- pendiesystemet. Denna utbyggnad kan ske såväl genom höjning av stipendie— beloppen som genom en höjning -— eller ett fullständigt borttagande —— av in- komstgränserna. Hithörande frågor är emellertid i behov av ytterligare under- sökning, och familjeutredningen har därför inte haft möjlighet att ta ställ- ning till den lämpligaste utformningen av stipendiesystemet.

Speciellt kännbara är studiekostna- derna för sådana barn som studerar vid läroanstalt utanför hemorten. För att utjämna de skillnader som därigenom uppstår mellan hushåll i orter med och utan högre läroanstalter utgår studie— bidrag. Såsom närmare redovisas i kap. 2 uppgår dessa till maximalt 60 kr per månad. Sedan 1946 har dessa bi— drag höjts med endast ca 5 kr. Vid be- dömningen av denna relativt obetydliga höjning bör dock beaktas att de tidigare grundstipendierna, som motsvarar de nuvarande studiebidragen, utgick efter prövning av elevens studielämplighet. Endast ett relativt mindre antal lands- bygdselever fick därför grundstipen— dier. När så lämplighetsprövningen bortföll för studiebidrag och förmånen med studiebidrag därmed utsträcktes till så gott som alla elever från icke tätort vid de berörda läroanstalterna, ansågs beloppen inte höra höjas mer än till 60 kr per månad mot tidigare ca 55 kr. På längre sikt bör målet för stu— diebidragen vara att åstadkomma en fullständig utjämning av de skillnader i studiekostnader som beror på geogra— fisk belägenhet. Detta synes vara en

naturlig konsekvens av strävandena att utjämna inkomstklyftan mellan lands- bygdsbefolkningen och den övriga be- folkningen och bör vara en av de för- sta etapperna vid en utbyggnad av stu- diehjälpsverksamheten.

Beskattningen av ogift med barn

I fråga om beskattningen av ogift med hemmavarande barn, för vilket barnbidrag utgår, föreligger en särbe— stämmelse för sådan skattskyldig som haft husföreståndarinna. I detta fall medges nämligen den ogifte (varmed jämställes änkling, änka och frånskild) samma ortsavdrag som för äkta ma— kar, dvs. i ortsgrupp V 2 000 kr vid den kommunala taxeringen och 4 000 kr vid den statliga. Har den skattskyldige där— emot inte haft husföreståndarinna, får ortsavdrag åtnjutas endast med lägre belopp, nämligen vid den kommunala taxeringen med samma belopp som en- samstående, dvs. i ortsgrupp V 1400 kr, och vid den statliga taxeringen med 150 procent av ortsavdraget för ensam— stående, dvs. i ortsgrupp V 3000 kr. Sistnämnda avdrag (3 000 kr) åtnjutes som regel även av den som utan att ha haft vårdnaden om sitt barn, likväl bi— dragit till dess försörjning. Av nämnda förhållanden följer även, att i de fall "då husföreståndarinna finnes och alltså det högre ortsavdraget må åtnjutas, statlig inkomstskatt beräknas efter skatteska— lan för äkta makar, vilken inte är så progressiv som skatteskalan för övriga skattskyldiga.

Granskar man motiveringen för den- na avsevärda olikhet vid beskattning- en av ogifta med barn, beroende på huruvida husföreståndarinna finns eller ej, förefaller den inte helt bindande. Det har sålunda bland annat anförts att kostnaderna för husföreståndarinna i allmänhet inte understiger kostnaderna

för hustru. Vidare har framhållits att det vore obilligt att sänka ortsavdraget för en skattskyldig som vid hustruns frånfälle nödgats skaffa sig husföre- ståndarinna för vården av barn och kommit i sämre ekonomiskt läge än under hustruns livstid. Såsom fram- går av argumenteringen hade man vid bestämmelsernas införande 1919 och 1920 närmast änklingens fall för ögo- nen. Ensamstående kvinnor utgör emel- lertid den avgjort största delen av kategorin ogifta med barn. Vårdpro- blemet löses numera i det övervägande antalet fall på annat sätt än genom hus- föreståndarinna, såsom genom daghem, kollektivhus, tillfälligt anställd arbets- kraft, släktingars hjälp och liknande. Kostnaderna för dessa vårdformer kan ofta uppgå till betydande belopp.

De fall där husföreståndarinna fin- nes, är inte endast fåtaliga utan också begränsade till hushåll med relativt höga inkomster. Bestämmelserna om husföreståndarinneavdraget medför där- för den ovanliga konsekvensen att högre inkomsttagare privilegieras inte bara såtillvida som avdraget medför en större skattelättnad vid högre inkomst utan också i så måtto att huvudsakligen endast högre inkomsttagare kan utnytt- ja detsamma.

En viss hänsyn till barnförsörjnings- kostnaderna tas för samtliga ensamstå- ende med barn vilket får betraktas som en av skälighetshänsyn föranledd efter- gift från den principiella linjen till för- män för en kategori som i regel befin— ner sig i ett ansträngt ekonomiskt läge. Det innebär alltså inte någon ny av- vikelse om man för denna kategori skulle medgiva en ytterligare lättnad med hänsyn till barnförsörjningskost- naderna.

Det tidigare förda resonemanget le- der till den slutsatsen att avgörande för om det högre ortsavdraget skall få åt-

njutas inte bör vara huruvida husföre- ståndarinna finns eller inte. Utredning- en finner i stället att avgörande vikt en- dast bör fästas vid den omständigheten att den skattskyldige haft hemmavaran- de barn. Enligt utredningens mening borde alltså skattskyldig med hemma- varande barn få åtnjuta samma ortsav- drag som gift skattskyldig oberoende av om husföreståndarinna funnits eller icke. En sådan lösning av detta pro- blem synes stå mest i överensstämmelse med det aktuella läget på förevarande område. Den nuvarande ordningen måste betecknas såsom otidsenlig. Ge- nom en lagändring i enlighet med dessa riktlinjer skulle en lättnad i beskatt- ningen beredas en kategori skattskyl- diga, vilka regelmässigt befinner sig i ett trängt ekonomiskt läge och för vilka skattebördan måste kännas särskilt be- tungande. En Skattelättnad för dessa skattskyldiga får ävenledes i flertalet fall antagas komma barnen direkt till godo.

I detta sammanhang förtjänar även understrykas vikten av att de nu gäl- lande reglerna om avdrag för husföre- ståndarinna tillämpas riktigt. Enligt vad utredningen under hand erfarit, lär detta emellertid icke alltid vara fallet. Sålunda synes i stor utsträckning före- komma att inom taxeringsnämnderna avdrag för husföreståndarinna vägras ensamstående kvinna med barn, synbar— ligen i den föreställningen att sådant av- drag endast kan medgivas manlig skatt— skyldig. Den inställningen synes på vis- sa håll även förekomma, att avdrag icke kunde medgivas i de fall, då husföre- ståndarinnan närmast vore att betrakta som hembiträde. En sådan tillämpning av gällande bestämmelser synes vara oriktig, och det framstår som angeläget, * att taxeringsnämndsordförandena och andra berörda tjänstemän göres upp- märksamma på frågan. Därvid synes

även böra understrykas, att därest av någon anledning begärt avdrag icke medges, den skattskyldiga skall under- rättas härom. Då detta avdrag verk- ställs först från den taxerade inkomsten, torde eljest flertalet av dem, som för- vägras avdraget, icke uppmärksamma detta på skattsedeln.

Existensminimum i skattelagstiftningen

I samband med ovan berörda skatte- frågor vill utredningen uppmärksamma också ett annat mer begränsat skatte- spörsmål.

I skattelagstiftningen förekommer be- stämmelser om existensminimum, som i vissa fall leder till en begränsning av skattens storlek. Bland annat kan be- frielse från eller nedsättning av pre- liminär skatt medges på grund av nedsatt arbetsförmåga, långvarig oför- vållad arbetslöshet, stor försörjnings- börda eller annan därmed jämförlig omständighet, om därjämte inkomsten understiger vissa av centrala uppbörds- nämnden fastställda normalbelopp. Dessa normalbelopp utgör för närva- rande per år räknat:

Orts- Stock— grupp 11 holms stad kr kr

Ensamstående 2 530 3 120 Sammanlevande makar

Tillägg för ett barn . .

Tillägg för varje ytter- ligare barn

4 200 300

3 310 300

240

Det kan inte råda någon tvekan om att dessa belopp skulle behöva justeras uppåt. Mest påtagligt är att de barnrika familjerna, på grund av det ringa till- lägget för varje ytterligare barn är ogynnsamt ställda. Medan bestämmel- serna är så utformade, att de uttryckli- gen talar om »stor försörjningsbörda» som motiv för skattereduktionen, så hindrar de låga beloppen de barnrika familjerna från att dra nytta av bestäm- melserna.

En justering av beloppen fordrar emellertid en lagändring; beloppet är nämligen maximerat till 5000 kr. Det är denna maximering, som tvingat cen- trala uppbördsnämnden att fastställa så låga belopp för barnen för att inte i stället beloppen skulle bli orimligt låga för ensamstående och barnlösa.

KAPITEL 7

Ökad utjämning naturavägen

Inledning

I de närmast föregående kapitlen har huvudintresset inriktats på barnfamil— jernas inkomstförhållanden. De åtgär- der från det allmännas sida som disku— terats i kap. 6 har varit sådana som direkt påverkar familjernas disponibla inkomster. Samtidigt har emellertid framhållits att samhällets anpassning till barnfamiljernas behov även kräver åtgärder som i vid mening kan beteck- nas som naturaprestationer. I det föl- jande skall behandlas sådana samhälls— åtgärder som har karaktären av stöd till familjerna i deras strävan att ge barnen goda hem och god omvårdnad. Dylika stödåtgärder innebär bl. a. upp- lysning och rådgivning till föräldrarna rörande pro-blem som sammanhänger med barnuppfostran och familjeliv, vi- dare direkt hjälp åt föräldrarna med uppfostran och tillsyn i speciella situa— tioner. Andra åtgärder avser att för- bättra den yttre miljön för barnen, åter andra avser hjälp att lösa arbetskrafts— och sysselsättningsproblem som är spe- cifika för barnfamiljerna.

Avgränsningen av utredningens upp— drag innebär att den »natura»-verksam- het för. barn och ungdom, som har den största omfattningen, nämligen skolun- dervisningen och yrkesutbildningen, inte kommer att beröras. Framhållas

bör dock att, när krav på åtgärder på andra områden framställes, måste dessa ses mot bakgrunden av de ökade insat- ser för skolans och yrkesutbildningens utbyggnad, som är nödvändiga under de närmaste åren med hänsyn till att de årgångar barn och ungdom det gäl- ler att ge skolning och yrkesutbildning är större än någonsin tidigare, samti— digt som samhället har ett växande be- hov av kvalificerad arbetskraft.

Inte heller hälso- och sjukvården för barn och ungdom kommer att behand- las. Även på dessa områden föreligger, som berörts i kap. 2, ytterligare behov, som fordrar betydande samhälleliga in- satser.

Ett annat allvarligt problem som ut— redningen inte har kunnat gå in på är bostadsbristen. Utredningen vill under— stryka att svårigheterna på bostads- marknaden utan tvivel har en hämman- de inverkan inte bara på nybildningen av familjer utan också på möjligheterna att vid växande familjestorlek anpassa bostaden efter familjen.

Karaktären hos de åtgärder som i nu- varande läge är aktuella bestäms av faktorer som tidigare i flera samman- hang berörts. Urbaniseringen, hushålls- sprängningen, den sjunkande gifter- målsåldern har medfört att föräldrarna både är ensammare än förr med sina

barnuppfostringsproblem och måste lösa dessa inom samhällen som är mer komplicerade, mindre barnvänliga, än förr. Visserligen är det ekonomiska lä- get för familjerna numera gynnsamma— re än tidigare, men den välståndsök- ning som tar sig uttryck i att barnen så gott som alltid får tillräckligt med mat och hyggliga kläder och att hemmen är utrustade med solida möbler, bör inte förleda oss att tro, att den stora mas- san av familjer verkligen förmår ge sina barn en tillfredsställande uppväxt- miljö.

Hur en tillfredsställande barnmiljö skall definieras är svårt att ange, men med utgångspunkt från de synpunkter som framföres av barnpsykologer och som ansvarsmedvetna föräldrar i eko- nomiskt privilegierade grupper synes ha accepterat, vill man understryka så- dana element i miljön som innebär om- vårdnad, trygghet och utvecklingssti- mulans. Avgörande för att barnen skall få en uppväxtmiljö av detta slag är na- turligtvis föräldrarnas personliga in- ställning, men det krävs också ekono- miska förutsättninger: det fordras att de vuxna kan ägna mycket tid åt bar- nen och att barnen kan disponera till- räckligt utrymme inom och utom hem- met, att de har tillgång till lek— och sysselsättningsmaterial, till böcker och konst, till möjligheter att bekanta sig med djur och natur etc.

Inom den ekonomiska ram och un- der de yttre förhållanden som det stora flertalet familjer lever, har de ofta svårt att bereda sina barn en ur alla dessa synpunkter tillfredsställande uppväxt- miljö. Genom en inkomstfördelning, som gåve barnfamiljerna större ekono- miska resurser, finge föräldrarna större möjlighet att tillgodose barnens behov i många avseenden. Men samtidigt ford- ras samhällsåtgärder bl. a. för att till- handahålla de institutioner som är he-

hövliga och stimulera framkomsten av vissa varor och tjänster av betydelse för barnfamiljerna.

Stöd och råd vid fostran av barn

Nyblivna mödrar får numera vid barnavårdscentralerna råd om hur de skall sköta sina spädbarn. Under små- barnsåren, till dess barnet börjar skolan, får föräldrarna däremot inte mycket hjälp i sina vårdande och fostrande uppgifter. Regelbunden hälso- kontroll och regelbunden läkarkon- takt förekommer endast i begränsad omfattning efter 2-årsåldern. Då det är något kroppsligt eller själsligt fel med barnen, kan modern uppsöka läkare. Hon kan därvid räkna med att få god hjälp när det gäller den kroppsliga häl— san, men kan mera sällan få expert- hjälp när det gäller svårigheter med barnens mentala anpassning. Vissa stä- der och landsting har centraler för psykisk barna- och ungdomsvård, vilka har till uppgift att undersöka och be— handla beteenderubbningar hos barn och ungdom och vara rådgivare i upp- fostringsfrågor. Denna verksamhet har dock ringa omfattning och räcker —— på de få håll där den överhuvudtaget finns —— endast till för de verkligt svåra fallen.

Den enda institution, som ger positiv hjälp i de normala fostringsuppgifterna när det gäller barn före skolåldern, är förskolan (lekskolan, barnträdgården). Denna tar dock blott emot en liten del av barnen i 4—7-årsåldern. Föräldrar- na tycks alltmer uppskatta denna insti- tution och försöker skaffa sina barn plats där, men köerna är långa och många som söker sig dit avvisas. Om- kring 25000 barn besöker för närva- rande de kommunalt understödda för- skolorna, medan 17000 anmälda barn inte kunnat beredas plats, enligt vad kommunerna uppgivit vid den enkät

som företagits av socialstyrelsen för ut- redningens räkning.

1946 års kommitté för den halvöppna barnavården framlade i sitt betänkan— de om Daghem och lekskolor (SOU 1951: 15) förslag om ökat statligt stöd till denna verksamhet men utan resul- tat. Familjeutredningen har ansett för- skolorna vara av så stor betydelse att de tagits upp till särskild behandling inom ramen för den specialutredning som framläggs i Del II, kap. 1. Behovet av samhällsinsatser för barn i förskole- åldrarna kan sammanfattas med ett ci— tat ur en skrift av barnpsykologen Stina Sandels:

Hur kan det komma sig, att vi svenskar så försummat barnen mellan två och sju år? Anledningarna är nog huvudsakligen två. Den första är vår mångomvittnade be- nägenhet att överskatta bokliga kunskaper: barn under 7 år, resonerar man, är för små. för att lära sig läsa och skriva, alltså lär de sig ingenting väsentligt, och där- med har samhället ingen anledning att bry sig om dem. Den andra är en viss över- tro på hemmens förmåga att själva på bästa sätt sörja för barnen i lekåldern: »sköta småbarn kan väl alla kvinnor». Intet av dessa skäl håller streck. I själva verket lär sig barnet mera under de första sju åren av sitt liv än någonsin senare, och framför allt är det då som personlig- heten bildas, själva karaktären danas —- och är inte den viktigare än all boklig lär- dom i världen? Och vad beträffar tanken att just lekålderns barn skulle bäst fostras i hemmet kan man ju kasta en blick till- baka för att se, hur man tidigare resone- rat når det rört sig om andra perioder av uppväxten. För hundra år sedan föll det ingen in att betvivla, att varje mor var kompetent att sköta spädbarn och späd- barnsdödligheten var förfärande. Den har sjunkit icke tack vare någon osviklig möd- rainstinkt, utan tack vare att mödrarna fått tillgång till vetenskapens rön, tack vare att samhället givit dem möjlighet att på olika sätt rådföra sig med den verkliga sakkunskapen. För hundra år sedan var det vidare många, som ansåg folkskole- stadgan fullkomligt onödig —— hemmen kunde själva lära barnen vad de behövde veta. I dag har väl ingen den inställning-

en. Det innebär ingen underskattning av hemmen om man konstaterar, att de även vad barnen mellan två och sju år beträffar skulle kunna fylla sin uppgift bättre med tillgång till samhällets hjälp än utan den! Förvisso kan intet ersätta ett gott hem. Men de allra flesta hem i våra dagar be— höver ett komplement, en hjälp vid små- barnens fostran, om våra barn ska kunna nå den rika, allsidiga utveckling som vars och ens anlag tillåter och som barnen bor- de vara berättigade att nå (Barnträdgår— den, 1947, sid. 15).

Utredningens slutsatser när det gäl- ler förskolorna är att dessa bör ägnas ökad omvårdnad av kommunerna. Om statens bidrag till förskoleverksamhe- ten höjdes skulle detta säkerligen inne- bära en god stimulans för den kommu— nala verksamheten på området. Vidare synes det angeläget att åstadkomma en förbättring av utbildningsmöjligheterna för personalen.

När barnet börjar skolan, blir det in- passat i ett vittförgrenat pedagogiskt och socialt system vari lärarna är nyc- kelpersoner. Lärare med intresse och förståelse för barnen gör en utomor- dentligt betydelsefull fostrargärning. Att föräldrar och lärare kan uppehålla kontakt och diskutera barnens pro- blem, inte bara när det gäller deras möjligheter att tillfredsställande följa undervisningen, är mycket önskvärt. En förutsättning är att lärarna är posi- tivt inställda till sina uppgifter i detta hänseende och överhuvudtaget till de många nya uppgifter av omvårdande och organiserande natur, som de i växande utsträckning får sig pålagda inom den moderna skolan. Ibland har det framkommit att lärarna anser, att deras arbetsbörda blir för stor, därför att de får så mycket att göra som ligger utanför deras »egentliga» uppgift. Ur familjernas synpunkt är dock det som lärarna gör för barnen utöver den rena kunskapsmeddelelsen minst lika bety- delsefullt. Det är en angelägen uppgift

för skolans och lärarutbildningens or- ganisatörer att se till att lärarnas upp- fostrande och omvårdande plikter inte för dem framstår som ett »övertidsar— bete» utan att det smälter in såsom en naturlig del av deras ordinarie arbete och att det betalas lika väl som under— visningsarbetet.

I vissa fall omhänderhas en del so— ciala och mentalhygieniska arbetsupp- gifter inom skolan, framförallt inom lä- roverken, av särskilda skolpsykologer eller ,skolkuratorer. Dylika experter kan otvivelaktigt göra en viktig insats och det är i hög grad önskvärt att fler så— dana anställs. Det är dock angeläget att deras förekomst inte undanskymmer det faktum, att störst betydelse för har- nen har inställningen hos lärarna, som har tillfälle att lära känna varje barn ingående, och som dagligen är i kon- takt med dem.

Av stor betydelse för kontakten mel- lan skola och hem kan föräldraför- eningarna vara. Möjligen har dessas verksamhet hittills varit en smula tre- vande och inte riktigt funnit sina for- mer. En inventering av deras hittills- varande resultat skulle säkert vara gi- vande. Om mer psykologisk sakkun- skap kunde biträda vid uppläggningen av föräldraföreningarnas arbetspro- gram, skulle måhända deras verksam- het kunna effektiveras.

Det större perspektivet på lösningen av problem i samband med barnens uppfostran inom familjen, nämligen frågan om föräldrarnas anpassning till varandra och till sin egen situation, skall inte tas upp här. Vad samhället på detta område* kan ge av rådgivning studeras av särskilda sakkunniga som tillsattes i april 1955 och som beräknas lägga fram förslag om organisationen av en allmän familjerådgivning under år 1956.

Arbetsinsatsen för barnens vård ut- gör en betydande kostnadspost, ehuru den vanligen inte kommer till synes i familjebudgeten (se bil. 2). Mest ar- betskraft tar de minsta barnen. Med stigande ålder fordrar barnen en mind- re. arbetsinsats från de vuxna. Värdet av den hemarbetskraft, som i genom- snitt ägnas de båda barnen i tvåbarns— familjer, har av utredningen angivits till 290 kr per månad. Vården av ett barn i åldern 0—2 år tar ofta så myc— ket som en halv normalarbetsdag i an- språk.

Inom den familjeform, som är den vanligast förekommande, där hustrun har sitt arbete förlagt till hemmet, räk- nar familjen med denna vårduppgift som en naturlig sak. I det växande an- tal fall, då de gifta kvinnorna stannar kvar i förvärvslivet även sedan de fått barn, innebär barnens tillsyn under småbarnsåren ett problem både där- för att tillsynen medför avsevärda kost- nader och därför att det är svårt att överhuvudtaget ordna för barnens om- händertagande genom annan än mo- dern.

Under senare år har den alltid liv- liga diskussionen om det lämpliga i att en mor överlåter sitt barns vård till någon annan, medan hon själv har yr- kesarbete, kommit att intensifieras, se- dan den barnpsykologiska forskningen klarlagt den stora betydelsen för bar— nets utveckling av dess kontakt med modern under de första levnadsåren. Familjeutredningen har i den special- utredning som ägnats småbarnsinstitu- tionerna tagit upp frågan om innebör— den av dessa forskningar till närmare diskussion (se Del. II, kap. 1).

Utredningens slutsats är att dessa forskningar hittills inte påvisat några skadeverkningar för småbarnen av att mödrarna är borta från dem för yrkes—

arbete under en del av dagen av till- närmelsevis samma karaktär som de allvarliga utvecklingsrubbningar som kunnat påvisas hos barn som helt blivit utan individuell omvårdnad av mor eller modersersättare. Forskningen på området är emellertid hittills ofullstän- dig. Dess påvisande av betydelsen av att just småbarnen upp till 2—3-årSål- dern får en öm och omtänksam indivi- duell omvårdnad bidrar säkerligen till att stärka ett stort antal familjer i det beslut de spontant, av såväl känslomäs- siga som praktiska skäl, är benägna att fatta, nämligen att ordna sitt hushåll så att modern är hemma under små- barnsåren.

De familjer som väljer att modern, efter den ledighet på några månader i samband med barnafödandet som man kan räkna med blir regel, återgår till sitt yrkesarbete och ordnar det så att barnen tas om hand av någon annan under arbetstiden, bör få sitt val re- spekterat. De psykologiska och ekono- miska faktorer, som kommer en familj att ordna sin tillvaro på det ena eller andra sättet, är så komplicerade att det inte är rimligt att utomstående skulle försöka avgöra att ett visst sätt att ord- na de yttre förhållandena skulle vara »bäst» för barnet. Det måste lämnas åt föräldrarna att träffa detta avgörande. Samhället bör därför ge familjerna i den mån de behöver det hjälp med att ordna barntillsynen, samtidigt som det förutsätts att familjerna får bistånd att skaffa sig psykologisk och praktisk in- sikt för bedömning av sitt läge och de mödrar som stannar i hemmet får hjälp med de problem de där möter.

Hur stor del av kostnaderna för sam- hälleligt organiserade vårdformer för barnen som bör belasta familjerna, är en fråga som fortfarande tycks stå öp- pen för diskussion. Såsom framgår av kapitlet om småbarnsinstitutionernas

kostnader är läget på detta område för närvarande mycket oklart. En utred- ning i syfte att åstadkomma större en- hetlighet i fråga om avgifter och taxor m. m. är av behovet påkallad.

Olika former för barntillsyn tilläm- pas av familjer med båda föräldrarna i förvärvsarbete. Kunskaperna härom är otillfredsställande, men vissa upp- lysningar kan hämtas ur den omfattan- de intervjuundersökning bland för- värvsarbetande mödrar med barn un- der 7 år, som Stockholms stad gjorde år 1948 (Generalplan för Stockholms barnstugor 1952, sid. 20). Denna under— sökning visade att barnen omhänder— togs på följande sätt (procentuell för- delning):

Barnet var i hemmet under tillsyn av hem- hjälp, släkting eller annan person ..... 41 Barnet var borta hos släkting eller annan person ............................. 23 Barnet var i daghem .................. 23 Barnet medföljde till arbetet, gick i skola, barnträdgård, vistades på annan ort etc. 13

Summa 100

Hemhjälp och släktingar spelade som synes den största rollen; daghem före- kom endast i ca en fjärdedel av fallen. Likartade resultat framkommer i den pågående s. k. »Normalbarnsundersök- ningen» i Stockholm att döma av de intervjuer som var avslutade sommaren 1955 (150 av 239) och av vilka utred- ningen varit i tillfälle att ta del.

Båda undersökningarna visar att al— ternativen för barneftersynen i stort sett är tre: anställd hemhjälp, släktingar och daghem. På andra orter än Stock- holm kan proportionerna mellan de tre möjligheterna vara annorlunda.

Daghemmen jämte familjedaghem- men behandlas i Del II, kap. 1. Där visas att antalet platser vid kommunalt understödda daghem är ca 10 000 och i familjedaghem ca 1 800. Antalet anmäl- da barn, som inte kan beredas plats, anges till ca 5300. Slutsatsen av den

översyn som görs blir att daghem bör inrättas eller familjedaghemsverksam- het organiseras i större omfattning än för närvarande i syfte att fylla efter- frågan på platser. Behovet är särskilt stort i de större städerna, medan där- emot på åtskilliga medelstora och mind- re orter behovet är täckt. Ökat statligt stöd i olika avseenden bör övervägas. ] övrigt hänvisas till det nyssnämnda behovet av fastare riktlinjer för taxor och avgifter.

När det gäller medverkan från äldre släktingar vid tillsynen av barnen, kan det förtjäna att påpekas vilken roll bo- stadsförhållandena spelar. Om de äldre familjerna bor i närheten av de yngre, blir en hjälp från de äldre naturlig. Det är därför viktigt att inom bostads— områdena finns lägenheter som lämpar sig för olika hushållstyper. Den elas- tiska lägenheten som har ett extra rum som ligger för sig själv med egen in- gång lämpar sig särskilt väl i sådana fall, då en mor eller far som blivit en- sam önskar flytta till barnen. När en äldre släkting tar hand om barnet är det särskilt lämpligt om detta kan gå i förskola.

Heltidsanställd arbetskraft i hemmen blir allt mindre vanlig. I bostadskollek- tiva kommitténs betänkande Hemhjälp (SOU 1952: 38) konstateras, att antalet anställda i husligt arbete minskade med 23 % under perioden 1931—1940 och med nära 40 % under perioden 1941— 1950. Samtidigt har också efterfrågan på arbetskraft sjunkit; de rationalise— rade bostäderna och de höjda hembiträ- deslönerna gör att hemarbetande hus» mödrar i minskad utsträckning efter- frågar heltidsanställd arbetshjälp. Fa- miljer med förvärvsarbetande husmor efterfrågar emellertid alltjämt heltids- anställd hjälp i tämligen stor omfatt- ning. I ungefär hälften av de familjer, som har hembiträde boende hos sig,

har husmodern förvärvsarbete; familje- inkomsten är genomsnittligt lägre i hembiträdeshushåll med förvärvsarbe- tande husmor, där det dock i allmänhet finns två vuxna inkomsttagare, än i hushåll där hon är hemarbetande. En efterfrågan på hemhjälp från inkomst— tagare som befinner sig tämligen långt nere på inkomstskalan föreligger alltså (se ovannämnda hemhjälpsbetänkande) .

Huvuduppgiften för hembiträdet i barnfamiljer med förvärvsarbetande husmoder är barntillsynen. De krav som ställs på henne är stora. Viktigast är att hon kan ta hand om barnen på ett gott sätt; det är mycket önskvärt att hon har utbildning för denna uppgift. De löner som numera betalas för huslig arbetskraft ligger i nivå med dem som erhålls på andra områden. Trots att även arbetsförhållandena, bland annat genom hembiträdeslagen, har förbätt- rats, lockar yrket inte den kvinnliga ungdomen i större utsträckning.

Många flickor önskar sig dock ett yrke där de får ha hand om barn; tillström- ningen till skolor som ger barnsköters- keutbildning är stor. Tidigare var barn.- sköterskeutbildningen mycket speciali- serad och gällde huvudsakligen späd- barnsvård, men numera innefattar den i regel dels en kurs i hushållsarbete och dels vård och fostran av barn i olika åldrar. Men de färdigutbildade vill dock inte ha plats i familj utan söker sig till barninstitutioner; under de senaste åren har på detta område funnits ett visst överskott på arbetskraft. Det förefaller att vara en angelägen uppgift för arbets— förmedlingar och utbildningsanstalter att pröva möjligheterna att leda över någon del av de barnavårdsutbildade flickorna till platser som husmoders- ersättare i familjer med småbarn. I dy- likt arbete kan de erhålla en värdefull praktisk träning vilken bör tillräknas dem som merit om de senare önskar

söka sig över till andra yrken. Förut- sättningarna synes med den ökade till- strömningen av ungdom till arbetsmark- naden som äger rum under de närmaste åren vara gynnsammare än tidigare. En annan typ av hemhjälp, som ock- så den är av största betydelse för de förvärvsarbetande husmödrarna, är den som tillfälligt kan rycka in. Här har familjerna tillgång till den sociala hem- hjälpen, som framför allt ger bistånd vid allvarliga svårigheter, t. ex. när hus— modern är sjuk. Den sociala hemhjäl- pen är dock som framhålls i kap. 2 otillräcklig för att täcka behovet av krishjälp vid sjukdom, t. ex. i de fall då barnen i en familj, där båda för- äldrarna har yrkesarbete, blir sjuka och inte kan gå till daghem eller skola utan behöver tillsyn hemma. Det är önsk- värt att få fram en kår av deltidsarbe- tande, som kan rycka in i sådana fall. Förslag att öka ut hemhjälpskåren genom att deltidsarbetande i större om- fattning inlemmas inom den sociala hemhjälpen, varvid kommunerna skulle få statsbidrag till deras avlöning, har framförts i många sammanhang, bl. a. av utredningen för hem- och familje- frågor ( SOU 1947:46 ) och av bostads- kollektiva kommittén i ovannämnda hemhjälpsbetänkande. Intet av dessa förslag har dock genomförts. Läget är måhända inte sådant att man kan nå effekt med generella statsbidragsregler. Möjligen gäller det här framför allt att få ett organisatoriskt och propagandistiskt grepp, som kan leda tillgänglig arbets- kraft till hem, som är särskilt i behov av hjälp. I ett flertal sammanhang har frågan varit före om att effektivera den husliga arbetsförmedlingen, att ge— nom dess åtgöranden t. ex. precisera normer för utbildning och arbetsför- hållanden för husmodersersättare i hem- men, och att få till stånd den efterlysta hemhjälpskåren för krishjälp vid sidan

av den otillräckliga sociala hemhjälpen, men det synes inte ha funnits någon form för att organisera en försöksverk- samhet av detta slag. Familjeutredning— en finner det önskvärt att en dylik för- söksverksamhet kan komma till stånd och återkommer till formerna härför nedan. Deltidsarbete

När det gäller att för de gifta kvin- norna uppmjuka arbetslivets villkor, så att de kan få möjlighet att i form av deltidsarbete hålla kvar yrkesarbetet och därmed få bättre tid för hemupp— gifterna, har familjeutredningen för- anstaltat om en särskild undersökning vars resultat skall redovisas i en tredje del av betänkandet. Trots det motstånd som visas av ett flertal arbetsgivare mot att låta sociala hänsyn influera på organisationen på arbetsplatserna, tycks det dock finnas en del möjligheter för de gifta kvinnorna att få smidigare ar- betsvillkor än vad en hel arbetsdag eller arbetsvecka kan erbjuda. På detta område förefaller det naturligt att stat och kommun uppträder som mönster- arbetsgivare; familjeutredningen har därför låtit göra en översyn av deltids— arbetets förekomst inom statlig och kommunal tjänst. Resultatet av denna undersökning kommer att redovisas i nyssnämnda del av betänkandet.

Frågan om deltidsarbete i den me- ningen att inom yrken, där det är nor— malt med heltidsanställning vissa kvin- nor skall kunna ha förkortad arbetstid, är en sak. Deltidsarbete i form av an- ställningar, där arbetskraften normalt inte behöver engageras för hela arbets- tiden utan endast för vissa timmar om dagen eller i veckan, är en annan sak. Det kan konstateras att gifta kvinnor i mycket stor utsträckning har den se- nare formen av deltidsarbete och att efterfrågan på dylik arbetskraft på många håll är i växande. Hemhjälps—

och städningsarbete är de största om- rådena, inom handeln och också inom restaurangyrket behövs mycket sådan deltidsarbetande arbetskraft. Nya del- tidsarbeten erbjuder t. ex. skolbespis— ningarna som för närvarande syssel— sätter ca 8000 kvinnor. Såsom hem— samariter och hemhjälp för gamla ar- betar ett växande antal. Vissa arbets- uppgifter av social och konstnärlig art kan också ha deltidskaraktär. Dessa förhållanden kommer att kartläggas när- mare i den kommande deltidsundersök- ningen. '

Här skall blott framhållas en annan sorts arbetsuppgifter, som utredningen finner vara av största intresse, näm- ligen vårduppgifter inom det egna hem- met. En översikt över den s. k. familje- vårdens omfattning och de problem som hänger samman med den presenteras i Del II, kap. 4. Det är uppenbart, att det på detta område finns betydelsefulla in- satser att göra för många av de kvin- nor, som väljer att ägna sig åt det egna hemmet och som trivs med sina upp- gifter där. Det framhålls ofta från de medicinska och sociala vårdorganens och från den psykologiska expertisens sida, att miljön inom ett hem har vissa kvaliteter som en kollektiv miljö, den må vara aldrig så väl utformad, inte kan prestera. Den lilla gruppen, de na- turliga vardagliga sysslorna och kon- takten kring dem anses ofta vara den bästa omgivningen för sjuka och miss- anpassade människor. För barn, som behöver tas omhand av andra än de egna föräldrarna, är vistelse i ett hem att föredra framför anstalt. Även när det gäller dagvård av barn har familje— vården visat sig kunna vara förmånlig liksom när det gäller omhändertagande av barn för sommarvistelse.

Det är emellertid, som framhålls i kapitlet om familjevården, utomordent— ligt viktigt att det blir den rätta sortens

hem som tas i anspråk för vårduppgif— ter av detta slag. Om så icke sker, rå- kar lätt hela familjevården i vanrykte, såsom tydligen på vissa håll redan va— rit fallet med familjedagvården för barn. Det är kvinnor med speciella kvalifika- tioner som måste väljas ut, och det är ett oeftergivligt villkor att de från bör- jan tar sina uppgifter på allvar, känner sig engagerade i dem som i ett bety- delsefullt yrkesarbete och får en ersätt- ning som ligger i nivå med vad de skulle kunna förtjäna i andra verksam- hetsformer. Ur samhällsekonomisk syn- punkt är det värdefulla resurser som tas tillvara genom att hemkvinnor enga- geras för familjevård, resurser vilka annars kanske skulle förbli outnyttjade. Men därav skall man icke förledas att tro att denna vård kan eller bör erhål- las till något slags realisationspris. Ut- redningen vill framhålla önskvärdheten av att större klarhet skapas kring fa— miljevårdens arbetsformer i enlighet med vad som närmare utvecklas i ka- pitlet om familjevården. Den yttre miljön Samhällsplanering

Vid stads- och samhällsplanering sy- nes man numera i viss omfattning ta hänsyn till barnen, när det exempelvis gäller att planera bostadsområden så att barnen inte ska hotas av trafiken eller att placera in lekplatser, småbarns- institutioner och skolor i stadsplanen. I Generalplan för Stockholm (1952) ges stort utrymme åt frågan om barnens lek och friluftsliv. Man har som bak- grund haft en sociologisk undersökning av barns lekvanor och försöker komma fram till normer för dimensionering och placering av lekplatser för barn i olika åldrar. Motsvarande försök att ta hänsyn till barnens behov vid plane- ringen av nya stadsdelar finner man på många andra håll. Men det underlag man har att utgå från —— såsom den

ovannämnda utredningen i Stockholm är dock fortfarande på många punk- ter ganska vagt och ofullständigt. I praktiken blir det därför redan av denna anledning ofta svårt att hävda barn- och familjesynpunkterna mot de kommersiella intressena. En stadsplane- forskning som syftar till att bättre klar- lägga barn- och familjeintressena är därför behövlig. Av särskild betydelse är att en bevakning av synpunkter av ovan antytt slag sker i samband med den nu i många kommuner aktuella sa- neringen av äldre stadsdelar.

Vissa sidor av frågorna om samhäl- lenas anpassning till familjerna stude- ras av bostadskollektiva kommittén, som har att avge förslag om hur bostads- områdena skall byggas ut med olika an- ordningar för kulturell, social och kom- mersiell service. Några enhetliga nor- mer för dylik utbyggnad kan säkerligen inte uppställas, men genom undersök- ningar som utgår från familjernas be- hov kan allmänna riktlinjer komma fram beträffande den önskvärda utveck- lingen av olika kollektivanläggningar.

Bostadsplanering

När det gäller planlösning och ut- rustning av bostäderna har man kom- mit ganska långt i de grundläggande undersökningar som behövs för upp- ställandet av rimliga normer. Genom Hemmens forskningsinstitut och genom fristående forskare som samarbetat med institutet, har familjernas levnadsvanor studerats och därvid särskilt barnens tillvaro i hemmen samt de olika husliga sysslornas omfattning och de krav des- sa ställer på utrustning och inredning. Resultaten av dessa forskningar är på väg att omsättas i byggandet.

En springande punkt när det gäller familjebostaden är utrymmet och dess fördelning. Genom den allmänna pro- duktionsstegringen och den förda bo-

stads- och hyrespolitiken har bostäder- nas genomsnittliga utrymme kunnat ökas. Tidigare var normalbostaden för den stora massan av familjer 1 rum och kök. Numera omfattar egnahemslägen- heter i regel 3 a 4 rum och kök och hyreslägenheterna i stor utsträckning 2 rum och kök. Såsom nämnts i kap. 2 anses en icke orimlig målsättning för hyreslägenheterna som familjebostäder vara att också de skall komma upp i 3 å 4 rum. Bostadsvanestudierna visar, att först när familjerna får mer än 2 rum, kan man räkna med att barnens behov av utrymme blir tillgodosedda. Det är således av största betydelse just för barnen att detta ytterligare steg för bostadsstandardens höjning kan tas.

När det gäller bostädernas utrustning erbjuder de nybyggda husen i allmän- het en ganska stor bekvämlighet och ger goda möjligheter att rationalisera hemarbetet. Mycket återstår dock att göra: man kan peka på att möjligheter att rationellt ordna arbetet med tvätt och strykning o. d. bara finns i ett få- tal bostadstyper, att inköp och förva- ring av matvaror i allmänhet erbjuder en hel del problem etc. Man bör också hålla i minnet att det fortfarande endast är en mindre del av familjerna som har en fullt modern utrustning. Allt- jämt är det många som bor i tungskötta, opraktiska bostäder, vilka endast i lång- sam takt förbättras.

Frågan har ställts i vilken utsträck- ning samhället, genom att befrämja standardisering och central upphand- ling av olika inrednings- och utrust- ningsdelar i hemmet, skulle kunna bidra till dessas förbilligande och därmed göra dem åtkomliga för flera. Det kan framhållas att vi i Sverige i jämförelse med andra länder har hunnit långt i en dylik centralt skött upphandling av inredningsföremål. I vårt land förses de nybyggda hyreshusen regelmässigt

med spisar, arbetsbänkar, skåpinred— ning, kylskåp, utrymmen för linne- och klädförvaring etc., medan i andra län- der dylika inredningsdetaljer vanligen måste medföras av hyresgästen. Det förra systemet erbjuder stora fördelar och börjar nu utsträckas också till and- ra inredningsdelar och maskinella an- ordningar såsom maskiner för tvätt och strykning. Man skulle kunna tänka sig att gå vidare på den inslagna vägen och låta även t. ex. bäddplatser, radio- och televisionsinstallation etc. ingå i bosta- dens utrustning.

För den utrustning, som redan nu förekommer, svarar vid hyreshusbebyg— gelse vederbörande bostadsföretag, och då dessa numera i stor utsträckning är kommunala eller kooperativt organise- rade, kan man räkna med att de boende får del av de ekonomiska förmåner som centralt organiserade storinköp och ge- mensam installation innebär. Privata hyreshusbyggare synes numera i fråga om bostadsutrustning arbeta efter i stort sett samma linjer som övriga.

Vid modernisering av enstaka lägen— heter och vid egnahemsbyggande er- hålls inte motsvarande fördelar, varför kostnaderna för en modern utrustning i sådana fall blir betydligt högre för den enskilde, vartill kommer att svårig- heterna att få en rationellt gjord plane— ring och installation ofta är betydande. Det förefaller som om åtgärder från det allmänna för att hjälpa byggarna till rationalisering på detta område borde kunna övervägas.

Hemarbetets rationalisering

Man kan diskutera vilken grad av rationalisering som är önskvärd för hushållen; det beror ju på vilket värde som åsättes hemarbetskraften. Denna kan inte värdesättas utan att man tar hänsyn till olikheterna i hushållens or-

ganisation. En grupp hushåll har fort— farande en husmoder vars arbetskraft står till hemmets förfogande, medan en annan grupp inte har någon som ägnar sig åt hemmet på arbetstid och där där— för de vuxna hushållsmedlemmarna måste sköta hushållet på fritid. Den första gruppen har kanske inte ekono— miska möjligheter att utnyttja tillgäng— lig utrustning och service. Den andra gruppen skulle i många fall behöva en rationalisering som vore betydligt läng— re driven än för närvarande. Varken för den ena eller den andra hushållstypen synes det vara klarlagt vad som är en rimlig avvägning mellan arbetsinsatser, investeringar i hushållsutrustning och köp av varor och service. Vissa grund- läggande fakta framlägges i den utred- ning som utförts av bostadskollektiva kommittén i samarbete med bl. a. Hem- mens forskningsinstitut vilken publice— rats som bilaga till betänkandet om kol- lektivhus ( SOU 1954:3 ). Det är ange— läget att hushållsforskningen ägnar fort- satt uppmärksamhet åt dessa problem.

Vad som erfarenhetsmässigt kan kon- stateras är att gifta kvinnor med för- värvsarbete får en stor arbetsbörda i hemmet, hur modernt utrustad bostad de än har. En hel del sysslor kvarstår nämligen: tillagnings-, städnings-, ren— görings- och reparationsarbeten samt arbeten som hänger samman med ut— nyttjande av den yttre servicen såsom planläggning och inköp. Ehuru männen och de något äldre barnen i ökad ut- sträckning hjälper till med dessa ar- betsuppgifter, så är det dock av tradi- tion husmödrarna som får huvudansva- ret för skötseln av hemarbetet på sin lott. Förvärvsarbetande husmödrar är följaktligen även om de bor i fullt moderna bostäder —- vanligen mera ar- betsbelastade än hemarbetande hustrur som lever inom äldre hushållsformer, vilka bygger på högre grad av själv-

hushållning och som tar husmoderns hela arbetskraft i anspråk.

En lösning på problemet är kollektiv- hus. Bostadskollektiva kommittén har i betänkandet om kollektivhus föreslagit att dylika i viss omfattning skall ingå bland moderna bostadstyper. De bo- stadsbyggande organen synes dock hit- tills ha varit ganska ointresserade av detta förslag. En vidgad experiment- verksamhet med olika former av kollek- tiv service i nära anknytning till bo- städerna är önskvärd.

U p plysningsuerksamhet

En viktig förutsättning för hemarbe- tets rationalisering är att familjerna får tillräckliga kunskaper om de resur- ser som finns och om hur de bäst ska användas. Här synes såväl allmänna som enskilda organ ha vidgat sin aktivitet under senare år.

Undervisning och upplysning när det gäller det husliga arbetet och frågor sammanhängande med varuinköpen har sålunda betydligt utökats inom skolor- na och yrkesskoleväsendet. Särskilt be- tydelsefull är den upplysning, som spri- des av Hemmens forskningsinstitut, av kvinno- och bildningsorganisationer, i press och radio etc. Ännu är emellertid kapaciteten på vissa punkter för liten. Särskilt finns anledning att peka på den bristande utbyggnaden av hemkon- sulentverksamheten i städerna. I be- tänkandet om familjeliv och hemarbete framlades förslag om att konsulenter för olika praktiska hemuppgifter skulle anställas i städerna lika väl som på landsbygden, där det redan finns en eller två i varje län, knutna till hus- hållningssällskapen. Endast i ett fåtal städer har dock dylika befattningar kommit till stånd. Stockholms stad har dock sedan åtskilliga år konsulenter för såväl allmänna hushållsfrågor som för sömnads- och hosättningsrådgivning.

Erfarenheterna från denna konsulent- verksamhet har varit så positiva, att staden planerar att vidga den betydligt, i samband med en allmän utbyggnad av stadens yrkesskolors avdelningar för husligt arbete och sömnad. Det vore önskvärt att något motsvarande kunde ske även i andra städer. Det finns ing— en anledning att förmoda att inte fa- miljerna där har samma behov av kon- sulenter i hushålls- och inköpsfrågor som familjerna på landsbygden och i Stockholm.

Fritid och semester

Den ökade fritiden har varit föremål för analyser och överväganden i olika statliga utredningar. Ungdomens fritids- förhållanden har sålunda studerats av ungdomsvårdskommittén (SOU 1944: 31, 1945: 22 och 1947: 12), som föreslog att samhället i olika hänseenden skulle un- derstödja strävandena att ge ungdomens fritid ett rikare innehåll. Kommitténs. förslag synes i många avseenden ha burit frukt, t. ex. i form av kommunala åtgärder för att skaffa lokaler och le- dare för en uppbyggande ungdomsverk- samhet. Medborgarnas fritidsliv i all-- mänhet, speciellt med hänsyn till det krav som det ställer på lokaler av olika slag, har vidare behandlats av Bostads-» kollektiva kommittén i ett nyligen av- givet betänkande ( SOU 1955:28 ). Fa- miljeutredningen har för sin del anled- ning att beröra några fritidsproblem som gäller föräldrar och barn.

Mödrarnas bundenhet när de har- hand om mindre barn och deras ohc-- nägenhet att även när barnen blivit. större ta sig ledigt från familjeplikter-— na är notorisk. I viss utsträckning kan männens kortare arbetstid och de för-— bättrade ekonomiska resurserna leda till att också hustrurna får mera ledigt- Men i många fall består för mödrarna en stor och påfrestande bundenhet. Vad'

samhället kan göra för att minska den- na är väl främst att tillhandahålla lämp- lig arbetskraft, som kan fungera som husmodersavbytare, där detta är be- hövligt.

Frågan om ytterligare arbetstidsför- kortning är för närvarande under ut- redning. Det är angeläget att frågan om att låta även husmödrarna få del av de ökade fritidsmöjligheterna inte blir bortglömd i detta sammanhang.

Den nyligen uppnådda förlängningen av semestern har stor betydelse för fa- miljernas rekreationsmöjligheter. Några samhälleliga åtgärder för att främja eller ens för att studera familjesemes- tern har dock knappast vidtagits. När frågan om semesterns användning och löntagarens önskemål om treveckors- semesterns disposition m. m. studerades av arbetstidsutredningen (SOU 1950: 32), ägnades ingen uppmärksamhet åt fa- miljesynpunkterna. Sedan befolknings- utredningen genom sitt betänkande, Åt- gärder för beredande av vila och re- kreation för mödrar och barn (SOU 1945: 5), lade fram de år 1946 förverk— ligade förslagen om bidrag till barn- och husmodersresor, kolonier, husmo- derssemesterstipendier etc., har i stort sett ingenting nytt gjorts av det allmän--

na i detta hänseende. Familjeutredningen har gjort de hit- tillsvarande åtgärderna till föremål för en granskning i Del. II, kap. 2 och där- vid kommit fram till att samhällets åt- gärder när det gäller semestern bör få- en annan tyngdpunkt än för närvaran- de. Varken för barn eller husmödrar torde längre en sommarvistelse i enhet- liga kollektiv på kolonier och semester- hem framstå som den för framtiden mest önskvärda. Mera differentierade former efterlyses; särskilt de yngre bar- nen bör i största möjliga utsträckning kunna få vara tillsammans med sina föräldrar när dessa har semester.

Vissa stödåtgärder från det allmänna för att ge bättre förutsättningar för familjesemestern synes påkallade; i första hand föreslås att en granskning verkställes av olika nya semesterformer vilka prövats av vissa kommuner och organisationer; därtill rekommenderas att en konsultationsverksamhet rörande semesteranläggningar o. d. bedrives. En vidgad bidragsgivning till familjesemes- terverksamhet genom statens fritids- nämnd ifrågasättes även.

Barnens nöjen

De vuxnas och den äldre ungdomens fritidssysselsättningar har som ovan nämnts studerats i många sammanhang och fått olika former av samhälleligt stöd. När det gäller barnens för— skolebarnens och de yngre skolbar- nens —— nöjen och rekreation är sam- hället —— utom på vissa områden som vid anordnandet av lekplatser o. dyl. —- mera passivt. Det offentliga nöjes— livet, kompletterat med kulturella ma— nifestationer, som understöds av det allmänna, är i hög grad inriktat på äldre. För barnen gör samhället endast små och sporadiska insatser.

De kommersiella intressena anser sig inte särskilt kunna tillgodose barnen, därför att barnen och barnfamiljerna är föga betalningskraftiga. Som det nu är finns för den stora massan av barn inga andra offentliga nöjen än film- matinéer, vilka program ofta är av låg kvalitet, och s. k. barnrevyer, som på senaste tiden vunnit viss popularitet på en del orter men som i regel är ganska lågklassiga. Ett nöje som myc- ket attraherar barnen är cirkusföre- ställningar, men dessas program är ju ingalunda inriktade på en barnpublik utan ofta direkt olämpliga för barn. De populära nöjesfälten bjuder sin för- väntansfulla barnpublik i stort sett

högeligen påvra och därtill penning— slukande arrangemang.

Betydelsen av att ge barnen nöjen av god kvalitet har emellertid på se- nare tid uppmärksammats och många enskilda har gjort stora insatser för att åstadkomma alternativ till det som det offentliga nöjeslivet erbjuder barnen. Det kan erinras om kvinnoorganisatio- nernas barnfilmkommitté, tillkommen 1948, som arbetar för att sanera bar- nens filmseende, bl. a. genom att främ- ja tillkomsten av god barnfilm och ur filmproduktionen utvälja för barn pas- sande filmer för vilka man vill in- tressera föräldrar och biografägare. Visningar av lämplig film för barn i olika ålder föranstaltas ofta av s. k. barnfilmklubbar, i allmänhet bildade på initiativ av lokala kvinno-, ung— doms- och andra organisationer. En utredning av barnfilmfrågan verkställ- des av 1949 års barnfilmkommitté, som i två betänkanden ( SOU 1951:10 och 1952:51) föreslog bl. a. ändrade cen- surbestämmelser och ökat statligt stöd till barnfilmproduktionen.

Teaterverksamhet och annan under- hållning, där barnen själva engageras för att roa sina kamrater, har fått täm- ligen stor utbredning på vissa orter i anslutning till barnstugor och ung- domsgårdar, skolor, barnbibliotek, bild- ningsorganisationer etc. En bärande tanke vid all dylik underhållning för barn är att publiken skall engageras aktivt genom t. ex. sång, musik, täv- lingar, dans och lekar, pantomimer, im- proviserade uppträdanden etc.

I huvudsak har dylik verksamhet för barnen drivits fram av frivilliga kraf- ter med vissa ganska blygsamma an- slag från kommunerna. De begränsade resurserna gör att verksamheten endast kunnat bedrivas i liten skala och där- för endast når en ringa procent av bar- nen. Från arrangörer av barnunder-

hållningarna framhålles att man ofta inte gör någon reklam för sin verk- samhet, eftersom man då skulle få mångdubbelt större tillslutning än man kan bemästra.

Önskvärdheten av ett effektivt kom- munalt stöd har uppmärksammats bl. a. i en nyligen publicerad utredning av barnavårdsnämnden i Stockholm, vari föreslås att staden skall inrätta barn— teatrar i vissa förorter och ordna ut— bildning av ledare för barnteaterverk- samhet. (Stadskollegiets utlåtande 1955, nr 51.)

I denna utredning framhålles att ett stöd till verksamhet, som avser att till- fredsställa barns och ungdoms behov av berikande, stimulerande och aktive- rande underhållning och sysselsättning naturligen tillhör de uppgifter, som bar— navårdsnämnden har sig ålagda. Man framhåller hur betydelsefulla upplevel- serna under barna- och ungdomsåren är för formandet av individens karak- tär, idealbildning och känsloliv och man betonar att en riktigt ledd barn— verksamhet har betydelse ur mental- hygienisk och pedagogisk synpunkt och som kunskapsförmedlare. Även den kul- turella betydelsen av att barnens konst- närliga och litterära smak uppodlas understrykes.

Familjeutredningen har icke haft möjlighet att mer ingående behandla frågorna om barnens nöjen, men anser det angeläget att framhålla att här fö- religger ett område, där stöd från sam- hällets sida synes vara starkt motiverat.

Förutom dessa kollektiva nöjen finns det anledning att uppmärksamma ock- så barnens sysselsättning i hemmet. Det allmänna svarar där för en av de vik- tigaste, radion, där väl barnprogram- men kan sägas vara i stort sett goda o'ch väl genomarbetade. Det kan dock ifrågasättas om inte även inom radion betydligt mer skulle kunna göras för

barnen, t. ex. genom att de ordinära underhållningsprogrammen, som ju mycket ofta har barn som lyssnare i högre grad än nu innehölle program— punkter, som passade för barn; därmed behövde de ingalunda förlora i intresse för vuxna lyssnare. Inför radions dub- belprogram och inför televisionen bör frågan om vad dessa skall ge barnen allvarligt övervägas.

Barnens nöjesläsning är en flitigt de- batterad fråga, särskilt aktualiserad ge- nom den uppmärksamhet som på sc- naste tid ägnats serieläsningens even- tuella fördärvbringande inflytande. In- tet tvivel kan väl råda om att den bästa motåtgärden mot vad man anser vara dålig och förflackande lektyr är att intressera barnen för riktiga och roliga böcker. Flera bokförlag har på senaste tiden gjort goda insatser för att få fram bra barnböcker för olika stadier; ge- nom folk- och skolbibliotek kan nu- mera de flesta barn få tillgång till rik- haltiga boksamlingar. Ett stort antal barn när dock inte fram till de riktiga böckerna utan nöjer sig med serier och veckotidningar.

Det kan ifrågasättas om inte barn- biblioteksverksamheten borde ha betyd- ligt större resurser än för närvarande för att kunna mer effektivt nå barnen och även föräldrarna. Det aktiva barn- hiblioteket som har ett centralt läge, som reklamerar för sig, som samman- kopplar bokutlåningen med underhåll- ning, uppläsning etc., visar sig kunna attrahera en mycket stor barnpublik. Betydelsen av att barnen lär sig hitta till böckerna kan inte överskattas.

Ett område där samhället är helt pas- sivt gäller barnens lek- och sysselsätt- ningsmaterial i hemmet. Leksaksindu- strin och leksaksförsäljare ser natur- ligen främst till förtjänsten och riktar sig till vuxna som i stor utsträckning köper leksaker som presenter åt bar-

nen. Ofta blir den avgörande synpunk- ten på en leksak att den skall se attrak- tiv ut för stunden; vilket värde den har och hur länge den håller då barnen tar den i bruk fäster sig varken säljare eller köpare så mycket vid. Barnpeda— gogerna är dock ense om att de lek- saker, som ger barnen mest glädje ofta inte alls är de som är de populäraste i leksaksbutikerna. Genom enskilda per- soners initiativ har i olika samman— hang leksaksfrågan studerats, små ut- ställningar av pedagogiskt riktiga lek- saker har ordnats och en viss upplys- ningsverksamhet har riktats till föräld- rarna. Dessa ansträngningar har dock i brist på resurser blivit tämligen spo- radiska.

Fortlöpande studier av leksaksfrågan och experiment med tillverkning av konstnärligt tilltalande, roliga, hållbara leksaker göres av pedagogerna inom förskoleverksamheten, och dylika lek- saker kommer till användning vid små- barnsinstitutionerna. Det vore önskvärt att sådant lek- och sysselsättningsmate- rial, som där finnes, skulle kunna spri- das också till hemmen. Ett stöd till en verksamhet i syfte att sprida goda lek— saksidéer till å ena sidan hemmen och å andra sidan leksaksfabrikanterna sy- nes vara helt befogat.

En familjestödjande försöksverksamhet

I det föregående har, med utgångs- punkt från olika bchov hos familjerna, diskuterats vilka samhällsåtgärder som kan vara motiverade. I icke så få fall kan konstateras, att det redan nu finns vissa möjligheter till en sådan utbygg- nad av den familjestödjande verksam— heten, som förefaller önskvärd, men att åtgärder ofta kan utebli, bl. a. på grund av brist på resurser för central plane— ring och ledning. Möjligheterna att få till stånd en nyorienterande verksam- het på familjepolitikens område är där- för begränsade och många lovande upp—

slag kommer aldrig att förverkligas. Försök till nya lösningar görs visserli- gen ofta av kommuner och enskilda _ dessa försök skulle säkerligen kunna nyttiggöras i större sammanhang men möjligheterna att få gjorda erfarenheter systematiserade och resultaten spridda är ej tillräckliga. Familjeutredningen har sålunda kommit till den meningen att mycket som redan är i gång på fa- miljepolitikens område skulle kunna få befruktande impulser till utveckling och nyorientering, om staten ville stöd- ja en social experimentverksamhet och utredningen har därför velat skissera ett principutkast till en sådan verk- samhet under ledning av sakkunniga från olika områden.

Försöken skulle gälla olika verksam- hetsgrenar: småbarnsinstitutioner, hem- hjälp, semesterarrangemang, barnsyssel- sättningar, stödåtgärder för mödrar etc. Även undersökningar av redan existe- rande verksamhetsformer, rationalise- ringsförsök etc., skulle kunna inrym- mas. Till klargörande av vilka slags verksamhetsgrenar försöksverksamheten tänkes omfatta, lämnas nedan en sam- manställning av sådana uppslag, som familjeutredningen i olika sammanhang haft anledning att föra fram eller som knyter an till frågor som utredningen berört. Många icke alls här berörda områden kan tänkas aktualiseras; alla som här nämnes är inte nya.

Halvdaghem, en form av förskola, som tar hand om barnen längre tid och i smi- digare former än förskolorna nu gör för att göra det möjligt för mödrar att ha ett deltidsarbete.

Litet daghem, som inom ramen t. ex. för ett kollektivhus tar emot barn i olika åld- rar för att ge dessa barn en sluten familje- mässig miljö i nära anknytning till bosta- den.

Daghemshushåll, som rationaliseras när det gäller mathållning, städning, tvätt etc. med utnyttjande av bl. a. industriellt för- beredda matvaror och möjligheter till sam-

Eftermiddagshem i klubbmässig form som erbjuder för skolbarnen lockande sys- selsättningar.

Familjedaghemsverksamhet (inkluderan- de yngre skolbarn) som inom ett visst om- råde ägnas speciell omvårdnad genom att en ledare för verksamheten har intensiv kontakt med familjerna, ordnar kombina- tion med förskoleverksamhet och parklek, skaffar hemhjälp till familjedaghemsmöd- rar vid sjukdom och för stor arbetsbörda etc.

Sommardaghem, som förlägges intill tät- orter men i lantlig miljö, dit barnen kan resa varje dag och därför får en sommar- vistelse utan att behöva skiljas från för- äldrarna.

Gårdskoloni, mellanting mellan feriehem och sommarkoloni för en begränsad grupp barn med särskilt kvalificerad ledare.

Sommarläger för tonåringar med om- växlande program, innefattande praktiska sysslor, idrott samt även konstnärlig verk- samhet och nöjen såsom musik, teater, dans etc. möjligen förlagt till utrymme, tidigare använt för traditionell koloni.

Semesterhem för yngre husmödrar som har med sig småbarn, möjligen förlagt till hem som tidigare använts för traditionell husmoderssemester,

Semesteranläggningar i olika former för familjer med yngre barn. I vissa fall möj— lighet för barnen att stanna där under längre tid än föräldrarnas semester.

Hemhjälpsfärmedling som syftar till att tillhandahålla fullgod deltidsarbetande ar- betskraft som krishjälp till hemmen t. ex. då barn till förvärvsarbetande mödrar blir sjuka. Organiseras i anknytning till hem- vårdarinneverksamhet, hemhjälp för gam- la, arbetsförmedlingens ordinarie hem- hjälpsförmedling etc.

Färäldraklubb i nybyggt bostadsområde som dels behandlar anordningar för har— nen såsom förskole- och skolfrågor, lek- platser, familjedaghem, eftermiddagshem etc. och dels allmänna uppfostringsfrågor, hemrationaliseringsfrågor etc.

Barnverksamhet omfattande film, teater, dans, musik, bokutlåning etc.

Som framgår av dessa exempel tän- kes försöksverksamheten gälla verksam- hetsgrenar, som ofta finnes i någon form inom kommunerna men ändå kan innebära en intensifiering på en viss

punkt eller en prövning av nya organi- sationsformer. Anordnare av försöks- verksamhet bör kunna vara en enskild person, en grupp enskilda, en organi— sation eller en kommun. Att kommunen, även när enskilda står som anordnare, visar intresse för saken är viktigt med hänsyn till att det i regel bör kunna förutsättas att verksamheten, om den utfaller väl, kan komma att kommuna- liseras eller i varje fall erhålla ekono- miskt bidrag från kommunen. Men eftersom resultatet av en viss försöks- verksamhet inte är av intresse endast för den kommun där den pågår utan skall nyttiggöras för hela landet bör kommunal medverkan ej vara obligato- risk om verksamheten anses ha ett be- tydande allmänt intresse.

Varje försöksgren som knyter an till redan existerande verksamhetsformer bör naturligtvis i enlighet med gällande föreskrifter få ordinarie bidrag från stat, kommun, fonder etc. Till den del av verksamheten som avviker från van- liga normer och har experimentkarak- tär och till följd härav föranleder extra kostnader synes det angeläget, att sär- skilda medel står till förfogande.

Det synes vara en naturlig uppgift för staten att främja kommunernas och en- skildas initiativ på detta område. Sta- ten bör ha ett stort intresse av att en försöksverksamhet inom familjepoliti- ken kommer till stånd i lämpliga for- mer och att resultaten av verksamheten blir kända och kommer till utbredd an- vändning. Det synes därför böra över- vägas att ställa ett särskilt anslag till förfogande för en familjestödjande för- söksverksamhet samt att tillskapa en administrativ organisation för ända- målet.

Familjeutredningen har ej funnit skäl att närmare undersöka föreliggande be- hov av anslag. Ej heller har utredning- en baft anledning att närmare under-

söka frågan om hur organisationen för fördelning av det statliga anslaget och ledning av verksamheten bäst skall ut- formas. Denna angelägenhet kan lösas på olika sätt och säkerligen så att ad— ministrationskostnaderna blir förhål- landevis blygsamma. För att man skall få en lämplig anknytning till olika statliga organ som arbetar på hithö- rande områden och som har intresse av denna försöksverksamhet synes det kunna vara lämpligt att tillsätta en sär- skild nämnd för ledning av verksam— heten och fördelning av bidragen. En dylik nämnd kunde lämpligen knytas till en statlig myndighet. Närmast sy- nes socialstyrelsen komma ifråga med hänsyn till att en så stor del av nu,- varande familjevårdande åtgärder är förlagda dit. Nämnden kan tänkas sam- mansatt av representanter för myndig- heter och institutioner vilkas verksam- hetsområden beröres av de blivande försöksgrenarna: utom socialstyrelsen skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yr- kesutbildning, arbetsmarknadsstyrelsen, medicinalstyrelsen, Hemmens forsk- ningsinstitut m. fl., och dels av lekmän representerande t. ex. Målsmännens riksförbund, husmodersorganisationer, yrkeskvinnoorganisationer etc.

För att resultaten av en dylik social cxperimentverksamhet i enlighet med det tidigare sagda skall kunna nyttig- göras i vidsträckt omfattning torde det vara nödvändigt att formerna för pla- nering och analys noggrant genomarbe- tas; det har emellertid inte varit möj- ligt för utredningen att framlägga några riktlinjer härför. Det bör dock särskilt framhållas att det är angeläget att, n'är resultat från ett visst försök föreligger, publicering därav bör ske i sådan form, att de praktiska slutsatser man kan dra beträffande möjligheterna att förverk- liga motsvarande anordningar på annat håll klart framgår. »

Allmänna synpunkter Höjning av kvaliteten på samhällets tjänster till familjen

Ett av de huvudkrav som framkom- mer ur det som tidigare sagts är att samhället i ökad utsträckning bör vårda sig om den kvalitativa sidan av de tjän- ster som ställts till familjernas förfo- gande. Detta kan ske framför allt ge- nom att de människor som i olika egen- skaper har hand om undervisande, råd- givande och vårdande uppgifter i sam- hället har lämpliga personliga kvalifika- tioner och tillräckligt med tid och re- surser för att med ro och samling kun- na genomföra sina uppgifter. Detta gäl- ler läkare, sköterskor, lärare, socialar- betare, tjänstemän inom statlig och kom- munal administration etc. vilka i olika sammanhang har beröring med famil- jerna när det gäller dessa personliga angelägenheter. I många fall har nu de som arbetar i det allmännas tjänst inom hälso- och sjukvård, undervisning och socialvård en mycket pressande arbets- börda. Minst lika viktigt som att bygga ut nya samhälleliga verksamhetsgrenar är att se till att de redan existerande fungerar på ett tillfredsställande sätt. Familjeutredningen har särskilt anled- ning att betona vikten av att kommu- nerna för skötseln av sina familjevår- dande uppgifter har ett tillräckligt an- tal välkvalificerade tjänstemän.

Av utomordentligt stor betydelse är att tillse att de tjänstemän som har att verkställa samhällets familjestödjande åtgärder har en lämplig utbildning, var- vid särskilt betydelsen av deras psyko— logiska skolning skall understrykas. I många sammanhang har omvittnats den brist som råder i vårt land på möjlig- heter till psykologisk utbildning. Här kan citeras ett uttalande av general— direktör Karl J. Höjer:

Det är knappast något område där Sve- rige i avseende på utbildningsmöjligheter

är så illa försörjt som på det psykologiska och därmed har man tills vidare avhänt sig en rad möjligheter till en både ratio- nell och human utveckling av socialpolitik och vissa andra delar av samhällelig verk— samhet (Svcnsk socialpolitisk historia 1952).

Förslag om förbättring av den prak- tiskt-psykologiska utbildning som är be- hövlig på ett stort antal av socialvår- dens områden, föreligger numera ge- nom det betänkande om psykologisk ut- bildning och forskning som framlagts av psykologutredningen (SOU 1955: 11).

Att denna utrednings förslag snabbt blir prövade och resulterar i förbätt— ring av förutsättningarna för såväl den psykologiska forskningen som utbild— ningen synes vara högeligen angeläget. För att uppnå den kvalitetshöjning in- om familjepolitiken som efterlyses sy— nes en lösning av denna utbildnings- fråga utgöra en av de viktigaste förut— sättningarna.

Utrymme för rationaliseringar

Möjligheterna att åstadkomma ratio- naliseringar och besparingar inom den samhälleliga verksamheten har kommit att beröras i några sammanhang i detta betänkande.

Ett område som familjeutredningen särskilt kommit i kontakt med i flera sammanhang där betydande rationali- seringsmöjligheter torde föreligga gäl- ler det hushållstekniska området. Med understöd från det allmänna drives olika typer av kollektivhushåll: skolbe- spisningar, daghem, kolonier, semester- hem, internatskolor etc. I många fall- är det uppenbart att dylika hushåll skötes mindre rationellt och drar högre kostnader t. ex. för personal och ma- terial än de behövde göra om de orga- niserades efter modernare metoder. Därtill kommer att kvaliteten på t. ex. kosten och på den omvårdnad som

ägnas olika detaljer såsom matens ser- vering, rummens inredning etc. ofta är lägre än den borde vara. Orsaken till att rationaliseringen på detta område så uppenbart är på efterkälken torde bl. a. vara att en hushållsteknisk ratio- naliseringsforskning i stort sett saknas när det gäller denna typ av hushåll. De verkliga storhushållen, sjukhus, restau- ranger etc. torde ha kommit fram till moderna driftsformer, medan sådana hushållsenheter av mellanstorlek som här avses icke sällan har kommit på et- terkälken. Familjeutredningen har icke haft möjlighet att närmare utreda denna fråga, men har funnit det befogat att beröra problemet och understryker att ett betydande utrymme för besparingar för det allmänna här torde föreligga.

Vissa forskningsfrågor

Ovan har antytts den psykologiska forskningens betydelse. Vidare har i olika sammanhang berörts vikten av en vidgad hushållsteknisk forskning såväl när det gäller de enskilda hemmen som vissa typer av storhushåll. Nedan skall i några punkter sammanfattas önske- mål rörande vissa socialstatistiska forskningsfrågor som utredningen fun- nit angeläget att omnämna.

1) Den befolkningspolitiska forsk- ningen spelar numera i vårt land en förhållandevis undanskymd roll. I an- dra länder med likartade problem som Sverige ägnas mycket mera vetenskap-

lig uppmärksamhet åt hithörande pro- blem, och detta kan också tillgodogöras den samhällsekonomiska och den so- cialpolitiska diskussionen.

Åtgärder för att stimulera till ett ökat vetenskapligt intresse i vårt land för hithörande problem synes angelägna.

2) Det önskemål om ett bättre till- godoseende av familjesynpunkterna i samband med utarbetandet av befolk- ningsstatistik och i viss mån även övrig statistik som underströks av befolk- ningskommissionen då 1936 års par- tiella folkräkning verkställdes har i någon mån tillgodosetts genom upp- rättande av det s. k. befolkningsregist- ret, vilket varit till stor nytta för ut- redningen.

Ytterligare förbättringar är emeller- tid önskvärda. Särskilt angeläget är det, att familjesynpunkterna får ett rikligt tillmätt utrymme i samband med 1960 års folkräkning.

3) Den av socialstyrelsen för år 1952 företagna levnadskostnadsunder- sökningen har varit av stor betydelse för utredningen, trots att materialet egentligen är för litet och den ekono- miska utvecklingen medfört att siff- rorna redan hunnit bli i viss mån in— aktuella.

Det är angeläget att en ny under- sökning av denna art inom kort kom- mer till stånd och att den ges en större omfattning. Undersökningar av detta slag bör äga rum regelbundet med några få års mellanrum.

Befolkningsutvecklingen i Sverige under senare år och det aktuella

demografiska läget1 Av byråchefen Erland v. Hofsten

Befolkningens storlek

Intresset knyter sig i första hand till frågan om totalbefolkningens utveck- lingstendenser. Hur stark är den nu- varande folkökningen jämförd med ök- ningen under tidigare perioder? Finns det anledning att vänta sig att folk- mängdstillväxten i framtiden kommer att bli mindre kraftig och eventuellt helt upphöra?

Antalet invånare i Sverige under se- nare årtionden framgår av vidstående tablå, som även återger folkökningens absoluta och relativa storlek under samma period.

Särskilt om man bortser från 1950- talets siffror, tycks denna tablå ge vid handen, att det på 1930-talet fanns an— ledning till viss oro över befolknings- utvecklingen men att folkökningen där- efter varit så kraftig, att någon anled- ning att befara en förestående folk- minskning inte gärna kunde föreligga. Emellertid måste man veta betydligt mera om befolkningsutvecklingen för att kunna förstå den skedda utveck- lingen och kunna bedöma nutidsläget och framtidsutsikterna.

Till en början finns det anledning att uppmärksamma den historiska utveck- lingen hos hefolkningsrörelsens fakto- rer, dvs. födelser, dödsfall och utrikes omflyttning. I samband med födelserna

Folkökning per år P . Medelfolk- På 1 000 er1od ..

mangd Antal avmedel. _ folk.

mängden 1911—15 5 620 000 38 000 6,8 1916—20 5 806 000 38 000 6,6 1921—25 5 993 000 30 000 5,0 1926—30 6 097 000 18 000 2,9 1931—35 6 199 000 22 000 3,5 1936—40 6 303 000 24 000 3,8 1941—45 6 501 000 60 000 9,3 1946—50 6 875 000 74 000 10,7 1951—54 7 146 000 48 000 6,7 1948 6 883 000 83 000 12,0 1949 6 956 000 61 000 8,8 1950 7 014 000 56 000 7,9 1951 7 073 000 57 000 7,3 1952 7 125 000 52 000 7,3 1953 7 171 000 42 000 5,9 1954 7 214 000 44 000 6,1

bör även fruktsamheten och äkten- skapsbildningen studeras.

De i det följande återgivna tidsserier- na innefattar såväl absoluta som rela- tiva tal. Det må framhållas att vardera har sitt speciella intresse. De absoluta talen står i ett direkt samband med olika ekonomiska och sociala förhållan- den, som de påverkar genom sin stor- lek och sina förändringar. De relativa talen kan främst uppfattas som grova

1 Denna bilaga bygger till viktiga delar på ett manuskript, författat av preceptorn vid universitetet i Göteborg, Hannes Hyrenius.

mått på nivå och ändringstendenser hos de bakomliggande intensitetstalen (dödsrisker, fruktsamhet osv.), vilka behövs, för att man ska kunna bedöma framtidsutvecklingen.

Dödligheten

Antalet döda, dels i absoluta tal och dels i relation till medelfolkmängden, åskådliggörs i följande tablå för perio- den 1911—1954.

Döda per år Period På 1 000 av Antal medelfolk. mängden 1911—15 79 000 14,0 1916—20 84 000 14,5 1921—25 72 000 12,1 1926—30 74 000 12,1 1931—35 72 000 11,6 1936—40 74 000 11,7 1941—45 69 000 10,6 1946—50 70 000 10,2 1951—54 69 000 9,6 1948 68 000 9,8 1949 70 000 10,0 1950 70 000 10,0 1951 70 000 9,9 1952 68 000 9,6 1953 70 000 9,7 1954 69 000 9,6

Det absoluta antalet döda har sålunda varit påfallande konstant ända sedan början av 1920-talet. Under 1910—talet låg siffrorna däremot högre. De relativa talen visar en tydlig nedgång från 14 å 150/oo på 1910-talet till omkring 100/oo under senare år.

En bättre uppfattning om dödlighe- ten och dess förändringar får man ge- nom att studera antalet i olika åldrar överlevande av 1 000 födda samt åter- stående medellivslängder i olika åld- rar. Överlevelsetalen återges i följande tablå. Värdena för 1960—talet har be- räknats under antagande av att död- lighetsminskningen i olika åldrar fort- skrider i samma takt som mellan 1930- och 1940-ta1en.

Antal överlevande av 1 000 födda enligt dödlighetsförhållandena under nedanstående årtionde

1891— 1921— 1931— 1941— 1961— 1900 30 40 50 70

Alder år

5 830 914 936 962 987 15 792 897 922 954 982 25 748 862 896 934 972 50 611 752 801 863 936 65 456 595 636 706 800 70 373 502 536 604 702 80 162 244 254 303 391

Tablån demonstrerar på ett åskådligt sätt hur radikalt läget med avseende på dödligheten har förändrats under loppet av några årtionden. Medan ännu på 1890-talet över 20 % av de nyfödda hade avlidit före 15 års ålder, så krä- ver dödligheten under samma ålder nu bara ett par, tre procent. Enligt död- ligheten under den förstnämnda perio- den upplevde ej mer än 61 % av de nyfödda sin femtioårsdag, medan av de nu födda omkring nio tiondelar får vara med om halvsekeldagen. På 1890- talet var det endast 40 % av de födda, som levde till den nu gällande folkpen- sionsåldern; i dag lever två tredjedelar till denna ålder.

Den sjunkande dödligheten kan ock- så åskådliggöras med hjälp av följande tal, som utvisar den återstående medel- livslängden för nyfödda.

. Återstående medellivs—

Pemd längd för nyfödda, år 1891—1900 50,9 1921—30 61,0 1931—40 63,8 1941—50 67,6 1961—70 75,5

Dödlighetsminskningen bör uppfattas som en följd av förbättrade närings- och hälsoförhållanden; den stigande levnadsnivån har gått hand i hand med den medicinska forskningens framsteg. De senaste medicinska landvinningar-

na har ännu blott delvis utnyttjats, var- för det finns anledning att hoppas på ytterligare förbättringar av dödligheten. Tendenser i motsatt riktning finns dock även, nämligen de stigande antalen olycksfall och självmord.

Även om dödligheten i olika åldrar fortsätter att minska, kan man emot— se, att den nu skeende förskjutningen av befolkningens åldersstruktur mot en högre proportion gamla kommer att medföra att det absoluta antalet döda snart nog kommer att börja stiga. De under perioden 1946—50 gällande döds— riskerna, vilka då resulterade 1 70000 döda per år, skulle sålunda tillämpade på den för femårsperioden 1966—70 be- räknade åldersfördelningen ge ett år- ligt antal dödsfall av inte mindre än 93 000.

Äktenskapsbildningen

Antalet årligen ingångna äktenskap och dessa satta i relation till folkmäng- den under senare årtionden framgår av följande tablå.

Giftermål per år

Period På 1 000 av

Antal medelfolk. mängden

1911—15 33 000 5,9 1916—20 38 000 6,6 1921—25 38 000 6,3 1926—30 41 000 6,7 1931—35 46 000 7,3 1936—40 58 000 9,1 1941—45 63 000 9,6 1946—50 58 000 8,5 1951—54 53 000 7,4 1948 58 000 8,4 1949 55 000 8,0 1950 54 000 7,7 1951 54 000 7,7 1952 53 000 7,4 1953 53 000 7,4 1954 52 000 7,2

frekvens. På 1930-ta1et började emellerL tid frekvensen stiga och har under de båda senaste årtiondena legat på en mycket högre nivå än tidigare. Under de senaste åren har giftermålsfrekven- sen åter sjunkit, men talen ligger fort- farande väsentligt högre än före 1930.

På grund av förskjutningarna i be— folkningens ålders- och civilstånds— struktur ger giftermålsfrekvensen en, åtminstone delvis, missvisande bild. Ett bättre uttryck för giftermålsintensite- tcns förändringar erhålles, om man sät- ter antalet i första giftet inträdda män i relation till antalet ogifta män i åldern 20—50 år; se följande tablå.

Första gången vigda

Period män på 1 000 ogifta män 20—50 år

1921—25 60 1926—30 61 1931—35 64 1936—40 81 1941—45 92 1946—50 91 1951 88

Dessa intensitetstal låg sålunda på 1940-talet 50 % högre än på 1920—talet. Den därefter inträffade nedgången är obetydlig.

Medelåldern hos de vigda har sjunkit dels på grund av giftermålsintensitetens ökning och dels på grund av ändringar i åldersstrukturen. Förändringen är störst för de första gången gifta; se föl- jande tablå.

Första gången Samtliga vigda, . vigda, år år Period Män Kvinnor Män Kvinnor 1921—25 29,4 26,6 30,6 27.0 1946—50 28,5 25,8 30,0 26,6

Sverige hade tidigare en i jämförel- se med andra länder låg giftermåls-

Den ökade giftermålsintensiteten har gett till resultat att den andel av be-

folkningen, som i olika åldrar är gift, nu är mycket högre än för några år- tionden sedan. Hur stora förändringar— na därvidlag är framgår av följande tablå.

Procent gifta i vidstående ålder

Kvinnor

1930 1950

25 38 65 30 61 82 35 72 86 40 78 80

Fruktsamheten

Antalet födda barn har under de se- naste årtiondena varierat mycket kraf- tigt; se följande tablå.

Levande födda barn per år

På 1 000 av medelfolk. mängden

Antal

130 000 123 000 115 000 97 000 87 000 93 000 122 000 125 000 109 000

191 1—15 1916—20 1921—25 1926—30 1931—35 1936—40 1941—45 1946—50 1951—54

23,1 21,2 19,1 15,9 14,1 14,8 18,8 18,2 15,1

1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954

127 000 121 000 115 000 110 000 110 000 110 000 105 000

18,4 17,4 16,4 15,6 15,5 15,4 14,6

Om man även före 1948 tar de en- skilda åren i betraktande, blir varia- tionerna ännu större än som framgår av tablån. Åren 1933 och 1934 föddes ej mer än ca 85 000 barn, svarande mot 13,7 på 1 000 invånare. Den därpå föl- jande uppgången hade sin höjdpunkt åren 1944 och 1945, då antalet födda låg omkring 135 000 eller 20,5 på 1 000

invånare. Nedgången har därefter varit så kraftig, att antalet födda på 1000 invånare nu endast obetydligt översti- ger de lägsta värdena i början av 1930— talet.

Svårigheterna att analysera och tolka denna utveckling är stora och har på- visats i många sammanhang. Här kan endast komma i fråga att i största kort— het ge några antydningar om vad som kan anses ligga bakom den skedda ut- vecklingen.

Den faktor som i varje fall på längre sikt är det viktigaste, när det gäller att förklara varför antalet födda barn har en viss höjd, är barnantalet per äktenskap i s. k. avslutade äkten- skap, dvs. äktenskap, där hustrun upp— nått så hög ålder, att flera barn inte kan förekomma (i praktiken 40 å 45 år). Även om barnantalet per avslutat äktenskap är oförändrat, kan stora för— ändringar i antalet årligen födda barn uppkomma. Dessa kan förklaras genom förskjutningar i befolkningens (äkten- skapens) åldersstruktur (under en pe— riod då en förhållandevis stor del av befolkningen befinner sig i de familje- bildande och barnafödande åldrarna, blir antalet födda barn större än i en s. k. stationär befolkning och vice ver- sa) samt genom vad som kan benämnas konjunkturvariationer. Därmed åsyftas i detta sammanhang, att det slutliga barnantalet i äktenskapen kan uppnås i mer eller mindre snabb takt. Ekono- miska och andra omständigheter kan föranleda, att det under en viss period blir särskilt »populärta eller »impopu— lärt: att få barn. Den ökning eller minskning i antalet födda, som härige— nom uppkommer, behöver emellertid inte innebära en motsvarande föränd- ring i den äktenskapliga fruktsamheten som sådan utan kan förklaras innebära, att barn föds just då i stället för några år förr eller senare. Detta torde vara en

väsentlig förklaring till de senaste är- tiondenas kraftiga växlingar i antalet födelser.

Utom de redan nämnda faktorerna inverkar givetvis också äktenskapsbild- 'ningen samt den utomäktenskapliga fruktsamheten på hur många barn som föds. Den ovan redovisade ökningen i giftermålsintensiteten bidrog sålunda otvivelaktigt kraftigt till ökningen i an- talet födda barn under 1940-talet.

Det har länge varit allmänt känt, att ett studium av det absoluta antalet föd- da och dess förändringar, liksom av an— talet födda i relation till folkmängden, kan föranleda felaktiga slutsatser. På grund av de här ovan redovisade fak— torerna torde riskerna att dra felaktiga slutsatser vara ännu större än vad som hittills i allmänhet insetts.

Enär den äktenskapliga fruktsamhe- tens storlek är den på längre sikt vik- tigaste faktorn för födelsetalets utveck— ling, är det av stort intresse att studera denna faktors utveckling. Härvidlag fö- religger vissa av preceptor Hannes Hyrenius utförda beräkningar, vilka re- sulterat i indextal över den äktenskap- liga fruktsamheten, varvid förändring— ar i äktenskapsbeståndets sammansätt- ning med avseende på ålder och var- aktighet eliminerats. Dessa indextal, som utgår från 1930 = 100, återges i följande tablå. '

På basis av dessa siffror kan man våga dra vissa allmänna slutsatser. Den tidigare nedgången i fruktsamhe- ten, som ledde till minimisiffror i fö- delsetalen under 1933—34, innebar i realiteten konstant äktenskaplig frukt— samhet under femårsperioden 1935— 1939. En av kriget betingad nedgång inträdde under åren 1940 och 1941, var- efter följde en markant ökning till åren 1944—45. Därefter har en betydande nedgång ägt rum.

Utifrån det ovan anförda betraktel-

År Index År Index 1930 100 1945 103 31 95 46 100 32 93 47 96 33 88 48 94 34 87 49 91 1935 85 1950 87 36 85 51 83 37 84 52 84 38 85 53 85 39 85 54 82 1940 81 41 83 42 94 43 101 44 106

sesättet kan man hävda, att fruktsam- Iietens trendvärde låg icke obetydligt högre än de formellt erhållna fruktsam- hetstalen under början och mitten av 1930-talet. Å andra sidan torde den faktiska fruktsamheten under mitten av 40-ta1et ha legat betydligt över det för samma tid gällande trendvärdet. Eftersom det ej varit någon tillbaka- gång i de ekonomiska konjunkturerna under tiden efter kriget, kan det i för— stone synas oriktigt att beteckna den nu inträffade nativitetsminskningen som en konjunkturbetingad företeelse. Förklaringen ligger i att en en gång uppkommen störning i fruktsamheten till följd av en konjunkturföreteelse —- ekonomisk eller psykologisk __ får se- kundära återverkningar under en följd av år. Ett konjunkturbetingat uppskov med barnafödandet hos en bestämd ge- neration kan uppvägas genom ökad fruktsamhet under ett antal är längre fram. På samma sätt kan en tids goda konjunkturer leda till en onormalt hög fruktsamhet som inte enbart är hög för att kompensera tidigare uppskjutna barn -— vilket då senare leder till en sekundärt betingad fruktsamhetsned- gång. Om detta förhållande är tillräck- ligt markant, kan det leda till en aktuell

nativitetsnedgång även under fortgåen- de högkonjunkturer.

Man kan av de givna fruktsamhetsin- dextalen konstatera, att den äktenskap- liga fruktsamheten under de senaste åren legat t. o. ni. något lägre än den gjorde under den tid på 1930-talet, då den hade sitt första markanta minimum och då reproduktionen allmänt upp- fattades som oroväckande låg. Detta måste betraktas som ett mycket an— märkningsvärt konstaterande.

Utrikes omflyttning

Den utrikes omflyttningen och de därmed sammanhängande problemen faller i stort sett utanför ramen för ut- redningens problemställningar. Enär folkutbytet med främmande länder in- verkar på befolkningens storlek, torde det dock i korthet böra beröras.

Antalet in- och utvandrade per år under ett antal årtionden återges i föl- jande tablå.

Netto. invandring (— =netto— utvandring)

Utvand. rade

Invand—

Period rade

191 1—15 1916—20 1921—25 1926—30 1931—35 1936—40 1941—45 1946—50 1951—54

8 000 7 000 6 000 6 000 7 000 6 000 10 000 30 000 24 000

16 000 8 000 14 000 11 000 2 000 3 000 2 000 10 000 15 000

—— 8 000 _ 1 000 — 8 000 _ 5 000 5 000

3 000 8 000 20 000

9 000

1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954

33 000 24 000 28 000 32 000 26 000 19 000 21 000

10 000 14 000 13 000 17 000 15 000 17 000 13 000

23 000 10 000 15 000 15 000 11 000

2 000 8 000

Som allmänt känt spelade utvand- ringen under tiden före det första världskriget en betydande roll. Därefter har den _- bortsett från enstaka år _— varit obetydlig.

Invandringen från främmande länder var stor under några år i mitten av 1940-talet men har därefter åter ned- gått. För närvarande motväger antalet invandrare och antalet utvandrare var- andra de senare består för övrigt i stor utsträckning av tidigare invand- rare.

I dagens läge har folkutbytet med främmande länder endast obetydligt inflytande på den svenska befolknings— utvecklingen. Ehuru förändringar här- vidlag kan inträffa, kan de inte gärna förutses. Vid en bedömning av fram- tidstendenserna torde det vara lämp- ligt att förutsätta att nettoförändringar- na genom utrikes omflyttning kommer att förbli obetydliga.

Befolkningsframskrivningar

Ett stort antal befolkningsprognoser, flertalet i form av s. k. befolkningsfram- skrivningar, har utförts i Sverige under de tre senaste årtiondena. De vittnar om de betydande svårigheterna att förut- bedöma befolkningsutvecklingen. Åt- skilliga av dessa beräkningar har näm- ligen gett värden, som avvikit högst vä- sentligt från de sedermera konstatera— de faktiska värdena. En närmare granskning av avvikelserna mellan de olika prognoserna och den senare fak- tiskt inträffade utvecklingen ger vid handen, att »felen» delvis har berott på rent metodologiska brister eller fel men att de främst är att söka i ofullständig kännedom om den rad omständigheter och faktorer, som i huvudsak är be- stämmande för variationerna hos äkten- skapsbildning, fruktsamhet, omflyttning etc. Om samtliga de demografiska fak- torerna kan sägas, att deras förändring- ar i tiden är uppbyggda av systema- tiska och slumpmässiga element.

Det är uppenbart, att man inte genom nbefolkningsprognoser» kan få fram någonting i sig självt nytt. Innebörden

är blott den, att man transformerar eller översätter ett slags information till ett annat slag och att kännedom om utvecklingen hos en faktor används för att värdera de andra funktionellt betingade förändringarna av vissa and- ra företeelser. Sålunda är de framtida åldersförskjutningarna till väsentlig del redan givna på basis av den nuvarande åldersstrukturen. Osäkerhetsmomenten uppkommer som följd av att vi inte kan överblicka dödlighetens, omflyttning- ens och fruktsamhetens framtida för- ändringar.

Dessa reservationer måste hållas i minnet vid ett studium av de båda nyli— gen framlagda prognosberäkningar, vil- kas resultat i det följande kommer att refereras. Den ena av dessa har utar- betats av Statistiska centralbyrån och nyligen publicerats i Statistisk tidskrift (nr 1/1955). Den andra prognosen, som utarbetats av professorn vid Lunds uni- versitet, Carl-Erik Quensel, har ännu ej publicerats, men författaren till denna bilaga har beretts tillfälle att ta del av Quensels manuskript.

I fråga om dödlighetens framtida ut- veckling bygger centralbyråns prognos (i fortsättningen benämnd CBN) på för— utsättningen att dödsriskerna kommer att fortsätta att sjunka i åldrarna under 00 år. Upp till 50-årsåldern förutsätts nedgången bli så kraftig, att dödsris- kerna under femärsperioden 1966/70 inte kommer att vara mer än 60 % av motsvarande risker under perioden 1946/50. Även i åldrarna mellan 50 och 60 år antas dödligheten komma att gå ned, ehuru mindre kraftigt, och i åld- rarna över 60 år förutsätts dödsrisker- na förbli oförändrade.

Den quenselska prognosen (i fort— sättningen benämnd CEQ) förutsätter oförändrad dödlighet över 65 år. I de lägre åldrarna utvecklas dödligheten enligt CEQ ungefär som enligt CBN.

Både CBN och CEQ bygger på förut- sättningen att någon utrikes omflytt- ning inte kommer att äga rum.

Vad slutligen gäller den framtida ut- vecklingen av antalet födda, så bygger CBN bl. a. på förutsättningen, att gifter- målsfrekvensen för män i olika åldrar kommer att förbli densamma som år 1951. Även fruktsamheten i äktenskapen har förutsatts förbli densamma som år 1951. CEQ bygger på något mera in— vecklade antaganden om giftermåls- frekvens och fruktsamhet, I huvudsak torde de innebära samma förutsättning- ar.

Det årliga antalet födda barn blir en— ligt de båda prognosernas antaganden:

Period CBN _ CEQ

1951—55 1956—60 1961—65 1966—70 1971—75

108 000 102 000

99 000 102 000

109 300 106 600 103 000 100 500 108 100

Det faktiska antalet levande födda, som åren 1951—53 utgjorde 110000, sjönk år 1954 till 105 000, och det kan därför redan nu sägas, att CEQ:s vär- den för de båda första femårsperioder- na troligen kommer att visa sig för höga. Det förefaller inte otroligt att även CBN:s siffror kommer att under- skridas.

Enär CBN och CEQ bygger på nästan samma förutsättningar, är det inte över— raskande att resultaten blivit mycket lika. Man får givetvis inte dra den slut— satsen, att det på grund härav skulle vara mera troligt att den faktiska ut- vecklingen skulle komma att följa prog— noserna. Vad som gör det motiverat att här redovisa båda prognoserna är att de specialiserats i olika riktningar.

Det huvudsakliga intresset hos en prognosberäkning knyts inte till ut- vecklingen av totalbefolkningen utan

till möjligheterna att förutbedöma be- folkningens strukturella förändringar i olika hänseenden. Även totalfolkmäng- dens utveckling har dock sitt intresse, och denna blir enligt de båda beräk- ningarna följande.

Total folkmängd enligt År CBN CEQ 1950 7 042 000 7 042 000 1955 7 251 000 7 240 000 1960 7 379 000 7 404 000 1965 7 469 000 7 529 000 1970 7 546 000 7 641 000 1975 7 734 000

Någon folkminskning skulle sålunda icke komma att inträffa under denna tidsperiod, men folkökningen skulle ske i allt långsammare takt. Mot en ök- ning från 1950 till 1955 med 3,0% (CBN) resp. 2,8 % (CEQ) skulle svara en ökning från 1965 till 1970 med en- dast 1,0 % (CBN) resp. 1,5 % (CEQ).

Av stort intresse är de förändringar i åldersstrukturen, som döljer sig bak— om de angivna siffrorna för totalbe- folkningen. Enligt CBN kommer utveck— lingen att gestalta sig på följande sätt.

Ålders. Falkmängd (1 tusental)

år

år 1950 år1955 år1960 år 1965 år 1970

0—5 609 532 500 488 501 5—10 591 607 529 497 486 10—15 451 590 606 528 496 15—20 416 451 588 604 527 20—25 459 422 449 586 602 25—30 533 465 420 447 583 30—35 543 534 463 418 444 35—40 545 540 530 460 415 40—45 540 540 535 526 456 45—50 489 533 533 528 520 50—55 435 477 521 522 519 55—60 380 418 459 503 505 60—65 330 355 391 430 472 65—70 270 295 318 350 385 70—75 209 224 245 263 290 75— 242 268 292 319 345

Summa 7 042 7 251 7 379 7 469 7 546

Dessa förskjutningar är så kraftiga, att man kan räkna med att den faktiska utvecklingen under alla förhållanden kommer att i huvudsak ske i den an- givna riktningen. Även väsentligt an- norlunda antaganden skulle inte rubba huvudtendensen i siffrorna.

De väntade framtida förskjutningar- na i befolkningens åldersstruktur är till sina huvuddrag välkända, och de i ovanstående tablå redovisade resultaten innebär därför inga egentliga överrask- ningar. Det torde dock finnas anled- ning att något kommentera resultaten och betona de förändringar, som ur ut- redningens synpunkt är av betydelse.

Antalet barn under 5 år har redan börjat minska, och nedgången fortsät- ter till omkring år 1965, varefter en viss ökning kan beräknas uppkomma. Ned- gången från 1955 till 1965 utgör ca 8 %. Denna nedgång innebär minskade an- språk på arbetskraft för tillsyn och vård av små barn.

I åldern 5—10 år nås maximum unge— fär nu och i åldrarna 10—15 är omkring år 1960. Under ännu några år kommer följaktligen totalantalet skolbarn att öka, men redan nu börjar intagningar- na i den lägsta klassen att minska. An- språken på de högre skolorna kommer däremot att fortsätta att öka under ännu några år.

Utvecklingen av åldrarna mellan 15 och 20 år är särskilt anmärkningsvärd. En viss ökning har här redan satt in men denna accentueras kraftigt mellan 1955 och 1960. Under loppet av endast fem år beräknas antalet personer i des- sa åldrar komma att öka från 451 000 till 588 000 eller med drygt 30 %. Den- na uppgång kan beräknas komma att medföra väsentligt ökade anspråk på alla slags anordningar för yrkesutbild— ning. Det kan befaras att ökningen ock- så kommer att medföra störningar på arbetsmarknaden.

I åldrarna 20—40 är tagna som en enhet sker en minskning till 1960 och därefter en ökning, så att man efter tio år är tillbaka i 1950 års läge. I de när- mast högre åldrarna är förändringarna på det hela taget obetydliga, men ju högre upp i åldrarna, som man därefter kommer, desto mera markant är den ökning som kan väntas. I åldrarna över 65 år beräknas utvecklingen sålunda bli den följande:

1950 1955 1960 1965 1970

721 000 787 000 855 000 932 000 1 019 000

Talet för 1970 överstiger talet för 1955 med inte mindre än 29 %.

Förskjutningarna i åldersstrukturen innebär att den andel av befolkningen, som tillhör olika åldersgrupper, föränd- ras. Detta belyses för vissa större ål- dersgrupper av följande tablå.

Antal, 1000.ta1 Procent

Ålder

1955 1970 1955 1970

0—15 15—40 40—65 65—

Summa

1 729 2 412 2 323

787

7 251

1 484 2 571 2 472 1 019

7 546

23,8 33,3 32,0 10,9

100,0

19,7 34,0 32,8 13,5

100,0

Någon väsentlig förskjutning i rela- tionen mellan den arbetsföra och den icke arbetsföra delen av befolkningen kan sålunda inte väntas inträffa under denna period. Däremot sker en kraftig förskjutning mellan barn och åldringar; minskningen i de förras antal motvägs i stort sett av ökningen i de senares.

De här ovan skildrade förändringar- na i åldersstrukturen kommer att inne- bära andra följder än de redan omtala- de. Vissa av dessa, som ur utredningens synpunkt är av särskilt intresse, bely- ses av CEQ. Enligt denna beräkning

kommer antalet giftermål (: antalet vigda män) och antalet skilsmässor att utvecklas på följande sätt.

Antal vigda

Antal skils- mässor

förut frånsk. el. änk. lingar

förut ogifta

1951—55 1956—60 1961—65 1966—70 1971—75

46 100 42 200 43 100 45 600 50 900

7 300 7 800 8 200 8 400 8 300

53 400 50 000 51 300 54 000 59 200

8 600 9 300 10 100 10 000 10 000

De senaste årens nedgång i antalet ingångna äktenskap bland förut gifta kan sålunda med tiden väntas bli för- bytt i en viss uppgång. Denna samman- hänger givetvis med den ökning i an- talet 20—25-åringar, som uppkommer i och med att 1940-talets stora födelse- kullar når giftasvuxen ålder.

En annan viktig förändring består i en förskjutning av de bestående äkten- skapens fördelning efter varaktighet. Denna utveckling belyses enligt CEQ i följande tablå.

Varaktig. Antal

het år 1955

Procent

1970 1 955 1970

0—10 10—25 25—

Summa

530 000 704 000 365 000

1 599 000

502 000 662 000 44,0 38,1 572 000 22,8 33,0

1 736 000 100,0 100,0

33,2 28,9

Medan sålunda för närvarande mel- lan en fjärdedel och en femtedel av alla gifta har firat sin silverbröllopsdag, så kommer detta om femton år att vara fallet med omkring en tredjedel.

Bakom den i det föregående redo- visade bilden av totalbefolkningen döl- jer sig avsevärda olikheter mellan skil- da befolkningsgrupper. I vissa avseen- den kan man på senare år skönja en tendens till utjämning av dessa skillna-

der, i andra fall inte. Framför allt är det skillnaden mellan glesbygdens och tätorternas befolkningsförhållanden, som man måste ha i minnet vid diskus- sion av familjepolitikens utformning

och differentiering. Emellertid skulle det föra för långt att gå in på dessa problem; avsikten har endast varit att i stora drag skildra huvudtendenserna i befolkningsutvecklingen under senare år.

Kostnader för barns konsumtion och vård enligt socialstyrelsens

levnadskostnadsundersökning för år 1952

Av byråchefen Erland v. Hofsten

inledning

Hur problemet att söka beräkna barn— kostnadernas storlek ska angripas be- ror bland annat på syftet med beräk- ningarna.

Frågeställningen kan gå ut på att söka fastställa den minsta kostnad som är förknippad med ett barn. Svårigheten när det gäller att angripa denna fråge- ställning ligger i att precisera vad som ska anses som ett minimum. Om man enbart skulle ta i betraktande de kost- nader, som krävs för att åstadkomma en kost med tillräckligt kaloriinnehåll, kläder som skyddar mot kyla osv., så skulle som resultat erhållas mycket låga och helt orealistiska siffror. Genom att ställa minimikraven tillräckligt högt kan man å andra sidan komma fram till siffervärden, som ligger långt högre än de faktiska.

Som en utgångspunkt erbjuder det följaktligen större intresse att söka ana- lysera barnkostnadernas faktiska stor— lek. Även därvidlag torde det vara omöj- ligt att precisera frågeställningen på ett sätt, som gör det möjligt att statistiskt mäta barnkostnadernas höjd på ett pre- cist sätt, men själva frågeställningen är dock någorlunda klar.

Om man nalkas problemet att bestäm- ma barnkostnadernas faktiska storlek

utifrån nationalinkomstberäkningarnas synvinkel, så blir frågeställningen när- mast att söka fastslå hur stor del av den totala nationalinkomsten, som dispone- ras för barnens räkning. Därvid kom- mer alla slag av kostnader in i bilden, således även de kostnader, som sam- hället ansvarar för, t. ex. skolkostna— derna. Samhällets kostnader för barnen belyses i annat sammanhang; denna bilaga kommer endast att behandla så- dana kostnader för barnen som i prin- cip eller till övervägande del täcks inom de enskilda hushållens ram. Problemet kan sägas gälla att söka belysa storleken hos de kostnader, som svarar mot barnens konsumtion av oli- ka förnödenheter samt mot deras vård och tillsyn. Dylika kostnader täcks till ' övervägande del genom insatser från föräldrarnas sida. Samhället lämnar dock vissa bidrag även till dessa delar av barnkostnaderna, nämligen i form av barnbidrag, bostadsrabatter, skol- frukostar och andra familjesociala åt- gärder. Därtill kommer att barn i de något högre åldrarna genom eget arbete kan bidra till sin egen försörjning samt att bidrag kan ifrågakomma från andra än föräldrar, t. ex. från andra anhöriga, från stipendiefonder etc. Från dessa senare bidrag bortses dock här; en för—

utsättning för det följande resone- manget är att kostnaderna för barnens konsumtion och vård helt och hållet täcks av föräldrarna och av samhället.

Vad ingår i barnkostnaderna?

Om man skulle be olika familjer att specificera sina kostnader för barnen, skulle man få mycket varierande svar. Detta skulle inte bara bero på att de faktiska utgifterna växlar från familj till familj utan också på att skilda per- soner har helt olika uppfattning om vilka slags utgifter, som ska anses ingå i barnkostnaderna. I en jordbrukarfa- milj räknar man kanske endast med ut- gifter för kläder och skor jämte vissa andra smärre utgifter för barnens räk- ning. En stadsfamilj finner det natur- ligt att därjämte betrakta en del av familjens matutgifter såsom kostnader för barnen. Frågan är om därjämte en del av en familjs kostnader för gemen- samma nyttigheter, såsom bostad, lyse, möbler och husgeråd m. 111. ska anses tillhöra barnkostnaderna. Eftersom ut- gifterna för dylika nyttigheter inte nöd- vändigtvis behöver stiga, när familjen blir större, så lär många vara böjda att besvara frågan med nej. Å andra sidan tar barnen i en familj otvivelaktigt en del av bostaden, möblerna osv. 1 an- språk, och på grund härav förefaller det naturligt att bokföra en del av kost- naden härför på barnen. Många famil- jer har ju också på grund av att barn finns en större och dyrare bostad osv. än vad de eljest skulle ha. Slutligen för— håller det sig så, att det arbete, som för- äldrarna nedlägger på barnens vård och uppfostran samt på hemmets skötsel, kan betraktas som en kostnad.

För den fortsatta diskussionen synes det vara lämpligt att särskilja tre olika slag av barnkostnader, nämligen

a) kostnader för varor och tjänster inköpta för barnens räkning och för deras individuella konsumtion,

b) kostnader för gemensamma nyt- tigheter för familjen, vilka även utnytt- jas av barnen, och

c) kostnader i form av arbetsinsats i hemmet, företrädesvis av husmodern.

Till den första gruppen hör i första hand inköp av kläder och andra rent personliga förnödenheter, såsom leksa- ker, sportutrustning, resekostnader m. m. Även födoämnen och drycker för- brukas ju individuellt och förs därför till denna grupp, trots att det, på grund av att inköpen sker för hela hushållet, i praktiken knappast är möjligt att sär- redovisa kostnaderna för skilda med- lemmar av ett hushåll.

Till grupp b) hör i första hand bo- stad inkl. bränslc och lyse, men där- jämte även möbler, husgeråd, tvätt, lit- teratur m. m.

Arbetsinsatsen i hemmet, hänförd till grupp c), består i viss begränsad ut- sträckning av kontanta utgifter för hem- hjälp och redovisas i sådana fall under b). En helt dominerande roll spelar emellertid arbetsinsatser i hemmet ut- förda av husmodern eller av andra hus- hållsmedlemmar, och dylika arbetsin- satser förs här till den särskilda grup— pen c).

När det gäller att belysa storleken hos barnkostnaderna, så kan endast kostnader, som hänför sig till grupp a), verkligen redovisas siffermässigt. För kostnader tillhörande grupp b) kan det endast komma i fråga att schablonmäs- sigt ange hur stor del av hushållets to- tala utgifter för olika förnödenheter, som ska anses komma barnen i famil- jen till godo. Detsamma gäller grupp 0); här tillkommer därjämte svårighe- terna att värdera hemarbetet.

Eftersom syftet är att belysa de totala

kostnaderna för barnens vård och kon— sumtion, bör även sådana kostnader som täcks genom samhällets försorg redovisas som kostnader, vare sig detta sker genom kontanta bidrag, såsom barnbidrag, eller i annan form, såsom fria skolluncher, bostadsrabatter etc.

Socialstyrelsens levnadskostnadsundersökning för år 1952

Den bästa grunden för en siffermäs- sig belysning av kostnaderna för har— nens vård och konsumtion i enlighet med de ovan angivna allmänna riktlin- jerna erhålls med hjälp av socialstyrel- sens senaste levnadskostnadsundersök— ning, avseende förhållandena under år 1952.1 Denna undersökning bygger på detaljerade uppgifter från 573 hushåll med sammanlagt 1 637 medlemmar.? Stickprovct, som valts i syfte att möjlig- göra slutsatser rörande totalbefolkning— en (utom anstaltshushåll m. fl.), kan synas vara i minsta laget, särskilt efter en uppdelning i mindre grupper. För här ifrågavarande ändamål krävs emel— lertid inte någon större precision utan det räcker med vissa överslagssiffror, och för detta ändamål kan materialet väl utnyttjas.

Levnadskostnadsundersökningen ger för skilda familjetyper och inkomst- grupper utgifternas fördelning på olika budgetposter. Som utgångspunkt för den i det följande redovisade kalkylen har valts en enhetlig hushållskategori, näm- ligen samtliga tvåbarnsfamiljer. I tab. 1 återges utgiftsfördelningen för dylika familjer. Beloppen inkluderar värden för de förmåner, som kommit familjer- na till godo, såväl från samhällets sida i form av fria skolluncher, hyresrabat- ter m. in. som i form av naturatillskott från eget jordbruk etc. Värdet av mot- tagen skolundervisning m. m. ingår dock ej.

I tabellen har ett försök gjorts till schematisk uppdelning på hur stor del av utgifterna för olika budgetposter, som kan anses hänföra sig till indivi- duell konsumtion och hur stor del till konsumtion, som är gemensam för hela hushållet. I vissa fall ligger det i sakens natur, att en utgiftspost i sin helhet kan föras till den ena eller andra kolum— nen; sålunda har livsmedel i sin helhet förts till individuell konsumtion och bostad till gemensam konsumtion. I andra fall måste en uppdelning ske. Denna kan endast i ringa grad bygga på faktisk statistik, och man måste ofta företa en skönsmässig bedömning. Ett visst stöd för denna har man fått ge- nom en uppdelning i mindre poster än de som redovisas i tab. 1. Fördelningen av utgifterna för kroppsvård, rengö- ringsmedel och försäkring bygger så- lunda på en uppdelning i smärre här ej redovisade poster. I de fall då en rent schematisk uppdelning måst gö- ras, redovisas med hjälp av de inom parentes angivna andelarna vilken be- dömning, som legat till grund för talen i de båda kolumnerna. De poster, för vilka en dylik rent schematisk uppdel— ningsgrund måst tillämpas, är som sy- nes av ganska underordnad betydelse.

Därnäst gäller problemet att bedöma hur stor del av den individuella kon— sumtionen inom en tvåbarnsfamilj, som kan anses falla på olika familjemed- lemmar.

1 Liknande analyser på grundval av äldre levnadskostnadsundersökningar har tidigare företagits; se t. ex. Bilaga 3 till Betänkande om barnkostnadernas fördelning (SOU 1946:6) och artikeln Vad kostar det att ha barn? (Soc. Medd. 1951:5). I den nu framlagda kalkylen har problemet definierats på ett annorlunda sätt och analysen drivits längre, varför resul- taten inte utan vidare är jämförbara. 2 En preliminär redogörelse för undersök— ningens uppläggning och huvudresultat har lämnats i en artikel i Soc. Medd. 1954:1. Den slutliga redogörelsen har ännu ej färdigställts.

Tabell 1. De faktiska konsumtionsutgiflerna i tvåbarnsfamiljer, med schematisk upp- delning på individuell och gemensam konsumtion

Därav för

Årsbelo PP individuell

konsumtion

gemensam konsumtion

Mat och dryck ............................... därav: livsmedel ........................... 3 943 vin och sprit ........................ 220 Bostad, bränsle och lyse ...................... -— Kläder och skor .............................. 1 532 därav: kläder .............................. 1 100 skor ............................... 278 tyger, garner ........................ 154 Övriga utgifter ............................... 2 246 därav: möbler, husgeråd .................... 445 —— kroppsvård, rengöringsmedel .......... 444 242 sjukvård ........................... 195 195 förenings- och försäkringsavg .......... 197 181 undervisning, läsning, skrivmateriel. . . . 241 12O(1/_,) tele- och postavgifter ................. 108 nöjen, rekreation .................... 487 247(1/2) resor ............................... 846 564(2/3) tobak .............................. 299 299 — hemhjälp ........................... 36 _ 36 gåvor, understöd .................... 150 150 -—— div. utgifter ........................ 318 248(4/5) 70

Summa konsumtionsbelopp

10 876 7941 2935

Inköp av varor och tjänster för individuell konsumtion

Den första utgiftsposten i tab. 1 är livsmedel. När det gäller utgifter för dylika ändamål, saknas statistiskt mate— rial, som skulle göra det möjligt att sär- skilja hur stor del av kostnaderna, som faktiskt faller på var och en av hus- hållsmedlemmarna. Man måste därför gå fram på en indirekt väg med an- litande av upplysningar om kaloriför- brukningen i olika åldrar.

Hur stor del av livsmedelsutgifterna i ett hushåll, som ska anses falla på de olika hushållsmedlemmarna, beror dels på hur stor mängd (hur många kalo- rier) var och en äter, dels på huruvida alla äter lika dyr mat per kalori räk- nat. Vad först beträffar det senare, så kan det exempelvis förekomma att för- äldrarna i en barnfamilj äter en mat som per kalori räknat är dyrare än har-

nens mat. Också motsatsen kan inträffa: att barnens mat är dyrare per kalori än föräldrarnas. På grund av barnens större behov av de dyrare skyddsfödo— ämnena borde det senare vara det na- turliga, men i praktiken torde snarare motsatsen vara fallet (föräldrarna konsumerar mera kaffe, pilsner m. fl. dyra livsmedel, de intar vissa måltider på näringsställen etc.). För det följan- de resonemanget har det emellertid an- setts rimligt att förutsätta, att kostna- den per kalori är densamma för alla medlemmar av ett och samma hushåll.

Frågan är nu hur stor matmängd i kalorier räknat som olika medlemmar av ett hushåll konsumerar. Därvid tor- de man kunna bygga på förutsättning- en att en fördelning sker i enlighet med det fysiologiska kaloribehovet för olika kategorier. En på grundval av nya forskningsresultat utförd beräkning av

kaloribehovet för olika kön och åldrar, ges genom den nya kanadensiska nä- ringsskalan, som återges i följande tablå.

Ålder Män Kvinnor år kr kr

1 1—3 4—6 7—9 10—12 13—15 3 200 16—20 3 800 25 3 200 45 2 900 65 2 600

2 500 2 300 2 500 2 300 2 300 2 100 1 800

Under förutsättning av en jämn ål- dersfördelning ger de angivna kalori- värdena ett genomsnitt för åldrarna under femton år och för båda könen av ca 2000 kalorier. Om föräldrarna har en genomsnittsålder av 35 år, så skulle för deras del kaloritalet bli 2 600 eller för båda tillhopa 5200. I en fa- milj med två barn skulle följaktligen det sammanlagda kaloribehovet bli 5 200 + 2 x 2 000 = 9 200, varav 4 000 eller 43,5 % skulle hänföra sig till har- nen.

Den genomsnittliga livsmedelskost- naden i en tvåbarnsfamilj angavs till 3943 kr. 43,5 % härav utgör efter av- rundning 1 700 kr eller per barn räk— nat 850 kr. Detta belopp avser samtliga barnaåldrar; om man utnyttjar ovan- stående tablå över kaloribehovet i olika åldrar och även nu utgår från ett kon- stant pris per kalori, så blir livsmedels- kostnaderna i olika åldrar de följande.

Ålder Pojkar Flickor år kr kr

I tab. 1 återges närmast efter livs- medel ett belopp för vin och sprit. Detta belopp kan helt föras på för- äldrarnas konto.

De enda utgifter, som med hjälp av socialstyrelsens levnadskostnadsunder- sökning kan särredovisas för olika hus- hållsmedlemmar, är utgifterna för klä- der och skor. Härvidlag kan man ut- nyttjamaterial från samtliga familjer med barn, således ej endast tvåbarns- familjer.

Om man nu till en början uppdelar materialet i vuxna män, vuxna kvinnor och barn (: alla under 16 år jämte hemmavarande studerande till och med 20 år), så erhålls följande siffervärden:

Utgifter för kläder och skor under år 1952, kr

Vuxna män .............. 471 Vuxna kvinnor ........... 546 Barn .................... 267

Härav skulle följa att av beloppet för kläder och skor i tvåbarnsfamiljen 1 378 kr _ en dryg tredjedel eller av- rundat 500 kr skulle disponeras för de båda barnens räkning. Per barn räknat blir detta 250 kr.

Skillnaderna mellan olika åldrar är här betydande. På grundval av ovan- nämnda individualredovisning av kläd- utgifterna kan man beräkna att genom- snittet för skolåldern ligger ungefär dubbelt så högt som genomsnittet för åldrarna före skolåldern. Mot genom— snittet 250 kr för alla barnaåldrar kan följaktligen beräknas svara 150 kr före skolåldern och 350 kr i skolåldern.

När det gäller övrig individuell Icon- sumtion föreligger i princip möjligheter att redovisa denna för varje hushålls- medlem. Levnadskostnadsundersökning— en är emellertid inte upplagd på ett sådant sätt, att detta i praktiken är

Tyger, garner ................................ Kroppsvård, rengöringsmedel .................. Sjukvård .................................... Föreningsavgifter ............................ Undervisning, läsning, skrivmateriel ............ Nöjen, rekreation (inkl. bl. a. leksaker, sportutr.). Resor ....................................... Tobak ...................................... Gåvor, understöd ............................ Diverse utgifter ..............................

Summa

Belopp för individuell konsumtion

Därav för

föräldrar kr

barn kr

77 (1/2) 161 (2/3) 97 (1/2) 163 (9/10) 30 (2/3) 165 (2/3)

2 400

möjligt. Man tvingas därför till grova uppskattningar.

De i tab. 1 under individuell konsum— tion angivna beloppen återges efter viss ytterligare uppdelning i följande tablå, vari även angivits en schematisk upp- delning på föräldrar och barn.

Totalutgiften för de båda barnen blir sålunda 568 kr, och avrundat ger detta per barn 250 kr. Åtskilliga av dessa ut- gifter saknas eller är mycket mindre före skolåldern. Det förefaller rimligt att sätta beloppet till 100 kr före skol- åldern och till 400 kr i skolåldern.

Kostnad för gemensamma nyttigheter för hela familjen

I nedanstående tablå upprepas de i tab. 1 angivna utgiftsbeloppen för en

tvåbarnsfamilj, vilka kan anses hänföra sig till den gemensamma konsumtionen. I tablån anges därjämte beloppen upp- delade på föräldrar och barn. Här hjäl- per naturligtvis ingen aldrig så detal- jerad statistik; det är principiellt omöj- ligt att räkna ut hur stor del av utgif- terna för gemensam konsumtion, som ska anses falla på olika familjemed- lemmar. Denna uppdelning måste följ- aktligen bygga på en ren frihandsbe- dömning.

En viss motivering till den företagna uppdelningen torde vara på sin plats. Vad först gäller bostaden, så skulle man genom att fråga ut familjerna i princip kunna få reda—på i vilka fall familjerna ökat sitt bostadsutrymme och sina bo- stadskostnader till följd av att familjen

Utgiftspost

Belopp för Därav för gemensam konsumtion föräldrar barn kr kr kr

Bostad, bränsle .............................. 1 415 Möbler, husgeråd ............................. 445 Kroppsvård, rengöringsmedel .................. 202 Förenings- o. försåkringsavgifter ............... 16 Undervisning, läsning, skrivmateriel ............ 121 Tele- och postavgifter ......................... 108 Nöjen, rekreation ............................ 240 Ilesor ....................................... Hemhjälp ................................... 36 Diverse utgifter .............................. 70

943 (”la) 472 222 (1/2) 223 101 (1/2) 101 8 (%) 8 80 (”la) 41 72 (”I.) 36 120 (1/2) 188 (”la) 94 36

35 (';/2) 35 1 769

Summa

blivit större. En dylik fråga, som skulle ha ungefär samma innebörd som frågan »Hur mycket billigare bostad tror Ni att familjen skulle ha, om inga barn funnes?» kan i praktiken inte besvaras. Det är mera rimligt att säga att efter- som barnen tar en del av bostadsutrym- met i anspråk, vare sig familjen lyckats få en större bostad eller ej, så bör all- tid en del av familjens bostadskostnad bokföras på barnen. När bostadskostna- den är oförändrad, men familjen blivit större, innebär detta att man anser att föräldrarnas egen bostadskostnad mins- kat. Eftersom de måste uppoffra en del av sitt eget bostadsutrymme, är det rimligt att betrakta saken på detta sätt.

Det har synts rimligt att här räkna med att två barn tar lika stort bostads- utrymme i anspråk som en vuxen, dvs. att en tredjedel av bostadskostnaden för en tvåbarnsfamilj bör föras på bar- nen. Härigenom erhålls en minimisiff- ra; skäl finns, som talar för att barnen kan anses ta en större del av bostaden i anspråk, vartill kommer det stora slitaget.

För möbler och husgeråd har räknats med att halva kostnaden hänför sig till barnen i tvåbarnsfamiljen, dvs. att ut- gifterna bör delas lika på de fyra fa- miljemedlemmarna. På grund av den stora åtgången av porslin m. m. i en barnfamilj finns skäl som talar för att en ännu större del borde föras på bar- nens konto.

Samma uppdelningsprincip har ut- nyttjats för sjukvård etc. och för under- visning etc.

Den del av resekostnaden, som avser gemensam konsumtion, är närmast eg- na fordon. En tredjedel av detta belopp har bokförts på barnen. _ På grund av det stigande bilbeståndet är resekostna- den i dag rätt mycket högre än är 1952.

Hemhjälpskostnaderna kommer att

behandlas i ett särskilt sammanhang längre fram; det obetydliga som utgift redovisade beloppet har här i sin hel- het förts på barnen. De återståen- de posterna torde ej kräva någon kommentar.

Den sålunda kommenterade tablån över den gemensamma konsumtionen slutar för barnens del på en summa av 1 166 kr. Avrundat blir detta 550 kr per barn. Så stor skulle alltså varje barns andel i en genomsnittlig tvåbarnsfamiljs gemensamma utgifter vara. —— Även i detta sammanhang skulle man kunna diskutera, att beloppet borde räknas olika högt i olika åldrar, men en dylik diskussion torde bli föga givande och undviks därför.

Arhetsinsatser i hemmet

Små barn kräver en avsevärd arbets- insats i form av vård och tillsyn; efter hand som barnen blir äldre, minskar därefter behovet härav. I regel utförs detta arbete av en hemarbetande hus- mor och kommer följaktligen aldrig till synes i ekonomiska kalkyler av tradi- tionellt slag och följaktligen ej heller i en levnadskostnadsundersökning. När det gäller att beräkna den totala barn- kostnaden, spelar emellertid vården och tillsynen en så betydande roll att man inte kan bortse från den. Även när det gäller inköp av mat och kläder m. m. till ett hushåll, råder det tydligen ett så nära samband mellan utgifterna för olika ändamål och arbetsinsatsen i hem- met, att det är av stor betydelse att den senare faktorn tages med i bilden.

Svårigheterna att värdera hemarbets- insatsen och den del därav, som kom- mer barnen tillgodo, är uppenbara. Problemet kan dock inte skjutas åt si- dan som olösligt, utan måste på något sätt behandlas. Om man uteslutande

räknar med sådana barnkostnader, som redovisas i form av penningutgifter, kan resultatet bli alldeles missvisande.

Om man nu som utgångspunkt för resonemanget tar samma tvåbarnsfamil- jer, som legat till grund för de förut an- förda sifferuppgifterna, så kan man till en början konstatera, att bland de i lev- nadskostnadsundersökningen deltagan- de tvåbarnsfamiljerna förvärvsarbetan- de hustrur är så pass sällsynta, att man när det gäller genomsnitten kan bort- se från dem. Man kan också bortse från hemarbetsinsatser utförda mot betal— ning av andra än hushållets egna med- lemmar; enligt tab. 1 utgör årsbeloppet härför per tvåbarnsfamilj ej mer än 36 kr. Man kan därför räkna med att vår- det av en hel hemarbetskraft kommer en tvåbarnsfamilj till godo.

Saken kan uttryckas så, att den i tab. 1 redovisade budgeten är oupplös- ligt förbunden med en hemarbetande hustru, vars arbetskraft tillföres hus- hållet. Utan denna arbetsinsats skulle kostnaderna för exempelvis mat, kläder och tvätt bli väsentligt högre, varjämte avsevärda utgifter för barnens vård och tillsyn skulle tillkomma.

Värdet av det hemarbete, som utförs i en familj, växlar starkt från den ena familjen till den andra. Härvid inver- kar det antal timmar (per dag, per vecka etc.), som husmodern ägnar åt hemarbete, hennes arbetstakt, hennes kunskaper, kvaliteten hos bostaden och dess utrustning, huruvida andra famil- jemedlemmar hjälper till med hushålls- arbetet osv. Vid en värdering av hem- arbetet måste man utgå från ett genom- snitt av hemarbetsinsatsen.

Vid värderingen kan man söka be- lysa hur mycket högre olika utgifter skulle bli, om husmoderns arbetskraft ej funnes att tillgå. När det gäller vissa utgiftsposter kan en dylik värdering i

princip genomföras; man kan exempel- vis söka räkna ut hur mycket billigare tvätten blir, om husmodern gör den själv än om den lämnas bort. På mot- svarande sätt kan man räkna ut hur mycket billigare hembakat bröd är än färdigköpt osv.

Vad dylika kalkyler innebär är ju att man söker beräkna vad det skulle kosta att ersätta husmoderns arbets- kraft med annan, betald arbetskraft. I stället för att söka genomföra en detaF- kalkyl för varje utgiftspost, vilket knap- past låter sig göra, kan man ställa frå- gan vad det skulle kosta att ersätta hus- moderns hela arbetskraft med anställd arbetskraft. Om man antar att husmo- derns genomsnittliga arbetsinsats i en tvåbarnsfamilj motsvarar en hel an- ställd hemarbetskraft, så blir frågan vad en dylik arbetskraft ska anses vara värd.

Kontantlönen för ett fullvärdigt hem- biträde torde år 1952 kunna anses ha legat mellan 2 500 och 3 000 kr per är (inkl. skatt). Därtill kommer natura- förmånerna, enligt källskattetabellerna värderade till 1 600—1 900 kr, beroen- de på ortsgruppen. Dessa belopp är dock utan tvivel för låga; vid det slag av värdering, som här kommer i fråga, bör man nog snarare räkna med 2000 —2 500 kr.

Med utgångspunkt från dessa värden skulle man komma till det att värdet av det hemarbete som en hemarbetan- de husmor tillför en tvåbarnsfamilj, kan anges till 5000 kr per år.

Hela detta belopp kommer naturligt- vis inte barnen till godo, utan även för- äldrarna själva drar ekonomisk nytta av att det finns en hemarbetande hust- ru. Här har räknats med att före skol- åldern 3 000 kr faller på barnen, medan i skolåldern motsvarande belopp är 2 000 kr. Per barn räknat blir beloppet

sålunda före skolåldern 1 500 kr och i skolåldern 1 000 kr.

Sammanfattning

De genom ovan redovisade beräk- ningar erhållna resultaten sammanfattas efter avrundning i följande tablå, vari även angivits motsvarande månadstal.

Slutsummorna i tablån ligger myc- ket högre än de belopp, varmed man är van att röra sig i detta sammanhang; de flesta torde stå främmande för upp- giften, att de faktiska barnkostnaderna skulle kunna uppgå till så mycket som 260 kr per barn och månad. Att man vanligen föreställer sig barnkostnader- na så mycket lägre, beror uppenbarli- gen på att man endast räknar med de individuella utgifterna för barnen och ofta också underskattar dessas faktiska storlek. Det är emellertid orimligt att inte också räkna med att de andra båda rubrikerna andel i gemensam kon- sumtion och hemarbetskraft utgör en kostnad, låt vara av annan karaktär.

Anledningen till att skillnaden i total- summan mellan de båda åldersgrupper-

na före skolåldern och i skolåldern _— blivit så liten, är som synes den att hemarbetskraften spelar så stor roll för de mindre barnen. När barnen blir äldre, minskar behovet av vård och till- syn. Däremot stiger värdet av den in- dividuella konsumtionen starkt med ökande ålder. Efter hand som barnen blir äldre, äter de mera, sliter mefa kläder osv.

Dét kan vara av intresse att i detta sammanhang även anföra några siffror om dagkostnader på barnhem och in- ackorderingskostnader på barnpensio- nat. Enligt socialstyrelsens statistik ut- gjorde år 1953 dagkostnaderna på barn- hem ca 16 kr, motsvarande ca 480 kr per månad. Inackorderingskostnaden på barnpensionat torde ligga ungefär lika högt, varvid är att märka, att den- na avgift inte inkluderar kostnader för kläder och vanligen ej heller kostnaden för sänglinne, personliga förnödenheter m. m. I och för sig borde inte kostna- den för dylik vård av barn behöva ligga så mycket högre än kostnaden, när barnen vårdas i en familj. Denna jäm- förelse skulle sålunda snarast tyda på

Före I skol- Gefråorzflråitt Belopp per år skolåldern åldern r åldrar kr kr kr Individuell konsumtion Livsmedel ................................... 500 1 100 800 Kläder och skor .............................. 150 350 250 Övriga individuella utgifter .................... 100 400 250 750 1 850 1 300 Andel [' gemensam konsumtion Bostad ...................................... 250 250 250 Övriga gemensamma utgifter .................. 300 300 300 550 550 550 Hemarbelskra/t ............................... 1 500 1 000 1 250 Summa 2 800 3 400 3 100 Belopp per månad Individuell konsumtion ....................... 60 160 110 Andel i gemensam konsumtion ................. 40 40 40 Hemarbetskraft .............................. 130 90 110 Summa 230 290 260

att det ovan erhållna resultatet innebär en underskattning.

Variationer i barnkostnaderna

Den här ovan framlagda kalkylen hänför sig till ett genomsnitt för två- barnsfamiljer. Den enda uppdelning som företagits är mellan barn före och i skolåldern.

I och för sig vore det av stort intres- se att utvidga studiet, så att det bleve möjligt att belysa barnkostnadernas variationer i olika hänseenden. Ett dy- likt utvidgat studium har dock av olika skäl inte kunnat genomföras, utan det får vara tillräckligt med följande an- tydningar om de olikheter, som troli- gen föreligger.

Om inkomsten är högre, blir också konsumtionsbeloppet högre och om- vänt. Även den del av en familjs eko- nomiska resurser, som läggs ned på barnen, måste variera med inkomsten. Ju högre inkomsten är, desto större blir med andra ord den faktiska barnkost- naden. Barnkostnaderna kan dock inte väntas stiga fullt lika snabbt som in- komsten och troligen inte heller lika snabbt som konsumtionsbeloppet. Ju större konsumtionsbeloppet är, desto mindre andel därav ägnas sålunda åt barnen.

Vad beträffar barnkostnadernas va- riation med åldern har redan angivits, att kostnaderna för individuell konsum- tion ligger väsentligt högre i skolåldern än före skolåldern. En ytterligare upp- delning efter ålder skulle säkerligen visa en ännu starkare ökning. I 15— 16-årsåldern ligger barnens konsumtion troligen nästan lika högt som för de vuxna; i fråga om livsmedel och kläder torde den ofta ligga högre. Ett undan- tag gäller dock från regeln, att kostna- derna stiger med åldern, nämligen för tiden omkring födelsen. Åtskilliga spe- ciella kostnader uppkommer då, låt

vara att det i stor utsträckning rör sig om anskaffningar av varaktiga föremål (barnvagn, säng etc.).

Kostnaderna för barnens vård och konsumtion i form av hemarbete faller däremot med åldern. Under det första levnadsåret kräver ett barn en avsevärd tid, som därefter snabbt reduceras. När barnen kommer upp i skolåldern, kan de genom att själva delta i hem- arbetet reducera dettas omfattning för föräldrarna.

En beräkning av barnkostnaderna i familjer med olika barnantal skulle troligen visa att barnkostnaderna är något högre i enbarusfamiljcrna och sjunker med stigande barnantal i fa— miljen. En beräkning för ettbarnsfa— miljerna i socialstyrelsens undersök- ning visar, att barnkostnaderna exkl. värdet av hemarbetet för dem genom— snittligt ligger ca 20 % högre än för tvåbarnsfamiljerna. Att barnkostnader- na sjunker med stigande barnantal sam- manhänger med att det ekonomiska lä- get genomsnittligt sett är sämre, ju större barnantalet är (jämför bilaga 3).

Vid stigande inkomst ökar barnkost- naderna. De stiger dock inte lika snabbt som inkomsten; vid stigande inkomst i en familj ökar sådana utgifter snabbast, som hänför sig till föräldrarnas egen konsumtion.

Slutord

Till slut finns det anledning att med några ord beröra förändringarna efter år 1952. Sedan dess och fram till 1955 har den totala enskilda konsumtionen i kronor räknat stigit med mer än 10 %. Det torde kunna förutsättas att barn- kostnaderna stigit i ungefär samma takt. År 1955 kan man följaktligen räkna med att de totala månatliga kostnader- na för barns vård och konsumtion i två- barnsfamiljer genomsnittligt utgör:

Individuell konsum- tion ............ Andel i gemensam konsumtion ..... Hemarbetskraft. . . .

Summa

Före skol. åldern, kr

Ge- nom. snitt för alla åldrar, kr

120

45 125

290

Kalkylen slutar sålunda med ett be- lopp, som per månad räknat är lika stort som det årliga barnbidragsbe- loppet.

Metoder för jämförelser av det ekonomiska läget hos hushåll

av olika storlek och sammansättning

Av byråchefen Erland v. Hofsten

Inledande synpunkter

Ett stort hushåll måste ha större eko- nomiska resurser till sitt förfogande än ett litet, för att deras ekonomiska läge ska kunna anses likvärdiga. För att det ska bli möjligt att jämföra de genom- snittliga förhållandena för olika slag av hushåll eller att ange hur vanligt det är att olika hushåll ligger över eller un- der en viss ekonomisk nivå, är det följaktligen nödvändigt att finna nå- gon metod för att eliminera hushålls- storleken vid ekonomiska jämförelser.

Den följande diskussionen syftar till att fastställa vilka regler, som hör till- lämpas för att man, genom att sätta de ekonomiska resursernas storlek i re- lation till hushållets storlek, ska kunna få en mätare på hushållens ekonomiska läge.

Att studiet inriktas på att jämföra det ekonomiska läget för hushåll av olika storlek innebär, att man avstår från att ta i betraktande huruvida de ekonomiska resurserna används »för- nuftigt» eller inte. Två hushåll av sam- ma sammansättning och med samma inkomstförhållanden kan använda sina pengar på helt olika sätt, och genom att begagna en annan värdeskala än den monetära skulle man kunna komma till den slutsatsen att det ena hushål- let lyckas komma i ett bättre läge än det andra. Här kommer dock endast i

fråga att studera storleken hos de eko— nomiska resurser, som står till hus- hållens förfogande.

Trots den begränsning, som är för- knippad med ett studium av de ekono- miska förhållandena, så kan man på så sätt sägas få ett sammanfattande mått på levnadsnivån. Ett alternativt sätt att definiera och mäta levnadsnivån, som i de flesta sammanhang bör före— dras, därför att det säger hur resur- serna utnyttjas och till vilket resultat de leder, går ut på att man i stället för att söka i ett enda tal samman- fatta levnadsnivåns höjd, var för sig studerar de olika komponenter, varav den kan anses sammansatt, dvs. hälso- förhållanden, näringsförhållanden, bo- stadsförhållanden osv.1

Vare sig man nalkas problemet på det ena eller andra sättet stöter man på svårigheter att jämföra hushåll av olika storlek. Om man exempelvis en- ligt komponentansatsen vill mäta trångboddhetens omfattning och anser

1 De båda angivna riktlinjerna svarar mot vad som i en nyligen framlagd FN-rapport benämnts »The Monetary Approach» och »The Component Approach» (Report on Interna- tional Definition and Measurement of Stan- dards and Levels of Living. United Nations, New York 1954). —— I anslutning till en re- kommendation i nyssnämnda rapport be- gagnas här termen levnadsnivå för vad som eljest vanligen brukar benämnas levnads— standard.

sig kunna uppställa det kriteriet att en familj med ett barn är trångbodd, så snart bostaden understiger 2 rk, så måste detta kriterium kunna utvidgas till familjer av annan storlek. Det sta- tistiska resultat, som erhålles, blir up- penbarligen helt beroende av hur kri— terieskalan utformas. Om man anser att antalet rumsenheter bör vara lika stort som antalet familjemedlemmar, dvs. att en tvåbarnsfamilj bör ha 3 rk, en tre- barnsfamilj 4 rk osv., så kommer trångboddhetsfrekvensen i flerbarns- familjerna att bli mycket högre än om kraven görs mindre stränga vid sti- gande familjestorlek.

På ett likartat sätt förhåller det sig med ett studium av de ekonomiska för- hållandena. Det resultat man kommer till blir helt beroende av hur den skala utformas, varigenom man mäter det ekonomiska läget för hushåll av olika storlek.

Konsumtionsbeloppets storlek

De ekonomiska resurserna används huvudsakligen för att åstadkomma kon- sumtion. Konsumtionens totala storlek i ett hushåll bör följaktligen vara det mått, som ska ligga till grund för en beräkning av levnadsnivån. Enär be— räkningen sker i pengar, används i det följande termen konsumtionsbeloppet. Konsumtionsbeloppet erhålls genom en summering av ett antal delposter, var- efter från summan dras vissa andra belopp. De belopp, som i princip ska summeras, kan lämpligen grupperas på följande sätt.

1. Kontanta inkomster i form av lön och andra penningtillskott för ut- fört arbete.

Andra kontanta tillskott, t. ex. barn- bidrag, ersättning från sjukkassa, folkpensioner, ränteinkomster m. m. 3. Producerade varor, t. ex. jordbruks-

el. trädgårdsprodukter, som direkt kommer hushållet till godo. . Tjänster som direkt kommer hus-

hållet till godo (hushållsarbete, re- parationsarbete etc.). »Avkastning» av föremål i hushål- lens ägo (värdet av tjänster från eget hem, från hushållsmaskiner etc.).

. Värdet av övriga naturaförmåner, som kommer hushållen till godo (t. ex. skolmåltider).

De ovan under punkterna 3—6 upp- tagna posterna vållar svårigheter, där- för att man måste värdera varorna och tjänsterna. Särskilt betydelsefull är pos- ten 4 på grund av den stora roll, som hushållsarbetet spelar. Detta problem kommer att behandlas i ett särskilt av- snitt; tills vidare bortses från det vär- detillskott som hushållsarbetet innebär.

Summan av posterna 1—6 företer påtagliga likheter men också karakte- ristiska avvikelser från det inkomstbe- grepp, varpå beskattningen bygger. I den taxerade inkomsten ingår i prin- cip hela posterna 1 och 3, dvs. kontanta inkomster samt naturatillskott i form av varor. övriga poster ingår blott del— vis; sålunda är exempelvis barnbidra- gen, värdet av hushållsarbetet samt av- kastningen av andra föremål än bostad inte skattebelagda. Särskilt betydelse- fullt är att någon hänsyn till värdet av hushållsarbetet inte tas vid beskatt— ningen.

Från den enligt ovan erhållna sum— man ska, som nämnts, subtraheras vissa belopp. Först och främst gäller detta de direkta skatterna; dessa pengar dis- ponerar ju hushållen inte över och de representerar följaktligen inte något tillskott till konsumtionen. Även med skatterna besläktade avgifter, såsom sjukkasseavgift, ska dras ifrån.

Även sådana »kostnader för intäkter-

nas förvärvande», som inte svarar mot sådan konsumtion, som kan anses höja levnadsnivån, ska subtraheras. Detta gäller exempelvis kostnader för resor till och från arbetet.

Frågan huruvida även eventuellt spa- rande bör dras ifrån kan diskuteras. Man kan hävda att ett sparat belopp inte innebär en sänkt levnadsnivå, utan att förefintligheten av en sparad sum- ma ökar familjens ekonomiska trygg- het och följaktligen innebär ett tillskott till levnadsnivån. Även det förhållan- det, att samhällsåtgärder för att ut- jämna barnkostnaderna måste ta sikte på det ekonomiska läget före eventu— ellt sparande, talar i samma riktning. Å andra sidan förhåller det sig otvi- velaktigt så, att ett sparat belopp sän- ker den faktiska levnadsnivån. Om man vill belysa denna, bör följaktligen po- sitivt sparande dras ifrån och negativt sparande läggas till. I praktiken spelar det föga roll vilket alternativ som väljs. Så snart det gäller statistiska genom- snitt för grupper av hushåll, spelar nämligen sparandet en ringa roll vid jämförelse med konsumtionsbeloppets storlek.

Genom kalkyler enligt de här ovan redovisade principerna kan man kom— ma fram till storleken hos de konsum- tionsbelopp, som står till hushållens förfogande. Därnäst gäller frågan hur man ska kunna jämföra hushåll av olika storlek.

Hushållsstorlek och behov

Föremålet för studiet är hushållet. Ur de synpunkter som här är aktuella saknas anledning att behandla problem som sammanhänger med att hushållet och familjen inte alltid är identiska en- heter.

Varje medlem av ett hushåll uppträ- der som konsument av olika nyttighe-

ter, såväl varor som tjänster. Denna konsumtion är till en del individuell; detta gäller livsmedel, kläder m. m. Åt- skillig konsumtion sker emellertid ge- mensamt för hela hushållet eller för några av dess medlemmar; detta är fal- let med bostaden, inventarierna m. ni. (se bilaga 2).

Konsumtionen kan fördelas jämnt på ett hushålls medlemmar, så att varje hushållsmedlem får ta i anspråk en så stor del, som svarar mot hans behov. Det kan också förekomma att konsum- tionen fördelas ojämnt, så att någon eller några hushållsmedlemmar tar i anspråk en oproportionerligt stor an- del av konsumtionsvolymen och andra medlemmar följaktligen en liten andel. Från dylika problem bortses dock här; frågeställningen går ut på att söka analysera det ekonomiska läget för hus- hållet som helhet, ej för individerna inom detta.

Anledningen till att ett visst konsum— tionsbelopp måste anses motsvara en lägre levnadsnivå i ett stort hushåll än i ett litet, är den att det stora hushållet måste anses ha större behov än ett litet. Behovsbegreppet kan tolkas på olika sätt. Ur teoretiska synpunkter är det mest tillfredsställande att betrakta såväl själva behoven som graden av de- ras tillfredsställelse som omätbara stor- heter. Därav följer emellertid att varje numerisk jämförelse mellan hushåll av olika storlek blir omöjlig att utföra. Det är följaktligen nödvändigt att angripa problemet från en annan utgångspunkt.

Den möjlighet, som därvid står öp- pen, är att tillämpa ett normativt re- sonemang. Frågan är hur de normer ska fastställas, som ska leda till en uppfattning om behovens relativa stor— lek för olika kategorier av hushåll.

Man brukar ofta skilja mellan sådana grundbehov, vilkas tillfredsställelse ut- gör en förutsättning för livets upprätt-

hållande, och sådana behov som är ett uttryck för personliga önskemål och för den sociala miljön. På engelska be— gagnas de båda termerna »needs» och »wants»; på svenska skulle man kunna utnyttja orden »kravbehov» och »önske- behov».

Kravbehovens storlek kan, åtmins- tone delvis, mätas. Man kan sålunda fastställa det genomsnittliga kaloribe- hovet i olika kön och åldrar, för olika tungt arbetc osv. Redan när man kom- mer till kläderna, är emellertid möjlig- heterna att fastslå hur stor klädmängd som i ett visst klimat fordras för att uppnå en viss kroppstemperatur, för att tillgodose vissa hygieniska krav osv. Kravbehoven på kläder är emellertid i så hög grad underordnade de socialt betingade önskebehoven, att de senare måste tas i betraktande. Även när det gäller födan är kravbehoven i prakti- ken underordnade önskebehoven; en viss kalorimängd kan uppnås på många sätt, och födans sammansättning är un- derkastad sociala faktorer.

Även om man sålunda i fråga om kravbehoven i begränsad utsträckning kan objektivt mäta deras styrka för olika hushållsstorlekar, så är nyttan härav begränsad, eftersom man även och i första hand måste ta önskebeho- ven i betraktande. När det gäller önske- behoven, blir normerna i hög grad be- roende av värderingarna i den sani— hällsmiljö, som beräkningarna hänför sig till. Man kan exempelvis konstatera att vuxna män har ett önskebehov av tobak och att detta tar sig uttryck i att de köper tobaksvaror för ett visst ge- nomsnittligt penningbelopp. För några årtionden skulle man ha varit höjd för att säga att kvinnornas önskebehov av tobak genomsnittligt sett är betydligt lägre än männens. Den starkt ökade konsumtionen bland kvinnor medför, att man i dag är höjd för att sätta

kvinnornas behov lika högt som män- nens.

Konsumtionsenhetsskalor

Det förefaller mest praktiskt att ange behovsskillnaderna för olika hushålls— typer genom att anknyta till den tradi- tionella beräkningen av det antal kon- sumtionsenheter, som ett hushåll av en viss storlek anses motsvara. I sin van- liga utformning hänför sig dylika be- räkningar till kravbehoven av föda, mätta genom det på fysiologisk väg fastställda antalet kalorier som erford- ras. Kaloribehovet för en vuxen man sätts lika med 1,0. Uppgifter om ka— loribehovet för kvinnor och för barn i olika åldrar ger efter en enkel omräk- ning motsvarande antal konsumtions— enheter. Efter summering för de med- lemmar, som ingår i ett hushåll, erhålls det sammanlagda antal konsumtions- enheter, som svarar mot hela hushål— lets kaloribehov.

Målet är att komma fram till en kon- sumtionsenhetsskala, som hänför sig till samtliga nyttigheter, såväl varor som tjänster, vilka faktiskt konsumeras i det svenska samhället av i dag. Genom att dividera konsumtionsbeloppet för ett hushåll med det antal konsumtions- enheter, som hushållet motsvarar, får man en måttstock på levnadsnivån i ekonomisk bemärkelse.

När man utgår från att en vuxen mans behov kan uttryckas med talet 1,0 konsumtionsenheter, så följer där- av att man bortser från individuella olikheter till följd av olika ålder, kroppskonstitution, arbetsförhållanden m. m. Ävenså bortser man från de nu- mera rätt obetydliga skillnaderna i prisläge mellan olika orter. För det slag av beräkningar, varom här är fråga, är det möjligt att bortse från dylika fak- torer.

En vuxen kvinna har ett kaloribehov,

som brukar anses vara 25—30 % lägre än en vuxen mans (se bil. 2). När det gäller konsumtionen i övrigt, saknas emellertid anledning att anse kvinnor- nas behov vara lägre än männens. Knåsättandet av likalönsprincipen kan sägas innebära, att man anser sig böra som norm godta den principen, att en kvinna kan göra anspråk på en lika stor konsumtion som en man. Slutsat- sen blir att en vuxen kvinna i likhet med en vuxen man bör anses motsvara 1,0 konsumtionsenheter. Förutom från skillnaden i kaloribehov, bortser man härvidlag från att kvinnornas konsum- tion i praktiken ofta torde vara lägre än männens. Om man emellertid på grund härav skulle vilja sätta kvinnor- nas behov lägre än männens, så skulle detta innebära, att man lämnade norm- principen.

Att både man och kvinna förutsatts motsvara en konsumtionsenhet, inne— bär att om de har samma inkomst (och samma eller ingen försörjningsbörda), ska de anses ha förutsättningar att uppnå en lika hög levnadsnivå. Särskilt förr var det vanligt att man i dylika fall ansåg att kvinnan på grund av föregivet »mindre behov» befann sig i en bättre ekonomisk situation än man- nen.

Att det i de individuella fallen före- ligger stora variationer i »behov», lik— som att känslan av »tillfredsställelse» varierar starkt mellan personer med samma monetära inkomst, tar den här föreslagna beräkningsmetoden inte hän- syn till och kan heller inte teoretiskt göra det. Dylika variationer kan för övrigt inte anses vara i någon avgö- rande grad beroende av vederbörandes kön.

När det gäller barnens behov, så kan man naturligtvis liksom för kvinnorna utgå från livsmedlen och de uppgifter, som finns om kaloribehovet i olika åld—

rar och för vardera könet (se bilaga 2). En utvidgning av beräkningen till att gälla hela konsumtionen måste där— på ske, och den vållar uppenbara svå— righeter. Dessa sammanhänger för det första med att särskilt de mindre bar- nen har ett stort behov av vård och till- syn. Detta problem kommer att disku- teras nedan i samband med frågan om värderingen av hushållsarbetet; tills vidare bortses helt från behovet av vård och tillsyn. För det andra saknar man, när det gäller behoven av bostad, kläder, möbler osv., fasta hållpunkter för en bedömning av relationen mellan behoven för barn och för vuxna. Här- vidlag kan man inte som när det gäl- ler kvinnorna falla tillbaka på en all- män princip att kvinnornas behov bör anses vara lika stora som männens. Emellertid bör det vara möjligt att ut- nyttja den i bilaga 2 genomförda ana— lysen; den därvid framkomna relatio- nen mellan den del av den totala kon— sumtionen i barnfamiljer, som faktiskt tas i anspråk av föräldrarna och av barnen, kan anses vara ett uttryck för den i vårt samhälle realiserade norm, enligt vilken relationen mellan vuxnas och barns behov uppfattas och utformas.

Den i bilaga 2 redovisade beräk- ningen av de genomsnittliga barnkost- naderna i tvåbarnsfamiljer lämnade följande resultat av konsumtionens för- delning på föräldrarna oeh barnen (bortsett från värdet av hemarbetet):

itä-' 222;— Sr:- rarna kr kr kr Livsmedel ......... 2 228 1 715 3 943 Vin och sprit ...... 220 _— 220 Kläder ............ 878 500 1 378 Övrig individuell konsumtion ...... 1 832 568 2 400 Gemensam konsum- tion ............ 1 769 1 166 2 935 Summa 6 927 3 94.9 10 876

Om den för de båda föräldrarna er- hållna summan beräknas motsvara 2,0 konsumtionsenheter, så ger detta för de båda barnen 1,14 konsumtionsenheter eller per barn räknat 0,57 konsumtions- enheter.

Kompletterande beräkningar på ett- barnsfamiljerna, som här ej redovisas, leder till följande konsumtionsenhets- skala; som jämförelse återges även en beräkning, som enbart hänför sig till det fysiologiska kaloribehovet.

Totalkon—

sumtion Enbart (utan vård livsmedel 0. tillsyn)

0,4 0,5 6

:

Före skolåldern ..... I skolåldern ........ , Alla åldrar .........

Olika uppfattningar kan råda om hu- ruvida den ovan angivna skalan ger ett »riktigt» uttryck åt konsumtions- behovet i olika åldrar. De alternativ, som kan komma i fråga, avviker dock så pass obetydligt från de ovan an- givna talen, att de i praktiken endast obetydligt påverkar slutresultaten vid jämförelser mellan olika hushållstyper.

Hushållets storlek

Om ett hushåll innehåller flera med- lemmar, kan det göras gällande att an- talet konsumtionsenheter för hushållet som helhet bör vara mindre än sum- man av antalet konsumtionsenheter för de i hushållet ingående individerna. Det sammanlagda konsumtionsbehovet skulle sålunda utan att behovstäck- ningen bleve sämre -— kunna tillgodoses med ett mindre konsumtionsbelopp för ett gemensamt hushåll än om hushålls- medlemmarna levde var och en för sig.

Liksom förut bortses från hushålls- arbetet och det förbilligande, som upp- kommer i ett hushåll med hemarbe— tande husmor. De övriga omständighe- ter, som kan leda till att ett större hus- håll blir förhållandevis billigare än ett mindre är de följande.

1. Vid inköp i större kvantiteter, som förekommer oftare i större hushåll än i mindre, kan fördelar i form av kvantitetsrabatt uppnås. Vissa nyttigheter kan utnyttjas ge- mensamt av hushållets medlemmar, t. ex. radio, litteratur. Barn kan i viss utsträckning »ärva» kläder av varandra. Bostaden för ett större hushåll kan vara förhållandevis billigare, t. ex. per kvadratmeter räknat, än bosta- den för ett mindre hushåll. Spillet av exempelvis livsmedel kan vara relativt mindre i ett stort hus- håll än i ett litet.

Effekten av dessa faktorer torde på det hela taget vara obetydlig. Påpekas må sålunda, att kvantitetsrabatt endast förekommer i fråga om ett fåtal varu- slag, företrädesvis livsmedel. De nyttig- heter, som kan begagnas gemensamt av hushållets medlemmar utan att ökat slitage uppkommer, är på det hela taget få. Det är egentligen bara under de första levnadsåren, som barn i större utsträckning kan överta kläder från varandra. Per kvadratmeter räknat lig- ger bostadskostnaden inte mycket lägre i större bostäder än i mindre. Möjlig- heterna att nedbringa spillet av livsme- del m. m. torde på det hela taget vara störst i de små hushållen.

Någon undersökning av de angivna faktorernas numeriska betydelse före- ligger veterligen inte. I avsaknad härav föreligger endast möjligheten att rent gissningsvis göra något antagande om deras storlek. Det förefaller då bättre

att helt försumma inverkan av det automatiska förbilligande, som upp- kommer vid stigande hushållsstorlek. Det fel, som härigenom uppkommer, kan inte gärna bli stort.

Om man sålunda bortser från de upp— räknade faktorerna, så blir antalet kon- sumtionsenheter för hushåll av olika storlek det följande.

Ensamstående person . 1 Makar utan barn.. . . . 2 » med 1 barn. . . 2 » » 2 » . . . 3 » » 3 » 3 4 » »4 » ,

Denna skala bör sålunda kunna be— gagnas, när man rör sig med behov av nyttigheter, som inköps för pengar. Genom att dividera konsumtionsbelop- pet (exkl. värdet av hushållsarbetet) med antalet konsumtionsenheter för hushållet enligt den angivna skalan bör man få ett mått på hushållens ekono— miska läge.

Många föreställer sig att konsum- tionsbeloppet inte behöver stiga så snabbt i takt med hushållets storlek, som framgår av den angivna skalan. ' Detta torde bero på att man samman- blandar förbilliganden i egentlig me- ning med den begränsning av kostna- derna, som de stora hushållen i stor ut- sträckning tvingas till på grund av sina begränsade ekonomiska resurser. Där- vidlag rör det sig emellertid inte om reducerade behov, utan om reducerad behovstäckning.

Värdet av hushållsarbetet

Enligt de ovan redovisade princi- perna låter man konsumtionsbeloppet exklusive värdet av hemarbetet divide- rat med antalet konsumtionsenheter enligt den angivna skalan utgöra en måttstock på hushållets ekonomiska läge, på dess levnadsnivå i ekonomisk bemärkelse. Konsumtionsenhetsskalan innefattar för barnens del ej något

hänsynstagande till deras behov av vård och tillsyn. En beräkning enligt dessa principer bör ge ett riktigt re- sultat, så länge man rör sig med barn- lösa hushåll och med barnfamiljer med hemarbetskraft.

Flertalet barnfamiljer förfogar över en hemarbetskraft, nämligen husmo- dern. I viss utsträckning förekommer emellertid barnfamiljer utan hemar- betskraft, och för att dessa ska kunna infogas i jämförelsen, måste beräk- ningsprinciperna justeras. Särskilt nöd- vändig blir en justering när man rör sig med ensamma mödrar med barn; för dylika ofullständiga familjer ger konsumtionsbeloppet per konsumtions- enhet enligt ovanstående principer en alldeles felaktig bild av deras ekono- miska läge.

En justering skulle kunna gå till på så sätt, att man dels ökade konsum- tionsbeloppet med värdet av hushålls- arbetet, dels reviderade konsumtions- enhetsskalan, så att den också kom att innefatta behovet av sådana tjänster, som utförs i form av hemarbete.

Ett visst hushållsarbete kan utföras av alla medlemmar av ett hushåll utom de minsta barnen. Detta arbete innebär ett värdetillskott till hushållet; utan detta arbete skulle levnadsnivån bli lägre, eller för en oförändrad levnads- nivå skulle konsumtionsbeloppet be- höva vara högre.

I barnfamiljer med hemarbetande husmor representerar husmoderns ar- betsinsats ett betydande värdetillskott, som inte kommer till synes vid en re- dovisning av hushållets inkomster och utgifter. Problemet har berörts i bil. 2; när det gällde beräkningen av barnkost— naderna befanns det nödvändigt att tillfoga en post för barnens vård och tillsyn.

Varje värdering av hushållsarbetet innebär uppenbara svårigheter. Hus-

hållsarbetets värde växlar från hushåll till hushåll, beroende på husmoderns kunskaper och arbetsförmåga samt be- roende på antalet barn. Även en juste- ring av konsumtionsenhetsskalan är svår att utföra. Starka skäl talar därför för att man borde söka undvika den godtycklighet som blir följden, om man söker finna några regler för hur kon- sumtionsbeloppet och konsumtionsen- hetsskalan bör justeras med hänsyn till värdet av hemarbetet.

Så länge man rör sig med hushåll med hemarbetande hustru, vilka när det gäller barnfamiljer är övervägande till antalet, bör det som nämnts vara möjligt att låta konsumtionsbeloppet exkl. hemarbetet dividerat med antalet konsumtionsenheter enligt den angivna skalan utgöra ett mått på hushållens ekonomiska läge. Frågan är om man i stället kan göra så att man när det gäl- ler hushåll med förvärvsarbetande hustru inklusive ofullständiga familjer, kan göra en justering som gör det möj- ligt att infoga även dylika hushåll i jämförelsen.

Vid ett givet konsumtionsbelopp (exkl. värdet av hemarbetet) och en given familjestorlek befinner sig en fa- milj, som förfogar över en hemarbets-' kraft, i en väsentligt bättre ekonomisk situation än en familj, där båda ma- karna förvärvsarbetar. En familj av det senare slaget måste följaktligen ha ett större konsumtionsbelopp än den

senare för att deras ekonomiska läge ska kunna anses likvärdiga.

En justering kan i princip ske an— tingen så att konsumtionsbeloppet re- duceras eller så att antalet konsum- tionsenheter ökas i familjer med för— värvsarbetande hustru. En justering av det förra slaget står i överensstäm— melse med principerna vid beskatt- ningen och synes vara att föredra. Ju— steringen innebär att man säger sig att kvoten mellan konsumtionsbeloppet och antalet konsumtionsenheter ska vara ett mått på relationen mellan pen- ninginkomsten och därmed besläktade tillskott i relation till behoven av så— dana nyttigheter, som i vanliga fall in- köps för pengar. När det gäller familjer med förvärvsarbetande hustru, måste en del av konsumtionsbeloppet använ- das för ändamål som eljest inte täcks med hjälp av pengar, och detta är moti— veringen till att konsumtionsbeloppet måste reduceras.

I den statliga be.—,kattningen är ifrå- gavarande reduktion begränsad till högst 1 000 kr. Detta belopp är uppen- barligen mycket mindre än vad som svarar mot de extra utgifter, som i en barnfamilj direkt föranleds av hust— runs förvärvsarbete. I anslutning till vad som anförts i bil. 2 har det synts rimligt att här i stället räkna med ett belopp av 5000 kr i barnfamiljer med fullt förvärvsarbetande hustru och med 2 500 kr om hustrun har halvtidsarbete.

Familjesociala åtgärder i olika länder

Av byråchefen Erland v. Hofsten

Bortsett från det hänsynstagande till familjestorlekar m. ni., som sedan länge tagits vid utformningen av inkomstbe- skattningen i ett stort antal länder, hade ännu för ett par årtionden sedan blott få länder genomfört familjesociala åtgärder av större betydelse. Utveck- lingen har därefter gått fort, och i dag finner man att mer eller mindre ge- nomgripande familjesociala åtgärder har genomförts i ett stort antal länder. I åtskilliga hänseenden råder det på- tagliga likheter mellan de åtgärder, som genomförts i olika länder, medan där— emot i andra avseenden karakteristiska skillnader föreligger. De senare har sin grund såväl i skilda motiv för åtgär- derna som i olika traditioner på det so— cialpolitiska området.

En utförlig redogörelse för förhål- landena i främmande länder kan inte här komma i fråga, men följande kort- fattade översikt torde vara motiverad. Den bygger till största delen på två ny- ligen framlagda, mera utförliga redo- görelser, vilka utarbetats av Förenta Nationerna, resp. på initiativ av Inter- nationella befolkningsunionen.1 Mera utförliga upplysningar om skatte- och barnbidragssystemens utformning i Danmark, Finland och Norge lämnas i bilaga 5.

Det bör understrykas att man genom en översiktlig framställning som den följande inte kan bilda sig en uppfatt-

ning om barnfamiljernas sociala och ekonomiska läge i olika länder. Detta läge beror nämligen också och kan— ske i främsta rummet — på i vad mån man i de skilda länderna lyckats att i övrigt genomföra en konstruktiv eko- nomisk politik och socialpolitik. Det är följaktligen främst sättet för familje- politikens utformning, som är av in— tresse i den följande framställningen.

Motiv till familjesociala åtgärder Upplysningar om motiven till de fö— retagna åtgärderna är på det hela taget sparsamma. I åtskilliga fall synes moti— vet främst ha varit önskemålet att ge- nomföra en ekonomisk utjämning mel— lan familjer med olika barnantal, me- dan man i andra fall särskilt tryckt på önskvärdheten att hjälpa de fattiga barnrika familjerna upp till minimi- nivå. De befolkningspolitiska motiven synes i många länder ha spelat blott en underordnad roll. I vissa fall har emellertid de vidtagna åtgärderna till- kommit i ett mer eller mindre klart ut— sagt syfte att stimulera till en ökad be- folkningstillväxt eller i det rakt mot- satta syftet att dämpa en folkökning, som ansetts alltför kraftig. Till den

1 Economic Measures in Favour of the Family. United Nations. New York 1952. —— Eldridge, Hope T.: Population Policies: A Survey of Recent Developments. Washington 1954 (Rotaprint-tryck).

förra gruppen av länder hör Frankrike, Belgien, Sverige, Storbritannien, Dan- mark, Norge, Spanien, Nya Zeeland, Mexico, Tjeckoslovakien och Östtysk— land (länderna ordnade efter tidpunk- ten för de första åtgärderna). Till den

1939 JAPAN :) "gong” JUGOSLAVIEN [:| ISRAEL GREKLAND [::: GREKL. ITALIEN :! FINLAND ISRAEL [: EANADA FINLAND 1:21 .IUGGSL. USTERRI KE l:] JAPAN NEDERLÄNDERNA [___—_j AUSTR. CANADA II:] DANMARK TYSKLAND :: U.S.A DANHARK C:) ITALIEN AUSTRALIEN l:] NORGE U.S.A [:] SPANIEN SPANIEN :| FRANKR. NORGE |: SCM]: BELGIEN :] SVERIGE SVERIGE - _ ENGLAND scnwmz :] DELIsIEN ENGLAND [:l V.-TYSKI.. FRANKRIKE [__—_: öSTERR. |__—___ o to ao

senare gruppen av länder hör Japan, Indien och Italien.

För att belysa skillnaderna i nativi- tetsläget i olika länder återges i dia— gramform (fig. 10) det allmänna födel- setalets storlek åren 1939, 1946 och

1946 1953 [___—___] ISRAEL [__—___: :] JUGOSL. :: [: CANADA [::] ::] U.S.A |:! :::] AUSTR. |__—___] I:] FINLAND [: [:] NEDERL. [:l [:l JAPAN [:] ::] SPANIEN [__—__| [__—___] NORGE [: [:E PRANKR. [: :| GRERL. [:l (__—_l DANMARK i:] [:| ITALIEN [:l [:l SGHWEI: l:] _ DELGIEN :: [:l ENGLAND [:| [:l v.—TYSKL. [___—_l [: SVERIGE _ !: ÖSTERR. :: L_|_I___l __|—4 o to 20 so o 10 :o :o

Fig. 10. Levande födda på 1 000 invånare

1953 för ett antal länder. Ehuru det är allmänt känt att antalet födda barn i relation till invånarantalet utgör ett mycket bristfälligt mått på reproduk- tionens styrka, så ger detta diagram dock en uppfattning om läget i grova drag. Sverige ligger som synes nu lägre än alla andra länder med undan- tag för österrike. Anmärkningsvärt är att de övriga nordiska länderna ligger rätt mycket högre än Sverige och att Frankrike, som före kriget låg längst ned i förteckningen, nu har en helt annan placering.

I flertalet utomeuropeiska länder ligger födelsetalet på en väsentligt högre nivå; i vissa fall utgör antalet levande födda på 1000 invånare 40 å 50. Några dylika länder har inte med- tagits i diagrammet, bl. a. enär statis- tiska uppgifter i flertalet fall saknas eller är mycket opålitliga.

Olika slags åtgärder

Man kan skilja mellan sådana ekono- miska åtgärder, som ökar familjernas resurser, och sådana som minskar deras utgifter för olika ändamål. Till den förra gruppen hör först och främst barn- bidrag, ofta benämnda familjebidrag. Till den senare gruppen av åtgärder hör kontanta bidrag, som är bundna till viss konsumtion, prisrabatter, lån, naturabidrag av olika slag.

Frågan om hjälpen bör ges kontant eller in natura har diskuterats flitigt. Naturaformer spelar på många håll en stor roll, men det viktigaste instrumen- tet för en utjämning av familjeinkoms- terna är utan tvekan de kontanta, re- gelbundna bidragen, dvs. barnbidragen och lättnader med avseende på beskatt- ningen. Stor betydelse har även åtgär- der på det bostadspolitiska området och fria skolmåltider. I några länder,

där lönerna är differentierade med hänsyn till familjestorleken, åstadkom härigenom en mycket kraftig utjämning av barnkostnaderna.

Barnbidrag

De första barnbidragen tillkom i Bel- gien år 1930. Numera förekommer nå- gon form av barnbidrag i inte mindre än 42 länder. I Europa är Västtyskland det enda land, där barnbidrag helt saknas.

Nästan överallt utbetalas barnbidra- gen kontant. I vissa fall utgör barnbi— dragen en del av ett socialförsäkrings- system, i andra fall är de kombinerade med lönerna och i åter andra fall fi- nansieras de helt och hållet med stats- inkomsterna. I åtskilliga länder sker utbetalningen till modern.

Barnbidragen utgår fr. o. m. första barnet i 29 länder av de 40, för vilka upplysningar härom föreligger. I 5 länder (Irland, Norge, Spanien, Stor- britannien och Ungern) börjar bidraget fr. o. m. andra barnet. I 3 länder (Iran, Sydafrikanska unionen och Östtysk- land) fr. o. m. tredje barnet och i 2 länder (Island och Sovjetunionen) fr. o. m. fjärde barnet.

I de flesta fall är beloppet lika stort för varje barn som erhåller bidrag. När bidraget ej börjar utgå fr. o. ni. det första barnet, blir emellertid följden att det sammanlagda bidraget, utsla- get per barn, stiger med barnantalet i familjen. I 10 länder stiger det för varje barn utbetalade beloppet med barnantalet (Australien, Belgien, Bul- garien, Frankrike, Irland, Nederlän— derna, Polen, Spanien, Tjeckoslovakien och Ungern). I de 7 av dessa länder, där barnbidraget utgår fr. o. ni. det första barnet, erhåller följaktligen exempelvis en trebarnsfamilj ett be- lopp, som är mer än tre gånger så stort som vad ettbarnsfamiljeu erhåller.

Förutom den begränsning som följer av att barnbidrag inte utbetalas förrän fr. o. ni. ett barn av ett visst ordnings- nummer, föreligger också på många håll andra begränsningar. I 11 länder (Albanien, Australien, Canada, Finland, Island, Irland, Norge, Nya Zeeland, Sov- jetunionen, Storbritannien och Sverige) finns dock inga sådana begränsningar. I Danmark är barnbidragen inkomst- prövade, men blott få familjer faller för inkomststrecket. I 4 länder (Bel- gien, Frankrike, San Salvador och Öst- tyskland) gäller barnbidragen den »ekonomiskt aktiva» delen av befolk- ningen. En begränsning till föräldrar med anställning föreligger i 8 länder (Italien, Luxemburg, Nederländerna, Polen, Spanien, Tjeckoslovakien, Un- gern och Österrike). En ytterligare be— gränsning, så att barnbidragen endast gäller vissa näringsgrenar, föreligger i 8 länder (Bolivia, Bulgarien, Chile, Ju- goslavien, Libanon, Portugal, Rumä- nien och Schweiz). Ytterligare begräns- ningar, varigenom barnbidragen blott kommer att täcka 5—25 % av befolk- ningen, föreligger i en sista grupp om 6 länder (Argentina, Grekland, Iran, Sydafrikanska unionen, Uruguay och Vietnam).

Barnbidragens värden är svåra att ange på ett sådant sätt, att jämförelser mellan olika länder blir meningsfyllda. Följande tablå, som för ett antal länder utvisar relationen mellan barnbidraget i en trebarnsfamilj och dels national- inkomsten per kapita, dels den genom— snittliga konsumtionsutgiften i en tre— barnsfamilj, innehåller dock vissa upplysningar av intresse. Vid ett stu- dium av tablån bör givetvis ihågkom— mas vad som ovan sagts om barnbidra- gens begränsning i en del fall till en- dast vissa delar av befolkningen.

Om uppgifterna hänförde sig till en mera aktuell tidpunkt, skulle tablån

Barnbidrag i en 3- barnsfamilj i % av de genom— snittliga national. konsum- inkomsten tlonsutgif- per kapita terna 1 (omkring löntagar- 1950) hushåll (omkring 1948) Australien .......... 17,1 _ Belgien. . ........ 42,6 12,6 Canada ............ 17,0—27,1 7,4—11,8 Danmark .......... 7,5 —— Finland ............ 26,7 11,6 Frankrike .......... 99,4 32,5 Irland ............. 5,5 - Italien ............. 72,0 -— Luxemburg ......... 30,2 _ Nederländerna ...... 26,7 13,0 Norge ............. 10,1 5,0 Nya Zeeland ........ 24,8 Spanien ............ 18,1 Storbritannien. . . . . . 11,5 — Sverige............ 18,7 10,6 Tjeckoslovakien ..... 36,8 -—— Ungern ............ 31,4 Österrike ........... 50,2

troligen se ganska annorlunda ut. Na- tionalinkomsten och konsumtionsutgif- terna har överallt stigit kraftigt som en följd av inflationstendenserna under senare är. Oförändrade barnbidragsbe- lopp skulle följaktligen ha lett till sjun- kande procenttal. Samtidigt har emel- lertid barnbidragsbeloppen i åtskilliga länder ökat mer eller mindre kraftigt.1 Sverige utgör som bekant härvidlag ett undantag. Det kan beräknas att de båda procenttalen för Sveriges del i dag ej utgör mer än 12 a 13 resp. 6 ä 7.

Den vanligaste åldersgränsen för som är invalider. För ett antal euro- peiska länder återges de båda ålders- gränserna i följande tablå.

Skatteskillnader mellan familjer av olika storlek

I det stora flertalet länder har man, vid sidan om ett mer eller mindre ge—

Ordtnarie Utsträckt ålders. ålders- gräns, gräns,

år är Belgien ............ 14 1 8 Bulgarien .......... 21 Danmark .......... 1 6 — Finland ............ 1 6 1 7—20 Frankrike .......... 1 5 20 Grekland ........... 1 9 —— Irland ............. 1 6 — Island ............. 1 6 — Italien ............. 1 8 21 Jugoslavien ........ 14 25 Luxemburg ......... 1 8 —— Nederländerna ...... 1 6 21 Norge ............. 1 6 —— Polen .............. 1 6 24 Portugal ........... 1 4 21 Rumänien .......... 14 1 6 Schweiz ............ 15 —— Sovjetunionen ...... 5 Storbritannien ...... 1 5 16 Sverige ............ 1 6 — Tjeckoslovakien ..... 1 6 25 Spanien ............ 1 4 1 8 Ungern ............ 1 6 1 8 Österrike ........... 21 25 Östtyskland ........ 14

barnbidragen är 16 år. I flertalet län- der utsträcks denna övre åldersgräns några år för barn som studerar eller nerellt verkande barnbidragssystem, skillnader i inkomstskatt för olika fa- miljestorlekar, vanligen med hjälp av skattefria avdrag. Det förekommer även att skilda skatteskalor tillämpas för olika familjetyper. Sverige är veterligen det enda land, där barnantalet bort— sett från vissa specialfall inte har något som helst inflytande på skattens höjd. Det bör dock understrykas, att de direkta skatterna i många fall, när det gäller flertalet inkomsttagare, är så

1 I Frankrike ökade exempelvis bambi— dragen med 10 % den 1 jan. 1954 och med ytterligare 10 % den 1 jan. 1955. En familj med tre barn, där modern inte arbetar utom hemmet, får därmed ca 300 svenska kronor per månad i bidrag, oavsett vilka inkomster familjefadern har, och bidraget ökar med 120 kr per månad för varje ytterligare barn.

låga att skattereduktionen vid stigande barnantal får ringa eller ingen bety- delse.

I åtskilliga fall åtnjuts skattereduk- tionen blott så länge barn under nå— gon viss ålder underhålls av föräld- rarna. I andra fall saknas åldersgräns; det förekommer också att skattelättna— der medges för andra underhållna per-' soner än egna barn. I några fall (Fin- land, Frankrike, Tjeckoslovakien) åt- njuts skattereduktionen även efter det att barnen blivit vuxna; de som en gång satt barn till världen åtnjuter med andra ord för återstoden av sitt liv vissa skattelättnader. Även nygifta åtnjuter i ett par fall speciella skattelättnader (Finland, Frankrike).

På grund av skattesystemens helt olika utformning i skilda länder är det mycket svårt att utöver vad som re- dan skett sammanfattningsvis skildra hänsynstagandet till familjestorleken i beskattningen. Följande upplysningar om reglerna i några länder må därför tillfogas. Uppgifterna hänför sig till förhållandena omkring år 1950, och se- dan dess kan förändringar ha inträffat.

I Canada åtnjuter alla inkomsttagare ett skattefritt avdrag av 1000 dollar. En gift man har ett ytterligare avdrag av 1000 dollar (mindre om hustrun har egen inkomst). För varje barn, för vilket barnbidrag utgår, ökar det skat— tefria avdraget med 150 dollar. För barn i åldern 16—21 år, som under- hålls av föräldrarna, utgår ej barnbi- drag men det skattefria avdraget utgör då i stället 400 dollar.

I Förenta staterna erhålls för den federala inkomstskatten ett skattefritt avdrag av 600 dollar för varje person, som inkomsttagaren underhåller. Av- draget medges inte bara för varje barn utan också för hustru, föräldrar, syskon och andra släktingar, som underhålls av inkomsttagaren. För de enskilda

staternas skatter gäller liknande regler, som varierar från stat till stat.

I Sovjetunionen förekommer en pro- gressiv inkomstskatt, som vid en in- komst av exempelvis 1 000 rubel i må- naden utgår med 82 rubel. Denna skatt nedsätts med 30 % för den som är un- derhållsskyldig mot minst tre personer. Vidare finns en särskild skatt, som drabbar personer med ringa underhålls- skyldighet. Denna skatt, som är propor- tionell, utgår med 6% av lönen för barnlösa, 1 % vid ett barn och 0,5 % vid två barn. För jordbrukare, fria yr— kesutövare m. fl. gäller särskilda regler.

I Storbritannien har en gift man ett skattefritt inkomstavdrag av 180 pund för hustrun. Om hustrun har egen in- komst, får därjämte 4/5 av denna dras av upp till ett belopp av 110 pund. För varje barn under 16 år åtnjuts därjämte ett avdrag av 60 pund. För studerande utsträcks åldersgränsen över 16 år.

I Tjeckoslovakien erhålls skattefria avdrag, som per månad utgör, för hustru 500 Kcs., för första barnet 600 Kcs., för andra barnet 700 Kcs., för tredje barnet 1 000 Ros. och för fjärde och följande barn 1 200 Kcs.

I fråga om skattereglerna i Danmark, Finland och Norge, se bilaga 5.

Hälsoskydd och moderskapshjälp

Obligatorisk sjukförsäkring eller där- med besläktade åtgärder, som dock i många fall ej täcker alla befolknings- kategorier, har nu genomförts i alla länder i Europa utom Finland. Dylika åtgärder har vanligen utformats så att de åtminstone i viss mån har en familje- social inriktning. Dessutom är de ofta kombinerade med direkta åtgärder i samband med ett barns födelse.

I det stora flertalet länder förekom- mer att vissa kontantbelopp utbetalas i samband med nedkomsten. I åtta länder

(Australien, Finland, Frankrike, Island, Sovjetunionen, Storbritannien, Sverige och Ungern) betalas beloppen åt alla föderskor. I Norge och Nederländerna tillämpas en inkomstgräns. I en del fall betalas ett särskilt bidrag åt möd- rar, som upphör med ett förvärvsarbete under tiden omkring ett barns födelse.

Bidrag och lån vid giftermål

Upplysningar om att direkta ekono- miska bidrag lämnas i samband med giftermål föreligger för nio länder (Ar- gentina, Belgien, Bulgarien, Iran, Ir— land, Libanon, Spanien, Syrien och Tjeckoslovakien). Bosättningslån före- kommer veterligen i sju länder (Brasi- lien, Finland, Frankrike, Luxemburg, Spanien, Sverige och Tjeckoslovakien). I några av dessa länder (Brasilien, Frankrike och Tjeckoslovakien) ned- sätts lånets storlek efter hand som barn föds.

Åtskilliga villkor gäller i fråga om dessa bidrag och lån. Inkomstgräns gäller allmänt, dessutom finns begräns- ningar med avseende på makarnas ål- der, deras vandel, pengarnas använd- ning m. m.

Åtgärder som gäller födoämnen

Fria skolmåltider förekommer i ett stort antal länder. I en del fall gäller dock begränsningar: måltiderna före— kommer inte i alla skolor, alla eller vissa barn måste betala en viss, ehuru i regel obetydlig avgift etc.

I Storbritannien utdelas vissa skydds- födoämnen (mjölk, apelsinjus, torskle- verolja) gratis eller mot lågt pris till barn ej fyllda 5 år. Liknande åtgärder gällande mjölk förekommer i åtskilliga andra länder. I Frankrike kan familje— fäder gratis få disponera tomtlotter av- sedda för odling av grönsaker.

Hyresrabatter för barnfamiljer före— kommer, såvitt känt, i 11 länder (Aust- ralien, Belgien, Canada, Danmark, För- enta staterna, Frankrike, Norge, Filip- pinerna, Sovjetunionen, Storbritannien, Sverige). Inkomstgränser gäller all- mänt. Åtskilliga andra begränsningar är vanligen också knutna till dessa ra- batter, t. ex. att de blott gäller för vissa bostäder, för vissa yrkeskategorier (Frankrike, Skottland, Sovjetunionen), för familjer med minst två barn (Frank- rike, Norge utom Oslo, Sverige), för fa- miljer med minst tre barn (Belgien, Danmark, Oslo). Det belopp, som famil- jen sparar genom hyresrabatten, växlar starkt mellan olika länder och inom län- derna mellan familjer av olika storlek m. m.

Åtskilliga andra åtgärder på bostads- området förekommer. Bland dessa kan nämnas bidrag och lån till egnahems— byggande (Argentina, Australien, Bel- gien, Brasilien, Chile, Danmark, Sovjet- unionen, Sverige, Uruguay), bostadsför- bättringsbidrag (Frankrike, Sverige), bidrag till flyttningskostnader (Frank- rike, Norge, Storbritannien), reducerad bostadsskatt (Argentina, Belgien, Bra- silien, Danmark, Ecuador, Frankrike, Grekland, Uruguay), förmånsrätt när det gäller att erhålla bostad (Austra- lien, Belgien, Chile, Danmark, Frank- rike, Storbritannien, Tjeckoslovakien, Uruguay).

Undervisning

En tillfredsställande redogörelse här— för måste innefatta upplysningar om skolförhållandena i olika länder, dvs. om antalet år i obligatorisk skola, om förekomsten av högre skolformer, om avgifter vid dem osv. En sådan redo- görelse kan inte komma i fråga här. Några få fakta kan dock meddelas.

Under rubriken barnbidrag har re- dan nämnts att barnbidragen vanligen utgår ovanför den eljest gällande maxi- miåldern, i de fall då barn studerar över denna ålder. Det är vidare regel att studiestipendier är skattefria. Den elementära skolundervisningen är över- allt i huvudsak kostnadsfri. Fria skol- böcker och fri materiel förekommer dock ej allmänt. För sådana högre sko- lor, där avgifter förekommer, är reg- lerna för dem och för stipendierna van- ligen utformade så, att större familjer gynnas. I Belgien har barnrika familjer möjlighet att få särskilda studielån för sina barn.

Övriga åtgärder

Bland övriga åtgärder, som ej be- handlats i det föregående, må nämnas följande.

Barn betalar nedsatta priser på tåg i de flesta länder. Vanligt är att barn under 4 år får åka gratis (Belgien, Dan- mark, Frankrike, Norge, Syrien, Tj ecko- slovakien, Turkiet). I vissa fall är ål— dersgränsen tre år (Storbritannien, Syd- afrikanska unionen). Halv avgift be- talas i regel mellan den lägre åldern och en högre åldersgräns, som kan vara tio år (Belgien, Frankrike, Tjeckoslo- vakien, Turkiet), tolv år (Danmark, Norge, Sverige), fjorton år (Storbritan- nien) eller sexton år (Sydafrikanska unionen).

Familjer har i vissa länder särskilda reserabatter (Belgien, Chile, Frankrike, Grekland, Storbritannien, Sverige, Tur— kiet).

Åtgärder för husmoderssemester och fria sommarresor för mödrar och barn tycks endast förekomma i Sverige.

Barnbidrag och skattelättnader för familjer med barn i de

nordiska grannländerna1

Av byråchefen Erland v. Hofsten

A. Danmark

Allmänna barnbidrag infördes i Dan- mark år 1950/51. Barnbidragen, som i Danmark kallas 'bornetilskud», finan- sieras helt av statsmedel och utbetalas genom skattemyndigheterna. Detta till- går så att barnbidragen i första hand »kvittas» mot den bidragsberättigades personliga skatter som påförts under

Skatteåret och endast om skatten är lägre än bidraget förekommer kontant utbetalning. Barnbidragens storlek är beroende av bostadsort och taxerad in- komst (dvs. inkomsten efter avdrag för betalda skatter, försäkringspremier). Under budgetåret 1954/55 utgick barn- bidrag till varje barn med följande be-

lopp:

Kö enhamn m Städer o. tät" Övri a Taxerad inkomst p . ' orter med över g omnejd . kommuner Dkr. Dk 2 000 mv. r Dkr. Dkr under 5 000 ....................... 182 164 146 5 000— 7 000 ...................... 162 146 130 7 000—12 000 ...................... 152 136 120 12 000—16 000 ...................... 112 100 88 16 000 och däröver ................. —- Budgetåret 1954/55 utbetalades sam— " _ . . . .. For varje manlagt 149 mllj. Dkr 1 allmanna barn- För 1 För2 bam ut- bidrag. barn barn över 2 Innan den skatt beräknas, som skall Dkr Dkr håll"? erläggas till staten och den samkom- muna a . utjämningsfonden, gors for Köpenhamn med barnfamiljerna ett barnavdrag. Avdra- omnejd ________ 600 700 800 gens storlek under 1954/55 framgår av Städer och tätorter .. . med över 2 000 anlände fablå' _ inv ............ 550 600 700 Aven Vid den kommunala taxeringen Övriga kommuner. 500 500 600

åtnjuter barnfamiljerna ett barnavdrag. Detta skall vara minst 200 Dkr men det kan av varje kommun höjas att motsvai ra det som gäller vid den statliga taxe—

1 De i denna bilaga redovisade uppgifterna har erhållits genom välvillig medverkan från de statistiska ämbetsverken i respektive länder.

ringen. Så är fallet bl. a. i de flesta städerna.

Kostnaderna under budgetåret 1952/ 53 för barnavdragen beräknas för kom- munernas del ha uppgått till 50 milj. Dkr och för statens del till 85 milj. Dkr.

Utöver ovannämnda barnavdrag åt— njuter familjer vid den statliga taxe- ringen även ett s. k. familjeförsörjar- avdrag. Gränserna för detta framgår av nedanstående tablå: Köpenhamn med omnejd. . ...... Städer och tätorter med över

2 000 inv. .................. 1 600 » Övriga kommuner ............. 1 400 »

1 800 Dkr

Om den taxerade inkomsten översti- ger ovannämnda belopp men är under 6000 Dkr, så erhåller familjeförsörja- ren ett skattefritt avdrag som motsvarar ovannämnda skattefria belopp. Om in- komsten är 6 000 Dkr eller däröver, så nedsätts avdraget successivt för varje överskjutande 1 000 Dkr i inkomst på följande sätt (Köpenhamn):

Vid beräkning av skatten till den sam- kommunala utjämningsfonden åtnjuter familjeförsörjarna icke något särskilt avdrag. I stället gäller här olika skatte- satser för familjeförsörjare och övriga skattebetalare. Som exempel kan näm- nas att inkomstskatten till den sam- kommunala utjämningsfonden är 197 Dkr för en familjeförsörjare med 10 000 Dkr i beskattningsbar inkomst, medan den för övriga med samma inkomst är 335 Dkr.

Vid den kommunala taxeringen åt- njuter familjerna, bortsett från barnav- dragen, inte några fördelar jämfört med övriga skattebetalare.

Äkta makar sambeskattas. Vid den statliga och samkommunala taxeringen får hälften av hustruns inkomst, dock högst 2 000 Dkr, dras av. Vid den kom- munala taxeringen kan kommunerna bestämma att ett liknande avdrag får göras. Större delen av städerna och 2I.», av landskommunerna tillåter ett sådant avdrag, medan resten av landskommu—

Inkomst, Dkr Avdrag, Dkr nerna tillåter blott ett mindre avdrag eller inget avdrag alls för hustrun. 6 000_ 7 000 1 550 Nedanstående tablå visar den totala 7 000— 8 000 1 300 beskattningen för icke-försörjare, för 8 000— 9000 1 050 försörjare utan barn och för försörjare 9 000—10 000 800 , _ . 10 000_11 000 550 med 2 barn Vid Vissa inkomster år 11 000—12 000 300 1953/54. Taxe- Köpenhamn stader 02" (t)?)tfloiriirl: m. over Övriga kommuner rad in. komst .. Försör- Försör. .. FÖTSÖY— Försör- .. Försör- Försör- Dkr 10.1? e for. jare utan jare m. 2 Icke for. jare utan jare m. 2 Icke for- jare utan jare m. 2 sorjare barn barn sorjare barn barn sorjare barn barn 2 000 121 104 5 118 64 4 94 60 24 4 000 501 352 176 608 338 145 435 252 127 6 000 1 070 844 519 1 302 939 592 931 683 482 8 000 1 672 1 441 1 091 2 039 1 648 1 264 1 477 1 219 981 10 000 2 452 2 240 1 751 2 923 2 584 2 073 2 197 1 976 1 633 12 000 3 331 3 195 2 649 3 839 3 632 3 083 2 962 2 813 2 451 15 000 4 935 4 802 4 095 5 514 5 366 4 664 4 411 4 270 3 780 20 000 8 090 7 962 7 114 8 767 8 369 7 851 7 306 7 178 6 593 25 000 11 797 11 639 10 689 12 372 12 214 11 394 10 546 10 388 9 759 30 000 15 669 15 481 14 484 16 142 15 954 15 097 13 950 13 762 13 101

Härtill kommer barnbidraget som ju i första hand skall »kvittas» mot den påförda skatten. Värdet av barnbidrag och barnavdrag för en 2-barnsfamilj i Köpenhamn jämfört med en barnlös familj framgår av nedanstående tablå. Från det belopp den barnlösa familjen erlägger i skatt har dragits det belopp barnfamiljen erlägger. Storleken av barnbidraget har sedan lagts samman med det så erhållna beloppet. Den er- hållna summan kallas här nedan »skat- telättnaden».

Skattelättnaden för Taxerad inkomst, 2—barnsfamilj jämfört Dkr med barnlös familj,

Dkr

2 000 463 4 000 540 6 000 649 8 000 654 10 000 793 12 000 770 15 000 931 20 000 848 25 000 950 30 000 997

B. N o r g e

Allmänna barnbidrag utgår i Norge med 240 Nkr per år från och med det andra barnet. Barnbidrag utgår även för första barnet, när det gäller änkors, änklingars, frånskildas och ogifta möd- rars barn, liksom också för föräldra- lösa barn. År 1954 utgick allmänna barnbidrag till ca 465000 barn. Kost- naderna täcks till 7/8 av staten och till 1/8 av kommunerna. Barnbidraget ut- gör skattepliktig inkomst.

Förutom barnbidrag åtnjuter barn- familjerna vissa skattelättnader. För att dessa skall kunna redovisas, är det nödvändigt att redogöra för de termer som förekommer inom skattelagstift- ningen. Med ninntekt» menas bruttoin- komsten med avdrag för utgifter för

inkomsternas förvärvande och vissa sociala utgifter. Sådana avdrag är exem- pelvis utgifter för resor till och från arbetsplatsen, slitage av arbetskläder, gäldräntor, obligatoriska inbetalningar för offentliga trygghetsanordningar, premier för frivillig livförsäkring (max. 300 Nkr för ensamstående, 400 Nkr för gifta utan barn och 500 Nkr för större familjer). Kommunalskatten beräknas på följande sätt. »Inntekten» minus skattefria avdrag på grund av försörj- ningsbörda ger »skattbar inntekt», dvs. vad som i Sverige kallas »till kommu- nal inkomsttaxering beskattningsbart belopp». Det är på detta belopp som skatten beräknas. Den kommunala skat- tesatsen varierar från kommun till kommun, och är i Oslo 16,5 %. Det skattefria avdraget, som endast utgår vid beräkning av kommunal skatt, är beroende av inom vilken av landets sju kommungrupper skattebetalaren bor. För budgetåret 1953/54 var det skatte- fria avdraget i Oslo för äkta makar utan barn 2300 Nkr, för makar med 1 barn 3 500 Nkr, med 2 barn 4 900 Nkr, med 3 barn 6 500 Nkr och med 4 barn 8 300 Nkr. I Oslo blir följaktligen den kom— munala skattelättnaden för det första barnet 198 Nkr, för det andra 231 Nkr och för det tredje 264 Nkr. Detta gäller för alla inkomsttagare, vilkas beskatt— ningsbara inkomst inte överstiger 20 000 Nkr.

Statsskatten beräknas på »inntekten», dvs. den taxerade inkomsten. Något av- drag från inkomsten på grund av för— sörjningsbörda förekommer inte, utan i stället görs ett direkt avdrag från det framräknade skattebeloppet. Detta av- drag utgör för ensamstående 400 Nkr, för äkta makar utan barn 800 Nkr, med ett barn 1 000 Nkr, 2 barn 1 300 Nkr, 3 barn 1 700 Nkr och 4 barn 2 200 Nkr. Vid beräkning av den statliga skatten används nedanstående procentsatser:

Av inkomster upp till 12 000 Nkr. . 10 % » följande 8 000 » . . 15 % » » 10 000 » 25 % » » 10 000 » 35 % » » 30 000 » 45 % » » 100 000 » . . 55 % Av det överskjutande beloppet ....... 65 %

Förutom kommunal och statlig skatt förekommer ålderspensionsavgift. Den- na beräknas på »inntekten» och utgör 1,6 % (för 1955/56 föreslagen höjd till 2,0 %) .

Storleken hos den skattereduktion, som de beskrivna reglerna resulterar i, varierar _ förutom efter inkomsten _ från ort till ort beroende på kommu- nalskattens höjd och den kommun- grupp, som orten tillhör. Som exempel visas i nedanstående tablå för Oslo den sammanlagda skatten (exkl. barnbi— drag) vid olika inkomster för olika fa- miljetyper.

Taxe- En— Makar med rad in- sam- komst stå- () 1 2 3 4 Nkr ende barn barn barn barn barn 6 000 1 072 706 508 277 96 96 8 000 1 633 1 067 870 639 375 128 10000 2195 1 630 1 232 1 001 737 440 15 000 3 750 3 185 2 787 2 256 1 642 1 345 20 000 5 405 4 520 4 442 3 911 3 247 2 450

Därtill kommer barnbidraget, vilket som nämnts utgår med 240 Nkr fr. o. in. andra barnet och är skattepliktig in— komst. Det sammanlagda värdet av skattereduktion och barnbidrag (netto— värdet efter avdrag för skatt) vid olika barnantal och vid jämförelse med barn- lösa makar blir det följande.

Taxerad Makar med inkomst Nkr 1 barn 2 barn 3 barn 4 barn 6 000 197 633 1 084 1 319 8 000 196 632 1 100 1 582 10 000 397 833 1 301 1 783 15 000 397 1 103 1 941 2 433 20 000 77 763 1 581 2 488

Äkta makar sambeskattas, men om hustruns inkomst härrör från arbete utom hemmet, är viss del av denna in- komst avdragsgill. För äkta makar utan barn är avdraget 1/4 av hustruns in- komst, dock högst 500 Nkr. Om ett barn som ej fyllt 14 år vistas i hemmet, blir avdraget 2/5 av hustruns inkomst, dock högst 1 200 Nkr, och, om två eller flera barn finns, hälften av hustruns inkomst, dock högst 1500 Nkr. Ensamstående försörjare kan göra liknande avdrag eller erhåller avdrag för hemhjälp.

C. Finland

Barnbidrag ges för varje barn under 16 år. Det utgår med 1200 Mk per månad och utbetalas från och med bar- nets första hela kvartal. Under fjärde kvartalet år 1954 utbetalades barnbi- drag till ca 1,4 miljoner barn.

Som ett tillägg till barnbidragen ut- betalas efter prövning s. k. familjebi— drag. Dessa bidrag ges i allmänhet en- dast åt mindre bemedlade familjer med minst fyra barn i åldern under 16 år, men om familjens huvudsakliga försör- jare (vanligen fadern) dött eller blivit oförmögen till arbete, beviljas bidraget även familjer med minst 2 barn. I barn- antalet medräknas även adoptivbarn samt fosterbarn, som vårdas utan er- sättning. För ett sjukt barn, som är oförmöget att försörja sig självt, trots att det fyllt 16 år, beviljas familjebi- drag, likaså för ett barn under 20 år, ifall det ännu fortsätter sin skolgång.

En fyrabarnsfamilj får familjebidrag om familjens beskattade inkomst vid kommunalbeskattningen uppgår till högst 280 000—370 000 Mk, beroende på kommunens dyrortsklass. För en två- barnsfamilj, vars försörjare är död eller oförmögen till arbete, är motsvarande inkomstgräns 190 000—250 000 Mk. In- komstgränsen höjs med barnantalet.

Ifall familjeförsörjaren dött, drabbats av sjukdom eller på annat sätt förhind- rats att försörja familjen, kan familje- bidrag trots en högre beskattad inkomst under föregående kalenderår beviljas enligt prövning. En ansökan kan av- slås trots en låg inkomst, ifall myndig- heterna anser, att familjen utan svå- righet reder sig utan bidrag.

Understödet uppgår till 3 000—4 000 Mk om året beroende på kommunernas dyrortsklass. En fyrabarnsfamilj får ett dylikt understöd, en fembarnsfamilj två, en sexbarnsfamilj tre osv.

För änkor och invalider utbetalas understödet som sagt fr. o. ni. andra barnet. Att märka är att familjebidraget i motsats till barnbidraget ges in natura, aldrig i kontanter. Familjen kan t. ex. få sängkläder, barnkläder eller material för att förbättra sin bostad.

Både barnbidraget och familjebidra— get utbetalas av statsmedel. Barnbidra- gen finansieras till största delen genom arbetsgivarnas barnbidragsavgifter. I samband med innehållandet av käll- skatten vid löneutbetalningar är ar— betsgivare skyldig att förutom den in- nehållna skatten till myndigheterna in— betala ett belopp, som motsvarar 5 pro- cent av lönesumman. Därav bokförs 4 procent bland statsinkomsterna som arbetsgivarnas barnbidragsavgift. me- dan 1 procent utgör arbetsgivarens bi- drag till vederbörande löntagares folk- pensionsavgift. Av de totala utgifterna för barnbidragen år 1954, ca 19,5 mdr Mk, finansierades drygt tre fjärdedelar eller ca 15 mdr Mk genom arbetsgivar- nas barnbidragsavgift.

Förutom barnbidrag och familjehi- drag åtnjuter barnfamiljerna vissa skat- telättnader både vid statsbeskattningen och kommunalbeskattningen. Vid den statliga inkomstbeskattningen får från den skattbara inkomsten göras ett dyr- ortsavdrag, vars storlek är beroende av

barnantalet. Inom dyrortsklass 1, som är den högsta och till vilken bl. a. Hel- singfors hör, är dyrortsavdraget år 1955 för ensamstående person 18000 Mk, för makar 30 000 Mk och för varje barn 12000 Mk. Inom dyrortsklass 2 utgör motsvarande belopp 13000 Mk, 22 000 Mk och 9000 Mk. Inom dyrorts- klass 3 resp. 9000 Mk, 15000 Mk och 6 000 Mk. I dyrortsklass 4 får inga dy— lika avdrag göras.

De skattskyldiga fördelas på grund- val av ålder, äktenskapsförhållanden och försörjningsplikt i tre skatteklas— ser:

Till den lägsta skatteklassen, skatte- klass III, hör alla personer, vilka un— der Skatteåret försörjt minderårigt barn eller dessförinnan under minst tio år försörjt barn under 17 år. Till samma klass hör vidare alla samboende gifta par, vilka vid skatteårets utgång varit gifta mindre än 3 år.

Till den mellersta skatteklassen, skat— teklass II, hör övriga samboende gifta par samt icke gifta i åldern under 24 år.

övriga, alltså 24 är fyllda, icke gifta samt frånskilda utan försörjningsplikt, hör till den högsta klassen, skatte- klass I.

Denna klassindelning gynnar som synes personer, som försörjer eller som har försörjt minderåriga barn. Om den skattskyldige under Skatteåret försörjt minderårigt barn, ska från själva in- komstskatten enligt III skatteklassen yt- terligare avdras tretusen Mk för det första barnet och femtusen Mk för varje följande barn.

Vid den statliga förmögenhetsbeskatt- ningen får en fysisk person från den beskattade förmögenheten dra av 150 000 Mk för varje minderårigt barn, som han försörjt under Skatteåret.

Vid kommunalbeskattningen får på samma grunder ett avdrag göras från den taxerade inkomsten; avdragets be-

lopp utgör i städer och köpingar 25 000 —40 000 Mk och i landskommuner 15 000—30 000 Mk (inom de nämnda gränserna fastställs beloppet av stads-, köpings- resp. kommunalfullmäktige).

Det sammanlagda beloppet av stats— skatten och kommunalskatten vid vissa inkomstlägen framgår av följande tablå, som gäller Helsingfors. Det har antagits att inkomsten utgick av löneinkomst,

vilket innebär att vid statsbeskattning- en 10 % av inkomsten får avdras från den skattbara inkomsten. Andra social- avdrag än ovannämnda barnavdrag och dyrortsavdrag samt det kommunala grundavdraget har inte beaktats. I fråga om ensamstående och makar utan barn har skatteklassen bestämts så att den motsvarar »det vanligaste fallet». Det sammanlagda värdet av skatte-

Makar utan barn

Ensam- Inkomst stående

Mk

Makar med

2 barn | 3 barn

Iskatteklass II skatteklass III skatteklass

200 000 300 000 400 000 600 000 800 000 1 000 000

28 200 50 240 73 880 126 740 183 380 244 040

24 000 44 000 65 600 113 400 164 400 219 650

17 280 31 200 50 820 92 980 139 120 189 480

8 640 26 400 39 940 81 860 127 640 177 760

12 960 28 800 59 620 104 680 154 320

21 600 33 600 70 740 116 160 166 040

reduktion, barnbidrag (14400 Mk per barn) och familjebidrag vid jämförelse med barnlösa makar i II skatteklassen blir följande:

Inkomst Makar med

Mk

2 barn 3 barn 4 barn

200 000 300 000 400 000 600 000 800 000 1 000 000

44 160 46 400 54 460 60 340 65 560 70 690

67 200 65 600 75 200 85 860 91 440 96 810

81 600 88 640 94 400 111 380 117 320 122 930

Endast inom lägre inkomstskikt över- stiger barnbidragens belopp skattere- duktionerna för försörjningspliktiga.

Det specialavdrag som vid statsbe- skattningen beviljas sambeskattade ma- kar för hustruns arbete utom hemmet, är i Finland oberoende av barnantalet. Från hustruns förvärvs- eller pensions- inkomst (eller mannens om denna är lägre), får dras av 75 000 Mk samt hälf- ten av den del av inkomsten, som över- stiger detta belopp, dock sammanlagt icke mera än 200000 Mk.

Regler för inkomstprövning av barnfamiljernas socialförmåner

Av kanslisekreteraren Alf Björnelid

De socialförmåner, som är avsedda för barnfamiljerna och de ensamståen- de mödrarna eller i större omfattning åtnjuts av dessa kategorier, utgår i vissa fall utan individuell behovs- eller generell inkomstprövning. Utan dylik prövning utgår sålunda allmänna barn- bidrag, bidragsförskott, särskilda barn— bidrag i vad avser föräldralösa barn (med visst undantag för barnets in— komst av annat än eget arbete), avgifts- fria resor till barnkoloni ävensom stu- diebidrag enligt kungörelsen om stat- lig studiehjälp åt elever vid vissa läro— anstalter (läroverk, realskolor m. m.), vilka bidrag endast har ett utjämnande syfte mellan orter med högre läroan- stalt och orter utan dylik anstalt. Utan behovs- eller inkomstprövning tillhan- dahålls tillika skolmåltider (för när- varande dock ej generellt genomförd frihet från behovsprövning), fria läro- böcker och fri skolmateriel samt skol- skjutsar ävensom egnahemslån och så- dan form av bostadsförbättringslån, som utgör amorteringslån. Jämväl för- månerna på grund av sjukvårdsförsäk- ring enligt sjukförsäkringslagen, såvitt de avser barn under 16 år, samt barn- tilläggen till familjeförsörjares sjukpen- ning jämlikt samma lag kan sägas för barnfamiljerna utgöra en icke behovs- prövad socialförmån, genom att nämn- da förmåner för försörjaren som sådan

icke föranleder förhöjning av avgiften till sjukkassan. Motsvarande förhållan- de kan sägas föreligga beträffande för- månerna enligt lagen om moderskaps- hjälp, enär de medlemmarna i sjuk- kassa debiterade avgifterna även skall täcka kassans utgifter för moderskaps- hjälp. Andra med denna framställ- ning avsedda socialförmåner är an- tingen individuellt behovsprövade eller inkomstprövade enligt generella, på ne- dan angivna sätt utformade regler. Dock bör inskjutas att vissa barnfamiljer (och de ensamstående mödrarna) av- seende socialförmåner intar en mellan- ställning mellan behovsprövade och icke behovsprövade. Här åsyftas såda- na i kommunal eller privat regi till- handahållna förmåner, för vilkas till- handahållande statsbidrag under vissa förutsättningar utgår, såsom social hem- hjälp, barndaghem och lekskolor samt barnkolonier. Bl. a. uttas åtmin- stone i vissa fall för dessa förmåner avgifter, vilkas storlek står i relation till sökandens ekonomiska förhållan- den.

Individuellt behovsprövade förmåner Beträffande vissa socialförmåner gäl- ler s. k. individuell behovsprövning. Härvidlag ingår inkomstprövning som ett led i bedömandet av vederbörandes totala sociala situation utan att fasta

regler föreligger om inkomstgräns. Detta är fallet vid fattigvård och mödrahjälp (även om i vissa fall vid prövningen av huruvida eller till hur stort belopp för- månen skall utgå som hjälpmedel an— vänds schematiska inkomsttabeller). En fri behovsprövning med uteslutande hänsynstagande till det individuella fallet föreligger ock vid husmoders- semesternämndernas stipendiegivning för underlättande av husmoderssemes- ter. —— Beträffande bosättningslånen är även dessa behovsprövade såtill— vida, att det erfordras att egna medel i erforderlig utsträckning ej disponeras av sökanden.

Olika former av generell inkomstprövningm. m.

I författning reglerad inkomstpröv— ning för åtnjutande av socialförmån hänför sig i vissa fall till angiven in- komstgräns. Inkomstprövade på dylikt sätt är ferieresor för barn och husmöd- rar, husmodersresor till semesterhem för husmödrar, familjebostads- och bränslebidrag samt sådant förbättrings- lån, som i sin helhet utgör bidrag i form av räntefritt stående lån, respek- tive sådan del av förbättringslån, vilken utgörs av dylikt bidrag. _ En annan form av i författning reglerad inkomst- prövning föreligger vid de särskilda barnbidragen, i vad avser andra barn än de föräldralösa, samt vid bidragen till änkor och änklingar med barn. Den för dessa bidrag stadgade prövningen har nämligen den innebörden, att bi- draget minskas med viss kvotdel av inkomsten, till den del denna överstiger visst belopp; vid ytterligare en, något högre upp på inkomstskalan placerad gräns fördubblas den kvotdel, varmed avdrag från bidragsbeloppet sker. Är för år på varandra följande inkomstök- ningar medför sålunda ett successivt »förtärande: av bidraget (frånsett fall av inkomsthöjning av sådan betyden-

het, att bidraget omedelbart bortfaller). Här föreligger samma system som vid inkomstprövade folkpensionsförmåner. För stipendier enligt kungörelsen om statlig studiehjälp, vilka -— till skillnad från förenämnda studiebidrag _ är behovsprövade, har visserligen i kun— görelsen i fråga icke stipulerats någon inkomstgräns. Emellertid har genom de tabeller för skilda inkomst- och för- mögenhetslägen, olika barnantal i sti- pendiatens föräldrahem m. m., vilka tabeller utarbetats av den för den stat- liga studiehjälpsverksamheten inrätta- de studiehjälpsnämnden —— behovspröv- ningen fått en annan karaktär än som är fallet vid de former av individuell behovsprövning, som tidigare berörts.

Vid vissa av de socialförmåner, för vilkas åtnjutande i vederbörande för- fattning finnes angiven inkomstgräns, skall, förutom härav föranledd inkomst- prövning, företas en individuell be- hovsprövning, avseende andra förhål- landen än rent ekonomiska. Så är fallet vid ferieresor för husmödrar, som sak- nar barn respektive har endast ett barn under föreskriven åldersgräns, och vid husmodersresor till semesterhem. I andra fall, där inkomstgräns finnes stadgad, är den därav föranledda in- komstprövningen förbunden enbart med ett krav på visst antal barn i när- mare angiven ålder. Sistnämnda för- hållande föreligger vid ferieresa för husmoder i annat fall än nyss sagts ävensom vid familjebostads- och bräns- lebidragen.

Hittills har skilts, bl. a. mellan social- förmåner, vid vilka föreligger en helt och hållet individuell behovsprövning, å ena, och förmåner med generellt reg- lerad inkomstprövning å andra sidan. Vid en indelning av de behovs- eller inkomstprövade socialförmånerna med utgångspunkt från grunden för inkomst- prövningen (såvitt gäller de indivi-

duellt behovsprövade förmånerna av- ses härvid det led i behovsprövningen, som berör inkomstförhållandena), be- finnes att i några fall anknytes till den beräknade framtida inkomsten _ så- som vid änkebidragen och de särskilda barnbidragen i vad avser andra barn än de föräldralösa att i andra fall an- knytes till den aktuella inkomsten —— såsom vid fattigvård och mödrahjälp _ samt att i övrigt anknytes till in- komsten under ett längre tillbaka lig- gande kalenderår; det sistnämnda är förhållandet vid ferieresorna för barn och husmödrar, husmodersresorna till semesterhem, familjebostads- och bräns- lebidragen, stipendierna enligt kungö- relsen om statlig studiehjälp samt vid ovan berörd bidragsform av förbätt- ringslån. Anknytningen avser dock i dessa fall ej den reella inkomsten utan —— som nedan beröres -— den till statlig inkomstskatt beskattningsbara.

I författning givna inkomstgränser för åtnjutande av socialförmån kan vara av varierande konstruktion. Vid det mest nrenodlade» fallet av dylik in- komstgräns utgår förmånen med sitt to- tala värde nnder inkomstgränsen men ej alls ovanför densamma. Så är för- hållandet vid ferieresorna för barn och husmödrar samt husmodersresorna till semesterhem. I andra fall varierar in- komstgränsen trappstegsvis i förhål- lande lill barnantalet. Så är — på sätt nedan kommer att beröras —- fallet vid familjebostads- och bränslebidragen.

Ang. innebörden av generella inkomstgränser med utgångspunkt från förhållandena vid ferieresorna, in. in.

Vid ferieresorna för barn och hus- mödrar samt husmodersresorna till se- mesterhem må den till statlig inkomst- skatt beskattningsbara inkomsten vid senaste taxering ej ha överstigit 5200 kr, i förekommande fall för makarna

gemensamt. (Vid fastställandet av den- na gräns — som gällt fr. o. m. är 1953 — beaktades inkomstutvecklingen t. o. m. är 1951.) Ej heller får vederbörande därvid ha påförts förmögenhetsskatt, dvs. innehaft behållen förmögenhet överstigande 50 000 kr (med undantag för det fall att den beskattningsbara inkomsten ej överstigit 1000 kr). Ge- nom anknytningen till den beskatt- ningsbara till skillnad från den taxe- rade inkomsten blir i viss mån be- aktat förhållandet, att levnadskostna- derna skiftar på olika orter. Familj, bo- satt på ort i högre dyrortsgrupp, kan sålunda genom det högre ortsavdra- get där _— ha viss högre inkomst än familj på ort med lägre levnadskostna- der, utan att överskridande av inkomst- gränsen sker. I den mån ortsavdragen ändras i förhållande till penningvär— dets växlingar, blir vidare inkomstgrän- sen i den socialförmånen avseende för- fattningen i motsvarande mån »rörlig». Slutligen bör här bemärkas att enär socialförmåner sådana som familjebo- stadsbidragen, ferieresorna och hus- modersresorna till semesterhem bevil- jas jämväl ogifta kvinnor ävensom än— kor och frånskilda med hemmavarande barn (i fråga om familjebostadsbidra— gen även änkling och frånskild man med hemmavarande barn) dessa vid statsskatten, såvitt gäller personer utan husföreståndarinna, åtnjuter ett ortsav- drag, som ligger mitt emellan avdraget för gifta personer å ena och ensam- stående å andra sidan. Detta förhållan- de medför, att det reella inkomstläge, i vilket dessa förmåner må åtnjutas _ så- vitt gäller ortsgrupp V —— i genomsnitt ligger 1000 kr lägre för nu berörda kategorier ensamstående med hemma- varande barn än för gifta personer. Mot en sådan »renodlad» form av in— komstgräns, som enligt ovanstående fö- religger beträffande ferieresorna och

husmodersresorna till semesterhem, kan riktas den kritiken, att om den be- skattningsbara inkomsten visst år kom- mit att det allra minsta överskrida den stadgade inkomstgränsen _ förmånen förloras i sin helhet (resp. ej alls er- nås). Inkomstgränsen skapar här ett mera eklatant tröskelproblem än som skulle vara fallet, om gränsen låge högre ju högre barnantalet vore.

Rörande nu gällande regler om in- komstgräns vid ferieresor och hus— modersresor till semesterhem bör dock nämnas, att inkomstökning visst år _ vilken i och för sig skulle medföra överskridande av inkomstgränsen _ ej redan det påföljande året med— för förlust av förmånen. Bortfallet in— träder nämligen —_ enär (enligt hu- vudregeln) inkomstprövningen skall grundas på den senaste taxering, enligt vilken debetsedlar utfärdats först då taxeringen för det beskattningsår, var- under inkomstökningen skett, blir känd, dvs. då debetsedel utfärdats för veder- börande. Då debetsedlarna erhålls först på senhösten men ifrågavarande re- sor söks i maj eller juni, kan veder- börande sålunda »vinna» ett år, utan att inkomstökningen förmärkes i här av- sett hänseende. _ Av det sagda fram- går att inkomstprövningen vid ifråga- varande resor (liksom vid familjebo- stadsbidragen och studiestipendierna) ej hänför sig till familjens ekonomiska situation vid den tidpunkt, då frågan om åtnjutande av förmånen är aktuell. Den administrativa fördelen med an- knytning till beskattningsbar inkomst, såsom underlättande prövningsförfa- randet, torde dock vara utslagsgivande härvidlag. Tillika bör bemärkas att _ som förut antytts _ vid sidan av ovan- nämnd inkomstprövning en individuell behovsprövning skall av husmodersse- mesternämnd vidtas såvitt gäller fe- rieresa för husmoder, som ej har minst

två barn under den angivna ålders- gränsen (barn, som året för resan ej når högre ålder än 14 år), ävensom vid husmodersresorna till semesterhem. Vid ansökan därom kan tillika, efter indi- viduell behovsprövning, stipendium för semestervistelse tilldelas husmoder.

Vid betraktande av inkomstgränsen för ferieresorna bör beaktas att även inkomstens storlek ovidkommande om- ständigheter kan föranleda, att för— månen ej kan åtnjutas. Sålunda bort- faller i exempelvis en familj två barn rätten till ferieresa för såväl husmodern _ frånsett att sådan resa kan beviljas henne efter individuell behovsprövning _ som det ena har— net, om detta året i fråga fyllt eller fyller 15 år. (Här bortses då från att modern kan få medfölja som vårdare vid ferieresa för det andra _ yngre barnet; detta under förutsättning att sistnämnda barn året i fråga ej uppnår högre ålder än 10 år eller eljest särskilt behov av vårdare föreligger.) Vidare förekommer i författningen om ferie- resorna krav på viss varaktighet av bortovaron i anledning av resan (för barn minst 4 veckor och för husmoder i regel ej under 10 dagar, dock icke i något fall under 7 dagar). Redan sist- nämnda regler kan tänkas i vissa fall förhindra, att barn eller husmoder, som i och för sig bort få åtnjuta ferieresa, ej kan begagna sig därav. Slutligen må nämnas att kostnaden för ferieresa, som företas helt eller delvis med järn- väg, bestrides av statsmedel endast till den del kostnaden för varje person fram och åter överstiger 5 kr för barn och vårdare och 10 kr för husmoder. För en tvåbarnsfamilj kommer sålunda resekostnaden för båda barnen med vårdare _ därest järnväg användes _ icke att överstiga sammanlagt 30 kr (3 x 5 x 2). Vid begagnande av annat färdmedel erhålles däremot hela resan

med

gratis (under förutsättning att rese- kostnaden uppgår till visst minimibe- lopp). Resor till barnkoloni _ även i vad avser vårdare _ samt husmoders- resor till semesterhem åtnjuts däremot, också såvitt gäller järnvägsresa, i stort sett gratis. Bestämmelserna, att den en— skilde på sätt nu sagts vid ferieresa skall bidra till kostnaden för järn- vägsresa, infördes 1951. 1952 tillkom härvid en undantagsregel för dels barn till ensamstående moder, dels ock barn från familj med minst tre hemmava- rande barn. Sådana barn blev genom denna ändring berättigade åtnjuta även järnvägsresa helt kostnadsfritt; detta gäller även eventuellt medföljande vår- dare. I nu berört hänseende _ varvid fråga är om en detalj har alltså hän- synstagande skett till de större barn- familjernas och de ensamstående möd- rarnas ekonomiska villkor.

Det torde för bedömande av inkomst- gränsens vid ferieresorna verkningar vara av intresse att söka få fram en ungefärlig siffra för det högsta reella inkomstläge, i vilket nämnda resor (ävensom resorna till semesterhem för husmödrar) må åtnjutas. Härvidlag bör —— såvitt avser familj i ortsgrupp V _ till det högsta »tillåtna» beskattnings- bara beloppet, 5200 kr, läggas ortsav- draget på 4000 kr, varvid ernås 9200 kr. Hänsyn måste även tas till att för visst tidigare år debiterad kommunal inkomstskatt varit avdragsgill vid fast— ställandet av den till statsskatt beskatt- ningsbara (i första hand taxerade) in- komst, som den vid inkomstprövningen aktuella debetsedeln utvisar. Detta av- drag för kommunalskatt torde kunna i ortsgrupp V i inkomstläge, varom här är fråga _ under förutsättning att in- komsten det tidigare år, den här an- tagna kommunalskatten avser, ej avse- värt avvikit från den inkomst, nu ifrå- gavarande taxering hänför sig till, samt

under antagande av en kommunal ut- debitering av 12 kr per skattekrona _ uppskattas till cirka 900 kr. Sålunda ernås ett belopp av högst 10100 kr. Slutligen bör denna summa ökas med de ytterligare »allmänna avdrag», ve- derbörande ägt göra i sin till grund för taxeringen liggande självdeklaration (folkpensionsavgift, resor till arbets- platsen, försäkringar m. m.). Uppskatt- ningsvis torde detta belopp för en lön- tagare uppgå till 400 kr. Slutligt ernås sålunda _ såvitt gäller en löntagare i ortsgrupp V _ ett inkomstläge av högst ca 10 500 kr. Därest båda makarna i här avsedd familj gemensamt förvärvat in- komsten, blir det ovan till cirka 400 kr för »allmänna avdrag» (frånsett kommunalskatt) uppskattade beloppet betydligt högre, enär hustrun då ägt göra avdrag såsom förvärvsarbetande till ett belopp av högst 1000 kr, var- igenom det högsta inkomstläge, i vilket ifrågavarande socialförmån må åtnjutas, i motsvarande mån ökas. Det högsta faktiska inkomstläget blir sålunda här— vidlag 11500 kr. (Nämnda »förvärvs- avdrag» förutsätter att i familjen fin- nes barn under 16 år. 1 000 kr är maxi— miavdrag härvidlag. Avdrag intill detta belopp förutsätter, att hustruns egen inkomst överstiger 7000 kr.) _ Som förut berörts utgör ortsavdraget i orts- grupp V för ensamstående med hem- mavarande barn men utan husföre- ståndarinna anställd 3 000 kr. På grund härav blir det högsta reella inkomst- läget för åtnjutande av här ifrågava- rande socialförmåner 1 000 kr lägre än för familj, där hustrun ej har förvärvs— arbete, eller sålunda 9500 kr.

Inkomstprövningens utformning vid familjebo- stadshidragen samt storleken av dessa bidrag

I fråga om familjebostads- och bräns- lebidragen är i författningen därom

angiven inkomstgräns som förut an- tytts _ i vissa hänseenden annorlunda konstruerad. För normalfallet, dvs. hell bidrag, innebär inkomstprövningsre- geln, att den beskattningsbara inkoms- ten ej må ha överstigit visst belopp, här 6 000 kr. Vidare erfordras att i familjen ingår minst två barn, som ej fyllt 16 år. Till skillnad från vad som är fallet vid ferieresorna är emellertid det- ta inkomststreck icke fast utan varierar i förhållande till antalet barn i dylik ålder utöver två. Den till statsskatt be- skattningsbara inkomsten, 6000 kr, skall sålunda vid inkomstprövningen ökas med 1000 kr för varje barn i nämnd ålder utöver två. Gränsen för helt bidrag blir sålunda för familj med tre barn 7 000 kr, för familj med fyra barn 8 000 kr i beskattningsbar inkomst etc. Det högsta inkomstläge för lönta- garfamilj i ortsgrupp V, i vilket helt bidrag må åtnjutas, torde _ vid an- vändande av förut angivna metod för ernående av den reella inkomsten röra sig omkring respektive 11 300 kr (6 000—5200=800; 10 500+800= 11300), 12300 kr och 13300 kr. (I verkligheten torde den reella inkomsten härvidlag ligga ännu något högre, enär avdraget för debiterad kommunalskatt i regel varit högre ju högre inkomst- nivå den föreliggande taxeringen utvi- sar.) För ensamstående med minst två hemmavarande barn (men utan hus— föreståndarinna) torde det högsta reel- la inkomstläget för åtnjutande av helt bidrag ligga i genomsnitt 1 000 kr lägre eller vid respektive 10300, 11 300 och 12300 kr. För familj, där hustrun har förvärvsarbete och äger utnyttja :för- värvsavdraget» intill 1 000 kr, torde samma högsta inkomstläge i stället lig- ga 1 000 kr högre eller vid resp. 12 300, 13300 och 14300 kr.

Genom den nu återgivna regeln om 1 000 kronors höjning av inkomstgrän—

sen för varje barn utöver två har förut berörd trappstegsmetod blivit tilläm— pad, nämligen såvitt gäller barnfamil— jer i samma inkomstläge men med olika barnantal (i vad avser antal barn ut- över två). Emellertid föreligger härvid- lag en uppmjukning av inkomststrecket jämväl såvitt gäller barnfamiljer i olika inkomstlägen men med samma barn- antal (i vad avser antal barn utöver två), nämligen genom reglerna om re- ducerat (halvt) familjebostads- och bränslebidrag och förhöjt familjebo- stadsbidrag. Halvt bidrag må utgå för det fall att det ovan för helt bidrag angivna inkomststrecket överskridits med högst 1500 kr (dock föreligger här den spärregeln, att halvt bidrag ej må utgå till familj med flera än nio barn i ålder, varom här är fråga). In- komstgränsen för halvt bidrag utgör så- lunda för familj med två barn 7 500 kr, för familj med tre barn 8500 kr, och för familj med fyra barn 9 500 kr i be- skattningsbar inkomst (dock med spärr efter nio barn). Det högsta reella in- komstläget för åtnjutande av halvt bi- drag bör, i förhållande till läget vid helt bidrag, ligga minst 1 500 kr högre, alltså _ för löntagarfamilj i ortsgrupp V _ vid respektive 12 800 kr, 13 800 kr och 14 800 kr etc., allt i förhållande till antalet bidragsberättigade barn utöver två. För ensamstående med minst två hemmavarande barn ligger det högsta »tillåtna» inkomstläget härvidlag i ge- nomsnitt 1 000 kr lägre och för familj, där hustrun äger utnyttja »förvärvsav- drag» upp till 1 000 kr, i motsvarande mån högre. Såtillvida har medelst re- geln om halvt bidrag beaktats den trös- kel, som inkomstgräns medför, att över— skridande av densamma (vid oföränd- rat barnantal) med belopp, som ej kan anses obetydligt, icke leder till förlust av hela förmånen utan endast hälften därav.

För förhöjt familjebostadsbidrag gäl- ler att dylikt må utgå, därest den be- skattningsbara inkomsten med ovan- nämnt tillägg därtill för varje bidrags- berättigat barn utöver två ej över— stiger hälften av det belopp, som utgör gräns för helt bidrag. Gränsen för för— höjt familjebostadsbidrag utgör sålun- da för familj med två barn 3000 kr, för familj med tre barn 3 500 kr, och för familj med fyra barn 4 000 kr i be- skattningsbar inkomst. Emellertid gäl- ler härvidlag ett fint inkomststreck, 5 000 kr i beskattningsbar inkomst, vid vars överskridande förhöjningen _ oav- sett barnantalet _ går förlorad. För löntagarfamilj i ortsgrupp V torde så- lunda _ vid användande av den ovan i fråga om ferieresorna anlitade meto- den för ernående av det högsta in- komstläge, i vilket förhöjt bidrag må åtnjutas förhöjning ej beviljas i in— komstläge överstigande ca 10 300 kr (5 200 _ 5 000 = 200; 10 500 _200 : 10300). För ensamstående med minst två barn blir det högsta beloppet ca 9 300 kr och för familj, där hustrun så- som förvärvsarbetande åtnjuter maximi- avdrag vid statsskatten, högst 11 300 kr. Vidare gäller härvidlag viss förmögen- hetsspärr. Förhöjt bidrag må sålunda ej utgå för det fall att vederbörande vid senaste taxering påförts förmögenhets— skatt.

Beträffande bidrags ifrågavarande storlek gäller följande. Vid helt familje- bostadsbidrag anknytes till antalet bi- dragsberättigade barn, i det att bidra- get utgår med ett årligt belopp av 150 kr för varje barn. Helt bränslebidrag utgör för år (frånsett Norrland samt Värmlands och Kopparbergs län) _ oavsett antalet barn utöver två _ 240 kr i fråga om enfamiljshus och 150 kr i fråga om två- eller flerfamiljshus. Familjebostads- och bränslebidragets totala ärliga belopp vid helt bidrag ut-

gör sålunda beträffande lägenhet i två- eller flerfamiljshus (utom i de nordliga länen, där bränslebidraget är högre),för familj med två barn 450 kr, för familj med tre barn 600 kr, för familj med fyra barn 750 kr etc. (Är familjen i stället bosatt i enfamiljshus, blir årliga beloppet för vart fall 90 kr högre.) Vid halvt bidrag utgör årliga totalbeloppet i motsvarande fall respektive 225, 300 och 375 kr etc. Sistnämnda belopp är sålunda desamma, som går förlorade vid överskridande av inkomstgränsen för helt bidrag. Förhöjt familjebostadsbi- drag (i fråga om bränslebidrag finnes ej formen förhöjt bidrag) utgår alltid med samma belopp _ oavsett antalet barn utöver två nämligen med 210 kr för år. Vid förhöjt dylikt bidrag åt- njuter sålunda familj, bosatt i två- eller flerfamiljshus (utom i de nordliga lå- nen), i fall av två bidragsberättigade barn 660 kr, i fall av tre barn 810 kr och i fall av fyra barn 960 kr (därest familjen är bosatt i enfamiljshus för vart fall ytterligare 90 kr).

Slutligen må i fråga om dessa bidrag anföras att inkomstökning som i och för sig skulle medföra bortfall (helt eller delvis) av bidragen _ verkar en- dast »på längre sikt», i det att bort— fall eller sänkning av bidraget ej får inträda, förrän inkomstgränsen vid var— dera av två på varandra följande årliga prövningstillfällen konstaterats ha bli- vit överskriden. Vidare föreligger det undantaget från »tvåbarnsregelna, att familj, där antalet minderåriga barn nedgått till ett, må under ytterligare högst två år åtnjuta bidrag. (Nedgår däremot antalet minderåriga barn till 0, upphör bidraget med utgången av påföljande år.) Genom att dessa bi- drag numera må utgå till familj, bo- satt i lägenhet som färdigställts tidi— gast i januari 1942, torde antalet fa- miljer, som på grund av regeln om

byggnadsår blir uteslutna från bidra- gen (ibland åtnjutes i dylikt fall famil- jebidrag av äldre typ), avsevärt ha ned- gått. Fortfarande gäller vissa krav på utrymme och standard beträffande lä- genhet, för att familjebostadsbidrag skall kunna beviljas. Vid särskilda skäl må dock dispenseras från dessa krav.

Inkomstprövningen vid stipendier för studier vid allmänt läroverk m. fl. läroanstalter

Som tidigare berörts är den till stat— lig inkomstskatt beskattningsbara in- komsten en faktor av vikt även vid prövning av ansökning om stipendier för studier vid allmänt läroverk m. fl. läroanstalter under statlig tillsyn. Dy- likt stipendium kan erhållas fr. o. m. klass 2' resp. 35 i realskola (eller mot- svarande skolform) samt i gymnasium m. m. Den beskattningsbara inkomsten för föräldrarna är dock ej ensam av- görande. Förutom till föräldrarnas be— hållna förmögenhet tas hänsyn till an- talet syskon till stipendiaten, som är under 18 år och utan egen deklara- tionspliktig inkomst, till stipendiatens eget disponibla kapital samt understöd eller stipendier till honom från annat håll ävensom till föräldrarnas even— tuellt överskjutande skulder. Hänsyns- tagandet till samtliga dessa faktorer sker genom att olika tabeller fastställts, utvisande skilda behovstal för olika in- komst-, förmögenhets- och skuldinter- valler etc. Även lägre behållen förmö- genhet än till förmögenhetsskatt be- skattningsbar dylik beaktas. Det sagda torde böra åskådliggöras med ett exem— pel: Föräldrarnas beskattningsbara in- komst antages utgöra 5000 kr, deras behållna förmögenhet 20 000 kr. Vidare antages stipendiaten ha två syskon un- der 18 år, vilka saknar egen inkomst. Tabellen för beskattningsbar inkomst ger här + 2 som behovstal, vilket tal enligt samma tabell skall ökas med 2

med hänsyn till de båda syskonen. För- äldrarnas förmögenhet skulle, om sti- pendiaten varit enda barnet, ha för- anlett ett minusbehovstal av 2. Med hänsyn till de båda syskonen uppstår dock intet minusbehovstal. Slutligt fö— religger sålunda plusbehovstalet 4. Slut- tabellen utvisar för behovstalet + 4 ett stipendiebelopp för läsår av 360 kr (40 kr för månad under 9 månader av året). Sluttabellen innefattar en glidande ska- la på sätt att högre + sluttal ger högre stipendiebelopp. Vid sluttalet +8 och mera utgör stipendiet 675 kr för läsår, vilket belopp enligt tabellen är maxi- mum. Vid sluttalet + 1 utgör stipendiet för läsår 90 kr; detta är minimigräns. _ Av vad här anförts torde framgå, att familjernas struktur i avseende å olika antal barn vunnit särskilt beaktande. En beskattningsbar inkomst inom t. ex. intervallen 10 960—12 480 kr ger ett minusbehovstal av 3. Finns emellertid fyra syskon (under 18 år etc.) till sti- pendiaten, blir behovstalet i stället + 1, och stipendium må beviljas med som nyss sagts 90 kr för läsår. Därest föräldrarna i sistnämnda fall haft över- skjutande skulder med t. ex. 10 000 kr, hade behovstalet i stället blivit + 3 och stipendium fått åtnjutas med 270 kr för läsår. _ Utöver de stipendiebelopp, här omförmälda Sluttabell utvisar för olika plus-behovstal, äger studiehjälpsnämn- den bevilja på främmande ort inackor— derad stipendiat särskilt bidrag till kostnaden för längre resor hemorten— skolorten. Slutligen må omnämnas dels att krav på studielämplighet gäller för erhållande av stipendium, dels oclc att studiehjälpsnämnden icke är bun- den av den tabellmässiga prövningen; för avvikelser från densamma erfordras dock ömmande skäl.

Stipendier beviljas av studiehjälps- nämnden även till elever i försökssko- lorna (enhetsskolorna). Ovan angivna

behovsprövningsprinciper samt princi- per för storleken av stipendiet gäller även härvidlag. Dock fordras ej sär- skild studielämplighet. Stipendierna

gäller endast klasserna 8 och 9; för klass 8 får dock stipendium beviljas en- dast då ömmande skäl föreligger.

Åldersgränser för barn i skatte- och sociallagstiftningen

Av kanslisekreteraren Alf Björnelid

I skattelagstiftningen har förekoms- ten av hemmavarande barn till den skattskyldige betydelse i två hänseen- den, nämligen dels för storleken av det avdrag, förvärvsarbetande gift kvinna må åtnjuta vid taxering till statlig in- komstskatt, dels oclc för ensamstående skattskyldigs _ som haft husförestån- darinna anställd åtnjutande av såväl det kommunala som det statliga orts- avdragets maximibelopp. I båda fallen är den för barnet (om fler än ett barn finnes är utan relevans) gällande ål- dersgränsen 16 år, dvs. för barnet skall under beskattningsåret ha förelegat rätt till allmänt barnbidrag. Vad ovan sagts om »förvärvsavdrag» för gift (med mannen sammanlevande) kvinna vid statsskatten avser avdraget på högst 1 000 kr (dock ej överstigande 300 kr jämte 10 % av förvärvsinkomsten). Däremot är förekomsten av hemmava- rande barn utan betydelse för åtnju- tande av det lägre »förvärvsavdraget», högst 300 kr, vid statsskatten liksom för åtnjutande av samma avdrag vid kommunalskatten; detsamma är förhål- landet i fråga om jordbrukares och rö- relseidkares åtnjutande av avdrag (högst 300 kr) vid statsskatten för värdet av hustruns arbete i förvärvs- källan. _ Det må här omnämnas, att det familjeavdrag för hemmavarande (resp. av den skattskyldige underhål- let) barn, vilket avdrag _ såvitt gäller

statsskatten _ före barnbidragsrefor- mens ikraftträdande 1948 ingick i orts- avdraget, avsåg barn i ålder intill 18 år. Tillika var avdragsbeloppet högre för det tredje och därpå följande barn.

I sociallagstiftningen är, såvitt gäl— ler allmänt och särskilt barnbidrag samt bidragsförskott, åldersgränsen 16 år (i vad avser allmänt och särskilt barnbidrag upphör dessa med ut- gången av det kvartal resp. den månad, varunder barnet fyller 16 år; bidrags- förskotten utgå intill den dag denna ål- der uppnås). _ Vid familjebostads- och bränslebidragen är den relevanta ål- dersgränsen för barn inom familjen likaledes _ som huvudregel 16 år, dock må härvidlag även äldre barn, som erhåller fortsatt utbildning eller eljest mera stadigvarande är utan ar- betsförtjänst, efter prövning av det bi- dragsbeviljande organet, medräknas (utan att någon viss åldersgräns stad- gats). Ett mera betydande undantag från 16-årsgränsen härvidlag utgör be- stämmelsen, att familj, som åtnjutit ifrågavarande bidrag men i Vilken an- talet barn under 16 år nedgått till ett, må under ytterligare högst 2 år åt- njuta bidragen. _ Vid ferieresor för barn och för husmödrar (frånsett det fall att husmor beviljas förmånen efter individuell behovsprövning) utgör den högsta medgivna åldern hos barnen 14 år, dvs. förutsättning är, att intet av

barnen det år, resan företages, fyller 15 är. För att beviljad ferieresa för barn skall avse även vårdare erfordras i regel att barnet året i fråga ej uppnår högre ålder än 10 år. För åtnjutande av änke(änklings—)bidrag erfordras bl. a. minst ett hemmavarande barn i ålder under 12 år. _ Enligt sjukför- säkringslagen är den för barn relevanta åldersgränsen 16 år, dvs. intill denna ålder är barnet sjukvårdsförsäkrat ge- nom _ i regel _ för fadern gällande sjukförsäkring, och intill denna ålder för barnet resp. barnen utfår familjen (under förutsättning att fadern har viss

minimiinkomst av förvärvsarbete) vid faderns sjukdom barntillägg till hans sjukpenning; för att barntillägg där- emot skall utgå till icke förvärvsarbe- tande hustrus grundsjukpenning, då hon åtnjuter sjukhusvård (grundsjuk- penningen benämnes härvid hempen- ning), erfordras att barnet (barnen) är under 10 år; (tillika utgör hempen- ningen i detta fall alltid 3 kr). Motsva- rande regel ang. åldern hos hemmava- rande barn gäller i fråga om barntillägg till grundpenning, som utgår enligt la— gen om moderskapshjälp till moder.

Regler för familjeheskattningen

Av tf. kammarrättsassessorn Ralf Magrell

Vid beskattningen tages i princip icke längre någon hänsyn till barnförsörj— ningskostnaderna. Såsom av det följan- de framgår har dock existensen av barn i hemmet viss inverkan på skatten dels för förvärvsarbetande hustru och dels för ensamstående såvitt gäller storleken av förvärvsavdraget vid statsskatten resp. storleken av det statliga ortsav- draget. Den följande framställningen uppdelas i två avsnitt: Beskattningen av äkta makar och Beskattningen av ensamstående med barn.

Beskattningen av äkta makar

Kortfattad historik och översikt. För äkta makars beskattning kan huvudsak- ligen två metoder ifrågakomma, sam- beskattning eller särbeskattning. Kom- binationer kan tänkas av de båda me- toderna, vilka emellertid är de två hu- vudlinjerna. Vid sambeskattning betrak- tas makarna såsom ett enda skattesub- jekt och skatten beräknas på deras sam- manlagda inkomster respektive förmö- genheter. Vid särbeskattning däremot beskattas makarna helt oberoende av varandra. Frågan om särbeskattning eller sambeskattning var föremål för omfattande utredningar under slutet av 1940-talet fram till 1951. Se härom sär- skilt avsnitt nedan om sambeskattning eller särbeskattning.

Senast genom 1952 års riksdags be- slut har sambeskattningsprincipen fast-

slagits i svensk beskattningsrätt. Denna princip har gamla anor i skattelagstift- ningen (se SOU 1949: 47, s. 19—73, var- est utförlig historik finnes). Sålunda fanns redan i 1897 års bevillningsför- ordning föreskrivet, att i fråga om be- frielse från eller lindring i däri avsedd beskattning skulle i gift mans inkomst inräknas även hustruns inkomst. I praxis taxerades mannen även för hust- runs inkomst, oaktat bestämmelser här- om ej fanns. År 1908 infördes uttryck- liga bestämmelser om samtaxering av äkta makar. Dessa bestämmelser har därefter i princip bibehållits, och de ändringar, som förekommit, har hän- fört sig till ortsavdrag, skatteskalor och förvärvsavdrag.

Ortsavdrag. Det bevillningsfria av- draget var år 1908 detsamma för äkta makar som för ensamstående, nämligen 500 kr. Vid 1919 års riksdag inför- des vid statsbeskattningen ortsavdrag. Grundavdraget bestämdes till 600— 1000 kr, beroende på ortsgrupp, och familjeavdraget till 200 kr för hustru och för varje barn oberoende av ortsgrupp. År 1920 infördes kommunala ortsavdrag och familjeavdrag, vilka utgjorde hälf- ten av de statliga avdragen. Vid båda taxeringarna tillämpades den s. k. bank- ningen. Genom 1928 års skattereform höjdes avdragen, vilka f. ö. under mel- lantiden varit föremål för provisoriska

ändringar. Vid den kommunala beskatt- ningen fastställdes grundavdragen till 340—500 kr och familjeavdragen till 160—200 kr för hustru och för varje barn beroende på ortsgrupp. Statsskatte- avdragen blev dubbelt så stora. Genom 1938 års skattereform ändrades de stat- liga ortsavdragen så att familjeavdragen höjdes under det att grundavdragen något sänktes, varjämte ett system med successivt fallande ortsavdrag för en- samstående utan barn infördes. Detta innebar en relativ skärpning av skatten för ensamstående (»ungkarlsskatten»). År 1947 genomfördes mer genomgripan- de förändringar. Barnavdragen avskaf- fades vid den statliga taxeringen och ersattes med skattefria barnbidrag å 260 kr per barn under 16 år. De statliga ortsavdragen höjdes till 2 500—3 000 kr för äkta makar tillhopa. För ensam- stående blev ortsavdraget 1600_2 000 kr. Om den ensamstående icke hade försörjningsbörda för barn, minskade dock avdraget successivt och bortföll helt vid inkomster över 10 600_11 000 kr (»ungkarlsskatten»). De kommunala ortsavdragen kvarstod oförändrade till år 1950, då de höjdes till nuvarande be— lopp, 1 180—1 400 kr för ensamstående och 1680_2 000 kr för äkta makar. Samtidigt borttogs familjeavdraget för barn även vid den kommunala beskatt- ningen och barnbidragen höjdes i sam- band härmed till 290 kr för barn. De nya avdragsreglerna tillämpades första gången vid 1953 års taxering. Genom beslut av 1952 års riksdag genomfördes ytterligare förändringar av de statliga ortsavdragen, varigenom dessa fick sin nuvarande utformning. De härav föran- ledda bestämmelserna tillämpades första gången vid 1954 års taxering. Därvid anknöts i viss mån till de senast be- stämda kommunala ortsavdragen. Orts- avdragen för ensamstående bestämdes sålunda till samma belopp som det kom—

munala ortsavdraget för äkta makar eller till 1 680_2 000 kr. Bestämmelser- na om reducering av ensamståendes av— drag borttogs. Ortsavdragen för äkta makar bestämdes till dubbla beloppen av de för ensamstående, eller till 3 360 _4 000 kr. Samtidigt infördes en tredje grupp av ortsavdrag för ogift med barn (under förutsättning att husförestånda- rinna saknats), vilka bestämdes till en och en halv gång ortsavdragen för ensam- stående eller till 2520—3 000 kr. Sam- tidigt infördes den betydelsefulla änd- ringen vid såväl den statliga som den kommunala taxeringen att äkta makar tillgodoförs hälften var av ortsavdra- gen i den mån deras inkomster räcker till. De sålunda genomförda reglerna bör även ses i samband med att såsom nedan skall visas nya skatteskalor in- fördes. I detta sammanhang må även nämnas, att fr. o. m. inkomståret 1954 ortsgrupp I icke längre tillämpas, utan ortsgrupperingen numera endast omfat- tar ortsgrupperna II—V.

Skatteskalor. Före ikraftträdandet av de 1952 beslutade ändringarna av de statliga ortsavdragen tillämpades samma skatteskalor vid den statliga inkomst- beskattningen för ensamstående och äkta makar. I samband med 1952 års ändringar av ortsavdragen infördes skil- da skalor. Sålunda skall en skatteskala användas för äkta makar och en annan, något högre, för övriga skattskyldiga

Beskattningsbar Skatt (100 % uttag)

inkomst

äkta makar övriga

4 000 ....... 480 480 6 000 ....... 720 800 8 000 ....... 960 1 200 10 000 ....... 1 280 1 680 12 000 ....... 1 680 2 220 16 000 ....... 2 680 3 420 20 000 ....... 3 880 4 780 30 000 ....... 7 380 8 580 40 000 ....... 11 380 12 780

fysiska personer m. fl., vilket framgår av nedanstående tablå. Jämför även tablåerna vid slutet av framställningen.

Förvärvsavdrag för gift kvinna in- fördes första gången år 1919 vid den statliga taxeringen och bestämdes till 400 kr. Det motiverades med att hustru som hade förvärvsarbete skulle få av- draga kostnaden för nödigt biträde i hemmet. År 1920 infördes förvärvsav- drag även vid den kommunala taxering— en. I fråga om såväl stats— som kom— munalskatten bestämdes avdragen till högst 400 kr varvid 200 kr skulle få avdragas utan villkor och ytterligare 200 kr, därest kostnad för biträde i hemmet förekommit. Vid 1928 års skat- tereform borttogs omkostnadsavdragen, 200 kr för biträde i hemmet, varemot de generella avdragen å 200 kr bibe- hölls, dock endast i den mån gift kvin- na haft inkomst av rörelse eller av eget arbete samt _ i vad avser kommunal- skatten denna inkomst hänfört sig till hemortskommunen. Motiveringen för bibehållandet av sistnämnda avdrag var att sambeskattningens verkningar dår- igenom kunde mildras. 1938 avskaffa- des förvärvsavdraget vid den statliga taxeringen, vilket får ses i samband med att grundavdraget för gift och fa- miljeavdraget för hustru gjordes lika , stora. Vid 1947 års skattereform höjdes förvärvsavdraget för gift kvinna vid den kommunala taxeringen till 300 kr. Samtidigt återinfördes sådant avdrag vid den statliga taxeringen. Avdraget bestämdes vid den statliga taxeringen till hälften av hustruns inkomst av rö- relse eller eget arbete, dock högst 1 000 kr. Genom de 1952 beslutade ändring- arna erhöll förvärvsavdraget vid den statliga taxeringen sin nuvarande ut- formning. Avdraget utgör 300 kr, dock att, om hustrun haft hemmavarande barn, avdraget höjes intill 1 000 kr med

10 procent av hennes inkomst av rö— relse eller eget arbete. Vidare skall gift man, som haft inkomst av jordbruks- fastighet eller rörelse och vars hustru utfört arbete i förvärvskällan få åtnjuta avdrag med 300 kr i den mån inkoms- ten därtill förslår. Avdragen vid den statliga taxeringen må icke överstiga 300 kr respektive om barn funnits 1 000 kr. Vid såväl den statliga som den kommunala taxeringen gäller att hust- run skall ha sammanlevt med mannen och under större delen av beskattnings- året varit bosatt här i riket. I detta sam- manhang må nämnas, att riksdagen vid 1954 års höstsession begärt en översyn av reglerna om förvärvsavdraget (se Bevillningsutskottets bet. nr 62/1954).

Statlig förmögenhetsskatt. Skatt på för- mögenhet infördes år 1910 på det sätt att 1leo av den skattepliktiga förmögen- heten inräknades i det till statlig in- komst- och förmögenhetsskatt taxerade beloppet. Åren 1934—38 uttogs vid si- dan härom en särskild skatt å förmögen- het. Permanenta bestämmelser om sär- skild förmögenhetsskatt infördes 1938, varvid samtidigt ovannämnda lhm sänk— tes till 1Am,. År 1947 frigjordes förmögen- hetsskatten helt från inkomstbeskatt- ningen och en skiktskala infördes, vil- ken innebar bl. a. att förmögenheter under 30 000 kr var skattefria. År 1952 ändrades skalan något och 50 000 kr fritogs från beskattning. Äkta makars förmögenheter sammanslås och skatten beräknas på deras sammanlagda för- mögenheter, men det skattefria avdraget 50 000 kr är lika för makar och ensam- stående.. Därest hemmavarande barn under 21 är icke har till statlig inkomst- skatt beskattningsbar inkömst skall en- dera av föräldrarna taxeras för barnets förmögenhet. Barnets förmögenhet sam- manlägges alltså med föräldrarnas men något ytterligare skattefritt avdrag åt-

njutes icke heller i detta fall. Såsom exempel kan nämnas, att på en beskatt- ningsbar förmögenhet (eller makars sammanlagda beskattningsbara förmö- genhet) av 75 000 kr är förmögenhets- skatten enligt nuvarande bestämmelser 125 kr, på 100 000 kr 250 kr, på 150 000 kr 650 kr, på 200000 kr 1 150 kr, på 400 000 kr 3 750 kr och på 1 000 000 kr 13 350 kr.

Frågan om sambeskattning eller sär- beskattning. Se härom närmare sambe— skattningssakkunniga (SOU 1949:47) och 1949 års skatteutredning (SOU 1951: 51, s. 159 ff).

En konsekvent genomförd särbeskatt— ning skiljer sig från gällande skatte- system bl. &. därutinnan, att hänsyn icke tages till försörjningsbörda gent- emot hustru. Emellertid kan man tänka sig, att ena maken får utnyttja andra makens ortsavdrag, därest denna make icke själv kan utnyttja det. Det prak— tiskt mest betydelsefulla hindret mot särbeskattning är risken för skatteflykt genom överflyttningar av inkomst eller förmögenhet mellan makar. Vinsten av sådana överflyttningar belyses i en ta- bell å s. 170 i SOU 1951: 51. Skatteut- redningen diskuterade även olika va- rianter av särbeskattningssystem (s. 175—181) men ansåg sig icke kunna förorda något sådant.

Den inom sambeskattningssakkunniga av ledamoten Ebon Andersson framförda tudelningsprincipen, såväl i renodlad form som i flera modifierade utform- ningar, togs också upp till prövning av skatteutredningen (s. 181 ff). Ett ge- nomförande av principen skulle med— föra en betydande omfördelning av skattebördan. Det ansågs att skillnader- na i de högre inkomstskikten mellan gift och ogift (s. 189) icke kunde mo- tiveras med den ökade försörjningsbör- dan. En relativ skärpning av beskatt-

ningsbördan för ensamstående skulle bli följden.

En sammanfattning lämnas i SOU 1951: 51 s. 202—203; Principinställning s. 162—163.

Avslutningsvis må erinras om chefens för finansdepartementet uttalande i di— rektiven för de nu tillsatta skattelätt- nadssakkunniga, att sambeskattningens utformning icke bör rubbas. Denna de- partementschefens inställning återkom- mer i ett interpellationssvar i riksda- gens första kammare den 15 april 1955, där departementschefen uttalar, att sambeskattningsfrågan finge anses ha blivit i princip löst genom riksdagens beslut i ämnet är 1952.

Sambeskatlningens verkningar. Enligt 20 & kommunalskattelagen må vid in- komstberäkningen avdrag icke ske för värdet av arbete, som i den skattskyl- diges förvärvsverksamhet utförts av andre maken. Detta förbud medför en gemensam beskattning av makarna, s. k. faktisk sambeskattning. Visst undantag från detta förbud finns numera, som ovan visats, därigenom att förvärvsav- drag för hustru i vissa fall kan tillgodo- föras mannen.

Som ovan nämnts bygger beskattning- en av äkta makar, som lever tillsam- mans och båda taxeras för inkomst, på principen om sambeskattning (eller samtaxering). Dennas väsentligaste in- nebörd är att skatten beräknas på ma- karnas sammanlagda inkomster. Vid den kommunala taxeringen, vilken ju är proportionell, innebär detta i och för sig ingen ökad skattebörda. Som förut nämnts är emellertid de kommunala ortsavdragen för äkta makar (1680— 2 000 kr) lägre än för två ensamstående skattskyldiga (1 180—1 400 kr). I högsta ortsgrupp förlorar alltså äkta makar på ortsavdragen (2 x 1 400) —2 000 = 800 kr. Å andra sidan kan hustrun i fall av

inkomst av rörelse eller eget arbete få tillgodoföra sig förvärvsavdrag med 300 kr. Då kvarstår 500 kr. Vid en kommunal utdebitering av exempel- vis 11 kr får alltså äkta makar i ett så- dant fall efter giftermålet en ökad kom- munal skatt av 55 kr.

Vid den statliga taxeringen är pro- blemet mer komplicerat, enär skatten är progressiv. Den skärpning, som detta i och för sig medför vid sambeskatt- ning, har man sökt att i möjligaste mån mildra genom att skilda skatteskalor tillämpas för äkta makar och ensam- stående, genom att makar erhåller dub- belt så stort ortsavdrag som ensamstå- ende och genom att hustrun i många fall äger åtnjuta förvärvsavdrag upp till 1 000 kr. Genom dessa olika samverkan— de faktorer, vilka icke kan bedömas var för sig har åstadkommits att någon ökad skattebörda för äkta makar i regel icke uppkommer efter giftermålet. Skat- teskalorna har avvägts så att skatten för äkta makar med en beskattningsbar in- komst upp till 10 000 kr, dvs. en taxe- rad inkomst av 13 520—14000 kr, be- roende på ortsgrupp, blir dubbelt så stor som för en ensamstående med hälf- ten av makarnas inkomst. Inom denna gräns har sålunda i praktiken åstad- kommits en sambeskattning enligt tu- delningsprincipen (Ebon Anderssons linje). Hur de nya skatteskalorna ver- kar utvisas av en tabell ur prop. 213 till 1952 års riksdag som har återgivits på nästa sida.

Såsom framgår av denna tab. 1 er- håller äkta makar i de flesta fall mins— kad statlig inkomstskatt efter giftermå- let. Den gräns, vid vilken ökad samman- lagd skatt efter giftermålet uppkommer, går vid en inkomst av 10 000 kr för var- dera av makarna.

Det må anmärkas, att i tabellen har räknats med förvärvsavdrag för hustru med allenast 300 kr, under det att så-

dant avdrag kan erhållas med upp till 1 000 kr, därest makarna har hemma- varande barn.

Av tabellen kan även utläsas lättnaden i statlig inkomstskatt för mannen, då han gifter sig och hustrun icke arbetar.

Sammanfattningsvis torde kunna sä- gas, att det ökade skattetryck på äkta makar i förhållande till deras skatt före giftermålet, som sambeskattningen en- ligt dess nuvarande utformning i vissa fall kan medföra, icke i något fall är av den storleksordningen, att detsamma skulle kunna antagas influera på fa- miljebildningen. Emellertid torde i det allmänna medvetandet förekomma vissa föreställningar om att sambeskattning vid varje tillfälle medför ökad skatt och att ökningen alltid är av väsentlig storlek. Det synes angeläget att dessa vanföreställningar undanröjes.

Sambeskattningens verkningar kan även bedömas utifrån den frågeställ- ningen, hur mycket ökad skatt en fa- milj erhåller, därest en icke förvärvs— arbetande hustru tillfälligt önskar taga ett arbete. Följande exempel kan tjäna till belysning härav.

Därest en »hemmafru» önskar till- fälligt taga en arbetsanställning, ett vi- kariat eller dylikt, måste hon hos den lokala skattemyndigheten begära en skattsedel för preliminär skatt om hon inte förut har sådan. Därvid har hon möjlighet att erhålla jämkning i skat— ten. (Det förutsättes, att hon icke har andra inkomster.) Om hennes inkomst av anställningen icke kommer att över- stiga hälften av det kommunala orts- avdraget för äkta makar ökat med för- värvsavdraget 300 kr, dvs. (1 760 : 2 + 300 =) 1180 kr i ortsgrupp II och (2 000 : 2 + 300 =) 1 300 kr i ortsgrupp V, torde hon bli befriad från käll- skatt. Har hon skattsedel förut får hon begära jämkning på samma sätt. —Man- nen får ingen ökad källskatt på grund

Tabell 1. Statlig inkomstskatt för äkta makar utan barn före och efter giftermålet Ortsgrupp III

Årsinkomst och dennas fördelning på makarna. (För hustrun har beräknats förvärvsavdrag med högst 300 kr.)

Uttagningsprocent 110

Skatt före giftermålet

kr

Skatt efter giftermålet

kr

Ökning eller minskning i skatt kr

2

3

4

M

4 000 3 500 3 000 2 500 2 000 6 000 5 500 5 000 4 000 3 000 8 000 7 000 6 000 5 000 4 000 10 000 9 000 8 000 7 000 5 000 15 000 14 000 12 000 10 000 7 500 20 000 19 000 17 000 14 000 10 000 30 000 28 000 24 000 20 000 15 000 40 000 38 000 34 000 28 000 20 000 50 000 47 000 42 000 35 000 25 000 100 000 100 000 97 000 90 000 75 000 50 000

Ut O O

++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

av detta. Om hustrun får en inkomst som kan beräknas bli högre, får hon en viss källskatt, i Stockholm år 1955 vid en årsinkomst av 2000 kr antag— ligen sammanlagt ca 160 kr, och först om hennes inkomst blir minst 2 000 kr påverkas mannens källskatt. Mannens källskatt kommer då att öka vid en må— nadslön för mannen av 300 kr med 22 kr i månaden, vid en månadslön av 500—700 kr med 25 kr och vid 1 000 kr med 33 kr. I ett fall, där mannens årsinkomst är 8 500 kr och hustrun tar ett arbete som ger 2 000 kr, blir alltså den omedelbara preliminära skatten på dessa inkomster i Stockholm, enligt en ungefärlig beräkning, för hustrun 160 kr och för mannen 25 kr i månaden för resten av året, dvs. högst 300 kr, en sammanlagd skatt på 460 kr. Den slut- liga sammanlagda skatteökningen åter blir, om hustruns extrainkomst är högst 300 kr, ingen alls. Om hennes inkomst är 1000 kr, torde den i Stockholm bli ca 175 kr (något lägre om barn finnes). På 2000 kr torde den bli ca 390 kr (något lägre om barn finnes), alltså un- der 20 procent av inkomsten. Huvud— parten av skatteökningen faller på mannen. Marginalskatten på hustruns extrainkomst blir på grund av förvärvs- avdragets inverkan något lägre än om mannen haft en extrainkomst. Skatten på hustruns extrainkomst stiger sedan i takt med marginalskatten på makar- nas sammanlagda inkomster. Den kan sägas i stort överensstämma med margi- nalskattens storlek med någon dragning nedåt på grund av förvärvsavdraget. Rörande marginalskattens storlek vid en kommunal utdebitering av 11 kr hänvisas till prop. nr 213/1952 5. 159. Vid en särbeskattning skulle en extra- inkomst bli beskattad på ungefär föl- jande sätt. Om särbeskattningen är »strikt» genomförd, dvs. mannen får ej högre ortsavdrag än en ensamstående,

kan hustrun tjäna upp till sitt eget orts- avdrag utan beskattning och därutöver med mycket låg beskattning. En sådan strikt särbeskattning har emellertid knappast ansetts genomförbar, utan det har förutsatts, att om ena maken icke utnyttjade sitt ortsavdrag, skulle det få åtnjutas av andra maken (se bl. a. SOU 1951: 51, s. 163—164). Vid en sådan sär- beskattning skulle en hustrus mindre extrainkomst bli beskattad på i stort sett samma sätt som nu enligt ovan skis- serade linjer. Nästa inkomstskikt skulle dock ofta bli lindrigare beskattat. Det uppkommer nämligen ett tröskelpro- blem för hustrun: eftersom den första delen av hennes inkomst motsvaras av en minskning i mannens ortsavdrag, blir marginalskatten på denna inkomst ofta betydligt högre än på den inkomst hon därutöver förtjänar.

Sambeskattning förekommer även vid den statliga förmögenhetsbeskattningen. Skatteplikt inträder först vid förmögen- heter över 50 000 kr, varför sambeskatt- ningen först verkar då beloppet av sam- manlagda förmögenheterna blir högre. ökad skatt blir då alltid följden. Föl- jande exempel kan belysa det sagda. Har före äktenskapet vardera maken 25 000 kr får de ej heller efter äkten- skapets ingående någon förmögenhets— skatt. Har de 35 000 kr vardera får de en skatt av 100 kr och har de 50 000 kr vardera får de 250 kr i skatt, under det att de i båda dessa fall före äkten- skapet icke hade någon skatt alls. Har de 75000 kr vardera blir ökningen i skatt för dem tillsammans 400 kr (från 2x125 till 650). Har de 100000 kr vardera stiger skatten vid giftermålet från 2 )( 250 till 1 150 kr, dvs. med 650 kr. Vid 200 000 kr vardera blir skatten 3750 kr, varav ökningen är 1450 kr. Har vardera en miljon eller däröver blir ökningen 4650 kr. Är förmögen-

Tabell 2. Den statliga och kommunala inkomstskatten för olika kategorier skattskyldiga. Ortsgrupp V. Kommunal utdebitering 12:92. Med barn avses barn, för vilket barnbidrag utgår

Inkomst under 1953

5 000 7 500

I. Ensamstående ................... 792 1 430

II. Ogift (änkling, änka eller frånskild) med hemmavarande barn eller som underhåller (helt eller delvis) ej hem— mavarande barn .................

III. Gift (sammanlevande med andra maken) utan barn eller med barn samt ogift (änkling, änka eller frånskild) med hemmavarande barn och hus-

föreståndarinna .................. 462 1 069 1 674 2 945 4 607

heterna mera ojämnt fördelade mellan makarna är skatten före giftermålet högre, varför ökningen i skatt blir mind- re än i nämnda exempel.

Beskattningen av ensamstående (ogift, änka frånskild etc.) med barn

En redogörelse härför lämnas i SOU 1951: 51, s. 215 ff. Här må endast näm- nas följande.

Ensamstående skattskyldig med hem- mavarande barn och som haft husföre— ståndarinna beskattas efter samma reg- ler som gift skattskyldig. (Detta gäller givetvis även i fråga om kvinnlig skatt— skyldig, som har husföreståndarinna.) Det uträknade skattebeloppet blir alltså detsamma.

Övriga ensamstående

skattskyldiga med barn, som alltså icke haft husföre-

ståndarinna eller endast bidragit till barns underhåll, utan att barnet varit hemmavarande hos den skattskyldige, beskattas enligt samma regler som gäl- ler för helt ensamstående med det un— dantag, att vid den statliga inkomst- taxeringen åtnjutes ett ortsavdrag som är en och en halv gång så stort som av— draget för ensamstående, dvs. i orts— grupp II—V 2640—3000 kr beroende på ortsgrupp. Hur reglerna verkar i några olika inkomstgrupper framgår av tab. 2.

Bestämmelser om särskilt avdrag för husföreståndarinna infördes vid 1919 och 1920 års riksdagar. Motiveringen härför var då, att kostnaderna för hus— föreståndarinna icke torde understiga kostnaderna för hustru. (Jfr vidare här- om SOU 1949: 47, s. 210—220 och 1951: 51, s. 218 ff.)

Del II

SPECIALUTREDNINGAR

KAPITEL 1

Tillsyn och fostran av småbarnen

Inledning

I 7-årsåldern tar samhället emot samt- liga barn i skolan och ger dem där främst undervisning men också tillsyn och fostran. Med barnen före skolåldern befattar sig samhället däremot endast i begränsad utsträckning.

Under senare år har emellertid i vårt land liksom i andra länder förstå- elsen för behovet av pedagogisk verk- samhet i form av förskolor stigit. För- ändringarna inom samhälls- och hus- hållsstrukturen, bosättningen i städer etc. har gjort att förskolor varit bland de behov som gjort sig gällande i och med att våra stegrade resurser möjlig— gjort förbättringar av miljön för olika grupper. En ökad livaktighet på för- skoleverksamhetens område synes nu råda på åtskilliga orter.

Från början var förskolan, som ock- så kallas barnträdgård eller lekskola, en institution som växte fram genom privata initiativ och som ofta kom att rekryteras företrädesvis bland de mera välsituerade. Ännu är detta fallet på vissa håll, där förskolornas kapacitet är ringa och en jämförelsevis hög av- gift upptages. Men det torde kunna fast- slås att intresset för förskoleverksam- heten är i växande och att inte minst de ekonomiskt sämst ställda hemmen finner förskolorna vara ett gott stöd och kräver att få tillgång till dem. Hittills är

det dock endast en liten del, ungefär 7 %, av barnen i åldern 4—7 år som går i förskola.

Daghemmen har varit och är en om- diskuterad institution. De tillkom ur- sprungligen som en social nödfallsåt— gård och betraktas ibland fortfarande som en sådan. Men den uppfattningen synes dock vara på väg att slå igenom, att det i och med den traditionella fa— miljeformens förändring är naturligt och nödvändigt, att samhället genom olika institutioner ger föräldrarna hjälp att få en god vård av småbarnen under moderns förvärvsarbete. Den traditio- nella daghemsformen har under senare år kompletterats med de kommunalt stödda familjedaghemmen. Åtskillig tveksamhet har rätt om dessa skall be— traktas som en fullgod och utvecklings- duglig form eller inte. I det hela torde dock både daghem och familjedaghem vara accepterade och befinna sig i ut- veckling. Det är dock inte mer än en mycket ringa procent av småbarnen som får sin tillsyn genom dem.

Eftermiddagshem för skolbarn är en institution vars behövlighet alltmera framhävs, men som synes ha vuxit ur sina tidigare former och vara i behov av förnyelse. Jordbrukardaghemmen har uppgifter att fylla i vissa delar av landet.

Dessa olika »institutioner för halv-

Öppen barnavård» har varit föremål för utredningar i flera sammanhang. Senast har de grundligt kartlagts av 1946 års kommitté för den halvöppna barnavården, vilken framlade sina re- sultat i betänkandet om Daghem och förskolor (1951115). Betänkandet har varit föremål för remissbehandling, vars resultat redovisas i Statsverkspro- positionen 1953 (bil. 7 V 5. 48—63).

Familjeutredningen har ansett det vara sin uppgift att studera det aktuella läget för småbarnsinstitutionerna. Kom- mittén för den halvöppna barnavården arbetade åren 1946—50. Den utbyggnad som sedan dess skett och de synpunkter som nu anläggs på verksamheten ute i kommunerna, har synts vara av in- tresse. Socialstyrelsen har därför för utredningens räkning gjort en rundfrå- ga till samtliga kommuner om deras småbarnsinstitutioner, avseende förhål- landena den 1 oktober 1954.

Vidare har hänsyn tagits till nya forskningsresultat och erfarenheter rö- rande de olika grenarna av verksam- heten samt till de behov och önskemål från familjernas sida, som den senaste utvecklingen aktualiserat.

I det följande presenteras först so- cialstyrelsens enkät. Därefter fram- läggs vissa principiella synpunkter på de olika institutionerna. Så diskuteras kostnadsfrågor, statsbidraget, kommu- nernas framtida utbyggnad av småbarns— verksamheten samt utbildningen av personalen. Då det synts särskilt ange- läget att vissa problem rörande perso- nalutbildningen snabbt skall kunna lö- sas, har denna fråga behandlats mera ingående.

Förskolorna Antal förskolor, platser m. m.

Antalet kommunala eller kommunalt understödda förskolor var den 1 okto- ber 1954 592. Av dessa fanns 533 i 91

städer och 59 i 42 övriga orter. Härtill kommer ca 120 ej kommunalt under— stödda förskolor av vilka de flesta fanns i de större städerna såsom Stockholm (39), Göteborg (4), Malmö (13), Hål- singborg (5) och Uppsala (5). I fort- sättningen kommer redogörelsen, där annat ej anges, att endast omfatta de kommunalt understödda förskolorna.

327 eller något fler än 3/5 av städernas förskolor fanns i de 14 städerna med fler än 40 000 invånare. Det största an- talet fanns i Stockholm (109), Göteborg (66), Örebro (22), Västerås (20), Norr— köping (19) och Linköping (19). I Malmö däremot fanns endast 7 under- stödda förskolor.

Av större intresse är att erhålla kän- nedom om hur'många barn som kan beredas plats i förskolorna. Detta an- tal var, som framgår av tab. 1:1, ca 25300, vartill kommer ca 3 500 i de ej kommunalt understödda förskolorna. Av platserna i de förstnämnda dispone- rade städerna ca 23100 eller 91 % av samtliga och övriga orter ca 2 200 eller 9 %. (När det här och i fortsättningen talas om platser, menas därmed det an- tal baru institutionerna kan ta emot. En förskola dimensionerad för 20 barn så— ges ha 40 platser, om en grupp barn tas emot på förmiddagen och en grupp på eftermiddagen, vilket är regel.)

I betänkandet om den halvöppna barnavården (SOU 1951:15) uppställ- des som mål att år 1960 i tätorter med fler än 1000 invånare ca 150 av 1 000 barn i åldersgrupperna 3—7 år skulle kunna beredas plats i förskolorna. Det kan vara av intresse att se hur långt man i oktober 1954 kommit på vägen till detta mål. Därför har antalet för- skoleplatser per 1 000 barn i denna ål- der uträknats. Uppgifterna om antalet barn har hämtats ur 1950 års folkräk— ning. Då emellertid barnantalet avser år 1950 men antalet förskoleplatser år

1954, är det givet att relationstalen icke är helt exakta. Antalet barn i åldern 3 —7 år var vid slutet av år 1954 i stå- derna ca 10 % lägre än är 1950, varför relationen mellan antalet platser och antalet barn nu är något gynnsammare

än vad som framgår av siffrorna i tab. 1: 1.

Tabell 1: 1. Förskoleplatser inom städer och övriga orter

Förskolor

antal platser per 1 000 barn (3—7 år)

antal platser

Stockholm ........ 4 862 Göteborg ......... 2 560 Malmö ........... 421 Norrköping ....... 1 080 Hälsingborg ...... 255 Örebro ........... 830 Uppsala .......... 440 Västerås ......... 786 Borås ............ 340 Linköping ........ 935 Eskilstuna ........ 320 Gävle ............ 530 Jönköping ........ 360 Solna ............ 340 Städer med 40— 20 000 inv ...... Övriga städer .....

79,7 112,8 33,5 188,0 54,9 192,5 99,1 175,7 86,3 233,7 86,6 169,4 118,3 118,3

4 811 4242

109,0 111,7

Summa städer Övriga orter ...... Totalt

23 112 2 222 25 334

103,53

Av denna tabell framgår att det ge— nomsnittliga antalet platser per 1 000 barn i ovannämnda åldrar är 104 och att 8 av de 14 städerna med fler än 40000 invånare har ett platsantal som överstiger detta antal. Något starkare samband mellan antalet platser per 1000 barn och städernas storlek finns emellertid inte. Även ett stort antal mindre städer har nämligen en för- skoleverksamhet som omfattar en stor andel av barnen i de aktuella åldrarna, vilket framgår av nedanstående tablå, där städerna med fler än 175 platser

per 1 000 barn, är ordnade efter verk- samhetens omfattning:

Nacka ....... Flen ......... Linköping. . . . Sigtuna ...... Ludvika ...... Strängnäs. . . . Torshälla ..... Höganäs .....

342,5 263,2 233,7 223,5 212,7 209,2 199,0 196,6

Katrineholm. . Örebro ....... Borlänge ..... Norrköping. . . Vetlanda ..... Alingsås ...... Falun ........ Västerås ......

192,7 192,5 188,6 188,0 186,6 184,2 182,1 175,7

Efterfrågan på förskoleplatser

Nyttan för ett förskolebarn att ett par timmar dagligen få lämna hemmil— jön och komma tillsammans med jämn- åriga för lek och sysselsättning under ledning av pedagogiskt utbildad perso- nal samt värdet för mödrarna av att erhålla avkoppling från barnövervak— ningen har under de senaste åren in- setts av allt fler föräldrar. Efterfrågan på förskoleplatser är därför i stigande och för närvarande betydligt större än tillgången. För att få en uppfattning om bristen på förskoleplatser tillfråga- des kommunerna hur många anmälda barn, som på grund av platsbrist inte kunnat beredas tillfälle att deltaga i verksamheten. En viss risk för dubbel- redovisning finns, i det att det är möj- ligt att föräldrarna anmäler barnen till mer än en förskola för att på så sätt förstora ett barns chanser till intag- ning. Å andra sidan är svårigheterna att få plats på många håll så stor, att man kan förmoda, att ett stort antal för- äldrar i vetskap härom aldrig bryr sig om att anmäla barn som de, om fler platser funnes, gärna skulle vilja ha placerade i förskola. I en del fall är det möjligt att anteckningarna om dem som sökt men ej fått plats ej är full— ständiga. De erhållna uppgifterna om antalet barn som önskar förskoleplats men inte kan få någon får därför be- traktas som minimisiffror.

Numerärt uppskattades kön till 17 000 barn i städerna. Störst var antalet i

Stockholm och Göteborg med 6500 resp. 3000. I Malmö var antalet avvi— sade barn något över 500. 21 av de 91 städerna med förskolor redovisade 100 eller flera barn i kön, 21 50—100 barn och 22 20750 barn. Elva städer hade inga barn som behövt avvisas, medan 16 städer hade färre än 20 barn, som man måst avvisa. Med ökat invånaran- tal ökar antalet avvisade barn.

Av de övriga orterna har 20 av 42 inga och endast två har mer än 50 barn som måst avvisas.

Intagning av barn

På grund av det otillräckliga antalet förskoleplatser har man på åtskilliga håll fått vidta den åtgärden att i första hand icke skolmogna sjuåringar, sex- åringar och i vissa fall femåringar be- reds plats. Av de barn som vid tidpunk- ten för enkäten besökte förskolorna var sålunda i städerna 7 % ej fyllda 5 år, 29% fyllda 5 men ej 6 år och 64% fyllda 6 år. Inom Övriga orter var mot- svarande tal 15, 30 och 55 %. I 58 stä- der har man förklarat att barnen tas in efter åldern. I det stora flertalet av dessa städer liksom i de övriga där lika stor hänsyn inte tas till åldern, tar man dessutom mer eller mindre hänsyn till sociala och socialmedicinska faktorer, varigenom yngre barn kan beredas plats före äldre. I sådana fall fordras i allmänhet läkares utlåtande. Nedan lämnas några exempel på kommuner- nas urvalsprinciper.

I Stockholm gäller »som allmän norm att i första hand sexåringar bereds plats men sociala, medicinska och psykolo- giska faktorer kan göra att andra ål- dersgrupper tas in». I Göteborg får alla anmälda 4-åringar (anmälan mottas först det år då barnet fyller 4 år) vänta ett år, »såvida inte särskilda omstän- digheter föreligger». Man beklagar detta faktum »eftersom man vill skapa

ett miniatyrsamhälle, där barnen fram- förallt får social fostran. I detta lilla samhälle bör finnas både äldre och yngre barn så att de äldre får känna ansvar för de yngre och de yngre får lära av de äldre». Av den anledningen beklagar man att 4-åringar måste ute- stängas och att »utestänga även fem- åringar skulle alldeles förfuska barn- trädgårdens idé. Därför äger fem- och sexåringar samma möjligheter att er- hålla plats». I Karlskrona tar man för- utom till åldern (sex- och sjuåringar) hänsyn till »om modern har eget för- värvsarbete, om bostaden är dålig, om talsvårigheter föreligger osv.». Så är fallet också i Hälsingborg, där hänsyn dessutom tas »till antalet småsyskon och deras ålder». Här hänvisas barn ofta från barnavårdsnämndens rådgiv- ningsbyrå till förskolorna. I Örebro har barnavårdsnämnden som princip att bereda sexåringar plats. (Under höst— terminen 1954 kunde också alla an- mälda barn i denna ålder beredas plats.) För att lämna seminarieelever- na praktikmöjligheter tas emellertid även yngre barn emot. I sådana fall tar man »i första hand emot barn med kontakt- och anpassningssvårigheter, barn till ensamstående mödrar eller enda barnet och barn från stor syskon- krets». I Gävle har man startat en av- delning med 15 fyraåringar, »numera uppblandade med femåringar, alla att hänföra till barn i spec. fall», dvs. barn med sociala anpassningssvårigheter. 1 Härnösand har endast anmälda sex— åringar antagits. Om inte alla dessa får plats »får de stå tillbaka som genom syskon eller på annat sätt ha möjlighe- ter till kollektiv verksamhet».

Av de ovannämnda citaten att döma, vilket också bestyrks av de flesta and- ra svaren, förefaller det som om en stor del av de barn som är inskrivna i för- skola tagits in på grund av sociala

eller socialmedicinska indikationer. Under pedagogisk ledning och i sam- varo med »normala» barn strävar man således efter att ge barn med kontakt- svårigheter o. dyl. en social uppfostran redan före inträdet i småskolan. Avgifterna. Vistelsen på förskolorna är oftast belagd med avgift. Endast 6 städer och 5 övriga orter har uppgett

att vistelsen är avgiftsfri. Så är fallet i Strängnäs, Oskarshamn, Ängelholm,öre— bro, Ludvika och Kiruna samt i Söder- fors, Lilla Edet, Kungsör, Hofors och Gällivare. I övrigt har 55 städer och 32 övriga orter redovisat, att avgiften utgår med ett visst av föräldrarnas in— komst oberoende belopp och 30 resp. 5, att avgiften är beroende av inkomsten.

Tabell 1: 2. Avgifterna vid förskolorna

Antal kommuner med . avgifter utan med nedanstående avgift per mån., kr varie- avgift rande efter in- —5 6—10 11—15 16—20 21—25 26— komsten Stockholm ................... —— —— 1 —— — — —— Göteborg ............. . ...... _ —— —— —— 1 Malmö ...................... _ —- —— —— —— — 1 Övr. städer med fler än 40 000 inv ....................... 1 2 1 1 _— _ 6 Städer med 40—20 000 inv.... 1 1 4 10 3 6 Övr. städer ................. 4 8 8 10 3 3 _ 16 Summa städer 6 9 14 22 7 3 —— 30 Övr. orter ................... 5 6 13 7 3 2 1 5 Summa kommuner 11 15 27 29 10 5 1 35

Tab. 1: 2 visar storleken av de avgif- ter som utgår oberoende av inkomsten. I ungefär 65 % av de orter som har en— hetstaxa är denna mellan 6 och 15 kr per månad. I 25 av de 35 orter som har varierande avgifter är maximibe- loppet 15 kr eller högre.

Kommunernas planer på utbyggnad av förskoleverksamheten

Av största intresse är att söka få en bild av kommunernas planer för fram- tiden vad beträffar förskoleverksam- heten. Av denna anledning ställdes till kommunerna en fråga som hade föl— jande lydelse: »Planerar kommunen att inom de närmaste fem åren utvidga verksamheten eller, om sådan inte nu

finns, börja med sådan verksamhet?» Frågan besvarades jakande av 59 av de städer som nu har förskolor, medan de övriga 32 besvarade frågan nekande eller med »ovisst». Av de 42 övriga or— terna var det endast 13 som besvarade frågan jakande. De kommuner som pla- nerade utbyggnad av en redan nu exi- sterande verksamhet angav i vissa fall det antal förskolor som planerades. Så var fallet med 36 städer. Enligt dessa kan under den kommande 5-årsperioden beräknas tillkomma ca 180 förskolor med plats för ca 8500 barn. Om man räknar med att i var och en av de öv- riga 36 kommuner, vilka nu har för- skolor och planerar utbyggnad utan att ange i vilken omfattning, en förskola

med plats för 40 barn skulle tillkomma, så innebär detta ytterligare 36 förskolor med plats för ca 1 400 barn.

Utöver dessa har ytterligare 28 kom- muner, som nu inte har förskolor, fram- hållit att planer finns på införandet av dylik verksamhet. Det kan vara tillåtet att även här förutsätta tillkomsten av en förskola i vardera av dessa kommu- ner under den närmaste 5-årsperioden. Detta skulle alltså innebära 28 förskolor med plats för ca 1100 barn. Totalt skulle alltså ca 250 förskolor tillkomma under perioden, vilka skulle bereda ca 11 000 barn plats. Olika faktorer, t. ex. ett försämrat ekonomiskt läge, kan na- turligtvis påverka möjligheten eller in- tresset för en utbyggnad i ovan nämnda omfattning. Å andra sidan kan intres- set för förskoleverksamheten samt för- ståelsen för dess pedagogiska värde komma att öka. Om blott ett mindre antal av de ca 900 kommuner, som nu inte har förskolor och som för närva- rande icke har planer på att införa så- dana, blir mer positivt inställda till verksamheten, kan utbyggnaden kom- ma att bli mångdubbelt större än den här beräknade.

Daghemmen Antal daghem och platser m. m.

Vid tidpunkten för enkäten fanns kommunala eller kommunalt under— stödda daghem i 54 städer och i 9 öv- riga orter, därav 6 i Stockholms när- het. Hela antalet daghem var 256, av vilka 245 fanns i städerna. 30 städer hade endast ett daghem medan 12 hade två och lika många tre eller flera dag- hem. Det största antalet hade Stock— holm, Göteborg och Malmö med 88, 42 resp. 18 daghem. Dessa tre städer dis- ponerade alltså i det närmaste 3/5 av samtliga daghem.

Utöver de ovan nämnda kommunala eller kommunalt understödda daghem-

men fanns i 18 orter, därav 8 städer, privata daghem, som inte mottog något kommunalt bidrag. Antalet sådana dag- hem var 23 med tillsammans 650 plat- ser. I fortsättningen behandlas, där ej annat anges, endast de kommunalt un- derstödda daghemmen.

Tabell 1:3. Daghemsplatser inom städer och övriga arter

Daghem antal antal platser per platser 1 000 barn (0—7 år)

Stockholm ........ 3 653 33,8 Göteborg ......... 1 530 37,8 Malmö ........... 1 165 52,5 Norrköping ....... 306 30,1 Hälsingborg ...... 108 13,2 Örebro ........... 133 17,4 Uppsala .......... 158 19,6 Västerås ......... 72 8,9 Borås ............ 475 67,1 Linköping ........ 73 10,1 Eskilstuna ........ 66 10,0 Gävle ............ 92 16,4 Jönköping ........ 60 11,2 Solna ............ 160 30,9

Städer med 40—

20 000 inv ...... 1 146 18,1 Övriga städer ..... 682 23,3

Summa städer 9 879 28,8 Övriga orter ...... 287 Totalt 10 166

Av tab. 1: 3 framgår att antalet dag- hemsplatser i hela landet var ca 10 200. Av dessa disponerade städerna ca 9 900 och övriga orter alltså endast 300 plat- ser. Städerna med fler än 40000 invå- nare hade 8050 eller närmare 4/5 av samtliga platser. Samtliga dessa städer hade femtio eller flera daghemsplatser, medan av de övriga städerna 26 eller 65 % hade färre än 50 platser, därav 16 med färre än 30 platser.

Av samma tabell framgår också att det genomsnittliga antalet platser per 1 000 barn i åldern 0—7 år i de berörda

städerna är 29. Av de större städerna har Borås och Malmö den mest ut- byggda daghemsverksamheten men även i Göteborg, Stockholm, Solna och Norr- köping omfattar denna fler än 30 plat— ser per 1000 barn. Av nedanstående tablå, där städerna med fler än 30 plat— ser per 1000 barn är ordnade efter verksamhetens omfattning, framgår att ett stort antal mindre eller medelstora städer har en daghemsverksamhet som är kraftigare utbyggd, relativt sett, än i de större städerna:

Borås ......... 67,1 Nybro ........ 32,9 Malmö ........ 52,5 Alingsås ....... 32,3 Eslöv ......... 47,9 Södertälje ..... 31,8 Ystad ......... 45,0 Solna ......... 30,9 Göteborg ...... 37,8 Trelleborg ..... 30,6 Mölndal ....... 36,5 Djursholm ..... 30,3 Lidköping ..... 35,3 Landskrona. .. . 30,2 Stockholm ..... 33,8 Norrköping. . . . 30,1

Det som främst bestämmer behovet av daghemsplatser på en ort bör vara andelen förvärvsarbetande (förvärvs- intensiteten) bland de kvinnor som har vårdnaden om barn i förskoleåldern. Omfattningen av det kvinnliga förvärvs- arbetet framgår av tab. 1:4. Hänsyn har endast kunnat tas till förvärvsinten- siteten bland samtliga gifta kvinnor, oberoende av om de har barn eller ej, och har erhållits genom att ställa an- talet förvärvsarbetande gifta kvinnor ej fyllda 50 år i relation till samtliga gifta kvinnor i åldern 15—45 år. Dessa uppgifter har hämtats ur 1950 års folk— räkning.

Av tab. 1:5 framgår att frekvensen platser per 1000 barn står i direkt samband med gifta kvinnors förvärvs— intensitet. Där denna är låg är antalet

Tabell 1: 4. Förvärvsintensiteten bland 1 000 gifta kvinnor (15—45 år) inom städer

med daghem därav där förvärvsintensiteten är Antal städer 150— 200— 250— 300— 350— _150 200 250 300 350 400 403— Stockholm ..................... 1 _ _ 1 _ _ _ Göteborg ...................... 1 _ _ _ 1 _ _ _ Malmö ........................ 1 _ _ _ 1 _ _ Övr. städer med fler än 40 000 inv. 11 _ 3 3 2 2 1 Städer med 40—20 000 inv ...... 20 2 4 9 1 3 1 _ Övr. städer ................... 20 4 3 6 6 1 _ _ Summa städer 54 6 10 18 11 7 1 1

Tabell 1: 5. Förvärvsintensiteten och antalet daghemsplatser per 1 000 barn ( 0_7 år) inom städerna

Förvärvs- Antal därav med nedanstående antal daghemsplatser per 1 000 barn menmen" Städer _10 10—15 15_2o 20—25 25—30 30—40 40—50 50_60 60_ _150 ......... 6 3 1 _ _ _ 2 _ _

150—200 ......... 10 1 5 4 _ _ _ _ _ 200—250 ......... 18 4 5 4 1 2 2 _ _ _ 250—300 ......... 11 — _ 4 _ 1 5 1 _ _ 300—350 ......... 7 _ 1 _ 1 _ 3 1 1 _ 350—400 ......... 1 _ _ _ _ _ 1 _ _ 400— ............ 1 — —— _ _ _ _ _ _ 1 Summa städer 54 8 12 12 2 3 13 2 1

platser per 1 000 barn lågt och där den är hög är också antalet platser per 1 000 barn högt. Detta är naturligt. Där ar- betstillfällen för den kvinnliga arbets- kraften finns, driver behovet av platser för barnens tillsyn fram daghemsplatser.

Efterfrågan på daghemsplatser

I vilken utsträckning kommunernas daghem täcker det verkliga behovet är okänt, men man kan förutsätta att va— riationerna mellan olika orter härvid- lag är stora. För att få en uppfattning om den nuvarande situationen tillfråga— des kommunerna om hur många anmäl- da barn till daghemmen som på grund av platsbrist måst avvisas. Detta sätt att mäta det otillfredsställda behovet kan inte göra anspråk på exakthet. Mödrar, som nu har sina barn placerade i privat— familjer eller har ordnat med barnens tillsyn på annat sätt kan ha för avsikt att lämna sina barn till daghem om möjlighet därtill funnes. På grund av akut brist på daghemsplatser kan de emellertid ha ansett det vara mindre lönt att anmäla sitt barn för sådan vård. Likaså kan det finnas mödrar som nu arbetar inom hemmet men som om de kunde lämna sitt barn i try g vård hade för avsikt att åter bege sig ut i arbetslivet. Uppgifter om antalet barn, vilka på grund av platsbrist måst av— visas från daghemmen ger dock en viss uppfattning om det aktuella läget.

I 39 av de 54 städer, som har dag- hem, kan efterfrågan på platser sägas tämligen väl svara mot tillgången. En- dast 15 städer uppgav att mer än 20 barn behövt avvisas. Samtliga dessa städer har fler än 15000 inv. Det största antalet redovisar Stockholm, Gö- teborg och Malmö med 1 000, 2 500 resp. 600 barn. Totalt uppskattas antalet barn, som 1 oktober 1954 inte kun— nat beredas plats i daghemmen, till ca

5300. De tre största städerna svarar alltså för mer än 3/4 av detta antal. Av de övriga städerna är det endast fem, nämligen Borås (273), Norrköping (221), Västerås (102), Kiruna (95) samt Trelleborg (62) som fått avvisa fler än 50 barn. Av de nio övriga orterna är det en- dast två som redovisar fler än 20 avvi— sade barn. Dessa är Gustafsberg och Upplands-Väsby med 35 resp. 30 avvi— sade barn.

Intagning av barn

På de flesta håll tycks frågan om ett barn skall tas emot på daghem av- göras enligt sociala bedömningsgrun- der. Detta kan ske på så sätt att »barn till ensamstående moder och fader, som är beroende av arbetsinkomst» tas in före barn vars »moder har förvärvs- arbete, därför att mannen är sjuk eller av annan anledning saknar arbetsin- komst». Barn, vars moder är sjuk och inte kan se till barnet medan mannen arbetar, har likaledes större möjligheter att erhålla plats än barn till kvinnor som har förvärvsarbete därför att man- nens inkomst är otillräcklig för famil- jens försörjning. Dåliga bostadsförhål— landen och många barn kan, även om modern inte har förvärvsarbete, vara tillräcklig motivering för att bereda ett barn plats på daghem. Det ovanstående är hämtat ur svaret från Stockholms stad och kan i stort sägas vara repre- sentativt för de orter där efterfrågan på daghemsplatser är större än till— gången. På de orter där efterfrågan är liten tas barnen in i den ordning de anmälts och några krav på sociala in— dikationer ställs inte där. Inom en stads olika områden kan förhållandena väx- la så att på ett håll sociala skäl är ut- slagsgivande för intagningen medan på ett annat man är glad över att få dag- hemmet fyllt.

I socialstyrelsens Råd och anvisning- ar nr 36, 1946, fanns en tabell införd vars syfte var att skapa större likfor- mighet i taxesättningen mellan olika kommuner. Tabellen visade de taxor som vid denna tidpunkt gällde vid dag- hemmen i Stockholm och rekommen— derades av socialstyrelsen till efterföljd på andra orter. Även i fortsättningen skulle emellertid varje kommun ha rätt att själv bestämma och fastställa de taxor som skulle utgå. Ett villkor för erhållande av statsbidrag till driften vid daghem blev emellertid att nedsättning i eller befrielse från avgift skulle kun- na beviljas i de fall föräldrarnas eko- nomiska situation motiverade detta. I Råd och anvisningar nr 56, 1949, som behandlar de nu gällande statsbidrags- villkoren, finns inga förslag till taxe- sättning. Fortfarande krävs emellertid för att komma i åtnjutande av stats- bidrag, att möjlighet till nedsättning eller befrielse från avgift skall beredas

dem som inte kan betala ordinarie av- gift.

I 13 av de 63 kommuner som har daghem är avgiften oberoende av in— komsten. Bland dessa kommuner med enhetstaxa är Borås och Mölndal mest framträdande. Här är dagavgiften 2 resp. 4 kr. I Mölndal utgår i vissa fall bidrag från industrien. De övriga or- terna med enhetstaxa är (med dagav- giften inom parentes) : Sandviken (3: 50 kr), Upplands-Väsby (3 kr), Trelle- borg (2:50 kr), Visby (2 kr), Ulrice- hamn (2 kr), Ystad (2 kr), Teckoma- torp (2 kr), Gustafsberg (1:60 kr), Kävlinge (1:50 kr), Åmål (1 kr) och Kiruna (0:50 kr).

I de övriga kommunerna varierar alltså avgiften med familjens inkomst. Maximiavgiften för samlevande makar med ett barn samt över vilken brutto- inkomst per månad denna utgår inom de olika kommunerna framgår av tab. 1: 6.

Tabell 1: 6. Maximiavgiftema per dag vid daghemmen

Nedanstående antal orter har anmält att maximiavgiften utgår då Maximiavgift bruttoinkomsten per månad är högre än kr per dag kr 550 750 950 1 150 1 350 1 550 S:a 1: 01—2: 00 1 2 — — —— — 3 2: 01—3: 00 3 1 1 — _— — 5 3: 01—4: 00 1 5 7 —— — 13 4: 01—5: 00 1 8 6 2 —— 17 5: 01—6: 00 — 1 3 3 —— 7 6: 01—7: 00 — _ _ _. __ _ 7: 01—8: 00 -—— —— _— 1 1 2 8: 01—9: 00 _ —— 1 1 2 Summa 5 10 19 6 7 2 149

1 Härtill kommer 13 kommuner där avgiften är beroende av inkomsten samt en kommun, Västervik, där avgiften avgörs från fall till fall (lägst 1: — och högst 2: kr).

I ingen ort understiger denna avgift 1 kr eller överstiger 9 kr per dag. Den lägsta inkomst per månad vid vilken maximiavgiften börjar utgå är 550 kr och den högsta 1 700 kr. Man finner ett

visst samband mellan inkomst och av- gift, nämligen så, att där maximiavgif— ten börjar redan vid en låg inkomst är också avgiften låg och vice versa. En blick på tabellen visar att för ett stort

antal orter maximiavgiften är densam— ma; den inkomst som betingar avgiften är däremot olika. I 30 eller något över 60 % av orterna ligger maximiavgiften mellan 3 och 5 kr därav inom 13 orter mellan 3 och 4 kr. I Alingsås utgår den- na maximiavgift redan då inkomsten är 550 kr per månad, i t. ex. Malmö, Lands- krona och Uddevalla när inkomsten överstiger 1 000—1 050 kr men i Nykö- ping först när inkomsten överstiger 1 100 kr, alltså vid en inkomst som med 550 kr överstiger motsvarande i Alingsås.

I 17 orter är högsta avgiften 4—5 kr. Denna utgår i Halmstad redan vid en inkomst av 850—900 kr, i Solna och Hälsingborg vid 1300—1350 kr, men i Göteborg och i Karlstad först när in- komsten överstiger 1 450 kr eller vid en inkomst som är 600 kr högre än den vid vilken i Halmstad denna avgift börjar utgå. Lika stor är skillnaden mellan den inkomst vid vilken maximi- avgiften, 5—6 kr, utgår i Falköping samt i Västerås och Gävle. I den först- nämnda staden är gränsen nämligen 900 kr och i de båda sistnämnda 1500 —1 550 kr.

De högsta maximiavgifterna utgår i Sundbyberg och Sundsvall med 7—8 kr samt i Uppsala och Örebro med 8—9 kr. Dessa avgifter utgår i Sundbyberg och Uppsala vid en inkomst av 1 500 kr

samt i Sundsvall och Örebro vid 1 700 kr. Den lägsta maximiavgiften å andra sidan utgår i Eskilstuna, Växjö och Lu- leå med 1—2 kr och då redan vid 600, 800 resp. 900 kr inkomst per månad.

I ytterst få fall har barnen på dag- hemmen erhållit fullständig befrielse från avgift. Detta gällde nämligen en- dast något över 1% av de barn som den aktuella dagen vistades på daghem- men. Det är tydligt att taxorna är så konstruerade, att alla föräldrar med några få undantag kan betala den lägsta avgiften. Som framgår av tab. 1: 7 över- stiger denna endast i 9 orter 1 kr men är i 14 högst 0:25 kr.

Som tidigare nämnts avser den taxa som här ovan beskrivits den som an— vänds för att bestämma avgifter för ett barn till samlevande makar. När två eller flera syskon finns i samma familj nedsätts avgiften därefter i de flesta fall. I 27 orter betalade en ensamstå- ende moder samma avgift som kvinna, som sammanbor med maken. I 9 orter betalade istället den ensamstående mo- dern en mindre avgift än familjen vid jämförbara inkomster och i 27 orter mera. Nedsättningen eller höjningen av dagavgiften var i dessa fall oftast mel— lan 25 och 50 öre.

Sammanfattningsvis kan alltså sägas att någon likformighet mellan de olika

Tabell 1: 7. Minimiavgiffema per dag vid daghem

Minimiavgiften

Nedanstående antal orter har anmält att minimiavgiften utgår då bruttoinkomsten per månad är lägre än kr

per dag, kr

100 200 300 400 500 600 700 800

25 .................... 26—0: 50 .............. 51—1: 01—1: 51—2: 01—2: 51—3:

lllllsu.

NNE—):”???

llll—HI

%

Nulli—||

N)

1 Se not till tab. 1: 6.

kommunernas taxesättning inte finns. I vissa fall utgår maximiavgiften redan vid en mycket låg inkomst med ett lågt belopp. I andra fall utgår denna avgift först vid höga inkomster och då med ett relativt högt belopp.

Familjedaghemmen Antal hem och barn i dessa m. m.

Familjedaghemsvård i kommunal regi förekom i oktober 1954 i 56 stä- der. Av städer med fler än 40000 in- vånare är det endast Borås och Jön- köping, som ännu saknar denna vård- form. I 17 städer hade sådan verksam- het påbörjats 1949 eller tidigare, i 22 städer 1950—1951 och i 17 städer 1952 eller senare. Familjedaghemmen inom övriga orter har samtliga tillkommit år 1950 eller senare. Med undantag av fem städer hade samtliga städer med fler än 30000 invånare såväl daghem som familjedaghem. Familjedaghemmen har här med få undantag blivit ett kom— plement till daghemmen. Av de övriga städerna, som har någon form av hel- dagsvård, är det inte så få som en— bart har familjedaghem. Familjedag- hemmen har här fått ersätta institu— tionsvården. Av de 55 städer med färre än 30000 invånare, vilka har någon form av heldagsvård, har 14 enbart dag- hem och 22 både daghem och familje- daghem, medan inte mindre än 19 stä- der har enbart familjedaghem. Av öv- riga orter har 21 någon form av hel— dagsvård. Av dessa har 8 enbart dag- hem, en såväl daghem som familjedag— hem medan 12 har enbart familjedag- hem.

De 56 städerna hade tillsammans ca 1 470 familjedaghem, av vilka ca 1 000 eller närmare 70 % fanns i städer med fler än 40000 invånare. 32 av de 56 städerna hade färre än 10 hem, 10 mel- lan 10 och 20 hem medan endast 8

städer hade 50 eller flera familjedag- hem. Då antalet barn som placerades i familjedaghem, enligt tab. 1: 8, i städer— na är ca 1 700 innebär detta att i ge- nomsnitt 1,15 barn placerades i varje hem. Trots att i de flesta fall 2 a 3 barn får tas emot är det tydligt att blott ett litet antal hem utnyttjat denna möjlighet.

Tabell 1: 8. Antal placerade barn i fa— miljedaghem i städer och övriga arter

Familjedaghem antal plac. barn per antal barn 1 000 barn (0—7 år) Stockholm ........ 221 2,0 Göteborg ......... 97 2,4 Malmö ........... 284 12,8 Norrköping ....... 32 3,2 Hälsingborg ...... 255 31,2 Örebro ........... 85 11,1 Uppsala .......... 3 0,4 Västerås ......... 37 4,6 Linköping ........ 43 5,9 Eskilstuna ........ 22 3,3 Gävle. ." .......... 4 0,7 Solna ............ 90 17,4 Städer med 40— 20 000 inv ...... 282 5,5 Övriga städer ..... 241 6,3 Summa städer ] 696 5, Övriga orter ...... 74 Totalt 1 770

Av tabellen framgår också att familje- daghemsverksamheten med några få un— dantag är av begränsad omfattning. I genomsnitt är endast 5 av 1 000 barn i åldern 0—7 är placerade på detta sätt. Av de större städerna har Hälsingborg, Solna, Malmö och Örebro mer än 10 av 1 000 barn i familjedaghem. Så är fal- let också i Trelleborg (30 per 1000 barn), Lund (26), Strängnäs (21), Fi- lipstad (16), Uddevalla (15) och Ar- boga (12).

En av de viktigaste invändningarna mot familjedaghemmen är deras påståd- da instabilitet. Oron för modern att inte veta hur länge hennes barn kan få stan- na kvar hos den familj som har det om hand och det skadliga för barnet att ofta byta miljö, har ansetts så tala till familjedaghemmens nackdel, att denna vårdform på vissa håll kommit att be- traktas som en nödfallsåtgärd, som en- dast bör vidtas då vård på daghem icke är möjlig. Ett försök att mäta familje- vårdens stabilitet har gjorts. En fråga i enkäten avsåg att ge en upplysning om hur många av de hem, som mottog barn i mars, som också mottog barn i oktober 1954. Denna fråga har gett till resultat att av de 1096 hem (Stock- holm och Göteborg har inte medtagits då speciella förhållanden här gör att familjedaghemsvården hittills känne- tecknats av stor instabilitet) som fanns i mars, 757 eller ca 70 % även stod till förfogande i oktober samma år. Det bör observeras att mellan dessa båda tillfällen ligger sommaren då ju i de flesta fall ett uppehåll i vistelsen sker, varför ett visst bortfall av hem kan väntas, då säsongen börjar igen efter sommaruppehållet. Här bör också till- läggas, att i 17 kommuner behovet av familjedaghemsvård minskade med 60 hem vilket förklarar en del av bortfal- let. Praktiskt taget ingen kommun har anmält svårigheter vid anskaffandet av familjedaghem, varför minskningen ju måste bero på ett minskat behov av vårdplatser. Tas hänsyn till dessa fak- torer kan man säga att ca 75 % av hem- men som disponerades under våren återfanns villiga att mottaga barn även på hösten. Skillnaderna mellan olika orter är emellertid relativt stora.

Samtidigt frågades också efter hur många av de barn som vistades i fa- miljedaghem i mars som vistades i sam-

ma familjedaghem i oktober samma år. Det visar sig att närmare 65 % av har— nen återvände till samma hem efter ferierna eller uppehållet. Någon upp- gift om antalet barn som var i sådan ålder att de började skolan på hösten eller som erhöll annan vårdform vid denna tidpunkt (t. ex. daghemsvård) eller som av andra orsaker, t. ex. att modern slutade förvärvsarbetet, inte be- hövde familjedaghemsvård, har inte in- hämtats. Detta antal om vilka några uppgifter alltså inte finns, men som bör vara ganska stort, bör man ta hän- syn till. Det ovan relaterade bör alltså kunna tolkas så, att större delen av de barn som fortfarande på hösten behöv- de vistas i familjedaghem, troligen ock- så hade tillfälle att göra detta i samma hem som de tidigare vistats i.

Av de 56 städer som har familjedag- hemsvård, hade i oktober 26 städer fle— ra hem än som kunde utnyttjas, medan i 27 tillgången ungefär täckte efterfrå— gan. Två städer besvarade ej frågan. Endast i Stockholm uppges efterfrågan på familjedaghem vara större än till— gången. Det är för att i någon mån råda hot mot detta man från 1 juli 1955 höjt ersättningen till hemmen från 4 till 5 kr.

Ersättning till familjedaghemmen och avgifternas erläggande

Den ersättning som vårdmamman er- håller per barn och dag är i 29 städer eller ungefär hälften av samtliga 4 kr. I ingen stad understiger den 3 kr eller överstiger 5 kr. Högre ersättning kan i hälften av städerna beviljas för min- deråriga eller sjuka barn. Ersättningen höjs då i de flesta fall med 50 öre eller en krona.

De ekonomiska transaktionerna mel- lan barnets moder och vårdmamman har, enligt vad som omvittnats, ibland

medfört friktioner mellan de båda par- terna. I 16 städer erlägger modern sin del av avgiften till vårdmamman, som sedan erhåller det eventuellt överskju- tande beloppet från de kommunala myndigheterna. Så är fallet i bl. a. Stockholm, Göteborg, Gävle och Norr- köping. I 4 städer betalar modern hela avgiften till vårdmamman och erhåller sedan i sin tur det överskjutande be- loppet från kommunen. Det vanligaste sättet för avgifternas erläggande är att modern översänder till kommunen den avgift hon enligt fastställd taxa skall betala för barnets vård. Samtidigt er- håller vårdmamman av kommunen det belopp hon enligt avtalet skall åtnjuta för barnets vårdande. Ett sådant sätt för avgiftens erläggande har redovisats av 36 städer, bl. a. av Malmö, Hälsing- borg, Linköping och Lund.

Avgifterna i familjedaghemmen

Den avgift mödrarna har att erlägga överensstämmer i 19 av de 36 städer, som även har daghem med avgifterna i dessa. I de övriga städerna är avgiften, med få undantag, lägre.

I 24 av 69 orter med familjedaghem är det belopp, som vårdmamman nor— malt erhåller, högre än den avgift som kan tas ut av föräldrarna, medan i 12 orter maximiavgiften är högre än det belopp vårdmamman erhåller. Här syf- tar uppenbarligen kommunerna till en utjämning av vårdkostnaderna mellan barnfamiljer med olika ekonomisk bär- kraft.

I 5 orter med föga omfattande verk- samhet av det här slaget finns inga reg— ler för avgiftens storlek utan detta avgörs från fall till fall medan i de öv- riga 28 orterna det belopp vårdmam- man erhåller sammanfaller med högsta avgiften eller den avgift som utgår obe— roende av inkomsten.

Hur familjedaghemsverksamheten orga- niseras

I många kommuner bedrivs familje- daghemsverksamheten ännu på försök, och några fastare linjer har därför inte skisserats upp. Vissa grundläggande regler har dock i allmänhet utarbetats för att hindra att för barnen olämpliga hem och miljöer kommer till använd- ning.

Det har ansetts vara av intresse att utvälja vissa orter som representerar olika sätt att ordna verksamheten och redogöra för hur denna är upplagd. Redogörelsen har begränsats till att i huvudsak gälla sådana orter, där verk- samheten är av mera omfattande art. När en kommun har blott ett eller ett par hem, har verksamheten kanske till— kommit mest av en slump, t. ex. för att ge några mödrar som tidigare haft sina barn privat i dessa hem ekonomiskt stöd. Det är när verksamheten växer och börjar omfatta ett 15-tal hem och mera som problemen aktualiseras. När hemmens antal blivit relativt stort ford— ras att särskilda tjänstemän ägnar sig däråt.

En omfattande familjedaghemsverk— samhet bedrivs som nämnts i Hälsing- borg. Här var 255 barn placerade i 224 hem. Verksamheten har här även på— gått så länge, sedan 1948, att en fast organisation skapats. I denna stad där familjedaghemsvården helt dominerar över daghemsvården har man enbart goda erfarenheter av den förra vårdfor- men. De faktorer man här särskilt tar hänsyn till vid bedömning av en kvin- nas och ett hems lämplighet att ta emot barn är att »mamman skall vara mo- derlig och kunna ge barnet värme och trygghet utan att därför *äga barnet,». Om anledningen till att verksamheten i Hälsingborg lyckats så bra sägs att detta troligen beror på att »den runda, tryg— ga, vänliga skånskan är idealet nära

särskilt om hennes miljö är en ljus bo- stad med goda utrymmen». Det sägs vidare att skillnaden mellan det egna hemmet och familjedaghemmet inte bör vara för stor i standardhänseende. Sär- skilda krav ställs på hem som är be— redda mottaga barn i spädbarnsåldern. Här fordrar man att mamman skall ha utbildning i spädbarnsvård eller i öv- rigt är synnerligen lämplig. Barn som hänvisas av barnavårdsnämndens råd- givningsbyrå och andra »problembarn» är svåra att placera i familjedaghem- men. Inspektion av hemmen sker en gång i månaden under de första må— naderna. Därefter sker inspektion mindre ofta, dock alltid ett flertal gång- er per år. När det gäller spädbarn sker besöken tätare. Rådgivning i uppfost- ringsfrågor lämnas vid besöken genom assistenten som »är utbildad barnsjuk- sköterska, har lång erfarenhet och själv är mor till två barn». Vidare har nämn— den bedrivit kursverksamhet i upp- fostringsfrågor.

I Malmö där verksamheten började 1950 fanns i oktober 1954 228 hem med 284 barn. Här tycks barnavårdsnämn- dens grepp och kontroll över verksam— heten vara mindre framträdande. Någ- ra villkor är inte förbundna med mot- tagandet av spädbarn, något friskintyg fordras inte av barnen och inte heller finns några klara regler om hur ofta inspektion av hem skall företas. Den enda rådgivningsverksamhet som före- kommer är att mammorna har möjlig- het att vid behov kontakta den inspek- tris som har hand om familjedaghems- verksamheten.

I Stockholm, där 221 barn är place- rade i 183 hem och där verksamheten började år 1946, tar man vid uttag- ningen av familjedaghem hänsyn till den blivande familjedaghemsmammans »sätt att behandla de egna barnen, des- sas anpassning och utveckling samt häl-

sotillståndet». Intyg från eentraldispen- såren krävs och vidare hämtas uppgif- ter ur socialregistret. Den ekonomiska situationen får inte vara för hårt pres— sad. I övrigt litar man till den uppfatt- ning inspektrisen får genom samtal vid personligt besök. Barn i åldersgruppen 1—3 år är särskilt svårplacerade, lik— som barn med grava defekter. Endast i undantagsfall och under begränsad tid medges kvinnan rätt att mottaga flera än tre barn. Några särskilda villkor är inte förbundna med mottagandet av barn ej fyllda ett år. Inspektionskravet bestäms från fall till fall och avgörs av inspektrisen. I normalfallen avläggs 2—3 inspektioner per år. Någon spe— ciell form av rådgivning, t. ex. genom kurser etc. förekommer inte. Rådgiv- ning lämnas av inspektrisen vid inspek- tionerna.

I Solna började verksamheten 1947 på försök och omfattade vid tidpunk- ten för enkäten 85 hem med tillsam- mans 90 barn. Här ställer man som vill- kor att mamman har förmåga och in- tresse att vårda barn under längre tid. Vidare bör hon kunna anpassa sig, ha förmåga till samarbete och ha en väl hållen bostad. Viktigt anses även vara att hela hennes familj är positivt in- ställd till hennes arbete. Om hon åtar sig barn i spädbarnsåldern bör hon medverka till barnets regelbundna be— sök vid barnavårdscentral. Inspektion av hem sker i regel två gånger per år. Råd i uppfostringsfrågor lämnas i broschyr- form och vid samtal. Hem som är vil- liga att mottaga barn brukar mycket ofta uppställa krav på barnets ålder och kön. Svåra att placera är pojkar i G-årsåldern, viss svårighet har man även att placera barn i 1—2-årsåldern.

Lund har haft familjedaghem sedan 1949 och hade 81 hem med 102 barn i oktober 1954. Förutom att det är önsk- värt att vårdmamman besitter vissa all-

männa kvalifikationer som gör henne lämpad att ta vård om andras barn, har man också vissa krav på hennes ålder och hennes sätt att handha de egna bar— nen. Några särskilda villkor är inte för- knippade med mottagandet av barn ej fyllda ett år. Två barn i denna ålder får mottagas. Några regler om hur ofta in- spektion av hemmen skall företas finns ej, utan detta får ske efter inspektrisens eget bedömande. I rådgivande syfte över- lämnas broschyrer till vårdmammorna. Vidare planeras en kurs i uppfostrings- frågor till vilken mammorna skall in- bjudas. I övrigt lämnas råd i uppfost— ringsfrågor av inspektrisen vid hennes hembesök. Barn under ett år och barn till mödrar med kvälls— eller söndags- tjänstgöring (skifttjänstgöring) är ofta svåra att placera.

I Göteborg har verksamheten bedri- vits sedan 1949 och omfattade i okto- ber 1954 85 hem med 97 barn. Vid ut— tagningen av hem strävar man efter att få sådana där mamman ger »ett tryggt intryck, är välbalanserad och har en positiv inställning till barn». Hem- met bör ha åtminstone ett rum där har- nen får uppehålla sig och leka. Om barnen hänvisas till köket eller hallen godkännes hemmet inte. Förfrågningar beträffande hemmen görs hos nykter- hetsnämnden, mantalskontoret, dispen- särcentralen, barnavårdscentralerna och hos barnavårdsnämndens registeravdel- ning. Friskintyg fordras av barn som skall placeras. Någon bestämmelse om hur ofta ett hem skall inspekteras finns inte. Det överlåtes helt åt inspektrisen att avgöra. Ett visst rådgivningsarbete bedrivs genom studiecirklar och träffar och för övrigt diskuteras alltid barnen vid hembesöken.

Familjedaghemsverksamheten omfat- tar i Trelleborg ungefär lika många barn som daghemsvården eller ca 60 barn. Verksamheten startade år 1950.

Vid uttagningen av hem förfars på samma sätt som när det gäller foster- hem. Förutom denna mera ingående granskning av hemmets lämplighet att mottaga barn skrivs ett kontrakt mellan barnavårdsnämnden och familjedaghem— met. I detta förbinder sig vårdmamman att iakttaga vissa regler mot att barna— vårdsnämnden garanterar henne viss ekonomisk kompensation. För att åstad- komma viss stabilitet gäller kontrakten _med 14 dagars ömsesidig uppsägnings— tid. Samtidigt översänds till barnets för— äldrar och vårdmamman ett PM. inne- hållande vissa förhållningsregler. För- äldrarna påminns om att inte sända sina barn till hemmet då de är sjuka, att det är lämpligt att barnet får med- taga egna leksaker, att om barnet an- ses behöva frukt och fiskolja etc. med- taga detta till hemmet samt att så snart som möjligt efter arbetstidens slut hämta barnet i familjedaghemmet. Vårdmamman uppmanas att ha hem- met städat och vädrat när barnet an- länder, att låta barnen intaga huvud- målet mitt på dagen, att bereda bar— nen en tids sömn under dagen samt att tillse att barnen kommer ut i friska luften ett par timmar om dagen.

I Västerås började verksamheten 1951 och omfattade i oktober 1954 25 hem med 37 barn. Vid rekrytering av hem söker man få ett allmänt intryck av den blivande vårdmamman, hennes hem samt av hennes handlag med de egna barnen och inställning till andra barn. Vidare fordras personliga refe- renser från en eller ett par familjer som väl känner till det blivande familjedag- hemmet. Några klara regler om hur många barn ej fyllda ett år som ett fa- miljedaghem får mottaga finns ej, utan detta avgörs från fall till fall. Dock får barn som ej uppnått 6 månaders ålder inte placeras i familjedaghemmen. Nå- gon svårighet att placera barn av visst

kön eller i viss ålder har inte märkts, vilket man förmodar beror på att till- gången på hem är så stort för närva— rande. Inspektion och rådgivning hand- has av en barnträdgårdslärarinna inom Västerås stads Barnstugor, där verksam— heten är organiserad. Hembesöken an— passas efter behov. I regel äger emel- lertid sådant rum tre gånger per ter- min, då inspektrisen också lämnar råd i barnuppfostringsfrågor. Vidare an- ordnas särskilda samtalsaftnar eller samkväm och vid dessa tillfällen, då uppfostringsfrågor diskuteras, är såväl vårdmamman som barnets moder när— varande.

Kommunernas synpunkter på heldagstillsyn av barnen

En fråga som ställdes till kommu- nerna gällde hur man med nuvarande erfarenheter komme att möta en ökad efterfrågan på heldagsplatser. Alterna- tiven är alltså att antingen öka enbart daghemsvården, enbart familjedaghems- vården eller eventuellt båda vårdfor- merna. I första hand är det av intresse att veta hur de kommuner som redan nu har erfarenhet av båda vårdformer- na kommer att handla.

Av de 36 städer som nu har båda vårdformerna har 7 meddelat att dag- hemsvården skall utökas om behovet av heldagsplatser ökar medan 18 stä- der har meddelat att familjedaghems- vården i första hand kommer att ut- ökas. I 6 städer anser man att båda vårdformerna skall få utvecklas paral- lellt medan man i 5 städer inte anser sig kunna besvara frågan för närva- rande.

Ytterligare några frågor ställdes, vil— ka hade till uppgift att klarlägga kom- munernas och kvinnornas i kommu- nerna inställning till de båda vård- formerna.

Beträffande kvinnornas inställning

uppgav 10 städer att kvinnorna tycktes föredra daghemsvård, 2 att dessa före- drog familjedaghemsvård medan 16 an— såg att meningarna om de båda vård- formernas företräden var delade. 8 stä— der avstod att besvara denna fråga.

Uppmanade att deklarera sin egen in- ställning till daghems— och familjedag— hemsvården, förklarade 7 städer att daghemsvården var att föredra, 6 före— drog familjedaghemsvården medan 16 ansåg att de båda vårdformerna kom- pletterar' varandra och därför bör ut- vecklas sida vid sida. 7 städer avstod från att besvara frågan.

Några exempel på anförda motiv inom denna grupp som har erfarenhet av bägge vårdformerna är av intresse.

Inställningen i Stockholm till de bå— da vårdformerna framgår av det be- tänkande som socialvårdens planerings— kommitté avgav år 1952 (Generalplan för Stockholms barnstugor). Här heter det att »den kännbara bristen på dag- hemsplatser och svårigheten att få fram tillräckligt antal daghem för att till- godose det aktuella behovet gör familje- vården särskilt betydelsefull i dagens läge». Man anser dock att »möjlighe- terna att mera varaktigt i större om- fattning bygga upp daghemsvården på familjedaghemmen är begränsade». An— skaffningen av familjedaghem har tid- vis varit förknippad med stora svårig- heter, särskilt har detta varit fallet inom en del stadsdelar i ytterområdena. Heldagsvården bör därför »byggas upp på en stomme av permanenta daghem. Samtidigt med konstaterandet härav må dock understrykas angelägenheten av att familjedaghemsverksamheten ytter- ligare utbygges». Beträffande familje- daghemsvården säger man att denna form av barntillsyn ur ekonomiska syn- punkter ställer sig fördelaktigare än vården vid daghem. Även ur ren vård— synpunkt kan familjedaghemmen ibland

vara att föredra, framförallt »med hän- syn till att barnen få vistas i en normal hemmiljö». Ett problem utgör emellertid »den känslomässiga bindning» som kan uppstå mellan barnet och den vikarie— rande mamman och som av modern kan uppfattas som en konkurrens om har- net. Detta är en av huvudorsakerna till att det blir konflikter som får till följd att barnet måste byta hem.

I Södertälje har man svarat att om »våra erfarenheter från familjedaghem- men i fortsättningen blir lika goda som de första månaderna efter starten så är det sannolikt att en utbyggnad av familjedaghemmen i första hand sker». Man tillägger dock att bägge vårdfor- merna behövs och att de kompletterar varandra. I Nacka där en ökad efter— frågan kommer att tillgodoses såväl ge- nom familjedaghem som institutioner uppskattas båda vårdformerna av möd- rarna. Här liksom på många andra håll är det framförallt mödrar till infek- tionskänsliga barn som efterfrågar fa- miljedaghem. Så är fallet också i Solna, där mödrarna även börjat inse det pe— dagogiska värdet av vistelse i daghem. Här kommer emellertid troligen en ökad efterfrågan att mötas »med en ökning av familjedaghem då detta är den billi— gaste vårdformen». I Lidingö kommer ökningen att följas enbart av en ökning av antalet familjedaghem. Detta moti- veras »med hänsyn till de höga kost- naderna som kommunen har för barns vård på daghem. (Bruttokostnaderna per barn och dag är 1953 kr. 15: 60 på Lidingö daghem) ». I Enköping föredrar man, liksom även mödrarna där, dag- hemsvården. Anledningen härtill är »att utbildad personal finns på daghem— men, att barnen får vara kvar på dag- hemmen och inte behöver byta miljö så ofta som i familjedaghemsvård samt att barnen på daghemmen ej behöver få två olika hem». Samma år motive-

ringen i Eskilstuna, »barnet blir allde— les för känslobundet vid familjedag- hemsmamman», men här inverkar ock— så svårigheten att erhålla lämpliga fa- miljedaghem på kommunens beslut att vid behov utöka daghemsvården.

[ Norrköping kommer ett ökat behov av heldagsplatser att mötas med såväl daghem som familjedaghem. Man har här funnit det naturligt med familje- daghem som komplement till stadens daghem. Vad mödrarnas inställning till de båda vårdformerna beträffar säger man »att många vill vänta till stadens daghem kan bereda plats för deras barn, en del tar familjedaghem under väntetiden medan andra är fullt nöjda med vården på familjedaghem». I Mo— tala kommer familjedaghemsvården att utvecklas. Mödrarna anlitar gärna fa- miljedaghemmen, många måhända där- för att »daghemmet ej är så centralt beläget. Under daghemmets semester- stängning placeras några barn genom barnavårdsnämndens förmedling i fa- miljedaghem». I Kalmar är mödrarna av den uppfattningen att »skötseln i dag— hemmen är bättre» och kommunen an- ser det »ej lyckligt för barn att ha 2 hem». Av denna anledning kommer fa- miljedaghemsvården här att slopas. I Nybro kommer man att öka familjedag- hemmen så långt lämpliga familjedag- hem går att uppbringa. Denna vård- form tycks uppskattas av mödrarna och blir billigare för kommunen. »Kost— naden för kommunen år 1953 var 1: 97 per vårddag.» Ett eventuellt ökat behov kommer i Karlskrona att i första hand tillgodoses genom familjedaghem »trots att flertalet föräldrar obetingat väljer daghemsvård . . . Huvudmannen bör an- passa resurserna efter föräldrarnas be- hov. Men familjedaghemmen har slagit väl ut. Förutsättningen är dock att man är restriktiv vid godkännande.»

Fördelen med familjedaghemsvårdens

elasticitet har nämnts i svaret från Kristianstad. »Vid svängningar i efter— frågan kan platser i familjedaghem lät— tare svara på ökad efterfrågan och kos- tar ingenting vid minskad dylik.» Båda vårdformerna behövs dock. I Malmö kommer man vid ökad efterfrågan att utbygga båda vårdformerna. Här före— dras daghemsvården i regel, men möd- rar med infektionskänsliga barn och mödrar som arbeta i affärer o. dyl. fö- redrar familjedaghemsvården. I Lund avser man att öka familjedaghemmens antal vid behov. För små barn före- dras sådan vård, för barn över 4 år där- emot daghemsvård. »Båda verksamhets- formerna kompletterar varandra och det är idealet med båda formerna inom kommunen.» Samma inställning har man i Landskrona, där »ensamstående affärs-, skift- och anstaltsanställda mås— te föredraga familjedaghemsvård på grund av att arbetstiden ej överens- stämmer med daghemmens öppethål- lande.»

I Hälsingborg kommer man enbart att bygga ut familjedaghemsverksam- heten. Man har inga svårigheter med detta ty »tillgången på goda familjedag- hem är betydligt större än det nuva- rande behovet, varför någon särskild aekvisition av hem är onödig. Skulle en sådan sättas in skulle antalet fa— miljedaghem kunna fördubblas eller mer. För närvarande tar 224 hem emot barn. Såväl kommunen som mödrarna föredrar familjedaghemsvården. Det en- skilda daghemmet uppger att barnen överflyttas därifrån till familjedaghem- men» och det är redan nu svårt att be- lägga daghemmet. För närvarande är det inte ens halvbelagt. Även det kom— munala daghemmet har liknande svå- righeter.

I Eslöv kommer man som hittills att använda familjedaghemmen som regu— lator och »som en kompletterande vård—

form i de fall, där tillsynen av barn av olika skäl ej bör ges inom ramen för den kollektivt arbetande daghemsfor- men». Mödrarna är emellertid nästan undantagslöst för daghemsvård. Detta framkom »Vid en diskussion för något år sedan om nedläggning av daghem- mets avdelning för barn under 11/2 år. Då uppgav sig samtliga mödrar vara för daghemsvården och kunde inte tän- ka sig tillsynen av barnen anförtrodd familjedaghem». Om behovet av dag- platser skulle öka i Trelleborg är man beredd att öka familjedaghemmens an- tal i motsvarande grad. En mor före- drar där att lämna sina barn till fa- miljedaghem »då hon har lång väg till daghemmet. I andra fall lämnar hon gärna sina barn till institution». Vad kommunen beträffar »är givetvis ur ekonomisk synpunkt familjedaghems- vård att föredraga. Å andra sidan har daghemsvården mera pedagogiska möj- ligheter och kan på så sätt ge barnen en annan uppfostran. Vissa svårigheter kan dock uppstå med kollektiv place- ring av barn vid inträffande epide- mier». Mot daghemmen talar också »svå- righeterna att ha en jämn beläggning av daghemmet» vilket ju är en förut- sättning för att kostnaderna inte skall bli för stora.

I Göteborg kommer barnavårdsnämn— den att verka för en utökning av dag- hemsinstitutionerna. Mödrarna önskar i första hand daghem, vilket kommer fram vid anmälningarna. Erfarenheter- na från tidigare placering i privathem föranleder modern att söka daghems- vård för barnen. Med hänsyn till plats- bristen på daghem tänker man emeller— tid att fortsätta familjedaghemsverksam- heten. I första hand blir det emellertid endast de yngsta och mest infektions- känsliga barnen som kommer att er- hålla sådan vård. I Mölndal är för när— varande familjedaghemmen komple-

ment till daghemmen. Emellertid tycks »under sista tiden tendensen ha blivit (len att daghemmen blir komplement till familjedaghemmen». Ett ökat behov kommer alltså att mötas med en ökning i familjedaghemmens antal. I Lysekil är hela frågan om daghem eller familje- daghem under utredning. Härvid kom- mer även stor vikt att läggas vid de båda vårdformernas kostnader. »Dag- hemsvården som det centrala; kring denna grupperas familjedaghemmen, som samtidigt tjänstgör som regulator vid förändringar i efterfrågan», heter det i Uddevalla. Med hänsyn till sta- dens struktur behövs ytterligare ett dag- hem, så att man får ett i de norra och ett i de södra stadsdelarna. I Västerås kommer en ökning av behovet att föl- jas av »en höjning av familjedaghem- mens antal på grund av de billigare driftskostnaderna». Här föredrar möd- rarna daghemsvården men i vissa fall önskas familjedaghemsvård »beroende på bostad i förhållande till familjedag- hem eller daghem, om barnet har lätt för att bli infekterat eller dylikt, om moderns arbetstider är oregelbundna». Staden anser att familjedaghemsvården utgör ett komplement till daghemsvår- den och som sådan kan den emellertid inte fungera tillfredsställande utan en fast institution.

18 städer har enbart daghem och sak- nar, med några få undantag, egen er- farenhet av familjedaghemsverksamhet. Trots detta kan det vara av intresse att se hur inställningen till familjedaghems— vården är i några av dessa städer.

I Luleå tänker man i fortsättningen att anskaffa familjedaghem om behovet av heldagsplatser ökar. Så är fallet ock— så i Östersuud medan man däremot i Falun är inställd på en utökning av daghemmets avdelningar vid behov. I Falköping har det tidigare funnits ett par familjedaghem och man tänker åter

sätta igång denna verksamhet. »Hittills har det dock varit svårt på grund av den goda tillgången på arbete för kvin- nor» att anskaffa familjedaghem. Så- dana tycks dock föredras såväl av möd- rar som av stadens myndigheter. I Lid- köping där försök skall göras med fa- miljedaghem, anser man att »daghems- vård är att föredraga, enär det alltid finns möjlighet för barnet att vistas där varje dag. En familjedaghemsmam— ma kan på grund av sjukdom eller and- ra orsaker vara förhindrad att taga emot barnet och detta betyder ju av- bräck för den förvärvsarbetande mam- man då hon i sådant fall själv måste se till barnet».

Familjedaghemsvård har aldrig dis- kuterats i Borås, beroende på det stora antal daghemsplatser som under senare år ställts till mödrarnas förfogande. »En outredd men dock säkerligen riktig uppfattning att antalet hem som står till förfogande för familjedaghemsvård i denna stad är synnerligen ringa tor- de även ligga bakom detta förhållande.» I den mån behov uppstår önskar man i Halmstad driva båda vårdformerna. Så är fallet också i Växjö medan man däremot i Huskvarna »endast om för— hållandena skulle nödvändiggöra det» kommer att tillgripa familjedaghems- vård. Dåliga erfarenheter av familjedag- hemsvård har man också i Jönköping, varför vid behov ytterligare daghem, ev. provisoriska sådana, kommer att in- rättas. Även i Nyköping är man av den uppfattningen att »det är svårt att an- skaffa goda och bra familjedaghem». Man är dock här beredd att låta en liten Ökning av behovet absorberas av familjedaghem medan man om ökning- en blir större tänker utbygga daghems- vården på förskolornas bekostnad.

I 20 städer har man endast familje— daghem och inga daghem. Ur deras ytt- randen kan följande anföras.

I Boden tänker man sig vid en ök- ning av behovet av heldagsplatser byg- ga daghem. Detta grundar sig på en un- der våren 1954 gjord undersökning då »ett 20-tal mammor uppgav sig före- draga daghem, dvs. alla som svarat på utsända frågeformulär». Mödrarna i Härnösand har inte haft några allvar- ligare anmärkningar att göra mot fa- miljedaghemsvården utan denna har utfallit till belåtenhet. Även »ur kom- munens synpunkt är den fördelaktigare på grund av de mindre kostnaderna, varför en övergång från denna vård- form till daghemsvård för närvarande inte synes ha något berättigande». Så är fallet också i Arboga, Kumla och Sköv- de. I den sistnämnda staden »har far- hågorna att familjedagmammorna ej skulle vara tillräckligt uthålliga ej be— sannats». 1 Karlskoga, där kommunen tidigare haft två daghem som på grund av bristande efterfrågan måst nedläg- gas, tycks mödrarna föredra familje- daghemmen. Kommunens inställning är den att »med hänsyn till stadens stora ytvidd är familjedaghemsverksamheten att föredra framför ett enda i ett visst bostadsområde placerat daghem. Fa- miljedaghemsverksamheten har hittills fungerat tillfredsställande. Då emeller- tid ett nytt och stort bostadsområde nu planeras har man dock för avsikt att göra ännu ett försök med ett daghem (för 18 barn under 1956). Om ej hel— ler detta hem skulle bli fullt utnyttjat kommer det att omändras till barnträd- gård» och familjedaghem att bli den en— da vårdformen. Ett privat daghem (No- belkrut) har plats för 20 barn.

I Varberg har inga klagomål för- sports utan »mödrarna synes vara be- låtna med övergången från daghem till familjedaghem». På grund av ringa be- läggning nedlades daghemmet 1953 men då »familjedaghemsvården fungerar lika tillfredsställande och smidigare kan an-

passas efter behovet, synes den vara att föredraga, speciellt i en kommun av vår storleksordning». I Ängelholm har man för avsikt att om behovet skulle öka, »uppdraga åt nuvarande barndag- hemskommittén att inkomma med för- slag till inrättande av barndaghem». l Karlshamn och Ronneby har undersök— ningar gjorts som visat att behov av daghem inte finns. Vid ökat behov har man också för avsikt att öka familje- daghemsvården. I Ronneby anses den- na vara »att föredra både för barnens bästa och ur ekonomisk synpunkt». Nå— got behov av daghem förefinns inte hel- ler i Tranås; Strängnäs eller Torshälla, där man enbart har goda erfarenheter av familjedaghemsverksamheten. I Kat- rineholm är det starka påtryckningar från kvinnornas sida att starta dag- hem. Kommunen anser att daghem ska- par en fastare form av vård och tillsyn men är inte främmande för att använ— da båda formerna sida vid sida.

Vilken utbyggnad av heldagsvården planeras?

Att närmare ange i vilken takt fa- miljedaghemsverksamheten kan beräk— nas växa låter sig inte göra. Ett behov av ett litet antal platser för heldags- tillsyn kan snabbt uppkomma på en ort. Då ligger det närmast till hands att behovet, särskilt om det anses vara av övergående karaktär, tillfredsställs genom familjedaghem. Likaså kan en ökning av platsbehovet på en ort där nu ett daghem finns, vara så obetyd— lig att en utbyggnad av daghemsvården kan anses vara obehövlig, om familje— daghem kan anskaffas. Familjedaghems- vårdens karaktär gör ju att den utan några större ekonomiska insatser från kommunernas sida kan vidgas och utan förluster lika snabbt minskas.

Vid daghemsvård är förhållandena annorlunda. Först efter ingående eko— nomiska undersökningar och planering

går kommunerna till verket att bygga daghem. Här är det alltså lättare att få ett grepp om hur utbyggnadsplanerna ter sig. På en fråga i enkäten om dag- hem planeras inom de närmaste 5 åren har 19 av de kommuner som har dag— hem svarat att så tämligen säkert är fallet. Dessutom har 5 kommuner, som nu inte har daghem svarat att de äm- nar inrätta dylika. Dessa svar tyder på att beståndet av daghem skulle komma att öka med ett 70-tal inom de närmaste 5 åren och ge plats åt ca 2500 barn. Den kraftigaste utbyggnaden planeras i Stockholm med ett 40-tal daghem, me- dan Malmö och Norrköping ämnar in- rätta ett par vardera. Göteborg anger att utbyggnad skall ske efter behov, varför man torde kunna räkna med ett 10-tal daghem under perioden. I de öv- riga orterna omfattar byggnadsplanerna endast ett daghem på varje ort.

Utöver vad som ovan nämnts finns planer på utbyggnad eller tillkomst av daghemsvård i ytterligare 8 orter, men frågan tycks där ännu befinna sig på utredningsstadiet.

Eftermiddagshemmen

Eftermiddagshemmen är till för de barn i den lägre skolåldern, vilkas möd— rar har förvärvsarbete. Sådana hem fanns i 27 städer och var till antalet 104 med tillsammans 2 530 platser. Av städer med fler än 40 000 invånare är det endast Malmö och Jönköping som saknar eftermiddagshem. I Stockholm fanns 49 hem med 1 580 platser och i Göteborg 16 hem med 255 platser. Dessa båda städer disponerar i det närmaste 3//. av hela antalet platser. Norrköping hade 95 platser, Hälsingborg 90, Örebro 45 medan Uppsala, Västerås och Borås hade 35, 30 resp. 17 platser vardera. Någon större efterfrågan på platser i eftermiddagshem tycks inte före- komma. Endast 3 städer, Stockholm,

Landskrona och Solna redovisade att samtliga anmälda barn inte kunnat tas emot. I Stockholm gällde detta ca 40 barn. Efterfrågan på platser tycks här emellertid något oregelbunden, vilket medför att vid vissa tillfällen hemmen ej är till fullo belagda. I Landskrona hade ett 30—tal barn fått avvisas och i Solna ett 20-tal.

vara

Av de städer som nu har eftermid- dagshem har 8 anmält planer på att bygga ut verksamheten. Dessa städer är: Stockholm, Nacka, Solna, Eskilstu- na, Norrköping, Lund, Kalmar och Häl- singborg. I den sistnämnda staden har man placerat skolbarn i familjedaghem, vilket också skall bli fallet i Strängnäs där eftermiddagshem saknas. I Göte- borg, örebro och Sundbyberg planerar man »eventuellt» att bygga ut verksam- heten.

Eftermiddagshemmen har ju till egentlig uppgift att ta hand om barnen från den tidpunkt på dagen då skol- arbetet slutat till dess någon av för- äldrarna återkommer till hemmet. Un- der de första skolåren behöver barnen emellertid ofta tillsyn även andra tider på dagen, eftersom skolarbetet ofta bör- jar ett par timmar efter det att föräld- rarna begett sig av till sina arbeten, ibland på oregelbundna tider etc. Många föräldrar känner oro över att behöva lämna barnet ensamt, att över- låta på detta att passa tiderna då det skall gå till skolan etc. Även de dagar då skolan av någon anledning hålls stängd skapar problem med tillsynen. Behov finns alltså av institutioner som har möjlighet att ta emot de yngre skolbarnen hela dagen. Sådan tillsyn är ordnad i Sundbyberg, Solna, Växjö, Kal- mar, Karlskrona, Landskrona och Fa- lun. I Stockholm uppges att alla barn under höstterminens första månader kan beredas heldagsvård och i vissa fall kan detta även ske senare. I Göte-

borg, örebro och Norrköping gäller detta också men endast en mindre del av barnen.

Av betydelse är ju också hur länge barnen får tillfälle vistas i eftermid- dagshemmen.

I två städer är eftermiddagshemmen öppna en halv timme längre än dag— hemmen, nämligen till kl. 18.00, medan i 14 städer daghemmen stängs senare än eftermiddagshemmen, varierande med mellan 11/2 och 1/4 timme. I de öv- riga 11 städerna sammanfaller stäng- ningstiden för daghemmen och efter- middagshemmen.

Vistelsen i eftermiddagshemmen är i Hälsingborg, Örebro, Lund, Eskilstuna och Trelleborg helt avgiftsfri. I 14 stä- der är avgiften oberoende av föräldrar— nas inkomster och ligger mellan 20 öre och en krona. I de övriga 8 städerna är avgiften beroende av inkomsten och varierar betydligt mellan de olika stå- derna. I Västerås är högsta avgiften 1: 95 kr när inkomsten överstiger 1 544 kr per månad medan ett barn i Sund- byberg för föräldrar med motsvarande inkomster kostar 3: 75 kr per dag. Solna har högsta avgiften fastställd till 5 kr som utgår då inkomsten översti- ger 1326 kr. Uppsala och Lidköping har satt den månadsinkomst över vil- ken högsta avgift utgår vid 804 resp. 820 kr då dagavgiften blir 2:20 resp. 2 kr. I Kalmar och Karlskrona betalas för ett barn 1: 10 kr när inkomsten per månad överstiger 620 kr. Den lägsta avgiften varierar från 10 öre i Lidkö- ping till 75 öre i Solna.

Säsongdaghemmen (jordbrukardaghem)

För att underlätta rekrytering av ar— betskraft till jordbruket vid vissa till- fällen utgår statsbidrag till de orter som upprättar s. k. säsongdaghem för att möjliggöra att även kvinnor med min- deråriga barn kan ställa sin arbetskraft

till förfogande. Säsongdaghemmens uppgift är alltså att under den tid mo- dern arbetar, ta hand om barnet. Un- der år 1954 fanns säsongdaghem i 32 orter, därav i två städer, Hälsingborg och Kiruna. 18 av kommunerna var be- lägna i Norrland och 14 i Skåne. Sä— songdaghemmen i Norrland var huvud- sakligast tillkomna för att bereda möd- rarna tillfälle att deltaga i slåtterarbe— tet medan motivet i Skåne var att här möjliggöra kvinnornas insatser vid bet- skötseln. Samtliga skånska hem var be- lägna i Malmöhus län. Tillsammans fanns 92 säsongdaghem, av vilka 25 fanns i Skåne och 67 i Norrland. Hemmen i Skåne var, med undantag för de i Tecko- matorp och Hälsingborg, öppna såväl under för- och högsommaren (vid bet— gallringen) som under hösten (vid bet- upptagningen) , medan däremot hemmen i Norrland endast var öppna under en period, huvudsakligen under för- och högsommaren. Under den första perio— den mottogs ea 550 barn och under den andra ca 400 barn i Skåne. I Norrland mottogs ca 1 560 barn. Största omfatt— ningen hade verksamheten i Övertorneå med 196 barn i 7 hem, i Tärendö med 182 barn i 4 hem, i Korpilombolo med 158 barn i 6 hem samt i Pajala med 132 barn i 5 hem. I Hälsingborg mot- togs 146 barn i 2 hem och även i Klags- torp, Piteå, Arvidsjaur och Junosuando var verksamheten av sådan omfattning att ca 100 barn kunde mottagas på var och en av dessa orter.

Säsongdaghem finns alltså koncentre- rade till två områden, Skåne och Norr- land. Några planer på att anskaffa så- dana hem på andra håll, tycks heller inte finnas.

Principiella synpunkter på de olika vårdformerna

I det föregående har redovisats resul- taten av socialstyrelsens enkät till kom-

munerna, varvid frågan om avgifter och taxor samt om familjedaghemmen behandlats särskilt utförligt. I det föl- jande skall sammanfattas vissa allmän- na synpunkter på de olika grenarna av småbarnsvcrksamheten.

Förskoleverksamheten

Förskolornas pedagogiska och socia- la fördelar har grundligt klarlagts i många sammanhang, senast och mest fullständigt av 1946 års kommitté för den halvöppna barnavården, vilken un- derströk bl. a. följande.

Stadsbarnen får inom förskolorna tillfälle till utvecklande och roliga sys- selsättningar. För mödrarna är det ofta av stor betydelse att de kan avlastas barnens tillsyn för en del av dagen. Inte sällan kan besvärliga uppfostrings- problem lösas genom att barnen kom— mer i kontakt med en grupp jämnåriga under ledning av en småbarnspedagog och genom att föräldrarna kan disku- tera barnet med denne pedagog.

Stimulerande av barnens sunda ak- tivitet _ på ett sätt som också lägger en god grund för deras anpassning till skolan _ lösning av uppfostringspro- blem, avlastning av mödrarna, är alltså några av förskolans positiva drag som vinner erkännande av allt flera alltefter— som verksamheten utvecklas.

1946 års kommitté diskuterade för- skolan som pedagogisk institution och konstaterade att den i många andra länder kommit att på ett naturligt sätt knytas till den allmänna skolorganisa- tionen. Många principiella skäl talar för, framhöll kommittén, att man skulle närmare sammankoppla förskolan med småskolan och lägga ledningen av för- skoleverksamheten hos samma myndig— het som har hand om småskolan. Kom- mittén ansåg dock att läget här i lan- det för närvarande icke är sådant att några fördelar skulle vinnas genom en

dylik organisatorisk sammankoppling. Däremot rekommenderades ett samar— bete såväl på det pedagogiska planet som när det gäller inrättande av loka- ler för förskolor och småskolor.

Till ovan refererade synpunkter sy- nes inte vara mycket att tillägga. Av enkäten till kommunerna framgår, att förskoleverksamheten synes vara på väg att accepteras såsom en naturlig del av den familjestödjande verksam- het kommunerna bedriver. En uppfatt- ning som för inte länge sedan hade ganska talrika förespråkare nämligen att förskoleverksamhet skulle vara en »lyx» som man kunde spara in på till förmån för andra, för familjerna »nyt- tigare» åtgärder finner man knappast numera. Tvärtom understryks från ett flertal håll vilken förmånlig inverkan som förskolan kan ha för barn med anpassningssvårigheter och vilket stöd den kan ge mödrar som är särskilt ar- betstyngda eller har andra besvärlig- lleter. Men trots att det ofta säges från kommuner som måste ransonera för- skoleplatserna att man ger företräde åt barn för vilka föreligger sociala eller medicinska indikationer, tyder dock ingenting på att inte verksamheten an— ses i princip böra stå öppen för alla barn. Förskoleverksamheten är på väg att komma i paritet med t. ex. fritids— verksamheten för ungdom, vilken ju också anses vara av stor betydelse för ungdomar som är på något sätt proble- matiska, men som dock vänder sig till all ungdom.

Heldagsvärden _

Det har på senaste tiden förts en mycket livlig diskussion om en del nya barnpsykologiska rön som påvisar den utomordentligt stora betydelsen för ett barns harmoniska utveckling av en in- tim moderskontakt speciellt under små- barnsåren. Dessa resultat har kommit

att tas till intäkt för ett kategoriskt för- dömande av alla åtgärder som innebär att en mor får hjälp att överlämna vår- den av sina barn till någon annan. Då denna fråga har avgörande betydelse för daghems- och familjedaghemsverk- samheten 'har det förefallit motiverat att granska de forskningar det här gäl- ler. En sådan granskning visar att de resultat som hittills lagts fram inte ger anledning till generella slutsatser när det gäller förhållandet barn—för- värvsarbetande mödrar.

En skrift, som utgivits 1951 av psy- kologen J. Bowlby på uppdrag av Världshälsoorganisationen med titeln Modern och barnets själsliga hälsa (svensk översättning, Stockholm 1954) ger en viss ledning till bedömning av problemet. Bowlby sammanställer forsk— ningsresultat från alla länder rörande betydelsen för ett barn av moderskon- takten. Av ett flertal undersökningar framgår att ett barn som berövas sin mor och inte får någon ersättare för henne utan endast får mer operson- ligt betonad vård inom en anstalt lider stor själslig skada.

.Däremot framkommer icke några be- vis för att barn, vilkas mödrar har för- värvsarbete och överlämnar dem åt andra vårdare under arbetstiden, men för övrigt håller samman med barnet skulle få motsvarande skador.

En undersökning som citeras av Bowlby, utförd av den danske forskaren Simonsen, jämför två grupper barn i åldern 1—4 år. I den ena gruppen hade nästan alla barnen tillbragt hela livet på anstalt; i den andra gruppen bodde barnen hemma och lämna— des på daghem. Mödrarna till de sistnämn— da barnen hade yrkesarbete och hemmen betecknades som ofta >>mycket otillfreds— ställande». Trots detta visade hemmabar— nen en genomsnittlig normal utveckling (utvecklingskvot, DQ 102), medan anstalts— barnen låg efter i utveckling (DQ 93).

En engelsk undersökning av Netta Glass (i American Journal of Ortopsyehiatry,

October 1949), gör en jämförelse mellan två grupper av 48 barn 2*5 år i fråga om mat, sömn, renlighetsvanor och förekom— sten av problembarn. Den ena barngruppen vistades på daghem, medan deras mödrar hade arbete, (len andra sköttes av sina mödrar i hemmet. Resultatet visade att antalet barn med vissa störningar och antalet problembarn var obetydligt högre bland daghemsbarnen; eftersom faktorer som kunde ha en oförmånlig inverkan var talrikare inom daghemsbarnens än inom hemmabarnens familjer framkom ingen— ting som tydde på att daghemsvården som sådan skulle haft en ofördelaktig inver— kan. >>Våra resultat tycks innebära», skri— ver författarinnan, »att mat-, sömn— och renlighetsbesvär samt förekomsten av pro- blembarn hänger direkt ihop med vissa attityder och personlighetstyper hos för- äldrarna; dessa har mycket större bety- delse för barnens anpassning än om de vistas eller inte vistas på daghem.»

Ovanstående undersökningsresultat har synts vara av intresse att referera, eftersom de tycks vara de enda där forskare gjort jämförande studier av detta slag. Deras resultat är givetvis inte tillräckliga för att ge svar på frå- gan om vilken inverkan det kan ha på barnen om de vistas i daghem eller överhuvudtaget sköts av utomstående, medan mödrarna har förvärvsarbete. Det synes utomordentligt önskvärt att fler undersökningar för att belysa detta problem görs. Men i nuvarande läge finns det inga skäl att utmåla mödrar- nas skilsmässa från barnen under ar— betstiden på det negativa sätt som ofta sker. Uppenbara och allvarliga skade— verkningar har tydligen det totala mo- dersberövandet, då barnen helt skiljs från sin mor och vårdas under sådana förhållanden att ingen vuxen person träder in som modersersättare och ger barnet ömhet och trygghet. På den punkten synes forskningsresultaten en- tydiga, och de måste ha bestämda kon- sekvenser för vården av moderlösa eller tillfälligt modersberövade barn. Men att

en mer under viss tid av dagen över- låter barnens vård på andra är en form av modersberövande, som tydligen icke alls ligger på samma plan.

Ser man närmare på det klientel som för närvarande utnyttjar samhälleligt understödd dagvård av småbarn, fin- ner man att tveksamheten beträffande det berättigade i understöd till dessa vårdformer måste ytterligare försvagas. Enligt ett flertal undersökningar som gjorts i bl. a. Stockholm och Göteborg är en avsevärd del av daghemsbarnens mödrar ensamstående. (I Stockholm var 1947 detta fallet med 38 % av möd- rarna.) En annan betydande grupp är sådana mödrar som helt bär försörj- ningsbördan för familjen på grund av mannens sjukdom, arbetsoförmåga,för— sörjningsovillighet etc. Det gäller alltså hem där det förekommer konflikter eller ekonomiskt nödläge. En stor del av mödrarna har personliga svårighe— ter av olika slag att kämpa med. Skulle man försöka att förmå dessa mödrar att stanna hemma för att själva ta hand om sina barn hur kan man veta att de skulle förmå ge barnen denna trygga, harmoniska omvårdnad som man av- ser att det egna hemmet skall ge? För- värvsarbetet kan för många av dessa mödrar vara en nödvändighet, inte bara ekonomiskt utan för deras personliga balans. De dubbla miljöerna kan för barnen vara betydligt bättre än den som de skulle få, om modern tvingades att stanna i hemmet hos barnen. I många fall är enda alternativet till heldags— vård, att modern helt skulle skiljas från barnet.

Bland de mödrar som för närvaran- de lämnar sina barn till heldagsvård eller önskar tillgång till sådan vård finns också en grupp, vars hemförhållanden inte utåt uppvisar några speciella kon— flikter och vars ekonomiska läge inte förefaller att vara sämre än många

mödrars som väljer att vara hemarbe- tande. Inte heller när det gäller denna grupp förefaller det vara rimligt att för— söka göra några generella bedömningar. De flesta makar tycks, på grund av praktiska hänsyn och den uppfattning de har om hur det blir bäst för fa- miljelivet och för barnen välja att hustrun stannar hemma under små- barnsåren. Men för en mindre grupp är det tydligt att den traditionella fa— miljeformens många svårigheter väger så tungt, att de väljer att ordna det så att hustrun behåller sitt arbete utan— för hemmet. Hustrun har tidigare va- rit inpassad i arbetslivet och har va- rit van vid ekonomisk självständighet. Hon har ett yrke som intresserar hen- ne, och önskar förkovra sig och utveck- la sin kapacitet för att kunna få sin yrkesställning förbättrad. Hon finner det svårt att rycka sig loss ur allt detta och isolera sig i hemmet för att där skapa en god miljö för sina småbarn. Faktorer som har att göra med ma— karnas egen barndomsmiljö och deras förhållande till varandra kan påverka detta ställningstagande.

Det förefaller orimligt att utomstå— ende skulle kunna bedöma dylika för- hållanden inom en familj och katego— riskt avgöra att en viss faktor, t. ex. att modern avstår från förvärvsarbete, är bäst för barnen. I nuvarande svåra övergångsskede för familjerna bör man nog med största försiktighet avge dy- lika omdömen. Den som har att pla— nera samhälleliga åtgärder till stöd för familjerna har ingen anledning att inte respektera familjens egen bedömning av sin situation och sitt eventuella be- hov av hjälp med barneftersynen.

Men åtgärder för att ge hjälp med dagvård av barnen skall icke stå iso- lerade utan bör inlänkas bland andra familjepolitiska åtgärder. De bör om- fatta ökad rådgivning och upplysning

i äktenskaps— och uppfostringsfrågor, så att föräldrarna kan göra en allsidig bedömning av sin egen och sina barns situation. Vidare bör åtgärderna syfta till att skapa större trivsel för hemma- kvinnan i det dagliga livet, öka hennes kontaktmöjligheter och minska hennes bundenhet. Inte minst bör dylika åt- gärder syfta till att skapa smidiga övergångar mellan hemarbete och för- värvsarbete genom deltidsarbetsformer, genom att kvinnorna får större möjlig- het att återvända till arbetet efter en period i hemmet etc. Den grupp kvin- nor, som i alla fall söker sig till hel- tidsarbete i förvärvslivet, bör få sitt val respekterat och bör få samhällets stöd i den form de behöver det.

Jämförelse mellan daghem och familje- daghem

Som daghemmen numera utformas ger de på samma sätt som förskolorna en pedagogiskt god miljö. Det ifråga— sätts dock om det inte blir påfrestande för barnen att vistas i ett kollektiv un- der så lång tid som mödrarnas från- varo för förvärvsarbete ofta omfattar. Med hänsyn till dylika och liknande faktorer framhäver man värdet av fa- miljedaghem, som ger barnen en natur- lig hemmiljö.

Som framgår av enkäten till kom- munerna har familjedaghemsverksam- heten prövats på ett 70-tal orter men endast på 10 orter i så stor omfattning att man kommit upp i 50 eller flera familjedaghem. Kommunernas åsikter beträffande fördelar och olägenheter med de bägge verksamhetsformerna daghem och familjedaghem går ganska mycket isär, och med hänsyn till den stora ojämnheten i deras erfarenhets- underlag kan man knappast dra några generella slutsatser ur deras ställnings- tagande.

Av stort intresse är därför att ett försök till systematisk jämförelse mel- lan de bägge vårdformerna gjorts av en läkare, doktor Birgit Kihlbom (pub- licerad i Barnavård och Ungdomsskydd 1953 nr 4 och 5). En kort redogörelse för denna undesökning skall här läm- nas.

Undersökaren framhåller att diskussio— nen om familjedaghem—daghem huvud- sakligen gällt följande problem:

»Man har ansett, att familjedaghem är att föredraga, därför att barngruppen där är mindre. Miljön blir därför mindre brå— kig och tröttande och infektionsrisken blir ej heller så stor. Detta har bl. a. för fy- siskt och psykiskt klena barn ansetts som en fördel. Man har också framhållit, att barnen i ett familjedaghem får en mer personlig omvårdnad och tillsyn än vad som är möjligt i ett daghem med dess stora grupper. Möjligheterna för barnen att vid behov få stanna kvar över natt har också påpekats, liksom familjedaghemmets möj- ligheter att ta hand om barnen, när de äro sjuka eller misstänkt sjuka.

En hel del nackdelar har dock också på- pekats hos familjedaghemmen. Bl. a. deras instabilitet: barnen utsätts för alltför täta byten, medelvistelsetiden per barn har från vissa håll angetts så låg som 2—3 måna- der. Man har också varnat för att barnen utsätts för en känsloklyvning mellan två mödrar och två hem-miljöer, som ytter- ligare kan accentueras, om det uppstår svartsjukereaktioner mellan mödrarna. Ris- ken för att modern och familjedaghems— modern har olika uppfostringsattityder har också framförts.

Bland daghemmens fördelar har nämnts deras stabilitet och kontinuitet. Barnen be— höver inte riskera täta miljöbyten. Perso- nalen är specialutbildad, vilket måste kän- nas tryggt för mödrarna. Man har också sagt, att barnens möjligheter till lek och sysselsättning är större, bl. a. skulle till— gången på pedagogiskt lekmaterial vara bättre. Gruppsamvarons utvecklande bety- delse har också framhållits.

Bland daghemmens nackdelar har på- pekats, att barnen på en stor institution går förlustiga den mer ombonade hem- miljö och den individuella omvårdnad de behöver, för att utvecklas harmoniskt. ln— fektionsrisken och den ökade psykiska ut-

tröttning, som de stora grupperna medför, har också framhållits. Också här har var- nats för att daghemspersonalen och modern kan ha olika inställning till uppfostrings- problem.»

Undersökningen har utförts så att två barngrupper har utvalts: 30 barn som vis— tats på daghem och 30 barn som vistats i familjedaghem. Intervjuer har gjorts med mödrarna till samtliga barn och med dag- hemsföreståndarinnorna och familjedag— hemsmödrarna. Dessutom har barnen ob- serverats och testats. Frågorna har dels gällt olika yttre faktorer i miljön, storle- ken av (len grupp barnet tillhör, tiden för den dagliga vistelsen och antalet måltider utom det egna hemmet, barnens sysselsätt— ning och lekmaterial inomhus, längden av utevistelsen och karaktären på lekplatsen samt övervakning vid utevistelsen, barnens sjukdagar, daghemsföreståndarinnornas re— spektive familjedaghemsmödrarnas utbild- ning, tidsperiod som barnet vistats i dag- hemmet respektive familjedaghemmet samt antal ombyten av hem.

Vidare har man ställt frågor avseende subjektiva uppskattningar: barnens anpass- ning, trötthet, kontakten mellan barnen och barnens mödrar med daghemspersona- len respektive familjedaghemsmamman, inställning till uppfostringsproblem etc.

Resultaten visade att barnen vistades nå- got längre tid dagligen i familjedaghemmen än i daghemmen och åt flera måltider där; de hade där mindre tillgång till omväx- lande lekmaterial, deras utevistelse var längre men övervakningen vid utevistelsen och lekplatsernas karaktär mera obestämd, de var mindre sjuka, de kunde ibland vid sjukdom vistas i familjedaghemmet och i vissa fall övernatta där, de hade oftare bytt hem. Familjedaghcmsmödrarna hade till en del viss utbildning som barnskö- terska eller liknande men i allmänhet en- dast erfarenhet från skötseln av egna barn.

Några speciella svårigheter beträffande barnens anpassning till den ena eller andra daghemsformen påvisades icke, mödrarnas kontakter såväl med daghemspersonal som med familjedaghemsmödrar angavs vara i stort goda. De frågor till mödrarna och de undersökningar och de testningar av barnen, varmed man ville utforska om familjedaghemmen möjligen, såsom på- ståtts, skulle innebära konflikter för har— nen genom att rivalskap uppstod mellan den riktiga modern och familjedaghems-

modern och genom att vistelsen i en annan hemmiljö än den egna skulle verka förvir- rande, gav negativt resultat. Daghemsbarn och familjedaghemsbarn visade klart, och med så gott som samma styrka, att det egna hemmet och den egna modern var det centrala för dem.

Såsom undersökaren framhåller kan denna begränsade undersökning inte ge något bestämt svar på frågan om dag- hems- respektive familjedaghemsmil— jöns inverkan på barnen. De djupare liggande psykologiska sammanhangen kommer man inte åt. Undersökningen ger emellertid en mycket värdefull be- lysning av problemens innebörd och antyder också var praktiska förbätt- ringar är behövliga av såväl daghem- men som familjedaghemmen.

Det allmänna omdöme som man i nuvarande läge kan våga göra är att såväl daghem som familjedaghem kan vara goda former för barnens omhän- dertagande.

Daghemmen har en relativt lång ut- veckling bakom sig och är föremål för kontinuerligt pedagogiskt studium och reformerande. Man står på fastare mark när det gäller dessa institutioner än när det gäller familjedaghemmen. På- tagliga fördelar har daghemmen i det att kvalificerad personal där har hand om barnen. Småbarnspedagogerna be- traktar det med rätta såsom ett vågspel att placera ut barn under vård av kvin- nor, vilkas förutsättningar som upp- fostrare man inte har reda på. Även om dessa kvinnor har erfarenhet av egna barn är naturligtvis den invänd- ningen tungt vägande, att uppgiften att vara ersättare för modern och ta hand om en annans barn (vars lösgörande från det egna hemmet kan innebära en speciell konflikt för barnet) ställer krav på speciellt pedagogiskt handlag, intui- tion och takt.

Slutsatsen blir att det är av största betydelse att finna familjedaghemsmöd-

rar som är personligt lämpliga för upp- giften och att finna former att pröva deras lämplighet. I den mån man får lämpliga personer, tycks familjedag- hemsformen i princip inte kunna gö— ras till föremål för några vägande in- vändningar. Stabiliteten hos familje- daghemmen torde hänga samman med valet av hem. Lösningen av andra prak- tiska problem i samband med verk- samheten hör inte heller möta svårig- heter, om familjedaghemsmödrarna har erforderliga personliga förutsättningar, och tillräcklig omsorg nedlägges på verksamhetens organisation (se kap. 4 om familjevård).

Den kommunalt kontrollerade famil- jedaghemsverksamheten bör inte bara jämföras med daghemmen. Det finns måhända än större anledning att jäm— föra den placering familjerna får för sina barn på denna väg med privat an— skaffade familjedaghem eller hemhjälp. När, såsom i många fall sker, släktingar eller vänner åtar sig barnen är detta ofta en god lösning. Men när föräldrar— na annonsvägen söker kontakt med fa- miljedaghem eller hemhjälp, till vilken de vill anförtro sitt barn, finns det na- turligtvis stor risk för att barnet kan få en mindre lämplig vårdare. För mo- dem är det svårt att bedöma en per— son vid den flyktiga kontakt som det i allmänhet blir efter en annons. Om en mor har privat kontaktat en familje— daghemsmamma och efter en tid miss- tänker henne för att begagna mindre lämpliga uppfostringsmetoder el. dyl., har hon svårt att veta hur hon skall förfara för att få rättelse. Har hon ge- nom kommunens förmedling erhållit ett familjedaghem, som hon vet är kontrol— lerat, har hon större trygghet och kan, om det befinnes nödvändigt, diskutera uppkomna problem med en förstående kommunal tjänsteman.

Vid en fortsatt utbyggnad av familje-

daghemsverksamheten bör alltså i förs- ta hand observeras hur viktigt det är att urvalet av hem sker på lämpligt sätt samt att fortlöpande kontakt hål- les med hemmen. Såsom framhålles i kapitlet om familjevården, fordras för att göra urvalet och sköta verksamhe— ten särskilt kvalificerade kommunala tjänstemän, som har tillräcklig tid att fördjupa sitt arbete. De tjänstemän som har hand om familjedaghemsverksam- heten bör vara pedagogiskt och socialt utbildade.

Olika former för att nå lämpliga hem och hålla kontakt med dem har före- slagits och bör prövas. T. ex. att genom propaganda utåt starkt understryka ar- betets kvalificerade karaktär och se— dan inbjuda intresserade till en kor— tare kurs, studiecirkel eller dylikt, vari man dels orienterar om de problem som verksamheten möter och dels har tillfälle att bedöma kvalifikationerna hos deltagarna. De som antas till fa- miljedaghemsmödrar bör känna sig stödda och uppmuntrade genom att de ständigt har möjlighet att kontakta den kommunala ledaren av verksamheten och genom att de inbjuds till diskussio- ner, samkväm o. d. I vissa fall kan fa- miljedaghem ges möjlighet att skicka barnen till lekskola eller organiserad parklek. Vid sjukdomsfall i familjedag- hemmet och även för att bereda fa- miljedaghemsmamman ledighet borde hemvårdarinna eller annan hjälpare kunna ställas till förfogande. Vidare borde fortlöpande hälsokontroll av så- väl barnet som medlemmarna av fa— miljedaghemmet äga rum.

Eftermiddagshemmen

Den minskade efterfrågan på platser i eftermiddagshemmen synes tyda på att dessa i sin nuvarande form inte är populära. Samtidigt vet man att många barn, vilkas föräldrar har förvärvsar-

bete, saknar tillsyn efter skolan. Från såväl föräldrar som lärare vittnas att förhållandena för särskilt de yngre skolbarnen, som har kort lästid, ofta förlagd till varierande tider på dagen, inte är tillfredsställande. Denna fråga skulle behöva göras till föremål för en speciell undersökning.

Vad som för närvarande synes vara att säga är: Vissa eftermiddagshem be- hövs säkerligen i samband med dag— hemmen, framför allt för de barn som tidigare vistats i daghemmen. De söker sig gärna till en miljö de känner, vill ha kontakt med sina tidigare lärarinnor etc. I en del fall kan det tänkas vara lämpligt att ett eftermiddagshem anslu— tes till skolan. När t. ex. en småskola förläggs för sig centralt i ett bostads- område, är det tänkbart att dit kan knytas ett eftermiddagshem.

Det lämpligaste sättet att organisera verksamheten i eftermiddagshemmen bör studeras, vilka sysselsättningar de bör erbjuda, vilken frihet de bör ge bar- nen etc. Barn som besöker eftermid- dagshem bör givetvis ha samma möj- ligheter som andra skolbarn att vara ute och leka med kamrater. Eftermiddags- hemmet bör som ett hem ge en trygg tillflyktsort där barnet har kontakt med en vuxen.

Vad man framför allt borde kunna lita till för de yngre skolbarnens om- händertagande, är dock inte särskilda institutioner utan familjedaghem. Det bör inte vara svårt att finna familjer villiga att ta emot några skolbarn som där får ett mellanmål och litet tillsyn. Det är säkerligen bara en fråga om att ansträngningar läggs ned på att finna de rätta hemmen och att man ger rim- lig ersättning till familjerna. Säkerligen skulle en ordentligt ordnad sådan verk- samhet för yngre skolbarn ha mycket stor betydelse för att motverka liga- bildning, åstadkomma bättre ordning i

bostadsområdena etc. »Bråkiga barn» skulle placeras hos särskilt trevliga fa- miljer och pysslas om extra. Detta bör vara en sak att stödja både för bostads- företagen och de barna— och ungdoms— vårdande myndigheterna.

Behov av nya former

I det föregående har framhållits att eftermiddagshem är en institution som torde böra närmare undersökas och ges nya former. Även när det gäller öv- riga institutioner finns det anledning att ifrågasätta, om inte nya former bor- de prövas.

De yttre förhållandena i barnens hem torde t. ex. icke sällan vara sådana att det vore förmånligt om den skarpa gräns som för närvarande dras mellan t. ex. förskola och daghem kunde luck- ras upp. Ett stort antal mödrar har del- tidsarbete. Sällan torde dock detta ar- bete vara av så liten omfattning att de får tillräcklig hjälp med barneftersy- nen genom den nuvarande förskolan. Att för de deltidsarbetande mödrarnas barn ordna en utsträckt förskolevistel- se, då barnen får en lättare måltid och eventuell tillsyn vid några timmars ute- lek eller vila efter eller före förskolan borde icke vara omöjligt, och skulle, ifall organisationen för måltiden inte göres för tyngande, ej behöva dra så stora kostnader.

Inom kollektivhusen ordnas numera i allmänhet barneftersynen på så sätt att i dess närhet förläggs ett daghem av vanlig typ, vilket tar emot dels barn från kollektivhuset och dels från omgi- vande bostadsområde. Från föräldra- håll har ifrågasatts om inte barnefter- synen åtminstone i viss utsträckning kunde ordnas inom kollektivhusets ram, så att barnen där fick en mera sluten miljö. Detta skulle förutsätta att barn i olika åldrar sammanfördes till

»storfamiljer», sammanhållna av en eller två vårdarinnor.

Liknande förslag har framkommit även när det inte varit fråga om kol- lektivhus. Planer har lagts fram på bar- nens omhändertagande i vad som kun- de betecknas som en mellanform mel- lan daghem och familjedaghem. En fa— milj, där husmodern har kompetens för uppgiften, skulle i anslutning till sin bostad disponera ett större lekrum och en lekplats och där skulle en grupp barn från närliggande bostäder tagas emot.

Även om förslag som dessa kan före- falla svåra att organisera på ett sådant sätt att de på längre sikt fungerar till- fredsställande, är de dock värda en när- mare prövning. Utredningen diskuterar på annat ställe lämpligheten av att ställa statsmedel till förfogande för en för- söksverksamhet med familjestödjande åtgärder. Bland dessa bör nya former för barnens fostran och tillsyn ha en framträdande plats.

Kostnaderna för olika vårdformer

Frågan om kostnaderna för de olika småbarnsinstitutionerna har grundligt diskuterats av 1946 års kommitté.

I dagens läge beräknar socialstyrel- sen att en förskola med förmiddags- och eftermiddagsgrupp kostar ca 15 000 kr per år eller ca 375 kr per barn och år.

Daghemskostnaden beräknas genom-