SOU 1955:51

Ändrad taxeringsorganisation : förslag

Kungl. F inansdepartementet

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 11 mars 1955 tillkallade dåvarande chefen för finansdepartementet, statsrådet Per Edvin Sköld, den 30 i samma månad numera chefen för finansdepartementets rätts— avdelning, kammarrättsrådet G. T. Hedborg, chefen för inrikesdepartemen- tets landsstatsavdelning, kanslirådet N. A. Hedfors, länsassessorn vid läns- styrelsen i Uppsala län S. V. Svensson och numera landskamreraren i Jönköpings län S. Ph. A. Wilkens att såsom sakkunniga inom finansde- partementet verkställa en översyn av taxeringsorganisationen och därmed sammanhängande spörsmål. Samtidigt uppdrogs åt Hedborg att såsom ordförande leda utredningsmännens arbete och åt Svensson att tillika vara sekreterare. Vidare har den 30 mars och den 30 juni 1955 uppdragits åt byrådirektören hos statens organisationsnänmd E. A. Norberg och byrå- chefen, e. 0. hovrättsassessorn S. S. Walberg att såsom experter biträda de sakkunniga.

Kommittén har antagit namnet 1955 års taxeringssakkunniga. Till utredningsmännen har för att tagas i övervägande vid uppdragets fullgörande överlämnats

l) riksdagens skrivelse den 16 juli 1947, nr 486, i anledning av väckt motion om rätt för kommun att anvisa medel till förstärkning av taxerings- nämndsordförandes arvode,

2) en av landskamreraren H. Whitefield den 31 januari 1949 avlämnad utredning med förslag angående rätt för kommun att träffa särskilda an- stalter för taxeringsarbetet, jämte däröver avgivna yttranden, samt

3) en den 4 juni 1952 dagtecknad, till chefen för finansdepartementet ställd framställning från Föreningen taxeringsnämndsordförande och krono- ombud i Stockholm angående överförande på mantalsverket i Stockholm av hestyret att lämna uppgifter till den årliga inkomststatistiken.

Utredningsmännen har mottagit skrivelser från Fögderiernas tjänste- mannaförening, Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer, Föreningen Sve- riges taxeringsintendenter, Sveriges häradsskrivareförening, Föreningen Sveriges landskanslister samt enskilda befattningshavare inom taxerings- väsendet.

Studiebesök har avlagts vid länsstyrelserna i Uppsala samt Göteborgs och Bohus län, å uppbördsverket i Uppsala ävensom hos häradsskrivaren i Trögds fögderi.

Under utredningsarbetets gång har överläggningar hållits med represen- tanter för Sveriges landskamrerareförening, Föreningen Sveriges taxerings- intendenter, Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer ävensom med krono- kamrerare i vissa städer och häradsskrivare i ett antal fögderier.

Samtidigt med utredningsmännens arbete har inom finansdepartemen- tets rättsavdelning pågått en lagteknisk revision av taxeringsförordningen. På grund av det nära sambandet mellan utredningsmännens uppdrag och det på rättsavdelningen ankommande arbetet med författningsrevisionen har det befunnits ändamålsenligt att redovisa resultatet av de sakkunnigas och rättsavdelningens arbete gemensamt.

Utredningsmännen får härmed vördsamt överlämna betänkande med förslag till ändrad taxeringsorganisation. Vid betänkandet har fogats förslag till ny taxeringsförordning. Uppdraget är härmed slutfört.

Stockholm den 17 december 1955

Gustaf Hedborg

Nils Hedfors Sven Valdemar Svensson Sten Wilkens

Undertecknade, vilka tillkallats att såsom experter biträda de sakkun- niga, ansluter oss till de i betänkandet framlagda förslagen.

Erik Norberg Sten Walberg

Utredningsdirektiven m. m.

Utredningsdirektiven

I sitt yttrande till statsrådsprotokollet den 11 mars 1955 angående ytter- ligare utredning rörande en ändamålsenligt utformad taxeringsorganisation anförde dåvarande chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, följande.

Angelägenheten av åtgärder i syfte att vinna en förbättring av deklarations- kontrollen Och en effektivisering av taxeringsarbetet har under senare år med skärpa understrukits från åtskilliga håll. Gjorda undersökningar har bekräftat antaganden att genom felaktiga deklarationer betydande belopp årligen undan- drages taxering. De bristfälligheter, som vidlåder nuvarande ordning, har blivit alltmer uppenbara. Om motåtgärder inte vidtages för att förhindra mindre nog— räknade skattskyldiga att undandraga sig sin del i bidragen till bestridande av det allmännas utgifter, måste man räkna med en alltmer fortgående försämring av deklarationsmoralen. Det förtjänar även uppmärksammas att en effektivare taxering i sin mån ökar förutsättningarna för genomförandet av en från alla håll uttalad önskan om en allmän skattesänkning.

I anförande till statsrådsprotokollet den 15 maj 1952 utvecklade jag närmare behovet av reformer på hithörande områden och hemställde i samband därmed om bemyndigande att uppdraga åt 1950 års skattelagssakkunniga att vidtaga en allmän översyn av taxeringsförordningens bestämmelser. Denna niin hemställan bifölls.

Nämnda sakkunniga har med skrivelse den 8 september 1954 överlämnat be- tänkande (SOU 1954:24) med förslag till effektivare taxering. I betänkandet redovisas en rad olika förslag i syfte att främja ett riktigare fullgörande av deklarationsplikten, att skapa vidgade möjligheter till taxeringskontroll och att ernå en mer ändamålsenlig taxeringsorganisation.

Yttranden över de sakkunnigas förslag har inhämtats från ett stort antal myn- digheter och organisationer.

Åtskilligt av vad de sakkunniga föreslagit rörande de skattskyldigas uppgifts- skyldighet och möjligheterna till taxeringskontroll synes, med jämkningar i vissa fall, böra läggas till grund för ett förslag till innevarande års riksdag om änd- rad lagstiftning. Jag avser att senare denna dag anmäla dessa frågor.

Andra åter av de förslag, som de sakkunniga framfört, måste ytterligare ut- redas inom finansdepartementet, innan jag är beredd att anmäla dem för slut- ligt ställningstagande. Den synnerligen betydelsefulla frågan om själva taxerings- organisationen och vad därmed sammanhänger synes vidare vara av beskaf— fenhet att höra göras till föremål för ytterligare utredning genom särskilda sak- kunniga innan förslag i ämnet kan underställas riksdagen.

Jag avser att nu närmare beröra sistnämnda fråga. I detta sammanhang anmäler sig främst den viktiga frågan om taxeringsarhe- tets organisation i första instans.

Arbetet i taxeringsnämnderna utföres för närvarande av personer, för vilka

uppdraget är en bisyssla. Det egentliga granskningsarbetet utföres av ordföran- den och kronoombudet i nämnden. Dessa rekryteras visserligen i viss utsträck- ning bland tjänstemän på länsstyrelserna eller hos de lokala skattemyndigheterna, varvid fråga alltså ofta är om personer som genom sin befattning med skatteären- den i andra sammanhang besitter vissa erfarenheter på hithörande områden. Men i betydande omfattning måste ordförandena och kronoombuden utväljas bland så- dana personer, som inte är i övrigt anknutna till beskattningsväscndet. I viss om- fattning lämnas taxeringsnämnden i sitt arbete biträde av taxeringsintendenten underställd personal. Kvar står emellertid att huvuddelen av kontrollarbetet ut— föres i stor utsträckning av icke fackmän samt _— oavsett huru härmed förhåller sig genomgående såsom en bisyssla. Anmärkas bör även att den tidsperiod, som står till förfogande för dessa uppdrag, är starkt begränsad.

1950 års skattelagssakkunnigas förslag innebär att det egentliga utrednings- och kontrollarbetet inom taxeringsnämnderna skall utföras av heltidsanställda tjänstemän benämnda taxeringskonsulenter, som är underställda taxeringsinten- denten. Vidare föreslås ändringar i syfte att väsentligt vidga den tid, varunder granskningsarbetet får fortgå. Åsättande av taxering skall enligt förslaget alltjämt vara förbehållet nämnden, hos vilken taxeringskonsulenten är föredragande.

Förslaget att lämna det direkta utredningsarbetet åt heltidsanställda tjänste- män har i det helt övervägande antalet remissyttranden godtagits. Även för egen del finner jag uppenbart att lösningen av frågan måste sökas efter en sådan linje.

Starka meningsmotsättningar har emellertid framkommit i flera organisato— riska frågor sammanhängande med den föreslagna anordningen.

De sakkunnigas förslag innebär, som nyss framhölls, att taxeringskonsulenterna skall vara underställda taxeringsintendenten såsom ansvarig för taxeringsarhetet inom länet. I sammanhang därmed föreslås att den nuvarande taxeringssektio- nen ombildas till en från landskontoret i övrigt fristående taxeringsavdelning, vilken skall vara underställd en för riket gemensam taxeringsstyrelse. Med denna anordning har de sakkunniga ansett att de bästa förutsättningar skapas för den avsedda effektiviseringen av taxeringsarhetet och dettas inriktning på de mest betydelsefulla områdena. Genom det överordnade organet skulle därjämte till- skapas ökade möjligheter för samordning av kontrollarbetet över hela landet.

Främst från länsstyrelsernas sida har invändningar riktats mot sakkunnigför- slaget i denna del, som ansetts innefatta längre gående åtgärder än som erfordras för att nå den önskade effektiviseringen av taxeringsarbetet. Därvid har från vissa håll gjorts gällande, bland annat, att en tillfredsställande lösning vanns om de nya taxeringskonsulenterna anknöts inte till taxeringssektionen utan till de lokala skattemyndigheterna. Häradsskrivar- och kronokamrcrkontoren skulle så- lunda vid sidan av debiteringsuppgifter ombesörja taxeringskontrollen i första instans.

En följd härav skulle bli att de nya befattningshavarna liksom de nuvarande tjänstemännen hos de lokala skattemyndigheterna skulle organisatoriskt sortera under landskontoret, varvid frågan om att giva taxeringssektionen en gentemot länsstyrelsen självständig ställning skulle förlora i aktualitet. Ej heller synes för— slaget om en central taxeringsstyrelse förenligt med en sådan organisation av taxeringskontrollen i första instans.

Även andra alternativ eller modifikationer i de sakkunnigas förslag har fram- kommit vid remissbehandlingen.

För egen del är jag inte för närvarande beredd att taga ställning till de nu antydda spörsmålen. Fördelar och nackdelar med de olika alternativen måste först ytterligare utredas. Härtill kommer att såväl sakkunnigförslaget som den

nyss antydda alternativa lösningen i åtskilliga betydelsefulla detaljhänseenden kräver närmare överväganden. Jag åsyftar sådana spörsmål som rekrytering, ut— bildning, löneställning, lokalfrågor m. m.

Vid den utredning i nyssnämnda hänseenden, som måste föregå ett ställ- ningstagande, synes även böra beaktas åtskilliga härtill anknutna frågor. Hit hör bland annat spörsmålen om prövningsnämndernas ställning och arbetsformer, mellankommunala prövningsnämndens bibehållande däri inbegripet, taxerings- sektionens organisation och verksamhet, taxeringsintendentens ställning och upp- gifter i olika instanser samt besvärsförfarandets gestaltning i övrigt. Det lig- ger i sakens natur att ställningstagandet till dessa frågor måste ske under be— aktande av såväl det allmännas som de enskildas behöriga intressen.

Jag vill tillägga att om vid fortsatta överväganden det skulle framstå som ändamålsenligt med ett centralt överordnat organ utredningen tillika bör över— väga, om detta organ kunde övertaga vissa andra centralt handlagda frågor på hithörande områden. Jag åsyftar bl. a. — förutom uppgifter som nu handhaves av riksskattenämnden — de åligganden som för närvarande ankommer på cen- trala uppbördsnämnden och kupongskattekontoret. Ett sammanförande av hand- läggningen av de åsyftade uppgifterna på ett håll har länge framstått som ett önskemål.

Jag har förut framhållit att det enligt min mening är ofrånkomligt med en utredning av nu angivna frågor genom särskilda sakkunniga. Denna utredning bör bedrivas med sådan skyndsamhet att förslag i ämnet skall kunna under— ställas 1956 års riksdag. Med hänsyn till den relativt korta tid, som står till ut— redningens förfogande, ligger det i sakens natur att utredningen måste i hu- vudsak begränsas till de spörsmål som jag här angivit.

I detta sammanhang får jag erinra om att nu gällande taxeringsförordning tillkom år 1928 och därefter varit föremål för åtskilliga ändringar. 1950 års skattelagssakkunniga har funnit sig böra framlägga förslag till en fullständig teknisk omarbetning av den gällande förordningen. Även för egen del finner jag önskvärt med en sådan teknisk revision. För den nu ifrågasatta utredningen torde emellertid knappast böra ifrågakomma att överarbeta de sakkunnigas för- slag i detta hänseende. Utredningen torde i stället få begränsa sig till att detal- jerat ange innehållet i de författningsföreskrifter, som påkallas av utredningens uppdrag. I den mån det visar sig möjligt att i utformade bestämmelser samman- fatta vad som enligt utredningen bör gälla i de av utredningen prövade frå— gorna, bör sådana bestämmelser emellertid framläggas. Den tekniska revisionen av taxeringsförordningen torde lämpligen kunna utföras inom finansdeparte- mentet.

Taxeringsväsendet enligt gällande bestämmelser

Såsom framgår av de nyss återgivna direktiv, som meddelats oss för vårt . utredningsuppdrag, har frågan om en ändrad taxeringsorganisation prövats av 1950 års skattelagssakkunniga. Dessa har i sitt betänkande med förslag till effektivare taxering1 lämnat en ingående redogörelse rörande gällande organisation för taxering för inkomst och förmögenhet ävensom rörande förfarandet härvidlag. I propositionen nr 160 till 1955 års riksdag2 har mot— svarande redogörelse lämnats om fastighetstaxering.

1 SOU 1954: 24 s. 64—83. * Prop. nr 160 till 1955 års riksdag s. 179—183.

På grundval av nämnda proposition antogs, såsom en första etapp i ar— betet på en reviderad taxeringsförordning, ändrade regler om de skatt- skyldigas uppgiftsskyldighet och om taxeringskontrollen. På området för fastighetstaxeringen företogs i anslutning härtill vissa ändringar, som hu- vudsakligen avsåg den tid, under vilken fastighetstaxeringen i första och andra instans skall pågå och slutföras. Härjämte föreskrevs viss skyldig- het för ordförande i beredningsnämnd och fastighetstaxeringsnämnd att underrätta fastighetsägarna om taxeringsvärdena.

Då sålunda helt nyligen publicerats i huvudsak fullständiga redogörelser för hur taxeringsväsendet i skilda delar för närvarande är organiserat, har vi inte funnit erforderligt att ånyo redogöra härför. I det följande lämnas däremot en redovisning av huvuddragen i skattelagssakkunnigas förslag ävensom av de yttranden över detta förslag, som efter remiss avgivits av justitiekanslersämhetet, statskontoret, kammarrätten, bank- och fondin- spektionen, sparbanksinspektionen, riksräkenskapsverket, riksskattenämn- den, riksförsäkringsanstalten, 1953 års skatteflyktskommitté, valutakonto— rets styrelse, överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, allmänna om— budet hos mellankommunala prövningsnämnden, 1949 års besvärssakkun— niga, Sveriges häradsskrivareförening, Föreningen Sveriges kronokamrc- rare, Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund, Föreningen Sveriges taxeringsintendenter, Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer, Föreningen Sveriges landskanslister, Svenska landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet, Landsorganisationen i Sve- rige, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akademikers centralor— ganisation, Riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges lantbruksförbund, Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund, Sveriges köpman- naförbund, Sveriges grossistförbund, Svensk industriförening, Sveriges hant- verks- och småindustriorganisation, Svenska bankföreningen, Svenska spar- banksföreningen, Svenska livförsäkringsbolags förening, Försäkringsan- stalterna Folket-Samarbete, Kooperativa förbundet och Sveriges advokat- samfund.

Förslag av 1950 års skattelagssakkunniga

Taxeringsarbetet i första instans

De sakkunniga framhåller att den i taxeringsförordningen nu förutsatta ordningen, enligt Vilken hela eller huvuddelen av taxeringsmaterialet skall eftergranskas i andra instans och taxeringarna i erforderlig omfattning ändras för att de skall bli likformiga och rättvisa, är icke blott mindre rationell genom det dubbelarbete den förutsätter utan även i praktiken ogenomförbar. Vad som göres eller underlåtes i första instans blir i huvud- sak beståndande. Det är därför angeläget, att taxeringsarbetet i första instans sker på bästa möjliga sätt.

De omständigheter, som nu framför allt försvårar eller omöjliggör ett gott resultat av taxeringsarbetet i första instans _— taxeringsarbetets ut— förande såsom bisyssla, anlitandet i betydande omfattning av personal utan tillräcklig insikt i skatteförfattningarna och rutin i taxeringsarbetet samt knappheten av den för arbetets utförande anslagna tiden — ger en- ligt de sakkunnigas uppfattning anvisning om efter vilka linjer en mera ändamålsenlig organisation bör skapas: en väsentlig förbättring av taxe- ringsarbetet i första instans torde förutsätta, att det egentliga arbetet över- föres å yrkesmässigt arbetande heltidsanställd arbetskraft och att avsevärt längre tid anslås för taxeringsarbetet i första instans.

I betänkandet anföres bl. a. följande. För det berättigade i denna uppfattning talar bl. a. det förhållandet, att taxe- ringsarbetets utförande genom tjänstemän i praktiken partiellt redan genomförts så till vida, att länsstyrelserna för taxeringsuppdrag i allt större utsträckning anlitar sina egna tjänstemän, framför allt de å landskontoret tjänstgörande, samt personal, tillhörande de lokala skattemyndigheterna. — — — Särskilt de mera kvalificerade uppdragen, exempelvis såsom ordförande i särskilda taxerings- nämnder eller såsom taxeringskonsulenter, tilldelas i helt övervägande omfatt- ning tjänstemän av angiven kategori. Det bör framhållas, att nämnda förhållande ieke härrör av någon länsstyrelsernas benägenhet att gynna tjänstemännen utan beror på svårigheterna att för uppdragen anskaffa andra lämpliga personer och erfarenheten av att ifrågavarande tjänstemän, som genom sin tjänsteutövning förvärvat kunskaper och rutin för taxeringsarbetets utförande, visat sig särskilt väl lämpade för uppdragen.

När frågan om taxeringsarbetets utförande genom tjänstemän tidigare diskuterats utan att positivt förslag därom framställts, har skälen därför i allmänhet varit —— anför de sakkunniga att man utgått från att taxe- ringsarbetet i första instans måste utföras på jämförelsevis kort tid för att kommunerna skulle få ett skatteunderlag till grund för sina beslut om

utdebitering samt att det vore svårt att under återstoden av året på lämp- ligt sätt sysselsätta de för taxeringsarbetet anställda arbetskrafterna.

Även i detta hänseende anser de sakkunniga en lösning möjlig, som anknyter till den utveckling vilken efter hand ägt rum. I samband därmed anföres.

Såsom tidigare anförts är de taxeringar, som för närvarande åsättes i första instans, i viss mån av provisorisk karaktär i den betydelsen, att taxeringsförord— ningen utgår från att taxeringarna skall bli föremål för omprövning å prövnings- nämndsstadiet. Stundom åsätter taxeringsnämnderna i följd därav taxeringar, beträffande vilka det förutsättcs att de genom besvär av skattskyldig eller efter yrkande av taxeringsintendent skall upptagas till behandling av prövningsnämn- den, sedan utredning hunnit verkställas.

De sakkunniga anser att en bättre ordning för taxeringarnas åsättande skulle kunna åvägabringas, om taxeringsnämndernas beslut även formellt betraktades såsom provisoriska i den meningen, att taxeringsnämnd finge upptaga åsatt taxering till ny behandling, då inkomna uppgifter eller vid- tagna kontrollåtgärder därtill föranledde. Taxeringsnämndens arbete skulle därmed komma att bedrivas i två perioder, en första period, varunder taxeringar äsattes samtliga skattskyldiga, så att underlag erhölles för de- biteringsarbetets påbörjande och kommunernas beslut om utdebitering, och en andra period, under vilken till förnyad behandling upptoges sådana taxeringar, vilkas slutliga bedömande icke hunnit tillräckligt förberedas under den första perioden eller vilka befinnes böra ändras på grund av vad som utrönts efter avslutandet av den första periodens arbete. Förslaget utvecklas närmare på följande sätt.

Beträffande det stora flertalet skattskyldiga, som har jämförelsevis enkla in- komst— och beskattningsförhållanden, kommer av naturliga skäl den först åsatta taxeringen att bli bestående. Ändringar kommer att erfordras framför allt be- träffande taxeringar av mera besvärlig natur. Har deklarationerna från skatt- skyldiga av denna kategori icke hunnit slutligt granskas under den första perio- den, bör taxering i regel åsättas enligt deklarationerna i avvaktan på resultatet av den slutliga granskningen. Att deklarationerna i sådana fall följes vid taxering under den första perioden skulle icke innebära något bedömande av deklara- tionens innehåll. En under andra perioden ändrad taxering får alltså samma karaktär som en under första perioden med avvikelse från avlämnad deklaration åsatt taxering.

Den första periodens längd blir beroende av vid vilken tidpunkt taxerings- längderna senast bör vara färdigställda för att kunna ligga till grund för debite- ringsarbetets påbörjande och kommunernas beslut om utdebitering. Då taxerings- längderna för olika taxeringsdistrikt bör avlämnas efter hand under senare delen av perioden enligt fastställd plan — något som kan genomföras om taxerings- arbetet utföres av tjänstemän och under kontinuerlig arbetsledning —— kan dagen för periodens slut sättas senare än om man såsom nu måste räkna med att hela längdmaterialet lämnas först vid periodens slut. Den andra perioden bör sträcka sig från den förstas slut framemot tiden för påbörjandet av följande års taxerings- arbete. De beslut, som meddelas under andra perioden, bör antecknas i ändrings— längder, vilka kan upprättas i enklare form än den för prövningsnämnds änd-

ringslängd nu föreskrivna. Sker längdföring av taxeringsnämnds beslut genom lokal skattemyndighets försorg, får arbetet med längdernas färdigställande och noteringen av beslutade ändringar jämkas därefter.

Även om det egentliga taxeringsarbetet utföres av tjänstemän bör enligt de sakkunnigas mening besluten om taxeringar alltjämt meddelas under medverkan av nämnder, vari ingår av kommun valda medlemmar. Orts- och lokalkännedomens stora betydelse för taxeringsarbetet framhålles.

Vid utformningen av taxeringsorganisationen måste beaktas —— anföres i betänkandet att taxeringsarbetet i första instans innefattar arbets- moment av olikartad natur. Däri ingår kontrollåtgärder och bedömanden, som kräver speciell utbildning och erfarenhet jämte allmänt gott omdöme, men även ett omfattande arbete av expeditionell eller kontorsmässig natur. Beträffande deklarationsgranskningen kan härvid anmärkas, att denna i fråga om stora kategorier skattskyldiga är av sådan natur, att den med erforderlig arbetsledning kan utföras av därför lämpade kontors- och kanslibiträden.

Därefter diskuteras den ställning, som skall ges de för arbetet i första instans närmast ansvariga tjänstemännen. Dessa har att utföra de mera kvalificerade arbetsuppgifterna och leda det mera rutinmässiga arbetet samt ombesörja föredragningen hos taxeringsnämnderna.

Vidare anföres.

En möjlighet är att låta dessa tjänstemän bli ordförande i nämnderna en sådan anordning skulle närmast motsvara det nuvarande systemet. Det torde emellertid av olika skäl vara mera ändamålsenligt att tjänstemännen icke är med- lemmar av taxeringsnämnderna. Därigenom skulle undvikas att samma person hade att såväl verkställa utredning som bedöma resultatet av den gjorda utred— ningen. Vidare skulle tjänstemännens främsta uppgift i materiellt hänseende _ att opartiskt undersöka och utreda i vad mån avgivna deklarationer utgör ett riktigt underlag för taxeringen bättre markeras, om de icke hade att deltaga i besluten om taxeringarnas åsättande. Det synes ej heller lämpligt att uppdraga en sådan beslutande uppgift åt tjänstemännen, om dessa skall kunna infogas i en ändamålsenligt uppbyggd organisation för taxeringsarbetets utförande.

De sakkunniga anser det på anförda skäl vara lämpligast, att tjänste— männen icke blir medlemmar av beskattningsnämnderna utan tilldelas en ställning, som närmast kan jämföras med de nuvarande taxeringskonsulen- ternas. Såsom tjänstetitel föreslås taxeringskonsulent, eftersom de nu- varande taxeringskonsulenterna icke skulle finnas inom den nya organisa— tionen.

I organisatoriskt hänseende föreslås att taxeringskonsulenterna skall vara tjänstemän hos länsstyrelsen och tillhöra den särskilda taxeringsavdelning, som enligt förslaget skall finnas vid varje länsstyrelse. Konsulenterna skall däremot icke vara underställda de taxeringsnämnder, hos vilka de tjänstgör.

Såsom ordförande skall enligt förslaget fungera personer med tillräcklig skatteteknisk sakkunskap för att kunna leda ett självständigt bedömande

från taxeringsnämndernas sida av det material, som skall ligga till grund för taxeringen och som inför nämnden föredrages av taxeringskonsulenten. För ordförandeuppdragen kan enligt de sakkunniga lämpligen i första hand ifrågakomma tjänstemän hos länsstyrelserna, dock ej tjänstemän å taxe- ringsavdelningen, samt häradsskrivarna och kronokamrerarna. Det bör an- komma på tjänstemän vid länsstyrelse eller inom häradsskrivarorganisa- tionen att i sin tjänst fullgöra uppdrag såsom taxeringsnämndsordförande.

Härom anföres vidare.

Ordförande bör förordnas av länsstyrelsen. Eftersom det egentliga taxerings- arbetet skall utföras av anställda arbetskrafter, blir ordförandeuppdragen icke betungande. Uppdragen innefattar nämligen blott skyldighet att leda nämndernas sammanträden. Det kan förutsättas, att sammanträdena efter övergången till en yrkesmässig taxeringsorganisation skall taga väsentligt mindre tid i anspråk än för närvarande. Inom taxeringsdistrikt, där taxeringsarbetet redan nu utföres yrkesmässigt, exempelvis i viss utsträckning i Stockholms stad, tager taxerings— nämndernas sammanträden icke någon längre tid i anspråk. I viss utsträckning, särskilt i de större städerna, torde det vara erforderligt att för ordförandeupp— dragen anlita andra personer än tjänstemän som nyss sagts.

Beträffande utseendet av de övriga medlemmarna av taxeringsnämndg föreslås att den nuvarande ordningen bibehålles, enligt vilken en ledamot utses av länsstyrelsen och de övriga väljs av vederbörande kommun eller då det gäller särskilda taxeringsnämnder med verksamhet inom län eller del av lån, av vederbörande landstings förvaltningsutskott eller stadsfull- mäktige. Benämningen kronoombud anses icke böra bibehållas för den av länsstyrelsen utsedde ledamoten, eftersom samtliga ledamöter bör fullgöra sitt uppdrag uteslutande med syfte att åstadkomma en riktig och likformig taxering.

Den av länsstyrelsen utsedde ledamoten bör enligt förslaget vara en person som känner taxeringsdistriktet i dess helhet och som därför jämväl utanför sammanträdena i fall av behov kan lämna taxeringskonsulenten på orts- och personkännedom grundade upplysningar.

Taxeringsavdelningar inom länsstyrelserna

För att möjliggöra en rationell organisation av taxeringsarbetet i första instans och av taxeringskontrollen bör enligt de sakkunnigas mening de nuvarande taxeringssektionerna ombildas till särskilda taxeringsavdelningar inom länsstyrelsen, vilka avses skola vara fristående från landskontoret.

Såsom ytterligare skäl för förslaget anföres följande.

En sådan ombildning kan anses motiverad redan vid nuvarande organisation med hänsyn till skillnaden i fråga om arbetsuppgifter mellan å ena sidan taxe- ringssektionerna och å andra sidan landskontoret i övrigt och till de olägenheter, som är oundvikliga vid nuvarande organisation. Om taxeringsarbetet i första in- stans skall kunna genomföras på sätt som föreslagits synes det vara nödvändigt att ha taxeringsavdelningarna organiserade såsom självständiga avdelningar. En sådan anordning torde vidare vara påkallad för att den samordning av de olika

taxeringsavdelningarnas arbete genom särskilt centralt organ, som i annat sam- manhang föreslås, skall kunna genomföras.

I en taxeringsavdelning föreslås ingå jurister och civilekonomer med uppgift att leda taxeringskonsulenternas arbete, att utföra mera kvalifice— rade granskningar och undersökningar samt att verkställa utredningar och avgiva förklaringar i besvärsmål. I avdelningen skall vidare ingå taxerings- konsulenter och kanslipersonal. Inom taxeringsavdelningen bör den för taxeringsrevisioner avsedda personalen bilda en särskild avdelning för plamnässig kontroll genom taxeringsrevisioner hos skattskyldiga.

Ledningen av taxeringskonsulenternas arbete skall enligt förslaget an- ordnas så, att varje län indelas i lämpligt antal områden och att arbetet inom varje område ledes av taxeringsinspektör. Detta skall ske genom kontinuerligt samarbete mellan konsulent och inspektör. Endast inspektör som förvärvat erforderlig vana vid handläggning av taxeringsfrågor kan ifrågakomma för detta arbete. Konsulent bör för lämplig tidsperiod av— lämna summarisk rapport till inspektören över hur granskningsarbetet fortskrider. Dessa rapporter bör vidarebefordras till chefen för taxerings- avdelningen, som därigenom kan följa taxeringsarbetet i länet.

Besvär till prövningsnämnden bör enligt de sakkunniga i första hand ägnas handläggning å taxeringsavdelningen. Därvid bör utredning ske i mån av behov och yttrande av allmänt ombud avgivas. Däremot bör taxe- ringsavdelningens personal icke tagas i anspråk för upprättande av före- dragningspromemorior o. d.

Inom taxeringsavdelningen bör arbetet kunna fördelas på lämpligaste sätt genom arbetsordning och särskilda föreskrifter. Av de uppgifter, som nu ankommer på taxeringsintendent, bör endast de som sammanhänger med chefskapet för taxeringsavdelningen ankomma på taxeringsintendcn— ten. Sådana kvantitativt omfattande göromål som avgivande av yttranden, framställande av förslag om ändring i taxeringar o. d. bör kunna fullgöras av andra därför kvalificerade befattningshavare. Därigenom blir den nu- varande anordningen med förordnande av biträdande intendenter icke erforderlig.

De sakkunniga finner det vara av särskild betydelse att revisionsavdel- ningarna ordnas på ändamålsenligt sätt och att tjänsterna inom desamma likställes med övriga tjänster inom taxeringsavdelningen. Härom yttras vidare.

Med hänsyn till vikten och arten av de uppgifter, som revisionsavdelningen har att utföra, är det önskvärt att för dessa uppgifter lämpad personal icke av sina tjänsters lägre lönegradsplacering föranledes att söka sig över till befattningar, där deras speciella utbildning och erfarenhet icke blir utnyttjad. Beträffande revisionsavdelningarnas arbetsmetoder må framhållas, att huvudvikten bör läggas på fältarbete. Avdelningarna bör kunna disponera kanslipersonal för biträde med vissa i taxeringsrevisionerna ingående göromål, som lämpligen kan utföras av sådan personal, i syfte att den kvalificerade personalens tid skall kunna utnyttjas

på bästa sätt. I samma syfte bör nämnda personals resor planläggas så att tid sparas.

Slutligen betonas att huvudvikten skall läggas på taxeringsarbetet i första instans och taxeringskontrollen där.

Prövningsnämndema

De sakkunniga framhåller att inom ett taxeringsförfarande, där den första instansen anordnas med syfte att i största möjliga utsträckning åstadkomma definitiva taxeringar, prövningsnämndens uppgifter blir mer begränsade än för närvarande. Nämndens uppgift att granska och pröva samtliga taxeringar, vilken nämnden såsom sådan i praktiken icke kan fullgöra, bör upphöra och nämnden fungera såsom andra instans inom taxeringsförfarandet för prövning av dels de besvär, som anföres av skatt— skyldiga, och dels de yrkanden om ändringar, som framställes av ombud för det allmänna.

I betänkandet göres vissa uttalanden om att prövningsnämnderna möj— ligen i en framtid icke längre behöver bibehållas, eftersom det icke torde vara erforderligt med fyra instanser i taxeringsmål, men att det tills vidare får anses nödvändigt att ha kvar prövningsnämnderna såsom en mellan— instans mellan taxeringsnämnderna och kammarrätten. De sakkunniga påpekar att den eftersträvade effektiviseringen av taxeringsarbetet är ägnad att ge upphov till åtskilliga taxeringsbesvär.

Någon mera avsevärd ändring av nu gällande bestämmelser om pröv- ningsnämndernas sammansättning och verksamhetsformer föreslås inte i betänkandet. Med hänsyn till det sätt, varpå prövningsnämnden är avsedd att fungera särskilt om den skall vara enbart besvärsinstans anses det emellertid vara lämpligast, att prövningsnämnden består av ordförande och fyra ledamöter samt att suppleant inkallas endast vid förfall för leda— mot. För att icke tjänstgöringen i de större länen skall bli alltför betung— ande, bör dock möjlighet öppnas för Kungl. Maj:t att indela län i två eller flera prövningsdistrikt. Varje distrikt bör ha sådan omfattning, att arbets— uppgifterna kan medhinnas av en nämnd av angiven storlek. Eftersom ordföranden, när inom ett län skall finnas mer än en prövningsnämnd, är gemensam för nämnderna, och taxeringsavdelningen fungerar för länet i dess helhet, bör en sådan uppdelning icke inverka menligt på enhetlig- heten vid målens bedömning.

Viss förenkling i handläggningen av prövningsnämndsärendena anser de sakkunniga kunna genomföras utan att noggrannheten i prövningen äventyras. Det ifrågasättes, om den nu förutsatta granskningen av besvärs— akter från ledamöternas sida är nödvändig. Den föredragning, som sker genom ordförandens försorg, kan förutsättas vara av sådan beskaffenhet, att någon regelbunden granskning av ledamot icke är erforderlig. Upprät— tandet av föredragningspromemorior bör kunna avsevärt begränsas. Med

nuvarande organisation av prövningsnämnderna torde ledamöterna för- värva sådan rutin, att det stora flertalet mål kan prövas på muntlig före- dragning. Slutligen ifrågasättes, om ej protokollföringen, som för när- varande sker på olika sätt i länen, kan rationaliseras. Att i protokollet återge vad som förevarit i varje ärende med den fullständighet, som nu ofta sker, synes knappast nödvändigt, eftersom materialet i varje mål finns samlat i besvärsakten.

Ehuru prövningsnämnden enligt de sakkunnigas förslag i huvudsak skall ha karaktären av besvärsinstans, skall densamma icke vara bunden av de yrkanden, som framställts i de taxeringsfrågor, vilka bringas under dess prövning.

I fråga om mellankommunala prövningsnämnden uttalas i betänkandet att den utan tvivel fyllt en viktig uppgift i det avseende, som föranlett dess inrättande. Därefter anföres bl. a.

Nämnden och det därtill knutna kansliet har vidare gjort en värdefull insats för att främja enhetlighet vid vissa taxeringsmässiga bedömningar, eftersom nämndens praxis ofta vunnit efterföljd inom hela riket. En del olägenheter or- sakas dock av att vissa taxeringar på prövningsnämndsstadiet skall handläggas i annan ordning än av de vanliga prövningsnämnderna. Sålunda måste inom varje län årligen upprättas förteckningar över skattskyldiga, som tillhör mellan- kommunala prövningsnämndens handläggning, utdrag ur taxeringslängderna måste utskrivas och deklarationer utplockas för att översändas till mellankom- munala prövningsnämnden. Det härav föranledda kansliarhetet är icke oväsent- ligt. Den eftergranskning av taxeringarna, som bör ske å prövningsnämndsstadiet, och handläggningen av besvärsmål har måst ske utan tillgång till den orts- och personkännedom, som förefunnits hos taxeringssektion och prövningsnämnd i den skattskyldiges hemort och som ej sällan är av synnerlig betydelse för åsät- tande av en riktig taxering.

De sakkunniga anser, att mellankommunala prövningsnämnden icke längre behöver bibehållas och motiverar detta på följande sätt.

Inom en taxeringsorganisation, där huvudvikten lägges vid att redan i första instans ett i möjligaste mån definitivt resultat skall åstadkommas, kan en institu- tion av mellankommunala prövningsnämndens karaktär svårligen inpassas. Den likformighet mellan en och samma skattskyldigs taxeringar i olika län, som genom mellankommunala prövningsnämnden skolat garanteras, bör åvägabringas genom kommunikation mellan de olika taxeringsmyndigheterna. Något behov av ett särskilt organ för ändamålet torde så mycket mindre numera föreligga som de tidigare icke ovanliga mellankommunala taxeringstvisterna numera nedgått till ett jämförelsevis ringa antal, vilket i sin tur sammanhänger med att en praxis för sådana frågors bedömande i de flesta fall hunnit utbilda sig och att bedömningen av sådana frågor hos taxeringsnämnder och prövningsnämnder numera sker på ett objektivt sätt. Den uppgift att främja taxeringarnas enhetlig- het, som mellankommunala prövningsnämnden tidigare på grund av arten av sin verksamhet fyllt, har genom inrättandet av riksskattenämnden övergått å denna nämnd.

I det fåtal fall, där interkommunala taxeringsfrågor icke kan lösas genom

kommunikation mellan taxeringsmyndigheterna i länen, föreslås att den mellankommunala tvistefrågan skall underställas riksskattenämnden.

Centralt organ för taxeringsväsendet

De sakkunniga erinrar om att i den för riksskattenämnden utfärdade instruktionen angavs att nämnden skulle verka för en effektiv och ända- målsenlig taxeringskontroll men att några särskilda befogenheter i detta hänseende icke tilldelats nämnden eller dess befattningshavare. I betänkan- det anföres vidare.

De göromål, som föranletts av förhandsbesked, allmänna anvisningar, författ- ningsremisser, dispensärenden och de från Kungl. Maj:t överflyttade ärendena, har varit av sådan omfattning, att den hos riksskattenämnden anställda persona- len i endast ringa omfattning kunnat ägna sig åt åtgärder för förbättring av taxe- ringskontrollen och effektivisering av taxeringsverksamheten. Dess möjligheter därtill är förövrigt mycket begränsade med hänsyn till att personalen saknar egna kontrollbefogenheter och ej heller har rätt att ingripa i länsstyrelsernas eller andra taxeringsorgans verksamhet.

Av det anförda framgår att riksskattenämnden icke har befogenheter eller orga- nisatoriska resurser för att leda eller kontinuerligt öva inseende över det egent- liga taxeringsarbetet och taxeringskontrollen. För dessa uppgifter här de tjugu- fyra länsstyrelserna och överståthållarämbetet alltjämt var för sig ansvaret.

För att taxeringsarbetet och taxeringskontrollen skall kunna tillräckligt effektiviseras synes enligt de sakkunnigas uppfattning på ett centralt organ böra ankomma 1) att leda och samordna taxeringsavdelningarnas arbete, 2) upplysningsverksamhet och 3) taxeringskontroll m. m.

Beträffande ledningen och samordningen av taxeringsavdelningarnas ar- bete avser de sakkunniga främst den allmänna planläggningen av arbetet samt ett rationellt utnyttjande av tillgängliga arbetskrafter. Genom det centrala organet skulle erhållas den behövliga överblicken över taxerings- verksamheten i riket. Organet skulle härigenom bl. a. förvärva sådan kännedom om personalbehovet vid de olika taxeringsavdelningarna, att det kunde tillhandagå vederbörande statsdepartement vid behandlingen av hit— hörande anslagsfrågor.

I fråga om upplysningsverksamheten anföres bl. a. följande. I annat sammanhang har anförts önskvärdheten av att skattskyldiga beredes möjlighet att utan omgång erhålla besked huruvida viss intäkt skall deklareras eller viss utgift få avdragas. Besked bör även lämnas rörande skyldighet att lämna uppgift till ledning vid annans taxering. Denna upplysningsverksamhet bör av praktiska hänsyn bedrivas av det centrala organet, som till grund därför bör ha tillgång till ett utförligt rättsfallsregister och anskaffa andra lämpliga hjälpmedel för verksamheten. Även taxeringsmyndigheterna och deras tjänstemän bör kunna anlita upplysningsverksamheten och därigenom inbespara tidsödande arbete med att hålla reda på eller efterforska rättsfall o. (1. Den här avsedda upplysnings- verksamheten bör gå ut på snabba, korta, klara besked till ledning vid fullgörande av deklarations- och uppgiftsskyldighet eller vid deklarationskontroll. — — De meddelade upplysningarna skulle givetvis icke vara bindande för skattskyl-

diga eller beskattningsmyndigheterna, men desamma skulle utan tvivel bidraga till att deklarationerna bleve bättre och spara tid för taxeringsmyndigheterna.

Rörande taxeringskontrollen slutligen åsyftar de sakkunniga dels centralt tillhandahållande av kontrollmaterial och dels att hos det centrala organet skulle finnas viss granskningspersonal som kunde tidvis tjänstgöra ute hos taxeringsavdelningarna och därvid förmedla erfarenheter och lämna bistånd vid granskningsuppgifter av särskilt kvalificerad natur.

De här nämnda centrala arbetsuppgifterna kan yttrar därefter de sakkunniga —— självfallet icke utföras av riksskattenämnden såsom sådan eftersom de förutsätter en kontinuerlig verksamhet av heltidstjänstgörande personal. Det torde icke heller vara lämpligt att nämnden utövar ledninger. av verksamheten, då detta knappast vore förenligt med nämndens beslu- tande uppgifter. Verksamheten skulle för övrigt huvudsakligen bestå av göromål, som bör ankomma på ett organ av centralt verks karaktär och icke på en nämnd.

Det centrala organet föreslås organiserat på det sättet, att riksskatte nämndens kansli ombildas och utbygges till en taxeringsstyrelse. Riks- skattenämnden skall därvid bibehållas såsom beslutande myndighet i fråga om förhandsbesked, anvisningar rörande skatteförfattningarnas tillämp- ning, fastställande av deklarationsblanketter o. d. Den verksamhet, som nämnden och dess tjänstemän förutsatts skola utöva genom rådgivning åt taxeringsavdelningarna o. d., skall däremot övertagas av taxeringssty- relsen. Denna skall ombesörja riksskattenämndens kansligöromål. Därige- nom kan de erfarenheter och det material, som samlas hos taxerings— styrelsen, utnyttjas av riksskattenämnden.

Taxeringsstyrelsen skall enligt förslaget omfatta en byrå för ärenden, som skall avgöras av riksskattenämnden, en byrå för taxeringskontroll och därmed sammanhängande göromål, samt

en bylå för övriga ärenden (upplysningsverksamhet, samband med taxe- ringsavdelningarna m.m..)

Chefen för taxeringsstyrelsen föreslås skola ha generaldirektörs ställning, Inrättandet av ett centralt organ med de föreslagna uppgifterna säges i viss mån påverka länsstyrelsernas ställning i taxeringsorganisationen. Härom yttrar de sakkunniga bl. a. följande.

Om det föreslagna organet inrättas, bör det ankomma på taxeringsintendenten i stället för på länsstyrelsen att med biträde av tjänstemännen å taxeringsavdel- ningen leda och övervaka taxeringsarbetet i länet. Vid fullgörande av denna upp— gift liksom övriga på taxeringsavdelningens tjänstemän ankommande göromål står taxeringsintendenten under inseende av taxeringsstyrelsen. I organisatoriskt hänseende blir taxeringsintendenten och befattningshavarna å taxeringsavdelningen fortfarande tjänstemän vid länsstyrelsen. Tjänstemännen å taxeringsavdelningen bör dock icke få tagas i anspråk för andra göromål än sådana, som direkt sam- manhänger med taxeringsväsendet. Länsstyrelsen bör fortfarande vara beslutande

myndighet i fråga om indelning i taxeringsdistrikt, förordnande av taxerings- nämndsordförande o. d.

Förutom de uppgifter, som enligt vad nu sagts avses skola ankomma på taxeringsstyrelsen, skall denna enligt förslaget ha en del andra åligganden. Härom anföres.

Taxeringsstyrelsen bör ombesörja kontakt med myndigheter i andra länder, där sådan är önskvärd för åstadkommande av behörig taxeringskontroll. I frågor om åtal för oriktig deklaration bör taxeringsstyrelsen under samverkan med vederbörande åklagarmyndigheter söka få till stånd enhetlig bedömning och i besvärligare fall bistå taxeringsavdelningarna och åklagarmyndigheterna vid ut- redningen. Taxeringsstyrelsen bör, då tendenser till skatteflykt observeras, ta initiativ till erforderliga åtgärder däremot. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt förhållandet mellan taxeringsmyndigheterna och allmänheten, bl. a. i syfte att den för taxeringskontrollen stadgade uppgiftsskyldigheten blir så litet betungande som möjligt. Det är önskvärt att taxeringsstyrelsen årligen avger redogörelse för hur taxeringsverksamheten bedrives och taxeringskontrollen fungerar. Denna redogörelse bör vara så utförlig, att den ger en uppfattning om taxeringsförfaran- dets effektivitet.

Besvärsförfarandet

De sakkunniga framhåller att bestämmelser om handläggningen samt om bevisning och bevisprövning i taxeringsmål så gott som helt saknas i taxe- ringsförordningen. Ehuru behovet av en närmare reglering av besvårsför— farandet i taxeringsförordningen säges ha gjort sig alltmer gällande i och med att taxeringen blivit mer komplicerad, har de sakkunniga icke ansett sig böra föreslå en sådan reglering. De sakkunniga anför.

Emellertid är taxeringsmålen av ytterst olikartad beskaffenhet både med av- seende på innehåll och det sätt, på vilket besvärstalan utföres. Bestämmelser som beaktade mål av olika beskaffenhet måste bli jämförelsevis invecklade. En mera detaljerad reglering av förfarandet skulle vidare beröra skattedomstolarnas orga- nisation och verksamhet — ett ämne som faller utanför de sakkunnigas uppdrag. Vissa omständigheter bör dock icke förbigås med hänsyn till desammas stora betydelse för taxeringen i första instans och för taxeringskontrollen.

De sakkunniga föreslår att nuvarande bestämmelse i 93 & taxeringsför- ordningen om skyldighet för taxeringsintendent att åvägabringa för pröv- ning av besvär och framställningar erforderlig utredning kompletteras med en föreskrift om att klagande som förfogar över befintligt bevismaterial skall förebringa den utredning han vill åberopa till stöd för sina yrkanden.

Skattskyldigs nuvarande rätt att företräda inför prövningsnämnd och därvid utföra sin talan föreslås inskränkt till en rätt att muntligen med— dela upplysningar inför nämnden. Såsom skäl för detta förslag anför de sakkunniga i huvudsak följande.

I 110 5 TF intagen föreskrift att skattskyldig äger vara tillstädes inför pröv- ningsnämnd samt därvid utföra sin talan har i vissa fall lett till att handlägg- ningen hos prövningsnämnd genom den skattskyldiges eller hans ombuds sätt att utföra talan tenderat att utveckla sig efter mönster av den muntliga rättegången

vid de allmänna domstolarna. Skall den muntliga handläggningen hos prövnings— nämnd utformas efter nämnda mönster, synes man få räkna med en omgestalt- ning av företrädarskapet för det allmänna, så att från dess sida kan förebringas utredning exempelvis liknande den som står åklagarmyndigheterna till buds i form av polisutredningar. Hela frågan om bevisningen i taxeringsmål måste om- prövas och möjligheterna att genom vittnesförhör och partsförhör under san- ningsförsäkran åstadkomma utredning undersökas. Behovet av personal för ut- förande av partstalan för det allmänna skulle väsentligt överstiga vad som er- fordras för utövande av den funktion, som nu tillkommer taxeringsintendent och enligt förslaget skall tillkomma allmänt ombud. Prövningsnämndernas resurser måste vidare förstärkas med tekniska anordningar eller personal för upptagande av vad som förekommer vid den muntliga handläggningen. Detta bör nämligen bli tillgängligt för skattedomstolarna.

Vidare föreslår de sakkunniga att skattskyldig icke skall äga att låta sig företrädas av ombud utan att själv vara närvarande.

Beträffande skattedomstolarnas handläggning av taxeringsbesvär uttalar de sakkunniga vissa önskemål. Till en början efterlyses en mera aktiv led- ning av besvärsförfarandet från skattedomstolarnas sida. Vidare uttalas önskemål om att skattedomstolarna i betydligt större utsträckning än vad nu är fallet ville förse sina utslag med motivering, i synnerhet då ändring vidtages i den lägre instansens avgörande.

Slutligen uttalar de sakkunniga att de olägenheter, som nu vållas av de långa väntetiderna i taxeringsmål, skulle kunna i viss utsträckning före- byggas genom ordnande av regelbunden förtursbehandling av mål, som är av prejudicerande natur eller rör flera skattskyldiga eller flera års taxering för samma skattskyldig.

Yttranden över 1950 års skattelagssakkunnigas förslag

Allmänna synpunkter på taxeringsorganisationen

De sakkunnigas förslag angående taxeringsorganisationen har mött kritik i många yttranden, och ett stort antal remissinstanser uttalar sig i avstyr- kande riktning.

Några av de avstyrkande remissinstanserna förordar att man i första hand tillvaratar möjligheterna till r a tio n ali s e r i n g 0 c h 11 t b y g g- nad inom den nuvarande organisationens ram. Sålunda yttrar länsstyrelsen i Skaraborgs län sammanfattningsvis följande.

Även om genom 1943 års taxeringsreform och den därefter skedda ut- byggnaden taxeringsorganisationen blivit utrustad för sina uppgifter, kan mycket alltjämt göras för att stärka densamma. Länsstyrelsen förordar för sin del rationaliseringar och förbättringar inom den nuvarande organisa- tionens ram.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller att man icke bör överskatta effekten av en utbyggd och förbättrad taxeringsorganisation.

I vissa yttranden förordas 11 p p 5 k 0 v med en reform av taxeringsorgani- sationen. Uttalanden i sådan riktning göres av länsstyrelserna i Söderman— lands, Östergötlands, Kalmar, Kristianstads, Värmlands, Västmanlands och Norrbottens län, Föreningen Sveriges kronokamrerare, Föreningen Sveriges landskanslister och Tjänstemännens centralorganisation. Enligt dessa ytt— randen bör man avvakta statens organisationsnämnds utredning om infö— rande av hålkortssystem för debitering och längdföring inom skatteväsendet samt att man därför bör ompröva taxeringsorganisationen i samband med frågan om uppbördsväsendets blivande organisation.

Föreningen Sveriges Icronokamrerare anför i denna fråga följande. En hålkortsmekanisering av angivet slag kan uppenbarligen icke genom- föras utan att arbetet koncentreras med län som minsta enhet. För de 10- kala skattemyndigheterna skulle detta innebära ett bortfall av arbetsupp- gifter, som i sin tur komme att medföra, att ett antal tjänstemän vid dessa myndigheter frigjordes. Ett överskott av arbetskraft kan sålunda förvän— tas uppkomma. Då den personal, som i så fall kommer att friställas, i icke ringa omfattning torde vara väl lämpad att inplaceras i taxeringsarbetet, finner föreningen det icke försvarligt, att beslut fattas rörande ändrad taxeringsorganisation, innan nämnda utredning slutförts. Föreningen får därför som sin mening uttala, att den slutliga prövningen av taxerings- organisationen bör uppskjutas i avbidan på resultatet av den pågående utredningen om hålkortsmekanisering. Därest utredningen leder till för-

slag om genomförande av dylik mekanisering, böra båda frågorna uppta- gas till behandling i ett sammanhang.

Taxeringsarbetet i första instans

Förslaget till sty r k e s i denna del eller lämnas utan erinran av stats— kontoret, Föreningen Sveriges landskanslister, Landsorganisationen i Sve- rige, Tjänstemännens centralorganisation, näringslivets skattedelegation (gemensamt yttrande för Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industri- förbund och Svenska bankföreningen), Svensk industriförening, Svenska livförsäkringsbolags förening, Sveriges advokatsamfund och Göteborgs han- delskammare.

Svenska livförsäkringsbolags förening anser betydande fördelar vara att vinna, om taxeringsarbetet fördelas över hela året, samt att stora förbätt- ringar kan väntas, 0111 heltidsanställda länsstyrelsetjänstemän anlitas för det egentliga taxeringsarbetet i lämplig omfattning.

Tjänstemännens centralorganisation finner lämpligt att åtgärder vidtas utan dröjsmål för ett successivt genomförande av förslaget, därvid särskilt understrykes vikten av att lämpliga utbildningskurser anordnas snarast möjligt.

Näringslivets skattedelegation förordar likaså att konsulentbefattning- arna besättes successivt, i den mån lämpliga och prövade aspiranter står till förfogande. Samtidigt framhålles vådan av att i nuvarande läge binda ytterligare arbetskraft i den utsträckning som föreslagits. Därför förordas att länsstyrelserna under övergångstiden medges tämligen stor frihet vid utformningen av taxeringsorganisationen i första instans, så att de kan lämpa efter lägligheten.

Vissa j ä m k n i n g a r förordas av riksskattenämnden, överståthållaräm- betet, länsstyrelserna i Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Hallands, Örebro och Västernorrlands län, allmänna ombudet hos mellankommunala pröv- ningsnämnden, 1949 års besvärssakkunniga, Föreningen Sveriges taxerings- intend-enter, Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer, Sveriges akademikers centralorganisation, Sveriges köpmannaförbund samt Sveriges hantverks- och småindustriorganisation.

Enligt riksskattenämndens mening bör det framför allt vara av vikt dels att man inte läser organisationen för hårt utan låter den anpassa sig efter växlande förhållanden och lokala behov och dels att man i största utsträckning tillvaratar den sakkunskap och rutin som redan nu finns att tillgå. Riksskattenämnden tillråder en gradvis skeende övergång, så att den nya ordningen växer fram efterhand.

Föreningen Sveriges taxeringsintendenter är ense med de sakkunniga 0111 att taxeringsförfarandets tyngdpunkt måste förläggas till den första instansen, taxeringsnämnden. Föreningen yttrar bl. a.

Nuvarande system visar i dagens läge påtagliga brister. Intresset för taxeringsarbetet är inom nämnderna mycket växlande. Ordförandena inom de olika distrikten arbeta mycket ojämnt. Många ordförande äro effektiva och göra ett mycket gott arbete, men det kan å andra sidan icke bestri- das, att vissa ordförande utföra arbete av sämre kvalitet. Tillgången på lämpliga personer, som äro villiga att taga på sig de mångskiftande och viktiga ordförandeuppgifterna, är i avtagande. Många gånger är det helt enkelt icke möjligt att utanför kretsen av länsstyrelsens befattningshavare få fram lämpliga kandidater till ordförandeposterna. Taxeringsförfarandet och skattebestämmelserna ha med tiden komplicerats. Det ligger en olägen— het i att låta granskningen och de rutinmässiga göromålen vila på andra personer än sådana, som i sin dagliga gärning ägna sig åt taxeringsarbete. Deklarationsmaterialet och antalet svårbedömliga fall är numera väsent- ligt större än tidigare. Ordförandena hinna helt enkelt icke med att under den korta tid som står till förfogande för dem gå igenom deklarationerna på det sätt som är önskvärt och nödvändigt. Taxeringsintendenten, som har att leda taxeringsarbetet och tillse att detta bedrives på bästa sätt, äger icke sådan ställning i förhållande till ordförandena, som erfordras för att han effektivt skall kunna ingripa, när taxeringsarbetet utföres mindre ändamålsenligt eller utan tillräcklig energi.

Förslaget a V s t y r k e s av riksräkenskapsverket, tolv länsstyrelser, Taxe- ringsnämndsordförandenas riksförbund, Kooperativa förbundet och Sveriges redareförening.

Länsstyrelsen i Östergötlands län finner lekmännens funktion i den före— slagna organisationen närmast skenbar samt uttalar att denna organisation är både kostnadskrävande och tungrodd. Enligt länsstyrelsens mening kan en rationalisering och effektivisering åstadkommas med enklare och betyd- ligt mindre kostnadskrävande åtgärder än utredningsmännen föreslagit. Det framhålles även att organisationen bör erhålla en sådan utformning att den rätta avvägningen mellan det allmännas intresse och den enskildes an- språk på skydd för sin intressesfär ernås.

Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller att förslaget trots sina för- tjänster medför vissa konsekvenser, som gör att länsstyrelsen måste ställa sig betänksam till dess genomförande. Den föreslagna organisationen skulle även medföra så betydande praktiska olägenheter, att en övergång till densamma enligt länsstyrelsens mening för närvarande ej bör ske. Läns— styrelsen är av den uppfattningen att en väsentlig förbättring av taxerings— organisationen i första instans kan nås inom ramen av de angivna utred- ningsdirektiven och utan de genomgripande organisatoriska ändringar, som de sakkunniga förordat. Man bör sålunda enligt länsstyrelsens me- ning gå fram med större försiktighet och successivt utbygga den nuvarande organisationen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län utgår från att det är irrationellt att företa en mera detaljerad reglering av organisationen för taxering och upphörd var för sig. Flertalet arbetsuppgifter inom dessa områden är nämligen lik- artade och arbetsmaterialet är delvis gemensamt, vilket medför att arbe-

tet organiseras bäst under en enhetlig ledning. Då det föreligger vissa svå- righeter att ta ställning härtill på grund av statens organisationsnämnds utredning och blivande förslag, förordar länsstyrelsen en provisorisk lösning.

Sveriges häradsskrivarförening påpekar, att förslaget synes baserat på förhållandena i Stockholms stad, där en sådan centralisering, som de sak- kunniga förordar, icke försämrar de skattskyldigas möjligheter till en någor- lunda bekväm kontakt med taxeringsmyndigheterna.

Föreningen Sveriges kronokamrerare finner det vanskligt att bedöma be- hovet av en så genomgripande, riksomfattande omdaning av taxerings- väsendet som den föreslagna. Om förslaget till ändrad taxeringsorganisa— tion i princip finnes böra genomföras, hävdar emellertid föreningen be- stämt att taxeringsarbetet i första instans anknytes till de lokala skatte- myndigheterna.

Kammarrätten framhåller att vissa betydande fördelar är förenade med förslaget men befarar, att det nya systemet kommer att leda till vissa olägenheter.

Kammarrätten är ej helt övertygad om att de kanske ofta oerfarna taxe- ringskonsulenterna komma att omfattas med det erforderliga förtroendet av allmänheten och att de kunna klara sina maktpåliggande uppgifter utan att irritation uppstår. Åtminstone i jordbruksdistrikten synas kon- sulenterna icke vara de lämpligaste att utföra det egentliga taxerings- arbetet, därtill torde erfordras personer som äga god insikt i jordbrukets ekonomiska förhållanden. Vidare kan arbetet i taxeringsnämnden påver- kas ogynnsamt. I en del fall kommer föredraganden-konsulenten att domi- nera nämndens arbete och beslut, så att arbetet löper snabbt ehuru det då blir en ren tjänstemannataxering. I de fall åter där ordföranden är kun- nig och intresserad komma troligen långa diskussioner att uppstå i nämn- den. Ordförandeuppdraget blir därvid betungande och sammanträdena

långa.

Praktiskt taget samtliga remissorgan vitsordar behovet av förstärkning av arbetskrafterna för taxeringsarbetet i första instans och flertalet till- styrker att det egentliga taxeringsarbetet skall överföras på h e l tid 5 a n- ställd arbetskraft.

Överståthällarämbetet framhåller att arbetet i nämnderna bör så orga— niseras och bedrivas att en aktiv medverkan från lekmännens sida främjas. Ämbetet uttalar att i en tid, då tendensen uppenbart är att förstärka lek- mannaelementet i statliga myndigheter ämbetet erinrar om nämnde- mannainstitutionens infogande i rådhusrätterna — det icke kan anses för— svarligt att försvaga detta element i en organisation, som för befolkningen i gemen numera har en så starkt ingripande funktion som beskattningen.

Länsstyrelsen i Stockholms län säger sig icke kunna biträda de sakkun- nigas tanke att genom anlitande av tjänstemän för taxeringsarbetet väsent- ligt begränsa lekmännens medverkan.

Länsstyrelsen anför bl. a. följande. Ur skilda synpunkter är lekmäns aktiva medverkan i taxeringsarbetet önskvärd, ja rent av omistlig. För närvarande betyder skatten mer i med- borgarens budget än tidigare. Det är då synnerligen viktigt att de skatt— skyldigas egna förtroendemän får dela ansvaret för taxeringsbesluten. Det gäller här enligt länsstyrelsens mening en förtroendefråga. Om lekmän— nens medverkan blir allt mer formell och taxeringsväsendet i motsvarande grad föres över på en taxeringsbyråkrati, ligger nära till hands att befara att en utbredd opinion reser krav på kontroll över taxeringstjänstemännen i någon form. I längden skulle nog dessa krav icke kunna avvisas. De kan icke anses oberättigade. Nu är det sant, att utvecklingen på många håll faktiskt lett till ett minskat lekmannainflytande. Denna utveckling är emellertid ur flera synpunkter icke önskvärd och bör i varje fall icke forceras. Om tiden för taxeringsarbetet blir längre, synes större möjligheter än nu föreligga för att göra lekmännens medverkan i taxeringsnämnderna till en realitet. Länsstyrelsen får i detta sammanhang framhålla, hurusom lekmäns medverkan i administrativa beslut på andra områden eftersträvas.

1923 års taxeringssakkunniga föreslog att särskilda kommunalombud skulle deltaga i taxeringsarbetet för att bevaka kommunernas intresse. Det synes kunna ifrågasättas huruvida icke detta uppslag ånyo bör övervägas; kommunernas intresse för taxeringsarbetet bör på allt sätt uppmuntras.

Anknytningen till kommunal verksamhet har också värde och betydelse för de skattskyldiga ur en annan synpunkt, som icke bör uteglömmas. En taxeringstjänsteman, som uteslutande ägnar sin tid åt deklarationskontroll, erhåller lätt —— på grund av de exempel på skattefusk, varmed han nästan dagligen konfronteras — en pessimistisk uppfattning om deklaranternas skattemoral. Medvetet eller omedvetet gripes han av ett begär att skipa rättvisa, som lätt kan göra hans verksamhet hård och alltför fiskalisk. Att hans arbete skall granskas och godkännas av folkvalda förtroendemän, måste antagas bidraga tillönskvärd objektivitet.

Länsstyrelsen i Kalmar län, Sveriges hantverks- och småindustriorga- nisation samt Svenska företagares riksförbund anför liknande synpunkter.

Länsstyrelsen i Örebro län uttalar att taxeringsarbetet utan tvivel skulle bli betydligt effektivare om det i huvudsak utföres av heltidsanställda taxeringstjänstemän, taxeringskonsulenter. Länsstyrelsen framhåller emel- lertid svårigheterna att anskaffa lämplig personal under övergångstiden och anför.

Svårigheterna att anskaffa lämplig personal för fullgörande av uppdrag som taxeringskonsulent måste förväntas bli stora. Under en övergångstid torde det därför bli nödvändigt att åtminstone för de kvalificerade upp- gifterna som konsulent i de särskilda taxeringsnämnderna anlita personal vid taxeringsavdelningen. Det torde vidare vara angeläget att för de mera kvalificerade uppdragen som taxeringskonsulent förvärva en del av lands- kanslisterna, vilka genom tjänstgöring på taxeringsavdelningen förvärvat god insikt i taxeringsarbetet. Om rekryteringen av konsulenter kan bygga på en stomme av landskanslister, torde det kunna förväntas att organisa- tionen efter kort tid blir effektiv. En förutsättning för att kunna förvärva duglig personal till konsulenter torde emellertid vara, att konsulenterna beredas tillfredsställande befordringsmöjligheter.

När det gäller att förstärka taxeringsorganisationen i första instans kan enligt Föreningen Sveriges taxeringsintendenter olika vägar väljas. Den ena skulle vara att bygga ut det nuvarande systemet, varvid taxerings- nämndsordföranden skulle förses med biträdeshjälp för rutinarbete och den nuvarande konsulentinstitutionen förstärkas för att möjliggöra en intensifierad granskning av de mera kvalificerade deklarationerna. Den andra skulle vara att följa de sakkunnigas förslag. Föreningen anser att huvudintresset måste knyta sig kring själva granskningen, om man vill få upp taxeringens kvalitet. I valet mellan en utbyggnad av nuvarande system och förslaget om tjänstemannataxering förordas det senare.

Föreningen anför.

Skillnaden mellan de båda systemen för granskning å ena sidan ordförandegranskning såsom nu men kompletterad med ökad kon- sulentgranskning och å andra sidan tjänstemannagranskning av samtliga deklarationer —— kan synas liten. Den saknar emellertid icke betydelse. Vid ett val mellan de båda linjerna kan å ena sidan hävdas, att det nu- varande systemet enklast skulle kunna förbättras genom att ordföranden finge effektiv hjälp med göromålen. Å andra sidan kan göras gällande, att man härigenom icke bygger systemet på en ur effektivitetssynpunkt be— tryggande grund och att man icke beaktar den principanmärkning, som måste riktas mot nuvarande system, enligt vilket ordföranden tillagts både granskande och bedömande funktion. Man kan icke bortse från att ut- vecklingen i samhället går mot en tjänstemannataxering.

Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer förordar en specialisering av personalens arbetsuppgifter efter deklarationsmaterialets art och beskaffen- het och yttrar bl. a.

För att tjänstemannataxering verkligen skall leda till en förbättrad taxeringskcmtroll, kräves emellertid också, att personalen användes på rätt sätt. Deklarationsmaterialets olika sammansättning och svårighetsgrad fordrar en specialisering av personalens arbetsuppgifter på så sätt, att man i stor utsträckning måste övergiva den strängt lokala indelningen och i stället fördela deklarationsmaterialet efter dess art och beskaffenhet på befattningshavare med lämpliga kvalifikationer.

För tjänstemannataxering av aktiebolag och rörelseidkare finner för- eningen nödvändigt att man anställer taxeringskonsulenter med mot- svarande kvalifikationer som taxeringssektionernas revisionspersonal. I stort sett, säger föreningen, uppstår samma problem, även när det gäller annat mera kvalificerat taxeringsarbete särskilt i fråga om rörelseidkare och vissa jordbrukares taxering. Det är viktigt att kravet särskilt på före- tagsekonomiska kunskaper icke sättes för lågt. Och för de taxeringsinspek- törer, som skall leda konsulenterna i distrikt, där aktiebolag och aktieägare i familjebolag, rörelseidkare och fria näringsutövare samt vissa jord- brukare taxeras, måste man uppställa höga krav på såväl företags— som allmänekonomiska kunskaper. För dessa befattningshavare bör därför fordras taxeringsrevisors kompetens.

Beträffande taxeringskonsulentens ställning hävdar Sveriges akademikers centralorganisation, att ett partsförhållande bör genomföras även i första instans samt att taxeringskonsulenten bör företräda det allmännas intressen och inte framstå som ett biträde till taxeringsnämnden.

Motsatt uppfattning har 1949 års besvärssakkunniga, som anser att ett förfarande mellan två varandra motstående parter knappast låter sig genomföra i första instans utan betydande omläggningar av taxeringsorga- nisationen.

Besvärssakkunniga anför. Enligt den av skattelagssakkunniga föreslagna organisationen, vilken synes i och för sig lämplig, blir taxeringskonsulenten, å vilken uppgiften att utreda och föredraga taxeringsärendena blivit lagd, att betrakta som ett biträde åt taxeringsnämnden. Han kan då inte samtidigt vara parts- representant för det allmänna. Förfarandet skulle också oskäligt tyngas av en ordning byggd på ett tvåpartsförhållande. Behovet av en sådan ordning är icke heller i första instans så stort som i besvärsinstanserna.

Kooperativa förbundet hyser stora betänkligheter mot förslaget att över— flytta taxeringsarbetet till fast anställda tjänstemän.

Visserligen skall taxeringsnämnderna alltjämt finnas kvar, men deras inflytande torde i praktiken bli ytterst obetydligt. Arbetet i första instans torde praktiskt taget helt komma att ligga i händerna på taxeringskonsu— lenten. De sakkunniga har i olika sammanhang givit uttryck för en upp— fattning och föreslagit bestämmelser, som alltför ensidigt beaktar de fiskaliska synpunkterna. Skulle en liknande inställning komma till uttryck hos de föreslagna taxeringskonsulenterna befaras allvarligt, att allmän- hetens irritation mot taxeringsmyndigheterna skulle ökas och deklarations— moralen som en följd härav ytterligare försämras.

Det torde av rent praktiska skäl vara ogörligt att omgående utöka antalet taxeringstjänstemän i den föreslagna omfattningen. Även om detta vore möjligt, talar åtskilliga skäl för att en utbyggnad bör ske i långsam takt. På en tjänsteman i den ställning, som den föreslagna taxeringskon— sulenten skulle få, måste ställas mycket stora krav, ej enbart i fråga om teoretiska kvalifikationer utan även i fråga om praktisk erfarenhet och lämpligt handlag.

Liknande synpunkter anföres av Sveriges redare/örening.

Riksräkenskapsverket förordar partiella reformer inom den nuvarande organisationens ram samt yttrar.

Särskilt finner ämbetsverket det föga sannolikt, att en organisation med taxeringskonsulenter i lönegraderna 11—18 i »enklare» distrikt skulle kunna erbjuda förutsättningar för en effektivare taxering än för närvarande. Enligt riksräkenskapsverkets mening förtjänar det därför övervägas, om icke mera skulle stå att vinna genom en upprustning av den nuvarande organisationen bland annat så att taxeringsuppdragen göras mer attraktiva genom en skälig höjning av arvodena, att biträdeshjälp i möjli- gaste mån ställes till förfogande för rutingöromålen och att tillgången hos länsstyrelserna på kvalificerad taxeringspersonal ökas med sikte på taxeringsrevisioner och annan mera krävande kontroll.

Även länsstyrelsen i Västerbottens län finner förslaget att placera vissa konsulenter så lågt som i lönegrad 11 och de närmast däröver liggande lönegraderna ägnat att inge betänkligheter.

Länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Gävleborgs och Jämtlands län förordar att nuvarande taxeringskonsulentorganisation utbygges till att omfatta heltidsanställda tjänstemän speciellt för granskning av mer in- vecklade deklarationer.

Länsstyrelsen i Södermanlands län yttrar bl. a. Det förordade sättet att förstärka taxeringsnämnderna kan länsstyrel- sen icke tillstyrka. Man avser att tillskapa en stor, relativt lågt avlönad tjänstemannakår, som skall göra det väsentliga arbetet. En dylik kår kom- mer, icke blott under den första tiden, att bli svår att rekrytera. Den kommer ju väsentligen att sakna befordringsmöjligheter. Även om man så småningom skulle kunna få tillräckligt många tjänstemän med intresse för uppgiften, måste man med oro tänka på hur förhållandena kunna bli efter ett par tiotal år, då samma tjänstemän alltjämt skola syssla med enahanda uppgifter. Sannolikt måste de därvidlag ha blivit avtrubbade i sin tjänsteutövning som i hög grad bör vara beroende av initiativ och frisk energi.

Enligt länsstyrelsens mening skulle möjligen erfordras någon utökning av antalet deltidssysselsatta taxeringskonsulenter på länsstyrelserna.

Svenska landstingsförbundet räknar med att deltidsanställda konsulen- ter åtminstone till en början i rätt betydande utsträckning torde få anlitas.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser att i nämnda län taxeringskonsu- lenter behövs endast i fråga om taxering av jordbruk.

Länsstyrelsen yttrar vidare. ».- Beträffande taxeringsarbetet i första instans bör taxeringen av rörelse- idkare och fria yrkesutövare anförtros åt specialnämnder med särskilt kvalificerade ordförande, varigenom biträde av konsulenter icke blir nöd- vändigt. För aktiebolag och ekonomiska föreningar torde taxeringen liksom hittills böra ombesörjas av två särskilda taxeringsnämnder. Konsulent- biträde erfordras ej heller för dessa nämnder. I fråga om taxering av jord- bruk föreligger dåremot ett påtagligt behov av yrkeskunnig hjälp åt ord- förandena. Länsstyrelsen föreslår, att försöksvis fem fasta taxerings- konsulenter anställas a länsstyrelsen för granskning och kontroll före— trädesvis av deklarationer för jordbruk.

Skånes handelskammare, som ställer sig avvisande till de sakkunnigas förslag, förordar en viss fortsatt successiv utbyggnad av taxeringskonsulent- organisationen med heltidsanställda konsulenter.

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund finner det angeläget att nuvarande taxeringsorganisation i stort sett bibehålles oförändrad, varvid dock taxeringsnämndsordförandena bör avlastas expeditionella göromål.

Länsstyrelsen i Västmanlands län, som förordar uppskov med organi- sationsfrågorna, anser att man i avvaktan på ny utredning om uppbörds- och taxeringsväsendets organisation bör överväga att hos de lokala skatte-

myndigheterna anställa landskanslister och biträden med de åligganden i huvudsak hos taxeringsnämnderna, som de sakkunniga föreslagit.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län föreslår en mindre omfattande organisa- tion, i vilken häradsskrivaren och en hos honom placerad landskanslist skall förordnas till konsulenter för taxeringsdistrikten inom fögderiet.

Frågan om taxeringskonsulenternas placering har upp- tagits i ett stort antal yttranden. De sakkunnigas förslag att taxeringskon- sulenterna i organisatoriskt hänseende skall vara tjänstemän hos länssty- relsen med placering på taxeringsavdelningen a v styrk e s av länssty- relserna i Stockholms, Uppsala, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Kopparbergs län, Sveriges häradsskrivarförening, Föreningen Sveriges kronokamrerare, Svenska landskommunernas förbund, Svenska stadsför- bundet, Riksförbundet landsbygdens folk och Sveriges lantbruksförbund, vilka i stället förordar att konsulenterna anknytes till de lokala skattemyndigheterna.

Länsstyrelsen i Stockholms län anmärker att de sakkunniga, när det gäller organisationens förvaltningsmässiga inordnande, icke tillräckligt redovisat det andra alternativet, nämligen att de nya tjänstemännen (kon- sulenterna) skulle anknytas till den lokala skattemyndigheten. Enligt läns- styrelsens mening talar emellertid mycket för en sådan anordning. Läns— styrelsen anför vidare bl. a.

Först och främst gäller det härvid ett arbete, där begränsade arbets- enheter enligt vunna, erfarenheter innefattar stora fördelar. Beskattnings- tjänstemannen får, om han knytes till en mindre förvaltning i orten, bättre och intimare kontakt med sitt klientel. Vidare gäller ur allmänhetens syn- punkt att kontakt med skattemyndigheten lättare nås om denna verkar ute i bygden än om den finnes i residensstaden. En skattskyldig, som då han erhållit sin debetsedel å slutlig skatt, anser sig ha anledning förmoda att något fel förekommit som medfört för hög skatt, bör, då han vänder sig till debiteringsförrättaren för att erhålla besked i frågan, verkligen kunna erhålla detta omedelbart. Detta kan ske om taxeringstjänstemannen också verkar å den lokala skattemyndighetens kontor, eljest måste hän- vändelse i taxeringsfrågor göras å länsstyrelsen under det debiteringsfrågan avklaras hos den lokala skattemyndigheten.

Det bör också bringas i erinran, hurusom organisationsnämnden förbe- reder centralisering av debiteringsarbetet med anlitande av hålkortssystem. Debiteringen är ett väsentligen tekniskt arbete, som är mer lämpat för centralisering än taxeringsarbetet. Sistnämnda arbete blir alltid individuellt och förutsätter kontakt med skattskyldiga och ortsrepresentanter. Fri- göres i en nära framtid de lokala skattemyndigheterna från debiterings- arbetet, erhålles sannolikt möjlighet att i stor utsträckning utnyttja de med taxeringsarbete förtrogna lokala skattemyndigheterna —— häradsskri- vare och kronokamrerare inom taxeringsorganisationen. Det vore då av stort värde om visst taxeringsarbete redan förut knutits till den lokala skattemyndigheten.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framför liknande synpunkter samt anför därutöver.

För sitt arbete blir den nya personalen beroende eller i varje fall betjänt av mantals- och taxeringslängder, som finnas tillgängliga på häradsskrivar- kontor såväl som vid länsstyrelsen, men dessutom av deklarationer för preliminär taxering, arbetsgivareregister, lagfartsförteckningar, jordregis— terutdrag m. m., vilka endast äro tillgängliga hos lokala skattemyndig— heten.

Närvaro vid de ofta förekommande sammanträdena med taxeringsnämn— derna gör det nödvändigt, att konsulenten icke i onödan slösar tid på resor utan har sin bostad i orten i stället för i residensstaden.

Deklarationsgranskning bör ske i orten, i nära kontaktmöjlighet dels till de skattskyldiga för telefonsamtal eller personliga besök, dels till de organ, som sköta indrivningsarbete, dels arbetsgivare för behövliga upplysningar, som under hand kunna införskaffas, dels även till den lokala och personliga miljö, som konsulenten måste eftersträva att lära känna och arbeta sig in i för att göra sig förtjänt av en i dessa avseenden sakkunnig taxeringsnämnds förtroende.

Arbetslokal bör naturligt förläggas i samband med häradsskrivarkonto- ren. Det torde bliva lättare att bereda denna nya personal arbetslokal på häradsskrivarekontoren _ och vid städernas uppbördsverk —— än att lösa en byggnadsfråga av stora mått, som vid förläggning till länsstyrelsen skulle erbjuda mycket stora svårigheter.

Konsulent och biträde skola arbeta självständigt utan att stå under häradsskrivarens inflytande, i vad angår taxeringsarbetets bedrivande. Detta utesluter icke att de kunna användas även till annat arbete, som kan tilldelas dem med taxeringsintendentens medgivande. Detta måste fastslås för undanröjande av konfliktanledning.

Sveriges häradsskrivarförening ser i motförslaget en möjlighet att bygga ut den upplysningsverksamhet till allmänhetens tjänst, som de lokala skattemyndigheterna för närvarande utövar. Föreningen yttrar.

Efter den nu gällande uppbördsorganisationens genomförande har all- mänheten i allt större omfattning vant sig vid att i olika skatte- och taxe— ringsfrågor vända sig till de lokala skattemyndigheterna för inhämtande av råd och upplysningar. Erfarenheten under denna tid har emellertid visat, att häradsskrivarna utan tillgång till deklarationsmaterialet icke kunnat lämna de uttömmande svar, som de skattskyldiga böra äga rätt att erhålla. Betänkandet innehåller möjligheter att undanröja denna brist, så att de skattskyldigas krav i berörda avseende tillgodoses. Stationeras de föreslagna konsulenterna på häradsskrivarkontoren, samlas där allt material, som erfordras för utövande av en fullständig upplysningsverk- samhet i hithörande frågor. Likaledes kan ett rationellare utnyttjande av såväl den redan nu befintliga arbetskraften som den nytillkommande ske.

Föreningen Sveriges kronokamrerare anför liknande synpunkter och un— derstryker att det mellan taxering och uppbörd rådande intima sambandet _ med delvis gemensamt arbetsmaterial och likartade arbetsuppgifter enligt föreningens uppfattning naturligt leder till att en gemensam taxe- rings- och uppbördsorganisation bör eftersträvas.

Länsstyrelserna i Kristianstads och Örebro län anser däremot att över- vägande skäl talar för att taxeringskonsulenterna placeras på länsstyrelsen.

Föreningen Sveriges taxeringsintendenter avråder bestämt från att den lokala skattemyndigheten inkopplas såsom. granskningsorgan eller såsom övervakande myndighet vid granskningen. En dylik utväg måste anses olämplig, då taxeringsintendenten härigenom de facto skulle betagas möj- ligheten att på ett effektivt sätt leda och övervaka taxeringsarbetet ute i länet.

Länsstyrelserna i Uppsala och Älvsborgs län anser _ icke minst med tanke på lokalutrymmena —— att konsulenterna bör fördelas mellan de lokala skattemyndigheterna och länsstyrelsen så, att de konsulenter som skall ombesörja granskningen av deklarationer i särskilda distrikt för rörelseidkare, fria företagare m. fl. lämpligen tjänstgör å länsstyrelsens taxeringsavdelning.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att konsulentarbetets lokali- sering bör få prövas efter förhållandena i varje särskilt län.

Sakkunnigförslaget att det i allmänhet bör ankomma på tjänstemän vid länsstyrelse samt häradsskrivare och kronokamrerare att i sin tjänst full- göra uppdrag som taxeringsnämndsordförande avstyrkes av det övervä- gande flertalet bland dem som yttrat sig i frågan, däribland riksskatte- nämnden och de flesta länsstyrelserna.

Riksskattenämnden yttrar. Det finns anledning att uttala tvivel inför de sakkunnigas uppfattning, att uppdragen såsom taxeringsnämndsordförande skulle efter reformens genomförande kunna inskränkas till en relativt ringa uppgift, närmast bestående i att leda nämndens sammanträden. Särskilt när tyngdpunkten i taxeringsarbetet nu i högre grad än hittills skall förläggas till första instans, har man icke fog för att nedvärdera den insats som ordförande- skapet trots allt måste komma att innebära. Icke heller lär det vara önsk- värt eller ens praktiskt möjligt att helt eller huvudsakligen anlita endast länsstyrelsens personal för ordförandeskapen. För dylika uppdrag torde man alltjämt få lita även till den övriga sakkunskap, som står att få, givetvis med tillvaratagande av lämpliga personer, som redan nu äro in- kopplade i taxeringsarbetet. Man måste då även vara beredd att bestrida de kostnader, som svara mot arbetets kvalitet och omfattning. Att helt lägga arbetet såsom tjänsteuppdrag på länsstyrelsernas personal torde för övrigt icke lösa kostnadsfrågan, eftersom det får antagas att det ordinarie arbetet då blir eftersatt, med vikariatsförordnanden o. dyl. som följd. Detsamma gäller för det fall att de redan nu arbetstyngda lokala skatte- myndigheterna tagas i anspråk för taxeringsarbete såsom tjänsteåliggande.

Länsstyrelsen i Kalmar län anför liknande synpunkter samt förordar, att till ordförande i taxeringsnämnder liksom nu utses personer i kommunerna, vilka har god orts- och personkännedom samt tillräcklig insikt i taxerings- och skatteförfattningar.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att taxeringsnämndsordfö-

randenas fortsatta medverkan med aktivt arbete som bisyssla alltjämt är ofrånkomligt nödvändig, eftersom det tar tid att förvärva kompetens i fråga om taxeringsarbete och sådan icke kan påräknas hos de nyanställda taxeringskonsulenterna.

Länsstyrelserna i Örebro, Södermanlands och Älvsborgs län motsätter sig likaledes de sakkunnigas förslag och varnar för att skjuta taxeringsnämn- den och dess ordförande åt sidan.

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund intar en likartad ståndpunkt. Även länsstyrelsen i Östergötlands län anser att ordförandeposterna icke bör vara förbehållna tjänstemän utan att jämväl lekmän bör kunna för- ordnas härtill i den omfattning länsstyrelsen kan finna lämpligt.

Några instanser är inne på tanken att förena befattningarna som ordfö- rande och konsulent i taxeringsnämnd i en tjänst. Överståthällarämbetet och länsstyrelsen i Uppsala län anser att så alltid bör ske.

Länsstyrelsen anför. De sakkunniga ha varit inne på tanken att låta taxeringskonsulenterna även vara ordförande i taxeringsnämnderna men ha funnit, att så lämp- ligen icke bör ske. Man har ansett, att samma person, som verkställer utredning icke bör bedöma resultatet av den gjorda utredningen. Vidare har man ansett, att taxeringskonsulenternas främsta uppgift att i mate- riellt hänseende opartiskt undersöka och utreda i vad mån avgivna dekla— rationer utgör ett riktigt underlag för taxering bättre markeras, om de icke deltagit i besluten om taxeringarnas åsättande. Häremot kan invändas att t. ex. i länsstyrelsearhetet befattningshavare, som verkställa utredning i ärenden även besluta i dessa, och att detta icke anses vara stridande mot några allmänna principer eller intressen. Att taxeringskonsulentens opar- tiskhet skulle bättre markeras genom att han icke deltager i taxerings- nämndens beslut är ett svagt skäl för att undantaga honom från ord- förandeskap i taxeringsnämnd. I verkligheten är det väl så att i allmän- hetens ögon såväl konsulent som ordförande anses utöva fiskalisk verk— samhet, och att därför bådas opartiskhet ofta ifrågasättes. Att taxeringen skall vara opartisk är ju en självklar sak men det finnes därför icke anledning att framhålla denna opartiskhet mera beträffande den ene än den andre taxeringstjänstemannen.

Länsstyrelsen i Blekinge län förordar alternativt, att länsstyrelserna tills vidare lämnas möjlighet att förordna kvalificerad taxeringskonsulent att tillika vara ordförande i taxeringsnämnd.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län förordar, att konsulentföredragning i taxe- ringsnämnderna tillsvidare icke skall vara obligatorisk och att ordförandena i nämnderna skall, med vissa lättnader i det expeditionella arbetet, fungera såsom för närvarande, därvid uppdragen alltjämt i huvudsak skall vara extra uppdrag och ej tjänsteåliggande.

Vidare anser länsstyrelsen det vara angeläget att bibehålla möjligheten utnyttja taxeringsrevisorerna för de mest kvalificerade ordförandeupp- dragen, d. v. s. i distrikt för taxering av bolag och enskilda rörelseidkare.

Beträffande konsulenterna föreslår länsstyrelsen att inom taxeringsorga— nisationen anställes befattningshavare i lönegrad Ca 21 (ev. småningom några i lönegrad Ca 25) med tjänstetiteln taxeringskonsulenter och med skyldighet i tjänsten att fullgöra den verksamhet, som f. n. ankommer å taxeringskonsulenter, samt att vara ordförande i taxeringsnämnder.

Sveriges häradsskrivarförening, Svenska landskommunernas förbund och Sveriges lantbruksförbund förordar den ändringen i förslaget att häradsskrivarna (i städer med egen uppbördsförvaltning kronokamre- rarna) eventuellt också deras assistenter —— alltid skall på tjänstens vägnar vara taxeringsnämndsordförande i taxeringsdistrikten i sitt fögderi, varvid även taxeringskonsulenterna placeras på häradsskrivarkontoren. Taxering, debitering och påföring av skatt skulle därmed förenas på en hand och en allsidig service gentemot allmänheten från en sådan upp- lysningscentral samtidigt möjliggöras.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län däremot vill icke tillstyrka någon företrädesställning för häradsskrivare eller kronokamrerare till upp- drag som ordförande i taxeringsnämnd.

Endast ett fåtal av remissorganen berör spörsmålet om ta x e r i n g 5- nämnd s sammansättning.

Sveriges köpmannaförbund understryker vikten av bestämmelsen att om möjligt inom nämnden skall finnas personer, tillhörande olika inom distriktet förekommande grupper av skattskyldiga. Förbundet fortsätter.

Erfarenheten har visat, att denna bestämmelse icke alltid efterföljes, utan att val stundom i stället synes ske efter t. ex. politiska grunder. Då ledamöterna nu skulle utses för en fyraårsperiod, blir frågan ännu vik- tigare. Förbundet vill ifrågasätta, om icke länsstyrelserna böra åläggas att tillse, att nämnderna erhålla föreskriven sammansättning och att om så ej skett föranstalta om nyval. Besvärsrätten vid val bör likväl kvarstå.

Annan uppfattning har 1949 års besvärssakkunniga, som vänder sig mot bestämmelsen att länsstyrelsen skall kunna förordna om nytt val på grund därav att vid valet >>olika grupper av skattskyldiga icke blivit vederbörligen företrädda». Besvärssakkunniga yttrar bl. a.

Det torde icke vara lämpligt att sammansätta taxeringsnämnden så att medlemmarna utses såsom företrädare för olika intressen, såsom är för— hållandet t. ex. i hyresnämnd. Denna metod med intresserepresentation är främst användbar, då olika enskilda intressen stå emot varandra. Däremot lämpar den sig icke, då såsom i taxeringsförfarandet enskilda intressen stå mot allmänna. Taxeringsnämndcns ledamöter böra därför utses efter samma grunder och intaga samma ställning, som regelmässigt tillkommer ledamöter i kommunala nämnder.

Vidare anser besvärssakkunniga att det icke finns något särskilt behov av en av kronan utsedd ledamot utöver ordföranden. Härom anföres.

Med ovan angiven uppfattning om nämndens ställning såsom kommun- valt organ är mindre väl förenligt, att länsstyrelsen utser en av ledamöterna; denne skulle lätt kunna komma att betraktas som efterträdare till det nuvarande kronoombudet och som en kronans särskilda representant. Den person- och lokalkännedom, som för närvarande ibland förmedlas av kronoombudet, kan lika väl erhållas genom de kommunvalda leda- möterna.

Sistnämnda åsikt delas av länsstyrelsen i Gävleborgs län, som anser att nämnden bör bestå endast av ordförande och kommunvalda ledamöter.

Enligt Sveriges redareförening bör eftersträvas, att den beslutande nämn- den helt består av personer utanför tjänstemännens krets.

En annan syn på taxeringsnämndens sammansättning representeras av länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Västerbottens län, vilka anser att taxeringskonsulenten bör vara ledamot av nämnden.

Förstnämnda länsstyrelse anför.

Det kan befaras —— exempel på sådan tendens finnes här i länet — att en taxeringsnämnd icke låter sig påverkas av givna direktiv och anvis- ningar utan går den skattskyldiges ärenden. Om konsulent skulle desavou- eras på sådant sätt, vore det av vikt för honom att åtminstone vara ut— rustad med samma möjlighet att påverka beslut som varje ledamot av nämnden. Kronoombudet lärer hittills i landsbygdsdistrikten i allmänhet icke hava utvecklat påtagligt intresse för arbetets gång och skulle väl i fortsättningen få än mindre tillfälle att göra sig gällande. Därför vill länsstyrelsen föreslå, att det i stället må tillhöra konsulenten som tjänste- uppgift att vara ledamot av taxeringsnämnden.

Såsom tidigare anmärkts har kritiken mot de sakkunnigas förslag delvis kommit till uttryck i farhågor för att taxeringsnämndens ledamöter skulle skjutas åt sidan. Sistnämnda fråga har även upptagits i några yttranden, som i princip ställer sig välvilliga till sakkunnigas organisationsförslag.

1949 års besvärssakkunniga anmärker, att taxeringsnämnden och dess ordförande skjutits i bakgrunden i förslaget, oaktat beslutanderätten ligger hos dem. Bl. a. anföres följande.

Enligt besvärssakkunnigas mening får man icke, då de fiskaliska orga- nens resurser nu måste utbyggas, förbise den för all förvaltningsverk- samhet självklara grundsatsen att den beslutande myndigheten skall inta den centrala platsen i förfarandet och måste utrustas med de befogenheter, som erfordras för att den skall kunna träffa ett objektivt riktigt avgörande i varje ärende.

l förfarandet hos taxeringsnämnden, där särskild företrädare för det allmänna saknas, måste huvudansvaret för att utredningen blir så full— ständig som möjligt vila på den beslutande myndigheten. Denna förut- sättes därvid erhålla biträde av taxeringskonsulenten, men bör självfallet icke vara bunden vid just den utredning denne införskaffat utan kunna på eget initiativ fullständiga materialet.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att ordförandena skall ingå på en verklig prövning av taxeringsärendena och icke blott ägna dessa en

formell handläggning., Länsstyrelsen i Västmanlands län förutsätter att taxeringsnämndernas prövning av framlagda förslag måste bli mer ingående än de sakkunniga förutsatt.

Föreningen Sveriges taxeringsintendenter anför bl. a. Att en tjänstemannataxering genomföres får icke betyda att taxerings- nämnderna ställas åt sidan såsom beslutande och bedömande organ. Det förtroende för taxeringsarbetet, som framför allt på landsbygden garan- teras genom taxeringsnämnden, får icke gå förlorat. Systemet förutsätter ett samarbete mellan konsulent och nämnd.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser sig med hänsyn till taxeringsinten- dentens fiskaliska ställning böra avstyrka, att taxeringsintendenten er- håller det dominerande inflytande över taxeringsarbetet i första instans, som de sakkunniga avsett. Enligt länsstyrelsens mening bör intendenten eller honom underställd personal icke ha att övervaka taxeringsnämndernas arbete —— men väl äga rätt lämna informationer, närvara vid sammanträden och framställa yrkanden och icke heller bör honom direkt underställda tjänstemän obligatoriskt vara föredragande i nämnderna.

Flertalet av de remissorgan, som avstyrker organisationsförslaget, anser att taxeringsnämndsordförandena bör befrias från vissa enklare ar— b c ts u p p g i f t e r såsom sortering, numrering och inprickning av dekla- rationer, längdföring och expediering av underrättelser.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län yttrar. En i ögonen fallande brist i taxeringsarbetet sammanhänger med längd- föring och annat tekniskt arbete, som nu utföres i taxeringsnämnderna. Denna fråga är av central betydelse, då de många expeditionella arbets— uppgifterna hindra ordförandena att ägna nödig tid åt den egentliga taxeringen. En avlastning av de mer rutinmässiga arbetena skulle följ- aktligen främja effektiviteten och tillgodose kraven på förbättrad taxeringS— kontroll. Möjligheterna att förvärva lämpliga ordförande komme förvisso även att bli större, då dessa finge utföra sina uppdrag under helt andra förutsättningar. För att åstadkomma en rationell arbetsfördelning vid taxeringen i första instans torde det bli nödvändigt att lita till kommu- nernas medverkan, vilket också kommit till uttryck i betänkandet. I första hand torde kommunerna böra åläggas att vidtaga anordningar för mot- tagande av deklarationer. Städer och köpingar samt landskommuner med kommunalkontor borde även kunna ombesörja en första sortering av materialet. Enligt länsstyrelsens uppfattning skulle det innebära en påtaglig fördel för taxeringsarbetet, om längdföringen kunde förläggas till härads— skrivarkontoren. Ur rationell arbetssynpunkt vore vidare ändamålsenligt, om även den slutliga uppsorteringen av deklarationsmaterialet samt hestyret med deklarationsanmaningar kunde förläggas till häradsskrivarkontoren. Det synes länsstyrelsen angeläget att åtgärder snarast möjligt vidtagas för omläggning av ifrågavarande arbetsuppgifter.

Liknande synpunkter framföres av de flesta länsstyrelserna och Taxe- ringsnämndsordförandenas riksförbund.

Länsstyrelsen i Västmanlands län framhåller dessutom att ersättningen till ordförandena kan nedbringas i förhållande till den minskade arbets- belastningen.

Givetvis måste för ett sådant uppdrag av allmänna medel utgå ersätt— ning, vilken dock kan räknas bli avsevärt nedbringad i förhållande till den minskade arbetsbelastningen. Möjligen kan ersättningen beräknas utgå i form av dagarvode för sammanträde med ersättning för förarbete (granskningen) efter särskild grund (per deklaration eller på annat sätt).

Frågan om kommunernas skyldigheter att biträda vid taxerings- arbetet har uppmärksammats i några yttranden.

Svenska stadsförbundet motsätter sig bestämt att dessa skyldigheter ltvidgas. Förbundet yttrar bl. a.

Styrelsen är av den bestämda åsikten att varje anledning för närvarande saknas att utvidga skyldigheterna för uppbördsstäderna att biträda vid taxeringsarbetet. Denna fråga sammanhänger med det större spörsmålet om städernas särskilda rättigheter och skyldigheter i förhållande till staten. Att i avvaktan på en utredning som klarlägger dessa frågor nu ytterligare specialreglera sådana skyldigheter kan icke anses påkallat. De hittills- varande bestämmelserna böra således bibehållas såsom ett provisorium i avvaktan på en slutlig reglering av städernas särskilda rättigheter och skyldigheter.

Svenska landskommunernas förbund säger bl. a. Det torde visserligen förekomma att kommunerna på sina håll redan nu vidtaga vissa anordningar för deklarationernas mottagande, men skola kommunerna åläggas några skyldigheter på detta område böra dessa pre— ciseras i lagtexten och det sålunda icke överlåtas på länsstyrelserna att efter fritt skön närmare bestämma vilka anordningar kommunerna skola vidtaga.

Föreningen Sveriges kronokamrerare har intet att erinra mot förslaget på denna punkt.

Överståfliållarälmbetet och Svenska stadsförbundet betonar att skälig ersättning för kostnaderna måste utgå. Grunderna för statsbidrag måste närmare preciseras.

Förslaget att tiden för taxeringsarbetet i första instans skall ut— sträckas till hela året beröres endast i ett fåtal yttranden, varav omkring hälften är tillstyrkande.

Svenska stadsförbundet anför bl. a.

Då en tjänstemannaorganisation måste anses mindre elastisk än den nu gällande kan risk föreligga att den första periodens arbete antingen utsträckes så långt att tiden för den kommunala statbehandlingen blir orimligt kort eller också att denna periods arbete får en så preliminär och provisorisk karaktär att garantierna för att kommunerna ha tillgång till ett tillförlitligt skatteunderlag vid statbedömningen minskas. Styrelsen är därför angelägen att understryka att sådana olägenheter böra undvikas.

Kooperativa förbundet yttrar sig på liknande sätt.

Förmodligen kommer, om förslaget i denna del genomföres, en tendens till förskjutning framåt i tiden av taxeringsarbetets avslutande att visa sig, inte endast i fråga om några enstaka besvärligare taxeringar utan över lag. En sådan utveckling kan icke anses tillfredsställande och den nuvarande ordningen synes erbjuda en större stadga i detta avseende. Ej heller kan det ur alla synpunkter anses vara tillfredsställande, att en deklaration upprepade gånger under taxeringsåret kan upptas till be- handling av taxeringsnämnden. Medvetandet om att denna möjlighet står öppen kan leda till onödiga besvär för de skattskyldiga, därigenom att upprepade förfrågningar och undersökningar verkställes, som borde kunna företagas i en omgång.

1949 års besvärssakkunniga anser det betydelsefullt att den skattskyldige så snart som möjligt får klarhet om sin taxering. Från denna utgångs- punkt riktas i flera avseenden erinringar mot förslaget. Besvärssakkunniga anför.

Sålunda kan de föreslagna reglerna om möjlighet för taxeringsnämnd att under taxeringsåret upptaga beslutad taxering till förnyad handlägg- ning icke anses tillfredsställande. Framför allt skapas oklarhet beträffande gränsdragningen mellan prövningsnämnds och taxeringsnämnds befatt- ning med taxeringsårendena. Enligt besvärssakkunnigas mening bör taxe- ringsnämndens beslut stå fast, då det en gång fattats; likaså är angeläget, att taxeringsnämnd inom rimlig tid träffar sitt definitiva beslut, som därefter får i vederbörlig ordning överklagas.

Besvärssakkunniga anser att de fördelar skattelagssakkunniga velat vinna i allt väsentligt kan uppnås på ett enklare sätt och skisserar följande ordning.

Taxeringsnämnd ålägges att i så stor utsträckning som möjligt fatta beslut om taxeringarna före den 30 juni. Beträffande återstoden skola beslut ha meddelats senast vid den tidpunkt under hösten, då debiterings- myndigheterna för sitt arbete måste ha tillgång till beslut om taxering- arna (sannolikt under oktober månad). Den 30 juni skola i taxerings- längderna ha införts beslutade taxeringar samt beträffande sådana skatt— skyldiga, som deklarerat men vilkas taxeringar icke slutbehandlats i taxeringsnämnden, de deklarerade slutsiffrorna jämte anteckning om att beslut om taxeringen ännu icke fattats. Även beträffande skattskyldig, som ej deklarerat och vars taxering ej kunnat slutbehandlas, kan i taxerings— längden angivas ett belopp, med tydligt utmärkande av att beslut rörande taxeringen ännu ej fattats; i det stora hela torde emellertid dylika belopp salma betydelse.

En ordning av det slag, som här skisserats, skulle möjliggöra för taxe- ringsnämnd att fortsätta sitt arbete under början av hösten. Kommunerna skulle erhålla de uppgifter de behöva i vederbörlig tid, och de skattskyldiga skulle få besked om sin taxering inom rimlig tid.

Jämvål näringslivets skattedelegation och Sveriges akademikers central— organisation vänder sig emot förslaget att taxeringsnämnd skall äga ta upp en redan behandlad taxering till. förnyad prövning.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser, att det icke kan vara ändamålsenligt att låta taxeringsnämnd fungera sedan prövningsnämnden börjat sitt arbete med årets taxering samt framlägger följande förslag till frågans lösning.

Praktiskt taget vinnes en fördubbling av arbetstiden i taxeringsnämnd genom att den 31 juli bestämmes som slutpunkt, d. v. s. 2% månad senare än vad nu gäller. Om besvärstiden till prövningsnämnden bestämmes till en månad från bekommen underrättelse om avvikelse, dock senast den 15 augusti, och taxeringsmaterialet insändes till länsstyrelsen före den 20 augusti —— hittills den 15 juni _ torde minsta möjliga ändring åstadkom- mas i den tid, som nu står prövningsnämnden till förfogande för behandling av besvären. Efter forcerad förberedande behandling av besvären med an- litande av taxeringskonsulenterna, till vilka besvärsskrifterna omedelbart översändas från länsstyrelsen för komplettering med handlingar, taxerings- längdsutdrag och yttranden, torde besvären kunna successivt redovisas till taxeringsintendenten för vidare behandling, så att sammanträden med pröv- ningsnämnden därefter kunna påbörjas omkring den 15 september, d. v. 5. en halv månad senare än vad som i detta län hittills varit brukligt.

Några instanser fäster stor vikt vid att ko m m n ne r n a får underlag för sin utdebitering. Länsstyrelsen i Västernorrlands län yttrar sålunda bl. a.

Länsstyrelsen ifrågasätter om icke den konnnunala utdebiteringen lämp- ligen kunde grunda sig på viss medeltalsberäkning av tidigare års taxe- ringsutfall. Det resultat, som framkommer efter första halvårets taxerings- arbete, måste under alla förhållanden betraktas som mycket osäkert. Er- farenheterna från detta län visa exempelvis, att ändringar i vissa bolags- taxeringar kunnat medföra variationer i utdebiteringen av upp till 1 kr. per skattekrona.

Länsstyrelsen förordar att endast definitivt behandlade och avgjorda taxeringar införas i längd under första halvåret, medan övriga taxeringar får stå öppna till dess utredningarbetet under senare halvåret slutförts.

Föreningen Sveriges kronokamrerare ger uttryck åt vissa betänkligheter med avseende å möjligheterna att inom föreskriven tid, (1. v. s. senast den 15 juli, lämna de uppgifter och handlingar som skall ligga till grund för den kommunala utdebiteringen. Föreningen yttrar.

En förutsättning för att de lokala skattemyndigheterna överhuvudtaget skola hinna till nämnda tidpunkt tillhandahålla ifrågavarande material är, att längdföring och skattedebitering kan ske successivt under första perio- den. Detta förutsätter i sin tur, att taxeringsarbetet flyter jämnt och att någon anhopning icke äger rum i slutet av perioden. Då några garantier för att taxeringsarbetet kommer att så bedrivas icke torde stå att erhålla, synes det föreningen i hög grad önskvärt, att möjlighet i stället beredes de lokala skattemyndigheterna att vid en senare tidpunkt än vad f. n. är fallet, förslagsvis den 31 augusti, få lämna ifrågavarande uppgifter.

Taxeringsavdelningar inom länsstyrelserna

Förslaget att de nuvarande taxeringssektionerna ombildas till särskilda taxeringsavdelningar inom länsstyrelserna, fristående från landskontoren i övrigt, till s t yrk e s eller lämnas utan erinran av länsstyrelsen i Väs- terbottens län, Föreningen Sveriges taxeringsintendenter, Föreningen Sve- riges taxeringsrevisorer, Sveriges köpmannaförbund, Svensk industriför- ening och Sveriges advokatsamfund.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att fördelarna med den föreslagna utbrytningen av de nuvarande taxeringssektionerna till från landskontoren fristående avdelningar bör tillmätas avgörande betydelse. Det måste sålunda principiellt sett vara av värde att taxeringsintendenten har en i förhållande till landskamreraren självständig ställning. Taxeringsintendenten måste kunna vidtaga ändrade dispositioner i fråga om personalens fördelning på olika uppgifter. Bland nackdelarna med den föreslagna utbrytningen fram- håller länsstyrelsen, att prövningsnämndens protokollsskrivning skulle över— flyttas till landskontoret och att befordringsgången skulle påverkas så, att den »saxning» mellan taxeringssektionen och landskontoret, som för när- varande äger rum och som måste betecknas såsom en fördel för befattnings- havarnas allsidiga utbildning, icke längre skulle kunna praktiseras.

Föreningen Sveriges taxeringsintendenter yttrar. Föreningen måste konstatera, att den nuvarande organisationen icke fungerat helt tillfredsställande. Att taxeringsintendenten dels skall vara ledare för taxeringsarbetet i länet, dels skall vara underställd landskamre- raren har medfört vissa olägenheter av praktisk art.

Taxeringsintendenten är visserligen icke underställd landskamreraren, exempelvis när det gäller att avgöra, huruvida en granskningsaktion skall företagas. Hans möjligheter att genomföra granskningsåtgärder äro emel- lertid väsentligen beroende av tillgången på personal. Denna personal är underställd landskamreraren såsom personalchef. Personalen utnämnes på landskamrerarens förslag och lyder under honom. Biträdespersonalen är enligt regleringsbreven icke fördelad mellan taxeringssektionen och lands— kontoret i övrigt, vilket ytterligare markerar taxeringssektionens beroende av landskamreraren. Att taxeringssektionen i anslagsfrågor lyder under landskamreraren medför vidare, att avdelningens medelsbehov skall prövas av denne. Avdelningens möjligheter till aktivt handlande i gransknings— frågor blir härigenom i icke ringa grad beroende av landskamrerarens in- ställning till detta arbete.

Föreningen säger sig emellertid vara väl medveten om att den nuvarande ordningen även företer positiva drag. Att personalen vid behov kan diri— geras om mellan taxeringssektionen och uppbördssektionen är till fördel för arbetsplaneringen inom landskontoret. En växlande befordringsgång mellan taxeringssektionen och landskontoret torde enligt föreningens me- ning kunna förekomma även om taxeringssektionen utbrytes ur landskon- toret. Men föreningen vill starkt understryka att detta icke får hindra att personer med särskild fallenhet för taxeringsarbete eller för kameralt ar-

bete skall befordras inom en och samma avdelning. Om den ena eller den andra linjen i det särskilda fallet skall väljas är alltså till sist en avväg- ningsfråga. Slutligen uttalar föreningen att, även om chefen för taxerings- sektionen framdeles icke underordnas landskamreraren, detta icke synes böra hindra att denne chef må kunna, när så befinnes lämpligt, övergå till lämplig landskamrerartjänst.

Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer anför bl. a. Med nuvarande ordning är landskamreraren såväl prövningsnämndens ordförande som taxeringsintendentens närmaste överordnade. Detta för- hållande medför betydande olägenheter. En taxeringsintendent, som för sin befordran är helt beroende av landskamreraren, kan icke uppträda så självständigt, som måste krävas av en person i hans ställning. Härtill kom— mer att taxeringsarbetet är av speciell art och väsentligen skilt från det övriga arbetet på landskontoret. En utbrytning av taxeringsavdelningen från landskontoret framstår ur dessa synpunkter såsom nödvändig.

Föreningen konstaterar vidare att det nuvarande förhållandet, som till- låter »lioppande» mellan å ena sidan taxeringssektionen och å andra sidan landskontorets övriga sektioner, icke främjar en effektiv taxering. Beträf- fande frågan om vilka befattningshavare, som skall anförtros uppdrag som allmänt ombud, förordar föreningen att den befattningshavare, som när- mast handhaft utredningen i ärendet, i regel skall vara allmänt ombud. Enligt föreningens mening är det vidare uppenbart att revisorerna på revi— sionsavdelningen måste beredas högre löneställning än personalen i övrigt inom taxeringsavdelningen, enär arbetet med taxeringsrevisionen är mera krävande och komplicerat än övrigt taxeringsarbete.

Förslaget i denna del avstyrkes däremot helt eller övervägande av det stora flertalet bland dem som yttrat sig i frågan, nämligen riksskatte— nämnden, överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser utom länsstyrelsen i Västerbottens län, Föreningen Sveriges landskanslister, Skånes handels- kammare och Sveriges redareförening.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller det nära samband som finns mellan taxerings- och uppbördsarbetet, varför dessa uppgifter med fördel bör i olika avseenden organisatoriskt samordnas. Beträffande speciellt ut- bildningen av tjänstemän yttrar länsstyrelsen följande.

Utbildningen av tjänstemän å de olika avdelningarna har hittills varit gemensam beträffande stora grupper. Vad först angår landskanslistgrup— pen, har hittills fordrats tjänstgöring inom alla landskontorets avdelningar. De erfarenheter, som härvid aspiranten kunnat vinna, kan svårligen över- skattas. Utan erfarénhet av taxeringsarbete blir uppbördsmannen klent ut- bildad, utan erfarenhet av uppbördsarbete kommer taxeringsmannen att stå främmande för stora områden av beskattningsväsendet. De lärdomar, som inhämtas under tjänstgöring å den kamerala avdelningen, tillför aspi- ranten allmän administrativ kunskap av stort värde, vare sig han hamnar å taxeringssektionen eller uppbördssektionen. På samma sätt förhåller det

e

sig med aspiranten a juristtjänst. Om denne kan sägas, att han icke utan

olägenhet kan undvara den allmänna administrativa skolning, som tjänst- göring å kameralsektionen bör kunna medföra. Civilekonomerna har hit- tills endast utbildats å taxeringsavdelningen. Detta är en brist, som borde avhjälpas.

Viss kritik har stundom riktats mot den s. k. saxade befordringsgången. I många fall har denna befordringsgång icke kunnat följas. Kritiken kan äga ett visst berättigande i det att täta ombyten av verksamhetsfält icke är tillfredsställande. Men å andra sidan är en allmän administrativ utbildning för taxeringstjänstemännen i hög grad önskvärd. Denna utbildning bör läggas i botten av karriären, men den kan inte lämpligen undvaras utan men för arbetet och även för de skattskyldiga.

Skulle nu taxeringsavdelningarna som de sakkunniga föreslår bilda sär- skilda avdelningar inom länsstyrelsen vid sidan av landskansli och lands- kontor, skulle med all sannolikhet det nödvändiga samarbetet mellan taxe- ringsfolket och uppbördsfolket om icke omedelbart så dock ganska snart uttunnas och försvåras. Samordnandet finge ankomma på landshövdingen i stället för som nu på landskamreraren.

Enligt länsstyrelsens i Uppsala län mening är den omständigheten att taxeringssektionen har andra arbetsuppgifter än de andra sektionerna å landskontoret icke något skäl för att skilja taxeringssektionen från lands- kontoret. Att landskamrerarens chefskap över taxeringsintendenten och taxeringssektionens övriga personal samt hans inflytande på personal- och anslagsdispositionen medför olägenheter för taxeringssektionens personal samt hinder och osjälvständighet i dess arbete är, säger länsstyrelsen, åtminstone vad angår detta län, icke med verkligheten överensstämmande.

Länsstyrelsen i Östergötlands län yttrar. Vad särskilt angår det förhållandet att landskamreraren är chef för landskontoret i dess helhet kan länsstyrelsen icke finna annat än att det- samma medfört väsentliga fördelar icke minst för taxeringssektionen, som utan tvekan är den mest personalkrävande. Sålunda har särskilt vid topp— belastning å taxeringssektionen arbetskraft kunnat överföras från andra sektioner av landskontoret. Å andra sidan har det också hänt -— ehuru inte så ofta att arbetskraft kunnat lösgöras från taxeringssektionen och tilldelas annan sektion av landskontoret, där arbetsanhopning tillfälligtvis uppstått. En viss smidighet och fasthet i organisationen har sålunda ska- pats. Att så kunnat ske, har emellertid i väsentlig grad berott på att lands- kontorets olika sektioner stått under ledning av en gemensam chef. Den fördel, som härigenom vunnits, skulle emellertid förloras, om taxerings- sektionen ombildades till en fristående avdelning.

Även om de olika sektionernas arbetsuppgifter äro tämligen väl åtskilda, måste likväl en mängd ärenden avgöras i intimt samarbete sektionerna emellan. Särskilt är så fallet beträffande taxerings— och uppbördssektio— nerna.

De måhända allvarligaste betänkligheterna mot bildandet av en fristå- ende taxeringsavdelning hänföra sig dock till sättet för utbildandet av den kvalificerade personalen och då särskilt juristerna. Utredningsmännen gå förbi detta ytterst väsentliga spörsmål med tystnad. Genom tillskapandet av en särskild taxeringsavdelning kommer den för närvarande tillämpade saxande befordringsgången att försvåras, om inte helt omöjliggöras.

Länsstyrelsen i Kalmar län vitsordar det av de sakkunniga anmärkta för- hållandet att handläggningen av de hos prövningsnämnden anförda besvä— ren fått gå i första rummet med följd att ledning och understödjande av taxeringsarbetet i första instans samt eftergranskning och taxeringskontroll måst inskränkas. Landskamrerarna såsom ordförande i prövningsnämn- derna kan dock icke lastas härför. Förhållandet beror på bestämmelserna om den tid, inom vilken besvären skall vara avgjorda.

Hur än den framtida organisationen av taxeringsarbetet i första instans kommer att gestalta sig, kan man enligt länsstyrelsens uppfattning utgå från, att arbetsuppgifterna å taxeringssektionen kommer att öka Väsentligt. Det torde därför bli ofrånkomligt att bl. a. förse taxeringsintendenten med en kvalificerad medhjälpare. Länsstyrelsen föreslår att å samtliga taxe- ringssektioner inrättas en befattning som taxeringsassessor i 32:a löne- graden, vilken skulle vara taxeringsintendentens närmaste man. Samtliga landskontorets länsassessorer skulle cirkulera efter förslagsvis 2—3 års tjänstgöring å de olika assessorstjänsterna efter frivilligt åtagande.

Åtskilliga andra länsstyrelser föreslår förstärkning av taxeringssektionens personal.

Länsstyrelsen i Kristianstads län framhåller att önskemålet om större frihet för taxeringsintendenten vid medelsdispositionen kan tillgodoses genom att särskilda anslag anvisas för taxeringssektionen.

Länsstyrelsen i Örebro län yttrar bl. a. Vad angår organisationen på länsstadiet kan det ifrågasättas om inte det riktigaste vore att helt bryta ut taxeringssektionen ur länsstyrelsen och göra den till ett fristående länsorgan, direkt underställt en central taxe— ringsmyndighet.

Mot en sådan utbrytning kunna förvisso också skäl anföras. Dit hör svårigheten att på kort sikt ordna lokalfrågorna. Även det samband, som finnes mellan taxerings- och uppbördsavdelningarna, talar mot en sådan ändring.

Det kan ifrågasättas om det är någon större mening i att på föreslaget sätt inrätta en särskild taxeringsavdelning inom länsstyrelsen. Om man ej är beredd att taga steget fullt ut, kan det måhända vara lika bra att be- hålla den nuvarande ordningen.

Liknande synpunkter anföres av länsstyrelsen i Värmlands län. Även länsstyrelsen i Jämtlands län anser att det vore mera konsekvent att taxeringssektionerna utbrötes ur länsstyrelseorganisationen och gjordes till självständiga taxeringskontor, ett i varje län, sorterande under taxe- ringsstyrelsen. Med hänsyn till sambandet mellan taxering och upphörd framför länsstyrelsen tanken att såväl taxeringssektionerna som uppbörds— sektionerna skulle skiljas från länsstyrelserna för att tillsammans bilda lokala skatteverk under överinseende av ett centralt organ. Dessa organi- sationsfrägor har emellertid stor räckvidd och kan enligt länsstyrelsens mening givetvis icke närmare bedömas utan särskild utredning.

Länsstyrelserna i Kronobergs, Kristianstads och Jämtlands län föreslår sådan ändring av länsstyrelseinstruktionen att landshövdingen befrias från sin uppgift att följa taxeringsarbetet i länet och att taxeringsintendenten ensam svarar för detta arbetes bedrivande.

Länsstyrelserna iBlekinge, Västmanlands och Gävleborgs län framhåller att den föreslagna organisationen nödvändiggör inrättandet av ett särskilt prövningsnämndens kansli inom sektion utom taxeringsavdelningen.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anför.

I betänkandet kritiseras att viss taxeringssektionens personal obehörigen hindrats i sina egentliga arbetsuppgifter för att tillhandagå prövningsnämn- derna. Denna kritik synes verklighetsfrämmande och icke beakta de rådande arbetsförhållandena på länsstyrelserna. Man hade väntat att de sakkunniga med sin inställning i denna fråga skulle ha framlagt förslag till en organi- sation av ett prövningsnämndens eget kansli. Men därom finnes i förslaget intet. Ändock måste det ha varit även för de sakkunniga uppenbart att om taxeringssektionen icke skall fullgöra en sådan uppgift vilket dock närmast förefaller naturligt för undvikande av dubbelarbete och väl också förutsatts vid den nuvarande organisationens tillkomst — så måste be- hovet av biträdes- och annan personal för prövningsnämndsarbetet tillgodo- ses på annat sätt.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län föreslår att besvärsmålen överföres till kameralsektionen. Länsstyrelsen anför härom följande.

Genom partiella reformer i första instans kommer taxeringssektionen icke att tillnärmelsevis utökas i den omfattning som de sakkunniga före- slagit. Detta innebär, att några större organisatoriska ändringar icke äro nödvändiga för denna sektion. Inom den nuvarande organisationens ram skymtar möjligheten att tillgodose såväl kravet på rättssäkerhet för den skattskyldige som önskemålet att sektionen mer odelat skall kunna ägna sin tid åt taxeringskontrollen. Misstron mot prövningsnämnden såsom be- svärsinstans bottnar ofta i det förhållandet, att besvären diarieföras och beredas å taxeringssektionen, som i allmänhetens ögon framstår som repre- sentant för de fiskaliska intressena, samtidigt som sektionen ingår i lands— kontoret med landskamreraren såsom avdelningschef. Ur denna synpunkt bör övervägas, om icke en principiellt riktigare gränsdragning kunde genom— föras i fråga om behandlingsproceduren, så att besvärsprövningen mer än nu framstode som skild från den fiskaliska verksamheten. Såsom en första åtgärd borde besvärsmålen överföras till kameralsektionen, som för när- varande ombesörjer protokollföringen. Sedan vederbörlig utredning skett och yttrande avgivits å taxeringssektionen borde personal å kameralsektio- nen bereda besvären till föredragning i prövningsnämnden. Härmed skulle även tillgodoses de krav, som uppställts i fråga om en effektiviserad taxe- ringskontroll. I den mån särskild personal avdelas för den slutliga bered- ningen av besvären samt för övriga göromål för prövningsnämnden, i samma mån bli förutsättningarna större för taxeringssektionen att utan intrång från annat håll ägna sig åt de offensiva granskningsuppgifterna.

Länsstyrelsen i Jämtlands län uttalar sig i samma riktning. Länsstyrelserna i Malmöhus och Gävleborgs län föreslår att taxerings-

intendenten jämte viss personal frigöres från taxeringssektionen för att bilda en taxeringsintendentens expedition, fristående från landskontoret.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att det finns skäl för att i högre grad än som för närvarande är fallet utåt markera att den personal, som huvudsakligen avses för taxeringskontroll, icke i tjänsten intar subordina— tion i förhållande till prövningsnämnden eller dess ordförande. Länssty- relsen anför.

Taxeringsintendenten och särskilda för taxeringskontroll avsedda tj änste- män kan måhända förordnas såsom tjänstemän å länsstyrelsen utan att ingå i landskontorets personal. Innebörden härav är närmast att taxerings- intendenten får en ställning som påminner om en advokatfiskals, givetvis utan jämförelse i övrigt med avseende å arbetsuppgifterna. Länsstyrelsen får därmed liksom för närvarande odelat ansvar för prövningsnämndsarhe- tet, varvid den nuvarande taxeringssektionen blir ett kansli för förvaring av taxeringsmaterial och för handhavande av taxeringsgöromål, som ej utgör led i den egentliga taxeringskontrollen. Å denna sektion verkställes inregistrering, beredning och expedition av taxeringsmål och alla övriga göromål, som icke sammanhänger med taxeringsintendentens ställning som det allmännas partsombud. Vid sidan av denna taxeringssektion kan in- rättas en taxeringsintendentens expedition, fristående från landskontoret. Å denna expedition tjänstgör, förutom taxeringsintendenten, av länsstyrel- sen förordnade allmänna ombud och revisionspersonal. Under taxerings- intendenten sorterar taxeringskonsulenterna. Taxeringsintendent och all- mänt ombud bör givetvis ha tillgång till det å landskontoret förvarade taxe- ringsmaterialet och kan föranstalta om den utredning, som anses erforder— lig. Beträffande besvärsmål till prövningsnämnden bör beredningen — efter remiss till taxeringskonsulent _ fullgöras inom landskontoret, varefter föredragningspromemorian delgives det allmännas ombud för påminnelser och eventuellt yrkande. Länsstyrelsen förmenar att en dylik mindre långt gående organisationsreform bör övervägas framför den principiellt oriktiga uppläggning av besvärsadministrationen som de sakkunniga förordat.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför. Länsstyrelsen anser, att taxeringsintendenterna med några dem under— ställda taxeringsinspektörer böra beredas en från länsstyrelsen helt fristå— ende ställning, närmast likartad den, landsfogdarna i sin åklagarverksam- het intaga. Länsstyrelsen skulle då vara skyldig att för taxeringsintenden— tens expedition tillhandahålla lokaler i anslutning till landskontorets taxe- ringssektion (som bibehålles) samt att jämväl inom ramen för anvisade medel ställa arbetskraft å taxeringssektionen och revisionssektionen till intendentens förfogande. Taxeringsintendenterna skulle ha att anlita lands- kontoret som utredningsorgan och i viss mån biträdesorgan. En sådan orga- nisation är icke någon nyhet inom förvaltningen utan torde kunna anses i stort sett vara anordnad för stadsfiskalerna i de större städerna (polisen), utredningsorgan m. m.).

Taxeringsintendenterna kunde tänkas direkt sortera under finansdeparte- mentet. Länsstyrelsen vill emellertid väcka frågan om ett chefsämbete, vars innehavare förslagsvis kunde kallas taxeringsöverintendent, med uppgift att handha intendentsorganisationens personalfrågor. Chefsämbetet kunde vidare handleda taxeringsintendenternas verksamhet, fullgöra de funktio-

ner, som ankomma å allmänt ombud i mellankommunala prövningsnämn- den och riksskattenämnden, samt ha rätt som utredningsinstrument anlita en till riksskattenämndens kansli ansluten revisionsavdelning, därvid va- lutatransaktioner och vid affärer med utlandet förekommande skattemani- pulationer borde ägnas särskild uppmärksamhet.

Den utsatta position gentemot allmänheten, som taxeringsintendenten har, ävensom hans betydelsefulla funktion inom taxeringskontrollen anser läns- styrelsen böra föranleda, att intendentstjänsterna placeras i lönegrad Co 14, därvid de även kunde betraktas som eftersträvansvärda sluttjänster.

Vid bibehållande av taxeringssektionen inom landskontoret och taxerings- intendentens frånskiljande därifrån erfordras en befattningshavare i läns- assessors tjänsteställning som chef för sektionen. Länsstyrelsen erinrar om att en för taxeringsarbete avsedd assessorstjänst redan finnes på de fem mest arbetstyngda länsstyrelserna. Denne sektionschef synes lämpligen böra övertaga uppgiften att öva tillsyn av taxeringsarbetets ändamålsenliga be- drivande.

Vidare anser länsstyrelsen, att en särskild revisionssektion bör bildas inom landskontoret med länsrevisorn som sektionschef.

Prövningsnämndernas organisation m. m.

De sakkunnigas förslag har blivit föremål för delade meningar. I huvud- sakligen t i l l s t y r k a n d e riktning uttalar sig kammarrätten, länssty- relserna i Uppsala, Jönköpings, Gotlands, Blekinge, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands och Örebro län, 1949 års besvärssakkunniga, Sveri— ges akademikers centralorganisation, Sveriges lantbruksförbund, näringsli-

vets skattedelegation, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges advokatsam- fund, Skånes handelskammare och Göteborgs handelskammare.

Övervågande avstyrkande yttranden avges av överståthållarämbe- tet, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Krono- bergs, Kalmar, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Skaraborgs, Västman- lands, Gävleborgs och Jämtlands län, Svenska sparbanksföreningen, Koope- rativa förbundet, Sveriges redareförening och Svenska företagares riksför- bund.

De sakkunnigas uttalande att det möjligen kan tänkas att prövnings- nämnderna i en framtid icke längre behöver bibehållas, har föranlett nägra uttalanden.

Sveriges lantbruksförbund delar i princip de sakkunnigas åsikt och anför. Enligt förbundets uppfattning torde det också vara önskvärt, om en för- enkling av taxeringsprocessen kunde ske därhän, att endast en nämnd, nämligen taxeringsnämnden, förekom i taxeringsprocessen, och antalet in- stanser därigenom minskades. Under en övergångsperiod, under vilken erfarenhet kunde vinnas om hur taxeringsnämnderna i dess föreslagna organisation komme att fungera, kunde det vara lämpligt med ett bibe- hållande av prövningsnämnderna.

Övriga remissinstanser, som yttrar sig i frågan, deklarerar motsatt upp— fattning.

Sålunda anför länsstyrelsen i Älvsborgs län bl. a. följande. Det må då framhållas, att antalet enkla besvärsmål möjligen kommer att nedgå, om den föreslagna taxeringsorganisationen antages, men i stället kommer säkerligen antalet svårbedömbara och invecklade mål att stiga, då en strängare taxeringskontroll utan tvivel skulle föra med sig en ökning av taxeringstvisterna. Avskaffades prövningsnämnderna, skulle i stället be- svären till kammarrätten visa en avsevärd ökning. Kammarrätten skulle icke vara i stånd att möta den ansvällning av mål, som skulle följa härav, och de skattskyldiga skulle få vänta ännu mycket längre än nu med målens avgörande.

Det måste vara ägnat att skapa en känsla av trygghet hos länets inne— vånare, när de ha en myndighet inom det egna länet, väl förtrogen med deras speciella problem, att vända sig till i besvärsmål. Att prövnings- nämnderna under den tid, som förflutit efter den senaste taxeringsrefor— men, förskaffat sig en avsevärd good will i länen, därom synes det jäm- förelsevis ringa antalet besvär över nämndernas beslut bära vittne. Pröv- ningsnämnden har därför en viktig uppgift att fylla. Det synes snarare kunna ifrågasättas, om behov av prövning i mer än en skattedomstol alltid föreligger.

Enligt länsstyrelsen i Malmöhus län har erfarenheterna från de senaste årens taxeringsarbete visat att taxeringsmålen i allmänhet blivit alltmera komplicerade. Länsstyrelsen säger sig ha den bestämda uppfattningen att prövningsnämnderna icke kan undvaras som mellaninstans i vår besvärs- ordning. Länsstyrelsen yttrar vidare.

Man kan ej bortse från den stora betydelse det kan vara för de skatt- skyldiga att personligen få lägga fram sina synpunkter i taxeringsmålen. Länsstyrelsen kan icke tänka sig en avveckling av prövningsnämnderna. Fastmera synes det vara önskvärt och nödvändigt att i möjligaste mån ut- rusta denna instans med sådana resurser att en ytterligare effektivisering av arbetet där blir möjlig. Man bör icke bortse från att en omsorgsfull och effektiv handläggning i prövningsnämnden är det bästa medlet att ned— bringa antalet besvärsmål i kammarrätten och regeringsrätten. De nu gäl- lande bestämmelserna om prövningsnämndens sammansättning och arbets- former garanterar enligt länsstyrelsens mening i stort sett en tillfredsstäl- lande ordning.

Länsstyrelsen i Kalmar Iän framkastar tanken på särskilda prövnings- nämnder för handläggning av besvär som rör bokföringspliktiga skattskyl- diga.

Förslaget att prövningsnämnden skall befrias från sin nuvarande upp- gift att granska och pröva samtliga taxeringar samt att nämnden skall fungera e 11 h a rt som h e s v ä r sin s t a n s tillstyrkes eller lämnas utan erinran av flertalet av dem som yttrat sig i frågan.

Sveriges köpmannaförbund anför. Prövningsnämnderna bedömas ofta bland de skattskyldiga på mycket olika sätt. En ej ovanlig uppfattning är, att »det ej lönar sig att klaga till prövningsnämnden, ty där får man aldrig rätt». Bakom denna felaktiga föreställning ligger säkerligen medvetandet om att prövningsnämnden ej endast avgör besvär utan även granskar taxeringar och (ofta) höjer dessa.

1949 års besvärssakkunniga tillstyrker förslaget att prövningsnämnden erhåller endast besvärsprövande funktioner i det ordinära taxeringsförfa— randet. Dess nuvarande dubbelställning är ur principiella synpunkter mindre tillfredsställande och medför vissa praktiska olägenheter. Härav följer emellertid, att prövningsnämndens organisation bör överses och dess ställning förstärkas.

Besvärssakkunniga anmärker — liksom även länsstyrelsen i Värmlands län — på den föreslagna befogenheten för prövningsnämnd att vid pröv- ning av besvär bestämma taxering till högre eller lägre belopp än som i besvären yrkats, varvid anföres.

Enligt allmänna grundsatser i förvaltningsförfarandet skola vid pröv- ning av besvärstalan i princip de yrkanden, som parterna framställa, vara bestämmande för prövningens omfattning. Det torde icke finnas någon anledning att för besvärsförfarandet i taxeringsmål göra särskilda avsteg från dessa grundsatser, som alltså böra gälla icke blott för regeringsrättens och kammarrättens prövning utan även för prövningsnämndens, vilken enligt förslaget skall få allenast besvärsprövande funktion. Nämnden bör alltså vara i huvudsak bunden inom ramen för de yrkanden, som fram- ställas av parterna.

Länsstyrelsen i Stockholms län säger sig ha en mer pessimistisk uppfatt- ning än de sakkunniga beträffande möjligheten att åstadkomma ett fullgott taxeringsarbete i första instans. Länsstyrelsen förordar därför att pröv— ningsnämndens eftergranskning bibehålles. Länsstyrelsen anför bl. a.

Det är icke troligt att behovet av eftergranskning skulle så fullständigt bortfalla vid en reform att kontrollorganet (prövningsnämnden) kan slopas. I allt fall synes försiktigheten bjuda att gransknings- och kontrollbefogen- heten för prövningsnämnden bibehålles tills verkningarna av det nya syste- met kan bedömas med stöd av faktiska iakttagelser och icke med utgångs- punkt från önskemål och förhoppningar.

Förslaget om prövningsnämndens ändrade s a 111 m a n s ä t t 11 i n g, in- nebärande minskning av antalet ledamöter och införande av förbud mot samtidigt ledamotskap av taxeringsnämnd, har mött gensagor i flera ytt- randen.

Överstäthållarämbetet anför.

Om ledamöternas antal nedskäres på sätt de sakkunniga föreslagit skulle det bliva praktiskt taget omöjligt att tillföra prövningsnämnden den mång- sidiga sakkunskap och erfarenhet om olika yrkes- och näringsgrenar, som äro önskliga för att prövningsnämnden skall kunna på bästa sätt fullgöra sina betydelsefulla funktioner, vilka ej böra förväxlas med en skattedom— stols mera rättsliga bedömande av förekommande fall.

Förslaget att ledamot av prövningsnämnd icke skulle få vara medlem av taxeringsnämnd kan överståthållarämbetet ej biträda. Enligt vunnen er- farenhet har det visat sig vara av värde för arbetet inom prövningsnämnden att några av dess ledamöter jämväl äga kännedom om taxeringsarbetet i första instans.

Synpunkter liknande de nu redovisade anföres även av länsstyrelserna i

Stockholms, Östergötlands, Blekinge, Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Örebro och Gävleborgs län.

Beträffande förbudet för ledamot av prövningsnämnd att samtidigt vara medlem i taxeringsnämnd yttrar dessutom länsstyrelsen i Kalmar län bl. a. följande.

Denna föreskrift är väl förståelig med hänsyn till prövningsnämndens uppgift att besluta över anförda besvär rörande taxeringarna inom pröv- ningsdistriktet. Emellertid uppkommer här svårighet att till ledamöter utse tillräckligt kvalificerade personer. Rekryteringen av ledamöterna till prövningsnämnd torde, om förslaget genomföres, få sökas bland f. d. ord- förande, om sådana nu kunna befinnas vara villiga, att trots sina sedvan- liga tjänsteåligganden åtaga sig uppdrag såsom ledamot i prövningsnämnd, eller också hos förutvarande medlemmar i taxeringsnämnd.

Länsstyrelserna i Kalmar och Västmanlands län tillstyrker förslaget om minskning av antalet ordinarie ledamöter i prövningsnämnd, länsstyrelsen i Kalmar län dock under den förutsättningen att Kalmar län får uppdelas på två prövningsnämndsdistrikt i enlighet med förslaget.

Åtskilliga länsstyrelser vänder sig mot den föreslagna bestämmelsen att för beslutförhet erfordras ordförande och fyra ledamöter, d. v. s. samtliga ledamöter, eller suppleanter för dem. Man finner det tillräckligt om ord- föranden och tre ledamöter är närvarande. Man riskerar då icke, att nämn- den på grund av jäv för ledamot icke är beslutför eller att förhinder i sista stund för ledamot kan medföra att utsatt sammanträde måste inställas.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län yttrar. De föreslagna bestämmelserna synas i praktiken komma att medföra, att suppleant alltid måste inkallas för den händelse ledamot under samman— trädet skulle, befinnas jävig eller eljest tillfälligt avlägsna sig. Enligt länsstyrelsens mening måste antalet närvarande för beslutförhet minskas

eller nämndSledamöternas antal ökas. Ofta händer, att inkallad ledamot får förhinder i sista stund och att suppleanten ej kan anträffas eller även är förhindrad.

Sveriges akademikers centralorganisation anser att en verkligt fullgod utredning i besvärligare fall icke kan erhållas utan möjlighet till muntligt förfarande samt att ett sådant förfarande kan läggas endast på en myn- dighet med jämförelsevis goda kvalifikationer och med lokala anknytningar. Därför föreslås att prövningsnämnderna skulle byggas ut till verkliga be- skattningsdomstolar, som skulle ha ansvaret för att utredningen bleve full- ständig. En sådan lösning har valts i Finland, där årets riksdag haft att behandla ett förslag om inrättande av »länsrätter», administrativa dom— stolar, knutna till länsstyrelserna (tre jurister). Med en sådan ordning synes regeringsrättens roll utan olägenhet kunna begränsas till att vara prejudikatinstansens.

Svenska företagares riksförbund förordar också mera domstolsmässig organisation av prövningsnämnden.

Den föreslagna möjligheten för Kungl. Maj :t att indela län i två eller flera prövningsdistrikt berörs endast av ett fåtal remissorgan.

Överstäthållarämbetet anser valet mellan en nämnd med ett större antal ledamöter eller flera nämnder med färre antal ledamöter inom ett och samma län vara en avvägningsfråga. Överståthållarämbetet vill därvid för Stockholms del ge företräde åt det förstnämnda alternativet.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län avstyrker förslaget, enär olika praxis då kan komma att tillämpas i länets olika delar.

Sveriges köpmannaförbund förordar den lösningen att prövningsnämn- den vid behov arbetar på avdelningar, som, då det gäller mera betydelsefulla frågor av viss prejudicerande betydelse, sammanträder gemensamt.

Den av de sakkunniga förordade förenklade handläggningen av prövningsnämndsärendena ingen regelbunden granskning av besvärs- akter från ledamöternas sida samt begränsning av föredragningspromemo- rior och protokollföring _ avstyrkes av flertalet av dem som yttrat sig angående prövningsnämndens organisation och uppgifter.

Bland dem som uttalar sig om den förenklade handläggningen är det endast länsstyrelsen i Gotlands län som i huvudsak tillstyrker förslaget. Länsstyrelsen yttrar bl. a. följande.

Länsstyrelsen är överens med de sakkunniga därutinnan, att gransk- ningen av själva besvärsakterna från ledamöternas sida i regel icke torde vara nödvändig utan att sådan granskning endast i undantagsfall skall be- höva förekomma. Detta torde framförallt vara överflödigt när såsom i detta län prövningsnämndens ledamöter lämnas tillfälle att före samman- trädena taga del av taxeringsintendentens yttranden i målen, innehållande kortfattad redogörelse för fakta i varje mål och skälen för hans yrkanden. Ledamöterna i prövningsnämnden äro följaktligen redan före sammanträ- dena väl insatta i målen.

Beträffande protokollföringen anser sig länsstyrelsen emellertid icke kunna godtaga de sakkunnigas ståndpunkt. En förenkling däremot som i fråga om prövningsnämndens arbete snarast borde kunna genomföras vore slopandet av prövningsnämndens ändringslängder, därest, i enlighet med vad som i detta län tillämpas, prövningsnämndens protokoll innehåller alla ändringslängdens sifferuppgifter.

Länsstyrelsen i Stockholms län tycker sig bakom förslaget om den för— enklade handläggningen skymta den uppfattningen hos de sakkunniga att besvärsmålen bort kunna handläggas mer summariskt än som hittills skett. Häremot anföres följande.

Länsstyrelsen får hävda den meningen att de skattskyldigas problem skall noggrant och objektivt utredas _ icke minst när den skattskyldige själv saknar förmåga att komma till rätta med de invecklade reglerna. Med hänsyn till det höga skattetrycket och till kravet på rättvisa och rättssäker- het måste besvärsmålen på ett betryggande sätt utredas och avgöras.

Länsstyrelsen i Kristianstads län ger följande allmänna synpunkter. Enligt länsstyrelsens uppfattning bör någon inknappning icke ske i arbe- tet med utredningen av de ärenden, som skola föreläggas prövningsnämn- den för avgörande. Då i varje ärende bör eftersträvas att åstadkomma en materiellt riktig taxering, kan icke å de skattskyldiga läggas skyldigheten att regelmässigt, utan vägledning om vad deras bevisbörda omfattar, före- bringa utredning till stöd för sina framställda yrkanden. En nedskärning av det för besvärsprövningen erforderliga utredningsarbete, som för när- varande utföres i de olika ärendena, skulle innebära en allvarlig standard- sänkning och kan ur rättssäkerhetens synpunkt icke godtagas.

Svenska sparbanksföreningen uttalar, att det givetvis är av vikt att taxe- ringsmyndigheternas arbete rationaliseras så långt som möjligt, men för- eningen vill ifrågasätta om förenklingen av prövningsnämndernas hand— läggning av besvärsmål bör drivas så långt som de sakkunniga föreslagit. Föreningen yttrar vidare.

Ledamöternas granskning av besvärsakter och föredragningspromemorior synes vara av betydelse för deras aktiva deltagande i prövningsnämndernas arbete. En muntlig föredragning, som på grund av det stora antalet ären- den naturligen måste bli mycket kortfattad, kan knappast ge lekmännen möjlighet att tränga in i ärendet på ett sätt, som gör det möjligt för dem att bära ansvaret för besluten.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser sig icke böra biträda de sakkunnigas förslag om att ledamöternas förgranskning av besvärsakterna skall upp— höra och anför.

Den granskning av besvärsakterna, som nu företages av nämndens leda- möter, är enligt länsstyrelsens åsikt av stort värde. Härvid har icke sällan framkommit omständigheter och påpekanden av betydelse för målens av— görande. Om icke prövningsnämndens ledamöter, var och en inom sitt fackområde, i förväg äro insatta i besvärsmålen, och ej heller ha tillgång

till föredragningspromemorior, måste föredragningen i prövningsnämnden göras avsevärt mycket grundligare än nu.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anför liknande synpunkter.

Beträffande föredragningspromemorior och protokollföring framhåller kammarrätten att införandet av den nuvarande ordningen därvidlag inne- burit betydande fördelar. De fullständiga protokollen har visat sig synner- ligen värdefulla för taxeringsprocessen, enär de skattskyldiga fått bättre kännedom om sakläget. Även arbetet i överinstanserna har minskat.

Riksskattenämnden anför bl. a.

Att under senare år prövningsnämndsprotokollen gjorts mera utförliga än vad tidigare var fallet måste dock räknas såsom en klar vinning. Sär— skilt för de skattskyldiga, som vanligen icke ha tillgång till besvärsakterna, har detta inneburit en förbättring. Viss varsamhet torde sålunda höra iakt— tagas vid förenklingssträvandena så att icke dessa komma att innebära en återgång till tidigare, med rätta klandrade förhållanden.

Angående arbetsgången yttrar bl. a. länsstyrelsen i Örebro län följande.

Den metod som för närvarande användes på flertalet länsstyrelser, var- vid på taxeringsavdelningen utarbetas en promemoria med en redogörelse i målet samt ett yttrande av taxeringsintendenten synes lämplig och arbets- besparande. Den ståndpunkt taxeringsintendenten intager i målet brukar i flertalet mål delas av prövningsnämnden, varför föredragningspromemo— rian med däri intagna sifferuppgifter utan omskrivning kan användas som protokoll och till och med som ändringslängd. En omorganisation synes ej böra medföra en ändring härvidlag, då i annat fall erfordras, att lands- kamreraren erhåller särskilt kansli för utarbetande av föredragningspro— memorior, varigenom dubbelarbete ej kan undvikas. Att helt eller till största delen undvara föredragningspromemorior torde ej vara möjligt, om prövningsnämndens ledamöter skola erhålla erforderlig information för sitt ställningstagande.

Länsstyrelserna i Gävleborgs och Skaraborgs län gör påpekanden av samma innehåll.

Länsstyrelsen i Kalmar län yttrar angående förfarandet i länet bl. a. följande.

Inom detta län iordningställes förslagsprotokoll på taxeringssektionen, innefattande ett kort angivande av klagandens yrkande ävensom taxerings- intendentens i målet avgivna yttranden. Därjämte plägar antecknas, att taxeringsnämndens ordförande avgivit yttrande och eventuella påminnel- ser inkommit. Förslagsprotokollet tjänar samtidigt såsom föredragnings- promemoria. Förslagsprotokollet utsändes i god tid före prövningsnämn- dens sammanträde till prövningsnämndens ledamöter, så att desamma Skola ha tillfälle att på förband i någon mån kunna sätta sig in i den förelig- gande taxeringsfrågan. Detta förfaringssätt har förenklat prövningsnämn- dens arbete och medfört, att protokollet praktiskt taget föreligger utskrivet i och med det, att prövningsnämndens sammanträde är slut. Förfarings- sättet innebär, såvitt länsstyrelsen kan förstå, endast fördelar för såväl prövningsnämndsarbetet som för den skattskyldige.

Länsstyrelsen i Uppsala län tillägger. Mången gång torde de klarläggande synpunkter taxeringsintendenten anfört beträffande de ifrågakomna spörsmålen kommit klaganden att avstå från att föra målet vidare till högre instans. Överklagas målet är proto— kollets—innehåll ofta till god ledning för klaganden beträffande den utred- ning och den bevisning han bör åstadkomma. Att klaganden, såsom de sakkunniga framhålla, kan ur besvärsakten inhämta behövliga uppgifter om målets handläggning är väl riktigt, men detta torde vara en ur de skatt- skyldigas synpunkt onödig och svårförståelig omgång.

Liknande synpunkter anföres även av Sveriges lantbruksförbund. Näringslivets skattedelegation yttrar bl. a. Förslaget om en mera summarisk behandling av målen i prövningsnämn— den anse vi oss böra bestämt avstyrka, Den kostnadsbesparing, som där- igenom skulle vinnas, väger lätt i förhållande till de värden, rättsskyddet för de skattskyldiga innebär. Att prövningsnämndernas protokoll i allmän- het innehålla en redogörelse för framställda yrkanden och däremot gjorda invändningar samt en ganska fullständig motivering för nämndens beslut är av stort värde för de skattskyldiga. Att de skattelagssakkunniga på-

kalla ändring härutinnan är desto mer förvånande som de, enligt vår me- ning med rätta, efterlysa en utförligare motivering för skattedomstolarnas avgöranden.

Förslaget att avskaffa mellankommunala prövningsnämn- den avstyrkes av praktiskt taget alla remissinstanser som yttrat sig i frågan, nämligen kammarrätten, riksskattenämnden, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Kal— mar, Gotlands, Blekinge, Göteborgs och Bohus, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands och Västerbottens län, allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden, näringslivets skattedelegation, Sve- riges köpmannaförbund, Svenska livförsäkringsbolags förening, Folksam, Kooperativa förbundet, Skånes handelskammare, Sveriges redareförening och Göteborgs handelskammare. Endast länsstyrelserna i Kronobergs och Värmlands län lämnar förslaget utan erinran.

Kammarrätten säger sig ha gjort den erfarenheten att mellankommunala prövningsnämnden fungerat på ett tillfredsställande sätt. Kammarrätten tillägger att den utomordentliga erfarenhet som nämnden förvärvat av de stora företagen är så värdefull, att den ej får gå till spillo. Det kan inte för— väntas att det inom alla de olika taxeringsavdelningarna kan förefinnas sådan sakkunskap om storföretagens förhållanden att statens rätt som sig bör iakttages och tvister i möjligaste mån undvikes. Ett avskaffande av mellankommunala prövningsnämnden skulle dessutom troligen öka skatte- domstolarnas arbetsbörda.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför. Enligt länsstyrelsens uppfattning har mellankommunala prövningsnämn- den alltjämt en väsentlig uppgift att fylla, när det gäller att främja enhet— lighet och likformighet i taxeringen. Då denna prövningsnämnd framför allt handlägger mål rörande större rörelseidkares taxering, spelar frånvaron hos nämnden av lokal- och personkännedom mindre roll. Genom de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna synas icke tillräckliga garantier ha skapats för att de mellankommunala taxeringarna bliva riktiga och lik- formiga. Genom oförutsedda omständigheter kan det komma att brista i kommunikationen mellan taxeringsmyndigheterna i de olika länen. En förstärkning av mellankommunala prövningsnämndens granskningsmöjlig- heter är önskvärd.

Näringslivets skattedelegation yttrar bl. a. För företagen skulle ett godkännande av förslaget i denna del föranleda betydande merarbete och besvär. Upplysningar och förklaringar måste be- faras komma att infordras från taxeringsmyndigheterna i långt större ut- sträckning än för närvarande rörande mången gång invecklade förhållan— den, utan att underlaget för taxeringarna därigenom skulle förbättras i för- hållande till vad som för närvarande är fallet. Med den nuvarande ord- ningen ha nämligen dylika förfrågningar kunnat begränsas på grund av den sakkunskap, som inom mellankommunala prövningsnänmden vunnits därigenom att likartade speciella taxeringsfrågor förelegat för ett flertal

företag. Det har därför ofta varit tillräckligt att infordra upplysningar från allenast ett av dessa.

Kooperativa förbundet anlägger följande synpunkter med hänsyn till för- bundets verksamhet.

För Kooperativa förbundet, som självt och genom sina dotterföretag be- driver verksamhet över hela landet, är det av största vikt att centralt hos en nämnd kunna få sina skattefrågor diskuterade och behandlade. Därtill kommer att styrelsen ifrågasätter, huruvida det rent tekniskt och praktiskt är möjligt att ersätta den nuvarande mellankommunala nämnden med ett kommunikationsförfarande mellan olika lokala beskattningsnämnder. Ur principiell synpunkt kan det icke anses tillfredsställande, att hemortslänet skall avgöra fördelningsfrågor berörande kommuner inom andra län.

Allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden finner icke att de sakkunniga anfört någon hållbar motivering för sitt förslag. De skäl som på sin tid anfördes för inrättandet av nämnden har fortfarande samma bärkraft som tidigare. Ombudet anför bl. a.

Det kan vitsordas, att antalet tvister rörande den interkommunala för— delningen minskats och att mellankommunala prövningsnämndens beslut numera i ringa omfattning överklagas till skattedomstolarna. Detta torde delvis bero på att den praxis, som utbildats inom nämnden, som regel god- tages av både skattskyldiga och kommuner. För att ett sådant tillstånd skall fortsätta måste dock praxis hållas levande och anpassa sig efter änd- rade förhållanden. Det ligger i sakens natur att en praxis rörande inter- kommunal fördelning som anpassar sig till förändringarna inom samhället lättare kan utbildas om sådana frågor handlägges inom en nämnd än om de handlägges inom samtliga prövningsnämnder i riket. Det är vidare omöjligt att finna formler som passa för alla förekommande fall och många gränsfall uppkommer. l åtskilliga fall kan hemortskommunens (som regel är hemortskommunen också huvudkontorskommun) intressen gå i motsatt riktning mot övriga kommuners. Om prövningsnämnden i hemortskom- munen skulle avgöra frågor rörande inkomstfördelningen, skulle kommuner i andra län med rätt eller orätt ofta förutsätta att prövningsnämnden i sitt ställningstagande påverkas av lokala synpunkter. Tidigare har det på grund härav ansetts icke böra komma i fråga att låta en regional prövningsnämnd fastställa taxeringar inom ett annat prövningsdistrikt. Anledning synes icke föreligga att nu frånträda denna ståndpunkt. Länsprövningsnämn- derna torde vidare som regel ha mindre erfarenhet om frågor rörande den interkommunala beskattningen än en speciell nämnd för sådana frågor, vilket måhända även kommer att bidraga till en ojämnare rättstillämpning än den nuvarande. Det kan därför befaras att de sakkunnigas förslag skulle medföra ökning av antalet interkommunala taxeringstvister.

Taxeringstekniskt torde de föreslagna åtgärderna för att åstadkomma likformighet bli tungrodda. Åtskilliga skattskyldiga driver rörelse i fler- talet av landets prövningsdistrikt, varför kommunikation mellan taxerings- myndigheterna i länen måste bliva arbetskrävande, då fråga uppkommer Om ändring av fördelningsprinciperna för sådana skattskyldiga.

Länsstyrelsen i Västerbottens län väcker tanken på en särskild mellan- kommunal taxeringsnämnd. Länsstyrelsen anför beträffande sakkunnig- förslagets konsekvenser bl. a. följande.

Den likformighet mellan en och samma Skattskyldigs taxeringar i olika län, som genom mellankommunala prövningsnämnden garanterats, kan bli besvärlig att åvägabringa. Det måste också anses i och för sig oegentligt, att samma sak kan med olika resultat bliva föremål för prövning av flera med varandra jämställda myndigheter, åtminstone då ingen anordning träf- fats för att en ex-officio-prövning av överordnad myndighet blir verkställd under alla förhållanden. Taxeringsavdelningarna ute i länen torde också sakna personella resurser att genomföra en effektiv taxeringskontroll av de storföretag, varom här är fråga. Länsstyrelsen vill därför ifrågasätta, huruvida icke deklarationerna från ifrågavarande skattskyldiga redan från början kunde utskiljas från dem, vilka skola behandlas av länens taxerings— nämnder och i stället hänföras till en särskild mellankommunal taxerings- nämnd, gemensam för riket i dess helhet, som även skulle kunna upptaga mellankommunala prövningsnämndens viktiga uppgifter då det gäller att främja enhetlighet vid vissa taxeringsmässiga bedömningar. Den behövliga orts- och personkännedomen kan tillgodoses genom skriftväxling med länens taxeringsavdelningar. Besvär över den mellankommunala taxerings— nämndens beslut skulle kunna anföras direkt hos kammarrätten.

Centralt organ för taxeringsväsendet

Förslaget om inrättande av en taxeringsstyrelse tillstyrkes eller lämnas utan erinran av Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer, Landsorganisatio- nen i Sverige och Tjänstemännens centralorganisation.

Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer yttrar bl. a. följande. När riksskattenämnden på sin tid inrättades ställdes stora förhopp— ningar på detta organ. Dess uppgifter att vara vägledande för allmänhet och taxeringsmyndigheter samt att verka för en effektiv och ändamålsenlig taxe- ringskontroll motsvarade ett då länge känt behov. Nämndens hittillsva- rande verksamhet har också visat, att den har en stor funktion att fylla inom taxeringsväsendet. När det gällt att åstadkomma en förbättrad taxe- ringskontroll, måste man dock konstatera, att nämnden av olika skäl icke fått den betydelse som man väntat.

Det synes dock tveksamt, huruvida taxeringsstyrelsen i personalhänse- ende bör givas den omfattning, som föreslagits. Framför allt gäller detta by- rån för taxeringskontroll och därmed sammanhängande spörsmål. Det bör ankomma på taxeringsstyrelsen att medverka till införskaffandet av kon— trollmaterial. Det synes vidare lämpligt, att denna vid behov kan ställa ar- betskraft till förfogande. Detta bör dock endast ske i undantagsfall. Som re— gel torde arbetsuppgifterna bäst kunna fullgöras av den på de olika länssty- relserna placerade revisionspersonalen. Föreningen vill föreslå, att antalet befattningshavare på denna byrå åtminstone till att börja med begränsas till förslagsvis högst fem. Det synes föreningen mera rationellt att i stället ut— öka revisionspersonalen på de olika länsstyrelserna.

Förslaget om taxeringsstyrelse avstyrkes emellertid av det helt övervä- gande antalet remissinstanser. De flesta av dessa förordar att riksskatte- nämnden förstärkes eller utbygges med en särskild byrå för taxerings- kontroll.

Överståthållarämbetet yttrar bl. a.

För effektivisering av taxeringskontrollen skulle det utan tvekan vara av värde om det funnes ett till Stockholm förlagt, centralt kontor —— anknutet till riksskattenämnden eller överståthållarämbetets skatteavdelning _ som kunde insamla och till länsstyrelsernas taxeringsavdelningar distribuera upp- giftsmaterial för taxeringen. Man bör ihågkomma, att insamlandet av dylikt material har sin naturliga begränsning med hänsyn till taxeringsavdelning- arnas möjligheter att utnyttja detsamma. Ytterst blir omfattningen av denna verksamhet således beroende av tillgången på personal hos taxerings— myndigheterna. Att för detta ändamål, som de sakkunniga synes betrakta såsom taxeringsstyrelsens främsta arbetsuppgift, tillskapa ett helt nytt äm— betsverk synes icke böra komma i fråga.

Länsstyrelserna i Jönköpings och Västmanlands län hävdar att kon— sekvensen av den föreslagna taxeringsstyrelsen förr eller senare bleve, att självständiga taxeringsverk måste inrättas vid sidan av länsstyrelserna.

Riksskattenämnden föreslår att den avsedda verksamheten får växa fram inom den centrala organisation, som redan finns på detta område, nämligen riksskattenämnden. I nämndens yttrande anföres vidare.

Enligt förslaget skulle nämnden med sitt kansli vara bunden vid taxe- ringsstyrelsen men samtidigt fungera vid sidan av detta verk och bl. a. ha att giva anvisningar rörande skatteförfattningarnas tillämpning samt att fastställa deklarationsblanketter. Det torde vara tydligt att ett dylikt sam- röre mellan nämnden och taxeringsstyrelsen i fråga om arbetsuppgifter icke kan vara lämpligt. Om riksskattenämnden alltjämt skall utöva sin verksam- het i en eller annan form, är det till en början ett villkor att nämnden under egen bestämmanderätt disponerar sitt kansli. Vidare får nämnden avböja förslaget om att taxeringsstyrelsens befattningshavare skulle äga närvara vid nämndens sammanträden och därvid deltaga i överläggningarna. Tan- ken att låta taxeringsstyrelsens tjänstemän deltaga t. ex. i överläggningarna rörande förhandsbesked — vilket ju är en rent dömande verksamhet — ter sig orimlig. Den kontakt, som behöver etableras mellan riksskattenämnden och taxeringsstyrelsen, bör ha formen av sedvanligt samarbete mellan två fristående verk med delvis sammanfallande arbetsuppgifter.

Beträffande taxeringsstyrelsens uppgifter att leda och samordna taxe- ringsavdelningarnas arbete samt att effektivisera taxeringskontrollen an- föres.

Väsentligen skulle denna verksamhet, om man får döma av kostnadskal— kylen för personalbehovet, vara förlagd till taxeringskontrollen, varvid det centrala organet skulle ha tillgång till personal, som vid behov kunde skic- kas ut för att bistå taxeringsavdelningarna och som kunde omhändertaga granskningar av mera speciellt eller krävande slag. En dylik stab av tjänste— män kan emellertid icke skapas på en gång utan måste tillkomma så små- ningom. Man kan nämligen icke räkna med att vid omedelbar nyuppsätt— ning få fram tillräckligt kvalificerat folk i större antal för dylika uppgifter.

Då riksskattenämnden hittills varit i viss utsträckning bunden av åt- skilliga större aktuella uppgifter, synes det enligt nämndens mening vara för tidigt att nu döma om resultatet av nämndens verksamhet på olika om- råden. Nämnden är emellertid av den uppfattningen att det väl skulle låta

sig tänkas att genom inrättande av en särskild byrå på riksskattenämndens kansli utbygga den verksamhet på taxeringskontrollens område, som hit— tills bedrivits av kansliet i samråd med nämndens ordförande. Inom denna byrå skulle då även kunna organiseras ett sådant utskickande av gransk- ningsmän för särskilda uppgifter och behov, som de sakkunniga efterlyst. Riksskattenämnden som sådan skulle icke behöva engageras i dylika fiska- liska uppgifter, vilket ju icke heller vore förenligt med nämndens egentliga verksamhet.

Liknande synpunkter anföres av länsstyrelserna i Uppsala och Kristian- stads län.

Statskontoret yttrar bl. a. följande. Det synes föga lämpligt, att taxeringsstyrelsen _ såsom de sakkunniga synas ha ansett _ skall kunna direkt ingripa i taxeringsintendenternas ar— bete. Hithörande spörsmål diskuterades ingående vid framläggandet av för- slaget om en riksskattenämnd (prop. 64/1951), varvid ansågs, att man icke borde vidtaga åtgärder för en centraldirigering av taxeringsarbetet. En re- form i sådan riktning skulle försvaga landskamrerarnas och taxeringsinten- denternas ställning såsom ledare av taxeringsarbetet i länen. Vidare må framhållas, att —— därest taxeringsnämnderna utrustas med heltidsanställd arbetskraft —— väsentligt bättre möjligheter skapas för en skärpning av den lokala taxeringskontrollen, vilket givetvis är ägnat att minska behovet av ett centralt kontrollorgan.

Länsstyrelsen i Östergötlands län inlägger en bestämd gensaga mot varje försök till ingripande eller dirigering av länsstyrelsens verksamhet. I fråga om taxeringskontrollen förordar länsstyrelsen i Kalmar län en utökning av personalen på taxeringssektionerna. Länsstyrelsen anför bl. a.

Länsstyrelsen har för sin del den uppfattningen, att denna kontroll ut- övas i sådan utsträckning, som de till taxeringsintendentens förfogande ställda arbetskrafterna giva möjlighet. Förmågan och viljan att utöva kont- roll saknas förvisso icke. Hela denna fråga måste ses mot bakgrunden av den bristande tillgången på arbetskraft inom taxeringssektionen. Om man förstärker denna sektions personalbestånd i den omfattning, som med hän- syn till ett effektivare kontrollarbete är nödvändigt, finns icke någon an- ledning att ur denna synpunkt tillskapa det föreslagna centrala organet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län yttrar bl. a. Huruvida en taxeringsstyrelse utan lekmannarepresentation bör inrättas vid sidan av riksskattenämnden är icke enbart en administrativ lämplighets- fråga. Mot de sakkunnigas förslag kan framhållas att just på taxeringens område en styrelse med folkligt inslag torde vinna större förståelse än en ren ämbetsstyrelse. Ett system med två centralorgan i toppen verkar förvil- lande utåt och framstår som administrativt olämpligt. Länsstyrelsen mot- sätter sig vidare varje ansvarsklyvning mellan länsstyrelsen och ett central- organ såvitt angår rätten till personaldispositioner, enär en sådan dualism strider mot grundvalarna för gällande funktionsfördelning mellan länssty- relserna och centrala ämbetsverk. Om taxeringsintendenten däremot skiljes från landskontoret, föreligger icke något motsvarande hinder mot att låta

ett centralorgan i visst hänseende _— t. ex. beträffande taxeringskontroll _ utöva tillsyn över taxeringsintendenten.

Även Kooperativa förbundet och Sveriges advokatsamfund hävdar att det måste te sig i hög grad förvillande för de skattskyldiga med två centrala organ i toppen på taxeringsväsendet.

Advokatsamfundet befarar att förslaget innebär viss risk för en icke önsk- värd komplicering och överorganisation av taxeringsapparaten samt svå— righeter att i praktiken åstadkomma en klar gränsdragning mellan de två myndigheternas uppgifter och befogenheter.

För länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ter sig taxeringsstyrelsen i föreslagna former som överdimensionerad och uppbyggd såsom en alltför stor central i reserv för arbete, vilket bör tillhöra arbetskrafterna i länen.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län framhåller att det icke varit avsett att på en gång fullt utbygga riksskattenämndens verksamhet. Då den hos nämn- den anställda personalen endast i ringa omfattning synes ha kunnat ägna sig åt kontrollverksamheten, borde väl i anslutning till de uppdragna rikt— linjerna först ifrågakomma en förstärkning av personalen, så att nämnden även i nu förevarande hänseende utrustas för sin verksamhet.

Sveriges lantbruksförbund anser att en utvidgad tjänstemannataxering nödvändiggör att näringslivet får inflytande på taxeringsorganisationen i det centrala organet.

Ett par länsstyrelser framför andra förslag i frågan om det centrala organet.

Länsstyrelsen i Blekinge län ifrågasätter om det är nödvändigt att orga- nisera detta organ som ett självständigt ämbetsverk. Länsstyrelsen anser att den centrala ledningens kontrollverksamhet kan begränsas till kontroll, som i särskilda fall må kunna bliva av omständigheterna påkallad. Vid sådant förhållande synes erforderlig förstärkning av den centrala ledningen kunna erhållas genom inrättandet av en självständig byrå under en för denna och riksskattenämndens kansli gemensam chef.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län väcker frågan om ett taxeringsöverinten- dentsämbete. Länsstyrelsen anför.

Taxeringsöverintendenten skulle ha till uppgift att handha intendents- organisationens personalfrågor. Chefsämbetet kunde vidare handleda taxe— ringsintendenternas verksamhet, fullgöra de funktioner, som ankomma å allmänt ombud i mellankommunala prövningsnämnden och riksskattenämn- den samt ha rätt att som utredningsinstrument anlita en till riksskatte- nämndens kansli ansluten revisionsavdelning, därvid valutatransaktioner och vid affärer med utlandet förekommande skattemanipulationer borde äg- nas särskild uppmärksamhet. Enligt länsstyrelsens mening kunde det av de sakkunniga föreslagna centrala taxeringsorganet inskränkas till ett över- intendentsämbete med nu antydda funktioner.

Kammarrätten finner att förslaget rymmer många oklara problem, dels

förhållandet mellan taxeringsstyrelsen och taxeringsavdelningarna, dels sty- relsens direktivrätt gentemot prövningsnämnd och taxeringsintendent, dels ock gränsdragningen mellan riksskattenämndens och taxeringsstyrelsens uppgifter.

1949 års besvärssakkunniga yttrar bl. a. Relationerna mellan taxeringsstyrelsen och riksskattenämnden äro i för— slaget synnerligen oklara. Gränserna för de två myndigheternas kompetens- områden torde behöva närmare klarläggas. Taxeringsstyrelsen föreslås få vissa uppgifter att meddela generella anvisningar, som nu påvila riksskatte- nämnden. Erinringar kunna också riktas exempelvis mot att taxeringssty- relsens chef skall äga deltaga i riksskattenämndens sammanträden.

Besvärsförfarandet

Skattskyldigs nuvarande rätt att företräda inför prövningsnämnden och därvid utföra sin talan har i förslaget inskränkts till en rätt att meddela upplysningar till ledning vid sin taxering. Att möjligheten till munt- 1 i g h a n d l ä g g n i n g inför prövningsnämnden sålunda väsentligt be- skurits i förslaget har väckt gensagor från kammarrätten, riksskattenämn- den, överståthållarämbetet, flertalet länsstyrelser, 1949 års besvärssakkun— niga, Sveriges akademikers centralorganisation, Sveriges lantbruksförbund, näringslivets skattedelegation, Svenska livförsäkringsbolags förening, Koope- rativa förbundet och Sveriges advokatsamfund. Åtskilliga av dessa riktar även kritik mot de sakkunnigas uttalande att skattskyldig icke bör äga att, utan att själv vara närvarande, låta sig företrädas av 0 111 b u d.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anför. I detta sammanhang tillåter länsstyrelsen sig erinra om vad beskatt- ningsorganisationssakkunniga anförde till stöd för sitt förslag om infö- rande av muntliga förhandlingar (SOU 1942: 49 s. 192). Däri framhölls, att muntlig förhandling ofta vore av nöden ej blott i mål av mera invecklad beskaffenhet utan även beträffande i och för sig enkla besvärsmål. I sist- nämnda mål mötte man nämligen icke sällan hos den klagande en oför- måga att i skrift framlägga sina i och för sig kanske bärande skäl.

Länsstyrelsen vill framhålla, att den gångna tiden givit belägg för rik- tigheten av dessa synpunkter. En komplettering av det skriftliga förfa- randet med muntliga förhandlingar har sålunda varit ägnad att befordra en fullständigare utredning och klarare belysning av förekommande mål. De »samtal» utredningsmännen föreslå i stället för utförande av partstalan kunna, enligt länsstyrelsens uppfattning, icke antagas medföra samma resultat. Tilläggas må att den skattskyldige sannolikt skulle ställa sig oförstående, om den rättighet att utföra partstalan, som han hittills haft, plötsligt fråntoges honom.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län yttrar. Enligt de sakkunnigas sätt att se saken ha de muntliga förhandlingarna tenderat att utveckla sig efter mönster av den muntliga rättegången vid de allmänna domstolarna. En omgestaltning av företrädarskapet för det all- männa bleve då nödvändig, så att från dess sida kunde förebringas utred—

ning exempelvis liknande den som står åklagarmyndigheten till buds i form av polisutredningar.

Det torde med lätthet inses, att de sakkunniga betydligt överdrivit inne- börden av de muntliga förhandlingarna. Dessa åsyfta endast att åväga- bringa en så allsidig utredning av beskattningsmålen som möjligt. Erfa— renheterna från detta län äro uteslutande goda och några befarade olägen- heter ha icke förmärkts. För de skattskyldiga har det inneburit en bety- dande förmån att på detta sätt kunna muntligen framlägga sina synpunk- ter. Detta har varit av särskilt värde för skattskyldiga, som haft svårt att på egen hand i skrift förebringa erforderlig utredning. Vad som före- kommit under förhandlingarna har upptagits i prövningsnämndens proto- koll och ett utdrag av detta har fogats vid besvärsakten för att vara till- gängligt i högre instans. Enligt länsstyrelsens mening kan det icke vara något fel, att proceduren vid muntliga förhandlingar göres så domstols- mässig som möjligt, då härigenom skapas de bästa garantier för utred— ningen. Om förfarandet tillika uppfattas som ett rättsskydd för den skatt- skyldige, bör väl icke heller detta kunna klandras — under förutsättning naturligtvis att man eftersträvar ett fullt objektivt och opartiskt bedö— mande. Att taxeringsintendenten vid muntliga förhandlingar skulle be- höva vidtaga polisiära åtgärder för att hävda sin ställning i proceduren förefaller helt verklighetsfrämmande. Det torde icke vara svårare för denne att muntligen framföra sina argument än att i skrift framlägga synpunk— terna.

Liknande synpunkter anföres av Sveriges advokatsamfund.

1949 års besvärssakkunniga erinrar om att riksdagen vid flera tillfällen uttalat sig för ökad muntlighet inom förvaltningsförfarandet och att den allmänna utvecklingen gått mot att i görligaste mån ge muntligheten före— träde framför skriftligheten icke blott inom det judiciella förfarandet utan även inom det administrativa. Det framstår därför som en viktig uppgift att inom besvärsförfarandet generellt öppna möjlighet till muntlig hand- läggning. Skulle möjligheten till muntlig handläggning i prövningsnämnden avskaffas eller begränsas, betyder detta ett steg bakåt i utvecklingen. Det synes besvärssakkunniga onaturligt, att i ett så betydelsefullt förfarande som taxeringsförfarandet möjlighet till muntlig handläggning icke skulle finnas inför den besvärsinstans, hos vilken utredningen i de mera inveck- lade målen till betydande del kan väntas äga rum. I stället borde åtgärder vidtagas, som säkerställer att parterna ömsesidigt finge tillfälle att höra och taga ställning till varandras plädering. I detta sammanhang vilja be- svärssakkunniga framhålla, att det enligt deras mening är en allvarlig brist i betänkandet att, såsom en följd av skattelagssakkunnigas negativa inställning till muntligheten, frågan om användning av olika till ett munt- ligt förfarande hörande bevismedel, t. ex. vittnesförhör och syn, icke be- handlats.

Beträffande rätten att anlita ombud yttrar länsstyrelsen i Kristianstads län följande.

Vad i betänkandet sagts om ombud och deras befogenhet kan icke god—

tagas. Det är allmänt bruk, icke blott i rättegång och förvaltning utan även i övrigt, att personer företrädas och få hjälp av andra. Skattejurister eller bokföringsexperter kunna i många fall mer än den klagande vara skickade att framlägga de avgörande omständigheterna, och det bör ej förglömmas att det icke bara är utredningsproblem, som komma att inför prövningsnämnden ventileras, utan mången gång kan det också gälla invecklade rättsfrågor. Länsstyrelsens uppfattning är därför att detta institut bör bibehållas i sin nuvarande form.

I samband med frågorna om rättssäkerheten och förfarandet har man i några yttranden berört kommunikationsprincipen, d. v. s. principen att en part före sakens avgörande skall erhålla del av yttranden som avgivits av motparten.

Kammarrätten finner hithörande frågor synnerligen betydelsefulla ej blott för de skattskyldiga utan även för skattedomstolarnas möjlighet att ge processen en materiellt riktig utgång. Kammarrätten förordar införan- det av bestämmelser att den skattskyldige i regel skall delges allmänna ombudets ändringsyrkanden och yttranden i alla instanser. Bestämmelser erfordras även om att reservationsbesvär skall delges inom skälig tid.

Riksskattenämnden framhåller vikten av att de skattskyldiga erhåller del av taxeringsintendentens yttranden i taxeringsmålen. Då så ej sker på alla håll, synes det lämpligt att föreskrift härom intages i taxerings- förordningen.

1949 års besvärssakkunniga anser att kommunikationsprincipen åsido- satts i förslaget i en utsträckning som ej kan godtagas. Sålunda saknas generella bestämmelser om kommunikation hos taxeringsnämnd och pröv- ningsnämnd.

Sveriges köpmannaförbund anser att varje ifrågasatt ändring av en deklaration bör obligatoriskt delges den skattskyldige, så snart det icke endast är fråga om rättelse av felräkning el. dyl. eller gäller bagatellbelopp.

De sakkunnigas uttalanden om en mera a k t iv l e (1 ni n g av besvärs- förfarandet från skattedomstolarnas sida, om mera utför- ligt m 0 t i V 9 r a d e n t s 1 a g från skattedomstolarna och om regelbun- den f ö r t u r s h e h a n d 1 i n g av vissa mål röner i allmänhet instäm- manden från det mindre antal remissorgan som berört frågorna.

Beträffande önskemålet om en mera aktiv ledning från skattedomstolar- nas sida yttrar dock kammarrätten följande.

Den ledning av förfarandet genom förfrågningar eller erinringar för avhjälpande av otydlighet eller ofullständighet i utredningen, som de sak- kunniga efterlysa, ges icke i den utsträckning, som vore önskvärd. Detta förhållande beror på den stora arbetsbalansen i skattedomstolarna och därav föranledd tidsnöd. En kommunikation måste föregås av en nog- grann penetrering av målet, och innan målet sedermera föredrages, måste handlingarna ånyo inläsas av föredraganden.

I fråga om önskemålet att skattedomstolarna förser sina utslag med

motivering i större utsträckning än vad nu är fallet anför länsstyrelsen i Stockholms län.

Det är av intresse att konstatera, att de sakkunniga, som funnit att pröv- ningsnämndernas utförliga beslutsmotiveringar i protokollen i stor ut— sträckning vore onödiga, framför önskemål om att skattedomstolarna skulle utförligare motivera sina beslut. Länsstyrelsen finner de sakkun- nigas önskemål i fråga om motiveringen av besluten hos skattedomstolarna värda beaktande.

1949 års besvärssakkunniga framhåller vikten av att icke blott skatte- domstolarnas utan även den lägre besvärsinstansens motiveringar blir så fullständiga sig göra låter. Besvärssakkunniga yttrar.

Sedan gammalt anses det vara för den enskilde betydelsefullt att besluten motiveras. I många fall har den skattskyldige ett berättigat intresse av att få kännedom om skälen för beslutet om hans taxering. Beträffande taxe- ringsnämnds beslut finnas allmänna föreskrifter om att skälen för av- vikelse från deklaration skola angivas (66 5 1 mom.). Motsvarande bestäm- melse saknas beträffande prövningsnämndens beslut, vilket är otillfreds- ställande. Den föreslagna begränsningen av protokollföringen i prövnings— nämnd torde i sak innebära bl. a. att besluten där icke anses böra motive- ras i större utsträckning. Kammarrätten har därvidlag att följa rättegångs— balkens föreskrifter, som förutsätta att skäl skola angivas. Besvärssak- kunniga vilja i anledning av skattelagssakkunnigas uttalanden för sin del framhålla vikten av att icke blott skattedomstolarnas utan även den lägre besvärsinstansens motiveringar bliva så fullständiga sig göra låter.

Sveriges advokatsamfund anför bl. a. När det gäller ett avgörande i de lägre instanserna — taxeringsnämn- den, prövningsnämnden och kammarrätten — är det självfallet av be— tydelse för den enskilde att erfara på vilka grunder beslutet träffats om taxering som avviker från av honom avlämnad självdeklaration eller i övrigt från av honom i ärendet framställda yrkanden. Han får härigenom klarlagt dels huruvida och i vilken omfattning ytterligare utredning eller bevisning från hans sida kan vara påkallad, dels ock huruvida skäl före- ligger att över huvud taget anföra besvär. I sistnämnda avseende skulle säkerligen ofta nog en närmare motivering av beslutet föranleda den skatt— skyldige att avstå från att överklaga beslutet och antalet besvär härigenom minska. Det extra arbete, som en närmare motivering av utslag komme att innebära, skulle med andra ord med all sannolikhet kompenseras av en icke oväsentlig minskning av antalet överklagade beslut. Vad beträffar regeringsrättens utslag säger det sig självt, att en närmare motivering av ett utslag skulle på ett helt annat sätt än som för närvarande är fallet lämna vägledning beträffande andra likartade ärenden. Härigenom skulle säkerligen en minskning kunna åstadkommas även av antalet till rege- ringsrätten hänskjutna skattemål.

I detta sammanhang påtalar 1949 års besvärssakkunniga att skattelags- sakkunniga icke ägnat taxeringsförfarandet sett som helhet större upp— märksamhet utan i huvudsak uppehållit sig vid de två första instanserna. Detta synes felaktigt bl. a. med hänsyn till det förhållandet att man för närvarande brottas med svårigheter i överinstanserna, sär-

skilt regeringsrätten, på grund av den stora tillströmningen av taxerings- mål. Den nuvarande ordningens svagheter i detta hänseende synes enligt besvärssakkunniga i betydande grad bottna däri att det utredningsmaterial, på vilket kammarrätten och regeringsrätten har att grunda sina avgöran- den, ofta är bristfälligt. Då dessa brister hos utredningsmaterialet i främsta rummet är att tillskriva svagheter i taxeringsnämndernas och prövnings- nämndernas handläggning av taxeringsårendena, ligger det nära till hands att undersöka i vad män och på vad sätt förbättringar med avseende på underinstanserna skulle kunna medföra lättnader för överinstanserna.

Svenska livförsäkringsbolags förening förordar en upprustning av skatte— domstolarna och yttrar.

] kostnadsberäkningarna har det icke tagits hänsyn till den inverkan, som ett genomförande av de sakkunnigas förslag kan förväntas få på antalet besvärsärenden. Det förefaller sannolikt, att en skärpning av taxe— ringskontrollen kommer att medföra en avsevärd ökning av skattedom- stolarnas arbetsbörda. Redan nu är väntetiderna i skattedomstolarna oskä- ligt långa och leder till betydande olägenheter. Nya likartade fall måste överklagas år efter är därför att man får vänta så länge på prejudikat. Den stadgade tiden för eftertaxering hinner i många fall förflyta, innan domstolsavgöranden skett. För de skattskyldiga innebär det en påtaglig olägenhet, att skatteskulden under flera år är obestämd och att de under lång tid hindras från att disponera över belopp, som de inbetalt för mycket såsom skatt.

Flera remissorgan påtalar, att de sakkunniga endast flyktigt berört

frågan om h e v i s 11 i n g e n i taxeringsmål.

Länsstyrelsen i Kalmar län anser det nödvändigt att frågan om bevis- ningen vid taxeringsförfarandet upptages till en allmän diskussion, enär en lösning härav torde vara en av grundförutsättningarna för åstadkom- mande av ett rättvist taxeringsförfarande.

1949 års besvärssakkunniga anför. Frågan om bevisbördans fördelning aktualiseras, så snart den utred- ning, på grundval varav målet skall avgöras, visar sig icke vara tillfyllest. Detta läge är icke ovanligt i taxeringsmål, där tvisten mycket ofta gäller de faktiska förhållanden som skola läggas till grund för taxeringen. Lös- ningen av bevisbördeproblemet måste i åtskilliga lägen spela stor roll. Vissa huvudregler ha därvidlag allmänt godtagits. Den skattskyldige anses genom den på heder och samvete och under straffansvar avgivna deklara- tionen i bevisningshänseende ha skapat ett visst utgångsläge för taxerings- arbetet. Det åligger därför principiellt motsidan att visa riktigheten av framställda yrkanden om avvikelse från självdeklarationen. Kan emeller- tid tilltron till dennas riktighet över huvud taget rubbas, kan bevisbördan omkastas, och den skattskyldige bliva nödgad styrka riktigheten av sina uppgifter i denna.

Vad angår bevisprövningen måste i taxeringsförfarandet liksom eljest i förvaltningsförfarandet den fria bevisprövningens grundsats tillämpas. Det gäller med andra ord för den beslutande myndigheten att så gott sig göra låter söka nå fram till ett riktigt resultat. Självfallet måste de be-

slutande myndigheterna därvid ha stor rörelsefrihet och höra icke bindas av stränga formella regler. Å andra sidan får denna frihet icke leda till att kraven på bevisningens styrka nedsättes i sådan grad, att fara för rättssäkerheten uppkommer.

Bevisfrågorna tillhöra dem, beträffande vilka det är allra svårast att giva allmängiltiga regler. De måste därför noggrant övervägas, innan någon lagstiftning därom, därest en sådan över huvud taget är möjlig, kan komma till stånd. Besvärssakkunniga vilja icke uttala någon mening om huru dessa problem böra lösas i taxeringsförfarandet utan vilja endast under- stryka behovet av fortsatt utredning på denna punkt. Mera allsidiga över- väganden än skattelagssakkunnigas äro i detta avseende nödvändiga.

I samband med besvärsförfarandet upptar några instanser frågan om taxeringsintendentens ställning däri.

1949 års besvärssakkunniga söker klarlägga vilken ställning taxerings- intendent jämte taxeringsavdelning bör intaga enligt de sakkunnigas me- ning. Besvärssakkunniga yttrar.

Intendenten skall vara varken part eller beslutande myndighet utan närmast något slag av sakkunnig instans vid sidan av den beslutande myn- digheten, i vissa avseenden biträdande denna, i andra snarare fristående i förhållande till denna. Utredningsverksamheten har sålunda nästan helt och hållet lagts å intendenten. Men samtidigt har han tillerkänts ett starkt inflytande över den beslutande myndigheten. Sålunda skall taxerings- intendenten enligt 62 5 förslaget (jämför även 55 å) kunna meddela taxe- ringsnämnd anvisningar, och enligt 57 ä 4 mom. förslaget äger han del- taga i taxeringsnämndens överläggningar. Enligt 69 5 skall allmänt ombud liksom nu närvara vid prövningsnämnds sammanträden med yttrande- rätt ; hans frånvaro skall dock enligt motiven icke utgöra hinder för nämn— den att överlägga. Det allmänna ombudet, som sålunda förutsättes regel- mässigt skola närvara, måste härigenom få ett starkt inflytande i pröv- ningsnämnden, vilket enligt förslaget blir desto mera markant som den skattskyldige berövas sin rätt att komma tillstädes och utveckla sin talan. Som redan påpekats har resultatet av skattelagssakkunnigas uppläggning i förevarande avseende blivit att förslaget utmärkes av en tendens att för— skjuta tyngdpunkten i taxeringsförfarandet från den beslutande myndig- heten till fördel för ett utanförstående organ av svårbestämbar art.

Sveriges akademikers centralorganisation finner det angeläget att taxe- ringsintendenten icke ges tillfälle att inverka på prövningsnämndernas ställningstaganden i den skattskyldiges frånvaro.

Flera remissorgan anser att allmänt ombuds ändringssökande hos pröv- ningsnämnden enligt förslaget bör likställas med den skattskyldiges niot- svarande hemställan om ändring och betecknas icke som framställning utan som besvär.

Taxeringsarbetet i första instans

Allmänna synpunkter

Vid remissbehandlingen av 1950 års skattelagssakkunnigas förslag höjdes åtskilliga röster för att uppskjuta reformen av taxeringsorganisationen. Ståndpunkten motiverades med att man borde avvakta statens organisa— tionsnämnds undersökning rörande hålkortssystem för debitering och längd- föring inom skatteväsendet, varefter en omprövning av taxeringsorganisa- tionen i samband med frågan om uppbördsväsendets omorganisation borde verkställas.

Enligt inhämtade upplysningar avser den pågående undersökningen att utröna möjligheterna att införa hålkortssystem såväl inom folkbokförings- väsendet som inom uppbördsväsendet. I förra avseendet skall hålkorts— registren omfatta kyrkobokförda personer, sådana fysiska personer som beskattas i annan kommun än hemortskommunen, sådana juridiska per- soner som skall beskattas samt fastigheter. Dessa register avses skola ersätta de nuvarande tryckande registren. Hålkortssystemet inom uppbördsväsendet skall bygga på folkbokföringens hålkortsregister. Med hjälp av för olika arbetsuppgifter framställda hålkort eller av hålkort, tillhörande folkbok- föringsväsendet, skall åtskilliga arbetsuppgifter, avseende uträkning, debi— tering och redovisning av preliminär, slutlig och tillkommande skatt kunna utföras maskinellt. Även taxerings- och debiteringslängder avses skola fram- ställas maskinellt på grundval av hålkorten.

Av åtskilliga anledningar torde det inte vara möjligt att den maskinella debiteringen m. m. utföres hos de lokala skattemyndigheterna; den minsta enhet som torde komma i fråga är länet. Tänkbart är att för mindre län gemensamma maskincentraler i särskilda fall måste inrättas för att på ett ekonomiskt sätt utnyttja maskinutrustningen.

Ett genomförande av vad sålunda planeras torde i mycket hög grad komma att påverka såväl länsstyrelsernas som de lokala skattemyndig- heternas och taxeringsmyndigheternas arbetsuppgifter och synes komma att medföra en omorganisation av uppbördsväsendet.

Undersökningen har fortskridit så långt att i detalj utrönts hur hålkorts- metoden bör utnyttjas och vilka arbetsuppgifter, som därigenom bör utfö- ras. Inom ett fögderi pågår försöksverksamhet i enlighet härmed.

Enligt inhämtade upplysningar kan förslag rörande spörsmålets tekniska lösning väntas föreligga i slutet av 1956. Härefter torde frågan om införande av hålkortssystemet i folkbokförings— och uppbördsväsendet bliva föremål

för utredning genom särskilda sakkunniga. Överslagsvis kan beräknas att de planerade ändringarna i uppbördsväsendet kan komma till stånd först i början av 1960-talet. Sammankopplas frågan om taxeringsorganisationen härmed, synes utbyggnaden av denna kunna ta sin början först vid nämnda tid. Intill dess skulle endast som ett provisorium kunna företagas en för- stärkning av den nuvarande taxeringsorganisationen.

År 1943 företogs efter förslag av beskattningsorganisationssakkunniga en sådan förstärkning, vilken undan för undan visat sig alltmer otillräcklig. Av skattelagssakkunnigas utredning framgår att mycket väsentliga brister vid- låder arbetet i första instans. Flertalet remissmyndigheter har i detta hän- seende samma uppfattning. En genomgripande omorganisation av taxerings- väsendet synes med hänsyn härtill omedelbart aktuell. Härtill kommer att resultatet av undersökningarna rörande användning av hålkort i folkbok- förings- och uppbördsväsendet ännu inte kan slutgiltigt bedömas. Det torde inte ens kunna förutsägas om ett sådant system verkligen kommer till stånd.

Under sådana omständigheter torde det inte föreligga skäl att med hän- syn till de berörda planerna underlåta att vidtaga den omorganisation av taxeringsväsendet, som ur andra synpunkter kan vara önskvärd. Skulle planerna på hålkortssystem för uppbördsväsendet komma att genomföras, är det inte uteslutet att taxeringsorganisationen bör bli föremål för ny översyn i samband med den omorganisation av uppbördsväsendet, som då kan komma i fråga.

Vissa av remissinstanserna har i yttranden över skattelagssakkunnigas förslag beklagat att organisationen av taxerings- och uppbördsväsendet under de sista 50 åren städse prövats var för sig, ehuru det intima sam- band, som råder mellan taxering och upphörd, bort medföra en samordning.

Påpekandet synes berättigat. Vid utarbetande av de förslag, som nedan framlägges, har också eftersträvats största möjliga hänsyn till att debite- rings- och uppbördsverksamheten icke skall störas utan tvärtom i möjligaste mån underlättas. Att ingå på frågan om möjligheten att närmare än som skett samordna, administrativt sett, taxerings- och uppbördsväsendet faller emellertid utanför vårt uppdrag.

De brister, som vidlåder taxeringsarbetet i första instans, visar sig som skattelagssakkunniga framhållit framför allt däri att stora inkomst- och förmögenhetsbelopp undgår taxering och att statens fiskaliska intressen sålunda inte behörigen tillvaratages. Det bör emellertid betonas, att bris- terna även är till förfång för de skattskyldiga. Hit hör t. ex. omotiverade skönstaxeringar, avvikelser från självdeklarationer utan tillräcklig utred- ning m. m. Sådana brister vållar onödig irritation och medför besvär och kostnader för den skattskyldige, som tvingas överklaga taxeringen. Vad nu sagts ger vid handen att organisation och förfarande måste anordnas så att såväl det fiskaliska intresset som rättssäkerhetskravet blir bättre till- godosedda än hittills.

Skattelagssakkunniga har —— med instämmande från de flesta remiss— instanserna funnit bristerna i taxeringsarbetet i första instans vara att hänföra dels till att arbetet utföres som bisyssla av personer, som i stor utsträckning inte har någon särskild utbildning för sitt uppdrag, dels till att arbetet måste utföras under alltför kort tid. Häri har de sakkunniga funnit anvisning om hur bristerna skall avhjälpas, nämligen genom att upp— draga arbetet åt heltidsanställda, särskilt utbildade tjänstemän och genom att förlänga tiden. Redan här torde böra framhållas, att om det befinnes att tjänstemannataxering bör införas, kan en förlängning av tiden inte undgås. Eljest skulle antalet tjänstemän bli orimligt stort och vidare skulle uppstå svårlösta problem rörande dessa tjänstemäns sysselsättning under övrig del av året.

Skattelagssakkunniga har vidare visat att en betydande underdeklaration förekommer. Erfarenheten visar, att effektivt arbetande taxeringsmän kan framtaga stora odeklarerade belopp. Redan tillvaron av en effektiv organi- sation bör vara ägnad att förbättra deklarationsuppgifterna. Denna indi- rekta verkan är inte den minst viktiga. Att åter åstadkomma en organisa- tion av sådan kvalitet och omfattning att underdeklaration skulle på det hela taget försvinna torde vara utsiktslöst. Man torde kunna utgå från att ju mer marginalen för underdeklaration inskränkes genom en effektivare organisation desto svårare och dyrbarare blir det att ytterligare inskränka på det utrymme för underdeklaration, som alltjämt kvarstår. Både statens ekonomiska intresse och den enskildes krav på rättssäkerhet medför emel- lertid att man icke bör alltför mycket tveka inför de ökade kostnader en ny taxeringsorganisation kan komma att medföra. Samtidigt bör emellertid hållas i minne att organisationsproblemet till en avsevärd del utgör en avvägningsfråga, där det gäller att väga vad som genom en förbättrad orga- nisation kan ernås i form av ökade skatteintäkter samt riktigare och jäm- nare taxeringar .mot en mer omfattande och kostnadskrävande administra- tion.

Taxeringsorganisationen i första instans T jänstemannataxering

Av skattelagssakkunnigas förslag och remissyttrandena däröver framgår att enighet råder om behovet av en förstärkning av taxeringsorganisationen i första instans.

De sakkunniga föreslog under hänvisning till att grundläggande svag— heter i det nuvarande systemet var att arbetet i första instans konstruerats som en bisyssla och att denna bisyssla i betydande omfattning måst anför- tros personer utan tillräcklig utbildning för uppgiften att arbetet skulle överflyttas på en kår av heltidsanställda tjänstemän.

En stor majoritet bland remissinstanserna tillstyrkte förslaget härut- innan eller lämnade det utan erinran, medan en grupp förordade att den

nuvarande organisationen skulle bibehållas med den förstärkningen att till underlättande av ordförandenas och kronoombudens arbete skulle tillhanda- hållas biträdeshjälp för rutinarbete och kvalificerad hjälp för granskning av mer invecklade taxeringsfall.

Det framhölls därvid att en sådan förstärkning av den nuvarande orga- nisationen skulle ställa sig avsevärt billigare för det allmänna. Den nu— varande organisationen ansågs mindre tungrodd än den föreslagna; olämp- liga funktionärer kunde t. ex. utan svårighet avlägsnas. För ett sådant provisorium talade också att man borde avvakta lösningen av frågan om begagnande av hålkortssystem i uppbördsväsendet innan en slutlig regle- ring av taxeringsväsendet företogs. Såväl av myndigheter, som tillstyrkt förslaget om införande av tjänstemannataxering, som av övriga uttalades härjänite farhågor för att lekmannainflytandet inom taxeringsnämnderna skulle minskas eller bli allenast skenbart.

Det må erinras om att i de för oss lämnade direktiven föredragande de- partementschefen givit ett mycket klart uttryck för den uppfattningen, att lösningen av frågan 0111 en förbättrad taxeringsorganisation i första instans måste vinnas genom någon form av tjänstemannataxering.

De skäl, som talar för införande av tjänstemannataxering, har synts även oss mycket vägande. Till undvikande av missförstånd må framhållas, att vi med tjänstemannataxering inte avser annat än att utredning och expedi- tionellt arbete utföres av tjänstemän. Beslutanderätten bör, såsom närmare utvecklas i det följande, alltjämt ligga hos taxeringsnämnder med för— troendevalda ledamöter. Vi har kommit till den uppfattningen att en tjänste- mannataxering i denna bemärkelse är ägnad att snarare öka än minska dessa ledamöters inflytande.

Det ekonomiska livets och skattelagstiftningens tilltagande komplicering är sådan, att granskningsuppgifterna och det tekniska arbete, som fordras för taxeringen, icke längre torde tillfredsställande kunna behärskas av personer, som —— ofta utan särskild utbildning sysslar härmed endast en kortare tid av året. Bristande kunskap och träning medför förluster för det allmänna och icke sällan rättsförluster för de skattskyldiga. Enbart en förlängning av tiden för taxeringsarbetet synes icke tillräcklig för att bota de här anmärkta bristerna; en sådan åtgärd kan knappast ersätta vad som brister i kunskap och teknisk rutin.

Den biträdeshjälp för rutinarbeten, som, därest den nuvarande organisa- tionen skulle bibehållas, behöver tillhandahållas ordförandena, synes förut— sätta inrättande av en särskild kår av heltidsanställda biträden. De göromål det här är fråga om, t. ex. längdföring, är av sådan art att de fordrar en insikt och träning, som knappast kan föreligga hos tillfälligt anställd personal. Kvalificerad hjälp för svårare taxeringsfall är redan nu avsedd att lämnas av de nuvarande taxeringskonsulenterna. Trots detta förekom— mer de av skattelagssakkunniga påtalade bristerna i taxeringsarbetet. Det

kan därför ifrågasättas om inte ett bibehållande av den nuvarande organisa- tionen förutsätter heltidsanställda konsulenter för de svårare taxerings— fallen. Om man emellertid även med bibehållande av den nuvarande orga- nisationen skulle tvingas anställa tjänstemän för såväl rutinarbete som granskningsuppgifter synes det mest rationellt att på en gång ta steget fullt ut och införa tjänstemannataxering i nyss antydd mening.

En omständighet som särskilt talar för anställande av tjänstemän för både gransknings- och rutinuppgifter är ordförandens ställning i den nu- varande organisationen. Välbekant torde vara att kronoombudsinstitutionen icke fungerar på sätt ursprungligen avsetts. I själva verket torde kronoom- budet regelmässigt endast intaga ställningen av biträde åt ordföranden. Ord- föranden uppbär sålunda även de funktioner, som avsetts skola tillkomma kronoombudet bl. a. den att tillvarataga det allmännas intresse. Detta jämte den omständigheten att ordföranden merendels själv utför undersöknings- och kontrollarbetet torde i viss omfattning ha medfört att allmänhetens tilltro till ordförandens och nämndens opartiskhet på ett betänkligt sätt rubbats och en radikal förändring av ordförandens ställning synes därför nödvändig.

Om en förlängning av tiden för taxeringsarbetet skall kunna ske, måste iakttagas att prövningsnämndens arbete inte förhindras eller fördröjes. Vid en förlängning av tiden får man utgå från att arbetet med samma års taxe- ring skall fortgå samtidigt i båda instanserna. För att detta skall bliva möjligt fordras en noggrann ordning och reda i fråga om det expeditionella i första instans och vidare är det nödvändigt, att en ganska stark central ledning av taxeringsarbetet inom länet kan göra sig gällande. Detta torde endast kunna uppnås om tjänstemannataxering införes.

Under de senare åren har allmänt framhållits svårigheterna att rekrytera ordföranden och kronoombud. Även om den nuvarande organisationen för- stärkes med biträden och viss kvalificerad hjälp ställes till förfogande synes uppdragen fortfarande komma att vara tyngande, besvärliga och framför allt på grund av ordförandens dubbelställning obehagliga. Man synes därför kunna förutsätta, att rekryteringssvårigheterna alltjämt skulle bestå.

De ovan angivna skälen har övertygat oss om att tiden nu är mogen att införa tjänstemannataxering.

Taxeringsnämnderna

I taxeringsnämndernas organisation och sammansättning torde anled- ning icke föreligga att företa andra ändringar än vad som kan följa av att vi förordar tjänstemannataxering. Eftersom såsom av det följande framgår —— den tjänsteman, som har att biträda taxeringsnämnden, bl. a. får till uppgift att bevaka det allmännas intressen, är det inte längre nödvän- digt att länsstyrelsen utser mer än en ledamot i nämnden, ordföranden.

Ordförande i taxeringsnämnden bör utses på samma sätt och efter samma grunder som hittills. Då i taxeringsnämndens arbete kommer att deltaga

en taxeringsintendenten underställd befattningshavare synes det knappast lämpligt att till ordförande utse annan vid länsstyrelsens taxeringssektion anställd tjänsteman. Detta kunde nämligen ge sken av att taxeringen fast— ställdes av dessa båda tjänstemän och kanske också i realiteten verka min- skande på nämndens inflytande. Principen bör med andra ord vara att till ordförande utses någon betrodd och med ortserfarenhet utrustad person, som inte har att i sin ordinarie verksamhet syssla med taxeringsarbete. Att vi inte velat direkt inskriva en regel härom i taxeringsförordningen sam- manhänger med att undantagsvis och alldeles särskilt under ett övergångs— skede länsstyrelserna bör ha möjlighet att mera fritt utse ordförande i taxeringsnämnd.

som nedan framhålles —— ordförandens uppgifter kommer att reduceras högst väsentligt, bör det för uppdraget utgående arvodet avvägas med hänsyn härtill. Den nuvarande synnerligen invecklade och arbetskrä- vande metoden att fastställa arvodena bör avskaffas. Arvodena föreslås skola utgå med för varje distrikt av länsstyrelsen för perioder om fem år fastställt belopp.

De nuvarande uppdragen som taxeringskonsulenter skulle bortfalla. Där— emot bör anordningen att en kommunalvald ledamot skall ha rätt att gran- ska deklarationerna bibehållas. Såväl ur praktisk synpunkt som med hän- syn till rättssäkerheten kan ifrågasättas om icke en sådan granskning borde göras obligatorisk. Praktiskt skulle härmed kunna vinnas att föredragningen i taxeringsnämnden av enklare taxeringar, om vilka såväl ordföranden och taxeringsassistenten som den granskande ledamoten är ense, skulle kunna förenklas t. ex. därhän att endast upprättade underrättelser om av- vikelser från självdeklarationer föredrogs. Ur rättssäkerhetssynpunkt vun- nes att ytterligare en kontroll av taxeringsassistentens arbete — utöver den som den opartiske ordföranden presterat — tillkomme. Vi har emellertid funnit, att risken att fördröja taxeringsnämndens arbete skulle bli alltför stor om denna granskningsskyldighet gjordes obligatorisk och har därför stannat vid att bibehålla vad som nu gäller.

Tjänstemännen

Den tjänstemannaorganisation som bör inrättas för taxeringsarbetet i första instans skall, med bortseende självfallet från själva fastställandet av taxeringarna, i princip övertaga allt det arbete som hittills åvilat ordfö- rande, kronoombud och taxeringskonsulenter. Som i åtskilliga samman— hang framhållits består detta av i kvalitativt hänseende vitt skilda upp- gifter. Åtskilligt utgöres av sådant som inom statsförvaltningen i övrigt brukar anförtros tjänstemän i biträdesställning. Hit hör t. ex. mottagande, sortering och numrering av deklarationer, sortering av taxeringsuppgifter av olika slag, utskrift av meddelanden och underrättelser enligt formulär, längdföring, summering ävensom allehanda förekommande expeditions-

arbete. Mera kvalificerat är arbetet med granskning av deklarationer, ut- redningar och föredraguingen inom taxeringsnämnden. I synnerhet gäller det sistnämnda för arbetet inom särskilda taxeringsnämnder.

Organisationen bör anpassas efter arbetets art. Detta medför, att den bör omfatta tjänstemän i olika grader.

För rutinuppgifterna bör inrättas biträdestjänster, för gransknings- och utredningsarbetet och för föredragningen inom huvudsakligen de lokala taxeringsnämnderna tjänster i något högre lönegrad, motsvarande icke— ordinarie landskanslisttjänster, och slutligen för liknande uppgifter inom de särskilda taxeringsnämnderna tjänster, motsvarande de nuvarande taxe- ringsinspektörstjänsterna.

De båda senare grupperna av tjänstemän föreslås skola benämnas taxe- ringsassistenter respektive förste taxeringsassistenter.

Dessa tjänstemäns ställning i förhållande till taxeringsnämnderna skall något beröras. Tidigare har omnämnts att någon principiell förändring av taxeringsnämndernas befogenheter och uppgifter icke avses skola vidtagas. Under sådana omständigheter saknas också anledning att göra tjänste- männen till ledamöter av nämnderna. Härtill kommer att taxeringsassisten- terna, som avses i organisatoriskt hänseende skola som länsstyrelsetjänste- män närmast sortera under taxeringsintendenterna, rimligen inte bör få deltaga i besluten om taxering. I samma riktning verkar det av skattelags— sakkunniga framhållna skälet att härigenom undvikes att samma personer, som verkställer utredningar, också skulle ha att slutligt bedöma dem. Taxeringsassistenterna skall biträda taxeringsnämnderna. En närmare redogörelse för deras uppgifter återfinnes nedan under rubriken arbets- gången i första instans. Här bör emellertid framhållas, att av ordförandens uppgifter i huvudsak kommer att kvarstå endast uppgiften att föra ordet och leda förhandlingarna under sammanträdena. Det är emellertid uppen— bart att en energisk ordförande icke kommer att låta sig nöja härmed. För att rätt kunna fullgöra sin uppgift kan han finna det oundgängligt att före sammanträdet genomgå materialet. Härtill hör han givetvis ha möjlighet.

I taxeringsassistentens dubbelställning som biträde åt taxeringsnämnden och som representant för taxeringsintendenten ligger av lätt insedda skäl fröet till en konflikt. Om t. ex. taxeringsintendenten beordrat ingående granskning av någon grupp av näringsidkare medan taxeringsnämnden anser att taxeringsassistentens arbetskraft bättre utnyttjas i annat hän- seende, uppkommer en sådan. Det kan också inträffa, att nämnden för taxering enligt vad taxeringsassistenten föreslagit fordrar en utredning, som med hänsyn till hans andra arbetsuppgifter svårligen skulle kunna medhinnas. Vidare kan förutses att ordföranden under sin förhandsgransk— ning anser sig upptäcka brister i utredningen, som enligt hans mening bör avhjälpas. Vi föreslår att taxeringsassistenten såtillvida skall vara under- ordnad ordföranden och taxeringsnämnden som han skall vara skyldig in-

förskaffa av dem begärd utredning. Som ett remedium mot att denna direktivrätt utnyttjas på oriktigt sätt bör emellertid taxeringsassistenten ha möjlighet att hos taxeringsintendenten hemställa om besked, huruvida de av nämnden önskade upplysningarna kan anses behövliga för åsättande av en riktig taxering. Därest denne finner dem obehövliga eller irrelevanta skall taxeringsassistenten kunna överlämna taxeringen till nämnden för bedömande, varvid naturligen nämnden har att fritt pröva taxeringen.

Konfliktsituationer av den art ovan beskrivits kan uppkomma; anled- ning att befara att de skall bli vanliga finnes inte.

Med frågan om taxeringsassistentens ställning i förhållande till ord- föranden och taxeringsnämnden sammanhänger nära förfarandet, då taxe- ringsassistentens förslag till taxering inte följts. Han bör åläggas att i sådana fall till protokollet låta anteckna de skattskyldiga, beträffande vilka hans förslag till taxering inte följts.

Taxeringsassistenterna skall som ovan framhållits vara tjänstemän vid länsstyrelserna och närmast sortera under taxeringsintendenten. De biträden däremot som skall tillhandagå assistenterna med rutinuppgifter och expedi- tionella göromål bör enligt vårt förmenande vara tjänstemän hos de lokala skattemyndigheterna. Anordningen kan i förstone synas ganska egenartad och förefalla irrationell. Den är emellertid grundad på vår ståndpunkt i fråga om den lokala placeringen av taxeringsorganisationen i första instans och på följande skäl.

Ända sedan den nya fögderiindelningen tillkom år 1946 har ett av de svårare problemen då det gällt att beräkna behovet av arbetskraft för de lokala skattemyndigheterna varit att dessa myndigheters arbetsbörda varit mycket ojämnt fördelad över året. Efter en betydande anhopning av göro— mål under senare halvåret, som varar till dess preliminärdebetsedlarna expedierats i slutet av februari, inträder på häradsskrivarkontoren i mars en period, kännetecknad av relativt liten arbetsbörda. Först i slutet av maj, då de nya taxeringslängderna inkommer från taxeringsnämndsord- förandena, stegras arbetsbördan ånyo. Härtill har hänsyn tagits vid be— stämmandet av antalet biträdestjänster på varje fögderi. Antalet har helt naturligt inte kunnat bestämmas efter arbetskraftsbehovet under de perio- der arbetsbördan är störst, ty detta skulle medfört överorganisation under de tider arbetsbördan är mindre, men å andra sidan har antalet heller icke kunnat bestämmas efter arbetskraftsbehovet under den relativt korta del av året då detta varit fallet. Följden har blivit att under perioden mars—maj föreligger en viss arbetskraftsreserv å fögderierna medan ett behov av till- fällig arbetskraft yppar sig framför allt under senare halvåret. Om möjlig— heten att utnyttja denna arbetskraftsreserv och samtidigt utjämna härads- skrivarnas arbetsbörda har landskamreraren Alarik Wigert i sin den 17 december 1952 avlämnade promemoria angående fögderiindelningen och häradsskrivarkontorens organisation anfört följande.

Det förhåller sig nämligen så att taxeringsperioden huvudsakligen infaller under den för häradsskrivarna och deras biträden minst arbetstyngda tiden av året. Man borde därför kunna utnyttja häradsskrivarnas kompetens och erfaren- het för taxeringsarbetet; under taxeringsintendenten och efter hans anvisningar kunde häradsskrivarna handhava ledningen av taxeringsnämndernas arbete inom fögderiet och själva utföra mera kvalificerade taxeringsgöromål. Personalen å kontoren kunde handhava de mera tekniska göromålen, såsom sortering, sum- mering och längdföring. Om en sådan, ganska enkel reform komme till stånd, skulle taxeringsorganisationen väsentligen stärkas, i det att ordförande och krono- ombud komme att befrias från rutinarbete och finge ägna sin tid helt åt den betydelsefulla men nu föga effektivt bedrivna granskningen av deklarationer och andra uppgifter. För organisationen å häradsskrivarkontoren skulle den angivna anordningen också vara till fördel. En utjämning av arbetsbördan skulle nämli- gen vinnas, personalbehovet skulle kunna beräknas efter jämn sysselsättning hela året och beroendet av tillfällig arbetshjälp eller övertidsarbete väsentligen minskas.

W'igert ansåg emellertid frågan falla utanför sitt uppdrag och framlade inte något förslag.

I en inom inrikesdepartementet år 1954 upprättad promemoria angående återbesättande av landskanslisttjänster inom fögderierna lämnas en redogö- relse för den inverkan på häradsskrivarnas arbetsbörda de senaste årens lagstiftning på olika områden haft och kommer att få. Därefter anföres.

Trots att den ojämna arbetsbelastningen ganska tidigt uppmärksammats måste det konstateras, att denna olägenhet icke avlägsnats utan tvärtom förvärrats ge- nom de senaste årens ändringar och nyheter på häradsskrivarnas arbetsområde.

Olägenheten synes icke kunna avlägsnas genom att de nuvarande arbetsupp- gifterna utspridas; det återstår då att söka ytterligare arbetsuppgifter, som i hu- vudsak täcka vårmånaderna. Den omständigheten att den totala arbetsmängden blir större saknar i och för sig betydelse, om tillräckligt med personal ställes till förfogande. Mycket nära till hands ligger då den av Wigert förordade lösningen. I 1950 års skattelagssakkunnigas förslag har uttalats, att taxeringskonsulenterna borde i organisatoriskt hänseende vara knutna till länsstyrelsernas taxerings- avdelningar. Det vore emellertid ägnat att förvåna om icke i remissyttrandena framkommer förslag att knyta dem till fögderierna. Åtskilliga fördelar vore här— igenom att vinna t. ex. en viss ortskännedom, av betydelse icke blott vid gransk- ningen utan jämväl vid sorteringen av materialet. De svårigheter att skaffa loka- ler åt en så pass stor kår, som taxeringskonsulenterna och deras biträden skulle utgöra, förefalla också lättare att lösa om den uppspaltas på fögderierna.

Även med den konstruktion av taxeringsorganisationen i första instans, som här förordas, bör rimligen de hos häradsskrivarna redan anställda biträdena tas i anspråk för taxeringsarbetet i den mån så kan ske. Det för- håller sig också så att den kvantitet av biträdesarbete, som måste utföras innan deklarationerna kan övertagas av taxeringsassistenten för granskning, är Väl så stor som den som återstår sedan taxeringen fastställts. Vidare är det ytterst viktigt att det förberedande biträdesarbetet utföres så snabbt som möjligt så att det egentliga granskningsarbetet kan komma igång. Behovet av arbetskraft i biträdesställning torde därför vara störst i början

av taxeringsperioden. Under den senare delen av taxeringsperioden vi föreslår som av det följande framgår en förlängning av denna till den 1 oktober minskar efter hand behovet av sådan arbetskraft. Efter den 1 oktober kommer biträdena att behöva anlitas endast i ganska ringa utsträck- ning för efterarbete.

Försöker man nu inrätta taxeringsorganisationen fristående från de 10- kala skattemyndigheterna uppkommer alldeles samma problem vid beräk- ningen av behovet av biträden som det vid häradsskrivarorganisationen alltjämt aktuella. Skillnaden är den att då behovet av biträden är som störst i taxeringsarbetet är det minst å fögderierna och tvärtom. Rimligen bör biträdesfrågan inom båda områdena lösas så att tillfälligt överflödig ar- betskraft kan insättas där den behövs. Omöjligt är det naturligen inte att beräkna biträdesbehovet även för en fristående taxeringsorganisation med hänsyn till den arbetskraftsreserv, som kan finnas inom häradsskrivarorga— nisationen. En sådan organisation skulle emellertid medföra att vissa tider av året komme för taxeringsarbete att disponeras taxeringsbiträden jämte häradsskrivarbiträden medan under andra tider för häradsskrivaruppgif- ter skulle utnyttjas utom häradsskrivarens egna biträden också taxerings— biträden. Härtill kommer att antalet taxeringsbiträden per fögderi torde bli ganska litet; arbetet för biträdena blir ensartat och någon möjlighet att för dem inrätta befordringstjänster skulle knappast föreligga. Det skulle under sådana omständigheter bli svårt att behålla de dugliga biträdena vid organisationen.

Svårigheterna löses om man förstärker häradsskrivarorganisationen med det antal biträden som motsvarar behovet för taxeringsarbete. Samtidigt skulle häradsskrivaren åläggas att tillhandahålla taxeringsassistenten be- hövligt antal biträden för taxeringsarbetet. Under den tid dessa biträden sysslar med sådant arbete skulle de stå under ledning av vederbörande taxe— ringsassistent. På detta sätt kommer de nyanställda biträdena in i en redan existerande biträdeskår med normala befordringsmöjligheter. Även om de arbetsuppgifter, som avses skola tillkomma taxeringsbiträdena, i regel är ganska enkla förekommer likväl däribland sådana av högre kvalitet. Genom anslutningen till den större organisationen möter inte något hinder att för sådana uppgifter avdela biträden av högre grad än kontorsbiträden.

Vissa möjligheter till konflikter rymmes ovedersägligen inom en orga— nisation som den föreslagna. Det kan t. ex. inträffa att häradsskrivaren under åberopande av sina arbetsuppgifter vägrar att tillhandahålla taxe— ringsassistenten tillräcklig biträdeshjälp; tänkas kan också att taxerings- assistenten bedriver arbetet så att onödigt stort antal biträden behövs eller att biträdena uppehålles för länge vid taxeringsarbetet. Eftersom både hä- radsskrivare och taxeringsassistent är underställda länsstyrelsen bör re- mediet häremot vara anmälan till vederbörande taxeringsinspektör för in- gripande av taxeringsintendenten respektive till den länsassessor, som är

chef för uppbördssektionen. Vi förutsätter emellertid att sådana situationer skall uppkomma rent undantagsvis. De båda tjänstemännen har nämligen var ur sin särskilda synpunkt allt intresse av att taxeringsarbetet verkställes snabbt och riktigt.

Med ett visst fog kan den frågan ställas, varför inte taxeringsassisten- terna skall underställas häradsskrivarna, liksom biträdena. Anledningen härtill är att det måste anses vara av största vikt att taxeringsassistenterna sorterar under taxeringssektionen och står under taxeringsintendentens led— ning. Taxeringsassistenterna måste av taxeringsintendenten kunna åläggas att i sitt gransknings- och utredningsarbete följa intendentens direktiv. Detta är en ofrånkomlig förutsättning för enhetlighet och effektivitet; taxe- ringsintendenten är ju även den som, under landshövdingen, har att svara för taxeringsarbetets ändamålsenliga bedrivande inom länet. Härtill kom- mer följande. Häradsskrivare sorterar närmast under uppbördssektionen och därigenom under landskamreraren. Med hänsyn till angelägenheten av att fastlägga prövningsnämndens ställning såsom en verklig prövningsinstans med en objektivitet, som inte av de skattskyldiga kan ifrågasättas, vore det föga önskvärt med en ordning enligt vilken taxeringsassistenterna i sin utredande verksamhet ytterst sorterade under prövningsnämndens ord- förande.

Det bör vidare uppmärksammas att den organisation för taxeringsarbetet, som nu föreslås,_skall gälla jämväl för städerna med egen uppbördsförvalt— ning. I dessa städer har hittills åtskilligt av det arbete, som nu avses skola ombesörjas av biträden, verkställts av personal vid uppbördsverken. Den omfattning, vari detta sker, varierar för de olika städerna. Vi tillåter oss i detta hänseende hänvisa till vad landskamreraren Harald Whitefield an- fört i sin den 31 januari 1949 avlämnade utredning med förslag angående rätt för kommun att träffa särskilda anstalter för taxeringsarbetet (sten- cilerad, sid. 53 ff). Det synes oklokt att rubba på denna redan existerande biträdesorganisation. Å andra sidan bör även i dessa städer de granskande tjänstemännen —— taxeringsassistenterna _— vara statstjänstemän; detta lig— ger också i linje med att kostnaderna för ersättningar åt taxeringsnämnds- ordförande och kronoombud även i de berörda städerna hittills bestritts av statsverket.

Placering

Här synes endast behöva övervägas om den lokala taxeringsorganisatio- nen skall placeras vid länsstyrelsen eller hos de lokala skattemyndigheterna.

Fördelarna med en centralisering av den lokala taxeringsorganisationen till länsstyrelsen är framför allt att övervakningen och lednin 11 från taxe— ringsintendentens sida härigenom skulle gå lättare och smidigare. Utbild— ningen av nya taxeringsassistenter skulle också underlättas och dessa skulle i svårare taxeringsfall utan omgång kunna erhålla råd och hjälp. Under se-

nare delen av beskattningsåret, då taxeringen i första instans avslutats, skulle taxeringsassistenterna kunna tas i anspråk för arbetsuppgifter inom taxeringssektionen.

För en placering hos de lokala skattemyndigheterna talar huvudsakligen följande skäl. I granskningsarbetet blir den nya personalen beroende eller betjänt av tillgång till mantals- och taxeringslängder, som finnes tillgäng— liga såväl på länsstyrelsen som hos de lokala skattemyndigheterna, men dessutom av deklarationer för preliminär taxering, arbetsgivarregister, lag- fartsförteckningar, debiteringslängder, jordregisterutdrag 111. fl. handlingar, vilka endast finnes hos den lokala skattemyndigheten. Tidsödande resor till och från sammanträden behöver inte förekomma, därest assistenten är pla- cerad vid den lokala skattemyndigheten och har sin bostad i orten. Man torde kunna utgå från att sammanträdena i vart fall såvitt det gäller södra och mellersta Sverige regelmässigt kan hållas på den lokala skatte— myndighetens kontor.

En placering i orten medför därjämte att kommunikationen med de skatt— skyldiga i hög grad underlättas. Detta är till förmån såväl för taxeringsassi- stenten som—i måhända ännu högre grad— för de skattskyldiga. Erinras bör om den vikt, som vid införandet år 1946 av den nya fögderiindelningen fästes vid att »de skattskyldiga utan alltför stora svårigheter kunna komma i personlig förbindelse med vederbörande häradsskrivare». Senare har också betygats, att just denna omständighet medfört att uppbördsreformen kunnat genomföras utan alltför stora svårigheter. Även om den förändring av taxe- ringsorganisationen, som nu föreslås, icke är av samma genomgripande na— tur, synes likväl placeringen ute i orterna vara en åtgärd av servicenatur gentemot de enskilda medborgarna, som det allmänna bör vidtaga. Vi är benägna att uttala, att ett lyckligt genomförande av en ny taxeringsorga— nisation förutsätter en decentralisering.

Vad nu anförts är huvudskälen för förslaget om placering hos de lokala skattemyndigheterna. Ytterligare skäl talar emellertid härför.

Taxeringsassistentens utredningsarbete måste i hög grad underlättas då han lättare kommer att ha tillgång till de vanliga upplysningskällorna såsom arbetsgivare och indrivningsmyndigheter. Vidare kan han utan svårighet förvärva den orts- och personkännedom, som åtminstone i landsbygds— distrikt är en förutsättning för en riktig taxering. Genom placeringen hos en redan i ortens förhållanden insatt tjänsteman kan man förvänta att taxe— ringsassistenten icke ens i början av sin tjänstgöring behöver stå främmande för dessa.

Placeringen vid de lokala skattemyndigheterna torde därjämte medföra att lokalfrågål'n lättare kan lösas. I många fall torde de lokala skattemyn— digheterna redan disponera över utrymmen, som medger inplacering av det antal tjänstemän varom här är fråga. Där så inte är fallet får ökat utrymme tillföras de lokala skattemyndigheterna; detta torde vara mindre svårt än

att genomföra den mycket väsentliga ökning av länsstyrelsernas lokalut- rymmen, som det andra alternativet förutsätter. Det må i sammanhanget erinras, att den övergångstid, under vilken organisationen är avsedd att genomföras, medför att hela lokalfrågan inte omedelbart måste lösas.

Ytterligare en omständighet som i sin mån bidragit till att en huvud- saklig förläggning av taxeringsorganisationen till de lokala skattemyndig— heterna förordas är det pågående, i statens organisationsnämnds regi be- drivna försöket att debitera skatt med hjälp av hålkortsmaskiner. Visser- ligen saknas ännu möjlighet att överblicka följderna av att införa en sådan ordning, men så mycket kan sägas, att de för häradsskrivarorganisationen skulle bliva av genomgripande betydelse. Därigenom skulle nämligen hä- radsskrivarna komma att befrias från hela det komplex av arbetsuppgifter, som sammanhänger med debitering av skatt och utfärdande av debetsedlar. Fortfarande skulle emellertid en organisation av lokala skattemyndigheter vara behövlig; åtskilliga av deras uppgifter är nämligen sådana att de inte kan mekaniseras —— här behöver endast omnämnas jämkning av preliminär skatt och beviljande av anstånd med erläggande av skatt —— och vidare före- faller det alltjämt sannolikt att vid en centralisering av debiteringsuppgif— terna behov kommer att finnas av en lokal skattemyndighet, till vilken de skattskyldiga utan alltför stor omgång kan-vända sig. Införes hålkortsdebi- teringen torde detta medföra att de lokala skattemyndigheterna kan ut- nyttjas för delvis nya uppgifter. En placering av den föreslagna taxerings- organisationen vid de lokala skattemyndigheterna framstår även mot denna bakgrund som särskilt motiverad.

Med placeringen hos de lokala skattemyndigheterna följer icke att hä- radsskrivarna skall ta del i eller öva inflytande på taxeringsarbetet. Undan- tagsvis kan så bli fallet, nämligen efter särskilt uppdrag, meddelat med stöd av föreskriften i 107 & nuvarande taxeringsförordning.

De ovan angivna skälen för en placering av den föreslagna taxerings— organisationen hos de lokala skattemyndigheterna har emellertid, då det gäller taxering av bolag eller andra juridiska personer, inte samma bety- delse som då fråga är om fysiska personers taxering. Orts- och personkänne— domen har härvid icke samma värde; inte heller de i det föregående om- nämnda handlingarna angående preliminärskatten m. m. Däremot finnes på länsstyrelsen tillgång till t. ex. föreningsregistret. Ofta förhåller det sig så att huvudparten av bolagen har sitt säte i residensstaden och en placering där av de tjänstemän som sysslar med taxering i första instans av bolag ter sig ur den synpunkten naturlig. Vidare uppkommer härvid ej sällan problem, för vilkas lösning den vid taxeringssektionen förefintliga sakkun- skapen kan behöva anlitas. Vid länsstyrelserna förvaras också de juridiska personernas deklarationer för tidigare år. Det förekommer t. ex. i samband med avskrivningsfrågor att deklarationer för åtskilliga år tillbaka måste genomgås.

På grund av vad nu anförts har vi funnit att av den nya organisationen bör förste taxeringsassistenterna och deras biträden placeras vid länssty- relsen och övriga tjänstemän vid de lokala skattemyndigheterna.

Antalet tjänstemän

Det behövliga antalet taxeringsassistenter har endast överslagsvis kunnat beräknas. Utgångspunkten har härvid varit att en taxeringsassistent under den förlängda taxeringsperiod, som föreslås, bör kunna medhinna gransk- ning av 8—10000 deklarationer. Det bör betonas att detta endast är ett genomsnittstal; i vissa distrikt t. ex. särskilda rörelsedistrikt eller ren— odlade landsbygdsdistrikt bör antalet bli avsevärt mindre. Det är också tänkbart att antalet kan bli större 0111 materialet till övervägande del består av löntagardeklarationer. Om man förutsätter, att granskningen skulle kunna igångsättas den 1 mars och pågå till och med september innebär den antagna beräkningsgrunden att 60—80 deklarationer skulle granskas dag— ligen. Därvid har för semester och sjukdom avräknats en månad av tiden, varjämte hänsyn tagits till tiden för sammanträden. Även om åtskilliga av deklarationerna är enkla och taxeringsassistentens arbete med dessa i hu- vudsak består i att kollationera av biträdena utfört arbete torde man med hänsyn till den tid, som erfordras för granskningen av de mer invecklade fallen, inte genomsnittligt kunna räkna med större antal deklarationer per taxeringsassistent.

I detta sammanhang hör framhållas att antalet deklarationer per taxe— ringsdistrikt, som varierar högst avsevärt mellan länen (jfr tab. 5), spelar en viss roll vid bedömningen av den arbetsmängd, som kan i genomsnitt till- läggas en taxeringsassistent. Uppdelas deklarationerna på flera taxerings— nämnder är det oundvikligt att längre tid åtgår till sammanträdesdagar. Detta sammanhänger bl. a. med att sammanträdena med varje nämnd nöd- vändigt måste ta sin början med rutinåtgärder, i princip likartade för alla taxeringsnämnder. Hit hör t. ex. anteckning om närvaro, den föreskrivna uppläsningen av vissa paragrafer i taxeringsförordningen, genomgång och diskussion av utfärdade anvisningar för taxeringar och nyheter i skatte- lagstiftningen, av typfall m. m. Ju flera taxeringsnämnder ju större blir tidsförlusten.

1 den mån taxeringsassistenten nödgas företa resor till sammanträdes— orten —— och resorna får antagas bli flera om nämnderna är många —— upp— står ytterligare tidsförlust i samband med resan och med in- och uppackning av materialet.

För att taxeringsassistenten skall kunna ägna en så stor del av sin tid som möjligt åt granskning och utredning bör därför taxeringsdistrikten inte. vara alltför små. Å andra sidan kan de inte göras för stora, då härigenom nämndens orts- och personkännedom skulle försvagas, ledamöterna skulle betungas med alltför många sammanträden m. m.

Beräkningarna rörande antalet behövliga tjänstemän vilar på förutsätt- ningen att taxeringsdistrikt skall omfatta 2—3 000 deklarationer. Endast i undantagsfall t. ex. då fråga är om särskilda distrikt eller distrikt med stort antal jordbrukare— bör antalet deklarationer understiga 2 000.

Antalet allmänna deklarationer i hela riket år 1955 utgjorde i runt tal 4 250 000. Med den ovan angivna utgångspunkten innebär detta att cirka 500 taxeringsassistenter behöves.

Av detta antal bör 30 vara förste taxeringsassistenter och fördelas med 4 på Stockholms stad, 2 på vartdera Malmöhus och Göteborgs och Bohus län samt 1 på vart och ett av övriga län. Antalet juridiska personer är i de flesta länen inte så stort att en förste taxeringsassistent kan beredas full sysselsättning med dessas taxering under hela taxeringsperioden. Det får förutsättas att åt denne då jämväl uppdrages annan kvalificerad taxering. t. ex. i särskilda rörelseidkardistrikt.

Såsom av redogörelsen för förfarandet i första instans nedan framgår kommer att å biträdena läggas stora och tidsödande uppgifter. Även om hän- syn tages till den arbetskraftsreserv som kan finnas hos de lokala skatte- myndigheterna synes icke kunna beräknas mindre antal biträden än 500 d. v. 5. ett biträde per assistent.

Ledning och övervakning

För att den föreslagna organisationen skall kunna fungera på ett tillfreds- ställande sätt erfordras en verksam och kraftfull ledning. Ledningen bör naturligen utövas av taxeringsintendenten. Formerna härför torde här knap- past behöva närmare beröras. Det ligger i sakens natur, att intendenten kan, centralt eller lokalt, sammandraga taxeringsassistenterna till över- läggningar rörande arbetets ändamålsenliga bedrivande; han har att utfärda anvisningar för arbetet, tillhandahålla promemorior i olika frågor osv. Detta är emellertid inte tillfyllest; en kontinuerlig och mera direkt ledning och övervakning utöver den som ordförandena i taxeringsnämnderna kan ut- öva bör komma till stånd. Även den synpunkten att taxeringsassistenten i eventuella konfliktsituationer med de skattskyldiga, med den lokala skatte- myndigheten och med taxeringsnämndsordförandena kan behöva stöd och råd bör beaktas.

1950 års skattelagssakkunniga anför i denna fråga.

Ledningen av taxeringskonsulenternas arbete bör anordnas så, att varje län indelas i lämpligt antal områden och att arbetet inom varje område ledes av taxeringsinspektör (eller annan befattningshavare i jämförlig ställning). Detta bör ske genom kontinuerligt samarbete mellan konsulent och inspektör. Konsu- lenten bör i tveksamma frågor, exempelvis rörande författningstolkning o. d., in- hämta besked av inspektören. Detta förutsätter att uppdrag såsom ledare av taxe- ringsarbetet inom visst område införtros endast åt inspektör som förvärvat er- forderlig vana vid handläggning av taxeringsgfrågor. Konsulent bör för lämplig tidsperiod (vecka e. d.) avlämn a summarisk rapport till inspektören över hur

granskningsarbetet fortskrider. Dessa rapporter bör vidarebefordras till chefen för taxeringsavdelningen, som därigenom kan följa taxeringsarbetet i länet. Givet- vis förutsättes att inspektörerna står i ständig kontakt med chefen för taxerings- avdelningen och att denne huvudsakligen ägnar sig åt att samordna arbetet inom taxeringsavdelningen och tillse, att detta bedrives på mest ändamålsenliga sätt.

Vad de sakkunniga anfört synes utan svårighet i huvudsak kunna appli- ceras även på en organisation, där huvudparten av tjänstemännen placerats hos de lokala skattemyndigheterna. Härigenom löses också frågan om hur sambandet med taxeringssektionen skall anordnas. Den eller de taxerings- inspektörer varom fråga blir kommer att få en betydelsefull uppgift som ledare, rådgivare, övervakare och sambandsmän mellan den lokala och den centrala organisationen inom länet. Det bör ankomma på vederbörande att hålla sig underrättad 0111 arbetets fortgång inom de olika distrikten vil— ket kan ske genom inhämtande av upplysningar från taxeringsassistenterna eller vid besök hos de lokala skattemyndigheterna. Ett fast rapportsystem synes däremot inte vara att rekommendera; i vissa jämförbara samman— hang har ett dylikt system visat sig utan större värde. I detta liksom i andra hänseenden torde emellertid taxeringsintendenterna få givas fria händer att pröva hur ledningen och kontrollen av taxeringsassistenternas arbete lämpligen bör ordnas. Under hand vunna, erfarenheter i de olika länen kan genom den i annat sammanhang omnämnda riksskattestyrel- sens försorg sammanställas och bekantgöras.

Den omedelbara ledningen och övervakningen av förste taxeringsassisten- ternas arbete, som i huvudsak kommer att avse taxering av juridiska per- soner och rörelseidkare, synes emellertid böra uppdragas åt länsrevisorn. Detta torde vara så mycket mer befogat som —— enligt vad nedan föreslås — viss tids tjänstgöring som förste taxeringsassistent skall uppställas som kompetenskrav för befordran till förste taxeringsrevisor i lönegraden Ca 29. Även andra synpunkter talar för att länsrevisorn tilldelas denna uppgift, som då de ifrågavarande befattningshavarna skola placeras vid länsstyrel- sen utan svårighet torde kunna samordnas med länsrevisorns uppgift att leda revisionspersonalens arbete.

Enligt nu gällande bestämmelser äger taxeringsintendenten eller av 110— nom beordrad tjänsteman att närvara vid sammanträde med beskattnings- nämnd i första instans inom länet och därunder deltaga i överläggningarna men ej i besluten. Som av avsnittet om prövningsnämnden framgår föreslås att taxeringsintendenten inte längre skall få närvara vid prövningsnämndens sammanträden i andra fall än då skattskyldig också är kallad. Härigenom avses parterna skola bli mera jämställda i fråga om möjligheterna att på— verka prövningsnämndens avgöranden än nu, då taxeringsintendenten har skyldighet att närvara vid sammanträdena medan den skattskyldige i de allra flesta fallen inte inställer sig.

Med tanke på den ändring, som sålunda föreslås, kan det ifrågasättas, om

rätten för taxeringsintendenten eller den tjänsteman han därtill beordrar att bevista taxeringsnämndssammanträdena bör bibehållas.

Taxeringsintendentens närvaro vid sammanträdena skulle i fortsättningen främst ha sin betydelse däri, att taxeringsassistentens sätt att sköta sina åligganden därigenom kunde direkt övervakas och kontrolleras. Det får väl antagas att även ordföranden kommer att gentemot taxeringsassistenten fungera som en övervakare, varigenom taxeringsintendenten indirekt kom- mer att erfara hur vederbörande sköter sin uppgift som föredragande. Det synes emellertid så viktigt att taxeringsintendenten vanligen då genom taxeringsinspektören — kan få bilda sig en uppfattning om assistentens förmåga, att han bör ha möjlighet att närvara. Inte heller lär då kunna komma i fråga att fråntaga honom yttranderätten. Ett förbud i denna rikt- ning torde inte kunna upprätthållas. Vidare kan det understundom finnas vara av värde att taxeringsintendenten har möjlighet att direkt informera nämnden om t. ex. ny skattelagstiftnings innebörd. Med hänsyn till vad nu anförts har vi inte velat föreslå ett absolut förbud för taxeringsintendenten att närvara vid taxeringsnämnds sammanträde. Men vi har förutsatt att möjligheten till närvaro utnyttjas allenast för ändamål av den art, som nyss nämnts.

Att frågan om ledningen och övervakningen av den nya organisationen är av särskild betydelse under övergångsåren ligger i sakens natur. Ange- läget är att stor uppmärksamhet ägnas denna fråga och att en viss enhet- lighet över landet uppnås. Vi förutsätter att riksskattestyrelsen följer denna fråga, sammanför taxeringsintendenterna till gemensamma diskussioner och även i övrigt lämnar all erforderlig medverkan.

Den nya organisationens genomförande

Det synes knappast möjligt att på en gång rekrytera det antal taxerings- assistenter varom här är fråga. En successiv utbyggnad torde bliva nöd- vändig.

Under en tid av fem år med början vid taxeringen 1958 bör utbyggnaden vara möjlig att genomföra. Under denna tid får den nuvarande och den före- slagna organisationen existera vid sidan av varandra i olika taxeringsdi- strikt. Vid en rekrytering av en femtedel av assistenterna om året kommer i ett medelstort län att behöva anställas 2—3 taxeringsassistenter årligen.

Utbildning av den årgång taxeringsassistenter som skall träda i funktion taxeringsåret 1958 synes kunna påbörjas på hösten 1957. Möjligt är dock att rekryteringen till en början får ske ur redan utbildad personal, landskans- lister, andra befattningshavare vid länsstyrelserna eller häradsskrivarkon— toren och där så kan finnas möjligt bland de nuvarande taxeringsnämnds- ordförandena och kronoombuden.

De först tillsatta taxeringsassistenterna bör placeras på relativt enkla distrikt för att där prövas. Längre fram och i samband med att en ny år-

gång tillkommer bör de tidigare anställda flyttas till något svårare distrikt, varvid de nytillkomna får övertaga de enklare distrikten osv.

Att den första, något erfarna årgången insättes på enklare distrikt är motiverat av att de ifrågavarande tjänstemännen kommer att utföra ett nydaningsarhete, då den nya ordningen första gången genomföres. Där- jämte vinnes att de minst rutinerade av de nuvarande ordförandena, som regelmässigt innehar uppdrag i de enklare distrikten, först kommer in under den nya ordningen. Genomföres principen konsekvent så att det femte året assistenter tillsättes i de besvärligaste distrikten blir följden också att de kunnigaste taxeringsmännen inom den nuvarande organisatio- nen kommer att längst bibehållas vid sina uppdrag. För de alldeles nyut— bildade taxeringsassistenterna vinnes slutligen att de kan förvärva erfa- renhet i de enklare distrikten först för att därefter successivt övergå till allt svårare uppgifter.

Man kan förutse att vad sålunda föreslås icke fullt ut kan genomföras i praktiken. Det visar sig måhända att en taxeringsassistent ur den första årgången inte har de förutsättningar som fordras för granskning av taxe- ringar av högre kvalitet, medan däremot en ur den andra årgången väl fyller måttet. Under sådana omständigheter bör hinder icke föreligga att på de svårare uppgifterna placera den sist anställde. Även andra förhål- landen kan självfallet göra det påkallat att frångå de här skisserade rikt— linjerna, som närmast får anses innefatta en principlösning.

Av särskild vikt är det att taxeringsintendenten under uppbyggnadsåren ägnar mycken uppmärksamhet åt organisationen. Med hjälp av länsrevisorn och den taxeringsinspektör som har att öva tillsyn över taxeringsassisten— terna måste han söka skaffa sig en god överblick över vad som sker. Framför allt är det nödvändigt att på ett så tidigt stadium som möjligt söka bedöma, huruvida en nyanställd taxeringsassistent besitter de egenskaper som krävs av en taxeringsfunktionär. Det bör starkt understrykas att den aspiranttid den nyanställde taxeringsassistenten har att genomgå verkligen blir en prövotid, under vilken olämpliga personer skall entledigas. De uppgifter, som skall ankomma på dessa befattningshavare, är alltför grannlaga och viktiga för att någon eftergift av kravet på lämplighet skall kunna medges.

Samtidigt som den första årgången taxeringsassistenter anställes på hös- ten 1957 skall också den andra årgången anställas och dess utbildning på— börjas. Hösten 1958 anställes de som skall träda i funktion taxeringsåret 1960 etc.

Lämpligen hör utbyggnaden av organisationen ske så att den får en viss spridning över hela länet med en lämplig fördelning mellan städer och landsbygd. Det är för övrigt knappast möjligt att med tillämpning av prin- cipen att gå från det enklare till det svårare utbygga organisationen t. ex. fögderivis. Länsstyrelsen bör ha att närmare bestämma i vilken ordning ut- byggnaden skall ske.

Efter fem år skall organisationen i princip vara fullt utbyggd. Även. här— vidlag kan naturligen tänkas att en förskjutning uppkommer. Så kan t. ex. under sista året en olämplig taxeringsassistent komma att entledigas utan att länsstyrelsen har möjlighet att anställa annan. Undantagsvis kan där- för i något distrikt den gamla ordningen få bestå ytterligare något år ut- över de fem.

I princip skall beträffande första taxeringsassistenterna gälla detsamma som för taxeringsassistenterna. Då på de flesta länsstyrelser endast en skall anställas och då denne bör rekryteras ur den förefintliga revisionspersona- len föreligger icke något hinder att redan hösten 1957 tillsätta dessa tjänster. Det synes emellertid lämpligt att lämna länsstyrelserna frihet att när som helst under de fem uppbyggnadsåren anställa förste taxeringsassistent.

Biträd'estjänsterna bör tiIISättas jämsides med taxeringsassistent- och förste taxeringsassistenttjänsterna. I fråga om städer med egen uppbörds— förvaltning synes dock knappast finnas anledning påfordra att nytt bi- träde anställes samtidigt med taxeringsassistent. Om fullgoda biträden kan tillhandahållas taxeringsassistenterna för taxeringarna inom staden utan nyanställning finns naturligen icke anledning att påfordra nyanställning.

Rekrytering, utbildning, Iöneplacering, befordran m. m.

Beträffande biträdena, som kommer att ingå i länsstyrelsens, härads— skrivarnas och uppbördsverkens personal, synes i fråga om rekrytering m. m. knappast några svårigheter behöva uppstå. Utökningen av häradsskri— varnas personal kan dock komma att medföra ökning av antalet beford- ringstjänster.

Taxeringsassistenterna bör i löneställning jämställas med icke-ordinarie landskanslister. För dessa tjänstemän gäller enligt Kungl. brev den 12 de- cember 1952 följande befordringsgång: Cf13 under ett OCh ett halvt år, Ce 15 under ett och ett halvt år, Ce 17 under ett år med slutlig placering i Ce 19.

Genomföres den föreslagna organisationen kommer möjligheterna för landskanslister att förskaffa sig tillräcklig erfarenhet av taxeringsarbete att i viss mån beskäras. Tjänstgöring på uppbördssektionen förutsätter emellertid god insikt i taxeringsfrågor och jämväl på kameralsektionen fö- rekommer ärenden som fordrar sådan insikt. Det kan därför starkt ifråga- sättas om icke som kompetensfordran för ordinarie landskanslisttjänst eventuellt också häradsskrivartjänst bör uppställas viss tids tjänstgöring som taxeringsassistent.

Taxeringsassistenternas utbildning bör försiggå vid centralt anordnade kurser och genom någon tids praktiskt taxeringsarbete. En lämplig ut- bildning av andra årgångens taxeringsassistenter framgår av följande schema.

våren och som- praktiskt arbete på taxeringssektionen och som krono- maren 1958 ombud under särskild handledning av därtill förord- nad taxeringsinspektör, vilken skall ha att avge sådant omdöme om vederbörande, att olämpliga om möjligt redan på detta stadium kan entledigas;

september— deltagande i central kurs för omkring 100 aspiranter; december 1958

våren 1959 arbete som taxeringsassistent i distrikt som under 1958 omhänderhafts av assistent ur första årgången;

oktober—februari utbildning vid central fortbildningskurs för därtill något senare år lämpade assistenter ur denna årgång eller senare.

Utbildningen av senare årgångar av taxeringsassistenter bör kunna an— ordnas på liknande sätt med de jämkningar som kan bliva nödvändiga. Eftersom vid utbildningen av den femte årgången taxeringsassistenter en— dast kvarstår en femtedel av de ursprungliga taxeringsdistrikten och de då kvarstående distrikten bör vara de besvärligaste, kan det vara lämpligt att utbyta arbetet som kronoombud mot arbete inom taxeringssektionen eventuellt som taxeringsbiträde.

Ett av de svåraste problemen är frågan om hur rimliga befordringsmöj— ligheter skall kunna skapas för taxeringsassistenterna. Det är knappast förenligt med det allmännas intresse att skapa en stor kår av tjänstemän i de lägre mellanlönegraderna utan att sörja härför. En av utvägarna är att som ovan antydes befordra taxeringsassistenterna till landskanslis- ter (Ca 21), och därefter vidare till förste landskanslister (Ca 25) och hå- radsskrivare (Ca 27,29). Sammanlagda antalet befordringstjänster utgör då 355 (124 + 75 + 156), medan sammanlagda antalet icke-ordinarie landskanslisttjänster och taxeringsassistenttjänster skulle uppgå till 651 (118 + 63 + 470). Av det totala antalet tjänster utgör befordringstjänsterna sålunda inte mer än cirka 35 procent. Anledning finns därför att överväga, huruvida inte några av taxeringsassistenttjänsterna skulle kunna placeras i något högre lönegrad, förslagsvis i Ca 21. Med hänsyn till skillnaden i kvalitet på arbetsuppgifter synes det inte oriktigt att placera taxerings— assistenter med tjänstgöring i särskilda distrikt eller i andra distrikt av motsvarande svårighetsgrad i denna lönegrad. Med tanke på den långa ut- byggnadstiden är det knappast nödvändigt att i detta sammanhang ta ställ- ning till frågan. Vi har också avstått från att framlägga något förslag men förordar att frågan upptages till prövning, då organisationen utbyggts. Det kan antagas att man då lättare och säkrare kan överväga behovet av så— dana tjänster.

För befordran till ordinarie landskanslist och häradsskrivare fordras

bl. a. utbildning vid särskilt för ändamålet anordnade kurser. Deltagarna i kurserna, i vilka till avsevärd del ingår undervisning i beskat'tningsrätt och taxering, är i regel extra ordinarie landskanslister. Lämpliga taxerings- assistenter bör jämväl beredas tillfälle deltaga i kurserna och det kan med hänsyn till den relativt grundliga utbildning i taxering, som de då redan erhållit ifrågasättas om ej för dem bör anordnas särskilt avvägda kurser, i vilka hithörande ämnen ges mindre omfång.

Förste taxeringsassistenterna, som föreslås skola placeras i lönegraden Ca 27, bör rekryteras ur länsstyrelsernas revisionspersonal och kunna be- fordras till förste taxeringsrevisor i lönegraden Ca 29 eller högre tjänster inom taxeringssektionerna. Med hänsyn till de viktiga uppgifter, som skall åvila dessa tjänstemän, föreslås, att som kompetenskrav skall uppställas dels examen vid handelshögskola dels minst tre års tjänstgöring vid taxe- ringssektion.

Den erfarenhet, som vinnes genom taxering i första instans, torde ur många synpunkter vara så värdefull för den fortsatta tjänstgöringen inom taxeringssektionen, att det kan övervägas huruvida icke viss tids tjänst— göring som förste taxeringsassistent borde uppställas som kompetenskrav för befordran till förste taxeringsrevisor i lönegraden Ca 29 och till läns- revisor. Häremot kan emellertid invändas, att antalet förste taxerings- assistenttjänster blir så litet att det skulle uppstå svårigheter att upprätt- hålla ett sådant krav. Det torde emellertid inte föreligga något hinder att tillägga länsstyrelserna befogenhet att förordna att en revisor i lönegraden Ca 27 skall uppehålla förste taxeringsassistenttjänst och tvärtom. Särskilda kostnader för statsverket behöver icke uppstå då båda är stationerade i residensstaden. Som tidigare framhållits är behovet av orts- och person- kännedom mindre då det gäller taxeringar av juridiska personer. Ur denna synpunkt behöver ett sådant tjänstebyte inte lända till större nackdel. För en sådan ordning talar dessutom den omständigheten, att förste taxerings— assistenttjänsterna föreslås skola inrättas som ordinarie tjänster. Någon särskild prövotid beträffande vederbörandes lämplighet för de speciella uppgifter, som skall åvila honom, kan ej anordnas. Sedermera kan därför visa sig att den utnämnde, som i och för sig kan vara en utmärkt taxe- ringsrevisor, likväl inte lämpar sig för tjänsten som förste taxeringsassi- stent. Tänkbart är att han utan att ha misslyckats med sina uppgifter som taxeringsassistent bättre kan utnyttjas såsom taxeringsrevisor. Av dessa skäl förordas att länsstyrelsen tillägges den berörda befogenheten samt att som kompetenskrav för tjänster som förste taxeringsrevisor i lönegraden Ca 29 och länsrevisor uppställes ett års tjänstgöring såsom förste taxerings- assistent.

Som ett alternativ till vad ovan föreslagits är det självfallet tänkbart att man i stället för att inrätta särskilda tjänster som förste taxeringsassisten— ter utökar antalet förste taxeringsrevisorer i lönegraden Ca 27 med en på

varje länsstyrelse och som ett tjänsteåliggande uppdrager åt sådana be- fattningshavare att fungera som förste taxeringsassistenter i den mån läns- styrelsen därom förordnar. Anknytningen till den särskilda detalj inom taxeringssektionen som skall syssla med taxeringsrevision blir härigenom fastare, frågan om arbetsuppgifter under tid då taxeringsarbete i första instans ej pågår löses och möjligheterna att bereda taxeringsrevisorerna erfarenhet av arbetet i första instans underlättas.

Titeln taxeringsassistent, som valts för att särskilt markera att inne- havaren tjänstgör som biträde åt taxeringsnäninderna, användes f. n. som tjänstetitel för den revisionspersonal inom den reglerade befordringsgången, som icke uppnått slutlönegraden. I denna benämnes de taxeringsrevisorer. Motsvarande dubbeltitulatur förefinnes inte beträffande länsnotarie inom den reglerade befordringsgången. Sådan befattningshavare erhåller redan vid första antagandet till extra ordinarie tjänsteman titeln länsnotarie. Motsvarande bör kunna gälla revisionspersonalen och titeln taxerings— assistent kan då användas för taxeringstjänstemännen i första instans. Titeln förste taxeringsassistent med placering i 27 lönegraden samman- faller väl med de inom landsstaten redan gängse titlarna förste länsnotarie, förste taxeringsinspektör och förste taxeringsrevisor.

Tiden för taxeringsarbetet

Redan av de skäl skattelagssakkunniga anfört torde en förlängning av tiden för taxeringsarbetet framstå som ofrånkomlig. Den kritik som riktats mot de sakkunnigas förslag i detta avseende har knappast hänfört sig till själva förlängningen som sådan utan mot anordningen med preliminära be- slut och den sammanblandning med prövningsnämndens arbetsuppgifter som härigenom skulle uppstå. I några fall har emellertid farhågor uttalats för att förskjutningen framåt i tiden kan tänkas komma att beröra taxe— ringarna överhuvud, icke enbart de svårare taxeringarna. Vidare har fram— hållits vikten av att kommunerna i god tid erhåller besked om taxerings— utfallet för sin statbedömning och svårigheterna för de lokala skattemyn- digheterna att lämna uppgifterna härom. Till detta återkommer vi nedan.

Som förut framhållits, är enbart den omständigheten att taxeringen före- slås skola ombesörjas av heltidsanställda tjänstemän tillräckligt skäl för att föreslå förlängning av taxeringsperioden. Under förutsättning att taxe- ringsarbetet får fortgå till den 1 oktober har antalet taxeringsassistenter, som behöver anställas, beräknats till 500. Skulle den nuvarande taxerings— perioden bibehållas, innebure detta att mer än dubbla antalet skulle be- hövas. Antalet biträden måste jämväl uppräknas i motsvarande män. En sådan organisation synes otänkbar i synnerhet som svårlösta problem skulle uppstå då det gäller att sysselsätta personalen under övrig tid av året.

Någon ändring av tidpunkten, då arbetet skall taga sin början eller med andra ord då deklarationerna skall avgivas, torde knappast vara möjlig. De

skattskyldiga och arbetsgivarna är i behov av tiden mellan årsskiftet och den 15 februari för att färdigställa de uppgifter, som skall lämnas i de- klarationerna. Inte heller lär den särskilda respittid till den 31 mars, som åtnjutes av flertalet rörelseidkare, kunna inskränkas. Utom bokslutsarbetet tillkommer här att de revisionsbyråer, som av denna grupp av skattskyldiga ofta anlitas för deklarationsbestyret, skulle belastas på ett sätt som skulle verka i hög grad försämrande på resultatet av deras arbete.

Det återstår därför icke annat än att som skattelagssakkunniga föresla— git förlänga taxeringsperioden framåt i tiden. Däremot finner vi oss inte kunna förorda en uppdelning av taxeringstiden i två perioder med rätt för taxeringsnämnden att under den senare till ny behandling upptaga taxe- ring, som antingen inte under den första perioden hunnit tillräckligt u't- redas eller av annan anledning bör ändras. Skälen för vår ståndpunkt är huvudsakligen följande.

Anordningen med preliminära beslut medför att åtskilliga taxeringar, som införts i längderna, senare kommer att ändras. Ofta skulle ändringen komma så sent att den lokala skattemyndigheten redan påbörjat arbetet med debiteringen och sålunda utfört ett arbete, som redan från början varit utan mening. Man kan också vänta att antalet ändringar i taxerings- längderna (eventuellt ändringslängder) kan bli så stort att situationen skulle bli förvirrande för debiteringsmyndigheterna och utgöra en ytter- ligare källa till fel och misstag.

Det ligger i den skattskyldiges intresse att så snart som möjligt få besked 0111 sin taxering. En uppdelning på preliminär och slutlig behandling skulle medföra att åtskilliga skattskyldiga, som haft den uppfattningen att deras taxeringar varit godkända, får dessa omprövade. Ett alldeles nytt irrita- tionsmoment skulle härigenom skapas.

Den av skattelagssakkunniga förordade ordningen skulle vidare medföra en sammanblandning av taxeringsnämndens och prövningsnämndens ar- betsuppgifter. Man kan t. ex. föreställa sig det fall, att taxeringsnämnden under senare delen av perioden till ny behandling upptar en taxering i ett hänseende, medan den skattskyldige i ett annat hänseende anfört besvär till prövningsnämnden. Det synes därför nödvändigt, att taxeringsnämn- dens beslut, då det en gång fattats, står fast.

Då det gäller att avgöra hur länge taxeringsarbetet i första instans bör få fortgå synes det i första hand vara sambandet mellan taxering och debi- tering man har att taga hänsyn till. Det torde inte vara möjligt att utsträcka tiden längre än att hänsyn till taxeringarna kan tagas vid debiteringen av slutlig skatt och utfärdandet av debetsedel å slutlig skatt. I annat fall skulle somliga skattskyldiga inte erhålla någon debetsedel å slutlig skatt utan i stället i sinom tid en å tillkommande skatt. Om det av skattelagssak- kunniga förordade systemet med preliminära beslut genomfördes skulle

visserligen alla skattskyldiga erhålla slutlig debetsedel, vilken dock be- träffande åtskilliga skulle vara grundad på det preliminära beslutet. D'et synes emellertid kunna påfordras att en sådan debetsedel i princip skall vara det definitiva beskedet rörande skatten.

Tänkbart vore att taxeringsnämnden kunde få arbeta hela året och detta kan ur andra synpunkter vara önskvärt _ om tidpunkten för expedi- tionen av debetsedlarna å slutlig skatt försköts framåt i tiden t. ex. till den 15 februari i stället för som nu den 15 december. Bortsett från att en sådan åtgärd skulle vålla de lokala skattemyndigheterna vissa svårigheter att fullfölja arbetsrutinerna med preliminärdebetsedlarna m. in., har vi funnit förskjutningen utesluten. Den slutliga debetsedeln utgör nämligen för den enskilde en redovisning för den preliminärskatt, som inbetalts föregående kalenderår. Redovisningen lämnas nu ungefärligen ett år efter det sista preliminärskattebeloppet inbetalts, vilket redan det för den skatt— skyldige torde framstå som väl lång tid. I all synnerhet om — som fallet varit under de sista åren »— större delen av de skattskyldiga har att utfå överskjutande preliminär skatt, är det av stor vikt att redovisningen från statens sida inte ytterligare fördröjes.

Kan tidpunkten för expeditionen av slutliga debetsedlar inte förskjutas framåt, återstår endast att fastställa en tidpunkt för taxeringsarbetets av- slutande som möjliggör att debiteringsarbetet kan avslutas inom före- skriven tid. .

Detta synes oss möjligt om taxeringsarbetet får fortgå till september må- nads utgång.

Det återstår emellertid att undersöka i vad mån en förlängning av taxe- ringsperioden kommer att påverka de skattskyldigas ställning, prövnings- nämndens arbete och debiteringsarbetet ävensom att utröna vilka åtgärder som i dessa sammanhang hör föreslås.

Enligt gällande bestämmelser kan skattskyldig påräkna att före juli må- nads ingång ha erhållit besked om taxeringsnämnden frångått hans de— klaration. Under förutsättning att en fast besvärstid bibehålles —— besvär skulle då anföras senast under oktober —- skulle den skattskyldiges läge så till vida försämras som den tid under vilken han har att avvakta taxe- ringsnämndens beslut ungefärligen fördubblas. Detta synes otillfreds- ställande. Närmast till hands torde ligga att pröva möjligheten att införa en rörlig besvärstid. Beskattningsorganisationssakkunniga har i annat sam- manhang haft denna fråga under omprövning och anför härom.1

En tänkbar väg att nå det angivna syftet kunde till synes vara att besked om taxeringsnämndernas beslut utsändes successivt, icke på en gång vid taxe- ringsperiodens slut. Exempelvis kunde bestämmas, att vederbörande taxerings— nämndsordförande skulle den 1 och den 15 i varje månad expediera underrät- telser om då beslutade avvikelser. De skriftliga beskeden härom kunde måhända

1 SOU 1942:49 s. 186.

tillställas vederbörande landskamrerare, vilket i och för sig vore en kontroll å taxeringsnämndernas arbete, och inläggas i kuvert och expedieras genom läns- styrelsens försorg. Besvärstiden borde kunna fastställas till 30 dagar efter und- fången del av beslutet; postens bevis om delgivning borde gälla såsom fullt bevis härom (så föreslås av processkommissionen beträffande delgivning av stämning), och återkomme en försändelse obeställbar, skulle vederbörande myndigheter anlitas för delgivning.

Med en dylik ordning, därest densamma vore genomförbar, kunde besvärsskri— velser till prövningsnämnd börja inkomma kanske redan den 15 april och pröv- ningsnämnden kunna börja sitt arbete i slutet av maj månad för att sedan fort— sätta detsamma minst lika länge som nu; skäl tala dock för en ändring även beträffande de nuvarande tidpunkterna för upphörandet av prövningsnämndens arbete, till vilken fråga de sakkunniga nedan återkomma.

Emellertid måste mot den ifrågasatta anordningen anföras en till synes tungt vägande anmärkning. Om taxeringsnämnderna meddela definitiva beslut, innan deras arbete avslutas i maj eller juni, kan en taxeringsnämnd icke iakttaga de ändringar i taxeringen, som påkallas av upplysningar, vilka ingått efter det besked utsänts om nämndens beslut. Detta förhållande är av särskild betydelse, enär meddelandena från andra taxeringsnämnder (angående periodiskt under- stöd, vcrkställda taxeringar m. m.) till stor del inkomma först mot slutet av taxeringsperioden; likaledes komma en hel del felsända löneuppgifter o. dyl. till- rätta mot slutet av sagda period.

Om vidare prövningsnämnden fattar beslut i anledning av den skattskyldiges besvär tidigare än vad nu är fallet, kan prövningsnämnden icke senare ändra taxeringen i något som helst avseende, även om landskamreraren t. ex. efter bokföringsgranskning _ finner, att höjning av taxeringen borde ske å annan grund, än som i besvären varit på tal.

Den först nämnda olägenheten kan måhända icke anses avgörande, enär i dylika fall ju rättelse kan ske i prövningsnämnden. Betänkligare är det andra fal- let; i där angivna situation skulle landskamreraren tvingas att anföra besvär i kammarrätten i åtskilliga mål, där detta med nuvarande ordning icke behöver ske. Enda utvägen att undgå detta vore att giva prövningsnämnden befogenhet att, oaktat prövningsnämnden meddelat beslut i anledning av Skattskyldigs be- svär, ändock under året ändra taxeringen å annan grund efter yrkande av lands— kamreraren. En dylik bestämmelse skulle dock säkerligen framkalla stark irri- tation hos de skattskyldiga och måste därjämte sägas innebära ett alltför stort avsteg från eljest gällande rättsprineiper.

De sakkunniga hava för sin del funnit de anförda skälen mot en omläggning av angivet slag böra tillmätas avgörande betydelse och anse sig förty icke kunna framlägga förslag därom.

Invändningen att taxeringsnämnden inte i slutet av taxeringsperioden skulle kunna ändra ett tidigare beslut torde som de sakkunniga framhåller inte vara avgörande då ändring kan ske i prövningsnämnden. Flertalet av dessa ändringsfall torde hänföra sig till sådana från andra taxeringsnämn— der erhållna uppgifter, som de sakkunniga omnämner. Än mindre betydelse torde invändningen böra tillmätas då _ som nedan i avsnittet om pröv- ningsnämnden föreslås —— landskamreraren tillägges rätt att å prövnings- nämndens vägnar ensam besluta i enklare fall. Det synes också kunna för- väntas att underrättelseverksamheten taxeringsnämnderna emellan skall

gå snabbare och smidigare då den omhänderhas av tjänstemän än vad nu är fallet. Antalet ändringsfall torde redan på denna grund komma att nedgå.

Vad den andra invändningen beträffar synes inte heller den vara av så— dan art att den bör hindra en omläggning. Prövningsnämndsarbetet pågår för närvarande från i huvudsak augusti ena året till juli andra året. Det kan därför inte heller undvikas att fall förekommer då en redan prövad taxe— ring senare finnes ha bort fastställas på annat sätt än prövningsnämnden gjort. I detta hänseende torde ett införande av successiva besvär inte med- föra annat än en eventuell ökning av antalet taxeringsintendentsbesvär till kammarrätten. Detta synes emellertid inte behöva få någon större omfatt- ning och är för övrigt en konsekvens som måste tagas med de fördelar en rörlig besvärstid innebär.

Som av avsnittet om besvärsförfarandet närmare framgår föreslås att besvär skall anföras under kalendermånaden efter den då underrättelse om avvikelse dagtecknats. Sådan underrättelse skall utsändas omedelbart i an- slutning till varje sammanträde och därefter avses ändring av taxerings- nämndens beslut endast kunna företagas av prövningsnämnden.

Härigenom blir de skattskyldiga såtillvida försatta i ett bättre läge som en del av underrättelserna kommer att expedieras tidigare än nu. Förut- sätter man att de enklare och därmed de flesta taxeringarna först fast- ställes, kan det förväntas att det antal underrättelser som kommer att ut- sändas efter juli månads ingång blir relativt begränsat.

I fråga om prövningsnämndsarbetet bör en sådan ordning som den nyss angivna vara till fördel. Det kan igångsättas tidigare. Någon sammanbland- ning av taxeringsnämndens och prövningsnämndens arbetsuppgifter be- höver inte uppstå.

Mellankommunala prövningsnämndens verksamhet torde dock väsent- ligen komma att fördröjas om materialet liksom nu skall översändas av länsstyrelsen efter taxeringsarbetets avslutande. För att förhindra att mellankommunala prövningsnämndens arbete fördröjes torde vara nöd— vändigt med en föreskrift av innehåll att taxeringar, som i andra instans skall handläggas av denna nämnd, skall om möjligt avgöras senast under maj månad. Fogas därtill en föreskrift att översändande av deklarationer och taxeringslängdsutdrag till mellankommunala prövningsnämnden skall ske direkt och omedelbart sedan taxering fastställts, vinnes att länsstyrel- sen kommer att befrias från denna uppgift och att arbetet i mellankommu- nala prövningsnämnden kan påbörjas tidigare än nu. Till denna fråga åter- kommer vi längre fram.

Av de problem, som möter vid en förlängning av taxeringsperioden, är de som sammanhänger med de lokala skattemyndigheternas arbetsuppgif- ter beträffande debiteringen de allvarligaste.

Sedan taxeringslängderna inkommit från taxeringsnämnderna i regel den 20 maj, i Stockholm och där anstånd beviljats senast den 20 juni ——

vidtager debiteringsarbetet. I detta ingår f. n. huvudsakligen följande moment.

Beskattningsbara inkomster uträknas och införes i inkomstlängden. Två avskrifter av taxeringslängderna verkställes. Till avskrifterna begagnas samtidigt med originalet tryckta stommar. Avskrifterna tillställes länsstyrel- sen och respektive kommuner senast den 15 juli. Statlig inkomstskatt, utskiftningsskatt och folkpensionsavgifter debiteras i inkomstlängden; statlig förmögenhetsskatt i förmögenhetslängden. Sammandrag över taxeringsutfallet upprättas för länsstyrelsen och statistiska centralbyrån (senast den 31 juli), för landstingskommunens förvaltningsut- skott och tingshusbyggnadsskyldige (så fort ske kan efter taxeringsarbetets avslutande), för stiftsnämnden, i Stockholms stift statskontoret (senast den 15 augusti) samt ånyo för statistiska centralbyrån (den 31 augusti). Beskattningsbara inkomster och debiteringen till statlig inkomstskatt m. m. överföres till debiteringslängden. Kommunalskatter (allmän kommunalskatt, landstingsmedel, tingshusmedel) debiteras i debiteringslängden. Yrkesskadeförsäkringsavgifter m. m. införes i debiteringslängden. Kontroll och rättelser av debiterade sjukförsäkringsavgiftcr verkställes. Debetsedlar utskrives. Summa skatter införes i debiteringslängden med ledning av debetsedlarna. Sedan debetsedlar för ett uppbördsdistrikt utskrivits avskiljes kreditkorten. Av dessa utsändes de som utvisa överskjutande skatt till utmätningsmannen. Utmätningsmannen antecknar på kreditkorten, vilka skattskyldiga, som häf- tar för ogulden skatt eller är försatta i konkurs. Korten återställes jämte för— teckningar i två exemplar över kreditkort, å vilka ogulden skatt antecknats, ävensom uppgift å skattskyldiga, som försatts i konkurs. Länsstyrelsen avlämnar senast den 5 november förteckning över dels skatt- skyldiga, för vilka överskjutande skatt skall innehållas i avvaktan på pröv- ning av taxeringsnämndens beslut, dels skattskyldiga vilkas taxeringar änd- rats genom beslut som ännu ej kommit den lokala skattemyndigheten till- handa eller vilkas taxeringar ännu inte prövats men kommer att behandlas å sådan tid att nämndens beslut kan vara den lokala skattemyndigheten till- handa senast den 20 november. Ändringar, huvudsakligen grundade på prövningsnämndsbeslut, företages i debiteringslängden.

15. Nya debetsedlar utskrives beträffande ändringsfallen; kreditkort beträffande dessa översändes i förekommande fall till utmätningsmannen, som meddelar nya besked. 16. Debetsedlarna med tillhörande återbetalningskort färdigställes. 17. Till länsstyrelsen lämnas senast den 10 december preliminär uppgift om det belopp, som skall utbetalas till skattskyldiga inom den lokala skattemyndig- hetens område genom återbetalningskort. 18. Debetsedlarna expedieras senast den 15 december. Om taxeringsperioden skall förlängas till den 1 oktober måste ändringar och förskjutningar företagas i den angivna rutinen. Taxeringslängderna, som tidigare avlämnats i maj—juni, kommer efter den nya ordningen att föreligga i motsvarande skick först i början av oktober. Att från denna tid till mitten av december medhinna debiteringsarbetet torde icke vara

möjligt. Det synes därför nödvändigt att vissa av de ovan angivna arbets- momenten för debitering företages under löpande taxeringsperiod, Efter— som längdföringen skall ske hos den lokala skattemyndigheten möter det inte något hinder att disponera längderna även för debiteringsarbete. Detta bör i den mån så kan ske verkställas successivt allteftersom längdföringen fortskrider. Ett liknande förfarande har enligt inhämtade upplysningar re— dan tillämpats vid häradsskrivarkontor, där häradsskrivaren varit taxe- ringsordförande och därför disponerat över längderna under taxerings— perioden. De åtgärder, som ovan upptagits i momenten 1——3, 5—8, synes utan svårighet kunna verkställas successivt under taxeringsperioden. Det är inte uteslutet att vissa arbetsmoment kan kombineras, vilket inte förut kunnat ske, t. ex. längdföring och avskrivning av längder. Frågan om upp- gifterna om taxeringsutfallet behandlas närmare här nedan.

Det torde knappast vara rationellt att successivt verkställa debetsedelsut- skrivningen (moment 9), som därför synes böra anstå tills taxeringsarbe- tet avslutats. Om man förutsätter att debiteringsarbetet i den utsträckning ovan angivits skulle kunna utföras successivt skulle vid taxeringsperio- dens utgång av detta arbete återstå dels längdföring och debitering enligt momenten 1—3 och 5-—8 av sådana taxeringar, som beslutats på taxerings- nämndens sista sammanträde, dels debiteringsmomenten 9——18 och dels sådana summerings- och kontrollarbeten, som kan utföras först sedan alla taxeringar införts i längderna. Även om debiteringsarbetet i möjligaste mån bedrives successivt kommer sålunda en avsevärd del att kvarstå till efter taxeringsperioden och medföra en viss arbetsanhopning för lokala skatte- myndigheterna. Emellertid kan någon tid efter taxeringsperiodens ut- gång — de till taxeringsarbetet anlitade biträdena i stor utsträckning ut— nyttjas för debiteringsarhetet. Även taxeringsassistenterna torde som tidi— gare framhållits under någon tid kunna utnyttjas; speciellt lämpligt torde det vara att genom dessa tjänstemän från häradsskrivarna avlasta arbete med mantalsskrivningen, som infaller samtidigt med det mest pressande debiteringsarbetet. I ett normalfögderi om cirka 30 000 invånare torde an- talet taxeringsbiträden komma att uppgå till två. Förstärkningen av per— sonalen, som sysslar med debiteringsarbete, blir härigenom ganska avse— värd och det bör bli möjligt att slutföra debiteringen inom härför stadgad tid. Det är emellertid möjligt att häradsskrivarnas maskinella utrustning kan behöva utökas i detta sammanhang.

Särskilda problem erbjuder samordnande av arbetet inom de särskilda taxeringsnämnderna för juridiska personer och de lokala skattemyndig— heternas arbete. Längdföringsarbetet i dessa nämnder avses skola ske vid länsstyrelserna och längderna skulle därigenom inte disponeras av de 10- kala skattemyndigheterna. Ett successivt genomfört debiteringsarbete torde i regel knappast kunna komma i fråga. I förhållande till hela antalet skatt- skyldiga utgör de juridiska personerna en ringa del. Antalet av aktiebolag

och andra juridiska personer avgivna allmänna självdeklarationer uppgår i runt tal till 75 000 i hela riket och endast i Stockholms stad och Göteborgs och Bohus län överstiger antalet deklarationer 10 000. För de lokala skatte- _ myndigheterna i allmänhet bör det därför icke vara av någon större bety— delse om debiteringsarbetet beträffande dessa skattskyldiga helt förlägges till tiden efter taxeringsperiodens utgång. I de fall, där lokal skattemyndig- het har att debitera skatt för ett större antal aktiebolag och juridiska per- soner det är fallet framför allt i Stockholm, Göteborg och Malmö torde därest debiteringsarbetet finnes lämpligen böra ske successivt läng- derna kunna utlånas till de lokala skattemyndigheterna sedan längdföring efter varje sammanträde skett.

Vad här ovan anförts beträffande möjligheten att successivt verkställa debiteringen kan eventuellt befinnas alltför pressande för de lokala skatte- myndigheterna. Även om de enstaka momenten i debiteringsrutinen kan ut- föras successivt i den utsträckning som ovan angivits, kunde det hävdas att ingen del av debiteringen kan helt avslutas förrän efter den 1 oktober. Till denna tid finge uppskjutas huvudparten av summeringsarbetet liksom också större delen av nödvändiga kontroll- och avstämningsåtgärder. Därest vad som under sådana omständigheter måste utföras efter den 1 oktober skulle befinnas alltför omfattande, torde följande alternativ kunna övervägas.

För att de lokala skattemyndigheterna skall bliva i stånd att under lö— pande taxeringsperiod summera och avstämma en del av taxeringarna upp— rättas två taxeringslängder. I den ena, vilken liksom hittills framställes ge— nom tryck, skall samtliga skattskyldiga upptagas. I denna, som föreslås skola avlämnas den 1 juni (junilängden), skall införas alla de taxeringar, som då fastställts, bl. a. de som i andra instans skall handläggas av mellan- kommunala prövningsnämnden. Beträffande återstående skattskyldiga gö- res lämpligen med stämpel hänvisning till den andra taxeringsläng- den. Denna, som skall upprättas manuellt och avlämnas den 1 oktober (oktoberlängden), kommer att upptaga alla taxeringar som fastställes un- der tiden juni—september och utgör, sedan den sammanbundits med juni- längden, i princip en bilaga till eller en del av denna.

Denna metod torde såtillvida vara att anse som en nödfallsutväg som —— trots att genom det tryckande registret taxeringslängderna kan framstäl- las maskinellt — sådana likväl delvis måste upprättas för hand. Att trycka längder, omfattande enbart de skattskyldiga, som den 1 juni inte taxerats, torde vara otänkbart. Möjligt vore emellertid att redan från början genom tryck framställa två fullständiga längder. I oktoberlängden finge då stry- kas de skattskyldiga, som tidigare taxerats. Då det emellertid torde kunna förväntas, att huvudparten av antalet taxeringar kan medhinnas till den 1 juni, skulle en anordning med två fullständiga längder te sig så klumpig att den inte kan förordas. Av samma anledning kan förutsättas att arbetet med upprättandet av oktoberlängden inte skall behöva bliva alltför om-

fattande. Vidare torde i denna längd, där den skattskyldige bör ges samma nummer som i junilängden, för identifikation endast namn och civilstånd behöva anges, då övriga uppgifter vid behov kan hämtas ur plåttrycket i junilängden.

Genom ett förfarande som det nu skildrade skulle de lokala skatte- myndigheterna kunna helt slutföra debiteringsåtgärderna beträffande de taxeringar, som upptagits i junilängden. Då det här rör sig om ett större antal taxeringar torde något hinder att också utskriva debetsedlar inte föreligga. Summering och avstämning torde kunna utföras särskilt beträf- fande denna del av taxeringarna. Samtidigt föreligger alltjämt samma möj- ligheter att successivt allteftersom taxeringsarbetet fortskrider verkställa debiteringen.

Vi har övervägt om alternativet med två taxeringslängder borde med— föra att även dubbla debiteringslängder, motsvarande de två taxeringsläng- derna, måste upprättas. Det synes emellertid möjligt att utan alltför stor svårighet hålla i sär de på junilängden grundade debiteringarna från se- nare i debiteringslängden införda, varför motsvarande delning av debite- ringslängderna inte torde vara nödvändig.

Den måhända största svårigheten, som uppkommer vid en förlängning av taxeringsperioden, är att tillfredsställa det behov av vetskap om taxe- ringsutfallet som föreligger för det kommunala och statliga budgetarbetet m. in. För sådant ändamål åligger det den lokala skattemyndigheten att lämna uppgifter till kommunala och statliga myndigheter enligt stadgan- den i skilda författningar. Efter slutade taxeringsförrättningar skall så fort ske kan—enligt föreskrifter i 725 landstingslagen och 1 52 mom. förord- ningen den 31 december 1945 om utdebitering av tingshusmedel _ den lokala skattemyndigheten genom länsstyrelsen insända förteckning, som för varje kommun summariskt upptager antalet skattekronor och skatte— ören som påförts enligt kommunalskattelagen, till landstingskommunens förvaltningsutskott och tingshusbyggnadsskyldige. Kommunernas behov av kunskap om taxeringsutfallet tillgodoses av föreskriften i 22 & 2" mom. kungörelsen den 28 september 1928 med vissa föreskrifter rörande taxe— ringsförfarandet (taxeringskungörelsen), enligt vilken lokala skattemyn- digheten har att senast den 15 juli översända avskrift av taxeringslängderna. För statistiska ändamål och för att tjäna till ledning vid det statliga bud- getarbetet skall enligt föreskrifter i 33 5 första stycket taxeringskungörel— sen till statistiska centralbyrån översändas dels senast den 31 juli uppgif- ter rörande antalet skattekronor och skatteören, som av taxeringsnämn— derna påförts enligt kommunalskattelagen, dels senast den 31 augusti sam- mandrag över den av taxeringsnämnderna verkställda taxeringen.

Utgifts- och inkomststat, innefattande bl. a. beslut om det medelsbehov, som skall täckas genom utdebitering, fastställes av landsting vid lagtima

möte den första måndagen i oktober, av tingshusbyggnadsskyldige senast den 31 oktober och av kommuner i övrigt under oktober månad, i undan- tagsfall under december månad. Till grund för sina beräkningar behöver de verkställande organen dessförinnan uppgifterna om taxeringsutfallet.

De för det statliga budgetarbetet nödvändiga inkomstberäkningarna ut- föres av riksräkenskapsverket, som regelmässigt i slutet av september er- håller en sammanställning av taxeringsutfallet från statistiska centralbyrån. Enligt sin instruktion har verket att senast den 10 december till Kungl. Maj:t överlämna inkomstberäkning, avseende det kommande budgetåret. De senaste åren har det emellertid befunnits nödvändigt att en preliminär beräkning verkställes dessförinnan. En sådan brukar avlämnas i början av oktober månad och tjänar till ledning vid budgetarbetet inom huvud— sakligen finansdepartementet.

Det är naturligen ytterst viktigt, att de beräkningar, varå det allmännas utgifts- och inkomststater grundas, blir så korrekta som möjligt. Vid en omorganisation av taxeringsväsendet kan det likväl endast framstå som ett sekundärt mål att söka tillhandahålla grundmaterialet härför så snabbt som möjligt. Det primära måste vara att söka åstadkomma en rättvis och effektiv taxering. Då ur dessa synpunkter taxeringsarbetet i första instans bör få fortgå till den 1 oktober bör den omständigheten att en kortare taxe— ringsperiod skulle möjliggöra att de ifrågavarande uppgifterna kunde läm- nas tidigare icke få inverka. Det återstår emellertid att undersöka i vad mån preliminära uppgifter kan lämnas, som kan ersätta de tidigare beske- den om taxeringsutfallet. Härvid är att märka att avskrifterna av taxe- ringslängderna föreslås skola lämnas först den 15 oktober. Även kommu- nerna i gemen kommer då att behöva preliminära uppgifter om taxerings- utfallet.

1950 års skattelagssakkunniga föreslog som tidigare berörts, att samt- liga taxeringar skulle införas i taxeringslängderna redan vid slutet av den första delen av taxeringsperioden. Detta skulle beträffande den del av materialet, som icke slutligt granskats, endast innebära en registrering av de i deklarationen angivna summorna. I det skicket skulle taxeringsläng- derna överlämnas till de lokala skattemyndigheterna, som sålunda hade att debitera skatt på inkomster, som i många fall kunde antagas bli ändrade, då taxeringsnämnden under den senare delen av perioden tog upp taxe- ringarna till omprövning. Härigenom skulle emellertid framkomma ett skatteunderlag, som ur budgetberäkningssynpunkt kunde anses som god- tagbart. Det skulle emellertid för de lokala skattemyndigheterna som tidi- gare framhållits innebära ett avsevärt arbete utan något annat ändamål än att frambringa detta underlag.

Om man förutsätter att längdföring och sidsummering m. m. sker suc— cessivt, bör vid taxeringsperiodens slut endast ett mindre antal taxeringar kvarstå att införa i längden. Debiteringen som också beräknas kunna ske

successivt bör ganska snart kunna avslutas. De definitiva uppgifterna om taxeringsutfallet torde under sådana omständigheter kunna lämnas senast den 15 oktober. Då uppgifterna emellertid är behövliga vid en tidigare tid— punkt måste en preliminär uppgift lämnas. Om man inte skall nödgas — på sätt 1950 års skattelagssakkunniga föreslagit _ längdföra icke behand— lade taxeringar, kan en sådan uppgift icke tänkas få omfatta mer än den till statlig inkomstskatt respektive den till kommunal inkomstskatt taxe- rade inkomsten. Tänkbart synes då vara att uppgiften grundas på en sum- mering av de i deklarationerna angivna siffrorna. Denna summering skulle kunna företagas någon gång efter den 31 mars, då deklarationsmaterialet föreligger komplett. Härvid finge hänsyn tas till sådana redan behand— lade deklarationer, som kan ha översänts till mellankommunala pröv- ningsnämnden. Ehuru det merarbete, som härigenom uppkommer, på grund av det stora antalet deklarationer blir avsevärt, kan det likväl icke mäta sig med det som skulle bli följden om längdföring av icke slut- behandlade deklarationer måste ske. Det förtjänar vidare att uppmärk— sammas, att då definitivt besked om taxeringsutfallet kommer att lämnas i mitten av oktober, något hinder icke möter för tingshusbyggnadsskyldige och kommuner att utsätta sammanträdet om fastställande av stat å så— dan tid, att det preliminära beskedet kan kollationeras och eventuellt korrigeras. Det synes icke heller orimligt att antaga att riksräkenskaps— verkets slutliga inkomstheräkning den 10 december kan direkt grundas på den definitiva uppgiften.

Vi föreslår under hänvisning till vad sålunda anförts att preliminära uppgifter om de taxerade inkomsterna för budgetberäkningsändamål skall lämnas senast den 20 juni till landsting, tingshusbyggnadsskyldige, kom- muner och till statistiska centralbyrån.

Skulle alternativet med två taxeringslängder genomföras, torde uppgif- ten lämpligen kunna grundas på summan av junilängden och de ännu inte slutligt handlagda deklarationerna.

Taxeringsutfallet har f. n. betydelse även för andra ändamål än statberäk- ning. Enligt 22 5 3 mom. fjärde stycket taxeringskungörelsen skall sam- mandrag av taxeringslängder senast den 31 juli lämnas till länsstyrelsen. Dessa sammandrag har betydelse för det yttrande angående ersättningar till taxeringsnämndsordförande, kronoombud och taxeringskonsulenter, m. fl., som länsstyrelsen enligt 145 5 2 mom. taxeringsförordningen skall avgiva, och sammanhänger med bestämmelsen i 145 5 4 mom. tredje styc— ket samma förordning angående maximibeloppet för ersättningarna. Då ersättningarna åt taxeringsnämndsordförandena nu föreslås skola utgå efter andra och enklare grunder än hittills torde sammandraget icke längre vara behövligt.

Slutligen åligger det den lokala skattemyndigheten jämlikt 3 & reglemen- tet den 15 februari 1935 för ecklesiastik medelsförvaltning att till stifts-

nämnden (för Stockholms stift statskontoret) senast före den 15 augusti lämna uppgift om sammanlagda antalet skattekronor och skatteören som enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen påförts de till svenska kyr- kan samt dess präster och kyrkomusiker i de särskilda pastoraten skatt— skyldiga, varvid för skattskyldig som utträtt ur svenska kyrkan skall beräk- nas viss reduktion. Uppgiften är nödvändig för den avräkningslängd mel- lan kyrkofonden och pastoraten som stiftsnämnden (statskontoret) årli- gen har att upprätta. Avräkningslängden, av vilken framgår huruvida pasto- rat har skuld till eller fordran på kyrkofonden, skall föreligga senast den 10 september undantagsvis den 25 september. Utdrag av den skall ofördröj- ligen tillställas pastoratskyrkoråden. Anledningen härtill är att vid fast- ställande av församlingarnas utgifts- Och inkomststater under oktober hän- syn måste tagas till vad avräkningslängden utvisar i fråga om fordran av eller skuld till kyrkofonden.

Det här omnämnda förfarandet för avräkning mellan pastoraten och kyrkofonden är i viss mån grundat på ett provisorium. Till grund för ut- räkningarna ligger nämligen skatteunderlaget sådant det ter sig enligt taxeringsnämndens beslut. Till senare ändringar, hur avsevärda de än må vara, får hänsyn inte tagas. Under sådana omständigheter torde knappast möta några större invändningar mot att grunda uträkningarna på den uppgift om skatteunderlaget som föreslagits skola avlämnas den 20 juni. Antalet skattskyldiga, som utträtt ur svenskg kyrkan, är så pass ringa, att det inte nämnvärt påverkar avräkningarna. Det kan emellertid även av andra skäl än de nu aktuella ifrågasättas, om tiden inte är mogen att söka få fram en smidigare form för uppgörelse mellan kyrkofonden och pasto— raten. Det relativt omständliga, arbetskrävande och dyrbara avräknings- förfarandet borde kunna ersättas av en mera automatiskt verkande form av skatteutjämning. Härutinnan tillkommer det emellertid inte oss att fram- lägga förslag.

Arbetsgången i första instans

Huvudparten av de ändringar, som föreslås beträffande förfarandet i första instans, hänför sig till förslaget om förlängd tid för taxeringsarbetet och om tjänstemannataxering. Förändringarna framgår i huvudsak av den beskrivning, som nedan skall lämnas av gången av taxeringsarbetet.

Dessförinnan bör emellertid till diskussion upptas vissa frågor, som an— tingen saknar samband med de båda huvudlinjerna i vårt förslag eller eljest lämpligen bör behandlas för sig.

Om taxeringsnämndernas befogenhet har tidigare uttalats att den bör förbli orubbad. Det i kapitlet om prövningsnämnderna redovisade förslaget att dessa skall vara renodlade besvärsinstanser kunde i princip anses böra föranleda att till taxeringsnämnderna överflyttas handläggningen av sådana taxeringar och taxeringsfrågor som för närvarande behandlas av prövnings—

nämnden såsom första instans. Hit hör t. ex. taxeringar enligt 57 5 3 mom. kommunalskattelagen, ärenden angående befrielse för dödsbo från erläg- gande av skatt, frågor om tillämpning av bestämmelserna rörande beräk- ning av skatt för ackumulerad inkomst m. m. Såsom angives i kapitlet om prövningsnämnderna, har emellertid de ifrågavarande uppgifterna alltjämt ansetts böra tillkomma dessa nämnder.

Beträffande omröstning inom beskattningsnämnd stadgas i 112 & nuva— rande taxeringsförordning att vid lika röstetal den mening skall gälla, som länder till den skattskyldiges förmån. Därest denna grund inte kan tilläm— pas har ordföranden utslagsröst.

Bestämmelsen synes föga rationell. I vissa fall kan det vara svårt att avgöra vilken mening, som är för den skattskyldige fördelaktigast. I till— spetsade lägen synes bestämmelsen kunna föranleda upprepade omröst- ningar i samma ärende, nämligen först i sakfrågan, vilken utfaller med lika röstetal, vidare om den ifrågavarande grunden kan tillämpas och slut- ligen om vilken mening, som verkligen är fördelaktigast.

Då genom den föreslagna omorganisationen taxeringsnämndsordföran— den kommer att intaga ställningen som opartisk ledamot och följaktligen har som enda uppgift att pröva i taxeringsårende förebragt material och ut- redning, synes den berörda bestämmelsen böra förenklas till en föreskrift att ordföranden i taxeringsnämnd skall ha utslagsröst. Detsamma bör gälla be- träffande ordföranden i prövningsnämnd. Ur rättssäkerhetssynpunkt torde häremot knappast något kunna invändas, då i båda fallen ordföranden får antagas vara den inom nämnden, som besitter den grundligaste kunskapen och erfarenheten i heskattningsfrågor.

Tidigare har uttalats att taxeringsassistenten skall intaga ställningen som biträde åt taxeringsnämnden men i fråga om utredningsarbetets bedrivande m. ni. ha att taga direktiv av taxeringsintendenten. Här bör framhållas att det skall vara taxeringsassistentens skyldighet att gentemot taxeringsinten- denten och länsstyrelsen svara för att taxeringsarbetet i de honom anför- trodda distrikten behörigen fortskrider. Han skall i förhållande till de hi- träden, som tilldelats honom, fungera som arbetsledare och förman. Det ankommer därför på honom att tillse att de arbetsuppgifter, som enligt vad nedan angives, bör tilldelas biträde, blir tillfredsställande utförda. I sista hand faller därför även ansvaret för de olika biträdesuppgifterna här torde särskilt böra framhållas längdföringen på honom. Visar det sig omöjligt för biträde att medhinna arbetsuppgifterna skall det åligga taxe- ringsassistenten att själv ingripa, om detta med hänsyn till de honom direkt åvilande uppgifterna kan ske, eller eljest att i vederbörlig ordning påkalla ytterligare biträdeshjälp.

Bestämmelserna angående plats för avlämnande av självdeklaration och andra uppgifter till ledning för taxering har befunnits svårtolkade. På grund härav och som en förenkling i de skattskyldigas intresse föreslås att så—

dana handlingar skall få avlämnas till överståthållarämbetet, länsstyrelse eller lokal skattemyndighet utan hänsyn till om taxeringen skall verkställas inom myndighetens område eller ej. Den sedan kommunindelningsrefor— men allt mer utvecklade kommunala förvaltningsapparaten synes jämväl böra tas i anspråk, och avlämnande föreslås därför få ske inom kommun å plats, som bestämts på föranstaltande av eller i samråd med länsstyrel- sen. Då det alltjämt är av intresse att uppehålla kontakten mellan allmän- heten och taxeringsnämndens ordförande synes möjligheten att avlämna handlingarna till ordföranden böra bibehållas. Om möjligheterna att av— lämna deklarationer och andra handlingar på detta sätt utökas, torde lands— fiskaler, magistrater och kommunalborgmästare inte längre behöva anlitas som mottagare.

Enligt 39 g taxeringsförordningen inträder förlust av rätten att anföra besvär till kammarrätten och regeringsrätten som påföljd för försummelse. att behörigen inom föreskriven tid avlämna självdeklaration. Härmed jäm- ställes _ enligt en är 1955 företagen ändring —— det fall att innehållet i avlämnad självdeklaration är så bristfälligt, att deklarationen uppenbar— ligen inte är ägnad att ligga till grund för taxering.

I förarbetena till den år 1955 genomförda ändringen anmärkte departe— mentschefen1 att det kunde ifrågasättas om förlusten av besvärsrätt är en lämplig påföljd. Då något godtagbart alternativ härtill inte förelåg, till- styrkte han dock att den tills vidare bibehölls och —— av hänsyn till före- kommande försök att kringgå bestämmelserna även att den utvidgades på sätt nyss angivits.

Den kritiska inställning, som kommit till uttryck i departementschefens uttalande, synes oss välgrundad.

Skall påföljden ha någon verkan, skulle detta förutsätta att förlusten av besvärsrätten åtminstone i viss utsträckning för de skattskyldiga innebure materiell rättsförlust eller i vart fall en avsevärd risk för sådan förlust- Den skattskyldige skulle sålunda ha skäl att antaga att prövningsnämnden. medvetet skulle utnyttja hans rättslöshet till att åsätta för hög taxering.. Men ett sådant antagande faller på sin egen orimlighet.

För en mycket stor del av de skattskyldiga, löntagarna, är förlusten av besvärsrätten utan större betydelse. Deras deklarationer är i allmänhet så enkla, att behov av överrättsprövning i regel inte föreligger. Påföljden verkar därför ojämnt, beroende på arten av den inkomst den skattskyldige uppbär.

Besvärssakkunniga uttalar i sitt principbetänkande angående administra— tivt rättsskydd2 bl. a. att förbud mot överklagande av förvaltningsmyndig- hets beslut icke bör uppställas eller upprätthållas i andra fall än då det av praktiska skäl är påkallat och betänkligheter ur rättssäkerhetssynpunkt

1 Prop. 160/1955 5. 179. 2 SOU 1955:19 s. 80.

icke kan anses möta. Särskilt tveksamma ställer sig besvärssakkunniga då ett fullföljdsförbud innebär ett avskärande av möjligheten att få rättsfrå- gor prövade av förvaltningsdomstol.

Åtskilliga skäl talar sålunda för att förlust av besvärsrätt inte längre skall begagnas som påföljd för deklarationsförsummelse. Ökade förutsättningar för en ändring skapas redan genom vårt förslag att förlänga taxerings- perioden. Vidare bör i enlighet med vad i det följande förordas — effek— tivare regler införas om anmaningar och vitesförelägganden. Fråga upp— kommer då om vilken sanktion som i stället bör väljas. Enklast vore att anknyta påföljden till försummelse att efterkomma anmaning att avgiva självdeklaration. Emellertid skulle den skattskyldige i sådant fall kunna utan påföljd invänta anmaning innan deklaration avlämnades, varigenom taxeringsarbetet kunde förryckas. En omedelbar påföljd är därför nödvän- dig. Annan möjlighet än att stadga bötesstraff torde knappast föreligga. Detta synes skäligen kunna bestämmas till penningböter, högst 300 kronor. Straffet torde i regel komma att utdömas genom strafföreläggande. För att garantera att straffpåföljden icke onödigtvis ådömes torde stadgandets till- lämpning böra göras beroende av angivelse från taxeringsintendenten. Detta och en riktig tillämpning av föreskrifterna om åtalseftergift bör medföra att de fall där försummelsen kan anses ursäktlig inte behöver föranleda någon påföljd för den skattskyldige. Utan att i övrigt gå in på när deklara- tionsförsummelse skall anses ursäktlig förutsätter vi att bötesstraffet regel- mässigt icke skall tillämpas i sådana fall då skattskyldig, ehuru deklara- tionspliktig, likväl inte påföres taxerad inkomst, och inte heller då in— komsten består enbart eller huvudsakligen av folkpension. Det bör an- komma på taxeringsassistenten att underrätta taxeringsintendenten i vilka _fall angivelse till åtal kan ske. Att den föreslagna ändringen skulle med- föra någon nämnvärd ökning av antalet besvär till kammarrätten och rege- ringsrätten synes knappast behöva befaras.

Enligt gällande bestämmelser skall anmaning att avgiva självdeklaration eller annan för taxering avsedd uppgift eller upplysning tillställas den upp- giftsskyldige i rekommenderat brev genom allmänna posten. Där så finnes nödigt kan för anmaningens delgivande anlitas polismyndighet (55 g 2 mom. TF). Anmaningen att avgiva självdeklaration har vissa rättsverk- ningar. Bl. a. skall anteckning om att den icke hörsammats göras i taxe- ringslängden, vilket är av betydelse för bevisbördan i en eventuell taxe— ringsprocess. Efter en anmaning som icke hörsammas kan deklarations— pliktig ådömas dagsböter och detta är också fallet med en icke deklara- tionspliktirf, som icke hörsammar två anmaningar (141 5 2 mom. TF).

1950 års skattelagssakkunniga föreslog beträffande anmaningar att så— dana skulle kunna översändas i vanligt brev med allmänna posten, att bi— träde av polismyndighet fortfarande skulle få anlitas i fall av behov samt att skattskyldig, som icke utlöste rekommenderad försändelse från taxe—

ringsmyndighet, skulle kunna förpliktas erlägga vissa kostnader för del- givning genom stämningsman eller polismyndighet. Förslaget om ersätt— ning för delgivningskostnader berördes av departementschefen i proposi— tionen nr 160 till 1955 års riksdag. Han ansåg sig med hänsyn till de skäl som under remissbehandlingen anförts mot detsamma inte kunna till- styrka det.

De nuvarande bestämmelserna om delgivning av anmaningar erbjuder möjligheter för illojala deklarationspliktiga att förhala taxeringsarbetet. Den som erhåller en avi om en rekommenderad försändelse är inte pliktig att lösa ut den. Gör han inte det blir försändelsen liggande på postanstalten i 14 dagar innan den returneras. Först på detta stadium, då dyrbar tid redan gått förlorad, tillgripes vitesföreläggande. Hittills har vitesföreläg— gande emellertid förekommit i mycket ringa omfattning därför att för- farandet vållat en viss omgång. Det är nämligen länsstyrelsen som har att besluta om och verkställa vitesföreläggandet. Ny delgivning, i regel genom polismyndighet, erfordras och ytterligare tid förlöper.

Erfarenheten har visat att åtskilliga skattskyldiga utnyttjat de möjlig- heter som sålunda finnes att försvåra taxeringsnämndernas arbete. Olägen- heterna härav har starkt accentuerats genom den tidsnöd, varunder taxe- ringsnämnderna haft att arbeta. Förlänges arbetsperioden mildras visser- ligen olägenheterna, men de kvarstår likväl i väsentlig män.

Den nya rättegångsbalken innehåller åtskilliga bestämmelser, varigenom parter och andra effektivt kan förmås att fullgöra sina processuella skyl— digheter, främst att iakttaga personlig inställelse vid förhandling. Av dessa bestämmelser kan särskilt framhållas dem (42 kap. 10 &; 45 kap. 15 å) som föreskriver att vite _ där ej böter är föreskrivna i allmänhet skall åläggas redan i samband med kallelse till personlig inställelse. Någon för— summelse från vederbörandes sida behöver inte konstateras eller ens förut— sättas. Vidare har effektiva delgivningsbestämmelser (postdelgivning) med-— delats. Den som sökes kan inte undandra sig delgivningen genom att vägra mottaga försändelsen. I viss utsträckning kan också delgivning ske utan att den sökte träffas personligen. Längre liggetid än fyra dagar, ankomst- dagen oräknad, förekommer inte vid postdelgivningen och det kan därför snabbt konstateras, om adressaten är oanträffbar. Erfarenheterna av denna delgivningsform är goda. Kostnaden _ omkring en krona per försändelse —— är låg.

Särskilt bör framhållas att rättegångsbalkens bestämmelser om delgiv- ning och vitesförelägganden kan tillämpas i alla slag av mål, således även i civila fordringsmål, hur bagatellartade de än må vara.

En ordning, liknande den nu skildrade, synes kunna komma till använd- ning inom taxeringsväsendet då det gäller anmaningar att avgiva själv— deklarationer eller att fullständiga sådana. Det är emellertid opraktiskt och skulle föranleda alltför mycket arbete att omedelbart tillgripa post—

delgivning som normal anmaningsform. I stället bör, sedan det konstate- rats vilka skattskyldiga som försummat avgiva deklaration, dessa i vanligt lösbrev på formulär tillhållas att fullgöra sin skyldighet. Dessa brev kan uppsättas av biträdespersonal och Skall underskrivas av taxeringsassistenten.

Det kan antagas att huvudparten av de skattskyldiga efterkommer upp- maningen att deklarera. I detta sammanhang bör den tidigare omnämnda anmälan till taxeringsintendenten om deklarationsförsummelse göras. Sam- mankopplingen med anmälan för eventuell angivelse till åtal bör för övrigt inom inte alltför lång tid bidraga till att antalet försumliga sjunker.

Först om den skattskyldige inte låter sig avhöra bör delgivning av egent— lig anmaning äga rum. För att detta skall kunna ske i den ovan angivna ordningen erfordras emellertid dels att taxeringsnämnderna berättigas att delgiva anmaningarna genom posten och vidare att de tillägges rätt att för ändamålet utsätta viten. Något hinder mot att taxeringsnämnderna be- rättigas anlita posten förefaller inte behöva föreligga i all synnerhet som antalet delgivningsfall inte torde bli särskilt stort. Rätten att delgiva ge- nom polismyndighet måste därjämte bibehållas, då delgivning genom posten inte kan ske överallt.

En viss tveksamhet kan emellertid råda om lämpligheten att tillägga taxeringsnämnderna rätt att utsätta viten.

Viten förelägges emellertid enligt olika bestämmelser av ett stort antal myndigheter, däribland kommunala nämnder såsom byggnadsnämnder och hälsovårdsnämnder. Inom domstolsväsendet ombesörjes kallelser och där- med förenade vitesförelägganden ofta självständigt av tjänstemän i kansli- skrivares tjänsteställning. Det bör starkt understrykas, att fråga icke är om vites utdömande. Detta bör liksom hittills tillkomma länsstyrelsen, som enligt allmänna regler därvid har att pröva huruvida omständigheterna är sådana att vite bort föreläggas, varjämte länsstyrelsen kan nedsätta vitet, om detta är för högt. Ur rättssäkerhetssynpunkt torde allvarligare invänd- ningar inte kunna göras om rätten att besluta om vitesföreläggande upp- drages åt taxeringsnämndens ordförande. Expeditionen får då ta formen av en anmaning med vitesföreläggande, undertecknad av ordföranden och kontrasignerad av taxeringsassistenten.

Efterkommes inte anmaningen skall det åligga taxeringsassistenten att till länsstyrelsen insända anmälan härom tillika med handlingarna i ärendet.

Härefter övergår vi till att lämna en beskrivning av gången av arbetet i första instans.

I samband med att materialet inkommer bör sorteringen utan dröjsmål påbörjas. På länsstyrelserna sker därvid grovsortering, som innebär upp- delning av materialet på övriga län och på fögderier samt städer med egen uppbördsförvaltning inom det egna länet. Materialet bör undan för undan översändas till de lokala skattemyndigheterna respektive övriga länssty-

relser. Då de skattskyldiga skall kunna lämna sina självdeklarationer även till andra myndigheter än sådana, inom vilkas områden taxeringarna skall verkställas, är det angeläget att kunna avgöra när deklarationerna inkom- mit. Med hänsyn härtill och då försummelse att ingiva deklaration i tid av— ses kunna medföra straffpåföljd bör föreskrivas att varje deklaration, in- kommen efter den 15 februari, skall datumstämplas.

Kommunala myndigheter, som har att mottaga deklarationer, och taxe— ringsnämndens ordförande skall utan sortering ofördröjligen översända det av dem mottagna materialet till den lokala skattemyndigheten.

Hos den lokala skattemyndigheten sker finsorteringen under ledning av taxeringsassistenterna var och en för sina distrikt. Den lokala skattemyn- digheten skall för detta ändamål tillhandahålla biträdespersonal. De själv- deklarationer, som inkommit till den lokala skattemyndigheten men som skall tjäna till ledning vid taxering inom annan lokal skattemyndighets tjänsteområde, skall direkt översändas till denna.

Sorteringen bör bedrivas så att åtminstone delar av materialet snarast möjligt kan bli föremål för granskning. Det sorteringsarbete, som förekom- mer under pågående granskning sedan huvudsorteringen verkställts, skall också utföras av biträden.

Av åtskilliga skäl hade det varit till fördel om hela sorteringsarbetet —— således även i distrikt där tjänstemannataxering ännu ej införts _ kunnat övertagas av de lokala skattemyndigheterna redan under första utbyggnads- året. I fråga om städerna med egen uppbördsförvaltning utgör detta inte något större problem, därför att sorteringsarbetet i regel redan ombesörjes av uppbördsverkens personal. Svårigheterna visar sig då det gäller fögde— rierna. För att klarlägga detta synes det nödvändigt att söka påvisa vilket omfattande och dyrbart arbetsmoment sorteringen i verkligheten utgör.

I sin förut omnämnda utredning, som avser taxeringsåret 1948, har lands— kamreraren VVhitefield uppskattat kostnaden för sortering till 25 öre och för längdföring till 15 öre per deklaration. Totalkostnaden för dessa arbets- moment har han för fögderikommunerna beräknat till 1 223 400 kronor. På grund av penningvärdets fall kan det antagas att kostnaden per dekla- ration för sortering nu skulle uppgå till ungefärligen 40 öre per deklaration, vilket skulle innebära att om här bortses från ökningen i deklarations- materialet sedan 1948 enbart sorteringskostnaden uppginge till det nyss- nämnda beloppet. Samtidigt bör observeras att sorteringen om möjligt bör vara slutförd under taxeringsperiodens första månad. Att med ledning av det sålunda beräknade kostnadsbeloppet söka uppskatta antalet under denna månad behövliga biträden synes väl med en viss —— ganska vid _ felmarginal möjligt, men är i detta sammanhang inte nödvändigt. Arbetets omfattning framgår redan av de beräknade kostnaderna och det torde stå klart att uppgiften inte kan bemästras med den fast anställda biträdesper- sonalen.

Man torde därför få förutsätta, att även vid en fullt utbyggd organisa— tion tillfällig arbetskraft i ganska stor utsträckning måste anlitas för sor- teringen, så mycket mer som under tiden till den 25 februari, då de sista debetsedlarna å preliminär skatt expedieras, av de vid häradsskrivarkonto- ren fast anställda biträdena i huvudsak endast de för taxeringsarbete av- sedda kan anlitas.

Som förut framhållits avses sistnämnda biträden skola anställas succes- sivt samtidigt med taxeringsassistenterna. Överflyttas hela sorteringsarbe— tet redan under första utbyggnadsåret på de lokala skattemyndigheterna, kommer ett avsevärt underskott av biträdesarbetskraft att uppstå framför allt i fögderier, där ännu inte någon övergång till den nya ordningen skett, men även i fögderier, där så delvis är fallet. Tänkbart vore naturligtvis att de för taxeringsarbetet avsedda biträdena anställdes under första utbygg- nadsåret samt att därjämte för sorteringen anlitades den tillfälliga arbets- kraft, som även efter utbyggnaden kan vara behövlig. Härigenom skulle i fråga om sorteringen de på den gamla ordningen kvarstående ordföran- dena kunna beredas samma service som assistenterna. Emellertid bygger den föreslagna organisationen på att biträdena av taxeringsassistenterna er- håller kontinuerlig och tillräcklig handledning i sitt arbete. Vid sorte— ringen är väl denna omständighet av mindre betydelse; i senare faser av taxeringsarbetet — framför allt vid den förberedande granskning som av- ses skola åläggas biträden — är den emellertid utomordentligt viktig. Det kan knappast antagas att taxeringsnämndsordföranden, som inte sällan är bosatt å annan ort, skulle kunna övervaka och leda biträdesarbetet. Situatio— nen kompliceras också av att ett biträde avses skola betjäna flera taxerings- nämnder. Det synes inte heller möjligt att ålägga häradsskrivaren uppgiften att handleda taxeringsbiträdena i distrikt, som står kvar på den gamla ord- ningen. Följden skulle bli att de biträden, som anställts innan anställning av taxeringsassistent kunnat ske, inte skulle kunna utnyttjas på ett till- fredsställande sätt.

Ytterligare en omständighet talar mot att omedelbart överflytta hela sor- teringsarbetet på biträdespersonal vid häradsskrivarkontoren. Sorterings- arbetets omfattning är sådan att man kan befara att arbetet å häradsskri- varkontoren förryckes om det på en gång överflyttades dit. Om arbetet övertages allt eftersom tjänstemannataxering införes, blir övergången mju- kare, och de erfarenheter som undan för undan göres beträffande arbetets bedrivande kan lättare utnyttjas. Rådrum erhålles också för anskaffande av praktiska anordningar för sorteringen och för upprättande av sådana förteckningar eller register över gängse fastighetsbenämningar, som kan behövas. Även lokalfrågan blir lättare att lösa.

Av de nu redovisade skälen finner vi oss inte kunna förorda att allt sor- teringsarbete omedelbart övertages av personal vid de lokala skattemyn— digheterna. Under utbyggnadstiden bör därför i de distrikt som kvarstår på

den gamla ordningen ansvaret för sorteringen alltjämt åvila ordförandena. I den mån sorteringen ombesörjts av kommunala myndigheter så har i ganska stor utsträckning varit fallet även i landskommuner och i andra städer än städer med egen uppbördsförvaltning _ synes detta alltjämt böra ske. Under utbyggnadstiden kommer helt naturligt att uppstå vissa svårig- heter då det gäller att ur det inkomna materialet särskilja vad som skall sorteras av lokal skattemyndighet, kommunal myndighet eller ordförande. Svårigheterna synes emellertid inte behöva bli så stora att någon detalj- reglering härav nu är nödvändig. Det torde få ankomma på länsstyrelserna att bestämma härom.

Sedan sorteringen verkställts, har biträdena att numrera deklarationerna och att i taxeringslängderna markera, att deklaration inkommit. I distrikt, där deklarationsplikten i största utsträckning fullgöres och där de i taxe— ringslängden upptagna personerna i allmänhet har inkomster, som skall taxeras, kan det vara fördelaktigt att i stället markera att deklaration inte inkommit.

Efter markeringen i taxeringslängderna kan konstateras vilka skattskyl- diga, som inte deklarerat. Därmed är inte sagt, att vederbörande gjort sig skyldig till deklarationsförsummelse, ty dels upptas i längderna åtskilliga personer, som inte har sådan inkomst att de är deklarationspliktiga, dels kan den skattskyldige vara sådan rörelseidkare, som inte är skyldig lämna deklaration förrän i slutet av mars, och dels kan vederbörande av speciell anledning ha beviljats anstånd av taxeringsintendenten. Dessutom kan i undantagsfall laga förfall föreligga. Nästa fas i förfarandet blir att taxe- ringsassistenten med hjälp av biträdet anger vilka skattskyldiga, som bör anmanas avge självdeklaration. Som förut framhållits utfärdas och delgives formlig anmaning i regel först sedan i vanligt lösbrev utsänd uppmaning att inkomma med deklaration visat sig verkningslös. Har vid tidigare taxe- ringar uppmärksammats att någon eller några skattskyldiga inte efterkom- mer uppmaning att avge självdeklaration, bör dock hinder inte möta att utan föregående uppmaning anmana vederbörande och därvid förelägga vite. Utskriften av sådana brev och av anmaningar bör åvila biträde.

Det förberedande granskningsarbetet tar nu vid. Härmed förstås sådana åtgärder _ mestadels av rutinmässig karaktär _ som i huvudsak bör åvila biträdespersonal och som bör vidtagas innan den egentliga sakgranskningen påbörjas. Hit hör

kontrollsummering ; avprickning av löneuppgifter och andra kontrolluppgifter, varvid oöver— ensstännnelser anmärkes i deklarationerna;

kontroll mot fastighetslängden att rätta taxeringsvärden uppförts i dekla- rationerna samt att garantibeloppen rätt uträknats ;

kontroll av skatteavdrag och avdrag för pensionsavgifter mot debiterings- längd;

kollationering av överföringen till sammanställningarna ; uppsättning av förfrågningar enligt formulär, t. ex. beträffande bris- tande överensstämmelse mellan löneuppgift och deklaration;

uppsättning av olika meddelanden till annan taxeringsnämnd, t. ex. om taxering till kommunal inkomstskatt i annat distrikt (form. nr 16), om avdrag för insättning på Skogskonto, om periodiskt understöd m. m. (form. nr 17) ;

anteckningar på deklarationer om förhållanden, som enligt vad biträdet känner till eller observerat bör föranleda närmare undersökning;

expedition av meddelanden och underrättelser, sedan de underskrivits av taxeringsassistenten.

De nu redovisade arbetsuppgifterna är mycket omfattande men inte svå- rare än att de bör kunna utföras av biträdespersonal. Uppgifterna är tänj- bara; ett erfaret och kunnigt biträde kan naturligen sträcka sin granskande verksamhet längre in mot det område, där den slutliga granskningen tar vid, än ett mindre erfaret. Det skall _ som förut framhållits åligga taxeringsassistenten att övervaka och leda biträdenas arbete. Det kan ock- så antagas att assistenten vid behov måste hjälpa till med den förbere- dande granskningen. Detta synes regelmässigt böra bli fallet i början av taxeringsperioden, innan biträdet hunnit så långt, att assistenten har något att fingranska.

Det förberedande granskningsarbetet får antagas delvis komma att bedri- vas jämsides med den slutliga granskningen. Så snart någon lämplig del av materialet genomgåtts bör nämligen den slutliga granskningen genom taxeringsassistenten påbörjas, medan den förberedande granskningen be- träffande övriga delar fortsättes. Arbetet bör också bedrivas så att gransk- ningen sker parallellt i de olika taxeringsdistrikt, som taxeringsassistenten har att granska. Av lätt insedda skäl är det nämligen uteslutet att under den förra delen av taxeringsperioden färdigställa taxeringen i ett distrikt och under den senare i ett annat.

Den slutliga granskningen och utredningen av taxeringarna kommer i huvudsak att åvila taxeringsassistenten.

I detta hänseende har taxeringsassistenten sålunda bland annat att kollationera i erforderlig omfattning den av biträdet utförda förberedande granskningen;

bedöma den redovisade inkomsten med hänsyn till verkställd kontant- beräkning och till gängse bruttovinstprocent;

bedöma och utreda i deklarationerna framställda yrkanden av olika slag; bedöma skäligheten av i deklarationerna angivna värden å naturaför— måner och förmögenhetstillgångar m. m.;

självständigt infordra kompletterande upplysningar från uppgiftspliktiga ävensom införskaffa annan utredning, som kan vara behövlig;

avfatta andra meddelanden till taxeringsmyndigheter än sådana, som utsänts under det förberedande granskningsarbetet;

lämna sådana skattskyldiga, vilkas deklarationsuppgifter inte utan vidare kan godtagas, tillfälle att yttra sig och att pröva i anledning härav inkomna invändningar mot ifrågasatt avvikelse;

bestämma ortsavdrag och göra anteckning härom å deklarationerna; uppgöra förslag till underrättelser om avvikelser från självdeklarationer i sådana fall, där det kan förväntas att den ifrågasatta avvikelsen godtages av taxeringsnämnden;

verkställa anteckningar till ledning för längdföring å deklarationerna från sådana skattskyldiga, vilkas taxering icke kan förväntas bli föremål för diskussion;

i övrigt vidtaga alla de åtgärder, som erfordras för att ett motiverat för- slag till taxering skall kunna framläggas.

I dessa arbetsmoment ligger de måhända viktigaste och svåraste upp- gifterna _ och samtidigt de mest grannlaga. Det förtjänar särskilt under— strykas, att varje skattskyldig måste beredas tillfälle att yttra sig över till- tänkt avvikelse från hans självdeklaration. I detta hänseende brister det för närvarande alltför ofta. En följd härav är stundom att skattskyldig på- föres taxering för inkomst, som rätteligen bort påföras annan person med snarlikt namn. Sådana misstag, som med den tidsnöd varunder taxerings- nämnderna nu arbetar måhända kan vara ursäktliga, bör efter omorganisa- tionen inte längre förekomma.

För de ifrågavarande arbetsuppgifterna kan taxeringsassistenten av bi- trädespersonal inte påräkna annan hjälp än med utskrifts- och expeditions- arbete. I övrigt torde de helt få åvila honom.

Kollationeringen av biträdenas granskningsarbete skall naturligen inte drivas så långt att detta arbete göres om igen. Vad som kan och bör göras är en stickprovskontroll.

Taxeringsassistenten, som träder i stället för det nuvarande kronoombu- det, bör självständigt ha att infordra de upplysningar som enligt hans me- ning erfordras för en riktig taxering. Detta kan ske genom skrivelser eller telefonsamtal med de skattskyldiga eller andra. Just i denna verksamhet _ utredningen _ är det som taxeringsassistentens förmåga sättes på prov. Det gäller att, utan att de skattskyldigas personliga intressen trädes för nära, åstadkomma en tillförlitlig utredning. I fråga om tvångsmedel bör som ovan framhållits anmaning att fullständiga självdeklaration jämstäl- las med anmaning att avgiva sådan, dvs. ordföranden i taxeringsnämnden bör ha att besluta om vitesföreläggande. Detsamma bör gälla anmaningar att inkomma med kontrolluppgifter till ledning vid annans taxering. I övrigt torde taxeringsassistenten böra utrustas med samma befogenheter att in- fordra utredning som för närvarande tillkommer taxeringsnämndens ord— förande.

Till undvikande av missförstånd synes här böra betonas, att vad i upp- räkningen av taxeringsassistentens arbetsuppgifter sagts om upprättande av förslag till underrättelser om avvikelser och om anteckningar för längd- föring icke skall innebära ett överflyttande av besluten om taxering till honom. Åtskilliga kanske de flesta taxeringar och avvikelser är emel- lertid så enkla och självklara, att de här avsedda åtgärderna med fördel kan vidtagas omedelbart. Det bör emellertid hållas i minne att det ankom- mer på nämnden att fatta beslut och att den omständigheten att taxerings- assistenten på grund av taxeringens eller avvikelsens enklare beskaffenhet anser sig kunna förutse detta inte får hindra att nämnden erhåller till- fälle att taga ställning till assistentens förslag.

Granskningen av deklarationer i distrikt, där tj änstemannataxering ännu ej införts, skall bedrivas efter samma grunder som hittills. Dock bör ord— föranden i sådant distrikt äga samma befogenhet att låta verkställa delgiv- ning och förelägga viten som enligt vårt förslag skall tillkomma ordfö- randen och taxeringsassistenten i de distrikt, där den nya organisationen är genomförd.

Sedan den slutliga granskningen genomförts beträffande ett lämpligt an— tal deklarationer och den dithörande utredningen inkommit, har taxerings- assistenten att för ordföranden anmäla detta och föreslå sammanträdesdag. Det bör också åligga honom att för ordföranden framhålla särskilt svår- bedömliga taxeringar.

Ordföranden har nu att utsätta tid och plats för taxeringsnämndens sam- manträde.

Det kan förutsättas att åtskilliga ordförande, i vart fall i sådana distrikt som inte enbart omfattar löntagardeklarationer, önskar genomgå de dekla- rationer som skall föredragas vid sammanträdet. Detta synes naturligt och torde i vart fall under de första åren innan organisationen vunnit stadga och tjänstemännen erfarenhet vara oundgängligt. Finner ordföranden under sin genomgång att utredning är ofullständig, hör han ha befogenhet att ålägga assistenten att fullständiga den. Korrektiv mot att denne alltför hårt anlitas av ordföranden har tidigare omnämnts.

Sammanträdena med taxeringsnämnden avses skola i huvudsak tillgå som hittills med det undantaget att taxeringsassistenten skall fungera som föredragande. Med någon nämnvärd minskning av tiden för sammanträ- dena synes knappast kunna räknas. En sådan minskning får inte heller eftersträvas i den mån nämnden härigenom skulle tvingas att nöja sig med en så summarisk genomgång av materialet att möjligheterna till en allsidig bedömning av taxeringarna krymper.

Den skattskyldige skall som hittills ha tillfälle att företräda inför nämn— den och motivera de av honom framställda yrkandena. Det är i praktiken otänkbart att utbygga förfarandet inför taxeringsnämnden till något med ett domstolsförfarande jämförbart. Detta torde heller inte på något håll

ifrågasättas. Med ett visst fog kan det väl sägas att en verklig tvist och därmed också ett processföremål uppstår först sedan endera parten, den enskilde skattskyldige eller det allmänna, representerat av taxeringsinten- denten, finner sig inte kunna åtnöjas med något taxeringsnämndens beslut. Förhäller det sig så, innebär detta att anledning att utveckla förfarandet i riktning mot domstolsmässig handläggning icke heller kommer att föreligga förrän i andra instans.

Därest enligt taxeringsnämndens mening utredningen i visst ärende icke kan anses fullständig, tillkommer det nämnden att på samma sätt som ord— föranden under den förberedande granskningen uppdraga åt taxerings- assistenten att komplettera utredningen.

För den händelse den av de kommunalvalda ledamöterna, som jämte ordföranden och assistenten har att ta del av handlingarna, inte före sam- manträdet medhunnit den genomgång som kan anses nödvändig, hör han under sammanträdets gång beredas tillfälle härtill.

'l'axeringsnämndens protokoll skall föras av taxeringsassistenten och justeras av ordföranden. Konstruktionen att taxeringsnämndens slutliga beslut beträffande de olika taxeringarna skall fattas successivt medför att justering måste ske efter varje sammanträde.

Som tidigare omnämnts skall taxeringsassistenten inte vara ledamot av nämnden. Det skall emellertid åligga honom att, därest hans förslag till taxering inte följts, låta anteckna de skattskyldiga, beträffande vilkas taxe- ring hans förslag inte följts. Närmare anteckning om taxeringsassistentens avvikande mening bör ske i deklarationen eller å därvid fogad handling. Här- igenom erhåller taxeringsintendenten utan omgång besked om vad som förevarit i nu avsedda fall.

Enligt 87 å taxeringsförordningen har ordförande att, då hans mening ej blivit följd, i taxeringslängdens anteckningskolumn upptaga den taxe- ring, han ansett böra bestämmas. Övriga ledamöters reservationer skall skriftligen avfattade avges senast vid protokollsjusteringen. Då i den före- slagna organisationen ordförande och övriga ledamöter i princip har samma ställning inom nämnden, synes någon skillnad härutinnan inte behöva upprätthållas. Reservationer av ledamöter föreslås skola antecknas i proto- kollet, därest de föreligger skriftligen avfattade vid justeringstillfället. På anmälan av ledamot skall det åligga ordföranden att låta anstå med juste— ringen under högst fem dagar för att bereda ledamoten rådrum att inkomma med skriftlig reservation.

Sammanfattningsvis kan det sägas att vad som vid taxeringsnämndens sammanträden nu åligger ordföranden, kronoombudet och taxeringskonsu— lenten skall ankomma på taxeringsassistenten med undantag av att ord- föranden skall föra ordet och leda förhandlingarna.

I distrikt som alltjämt kvarstår på den gamla ordningen skall nu gäl-

lande bestämmelser fortfarande i huvudsak tillämpas beträffande samman- träden etc.

Omedelbart efter sammanträdet har taxeringsassistenten att dels avfatta underrättelser om avvikelser från självdeklarationer, som kan ha beslu— tats, ävensom att med hjälp av biträdet låta utskriva och expediera dem, dels till andra taxeringsmyndigheter översända de meddelanden som kan föranledas av besluten och dels beträffande de deklarationer, där så inte redan skett, fullständiga anteckningarna så att längdföring kan ske med ledning därav.

I fråga om underrättelserna om avvikelse från självdeklaration har över— Vägts att helt överlåta åt taxeringsassistenten att avfatta och utsända dem. Härför talar framför allt den omständigheten att det bör vara till taxerings— assistenten allmänheten skall ha att vända sig då fel eller misstag före- kommit, för att få närmare förklaring rörande visst beslut eller få anvis- ningar rörande möjligheterna att anföra besvär. Underrättelserna som till de skattskyldiga förmedlar kunskapen om taxeringsnämndens beslut måste emellertid anses vara av synnerlig vikt. Vidare torde det vara av betydelse att någon kontroll att taxeringsnämndens beslut rätt genomföres kommer till stånd. På grund härav föreslås att underrättelserna skall undertecknas av ordföranden med kontrasignation av taxeringsassistenten. Underrättel— serna skall dagtecknas den dag de avlämnas för postbefordran. De skall liksom nu översändas genom rekommenderad försändelse.

I detta sammanhang bör omnämnas att det varit under övervägande om icke taxeringsnämnden borde tilldelas befogenhet i vissa fall att till ny prövning upptaga taxering, beträffande vilken slutligt beslut redan med— delats. Det skulle här framför allt röra sig om taxeringar, som på grund av uppenbart förbiseende från nämndens eller den skattskyldiges sida blivit felaktiga. För sådant ändamål kunde tänkas att längdföring inte skedde förrän någon tid förflutit efter det underrättelserna om avvikelse utsänts. Under denna tid skulle den skattskyldige ha tillfälle att hos nämnden hem- ställa om rättelse. Av olika anledningar _ främst risken för att ett sådant förfarande kan leda till sammanblandning av taxeringsnämndens och pröv— ningsnämndens uppgifter _ har detta emellertid inte ansetts tillrådligt.

Sedan de vid sammanträdet behandlade deklarationerna färdigställts överlämnas de till biträdet för längdföring. Denna är avsedd att försiggå successivt efter varje sammanträde. Liksom beträffande sorteringen har i fråga om längdföringen övervägts att den även beträffande distrikt, som under övergångstiden kvarstår på den gamla ordningen skulle övertagas av biträdespersonal hos de lokala skattemyndigheterna redan under första utbyggnadsåret. Mot detta talar emellertid skäl, liknande dem som anförts rörande sorteringen. Härtill kommer att taxeringsnämndsordföranden un- der arbetets gång har behov av taxeringslängden t. ex. för att utvälja vilka som skall anmanas att avge självdeklaration och för att kontrollera att

taxering åsatts alla i längden upptagna m. m. Vidare skulle den nödvän- diga kontakten med biträdet knappast kunna upprätthållas i de fall ord- föranden är bosatt å annan ort. Vi har därför inte ansett OSS kunna för- orda att längdföringen i sin helhet omedelbart övertages av personal vid de lokala skattemyndigheterna. Å andra sidan förutsättes att den hjälp med längdföring, som hittills på åtskilliga håll lämnats, alltjämt skall läm— nas under utbyggnadstiden.

På sätt som nu skisserats fortgår undan för undan arbetet med gransk- ning, föredragning och 1ängdföring. Man torde kunna utgå från att det större antalet deklarationer behandlats under första hälften av taxerings— perioden och att då kvarstår endast en mindre del, de mer svårutredda. Det torde t. o. 111. vara till fördel om arbetet upplägges så att de lättare deklarationerna först behandlas och införes, ty härigenom underlättas för den lokala skattemyndigheten att under löpande taxeringsperiod företa på myndigheten ankommande åtgärder med längderna. Vid september månads utgång skall taxeringsarbetet vara avslutat och längderna såvitt på taxe- ringsnämnden ankommer _ färdigställda. Då man synes kunna förvänta att det längdföringsarbete, som kan återstå i slutet av september, inte är alltför omfattande, torde inte längre erfordras bestämmelse om dag, då sista sammanträdet må hållas.

Sedan det egentliga taxeringsarbetet slutförts återstår ett ganska omfat- tande efterarbete. Till stor del består detta av uppgifter, som kan anförtros åt biträden. Hit hör t. ex.

upprättande av förteckningar av olika slag, t. ex. över personer, som gjort sig skyldiga till förfarande som kan föranleda åtal, över skattskyl- diga, beträffande vilka anteckning skall göras i liggaren över avdrag för värdeminskning av skog;

underrättelser till andra taxeringsmyndigheter om verkställd taxering (form. nr 18); '

statistiska uppgifter rörande skattskyldiga; uppgifter om taxeringsarbetets omfattning; protokollsutdrag beträffande investeringsfonder, skattebefrielser för döds- bo m. m.;

expeditionsarbete.

Då taxeringsarbetet i första instans anordnas på detta sätt aktualiseras frågan om deklarationsmaterialets förvaring. Hittills har det varit själv- klart att materialet skulle förvaras hos länsstyrelsen. Härigenom har det varit lätt tillgängligt, då besvär anförts i prövningsnämnden, och för den granskning, som i princip åvilat taxeringsintendenten beträffande samtliga skattskyldiga. Å andra sidan har under de senare åren ett allt större behov gjort sig gällande för de lokala skattemyndigheterna att ha tillgång till

deklarationerna. Speciellt i samband med allmänhetens klagomål över debi- tering av slutlig skatt har behovet starkt framträtt. Inte sällan händer det nämligen att förklaring rörande debiteringen inte kan lämnas utan till— gång till den skattskyldiges deklaration.

Som skattelagssakkunniga framhållit är det knappast möjligt att verk- ställa en fullständig genomgång av materialet i andra instans. En sådan genomgång torde icke på något håll nu kunna medhinnas. I stället för granskning av samtliga deklarationer tillämpas andra metoder, stickprovs- granskning eller kategorigranslming. Skapas en effektiv organisation för taxeringen i första instans torde anledning att bibehålla skyldigheten för taxeringsintendenten att granska alla taxeringar inte längre föreligga. Be- hovet ur denna synpunkt att ha deklarationsmaterialet samlat å länssty— relsen skulle då bortfalla. Om detta behålles hos den lokala skattemyndig- heten skulle också besväret med att varje år skicka ut en och ta emot två årgångar deklarationer å länsstyrelsen kunna undvikas. Ytterligare ett skäl att behålla deklarationerna vid fögderierna är att man kan förutsätta, att de skattskyldiga i allmänhet först kommer att vända sig till vederbörande taxeringsassistent med sina klagomål över taxering eller för att få förkla- ringar. Härtill kommer också att om taxeringsperioden förlängs till den 1 oktober och om efterarbetet beräknas ta omkring tre veckor i anspråk skulle knappast kunna föreskrivas, att deklarationerna skall insändas till läns- styrelsen förrän till den 1 november. De måste emellertid finnas tillgängliga på den lokala skattemyndighetens kontor vid början av nästa taxerings- period, vilket innebär att sista årets deklarationer skulle befinna sig på länsstyrelsen endast under tre och en halv månad.

Under sådana omständigheter torde det vara vålbetänkt att förvara de— klarationerna hos de lokala skattemyndigheterna. Detta vållar så mycket mindre någon olägenhet som komplettering av prövningsnämndsbesvär med taxeringslängdsutdrag och deklarationer likväl måste göras av tjänstemän- nen i första instans. Sådana besvär kan nämligen inkomma under taxerings- perioden långt innan det kan bli fråga om att leverera deklarationerna till länsstyrelsen.

Det bör emellertid stå taxeringsintendenten fritt att rekvirera in deklara- tionsmaterialet för ett eller flera distrikt eller endast enstaka deklarationer. Då det kan förutsättas att eftergranskningen kommer att än mer än hit- tills avse vissa kategorier av skattskyldiga, huvudsakligen rörelseidkare, kan det vara till fördel att, som redan på åtskilliga håll sker, förvara samt- liga deklarationer, avgivna av rörelseidkare inom ett distrikt, samlade för sig inom särskilt omslag.

Vad ovan anförts gäller inte beträffande de juridiska personernas dekla- rationer. Utom den omständigheten att förste taxeringsassistenterna avses skola placeras på länsstyrelserna finns här särskilda skäl som talar för en arkivering på länsstyrelserna, framför allt det att aktiebolagsdeklaratio-

nerna behövs för den värdering av aktier, som årligen verkställes. Dessa deklarationer bör därför liksom hittills förvaras å länsstyrelserna.

Under tiden slutet av oktober—den 15 februari kommer taxeringsassisten- terna icke att vara sysselsatta med taxeringsarbete i första instans. Assisten- ten bör under denna tid bl. a. tillhandagå allmänheten med råd och upp- lysningar under deklarationsarhetet och besvara frågor som kan föranledas av debetsedlarna å slutlig skatt. Som tidigare framhållits bör denna period emellertid också kunna utnyttjas för vidareutbildning i särskilt anordnade kurser. Hinder möter inte heller att assistenterna under denna tid tages in på länsstyrelsen för att biträda med arbetet å taxeringssektionen.

Assistenterna kan vidare _ med bibehållen placering _ utnyttjas till eftergranskning med bestämt utlagda och avgränsade uppgifter ävensom till att uppsätta taxeringsintendentsbesvär i enklare mål. Med taxeringsinten- dentens medgivande bör de också av länsstyrelsen kunna användas som för- stärkning åt eller vikarier för häradsskrivaren. Måhända kan det bli nöd- vändigt att i ganska stor utsträckning anlita assistenterna härtill. Erfaren- heterna under de första utbyggnadsåren bör kunna ge god ledning för ett bedömande i vad mån häradsskrivarna kan vara i behov av större förstärk- ning under tiden efter den 1 oktober än den som taxeringsbiträdena re- presenterar.

Under denna period torde härjämte böra uttagas de kompensationsledig- heter för övertid, som taxeringsassistenterna kan ha att utfå. Sådana ledig- heter kan uppstå i ganska stor utsträckning, då taxeringsnämndssamman- trädena i åtskilliga distrikt liksom för närvarande torde komma att hållas på kvällarna.

Förste taxeringsassistent torde under den ifrågavarande perioden lämp— ligen böra utnyttjas för taxeringsrevision.

Under utbyggnadstiden bör taxeringsarbetet i de distrikt, där tjänste- mannataxering ännu inte införts, i huvudsak utföras på samma sätt som nu. Tidigare har anförts att sortering och längdföring av olika skäl, framför allt de svårigheter för de lokala skattemyndigheterna som skulle uppstå, inte anses böra överflyttas på biträden vid dessa myndigheter. I annat samman- hang har betydelsen av att debiteringsarbetet till viss del kan ske i samband med längdföringen framhållits. Utan att så sker kan _ med en förlängd taxeringsperiod _ debiteringsarbetet knappast medhinnas inom föreskriven tid. Då längdföringen inom de distrikt varom här är fråga inte skall verk- ställas hos den lokala skattemyndigheten, kan inte heller något successivt debiteringsarbete verkställas. Det blir därför inte möjligt att förlänga taxe- ringsperioden i dessa distrikt under utbyggnadstiden.

8—509461

Taxeringssektionerna inom landskontoren

Den nuvarande organisationen

Länsstyrelsen består av två avdelningar, landskansliet och landskontoret. Landskontoret, vars chef är landskamreraren, omfattar tre sektioner: kameralsektionen, taxeringssektionen och uppbördssektionen. Sektionschef för taxeringssektionen är taxeringsintendenten.

Å taxeringssektionerna tjänstgör _ förutom taxeringsintendenter _ biträdande taxeringsintendenter, länsrevisorer, förste taxeringsinspektörer och taxeringsinspektörer, förste taxeringsrevisorer och taxeringsrevisorer (taxeringsassistenter), förste landskanslister och landskanslister ävensom biträden i olika grader.

Enligt 49 5 1 mom. länsstyrelseinstruktionen den 5 juni 1953 (nr 541) fordras för behörighet till de högre tjänsterna juris kandidatexamen, stats- vetenskaplig-juridisk examen eller examen vid handelshögskola, dock att såvitt angår tjänsterna på taxeringssektionerna sistnämnda examen är obligatorisk för behörighet till befattning som länsrevisor, förste taxerings- revisor och taxeringsrevisor (taxeringsassistent).

Antalet mera kvalificerade tjänster på taxeringssektionerna kan utläsas av den personalplan som varje år fastställes av Kungl. Maj:t. Av vidståen- de tablå framgår hur de kvalificerade tjänsterna fördelats på taxerings— sektionerna i länen.

Av tablån kan utläsas, att 108 av tjänsterna eller inemot 50 procent utgö- res av sådana, till vilka examen vid handelshögskola är kompetenskrav, d. v. s. av revisionspersonal.

Enligt länsstyrelsernas petita för budgetåret 1956/57 är landskanslists- och biträdespersonal knuten till taxeringssektionerna under budgetåret 1955/56 på sätt som framgår av tablån å sid. 116.

Arbetsuppgifter för taxeringssektionens personal

Enligt 12 & länsstyrelseinstruktionen handlägges ä taxeringssektionen skatte- och taxeringsfrågor i den mån de ej hör till annan sektion. I 18 & erinras om att taxeringsintendenten har att fullgöra vad honom enligt skatte— och taxeringsförfattningarna åligger. Han skall vidare närmast un- der landshövdingen tillse att taxeringsarbetet i länet ordnas och bedrives på ett ändamålsenligt sätt.

Inom taxeringssektionen utföres i huvudsak tre slag av uppgifter.

III C

Tjänster F H R T

Taxeringsinten— dent ..........

Bitr. taxerings— intendent . . . . Länsrevisor .....

» Förste taxerings- inspektör ...... Ca 29 Förste taxerings- revisor ........ Ca 29 Förste taxerings— inspektör ...... Ca 27 Förste taxerings— W revisor ........ Ca 27 axeringsinspekt. Ca 25 » Ce 25 axerings-

assistent—taxe— ringsrevisor. . . . Cf 19- Ce25 233 22 2 2 2222

Summa 122018 999 9 9 8888

Till en början handlägges där sådana taxerings- och beskattningsårenden i vilka länsstyrelsen har att fatta beslut. I fråga om dessa ärenden intar taxeringssektionen väsentligen samma ställning som varje annan länssty- relsesektion på sitt ämnesområde.

De viktigaste av här ifrågavarande ärenden torde vara följande: indelning i beredningsdistrikt och fastighetstaxeringsdistrikt; förordnande av ordförande i sådana distrikt; indelning i taxeringsdistrikt för årlig taxering och förordnande av funk— tionärer i sådana distrikt;

vitesförelägganden ; bestämmande av ersättning för taxeringsarbete. Åtskilliga andra ärenden hör emellertid hit. Vissa av ärendena torde dock på sina håll handläggas på kameralsektionen. Som ett exempel på hur handläggningen fördelats mellan sektionerna hänvisas till bifogade utdrag ur arbetsordningen för en länsstyrelse (bil. 10).

Av principerna för sektionsindelningen följer att som föredragande i första hand ifrågakommer taxeringsintendenten. Som av exemplet på arbets— ordning framgår torde dock åtminstone på sina håll landskamreraren så- som föredragande handlägga vissa av de viktigare ärendena.

Enligt 34 5 tredje stycket länsstyrelseinstruktionen skall taxeringsinten- denten deltaga i handläggningen av nu nämnda ärenden även om han inte är föredragande _ och detta gäller även om de handlägges på annan sek-

Summa

lands- bi- kanslist- trä- pers. den

Förste landskansl. Landskansl.. . . . .

Kansliskriv.. . . Kontorist.. . . . . Kanslibiträd. . . Kontorsbiträd. .

Tillf. personal, omräknad i årsar- betskrafter...... 5 5 2,25 6,5 4,5 6 5 5 6 3,75 4 2,5 1,25 4 4

Summa 23 36 12,2517,514,5 18 17 19 17 10,7512 10,5 9,2511 12

tion än taxeringssektionen. Denna föreskrift gäller emellertid inte ärenden, som avser utseende av ledamöter i fastighetsprövningsnämnd, upprättande av förslag till ledamöter i länsprövningsnämnd eller utdömande av böter eller viten eller vidtagande av annan åtgärd, som påkallas av anmäld för- summelse eller utebliven verkställighet av vad i gällande taxeringsförfatt- ningar stadgas. Föreskriften härom synes böra tolkas som ett förbud för taxeringsintendenten att deltaga i handläggningen av sistnämnda ärenden.

Det andra slaget av arbetsuppgifter omfattar sådana som sammanhänger med den tidigare omnämnda skyldigheten för taxeringsintendenten att när- mast under landshövdingen tillse att taxeringsarbetet i länet ordnas och bedrives på ett ändamålsenligt sätt. Detta utgör _ som av 107 & taxerings— förordningen framgår _ egentligen en länsstyrelsens uppgift. Den skiljer sig emellertid från de tidigare nämnda länsstyrelseuppgifterna därutinnan att landskamreraren icke har att deltaga i handläggningen av hithörande ärenden. Grunden för en sådan mot det normala stridande konstruktion synes inte vara annan än att uppgiften _ fastän den åligger länsstyrelsen _ likväl anses vara av fiskalisk karaktär. Anordningen har tillkommit på initiativ av beskattningsorganisationssakkunniga. Dessa föreslog att lands- kamreraren skulle såsom ordförande vara föredragande i prövningsnämn- den samt att han fortfarande som föredragande skulle handlägga de åren- den rörande taxeringsväsendet, vari beslutanderätten tillkom länsstyrelsen, med undantag för ärenden som angick den direkta övervakningen av taxe- ringsarbetet. Härefter anförde de sakkunniga.1

De uppgifter, som från landskamreraren skulle överflyttas å annan befattnings— havare _ nämligen landskamrerarens fiskaliska uppgifter enligt taxeringsförord- ningen: att som föredragande vid länsstyrelsen, med biträde av taxeringsavdel- ningens personal, övervaka taxeringsarbetet (genom att övervara taxerings- nämndernas sammanträden samt granska, helt eller delvis, det av nämnderna behandlade materialet), att infordra deklarationer och andra taxeringsuppgifter samt Skattskyldigs räkenskaper för granskning ävensom att föra talan hos pröv- ningsnämnden och högre instanser _ äro tydligtvis av sådan natur, att desamma böra åläggas den tjänsteman, som bliver föreståndare för taxeringsavdelningen. Såsom ytterligare uppgifter skulle tillkomma denne befattningshavare, med ovan- nämnda biträde, att handhava utbildningen av nyutsedda ordförande och krono- ombud i taxeringsnämnd, att meddela råd och upplysningar, framför allt åt taxe- ringsnämndsordförande, samt att åt taxeringsnämnderna verkställa utredning i tidskrävande och svårbedömbara taxeringsårenden.

Departementschefen, som i huvudsak godtog de sakkunnigas förslag, anförde bl. a.2

I anledning av vad i ett par remissyttranden anförts vill jag understryka, att taxeringsintendenten såsom föredragande vid länsstyrelsen har att närmast under landshövdingen tillse, att taxeringsarbetet ordnas och bedrives på ett ändamåls- enligt sätt. Denna uppgift, som för närvarande åvilar landskamreraren, är icke

1 SOU 1942: 49 s. 263. * Prop. 345/1943 5. 190.

av den art, att den bör förenas med uppdraget att vara opartisk ordförande i prövningsnämnden. Vid fullgörande av sina uppgifter beträffande taxeringsarbe- tet bör taxeringsintendenten intaga en fullt självständig ställning gentemot lands- kamreraren. Denne bör alltså icke i sådant avseende intaga någon chefsställning i förhållande till taxeringsintendenten.

Genom kungörelse den 31 december 1943 (nr 949) angående ändring av dåvarande landshövdinginstruktionen infördes föreskriften om taxerings— intendentens skyldighet att närmast under landshövdingen övervaka taxe— ringsarbetet. Under förarbetena till den nu gällande länsstyrelseinstruktio- nen diskuterades frågan om uttrycket >>närmast under landshövdingen» borde bibehållas. Då det ansågs av vikt att landskamrerarens och taxerings— intendentens i förhållande till varandra fristående ställning på ett synligt sätt markerades kom uttrycket att inflyta också i den nya instruktionen.

Hithörande arbetsuppgifter fullföljes huvudsakligen genom att taxerings- intendenten utfärdar promemorior och anvisningar för taxeringsarbetet. Han kan även närvara vid taxeringsnämndernas sammanträden.

Det tredje slaget av ärenden, som handlägges av personalen å taxerings— sektionen, är sådana som enligt skatte— och taxeringsförfattningarna direkt åvilar taxeringsintendenten. Sammanfattningsvis, ehuru inte fullt adekvat, kan de karaktäriseras som fiskaliska uppgifter. Detta innebär inte att upp- gifterna uteslutande skulle avse att tillvarata det allmännas rätt. I själva verket åligger det taxeringsintendenten uttryckligen att undersöka huru- vida taxeringarna »äro med skatteförfattningarna överensstämmande samt likformiga och rättvisa».

Dessa uppgifter utgör den totalt sett alldeles övervägande delen av ar— betsbördan å axeringssektionen. Uppgifterna ankommer som ovan angivits på taxeringsintendenten, som emellertid med stöd av föreskrift i 27 5 1 mom. länsstyrelseinstruktionen äger att härför anlita befattningshavare vid landskontoret, varvid självfallet den honom underställda personalen å taxeringssektionen i första hand kommer i fråga. Till detta slag av göromål hör framför allt taxeringsintendentens uppgift att företräda det allmänna vid prövningsnänmden, kammarrätten och regeringsrätten. I detta hänse- ende har han att utreda och yttra sig över besvär, att undersöka de inom länet i första instans åsatta taxeringarna och för rättelse av förelupna fel och misstag hos prövningsnämnden framställa vederbörliga yrkanden, att pröva angelägenheten av att anföra besvär över prövningsnämndsheslut, som gått honom emot, och eventuellt fullfölja sin talan till högsta instans. Hit hör också taxeringsintendentens skyldighet att till åklagaren anmäla skattskyldiga eller andra, som han finner böra åtalas för brott mot skatte- strafflagen.

För att kunna verkställa utredningar i hithörande ärenden och mål har taxeringsintendenten ålagts en vidsträckt amnaningsrätt. Han äger också att anlita sakkunniga och kan såsom en undersökningsmetod verkställa taxeringsrevision, varom han ensam äger förordna.

Karaktären hos dessa olika uppgifter skiftar högst väsentligt. För de mera rutinmässiga uppgifterna såsom summering, diarieföring, utskrifts- arbete 111. m. utnyttjas biträden i olika grader. För utredningsarbete och avfattande av taxeringsintendentens yrkanden och yttranden begagnas i viss utsträckning landskanslister och förste landskanslister, av vilka de senare jämväl har att utöva arbetsledning i förhållande till den lägre personalen. Taxeringsinspektörer och förste taxeringsinspektörer bereder på motsva- rande sätt kvalitativt mera krävande mål, medan taxeringsrevisorer och förste taxeringsrevisorer under ledning av länsrevisorn har att svara för utredningen framför allt i form av taxeringsrevision _ i mål som avser taxering för inkomst av rörelse.

Belecknande för den nuvarande organisationen är att det är taxerings- intendenten som är den formellt ansvarige. Skattelagssakkunniga har i detta hänseende anfört.

De befogenheter och åligganden, som enligt taxeringsförordningen tillkommer det allmännas företrädare, har tillagts endast taxeringsintendent. Det är alltså denne, som har att utfärda anmaningar, förordna om bokföringsgranskningar, framställa yrkanden, avgiva yttranden i besvärsmål, avlåta anmälningar till åtal o. d. Visserligen har taxeringsintendenten personal till förfogande, men före- skrifternas utformning innebär att intendenten är den formellt ansvarige. Med hänsyn till den stora mängden av ärenden, som på detta sätt skall passera taxe— ringsintendenten, har dennes genomgång av ärendena i många fall kommit att bli en »flaskhals», som vållat hinder i arbetet.

I de tolv län, där tjänster som biträdande taxeringsintendenter inrät— tats, kan emellertid på sådan tjänsteman för självständig handläggning överflyttas uppgifter, ankommande på taxeringsintendenten. Enligt 18 å andra stycket länsstyrelseinstruktionen åligger det nämligen biträdande taxeringsintendent att enligt länsstyrelsens bestämmande beträffande vissa ärenden eller vissa grupper av ärenden fullgöra vad enligt skatte- och taxe- ringsförfattningarna eller eljest meddelade bestämmelser ankommer på taxeringsintendent, Taxeringsintendenten äger likväl då skäl därtill finnes från biträdande taxeringsintendent övertaga handläggning av ärende.

I viss utsträckning förekommer härjämte att länsstyrelserna jämlikt 16 & taxeringsförordningen utverkar tillstånd att för kortare perioder förordna annan tjänsteman att utföra på taxeringsintendent ankommande göromål.

Taxeringsintendentens ställning

Den vikt 1950 års skattelagssakkunniga och remissinstanserna fäst vid taxeringsintendentens ställning speciellt i förhållande till landskamrera- ren utgör anledning att söka närmare klarlägga läget.

Landskamreraren är chef för landskontoret och samtidigt självskriven ordförande i prövningsnämnden och fastighetsprövningsnämnden. Hans närmaste underlydande är de tre sektionscheferna; för taxeringssektionen taxeringsintendenten samt för kameralsektionen och uppbördssektionen en

länsassessor för vardera sektionen. De till en sektion hörande ärendena avgöres efter föredragning för landshövdingen (s. k. landshövdingärenden), för avdelningschefen (avdelningschefsärenden) eller för sektionschefen eller annan (sektionsärenden). I enklare fall beslutar föredraganden en— sam (enmansärenden). I princip ankommer beslutet i varje ärende enbart på den, inför vilken föredragning sker, ehuru föredraganden eller annan tjänsteman, som deltager i ärendets handläggning utan att reservera sig, blir medansvarig. Ärendenas sektionstillhörighet och handläggningsform regleras i detalj av en arbetsordning, som varje länsstyrelse har att fast— ställa.

Sektionschefs allmänna åligganden regleras i 19 å länsstyrelseinstruk- tionen, vari bl. a. omnämnes hans skyldighet att föredraga på sektionen ankommande ärenden som inte enligt instruktionen, arbetsordningen eller särskilt uppdrag ankommer på annan. I 34 å andra stycket instruktionen stadgas att sektionschef skall, även om han inte är föredragande, deltaga i handläggningen av vissa ärenden, som föredrages inför landshövdingen eller avdelningschefen. Det gäller här tillsättning av och avsked för per- sonal å sektionen eller underlydande organisation In. m. ävensom annat viktigare ärende, som berör sektionens verksamhetsområde. Sektionschefen erhåller härigenom en möjlighet att 4— eventuellt mot avdelningschefen _ göra sin mening gällande. I fråga om sektionsärenden föreskrives i 29 5 3 mom. andra stycket att de skall hänskjutas till avdelningschefen för avgörande bl. a. då olika meningar yppats mellan föredraganden och den inför vilken föredragning skett. Beträffande avdelningschefsärenden gäller däremot endast att landshövdingen skall hållas underrättad om viktigare ärenden, som avgjorts, och om tillämpad praxis. Endast i prejudicerande ärenden eller ärenden av större räckvidd skall ärendet underställas lands- hövdingen för bedömande.

Ovan har angivits att taxeringssektionens och därmed taxeringsintenden- tens arbetsuppgifter är av tre slag, nämligen uppgifter som på beskatt- ningsväsendets område tillkommer länsstyrelsen, övervakningen av taxe- ringsarbetets bedrivande och slutligen de uppgifter som sammanhänger med taxeringsintendentens ställning som det allmännas representant i skatteinål.

Att landskamreraren är självskriven ordförande i prövningsnämnden kan självfallet icke grunda någon förmansställning för honom i förhållande till taxeringsintendenten. En sådan ställning kan enbart grundas på bestäm- melserna i länsstyrelseinstruktionen. Häri ligger också en begränsning av förmansställningen ; den torde rimligen inte kunna avse andra arbetsupp- gifter än sådana, som tillkommer länsstyrelsen. Även i detta hänseende är emellertid landskamrerarens förmansställning i förhållande till taxerings— intendenten mera begränsad än i förhållande till övriga sektionschefer. För att understryka taxeringsintendentens oberoende har nämligen i 14 5 2 mom. länsstyrelseinstruktionen stadgats att avdelningschefen ej ens tillfälligtvis

får vidtaga någon förändring beträffande de göromål som enligt arbetsord- ningen ankommer på taxeringsintendenten och honom underställda befatt— ningshavare.

Av det sagda framgår att landskamreraren är förman för taxeringsinten- denten i fråga om de på länsstyrelsen ankommande uppgifter, som åligger taxeringsintendenten såsom föredragande eller eljest.

Uppgiften att övervaka taxeringsarbetet är otvivelaktigt att hänföra till länsstyrelsens uppgifter i fråga om taxeringsväsendet. Av departements- chefens uttalande år 1943 framgår emellertid klart att landskamreraren i detta hänseende icke ålagts någon uppgift och följaktligen icke intar någon förmansställning i förhållande till taxeringsintendenten.

Att de fiskaliska uppgifterna, som enligt speciella författningar direkt ålagts taxeringsintendenten, handhaves av honom ensam lär icke kunna ifrågasättas och detta markeras av att föreskriften i 16 å andra stycket läns- styrelseinstruktionen om skyldighet för landskamreraren att utöva tillsyn över arbetet och befattningshavarna enligt sin lydelse icke avser dessa uppgifter.

Mellan taxeringsintendenten och de båda övriga sektionscheferna på landskontoret föreligger sålunda den väsentliga skillnaden, att intenden- ten i fråga om huvudparten av sina uppgifter principiellt är oberoende av landskamreraren, vilket icke är fallet med de övriga sektionscheferna, samt att landskamrerarens förmansställning i fråga om övriga arbetsuppgifter icke har den valören att denne kan rubba taxeringsintendentens ställning som föredragande enligt arbetsordningen, vilket är möjligt i fråga om övriga sektionschefer.

Taxeringsintendenten intar vidare en särställning med hänsyn till rättig- heten att deltaga i beslut i taxeringsärenden som handlägges av länsstyrel- sen. För sektionschefer i allmänhet gäller som förut nämnts att de skall deltaga i beslut angående vissa personalfrågor ävensom i viktigare ärenden berörande sektionens arbetsområde. Härutöver har i 34 & tredje stycket länsstyrelseinstruktionen beträffande taxeringsintendenten stadgats att han skall deltaga i handläggningen av ärenden, vilka enligt gällande taxerings— författningar handlägges av länsstyrelsen, även om han inte är föredra— gande. Undantagna är endast ärenden angående utseende av ledamöter i fastighetsprövningsnämnd, upprättande av förslag till ledamöter i länspröv— ningsnämnd eller utdömande av böter eller viten eller vidtagande av annan åtgärd, som påkallas av anmäld försummelse eller utebliven verkställighet av vad i nämnda författningar stadgas. Undantagen är betingade av taxe- ringsintendentens ställning som det allmännas representant eller _ om man så vill —— som part i skattemål. Däremot finns icke något undantag på grund av sakens större eller mindre vikt. Det kan därför konstateras att taxeringsintendentens möjligheter att påverka länsstyrelsens beslut i hit—

hörande frågor rent allmänt bör vara större än övriga sektionschefers be- träffande ärenden, som berör deras sektioner.

I fråga om taxeringsintendentens dispositionsrätt över personalen på taxeringssektionen gäller vidare föreskrifter, avvikande från dem, som avse övriga sektionschefer. Enligt den nyssnämnda föreskriften i 14 5 2 Inom. länsstyrelseinstruktionen äger avdelningschef i den mån annat ej är särskilt bestämt tillfälligtvis göra erforderliga ändringar i arbetsfördelningen eller tjänstgöringen å sektioner, dock icke såvitt angår taxeringsintendenten och denne underställd personal. Emellertid har lydelsen av framför allt 27 5 1 mom. instruktionen, enligt vilken envar befattningshavare å landskontoret är skyldig att då han därtill anlitas tillhandagå landskamreraren för full- görande av de uppgifter, som enligt skatte- och taxeringsförfattningarna åvilar denne, fått en sådan avfattning att det i 14 ä 2 mom. stadgade för— budet i viss mån torde vara verkningslöst. Landskamreraren torde sålunda anses berättigad att disponera över personal vid taxeringssektionen i den mån detta är nödvändigt för att han skall kunna fullgöra nämnda upp- gifter. I den mån landskamreraren ålagts föredragningsskyldighet i ären— den, som skall handläggas å taxeringssektionen, torde han —— som varje annan föredragande _ äga åtnjuta vederbörligt biträde härför.

Vidare har taxeringsintendenten enligt 27 5 1 mom. instruktionen rätt att i den mån länsstyrelsen ej annorlunda bestämmer anlita envar befatt- ningshavare å landskontoret för fullgörande av sina åligganden enligt skatte- och taxeringsförfattningarna. Motsvarande befogenhet tillkommer inte övriga sektionschefer. Den nu berörda bestämmelsen utsäger enligt sin ordalydelse endast att skyldighet föreligger för envar befattningshavare att lämna erforderligt biträde. Av förarbetena till länsstyrelseinstruktionen framgår emellertid att den härjämte ansetts innefatta en befogenhet för taxeringsintendenten att anlita personal för ifrågavarande ändamål. Det synes självfallet att taxeringsintendentens befogenhet inte kan utövas i strid med vad landskamreraren bestämmer och att den har en annan inne- börd då det gäller intendenten underställd personal än då det är fråga om att anlita personal på annan sektion än taxeringssektionen. Av principerna för länsstyrelsens organisation torde framgå att taxeringsin'tendenten inte på egen hand kan anlita personal på annan sektion.

I förhållande till övriga sektionschefer intar taxeringsintendenten en sär- ställning beträffande löneställningen, Ca 37 mot Ca 32 för övriga sektions— chefer. Med hänsyn till hans uppgift som allmänt ombud i skattemål har stadgats förbud för honom att inneha uppdrag vid taxering i första in- stans (27 5 2 mom.) och att åtaga sig uppdrag som revisor hos skatt- skyldig i länet (27 5 3 mom.). Härjämte har av samma skäl i 53 5 3 mom. sista stycket föreskrivits att taxeringsintendent icke må förordnas till vi- karie för landskamrerare under semester eller under övriga kortare ledig- heter, varom länsstyrelsen äger förordna.

Sammanfattningsvis kan sålunda konstateras att taxeringsintendenten i fråga om sina huvudsakliga arbetsuppgifter intar en i förhållande till läns- styrelsen och landskamreraren oberoende ställning, att han beträffande övriga arbetsuppgifter torde ha större möjligheter att göra sin mening gäl- lande än övriga sektionschefer, att han i fråga om personaldispositionen intar en särställning jämfört med övriga sektionschefer men likväl inte helt oberoende av landskamreraren samt att han bland sektionscheferna ensam har viss möjlighet att anlita befattningshavare på hela landskontoret för taxeringsuppgifter.

Taxeringssektion eller fristående taxeringsavdelning

Det synes vara lämpligt att i första hand ta ställning till frågan om taxe- ringssektionerna bör ombildas till fristående taxeringsavdelningar inom länsstyrelserna eller om de bör i princip bibehållas i nuvarande form.

I verkligheten föreligger ytterligare alternativ. Ett vore att helt utbryta taxeringsorganisationen ur länsstyrelsen och skapa fristående taxerings- verk. Som av redogörelsen för remissyttrandena över skattelagssakkun- nigas förslag framgår har detta ifrågasatts av vissa remissinstanser.

Med det naturliga samband som råder mellan folkbokföring, taxering och upphörd synes dock en sådan organisation knappast tänkbar om inte sam- tidigt länsstyrelsens uppbördssektion och häradsskrivarorganisationen ut— bröts ur länsförvaltningen och tillsammans med taxeringssektionen fick bilda ett fristående skatteverk. Att enbart utbryta taxeringssektionen synes nämligen föga rationellt och skulle försvåra det samarbete, som nu råder och ej bör uppges, samt föranleda åtskillig omgång i fråga om många arbets- uppgifter. En omorganisation av det vidsträckta slag som nu antytts torde emellertid vara ett spörsmål, som faller utom ramen för vårt utrednings- uppdra".

Av olika skäl har vi inte heller funnit anledning att förorda den av några remissinstanser angivna utvägen att från länsstyrelsens taxeringssektion skilja taxeringsintendenten och viss honom underställd personal. Såsom framgår av avsnittet om prövningsnämnderna föreslår vi i stället att sår- skilda kanslier inrättas för prövningsnämnderna, varigenom göres en kla- rare åtskillnad mellan uppgifter, hänförliga till prövningsnämnden som dömande instans, och övriga uppgifter.

När 1950 års skattelagssakkunniga föreslog att en särskild taxeringsav- delning skulle inrättas inom länsstyrelsen, fristående från landskontoret, motiverades detta med att det skulle möjliggöra en rationell organisation av taxeringsarbetet i första instans och av taxeringskontrollen. Vidare åbe- ropades som grund för förslaget skillnaden i arbetsuppgifter mellan taxe- ringssektionen och landskontoret i övrigt ävensom de med den nuvarande organisationen oundvikliga olägenheterna. Omorganisation ansågs också

påkallad med hänsyn till samordningen med det centrala organ för taxe— ringsväsendet som de sakkunniga föreslog skola inrättas.

Den organisation av taxeringsarbetet i första instans, som av oss före— slagits, torde i och för sig ej fordra att taxeringssektionen utbrytes. Tvärtom förhåller det sig så att ett utbrytande av enbart taxeringssektionen skulle komma att medföra åtskilliga svårigheter att samordna de lokala skatte- myndigheternas arbete med taxeringsnämndernas. En av förutsättningarna för den föreslagna organisationen i första instans torde just vara att de lokala skattemyndigheterna och taxeringstjänstemännen i denna instans ytterst tillhör samma verk.

Uttalandet att en självständig taxeringsavdelning skulle vara en förutsätt- ning för en rationellt anordnad taxeringskontroll synes sammanhänga med de sakkunnigas åsikt att landskamrerarnas chefskap över taxeringsinten- denterna skulle medfört att handläggningen av de hos prövningsnämnden anförda besvären fått gå i första rummet, varigenom bl. a. eftergranskning och taxeringskontroll blivit eftersatta. Som exempel har anförts att revi- sionspersonal i alltför stor utsträckning disponerats för utredning och upp— rättande av föredragningspromemorior i enklare besvärsärenden.

Att eftergranskningen och den bokföringsmässiga taxeringskontrollen under senare år bedrivits i relativt liten utsträckning torde vara ovedersäg— ligt. Vidare torde det vara uppenbart att detta främst sammanhänger med det ständigt ökande antalet besvär till prövningsnämnderna. Däremot synes sammanhanget mellan landskamrerarens chefskap över taxeringsintenden- ten och den eftersatta taxeringskontrollen inte utan vidare klart.

Arbetsbördan på taxeringssektionen hänför sig huvudsakligen till de skattskyldigas besvär och till taxeringsintendentsyrkanden om ändring i taxeringar. Båda slagen av ärenden måste av prövningsnämnden avgöras före utgången av juni månad året efter taxeringsåret och det åligger taxe- ringsintendenten att sörja för utredningen. Över antalet besvär av skatt- skyldiga kan taxeringsintendenten självfallet inte råda; däremot kan den av dessa besvär föranledda arbetsbördan påverka möjligheterna till efter— granskning och annan taxeringskontroll. Den närmast till hands liggande förklaringen till att revisionspersonal utnyttjats till andra uppgifter än bok- granskning synes därför vara den, att antalet besvär stigit så att eftergransk- ning och taxeringskontroll måst med hänsyn till personalresurserna efter- sättas.

Vad skattelagssakkunniga anfört i fråga om eftergranskning och taxe- ringskontroll synes oss därför närmast vara att föra tillbaka på brister, som bör botas genom förstärkning av arbetskrafterna å taxeringssektionerna.

Skillnaden i arbetsuppgifter mellan taxeringssektionen och landskontoret i övrigt synes i och för sig knappast motivera ett utbrytande av taxerings- sektionen. I så fall skulle —— som vissa remissmyndigheter framhållit —— även andra av länsstyrelsens sektioner av samma skäl böra bilda särskilda

avdelningar. Den omständigheten att. huvudparten av de ärenden, som handlägges av befattningshavare å taxeringssektionen, blir föremål för be— slut av annan myndighet än länsstyrelsen, nämligen prövningsnämnden, torde knappast behöva förläna taxeringssektionen någon särställning i detta hänseende. Sådana ärenden förekommer jämväl å de övriga sektionerna, t. ex. ärenden angående bevakning av statsverkets fordringar på grund av skatter eller eljest.

Samordningen med ett centralt organ för taxeringsväsendet kunde ha ut- gjort skäl för utbrytning av taxeringssektionen, därest i detta organs befo— genheter skulle ingått direktivrätt gentemot taxeringsavdelningarna. I och för sig hade direktivrätten måhända inte behövt förutsätta en utbrytning; vi erinrar i detta sammanhang om att samarbete med centrala organ, t. ex. centrala omsättningsskattenämnden ävensom statistiska centralbyrån (i fråga om folkbokföringen), kunnat fortgå utan att någon utbrytning ens ifrågasatts. Emellertid har vi — såsom av avsnittet om det centrala organet framgår — inte funnit skäl att föreslå någon direktivrätt för detta gentemot länsstyrelserna. Under sådana omständigheter bortfaller detta skäl för en utbrytning av taxeringssektionen ur landskontoret.

Vad de sakkunniga anfört om de övriga olägenheter som är oundvikliga med den nuvarande organisationen torde få föras tillbaka på landskamre- rarens förmansställning i vissa hänseenden i förhållandet till taxerings- intendenten. Hit hör vad som anförts rörande landskamrerarens inflytande på anslagsfrågor och hans rätt att disponera över personal å taxeringssek- tionen ävensom det av vissa remissinstanser diskuterade spörsmålet om den inverkan på taxeringsintendentens självständighet som landskamrerarens inflytande på hans befordran ansetts kunna innebära.

Till dessa spörsmål återkommer vi nedan i samband med de åtgärder, som föreslås skola vidtagas för att stärka taxeringsintendentens ställning. I fråga om dispositionen av personalen torde likväl böra anmärkas, att det endast mycket sällan torde ha förekommit att personal å taxeringssektion disponerats för andra uppgifter än sådana som avsett taxering eller beskatt— ning. Det bör observeras att såsom ovan visats landskamreraren inte ensam kan företaga sådana åtgärder med personalen; detta fordrar beslut av länsstyrelsen. Härvidlag bortses från att landskanslister på taxerings- sektionerna förordnats som vikarier på häradsskrivartjänst. Detta är emel- lertid en företeelse som —— om man till denna sektion önskar rekrytera eller där behålla dugliga landskanslister —- sannolikt skulle komma att kvarstå även om taxeringssektionerna utbröts. Däremot torde det i stor utsträck- ning förekomma att landskamreraren tillfälligt eller mera stadigvarande uppdragit åt personal på andra sektioner att fullgöra uppgifter vid taxe— ringssektionen.

Vad härefter angår landskamrerarens möjligheter att påverka taxerings- intendentens befordran och vad detta kan innebära i fråga om den senares

självständighet _ och härvid har vissa remissinstanser fäst särskilt av- seende —— så synes farhågorna härutinnan överdrivna. Liknande förhållan- den förekommer inom andra delar av statsförvaltningen utan att förorsaka större olägenhet. Frågan synes knappast böra tillmätas större betydelse i detta sammanhang. Vi återkommer emellertid till den i det följande.

Efter granskningen av de skäl, som anförts för en utbrytning, övergår vi att behandla skälen för att bibehålla den nuvarande ordningen.

Till en början må framhållas att den nuvarande organisationen, de an— märkta bristerna till trots, visat sig funktionsduglig och vunnit en viss hävd.

När det gäller att bedöma värdet av organisationen bör man främst se till under vilka villkor den fått fungera. Det bör då beaktas att tiden från dess tillkomst år 1943 utmärkts av en utomordentliglivaktighet på beskattnings- väsendets område. Nya uppgifter, tillfälliga och mera bestående, har snart sagt varje år tillkommit. Hit hör t. ex. arbetet med krigskonjnnkturskatt, konjunkturskatt, investeringsskatt, investeringsavgifter och fondskatt. Vi- dare kan erinras om de talrika ändringarna i den permanenta skattelagstift— ningen.

Under tiden från 1944 har genomförts två viktiga reformer på närliggande områden, folkbokföring och upphörd, som i sin mån bidragit till att öka och komplicera arbetet å taxeringssektionerna. Uppbördsreformen medförde en ganska komplicerad engångsuppgift, taxering till skatt enligt övergångs— bestämmelserna till uppbördsförordningen, men har dessutom haft till följd att nya bestående uppgifter tillkommit, t. ex. taxeringsintendentens skyldig— het att avgiva yttranden i ärenden angående anstånd med inbetalning av skatt. Denna reform innebar också en avsevärd ökning av arbetsbördan genom att skyldigheten för taxeringsintendenten att låta granska taxeringar, vilka resulterat i överskjutande preliminär skatt till högre belopp, tillkom.

Även lagstiftningen på andra områden har under den gångna tiden med- fört nya eller vidgade uppgifter. Hit hör t. ex. den genom lagen om folk— pensionering aktualiserade frågan om avdrag för nedsatt skatteförmåga åt folkpensionärer.

Vidare har under denna tidsperiod införts ett nytt, för taxeringssektionens personal ganska arbetskrävande system för statistisk bearbetning av taxe— ringarna.

Samtidigt som arbetet komplicerats och ändrats genom ny lagstiftning har av andra orsaker arbetsbördan visat en stark ansvällning. I detta hänse- ende torde det vara tillräckligt att hänvisa till att antalet allmänna själv- deklarationer år 1940 uppgick till 2831 489, medan det år 1953 utgjorde 4 148 130, vilket innebär en ökning med 1 316 041. År 1955 utgjorde antalet 4 250 018, vilket jämfört med 1940 utgör en ökning med 1 418 529.

Den organisation, som tillkom genom 1943 års reform, måste under så- dana omständigheter sägas ha utsatts för en stark påfrestning. Att vissa brister därvid uppenbarats är otvivelaktigt; dessa torde emellertid i huvud-

sak vara att hänföra till att organisationen i förhållande till arbetsuppgif- terna är för knappt tilltagen samt att —— i någon utsträckning brister förekommer i den principiella uppbyggnaden av organisationen. Vi åter- kommer nedan härtill.

Ett andra skäl att inte utbryta taxeringssektionen ur landskontoret ligger i de uppenbara fördelar som vinnes genom att vid behov arbetskraft kan dirigeras från en sektion till en annan. Åtminstone hittills har det regel- mässigt varit taxeringssektionen, som dragit nytta härav. Något utnytt- jande av personal på taxeringssektionen till annat än taxeringsuppgifter torde _ om man bortser från häradsskrivarvikariat knappast ha före- kommit. Det kan ifrågasättas om icke denna omständighet starkt bidragit till att arbetsuppgifterna under den hårda pressen under 1940- och 1950- talen någorlunda kunnat bemästras. Utbrytes taxeringssektionen lär den smidiga form för tillfällig förstärkning av arbetskraften, som hittills till— lämpats, inte längre komma i fråga. Ett tillfälligt överförande av personal från den ena avdelningen till .den andra skulle förutsätta landshövdingens medverkan.

Åtskilliga av remissinstanserna har framhållit vikten av att sambandet mellan taxering och upphörd beaktas. Detta är en i många hänseenden viktig synpunkt. Som tidigare framhållits torde behovet av samarbete mel- lan taxerings— och uppbördssektionerna vara sådant att det knappast är tänkbart att utbrytningen får omfatta enbart taxeringssektionen. Samtidigt kan det emellertid med visst fog hävdas, att de myndigheter som har att på grundval av åsatta taxeringar uträkna och debitera skatt, icke lämp- ligen bör underordnas representanten för det allmännas fiskaliska intresse. Även ur denna synpunkt torde en utbrytning av båda sektionerna inte vara lycklig.

Inom taxeringsväsendet finns behov av såväl jurister —-— i huvudsak för bedömande av vissa rättsliga frågor —— som tjänstemän med examen vid handelshögskola _ i huvudsak för gransknings- och utredningsarbete. De sistnämnda anställes vid taxeringssektionerna och tillbringar regelmässigt sin tjänstetid där. Då de i allmänhet utnyttjas för bokföringsgranskningar och utredningar av taxeringar avseende rörelseidkare, blir resultatet inte sällan att deras erfarenhet blir begränsad till vissa sidor av taxeringsarbetet. Som länsstyrelsen i Stockholms län framhållit kommer de i stor utsträck- ning att sakna allmän administrativ erfarenhet. För att råda bot på detta vore det önskvärt att de någon tid finge tjänstgöra vid de övriga sektionerna, något som knappast vore möjligt om taxeringssektionen utbröts ur lands- kontoret.

Allvarligare än detta utbildningsproblem är emellertid juristernas. En jurist börjar efter tingstjänstgöring nästan undantagslöst som aspirant å tjänst som länsnotarie vid kameral- eller uppbördssektionen för att efter några år övergå till taxeringssektionen som taxeringsinspektör. Han pas-

serar härefter en befordringsgång på tjänster å kameralsektionen, uppbörds- sektionen och taxeringssektionen för att så småningom, om han därtill visar sig lämpad, bli taxeringsintendent och landskamrerare. Under tider, då han inte är anställd å taxeringssektionen, har han genom taxeringsuppdrag eller genom tillfälliga förordnanden å denna sektion möjlighet att i viss ut- sträckning hålla sig år jour med utvecklingen i fråga om taxering. Som en utbildning för de högsta posterna inom landskontoret, taxeringsintendent och landskamrerare, torde denna »saxande» befordringsgång ursprung— ligen rekommenderad av beskattningsorganisationssakkunniga1 -— vara ytterst värdefull, dels därför att den tillåter vederbörande vinna erfaranhet inom hela det ämnesområde, som landskontorets arbetsuppgifter omfattar — något som med hänsyn till bl. a. det intima sambandet mellan folkbok- föring, taxering och upphörd torde vara i hög grad önskvärt _ dels därför att den allmänt'administrativa skolning, som härigenom erhålles, på ett värdefullt sätt kompletterar de erfarenheter, som vunnits vid tjänstgöringen på taxeringssektionen. Det förtjänar f. ö. framhållas, att landskanslisternas utbildningsproblem i allmänhet torde ha lösts efter ungefärligen motsva- rande linjer, vilket framför allt inneburit att häradsskrivarna, som i sin verksamhet har att handlägga ärenden, tillhörande alla tre sektionerna, kunnat ges en tillräckligt allsidig utbildning.

Före omorganisationen år 1943 erhöll de yngre juristerna automatiskt ut— bildning på alla landskontorets arbetsområden, eftersom någon egentlig uppdelning av dessa ännu ej genomförts. Hittills utnämnda landskamre- rare har därför undantagslöst erhållit sin grundläggande utbildning inom det gamla odelade landskontoret. Genom tillkomsten av taxeringsavdel- ningen 1944 och uppbördsavdelningen 1946 genomfördes emellertid den uppdelning av landskontoret som sedan genom sektionssystemets införande 1953 blev konfirmerad. Under senare delen av 1940-talet och under 1950- talet har svårigheterna att bereda de yngre juristerna en utbildning, som kan tjäna som underlag för en befordran till landskamrerare, visserligen varit större än tidigare på grund av landskontorets uppdelning, men likväl kunnat övervinnas genom den s. k. saxningen.

Utbrytes taxeringsavdelningen ur landskontoret lärer emellertid denna befordringsgång ännu mer försvåras, enligt vår uppfattning t. o. m. omöjlig- göras. I detta hänseende får vi hänvisa till att något utbyte av tjänstemän mellan landskansli och landskontor icke förekommer, ehuru ett sådant åt- minstone i vissa avseenden skulle vara till förmån för båda avdelningarna.

Resultatet skulle bli att utbildningen av de personer, som i en framtid skall fungera som domare i skattemål i andra instans, bleve avsevärt försäm— rad. Verkan skulle visserligen inte visa sig förrän efter något antal år, ty de nuvarande aspiranterna på landskamrerartjänst har i regel fått en all- sidig utbildning, men den skulle sedermera komma att skärpas. Man skulle

1 SOU 1942:49, s. 278.

så småningom komma att stå inför utsikten att rekrytera landskamrerarna ur kretsen av länsassessorer med en relativt begränsad erfarenhet av taxe- ring och bland taxeringsintendenter, vilkas hela tidigare tjänstgöring domi- nerats av fiskaliska uppgifter. Frågan, som djupare sett också berör den enskilde skattskyldiges krav på rättssäkerhet, får inte hagatelliseras. Den bidrar i inte ringa mån till att vi inte finner oss kunna förorda någon ut- brytning av taxeringssektionen.

Vad sålunda anförts beträffande den nuvarande organisationens funk- tionsduglighet, möjligheterna att smidigt utnyttja personal på hela lands- kontoret för taxeringsuppgifter, sambandet mellan folkbokföring, taxering och upphörd, och utbildningen av framför allt juristpersonalen, har bi— bringat oss den uppfattningen att taxeringssektionerna alltjämt bör ingå som sektioner i landskontoren.

Åtgärder för att stärka taxeringsintendentens ställning

Såväl 1950 års skattelagssakkunniga som vissa av remissinstanserna har funnit att taxeringsintendentens ställning främst i förhållande till landskam- reraren är alltför osjälvständig för att han skall kunna på tillfredsställande sätt handha sina uppgifter särskilt i avseende på taxeringskontrollen. På bl. a. denna grund förordade de sakkunniga ett utbrytande av taxeringssek- tionen ur landskontoret. Även om vi icke funnit oss kunna förorda en sådan lösning torde anledning föreligga att undersöka vilka åtgärder, som kan finnas önskvärda och lämpligen bör vidtagas för att stärka taxeringsinten- dentens ställning.

Den till taxeringsintendenten koncentrerade arbetsbelastningen har som av det föregående framgått berörts av både 1950 års skattelagssakkunniga och remissinstanserna. I skatteförfattningarna uppdelas de arbetsuppgifter som taxeringen i andra instans för med sig mellan länsstyrelsen, landskam- reraren i denna hans egenskap och som prövningsnämndens ordförande samt taxeringsintendenten. På taxeringsintendenten faller såväl svåra och arbetskrävande uppgifter, främst att bevaka det allmännas rätt i skattemål, som en mängd detaljuppgifter. Åtskilligt av vad som åligger honom kan han fördela på underlydande personal men han måste likväl själv taga ställning till varje ärende om man undantager sådana som överlåtits på biträdande taxeringsintendent för självständig handläggning. Som av tablån över den högre personalen framgår finnes tjänster som biträdande taxeringsinten- denter inrättade endast i 12 län. I de övriga länen torde på några håll före- komma att tillfälliga förordnanden som biträdande taxeringsintendent ut- verkats i mera avsevärd omfattning, men i de flesta länen torde taxerings- intendenten själv ha att ta ställning till alla de uppgifter taxeringsförfatt- ningarna ålägger honom.

1950 års skattelagssakkunniga har föreslagit att av de nuvarande arbets- uppgifterna skulle endast de som sammanhänger med chefskapet för taxe-

ringsavdelningen förbehållas taxeringsintendenten, som huvudsakligen skulle ha att ägna sig åt att samordna och leda arbetet på taxeringsavdel— ningen.

Med vår ståndpunkt i fråga om utbrytningen av taxeringssektionen från landskontoret torde samma behov av att helt frigöra taxeringsintendenten för chefsuppgifter inte föreligga. Taxeringsintendenten torde alltjämt böra fungera som högste bevakare av det allmännas intressen inom länet i skatte- mål. Det förefaller närmast som ett slöseri med högt kvalificerad arbets- kraft om han skulle helt undantagas från sådana uppgifter för att i stället syssla med organisatoriska och administrativa frågor. Härmed är inte sagt att han själv skall handlägga alla de olika ärenden som förekommer. Dele— gation bör få förekomma i betydligt större omfattning än hittills varit möjligt.

Genom att ett särskilt prövningsnämndskansli inrättas, varigenom från taxeringssektionerna avlastas en icke oväsentlig arbetsbörda, bör det bli möjligt att utnyttja andra tjänstemän —— främst taxeringsinspektörer _— för sådana uppgifter som formellt åvilar taxeringsintendenten. Vad sär- skilt uppgiften att företräda det allmänna i skattemål beträffar synes det uppenbart att medverkan av taxeringsintendenten i många fall inte erford- ras. För dessa uppgifter bör utom biträdande taxeringsintendenten främst taxeringsinspektörer med juridisk utbildning utnyttjas. Såsom av det följande framgår föreslås att revisionspersonalen under ledning av läns- revisorn skall bilda en revisionsdetalj med huvudsaklig uppgift att handha taxeringskontrollen i avseende å rörelseidkare. Det är av synnerlig vikt att denna personal, som har särskild utbildning för sådana uppgifter, ostört får syssla härmed. I linje härmed ligger också att skatteprocesserna _— således även i de fall då utredning verkställts av revisionsdetaljen —— föres av den juridiskt skolade personalen.

Hur långt ned bland taxeringsinspektörerna, som delegationen bör få sträcka sig, torde få avgöras av varje länsstyrelse för sig. Enligt vår me- ning bör emellertid även taxeringsinspektörer i lönegrad 25 kunna i viss utsträckning tas i anspråk.

Utnyttjas de föreslagna möjligheterna att avlasta taxeringsintendenten arbetsuppgifter på rätt sätt, bör på denne i huvudsak ankomma dels att handha de viktigare skattemålen, däri inbegripet sådana som han funnit sig böra övertaga från underordnade allmänna ombud, dels att föredraga viktigare länsstyrelseärenden av beskaffenhet att höra uppdragas åt honom, dels att i övrigt leda och samordna arbetet i första instans och på taxerings- sektionen.

Taxeringsintendentens nuvarande skyldighet att närmast under lands- hövdingen vaka över att taxeringsarbetet ordnas och bedrives på ett ända- målsenligt sätt torde avse såväl arbetet i första instans, vilket ganska klart framgår av föreskrifterna i 107 5 taxeringsförordningen, som det med pröv-

ningsnämndens verksamhet sammanhängande arbetet inom taxeringssek- tionen. De åtgärder som skall vidtagas på detta senare stadium är -— som ovan framhållits —— sådana som direkt ankommer på taxeringsintendenten och han är i dessa hänseenden inte underställd landskamreraren eller läns- styrelsen. Den tveksamhet, som kunnat råda härutinnan, torde inte behöva föreligga om som nu föreslås _ prövningsnämnden göres till en renodlad besvärsinstans.

I och för sig torde inte något hinder föreligga mot att, som vissa remiss- instanser föreslagit, befria länsstyrelsen från uppgiften att vaka över taxe- ringsarbetet. Landshövdingen skulle härigenom befrias från ett formellt ansvar för detta arbete. Frågan har senast varit under diskussion då den nya länsstyrelseinstruktionen tillkom år 1953 men föranledde inte då någon ändring. Då länsstyrelsens medverkan i taxeringsväsendet i andra hän- seenden torde vara oundviklig och då taxeringsintendentens ställning utåt vinner ett visst stöd genom den nuvarande ordningen, har vi inte velat för- orda någon ändring i vad nu gäller.

Det är viktigt att personalen på taxeringssektionen hålles intakt för de arbetsuppgifter, vartill den är avsedd. Det bör icke råda någon tvekan om att det är taxeringsintendenten, som i princip skall disponera personalen på sektionen. Föreskriften i 14 5 2 mom. länsstyrelseinstruktionen betager också landskamreraren möjligheten att genom tillfälliga ändringar av arbetsordningen disponera över personalen. Emellertid har landskamrera- ren som ovan framhållits —— dels som föredragande i sådana länsstyrelse- ärenden, som avser taxerings- och beskattningsfrågor, dels för fullföljande av arbetsuppgifter, som direkt ålagts honom enligt skatte- och taxeringsför- fattningarna, rätt att anlita tjänstemän vid taxeringssektionen. I och med att särskilt kansli för prövningsnämndsärenden inrättas vid kameralsektio- nen torde vissa av de landskamreraren direkt åvilande uppgifterna kunna beredas av befattningshavare vid dessa. I andra fall åter exempelvis vid allmän fastighetstaxering torde medverkan av personal vid taxeringssek- tionen fortfarande vara nödvändig. Klart torde det däremot vara att lands- kamreraren icke för andra på honom ankommande uppgifter skall äga anlita personal på taxeringssektionen. För att så skall få ske erfordras beslut av länsstyrelsen.

Under utredningen har övervägts att fråntaga landskamreraren all dispo— sitionsrätt över taxeringssektionens personal, vilket skulle innebära att denne, då han behöver anlita sådan personal, skulle nödgas vända sig till landshövdingen för att utverka tillstånd härtill. Vid länsstyrelseinstruktio- nens tillkomst föreslogs ursprungligen en bestämmelse av denna innebörd, vilken emellertid inte upptogs vid den slutliga utformningen av instruk- tionen. 1 realiteten skulle också ett sådant förbud knappast kunna upprätt— hållas. Det skulle vidare kunna innebära en anledning till motsättningar mellan landskamrerare och taxeringsintendent och dessutom vålla en i

och för sig onödig omgång i sådana fall där samarbetet hittills gått smidigt. Vi finner därför den nu gällande ordningen vara att föredraga. Emellertid torde man för att stärka taxeringsintendentens ställning böra befria denne från den omedelbara skyldigheten att biträda landskamreraren i hans upp- gifter enligt taxeringsförfattningarna. Däremot bör det vara länsstyrelsen obetaget att i fall av behov ålägga taxeringsintendenten att lämna sådant biträde.

Föreskrifterna i 28 & länsstyrelseinstruktionen om skyldighet för befatt- ningshavare att handlägga ärenden inom annan sektion av avdelningen eller att tillfälligtvis utföra göromål på den andra avdelningen torde jämväl kunna vara av en viss betydelse för taxeringsintendentens ställning. Endast i enstaka undantagsfall torde föreligga något behov av att på detta sätt utnyttja taxeringsintendenten på annan sektion eller på den andra avdel— ningen. Denne torde därför utan nackdel kunna undantagas, varigenom vinnes att taxeringsintendenten inte utan beslut av Kungl. Maj:t kan be- lastas med andra göromål än sådana som handlägges å taxeringssektionen.

1950 års skattelagssakkunniga har som en brist framhållit att anslagen till avlöningar endast utgår i en klumpsumma för hela landskontoret. Det gäller här anslaget till avlöningar åt icke—ordinarie personal. Till för några år sedan beräknades detta anslag särskilt för de dåvarande taxeringsavdel- ningarna och särskilt för landskontoret i övrigt. I och för sig torde knappast den omständigheten att särskilda anslag beräknades för taxeringsavdel- ningarna ha haft någon större betydelse, eftersom länsstyrelsen ägde be- fogenhet att täcka brist, som uppstått t. ex. därför att tillfällig personal måst anställas å uppbördsavdelningen i större omfattning än beräknat, med överskott från belopp som beräknats för taxeringsavdelningen. Det sär— skilda anslaget för taxeringsavdelningarna kom därför inte att innebära stort mer än att avlöningskostnaderna för icke-ordinarie personal bok- föringsmässigt redovisades särskilt för denna avdelning och särskilt för landskontoret i övrigt.

Någon svårighet torde visserligen inte möta att ånyo införa särskild an- slagspost för kostnader till avlöning åt den icke-ordinarie personalen på taxeringssektionen. För att detta skall ha någon effekt, dvs. för att för- hindra att denna del av anslaget utnyttjas till andra avlöningskostnader, skulle emellertid samtidigt behöva föreskrivas att beloppet icke finge använ- das för annat ändamål. Härigenom skulle det icke bli möjligt för länssty— relsen att genom att underlåta att anställa personal på taxeringssektionerna inbespara medel till att täcka brist som uppstått i anslagsposten för icke— ordinarie personal på landskontoret i övrigt. Vissa invändningar kan så- lunda riktas mot en återgång till det tidigare tillämpade förfaringssättet. Med hänsyn härtill och då frågan överhuvud synes oss vara av ganska ringa betydelse har vi inte ansett oss böra framlägga något ändringsförslag.

På landskontoret är landskamreraren personalchef, vilket bl. a. innebär

att han mer än någon annan har inflytande vid nyanställning av personal. Tillsättning av tjänster föredrages regelmässigt för landshövdingen, varvid som tidigare omnämnts vederbörande sektionschef har att närvara. Där- emot torde anställande av tillfällig personal ofta beslutas av avdelnings- chefen på föredragning av chefen för kameralsektionen. Taxeringsintenden- ten har då det gäller taxeringssektionen även att närvara men kan därest han har en annan mening än landskamreraren inte göra denna gällande, då ärendet handlägges som avdelningschefsärende. Antagning av tillfällig per- sonal har i fråga om landskanslists— och biträdespersonal såtillvida bety— delse, utöver intresset att förvärva lämplig person, som rekryteringen till de fasta tjänsterna regelmässigt sker denna väg. Det synes därför befogat att redan från börj an tillerkänna taxeringsintendenten ett ökat inflytande över antagningen av tillfällig personal. Detsamma torde böra gälla även annat av taxeringssektionen handlagt ärende. I länsstyrelseinstruktionen föreslås av denna grund en ändring av innebörd att därest landskamreraren och taxe- ringsintendenten vid handläggning av avdelningschefsärende stannar i olika meningar ärendet skall underställas landshövdingen.

I vissa remissinstansers yttranden har, såsom tidigare nämnts, uttalats farhågor för att landskamrerarens inflytande på taxeringsintendentens be- fordran kan påverka intendentens självständighet. Som framgår av vad ovan anförts har dessa farhågor synts oss överdrivna. Med hänsyn till det avseende, som bl. a. de på området verksamma personalföreningarna fäst vid förhållandet, har vi emellertid övervägt en åtgärd av innebörd att i befordringsärenden införa visst inflytande från annat håll.

Inrättas det centrala organ som nedan föreslås riksskattestyrelsen torde ganska snart inom denna styrelse samlas avsevärda erfarenheter rörande ifrågavarande hefattningshavares skicklighet och lämplighet för be- fordran till landskamrerare. Det synes önskvärt att utnyttja denna erfaren- het och vi vill därför föreslå att riksskattestyrelsen skall ha att yttra sig vid tillsättning av landskamreraretjänster. Någon ändring av länsstyrelse-— instruktionen synes inte erforderlig. Däremot torde böra övervägas att i instruktionen för riksskattestyrelsen ange att styrelsen har att på anford- ran inkomma med yttrande i dessa befordringsärenden. Det må tilläggas att sådant yttrande enligt vår mening bör ankomma på styrelsen utan med- verkan av den dit anknutna nämnden.

Taxeringsintendentens huvudsakliga arbetsuppgifter är, såsom tidigare framhållits i olika sammanhang, sådana som sammanhänger med hans skyl- dighet att företräda det allmänna i skattemål. Han intar i dessa ärenden en ställning som principiellt är oberoende av landskamreraren och länsstyrel- sen. Det synes därför också riktigt att taxeringsintendenten själv skall ha att bestämma om fördelningen av dessa arbetsuppgifter. Detta blir så mycket angelägnare som flera allmänna ombud taxeringsintendent, biträdande taxeringsintendent och taxeringsinspektörer —— skall fungera vid varje pröv-

ningsnämnd. Det kan då tänkas inträffa att omfördelning av arbetsupp— gifter inte alltför sällan kan behöva göras eller att en generellt bestämd arbetsfördelning i enstaka fall behöver frångås t. ex. därför att visst mål, som skulle omhänderhafts av taxeringsinspektör, visat sig vara av sådan art att det bör övertagas av biträdande taxeringintendent.

Vad nu sagts innebär icke att taxeringsintendenten ensam skall handha all arbetsfördelning inom taxeringssektionen. I fråga om de ärenden, som enligt skatte- och taxeringsförfattningarna åvilar länsstyrelsen, skall själv- fallet föredragningsskyldigheten liksom hittills fördelas och fastställas genom arbetsordning.

Den fördelning av uppgifter som allmänt ombud taxeringsintendenten avses skola verkställa torde med hänsyn till framför allt ansvarsfrågan böra ges en generell och otvetydig form, varvid uppdelningen kan ske efter må— lens art, efter geografisk eller annan grund. Vad sålunda föreslås medför ändring i 18 5 länsstyrelseinstruktionen. Det förutsättes att som legitima- tion i överinstanserna skall vara tillräckligt att vederbörande kan åberopa av taxeringsintendenten utfärdat förordnande.

Vi vill i detta sammanhang även redovisa vissa överväganden rörande taxeringsintendentens löneställning. Därest utbrytning av taxeringssektio- nen föreslagits, hade denna fråga fått särskild aktualitet. Den i fråga om taxeringsintendentens uppgifter relativt begränsade omorganisation som föreslås torde emellertid inte utgöra någon anledning att nu revidera den år 1953 prövade löneställningen. Inte heller titelfrågan skulle för taxerings— intendenternas del under sådana omständigheter ha någon aktualitet. Emellertid har från olika håll framförts önskemål att titeln biträdande taxeringsintendent om möjligt borde ändras. Efter övervägande av olika alternativ får vi föreslå att titeln taxeringsintendent i länen utbytes mot förste taxeringsintendent och titeln biträdande taxeringsintendent mot taxeringsintendent. I Stockholm, där tjänster som biträdande taxerings- intendenter icke finnes och förste taxeringsintendent utgör en till löne- graden högre tjänst än taxeringsintendentstjänsterna i lånen, skulle den nuvarande titulaturen bibehållas. Att titlarna kommer att beteckna tjänster i olika lönegrader i Stockholm och i länen synes vara av mindre betydelSe. Sakligt sett nås genom den föreslagna ändringen överensstämmelse mellan titulaturen i Stockholm och i länen.

I fortsättningen begagnas här alltjämt den nu gällande titulaturen.

Övriga tjänstemän och deras arbetsuppgifter Biträdande taxeringsintendenter och övrig personal utom revisions- personalen

På de biträdande taxeringsintendenterna kommer med den uppläggning av taxeringsintendenttjänsten, som förordats, att falla huvudparten av arbetsbördan i fråga om viktigare skattemål. Spridningen av uppgifterna härutinnan ned till förste taxeringsinspektörer och taxeringsinspektörer torde verka därhän att den allmänna kvaliteten av de mål som handhas av biträdande taxeringsintendenten kommer att stiga. Åt biträdande taxe— ringsintendent bör liksom nu kunna uppdragas alla de uppgifter, som i skatte- och taxeringsförfattningarna åligger taxeringsintendent. Den enda inskränkningen härutinnan, som bör gälla, är att han icke bör ha befogen- het att förordna om taxeringsrevision.

Det förutsättes alltjämt att taxeringsintendenten skall ha rätt att från annat allmänt ombud, biträdande taxeringsintendent eller annan, övertaga handläggningen av mål eller ärende i den mån han finner skäl därtill före- ligga.

Taxeringsinspektörerna -— häri inbegripet förste taxeringsinspektörer _ har hittills i huvudsak utnyttjats till att verkställa utredningar i andra mål än sådana där utredningen gått ut på hokföringsgranskning, att avfatta taxeringsintendentsyttranden i besvärsmål och att uppsätta yrkanden. För dessa tjänstemän skulle enligt Vårt förslag tillkomma två nya arbetsupp- gifter, nämligen dels uppgifter i samband med ledningen och övervakningen av taxeringsorganisationen i första instans, dels uppgiften att i tjänsten företräda det allmänna i skattemål i enlighet med vad taxeringsintendenten härom bestämmer.

Den senare uppgiften innebär att taxeringsinspektörerna själva i viss ut— sträckning kommer att få ta ansvaret för vad de tidigare utfört åt taxe- ringsintendenten. Det är självfallet att taxeringsintendenten vid fördel- ningen av hithörande uppgifter har att ta hänsyn till vederbörandes kvali- fikationer och förmåga. I regel bör sålunda en förste taxeringsinspektör 1 Ca 29 erhålla högre kvalificerade uppgifter än en i Ca 27 etc. Älägges taxe- ringsinspektör sådana uppgifter bör han, liksom nu gäller för biträdande taxeringsintendent, hålla taxeringsintendenten underrättad om vad som kan vara av vikt. Han bör vidare äga av taxeringsintendenten erhålla de råd och det stöd, som kan finnas erforderligt. Vidare förutsättes som normalt att den taxeringsinspektör, som handhaft målet i prövningsnämnden, skall ha att självständigt föra processen i högre instans. Dock torde alltid åt taxe- ringsintendenten böra förbehållas rätten att besluta om fullföljd till kam- marrätten och regeringsrätten. En sådan regel skulle innebära att taxe- ringsinspektör, som finner besvär böra anföras, skall underställa taxerings- intendenten denna fråga. Beslutar taxeringsintendenten att besvär skall an—

föras, och finner han icke sådana särskilda skäl föreligga att han själv bör övertaga målet, skall taxeringsinspektören anföra besvär och i vanlig ord- ning vidare förfara med målet. Har däremot besvär redan anförts i över- instans av den skattskyldige eller annan bör taxeringsinspektören ha att självständigt besluta om anslutningsbesvär.

Ledningen av taxeringsassistenternas arbete har behandlats i avsnittet om taxeringsarbetet i första instans. Det torde knappast nu kunna bedömas hur arbetskrävande denna uppgift kan komma att bli. Omöjligt är det inte att antalet taxeringsinspektörer kan behöva utökas på grund av de båda nya arbetsuppgifterna. Emellertid kommer förslaget om inrättande av ett sär- skilt prövningsnämndskansli att medföra en viss lättnad. Framför allt kom- mer härigenom att frigöras biträdes- och landskanslistpersonal men också i någon utsträckning taxeringsinspektörer. Den förstärkning som härigenom uppkommer på taxeringssektionen torde helt kunna utnyttjas för de upp- gifter som avses skola åvila biträdande taxeringsintendenter och taxerings- inspektörer. Först när den föreslagna ordningen fungerat någon tid torde frågan om ytterligare förstärkning böra upptagas.

För landskanslists- och biträdespersonal föreslås ingen ändring i avseende å ställning och arbetsuppgifter om man bortser från att någon personal, framför allt sådan som sysslar med utskriftsarbete, kan behöva överföras till det föreslagna prövningsnämndskansliet.

Taxeringsrevisionen

Såväl av vad 1950 års skattelagssakkunniga anfört som av vad som fram— kommit under remissbehandlingen torde det klart framgå att den taxerings- kontroll, som bedrives genom bokföringsgranskningar, har stor betydelse och bör intensifieras. Önskemål har uttalats om revisionspersonalens orga- nisation inom taxeringssektionen och om förstärkning av denna personal ävensom om förbättring av den kvalificerade personalens löneställning.

Mot skattelagssakkunnigas förslag att låta revisionspersonalen bilda en särskild avdelning inom taxeringssektionen under ledning av länsrevisorn har vid remissbehandlingen av skattelagssakkunnigas betänkande icke rik— tats någon egentlig kritik. En sådan organisation torde redan vara genom- förd på åtskilliga länsstyrelser. I själva verket torde det vara en dylik ordning som åsyftas då i 21 & länsstyrelseinstruktionen om länsrevisorn föreskrives att det åligger honom »att enligt av länsstyrelsen meddelade föreskrifter och taxeringsintendentens närmare anvisningar leda och för- dela arbetet bland revisionspersonalen».

Det kan synas tveksamt huruvida härutöver bör givas en bestämmelse som definitivt avgränsar revisionspersonalen från övrig personal på taxe- ringssektionen; härigenom skulle komma att bildas en sektion inom sek- tionen. I och för sig synes en sådan åtgärd vara ägnad att låsa fast den inre

organisationen av taxeringssektionen, något som under vissa förhållanden kan vara till nackdel. Å andra sidan torde genom en fixerad uppdelning av personalen på detta sätt revisionsdetaljen erhålla en effektivitet, som den skulle sakna vid en lösligare organisation. Det skulle härigenom bli lättare att tillse att denna personal verkligen sysslar med de uppgifter, vartill den är avsedd, nämligen bokföringsgranskningar och annat utredningsarbete beträffande taxeringen av jordbrukare, som deklarerar efter bokförings- mässiga grunder, rörelseidkare och huvudparten av de juridiska personerna. Erhåller revisionsdetaljen en sådan fastare organisation är därmed klarare markerat att hithörande tjänstemän ej bör engageras för andra uppgifter.

Slutligen skulle en sådan organisation på ett annat sätt än hittills möjlig- göra för taxeringsintendenten att avlasta arbetsuppgifter å länsrevisorn och därför ligga i linje med vad som föreslagits till underlättande av taxerings- intendentens arbetsbörda. På grund av det anförda får vi föreslå att en särskild revisionsdetalj, förslagsvis benämnd taxeringsrevisionen, med där fast placerade tjänstemän anordnas inom taxeringssektionen.

De huvudsakliga arbetsuppgifterna inom detaljen har tidigare berörts. Under utredningens gång har såsom önskemål framhållits, att befattnings- havare inom taxeringsrevisionen, som utfört granskning, jämväl skulle äga att som allmänt ombud föra ett eventuellt mål om den ifrågavarande taxe— ringen i prövningsnämnden och skattedomstolarna. Som skäl härför har åberopats att det fick anses rationellt att den tjänsteman som var insatt i målet också i fortsättningen fick handlägga det. I annat fall nödgades ju ytterligare en tjänsteman sätta sig in i målet, vilket skulle innebära dubbel- arbete och medföra tidsförlust.

Motiveringen synes oss emellertid inte helt hållbar. Till en början torde i åtskilliga fall någon större svårighet att, sedan vederbörlig utredning i form av taxeringsrevision skett och redovisats, sätta sig in i målen knap- past föreligga. Detta är merendels fallet då som mycket ofta händer den egentliga svårigheten ligger i bevisningen. I övriga fall -— då målets svå- righetsgrad beror av mer eller mindre invecklade rättsliga bedömanden — lär det knappast kunna förnekas, att en dubbel genomgång av målen i regel är till fördel. En sådan ordning är ägnad att tillgodose de krav på rättssäkerhet, som de skattskyldiga med fog kan ställa. Då denna ordning dessutom innebär att de olika personalkategorierna kommer att utnyttjas på det efter deras särskilda utbildning lämpligaste sättetl, synes endast rent undantagsvis och då särskilda skäl därtill föranleder böra förekomma att åt revisionspersonal uppdrages att processa i skattemål.

Länsrcvisorn skall vara föreståndare för revisionsdetaljen och som sådan skall det åligga honom att leda och fördela revisionspersonalens arbete. Vi- dare torde han med taxeringsintendentens medgivande kunna fungera som

1 Samma ståndpunkt intogs, då den nuvarande organisationen tillkom. Se prop. nr 345 år 1943 s. 192.

sambandsman i förhållande till riksskattestyrelsens byrå för taxerings— kontroll.

Det bör vidare ankomma på länsrevisorn att, i förekommande fall efter samråd med befattningshavare vid riksskattestyrelsen, uppgöra och för taxeringsintendenten framlägga plan för bokgranskningsarhetets bedrivan- de, varvid det kan vara nödvändigt att arbetet upplägges på längre sikt så, att rörelseidkare av alla kategorier under viss följd av år granskas åt- minstone någon gång.

Man bör hålla i minnet att vad taxeringsrevisionen skall utföra är ett vik- tigt led i taxeringsintendentens arbetsuppgifter. Det är taxeringsintenden- tens uppgift att verkställa utredning i skattemål och att undersöka, huru— vida åsatta taxeringar överensstämmer med skattelagstiftningen. Håller man detta klart, torde vara uppenbart att det inte ens från organisatorisk syn— punkt kan vara lämpligt att tillägga länsrevisorn befogenhet att själv be- sluta om taxeringsrevision. Att sådant beslut bör fattas av taxeringsinten- denten i länet och att denne därvid bör göra valet av granskningsman med största urskillning underströks starkt av riksdagen i samband med 1955 års ändringar i gällande taxeringsförordning.

Även om den nuvarande länsstyrelseinstruktionen redan förutsätter en revisionsdetalj, kommer länsrevisorns ställning som föreståndare för en skarpare avgränsad enhet likväl att i viss mån bli en annan. Han kommer vidare att få nya arbetsuppgifter i och med samordningen med det centrala organet. I förhållande till de föreslagna förste taxeringsassistenterna, som i stor utsträckning kommer att syssla med rörelsetaxering, torde han komma att få intaga en direkt förmansställning. På grund härav och med hänsyn till den synnerliga betydelsen av att erhålla dugande krafter på dessa vik- tiga och krävande poster synes emellertid länsrevisorstjänsterna, som nu är placerade i Ca 32 (tre län) och Ca 31, böra uppflyttas i lönegrad. Lämpligen torde därvid för samtliga väljas samma lönegrad som gäller för biträdande taxeringsintendent, Ca 33. Samtidigt synes det för taxeringsintendent och biträdande taxeringsintendent gällande förbudet att inneha uppdrag vid taxeringen i första instans böra utvidgas till att gälla jämväl länsrevisor.

Även om man kan antaga att den nuvarande revisionspersonalen i en framtid helt får ägna sig åt sin huvuduppgift, taxeringsrevision # förut- sättningar härför synes föreligga om personalen vid taxeringssektionen be- frias från de arbetsuppgifter som enligt vårt förslag avses skola åvila pröv- ningsnämndens kansli _ torde av skattelagssakkunnigas utredning och remissyttrandena däröver framgå att en direkt förstärkning av revisions- personalen bör företagas. Skälen härtill sammanhänger med att den före- kommande underdeklarationen i jämförelsevis stor utsträckning hänför sig till förvärvskällan rörelse. Samtidigt som det allmännas skatteförluster med anledning härav är så avsevärda att det rent ekonomiska utbytet av en intensifierad granskningsverksamhet torde motivera en förstärkning — vi

hänvisar i detta sammanhang till de exempel skattelagssakkunniga anfört rörande brister, som uppdagats vid bokföringsgranskningar —— förhåller det sig så att de i allmänhetens ögon mest stötande exemplen på skatteflykt regelmässigt uppdagas genom sådana granskningar.

Ytterligare en anledning att utöka den ifrågavarande personalen ligger däri, att riksskattestyrelsen skall kunna ta initiativ till riksomfattande kate- gorigranskningar. Detta förutsätter att personal på länsstyrelserna kan av- delas för sådana uppgifter.

Till frågan om vilka kategorier av tjänstemän en förstärkning bör om- fatta torde följande få framhållas.

Granskningsuppgifterna är av mycket skiftande slag. Vissa granskningar torde inte kräva så kvalificerad personal som taxeringsrevisorer. Gransk- ningen av större företag, där redovisningen inte sällan sker genom hålkorts— system och med tillämpning av komplicerade kontoplaner, kräver emeller- tid merendels högskoleutbildad personal, som helt behärskar bokförings- tekniken. Emellertid avser många granskningsuppdrag skattskyldiga med i allmänhet ganska enkel bokföring. Vid flera länsstyrelser har också med gott resultat därtill lämpade landskanslister anlitats för granskningar av enklare eller medelsvår art. Det synes därför föreligga anledning att pröva en sammansättning av revisionspersonalen, som innefattar även sådana tjänstemän.

Under utredningens gång har önskemål uttalats därom att i stället för landskanslisttjänster borde inrättas tjänster, vilkas innehavare skulle be- nämnas taxeringskontrollanter och för vilka särskild befordringsgång skulle anordnas. Som kompetenskrav för dessa tjänster har föreslagits examen vid handelsgymnasium eller likvärdig teoretisk utbildning. Lämpligheten av att för mellantjänster av det slag, som här avses, föreskriva särskilda kompetenskrav torde emellertid enligt vår mening starkt kunna ifrågasät- tas. För de ifrågavarande uppgifterna torde i själva verket de landskanslis- ter, som efter tjänstgöring på länsstyrelse genomgått s. k. häradsskrivarkurs och därvid erhållit undervisning i såväl taxering som bokföring, mången gång kunna vara väl lämpade. Att genom en kompetensföreskrift som den ifrågasatta utestänga dessa tjänstemän synes icke böra ske. Vi förordar därför inrättande av landskanslisttjänster inom taxeringsrevisionen.

Under de överläggningar som vi under utredningsarbetet hållit med de på taxeringsväsendets område verksamma personalföreningarna har emel- lertid framkommit att i många län den föreliggande eftersläpningen i arbetet just hänfört sig till sådana granskningsuppgifter som fordrar högskoleut- bildad personal. I viss mån synes detta kunna avhjälpas genom att på mindre kvalificerade granskningsmän överföra de enklare och medelsvåra uppgifterna och genom att undvika att taga taxeringsrevisorerna i anspråk för taxeringsmålens handläggning. Detta synes emellertid å andra sidan inte tillräckligt. Det bör nämligen framhållas att en alltmer tydlig tendens visat

sig hos de skattskyldiga att såsom biträden och ombud anlita auktoriserade revisorer eller personer med motsvarande fackkunskap, vilket medför ett Ökat behov för skattemyndigheterna att ha tillgång till i utbildningshän- seende likvärdig personal. Härtill kommer att vissa tekniskt sett enkla granskningar innefattar kontrollåtgärder av mycket grannlaga natur, som ställer stora krav på den granskandes takt och omdöme och därför kräver särskilt kvalificerad personal. Det finns också anledning att antaga att granskningar av denna art kommer att öka sedan taxeringsrevision efter 1955 års ändringar i taxeringsförordningen numera kan omfatta jämväl sekretesskyddade handlingar. Vad nu anförts ger vid handen att en för- stärkning av jämväl den högskoleutbildade personalen bör ske.

Såväl av vad skattelagssakkunniga anfört som av vad vi inhämtat under utredningens gång framgår att den kvalificerade personalen i betydande utsträckning belastats med rutinuppgifter av den art, att de lämpligen bort anförtros biträdespersonal. Genom att inrätta ett lämpligt antal biträdes- befattningar bör kunna vinnas att revisionsarbetet avsevärt effektiviseras och rationaliseras. Den ifrågasatta förstärkningen bör därför också om- fatta ett antal biträdestjänster.

En viss försiktighet torde vara av nöden vid avvägningen av den förstärk— ning som bör vidtagas. Den påvisade storleksordningen av den förekom- mande underdeklarationen gör det troligt att den gräns, där lönsamheten för det allmänna att tillsätta ytterligare granskningspersonal upphör, torde vara avlägsen. Trots detta är det _ i avvaktan på den verkan den före— slagna organisationen i första instans kan ha och på vad genom riksskatte- styrelsens verksamhet kan ernås _ tillrådligt att beträffande storleken av förstärkningen pröva sig fram genom var för sig jämförelsevis små upp- repade utbyggnader av organisationen. Genomföres den jämförelsevis be- gränsade förstärkning som här nedan föreslås kan genom fortlöpande sta— tistiska undersökningar, förslagsvis utförda genom riksskattestyrelsens för- sorg, erhållas god ledning vid ett bedömande av om ytterligare utbyggnad bör ske och i vilken omfattning. Som utgångspunkt kan härvid tagas de av 1950 års skattelagssakkunniga och av oss infordrade uppgifterna an- gående bokgranskningsverksamhetens omfattning och resultat. Ytterligare anledningar att tills vidare föreslå endast en relativt måttlig utökning av revisionspersonalen ligger i de rådande svårigheterna att anskaffa lokaler och lämplig arbetskraft. Vi har funnit oss böra inskränka oss till att för— orda en ökning av antalet taxeringsrevisorer med i runt tal 20 procent. De landskanslister och biträden som för närvarande tjänstgör å revisionsdetal— jerna utgör till antalet omkring 15 respektive 20 och föreslås skola utökas till 20 respektive 55.

Detaljerna i vårt förslag, personaluppsättningen på taxeringsrevisionerna i länen ävensom den totala förstärkningen och dess fördelning på olika personalgrupper framgår av här intagen tablå. Vi vill i anslutning därtill

Länsrevisorcr Ca 33 Taxeringsrevisorer Taxeringsrevisorer Ca 27 Taxeringsrevisorer Cf 19——Ce 25 Landskanslister Landskanslister Cf 13—Ce 19 Kanslibiträden Kontorsbiträden Cf 4—Ca 8

Grupp I

Stockholms ...... Malmöhu s ....... Göteborgs 0. Bohus

Grupp II Alvsborgs . . . . . . . Västernorrlands. .

Grupp III A

Östergötlands. . . . Kristianstads. . .. Värmlands. . . . . . Kopparbergs ..... Gävleborgs ......

Grupp III B Västerbottens. . . . Norrbottens .....

Grupp III C Jönköpings ...... Kalmar ......... Skaraborgs ...... Örebro ..........

Grupp III D

Södermanlands. . . Västmanlands . . . Jämtlands .......

Grupp I V

Uppsala ......... Kronobergs ...... Blekinge ........ Halland 5 ........

Grupp V Gotlands ........

Nuvarande tjäns- ter (bortsett fr. länsrevisorernas

löneställning). . . . 48 20

Ökning 23 35 65

framhålla att det möjligen kan visa sig erforderligt med en viss ytterligare förstärkning på biträdesplanet. Om så skulle finnas vara fallet torde detta till dess närmare erfarenheter vunnits böra tillgodoses genom förstärkning av anslaget till tillfällig personal.

Frågan om taxeringsrevisorers och förste taxeringsrevisorers löneställ— ning har bragts på tal av skattelagssakkunniga, som motiverade en uppflytt- ning av dessa tjänster i lönegrad med att en sådan vore nödvändig för att förhindra att revisionspersonalen på grund av sina tjänsters lägre lönepla— cering lockades att söka över på tjänster av annan karaktär _ särskilt taxe- ringsinspektörstjänster där deras speciella erfarenhet och utbildning inte kunde utnyttjas. Av tablån å sid. 115 framgår att samma lönegrader ut— nyttjats för tjänsterna; den egentliga skillnaden torde bestå däri att medan i varje län utom Gotlands finnes en förste taxeringsinspektörstjänst i löne— graden Ca 29, förste taxeringsrevisorstjänster i samma lönegrad endast fin— nes inrättade i de fem största länen. Vid jämförelsen kan hänsyn inte tas till tjänsterna i den reglerade befordringsgången (Cf 17 _ Ce 25), då _ som tidigare framhållits _ rekryteringen av jurister sker till landskontorets övriga sektioner, där motsvarande tjänster för jurister redovisas.

Den av skattelagssakkunniga påtalade utvecklingen lär knappast kunna hejdas genom att t. ex. ett antal förste taxeringsrevisortjänster i lönegraden Ca 29 inrättas, motsvarande det nuvarande antalet förste taxeringsinspek- törstjänster i samma lönegrad. Så länge som examen vid handelshögskola berättigar till erhållande av förste taxeringsinspektörstjänst torde alltid in— träffa fall då revisionspersonal lockas att söka sådan tjänst. För att för- hindra detta skulle ett radikalt medel kunna vara att förbehålla nyssnämnda tjänster åt personal med juridisk utbildning. Åtminstone för närvarande synes emellertid inte föreligga anledning att framlägga förslag i denna rikt- ning.

Prövningsnämnderna

Nämndens ställning som besvärsinstans

1950 års skattelagssakkunniga har i sitt betänkande med förslag till effektivare taxering antytt möjligheten av att prövningsnämnderna _ om taxeringsarbetet i första instans utvecklades på ett tillfredsställande sätt _ skulle i en framtid kunna undvaras såsom mellaninstans i taxerings- mäl, varigenom antalet instanser skulle nedbringas från nuvarande fyra till tre. Man kan ställa sig frågande inför denna tanke. Av prövningsnämn- derna handlagda ärenden uppgick år 1954 till omkring 125 000. Även om taxeringsarbetet i första instans utbygges och förbättras så långt detta rimligen kan ske, är det troligt att denna stora mängd av ärenden inte kan nedbringas på ett sådant sätt, att ärendena skulle kunna sammanföras centralt hos en skattedomstol. En lokalt inrättad mellaninstans av pröv- ningsnämndernas typ lär därför knappast kunna undvaras. Dessutom torde det förhålla sig så —— som skattelagssakkunniga också själva konstaterar _ att en mera effektiv taxering i första instans med vidgad kontroll kommer att öka antalet tvistiga fall. Ett mera omsorgsfullt arbete på taxerings- nämndsstadiet är sålunda inte enbart ägnat att minska besvärens antal utan har också en verkan i motsatt riktning. Visserligen skulle kunna över— vägas ett sammanförande av taxeringsnämnd och prövningsnämnd till en instans. Denna skulle då få en ganska avsevärd tid till förfogande för full- görande av sina uppgifter. Detta skulle skapa vissa förutsättningar för en mer tillfredsställande taxering i första instans. Men bestämda nackdelar skulle anordningen samtidigt inrymma. En kraftigt ökad ansvällning av mål i kammarrätten och regeringsrätten bleve en antaglig följd. Orts— erfarenheten skulle vidare endast i mindre utsträckning kunna utnyttjas då den nu skisserade första instansen måste i avseende å arbetsområdet konstrueras som ett mellanting mellan de nuvarande båda beskattnings— nämnderna; En ganska utpräglad tjänstemannataxering skulle in. a. 0. till— skapas. Av nu anförda och även av andra skäl har vi inte funnit erforder- ligt att närmare än som här skett uppehålla oss vid detta alternativ.

Emellertid kan det knappast bestridas att den nuvarande ordningen med fyra instanser i taxeringsmål kan te sig i viss mån överdimensionerad och att skäl kan anföras för en begränsning i någon form. Ett steg på väg mot en reform av sådan innebörd skulle vara att _ i samband med en förbättring av det grundläggande arbetet hos taxeringsnämnderna _ prövningsnämnderna ges en starkare ställning och inrättas som i verklig

mening dömande instanser. Därigenom uppnås nämligen att man redan i andra instans får en sådan besvärsprövning, som måhända framstår som en förutsättning för en begränsning i vissa fall av rätten att fullfölja talan till högsta instans. Frågan om möjligheterna till en begränsning av så- dan art undersökes för närvarande av särskilda sakkunniga. Vi har med det nu anförda allenast velat antyda det samband, som på sitt sätt finnes mellan de spörsmål dessa sakkunniga har att pröva och vårt utrednings- uppdrag.

I detta sammanhang skall också något beröras den kritik, som emellanåt riktats mot prövningsnämnderna i deras nuvarande funktioner. Till viss del utgör prövningsnämndens verksamhet en fortsättning av det arbete som utförts hos taxeringsnämnderna. Arbetet har inte ansetts avslutat i och med att taxeringarna fastställts av taxeringsnämnderna. En eftergransk- ning på prövningsnämndsstadiet är förutsatt och när det gällt mera in- vecklade frågor, som taxeringsnämnderna på grund av tidsnöd inte kunnat lösa, har det hänt att frågorna fått skjutas över till prövningsnämnden för slutlig behandling där. Prövningsnämnderna har härigenom en dub- belställning av på en gång granskande och dömande organ. I allmän- hetens ögon har detta föranlett den uppfattningen att prövningsnämn- derna är så nära knutna till taxeringsnämnderna att man inte där kan vänta sig ett opartiskt bedömande av taxeringsnämndernas beslut. Även om en sådan uppfattning saknar grund, är den redan genom sin förekomst ägnad att menligt påverka allmänhetens förtroende för prövningsnämn- derna såsom besvärsprövande instanser.

Det är inte endast prövningsnämndernas granskningsverksamhet _ markerad av initiativrätten vid bedömningen av taxeringsfrågorna _ som kan ge anledning till en kritik av detta slag. En iögonenfallande om- ständighet är också taxeringsintendentens närvaro vid nämndens samman- träden. För allmänheten måste taxeringsintendenten framstå som en mot- part i taxeringsprocessen. Att han är närvarande vid prövningsnämndens handläggning av ärendena och har tillfälle att i den skattskyldiges från— varo påverka nämnden genom muntlig utveckling av sin talan måste för de skattskyldiga te sig som ett obehörigt gynnande av det allmännas representant. En annan omständighet som kan inverka menligt på för- troendet till prövningsnämndernas självständighet är att nämnden till viss del utgöres av personer som samtidigt är ledamöter av taxeringsnämnd. Slut- ligen kan sägas att mängden av ärenden hos prövningsnämnden kan med- föra eller i varje fall inge den uppfattningen att handläggningen där alltid måste bli tämligen summarisk. Ur denna synpunkt kan ifrågasättas om icke enklare ärenden _ där en summarisk handläggning verkligen är på sin plats borde behandlas i.enklare ordning än genom formell före- dragning inför nämnden.

En fråga, som väckt mycken diskussion i samband med skattelagssak-

kunnigas förslag till effektivare taxering, är det nyss berörda förhållandet att den skattskyldige uppfattar taxeringsintendenten såsom motpart i taxeringsprocessen. Skattelagssakkunniga har velat göra gällande att det skulle saknas grund för att i princip konstruera taxeringsförfarandet som ett förfarande för avgörande av tvister mellan två parter med motstridiga intressen. I remissyttrandena har man reagerat mot denna uppfattning och framhållit att ett dylikt partsförhållande likväl i verkligheten får anses föreligga. Detta finge också anses vara erkänt genom 1943 års taxerings- reform med den processordning som då tillskapades, varför det skulle inne- bära ett steg tillbaka att icke längre godtaga en sådan uppfattning. Frågan torde numera få anses tillrättalagd genom det uttalande däri, som veder- börande departementschef gjort i samband med ändringarna i taxerings- förordningen år 1955. Departementschefen anförde härom.1

Förfarandet vid åsättande av taxering i första instans har aldrig varit kon- Mrucrat sont —— eHer anseus böra vara konstruerat soni —— en förfarande för avgörande av tvister mellan två parter. Den skattskyldige har haft att avlämna sin självdeklaration, lämna infordrade kompletterande upplysningar, eventuellt inför taxeringsnämnden företräda och motivera sina framställda yrkanden samt avvakta nämndens beslut i taxeringsfrågan. Denna ordning har veterligen aldrig mött erinringar och är för övrigt den enda i praktiken tänkbara. Jag delar helt de sakkunnigas uppfattning så långt att något med ett allmänt domstolsförfarande jämförbart inte föreligger och lämpligen inte heller bör åvägabringas beträffande verksamheten i första instans. Det kan tilläggas att liknande förhållanden före- ligger även på andra områden inom förvaltningen, exempelvis inom socialvården.

När åter en skattskyldig eller annan med behörighet att framställa ändrings- yrkande inte åtnöjes med taxeringsnämndens beslut utan för taxeringsfrågan under prövning i högre instans, torde ett verkligt partsförhållande få anses upp- komma. Visserligen kompliceras läget såvitt angår prövningsnämnden genom denna nämnds ställning av på en gång beskattningsnämnd och besvärsinstans. Detta torde likväl inte hindra att förfarandet redan där, med de avvikelser som kan betingas av särskilda förhållanden, i allt väsentligt är och även för fram- tiden bör vara gestaltat som ett förfarande för avgörande av tvister mellan parter. Att muntlighetsprincipen med hänsyn till processföremålets natur och omöjlig- heten att i praktiken i större omfattning genomföra densamma ej kan upprätt- hållas på samma sätt som vid de allmänna domstolarna, torde inte rubba denna uppfattning. Än tydligare framträder partsförhållandet i skattedomstolarna, lik- som för övrigt även i riksskattenämnden vid nämndens meddelande av förhands- besked.

Även detta principuttalande synes ge fog för att man nu söker renodla prövningsnämndens ställning som dömande instans och i samband därmed utrensar de moment i dess verksamhet som inte överensstämmer med ett partsförhållande av förevarande slag.

En dylik omläggning ansluter sig också väl till den utveckling pröv- ningsnämnderna efterhand undergått. Genom 1943 års taxeringsreform togs ett första steg i riktning mot att göra prövningsnämnderna till en dom—

1 Prop.160/1955 & 79.

stolsinstans i taxeringsprocessen. Att tanken då inte kunde fullföljas be- rodde närmast på att verksamheten hos taxeringsnämnderna, även med de förbättringar som genomfördes, alltjämt ansågs behäftad med sådana brister att man inte fann sig kunna avstå från den efterföljande gransk- ningen hos prövningsnämnderna.1 Det kan emellertid konstateras att den självständiga initiativrätt beträffande taxeringarna, som på grund härav bibehölls för prövningsnämnden och dess ledamöter, alltmera mist i be- tydelse.

Med den omläggning av taxeringsarbetet i första instans, som vi tidigare föreslagit, synes något hinder för att slopa prövningsnämndernas själv— ständiga granskningsrätt inte längre behöva föreligga. Förstärkningen av granskningsverksamheten hos taxeringsnämnderna, den utsträckta tiden för deras arbete m. ni. bör ge förutsättningar för en omläggning härvidlag. Det blir därför snarast en konsekvens av vad vi förut föreslagit att man nu tar steget från 1943 års taxeringsreform fullt ut och i princip inrättar prövningsnämnderna som enbart dömande organ.

Vi vill tillägga att vi med det nyss sagda inte tagit ställning mot tanken att låta prövningsnämnden i speciella fall alltjämt verka som första instans. Vi åsyftar sådant som tillämpningen av reglerna om ackumulerad inkomst, vilka regler man av särskilda skäl ansett sig inte kunna uppdra åt taxe- ringsnämnderna att tillämpa.

I anslutning till det nu förda allmänna resonemanget föreslår vi alltså att prövningsnämnden i princip konstrueras som en instans för avgörande av tvister, dit hänskjutna av part i en taxeringsprocess. Detta innebär bl. a. att prövningsnämnden har att vid sina avgöranden hålla sig inom ramen för partsyrkandena eller m. a. o. att prövningsnämndens initiativrätt lik— som rätten för enskilda ledamöter av nämnden att ställa yrkanden bort- faller.

Nämndens sammansättning m. m.

För närvarande består prövningsnämnden av landskamreraren såsom ordförande samt minst fyra och högst åtta ledamöter jämte suppleanter för dem, en för varje ledamot. Ledamöter och suppleanter utses av Kungl. Maj:t för en tid av fyra år.

1950 års skattelagssakkunniga har föreslagit den ändringen att pröv- ningsnämnden skall bestå av ordförande och fyra ledamöter samt att suppleant skall inkallas endast vid förfall för ledamot. Detta har skatte- lagssakkunniga _ vilka liksom vi är av den uppfattningen att pröv— ningsnämnden bör utgöra endast besvärsinstans _ ansett bäst lämpa sig för det sätt varpå nämnden i framtiden skall fungera. För att inte tjänst- göringen i de större länen skulle bli för betungande har de sakkunniga

1 SOU 1942: 49 s. 179, 180.

dock velat hålla öppen en möjlighet för Kungl. Maj:t att indela län i två eller flera prövningsdistrikt.

Förslaget har mött åtskilliga erinringar i remissyttrandena. Även efter att ha övervägt vad därvid anförts finner vi oss vilja förorda en sam— mansättning av prövningsnämnden i huvudsak sådan som skattelagssak- kunniga föreslagit. Nämnden bör sålunda enligt vår mening utgöras av landskamreraren såsom ordförande samt fyra ledamöter. En vidlyftigare sammansättning synes icke lämplig, när nämnden övergår från beskatt- ningsnämnd till enbart besvärsinstans. För att tillgodose särskilda behov, som kan uppkomma i vissa prövningsdistrikt, bör emellertid Kungl. Maj:t efter framställning av länsstyrelsen ha möjlighet att utöka antalet leda— möter till åtta, varvid dock såsom villkor bör gälla att arbetet bedrives på två avdelningar, vardera bestående av landskamreraren såsom ordfö- rande och fyra ledamöter. Någon indelning av länet i flera prövnings- distrikt skulle däremot inte ifrågakomma. Det skulle alltjämt vara fråga om endast en prövningsnämnd. Den nuvarande bestämmelsen i 97 & sista stycket taxeringsförordningen, om att i särskilda fall ärende skall kunna hänskjutas till nämnden i dess helhet, torde härvid böra bibehållas. Som exempel på dylikt ärende kan nämnas fastställandet av länsanvisningarna för den årliga taxeringen.

Då det i vissa fall visat sig svårt att med nuvarande antal suppleanter åstadkomma fulltalig prövningsnämnd, torde vidare antalet suppleanter böra ökas till två för varje ledamot. Uttryckligen bör dock gälla att supp- leant icke får inkallas annat än vid förfall för ledamot. Suppleanterna torde inte behöva vara personliga.

I fråga om valbarheten föreslår vi i likhet med skattelagssakkunniga att ledamot eller suppleant i prövningsnämnd inte samtidigt får vara med- lem i taxeringsnämnd. Det är visserligen riktigt, såsom i några remiss- yttranden anmärkts, att detta kan medföra svårigheter i en del fall att i prövningsnämndsarbetet få med de för uppdraget lämpligaste personerna- För den ändrade ställning, som prövningsnämnden nu avses skola få, synes dock detta villkor vara så betydelsefullt, att det får anses väga mer än de invändningar som här kan möta. Det bör även ihågkommas, exempel finnes härpä, att en prövningsnämndsledamot genom verksamhet som taxerings- nämndsordförande vid just den taxering varom fråga är bundit sig för en viss uppfattning i en principfråga som kommer under prövningsnämn- dens bedömande. Detta visar otillräckligheten av ett på så sätt begränsat stadgande att ledamot av prövningsnämnd, som tagit del i taxeringsnämnd vid dess beslut rörande viss persons taxering, skall avträda när samma persons taxering föres under prövningsnämnden.

Nämnden bör vara beslutför när ordföranden och tre ledamöter eller suppleanter är närvarande. En sådan bestämmelse är motiverad av att jäv eller oförmodat förhinder för någon ledamot inte skall behöva hindra

nämndens arbete. Givetvis bör en sådan reducerad sammansättning av nämnden inte få förekomma annat än i dylika undantagsfall.

I fråga om förfarandet när vid omröstning inom nämnden rösterna ut- faller så att majoritetsbeslut ej erhålles föreslår vi samma regel som tidigare föreslagits beträffande taxeringsnämnderna, nämligen att ordföranden skall ha utslagsröst.

Prövningsnämndens kansli

Arbetet med beredning av besvären hos prövningsnämnden, uppsätt- ning av föredragningspromemorior, protokoll m. m. utföres för närvarande mestadels inom taxeringssektionerna. Det har ansetts praktiskt och ar- betsbesparande att en kortfattad redogörelse för ärendet upprättas sam- tidigt med taxeringsintendentens yttrande samt att den därigenom erhållna promemorian användes vid föredragningen hos prövningsnämnden och se- dermera i oförändrad form, med tillägg för prövningsnämndens beslut, begagnas som protokoll. Samtidigt har emellertid detta arbete, varå ofta nedlagts stor omsorg, kommit att i betydande omfattning sysselsätta ar- betskrafterna på taxeringssektionen.

Förhållandet har ur olika synpunkter givit anledning till kritik. Det har gjorts gällande att förberedandet av besvären hos prövningsnämnden på ett obehörigt sätt inkräktar på taxeringssektionernas egentliga arbets- uppgifter, vilka närmast bör bestå i ledning och understödjande av taxe- ringsarbetet i första instans samt eftergranskning och taxeringskontroll. Som exempel har 1950 års skattelagssakkunniga anmärkt att personal, kvalificerad och närmast avsedd för bokföringsgranskning och liknande uppgifter, i alltför stor utsträckning disponerats för utredning och upp- rättande av föredragningspromemorior i jämförelsevis enkla besvärsären- den. Vidare har _ främst ur de skattskyldigas synpunkt _ påtalats det samröre som här föreligger mellan prövningsnämndens och taxeringssek- tionens verksamhet. I princip har ansetts olämpligt att det förberedande arbetet hos den dömande instansen utföres under taxeringsintendentens _ den ena partens _ överinseende.

Såsom framgått av de tidigare resonemangen rörande taxeringssektio- nernas bibehållande inom landskontoren har vi funnit förevarande fråga vara av särskild betydelse. Det är av vikt att här få till stånd en åtskillnad mellan prövningsnämndernas och taxeringssektionernas verksamhet. Vi är medvetna om att den nuvarande arbetsgången ur praktisk synpunkt har mycket som talar för sig och att man på länsstyrelsehåll kan finna det mindre rationellt att frångå det nu tillämpade och invanda systemet. För att taxeringssektionerna skall kunna rätt fullgöra sina uppgifter i den framtida taxeringsorganisationen och för att prövningsnämnderna skall kunna erhålla den renodlade ställning av besvärsinstanser som åsyftas är det dock ett villkor att en omläggning sker, varigenom det förberedande

och expeditionella arbetet hos prövningsnämnden överföres till ett nämn— dens kansli, friställt från taxeringssektionen. En sådan omläggning synes också kunna genomföras utan att den ur praktisk synpunkt skall behöva vålla alltför stora olägenheter i form av dubbelarbete o. dyl.

Prövningsnämndens kansli bör förläggas till landskontorets kameral- sektion. Kansliet kommer då att lyda under vederbörande sektionschef, länsassessorn å kameralsektionen. I de fem län, där på kameralsektionen dessutom finnes anställd en länsassessor i lönegraden 31, bör dock denne närmast handha chefsskapet för prövningsnämndens kansli. Personalhe— hovet i övrigt inom prövningsnämndens kansli kommer att variera efter arbetsbördan inom de olika länen. För arbetet med referat av besvären erfordras biträde av personal i landskanslists ställning. Dessutom skall kansliet vara utrustat med biträden för diarieföring, skrivarbete m. m. Den förstärkning av arbetskraften inom kameralsektionerna, som härvid kan erfordras, torde i någon utsträckning få tillgodoses genom överflyttning av arbetskrafter från de nuvarande taxeringssektionerna. Det bör emeller- tid tillses att taxeringssektionerna inte försvagas genom en sådan över- flyttning, utan att samtidigt en utfyllnad där sker så att de bibehålles i stort sett vid nuvarande kapacitet.

Arbetsuppgifterna för prövningsnämndens kansli skulle i huvudsak bli följande: diarieföring av besvär till prövningsnämnden; åtgärder för be- svärens komplettering med deklaration och utdrag av taxeringslängd; upp- sättning av kortfattade referat av besvären, vilka referat sedermera skall ingå i de promemorior som tillställes prövningsnämndens ledamöter samt i nämndens protokoll; utremittering av besvärsakterna för yttrande av vederbörande taxeringsassistent; överlämnande av besvären till taxerings- sektionen för yttrande av vederbörande taxeringsintendent; ordnande av materialet för prövningsnämndens handläggning samt utskrift av före- dragningspromemorior ; uppsättning, utskrift och expedition av prövnings- nämndens protokoll; utredningsarbete åt prövningsnämnden exempelvis vid förberedelserna för länsanvisningarna; diarieföring och expedition av besvär till kammarrätten och regeringsrätten.

Mot det arbete som för närvarande nedlägges på föredragsningsprome- morior och protokoll hos prövningsnämnden har 1950 års skattelagssak- kunniga riktat viss kritik. De sakkunniga har ansett att föredragnings- promemoriorna borde kunna avsevärt begränsas och att protokollföringen inte nödvändigtvis behövde göras så fullständig som nu ofta är fallet, efter— som materialet i varje mål finnes samlat i besvärsakten. I remissyttran- dena har detta uttalande föranlett åtskilliga erinringar. Bl. 3. har kam- marrätten framhållit att de numera fullständigare protokollen från pröv- ningsnämnderna visat sig synnerligen värdefulla för taxeringsprocessen, eftersom de skattskyldiga får bättre kännedom om sakläget, samt att även arbetet i överinstanserna härigenom minskat.

Även enligt vår mening finns det anledning att iaktta varsamhet när det gäller förenklingssträvanden på detta område. Före 1943 års taxerings- reform var prövningsnämndernas protokoll ofta mycket knapphändiga. På grund av den _ ingalunda obefogade kritik som riktades häremot har de numera gjorts utförligare. Detta har legat i linje med 1943 års taxeringsreform och får anses som en klar vinning, särskilt ur de skatt- skyldigas synpunkt. Självfallet bör dock inte protokollet _ liksom ej heller föredragningspromemoriorna hos prövningsnämnden göras vid- lyftigare än som fordras för att ge en klar bild av vad ärendet gäller. Inte sällan torde förekomma att man i avseende å omfång och utformning gått längre eller nedlagt mer arbete än som även med vår inställning till detta spörsmål kan anses motiverat.

De system, som användes på länsstyrelserna för att bygga upp pröv- ningsnämndsakterna och prövningsnämndens protokoll, är något varie- rande. Olika praktiska synpunkter har här kunnat göra sig gällande. Utan att direkt vilja fastlåsa förfarandet vid någon viss metod har vi funnit det önskvärt att större likformighet här kommer till stånd. Det 'torde bli en uppgift för det blivande centrala organet inom taxeringsväsendet att när- mare studera förhållandena på detta område och verka härför. För att belysa de nu avhandlade frågorna skall dock i huvuddrag anges hur vi tänkt oss gången av arbetet med besvärens iordningställande för föredragning och protokollföring. Sedan besvären diarieförts hos prövningsnämndens kansli översändes de av kansliet till vederbörande lokala skattemyndighet, som har att komplettera dem med deklarationshandlingar och utdrag av taxeringslängd. Utdraget införes på framsidan av en aktkappa, där utrym- men även bör finnas för besvärsreferat samt yttranden. I samband här- med infordras yttrande från taxeringsassistenten. Yttrandet tecknas på akt- kappans framsida. Akten insändes därefter till prövningsnämndens kansli, som på detta stadium gör ett referat av besvärens innehåll. I allmänhet kommer referatet endast att i koncentrerad form innehålla uppgift om i vilket eller vilka avseenden taxeringsnämnden frångått klagandens dekla- ration samt om klagandens yrkanden. Referatet utskrives med maskin på aktkappan. Akten överlämnas därefter _ utan formlig remiss _ till taxe— ringssektionen för yttrande av vederbörande taxeringsintendent (taxerings- inspektör). Även intendentens yttrande tecknas på aktkappans framsida (eventuellt, om utrymmet där inte förslår, med fortsättning på kappans andra sida). Härefter går akten åter till prövningsnämndens kansli. De ärenden som, enligt vad i det följande föreslås, skall kunna avgöras av lands- kamreraren på prövningsnämndens vägnar, uttages nu för handläggning i sådan ordning. Beträffande övriga ärenden _ som skall föredragas i pröv- ningsnämnden _ uppsättes föredragningspromemorior genom kansliets för— sorg. I dessa intages från aktkapporna taxeringslängdsutdraget, referatet och i mån av behov innehållet i taxeringsintendentens yttrande. Promemori-

orna utskrives med genomskrift i så många exemplar att man samtidigt erhåller ett exemplar för stomme till prövningsnämndens protokoll samt exemplar för expedition av protokollsutdrag. De exemplar, som skall använ- das som föredragningspromemorior i prövningsnämnden, häftas och till- ställes nämndens ledamöter. Sedan prövningsnämnden avgjort ärendena kompletteras protokollsexemplaren med nämndens beslut, varefter proto— kollet justeras och utdragen expedieras.

I detta sammanhang kan nämnas, att vi anser, att ändringslängderna bör slopas. Debiteringsmyndigheten föreslås i stället skola få underrättelse om prövningsnämndens beslut genom portokollsutdrag. Motsvarande bör gälla fastighetstaxeringen.

Förfarandet hos prövningsnämnden

I och med att prövningsnämnderna skall fungera enbart som besvärs- instanser måste ställning tagas till åtskilliga frågor rörande förfarandet hos nämnden.

Det får förutsättas att detta förfarande även i fortsättningen regelmäs- sigt kommer att vara skriftligt. Den möjlighet att i särskilda fall anordna muntlig förhandling hos prövningsnämnden, som infördes år 1943, har emellertid visat sig vara av stort värde. Det finns skäl att i samband med den föreslagna omgestaltningen av prövningsnämnden ge det muntliga förfarandet en mera utvecklad form än det hittills haft. Till denna fråga skall vi emellertid återkomma nedan.

Enligt 97 & fjärde stycket taxeringsförordningen har taxeringsintenden- ten för närvarande icke endast rätt utan även skyldighet att övervara prövningsnämndens sammanträden. Föreskriften rimmar illa med det partsförhållande, som _ enligt vad förut berörts får anses föreligga mellan den skattskyldige och taxeringsintendenten redan på prövnings- nämndsstadiet. Det är angeläget att partsförhållandet erkännes och får sitt tydliga uttryck i processen. Taxeringsintendenten bör därför inte vara närvarande vid prövningsnämndens sammanträden annat än i så- dana fall då jämväl den andra parten kallats att närvara. Vid dylika till- fällen bör å andra sidan intendentens närvaro vara obligatorisk.

I enlighet härmed föreslår vi en utformning av bestämmelserna, som innebär att taxeringsintendenten icke äger övervara prövningsnämndens sammanträden under annan förutsättning än att den skattskyldige kallats till muntlig förhandling. I praktiken torde en sådan ordning inte behöva medföra komplikationer för prövningsnämndens arbete. Möjligen kan in- vändas att intendentens skriftliga yttranden i målen, som hittills kunnat kompletteras muntligen, nu ibland får göras något fylligare, vilket skulle innebära ett merarbete. Utan att vilja förringa en sådan invändning anser vi dock denna punkt i förslaget vara av så väsentlig betydelse att den inte kan frånfallas av dylikigrund. Det kan anmärkas att ett dylikt förfarande

undantagsvis redan förekommer. Principen torde böra genomföras fullt ut och gälla även vid fastighetstaxering. Den bör dock inte hindra att intendenten tillkallas av prövningsnämnden i ärenden där något utbildat partsförhållande inte föreligger, exempelvis vid fastställande av länsan- visningarna för taxeringen.

Med det nu avhandlade förhållandet bör även följa att taxeringsinten- denten i författningstexten innefattas under benämningen part och att hans yrkanden om påförande eller ändring av taxeringar framgent får karaktär av besvär. För att inte arbetet med yrkandenas uppsättning respektive uppsättningen av protokollen i dessa ärenden skall behöva onödigt tyngas genom en sådan omläggning torde dock intendentens an- förande av besvär kunna ske i tämligen enkel form. Något hinder synes inte föreligga för att detta sker på sätt som hittills varit brukligt vid hans framställningar till prövningsnämnden, genom signering av en utskrift som samtidigt genom mångfaldigande begagnas för kommunikation med den skattskyldige och sedermera för uppsättning samt utskrift av protokoll.

Beträffande föredragningen av ärendena i prövningsnämnden föreslås icke någon ändring i vad som nu gäller. Värdet av de föredragningsprome- morior, som därvid användes och på förhand tillställes ledamöterna, har vitsordats av länsstyrelserna. Om, såsom vi föreslår, vissa ärenden av enklare beskaffenhet skall kunna avgöras av landskamreraren på nämn— dens vägnar, kommer antalet promemorior att minskas. I övrigt torde upp- märksamhet böra ägnas åt att promemoriorna inte göres vidlyftigare än som behövs för att de skall fylla sin uppgift att underlätta föredragningen och samtidigt bilda underlag för nämndens protokoll.

Huruvida den förgranskning av besvärsakterna, som nu i allmänhet ut- föres av nämndens ledamöter efter fördelning mellan dem, bör bibehållas kan synas tveksamt. Förfarandet saknar motsvarighet i annan process. Den muntliga föredragningen inför nämnden med stöd av promemoriorna bör också i och för sig vara tillräcklig. Remissmyndigheterna har emel— lertid även här betonat nyttan av det nu tillämpade förfarandet. På grund härav synes detta böra finnas kvar, åtminstone såsom en möjlighet för nämndens ordförande att förordna därom i den mån han så finner lämp- ligt. Det bör emellertid framhållas att en dylik inläsning av handlingarna på förhand inte får ersätta den muntliga föredragning som skall vara nämn- dens arbetsform.

Utredningen i målen hos prövningsnämnden bör liksom hittills normalt förebringas i samband med de yttranden som skall avges. Det blir i första hand taxeringsassistenten och därefter taxeringsintendenten, som får an- ledning att klarlägga ärendena för att kunna yttra sig däri på ett till- räckligt uttömmande sätt. Att yttrande därutöver regelmässigt skulle in- fordras från taxeringsnämndens ordförande är icke tänkt. I åtskilliga fall kan det dock finnas anledning för taxeringsassistenten att samråda med

ordföranden när yttrande skall avges. Det är givet att såväl taxerings- assistenten som taxeringsintendenten skall genom direkt kommunikation med den skattskyldige kunna inhämta kompletterande uppgifter och eljest verka för infordrande av all den utredning som kan bidraga till att målet klarlägges. Intendentens yttrande över besvär av den skattskyldige bör så- lunda översändas till denne i den mån en sådan åtgärd inte framstår som överflödig. Man torde få räkna med att på detta sätt målen är så utredda, när de av taxeringsintendenten återredovisas till prövningsnämndens kansli, att en föredragning i regel kan ske på det föreliggande materialet.

Från prövningsnämndens sida bör emellertid utövas en aktiv process- ledning. Främst kommer detta att vara en uppgift för nämndens ord- förande. Häri ligger att nämnden har att tillse att utredningen i målen är tillfredsställande och, om brister härutinnan anses föreligga, sörja för dessas avhjälpande. I sådant avseende kan ifrågakomma inhämtande av upplysningar i Vissa angivna punkter, kommunikation av yttranden och inlagor med parterna, föranstaltande om muntlig förhandling o. s. v. I denna verksamhet, som bör äga rum genom prövningsnämndens kansli, bör ordföranden ha befogenhet att handla på nämndens vägnar. Givetvis skall detta icke utesluta att prövningsnämnden som sådan, när den så finner erforderligt, kan bordlägga ett ärende och besluta om infordrande av ytterligare utredning i en eller annan form.

Det är dock att märka att prövningsnämnden, sedan dess självständiga granskningsrätt bortfallit, kommer att i sitt dömande vara begränsad av parternas yrkanden. Den aktiva processledningen kommer därför att röra sig inom en ram, som i huvudsak uppdrages av dessa yrkanden. Pröv- ningsnämnderna bör i detta avseende följa samma praxis som skatte- domstolarna.

Med prövningsnämndens ändrade ställning följer även att parternas dis- positionsrätt över processen blir fullständigare än tidigare. Även i detta avseende torde de vid skattedomstolarna tillämpade principerna böra följas.

Prövningsnämndens nuvarande granskningsrätt innebär bl. a. att nämn- den, ehuru de skattskyldigas besvärsrätt går till ända den 31 juli, likväl är skyldig att taga hänsyn till därefter inkommande besvärsskrivelser under förutsättning att besvären inkommit senast den 31 december under taxe- ringsåret.1 Denna ordning —— som på sätt och vis inneburit en förlängd besvärstid för de skattskyldiga _— kommer i och med granskningsrättens bortfall att försvinna. Den ordinarie besvärstiden, som enligt vårt förslag kommer att för de skattskyldiga anknytas till dagtecknandet av taxerings- nämndernas beslut, blir ensamt gällande. Det kan invändas att prövnings— nämnderna härigenom avskäres från en möjlighet att när extraordinär besvärsrätt inte föreligger —— ingripa och ändra taxeringar till de skattskyl-

1 SOU 1942: 49 s. 190 11.

digas förmän. Möjligheten att här undvika materiellt stötande resultat kom- mer emellertid att ligga i den besvärsrätt, som skall tillkomma taxerings— intendenten och som föreslås på visst sätt utsträckt. Under sådana för- hållanden torde omläggningen inte behöva möta betänkligheter i detta avseende.

Slutligen kan anmärkas att prövningsnämnden genom omläggningen av tiden för anförande av besvär till nämnden kommer att få en mera suc- cessiv besvärstillströmning än hittills med i viss mån vidgade möjligheter att fördela nämndens arbete över året.

Möjlighet för ordföranden att ensam avgöra mål

Svårighetsgraden hos de ärenden, som prövningsnämnderna har att behandla, varierar i hög grad. Såsom den första besvärsinstansen har nämn— den att ta emot bl. a. ett betydande antal ärenden, som avser rättelser av misstag och förbiseenden hos taxeringsnämnderna. Mestadels är dessa ären- den av mycket enkel natur och erfordrar inte någon handläggning i egent- lig mening. Även om behandlingen av dem kan göras summarisk, medför de dock genom sitt antal en belastning av prövningsnämnden och verkar tyngande på föredragningspromemorior, protokoll m. m.

I och med att prövningsnämnderna ges en mera domstolsmässig karak- tär blir det angeläget att deras tid inte upptages av andra frågor än sådana som verkligen är tvistiga. Målen bör vara av viss kvalitet. Om de uppblan- das med ett stort antal mål av tämligen självklart slag, försvårar detta över— skådligheten hos materialet och kan, åtminstone för den icke initierade, ge intryck av att någon noggrannare handläggning på grund av materialets omfattning inte är möjlig i denna instans.

Härmed aktualiseras ett gammalt önskemål, nämligen att ärenden av enklare beskaffenhet skall kunna avgöras av ordföranden ensam.

1950 års skattelagssakkunniga har i sitt förslag till effektivare taxering velat tillgodose detta önskemål på två sätt. Dels skulle det finnas en möjlig- het för taxeringsnämnderna till självrättelse när inkomna taxeringshand- lingar eller vidtagna kontrollåtgärder kunde föranleda därtill, och dels skulle besvär, som rörde rättelse av uppenbar felaktighet eller därmed jäm- förlig ändring, kunna avgöras av landskamreraren på nämndens vägnar. Dessutom skulle prövningsnämnden eller landskamreraren kunna över— lämna besvär till taxeringsnämnden för åtgärd.

I vårt förslag har vi —— såsom tidigare utvecklats —— inte funnit oss böra upptaga någon rätt för taxeringsnämnderna att själva rätta ett en gång fat— tat beslut. Det har inte ansetts lämpligt att införa en dylik rätt med hän- syn till det samröre mellan taxeringsnämndens och prövningsnämndens verksamhet och befogenheter som skulle följa därav. Emellertid är det då än mera angeläget att man som ersättning inrättar en möjlighet till enklare

handläggning hos prövningsnämnden av rättelser, som eljest skulle kunnat ske hos taxeringsnämnden på ett tämligen formlöst sätt. Den av skatte— lagssakkunniga anvisade andra vågen att landskamreraren ges befo- genhet att avgöra dylika ärenden på prövningsnämndens vägnar _ synes härvid vara den mest lämpliga.

I fråga om avgränsningen av de mål, som skulle kunna behandlas i dylik enklare ordning, har olika alternativ övervägts. En möjlighet är att välja den av skattelagssakkunniga angivna bestämningen: besvär av den skatt- skyldige som avser rättelse av uppenbar felaktighet eller därmed jäm- förlig ändring i taxering. Vi har emellertid ansett gruppen böra vidgas något så att den kommer att omfatta över huvud taget mål av icke tvistig natur, dvs. i allmänhet sådana i vilka den skattskyldige, taxeringsintendenten och, i förekommande fall, kommunen är ense. Emellertid kan även inom denna grupp stundom förekomma mål vilka, trots att någon meningsskiljaktighet icke föreligger mellan parterna, likväl är av sådan betydelse att en föredrag- ning inför nämnden kan vara påkallad. Häri behöver dock inte ligga något hinder för den nu nämnda avgränsningen, eftersom landskamreraren alltid, om han så finner lämpligt, skall kunna hänskjuta ett mål av detta slag till nämndens avgörande, vilket otvivelaktigt utgör tillräcklig garanti för att nämnden inte otillbörligt åsidosättes.

En komplettering av den nu uppställda regeln blir dock erforderlig. Många av dessa mål kommer att utgöras av besvär, anförda av taxerings— intendenten, beträffande rättelser mot Vilka den skattskyldige rimligen inte kan ha någon erinran. Så är förhållandet när besvären avser en for- mell ändring till den skattskyldiges förmän; någon kommunikation med denne behöver då inte äga rum. Men det kan även förekomma rättelser till den skattskyldiges nackdel, exempelvis av ett för högt ortsavdrag, be- träffande vilka meningsmotsättningar inte kan råda. Om man begränsar sig till den nyss angivna kategorien skulle det vara nödvändigt att in- fordra ett formellt godkännande av den skattskyldige för att målet skulle kunna handläggas som enmansärende. Ett sådant förfarande skulle inne- bära onödig omgång och te sig svårförståeligt för den skattskyldige, som i allmännhet torde anse sig ha godkänt taxeringsintendentens besvärs- yrkande redan genom att han underlåtit att inkomma med bemötande. För att undvika detta och likväl få in mål av detta slag under den enklare formen av handläggning föreslår vi den kompletteringen att besvär, som innebär endast yrkande om rättelse av felräkning, missskrivning eller annat uppen- bart förbiseende, alltid skall kunna handläggas i sådan ordning.

Den sovring av besvären, som måste ske genom att vissa av dem skall behandlas i enklare form, föreslås ordnad på följande sätt. För att man skall kunna avgöra om besvär av en skattskyldig skall hänföras till den ena eller den andra gruppen av mål erfordras regelmässigt att besvärs- handlingen kompletterats med deklaration och taxeringslängdsutdrag. Det

tidigaste tillfälle då en sovring kan tänkas ske blir därför när besvären i sålunda kompletterat skick återkommer från den lokala skattemyndig- heten till prövningsnämndens kansli. Det är emellertid endast en del av de besvär, vilka skall handläggas i enklare ordning, som kan utskiljas på detta stadium; därtill kommer att taxeringsintendentens yttrande över besvären måste inhämtas. Det lämpligaste synes då vara att något utskil- jande över huvud taget inte äger rum vid detta tillfälle utan att alla be- svär tills vidare behandlas i samma ordning, dvs. förses med referat och överlämnas till intendenten för yttrande. Sovringen sker genom prövnings- nämndens kansli sedan besvären återkommit från taxeringsintendenten, i samband med upprättandet av föredragningspromemoriorna. Några dylika promemorior göres inte i de mål, beträffande vilka förutsättning för den enklare handläggningen föreligger, utan dessa uttages och över— lämnas till landskamreraren för avgörande. Målen skall dock redovisas i prövningsnämndens protokoll, vilket i allmänhet bör kunna ske i sam- lingsparagrafer. Någon expedition av protokollsutdrag till den skattskyl- dige skulle inte förekomma; i sådant avseende bör vara tillräckligt att han i ett brev enligt tryckt formulär erhåller underrättelse, i allmänhet av innehåll att hans besvär bifallits.

Beträffande besvär av taxeringsintendenten torde sovringen kunna ske redan i och med att besvären inkommer till prövningsnämndens kansli. Även här torde i ärenden, som handlagts av landskamreraren ensam, den skattskyldige kunna underrättas om prövningsnämndens beslut i brev en- ligt tryckt formulär.

Det bör slutligen erinras om att den nu avhandlade möjligheten för lands- kamreraren att träffa avgöranden för prövningsnämnden avses skola om- fatta även åtgärder av processuell natur, såsom infordrande av yttranden och andra åtgärder för komplettering av utredningen i målen, utsättande av mål till muntlig förhandling o. dyl.

Muntlighet i prövningsnämnden

Det ligger i sakens natur, att förfarandet inför prövningsnämnderna även i fortsättningen regelmässigt måste vara skriftligt. Den skriftliga utred— ningen torde också vara tillfyllest i flertalet mål. Vidare är det tydligt att en övergång mera allmänt till muntligt förfarande skulle medföra starkt ökade kostnader såväl för det allmänna som för de skattskyldiga. Det skulle krävas en organisation av helt andra mått än som i detta sammanhang ifrågakommer. För de skattskyldigas del är det uppenbart, att de icke utan bärande skäl bör föranledas att resa till residensstaden för inställelse i skattemål och därvid eventuellt kosta på sig juridiskt biträde.

I samband med 1943 års reform inom taxeringsväsendet öppnades emel— lertid en möjlighet för de skattskyldiga att påkalla muntlig handläggning

i prövningsnämnden. Enligt en då i 110 5 TF införd bestämmelse äger så- lunda skattskyldig samt, om annan än denne besvärat sig, jämväl klagan- den vara tillstädes inför prövningsnämnd vid handläggning av mål eller ärende, som angår den skattskyldige, samt därvid utföra sin talan. Vidare stadgas i 95 5, att skattskyldig må, när omständigheterna därtill föranleder, kallas att muntligen höras inför prövningsnämnden vid äventyr att mål eller ärende avgöres på förhandenvarande skäl.

Vid skilda tillfällen, senast vid remissbehandlingen av 1950 års skatte— lagssakkunnigas förslag till effektivare taxering, har från länsstyrelsehåll ganska allmänt vitsordats att möjligheten till muntlig handläggning varit till båtnad för prövningsnämndernas arbete. Värdet av den muntliga hand- läggningsformen har också understrukits av åtskilliga organisationer, som företräder skilda grupper av skattskyldiga.

Även enligt vår mening utgör den muntliga handläggningen ett för alla parter värdefullt inslag i prövningsnämndernas arbete. Det torde numera vara erkänt, att ett muntligt förfarande vid vilket framkomna uppgifter omedelbart kan bli bemötta eller närmare belysta och materialet kan kom- pletteras med frågor direkt till parterna _ i allmänhet ger ett långt säk- rare underlag för tvistefrågors bedömande än ett skriftligt sådant. Här- vidlag behöver man endast peka på erfarenheterna från rättegångsrefor— men vid de allmänna domstolarna. Inom olika delar av förvaltningsproces- sen finnes för övrigt en tydlig tendens att bereda utrymme för ett ökat mått av muntlighet. Att möjligheter finnes till muntlig förhandling torde med skäl uppfattas som en rättssäkerhetsgaranti.

På dessa grunder finner vi det motiverat att icke blott bibehålla det in— slag av muntlighet som nu finnes i prövningsnämndsförfarandet utan även främja användningen av muntliga förhandlingar i mål där sådana kan vara påkallade. Om prövningsnämnderna, såsom vi föreslår, blir renodlade be- svärsinstanser och särskilda kanslier inrättas för dem, skapas naturliga för- utsättningar härför.

De nuvarande bestämmelserna om muntliga förhandlingar är mycket knapphändiga. Å andra sidan är det uppenbarligen varken nödvändigt eller ens lämpligt att tillskapa ett regelsystem av tillnärmelsevis den omfatt- ning som upptas i rättegångsbalken beträffande förhandling inför all— män domstol. Vad som behövs torde vara att ge prövningsnämnderna och inför dem agerande parter vägledning i sådana procedurfrågor som nor- malt kan förväntas uppstå. Härvid ifrågakommer utom regler om rätt att påkalla muntlig förhandling bestämmelser om skyldighet för part eller annan att inställa sig, om kallelser och tvångsmedel, om offentlighet vid förhandlingar, protokollföring samt i vissa kostnadsfrågor.

Reglerna om rätt att ta initiativ till muntlig förhandling torde kunna göras tämligen lika de nuvarande. Den skattskyldige och kommun, som anfört besvär, bör liksom nu kunna begära att få muntligen utveckla sin

talan inför nämnden. Då taxeringsintendenten enligt vårt förslag inte längre har rätt att utan vidare närvara vid nämndens sammanträden, bör befogen- het att ta initiativ till muntliga förhandlingar tillkomma även honom. Var och en som uppträder som part inför nämnden bör sålunda äga påkalla för- handling. Vidare bör, i överensstämmelse med vad nu gäller, nämnden även utan yrkande kunna förordna om sådan förhandling.

Såsom närmare utvecklats i det föregående, innebär vårt förslag att en aktiv processledning skall utövas från prövningsnämndens sida, främst genom ordföranden. Nämnden bör sålunda ta initiativ till muntlig förhand- ling, när detta finnes önskvärt för att erhålla en tillfredsställande utredning. Att skäl av bl. a. processekonomisk art såsom nyss berörts _ talar för viss återhållsamhet vid anordnande av muntliga förhandlingar, ligger i öppen dag. Dessa skäl synes även böra föranleda till att parts rätt att er- hålla muntlig förhandling inte göres ovillkorlig. Om det exempelvis står klart att en part begärt muntlig förhandling enbart för att styrka en om— ständighet, som är utan betydelse för målets avgörande, bör nämnden kunna vägra att anordna muntlig förhandling. Det bör även tillses att det råder rimlig proportion mellan kostnaderna för muntlig förhandling och processföremålets värde (jfr 50 kap. 21 & rättegångsbalken). På grund härav föreslås en regel av innebörd att parts framställning om muntlig förhand- ling skall kunna lämnas utan bifall, om sådan förhandling uppenbarligen skulle vara utan gagn eller av andra skäl framstår såsom opåkallad. Av be- stämmelsens formulering torde framgå, att en begäran från skattskyldig om muntlig förhandling i allmänhet inte bör avslås.

Till muntlig förhandling bör i första hand kallas vederbörande taxerings- intendent och den skattskyldige. Har målet anhängiggjorts genom besvär av kommunen, bör jämväl denna få kallelse. Den skattskyldige bör äga anlita ombud eller rättegångsbiträde. Då de uppgifter som den skattskyl— dige kan lämna ofta utgör den viktigaste delen av utredningsmaterialet, synes det böra föreskrivas att den skattskyldige i allmänhet skall kallas att inställa sig personligen.

Den utredning som skall förebringas utöver innehållet i handlingarna och parternas uppgifter torde få förutsättas bli i huvudsak införskaffad genom parternas försorg. Bestämmelserna bör utformas så att parterna är oförhindrade att medta sakkunniga och vittnen. Att prövningsnämnden inom ramen för sin processledning äger avvisa utredning, som uppenbar- ligen saknar betydelse för målets avgörande (jfr 35 kap. 7 & rättegångs— balken), är uppenbart. Särskilt stadgande härom torde inte behövas.

Att utredningen i allmänhet förebringas av parterna utesluter emeller— tid inte behov av att prövningsnämnden själv inom ramen för sin process- ledande funktion sörjer för att materialet fullständigas. Vidare är att beakta, att parterna i allmänhet _ här bortses från tjänstemän och sak-

kunniga som anlitas av taxeringsintendenten -— är beroende av att sak- kunniga och vittnen, som de önskar åberopa, frivilligt ställer sig till för— fogande. En möjlighet för prövningsnämnden att ålägga person, som icke är part, att inställa sig för att höras inför nämnden synes därför böra införas. Det vore givetvis tänkbart att, liksom i rättegång vid allmän dom— stol, stadga en allmän vittnesplikt inför prövningsnämnd. Detta torde emellertid vara att gå för långt. Med tanke på mängden av de mål som handlägges av prövningsnämnderna skulle en sådan skyldighet bli om- fattande och i vissa fall kunna framstå såsom oskäligt betungande. Att märka är, att upplysningsskyldigheten gentemot taxeringsmyndigheterna ingalunda är obegränsad. Att för de muntliga förhandlingarnas vidkom— mande slopa dessa begränsningar bör väcka betänkligheter.

Det kunde också ifrågasättas att efter mönster av vissa sociala lagar låta prövningsnämnden förordna om vittnesförhör vid domstol. Befogenhet att förordna om sådant förhör tillkommer kammarrätten enligt 25 5 av dess instruktion (SFS 1942: 978). En uppgiftsskyldig person skulle genom ett sådant förfarande kunna bli hörd under menedsansvar och, vid tredska att inställa sig eller yttra sig, bli föremål för de särskilda tvångsmedel, bl. a. hämtning, som står till de allmänna domstolarnas förfogande. Vi anser oss emellertid inte höra förorda regler med sådan innebörd. Anord- ningen skulle bli skäligen komplicerad och endast kunna användas i ex- trema undantagsfall. Den skulle därjämte innebära en vidgning och skärp— ning av skyldigheten att till skattemyndighet lämna uppgifter till ledning vid annans taxering, som i enlighet med vad nyss anförts kan väcka betänkligheter.

Frågan synes kunna lösas efter följande riktlinjer. En skyldighet bör införas att inställa sig för att höras inför prövningsnämnd i mål om an- nans taxering, men den bör endast gälla den som är pliktig att, efter an- maning eller utan att sådan föregått, lämna uppgifter till ledning vid den ifrågavarande taxeringen. Någon ovillkorlig rätt för part att få tillgodo- sett sitt anspråk på att sådan person inkallas synes inte böra stadgas. Det bör i stället ankomma på prövningsnämnden att i varje särskilt fall pröva, huruvida vederbörande bör höras. Nämnden hör härvid vara obunden av om förhöret begärts av part eller ej. Om nämnden avvisar parts begäran att få annan person inkallad, hindrar detta givetvis inte att parten själv ombesörjer att den, med vilken förhör begärts, inställer sig vid förhand- lingen. Å andra sidan kan nämnden, som förut påpekats, fritt pröva om vederbörande bör höras.

När skattskyldig kallas att inställa sig personligen, bör det, i överens- stämmelse med vad som gäller huvudförhandling vid allmän domstol, vara huvudregel, att vite förelägges. Inkallas annan uppgiftsskyldig för att höras upplysningsvis, bör jämväl vite kunna användas.

Ehuru prövningsnämnderna enligt vad här föreslagits inte kommer att förfoga över samma tvångsmedel som de allmänna domstolarna, torde de föreslagna reglerna vara tillfyllest i de allra flesta fall. Om en skattskyldig, som kallats till muntlig förhandling, uteblir, kan prövningsnämnden upp- skjuta förhandlingen till annan dag och utsätta nytt, högre vite; försuttet vite utdömes av länsstyrelsen. Man måste emellertid också räkna med möj- ligheten att ett sådant förfarande framstår som meningslöst eller att en ny förhandling _ med hänsyn jämväl till prövningsnämndens övriga omfat— tande arbetsuppgifter _ inte medhinnes under den tid som är bestämd för nämndens arbete. Vi föreslår därför, att nämnden, i likhet med vad nu gäller, skall äga att utan hinder av Skattskyldigs eller annans utevaro av- göra målet på förhandenvarande skål. En sådan regel innebär helt natur— ligt en ytterligare garanti för att de skattskyldiga inte uteblir.

Enligt vad i annat sammanhang förordats skall prövningsnämndens ord- förande äga att å nämndens vägnar avgöra frågor som uppkommer under förberedelse av besvärsmål m. m. I enlighet härmed bör ordföranden äga besluta att muntlig förhandling skall äga rum, avgöra vilka som skall inkallas till sådan förhandling, förelägga viten osv.

De muntliga förhandlingarna torde liksom nu i allmänhet böra hållas inom stängda dörrar. Utom nämnden och dess tjänstemän bör endast par- terna och övriga till förhandlingen kallade personer, ombud för eller biträde åt den skattskyldige och av parterna anmodade sakkunniga äga rätt att vara närvarande. Därutöver föreslås emellertid att prövningsnämnden skall kunna tillåta även annan person att övervara förhandlingen, exempelvis någon som av part medtagits för att höras upplysningsvis.

Att förhandlingarna hålles inom stängda dörrar är främst ett den skatt- skyldiges intresse. Situationen kan emellertid vara den att den skattskyl- dige avstår från denna förmån och önskar att behandlingen av hans skatte— fråga blir föremål för allmänhetens insyn. Att så kan ske bör rimligtvis även vara till fördel från myndigheternas synpunkt. Det föreslås därför att muntlig förhandling skall vara offentlig, om den skattskyldige begär det.

Vad här sagts avser endast de muntliga förhandlingarna. Nämndens överläggningar, liksom föredragningen av mål, som skall avgöras på hand— lingarna, bör liksom hittills ske inom stängda dörrar. Som förut nämnts föreslås, att i fortsättningen endast nämnden och dess tjänstemän härvid skall få vara närvarande.

Då det material, som framkommer vid muntlig förhandling, skall ligga till grund för kammarrättens och regeringsrättens prövning, måste proto— koll föras över vad vid förhandlingen förekommit. Dessa protokoll synes liksom nu kunna intas i prövningsnämndens ordinarie protokoll. Intet bör emellertid hindra att särskilt protokoll upprättas och inlägges i akten och att hänvisning göres i det ordinarie protokollet.

Protokollen över muntliga förhandlingar bör inte göras vidlyftigare än nödvändigt. Det torde kunna förutsättas att grunderna för parternas talan anges under skriftväxlingen. Därför bör liksom vid huvudförhandling inför allmän domstol gälla, att parts utveckling av talan i allmänhet inte skall protokolleras. Anteckning bör endast ske, när part gör ändring, komplet- tering eller förtydligande i fråga om grunderna. Vi föreslår en uttrycklig bestämmelse av denna innebörd.

I viss mån annorlunda ställer sig saken beträffande anteckning av sak- uppgifter, som vid muntlig förhandling lämnas av den skattskyldige, sak— kunnig eller person som höres upplysningsvis, med andra ord utsagor som har karaktär av muntlig bevisning. Att åtminstone det huvudsakliga inne- hållet i sålunda lämnade uppgifter blir antecknat torde vara ofrånkomligt. Vi föreslår skyldighet för prövningsnämnden att låta föra anteckningar härom. Det bör emellertid framhållas, att någon motsvarighet till de full— ständiga anteckningar som sker exempelvis vid vittnesmål inför allmän domstol inte är avsedd. Överensstämmer lämnade uppgifter med innehållet i självdeklaration eller annan skriftlig handling torde det räcka med en hänvisning, eventuellt kompletterad med väsentligare nya eller ändrade uppgifter, som lämnas vid förhandlingen.

Prövningsnämndens protokoll är liksom besvärsskrifter o. dyl. offentliga. Däremot får den skattskyldiges självdeklaration och inkomna kontroll- uppgifter inte utlämnas till allmänheten. De uppgifter, som vid muntlig förhandling framkommer från den skattskyldige eller annan uppgiftsskyl- dig skulle, om de direkt infördes i protokollet, bli offentliga. Beträffande dessa uppgifter synes emellertid samma skäl för sekretesskydd föreligga som i fråga om deklarationer och kontrolluppgifter. Det synes därför önsk- värt att sådant skydd införes för protokollsanteckningarna över vid muntlig förhandling lämnade uppgifter. Skapas ett sådant skydd, skulle detta kunna bidraga till att förhören kan hållas i friare former än eljest varit möjligt. Nu angivna önskemål torde kunna tillgodoses så, att prövningsnämnden vad angår uppteckningar från muntliga förhandlingar äger på framställning av part förordna att protokollet i sådan del skall vara hemligt.

Det torde ligga utanför vårt uppdrag att behandla frågan om rättegångs- kostnad i taxeringsmål. Någon ändring föreslås alltså inte i hittills till- lämpade grundsatser, enligt vilka parterna var för sig får svara för sina kostnader. Införes emellertid, i enlighet med vad här förordats, bestäm- melser, som möjliggör att annan än den skattskyldige inkallas för att höras inför prövningsnämnd, synes det skäligt att denne kan få ersättning för sin inställelse. Det föreslås -— i överensstämmelse med vad som gäller bl. a. enligt 30 5 lagen om nykterhetsvård _ att bestämmelserna om ersättning av allmänna medel till vittnen göres tillämpliga i nu nämnda fall. Kostna—

11—509461

den synes böra stanna på statsverket. Ersättningen bör lämpligen bestäm- mas av prövningsnämnden men utbetalas av länsstyrelsen.

Ersättningsrätten anknytes i vårt förslag till det förhållandet att veder- börande i egenskap av uppgiftsskyldig rörande annans taxering inkallas av prövningsnämnden. Detta kan, såsom framgår av det föregående, bli fallet bl. a. med person som åberopas av den skattskyldige. Det torde ligga i sakens natur, att viss återhållsamhet måste iakttagas härvidlag. Möjlig- heten att inkalla en uppgiftsskyldig bör självfallet inte användas enbart i syfte att bespara den skattskyldige kostnaden för den uppgiftsskyldiges inställelse.

Mellankommunala prövningsnämnden

I sitt förslag till effektivare taxering har 1950 års skattelagssakkunniga räknat med att något särskilt organ inte längre skulle behövas för att hand- lägga frågor rörande en Skattskyldigs taxering inom olika län eller för att avgöra mellankommunala skattetvister. De sakkunniga har ansett att dessa frågor skulle kunna lösas genom kommunikation mellan de olika taxe- ringsmyndigheterna. Om därvid inte enighet kunde nås, skulle frågan hän- skjutas till riksskattenämnden. Mellankommunala prövningsnämnden skulle sålunda inte längre bibehållas; det vore för övrigt svårt att inpassa ett dylikt organ i en taxeringsorganisation, där huvudvikten lades vid att redan i första instans uppnå ett i möjligaste mån definitivt resultat.

Förslaget om mellankommunala prövningsnämndens avskaffande har mött stark kritik i remissyttrandena. Därvid har invänts att en kommunika- tion av åsyftat slag mellan taxeringsmyndigheterna inte kunde väntas fungera tillfredsställande. Såväl från myndigheternas som näringsorganisa- tionernas sida har vidare framhållits det värdefulla i att de stora mellan- kommunala företagens taxeringar varit sammanförda till enhetligt be- dömande.

För vår del har vi _ i likhet med remissinstanserna funnit mellan- kommunala prövningsnämnden svårligen kunna undvaras i taxeringsorga- nisationen. En kommunikation mellan taxeringsmyndigheterna för att åstadkomma en riktig skattefördelning beträffande mellankommunala före— tag får antagas bli en betydligt omständligare och sämre fungerande apparat än om dessa taxeringar handlägges på ett ställe. Inte heller synes det lämp- ligt att låta riksskattenämnden _ eller motsvarande centrala organ _ in— träda som beskattningsnämnd i tvistiga fall. Härtill kommer det stora värde som visat sig ligga i att de mellankommunala företagen varit sammanförda hos en och samma prövningsnämnd, där speciell kunskap om deras för- hållanden varit representerad. Enligt vår mening skulle det innebära en försvagning av taxeringsorganisationen att inte bibehålla denna institution.

Mellankommunala prövningsnämnden handlägger dels ärenden beträffande

skattskyldiga, som haft förvärvskälla hänförlig till skilda prövningsdistrikt, och dels tvistefrågor rörande inom vilket prövningsdistrikt en skattskyldig skall taxeras, vanligen fall av dubbeltaxering inom olika län. Det kunde övervägas både att utvidga och att inskränka området för verksamheten. I remissyttrandena har framkommit förslag om att alla affärsbanker och försäkringsanstalter skulle hänföras dit, även om fråga inte vore om mel— lankommunal beskattning. Beträffande affärsbankerna är dock en sådan utvidgning knappast aktuell, eftersom de redan tillhör den mellankom— munala kategorien i så stor utsträckning att undantagen ter sig betydelse- lösa. I fråga om försäkringsanstalterna ställer det sig annorlunda och där" kunde även den speciella taxeringstekniken tala för ett sammanförande, Vi har emellertid inte funnit tillräckligt motiverat att för taxeringen av försäkringsanstalterna bryta den hittills gällande ramen för mellankom- munala prövningsnämndens verksamhet. Vad sedan beträffar en eventuell inskränkning av verksamheten skulle väl en sådan närmast bestå däri att de ovan nämnda dubbeltaxeringsfallen uteslötes och reglerades genom kom.- munikation mellan taxeringsintendenterna. Inte heller i detta avseende torde dock ha framkommit tillräckliga skäl för en annan ordning än den som nu tillämpas.

Frågan är då närmast hur mellankommunala prövningsnämnden bäst skall kunna infogas i den taxeringsorganisation som vi föreslår.

Vid taxering av mellankommunala företag kommer den egentliga de- klarationsgranskningen att utföras hos taxeringsnämnden i företagets hem- ortskommun. Företaget har där lämnat allmän självdeklaration och det ligger i sakens natur att det blir på grundval av denna som dess taxering bedömes. Det kan inte vara praktiskt att mera ingående undersökningar igångsättes även i andra kommuner, där viss del av företagets inkomst skall taxeras med ledning av särskilda självdeklarationer. Detta skulle innebära dubbelarbete och medföra att företaget besvärades med utredningar i samma frågor på olika håll. Taxeringsnämnden i annan kommun än hemortskom— munen torde därför vanligen nöja sig med att avvakta underrättelse om hur taxeringen utfallit i hemortskommunen och sedan besluta i enlighet där- med, varvid det egentliga intresset knyter sig till den kommunala taxeringens fördelning.

Det visar sig emellertid att det underrättelsesystem, på vilket taxeringen av de mellankommunala företagen i första instans bygger, ingalunda fungerar perfekt. Taxeringen i hemortskommunen blir ofta slutförd först vid en så sen tidpunkt att taxeringen i andra berörda kommuner redan hunnit avslutas. Av detta och andra skäl är det inte ovanligt att de mellan- kommunala företagens taxeringar i olika kommuner visar ojämnheter. När materialet samlas hos mellankommunala prövningsnämnden sker en ge- nomgång i detta hänseende, varvid rättelser av huvudsakligen formell natur sammanföres i förteckningar, vilka fogas som bilagor till mellankommunala

prövningsnämndens protokoll. Detta sker på ett så tidigt stadium att rät- telserna kan iakttagas vid utskrift av debetsedlarna å slutlig skatt. Enligt vad som inhämtats har man hos mellankommunala prövningsnämnden gjort den erfarenheten att det vidlyftiga underrättelseförfarandet mellan taxeringsnämnderna, när det gäller större mellankommunala företag, har ringa värde och Väl skulle kunna ersättas med den sammanjämkning av taxeringarna som sker hos nämnden. _ Om, såsom meningen är, större vikt skall läggas vid att i första instans åstadkomma ett fullgott arbete, kan vissa svårigheter möta vid taxeringen av mellankommunala företag. Alltjämt måste gälla att det ur praktisk syn— punkt och för att företagen inte skall betungas i onödan är lämpligt att den mera ingående granskningen av deras deklarationer koncentreras till ett ställe, hemortskommunen. Den omsorg som avses skola nedläggas på ar— betet i första instans bör avse den allmänna självdeklarationen. Taxering- arna i de andra kommunerna bör fastställas i överensstämmelse med den i hemortskommunen utförda granskningen, med iakttagande av de andra kommunernas intresse beträffande skattefördelningen.

Om tiden för taxeringsarbetet förlänges till den 1 oktober är det emeller- tid fara värt att de mellankommunala företagens taxeringar kommer att förskjutas på ett sådant sätt att mellankommunala prövningsnämnden inte skulle kunna påbörja sitt arbete förrän vid en betydligt senare tidpunkt än för närvarande. Visserligen skulle kunna tänkas att ifrågavarande deklara- tioner regelmässigt behandlades med förtur av taxeringsnämnderna. När det gäller de allmänna självdeklarationerna är emellertid dessa ofta av så- dan svårighetsgrad att de får anses tillhöra den kategori av deklarationer, för vilkas behandling en förlängd tid kan vara behövlig. I många fall in- kommer de också vid en sen tidpunkt, beroende på att särskilt anstånd med avlämnandet utverkats. Underrättelserna till andra taxeringsdistrikt skulle därför även i framtiden ofta komma att expedieras ganska sent. Place- ringen och iakttagandet av underrättelserna tar också viss tid. Om mate— rialet därefter skall, såsom för närvarande, förtecknas och via länsstyrel- serna översändas till mellankommunala prövningsnämnden, föreligger tyd— ligen stor risk för att de rättelser för åstadkommande av enhetlighet, som alltjämt torde bli behövliga, inte kan utföras hos denna nämnd i tid för att kunna iakttagas vid utfärdande av debetsedlar å slutlig skatt.

De nu beskrivna svårigheterna kan möjligen föra in tanken på att inrätta en mellankommunal taxeringsnämnd. I ett remissyttrande har också för- slag härom framförts. Åtskilliga skal talar emellertid emot en sådan lös- ning. Det lokala sambandet med den skattskyldige är alltid av viss bety- delse. Det kommunala intresset av taxeringarna är också en faktor som ej kan lämnas obeaktad. Företagets taxering kan vidare ha ett samband med ägaren—direktörens, vilket kan förutsätta orts- och personkännedom vid taxeringarna. Dessutom skulle det onekligen i fråga om längdföring och

andra tekniska detaljer innebära en komplicering att i taxeringsorganisatio- nen införa en ny institution i form av en eller flera mellankommunala taxe— ringsnämnder.

Om sålunda taxeringen av mellankommunala skattskyldiga i princip bör bibehållas vid vad nu gäller, har följande förfarande synts oss innebära en acceptabel lösning. Mellankommunala prövningsnämndens kansli tillställer i början av taxeringsperioden förslagsvis under mars månad _ länssty- relserna fögderivis uppställda förteckningar över skattskyldiga inom myn— digheternas verksamhetsområden, som föregående år tillhört den mellan— kommunala kategorien. Efter det taxering skett översändes med ledning av dessa förteckningar i samband med längdföringen ifrågavarande deklara— tioner jämte taxeringslängdsutdrag till mellankommunala prövningsnämn— dens kansli. Om ändrade förhållanden föranleder därtill göres tillägg eller strykningar i förteckningarna. Arbetet med den sammanjämkning av taxe- ringarna inom olika kommuner, som kan vara erforderlig, ombesörjes av mellankommunala prövningsnämndens kansli. Några underrättelser mellan de olika taxeringsnämnderna synes då ej vara erforderliga såvitt rör mel- lankommunala skattskyldiga. Under sådana förhållanden torde de särskilda självdeklarationerna, där taxeringsfrågan väsentligen inskränker sig till en fördelningsfråga, kunna översändas till kansliet redan på ett tidigt stadium, i de flesta fall före utgången av maj. Även sådana allmänna självdeklaratio- ner som avgivits senast den 15 februari _ detta förekommer i många fall då annat räkenskapsår än kalenderår begagnas _ bör härvid vara färdiga att översändas. I övrigt bör kunna iakttagas att taxeringar av mellankommu- nala skattskyldiga inte onödigtvis förskjutes till slutet av taxeringsperioden.

Under nu angivna förutsättningar bör materialet kunna samlas hos mel— lankommunala prövningsnämndens kansli i sådan tid, att det bör vara möjligt att åstadkomma den erforderliga sammanjämkningen innan debet- sedlar å slutlig skatt utfärdas. Ändringarna skulle i den mån de är av for- mell eller eljest enklare natur inte behöva föredragas i mellankommunala prövningsnämnden utan, i enlighet med vad vi föreslagit, kunna avgöras av ordföranden på nämndens vägnar.

Mot det system som här skisserats kan invändas att det, i motsats till vad eljest eftersträvats, bygger på en viss medverkan av prövningsnämnd för taxeringarnas slutliga färdigställande. Detta gäller de särskilda själv— deklarationerna, där taxeringarna skulle ske utan underrättelse om taxe- ringen i hemortskommunen. Å andra sidan torde såsom en väsentlig vinst av systemet få räknas bortfallet av det vidlyftiga underrättelseförfarandet mellan taxeringsnämnderna när det gäller mellankommunala skattskyldiga.

Beträffande mellankommunala prövningsnämndens organisation i övrigt föreslås att i fråga om antal ledamöter, processförfarande osv. samma be— stämmelser skall gälla som för länsprövningsnämnderna. I ett avseende

kommer emellertid nämnden att intaga en särställning, nämligen däruti att dess kansli _ liksom för närvarande kommer att lyda under allmänna ombudet hos nämnden. Även om invändningar av. principiell natur kan riktas mot ett sådant arrangemang torde detta dock vara det i praktiken lämpligaste när det gäller en fristående institution av detta speciella slag.

Centralt organ för taxeringsväsendet

När riksskattenämnden tillkom den 1 juli 1951 var detta resultatet av en länge förd diskussion om att inrätta ett centralt organ för taxeringsvä— sendet. Frågan härom hade förts på tal redan i slutet av 1800—talet och där- efter ventilerats i samband med olika utredningar om taxeringsorganisa— tionen samt i riksdagsmotioner.1

Vad man från början önskade vinna med ett dylikt centralt organ var en större enhetlighet vid taxeringen. Den centrala myndigheten borde verka för mera likformiga normer vid uppskattningen av naturaförmåner, vid fastställande av värdeminskningsavdrag, vid värdesättningen av vissa förmögenhetsobjekt osv. samt befrämja en likformig tillämpning av be- skattningsreglerna. Brister härutinnan hade ofta förmärkts, vilket var na- turligt när 25 olika prövningsnämnder hade att handlägga dessa frågor oberoende av varandra och ovetande om varandras beslut.

Vid sidan av detta krav på större enhetlighet framträdde emellertid efter- hand _ såsom en följd av utvecklingen på beskattningsområdet _ även andra motiv för inrättande av ett centralt organ. Ett ökande skattetryck och en alltmer invecklad skattelagstiftning medförde problem för den enskilde när det gällde att bedöma affärstransaktioner av olika slag. Det blev en allt tydligare brist att skattelagstiftningen inte kände något institut, som gav den enskilde möjlighet att på förhand med säkerhet bedöma de skatterätts- liga konsekvenserna av sitt handlande. Behovet av att i särskilda fall kunna erhålla bindande förhandsbesked i taxeringsfrågor kunde lämpligen inte tillgodoses annorledes än genom ett centralt organ och blev därigenom en starkt medverkande faktor till riksskattenämndens inrättande.

Med den direkta beskattningens utveckling från slutet av 1940-talet följde emellertid också avsevärda påfrestningar på taxeringsorganisationen. Under trycket av en fortskridande försämring av deklarationsmoralen och en i olika former tilltagande skatteflykt ställdes myndigheterna inför helt andra krav än som varit aktuella vid den senaste taxeringsreformen år 1943. Härmed växte även kravet på en förbättrad taxeringskontroll. En centralisering på beskattningsområdet blev därigenom aktuell även ur fis- kalisk synpunkt, vilket bl. a. tog sig uttryck i en av Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer år 1948 avlåten skrivelse till chefen för finansdeparte- mentet med begäran om en centraliserad form för att effektivisera gransk- ningsverksamheten.

' Jfr historik i SOU 1949:62, s. 22 0. f.

Vid den nu omnämnda, under lång tid förda diskussionen rörande ett centralorgan för beskattningen har, såvitt angår annan organets verksamhet än meddelande i vissa fall åt de skattskyldiga av förhandsbesked, såsom en grundprincip fasthållits att den lokala självbestämmanderätt, som är ut— märkande för det svenska skattesystemet, inte borde inskränkas. Den centrala myndighetens uttalanden borde därför inte vara av bindande natur utan endast innefatta rådgivning och vägledning. Däri har också såsom ett åtminstone tidigare uttalat önskemål —— legat att det centrala organets befogenheter icke skulle göras vidare än som var förenligt med de lokala myndigheternas bestämmanderätt. Detta har icke heller ansetts nödvändigt för att nå de uppställda syftena; en tämligen liten organisation har ur denna synpunkt ansetts tillräcklig.

Av de nu omnämnda huvudskälen för att inrätta en central beskattnings— myndighet torde två få anses ha blivit tillgodosedda genom riksskatte- nämndens tillkomst, nämligen behovet av större enhetlighet vid taxe- ringen samt behovet av bindande förhandsbesked vid taxeringen. Däremot har centralorganets roll i fråga om taxeringskontrollen lämnats i viss mån öppen och kan inte anses ha vunnit någon slutlig lösning genom riksskatte- nämndens inrättande år 1951.

Till belysning av det sagda torde här något få erinras om hur riks— skattenämnden uppbyggts samt hur den för närvarande fungerar.

Riksskattenämnden

Nämnden består av ordförande och ytterligare sex ledamöter. Av dessa är en förordnad att vara vice ordförande. Ordföranden skall vara lagfaren. Av de övriga sex ledamöterna skall hälften vara jurister eller civilekonomer samt erfarna i domarvärv eller administrativ verksamhet. Den andra hälf- ten skall företräda kännedom om förhållandena inom olika områden av förvärvslivet.

För ordföranden och de tre ledamöter, som skall vara jurister eller civilekonomer, finnes fyra suppleanter. För de tre ledamöterna från för- värvslivet finnes sex suppleanter, vilka inkallas enligt ordförandens be— stämmande.

Ordförande, övriga ledamöter samt suppleanterna utses av Kungl. Maj:t för fyra år i sänder.

Varken ordföranden eller någon av ledamöterna är heltidstjänstgörande. För beredning, föredragning och expeditionsgöromål är till nämnden knu— tet ett kansli, som förestås av'en byråchef i lönegraden Cr 13 och där i övrigt tjänstgör en bokföringssakkunnig i lönegraden Cg 33 samt, mot sär- skilt arvode, en kammarrättsassessor. Vidare består kansliet av två assisten- ter i lönegraden Ce 25 (huvudsakligen för arbetet med källskattetabellerna samt med ärenden enligt handräckningsavtalen med de nordiska länderna), två kanslibiträden i lönegraden 11 samt två kontorsbiträden i lönegraden 8.

I mån av behov anlitas därutöver tillfällig arbetskraft och biträdande sak— kunniga.

Rörande riksskattenämndens hittillsvarande verksamhet har följande in- hämtats.

En av nämndens huvuduppgifter enligt dess instruktion är att genom rådgivande och vägledande verksamhet främja en riktig och likformig taxering. En form av dylik verksamhet som i vissa fall kunnat vara att föredraga framför direkta anvisningar har varit att man från de olika länen samlat in uppgifter om praxis i vissa avseenden och sedan fram— lagt detta material i lämplig sammanställning för taxeringsmyndigheterna med någon kommentar. Taxeringsmyndigheterna har då haft tillfälle att med beaktande av lokala förhållanden och önskemål jämka sin tillämp- ning i bättre inbördes överensstämmelse. Denna metod begagnas av riks- skattenämnden vid förhandsgranskningen av de anvisningar för taxeringen som årligen fastställes av prövningsnämnderna (755 första stycket taxe- ringsförordningen). Vid riksskattenämndens granskning av förslagen har dessa sammanställts i tablåer för riket, vilka därefter _ tillika med riksskat- tenämndens kommentar förelagts landskamrerarna så att dessa kunnat uppmärksamma och justera ojämnheter, innan förslagen framlagts för prövningsnämnderna. Enligt vad i efterhand kunnat konstateras har nämn- den härigenom verksamt kunnat bidraga till en utjämning länen emellan. Även om vissa ojämnheter kunnat kvarstå har dessa ansetts vara av mindre betydelse. Man har också kunnat iakttaga en fortgående utjämning för varje år. Då det ligger i sakens natur att utjämningen icke kan ske på en gång utan att en successiv anpassning i viss mån får förutsättas, har resul- tatet bedömts såsom tillfredsställande.

På samma sätt har riksskattenämnden på andra områden, där taxe- ringspraxis varit växlande, kunnat bidraga till större enhetlighet genom att framlägga ett samlat material, kompletterat med nämndens principutta- landen. Som exempel på områden, där detta skett, kan nämnas värdering av bostadsförmån i enfamiljsvillor (före ikraftträdandet av den nya lag- stiftningen om schablontaxering), normer för handelsresandenas taxe- ringar m. m.

I allmänhet har dock riksskattenämndens rådgivande verksamhet haft formen av direkta anvisningar till ledning för taxeringsmyndigheterna. Anvisningarna har vanligen gällt frågor om tillämpning av författnings- bestämmelser. Behovet härav har givetvis varit störst när det gällt ny lag- stiftning. Särskilt när det varit fråga om mera tillfällig lagstiftning, där man inte haft någon praktisk erfarenhet att falla tillbaka på, har sådana anvis- ningar varit påkallade. Lagstiftningen om investeringsavgift, om s. k. fa- miljebolag, om fondskatt osv. har sålunda krävt nämndens uttalanden i olika tillämpningsspörsmål.

Inom nämndens rådgivande verksamhet har också fallit dess skyldighet att på framställning av landskamrerare eller taxeringsintendent avge utlå- tanden i taxeringsfrågor. Frågerätten har visat sig värdefull för båda parter. För nämnden har den givit en värdefull fortlöpande kontakt med aktuella taxeringsspörsmål. Det ligger i sakens natur att den tagits i an- språk med viss urskiljning. Allt efter sin skiftande beskaffenhet har frå- gorna besvarats under hand eller genom skrivelser från nämndens kansli eller i form av allmänna anvisningar. I vissa fall har de uppkomna spörs- målen varit av sådan art att de ansetts kräva en lösning genom förtydligande i lag. Nämnden har då anmält frågan för finansdepartementet.

Riksskattenämndens kontakt med taxeringsmyndigheterna i länen har i övrigt uppehållits genom _ i allmänhet en gång om året anordnade möten med landskamrerarna, taxeringsintendenterna m. fl. Kansliper— sonalen har i viss utsträckning besökt länsstyrelserna. Detta har bl. a. skett på det sättet att nämndens bokföringssakkunnige samlat länsreviso- rerna och taxeringsrevisorerna inom vissa delar av landet till överlägg- ningar vid någon länsstyrelse, en form av kontakt som ansetts värdefull.

Riksskattenämnden har även för det praktiska taxeringsarbetet låtit ut- arbeta och trycka en handledning för arbetet i taxeringsnämnd samt med- delat anvisningar för värdering av icke börsnoterade aktier. Årligen har vidare ombesörjts tryckning och distribution av förteckning över värden på icke börsnoterade aktier.

Även i förhållande till andra statliga myndigheter har riksskattenämnden tillhandagått med upplysningar och lämnat sin medverkan till lösningen av skattespörsmål inom myndigheternas verksamhetsområden. Det har här kunnat gälla skattefrågor, som uppkommit genom ny eller påtänkt civillagstiftning eller blivit aktuella ur beredskapssynpunkt, liksom även mera rutinmässiga spörsmål om skyldigheten att lämna löneuppgifter för taxering osv. På samma sätt har nämnden, när det gällt framställningar från privata organisationer, sammanslutningar inom näringslivet m. fl. i skattefrågor av mera omfattande eller principiell natur, funnit det ligga inom sin uppgift att lämna vederbörligt bistånd. I en del fall har dylika framställningar resulterat i anvisningar till ledning för taxeringsmyndig- heterna.

En viss begränsning av den allmänt konsulterande verksamheten har dock legat däri att nämnden i princip haft att lämna utlåtanden i taxerings- frågor till enskilda skattskyldiga endast i den lagligt reglerade formen av förhandsbesked. Även om nämndens kansli tillhandagått allmänheten med upplysningar av olika slag har därför en gränsdragning fått ske så att de skattskyldiga i tvistiga spörsmål hänvisats till möjligheten att rådföra sig med vederbörande taxeringssektion eller att söka förhandsbesked. Några egentliga svårigheter att upprätthålla en sådan gräns har inte visat sig föreligga. Självfallet har dock den omständigheten, att förfrågningar från

allmänheten inte lämnats obesvarade, medfört en inte obetydlig arbets- belastning.

En avsevärd del av nämndens verksamhet har bestått i meddelande av förhandsbesked enligt därom gällande föreskrifter. Antalet ansökningar om dylika besked har varit betydande (228 under år 1953, 295 under år 1954, 187 under första halvåret 1955). Besvärsfrekvensen över meddelade förhandsbesked har varit omkring 10 procent.

Riksskattenämnden har vidare enligt författningsföreskrifter haft att handlägga dispensansökningar av olika slag, ofta i anslutning till ny lag— stiftning, exempelvis lagstiftningen om konjunkturskatt, om beskattningen av familjebolag samt om fondskatt.

Av uppgifter som författningsenligt åligger nämnden kan vidare nämnas fastställande årligen av vården å djur och inventarier i jordbruk i och för taxering av jordbruksinkomst enligt bokföringsmässiga grunder.

Nämnden har i stor utsträckning tagits i anspråk som remissinstans i frågor rörande ny skattelagstiftning.

I enlighet med vad som förutsattes vid riksskattenämndens tillkomst har dess verksamhet efterhand utökats med nya uppgifter. Sålunda har nämn- den från finansdepartementet övertagit en del arbetsuppgifter, till största delen rutinmässiga men dock tämligen omfattande. Sålunda ankommer det numera på nämnden att fastställa de årliga källskattetabellerna med däri angivna värden på naturaförmåner samt vidare alla formulär till själv- deklarationer, meddelanden, längder, debetsedlar m. ni. som användes för taxeringen och skatteuppbörden. Likaså har till nämnden och dess kansli överförts sådana ärenden enligt dubbelbeskattnings— och handräckningsav- talen med de nordiska länderna som tidigare handlagts inom finansdepar— tementet. Det rör sig i dessa fall om ett betydande antal ärenden, i fråga om handräckningsavtalen omkring 5 000 om året.

Nämndens anvisningar liksom dess uttalanden och beslut i ärenden av mera principiell art har fortlöpande offentliggjorts i skriftserien »Medde- landen från riksskattenämnden».

Enligt sin instruktion har riksskattenämnden även haft att verka för en effektiv och ändamålsenlig taxeringskontroll. Beträffande denna sida av nämndens verksamhet kan lämpligen återgivas vad riksskattenämnden själv anfört därom i sitt remissyttrande över betänkandet med förslag till effektivare taxering, ett uttalande som även torde vara ägnat att kom- plettera den nu givna bilden av nämndens hittillsvarande verksamhet. Riks- skattenämnden anför.

För bedömande av den förevarande frågan torde även riksskattenämndens hit- tillsvarande verksamhet få något beröras. Under de tre år, som nämnden nu va- rit i verksamhet, har dess arbete delvis fått inriktas på vissa större uppgifter, som varit aktuella redan under tid före dess tillkomst, och som nämnden haft att taga hand om. Som exempel kan nämnas anvisningar för värdering av icke

börsnoterade aktier, sammanjämkning av prövningsnämndernas årliga anvis- ningar för taxeringen samt utarbetande av en tämligen omfattande handled- ning för arbetet i taxeringsnämnd. Det stora antal nya författningar pä skatte- området, som tillkommit under dessa tre är, har för nämndens del tagit mycken tid i anspråk, genom remissyttranden, förhandsbesked och anvisningar för till- lämpningen. Mycken tid har åtgått för vissa arbetsuppgifter av engångsartad natur, sammanhängande med investeringsskatten, konjunkturskatten, investerings- avgiften, den nya lagstiftningen angående s. k. familjebolag samt fondskatten. I en- lighet med sin instruktion har nämnden emellertid också -— ehuru i begränsad omfattning — utövat verksamhet för taxeringskontroll genom att centralt till— handahålla visst kontrollmaterial till taxeringsavdelningarna samt genom råd- givning och förmedling av erfarenheter beträffande granskningsarbetet. Denna verksamhet har merendels icke ombesörjts av riksskattenämnden som sådan utan av dess kansli i samråd med nämndens ordförande.

Det bör i detta sammanhang understrykas att, såsom de sakkunniga även fram- hållit, riksskattenämnden för närvarande tillagts mycket begränsade befogen— heter och resurser beträffande taxeringskontrollen.

Nämnden har vidare utövat viss service i förhållande till länsstyrelsernas taxe- ringsavdelningar, bl. a. genom att fortlöpande tillhandahålla regeringsrättsutslag av betydelse för taxeringsarbetet, riksdagstryck, författningar osv. Det kan an- märkas —— eftersom denna sak berörts i betänkandet —— att nämnden härvid även undersökt möjligheterna att lägga upp ett centralt rättsfallsregister. Erfarenhe— ten har emellertid visat att ett dylikt register icke har någon uppgift att fylla Vid sidan av de rättsfallssamlingar, som redan finnas tillgängliga i bokform, kom- pletterade med de samlingar, som årsvis utgivas av Svensk skattetidning. Nyttan av att därjämte ha tillgång till ett kartotek över i stort sett samma rättsfall mot- svaras på intet sätt av arbetet med och kostnaderna för att hålla ett sådant register fullständigt och aktuellt. Enligt vad riksskattenämnden har sig bekant har man haft samma erfarenhet vid de försök, som på privat håll gjorts att lägga upp dylika rättsfallsregister.

Av det sagda framgår att riksskattenämnden hittills varit i viss utsträckning bunden av åtskilliga större aktuella uppgifter. Det synes därför för tidigt att nu döma om resultatet av nämndens verksamhet på olika områden. Nämnden är emellertid av den uppfattningen att det väl skulle låta sig tänkas att genom inrättande av en särskild byrå på riksskattenämndens kansli utbygga den verk- samhet på taxeringskontrollens område, som hittills bedrivits av kansliet i sam- råd med nämndens ordförande. Inom denna byrå skulle då även kunna organi- seras ett sådant utskickande av granskningsmän för särskilda uppgifter och be- hov, som de sakkunniga efterlyst. Riksskattenämnden som sådan skulle icke be— höva engageras i dylika fiskaliska uppgifter, vilket ju icke heller vore förenligt med nämndens egentliga verksamhet.

Vårt ställningstagande

Såsom nämnts har vid de diskussioner, som föregick riksskattenämn— dens inrättande, en ledande tanke varit att nämnden icke skulle inkräkta på de lokala organens bestämmanderätt. Nämndens direktiv skulle sålunda icke vara bindande utan endast av rådgivande och vägledande beskaffen- het. Härvid förutsattes att nämnden likväl genom sin auktoritet skulle ha tillräckliga möjligheter att göra positiva insatser för främjande av en riktig och likformig taxering.

I denna fråga uttalade föredragande departementschefen1 att, då läns— styrelsernas taxeringsavdelningar och den med taxeringsarbetet syssel— satta personalen icke formellt underställts riksskattenämnden, nämnden icke heller kunde bemyndigas att giva bindande direktiv angående arbe- tets bedrivande. Något motsatsförhållande mellan riksskattenämnden och de lokalt arbetande taxeringsmyndigheterna behövde dock knappast be- faras uppkomma. Emellertid kunde tilläggas —— fortsatte departementsche- fen att i riksskattenämndens uppgift självklart borde ingå att följa re- sultatet av de av nämnden vidtagna åtgärderna. Skulle det därvid konsta— teras att anordningen med allenast vägledande och rådgivande anvisningar icke lett till ett i huvudsak tillfredsställande resultat, kunde en dylik om— ständighet motivera en omprövning av taxeringsorganisationen och riks- skattenämndens ställning i denna organisation.

Såsom detta uttalande antyder får den verksamhet som hittills bedri— vits av riksskattenämnden för främjande av en riktig och likformig taxe— ring anses ha haft i viss mån en försöksmässig karaktär. Det finns då an— ledning att i ljuset av hittills vunna erfarenheter undersöka om ifrågava- rande verksamhet bör på något sätt omläggas, genom en förstärkning av det centrala organets ställning el. dyl. Tills vidare bortses då från den särskilda frågan om taxeringskontrollen, till vilken vi senare skall åter— komma.

1950 års skattelagssakkunniga har i sitt förslag till effektivare taxering uttalat den meningen att taxeringsverksamheten endast i ringa mån kunde främjas enbart genom en central myndighets rådgivning och vägledning av mera allmän art. För att taxeringsarbetet skulle kunna tillräckligt effek- tiviseras borde enligt deras uppfattning det centrala organet överta led— ningen och samordningen av taxeringsavdelningarnas arbete. Härom anför de sakkunniga.

Härmed åsyftas främst att taxeringskontrollen skall kunna göras så likformig och ändamålsenlig som möjligt inom riket i dess, helhet. Givetvis ifrågakommer icke någon ledning av arbetet i detalj utan i huvudsak endast beträffande den allmänna planläggningen av arbetet och tillgängliga arbetskrafters rationella utnyttjande. De olika taxeringsavdelningarnas arbete bör följas och särskild upp- märksamhet ägnas åt att möjligheter till rationalisering tillvaratages. I synner- het om det egentliga taxeringsarbetet skall utföras av tjänstemän har ett centralt organ en viktig uppgift att fylla i berörda hänseende. Taxeringskontrollen kan av naturliga skäl ske med mycket olika grad av effektivitet och det torde därför vara nödvändigt att taxeringsavdelningarnas arbetsmetoder och resultat fort— löpande granskas av centralt organ för att icke effektiviteten i arbetet skall bli ojämn. Ej minst för bedömande av personalbehovet vid de olika taxeringsav— delningarna torde det vara erforderligt med ett centralt organ, som har ingå- ende kännedom om arbetet. 'llaxeringskontrollens omfattning och storleken av den därför avsedda personalen bör avvägas med hänsyn till det behov därav, som föranledes av deklarationernas beskaffenhet. Den härför erforderliga överblicken

1 Prop. 64/1951, 5. 61.

över taxeringsverksamheten i riket i dess helhet kan näppeligen erhållas annor— ledes än genom ett centralt organ för själva taxeringsväsendet. I det centrala organets uppgifter bör ingå utarbetande och tillhandahållande av lämpliga hjälp- medel för taxeringsarbetet såsom överskådliga handledningar för skatteförfatt— ningarnas tillämpning, ekonomiska utredningar av betydelse för taxeringsverk- samheten m. in.

Det centrala organet bör vidare tillhandagå vederbörande statsdepartement vid behandlingen av anslagsfrågor o. d., som rör taxeringsavdelningarna.

Vid denna uppläggning har 1950 års skattelagssakkunniga utgått från att taxeringsavdelningarna — ehuru alltjämt anknutna till länsstyrelserna — skulle bilda fristående, från landskontoren skilda avdelningar. Detta skulle också enligt skattelagssakkunnigas mening vara en förutsättning för att det centrala organet skulle kunna rätt utöva den åsyftade ledningen och samordningen.

För vår del har vi i det tidigare avsnittet om taxeringssektionerna inom länsstyrelserna tagit ställning till frågan om dessa sektioners förhållande till landskontoren i övrigt. Av där redovisade skäl har vi funnit oss böra för- orda bibehållande av den nuvarande ordningen. Härav lär också följa att sektionerna icke kan vara direkt underordnade det centrala organet på det sätt att detta organ skulle ha att utfärda bindande direktiv eller ha inspektionsrätt i förhållande till dem. För vår del är vi icke heller över— tygade om behovet av en dylik centralisering. Det väsentliga av vad skatte- lagssakkunniga _ enligt det ovan citerade uttalandet — velat uppnå i detta avseende bör kunna vinnas även utan att taxeringssektionerna utbrytes ur landskontoren.

Sålunda bör det inte vara uteslutet att även med nuvarande taxerings— organisation det centrala organet genom inhämtande av uppgifter fortlö— pande följer taxeringssektionernas arbete och ägnar särskild uppmärk- samhet åt att möjligheter till rationalisering tillvaratages. Likaså bör det centrala organet genom sin verksamhet kunna förskaffa sig värdefull kännedom i personal- och anslagsfrågor. Det är också tydligt att det cen— trala organet bör _ på sätt som riksskattenämnden för övrigt redan i viss omfattning gjort — kunna utarbeta och tillhandahålla lämpliga hjälpmedel för taxeringsarbetet.

Vi är därför av den uppfattningen att ett auktoritativt centralt organ, även om det icke intar en formellt överordnad ställning till lokalorganen och även om dess anvisningar icke är bindande för dessa, har tillräck- liga möjligheter att följa och påverka utvecklingen inom taxeringsväsendet. Över huvud taget har, enligt vad vi kunnat finna, den hittills praktiserade metoden för central verksamhet, nämligen genom anvisningar av vägle- dande och rådgivande art, visat sig väl lämpad för sitt ändamål. När det gäller tillämpning av skatteförfattningar och rättsfrågor lär någon annan metod knappast komma ifråga med hänsyn till intresset av beskattnings-

nämndernas och skattedomstolarnas obundna prövningsrätt. I praktiken har det dock haft ringa betydelse att anvisningarna icke varit bindande, de torde ändå ha lagts till grund för rättstillämpning och värdering i sådan ut— sträckning att den med dem åsyftade likformigheten i huvudsak vunnits. När det gäller frågor rörande det praktiska taxeringsarbetet och taxerings— sektionernas verksamhet bör likaledes tillfredsställande resultat kunna uppnås på denna väg. Vad som då kan övervägas är att, i den mån så kan befinnas erforderligt, mera än hittills inrikta den rådgivande verksamheten även på organisatoriska och liknande spörsmål.

Vad så beträffar den särskilda frågan 0111 det centrala organets befatt- ning med taxeringskontrollen här åsyftas närmast bokgranskningskon- trollen och vad som överhuvud hör samman med taxeringsrevisionen har såsom nämnts i riksskattenämndens uppgifter ingått att verka för en effektiv och ändamålsenlig taxeringskontroll. Om denna sida av nämndens verksamhet anförde vederbörande departementschef vid nämndens till- komst bl. a. följande.1

De sakkunnigas förslag, som biträtts i praktiskt taget samtliga remissyttran- den, möjliggör det samordnande av kontrollarbetet, som för närvarande saknas. Genom det förutsatta samarbetet med länsstyrelsernas taxeringsavdelningar till- skapas i princip möjligheter för hela landet omfattande kategorigranskningar och liknande åtgärder. Visserligen kan såsom ock skett i det av länsstyrelsen i Gotlands län avgivna yttrandet mot förslaget invändas, att detsamma icke in- nefattar någon garanti för att de ifrågasatta åtgärderna komma att genomföras, då dessa till viss del bero av taxeringsavdelningarnas frivilliga medverkan och några bindande direktiv icke kunna av riksskattenämnden utfärdas. De sakkun- nigas förslag synes emellertid i det rådande läget vara det lämpligaste och det torde kunna förutsättas, att taxeringsintendenterna icke skola underlåta att efter måttet av tillgängliga resurser låta taxeringsavdelningarna utföra de uppgifter, varom överenskommelse mellan riksskattenämnden och taxeringsintendenterna träffats. Å riksskattenämnden bör å andra sidan ankomma att ta initiativ, verk- ställa förberedande undersökningar, sammanställa undersökningsresultaten och även i övrigt lämna all tänkbar medverkan.

Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen har riksskattenämn- dens insatser på detta område hittills varit tämligen begränsade.

1950 års skattelagssakkunniga har vid sina resonemang om ett cen- tralt organ konstaterat detta förhållande samt anmärkt att riksskattenämn— dens personal haft relativt begränsade möjligheter att ingripa på detta om- råde eftersom personalen saknat egna kontrollbefogenheter och icke hel- ler haft rätt att ingripa i länsstyrelsernas eller andra taxeringsorgans verk- samhet. Även här har skattelagssakkunniga velat finna en bot genom att taxeringsavdelningarna skulle ställas under det centrala organets direkta ledning. De sakkunniga anför härom.

1 Prop. 64/1951, 5. 100.

Åtskilliga kontrolluppgifter är av den beskaffenhet att de med fördel kan ut— föras av ett centralt organ, exempelvis införskaffandc av kontrollmaterial av be- tydelse för taxeringsarbetet i hela landet. Det synes vidare vara ändamålsenligt att hos en central myndighet ha tillgång till personal, som vid behov kan bistå olika taxeringsavdelningar, då behov yppas av tillfällig förstärkning av arbets- krafterna. Personalen vid det centrala organet kan genom tjänstgöring under vissa perioder hos taxeringsavdelningarna förmedla erfarenheter av betydelse för taxeringskontrollen. I det centrala organets personal bör ingå personer med sär— skild rutin i fråga om granskningar av mera speciellt slag. Dessa personer bör verkställa granskningar, där sådan rutin erfordras, och kan meddela instruktion å taxeringsavdelningarna rörande lämpliga metoder för sådan granskning. Även i vissa andra fall, exempelvis av diskretionsskäl kan det vara värdefullt att kunna anlita personal från ett centralt organ.

Även i detta avseende bör enligt vår mening förutsättningar finnas att tillgodose de av skattelagssakkunniga uppställda önskemålen, oaktat taxe— ringsavdelningarna alltjämt ingår som sektioner i landskontoren och så- lunda icke formellt underordnas det centrala organet. Under alla förhållan- den bör fasthållas att bokgranskningsarbetet liksom annan taxeringskon- troll i allt väsentligt måste ledas och handhavas lokalt, under taxerings— intendenternas överinseende. Den erfarenhet, som finns på länsstyrelserna om hur bokgranskningsarhetet i länet bör läggas upp och bedrivas, måste alltid bilda grunden för denna verksamhet och bör icke ersättas av cen- tral dirigering. Vad som kan och bör tillhandahållas centralt blir en komp- letterande medverkan, dels i form av tillhandahållande av kontrollmate- rial, eventuellt biträde av viss kvalificerad personal, och dels i form av plan- läggning och samordning av speciella bokgranskningsaktioner. Det blir med andra ord fråga om ett fullföljande av vad departementschefen åsyftat när han i samband med riksskattenämndens inrättande talar om att där- igenom i princip möjligheter tillskapats för hela landet omfattande kate- gorigranskningar och liknande åtgärder. Ett förverkligande av denna tanke kräver emellertid icke blott en omläggning och förstärkning av det nu- varande centrala organet utan även viss förstärkning av revisionsdetal— jerna inom länsstyrelsernas taxeringssektionen Det sista är icke det minst viktiga eftersom det måste vara sörjt för att det ute i länen finns arbets- krafter som kan under taxeringsinlendentens # och närmast under läns— revisorns ledning dirigeras för uppgifter, som sammanhänger med dylika centrala initiativ och med det centrala tillhandahållandet av material.

Enligt de nu förda resonemangen har vi funnit att de önskemål, som skattelagssakkunniga velat tillgodose med sitt förslag om inrättande av ett centralt organ för beskattningsväscndet, i väsentliga delar bör kunna förverkligas även med den av oss tidigare valda ståndpunkten att taxe— ringssektionerna inte underställes det centrala organet. Visserligen ifråga-

kommer då inte i egentlig mening någon central ledning av taxeringssek- tionernas arbete. Planläggningen av arbetet liksom arbetskrafternas ratio- nella utnyttjande blir en taxeringsintendenternas självständiga angelägen- het. Detta bör dock inte utesluta att det centrala organet dels genom vid- gad uppgift att följa utvecklingen inom taxeringsväsendet och hålla sig underrättat om arbetsförhållandena och dels genom anvisningar av råd— givande och vägledande art bör kunna påverka utvecklingen i samordnande riktning. Och när det gäller taxeringskontrollen _ vilket synes vara det område som skattelagssakkunniga närmast haft för ögonen i detta sam- manhang _ bör det centrala organet även vid den av oss valda upplägg— ningen kunna göra sådana aktiva insatser som efterlysts.

Av skattelagssakkunnigas program för det centrala organets verksamhet återstår då egentligen endast den upplysningsverksamhet i förhållande till allmänheten, som enligt deras betänkande (s. 148, 149) skulle utgöra en av organets huvuduppgifter. Såvitt vi kunna finna och denna uppfattning delas även av de flesta remissinstanserna _ låter sig dock en upplys- ningsverksamhet av detta slag icke lämpligen genomföras. De skattskyl- diga saknar i allmänhet förutsättningar att skriftligen framlägga sina frå- gor på ett så uttömmande och klart sätt, att upplysningar kan tillhanda- hållas i den preciserade form som avsetts. Om förfarandet skulle få av- sedd betydelse torde dessutom anhopningen av frågor under den korta tid, då huvudparten av dessa kunde beräknas komma att framställas, bli så omfattande att materialet inte skulle kunna bemästras. Vad man praktiskt kan tänka sig att genomföra på detta område utföres redan nu genom den kontakt, som allmänheten har med taxeringssektionerna i länen och med de lokala skattemyndigheterna. Det är naturligt att denna uppgift i det följande kommer att ingå som ett väsentligt led i de nya taxeringsassisten- ternas verksamhet.

Till undanröjande av eventuella missförstånd vill vi understryka, att vi med det sist anförda ingalunda avsett att intaga någon negativ ställning till spörsmålet om ökade möjligheter för de skattskyldiga att erhålla råd och anvisningar i deklarations- och andra taxeringsfrågor. Vi vill tvärtom in- stämma i skattelagssakkunnigas uttalanden om angelägenheten av att till— godose detta önskemål. Men vi har den bestämda uppfattningen att upplys- ningsverksamhet av nu angivet slag måste, just med tanke på de skattskyl- diga, bedrivas lokalt och utan att som förutsättning skall gälla att frågor och svar lämnas skriftligen. Vad vi föreslagit rörande organisationen av taxeringsarbetet i första instans tillskapar förutsättningar härför; hos närmaste lokala skattemyndighet eller i vissa fall hos länsstyrelsens taxe- ringssektion skall den önskade vägledningen lämnas. Att dessa myndig- heter kan, när behov föreligger, ta kontakt med det centrala organet ligger i sakens natur.

En annan fråga är huruvida det centrala organet _ när dess verksam-

het nu i vissa hänseenden föreslås omlagd och utvidgad _ bör kunna åtaga sig vissa uppgifter utöver de hittills diskuterade. Närmast avses härvid att man hos det centrala organet bör sammanföra andra centralt handlagda frågor på skatteområdet. Saken har berörts i de för oss meddelade direk- tiven. Departementschefen har där framhållit det önskvärda i ett dylikt sammanförande, varvid särskilt nämnts de uppgifter som nu ankommer på centrala uppbördsnämnden och kupongskattekontoret. För egen del har vi den uppfattningen att man i detta sammanhang bör såvitt möjligt samla den centrala verksamheten på skatteområdet hos ett enda organ. Härvid måste dock vara fråga om verksamhet, som är närbesläktad och organisatoriskt jämställd med det centrala organets övriga uppgifter, Så- dana nämnder som den för riket gemensamma taxeringsnämnden och den mellankommunala prövningsnämnden är ur denna synpunkt icke lämpade att inrymmas under det centrala organet. I dessa fall är det fråga om be— skattningsnämnder, varmed följer att verksamheten är helt artskild från de centrala uppgifter som nu är på tal. Något sådant förhållande föreligger däremot inte beträffande centrala uppbördsnämnden, vars uppgifter dess— utom i många fall är så sammanvävda med riksskattenämndens att en förening av frågorna hos ett och samma organ ter sig särskilt motiverad. Ur allmänhetens synpunkt måste det också vara önskvärt att den i upp— börds- och skattefrågor kan vända sig till samma centrala myndighet. Om sammanföringen bör utvidgas även till andra institutioner än centrala uppbördsnämnden är en fråga som vi nedan skall återkomma till; här har endast varit meningen att konstatera den utvidgning av det centrala org. - nets uppgifter som följer med en dylik sammanföring och som får betydelse för organets uppbyggnad.

Skattelagssakkunniga har funnit att de av dem åsyftade centrala upp— gifterna inte kan utföras av riksskattenämnden såsom sådan, eftersom de förutsätter en kontinuerlig verksamhet av heltidstjänstgörande personal. Det torde icke heller vara lämpligt _ säger skattelagssakkunniga _ att nämnden utövar ledningen av verksamheten, då detta knappast är fören- ligt med nämndens beslutande uppgifter. Verksamheten skulle för övrigt huvudsakligen bestå av göromål som bör ankomma på ett organ av centralt verks karaktär och icke på en nämnd. Från dessa utgångspunkter har skattelagssakkunniga lagt fram sitt förslag att riksskattenämndens kansli skall ombildas och utbyggas till en taxeringsstyrelse med en generaldirek— tör som chef. Riksskattenämnden skulle dock _ enligt skattelagssakkun— niga _ bibehållas såsom beslutande myndighet i fråga om förhandsbesked, anvisningar m. m. Nämndens kansligöromål skulle ombesörjas av en byrå inom taxeringsstyrelsen.

Förslaget har i remissyttrandena mött en stark kritik. Främst har riks- skattenämnden reagerat mot den ställning som tilltänkts nämnden i för- hållande till det nya verket och det samröre i fråga om arbetsuppgifter

som torde uppkomma. Eftersom riksskattenämnden och taxeringsstyrelsen skulle fungera vid sidan av varandra som olika myndigheter, anser riks— skattenämnden att kontakten mellan dem bör har formen av sedvanligt samarbete mellan två fristående organ med delvis sammanfallande arbets— uppgifter. Även i andra remissyttranden har påtalats att gränsdragningen mellan riksskattenämndens och taxeringsstyrelsens uppgifter syntes oklar. Man har också funnit det olämpligt med två centrala organ i toppen av taxe- ringsväsendet. I remissyttrandena har man dock i allmänhet ställt sig positiv till tanken på en utvidgning av riksskattenämndens kansli, främst såsom en möjlighet att utvidga kontrollverksamheten.

Enligt vår mening är det också denna väg man bör gå fram. Det är av stort värde att man kan bygga på en grund, som genom riksskattenämndens tillkomst redan är lagd, och utnyttja den organisation som finnes på området. Närmast till hands synes ligga att inrätta en särskild byrå inom riksskattenämndens kansli och därigenom utvidga den verksamhet på taxe- ringskontrollens område som hittills, ehuru i mindre omfattnind, bedri- vits av kansliet i samråd med nämndens ordförande. Inom denna byrå skulle även anställas ett antal granskningsmän, som genomgick centralt tillgängligt granskningsmaterial för att vidarebefordra detta till de ifråga- kommande länen m. m. och som även vid behov kunde skickas ut för sär- skilda granskningsuppgifter i länen.

Med en sådan utvidgning följer emellertid att nämndens uppgifter inom det centrala organet måste på visst sätt avgränsas. En kontrollverksamhet av detta slag är såsom riksskattenämnden också konstaterat i sitt re— missyttrande _ icke förenlig med de uppgifter som åligger nämnden såsom sådan. Denna verksamhet bör såsom en fiskalisk uppgift inte åligga nämn— den. Även ur andra synpunkter blir det emellertid nödvändigt att begränsa nämndens bestämmanderätt. Om det centrala organets verksamhetsfält ut— vidgas på sätt vi föreslår blir det ändå erforderligt att draga upp en gräns. mellan sådant som nämnden skall ha att besluta om och sådant som bör handläggas endast inom dess kansli. Dessutom finns redan bland verkets nu— varande uppgifter åtskilligt _ exempelvis fastställande av blankettformu— lär, upprättande av källskattetabeller, avgöranden av dubbelbeskattnings- ärenden m. m. _ som med fördel bör kunna avlyftas från nämnden och handläggas som tjänsteärenden. Den tyngre och kostsamma beslutande— formen inför nämnden bör reserveras för de områden där en domstols— mässig handläggning är påkallad.

Något hinder för att på detta sätt avgränsa nämndens uppgifter torde inte föreligga. Riksskattenämnden har också i sitt nyssnämnda yttrande ansett detta vara möjligt. Den fråga som då närmast inställer sig är om denna av nämnden oberoende verksamhet skall kunna _ liksom hittills i viss omfattning förekommit _ utföras av kansliet i samråd med nämn- dens ordförande. Med den omfattning som göromålen kommer att få lär

detta inte vara tänkbart. Redan under nuvarande förhållanden har _ en- ligt vad vi erfarit _ ordförandeskapet i nämnden krävt en arbetsinsats vida utöver vad som normalt kan räknas som en bisyssla. Om nu det cen- trala organet tillföres nya uppgifter, inte bara inom kontrollverksamheten utan också genom övertagande av uppgifter från andra organ och genom en mera intensifierad insats på taxeringsområdet, kan ordförandeskapet inte längre bibehållas som ett deltidsarbete. En förutsättning för den av oss föreslagna utbyggnaden är därför att ordförandeskapet i riksskatte- nämnden göres om till en heltidsanställning. Det kan f. ö. erinras om att redan i det sakkunnigbetänkande, som låg till grund för riksdagsbeslutet om riksskattenämndens tillskapande, förutsatts en heltidsanställd ordfö- rande, oavsett i sagda betänkande nämndens verksamhet skulle ha den nu gällande begränsade omfattningen. Anordningen med ordförandeskapet som en deltidssyssla valdes såsom en försöksanordning i avvaktan på vidare erfarenheter.

Summerar man de olika uppgifter som enligt vad förut sagts skall till- komma det centrala organet är det vidare tydligt att riksskattenämndens kansli måste utvidgas och omgestaltas. Huvuddelen av det nuvarande kansliet bör inrättas som en byrå inom organet. Härtill kommer den nyss- nämnda byrån för kontrollverksamheten samt _ närmast såsom en följd av centrala uppbördsnämndens införlivning med organet _ en byrå för uppbördsärenden. Den organisation som då framträder är ett centralt verk med tre byråer och en till verket hörande nämnd. En dylik organisations— form är inte främmande för svensk administration _ till jämförelse kan nämnas arbetsmarknadsstyrelsen, statens jordbruksnämnd, statens orga— nisationsnämnd m. fl. verk där en liknande form prövats. För ifrågavarande ändamål torde den vara väl lämpad. Vi förutsätter emellertid att chefen för verket tillika skall vara ordförande i nämnden. Detta är enligt vår mening ett villkor för att verksamhetsformen i detta fall skall fungera tillfreds- ställande.

Om vid en sådan utformning verket såsom sådant eller den till verket hörande nämnden kommer att utgöra det huvudsakliga inslaget i det centrala organet blir beroende av hur nämndens uppgifter avgränsas. Sker denna avgränsning relativt snävt så att nämnden tages i anspråk endast för vissa ärenden, särskilt lämpade för dylik handläggning, är det knappast längre riktigt att säga att det nya centrala organet vuxit fram genom en utbyggnad av riksskattenämndens kansli. Vad som skett är då snarare att man ombildat riksskattenämndens kansli till ett centralt verk, vari den nu- varande nämnden inbyggts. Frågan har egentligen betydelse endast för det nya organets benämning. Om detta i stor utsträckning skall fungera utan nämndens medverkan kan det synas mest lämpligt att beteckningen ändras till riksskattestyrelsen. Benämningen riksskattenämnden skulle då inte längre behållas, eftersom fråga endast är om ett statligt organ. Någon

särskild beteckning för nämnden erfordras emellertid inte; utåt kommer verket att framträda endast som riksskattestyrelsen och dess beslut _ så— lunda även de som fattats under medverkan av riksskattestyrelsens nämnd _ kommer att meddelas i styrelsens namn. Vi har stannat för den nu angivna benämningen, vilken synes bäst överensstämma med den upp— läggning av organets verksamhet, som föreslås och som närmare redovisas i det följande.

Innan vi går vidare in på frågan om riksskattestyrelsens organisation och om fördelningen av ärenden mellan styrelsen och dess nämnd torde det vara lämpligt att något närmare angiva de uppgifter som enligt vårt förslag skall ankomma på det nya centrala organet.

Till en början skall detta organ ha samtliga de uppgifter som nu om— besörjes av riksskattenämnden. Verksamheten avses väl skola utvidgas och i vissa delar intensifieras, däremot åsyftas inte att någon av de nuvarande Uppgifterna skall inskränkas eller överflyttas till annat organ.

Vad som tillkommer är i första hand en skyldighet för det centrala orga- net att mera än hittills följa utvecklingen av taxeringsarbetet på olika håll i landet. Det är angeläget, om en tjänstemannaorganisation inom taxerings— väsendet nu bygges upp, att det centrala organet håller sig underrättat om hur denna uppbyggnad sker och fungerar i de olika länen. Organet bör vi— dare ha tillgång till aktuell statistik från taxeringssektionerna rörande arbetsbelastning, resultat av granskningsverksamheten m. m. Härigenom bör organet sättas i stånd att lämna inrikesdepartementet biträde vid be- dömande av anslagsfrågor m. m. Vidare bör organet förskaffa sig en viss personkännedom beträffande taxeringssektionernas personal.

För att vinna dessa syften bör det centrala organet dels från tid till annan infordra och sammanställa uppgifter från taxeringssektionerna och dels genom sina tjänstemän besöka länsstyrelserna. Om härvid brister anses föreligga eller förbättringar anses kunna åstadkommas genom omläggning av arbetsmetoder o. dyl. bör sådana frågor tagas upp till diskussion med vederbörande. I vissa fall torde härav kunna föranledas centrala anvis- ningar från organet rörande någon viss organisationsdetalj. Det är emeller- tid att märka att verksamheten nu liksom tidigare skall utgöra en del av det centrala organets vägledande och rådgivande verksamhet, vilken häri- genom i högre grad än tidigare kommer att inriktas även på organisatoriska spörsmål. Därav följer också att organet i denna verksamhet alltid bör efter- sträva lösningar i samförstånd med vederbörande på länsstyrelserna och att anvisningar i mera viktiga frågor helst bör föregås av överläggningar vid möten med landskamrerarna eller taxeringsintendenterna.

Beträffande besöken hos länsstyrelserna gäller för närvarande enligt riksskattenämndens instruktion att nämnden, dess ordförande eller av nämnden utsedd ledamot äger besöka taxeringsmyndigheterna samt över-

vara sammanträden med beskattningsnämnd. Vidare äger byråchefen och den bokföringssakkunnige att efter ordförandens bestämmande företaga resor för överläggningar med taxeringsmyndigheterna. Om karaktären av dessa besök uttalade departementschefen i propositionen rörande riks- skattenämndens inrättande följande.

Vad först angår resor till länsstyrelsernas taxeringsavdelningar, synes det vara ett självklart önskemål att nämnden skall ha möjlighet att företaga sådana resor. Besöken å taxeringsavdelningarna få emellertid icke så anordnas att de givas sken av inspektioner; det bör klart framgå att syftet allenast är att möjliggöra ömsesidig information och skapa förutsättning för fruktbärande diskussioner rörande taxeringsarbetets ändamålsenliga bedrivande. Det synes angeläget att riksskattenämndens ledamöter och personal vid sådana besök genom sitt uppträ— dande undvika att alstra missförstånd härutinnan.

Med den av oss deklarerade uppfattningen att taxeringssektionerna inte skall underställas det centrala organet utan bibehållas inom landskontoren följer att besöken alltjämt inte bör betraktas som inspektioner utan fort— farande ha den karaktär som angives i departementschefens ovan åter- givna yttrande. Vi kommer i det följande att föreslå en viss omläggning av besöksverksamheten. Vad vi här närmast velat framhålla är det angelägna i att denna verksamhet utvidgas så att den kan ge det centrala organet den erforderliga kontakten med förhållandena ute i länen.

I detta sammanhang bör även omnämnas det centrala organets uppgift att avgiva yttrande i vissa befordringsärenden. Enligt vad vi tidigare anfört skulle detta gälla ärenden angående utnämning till landskamrerare. I dessa ärenden har förutsatts att yttrande genomgående inhämtas från det centrala organet, där en mera samlad erfarenhet finnes än på den enskilda länsstyrelsen. Anordningen har närmast föreslagits såsom en motvikt till den kritik, som emellanåt riktats mot att taxeringsintendenterna för sin befordran ansetts helt beroende av landskamrerarna och därigenom kunnat påverkas i sitt självständiga handlande.

Den nu angivna kontakten med länsstyrelserna _ i första hand dess taxeringssektioner bör ge det centrala organet förutsättningar att göra väsentliga insatser för taxeringsarbetets rationella bedrivande. Det kan invändas att organet saknar befogenhet att direkt ingripa i länsstyrelsernas eller taxeringssektionernas verksamhet. Erfarenheten visar emellertid att detta i praktiken inte behöver förminska värdet av dylik central verk- samhet. Även härförutan lär organets uttalanden vinna beaktande. Det bör inte heller förbises att ett direkt ingripande i arbetet kan tänkas men- ligt inverka på taxeringsintendenternas ställning och på deras intresse för arbetet. Att å andra sidan det centrala organet genom sina funktioner _ bl. a. genom sin nyssnämnda skyldighet att uttala sig i befordringsären- den _ skulle i realiteten komma att inkräkta på den självständighet, som

bör tillkomma taxeringsintendenterna i deras verksamhet, torde ej heller behöva befaras. Garantien för att så inte skall behöva ske ligger till sist i det omdöme som måste krävas av tjänstemännen hos det centrala organet.

Det andra verksamhetsområde, inom vilket det centrala organet skulle få en vidsträcktare uppgift än hittills, var taxeringskontrollen. Vad som då avses är främst att organet skall göra de aktiva insatser inom bokgransk- ningskontrollen, varom ofta talats i detta sammanhang. Det finns anled- ning att pröva om inte centralt planlagda kategorigranskningar och andra kontrollaktioner skulle utgöra ett värdefullt komplement till den taxerings- kontroll som eljest utövas. Det är emellertid därvid av vikt _ såsom också tidigare påpekats _ att taxeringssektionerna är utrustade med tillräck— lig personal för att kunna genomföra de centralt väckta förslagen. Om detta villkor uppfylles bör även denna verksamhet kunna komma till stånd i samförstånd med taxeringsintendenterna och utan att inkräkta på deras självständighet som sektionschefer. Man kan här göra en jämförelse med annan till länsstyrelserna knuten verksamhet, där samtidigt en central myndighet har att vidtaga dispositioner av samordnande natur, exempelvis civilförsvarsstyrelsens verksamhet i förhållande till länsstyrelsernas civil- försvarssektioner, statistiska centralbyråns anvisningar till uppbörds— och folkbokföringssektionerna, riksräkenskapsverkets direktiv rörande kame- ralsektionernas verksamhet osv.

Det centrala organet skulle vidare bidraga till en effektiv taxeringskon- troll bl. a. genom att insamla och distribuera kontrollmaterial, genom att tillhandahålla statistiskt material, genom att besöka länsstyrelsernas bok— granskningsdetaljer för jämförelse av deras organisation och effektivitet samt genom att utarbeta blankettformulär. I detta sammanhang kan erinras om de upplysningar för taxeringskontrollen, som kan erhållas hos valuta- kontoret, statens sakrevision m. fl. myndigheter. Endast genom ett centralt organ med erforderliga fullmakter torde dylika upplysningar kunna ut— vinnas och vidarebefordras till de lokala taxeringsmyndigheterna.

Inom den byrå hos det centrala organet, som handhar taxeringskontrol— len, bör vidare finnas anställd granskningspersonal som kan tas i anspråk dels för uppgifterna inom byrån och dels för arbetsuppgifter ute hos de olika taxeringssektionerna. Denna personal bör _ såsom skattelagssak- kunniga föreslagit _ under vissa perioder tjänstgöra på taxeringssek- tionerna och därvid förmedla erfarenheter av betydelse för taxeringskon- trollen. Den kan även begagnas för att utföra granskningar, som kräver särskild erfarenhet eller som, exempelvis av diskretionsskäl, fordrar speciell handläggning. Det ligger i sakens natur att användningen av det centrala organets personal för de senast antydda uppgifterna bör ske i samförstånd med vederbörande taxeringsintendent.

Det centrala organet kommer vidare att få sin verksamhet utvidgad ge- nom att till organet överföres andra centralt handlagda ärenden på skatte- området.

I första hand gäller detta den verksamhet som nu utövas av centrala upp— bördsnämnden. Denna nämnd har att efter framställning från länsstyrelse, lokal skattemyndighet, arbetsgivare eller skattskyldig eller när anledning därtill eljest uppkommer meddela bindande förklaring beträffande frågor om sättet för uttagande av preliminär skatt samt om verkställande av skat— teavdrag. Nämnden har vidare att yttra sig och lämna anvisningar i frågor rörande uppbörden samt att, när anledning därtill föreligger, till Kungl. Maj:t avgiva förslag till tillämpningsföreskrifter rörande skatteuppbörden.

Centrala uppbördsnämnden består av ordförande och fyra ledamöter, av vilka en förordnas till vice ordförande. Ordföranden och vice ordföranden skall vara lagkunniga och erfarna i domarvärv, allmänna eller administra- tiva, eller eljest väl kvalificerade för sin uppgift. Av övriga ledamöter skall en äga särskild insikt och erfarenhet i uppbördsfrågor och två vara erfarna och kunniga i arbetsförhållanden. Av de två sistnämnda förordnas en efter förslag av Svenska arbetsgivarföreningarnas förtroenderåd och en efter förslag av Landsorganisationen i Sverige.

Någon heltidsanställd personal finnes inte hos centrala uppbördsnämn- den. Dess kansligöromål ombesörjes av en sekreterare såsom bisyssla. Nämndens arbete har varit tämligen omfattande, särskilt under tider då ny lagstiftning på skatteuppbördens område trätt i tillämpning. Antalet sammanträden har varit omkring 20 per år. Antalet diarieförda ärenden var 118 år 1953 och 172 år 1954. Utanför nämndssammanträdena har nämn- dens sekreterare haft att i förhållande till de lokala skattemyndigheterna och allmänheten besvara frågor i stor utsträckning.

Frågor om verkställande av skatteavdrag är ofta beroende av huruvida skattskyldighet för den ifrågavarande inkomsten föreligger eller icke. Centrala uppbördsnämndens uttalanden kan dock endast gälla inkomstens behandling i uppbördshänseende medan frågan om skattskyldigheten, alltså den efterföljande taxeringen av inkomsten, närmast tillhör riksskatte- nämndens ämnesområde. Det finns därför i många fall ett nära sam— manhang mellan de båda nämndernas verksamhet. Detta sammanhang markeras ytterligare av att riksskattenämnden har att fastställa källskatte- tabellerna med däri meddelade anvisningar samt formulär till debetsedlar och andra formulär som begagnas för skatteuppbörden. Mycket talar så- lunda för att man i samband med en utvidgning och ombildning av riks- skattenämnden dit överför de av centrala uppbördsnämnden handlagda ärendena. Vi föreslår att en sådan överföring sker.

Kupongskattekontoret är ett under överståthållarämbetet lydande organ för ärenden rörande kupongskatt. Ä kontoret finnes anställda en förestån- dare i lönegraden Ca 32 samt omkring 14 kontorsbiträden. Beslutanderätten

i ärenden rörande kupongskatt utövas av kupongskattenämnden, som består av ordförande och två ledamöter. Verksamheten för kontoret och nämnden är reglerad i förordningen den 12 februari 1943 (nr 44) om ku- pongskatt. Kupongskattekontorets arbete är till största delen av rutinmäs- sig natur. Nämndens verksamhet består huvudsakligen i prövning av an— sökningar om restitution av kupongskatt. Antalet sammanträden brukar vara omkring 20 om året. Då verksamhetsområdet är av speciell art och tämligen avgränsat från taxeringen och skatteuppbörden i övrigt, kan det synas ganska betydelselöst om kontoret _ med nämnden _ bibehålles un- der överståthållarämbetet eller överföres till det nya centrala organet. Ett överförande torde inte behöva medföra någon större merbelastning för detta organ. Kupongskattekontoret kan därvid bibehållas med den organisa- tion och inrymt i den lokal som kontoret nu har. I stort sett skulle en inför- livning inskränka sig till att kontorets personal överfördes på det centrala or- ganets stat samt att kupongskattenämnden uppginge i det centrala organets nämnd. Då det kan ha vissa fördelar ur organisatorisk synpunkt att för- lägga även ärendena rörande kupongskatt under det centrala organet och då det överhuvud måste anses önskvärt med ett sammanförande i största omfattning å ett håll av centralt handlagda beskattningsårenden, har vi funnit oss böra föreslå detta. Vi får härvid erinra om att detta förslag möj- liggör vissa besparingar. Chefen för riksskattestyrelsen träder i stället för ordföranden i centrala uppbördsnämnden. Arvodena till denna nämnds leda- möter bortfaller helt. En ytterligare besparing kan göras i fråga om av- löningen till föreståndaren för kupongskattekontoret. Denna tjänst är nu placerad i 32 lönegraden men bör efter den av oss föreslagna omorganisa- tionen kunna nedsättas till 27 lönegraden.

Vid en sådan överflyttning torde det böra ankomma på riksskattestyrelsen att lämna sådant medgivande, som nu enligt 4 5 andra stycket kan lämnas av skattedirektören hos överståthållarämbetet. Någon ändring bör däremot icke vara erforderlig beträffande den besvärsrätt som i ärenden angående kupongskatt tillkommer taxeringsintendenten hos överståthållarämbetet. Denne torde sålunda alltjämt böra bevaka det allmännas rätt i dylika ärenden.

Även beträffande vissa andra centrala organ skulle en sammanföring kunna övervägas. Närmast kunde komma i fråga den till länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förlagda verksamheten för handhavande av frå— gor om särskild sjömansskatt samt det vid länsstyrelsen i Stockholms län inrättade skattereklamationskontoret för omhändertagande av skattebelopp som på grund av ofullständiga uppgifter inte kunnat identifieras och till- godoföras de skattskyldiga. Beträffande den särskilda sjömansskatten föreligger emellertid särskilda skäl för verksamhetens förläggning till Gö- teborg, varför någon rubbning inte bör ske. Ej heller beträffande skatte-

reklamationskontoret har vi ansett skäl finnas för en införlivning med det centrala organet.

Vi övergår härefter till frågan om den föreslagna riksskattestyrelsens or- ganisation. Av betydelse är härvid vilka ärenden som bör avgöras under medverkan av riksskattestyrelsens nämnd och vilka ärenden som anses kunna behandlas utan sådan medverkan. Såsom förut nämnts är vi av den uppfattningen att endast ärenden, som kräver en domstolsmässig eller kolle- gial handläggning, bör hänskjutas till nämnden. Hit hör ansökningar 0111 förhandsbesked samt dispensansökningar. Vidare torde nämnden regel- mässigt böra deltaga i de remissyttranden som verket har att avgiva. Huruvida nämnden skall besluta om de anvisningar till ledning för taxe— ringsmyndigheterna, som riksskattestyrelsen kommer att utfärda, är en avvägningsfråga. I många fall _ särskilt när det gäller frågor om till- lämpning av gällande rätt synes det givet att så bör ske, bl. a. med hänsyn till sambandet mellan dylik verksamhet och handläggningen av ansökningar om förhandsbesked. I andra fall åter, när fråga är om an- visningar av mera praktisk innebörd, torde nämnden icke alltid behöva tagas i anspråk. Lämpligast synes vara att riksskattestyrelsens chef här träffar avgörande om i vilka fall ärendena skall hänskjutas till nämnden. Denna rätt bör tillkomma honom även i andra ärenden än de nu nämnda.

Kontentan härav skulle bli att ärenden rörande förhandsbesked, dispenser och remissyttranden regelmässigt avgjordes i nämnden medan i övrigt det skulle ankomma på riksskattestyrelsens chef att förordna om nämndens medverkan. Sådan medverkan torde i allmänhet inte bli erforderlig 1 åren- den angående fastställande av källskattetabeller, formulär för blanketter, värden på djur och inventarier i jordbruk, utarbetande av handledning för taxeringsarbetet eller i ärenden rörande tillämpningen av dubbelbeskatt- nings— och handräckningsavtal. Riksskattestyrelsens granskning av lands- kamrerarnas förslag till länsanvisningar för taxeringen torde ej heller fordra nämndens medverkan annat än i särskilda frågor, vari taxeringssty- relsens chef kan finna lämpligt inhämta nämndens mening.

I riksskattestyrelsens medverkan vid taxeringskontrollen, vid det prak- tiska taxeringsarbetet, vid utnämningsfrågor osv. bör nämnden inte enga- geras. En följd härav blir att den möjlighet, som nu finnes för nämn- den eller någon av nämnden utsedd ledamot att besöka taxeringsmyndighe- terna samt övervara sammanträden med beskattningsnämnd, inte längre bör bibehållas. Besöksverksamheten bör helt ankomma på riksskatte- styrelsens tjänstemän. Även anordnande av möten med landskamrerarna och taxeringsintendenterna bör vara en tjänsteangelägenhet för riksskatte- styrelsen. Frågan om nämndens ledamöter skall i det särskilda fallet bere- das tillfälle att närvara vid av riksskattestyrelsen anordnade möten med landskamrerarna etc. bör avgöras av riksskattestyrelsens chef.

Enligt vårt förslag skulle de anvisningar, som nu utfärdas av centrala uppbördsnämnden, i det följande komma att utfärdas av riksskattesty- relsen. I många fall torde dessa ärenden böra hänskjutas till riksskatte- styrelsens nämnd. Även här torde dock en sovring kunna ske så att ärenden av mera rutinmässig natur kan handläggas utan nämndens medverkan. Det synes ej heller erforderligt att riksskattestyrelsens nämnd _ i varje fall inte i sin helhet _ tages i anspråk för sådana ärenden som hittills handlagts av kupongskattenämnden.

Med hänsyn till de anspråk som måste ställas på riksskattestyrelsens chef _ vilken tillika skall vara ordförande i dess nämnd _ bör denne inte ha lägre ställning än generaldirektörs. Detta är motiverat främst av upp- giftens utomordentligt kvalificerade art och angelägenheten av att kunna förvärva för uppdraget väl lämpad person. Vi vill i detta sammanhang erinra att i den utredning, som låg till grund för riksskattenämndens inrät- tande, förordats att nämndens ordförande skulle ha samma ställning som ordföranden i arbetsdomstolen.

I fråga om nämndens sammansättning torde böra gälla vad som för närvarande gäller om riksskattenämnden. Till vice ordförande i nämnden bör en av dess lagfarna ledamöter vara förordnad; det är alltså inte vår me- ning att vid förfall för ordföranden någon av riksskattestyrelsens byråchefer skall inträda i hans ställe. Antalet suppleanter för de ledamöter _ ordfö- randen, vice ordföranden och två ytterligare ledamöter _ vilka skall vara lagfarna eller ha avlagt examen vid handelshögskola, torde böra ökas från nuvarande fyra till åtta, detta bl. a. med hänsyn till de nya uppgifter, som avses skola överföras till riksskattestyrelsen från centrala uppbördsnämnden och kupongskattenämnden. För nämndens återstående tre ledamöter, vilka representerar olika områden av förvärvslivet, finns redan nu hos riksskatte- nämnden dubbelt antal suppleanter.

Ett särskilt spörsmål uppställer sig för den händelse någon av nämndens ledamöter skall vid ordförandens förfall fungera i dennes ställe. Vi åsyftar vad vi förut förordat om rätt för det centrala organets chef att i vissa fall avgöra, huruvida frågor skall hänskjutas till nämnden eller ej. Det torde vara ofrånkomligt att vid förfall för ordföranden låta den, som upprätthål- ler tjänsten såsom chef för riksskattestyrelsen, i regel någon av byråche- ferna, träffa avgöranden rörande vilka ärenden som skall handläggas av nämnden.

Av de tre byråerna inom riksskattestyrelsen synes den första böra över- taga huvudparten av de ärenden som för närvarande handlägges inom riks— skattenämndens kansli, främst ärenden rörande verket och dess organisa— tion, ärenden rörande förhandsbesked samt ärenden i allmänhet rörande taxeringen, däri inbegripet även fastställande av formulär för taxerings- väsendet. Även ärenden rörande tillämpning av dubbelbeskattningsavtal synes böra handläggas här. Byråchefen bör _ liksom riksskattenämndens

nuvarande byråchef _ vara placerad i lönegraden Cr 13. Denna löneplace- ring motiveras främst av angelägenheten att för befattningen kunna för- värva en taxeringsintendent eller ett kammarrättsråd. På byrån bör _ lämpligen som arvodist _ finnas anställd en kammarrättsassessor eller an- nan med likvärdig utbildning. Vidare bör finnas en registrator samt erfor- derlig skrivhjälp.

Den andra byrån avses skola ombesörja riksskattestyrelsens uppgifter beträffande taxeringskontrollen. Byrån kommer även att ha till uppgift att tillhandahålla riksskattestyrelsens nämnd den bokföringsexpertis, som kan erfordras vid handläggning av ärenden rörande förhandsbesked m. m. Chef för verksamheten bör vara en byråchef i lönegraden 37. Antalet gransk- ningsmän, som enligt vad tidigare sagts skall vara anställda på byrån och bl. a. kunna skickas ut till länsstyrelsernas taxeringsavdelningar, torde få beräknas till fyra eller fem. De bör vara placerade i samma lönegrad som länsrevisor. På byrån skall vidare finnas erforderlig skrivhjälp.

Den tredje byrån slutligen avses skola handhava ärenden rörande skatte- uppbörden. Hit hör bl. a. på centrala uppbördsnämndens sekreterare nu vilande uppgifter samt vidare arbetet med källskattetabellerna och med fastställande av blanketter, debetsedlar m. m. för uppbördsväsendet. Till denna byrå bör även hänföras den av handräckningsavtalen med de nor— diska länderna beroende verksamheten samt även ärenden rörande ku- pongskatt. Byrån bör förestås av en byråchef i lönegraden 37. På byrån bör, såsom tidigare angivits, vidare finnas anställda en chef för kupongskatte- kontoret i lönegraden 27 samt därutöver två byråsekreterare i lönegraden 25 (motsvarande de hos riksskattenämnden nu anställda assistenterna i samma lönegrad) ävensom biträden för diarieföring av handräckningsärendena, för skrivgöromål m. m.

Taxeringsbesvär

Allmänna synpunkter

Överinstanser i taxeringsfrågor är prövningsnänmderna, kammarrätten och regeringsrätten. Hos prövningsnämnderna kan de skattskyldiga och kommunerna anföra besvär över taxeringsnämndernas beslut. Prövnings- nämnderna äger emellertid också upptaga taxeringsfrågor på eget eller någon dess ledamots initiativ eller efter framställning av taxeringsintendent. For- mellt behandlar prövningsnämnderna samtliga taxeringar, var och en inom sitt prövningsdistrikt. Däremot kommer taxeringsfrägorna under kam- marrättens bedömande endast i den mån taxeringsintendent, kommun eller skattskyldig överklagar prövningsnämnds beslut. Kammarrättens utslag får genom besvär bringas under regeringsrättens prövning.

Taxeringar, som beslutats i taxeringsnämnd eller i högre instans och som inte överklagats, vinner i princip rättskraft. Den skattskyldige kan emellertid i vissa fall anföra besvär i extraordinär ordning. Det allmännas intreSse av att skatt uttas på inkomst- och förmögenhetsbelopp, som blir kända först i efterhand, tillgodoses genom bestämmelser om eftertaxering.

Taxeringsprocessen kan sägas i viss mån inta en mellanställning mellan processen vid de allmänna domstolarna och den egentliga förvaltningspro- cessen. Det torde emellertid vara ett allmänt omfattat önskemål att införa ett ökat mått av domstolsmässighet i förfarandet. En reform i denna rikt- ning har ansetts påkallad främst från rättssäkerhetssynpunkt.

De för taxeringsprocessen gällande bestämmelserna får ses mot bak— grunden av den stora mängd ärenden som årligen måste behandlas och den speciella, i sina särdrag historiskt betingade organisation som byggts upp för att behandla dessa. Vårt uppdrag omfattar i första hand att fram— lägga förslag till reformer inom taxeringsorganisationen. Tydligt är emel- lertid, att varje mera betydande ändring i fråga om organisationen måste få återverkningar på bestämmelserna om överinstansernas befattning med taxeringsfrågor. Å andra sidan måste man självfallet utforma taxeringsor- ganisationen så, att besvärsfrågorna, vilka utgör ett viktigt led i taxerings- förfarandet, kan handläggas på ett tillfredsställande sätt. Vi har därför redan i tidigare sammanhang måst ta ställning till några frågor av grund- läggande betydelse för besvärsförfarandet.

Sålunda har vi bl. a. föreslagit, att prövningsnämnderna skall ombildas till renodlade besvärsinstanser. Härav följer att dessa nämnder och deras ledamöter mister sin hittillsvarande initiativrätt. Taxeringarna skall, bort- sett från vissa specialfrågor, upptas till prövning, endast i den mån taxe-

ringsnämndens beslut överklagas av taxeringsintendent, kommun eller skattskyldig, och prövningsnämnden skall inte kunna gå utanför de i be- svären framställda yrkandena. Förfarandet gestaltas kontradiktoriskt så- som redan nu är fallet i kammarrätten och regeringsrätten liksom vid de allmänna domstolarna.

Utöver vad som föranledes av den tilltänkta omorganisationen före- ligger åtskilliga reformfrågor på ifrågavarande område. Vissa förslag har framlagts av 1950 års skattelagssakkunniga, och andra har framkommit vid remissbehandlingen av de sakkunnigas betänkande. En fråga som har särskild aktualitet gäller de skattskyldigas möjligheter att efter den vanliga besvärstidens utgång vinna rättelse i en materiellt sett för hög taxering. Det torde vara allmänt erkänt, att dessa möjligheter för närvarande är väl snäva.

Taxeringsförordningen reglerar endast i vissa hänseenden taxeringspro— cessen i kammarrätten och regeringsrätten. Den anger i vilka fall besvär får anföras hos dessa instanser. Därjämte meddelas bestämmelser om skrift- växlingen i kammarrättsmål. I det förslag till ny taxeringsförordning som bilägges vårt betänkande har samma begränsning iakttagits. Även om det från vissa synpunkter kunde vara önskvärt att förfarandet i skattedomsto- larna blev närmare reglerat i en ny taxeringsförordning och möjligen i några avseenden reviderat, torde det få anses falla utom ramen för vårt uppdrag att närmare ingå på denna fråga. Vi får även erinra om att särskilda sak- kunniga tillsatts för att utreda frågan om begränsningar i rätten att full— följa skattemål till regeringsrätten. Först sedan ställning tagits till detta spörsmål och erfarenheter vunnits av den förestående omorganisationen av de lägre instanserna, torde för övrigt böra ifrågakomma att ta upp skatte— processen i kammarrätten och regeringsrätten till omprövning.

Besvär över taxeringsnämnds beslut

Skattskyldiga och kommuner äger enligt 118 & taxeringsförordningen anföra besvär över taxeringsnämnds beslut hos vederbörande prövnings- nämnd. Besvären inges till länsstyrelsen i det län, där den överklagade taxeringsåtgärden vidtagits eller, om mellankommunala prövningsnämn— den är behörig, till denna nämnd. Besvär till mellankommunala prövnings- nämnden får även inges till länsstyrelsen i något av de län, där den skatt- skyldige taxerats eller bort taxeras till statlig inkomstskatt eller statlig förmögenhetsskatt eller dit av klaganden innehavd, till två eller flera pröv- ningsdistrikt hörande förvärvskälla är att hänföra.

Skattskyldigs besvär skall ingivas senast den 31 juli under taxerings— året. För kommunerna utgår besvärstiden den 15 augusti samma år.

För att de skattskyldiga skall kunna bevaka sina intressen genom att anföra besvär föreskrives i 90 & taxeringsförordningen skyldighet för taxe— ringsnämndens ordförande att ofördröjligen i rekommenderat brev under-

rätta de skattskyldiga om avvikelser från självdeklaration och beslut av därmed jämförlig innebörd. I detta sammanhang torde även få erinras om att taxeringsnämnds arbete enligt 88 & taxeringsförordningen i allmänhet skall vara avslutat den 15 maj under taxeringsåret. Vissa nämnder kan få längre tid till sitt förfogande. Den yttersta tidsgränsen är den 15 juni. Under- rättelser om beslut som fattats under nämndernas sista sammanträden torde regelmässigt komma de skattskyldiga tillhanda senast under slutet av juni månad. Åtskilliga skattskyldiga får emellertid sina underrättelser redan i maj. Har den skattskyldige inte mottagit underrättelse om avvikelse senast den 30 juni under taxeringsåret, äger han enligt 123 5 2 mom. taxe- ringsförordningen anföra besvär i extraordinär ordning. Den tid som den skattskyldige normalt har på sig att anföra besvär efter erhållen under- rättelse om avvikelse varierar således betydligt. Den är dock minst en månad.

Vill taxeringsintendent framställa yrkande i prövningsnämnden, skall han enligt 97 a & taxeringsförordningen göra detta före taxeringsårets ut- gång. Yrkandet får göras reservationsvis och kan senare närmare preciseras. Såmma regler gäller, om medlem av prövningsnämnden vill framställa yrkande. Har skattskyldig eller kommun anfört besvär hos prövningsnämn- den, avklippes emellertid rätten för intendenten och nämndens ledamöter att framställa yrkanden i och med att nämnden avgör besvären. Intendenten måste sålunda, innan han överlämnar besvärsmålet till avgörande, ta ställ- ning till frågan om han själv skall framställa yrkande rörande den ifråga- varande taxeringen.

I 1950 års skattelagssakkunnigas förslag till taxeringsförordning åter- finnes i huvudsak samma regler som de nuvarande. De viktigaste ändring- arna sammanhänger med skattelagssakkunnigas förslag att taxeringsnämn- derna skulle få fortsätta sitt arbete till årets slut. Härvid skulle samtliga skattskyldiga åtminstone preliminärt taxeras före utgången av juni. Åter- stoden av året skulle ägnas åt en förnyad prövning av vissa taxeringar, företrädesvis sådana där deklarationerna inte hunnit realbehandlas före halvårsskiftet. För de skattskyldiga, vilkas taxering återupptagits av taxe- ringsnämnden, föreslogs särskilda besvärstider. Skattelagssakkunniga för- ordade ytterligare den ändringen att taxeringsintendenten skulle få göra framställningar hos prövningsnämnden intill utgången av juni månad året efter taxeringsåret.

Skattelagssakkunnigas förslag att taxeringsnämnden skulle få återuppta redan beslutade taxeringar väckte gensagor i ett flertal remissyttranden. Ut-_ över erinringar av praktisk natur anfördes, att förslaget skapade oklarhet i förhållandet mellan taxeringsnämnd och prövningsnämnd. Det framhölls vidare som ett önskemål, att taxeringsnämndernas beslut blev definitiva, sedan de en gång fattats.

I likhet med skattelagssakkunniga anser vi angeläget att förlänga den

tid som står till taxeringsnämndernas förfogande. Den lösning av frågan som anvisats i skattelagssakkunnigas förslag har vi emellertid inte funnit ändamålsenlig. Skälen för denna vår ståndpunkt har utvecklats i samband med övervägandena om taxeringsnämndernas organisation och om tiden för taxeringsarbetet i första instans. Vi har också angivit och närmare motiverat det förslag som enligt vår mening kan förordas. Det innebär i huvudsak

följande.

Arbetsperioden för taxeringsnämnderna utsträckes till och med ut- gången av september månad under taxeringsåret. Taxeringar åsättes fort- löpande, allteftersom deklarationerna hinner granskas. De beslutade taxe- ringarna blir definitiva i den mån de inte ändras av högre instans, och besvär bör kunna anföras och prövas snarast möjligt i anslutning till taxerings- nämndens beslut. På samma sätt bör taxeringssektionernas gransknings- arbete och därav föranledda åtgärder åtminstone i viss utsträckning kunna ske fortlöpande, allteftersom taxeringsnämnderna avarbetar sitt material. Taxeringsnämnderna och prövningsnämnderna skulle således åtminstone tidvis arbeta parallellt med samma års taxeringar.

En sådan ordning förutsätter att besvärstiderna för skattskyldiga och kommuner beräknas på annat sätt än hittills. De måste i en eller annan form anknytas till tidpunkten för taxeringsnämndens beslut. Härvid får även tillses att de skattskyldiga erhåller kännedom om besluten, så att de kan be- gagna sin besvärsrätt.

Den närmast till hands liggande utvägen skulle vara att använda samma system som vid besvär över prövningsnämnds beslut. Besvärstiden för skatt- skyldig skulle börja löpa, när han fått del av vad taxeringsnämnden be- slutat. Denna metod torde vara den vanliga inom förvaltningsprocessen (jfr lagen den 4 juni 1954 om besvärstid vid talan mot förvaltande myndig- hets beslut). Den skulle emellertid förutsätta att taxeringsnämndernas un- derrättelser till de skattskyldiga om avvikelse från självdeklaration utsändes i annan form än hittills.

Besvärstiden utgår för närvarande samtidigt för de skattskyldiga, och frågan om när en underrättelse om avvikelse har mottagits kan bli aktuell endast i den mån besvär inkommit efter den vanliga besvärstidens utgång. Underrättelserna kan därför utsändas i vanliga rekommenderade brev.

Om besvärstiden skulle räknas från den dag då den skattskyldige er— hållit del av beslutet, fordras i varje särskilt fall bevis om dagen för del- fåendet. Vanliga rekommenderade brev skulle därför inte längre kunna an— vändas. Underrättelserna om avvikelse fick i stället utsändas i rekommen- derat brev med mottagningsbevis eller delgivas på samma sätt som vid domstolsdelgivning enligt rättegångsbalken . Härigenom skulle emellertid taxeringsnämnderna åsamkas ett merarbete av mycket stor omfattning. Vid varje försändelse skulle behöva fogas en vederbörligen ifylld blankett till mottagnings- eller delgivningsbevis. Härtill skulle komma arbetet med att

avpricka och insortera bevisen när de återkommer från posten. Avvikel- serna uppgår årligen till omkring 1 200 000 motsvarande mer än en fjär- dedel av självdeklarationerna. Även för postverkets del skulle en högst betydande merbelastning bli följden. Vi anser oss därför inte kunna förorda ett system som innebär att besvärstiden börjar löpa, när den skattskyldige får del av beslutet.

Underrättelserna om avvikelse synes emellertid på annat sätt kunna an- vändas för att ge en utgångspunkt för besvärstidens beräkning. Underrät- telserna är för närvarande inte dagtecknade. Att angiva datum för taxerings- nämndens beslut eller dagen för expedierande av underrättelsen skulle i och för sig inte behöva föranleda nämnvärt merarbete. Endera av dessa dagar bör alltså kunna väljas som utgångspunkt för besvärstiden. Då den tid som åtgår mellan nämndens beslut och expedieringen av underrättel- ser kan variera, synes det lämpligast att räkna besvärstiden från dagen för expedieringen. Tiden bör därvid avpassas så, att den med betryggande marginal motsvarar tiden för postbefordran, ev. eftersändning däri inbe- gripen, och därutöver ger den skattskyldige skäligt rådrum. Med denna metod behöver det varken för den skattskyldige eller myndigheterna upp— stå någon tvekan om när besvärstiden utgår. För den skattskyldige framgår besvärstiden direkt av underrättelsen, och myndigheterna kan inhämta uppgift därom ur den kopia av underrättelsen som finns i akten. Skulle det uppstå tvist huruvida underrättelsen avgått den angivna dagen, kan detta kontrolleras i taxeringsnämndens postbok. Om den skattskyldige likväl skulle uttryckligen bestrida att han fått avvikelsen, kan genom hän- vändelse till postverket fastställas huruvida och av vem försändelsen utkvitterats. En ytterligare fördel med detta system skulle vara, att om försändelsen återkommer som obeställbar, kan den utsändas på nytt med angivande av ny expeditionsdag, varvid besvärstiden löper från sistnämnda dag.

Av dessa skäl anser vi oss böra förorda, att på underrättelserna om av- vikelse anges den dag då de expedieras samt att besvärstiden räknas från nämnda dag. Underrättelserna utsändes i övrigt som hittills, d. v. s. i rekommenderat brev och snarast möjligt efter det taxeringsnämnden med- delat sitt beslut.

Besvärstiden bör i enlighet med det förut anförda vara förhållandevis lång men likväl inte hindra att besvären behandlas och prövas tämligen snart efter det taxeringsnämnden meddelat sitt beslut. Den bör därjämte beräknas så, att både myndigheterna och den skattskyldige lätt kan se, när den går ut. Dessa olika intressen kan lämpligen tillgodoses på det sättet, att besvärstiden löper under hela kalendermånaden efter den då avvikelsen expedierats. Härav skulle visserligen följa, att tiderna blev olika långa allteftersom underrättelsen utsändes i början eller slutet av en månad. Detta torde dock inte innebära någon olägenhet. Med nuvarande ordning, då

avvikelser kan utsändas under hela arbetsperioden men sista dagen för anfö- rande av besvär är lika för alla skattskyldiga, blir skillnaderna i fråga om besvärstidens längd åtskilligt större, utan att detta i och för sig givit an- ledning till erinran. Huvudsaken är, att den kortast tänkbara besvärstiden blir tillräckligt lång. Räknar man med att högst en vecka kan åtgå för post- behandlingen, får den skattskyldige under alla förhållanden drygt tre veckor på sig att anföra besvär. Inom förvaltningsförfarandet tillämpas i allmänhet besvärstider om tre veckor, och den här ifrågasatta tiden blir i praktiken obe tydligt kortare än den tid av en månad från delfåendet som den skattskyl- dige minst skall ha till sitt förfogande enligt gällande taxeringsförordning. Vi får därför föreslå att besvärstiden skall löpa till och med utgången av kalendermånaden efter den, under vilken underrättelse om avvikelse expe- dierats.

Kommer försändelsen inte den skattskyldige tillhanda _ vilket visar sig genom att den återkommer som obeställbar _ kan i enlighet med vad förut antytts ett förnyat utsändande äga rum med utsättande av ny expe- ditionsdag. Någon generell skyldighet att göra försök med ny utsändning torde av praktiska skäl inte höra ifrågakomma. Med hänsyn till intresset av att de skattskyldiga erhåller underrättelse om beslutade avvikelser och att eventuella besvär anföres i normal ordning, synes emellertid böra före- skrivas, att förnyad utsändning bör ske, om det förekommer anledning att den skattskyldige kan anträffas. För dylika fall torde det vara lämpligt att man väljer annan form för försändelsen än vanligt rekommenderat brev. Vi har i annat sammanhang förordat att taxeringsnämnderna skall äga delgiva anmaningar genom posten eller genom polismyndighet. Då det i nu aktuella, förhållandevis fåtaliga fall oftast är av intresse att adressaten sökes på effektivast möjliga sätt och att formligt bevis om delgivning erhålles, före- slås att sådan delgivning skall användas i dessa fall.

Kan föreskriven underrättelse om avvikelse inte nå den skattskyldige, hör han liksom hittills äga extraordinär besvärsrätt. Detsamma bör gälla om han väl mottagit underrättelsen men så sent att han inte fått skäligt råd- rum före den ordinarie besvärstidens utgång. Vi har i det föregående räknat med att de skattskyldiga bör kunna få underrättelserna minst tre veckor, innan tiden utlöper. I enlighet härmed synes böra stadgas att extraordinär besvärsrätt skall föreligga, om den skattskyldige mottagit underrättelse om avvikelse senare än tre veckor före besvärstidens utgång.

När det gäller att beräkna besvärstid för kommunerna, kan expeditions- dagen för underrättelse till den skattskyldige inte tas till utgångspunkt. Kommunerna är emellertid inte såsom de skattskyldiga beroende av att få särskild underrättelse om taxeringsnämndens beslut. I gällande taxerings— förordning är visserligen besvärstiden beräknad så, att kommunerna får en avskrift av taxeringslängden en månad före besvärstidens utgång. Den

granskning av taxeringarna som kan äga rum på grundval av längden torde emellertid inte ha någon större betydelse. Kommunernas intressen vid taxe— ringarna tillvaratas huvudsakligen av de kommunvalda ledamöterna i taxeringsnämnden. Dessa kan fortlöpande följa taxeringarna och anmäla för vederbörande kommunala instans, om något taxeringsnämndens be- slut påkallar kommunens uppmärksamhet.

Med hänsyn till vad sålunda anförts synes det inte behöva väcka betänk- ligheter att bestämma besvärstiden för kommunerna med utgångspunkt från dagen för taxeringsnämndens beslut. Kommunerna bör enligt veder- tagna principer ges något längre rådrum än enskilda personer. Å andra sidan behöver man _ då de kommuner som är intresserade av taxerings- arbetet kan förutsättas fortlöpande följa detta _ inte räkna med tidsåt- gång för utskrivning av underrättelser och för postbefordran. Det är även ett viktigt intresse att kommunernas besvärstid inte blir så lång, att den avsedda successiva behandlingen i prövningsnämnden av inkomna besvär hindras. I detta sammanhang bör även framhållas att de kommunala besvä— ren under senare år visat en tendens att minska. På grundval av dessa över- väganden föreslås, att kommunernas besvär skall anföras under kalender- månaden efter den, under vilken den överklagade taxeringen beslutats. Det må i detta sammanhang anmärkas, att kommunerna visserligen inte erhål- ler direkta underrättelser om åsatta taxeringar, såsom ej heller nu är fallet, men att det å andra sidan självfallet åligger taxeringsassistenten att på begäran tillhandahålla kommun de uppgifter som erfordras för att kommu- nen skall kunna bevaka sina intressen. Har taxering ej åsatts, kan det stun— dom vara oklart när taxeringsnämndens beslut kan anses fattat. För dessa fall förordas, att kommunerna skall äga anföra besvär till och med utgången av oktober månad under taxeringsåret.

Vårt förslag att göra prövningsnämnderna till renodlade besvärsinstan- ser bör även få vissa konsekvenser beträffande de former, under vilka taxeringsintendenten som det allmännas ombud tar initiativ till ändring av taxeringsnämndernas beslut. I nuvarande taxeringsförordning har inten- denten befogenhet att formlöst _ låt vara efter den skattskyldiges hörande (93 5) _ framställa yrkanden om ändrad taxering. Denna ordning låter sig, såsom Vi redan tidigare haft anledning framhålla, inte väl förena med förslaget att prövningsnämnden enbart skall vara besvärsinstans. Vid re- missbehandlingen av 1950 års skattelagssakkunnigas förslag, vilket i stort sett bibehöll nuvarande former för taxeringsintendentens ändringsinitiativ, framfördes också erinringar mot de sakkunnigas förslag i denna del. Göres prövningsnämnderna till renodlade besvärsinstanser bör härav följa, att taxeringsintendenten, liksom den skattskyldige, får söka ändring i taxe- ringsnämndens beslut genom besvär.

Detta innebär bl. a. att intendenten anger sina yrkanden och grunderna

för dessa i skriftlig form. Intendenterna torde emellertid redan nu i all- mänhet framställa sina yrkanden i skrift. Såsom antytts i annat samman- hang, tillämpas på sina håll det förfarandet att intendenten anger sina yrkan- den i ett oavslutat, av intendenten signerat prövningsnämndsprotokoll, vilket mångfaldigas och användes bl. a. till delgivning med den skattskyldige. Detta förfarande bör även kunna tillämpas med de av oss föreslagna reglerna.

Taxeringsintendenten kan inte iaktta samma besvärstider som de skatt- skyldiga och kommunerna. De planmässigt utförda undersökningar rörande olika branscher eller olika grupper av skattskyldiga, som ingår och i ökad omfattning kommer att ingå i taxeringssektionernas kontrollarbete, omöjliggör att intendenten på någon månad kan ta ställning till om viss taxering skall överklagas eller ej. Snarast föreligger, såsom skattelagssak- kunniga funnit, anledning att något förlänga den tid som för närvarande står till förfogande. Å andra sidan äger den skattskyldige ett berättigat intresse av att inte alltför länge behöva sväva i okunnighet om intendenten tänker överklaga hans taxering eller ej. Vi föreslår att tidsfristen för inten- denten utsträckes med fyra månader eller till och med utgången av april månad året efter taxeringsåret. Men skälig hänsyn till den skattskyldige krä- ver enligt vår mening att den nuvarande rätten för intendenten att anföra besvär reservationsvis samtidigt blir avskaffad. Intendentens yrkanden skall sålunda enligt vårt förslag ha preciserats och grunderna för dessa ha an- givits senast den 30 april.

För att intendentens besvärsrätt inte skall hindra prövningsnämnden att på ett tidigt stadium avgöra besvär som anförts av skattskyldig eller kommun bör, i överensstämmelse med vad nu. gäller, föreskrivas, att om prövningsnämnden avgjort besvär över viss Skattskyldigs taxering, får in- tendenten inte därefter föra talan hos nämnden rörande samma taxering. Besvärsrätten avklippes sålunda i realiteten då intendenten avger yttrande över den skattskyldiges besvär och överlämnar målet till prövning.

Det ligger i sakens natur att intendenten i sitt arbete främst måste till- varata det allmännas intressen. Han är emellertid samtidigt ansvarig för att taxeringarna överhuvudtaget blir så riktiga som möjligt. Även om taxeringsförordningen inte innehåller uttrycklig föreskrift om att inten— denten är behörig att framställa yrkanden till den skattskyldiges förmån torde det vara allmänt erkänt att sådan behörighet föreligger. I vilken ut- sträckning han även kan anses skyldig att göra detta, torde inte vara helt klart. Det måste givetvis i första hand ankomma på den skattskyldige att själv tillvarata sina intressen. Situationen kan emellertid stundom vara sådan att ett initiativ från intendentens sida är påkallat. Den skattskyldige kan vara okunnig om att ett fel begåtts eller av Olika skäl _ t. ex. att på- förda skatter inte kan indrivas hos honom _ sakna intresse för att få rät- telse. I sist antydda fall kan det även inträffa, att vederbörande kommun,

som ju uppbär kommunalskatten av statsverket, skulle bli obehörigt gyn- nad på statens bekostnad om besvär inte anfördes. Att ett uteblivet initiativ från intendentens sida stundom kan leda till stötande resultat är uppen- bart och bekräftas av erfarenheten.

Det torde inte vara möjligt att i en författningstext angiva i vilka fall intendenten bör framställa yrkanden till den skattskyldiges förmån. Att en sådan skyldighet stundom föreligger kan emellertid markeras genom en ut- trycklig bestämmelse att intendenten äger anföra besvär även till den skatt- skyldiges förmån. I detta sammanhang kan erinras om att de allmänna åkla- garna i nya rättegångsbalken tillagts en formlig befogenhet att i högre rätt fullfölja talan även till den misstänktes förmån. Att åklagaren stundom är skyldig använda denna befogenhet torde inte vara föremål för delade me— ningar.

Vi har i samband med prövningsnämndernas organisation föreslagit att särskilda kanslier inrättas för dessa nämnder. Det synes under sådana förhållanden mest praktiskt att besvärsinlagorna, som nu i allmänhet skall tillställas länsstyrelsen, i fortsättningen inges eller insändes direkt till kansliet hos den prövningsnämnd som skall pröva besvären. Om besvären skall avgöras av mellankommunala prövningsnämnden, får de för närva— rande inges till någon av de länsstyrelser, som har med den skattskyldiges taxering att göra. En liknande möjlighet synes böra finnas även i fortsätt- ningen. Goda skäl talar emellertid enligt vår mening för att man på samma sätt även i andra fall förebygger att rättsförluster uppstår på grund av okunnighet om vilken prövningsnämnd som är behörig. För att erhålla en enkel och för alla lättförståelig regel föreslår vi, att besvär alltid skall kunna inges eller insändas till någon prövningsnämnd, som har att upptaga besvär rörande den skattskyldiges taxering. Detta innebär bl. a. att besvär alltid kan tillställas prövningsnämnden i det län, där den skattskyldige taxerats till statlig inkomstskatt eller statlig förmögenhetsskatt. Härvid bör, om olika prövningsnämnder är behöriga, särskilda besvärsskrifter upprättas. Den besvärsskrift, som skall behandlas i annat län, översändes till den behöriga prövningsnämnden. Det kan emellertid också inträffa att den skattskyldige inte förstått att han skall besvära sig hos olika prövnings- nämnder utan upprättat gemensam besvärsskrift, som ingivits till någon behörig prövningsnämnd. Även i detta fall skall besvären anses behörigen ingivna också i vad de avser taxeringsfråga som skall prövas av annan prövningsnämnd. I sådant fall ankommer det på myndigheterna att över- sända avskrift av besvären.

Målens vidare handläggning hos prövningsnämnden har behandlats i samband med nämndens organisation och arbetsformer. Till vissa för be- svärsmål i olika instanser gemensamma spörsmål och till frågan om rätts- medel av extraordinär art återkommer vi i det följande.

Besvär över prövningsnämnds beslut och kammarrättens utslag

Såsom anförts i inledningen till detta kapitel, har vi inte ansett oss böra ingå på frågan om skatteprocessen i kammarrätten och regeringsrät— ten i vidare mån än detta, direkt eller indirekt, sammanhänger med den omgestaltning av taxeringsprocessen som följer av en ändrad organisa- tion i första eller andra instans.

Då vi föreslagit att särskilda kanslier skall inrättas för att betjäna pröv- ningsnämnderna, bör därav följa att beredningen av kammarrättsmålen ombesörjes av prövningsnämndens kansli.

Även i ett annat avseende synes vissa jämkningar påkallade i fråga om kammarrättsmålens beredning. För närvarande gäller att besvären skall insändas till kammarrätten senast sex månader efter det besvären inkom- mit. Under denna tid skall yttrande ha begärts och inkommit från klagan- dens motpart och eventuella påminnelser ha avgivits. Det är ett själv- klart intresse, inte minst för de skattskyldiga, att målen så snart som möj- ligt blir färdiga till avgörande. En tidsfrist av ett halvt år för skriftväx- lingen kan från denna synpunkt synas väl läng. Med tanke på att taxerings— intendenterna även efter genomförande av våra organisationsförslag får en stor arbetsbörda och en mångfald av ärenden att bevaka, anser vi oss lik- väl inte kunna föreslå någon förkortning av halvårsfristen.

Det förekommer emellertid att den föreskrivna tiden inte iakttages. Så— som skattelagssakkunniga påpekat, överskrides den avsevärt vid vissa läns- styrelser. Även om förhållandena bättrats under senare år, är de på sina håll inte tillfredsställande. I sin mån medverkar detta till den avsevärda tidsutdräkt, som är förenad med processen i skattedomstolarna. Kan man uppnå att den föreskrivna halvårsfristen allmänt iakttas, skulle den genom- snittliga våntetiden på kammarrättsutslagen och indirekt även väntetiden på utslag av regeringsrätten kunna på längre sikt inte obetydligt ned— bringas. Vi vill i detta sammanhang understryka det i och för sig självklara faktum, att besvärsprövningen i kammarrätten utgör en viktig del av taxeringsförfarandet samt att bevakningen av det allmännas talan i dessa mål inte bör anses vara en uppgift som kan stå tillbaka för övriga åligganden.

Genom den av oss i annat sammanhang förordade förstärkningen av taxe— ringssektionerna erhålles emellertid bättre möjligheter att sköta dessa ålig- ganden än tidigare. Eftersom de nuvarande bristerna, såvitt på myndig- heterna ankommer, främst är att tillskriva de otillräckliga personalresur- serna på taxeringssektionerna, finns det därför anledning anta att den här nämnda frågan i stor utsträckning löses av sig själv.

Vad som hittills förekommit gör det dock önskvärt att förhållandena bringas under viss kontroll. Samtidigt bör det hållas i minne, att omständig- heterna i enstaka fall _ med hänsyn till målens storlek eller pågående ut- redningar _ kan göra ett uppskov med taxeringsintendentens _ eller den

skattskyldiges ställningstagande motiverat. Den nuvarande, efter orda- lagen ovillkorliga tidsbestämmelsen synes med tanke härpå mindre rationell.

Av dessa skäl föreslås att bestämmelsen ges den innebörden att halvårs- fristen får överskridas, när särskilda omständigheter föreligger, men att den föreslagna riksskattestyrelsen skall hållas underrättad om de mål, beträffande vilka tiden överskridits. I vilken form och omfattning uppgifter härom skall lämnas synes lämpligen böra bestämmas av riksskattestyrelsen.

Beträffande kammarrättsmålens förberedande får vi ytterligare förorda, att avskrift av inkomna förklaringar alltid skall översändas till klaganden.

För närvarande gäller enligt 121 % taxeringsförordningen att besvär endast må innefatta fullföljande av yrkande eller bestridande som gjorts i pröv- ningsnämnden. En part kan således inte yrka att kammarrätten höjer eller sänker taxeringen utöver vad som yrkats i prövningsnämnden. Denna be- stämmelse står i överensstämmelse med instansordningens princip och bör bibehållas.

I fråga om besvär över taxeringsnämnds beslut har vi framhållit, att taxe— ringsintendenten i vissa fall bör vara skyldig att fullfölja talan till den skattskyldiges förmån. Även beträffande beslut av prövningsnämnden torde en fullföljd från intendentens sida till den skattskyldiges förmån stundom vara påkallad, exempelvis om han får kännedom om nya fakta och den skattskyldige inte kunnat eller haft intresse för att på tillfredsställande sätt framlägga sin sak inför prövningsnämnden.

Tiden för anförande av besvär i kammarrätten är enligt gällande taxe- ringsförordning 60 dagar, vilka för taxeringsintendenten och kommunerna räknas från dagen för justering av prövningsnämndens protokoll samt för den skattskyldige från det han erhållit del av det överklagade beslutet. Med hänsyn särskilt till svårigheterna för intendenten att på kort tid ta ställning till det stora antal frågor om fullföljd som samtidigt kan vara aktuella anser vi oss inte kunna föreslå någon förkortning av dessa i och för sig långa besvärstider. De torde dock, i enlighet med numera använd teknik, böra anges omfatta två månader.

Vad sist anförts torde även äga giltighet beträffande besvär hos regerings- rätten. Besvären bör sålunda hava inkommit till finansdepartementet inom två månader efter det klaganden erhållit del av kammarrättens utslag.

I detta sammanhang torde ytterligare böra. erinras om att den skattskyl- dige enligt 39 & gällande taxeringsförordning blir avskuren från besvärs- rätt hos kammarrätten och regeringsrätten, om han inte inkommer med självdeklaration inom föreskriven tid eller han gör sig skyldig till annan därmed jämförlig försummelse. Vi har i kapitlet om taxeringsarbetet i första instans framlagt förslag, som på annat sätt kan tillgodose intresset av att deklarationer och andra uppgifter lämnas i tid. Med hänsyn härtill har vi ansett oss kunna förorda att förlust av besvärsrätt inte längre skall inträda som påföljd vid deklarationsförsummelser.

Extraordinära besvär, eftertaxering m. 111.

Ett laga kraftvunnet taxeringsbeslut äger, som inledningsvis antytts, rättskraft i den meningen att en taxeringsfråga, som därigenom prövats, inte ånyo får upptas inom ramen för det ordinarie besvärsförfarandet. Före- lupna felaktigheter kan emellertid i vissa fall rättas i efterhand bl. a. genom eftertaxering och besvär i extraordinär ordning.

Frågan när sådan rättelse bör få ske kan inte bedömas på samma sätt som om det gällt en allmän domstols laga kraftvunna dom. Taxeringarna grundas på de skattskyldigas självdeklarationer, vilka ofta utgör ett syn- nerligen bristfälligt material, och taxeringsmyndigheterna måste varje år under en begränsad tidrymd fatta beslut beträffande samtliga skattskyl- diga. Under dessa förhållanden finns ett jämförelsevis stort behov av att kunna åvägabringa rättelse i efterhand. Begränsningar måste emellertid gälla, främst av hänsyn till de skattskyldiga, men också av processekono- miska och liknande skäl. Huvudregeln måste alltjämt vara att en taxering blir slutgiltig, sedan den vunnit laga kraft.

Enligt 123 & taxeringsförordningen i dess ursprungliga lydelse fick be- svär i extraordinär ordning anföras av skattskyldig, om denne inte fått underrättelse om avvikelse från självdeklaration. Vidare kunde vissa fel- aktigheter av mera kvalificerad art rättas genom extraordinära besvär. Så var fallet om taxering skett i strid med bestämmelserna om objektiv skatte- plikt och subjektiv skattskyldighet eller om rätt beskattningsort samt när taxering blivit felaktig genom felräkning, misskrivning eller annat uppen- bart förbiseende. Taxeringsförordningen medgav ytterligare att överin- stanserna vid prövning av besvärsmål i enstaka starkt begränsade fall före- tog rättelse i annan taxering än den som var föremål för prövning. Detta kunde ifrågakomma, när taxering skett å orätt ort eller å rätt ort under- låtits. Ävenledes kunde, om någon av regeringsrätten eller kammarrätten befriats från taxering på den grund att annan person i stället bort taxeras, regeringsrätten eller kammarrätten överflytta taxeringen på denne. Vad nu sagts gäller alltjämt, varjämte, såsom av det följande framgår, bestäm- melserna i vissa hänseenden utbyggts.

Reglerna om extraordinära besvär har inte ansetts betaga regeringsrätten möjlighet att på ansökan bevilja resning eller återställa försutten tid.

Möjligheterna till eftertaxering var tidigare snävt begränsade. Sådan taxe- ring fick endast åsättas för att rätta fel, som visades hava direkt föranletts av oriktiga uppgifter från den skattskyldiges sida. I enlighet härmed har eftertaxering inte betraktats som ett rättsmedel. Reglerna om eftertaxe— ring inskrevs inte heller i taxeringsförordningen utan i kommunalskatte- lagen och övriga skatteförfattningar.

Förutsättningarna för extraordinära besvär samt eftertaxering har tid efter annan jämkats och delvis avsevärt utvidgats. Förhållandevis tidigt skapades möjlighet att anföra besvär i extraordinär ordning, om fastighets

taxeringsvärde legat till grund för taxering av inkomst eller förmögenhet och taxeringsvärdet ändrats genom utslag av regeringsrätten eller kammar- rätten eller i vissa fall genom beslut av prövningsnämnd.

Ännu större betydelse har emellertid två författningsändringar från se- nare år.

Den ena, tillkommen år 1950, avsåg att möjliggöra rättelse av väsentligt för höga taxeringar, som åsatts när den skattskyldige inte avgivit själv- deklaration eller av uppenbart förbiseende lämnat oriktig uppgift. I dessa fall är den skattskyldige ofta på grund av sin försummelse avskuren från vanlig besvärsrätt hos skattedomstolarna. Enligt de år 1950 införda reglerna får han emellertid anföra besvär hos prövningsnämnden i extraordinär ord- ning. Tiden för dessa besvär är, efter en av 1955 års riksdag beslutad änd- ring, två år från det den skattskyldige erhållit debetsedel å slutlig skatt på grund av den ifrågavarande taxeringen. Någon ovillkorlig rätt att få be- svären prövade föreligger inte. Det ankommer på prövningsnämnden att överväga skäligheten av att taxeringen upptas på nytt. Besvären får endast prövas, när det med hänsyn till de omständigheter som föranlett underlå- tenheten eller den oriktiga uppgiften skulle vara obilligt att besvären inte upptogs. Prövningsnämndens bedömning av denna fråga får inte överklagas. Extraordinära besvär får inte heller anföras, om den ursprungliga taxe- ringen är eller varit föremål för prövning hos kammarrätten.

Vidare skedde vid 1955 års riksdag en översyn av reglerna om eftertaxe- ring. Möjligheterna till eftertaxering blev härvid utvidgade. Även om efter- taxering alltjämt i huvudsak skall användas för att rätta direkt påvisbara fel, föreligger nu under vissa omständigheter möjlighet att ompröva den ursprungliga taxeringen i dess helhet. Detta får ske, om det konstateras att den skattskyldige lämnat en oriktig uppgift, som föranlett att taxeringen blivit väsentligt för låg, och det tillika på grund av vad sålunda och i övrigt förekommit kan antagas att av den skattskyldige lämnade uppgifter inte varit av beskaffenhet att kunna läggas till grund för en riktig taxering. Även i övrigt har bestämmelserna jämkats, bl. a. på det sätt att kravet på orsakssammanhang mellan den skattskyldiges oriktiga uppgift och det fel— aktiga taxeringsresultatet gjorts något mindre strängt än tidigare. Tiden, inom vilken eftertaxering får åsättas, är i princip densamma som förut eller i allmänhet fem år efter det år, då taxeringen rätteligen bort av be- skattningsnämnd i första instans verkställas.

Bestämmelserna om eftertaxering torde, i vad angår förutsättningarna för åsättande av sådan taxering, få anses ha fått en ändamålsenlig utform— ning genom 1955 års riksdagsbeslut. En mindre jämkning i förtydligande syfte synes dock påkallad.

Även i övrigt synes bestämmelserna om eftertaxering i stort sett kunna bibehållas oförändrade. Eftertaxering bör sålunda alltjämt ha karaktär av

en särskild taxering, som innefattar tillägg till den ursprungligen åsatta. Emellertid har, såsom tidigare nämnts, förutsättningarna för eftertaxe- ring blivit avsevärt utvidgade bl. a. så, att en eftertaxering i vissa fall kan i själva verket komma att innebära en fullständig omprövning av grunderna för den skattskyldiges taxering. Den prövning som äger rum vid en sådan eftertaxering kan i vissa hänseenden sägas vara jämförbar med den prövning som sker, när en taxering omprövas i anledning av extraordinära besvär. Med tanke härpå synes eftertaxering inte höra få beslutas av taxerings- nämnd utan av en besvärsinstans. Beslutet bör därjämte föregås av ett processuellt förfarande, jämförbart med ett besvärsförfarande. I enlighet härmed föreslås, att prövningsnämnden skall vara första instans beträffande eftertaxering samt att fråga om sådan taxering skall anhängiggöras av taxeringsintendent. Härvid förutsättes att taxeringsassistenten i förekom- mande fall gör anmälan till taxeringsintendenten. I praktiken torde flertalet eftertaxeringar redan nu åsättas av prövningsnämnderna.

Ytterligare synes den ändringen böra ske, att beloppet av den statliga inkomstskatt och förmögenhetsskatt som skall utgå på grund av eftertaxe- ringar inte längre skall behöva anges i beslutet om eftertaxering.

I anslutning till dessa ändringar föreslås, att eftertaxeringsbestämmel- serna flyttas från de särskilda skatteförfattningarna till den nya taxerings- förordningen.

Eftertaxering torde enligt nu gällande regler kunna åsättas så snart som den ursprungliga taxeringen beslutats i första instans. Ehuru sålunda något hinder inte bör finnas mot att verkställa eftertaxering redan under beskatt— ningsåret, har detta i allmänhet inte varit aktuellt, eftersom taxeringsinten- denten _ bortsett från redan prövade besvärsmål _ intill taxeringsårets utgång kunnat hos prövningsnämnden åvägabringa erforderlig höjning av den ursprungliga taxeringen. Förhållandet blir i huvudsak detsamma även om det här framlagda förslaget genomföres. Enligt detta kommer dock prövningsnämnderna att börja sitt arbete tidigare än hittills. Man torde därför kunna räkna med att frågan om eftertaxering i viss omfattning kan komma att bli aktuell redan under taxeringsåret.

I fråga om bestämmelserna rörande extraordinära besvär synes mera genomgripande ändringar vara erforderliga. Det torde vara allmänt erkänt, att dessa bestämmelser är alltför snäva. Från flera håll har uttalats, att den år 1950 tillskapade möjligheten att i efterhand få alltför höga taxeringar nedsatta borde utbyggas och bilda en motsvarighet till eftertaxering, och dessa önskemål har stöd av uttalanden i propositionen nr 160 till 1955 års riksdag. Även i övrigt har kritik anförts mot de år 1950 införda reglerna. Man har därvid särskilt vänt sig emot att prövningsnämndens bedömning av frågan om besvären bör upptas till prövning inte kan underställas skattedomstol. Att möjligheterna till rättelse genom sådana besvär bort-

faller, om taxeringen i något hänseende är eller varit föremål för kammar- rättens prövning, har även ansetts otillfredsställande.

Enligt vår mening är denna kritik berättigad. Mot de år 1950 införda reglerna kan ytterligare anföras, att de i viss mån gynnar sådana skatt- skyldiga som gjort sig skyldiga till underlåtenhet att avlämna deklaration eller till liknande försummelse. Även för andra skattskyldigas vidkommande kan situationer uppkomma, där en rättelse i efterhand av en materiellt sett för hög taxering framstår såsom befogad.

En inte helt tilltalande konsekvens av den nuvarande lagstiftningen har ansetts vara att det allmänna under fem år efter taxeringsåret genom efter- taxering kan åvägabringa rättelse i för låga taxeringar, medan den skatt— skyldige, för att få en oriktig taxering undanröjd eller en för hög taxering sänkt, måste väcka denna fråga inom ett eller _ i de fall som avses med 1950 års lagstiftning _ två år från det han fått debetsedel å slutlig skatt i anledning av den ifrågavarande taxeringen. Då debetsedlarna å slutlig skatt utsändes mot slutet av taxeringsåret, utgår tiden för extraordinära besvär vanligen ett respektive två år efter taxeringsåret. Självfallet kan man inte utan vidare jämföra den extraordinära besvärsrätten med rätten att åsätta eftertaxering. Tillgripes eftertaxering, föreligger alltid en försummelse från den skattskyldiges sida, låt vara att den kan vara helt ursäktlig. Skälighets- hänsyn talar emellertid för att fristen för extraordinära besvär förlänges. Det må erinras om att ett av skälen för att låta taxeringsbeslut vinna rättskraft är, att de skattskyldiga inte alltför länge skall behöva sväva i ovisshet om vad de har att betala i skatt för visst är, och detta skäl kan inte åberopas för att begränsa möjligheterna att i efterhand åstadkomma rättelse till den skattskyldiges förmån.

De nuvarande reglerna om extraordinära besvär synes därför böra omprövas och delvis utbyggas. Vad förut anförts ger vid handen att man bör förlänga den tid som står till de skattskyldigas förfogande och även i övrigt utvidga förutsättningarna för extraordinär besvärstalan. Härvid synes man dock kunna lämna åsido det fall att en skattskyldig inte inom före- skriven tid erhållit underrättelse om avvikelse från självdeklaration. De nu- varande reglerna, som innebär att den skattskyldige har ett år på sig efter det han fått debetsedel å slutlig skatt, synes för dylikt fall vara till- fvllest.

De fall, där extraordinär besvärsrätt i övrigt kan ifrågakomma enligt nuvarande regler, är i huvudsak sådana i vilka fel av mera speciell be- skaffenhet har uppkommit. Taxering har beslutats i strid med reglerna om objektiv skatteplikt eller subjektiv skattskyldighet, den skattskyldige har taxerats för en och samma inkomst på mer än en ort, eller också har fel- räkning, misskrivning eller annat uppenbart förbiseende förelupit. Genom de år 1950 införda reglerna har tillkommit en möjlighet att åberopa fel av

delvis annan beskaffenhet, nämligen sådana där en taxering blivit oriktig genom att den grundats på bristfälligt eller felaktigt material. Den skatt- skyldige kan här i vissa fall få ändring, om han åberopar omständigheter och bevis som inte varit kända vid taxeringen. Det är i sistnämnda hänseende som en utvidgning av förutsättningarna för extraordinära besvär i främsta rummet ansetts påkallad. Vid en sådan utvidgning synes viss vägledning kunna hämtas från rättegångsbalkens regler om resning, låt vara att förut- sättningarna bör vara mindre stränga och att hänsyn även i övrigt måste tas till de särskilda förhållandena inom taxeringsväsendet. Reglerna bör utfor- mas så att en prövning i efterhand kan ske, om en taxering blivit väsentligt för hög och omständigheterna i övrigt är sådana att en rättelse synes skälig.

Såsom en gemensam förutsättning för rätten att anföra extraordinära besvär i nu avsedda fall synes kunna tagas att den för höga taxeringen grundats på ett bristfälligt eller felaktigt material. Detta är fallet om de— klaration eller annan uppgift inte avgivits eller om felaktighet förekom- mit i deklaration eller annan uppgift från den skattskyldige. Dessa fall omfattas av de 1950 införda reglerna. Med dem bör enligt vår mening jäm— ställas att fel förekommit i handling som legat till grund för deklaration eller annan uppgift från den skattskyldige, t. ex. i handelsbok. Detsamma bör gälla om man i efterhand konstaterar felaktighet i sådan kontrolluppgift, som av myndigheterna följts vid taxeringen, eller i handling som legat till grund för dylik kontrolluppgift. Även annan omständighet eller annat bevis, som bort föranleda väsentligt lägre taxering, bör få åberopas. Detta innebär en avsevärd utvidgning. Den avser emellertid i huvudsak endast fall där en förnyad prövning kan motiveras med att nya omständigheter eller bevis till- kommit. Däremot rubbas inte principen att avgöranden i uppskattnings- frågor eller rättsfrågor, som inte påverkas av nytillkommen bevisning, bör vara slutgiltiga.

Givetvis bör extraordinär besvärsrätt inte föreligga, så snart en felaktig- het av nu nämnt slag kan konstateras. Vissa begränsningar måste uppstäl- las. En sådan ligger däri att felet skall ha föranlett att taxeringen blivit väsentligt för hög, d. V. 5. det skall röra sig om ett skattebelopp, som absolut sett inte är ringa och som inte heller framstår såsom mindre betydelsefullt i förhållande till den skattskyldiges samlade skattebörda. Därjämte bör _ i viss anslutning till bestämmelserna om resning i rättegångsbalken_ gälla, att extraordinära besvär inte får anföras med mindre de kan grundas på omständighet eller bevis som inte varit känt vid den överklagade taxe- ringen och den skattskyldiges underlåtenhet att åberopa omständigheten framstår som ursäktlig. Alltför stora krav bör inte ställas i sistnämnda hän- seende. I det valda uttryckssättet torde ligga att det inte skall behöva visas »giltig» ursäkt (jfr 39 & taxeringsförordningen och 58 kap. 1 5 andra stycket rättegångsbalken).

Däremot bör enligt vår mening den skattskyldige utan sådana inskränk-

ningar vara berättigad att erhålla rättelse av taxering, som 'strider mot reg- lerna om objektiv skatteplikt och subjektiv skattskyldighet, samt av dub- beltaxering. Detsamma bör gälla, när felräkning, misskrivning eller annat uppenbart förbiseende förelupit hos taxeringsmyndigheterna. Såsom uppen— bart förbiseende bör bl. a. räknas det fall att taxering påförts med ledning av kontrolluppgift som avser annan person.

Såsom tidigare framhållits bör i här avsedda fall även ske en förlängning av den tid som står till förfogande för att anföra besvär i extraordinär ordning. Det är enligt vår mening skäligt att denna tid i princip blir den- samma som den, inom vilken eftertaxering kan ske. Vi föreslår därför att be- svären skall få anföras inom fem år efter taxeringsåret. En sådan regel innebär, att tiden skulle bli något längre än för eftertaxering. Beträffande sådan taxering gäller att inte blott taxeringsintendentens yrkande utan även prövningsnämndens beslut skall infalla under femårstiden. Den här för- ordade avvikelsen synes emellertid rimlig med tanke på att det är fråga om ett besvärsförfarande, vid Vilket det är ovisst när ett beslut kan er- hållas. I varje fall kan detta inte förutses av den skattskyldige.

Det kan ifrågakomma enstaka fall, i vilka det framstår såsom starkt motiverat att en taxering undanröjes även efter femårsfristens utgång. I dessa fall får liksom hittills prövas, om resning kan meddelas. Vad här före— slås innebär inte någon ändring i fråga om regeringsrättens befogenhet att efter ansökan bevilja resning eller återställa försutten tid. Behovet av så- dana åtgärder kan emellertid förväntas minska efter genomförandet av de nya reglerna om extraordinär besvärsrätt.

Av instansordningens princip torde följa, att rättelse genom extraordi- nära besvär liksom nu bör sökas hos högre instans än den som meddelat det överklagade beslutet eller _ om detta tillkommit i den högsta instan- sen _ hos regeringsrätten. Har sålunda taxeringen en gång behandlats av prövningsnämnden, bör dess beslut inte få omprövas av nämnden själv, utan frågan bör gå till kammarrätten, vare sig nämndens beslut vunnit laga kraft eller är föremål för prövning i kammarrätten. Det nuvarande förbudet i Vissa fall mot att anföra extraordinära besvär, om den ifråga- varande taxeringen prövats av kammarrätten, föreslås avskaffat. I stället bör gälla, att det skall ankomma på regeringsrätten att avgöra, om ett mål som en gång avgjorts av kammarrätten eller av regeringsrätten skall få prövas på nytt.

Vi förordar vidare att beslut, som prövningsnämnd eller kammarrätten meddelat i mål om extraordinära besvär, skall få överklagas i vanlig ordning. Det nuvarande förbudet för skattskyldig att föra talan mot be- slut, varigenom prövningsnämnd avvisat extraordinära besvär enligt de år 1950 införda reglerna, föreslås sålunda bli avskaffat.

För att kammarrätten och regeringsrätten inte skall behöva såsom första instans pröva de frågor om uppskattning, bokföringstransaktioner

m. 111. som kan uppkomma i samband med extraordinära besvär, föreslås att skattedomstolarna, om besvären finnes böra tagas upp till sakprövning, skall kunna förordna att målet skall upptagas och vidare behandlas av vederbörande prövningsnämnd. Skattedomstolens beslut innebär då, liksom ett resningsbeslut, endast att den en gång laga kraftvunna taxeringen skall prövas på nytt. Något hinder för att skattedomstolen själv vidtager den rät- telse som finnes påkallad bör emellertid inte föreligga (jfr 58 kap. 7 5 första stycket rättegångsbalken).

Extraordinära besvär till den skattskyldiges förmån bör få anföras såväl av den skattskyldige själv som av taxeringsintendenten. Vi har i fråga om det ordinarie besvärsförfarandet framhållit, att det stundom bör vara en skyldighet för taxeringsintendenten att fullfölja talan till den skattskyldiges förmån. Detsamma bör uppenbarligen gälla i fråga om extraordinära be- svär. Har exempelvis ett väsentligt fel begåtts utan den skattskyldiges för- vållande, bör initiativ till rättelse tas av taxeringsintendenten utan avbidan på att den skattskyldige själv klagar.

Liksom hittills bör gälla, att taxeringsintendenten skall kunna genom extraordinära besvär åvägabringa rättelse av misskrivning, felräkning eller annat uppenbart förbiseende, även om resultatet skulle bli till nackdel för den skattskyldige.

Enligt gällande taxeringsförordning kan, som förut nämnts, överinstan- serna i vissa fall vid prövning av besvär göra ändring i annan taxering än den som avses med besvären. Ett inkomstbelopp kan t. ex. överflyttas från en ort till en annan, till den skattskyldiges make eller i enstaka undantags- fall till annan skattskyldig. Skattelagssakkunniga föreslog att sådana taxe- ringsåtgärder skulle få ske i ökad omfattning. Härom anförde de sakkunniga.

Det finns ett icke ringa antal fall, som icke omfattas av de nu gällande bestäm— melserna, där ändring bör kunna ske för att såväl den taxering, varom talan föres, som annan taxering, vilken är beroende av bedömningen i besvärsmålet, skall bli riktiga. Såsom exempel på situationer, där möjlighet till ändring bör införas, kan nämnas mål där fråga är, huruvida viss inkomst är att hänföra till det ena eller det andra beskattningsåret, vem av två eller flera personer som är skattskyldig för viss inkomst, om avdraget räntebelopp eller periodiskt understöd är avdragsgillt för en skattskyldig och på grund därav utgör skattepliktig in— komst för en annan skattskyldig, om en skattskyldig är berättigad till avdrag för skuld och annan skattskyldig såsom förmögenhetstillgång bör upptaga motsva- rande fordran o. (1. För närvarande kan ändringar i dylika fall vidtagas endast om vederbörande taxeringsintendent genom särskilda besvär framställt yrkande om eventuellt påkallade följdändringar. Detta synes emellertid innebära en onödig omgång. Det torde vara rationellt att för här avsedda fall vidga möjligheterna att i besvärsmålen efter vederbörandes hörande vidtaga följdändringar.

Vissa praktiska fördelar skulle utan tvivel kunna vinnas, om skattelags— sakkunnigas förslag genomföres. Mot dessa fördelar måste emellertid vägas

de invändningar som bl. a. från rättssäkerhetssynpunkt kan riktas mot förslaget. Det må erinras om att de av skattelagssakkunniga föreslagna reglerna innebär att prövningsnämnderna och skattedomstolarna i stor utsträckning skulle ex officio upptaga och ändra redan laga kraftvunna taxeringar. För vår del har vi funnit dessa betänkligheter avgörande. I för- slaget till taxeringsförordning har därför nuvarande regler upptagits med oförändrat innehåll.

De sakkunniga föreslog vidare ett förfarande, varigenom en ändring i fastighets taxeringsvärde skulle bli omedelbart tillämpat i fråga om redan åsatt taxering för inkomst och förmögenhet.

Vad skattelagssakkunniga sålunda föreslagit innebär att rättelse i ett stort antal fall ex officio skulle företas i redan laga kraftvunna taxeringar. Både av principiella och praktiska skäl synes de nuvarande reglerna, vilka förutsätter ett initiativ från part, vara att föredra. Vi förordar därför att dessa regler bibehålls med smärre jämkningar.

Det kan slutligen förtjäna påpekas att beslut om taxeringsåtgärder av här avsett slag i fullföljdshänseende blir likställda med andra taxerings- beslut och alltså kan överklagas genom besvär i vanlig ordning.

Särskilda bestämmelser rörande besvär

I 131_135 åå nuvarande taxeringsförordning upptas vissa gemensamma bestämmelser rörande besvär. Vad angår inkomst- och förmögenhetstaxe—

ringen avser dessa bestämmelser rätt att kostnadsfritt erhålla utdrag av taxeringslängd och protokoll, rätt att insända besvär med posten, skyldighet för ordförande i taxeringsnämnd att avge yttrande i besvärsmål, befogen- het att återförvisa mål till prövningsnämnd samt expedition av skattedom- stols utslag för ändring i debitering. Därjämte anges att församling och annan samfällighet med beskattningsrätt är likställd med kommun i fråga om rätt att anföra besvär.

Vissa av dessa bestämmelser torde inte behöva upptas i en ny taxerings- förordning. Detta gäller föreskriften om rätt att insända besvär med posten samt om expedition av utslag för ändrad debitering. I sistnämnda hänseen- de torde erforderliga bestämmelser kunna meddelas administrativt.

Vad angår bestämmelsen om återförvisning till prövningsnämnd har i ett remissyttrande över skattelagssakkunnigas förslag framhållits att be- stämmelsen skulle vara överflödig. Vad däri utsäges gäller enligt yttrandet även utan särskilt stadgande. Det sistnämnda torde i och för sig vara rik- tigt. Stadgandet får emellertid betydelse på det sätt att därav indirekt framgår att återförvisning till taxeringsnämnd inte får äga rum. Vidare in- nefattar stadgandet en erinran om att beslut av prövningsnämnd skall kunna undanröjas på grund av rättegångsfel. Att införa uttryckliga be- stämmelser i sistnämnda ämne synes å andra sidan vara onödigt. Bestäm- melserna härom i rättegångsbalken torde kunna tillämpas analogt. Vi får

under åberopande av det anförda förorda att den nuvarande bestämmelsen om återförvisning i 134 5 andra stycket taxeringsförordningen bibehålles.

Övriga nu ifrågavarande bestämmelser synes med i huvudsak oförändrat innehåll kunna överföras till en ny taxeringsförordning.

Till dem synes böra fogas några nya föreskrifter. Sålunda får vi i likhet med skattelagssakkunniga föreslå en uttrycklig be- stämmelse om att skattskyldig i besvärsskrifter och övriga inlagor skall lämna fullständig uppgift om sin postadress. Därjämte bör stadgas, att klagande må föreläggas att fullständiga besvärsskrift i fråga om yrkande eller grunderna för besvärstalan eller i annat hänseende. Efterkommes ej föreläggande och är besvärsskriften så ofullständig, att den inte inne- håller bestämt yrkande eller grunderna för besvärstalan ej är tydligt angiv- na, eller föreligger eljest så väsentlig brist att skriften är otjänlig som grund för prövning av målet, bör gälla att besvären skall avvisas (jfr 52 kap. 6 5 rättegångsbalken). Föreläggandet avses kunna göras av varje myndighet som infordrar yttrande i besvärsmål. Däremot skall ett eventuellt avvis— ningsbeslut meddelas av den instans som har att pröva besvären. Avvis— ningsbeslutet kan självfallet överklagas.

Skattelagssakkunniga upptog i sitt förslag en bestämmelse om anslut- ningsbesvär, d. v. s. om rätt för part som själv inte besvärat sig inom före- skriven tid att yrka ändring i prövningsnämnds beslut eller kammarrät— tens utslag, när han avger yttrande över besvär från motparten. Tiden för anslutningsbesvär skulle inte vara begränsad på annat sätt än att dessa skulle anföras i samband med yttrandet. Förslaget utgör viss mot- svarighet till reglerna om anslutningsvad i rättegångsbalken . De sakkunniga framhöll i sin motivering, att besvär i åtskilliga fall anfördes endast därför att man räknade med att motparten skall klaga. En rätt att anföra anslut- ningsbesvär skulle göra det onödigt att anföra besvär i dylika fall och skulle därmed vara ägnad att nedbringa antalet besvärsmål.

Förslaget tillstyrktes i allmänhet vid remissbehandlingen.Dock framhölls bl. a. från riksskattenämnden, att en bestämd tidsgräns borde uppställas inom vilken anslutningsbesvär skulle anföras.

Rättegångsbalken ,medger inte att talan fullföljes anslutningsvis i be- svärsmål. Detta förhållande synes emellertid ej behöva tillmätas avgörande betydelse, då i rättegångsbalken besvär huvudsakligen utgör rättsmedel i frågor som rör rättegången eller i mål som inte ingår i domstolarnas vanliga arbetsområde, t. ex. exekutiva mål och arvsskattemål.

Då starka praktiska skäl talar för förslaget om anslutningsbesvär, vill vi förorda detsamma. Såsom framhållits av riksskattenämnden, bör emel— lertid en fix tidpunkt föreskrivas före vilken anslutningsbesvären skall vara inkomna. Vi föreslår, i viss anslutning till vad som gäller anslutningsvad enligt rättegångsbalken , att anslutningsbesvär skall anföras inom en månad efter det talan senast skolat fullföljas av motparten. Någon tvekan om när

tiden utgår behöver i så fall inte råda. Det kan visserligen invändas, att en part som vill begagna rätten till anslutningsbesvär inte alltid före tidens utgång blir underrättad om att motparten fullföljt talan. Att så kan bli fallet, bör emellertid inte väcka betänkligheter. Av en part, som överväger att anföra anslutningsbesvär, bör man nämligen äga fordra att han själv håller reda på om motparten fullföljt.

Enligt rättegångsbalken förfaller talan, som anförts genom anslutnings- vad, om motpartens vadetalan återkallas eller eljest förfaller. Motsvarande regel synes böra gälla anslutningsbesvär i taxeringsmål.

Däremot finner vi inte skäl att i analogi med rättegångsbalken begränsa rätten att fullfölja talan anslutningsvis till att avse besvär över prövnings- nämnds utslag. Frågan om ev. sådan begränsning synes lämpligen böra prövas i samband med den pågående utredningen om inskränkningar i fullföljden till den högsta instansen.

I samband med nu ifrågavarande bestämmelser synes jämväl böra upptas motsvarighet till stadgandet i 93 å sista stycket taxeringsförordningen, enligt vilket taxeringsintendenterna bör samråda för att åvägabringa lik- formig taxering i sådana fall då skattskyldig skall taxeras till statlig in- komstskatt i ett län och till kommunal inkomstskatt i ett annat utan att lik— väl taxeringarna skall prövas av mellankommunala prövningsnämnden.

Slutligen får vi med några ord beröra bestämmelsen i 122 5 2 mom. taxe- ringsförordningen om skyldighet för länsstyrelserna och mellankommunala prövningsnämnden att insända besvärsförteckningar till kammarrätten. En- ligt vårt förslag kommer taxeringsnämnderna och prövningsnämnderna att avarbeta sitt material successivt, och deras arbetsperioder kommer åt- minstone delvis att sammanfalla. Genomföres detta förslag, torde de nuva- rande anhopningarna av prövningsnämndsheslut i november och vid ar- betsperiodens slut komma att försvinna. Då besvärsförteckningarna sålunda i fortsättningen inte skulle få nämnvärd praktisk betydelse, föreslår vi i likhet med skattelagssakkunniga att de avskaffas.

Om straff och viten

I 7 kap. gällande taxeringsförordning upptas vissa ansvarsbestämmel- ser. Därjämte innehåller kapitlet några gemensamma föreskrifter om viten, som förelägges på grund av olika stadganden i tidigare kapitel.

Beträffande de centrala brotten på taxeringsområdet, falskdeklaration och vårdslös deklaration, hänvisar förordningen i 143 5 till skattestraff- lagen. Ytterligare innehåller 143 & åläggande för taxeringsmyndigheterna att befordra fall, i vilka sådana brott misstänkes, till allmän åklagare för åtal. Bestämmelserna synes med vissa jämkningar kunna överföras till en ny taxeringsförordning.

I 141 5 1, 3 och 4 mom. meddelas straffbestämmelser, som delvis kan sägas komplettera skattestrafflagens stadganden om ansvar för falskdekla- ration och vårdslös deklaration.

Sålunda skall enligt 1 mom. dagsböter, minst 30, ådömas den som under- låtit avlämna deklaration och tillika lämnat oriktiga uppgifter om namn eller andra förhållanden till någon som är skyldig avgiva kontrolluppgift rörande honom. Omständigheterna skall därvid ytterligare vara sådana att det kan antas att de oriktiga uppgifterna lämnats i syfte att försvåra upp- giftsskyldighetens behöriga fullgörande. En straffbestämmelse mot dylika, falskdeklaration närstående förfaranden synes alltjämt vara påkallad. Där- vid bör emellertid bestämmelsen utformas så, att det för straffbarhet krä- ves att den tilltalade haft uppsåt att försvåra uppgiftsskyldighetens full— görande. Åklagaren skall sålunda i vanlig ordning styrka att uppsåt före- legat. Å andra sidan torde indirekt eller eventuellt uppsåt vara tillräckligt för att den tilltalade skall kunna fällas till ansvar. Detta innebär en viss utvidgning av det straffbara området.

Skattelagssakkunniga har i sitt förslag till effektivare taxering velat straff- belägga alla fall av underlåtenhet att lämna uppgift om namn m. m. till den som är skyldig avge kontrolluppgift rörande utbetalt belopp. Med hänsyn till de invändningar av både principiell och praktisk natur som kan anföras1 anser vi oss inte kunna biträda de sakkunnigas ståndpunkt i denna del.

I 141 5 4 mom. upptas vidare en direkt motsvarighet till skattestrafflagens straffbestämmelser mot falskdeklaration och vårdslös deklaration, näm- ligen i fråga om oriktiga uppgifter i allmän eller särskild fastighetsdekla-

1 Jfr yttrandena över betänkandet i denna del, prop. nr 160 till 1955 års riksdag s. 176.

ration. Straffet är dagsböter. En motsvarande straffbestämmelse erfordras uppenbarligen även i fortsättningen men bör, på sätt skattelagssakkunniga föreslagit, placeras bland bestämmelserna om fastighetstaxering.

Av i huvudsak annan karaktär är stadgandet i 141 g 3 mom., enligt vilket dagsböter skall ådömas den som i allmän självdeklaration eller i annan uppgift till ledning vid taxering uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnat oriktig uppgift rörande förmögenhet, vilken skolat i deklaration upptagas. Bestämmelsen är subsidiär i förhållande till skattestrafflagen och förutsätter för sin tillämpning att den skattskyldige inte för sin förseelse är underkastad ansvar enligt nämnda lag, d. v. 5. att den oriktiga upp- giften inte har varit ägnad att leda till frihet från skatt eller till för låg sådan. Straffbudet, som alltjämt synes erforderligt, riktar sig således när- mast mot åsidosättande av en ordningsföreskrift. Genom den oriktiga upp— giften försvåras taxeringsmyndigheternas kontrollarbete. Då dagsböter med tanke härpå synes innebära en alltför sträng reaktionl, föreslås att straf- fet bestämmes till penningböter, högst trehundra kronor. För allmänt åtal synes vidare böra förutsättas anmälan av taxeringsmyndighet. I anslutning härtill skulle kunna övervägas att slopa kravet på uppsåt eller grov oaktsam- het. Därvid skulle emellertid åtskilliga fall, där straffpäföljd uppenbarligen inte bör ifrågakomma, inbegripas under det straffbara området. Kravet på uppsåt eller grov oaktsamhet synes därför böra bibehållas.

I 140 5 andra stycket föreskrives tystnadsplikt rörande vad som inhäm- tats vid taxeringsrevision. Brytes denna tystnadsplikt, är straffet dagsböter eller fängelse i högst sex månader, om den skyldige inte i stället skall straf— fas för ämbetsbrott. I första stycket av samma paragraf straffas obehörigt yppande av innehållet i självdeklarationer m. m. Straffet är dagsböter, i den mån annat straff ej ifrågakommer enligt bestämmelserna om ämbets- brott. Omfattningen av tystnadsplikten i nu nämnda hänseende anges i 57 å .

Då bestämmelserna om tystnadspliktens innehåll lämpligen bör sam- manföras, föreslås att dessa i en ny taxeringsförordning upptas tillsam- mans med straffbestämmelserna för brott mot denna plikt. I övrigt torde be- stämmelserna kunna överföras till en ny taxeringsförordning utan större ändringar i sak. Straffsatserna synes dock böra vara desamma vare sig fråga är om obehörigt yppande av innehållet i självdeklarationer och därmed jämförliga handlingar eller av vad som inhämtats vid granskning av han- delsböcker o. likn. I enlighet härmed föreslås, att straffsatsen för samtliga nu ifrågavarande brott bestämmes till dagsböter eller fängelse i högst sex månader, där ej gärningen är belagd med straff i strafflagen.

Beträffande påföljderna vid underlåtenhet att i tid avge självdeklaration har ställning i huvudsak tagits redan i avsnittet om förfarandet i första instans.

1 Jfr Sandström, Skattestrafflagen, s. 67.

Såsom där påvisats är det nuvarande systemet av påföljder komplicerat och delvis mindre rationellt. I det vanligaste fallet -— att deklaration som skall avges utan anmaning inte kommer in i tid —— gäller att den skattskyl- dige går miste om rätten att anföra besvär hos kammarrätten och regerings- rätten, alltså en processuell påföljd och inte en straffpåföljd. Har en an- maning utsänts till den skattskyldige att inkomma med deklaration och full- gör han inte detta, skall han dömas till dagsböter. Myndigheterna kan emel— lertid också begagna vitesföreläggande för att förmå honom att avge eller fullständiga deklaration.

Enligt vårt förslag skall förlust av besvärsrätt inte längre inträda som påföljd för försummelse att avge deklaration i tid. Den som gör sig skyl- dig till sådan försummelse skall i stället kunna dömas till böter, högst 300 kronor. Denna påföljd bör, i analogi med vad numera gäller enligt 39 å taxeringsförordningen, även kunna inträda, om självdeklaration har så bristfälligt innehåll att den uppenbarligen inte är ägnad att ligga till grund för taxering. För att böter inte skall ådömas i ursäktliga fall har vi förordat att allmänt åtal får äga rum endast efter anmälan av taxeringsintendent. Därjämte synes böra föreskrivas, att om den skattskyldiges försummelse finnes ursäktlig eller eljest ringa, skall domstolen äga fria honom från straff. Denna befogenhet kan begagnas t. ex. om rätten skulle finna att taxeringsintendenten bort medge den skattskyldige sökt uppskov med deklarationens avgivande. Betydelsen av ett sådant stadgande torde emeller- tid främst ligga däri att åklagarna kommer att meddela åtalseftergift i de fall där bötesstraff skäligen inte bör ådömas.

Vi har vidare förordat, att vite regelmässigt skall föreläggas i anmaningar att avge självdeklaration. Därvid bör det nuvarande dagsbotsstraffet i 141 5 2 mom. för underlåtenhet att efterkomma sådan anmaning kunna bortfalla. Enligt numera vedertagna principer bör böter och vite inte kunna ifråga- komma samtidigt (jfr 9 kap. 8 5 andra stycket rättegångsbalken). Ett val mellan de båda sanktionsformerna bör alltså ske. Härvid har vi funnit vitet vara att föredraga, icke minst från effektivitetssynpunkt.

De principer som förordats i fråga om deklarationsförsummelser synes även böra vara vägledande beträffande uraktlåtenhet att avge kontrollupp- gifter till ledning vid annans taxering. Vid försummelse att inkomma med kontrolluppgift, som skall lämnas utan anmaning, bör, i överensstämmelse med vad redan nu gäller enligt 142 & taxeringsförordningen, böter om högst 300 kronor kunna ådömas. Allmänt åtal för sådan förseelse bör vara beroende av anmälan från taxeringsintendent, och domstolen bör enligt den nyss förordade regeln äga fria från straff i ursäktliga eller helt bagatellartade fall. Är det däremot fråga om uppgifter som skall lämnas först efter an- maning bör enligt vår mening endast vite ifrågakomma som sanktion. Det- samma bör vara fallet om den, som försummat att avge kontrolluppgift utan anmaning, därefter anmanats att fullgöra denna sin skyldighet.

Såsom framhållits i propositionen nr 160 till 1955 års riksdag (s. 116), kan brister i fullgörandet av skyldighet att lämna kontrolluppgifter bero på att den uppgiftsskyldige inte fört erforderliga anteckningar. Enligt den i nämnda proposition föreslagna och sedermera av riksdagen antagna 57 a 5 — som överförts oförändrad till det nu framlagda förslaget —— är den som skall avge kontrolluppgift jämväl skyldig att i skälig omfattning genom räkenskaper, anteckningar eller på annat lämpligt sätt sörja för att under- lag finnes för uppgiftsskyldighetens fullgörande och för kontroll därav. Beror brister i uppgiftspliktens fullgörande på att de erforderliga anteck- ningarna saknas men har den uppgiftspliktige likväl fört vissa anteckningar och därvid gjort vad man skäligen kan begära av honom, skall straff inte ådömas. Ej heller bör ifrågakomma att utdöma vite.

I 138 5 taxeringsförordningen finnes bestämmelser om straff för ordfö- rande i taxeringsnämnd, som underlåter att anordna sammanträden eller avlämna föreskrivna längder m. m. Vidare stadgas straff för ledamot eller suppleant som uteblir från sammanträde. Beträffande ledamot i prövnings— nämnd föreskrives i 139 % straff för utevaro i vissa fall. Straffen, penning- böter med låga maxima, ådömes av länsstyrelsen.

Dessa bestämmelser har haft ringa betydelse och synes, såsom ock fram- hållits i ett yttrande över skattelagssakkunnigas förslagl, kunna undvaras. I anslutning härtill torde få erinras om att de föreslagna taxeringsassisten- terna är underkastade ämbetsansvar med den begränsning som följer av 5 113 regeringsformen.

Såsom framgår av det tidigare sagda kommer vitesförelägganden att få ökad betydelse, om förslaget till ny taxeringsförordning genomföres. Medan det hittills alltid ankommit på länsstyrelsen att förelägga viten, skall befo- genhet härtill enligt förslaget tillkomma även prövningsnämnden, taxerings— intendenter och taxeringsnämnder.

För närvarande gäller enligt 144 5 2 mom. att försuttet vite utdömes av länsstyrelsen. Av 3 mom. framgår att talan mot sådant länsstyrelsens beslut kan föras hos kammarrätten och vidare till regeringsrätten. Ett vitesföre- läggande som sådant kan inte överklagas, men vid prövning av besvär över utdömande av vite må jämväl fråga, huruvida vitet bort föreläggas, komma under bedömande.

Dessa regler synes kunna bibehållas med smärre jämkningar. Det nära samband som råder mellan egentliga taxeringsfrågor och frågor om utdöman- de av viten enligt taxeringsförordningen gör det påkallat att vitena utdömes av länsstyrelsen och att klagan över beslut om utdömande av vite föres hos samma instanser som prövar besvär i taxeringsmål. Med hänsyn till vites— frågornas vanligen brådskande natur synes emellertid besvärstiderna böra överlag begränsas till tre veckor. Att ett vitesföreläggande inte kan överkla- gas torde vara välgrundat. Det ligger i sakens natur, att vitesföreläggandena

1 Prop. nr 160 till 1955 års riksdag s. 175.

som regel skall lända till skyndsam efterrättelse. Om den som mottar före- läggandet önskar göra gällande att föreläggandet är obefogat, hör han vara hänvisad till att på egen risk underlåta att efterkomma detsamma samt att hävda sin uppfattning i samband med vitets utdömande. En sådan ord— ning torde för övrigt vara den normala i andra lagar och författningar och gäller bl. a. som huvudregel i rättegångsbalken .

Om sålunda de nuvarande reglerna om viten i 144 & taxeringsförordningen i huvudsak bör bibehållas, synes det _ med hänsyn framför allt till att vite enligt förslaget skall kunna föreläggas av ett ökat antal myndigheter —— påkallat att meddela vissa ytterligare bestämmelser.

I 9 kap. 8 5 rättegångsbalken stadgas, att vite enligt nämnda balk ej må bestämmas under fem eller över 5. 000 kronor. Har vite utdömts och före- lägges nytt vite, får vitet bestämmas till högre belopp dock ej över 10.000 kronor. Vite får inte föreläggas kronan.

Motsvarande bestämmelser torde böra upptas i en ny taxeringsförordning med den jämkningen, att lägre vite än 100 kronor ej må bestämmas. Med hänsyn till de stora ekonomiska intressen, varom ofta är fråga, bör ytter- ligare tillses att vitena inte blir för låga. Sålunda bör viten mellan 5 000 och 10 000 kronor kunna föreläggas oavsett om vite tidigare förelagts. Kommun, landsting och annan myndighet samt tjänstemän i tjänsteutövning synes böra undantas från dem som kan få vitesföreläggande.

Med nuvarande ordning, enligt vilken taxeringsvitena både förelägges och utdömes av länsstyrelserna, har det inte varit erforderligt att närmare reglera den prövning som äger rum vid vites utdömande. Genomföres vårt förslag, kommer länsstyrelserna, såsom nyss antytts, att i stor utsträck- ning få pröva frågor om utdömande av viten, som förelagts av annan myn- dighet. Vissa bestämmelser om förfarandet härvid torde vara nödvändiga.

I första hand synes böra stadgas, att anmälan om uttagande av vite skall göras av taxeringsintendent. Denne kan härigenom företa en preliminär sovring, så att utdömande av vite inte påkallas annat än när det framstår som befogat. Självfallet får intendenten lika litet som nu deltaga i länssty- relsens beslut om utdömande av viten.

Det är vidare givet, att länsstyrelsens prövning inte bör inskränkas till att konstatera, huruvida förelagt vite försuttits. Länsstyrelsen bör kunna pröva huruvida vitet bort föreläggas och vilket vitesbelopp som kan vara skäligt. Den skall sålunda kunna nedsätta vitet eller helt avstå från [att utdöma detsamma. Detta torde följa redan av allmänna regler men bör i tydlighetens intresse komma till uttryck i författningstexten. I enlighet härmed bör stadgas, att länsstyrelsen liksom skattedomstolarna _ vid prövning av anmälan om uttagande av vite må ta under bedömande huru- vida och med vilket belopp vitet bort föreläggas. Härav bör emellertid också följa att taxeringsintendenten äger anföra besvär över länsstyrelsens beslut.

Enligt 9 kap. 8 & rättegångsbalken gäller, att vite ej må utdömas, om det, då fråga uppkommer om uttagande av vitet, finnes att ändamålet med det— samma här förfallit. Ett stadgande av samma innebörd synes böra upptas i den nya taxeringsförordningen. Det innebär bl. a. att vite inte skall ut- dömas, om en utredning, för vilken kontrolluppgift, annan handling eller upplysning begärts, blivit nedlagd eller om den eftersökta handlingen eller upplysningen eljest inte längre är aktuell.

Kostnadsberäkningar

Statsverkets totala årliga kostnader för taxeringsväsendet har av skatte- lagssakkunniga med bortseende från lokalkostnader och kostnader för postförsändelser — angivits till något över 26 milj. kronor. Vi har icke ansett erforderligt att verkställa någon motsvarande beräkning. Den nyss återgivna uppgiften om den uppskattade kostnaden torde vara tillräcklig för att ge en ungefärlig bild av kostnadsläget. Vi har inskränkt oss till att söka beräkna den kostnadsökning för statsverket, som blir en följd av de framlagda förslagen.

Den största kostnadsökningen faller helt naturligt på omorganisationen av taxeringsväsendet i förs ta instans. Den föreslagna suc- cessiva utbyggnaden under en tid av fem år av organisationen medför emel- lertid att den slutgiltiga merkostnaden för taxeringsväsendet i första instans inte omedelbart blir aktuell. Överslagsvis torde merkostnaden i förhållande till vad nu gäller kunna beräknas för första utbyggnadsåret till en femtedel av den slutliga merkostnaden; för andra utbyggnadsåret till två femte- delar osv.

Det har icke varit oss möjligt att vid beräkningen av merkostnaderna ta hänsyn till vissa kostnader av delvis engångsnatur såsom för utrustning, lokaler m. m.

Kostnaderna för taxeringsarbetet i första instans under taxeringsåret 1955 har i de avseenden som beröres av våra förslag varit i avrundade tal följande.

kronor Arvoden åt taxeringsnämndsordförande och kronoombud .......... 7806 000 Arvoden åt taxeringskonsulenter 535 000 Gottgörelse åt städer med egen uppbördsförvaltning för längdföring

m. m. 691 000 Arvoden åt taxeringsnämndsordförande och kronoombud i Stockholms

stad 768 000 Bidrag av staten till kostnader, som kommun åtagit sig för särskilda

anstalter för taxeringsarbetet1 .................................. 166000

9 966 000

Härtill torde få läggas av Stockholms stad begärd gottgörelse för vissa sekreterargöromål, som av stadens tjänstemän utförts åt taxerings- nämnderna (framställningen är föremål för Kungl. Maj:ts prövning) 206 000

10 172 000

1 Häri ingår 90 600 kronor, utgörande ersättning till Göteborgs stad för sekreterargöro- mål, som utförts åt taxeringsnämnderna av stadens tjänstemän.

Efter genomförd omorganisation framkommer i stället följande ungefärliga kostnader.

Avlöningar till: kronor kronor

30 förste taxeringsassistenter; Ca 27: 27 ................ 552 000 470 taxeringsassistenter; Ce 19: 19 . 325 taxeringsbiträden; Ca 8: 8 . ........................ 2 481 000 8 583 000

tillfällig personal, huvudsakligen för sortering .................... 450 000

Förhöjda avlöningskostnader med anledning av ökat antal befordrings— tjänster för biträden inom häradsskrivarorganisationen ............ 176 000 Arvoden åt taxeringsnämndsordförande 3 000 000 Gottgörelse till städer med egen uppbördsförvaltning: för avlöningar till 175 biträden som under 8 månader tillhanda- hålles taxeringsnämnderna . 930 000 för kostnader för tillfällig personal, huvudsakligen för sortering .. 235 000 Kostnader för delgivning genom postverket ........................ 100 000

13 474 000

Till de sålunda gjorda beräkningarna torde få framhållas följande. Beträffande det belopp å 206000 kronor som upptagits som gottgörelse till Stockholms stad för vissa sekreterargöromål hävdas av staden att detta skulle utgöra en direkt motsvarighet till det belopp å 90 600 kronor som tillerkänts Göteborgs stad. Bidraget för särskilda anstalter för taxerings- väsendet å 166 000 kronor utgår för kommunalt anställda taxeringsreviso- rer och torde efter den förstärkning av revisionspersonalen, som föreslagits, inte längre vara behövligt.

Av taxeringsbiträdena skall 30 vara anställda å länsstyrelserna; av de återstående 470 har — efter förhållandet mellan antalet allmänna själv— deklarationer i fögderikommuner och i städer med egen uppbördsförvalt- ning — 295 beräknats komma att anställas å häradsskrivarkontor och öv— riga å uppbördsverken. De senare har icke ansetts komma att bli sysselsatta med taxeringsgöromål under mer än åtta månader av året. Även om för- arbetena till taxeringen kommer att ta sin början omkring den 1 februari och efterarbetena kan pågå till omkring den 1 november, synes man kunna utgå från att dessa biträden under framför allt senare delen av taxerings- perioden kan i så stor utsträckning tas i anspråk för debiteringsarbete att den årliga effektiva arbetstiden för taxeringsuppgifter ej kan antagas uppgå till mer än åtta månader.

Frågan om städernas särskilda skyldigheter och rättigheter gentemot staten är för närvarande föremål för utredning genom särskilda sakkun— niga. Då vi icke avsett att genom de nu framlagda förslagen ålägga städerna någon skyldighet utan däremot svarande motprestation av staten, förutsättes att till grund för en kommande prövning av statens och städernas ekono- miska och rättsliga mellanhavanden med varandra lägges förhållandena före genomförandet av de nu föreslagna ändringarna.

Trots att genom omorganisationen av taxeringsväsendet i första instans ordförandena kommer att befrias från det betungande arbetet med ord- nande och detaljgranskning av deklarationerna ävensom från föredrag- ningsskyldigheten i taxeringsnämnden har vi med hänsyn till angelägen— heten av att för dessa uppdrag kunna påräkna dugande och kunniga per- soner likväl icke ansett oss böra beräkna kostnaderna för arvoden åt ord- förandena till lägre belopp än 3 000 000 kronor.

Slutligen bör här framhållas att särskilda kostnader för staten icke be- räknats uppkomma genom att den kommunala förvaltningsapparaten före- slagits skola tas i anspråk för mottagande av deklarationer. Det är här fråga om en kommunernas serviceåtgärd gentemot de enskilda kommunmedlem- marna. Med de föreslagna utvidgade möjligheterna till avlämnande hos statliga myndigheter är också tveksamt i vad mån det blir erforderligt med särskilda kommunala föranstaltanden; detta får prövas från fall till fall.

Merkostnaderna i lönehänseende för taxeringsarbetet i första instans skulle sålunda vid en fullt utbyggd organisation uppgå till 13 474 000—— 10 172 000 eller i runt tal 3 302 000 kronor.

Den föreslagna förstärkningen av taxeringsrevisionerna på länsstyrelserna synes föranleda följande kostnader.

kronor kronor 2 taxeringsrevisorer; Ca 27: 27 36 792 23 taxeringsrevisorer; Cf 19:19 .......................... 271 584 308 376

2 landskanslister; Ca 21: 21 26 184 3 landskanslister; Ce 19: 19 35 424 61 608

24 kanslibiträdcn; Ca 11: 11 210 240 11 kontorsbiträden; Ce 6: 6 .............................. 75108 285 348

655 332

Utbyggnaden av taxeringsrevisionerna torde kunna verkställas på en gång redan under år 1958. Beräkningen här ovan hänför sig därför till detta år. Av denna anledning har i fråga om de icke-ordinarie taxeringsrevi— sorerna räknats med begynnelselönegraden i befordringsgången och i fråga om kontorsbiträdena med mellanlönegraden i den för dem gällande be- fordringsgången.

Den av oss föreslagna utökningen av revisionspersonalen avser endast länen. Detta sammanhänger bl. a. med att organisationen i Stockholm synts oss ha vunnit en viss stadga och en effektivitet, som ännu icke i allmänhet uppnåtts inom länen. Det är emellertid inte uteslutet att förstärkning kan vara behövlig också i Stockholm. Det torde få ankomma på överståthållar- ämbetet att i samråd med riksskattestyrelsen på sätt vi förordat i avsnittet

om taxeringssektionerna inom landskontoren uppmärksamma denna fråga samt ta vederbörliga initiativ.

Merkostnaderna i anledning av den föreslagna förstärkningen torde om man räknar med visst behov av tillfällig personal kunna avrundas till 670 000 kronor eller _ om härtill jämväl lägges kostnaderna för den före- slagna uppflyttningen i lönegraden 33 av länsrevisorerna _ till 710 000 kronor.

Prövningsnämndernas kanslier som enligt vår mening torde böra sammansättas av förste landskanslister i Stockholm och i de fem största länen _ ävensom av icke-ordinarie landskanslister, kanslibiträden och kontorsbiträden, synes till inemot tre femtedelar kunna rekryteras ur personal från taxeringssektionerna utan att den indirekt som en förstärk- ning verkande effekten på dessa sektioner av att vissa arbetsuppgifter över— flyttas till kanslierna uteblir.

Då det med hänsyn bl. a. till den överflyttning som sålunda skall ske möter avsevärda svårigheter att detaljerat angiva de merkostnader som så— lunda uppkommer har vi nödgats inskränka oss till att endast överslagsvis beräkna dessa. Vi uppskattar dem till 550 000 kronor.

Kostnaderna för utbyggnaden av riksskattenämnden till en r i k 5— s k a t t e sty r el s e torde kunna redovisas på följande sätt.

kronor kronor generaldirektör; Cp 19 39 180 vice ordförande 4 000 5 ledamöter 15 000 58 180

Första byrån 1 byråchef; Cr13 1 kansliskrivare (registrator); Ca 15: 15 .................. 2 kontorsbiträden; Ca 8: 8 16 608

Andra byrån 1 byråchef; Ca 37: 37 4 revisorer; Ca 33: 33 102 144 1 kanslibiträde; Ca 11: 11 9 516 2 kontorsbiträden; Ca 8: 8 16 608 157104

Tredje byrån ] byråchef; Ca 37: 37 . . 28 836 1 byråsekreterare, föreståndare för kupongskattekontoret; Ca 27: 27 19 740 byråsekreterare; Ca 25: 25 35 568 kanslibiträde; Ca 11: 11 9 516 kontorsbiträden; Ca 8: 8 16 608 110 268

expeditionsvakt; Ca 10 9 108 394 120

Genom den föreslagna omorganisationen av det centrala organet synes följande häremot svarande kostnader böra avräknas.

Kostnader för riksskattenämnden kronor kronor

Arvode åt ordföranden 6000 Arvode åt vice ordföranden 3000 Arvoden åt 5 ledamöter .................................. 10 000 Avlöning åt 1 byråchef; Cr 13 ............................ 31 884 Arvode åt 1 bokföringssakkunnig; Cg 33: 33 25 536 Avlöning åt 2 assistenter; Ce 25: 25 ........................ 35 568 Avlöning åt 2 kanslibiträden; Ce 11: 11 19 032 Avlöning åt 2 kontorsbiträden; Ce 8: 8 16 608 Kostnader för tillfälliga biträden .......................... 10 000 157 628

Kostnader för centrala uppbördsnämnden

Arvoden Resor

Kostnader för kupongskattenämnden och kupongskattekontoret Arvoden 26 520

196 348

Första byrån inom den föreslagna riksskattestyrelsen kommer att i huvudsak motsvara riksskattenämndens nuvarande kansli med undantag av att tjänsten som bokföringssakkunnig överföres till tjänst på andra byrån som byråchef i 37 lönegraden samt att två assistenttjänster i löne- graden Ce 25 överföres till tjänster som byråsekreterare i samma lönegrad på tredje byrån. Det förutsättes att inom första byrån skall mot arvode fin- nas anställd en kammarrättsassessor eller befattningshavare med liknande kompetens såsom nu är fallet inom riksskattenämndens kansli samt att sakkunniga skall kunna anlitas i ungefär den utsträckning som nu sker.

Såsom kostnader för centrala uppbördsnämnden har i avrundade tal upptagits vad som åtgått under budgetåret 1954/55.

I den inre organisationen av kupongskattekontoret föreslås den ändringen att befattningen som föreståndare, vilken kommer att erhålla en mindre självständig ställning än hittills, placeras i lönegraden 27 i stället för i lönegraden 32. Biträdeskostnaderna blir desamma som för närvarande och kan därför utelämnas i denna beräkning.

Merkostnaden för det centrala organet torde med ledning av vad nu an- förts kunna beräknas till 198 000 kronor.

Av övriga kostnader torde k 0 stnade n fö r re s 0 r som skall före- tagas för taxeringsrevision m. ni. av länsstyrelsernas och riksskattestyrel- sens personal komma att stiga. Ökningen i medelsbehov uppskattas till 100 000 kronor. Kostnaderna för utbildning av taxeringsassistenter torde under ett vart av de fyra första åren kunna beräknas till 60 000 kronor.

Slutligen bör omnämnas att vissa besparingar, ehuru med mindre belopp, torde uppkomma genom den föreslagna begränsningen av antalet ledamöter i prövningsnämnderna. Likaså synes kunna förväntas en viss besparing i avseende å avlöningar åt tillfällig personal å häradsskrivarkontoren.

På grund av vad ovan anförts och om det förutsättes att avlöningskost- naderna för taxeringsrevisionerna, prövningsnämndskanslierna och riks- skattestyrelsen kommer att stiga med i genomsnitt 30 000 kronor om året under de första fem åren på grund av i huvudsak lönegrads- men också löneklassuppflyttningar kan merkostnaderna under denna tid schematiskt och ungefärligt anges på följande sätt.

Merkostnader varje år i förhållande till läget före taxeringsreformen

under

för 1:a året 2:a året 3:e året 4:e året 5:e året

taxeringsorganisationen i första instans 660 400 1 320 800 1 981 200 2 641 600 3 302 000 taxeringsrevisionerna ................ 710 000 710 000 710 000 710 000 710 000 prövningsnämndskanslierna .......... 550 000 550 000 550 000 550 000 550 000 riksskattestyrelsen .................. 198 000 198 000 198 000 198 000 198 000 100 000 100 000 100 000 100 000 100 000 kurser ............................. 60 000 60 000 60 000 60 000 lönegrads— och löneklassupptlyttningar 30 000 60 000 90 000 120 000

Summa 2 278 400 2 968 800 3 659 200 4 349 600 4 980 000

Sammanfattningsvis innebär detta alltså att den sammanlagda merkost- naden för de av oss förordade reformerna i syfte att erhålla en av de före- liggande förhållandena starkt motiverad, effektivt arbetande taxeringsorga- nisation stannar vid ett belopp understigande 5 milj. kronor. Av denna merkostnad uppkommer inte fullt hälften under det första året för att sedan under fem år öka till nyssnämnda belopp.

Speciella frågor

Det förslag till ny taxeringsförordning som bilägges betänkandet inne- håller i huvudsak inte andra egentliga nyheter än som angivits i det före- gående. Förslaget innefattar i övrigt närmast en teknisk revision av den nuvarande taxeringsförordningen, sådan denna föreligger efter de av 1955 års riksdag beslutade ändringarna i densamma. I vissa hänseenden, särskilt i fråga om dispositionen, har vid revisionen 1950 års skattelagssakkun- nigas förslag varit till vägledning.

Ett särskilt problem vid författningsförslagets utformning har varit i vilken utsträckning de principer, som föreslås beträffande taxeringen för inkomst och förmögenhet, bör genomföras i fråga om fastighetstaxering. Bestämmelserna om särskild fastighetstaxering har ansetts, såsom tidigare, i huvudsak böra följa reglerna för inkomst- och förmögenhetstaxeringen. Beträffande allmän fastighetstaxering har vi i huvudsak byggt på nuva— rande regler. En mera radikal ändring av organisationen för taxeringsar- betet i denna del har synts oss böra anstå i avvaktan på erfarenheter av den av oss förordade organisationsreformen beträffande det övriga taxeringsar- betet. Beträffande förfarandet i överinstanserna har vi emellertid funnit oss höra i Viss utsträckning föreslå ändrade regler. Sålunda förordas att fastighetsprövningsnämnderna skall bli enbart besvärsinstanser. De skall sålunda inte ta befattning med taxeringarna annat än efter initiativ av taxeringsintendent, skattskyldig eller annan part. De nuvarande gemen- samma tiderna för besvär till fastighetsprövningsnämnden, liksom även förfarandet med utläggning av fastighetslängderna har bibehållits i för- slaget. Av praktiska skäl synes oss böra gälla, att taxeringsintendenten inte ålägges att formligen anföra besvär då han anser att beslut av fastighets- taxeringsnämnd bör ändras; han bör liksom nu kunna ta initiativ till änd- ring genom en formlös framställning, vilken i förekommande fall bör kunna avse flera fastigheter eller grupper av fastigheter samtidigt. Däremot hör han, såsom redan framhållits i kapitlet om prövningsnämnderna, inte äga vara närvarande vid fastighetsprövningsnämnds slutna handläggning av besvärsmål eller mål som anhängiggjorts avintendenten genom framställ— ning. Även i övrigt bör vad som föreslagits rörande prövningsnämndernas verksamhet, bl. a. i fråga om muntliga förhandlingar, i stort sett kunna tillämpas på allmän fastighetstaxering. Ytterligare hör vad som föreslagits beträffande plats för avlämnande av deklarationer, vitesförelägganden m. ni. kunna genomföras i fråga om allmän fastighetstaxering.

Den föreslagna nya taxeringsförordningen upptar särskilda avdelningar för taxering för inkomst och förmögenhet, för allmän fastighetstaxering och för särskild fastighetstaxering. Även om denna metod föranleder att hän- visningar i viss utsträckning får göras från den ena avdelningen till den andra samt att antalet paragrafer ökar, har den likväl synts oss innefatta en mer överskådlig disposition, ägnad att väsentligt underlätta användningen av en ny förordning.

Vid förslaget har fogats förslag till särskild promulgationsförordning. En— ligt sistnämnda förslag skall de nya bestämmelserna i princip träda i kraft den 1 januari 1958. Vid utarbetandet av förslaget till promulgationsförord- ning har två frågor stått i förgrunden.

Den ena gäller i vilken utsträckning taxeringar, som före ikraftträdandet beslutats i första instans, skall följa de nya reglerna. Ikraftträdandet kom- mer enligt förslaget att ske, medan prövningsnämnderna håller på med att behandla 1957 års taxeringar för inkomst och förmögenhet. Med tanke härpå synes det knappast kunna komma i fråga att låta de nya reglerna bli tillämpliga på prövningsnämndens behandling av nämnda års taxe- ringar. Däremot bör den nya förordningen kunna tillämpas på besvär till kammarrätten och regeringsrätten, i den mån besvären anföres efter den 1 januari 1958. Likaså talar övervägande skäl för att de föreslagna nya be- stämmelserna om extraordinära besvär, vilka är avsevärt fördelaktigare för de skattskyldiga än de hittillsvarande, tillämpas på sådana besvär, i den mån de anföres efter ikraftträdandet. Detta står i överensstämmelse med vad som föreskrevs vid den provisoriska utvidgning av möjligheterna till extraordinära besvär enligt 123 5 3 mom. taxeringsförordningen, som beslöts vid 1955 års riksdag.

Den andra frågan avser vilka bestämmelser som bör gälla beträffande taxeringsnämnder, som står kvar på den gamla ordningen under den period då taxeringsorganisationen i första instans utbygges. De huvudsakliga riktlinjerna härvidlag har redan angivits i kapitlet om taxeringsarbetet i första instans. I dessa nämnder, hos vilka taxeringsassistent inte finnes anställd, skall enligt förslaget arbetet med sortering, taxeringskontroll, längdföring m. m. liksom hittills skötas av taxeringsnämndens ordfö- rande och kronoombud, eventuellt med det biträde som hitintills kan ha förekommit. Tiden för taxeringsarbetet skulle bli densamma som förut, dvs. den 15 februari—den 15 maj, i vissa nämnder något längre eller längst till och med den 15 juni. Beträffande omröstning, protokollsjustering o. dyl. bör likaledes nuvarande regler gälla. I övrigt synes emellertid de före- slagna bestämmelserna kunna tillämpas fr. o. m. 1958 års taxering. Detta gäller exempelvis anmaningar och formerna för underrättelser om avvi- kelser. Genom att i sistnämnda hänseende göra de nya bestämmelserna tillämpliga redan vid förordningens ikraftträdande vinnes att särskilda besvärsregler inte behöver införas med avseende å utbyggnadstiden.

I enlighet med vad sålunda angivits föreslås att den nya taxeringsförord- ningen i princip blir tillämplig även på ifrågavarande taxeringsnämnder. De särskilda bestämmelser, som bör gälla beträffande sådana taxerings- nämnder, har upptagits i 5—17 55 förslaget till promulgationsförordning. Därvid har i förekommande fall angivits vilka bestämmelser i nya taxerings- förordningen som inte skall gälla beträffande förevarande taxeringsnämn- der. Tillika föreslås att Kungl. Maj:t skall erhålla befogenhet att utfärda de ytterligare bestämmelser som kan bli erforderliga i avseende å den nya taxeringsförordningens ikraftträdande.

Genomföres förslaget till taxeringsförordning blir åtskilliga följdförfatt- ningar erforderliga. Riksskattenämndens utbyggnad till en riksskattesty- relse berör sålunda förordningen om rätt att av riksskattenämnden erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor, ävensom uppbördsförordningen och ku- pongskatteförordningen. Förslaget att införa bestämmelser om eftertaxe— ring i den nya taxeringsförordningen medför, att de nuvarande eftertaxe- ringsbestämmelserna i de permanenta skatteförfattningarna utbytes mot hänvisningar till taxeringsförordningen. Reglerna om skattebefrielse för dödsbo samt förordningen om ackumulerad inkomst kan vidare behöva ändras. Ytterligare erfordras bl. a. en jämkning i 17 5 sekretesslagen, sam- manhängande med förslaget att uppteckningar av utsagor vid muntliga för- handlingar inför prövningsnämnd skall kunna hemligstämplas. Åtskilliga administrativa författningar behöver ändras. Sålunda torde den nuvarande taxeringskungörelsen böra helt omarbetas. I länsstyrelseinstruktionen bör genomföras vissa ändringar i anslutning till vad som föreslagits i kapit— let om taxeringssektionerna. Slutligen erfordras bl. a. en instruktion för den föreslagna riksskattestyrelsen, ersättande instruktionen för riksskatte- nämnden. Vi har i detta sammanhang endast velat antyda de författnings- frågor som kan aktualiseras av förslaget. Då det i huvudsak endast rör sig om ändringar av följdkaraktär, har det inte ansetts erforderligt att nu utarbeta författningsförslag.

Utöver vad här ovan och i det föregående anförts torde i anslutning till de föreslagna bestämmelserna få anmärkas följande.

Förslaget till taxeringsförordning 3 5.

I anslutning till vad som förordats av skattelagssakkunniga föreslås, att de 5. k. speciella taxeringsnämnderna avskaffas. Dessa nämnders uppgifter skall enligt förslaget övertas av särskilda taxeringsnämnder.

Med tanke på de enstaka små kommuner som alltjämt finnes har i för- slaget bibehållits en möjlighet att förena två kommuner till ett lokalt taxe- ringsdistrikt. Huvudregeln skall emellertid vara att sådant distrikt skall bestå av kommun eller del av kommun.

Förslaget saknar motsvarighet till nuvarande föreskrift att minst en sär— skild taxeringsnämnd skall utses i stad som ej deltager i landsting. Att detta bör ske är så uppenbart, att något särskilt stadgande i ämnet inte torde vara påkallat.

5 5.

Såsom skattelagssakkunniga föreslagit i sitt betänkande (s. 175), bör mandattiden för kommun- och landstingsvalda ledamöter i taxeringsnämnd utsträckas till fyra år.

De föreslagna reglerna i 3 5 angående taxeringsdistriktens omfattning har möjliggjort vissa förenklingar i bestämmelserna om val. I detta sam- manhang bör även nämnas, att det enligt förslaget aldrig blir flera än två korporationer som väljer ledamöter i samma taxeringsnämnd. Med tanke— härpå har antalet valda ledamöter i alla taxeringsnämnder ansetts kunna maximeras till åtta.

10 &.

Stadgandet i 1 mom. tredje stycket föranledes av att mandattiden för taxeringsnämnds valda ledamöter föreslagits skola bli utsträckt till fyra år. Genom stadgandet möjliggöres att länsstyrelsen ändrar distriktsindel- ningen under löpande mandattid. Sådana ändringar kan bli särskilt aktu- ella under utbyggnadsskedet. När taxeringsassistent första gången anställes och de distrikt, där han skall tjänstgöra, sålunda helt övergår på den nya ordningen, bör, såsom påpekats i kapitlet 0111 taxeringsarbetet i första in- stans, taxeringsdistrikten göras större än förut.

29 5.

I denna paragraf regleras endast rätten att utfärda anmaning, varmed enligt 32 & även följer befogenhet att förelägga vite. Den som utför taxe- ringskontroll utan att ha anmaningsrätt är oförhindrad att göra munt- liga eller skriftliga förfrågningar. Därvid bör givetvis iakttagas att för- frågningarna inte ges sådan form att de tillfrågade uppfattar dem som anmaningar.

33 5.

4 mom. Bestämmelserna om plats för avlämnande av kontrolluppgifter har utformats så, att uppgifterna, i överensstämmelse med vad som före- slagits i 27 å beträffande deklarationer, får lämnas hos lokal skattemyndig- het, länsstyrelse eller hos ordföranden i vederbörande taxeringsnämnd. Med hänsyn härtill upptar förslaget inte någon motsvarighet till den nuvarande specialregeln beträffande arbetsgivare med mindre än 25 anställda.

Å andra sidan har beträffande uppgifter enligt 1 mom. punkterna 5—7, som huvudsakligen avser inkomst av jordbruksfastighet, föreslagits en be- stämmelse av innebörd att uppgifterna alltid skall avlämnas till länssty-

relsen i det län där uppgiftslämnaren är bosatt. Genom en dylik anordning blir det möjligt för taxeringsintendenterna att utöva effektiv kontroll över att uppgiftsskyldigheten fullgöres.

46 &. Beträffande motiveringen för denna paragraf hänvisas till skattelagssak- kunnigas betänkande s. 184.

47 &.

Sekretessbestämmelserna i denna paragraf ansluter sig nära till 56 & gällande taxeringsförordning. F öretagna jämkningar sammanhänger, i den mån de inte är av redaktionell natur, med vad som föreslagits i organisa- toriskt hänseende.

I nuvarande 56 5 1 mom. femte stycket meddelas vissa bestämmelser om polisens, åklagarnas och domstolarnas befattning med självdeklarationer som tillhandahålles i falskdeklarationsmål m. m. Stadgandet innehåller för— bud mot att i vidare mån än som är oundgängligen nödvändigt föredra deklaration offentligt eller intaga sådan i dom, protokoll eller liknande handling. Denna bestämmelse har, i enlighet med ett av besvärssakkunniga, i yttrande över skattelagssakkunnigas betänkande, framfört förslag fått utgå. Stadganden av nu nämnd innebörd synes inte ha sin plats i taxerings- förordningen utan i den lagstiftning som reglerar polisens, åklagarnas och domstolarnas verksamhet, (1. v. s. rättegångsbalken och därtill knuten lag- stiftning. I denna finnes också erforderliga bestämmelser för att hindra att innehållet i hemliga handlingar till vilka självdeklarationerna hör utan tvingande skäl kommer till allmänhetens kännedom. Härvidlag hän— visas framför allt till lagen den 10 juli 1947 om inskränkning av offent- ligheten vid domstol beträffande allmänna handlingar samt 10, 36 och 38 55 sekretesslagen. En erinran om vad som gäller enligt dessa bestämmelser har intagits i det föreslagna 1 mom. sista stycket.

84 &.

En mindre utvidgning av den mellankommunala prövningsnämndens kompetens föreslås såtillvida att denna nämnd bör få pröva alla besvär rörande skattskyldig med förvärvskälla som är att hänföra till olika län. Ändringen innebär, att om sådan skattskyldig, utöver förvärvskälla som nyss sagts, exempelvis har fastighet i annat län än i hemortslänet, skall besvär rörande taxeringen upptas av mellankommunala prövningsnämnden. Enligt nuvarande regler prövas dylika besvär av länsstyrelsen i det län där fastigheten är belägen. Den föreslagna ändringen torde medföra vissa prak- tiska fördelar.

124 5.

Vid utformningen av bestämmelserna i 124, 125 och 168 55 förslaget till taxeringsförordning samt 16 5 förslaget till promulgationsförordning har iakttagits att den nuvarande kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna inte bör rubbas. Såsom en följd av vad som förordats i kapitlet om taxeringsarbetet i första instans föreslås emellertid nya bestämmelser beträffande bestämmandet av ersättningar till ordförandena i taxerings- nämnderna m. 111. De föreslagna bestämmelserna innebär att bestämman- det av ersättningarna skall övertas av länsstyrelserna, vilka därvid har att följa av Kungl. Maj:t angivna riktlinjer. Såsom närmare utvecklats i kapit- let om taxeringsarbetet i första instans, förordas att avsevärt enklare nor- mer för beräkningarna än de hittillsvarande skall tillämpas.

Sammanfattning av de sakkunnigas förslag

De sakkunniga konstaterar att taxeringsorganisationen i första instans är otidsenlig och bör effektiviseras. Arbetet i taxeringsnämnderna präglas av den brådska, varunder arbetet bedrives; nämnderna har kort tid till för- fogande för utförande av sitt arbete, och detta bedrives regelmässigt av vederbörande såsom en bisyssla. Sådana taxeringsnämnderna är organise- rade och verkar blir ej heller alltid rättssäkerhetssynpunkterna tillgodo- sedda. Dessa skäl har övertygat de sakkunniga 0111 att taxeringsarbetet i första instans bör handhas av heltidsanställda tjänstemän. Härmed avses emellertid inte annat än att utredning, granskning och föredragning skall utföras av tjänstemän, medan däremot beslutanderätten alltjämt skall för— behållas taxeringsnämnder med förtroendevalda ledamöter och med ord- förande utsedd i huvudsak enligt nu tillämpade principer. En tjänstemanna- taxering i denna bemärkelse är enligt de sakkunniga ägnad att snarare öka än minska de förtroendevalda ledamöternas inflytande.

För det kvalificerade utredningsarbetet m. m. i första instans har med ledning av arbetsmaterialets omfattning det erforderliga antalet tjänstemän uppskattats till 500, vartill kommer häremot svarande biträden för sortering, längdföring och liknande rutinuppgifter. Nu nämnda tjänstemän, benämnda taxeringsassistenter, placeras i avlöningshänseende, huvudparten i 13—19 lönegraden och ett antal i 27 lönegraden (förste taxeringsassistenter). Taxe- ringsassistenterna skall i organisatoriskt hänseende lyda under taxerings- intendenten och utom sin uppgift att biträda taxeringsnämnderna jämväl ha att lämna allmänheten upplysningar i taxeringsfrågor.

De nya taxeringstjänstemännen och deras biträden skall till övervägande del placeras hos de lokala skattemyndigheterna. Endast förste taxerings— assistenterna och deras biträden placeras hos länsstyrelsen. Genom en sådan anordning synes därjämte kunna avhjälpas vissa sedan länge uppmärk- sammade olägenheter med att de lokala skattemyndigheternas arbete är ojämnt fördelat över året. I början av taxeringsperioden, då arbetsbördan för de lokala skattemyndigheterna är relativt liten, kan för taxeringsarbete utnyttjas utom de nu föreslagna taxeringsbiträdena jämväl personal ur de lokala skattemyndigheternas nuvarande biträdeskår medan i slutet av taxeringsperioden, då uppgifterna för biträdena inom taxeringsarbetet mins- kar, taxeringsbiträdena kan användas för uppgifter, som åvilar de lokala skattemyndigheterna, främst debiteringsarbete.

Ledningen och övervakningen av arbetet i första instans skall åvila taxe- ringsintendenten, som härtill avses kunna förordna en eller flera taxerings- inspektörer eller —— i fråga om förste taxeringsassistenterna länsrevisorn.

Den nya organisationen skall genomföras successivt under en tid av fem år med början taxeringsåret 1958. Detta innebär bl. a. att i genomsnitt fyra taxeringsassistenter nyanställas vid varje länsstyrelse under uppbyggnads- åren.

Taxeringsarbetet i första instans, som nu avslutas i maj resp. juni, föreslås skola få pågå till utgången av september månad. Förlängningen blir möjlig endast om taxeringsnämnderna successivt fattar beslut om de olika taxe- ringarna och i samband därmed meddelar de skattskyldiga besked om avvikelser. Den normala besvärstiden kan då —— som de sakkunniga föreslår _ bestämmas till kalendermånaden efter den, då underrättelse om avvikelse utsänts. Då sålunda definitiva beslut föreligger, kan debiteringsarbetet påbörjas allteftersom taxeringsarbetet fortgår. Även prövningsnämndens arbete kan igångsättas tidigare än nu.

I avsnittet om arbetsgången i första instans har de sakkunniga genomgått och sökt uppdela de med taxeringen förbundna arbetsuppgifterna på taxe- ringsassistenter och biträden. För taxeringsnämndens ordförande kvarstår i huvudsak att leda sammanträdena. Det förutsättes därjämte att ordföranden före dessa genomgått åtminstone de mera svårbedömda taxeringarna.

Under tid då taxeringsarbete i första instans inte pågår kan förste taxe-

ringsassistenterna utnyttjas för taxeringsrevision och taxeringsassistenterna för annat taxeringsarbete, som åvilar taxeringsintendenten, ävensom för uppgifter, som ankommer på häradsskrivare, t. ex. mantalsskrivning.

Under uppbyggnadstiden avses taxeringsarbetet i sådana taxeringsdistrikt, som ännu kvarstår på den gamla ordningen, i huvudsak skola bedrivas på samma sätt som nu sker.

De sakkunniga har funnit övervägande skäl tala för att bibehålla den nuvarande organisationen med taxeringssektionerna inom landskontoren. Vissa åtgärder — bl. a. avsevärt utökade möjligheter att till underordnad personal delegera arbetsuppgifter för självständig handläggning _ har föreslagits för att lätta arbetsbördan för taxeringsintendenten. Härjämte har förordats att revisionspersonalen skall bilda en skarpare än hittills avgränsad detalj inom taxeringssektionerna under ledning av länsrevisorn och i samband härmed att länsrevisorstjänsterna skall uppflyttas i löne- graden Ca 33.

Prövningsnämnderna skall enligt de sakkunnigas förslag omvandlas till rena besvärsinstanser. I samband härmed föreslås, att prövningsnämnd normalt skall bestå av landskamreraren och fyra ledamöter; endast för det fall, att nämnden skall arbeta på två avdelningar, skall antalet ledamöter kunna uppgå till åtta. Ledamot av taxeringsnämnd får inte samtidigt vara ledamot av prövningsnämnd.

För att få till stånd en skillnad mellan prövningsnämndens och taxerings— sektionernas verksamhet, vilket framstått såsom särskilt påkallat då pröv- ningsnämnden anordnats som en rent dömande instans, har det befunnits nödvändigt att inrätta ett särskilt prövningsnämndskansli, anknutet till kameralsektionen inom landskontoret och med uppgift att genom inford- rande av yttranden eller eljest bereda handläggningen av prövningsnämnds- mål ävensom att ombesörja förandet av prövningsnämndens protokoll m. m.

Prövningsnämndens inrättande som besvärsinstans har föranlett åtskilliga förslag om ändringar i förfarandet, varvid i huvudsak de vid skattedom- stolarna tillämpade principerna följts. I och med att förfarandet i rätts— säkerhetens intresse givits en mera domstolsmässig karaktär har det funnits av vikt att prövningsnämnden inte upptages av andra än verkligt tvistiga frågor. På grund härav har föreslagits att ordföranden ensam skall äga avgöra mål, i vilka någon meningsskiljaktighet ej föreligger mellan parterna, ävensom mål, som avser rättelse av felräkning, misskrivning eller annat uppenbart förbiseende.

Processen skall alltjämt normalt vara skriftlig. En viss utvidgning av möjligheterna till muntlig förhandling föreslås dock. Initiativ härtill skall utom av parterna kunna tagas av prövningsnämnden. Ersättning såsom till vittne skall kunna utgå av statsmedel till personer som utan att vara parter kallats till muntlig förhandling för att lämna upplysningar. Såsom hittills skall handläggningen av mål inför prövningsnämnden ske inom stängda dörrar. Därest skattskyldig så begär skall likväl muntlig förhandling vara offentlig.

Beträffande den mellankommunala prövningsnämnden, som de sakkun- niga inte ansett böra undvaras, skall i fråga om organisation och samman- sättning i huvudsak gälla vad som föreskrives om prövningsnämnderna i länen.

Riksskattenämnden föreslås i viss omfattning utbyggd. Den verksamhet, som hittills utövats av centrala uppbördsnämnden samt kupongskatte- nämnden och kupongskattekontoret, lägges därvid under det centrala taxe- ringsorganet. Detta efter omorganisationen benämnt riksskattestyrelsen — organiseras som ett verk med tre byråer, varav en i huvudsak motsvarar den nuvarande riksskattenämndens kansli. Den andra byrån, till vilken chefstjänstemannen hämtas från det nuvarande kansliet, skall huvudsak— ligen syssla med frågor avseende taxeringskontrollen, medan den tredje skall omhänderha uppbördsfrågor, däri inbegripet vissa internordiska in- drivningsärenden. Till riksskattestyrelsen skall finnas knuten en nämnd, riksskattestyrelsens nämnd, vilken skall beslutai ärenden angående för- handsbesked ävensom övertaga de på centrala uppbördsnämnden och kupongskattenämnden nu ankommande avgörandena. I nämnden skall riksskattestyrelsens chef vara ordförande.

Under avsnittet taxeringsbesvär har de sakkunniga närmare behandlat

skatteprocessen i olika instanser. Där framlagda förslag utgör till viss del en följd av förslaget att inrätta prövningsnämnden som besvärsinstans.

Med hänsyn till den effektivisering av taxeringsarbetet, som vinnes om förslagen genomföres, har de sakkunniga ansett sig kunna förorda, att de skattskyldiga inte längre skall förlora sin rätt att anföra besvär hos skatte- domstolarna på grund av att de deklarerat för sent eller gjort sig skyldiga till liknande försummelse.

För att stärka rättsskyddet för de skattskyldiga föreslås utvidgningar i möjligheterna att efter den vanliga besvärstidens utgång erhålla rättelse i materiellt sett för höga taxeringar. Sålunda skall talan härom få väckas under fem år efter taxeringsåret och förutsättningarna för sådan talan har även i övrigt utvidgats.

Bestämmelserna om straff och viten har överarbetats och de senare med hänsyn till den ökade användning i taxeringsförfarandet som före- läggande av viten kan beräknas få —— fullständigats.

Med hänsyn till utbyggnadstiden på fem år kommer de kostnadsökningar, som föranledes av de framlagda förslagen inte i sin helhet att omedelbart bli aktuella. Första året beräknas kostnaderna bli 2,2 miljoner kronor högre än de nuvarande. Den slutliga merkostnaden har med bortseende från vissa kostnader av delvis engångsnatur —— beräknats till inemot fem miljoner kronor.

Vid betänkandet har fogats ett i samarbete mellan de sakkunniga och

finansdepartementets rättsavdelning upprättat förslag till ny taxeringsför- ordning och dårtill hörande övergångsbestämmelser.

Författningsförslag

Förslag till

taxeringsförordning

Härigenom förordnas som följer.

Inledande stadganden

1 &.

Taxering enligt kommunalskattelagen samt enligt förordningarna om statlig inkomstskatt och om statlig förmögenhetsskatt sker i den ordning nedan stadgas. Därvid skall iakttagas, att taxeringarna bliva överensstäm- mande med skatteförfattningarna samt i möjligaste måtto likformiga och rättvisa.

2 5.

1 mom. I denna förordning förstås med allmän fastighetstaxering: sådan taxering av fastighet, som enligt 12 Q 1 mom. kommunalskattelagen skall verkställas vart femte år ;

särskild fastighetstaxering: sådan taxering av fastighet, som skall verk- ställas de år, då allmän fastighetstaxering icke äger rum;

inkomsttaxering: taxering till kommunal inkomstskatt och till statlig inkomstskatt; samt

förmögenhetstaxering: taxering till statlig förmögenhetsskatt. Särskild fastighetstaxering samt inkomsttaxering och förmögenhetstaxe- ring innefattas under benämningen årlig taxering.

2 mom. Beteckningarna taxeringsår, beskattningsår och hemortskommun hava i denna förordning samma innebörd som i kommunalskattelagen.

Huruvida någon är att anse såsom bosatt här i riket, skall avgöras efter de i anvisningarna till 53 å kommunalskattelagen stadgade grunderna.

Vad i denna förordning stadgas om person, som varit här i riket bosatt, skall äga tillämpning jämväl å person, som i Sverige stadigvarande vistats utan att vara härstädes bosatt.

3 mom. Där ej annat angives eller av sammanhanget framgår, förstås i denna förordning med län jämväl Stockholms stad, med länsstyrelse jämväl överståthållarämbetet samt med landskamrerare jämväl skattedirektören

hos överståthållarämbetet. Med vederbörande länsstyrelse avses, såvitt an- går den mellankommunala prövningsnämnden, överståthållarämbetet.

4 mom. Med taxeringsintendenten i länet förstås i denna förordning förste taxeringsintendenten samt. såvitt angår taxering som skall prövas av mel- lankommunala prövningsnämnden, allmänna ombudet hos denna nämnd. Under benämningen taxeringsintendent inbegripas, förutom förste taxe- ringsintendenten och övriga taxeringsintendenter, tjänstemän, som av förste taxeringsintendenten förordnats att utföra på taxeringsintendent ankom- mande göromål.

Taxering för inkomst och förmögenhet

'Den lokala taxeringsorganisationen

Taxeringsdistrikt och taxeringsnämnder 3 5.

Län skall indelas i lokala taxeringsdistrikt, varjämte inom länet skall fin- nas ett eller flera särskilda taxeringsdistrikt.

Lokalt taxeringsdistrikt skall utgöras av kommun eller del av kommun. När särskilda skäl därtill äro, må dock två kommuner sammanföras till ett lokalt taxeringsdistrikt.

För varje lokalt taxeringsdistrikt skall finnas en lokal taxeringsnämnd, som har att verkställa taxering inom distriktet, i den mån annat icke fram- går av vad nedan i denna paragraf sägs.

Inom särskilt taxeringsdistrikt, som skall bestå av län eller del av lån, handhaves taxeringen beträffande viss grupp eller vissa grupper skatt— skyldiga av särskild taxeringsnämnd.

En taxeringsnämnd i Stockholm förordnas årligen av överståthållarämbe- tet att, utöver nämnden eljest tillkommande göromål, såsom en för riket gemensam taxeringsnämnd (den gemensamma taxeringsnämnden ) verk- ställa dels taxering till statlig inkomstskatt och statlig förmögenhetsskatt av skattskyldiga, som sakna hemortskommun i riket, ävensom av sådana i 17 5 förordningen om statlig inkomstskatt och 17 5 förordningen om statlig förmögenhetsskatt omförmälda skattskyldiga, som jämlikt 14 5 2 mom. och 36 5 1 mom. folkbokföringsförordningen skola mantalsskrivas i Stor- kyrkoförsamlingen i Stockholm, dels ock taxering till kommunal inkomst- skatt, som skall ske för gemensamt kommunalt ändamål.

Taxering, som verkställes av den gemensamma taxeringsnämnden, anses äga rum å särskild ort och i särskilt taxeringsdistrikt.

4 &. Länsstyrelsen skall indela länet i taxeringsdistrikt samt besluta om an- talet särskilda taxeringsnämnder och om dessa nånmders verksamhets- områden.

Beslutet skall avse visst taxeringsår samt meddelas senast den 30 novem— ber året näst före taxeringsåret.

Innan länsstyrelsen ändrar i stad tillämpad distriktsindelning, skall ytt- rande infordras från drätselkammaren ävensom, i stad med egen uppbörds- förvaltning, från den lokala skattemyndigheten. Vad nu sagts om inhäm— tande av yttrande från drätselkammaren skall dock icke gälla beträffande Stockholm.

5 5.

1 mom. Ordförande i taxeringsnämnd förordnas av länsstyrelsen i sam- band med indelningen i taxeringsdistrikt. Övriga ledamöter väljas på sätt i 2 mom. stadgas.

2 mom. Val av ledamöter i lokal eller särskild taxeringsnämnd verkstäl- les av fullmäktige i vederbörande kommun, om nämndens verksamhetsom— råde utgöres av kommun eller del av kommun eller av två kommuner. Be- träffande annan särskild taxeringsnämnd än nu sagts förrättas valet av landstingskommunens förvaltningsutskott.

Antalet valda ledamöter i taxeringsnämnd skall utgöra minst tre och högst åtta samt bestämmas av dem, på vilka valet ankommer, dock att, om leda- möterna skola väljas av skilda organ, länsstyrelsen skall bestämma antalet ledamöter i taxeringsnämnden samt angiva huru många av dem som skola väljas av vartdera organet.

För envar av de valda ledamöterna skall utses en suppleant. Val av ledamöter och suppleanter skall avse en tid av fyra år från och med den 1 januari året näst efter det, då valet skett. Valet skall ske i decem- ber månad.

Om utgången av val skall den som därvid fört ordet omedelbart under— rätta länsstyrelsen och de valda.

3 mom. Besvär över val av ledamöter och suppleanter i taxeringsnämnd må anföras hos länsstyrelsen inom tre veckor efter valets förrättande; och skall i övrigt om vals överklagande i tillämpliga delar gälla vad i kommunal- lagen är stadgat angående besvär över beslut av kommunens fullmäktige. Finner länsstyrelsen anledning förordna om nytt val på grund därav, att vid valet icke i enlighet med vad därom är stadgat i 9 5 1 mom. olika grupper av skattskyldiga blivit vederbörligen företrädda, har länsstyrelsen att med- dela föreskrift, huru många ledamöter för varje grupp som skola väljas. Överklagas det därefter företagna valet och befinnes detsamma icke böra fastställas, äger länsstyrelsen utse ledamöter i nämnden.

Över länsstyrelsens beslut må klagan icke föras.

6 5. Taxeringsnämnd skall åtnjuta biträde av taxeringsassistent. Taxeringsassistent skall, utöver vad i denna förordning eljest angives, huvudsakligen

1) tillhandahålla allmänheten blanketter till deklarationer med mera dylikt, 2) lämna deklarations- eller uppgiftsskyldig de upplysningar som finnas erforderliga för deklarations- eller uppgiftsskyldighetens fullgörande, 3) då deklarationsskyldig begagnar honom i 15 å medgiven rätt att munt- ligen avgiva upplysningar till ledning för egen taxering, å blankett in- föra upplysningarna och därå taga uppgiftslämnarens underskrift, 4) mottaga, ordna och granska deklarationer, uppgifter och andra hand- lingar, 5) i erforderlig omfattning vidtaga åtgärder för att införskaffa felande deklarationer och andra uppgifter, 6) i övrigt med den befogenhet, som i sådant avseende tillkommer ho- nom, utöva kontroll till ledning för en noggrann och tillförlitlig taxering, 7) vara föredragande i taxeringsnämnden och framlägga förslag till de taxeringar som skola beslutas av nämnden, 8) ombesörja erforderliga göromål av expeditionell art, samt 9) lämna annan taxeringsmyndighet ävensom lokal skattemyndighet er— forderliga underrättelser och uppgifter. Vid fullgörande av honom åliggande uppgifter må taxeringsassistent åt— njuta biträde av personal, som för sådant ändamål anvisas.

Prövningsdistrikt och prövningsnämnder 7 ä.

1 mom. Varje län utgör ett prövningsdistrikt. För varje prövningsdistrikt skall finnas en prövningsnämnd. Efter framställning av länsstyrelsen må Kungl. Maj:t medgiva, att pröv- ningsnämnd sammanträder å två avdelningar. Då fråga är om beslut av principiell innebörd, så ock eljest, då särskilda skäl därtill föranleda, må nämnden i dess helhet företa ärendet till avgörande.

2 mom. För hela riket skall finnas en gemensam prövningsnämnd (den mellankommunala prövningsnämnden).

3 mom. Prövningsnämnd beslutar över anförda besvär samt fullgör i övrigt de åligganden som enligt denna förordning eller annan författning ankomma på nämnden.

8 5. 1 mom. I länen är landskamreraren prövningsnämndens ordförande. Prövningsnämnd i län skall bestå av ytterligare fyra ledamöter eller, om nämnden skall sammanträda ä avdelningar, fyra ledamöter å varje avdel- ning. För envar sådan ledamot skall finnas två suppleanter. Nämnda leda- möter och suppleanter utses av Kungl. Maj:t för en tid av fyra år.

För den mellankommunala prövningsnämnden förordnar Kungl. Maj:t

för en tid av fyra år ordförande, vice ordförande samt ytterligare tre leda- möter. För envar av de fyra sistnämnda ledamöterna förordnas två supp- leanter.

Suppleant må inkallas till tjänstgöring endast då hinder föreligger för ledamot att närvara."

I länen utses ledamöter och suppleanter bland personer, som enligt vad i 9 & sägs äro valbara till ledamöter i taxeringsnämnd inom prövnings- distriktet.

Ledamot eller suppleant i prövningsnämnd må icke samtidigt vara leda- mot i taxeringsnämnd.

2 mom. Vid prövningsnämnd i län skall finnas kansli inom länsstyrelsen. Kansliet står under landskamrerarens ledning.

Hos den mellankommunala prövningsnämnden skall finnas kansli, som står under ledning av allmänna ombudet hos denna nämnd.

Särskilda bestämmelser 9 5.

1 mom. Till ledamöter och suppleanter i nämnderna böra utses redliga och allmänt aktade personer, som kunna antagas besitta nödig insikt och erfarenhet.

Av kommun må till ledamot eller suppleant i taxeringsnänmd väljas alle- nast den, som är inom kommunen mantalsskriven. Av landstingskommu— nens förvaltningsutskott må till ledamot eller suppleant i särskild taxerings- nämnd väljas allenast den, som är mantalsskriven i kommun, belägen inom nämndens verksamhetsområde och tillika inom landstingskommunen.

Vid val av ledamöter och suppleanter i lokal taxeringsnämnd skall tillses, att om möjligt personer tillhörande olika inom distriktet förekommande grupper av skattskyldiga, såsom ägare eller brukare av fastighet, rörelse- idkare, tjänstemän och arbetare, komma att tillhöra nämnden ävensom att såvitt möjligt kännedom 0111 distriktets olika delar kommer att förefinnas inom densamma.

Till ledamöter och suppleanter i särskild taxeringsnämnd skola utses personer, som besitta särskild insikt och erfarenhet i de taxeringsfrågor, som ankomma på dylik nämnds handläggning.

2 mom. Den som uppnått sextio års ålder må avsäga sig uppdrag att vara ledamot eller suppleant. Eljest må ej någon avsäga sig sådant uppdrag med mindre han uppgiver hinder, vilket godkännes av den som utsett honom.

3 mom. Till ledamot eller suppleant kan endast svensk medborgare utses. Sådant uppdrag må ej utövas av den, som är omyndig eller i konkurs— tillstånd.

4 mom. Kommer ledamot eller suppleant efter det han utsetts i den ställ— ning, att han ej längre är behörig att utöva uppdraget, skall han omedel- bart frånträda detsamma.

237 10 5.

1 mom. Av Kungl. Maj :t eller länsstyrelse meddelat förordnande såsom ordförande eller ledamot i prövningsnämnd eller taxeringsnämnd kan när som helst återkallas.

Avgår ledamot eller suppleant i sådan nämnd, innan tjänstgöringstiden är till ända, skall efterträdare till honom för den återstående tiden utses i den ordning, som gällt beträffande den avgångne.

I samband med beslut om ändrad indelning i taxeringsdistrikt, äger läns— styrelsen entlediga vald ledamot eller suppleant i taxeringsnämnd samt för- ordna om nytt val för återstående del av valperioden.

2 mom. Uteblir vald ledamot i taxeringsnämnd från sammanträde och finnes icke suppleant för tillfället att tillgå, äga nämndens vid sammanträ- det närvarande ledamöter att, om det för taxeringsförrättningens fortgång erfordras, inkalla annan till ledamot valbar person att deltaga i för- rättningen.

11 5. Vid behandling av taxeringsfråga, som kräver särskild sakkunskap, må taxeringsnämnd och prövningsnänmd anlita biträde av sakkunnig. Då fråga är om biträde åt taxeringsnämnd, tillkallas sakkunnig av ord- föranden efter samråd med taxeringsintendenten i länet.

12 ä.

1 mom. Stad med egen uppbördsförvaltning skall, i den omfattning Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts förordnande, länsstyrelsen beslutar, till- handahålla biträdespersonal för taxeringsarbetet i första instans inom staden.

2 mom. Kommun må ställa en eller flera kommunens tjänstemän, som av länsstyrelsen för ändamålet godkännas, till förfogande för taxerings- arbete inom kommunen för annat ändamål än som i 1 mom. avses. Sådant godkännande må när som helst återkallas.

3 mom. I annan kommun än i 1 mom. sägs har lokal skattemyndighet att tillhandahålla erforderlig biträdespersonal för taxeringsarbetet i första in- stans samt att i övrigt, i den omfattning Kungl. Maj :t föreskriver, medverka vid taxeringsarbetet.

Taxeringsintendenten i länet 13 &.

Taxeringsintendenten i länet skall, med iakttagande av bestämmelserna i denna förordning, bevaka det allmännas rätt i taxeringsfrågor samt verka för att taxeringarna bliva likformiga och rättvisa. Han skall därvid i erfor-

derlig omfattning granska verkställda taxeringar samt särskilt uppmärk- samma ojämnheter mellan taxeringar i olika taxeringsdistrikt.

Taxeringsintendenten äger anlita sakkunnig för utredning av taxerings- fråga, som kräver särskild sakkunskap.

Deklarationer Och andra uppgifter till ledning vid egen taxering

Deklarationsskyldighet 14 5.

1 mom. Nedannämnda skattskyldiga äro, där ej annat följer av stadgan— det i 3 mom., skyldiga att utan anmaning till ledning för egen taxering av- lämna deklaration (självdeklaration), nämligen:

1) aktiebolag och ekonomisk förening ävensom sådan stiftelse, fond eller inrättning som har till huvudsakligt ändamål att tillgodose viss familjs, vissa familjers eller bestämda personers ekonomiska intressen,

2) annan juridisk person, om dess bruttointäkter av en eller flera för— värvskällor under beskattningsåret uppgått till sammanlagt minst 100 kronor,

3) fysisk person, vilkens bruttointäkter av en eller flera förvärvskällor under beskattningsåret uppgått, om han varit bosatt här i riket under hela beskattningsåret, till sammanlagt minst 1 200 kronor och eljest till samman- lagt minst 100 kronor,

4) fysisk eller juridisk person, vilkens tillgångar av den art, som angives i 3 5 1 mom. förordningen om statlig förmögenhetsskatt, vid beskattnings- årets utgång haft ett värde överstigande 50 000 kronor eller, såvitt angår sådan juridisk person som avses i 6 g 1 mom. b) nämnda förordning, 5 000 kronor, samt

5) fysisk eller juridisk person, för vilken garantibelopp för fastighet skall upptagas såsom skattepliktig inkomst.

Vid bedömandet av fysisk eller juridisk persons deklarationsskyldighet enligt punkterna 2)—4) skall hänsyn icke tagas till sådan inkomst eller förmögenhet, för vilken den fysiska eller juridiska personen icke är skatt- skyldig enligt kommunalskattelagen, förordningen om statlig inkomstskatt eller förordningen om statlig förmögenhetsskatt.

Hava makar, som ingått äktenskap före ingången av beskattningsåret och levt tillsammans under större delen därav, var för sig haft inkomst eller förmögenhet, skall vardera makens deklarationsskyldighet bedömas med hänsyn till makarnas och boets sammanlagda inkomst och förmögenhet.

Skall skattskyldig enligt förordningen om statlig förmögenhetsskatt taxe- ras för förmögenhet, som tillhör barn eller annan, skall hänsyn därtill tagas vid deklarationsskyldighetens bedömande.

Vid tillämpning av vad i första stycket under 3) är stadgat, skall svensk medborgare, som under beskattningsåret tillhört svensk beskickning hos

utländsk makt eller lönat svenskt konsulat eller beskickningens eller kon— sulatets betjäning och som på grund av sin tjänst varit bosatt utomlands, anses hava varit bosatt här i riket. Detsamma skall gälla sådan persons hustru samt barn under 18 år, därest de varit svenska medborgare och bott hos honom. Person, som under beskattningsåret tillhört främmande makts härvarande beskickning eller lönade konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning och som icke varit svensk medborgare, så ock sådan persons hustru, barn under 18 år och enskilda tjänare, därest de bott hos honom och icke varit svenska medborgare, anses däremot vid till- lämpningen av vad i första stycket under 3) är stadgat icke hava varit här i riket bosatta.

I fråga om deklarationsskyldighet för oskift dödsbo efter skattskyldig, som avlidit under beskattningsåret, skall tillämpas vad som skolat gälla för den avlidne.

2 mom. Efter anmaning är jämväl den, som icke på grund av bestämmel- serna i 1 mom. har deklarationsskyldighet, skyldig avgiva självdeklaration.

3 mom. Lapp är ej skyldig avgiva deklaration för inkomst av renskötsel eller i sådan rörelse nedlagd förmögenhet, och skall förty vid tillämpning av bestämmelserna i 1 mom. första stycket under 3) och 4) så anses, som om dylik inkomst eller förmögenhet ej vore underkastad beskattning. Önskar lapp avgiva uppgift om inkomst eller förmögenhet, som nu sagts, må upp- gift härom lämnas i självdeklaration, vilken avlämnas i vanlig ordning, eller ock särskild uppgift angående renskötsel avgivas på sätt i 24 å stadgas.

Självdeklarations avfattning och innehåll

15 &.

Självdeklaration skall avgivas på heder och samvete samt avfattas å blankett enligt fastställt formulär. Dock må, där deklaration infordrats jämlikt 14 ä 2 mom., de erforderliga upplysningarna meddelas muntligen inför taxeringsassistenten, som har att införa desamma å deklarationsblan- kett och dårå taga den deklarationsskyldiges underskrift.

16 5.

1 mom. Självdeklaration är dels allmän självdeklaration, dels särskild självdeklaration.

2 mom. Deklarationsskyldig, som icke är fysisk person, oskift dödsbo eller familjestiftelse, skall avgiva allmän självdeklaration inom det län, där han är skattskyldig till statlig inkomstskatt eller statlig förmögenhetsskatt. Sådan deklarationsskyldig skall därjämte avgiva särskild självdeklaration i varje annat län, inom vilket han är skattskyldig till kommunal inkomst— skatt. Här avsedd deklarationsskyldig, som icke är skattskyldig till statlig inkomstskatt eller statlig förmögenhetsskatt, skall avgiva särskild själv—

deklaration i varje län, inom vilket han är skattskyldig till kommunal in- komstskatt.

Särskild självdeklaration skall dock i fall av behov efter anmaning av- givas jämväl inom det län, där allmän självdeklaration avgives, ävensom i flera exemplar.

3 mom. Deklarationsskyldig, som är fysisk person, oskift dödsbo eller familjestiftelse och som är skattskyldig till statlig inkomstskatt eller stat- lig förmögenhetsskatt, skall avgiva dels i den kommun, där han var man— talsskriven för året näst före taxeringsåret eller, utan att hava varit man— talsskriven, är skattskyldig till sådan skatt, allmän självdeklaration till led— ning vid taxering till nämnda skatter och till kommunal inkomstskatt i samma kommun, dels i varje annan kommun, där han är skattskyldig till kommunal inkomstskatt, särskild självdeklaration till ledning vid taxering till sådan skatt. Här avsedd deklarationsskyldig, som icke är skattskyldig till statlig inkomstskatt eller statlig förmögenhetsskatt, skall avgiva särskild självdeklaration i varje kommun, där han är skattskyldig till kommunal inkomstskatt.

17 5. Allmän självdeklaration skall upptaga: 1) den skattskyldiges nanm och postadress, hemortskommun, där sådan

finnes, och hemvist därstädes samt nummer å för honom utfärdad debet— sedel å preliminär skatt för året näst före taxeringsåret ävensom beträffande utlänning nationalitet, beträffande utländsk juridisk person det land, där styrelsen haft sitt säte, samt beträffande skattskyldig, som allenast under någon del av beskattningsåret varit i riket bosatt, uppgift om den tid, han sålunda haft bostad härstädes,

2) alla förvärvskällor, beträffande vilka skattskyldighet för beskattnings- året åligger den skattskyldige; och skall därvid i fråga om förvärvskälla, i vilken skattepliktig fastighet ingått, särskilt angivas dels beskaffenheten av den skattskyldiges innehav av fastigheten, dels fastighetens taxeringsvärde året näst före taxeringsåret eller, om sådant värde det året icke varit fastig- heten åsatt, dess eljest antagliga värde vid taxeringsårets ingång, dels ock, därest fastigheten icke ingått i förvärvskällan under hela beskattningsåret eller fastigheten ingått däri endast till viss del, huru lång tid eller till vilken del fastigheten sålunda ingått i förvärvskällan,

3) de intäkter och de avdrag, som äro att hänföra till varje förvärvskälla, 4) de allmänna avdrag, som den skattskyldige yrkar få tillgodonjuta vid taxeringen,

5) den skattskyldiges tillgångar och skulder vid slutet av beskattnings- året, ändå att förmögenheten icke uppgår till skattepliktigt belopp, dock endast om och i den mån skattskyldighet för förmögenhet åligger honom,

6) beloppet av den preliminära skatt, som genom skatteavdrag erlagts för året näst före taxeringsåret, ävensom

7) garantibelopp, vilket skall upptagas såsom skattepliktig inkomst för den skattskyldige i dennes hemortskommun.

Allmän självdeklaration skall därjämte innehålla de uppgifter, som för särskilda fall föreskrivas i denna förordning.

Har skattskyldig under beskattningsåret varit gift, skall han jämväl uppgiva sådan boets eller andra makens inkomst och förmögenhet, över vilken förvaltningen rättsligen tillkommit honom. Åligger skattskyldigheten andra maken, skall uppgiften lämnas å särskild blankett. Då skattskyldig skall taxeras för barns eller annans förmögenhet, skall uppgift lämnas jäm- väl om sådan förmögenhet.

Belopp, som upptagas i självdeklaration, skola utföras i hela krontal, så att överskjutande öretal bortfalla.

18 &.

Därest inkomst av rörelse eller jordbruksfastighet redovisas enligt bok- föringsmässiga grunder med räkenskapsavslutning medelst vinst- och för- lustkonto, skall självdeklaration utöver vad eljest är föreskrivet innehålla:

1) uppgift, såvitt angår rörelse, om storleken av omsättningen, 2) uppgifter huru värdesättningen å lager samt fordringar skett, 3) uppgift huru det bokföringsmässiga vinstresultatet justerats till över— ensstämmelse med de för den skattemässiga inkomstberäkningen stadgade grunderna,

4) uppgifter rörande i räkenskaperna gjorda avdrag för värdeminskning, 5) uppgifter rörande gjorda avdrag för avsättningar till pensions- eller andra personalstiftelser eller till fonder eller stiftelser av annat slag,

6) uppgift om vad den skattskyldige 1 varor, penningar eller annat ut- tagit ur näringsverksamheten eller annorledes använt för bestridande av levnadskostnader eller eljest för utgifter, som icke äro hänförliga till om- kostnader i verksamheten, så ock om andra förmåner som den skattskyl- dige åtnjutit av rörelsen eller jordbruksfastigheten,

7) uppgift om belopp, som vid inkomstberäkningen avdragits såsom rese— och representationskostnader, i den mån sådant belopp icke utgivits till anställda och upptagits å kontrolluppgifter rörande dessas förmåner, dock att, därest lämnandet är förenat med synnerliga svårigheter, uppgiften skall lämnas först efter anmaning, samt

8) uppgift om verkställda nedskrivningar av värdet å rättigheter till leve— rans av omsättningstillgångar samt maskiner och andra inventarier.

Redovisas inkomst av rörelse enligt bokföringsmässiga grunder men utan räkenskapsavslutning medelst vinst- och förlustkonto, skall beträffande innehållet i självdeklaration i tillämpliga delar gälla vad ovan sägs.

Inländsk försäkringsanstalt, som är skattskyldig för inkomst av för- säkringsrörelse, skall i allmän självdeklaration jämväl meddela uppgift i de avseenden, som omförmälas i anvisningarna till 30 å kommunalskatte- lagen. Motsvarande gäller beträffande utländsk försäkringsanstalt, som här i riket drivit livförsäkringsrörelse, dock endast såvitt angår den till nämnda rörelse hänförliga verksamheten.

Med inländsk försäkringsanstalt förstås i denna förordning, förutom för- säkringsbolag, jämväl sådan understödsförening, vilken enligt sina stadgar äger meddela annan kapitalförsäkring än sådan som omfattar kapitalunder— stöd å högst 500 kronor för medlem.

Utländsk försäkringsanstalt, som här i riket drivit försäkringsrörelse, skall i allmän självdeklaration lämna uppgift å premieinkomsten här i riket, fördelad å dels livförsäkring, dels sjöförsäkring, dels trafikförsäkring, dels sjuk-, olycksfalls- och brandförsäkring och dels annan försäkring, samt upp— gift å den eller de kommuner, där sysslomannen (generalagenten) haft kon- tor, ävensom, då flera kontor funnits, uppgift å de vid varje kontor influtna premieinkomsterna, fördelade på nämnda olika slag av försäkring. Beträf- fande annan än till livförsäkring hänförlig verksamhet föreligger icke skyl- dighet för utländsk försäkringsanstalt att lämna uppgifter om intäkter och avdrag i förvärvskällan.

20 &.

Särskild självdeklaration skall för den kommun, deklarationen avser, innefatta de uppgifter, som erfordras för taxeringen inom kommunen; och skall om sådan deklaration i tillämpliga delar gälla vad om allmän själv- deklaration är stadgat.

21 5.

Är Skattskyldigs inkomst enligt kommunalskattelagens bestämmelser om beskattningsort att hänföra till mer än en kommun, skall i allmän eller särskild självdeklaration lämnas de uppgifter, som erfordras för tillämp— ning av bestämmelserna i 56—59 55 kommunalskattelagen.

Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning i fall där Skattskyldigs inkomst jämlikt 60 & kommunalskattelagen skall fördelas å olika administrativa områden inom samma kommun.

22 5.

1 mom. Vid självdeklaration för deklarationsskyldig, som under beskatt- ningsåret varit skyldig föra räkenskaper eller som, utan att sådan skyldighet förelegat, under beskattningsåret fört räkenskaper i av honom bedriven rörelse, skall fogas bestyrkt avskrift av balansräkning för beskattningsåret och balansräkning för det närmast föregående räkenskapsåret samt av vinst-

och förlusträkning för beskattningsåret, om sådan räkning ingått i bok- föringen. Har i bokföringen intagits särskilt balanskonto eller vinst- och förlustkonto och avviker sådant konto från räkning som nyss sagts, skall vid deklarationen jämväl fogas bestyrkt avskrift av kontot.

Vid självdeklaration, som ovan sägs, skola vidare fogas uppställningar enligt fastställt formulär med uppgifter erforderliga för tillämpning av gäl- lande bestämmelser rörande avdrag för värdeminskning så ock utdrag av räkenskaperna till styrkande av dessa uppgifter.

För aktiebolag, ekonomisk förening och ömsesidigt försäkringsbolag skall avlämnas bestyrkt avskrift eller tryckt exemplar av förvaltnings— och revi- sionsberättelser, som avgivits för beskattningsåret.

För inländsk försäkringsanstalt skall avlämnas bestyrkt avskrift av pro- tokoll eller annan handling, som utvisar, huru vinst- och förlusträkningen samt balansräkningen för beskattningsåret slutgiltigt fastställts samt huru vinsten för samma år disponerats. Vad sålunda stadgats skall dock icke gälla beträffande försäkringsanstalt, som drivit enbart livförsäkringsrörelse.

2 mom. Idkare av jordbruk eller skogsbruk, vilken påyrkar att bliva taxe— rad för inkomst av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga grunder, skall senast tre månader före ingången av det första beskattningsår, för vil- ket taxering skall ske enligt sådana grunder, göra anmälan härom till taxe- ringsintendenten i det län, där jordbruksfastigheten är belägen.

23 Q. 1 mom. Envar bör, utöver vad deklarationsformuläret föranleder, med- dela de upplysningar till ledning för egen taxering, som kunna vara av be— tydelse för åsättande av en riktig taxering. 2 mom. Efter anmaning är envar skyldig att i den omfattning, som i an- maningen angivits, meddela de ytterligare upplysningar, som finnas erfor- derliga för kontroll av egen deklarations riktighet eller eljest för egen taxe— ring. Dylika upplysningar skola lämnas skriftligen, där ej annat angivits i anmaningen.

Särskild uppgift angående renskötsel 24 &.

Särskild uppgift angående renskötsel, som avses i 14 5 3 mom., skall av- fattas å blankett enligt fastställt formulär. Sådan uppgift bör senast den 31 januari avlämnas antingen i den ordning, som i 27 5 sägs, eller ock till ordningsmannen i den lappby, uppgiftslämnaren tillhör.

Det åligger ordningsman i lappby att granska till honom avlämnade upp- gifter samt å desamma anteckna ej mindre det antal egna renar och skötes- renar, som för den skattskyldige finnes upptaget i senast upprättade ren- längd, än även de övriga upplysningar och erinringar, som han finner av

omständigheterna påkallade. Uppgifterna skola därefter av ordningsmannen senast den 15 februari eller, om uppgift senare avlämnas, inom en vecka efter avlämnandet översändas till den lokala skattemyndigheten.

Särskilda uppgifter från vissa stiftelser och föreningar 25 5.

Är stiftelse eller förening helt eller delvis frikallad från skattskyldighet, skall i fall som nedan angivas särskild uppgift avlämnas rörande in- komst och förmögenhet, som icke i självdeklaration uppgivits till be- skattning.

Uppgiftsskyldighet, som i första stycket sägs, åligger

1) - pensionsstiftelse,

2) jämlikt lagen om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser bildad stiftelse för arbetslöshetsunderstöd, sjukhjälp eller hjälp vid olycks- fall,

3) stiftelse som har till huvudsakligt ändamål att under samverkan med militär eller annan myndighet stärka rikets försvar,

4) stiftelse som har till huvudsakligt ändamål att, utan begränsning till viss familj, vissa familjer eller bestämda personer, främja vård och upp- fostran av barn eller lämna understöd för beredande av undervisning eller utbildning eller utöva hjälpverksamhet bland behövande eller främja veten— skaplig forskning, ävensom

5) förening som, utan att den i sin verksamhet tillgodoser medlemmarnas ekonomiska intressen, huvudsakligen verkar för ändamål av den art, som angives under 3) eller 4).

Uppgift avfattas å blankett enligt fastställt formulär och skall upptaga inkomster och utgifter under räkenskapsår, som gått till ända närmast före den 1 mars under taxeringsåret, samt tillgångar och skulder vid nämnda räkenskapsårs början och slut, ävensom upplysning om de omständigheter, vilka anses böra föranleda frikallelse från skattskyldighet.

Uppgift avlämnas varje är senast den 31 mars till länsstyrelsen i det län, där stiftelsens eller föreningens förvaltning huvudsakligen utövats, där icke taxeringsintendenten i länet på därom gjord framställning medgivit be- frielse tills vidare från nämnda skyldighet.

Det åligger stiftelse eller förening, som i denna paragraf avses, att efter anmaning meddela de ytterligare upplysningar, som kunna erfordras för bedömandet av stiftelsens eller föreningens skattskyldighet.

Tid och plats för avlämnande av deklarationer och andra uppgifter för egen

taxering 26 5.

1 mom. Självdeklaration, som skall avgivas utan anmaning, skall, förså— vitt ej annat följer av vad här nedan stadgas, vara avlämnad senast den 15 februari under taxeringsåret.

Staten, landstingskommun, kommun och annan dylik menighet må åt- njuta anstånd med självdeklarations avlämnande till den 31 mars.

Den som nästföregående år varit skyldig föra räkenskaper må tillgodo- njuta liknande anstånd, därest räkenskapsåret gått till ända senare än den 31 oktober året näst före taxeringsåret.

Vad i nästföregående stycke är sagt skall hava motsvarande tillämpning å delägare i vanligt handelsbolag, kommanditbolag eller rederi.

2 mom. På ansökan av deklarationsskyldig, som visar att i följd av hans förvärvskällors särskilda beskaffenhet eller verksamhetens mera betydande omfattning eller annan omständighet av säregen beskaffenhet hinder möter att avlämna självdeklaration inom föreskriven tid, må genom särskilt be- slut utsättas annan tid, inom vilken självdeklarationen skall vara avlämnad.

Ansökan som i första stycket avses göres hos taxeringsintendent i det län, där sökanden är skattskyldig till statlig inkomstskatt. Föreligger ej sådan skattskyldighet för sökanden, göres ansökningen hos taxeringsinten- dent i det län, där självdeklarationen skall avlämnas.

Mot taxeringsintendentens beslut må talan ej föras. 3 mom. I 22 & 1 mom. tredje och fjärde styckena omförmälda handlingar skola avlämnas samtidigt med och fogas vid den- eller de självdeklarationer, som den skattskyldige avgiver. Möter hinder därför, skola handlingarna avlämnas inom två veckor efter det desamma upprättats.

!; mom. Självdeklaration och annan uppgift eller upplysning till ledning vid egen taxering, som skall avgivas på grund av anmaning, avlämnas inom den tid, som i anmaningen förelägges; dock att skyldighet icke föreligger att på grund av anmaning avlämna självdeklaration eller uppgift å tidigare dag än handlingen skolat avlämnas utan anmaning.

27 5.

Självdeklaration, som avgives utan anmaning, skall, jämte tillhörande handlingar, avlämnas till länsstyrelse, lokal skattemyndighet eller till ord- föranden i vederbörande taxeringsnämnd.

Har på föranstaltande av eller i samråd med länsstyrelsen i kommun vid- tagits särskild anordning för mottagande av deklarationer, må deklaration i enlighet därmed avlämnas.

Anmaning rörande deklaration eller uppgift till ledning vid egen taxering

28 å. Skattskyldig, från vilken självdeklaration icke inkommit inom föreskriven tid, må anmanas att avgiva självdeklaration. Är avlämnad självdeklaration icke så upprättad, som i denna förordning föreskrives, må den deklarationsskyldige anmanas att inkomma med felande

uppgift eller, där deklarationen är i väsentliga avseenden bristfällig, med ny, på behörigt sätt upprättad deklaration.

Om anmaning i vissa andra fall att avgiva deklaration, uppgift eller upp- lysning till ledning för egen taxering är stadgat i 14 5 2 mom., 16 5 2 mom., 23 5 2 mom. och 25 5.

29 5.

Rätt att utfärda anmaning i fall som avses i 28 5 tillkommer taxerings- intendent samt taxeringsnämnd. Samma rätt tillkommer tjänsteman hos länsstyrelsen, åt vilken uppdragits att verkställa taxeringsrevision, i den mån så erfordras för uppdragets fullgörande, dock att tjänsteman som nu sagts icke äger anmana skattskyldig att avlämna deklaration.

30 5.

Anmaning skall innehålla föreläggande för den anmanade att avlämna självdeklaration, annan uppgift eller upplysning till den, som utfärdat an- maningen, inom viss efter omständigheterna lämpad tid, minst fem dagar efter delfåendet. Härutöver skall anmaningen innehålla uppgift om post— adress för den, som utfärdat anmaningen.

31 &.

Finnes beträffande anmaning eller annan i denna förordning avsedd handling vara av betydelse att erhålla bevis för att handlingen kommer skattskyldig eller annan tillhanda, må delgivning äga rum i den ordning nedan sägs.

Rätt att använda delgivning tillkommer taxeringsnämnd, taxeringsinten— dent, prövningsnämnd och länsstyrelse.

Delgivning skall, där så ske kan, verkställas genom posten. Om sådan delgivning skall vad i rättegångsbalken stadgas om delgivning genom posten av annan handling än stämning äga motsvarande tillämpning. Närmare bestämmelser om delgivning genom posten av handling från taxeringsmyn— dighet meddelas av Kungl. Maj:t.

Kan delgivning ej ske genom posten, må polismyndighet anlitas för del- givningens verkställande.

32 5. I anmaning, som omförmäles i 28 &, må vite föreläggas. Har vite förelagts, skall anmaningen delgivas enligt bestämmelserna i 31 5, där ej delgivningen finnes kunna på betryggande sätt ske i annan ordning.

Om kontrolluppgifter och andra uppgifter till ledning vid annans taxering

Uppgifter att avlämnas utan anmaning

33 5.

1 mom. Till ledning vid inkomsttaxering skola varje år utan anmaning uppgifter (kontrolluppgifter) för nästföregående kalenderår avlämnas på sätt framgår av följande uppställning:

Uppgiftsskyldig

1. a) Statlig och kom— munal myndighet,

b) aktiebolag, ekono- misk förening, fond, stiftelse och annan ju— ridisk person än döds- bo,

c) fysisk person och dödsbo, som bedrivit rörelse, jordbruk eller skogsbruk, samt

d) fysisk person och dödsbo, som innehaft annan fastighet.

Vem uppgiften skall avse

Den som hos den uppgiftsskyldige inne- haft anställning eller uppdrag eller utfört till- fälligt arbete eller som av den uppgiftsskyldi- ge åtnjutit pension, liv— ränta eller periodiskt utgående ersättning, ävensom den som åt- njutit förmån från per- sonalstiftelse eller an- nan stiftelse.

Vad uppgiften skall avse

Avlöning, arvode eller an- nan ersättning, oavsett huru— vida denna utgått kontant el- ler såsom naturaförmån samt oavsett om densamma utgör ersättning för kostnader, som mottagaren haft att bestrida. Har mottagaren haft att er- lägga vederlag för åtnjuten naturaförmån, skall uppgift om förmånen och vederlaget lämnas.

Undantag:

a) folkpension,

b) ersättning och förmån för tillfälligt arbete, om det som mottagaren sammanlagt åtnjutit haft ett lägre värde än 100 kronor för hela året,

c) ersättning och förmån till någon för tillfälligt arbe- te å annan fastighet än jord- bruksfastighet, om vad som utgivits har lägre värde än 500 kronor och det icke ut- gör avdragsgill omkostnad i förvärvskällan rörelse,

d) utbetalning till rörelse- idkare, som enligt lag varit bokföringsskyldig, av ersätt- ning för tillfälligt arbete, samt

e) av statlig myndighet ut— given förmån, som icke utgör skattepliktig intäkt för mot- tagaren.

2. Fysisk person som varit skyldig att verk- ställa skatteavdrag en— ligt uppbördsförord- ningen.

3. Försäkringsanstalt och understödsför- ening.

4. Den som utbetalt royalty eller periodiskt utgående avgift för rät- tighet av goodwills na— tur, såsom varumärke, firmanamn o. dyl., eller för utnyttjande av pa— tent, mönster o. dyl.

5. Den som bedrivit verksamhet, vari ingått inköp av jordbruks- el- ler trädgårdsprodukter eller husdjur eller från husdjur erhållna pro- dukter, allt i den mån Kungl. Maj:t därom fö'r- ordnat.

6. Den som bedrivit verksamhet, vari ingått förvärv av avverknings- rätt eller inköp av virke eller andra skogseffek- ter, allt i den mån Kungl. Maj:t därom för- ordnat.

7. Den som bedrivit förmedlingsverksamhet eller annan därmed jämförlig verksamhet, allt i den mån Kungl. Maj:t därom förordnat.

Vem uppgiften skall avse

Den å vilkens in- komst skatteavdrag verkställts.

Den som från anstal- ten eller föreningen uppburit belopp, ej un- derstigande 200 kronor för hela året, på grund av försäkring av den art att skatteplikt för beloppet föreligger.

Den till vilken royal- tyn eller avgiften utbe- talts.

Den från vilken in- köp skett.

Den som ägt eller brukat fastighet, från vilken upplåtelse av av- verkningsrätt eller för- säljning av skogseffek- ter ägt rum.

Den som genom verk- samheten erhållit an- ställning, uppdrag eller tillfälligt arbete eller ock försålt egendom.

Om uppgiftens innehåll skall i tillämpliga delar gälla vad ovan vid 1. sägs.

Utgivet belopp.

Det utbetalda beloppet.

Utgivet vederlag i penning- ar, naturaprodukter eller an- nat.

Undantag:

vederlag som gottgjorts bokföringsskyldig rörelseidkare.

Vederlag som utgivits eller gottgjorts, ävensom vederlag, om vars utgivande under se- nare år avtal träffats.

Ersättning eller vederlag som förmedlats eller varom uppgift eljest finnes tillgäng- lig.

2 mom. Vid avlämnande av uppgifter, varom stadgas i 1 mom, skall iakt- tagas följande.

Avser sådan förmån, varom under 1 mom. första och andra punkterna förmäles, endast en del av året, skall upplysning meddelas om den tidrymd, för vilken förmånen utgått.

Har från annan arbetsgivare än statlig myndighet utgått särskild rese- kostnads- och traktamentsersättning, skall i kontrolluppgiften angivas be- loppet av dels resekostnadsersättning och dels traktamentsersättning jämte antalet dagar för vilka traktamentsersättning utgått.

Därest vid avlönings utbetalande avdrag skett för löntagares eller hans efterlevandes pensionering, skall i kontrolluppgiften upptagas bruttolön, vad som avdragits och efter avdraget återstående belopp.

Har arbetsgivare uppburit den anställde tillkommande ersättning på grund av försäkring i allmän sjukkassa, skall angivas jämväl beloppet av vad så- lunda uppburits.

I kontrolluppgift skall särskilt för sig upptagas sådant skatteavdrag, som skett för uttagande av preliminär A-skatt.

Särskild uppgiftshandling skall avlämnas för varje person, varom fråga är. Därvid skall fullständigt angivas personens nanm, hemvist och bostads— adress. Där så kan ske, bör uppgift lämnas jämväl om hans födelseår även— som om numret å utfärdad debetsedel å preliminär skatt för året näst före taxeringsåret.

Uppgift skall avfattas å blankett enligt fastställt formulär eller å annan för ändamålet lämpad blankett.

3 mom. Skall annan än statlig eller kommunal myndighet jämlikt 1 mom. första punkten avlämna uppgifter till ett antal understigande tjugufem, skall samtidigt avlämnas ett särskilt sammandrag över uppgifterna, upptagande namn å den eller de personer, varom fråga är, ävensom beträffande envar av dem uppgift angående belopp, som utbetalts, och förmån, som i övrigt åtnjutits.

4 mom. Uppgifterna skola avlämnas senast den 31 januari under taxe- ringsåret i den ordning, som gäller för avlämnande av självdeklaration, dock att uppgifter, som avses i 1 mom. punkterna 5—7, skola avlämnas till länsstyrelsen i det län, där uppgiftslämnaren är bosatt.

Uppgifterna skola vid avlämnandet vara ordnade kommunvis eller, om i kommun ingå flera församlingar, församlingsvis och skall medelst sär- skilda omslag eller annorledes vara tydligt utmärkt, vilken kommun eller församling varje grupp av uppgifter avser.

34 g.

1 mom. Vanligt handelsbolag, kommanditbolag och rederi för registre- ringspliktigt fartyg skall varje år till ledning för delägares taxering utan

anmaning avlämna följande uppgifter angående bolaget eller rederiet, nämligen

a) för varje kommun, där delägare är skattskyldig till statlig inkomst- skatt och statlig förmögenhetsskatt: uppgift, särskilt för varje sådan del— ägare, vilken uppgift skall avfattas enligt reglerna för allmän självdeklara- tion och tillika innehålla upplysning om den delägaren tillkommande an- delen av bolagets eller rederiets inkomst och värdet av hans andel eller lott i bolaget eller rederiet; samt

b) för varje kommun, dit någon av bolaget eller rederiet innehavd för— värvskälla är att hänföra: uppgift, avfattad enligt reglerna för särskild självdeklaration, med upplysning tillika om den andel av inkomsten, som å varje delägare belöper.

Äro bolagets eller rederiets samtliga delägare skattskyldiga till statlig in- komstskatt och statlig förmögenhetsskatt i samma kommun, skall dock uppgift, som i b) avses, icke lämnas för den kommunen.

Finnes inom kommun administrativt område, inom vilket menighet äger utöva beskattningsrätt, skola vid avlämnande av uppgifter som ovan sägs i förekommande fall jämväl lämnas erforderliga uppgifter för tillämpning av bestämmelserna i 60 å kommunalskattelagen.

Vid uppgift, som i denna paragraf sägs, skola fogas i 22 5 1 mom. första och andra styckena omförmälda handlingar.

2 mom. Uppgifter enligt 1 mom. skola vara avlämnade senast den 15 februari under taxeringsåret; dock må bolag eller rederi, som varit skyl- digt att föra räkenskaper och vars räkenskapsår gått tillända senare än den 31 oktober under året före taxeringsåret, åtnjuta anstånd med upp- gifternas avlämnande till den 31 mars under taxeringsåret.

Uppgifterna skola avlämnas i den ordning, som i 27 Q är föreskriven för avlämnande av självdeklaration.

Uppgifter att avlämnas efter anmaning

35 Q. 1 mom. I särskilda fall skola efter anmaning kontrolluppgifter för näst- föregående kalenderår avlämnas på sätt framgår av följande uppställning:

Uppgiftsskyldig Vem uppgiften skall Vad uppgiften skall avse avse

1. Den som är skyldig Den som hos den Ätnjutna förmåner, därest att utan anmaning av- uppgiftsskyldige inne— icke uppgiftsskyldighet utan lämna kontrolluppgift. haft anställning eller anmaning föreligger, med

uppdrag eller utfört upplysning, då förmånerna tillfälligt arbete. avse kortare tid än helt år, om den tidrymd, för vilken de åtnjutits.

2. Den som för ar- betslag eller liknande grupp av personer i en summa uppburit visst avlöningshelopp såsom ackordsöverskott eller dylikt för att fördelas inom laget eller grup- pen.

3. Bankaktiebolag, sparbank eller annan penninginrättning.

4. Annan än penning— inrättning, därest ve- derbörande under näst— föregående år utbetalt gäldränta eller haft skuld, när fråga ej är om lån mot obligatio- ner, förlagsbevis eller andra för den allmänna rörelsen avsedda för- skrivningar.

5. Fysisk eller juri— disk person, som haft fordran.

6. Försäkringsanstalt eller understödsför- ening.

7. Den som bedrivit jordbruk, skogsbruk el- ler rörelse.

Vem uppgiften skall avse

Medlem av arbetsla- get eller gruppen.

Namngiven skattskyl— dig.

Varje borgenär.

Namngiven skattskyl- dig.

Namngiven skattskyl— dig.

Namngiven annan nä- ringsidkare.

Till medlem utgivet belopp.

Gottgjord ränta ävensom beloppet av den skattskyldi- ges innestående medel vid viss angiven tidpunkt.

Borgenärens namn och hemvist, gäldräntans belopp under föregående år och skulden vid viss angiven tid- punkt

Ränteinkomst från den skattskyldige ävensom belop- pet av den skattskyldiges skuld vid viss angiven tid- punkt

Arten av uppgiven försäk- ring, beloppet av premie el- ler annan avgift, tid då så— dan mottagits, samt värdet och arten av åtnjutna förmå- ner, som icke enligt annan föreskrift uppgivits.

Belopp för vilket den upp— giftsskyldige under viss an- given tid köpt eller sålt va- ror, därest beloppet i sälja— rens eller köparens hand är skattepliktig intäkt eller av- dragsgill utgift, med angivan- de där så begäres av varu- slag och myckenhet, så ock belopp å provision eller an- nat, som utgjort sådan intäkt eller utgift.

Uppgiftsskyldig Vem uppgiften skall Vad uppgiften skall avse avse

Undantag: belopp avseende köp eller försäljning av va- ror över disk och liknande fall, där uppgiftsskyldigheten uppenbarligen icke kan full- göras.

8. Den som bedrivit Namngiven skattskyl- Ersättning eller vederlag förmedlingsverksamhet dig. som förmedlats eller varom eller därmed jämförlig uppgift eljest finnes tillgäng- verksamhet, om upp- lig. gift icke skolat lämnas utan anmaning.

2 mom. Den som bedrivit jordbruk, skogsbruk eller rörelse är skyldig att, ändå att mottagarna icke i anmaningen namngivas, avlämna följande uppgifter:

a) uppgift om belopp, som han utbetalt till andra näringsidkare, i den mån beloppen äro av beskaffenhet att i mottagarens hand utgöra intäkt av jordbruksfastighet eller av rörelse och uppgift därom icke skolat lämnas på grund av annan föreskrift i denna förordning, med upplysning tillika om mottagarens nanm och adress, samt

b) uppgift om belopp, för vilka han under viss angiven tid sålt varor till andra näringsidkare, i den mån beloppen äro av beskaffenhet att i köparens hand utgöra avdragsgill utgift, med upplysning tillika om köparens namn och adress.

Vad i detta mom. stadgas om näringsidkares uppgiftsskyldighet skall ej avse köp eller försäljning av varor över disk och liknande fall, där uppgifts- skyldigheten uppenbarligen icke kan fullgöras.

3 mom. Bankaktiebolag, sparbank eller annan penninginrättning är skyl— dig att efter anmaning lämna uppgift om namngiven persons insättningar och uttag under viss tid.

4 mom. Anmaning som avses i 2 mom. må endast utfärdas av taxerings- intendenten i länet. Anmaning enligt 3 mom. må göras av taxerings- intendent.

5 mom. Har någon enligt denna paragraf anmanats avlämna uppgift och avser uppgiften förhållande, varom han har att iakttaga tystnad, eller anser han att särskilda omständigheter eljest kunna åberopas för att uppgiften ej kommer till annans kännedom, må länsstyrelsen, på framställning av den som anmanats, när synnerliga skäl föranleda därtill, befria honom från skyldighet att lämna uppgiften.

36 å. Bankaktiebolag, sparbank eller annan penninginrättning åligger, utöver vad eljest i denna förordning stadgas, att efter förordnande av Kungl. Maj:t,

i den omfattning och ordning som angives vid förordnandets meddelande, lämna uppgift om storleken av insättares ränteinkomst under viss angiven tid och beloppet av insättares innestående medel vid viss angiven tidpunkt samt om insättares fullständiga namn och senast för inrättningen kända bostadsadress ävensom, därest annan än räkningshavare äger förfoga över räkningen, uppgift om den sålunda berättigades fullständiga namn och senast för inrättningen kända bostadsadress.

37 &.

Aktiebolag är pliktigt att efter anmaning av taxeringsintendent till led— ning vid värdesättning av aktier i bolaget avlämna uppgift enligt fastställt formulär rörande bolagets tillgångar och skulder jämte andra omständig- heter av betydelse för värdesättningen. Motsvarande skyldighet åligger eko- nomisk förening.

Särskilda uppgifter från bostadsföreningar och bostadsaktiebolag

38 5.

1 mom. Har medlem av bostadsförening eller delägare i bostadsaktie- bolag under hela eller större delen av beskattningsåret helt eller till över- vägande del till annan upplåtit honom i nämnda egenskap tillkommande lägenhet, skall till ledning för medlemmens eller delägarens taxering varje år av föreningen eller bolaget lämnas uppgift om beloppet av medlemmens eller delägarens inbetalningar till föreningen eller bolaget och huru mycket därav som utgör kapitaltillskott ävensom angående värdet av medlemmens eller delägarens andel i föreningens eller bolagets behållna förmögenhet. Omförmälda uppgift skall utan anmaning avlämnas senast den 15 februari under taxeringsåret i den ordning, som gäller för avlämnande av själv- deklaration.

Uppgiften skall avfattas å blankett enligt fastställt formulär. 2 mom. Efter anmaning av taxeringsintendent åligger det bostadsför- ening eller bostadsaktiebolag att även beträffande andra medlemmar eller delägare än som avses i 1 mom. i den omfattning, som i anmaningen an— gives, avlämna uppgift angående värdet av medlems eller delägares andel i föreningens eller bolagets behållna förmögenhet.

3 mom. Det åligger bostadsförening eller bostadsaktiebolag att senast den 8 februari under taxeringsåret underrätta medlem eller delägare om värdet av medlemmens eller delägarens andel i föreningens eller bolagets behållna förmögenhet.

I fall som avses i 1 mom. åligger det bostadsföreningen eller bostads- aktiebolaget att senast den 8 februari under taxeringsåret tillställa med- lemmen eller delägaren uppgift angående de i berörda moment omförmälda förhållanden, i vad medlemmen eller delägaren angår.

Särskilda uppgifter angående aktieutdelningar och obligationsräntor m. m.

39 &.

1 mom. Envar, som utbekommit utdelning å svenska aktier, så ock envar, som här i riket utbekommit

a) utdelning å andelar i svensk ekonomisk förening eller från utländsk juridisk person eller

b) ränta, vilken erlagts mot avlämnande av kupong eller kvitto, å obliga- tion, förlagsbevis eller annan för den allmänna rörelsen avsedd förskrivning,

är skyldig att till ledning för egen taxering vid mottagandet av utdel- ningen eller räntan avgiva särskild uppgift härom. Lyftes beloppet för an- nans räkning, och överlämnas ej därvid en av denne avgiven vederbörlig uppgift, skall uppgift i stället avgivas av den, som lyfter beloppet, och där- vid uppgivas nanm och hemvist å den, för vars räkning beloppet lyftes. Ut- bekommer någon utdelning eller ränta mot kupong, som han förvärvat utan det värdepapper kupongen tillhör, skall jämväl uppgivas namn och hemvist å den, från vilken kupongen förvärvats.

Uppgift avfattas enligt fastställt formulär och avlämnas till den, som ut- betalar utdelning eller ränta. Denne skall tillse att uppgift avlämnas, innan betalning sker.

2 mom. Med uppgifter, som avgivits enligt 1 mom. och röra utdelning å svenska aktier, skall förfaras på sätt stadgas i förordningen om kupongskatt.

Övriga enligt 1 mom. avgivna uppgifter, som avse utdelning, skola för varje är senast den 31 januari nästföljande år av den som mottagit upp- gifterna avlämnas i enahanda ordning som gäller för avlämnande av kon— trolluppgifter, varom i 33 5 1 mom. punkterna 1—4 förmäles. Har i något fall utbetalning av utdelning skett utan att uppgiftsskyldighet vederbörli- gen fullgjorts, skall vid uppgifternas avlämnande lämnas upplysning härom.

Enligt 1 mom. avgivna uppgifter, som avse ränta, skola avlämnas i den mån Kungl. Maj:t så förordnar och i den ordning, som därvid av Kungl. Maj:t bestämmes. Hava avlämnade uppgifter icke inom fem år infordrats, må de förstöras.

3 mom. Kungl. Maj:t äger förordna, att även för andra fall än de, då uppgiftsskyldighet för mottagare av utdelning eller ränta jämlikt 1 mom. föreligger, uppgift till ledning vid annans taxering för inkomst eller för- mögenhet skall avlämnas, av svenskt bolag eller svensk ekonomisk förening rörande utbetald utdelning samt av den, som här i riket utfärdat obliga- tioner, förlagsbevis eller andra för den allmänna rörelsen avsedda förskriv- ningar, rörande utbetald ränta. Kungl. Maj:t bestämmer i sådant fall jäm- väl i vilken omfattning och i vilken ordning uppgift skall lämnas.

4 mom. Kungl. Maj:t må, där så kan ske utan att åsyftad kontroll efter- sättes eller då eljest särskilda omständigheter därtill föranleda, förordna om jämkning av den i 1 mom. stadgade uppgiftsskyldigheten.

5 mom. Taxeringsintendent eller, efter hans förordnande, honom under- ställd tjänsteman är berättigad att hos den, som mottagit uppgifter som i 1 mom. sägs, för taxeringskontroll taga del av dessa uppgifter. Den hos vilken uppgifterna förvaras är därvid skyldig att lämna det biträde, som erfordras för kontrollens genomförande.

Uppgifter från statlig och kommunal myndighet 40 5.

För taxering erforderlig, i denna förordning icke särskilt omförmäld handling eller uppgift skall, då så begäres för taxeringskontroll, tillhanda- hållas av statligt eller kommunalt verk, allmän inrättning eller överför- myndare.

Vad nu sagts gäller ej handling, som avses i 17—5 55 samt 31 och 33 55 lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar och som ej må utlämnas till envar.

Är handling, som avses i första stycket, eljest sådan att den enligt vad därom är stadgat ej må utlämnas till envar, eller är uppgift, som där sägs, av beskaffenhet att omfattas av tystnadsplikt, må handlingen eller upp- giften tillhandahållas allenast efter framställning av taxeringsintendent. Finnes vid prövning av sådan framställning att handlingens eller uppgiftens tillhandahållande skulle, för det allmänna eller med hänsyn till enskilds befogade intressen, lända till synnerligt men, må framställningen lämnas utan bifall.

Efter ansökan av taxeringsintendent må Kungl. Maj :t förordna, att hand- ling eller uppgift skall tillhandahållas honom utan hinder av vad som stad- gas i andra och tredje styckena.

Infordrande av uppgifter till ledning vid annans taxering

41 å.

Hava föreskrivna uppgifter till ledning vid annans taxering icke avläm- nats eller icke upprättats enligt föreskrifterna i denna förordning, må den uppgiftspliktige anmanas att avlämna eller fullständiga uppgifterna.

Rätt att utfärda sådan anmaning tillkommer taxeringsnämnd och taxe- ringsintendent. Samma rätt tillkommer tjänsteman hos länsstyrelsen, åt vil- ken uppdragits att verkställa taxeringsrevision, i den mån så erfordras för uppdragets fullgörande.

42 5.

Vad som är stadgat rörande anmaning att inkomma med självdeklaration eller annan uppgift till ledning vid egen taxering skall i tillämpliga delar gälla jämväl beträffande anmaning att avlämna uppgift till ledning vid annans taxering.

Uppgifter till ledning vid beskattning utom riket 43 5.

Har här i riket bosatt person eller här verksamt företag gottgjort person eller företag i utlandet belopp eller förmån, som därest det gottgjorts person eller företag här i riket skulle hava föranlett skyldighet att avlämna kon— trolluppgift, skall den som utgivit beloppet eller förmånen vara skyldig att på sätt och i den omfattning Kungl. Maj:t föreskriver avlämna kontroll— uppgift till ledning vid beloppets eller förmånens beskattning utom riket.

Gemensamma bestämmelser rörande deklarationer och andra uppgifter 44 å.

Skyldighet att avgiva deklaration eller annan uppgift, varom i denna för- ordning sågs, skall fullgöras

1) för omyndig av förmyndare eller god man, som förordnats enligt 18 kap. 1 & föräldrabalken, beträffande vad förmyndaren eller gode mannen har under sin förvaltning,

2) för sådan person, för vilken god man förordnats enligt 18 kap. 3 eller 4 5 föräldrabalken, av gode mannen beträffande vad han har under sin förvaltning,

3) för avliden person och hans dödsbo av dödsbodelägare eller testaments- exekutor, som har att förvalta den dödes egendom, dock att där egendomen avträtts till förvaltning av boutredningsman, denne har att fullgöra deklara- tions- eller uppgiftsskyldigheten,

4) för dödsbo, som ej längre består, av den som vid tidpunkten för döds- boets upplösning haft att förvalta boets egendom,

5) för annan deklarations— eller uppgiftsskyldig än enskild person och dödsbo av vederbörande styrelse, förvaltning, syssloman, förvaltare eller ombud, där ej beträffande staten, landsting, kommun eller annan dylik menighet Kungl. Maj:t annorlunda förordnar, samt

(i) för annan än här ovan omförmäld juridisk person, som ej längre består, av den som senast haft att förvalta dess angelägenheter.

45 &. Blanketter till sådana deklarationer och uppgifter, för vilka formulär fastställas, skola kostnadsfritt tillhandahållas i den ordning Kungl. Maj:t föreskriver.

46 5.

För de fall, då i denna förordning stadgats skyldighet att efter anmaning lämna uppgift eller upplysning till ledning vid taxering, föreligger sådan skyldighet jämväl i fråga om förhållanden, som avse tid före beskattnings- året och som hava betydelse för åsättande av taxering eller eftertaxering.

47 5.

1 mom. Granskning av självdeklarationer må verkställas endast av

ämbets- eller tjänsteman, på vilken dylik granskning till följd av be- stämmelserna i denna förordning ankommer,

ordföranden i taxeringsnämnden,

en eller för särskilda fall två ledamöter i taxeringsnämnden, som där- till utses av nämnden, samt

ledamöterna i prövningsnämnden. Sakkunnig må granska självdeklaration, för vars behandling hans bi- träde påkallas.

Ordningsman i lappby och lappfogde äga verkställa granskning av själv- deklaration, som lapp inom vederbörande lappby eller lappfogdedistrikt avgivit.

Vid taxeringsarbete anlitat biträde, så ock tjänsteman som avses i 12 5 2 mom. må taga del av deklaration i den omfattning, som är erforderlig för arbetets utförande.

För innehållet i självdeklaration må icke inom taxeringsnämnd lämnas vidare redogörelse än som för taxeringen erfordras. Självdeklaration må icke intagas i taxeringsnämnds eller prövningsnämnds protokoll i vidare mån än som oundgängligen erfordras.

Självdeklaration skall tillhandahållas de myndigheter, vilka i och för sin befattning böra erhålla del därav.

Självdeklaration må, på sätt Kungl. Maj:t förordnar, för statistisk bear- betning utlämnas till den ämbetsmyndighet eller tjänsteman, åt vilken Kungl. Maj:t uppdrager utförandet av sådan bearbetning.

Den som har att utföra talan för besvärsberättigad menighet i fråga om viss Skattskyldigs taxering äger taga del av självdeklaration, som skolat ligga till grund för taxeringen.

Då besvär anförts, skall självdeklaration, som har avseende å taxeringen i fråga, biläggas besvärshandlingarna, där ej vid delgivning med menighet sådant anses vara för målets utredning obehövligt. Handlingarna skola vid förekommande delgivningar inneslutas i förseglat