SOU 1957:49
Följdförfattningar till ny barnavårdslag m. m.
Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Socialdepartementet
De sakkunniga som år 1950 tillkallades för att inom socialdepartemen- tet biträda med utredning rörande översyn av barnavårdslagstiftningen och därmed sammanhängande frågor —— barnavårdskommittén —— har med skrivelse den 27 oktober 1956 till Statsrådet överlämnat sitt huvudbetän- kande med förslag till ny harnavårdslag.
Barnavårdskommittén har därefter fortsatt sitt arbete med behandling av vissa i nämnda skrivelse angivna, återstående spörsmål. Detta arbete är nu avslutat, och i ett tredje och sista betänkande redovisas kommit- téns utredningsresultat, överväganden och förslag vidkommande berörda spörsmål. Beträffande slutbetänkandets innehåll och uppställning må an- märkas, att motiven är fördelade på tre skilda avdelningar, samt vidare framhålles följande.
I betänkandet framlägges förslag till stadgor för vissa grenar av barna- vårdsverksamheten, vilka stadgor är avsedda att med närmare föreskrifter komplettera den föreslagna barnavårdslagens bestämmelser. Sådana när- mare föreskrifter förutsättes i den föreslagna barnavår-dslagen liksom i gällande harnavärdslag, och de föreslagna stadgorna avses skola ersätta Kungl. Maj:ts kungörelse den 30 november 1934 med vissa föreskrifter i anledning av barnavårdslagen — i vad denna kungörelse alltjämt gäl- ler —— ävensom Kungl. Maj:ts stadgor den 22 juni 1945 om fosterbarns- vård och fosterbarnskontroll samt om barnavårdsanstalter. Vidare fram- lägges förslag till vissa ändringar i socialhjälpslagen, kungörelsen den 12 juni 1942 om efterlysning av vissa underhållsskyldiga samt allmänna läkarinstruktionen den 19 december 1930. Motiven för dessa stadgeför- slag samt förslag till författningsändringar är sammanförda i första av- delningen, där kommittén vidare diskuterar och gör principuttalanden be— träffande ändringar i lagarna den 26 juli 1947 om allmänna barnbidrag
samt om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn, lagen den 11 juni 1943 om förskottering av underhållsbidrag till barn (bidrags- förskottslagen), lagen den 31 maj 1957 om utfyllnad av vissa underhålls- bidrag, lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring, förordningen den 14 december 1956 om erkända arbetslöshetskassor, lagen den 14 maj 1954 om yrkesskadeförsäkring samt lagen den 14 juni 1917 om förbud för vissa un-derhållsskyldiga att avflytta från riket.
Kungl. Maj:t har den 27 oktober 1950 uppdragit åt barnavårdskommit- tén att verkställa av riksdagen begärd utredning av frågan, i vilken ut- sträckning barnavårdsman borde utses för barn i äktenskap och adoptiv- barn, samt därmed sammanhängande spörsmål. l anledning av detta upp- drag men jämväl på andra, i betänkandet redovisade grunder har kom— mittén ägnat uppmärksamhet åt vissa frågor som faller inom ramen för den familjerättsliga lagstiftningen. Kommittén framställer förslag till vissa ändringar av mycket begränsad omfattning i föräldrabalken samt till ny kungörelse om barnavårdsmans verksamhet och tillsynen därå. Skälen för dessa förslag ävensom överväganden och principförslag rörande mera genomgripande ändringar i nämnda balk återfinnes i andra avdelningen av betänkandets motivavsnitt.
I tredje avdelningen av motiven avhandlar barnavårdskommittén frå- gan om högsta instans för prövning av barnavårdsmål. Kommittén fram- lägger där resultatet av vissa företagna undersökningar ävensom princi- piella synpunkter och överväganden, vilka utmynnar i en hemställan om skyndsam, särskild utredning av frågan.
Barnavårdskommittén har under det nu avslutade arbete, som resul- terat i slutbetänkandet, haft enahanda sammansättning som vid huvud- betänkandets avgivande och alltså utgjorts av generaldirektören och che- fen för socialstyrelsen Ernst Bexelius, ordförande, socialläkaren Arne Bur- sell, ledamoten av riksdagens andra kammare Elsa Ewerlöf, advokaten Hugo Lindberg, filosofie licentiaten Karl Lindegren, borgarrådet Hjalmar Mehr, före detta ledamoten av riksdagens andra kammare Helga Sjö- strand, ledamoten av riksdagens första kammare Anna Sjöström-Bengts— son samt rektorn Harry Törnquist. Ledamoten Bursell har dock på grund av förhinder icke deltagit i detta arbete.
Kommittén har vidare liksom förut biträtts av följande experter, näm- ligen förste l-änsassessorn Erik Axelson, direktören vid allmänna barnhuset Ragnhild Berglind, tillförordnade byråchefen i socialstyrelsen Lars Bolin, före detta byråinspektören Viktor Carlson, barnavårdsassistenten Hildur Fägerstam, hovrättsrådet i hovrätten för Övre Norrland Hugo Henkow samt byråchefen i socialstyrelsen Göta Rosén. Hovrättsrådet Henkow har endast deltagit i den del av kommitténs arbete som ägnats åt föräldra- balken.
Hovrättsrådet i Svea hovrätt Rutger Nyman har liksom tidigare biträtt barnavårdskommittén såsom dess huvudsekreterare men har — frånsett viss formell översyn —— nödgats i huvudsak begränsa sin medverkan till att avse de frågor, som behandlas i andra motivavdelningen.
Såsom biträdande sekreterare har i arbetet deltagit dels byråsekretera- ren hos socialstyrelsen Sara Björkman-Carlsson, dels ock socialvårdskon- sulenten Greta Grenander-Pehrling. Den sistnämnda, vilken biträtt kom- mittén särskilt vid utarbetandet av stadgor rörande familjevård för barn samt om barnavårdsinstitutioner och ungdomshem ävensom i det arbete, som redovisats i tredje motivavdelningen, har den 25 mars 1957 på egen begäran befriats från sitt sekreteraruppdrag.
Med denna redovisning för sitt arbete och dess resultat m. m. Överläm- nar barnavårdskommittén härmed vördsamt sitt tredje betänkande samt förklarar sig anse sitt uppdrag verkställt.
Ledamöterna Ewerlöf och Törnquist har på skäl, som utvecklats i sär- skilda reservationer, funnit sig icke kunna biträda vissa i betänkandet framställda förslag. Ledamoten Lindegren har gjort ett särskilt uttalande i anledning av vad kommittén anfört i tredje motivdelen. Reservationerna och det särskilda uttalandet fogas till betänkandet.
Stockholm den 25 november 1957.
Ernst Bexelius
Arne Bursell Elsa Ewerlöf Hugo Lindberg Karl Lindegren Hjalmar Mehr Helga Sjöstrand Anna Sjöström-Bengtsson Harry Törnquist
/ Rutger Nyman
FÖRFATTNINGSUTKAST
Lagen den 4 januari 1956 om socialhjälp
Gällande lydelse:
Förslag:
75.
Socialnämnden bör _ —— — — _
I kommun, där särskild barna- vårdsnämnd är tillsatt, böra social- nämnden och barnavårdsnämnden eller representanter för dem i den mån så finnes påkallat samman- komma för rådplägning om ange- lägenheter, som beröra båda nämn- derna.
Då i kommun, som avses i andra stycket, socialnämnden vid prövning av fråga om socialhjälp finner skäl till antagande att någon, som ej fyllt 21 är, bör bliva föremål för åtgärd av barnavårdsnämnden, bör social- nämnden skyndsamt genom den ledamot, som är ledamot jämväl i barnavårdsnämnden, inhämta dess uppfattning i ärendet. Av social- nämnden införskaffad utredning bör därvid tillhandahållas barnavårds- nämnden jämte förslag till den åt— gärd, som socialnämnden finner lämpligen böra vidtagas. Råda olika meningar mellan nämnderna, bör ärendet överlämnas till en treman- nanämnd, bestående av den gemen- samma ledamoten jämte ytterligare en ledamot av socialnämnden, vald av denna för ett år i sänder, och en ledamot av barnavårdsnämnden, vald av denna för motsvarande tid. Tremannanämnden har att skynd-
— berör nämndens.
Socialnämnden och barnavårds- nämnden eller representanter för dem böra, i den mån så finnes på- kallat, sammankomma för rådpläg- ning om angelägenheter, som beröra båda nämnderna.
Då socialnämnden vid prövning av fråga om socialhjälp finner skäl till antagande att någon, som ej fyllt 21 är, bör bliva föremål för åtgärd av barnavårdsnämnden, bör social- nämnden till barnavårdsnämnden överlämna tillgänglig utredning i ärendet tillika med förslag till den åtgärd, som socialnämnden finner lämpligen böra vidtagas.
Gällande lydelse:
samt avgöra, huruvida socialnämn- den eller barnavårdsnämnden skall taga befattning med ärendet. Finner socialnämnden tremannanämndens avgörande icke kunna utan väda av- vaktas, må socialnämnden tills vi- dare vidtaga lämplig åtgärd.
Förslag:
12 g.
Minderårig ävensom _ _ _ — _
Med minderårig avses den, som icke fyllt 16 år.
— jämväl uppfostran.
Med minderårig avses den, som icke fyllt 18 år.
Rörande omhändertagande _ _ _ — _ _ i barnavårdslagen.
33 5.
För socialhjälp, som lämnats en- ligt 12 5 eller som enligt 13 5 utgi— vits till någon innan han fyllt 16 år, är hjälptagaren ersättningsskyldig under förutsättning att han
a) där socialhjälpen utgjort för- skott å förmån, vartill han eljest är berättigad, efter hjälpens beviljande kommer i åtnjutande av denna för- män,
b) medvetet eller av grov vårds- löshet lämnat oriktig eller vilsele- dande uppgift rörande behovet av socialhjälp eller
0) varit berättigad att för den tid socialhjälpen utgått uppbära sär— skild social förmån, som emellertid indragits eller minskats av den an- ledningen att han lämnat oriktig uppgift eller eljest brutit mot vad som är föreskrivet som villkor för dylik förmån.
För socialhjälp, som lämnats en- ligt 12 5 eller som enligt 13 5 utgi- vits till någon innan han fyllt 18 år, är hjälptagaren ersättningsskyldig under förutsättning att han
a) där socialhjälpen utgjort för- skott å förmån, vartill han eljest är berättigad, efter hjälpens beviljande kommer i åtnjutande av denna för- män,
b) medvetet eller av grov vårds- löshet lämnat oriktig eller vilsele- dande uppgift rörande behovet av socialhjälp eller
c) varit berättigad att för den tid socialhjälpen utgått uppbära sär- skild social förmån, som emellertid indragits eller minskats av den an- ledningen att han lämnat oriktig uppgift eller eljest brutit mot vad som är föreskrivet som villkor för dylik förmån.
36 5. För socialhjälp, som enligt 12 g lämnats åt barn under 16 år, må
För socialhjälp, som enligt 12 & lämnats åt barn under 18 år, må
Gällande lydelse:
ersättning uttagas av barnets fader eller moder eller, då fråga är om adoptivbarn, av adoptanten. Har make adopterat andra makens barn, åligger ersättningsskyldigheten båda makarna.
Ersättning enligt ______
Har någon, som enligt dom eller avtal är pliktig att till fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet utgiva underhållsbidrag till barn el— ler adoptivbarn under 16 år, försum- mat att fullgöra denna plikt och har socialhj älp till följd härav måst läm- nas åt barnet, föreligger ej ersätt- ningsskyldighet för den av föräld- rarna eller adoptivföräldrarna, som icke gjort sig skyldig till försum- melse av sin underhållsskyldighet.
Förslag: ersättning uttagas av barnets fader eller moder eller, då fråga är om adoptivbarn, av adoptanten. Har make adopterat andra makens barn, åligger ersättningsskyldigheten båda makarna.
_ — — för alla.
Har någon, som enligt dom eller avtal är pliktig att till fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet utgiva underhållsbidrag till barn el- ler adoptivbarn under 18 år, försum- mat att fullgöra denna plikt och har socialhjälp till följd härav måst läm- nas åt barnet, föreligger ej ersätt— ningsskyldighet för den av föräld- rarna eller adoptivföräldrarna, som icke gjort sig skyldig till försum- melse av sin underhållsskyldighet.
Vad i ___________ denna paragraf.
Kungörelsen den 12 juni 1942 (nr 421) om efterlysning av vissa underhållsskyldiga
15.
Är någon_—_—___—— Vad nu—_____——_—
Efterlysning må ock kunna äga rum av den, om vilken upplysning saknas var han uppehåller sig och som på grund av honom åliggande försörjningsplikt är skyldig att ut- giva ersättning antingen till fattig- vårdsstyrelse för fattigvård, som en— ligt 1 5 lagen om fattigvården vid tiden för begäran om efterlysning lämnas hans barn eller adoptivbarn under 16 år eller hans hustru, eller ock till barnavårdsnämnd för sam— hällsvård eller skyddsuppfostran,
_ _ nedan sägs. — — avtalet träffades.
Efterlysning må ock kunna äga rum av den, om vilken upplysning saknas var han uppehåller sig och som på grund av honom åliggande försörjningsplikt är skyldig att ut- giva ersättning antingen till social— nämnd för socialhjälp, som vid tiden för begäran om efterlysning lämnas hans barn eller adoptivbarn under 18 år eller make och för vilken hjälp han enligt 35 och 36 gg lagen om socialhjälp är ersättningsskyldig, el- ler ock till barnavårdsnämnd för
Gällande lydelse:
som vid berörda tid beredes hans barn eller adoptivbarn under 16 år.
Förslag:
samhällsvård, som vid berörda tid beredes hans barn eller adoptivbarn under 18 år.
3 5. 2 mom. Vid framställning om efterlysning skola fogas
a) åldersbetyg eller utdrag av födelse- och dopbok rörande den under- hållsskyldige eller annat av pastorsämbetet utfärdat intyg, utvisande den underhållsskyldiges fullständiga namn, födelsetid och födelseort;
b) intyg av polismyndighet att den lunderhållsskyldige icke kunnat an- träffas å den ort, där han veterligen senast hade hemvist, och att upplys— ning saknas var han uppehåller sig;
e) i fall, som avses i 1 & första och andra stycket, bestyrkt avskrift av beslut eller avtal, varigenom bidraget blivit bestämt;
d) därest efterlysning begäres en- ligt 1 g tredje stycket och avser per- son, som häftar i skuld till fattig- vårdsstyrelse, utdrag av fattigvårds- styrelsens protokoll, utvisande att fattigvård beviljats, ävensom bevis att densamma utgått enligt 1 5 lagen om fattigvården; samt
6) därest efterlysning begäres en- ligt 1 g tredje stycket och avser per- son, som häftar i skuld till barna- vårdsnämnd, utdrag av barnavårds— nämndens protokoll rörande omhän- dertagande för samhällsvård eller skyddsuppfostran samt, i fall av omhändertagande för skyddsupp- fostran, bestyrkt avskrift av an— tingen förklaring om sådant sam- tycke, som i 25 g barnavårdslagen sägs, eller lagakraftvunnet beslut rörande omhändertagandet.
d) därest efterlysning begäres en- ligt 1 & tredje stycket och avser per- son, som häftar i skuld till social- nämnd, utdrag av socialnämndens protokoll, utvisande att socialhjälp beviljats, ävensom bevis att densam- ma avser sådan i 35 och 36 55 social- hjälpslagen avsedd socialhjälp, för vilken han är återbetalningsskyldig; samt
e) därest efterlysning begäres en- ligt 1 g tredje stycket och avser per— son, som häftar i skuld till barna- vårdsnämnd, utdrag av barnavårds- nämndens protokoll rörande omhän- dertagande för samhällsvård samt, i fall av omhändertagande enligt 98 eller 99 5 barnavårdslagen, bestyrkt avskrift av antingen förklaring om sådant samtycke, som i 55 g barna- vårdslagen sägs, eller lagakraftvun- net beslut rörande omhändertagan- det.
Där särskilda _________ ej företetts. Polismyndighet är ________ b) sägs.
Allmänna läkarinstruktionen den 19 december 1930
Gällande lydelse:
'Förslag:
24 5.
1. Angående skyldighet för provin- sialläkare att vara ledamot av hälso- vårdsnämnd och barnavårdsnämnd och att i vissa fall närvara vid sam- manträde med särskild kommunal nykterhetsnämnd ävensom om rätt för provinsialläkare att göra fram- ställning sammanträde med hälsovårdsnämnd och barnavårds— nämnd samt att deltaga i hälsovårds- nämnds, barnavårdsnämnds och fat- tigvårdsstyrelses förhandlingar är särskilt stadgat.
0 In
Stadga om foster-barnavård och fosterbarnskontroll
Allmänna bestämmelser 1 5.
Barnavårdsnämnden har att med uppmärksamhet följa förhållandena inom fosterbarnsvården samt genom tillsyn över fosterhemmen, upplys— ningsverksamhet och på annat lämp- ligt sätt söka befordra en god foster- barnsvård inom kommunen.
1. Angående skyldighet för provin- sialläkare att vara ledamot av hälso— vårdsnämnd och att i vissa fall när- vara vid sammanträde med särskild kommunal nykterhetsnämnd även- som om rätt för provinsialläkare att göra framställning om sammanträde med hälsovårdsnämnd samt att del- taga i hälsovårdsnämnds förhand- lingar är särskilt stadgat.
Stadga om fosterbamsvård och annan familjevård för barn
Allmänna bestämmelser 1 5. Barnavårdsnämnden har att med uppmärksamhet följa förhållandena inom familjevården för barn och att genom tillsyn och upplysning samt på annat lämpligt sätt söka befordra en god familjevård inom kommunen.
2 5.
Till fosterbarnsinspektör, som i 7 4 5 barnavårdslagen sägs, bör regel- mässigt utses kvinna.
Fosterbarnsinspektör hör fullgöra sitt uppdrag med takt och finkäns- lighet. Hon bör lämna såväl barnen som de för barnens vård ansvariga personerna råd och vägledning samt sträva efter att vinna deras förtro— ende.
10 Gällande lydelse: 2 5. Det åligger länsstyrelsen att, med biträde av barnavårdsassistenten, dels öva tillsyn över den verksam- het, som utövas av barnavårdsnämn— derna på fosterbarnsvårdens om- råde, dels med upplysningar och råd tillhandagå nämnderna i dessa hänseenden, dels ock genom upplys- ningsverksamhet och på annat lämp- ligt sätt verka för en god foster— barnsvård.
3 5. Barnavårdsnämnder och barna- vårdsassistenter skola upprätthålla samarbete med myndigheter, insti- tutioner, föreningar och andra, vil- kas verksamhet berör fosterbarns- vården.
Förslag: 3 5.
Det åligger länsstyrelsen att dels öva tillsyn över den verksamhet, som utövas av barnavårdsnämnderna på familjevårdens område, dels med upplysningar och råd tillhandagå nämnderna i dessa hänseenden, dels ock på annat lämpligt sätt verka för god familjevård.
Till stöd för sin tillsynsverksam— het skall länsstyrelsen föra förteck- ning över samtliga fosterbarn i länet med anteckningar om vad som före- kommit eller iakttagits av vikt be— träffande fosterbarn och fosterhem jämte vad som eljest kan vara av betydelse för bedömande av hem- mens lämplighet.
I förteckningen skall även anteck- nas inom länet förekommande fall, där tillstånd till mottagande av fos- terbarn vägrats eller förbud att mot- taga fosterbarn meddelats.
4 5.
Socialstyrelsen har att i enlighet med 16 5 barnavårdslagen följa för- hållandena på familjevårdens om- råde samt söka främja en ändamåls- enlig utveckling.
Fosterhemsförmedling 4 5.
Barnavårdsnämnder och barna- uårdsassistenter böra i förväg söka träda iförbindelse med enskilda per- soner, vilka kunna antagas vara lämpliga som barnafostrare och vil- liga att mottaga fosterbarn. Barna— vårdsnämnder i olika kommuner och barnavårdsassistenter i skilda län böra bistå varandra vid anskaf- fandet av lämpliga fosterhem.
5 5.
Utackordering av fosterbarn ge- nom barnavårdsnämnds försorg bör, där så lämpligen kan ske, verkställas genom förmedling av barnavårds- assistenten. Denne bör jämväl eljest, i den mån övriga arbetsuppgifter det medgiva, efter framställning tillhandagå vid förmedling av fos- terhem.
Undersökning av fosterhem 6 5.
Undersökning, som i 52 5 barna- vårdslagen sägs, skall å barnavårds- nämndens vägnar verkställas genom personligt besök i vederbörande hem av fosterbarnsinspektör, som nedan i 7 5 sägs, eller annan lämplig per- son. Härvid skola upplysningar in- hämtas rörande samtliga de förhål- landen, vilka kunna vara av bety— delse för bedömande av hemmets och barnafostrarens lämplighet, och särskild uppmärksamhet ägnas frå— gan, huruvida barnafostraren eller annan ihemmet boende är behäftad
11 F ö r s la g : Fosterhemsförmedling
5 5.
Anskaffande av fosterhem för fos- terbarn, som skall placeras genom barnavårdsnämnds försorg, bör, där så lämpligen kan ske, verkställas ge- nom förmedling av barnavårdsom- bud.
I län, där sådant ombud icke är anställt, bör barnavårdsassistent, i den mån övriga arbetsuppgifter det medgiva, efter framställning tillhan- dagå vid förmedling av fosterhem.
Barnavårdsnämnder i olika kom— muner skola bistå varandra vid an- skaffandet av lämpliga fosterhem.
Prövning av fosterhem 6 5.
Utredning, som i 755barnavårds- lagen avses, skall å barnavårdsnämn- dens vägnar verkställas av foster- barnsinspektör eller annan lämplig person. Under utredningen skall per- sonligt besök göras i det avsedda fos— terhemmet. Om så prövas erforder— ligt, skola handlingarna komplette- ras med läkarintyg avseende foster- föräldrarna.
Barnavårdsnämnden äger, där särskilda skäl det påkalla, erhålla länsstyrelsens bistånd vid utredning, som i första stycket avses.
med sjukdom, som kan komma att menligt inverka på barnets kropps- liga eller själsliga hälsa. I fall av behov skall undersökaren söka för- anstalta om härför erforderlig läkar- undersökning.
Barnavårdsassistenten är i mån av tid pliktig bistå barnavårdsnämn- den vid undersökning, som i första stycket avses.
7 5.
Vid barnavårdsnämnds prövning, huruvida sökt tillstånd att mottaga fosterbarn må givas, skall beaktas alla förhållanden, som kunna anta- gas vara av väsentlig betydelse för barnets vård, fostran och utbild- ning samt dess hälsa och utveckling såsom fosterbarn hos den eller de sökande.
Främst skall uppmärksammas, huruvida sökandes psykiska och fy- siska förutsättningar, hans livsfö— ring och allmänna läggning äro så- dana, att det kan med bestämdhet antagas, att han kommer att be- handla barnet kärleksfullt och vinna dess tillgivenhet ävensom att han över huvud taget är lämplig att leva samman med barnet, vårda och fast- ra det. Hänsyn skall vidare tagas till sökandes familje- och hemförhällan- den samt till hans personliga och ekonomiska förhållanden i övrigt.
Vad nu sagts beträffande sökande skall i tillämpliga delar och erfor— derlig omfattning gälla annan per- son, som vistas i det avsedda foster- hemmet.
Gällande lydelse:
Tillsynen över fosterbarn och fosterhem
7 5.
Tillsynen över fosterbarn och fos- terhem skall å barnavårdsnämndens vägnar utövas av därtill särskilt ut- sedda personer med intresse för och erfarenhet av barnavård ( foster- barnsinspektörer). Till fosterbarns- inspektör i fråga om späda barn bör regelmässigt utses kvinna, såvitt möjligt med utbildning i barnavård.
Förslag: 8 5.
Barnavårdsnämnd må giva till- stånd till mottagande av fosterbarn endast om nämnden med hänsyn till de i föregående paragraf berörda om— ständigheterna samt skälen för sö— kandes önskan att mottaga foster- barn finner i 65 5 barnavårdslagen angivna villkor vara uppfyllda. För att så skall vara fallet bör förutsät— tas, att barnavårdsnämnd anser sig kunna hålla för visst, att fosterhem- met kommer att för fosterbarnet bli likvärdigt med ett gott föräldrahem.
Som regel böra endast äkta ma- kar erhålla tillstånd att mottaga fos— terbarn. Det bör iakttagas, att ålders- skillnaden mellan fosterföräldrar och fosterbarn ej blir större än som mot- svarar normal åldersskillnad mellan föräldrar och barn. Där ej särskilda omständigheter föranleda till annat, må i samma fosterhem ej samtidigt vårdas flera än två fosterbarn, om de ej samtliga äro syskon. Har sö- kande egna barn, som vårdas i hem- met, bör för tillstånd att mottaga fosterbarn krävas, att fosterbarnet är yngre än sökandens egna barn.
14 Gällande lydelse:
8 5.
Fosterbarnsinspektör skall med uppmärksamhet följa barnets ul- veckling och övervaka dess uppfö- rande ävensom utöva tillsyn där- över, att barnafostraren noggrant fullgör sina skyldigheter samt att barnet, om det mottagits för yrkes- utbildning eller arbetsanställning, erhåller de förmåner, som blivit överenskomna, samt den uppsikt och handledning, varav det är i be- hov.
Vid fullgörandet av sitt uppdrag bör fosterbarnsinspektören förfara med allvar och nit men ock med takt och finkänslighet. Han bör lämna barnafostraren och barnet råd och vägledning samt sträva efter att vinna deras förtroende.
För utövandet av tillsynen har fosterbarnsinspektören att i den om- fattning, som med hänsyn till om- ständigheterna i varje särskilt fall finnes påkallad, avlägga personliga besök i fosterhemmet, som regel å i förväg ej tillkännagivna tider.
Om barnet bevistar skola, skall
Förslag: Tillsyn över fosterbarn och fosterhem 9 5.
När barnavårdsnämnd meddelat någon tillstånd att mottaga foster- barn eller ej funnit anledning vidta åtgärd med anledning av anmälan att fosterbarn har mottagits, skall nämnden erinra fosterföräldrarna om vad som enligt 71 och 73 55 bar- navårdslagen åligger dem samt upp— lysa dem om huru nämnden utövar tillsyn över fosterhem.
10 5.
Fosterharnsinspektör skall göra sig förtrogen med varje fosterbarns levnadsförhållanden, hälsotillstånd och trivsel samt med uppmärksam- het följa barnets utveckling. F oster- barnsinspektör skall ock vaka över att fosterbarns ekonomiska intressen tillvaratages på sätt i 77 5 första stycket barnavårdslagen sägs. In- spektören bör verka för att fosterlön ändras i anslutning till väsentliga ändringar i prisnivån samt att har- net, om det mottagits för yrkesut- bildning eller arbetsanställning, er- håller de förmåner, som blivit över- enskomna.
För utövandet av tillsynen har fosterbarnsinspektören att i den om- fattning, som med hänsyn till om- ständigheterna i varje särskilt fall finnes påkallad, avlägga personliga besök i fosterhemmet, som regel å i förväg ej tillkännagivna tider.
Om barnet bevistar skola, skall
i |
Gällande lydelse:
fosterbarnsinspektören inhämta upp- lysningar angående barnets för- ståndsutveckling, kunskaper, upp- förande och flit. Även på annat lämpligt sätt bör inspektören söka skaffa sig upplysningar om barnet, särskilt angående dess hälsotillstånd och karaktär.
9 5.
Där fosterbarn visar anlag för studier eller fallenhet för hantverk samt iakttager ett gott uppförande och arbetshåg, hör fosterbarnsin- spektören i fall av behov hos barna- vårdsnämnden göra framställning om beredande åt barnet av lämplig undervisning eller utbildning.
10 5.
Förekommer anledning till an- märkning mot barnet eller barna— fostraren eller mot förhållandena i fosterhemmet eller å barnets arbets- plats, skall fosterbarnsinspektören genom lämpliga föreställningar söka åstadkomma rättelse. Vinnes ej rät- telse eller är missförhållandet av allvarligare beskaffenhet, skall in— spektören ofördröjligen anmäla sa- ken hos barnavårdsnämnden eller dess ordförande. Föranleder dylik anmälan icke någon barnavårds- nämndens åtgärd, skall inspektören, om skäl därtill förefinnes, bringa förhållandet till barnavårdsassisten- tens kännedom.
Förslag:
fosterbarnsinspektören uppmärk- samt följa barnets förhållanden i skolan.
11 5.
I god tid innan fosterbarn avslu- tar sin skolgång bör fosterbarnsin— spektören göra sig underrättad om vilken fortsatt undervisning eller ut- bildning, som motsvarar barnets an- lag och förutsättningar samt anmäla detta till barnavårdsnämnden.
När skäl därtill finnes, bör foster— barnsinspektören göra framställning om tillsynens förlängning jämlikt 85 5 barnavårdslagen.
12 5.
Förekommer anledning till an- märkning mot barnet eller foster- föräldrarna eller mot förhållandena i fosterhemmet, skall fosterbarnsin- spektören genom lämpliga föreställ- ningar söka åstadkomma rättelse. Vinnes ej rättelse eller är missför— hållandet av allvarligare beskaffen— het, skall inspektören ofördröjligen anmäla detta hos barnavårdsnämn- den. Föranleder dylik anmälan icke sådan åtgärd från nämndens sida, som inspektören finner påkallad, skall hon bringa förhållandet till länsstyrelsens kännedom.
16 Gällande lydelse:
11 5. Fosterbarnsinspektören skall föra noggranna anteckningar rörande verkställda hembesök, vid desamma gjorda iakttagelser samt i anledning därav vidtagna åtgärder.
Så snart anledning därtill finnes samt i varje fall minst en gång varje år skall inspektören genom utdrag av anteckningarna eller å annat lämpligt sätt delgiva barnavårds— nämnden eller dess ordförande vad som vid tillsynen förevarit.
F ö r s la g : 13 5. Fosterbarnsinspektören skall föra noggranna anteckningar rörande
verkställda hembesök, vid desamma gjorda iakttagelser samt i anledning därav vidtagna åtgärder.
Så snart anledning därtill finnes samt i varje fall minst en gång varje år skall inspektören genom utdrag av anteckningarna eller å annat lämpligt sätt delgiva barnavårds- nämnden eller dess ordförande vad som vid tillsynen förevarit.
14 5.
Barnavårdsnämnden skall en gång varje år till länsstyrelsen lämna med- delande om fosterbarn, som står un- der nämndens tillsyn. För varje barn skall i meddelandet återgivas det ha- vudsakliga innehållet i fosterbarns- inspektörens rapporter eller också skola dessa bifogas meddelandet. Uppgift skall tillika lämnas om vad barnavårdsnämnden eljest i väsent- liga hänseenden har sig bekant om förhållandena i fosterhemmet. Med— delande skall avgivas enligt formu— lär, som fastställes av socialstyrel- sen.
Då barnavårdsnämnden avslagit ansökan om tillstånd att mottaga fosterbarn eller meddelat förbud för någon att mottaga sådant barn, skall länsstyrelsen omedelbart underrät- tas om beslutet.
Har rapport från fosterbarnsin— spektör i original tillställts länssty— relsen, skall rapporten skyndsamt återställas till barnavårdsnämnden.
Gällande lydelse:
17 Förslag:
Tillsyn över barns vård i annat en- skilt hem än föräldrahem eller fosterhem 15 5.
Vad i 6—8 55 stadgats om pröv- ning av fosterhems lämplighet skall i tillämpliga delar iakttagas vid be- dömning av hem, där någon mot- tagit barn beträffande vilket anmäl- ningsplikt enligt 78 5 barnavårdsla— gen inträtt eller beslut jämlikt 79 5 andra stycket samma lag fattats.
Barn, som här avses ( vistelse- barn), skall vara föremål för tillsyn genom fosterbarnsinspektör på sam- ma sätt och i samma omfattning som fosterbarn, dock med de inskränk— ningar i fråga om aktgivande på bar- nets ekonomiska intressen och ut- bildning, som framgår av 79 5 första stycket barnavårdslagen.
16 5. Barnavårdsnämndens tillsyn över vård av barn, vars vistelse i annat enskilt hem än fosterhemmet är för— anledd av dess skolgång (skolinac- korderad), och över vård av barn, som mottages i enskilt hem under begränsad del av dygnet (barn ifa- miljedaghem), utövas av fosterbarns— inspektör. Denna skall fördenskull avlägga personliga besök i hemmen i den omfattning, som med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall finnes påkallat.
Vid tillsyn & skolinackorderade barns förhållanden skall fosterbarns- inspektören låta sig angeläget vara att upprätthålla regelbunden kontakt med skolans representanter.
Kungörelse med vissa föreskrifter i anledning av barnavårdslagen
Övervakning av och tillsyn över barn och ungdom
10 5 första punkten.
Övervakare, som avses i 23 5 2 mom. och 45 5 barnavårdslagen, bör snarast möjligt, efter det han erhål— lit förordnande såsom övervakare, taga erforderlig kännedom om de omständigheter, som föranlett be- slutet om övervakning.
12 5.
Vid fullgörande av sitt uppdrag bör övervakaren förfara med allvar och nit men också med takt och fin- känslighet. Särskilt hör han låta sig
Förslag: 17 5.
Då barn vårdas i annat enskilt hem än föräldra- eller fosterhem och hemmet står under tillsyn av foster- barnsinspektör, har inspektören ena- handa skyldighet att vid behov in- gripa med föreställningar, att hålla barnavårdsnämnden underrättad om förhållandena i hemmet, att göra hänvändelse till länsstyrelsen samt att föra anteckningar, som enligt 12 och 13 55 åvilar inspektören med av- seende på fosterhem.
Stadga angående särskild tillsyn och övervakning enligt barnavårdslagen
1 5.
Person, åt vilken uppdragits att å barnavårdsnämnds vägnar utöva beslutad särskild tillsyn (tillsyns- man) eller övervakning (övervakare), skall snarast efter det han erhållit uppdraget skaffa sig säker känne- dom om de omständigheter, som för- anlett beslutet. Han bör även göra sig underrättad om barnavårdsla- gens bestämmelser rörande sådan åtgärd, som beslutits, samt vad lagen eljest innehåller i hänseenden, som ha väsentlig betydelse för uppdra- gets fullgörande.
2 5.
Tillsynsman och övervakare bör fullgöra sitt uppdrag med omsorg och hänsyn. Han bör, med iaktta— gande av de anvisningar barnavårds-
Gällande lydelse:
angeläget vara att för åstadkom- mande av ett gott resultat söka få till stånd ett förtroendefullt och vän- skapligt förhållande såväl till den övervakade själv som till hans an— höriga. I sådant syfte hör han jäm- väl, då så anses lämpligt, söka att åvägabringa samarbete med sådana till stöd för hemuppfostran inrättade anstalter samt för barns och ung— doms välfärd verksamma föreningar, stiftelser och enskilda personer, vil- ka kunna antagas bliva honom till hjälp vid övervakningsarbetet. Där så anses lämpligt, bör övervakar-en kalla den övervakade att på bestäm- da tider infinna sig hos övervakaren.
Vid övervakningens utövande skall iakttagas, att, såvitt möjligt är, den övervakade icke utsättes för all- män uppmärksamhet eller störes i sin lovliga verksamhet samt att kost- nader icke ådragas honom utöver vad som är oundgängligen nödvän- digt.
10 5 andra—fjärde punkterna.
Övervakaren bör även utan dröjs— mål besöka den övervakade i dennes hem för att taga närmare kännedom om de förhållanden, under vilka han lever. Dylika besök böra därefter företagas så ofta sådant påfordras för övervakningens fullgörande, dock minst en gång i månaden. Överva- karen bör särskilt låta sig angeläget vara att genom samtal med den övervakades anhöriga eller andra, som hava kännedom om honom, göra sig noggrant underrättad om
nämnden kan hava meddelat, giva råd, hjälp och vägledning, vara ett personligt stöd för den, som åtgär— den berör, och sträva efter att få till stånd ett förtroendefullt och vän- skapligt förhållande såväl till denne som till hans anhöriga. Då tillsynen eller övervakningen rör barn, bör han stödja föräldrarna i deras vård och fostran av barnet. Han bör, där detta kan antagas bliva till hjälp, samarbeta med socialvårdsorgan och kommunala organ i övrigt, med en- skild hjälpverksamhet samt med tjänsteläkare, barnavårdscentraler, centraler för psykisk barna- och ungdomsvård, arbetsförmedlingar och jämförliga organ.
Vid tillsyn och övervakning bör tillses, att den åtgärden berör ej ut- sättes för allmän uppmärksamhet eller störes i sin lovliga verksamhet samt att onödiga kostnader icke åsamkas honom.
35.
Tillsynsman och övervakare bör snarast efter det han erhållit upp- draget besöka den åtgärden avser i dennes hem eller bostad. Dylika be- sök böra därefter av tillsynsman företagas så ofta sådant påfordras för tillsynens fullgörande. Överva- kare bör genom hembesök eller på annat sätt upprätthålla fortlöpande personlig kontakt med den överva- kade. I övrigt skall tillsynsman och övervakare hålla sig noggrant under— rättad om den underåriges förhål-
20 Gällande lydelse: hans anlag, vanor, sällskap samt övriga omständigheter, vilka kunna vara vägledande för de åtgärder, som böra vidtagas för hans tillrättafö- rande.
11 5 första, andra och tredje styc- kena samt fjärde stycket första punkten.
Befinner sig den övervakade i skolåldern, bör övervakaren av hans lärare inhämta upplysningar angå- ende hans skolgång, uppförande och flit.
Har den övervakade arbetsanställ- ning, bör övervakaren, där så kan ske utan men för den övervakade, sätta sig i förbindelse med dennes arbetsgivare för att vinna upplys- ningar rörande hans förhållande i arbetet.
Är den övervakade efter avslutad skolgång utan arbete, här övervaka- ren göra vad på honom ankommer för att bereda den övervakade lämp- ligt arbete eller lämplig sysselsätt- ning. Övervakaren bör därvid iakt- taga vad i sådant hänseende stadgas i 23 5 1 mom. sista stycket barna- vårdslagen.
Genom att anvisa god och nyttig förströelse under den övervakades fritid bör övervakaren söka föra hans intressen in på bättre vägar.
11 5 fjärde stycket andra punkten.
Hava arbets- eller bostadsförhål- landena eller eljest förhållandena i
landen och andra omständigheter, vilka kunna vara av betydelse för uppdragets fullgörande. Övervakare bör söka samarbete med den över- vakades familj och andra honom närstående för att om möjligt er- hålla deras bistånd att hjälpa den övervakade.
45.
Är underårig, som tillsyns— eller övervakningsbeslut gäller, inskriven i skola eller annan läroanstalt, bör samråd angående tillsynen eller över- vakningen ske med företrädare för skolan.
Hur den underårige arbetsanställ— ning, bör tillsynsmannen eller över- vakaren där så bedömes kunna ske utan men, sätta sig i förbindelse med arbetsgivaren för samråd och bi- stånd.
55.
Äro för den, som ställts under övervakning, hem- eller arbetsför-
Gällande lydelse: hemmet varit medverkande orsak till att barnavårdsnämnden måst ingri- pa mot den övervakade, bör överva- karen söka åstadkomma ändring i dessa förhållanden.
13 5 andra stycket.
Barnavårdsnämnd ( ungdoms- nämnd) eller skyddshemsstyrelse, som förordnat om övervakning, må förklara den övervakade skyldig att efterkomma föreskrift och foga sig i anordning, som övervakaren fin- ner crforderlig för hans rättelse.
1.3 5 första stycket.
Den övervakade skall städse hålla övervakaren underrättad om sin bo- stad och adress, på kallelse inställa sig hos honom och ej undandraga sig hans besök, ofördröjligen besvara hans skriftliga meddelanden, bemö- da sig om att följa hans råd och taga rättelse av hans varningar, ej lämna arbetsanställning utan att dessför— innan hava inhämtat övervakarens råd samt i övrigt söka, i vad på ho- nom ankommer, underlätta övervak— ningens fullgörande.
14 5.
Uppkommer på grund därav, att den övervakade och övervakaren vis- tas på skilda orter, eller av annan anledning svårighet för den överva- kade att inställa sig hos övervakaren
hållandena eller levnadsomständig- heterna i övrigt sådana, att syftet med åtgärden motverkas, bör över- vakaren söka åstadkomma ändring därutinnan. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning i fråga om särskild tillsyn.
65.
Har barnavårdsnämnd beslutit fö— reskrifter enligt 94 eller 130 5 barna- vårdslagen ankommer det på tillsyns- man eller övervakare att lämna den ledning för efterlevnad av föreskrif- terna, som kan vara erforderlig. I övrigt har han att meddela de be- stämmelser, som erfordras för ge- nomförandet av tillsynen eller över- vakningen, såsom angående tider för besök och sammanträffanden m. m.
7 5.
Underårig, som ställts under över- vakning, skall städse hålla överva- karen underrättad om sin bostad och adress, på kallelse inställa sig hos honom och ej undandraga sig hans besök, ofördröjligen besvara hans skriftliga förfrågningar, be- möda sig om att följa hans råd, ej lämna arbetsanställning utan att dessförinnan hava inhämtat över- vakarens råd samt i övrigt söka un- derlätta övervakningens fullgörande.
8 5.
Vistas den övervakning avser på annan ort än övervakaren eller före- ligger av annan anledning svårighet för denne att personligen utöva sitt uppdrag och finner nämnden ej
eller för denne att göra besök hos den övervakade, och befinnes ej lämpligt att överflytta övervakning- en på annan, må övervakaren kunna anlita lämplig person, förening eller stiftelse såsom biträde vid inhäm- tande av de upplysningar, som äro för övervakningen behövliga. Vad i 13 5 stadgats om skyldighet för den övervakade att inställa sig på kallel- se och ej undandraga sig besök samt i övrigt söka underlätta övervak- ningens fullgörande skall gälla, även då övervakning utövas genom över- vakarens biträde.
15 5 andra stycket.
Övervakaren bör rådgöra med sin uppdragsgivare om allt av vikt, som rör övervakningen.
16 5.
Är övervakningen anordnad med stöd av 23 5 2 mom. barnavårdsla- gen och anser övervakaren förhål— landena påkalla, att den övervakade omhändertages för skyddsuppfost- ran, åligger det övervakaren att där- om göra anmälan hos barnavårds- nämnden (ungdomsnämnden) eller hos den, som nämnden kan hava ut— sett att mottaga sådan anmälan.
Är fråga om villkorligt utskriven och anser övervakaren förhållandena påkalla, att den utskrivne återtages, skall anmälan därom göras beträf— fande skyddshemselev hos skydds- hemmets styrelse och i annat fall hos barnavårdsnämnden ( ungdoms-
lämpligt att utse ny övervakare eller att överflytta befattningen med över- vakningen till annan barnavårds— nämnd, äger övervakaren anlita lämplig person såsom biträde. Mot- svarande gälle särskild tillsyn.
Vad i 7 5 stadgats om skyldighet för övervakad att inställa sig på kallelse och ej undandraga sig be- sök samt i övrigt söka underlätta övervakningens fullgörande skall gälla även då övervakning utövas genom biträde som här sägs.
95.
Tillsynsman och övervakare bör samråda med barnavårdsnämnden om allt av vikt, som rör tillsynen eller övervakningen.
10 5.
Tillsynsman och övervakare skall göra anmälan till barnavårdsnämn- den
1. om den underårige vistas å ort, där tillsynsmannen eller övervakaren ej kan personligen öva tillsyn över honom, eller om av annan orsak var— aktig svårighet uppkommit för till- synsmannen eller övervakaren att utan anlitande av biträde utöva sitt uppdrag,
2. om förhållandena påkalla hjälpåtgärder från nämndens sida, behov föreligger av förmaning, var- ning eller föreskrifter eller anled- ning förekommer att ändra eller upphäva given föreskrift, samt
Gällande lydelse:
nämnden) eller den, som nämnden kan hava utsett att mottaga sådan anmälan.
17 5.
Flyttar den omhändertagne till annan bostad och anser sig överva- karen på grund därav ej kunna be- hörigen fullgöra övervakningen, el- ler blir övervakaren av sjukdom, bortresa eller annan orsak hindrad att fullgöra densamma, skall han ofördröjligen göra anmälan därom till sin uppdragsgivare.
15 5 första stycket. Övervakaren har att till sin upp- dragsgivare avgiva rapport angående övervakningen å tid och på sätt, som av denne bestämmes.
23 Förslag:
3. om tillsynsmannen eller Över- vakaren anser, att beslut bör fattas om den underåriges omhänderta- gande för samhällsvård, att villkor- ligt anstånd med verkställighet av omhändertagandebeslut rörande den underårige bör förklaras förverkat eller att, efter villkorligt upphörande av samhällsvården, denna bör åter- upptagas eller ock slutligt upphöra.
11 5. Tillsynsman och övervakare skall föra noggranna anteckningar röran- de tillsynen eller övervakningen. Han skall hålla barnavårdsnämnden underrättad om allt av vikt som förekommit under uppdragets full- görande. I sådant syfte skall han till nämnden avgiva rapport angående sitt uppdrag få tid och på sätt, som av nämnden bestämmes.
12 5.
Tillsynsman och övervakare har att ställa sig till noggrann efterrät- telse vad i 6 5 barnavårdslagen är stadgat om tystnadsplikt samt om förvaring av handlingar i barna- vårdsärende.
Stadga om barnavårdsanstalter
Tillsyn över barnavårdsanstalter
1 5.
I egenskap av tillsynsmyndighet över rikets barnavårdsanstalter ålig- ger det socialstyrelsen — med bi— träde av statens inspektör för fattig- vård och barnavård — att leda och övervaka den slutna och halvöppna barnavården inom riket och främja dess ändamålsenliga utveckling. I sådant syfte har socialstyrelsen bland annat att utfärda allmänna anvisningar rörande i sammanhang härmed stående spörsmål samt att följa länsstyrelsernas och barna- vårdsnämndernas verksamhet för övervakning av barnavårdsanstal— tema och lämna dessa myndigheter vägledning och bistånd.
' Vid utövande av tillsynen över barnavårdsanstalterna skall social- styrelsen i frågor, som röra hälso- och sjukvård, samråda med medici- nalstyrelsen.
2 5. Länsstyrelsen har att med biträde av barnavårdsassistenten dels vaka över att verksamheten vid de sär-
Stadga om barnavårdsinstitutioner och ungdomshem
1 5. I denna stadga avses med ung- domshem sådant ungdomshem, som i 135 5 barnavårdslagen sägs, och med skolhem sådant skolhem, å vilket enligt 138 5 barnavårdslagen bestämmelserna i 10 kap. samma lag skola äga tillämpning.
Om tillsyn 2 5.
I egenskap av tillsynsmyndighet har socialstyrelsen att leda och över- vaka verksamheten vid barnavårds— anstalterna inom riket samt att följa verksamheten vid ungdomshemmen. Socialstyrelsen skall söka främja dessa institutioners ändamålsenliga utveckling. I sådant syfte har social- styrelsen bland annat att utfärda allmänna anvisningar rörande i sam— manhang härmed stående spörsmål samt att följa länsstyrelsernas och barnavårdsnämndernas verksamhet för övervakning av barnavårdsan- stalterna och lämna dessa myndig— heter vägledning och bistånd.
Vid utövande av tillsynen över barnavårdsanstalterna skall social— styrelsen i frågor, som röra hälso— och sjukvård, samråda med medici- nalstyrelsen.
3 5. Länsstyrelsen har att vaka över att de barn, som vistas å de särskil- da barnavårdsanstalterna i länet, er—
l i | i l l l l !
Gällande lydelse:
skilda barnavårdsanstalterna i länet bedrives i enlighet med gällande be- stämmelser och i övrigt på sådant sätt att där intagna barn erhålla till- fredsställande vård och uppfostran, dels ock följa barnavårdsnämnder- nas verksamhet för övervakning av barnavårdsanstalterna och därvid lämna barnavårdsnämnderna väg- ledning och bistånd.
35.
För utövande av tillsyn över bar- navårdsanstalterna äga socialstyrel- sen, länsstyrelsen och barnavårds- nämnden underkasta dylik anstalt inspektion samt infordra uppgifter rörande dess verksamhet och övriga förhållanden. Representant för myn— dighet som nu sagts, vilken i tjäns- ten söker tillträde till barnavårds— anstalt, må ej förvägras detta.
45.
Om vissa tjänsteläkares skyldig- het att öva tillsyn över barnavårds- anstalter är särskilt stadgat.
25 Förslag:
hålla god vård och fostran samt att verksamheten i övrigt bedrives i en- lighet med gällande bestämmelser. Länsstyrelsen skall ock tillse att för- hållandena i skolhem och hem för barn med kroppsfel äro ur bar- navårdssynpunkt tillfredsställande samt att den omvårdnad, som be— redes vid ungdomshem, är tillfreds- ställande. Såsom tillsynsmyndighet skall länsstyrelsen tillika lämna bar- navårdsnämnderna vägledning och bistånd i deras verksamhet för över- vakning av barnavårdsinstitutioner och ungdomshem.
45.
För utövande av tillsyn över bar- navårdsanstalter och ungdomshem äga socialstyrelsen, länsstyrelsen och barnavårdsnämnden underkasta dem inspektion. Finner tillsynsmyndighet skälig anledning antaga, att institu- tion är att hänföra till barnavårds— institution eller ungdomshem, äger myndigheten infordra uppgifter rö— rande dess verksamhet och övriga förhållanden. Representant för myn— dighet, som nu sagts, vilken i tjäns- ten söker tillträde till institutionen, må icke förvägras detta.
55.
Om vissa tjänsteläkares skyldig- het att öva tillsyn över barnavårds- anstalter är särskilt stadgat.
Inrättande av nya barnavårdsanstalter m. m.
5 5.
Ansökning om godkännande, var- om förmäles i 11.1 5 1 mom. barna- vårdslagen, eller om tillstånd, som avses i 2 mom. av samma paragraf, skall ingivas till socialstyrelsen. Sö— kes samtidigt statsbidrag till anord- nande av barnhemmet, skall social- styrelsen — efter hörande av läns- styrelsen och, där anstalten skall drivas av annan än landsting eller stad, som icke deltager i landsting, landstingets förvaltningsutskott res— pektive stadsfullmäktige i stad som nyss nämnts — jämte eget yttrande överlämna planen eller tillståndsan- sökningen till Kungl. Maj:t. I annat fall har socialstyrelsen att, efter hö- rande av länsstyrelsen samt förvalt- ningsutskottet respektive stadsfull- mäktige, själv företaga ärendet till avgörande.
Där socialstyrelsen har att med- dela tillstånd till inrättande av barn— hem, tillkommer det ock styrelsen att pröva, huruvida för barnhemmet skall finnas reglemente, samt att fastställa sådant.
Sådant ärende rörande barnhem, som avses i 41 5 4 mom. barnavårds- lagen, avgöres av socialstyrelsen ef- ter hörande, där så är erforderligt, av länsstyrelsen samt landstingets förvaltningsutskott respektive stads- fullmäktige i stad utom landsting.
Förslag:
Inrättande av nya barnavårdsanstalter och ungdomshem
6 5.
Ansökning om godkännande, var— om förmäles i 141 5 barnavårdsla— gen, eller om tillstånd, som avses i 142 5 samma lag, skall ingivas till socialstyrelsen. Sökes samtidigt statsbidrag till anordnande av barn- hem, skall socialstyrelsen — efter hörande av länsstyrelsen och, där anstalten skall drivas av annan än landsting eller stad, som icke del- tager i landsting, landstingets för- valtningsutskott respektive stadsfull- mäktige i stad som nyss nämnts —— jämte eget yttrande överlämna pla- nen eller tillståndsansökningen till Kungl. Maj:t. Gäller ansökningen barnhem och sökes icke samtidigt statsbidrag till anordnandet eller gäller ansökningen annan barna- vårdsanstalt än barnhem, har social- styrelsen att, efter hörande av läns- styrelsen samt förvaltningsutskottet respektive stadsfullmäktige, själv företaga ärendet till avgörande.
Sådant ärende rörande barna- vårdsanstalt, som avses i 144 5 bar- navårdslagen, avgöres av socialsty- relsen efter hörande, där så är er- forderligt, av länsstyrelsen samt landstingets förvaltningsutskott res- pektive stadsfullmäktige i stad utom landsting.
Gällande lydelse:
6 5.
Ansökning, som avses i 55 första stycket, skall vara åtföljd av beskriv- ning av den fastighet, där barnhem- met skall inrymmas, jämte fullstän- diga ritningar.
Ansökningen skall därutöver in- nehålla uppgifter angående
a) den som skall driva barnhem- met oeh, där styrelse för hemmet skall finnas, namn och adress å sty- relsens ledamöter och suppleanter eller, om de ännu icke utsetts, deras antal och den ordning, i vilken de skola utses;
b) barnhemmets upptagningsområde ;
e) det högsta antal barn och mödrar, som hemmet samtidigt skall kunna mottaga, ävensom den högsta och den lägsta åldern på de barn, som skola vara intagna å hemmet;
ändamål och
d) hemmets personal och dess ut- bildning;
e) ordningen för läkarvårdens handhavande vid hemmet; samt
f) de Vårdavgifter, som skola ut- gå, ävensom det sätt, varpå i övrigt kostnaderna för barnhemmets an- ordnande och drift skola täckas.
För barnhem, som skall drivas av förening eller stiftelse, skall ansök— ningen därjämte innehålla uppgift å den, som äger att för föreningen el- ler stiftelsen tala och svara, samt åt- följas av ett exemplar av gällande stadgar.
Förslag:
7 5.
Ansökning, som avses i 65 första stycket, skall vara åtföljd av be- skrivning av den fastighet, där bar- navårdsanstalten skall inrymmas, jämte fullständiga ritningar.
Ansökningen skall därutöver in- nehålla uppgifter angående
a) den som skall driva barna- vårdsanstalten och, där styrelse för anstalten skall finnas, namn och adress å styrelsens ordförande och verkställande ledamot, om sådan finnes;
b) barnavårdsanstaltens ända— mål och upptagningsområde;
0) det högsta antal barn och mödrar, som barnavårdsanstalten samtidigt skall kunna mottaga, ävensom den högsta och den lägsta åldern på de barn, som skola mot- tagas å anstalten;
d) barnavårdsanstaltens personal och dess utbildning;
e) ordningen för läkarvårdens handhavande vid barnavårdsanstal- ten; samt
f ) de vårdavgifter, som skola ut- gå, ävensom det sätt, varpå i övrigt kostnaderna för barnavårdsanstal- tens anordnande och drift skola täc- kas.
För barnavårdsanstalt, som skall drivas av förening eller stiftelse, skall ansökningen därjämte inne- hålla uppgift å den, som äger att för föreningen eller stiftelsen tala och svara, samt åtföljas av ett exemplar av gällande stadgar.
Gällande lydelse:
7 5.
Anmälan jämlikt 41 5 3 mom. barnavårdslagen angående barnko— lcni eller anstalt för halvöppen bar- navård skall upptaga dels uppgift om anstaltens läge jämte ritningar eller skiss över den byggnad eller lägenhet, i vilken anstalten skall vara inrymd, dels ock uppgifter i de hänseenden, som angivas i 6 5 andra och tredje styckena.
Allmänna föreskrifter angående barna- vårdsanstalts beskafenhet
8 5.
Barnavårdsanstalt skall vara så anordnad och utrustad, att där in- tagna barn kunna erhålla tillfreds- ställande vård och uppfostran. Sov- rum och dagrum skola vara rymliga samt uppfylla nödiga hygieniska krav beträffande uppvärmnings—, rengörings- och vädringsmöjlighe- ter. Tillfredsställande anordningar till skydd mot eldfara skola hava vidtagits. Inom anstalten eller i dess omedelbara närhet skall finnas rik- lig tillgång på gott dricksvatten. Möjlighet till isolering av sjuka eller befarat sjuka barn skall finnas. I övrigt skola gällande föreskrifter an- gående byggnad, som innehåller bo- ningsrum, lända till efterrättelse.
Beträffande barnavårdsanstalt bör ytterligare iakttagas
att anstalten bör vara inrymd i byggnad med lugnt och skyddat läge, helst ej nära intill livligt trafi— kerad väg eller gata, samt äga till- gång till lämpligt tomtutrymme;
Förslag:
8 5. Anmälan jämlikt 143 5 barna- vårdslagen angående barnkoloni, barnstuga eller ungdomshem skall upptaga dels uppgift om institu- tionens läge jämte ritningar eller skiss över den byggnad eller lägen- het, i vilken institutionen skall vara inrymd, dels ock uppgifter i de hänseenden, som angivas i 75 andra och tredje styckena.
Allmänna föreskrifter angående be- skaffenheten av barnavårdsanstalter och ungdomshem 9 5.
Barnavårdsanstalter böra vara in- rymda i byggnader med lugnt och skyddat läge, helst ej nära intill liv- ligt trafikerad väg eller gata, samt äga tillgång till lämpligt tomtut— rymme. För såväl barnavårdsanstal- ter som ungdomshem gäller att lo- kalerna skola vara rymliga samt uppfylla nödiga hygieniska krav. Tillfredsstållande anordningar till skydd mot eldfara skola hava vid- tagits. Inom anstalten eller i dess omedelbara närhet skall finnas rik- lig tillgång på gott dricksvatten. I övrigt skola gällande föreskrifter an- gående byggnad, som innehåller bo- ningsrum, lända till efterrättelse.
Möjlighet till isolering av sjuka eller befarat sjuka barn skall fin— nas; rum, som ej användes för annat ändamål än isolering, skall finnas i barnhem, daghem och barnkoloni.
Beträffande barnavårdsanstalt bör ytterligare iakttagas
I
Gällande lydelse:
att barn över sex år böra förde- las efter kön på skilda sovrum; samt
att personalrummen böra vara så belägna, att tillfredsställande övervakning av barnen möjliggöres.
Styrelse, föreståndare och personal 11 5.
För varje barnavårdsanstalt bör finnas en styrelse.
Vid barnavårdsanstalt skola fin- nas anställda befattningshavare till det antal och med sådan utbildning, att å anstalten intagna barn kunna erhålla tillfredsställande vård och uppfostran.
Föreståndare för barnavårdsan— stalt bör hava undergått för uppgif- ten lämpad utbildning i barnavård samt skall äga praktisk erfarenhet av barnavård och ett hems skötsel. Föreståndare för spädbarns- eller mödrahem eller daghem för späd- barn skall hava undergått särskild utbildning i värden av späda barn, där ej socialstyrelsen finner före- ståndaren därförutan skickad att förestå anstalten. Föreståndare för spädbarns- eller mödrahem bör hava avlagt examen vid av staten god- känd sj uksköterskeskola eller barna- vårdslärarinneexamen.
Övriga vid barnavårdsanstalt an- ställda befattningshavare, vilka del— taga i barnens skötsel, böra vara Väl förtrogna med barnavård.
Förslag: att möjlighet bör finnas att för- dela barn över sex år efter kön på skilda sovrum; samt att personalrummen böra vara så belägna, att tillfredsställande övervakning av barnen möjliggöres.
Styrelse, föreståndare och personal 10 5.
För varje barnavårdsanstalt bör finnas en styrelse.
Vid barnavårdsanstalt skola fin- nas anställda befattningshavare till det antal och med sådan utbildning, att å anstalten mottagna barn kunna erhålla god vård och uppfostran.
Föreståndare för barnavårdsan- stalt skall äga praktisk erfarenhet av barnavård och ett hems skötsel.
Föreståndare för spädbarns- eller mödrahem eller daghem för späd- barn skall hava undergått särskild utbildning i vården av späda barn och föreståndare för barnhem för barn över ett års ålder särskild barn— hemsföreståndareutbildning. Den särskilda utbildningen bör för före- ståndare för spädbarns— eller möd— rahem bestå i avlagd examen vid av staten godkänd sjuksköterskeskola eller i avlagd barnavårdslärarinne— examen och för föreståndare för öv- riga barnhem i avlagd examen vid sociala barnavårdsseminariet eller därmed jämförlig utbildning.
Föreståndare för barnstuga skall ha genomgått tvåårig utbildning vid förskoleseminarium.
Sökande till föreståndarebefatt- ning vid sådan barnavårdanstalt, som nämnes i fjärde och femte styc-
Gällande lydelse:
12 5.
Innan föreståndare eller annan befattningshavare vid barnavårdsan— stalt tillträder sin befattning, skall han för anstaltens läkare förete lä- karintyg angående sitt hälsotillstånd eller ock undergå läkarundersökning av denne.
Samtliga vid barnavårdsanstalt anställda eller inom anstalten bo- ende personer skola så snart anled- ning därtill förefinnes samt minst en gång om året undergå läkarun- dersökning.
Socialstyrelsen meddelar i sam- råd med medicinalstyrelsen närmare bestämmelser angående undersök- ningar och läkarintyg som här sägs.
13 5.
Den som befinnes lida av sjuk- dom, som kan antagas inverka men- ligt på barnens kroppsliga eller sj äls- liga hälsa, må ej vara befattnings- havare vid barnavårdsanstalt eller hava sin bostad inom anstalten.
Förslag: kena, må antagas till befattningen trots avsaknad av föreskriven sär- skild utbildning, om socialstyrelsen finner sökanden därförutan skickad att förestå anstalten.
Föreståndare för annan barna- vårdsanstalt än sådan, som nämnes i fjärde och femte styckena, bör ha undergått för uppgiften lämpad ut- bildning i barnavård.
Övriga vid barnavårdsanstalt an— ställda befattningshavare, vilka del- taga i barnens skötsel, böra vara väl förtrogna med barnavård.
11 5.
Innan föreståndare eller annan befattningshavare vid barnavårdsan- stalt eller ungdomshem tillträder sin befattning, skall han för institutio- nens läkare förete läkarintyg angå- ende sitt hälsotillstånd eller ock un— dergå läkarundersökning av denne.
Samtliga personer, som äro an- ställda vid eller boende inom barna- vårdsanstalt eller ungdomshem, sko- la så snart anledning därtill före- finnes samt minst en gång om året undergå läkarundersökning.
Socialstyrelsen meddelar i sam- råd med medicinalstyrelsen närmare bestämmelser angående undersök- ningar och läkarintyg som här sägs.
12 5.
Den som befinnes lida av sjuk- dom, som kan antagas inverka men- ligt på barnens kroppsliga eller sj äls- liga hälsa, må ej vara befattnings- havare vid barnavårdsanstalt eller ungdomshem eller hava sin bostad inom sådan institution.
Gällande lydelse:
14 5. Barnavårdsanstalt må ej utan so- cialstyrelsens tillstånd bedriva ut- bildning av elever.
Förslag:
13 5. Barnavårdsanstalt må ej utan so— cialstyrelsens tillstånd bedriva ut- bildning av elever. Barnhem mä ej heller mottaga praktikanter, utan att socialstyrelsen fastställt, vilket antal som må samtidigt mottagas.
Om intagning å barnavårdsanstalt och ungdomshem samt om upphörande av vård därstädes
14 5.
Om intagning å barnavårdsan- stalt och ungdomshem beslutar, på sätt beträffande barnhem är stadgat i 147 5 barnavårdslagen, anstaltens ledning eller den som därtill förord- nats av ledningen.
Beslut om barns intagande å bar- navårdsanstalt eller ungdomshem bör grundas ä sådan utredning rö— rande barnet samt omständigheterna i övrigt, att intagningen med säker- het kan bedömas vara förenlig med barnets bästa.
Vid tveksamhet rörande viss in— tagning bör, utöver vad enligt 147 5 barnavårdslagen gäller, samråd sö— kas med länsstyrelsen.
15 5.
Ledningen för barnavårdsanstalt eller ungdomshem beslutar angå- ende upphörande av barns vård å institutionen.
Beslut att barn icke längre skall vårdas å barnavårdsantalt eller ung- domshem bör, om sådant beslut ej begärts av vårdnadshavaren eller, beträffande omhändertaget barn, av
Gällande lydelse:
Förslag: vederbörande barnavårdsnämnd, icke meddelas med mindre beslutet får anses lända till barnets eget bästa eller vara erforderligt för tillgodo- seende av andras vårdbehov. Angå- ende särskilda förutsättningar för dylikt beslut i samband med avbrott i barns värd å vissa barnhem stad— gas i 20 5.
Ledningen har att lämna vård- nadshavaren eller nämnden under— rättelse om beslutet och skälen för detsamma samt om den tidpunkt, då barnet bör lämna anstalten.
Vad angår upphörande av vård, som & barnavårdsanstalt beredes ha— vande kvinna eller moder, skall, då kvinnan är omhändertagen av bar- navårdsnämnd vad i andra och tred— je styckena sagts äga motsvarande tillämpning.
Allmänna anvisningar för vården å barnavårdsanstalter 16 5.
Personalen vid barnavårdsanstal— terna bör snarast möjligt söka vinna förtrogenhet med varje barns egen- art och utvecklingsgrad och anpassa omsorgerna om barnet därefter. Där- est barn visar bristande anpassning till omgivningen eller eljest mera be- tydande avvikelser från sedvanligt uppträdande, bör föreståndaren för anstalten söka klarlägga orsakerna härtill och finna ändamålsenliga ut- vägar för att avhjälpa bristerna.
Barn mä icke i uppfostringssyfte tilldelas aga eller tillfogas själsligt lidande.
Barn bör beredas sysselsättning av sådan art, att dess utveckling
Läkarvården vid barnavårdsanstalt 9 5.
För varje barnavårdsanstalt skall finnas en läkare, som åtagit sig att övervaka hälsotillståndet hos såväl de intagna barnen som anstaltens personal samt att utöva tillsyn över vårdavdelningarna.
Läkaren skall avlägga regelbund- na besök hos barnavårdsanstalten i den omfattning, som finnes påkallad med hänsyn till dess storlek, beskaf- fenhet och ändamål ävensom till öv- riga omständigheter, samt eljest be- söka anstalten så snart anledning därtill förefinnes.
Läkarens skyldigheter skola vara avtalsenligt reglerade. I avtalet skall
Förslag: främjas och dess verksamhetslust väckes.
I fostringsarbetet bör eftersträvas att bibringa barnen goda vanor, vil— ka ej i högre grad än som är ound- gängligen nödvändigt äro anpassade enbart för vistelse å barnavårdsan- stalt.
17 5.
Därest barn, som beredes plats i upptagningshem eller i spädbarns- hem, icke skall återvända till för- äldrahemmet eller till annat enskilt hem, från vilket det mottages, skola, så snart barnet anlänt till barnhem- met, förberedelser vidtagas för dess placering i enskilt hem eller överfö- ring till annan vårdform, som befin- nes lämplig för barnet.
Barn, som vistas i barnhem för längre tids vård eller i specialbarn— hem, bör överföras till vård i enskilt hem, så snart ske kan.
Läkarvården vid barnavårdsanstalt 18 5.
För varje barnavårdsanstalt skall finnas en läkare, som åtagit sig att övervaka hälsotillståndet hos säväl dem som vårdas där som anstaltens personal samt att utöva tillsyn över vårdavdelningarna.
Läkaren skall avlägga regelbund- na besök i barnavårdsanstalten i den omfattning, som finnes påkallad med hänsyn till dess storlek, be- skaffenhet och ändamål, ävensom till övriga omständigheter, samt el- jest besöka anstalten så snart anled- ning därtill förefinnes.
Läkarens skyldigheter skola vara avtalsenligt reglerade. I avtalet skall
Gällande lydelse: särskilt angivas den omfattning, vari läkaren är skyldig avlägga regel- bundna besök å anstalten.
10 5.
Barn, som intages i barnhem eller barnkoloni, bör före eller vid intag- ningen undersökas av läkare. Där så ej skett, bör undersökning äga rum, så snart ske kan efter intag- ningen.
Innan barn i spädbarns- eller för- skoleåldern första gången mottages vid anstalt för halvöppen barnavård, bör barnet hava undersökts av lä- kare. Sådan undersökning bör ock hava skett, om barnet efter frånvaro från anstalten under mer än tre må- nader ånyo skall mottagas vid den- samma.
Förslag: särskilt angivas den omfattning, vari läkaren är skyldig avlägga regel- bundna besök å anstalten.
I mån av behov och möjlighet bör föreståndaren för barnavårdsan- stalt samarbeta med central för psy- kisk barna- och ungdomsvård eller i verksamheten anlita bistånd av särskild barnpsykiater eller barn- psykolog.
19 5.
Barn, som intages i barnhem eller barnkoloni, och mödrar, som intagas i mödrahem, böra före eller vid in— tagningen undersökas av läkare. Där så ej skett, bör undersökning äga rum, så snart ske kan efter intag- ningen.
Undersökningen bör beträffande barn, som intages i barnhem för längre tids vård eller i specialbarn— hem, även omfatta av barnpsykiater utförd undersökning av barnets [)Sl - kiska utrustning och utveckling.
Innan barn i spädbarns- eller för- skoleåldern första gången mottages vid barnstuga, bör barnet hava un- dersökts av läkare. Sådan undersök— ning bör ock hava skett, om barnet efter frånvaro från barnstugan un- der mer än tre månader ånyo skall mottagas vid densamma.
Särskilda bestämmelser angående vården vid vissa barnhem 20 5. Vad i denna paragraf stadgas har avseende endast å barnhem, som upptagits i sådan plan för barn- hemsvårdens ordnande, varom för— mäles i 140 5 barnavårdslagen.
1) Barn, som intages i barnhem, skall vara försett med tillräcklig och ändamålsenlig utrustning ifråga om kläder och därmed jämförliga per- sedlar. Barnet skall även vara ut- rustat med sådana personliga hjälp- medel som glasögon, hålfotsinlägg och proteser, om behov därav före- ligger vid intagningen.
Möter, på grund av brådska vid intagningen eller av annan orsak, hinder att uppfylla vad i första styc- ket föreskrivits, skall barnhemmets ledning, efter överenskommelse med den som söker intagningen, tillhan- dagå med anskaffande av felande utrustning på sökandens bekostnad.
Barnet skall på barnhemmets be- kostnad erhålla sådan i första styc- ket angiven utrustning, varav behov uppkommer under vistelsen i barn- hemmet. Barnhemmet svarar för att barnets behov i förevarande hänse- enden är väl tillgodosett, då barnet lämnar barnhemmet.
2) Barn, som vistas i barnhem, skall på hemmets bekostnad
a) utrustas med vad som för bar- nets skolutbildning erfordras och ej tillhandahålles av skolan;
b) erhålla erforderlig tandvård, i den mån vården medhinnes under vistelsen i barnhemmet och kan er- hållas mot vederlag enligt taxa, fast- ställd för socialvården;
c) såvitt möjligt beredas sådan särskild undersökning och behand- ling av medicinsk eller pedagogisk art, som må befinnas erforderlig och ej föranleder avbrott i barnets vis- telse å barnhemmet.
Vad under b) och c) upptagits
Förslag: skall äga motsvarande tillämpning å havande kvinna eller moder, som in- tagits i barnhem, därest mödrahjälp icke står till buds eller i den mån sådan hjälp ej förslår för ända- målet.
3) Finnes barn vara i behov av undersökning eller behandling å sjukhus eller av därmed jämförlig vård utom barnhemmet, skall barn- hemmet ombesörja och bekosta bar- nets överföring till sådan värd.
Kan det antagas, att barns vis- telse å sjukhus icke kommer att uppgå till längre sammanhängande tid än två veckor, bör barnhemmets ledning reservera plats å hemmet för barnet under motsvarande tid.
Därest, efter det barn överförts till sjukhus, sådana förändringar in- träda eller sådana upplysningar er- hållas, att barnets bortovaro från barnhemmet måste antagas komma att omfatta mer än två veckor, har barnhemmets ledning att omedelbart till prövning upptaga frågan om bar- nets utskrivning från hemmet.
Beredes barn läkarvård, under- sökning eller behandling, för vilken ersättning helt eller delvis icke er- hålles av sjukkassa, skall kostnad, som icke sålunda täckes, bestridas av barnhemmet.
Vad i denna punkt stadgas angå- ende barn skall äga motsvarande tillämpning beträffande havande kvinna eller moder, som intagits i barnhem.
4) Kostnad för barns överföring från ett barnhem till ett annat be- strides av den, som är skyldig er- lägga vårdavgiften.
Övriga bestämmelser 21 5.
Beslut om intagning i barnhem för längre tids vård skall ofördröj— ligen av hemmets ledning anmälas till länsstyrelsen, såvida icke läns- styrelsen vid samråd, som avses i 147 5 barnavårdslagen, tillstyrkt in- tagningen.
Från barnhem skall senast fjor- ton dagar efter varje kvartalsskifte , till länsstyrelsen lämnas meddelande i å de vid kvartalsskiftet i hemmet ] intagna barn, vilka åtnjutit som- i manhängande vård i barnhem under . mer än ett halvt år. Från spädbarns- l hem och mödrahem skall samtidigt lämnas meddelande om barn, vilka | vid kvartalsskiftet uppnått nio må- 4 naders ålder, även om de icke vis- ! tats i barnhem ett halvt år.
Anmälan och meddelande, som i föregående stycken sagts, skall för varje barn innehålla uppgift om dess namn, födelsedag, tidpunkten för in— tagningen, anledningen till densam- ma samt, vad angår meddelande, or-
| sakerna till att barnet fortfarande
' vårdas i barnhemmet. Avses barnet skola kvarstanna i barnhemmet,
* skola skälen härför angivas.
1. Övriga bestämmelser
* 15 5. 22 5.
Över dem, som intagas i eller mot- Över dem, som mottagas vid har- tagas vid barnavårdsanstalt, skall navårdsanstalt och ungdomshem, särskild förteckning föras. skall särskild förteckning föras.
16 5.
Den som driver barnavårdsan- stalt skall varje år inom tid, som socialstyrelsen bestämmer, till bar-
navårdsnämnden, länsstyrelsen och socialstyrelsen insända berättelse över föregående års verksamhet.
17 5.
Det ankommer på socialstyrelsen att fastställa de formulär och ut- färda de tillämpningsanvisningar, som finnas erforderliga i anledning av bestämmelserna i denna stadga.
23 5.
Det ankommer på socialstyrelsen att fastställa de formulär och ut- färda de tillämpningsanvisningar, som finnas erforderliga i anledning av bestämmelserna i denna stadga.
6 kap.
65.
Gör en av föräldrarna sig skyldig till grovt missbruk eller till grov försummelse vid vårdnadens ut- övande eller är han hemfallen åt missbruk av rusgivande medel, eller för han ett lastbart liv, eller är han till följd av frånvaro, sjukdom eller annan orsak för längre tid för— hindrad att deltaga i vårdnaden, äge rätten på ansökan av den andre eller barnavårdsman eller på an- mälan av allmän åklagare eller barnavårdsnämnd förordna, att vård- naden skall tillkomma allenast den andre. Inträffar sådant fall i fråga om bägge föräldrarna, äge rätten överflytta vårdnaden å särskilt för- ordnad förmyndare.
Har en av föräldrarna genom missbruk eller försummelse vid vårdnadens utövande eller genom sitt levnadssätt visat sig uppenbart olämplig att deltaga i vårdnaden eller är han till följd av frånvaro, sjukdom eller annan orsak för lång- re tid förhindrad därtill, äge rätten på ansökan av den andre eller barna- vårdsman eller på anmälan av all- män åklagare eller barnavårdsnämnd förordna, att vårdnaden skall till- komma allenast den andre. Inträf- far sådant fall i fråga om bägge föräldrarna, äge rätten överflytta vårdnaden å särskilt förordnad för- myndare.
10 5.
Fader eller _________ -—- dem emellan.
Har umgänge sådan omfattning eller utövas det på sådant sätt att barnets värd, fostran eller utbildning ogynnsamt påverkas, äge rätten även
| | | : | | | | | ! | l ' i ! i |
Förslag: eljest, på anmälan av barnavårds- man eller barnavårdsnämnd, med— dela erforderliga bestämmelser.
13 5.
Utan hinder av vad rätten beslutit i fråga, som avses i detta kapitel, äge rätten annorlunda förordna där— om, när väsentligt ändrade förhål— landen påkalla det.
Utan hinder av vad rätten beslu— tit i fråga, som avses i 6, 7, 9, 11 och 12 55, äge rätten annorlunda förordna därom när väsentligt änd- rade förhållanden påkalla det. Rät- tens beslut i fråga som avses i 10 5 gälle allenast tills vidare.
7 kap. 1 5.
Föräldrarna vare — —— — —— ——
Underhållsskyldigheten upphör ej innan barnet erhållit den utbildning som med hänsyn till föräldrarnas villkor och barnets anlag må finnas tillbörlig och ej i något fall förrän barnet fyllt sexton år.
—— egna tillgångar.
Underhållsskyldigheten upphör ej innan barnet erhållit den utbildning som med hänsyn till föräldrarnas villkor och barnets anlag må finnas tillbörlig och ej förrän barnet fyllt aderton eller, där särskilda omstän- digheter föreligga, sexton år.
8 kap. 1 5.
För barn i äktenskap skall barna- vårdsman förordnas, såframt för- äldrarna leva åtskilda på grund av söndring eller efter vunnen hem- skillnad eller deras äktenskap är upplöst samt antingen den av för- äldrarna vilken vårdnaden om bar- net tillerkänts gör framställning om sådant förordnande eller barna- vårdsnämnden av särskild anled— ning finner det erforderligt. Vad nu sagts för det fall att föräldrar-
För barn i äktenskap skall barna- vårdsman förordnas, såframt för- äldrarna leva åtskilda på grund av söndring eller efter vunnen hem- skillnad eller deras äktenskap är upplöst samt antingen den av för- äldrarna vilken vårdnaden om har- net tillerkänts gör framställning om sådant förordnande eller barna- vårdsnämnden finner det erforder- ligt. Vad nu sagts för det fall att föräldrarna leva åtskilda eller deras
na leva åtskilda eller deras äkten- skap är upplöst skall ock gälla, där jämlikt 6 kap. 6 5 rätten förordnat, att vårdnaden om barnet skall till- komma allenast den ene av föräld- rarna.
Har make vid domstol framställt yrkande, att vårdnaden måtte till- erkännas honom, skall efter fram— ställning av endera parten eller där barnavårdsnämnden av särskild an- ledning finner det erforderligt, bar- navårdsman förordnas för tiden in- till dess vårdnadsfrågan slutligt avgjorts.
äktenskap är upplöst skall ock gälla, där jämlikt 6 kap. 6 5 rätten förordnat, att vårdnaden om barnet skall tillkomma allenast den ene av föräldrarna.
Har make vid domstol framställt yrkande, att vårdnaden måtte till— erkännas honom, skall, efter fram- ställning av endera parten eller där barnavårdsnämnden finner det er— forderligt, barnavårdsman förord- nas för tiden intill dess vårdnads- frågan slutligt avgjorts.
65.
Barnavårdsmannen har — — —
Barnavårdsman vare berättigad att erhålla biträde av polismyndig— het för underhållsskyldigs efter- forskande eller hörande och för verkställande av delgivningar. Om barnavårdsmans rätt att föra talan stadgas i 20 kap.
—— _ -— för barnet.
Barnavårdsman vare berättigad att erhålla biträde av polismyndig— het för efterforskande eller hörande av den som är eller kan antagas vara underhållsskyldig gentemot barnet, så och för verkställande av delgivningar. Om barnavårdsmans rätt att föra talan stadgas i 20 kap.
Kungörelse om barnavårdsmans verksamhet och tillsynen dårå
1 & Barnavårdsman skall fullgöra sitt uppdrag med omsorg och takt. Han bör vara ett personligt stöd för den som har vårdnaden om bar- net samt sträva efter att vinna dennes och barnets förtroende.
25. Har barnavårdsman förordnats till följd av anmälan att kvinna Väntar
1 & Barnavårdsman skall fullgöra sitt uppdrag med omsorg och hänsyn. Han bör vara ett personligt stöd för den som har vårdnaden om har- net samt sträva efter att vinna dennes och barnets förtroende.
2 5 Har barnavårdsman förordnats till följd av anmälan att kvinna väntar
barn utom äktenskap, skall barna- vårdsmannen ofördröjligen under- rätta sig om kvinnans förhållanden och därvid särskilt uppmärksamma, huruvida behov av understöd från samhällets sida föreligger samt, om så är fallet, lämna upplysning om och förmedla den hjälp, som kan ifrågakomma. Barnavårdsmannen bör jämväl i övrigt bistå kvinnan i mån av behov och tillse, att hon er- håller lämplig vård eller inackorde— ring under tiden före och efter ned- komsten. Han bör uppmana henne att besöka mödravårdscentral eller ställa sig under annan läkarkontroll samt att anmäla barnet till barna- vårdsstation eller barnavårdscen- tral.
barn utom äktenskap, skall barna— vårdsmannen ofördröjligen sätta sig i förbindelse med kvinnan och underrätta sig om hennes förhållan- den. Barnavårdsmannen bör vidare, där så kan ske, snarast möjligt personligen besöka kvinnan. Han skall särskilt uppmärksamma hu- ruvida hon är i behov av socialhjälp, mödrahjälp eller annat understöd från samhällets sida. Om så är fallet, skall barnavårdsmannen läm- na upplysning om och förmedla den hjälp, som kan ifrågakomma. Barnavårdsmannen bör jämväl med- verka till fastställelse av bidrag, som fader till barn utom äktenskap är pliktig att utgiva till moderns underhåll, samt biträda med indriv- ning av sådant bidrag. Jämväl i övrigt bör barnavårdsmannen bistå den blivande modern i mån av he- hov och söka åvägabringa gynnsam- ma betingelser för henne och bar— net. Han bör tillse, att hon erhåller lämplig vård eller inackordering under tiden före och efter nedkoms- ten samt verka för att hon begagnar sig av mödravårdscentral eller stäl- ler sig under annan läkarkontroll.
3 &
Barnavårdsman, som förordnats för barn utom äktenskap efter bar— nets födelse eller för barn i äkten- skap, skall ofördröjligen sätta sig i förbindelse med barnets vårdnads- havare ävensom snarast möjligt be— söka barnet och, därest detta låter sig göra, jämväl dess vårdnadsha- vare. Han bör göra sig noggrant
3 5 första stycket
Barnavårdsman skall öva tillsyn över barnets personliga förhållan- den och med uppmärksamhet följa dess utveckling. Han skall besöka barnet och dess vårdare i den om- fattning, som med hänsyn till om— ständigheterna finnes påkallad. Om särskild anledning föreligger därtill, bör han genom förfrågningar hos barnets lärare eller på annat sätt söka skaffa sig upplysning om bar— net.
4 5 andra stycket Förhållanden, som synas böra föranleda ingripande av barnavårds- nämnd, fattigvårdsstyrelse, nykter- hetsnämnd eller annat kommunalt organ, skola av barnavårdsmannen ofördröjligen anmälas till vederbö- rande nämnd eller styrelse.
3 5 andra stycket
0
Vistas barnet a ort, där barna— vårdsmannen icke själv kan öva tillsyn över barnet, hör han påkalla bistånd därmed hos vederbörande barnavårdsnämnd.
underrättad om vårdnadshavarens och barnets förhållanden och läm- na erforderligt bistånd för befräm— jande av barnets bästa.
4 5
Barnavårdsmannen skall genom hembesök och genom samarbete med skolmyndigheter och andra or- gan hålla sig fortlöpande under- rättad om barnets hälsa och ut- veckling samt om de förhållanden, varunder barnet lever. Han skall verka för att barnet kommer i åt— njutande av den hälsokontroll, som lämnas å barnavårdscentral eller liknande institution, samt vaka över att barnet vid sjukdom och lyte er- håller den vård och behandling, som erfordras. Risk för ogynnsam utveckling eller otillfredsställande samhällsanpassning skall särskilt uppmärksammas.
Lever barnet under otillfredsstäl— lande förhållanden, skall barna- vårdsmannen söka få till stånd förbättrade förhållanden. Vid be- hov bör ingripande från barna—— vårdsnämnd, socialnämnd, nykter- hetsnämnd eller annat kommunalt organ påkallas.
5 %
Vistas barnet annat än tillfälligt- vis i annan kommun än den, där barnavårdsmannen är bosatt, och äro förhållandena sådana, att ny barnavårdsman ej omedelbart bör utses, bör barnavårdsmannen vid behov påkalla bistånd med tillsynen
4 5 första stycket
Barnavårdsman bör i tveksamma fall rådgöra med barnavårdsnämn- den eller den som av nämnden er- hållit i uppdrag att öva tillsyn över barnavårdsmannens verksamhet.
över barnets förhållanden hos barna- vårdsnämnden i den kommun, där barnet vistas.
6 &
Barnavårdsmannen skall tillvara- toga barnets intressen såväl med avseende å underhållsbidrag och an- nan ekonomisk rätt, som barnet kan ha mot enskild person, som ock beträffande allmänt och särskilt barnbidrag, bidragsförskott, utfyll- nadsbidrag, livränta, familjepenning eller annan förmån, som barnet kan vara berättigat att erhålla. Barna- vårdsmannen bör jämväl verka för att barnet erhåller lämplig utbild- ning.
7 &
Barnavårdsman bör i tveksamma fall rådgöra med barnavårdsnämn- den eller den som av nämnden erhål— lit i uppdrag att öva tillsyn över barnavårdsmannens verksamhet.
Barnavårdsman bör samarbeta med socialvårdsorgan, kommunala organ i övrigt och enskild hjälp— verksamhet ävensom med skolmyn- digheter, tjänsteläkare, barnavårds- centraler, centraler för psykisk barna- och ungdomsvård, arbetsför- medlingar och dylika organ.
Barnavårdsman äger erhålla nö- digt biträde av prästerskap och kommunal myndighet.
Om barnavårdsmans rätt till bistånd av polismyndighet är sär- skilt stadgat.
5 &
Vistas barnet innan det fyllt 16 år i annat enskilt hem än hos för- äldrarna eller särskilt förordnad förmyndare, vilken har vårdnaden om barnet, och är vistelsen ej alle- nast tillfällig, skall barnavårdsman- nen, så snart det kan ske, härom underrätta barnavårdsnämnden i den kommun, där barnet uppehål- ler sig.
6 5
När faderskap eller egenskap av trolovningsbarn fastställts genom handling, som upprättats i före- skriven form, eller genom dom, som vunnit laga kraft, skall barnavårds- mannen för anteckning i kyrkobok ofördröjligen göra anmälan härom hos pastor i den församling, där barnet är kyrkobokfört. Sådan an- mälan skall ock göras, när förkla- ring om rätt till arv avgivits i skrift- lig, av två personer bevittnad hand- ling, som företetts inför barnavårds- mannen.
7 5
Det åligger barnavårdsman att föra anteckningar rörande barnet enligt fastställt formulär.
Därest faderskapet till barn utom äktenskap icke blivit fastställt inom ett år från barnets födelse, skall an- ledningen härtill särskilt angivas i anteckningarna.
8 &
Vistas barnet innan det fyllt 18 år i annat enskilt hem än hos för— äldrarna och är vistelsen ej alle- nast tillfällig, skall barnavårdsman— nen, så snart det kan ske, härom underrätta barnavårdsnämnden i den kommun, där barnet uppehål- ler sig.
9 få
När faderskap eller egenskap av trolovningsbarn fastställts genom handling, som upprättats i före- skriven form, eller genom dom, som vunnit laga kraft, skall barnavårds— mannen för anteckning i kyrkobok ofördröjligen göra anmälan härom hos pastor i barnets kyrkobokfö- ringsort. Sådan anmälan skall ock göras, när förklaring om rätt till arv avgivits i skriftlig, av två per— soner bevittnad handling, som före- tetts inför barnavårdsmannen.
Det åligger barnavårdsman att med intyg av pastor styrka, att on- mälan som nu sagts blivit gjord.
10 5
Det åligger barnavårdsman att föra anteckningar rörande barnet enligt fastställt formulär.
Därest faderskapet till barn utom äktenskap icke blivit fastställt inom ett år från barnets födelse, skall en redogörelse för de åtgärder, som vidtagits i ärendet, och för anled- ningen till att fastställelse ej kan- nat ske lämnas i anteckningarna.
Gällande lydelse: 3 5
Sker in- och utbetalning av under- hållsbidrag genom barnavårdsman, skall denne däröver föra särskilda räkenskaper för envar bidragsbe- rättigad.
Penningar eller värdepapper, som för barnets räkning innehavas av barnavårdsmannen, skola så förva- ras, att de ej sammanblandas med penningar eller värdepapper, som tillhöra barnavårdsmannen själv eller eljest innehavas av honom.
9 €
Finnes ej längre behov av barna- vårdsman eller föreligger anledning att överflytta tillsynen å hans verk— samhet till annan barnavårdsnämnd, skall barnavårdsmannen göra an- mälan härom hos den nämnd, som utövar tillsynen.
Vad i första stycket är stadgat skall äga motsvarande tillämpning, när barnavårdsmannen finner upp- draget böra förlängas för tid, efter det barnet fyllt 18 år.
11 g
Sker in— och utbetalning av under- hållsbidrag genom barnavårdsman, skall denne däröver föra särskilda räkenskaper för envar bidragsbe- rättigad.
Penningar eller värdepapper, som för barnets räkning innehavas av barnavårdsmannen, skola så förva- ras, att de ej sammanblandas med penningar eller värdepapper, som tillhöra barnavårdsmannen själv eller eljest innehavas av honom.
12 &
Skall barnavårdsmannaskapet upphöra på grund av att barnet dött eller fyllt 18 år, skall barna- vårdsmannen göra anmälan härom till barnavårdsnämnden. Sådan an— mälan skall ock ske, om barnet förvärvat äktenskaplig börd, om hemskilda föräldrar återupptagit sammanlevnaden eller om barnet adopterats. Jämväl om ändrade förhållanden i övrigt, som kan för- anleda att barnavårdsmannaskapet bör upphöra, skall barnavårdsman- nen underrätta barnavårdsnämn- den. Anmälan skall ock ske, om tillsynen över barnavårdsmannens verksamhet bör överflyttas till an- nan barnavårdsnämnd med hänsyn till barnets, den blivande moderns eller vårdnadshavarens vistelseort.
Vad i första stycket är stadgat skall äga motsvarande tillämpning, när barnavårdsmannen finner, att särskild anledning påkallar att uppdraget förlänges för tid, efter det barnet fyllt 18 är.
Gällande lydelse: 10 5
Önskar barnavårdsmannen bliva entledigad från sitt uppdrag, skall ansökan härom göras hos den barna- vårdsnämnd, som utövar tillsynen å hans verksamhet. Begäres entle- digande i samband med att till- synen överflyttas till annan barna— vårdsnämnd, bör ansökningen stäl- las till denna.
115
Då uppdrag att vara barnavårds- man upphör, skall barnavårdsman- nen ofördröjligen till barnavårds- nämnden överlämna anteckningar, räkenskaper och andra handlingar rörande barnet. Förordnas ny barna- vårdsman, skall nämnden överläm- na handlingarna till denne. I annat fall skola de förvaras av nämnden på betryggande sätt.
Barnavårdsman, som biträtt med indrivning och tillhandahållande av underhållsbidrag, bör, då uppdraget upphör, underrätta såväl barnets förmyndare som den bidragsskyl- dige om storleken av oguldet under- hållsbidrag.
Förslag: 13 5
Önskar barnavårdsmannen bliva entledigad från sitt uppdrag, skall ansökan härom göras hos den barna— vårdsnämnd, som utövar tillsynen åt hans verksamhet. Begäres entle- digande i samband med att till- synen överflyttas till annan barna- vårdsnämnd, bör ansökningen stäl- las till denna. Sådan ansökan bör i regel åtfölja barnavårdsnämnds meddelande till annan barnavårds— nämnd om att tillsynen över bar- navårdsmannaskapet överflyttats till nämnden.
145
Då uppdrag att vara barnavårds- man upphör, skall barnavårdsman- nen ofördröjligen till barnavårds- nämnden överlämna anteckningar, räkenskaper och andra handlingar rörande barnet. Förordnas ny barna- vårdsman, skall nämnden överläm— na handlingarna till denne. I annat fall skola de förvaras av nämnden på betryggande sätt.
Då ny barnavårdsman förordnas, bör den avgående barnavårdsman- nen underrätta barnets vårdnads— havare och den bidragsskyldige samt, i förekommande fall, utmät- ningsmannen härom.
Barnavårdsman, som biträtt med indrivning och tillhandahållande av underhållsbidrag, bör, då uppdraget upphör, underrätta såväl barnets förmyndare som den bidragsskyl- dige om storleken av oguldet under— hållsbidrag.
Gällande lydelse: 12 5
Barnavårdsnämnd skall bistå barnavårdsman i hans verksamhet samt lämna honom erforderliga råd och upplysningar.
Nämnden skall vaka över att barnavårdsmannen iakttager ilag och författning meddelade föreskrif- ter angående barnavårdsmans ålig- ganden, och nämnden skall årligen, såvitt möjligt före den 1 april, granska av barnavårdsmannen för- da anteckningar och räkenskaper med därtill hörande handlingar. Vid granskningen bör särskilt upp- märksammas fall, där faderskapet till barn utom äktenskap ännu icke fastställts. Granskning skall jäm- väl ske av anteckningar, räkenska— per och handlingar, innan dessa cfter beslut om överflyttning av tillsynen översändas till annan barnavårdsnämnd.
Granskningen mä av nämnden uppdragas åt dess ordförande, an- nan ledamot av nämnden eller hos denna anställd tjänsteman.
Anteckningar och räkenskaper
skola förses med påteckning om verkställd granskning och tiden därför.
15 5
Barnavårdsnämnd skall bistå och vägleda barnavårdsmannen i hans verksamhet.
Nämnden skall vaka över att barnavårdsmannen iakttager ilag och författning meddelade föreskrif- ter angående barnavårdsmans ålig- ganden. I sådant syfte åligger det nämnden dels att hålla sig fortlö- pande underrättad om barnavårds— mannens verksamhet, dels att årli- gen, såvitt möjligt före den 1 april, granska av barnavårdsmannen för- da anteckningar och räkenskaper med därtill hörande handlingar ävensom inventera värdepapper och medel, som barnavårdsmannen må innehava för barnets räkning. Så- dan granskning och inventering skall jämväl ske, då barnavårds- mannaskapet skall upphöra samt då ny barnavårdsman skall förordnas.
Vid granskningen skall undersö- kas, huruvida i varje enskilt fall de åtgärder vidtagits som kunna anses erforderliga och lämpliga. Vidare skall undersökas, huruvida faderskapserkännanden, avtal om underhållsbidrag och dylika hand- lingar upprättats i föreskriven form. Har faderskapet till barn utom äktenskap icke fastställts, bör detta förhållande särskilt uppmärksam- mas och anvisningar Iämnas om er— forderliga åtgärder. Sådana anvis- ningar skola ock lämnas, därest fel eller försummelser föreligga i annat avseende.
Granskningen må av nämnden uppdragas åt dess ordförande, an- nan ledamot av nämnden eller hos denna anställd tjänsteman.
13 &; Barnavårdsnämnd åligger att en- ligt fastställt formulär föra förteck- ning över barnavårdsmannaskap, som stå under nämndens tillsyn.
14 &;
Barnavårdsman, ledamot och tjänsteman hos barnavårdsnämnd ävensom annan kommunal befatt- ningshavare, som biträder i ären- den angående barnavård, skola söka förekomma, att upplysningar rörande barnavårdsmans verksam- het lämnas ohehörig och höra i så- dant syfte iakttaga tystlåtenhet härom. Anteckningar och handling- ar, som giva upplysning i nämnda hänseende, skola så förvaras, att de icke äro tillgängliga för obehöriga.
Förslag: Anteckningar och räkenskaper skola förses med påteckning om verkställd granskning och tiden därför.
16 g Barnavårdsman skall giva barna- vårdsnämnden de upplysningar om barnavårdsmannaskapet, som nämn- den begär.
17 5 Det åligger barnavårdsnämnd att enligt fastställt formulär föra för— teckning över barnavårdsmanna- skap, som stå under nämndens till- syn.
Nämnden bör årligen, såvitt möj— ligt före den 1 april, kontrollera, att i nämndens förteckning över barnavårdsmannaskap finnas upp- tagna samtliga de utom äktenskapet födda barn, vilka nästföregående år inskrivits i födelse- och dopboken för församling, hörande till kom- munen, och för vilka församlingen är födelsehemort.
18 g
Barnavårdsman, ledamot och supp- leant i barnavårdsnämnd ävensom kommunal befattningshavare, som biträder nämnden, skola söka före- komma, att upplysningar rörande barnavårdsmans verksamhet och vad däri framkommit rörande en- skilds personliga förhållanden läm— nas obehörig, och böra i sådant syfte iakttaga tystlåtenhet härom. Anteckningar och handlingar, vilka innehålla sådana upplysningar, sko- la så förvaras, att de icke äro till- gängliga för obehöriga.
I AVD. BARNAVÅRDSSTADGOR M. M.
1 kap. Inledning
En ny barnavårdslag, sådan barnavårdskommittén föreslagit, nödvän- diggör ändringar i vissa författningar, medan det i andra fall är åtmin- stone önskvärt att göra tillägg till eller ändringar i vad som är stadgat. En särställning intar de närmare föreskrifter angående lagens tillämpning, vilka i lagförslaget (7 &) liksom i gällande lag (BVL) förutsättes skola med- delas av Konungen och innehålla mera detaljerade regler för vissa grenar av barnavårdsverksamheten m. m.
Tillämpningsföreskrifterna till BvL måste i väsentliga delar omarbetas för att passa till innehållet i den av barnavårdskommittén föreslagna nya barnavårdslagen. Därom mera nedan.
Frånsett nyssberörda tillämpningsförfattningar är det i samband med ny barnavårdslag behövligt eller önskvärt att ändra sådana författningar, vari något eller några stadganden hänvisar till eller omedelbart bygger på bestämmelser i BvL. Erforderliga ändringar i sådana författningar kan betecknas såsom rena följdändringar.
Därjämte är det påkallat att taga under övervägande, huruvida grun- derna för mera betydelsefulla skiljaktigheter mellan den föreslagna och den gällande barnavårdslagen bör öva inverkan även på författningsregle- ringen i övrigt för socialvården, på familjerättsliga bestämmelser eller på författningar avseende andra rättsområden. En fullständig undersökning ur sistberörda synpunkt skulle föra mycket långt. Barnavårdskommittén har begränsat sig till vad som synts någorlunda klart falla inom ramen för kommitténs uppdrag, varvid främst uppmärksammats huruvida de höjningar av åldersgränser, som kommitténs förslag till ny barnavårdslag bl. a. går ut på, bör föranleda motsvarande höjning av åldersgränser i andra författningar.
Resultatet av barnavårdskommitténs överväganden rörande behovet av ändringar som ovan sagts redovisas icke 1 21110 i detta avsnitt av slutbe- tänkandet. Förslag till ändringar i föräldrabalken (FB) och därtill an- knutna författningar upptages nämligen i betänkandets andra del, även om och i den mån de står i direkt eller indirekt samband med kommitténs förslag till ny barnavårdslag.
Behovet av följdändringar minskas därigenom att i övergångsbestäm- melserna till kommitténs förslag till ny barnavårdslag — 206 5 andra stycket — stadgas, att om i lag eller författning hänvisning förekommer till eller däri eljest avses föreskrift, som ersatts genom bestämmelse i den
nya lagen, densamma i stället skall lända till efterrättelse. Av stadgan— det följer, att endast sådana författningar behöver ändras, i vilka något stadgande hänvisar till eller bygger på sådan bestämmelse i nuvarande barnavårdslag, som ej fått motsvarighet i förslaget.
Stadgande, vari skyddsuppfostran och samhällsvård, respektive de som omhändertagits för skyddsuppfostran eller samhällsvård, helt jämställes i det hänseende stadgandet gäller, har med hänsyn till nyss nämnda före— slagna övergängsbestämmelse icke ansetts behöva ändras.
Beträffande vissa författningar föreslår kommittén icke annan ändring än höjning av angiven åldersgräns. För sådana fall har utkast till ändrad författningstext icke framlagts.
Vad angår de gällande bestämmelser av betydelse för socialvården, vilka ej i det följande upptages till särskild behandling i olika avsnitt må anmärkas, att i åtskilliga fall smärre ändringar eller förtydligande till- lägg erfordras, därest barnavårdskommitténs förslag till ny barnavårdslag antages. Detta gäller bl. a. den nordiska konventionen om social trygghet och den europeiska konventionen om social och medicinsk hjälp samt kun— görelsen den 5 oktober 1956 angående anmälan om socialhjälp åt utlän- ningar m. m.
I 2 5 första stycket kungörelsen den 29 juni 1956 angående statsbidrag till socialhjälp och barnavård för lappar hänvisas till 62 &, BvL. Hänvis- ningen bör, om BvL ersättes av den föreslagna nya lagen, avse 173 5 nya lagen. Kommittén utgår visserligen ifrån att anslaget till socialhjälp och barnavård för lappar kommer att avvecklas, med påföljd att här avsedd kungörelse upphäves. För den händelse så ej kommer att ske före ikraft- trädandet av ny barnavårdslag, bör emellertid nämnda ändring av hän- visningen genomföras.
Spörsmålet, huruvida vid införande av ny barnavårdslag ändringar eventuellt får anses erforderliga eller önskvärda i lagen den 4 juni 1954 (nr 483) om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna har kommittén icke upptagit till närmare prövning. Vad i 11 5 andra stycket sistnämnda lag anmärkes rörande barns omhändertagande enligt barna- vårdslagen torde i vart fall böra ändras i vad rör där angiven åldersgräns.
Smärre ändringar i författningar, som gäller eftergift av åtal mot under- åriga, påföljder för brott av underåriga samt handläggningen av mål an- gående sådana brott, kan visa sig önskvärda vid införande av ny barna- vårdslag. Då emellertid enligt strafflagberedningens framlagda förslag om skyddslag m.m. samhällets åtgärder till skydd mot brottslighet skall bli föremål för en ny, annorlunda uppbyggd och utformad lagstiftning, har barnavårdskommittén icke funnit skäl att (utforma förslag till ändringar i berörda, nu gällande författningar.
Vad förut sagts därom att tillämpningsföreskrifterna till BvL i väsent- liga delar måste omarbetas för att passa till innehållet i den av barna-
vårdskommittén föreslagna nya lagen gäller i första hand kungörelsen den 30 november 1934 med vissa föreskrifter i anledning av barnavårds— lagen samt de båda stadgorna den 22 juni 1945 dels om fosterbarns— vård och fosterbarnskontroll (fosterbarnsstadgan) dels ock om barna- vårdsanstalter. De erforderliga ändringarna i och tilläggen till vad dessa författningar innehåller är många och tämligen omfattande. Barnavårds- kommittén framlägger därför förslag till nya stadgor, avsedda att ersätta nämnda tre nu gällande tillämpningsförfattningar.
Stadgan för skolor tillhörande barna- och ungdomsvården har icke av barnavårdskommittén gjorts till föremål för omarbetning, enär sådan, en- ligt vad kommittén erfarit, företages inom socialdepartementet. Ej heller har här beaktats instruktionen den 28 juni 1946 för statens inspektör för skolor tillhörande barna- och ungdomsvården eller instruktionen den 16 augusti 1946 för konsulent för eftervården vid skolor tillhörande barna— och ungdomsvården.
I kungörelsen om statsbidrag till uppförande eller inrättande av barn- hem behöver endast vidtagas sådana formella ändringar, som föranledes av annan terminologi och annan ordningsföljd å paragrafer i lagförslaget än i gällande lag. Kommittén har icke ansett det nödvändigt att fram- lägga förslag till dessa justeringar och icke heller till ändringar i kungö- relsen om statsbidrag till driften av barnhem, ehuru kommittén i det föl- jande vid behandlingen av de stadgebestämmelser, som har avseende bl.a. på barnhemmen, framställer vissa förslag beträffande storleken och be- räkningen av driftbidrag till barnhem.
Den kungörelse med föreskrifter och anvisningar rörande statsbidrag till driften av institutioner inom den halvöppna barnavården, som utfär- dats av socialstyrelsen den 22 januari 1957 med stöd av Kungl. brev den 18 maj 1956 torde i samband med ikraftträdandet av ny barnavårdslag få bli föremål för omarbetning.
Kommittén förutsätter, att kungörelsen av den 24 september 1937 om statsbidrag till vissa kostnader enligt barnavårdslagen m.m. kommer att upphävas. De jämlikt denna kungörelse utgående statsbidragen är alltför obetydliga för att fylla någon egentlig uppgift med nu rådande penning- värde. Enligt förslag av allmänna statsbidragsutredningen (SOU 1956: 8) bör detta bidrag till dem, som bör indragas.
I 7 g sistnämnda kungörelse finns emellertid ett stadgande om maxi- mum för ersättning, som må uttagas av enskild. Såsom framgår av barna- vårdskommitténs huvudbetänkande (sid. 671) är det kommitténs uppfatt- ning att ett sådant stadgande bör finnas även i fortsättningen. Upphäves kungörelsen, bör alltså det särskilda maximeringsstadgandet upptagas i annan författning. Bestämmelser angående de närmare grunderna för så— dan ersättning till enskild, varom förmäles i 49 5 lagförslaget, torde böra meddelas i form av särskild kungörelse. Barnavårdskommittén har icke
ansett påkallat att upprätta förslag till bestämmelser i nu nämnda hän— seenden.
Instruktionen för statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter (social- vårdskonsulenter) undergick icke några förändringar, då tjänster för barnavårdsassistenter vid länsstyrelserna inrättades och bestämmelser an— gående barnavårdsassistenternas verksamhet meddelades (jfr huvudbe— tänkandet sid. 190—191, 193—195, 199—200). Fördelningen av arbetsupp- gifterna på barnavårdens område mellan konsulenter och assistenter har delvis gjorts under hand och på något olika sätt i olika län. I och för sig kunde det vara befogat, att instruktionen för konsulenterna samt bestäm- melserna rörande barnavårdsassistenterna i länsstyrelserna jämkades på grundval av gjorda erfarenheter, så att arbetsuppgifternas fördelning mellan konsulent och assistent bleve i författningsväg tydligare och full- ständigare bestämd. Instruktionen för konsulenterna är även i behov av omarbetning med hänsyn till socialhjälpslagens ikraftträdande.
Emellertid har barnavårdskommittén i huvudbetänkandet (särsk. sid. 225—227) gjort vissa principiella uttalanden beträffande länsstyrelsens organisation och i samband därmed föreslagit, att socialvårdskonsulenten skall inflyttas i länsstyrelsen såsom dennas tjänsteman. Vid bifall härtill bör varje länsstyrelse få frihet att fördela arbetsuppgifterna mellan social- vårdskonsulent, barnavårdsassistent och andra tjänstemän inom social- vårdssektionen på det sätt, som synes länsstyrelsen mest ändamålsenligt, och anledning synes ej föreligga att bibehålla i särskild instruktion eller liknande givna tjänstgöringsbestämmelser för konsulenter eller assisten- ter. Under samma förutsättning torde 20 5 andra stycket länsstyrelse- instruktionen böra upphävas.
Enligt 205 första stycket länsstyrelseinstruktionen åligger det vissa tjänstemän inom länsstyrelsen, bland dem barnavårdsassistenten, att vara föredragande i länsstyrelsen. Enligt 40 g 2 mom. samma instruktion äger länsstyrelsen i arbetsordning eller annorledes 'uppdraga åt vissa befatt- ningshavare, bland dem socialvårdskonsulenten, att vara föredragande i vissa ärenden berörande deras verksamhetsområden.
Efter en sådan förändring i socialvårdskonsulenternas ställning, som barnavårdskommittén föreslagit, bör det ankomma på socialvårdskonsu— lenten och barnavårdsassistenten att vara föredragande i viss grupp eller vissa grupper av socialvårdsärenden efter länsstyrelsens närmare bestäm- mande och fördelning av uppgifterna. Vid upphävande av instruktionen för socialvårdskonsulenterna och av de särskilda bestämmelserna om barnavårdsassistenterna synes höra till Iänsstyrelseinstruktionen överflyttas något av det sakliga innehållet i de upphävda författningarna. Detta ut— göres till stor del av anvisningar för vederbörande befattningshavare om hur fältarbetet bör bedrivas, var tyngdpunkten i detsamma skall läg- gas o. (1. Vid en överflyttning till länsstyrelseinstruktionen måste bestäm— melserna i hög grad beskäras.
Bestämmelserna om konsulentens och assistentens åligganden bör sam- ordnas och torde kunna införas exempelvis i länsstyrelseinstruktionens 20 &. Bestämmelserna bör ha i huvudsak följande innehåll.
»Konsulent och assistent hava att genom resor inom länet göra sig under- rättade om förhållandena på socialvårdens och barnavårdens områden. Så- väl konsulenten som assistenten skall varje år före den 1 januari och den 1 juli uppgöra allmän plan för resorna under nästpåföljande halvårs- period. De äga jämväl, när deras tjänsteuppgifter det påkalla, företaga mera tillfälliga besök inom länet.»
2 kap. Ändringar i socialhjälpslagen m. fl. författningar 1. Socialhjälpslagen
Med hänsyn till att enligt den föreslagna barnavårdslagen barnavårds- nämnd skall finnas i varje kommun — se 10 5 — bör lydelsen av 7 5 andra stycket socialhjälpslagen ändras.
Enligt barnavår-dskommitténs förslag får vad i 3 g 1 mom. BvL är stadgat om gemensam ledamot för socialnämnd och barnavårdsnämnd icke motsvarighet i ny barnavårdslag. Likaså bortfaller vad i 16 g 2 mom. andra stycket BvL sägs om tremannanämnd för lösande av konflikter mellan socialnämnd och barnavårdsnämnd. Om samarbete med social— nämnd stadgas i 23 och 24 55 av den föreslagna barnavårdslagen. Jfr hu- vudbetänkandet, särskilt sid. 255 och 270—272. Berörda ändringar kräver, att åt 7 g tredje stycket SochjL ges ett förändrat innehåll.
Barnavårdskommittén föreslog i ett till Konungen den 12 april 1954 avgivet yttrande över vissa delar av socialvårdskommitténs betänkande an- gående socialhjälp m.m., att begreppet minderårig i blivande socialhjälps- lag skulle bestämmas så att det avsåge den, som ej fyllt 18 år. I fråga om vad barnavårdskommittén härom närmare anfört må hänvisas till sid. 109 och 110 i kommitténs huvudbetänkande. Kommittén vidhåller sitt förslag.
Därest minderårighetsgränsen i 12 &; SochjL höjes till 18 år, bör ålders- gränsen på motsvarande sätt ändras i 33 5 samma lag. Jfr 176 g av den föreslagna barnavårdslagen.
Enligt 177 g samma förslag skall föräldrar och adoptivföräldrar vara ersättningsskyldiga för kostnaderna för omhändertaget barn, som ej fyllt 18 år. Den utvidgning av ersättningsskyldigheten, som detta innebär — jfr 68 g 2 mom. BvL — bör få motsvarighet beträffande socialhjälp. Se barnavårdskommitténs huvudbetänkande sid. 663 och 671.
Barnavårdskommittén utgår i sitt förslag till ny barnavårdslag från att stadgandena i 41—51 55 SochjL och 72 g BvL om åtgärder mot försum- liga försörjare ersättes av helt andra bestämmelser, upptagna i en särskild
lag om arbetsföreläggande. Förslaget saknar därför motsvarighet till 72 5 BvL. Enligt kommitténs mening bör nya bestämmelser om arbetsföreläg- gande innebära, att ingripande skall kunna ske mot den som försummar sin underhållsplikt gent emot barn under 18 år eller undandrar sig att fullgöra förpliktelse att gottgöra det allmänna kostnader för sådant barn, vilka uppkommer jämlikt SochjL, BvL eller bidragsförskottslagen. Se hu- vudbetänkandet sid. 654 samt 811 0. f., särskilt sid. 840.
2. Lagen den 26 juli 1947 om allmänna barnbidrag
Enligt 2 5 i lagen utgår allmänt barnbidrag till och med det kvartal var- under barnet fyller 16 år.
Genom beslut av 1957 års riksdag skall från och med den 1 januari 1958 barnbidragen kompletteras med icke behovsprövade grundstipendier till studerande ungdom i åldern 16—18 år som för fortsatt utbildning be- vistar skola eller kurs av minst 4 månaders varaktighet. Bidragen skall utgå med samma belopp som de allmänna barnbidragen.
Med hänsyn till vad sålunda beslutats finner kommittén ej skäl att föreslå ändring av bestämmelsen om åldersgränsen i fråga om de allmänna barnbidragen.
3. Lagen den 26 juli 1947 om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m. 11. barn
De särskilda barnbidragen utgår med högst 600 kronor för år och barn till
a) föräldralösa och med dem jämställda barn,
b) barn, vars fader avlidit,
c) barn, vars fader åtnjuter folkpension,
d) barn till ensamstående invalid moder,
e) barn, vars styvfader åtnjuter folkpension,
f) barn utom äktenskap, beträffande vilket faderskapet icke är fast- ställt.
Särskilt barnbidrag utgår längst till och med den månad, varunder barnet fyller 16 år.
Bidragen till föräldralösa eller med dem jämställda barn utgår ej eller nedsättes efter vad som finnes skäligt om barnet har egen inkomst, som ej härrör från dess eget arbete och som helt eller i mera väsentlig män kan anses täcka kostnaden för barnets uppehälle och uppfostran. I övriga fall reduceras bidraget med hänsyn till både barnets och försörjarens in- komst. Barnets egen arbetsinkomst inverkar dock inte på bidragets stor- lek, men underhållsbidrag och bidragsförskott avdrages i sin helhet å barnbidraget.
Kostnaden för de särskilda barnbidragen uppskattas för budgetåret 1957/1958 till ca 18 miljoner kronor. Antalet bidragsberättigade barn be- räknas därvid utgöra omkring 32 000.
Enligt uppgift från pensionsstyrelsen beräknas ca 14 000 barn, för vilka särskilt barnbidrag utgår, vara barn till ensamstående kvinnor. Flertalet av dessa ensamstående är änkor. Hela antalet ensamstående kvinnor som uppbär särskilt barnbidrag för sina minderåriga barn beräknas till ca 9 000.
Socialstyrelsen har i sina anslagsäskanden för budgetåret 1957/1958 föreslagit, att de särskilda barnbidragens maximibelopp skall höjas till 1 200 kronor för år från och med den 1 juli 1957. Därjämte förklarade sig styrelsen vidhålla sin tidigare framförda uppfattning, att inkomstpröv- ningen borde slopas för dessa bidrag. I fråga om storleken av beloppen anförde styrelsen bl.a. följande. De båda hjälpformerna (särskilda barn- bidrag och bidragsförskott) syftade till ökad ekonomisk trygghet för en- samstående med barn. Bland barnfamiljerna intog de ensamstående möd- rarna en särställning i materiellt hänseende. Eftersläpningen hade utan tvekan hårdast drabbat denna kategori. Om beloppen för de särskilda barnbidragen och bidragsförskotten uppräknades, så att de komme något så när i paritet med de faktiska barnkostnaderna, skulle de för många ensamstående kvinnor ge en bättre garanti mot ekonomiskt nödläge än vad för närvarande vore fallet.
Familjeberedningen har i sin promemoria av den 1 december 1956 om stöd åt ofullständiga familjer (SOU 1956: 47) uttalat sig för en väsentlig höj- ning av de nuvarande maximibeloppen för särskilda barnbidrag samt före- slagit, att den nu synnerligen restriktiva inkomstprövningen av bidragen slopas eller väsentligt uppmjukas.
I 1957 års statsverksproposition (V huvudtiteln sid. 78) uttalade veder- börande departementschef, att de särskilda barnbidragen och bidragsför- skottcn stode i så nära samband med den samhälleliga pensioneringen, att frågan om en förbättring av dessa förmåner icke kunde bedömas, förrän ställning tagits till allmänna pensionsberedningens blivande principförslag.
Allmänna pensionsberedningen har i sitt betänkande om förbättrad pensionering (SOU 1957: 7) i fråga om de särskilda barnbidragen före- slagit följande. Särskilt barnbidrag till barn, som förlorat sin huvudsak- liga försörjare (avser de grupper, som angives å sid. 54 vid a och b), ersättes med barnpension. Sådan pension skall från och med den 1 juli 1960 utgå utan inkomstprövning. Beloppet skall från nämnda dat-um ut- göra 750 kronor och utgå till barn under 19 år. Bestämmelser om barn- pensionen bör inarbetas i folkpensioneringslagen.
De särskilda barnbidrag, som utgår till utomäktenskapliga barn med okänd fader, överföres från folkpensioneringen till barnavården. Med hän- syn till att dessa bidrag sålunda ej skall hänföras till folkpensionerings- systemet, upptar beredningen ej till behandling frågan om hur dessa bidrag närmare skall utformas.
Övriga särskilda barnbidrag (avser de grupper, som angives å sid. 54 vid c—e), vilka har karaktär av barntillägg till försörjarens folkpen- sion, föreslås från och med den 1 juli 1960 utgå för barn under 19 år med ett inkomstprövat belopp av högst 750 kronor. Reglerna om dessa bidrag bör inarbetas i folkpensioneringslagen.
Barnpensioner och barntillägg, som inarbetats i folkpensioneringslagen, bör indexregleras liksom folkpensionsförmåner i allmänhet.
Som motivering till de föreslagna höjda åldersgränserna anför bered- ningen bl. a. följande (sid. 43 och 44 i betänkandet). I de större pensions- systemen utanför folkpensioneringen — avseende stats- och kommunal— anställda, SPP-försäkrade m.fl. — utgår barnpension åtminstone intill 19 års ålder. Uppenbarligen har det ansetts föreligga behov av att låta barnpensionen utgå till högre ålder än 16 år. Genom att höja åldersgrän- sen till 19 år skulle de riskskydd, som betydande grupper redan har för sina barn i åldern 16—19 år, i viss mån komma befolkningen i gemen till del.
Barnavårdskommittén finner det angeläget, att rätten till särskilt barn- bidrag utsträckes till barn i åldern 16—18 år. En dylik vidgad bidrags- möjlighet skulle innebära ett förbättrat stöd bl. a. åt ensamstående mödrar med hemmavarande barn i åldern 16—18 år och till föräldralösa barn och med dem jämställda. Framför allt skulle en utökning av kretsen bi- dragsberättigade barn enligt förslaget bidraga till att de ekonomiska för- utsättningarna för utbildning för de ensamstående mödrarnas barn för— bättrades.
Kommittén kan vidare biträda vad socialstyrelsen anfört beträffande slopandet av inkomstprövningen. Kommittén, som utgår ifrån att frågan om de särskilda barnbidragen kommer att prövas av statsmakterna i sam- band med behandlingen av familjeberedningeus och pensionsberedningens förslag, är ej beredd att framlägga detaljerat förslag i fråga om de villkor i skilda avseenden som kan tänkas lämpliga för rätten till sådana barnbidrag.
I de fall, där barnet enligt bestämmelserna i folkpensioneringslagen från och med 16-årsåldern är berättigat att för egen del uppbära folk- pension (t. ex. invalidpension), skall givetvis särskilt barnbidrag ej sam- tidigt kunna utgå.
4. Lagen den 11 juni 1943 om förskottering av under-
hållsbidrag till barn (bidragsförskottslagen) samt lagen
den 31 maj 1957 om utfyllnad av vissa underhålls-
bidrag
Till utomäktenskapliga barn samt till sådana barn i äktenskap, vilkas föräldrar erhållit dom å hemskillnad eller äktenskapsskillnad eller på grund av söndring lever åtskilda, kan enligt bidragsförskottslagen av allmänna medel förskott utgå å det underhållsbidrag, som barnets fader eller moder
enligt dom eller avtal är pliktig att erlägga till barnets underhåll. Förskot- tet utgår utan behovsprövning. Maximibeloppet är från den 1 juli 1957 720 kronor för barn och år. Bidrag kan utgå längst till och med dagen före den, då barnet fyller 16 år.
Till samma kategorier av barn kan, enligt lagen om utfyllnad av vissa underhållsbidrag, därest före den 1 april 1957 fastställt underhållsbidrag understiger 720 kronor för år räknat, av allmänna medel utgå vad som brister i nämnda belopp (utfyllnadsbidrag).
Enligt uppgift från socialstyrelsen utgick under år 1956 bidragsförskott till ca 56 000 barn (ca 43000 bidragsmottagare) med i runt tal 26 mil- joner kronor. Genomsnittsbeloppet per barn var ca 460 kronor. Omkring 48 % återbetalades av de underhållsskyldiga. Nettokostnaderna utgjorde sålunda ca 13 miljoner kronor.
Socialstyrelsen har i sina anslagsäskanden för budgetåret 1957/58 före- slagit, att bidragsförskottens maximibelopp från och med den 1 juli 1957 skulle höjas till 1 200 kronor för barn och år. Styrelsen erinrade i sam- band härmed om att en höjning av bidra-gsförskotten kunde förväntas komma att påverka storleken av underhållsbidragen i gynnsam riktning. Bidragsförskotten utgjorde nämligen ofta vägledning för dem som upp- rättade avtal, och indirekt kunde man härigenom få en reglering av avtals- uppgörelserna, vilket skulle ha stor betydelse för de ensamstående möd- rarna.
Familjeberedningen har i sin tidigare nämnda promemoria föreslagit en väsentlig höjning av bidragsförskottens maximibelopp och i övrigt en ge- nomgripande omläggning av hela det nuvarande bidragsförskottssystemet.
Genom lag den 24 maj 1957 angående ändrad lydelse av 1 och 2 55 lagen den 6 juni 1952 (nr 334) om höjning av vissa underhållsbidrag har en ytterligare generell höjning av de familjerättsliga underhållsbidragen genomförts från och med den 1 juli 1957. — Det må framhållas, att en generell höjning av underhållsbidragen får betydelse för storleken av bi- dragsförskotten i de fall, där bidragsförskottets nuvarande maximibelopp ej kan utnyttjas enär det avtalade eller utdömda beloppet understiger 60 kronor för månad.
Som ovan framhållits innebär möjligheten att utfå bidragsförskott, att det allmänna i viss omfattning garanterar att barn utom äktenskap samt barn i äktenskap, vilkas föräldrar är skilda eller eljest på grund av sönd- ring lever åtskilda, erhåller de underhållsbidrag, som deras fäder (i undan- tagsfall mödrar) är skyldiga att utgiva. Med hänsyn till denna konstruk- tion av bidragsförskottslagen bör enligt kommitténs mening rätten till bi- dragsförskott ej generellt upphöra då barnet fyller 16 år. I stället bör i de fall, där bidragsplikten upphör först senare, bidragsförskott kunna utgå längre än till 16-årsålderns inträde, dock längst till dess barnet fyller
18 år. I betydande utsträckning fastställes numera underhållsplikten till att avse tiden till barnets 18-årsdag. Kommittén vill hänvisa till vad här- om anföres i huvudbetänkandet (sid. 109). Det må framhållas, att denna praxis i fråga om underhållstidens längd torde bliva ändå mera allmän, därest möjligheten att utfå bidragsförskott vidgas på sätt som föreslagits. En sådan utveckling skulle vara till gagn för de barn, varom här är fråga.
Därest den i FB 7:1 angivna lägsta åldersgränsen för beståndet av föräldrars underhållsplikt i enlighet med vad kommittén föreslår (II AVD. sid. 128 nedan) ersättes med en regel om underhållsplikt till dess barnet fyllt 18 år, förstärkes skälen för att 16-årsgränsen i bidragsförskottslagen ersättes med en 18-årsgräns.
Kommittén vill i detta sammanhang framhålla, att bidragsförskott i viss, ej obetydlig omfattning torde utgå till barn åt ensamstående mödrar, vilka befinner sig i små ekonomiska omständigheter. Möjligheten att utfå bidragsförskott till barnets 18-årsdag skulle förbättra deras förmåga att bidraga till att barnet erhåller erforderlig utbildning.
Åldersgränsen i lagen om utfyllnad av vissa underhållsbidrag bestämmes genom hänvisning till motsvarande stadgande i bidragsförskottslagen. En utsträckning av rätten till bidragsförskott för barn i åldern 16—18 år kom— mer sålunda att medföra en motsvarande vidgad rätt till utfyllnadsbidrag.
5. Lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring, förordningen den 14 december 1956 om erkända arbets- löshetskassor samt lagen den 14 maj 1954 om yrkes-
Skadeförsäkring
I fråga om barntillägg gäller enligt ovan nämnda författningar följande.
a) Enligt lagen om allmän sjukförsäkring: Till sjukpenningförsäkrad sjukkassemedlem utgår under den tid medlemmen uppbär sjukpenning barn- tillägg för hemmavarande barn under 16 år, som är sjukvårdsförsäkrat så- som barn till medlemmen. Om medlemmen har annat barn under 16 år, för vilket han fullgör underhållsskyldighet, utgår barntillägg även för detta. Barntillägget utgör 1 krona för dag till den, som har ett eller två barn, 2 kronor för dag till den, som har tre eller fyra barn och 3 kronor i övriga fall.
b) Enligt förordningen om erkända arbetslöshetskassor: Medlem av arbetslöshetskassa kan under i författningen angivna villkor utöver dag— hjälp erhålla familjetillägg i form av barntillägg för barn under 16 år. Bidraget utgår för närvarande med 1 krona 50 öre om dagen för varje barn.
c) Enligt lagen om yrkesskadeförsäkring: Till yrkesskadad, som upp- bär sjukpenning, kan barntillägg utgå för den skadades hemmavarande barn under 16 år eller annat barn under 16 år, för Vilket underhållsskyl- dighet fullgöres. Barntillägget är 1 krona om dagen för den, som har ett eller två barn, 2 kronor för tre eller fyra barn och 3 kronor för fem eller
flera barn. Leder olycksfallet till döden, utbetalas livräntor till efter- levande, varvid barn under 16 är obligatoriskt åtnjuter ett belopp, som utgör viss andel av den avlidnes arbetsförtjänst. Även till barn, som fyllt 16 men ej 21 år och som på grund av sjukdom o.d. saknar förmåga att försörja sig själv, kan livränta utgå.
Barnavårdskommittén har ej velat framlägga något förslag beträffande höjning av åldersgränserna för barntilläggen inom sjukförsäkringen, ar- betslöshetsförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen. Kommittén vill emel- lertid framhålla att om man vid en genomgång av bestämmelserna om åldersgränserna i olika författningar inom socialvården finner, att den övre åldersgräns, vid vilken rätten till social förmån upphör, mera allmänt bör höjas till 18 år, höjningen även bör omfatta åldersgränserna för barn- tilläggen inom socialförsäkringarna. Som villkor för rätt till barntillägg för barn som fyllt 16 men ej 18 är bör därvid gälla, att barnet helt eller delvis försörjes av den av föräldrarna, genom vilken barnet är sjukför- säkrat, respektive den av föräldrarna, som är medlem av arbetslöshets- kassa.
I fråga om åldersgränsen för livräntor enligt yrkesskadeförsäkringen vill kommittén framhålla att, om en höjning genomföres av minimiålders- gränsen i FB 7: 1 för rätten till underhållsbidrag åt barn samt en mot- svarande höjning sker av sådana bidrag, som utgör ersättning för ute- blivna underhållsbidrag (främst särskilda barnbidrag och bidragsför- skott), skäl knappast föreligger att undantaga bidrag, som utgår för barn till mödrar vilka blivit ensamstående genom att maken omkommit efter olycksfall i arbete.
Därest barn i åldern 16—18 år enligt bestämmelserna i sjukförsäkrings- lagen, lagen om erkända arbetslöshetskassor eller lagen om yrkesskadeför- säkring skulle vara berättigat att för egen del uppbära sjukpenning, hem- penning, daghjälp, vårdbidrag eller livränta, bör givetvis barntillägg ej sam- tidigt kunna utgå.
6. Lagen den 14 juni 1917 om förbud för vissa under- hållsskyldiga att avliytta från riket samt kungörelsen den 12 juni 1942 om efterlysning av vissa underhålls- skyldiga
Den som är underhållsskyldig mot barn under 16 år kan enligt nämnda lag under vissa betingelser meddelas avflyttningsförbud. Sådant förbud må meddelas av utmätningsman på begäran av den underhållsberättigade, barnavårdsman, socialnämnd eller barnavårdsnämnd, då fara för avflytt- ning från riket — utan ställd säkerhet — är för handen. Med hänsyn till vad som tidigare berörts beträffande höjning av minderårighetsgränsen i FB 7: 1 samt till förslaget, att åsidosättande av försörjningsplikt mot eget
barn under 18 års ålder skall kunna föranleda frihetsinskränkande åtgär- der, föreslår kommittén, att nyss nämnda 16-årsgräns i 1917 års lag höjes till 18 år.
På motsvarande sätt bör 16-årsgränsen höjas i 1 5 tredje stycket efter- lysningskungörelsen. Se författningsutkastet, vari jämväl föreslagits en del andra ändringar för att bringa kungörelsen i samklang med dels SochjL, dels ock förslaget till ny barnavårdslag.
7. Allmänna läkarinstruktionen den 19 december 1930
Vad i 24 g 1 mom. instruktionen sägs om provinsialläkares skyldigheter och rättigheter med avseende å barnavårdsnämnd skall utgå, därest den av barnavårdskommittén föreslagna barnavårdslagen antages. Samtidigt bör en av socialhjälpslagens antagande föranledd ändring genomföras.
3 kap. Stadgebestämmelser om familjevård för barn
Gällande bestämmelser och deras tillkomst. Tillämpningen
Stadga för fosterbarnsvård och fosterbarnskontroll utfärdades den 22 juni 1945 i anslutning till samtidigt i barnavårdslagen genomförda änd— ringar avseende bl.a. fosterbarnsvården.
Stadgan är indelad i fyra partier, nämligen allmänna bestämmelser, be— stämmelser om fosterhemsförmedling, undersökning av fosterhem samt tillsynen över fosterbarn och fosterhem.
Beträffande stadgans innehåll må hänvisas till den ovan sid. 9—16 åter- givna texten. Vad angår avsnittet om tillsyn över fosterbarn och foster- hem må anmärkas, att anvisningarna i stadgan endast gäller den lokala tillsynen. I Kungl. Maj:ts kungörelse med bestämmelser angående barna- vårdsassistenterna vid länsstyrelserna återfinns bestämmelser om det sätt, på vilket dessa skall tillhandagå länsstyrelserna i fråga om fosterbarns- vården.
I sitt betänkande angående revision av lagstiftningen om barnavårds- anstalter och fosterbarnsvård (SOU 1944: 34) framlade socialvårdskom- mittén utom förslag till ändringar i barnavårdslagen även förslag till vissa tillämpningsföreskrifter, däribland till stadga angående fosterbarnsvård och fosterbarnskontroll. Den stadga, som sedermera utfärdades härom, överensstämmer i stort sett med socialvårdskommitténs förslag.
Betänkandet innehöll en noggrann redogörelse för de kvalifikationer, som kommittén ansåg att fosterhem och fosterföräldrar borde ha. Med av— seende på bedömningen av fosterhemmen uttalade kommittén, att det icke lät sig göra att i författningsväg angiva alla de önskemål eller krav på fosterhem, som kunde anses befogade, utan man måste på detta liksom
på många andra av socialvårdens områden i sista hand vara hänvisad till omdömet, intresset, noggrannheten och erfarenheten hos de organ, vilka hade ansvaret för lagstiftningens tillämpning. I den dittills gällande lag- stiftningen var det å andra sidan en brist, att den så gott som helt under- lät att ta ställning till vissa problem, vilka erfarenhetsmässigt framträdde under barnavårdsnämndernas verksamhet på fosterbarnsvårdens område. Kommitténs principiella inställning var därför, att barnavårdsnämnderna vid bedömandet av fosterhemmens lämplighet skulle ha en vidsträckt fri prövningsrätt, men denna borde i vissa hänseenden inskränkas genom införandet av legala förbud. I övrigt skulle lagstiftningen lämna rekom- mendationer till barnavårdsnämndernas ledning. Kommittén föreslog, att rekonnnendationerna skulle införas i själva lagen. En närmare redo- görelse för de av socialvårdskommittén uppdragna riktlinjerna för foster- barnsplaceringarna återfinnes i barnavårdskommitténs huvudbetänkande sid. 372.
Fosterbarnskontrollen ville socialvårdskommittén förstärka efter två linjer, dels rent lokalt genom tillsättande av fosterbarnsinspektörer i kom- munerna, dels på länsnivå genom inrättande av tjänster som barnavårds- assistenter.
Angående fosterbarnstillsynens effektivitet uttalade kommittén bl.a., att denna i hög grad sammanhängde med inspektörernas förmåga att komma i ett rent personligt förhållande till såväl fosterbarn som barnafostrare. Tyngdpunkten för tillsynen skulle helt naturligt ligga i inspektörens be- sök i fosterhemmet, och i en fosterbarnsstadga borde intagas regler för hur ofta inspektören borde göra besök i hemmen allt efter fosterbarnens olika åldrar.
Barnavårdsassistenternas funktioner i fråga om fosterbarnsvården bor— de enligt kommittén bestå i att de på vederbörande länsstyrelses vägnar skulle ha tillsyn över den verksamhet, som utövades av barnavårds— nämnderna på detta vårdområde, ombesörja fosterhemsförmedling inom länet samt tillhandagå barnavårdsnämnderna inom länet med upplys- ningar och råd i fråga om deras åligganden med avseende å fosterbarns- vården.
Genom propositionen 227/1945, där socialvårdskommitténs förslag i an— givna hänseenden behandlades, anslöt sig departementschefen till de av socialvårdskommittén framlagda principerna för prövning av fosterhems lämplighet och för utövande av tillsynen. De av kommittén uppställda kraven i fråga om fosterhem och barnafostrare borde enligt departements- chefens mening fattas endast som allmänna riktlinjer och därför inte in- föras i lagen; däremot borde de intagas i en blivande stadga för foster- barnsvård och fosterbarnskontroll.
Stadgan kom emellertid icke att innehålla några sådana rekommenda- tioner, som socialvårdskommittén avsett. Barnavårdsnänmdernas bedöm-
ning av fosterhemmens beskaffenhet är därför, bortsett från de i barna- vårdslagen intagna legala förbuden avseende hem där vissa sjukdomar förekommer, knuten endast till lagföreskrifterna, att tillstånd att motta späda fosterbarn skall meddelas blott under förutsättning att det kan tagas för visst att barnet kommer att få tillfredsställande vård och uppfostran, samt att nämnden äger meddela förbud mot tagande av fosterbarn, när fara föreligger att sådan vård och uppfostran icke kommer att beredas barnet.
Förslaget att reglera omfattningen av hembesöken avvisades i proposi- tionen, emedan en friare tillämpning med möjlighet till anpassning i det enskilda fallet ansågs vara att föredraga framför författningsbestämmel- ser. Sålunda kom varken någon bindande regel eller någon rekommenda— tion om omfattningen av hembesök i fosterhemmen att inflyta i barna- vårdslagen eller i stadgan.
Beträffande tillsynen över fosterbarnsvården hade medicinalstyrelsen i remissyttrande över socialvårdskommitténs förslag framhållit lämplighe— ten av att man såsom fosterbarnsinspektörer sökte anställa inom den före- byggande barnavården verksamma sjuksköterskor. Besök i fosterhemmen av olika personer skulle därigenom undvikas och fosterbarnen komma att stå under barnavårdscentralens eller -stationens hälsokontroll. Departe- mentschefen anslöt sig i propositionen 227/1945 till medicinalstyrelsens synpunkter beträffande fosterbarnstillsynens samordnande med den före- byggande barnavården samt framhöll, att man även borde överväga lälnp— ligheten av att sammanföra befattningar som barnavårdsman och foster- barnsinspektör.
Fosterbarnsstadgan kom beträffande tillsynen att innehålla en bestäm- melse, som icke återfinnes i något av socialvårdskommitténs författnings- förslag, nämligen föreskriften att fosterbarnsinspektör, som anmält miss- förhållande i fosterhem till barnavårdsnämnden utan att nämnden vid- tagit åtgärd, skall bringa förhållandet till barnavårdsassistentens känne- dom, om skäl därtill förefinns.
Fosterbarnsstadgan trädde i kraft den 1 januari 1946. Kort tid där- efter redogjorde socialstyrelsen i sin publikationsserie Råd och anvis- ningar i socialvårdsfrågor (nummer 37/1946) för revisionen av lagstift— ningen om barnavårdsanstalter och fosterbarnsvård. Anvisningarna byggde i mycket på socialvårdskommitténs motivering till de av kommittén före- slagna ändringarna i barnavårdslagen. Beträffande barnavårdsnämndens prövning av fosterhems lämplighet redovisades sålunda de rekommenda- tioner till ledning för nämnden, vilka kommittén avsett skola inflyta i lagen, samt de resonemang, som kommittén fört i anslutning till dessa re- kommendationer. Normerna torde, ehuru de icke intagits i författnings- text, ha utövat betydande inflytande på praxis vid bedömningen av vad som skall anses vara utmärkande för ett gott fosterhem och vilka krav
på fosterhem, som i regel icke får eftergivas. Numera torde det sålunda vara av barnavårdsorganen tämligen allmänt erkänt, att fosterbarn om möjligt bör placeras i ett hem där både fosterfar och fostermor finnes, att åldersskillnaden mellan fosterbarn och fosterföräldrar helst icke bör vara större än att barnet kunde vara eget barn samt att, om flera barn finnes i hemmet, fosterbarnet i regel bör vara det yngsta av dem. Att dessa och andra rimliga krav ändock ofta eftersättes och att bedömningen av foster- hemmen överhuvud icke alltid sker med tillräcklig noggrannhet har fram- hållits i barnavårdskommitténs huvudbetänkande (sid. 352).
Frågan om i vilken omfattning besök i fosterhemmen bör göras be- handlas icke närmare i socialstyrelsens anvisningar.
En förändring med avseende på sättet för fosterhemsanskaffning har inträtt i många län. Barnavårdsnämndernas behov av hjälp med foster- hemsförmedling har i allmänhet varit större än att barnavårdsassistenten kunnat i tillräcklig grad biträda med sådan förmedling. Fosterhemsför- medlingen har därför i stor utsträckning övertagits av länens barnavårds- eller socialvårdsförbund, som för detta ändamål anställt särskilda tjänste- män kallade barnavårdsombud och avlönade av medel, som ställes till för— fogande av allmänna barnhuset och landstinget. Ombudets främsta upp- gift är, enligt normalinstnuktion fastställd av allmänna barnhuset år 1952, att anskaffa fosterhem och sommarhem och att på begäran av barna- vårdsnämnd inom länet eller landstingets förvaltningsutskott tillhandagå vid placeringen av barn i fosterhem, sommarhem eller anstalter av olika slag. Därvid skall ombudet i första hand stå till förfogande för barna- vårdsnämnd, som själv ej har anställd arbetskraft för detta ändamål. På enahanda sätt skall ombudet på begäran av länets barnavårdsassistent till- handagå vid placeringen av barn.
Den förut nämnda kungörelsen med bestämmelser angående barna- vårdsassistenterna vid länsstyrelserna ändrades år 1953 med hänsyn till den allt vanligare förekomsten av barnavårdsombud. Sålunda stadgas nu- mera, att barnavårdsassistent i län, där särskilt barnavårdsombud finnes anställt, är befriad från sådana göromål rörande förmedling av fosterhem, vilka icke avser samarbetet med barnavårdsombudet.
Barnavårdskommittén
Barnavårdskommitténs förslag till barnavårdslag syftar i vad det rör familjevården bl.a. till att barnavårdsmyndigheterna skall komma att i vidgad omfattning utöva tillsyn i fråga om barn, som vistas eller eljest vårdas i annat enskilt hem än föräldra- eller fosterhem. Sålunda räknar kommittén med att de s.k. vistelsebarnens förhållanden skall till följd av de ändrade bestämmelserna bli uppmärksammade av barnavårdsorga- nen i större omfattning än förut. Tillsynen utsträckes vidare till vissa
grupper av barn, vilka hittills åtminstone i regel stått helt utanför den- samma, nämligen för skolgång inackorderade barn och barn i familje- daghem, som där placerats av annan än nämnden.
Anvisningar i stadga kommer därför att behövas icke blott för foster- barnsvård utan även för annan familjevård. Stadgan synes lämpligen kunna benämnas Kungl. Maj:ts stadga om fosterbarnsvård och annan familjevård för barn. De sista två orden har tillagts för att undvika miss- förstånd, som eljest möjligen kunde uppstå på grund av förväxling mellan ifrågavarande familjevård och andra förekommande slag av sådan vård.
Vad i förslaget till familjevårdsstadga sägs om tillsyn över fosterbarn och fosterhem har avseende såväl å sådana barn, vilka vårdnads— havare placerat i enskilt hem, som ock å barn, vilka barnavårdsnämnd omhändertagit och placerat på sådant sätt, dock beträffande sistnämnda barnkategori med de begränsningar och modifikationer, som följer därav att barnen är omhändertagna. Att fosterbarnstillsynen skall omfatta såväl omhändertagna som andra barn framgår av 2 och 118 55 lagförslaget. Någon hänvisning i stadgan till dessa bestämmelser har icke ansetts er- forderlig. Jämväl stadgebestämmelserna om fosterhemsförmedling, pröv- ning av fosterhem m. ni. får i tillämpliga delar anses gälla även med av- seende å omhändertagna barn (jfr 114 5 första stycket förslaget till barna- vårdslag).
Då omhändertaget barn placeras i fosterhem beläget i annan kommun än den, där omhändertagandet beslutats, kommer tillsynen över foster- hemmet .att utövas av barnavårdsnämnden i den nya vistelsekommunen. Ansvaret för det omhändertagna barnet vilar emellertid till största delen på den nämnd, som beslutat omhändertagandet. Nämnden som utövar fosterbarnstillsynen skall därför underrätta den förra nämnden om önske- mål beträffande åtgärder eller anordningar för barnet. Såsom i det föl- jande närmare beröres, torde sådana hänvändelser eller förfrågningar komma att göras till exempel då fråga uppstår om fosterbarns utbildning. Barnavårdskommittén förutsätter, att eventuella meningsskiljaktigheter nämnderna emellan skall kunna lösas med stöd av de i lagförslaget givna reglerna om samråd samt om åtgärdsplikt och åtgärdsrätt.
Barnavårdsnämndens tillsyn över familjevården skall jämlikt 74, 79 och 80 gg lagförslaget, såsom hittills varit fallet i fråga om fosterbarns- tillsynen, utövas av särskilt utsedd fosterbarnsinspektör. Fosterbarnsin- spektören får alltså väsentligt vidgade uppgifter. Bestämmelser om inspek- törens kvalifikationer och den allmänna regeln om hur hon skall utöva sin verksamhet, som finnes i gällande stadga 7 och 8 55, har i stadgeför- slaget sammanförts med bestämmelserna om barnavårdsnämndens tillsyn samt givits något ändrad avfattning.
Gällande stadgas föreskrift om kvalifikationer för fosterbarnsinspektör avser endast sådan inspektör, som utövar tillsyn över späda barn. Re-
kommen—dationen i propositionen 227/1945 att samordna tillsynen med den förebyggande medicinska barnavården samt att också överväga lämplig- heten av att sammanföra befattningar som barnavårdsman och foster- barnsinspektör har i praxis blivit iakttagen såtillvida, att i kommuner, där det icke finns barnavårdstjänstemän, vilka är fosterbarnsinspektörer, uppgiften att vara fosterbarnsinspektör ofta anförtros åt distriktssköterska eller barnmorska.
Uppdrag att vara fosterbarnsinspektör innehas numera i regel av kvin— nor oavsett fosterbarnens ålder. Denna utveckling har enligt barnavårds- kommitténs mening varit till fördel för verksamheten, varför den bör er— hålla stöd i stadgeanvisningarna.
I gällande stadga framhålles vad inspektören väsentligen bör efter- sträva i sitt förhållande till fosterföräldrar och fosterbarn, nämligen en förtroendefull inställning. Formuleringen om iakttagande av »allvar och nit, takt och finkänslighet» stämmer överens med vad i 12 5 kungörel- sen med vissa föreskrifter i anledning av barnavårdslagen föreskrivits med avseende på övervakares uppdrag. Den förtroendefulla inställning, som är en nödvändig grund för samarbetet mellan fosterbarnsinspektören och personer, som i sina hem mottar barn, uppnås bäst om fosterbarns- inspektören framför allt visar hänsyn och takt. För att uppmärksamheten icke onödigtvis skall dragas från detta förhållande, har orden allvar och nit uteslutits ur satsen. I övrigt föreslås denna ingå i familjevårdsstadgan med den ändring, som är erforderlig för att bestämmelsen skall bli till- lämplig på fosterbarnsinspektörcns befattning icke blott med fosterbarns- vård utan även med annan familjevård för barn.
Beträffande länsstyrelsens tillsynsverksamhet i fråga om barnavården har i kommitténs huvudbetänkande framhållits bl. a., att övervakningen av lagens tillämpning måste vara ett framträdande drag i densamma men att på länsstyrelsen ock skall ankomma att söka få till stånd en rikt ut- vecklad och facetterad, väl planlagd och skött barnavårdsverksamhet. I denna sin tillsynsverksamhet skall länsstyrelsen liksom hittills varit fallet ha biträde av specialutbildade befattningshavare. Dessas uppgifter inom tillsynen kan icke vara andra än länsstyrelsens egna. Anledning har icke ansetts föreligga att i ny barnavårdslag ange vilka befattningshavare, som bör anlitas i länsstyrelsens tillsynsverksamhet. Med hänsyn härtill före- kommer i stadgeförslagen inga bestämmelser om att länsstyrelsen för ett eller annat ändamål skall anlita biträde av barnavårdsassistenten eller att barnavårdsnämnd skall rikta viss anmälan eller rådfrågan till sådana be- fattningshavare. Kommittén har emellertid icke avsett någon ändring be- träffande barnavårdsassistentens arbetsuppgifter. Det skall sålunda fort— farande i regel vara hon — och icke länsstyrelsen representerad genom andra tjänstemän _— som företager exempelvis resor för inspektion av fosterhem och barnavårdsanstalter.
Det har i huvudbetänkandet förutskickats, att barnavårdskommittén ämnar föreslå, att ett register över fosterbarn och fosterhem skall föras hos varje länsstyrelse. I registret skall, enligt kommitténs tidigare uttalade mening, också antecknas varje avslag på ansökan att få mottaga foster- barn och varje meddelat förhud att ha sådant barn.
Såsom i huvudbetänkandet framhållits har barnavårdsassistenterna i vissa länsstyrelser numera ett register över samtliga fosterbarn inom länet. Av svar på en förfrågan, som barnavårdskommittén riktat till barna— vårdsassistenterna angående fosterbarnsregister framgår, att sådana re- gister våren 1956 fördes i 14 län samt var under uppläggning i ytterligare tre län.
Från överståthållarämbetet upplystes att behov ej förefunnits av re- gister, emedan barnavårdsassistenten haft tillgång till register, som föres av Stockholms stads barnavårdsnämnd, och från länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län inhämtades, att det fosterbarnsregister, som där var under uppläggning, icke komme att omfatta barn i Göteborgs stad.
Erforderliga uppgifter för registren hade i allmänhet erhållits genom avskrift av fosterbarnsinspektörernas rapporter, vilka infordrats. I regel innehöll registerkorten också ungefär samma rubriker som nämnd—a rap- porter. Möjligheterna att hålla registret aktuellt växlade mycket i de olika länen och syntes att döma av barnavårdsassistenternas uttalanden vara i hög grad beroende av den omfattning, i vilken skrivhjälp kunde ställas till förfogande för registrets förande. På sina håll hade register upplagts men i fortsättningen icke alls kunnat föras, då barnavårdsassistenten ej erhållit hjälp för ändamålet och icke själv kunnat ombesörja registrerings- arbete utan att eftersätta andra långt viktigare uppgifter. Förekommande komplettering av registren skedde i regel genom infordrande av foster- barnsinspektörernas rapporter. I några länsstyrelser genomgingos samt- liga sådana rapporter årligen och inträffade förändringar antecknades i registret, på andra håll skedde komplettering endast genom uppläggning av kort för nytillkomna fosterbarn.
Enligt 80 5 BvL skall barnavårdsnämnden årligen före januari månads utgång till barnavårdsassistenten ävensom till provinsialläkaren eller extra provinsialläkaren i det distrikt, dit kommunen hör, avge förteckning över samtliga under nämndens tillsyn stående barn, som vid slutet av näst- föregående år vårdades i fosterhem och barnhem inom kommunen. För- teckningen skall för varje barn innehålla uppgift å barnets namn och födelsedag, barnafostrarens nanm och adress ävensom, då barnet mottagits i barnhem, dettas benämning.
Denna rapportskyldighet innefattar icke barn, som barnavårdsnämnd omhändertagit samt placerat inom den egna kommunen. I själva verket brukar barnavårdsnämnderna dock lämna uppgifter på såväl fosterbarn som av nämnden själv omhändertagna och inom kommunen placerade
barn. Anledningen torde vara, att det visat sig att nämnderna är i behov av råd och vägledning beträffande behandlingen av dessa barn i lika hög grad som i fråga om barn, vilka placerats av annan barnavårdsnämnd eller av enskild person. När det gällt rådgivning eller upplysning från eller till tillsynsmyndighet eller särskilt sakkunnig person har det för övrigt framstått som konstlat att upprätthålla gränsdragningen mellan de båda barngrupperna.
Vid bifall till vad kommittén i sitt huvudbetänkande föreslagit dels i 6 kap. om tillsyn över vården av fosterbarn, vilka icke är omhändertagna, dels i 8 kap. 118 5 om tillsyn å fosterhem, till vilket omhändertaget barn överlämnats, kommer den i barnavårdslagen existerande skillnaden mellan barn som avses med bestämmelserna i 7 kap. BvL, och barn, som om- händertagits och placerats i den egna kommunen, att försvinna. Alla barn i fosterhem är enligt lagförslaget fosterbarn och innefattas i barnavårds— nämnds rapporteringsskyldighet beträffande fosterbarn samt upptages i länsstyrelsens register över sådana barn.
Barnavårdskommittén anser det icke tillfyllest, att ett fosterbarnsre- gister innehåller endast identifikationsuppgifter, vilket är fallet med för— teckningarna enligt 80 g BvL. Skulle registret vara av den typen, finge det ringa praktisk betydelse. Snarast skulle det utgöra en onödig belast- ning för länsstyrelsen. Det är ett oeftergivligt krav, att fosterbarnsregistret beträffande varje fosterhem ger en så fyllig bild av förhållandena, att barnavårdsassistenten med ledning därav kan planera sin tillsynsverksam- het och bedöma behovet av besök i skilda kommuner och fosterhem. Barna- vårdskommittén har icke velat uttala sig om vilka uppgifter som skall an- ses vara minimum för att registret skall kunna fungera tillfredsställande. Kommittén förutsätter emellertid, att registret, såsom fallet är med fler- talet av de nu hos länsstyrelserna förda registren, kommer att innehålla ungefär samma uppgifter som fosterbarnsinspektörernas rapporter. För barnavårdsnämnderna kommer arbetet med avlämnandet av uppgifter till registret att avsevärt underlättas, om anteckningarna i fosterbarnsinspek- törernas rapporter kan användas för ändamålet. Uppställningen av dessa rapporter lämnar utrymme för i huvudsak alla upplysningar, som är av vikt för utövande av länsstyrelsens tillsyn. Ytterligare behöves emellertid uppgifter om vad barnavårdsnämnden och fosterföräldrarna planerat med avseende på fosterbarns utbildning.
En bestämmelse om åläggande för länsstyrelsen att föra registret har intagits såsom andra stycke i 3 g stadgeförslaget, medan föreskriften för barnavårdsnämnden att lämna erforderliga uppgifter återfinnes i 14 g. Kommittén förutsätter, att barnavårdsnämnden, för vilken det skulle inne- bära stor arbetsbelastning att verkställa utdrag ur fosterbarnsinspektö— rernas rapporter, skall få insända originalhandlingarna till länsstyrelsen, respektive överståthållarämbetet. Tillsynsmyndigheten bör snarast verk-
ställa utdrag ur handlingarna samt återställa dem till barnavårdsnämnden. Kommittén räknar med att detta sätt att verkställa rapportskyldigheten skall komma till användning framför allt i de största städerna och att för dessas del överenskommelse träffas om hur och när tillsynsmyndig- heten skall erhålla tillgång till originalhandlingarna.
För att registret skall kunna användas såsom avsetts, måste det hållas aktuellt. Att ålägga barnavårdsnämnderna att efter hand lämna uppgift om varje inträffad förändring är tilltalande ur den synpunkten, att av— lämnandet av varje uppgift för sig skulle ta jämförelsevis liten tid för nämnden och därför tämligen lätt kunna fullgöras. Registret skulle genom ett sådant system kunna hållas fullt aktuellt, vilket vore till fördel för länsstyrelsen. Emellertid kan förutses, att plikten att ha uppmärksam— heten ständigt inriktad pä rapportskyldigheten kommer att kännas mera betungande för många nämn—der än att exempelvis en gång varje år in- sända samlade upplysningar. Kommittén föreslår därför, att registret kompletteras med uppgifter som insändes årsvis.
Registret kommer att innehålla åtskilliga uppgifter om enskildas per— sonliga förhållanden, vilka är av sådan natur att de faller under bestäm— melserna i 14 5 lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar. Detta måste särskilt bli fallet, då någon vägrats tillstånd att ta fosterbarn eller då förbud utfärdats. Men även i fråga om fosterhem vilka godtagits kommer registret att innehålla upplysningar och omdömen, som icke bör vara tillgängliga för personer vilka icke har med fosterbarns— tillsynen att skaffa. Till denna kategori räknas också sådana befattnings- havare vid länsstyrelsen, som ej är direkt engagerade i tillsynsverksam— heten. Barnavårdskommittén förutsätter, att registret kommer att förvaras och användas på ett ur sekretessynpunkt fullt betryggande sätt.
Skyldigheten att skaffa fosterhem för barn, som skall placeras genom barnavårdsnämnds försorg, vilar enligt barnavårdslagen på barnavårds- nämnden själv och härvidlag har barnavårdskommittén icke funnit anled- ning föreslå någon ändring.
Enligt 5 5 fosterbarnsstadgan bör »utackordering av fosterbarn genom barnavårdsnämnds försorg», där så lämpligen kan ske, verkställas genom förmedling av barnavårdsassistenten.
Assistentens viktigaste uppgift måste anses vara att utöva den tillsyn över fosterharnsvården, som ankommer på länsstyrelsen.
Barnavårdsassistentens tillsyns- och övriga arbetsuppgifter, vilka är direkt avhängiga av länsstyrelsen, har tenderat att växa och den tid, som hon fått övrig för direkt förmedlingsverksamhet för barnavårdsnämnder- nas räkning, har i flertalet län blivit avsevärt mindre än vad man torde ha räknat med vid den tidpunkt, då tjänster för barnavårdsassistenter vid länsstyrelserna inrättades.
Många barnavårdsnämnder har emellertid stort behov av hjälp med fos— terhemsplaceringar. I synnerhet gäller detta nämnder, som icke har någon heltidsanställd personal för barnavårdsarbetet. Bedömningen av fosterhem- mens kvalitet och av deras lämplighet för ett bestämt barn är en svår uppgift, vilken kräver väl kvalificerade personer med åtskillig tid till sitt förfogande. Besök bör nämligen göras i alla tilltänkta fosterhem och sam- manträffande äga rum med det barn, som ifrågasättes till placering. Bli-
, vande fosterföräldrar och barn bör också beredas tillfälle att träffa var- i andra före barnets överlämnande till fosterhemmet, och när överlämnan- [ det äger rum bör barnet åtföljas av någon, som det väl känner. Besök och , förmedling av nödvändiga personliga kontakter är betydelsefulla uppgifter * för den som ombesörjer fosterbarnsplaceringar.
| | l !
Barnavårdsnämnderna kan måhända finna åtskilliga fosterhem, men icke något som är helt lämpligt för just det barn, som ifrågasättes till placering vid en viss tidpunkt. Det är viktigt, att ett slags clearing för fosterhemsförmedling finnes i varje län. Till denna central för foster— barns-förmedling hör barnavårdsnämnderna kunna vända sig för att få
| hjälp med fosterhemsanskaffning och till den bör de i sin tur lämna an- . visning på personer, som kan tänkas vara villiga och lämpliga att motta & fosterbarn. Endast om barnavårdsnämnderna i de olika kommunerna bi- ' träder den som handhar fosterhemsförmedlingen i länet genom att ge ' uppslag till möjliga fosterhem kan förmedlingen bli effektiv.
Det har visat sig att länsstyrelsens tjänsteman, barnavårdsassistenten, på grund av andra arbetsuppgifter i flertalet län icke kan hinna med en så omfattande förmedlingsverksamhet, som uppenbarligen erfordras. På sätt för vilket tidigare redogjorts har barnavårdsnämndernas intressen i de flesta län kunnat tillgodoses tack vare en samverkan mellan allmänna barnhuset och landstingen. Till följd av denna samverkan finnes numera befattningar som barnavårdsombud i alla län utom tre. Barnavårdsom— bud behövs i alla län utom Gotlands, och det är barnavårdskommitténs förhoppning, att dylika befattningar snart skall finnas över hela landet.
* Kommittén har funnit stadgan böra ge uttryck åt att barnavårdsom- ' budet, om sådant finnes, bör svara för här ifrågavarande fosterhemsför- & medling. Finnes icke ombud, bör barnavårdsassistenten om det låter sig » göra biträda med förmedlingen. Vidare har det synts böra stadgas, att barnavårdsnämnder i olika kommuner skall bistå varandra vid anskaffande av lämpliga fosterhem.
Stadgeföreskrifter om barnavårdsnämnds prövning av fosterhems lämp- lighet måste bli tämligen utförliga, om utredning och bedömning skall bli verkställda med den noggrannhet lagförslaget förutsätter. Därest barna- vårdsnämnden skall kunna hålla för visst att barnet får »en god och kär- leksfull vård och fostran samt i övrigt gynnsamma levnadsförhållanden»,
måste nämnden inhämta upplysning om en mängd faktorer, som är av he— tydelse för förhållandena i fosterhemmet. Tillika måste nämnden över- tyga sig om att fosterhemmet passar för just det barn, som ifrågasättes till fostran där.
Lagförslagets bestämmelser om vilka handlingar, som skall presteras i samband med ansökan om tillstånd att ta fosterbarn, torde tillförsäkra barnavårdsnämnden en god grund för dess prövning av fosterhems lämp- lighet. Det synes vara överflödigt att i stadgan peka på vilka upplysnings- källor, som nämnden skall anlita vid sin prövning, då sådana är utför- ligt angivna i lagen. Med hänsyn till vikten av att fosterföräldrars hälso- tillstånd blir utrönt, föreslås emellertid, att i stadgans 6 g erinras om att läkarintyg rörande fosterföräldrarna kan behövas i utredningsmaterialet.
Bestämmelsen i fosterbarnsstadgan, att undersökning av fosterhem skall verkställas av fosterbarnsinspektör eller annan lämplig person, har fått sin motsvarighet i 6 5 förslaget. Fosterbarnsinspektören förvärvar ju under sin verksamhet god kännedom om vad som brukar vara avgörande för barns anpassning i fosterhem och hur pass stora utsikterna är att i olika fall komma tillrätta med svårigheter. Det är därför naturligt, att inspek— törens sakkunskap tages i anspråk vid prövning av ärenden om tillstånds— givning och om utfärdande av förbud mot mottagande av fosterbarn. Detta bör dock icke utesluta att utredningen, när det av någon anledning finnes lämpligare, helt eller delvis utföres av barnavårdsnämndens ord- förande eller av ledamot eller av tjänsteman hos nämnden. Önskvärt är dock, att utredning i sådana ärenden icke handhas av olika personer vid olika tillfällen utan att en viss specialisering får göra sig gällande.
Liksom gällande stadga innehåller förslaget en erinran om att person- ligt besök i det avsedda fosterhemmet skall vara ett led i utredningen.
I 7 och 8 55 av förslaget till familjevårdsstadga anges, vilka omständig- heter barnavårdsnämnden särskilt skall beakta vid sin prövning. Bestäm- melserna inledes med en uppmaning till barnavårdsnämnden att ta hän— syn till alla förhållanden, som kan antagas bli bestämmande för den värd, fostran och utbildning barnet kommer att få i fosterhemmet samt för dess hälsa och utveckling.
De betydelsefullaste faktorerna är fosterföräldrarnas personliga egen— skaper och deras inställning till barnet. Därav beror det om fosterför- äldrarna skall lyckas skapa en hem-atmosfär, likvärdig med den som råder i ett gott föräldrahem. Utsikt finnes i så fall, att barnet kan känna sig som medlem av familjen och icke allenast som en välsedd inackordering. Det torde icke vara möjligt att alltid tillämpa socialvårdskommitténs sats, att förutsättningar bör finnas för uppkomsten mellan fosterföräldrar och fosterbarn av band som mellan naturliga föräldrar och deras barn. Pla- ceringar i fosterhem för kortare tid är nämligen numera ganska vanliga och man har i sådana fall från början att räkna med att barnet sannolikt
| | | | | | | | | |
kommer att återvända till föräldrahemmet. Som ledning vid prövning av fosterhem, där barn beräknas stanna större delen av sin uppväxttid, måste gälla, att barnet har utsikt att bli behandlat som eget barn i familjen.
Vid bedömningen av varje hem, som önskar mottaga fosterbarn för längre eller kortare tid, skall avgörande hänsyn tagas till fosterbarnets bästa. Det är barnets behov av att komma till en viss typ av fosterhem, som skall bestämma om en placering kommer till stånd eller godtages, icke fosterhemmets önskan att få ett barn. Denna önskan är i och för sig fullt berättigad och oftast grundad på en sund känsla, men motsatsen kan stundom vara fallet. Nämnden bör därför söka komma underfund med anledningen till att sökanden önskar motta fosterbarn. Helt ovanligt är icke, att ett par makar tror sig kunna överbrygga misshälligheter sins— emellan, om de förenas i intresset för ett fosterbarn, eller att en sökande önskar fosteubarn för att få avledning från psykiska besvär eller för att kunna utnyttja barnets arbetskraft. I regel är det icke förenligt med har— nets intresse att fosterbarnsförhållande kommer till stånd i dylika fall. Har barnavårdsnämnden anledning förmoda att bevekelsegrunder som de nämnda eller liknande är avgörande för fosterföräldrarnas önskan att ha fosterbarn, bör nämnden söka avstyra saken.
Att förutsättningar finnes hos fosterföräldrarna för normala känslo- kontakter är synnerligen viktigt. Fosterföräldrarnas intellektuella utrust- ning bör ej heller vara alltför ringa. Svårigheter med barnets uppfostran kan eljest lätt uppstå, i synnerhet då barnet blir äldre. Välbegåvade foster— föräldrar kan å andra sidan komma att ställa alltför stora fordringar på ett underbegåvat eller sent utvecklat fosterbarn. De gynnsammaste resul— taten av fostran kan givetvis väntas i de fall då fosterföräldrar icke har några psykiska brister och där de och fosterbarnet inte företer alltför stor skillnad i fråga om temperament. Emellertid kan önskemålen om sådana likheter gan-ska sällan tillgodoses. Möjligen kan detta eftersträvas i fråga om placering, som nämnden själv ombesörjer. Vid prövning av tillstånds- ansökan får nämnden i allmänhet nöja sig med att tillse, att fosterför— äldrarnas egenskaper icke är sådana att de motverkar gynnsamma levnads- förhållanden för barnet. Detta uttryckes i stadgeförslaget så, att nämn- den bör göra sig underrättad om att sökande är i psykiskt avseende lämplig att handha barn samt fri från sjukdom, kroppsfel eller lyte.
Personer som lider av allvarlig kroppssjukdom kan i regel icke antagas orka med att skapa goda hemförhållanden för ett fosterbarn eller att ägna det tillräcklig tid. Barnavårdskommittén har i huvudbetänkandet tagit avstånd från att i lagen ha inskrivet ett direkt förbud för personer be- häftade med vissa sjukdomar att överhuvud ha fosterbarn (sid. 368). Kom— mittén räknar dock med att barnavårdsnämnden vid prövning av till— ståndsärenden i regel kommer att finna, att det är bäst för barnet att icke fostras i hem där den ena eller den andra av fosterföräldrarna lider av
sjukdom. Detsamma gäller om dessa är behäftade med svårare lyte eller vanförhet, vilket kan betydligt nedsätta vederbörandes kroppskrafter.
Vad nu har sagts om fosterföräldrarnas psykiska och fysiska utrust- ning gäller också i hög grad beträffande medlemmar av deras familj, vilka bor tillsammans med fosterföräldrarna. Finnes i hemmet äldre familje- medlem eller barn eller blott en inackordering, som i nämnda hänseen- den avsevärt avviker från det vanliga, kan hemmet komma att i så hög grad präglas därav, att en fosterharnsplacering måste betraktas som ute- sluten.
Särskilt bör barnavårdsnämnden söka få en uppfattning om den all- männa atmosfären i fosterhemmen, om fosterföräldrarnas livsföring, deras intressen och inställning till människor i allmänhet och i synnerhet till barn. Nämnden bör förvissa sig om att förutsättningar finnes för att fosterbarnet kommer att beredas ett normalt hemliv och att fosterföräld— rarna kommer att sysselsätta sig med barnet och ägna det vård och om- sorger i samma utsträckning som naturliga föräldrar brukar.
Uppmärksamhet måste emellertid ägnas icke allenast ät fosterföräld- rarnas och barnets personliga egenskaper utan även åt omständigheter av materiell natur och faktorer i fosterhemmets omgivning, vilka kan tänkas påverka levnadsförhållandena för ett fosterbarn.
Fosterföräldrarnas ekonomi spelar viss roll och kan icke lämnas obe- aktad i detta sammanhang. Bostadens beskaffenhet kan också bli avgö- rande för barnavårdsnänmdens ställningstagande. En direkt hälsovådlig eller eljest mindervärdig bostad utesluter givetvis att fosterbarn får vistas i hemmet. Är fosterföräldrarna mycket trångbodda, kan detta även vara anledning till att ansökan avslås. Hänsyn bör även tagas till hur foster- föräldrarna avser att inom en given bostadsram ordna för barnet, vilket utrymme som avses för detta och vilka anordningar i övrigt som vidtages för barnet. Självfallet bör tillses, att barnet får egen bädd. Bostadens be- lägenhet i förhållande till skola och till annan bebyggelse är heller icke utan betydelse. Andra faktorer i miljön, som bör tillmätas viss vikt, är förekomsten av lekkamrater, tillgång till lekplatser eller andra möjligheter till utevistelse.
De direktiv, som i 8 5 andra stycket stadgeförslaget har intagits till väg- ledning för barnavårdsnämnden, grundar sig väsentligen på de normer, som socialvårdskommittén på sin tid utarbetade och vilka kommit att till- mätas stor betydelse i den praxis, som utbildats på grundval av gällande lagbestämmelser. Enligt dessa normer bör såsom fosterföräldrar i regel endast godtagas äkta makar. Fosterbarn skall alltså tillförsäkras ett hem med ersättare för såväl far som mor. Åldersskillnaden mellan fosterför— äldrar och fosterbarn får icke vara alltför stor, då man eljest löper risken att fosterföräldrarna icke kan fullfölja fostringsuppgiften. Vanligt är att åldriga far- eller morföräldrar faller ifrån, innan deras barnbarn-foster-
| | | | | | |
barn nått vuxen ålder, eller att de inte längre orkar fostra och hj älpa bar- net, då det kommer i en ömtålig eller riskfylld period. I samma fosterhem bör icke samtidigt vårdas fler än två fosterbarn, såvida icke samtliga är syskon. Enligt barnavårdskommitténs mening är det dock icke uteslutet att i ett gott fosterhem, där ett fosterbarn finnes, ytterligare två kan pla— ceras, om dessa senare är syskon. Har ett fosterbarn vistats så länge i samma hem att det känslomässigt fått samma ställning som ett eget barn, bör det, när detta barn närmar sig slutet av f-osterbarnsåldern, vara möj- ligt att i samma familj motta ytterligare två barn, utan att något av bar— nen sinsemellan är syskon. Har fosterföräldrarna egna barn, bör foster- barnet regelmässigt vara det yngsta, emedan det då har största utsikterna att icke bli tillbakasatt i förhållande till de egna barnen. Att fosterbarn önskas som jämnårig lekkamrat till ett ensamt eget barn är vanligt, men har visat sig ge upphov till ur fosterbarnets synpunkt olyckliga place— ringar. Dylika önskemål bör därför icke föranleda avkall på principen, att fosterbarnet skall vara yngsta barnet i familjen.
Enligt kommitténs lagförslag utsträckes fosterbarnsbegreppet till 18- årsgränsen. Reglerna om placering synes icke alltid kunna strikt till- lämpas beträffande ton-åringarna. För barn i ton-åren kan det till exem— pel vara svårt att finna fosterföräldrar i lämplig ålder och med erfaren- het såsom fostrare, vilka icke har egna barn som är yngre än fosterbarnet. I valet mellan äldre, kanske barnlösa fosterföräldrar och sådana som har egna små barn, kan de senare föräldrarna vara att föredraga.
Då barnavårdsnämnden erhållit kännedom om att någon, som har sitt hem i kommunen, har för avsikt att mottaga fostenbarn över 16 år och nämnden överväger att meddela förbud däremot, skall nämndens avgö- rande enligt 66 g lagförslaget grundas på en bedömning, huruvida sådana förutsättningar för god vård och fostran föreligger, som skulle fordras för bifall till en ansökan om tillstånd. Bestämmelserna i familjevårdsstadgan, om vad som skall beaktas vid tillståndsprövning bör alltså vara vägledande även för barnavårdsnämnds prövning i ärende som nyss sagts.
Barnavårdsnämndens tillsyn över familjevård, som icke är fosterbarns- vård, skall enligt förslaget till ny barnavårdslag utövas med biträde av fosterbarnsinspektör och skall beträffande vistelsebarnen i huvudsak följa samma regler, som gäller i fråga om fosterbarnen, under det att tillsynen beträffande barn i skolinackordering eller i familjedaghem mera summa- riskt bestämts genom hänvisning till 74 g lagförslaget. Detta sistnämnda innebär, att beträffande dylika barn skall tillses, att de får sådan vård, som är väl förenlig med deras rätt och bästa, samt att de personer, som har barnen i sin vård, genom tillsynen skall erhålla råd och bistånd.
Förslaget till familjevårdsstadga avslutas med några bestämmelser om den utsträckning, vari stadgans regler för utövande av fosterbarnstill-
synen skall tillämpas på övriga barn i familjevård. I synnerhet till led- ning för fosterbarnsinspektörer torde sådana stadgeföreskrifter behövas, även om de icke innehåller något i sak nytt i förhållande till den före- slagna lagtexten.
Ehuru intet härom utsäges i de föreslagna författningarna, torde praxis vid bedömningen av hem, där vistelsebarn mottages, i ett hänseende komma att avvika från prövningen av fosterhem, nämligen vid övervägande av hur många barn, som samtidigt skall få vistas i hemmet, och vilken hän- syn som skall tagas till förefintligheten av släktskapsförhållande mellan dem. Ett hem som vill ha vistelsebarn bör sålunda, förutom egna barn och ett fosterbarn, kunna ha två vistelsebarn utan att något av barnen är syskon och utan att hemmet blir betraktat som barnavårdsanstalt. Den, som i sitt hem mottagit ett fosterbarn och två vistelsebarn, bör däremot icke samtidigt få ta emot ytterligare fosterbarn eller vistelsebarn. Finnes ett fosterbarn och ett vistelsebarn i samma hem, bör ytterligare fosterbarn eller vistelsebarn, som mottages, vara yngre än de barn, vilka redan vårdas i hemmet.
Beträffande hem, som barnavårdsnämnden väl känner och funnit mycket lämpliga att mottaga barn, bör vid prövningen av om de skall ha vistelsebarn avvikelser kunna göras från de principer, som regelmässigt till- lämpas vid prövning av fosterhem. Det är icke möjligt, att i författningstext lämna fullständiga anvisningar för bedömningen av lämpligheten av att i samma hem finnes den ena eller den andra kombinationen av egna barn, fosterbarn och vistelsebarn, utan sådana problem måste, allteftersom de uppstår, lösas av barnavårdsnämnden med hänsyn till den i 7 5 stadge- förslaget givna regeln, att det skall tagas i betraktande, vilka som tillhör sökandens familj och hushåll eller eljest vistas i hans hem.
En nyhet i lagförslaget är att fosterföräldrarnas huvudsakliga förplik- telser har samlats i särskilda stadganden, som riktats direkt till dem. Fosterföräldrarna kan naturligtvis icke väntas direkt ur barnavårdslagen inhämta vad som åligger dem, och detta bör därför bringas till deras kännedom av barnavårdsnämnden i samband med eller helst innan nämn- dens tillsyn över fosterhemmet börjar. Fosterföräldrarna bör också genom nämnden underrättas om att tillsyn över fosterhem regelmässigt förekom- mer och att den utövas av särskild fosterbarnsinspektör, vilken kommer att besöka hemmet. En uppmaning till barnavårdsnämnden att lämna dessa upplysningar synes lämpligen kunna inleda de bestämmelser i familjevårdsstadgan, som handlar om barnavårdsnämndens fortlöpande tillsyn över fosterbarn och fosterhem. Stockholms stads barnavårdsnämnd låter, enligt vad kommittén erfarit, till nyblivna fosterföräldrar utdela tryckta anvisningar, vilkas mottagande fosterföräldrarna skriftligen erkän- ner. De tryckta anvisningarna utgör för fosterföräldrarna ett gott stöd för
minnet, vilket lätt kan svika beträffande innehållet av uppgifter som en- dast lämnas muntligen. Tveksamhet angående innebörden av åliggandena uppstår mindre ofta, då detta uttryckes i skriftlig form och dessutom even- tuellt förklaras muntligen vid anvisningarnas överlämnande. Kommittén anser, att det beskrivna systemet bör tjäna som förebild för barnavårds— nämndernas sätt att meddela fosterföräldrarna upplysningar om deras åtaganden.
BvL:s tämligen knapphändiga regler om innebörden av den fortlöpande lokala tillsynen över fosterhem utvecklas på ett fylligare sätt i 8 och 9 55 fosterbarnsstadgan. Bestämmelserna är utformade som föreskrifter för fosterbarnsinspektören. De ersättes av 10 och 11 55 stadgeförslaget, vilka formulerats med utgångspunkt från innehållet i 76 och 77 55 lagförslaget. Dessa lagparagrafer upptager motsvarigheter till en del av bestäm-mel— serna i fosterbarnsstadgan. Nedan beröres skälen till de väsentligaste skill- naderna mellan gällande stadgebestämmelser och .de nu föreslagna.
Vad 8 5 första stycket fosterbarnsstadgan innehåller om fosterbarn, som mottagits för yrkesutbildning och arbetsanställning, anknyter icke till någon bestämmelse i gällande barnavårdslag. Utbildning i praktiska yrken torde fortfarande i viss omfattning komma att ordnas i kombination med inackordering i arbetsgivarens familj. Motsvarighet till nyssberörda, nu gällande bestämmelse bör därför finnas i familjevårdsstadgan men synes kunna förkortas. Uppsikt och handledning, varav ett för yrkesutbildning placerat barn är i behov, torde nämligen kunna inräknas i överenskomna förmåner och behöver sålunda icke särskilt nämnas. Denna bestämmelse har anknutits till en erinran till fosterbarnsinspektören att vaka över fosterbarns ekonomiska intressen och fosterlönens storlek.
Att inspektören på olika sätt skall skaffa sig upplysningar om foster- barnet är givet och någon särskild föreskrift därom erfordras icke. Kom- mittén har emellertid i stadgan velat behålla en maning till fosterbarns- inspektören att, om fosterbarn bevistar skola, söka kontakt med represen- tanter för skolan. Detta är ett viktigt led i tillsynen, som dock främst bör avse inhämtande av upplysningar om barnets hela skolsituation, dess för- hållande till kamraterna etc. Föreskriften har med hänsyn härtill givits ny formulering.
Barnavårdskommitténs principiella ställningstagande till förutsättning- arna för att fosterbarn skall få utbildning avviker väsentligt från inne- hållet i 9 g fosterbarnsstadgan. Kommittén anser sålunda, att alla foster- barn, oberoende av om de har god studiebegåvnin-g eller utpräglade prak- tiska anlag, skall kunna få utbildning till yrken, som kan fånga deras intresse och där de kan göra sig gällande. Särskilda villkor om uppförande och arbetshåg bör ej uppst-ällas. Stöd till utbildning behöver fosterbarnen i allmänhet som kompensation för avsaknaden av vårdnadshavares och anförvanters bistånd. Åtskilliga fosterföräldrar lämnar visserligen foster-
barnen hjälp i en eller annan form vid deras utbildning, men många fosterföräldrars situation är icke sådan, att de kan eller anser sig böra göra en ekonomisk insats av betydelse. Somliga barn kommer för övrigt till fosterhem vid så pass sen ålder, att fosterföräldrarna inte kan för- väntas vilja ta del av ansvaret för tämligen dryga utbildningskostnader, som genast eller ganska snart bör utges. Av olika anledningar har foster— barnen sålunda i fråga om möjligheterna till utbildning ett faktiskt handikap i förhållande till flertalet barn som fostras i sina egna hem och detta handikap måste undanröjas genom barnavårdsnämndens åtgärder. Stadgebestämmelserna om fosterbarnens utbildning har utformats i över— ensstämmelse med innehållet i 77 och 118 55 lagförslaget.
Som h-uvudmotiv för förlängning av fosterbarnstillsynen efter det foster- barn fyllt 18 år har kommittén uppställt behov som kan förefinnas av fortsatt stöd för fullföljande av utbildning. Stadgan synes böra innehålla en uppmaning till fosterbarnsinspektören att vaka över, att dylika ären- den kommer under barnavårdsnämndens prövning. Kommittén förut- sätter, att fosterbarnsinspektören vid behov av yrkesvägledning förbereder ärendena genom att förmedla kontakt med arbetsförmedlingens ungdoms- avdelning. Hon bör även undersöka om bidrag till barnets utbildning kan erhållas till exempel av vårdnadshavare eller i form av stipendier. Foster- barnsinspektörens uppmärksamhet skall inriktas icke allenast på sådana fosterbarn, som placerats av enskild eller som är omhändertagna och pla- cerade inom den egna kommunen, utan även på fosterbarn, som är om- händertagna av barnavårdsnämnd i annan kommun än den där foster- hemmet är beläget. Inspektörens kännedom om vad som planeras i fråga om fosterbarns utbildning skall vara lika god beträffande alla tre grup- perna av fosterbarn. Dock bör fosterbarnsinspektören icke hänvända sig till barnavårdsnämnd i annan kommun utan att ha underrättat barnavårds— nämnden i den egna kommunen. Det är på sistnämnda barnavårdsnämnds vägnar, som hon utövar tillsyn, och hon bör alltså icke företa viktiga åt- gärder utan denna nämnds vetskap. Om den uppdragsgivande nämnden så önskar, bör den själv ha tillfälle att angående foster-barn, som är om- händertaget av annan nämnd, göra hänvändelse till denna.
De föreskrifter i fosterbarnsstadgan, som avhandlar fosterbarnsinspek- törs skyldighet att ta kontakt med barnavårdsnämnd och med barnavårds- assistent samt att föra anteckningar och att med ledning av dessa årligen rapportera till nämnden, står i god överensstämmelse med bestämmelserna i lagförslaget. Föreskrifterna synes lämpliga och ägnade att oförändrade ingå i familjevårdsstadgan. Genom 17 g sta-dgeförslaget ålägges foster- barnsinspektören skyldighet att på enahanda sätt som beträffande foster- barnen föra anteckningar över och till barnavårdsnämnden meddela sina iakttagelser och förslag beträffande andra barn i familjevård.
Föreskrifter om barnavårdsnämnds skyldighet att lämna länsstyrelsen
uppgift om fosterbarn i kommunen återfinnes i 14 5. För skälen till in- förandet av denna rapportskyldighet har tidigare redogjorts. Enligt vad kommittén uttalat i sitt huvudbetänkande bör barnavårdsnämnden vidare i stadgan åläggas att till länsstyrelsen anmäla beslut om avslag å till- ståndsansökan samt om meddelande av förbud att ha fosterbarn. Före- skrift om denna anmälningsskyldighet synes lämpligen kunna intagas i samma paragraf, som avhandlar den förut omnämnda rapportskyldig- heten. Barnavårdsnämnden synes kunna befrias från nu gällande plikt att till provinsialläkare och extra provinsialläkare lämna uppgift om foster- barn. Vederbörande läkare torde ha föga användning för dessa uppgifter, då de i allmänhet av annat arbete är förhindrade att företa undersökning eller besök i fosterhemmen annat än i fall, då detta uttryckligen begäres.
Beträffande de särskilda paragraferna i stadgeförslaget må ytterligare anmärkas följande.
1—4 55.
Tyngdpunkten i tillsynen över fosterbarnsvården ligger hos barnavårds- nämnderna och detsamma torde komma att gälla familjevård i allmänhet avseende barn. De lokala och regionala tillsynsmyndigheterna har därför i förslaget till familjevårdsstadga upptagits i samma ordning som i gäl- lande fosterbarnsstadga. I stadgeförslaget har ansetts böra intagas en hän- visning till socialstyrelsens i lagförslaget angivna allmänna tillsynsplikt.
Allmän upplysningsverksamhet, som nämnes i 2 g fosterbarnsstadgan, torde sällan ha uppfattats som en länsstyrelsens uppgift. Sådan upplys— ningsverksamhet bedrives av socialvårdsförbunden med ekonomiskt stöd av allmänna barnhuset. Barnavårdskommittén anser, att maningen till länsstyrelsen att utöva upplysningsverksamhet kan begränsas till att avse råd och upplysningar, vilka lämnas direkt till barnavårdsnämnderna.
Samarbets-bestämmelsen i 3 &; fosterbarnsstadgan har icke ansetts be- höva få motsvarighet i familjevårdsstadgan med hänsyn bl.a. till de före- skrifter om samarbete, som upptagits i lagförslaget.
5 5.
De bestämmelser, som sammanförts till denna paragraf, motsvarar fos— terbarnsstadgans 4 och 5 55, men i stadgeförslaget har icke medtagits an- visningen till barnavårdsnämnder och barnavårdsassistenter att redan innan fosterhemsplaceringar blir aktuella söka kontakt med personer, som kan antagas vara villiga att bli fosterföräldrar. Barnavårdsombud finnes numera i flertalet län och uppgiften att söka nya fosterhem har därmed i realiteten i hög grad underlättats för nämnder och barnavårdsassistenter.
I 86 & lagförslaget regleras tillståndsgivning för bedrivande av foster- hemsförmedling av annan än barnavårdsombud och barnavårdsassistent. Barnavårdskommittén förutsätter, att barnavårdsnämnd, som vill anlita
förening, institution eller annan privat fosterhemsförmedlare, förvissar sig om att sådan förmedlare har tillstånd. Samma försiktighetsmått bör iakt- tagas, innan barnavårdsnämnd biträder privat förmedlare med anskaf— fande av fosterhem. Stadgebestämmelse härom har ansetts icke erforderlig.
6 5.
BVL och fosterbarnsstadgan synes icke skilja mellan undersökning av fosterhem och den utredning, som därutöver kan vara erforderlig som grund för nämndens prövning av lämpligheten av viss fosterbarnsplace- ring. Undersökningen skall enligt lagen gå ut på att konstatera foster- hemmets beskaffenhet.
I 6 g stadgeförslaget begagnas termen utredning, emedan kommittén avsett, att hela utredningen angående fosterbarnsplaceringen skall kunna utföras av fosterbarnsinspektören och att hennes medverkan alltså icke begränsas endast till undersökning rörande hemmet.
Fosterbarnsstadgan ålägger länsstyrelsens barnavårdsassistent att i mån av tid bistå barnavårdsnämnd vid undersökning av fosterhem. Denna be- stämmelse motsvaras i stadgeförslaget av ett bemyndigande för barnavårds- nämnden att där särskilda skäl så påkallar erhålla länsstyrelsens bistånd vid utredning angående lämpligheten av fosterbarnsplacering. Kommittén anser icke, att dylikt bistånd skall ges annat än i särskilt svårbedömda fall. Det är icke meningen att förminska den lokala barnavårdsmyndig— hetens ansvar för utredningar av vanligen förekommande slag. Länssty- relsen har icke och kommer heller icke vid bifall till barnavårdskommit— téns organisationsförslag att få tillgång till arbetskraft i sådan omfattning, att den kan avlyfta någon arbetsbörda av väsentlig omfattning från kom- munens barnavårdsorgan.
10 &.
Maningen i fosterbarnsstadgans 8 5 till fosterbarnsinspektören att följa fosterbarns utveckling och att övervaka dess uppförande samt att söka skaffa upplysningar om dess hälsotillstånd och karaktär ersättes av vad 76 5 lagförslaget innehåller om barnavårdsnämndens uppgifter i nämnda hänseenden. I 10 & stadgeförslaget har i stället intagits föreskrift för in- spektören att göra sig förtrogen med fosterbarnets levnadsförhållanden, hälsotillstånd och trivsel samt med uppmärksamhet följa barnets ut- veckling.
12 5.
Om fosterbarnsinspektören påkallat barnavårdsnämndens åtgärd och nämnden icke alls inskrider eller gör detta på ett sätt, som fosterbarns- inspektören icke finner tillfredsställande, skall hon anmäla förhållandet till länsstyrelsen. Anmälningsplikten har skärpts genom att orden »om skäl därtill förefinnes», vilka förekommer i fosterbarnsstadgans motsva-
rande bestämmelse, har uteslutits i förslaget. Härigenom besparas foster- barnsinspektören att företa en noggrann prövning, huruvida skäl finnes att bringa förhållandet till länsstyrelsens kännedom. Ett avgörande av så- dant slag är ej sällan svårt att träffa för henne, emedan det kan sätta henne i stark motsatsställning till hennes uppdragsgivare. Med den i 125 föreslagna formuleringen blir det en rutinsak för inspektören att med- dela länsstyrelsen, då hennes och barnavårdsnämndens uppfattning påtag- ligt går i sår och hon icke anser sig kunna godtaga nämndens inställning.
14 &.
Barnavårdsnämndens uppgifter till länsstyrelsen, vilka är avsedda att läggas till grund för registret över fosterhem och fosterbarn m. m., måste vara tämligen utförliga. Barnavårdskommittén utgår från att det formu- lär, som enligt förslaget skall fastställas av socialstyrelsen, kommer att såsom ett minimum innehålla plats för uppgift om fosterföräldrarnas namn och adress, deras födelseår och i förekommande fall släktskapsförhållande till barnet, barnets namn och födelsedag, fosterlönens storlek samt, om barnet står i begrepp att sluta sin skolgång eller redan avslutat densamma, upplysning om dess pågående eller planerade sysselsättning eller utbild- ning. Dessutom bör utrymme finnas för anteckningar om fortlöpande iakt- tagelser. Barnavårdsnämnden bör sålunda till länsstyrelsen vidarebefordra fosterhemsinspektörens anteckningar om fosterhemmet och förhållandena därstädes.
4 kap. Stadgebestämmelse: om särskild tillsyn och övervakning
De närmare föreskrifter angående övervakares befogenhet och den över- vakades skyldigheter, vilka enligt 23 g 2 mom. BVL skall meddelas av Kungl. Maj:t, har givits genom kungörelsen den 30 november 1934 med Vissa föreskrifter i anledning av barnavårdslagen. I författningens första nio paragrafer intogs vissa bestämmelser om skyddshemmen. Dessa para- grafer har sedermera upphävts genom kungörelse den 24 september 1937. Innehållet i övrigt av 1934 års kungörelse — i fortsättningen kallad över- vakningskungörelsen — har icke varit föremål för ändringar.
Sedan barnavårdskommittén i sitt huvudbetänkande föreslagit nya reg- ler i fråga om övervakning och tillsyn, erfordras vissa ändringar av de gäl- lande, i övervakningskungörelsen givna föreskrifterna. Övervakningskun- görelsen är enligt kommitténs uppfattning i behov av en omarbetning i vissa hänseenden även bortsett från att den måste anpassas till innehållet i ny barnavårdslag. Föreskrifterna är till stor del av sådan innebörd, att de väsentligen är tillämpliga på äldre barn och ungdom, beträffande vilka ingripandet föranletts av vanart eller oart (22 50) och d) Bvl). Endast i begränsad omfattning kan ur kungörelsen hämtas ledning, därest över-
vakning beslutats på grund av otillfredsställande hemförhållanden eller då tillsyn anordnats med anledning av att den underåriges förhållanden efter villkorligt eller slutligt upphörande av omhändertagandet bedömes såsom osäkra. Övervakningen eller tillsynen i sådana fall gäller ofta små- barn eller skolbarn.
Övervakningskungörelsens innehåll — fördelat på nio paragrafer —— är icke mera omfattande. Med hänsyn till den Vikt, som bör läggas vid sär- skild tillsyn och övervakning, den avgörande betydelsen av insatserna från deras sida, som skall biträda barnavårdsnämnderna vid genomförande av sådana åtgärder, samt de många svårigheter, som dessa medhjälpare har att bemästra, kunde det i och för sig vara motiverat med betydligt utför- ligare tillämpningsföreskrifter på området än de nu gällande. Kommit- tén anser det emellertid vara av vikt, att en författning, som i huvudsak har karaktären av en instruktion för övervakare och tillsynsmän, ej blir alltför detaljrik. Innehållet i en författning av sådant slag bör begränsas till vissa grundläggande regler om vad en övervakare eller tillsynsman skall iakttaga i sin verksamhet. Vad därutöver till vägledning erfordras bör lämnas i socialstyrelsens publikation Råd och anvisningar, i hand— böcker motsvarande socialvårdsförbundets broschyr »Övervakning och till- syn enligt barnavårdslagen», samt vid kurser, konferenser o.d.
De bestämmelser i förslaget till barnavårdslag, vilka främst har bety— delse för vad förslaget till tillsyns— och övervakningsstadga bör innehålla, är 92, 100, 130 och 134 55; jämför även 87 5 andra stycket samt 108 och 131 55. Se vidare motiven i huvudbetänkandet sid. 441—447, 473—474, 547, 553—554 och 556—557.
Särskild tillsyn och övervakning har naturligtvis icke i allo samma karaktär, då anordningen träffas såsom förebyggande åtgärd — med eller utan samband med hjälpåtgärd, tillrättavisande ingripande, föreskrift eller villkorligt omhändertagandebeslut — samt då villkorligt upphörande av samhällsvård förbindes med övervakning av den omhändertagne eller sär- skild tillsyn över hans förhållanden. Olikhet föreligger beträffande barna- vårdsnämndens ställning och befogenheter i förhållande till den eller dem anordningen närmast rör samt i fråga om syftet med anordningen, och dessa skiljaktigheter sätter också sin prägel på tillsynsmannens eller över- vakarens verksamhet. Särskild tillsyn i samband med slutlig utskrivning (134 g lagförslaget) återigen skiljer sig i viss män från båda de nyss nämnda kategorierna. Det har dock icke befunnits erforderligt att i stadge- förslaget upptaga skilda regler för nämnda olika arter av tillsyns- eller övervakningsanordningar. — Direkt motsvarighet saknas till vad i 18 5 gällande övervakningskungörelse sägs därom att de givna föreskrifterna beträffande övervakning i tillämpliga delar skall gälla om tillsyn över den som slutligt utskrivits efter skyddsuppfostran.
Att besluta om särskild tillsyn eller övervakning ankommer på barna-
vårdsnämnd; styrelse för ungdomsvårdsskola kan icke jämlikt den före- slagna lagen träffa sådan anordning i samband med beslut om att elev skall åtnjuta vård utom skolan. Kommittén förutsätter att erforderliga bestämmelser om övervakning av elev, som är inskriven vid ungdomsvårds- skola och vårdas utom sådan skola, samt om de förpliktelser, som skall åligga innehavare av uppdraget, intages i stadgan för ungdomsvårdssko- lorna. (Jfr huvudbetänkandet sid. 636—637.)
Utöver vad ovan sagts må beträffande de olika bestämmelserna i för- slaget till tillsyns- och övervakningsstadga anföras följande.
1 5.
En bestämmelse —— motsvarande vad för närvarande gäller — om att tillsynsman och övervakare skall taga del av det material rörande den underårige och hans förhållanden, som finns tillgängligt hos barnavårds- nämnden och som varit av betydelse för nämndens beslut om övervakning eller särskild tillsyn, torde vara erforderlig. Bestämmelsen härom har an— setts böra erhålla en mera tvingande karaktär än i den gällande. Till- synsman och övervakare bör därutöver känna till vad syftet är med sär- skild tillsyn respektive övervakning, under vilka omständigheter sådan åtgärd kan tillgripas och hur länge anordningen må bestå, vad som kan och bör åtgöras, om tillsynen eller övervakningen visar sig icke vara till- fyllest, o.s.v. En erinran om att han bör orientera sig härom har an- setts böra inflyta i stadgan.
2 tj. Bestämmelsen har erhållit sådan lydelse, att den har tillämpning även då fråga är om fortlöpande tillsyn över barns hemförhållanden. — I övrigt har kommittén ansett det lämpligt att något annorlunda än som skett i gällande kungörelse ange de allmänna riktlinjerna för en tillsynsmans eller övervakares arbete.
Vad angår råd, hjälp och vägledning hör vad i 89 & barnavårdslagen stadgas 0111 sådana åtgärder beaktas av tillsynsman och övervakare. Natur- ligtvis står det sådan uppdragstagare, likaväl som barnavårdsnämnden, fritt att gå utanför ramen för vad i nämnda lagstadgande särskilt om— nämnts.
Här må särskilt framhållas, att en tillsynsman i regel bör uppmana bar- nets vårdare att för barnets del begagna sig av inrättad, för kommunen avsedd hälsokontroll (barnavårdscentral o.d.).
Då förhållandena är sådana, att det synes lämpligt att barnavårds— nämnd beslutar om viss hjälpåtgärd, bör tillsynsmannen eller övervakaren föreslå barnavårdsnämnd sådan åtgärd. Härom stadgas i 10 5 i förslaget.
I fråga om de organ, med vilka tillsynsman och övervakare bör söka samarbete, har givits en något fylligare exemplifiering än i gällande stadga.
3 5.
Motsvarande bestämmelse i nuvarande stadga har direkt tillämpning endast då fråga är om övervakning, som föranletts av den underåriges eget beteende. Vad här föreslås får tillämpning även då barnavårdsnämnds ingripande påkallas på grund av att otillfredsställande hemförhållanden föreligger eller hotar.
Kommittén anser, att den personliga kontakten mellan tillsynsman och övervakare och den (eller dem) åtgärden gäller är av grundläggande be- tydelse för tillsyns- och övervakningsarbetet. I synnerhet i början av en tillsyn eller övervakning är det av vikt, att sådan personlig kontakt före- kommer ofta och regelbundet.
Övervakare skall enligt förslaget bevara kontakten med den övervakade genom hembesök »eller på annat sätt». Sistnämnda alternativ har avse- ende på sådan övervakad ungdom, som står i viss motsatsställning till sin familj. I dylika fall kan det vara lämpligt att övervakaren och den övervakade åtminstone till en tid sammanträffar på annan plats än i den övervakades hem. — Det har ej ansetts lämpligt att i författning fixera hur ofta hembesök skall företagas.
Syftet med kontakten med övervakads familj och andra honom när- stående har angivits vara att få deras stöd för att hjälpa den övervakade.
En väsentlig förutsättning för att tillsyn och övervakning skall leda till ett gott resultat är, att uppgift att vara tillsynsman eller övervakare an- förtros endast åt därtill särskilt lämpade personer. Kommittén har i sitt huvudbetänkande, till vilket här må hänvisas, diskuterat olika vägar att få fram villiga och lämpliga uppdragstagare (sid. 441—442). Här må endast framhållas betydelsen av att barnavårdsnämnden lämnar skäligt arvode för uppdraget.
För att tillsyns- och övervakningsuppdrag skall kunna skötas på ett tillfredsställande sätt, är det vidare av betydelse, att en och samma per- son icke erhåller ett alltför stort antal uppdrag. I de fall, där avsikten är att lämna sådant uppdrag åt heltidsanställda tjänstemän eller åt förtroende— män, bör tillses, att dessa ej är så betungade med tidskrävande göromål i övrigt, att risk föreligger att de nödgas eftersätta tillsyns- eller övervak- ningsuppdraget.
4g.
I den föreslagna bestämmelsen rekommenderas att, då underårig, som står under tillsyn eller övervakning, är inskriven i skola eller annan läroan- stalt, samarbete sökes med skolan eller läroanstalten. Enligt gällande kun- görelse skall kontakt sökas med skola endast i de fall, där övervakad be- finner sig »i skolåldern».
Kontakten med skolan bör enligt förslaget ha formen av samråd be- träffande den underårige. Ett stadgande av nämnt innehåll ersätter där-
för bestämmelsen i nuvarande kungörelse om skyldighet att inhämta upp- lysningar av den underåriges lärare. Samråd kan sökas med skolskö- terska, skolkurator, lärare eller överlärare. I stadgandet gives uttryck för uppfattningen, att skola och barnavårdsnämnd intimt bör samarbeta då fråga är om barn och ungdom, som är under tillsyn eller övervakning därför att de lever under eller hotas av otillfredsställande förhållanden eller därför att de visar beteende som ej kan godtagas.
Vad gällande kungörelse innehåller om de förutsättningar, som bör vara för handen för att övervakare skall sätta sig i förbindelse med den under- åriges arbetsgivare, har i stort sett upptagits i förslaget. Kontakten med arbetsgivaren bör enligt förslaget ha formen av samråd. Värdefullt är, om arbetsgivaren kan intres-seras för att bistå tillsynsmannen eller över- vakaren i hans arbete.
I
| Enligt det föreslagna stadgandet skall tillsynsman och övervakare söka | åstadkomma bättring, så snart förhållandena för den eller dem, han är & satt att hjälpa och kontrollera, är sådana, att de motverkar syftet med ingripandet. Motsvarande bestämmelse i gällande kungörelse tar sikte en- ! dast på de förhållanden, som föreligger vid tiden för beslutet om övervak- ning (tillsyn).
| 6 ,.
[ Vad i 13 5 andra stycket övervakningskungörelsen stadgas om befogen- I het för barnavårdsnämnd att förklara övervakad skyldig att efterkomma I övervakarens föreskrifter och foga sig i övervakarens anordningar har ej ; fått motsvarighet i förslaget. Beträffande skälen härför må hänvisas till
' kommitténs huvudbetänkande sid. 446.
Har barnavårdsnämnd beslutit om föreskrift beträffande den, som står under särskild tillsyn eller övervakning, bör det ankomma på tillsynsman— nen eller övervakaren att ge erforderlig ledning för genomförandet av före- skrifterna. En bestämmelse härom har upptagits i 6 5 stadgeförslaget. Av tillsynsman eller övervakare meddelad anvisning i anslutning till barna- vårdsnämndens föreskrift måste givetvis hållas inom de i barnavårds— l nämndens beslut angivna gränserna. I nu förevarande, föreslagna stad- gande har vidare kommit till uttryck, att sådana bestämmelser, som kan vara erforderliga för genomförandet av tillsynen eller övervakningen, kan och bör av tillsynsman och övervakare meddelas. Dylika bestämmelser har närmast karaktär av ordningsföreskrifter och kan gälla tider för be— sök och sammanträffanden m. m. dylikt.
7 5. Paragrafen överensstämmer i stort med motsvarande bestämmelser i gällande kungörelse.
Paragrafen överensstämmer, i vad rör rätt att anlita biträde, i huvud- sak med gällande bestämmelse. Enligt förslaget skall dock endast enskild person, ej förening eller stiftelse, kunna anlitas som biträde. Biträde kan erfordras t. ex. när den åtgärden avser tillfälligt vistas på annan ort än tillsynsmannen eller övervakaren eller flyttar från ort till annan, när bc— hov av särskilt intensiv tillsyn eller övervakning föreligger under en kor— tare period eller när den övervakade gått till sjöss.
9 5.
Uppdragsgivare i förhållande till tillsynsman och övervakare kan enligt lagförslaget endast vara barnavårdsnämnd, ej styrelse för ungdomsvårds— skola. — Kommittén har i sitt huvudbetänkande, till vilket här må hän- visas (se särskilt sid. 441—442), framhållit betydelsen av att tillsynsmän och övervakare utövar sina uppdrag i nära samarbete med barnavårds— nämnden och att nämnden stödjer och stimulerar dessa sina represen— tanter i deras förebyggande arbete.
10 5.
Den föreslagna bestämmelsen har viss motsvarighet i gällande kungö- relse. Utöver vad nu gäller föreslås bl.a., att tillsynsman och övervakare skall ha att anmäla, om behov synes föreligga av att barnavårdsnämnd ingriper med hjälpåtgärd, tillrättavisning eller föreskrift eller ändrar eller upphäver föreskrift. Här åsyftas icke blott förebyggande åtgärder enligt 7 kap. lagförslaget utan även hjälp, varning och förhållningsregler, som synes vara erforderliga med avseende å omhändertagen, beträffande vilken villkorligt beslut om samhällsvårdens upphörande meddelats.
Tillsynsman och övervakare skall enligt förslaget anmäla till nämnden, om varaktig svårighet uppkommit för honom att — utan anlitande av biträde — fullgöra uppdraget. Kommittén anser, att en tillsynsman eller övervakare i regel ej bör behålla uppdraget, om han och den underårige befinner sig på skilda orter. Undantag kan göras för kortare tid eller då de båda orterna är så närbelägna, att svårigheter ej uppstår vid full- görande av uppdraget, eller då andra särskilda omständigheter föreligger. I annat fall bör befattningen med tillsynen eller övervakningen överflyttas till nämnden i den underåriges vistelsekommun (se reglerna härom i 108 5 i förslaget till ny BVL), varvid ny tillsynsman eller övervakare utses.
11 5.
Bestämmelsen har utformats något annorlunda än i gällande stadga. Som en nyhet föreslås, att tillsynsman och övervakare skall föra anteckning- ar rörande uppdragets fullgörande och vad därvid förekommer av vikt. Kom- mittén anser, att dylika anteckningar kan vara av stort värde, särskilt om
barnavårdsnämnden på ett senare stadium nödgas ingripa med omhänder- tagande av den som stått under övervakning eller vars förhållanden varit föremål för tillsyn. Då ny tillsynsman eller övervakare utses, kan anteck- ningar av den förutvarande uppdragstagaren vara till avsevärd nytta.
Anteckningarna bör föras kronologiskt. Datum för varje anteckning bör angivas. De bör innehålla upplysning om hembesök och andra kontakter med den underårige och hans omgivning samt vad därvid iakttagits. Hjälp- åtgärder som vidtagits och ingripanden som beslutits bör även angivas. — | Formulär för anteckningar kan erhållas från de olika blankettförlagen.
Rapport från tillsynsman eller övervakare till barnavårdsnämnden kan lämnas skriftligt eller muntligt.
Kommittén har ej ansett det vara erforderligt att i kungörelsen angiva hur ofta rapport skall lämnas. Det bör ankomma på nämnden att själv besluta därom. I regel torde rapportering böra ske minst två gånger om ' året. Det kan nämnas, att detta tidsschema tillämpas hos barnavårds-
nämnden i Stockholm samt att styrelsen för ungdomsvårdsskola, som till- satt övervakare, av denne kräver rapport en gång i kvartalet. Med hän— syn till att barnavårdsnämnd skall ompröva beslut 0111 särskild tillsyn och | om övervakning med högst ett års mellantid (se 92 5 i förslaget till ny | barnavårdslag samt sid. 447 i kommitténs huvudbetänkande), måste rapport till barnavårdsnämnd i varje fall lämnas inom sådan tid, att densamma ' är tillgänglig för barnavårdsnänmden vid dess återkommande prövning av | frågan huruvida tillsynen eller övervakningen skall fortfara eller upphöra. I l 1
12 5.
Paragrafen har ej någon motsvarighet i nuvarande kungörelse. Bestäm- melsen i förslaget till ny barnavårdslag (65) om tystnadsplikt och om aktsam förvaring av handlingar i barnavårdsärende är så utformad, att den är tillämplig även på tillsynsmän och övervakare. Med hänsyn till den stora betydelsen av förpliktelsen till diskretion samt till varsamhet å med handlingar, och då tillsynsmän och övervakare torde komma att göra & sig väl förtrogna med stadgeföreskrifterna men i regel icke kunna väntas
i jämförlig mån beakta, vad lagen i skilda hänseenden innehåller, har kommittén ansett det lämpligt att i stadgan inskärpa vikten av att lag- » budet efterleves just av övervakare och tillsynsmän.
5 kap. Stadgebestämmelser om barnavårdsanstalter med flera institutioner
Gällande bestämmelser och deras tillkomst. 'h'llämpning, ändringsförslag m. m.
Stadga om barnavårdsanstalter utfärdades den 22 juni 1945 i anslut- ning till samtidigt genomförda ändringar i barnavårdslagen, avseende bl. a. vården vid barnhem och andra barnavårdsanstalter.
Bestämmelserna är fördelade på sex avsnitt, av vilka de fem första rör tillsyn över barnavårdsanstalter, inrättande av nya barnavårdsanstalter m.m., barnavårdsanstalts beskaffenhet, läkarvården vid barnavårdsanstalt samt styrelse, föreståndare och personal, medan i det sjätte avsnittet upp- tagits bestämmelser om förande av förteckningar, avgivande av årsberät- telser m. m. Beträffande stadgans innehåll må hänvisas till den ovan sid. 24—38 återgivna texten.
Socialstyrelsen utfärdade år 1945 råd och anvisningar med anledning av revisionen av lagstiftningen om barnavårdsanstalter och fosterbarns- vård. Senare har av styrelsen utfärdats anvisningar angående behandlingen av barn i barnavårdsanstalter samt riktlinjer för barnkoloniverksamheten.
Redan på ett tidigt stadium efter genomförandet av 1945 års ändringar i BvL förmärktes behov av kompletterande bestämmelser angående dels bestridande av vissa kostnader för barn i barnhem, som är avsett för lands- tingsområdes gemensamma behov, dels beräkning av statsbidrag till drif- ten av barnhem. I samband med utarbetandet av 1945 års anvisningar hade socialstyrelsen förmärkt, att författningarna icke gav tillräcklig led- ning beträffande vissa ekonomiska detaljspörsmål. De oklara frågorna upptogs till diskussion med olika myndigheter. Svenska landstingsförbun- det utsände den 27 juni 1946 en skrivelse till landstingens hälsovårdsbe- redningar, i vilken förbundet — i huvudsak i överensstämmelse med den uppfattning, som även socialstyrelsen företrädde — rekommenderade vissa bestämda regler för den kostnadsfördelning, om vilken diskussionen rört sig. Meningen var att genom rekommendationen söka nå fram till en frivillig överenskommelse samtliga landsting emellan angående vilka av ifrågavarande kostnader som skulle bestridas av barnhemmen och vilka som skulle falla på den som utfärdat ansvarsförbindelse för barns vård å barnhem. Fullständig anslutning till landstingsförbundets rekommenda- tion kunde dock icke uppnås. För att förebygga uppkomsten av oenhetlig praxis hemställde socialstyrelsen i skrivelse till Konungen den 21 no- vember 1947 att författningsbestämmelser måtte utfärdas i de aktuella hänseendena. De frågor angående kostnader för barn i barnhem, som socialstyrelsen avsåg skulle regleras, var i huvudsak följande: kostnader för sjukvård åt barn och mödrar, för vård av barn från främmande lands- tingsområden samt för klädesutrustning, tandvård, skolmateriel, sjuk- vårdspersedlar, talpedagogisk behandling och för transport av barn från ett barnhem till ett annat. Styrelsen upptog i samma skrivelse även frå- gor om ändrade regler för beräkning av vårddagar vid statsbidragsgiv— ning och om höjning av statliga driftbidrag och vårdavgifter. Det av- sågs, att erforderliga regler beträffande samtliga spörsmål skulle meddelas i form av ändringar i kungörelsen om statsbidrag till driften av barnhem.
Över socialstyrelsens framställning inhämtade Kungl. Maj:t yttranden
87 från olika berörda myndigheter samt överlämnade därefter materialet till barnavårdskommittén för att tagas i övervägande vid fullgörandet av kom- mitténs uppdrag. Kommittén upptog frågan till behandling och fann, att åtskilliga av de praktiska svårigheter, som socialstyrelsen redovisat, hade sin grund i oklarhet och knapphet i den författningsvis givna regleringen av samhällets barnavård. Vissa av de berörda förhållandena syntes kom- mittén icke kunna bestå utan men för barnavården, varför kommittén an- såg sig böra ta ställning till de ifrågavarande spörsmålen, redan innan kommittén framlagt förslag med anledning av sitt huvuduppdrag. Detta skedde genom framställning till Kungl. Maj:t den 29 november 1952. Fram— ställningen utmynnade i förslag, vilka nedan kortfattat återgives.
Sjukhusvård för barn (och mödrar) borde bekostas av barnhemmet och plats å hemmet reserveras för vårdtagaren under en period av högst två veckor. För denna tid skulle barnhemmet äga uppbära såväl vård- avgift som statsbidrag. Barnhemmets ledning skulle kunna utskriva bar- net tidigare än efter förloppet av två veckor, om behovet av sjukhusvård bedömdes bli av längre varaktighet. Samma regler som för sjukhusvård skulle gälla för därmed jämförlig vård utom barnhem.
Vid behandling av frågan om mottagande av barn från främmande landstingsområden uppehöll sig barnavårdskommittén vid innebörden av bestämmelsen om landstings skyldighet att tillgodose »inom området (landstingskommunen) förefintligt behov» av barnhemsvård. Kommittén anförde att med 1945 års lagstiftning åsyftades, att varje landstingsom- råde skulle — i sista hand genom landstingets egna åtgöranden — bli självförsörjande i fråga om barnhem och utgöra ett upptagningsområde för sig. Detta hade i 40 5 BVL åtminstone i viss mån kommit till uttryck. Bestämningen »inom området förefintligt behov» vore knappast tydlig. Me- ningen finge emellertid antagas vara, att behovet av barnhemsplatser för alla barn, som omhändertoges av barnavårdsnämnder inom landstingsom- rådet, skulle vara täckt, samt vidare, att barn, för vilka eljest barnhems- placering vore önskvärd, skulle kunna beredas plats, i fall de vistades inom landstingsområdet. —— Tydligt vore, att barnhemsorganisationen en— dast ungefärligt kunde avpassas efter det föreliggande och för framtiden beräkneliga platsbehovet. Platsbrist kunde därför uppstå inom viss lands- tingskommun, fastän organisationen uppbyggts planenligt. Det kunde också inträffa att inom landstingskommunen icke funnes något barnhem, som vore lämpligt för ett särskilt barn, under det att möjlighet funnes att tillgodose värdbehovet, om man ginge över gränsen till annan lands- tingskommun. Skyldighet för barnhem att ta emot barn från annat lands— tingsområde än det egna förelåg icke. Å andra sidan kunde det ej anses föreligga något hinder för sådan intagning, om det egna områdets behov medgåve det. Utan tvivel kunde det vara ett hinder för önskvärd speciali- sering eller för en ekonomisk lösning av barnhemsfrågan, om varje
landstingsområde nödvändigtvis skulle tillgodose alla slags vårdbehov och samtidigt strikt hålla på att intagningen begränsades till barn från det egna landstingsområdet. Kommittén hade den uppfattningen att place- ringar över länsgränserna genomfördes i önskvärd omfattning.
Frågan om ersättning vid mottagande av barn från främmande lands— tingsområden hade lösts genom överenskommelse i varje särskilt fall. Därvid hade det av landstingsförbundet rekommenderade systemet följts, vilket innebar att gottgörelse erhölls från vårdtagarens hemlandsting för dagkostnaden, i den mån denna överskred vårdavgift och statsbidrag. Mer- kostnaden beräknades på grundval av det mottagande barnhemmets verk- liga dagkostnad enligt närmast föregående års räkenskaper. Kommittén fann, att det för det dåvarande icke var önskvärt att upptaga dessa vård- och ersättningsfrågor till författningsmässig reglering. Det system, som utbildats, borde tillämpas även i fortsättningen och normeringen under- stödjas genom att socialstyrelsen i sin egenskap av tillsynsmyndighet över rikets barnavårdsanstalter i samråd med landstings- och stadsförbunden meddelade, vilka normer styrelsen ansåg böra gälla.
Kommittén konstaterade, att skilda uppfattningar gjort sig gällande om hur kostnaderna skulle bestridas för barns utrustning med kläder i sam- band med vistelse i barnhem. Uppfattningen om vem som skulle bära det ekonomiska ansvaret för barns klädesutrustning vid intagning respektive utskrivning syntes bli beroende av om barnen under vistelsen på barn- hemmet använde egna kläder eller om de fick låna persedlar från barn— hemmet, vilka lämnades tillbaka vid utskrivningen. Kommittén ansåg, att det ur vårdsynpunkt var lämpligast, när det gällde barn i allmänhet, att de kom till barnhemmet tillfredsställande utrustade med kläder, som de fick betrakta som sina egna, använda under vistelsen och därefter be- hålla. Övervägande skäl talade för att barn vid intagningen skulle ha en så- dan, tillräcklig och lämplig, av barnavårdsnämnden vid behov anskaffad eller kompletterad klädutrustning. Denna skulle av barnhemmet hållas i stånd under barnhemsvistelsen, så att den kunde utgöra barnets utrustning vid dess avgång från barnhemmet. Kostnader för kompletteringar, som kun- de visa sig behövliga då barnet lämnade hemmet, skulle vila på detta. En— ligt kommitténs mening borde med kläder jämställas dels därmed jämför— bar personlig utrustning såsom skor, nödiga förvaringspersedlar, toalett— artiklar, näsdukar o.d., dels ock sådana personliga hjälpmedel som glas— ögon, proteser m.m.
Tandvård åt barn i barnhem borde, ansåg kommittén, oberoende av vistelsens längd, ordnas och bekostas av barnhemmet i den omfattning, vari vården hann utföras under vistelsen. Förbehåll borde dock göras för att tandläkare funnes att tillgå, vilken vore villig att utföra tandvården mot en ersättning motsvarande folktandvårdstaxan förhöjd med 50 %. Samma regler borde gälla beträffande tandvård åt i mödrahem intagna
havande kvinnor och mödrar, därest mödrahjälp icke stode till buds eller i den mån sådan hjälp visade sig icke förslå till behövlig vård.
Skolmateriel till barn intagna i barnhem borde enligt kommitténs me- ning bekostas av barnhemmet, om icke skoldistrikt eller annan fritt till- handahöll sådant materiel.
Kostnader för talpedagogisk behandling samt för annan undersökning och behandling av medicinsk eller pedagogisk art, som icke föranledde av- brott i barnhemsvistelsen, borde alltid bäras av barnhemmet. I barnhem intagna havande kvinnor och mödrar borde med avseende på undersök- ning och behandling jämställas med de intagna barnen, dock med förbe- håll att mödrahjälp skulle i första hand tagas i anspråk för ändamålet.
Kommittén framlade förslag till författningsbestämmelser dels rörande sjukhusvård och därmed jämförlig vård samt tandvård åt i barnhem in- tagna barn, havande kvinnor och mödrar ävensom medicinsk eller psyko— logisk undersökning och behandling av sådana intagna, dels ock om klä- der och annan utrustning åt barn, som intages eller intagits i barnhem. Bestämmelserna _ vilka samtliga rörde allenast barnhem, som upptagits i sådan plan, varom förmäles i 40 g BvL — skulle enligt förslaget fogas till anstaltsstadgan. Det syntes kommittén mindre lämpligt att intaga regler av ifrågavarande slag i statsbidragskungörelse.
Kostnader för transport av barn, som överföres från ett barnhem till ett annat, är ofta betydande, och kommittén förklarade, att författnings- bestämmelser rörande ansvaret för dem icke borde saknas. Tills vidare ansågs emellertid bestämmelser klunna avvaras och ersättas med försök från socialstyrelsens sida att genom rekommendationer få fram enighet mellan berörda parter angående kostnadsansvaret. Kommittén ville i sitt fortsatta arbete ägna uppmärksamhet åt frågan om lämplig författnings- reglering. Utan att ta slutlig ståndpunkt ville kommittén framhålla, att det visserligen vore mindre lämpligt, att barnhemmens omkostnadsstater belastades med dryga överföringskostnader, men att det dock föreföll tvek- samt, huruvida ej kostnader för överföring från ett barnhem till ett annat inom samma landstingsområde borde stanna å barnhemmet, åtminstone då det gällde förflyttning som berodde på barnhemmets eget initiativ eller eljest var påkallad ur vårdsynpunkt.
Socialstyrelsen hade i sin förenämnda skrivelse gjort uttalanden om hur kostnader för utländska barn å barnhem borde bestridas, hur insamlade medel rättsligt sett borde användas samt vissa begravnings- och hemtrans- portkostnader bestridas. Kommittén instämde i socialstyrelsens synpunk- ter och förklarade sig i likhet med styrelsen anse, att dessa spörsmål icke behövde regleras genom författningshestämmelser.
Vårddagsberäkningen för statsbidrag till driften av barnhem borde, an- såg kommittén, ändras med hänsyn till den av många berörda myndig- heter och förbund bestämt uttalade meningen, att statsbidrag borde utgå
efter faktiska antalet vårddagar. Detta kunde uppnås genom upphävande av 6 & fjärde stycket kungörelsen om sådana driftbidrag. Vidare borde be— stämmas, att statsbidrag skulle utgå för inskrivnings- men icke för ut- skrivningsdag. Kommittén föreslog härför erforderlig ändring i 2 5 samma kungörelse.
Ifråga om höjning av de statliga driftbidragen och vårdavgifterna an- slöt sig kommittén till vad socialstyrelsen föreslagit i sina petita den 25 augusti 1952, nämligen att stats-bidrag för varje intaget barn (havande kvinna) skulle utgå med 3 kronor vid barnhem i allmänhet, under för— utsättning att vårdavgift ej uttoges med högre belopp, samt med 6 kro— nor för mödrahem av hemskoletyp, allt under de villkor i övrigt, som an- gavs i 2 & kungörelsen 0111 statsbidrag till driften av barnhem. Kommit— tén framlade förslag till den för ändamålet erforderliga ändringen av 2 5 statsbidragskungörelsen.
Höjning av vårdavgifterna vid barnhem, som åtnjuter statsbidrag, ge- nomfördes med verkan från och med den 1 juli 1953. Någon höjning av driftbidragen kom däremot icke till stånd. I 1953 års statsverksproposi- tion anförde chefen för socialdepartementet härom bl.a. att, ehuru den andel av driftkostnaderna vid barnhemmen, som statsbidraget täckte, var avsevärt mindre än när bidragen infördes, en höjning icke kunde till- styrkas med hänsyn till den kostnadsökning för staten som skulle bli följ- den därav. Socialstyrelsen har sedermera varje år i sina petita återkom- mit till frågan om driftbidragen till barnhem med önskemål om att en höjning av bidragen måtte upptagas till övervägande. Hittills har detta emellertid icke blivit fallet.
Genom ikraftträdandet den 1 januari 1955 av lagen om allmän sjuk- försäkring kom frågan om bekostande av sjukvård för barn, intagna i barnhem, i nytt läge. Kostnaderna för sjukvård och för resa till sjuk- vårdsinrättning bestrides numera med fulla belopp av sjukkassan. I 1954 års statsverksproposition framhöll chefen för socialdepartementet bl.a., att de i barnhem intagna komme att regelmässigt omfattas av den i sjuk- försäkringssystemet ingående sjukvårdsförsäkringen. Med hänsyn till det förändrade läge som sålunda inträtt borde barnhem icke få uttaga vård— avgift för tid, varunder ersättning utgick från allmän sjukkassa. Då plats ibland måste reserveras för att å sjukhus intaget barn skall kunna åter— vända till barnhemmet, syntes däremot statsbidrag böra få utgå under tid, då barn är intaget å sjukhus, dock icke under längre sammanhäng- ande tid än två veckor. Statsbidragskungörelsens 2 &; ändrades i enlighet med detta förslag och ändringen trädde i kraft den 1 januari 1955.
De i barnhem intagna erhåller genom sjukförsäkringen vissa förmåner utöver sjukhusvård, bl.a. ersättning till tre fjärdedelar av kostnader för sjukgymnastisk behandling och i samband därmed meddelad behandling med hetl-uft, diathermi och kortvåg samt vidare tre fjärdedelar av kost-
nader för foniatrisk behandling. Riksförsåkringsanstalten har i cirkulär till sjukkassorna nr 11/1956 framhållit, att ersättning för foniatrisk be- handling lämnas endast under förutsättning, att den meddelas under direkt ansvar av läkare, som har röst- och talrubbningar som specialitet, eller under ansvar av läkare vid hörcentral vid lasarett eller därmed jämställt sjukhus. I cirkulär den 14 december 1955 till landstingens hälsovårdssty- relse har landstingsförbundet uttalat, att vederbörande sjukkassa hör av- krävas den ersättning, som inom ramen för gällande sjukförsäkringslag- ' stiftning i varje särskilt fall är möjlig. Den fjärdedel av utgifter för läkar- . vård, som enligt lagen icke är ersättningsgill, bör enligt förbundets re- ! kommendation stanna på barnhemmet, och kostnader för den hälsovård, [ som beredes för i barnhem intagna barn, bör alltjämt anses ingå i vård— ! avgiften. | Vad barnavårdskommittén år 1952 i övrigt föreslog till reglering av de i olika spörsmålen har icke föranlett andra åtgärder från statsmakternas ; sida än sedvanlig remissbehandling samt ett uttalande av chefen för social- departementet i 1954 års statsverksproposition, där det bl.a. heter, att frågan om reglering av dessa problem bör prövas först i samband med behandlingen av det förslag till ny barnavårdslagstiftning, som kommit- | tén komme att avgiva. Socialstyrelsen har, enligt vad kommittén inhäm- ' tat, icke ansett lämpligt att utfärda sådana anvisningar, som kommittén ifrågasatt, beträffande barnhemsvård åt barn från främmande landsting | samt kostnader för barns överföring från ett barnhem till ett annat. i Den bristande enhetligheten i praxis beträffande gäldande av andra av de förut berörda kostnaderna än sjukvårdskostnader har orsakat vissa svårigheter vid återsökning av kostnader barnavårdsnämnderna emellan. Detta framgår av ersättningsfrågor, som kommit under kammarrättens prövning. Utgången i sådana ersättningsmål har blivit olika allt efter vård- tidens längd, beskaffenhet av lämnad utrustning etc.
För att få en bild av hur praxis utvecklat sig under de senaste åren med avseende på bestridandet av de vanligast förekommande av sådana särskilda kostnader vid barnhem, vilka avhandlades i barnavårdskommit- téns framställning den 29 november 1952, har kommittén rikt-at en för— frågan till samtliga landsting samt till barnavårdsnämnderna i de städer, som icke deltar i landsting.
Av svaren framgår, att praxis beträffande ersättning för kostnader för barn från främmande landstingsområden är enhetlig och lika för lands- ting och för städer, som ej deltar i landsting. Allmänt tillämpas så- lunda det av landstingsförbundet rekommenderade systemet med ersätt- ning för faktiska dagkostnaden enligt föregående års räkenskaper och med avdrag av vårdavgift och statsbidrag.
Beträffande kostnader för klädutrustning följer drygt hälften av lands- tingen förbundets rekommendation och kräver, att den som utfärdat an-
svarsförbindelse för barns vård i barnhem skall utrusta barnet vid intag- ningen. Flertalet av dessa landsting bekostar genom barnhemmet erfor- derlig utrustning vid barns utskrivning, men ett par låter vederbörande barnavårdsnämnd eller den, som eljest är ansvarig för erläggandet av vårdavgiften, stå för kostnaderna för de kläder som erfordras både vid barns intagning och vid dess utskrivning. Ytterligare några landsting följer rekommendationen men gör undantag för barn från spädbarnshem. Slut— ligen finnes en mindre grupp landsting, som icke kräver, att barn skall ha någon utrustning vid intagning, men i stället låter barnavårdsnämnd eller eljest betalningsansvarig ersätta kostnaden för vad som erfordras vid utskrivningen. Sistnämnda praxis tillämpas av samtliga städer, vilka ej deltar i landsting.
Omkring tre fjärdedelar av landstingen får förekommande tandvård å barn, som intagits i barnhem, till största delen utförd vid folktandvårds— poliklinik, i den mån den icke meddelas såsom skoltandvård. Några låter därvid den för vårdavgiften betalningsansvarige erlägga den för varje barn till 5 kronor uppgående årsavgiften till folktandvårdspolikliniken. I som- liga län finnes tillgång till skoltandvård men icke till behandling av icke skolpliktiga barn vid folktandvårdspoliklinik. Ungefär hälften av lands- tingen låter barnen få tandvård hos privat tandläkare, om varken skol— eller folktandvård kan anlitas och akut behov av tandvård uppstår. Kost- naderna stannar i regel på barnhemmet, men från ett par huvudmän upp- ges, att barnavårdsnämnd eller den som eljest utfärdat ansvarsförbindelse för vården kräves på ersättning. Från ett par håll uppges, att tandvård »i förekommande fall» eller >>i den mån tandvård utförts» bekostats i sin helhet av barnhemmet. Från de städer, som icke deltar i landsting, upp- gives att skoltandvård och folktandvård anlitas samt att barnavårdsnämn- den betalar, om annan tandvårdskostnad skulle uppstå i fråga om barn i barnhem.
Ungefär hälften av landstingen låter kostnaden för glasögon, hålfots- inlägg samt andra hjälpmedel och sjukvårdspersedlar ävensom kostnaden för annan specialvård falla på barnhemmet. Omkring en tredjedel kräver ersättning av den som utfärdat ansvarsförbindelse för vårdavgiften. Åter- stående landsting fördelar kostnaderna efter något varierande system, de flesta dock så att kostnaderna för hjälpmedel och sjukvårdspersedlarna stannar på barnhemmet men att barnavårdsnämnden —— eller den som eljest utfärdat ansvarsförbindelse —— betalar specialvård, särskilt om den är omfattande och tämligen dyrbar. De landstingsfria städerna låter debi- tera dessa kostnader på barnavårdsnämnden. Ett par av dem framhåller, att krav på ersättning riktas mot barnets hemortsrättskommun, om denna är en annan än vederbörande stad.
Kostnader för transport av barn från ett barnhem till ett annat låter flertalet landsting den betala, som har utfärdat ansvarsförbindelse för
barns vård. Några låter emellertid kostnaden stanna på barnhemmet— landstinget, ett par betalar förflyttningar mellan landstingets egna barn- hem ooh ett par låter skälen till förflyttningen vara avgörande för vem som skall betala kostnaden för densamma. Städerna låter kostnaden debi- teras på barnhemmen med krav på ersättning, om hemortsrätten äri en annan kommun än staden.
Såsom framgår av andra avdelningen 10 kap. i barnavårdskommitténs huvudbetänkande, blev frågan om utbildning av och kompetensvillkor för föreståndare och personal vid barnhem föremål för diskussion i 1953 års statsverksproposition med anledning av att socialstyrelsen år 1952 verk- ställt viss utredning om dessa spörsmål. I propositionen behandlades för— slag 0111 anordnandet av utbildning för föreståndarinnor i Allmänna barn- husets regi. Någon ändring av gällande kompetenskrav för erhållande av förcståndarebefattning vid barnhem ansågs emellertid icke böra komma till stånd, förrän den nya utbildningen kommit i gång och möjligheter visat sig föreligga att tillgodose behovet av utbildad personal.
Utbildningen påbörjades vid Sociala barnavårdsseminariet med ingången av budgetåret 1953/1954 och de första eleverna utexaminerades år 1956.
Barnavårdskommittén
Barnavårdskommittén har i sitt huvudbetänkande föreslagit, att icke allenast barnavårdsanstalter utan även skolhem och hem för barn med kroppsfel skall vara underkastade viss tillsyn av barnavårdsorgan samt att detsamma skall vara fallet med ungdomshem, som huvudsakligen mot- tager underåriga, som ej fyllt 18 år. Såsom sammanfattande beteckning för alla institutionerna utom ungdomshemmen har kommittén föreslagit termen barnavårdsinstitutioner. Ungdomshemmen har ej kunnat föras in under denna beteckning, då de i allmänhet icke meddelar vård och fostran i den omfattning, som skall förekomma vid barnavårdsanstalterna, skol- hemmen och hemmen för barn med kroppsfel.
Samma stadga, som behandlar barnavårdsanstalterna, bör lämpligen innehålla erforderliga bestämmelser beträffande övriga institutioner, vilka mottager barn. Stadgan synes böra benämnas Kungl. Maj:ts stadga om barnavårdsinstitutioner och ungdomshem.
Stadgeförslagets bestämmelser om tillsyn har avfattats så, att icke alle- nast barnavårdsanstalterna beaktas utan också de nya institutioner, som föres in under barnavårdsorganens tillsyn. Även i övrigt innehåller före- skrifterna om tillsyn vissa nyheter.
Ändamålet med socialstyrelsens tillsynsverksamhet angives i förslaget (2 5) på ungefär samma sätt som i stadgan om barnavårdsanstalter, dock med den skillnaden att föremålet för tillsynen icke angives som »den slutna och halvöppna barnavården». Denna beteckning för barnavårdsanstalterna
94 användes överhuvud icke i förslaget till stadga liksom heller icke i kom— mitténs förslag till barnavårdslag. Uttrycket bör, såsom framhållits i hu- vudbetänkandet, för undvikande av missförstånd helt utmönstras ur barna— vårdslagstiftningen. I stadgeförslaget angives i stället verksamheten vid barnavårdsanstalterna som föremål i första hand för socialstyrelsens till— syn, varjämte styrelsen skall följa verksamheten vid ungdomshemmen. Skolhemmen och hemmen för barn med kroppsfel står under tillsyn av andra centrala myndigheter, nämligen skolöverstyrelsen respektive medi- cinalstyrelsen. Den tillsyn av barnavårdsorgan, som kommittén i sitt hu- vudbetänkande föreslagit beträffande sistberörda slag av barnavårdsinsti- tutioner, skall utövas allenast av barnavårdsnämnd och länsstyrelse.
Socialstyrelsen skall, enligt vad kommittén tidigare föreslagit, ha att avgöra, huruvida institution är sådan, som avses i 10 kap. förslaget till ny barnavårdslag, samt till vilken av de i 135—138 gg lagförslaget angivna formerna institution är att hänföra. Dessa former är barnavårdsanstalter av olika slag, skolhem och hem för barn med kroppsfel samt ungdomshem.
I motiven till 10 kap. lagförslaget (sid. 610 i huvudbetänkandet) återgav kommittén utgången av ett ärende angående fråga om viss flickpension vore att hänföra till barnavårdsanstalt, närmare bestämt barnhem. Under behandlingen av ärendet ifrågasattes, om representant för socialstyrelsen, vilken erhållit styrelsens uppdrag att undersöka om flickpensionen vore barnavårdsanstalt, ägde rätt att fullfölja undersökningen genom att av— lägga besök i flickpensionen. I skrivelse till socialstyrelsen den 15 110- vember 1955 uttalade justitiekanslersämbetet härom bl.a., att socialsty- relsen bort till bedömande uppta frågan om styrelsens befogenhet 'att i fall av förevarande slag, där besöket ingick som ett led i ett undersök- ningsförfarande, mot vederbörandes vilja verkställa besöket. Med hänsyn till förloppet av besöket ansåg ämbetet, att fog saknades för påstående, att besöket gjorts utan laga rätt. Ämbetet ville emellertid framhålla att då här icke var fråga om en inspektion utan om en utredningsåtgärd det syntes ha varit riktigast av socialstyrelsens representant att icke besöka pensionen utan att därom på förhand ha träffat överenskommelse med dess innehavare.
Det torde vara mycket svårt att träffa ett riktigt avgörande angående en institutions karaktär utan att på ort och ställe bilda sig en uppfatt- ning om verksamheten. Barnavårdskommittén anser det därför vara nöd- vändigt, att det i gällande stadga givna bemyndigandet för representanter för socialvårdsorganen att i tjänsten besöka barnavårdsanstalter utvidgas till att avse alla institutioner, som mottager barn. Bestämmelsen härom återfinnes i 4 5 stadgeförslaget. Besök bör kunna få företagas utan att
innehavaren av institutionen på förhand underrättas och —— om det un- dantagsvis skulle visa sig nödvändigt —— genomföras mot innehavarens önskan.
Barnavårdsmyndighets rätt att beträffande barnavårdsanstalt infordra uppgifter angående dess verksamhet samt övriga förhållanden bör utvidgas till att avse alla institutioner, som kan antagas vara barnavårdsinstitutio- ner eller sådant ungdomshem, som avses i 135 g lagförslaget.
Länsstyrelsens tillsynsuppgift omfattar plikt att övervaka, att verksam— heten vid barnavårdsanstalterna bedrives i enlighet med gällande bestäm— melser och att den vård och fostran, som beredes barn vid dessa institu- tioner, är god. Tyngdpunkten i den tillsyn över skolhem och hem för barn med kroppsfel, som skall utövas av barnavårdsorgan, vilar enligt 153 5 lag- förslaget å barnavårdsnämnden. Länsstyrelsens befattning med dessa in- stitutioner kan icke avse något annat än vad barnavårdsnämnden har att uppmärksamma, nämligen att förhållandena är ur barnavårdssynpunkt tillfredsställande. Detta har fått komma till uttryck i 3 g stadgeförslaget, vari även erinrats om länsstyrelsens plikt att följa förhållandena vid ung— domshem. Länsstyrelsens övervakning över barnavårdsnämndernas verk— samhet och den vägledning och det bistånd, som länsstyrelsen därvid skall lämna nämnderna, måste givetvis avse vårdområdet i dess helhet.
Vad gällande stadga innehåller beträffande inrättande av nya barnhem har —— bortsett från bestämmelsen om reglementen för barnhem — i sak i allt väsentligt oförändrat överflyttats till den nya stadgan (6—7 55). Reglerna om tillståndsansökan och prövning därav har emellertid, enär enligt lagförslaget tillstånd skall erfordras när annan än kommun eller landsting önskar upprätta barnkoloni eller barnstuga, utsträckts till att avse dylika fall. Statsbidrag till anordnande av andra barnavårdsanstalter än barnhem förekommer ej _ möjlighet finnes däremot att ansöka om bidrag av arvsfondsmedel —— varför tillståndsprövningen beträffande andra privata barnavårdsanstalter än barnhem alltid kommer att utövas av social- styrelsen.
Reglerna om anmälan att barnavårdsanstalts verksamhet börjas, behö- ver icke ges annan avfattning i den nya stadgan än i den gamla men kom- mer att avse endast sådan barnkoloni eller barnstuga, som upprättas av kommun eller landsting. Samma anmälningsförfarande som i fråga om barnavårdsanstalt har synts lämpligen kunna tillämpas vid sådan an- mälan, som i 143 & lagförslaget föreskrives beträffande ungdomshem.
Enligt gällande barnavårdslag och stadga skall socialstyrelsen — even- tuellt efter hörande av vissa andra berörda myndigheter — avgöra ärende om ändring i plan eller i tillstånd för barnhem, som föranledes därav att huvudman önskar flytta hemmet till annan lägenhet, utvidga detsamma eller företa annan större förändring eller överlåta hemmet åt annan inne— havare. Utsträckes, såsom kommittén föreslagit, barnavårdslagens regler för tillståndsgivning till samtliga barnavårdsanstalter, vilka icke drives av kommun eller landsting, bör även stadgebestämmelserna angående hand- läggningen av ärende om planerad större förändring, flyttning etc. på mot- svarande sätt ändras.
Då innehavare av sådan barnavårdsanstalt, för vilken icke behövs vare sig plangodkännande eller tillstånd, avser att vidtaga större förändringar i densamma, att flytta den etc. skall han enligt 144 g lagförslaget iakttaga samma anmälningsskyldighet som när anstalten första gången trädde i verksamhet. Denna bestämmelse gäller även för innehavare av ungdoms— hem. Någon stadgeföreskrift synes icke vara erforderlig som komplement till denna anmälningsskyldighet.
I samband med att socialstyrelsen meddelar någon tillstånd att driva barnhem kan socialstyrelsen enligt 5 5 andra stycket gällande stadga före— skriva, att för barnhemmet skall finnas reglemente samt fastställa sådant. Denna bestämmelse har i praktiken haft föga betydelse. Sålunda har från socialstyrelsen under hand inhämtats, att det sedan år 1945 endast i ett par fall förekommit, att reglemente för barn—hem ansetts böra fastställas, och detta har då skett på önskan av den som skulle driva barnhemmet. För barnstugorna torde förefinnas ett något större behov av reglementen och dylika har av socialstyrelsen fastställts i samband med prövning av ansökningar om statsbidrag till driften (jfr 3 5 socialstyrelsens kungö- relse med föreskrifter och anvisningar rörande statsbidrag till driften av institutioner inom den halvöppna barnavården). Dessa reglementen inne- håller detaljföreskrifter angående grupperingen av barnen i olika avdel— ningar, angående föräldramöten och annan kontakt med barnens föräldrar, om fastställandet av dagordning och om pedagogiska föreskrifter, tider för öppethållande m.m. Till stor del består de alltså av anvisningar för hur verksamheten skall bedrivas. Dylika anvisningar torde framdeles alltfort kunna utfärdas i samband med prövningen av statsbidragsansökningar. För barnavårdsanstalterna överlag torde behovet av reglementen icke vara så stort, att föreskrift, motsvarande den därom i 5 g gällande stadga upp- tagna, bör ingå i ny stadga.
Föreskrifterna om de uppgifter, som skall lämnas vid ansökning om plangodkännande eller tillstånd, har i förslaget till ny stadga formulerats så, att de kommer att gälla icke allenast barnhem utan även andra slag av barnavårdsanstalter, för vilka tillstånd skall sökas. Uppgifter i samma hänseenden skall lämnas vid ingivande av anmälan. I ett avseende före- slås, att bestämmelserna skall förenklas i förhållande till vad nu gäller. Det har visat sig vara av föga praktisk betydelse, att uppgift erhålles om namn och adress å samtliga ledamöter och suppleanter i styrelse för barn- hem. Anledning finnes icke att antaga, att behovet av sådana uppgifter skulle vara större beträffande personer, som ingår i styrelse för andra barnavårdsanstalter än barnhem. Av vikt är endast att uppgift erhålles om namn och adress å den person, som har att företräda styrelsen. I regel torde detta vara ordföranden, men verkställande ledamot med sär- skilda befogenheter kan också vara utsedd. Enligt förslaget till ny stadga tillförsäkras prövningsmyndigheten kännedom om såväl ordförandens som
eventuell verkställande ledamots namn och adress. Däremot föreskrives icke längre, att motsvarande uppgifter skall lämnas om andra styrelse- ledamöter.
Barnavårdskommittén har icke funnit anledning föreslå några närmare anvisningar för uppgörandet av sådan plan för barnhemsvårdens ordnande, som det enligt 40 5 barnavårdslagen och 140 5 lagförslaget åvilar lands- ting att ingiva till Konungen.
Kommittén vidhåller sin i yttrande till Kungl. Maj:t den 29 november 1952 Över vissa spörsmål rörande barnhemsvården uttalade mening angå- ende innebörden av landstings skyldighet att tillgodose inom landstings- området (landstingskommunen) förefintligt behov av barnhemsvård. Kom— mittén anser också fortfarande, att det med hänsyn till omständigheterna i de enskilda fallen stundom är ur barnavårdssynpunkt önskvärt att pla- ceringar över länsgränserna kan komma till stånd.
Kommittén håller före, att placeringar över länsgränserna också kan främja ett bättre utnyttjande av barnhem, i synnerhet specialbarnhem. Då landstingsområde icke ensamt behöver disponera så stort antal platser, som finnes vid visst slag av barnhem, har man alltså skäl att vid upp- görandet av planerna undersöka lämpligheten av samarbete över läns- gränserna.
Ur planeringssynpunkt är det vidare angeläget, att vad i annat samman— hang framhålles angående begränsning av vårdtidernas längd vid olika typer av barnhem snarast blir beaktat. Först när en sådan begränsning kan sägas överallt vara genomförd, finnes förutsättningar att på ett ratio- nellt sätt beräkna behovet av barnhemsplatser för olika landstingsområden.
Kommittén förutsätter, att de anförda synpunkterna skall vinna beak- tande vid den fortsatta planeringen av barnhemsvården utan att före- skrifter utfärdas därom.
Stadgeförslagets bestämmelser om hur barnavårdsanstalterna bör vara beskaffade och vilka slags anordningar, som nödvändigtvis skall finnas vid olika typer av anstalter, är förenklade och omgrupperade i förhållande till motsvarande delar av gällande stadga. Förslagets 9 & inledes med all- männa föreskrifter, som i stort sett överensstämmer med vad hittills gällt för barnavårdsanstalter. Dessa föreskrifter göres tillämpliga å såväl barna- vårdsanstalter som ungdomshem, dock att bestämmelserna om belägenhet och tomt icke kommer att gälla ungdomshem. Andra och tredje styckena av 9 5 innehåller därjämte vissa särbestämmelser för barnavårdsanstalter, vilka i ett par hänseenden skiljer sig från gällande stadga. Sålunda an- ses det icke tillräckligt, att i stadgan föreskrives att möjlighet till isole- ring av sjuka eller befarat sjuka barn skall finnas vid alla barnavårds- anstalter, utan det bör utsägas att för detta ändamål särskilda isolerings- rum skall vara inrättade vid barnhem, daghem och barnkolonier. Dessa
rum skall icke få tagas i anspråk för annat utan måste ständigt stå be- redda att mottaga barn, som insjuknar. Vid andra barnstugor än daghem _ lekskolor och eftermiddagshem _ kan däremot behovet av isolering tillgodoses genom enklare anordningar till exempel utnyttjande vid behov av expeditionsrum.
I socialstyrelsens yttranden över ansökningar till allmänna arvsfonden om bidrag från densamma till anordnande av andra barnavårdsanstalter än barnhem brukar alltid beaktas vissa önskemål om sådana anstalters beskaffenhet och utrustning. Dessa önskemål tillgodoses i huvudsak, om föreskrifterna i 9 & stadgeförslaget iakttages. Särbestämmelser för barn- kolonier eller barnstugor har därför icke ansetts erforderliga i stadgan.
Bestämmelserna om styrelse, föreståndare och personal vid barnavårds- anstalt föreslås ändrade så tillvida, att kompetenskrav införes för den ledande personalen vid barnhemmen och vid barnstugorna. Utbildning av föreståndarinnor för barnhem pågår numera vid Sociala barnavårdssemi- nariet och barnavårdskommittén anser det därför befogat, att krav på sådan utbildning eller motsvarande kvalifikationer uppställes, då före- ståndarinnor skall nyanställas vid barnhem. Kommittén har, med ett par smärre ändringar av huvudsakligen formell natur, såsom eget förslag i 10 g upptagit det utkast till stadgeändring, som ingick i socialstyrelsens utredning den 20 juni 1952 angående utbildning av barnhemsförestånda- rinnor. Tillgången till personal, som erhållit för barnstugeverksamhet lämplig utbildning, är enligt vad barnavårdskommittén inhämtat numera betydligt större än vid gällande stadgas tillkomst. Det synes därför vara berättigat, att i stadgan införes den regeln att, då föreståndare vid barn- stugor skall nyanställas, som kompetenskrav skall gälla, att vederbörande genomgått tvåårig utbildning vid förskoleseminarium.
Bestämmelserna om läkarundersökning av personal vid barnavårdsan- stalter och föreskriften att den som lider av sjukdom under vissa förhål— landen ej får vara anställd vid sådan institution eller ha sin bostad inom densamma synes i den nya stadgan böra utsträckas att avse även personal vid ungdomshem.
Föreskriften i gällande stadga, att barnavårdsanstalt icke utan social- styrelsens tillstånd äger bedriva utbildning av elever torde ha utformats närmast med tanke på utbildning av barnsköterskor, en form av utbild- ning som meddelas vid åtskilliga barnhem. Under senare år har i växande omfattning elever och praktikanter börjat mottagas vid barnavårdsanstal— terna utan att fråga varit om att meddela dem utbildning som lett fram till examen. En kategori praktikanter utgöres av personer, som har för avsikt att söka inträde vid utbildningsanstalter av olika slag, en annan av personer, vanligtvis ungdomar, som utan sådan avsikt önskar viss in- blick i-barnavårdsarbete. Till sistnämnda grupp får också räknas elever, som fullgör skolplikt i klasserna 8y och 9 y och som beretts tillfälle till praktik i barnavård vid vissa barnavårdsanstalter.
Minimiåldern för barnsköterskeelever har satts till 18 år. Det år kom— mitténs uppfattning, att icke heller praktikanterna bör vara yngre, var- ken vid barnhem eller vid annan barnavårdsanstalt. Ungdomar [under denna åldersgräns, som för övrigt själva är barn enligt den av kommit- tén i förslaget till ny barnavårdslag använda terminologien, saknar ofta den mognad som erfordras för en god arbetsinsats inom ifrågavarande vårdområden. Kommer härtill att praktiktiden blir jämförelsevis kort, så- som i fråga om skoleleverna, utsättes barnen i barnavårdsanstalterna obe- hörigen för påfrestningar. Särskilt barnen i barnhem har ofta så svåra upplevelser bakom sig och har så sällan gått oskadade igenom dessa, att det är av synnerlig vikt, att de beredes en lugn tillvaro på barnhemmet utan sådana onödiga irritationsmoment som ovana inslag i personalstyrkan utgör.
Barnavårdskommittén föreslår därför i 13 & stadgeförslaget en bestäm- melse av innehåll, att praktikanter icke må mottagas å barnhem utan att socialstyrelsen fastställt, hur många praktikanter som på en gång må mottagas på barnhemmet. Kommittén förutsätter, att styrelsen med stöd av detta bemyndigande skall kunna vid behov bestämma, att praktikanter ej alls får mottagas eller ej får mottagas tills vidare eller under en be- gränsad period.
Att ledningen för barnhem har att ta ansvaret för barns intagning i barnhemmet har — i saklig överensstämmelse med BVL _ fastslagits i 147 &; lagförslaget, medan det däremot lämnats öppet, vem som skall be- sluta om intagning i andra barnavårdsanstalter eller bestämma om ut- skrivning från barnavårdsanstalt över huvud taget. I praxis har man hit- tills rett sig utan bestämmelser härom. Vad särskilt angår utskrivning har underhandlingar mellan de parter, som har att ordna för barnet och besluta om dess fortsatta vård, brukat leda till att enighet uppnåtts om att barnet vid viss tidpunkt skall lämna barnavårdsanstalten.
Frånvaron av klara bestämmelser om vem som har avgörandet i sin hand har dock givit upphov till vissa svårigheter. Föreskrifter om vad som skall utredas och beaktas vid prövning av fråga om intagning utgör ett icke oviktigt stöd för anstaltsledningen. I avsaknad av sådana före- skrifter kan det vara svårt att taga ställning till en intagningsbegäran, grundad på knapphändiga eller Obestyrkta uppgifter. Beträffande frågan om behovet av bestämmelser angående utskrivning må framhållas att vård- tidernas längd i viss män torde ha påverkats därav, att anstaltsledningen icke kunnat stödja sitt yrkande på snabb planering för barnen med hän- visning till att barnen eljest kan utskrivas. Särskilt gentemot föräldrar, som motsätter sig barns överföring från barnhem till enskilt hem, kan det vara behövligt att ha möjlighet peka på bemyndigande för anstaltS— ledningen att verkställa utskrivning.
När det gäller barns vård i barnhem öppnar lagförslaget, såsom en yttersta utväg att avkorta barnhemsvistelsen, en möjlighet för länsstyrel— sen att förordna att densamma skall upphöra. Emellertid anser kommit- tén det riktigt och lämpligt, att genom stadgan inskärpes det ansvar veder— börande barnavårdsanstalts ledning har i fråga om avgörandet av den tid- punkt, då barnet ej längre bör beredas vård vid barnavårdsanstalt.
Ledningen för ungdomshem bör ha motsvarande rätt och plikt i fråga om utskrivning av den som vistas i ungdomshemmet. Föreskrifterna om intagning i barnavårdsanstalt och ungdomshem samt om upphörande av vård därstädes har sammanförts i ett särskilt avsnitt av stadgeförslaget, omfattande 14——15 55.
En allmän föreskrift om hur verksamheten vid barnavårdsanstalter och ungdomshem skall bedrivas gives i 146 g förslaget till barnavårdslag. Sär— skilt betonas, att i sådan institution icke må vara intagen någon, som är i behov av vård eller fostran, som institutionen icke kan bereda.
I stadgeförslagets 16—17 gg gives därutöver vissa allmänna anvisningar för vården vid barnavårdsanstalterna. Särskilt framhålles, att persona- len vid barnavårdsanstalterna snarast bör söka vinna förtrogenhet med varje barns egenart och utvecklingsgrad. Om detta blir fallet, kan per— sonalen avpassa behandlingen av barnet efter vad detta fordrar och redan från början av barnets vistelse vid anstalten klargöra för sig, om institu- tionens resurser och behandlingsmöjligheter passar för barnet. Det faller sig då också naturligt för personalen, särskilt vid olika typer av barn— hem, att i fortsättningen under hela den tid barnet vistas vid anstalten hålla uppmärksamheten inriktad på frågan, hur länge barnet behöver åt- njuta vård vid densamma.
Beträffande barnhemsvården anser kommittén, att det i stadgan bör erinras om att barnhemsvistelsen bör göras så kort som möjligt. Så snart barn mottagits i upptagningshem eller å spädbarnshem bör alltså erfor- derliga förberedelser i form av läkarundersökning, observation, samtal med vårdnadshavare och representanter för eventuellt ansvariga barna- vårdsmyndigheter taga sin början. I de fall då det icke är fullt klart, att barnet efter en kort tids barnhemsvistelse skall återvända till föräldra- hemmet eller till annat enskilt hem från vilket barnet mottagits, bör led- ningen för barnhemmet och övriga för barnet ansvariga redan efter tre eller fyra månader ha bildat sig en uppfattning, om barnet skall placeras i enskilt hem eller i annan vårdform samt huru ett eventuellt fosterhem bör vara beskaffat för att bäst motsvara barnets behov. Någon bestämd maximitid för vistelse i upptagningshem har kommittén icke velat fastslå, varken i barnavårdslagen eller i stadgan, men kommittén förutsätter själv- fallet, att vistelsetiden icke skall behöva överstiga den längsta tid, SOm socialvårdskommittén ansåg kunna godtagas, nämligen ett år.
Även om barn överförts till barnhem för längre tids vård eller till specialbarnhem, skall uppmärksamhet fortfarande ägnas frågan om och vid vilken tidpunkt barnet kan överföras till vård i enskilt hem. Över- föring till annan vårdform än enskilt hem kan endast i undantagsfall komma i fråga.
Under vistelsen vid barnavårdsanstalt bör barnet beredas sysselsättning, som kan främja dess utveckling och väcka dess verksamhetslust. Det är viktigt, att vistelsen vid barnavårdsinstitutionen icke verkar hämmande på barnets aktivitet utan om möjligt underlättar för barnet att finna sig till— rätta i förhållandena utanför anstalten. I synnerhet vid barnhem och i viss mån också vid daghem bör behandlingen av barnen inriktas på att göra dem såvitt möjligt självständiga och i stånd att reda sig själva också i situationer, då de icke har anstaltens omedelbara stöd. Denna princip anser kommittén bör komma till uttryck i stadgan. Tillika bör i stadgan införas förbud mot användning av aga eller av sådana i uppfostringssyfte vidtagna åtgärder, som innebär själsligt lidande för barnet. Inga former av kroppsaga skall vara tillåtna vid barnavårdsanstalterna och icke heller andra åtgärder, som innebär en kränkning för barnet, till exempel sådana som syftar till att nedsätta det inför kamraterna.
Läkar— och hälsovård är en viktig del av den vård, som beredes vid barnavårdsanstalt. Bestämmelser om läkarvård rn. m. återfinnes i 18— 19 55 stadgeförslaget. Gällande stadga föreskriver, att barn som intages i barnavårdsanstalt skall undergå läkarundersökning före intagning eller i visst undantagsfall efter densamma. Bestämmelser finnes även om den hälsovård, som skall beredas barn och personal vid anstalterna. Icke i något av dessa sammanhang nämnes de mödrar, som åtföljer barnen till vissa barnhem. I bestämmelserna föreslås nu de ändringar, som betingas av att mödrarna lika väl som barnen bör vara skyldiga att underkasta sig läkarundersökning vid intagningen samt att alla som vistas å barna- vårdsanstalterna bör vara tillförsäkrade hälsovård i form av läkartillsyn.
Såsom förutskickats i huvudbetänkandet, föreslås även föreskrift för barnavårdsanstalterna att anlita central för psykisk barna- och ungdoms- vård eller motsvarande sakkunskap, dä behov av sådan konsultation 'upp- står. Eftersom dylika centraler ännu långt ifrån kommit till stånd i er- forderlig omfattning, är det emellertid icke möjligt att föreskriva, att rådfrågning skall äga rum i alla fall av allvarlig uppfostringssvårighet eller påtaglig avvikelse från det normala i barns uppförande. Innan barn överföres till barnhem för längre tids vård eller till specialbarnhem bör dock sådan rådfrågning i regel ha ägt rum.
Barnavårdskommittén förutsätter att barn, som vistas å ungdomshem, skall beredas erforderlig läkarvård i mån av behov utan att särskild be- stämmelse därom införes i stadgan. Obligatorisk läkarundersökning vid intagningen å ungdomshem har det heller icke ansetts erforderligt eller
ens lämpligt att föreskriva med hänsyn till de former, under vilka ung— domarna vanligen kommer till ungdomshemmen.
Som förut framhållits överlämnade barnavårdskommittén den 29 110- vember 1952 till Kungl. Maj:t yttrande över framställning av socialsty- relsen angående vissa spörsmål rörande barnhemsvården och därmed sam- manhängande förhållanden. Yttrandet innehöll bl.a. förslag till särskilda bestämmelser angående vården vid vissa barnhem. Meningen var att dessa bestämmelser skulle ingå i gällande stadga såsom tillägg till densamma. Bestämmelserna avsåg framför allt att reglera vissa ersättningsfrågor.
Kommittén har såsom 20 g i förslaget till ny stadga upptagit bestäm- melser av i huvudsak samma innehåll som i det år 1952 avgivna för- slaget. Beträffande skälen för ställningstagandena hänvisas till vad kom— mittén anfört i sitt förenämnda yttrande. Nedan redogöres endast för anledningarna till vissa ändringar och tillägg, som gjorts i det ursprung- liga förslaget.
Tandvård åt barn, som vistas å barnhem, kan icke alltid erhållas vid distriktstandpoliklinik. Mången gång finnes sådan icke inom rimligt av- stånd från barnhemmet och ibland är väntetiden alltför lång. Under åt— skillig tid får man alltså räkna med att barn å barnhem får lov att be- redas tandvård genom anlitande av privat tandläkare. Barnavårdskom- mittén har räknat med att ersättning för sådan tandvård skall stanna på barnhemmet samt att den skall utföras i den mån den kan erhållas mot vederlag till tandläkare enligt 1951 års folktandvårdstaxa förhöjd med vissa procent. Procentsatsen skulle vara densamma, som tillämpas vid behandling av personer som erhåller tandvård i form av mödrahjälp eller såsom sjukvård beviljad av pensionsstyrelsen. Vid tidpunkten för av— givandet av barnavårdskommitténs yttrande utgjordes det åsyftade veder— laget av folktandvårdstaxan förhöjd med 50 %, numera är förhöjningen 80 %. Ersättningsnormen brukar i praxis benämnas socialvårdstaxan. Barnavårdskommittén anser det lämpligt, att denna benämning allmänt godtages, så att i författningstext icke behöver angivas procentsatser eller liknande beräkningsgrunder, som blir föremål för omprövning med åter- kommande mellanrum och dårför ger anledning till upprepade författ— ningsändringar. Kommittén föreslår, att nu ifrågavarande stadgeföreskrift utformas med hänvisning till socialvårdstaxan utan angivande av vad denna innehåller. Erforderliga ändringar av taxan kan då lämpligen med— delas i form av Kungl. brev eller cirkulär.
Med hänsyn till den år 1954 beslutade ändringen av 2 5 kungörelsen om statsbidrag till driften av barnhem bör stadgebestämmelserna om vad som skall iakttagas, då barn överföres från barnhem till sjukhusvård, få något annan utformning än barnavårdskommittén år 1952 ansåg lämp- ligt. För tid varunder ersättning för barns sjukhusvård utgår från allmän sjukkassa skall barnhemmet enligt statsbidragskungörelsen äga uppbära
statsbidrag men däremot icke vårdavgift för barnet. Statsbidraget får dock icke utgå för längre sammanhängande tid än två veckor. Med hänsyn till att barnhemmet sålunda mister vårdavgiften för barnet, anser kom- mittén det icke vara lämpligt att fasthålla vid sitt förslag, att barnhem- met under alla förhållanden skall vara skyldigt att hålla barnhemsplats i reserv för barnet under en högst fjorton dagar lång sjukhusvistelse. I ny stadga bör emellertid finnas föreskrift som erinrar om lämpligheten av att platsen icke belägges, om anledning finnes att antaga att sjukhusvis- telsen icke kommer att vara längre än fjorton dagar.
Särskild föreskrift erfordras om bekostande av sådan läkarvård, under- sökning eller behandling för vilken sjukkassa icke utgiver ersättning helt eller delvis. Kostnad, som icke täckes av kassan, bör bestridas av barn- hemmet.
Vad slutligen beträffar frågan om kostnader för barns överföring från ett barnhem till ett annat, är barnavårdskommittén nu beredd att föreslå en reglering. Kommittén anser fortfarande, att åtskilligt talar för att dylika kostnader borde stanna på barnhemmen, i synnerhet då överfö- ringen gäller förflyttning mellan barnhem inom samma landstingsområde. Emellertid har det gjorts gällande, att kostnaderna kan komma att be- lasta barnhemmen mycket olika samt att barnavårdsnämnder och vård- nadshavare är vana vid att betala transportkostnader, bl. a. sådana som avser flyttningar från barnhem till fosterhem. Undersökningen av praxis visar också, att förflyttningar från ett barnhem till ett annat i flertalet landstingsområden bekostas av den som utfärdat ansvarsförbindelse för vården. Kommittén föreslår därför att denna regel intages i stadgan.
Skyldigheten att till länsstyrelsen lämna uppgifter angående de barn, som vistas i barnhemmen, bör enligt kommitténs uppfattning väsentligt utökas. Gällande stadga innehåller ingen föreskrift om sådan rapporte- ringsskyldighet. I 80 g BVL föreskrives emellertid, att barnavårdsnämn— den årligen till barnavårdsassistenten i länsstyrelsen och till provinsial- läkaren samt extra provinsialläkaren i det distrikt, dit kommunen hör, skall avgiva förteckning över samtliga barn, som vårdas i barnhem inom kommunen.
Rapporteringsskyldigheten gentemot läkare fyller icke något behov och har därför icke upptagits vare sig i förslag till ny barnavårdslag eller till stadga för barnavårdsinstitutionerna. Uppgifter till länsstyrelsen måste lämnas betydligt oftare än varje år, om länsstyrelsen skall ha möjlighet att övervaka, att intet barn vårdas å barnhem längre tid än barnets vård kräver eller som eljest är förenligt med barnets bästa. Kom-mittén har i 147 5 förslaget till ny barnavårdslag intagit en allmän föreskrift om rap- porteringsskyldighet och denna har närmare bestämts i 21 5 stadgeför- slaget. Sistnämnda bestämmelses innehåll överensstämmer med vad kom-
mittén i huvudbetänkandet (sid. 617) skisserat. Vad angår innehållet av anmälan och meddelande anser kommittén att ett minimum för att läns- styrelsen skall kunna verkställa avsedd prövning av behovet av barnhems- vård är, att länsstyrelsen erhåller kännedom om varje ifrågavarande barns namn och födelsedag, tidpunkten för och anledningen till barnets intag- ning samt, om det gäller barn som en tid vårdats i barnhemmet, orsa- kerna till att vården fortvarar. Beräknas barnet komma att kvarstanna, skall skälen härtill angivas.
Kommittén har funnit att det icke är nödvändigt, att barnavårdsanstalt avgiver berättelse över sin verksamhet. Tillsynsmyndigheterna förutsättes komma att följa verksamheten vid de olika barnavårdsanstalterna så nära, att årsberättelsen icke får någon väsentlig uppgift att fylla. Någon mot- svarighet till gällande stadgas 16 g föreslås därför icke.
Beträffande de särskilda paragraferna i stadgeförslaget må ytterligare anmärkas följande.
1 5.
Stadgan är icke, liksom ej heller barnavårdslagen, tillämplig på alla slag av institutioner, som i dagligt tal brukar inbegripas i grupperna ungdoms- hem och skolhem. I 1 & stadgeförslaget hänvisas till de i lagförslaget givna definitionerna av de ungdomshem och skolhem, på vilka bestämmelserna skall äga tillämpning.
2—3 55.
Vad i gällande anstaltsstadga (1 och 2 55) sägs om att socialstyrelsen biträdes av statens inspektör för barnavården och länsstyrelse av barna- vårdsassistent har icke fått motsvarighet i stadgeförslaget. Lagförslaget skiljer sig på samma sätt från BVL (20 och 21 55) och skälen har redo- visats i huvudbetänkandet.
7 g. Uttrycken »intagna barn» och »intagen» har mindre god klang, och har därför icke använts, då i stället någon form av verbet »mottaga» kunnat begagnas utan att missförstånd behövt befaras.
6 kap. Statsbidrag till driften av barnhem. Vårdavgift
Barnavårdskommittén föreslog i sin framställning den 29 november 1952 viss ändring av sättet för bestämmande av antalet vårddagar vid be- räkning av stats-bidrag till barnhems drift. Någon ändring har emellertid hittills icke genomförts. Fortfarande skall alltså i enlighet med 6 5 fjärde
! f I | ; i ! | %
105 stycket statsbidragskungörelsen vid beräkning av statsbidrag för kortare tid än ett halvt är varje månad beräknas till trettio dagar.
Statsbidragen utbetalas halvårsvis i efterskott. För ett barn, som vid första utbetalningstillfället efter dess intagning har vistats å barnhem mindre än ett halvt år, skall statsbidraget beräknas efter 30-dagarsregeln. Kvarstannar barnet så länge in på nästa halvår, att dess sammanlagda vårdtid uppgår till sex månader, måste emellertid statsbidraget vid nästa uthetalningstillfälle beräknas efter faktiskt dagantal. Dessutom måste en justering då göras med avseende på bidraget för den första utbetalnings- perioden.
Den rådande ordningen föranleder onödigt arbete för såväl barnhem- mens huvudmän som för socialstyrelsen, utan att någon kan sägas göra en ekonomisk vinst av betydelse. Barnavårdskommittén vidhåller sitt tidi— gare framförda förslag, att i fråga om driftbidrag skall få tillämpas samma beräkningsgrund som i fråga om vårdavgift till barnhem, vilket innebär att statsbidrag alltid skall utgå efter faktiska dagantalet. Ändringen åstad- kommes genom upphävande av 6 5 fjärde stycket statsbidragskungörelsen.
Kommitténs förslag i nämnda framställning, att statsbidrag skall utgå för inskrivnings- men icke för utskrivningsdag, har icke föranlett någon författningsändring. Enligt vad kommittén inhämtat tillämpas emellertid sedan flera är denna regel vid statsbidragsberäkningen, och de parter som beröres har icke rest någon invändning däremot. Något behov av att få praxis bekräftad genom författningsändring förefinnes därför icke för när- varande.
Barnavårdskommitténs förslag angående höjning av statsbidrag och vårdavgifter till barnhem har såsom förut framhållits givit anledning till ändring beträffande beloppet av den högsta vårdavgift, som må uttagas under förutsättning av att statsbidrag skall åtnjutas. Maximigränsen för vårdavgift har nämligen höjts från 1 krona 50 öre till 3 kronor för dag och barn; dock att som villkor för statsbidrag till mödrahem, där särskild undervisning meddelas (hemskola), fortfarande gäller att ingen vårdavgift uttages vare sig för barn eller moder. Statsbidraget är oförändrat och ut- går sålunda vid barnhem i allmänhet med 1 krona 50 öre för dag och barn samt vid hemskola med 3 kronor 50 Öre per dag och barn.
Barnavårdskommittén vill erinra om att socialvårdskommittén, då den föreslog att landstingen skulle bli huvudmän för barnhemsvården, förut- satte viss fördelning av kostnaderna mellan stat, landsting och kommu- ner respektive enskilda personer, som vore skyldiga erlägga vårdavgift. Socialvårdskommittén utgick vid sina avväganden av statsbidragens stor- lek från genomsnittliga dagkostnaden vid hemskolorna (mödrahem, där utbildning meddelas) vilken kommittén uppskattade till i runt tal 5 kro- nor. När kommittén förordade ett statsbidrag av 3 kronor 50 öre för vård- dag vid sådana mödrahem, utgick kommittén ifrån att bidraget skulle omfatta icke blott driftkostnader i allmänhet utan även helt täcka kost-
naderna för avlöning åt vid hemskola anställd skolkökslärarinna samt erforderlig undervisningsmateriel. Ehuru viss differentiering kunde ifråga- sättas av statsbidraget till övriga typer av barnhem, förordade kommittén efter övervägande av olika alternativ, att ett enhetligt statsbidrag skulle utgå för alla andra slag av barnhem än mödrahem av hemskoletyp. Stats— bidraget skulle utgöras av 1 krona 50 öre för dag och barn, och vårdav— gift skulle uttagas med lika högt belopp.
Socialstyrelsen framhöll i sin framställning den 21 november 1947 an- gående tillämpningen av författningar på barnhemsvårdens område, att driftbidragen vid tillkomsten avsågs skola täcka 40 % av kostnaderna för upptagningshem, barnhem för varaktig vård och mödrahem av vår—dhems- typ, vilkas genomsnittliga dagkostnad vid samma tidpunkt uppgick till 3 kronor 75 öre. Spädbarnshem och mödrahem av hemskoletyp skulle få genomsnittligt 37,5 % respektive 70 % av sina kostnader täckta genom statsbidraget. Socialstyrelsen ansåg att statsbidrag, vårdavgifter samt landstingens tillskott till kostnaderna för barnhemsvården borde avvägas så att vardera komme att motsvara en tredjedel av dagkostnaden. Vår- den vid hemskola borde dock fortfarande vara avgiftsfri, varför staten borde svara för två tredjedelar av kostnaden för sådan skola och lands- tinget för en tredjedel.
Senaste tillgängliga uppgifter angående dagkostnaderna vid barnhem- men utgöres av material avseende år 1955, som i form av årsrapporter av barnavårdsnämnderna har ingivits till socialstyrelsen och som i bear- betat skick har publicerats i serien Sveriges officiella statistik. Bruttout— giften per vårddag i genomsnitt för samtliga barnhem under är 1955 var 21 kronor 30 öre. Nettoutgiften, som erhålles genom att utgifter för per- sonalens pensionering avdrages och vad personalen erlägger för kost och logi samt ersättning från annan anstalt, utgjorde 18 kronor 86 öre för vårddag. Utgiften per vårddag var högst vid mödrahemmen (20 kronor 16 öre) och lägst vid hemmen för varaktig värd (17 kronor 55 öre).
H-ur barnhemsvården i dess helhet finansierats framgår av nedanstå— ende tablå, avseende år 1955.
1 OOO—tal kronor % Statens bidrag ................... 1 947 7,2 Landstingens andel ............ 8 941 33,3 Landstingsfria städers andel1 8 676 32,3 Övriga kommuners andel 664 2,5 Vårdavgifter ..................... 3 776 14,1 Ersättning från egen personal 1 901 7,1 Övrigt ........................... 965 3,6 Summa 26 870 100
1 I posten landstingsfria städers andel ingår vad dessa städer skulle ha haft att betala i vårdavgifter om de varit allenast primärkommuner.
Landsting och landstingsfria städer hade alltså lämnat ungefär lika stora belopp eller något över 30 % vardera och staten ca 7 %. Vårdavgif- terna uppgick till ca 14 %.
Av det anförda framgår, att statens bidrag till barnhemsvården blivit av liten betydelse i förhållande till vad som avsågs vid genomförandet av 1945 års barnhemsreform. De ogynnsamma följderna av den prissteg- ring, som inträffat, har så gott som helt fått bäras av landstingen. Den höjning av vårdavgifterna, som beslöts år 1953, innebar icke någon avse- värd lindring på längre sikt. Beaktas bör också, att löneutgifterna gått upp förhållandevis mycket.
Barnavårdskommittén ansluter sig till den av socialstyrelsen framförda tanken, att kostnaderna för barnhemsvården bör delas ungefär lika mellan stat, landsting och den för vårdavgiften betalningsansvarige. Denna tre- delning synes även stå i överensstämmelse med vad socialvårdskommittén åsyftade.
1 kap. Inledning
Förhållandet mellan föräldrar och barn är reglerat genom privaträtts— liga bestämmelser, främst de i föräldrabalken (FB) upptagna. Den offent— ligrättsliga barnavårdslagstiftningen är supplementär såtillvida som den syftar till att säkerställa, att varje barn kommer i åtnjutande av tillfreds- ställande vård och fostran. Det är därför naturligt, att ett utrednings- arbete som är inriktat på sistnämnda lagstiftningsområde måste innebära ett beaktande även av sagda privaträttsliga regler, främst dem som gäller vårdnaden om barn. Anmärkas må här att barnavårdsmannainstitutio- nens lagreglering, tekniskt hänförd till privaträtten, rätteligen torde i mycket vara offentligrättslig.
Vid övervägande av åtskilliga särskilda ämnen, tillhörande kommitténs arbetsuppgifter, har den frågan måst ställas, huruvida önskvärda förbätt- ringar i rådande förhållanden bäst kan ernås genom lagstiftningsåtgärder inom privaträtten eller genom ändring i den offentligrättsliga barnavårds— lagstiftningen eller om möjligen båda vägarna bör anlitas. Detta gäller t.ex. de särskilda uppgifter, som i direktiven förelagts kommittén, att överväga möjligheterna att åvägabringa ett förbättrat skydd för skilsmässo- och styvbarn samt för fosterbarn i vissa situationer. Vad angår sistbe- rörda kategori av barn har kommittén anbefallts att undersöka möjlig- heten att komma till rätta med problemet genom temporär inskränkning i den legale vårdnadshavarens rätt att bestämma barnets vistelseort. En sådan inskränkning kan tydligtvis vinnas såväl genom ändring i vårdnads- reglerna som ock genom utvidgning av barnavårdsorganens lagliga be- fogenheter.
Ett särskilt uppdrag, vilket har avseende å den familjerättsliga lag- stiftningen, har — med återkallande av tidigare åt socialstyrelsen givet uppdrag —— tillagts barnavårdskommittén genom beslut av Kungl. Maj:t den 27 oktober 1950 därom att kommittén skulle verkställa av riksdagen begärd utredning av frågan, i vilken utsträckning barnavårdsman borde utses för barn i äktenskap och adoptivbarn, samt därmed sammanhängande spörsmål.
Även vid kommitténs undersökningar huru barnavården i allmänhet må befrämjas och särskilt vilka vägar, som av barnavårdsorganen i sådant syfte må beträdas, har kommittén funnit sig böra ägna uppmärksamhet åt de privaträttsliga bestämmelserna angående föräldrar och barn.
Kommittén hyser den bestämda uppfattningen, att det för alla någor- lunda normala barn är ojämförligt mest gynnsamt att få växa upp i ett hem — i detta ords ursprungliga betydelse — ett föräldrahem eller, om intet eller endast ett otillfredsställande föräldrahem står till buds, ett gott fosterhem. Där barnavårdsmyndigheterna för att förebygga eller söka av— hjälpa missförhållanden i fråga om barns vård och fostran måste över- taga omsorgen om barnet genom omhändertagande, bör — såsom redan är fallet —— deras strävan gå ut på att om möjligt eller så snart som möj— ligt söka bereda barnet vård i ett gott enskilt hem. Men ur alla syn— punkter är det bäst, om ett så kraftigt ingripande ej behöver ske. Det är därför för samhällets barnavårdande organ en huvuduppgift att, om så erfordras, medverka till att varje barn beredes god vård och fostran hos föräldrar eller annan vårdnadshavare eller genom dessas egna anordningar och omsorger.
Över huvud taget är möjligheterna att motverka bristande anpassning, asocialitet och brottslighet bland ungdomen i mycket hög grad beroende av hem- och familjeförhållandena. Dessa kan påverkas i gynnSam rikt- ning genom samhällets åtgöranden, och uppgiften att göra detta måste till väsentlig del ankomma på de socialvårdande organen. Det resultat dessa kan uppnå blir nödvändigtvis beroende, ej blott av deras kunnighet och intresse, utan även av många andra faktorer, bland dem den lagstift- ning, de har att bygga sitt arbete på. Härvid är ingalunda endast lagstift- ningen om socialvårdens olika verksamhetsgrenar av betydelse utan även lagstiftningen om föräldrar och barn. '
Detta förhållande kommer till klart uttryck i sistnämnda lagstiftning, där barnavårdsnämnd tillagts rätt att påkalla vårdnadshavares och, i vissa fall, förmyndares entledigande samt adoptivförhållandes hävande ävensom rätt och plikt att förordna barnavårdsman, att ägna hans verksamhet till— syn samt att på förekommen anledning entlediga honom. Barnavårds- nämnden skall höras i ärende om antagande av adoptivbarn, som ej fyllt aderton år. I ärenden rörande vårdnaden om barn inhämtas i stor om- fattning yttrande från barnavårdsnämnd, ett förfarande som direkt an- visades i den före föräldrabalken gällande lagstiftningen angående barn i äktenskap. Även i andra avseenden ankommer det enligt de civilrättsliga bestämmelserna på barnavårdsnämnden att medverka för att tillvarataga barns rätt och bästa.
De privaträttsliga bestämmelserna angående föräldrar och barn är emel- lertid av betydelse för barnavårdsorganens arbete icke endast i vad de tillägger dessa organ arbetsuppgifter och anger vad som skall iakttagas vid uppgifternas fullgörande. I barnavårdsnämndernas förebyggande ar- bete — det arbete som går ut på att förebygga missförhållanden beträf- fande barns och ungdoms vård och fostran eller att undanröja sådana missförhållanden på ett så tidigt stadium, att omhändertagande ej behöver 8—682 57
ske _ är även bestämmelserna om föräldrars och barns rättigheter och skyldigheter gent emot varandra av avsevärd betydelse och en säker kännedom om dessa bestämmelser av nöden. Kommittén har nu i tankarna sådana i det förebyggande arbetet mötande fall, där det är nödvändigt eller värdefullt att till de enskilda meddela kännedom om gällande rätt. Mången gång finnes tydligen ej anledning att gå fram på den vägen. Läget kan t. ex. vara det, att endast upplysning och stöd i vårdangelägen- heter är av nöden.
Upplysning om rättsläget bör ofta nog ej begränsas till vad den offent- ligrättsliga lagstiftningen innehåller angående barnavårdsorganens befo- genheter utan utsträckas till huvuddragen av reglerna om föräldrars och barns inbördes rättigheter och skyldigheter ävensom, vid behov, till de ingripanden som kan göras enligt de privaträttsliga reglerna. Härvid er- fordras emellertid en mycket säker kännedom hos barnavårdsorganen an- gående alla dessa bestämmelser.
Kommittén anser, att en upplysningsverksamhet av den innebörd, som nu berörts, bör vara ägnad att mera allmänt, ej blott i de fall där den sätts in i anledning av inträdda eller hotande missförhållanden, stärka grun- derna för familjesammanhållningen, förståelsen för samhörighetens värde samt för de inbördes förpliktelsernas och ansvarets betydelse ävensom respekten för föräldraauktoriteten. Det är nödvändigt, att barnen i hem- met finner den ömhet, trivsel och trygghet, varav de har ett trängande behov. Men för att barnen, när de nått ungdomsåren, skall bevara sin anknytning till hemmet samt aktning och respekt för föräldrarnas önsk- ningar är det lika viktigt, att den insikten varit rådande i hemmet och tidigt inpräntats hos barnen, att mellan föräldrar och barn består rättig- heter och skyldigheter, av vilka på barnens lott kommer ej allenast rättig- heter utan även skyldigheter, såsom att foga sig i föräldrarnas bestäm- melser rörande barnets person och angelägenheter. Det synes vara en all— män och mycket skadlig vanföreställning bland ungdomen, att de i hem- met blott har anspråk att ställa och att det helt är beroende av barnens goda vilja om de skall efterkomma föräldrarnas önskningar t. ex. om ar- bete i hemmet, om undergående av viss utbildning och om vistelseort och umgänge. I stället för en sådan inställning bör träda förståelse för att föräldrarnas hemödande att tillvarataga barnens bästa visserligen inne- bär uppfyllelse av en laga förpliktelse men ingalunda är något, varav bar- nen har att njuta frukterna utan egna motsvarande skyldigheter.
Enligt kommitténs mening bör barnavårdsorganen utnyttja sina olika möjligheter för att skapa respekt och åtlydnad för föräldrarnas bestäm- manderätt över barnen, när den utövas till barnens bästa. Kommittén har även föreslagit, att i barnavårdsnämnds händer lägges rätt att meddela föreskrift avseende underärigs levnadsförhållanden, vilket bl.a. utökar nämndens möjligheter att stärka föräldramyndigheten. Se huvudbetänkan- det sid. 30 (94 5) samt 454 0. f.
Av det anförda torde framgå, att det för samhällets barnavård är av omedelbart och väsentligt intresse, att lagreglerna om föräldrar och barn dels har ett sådant innehåll att de på bästa sätt främjar det inlednings- vis nämnda, gemensamma syftet, dels ock är så lättillgängliga och en— tydiga, att det icke erbjuder alltför stora svårigheter för barnavårdsnämn— derna och deras medhjälpare att göra sig väl förtrogna med dem. På denna förtrogenhet har barnavårdsnämnderna att bygga dels vid sin bedömning, huruvida föräldrar eller andra vårdnadshavare samt barn fullgör sina skyldigheter och behörigt utövar sina befogenheter, dels i sitt handlande jämlikt de familjerättsliga föreskrifterna innebärande initiativ, beslut eller blott yttrande — dcls ock i sin upplysande, stödjande och varnande verksamhet enligt barnavårdslagen.
Kommittén har på dessa skäl _ och förty med uppmärksamheten fäst såväl å innehållet som å utformningen — genomgått berörda privaträtts— liga regler och därvid — i anledning av de direktiv och uppdrag kom- mittén erhållit — främst ägnat intresse åt de kapitel i FB, som gäller vård- naden samt barnavårdsman (6 och 8 kap. FB).
Föräldrabalken utgör väsentligen en sammanställning av formellt del- vis omarbetade bestämmelser, vilka förut ingick i fem skilda lagar. En- ligt direktiven för ärvdabalkssakkunniga, på vilkas utredningsarbete lag- verket bygger, skulle deras arbete gå ut på sammanförande till en eller flera större enheter av det flertal lagar, som gemensamt betecknades nya ärvdabalken, men icke omfatta en allmän omprövning av den materiella rätten på området; vissa särskilt angivna spörsmål om sakliga ändringar skulle dock upptagas till granskning. I enlighet härmed innefattade de sakkunnigas förslag endast i några avseenden mera Väsentliga sakliga ändringar, de viktigaste avseende reglerna för fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap samt förmynderskapet för barn i äktenskap. I detta sammanhang är emellertid av större intresse, att de sakkunniga föreslog sådana ändringar att därigenom —— enligt departementschefens redogörelse _- >>vissa (nu) förefintliga smärre inbördes olikheter i lag- reglerna om barn i äktenskap och barn utom äktenskap utjämnas» samt att, i anledning av vissa remissyttranden, en betydelsefull ändring gjordes i reglerna angående vårdnaden om barn i äktenskap, vilkas föräldrar icke sammanlever.
Enligt kommitténs mening har sammanställningen och omarbetningen till balkform, genom vilket arbete åtskilliga upprepningar kunnat uteslutas, givit som resultat ett lättillgängligt lagmaterial. Vissa mindre lyckliga följder av arbetet, vilka lagrådet påpekat, såsom att det naturliga sam— bandet med förarbetena brutits, är av förhållandevis mindre vikt för barna- vårdsorganen. Ur deras synpunkt är det däremot ett väsentligt skäl till missnöje, att den formella bearbetningen icke gjorts ännu grundligare samt att icke ytterligare ett antal sakliga ändringar genomförts.
Vad särskilt angår vårdnadskapitlet har detta uppbyggts så, att vård- nadsavsnittet i lagen om barn i äktenskap i allt väsentligt oförändrat över- flyttats till föräldrabalken , varjämte i kapitlet vissa bestämmelser från lagen om adoption och lagen om barn utom äktenskap tillagts och delvis inarbetats. En del stadganden i det sålunda tillskapade kapitlet brister enligt kommitténs uppfattning i klarhet. Svagheter, som vidlått texten i lagen om barn i äktenskap, har vid överflyttning till föräldrabalken icke avhjälpts. Till dessa har kommit nya, som vållats genom sammanställ— ningen med regler från lagen om barn utom äktenskap.
Av förarbetena till sistnämnda lag framgår, att lagen, som tillkom några år före lagen om barn i äktenskap, avsiktligt gjordes mycket knapphändig i vad rörde sådant, som komme att ytterligare utredas och bearbetas vid tillskapandet av lagregler för föräldrar och barn i äktenskap. Med känne— dom härom eller redan med beaktande av lagarnas tillkomsttider behövde man vid läsningen av de båda barnlagarna icke fästa avgörande vikt vid olikheterna i utformning. Härutinnan blir emellertid läget ett helt annat, då stadgandena, såsom skett, med endast smärre ändringar sammanförts i en lag, vilken därjämte angivits vara frukten av en formell bearbetning av det sammansmälta lagmaterialet. I en sådan lag kan man ej undgå att ur olikheter i ordval göra antaganden om avsedda olikheter i sak. Såsom exempel må anföras, att en sådan brist i utformningen som nu berörts medför ovisshet då det gäller lagstiftarens avsikter rörande förutsättning- arna för överflyttning av vårdnaden om barn utom äktenskap, en ovisshet som — enligt vad kommittén erfarit —— vållat olägenhet i det praktiska barnavårdsarbetet. I detta har över huvud taget svårighet att tolka föräldra- balken och de därmed ersatta lagarna ävensom med svårigheten förbunden osäkerhet i fråga om vad barnavårdsorganen bör anlägga för synpunkter, prestera i fråga om bevisning etc. inverkat hindrande när det gällt full- görande av de på barnavårdsorganen enligt det förut anförda ankommande uppgifterna.
På grund av vad nu framhållits vore det önskvärt, att hela vårdnads- kapitlet gåves en annan klarare, fullständigare och mera följdriktig ut- formning. Åtskilliga sakliga ändringar i kapitlets bestämmelser är önsk— värda. Goda skäl talar också för vissa ändringar i fråga om bestämmelserna i 7, 8, 11, 13 och 20 kap. FB , avseende underhållsskyldighet, barnavårds- man, förmyndare, förmyndares plikter i allmänhet samt rättegång.
Emellertid är uppenbarligen betydande nackdelar förbundna med en tämligen djupgående men dock blott partiell omgestaltning av föräldra- balken. Kommittén underskattar ej heller de skäl, som talar emot att kom- mittén —— med sitt i huvudsak till barnavårdslagstiftningen begränsade upp- drag —— inlåter sig på en så omfattande och betydelsefull lagstiftningsfråga på familjerättens område. Kommittén har därför redan på principiella grunder valt att i huvudsak inskränka sin befattning med föräldrabalken ,
frånsett vad däri upptagits om barnavårdsman, till en redogörelse för kommitténs erinringar mot gällande bestämmelser och för kommitténs önskemål. Endast i mycket begränsad omfattning framlägger kommittén utformade förslag till ändringar i nu angivna delar av föräldrabalken . Kommittén hemställer, att Kungl. Maj:t ville föranstalta om utredning i syfte att balkens innehåll i en nära framtid blir föremål för en saklig revi- sion, något som torde ha förutsatts, då man vid balkens tillkomst väsent- ligen inskränkte sig till viss formell bearbetning av det överflyttade laginne- hållet.
När det gäller bestämmelserna om barnavårdsman i 8 kap. FB har barna- vårdskommittén — med hänsyn till förut nämnda, kommittén anförtrodda uppdrag samt i betraktande av att bestämmelserna rör ett betydelsefullt verksamhetsfält för barnavårdsnämnderna och pålägger dem olika upp- gifter —— icke haft samma skäl till återhållsamhet i fråga om förslag till önskvärda reformer. Kommittén har upptagit alla dessa bestämmelser ävensom i administrativ väg utfärdade föreskrifter om barnavårdsmans verksamhet och tillsynen därå till granskning och omprövning med be— aktande, efter verkställd undersökning, av de erfarenheter som gjorts och de önskemål som framkommit vid lagbestämmelsernas och föreskrifternas tillämpning. Kommitténs överväganden har icke lett fram till förslag om mera omfattande ändringar i 8 kap. FB. Däremot föreslås att gällande kun- görelse om barnavårdsmans verksamhet rn. m. ersätts av en ny kungörelse, vartill kommittén gjort utkast.
Med det anförda sammanhänger, att kommittén i den följande framställ- ningen nöjt sig med att beträffande andra stadganden i föräldrabalken än dem, som rör barnavårdsman, i sammanhang med kommitténs egna syn- punkter kortfattat beröra gällande rätts innehåll och bakgrund samt i praxis gjorda erfarenheter, varemot kommittén i fråga om lagbestämmel- serna rörande barnavårdsman och dessa bestämmelsers tillämpning m.m. lämnat en mera ingående redogörelse.
2 kap. Överväganden och förslag rörande 6, 7, 11 och 20 kap. föräldrabalken
I 6 kap. FB lämnas icke någon direkt bestämning av vad som menas med vårdnaden om barn. En definition har förmenats icke ha något större värde (jfr departementschefens uttalande, prop. nr 93/1949 sid. 99).
Kommittén har intet att erinra mot det innehåll, som vårdnadsbegreppet har enligt vedertagen tolkning av föräldrabalken och lagen om barn i äktenskap samt dessa författningars förarbeten. Men kommittén anser det icke lyckligt att en lag, som bör vara fullt begriplig för personer utan för- trogenhet med lagtolkning, lämnar begreppet odefinierat och den oför— farne läsaren i okunnighet, huruvida han i de särskilda stadgandena (FB
6: 2—4) om vissa rättigheter och skyldigheter har att se en uttömmande redogörelse för vårdnadens innehåll eller en anvisning å några väsentliga moment eller, till äventyrs, något som icke innebär egentlig vårdnad. (Jämför å ena sidan vederbörande departementschefs uttalande enligt prop. 93/1949 sid. 99 och lagberedningen i förslaget till giftermålsbalk m.m. sid. 426 samt å andra sidan Undén: Föräldrar och barn sid. 41 och 61.) Avsaknaden i föräldrabalken av en närmare definition å begreppet vård- nad är en brist, som icke saknar betydelse för den praktiska tillämpningen. Att mycken ovisshet råder om begreppets innebörd är naturligt redan med hänsyn därtill, att gräns-dragningen mot förmynderskapet ingalunda är i allo självfallen. Vidare måste ett sådant begrepp som vårdnad vara ägnat att förväxlas med den faktiska vården, omvårdnaden, en förväxling som också är synnerligen vanlig.
Det skulle enligt barnavårdskommitténs mening vara lämpligt, att i vårdnadskapitlet inledningsvis angåves, att varje barn står under vårdnad av samma varaktighet och innebörd, oavsett barnets börd och oavsett huru- vida vårdnaden utövas av båda föräldrarna, en av dem eller av särskilt för- ordnad förmyndare såsom vårdnadshavare. Vårdnadens innebörd synes med fördel kunna angivas i anslutning till gängse beskrivning. (Se förutom de förut berörda uttalandena även lagberedningens förslag till lag om barn utom äktenskap m. m. sid. 83.)
En legal definition av vårdnadsbegreppet medför naturligtvis behov av att de bestämmelser, som upptagits i 6 kap. 2 och 3 gg FB, jämkas så att de framstår såsom syftande till att i vissa hänseenden närmare utveckla Vårdnadens innebörd. I samband därmed vore det enligt kommitténs upp- fattning önskvärt, att vad i 2 !; sägs om den värd, fostran och utbildning samt det uppehälle, barnet skall beredas, bleve föremål för översyn och jämkning i riktning mot vad enligt kommitténs förslag till barnavårdslag — 1 5 andra stycket »— samhällets barnavård skall söka garantera varje barn.
I FB 6: 3 sägs bl. a. att föräldrarna äger att >>för barnets tillrättavisande använda de uppfostringsmedel som med hänsyn till dess ålder och övriga omständigheter må anses lämpliga». Enligt förarbetena är avsikten med stadgandet, såvitt rör kroppsaga, att visserligen bibehålla föräldrarna vid en laga äganderätt men ändock ge uttryck åt uppfattningen, att kroppsaga såvitt möjligt bör undvikas (se departementschefens uttalande enligt nämnda prop. sid. 99 0. f.). Enligt första lagutskottet (utl. nr 34/1949) finge stadgandet i dess slutliga utformning genom sin avvikelse från motsvarande bestämmelse — om tuktorätt —— i 4 5 lagen om barn i äktenskap »utmärka, att mera kraftiga former av kroppsaga om möjligt böra undvikas».
Enligt barnavårdskommitténs mening kan det med skäl ifrågasättas, huruvida stadgandet i FB 6: 3 om tillrättavisande och om uppfostrings-
medel är lyckligt. Det må erinras om att i samband med propositionen om föräldrabalkens antagande i riksdagen väcktes olika motioner (nr 257 i F. K. och nr 321 i A. K.) om att stadgandet i fråga måtte utgå.
Naturligtvis är det riktigt att, såsom departementschefen och lagrådet framhöll, hänsyn måste tagas till olika meningar om lämpliga uppfostrings- medel och det förhållandet beaktas, att kroppsaga ganska allmänt före- kommer och av många anses knappast kunna avvaras vid en rätt fostran av barn.
Detta är dock i första hand ett argument mot att uppställa ett legalt för- bud mot kroppsaga. Ett sådant skulle knappast ha stöd i det allmänna rättsmedvetandet och med visshet icke bliva åtlytt.
Därav att kroppsaga icke rimligen kan eller icke lämpligen bör förbjudas i lag följer emellertid icke, att sådan aga behöver av lagstiftaren direkt godkännas såsom uppfostringsmedel. Om så icke sker, blir likväl icke varje handgriplig tillrättavisning straffbar såsom misshandel. För straff- bar misshandel kräves alltid, att någon uppsåtligen tillfogats antingen kroppsskada eller sjukdom eller också smärta, d.v.s. ett icke alltför obe- tydligt fysiskt lidande. Är dessa rekvisit icke uppfyllda, kan gärningen en- ligt straffrättskommitténs förslag till brottsbalk (SOU 1953: 14 sid. 19—21 och 135, 160—161, 169—170 och 213) under vissa omständigheter i och för sig vara hänförlig under straffbuden för olaga tvång, ofredande eller förolämpning. Uppenbart torde emellertid vara, att vårdnadshavarens rätt och plikt att fostra barnet samt att för barnets bästa bestämma angå- ende dess personliga förhållanden gör sådana handlingar, som med avse- ende å annan än barnet skulle inneburit t. ex. olaga tvång, rättsenliga, om de vidtagits i syfte som faller inom Vårdnadens ram och är ur vårdnads- synpunkt försvarliga. Det synes vidare kunna med skäl ifrågasättas, huru— vida icke gärning, som i förhållande till annan än barnet skulle inneburit ringa misshandel, kan vara att anse såsom rättsenlig, därest den av vård— nadshavaren vidtages gent emot barnet i syfte som nyss sagts, även om aganderätt icke genom särskild lagbestämmelse tillagts vårdnadshavare.
Verkan av att äganderätt uttryckligen i lag tillerkännes vårdnadshavare blir i vart fall, att hans befogenhet att anlita sådant uppfostringsmedel blir tydligare framhävd. Något principiellt ogillande kan naturligtvis icke sam- tidigt utläsas ur lagbudet.
Vårdnadshavares äganderätt lär, även om den är uttryckligen lagfäst, göra kroppsliga bestraffningar rättsenliga endast om den åsyftade effekten varit allenast smärta, ej skada. Har skada —— ehuru icke åsyftad —— inträtt, är ansvar för vållande till kroppsskada dock uteslutet, om skadan var ringa (SL 14: 17; jfr brottsbalksförslaget 1: 8). '
Överskrider vårdnadshavaren sin äganderätt såtillvida, att han — ehuru i uppfostringssyfte — uppsåtligen skadar barnet, skall enligt SL 14:16 till straff för misshandel icke dömas, om den åsyftade skadan var ringa.
Inträder faktiskt svårare skada, kan ansvar för vållande därtill ifråga- komma.
Stadgandet i SL 14: 16 skulle enligt förslaget till brottsbalk icke få motsvarighet bland de nya straffbeståmmelserna. Statsmakterna har be- slutit upphäva stadgandet utan att avbida den slutliga behandlingen av brottsbalksförslaget. Så har skett genom lag den 6 juni 1957, vilken trätt i kraft den 1 juli samma är. (Se ock prop. nr 170/1957 och riksdagens skri- velse nr 314/1957.)
I fråga om åtalsrätt gäller enligt strafflagen, att misshandel som i SL 14: 12 och 13 sägs (misshandel inom »mellangraden» samt ringa miss- handel) må åtalas av allmän åklagare endast om brottet av målsägande eller — om den misshandlade är under 16 år och gärningen begåtts av för— äldrarna, adoptivföräldrar eller förmyndare — av barnavårdsnämnd an- gives till åtal eller brottet förövats å allmän plats eller gärningen medfört döden eller statsåklagare finner åtal vara ur allmän synpunkt påkallat. Vållande till kroppsskada (ej ringa) är i regel målsägandebrott, men sådan gärning, förövad av föräldrar, adoptivföräldrar eller förmyndare mot barn under 16 år, äger allmän åklagare åtala på angivelse av barnavårdsnämnd. Olaga tvång är enligt gällande lag angivelsebrott.
Enligt förslaget till brottsbalk må åtal för ringa misshandel, vållande till kroppsskada, olaga tvång, ofredande eller förolämpning ej anställas av allmän åklagare med mindre åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt.
De skäl, som kan andragas för att i lag särskilt tillerkänna vårdnads- havare aganderätt, synes i huvudsak vara följande: Ett tämligen allmänt anlitat och av många såsom nödvändigt ansett uppfostringsmedel bör god- kännas av lagstiftaren. Vårdnadshavarens befogenhet att lita till kroppslig bestraffning bör genom särskilt lagfäst aganderätt bli mera bestämd och väl även något mer omfattande, än om hans befogenhet i sådant hänseende endast härledes ur en allmän rätt och plikt att uppfostra och öva uppsikt över barnet. Härigenom är en lagregel om aganderätt ägnad att freda hem- förhållandena från inblandning utifrån.
Barnavårdskommittén ifrågasätter, huruvida dessa skäl och vad i övrigt må kunna andragas till stöd för ett lagstadgande om aganderätt kan anses till fullo motivera ett dylikt stadgande. Det i föregående stycke först nämnda skälet kan icke frånkännas viss tyngd. Beträffande övriga skäl mä andragas följande.
Vad som redan gäller och enligt brottsbalksförslaget kan komma att bli föreskrivet angående åtalsrätten synes utesluta, att åtgärder för utrönande och prövning av brottslighet sker i anledning av handgripliga uppfostrings- åtgärder, som någorlunda klart faller inom ramen för vad som kan anses normalt — om också icke ur barnavårdssynpunkt önskvärt — i samhället eller som visserligen inneburit ett överskridande av det rimliga och försvar-.
liga men med hänsyn till upplysta särskilda omständigheter kan anses ursäktligt. I fall, som ter sig upprörande eller är dunkla, bör tydligtvis utredning ske, även om det är ovisst, huruvida eller i vad mån barnet tagit skada. Detta måste gälla, även om aganderätt är i lag särskilt erkänd. Ett sådant lagbud synes med andra ord icke kunna ge klara linjer, icke i prak- tiken draga en någorlunda bestämd gräns mellan vad som skall och vad som icke skall bli föremål för brottsutredning. . Ett lagstadgande, vari aganderätt medgives, är otvivelaktigt ägnat att I dels, såsom förut antytts, stimulera till anlitande av befogenheten, dels ock motverka reaktion mot att aga — kanske helt i onödan eller till övermått — i praktiken tillgripits. Ett dylikt lagbud undanröjer tvekan om befogen- ' heten, vilket kan vara principiellt riktigt, samt föranleder väl även, om ut- ! tryckliga inskränkningar ej göres, till att befogenheten uppfattas såsom ' mera vidsträckt än man utan stöd av lagbudet skulle ha vågat anse. Det , torde också med fog kunna antagas, att en lagstadgad aganderätt för vård- , nadshavare övar inverkan på bedömningen av vad vårdnadshavare i övrigt , må i uppfostringssyfte göra med barnet på det sätt, att inspärrning, fast- j bindning, snäv begränsning av vistelseområde och sysselsättningsmöjlighet, hänsynslös, skymflig eller eljest psykiskt plågsam behandling eller liknande ' förfaranden icke anses utgöra missbruk av vårdnaden, om de icke kan be- j dömas såsom »svårare» än den lovliga kroppsagan. Barnavårdskommittén l finner detta betänkligt. Rättstillståndet med avseende å barns behandling > är enligt kommitténs mening icke fullt tillfredsställande. l l Vad i FB 6: 4 är stadgat om ingående, uppsägning och hävande av avtal om arbetsanställning för barn är tämligen invecklat och ger ändock icke till fullo uttryck för vad som enligt förarbeten och doktrin lär vara åsyftat.
Stadgandet, som oförändrat överförts från lagen om barn i äktenskap, torde i mycket ringa mån öva inflytande på och svara mot det sätt, varpå bestämmanderätten över barns arbetskraft faktiskt utövas. Någon gång händer det dock, att vårdnadshavare eller barn gör förfrågan t. ex. hos social- vårdstjänstemän om vad som rätteligen gäller beträffande arbetsavtal för barnet m. m. De tillfrågade lär ha svårt att själva finna rätta svaret och än svårare att bibringa de frågande insikt om lagens innebörd.
Enligt barnavårdskommitténs mening bör stadgandet omarbetas, så att närmare anslutning vinnes till de allmänt rådande faktiska förhållandena, ävensom förenklas avsevärt.
Barnavårdskommittén har i annat sammanhang — huvudbetänkandet, särskilt sid. 447-454—behandlat frågan om lämpliga åtgärder till för— hindrande av skadliga förflyttningar av fosterbarn och stannat för att söka botemedlet främst inom barnavårdslagens ram. Men såsom kommittén i samband därmed antytt förefaller det ändock lämpligt att, bl. a. för att in-'
skridande mot vårdnadshavaren i vissa fall av dylika gjorda eller planerade förflyttningar skall kunna ske, villkoren för entledigande av vårdnads- havare göres något mindre stränga. Dessa villkor uppfattas såsom så stränga att barnavårdsnämnderna, enligt vad kommittén vid undersökning inhäm- tat, i många fall anser det utsiktslöst att taga initiativ till entledigande, fastän en förändring beträffande Vårdnadens omhänderhavande bedömes såsom uppenbart påkallad med hänsyn till barnets bästa.
Kommittén anser, att barnets bästa bör tillmätas avgörande betydelse vare sig frågan är om någon förändring beträffande vårdnaden eller om rätten för icke-vårdnadshavare att umgås med barnet. Ibland framhäves i föräldrabalken andra synpunkter, vilkas beaktande kan leda till att barnets bästa icke sättes främst. Sålunda tillerkännes föräldrar till barn i äktenskap rätt att, då endera i samband med äktenskapets eller sammanlevnadens upplösning skall avstå från del i vårdnaden, förfoga över vårdnadsrätten genom överenskommelse, därest överenskommelsen ej uppenbarligen strider mot barnets bästa. Bestämmelsen leder till att i dylika fall den överenskomna ordningens lämplighet ej prövas med mindre domstolen har något speciellt skäl att ifrågasätta lämpligheten, och an- ordningen kan ej rubbas med mindre det kan förebringas bindande bevis- ning om att anordningen är olämplig för barnet och därtill att olämplig- heten är mycket påtaglig. När det gäller barn utom äktenskap går för- äldrarnas förfoganderätt över vårdnaden ännu längre, i det att vårdnaden t. o. 111. kan obehindrat genom avtal överflyttas till den av föräldrarna som, ehuru lämplig, är uppenbart mindre skickad än den andre att utöva vård- naden.
Villkoren för att vårdnadshavande fader eller moder till barn i äkten- skap skall kunna skiljas från vårdnaden synes i sin stränghet icke till- godose barnets bästa. Vad angår barn utom äktenskap är motsvarande regler dels ofullständiga dels ock —— såsom berörts — oklara.
Vad angår umgängesrätten har beaktande av barnets bästa icke fram- ställts som rättesnöre och ej heller möjlighet lagts i domstolens eller barna— vårdsorganens händer att gentemot eniga makar hindra för barnet olämp— liga anordningar.
Barnavårdskommittén anser, att i nu berörda hänseenden en ändring i vårdnadskapitlets sakliga innehåll bör övervägas, ledande till att barnets bästa genomgående blir ändamålsenligt tillgodosett. Kommittén vill fram- hålla, att detta icke innebär något avsteg från de gällande huvudreglerna om vad vårdnaden innebär och om vem vårdnaden i första hand skall till- komma, d.v.s. föräldrarna eller en av dem. Dessa regler ger uttryck åt vad som utan tvekan bör vara föräldrars rätt och plikt samtidigt som det motsvarar vad barnet är bäst betjänt av. Kommittén är ej heller främ- mande för att en fader eller moder, som av annan orsak än ådagalagd olämplighet saknat eller frånkänts befattning med vårdnaden, bör ha ett
visst företräde till att erhålla vårdnaden, då denna på grund av dödsfall eller av annan orsak måste övergå på ny vårdnadshavare, och detta icke närmast på grund av underhållsskyldigheten utan främst med hänsyn till blodsbandet och värdet av att barnets anknytning till båda föräldrarna och deras släkt främjas. I sådana fall kräver emellertid hänsyn till barnets bästa icke sällan, att skäl, som talar för Vårdnadens anförtroende åt annan än den tidigare uteslutne fadern eller modern, tillmätes avgörande vikt. Om föräldrarna icke ingått äktenskap eller deras äktenskap eller samman- levnad upplösts, och barnet till följd därav icke fått —— eller ej fått behålla — ett hem hos båda föräldrarna, framstår släktsamhörigheten i och för sig icke såsom något alldeles avgörande skäl för Vårdnadens överförande till fader eller moder, som till en början avstått från eller frånkänts vård- naden. Synnerlig hänsyn måste tagas till hans eller hennes ådagalagda vilja eller förmåga att bevara kontakten med barnet och främst till den inverkan på barnets gynnsamma utveckling, som överförandet av vårdna- den kan väntas medföra. Det företräde, varom nu är fråga, synes kom- mittén böra innebära allenast en rätt att i första hand komma i åtanke som vårdnadshavare, i huvudsaklig överensstämmelse med vad som redan gäller.
Beträffande vårdnaden om barn utom äktenskap anser kommittén, att istörsta möjliga utsträckning detsamma skall gälla som i fråga om barn i äktenskap. Vad angår Vårdnadens omhänderhavande, när båda föräldrarna till barn utom äktenskap lever och ingendera förverkat sin rätt till vård- naden, måste naturligen, såsom för närvarande är stadgat, ett val träffas mellan föräldrarna och därvid modern äga företrädesrätt.
Däremot anser kommittén, att föräldrarnas nuvarande rätt att genom avtal till fadern överföra vårdnaden om barn, fött utom äktenskap, är allt- för obegränsad, i det att intet hindrar, att barnet genom ett sådant avtal, vilket rätten har att, sedan mannens lämplighet konstaterats, konfirmera med ett förordnande, får till vårdnadshavare den mindre lämplige av för- äldrarna eller eljest råkar i försämrade förhållanden. Det kan ligga nära till hands att häremot invända, att då modern vill överlåta och fadern —- som dock skall prövas vara lämplig — vill övertaga vårdnaden, den senare tydligen är mer intresserad av vårdnaden och att överflyttning därav vid sådant förhållande kan presumeras vara till fördel för barnet. Ett sådant antagande torde vara förhastat. Modern till ett barn utom äktenskap kan, trots alla bemödanden att förbättra hennes ställning, befinna sig i en sådan situation, att det synes henne frestande att bliva befriad från omsorgen om barnet. Med en sådan överflyttning av vårdnaden, som nu är i fråga, avses i regel att även den faktiska omvårdnaden om barnet skall frångå modern, vilken därmed befrias från ett krävande hemarbete och ett hinder för för- värvsverksamhet, ofta nog utan att behöva åtaga sig mera betungande bidragsskyldighet. Känslorna för barnet, vilka borde tala emot överlåtelsen,
är, särskilt hos mycket unga ogifta mödrar, till en början ej sällan föga utvecklade. Trots detta lär det regelmässigt vara bäst för barnet, att såväl vårdnaden som den faktiska omsorgen om barnet ankommer på modern. Det har visat sig, att även sådana ogifta mödrar, vilka från början ådagalagt föga intresse för barnet, kan förstå sitt ansvar och att under den fortgående omvårdnaden känslorna för barnet stärkes. Sam— tidigt lär den erfarenheten ha gjorts, att faderns önskan att få vårdnaden på sig överlåten ofta har sin grund i beräkning att erhålla lättnad i under— hållsbördan, ett mål som kan uppnås på bekostnad av barnets bästa.
Kommittén anser att sådana avtal om vårdnadsöverflyttning, varom nu är fråga, bör allsidigt prövas av rätten och icke tilläggas avsedd verkan med mindre överflyttningen kan antagas lända till barnets bästa.
Kommittén anser vidare den ändringen i gällande rätt böra övervägas, att berörda huvudregel angående vårdnadsrätt för modern till barn utom äktenskap i viss mån modifieras till förmån för fadern. Läget kan i undan- tagsfall vara det att, fastän modern icke är olämplig eller )hindrad att handha vårdnaden, dennas överflyttande till fadern kan bedömas lända barnet till stor fördel, t.ex. i det att fadern kan bereda barnet vård och fostran i avsevärt lämpligare miljö. I sådant fall borde det stå rätten öppet att på ansökan av fadern överflytta vårdnaden å denne utan moderns med- givande. Kommittén vill emellertid betona, att den största varsamhet måste iakttagas, så att icke genom en sådan åtgärd moderns rätt tillbakasättes utan att _ ur barnets synpunkt sett —— en mycket väsentlig, säker och var— aktig vinst göres.
Kommittén föreslår att villkoren för entledigande av vårdnadshavande fader eller moder till barn i äktenskap göres något mindre stränga. Bestäm- melserna synes också kunna justeras så att en mera allsidig bedömning av skälen för entledigande möjliggöres.
Det torde med skäl kunna påstås, att ett förfarande, som kan betecknas såsom missbruk av vårdnaden, alltid bör föranleda prövning av frågan om vårdnadshavarens entledigande. Att missbruket därjämte skall vara grovt, synes vara att fordra för mycket. Det oriktiga eller olämpliga i vårdnads— havarens handlande måste vara framträdande för att kunna betecknas som missbruk. Har syftet i allt fall varit att gagna barnet, ehuru handlandet varit klart obehörigt eller olämpligt, synes man snarare ha att göra med ett fall av oförmåga hos vårdnadshavaren än med missbruk. Sådant föreligger desto otvetydigare då — om än effekten icke varit i högre grad menlig för barnet — viljan varit att utnyttja vårdnadsbefogenheten för andra syften än barnets bästa. I sådant fall torde vårdnadshavarens lämplighet böra granskas.
Utöver missbruk nämner den gällande lagen såsom skäl till entledigande
(frånsett de olika vårdnadshindren) intet annat missförhållande med av— seende direkt på vårdnaden än »grov försummelse vid Vårdnadens ut- övande». Bestämningen måste anses mindre lycklig. Ordalagen antyder, att den enstaka, grova försummelsen är skäl nog för entledigande. Emeller- tid är det tydligt, att en enstaka försummelse, t.o.m. en betydande sådan, av en lämplig och eljest omsorgsfull vårdnadshavare ej rimligen kan berät- tiga till entledigande, varemot en dylik händelse kan råga måttet i fråga om en mindre lämplig vårdnadshavare. En genomgående brist på omsorg i vård- naden bör å andra sidan kunna vara skäl nog för entledigande av vilken vårdnadshavare som helst. Den svagheten vidlåder också gällande bestäm- melse rörande entledigande av vårdnadshavande fader eller moder till barn i äktenskap, att bestämmelsen icke — i motsats till bestämmelsen om entledigande av vårdnadshavande moder till barn utom äktenskap — tar sikte på de fall, där vårdnadshavare är, ehuru villig och nitisk, på grund av olämplighet, t. ex. efterblivenhet, ur stånd att handha vårdnaden på till- fredsställande sätt. Det måste i vart fall anses föga rimligt och i många fall stötande att beteckna dylika vårdnadshavare såsom grovt försumliga.
Barnavårdskommittén föreslår, att bestämmelserna om entledigande av fader eller moder från vårdnaden om barn i äktenskap ändras på sådant sätt, att den som visat sig uppenbart olämplig såsom vårdnadshavare skall kunna skiljas från vårdnaden, oavsett huruvida han eller hon visat sin olämplighet genom missbruk eller försummelse vid Vårdnadens utövande eller genom sitt levnadssätt.
Vid en längre gående revision av vårdnadsbestämmelserna än den kom— mittén nu vill föreslå torde böra beaktas det läge som uppkommer då en- dera av makar, som gemensamt utövar vårdnaden, entledigas. Förhållandet uppmärksammades i samband med tillkomsten av FB, se prop. nr 93/1949 sid. 107—108, 110—111 och 218. De skäl, som anfördes av Svea hovrätt, för att i dylikt fall domstolen borde ha möjlighet att överflytta vårdnaden å särskilt förordnad förmyndare, måste anses vägande. Kommittén vill tillägga — gentemot vad från lagrådets sida anfördes i frågan — att den fortsatta sammanlevnaden kan utgöra ett särskilt skäl till sådan överflytt— ning, detta naturligtvis icke då den entledigade även faktiskt är satt ur spel, såsom vid svår sjukdom, men däremot i de fall, då den entledigade icke kan väntas lojalt finna sig i att vara utesluten. I många sådana fall måste det vara synnerligen svårt eller t.o.m. ogörligt för den andra maken att mot den entledigade hävda sin självständiga beslutanderätt och barnets intressen, och detta även om den vårdnadshavande maken eljest skulle vara fullt kapabel för vårdnadsuppgiften.
Vad angår de förutsättningar, under vilka vårdnaden må fråntagas fader eller moder till barn utom äktenskap, finner kommittén, såsom förut be— rörts, att anledning saknas att härvidlag andra regler skall gälla än när vårdnaden avser barn i äktenskap.
Vidkommande härefter reglerna om huru med vårdnaden om barn skall förfaras, därest föräldrarna separerar eller om det dömes till återgång av deras äktenskap eller till hemskillnad eller äktenskapsskillnad mellan dem, finner kommittén, att bestämmelsen om beaktande i visst läge av ena ma- kens skuld till söndringen lämpligen bör utgå. Regeln har visserligen, såsom i olika sammanhang framhållits, teoretiskt sett mycket begränsad bety- delse, enär förutsättningen, att båda makarna faktiskt är alldeles lika skickade att handha vårdnaden, sällan föreligger. Detta är visserligen sant, men i praktiken får regeln större betydelse, enär det tämligen ofta icke kan ledas i bevis, att endera maken är bättre skickad än den andre för vård- naden. Enligt kommitténs mening är regeln om vårdnadsfrågans avgörande med hänsyn till skulden ägnad att understundom leda till icke önskvärda resultat. Till skuld kan tydligen hänföras vitt skilda föranledanden till söndring. Tänker man först på fall, där ena maken grovt kränkt den andre eller i hög grad åsidosatt sina plikter mot familjen, lär man svårligen kunna tänka sig annat än att ett sådant beteende kommer i betraktande vid be- dömande av frågan om lämplighet för vårdnadsuppgift. Den nu diskuterade regeln torde därför icke ha någon betydelse för sådana fall. Det vanligaste åberopade skälet till hävande av sammanlevnad eller upplösning av äkten- skap är emellertid djup och varaktig söndring, uppkommen utan att man kan peka på något verkligt klandervärt beteende från endera makens sida såsom primär och väsentlig anledning. Om det i dylika fall kan styrkas, att orsaken till söndringen främst kan hänföras till endera makens person — såsom då denne har det mest stridiga lynnet, det minsta intresset för hemliv, visat sig på grund av sjukdom eller oförmåga icke kunna göra en till- räcklig insats för hemmet eller familjen eller först tröttnat på samlivet — är det ofta tveksamt, om man rätteligen kan lägga maken i fråga söndrings- orsaken till last som skuld. Och även om en sådan bedömning understun- dom kan förefalla rättvis och skäligen må öva inverkan på avgöranden, som rör endast makarna, är det dock icke förenligt med vad som enligt kommittén bör vara den ledande synpunkten vid vårdnadsavgöranden att låta skulden, om den icke i och för sig har betydelse för bedömningen av makens lämplighet som vårdnadshavare, inverka på vårdnadsavgörandet.
Umgängesrätten för fader eller moder, som ej har del i vårdnaden om barnet, har på senare tid tilldragit sig åtskillig uppmärksamhet såväl i rättspraxis som ock hos organen för samhällets barnavård samt bland barn- psykiatrer.
Rätten till umgänge med barnet synes ha av lagstiftaren betraktats så- som något, vilket självfallet borde tillkomma från vårdnaden utesluten fader eller moder och som vore erforderligt för att han eller hon skulle kunna öva kontroll över Vårdnadens handhavande. Med vådor av umgänget synes man ej ha räknat.
Det är ett känt förhållande, att umgängesfrågan ofta spelar en stor roll i hem- och äktenskapsskillnadsmål. Ibland enas parterna om en mera omfattande umgängesrätt, och understundom synes medgivande av en sådan vidsträckt rätt ha varit medlet att nå överenskommelse om vem som skulle ha vårdnaden. Dessa förhållanden ger i och för sig fog för misstanke, att hänsyn till barnets bästa icke alltid är den ledande synpunkten vid umgängesfrågans lösning genom överenskommelse.
Om umgängesrättens värde och dess verkningar råder delade meningar.1 Å ena sidan hävdas de synpunkter, som ligger till grund för lagstiftningen, och betonas främst betydelsen för barnet av en god kontakt med fader eller moder, som ej är vårdnadshavare.
Å andra sidan anföres i huvudsak följ ande: I de fall, där vårdnadshavaren och den umgängesberättigade är lojala mot varandra, åtminstone i fråga om barnet, är umgänget av värde ej blott för den umgängesberättigade utan även för barnets gynnsamma utveckling, bevarar barnets an- knytning till den umgängesberättigade och hans släkt samt är regel- mässigt icke ägnat att ogynnsamt påverka vårdnaden eller annorledes draga med sig skadeverkningar. Men för dessa fall behöves knappast heller några bestämmelser om möjlighet till umgänge emot vårdnads- havarens vilja. I övriga fall kan skadeverkningarna vara avsevärda. Den umgängesberättigade och vårdnadshavaren förtalar ofta varandra hos barnet. Vårdnadshavaren söker betaga barnet lusten för umgänget eller lägger direkt hinder i vägen, den andre utnyttjar i värsta fall möjligheten att genom exekutiv myndighets försorg få barnet utlämnat. Även där den umgängesberättigade t. ex. efter ny familjebildning väsentligen förlorat in- tresset för barnet, håller han av prestigeskäl på umgängesrätten. T.o.m. absolut ovilliga barn tvingas till umgänge. Om konflikten ej är så tillspet- sad, kan dock umgänget framkalla hinder och svårigheter för vårdnaden, detta redan genom att barnet ofta och ibland för långa perioder tages bort från sin miljö och undandrages vårdnadshavarens bemödanden som fostrare, men vidare i många fall genom att den umgängesberättigade ut- nyttjar sina möjligheter att under umgängestiden bjuda barnet sådana ekonomiska villkor, nöjen etc., som vårdnadshavaren ej kan bereda, och icke känner sig förpliktad att göra någon fostrande insats. Sådant kan för— anleda barnet, som ej förstår bakgrunden, till att göra för vårdnadshavaren ofördelaktiga jämförelser och leda till minskad tillgivenhet mellan denne och barnet, samtidigt som vårdnadshavaren kan se sig tvungen till strängare fostran, till förklaringar, som barnet ej tror på, 111. m.
Ehuru en överenskommelse rörande umgängesrätten icke kan anses bin- dande och det därjämte är så, att ett rättens avgörande angående um- gänget gäller endast tills vidare, lär det vara mindre vanligt, att en ompröv-
1) Se bl. a. uppsatser i tidskriften Barnavård och Ungdomsskydd nr 1/1951, nr 111952, nr 211952, nr 3/1953 och nr 5/1954.
ning av en sålunda vunnen reglering påkallas. Över huvud taget är det täm- ligen sällsynt att fråga om umgängesrätt drages under domstols prövning såsom ett självständigt ärende, varemot prövning Ofta påkallas i samband med hem— eller äktenskapsskillnad. Dessa förhållanden kunde synas tala för den meningen, att umgängesrätten i stort sett utövas utan menliga komplikationer. En sådan slutsats torde emellertid vara förhastad. Dels lär berörda omprövningsrätt, som ej är fastslagen i lagen eller ens har fast stöd i praxis, vara föga känd. Dels är det antagligt och rimligt, att en vård- nadshavare, i betraktande av lagens inställning till frågan, finner det ut- siktslöst att söka få umgängesrätt upphävd eller väsentligt beskuren, om ej uppenbart missbruk eller otvetydiga skadeverkningar kan styrkas.
Kommittén biträder givetvis den uppfattningen, att från vårdnaden ute- sluten fader eller moder icke bör betagas tillfälle att träffa och såmedelst hålla personlig kontakt med barnet, om ej särskilda skäl talar emot sådant umgänge. Umgänget är, om det åtminstone så småningom kan åvägabringas utan svårare friktioner och komplikationer, utan tvivel av stor vikt för barnet, och hänsyn till dess rätt och bästa skall givetvis även härutinnan stå i förgrunden. Det kan vara riktigt att, för att ett umgänge, som måste antagas i längden vara av värde, skall komma till stånd, låta barnet utstå måttliga påfrestningar under den svåra övergångstiden efter t. ex. dom å hem- eller äktenskapsskillnad. Men skäl för att utesluta umgänge bör enligt kommitténs mening anses föreligga ej blott då på grund av den från vårdnaden uteslutnes levnadssätt, ådagalagda inställning till barnet eller liknande förhållanden all kontakt med barnet bör avskäras utan även då det för barnets vård och gynnsamma utveckling är uppenbart lämpligast, att det åtminstone tills vidare lämnas i ro hos vårdnadshavaren. Ofta nog gäller det för barnet att anpassa sig till en ny miljö, att finna sig till rätta utan ett avhållet syskon eller att komma över nervösa rubbningar, upp— komna vid slitningar som föregått vårdnadsavgörandet. I åtskilliga fall kan umgänge giva anledning till fortsatta, alltför svåra slitningar, i andra all- varligt störa anpassningen. Sedan en tid utan umgängesrätt förflutit, kan det vara möjligt såväl för de vuxna som för barnet att bedöma situationen lugnare, och tillfälle till umgänge med barnet kan då kanske utan våda medgivas och byggas på överenskommelse. Självfallet kan det förefalla den från vårdnaden uteslutne hårt att helt skiljas från all samvaro med barnet, särskilt om han eller hon skulle ha ringa eller ingen skuld till att uteslut— ningen kommit till stånd, men det bör för den, som verkligen är tillgiven barnet och ser till dess bästa, ej vara allt för krävande att förstå och finna sig i anordningen.
Såsom av det anförda framgår anser kommittén den möjlighet, som lagen redan nu ger, att helt utesluta umgänge, vara tillfyllest, därest stadgandet gives den tolkning, som kommittén utvecklat. Kommittén vill tillägga, att ”umgänge, där sådant enligt de anförda synpunkterna icke kan anses lämp-
ligt, ej bör ifrågakomma enbart för att möjliggöra för utesluten fader eller moder att öva kontroll å vårdnaden. Att dylik kontroll utövas är naturligtvis ej sällan av värde, och i vart fall är det rimligt, att den uteslutne får tillför- litliga och tillräckliga upplysningar om huru barnet vårdas, fostras, utbildas och utvecklas. Men kommittén kan icke dela den meningen, att umgänge är nödvändigt för dylik kontroll. Såvitt kommittén kunnat finna, skulle det för tillgodoseende av kontrollsynpunkten vara nog att vårdnadshavaren ålades en upplysningsplikt i förhållande till den från vårdnaden uteslutne. Att hålla barnets närmaste, för dess väl intresserade personer någorlunda väl underrättade om barnets förhållanden och utveckling får anses —— främst med hänsyn till barnet och dess framtid — ingå i vårdnadsåliggandena. Underlåtcnhet kan alltså läggas vårdnadshavaren till last, därest fråga upp- kommer om överflyttning av vårdnaden. Möjligen bör det dock övervägas att lagfästa sådan upplysningsplikt, som här avses, och möjliggöra talan vid domstol om förpliktande för vårdnadshavaren att lämna upplysningar.
Självfallet får upplysningarna avpassas efter omständigheterna. Så- lunda behöver ideliga förfrågningar icke nödvändigtvis föranleda lika många svar, och upplysning om vistelseort må i särskilda fall undanhållas, såsom då den frågande ådagalagt, att han ej vill finna sig i att lämna barnet i fred, eller med skäl kan misstänkas åsyfta trakasserier.
Oberättigad vägran att lämna upplysningar om barnet utgör uppenbar- ligen ett fullgott skäl även för hänvändelse till barnavårdsmyndighet med begäran om undersökning av förhållandena. På sådan väg vinnes kontroll- syftet utan tvivel säkrast.
I de fall, där umgängesrätt icke bör uteslutas, bör dock umgänget be- träffande omfattning, förläggning till vissa tider m. in. så regleras, att vård— naden icke, eller i vart fall så litet som möjligt, hindras och störes. Kommit- tén delar den av barnavårdsmyndigheter och barnpsykiatrer ofta framställda åsikten, att för närvarande umgängesrätten i åtskilliga fall gives en omfatt- ning och reglering i övrigt, som är olämplig därigenom att barnets vård, fostran och utbildning störes och splittras med risk för att dess utveckling ogynnsamt påverkas.
Kommittén har övervägt att, till förekommande av för barnet olyckliga umgängesbestämmelser, föreslå föreskrift om att överenskommelse an- gående umgänge med barnet skall, då den åberopas i vårdnadsärende, prö- vas av rätten, även om prövningen ej påkallas av part. Emellertid vore en obligatorisk prövning otvivelaktigt betungande för domstolarna och i åt- skilliga fall onödig. En av domstol prövad och godtagen överenskommelse kan också tänkas framstå såsom mera bindande för fader eller moder, som efterhand funnit överenskommelsen olycklig. Måhända kan göras gällande, att värdet av en obligatorisk prövning icke skulle uppväga nackdelarna. Kommittén har därför avstått från att framlägga berörda förslag.
Däremot föreslår kommittén, att det genom tillägg till FB 6:10 an-
9— 682 57
förtros åt barnavårdsman och barnavårdsnämnd att _ lika väl som de för att tillvarataga barnets bästa äger väcka fråga om entledigande av vårdnads- havare _ påkalla rättens prövning av frågor rörande umgängesrätt. Vidare föreslår kommittén, att det, till förtydligande av gällande lag, genom tillägg till FB 6: 13 klargöres, att alla rättens avgöranden rörande umgängesfrågor blott gäller tills vidare och skall kunna begäras omprövade, så snart fog därtill förekommer, utan att väsentligt ändrade förhållanden behöver på- visas. I dessa fall bör man räkna med att även i mindre mån ändrade för- hållanden kan undanrycka grunden för vad som föreskrivits. Det är också realistiskt att räkna med att felbedömningar göres, både i fråga om män- niskor och beträffande den kommande utvecklingen, vilka bedömningar måste korrigeras.
Genomföres vad sålunda föreslås, torde förbättrade förutsättningar upp- komma för undanröjande av menliga umgängesbestämmelser. Men även sådana bestämmelser och anordningar i fråga om umgänge med barn, vilka ter sig rimliga, kan i praktiken visa sig leda till svåra komplikationer, vilket naturligtvis icke är att förvåna sig över med hänsyn till de många svårbedömda eller helt oberäkneliga faktorer som inverkar.
Tydligt är att, om barnets umgänge med en från vårdnaden utesluten fader eller moder är önskvärt ur barnavårdssynpunkt samt umgänges- bestämmelserna, där sådana meddelats, ter sig lämpliga, barnavårdsorga— nen kan och bör medverka till att umgänget kommer till stånd utan eller med minsta möjliga slitningar. En effektiv sådan medverkan bör kunna presteras med stöd av de i 7 kap. förslaget till barnavårdslag upptagna be- stämmelserna.
Befinnes däremot, att umgänget med barnet — över huvud taget eller på sätt varom i det särskilda fallet är fråga — är ur barnavårdssynpunkt menligt, bör naturligtvis barnavårdsorganen söka avstyra umgänget eller genomföra ändring beträffande detsamma. Detta gäller oavsett huruvida domstol träffat avgörande i fråga om umgängesrätten eller icke. För ända- målet bör den av kommittén föreslagna initiativrätten vara betydelsefull.
Barnavårdsnämnd kan också använda sig av sin föreslagna rätt att med- dela föreskrift rörande barnets förhållanden. Tydligen kan det icke komma i fråga att i direkt strid med dom, enligt vilken vårdnadshavaren eller annan äger kräva att få till sig överlämnat visst barn, ställa en föreskrift av barnavårdsnämnd att så icke må ske.
Förhållandena kan emellertid vara sådana, då parterna icke frivilligt ställer sig sådan dom som nyss sagts till efterrättelse eller barnet vägrar foga sig däri, att barnavårdsnämnden finner sig förpliktad att lita till sina maktmedel för att åtminstone vinna ett uppskov. En besvärlig situation uppkommer i så fall. Största risken för sådana konfliktsituationer synes föreligga, när det gäller tvångsmässigt genomförande av i dom bestämd umgängesrätt (jfr huvudbetänkandet sid. 417 och 423).
Barnavårdskommittén anser det kunna starkt ifrågasättas, huruvida barn bör, för att tillfälle till umgänge skall beredas, kunna förflyttas mot sin vilja eller utsättas för annat jämförligt tvång. Synnerligen upprörande fall, där sådan tvångsförflyttning till umgängesberättigad skett eller för- gäves försökts, har från barnavårdsorgan och exekutiva myndigheter bragts till kommitténs kännedom. Enligt kommitténs mening är ett umgänge, som kommer till stånd efter dylika tvångsåtgärder, av ringa eller intet värde för den umgängesberättigade, och det synes därför icke motivera de för barnet merendels — ofta i hög grad —— skadliga tvångsåtgärderna. Själv- fallet har en till umgänget ogynnsamt inställd vårdnadshavare möjlighet att påverka barnet i samma riktning, men huru än barnets inställning upp- kommit, måste det anses olämpligt, för att ej säga orimligt, att tvångsvis förpassa barnet till umgänget. Däremot är det tydligt, att den umgänges- berättigade ej behöver godtaga en blott uppgift, att umgänge ej kan komma till stånd, enär barnet ej vill. Genom att uppsöka barnets vistelseort eller genom att hänvända sig till barnavårdsmyndigheterna bör den umgänges- berättigade kunna förskaffa sig visshet om barnets inställning. Därest en- dast vårdnadshavaren motsätter sig umgänge, möter naturligtvis ej hinder att i exekutiv väg bryta motståndet. Om barnet verkligen ej vill resa till den umgängesberättigade eller över huvud taget sammanträffa med honom eller henne utom hemmet, bör det i varje fall stå den umgängesberättigade fritt att därstädes i skälig omfattning få — även på tu man hand — träffa barnet. I sådant fall är tydligtvis ändring i överenskommelse eller beslut angående umgängesrätten påkallad.
Goda skäl synes tala för att domstolsavgörande angående umgängesrätt gives karaktär allenast av fastställelse, huru vårdnaden om barnet i det hänseendet är att utöva, utan att innefatta ett exigibelt åläggande att vid vissa tidpunkter överlämna barnet. Efterlevnaden bleve i så fall, såsom förut berörts, ändock icke beroende allenast av vårdnadshavarens goda vilja; överträdelse av vad domstolen bestämt skulle regelmässigt innebära missbruk av den vårdnadshavare anförtrodda makten, och barnavårdsmyn- dighet kunde också inskrida mot förfarandet, om detta befunnits menligt för barnet.
Självfallet skulle dock den umgängesberättigades rättsställning avsevärt försvagas genom en sådan reform som den antydda, och barnavårdskom- mittén har icke velat framlägga förslag därom. Emellertid anser kommittén det synnerligen angeläget, att vederbörande barnavårdsnämnd får känne- dom om samtliga fall, där bistånd av exekutiv myndighet avses skola läm— nas umgängesberättigad för doms verkställighet i vad däri honom tiller- känts rätt till samvaro med barn, samt att ur barnavårdssynpunkt icke acceptabla verkställighetsåtgärder förebygges.
För ändamålet synes det kommittén erforderligt, att alla framställ— ningar om domvcrkställighet, i fall som nyss sagts, bringas till vederbö-
rande barnavårdsnämnds kännedom av den exekutiva myndigheten, därest icke denna — såsom ej sällan är fallet (jfr huvudbetänkandet sid. 423) _ lyckas få parterna att samsas om en lösning, samt att nämnden tillerkännes inflytande på avgörandet, huruvida verkställighet må ske i form av barnets överlämnande genom exekutiv myndighets försorg.
Den enligt kommitténs mening önskvärda ordningen synes vinnas, därest det stadgas att överexekutor i de fall, varom här är fråga, skall höra barna- vårdsnämnden samt att sådan verkställighetsåtgärd som nyss sagts icke _— eller endast då synnerliga skäl därtill föranleder _ må ske, om nämn— den förklarar sig anse åtgärden menlig för barnets hälsa eller utveckling. En sådan förklaring skulle med andra ord alltid —— eller i regel _ anses utgöra ett absolut hinder för verkställighet i form av direkt överflyttning av barnet.
Det är med hänsyn till att verkställighetens föremål är en person, ett barn, vars bästa domen vill tillgodose, ingalunda orimligt att genom för— fattningsföreskrift tillägga barnavårdsmyndighetens avböjande yttrande egenskapen av verkställighetshinder. Detta synes vara fullt godtagbart bl. a. med hänsyn till att domstolsavgöranden angående umgängesrätt — till skill- nad från avgöranden t. ex. angående fosterbarns överföring från fosterför- äldrarna till vårdnadshavare — regelmässigt icke bygges på någon prövning, huruvida ett tvångsmässigt genomförande kan ske utan men för barnet.
Den föreskrift med avseende å verkställighet av domstols avgörande rörande umgängesrätt, som barnavårdskommittén förordar, synes med hän- syn bl. a. till den förestående omarbetningen av utsökningslagen kunna tills vidare upptagas i särskild författning. Kommittén finner icke påkallat att utarbeta förslag till stadgandets avfattning.
Enligt FB 7: 1 andra stycket gäller, att föräldrarnas s.k. ovillkorliga underhållsskyldighet mot barnet aldrig upphör förrän barnet fyllt 16 år. På skäl, som upptagits i huvudbetänkandet sid. 108—109, finner barnavårds- kommittén att denna åldersgräns icke längre kan anses välgrundad utan att den bör ersättas med en 18-årsgräns. En regel om (ovillkorlig) underhålls- skyldighet till 18 år har dock ansetts icke böra göras alldeles undantagslös. Särfall kan tänkas, där speciella omständigheter talar för att underhålls- skyldigheten upphör tidigare. För ett sådant tidigare upphörande bör för- utsättas, att särskilda skäl föreligger. Självfallet må 16—årsgränsen icke underskridas.
I 11 kap. 5 5 föräldrabalken angives vilka kvalifikationer en person skall ha för att komma i fråga för förmyndarförordnande. Personen skall vara rättrådig, erfaren och i övrigt lämplig samt helst vara —— genom släktskap eller annorledes —— den omyndige närstående.
Ehuru ej sällan vårdnaden blir huvuduppgiften för en förmyndare, som förordnas för en underårig, saknas varje antydan om att vid valet av för— myndare lämplighet för vårdnadsuppgiften skall särskilt beaktas. En an- visning i sådan riktning är emellertid enligt kommitténs mening högst önsk- värd och av behovet påkallad. Alltför ofta utses förmyndare, vilka saknar förutsättningar för att gå väl i land med den i mångt och mycket krävande och ömtåliga vårdnadsuppgiften. Särskilt vanligt är det, att lagens direkta förord för besläktade eller eljest närstående personer, ehuru i och för sig ej ogrundat, leder till att till förmyndare utses ålderstigna anförvanter, vilka icke eller i vart fall ej i längden förmår att på önskvärt sätt handha vård— naden. I sådana fall blir det ofta nödvändigt att — till men för barnets gynnsamma utveckling — förmyndare-vårdnadshavare bytes, i sämsta fall vid en tidpunkt, då barnet behövt stödet av en vårdnadshavare, för vilken barnet hunnit fatta tillgivenhet och förtroende.
På grund av det anförda anser kommittén, att till FB 11: 5 bör fogas anvisningar för utseende av förmyndare, då denne skall handha vårdnaden om underåriga.
I 11 kap. 6 g föräldrabalken stadgas att när förmyndare skall förordnas för underårig, vars föräldrar avlidit, den önskan om val av förmyndare, som föräldrarna eller en av dem uttalat, skall respekteras, om ej den önskade personen är olämplig. En så långt gående bundenhet vid de av- lidnas önskan synes kommittén icke förenlig med ett rimligt tillgodoseende av barnets bästa. Viss jämkning av paragrafens lydelse bör därför enligt kommitténs mening övervägas.
Lagen om barn i äktenskap upptog i 19 5 en bestämmelse, enligt vilken rätten ägde att i mål, avseende fråga om vem vårdnaden skulle tillkomma, infordra yttrande från barnavårdsnämnd samt jämväl i övrigt införskaffa erforderlig utredning. Denna bestämmelse har ej fått någon motsvarighet i föräldrabalken , vars 20 kap. upptar bestämmelser om rättegången.
Enligt RB 35: 6 gäller att rätten äger att självmant föranstalta om bevis- ning och att vissa angivna inskränkningar i denna befogenhet blott har avse- ende å dispositiva mål. V årdnadsmål är att hänföra till de indispositiva, och detta synes gälla även mål, som uteslutande rör umgängesrätt. Ansöknings- ärenden skall i nu förevarande hänseende behandlas på samma sätt som motsvarande mål. Enligt RB 40: 1 gäller att rätten — då för prövning av fråga, vars bedömande kräver särskild fackkunskap, finnes nödigt att anlita sakkunnig — äger inhämta yttrande bl. a. av myndighet eller tjänste- man eller annan, som är satt att tillhandagå med yttrande. Emellertid an- kommer det enligt RB 35: 6 i första hand på parterna att sörja för bevis- ningen. (Jämför Gärde m. fl.: Nya Rättegångsbalken sid. 482.)
Med anledning av nu berörda stadganden i rättegångsbalken kom först—
berörda bestämmelse i lagen om barn i äktenskap att, liksom andra proces- suella bestämmelser, utgå ur det till FB överflyttade lagmaterialet.
Barnavårdskommittén anser, att genom denna förändring domstolens plikt att verkställa utredning blivit på ett mindre lyckligt sätt skjuten i bakgrunden och att barnavårdsnämnderna möjligen kommer att i mindre omfattning än förut få tillfälle att göra en insats för ett tillfredsställande avgörande i vårdnads- och umgängesfrågor. Visserligen torde det väl vara avsett, att fortfarande skall gälla lagberedningens under förarbetena till lagen om barn i äktenskap gjorda uttalande, att det »i följd av det offent- liga intresset som är förenat med omsorgen om barnen, och då i de mål, som anhängiggöras genom anmälan av allmän åklagare eller barnavårds- nämnd, någon egentlig kärandepart icke finnes, bör — — —— åligga rätten att ex officio sörja för utredning och införskaffa den bevisning, som till sanningens utrönande kan vara erforderligt». Detta framstår dock ej längre såsom klart t. ex. för barnavårdsnämnderna. Kommittén har också erfarit, att dessas initiativ hämmas därav att de tror sig skyldiga att prestera ej blott sannolika skäl för ett yrkande i vårdnadsfråga utan full bevisning.
Av vad i det föregående utvecklats framgår, att barnavårdskommittén anser det för uppnående av förbättrade förhållanden erforderligt, att barna- vårdsorganen gör och får tillfälle att göra en kraftigare insats, när det gäller vårdnads- och umgängesfrågor. Kommittén anser det böra övervägas, att genom ett tillägg till 20 kap. föräldrabalken göra barnavårdsnämnds hörande till huvudregel i mål och ärenden angående vårdnad och um- gängesrätt.
I detta sammanhang vill kommittén beröra det förhållandet, att den moderna processordningen vållar vissa svårigheter vid dylikt hörande. På landsbygden och i mindre städer är det så, att barnavårdsnämnd regel— mässigt kan yttra sig i vårdnads— och umgängesfrågor på grundval huvud- sakligen av sin egen kännedom om förhållandena. Yttrandet behöver därför ej byggas på utredningsmaterial från domstolen och kan avgivas under förberedelsen. I de större städerna saknar barnavårdsnämnderna oftast dylik egen, ingående kännedom. Dessa nämnder _ vilka för kommittén framhållit svårigheten för dem att få fram eget tillförlitligt utrednings- material och det dubbelarbete dylik utredning förutsätter -— anser sig i behov av att få grunda sina yttranden även på utredning som förebringas vid domstolen, bl. a. vittnesmål. Yttrande kan därför icke presteras, förrän vittnesmål upptagits och tillställts barnavårdsnämnden. Ofta nog möter svårighet att hinna avgiva yttrandet inom den tidsfrist, inom vilken fort- satt huvudförhandling skall hållas. Möjligen kan dock sistnämnda svårighet undanröjas och därmed förevarande processuella problem någorlunda nöj- aktigt lösas, därest barnavårdsnämnds yttrande begäres redan under för- beredelsen och det vid domstolen förebragta, i skrift upptagna utrednings- materialet efter hand — det vid huvudförhandlingen framkomna omgående — tillställes nämnden.
Då ovan talats om barnavårdsnämnds möjlighet att yttra sig i vårdnads— och umgängesfrågor på grundval av egen kännedom eller förebragt utred- ningsmaterial har ingalunda förbisetts de stora svårigheter som nämnderna — likaväl som domstolarna — ställes inför, när det gäller att utreda för bedömningen betydelsefulla föreliggande förhållanden, framtidsutsikter m.m. samt att från de vunna utgångspunkterna komma fram till en hållbar lösning. Barnavårdskommittén vill understryka betydelsen och angelägenheten av att det bistånd anlitas, som må kunna erhållas genom hänvändelse till den särskilda sakkunskap på området, som kan stå till buds, särskilt hos organen för den psykiska barna— och ungdomsvården.
3 kap. Barnavårdsmannainstitutionen
Gällande bestämmelser och deras tillkomst
De grundläggande bestämmelserna om barnavårdsman meddelas i 8 kapitlet föräldrabalken. Vissa stadganden om barnavårdsmannens be— fogenheter eller åligganden är emellertid intagna i andra kapitel av sam— ma balk, se FB 3: 4, 6 :6 och 12, 7 :7, 20: 4, 11, 28 och 32. Närmare före- skrifter har vidare givits i kungörelsen den 28 april 1950 om barnavårds— mans verksamhet och tillsynen därå. Även i andra författningar finnes bestämmelser om barnavårdsmans uppgifter och behörighet med avseende å ärenden som rör barn, för vilket han är barnavårdsman. Sålunda är barnavårdsman enligt stadgande i 4 g bidragsförskottslagen behörig att söka bidragsförskott för barnet, enligt 4 5 förordningen den 11 juni 1937 om mödrahjälp behörig att söka mödrahjälp för ogift kvinna samt enligt 15 och 16 55 lagen den 26 juli 1947 om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn befogad att söka särskilt barnbidrag för barnet och att söka ändring i pensionsnämndens beslut rörande sådant bidrag. Vidare gäller, att barnavårdsman enligt 2 5 kungörelsen den 12 juni 1942 om efterlysning av vissa underhållsskyldiga är berättigad att göra fram- ställning om efterlysning av underhållsskyldig i vissa fall samt att barna- vårdsman (eller alternativt barnavårdsnämnd) enligt 3 5 lagen den 8 juni 1928 om arv skall lämna sin medverkan vid arvsrättsförklaring av fader till barn utom äktenskap rörande sådant barn.
I 8 kap. 1, 2 och 3 55 föräldrabalken angives, för vilka barn barna- vårdsman skall eller kan förordnas. Olika regler gäller barn i äktenskap och med dem jämställda adoptivbarn, å ena sidan, samt barn födda utom äktenskap, å andra sidan. För den förra gruppen kan barnavårdsman förordnas endast under särskilda förutsättningar. Härom stadgas i 1 5 första stycket, att barnavårdsman skall förordnas om föräldrarna lever åtskilda på grund av söndring eller efter vunnen hemskillnad, om deras äktenskap är upplöst (vilket kan bero på återgång, äktenskapsskillnad eller dödsfall) eller om sammanlevnaden visserligen fortsätter men den
gemensamma vårdnaden om barnet upphört efter förordnande därom av rätten; dock att såsom ytterligare förutsättning för förordnande av barna- vårdsman gäller antingen att den av föräldrarna, åt vilken vårdnaden om barnet anförtrotts, gör framställning om sådant förordnande eller att barnavårdsnämnden av särskild anledning finner det erforderligt.
Enligt 3 g kungörelsen den 16 december 1949 om skyldighet för dom- stol att lämna uppgifter i mål och ärenden enligt föräldrabalken skall under- rätt, som meddelat dom eller slutligt beslut rörande vårdnaden om barn, som ej fyllt 18 år, skyndsamt insända meddelande om avgörandets inne- håll till barnavårdsnämnden i den kommun, där barnet är kyrkobokfört.
Enligt FB 8 : 1 andra stycket skall, efter framställning av endera maken eller om barnavårdsnämnden av särskild anledning finner det erforderligt, barnavårdsman interimistiskt förordnas för tid, under vilken process om vårdnaden pågår i anledning av makes yrkande, att vårdnaden skall till- erkännas honom. Under detta stadgande faller såväl process om vårdna- den enbart som ock fall, där avgörande om vårdnaden skall träffas i mål om hem- eller äktenskapsskillnad eller om återgång av äktenskap.
Framställning av make som är vårdnadshavare skall under de betingel- ser, som här tidigare angivits (söndring, hemskillnad etc.), alltid bifallas av barnavårdsnämnden. Någon lämplighetsprövning får sålunda ej före- komma.
Endast vårdnadshavande fader eller moder, ej särskilt förordnad för- myndare, har rätt att kräva barnavårdsman. Barn, för vilka särskild för- myndare utsetts, kan sålunda få barnavårdsman endast om barnavårds- nämnden av särskild anledning finner det erforderligt.
Därest makar gemensamt adopterat barn eller ena maken adopterat den andre makens barn, kan barnavårdsman för barnet utses, om tillika sådana förutsättningar är för handen, som gäller för förordnande av barnavårdsman för barn i äktenskap (2 5). I övrigt kan barnavårdsman icke förordnas för adoptivbarn.
För barn utom äktenskap skall barnavårdsman alltid förordnas (3 5). Behörig att förordna barnavårdsman är barnavårdsnämnden i den för- samling, där den som har vårdnaden om barnet är kyrkobokförd eller, om han ej är kyrkobokförd i riket, vistas (FB 8z4). Någon regel om vilken barnavårdsnämnd som skall förordna barnavårdsman, när båda föräldrarna har vårdnaden om barnet, gives ej i lagen. Gällande bestäm- melser täcker ej heller det fall, där barnavårdsman skall förordnas före barnets födelse. I praxis anses emellertid behörig barnavårdsnämnd vara den, i vilken den blivande modern är kyrkobokförd.
Barnavårdsman skall förordnas individuellt för varje barn. Det möter emellertid ej hinder, att samma person tilldelas flera barnavårdsmanna- skap. Genom barnavårdsnämnden må kommun anställa erforderligt antal personer att tjänstgöra som barnavårdsmän samt anvisa medel för ersätt- ning åt dem (jfr FB 8: 9).
Till barnavårdsman skall förordnas därtill lämplig man eller kvinna (4 5 andra stycket).
Barnavårdsman för barn utom äktenskap skall förordnas så snart till barnavårdsnämnden från ogift blivande moder inkommit anmälan om hennes tillstånd eller nämnden erhållit kännedom om att barn fötts utom äktenskap (FB 8: 5 andra stycket). I syfte att garantera, att alla födel- ser av barn utom äktenskap kommer till nämndens kännedom, har pas— torsämbetet i barnets födelsehemort ålagts att sända meddelande om födelsen till barnavårdsnämnden i församlingen (39 & kyrkobokförings- kungörelsen). För att pastor å sin sida skall erhålla meddelande om barns födelse, åligger det barnmorska, som biträtt kvinna vid barns födel- se annorstädes än å förlossningsanstalt, att ofördröjligen anmäla födelsen till pastor i barnets födelsehemort (11 5 reglementet den 11 november 1955 för barnmorskor). Födes barnet å barnbördshus eller sjukhus, har inrättningens predikant eller annan där anställd person enahanda anmäl— ningsskyldighet (37 5 1 mom. kyrkobokföringskungörelsen). Föräldrar till barn eller —— om dessa är döda eller om de inte kan vare sig själva eller genom ombud fullgöra anmälningsskyldighet —— annan person, som har vård om barnet, har ålagts att så snart kan ske och senast inom sex veckor efter barnets födelse göra anmälan härom hos pastor (16 5 folk— bokföringskungörelsen) .
Enligt bestämmelserna i FB 8:5 skall före barns födelse förordnas barnavårdsman för barnet endast i det fall, att den blivande modern är havande med barnet utom äktenskap och gör anmälan om sitt tillstånd. Kvinnan »bör» enligt lagen göra sådan anmälan. Hon får vända sig till ledamot av barnavårdsnämnden i vistelsekommunen eller till person, som av samma nämnd utsetts att mottaga dylika anmälningar. Den, till vil— ken anmälan gjorts, skall genast underrätta nämnden därom. Kvinnans föräldrar, arbetsgivare och andra i liknande ställning har ålagts att erinra henne om vikten av att anmälan blir gjord. Till åläggandet är ej knutet något stadgande om påföljd för underlåtenhet.
Vistelsekommunens barnavårdsnämnd är ej behörig att utse barna- vårdsman, såvida den ej samtidigt är kyrkobokföringskommun, men har att genast underrätta barnavårdsnämnden i kyrkobokföringskommunen om gjord anmälan. Så snart moderns anmälan inkommit till behörig barnavårdsnämnd, skall förordnande för barnavårdsman utfärdas. På kännedom om väntad nedkomst äger barnavårdsnämnd _ såsom fram- gått av det anförda — icke grunda barnavårdsmannaförordnande, om kännedomen vunnits annorledes än genom kvinnans egen, eventuellt vidarebefordrade, anmälan.
Av FB 8: 3 följer, att barnavårdsman skall förordnas jämväl för barn, som vid födelsen haft äktenskaplig börd men sedermera förklarats sakna sådan börd. Det åligger underrätt, som förklarat barn sakna äktenskaplig
börd, att skyndsamt insända meddelande därom såväl till pastorsämbetet i den församling som ock till barnavårdsnämnden i den kommun, där har- net är kyrkobokfört (1 5 förenämnda kungörelse den 16 december 1949 om viss uppgiftsskyldighet för domstol).
Regler om barnavårdsmannens huvudsakliga uppgifter och några be- stämmelser om hans befogenheter har sammanförts i FB 8: 6. Här stad- gas, att barnavårdsmannen har att bistå den som har vårdnaden om barnet med råd och upplysningar samt att tillse, att barnets rätt och bästa behörigen tillvaratages. Som särskilt betydelsefulla framhålles uppgifterna att sörja för att barnets börd fastställes, när det är fött utom äktenskap, att tillse att underhåll tillförsäkras barnet, att biträda med indrivning och tillhandahållande av underhållsbidrag samt att, när skäl därtill föreligger, göra anmälan om förordnande av förmyndare för barnet.
I fråga om faderskapet till utomäktenskapligt barn och barnets egen- skap av trolovningsbarn ävensom då fråga är om underhåll till barn så- väl i som utom äktenskap har barnavårdsmannen självständig befogen- het att väcka, utföra och fullfölja talan vid domstol för barnet (FB 20: 4 och 11).
Om faderskapet erkännes skriftligt, kräves för att handlingen skall vara giltig att barnavårdsmannen, om sådan är förordnad, godkänner hand- lingen, och detsamma gäller vid förklaring, att barn skall betraktas som trolovningsbarn (FB 3: 4). Avtal om underhållsbidrag för framtiden åt barn utom äktenskap _ ej engångsbelopp _ blir bindande även för den underhållsberättigade, därest barnavårdsmannen, om sådan finnes för barnet, godkänner detsamma (FB 7: 7).
Barnavårdsmannen äger vidare befogenhet och skyldighet att ingripa, därest vårdnadshavaren missbrukar sina vårdnadsbefogenheter eller av annan anledning bör skiljas från vårdnaden. Barnavårdsmannen kan an- mäla förhållandet till barnavårdsnämnden (jfr 4 5 kungörelsen om barna- vårdsmans verksamhet och tillsynen därå), som kan besluta antingen om åtgärd enligt BVL eller om hänvändelse till rätten för att få vårdnadsfrå— gan prövad. Barnavårdsmannen kan emellertid också enligt reglerna i FB 6: 6 och 12 själv göra framställning hos rätten om dess ingripande beträffande vårdnaden. Barnavårdsmannen äger därjämte ta initiativ till förordnande eller entledigande av förmyndare samt till annat rättens ingripande med avseende å förmynderskapet (FB 20:28). Enligt bestäm- melserna i FB 20:32 äger barnavårdsman motsvarande behörighet med avseende å godmanskap för det barn, för vilket han är barnavårdsman.
Barnavårdsman äger kostnadsfritt erhålla biträde av polismyndighet för underhållsskyldigs efterforskande och hörande och för verkställande av delgivningar (FB 8:6). I praxis har stadgandet ansetts vara tillämpligt även då det erfordras efterforskning av den som uppgivits vara fader. Närmare föreskrifter om barnavårdsmans verksamhet och tillsynen
dårå skall enligt FB 8: 11 meddelas av Kungl. Maj:t. Nu gällande, enligt lagstadgandet utfärdade föreskrifter är givna i kungörelsen den 28 april 1950 om barnavårdsmans verksamhet och tillsynen dårå. I kungörelsen beskrives närmare barnavårdsmannens uppgifter och befogenheter samt barnavårdsnämndens åligganden med avseende å barnavårdsmannens verk- samhet. Det framhålles, att barnavårdsman skall fullgöra sitt uppdrag med omsorg och takt och att han bör vara ett personligt stöd för den som har vårdnaden om barnet samt sträva efter att vinna dennes och barnets förtroende (1 5). Åtgärder till hjälp åt kvinna, som väntar barn utom äktenskap, angives i 2 5. Här stadgas, att barnavårdsmannen —— som oför- dröjligen efter förordnandet har att underrätta sig om kvinnans förhållan- den och hjälpbehov _ skall lämna upplysning om och förmedla den sam- hällslijälp, som kan komma ifråga. Även i övrigt skall han i mån av behov bistå den blivande modern och tillse, att lämplig vård och inackordering i samband med nedkomsten beredes henne. Han bör uppmana henne att be— söka mödravårdscentral eller i övrigt ställa sig under läkarkontroll samt att anmäla barnet till organ för den förebyggande barnavården.
I 3 5 stadgas, att barnavårdsmannen skall ägna barnets personliga för— hållanden fortlöpande tillsyn och med uppmärksamhet följa barnets ut- veckling. Han skall besöka barnet och dess vårdare i den omfattning, om- ständigheterna påkallar. Om särskild anledning därtill föreligger, skall barnavårdsmannen skaffa sig upplysningar om barnet genom förfrågningar hos dess lärare eller på annat sätt.
Förhållanden, som synes böra föranleda ingripande av barnavårdsnämnd eller annat kommunalt organ, skall barnavårdsmannen ofördröjligen an- mäla till vederbörande organ (4 5 andra stycket).
Har barnet mottagits i annat enskilt hem än hos föräldrarna eller särskilt förordnad förmyndare, som har vårdnaden om barnet, åligger det barna- vårdsmannen att underrätta barnavårdsnämnden i vistelsekommunen här- om så snart det kan ske, under förutsättning att barnet ej fyllt 16 år och att vistelsen ej är tillfällig (5 5).
Barnavårdsman har anmälningsplikt till pastorsämbetet i församling, där barnet är kyrkobokfört, om fastställt faderskap och om fastställelse av barnets egenskap av trolovningsbarn. Till denna myndighet skall även anmälas vederbörlig förklaring om rätt till arv efter fadern (6 5).
Barnavårdsmannen skall föra anteckningar om barnet enligt fastställt formulär. Om faderskapet till barn utom äktenskap ej blivit fastställt inom ett år från barnets födelse, skall i anteckningarna särskilt angivas vad som är anledningen härtill (7 5).
Därest in- och utbetalning av underhållsbidrag sker genom barnavårds- mannen, skall han däröver föra särskilda räkenskaper för varje underhålls- berättigad. Penningar eller värdepapper, som han innehar för barnets räk- ning, skall hållas väl avskilda från medel och värdehandlingar, som barnavårdsmannen själv äger eller eljest innehar (8 5).
Enligt i FB 8: 7 upptagen huvudregel skall uppdraget att vara barna- vårdsman upphöra när barnet fyller 18 år. Efter prövning kan emellertid nämnden, om den finner särskild anledning därtill föreligga, förlänga uppdra- get, dock ej längre än till dess barnet fyller 21 år. Oavsett barnets ålder kan barnavårdsnämnden, om den anser behov av barnavårdsman ej längre föreligga, entlediga barnavårdsmannen utan att förordna ny sådan. Ini- tiativ till att barnavårdsmannaskapet skall upphöra eller till att det skall förlängas för tid efter barnets 18-årsdag skall, när fog därtill föreligger, tagas av barnavårdsmannen (9 5 kungörelsen).
Barnavårdsmannens verksamhet står under tillsyn av barnavårdsnämn- den. Nämnden har att, när anledning därtill förekommer, entlediga barna— vårdsmannen från uppdraget och förordna annan i hans ställe (FB 8z8 första stycket).
Vad tillsynen skall omfatta angives närmare i 12 5 kungörelsen, där det bl. a. stadgas, att barnavårdsnämnden skall bistå barnavårdsmannen i hans verksamhet och lämna honom erforderliga råd och upplysningar samt vaka över att han iakttar i lag och författningar meddelade föreskrifter angående barnavårdsmans åligganden. Biståndet kan omfatta hjälp med processför— beredelser, indrivning etc. För att nämnden skall kunna fullgöra sitt till- synsuppdrag har den ålagts att ta del av och granska barnavårdsmannens anteckningar och räkenskaper med därtill hörande handlingar. Sådan granskning skall ske årligen och därjämte i anslutning till överflyttning av tillsynen till annan barnavårdsnämnd. Vid granskningen bör särskilt upp- märksammas fall, där faderskapet till barn utom äktenskap icke fastställts. Granskningsuppdraget kan anförtros åt nämndens ordförande, annan leda- mot av nämnden eller hos nämnden anställd tjänsteman. _ Barnavårds- mannen bör (enligt 4 5 första stycket kungörelsen) i tveksamma fall råd- göra med barnavårdsnämnden eller den som av nämnden erhållit i upp- drag att öva tillsyn över barnavårdsmannens verksamhet.
Tillsynen å barnavårdsmans verksamhet kan överflyttas från en barna- vårdsnämnd till en annan. Enligt FB 8: 8 andra stycket må barnavårds- nämnd, under vars tillsyn barnavårdsmannaskapet står, överflytta tillsy- nen, om nämnden med hänsyn till barnets eller föräldrarnas vistelseort finner så böra ske. Överflyttningsbeslutet skall ofördröjligen tillkänna- givas för såväl den andra barnavårdsnämnden som barnavårdsmannen. I samband med föräldrabalkens antagande uttalades, att barnavårdsnämn- derna vid tillämpning av förevarande stadgande borde hämta ledning av vissa, av socialstyrelsen utarbetade anvisningar, vilka intagits i propositio- nen. I socialstyrelsens publikation Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor har i nummer 59/1949 dessa normer närmare utvecklats. Som huvudregel vid tillsynsöverflyttning bör enligt de nämnda anvisningarna gälla, att till- synen skall överföras till barnavårdsnämnden i den kommun, där barnet mera stadigvarande vistas. Från denna regel bör undantag ske under vissa angivna förutsättningar.
Överflyttning av tillsynen anses i praxis regelmässigt böra medföra, att ny barnavårdsman utses för barnet. Barnavårdsmannen anses nämligen böra vara bosatt inom verksamhetsområdet för den nämnd, som utövar tillsynen.
Det åligger barnavårdsmannen att till den nämnd, som utövar tillsynen, göra anmälan om behov av tillsynsöverflyttning (9 5 kungörelsen). Begär barnavårdsmannen entledigande i samband med att tillsynen överflyttas till annan barnavårdsnämnd, bör ansökan ställas till den nämnden. I annat fall ansökes om entledigande hos den barnavårdsnämnd, som utövar tillsynen över barnavårdsmannens verksamhet (10 5 kungörelsen).
Då uppdraget att vara barnavårdsman upphör, skall barnavårdsmannen ofördröjligen till barnavårdsnämnden överlämna anteckningar, räkenska- per och andra handlingar rörande barnet. Förordnas ny barnavårdsman, skall nämnden överlämna handlingarna till denne. I annat fall skall de förvaras av nämnden på betryggande sätt (11 5 första stycket kungörel- sen).
Det åligger barnavårdsnämnd att enligt fastställt formulär föra för- teckning över barnavårdsmannaskap som står under nämndens tillsyn (13 5 kungörelsen).
I 14 5 kungörelsen finnes föreskrifter om tystnadsplikt för barna- vårdsman, ledamot och tjänsteman hos barnavårdsnämnd liksom även för annan kommunal befattningshavare, som biträder i ärenden angående barnavård. Det åligger dem att söka förekomma, att upplysningar röran- de barnavårdsmans verksamhet lämnas obehörig, och de bör i sådant syfte iakttaga tystlåtenhet härom. Barnavårdsman och barnavårdsnämnd är skyldiga att så förvara handlingar i barnavårdsmannaärenden, att de ej är tillgängliga för obehöriga.
Över barnavårdsnämnds beslut om förordnande eller entledigande av barnavårdsman, om förlängt uppdrag eller rörande annan fråga, som av- ses i 8 kap. FB , kan besvär anföras hos länsstyrelsen, varifrån talan kan fullföljas till Kungl. Maj:t. Barnavårdsnämndens eller länsstyrelsens be- slut skall lända till efterrättelse oavsett klagan, intill dess annorlunda kan varda förordnat. (FB 8: 10.)
Barnavårdsmannainstitutionen infördes genom lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap i syfte att tillvarataga de utomäktenskapliga barnens rätt och bästa. Barnavårdsman skulle, såsom alltfort gäller, för- ordnas för varje utom äktenskap fött barn. År 1939 möjliggjordes genom ändringar i lagstiftningen om barn i äktenskap och om adoption att för— ordna barnavårdsman jämväl för barn i äktenskap och adoptivbarn, sedan föräldrarnas (adoptivföräldrarnas) sammanlevnad upphört eller deras äktenskap upplösts.
De bestämmelser i FB, som reglerar barnavårdsmannainstitutionen,
är i stort sett desamma som infördes år 1917 med avseende å barn utom äktenskap och år 1939 beträffande barn i äktenskap och adoptivbarn. Av mera betydande ändringar, som tillkommit i samband med FB, må näm- nas, att rätten att kräva barnavårdsman för barn i äktenskap har utvid- gats till att gälla även fader, därest han tillerkänts vårdnaden om barnet. Vidare har möjlighet införts att förlänga barnavårdsmannaskapet under viss tid efter det barnet fyllt 18 år.
Angående grunderna för bestämmelserna må följande framhållas. I lagberedningens förslag av år 1915 till revision av giftermålsbalken och vissa delar av ärvdabalken (avdeln. III, Förslag till lag om barn utom äktenskap m.m.) framhölls (sid. 133 0. f.), att den förbättring av har— nets och moderns rättsliga ställning, som förslagets bestämmelser om underhållsskyldighet medförde, väsentligen skulle bli endast en reform på papperet därest icke de förpliktelser, som lagen ålade fadern, komme att utkrävas i större omfattning än dittills varit fallet. Den rådande ord- ningen, varigenom tillvaratagandet av barnets rätt uteslutande anförtrod- des åt modern i egenskap av barnets naturliga representant, hade _ an- fördes det vidare — visat sig synnerligen otillfredsställande, då modern ofta saknade både vilja och förmåga att göra barnets rätt gällande. En- dast i ett mindre antal fall hade faderns underhållsskyldighet över huvud taget fastställts genom dom eller avtal, vartill komme, att fastställda underhållsbidrag ofta ej indrivits, ehuru möjlighet därtill funnits. Det vore enligt beredningens uppfattning nödvändigt, att samhället ingrepe för att tillförsäkra barnet vad som rätteligen tillkomme det och Vidare på- pekades, att de ogifta mödrarnas situation ofta vore sådan, att de för egen del vore i behov av samhällets bistånd.
Den samhällshjälp, som sålunda ansågs vara erforderlig för moder och barn, kunde enligt beredningen lämpligen lämnas därigenom, att det för varje barn som föddes utom äktenskap förordnades en särskild person, kallad barnavårdsman, vars uppgift skulle vara att bistå modern och till— se, att barnets rätt och bästa behörigen tillvaratoges. Beträffande barna- vårdsmannens ställning anfördes vidare bl. a. följande: Barnavårdsman- nen skulle ej träda i moderns ställe som representant för barnet; hans uppgifter skulle vara av biträdande art. Modern skulle bibehållas vid vårdnaden om och förmynderskapet för barnet och skulle själv kunna företa de åtgärder, som vore nödvändiga för att trygga barnets och hennes egen rätt. Om modern vore ur stånd eller ovillig att vidtaga erforderliga åtgärder, skulle emellertid barnets rätt därigenom ej gå förlorad; barna— vårdsmannen skulle tilläggas självständig behörighet att ingripa, där så erfordrades. Barnavårdsmannen skulle själv eller genom ombud äga föra talan för barnet rörande faderskap, underhåll och förmynderskap samt angående barnets förklarande för trolovningsbarn. Som rättslig ställföre-
trädare för barnet skulle hans auktoritet gentemot såväl modern som fadern stärkas.
I fråga om barnavårdsmannens uppgifter i övrigt anförde beredningen, att det ej vore möjligt att i lagtexten uttömmande angiva vad dessa skulle omfatta, men i lagen borde dock framhållas några av de viktigaste bland de åligganden, som gällde tryggandet av barnets rätt.
Frågan om lämpliga kvalifikationer hos dem, som skulle utses till barnavårdsmän, berördes endast kortfattat av beredningen. Som allmän regel borde enligt beredningen gälla, att till barnavårdsman skulle förord- nas därtill lämplig man eller kvinna; med hänsyn till uppdragets beskaf- fenhet kunde en kvinna ofta vara lämpligare än en man.
Enligt beredningens förslag skulle skyldighet att mottaga uppdrag att vara barnavårdsman (vilket uppdrag förutsattes regelmässigt vara oav- lönat) ej införas; det skulle alltså stå fritt för var och en, som ifrågasat- tes till barnavårdsman, att avböja uppdraget. Skulle i anledning därav svårigheter uppstå att erhålla barnavårdsmän inom en kommun, borde kommunen enligt beredningens mening anvisa medel till ersättning åt barnavårdsmän. Därigenom skulle, framhölls det, barnavårdsmannaupp— dragen, där så befunnes lämpligt, kunna koncentreras till ett mindre an- tal personer, som hade dessa uppdrag som sin enda eller huvudsakliga sysselsättning, och särskilt i de större städerna kunde en sådan anordning vara ändamålsenlig.
Det vore enligt beredningen synnerligen önskvärt, att barnavårdsman förordnades redan under kvinnans havandeskap och i god tid före ned- komsten.
Barnavårdsmannaskapet skulle enligt förslaget i regel upphöra när barnet fyllde 18 år, men barnavårdsnämnden skulle äga befogenhet att dessförinnan förordna om upphörande, nämligen då behov av barnavårds- man prövades ej längre föreligga. Som exempel på omständigheter, vilka kunde motivera ett upphörande, nämnde beredningen fall, där särskilt för- ordnad förmyndare tillerkänts vårdnaden om barnet eller där den av för- äldrarna, som vore förmyndare, visat sig lämplig att utan särskild hjälp eller kontroll företräda barnet.
Frågan om att möjliggöra förordnande av barnavårdsman jämväl för vissa barn i äktenskap upptogs i en motion vid 1937 års riksdag (II: 35). Enligt i motionen framlagt förslag skulle barnavårdsman kunna förordnas då föräldrarna på grund av söndring eller efter vunnen hemskillnad levde åtskilda eller då deras äktenskap upplösts genom dom å äktenskapsskillnad eller återgång och vårdnaden om barnet tillerkänts den ena av föräldrarna eller särskilt förordnad förmyndare. Förordnande om barnavårdsman skulle, menades det, meddelas i de angivna fallen, om framställning därom gjordes av endera av föräldrarna eller av den särskilt förordnade förmynda- ren. Motsvarande bestämmelser skulle enligt förslaget gälla för adoptivbarn.
I utlåtande över motionen uttalade första lagutskottet ( utl. nr 35) att det goda resultat, som vunnits genom barnavårdsmannainstitutionen för barn utom äktenskap, motiverade att denna institution begagnades även för vissa barn i äktenskap. Behov av barnavårdsman för barn kunde enligt utskottets mening uppkomma _ förutom i de av motionären angivna fallen _ även då föräldrarna sammanlevde men där den ene av föräldrarna fråntagits vårdnaden, t. ex. på grund av grov pliktförsummelse. Utskottet ställde sig tveksamt till tanken, att barnavårdsman skulle kunna förordnas jämväl på framställning av den, som icke hade vårdnaden om barnet; i varje fall borde ett sådant förordnande icke meddelas utan före- gående prövning av de närmare omständigheterna i varje särskilt fall. Det kunde, ansåg utskottet, övervägas huvuvida rätten att förordna barna— vårdsman i sådant fall borde anförtros åt domstol i stället för åt barna- vårdsnämnd samt om förordnande av barnavårdsman skulle kunna med— delas redan innan beslut i vårdnadsfrågan förelåge.
Sedan riksdagen efter hemställan av utskottet i skrivelse den 24 april 1937 (nr 193) anhållit, att Kungl. Maj:t måtte låta utreda, huruvida be- stämmelser lämpligen borde införas om förordnande i vissa fall av barna- vårdsman för barn i äktenskap och för adoptivbarn, ävensom därmed sammanhängande spörsmål, behandlades frågan i en inom justitiedeparte- mentet upprättad promemoria, vilken jämväl innehöll förslag till lagstift— ning i ämnet. Förslaget innebar följande: Barnavårdsman skulle kunna förordnas i de fall då föräldarna levde åtskilda på grund av söndring eller efter vunnen hemskillnad eller då äktenskapet var upplöst samt vård- naden tillerkänts modern. Likaså skulle barnavårdsman kunna förordnas, då jämlikt 8 5 lagen om barn i äktenskap vårdnaden skulle tillkomma allenast modern. Förordnande av barnavårdsman skulle meddelas endast på yrkande av modern; att mot en vårdnadsherättigad moders önskan förordna barnavårdsman skulle icke komma i fråga. _ Barnavårdsman skulle interimistiskt kunna förordnas efter framställning av moder, som uttagit stämning till domstol med yrkande att bli tillerkänd vårdnaden om barnet. I sådant fall skulle regelmässigt, innan förordnandet meddelades, fadern beredas tillfälle att yttra sig över framställningen. Där detta av praktiska skäl ej lät sig göra, skulle förordnande ändå kunna meddelas. _ I fråga om behörig barnavårdsnämnd skulle gälla vad som stadgats beträffande förordnande av barnavårdsman för barn utom äktenskap. —— Med avseende å barn, som adopterats av makar gemensamt, samt ena makens barn, som adopterats av andre maken, skulle beträffande förord- nande av barnavårdsman gälla samma regler som föreslagits i fråga om barn i äktenskap.
I åtskilliga remissyttranden över förslaget anfördes, att förordnande av barnavårdsman borde kunna meddelas även på yrkande av den av för- äldrarna, som icke hade vårdnaden om barnet, bl. a. av den anledningen,
att vid sidan av en för barnets vård liknöjd vårdnadshavande moder eller fader borde kunna sättas en lämplig person för att tillhandagå med råd och anvisningar. — Statens inspektör för fattigvård och barnavård uttala— de, att barnavårdsnämnd, om den funne skäl därtill, borde äga att utan framställning förordna barnavårdsman för barnet samt att avslå av vård- nadsberättigad moder framställd begäran om upphörande av meddelat förordnande av barnavårdsman.
I Kungl. Maj:ts proposition nr 11 till 1939 års riksdag upptogs vad så- l lunda framförts om självständig förordnanderätt för barnavårdsnämnden; ! för att nämnden skulle äga förordna barnavårdsman oavsett yrkande skulle 1 krävas, att nämnden av särskild anledning funne det erforderligt. Ovill-
korlig rätt att kräva barnavårdsman skulle enligt förslaget tillerkännas endast vårdnadshavande moder, ej fader. Vidare föreslogs bl.a. följande. Barnavårdsman för barn i äktenskap skulle i princip ha enahanda befogen- heter och skyldigheter som barnavårdsman för barn utom äktenskap, dock upptogs intet stadgande om skyldighet att fastställa barnets börd. Plikten j för barnavårdsman för barn utom äktenskap att vid behov göra anmälan ' om förordnande av förmyndare för barnet skulle icke äga motsvarighet med avseende å barn i äktenskap; i stället borde barnavårdsmannen på förekommen anledning göra anmälan till barnavårdsnämnden, som det ålåge att ingripa, därest en förändring i vårdnaden om barnet ansåges er- forderlig.
Propositionen antogs av 1939 års riksdag och den nya lagen _ lag den 19 maj 1939 angående ändring i lagen den 11 juni 1920 om barn i äktenskap _ trädde i kraft den 1 januari 1940.
Ärvdabalkssakkunniga upptog i sitt år 1946 framlagda förslag till för- äldrabalk (SOU 1946: 49) i stort sett de då redan gällande reglerna om barnavårdsman för barn i och utom äktenskap och sammanförde bestäm— melserna till ett kapitel i balken, det 8:de. Beträffande föreskrifterna om interimistiskt förordnande av barnavårdsman för barn i äktenskap före— slogs den jämkningen i gällande rätt att make, som vid domstol framställt yrkande att vårdnaden måtte tillerkännas honom, skulle vara berättigad att få tillstånd sådant förordnande. Vidare föreslogs, att barnavårds- nämnd skulle äga förlänga uppdraget att vara barnavårdsman, till dess barnet fyllt 21 år.
Förslag till föräldrabalk —— innefattande bl.a. bestämmelser om barna- vårdsman _ framlades i Kungl. Maj:ts proposition nr 93 till 1949 års riksdag och antogs av riksdagen enligt skrivelse nr 325.
Vissa ändringsförslag, gjorda erfarenheter m.m.
Enligt ärvdabalkssakkunnigas förslag till föräldrabalk skulle barna- vårdsnämnderna tilläggas vidgad befogenhet att utse barnavårdsman för
barn i äktenskap. De sakkunniga framhöll, att man visserligen ej i onödan borde tillsätta barnavårdsman för sådana barn, men att nuvarande bestäm— melser ej gåve barnavårdsnämnd befogenhet att förordna barnavårdsman i alla de fall, där så kunde tänkas behövligt, t. ex. där mannen på grund av sitt arbete långa tider vistades utom riket, ehuru söndring ej rådde mellan makarna. Med hänsyn till barnets bästa vore det enligt de sak- kunniga välgrundat, att barnavårdsnämnden finge möjlighet att förordna barnavårdsman utan att vara kringgärdad av några formella skrankor, och barnavårdsman borde därför kunna förordnas för barn i äktenskap _ förutom när modern ensam hade vårdnaden om barnet och hon gjorde framställning om sådant förordnande _ jämväl när barnavårdsnämnden av särskild anledning funne det erforderligt. Barnavårdsman skulle allt— så enligt förslaget _ under sistnämnda förutsättning _ kunna förordnas bl.a. även i fall där söndring men ej särlevnad förelåge, eller särlevnad utan söndring.
I propositionen med förslag till föräldrabalk m.m. avhöjdes den före- slagna allmänna utvidgningen av möjligheten att förordna barnavårds- man. Det framhölls i propositionen att, även om det principiellt kunde synas riktigt att barnavårdsman skulle kunna förordnas för barn i äktenskap så snart barnets bästa krävde det, så kunde man ej bortse från att förslaget innebure en viss risk för mindre lämpliga ingripanden i fa- miljens angelägenheter. Med hänsyn härtill och då barnavårdsnämnden redan hade vittgående möjligheter att i annan ordning tillvarataga barnets bästa, borde enligt propositionen den nuvarande regeln om förutsättning— arna för att barnavårdsman skulle kunna oavsett yrkande förordnas, ej
frångås. I motion nr II: 28 vid 1949 års riksdag hävdades att _ i ändamål att vinna förbättrat skydd för skilsmässo- och styvbarn _ tillsättande av
barnavårdsman för barn och adoptivbarn i söndrade eller upplösta äkten- skap borde göras obligatoriskt och utsträckas att gälla för alla barn, som vore i den situationen, att en av föräldrarna ingått äktenskap med annan. (Se vidare kommitténs huvudbetänkande sid. 333.)
I likalydande motioner I: 257 och II: 321 likaså vid 1949 års riksdag framhölls som ett önskemål beträffande alla de barn, vilkas föräldrar tvistar om vårdnad och umgängesrätt, att domstolen skulle äga förordna att barnen skulle stå under tillsyn av barnavårdsman.
Första lagutskottet uttalade (utl. nr 34) i anledning av dels proposi- tionen med förslag till föräldrabalk m.m. dels berörda motioner bl.a. följande, i sammandrag återgivet: Det läge i sakens natur, att barnavårds— man ej borde utses för barn i äktenskap i enlighet med de regler som gällde för barn utom äktenskap. Så länge äktenskapet bestode och för— äldrarna gemensamt hade vårdnaden om barnet, förelåge i allmänhet ej något behov av barnavårdsman. Ett sådant behov uppkomme däremot
många gånger i samband med att äktenskapet upplöstes genom skils- mässa eller då föräldrarna eljest levde åtskilda på grund av söndring. I sådana fall kunde det i första hand vara av värde att barnavårdsman utsäges för att den av föräldrarna, vilken tillerkänts vårdnaden om har- net, skulle få en medhjälpare vid sin sida för att tillvarataga barnets rätt gentemot den andre maken. Därjämte kunde behöva tillses, att barnets rätt och bästa iakttoges av vårdnadshavaren. Om makarna visste, att den som fick vårdnaden komme att få en barnavårdsman vid sin sida, som vid behov kunde tillvarata även den andre makens intressen, skulle kanske en godvillig överenskommelse beträffande frågan om vårdnaden om barnet i många fall underlättas. Även möjligheterna till en överens- kommelse i fråga om umgängesrätten skulle kunna ökas och över huvud taget syntes en barnavårdsman kunna motverka onödiga slitningar och tvistigheter mellan makarna rörande barnen. Det kunde ifrågasättas, hu- ruvida de i propositionen föreslagna reglerna, vilka i huvudsak överens— stämde nied gällande rätt, vore tillfyllest för att barnavårdsman skulle bli utsedd i alla de fall, där behov av barnavårdsman förelåg. Man syntes ej kunna utgå ifrån, att vårdnadshavaren skulle begära barnavårdsman i andra fall, än där han själv funne sig behöva det stödet mot andra maken eller eljest. Det läge i sakens natur, att barnavårdsnämnden ofta ej ägde kännedom om de förhållanden, som gjorde barnavårdsman önsk— värd. För förslaget i motionen 11:28 om obligatoriskt förordnande av barnavårdsman åt skilsmässobarn kunde skäl andragas. En annan utväg vore att ge domstol rätt att i samband med beslut angående vårdnaden ta initiativ till förordnande av barnavårdsman. Utskottet vore emellertid ej berett att taga ställning till frågan om ändrade regler utan föreslog riksdagen att begära utredning därom.
I skrivelse den 24 maj 1949, nr 325, begärde riksdagen utredning av frågan, i vilken utsträckning barnavårdsman borde utses för barni äktenskap och adoptivbarn och därmed sammanhängande spörsmål. _ Barnavårdskommittén har erhållit uppdrag att verkställa den begärda ut- redningen. (Jfr kommitténs huvudbetänkande sid. 98 och 337—340.)
Beträffande behörig barnavårdsnämnd för förordnande av barnavårds- man hade ärvdabalkssakkunniga föreslagit, att vårdnadshavarens man- talsskrivning, ej hans kyrkobokföring, skulle vara avgörande för frågan vilken barnavårdsnämnd som skulle utse barnavårdsman. Under remiss— behandlingen av de sakkunnigas förslag påpekades, att i förslaget ej ut— sades, vilken nämnd som vore behörig i det fall, att barnavårdsman för barn utom äktenskap skall utses redan innan barnet blivit fött.
Enligt propositionen borde vårdnadshavarens kyrkobokföring vara av- görande för barnavårdsnämnds ifrågavarande behörighet, enär kyrkobok- föringen regelmässigt närmare än mantalsskrivningen överensstämde med den faktiska vistelseorten. Särskild regel för det fall, att barnavårds-
man skulle förordnas före barnets födelse, syntes icke erforderlig. Det finge anses uppenbart, att i sådant fall barnavårdsman skulle förordnas av nämnden i den församling, där den blivande modern vore kyrkobokförd.
Barnavårdsmännens mera personligt betonade uppgifter gentemot de ogifta mödrarna berördes av 1950 års abortutredning i dess betänkande om abortfrågan ( SOU 1953:29 ). Utredningen uttalade (sid. 153_154), att de heltidsanställda barnavårdsmännen varit så betungade av vissa uppgifter, t.ex. att infordra underhållsbidrag, att de endast mäktat med ett minimum av fältarbete, men om storkommunerna anställde fler barna- vårdsmän och befriade dem från indrivningsuppgifterna, borde dessa be- fattningshavare kunna fylla en viktig uppgift i det abortprofylaktiska arbetet. Ett önskemål vore enligt utredningen att varje ogift kvinna så snart havandeskapet fastställts erhölle kontakt med en barnavårdsman, vilken kunde ge henne praktiska råd och förslag. Skulle det visa sig, att den blivande modern önskade abort, fölle det sig naturligt att barnavårds- mannen, som kände till hennes förhållanden, verkställde den sociala ut- redningen. För att barnavårdsmännen skulle bli disponibla för dessa upp- gifter vore det emellertid nödvändigt, att kåren bleve mera talrik och mindre betungad av andra uppgifter än hittills.
1954 års familjeutredning, som i sitt betänkande om samhället och barn— familjerna (SOU 1955: 29) lämnade vissa uppgifter om de ensamstående mödrarnas ekonomiska och sociala ställning, framhöll, att det under senare år förmärkts en strävan att så omforma barnavårdsmannainstitutionen, att den personligt stödjande sidan av barnavårdsmännens verksamhet skulle få ett större utrymme än som hittills varit fallet (betänkandet sid. 285).
Barnavårdsmannainstitutionen berördes även i en statistisk undersök- ning rörande ensamstående mödrars sociala och ekonomiska förhållanden, vilken utredning verkställts av socialstyrelsen på uppdrag av Kungl. Maj:t och som publicerades i maj 1956 (stencilerad). Materialet hade samlats bl. a. genom intervjuer med 437 ogifta kvinnor med barn under 16 år. Av intervjupersonernas uttalanden framgick, att kontakten mellan barnavårds- mannen och modern-vårdnadshavaren stundom varit dålig och i några fall i det närmaste obefintlig.
Riksdagens revisorer, som under glö i sin berättelse över den år 1954 av dem verkställda granskningen till behandling upptagit frågan om icke fastställda faderskap till barn utom äktenskap, berörde i samband därmed vissa frågor rörande barnavårdsmannainstitutionen (berättelsen del I, sid. 74—79). Revisorerna, som fann att i ett betydande antal fall faderskapet ej blivit fastställt och att i andra fall fastställt faderskap ej antecknats i födelse- och dopbok, ansåg det vara angeläget, att faderskapsärendena för
framtiden handlades mera effektivt. I sådant syfte vore det enligt revisorer- nas mening av stor betydelse, att barnavårdsnämnderna med största möj- liga omsorg utsåge barnavårdsmän, så att uppdraget att vara barnavårds- man icke anförtroddes åt annan person än den som ansåges särskilt lämp- lig härför; ytterst vore det barnavårdsnämnderna, som hade ansvaret för stödet åt de ogifta mödrarna.
I syfte att underlätta tillsynsverksamheten på området borde enligt revi- sorerna pastor åläggas att en gång årligen till vederbörande socialvårds- konsulent lämna förteckning å de barn, för vilka anteckning om fader sak- nades i födelse— och dopboken, och vidare borde föreskrivas, att barnavårds- nämnd årligen tillsammans med vederbörande pastor skulle kontrollera, att i födelse— och dopboken införda utomäktenskapliga barn vore upptagna i barnavårdsnämndens förteckning över barnavårdsmannaskap. Revisorer- na ansåge, att barnavårdsmännen borde åläggas att inför barnavårds- nämnden med av pastor utfärdat intyg styrka, att anmälan gjorts till veder- börande pastorsämbete om fastställt faderskap till utomäktenskapligt barn samt, i förekommande fall, om barnets egenskap av trolovningsbarn m. ni.; detta skulle kunna bidraga till att underlätta barnavårdsnämndernas till— syn över barnavårdsmännen.
Revisorerna framhöll vidare, att sekretessbestämmelserna rörande bar- navårdsnämndernas verksamhet icke alltid syntes iakttagas samt att det, därest det vore möjligt att få till stånd en bättre ordning härutinnan, icke syntes uteslutet, att mödrarna i större utsträckning skulle vilja medverka till att få faderskapet fastställt. .
Socialstyrelsen vitsordade i yttrande den 17 januari 1955 över revisorer- nas berättelse i denna del, att de rådande förhållandena på området vore otillfredsställande och att rättelse borde eftersträvas. (Riksdagens revi- sorers berättelse del II, sid. 55-——58.) Styrelsen anförde vidare, i samman- drag återgivet, följande. Ett centralt problem vore barnavårdsmännens kvalifikationer. Alltjämt utsäges barnavårdsmän, som icke vore skickade för sina uppdrag. Socialstyrelsen såväl som andra organ sökte genom råd- givande och upplysande verksamhet råda bot på missförhållandena. Någon större svårighet att finna lämpliga och villiga personer för uppdragen torde enligt styrelsens uppfattning ej föreligga, åtminstone ej i de kommuner, där barnavårdsmännen erhölle skälig ersättning för sitt arbete. Sekretess- frågan hade blivit ett problem därigenom, att ett flertal personer numera ofta hade möjlighet till insyn i barnavårdsmannaärenden. Detta hade blivit en följd främst genom centralisering av medelsförvaltningen och inrättande av socialvårdsbyråer eller kommunalkontor, där barnavårdsmännen, stun- dom biträdda av skrivbiträden, utförde en stor del av sitt arbete. Något be- lägg hade dock enligt styrelsens uppfattning ej förebragts för uppfatt- ningen, att risken för indiskretioner nämnvärt skulle påverka mödrarnas villig-het att medverka till att faderskapen för deras utomäktenskapliga
barn fastställdes. Revisorernas förslag i syfte att få till stånd en effektivare handläggning av faderskapsärendena biträddes av styrelsen.
Även övriga remissmyndigheter, nämligen pensionsstyrelsen, statskon— toret och statistiska centralbyrän tillstyrkte i stort sett revisorernas förslag. (Riksdagens revisorers berättelse del 11, sid. 59 68.)
Statsutskottet anförde (utl. nr 119) att de förslag, som revisorerna fram— lagt i syfte att få en effektivisering till stånd av faderskapsärendenas hand— läggning, i stort sett hade biträtts av vederbörande remissmyndigheter. Ut- skottet förutsatte, att socialstyrelsen och pensionsstyrelsen komme att ta de initiativ, som kunde erfordras för att på området uppnå en mera till- fredsställande ordning. Med hänsyn härtill begränsade sig utskottet till att för riksdagen omförmäla vad som förevarit i ärendet.
I en rundfråga till socialvårdskonsulenterna och ett stort antal barna- vårdsnämnder har barnavårdskommittén under år 1951 begärt upplysning om vunna erfarenheter rörande vårdnadshavarnas behandling av styv- och skilsmässobarnen samt förhört sig, huruvida de tillfrågade ansåge det be— fogat, att barnavårdsman alltid förordnades för dessa barn eller att barnens förhållanden på annat sätt än genom barnavårdsman ställdes under skärpt tillsyn. Resultatet kan redovisas på följande sätt: De berörda barnens ställ— ning är enligt barnavårdsnämndernas uppfattning ej sällan otillfredsstäl- lande. I fråga om skilsmässobarnen, som regelmässigt synes ha en svårare ställning än styvbarnen, är det största problemet umgängesrätten för den av föräldrarna, som ej är vårdnadshavare. Denna rätt utnyttjas ofta på sådant sätt, att barnen utsättes för allvarliga psykiska påfrestningar. Då fadern tillerkänts vårdnaden om barnen, har barnens ställning ej sällan blivit osäker på grund av att barnen alltför ofta nödgats byta vårdare. Ett fåtal nämnder bedömer skilsmässobarnens situation som direkt allvarlig; dessa barn är, säger man, ofta i högsta grad samhällets styvbarn. Social- vårdskonsulenterna och flertalet barnavårdsnämnder förklarar att regler, innebärande obligatoriskt förordnande av barnavårdsman för skilsmässo- och styvbarn, ej bör införas. Emot en sådan anordning anföres, att den skulle innebära ett avsevärt, icke önskvärt intrång i privatlivet samt med- föra ett mycket betungande arbete för barnavårdsnämnderna och ta i an- språk ett betydande antal befattningshavare utan att den vinst, som kunde uppnås, skulle stå i rimlig proportion till kostnaderna. I stället anses den vägen böra anlitas, att barnavårdsnämnderna i större utsträckning än som nu sker begagnar möjligheten att förordna barnavårdsman för barn i äkten- skap utan ansökan därom av vårdnadshavaren. Den inskränkningen finnes emellertid böra iakttagas, att barnavårdsman endast i undantagsfall må förordnas mot vårdnadshavarens bestämda önskan. Vissa barnavårds- nämnder förordar, att barnavårdsmannainstitutionen obligatoriskt ställes till förfogande för vissa grupper av barn inom äktenskap. Deras förslag är, att barnavårdsman alltid skall förordnas i de fall, där föräldrarna är oense
om vem av dem som vårdnaden skall tillkomma och/eller om hur under- hållsfrågan skall regleras. Förordnandet skall gälla under den tid vårdnads- och underhållsfrågan är under prövning av domstol, och barnavårdsmannen skall tillse, att barnens intressen tillvaratages såväl i ekonomiskt avseende som med hänsyn till umgängesreglernas utformning. Behov av att en barna- vårdsman inkopplas medan underhålls- och vårdnadsfrågan ännu är under prövning av domstol anses föreligga bl.a. med hänsyn till att det förekom- mer, att hustrun i en hemskillnads- eller äktenskapsskillnadsprocess _ måhända efter upprivande slitningar i äktenskapet — godtar för henne och barnen ytterst oförmånliga villkor i syfte att snabbt få ett avgörande till stånd. _ I ett annat yttrande förordas, att barnavårdsman obligatoriskt utses för barn i söndrade eller upplösta äktenskap första tiden efter det att föräldrarna separerat. Barnens ställning under denna första period för- menas vara särskilt vansklig. _ I ett yttrande föreslås, att skilsmässo- barnen regelmässigt skall erhålla barnavårdsman, medan de inskränkningar som nu gäller i fråga om förordnande av barnavårdsman för styvbarn bibehålles. _ Som ett alternativ till obligatoriskt förordnande av barna— vårdsman i vissa fall förekommer förslag om skyldighet för barnavårds— nämnd att underrätta vårdnadshavaren om hans rätt att _ enligt vad som redan gäller _ begära barnavårdsman. _ I barnavårdsnänmdernas svar avvisas genomgående tanken, att tillsynen över skilsmässo- oc—h styvbarnen generellt skulle ordnas på annat sätt än genom förordnande av barnavårds- man. Man anför, att 0111 behov av tillsyn föreligger, är förordnande av har- navårdsman att föredraga, enär en sådan ordning är smidigare än över- vakning enligt barnavårdslagen. Allmänheten uppfattar nämligen i regel ej förordnande av barnavårdsman som en övervakningsåtgärd utan som en hjälpåtgärd.
Kommittén har vidare tagit del av en av dåvarande socialvårdskonsulen- ten iförsta distriktet (Z.-G. Stenkula under våren 1956 företagen undersök- ning rörande bl. a. barnavårdsnämndernas uppfattning om lämpligheten av vissa av de nuvarande reglerna i FB 8: 1 och 8: 5 rörande förordnande av barnavårdsman. Utredningen verkställdes genom att ett frågeformulär ut- sändes till samtliga barnavårdsnämnder i Stockholms och Uppsala län. Flera av de tillfrågade barnavårdsnämnderna uppgav att fall, där behov av barnavårdsman för barn i äktenskap förelåg, mera sällan komme till nämn- dernas kännedom, såvida ej vårdnadshavaren gjorde framställning om så- dant förordnande. Några barnavårdsnämnder ansåg, att det goda samar- bete de hade främst med andra socialvårdsorgan och med distrikts- sköterskor ledde till att flertalet fall uppspårades och bleve kända av nämn- den.
Här må nämnas, att vid en är 1950 företagen förfrågan av konsulen- ten Stenkula hos samma barnavårdsnämnder framkom, att barnavårds- nämnderna mera sällan förordnat barnavårdsman för barn i äktenskap av
annan anledning än begäran av vårdnadshavaren. Som exempel kan nämnas, att en av de större barnavårdsnämnderna inom området, vilken vid undersökningstillfället hade tillsyn över 181 barnavårdsmannaskap för barn i äktenskap, i endast fyra fall hade utsett barnavårdsman av annan anledning än vårdnadshavarens begäran därom. En annan nämnd redo— visade 290 barnavårdsmannaskap för barn i äktenskap, av vilka endast 10 stycken, d.v.s. knappast 3 %, tillkommit utan att vårdnadshavaren gjort framställning därom. I de fall, där barnavårdsman utsetts utan begäran från vårdnadshavaren, hade orsaken i övervägande flertalet fall varit den, att modern sökt bidragsförskott hos barnavårdsnämnden eller anhållit 0111 nämndens medverkan vid indrivning av underhållsbidrag från den un- derhållsskyldige eller att barnen omhändertagits av barnavårdsnämnden. Då sådana omständigheter förelåg, hade enligt uppgift barnavårdsman ut- setts främst för att indriva underhållsbidrag från fadern. Det förekom emellertid också, att en vårdnadshavare ansetts vara i behov av en barna- vårdsmans vägledning och stöd sedan barnavårdsnämnden fått kännedom om att hemmavarande barn i äktenskap till ensamstående vårdnadshavare levde i otillfredsställande förhållanden. Att barnavårdsnämnderna i sådana fall valde att utse barnavårdsman och ej övervakare motiverades med att en sådan anordning ansågs smidigare: barnavårdsmannen kunde på ett naturligare sätt komma i kontakt med modern. _ Det framgick av barna— vårdsnämndernas uppgifter, att förordnandevillkoret »särskild anledning» i FB 8: 1 i allmänhet tolkats mycket restriktivt. _ I de fall, där barnavårds- man förordnats på grund av att barnets miljö i något avseende varit olämp- lig, hade behovet av barnavårdsman på olika sätt kommit till nämndernas kännedom. I några fall hade läkare anmält missförhållanden i hemmet. I andra fall hade barnavårdsnämnderna under den utredning, som föregått yttrande till domstol i fråga rörande vårdnaden, erhållit vetskap om för- hållanden, som ansetts kräva speciella skyddsåtgärder. Fall hade också förekommit, där barnets fader, som i samband med dom å hemskillnad eller äktenskapsskillnad skilts från vårdnaden, begärt ingripande mot modern—vårdnadshavaren, som han ansåge eftersätta barnets vård eller vägra eller försvåra hans kontakt med barnet. Barnavårdsmannaförord- nande hade vidare i en del fall utfärdats, sedan yrkande framställts vid domstol att barnet skulle förklaras sakna äktenskaplig börd och sedan för barnet förordnad god man hade anmält behov av barnavårdsman under den tid processen påginge.
I fråga om bestämmelsen i FB 8: 5, enligt vilken kvinna, som väntar barn utom äktenskap, har att anmäla sitt tillstånd hos barnavårdsnämnden i vistelsekommunen _ vilken nämnd dock ej är behörig att förordna barna- vårdsman såvida den ej tillika är kyrkoskrivningskommun utan endast har att vidarebefordra anmälan till behörig barnavårdsnämnd — uppgav ett flertal barnavårdsnämnder vid den förut omnämnda undersökningen av är
1956, att bestämmelsen ej alltid visat sig tillfredsställande i det praktiska arbetet. Man uppgav, att i de fall, där kvinnans vistelsekommun ej samman- föll med hennes kyrkoskrivningsförsamling, ofta förflöte alltför lång tid innan förordnande utfärdades. I sådana fall ansågs vidare barnavårds- mannen ha vissa svårigheter att få kontakt med sin klient och att lämna det bistånd, som kunde erfordras. En annan nackdel med gällande regel uppgavs vara, att alltför många erhölle insyn i kvinnans förhållanden. I syfte att få till stånd en bättre ordning föreslog några nämnder en regel av innehåll, att vistelsekommunen, där denna ej vore kvinnans kyrko- skrivningskommun, efter överenskommelse med barnavårdsnämnden i denna senare kommun skulle givas möjlighet att utse barnavårdsman för barn till ogifta blivande mödrar. En sådan ordning uppgavs redan nu till- lämpas i begränsad omfattning utan stöd i författning.
Av samma utredning framgick, att vissa barnavårdsnämnder endast i undantagsfall (d.v.s. i 5——10 % av samtliga fall) utsåg barnavårdsman under den ogifta moderns graviditet medan andra nämnder i flertalet fall (60—70 % av samtliga) förordnade barnavårdsman redan innan barnets födelse. Som exempel kan nämnas, att under åren 1954 och 1955 hade i en kommun endast 1 förordnande av 25 utfärdats före barnets födelse, medan motsvarande siffror under senare tidsperiod i en något större kommun var 17 av 40. I kommuner, där antalet samtliga förordnanden av barnavårds- man för barn utom äktenskap var relativt högt (130—160 under de båda åren), var procentsatsen tidiga förordnanden 40—70. I allmänhet syntes kommuner, där uppdraget att vara barnavårdsman mestadels gavs åt kom- munala tjänstemän, ha en relativt större andel tidiga förordnanden än kommuner där andra uppdragstagare i regel anlitades. — Det kan nämnas, att Stockholms stads barnavårdsnämnd under år 1955 förordnade barna- vårdsman på grund av föranmälan i 1 067 fall. Antalet förordnanden på grund av födelseboksutdrag var under samma år 549. Motsvarande siffror för Göteborg var 435, resp. 158.
Flertalet av de barnavårdsnämnder, som år 1956 av konsulenten Sten- kula tillfrågades om sina erfarenheter rörande barnavårdsmannainstitu- tionen, uppgav, att reglerna om överflyttning av tillsynen över barnavårds- mannaskap innebure ett omständigt och tidsödande förfarande. Alltför lång tid ansågs förflyta från barnavårdsnämnds beslut om överflyttning — var- med i regel förbundes byte av barnavårdsman — och till dess att den nya barnavårdsmannen trädde i funktion. Härigenom ställdes ofta, säger en barnavårdsnämnd, moder och barn i realiteten utan barnavårdsman under en lång tidsperiod. En av anledningarna till att dröjsmål som här nämnts uppkommer angavs vara, att barnavårdsnämndens ordförande ej äger be- fogenhet att besluta om mottagande av tillsynen över barnavårdsmanna— skap, d.v.s. om att icke anföra besvär över överflyttningsbeslutet. Några barnavårdsnämnder föreslog, att beslutanderätten i berörda hänseende skulle tilläggas ordföranden eller tjänsteman hos nämnden.
Barnavårdsnämnderna uppgav vidare, att svårigheter stundom förelåge att förmå lämpliga personer att åtaga sig uppdrag som barnavårdsman. Enligt en landsortsnämnd vore det »den mest besvärliga sak när det gäller rena landsbygdskommuner att få folk att åtaga sig uppdraget som barna- vårdsman». Bland de kommuner, som förklarade sig ej ha svårigheter att erhålla lämpliga personer för uppdraget, återfanns emellertid även ett fler- tal mindre landskommuner.
Beträffande erfarenheterna av barnavårdsmannaverksamheten må ytter— ligare fram—hållas, att socialvårdskonsulenterna vid överläggning med barna- vårdskommittén framhållit, att förbättringar år efter år kunnat konstateras i fråga om sagda verksamhet. Detta ansågs sammanhänga dels med den upplysningsverksamhet för barnavårdsmän och barnavårdsnämnder, som bedreves i olika former, dels ock med barnavårdsnämndernas ökade intresse för denna gren av verksamheten. Vissa brister kunde emellertid enligt konsulenterna fortfarande konstateras och detta gällde främst den person- ligt stödjande verksamhet, som barnavårdsmännen hade att utöva. Den personliga kontakten mellan barnavårdsmannen och dem hans verksamhet skulle beröra uppgavs vara i många fall mindre god. De mindre goda för- hållandena ansågs till stor del bero på, att till barnavårdsmän ej alltid ut- säges för uppdraget i allo lämpliga personer. Det förekom också, att en och samma person erhölle ett så stort antal förordnanden, att han nödgades eftersätta en del av de uppgifter, som ålåge honom såsom barnavårdsman. Det var ej heller ovanligt, att barnavårdsmannaskapen inom en kommun anförtroddes åt en person, som hade så många och betungande uppgifter inom barnavården eller inom andra grenar av socialvården eller förvalt— ningen i övrigt, att han ej kunde avsätta tillräckligt med tid för sina barna- vårdsmannaförordnanden. I sådana fall som här nämnts eftersattes ofta de personligt betonade uppgifterna. Även mera svårbemästrade faderskaps- frågor etc. kunde ej handläggas med nödig omsorg, om vissa uppgifter på grund av överdriven arbetsbelastning mera permanent måste eftersättas.
I samband med en undersökning rörande underhållstidens längd, som barnavårdskommittén utförde under år 1953 och som redovisats i kom- mitténs huvudbetänkande (se nämnda betänkande sid. 108—109), inhäm- tades jämväl vissa upplysningar rörande storleken av fastställda under— hållsbidrag. Av uppgifterna framgick, att ett flertal underhållsbidrag i åtskilliga fall fastställts till så låga belopp, att de inte stode i rimlig pro— portion till barnkostnaderna och sannolikt ej heller till faderns förmåga att erlägga bidrag. Även om hänsyn tages till den generella uppräkning av en del underhållsbidrag, som skett enligt lagen den 6 juni 1952 om höjning av vissa underhållsbidrag, utgick enligt lämnade uppgifter underhåll till barn utom äktenskap i ett långt ifrån obetydligt antal fall med så låga be- lopp som 30 år 35 kronor för månad. Först i sådana avtal, som ingåtts år 1950 och därefter, syntes underhållen mera allmänt ha bestämts till 45 å 50
kronor för månad. Ett belopp av 60 kronor syntes utgöra en övre gräns för flertalet underhållsbidrag (här lämnade uppgifter gäller ej storstäderna). Orsakerna till de låga, avtalade beloppen syntes till en del vara en viss försiktighet hos barnavårdsmännen vid beräkning av den summa, som utan alltför stora svårigheter skulle kunna utkrävas från barnets fader. Det syntes också förekomma, att barnavårdsmannen, om fadern visade sig mindre villig att erkänna faderskapet och att åtaga sig underhåll till barnet, ställde kraven på underhåll lågt för att undvika rättegång. Det inkomna materialet syntes därjämte visa, att bidragen i stor utsträckning fastställts mycket schablonmässigt.1
Undersökningen gav sålunda visst fog för den bedömningen, att barna- vårdsmännen ej i full utsträckning tillvaratar barnets rätt vid reglering av underhållsfrägor.
Vidare må nämnas, att enligt vad barnavårdskommittén inhämtat in- drivning av underhållsbidrag ej alltid torde ske i den omfattning, som vore möjlig i betraktande av den underhållspliktiges betalningsförmåga. Bristan- de effektivitet i fråga om indrivningsverksamheten i fall, då bidragsförskott utgår, har vid olika tillfällen påpekats bl.a. av riksdagens revisorer.
Till barnavårdskommittén har uppgivits, att reglerna om förordnande av barnavårdsman även i andra avseenden än här tidigare berörts i det prak- tiska arbetet medfört tolkningssvårigheter och osäkerhet. Ofta torde barna- vårdsnämnderna vara tveksamma, huruvida barnavårdsman kan utses, då äktenskap upplösts genom endera makens död. Man har ej insett, att stad- gandet i FB 8: 1 om förordnande av barnavårdsman, då föräldrarnas äkten- skap upplösts, har avseende även ä sådant fall. Såsom framgår av den statis- tiska redogörelsen (se bilagan) är det endast i ett tämligen litet antal fall, som barnavårdsman utses för änkas eller änklings barn. Vidare synes lagens bestämmelser om de förhållanden, under vilka barnavårdsman kan utses för barn i äktenskap, när båda föräldrarna är vårdnadshavare, ha vållat tvekan. Den omständigheten, att lagen ej ger anledning i fråga om behörig barnavårdsnämnd för åtskilliga fall, där två vårdnadshavare fin- nes, torde också ha medfört olägenhet.
Som framgått av det föregående har i förarbetena till lagen fram-hävts önskvärdheten av att barnavårdsman för barn utom äktenskap i största möjliga utsträckning förordnas redan under kvinnans graviditet. Erfaren- heten har också visat, att sådana tidiga förordnanden kan vara av stort värde genom att den blivande modern härigenom lättare kan beredas er- forderlig hjälp av personlig eller ekonomisk art. Tidiga förordnanden har också visat sig vara av betydelse ur den synpunkten, att barnavårdsmannen därigenom gives möjligheter att i god tid tillsammans med den blivande modern träffa anordningar beträffande barnet.
1) En kortfattad redogörelse för undersökningen har lämnats i Barnavård och Ungdoms- skydd nr 311954 av kommitténs biträdande sekreterare, byråsekreteraren S. Björkman-Carlsson.
Emellertid framhäves varken i föräldrabalken eller i kungörelsen om barnavårdsmans verksamhet vikten av tidiga förordnanden. Detta förhål- lande torde ha bidragit till att den praxis, som barnavårdsnämnderna i detta avseende tillämpar, är högst varierande.
Regeln att gravid ogift kvinna får anmäla sitt tillstånd till barnavårds- nämnden i vistelsekommunen, oavsett om hon är kyrkoskriven där, har ökat möjlig-heterna till kontakt på ett tidigt stadium mellan henne och sam- hällets barnavårdande organ. Regeln har emellertid ej fungerat helt till- fredsställande i det praktiska arbetet (jfr sid. 148). Utöver vad som härom framkommit vid den undersökning, som ovan redovisats, har följande fram— förts till kommittén. Det förekommer, att en ogift gravid kvinna, i syfte att slippa en för henne besvärande uppmärksamhet i hemorten, söker sig till en annan ort under graviditeten. Av olika skäl blir hon ej kyrkoskriven i den nya församlingen. Hon är angelägen om att hennes närmaste och andra i hemorten ej skall få kännedom om hennes tillstånd. I syfte att få det bistånd av samhället, som hon är i behov av, vänder hon sig till vistelse- kommunens barnavårdsnämnd med begäran om att barnavårdsman skall förordnas för hennes väntade barn. Barnavårdsnämnden vidarebefordrar enligt gällande regler anmälan till kyrkoskrivningskommunens barnavårds- nämnd. Därigenom kan just den situation uppkomma, som den blivande modern var angelägen om att undvika. Understundom förekommer, att kyrkobokföringskommunens barnavårdsnämnd, när anmälan om havande- skap inkommer beträffande kvinna, som uppehåller sig i annan kommun, väntar att tillsätta barnavårdsman, kanske till dess barnet är fött. Orsaken härtill torde ibland vara en felaktig föreställning om att nämnden ej har skyldighet att bispringa ett klientel, som ej vistas inom kommunen. I de fall åter, där barnavårdsman förordnas inom rimlig tid, utses till barnavårds— man den person inom barnavårdsnämndens verksamhetsområde, åt vilken sådana uppdrag regelmässigt brukar anförtros, varvid de svårigheter upp- kommer, som förut har antytts, i fråga om barnavårdsmannens möjlig- heter till kontakt med den å annan ort boende kvinnan. Överflyttning av tillsynen över barnavårdsmannaskapet och i samband därmed förordnande av barnavårdsman på kvinnans vistelseort uppgives mera sällan tillgripas, i varje fall ej innan barnet är fött. I fall som här angivits blir uppenbar- ligen resultatet av den blivande moderns anmälan ej den avsedda. Hon erhåller ej under graviditeten den hjälp, som barnavårdsmannainstitutionen är avsedd att bereda, ehuru hon kanske i god tid före den väntade ned- komsten satt sig i förbindelse med samhällets barnavårdande organ.
De bestämmelser, som avser att bringa till barnavårdsnämndens känne- dom födelser av barn utom äktenskap, anses i stort sett fungera tillfreds- ställande. Det sagda gäller dock ej, enligt vad som uppgivits till barnavårds- kommittén, barn som vid födelsen haft äktenskaplig börd men sedermera förklarats sakna sådan börd. För dessa barn skall barnavårdsman utses
med tillämpning av FB 8: 3. Den uppgiftsskyldighet för underrätt, för vilken redogjorts å sid. 133, gäller endast gentemot pastorsämbete och barnavårds- nämnden i den kommun, där barnet är kyrkobokfört. För det fall, att barnets kyrkobokföringskommun ej är densamma som vårdnadshavarens, äger den barnavårdsnämnd, som mottagit anmälan, ej förordna barnavårds- man och har ej heller skyldighet att vidarebefordra anmälan till behörig barnavårdsnämnd. Som en följd härav kommer ej alltid någon anmälan behörig barnavårdsnämnd tillhanda.
Bestämmelsen om barnavårdsnämndens skyldighet att lämna barna- vårdsmannen bistånd i hans verksamhet (12 g kungörelsen) torde ej över- allt ha beaktats av barnavårdsnämnderna och synes i vart fall ej tillämpas i önskvärd utsträckning. Innebörden av bestämmelsen i FB 8: 8 därom att barnavårdsnmnnens verksamhet står under tillsyn av barnavårdsnämnden anses delvis vara oklar. Den granskning av barnavårdsmannens anteck- ningar och övriga handlingar, varom stadgas i 125 andra stycket kungörel- sen, sker stundom på så sätt, att barnavårdsnämnden endast tar del av handlingarna. Granskningen, vars syfte uppenbarligen är att tjäna som underlag för en bedömning, huruvida i varje enskilt fall erforderliga och lämpliga åtgärder vidtagits och om behov föreligger att lämna anvisningar, blir sålunda ofta en ren formalitet. Uppenbara försummelser från barna- vårdsmannens sida har i sådana fall kunnat föreligga, utan att de påtalats eller ens uppmärksammats.
Proceduren vid överflyttning av tillsyn över barnavårdsmannaskap synes i det praktiska arbetet vålla vissa svårigheter, varom _ utöver vad förut berörts _ må nämnas följande. I samband med att en barnavårdsnämnd tillställer en annan nämnd sitt beslut att till denna överflytta tillsynen över visst barnavårdsmannaskap, brukar den för barnet förordnade barnavårdsmannen anhålla om entledigande från sitt uppdrag hos den nya nämnden. Den nämnd, till vilken tillsynen överflyttats, har antingen att mottaga tillsynen, pröva barnavårdsmannens ansökan om entledigande och, om ansökan bifalles, tillsätta ny sådan eller också att överklaga beslutet om överflyttningen, varvid prövningen om barnavårdsmannens an- sökan om entledigande från sitt uppdrag torde få anstå tills vidare. I många fall förklarar emellertid den nämnd, till vilken överflyttning enligt beslutet skall ske _ utan att överklaga beslutet _ att den ej önskar mottaga barna- vårdsmannaskapet eller underlåter att behandla ärendet, samtidigt som den överflyttande nämnden ej vidare befattar sig med barnavårdsmannaskapet. Det förekommer också, att barnavårdsmannen anser sig vara skild från sitt uppdrag i och med beslutet om överflyttning, varvid den situationen upp- står, att under viss tid ingen barnavårdsman fungerar, fastän behovet inga— lunda bortfallit. I andra fall tvingas barnavårdsmannen, sedan tillsynen överflyttats till ny barnavårdsnämnd, att behålla sysslan under avsevärd tid, enär den nya tillsynsnämnden underlåter att behandla hans ansökan
om entledigande, trots att han på grund av sin vistelseort ej kan på ett till— fredsställande sätt fullgöra sina uppgifter.
Möjligheten att före barnets 18-årsdag entlediga barnavårdsmannen utan att utse ny sådan utnyttjas relativt ofta såvitt gäller barn, som uppnått 16 år, därest faderns underhållsskyldighet upphört. Endast i undantagsfall torde barnavårdsman för barn utom äktenskap entledigas, innan barnet nått sistnämnda ålder.
Vissa statistiska uppgifter angående barnavårdsmannaskap har upp- tagits i en till detta betänkande fogad bilaga.
Barnavårdskommittén
Vad först angår spörsmålet, huruvida ändring i bestämmelserna om för- ordnande av barnavårdsman för barn i äktenskap är erforderlig eller önsk- värd, har olika ståndpunkter samt skäl för och emot desamma utförligt berörts i det föregående. Det kan ifrågasättas, att barnavårdsman generellt —— eller om särskild anledning till undantag ej förekommer _ blir för- ordnad för vissa kategorier av sådana barn eller då vissa situationer upp- står, såsom då föräldrarna separerar, vårdnadshavaren gifter om sig etc., eller att förutsättningarna för barnavårdsmannaförordnande, grundat på behovsprövning, göres mindre restriktiva.
Barnavårdskommittén anser det icke kunna komma ifråga att införa obligatoriskt barnavårdsmannastöd för vissa kategorier bland barn i äkten- skap, såsom t.ex. skilsmässo- och styvbarn. Redan lösligheten i dylika kategoribestämningar synes omöjliggöra en sådan reform. Därtill kommer att skilsmässo- och styvbarn uppenbarligen icke allmänt lever under sådana betingelser, att det skulle vara rimligt att obligatoriskt tillförsäkra dem stödet av barnavårdsman. Detta synes vara anledning nog för att avböja en förändring efter nu antydda linjer av bestämmelserna om barnavårds- man för barn i äktenskap. Ytterligare betydelsefulla skäl har, såsom i det föregående redovisats, bl.a. av socialvårdsorgan anförts för en avböjande inställning (se ovan sid. 146—147).
Att barn i äktenskap i vissa speciella situationer regelmässigt är utsatta för påfrestningar och faror, som i och för sig kan anses utgöra god anled- ning till förordnande av barnavårdsman, synes knappast kunna bestridas. Möjligen kan till sådana situationer hänföras den som inträder, då från- skild eller efterlevande vårdnadshavare gifter om sig, men med större be- stämdhet kan till de för barnen regelmässigt vådliga situationerna räknas den, där vårdnaden om barnen är föremål för rättegång, med eller utan samband med fråga om hemskillnad eller äktenskapsskillnad.
Starka skäl talar enligt barnavårdskommitténs mening för att i fall som sist berörts _ nämligen där vårdnaden om barn i äktenskap tillkommer föräldrarna eller en av dem och fråga om att vårdnaden skall frångå endera
eller båda göres till föremål för domstols prövning _ barnavårdsman för barnet bör, oavsett yrkande, förordnas för tiden till dess vårdnadsfrågan slutligt avgjorts, därest ej sådant förordnande uppenbarligen skulle sakna betydelse för tillvaratagande av barnets rätt och bästa. Förordnandet borde ankomma på barnavårdsnämnd. Att såsom ifrågasatts (se ovan sid. 142) tillägga domstolen befogenhet i sådant hänseende synes medföra svårlösta problem med avseende å tillsyn över barnavårdsmannens verksamhet, er- sättning för densamma, överflyttning m. m.
Att på sätt nu skisserats införa i det närmaste obligatoriskt förordnande av barnavårdsman vid vårdnadstvister skulle otvivelaktigt vara av betydan- de värde. I det läget är det synnerligen vanligt, att föräldrarna eller någon- dera av dem behöver antingen erhålla stöd eller bibringas insikt om vad hänsyn till barnen kräver, varjämte barnen behöver skyddas. Samtidigt är det av stort värde för domstolen och barnavårdsnämnden att erhålla en tillförlitlig upplysningskälla. Nämnden kan på säkra grunder bedöma be— hovet av fortsatt barnavårdsmannastöd åt barnen och åt den som får vård- naden. Vill nämnden eller vårdnadshavaren, att barnavårdsmannen skall stå kvar efter processen, blir anordningen icke på något sätt uppseende- väckande.
Barnavårdskommittén har emellertid stannat vid den meningen, att till- räckliga skäl icke föreligger för att framställa förslag om införande av det skisserade halv—obligatoriska systemet.
Vid sådant förhållande synes anledning icke föreligga att i princip frångå den nuvarande i FB 8: 1 angivna ordningen, enligt vilken förordnande av barnavårdsman är beroende av att vårdnadshavare, resp. part i vårdnads- process, begär sådant förordnande eller barnavårdsnämnden självmant för- ordnar därom. Att tillerkänna annan intressent rätt att få förordnande till stånd eller att tillägga annan myndighet än barnavårdsnämnd befogenhet att meddela förordnande kan icke anses vara av behovet påkallat.
Lämpligheten av de närmare bestämmelserna i FB 8: 1 kan däremot sättas ifråga. Att möjligheten att förordna barnavårdsman i lagrummets första stycke begränsats till vissa fall av söndring, hemskillnads— eller äktenskapsskillnadssituationer etc. förefaller icke vara grundat på över- tygande skäl och har lett till att stadgandet blivit tungt och svårförståeligt. Det har också i praktiken ej sällan missförståtts. (Jfr huvudbetänkandet sid. 333 och 337—339.)
Enligt barnavårdskommitténs mening hade det varit lämpligt och utan våda, att _ på sätt ärvdabalkssakkunniga föreslog (se ovan sid. 142) _ giva barnavårdsnämnden friare händer. Risk för onödiga förordnanden hade säkerligen icke framkallats, och stadgandet hade kunnat givas en mycket enklare utformning. _ Vidare må anmärkas, att det svårligen kan anses till fullo motiverat, att vårdnadshavare tillerkänts ovillkorlig rätt att _ under de angivna, allmänna förutsättningarna _ kräva barnavårdsman.
Förordnande borde icke behöva meddelas, där det uppenbarligen kommer att sakna betydelse.
Barnavårdskommittén har emellertid inskränkt sig till att föreslå en mindre jämkning i avfattningen av FB 8: 1 i syfte att markera, att barna- vårdsnämnd i fall, där vårdnadshavare (part) icke begärt barnavårdsman— naförordnande, bör begagna sin befogenhet att meddela sådant förordnande något mindre sparsamt än vad för närvarande i allmänhet är vanligt.
Såsom förut berörts tolkas villkoret, att barnavårdsnämnden för att (självmant) förordna barnavårdsman skall ha »av särskild anledning» funnit det »erforderligt», i allmänhet restriktivt. Särskild anledning har oftast ansetts föreligga blott vid svåra missförhållanden.
Förarbetena ger icke stöd för antagande, att en sådan tolkning varit av- sedd, och den kan icke anses önskvärd. Barnavårdsnämnd bör _ på fram- ställning av den från vårdnaden uteslutne maken eller från annan närstå- ende eller eljest intresserad person, efter påpekande från myndighet eller befattningshavare eller utan sådant föranledande _ förordna barnavårds- man åt barn i äktenskap, när helst det finnes kunna vara av betydelse för tillvaratagande av barnets rätt och bästa _ det är särskild anledning nog _ förutsatt tillika att någon av de i FB 8: 1 angivna situationerna före- ligger i fråga om föräldrarnas faktiska och rättsliga åtgärder och förhål- landen.
På nu anförda skäl och alltså i syfte att påverka praxis föreslår barna- vårdskommittén att orden »av särskild anledning» strykes både i första och andra stycket av FB 8: 1.
För att barnavårdsnämnd flitigare skall begagna sig av förordnande- möjligheten i fall, som avses i FB 8: 1 andra stycket, är det önskvärt, att nämnden från domstolen erhåller meddelande därom att yrkande som avses i lagrummet framställts. Barnavårdskommittén vill därför hemställa, att skyldighet för domstol att lämna sådant meddelande stadgas. Möjligen kan erforderlig föreskrift sammanföras med de bestämmelser, som är upptagna i kungörelsen den 16 december 1949 om skyldighet för domstol att lämna uppgifter i mål och ärenden enligt föräldrabalken .
Mot stadgandet i FB 8: 3 om ovillkorligt och undantagslöst förordnande av barnavårdsman för barn utom äktenskap kan anmärkas, att det otvivel- aktigt leder — eller strikt tillämpat skulle leda _ till en del onödiga för- ordnanden. Sådana onödiga uppdrag kan emellertid bringas att upphöra genom beslut jämlikt FB 8: 7 och förhållandet torde icke vålla olägenheter, vilka kan tillmätas betydelse vid jämförelse med den stora fördel, som det innebär, att lagen uppställer ett klart och ofrånkomligt krav på att för alla barn, födda utom äktenskap, skall utses barnavårdsman.
I FB 8: 4 första stycket är stadgat, att barnavårdsman skall förordnas av barnavårdsnämnden i den församling, där vårdnadshavaren är kyrko- bokförd eller, om han ej är kyrkobokförd i riket, där han vistas. Regeln är
157 & icke avpassad för fall _ jfr FB 8: 1 andra stycket _ där vårdnaden till— kommer makar gemensamt, men kan givetvis tillämpas därest båda makar- na har samma kyrkobokförings- eller vistelseförhållanden. I annat fall blir frågan om behörig barnavårdsnämnd svår att besvara. Att anse mer än en nämnd berättigad och förpliktad att förordna barnavårdsman, öva tillsyn etc. är ingalunda någon god lösning.
Därest genomförandet av vad barnavårdskommittén i det föregående föreslagit, i förening med strävandena i övrigt att effektivisera samhällets verksamhet till barnens hjälp och skydd, leder till ökning av antalet barna- vårdsmannaförordnanden, som grundas på FB 8: 1 andra stycket, ökas också betydelsen av här berörda behörighetsfråga. Enligt kommitténs mening bör den lösas genom införande av ändrade eller kompletterande behörighetsregler.
Otvetydiga behörighetsregler, som täcker alla tänkbara fall, blir enligt vad kommittén funnit ganska omfattande och komplicerade, därest man såsom i FB 8: 4 utgår från anknytning till vårdnadshavarens kyrkobok- förings- eller vistelseförhållanden. Det synes därför höra övervägas, huru— vida icke en önskvärd förenkling kan vinnas, därest man i stället, när det gäller i äktenskap födda barn, anknyter behörigheten till barnets kyrko- bokförings- eller vistelseort.
Enligt FB 8: 4 andra stycket skall till barnavårdsman förordnas därtill lämplig man eller kvinna. Med hänsyn till att valet av barnavårdsmän, så— som framgått av det förut anförda (sid. 145 och 150), fortfarande ofta lämnar åtskilligt övrigt att önska, kunde det ifrågasättas att i lagen meddela fylli- gare anvisning till barnavårdsnämndernas ledning. Enligt barnavårdskom- mitténs mening borde sådan anvisning gå ut på att till barnavårdsman skulle förordnas därtill villig person, som med hänsyn dels till uppdragets beräkneliga varaktighet och de krav, det kunde väntas ställa, dels ock till personens ålder, kön, sysselsättning, bosättningsort och förfarenhet med mera finge antagas vara lämplig för uppdraget. Kommittén har emellertid avstått från att föreslå ändring i FB 8: 4 andra stycket.
Det är av största betydelse, att ogift gravid kvinna gör sådan förhands- anmälan, som i FB 8: 5 sägs, samt att denna anmälan utan dröjsmål vidare- befordras och föranleder förordnande, på sätt i samma lagrum föreskrives. Förhandsanmälan kommer icke till stånd så allmänt, som önskvärt vore, och vad barnavårdsnämnderna och deras företrädare har att iakttaga efter sådan anmälan eftersättes, såsom i det föregående berörts (se ovan sid. 149 0. f.), icke så sällan. Kommittén förordar, att blanketter för anmälan från ogift gravid kvinna hålles tillgängliga hos mödravårdscentraler och mödravårdsstati—oner.
Enligt barnavårdskommitténs mening är det väl tänkbart men mindre troligt, att smärre ändringar i de i FB 8: 5 givna bestämmelserna kan med- verka till en förbättring i nyssnämnda, mindre tillfredsställande förhållan-
den. Avsevärd betydelse skulle det däremot säkerligen ha, om befattnings- havare vid sjukkassor och mödravårdscentraler samt barnmorskor - _ kanske också andra befattningshavare —— ålades anmälningsplikt beträffan- de ogift kvinnas havandeskap, och vidare om barnavårdsnämnd ålades eller berättigades att grunda barnavårdsmannaförordnande på sådan anmälan från annan än kvinnan. Att ändra lagstiftningen i nu antydd riktning synes emellertid ägnat att väcka betänkligheter, vilka kommittén funnit sig böra tillägga avgörande betydelse.
Att barnavårdsmannaförordnande snabbare än som ofta sker komme till stånd, sedan kvinnan gjort anmälan, skulle säkerligen kunna åvägabringas genom särskilda föreskrifter, t. ex. om provisoriskt sådant förordnande av nämnden i kvinnans vistelseort. Kommittén anser emellertid, att bestäm- melserna om harnavårdsmannainstitutionen icke bör kompliceras, om det icke är nödvändigt, samt att de gällande reglerna i och för sig möjliggör ett handlande med önskvärd snabbhet. Det avgörande synes vara nämnder— nas förtrogenhet med bestämmelserna och vilja att noggrant följa dessa.
Ändring i barnavårdsmannens allmänna ställning i förhållande till barnet, vårdnadshavaren (den blivande modern) eller barnavårdsnämnden är enligt barnavårdskommitténs uppfattning icke påkallad. Barnavårds- mannens ställning och uppgifter synes dock icke ha blivit helt tillfredsstäl— lande angivna i FB 8: (i. Det hade varit önskvärt att det först och främst betonats, att biträdet åt barnet är kärnan i barnavårdsmannens uppgift, även om detta biträde regelmässigt lämnas i form av bistånd åt vårdnads- havaren (den blivande modern). I anledning av den brist på självständighet och initiativ hos barnavårdsmännen, som ofta omvittnats, hade det varit lämpligt, om plikten att vid behov handla oberoende av vårdnadshavaren __ även helt i strid mot denne — framhållits. Av samma skäl hade en erinran bort givas om barnavårdsmannens rätt och plikt att ta initiativ till ompröv- ning av vårdnadsfrågan. Vad barnavårdskommittén sålunda funnit vara att erinra mot stadgandet i FB 8: 6 föranleder dock intet ändringsförslag från kommitténs sida.
Kommittén föreslår emellertid, att paragrafens nuvarande sista stycke i viss mån omformuleras för klargörande, att polismyndighet skall biträda barnavårdsman med att efterforska och höra icke blott den, vars under- hållsskyldighet gentemot barnet är klarlagd, utan även person, som kan antagas vara underhållsskyldig.
Bestämmelserna i FB 8: 7 och 8 angående upphörande av barnavårds- mannauppdrag ävensom om förlängning av sådant uppdrag, tillsyn, ombyte av barnavårdsman samt överflyttning av tillsyn är i flera hänseenden mindre tillfredsställande. Klar skillnad göres icke mellan å ena sidan beslut att ett barn skall ha resp. ej längre ha barnavårdsman samt å andra sidan förordnande och entledigande av viss uppdragstagare. Innebörden av till— synen samt av att densamma överflyttas lämnas obestämd, och det framgår
icke med önskvärd tydlighet (jfr 105 tredje stycket), vem som skall utöva tillsynen och besluta i frågor rörande barnavårdsmannaskapet, om över- flyttningsbeslut överklagas. Vad i FB 8: 7 andra stycket sägs om upphöran- de av barnavårdsmannaskap, som prövas icke längre vara behövligt, rim- mar illa med att enligt FB 8: 3 barnavårdsman skall »städse förordnas» för barn utom äktenskap, oavsett behov och utan att begränsning skett till förordnande före eller vid barnets födelse.
Att söka avhjälpa vad som i nämnda hänseenden brister, skulle emeller— tid leda till djupgående omarbetning av kapitlet, ett företag som icke synes ankomma på barnavårdskommittén. Kommittén framlägger på grund härav icke förslag till ändring av vad i FB 8: 7 och 8 upptagits.
I anslutning till vad i FB 8: 9 är stadgat om anställande av personer för mottagande av barnavårdsmannauppdrag samt om ersättning åt uppdrags- tagare vill barnavårdskommittén framhålla risken av att — såsom nu ofta är fallet alltför många uppdrag anförtros åt samma person. Huru väl skickad för uppgifterna han eller hon än må vara, måste dock en över- driven anhopning av uppdrag omöjliggöra, att de utan undantag blir till- fredsställande skötta. Särskilt måste koncentration av för många uppdrag hos en person leda till att denne endast i otillräcklig omfattning hinner med hembesök och andra personliga sammanträffanden med de personer, uppdragen gäller, något som måste anses vara synnerligen betänkligt.
Barnavårdskommittén har övervägt att föreslå sådant tillägg till för— äldrabalkens bestämmelser om barnavårdsman, att barnavårdsman bleve med avseende å denna sin syssla underkastad ämbetsmannaansvar. Ett sådant stadgande _ vilket givetvis finge betydelse endast med avseende å barnavårdsmän, vilka ej handhar sysslan på grund av tjänst, varmed för- bundits skyldighet att mottaga och fullgöra dylikt uppdrag _ skulle otvi- velaktigt vara ägnat att inskärpa barnavårdsmannens ansvar och hans verksamhets stora betydelse. Denna verkan av det ifrågasatta stadgandet är naturligtvis allmänt sett högst fördelaktig, och att åtskilliga barnavårds- män behöver påverkas i riktning mot ökad aktivitet och pliktkänsla torde framgå av den i det föregående lämnade redogörelsen för rådande förhål- landen. Det är också antagligt, att ämbetsmannaansvar för barnavårdsman skulle stärka hans ställning och förtroendet för honom bland de enskilda, med vilkas förhållanden han har att syssla.
Kommittén anser emellertid, att det föreligger avsevärd risk för att äm- betsmannaansvar kommer att från mottagande av barnavårdsmannaupp- drag avhålla många därtill lämpliga personer, vilka eljest skulle vara villiga att ställa sig till förfogande. En sådan följd skulle vara högst betänklig. Kommittén har därför _ och då det icke synes kunna komma i fråga att införa en allmän medborgerlig plikt att mottaga barnavårdsmannauppdrag _ funnit sig böra avstå från att framställa det här berörda förslaget.
4- kap. Specialmotivering till ny kungörelse om barnavårdsmans verksamhet och tillsynen dårå
Barnavårdsmannakungörelsen, som senast omarbetades år 1950 i anslut- ning till den år 1949 utfärdade föräldrabalken , måste ändras i några av— seenden och förses med en del tillägg, därest barnavårdskommitténs förslag till ny barnavårdslag och till vissa ändringar i föräldrabalken antages. Några jämkningar i kungörelsen är också påkallade av författningar, som tillkommit efter det kungörelsen utfärdades.
Barnavårdskommittén har funnit skäl föreligga för att i samband med den överarbetning, som är påkallad av nyssberörda anledningar, ytterligare ett antal ändringar och tillägg till kungörelsens innehåll göres på olika grunder, som nedan närmare angives, i den mån förklaringar till förslagen över huvud taget ansetts erforderliga. Med hänsyn till de föreslagna änd- ringarnas och tilläggens antal och omfattning har kommittén ansett lämp- ligast, att en ny kungörelse träder i den gällande författningens ställe.
Beträffande olika föreslagna stadganden må anföras följande.
2 5.
Det har synts barnavårdskominittén lämpligt att, liksom i gällande kun— görelse, i en särskild paragraf behandla barnavårdsmannens uppgifter gent- emot kvinna, som väntar barn utom äktenskap, och att härom giva mera detaljerade bestämmelser än då fråga är om barnavårdsman som förord— nats, sedan barnet är fött.
Snabb personlig kontakt är en förutsättning för att barnavårdsmannen skall kunna bli den blivande modern till hjälp. Den nuvarande avsaknaden av bestämmelser härom torde ha bidragit till att det förekommer att barna- vårdsman, som förordnats före kvinnans väntade nedkomst och kanske i god tid före denna, väntar med att besöka kvinnan till dess barnet är fött.
I den föreslagna paragrafen har intagits en bestämmelse om att barna- vårdsmannen förutom att hjälpa till med att söka bidrag som kan kom- ma i fråga från samhällets sida _ jämväl bör bevaka moderns rätt till underhåll för egen del från barnets fader under tiden närmast före och efter nedkomsten.
Som en allmän riktpunkt för barnavårdsmannens strävanden har angi- vits, att han bör söka åvägabringa gynnsamma förhållanden för den bli— vande modern och barnet.
3 5. Även när det gäller barnavårdsman, som förordnats för redan fött barn _ i eller utom äktenskap _ är det av synnerlig vikt för uppdragets ut- förande, att kontakt snarast möjligt tages med dem som barnavårdsmannen
har att bistå och att vid behov kontrollera. Betydelsefullt är även, att hem- besök utan uppskov kommer till stånd. De föreslagna bestämmelserna här- om, vilka saknar motsvarighet i gällande kungörelse, torde vara av särskilt värde när det gäller ensamstående mödrar och deras barn.
Tvingande föreskrift om hembesök hos vårdnadshavare har ej föresla- gits, enär det kan vara påkallat att göra undantag i fall, där barnet vårdas hos annan och vårdnadshavaren är bosatt å ort, som är avlägset belägen i förhållande till barnavårdsmannens vistelseort.
Vad i det föreslagna stadgandet sägs om vårdnadshavare gäller natur- ligtvis båda föräldrarna, när barnavårdsman förordnats för barn, vars båda föräldrar gemensamt handhar vårdnaden.
4 5.
De föreslagna föreskrifterna om att barnavårdsmannen skall ägna fort- löpande tillsyn åt barnets förhållanden och följa dess utveckling samt be— stämmelserna om de åtgärder han bör vid behov vidtaga för vinnande av förbättring m. in. har endast i viss mån motsvarighet i gällande kungörelse (3 och 4 55). Vid förslagets utformning har 76 5 förslaget till ny barna- vårdslag delvis tjänat som förebild.
5 5.
Den föreslagna bestämmelsen har i viss mån utformats på annat sätt än motsvarande stadgande i gällande kungörelse (3 5 andra stycket) i syfte att framhäva, att överflyttning av tillsynen och förordnande av ny barnavårds- man i regel bör ske, då barnet vistas å ort, där barnavårdsmannen icke kan själv omedelbart följa barnets förhållanden.
6 5.
Den här föreslagna nya bestämmelsen om tillvaratagande av barnets bästa med avseende å underhåll och utbildning samt dess ekonomiska in- tressen över huvud taget avser att närmare utveckla vad i FB 8: 6 första stycket sägs. 77 5 förslaget till ny barnavårdslag har tjänat som förebild.
Barnavårdsman bör låta sig angeläget vara att tillse, att bidrag till barnets underhåll bestämmes på sätt som, inom ramen för de föreliggande möjligheterna, väl svarar mot barnets behov. Inträder ändrade förhållanden bör barnavårdsmannen medverka till erforderlig jämkning av vad som tidigare må hava bestämts beträffande underhållsbidrag.
7 5.
De föreslagna bestämmelserna i andra stycket har ej någon motsvarighet i gällande författning. De ansluter sig nära till 25 förslaget till ny stadga för övervakare och tillsynsmän.
Den i tredje stycket upptagna bestämmelsen har ansetts önskvärd med hänsyn till att pastorsämbeten samt kommunala myndigheter, t. ex. social- nämnd, ej alltid betraktar barnavårdsmannen som självständig företrä— dare för barnet, berättigad att erhålla för sitt arbete erforderliga bevis och andra handlingar.
8 5.
De nuvarande bestämmelserna om anmälningsplikt för barnavårdsman- nen i fall, då barnet vårdas i annat enskilt hem än i föräldrahennuet (55 gällande kungörelse) har av kommittén i viss mån ändrats för att något närmare svara mot bestämmelserna i 6 kap. förslaget till ny barnavårds— lag om anmälningsplikt och tillsyn.
9 5.
Första stycket av det föreslagna stadgandet överensstämmer i stort sett med motsvarande bestämmelser i 65 nuvarande kungörelse. Andra stycket är en nyhet, föranledd främst av att ett förslag om att barnavårdsman skulle med intyg styrka fullgjord uppgiftsskyldighet rörande fastställt faderskap framställts av riksdagens revisorer under 5 15 i deras berättelse om den år 1954 av dem verkställda granskningen av statsverkets tillstånd, styrelse och förvaltning m. m. (Riksdagens revisorers berättelse del I, sid. 74, 5 15. Se härom närmare ovan sid. 144—145.) Syftet med revisorer- nas förslag var att underlätta barnavårdsnämndernas tillsyn över barna— vårdsmännens arbete och därigenom möjliggöra en effektivisering av hand— läggningen av faderskapsärenden. Barnavårdskommittén har emellertid funnit skyldigheten att styrka att föreskriven anmälan skett icke böra be— gränsas till anmälningar om fastställda faderskap.
Det må framhållas, att intyg som här avses redan torde vara i bruk inom ett flertal barnavårdsnämnder. Barnavårdsmän begagnar sig sålunda ofta av anmälningshandlingar, vilka innehåller en blankett för pastors erkän- nande av att anmälan emottagits. Denna senare blankett avskiljes av pastor, undertecknas av honom samt återsändes till barnavårdsmannen. För- faringssättet synes vara enkelt och ej innebära nämnvärd arbetsbelastning för pastorsämbetena. Det bör därför tillämpas, om pastors intyg såsom föreslås blir obligatoriskt.
10 5.
Vad barnavårdsmannen skall anteckna rörande icke fastställt faderskap har angivits på något annorlunda sätt än i 75 gällande kungörelse. En skriftlig redogörelse för de åtgärder, som vidtagits i ärendet, är av betydelse för att barnavårdsnämnden skall kunna bedöma, om barnavårdsmannen vidtagit alla de åtgärder, som varit möjliga och lämpliga, för att få fader- skapet fastställt. Därjämte kan redogörelsen vara till stor nytta vid om- byte av barnavårdsman.
Vad i 95 nuvarande kungörelse sägs om att barnavårdsmannen skall göra anmälan till barnavårdsnämnden då behov av barnavårdsman ej längre föreligger har i förslaget ersatts med mera detaljerade bestämmelser. I 12 5 uppräknas dels de fall, där barnavårdsmannaskapet utan vidare skall upphöra, dels sådana, där viss prövning måste ske men upphörandebeslut skall träffas, såvida ej nya skäl för anordningen med barnavårdsman till- kommit. Slutligen angives de fall, där upphörande av barnavårdsmanna- skapet helt blir beroende av barnavårdsnämndens prövning.
Förutsättningarna för att barnavårdsman skall taga initiativ till över- flyttning av tillsynen å hans verksamhet till annan barnavårdsnämnd, har angivits annorlunda än i gällande kungörelse för att markera, att det av- görande i regel bör vara barnets, den blivande moderns, respektive vård- nadshavarens vistelseort.
14 5.
Vad här föreslagits motsvarar, frånsett andra stycket, de i 11 5 gällande kungörelse givna bestämmelserna. En erinran sådan som föreslagits i det tillagda andra stycket har visat sig erforderlig med hänsyn till att det ibland förekommer, att avgående barnavårdsman icke underrättar barnets vård- nadshavare samt, i fall, där så bort ske, den underhållsskyldige och veder- börande utmätningsman om att annan person skall inträda i funktionen såsom barnavårdsman för barnet, en underlåtenhet som kan medföra avse- värd olägenhet.
15 5.
Vad här föreslagits svarar i huvudsak mot de bestämmelser, som åter- finnes i 125 gällande kungörelse. De ändringar och tillägg, varigenom för- slaget skiljer sig från gällande text, har tillkommit i syfte att _ på sätt befunnits önskvärt och med hänsyn till gjorda erfarenheter påkallat _ skärpa kraven på barnavårdsnämndens tillsyn över barnavårdsmannens verksamhet. Denna tillsyn bör ha en positiv, stödjande karaktär. Det må anmärkas, att någon principiell förändring av det i FB reglerade förhållan- det mellan nämnden och barnavårdsmannen icke av barnavårdskommittén föreslagits och att den föreslagna lydelsen av kungörelsen självfallet icke syftar till att på något sätt rubba sagda förhållande.
Enligt förslaget skall granskning av barnavårdsmannens anteckningar, räkenskaper och övriga handlingar förbindas med erforderlig inventering av penningmedel o.d., som barnavårdsmannen må innehava för barnets räkning. Granskning och inventering skall alltid ske, då ny barnavårds— man skall utses, oavsett huruvida åtgärden sammanhänger med överflytt— ning av tillsynen till annan barnavårdsnämnd eller icke, och därjämte då barnavårdsmannaskapet skall upphöra.
I tredje stycket av den föreslagna paragrafen har mera detaljerat än som skett i nuvarande kungörelse angivits vad granskningen skall omfatta och hur nämnden skall fullgöra sin vägledande uppgift. Behov av närmare föreskrifter härom har visat sig föreligga i den praktiska verksamheten.
16 5.
Bestämmelsen har ej någon motsvarighet i gällande kungörelse. Den är utformad med ledning av vad i FB 13: 6 är stadgat om förmyndares upp- lysningsplikt.
17 5.
Förslaget, att barnavårdsnämndens förteckning över barnavårdsmanna— skap skall kollationeras mot födelse— och dopboken, svarar mot vad som redan på sina håll praktiseras och har till syfte att säkerställa, att barna— vårdsnämnd erhåller kännedom om alla de barn, födda utom äktenskapet, beträffande vilka det åligger nämnden att förordna barnavårdsman. Det föreslagna stadgandet, som ej har motsvarighet i gällande kungörelse, över- ensstämmer med ett av de förslag till förbättring av handläggningen av faderskapsärenden, som riksdagens revisorer framlagt under 5 15 i sin be- rättelse om den år 1954 av dem verkställda granskningen av statsverkets tillstånd, styrelse och förvaltning m.m. Se härom närmare ovan sid. 145.
18 5.
Vad i 145 gällande kungörelse är stadgat om diskretionsplikt och plikt att aktsamt förvara handlingar har i stort sett upptagits i 185 förslaget. Några jämkningar har, i viss anslutning till 6 5 förslaget till ny barnavårds- lag, gjorts i syfte att bereda ännu något bättre skydd för enskildas privata förhållanden.
111. AVD. HÖGSTA INSTANS FÖR PRÖVNING AV BARNAVÅRDSMÅL
1. Inledning
Barnavårdskommittén har i sitt huvudbetänkande behandlat frågorna angående omprövning av vissa av barnavårdsnämnd fattade beslut samt klagan över länsstyrelses avgöranden i barnavårdsmål eller -ärenden. Till— lika har _ med redovisning för skälen —— föreslagits regler för ärendes behandling hos barnavårdsnämnd samt för handläggningen i länsstyrelse av olika huvudgrupper av barnavårdsmål och ärenden.
Vid behandling i huvudbetänkandet av frågan om barnavårdens all- männa organisation har kommittén i motiveringen (II Avd. 2 kap.) uppe- hållit sig vid hur länsstyrelsen bör vara organiserad för att bli bättre lämpad, å ena sidan för den rådande, ledande och övervakande uppgiften, å andra sidan för omprövningsuppgiften och särskilt då för prövningen av ärenden om frihetsinskränkningar och därmed jämförliga ingrepp i enskildas förhållanden. Kommittén har i nämnda framställning förordat, att kollegial handläggning i länsstyrelse skall bli obligatorisk för vissa typer av ärenden, att kollegiet skall vara beslutfört endast om en för domarämbete kvalificerad jurist deltar och leder förhandlingarna samt att lekmän skall medverka vid handläggningen av underställningsmål och vissa viktiga besvärsmål m.m. Den rekommenderade ordningen skulle enligt kommitténs mening innebära, att länsstyrelsen komme att motsvara kraven på en förvaltningsdomstol.
De av kommittén i förslaget till barnavårdslag upptagna reglerna om fullföljd av talan mot länsstyrelses beslut ansluter sig till gällande rätt, och har alltså utformats från utgångspunkten att kammarrätten och rege- ringsrätten i princip bibehålles vid sina nuvarande uppgifter i fråga 0111 barnavårdsmål. Frågan, huruvida vad nu är stadgat om prövningen i sista instans av barnavårdsmål bör ersättas av annan ordning, har i hu- vudbetänkandet icke heller i motiven upptagits till behandling. Då avgö— randet i sista instans av barnavårdsmålen övar betydande inflytande på utformningen av barnavården i allmänhet —— motsvarande gäller givetvis andra slags socialvårdsmål i förhållande till socialvården i vidsträckt me- ning — har nämnda fråga emellertid varit föremål för överläggningar inom kommittén. Det material, som varit tillgängligt för kommittén, och de slutsatser, till vilka överläggningarna lett, redovisas i förevarande av- snitt av slutbetänkandet.
Beträffande bestämmelserna i BVL om underställning av vissa, av barnavårdsnämnd fattade beslut samt om rätt att föra talan mot barna— vårdsnämnds och vissa anstaltsstyrelsers avgöranden må hänvisas till kommitténs huvudbetänkande sid. 282 och 684—685. Här skall endast er- inras om vad som gäller i fråga om talan mot länsstyrelses avgörande i barnavårdsärende.
Beträffande beslut, som jämlikt BvL fattats (icke av barnavårdsnämnd utan) av kommuns beslutande församling, hänvisas i 83 5 BVL till kom- munallagarnas regler om fullföljdsrätt. Besvär över länsstyrelses avgö- rande i dylika ärenden handlägges sålunda i sista instans av Kungl. Maj:t i regeringsrätten (jfr 2 5 lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt).
Mål angående ersättning för kostnad för omhändertaget barn eller an— gående skyldighet att ansvara för sådan kostnad eller om bidragsskyldig— het, som jämlikt 71 5 BvL kan åläggas enskild, avgöres av kammarrätten (84 5 1 mom. BVL). Över kammarrättens beslut i mål och ärenden, som avses i BVL, får klagan ej föras.
Intill den 1 januari 1957 hänfördes till kammarrätten jämväl ärenden om hemsändning och ersättning för hemsändningskostnad samt om be- handlingen vid fullgörande av arbetsskyldighet eller kvarhållande av ar- betsskyldig å anstalt eller i arbete. Från nämnda datum gäller 84 5 BvL i ändrad lydelse, vilken överensstämmer med socialhjälpslagens innehåll och avfattning. Hemsändningsinstitutet har avskaffats; besvär skall icke få anföras över behandlingen i arbetshem utan den i arbetshem intagne hänvisas till sin möjlighet att göra anmälan hos tillsynsmyndigheten om missförhållande på arbetshemmet ; besvär över länsstyrelses beslut rörande utskrivning från arbetshem skall _— i likhet med vad förut gäller om beslut angående intagning i sådan anstalt — anföras hos regeringsrätten.
Ändring i länsstyrelses utslag i mål rörande ådömande av tvångsarbete (se 72 5 BVL) sökes hos hovrätt (85 5 1 mom. BVL).
Beträffande klagan över utslag av länsstyrelse i andra frågor enligt BVL än de förut berörda föreskrives i 85 5 2 mom. BVL, att därom skall gälla vad i kommunallagarna eller eljest är stadgat om besvär över läns— styrelses beslut. Jäinlikt 78 5 KL sökes, därest ej annat är för vissa frå- gor särskilt stadgat, ändring i länsstyrelses utslag hos Konungen. Enligt den i 2 5 regeringsrättslagen gjorda fördelningen av besvärsprövningen skall mål angående samhällets barnavård och ungdomsskydd handläggas hos regeringsrätten, såvida ej klagan föres över socialstyrelsens beslut i fråga, som avses i 41 5 1, 2 eller 4 mom. BvL.
Hos Konungen anförda besvär över länsstyrelses beslut jämlikt BvL föredrages och avgöres sålunda i regeringsrätten. Samma är förhållandet med besvär över socialstyrelsens beslut jämlikt samma lag, dock med
nyss angivet undantag, vilket innebär att frågor om plangodkännande eller tillstånd till upprättande av barnhem eller om större förändring eller liknande beträffande barnhem avgöres av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Vilka slag av ärenden som utgör huvudgrupperna av barnavårdsmål under regeringsrättens prövning angives nedan.
Som bakgrund till barnavårdskommitténs framställning i det följande lämnas här en kort redogörelse för hur besvärsprövningen av andra social- vårdsmål än barnavårdsmål i huvudsak fördelar sig mellan olika myndig— heter i högsta instans.
Hos Kungl. Maj:t i statsrådet prövas och avgöres bl. a. två stora grup- per av socialvårdsmål, nämligen sådana som gäller folkpensionering och sådana som avser sjukförsäkring.
Över pensionsstyrelsens beslut i ärende rörande pension må enskild sakägare dock fullfölja talan endast under förutsättning att pensionssty- relsen lämnat tillstånd därtill. Pensionsstyrelsens beslut i tillståndsfrågan kan icke överklagas. Vill kommun, pensionsnämnds ordförande eller pen- sionsstyrelsens ombud anföra besvär över pensionsstyrelsens beslut i nyss— nämnda slags ärende erfordras justitiekanslerns medgivande. Denne kan även själv anföra besvär.
Över tillsynsmyndighetens (riksförsäkringsanstaltens) beslut i ärende angående sjukförsäkring eller angående vissa tvister mellan sjukkassor må talan fullföljas endast såframt tillsynsmyndigheten lämnat tillstånd därtill. Anordningen att besvären avgöres av Kungl. Maj:t i statsrådet genomfördes på grund av kritik, som under remissbehandling riktats mot socialvårdskommitténs förslag att tillsynsmyndigheten skulle vara sista in— stans för prövning av frågor av detta slag. Angående skälen till att den nuvarande ordningen genomfördes anförde departementschefen i propositio- nen 312/1946 (sid. 274) bl. a. följande: »Vad beträffar spörsmålet, hos vem klagan över tillsynsmyndighetens beslut bör föras, synes det särskilt under de första åren efter lagens ikraftträdande vara av vikt att chefen för social- departementet blir i tillfälle att följa tillämpningen av lagen. Jag förordar därför, att besvär över tillsynsmyndighetens beslut skola, efter föredrag- ning av nämnda departementschef, avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet.»
I regeringsrätten prövas mål om barnavårdsnämnds beslut i fråga, som avses i föräldrabalken, och mål angående bidragsförskott enligt lagen om förskottering av underhållsbidrag till barn. Vidare handlägges där mål angående socialhjälp, dock med det undantaget att besvär över länssty— relses beslut i fråga om skyldighet för kommun att ha ålderdomshem eller del i sådant har förbehållits för avgörande av Kungl. Maj:t i statsrådet. I regeringsrätten avgöres också mål om förbud, föreläggande eller före— skrifter enligt någon av 53—59 55 arbetarskyddslagen, mål om skolplik- tiga barns skiljande från föräldrar eller målsmän, mål om inskrivning,
168 intagning eller utskrivning enligt lagen om undervisning och vård av psy- kiskt efterblivna, mål enligt lagen om nykterhetsvård, om verkställande av tvångsarbete samt om handräckning.
De socialhjälpsmål som kommer under regeringsrättens prövning är få— taliga, då de flesta genom bestämmelser i speciallagstiftningen hänföres till kammarrätten. I regeringsrätten avgöres exempelvis mål angående fastställande av plan till ålderdomshem och statsbidrag till ålderdomshem samt handräckningsmål.
Såväl länsstyrelses som socialstyrelsens beslut i ärenden enligt nykter— hetsvårdslagen kan överklagas och båda grupperna kommer under rege- ringsrättens prövning, dock att länsstyrelsen är sista instans beträffande vissa smärre grupper av mål. Länsstyrelses utslag kan nämligen icke över— klagas om det gäller mål angående nykterhetsnämnds beslut om utdömande av vite, dess förordnande om övervakning eller meddelande om lydnads— föreskrift eller förbud mot inköp av rusdrycker.
Kammarrätten handlägger såsom förut nämnts huvudparten av social- hjälpsmålen. Före den 1 januari 1957 motsvarades dessa av fattigvårds- lnålen. Enligt 81 5 fattigvårdslagen skulle till kammarrätten hänföras dels mål om fullgörande av försörjningsplikt, om hemsändning och om kostnad för hemsändning samt mål om fattigvårdskostnad till exempel om återsökning från stat, landsting och den hjälptagande själv, dels mål som omförmäles i 78 5 1 och 2 mom. fattigvårdslagen. Den första av sist- nämnda grupper utgjordes av mål, varigenom fattigvård helt eller del- vis vägrats, mål om sättet för meddelande av fattigvård, om behandlingen å anstalt eller vid fullgörandet av arbetsskyldighet och om kvarhållande å anstalt. Den andra gruppen utgjordes av mål som länsstyrelse ex officio upptagit och avsåg antingen åläggande för komm-un att utgiva obligato- risk fattigvård eller att vidta åtgärd för avhjälpande av annat miss-för— hållande.
Efter ikraftträdandet av socialhjälpslagen hänföres till kammarrätten i stort sett samma slags mål som enligt fattigvårdslagen, om än beteck- ningarna och grupperingen av dem ändrats till följd av redaktionella olik— heter mellan fattigvårdslagen och socialhjälpslagen. Vissa slag av mål har dock försvunnit. Hemsändningsmål förekommer sålunda icke enligt den nya lagstiftningen och detsamma är fallet med ersättningsmål beträffande landstings bidrag till fattigvårdskostnad. Besvär kan heller icke mera föras över behandling i anstalt. Mål om kvarhållande å arbetshem har överförts till regeringsrätten. De mål, vilka rubricerades som hemorts- rättstvister, kommer att starkt reduceras, emedan ersättningskommun nu- mera är den där hjälptagare senast blev mantalsskriven. Enligt 58 5 socialhjälpslagen fullföljes till kammarrätten dels mål om ersättning för socialhjälpskostnad av kommun, staten eller enskild, dels besvär över läns- styrelses beslut om åläggande för kommun att utge socialhjälp eller över
länsstyrelses åtgärd för avhjälpande av annat missförhållande, dels slut- ligen ärenden angående meddelande av socialhjälp.
Att barnavårdsmål rörande kostnadsfrågor hänföres till kammarrätten framgår av vad förut sagts.
F örsälrringsrådet avgör besvär och ansökningar med anledning av lagen om yrkesskadeförsäkring samt har att jämväl i övrigt med uppmärksamhet följa försäkringens tillämpning och utveckling. Försäkringsrådet kan även ex officio upptaga ärenden. Över försäkringsrådets beslut må klagan icke föras.
Socialstyrelsen avgör besvär över länsstyrelses beslut i ärende angå- ende allmänt barnbidrag samt besvär över mödrahjälpsnämnds beslut i ärende enligt förordningen om mödrahjälp. Över socialstyrelsens utslag i sådana ärenden må klagan ej föras.
3. Vissa ändringsförslag m. m.
Socialvårdskommittén har i sina betänkanden om socialvårdens orga— nisation (SOU 1942:56) samt om socialhjälp m.m. (SOU 1950:11) be- handlat frågan om den statliga uppsikten över socialvården och i samband därmed gjort vissa uttalanden beträffande besvärsordningen.
Socialvårdskommittén var år 1942 icke beredd att uttala något bestämt omdöme om regeringsrättens befattning med besvär i socialvårdsmål. Det kunde enligt kommitténs mening starkt ifrågasättas, huruvida några bä- rande skäl talade för en förändring av regeringsrättens kompetens på ifrågavarande områden. Vad särskilt anginge besvär i barnavårds- och alkoholistärenden, i vilka det ju vore fråga om åtgärder av för den en- skilde mycket ingripande natur, vore det otvivelaktigt till fromma för rättssäkerheten att prövningen verkställdes av en så kvalificerad judiciell myndighet som regeringsrätten. Samtidigt finge det emellertid anses vara ett nära till hands liggande önskemål, att därvid deltoge personer med närmare anknytning till och erfarenhet av egentligt socialvårdsarbete. Kommittén uppsköt dock sina överväganden angående detta spörsmål till en senare tidpunkt.
I fråga om behandlingen av de besvärsmål å fattigvårdens och barna- vårdens områden vilka handlades av kammarrätten ville kommittén emel- lertid framlägga vissa synpunkter, som visserligen vore av preliminär natur men dock enligt kommitténs mening borde ställas under debatt. Efter att ha redogjort för kammarrättens organisation anförde kommittén följande, i sammandrag återgivet (betänkandet sid. 190—191).
Så länge någon central tillsynsmyndighet icke funnes för fattigvård och barnavård kunde några mera vägande principiella invändningar icke fram- ställas mot ett system sådant som det nuvarande, enligt vilket en myn- dighet hade att träffa slutliga avgöranden i anledning av besvär över
underordnade myndigheters beslut i dylika ärenden, under det att en annan myndighet hade att främja dessa socialvårdsgrenars utveckling och utöva en rådgivande och inspekterande verksamhet. De olägenheter som uppkomme genom denna dualism vore närmast av praktisk art. Den råd- givande verksamheten komme att hämmas av den omständigheten att den myndighet, som utövade densamma, inte vore i tillfälle att medverka vid hesvärsmålens avgörande. Kammarrättens utslag övade inflytande på den samhälleliga verksamheten och framför allt på fattigvården långt utöver de enskilda fall, som vore föremål för dess bedömande. Detta vore sär- skilt framträdande i fråga om s.k. beloppstvister. Med någon överdrift kunde alltså sägas, att kammarrätten genom sin rent judiciella verksam- het utövade ledningen av fattigvården i riket. Kommittén hade i annat sammanhang föreslagit, att socialstyrelsen skulle tillerkännas ställning så- som ledande organ och tillsynsmyndighet och därvid bl.a. ha befogenhet att utfärda allmänna anvisningar, som skulle vara bindande för de lokala organen. Ett väsentligt moment i ett ledande organs verksamhet vore enligt kommitténs uppfattning befogenheten att utöva ett avgörande in— flytande på den slutliga lösningen av individuella tvistefrågor av beskaf- fenhet att böra sortera under statlig myndighet. Kammarrättens uppgifter i dess egenskap av besvärsmyndighet i fattigvårds- och barnavårdsmål borde överflyttas på en Specialdomstol i nära anknytning till socialstyrel- sen, kallad socialdomstolen. Som ordförande i socialdomstolen skulle tjänstgöra en jurist med domarekompetens. Kammarrätten skulle behålla sin befattning med mantalsskrivnings- och kyrkobokföringsärenden. Om i ett reformerat hemortsrättsinstitut folkbokföringsåtgärderna komme att vara av betydelse, talade vissa skäl för att en ledamot av socialdomstolen borde vara kammarrättsråd.
Endast i ett begränsat antal av remissyttrandena över 1942 års betän- kande behandla-des frågan om den centrala organisationen. I kommunala yttranden berördes frågan endast i rena undantagsfall. Av länsstyrelserna behandlade 13 frågan och av dem tillstyrkte 3 och avstyrkte 5, medan 5 icke uttalade sig direkt för eller emot. Svenska landstingsförbundet av- styrkte och 10 landstings förvaltningsutskott uttalade sin anslutning till avstyrkandet. De 4 centrala verk som yttrade sig fördelade sig lika på till— och avstyrkande. I motiveringen för avstyrkande eller tveksamma yttranden anföres bl.a. i stor omfattning, att det vore principiellt orik- tigt att samma myndighet vore på en gång tillsynsmyndighet och dömande myndighet.
Statskontoret ansåg att, därest en ändrad instansordning vore påkallad beträffande fattigvårds- och barnavårdsmål, det borde övervägas om icke besvär över länsstyrelsernas eller, vid bifall till kommitténs förslag, läns— socialnämndernas beslut i berörda mål borde upptagas av regeringsrätten i stället för av kammarrätten.
Kammarrätten uttalade, att socialvårdskommitténs uppfattning, att ord- ningen med en myndighet såsom besvärsinstans och en annan som till— synsmyndighet medförde praktiska svårigheter, berodde på att kommittén närmast haft i tanke de s.k. beloppstvisterna. Kammarrätten ville an- märka, att inga principiella hinder mötte mot att låta den rådgivande myndigheten i en eller annan form medverka vid avgörandet av mål, där det kunde anses önskvärt. En sådan anordning vore icke för kammarrätten främmande. I vissa taxeringsmål hade kammarrätten nämligen möjlighet anlita särskilda experter. Kammarrätten hade icke blivit övertygad om nödvändigheten av att tillsynsmyndigheten skulle ha inflytande på indi- viduella tvistet'rågor. Tvärtom vore det önskvärt, att den myndighet som fungerade som högsta övervakare över socialvården icke tillika hade be- slutanderätt i frågor, som ansåges böra behandlas domstolsvägen. Emel- lertid kunde det enligt kammarrättens mening tagas under övervägande att till socialstyrelsen överflytta sådana mål, i vilka ingen egentlig rätts— fråga förelåge till avgörande. Dessa vore i första hand de, där tvisten ute- slutande gällde behovet av fattigvård eller storleken av begärt understöd. Däremot kunde kammarrätten under inga förhållanden biträda förslaget att till socialstyrelsen överflytta de grupper av mål, där rättsfrågor före- låge till avgörande. Framför allt vore det fråga om hemortsrättstvisterna, men hit hörde också i huvudsak mål angående enskild persons ersättnings- skyldighet för lämnad fattigvård, landstings ersättningsskyldighet, ersätt- ning av statsmedel och tvister av formell natur.
Medicinalstyrelsen och socialstyrelsen tillstyrkte socialvårdskommitténs förslag. Socialstyrelsen framhöll bl.a. att styrelsen redan vore besvärsin- stans i mödrahjälpsärenden och i vissa alkoholistvårdsärenden samtidigt som styrelsen vore tillsynsmyndighet för dessa frågor.
I betänkandet med förslag till socialhjälpslag (sid. 274—287) återupptog socialvårdskommittén frågorna om överinstans för socialhjälpsärenden samt för vissa barnavårds- och alkoholistmål och mål angående arbets— föreläggande. Kommittén vidhöll i stort sett sitt tidigare förslag, att social- styrelsen skulle bli besvårsmyndighet för ärenden rörande socialhjälp. Vad anginge kritiken mot att hos ett organ förena både de förvaltande och de dömande befogenheterna påpekade socialvårdskommittén, att en sådan förening redan förefunnes hos länsstyrelserna utan att därav följt några olägenheter. Besvärsfrågorna kunde vid bifall till kommitténs förslag väntas bli längt mindre juridiskt betonade än tidigare. I huvudsak bleve det fråga om att bedöma om behov av socialhjälp förelåge samt beloppets storlek. Det gällde att fixera vissa riktlinjer för standarden. För en sådan uppgift hade socialstyrelsen särskilda förutsättningar, emedan den utförde undersökningar beträffande levnadsstandarden och hade tillgång till fram- stående sakkunskap på den praktiska socialvårdens område. En förening
av uppgifterna att vara tillsynsorgan och besvärsmyndighet förelåge be— träffande den behovsprövade understödsformen mödrahjälpen. Socialsty- relsen hade här båda dessa befogenheter. Bostadspolitikens centrala hand- havande vore vidare i sin helhet samlad hos statens bostadsstyrelse. Efter övervägande av skilda synpunkter på frågan fann kommittén, att social— styrelsen borde göras till högsta instans i besvärsmål inom socialhjälpen. Den avdelning av socialstyrelsen, som skulle handlägga sådana mål, borde benämnas socialöverdomstol. Den beräknades få en storlek ungefär mot- svarande en division i kammarrätten.
Angående regeringsrättens befattning med socialvårdsmål anförde kom- mittén bl.a., att den huvudsakligen bestode i att handlägga besvär angå- ende omhändertagande för skyddsuppfostran, angående fosterbarnsvård samt om internering av alkoholister. Därest ifrågavarande mål skulle ligga kvar i regeringsrätten vore det nödvändigt, att den särskilda sakkun- skapen på socialvårdens område finge inflytande inom regeringsrätten. Därest kommitténs förslag om inrättande av en socialöverdomstol vunne bifall, komme emellertid hela frågan i ett annat läge. I så fall borde ifråga- varande sociala mål —— barnavårdsmål, alkoholistvårdsmål samt mål om handräckning vid arbetsföreläggande _ överflyttas till socialöverdomsto— len. Domstolsavdelningens personal borde därvid på visst sätt förstärkas och domstolens sammansättning bli något olika vid handläggning av olika slags mål.
I flertalet remissutlåtanden över 1950 års betänkande avstyrktes för- slaget att inrätta en till socialstyrelsen knuten överinstans i socialvårds- mål. Ur remissyttrandena må anföras vissa synpunkter.
Statskontoret framhöll, att under senare år den tanken förts fram, att kammarrättens befattning med avlöningsmål borde upphöra och dessa mål avgöras av en särskild lönedomstol. Då frågan om omfattningen av den av kammarrätten utövade dömande verksamheten sålunda sannolikt bleve föremål för översyn, syntes ett separat utbrytande från kammarrätten av socialvårdsmålen icke böra ske.
Kammarrätten hänvisade till sitt år 1943 avgivna yttrande samt till vad som anförts i vissa reservationer till 1950 års betänkande av bland andra socialvårdskommitténs sakkunnige kammarrättsrådet Stern. I övrigt fram- höll kammarrätten bl.a. att av de mål, som enligt förslaget skulle avgöras av socialöverdomstolen, de s.k. administrativa frihetsberövandena vore av sådan utomordentlig bety-delse för medborgarna, att rättssäkerhetskravet bleve särskilt starkt framträdande. Det kunde icke vara försvarligt att göra tillsynsmyndigheten till enda besvärsinstans i dessa mål. Det vore visserligen riktigt, att länsstyrelserna vore både tillsynsmyndighet och dömande myndighet beträffande fattigvården och barnavården. Att märka vore emellertid att tillsynen egentligen handhades av fattigvårds- och
barnavårdskonsulenterna såsom självständiga tjänstemän, vilkas uttalan- den icke på förhand kunde binda länsstyrelserna vid deras dömande verk— samhet. Dä socialvårdskommittén föreslog, att tillsynen skulle utövas jäm- väl av sådana tjänstemän hos länsstyrelsen, som deltog i målens avgö- rande, innebure detta en försämring av rättssäkerheten, som vore ägnad att inge betänkligheter. Om förslaget i denna del dock genomfördes, låge desto större vikt på att överinstansen erbjöde garantier för en fullt obun- den prövning. Att överföra mål angående administrativa frihetsberövan— den från regeringsrätten till en särskild domstol inom socialstyrelsen borde icke ifrågakomma. För den händelse förslaget angående social- överdomstol icke vunne bifall, hade socialvårdskommittén förordat, att sakkunskap på det sociala området skulle beredas inflytande på ifråga- varande måls avgörande i regeringsrätten. Eftersom regeringsrättens sam- mansättning vore reglerad i regeringsformen, kunde kommitténs önskemål icke tillgodoses annat än vid utnämningen av domstolens ledamöter. Dylika önskemål kunde emellertid med lika stort fog framställas för de flesta slag av mål som tillhörde regeringsrättens prövning. Då inom rege— ringsrätten en mångsidig erfarenhet vore representerad och särskild sak- kunskap på socialvårdens område hade tillfälle komma till tals vid må- lens utredning, syntes någon ändring av behandlingen i högsta instans i förevarande slags mål icke vara erforderlig. Beträffande frågorna om kammarrättens befattning med socialvårdsmålen hade, då kammarrätten förra gången yttrade sig i ämnet, icke förelegat något förslag till refor- mering av fattigvårdslagstiftningen. Nu kunde saken bättre bedömas. I betänkandet hade lämnats en översikt av de besvärsmål, som beräknats uppkomma vid en tillämpning av socialhjälps- och barnavårdslagarna. Till väsentlig det gällde desamma heloppstvister, där frågan kunde sägas gälla hur hög levnadsstandard staten genom socialhjälpen ville tillför— säkra medhorgarna. De flesta grupperna mål avsåg emellertid rättsfrå- gor, som ställde krav på en domstolsmässig behandling. Kammarrätten delade socialvårdskommitténs uppfattning, att erfarenhet från socialvår- dens praktiska handhavande borde vara representerad i den blivande över- instansen. Därest denna skulle bli kammarrätten, kunde dessa krav lämp- ligen tillgodoses på samma sätt som vid kammarrättens handläggning av fastighetstaxeringsmål. Kammarrätten avstyrkte för sin del förslaget om inrättandet av en särskild socialöverdomstol.
Socialstyrelsen tillstyrkte socialvårdskommitténs förslag i vad det rörde socialstyrelsens omorganisation i samband med den nya domstolsuppgif— ten. Vad särskilt beträffade behovet av socialöverdomstol kunde social- styrelsen vitsorda, att en reform på denna punkt vore synnerligen nöd— vändig. Socialstyrelsen ville rikta uppmärksamheten på den allvarliga risk för en icke ändamålsenlig utveckling, som systematiskt skulle prägla hela socialvården, om det skulle uppstå ett motsatsförhållande mellan tillsyns-
myndigheten och besvärsinstansen beträffande tolkningen och tillämp- ningen av författningsbestämmelserna på viktiga punkter. Det framhölls, att det icke vore samma tjänsteställe och samma personer som skulle ut- färda anvisningar och bedöma besvär utan skilda, men att de hade att verka i samma riktning. En permanent risk för divergens mellan uppfatt- ningarna måste hli till skada för verksamheten. Styrelsen föreslog, att socialöverdomstolen skulle få ett inslag av lekmän i lämplig omfattning.
Pensionsstyrelsen ansåg, att förslaget ingav mycket stora betänklig— heter. När det gällde den starkt normerade socialförsäkringen, hade det ansetts erforderligt att lägga det högsta avgörandet hos ett annat organ än de centrala ämbetsverk som utövade tillsyn över verksamheten. Beträf— fande socialhjälpen, i vilken avgörandena vore än mera beroende av skälig- het och kunde vara av stor betydelse för kommunernas finanser, syntes ännu större skäl tala för att det högsta avgörandet icke låge hos den myn— dighet som vore tillsynsmyndighet. Till vad sålunda sagts komme att, i den mån socialförsäkringens kommunala organisation skulle bli samman— kopplad med en socialhjälpens organisation, det vore mest rationellt att ett och samma organ vore högsta instans beträffande alla sociala hjälp- frågor. För denna uppgift kunde av naturliga skäl socialstyrelsen icke komma i fråga. Även mot namnet socialöverdomstol syntes anmärkning kunna riktas, då fråga vore om en avdelning inom ett ämbetsverk, som endast hade en del av den sociala omvårdnaden under sin tillsyn.
Svenska landskommunernas förbund (styrelsen) framhöll, att de kom- munyttranden, som varit tillgängliga för styrelsen, i flera fall innehållit erinringar mot förslaget. Även om man understundom haft anledning ställa sig frågande inför kammarrättens och regeringsrättens utslag i social- vårdsärenden, vore steget därifrån långt till ett helt underkännande av dessa domstolars insatser på hithörande områden. I likhet med sakkun- nige Stern ansåge styrelsen, att det borde övervägas att förstärka rege- ringsrätten och kammarrätten med speciell social sakkunskap vid hand- läggning av socialmål.
Svenska socialvårdsförbundet påpekade, att även vid de allmänna dom- stolarna mål förekomme av samma art som socialvårdsmålen. I äkten- skapsmål tvistades ofta om vårdnaden om barn och i handräckningsmål prövades frågor om barn borde skiljas från ett hem och överlämnas till ett annat, frågor som vore av livsavgörande betydelse för barnet. Det ville synas som om spörsmålet om införandet av social sakkunskap i dessa mål vore väl så viktigt som exempelvis i mål hos regeringsrätten om barns omhändertagande för skyddsuppfostran eller om internering av en alko- holist. Socialvårdsförbundet ansåg därför att frågan om den sociala sak— kunskapens inflytande i mål vid allmänna domstolarna, vid regerings- rätten och vid kammarrätten borde upptagas till övervägande i ett sam- manhang.
Besvärssakkunniga uttalade som sin mening, att man i görligaste mån borde undvika att inrätta specialdomstolar med befogenhet att träffa av- görande i sista instans. Den omständigheten, att besvärsmål i sista in— stans i största möjliga omfattning avgjordes av samma myndighet, inne— bure något i och för sig värdefullt varom lagstiftaren borde slå vakt. Grund- satsen borde frångås endast då det av arbetshänsyn eller andra liknande skäl vore ofrånkomligt. I de mål varom vore fråga (socialhjälp, barna- vård's- och alkoholistmålen samt målen om arbetsföreläggande) och som enligt kommitténs förslag skulle överflyttas till socialstyrelsen uppkomme till stor del frågor av rättslig natur. Det vore ett starkt rättspolitiskt önskemål, att spörsmål av rent rättslig natur avgjordes i ett förfarande som såvitt möjligt erbjöde samma garantier för rättssäkerheten som det, vilket tillämpades vid de allmänna domstolarna, och i sista instans av en helt fristående domstol. Den socialöverdomstol, som socialstyrelsen i viss sammansättning skulle utgöra, kunde ingalunda anses fylla de krav som måste ställas på en sådan domstol. Enligt kommitténs förslag kunde in- träffa att i socialöverdomstolens avgörande komme att deltaga endast en domstolsutbildad jurist (överdirektören). Ur rättssäkerhetssynpunkt fram- stode sålunda den föreslagna socialöverdomstolen som klart underlägsen regeringsrätten och kammarrätten. Anledning funnes icke att frångå den nuvarande ordningen. Skulle likväl den av kommittén förordade ordningen genomföras, borde en grundlig översyn verkställa—s rörande vilka mål som kunde tänkas böra hänföras till denna socialöverdomstol.
I andra lagutskottets utlåtande (nr 48/1947) med anledning av propo— sition med förslag till vissa ändringar i regeringsrättslagen ifrågasatte ut— skottet lämpligheten av att besvärsprövningen beträffande folkpensione- ringen flyttades från regeringsrätten till Kungl. Maj:t i statsrådet. Enligt utskottets mening hade det sociala reformarbetet fortskridit så långt, att inrättandet av en för olika socialförsäkringsgrenar gemensam högsta pröv— ningsinstan-s _ socialöverdomstol —— borde allvarligt övervägas. Riksdagen hemställde i skrivelse till Kungl. Maj :t (nr 496) att frågan skulle utredas.
I motion vid 195/; års riksdag (H: 711) hemställdes bl. a. att riksdagen skulle begära förslag av sådan art, att försäkringsrådet bleve högsta pröv- ningsinstans för såväl yrkesskadeförsäkringen som sjukförsäkringen. Riks— dagen avslog motionen.
Besvärssakkunniga angav i sitt principbetänkande om administrativt rättsskydd (SOU 1955: 19) vissa allmänna riktlinjer för de förslag till lagstiftning om besvär och därmed sammanhängande spörsmål, som de ämnade avgiva sedan utredningen slutförts. I huvudsak behandlades i he— tänkandet besvärsinstitutet, under det att blivande instansordning och dom- stolars organisation eller kompetens icke upptogs till närmare diskussion. Angående förvaltningsdomstolar i allmänhet gjorde de sakkunniga emel—
lertid vissa uttalanden. För att en myndighet skulle kunna betecknas som förvaltningsdomstol borde fordras, att den regelmässigt verkade kolle- gialt och under alla förhållanden rymde något juridiskt inslag. Såsom förvaltningsdomstolar borde —— enligt det sagda och med beaktande av gällande regler _ regeringsrätten, kammarrätten, försäkringsrådet, riks- värderingsnämnden, sinnessjuknämnden, poliskollegierna och hyresrådet förklaras. Förutsättningar funnes ock att förklara vissa centrala verk, i den mån de verkade kollegialt, för förvaltningsdomstolar. Förvaltnings- domstolar skulle till utredning i besvärsmål erhålla möjligheter, som ej förelåge för andra besvärsprövande myndigheter. Dessa utredningsmöjlig- heter ansågs böra avvägas så, att de icke bleve väsentligt mindre än de, som stode de allmänna domstolarna till buds. De sakkunniga uttalade förhoppningen att systemet med förvaltningsdomstolar skulle kunna ut- vecklas (betänkandet sid. 86—87).
Vissa av de remissmyndigheter, som avgav utlåtande över besvärssak- kunnigas betänkande, berörde frågan om förvaltningsdomstolarna, deras organisation och kompetens. Ur yttrandena ätergives nedan i sammandrag vissa uttalanden härom.
Förslaget att tillskapa ett särskilt begrepp, förvaltningsdomstol, som benämning på ett organ med bestämda befogenheter i utredningshänse- ende berördes i åtskilliga yttranden. I somliga tillstyrktes detsamma, men i flertalet mötte förslaget bestämda genlsagor. Ledamöter av regerings- rätten framhöll sålunda i skilda yttranden bl.a., att beteckningen dom- stol borde förbehållas sådana institutioner, som i väsentliga hänseenden fyllde de krav, som sedan gammalt ställdes på en domstol. Dessa krav voro uppenbarligen högre än de sakkunniga angivit. Hovrätten över Skåne och Blekinge anförde, att utöver de förutsättningar som i betänkandet angivits för att en myndighet skulle förklaras för förvaltningsdomstol borde fordras, att myndigheten intoge en fristående, självständig ställ- ning. Om det i något fall funnes önskvärt, borde myndighet kunna ut- rustas med utredningsbefogenheter, som avsåges tillkomma förvaltnings- domstol, utan att myndigheten därför betecknades som förvaltningsdom- stol. Försäkringsrådet uttalade, att rådet i motsats till de sakkunniga ansåge, att rådet icke vore en förvaltningsdomstol utan en från de all- männa domstolarnas verksamhetsområde utbruten Specialdomstol. Visser— ligen hade de mål och ärenden, varmed rådet hade att taga befattning, i ökad omfattning kommit att beröra mera offentligrättsligt betonade frå- gor. Något egentligt muntligt förfarande i anslutning till nya rättegångs- balkens reglering av förfarandet vid de allmänna domstolarna hade ej heller kommit till stånd i rådet. Kärnan i rådets verksamhet, handlägg- ningen av besvärsmål enligt yrkesskadeförsäkringslagen, måste dock allt- jämt anses vara att slita civilrättsliga tvister mellan enskilda parter, som
inför rådet stode emot varandra med motstridande påståenden. Genom de utvidgade möjligheterna till frivillig försäkring, som öppnades genom yrkesskadeförsäkringslagen, hade för övrigt området för rådets avdömande av civilrättsliga tvister i viss mån vidgats. Om rådet hänfördes till för- valtningsdomstol eller till Specialdomstol av annat slag, syntes emellertid vara ett mindre betydelsefullt terminologiskt spörsmål, som icke borde in- verka på frågan om hur processen hos rådet skulle utformas.
I framställning till Konungen den 12 april 1954 upptog svenska social- vårdsförbundet på nytt frågan om tillförande av socialexpertis till dom- stolar. Förbundet erinrade om det uttalande i nämnda ämne, som för- bundet gjort i sitt år 1950 avgivna remissutlåtande över socialvårdskom- mitténs betänkande med förslag till socialhjälpslag m.m., samt framhöll angelägenheten av att utvecklingen åtminstone partiellt fördes vidare. För- bundet ansåg att det vore möjligt att utan vidlyftigare administrativa åt- gärder förverkliga tanken på medverkan av social sakkunskap inom kam- marrätten, vilken i sitt remissutlåtande över förenämnda betänkande själv angett vissa vägar härför. Sedan tillkomsten av gällande fattigvårds— och barnavårdslagar hade, enligt förbundets åsikt, den allmänna uppfatt- ningen om socialvården-s mål och medel ändrats och en utomordentlig ut- veckling ägt rum, varvid nya understödsformer tillkommit och organisa- toriska utbrytningar skett. Detta hade medfört att en del spörsmål nu underställdes kammarrätten, vilka icke vore behandlade i fattigvårds- och barnavårdslagarna eller förarbetena till dem. När det gällde att lösa dessa spörsmål på ett praktiskt sätt vore det värdefullt om på socialvårdens om- råde erf-arna personer kunde medverka. Sådan medverkan skulle också vara önskvärd vid avgörande av beloppstvister. Över huvud skulle det främja en allsidig bedömning av socialvårdsmålen, om kammarrätten finge tillgodogöra sig aktuella erfarenheter från socialvårdens praktiska hand- havande och om ett samarbete ägde rum mellan dess personal och sak- kunniga från andra håll. Enligt förbundets mening borde därför en under- sökning omedelbart göras, huru ett sådant samarbete lämpligen kunde komma till stånd. Skrivelsen utmynnade i en hemställan, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa en undersökning om sådan ändring i kammar- rättens organisation, att på socialvårdens område erfarna personer be- reddes tillfälle att medverka vid kammarrättens avgörande av social— vårdsmål.
Förslaget om inrättande av en till socialstyrelsen knuten överinstans för socialvårdsmål avvisades vid antagandet av lagen om socialhjälp. I pro- positionen 177/1955 (sid. 310) anförde departementschefen vidare: »Någon anledning att i detta sammanhang göra ändring i den nuvarande instansord- ningen synes mig ej föreligga. Jag är inte heller beredd att nu föreslå, att kammarrätten förstärkes med särskilda socialsakkunniga.»
Den 25 oktober 1954 tillkallades en sakkunnig för att inom justitie- departementet verkställa en systematisk översyn av 2 & regeringsrätts- lagen. Utredningen avser fördelningen av ärenden mellan Kungl. Maj :t i statsrådet och regeringsrätten men omfattar icke frågor om lämpligheten av att besvärsprövningen för visst område i sista instans förlägges till å ena sidan Kungl. Maj:t och regeringsrätten eller å andra sidan högsta domstolen, kammarrätten eller annan administrativ domstol. Icke heller upptages andra organisatoriska frågor. Utredningen torde, enligt vad barnavårdskommittén under hand inhämtat, icke vara slutförd före ut- gången av år 1957.
I proposition med förslag till ändring av 1952 års lag om tillfällig ök— ning av regeringsrådens antal (nr 167/1955) framhöll departementschefen, att det genom en utredning i justitiedepartementet hade framkommit olika uppslag till åtgärder ägnade att begränsa tillströmningen av mål till rege- ringsrätten. Dessa uppslag måste emellertid ytterligare prövas och genom- arbetas. Eftersom den onormala arbetsbalansen hos regeringsrätten hän- förde sig enbart till finansmålen, borde den fortsatta utredningen an- komma på finansdepartementet. Chefen för finansdepartementet har se- dermera låtit verkställa utredning om fullföljdsrätt i skattemål. Utred- ningen är numera slutförd och har lett till att förslag framlagts bl.a. om att i fråga om skattemålen ett system skall införas med prövningstillstånd i förening med beloppspärr.
4. Om handläggningen av socialmål hos regeringsrätten och kammarrätten
Muntlighet vid förhandling
Socialmål som fullföljs till högsta instans handlägges liksom besvär i allmänhet genom skriftlig process.
Kungl. Maj:ts stadga angående behandlingen inom statsdepartementen av ärenden, som tillhöra regeringsrätten (SFS 227/1926), innehåller ingen bestämmelse om muntligt förfarande.
I vissa remissyttranden över besvärssakkunnigas betänkande har, i an- ledning av vad de sakkunniga anfört om utredningen i besvärsmål, till- styrkts införande av muntlighet i besvärsförfarandet.
Sveriges advokatsamfund ansluter sig sålunda »till tanken att möjlighet till förhör öppnas i besvärsmål, oaktat vbesvärsförfarandet i princip måste förbli ett skriftligt förfarande». Samfundet ifrågasätter »om ett muntligt förfarande är avsett att kunna anordnas även i ärenden, som ligga under Kungl. Maj:ts prövning: i betänkandet beröres icke denna fråga, och än mindre angives i vilken form de sakkunniga tänkt sig att ett sådant för- farande skulle ske».
Regeringsrådet Ouensel uttalar i spörsmålet om muntlighet inför Kungl.
Maj:t: »Muntliga förhandlingar eller bevisupptagningar inför Kungl. Maj :t i statsrådet eller regeringsrätten lära icke böra införas, utan beträf- fande dessa instanser torde man få nöja sig med möjlighet att anordna förhör i kungl. kansliet eller hos lämplig myndighet, när icke i stället målets återförvisning till lägre instans bör ske.»
Regeringsråden Lundevall och Öhman anför, efter att ha erinrat om innehållet i RB 52: 10, att »om förslaget i denna del genomföres, bör med- delas föreskrift till möjliggöran—de att regeringsrätten i på dess prövning ankommande mål må uppdraga åt föredraganden att hålla sådant förhör. Bestämmelse härom med reglerande föreskrifter rörande formerna för dylikt förhör torde kunna intagas i stadgan angående behandlingen inom statsdepartementen av ärenden, som tillhöra regeringsrätten. Därest me- ningen är att regeringsrätten själv skall kunna anställa muntliga förhör, må framhållas, att regeringsrättens nuvarande lokaler, som redan äro otill- räckliga till beredande av arbetsrum för ledamöterna, måste icke oväsent- ligt utvidgas, om plats skall finnas för parter och andra, som skola när- vara vid sådana förhör.»
Bestämmelserna i Kungl. Maj:ts instruktion för kammarrätten (SFS 978/1942) är avfattade så att muntligt förfarande kan komma till använd- ning. I 25 g heter det härom: »Finnes i något på kammarrättens pröv- ning beroende mål muntligt förhör med part böra äga rum eller vittnens hörande vara av omständigheterna påkallat och kan förhöret ej lämp- ligen ske hos kammarrätten, må kammarrätten förordna om förhörets hållande vid allmän underrätt i orten och i sådant avseende meddela er- forderliga föreskrifter; ägande kammarrätten därvid anmoda vederbörande länsstyrelse utse ombud att vid domstol föra kronans eller det allmännas talan.»
I arbetsordningen för försäkringsrådet (SFS 114/1947) finnes ingen be- stämmelse avsedd att möjliggöra muntligt förfarande.
I sitt yttrande över besvärssakkunnigas betänkande anför försäkrings- rådet: >>I sammanhang med spörsmålet om muntligt förfarande hos rådet kan det för övrigt ifrågasättas, om icke förutsättningarna för att öppna möjlighet för rådet att i vissa fall inför sig anordna en fullständig muntlig förhandling borde bliva föremål för närmare övervägande.»
Arbetsbelastningen hos regeringsrätten och kammarrätten
Socialvårdskommittén verkställde på sin tid vissa beräkningar rörande antalet besvär i regeringsrätten angående omhändertagande för skydds- uppfostran, angående fosterbarnsvård samt om internering av alkoholister. Materialet redovisas i betänkandet med förslag till lag om socialhjälp ( SOU 1950:11 ). Under tioårsperioden 1938—1947 uppgick antalet besvär till drygt 200 per år och under år 1948 var antalet i det närmaste det-
samma (198). Två grupper dominerade, nämligen alkoholistvårdsmål och skyddsuppfostransmål (1948 respektive 88 och 91). Övriga mål gällde fosterbarnsfråga (5), barnavårdsmannaskap (1) samt handräckning vid arbetsföreläggande (13). (Jfr betänkandet sid. 286.)
Uppgifter om utvecklingen av regeringsrättens arbetsbörda finnes i prop. 52/1956. Sammanställes vissa i propositionen meddelade siffror med uppgifter som lämnats av socialdepartementets regeringsrättsbyrå erhålles nedanstående uppställning.
Antalet socialmål i regeringsrätten i förhållande till totala antalet mål
Under året Vid årets År utgång ba- inkomna (därav avgjorda (därav lanserade
mål socialmål) mål socialmål) mål
1951 3 022 183 2 708 186 4 909 1952 3 380 168 2 643 139 5 646 1953 3 912 167 3 467 151 6 091 1954 3 658 173 3 744 160 6 005 1955 3 865 175 3 768 175 6 102
De i tabellen som socialmål betecknade ärendena utgöres av de rege— ringsrättsmål, som registreras i socialdepartementet. Huvudparten utgöres av sky—ddsuppfostransärenden (fråga om omhändertagande eller om upp- hörande av skyddsuppfostran). Dessutom förekommer årligen åtskilliga ärenden angående handräckning för inställande å arbetshem och angående bidragsförskott. Endast sällan förekommer besvär exempelvis med anled- ning av fråga om överflyttning av barnavårdsmannaskap, angående foster— barn, angående statsbidrag till anordnande av ålderdomshem, angående ar— betarskydd, arbetslöshetsförsäkring m.m.
Nykterhetsvårdsmål (förut alkoholistvårdsmål) handlades intill den 1 juli 1955 inom inrikesdepartementet och registrerades i detta departe— ment. Från nämnda datum överfördes de till socialdepartementet. Nykter— hetsvårdsmålen ingår alltså icke i tabellens socialmål utom beträffande mål, som avgjorts under sista halvåret 1955. Antalet avgjorda nykterhets- vårdsmål för åren 1951—1954 och för första halvåret 1955 var respektive 52, 46, 54, 64 och 49.
Socialmålens andel i regeringsrättens arbetsbörda torde icke kunna be- dömas endast med utgångspunkt från antalet mål. Den riktigaste bilden av socialmålens anpart i arbetsb—elastningen erhålles, om föredragnings- tiden för dem jämföres med den tid, som åtgår antingen för andra grup- per av mål eller för regeringsrättens samtliga mål. Under budgetåret 1955/1956 uppgick föredragningstiden för socialdepartementets del till om- kring 28 föredragningsdagar. Varje föredragningsdag beräknas regelmäs-
sigt till 4 timmar. Totala antalet föredragningsdagar inom regeringsrätten var under samma tid 327. ; Socialvårdskommittén inhämtade vissa uppgifter och lät verkställa rätt omfattande undersökningar angående fattigvårds— och barnavårdsmål hos kammarrätten. Materialet redovisas i betänkandet med förslag till lag om socialhjälp ( SOU 1950:11 ).
Under åren 1940—1948 hade till kammarrätten inkommit folkbokfö— rings-, fattigvårds- och barnavårdsmål med det antal och den fördelning, som framgår av nedanstående tabell (jfr betänkandet sid. 209).
Kyrkobok— Fattigvårds- och barna- Inkom- förings- och vårdsmål mantalsskriv- Summa na år ningsmål (felk' gfåålfnrigå övriga summa bokformgsmål) av staten 1940 280 67 607 674 954 1941 236 359 746 1 105 1 341 1942 300 316 663 979 1 279 1943 353 77 631 708 1 061 1944 413 65 528 593 1 006 1945 452 83 399 482 934 1946 341 569 342 911 1 252 1947 284 72 327 399 683 1948 189 172 267 439 628
Socialvårdskommittén konstaterade, att fattigvårds- och barnavårdsmål av annan natur än statsersättningsmål oavbrutet minskat från och med år 1942. Den starka fluktuationen av statsersättningsmålen berodde på den av krigs- och efterkrigsförhållandena föranledda flyktingströmmen till vårt land. Antalet fattigvårds- och barnavårdsmål hos kammarrätten, som gällde hemortsrättsfrågor, utgjorde år 1925 25,1 % av de i kammar- rätten avgjorda målen, medan av de till samma domstol år 1938 inkomna fattigvårdsmålen 17,1 % gällde sådana frågor.
Socialvårdskommittén avsåg, att statsbidragsfrågor skulle prövas av Kungl. Maj:t, samt räknade med att hemortsrättstvisterna så gott som helt skulle försvinna vid bifall till kommitténs förslag till lag om socialhjälp. Med beaktande härav och av vissa andra omständigheter ansåg sig kom- mittén böra räkna med att antalet fattigvårds- och barnavårdsmål, vilka enligt kommitténs förslag skulle överflyttas från kammarrätten till en socialöverdomstol, skulle uppgå till omkring 200 (betänkandet sid. 280).
Ur kammarrättens arbetsberättelser har hämtats nedanstående uppgifter 0111 antalet socialvårdsmål m.m.
Under året Vid årets utgång År nu .. . .. . .. . . '(darav socral- . (darav social- (darav soc1al- inkomna vårdsmål) avgjorda vårdsmål) balanserade vårdsmål) 1951 9 757 538 10 840 465 10 756 780 1952 9 996 426 11 389 1 025 9 363 181 1953 14 815 538 11 422 464 12 756 255 1954 15 179 430 12 226 440 15 669 245 1955 12 826 328 13 288 374 15 207 199
I materialet ingår icke till kammarrättssekreterarens föredragning hörande ärenden. Dessa utgöres icke av mål utan av andra slags ären— den till exempel personalärenden, regeringsrättens utslag översända för kännedom m.m. dylikt.
I socialvårdsmålen ingår både fattigvårds- och barnavårdsmål. Besvä- ren avser såväl frågor om ersättning av stat eller landsting som inter- kommunala tvister och klagomål av enskilda m.m.
Tidrymd för avgörande av socialmål i regeringsrätten och kammarrätten
Besvär i barnavårdsmål, som skall prövas av regeringsrätten, registreras i socialdepartementet, varefter besvärsskriften remitteras till länsstyrel— sen, som har att efter hörande av bl.a. barnavårdsnämnden avge utlå- tande. Längsta delen av den tid, som förflyter från besvärsskriftens re- gistrering till dagen för regeringsrättens beslut, åtgår för detta remiss- förfarande. Under sommaruppehåll samt under uppehåll som göres vid jultiden kan längre tid än vanligt komma att förflyta mellan ärendes åter- komst från remittering och till dagen för dess avgörande. Barnavårds- ärendena upptages alltid med förtur till avgörande.
För att få en ungefärlig bild av hur lång tid barnavårdsärendena tar i regeringsrätten har de ärenden genomgåtts, vilka avgjorts under mars och april 1956. Under dessa två månader avgjordes 20 sådana ärenden, men ett har uteslutits ur materialet, emedan det avsåg en så speciell sak som fråga om resning i skyddsuppfostransärende. Av övriga 19 ärenden av— såg ett fråga om samhällsvård, ett fosterbarnsvård och ett utskrivning från skyddsuppfostran. I återstående 16 ärenden var fråga om omhänder- tagande för skyddsuppfostran. I nedanstående sammanställning har ären— dena grupperats med hänsyn till den tidrym-d som förflutit från det be- svärsskriften först registrerades till dess ärendet avgjorts.
Tidrymd för barnavårdsärendcns handläggning i regeringsrätten
Antal månader
Summa Antal 1—2 2—3 3—4 4—5 5—6 ärenden ärenden
8 6 O 2 3 19
Från den dag då ärende återkommit från remiss och till dess det av- gjorts i regeringsrätten hade genomsnittligt förflutit 17,7 dagar. Såväl an- komstdagen som prövningsdagen har därvid medräknats. För tre ären—den, vilka återkommit under sommaruppehållet i juli månad, förflöt respek-
j tive 42, 46 och 56 dagar, innan de avgjordes. Borträknas dessa tre åren- , den, blir för de återstående 16 målen genomsnittliga tiden från återkoms- l ten till prövningen 12 dagar.
Besvär i nykterhetsvårdsärende, som avgöres av regeringsrätten, ingives till länsstyrelsen, som föranstaltar om vederbörliga remisser, innan be- svärsakten överlämnas till regeringsrätten. Statistiskt sett handlägges dessa ärenden alltså snabbare inom regeringsrätten än barnavårdsmålen.
Besvär i fattigvårds- och barnavårdsmål, vilka skall prövas av kam- marrätten, ingives till vederbörande länsstyrelse, som verkställer remisser och avger eget yttrande, varefter besvärsakten överlämnas till kammar— rätten. I regel kan målen avgöras på grund av inkommet material, var- för den tid, som förflyter från inkomstdagen till dagen för kammarrättens dom, får anses i sin helhet åtgå för handläggningen i kammarrätten.
För att få en ungefärlig bild av vilken tidrymd, som åtgår för hand- läggningen av socialvårdsmål, har de mål genomgåtts, vilka avgjordes i kammarrätten under mars och april månader 1955. Endast sådana ären- den har medtagits, där beslutet blivit dom. Därvid har bortsetts från möj- ligheten att ärende under den aktuella tidsperioden kan ha föredragits i kammarrätten men återremitterats till länsstyrelsen för ytterligare utred- ning. Tiderna för de olika ärendena företer stor spridning, från 16 dagar vid den snabbaste handläggningen till 2 år 1 månad och 18 dagar för det ärende, som tagit längsta tiden. För att få en någotsånär koncentrerad sammanställning har tabellen uppställts med 3-månadersgrupper. I tre fall hade besvär anförts av mer än en part, men varje sådant fall har här räknats såsom ett ärende, ehuru varje besvärsskrift i kammarrättens diarier införts under särskilt nummer.
Tidrymd för socialvårdsmåls handläggning i kammarrätten
Antal månader
Antal 0—3 3—6 6—9 9—12 12_15 15—18 18—21 21—24 över 24 summa ärenden arenden
21 5 7 4 10 12 5 3 2 69
Det ärende, som tagit längsta tiden, gällde ersättning av statsmedel. I tre fall, där besvären gällde fattigvård åt klaganden (enskild person) eller åt hans familj, hade mellan ärendenas registrering hos kammarrätten och dagen för meddelandet av dom förflutit respektive 2 månader 29 dagar, 2 månader 6 dagar och 2 månader 3 dagar.
Arten av skyddsuppfostransärenden i regeringsrätten
I serien Sveriges officiella statistik finnes uppgifter om antalet för varje år nytillkommande, för skyddsuppfostran omhändertagna barn. Så- dana siffror för en 10-årsperiod har i tabellen här nedan sammanförts med uppgifter från socialdepartementets regeringsrättsbyrå dels om årliga an- talet ärenden angående omhändertagande för skyddsuppfostran, vilka prö- vats i regeringsrätten, dels om antalet barn, som de fastställda besluten avser. Sistnämnda tal har därefter fördelats med hänsyn till vilket eller vilka moment av 22 & BVL, som åberopats i regeringsrättens utslag.
Beslut angående resning i omhändertagandeärende har icke medtagits. Beslut som avser inhibition har hänförts till kolumnen »Ej sakprövade» och dit har även förts ett par förekommande fall, då beslutet gått ut på införskaffande av ytterligare utredning. I denna kolumn återfinnes i övrigt fall, där målet blivit desert eller där besvären inkommit för sent till regeringsrätten.
Då besvär anförts av mer än en part har målen räknats som ett ärende. Då samma beslut avgjort fråga om omhändertagande av såväl mor som barn, har besvären räknats som två ärenden. I de fall, då omhändertagande fastställts för något barn men genom samma beslut upphävts för syskon, har ärendet räknats endast bland de fastställda.
Ärenden i regeringsrätten angående omhändertagande för skyddsuppfostran
Under året för A_ntal ärenden Därav a_v rege- " Barnantalet fördelat efter
sky d dsupp- r åttleigållmåzu- rmgsratten Axåtal ären- Antal barn' d? ånpm. av 225151) barn?-
År fostran om- de omh'åder- mi?" darr som beröres var 5 agen Sgt? (i;-0113: händertagna ta audi fur ej ej sak- ot an de ' av dessa 1 regeringsra ens es u (nytillkomna) skg ddsu 0_ fast- pröva- f 352121]? beslut
barn 0. ungdom fostraåp ställda de as S 5 a a +b b c d 1946 989 90 11 5 74 129 53 30 16 25 5 1947 970 77 7 4 66 102 27 35 12 23 5 1948 1 070 81 17 4 60 85 37 20 6 15 7 1949 1 058 95 9 10 76 120 49 26 20 18 7 1950 1 077 65 13 4 48 76 37 6 13 14 6 1951 1092 73 19 5 49 65 25 15 12 10 3 1952 1 029 74 19 5 50 70 21 26 8 14 1 1953 955 52 9 5 38 66 31 10 12 10 3 1954 966 77 20 3 54 77 29 23 3 20 2 1955 1 074 57 9 3 45 83 28 37 9 7 2
En särskild sammanställning har gjorts beträffande de ärenden, där barnen vid tidpunkten för barnavårdsnämndens beslut om skyddsuppfostran redan var omhändertagna för samhällsvård. Sedan ett par ärenden bort- räknats, vilka icke upptagits till sakprövning i regeringsrätten, befanns det att prövning av samhällsvårds övergång i skyddsuppfostran (47 g 2 mom. BVL) ägt rum i 130 ärenden. Samtliga under IO-årsperioden under-
ställda skyddsuppfostransärenden var, såsom framgår av det föregående, 741, varav 48 hänfördes till gruppen »icke sakprövavde». Fastställelsepro- centen är omkring 75 för såväl övergångsärendena tagna för sig som för samtliga skyddsuppfostransärenden. Den närmare fördelningen av över- gångsärendena framgår av tabellen.
Samhällsvärds övergång i skyddsuppfostran (47 5 2 mom. BvL)
Mom. av 22 & barnavårds- Mom. av 22 % barnavårds— . lagen som åberopats av lagen som åberopats i rege- År EJ'lfaSt' barnavårdsnämnden Fast- ringsrättens beslut stallda stallda
a a + b b c a a + b b c 1946 ....... 0 — — — »— 7 5 _— 2 —— 1947 ....... 3 2 —— 1 -— 6 4 — 2 — 1948 ....... 3 1 2 -— — 13 6 5 1 1 1949 ....... 1 _— l —— —— 20 8 10 1 1 1950 ....... 9 3 4 2 —— 6 2 2 2 —— 1951 ....... 2 2 _ — —— 13 8 3 2 -— 1952 ....... 8 4 3 1 _— 4 1 3 — —— 1953 ....... 1 —— 1 — — 5 3 2 —— —-—- 1954 ....... 3 2 — 1 — 10 7 3 — — 1955 ....... 4 2 1 1 — 12 6 6 -— — Summa 34 16 12 6 0 96 50 34 10 2
5. Barnavårdskommittén
Prövningen i de mål enligt socialhjälpslagen, barnavårdslagen och nyk- terhetsvårdslagen, som kan fullföljas till regeringsrätten eller kammarrät- ten, gäller i stor utsträckning rättsfrågor, För rättsprövning i högsta in- stans kräves uppenbarligen, att högt kvalificerade jurister deltager i av- görandet. Regeringsrätten och kammarrätten är genom sin sammansätt- ning båda väl lämpade att sålunda slutgiltigt avgöra de i dessa mål upp- kommande rättsfrågorna.
Man måste emellertid beakta, att socialvårdsmålen som regel innehåller ej blott rättst'rågor utan även i stor utsträckning lämplighets- eller skälig— hetsbedömningar. För kammarrättens del kan det vara tillräckligt att peka på tvister angående storleken av meddelad socialhjälp eller av utgå- ende fosterlega enligt barnavårdslagen. Bland de mål som nu fullföljes till regeringsrätten intager mål, som gäller s.k. administrativt frihetsbe- rövande, en framskjuten plats. De i dessa mål ingående rättsfrågorna, exempelvis frågor huruvida de lagstadgade, ovillkorliga förutsättningarna för åtgärd är uppfyllda, är givetvis av utomordentligt stor betydelse. Här- utöver måste man emellertid vid prövningen göra en bedömning, huruvida det kan antagas vara lämpligt och verksamt eller måste anses rimligt eller ofrånkomligt att använda den ena eller den andra formen för in- gripande eller placering i det föreliggande fallet. För barnavårdens del
är det här enligt gällande lag framför allt fråga om mål angående om- händertagande för skyddsuppfostran och om arbetsföreläggande. Vidare må nämnas mål om samhällsvårds övergång i skyddsuppfostran och åren- den om tillstånd att mottaga fosterbarn eller förbud mot att mottaga eller behålla fosterbarn. Prövningen huruvida en fosterbarnsplacering kan god- kännas eller bör avstyras eller hävas måste naturligtvis väsentligen gå ut på att klarlägga, vad som är för barnet avgjort lämpligast, och det därvid vunna resultatet måste bli bestämmande för utgången.
Över huvud taget flyter på barnavårdens område rättsspörsmål ofta nog samman med vad som i förenklingssyfte må betecknas såsom lämplig- hetsfrågor, eller också uppkommer dylika spörsmål och frågor i samma ärende. Det kan gälla att avgöra, huruvida viss handling eller handlingar av visst slag blivit begångna eller visst påtagligt yttre missförhållande före- ligger, men oftare går prövningen ut på en allmän bedömning av miljö— förhållanden, barns och fostrares fysiska och psykiska utrustning och hälsa eller underårigs utveckling och vad som med hänsyn härtill kan väntas i fråga om barnets up—pväxtförhållanden, den unges vidare utveck- ling o. (1.
Den föreslagna nya barnavårdslagen ger — delvis, nämligen i fråga om de förebyggande ingripandena, i anslutning till praxis barnavårdsmyn- digheterna något friare händer att träffa avgöranden på grundval av en bedömning av vad som måste anses lämpligast ur de synpunkter lagen anvisar. Det enligt förslaget vidgade registret för förebyggande åtgärder och den utökade fullföljd-srätten kan också väntas leda till ett ökat antal besvärsmål, i vilka frågan om det ur olika synpunkter lämpligaste står i förgrunden. Den föreslagna lagstiftningen om arbetsföreläggande _ se socialvårdskommitténs betänkande om socialhjälp m. 111. sid. 36*—42* och 142-169 samt barnavårdskommitténs huvudbetänkande sid. 654 och 811- 844 — går också ut på att vidga åtgärdsregistret och skärpa kraven på att avgörandet i varje särskilt fall blir det, som bäst främjar de syften som uppbär lagen.
Med hänsyn till nu berörda förhållanden skulle det vara av verklig nytta, om vid bedömande av ifrågavarande mål man även i högsta instans bland de i avgörandet deltagande hade ledamöter, som hade personlig er- farenhet av socialvård genom praktiskt arbete ute på fältet. För kam- marrättens del har förslag också från kammarrätten själv framlagts om eventuell förstärkning av kammarrätten med socialvårdskunniga leda- möter. Detta har emellertid ej föranlett någon ändring i sammansätt- ningen av kammarrätten.
Att frågan, huruvida socialvårdsmålen borde överföras från regerings- rätten till annat prövningsorgan över huvud upptagits till diskussion och att förslag härom framlagts torde ha sin förklaring just i den omständig- heten, att regeringsrätten saknar specialutbildade ledamöter på socialvår- dens fält.
Utöver denna huvudsynpunkt föreligger emellertid en annan omstän— dighet, som särskilt bör beaktas i denna diskussion. Barnavårdskommit- tén avser det faktum, att man över huvud har två skilda högsta instanser för avgörande av socialvårdsmål. Det skulle otvivelaktigt vara värdefullt, om dessa mål kunde i högsta instans koncentreras till en och samma dom- stol. Man behöver blott gå till fosterbarnsvården och erinra om att pröv- ningen av frågor om ersättning för vården, å ena, bedömningen av åren- den, som rör fosterhems allmänna lämplighet, å andra sidan, i sista hand ankommer på olika domstolar.
Det är otänkbart att till regeringsrätten överflytta de socialvårdsmål, som nu avgöres i kammarrätten. Regeringsrättens arbetsbörda är redan nu utomordentligt stor och en betydande balans föreligger. Strävandena går ut på att om möjligt begränsa tillströmningen av mål till regerings- rätten. Ur denna synpunkt skulle det vara en fördel, om regeringsrätten kunde helt befrias från socialvårdsmålen. Det kan emellertid ej anses vara lämpligt att flytta dessa mål till kammarrätten. Denna domstols h-u- vudsakliga arbetsuppgifter ligger på områden, som helt saknar samband med socialvården och det kan knappast väntas, att kammarrätten — även om domstolen för ändamålet förstärkes _ skulle bli väl skickad för pröv- ningen av de socialvårdsmål, som enligt gällande bestämmelser skall prö- vas av regeringsrätten såsom högsta instans.
Om man önskar koncentrera avgörandet av socialvårdsmålen till en och samma högsta instans, är det givet att man kan tillskapa en helt ny admi- nistrativ domstol för avgörandet av dessa mål. En sådan domstol kan och bör få sådan sammansättning, att den ur olika synpunkter blir väl skickad för uppgiften. Detta innebär, att bland ledamöterna måste fin- nas såväl högt kvalificerade j.urister som ock personer med speciell sak— kunskap på socialvår-dsområdet.
Hinder möter icke att göra den högsta instansen för avgörandet av de socialvårdsmål, som nu handlägges hos regeringsrätten och kammarrätten, helt fristående. Beaktas de synpunkter på sammansättningen som barn-a- vårdskommittén anfört, skulle en sådan domstol säkerligen lösa sina upp- gifter på ett tillfredsställande sätt och bli en god tillgång för socialvården. En lösning i denna riktning skulle ej heller medföra någon total kost- nadsökning av betydelse för samhället.
Det möter emellertid alltid betänkligheter att tillskapa helt nya special- domstolar och man bör därför överväga, om man ej kan finna en lösning som tillgodoser de önskemål, som här anförts, utan att utöka antalet nu existerande förvaltnings-domstolar.
Socialvårdskommitténs tanke på att förlägga en sådan socialöverdom- stol i nära anknytning till centralmyndigheten på socialvårdens område — socialstyrelsen — möttes vid remissförfarandet av allmän kritik. Det ansågs ur principiella synpunkter vara olämpligt att till en och samma
myndighet förlägga såväl tillsynsuppgifter som en dömande funktion. Även om man kan erinra därom att några olägenheter veterligen ej uppkommit genom att länsstyrelserna hos sig förenar både tillsynsbefogenheter och dömande uppgifter, anser barnavårdskommittén dock, att lösningen av frågan om högsta instansen för socialvårdsmål bör sökas på annan väg än genom att en avdelning av socialstyrelsen göres till domstol.
Det ligger då nära till hands att undersöka, om man ej kan få en ge- mensam högsta instans för socialvården och de olika socialförsäkringarna. Det föreligger ett naturligt samband mellan dessa båda områden. Social- vården har ständigt att vid sin hjälpverksamhet beakta vad som kan utgå i understöd från någon socialförsäkring.
Avgörandet av socialförsäkringsmålen i högsta instans är nu splittrat på olika myndigheter. Pensionsförsäkrings- och sjukförsäkringsmål av— göres av Kungl. Maj:t i statsrådet. Mål enligt lagen om yrkesskadeför- säkring går till försäkringsrådet och mål enligt bestämmelserna om ar— betslöshetsförsäkring till regeringsrätten. Kommittén vill erinra om att riksdagen år 1947 hemställde om utredning av frågan om inrättande av en för olika socialförsäkringsgrenar gemensam högsta prövningsinstans, en socialöverdomstol.
Vad beträffar de mål, som nu avgöres hos Kungl. Maj:t i statsrådet, har man som motiv härför angivit önskvärdheten för chefen för social— departementet att under första tiden efter de stora omläggningarna av pensionsförsäkringen och sjukförsäkringen personligen kunna följa avgö- randet av principiellt viktiga frågor. Avsikten lärer alltså icke ha varit, att dessa mål för framtiden skulle bibehållas för avgörande hos Kungl. Maj:t i statsrådet.
Försäkringsrådet är en förvaltningsdomstol, vars ledamöter i regel re— kryteras bland de föredragande tjänstemännen hos rådet. Försäkrings— rådet har alltså enahanda rekryteringsgnund som kammarrätten, men man måste beakta att arbetsområdet för försäkringsrådets del är enhetligt, så att tjänstemännen uteslutande sysslar med samma slags frågor. Det är emel- lertid tydligt, att försäkringsrådet med sin nuvarande sammansättning ej motsvarar de önskemål, som barnavårdskommittén förut angivit i fråga om en högsta instans för socialvårdsmål.
Fråga är, om ej försäkringsrådet skulle kunna ombildas till en gemen— sam överdomstol för alla socialförsäkrings- och socialvårdsmål. I samband härmed skulle tydligen ett namnbyte ske. En bestämd förutsättning för godtagande av en sådan lösning av förevarande fråga om högsta instans är, att rekryteringen av ledamöterna i försäkringsrådet omlägges. Vid ut- seende av ledamöter skulle man söka bland de yppersta inom socialvår- den eller på socialförsäkringsområdet arbetande jurister eller andra tjänstemän eller förtroendemän. Vid rekryteringen borde man söka ej blott inom de olika på dessa båda områden arbetande statliga myndig-
heterna utan även inom kommunerna för att få fram på fältet praktiskt arbetande, skickliga tjänstemän och förtroendemän.
Barnavårdskommittén har ej ansett det ankomma på kommittén att närmare utreda frågan om lämplig organisation för en högsta socialvårds- domstol. Kommittén har blott velat angiva sina allmänna synpunkter på frågan och redovisa de skäl, som talar för en annan organisation än den nuvarande. Kommittén har också velat framföra vissa synpunkter på den riktning, i vilken en lösning kan sökas. Frågan är av mycket stor vikt. Det är oundvikligt, att man nu på allvar tar upp detta problem till om- prövning. Detsamma torde enligt vad barnavårdskommittén inhämtat, icke komma att behandlas av utredningen rörande de administrativa frihets- berövandena.
Barnavårdskommittén hemställer om en skyndsam, förutsättningslös särskild utredning av frågan om högsta instans för prövning av social- vårdsmål. Vid en sådan utredning bör enligt kommitténs mening under- sökas, huruvida regeringsrätten och kammarråtten bör bibehållas vid sin befattning med socialvårdsmålen efter en komplettering av dessa dom- stolar med socialvårdskunniga ledamöter eller om en annan utväg bör väljas, innebärande att uppgiften att såsom högsta instans pröva alla ifrågavarande socialvårdsmål anförtros åt en och samma domstol, nytill- skapad eller bildad genom utbyggnad av någon redan existerande förvalt— ningsdomstol.
13—682 57
RESERVATIONER M. M.
Reservation av ledamoten Törnquist
Kommitténs majoritet har framlagt förslag till ny stadga om foster- barnsvård och annan familjevård för barn och stadga om barnavårdsin- stitutioner och ungdomshem. Förslagen innebär en betydligt mera ingå- ende reglering av ifrågavarande verksamhetsområden än som nu gäller. Barnavårdsnämndernas handlingsfrihet i fråga om fosterbarnsvården kring- skäres och för landstingskommuner och andra anordnare av barnavårds- institutioner uppställes en mängd detaljbestämmelser för anstaltsverksam- heten. Jag anser, att önskvärd standard på ifrågavarande områden kan uppnås utan en så omfattande detaljreglering som den föreslagna.
Med utgångspunkt från vad jag här anfört vill jag i det följande exemp- lifiera de långtgående föreskrifterna och till granskning upptaga vissa av förslagets bestämmelser, vilka utformats på ett enligt min mening otill- fredsställande sätt.
Stadgan om fosterbarnsvård och annan familjevård för barn
I 3 g stadgas skyldighet för länsstyrelse att föra förteckning över samt- liga fosterbarn i länet. Länsstyrelsens förteckning skall grundas på skyl- dighet för barnavårdsnämnder att lämna en mängd detaljuppgifter angå— ende fosterbarnen i kommunen. Stadganden härom återfinnes i 14 5.
Det register, som här avses, är säkerligen en nödvändig förutsättning för länsstyrelsens handläggning av fosterbarnsfrågorna. I gällande lag skall barnavårdsnämnd årligen till barnavårdsassistenten ävensom till provin- sialläkaren avge förteckning över samtliga under nämndens tillsyn stå- ende barn, som vid slutet av nästföregående år vårdades i fosterhem och barnhem inom kommunen. Denna rapportskyldighet avser f.n. icke barn, som barnavårdsnämnd omhändertagit samt placerat inom den egna kom- munen. Vid bifall till kommitténs förslag beträffande det utvidgade foster- barnsbegreppet kommer denna sistnämnda inskränkning för barn, som placerats i egna kommunen, att försvinna.
Enligt min uppfattning är det tillfyllest om länsstyrelsens förteckning även framgent liksom nu upptager uppgift om barnets namn och födelse— dag, barnafostrarens nanm och adress ävensom, då barnet mottagits i barn- hem, dettas benämning. En utvidgning av uppgiftslämnandet innebär ett avsevärt och betungande merarbete för barnavårdsnämnderna. Den anvi- sade vägen att fosterbarnsinspektörernas rapporter skall insändas i origi— nal till länsstyrelsen kan inte i praktiken anlitas, då uppgifterna ej kan
avvaras. Utskrivandet av avskrifter av rapporterna är ett tidsödande ar- bete, som inte står i proportion till de fördelar som utvinnes.
De i 7 och 8 55 angivna bestämmelserna om vad barnavårdsnämnd skall iakttaga vid prövning av blivande fosterhems lämplighet, samt vad moti- ven innehåller härom (s. 70) anser jag alltför rigoröst utformade. Anser man sig, såsom kommittén gör, kunna anförtro barnavårdsnämnderna att utan närmare vägledning kunna träffa avgöranden av mycket komplice— rad och svårbedömd art bör man enligt mitt förmenande även kunna över— lämna åt dem att ganska fritt bedöma när ett fosterhem är lämpligt för visst barn. Detaljerade bestämmelser härvidlag kan bli till hinder i det praktiska arbetet, där hänsyn måste tagas till omständigheterna i varje enskilt fall. En så kategorisk bestämmelse, som att fosterbarnet alltid skall vara'yngre än sökandens egna barn, kan exempelvis icke vara lämplig.
Aven de i 10 g angivna bestämmelserna är enligt min uppfattning allt- för detaljrika. Att som allmän regel uppställa, att fosterbarnsinspektör beträffande ej omhändertaget barn skall verka för att fosterlön ändras i anslutning till väsentliga ändringar i prisnivån, anser jag ej lämpligt med hänsyn till det stora antal fosterbarn som vårdas hos nära släktingar (enligt uppgift i kommitténs huvudbetänkande ungefär hälften av en grupp av 28 650).
Stadga om barnavårdsinstitutioner och ungdomshem
Av skäl, som jag närmare utvecklat i reservation till kap. 10 i kom- mitténs huvudbetänkande (se betänkandet s. 778 0. f.) anser jag, att an- stalter för barn med kroppsfel, skolhem samt ungdomshem ej bör regle- ras i barnavårdslagen. Stadgan bör därför omfatta endast barnavårdsan- stalter.
I 4 g stadgas, att representant för barnavårdsmyndighet ej må vägras tillträde till institution, som kan antagas vara att hänföra till barnavårds- institution. I motiven (s. 94) sägs, att »besök bör kunna få företagas utan att innehavaren av institutionen på förhand underrättas och —- om det undantagsvis skulle visa sig nödvändigt _ genomföras mot innehavarens önskan». Till detta uttalande kan jag ej ansluta mig. Jag vill erinra om, att enligt uttalande i huvudbetänkandet (s. 609) kan »redan ett antal av tre mottagna barn anses som tillräckligt för att barnavårdsanstalt skall anses föreligga». Även privata hem, som t. ex. mottar ett antal släkting- barn för vård under sommaren, kan alltså komma att anses som barna- vårdsanstalt (koloni). Bl.a. med hänsyn härtill är den föreslagna utform- ningen av bestämmelserna olämplig.
I 13 g stadgas att barnavårdsanstalt ej må mottaga praktikanter utan att socialstyrelsen fastställt, vilket antal som må samtidigt mottagas. I motiven (s. 99) uttalar kommittén, att den förutsätter, att styrelsen med
stöd av detta bemyndigande skall kunna bestämma, att praktikanter ej alls får mottagas tills vidare eller under en begränsad period. Jag anser den föreslagna befogenheten för socialstyrelsen vara olämplig. De flesta barnavårdsanstalter drives numera av kommuner och landstingskommu- ner (se betr. barnhemmen i kommitténs huvudbetänkande s. 779). Man torde kunna förutsätta, att dessa och andra huvudmän är kapabla att själva avgöra om och i vilken omfattning praktikanter skall få tjänstgöra vid barnavårdsanstalt.
Sammanfattningsvis vill jag framhålla, att ifrågavarande stadgeförslag enligt min mening bör kunna avvara ett antal detaljföreskrifter och så- lunda kunna förenklas i väsentliga delar. Därvid bör den allmänna rikt- punkten vara densamma som kommittén förklarat böra gälla i fråga om tillämpningsföreskrifterna för särskild tillsyn och övervakning (se betän— kandet s. 80), d.v.s. att innehållet bör begränsas till vissa grundläggande regler.
Reservation av ledamoten Ewerlöf
Enligt nu gällande lydelse av 8 kap. 1 & föräldrabalken skall barnavårds— man förordnas, om barnavårdsnämnden »av särskild anledning» finner det erforderligt. Kommittén anser, att barnavårdsnämndens behörighet i före— varande avseende skall utvidgas, och föreslår därför, att bestämmelsen »av särskild anledning» skall utgå ur paragrafen.
Generellt sett torde inte skilsmässobarn vara i större behov av skydd än andra barn i föräldrahem. Om verkligt behov av barnavårdsman för barnet föreligger, har ju nämnden redan nu möjlighet att ingripa. En ut- vidgning av nämndens behörighet skulle kunna få till följd, att rent sub- jektiva värderingar från nämndens sida kan komma in vid bedömningen av, om behov av barnavårdsman föreligger eller inte. Jag finner det där- för oriktigt att utvidga nämndens behörighet och anser, att paragrafen bör bibehållas i sin nuvarande lydelse.
Särskilt uttalande av ledamoten Lindegren
I tredje avdelningen av förevarande betänkande har barnavårdskom- mittén framlagt sina allmänna synpunkter på frågan om den lämpliga organisationen av högsta instans i socialvårdsmål. Kommittén anser att det skulle vara värdefullt, om socialvårdsmålen kunde i högsta instans koncentreras till en och samma domstol och ifrågasätter också om icke endast alla socialvårdsmål utan även alla socialförsäkringsmål kunde hand- läggas .av samma förvaltningsdomstol. För närvarande är handläggningen av socialvårdsmål uppdelad mellan två högsta instanser, nämligen rege-
ringsrätten och kammarrätten och handläggningen av socialförsäkrings- mål uppdelad på flera myndigheter. Pensionsförsäkrings- och sjukför- säkringsmål avgöres i högsta instans av Kungl. Maj:t i statsrådet, mål en- ligt lagen 0111 yrkesskadeförsäkring av försäkringsrådet och mål enligt be- stämmelserna om arbetslöshetsförsäkring av regeringsrätten. Kommitténs uttalanden utmynnar i en hemställan om en skyndsam, förutsättningslös särskild utredning av frågan om högsta instans för prövning av social- vårdsmål. Vid en sådan utredning bör enligt kommitténs mening under- sökas, huruvida regeringsrätten och kammarrätten bör bibehållas vid sin befattning med socialvårdsmålen efter en komplettering av dessa dom— stolar med socialvårdssakkunniga ledamöter eller om en annan utväg bör väljas, innebärande att uppgiften att såsom högsta instans pröva alla ifrågavarande socialvårdsmål anförtros åt en och samma domstol, nytill- skapad eller bildad genom utbyggnad av någon redan existerande förvalt- ningsdomstol.
Splittringen av socialmålen i högsta instans på olika myndigheter inne- bär onekligen ur många synpunkter en olägenhet. Ej minst gäller detta socialförsäkringsmålen. Dessa mål bör prövas enligt enhetliga normer och detta kan icke ske med mindre än att en och samma instans får av- görandet av samtliga socialförsäkringsmål i sin hand. En sådan instans bör arbeta kollegialt och inrymma såväl kvalificerade jurister som lek- män med stor sakkunskap och erfarenhet av socialt arbete. Instansen måste vara en förvaltningsdomstol i detta ords verkliga mening, som kan garantera såväl att rättssäkerhetens krav uppfylles som att nödigt ut- rymme ges åt skälighets- eller lämplighetsbedömningar vid prövningarna av målen. En på detta sätt sammansatt högsta förvaltningsdomstol bör också med fördel kunna döma som högsta instans i flertalet socialvårds- mål. Även sådana mål innehåller som regel såväl rättsfrågor som skälig- hets- eller lämplighetsbedömningar. Frågor om socialhjälp och socialför- säkring är ju nära besläktade med varandra.
Det finns emellertid ett slag av socialvårdsmål, som är av en helt annan karaktär än mål om socialhjälp och socialförsäkringar, nämligen mål, som berör de enskilda individernas frihet och personliga integritet. Med stöd av olika lagar inom det sociala området kan s.k. administrativa fri- hetsberövanden företagas. Enligt nu gällande barnavårdslag kan t. ex. om- händertagande för skyddsuppfostran äga rum och försumliga försörjnings— pliktiga kan åläggas arbete tvångsvis. Enligt den av kommittén föreslagna nya barnavårdslagen kan också omhändertagande av minderåriga mot för- äldrarnas eller vårdnadshavarnas vilja företagas, även om indikationerna är annorlunda utformade än enligt nu gällande lag. I mål rörande admi— nistrativt frihetsberövande måste skälighets- eller lämplighetsbedömningar spela en ringa roll. Här måste det bli fråga om en i huvudsak rent rätts- lig prövning. En sådan prövning måste utföras av mycket högt kvalifi-
cerade jurister och fördenskull blir en förvaltningsdomstol av den typ, som här ovan skisserats, mindre väl lämpad för denna uppgift. Mål an- gående administrativa frihetsberövanden och även andra socialvårdsmål, där rena rättsfrågor måste dominera handläggningen, bör enligt min me- ning alltjämt avgöras av landets högsta förvaltningsdomstol, regerings- rätten. Det är dock synnerligen önskvärt, att regeringsrätten vid utred- ningen av dessa mål anlitar expertis från det sociala arbetsfältet. Det är också synnerligen önskvärt att man vid rekryteringen av regeringsrättens ledamöter ser till, att jurister med erfarenhet från arbete på det sociala området insättes i domstolen.
Med den motivering jag här anfört ansluter jag mig till kommittémajo- ritetens hemställan om en utredning av frågan om högsta instans för pröv- ning av socialvårdsmål. I enlighet med de synpunkter jag anfört kan jag dock icke acceptera tanken på en helt förutsättningslös utredning. Utred- ningen bör utgå från den förutsättningen, att sådana socialvårdsmål, som i huvudsak fordrar en rent rättslig prövning, framför allt mål angående s.k. administrativa frihetsberövanden, alltjämt skall avgöras av regerings— rätten som högsta instans.
Bilaga.
Statistiska uppgifter angående barnavårdsmannaskap
Beträffande de barn, för vilka barnavårdsman förordnats, har vissa uppgifter avseende åren 1940, 1946, 1952, 1953, 1954 och 1955 upptagits i nedanstående tabell.
Tabell 1. Antalet barn med förordnad barnavårdsman under vissa år
. Per 1 000 Barn 1 Barn utom . År äktenskap äktenskap Tillhopa barlns u; der r 1940 3 548 95 355 98 903 62 1946 9 589 85 135 94 724 55 1952 23 948 85 934 109 882 58 1953 27 102 86 892 113 994 60 1954 29 861 87 304 117 165 62 1955 32 175 87 809 119 984 63
Den ökning av antalet barn med förordnad barnavårdsman, som även under år 1955 kan konstateras, kommer —— liksom tidigare — till största delen på barnen i äktenskap, medan antalet barn utom äktenskap med barnavårdsman varit rela- tivt konstant sedan mitten av 1940—talet. Av tabellen framgår, att i genomsnitt 63 av 1 000 barn i åldern under 18 år har förordnad barnavårdsman. Denna frekvens varierar inom olika områden, vilket framgår av följande tabell avseende år 1955.
Tabell 2. Antalet barnavårdsmannaförordnanden år 1955, länsvis
Barnavårdsmannaförord— nanden vid 1955 års slut Per 1 000 inv. Antal under 18 år1
Stockholms stad ........................................... 14 141 84,4 Stockholms län ........................................... 5 968 60,4 Uppsala län .............................................. 2 741 66,6 Södermanlands län ........................................ 3 430 59,1 Östergötlands län .......................................... 5 672 60,5 Jönköpings län ........................................... 2 555 34,6 Kronobergs län ........................................... 1 560 36,9 Kalmar län ............................................... 3 069 46,8 Gotlands län .............................................. 1 247 69,5 Blekinge län .............................................. 2 247 53,5 Kristianstads län .......................................... 3 873 53,3 Malmöhus län ............................................ 11 341 75,5
därav Malmö ........................................... 4 767 99,9 Hallands län ............................................. 1 697 38,4 Göteborg och Bohus län ................................... 7 786 55,5
därav Göteborg ......................................... 5 784 67,0 Älvsborgs län ............................................. 4 489 47,6 Skaraborgs län ............................................ 2 691 40,3 Värmlands län ............................................ 5 036 69,9 Örebro län ............................................... 4 489 71,1 Västmanlands län ......................................... 4 313 76,2 Kopparbergs län .......................................... 5 160 72,9
Barnavårdsmannaförord- nanden vid 1955 års slut Per 1 000 inv. Antal under 18 år1 Gävleborgs län ............................................ 7 073 91,6 Västernorrlands län ........................................ 6 897 84,3 Jämtlands län ............................................ 4 177 98,0 Västerbottens län .......................................... 3 883 51,6 Norrbottens län ........................................... 4 449 51,6 Tillhopa ................................................... 119 984 63,3 därav städer ............................................ 61 456 72,7 landsbygd ........................................ 58 528 55,8 1 Enligt 1950 års folkräkning.
De familjeförhållanden, som utgör bakgrund till förordnande av barnavårds- man för barn i äktenskap, belyses av uppgifterna i nedanstående tabell, avseende år 1955 gällande förordnanden.
Tabell 3. Familjeförhållanden för i äktenskap födda barn, som år 1955 hade barnavårdsman
Antal 0/., Barn i äktenskap med barnavårdsman ...................... 32175 100 därav på grund av söndring ............................................... 655 2,0 hemskillnad ............................................ 5 999 18,6 äktenskapsskillnad ....................................... 25 073 77,9 vårdnaden fråntagen en av föräldrarna (samboende) ....... 56 1 1 4 en av föräldrarna död .................................. 392 ”
Något mer än 3/4 av barnen hade alltså föräldrar, vilkas äktenskap upplösts genom skilsmässa, och 1/5 hade föräldrar, som levde under hemskillnad. Beträffande faderskapets fastställande för de 87 800 barn utom äktenskap, som ' år 1955 hade barnavårdsman, kan följande uppgifter lämnas. För 80000 eller 91 % hade faderskapet fastställts. För 85 % av dessa hade fastställelse skett genom erkännande och för 15 % genom dom. För 7 800 barn utom äktenskap (med för- ordnad barnavårdsman) var faderskapet icke fastställt. Dessa barns ålder fram- går av nedanstående tabell.
Tabell 4. Utom äktenskap födda barn med förordnad barnavårdsman, för vilka faderskapet ej fastställts. År 1955
Antal % i städer % på 532513? % Barn utom äktenskap utan fastställt faderskap .......................... 7 848 100 4 206 100 3 642 100 Därav i åldern under 1 år ............ 2170 27,7 1458 34,7 712 19,5 1— 2 år ........ 1293 16,5 813 19,3 480 13,2 3—15 år ........ 3 980 50,7 1 731 41,2 2 249 61,8 16 år och däröver 405 5,2 204 4,9 201 5,5
De barn, för vilka faderskapet ej är fastställt, är således betydligt yngre i stä- derna iin på landsbygden.
Sedan länge har kunnat konstateras en utveckling i den riktningen, att barna- vårdsmannauppdragen anförtrotts åt ett allt mindre antal personer. Utvecklingen belyses av följande tabell, varav bl. a. framgår, att även under år 1955 barnavårds— männens antal minskat, nämligen till 1 826 mot 1 916 året innan.
Tabell 5. Antalet barnavårdsmän och förordnanden vissa år
1940 I 1946 I 1952 1953 1954 1955 Städer Antal barnavårdsmän ....................... 547 424 341 327 334 331 därav, i %, kvinnor ...................... 53,7 62,3 73,0 75,8 77,5 79,5 Antal förordnanden per barnavårdsman ....... 67 98 160 174 177 186 Landsbygd Antal barnavårdsmän ........................ 5 774 3 958 1 798 1 669 1 582 1 495 därav, i 0/0, kvinnor ...................... 10,7 16,9 24,7 27,2 28,1 29,6 Antal förordnanden per barnavårdsman ....... 11 13 31 34 37 39
Att beträffande antalet förordnanden per barnavårdsman skillnaden är så stor mellan städerna och landsbygden beror på att sådana förordnanden i städerna ofta ges åt kommunala tjänstemän, vilkas enda eller huvudsakliga syssla det är att fungera som barnavårdsmän. I landskommuner, i synnerhet i mindre sådana, anlitas däremot i stor utsträckning för uppgiften personer, som sköter uppdraget vid sidan av sitt yrke.
En ständig relativ ökning av det kvinnliga inslaget i barnavårdsmannakåren kan konstateras sedan 1940, då endast en tiondel av denna kär i landskommu- nerna utgjordes av kvinnor. Kvinnornas andel i kåren i dess helhet var vid slutet av år 1955 39 %.
