SOU 1960:19

Rättssäkerheten vid administrativa frihetsberövanden : sakkunnigbetänkande med förslag till lag om socialdomstol

Sammanfattning Reservation av ledamoten Axelson .

Lagförslag Förslag till lag om socialdomstol . . Förslag till lag om ändring i nykterhetsvårdslagenn Förslag till lag om åtgärder mot försumlig försörjare. Förslag till lag om ändring i socialhjälpslagen. Förslag till lag om ändring i lösdrivarlagen. Förslag till lag om ändring 1 lagen om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna .

Bilagor .

Vissa förkortningar

AlkL 1931 års alkoholistlag BVL Barnavårdslagen FB Föräldrabalken FT Förvaltningsrättslig tidskrift FVL Fattigvårdslagen J O Riksdagens justitieombudsman NAT Nordisk administrativt tidsskrift NVL Nykterhetsvårdslagen RB Rättegångsbalken RÅ Regeringsrättens årsbok SdL Lagen om socialdomstol SFS Svensk författningssamling ShjL Socialhjälpslagen SOU Statens offentliga utredningar SvJT Svensk juristtidning

205 207 208 208 212

218 236 251 275

288 298 316

326 335 338

341 357 363 370 371

373 377

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Justitiedepartementet

Efter bemyndigande av Kungl. Maj:t den 4 december 1953 tillkallades den 5 i samma månad dåvarande revisionssekreteraren, numera ledamoten av riksdagens första kammare häradshövdingen K. E. Alexanderson, tillika ordförande, ledamoten av riksdagens första kammare, cementgjutaren K. E. Ahlkvist, dåvarande förste länsassessorn, numera landssekreteraren N. E. A. Axelson, socialläkaren C.-G. Berglin och dåvarande ledamoten av riks- dagens andra kammare, numera ledamoten av dess första kammare, advo— katen L. E. B. Gezelius att såsom sakkunniga inom justitiedepartementet utreda frågan om ökade rättsliga garantier vid administrativa frihetsberö- vanden och därmed sammanhängande spörsmål. De sakkunniga har antagit benämningen utredningen om administrativa frihetsberövanden.

Genom beslut den 1 februari 1957 bestämde Kungl. Maj:t, att det till de sakkunniga lämnade uppdraget skulle utvidgas att omfatta jämväl frågan om omhändertagande för verkställighet av beslut om administrativt frihets- berövande i annat nordiskt land.

Den 15 juni 1954 förordnades dåvarande hovrättsassessorn, numera hov- rättsrådet H. V. H. Nordqvist att vara sekreterare i utredningen. Den 12 april 1955 förordnades hovrättsassessorn, numera byråchefen för lagären— den i Kungl. Handelsdepartementet G. R. Borggård att vara biträdande sek— reterare i utredningen. Därefter förordnades den 17 november 1955 i stället för Borggård hovrättsfiskalen, numera hovrättsassessorn E. 0. Nyman att från och med den 21 november 1955 vara biträdande sekreterare i utred- ningen. Nyman har under tiden den 16 november 1956—den 28 februari 1958 åtnjutit ledighet från uppdraget för tjänstgöring i Kungl. Hovrätten för Nedre Norrland.

Efter erhållet medgivande har utredningen under år 1959 besökt Väster- gårdens arbetshem, Erikstad.

Samråd har i vissa frågor ägt rum med barnavårdskommitte'n, besvärs- sakkunniga och representanter för sinnessjuklagstiftningskommittén.

Utredningen har avgivit yttranden i åtskilliga frågor, bl. a. över strafflag- beredningens betänkande med förslag till skyddslag (SOU 1956: 55) och barnavårdskommitténs betänkande med förslag till ny barnavårdslag (SOU 1956: 61).

Sedan det först erhållna uppdraget numera slutförts, får utredningen här- med vördsamt Överlämna betänkande med förslag till lag om socialdomstol m. m. Utredningen, som verkställt vissa förberedande undersökningar rö— rande frågan om omhändertagande för verkställighet av beslut om admi- nistrativt frihetsberövande i annat nordiskt land, ämnar i särskilt betän— kande redogöra för sitt uppdrag avseende denna fråga.

I vissa avseenden har reservation avgivits av ledamoten Axelson. Stockholm den 30 juni 1960.

Erik Alexanderson Emil Ahlkvist Erik Axelson Carl-Gustaf Berglin Birger Gezelius

/Holger Nordqvist

Inledning

I. Omfattningen av utredningens uppdrag

I direktiven för utredningen anförde dåvarande chefen för justitiedeparte- mentet, statsrådet Zetterberg, bl. a. följande.

Sedan ätskillig tid tillbaka har en livlig debatt pågått i frågan, huruvida för- farandet vid sådana frihetsberövanden, som sker i annan ordning än vid domstol eller i annat syfte än för att verkställa frihetsstraff, kan anses tillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt. De här åsyftade ingripandena, som kan ske enligt flera olika lagar, såsom sinnessjuklagen, barnavårdslagen, alkoholistlagen och lösdrivar- lagen, brukar sammanföras under den gemensamma benämningen administrativa frihetsberövanden. Därmed avses alltså frihetsberövanden, som beslutas i första instans av annan myndighet än domstol. Det har visserligen icke på detta område, frånsett enstaka undantagsfall, i praxis visat sig några mera påtagliga missförhål— landen, men det kan likväl med fog göras gällande att lagstiftningen icke i allo innehåller tillräckliga garantier för den enskildes rättssäkerhet.

Från denna utgångspunkt har också i olika sammanhang frågan upptagits till behandling. Detta har bl. a. skett i utredningar om vissa av de vårdformer, vid vilka administrativa frihetsberövanden kan förekomma.

Riksdagen har i skrivelse den 6 maj 1952, nr 196, på hemställan av första lagutskottet i anledning av två vid riksdagen väckta motioner, anhållit om utred- ning av ett förbättrat förfarande vid administrativa frihetsberövanden. I sitt utlå- tande, nr 17, har utskottet framhållit bl. a., att de med de administrativa frihets- berövandena förknippade spörsmålen av processuell natur borde upptagas alla i ett sammanhang. Endast om utredningen omspände hela fältet av sådana frihets- berövanden, skapades förutsättningar för en allsidig prövning av alla de olika möjligheter som stode till buds.

Vad sålunda förekommit torde utvisa behovet av att reformera det nuvarande förfarandet vid administrativa frihetsberövanden. Gällande regler härom ger icke tillräckliga garantier för rättssäkerheten. En lösning av detta problem torde ej stå att vinna genom utredning av varje rättsområde för sig. Ej heller försöket att an- gripa problemet i samband med frågan om länsstyrelsernas organisation har lett till resultat. Jag finner därför, i likhet med 1952 års riksdag, det vara nödvändigt att samtliga hithörande spörsmål upptages till bedömande i ett sammanhang. En utredning med denna uppgift torde därför böra igångsättas.

För att förstärka rättsskyddet är det i främsta rummet två huvudfrågor, som utredningen bör klarlägga och taga ställning till, nämligen dels frågan, hur det processuella förfarandet vid administrativa frihetsberövanden skall ordnas, och dels spörsmålet om det vid sådana förfaranden verksamma organet i första in— stans, låt vara att dessa båda frågor icke kan bedömas helt oberoende av var- andra. Däremot bör de materiella bestämmelser, som reglerar för-utsättningarna

4 -—J

för ingripande, ej upptagas till omprövning vid en sådan allmän utredning som nu åsyftas.

I fråga om förfarandet hör i första hand uppmärksammas, att det inom straff- processen under en sekellång utveckling framvuxit vissa principer, som ger största möjliga garantier för rättssäkerheten. Av grundläggande betydelse är i detta avseende ordningen med två mot varandra stående parter och ett beslutande organ, som är helt fristående från båda parterna. Denna ordning, som möjliggör ett kontradiktoriskt förfarande, är en av de viktigaste garantierna för ett objektivt bedömande. Även på många andra sätt tillgodoses i straffprocessen rättssäkerhets- kravet, bl. a. genom reglerna för de straffprocessuella tvångsmedlens användande samt föreskrifterna om muntlighet, offentlighet och den tilltalades rätt till för- svarare.

Utredningen torde böra undersöka i vad mån de straffprocessuella principerna lämpligen bör iakttagas även då det gäller administrativa frihetsberövanden. Av särskild vikt är att pröva, huruvida icke den kontradiktoriska principen kan vinna tillämpning. Denna innebär, att det beslutande organet icke skall ha att taga initiativ till ingripanden. Å andra sidan synes det uppenbart, att straffprocessuella principer icke genomgående kan läggas till grund för förfarandet. För en stor del av de administrativa frihetsberövandena är nämligen karakteristiskt, att ingri- pandet grundar sig på såväl medicinska som sociala hänsyn, låt vara att tyngd— punkten i detta hänseende växlar inom skilda vårdområden och även från fall till fall inom ett och samma område. Och det torde ligga i sakens natur, att ett processliknande förfarande blir allt mindre på sin plats, ju mera avgörandet måste grundas på ett medicinskt bedömande. Vidare är att beakta, att inom flera av dessa områden beröres ofta intima personliga förhållanden, varför ett klar- läggande av de faktiska omständigheterna möter betydande svårigheter. Om for— merna för förfarandet tillägges alltför stor betydelse, kan sålunda svårigheter upp— stå att vinna den utredning, som är nödvändig för ett ingripande, och ett sådant därför utebli, ehuru det uppenbarligen skulle ha varit välgrundat. Vad nu sagts torde särskilt göra sig gällande i alkoholistärenden, där man har att räkna med att personer i farliga alkoholisters omgivning icke vågar yttra sig av rädsla för dem. En skälig avvägning måste sålunda göras mellan de mot varandra stående intressena att tillgodose rättssäkerheten och effektiviteten. Härvid är det också av stor vikt att förfarandet icke anordnas på sådant sätt, att det uppkommer mera betydande förseningar av myndigheternas beslut, vilket kan vara till skada för såväl effektivitet som rättssäkerhet. Ytterligare torde böra beaktas, att ett frihets- berövande ofta föregås och efterföljes av en rad åtgärder, som icke innefattar något tvångsingripande men som har samma syfte som detta, och att alltså beslutet om frihetsberövande och verkställigheten därav kan ingå såsom ett led i en be- handlingsplan. Hänsyn till nu angivna förhållande måste tagas vid utformningen av förfarandet.

Utredningens överväganden i nu behandlade avseenden torde böra resultera i förslag till ordning för handläggning av frågor om administrativa frihetsberö- vanden. Enär under sådana frihetsberövanden faller vitt skilda situationer, förut- sätter jag att det kan visa sig erforderligt att tillskapa mer än en sådan handlägg— ningsordning. Det är väl också ej osannolikt, att vid vissa ingripanden, främst de som grundar sig på ett renodlat medicinskt bedömande, ett processliknande förfa- rande över huvud taget ej låter sig tillämpa, och att för dessa fall rättssäkerhets- garantier får skapas i annan ordning. Lösningen av dessa spörsmål får självfallet bli beroende på resultatet av utredningsarbetet.

Under den i ämnet förda debatten har ett flertal olika förslag till lösningar av

frågan om organet i första instans framförts. Sålunda har det förordats att över- flytta vissa ärenden till de allmänna domstolarna. Ett annat förslag har varit att inrätta särskilda socialdomstolar. Även tanken att förstärka de kommunala nämn— derna har förts fram. Och vidare har den lösningen förordats, att länsstyrelserna skulle pröva förevarande ärenden, därvid dock länsstyrelserna skulle omvandlas till kollegiala myndigheter med visst lekmannainslag. I detta sammanhang bör även nämnas, att för sinnessjukvårdens del för några år sedan tillskapats nya organ för prövning av frågan om ett frihetsberövande skall bestå, nämligen de lokala utskrivningsnämnderna i vilka ingår lekmän.

Att nu närmare ingå på organisationsfrågan kan icke vara lämpligt; lösningen måste bli beroende av utredningsresultatet. Några allmänna synpunkter anser jag mig dock böra framföra. Det torde sålunda böra undersökas, huruvida beslutande— rätten bör ligga hos ett och samma organ för flertalet eller alla de rättsområden det här gäller eller om uppgifterna bör uppdelas på olika organ. Genom sammanfö— rande till ett organ skulle kunna ernås, att detta får en rik och allsidig erfarenhet, medan å andra sidan ärendenas olika natur kan anses motivera en uppdelning. Det är vidare önskvärt, att den lokala förankringen ej går förlorad och att möjlig- heten att tillämpa muntlig förhandling ej försvåras. Med hänsyn till ärendenas art måste inom det beslutande organet finnas icke blott kvalificerad juridisk sakkun- skap utan även företrädare för medicinska och allmänt sociala synpunkter. Det torde även vara lämpligt, att i organet ingår någon ledamot med kännedom om och erfarenhet från just det vårdområde, varom är fråga i det särskilda fallet. Vid övervägandet av organisationsfrågan bör om möjligt undvikas att man tillskapar någon ny organisation.

Vad jag hittills anfört har huvudsakligen tagit sikte på sådana fall, då det gäller att avgöra, om den som vistas på fri fot skall berövas friheten. Emellertid bör även frågan om utskrivning eller kvarhållande på anstalt utredas. Här avsedda frihetsberövanden måste nämligen ofta blir mer eller mindre tidsobestämda. Åt— skilligt av vad i det föregående anförts har giltighet även i fråga om utskrivning. I vissa avseenden är dock situationen därvid en annan. Särskilt må framhållas, att det då föreligger erfarenheter från den intagnes anstaltsvistelse. För ett vård- område, nämligen sinnessjukväsendet, finns för närvarande, såsom förut antytts, särskilda lokala organ för prövning av utskrivningsfrågor. Från denna ordning föreligger hittills goda erfarenheter.

Av direktiven framgår i huvudsak, vad som avses med administrativa fri- hetsberövanden. Utredningsuppdraget torde dock i vissa hänseenden kräva en ytterligare bestämning av begreppet och utredningen vill därför inled- ningsvis behandla frågan, vilken innebörd utredningen anser böra givas uttrycket administrativa frihetsberövanden.

Andra lagutskottet berörde i utlåtande till 1947 års riksdag (nr 16) —— i anledning av väckt motion om utredning i syfte att bereda ökad rättssäker— het vid administrativa frihetsberövanden -— frågan vad som avses med sådana frihetsberövanden. Utskottet anförde därvid, att enligt den allmänt förhärskande uppfattningen under ifrågavarande beteckning sammanföres sådana frihetsberövanden som, beslutade i första instans av annan myndig- het än domstol, fullföljer ett självständigt ändamål vanligen av social natur — såsom att meddela vård eller verka uppfostrande och utbildande —— och icke är allenast av provisorisk art. Utskottet framhöll, att härigenom avskä-

res å ena sidan de judiciella frihetsberövandena, om vilka beslut fattas av domstolarna i den för brottmål stadgade ordningen, och å andra sidan de personella säkringsmedlen såsom häktning och förvar, vilka såsom hjälp— medel anknutits till olika administrativa förfaranden och oftast är av kort varaktighet.

Med denna bestämning hänfördes till administrativa frihetsberövanden tvångsintagning å alkoholistanstalt, omhändertagande för skyddsuppfostran, frihetsberövande efter arbetsföreläggande, tvångsarbete, intagning och kvar- hållande å fattigvårdsanstalt, tvångsintagning å allmänt sjukhus och å epi- demisjukhus samt å sinnessjukhus och å sinnesslöanstalt. Utskottet ansåg det tveksamt, om inskränkningarna i rörelsefriheten vid intagning å läro- anstalt för blinda och vid inkvartering i nomadskola vore av den art, att dessa åtgärder borde hänföras till frihetsberövandena. Däremot är det up- penbart att med den av utskottet angivna bestämningen provisoriska om- händertaganden icke betecknas såsom administrativa frihetsberövanden. Detta gäller vare sig omhändertagandet äger rum i samband med det förfa— rande, som av utskottet hänförts till administrativa frihetsberövanden, eller eljest, såsom vid förvarstagande enligt utlänningslagen .

I utlåtande till 1952 års riksdag (nr 17) —i anledning av väckta motioner om en allmän översyn av gällande regler om frihetsberövande _ anslöt sig första lagutskottet till den av andra lagutskottet sålunda angivna betydelsen av uttrycket administrativa frihetsberövanden. Utskottet definierade i sam- band med en översikt av regler om frihetsberövande i svensk rätt som fri- hetsberövanden allenast de ingrepp i den personliga rörelsefriheten, vilka nått en sådan intensitet, att friheten inskränkts antingen fullständigt eller till ett mycket begränsat område, och vilka kan i tiden sträcka sig över en tidrymd av åtminstone ett dygn.

I anslutning till vad sålunda uttalats hänför utredningen till administra- tiva frihetsberövanden tvångsintagning å vårdanstalt för alkoholmissbru- kare, omhändertagande för skyddsuppfostran, intagning av försumliga för- sörjare i arbetshem, tvångsarbete, tvångsintagning å allmänt sjukhus och å epidemisjukhus samt å sinnessjukhus och å anstalter för psykiskt efter- blivna. Det av andra lagutskottet angivna ingripande, som bestod i intag- ning och kvarhållande å fattigvårdsanstalt, varom stadgades i 72 och 73 55 fattigvårdslagen, har icke erhållit motsvarighet i den nya socialhj älpslagen.

Enligt epidemilagen kan förutom intagning å sjukvårdsinrättning ifråga- komma isolering av person, som misstänkes föra smitta av epidemisk sjuk- dom. Jämväl enligt epizootilagen kan anbefallas isolering av visst område och av dem, som vistas inom området. Dessa åtgärder kan dock icke anses vara av den art, att de bör hänföras till administrativa frihetsberövanden i egentlig mening. Till de administrativa frihetsberövandena har utredningen ej heller hänfört intagning å läroanstalt för blinda eller i dövstumskola eller

inkvartering i nomadskola med hänsyn till den grad av personlig rörelse- frihet, som dessa ingripanden medger.

Utredningen har upptagit till närmare behandling de provisoriska frihets- berövanden, som i egenskap av säkringsmedel kan förekomma i samband med de nu nämnda ingripandena. En del av dessa provisoriska åtgärder äger stor intensitet och kan innebära ganska långvariga frihetsberövanden, varför utredningen ansett erforderligt att undersöka frågan om ökad rätts- säkerhet även vid sådana ingripanden.

I utlänningsärenden förekommer såsom säkringsmedel förvarstagande. Då denna åtgärd är av provisorisk natur och saknar självständigt ändamål, torde den icke vara att hänföra till de administrativa frihetsberövandena i den mening, som andra lagutskottet 1947 gav begreppet. Förvarstagande kan emellertid leda till tämligen långvariga frihetsberövanden, och utredningen har därför under sitt arbete ägnat det ingripande, som här är i fråga, åtskil- lig uppmärksamhet.

l skilda författningar förekommer ett flertal stadganden, som medger frihetsberövande ingripanden mot enskilda av kortvarig natur. Såsom exem— pel kan nämnas omhändertagande enligt allmänna polisinstruktionen av den vars uppträdande innefattar ett störande av eller en omedelbar fara för ord— ningen och omhändertagande enligt 1841 års fylleriförordning av den som å väg eller gata träffas överlastad av starka drycker. Utredningen har icke ansett erforderligt att upptaga till närmare behandling sådana ingripanden, som här avses.

Med rättssäkerhet vid administrativa frihetsberövanden torde man i första hand böra avse, att betryggande garantier föreligger för att ingripanden i den enskildes frihet ej sker annat än i överensstämmelse med gällande rätts- regler och att reglerna i möjligaste mån tillämpas likformigt utan anseende till person eller lokala förhållanden och ej brukas i ovidkommande syften. [ varje särskilt fall bör finnas tillförlitlig utredning för bedömningen av föreliggande spörsmål. För att uppfylla detta krav fordras en tillfredsstäl- lande handläggningsordning och en lämpligt organiserad myndighet, vid vilken handläggningen kan äga rum. Rättssäkerheten och rättstilliten krä- ver, att i varje enskilt fall avgörandet fattas av ett kompetent och självstän- digt organ och bygger på tillfredsställande utredning. Rättssäkerheten främ- jas därför bäst genom ett utbyggt förfarande inför en kvalificerad myndig- het. Vid behandlingen av ifrågavarande spörsmål måste dessutom beaktas, att förfarandet icke får vara så inrättat, att det hindrar ingripanden, som ur samhällets synpunkt är påkallade.

I enlighet med vad nu anförts och i överensstämmelse med utredningens direktiv har utredningens undersökningar inriktats huvudsakligen på två spörsmål: frågan om förfarandet vid ingripandena och frågan om vilket organ det bör tillkomma att besluta därom.

Administrativa frihetsberövanden är ofta obestämda till tiden och ingri— pandenas varaktighet beroende av när utskrivning anses kunna äga rum. Det är ett rättssäkerhetsintresse av vikt, att prövningen av utskrivnings- frågor här sker under betryggande former. Utredningen har under sitt arbete upptagit även spörsmålet om handläggning av utskrivningsfrågor till när- mare övervägande.

Utredningen framlägger förslag till lag om socialdomstol (SdL) avseende förfarandet vid handläggningen å länsplanet av frågor om frihetsberövande ingripanden mot alkoholmissbrukare, barn och ungdom, försumliga försör- jare, lösdrivare och psykiskt efterblivna. I fortsättningen lämnas till en början redogörelser för huvuddragen av gällande rätt, för tidigare reform- förslag, för undersökningar rörande handläggningen enligt nuvarande ord- ning av vissa ärenden angående administrativa frihetsberövanden, för viss utländsk lagstiftning och för spörsmål sammanhängande med Europarådets konvention av år 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Därefter upptages allmän motivering och spe- cialmotivering till förslaget till SdL. De kostnads- och organisationsfrågor, som föranledes av lagförslaget, behandlas i ett särskilt avsnitt.

Förslaget till SdL föranleder åtskilliga ändringar i speciallagstiftningen. På de väsentligaste av specialområdena framlägger utredningen —— med visst undantag förslag till de lagstiftningsåtgårder, som befinnes påkal- lade. I fråga om åtgärder mot försumlig försörjare föreslås ny lagstiftning. I en avdelning för sig redogöres i motiveringen för tillämpningen av utred- ningens förslag å olika områden av administrativa frihetsberövanden. Där behandlas även vissa områden, som icke beröres av förslaget till SdL.

Under utredningsarbetet har de sakkunniga samrått med barnavårdskom- mittén, besvärssakkunniga och representanter för sinnessjuklagstiftnings- kommittén.

II. Huvuddragen av gällande rätt

I detta avsnitt lämnas endast en orienterande redogörelse för gällande rätts- regler rörande administrativa frihetsberövanden. Mer detaljerade uppgifter återfinnes i ett följ ande avsnitt (IV) om undersökningar rörande nuvarande handläggning av vissa ärenden angående administrativa frihetsberövanden samt i redogörelsen för tillämpningen av utredningens förslag inom olika specialområden.

Den som är hemfallen åt alkoholmissbruk kan under vissa i NvL närmare angivna förutsättningar tvångsintagas & allmän vårdanstalt för alkoholmiss- brukare. Härom beslutar länsstyrelsen efter ansökan av nykterhetsnämnd eller, i vissa fall, polismyndighet. Sistnämnda myndighet äger under sär- skilda förutsättningar tills vidare omhändertaga alkoholmissbrukare. Så- dant omhändertagande skall skyndsamt prövas av länsstyrelsen. Möjlighet

finnes att meddela villkorligt anstånd med verkställighet av beslut om tvångsintaguing. Den som intagits å allmän vårdanstalt kan kvarhållas å anstalten under ett år eller i särskilda fall två år. Denna vårdtid kan i vissa fall förlängas med två år. Utskrivning kan ske före vårdtidens utgång. Härom beslutar anstaltens styrelse eller socialstyrelsen. Anstaltens styrelse eller föreståndare kan också medgiva den intagne försökspermission. Alko- holmissbrukare må frivilligt ingå å allmän vårdanstalt, om han skriftligen förbinder sig att stanna å anstalten under viss tid, som ej må överskrida ett år. Den som intagits frivilligt kan kvarhållas under den tid som angives i den skriftliga förbindelsen men kan utskrivas tidigare. Även försökspermis- sion kan medgivas honom. —— Över länsstyrelses beslut om tvångsintagning kan besvär anföras i regeringsrätten. Mot anstaltsstyrelses eller förestån- dares beslut i fråga om försökspermission och utskrivning föres talan hos socialstyrelsen. Dennas beslut kan prövas i regeringsrätten.

Barnavårdsnämnden äger enligt BvL under angivna förutsättningar om- händertaga barn och ungdom för skyddsuppfostran. Är behovet av omhän- dertagande så trängande, att nämndens beslut ej kan avvaktas, äger nämn- dens ordförande förordna om omhändertagande i avbidan på nämndens beslut. Under vissa förutsättningar äger polismyndighet tillfälligt omhän- dertaga person som fyllt 18 år. Beslut angående omhändertagande för skyddsuppfostran, som avser person över 18 år, skall senast inom två veckor underställas länsstyrelsens prövning; så skall ock ske beträffande övriga beslut, om barnets föräldrar icke lämnar samtycke till beslutets verkstäl- lande. Barnavårdsnämnden äger förordna, att dess beslut angående omhän- dertagande för skyddsuppfostran genast skall bringas till verkställighet. Den som omhändertagits för skyddsuppfostran kan behandlas på olika sätt. Han kan utackorderas i enskilt hem eller intagas i barnhem, arbetshem eller annan därmed jämförlig anstalt eller i ungdomsvårdsskola. Sistnämnda behandlingsform innebär det egentliga frihetsberövandet. Om sådan intag- ning beslutar chefen för socialstyrelsens skolbyrå. Utskrivning av den som omhändertagits för skyddsuppfostran är villkorlig eller slutlig. Slutlig ut— skrivning skall ske senast då den omhändertagne uppnått viss ålder eller då viss tid förflutit från omhändertagandet. Om utskrivning från ungdoms- vårdsskola beslutar skolans styrelse. I övriga fall meddelar barnavårds- nämnden beslut om utskrivning. — Beslut, varigenom framställning om slutlig utskrivning avslagits, kan överklagas hos länsstyrelsen. Över läns- styrelsens beslut angående omhändertagande för skyddsuppfostran samt angående utskrivning kan besvär anföras hos regeringsrätten.1

Ett beslut angående omhändertagande för skyddsuppfostran behöver alltså icke nödvändigtvis innebära frihetsberövande. Ingripandet kan emellertid senare, utan att den omhändertagne eller dennes föräldrar kan inverka här-

1 Vid betänkandets tryckning har ny barnavårdslag antagits av riksdagen. Den nya lagen bibehåller i huvudsak samma system för ingripanden mot barn och ungdom som gällande lag.

på, utvecklas till ett verkligt frihetsberövande. Vidare riktar sig ingreppet såväl mot barnet som mot dess föräldrar. Endast om barnet uppnått en ålder av omkring 15 år eller däröver, torde åtgärden kunna betecknas som frihets- berövande gentemot barnet. Om ingreppet däremot avser yngre barn, riktar det sig främst mot föräldrarna, mot deras rätt att bestämma över barnets person, särskilt deras rätt att ha barnet hos sig. Mot föräldrarnas egen rörelsefrihet riktar sig ingreppet däremot icke. Oavsett nu berörda omstän- digheter brukar omhändertagande för skyddsuppfostran i samtliga fall hänföras till administrativa frihetsberövanden, och utredningen har anslutit sig till detta betraktelsesätt.

Barnavårdsnämnd och socialnämnd kan enligt föreskrifter i BvL och ShjL meddela försumlig försörjare föreläggande att utföra arbete i arbetshem. Om den som erhållit sådant föreläggande underlåter att inställa sig å hem- met, kan handräckning påkallas hos polismyndighet för hans hämtande. Den som intagits i arbetshem kan kvarhållas där under högst ett år. Om intag- ning och utskrivning beslutar hemmets styrelse. Länsstyrelsen kan i vissa fall på ansökan av arbetshemmets styrelse döma den intagne till tvångsarbete under minst en och högst sex månader. I sådant ärende kan länsstyrelsen förordna om häktning av den intagne. — Kommunal nämnds beslut med föreläggande att utföra arbete i arbetshem kan icke överklagas. Däremot kan besvär anföras hos länsstyrelsen över handräckning, som meddelats för inställelse å arbetshem. Över beslut av styrelse för arbetshem i intagnings- och utskrivningsärende kan också besvär anföras hos länsstyrelsen. Besvär över länsstyrelses beslut i nu nämnda frågor prövas i regeringsrätten. Där- emot skall besvär över länsstyrelses utslag i fråga om ådömande av tvångs- arbete anföras hos vederbörande hovrätt, vars beslut kan överklagas till högsta domstolen.

Lösdriuare kan enligt lösdrivarlagen häktas och av länsstyrelsen eller i vissa städer poliskammare ådömas tvångsarbete från och med en månad till och med ett år. Under särskilda förhållanden kan tvångsarbetstiden utsträc— kas till högst tre år. Den som blivit dömd till tvångsarbete äger besvära sig häröver hos vederbörande hovrätt. Hovrättens avgörande kan överklagas till högsta domstolen.

Hälsovårdsnämnd äger enligt 1919 års epidemilag besluta om tvångsintag— ning å epidemisjukhus av den som är eller misstänkes vara behäftad med vissa epidemiska sjukdomar. Enligt 1918 års lag angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar (lex veneris) äger hälsovårdsnämnd eller länsstyrelse förordna om tvångsintagning å allmänt sjukhus av den som lider av könssjukdom. Över beslut av hälsovårdsnämnd som nu sagts kan besvär anföras hos länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut kan prövas i rege- ringsrätten.

Efter en nyligen genomförd ändring av sinnessjuklagen finnes två former av intagning å sinnessjukhus på ansökan, nämligen intagning på skriftlig ansökan av den sjuke själv eller annan och intagning på begäran av den

sjuke utan särskilda intagningshandlingar. Förstnämnda form av intagning medför rätt att kvarhålla den intagne mot hans vilja, medan den sistnämnda intagningsformen med visst undantag medger den intagne rätt att, när han önskar, lämna sjukhuset. Om intagning beslutar vederbörande sjukvårds— läkare. Intagningsbeslut kan icke överklagas, men den intagne äger omedel— bart begära utskrivning. Beträffande straffriförklarade, som är i behov av vård å sinnessjukhus, gäller i fråga om intagning särskilda bestämmelser. Beslut om utskrivning av personer, som är intagna å sinnessjukhus, med- delas i regel av sjukvårdsläkaren. Har denne lämnat framställning om ut- skrivning utan bifall, kan hos sinnessjuknämnden påkallas prövning av beslutet. Även i fråga om utskrivning gäller särskilda bestämmelser för de straffriförklarade. Vid de flesta sinnessj ukhus finnes en utskrivningsnämnd, som i första instans handlägger frågor angående utskrivning av straffri- förklarade och vissa därmed jämställda kategorier. Om utskrivningsnämn- den lämnar framställning om utskrivning utan bifall, kan utskrivningsfrå— gan hänskjutas till sinnessjuknämndens prövning. Så kan ock ske i vissa andra fall.

Psykiskt efterblivna kan enligt 1954 års lag om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna infogas i särskolor och värdanstalter. Intagning sker efter inskrivning vid skolan eller vårdanstalten. I vissa fall prövas frå- gor om inskrivning av en särskild främst av rättssäkerhetsskäl tillskapad delegation inom vederbörande landstings centralstyrelse för undervisning och vård av psykiskt efterblivna. Denna delegation prövar även vissa frågor rörande utskrivning från särskola eller vårdanstalt. Över beslut rörande inskrivning och utskrivning kan besvär anföras hos vederbörande huvudtill- synsmyndighet, skolöverstyrelsen eller medicinalstyrelsen. Sådan myndig- hets beslut, varigenom förordnats om inskrivning eller framställning om utskrivning lämnats utan bifall, kan överklagas i regeringsrätten.

Enligt utlänningslagen är särskilda tvångsåtgärder möjliga i samband lned handläggning av frågor om utlännings avlägsnande ur riket. Sålunda äger myndighet, som handlägger fråga om avvisning, förpassning eller ut- visning eller om verkställighet av sådan åtgärd eller om verkställighet av förvisning förordna, att utlänningen skall tagas i förvar. Beslut om förvars- tagande kan meddelas av polismyndighet, länsstyrelse, utlänningskommis- sionen och Konungen. Finnes anledning att hålla utlänning i förvar längre tid än en månad, skall frågan därom inom denna tid underställas Konungen. Ingen må kvarhållas längre tid än tre månader från det han togs i förvar, om ej Konungen finner synnerliga skäl därtill föreligga. Beslut om förvars- tagande kan ej särskilt överklagas.

III. Tidigare reformförslag

På olika områden av de administrativa frihetsberövandena har under årens lopp verkställts åtskilliga utredningar och framlagts förslag i syfte att re-

formera den gällande lagstiftningen. De förslag, som därvid framkommit, har bl. a. berört frågorna om ordningen för handläggning av ärenden rö- rande administrativa frihetsberövanden och om organisationen av det be- slutande organet. Då de lösningar av dessa spörsmål, som därvid diskute- rats, är av intresse för bedömningen av de frågor, som utredningen har att behandla, lämnas här en redogörelse för de tidigare reformförslag, som synes vara av särskilt intresse.

Spörsmålet om revision av Iösdriuerilagstiftningen har varit aktuellt se— dan lång tid tillbaka. Fattigvårdslagstiftningskommitte'n avgav år 1922 betänkande med förslag till lag om lösdrivares behandling m. m. (SOU 1923: 2, ordförande häradshövdingen Jacob Linders). Sedan särskild sak- kunnig (revisionssekreteraren Ragnar von Koch) erhållit uppdrag att inom socialdepartementet biträda med överarbetning av kommitténs lagförslag, avgav denne är 1926 betänkande med förslag till lag om behandling av vissa arbetsovilliga och samhällsvådliga m. m. (SOU 1926: 9). Förslaget blev före— mål för överarbetning inom socialdepartementet av tre sakkunniga. Dessa avgav år 1929 betänkande med förslag till lagstiftning om åtgärder mot lösdriveri samt åtgärder mot sedeslöst leverne av samhällsskadlig art (SOU 1929: 9, ordförande f. d. landshövdingen Johan Widén). Sedan även detta förslag omarbetats i departementet, framlade Kungl. Maj :t i proposition till 1930 års riksdag (nr 240) förslag till lag om åtgärder mot vanartigt lev- nadssätt (vanartslag). Propositionen blev emellertid ej föremål för sak— behandling utan avslogs med hänsyn till den sena tidpunkten under riks— dagen för propositionens framläggande. Förslaget till vanartslag överarbe- tades därefter ytterligare inom socialdepartementet, varefter i proposition till 1931 års riksdag (nr 100) framlades nytt förslag till sådan lag. I avgivet utlåtande (nr 36) hemställde andra lagutskottet, att propositionen icke måtte bifallas av riksdagen. Utskottet framhöll (s. 24) att det vid sin granskning av det framlagda förslaget icke kunnat biträda den lösning, som vissa centrala frågor erhållit, och att detta i främsta rummet gällde spörs- målet om de myndigheter, som enligt förslaget skulle handlägga ärenden enligt lagen. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan, varvid dock utskottets motivering uteslöts. År 1937 tillkom 1937 års lösdriverilag- stiftningskommitté med uppgift att verkställa utredning och framlägga för- slag bl. a. angående revision av lösdrivarlagen. Kommittén framlade år 1939 betänkande med förslag till lag om arbetsfostran m. m. (SOU 1939: 25, ord— förande presidenten K. Schlyter). Kommitténs förslag ledde icke till den åsyftade revisionen av lösdriverilagstiftningen. Sedan riksdagen i skrivelse den 29 juni 1945 anhållit, att Kungl. Maj :t ville föranstalta om utredning beträffande frågan, huruvida behov förelåge av särskild lösdriverilagstift— ning, och för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda, förordnades år 1945 en särskild sakkunnig att i socialdeparte- mentet biträda med utredning i nämnda hänseende. Därefter tillkallades år

1948 tre sakkunniga för att inom inrikesdepartementet fullfölja den tidigare påbörjade utredningen rörande reformering av lösdriveri]agstiftningen. De sakkunniga, vilka antog benämningen 1948 års lösdriveriutredning, fram— lade år 1949 betänkande med förslag om lösdrivarlagens upphävande m. m. (SOU 1949: 4, ordförande landshövdingen Thorwald Bergquist). Förslaget ledde emellertid icke till åsyftat resultat, utan i december 1949 uppdrogs åt 1947 års psykopatvårdsutredning att biträda med fortsatt utredning av vissa frågor rörande behandlingen av lösdrivarklientelet. I sitt år 1952 av- givna betänkande (SOU 1952: 46, ordförande borgmästaren L. G. Ohlsson) framlade utredningen vissa förslag i nämnda hänseende.

I alla de reformförslag, som föregick 1948 års lösdriveriutredning, skildes mellan de åtgärder, som skulle tillkomma första instans att vidtaga, och de uppgifter, som skulle åvila andra instans. Organet i första instans skulle främst ha att sörja för erforderliga hjälpåtgärder, medan som regel organet i andra instans skulle ha att besluta om de egentliga tvångsåtgärderna eller frihetsberövandena.

Beträffande organet i första instans anfördes i samtliga förslag utom fat- tigvårdslagstiftningskommitténs, att polismyndigheten ensam icke vore ägnad att vidtaga dylika hjälpåtgärder. Därför borde enligt förslagen lek- mannaelement beredas ett större eller mindre inflytande. 1926 års förslag innebar en differentiering av lösdrivarklientelet. Beträffande bettlare och kringstrykande föreslogs, att fattigvårdsstyrelsen eller av den utsedda dele- gerade skulle vara organ i första instans. För en grupp, de prostituerade kvinnorna, föreslogs ett nytt organ kallat hjälputskott, som skulle bestå av tre eller flera av fattigvårdsstyrelsen, barnavårdsnämnden och nykterhets- nämnden utsedda personer. Beträffande de kriminella och samhällsvådliga lösdrivarna bibehöll förslaget landsfiskalen respektive stadsfiskalen som primärorgan. Även 1929 års förslag innehöll en differentiering av klientelet, i det man skilde mellan egentliga lösdrivare å ena sidan och sedeslösa å den andra. Som första instans för de egentliga lösdrivarna föreslogs en förhörs- myndighet, som utgjordes av vederbörande polismyndighet som förhörs- ledare jämte ett kommunalt ombud såsom bisittare. För de prostituerade föreslogs beträffande vissa kommuner ett nytt organ, skyddsnämnd. Leda- möterna i denna, minst fem, skulle utses av stadsfullmäktige eller kommu- nalfullmäktige. Där skyddsnämnd ej funnes, skulle fattigvårdsstyrelsen vara primärorgan, när det gällde de prostituerade. I propositionerna till 1930 och 1931 års riksdagar föreslogs en organisation med barnavårds- nämnder (beträffande personer under 21 år) och skyddsnämnder såsom första instans. Skyddsnämnden skulle bestå av ordförande och två bisittare. 1937 års lösdriverilagstiftningskommitté föreslog en särlagstiftning endast för de egentliga lösdrivarna. Som primärorgan föreslog kommittén den övervakningsnämnd, varom stadgas i 25 5 lagen den 22 juni 1939 om vill— korlig dom. Dessa nämnder skulle enligt förslaget göras obligatoriska.

Fattigvårdslagstiftningskommitténs, 1926 års och 1929 års förslag sant propositionen till 1930 års riksdag bibehöll den gällande ordningen ned länsstyrelsen såsom andra instans och det organ, som hade att besluta om frihetsberövande.

Propositionen till 1931 års riksdag avvek i detta hänseende från de tidigare förslagen. Såsom organ i andra instans upptogs nämligen en sir- skild domstol, benämnd skyddskollegium. Sådant kollegium skulle finras i Stockholms stad och i varje län. Kollegiet skulle bestå av ordförande (ch tre andra ledamöter. Ordföranden skulle vara ordinarie innehavare av domarämbete och en av de övriga ledamöterna skulle vara läkare. Dessa får- ordnades av Kungl. Maj:t. De övriga två ledamöterna skulle väljas av lands— tingen eller beträffande stad, som ej deltager i landsting, av stadsfullmäk— tige. Skyddskollegium skulle äga höra vittnen på ed. Mot beslut av skydds- kollegium skulle i vissa fall talan kunna föras i högsta domstolen.

1937 års lösdriverilagstiftningskommitté föreslog, att organet i andra instans skulle utgöras av allmän underrätt.

l proposition till 1931 års riksdag (nr 164) framlades förslag om att då gällande lag av år 1913 om behandling av alkoholister skulle ersättas av ny lagstiftning. Enligt förslaget skulle ärenden rörande internering av alko- holister handläggas av samma skyddskollegier, som enligt förslaget till vanartslag vid samma riksdag skulle ha att upptaga ärenden rörande lös- drivare. Riksdagen, som lät förslaget till vanartslag helt falla, fann beträf- fande förslaget till alkoholistlag ingen anledning att göra någon ändring i den bestående ordningen, att länsstyrelserna avgjorde interneringsären- dena och att regeringsrätten utgjorde sista instans.

Under 1940-talet framkom nya förslag till lösning av de spörsmål, som här är i fråga. Socialvårdskommittén (ordförande landshövdingen Bernhard Eriksson) uppdrog i sitt betänkande VI med utredning och förslag angående socialvårdens organisation m. m. (SOU 1942: 56) allmänna riktlinjer för socialvårdens länsorgan. Kommittén fann det önskvärt, att utrymme bered- des för lekmannainflytande inom socialvårdens länsorganisation, och före- slog, att huvudparten av socialhjälps-, barnavårds- och alkoholistvårds— ärendena (däribland intagningsärendena) skulle överföras från länssty- relsernas direkta handläggning till särskilda länsorgan med lekmannain- slag, förslagsvis benämnda länssocialnämnder. Sådan nämnd skulle vara nära knuten till länsstyrelsen. Landshövdingen skulle obligatoriskt vara ordförande med landssekreteraren som suppleant. I övrigt skulle nämnden bestå av tre ledamöter och lika många suppleanter. Två ledamöter och två suppleanter skulle förordnas av Kungl. Maj :t samt en ledamot och en suppleant utses av landstinget. Vid handläggningen av alkoholistvårdsär'en- den skulle ytterligare en av Kungl. Maj:t utsedd person deltaga. Läkgare skulle obligatoriskt deltaga i handläggning av ärenden, som avsåge omhiän- dertagande av barn och ungdom, ävensom vissa alkoholistvårdsärendem. I

sin verksamhet skulle länssocialnämnden biträdas av socialvårdskonsulen— ter, barnavårdskonsulenter och socialvårdsrevisorer, vilka skulle vara be— fattningshavare hos länsstyrelsen. Nämnden skulle utöva ledningen av so- cialvården inom länet och ombesörja huvudparten av de angelägenheter, som handhaves av länsstyrelsen vid dess befattning med socialvårdsangelägen- heter samt av länsnykterhetsnämnden. Nämnden skulle alltså handlägga ärenden angående omhändertagande av barn och ungdom för skyddsupp- fostran och om intagande av alkoholister i allmän alkoholistanstalt, men även andra socialvårdsärenden skulle tillkomma nämndens handläggning. Kommittén behandlade ej närmare frågan om handläggningsordningen men torde ha avsett ett i huvudsak skriftligt förfarande. I mål angående frihets- berövanden borde lagfaren befattningshavare vid länsstyrelsen vara före- dragande. (Betänkandet s. 173—185.)

I sitt sedermera avgivna betänkande XVII med förslag till lag om social- hjälp m. m. (SOU 1950: 11) gick kommittén närmare in på frågan om länsorganets sammansättning endast vad avsåg handläggningen av ärenden angående arbetsföreläggande, varom mera i det följande, och nöjde sig i övrigt med att betona nödvändigheten av förstärkning av länsstyrelserna vid prövning av andra ärenden (s. 271 och 272).

1946 års alkoholistvårdsutredning (ordförande Thorwald Bergquist), i vars uppdrag ingick att undersöka om förslag skulle kunna framläggas till en för tvångsingripanden inom nykterhetsvården lämplig processordning, vilken skulle kunna användas såsom modell för administrativa frihetsberö- vanden på andra områden, föreslog i sitt betänkande med förslag till lag om nykterhetsvård m. m. (SOU 1948: 23), att länsstyrelserna alltfort skulle fungera som nykterhetsvårdande organ för beslut om omhändertagande. Dock skulle länsstyrelsen ha särskild sammansättning vid handläggning av ärende angående tvångsintagning. Den skulle då bestå av landshövding, landssekreterare eller länsassessor såsom ordförande samt tre av Kungl. Maj:t för en tid av fyra år förordnade sakkunniga, av Vilka en skulle vara läkare, en skulle äga insikt och erfarenhet rörande nykterhetsvårdande verksamhet och en skulle äga insikt och erfarenhet rörande annan social hjälpverksamhet eller liknande arbete. Såsom länsstyrelsens beslut skulle vid lika röstetal för olika meningar gälla den mening, som ordföranden bi- trädde (22 å i förslaget). Utredningen ansåg, att ökad muntlighet borde eftersträvas vid handläggningen av ärenden angående tvångsintagning. Så- lunda föreslog utredningen, att förhör alltid skulle anordnas av länsstyrel- sen, om den som ansökningen avsåg i skriftlig förklaring begärt att bli muntligen hörd. Förhör skulle också anordnas, om länsstyrelsen eljest funne förhör böra äga rum (25 å).

Utredningen föreslog vidare (25 5) att länsstyrelsen skulle äga anordna förhör med annan person än den som avsågs med ansökningen, om denne förväntades kunna lämna upplysning av betydelse för ärendets bedömande.

Länsstyrelsen skulle äga höra person upplysningsvis utan att den som ansökningen avsåg vore närvarande. Vid förhör skulle förhandlingarna i princip vara offentliga. Vittnesförhör skulle icke kunna äga rum inför läns- styrelsen. Denna skulle dock kunna förordna om vittnesförhör vid allmän underrätt (26 5). Vid förhör skulle den som ansökningen avsåg äga anlita biträde. Under vissa förhållanden skulle länsstyrelsen äga förordna lämplig person till hans biträde (27 5). Till sådant biträde skulle ersättning utgå av allmänna medel enligt samma grunder, som gäller för offentlig försvarare i brottmål, men ersättningen skulle alltid stanna å statsverket (28 å).

Vid remissbehandlingen av alkoholistvårdsutredningens förslag anslöt sig remissinstanserna med enstaka undantag till tanken att låta beslutanderät- ten i interneringsärendena kvarligga hos länsstyrelserna. Däremot var nie— ningarna synnerligen delade i vad avsåg förslaget att förstärka länsstyrel- serna med särskilda sakkunniga. Å ena sidan framhölls sålunda, att den föreslagna ordningen, som vore tungrodd och kostsam, vore oförenlig med länsstyrelsernas organisatoriska uppbyggnad, och det ifrågasattes, om det vore erforderligt att vid länsstyrelsens handläggning säkerställa inflytande från speciell sakkunskap. Å andra sidan ansågs det vara en oeftergivlig för- utsättning för att länsstyrelserna skulle kunna bibehållas vid sin befattning med socialvården, att ett lekmannaelement infördes. Den vidgade möjlighe— ten till muntligt förhör inför länsstyrelsen mötte även åtskillig kritik. Över— ståthållarämbetet framhöll sålunda, att om förhör skulle hållas i den ut- sträckning och i de former, som utredningen rekommenderat, ett ämbets— verk icke syntes vara det lämpliga organet. För sådant fall låge det närmast till hands, att hela interneringsförfarandet överflyttades på domstolarna, som skulle ges för handläggningen av dessa ärenden lämplig sammansätt- ning.

I en reservation till socialstyrelsens yttrande förordade generaldirektören Ernst Bexelius för handläggning av interneringsfrågor särskilda socialdom— stolar såsom fristående länsorgan med en erfaren domare, som dessutom borde ha förskaffat sig specialutbildning på förevarande område, såsom ordförande. I reservationen framhölls, att anledningen härtill främst vore att ett beslut om frihetsberövande borde meddelas av domstol men vidare också att man endast därigenom kunde säkerställa en förstklassig process- ledning från ordförandens sida i dessa ömtåliga ärenden. Att låta kostnads— synpunkter bli avgörande för vilken väg man skulle välja kunde icke vara riktigt. Då man till socialdomstolarna borde hänföra beslut om omhänder- tagande även enligt andra sociala vårdlagar, måste man säkerligen räkna med heltidsanställd ordförande i de större länen.

Strafflagberedningen ansåg, att vägande erinringar kunde göras mot alkoholistvårdsutredningens förslag om förstärkta länsstyrelser, och föreslog undersökning av ett alternativ om beslutanderättens decentralisering till förstärkta nykterhetsnämnder. Såsom förebild till en dylik ordning åbero-

pade beredningen det i Norge tillämpade systemet. En förstärkning av nyk- terhetsnämnderna skulle kunna ske genom insättande av en domare såsom ordförande, varjämte behovet av medicinsk sakkunskap på något sätt borde tillgodoses. Beträffande förfarandet ansåg beredningen med hänsyn till ärendenas grannlaga natur offentligheten i princip böra vara utesluten och endast ifrågakomma pä yrkande eller med samtycke av den som vore föremål för undersökningen. Nämnden borde under domarens ordförande- skap kuuna fungera såsom ett slags domstol, som själv hörde vittnen under straffansvar för osanning och överhuvud handlade ärendena i rättsliga for- mer. Framför allt borde handläggningen vara muntlig, så att nämnden kunde bilda sig en egen uppfattning om vederbörandes person. Den frågan gällde borde icke vara sämre ställd i rättssäkerhetshänseende än en inför domstol tilltalad utan äga tillgång till rättshjälp. Han eller hans biträde borde äga rätt att taga del av allt, som andragits mot honom och skulle läggas till grund för avgörandet. Inom beredningen hade den mening fram- förts, att om beslutanderätten lades hos nämnden, någon tjänsteman inom nykterhetsnämnden eller länsnykterhetsnämnden vid muntlig förhandling inför nämnden borde företräda det allmänna vårdintresset.

Även i ett par andra yttranden pekades på det norska systemet såsom ett lämpligt alternativ till den av alkoholistvårdsutredningen föreslagna ord— ningen.

I anslutning till förslag om att person i åldern mellan 21 och 23 år under vissa förutsättningar skulle kunna bli föremål för åtgärd av barnavårds- nämnd föreslog 1948 års Iösdriveriutredning (ordförande Thorwald Berg- quist) vissa ändringar i BVL, bl. a. angående processen inför länsstyrelsen vid omhändertagande för skyddsuppfostran. Förslaget ansluter sig i denna del nära till alkoholistvårdsutredningens förslag till processordning beträf— fande ärenden angående tvångsintagning av alkoholmissbrukare. Lösdriveri- utredningen föreslog, att länsstyrelsens sammansättning vid handläggning av ärenden rörande omhändertagande för skyddsuppfostran skulle vara lik- artad med den av alkoholistvårdsutredningen vid handläggningen av tvångs— intagningsärenden föreslagna, dock att den i nykterhetsvård särskilt sakkun- nige skulle ersättas med en sakkunnig, som skulle äga insikt och erfarenhet rörande barna- eller ungdomsvårdande verksamhet. Liknande bestämmelser föreslogs även om muntligt förhör inför länsstyrelsen, om offentlighet, om vittnesförhör och om biträde.

Socialvårdskommittén upptog i sitt betänkande XVII ett förslag till lag om arbetsföreläggande. Enligt förslaget skulle länsstyrelsen äga att på an- sökan av socialnämnd eller barnavårdsnämnd meddela försumlig underhålls- skyldig arbetsföreläggande. Angående länsstyrelses sammansättning vid handläggning av sådana ärenden ansåg kommittén, att en ordning borde gälla, motsvarande den som föreslagits av alkoholistvårdsutredningen, eller att en läkare och två på socialvårdens område erfarna personer skulle ingå

i länsstyrelsen vid sidan av landshövdingen (landssekreteraren, länsasses- sor) med rätt att deltaga i beslutet, varvid flertalets mening skulle bli läns- styrelsens beslut (5. 167). Beträffande förfarandet inför länsstyrelsen före- slogs bestämmelser, som likaledes överensstämde med de av alkoholistvårds— utredningen föreslagna.

I sitt betänkande angående länsstyrelsernas organisation och ställning inom länsförvaltningen (SOU 1950: 28) upptog 1948 års Iänsstyrelseuired- ning (ordförande dåvarande landshövdingen A. Thomson) frågan om lek- mannamedverkan i länsstyrelsen (s. 101—120). Utredningen förordade, att lekmannamedverkan komme till stånd i länsstyrelsen genom att lekmän som bisittare deltoge i länsstyrelsens beslut på de områden, där detta kunde anses befogat, vilket bl. a. gällde avgörandet av socialvårdsärenden. Lek- mannamedverkan borde innebära, att lekmännen deltoge i besluten. Vid handläggning av ärenden angående frihetsberövanden borde en läkare tjänstgöra i lekmannakollegiet. Som ordförande i kollegiet skulle landshöv— dingen eller — enligt gällande regler för arbetsfördelningen —— avdelnings- chefen fungera.

Utredningen framlade ett utkast till lag om särskilda bisittare i länssty- relserna. Enligt detta skulle bisittare, i den utsträckning Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, länsstyrelsen bestämde, deltaga i hand— läggningen av bl. a. ärenden, som anginge frågor berörande socialvård, nyk— terhetsvård och behandling av lösdrivare. Bisittare skulle alltid deltaga, då fråga vore om att beröva någon hans personliga frihet eller att företaga in- skränkning däri. Provisoriska beslut skulle kunna meddelas utan medver- kan av bisittare. Bisittare, som skulle deltaga i handläggningen av nämnda slag av ärenden, skulle utses av Konungen samt av landsting och stadsfull- mäktige i stad, som ej deltager i landsting, var för sig till det antal Ko— nungen bestämde. Beslut finge ej meddelas, med mindre en av Konungen samt två av landsting eller stadsfullmäktige utsedda bisittare vore när- varande.

I ett av länsstyrelseutredningen upprättat utkast till instruktion för läns- styrelserna hänvisades beträffande bisittares tjänstgöring i länsstyrelsen till lagen om särskilda bisittare i länsstyrelserna. Av detta utkast framgår (40 och 48 55), att i handläggning inför landshövding och bisittare som regel avdelningschefen skulle deltaga, dock utan rösträtt.

I remissyttrandena över utredningens förslag uttalades delade meningar rörande förslaget om lekmannamedverkan i länsstyrelserna. Största anslut- ningen vann förslaget i denna del i vad avsåg ärenden rörande administra— tiva frihetsberövanden. Majoriteten av de remissinstanser, som yttrade sig i fråga om lekmannamedverkan i länsstyrelserna, ställde sig positiv till sådan medverkan vid handläggning av dylika ärenden. Även bland läns- styrelserna intog majoriteten här en positiv hållning. En del länsstyrelser avstyrkte dock mycket bestämt förslaget i denna del, medan andra ansåg,

att lekmännen borde ha endast en rådgivande ställning. På åtskilliga håll betonades, att anordningen med lekmän tjänstgörande i länsstyrelserna i vissa avseenden innebure olägenheter för länsstyrelsernas arbete. An— märkningar riktades främst mot att förfarandet bleve tungrott, omständligt och tidsödande. Vidare ansågs av vissa remissmyndigheter, att lekmännen icke borde kunna överrösta landshövdingen eller avdelningschefen.

I sitt betänkande med förslag till utlänningslag m. m. (SOU 1951: 42) behandlade 1949 års utlänningskommitté (ordförande presidenten Ivar Wieslander) frågan om lekmannamedverkan i länsstyrelserna vid hand- läggning av utlänningsärenden (s. 123——126). Utredningen förordade sådan medverkan i mera betydelsefulla ärenden, bl. a. utvisningsärenden, varvid tre lekmannabisittare borde deltaga i handläggningen.

Alkoholistvårdsutredningens förslag till lag om nykterhetsvård låg till grund för den proposition med förslag till sådan lag, som framlades för 1954 års riksdag (prop. 159/1954). I propositionen berördes (s. 153 ff) utredningens förslag om lekmannamedverkan i länsstyrelserna vid hand- läggning av ärenden rörande tvångsintagning av alkoholmissbrukare. Un- der hänvisning till utredningen om administrativa frihetsberövanden för- klarade därvid departementschefen, att även om han i princip ställde sig avgjort positiv till förslaget om lekmannamedverkan i länsstyrelserna, han ansåge det icke tillrådligt att på ett begränsat rättsområde införa en orga— nisationsform, som innebure ett föregripande av den mer allmängiltiga lös- ning av ifrågavarande problem, vartill utredningen om administrativa fri- hetsberövanden syftade, i all synnerhet som vissa praktiska olägenheter otvivelaktigt vore förknippade med förslaget.

Frågan om handläggningen på länsstadiet av ärenden rörande omhänder- tagande av barn och ungdom samt organisationen av det beslutande orga— net behandlades av barnavårdskommittén i dess är 1956 avgivna betänkande med förslag till ny barnavårdslag (SOU 1956:61, s. 228—231). I barna- vårdsärenden rörande väsentliga ingrepp i de enskildas personliga förhål- landen borde enligt kommittén muntlig handläggning tillämpas i största möjliga utsträckning. Länsstyrelsen borde ha rätt att till hörande inkalla personer, som kunde förväntas vara i stånd att lämna värdefulla upplys- ningar för ärendes utredning samt att höra sådana personer under ed eller motsvarande försäkran. Vidare måste vara sörjt för att enskild, som ärendet rör, finge erforderligt biträde vid utförande av sin talan inför länsstyrelsen.

Länsstyrelsens beslutanderätt borde utövas av ett kollegium, bestående av representant eller representanter för länsstyrelsen jämte lekmannabisit- tare. Det beslutande organet måste vara sådant, att det kunde godtagas så— som förvaltningsdomstol. Att prövningen anförtroddes åt ett domstols- mässigt organ måste också anses vara en nödvändig följd av att Sverige an- slutit sig till Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Med hänsyn härtill krävdes bl. a. att en kvali-

ficerad jurist inginge i kollegiet. Det vore icke tillfyllest att dylik jurist biträdde såsom föredragande eller eljest enligt länsstyrelseinstruktionens regler deltoge i handläggningen utan rösträtt. Landshövdingarna vore i regel icke jurister och både för dem och för landssekreterarna torde i regel möta hinder att ägna ifrågavarande ärenden den betydande tid, som ärendena oundgängligen måste beräknas kräva. Vad anginge lekmännen ansåg kom— mittén övervägande skäl tala för att dessa väljes så att de verkligen kan anses som lekmän och icke som specialsakkunniga. Kollegiet borde lämpli- gen bestå av landshövdingen eller landssekreteraren (eller dennes ställföre- trädare) jämte chefen för den sektion, varå socialvårdsärenden handlägges, och tre bisittare. En av de deltagande representanterna för länsstyrelsen måste vara för domarvärv kvalificerad jurist och på honom borde ankomma att leda handläggningen. Varje ledamot borde ha en röst och landshövdingen eller hans ersättare utslagsröst. Kollegiet borde vara beslutfört även med endast en representant för länsstyrelsen, nämligen den kvalificerade juris- ten; eventuellt borde kollegiet kunna fungera med endast två bisittare.

I den nya barnavårdslagen har ställning icke tagits till nu nämnda av kommittén berörda spörsmål, då resultatet av utredningen om administra- tiva frihetsberövanden ansetts böra avvaktas.

IV. Undersökningar rörande handläggningen enligt nuvarande ordning av vissa ärenden angående administrativa frihetsberövanden

De undersökningar rörande den nuvarande handläggningsordningen, som redovisas i det följande, har avsett ärenden angående tvångsintagning av alkoholmissbrukare å vårdanstalt, omhändertagande av barn och ungdom för skyddsuppfostran, handräckning för inställande av försumliga för- sörjare å arbetshem eller eljest till anvisat arbete samt vissa utlännings- ärenden. Undersökningarna har grundats på uppgifter från länsstyrelserna, inb—eräknat överståthållarämbetet, och har, med undantag för utlännings- ärendena, omfattat åren 1953—1957. Rörande sistnämnda ärenden har upp- gifter inhämtats endast för åren 1956 och 1957.

Undersökningarna har i första hand avsett antalet inkomna ärenden. Till uppgifterna därom har emellertid beträffande'åren 1954—1957 fogats uppgifter rörande ärendenas närmare handläggning. Uppgifterna om hand- läggningen har i vissa hänseenden varit begränsade till åren 1956 och 1957.

Särskilda undersökningar har gjorts rörande förekomsten av fri rätts- hjälp, varom uppgifter inhämtats från rättshjälpsanstalterna och lands- tingen. Dessa undersökningar har omfattat åren 1953—1955.

Det erhållna undersökningsmaterialet har visat sig vara behäftat med vissa felaktigheter, främst i form av bristande överensstämmelse mellan uppgifterna om antalet inkomna och antalet på olika sätt handlagda ären- den. Endast de fall, i vilka större avvikelser konstaterats, har emellertid

föranlett infordrande av nya uppgifter. Beträffande övriga avvikelser har däremot önskemålet att erhålla i olika hänseenden helt korrekta uppgifter icke ansetts motivera det merarbete för vederbörande myndighet, som en förnyad genomgång av akter och andra handlingar skulle ha inneburit. Sistnämnda avvikelser har icke heller blivit föremål för korrigeringar i rikt- ning mot vad som förefallit mest sannolikt.

Alkoholmissbrukare Tabell ]. Antalet intagningsärenden 1953—1957

Intagningsärenden 1953 1954 1955 1956 1957 a) från städer och köpingar ......... 1 313 1 297 1 629 2 577 2 598 b) från övriga kom- muner ........... 260 281 375 626 591 Sammanlagt 1 573 1 578 2 004 | 3 203 3 189

Såsom framgår av tab. 1 upptar åren 1953 och 1954 i det närmaste sam- ma antal ärenden. Från åren 1953 och 1954 till år 1956 har därefter an- talet ärenden per är mer än fördubblats. Även år 1957, som har 14 ärenden mindre än år 1956, upptar dubbelt så många ärenden som åren 1953 och 1954. Ökningen av antalet ärenden är i huvudsak koncentrerad till åren 1955 och 1956.

Huvuddelen av intagningsärendena har kommit från städer och köpingar och endast en mindre del från övriga kommuner. Enligt tab. 1 har sålunda de förstnämnda ärendena utgjort omkring 4/5 av det totala antalet. Vad beträffar ökningen av antalet ärenden har denna proportionellt sett varit mindre för ärenden från städer och köpingar än för ärenden från övriga kommuner.

Ärendenas anhängiggörande. Intagningsäre'nden anhängiggöres hos läns- styrelsen genom ansökan. Det ankommer på nykterhetsnämnd och i vissa fall polismyndighet att göra sådan ansökan. I särskilda fall äger länssty- relsen även utan ansökan upptaga fråga om tvångsintagning.

Hur i fråga om anhängiggörandet intagningsärendena fördelar sig på olika alternativ framgår av tab. 2.

Tabell 2. Sättet för anhängiggörandet

Antal ärenden, i Vilka 1954 1955 1956 1957

a) ansökan förelegat enbart från nykterhetsnämnd. 1 338 1 601 2 515 2 631

b) ansökan förelegat enbart från polismyndighet . . 230 370 645 540 c) ansökan förelegat från både nykterhetsnämnd och

polismyndighet ............................. 10 32 41 19 d) fråga om intagning upptagits direkt utan an-

sökan (AlkL 25 &; NvL 19 ä 2 mom.) .......... — 1 3 1

Sammanlagt 1 578 2 004 3 204 3 191

De fall, i vilka ansökan skall göras av polismyndighet, avser alkoholmiss- brukare, beträffande vilka framställning från nykterhetsnämnd finnes icke kunna utan olägenhet avvaktas med hänsyn till att vederbörande till följd av sitt missbruk är att anse såsom farlig eller utan att söka årligen för- sörja sig för ett kringflackande liv eller på grund av oförmåga att taga vård om sig är i trängande behov av omedelbar vård. Därest polismyndigheten gjort ansökan och även vederbörande nykterhetsnämnd beslutat inskrida, kan beträffande samme alkoholmissbrukare komma att föreligga samtidiga ansökningar från nykterhetsnämnd och polismyndighet.

Såsom framgår av den fortsatta redogörelsen har i flertalet fall, i vilka intagning påkallats av polismyndighet, denna tillfälligt omhändertagit den som ansökningen avser i avbidan på länsstyrelsens beslut.

De fall, i vilka länsstyrelsen äger utan föregående ansökan upptaga fråga om tvångsintagning, avser alkoholmissbrukare, vilka efter att ha prövats saker till brott förklarats straffria i anseende till sin sinnesbeskaffenhet men befunnits icke vara i behov av vård å sinnessjukhus.

Beslut om tvångsintagning. De ärenden, som de aktuella åren av olika anledningar icke prövades i sak, utgjorde omkring 6 % av samtliga inkom- na ärenden. Av återstoden utmynnade huvuddelen i intagningsbeslut. De ärenden, i vilka dylikt beslut meddelades, redovisas i tab. 3.

Tab. 3, som till sin uppställning överensstämmer med tab. 2, ger en viss uppfattning om hur avgörandet svarar mot sättet för anhängiggörandet. Det är emellertid i detta sammanhang att beakta, att av de inhämtade uppgifterna icke framgår, hur de ärenden, som avskrivits, fördelar sig på de olika alternativen i tab. 2.

Därest ansökan återkallas, förfaller frågan om tvångsintagning och det anhängiggjorda ärendet skall avskrivas. Är alkoholmissbrukare farlig för annans personliga säkerhet _ eller (NvL) kroppsliga eller själsliga hälsa — eller för eget liv eller för han ett kringflackande liv, utgör emel-

Tabell 3. Beslut om tvångsintagning

De under resp. år inkomna ärenden, i vilka be- slutats om tvångsintagning (ej fråga om verk- 1954 1955 1956 1957 ställigheten)

a) efter ansökan (som vidhållits) av nykterhets-

nämnd enbart .............................. 1 208 1 495 2 349 2 448 b) efter ansökan (som vidhållits) av polismyndighet

enbart .................................... 194 326 600 497 c) efter ansökan (som vidhållits) av nykterhets-

nämnd och polismyndighet ................... 9 33 40 19 d)i ärende upptaget direkt utan ansökan (jfr tab.

2 d/) ...................................... — 1 3 _ e) i ärende vari ansökan återkallats (AlkL 17 Största

stycket; NvL 20 5) ......................... 4 2 — —

Sammanlagt 1 415 1 857 2 992 2 964

lertid återkallelse av ansökan om tvångsintagning icke hinder för läns— styrelsen att fortsätta med ärendets handläggning. Detta förhållande har beaktats i tab. 3 under e).

Villkorligt anstånd med verkställigheten. Det bör anmärkas, att med hänsyn till möjligheten att bevilja villkorligt anstånd med verkställig- heten av ett beslut om intagning de redovisade intagningsbesluten icke inne— fattar något besked om det antal alkoholmissbrukare, som tvångsvis om— händertagits å vårdanstalt.

Att bevilja villkorligt anstånd ankommer på den myndighet, som har att föranstalta om verkställigheten av ett meddelat intagningsbeslut. Detta åligger länsstyrelsen i fråga om farliga och kringflackande alkoholmiss— brukare, vårdbehövande missbrukare, vilkas intagning begärts av polis- myndighet, ovannämnda straffriförklarade alkoholmissbrukare samt så— dana, vilkas intagning beslutats efter anmälan från åklagare i anledning av uppkommen fråga om förvandling av böter för fylleri. I övriga fall an- kommer på nykterhetsnämnd att föranstalta om verkställigheten. Där sär- skilda skäl föreligger, må länsstyrelsen i beslut om tvångsintagning förordna om villkorligt anstånd, ändå att beslutet skall verkställas genom nykter- hetsnämnds försorg.

Antalet ärenden, i vilka länsstyrelse meddelat villkorligt anstånd med verkställigheten av beslut om tvångsintagning, utgjorde år 1954 127, år 1955 200, år 1956 407 och år 1957 422.

Ärenden i vilka beslutats att tvångsintagning icke skulle ske. Finner läns- styrelsen, att den, om vars intagning är fråga, kan antagas låta sig rätta genom hjälpåtgärder eller övervakning, äger länsstyrelsen i stället för att besluta om tvångsintagning förordna om dylikt ingripande eller uppdraga åt nykterhetsnämnd att besluta därom. I nu nämnda fall liksom i de fall, då missbruk icke visats föreligga eller finnes icke böra föranleda några sär- skilda åtgärder, kommer länsstyrelsens avgörande att utmynna i att intag- ning icke skall ske. Detta har de undersökta åren skett endast i ett mindre antal ärenden. Dessa redovisas i tab. 4, varvid de ovan antydda alternativen upptagits var för sig.

Tab. 4 avser ärenden, i vilka frågan om tvångsintagning alltjämt varit aktuell vid tiden för avgörandet, således ej fall, då den förfallit på grund av att vederbörande medverkat till frivillig intagning.

Tabell 4. Ej tvångsintagning

Ärenden, i vilka beslutats att tvångsintagning icke skall ske 1954 1955 1956 1957

a) varvid samtidigt förordnats om hjälpåtgärd eller övervakning ........................... 31 31 28 27 b) utan att särskilda åtgärder beslutats .......... 42 27 33 32 Sammanlagt 73 58 61 59

Ärenden angående förverkande av villkorligt anstånd. Den myndighet, som förordnat om villkorligt anstånd, äger förklara anståndet förverkat. Be- träffande anstånd, som beviljats av länsstyrelsen, äger denna bemyndiga nyk— terhetsnämnd att besluta i fråga om förverkande. I vilken omfattning vid länsstyrelserna förekommit ärenden angående förverkande av villkorligt anstånd har undersökts i vad gäller åren 1956 och 1957. Antalet dylika ären- den utgjorde nämnda år 141 respektive 159.

Beslutanderätten enligt gällande arbetsordningar. Beslutanderätten i in- tagningsärenden inom nykterhetsvården tillkommer i Stockholm enligt ar- betsordningen för överståthållarämbetet underståthållaren. För landet i övrigt har i gällande arbetsordningar hithörande intagningsärenden i 11 län upptagits såsom landshövdingeärenden och i 12 län såsom avdelnings— chefsärenden. I ett län tillkommer enligt arbetsordningen beslutanderätten avdelningschefens ställföreträdare. De anförda uppgifterna avser förhållan- dena åren 1956 och 1957.

I anslutning till ovanstående uppgifter har undersökts, vilken hefattnings- havare som utövat beslutanderätten i de under nämnda år inkomna ären- dena. Därvid är att anmärka, att landshövdingeärenden vid förfall för landshövdingen handlägges av landssekreteraren samt avdelningschefsären- den vid förfall för landssekreteraren av förste länsassessorn. Av de under år 1956 inkomna ärendena har handlagts, av landshövdingen personligen 316, av den ordinarie landssekreteraren eller den som på grund av dennes semester eller tjänstledighet uppehållit hans befattning 2 310 och av förste länsassessorn 204. Motsvarande antal ärenden för år 1957 har varit 212 respektive 2 222 och 247.

Till nämnda ärenden kommer i Stockholms stad 250 år 1956 och 282 år 1957, i vilka beslutanderätten utövats av underståthållaren, samt 61 år 1956 och 134 år 1957, i vilka beslutanderätten utövats av kanslidirektören.

Talan mot länsstyrelsens beslut. Länsstyrelsens beslut må överklagas av den som beslutet rör, om beslutet innebär förordnande om tvångsintagning, avslag å ansökan därom, villkorligt anstånd med verkställighet, förver- kande av dylikt anstånd eller avser vissa vites- eller ersättningsfrågor. Talan föres hos Konungen genom besvär, vilka skall ingivas till länssty— relsen. Det ankommer på denna att, där så finnes erforderligt, infordra för- klaring samt införskaffa kompletterande utredning. Besvären prövas i rege- ringsrätten.

Under åren 1954, 1955, 1956 och 1957 har länsstyrelsens slutliga avgö- rande överklagats i 77, 70, 92 respektive 82 av de samma år inkomna ärendena. Av dessa uppgifter framgår, att antalet överklagade beslut icke ökat i samma grad som det totala antalet slutliga avgöranden. Av dessa överklagades nämligen enligt nyssnämnda värden är 1954 5 %, år 1955 3,7 %, är 1956 3,0 % och år 1957 2,7 %.

Handläggningen av intagningsärendena. Ansökan om tvångsintagning

skall innehålla en fullständig redogörelse för den utredning och de åt— gärder, som förekommit i ärendet. Vid ansökningen bör i övrigt fogas präst— bevis och läkarbetyg. Därest de till länsstyrelsen inkomna handlingarna är ofullständiga eller den förebragta utredningen finnes icke vara tillfyllest, har länsstyrelsen att föranstalta om erforderlig komplettering. Länsstyrel- sen äger besluta om särskild läkarundersökning. Den som ansökningen avser har att på kallelse inställa sig inför anvisad läkare. Behov av komplet— tering av utredningen kan yppas under olika skeden av ett ärendes hand- läggning.

I vilken utsträckning länsstyrelsen funnit anledning infordra ytterligare utredning redovisas i tab. 5.

Tabell 5. Kompletterande utredning

Antal ärenden, i vilka länsstyrelsen beslutat att

infordra ytterligare utredning 1956 1957 a) från polismyndighet ......................... 36 16 b) från nykterhetsnämnden ..................... 260 248 c) från länsnykterhetsnämnden .................. 305 351 (1) från annan ................................. 122 78

I behörig ordning gjord ansökan om tvångsintagning skall ofördröjligen delgivas den som ansökningen avser och i förekommande fall den som enligt lag har att sörja för hans person med föreläggande att inom viss kort tid skriftligen eller muntligen förklara sig däröver vid äventyr, om detta försummas, att ärendet ändock avgöres. Finnes någon böra yttra sig över handling, som inkommit efter det ansökningen utställts till förklaring, skall handlingen delgivas honom. Föreläggande att avgiva förklaring skall inne— hålla erinran om rätten att påkalla muntligt förhör.

Muntligt förhör kan hållas, förutom med den som saken rör, med annan person, som förväntas kunna lämna upplysning av betydelse för ärendets bedömande.

Det antal ärenden, i vilka muntligt förhör beslutats under de år under— sökningen omfattat, framgår av tab. 6.

Vad gäller förhållandet mellan antalet ärenden med muntligt förhör och det totala antalet ärenden föreligger stora olikheter mellan de skilda länen. Det förstnämnda antalet ärenden har sålunda vissa år i några län utgjort omkring eller mindre än 10 % och i andra län omkring 90 % av det totala

Tabell 6. Beslut om muntligt förhör

Ärenden, i vilka länsstyrelsen beslutat 1954 1955 1956 1957

att hålla muntligt förhör (med förklaranden el. annan) .................................... 488 716 1 404 1 299 Därav med annan än förklaranden .............. 103 171 147 133

antalet. Motsvarande värden för landet som helhet för de år undersökningen omfattat har varit 1954 31 %, 1955 36 %, 1956 44 % och 1957 41 %.

De muntliga förhören har enligt uppgifter, som inhämtats för åren 1956 och 1957, i flertalet län hållits inför den som utövat beslutanderätten i ären- det. I några län har emellertid även förekommit, att förhören hållits inför föredraganden eller annan. Sistnämnda fall avser företrädesvis sådana, i vilka avdelningschefen hållit förhör men beslutanderätten utövats av landshövdingen. Som regel synes i dessa fall emellertid även föredragan- den ha närvarit vid förhören. De ovannämnda uppgifterna har samman- förts i tab. 7.

Tabell 7. Inför vem muntliga förhör hållits

Antal länsstyrelser, vid vilka de muntliga förhören

i regel hållits 1956 1957 a) inför den som sedan beslutat i ärendet ......... 19 20 b) endast inför föredraganden ................... 3 4 c) inför annan ................................. 3 1

Tillfälle att närvara vid muntligt förhör skall beredas företrädare för länsnykterhetsnämnden och vederbörande kommunala nykterhetsnämnd. Av utredningen inhämtade uppgifter rörande den utsträckning, i vilken företrädare för nämnda myndigheter eller den sökande polismyndigheten närvarit, ger vid handen, att företrädare för länsnykterhetsnämnden och den kommunala nykterhetsnämnden i flertalet län regelmässigt varit när- varande, medan detta icke varit förhållandet i samma utsträckning beträf- fande representant för sökande polismyndighet.

Den handläggningstid, som åtgår för vederbörande befattningshavare i hithörande ärenden, är betydligt längre i ärenden med muntligt för- hör än i ärenden med endast skriftlig handläggning. Särskilt är detta förhållandet i de fall muntligt förhör hålles annorstädes än i residens- staden. I dessa fall kommer nämligen till den egentliga handläggningstiden restid för nämnda befattningshavare. Under de år, som utredningens under- sökningar omfattat, har i vissa län i flertalet ärenden med muntliga för- hör förhören hållits å annan plats än residensstaden. I andra län åter har endast i enstaka fall eller icke alls förekommit förhör utanför residens— staden. Restiden i genomsnitt per ärende i de ärenden, i vilka resor före— kommit, har enligt vad som konstaterats vid särskilda undersökningar va- rierat avsevärt mellan olika län.

Att länsstyrelsen beslutat att hålla förhör annorstädes än i residensstaden har, sammanlagt för hela riket, förekommit, år 1954 i 206, år 1955 i 320, år 1956 i 544 och år 1957 i 494 ärenden.

Finner länsstyrelsen, att person, som förväntas kunna lämna upplys- ningar av betydelse i visst ärende, bör avgiva sin utsaga under särskild

sanningsplikt, äger länsstyrelsen förordna, att vederbörande skall höras inför domstol såsom vittne. Vittnesförhör vid domstol har emellertid enligt utredningens undersökningar icke förekommit i något ärende under åren 1954—1957.

Polismyndighet skall ofördröjligen på lämpligt sätt tills vidare omhän- dertaga förut nämnda vårdbehövande alkoholmissbrukare. Vidare skall på samma sätt omhändertagas farliga eller kringflackande missbrukare, om länsstyrelsens intagningsbeslut icke kan avvaktas med hänsyn till att i fråga om de förra faran är överhängande och i fråga om de senare det kan an- tagas, att vederbörande kommer 'att avvika, innan nämnda beslut förelig- ger. Därest omhändertagande skett, innan ansökan om tvångsintagning gjorts, skall ansökan göras utan uppskov. Har omhändertagande skett, åligger det länsstyrelsen att, sedan ansökan om tvångsintagning inkommit, utan uppskov pröva, huruvida det skall bestå.

Beslut om omhändertagande i avbidan på slutligt beslut kan beträffande ovannämnda alkoholmissbrukare fattas även av länsstyrelsen. Sådant om— händertagande kan av länsstyrelsen beslutas även i fråga om de förut nämnda straffriförklarade alkoholmissbrukarna.

Det antal ärenden, i vilka omhändertagande av nu angivet slag förekom- mit under åren 1954—1957, samt utgången av länsstyrelsens prövning av de beslut därom, som meddelats av polismyndighet, redovisas i tab. 8.

Tabell 8. Omhändertagande i avbidan på slutligt beslut

Antal ärenden, i vilka den som ansökan avsett varit omhändertagen under utredningen 1954 1955 1956 1957

a) enligt beslut av polismyndighet, vilket fastställts

av länsstyrelsen ............................ 172 299 555 428 b) enligt beslut av polismyndighet, vilket senare hävts av länsstyrelsen ...................... 50 70 103 86 c) enligt beslut direkt av länsstyrelsen (20 5 AlkL; 25 största stycket NvL) .................... 18 23 30 32 Sammanlagt 240 392 688 546

En jämförelse mellan värdena i tab. 8 och tab. 1 ger vid handen, att den, om vars intagning varit fråga, varit omhändertagen i avbidan på ärendets slutliga avgörande (enl. beslut av polismyndighet eller länsstyrelse) 1954 i 15 %, 1955 i 20 %, 1956 i 21 % och 1957 i 17 % av de respektive år inkomna ärendena.

Såsom ovan nämnts skall polismyndighet, som tillsvidare omhändertagit alkoholmissbrukare, därest ansökan om tvångsintagning icke redan skett, utan uppskov göra ansökan därom. Den tid, som i sistnämnda fall förflyter från omhändertagandet till dess ansökan om tvångsintagning inkommer till länsstyrelsen, är ur rättssäkerhetssynpunkt av särskilt intresse. Nämnda

tid varierade åren 1954—1957 i flertalet län mellan 1 och 5 dagar. Från några län redovisas emellertid fall, i vilka från omhändertagandet till intagnings— ärendets anhängiggörande gått 7, 8, 10, 13 eller 14 dagar.

Därest polismyndighet omhändertagit den, om vars intagning är fråga, skall såsom nämnts länsstyrelsen, efter det ansökan om tvångsintagning inkommit, utan uppskov pröva, huruvida omhändertagandet skall bestå. I de ärenden, som omfattats av utredningens undersökningar, har denna länsstyrelsens prövning vanligen skett samma dag som ansökningen in— kommit eller dagen därefter.

I de fall muntligt förhör befunnits erforderligt i ärenden, i vilka veder- börande omhändertagits i avbidan på slutligt beslut, har dylikt förhör van— ligen hållits någon eller några dagar efter det ansökan inkommit. I några fall har förflutit längre tid, upp till 16 dagar, innan förhör hållits.

I de ärenden, i vilka vederbörande varit omhändertagen i avbidan på det slutliga avgörandet, har i flertalet fall detta avgörande meddelats inom några dagar, efter det ansökan om intagning inkommit. I de fall, i vilka förekom— mit muntligt förhör, har i stor utsträckning länsstyrelsen fattat sitt beslut i anslutning till förhöret, varefter beslutet omedelbart avkunnats. Längre tider har dock redovisats i ett fåtal fall, såsom under åren 1956 och 1957 2—3 veckor, 26 dagar och 63 dagar. Tidsutdräkten i dylika fall synes som regel ha haft sin grund i utredningsåtgärder och särskilda förhållanden.

Anlitande av rättsbildat biträde i intagningsärenden. Liksom vid rätte- gång inför allmän domstol kan vid hithörande förfarande den enskilde vara i behov av biträde för tillvaratagande av sin rätt. Hinder föreligger heller icke enligt nuvarande ordning för den som avses med ansökan om tvångsintagning att anlita biträde.

Från utredningens sida har undersökts dels i vilken utsträckning rätts- bildat biträde anlitats i hithörande ärenden med förhör, dels ock i vad mån det regelmässigt förekommit, att den, om vars intagning är fråga, gjorts uppmärksam på möjligheten att anlita dylikt biträde.

Antalet under respektive år inkomna ärenden, i vilka den, om vars in— tagning varit fråga, haft rättsbildat biträde vid förhör inför länsstyrelsen, utgjorde år 1954 4, år 1955 17, år 1956 10 och år 1957 14.

Att regelmässigt i samband med föreläggande att avgiva förklaring läm- nats upplysning om möjligheten att anlita biträde har förekommit vid läns— styrelsen i Örebro län fr. o. m. är 1955, vid länsstyrelsen i Värmlands län fr. o. m. hösten samma år, vid länsstyrelsen i Södermanlands län fr. 0. 111. hösten 1956 samt vid länsstyrelserna i Hallands och Västerbottens län fr. o. m. är 1957.

Såsom framgår av ovanstående har rättsbildat biträde förekommit en- dast i ett ringa antal ärenden. Detta förhållande torde böra ses mot bak- grunden av att möjligheterna enligt nuvarande ordning att erhålla biträde på det allmännas bekostnad är begränsade till de former av fri rättshjälp,

Tabell 9. Ärenden angående tvångsintagning inom nykterhetsvården redovisade länsvis

Av förkortningarna avser »muf» muntligt förhör och »res.-stad» residensstaden.

År 1954 År 1956 År 1957

Ärenden med Ärenden med Ärenden med

.. Antal Antal Antal Lan .. muf .. muf .. muf aren— muf aren— muf aren— muf hi—

. bi- utom . bi- utom . den muf 1 % av den muf ]. % av .. den muf [ % av samtl. trade res.- samtl; trade res.-

stad stad samt]. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 1 0 1 1 1 2 1 3 1 4 1 5 16 träde res.—

Stockholmsstad................ 179 4 2 1 Stockholms län.. . . . . . . . . . . 79 2 3 —— Uppsalalän.............. . 33 11 33 —— Södermanlands län . . . . . . . . . . . . . 27 14 52 —— Östergötlands län. . . . . . . . . . . . . .. 70 — _ —

Jönköpings län.. .. 23 3 13 —- Kronobergslän................. 18 13 72 —— Kalmarlän.................... 37 9 24 —— Gotlandslän................... 5 — —— — Blekingelän................... 23 1 4 —

Kristianstads län. . . ..... . . . . . . . 30 10 33 — Malmöhus1än.................. 285 165 58 — Hallandslän................... 36 8 22 —— Göteborgs o. Bohus län. . .. . . . . . . 220 28 13 — Älvsborgslän........... 77 9 12 —

Skaraborgslän................. 41 9 22 _ Värmlandslän................. 63 31 49 — Örebrolän.... 44 25 57 — Västmanlands län. . . . . . . . . . 52 34 65 1 Kopparbergs län. . . 22 58 ——

Gävleborgslän................. 73 24 33 — Västernorrlands län. . . . . . . . . . . . . 50 27 54 _ Jämtlands län. . . . . . 9 4 44 — Västerbottens lan.. . . . . . . . . 29 13 45 1 Norrbottenslän................ 37 22 59 1

323 17 5 1 —— 437 20 5 170 37 22 1 —— 136 35 26 46 28 61 — 2 48 38 79 64 —— 20 47 23 49 1 70 75 44 _ 47 1 1 7 38 32 76 19 25 — — 55 11 20 41 34 83 1 36 33 92

|"'l"'l 00 N (P( *?

IIHSI

93 23 25 1 81 29 36 13 6 46 2 11 7 64 51 16 31 3 60 11 18 69 — 28 56 37 66

438 337 77 1 155 451 324 72

86 42 49 — 10 82 32 39 1

"50000 H ('o'-lä 0 || .— l co i""ll

M Q' N © O':

140

14 395 76 19 13 404 69 17 123 17 14 14 110 10 9 96 45 47 _ 25 105 68 65 142 60 42 —— 8 160 63 39 34 1 7 122 33 27

|*”l"'l

10 41 18

H

74 59 80 28 88 69 78 124 113 91 10 100 84 84 118 13 11 — 4 150 12 8 115 65 57 1 54 106 59 56 46 40 87 —— 5 35 28 80 79 2 22 58 53 91 81 1 86 134 112 84 27

IO II"!"

oo O')

49

LO LD N (O H Ol'—105 ”Q'lDQ'OLD 1001

N

OO Q' F! %D | C»

25 77

H IHIHH

00 0 v—( sr 01 F! 0 N

som kan erhållas genom rättshjälpsanstalterna eller enligt det 5. k. jämt- landssystemet.

Intagningsärendenas fördelning på olika län. Hur intagningsärendena un— der åren 1954, 1956 och 1957 fördelar sig på olika län framgår av tab. 9, vari även länsvis redovisas vissa av de ovan behandlade uppgifterna angående ärendenas närmare handläggning.

Barn och ungdom Antalet ärenden angående skyddsuppfostran. Barnavårdsnämnd har en- ligt 22 å BvL att vidtaga åtgärder beträffande 3) barn under 16 år, som i föräldrahemmet misshandlas eller utsättes för allvarlig vanvård eller annan fara till sin kroppsliga eller själsliga hälsa;

b) barn i sagda ålder, som på grund av föräldrarnas lastbarhet, vårdslöshet eller oförmåga att fostra barnet är i fara att bli vanartat;

c) barn under 18 år, som befinnes vara så vanartat, att särskilda uppfost- ringsåtgärder kräves för dess tillrättaförande; samt (1) person i åldern mellan 18 och 21 år, som befinnes föra ett oordentligt, lättjefullt eller sedeslöst liv eller eljest visat svår oart och beträffande vilken särskilda åtgärder från samhällets sida kräves för hans tillrätta- förande.

Åtgärderna skall företrädesvis vara av förebyggande och stödjande art. Kan sådana åtgärder antagas bli gagnlösa eller har de prövats utan att rättelse vunnits, äger nämnden omhändertaga den, varom fråga är, för skyddsuppfostran.

Avser barnavårdsnämnds beslut om omhändertagande för skyddsupp— fostran barn under 18 år och lämnar icke föräldrarna samtycke till beslutets verkställande eller avser beslutet person, som angives i 22 5 (1), skall beslu- tet underställas länsstyrelsens prövning. Antalet beslut om omhändertagan- de för skyddsuppfostran, som underställts länsstyrelse under tiden 1953-— 1957, framgår av tab. 10. I tabellen redovisas tillika huru mänga under- ställda beslut, som fattats av barnavårdsnämnder i städer och köpingar, och huru många, som fattats av barnavårdsnämnder i övriga kommuner.

Åren 1956 och 1957 utvisar en avsevärd stegring av antalet ärenden i för-

Tabell 10 Antal ärenden ang. beslut om skydds- | uppfostran, vilka underställts läns- 1953 1954 1955 1956 1957 styrelsen a) från städer och köpingar ........... 286 294 291 407 353 b) från övriga kommuner ............. 116 112 96 149 137 Sammanlagt 402 406 387 | 556 490

hållande till åren 1953—1955. Vad gäller förhållandet mellan antalet ären- den från städer och köpingar samt antalet ärenden från övriga kommuner föreligger icke några större skillnader mellan de olika åren. Antalet ärenden från övriga kommuner utgjorde sålunda de angivna åren 29, 28, 25, 27 respektive 28 % av det sammanlagda antalet ärenden.

Ärendenas fördelning på olika kategorier av omhändertagna. Hur de i tab. 10 upptagna ärendena fördelar sig med hänsyn till vilket av de ovan angivna momenten 22 & a)—d) BVL, som åberopats i barnavårdsnämndens beslut, framgår av tab. 11. Med uppdelning på motsvarande kategorier av omhän- dertagna redovisas vidare i tab. 12 i vilken utsträckning de underställda besluten fastställts av länsstyrelsen.

Tabell 11 Antal ärenden, som avses i tab. 10, i vilka barna- vårdsnämnden åberopat 1954 1955 1956 1957 a) 22 5 a—b BvL ............................. 183 170 272 250 b) 22 5 c BvL ................................ 128 129 201 170 e) 22 5 d BvL ................................ 95 88 80 64 Tabell 12

Antal ärenden, som avses i tab. 10, i vilkaläns- styrelsen fastställt det underställda beslutet i de 1954 1955 1956 1957 fall då i detta åberopats

a) 22 & a—b BVL ............................. 129 119 218 180 b) 22 5 c BVL ................................ 96 109 154 128 c) 22 5 d BvL ................................ 84 74 74 56

Av uppgifterna i tab. 11 och 12 framgår, att den under åren 1956 och 1957 inträffade ökningen av antalet ärenden helt hänför sig till de fall, som avses i 22 & a)——c), medan för de omhändertagna, beträffande vilka åberopats 22 5 d), nämnda är snarare synes föreligga en nedgång i förhållande till åren 1954 och 1955.

Omedelbar verkställighet av barnavårdsnämnds omhändertagandebeslut. Barnavårdsnämnd, som finner verkställighet av dess beslut om omhänder- tagande för skyddsuppfostran icke kunna utan våda uppskjutas, äger enligt 25 5 3 mom. BvL förordna, att beslutet genast skall bringas till verkställig- het. Antalet av de i tab. 10 upptagna ärendena, i vilka det underställda be- slutet i nu angiven ordning redan bringats till verkställighet, uppgick år 1954 till 176, år 1955 till 177, år 1956 till 209 och år 1957 till 173.

U tskrivningsärenden. När för skyddsuppfostran omhändertagen icke läng- re anses vara i behov av sådan uppfostran, skall denna förklaras avslutad (slutlig utskrivning). Beslut om slutlig utskrivning meddelas beträffande elev i ungdomsvårdsskola av skolans styrelse och eljest av barnavårdsnämn-

den. Mot beslut av barnavårdsnämnd eller styrelse för skola, som nyss sagts, varigenom framställning om slutlig utskrivning av för skyddsuppfostran omhändertagen avslagits, må den som beslutet rör föra talan hos länsstyrel- sen genom besvär. Antalet dylika besvärsärenden har uppgått år 1954 till 16, år 1955 till 20, är 1956 till 17 och år 1957 till 15. Endast i tre fall under de berörda åren har besvären medfört ändring i de överklagade besluten, näm- ligen i 2 fall är 1954 och i 1 fall är 1955.

Beslutanderätten enligt gällande arbetsordningar. Enligt arbetsordningen för överståthållarämbetet tillkommer beslutanderätten i ärenden angående skyddsuppfostran överståthållaren. Samma ärenden har för landet i övrigt i gällande arbetsordningar upptagits, i 15 län såsom landshövdingeärenden, i 8 län såsom avdelningschefsärenden samt i ett län såsom ankommande på avdelningschefens ställföreträdare. De anförda uppgifterna avser åren 1956 och 1957.

Av de under år 1956 underställda ärendena har 69 handlagts av lands- hövdingen personligen, 231 av den ordinarie landssekreteraren eller den som på grund av dennes semester eller tjänstledighet uppehållit hans be- fattning och 84 av förste länsassessorn. Motsvarande antal ärenden för år 1957 har varit 41 respektive 188 och 107.

I Stockholms stad utövades beslutanderätten år 1956 i 71 ärenden av över— ståthållaren och i 28 av underståthållaren samt är 1957 i 43 av överståthål— laren, i 25 av underståthållaren och i 1 ärende av kanslidirektören.

Talan mot länsstyrelsens beslut. Talan mot länsstyrelsens beslut i ären— den angående omhändertagande för skyddsuppfostran och ärenden angående slutlig utskrivning av den som undergår skyddsuppfostran må föras hos Konungen genom besvär, vilka prövas i regeringsrätten. Sådan talan har i fråga om de förstnämnda ärendena förts i 73 fall är 1954, i 44 år 1955, i 93 år 1956 och i 60 år 1957. Motsvarande siffror för utskrivningsärendena ut- gjorde samma år 8, 11, 8 respektive 7.

Handläggningen vid länsstyrelsen. Dä barnavårdsnämnds beslut om om- händertagande för skyddsuppfostran skall underställas länsstyrelsens pröv- ning, åligger barnavårdsnämnden att så snart ske kan och senast två vec— kor efter beslutets fattande överlämna detsamma till länsstyrelsen. Barna- vårdsnämnden skall därvid bifoga en redogörelse för vad som förekommit i ärendet. Är de inkomna handlingarna ofullständiga eller finnes den före- bragta utredningen icke vara tillfyllest, har länsstyrelsen att föranstalta om erforderlig ytterligare utredning. Barnavårdsnämnden bör beredas till- fälle att inkomma med bemötande, om sådant föranledes av vad i ärendet förekommer. Yttrande i ärendet bör vidare inhämtas "från vederbörande barnavårdskonsulent.

I vilken utsträckning kompletterande utredning infordrats framgår av tab. 13. '

Innan länsstyrelsen avgör ärende angående skyddsuppfostran, skall till-

Antal ärenden, som avses itab. 10, i vilka läns- styrelsen beslutat att infordra ytterligare 1954 1955 1956 1957 utredning

3) från barnavårdsnämnd eller personer knutna till barnavården ............................ 142 98 175 143 b) från annan ................................ 74 59 57 49

fälle beredas den, varom fråga är, därest han fyllt 15 år, samt hans föräldrar att skriftligen eller muntligen yttra sig i ärendet. Länsstyrelsen må ock förordna om muntligt förhör med den, vars omhändertagande ifrågasättes, och hans föräldrar inför länsstyrelsen. Vid sådant förhör bör representant för barnavårdsnämnden beredas tillfälle att närvara. Att den, om vars intagning är fråga, regelmässigt i samband med föreläggande att avgiva förklaring underrättats om möjligheten att påkalla muntligt förhör har förekommit vid ungefär 2/3 av länsstyrelserna.

I vilken utsträckning muntligt förfarande förekommit i de ärenden, som omfattats av undersökningen, framgår av tab. 14.

Tabell 14. Muntligt förfarande

Antal ärenden, som avses i tab. 10, i vilka 1954 1955 1956 1957

a) länsstyrelsen hållit muntligt förhör, vid vilket jämväl repr. för barnavårdsnämnd varit när- varande ................................... 111 137 154 156

b) vederbörande eljest avgivit muntlig förklaring 45 43 101 81

c) vederbörande givits möjlighet att avgiva munt- lig förklaring men icke utnyttjat denna möjlig- het ....................................... 149 112 270 230

Vad gäller den omfattning, i vilken muntligt förfarande tillämpats, före- ligger stora olikheter mellan de skilda länsstyrelserna. Muntligt förhör eller muntlig förklaling har sålunda vissa år i några län förekommit i 70— 90 % men i andra i endast 5—20 % av de handlagda ärendena. Motsvarande värden för landet som helhet de år undersökningarna omfattat har varit, år 1954 38 %, år 1955 47 %, år 1956 46 % och år 1957 48 %. Tages hänsyn endast till ärenden med muntligt förhör, erhålles för samma år värdena 27 %, 35 %, 28 % respektive 32 %.

De muntliga förhören har i femton av de tjugu län, från vilka uppgifter i detta hänseende föreligger, hållits inför den som sedermera beslutat i ärendet. I de övriga fem länen har förhören hållits endast inför föredragan- den.

Företrädare för barnavårdsnämnden har varit närvarande vid de munt— liga förhören, i flertalet län alltid, i några län som regel och i några län en— dast i vissa fall. Att socialvårdskonsulent och barnavårdsassistent närvarit

vid de muntliga förhören har i flertalet län varit regel men har i några län förekommit endast undantagsvis eller icke alls.

Ur olika synpunkter är av intresse i vilken utsträckning länsstyrelserna hållit muntliga förhör utanför residensstäderna. Detta har enligt inhämtade uppgifter förekommit år 1954 i 23, år 1955 i 38, år 1956 i 52 och år 1957 i 54 ärenden.

Framställes begäran om att någon skall höras vid domstol såsom vittne eller upplysningsvis angående uppgivna omständigheter och är förhöret icke uppenbarligen onödigt eller finner länsstyrelsen oberoende av sådan begäran anledning därtill, äger länsstyrelsen förordna, att dylikt förhör skall hål- las vid allmän underrätt, som länsstyrelsen bestämmer. Vittnesförhör vid domstol har under tiden 1954—1957 förekommit endast vid tre länsstyrel- ser, Malmöhus län, Göteborgs och Bohus län samt Värmlands län, i sam- manlagt 15 ärenden, varav 13 vid länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

Den tid som hinner förflyta, innan länsstyrelsens slutliga avgörande före- ligger, är av särskilt intresse i de ärenden, i vilka barnavårdsnämndens he- slut redan bringats till verkställighet, när detsamma underställes länssty- relsen. En sammanställning över handläggningstidens längd i nyssnämnda ärenden redovisas i tab. 15.

Att länsstyrelsens avgörande såsom framgår av tab. 15 i vissa fall för- dröjts har vanligen angivits bero på delgivningssvårigheter eller på tidsåt- gång vid införskaffande av särskild kompletterande utredning, exempelvis psykiatrisk undersökning.

Anlitande av rättsbildat biträde. Liksom i fråga om ärendena angående tvångsintagning av alkoholmissbrukare har beträffande ärendena angående skyddsuppfostran undersökts dels i vilken utsträckning rättsbildat biträde anlitats och dels i vad mån det regelmässigt förekommit, att den, om vars omhändertagande varit fråga, eller hans föräldrar i samband med föreläg- gande att avgiva förklaring upplysts om möjligheten att anlita rättsbildat biträde.

Antalet underställda ärenden, i vilka den unge eller hans föräldrar anlitat rättsbildat biträde för utförande av sin talan, har utgjort år 1954 30, år 1955 33, år 1956 34 och år 1957 33.

Tabell 15. Handläggningstider i de ärenden, i vilka det underställda beslutet redan bringats till verkställighet

Antal ärenden, vari barnavårdsnämndens beslut redan verkställts, fördelade efter den tid, räknad från underställningsdagen, inom vilken ärendena 1954 1955 1956 1957 slutligt avgjorts av länsstyrelsen a) inom 1 månad ............................. 49 50 73 57 b) inom 1—2 månader ........................ 68 71 83 80 c) inom 2—3 månader ........................ 31 28 25 25 d) efter längre tid än 3 månader ................ 28 28 28 11

Tabell 16. Ärenden angående skyddsuppfostran redovisade länsvis

Av förkortningarna avser »muf» muntligt förhör, »mfkl» muntlig förklaring och »res.-stadn residensstaden. Ikol. 3, 8 och 13 har först upptagits antalet ärenden med muntligt förfarande, muf+mfkl, samt därefter inom parentes antalet ärenden med endast muf.

År 1955 År 1956 År 1957

Ärenden med Ärenden med Ärenden med

muf Antal mut muf

Antal muf Antal muf

.. muf .. .. aäzrå- muf 331111 bi- utom axg— muf 331111 bi- utom 111.22- muf ååh bi- utom och mfkli ? av träde res.- och mfkli ? av träde res.- och mtkli (7 av träde res.—

0 stad 0 stad 0 stad samt]. samtl. samtl.

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16

Län

Stockholms stad................ 70 22 (1) 31 4 Stockholmslän................. 19 6(6) 32 —— Uppsala län........ 2 1 (—) 50 —— Södermanlands län. . . .. .. ... 11 2 (1) 18 —— Östergötlands län. . . . . . . . . . . . . .. 25 2 (1) 8 _-

5 1(——) 20 — Kronobergslän................. 6 3(3) 50 —— Kalmarlän.................... 13 3(2) 23 1

1

122 52 (1) 43 24 13 (12) 54 10 3 (3) 33 14 7 (4) 50 24 8 (4) 33

g __ _ 5 3 (3) 60 12 —— —

— 92 46 (3) 50 _ 23 12 (11) 52 _— 5 4 (4) 30 2 (2) 22 — 25 7 (4) 28 3 __ _

lllCW IIv-h-(v-c

Jönköpings län. . . . .

171) E 1 1 (1) 100 17 3 (3) 18

19 3 (1) 16 9 (9) 26 14 7 (_) 50 81 68 (61) 84 23 11( 3) 48 12 5 (4) 42 20 10 (4) 50 7 (7) 64 16 8 (8) 50 16 10 (10) 63 16 3 (3) 19 15 6 (6) 40 2 (2) 67 7 5 (2) 71 14 7 (7) 50

16 4 (2) 25

20 5 (_) 25 33 9 (9) 27

6 4 (1) 67 71 60 (59) 85 30 13 (3) 43 23 4 (4) 17 29 20 (7) 69 5 (4) 63 17 10 (10) 59 18 6 (5) 33 20 8 (8) 40 8 2 (2) 25 3 _. __ 10 6 (3) 60

25 13 (10) 52

Gotlands län. . Blekinge län. . . . . .

Illll

12 2(1) 17

Kristianstads län. . 5 (3) 56 — Malmöhus län. . . . . . . . . . .. ... 39 16 (16) 41 3 Hallandslän........ 3 1(1) 33 1 0 1

O';

III"!"II

%* CV) ["|

Göteborgs o. Bohus lan 72 65 (65) 90 2 Älvsborgslän.................. 13 6(4) 46

Skaraborgs län. . . . .. Värmlandslän................. 12 9(3) 75 _ Örebrolän.... 13 9(7) 69 — Västmanlands län. . .. . . . . . . . . .. 10 5 (5) 50 — Kopparbergs lan 11 6 (6) 55 -—

Gävleborgslän........... 9 2(2) 22 —— Västernorrlands län. . . . . . . . . . . . . 5 2 (2) 40 — Jämtlandslän.................. 4 1(—) 25 —- Västerbottens län. . . . . . . . . . . . . . 6 3 (2) 50 2 Norrbottens län. . . . . . 11 8 (6) 73 —

ho QHIIHHHIIIHNIQI IIHIHMIIGWJ

1—4 v—l

| b

: lei” IHJ—— oo Im”!

]m—lHHIII—dNIIBNNv—IIHH—will

ILOHICD O') INIHQ lu—qu—MD lHlNN

Att upplysning regelmässigt lämnats om möjligheten att anlita rättsbildat biträde har vid länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län samt i Norrbot— tens län förekommit under samtliga de år, som undersökningarna omfat- tat, eller 1954—1957 samt vid länsstyrelsen i Örebro län fr. o. m. är 1956.

Antalet underställda omhändertagandebeslut vid de olika länsstyrelserna. Hur de underställda besluten om omhändertagande för skyddsuppfostran åren 1955—1957 fördelar sig länsvis framgår av tab. 16, vari samtidigt redo- visas vissa av de ovan behandlade uppgifterna angående ärendenas hand— läggning.

Försumliga försörjare Antalet ärenden. Socialnämnd eller barnavårdsnämnd, vars arbetsföreläg- gande icke efterkommits, äger hos polismyndigheten i den ort, där den som avses med föreläggandet uppehåller sig, påkalla handräckning för dennes inställande å arbetshem. — Vad avser åren 1954—1956 kunde handräck- ning ske jämväl till eljest anvisat arbete. — Över polismyndighets beslut i dylikt handräckningsärende, vilket beslut skall grundas å en av den kom- munala nämndens prövning oberoende undersökning av det berättigade i den påkallade åtgärden, mä talan föras hos länsstyrelsen. I vilken omfatt- ning ärenden angående försumliga försörjare i nu angiven ordning bringats under länsstyrelsens prövning åren 1953—1957 framgår av tab. 17. I tabellen redovisas tillika hur ärendena fördelar sig mellan städer och köpingar samt övriga kommuner.

Tabell 17. Hos länsstyrelse överklagade handräckningsärenden

Ärenden (överklagade till länsstyrel- sen) ang. handräckning för inställande av försumliga försörjare å arbetshem 1953 1954 1955 1956 1957 eller eljest till anvisat arbete, inkomna

a) ärenden från städer och köpingar . . 22 17 16 18 22

b) ärenden från övriga kommuner . . . . 14 9 6 10 13 Sammanlagt 36 26 22 28 35

Från arbetshemmen har erhållits uppgifter om antalet ansökningar om plats på hemmen samt om ansökningarnas fördelning på olika län. Dessa uppgifter har använts vid beräkningarna av personalbehov och kostnader vid det av utredningen föreslagna förfarandet.

Länsstyrelsens avgörande. Utgången i de vid länsstyrelserna anhängig- gjorda ärendena, vilka prövats i sak, redovisas i tab. 18. Denna upptager färre ärenden än tab. 17, huvudsakligen sammanhängande med att i vissa fall talan återkallats.

Handläggningen hos länsstyrelsen. I fråga om handläggningen av nu ifrågavarande ärenden har utredningen funnit vara av särskilt intresse,

Antal ärenden, i vilka länsstyrelsen 1954 1955 1956 1957

U!

a) fastställt beslut om handräckning ............ 11 11 13

b) beslutat om handräckning, där sådan vägrats i

överklagade beslutet ........................ 3 1 3 —

c) undanröjt beslut om handräckning ........... 2 3 2 1 d) fastställt beslut, vari handräckning vägrats. . . . 6 6 7 9 Sammanlagt 22 15 23 23

i vilken omfattning länsstyrelserna ansett erforderligt att anordna muntligt förhör. Dylika förhör har under tiden 1954—1957 förekommit endast i 6 ärenden, fördelade med 2 ärenden på vart och ett av åren 1954, 1956 och 1957.

Utskrivningsärenden. Utredningens undersökningar har utöver de ovan- nämnda handräckningsärendena avsett länsstyrelsernas prövning av besvär över beslut angående utskrivning från arbetshem samt, vad beträffar åren 1954—1956, beslut angående kvarhållande å annan anstalt, varest någon till fullgörande av försörjningsplikt anvisats arbete (78 5 1 mom. FvL, 81 å ! mom. BvL och 56 & ShjL). För tiden 1954—1957 har redovisats samman— lagt 6 dylika besvärsärenden, nämligen 5 år 1954 och 1 år 1957. Av ären- dena år 1954 avskrevs 2. I de återstående liksom i ärendet år 1957 innebar länsstyrelsens avgörande fastställelse av beslut om kvarhållande.

Överklagande av länsstyrelsens beslut. Talan mot länsstyrelses beslut i ovannämnda handräcknings- och utskrivningsärenden må föras hos Ko- nungen genom besvär. Dylik talan fördes år 1954 i 6 handräckningsärenden och 1 utskrivningsärende, år 1955 i 4 handräckningsärenden samt vartdera av åren 1956 och 1957 i 1 handräckningsärende.

Utlänningar Ärenden angående avvisning, förpassning, förvisning och utvisning kan innesluta frihetsberövande av varierande varaktighet. Beslutanderätten tillkommer i fråga om avvisning polismyndighet eller i vissa fall utlännings- kommissionen (central utlänningsmyndighet), i fråga om förpassning sist- nämnda myndighet, i fråga om förvisning allmän domstol samt i fråga om utvisning länsstyrelse eller i vissa fall Konungen.

Antalet utvisningsärenden. Utredningens undersökningar har i huvud- sak avsett vid länsstyrelserna handlagda utvisningsärenden. Antalet dylika ärenden uppgick år 1956 till 115 och år 1957 till 108 för hela riket.

Tagande i förvar. Därest så finnes påkallat, äger vederbörande länsstyrelse förordna, att den, om vars utvisning är fråga, skall tagas i förvar eller stål- las under uppsikt. Kan skäligen befaras, att utlänningen avviker, må sådan åtgärd företagas även av polismyndighet. Anmälan om åtgärden skall skynd-

samt göras hos länsstyrelsen, som omedelbart skall pröva, om åtgärden skall bestå.

Antalet ärenden, i vilka utlänningen varit tagen i förvar, utgjorde år 1956 80 och år 1957 72. Förvarstagandet hade i samtliga fall är 1956 och i 67 fall är 1957 beslutats av polismyndighet.

Förvarstider. Inhämtade uppgifter rörande den tid, under vilken utlän- ningen hållits i förvar, har sammanställts i tab. 19. Av sammanställningen framgår, att nämnda tid i flertalet ärenden icke överstigit en vecka men att den i några fall varit mellan tre veckor och en månad.

Tabell 19. Antal av länsstyrelse handlagda utvisningsärenden i vilka utlänningen hållits i förvar

Antal ärenden, i vilka utlänningen hållits i förvar 1956 1957 3) högst 3 dagar ............................... 23 21 b) över 3 dagar men högst 1 vecka ............... 25 16 c) över 1 vecka men högst 2 veckor .............. 12 14 d) över 2 veckor men högst 3 veckor ............. 11 11 e) över 3 veckor men högst 1 månad ............. 9 10

Förhör. I utvisningsärende, i vilket beslutanderätten tillkommer läns- styrelse, skall, därest utlänningen begär det, hållas förhör inför länssty- relsen. Denna må jämväl eljest, därest anledning därtill förekommer, an- ordna förhör. Härutöver kan i vissa fall ankomma på länsstyrelse att hålla förhör i utlänningsärende, i vilket beslutanderätten tillkommer annan myndighet. Sålunda äger utlänningskommissionen i ärende, som kommissio- nen handlägger, överlämna åt länsstyrelse att hålla erforderligt förhör. Skall förhör hållas i ärende, vari beslutanderätten tillkommer Konungen, är Konungen oförhindrad att till förhörsmyndighet utse länsstyrelse.

Förhör inför länsstyrelse hölls år 1956 i 45 och år 1957 i 49 utlännings- ärenden. Av förhörsärendena år 1956 utgjordes 4 och av förhörsärendena år 1957 2 av sådana, i vilka beslutanderätten tillkom annan myndighet än länsstyrelsen.

Biträde. Vid förhör äger utlänning åtnjuta biträde av därtill lämplig person. Har utlänningen ej utsett sådant biträde och finnes hans rätt icke kunna utan biträde tillvaratagas, skall förhörsmyndigheten förordna biträde åt honom. Är utlänningen ej på fri fot, skall även eljest, om han begär det, biträde förordnas åt honom. Det åligger förhörsmyndigheten att före för- höret underrätta utlänningen om hans rätt att erhålla biträde.

Antalet fall, i vilka utlänningen vid förhör inför länsstyrelsen haft bi- träde, utgjorde år 1956 29 och år 1957 32. I samtliga fall hade biträdet för- ordnats av länsstyrelsen.

Allmänt ombud. Då det finnes erforderligt, äger förhörsmyndighet upp- draga åt polismyndighet eller särskilt utsedd person att vara allmänt ombud.

Det ankommer i sådant fall på ombudet att angiva, vilka åtgärder mot utlän- ningen som är i fråga, samt att redogöra för den utredning, som åberopas i ärendet. Har allmänt ombud icke utsetts, skall utlänningen på annat lämpligt sätt ges kännedom om utredningen. Enligt vad som inhämtats från länssty- relserna har allmänt ombud icke i något fall närvarit vid förhör, som hållits av länsstyrelse i utlänningsärende under åren 1956 och 1957.

Fri rättshjälp Rättegångsordningen vid de allmänna domstolarna skänker genom institu- tet fri rättegång och anordningen med offentliga försvarare i brottmål särskilda garantier för att enskild part icke skall behöva stå utan rätts- bildat biträde. Vid förfarandet i de ärenden, varom här är fråga, har i utlänningsärendena behovet av dylikt biträde i stor utsträckning tillgodo- setts, medan i de övriga den enskilde icke på motsvarande sätt beretts möj- ligheter att få sakkunnigt bistånd för tillvaratagande av sin rätt. I dessa ärenden kan emellertid de ekonomiskt sämre ställda under vissa förut- sättningar komma i åtnjutande av den fria rättshjälp, som lämnas av rätts— hjälpsanstalterna och vissa advokater enligt avtal med landstingen, det 5. k. jämtlandssystemet.

De undersökningar, som i förevarande hänseenden verkställts från utred- ningens sida, har haft till syfte att utröna, i vilken utsträckning rättshjälp i sistnämnda former lämnats i ärenden, vilka innefattar frihetsberövanden. Undersökningarna har avsett åren 1953—1955 och har omfattat samtliga landsting utom tre, vilka icke besvarat utredningens förfrågningar, samt de rättshjälpsanstalter, vilka bedrivit verksamhet under den tid undersök- ningarna avsett, nämligen Stockholms stads, Göteborgs stads, Malmö stads, Norrköpings stads, Hälsingborgs stads, Gävle stads, Stockholms läns, Hal- lands läns, Älvsborgs läns norra, Älvsborgs läns södra, Värmlands läns, Örebro läns, Västmanlands läns samt Tornedalens rättshjälpsanstalter. Vad gäller Gävle stads rättshjälpsanstalt är att anmärka, att anstalten börjat sin verksamhet den 15 juni 1955.

Från såväl rättshjälpsanstalternas som landstingens sida har påpekats, att det med hänsyn till sättet för rättshj älpsärendenas redovisning icke varit möjligt att lämna annat än ungefärliga uppgifter i de hänseenden, som varit av intresse för utredningen.

Vid bedömandet av nedan redovisade siffror angående förekomsten av fri rättshjälp vid ingripanden mot alkoholmissbrukare, barn och ungdom, försumliga försörjare och utlänningar är att beakta de i det föregående lämnade uppgifterna om antalet vid länsstyrelserna handlagda ärenden angående frihetsberövande.

Rättshjälpsanstalterna. Rättshjälp i ärenden av det slag, varom här är fråga, har enligt vad som framhållits från anstalternas sida utgjort endast

Antal ärenden av olika slag ang. frihetsberövande, i vilka rättshjälp lämnats 1953 1954 1955 a) inom barnavården .......................... 55 58 51 b) inom nykterhetsvården ..................... 32 25 37 c) inom sinnessjukvården ...................... 29 24 39 d) ang. arbetsföreläggande ..................... 13 13 16 e) ang. förpassning ........................... 1 — — j Sammanlagt 130 120 143 |

en mycket liten del av dessas verksamhet. Sålunda avsåg exempelvis av cirka 2 300 rättshjälpsärenden vid Örebro läns rättshjälpsanstalt år 1955 endast 15 rättshjälp vid ingripanden av här ifrågavarande art.

De erhållna uppgifterna om hur den lämnade hjälpen fördelat sig på olika slag av ärenden har sammanställts i tab. 20.

Den meddelade rättshjälpen har i cirka 50 % av ärendena angående alko— holmissbrukare och i cirka 35 % av ärendena angående barn och ungdom samt försumliga försörjare avsett endast biträde med uppsättande av hand— lingar. Att fullständig hjälp i saken lämnats har i huvudsak förekommit endast inom barnavården, där hjälp i sådan omfattning meddelats i cirka 20 % av de redovisade ärendena. I övrigt synes rättshjälpen ha bestått i lämnande av upplysningar och råd.

Beträffande förutsättningarna för bifall till en framställning om rätts- hjälp i de fall, då detta med hänsyn till sökandens ekonomiska förhållanden kan komma i fråga, har av elva anstalter uppgivits, att sådan framställning undantagslöst bifalles. En anstalt har uppgivit, att framställningen alltid bifalles såvitt gäller rättsupplysningar men att i fråga om andra former av hjälp framställningen avslås, därest sökandens talan anses obefogad. En anstalt har förklarat, att rättshjälp icke lämnas, därest de av sökanden ifrågasatta åtgärderna befinnes vara gagnlösa.

Jämtlandssystemet. De uppgifter, som erhållits från landstingen rörande fri rättshjälp meddelad av enskilda advokater, har av landstingen införskaf- fats genom förfrågningar hos berörda advokater. Dessas möjligheter att i efterhand lämna antalsuppgifter för olika slag av ärenden har emellertid varit begränsade. Två landsting har icke kunnat lämna uppgifter. Vad ovan anförts därom att de redovisade uppgifterna rörande förekomsten av fri rättshjälp är ungefärliga gäller på grund härav i särskilt hög grad uppgif- terna om den hjälp, som lämnats enligt jämtlandssystemet. Sistnämnda upp- gifter har sammanställts i tab. 21.

I fråga om den meddelade hjälpens omfattning gäller, att den genom- gående i mer än 50 % av fallen avsett biträde endast med uppsättande av handlingar. Fullständig hjälp i saken har liksom vid rättshjälpsanstalterna förekommit i större utsträckning i barnavårdsärenden än i andra ärenden

Tabell 2]. Ärenden vari rättshjälp lämnats

Antal ärenden av olika slag ang. frihetsberövande, i vilka rättshjälp lämnats 1953 1954 1955

a) inom barnavården .......................... 14 23 28

b) inom nykterhetsvården ..................... 10 17 12

c) inom sinnessjukvården ...................... 3 5 4 (1) aug. arbetsföreläggande ..................... — 1 _

e) ang. förpassning ........................... -— —— —— Sammanlagt 27 46 44

eller i cirka 20 % av de förstnämnda samt i cirka 10 % och därunder av de sistnämnda. I övriga fall har hjälpen huvudsakligen varit begränsad till råd och anvisningar.

Flertalet advokater har undantagslöst lämnat hjälp i de fall fri rättshjälp med hänsyn till sökandens ekonomiska förhållanden kunnat ifrågakomma.

V. Rättssäkerhetsgarantier vid vissa frihetsberövanden enligt utländsk lagstiftning

Frågor om administrativt rättsskydd tilldrar sig stort intresse i många län- der och rättsskyddets anordnande vid samhällsingripanden, som innebär, att den enskilde berövas sin personliga frihet eller underkastas inskränk- ningar i denna, har av olika skäl kommit att stå i förgrunden för intresset. Formerna för dylika ingripanden har också vid olika tillfällen behandlats i internationella sammanhang. Det har med hänsyn härtill synts utredningen naturligt att ägna viss uppmärksamhet åt förhållandena på hithörande om- råden utomlands. I huvudsak har beaktats förhållandena i de övriga nor- diska länderna samt England, Frankrike, Tyskland och USA. Det är emel— lertid att beakta, att utformningen av den enskilde medborgarens rättsskydd i varje land blir beroende av vilka uppgifter och befogenheter, som genom lagstiftning och tradition tillagts samhällets organ på olika områden. I sistnämnda hänseende föreligger historiskt betingade olikheter länderna emellan. Detta för med sig, att utländsk lagstiftnings betydelse vid utform- ningen av regler rörande samhällsorganens verksamhet och förhållandet mellan samhället och den enskilde vanligen blir ringa. Detta gäller beträf— fande de områden utredningen haft att beakta även för Sveriges del i förhål- lande till de ovannämnda länder, vilkas lagstiftning uppmärksammats. Med hänsyn härtill har i det följande endast behandlats vissa allmänna prin— ciper samt sådan lagstiftning på olika områden, som ansetts vara av särskilt intresse.

Beträffande England, Frankrike, Tyskland och USA har visst material insamlats av utredningen, delvis med bistånd av utrikesdepartementet. Bl. a. på grundval av detta material har en undersökning rörande förhållandena i sistnämnda länder gjorts av dr jur. Gerhard Simson, vilken lämnat en redo-

görelse härför.1 Upplysningar har vidare kunnat hämtas från arbeten av olika författare samt vissa offentliga utredningar, i vilka influtit redogörel- ser berörande hithörande problem i de nordiska länderna och vissa andra stater.2

Den offentliga förvaltningen är såväl i fråga om gränserna för sin makt- utövning som i fråga om formerna för sin verksamhet i ett rättssamhälle bunden av rättsregler, skrivna eller oskrivna. Denna bundenhet utgör ett skydd mot godtycke och är ägnad att främja enhetlighet i behandlingen av likartade fall. I samma riktning verkar förvaltningsapparatens uppbyggnad med över- och underordnade organ genom den kontroll, som de förra van- ligen kan utöva över de senare. Denna s. k. interna kontroll får för den enskilde särskild betydelse därigenom att den som regel ger honom möj- lighet att hos överordnad myndighet påkalla rättelse av underordnad myn- dighets beslut, som han anser kränka sin rätt. Dylik rättelse kan avse såväl beslutets lagenlighet som myndighetens skönsmässiga avgörande. En sär- skild form av rättelse kan erhållas, därest omprövning av förvaltningsmyn- dighets beslut kan påkallas även hos andra organ än de ovannämnda över-

1 Redogörelsen, som omfattar 140 maskinskrivna sidor, finnes bilagd utredningens handlingar. ” Administrationsudvalget (Danmark), Betaenkning vedrorende bernetorsorgens administra- tion, Del I (1957) och II (1958); J. Andenaes, Garantier for rettssikkerheten ved administrative avgjörelser, Förhandlingarna å det nittonde nordiska juristmötet 1951, Bil. VI; P. Andersen, Dansk forvaltningsret; densamme, Nye grundlovsbestemmelser af saerlig interesse for administra- tionen, N A T 1954 s. 93; Barnavårdskommittén, Betänkande II med förslag till ny barnavårdslag, SOU 1956:61; Barnevernkomiteen (Norge), Innstilling I (1951) (Lov om barnevern); Besvärssak- kunniga, Administrativt rättskydd, SOU 1955:19; E. Bexelius, Intervention, by the courts or by other authorities, in the case of socially maladjusted children and juveniles (Fifth international congress for social defence, Stockholm 1958) (Jfr Tappan, nedan); F. Castberg, Innledning til forvaltningsretten; Castrén, Länsrätter vid länsstyrelserna i Finland, N A T 1955 s. 23; W. E. Cavenagh, The child and the court, (1959); B. Christensen, Danske love fra 1957 og 1958 af al- mindelig administrativ interesse, N A T 1959 s. 210; densanune, Reformforslag vedmrende dom- stolslignende organeri engelsk förvaltning, N A T 1958 s. 63 (Jfr nedan The Frank's Committee); H. Eek, Administrativa frihetsberövanden (1943); densamme, Administrativ process iFörenta staterna, F T 1950 s. 152; densamme, Judiciell förvaltningskontroll i Förenta staterna, F T 1950 s. 232; T. Eriksson, Ungdomsdomstol eller barnavårdsnämnd, Svenska Socialvårdsförbun- dets tidskr. nr 2/ 1958 s. 41; Forsorgsloven, (Danmark), Noteudgave 1959; Forvaltningskomiteen (Norge), Innstilling angående spersmålet om mer betryggende former for den offentlige forvaltning, 1958 (Jfr Wold, nedan); The Frank's Committee (England), Report of the committee on administra- tive tribunals and enquiries (1957); F. T. Giles, Children and the Law, (1959); T. Haarlev,Admini— strativ frihedsberovelse (1948); densamme, Administrative opdragelsessanktioner (1952); N. Her- litz, Administrativt rättsskydd, återblickar och framtidsperspektiv, F T 1958 s. 1; H. Horsten, Barne- og ungdomsforsorgen i Danmark (1959); Aage Kirkegaard, Om domstolsprevelse af sinds- syge personers administrative frihedsberevelse, Nordisk Psykiatrisk Medlemsblad 1957 s. 166; R. Kuuskoski, Den finska lagen om ändringssökande i förvaltningsärenden, F T 1955 s. 213; M. Johs. Mikkelsen, Den retslige behandling af sager vedrorende administrativ frihedsherovelsei Danmark, Juristen 1960 s. 72; R. Meinander, Socialnämndens lagbok (1958); A. Os, Domstols— kontrollen med forvaltningen, Nordiska adm. förbundets 11:e allmänna möte i Stockholm, N A T 1955; G. Petrén, Administrativa rättssäkerhetsproblem, Sv J T 1955 s. 618; P. W. Tappan, Intervention, by courts or by other authorities, in the case of socially maladjusted children and juveniles (Jfr Bexelius, ovan); T. Wold, Domstolskontrollen med forvaltningens vedtak, För- handlingarna å det tjuguförsta nordiska juristmötet 1957; ang. England, Britain, an official handbook (1960 edition); ang. Norge, Sosial håndbok for Norge Del I (1952), II (1953). Vad gäller Danmark, England, Finland, Island och Norge har upplysningar berörande vissa spörsmål erhål- lits med bistånd av nämnda länders ambassader i Stockholm.

ordnade myndigheterna. Detta innefattar en möjlighet till s. k. extern kon- troll eller domstolskontroll i vissa hänseenden över förvaltningen. Nämnda möjlighet innebär vanligen, att beslut av förvaltningsmyndighet kan på talan av den, vars rätt beröres därav, prövas av domstol med behörighet för denna att upphäva beslutet, därest detta finnes icke vara lagligen grundat. I vissa länder har möjligheten att underkasta förvaltningsmyndighets beslut allmän domstols prövning av ålder utgjort ett betydelsefullt led i den enskildes rättsskydd. Det är emellertid att uppmärksamma, att en fortgående utbygg- nad av administrationen i nämnda länder medfört en tendens att på olika sätt begränsa möjligheten till prövning vid allmän domstol. Ett efter hand ökat krav på förbättrade rättssäkerhetsgarantier inom förvaltningen har lett till att även i länder, i vilka överklagande hos överordnad förvaltnings- myndighet från början varit den enda väg till rättelse av dylikt beslut, som stått den enskilde till buds, möjligheter öppnats för domstolsprövning, vid allmän domstol eller förvaltningsdomstol, av rättsfrågor inom förvaltningen. Denna prövning har givits olika räckvidd och utformats olika i de berörda länderna. I vissa fall har för övrigt målsättningen kommit att bli, att frågor av i huvudsak rättslig natur inom förvaltningen redan från början skall kunna upptagas och prövas av organ och under former, som erbjuder till- fredsställande rättssäkerhetsgarantier för den enskilde.

De förhållanden, som i ovan berörda hänseenden blivit rådande i de förut nämnda länderna, har haft betydelse för den närmare utformningen av den enskildes rättsskydd på olika områden i dessa. Nämnda förhållanden skall med hänsyn härtill i korthet beröras.

Enligt den engelska rättens grundprinciper står förvaltningen under de allmänna domstolarnas kontroll. Domstolarnas ingripande kan påkallas i olika hänseenden. Rätten att vända sig till domstol är grundad på common law och finnes så snart icke något annat är stadgat. Den har därjämte i viss utsträckning blivit reglerad i särskilda lagar. Vad gäller den praktiska be- tydelsen av rätten till domstolsprövning av förvaltningsmyndighets beslut är emellertid att beakta dels domstolskontrollens begränsning till att avse rättsfrågor och dels den antydda möjligheten att stadga undantag från nämnda rätt. Sistnämnda möjlighet har i samband med en fortgående ut- byggnad av administrationen blivit av särskild betydelse och har i viss ut— sträckning kommit att utnyttjas i fråga om beslut av vissa kollegiala organ, vilka går under beteckningen »administrative tribunals». Dessa har fått stor betydelse på olika områden inom modern engelsk förvaltning och har i vissa fall tillagts uppgift att träffa avgöranden i frågor av rättslig natur. Även beslut av vissa andra myndigheter än nämnda organ har i olika fall gjorts oåtkomliga för domstolskontroll.1 Nämnda organs ställning och verksam- hetsformer har nyligen blivit föremål för reglering genom en särskild lag,

1 Adm. rättsskydd, s. 28.

»Tribunals and Inquiries Act 1958».l Enligt denna lag har inrättats ett sär— skilt råd om 10——15 medlemmar, »Council on Tribunals», med uppgift att utöva tillsyn över de olika administrative tribunals och deras verksamhet. För handläggning av frågor, som rör skotska förhållanden, finnes en sär- skild kommitté inom rådet. Ordförande i vissa tribunals skall utses under medverkan av lordkanslern eller presidenten i högsta civildomstolen i Skottland (the Court of Session). Det förutsättes, att särskilda regler skall ges för förfarandet vid olika tribunals. Vid utformningen av dessa regler skall det ovannämnda rådet medverka. Beslut av vissa administrative tribu- nals skall kunna överklagas hos vederbörande minister eller såvitt gäller rättsfråga, >>on the point of law», hos allmän civildomstol (the High Court och i Skottland the Court of Session).

Ingripande, som kan medföra eller medfört frihetsförlust, kan i England alltid underkastas domstolsprövning. Detta kan ske enligt särskilda regler under åberopande av Habeas Corpus Act, som stadgar, att envar som genom statsorgan berövas sin frihet skall äga rätt att hos domaren påfordra, att lagligheten av frihetsberövandet snabbt prövas. För den enskildes rätts— skydd är förutom nämnda prövning i efterhand av betydelse, att i England i många fall frihetsberövande förutsätter ett processförfarande inför dom- stol.

Även i USA gäller, att administrativa avgöranden kan underkastas dom- stols prövning. Domstolskontrollen är i USA ett uttryck för de maktfördel— ningsprinciper, vilka ligger till grund för författningen. Kontrollen omfattar såväl unionens som delstaternas förvaltningsorgan. Genom anknytningen till författningen har rätten till domstolsprövning vidare blivit särskilt tryg- gad. Vad gäller oberättigade frihetsinskränkningar är liksom i England Habeas Corpus Act det grundläggande skyddet häremot, trots att denna lag aldrig formellt antagits i USA. I övrigt anses gälla, att möjligheterna till rättelse i administrativ ordning skall ha utnyttjats, innan talan kan väckas vid allmän domstol. Domstolskontrollen är liksom i England begränsad till frågor angående lagligheten av det administrativa beslutet. Däri inbegripes även frågor rörande det förfarande, som föregått förvaltningsmyndighetens avgörande. Enligt stadgandeii författningen skall ingen kunna berövas liv, frihet eller egendom utan iakttagande av »due process of law». Kravet på due process anses icke påkalla, att alla frågor, som berör den enskildes rät- tigheter, skall prövas av domstol. Det innebär emellertid, att administrativa beslut i dylika frågor skall grundas på ett förfarande, som erbjuder en viss minimistandard i fråga om rättsskydd.2 Förvaltningsförfarandet och möj— ligheten till överprövning av administrativa beslut har vad gäller federala myndigheter reglerats i The Federal Administration Procedure Act av år

1 1958 års lag har föregåtts av en utredning av en statlig kommitté (The Committee on Tri— bunals and Enquiries). Kommitténs betänkande, som avgavs år 1957, innehåller flera ur rätts—

säkerhetssynpunkt betydelsefulla rekommendationer, vilka beaktats i lagen. 2 Eek, a. a. om judiciell förvaltningskontroll i USA.

1946. Domstolen äger pröva huruvida förvaltningsmyndighetens beslut är riktigt baserat på faktiska omständigheter. Beslutet skall upphävas, om det icke stöder sig på »substantial evidence». Ett avgörande, som meddelas utan tillräckliga bevis för de omständigheter, varå det grundas, kränker rätten till due process. Detsamma gäller, om den som saken rör icke fått tillfälle att framlägga bevisning av betydelse. Domstolens prövningsrätt i nu berörda hänseenden upphör, där den administrativa myndighetens skönsmässiga bedömande (discretion) börjar. Svårbedömda gränsdragningsfrågor kan uppkomma vid bestämmandet av omfattningen av domstolens prövnings— l'ätt i olika fall.

Liksom i England har i USA en utbyggnad av administrationen fört med sig, att förvaltningsorganens betydelse och självständighet ökat. Prövningen av frågor av rättslig natur har på många områden anförtrotts särskilda organ, s. k. »administrative agencies», som i vissa hänseenden kan jämföras med domstolar. Förslag om inrättande av en central förvaltningsdomstol har vidare vid ett par tillfällen framlagts. En förvaltningskommitté, Hoover— kommittén,1 förordade i ett år 1955 avgivet betänkande angående »legal services and procedure», att vissa ärenden, som avgöres av administrative agencies, skulle överföras till en sådan domstol. Då fråga är om rättsliga avgöranden inom förvaltningen, vilka förutsätter en prövning av samma art som den, vilken eljest ankommer på domstolar, kan enligt kommittén hänsynen till den enskildes rättsskydd nödvändiggöra, att en fullständig åtskillnad sker mellan partsfunktionerna och den avgörande myndigheten redan under sakens utredning. Utvecklingen bör därför ta sikte på att över- föra dylika avgöranden till en domstol. Kommitténs rekommendationer resulterade i att ett lagförslag i enlighet med dessa framlades vid 1958 års kongress. Förslaget stannade i kongressens juridiska utskott. Den ifråga- satta lagstiftningen anses dock fortfarande aktuell.2

I motsats till vad fallet varit i England och USA har i Frankrike förvalt- ningen givits en i förhållande till de allmänna domstolarna fullt självstän- dig ställning. I överensstämmelse härmed har för prövningen av frågor av rättslig natur inom förvaltningen inrättats särskilda, kollegialt samman- satta organ knutna till denna. Vid dessa organ har utvecklats ett domstols- mässigt förfarande och organen har kommit att betraktas såsom förvalt- ningsdomstolar. Bland nämnda organ är 27 distriktsförvaltningsdomstolar >>tribunaux administratifs», vilka tillkommit under 1950-talet. De utgör första instans i förvaltningsmål och har ersatt de prefekturråd, som tidigare funnits. Framför allt bör emellertid nämnas statsrådet, »conseil d'état», som länge var den enda förvaltningsdomstolen men som efter distriktsför- raltningsdomstolarnas tillkomst utgör överinstans i förhållande till dessa.

1 The Commission on organization of the executive branch of the government; se Forvaltningskomi- teen, a. bet. s. 352. 2 Enligt uppgifter, som erhållits genom UD.

En gränsdragning har skett mellan den talan mot avgöranden i frågor av rättslig natur, »recours contentieux», vilken föres vid förvaltningsdomstol, och den talan mot andra avgöranden, »recours hiérarchique», som föres hos överordnad förvaltningsmyndighet. Vad gäller kompetensfördelningen mel- lan de allmänna domstolarna och förvaltningen är i förevarande samman— hang att uppmärksamma, att frågor om åtgärder, som kan medföra frihets- förlust, i Frankrike i princip anses tillhöra de allmänna domstolarnas kompetensområde. Av de beteenden, som i Sverige kan leda till frihetsbe- rövande på administrativ väg, är i Frankrike några kriminaliserade. Fri— hetsberövande genom beslut av administrativ myndighet kan dock före- komma beträffande vissa fysiskt eller psykiskt sjuka samt beträffande utlänningar i vissa utlänningsärenden.

Tiden närmast före och under andra världskriget medförde i Tyskland uppkomsten av maktfullkomliga förvaltningsorgan och ett raserande av alla rättssäkerhetsgarantier. Efter kriget har i Västtyskland en omfattande lagstiftning kommit till stånd i syfte att åstadkomma en ur rättssäkerhets- synpunkt betryggande ordning. I fråga om rättsskyddet inom förvaltningen har nämnda lagstiftning knutit an till den tidigare lagstiftning, som efter franskt mönster efter hand lett fram till en ordning med särskilda förvalt- ningsdomstolar. I den nya lagstiftningen har en gränsdragning skett mellan förvaltning och rättsskipning. De inrättade förvaltningsdomstolarna anses, till skillnad från vad fallet är i Frankrike, icke utgöra en del av administra- tionen utan betraktas såsom med de allmänna domstolarna likvärdiga ut- övare av den dömande makten. Ett för den enskildes rättsskydd grundläg- gande stadgande har intagits i författningen. Enligt detta skall envar, som anser sig ha blivit kränkt i sin rätt av den offentliga makten, kunna söka rättelse vid domstol.1 Han har därvid enligt samma stadgande att vända sig till den domstol, som är behörig att upptaga talan på ifrågavarande område. Finnes icke någon viss domstol, vid vilken talan skall föras, kan talan väckas vid allmän domstol. Olika särskilda domstolar har inrättats. I fråga om de egentliga förvaltningsdomstolarna har skapats ett treinstanssystem med lokala förval tningsdomstolar, >>Verwaltungsgerichte>>, överförvaltnings— domstolar, >>Verwaltungsgerichtshöfe» eller >>Oberverwaltungsgerichtc», som regel en för varje delstat, samt en förbundsförvaltningsdomstol »Bun- desverwaltungsgericht>>. Möjligheten till fullföljd till förbundsförvaltnings— domstolen är beträffande frågor, som icke gäller förbundslagstiftning, be- gränsad. I fråga om frihetsberövanden har i Tyskland lagstiftningen fått sin prägel av uppfattningen, att ingripanden, som berör den enskildes per- sonliga frihet, icke bör kunna komma till stånd annat än under medverkan av domstol. Detta har kommit till uttryck i grundlagen genom en bestäm.— melse (art. 104 andra stycket), vari det bl. a. heter, att »över tillåtligheten och fortvaron av ett frihetsberövande beslutar endast domaren». Denna.

1 Simsons redogörelse; Forvallningskomiteen, a. bet. s. 344.

bestämmelse går längre än det ovannämnda stadgandet om rätt till domstols- prövning av ett redan fattat beslut. Den innebär, att frihetsberövande från administrativ myndighets sida i princip må vara tillåtet men att det alltid skall innefatta endast ett preliminärt avgörande, som automatiskt skall underställas domarens prövning; Domstolen utgör icke en besvärs- instans utan ett medverkande organ. De närmare formerna för domstolar- nas medverkan vid nu berörda frihetsberövanden har reglerats genom sär- skild lagstiftning. Denna har på vissa områden gjorts gemensam för hela förbundsrepubliken men på andra utformats av varje delstat för sig.

Även i de nordiska länderna har i här ifrågavarande hänseenden förhål- landena gestaltat sig olika. I Danmark, Island och Norge har den enskilde givits möjlighet att i likhet med vad som gäller i England och USA under- kasta förvaltningsmyndighets beslut allmän domstols prövning i vad rör beslutets överensstämmelse med lag. I Finland däremot har utvecklats en ordning, som påminner om den fransk-tyska.

I Danmark skapades möjlighet till domstolsprövning av förvaltningsavgö— randen genom ett stadgande i 1849 års grundlag, att »Domstolene er beretti- get til at påkende ethvert spergsmål om gvrighedsmyndighedens graenser». Stadgandet har givits den tolkningen, att rätt till domstolsprövning före- ligger i alla fall, i vilka rätten därtill icke uteslutits genom bestämmelse i lag. Prövningsrätten avser det påtalade avgörandets lagenlighet. Den omfat- tar vidare i princip avgöranden av alla slag av förvaltningsmyndigheter, även beslut av Konungen. I likhet med vad fallet varit i England har emel- lertid även i Danmark en utveckling inom administrationen lett till att de allmänna domstolarnas prövningsrätt på vissa områden uteslutits eller be— gränsats. Detta har, trots domstolskontrollens förankring i författningen, varit möjligt på grund av den ovan berörda tolkningen av det citerade grundlagsstadgandet. Den nämnda utvecklingen har aktualiserat frågan om rättsskyddets anordnande på de områden, som undandragits domstolskon- trollen, samt lett till en diskussion om formerna för rättsskyddet inom för— valtningen över huvud taget. Därvid har behandlats frågan om inrättande av särskilda förvaltningsdomstolar. Såsom ett resultat av diskussionen kan an- tecknas, att möjlighet att inrätta dylika domstolar skapats genom ett stad- gande i 1953 års grundlag, att prövning av »sporgsmål om ovrighedsmyndig- hedens graenser kan ved lov henlaegges til en eller flere forvaltningsdom— stoler».

I förevarande sammanhang är av intresse den ordning, som i samband" med tillkomsten av 1953 års grundlag skapades för att tillgodose behovet av rättssäkerhetsgarantier vid administrativa frihetsberövanden. Bestämmelse intogs i lagen om att' alla slag av dylikt frihetsberövande, med undantag för sådant som beslutats med stöd av utlänningslagstiftningen, skulle kunna— underkastas prövning av de allmänna domstolarna eller annan dömande» myndighet. Genom bestämmelsen möjliggjordes domstolsprövning av ingri»

panden beträffande bl. a. barn och ungdom, alkoholister, försumliga försör- jare, sinnessjuka, sinnesslöa samt vissa smittosamt sjuka. Den närmare ut- formningen av domstolsprövningen blev reglerad genom särskild lagstift- ning. Genom denna förlades prövningen till de allmänna domstolarna. Med hänsyn till svårigheten att på förhand bedöma, hur den beslutade ordningen skulle komma att verka i praktiken, begränsades sistnämnda lagstiftnings giltighet i tiden genom en bestämmelse, att den skulle omprövas under folketingsåret 1957—58. I fråga om handläggningen vid domstol gjordes den allmänna rättegångsordningens regler tillämpliga med vissa modifika- tioner. Bl. a. lades ansvaret för att saken blev tillfredsställande utredd på domstolen, som i överensstämmelse härmed gavs befogenhet att oberoende av parts yrkande föranstalta om bevisning och annan utredning. Det kontra— diktoriska förfarandet markerades genom en särskild reglering av parts— förhällandet, enligt vilken den myndighet, som meddelat det överklagade beslutet, uttryckligen gavs ställning av part. För den enskilde skulle utses ett biträde, med mindre han icke önskade detta. På begäran skulle även den myndighet, som meddelat det överklagade beslutet, kunna erhålla ett av domstolen förordnat biträde. Mot domstolens dom skulle talan kunna föras hos överrätt, landsret. För rätt till talan mot landsrets dom skulle krävas tillstånd av justitieministern. Sådant tillstånd förutsattes komma att ges endast undantagsvis. Under folketingsåren 1957—58 och 1958—59 upptogs frågan om formerna för domstolsprövningen till förnyade överväganden. Därvid förelåg uppgifter om i vilken utsträckning möjligheten till domstols- prövning av beslut om frihetsberövande utnyttjats och om de erfarenheter, som erhållits av den aktuella lagstiftningen under den tid den varit i till- lämpning.1 Enligt nämnda uppgifter hade under tiden fram till den 1 maj 1957 meddelats dom av underrätt i 253 mål angående administrativt fri- hetsberövande. I 36 av dessa mål hade domstolen helt eller delvis upphävt beslutet om frihetsberövande. Av de 253 domarna blev 70 prövade av lands- ret, som i 60 fall fastställde underrättens godkännande av frihetsberövandet, i 1 fall fastställde underrättens upphävande av detta, i 3 fall ändrade under- rättens godkännande av frihetsberövandet och i 6 fall ändrade underrättens upphävande av detta. Endast ett ringa antal överklaganden till hojesteret hade förekommit. Det bör uppmärksammas, att en ändring av ett över- klagat beslut kan bero på att vid avgörandet hänsyn tages till förhållandena vid tiden för detta och att sålunda nytillkomna omständigheter kunnat på— verka avgörandet.

Vad gäller erfarenheterna av den nämnda lagstiftningen framgick av de föreliggande uppgifterna härom, att den i det stora hela verkat tillfredsstäl- lande. Inom den kommitté, som fått att överväga lagstiftningens tillämp- ning på barnavårdens område, ifrågasattes dock av flera ledamöter, huru- vida icke domstolsprövningen borde förläggas till en särskild dömande myn-

1 Folketingstidende 1957—58, A. sp. 830—831. — Jfr not. 2 s. 59.

dighet. Denna tanke upptogs av socialministern och resulterade i ett förslag om att på barnavårdens område domstolsprövningen skulle överflyttas till en myndighet bestående av tre ordinarie domare, en barnpsykiater samt en person med stor erfarenhet på barnavårdens område. Förslaget förkastades emellertid av folketinget, som ansåg att prövningen borde ligga kvar hos de allmänna domstolarna. Resultatet beträffande lagstiftningen om dom- stolsprövning av administrativa frihetsberövanden har blivit, att den i sam- band med grundlagens tillkomst införda ordningen med några mindre änd— ringar skall bestå. Av nämnda ändringar bör nämnas, att inom barnavården domstolsprövningen icke skall avse den kommunala barnavårdsmyndig- hetens, bornevaernsudvalgets, avgörande utan det beslut, som, därest avgö- randet överklagas, meddelas av den administrativa klagoinstansen, »lands- naevnet for borne- og ungdomsforsorg». Talan mot landsnaevnets beslut skall föras direkt hos landsret och icke såsom tidigare hos underrätt. Denna änd— ring sammanhänger med att underrättsdomarna medverkar i bornevaerns- udvalgene vid handläggningen av ärenden angående frihetsberövande. Landsretten skall vidare i de mål, varom här är fråga, förstärkas med en domare, som är »bgärneforsorgskyndig», och en, som är »kyndig i borne— psykiatri». I övrigt gäller beträffande förfarandet bl. a., att biträde skall förordnas för den enskilde, om han icke själv anskaffat biträde. Domstolen har vidare givits ökade möjligheter att förordna biträde åt den myndighet, som för det allmännas talan.

Vad gäller Finland var före år 1918 möjligheten att angripa förvaltnings- myndighets beslut begränsad till den rätt att överklaga beslutet hos över- ordnad myndighet, som kunde föreligga enligt särskilt stadgande. Genom inrättande nämnda år av högsta förvaltningsdomstolen efter förebild av regeringsrätten i Sverige skapades emellertid möjlighet till domstolspröv- ning av avgöranden av vissa förvaltningsmyndigheter såsom de centrala verken och länsstyrelserna. Domstolens prövningsrätt begränsades till att avse det överklagade beslutets lagenlighet genom stadgande, att domstolen icke äger upptaga mål eller ärenden, i vilka avgörandet >>i huvudsak beror av besluts eller åtgärds ändamålsenlighet». På senare tid har rättsskyddet inom förvaltningen vidare utvecklats dels genom införande av en allmän besvärsrätt inom förvaltningen enligt en lag av år 1950 om ändringssökande i förvaltningsärenden och dels genom inrättande av länsrätter vid läns- styrelserna enligt en lag av år 1955 om länsrätt. Genom den förstnämnda lagen har i princip öppnats möjlighet till besvärstalan i alla förvaltnings- ärenden. Undantag utgör beslut av presidenten. Lagen äger således tillämp— ning även å statsrådets och ministeriernas beslut. Besvär mot lägre myndig- heters beslut skall som regel anföras hos överordnad myndighet och besvär mot högre myndigheters beslut hos högsta förvaltningsdomstolen. Länssty- relserna är i Finland liksom i Sverige enmansmyndigheter i vad avser beslu— tanderätten. Denna tillkommer i princip landshövdingen men utövas i bety—

dande omfattning av länsrådet eller landskamreraren i egenskap av lands- hövdingens ställföreträdare. Avgörande träffas som regel efter föredragning. Eftersom landshövdingen icke alltid är jurist, kommer i de fall rättsfrågor är av betydelse för beslut, som fattas av denne, ett särskilt ansvar att vila på föredraganden. I denna ordning har på flera betydelsefulla områden inrät— tandet av länsrätter medfört en ändring, i det att till länsrätt, som består av tre ledamöter, överförts den beslutanderätt, som förut tillkommit länssty— relsen såsom enmansmyndighet. Såsom ordförande i länsrätt fungerar lands- hövdingen, länsrådet eller landskamreraren. De övriga två ledamöterna ut- göres av en länsassessor samt den befattningshavare, som är föredragande. Möjlighet finnes att i större län inrätta mer än en länsrätt. I länsrätt hand- lägges, förutom till länsstyrelsens verksamhetsområde hörande förvaltnings- rättsliga besvärsärenden, bl. a. ärenden angående frihetsberövande av alko- holister, försörjningspliktiga och lösdrivare. Genom ett utbyggt förfarande har sörjts för att en allsidig utredning skall kunna erhållas. I fråga om. hand— läggningen gäller, att motsättningen mellan samhället och den enskilde markeras i en genomförd tvåpartsreglering. Det allmännas talan föres av den myndighet, som närmast beröres, eller av en av denna förordnad per— son. Finnes icke någon sådan myndighet, skall ett s. k. länsombud utses att föra det allmännas talan. Lånsombud utses av länsstyrelsen bland tjänste- män inom denna. Vid handläggningen skall den allmänna rättegångsord- ningens regler i tillämpliga delar följas. Förfarandet kan efter omständig— heterna göras skriftligt eller muntligt. Länsrätten kan direkt upptaga munt- lig bevisning genom vittnen och sakkunniga och kan höra part under san- ningsförsäkran. Ansvaret för att en fullständig utredning blir verkställd åvilar i sista hand länsrätten. Denna äger i överensstämmelse härmed ex officio införskaffa kompletterande utredning. Länsrättens utslag utfärdas i länsstyrelsens namn. Talan mot länsrättens utslag föres hos högsta förvalt- ningsdomstolen. Handläggningen hos denna är skriftlig.

Rätten att underkasta förvaltningsmyndighets beslut allmän domstols prövning har i Island liksom i Danmark stöd i ett grundlagsstadgande. Prövningen avser beslutets överensstämmelse med lag. Möjlighet anses fin— nas att genom särskild föreskrift i lag undantaga visst slag av beslut från domstolsprövning. Utvecklingen synes dock gå i riktning mot att utvidga domstolarnas maktområde.1

Förvaltningsförfarandets utformning i Norge har nyligen utretts av en statlig kommitté, »forvaltningskomiteen», som ingående behandlat bl. a. det administrativa rättsskyddet. I kommitténs betänkande, som avgivits år 1958, framhålles,2 att rätten att underkasta förvaltningsavgöranden allmän domstols prövning i Norge betraktas såsom en av de viktigaste garantierna

1» 2 Forualtningskomiteen, a. bet. ang. Island 5. 258 (För redogörelsen beträffande Islandidet norska bet. har svarat professorn i förvaltningsrätt vid Islands universitet Olafur Johannesson). —— ang. Norge 5. 259.

för den enskildes rättssäkerhet. Nämnda rätt har i Norge grundlagts och utvecklats i rättspraxis och kan föras tillbaka till ett avgörande av höyeste— rett under den tidigare hälften av 1800-talet. Prövningsrätten omfattar de rättsliga sidorna av förvaltningsavgörandena men icke förvaltningsmyn— dighetens skönsmässiga bedömande. Att det skönsmässiga bedömandet icke omfattas av domstolskontrollen har dock icke ansetts utesluta, att domsto- len tar ställning till, om vid nämnda bedömande tagits hänsyn, som ligger vid sidan om ändamålet med den aktuella lagstiftningen. Hoyesterett har också i ett par fall upphävt ett avgörande, enär den utifrån allmänna rätts- grundsatser funnit avgörandet uppenbart orimligt.1 Avgöranden av alla slag av förvaltningsmyndigheter kan göras till föremål för domstolskontroll. således även departementens och Konungens beslut. Hinder anses emeller- tid icke föreligga för att i visst fall i lag göra undantag från prövningsrätten genom föreskrift, att förvaltningsmyndighets beslut skall innefatta ett slutligt avgörande av saken. Med hänsyn till att domstolarnas prövningsrätt avser beslutets lagenlighet finnes vidare möjlighet att genom att i lagen lämna stort utrymme åt den beslutande myndighetens fria skön i viss ut- sträckning undandraga myndighetens beslut domstolskontroll.

Möjligheten att utesluta eller begränsa domstolarnas prövningsrätt har utnyttjats beträffande avgöranden av olika typer av förvaltningsorgan. Bl. 3. har detta skett i fråga om beslut av olika kollegiala organ, som inrättats på vissa områden och givits en självständig ställning. Nämnda organ utgör i i många fall klagoinstanser för beslut av lägre förvaltningsmyndigheter på ifrågavarande områden.2 I detta sammanhang hör vidare uppmärksammas några organ, vilka tillagts att självständigt pröva frågor om vissa frihets- berövanden. Hit hör kontrollkommisjonene vid sinnssykeasylene, barne- vernsnemndene och edruelighetsnemndene. Vid tillkomsten av dessa organ har behovet av rättsskydd för den enskilde särskilt uppmärksammats och påverkat utformningen av organen och reglerna för handläggningen vid dessa. Detta har antagits vara anledning till att dessa organs avgöranden i det övervägande antalet fall icke drages inför domstol, oaktat de icke undan- tagits från domstolsprövning och en sådan med hänsyn till avgörandenas art kunde ligga nära till hands.3 Beträffande edruelighetsnemndene bör anmärkas, att talan mot beslut om tvångsintagning av alkoholmissbrukare å vårdanstalt efter prövningstillstånd kan föras hos hoyesterett, som därvid förutom beslutets lagenlighet äger pröva även edruelighetsnemndens sköns— mässiga bedömande.

Vad beträffar förhållandet mellan domstolskontrollen och möjligheten att erhålla ändring på administrativ väg anses gälla, att i de fall icke annat är föreskrivet domstolsprövning kan påkallas utan hinder av att möjligheten

1 Os, a. a. ? Forvallningskomiteen, a. bet. s. 382. 3 Forualtningskomiteen, a. bet. s. 401.

att föra talan hos högre förvaltningsmyndighet icke utnyttjats.1 Talan vid domstol utgör hinder för verkställighet av förvaltningsmyndighetens beslut endast i de fall uttrycklig föreskrift härom finnes i ifrågavarande lag.2 Forvaltningskomiteen tar i sitt betänkande upp den antydda utvecklingen med avseende å de faktiska möjligheterna till domstolskontroll över förvalt- ningen och diskuterar mot bakgrunden härav i vad mån skäl kan finnas för inrättande av särskilda förvaltningsdomstolar efter franskt—tyskt mönster. Kommittén konstaterar därvid, att under förutsättning att det avgörande kravet uppfylles, nämligen att den rättsliga kontrollen över förvaltningen tillägges oavhängiga organ, vilka fattar sina beslut efter en ur rättssäker- hetssynpunkt betryggande handläggning, valet mellan förvaltningsdomstolar och allmänna domstolar närmast blir en fråga om vilken lösning, som med hänsyn till förhållandena i ifrågavarande land kan anses mest praktisk och ända1nålsenlig.3 För Norges del avvisar kommittén tanken att med övergivande av rådande ordning helt övergå till ett nytt system med förvalt- ningsdomstolar, särskilt med hänsyn till >>rettsenheten>>. Kommittén konsta- terar emellertid, att på vissa områden på grund av förvaltningsavgöran— denas art eller omfattning en kontroll via de allmänna domstolarna icke är lämplig. På dessa områden, vilka genom tydliga bestämmelser bör undanta- gas från de allmänna domstolarnas prövningsrätt, bör för den rättsliga kontrollen skapas särskilda organ, »ankenemnder» eller förvaltningsdom- stolar. Dessa bör inrättas såsom självständiga organ och vara skilda från förvaltningens organisation i övrigt. Ledamöterna bör utses av justitie- departementet för viss tid och bör icke kunna avsättas under den tidsperiod, för vilken de utsetts. Ordföranden bör vara jurist med erfarenhet såsom domare, advokat eller »sakforer». Förfarandet vid ankenemndene bör en- ligt kommittén göras kontradiktoriskt med en särskild företrädare för det allmänna. I övrigt bör officialprincipen gälla och handläggningen som regel vara skriftlig. Kommittén föreslår slutligen, att talan mot ankenemndenes beslut skall kunna föras hos höyesterett efter prövningstillstånd av hoyeste— retts kaere1nålsutvalg.4 Något principiellt ställningstagande i frågan om inrättande av ankenemnder har enligt uppgift ännu icke gjorts. Förslaget anses därför alltjämt vara aktuellt.

Behov av möjlighet att utanför straffrättens område kunna ingripa med frihetsberövanden eller frihetsinskränkande åtgärder anses i de länder, som ovan behandlats, föreligga på i stort sett samma områden, även om förut- sättningarna för ingripande varierar. Särskilt mellan de nordiska länderna föreligger god överensstämmelse i detta hänseende. Vad gäller de organ, på vilka beslutanderätten i olika fall ankommer, samt utformningen av förfa- randet finnes däremot betydande olikheter. Dessa hör som regel samman med de olika principer, kring vilka rättsskyddet i allmänhet inom förvalt—

1 Farvaltningskomiieen, a. bet. s. 362;—2 s.366;—3 s. 402, 406 och 407. 4 Forvallningskomiieen, a. bet. s. 406—414.

ningen byggts upp. Ur svensk synpunkt är av olika skäl förhållandena i de övriga nordiska länderna närmast av intresse. Vid den översiktliga redogö— relsen för förfarandet vid administrativa frihetsberövanden på olika om- råden, som lämnas i det följande, har med hänsyn härtill främst beaktats förfarandet i sistnämnda länder.

Alkoholmissbrukare. Att besluta om ingripande mot alkoholmissbrukare ankommer i Danmark på kommunala nämnder, de sociale udvalg, som utses av kommunalbestyrelserna. Enligt de särskilda regler, som gäller för Kö— penhamn, tillkommer beslutanderätten där magistraten. Till grund för ett udvalgs beslut skall ligga en av udvalget verkställd undersökning. Talan om lagligheten av ett beslutat frihetsberövande kan av den som saken rör föras hos vederbörande underrätt och vidare genom överklagande av underrättens dom hos landsret. Mot landsrets dom kan talan föras hos hojesteret dock endast i de fall justitieministern >>undtagelsevis tillader det». —— I Finland tillkommer beslutanderätten i fråga om »intagning i allmän alkoholistan- stalt» länsrätterna. Framställning om intagning kan göras av socialnämnd, polismyndighet och i vissa fall alkoholmissbrukarens anförvanter eller förmyndare. Vid framställningen skall fogas den utredning rörande be— hovet av det ifrågasatta ingripandet, som sökanden åberopar. Länsrätts ställning och sammansättning samt handläggningen vid länsrätt har ovan behandlats. Talan mot länsrätts beslut kan föras hos högsta förvaltnings— domstolen. — Liksom i Danmark utövas i Norge beslutanderätten i fråga om ingripanden mot alkoholmissbrukare av kommunala nämnder, edruelig- hetsnemndene, som har ansvaret för nykterhetsvården inom kommunerna. Edruelighetsnemnd utses av kommunestyret och skall bestå av minst tre ledamöter, både män och kvinnor. Ledamöterna skall väljas bland sådana personer, som kan antagas ha särskilda förutsättningar för nämndens arbete. Om möjligt hör bland ledamöterna finnas en läkare. Bl. a. vid frihets- berövanden gäller särskilda regler för handläggningen. Uppkommer fråga därom, skall ärendet överlämnas till vederbörande underrättsdomare, vilken skall leda den vidare handläggningen och tillsammans med nämnden avgöra ärendet. Den som saken rör skall kallas till förhör inför nämnden. Vid be- hov kan hämtning ske genom polisens försorg. Nämnden kan själv upptaga bevis. Läkarutlåtande skall alltid föreligga, när fråga är om tvångsintag- ning. Alkoholmissbrukaren kan låta sig biträdas av »sakförer» eller annat ombud, som nämndens ordförande godtager, och kan under vissa förut- sättningar erhålla fri rättshjälp. Det ankommer på ordföranden att besluta, om förhandling skall hållas inom stängda dörrar. Så bör ske, om den saken rör önskar det. Talan mot nämndens beslut om frihetsberövande kan föras hos heyesterett. Prövningstillstånd kräves dock av höyesteretts kjaeremåls- utvalg. —'I England kan tvångsinternering av alkoholmissbrukare endast förekomma i fråga om sådana missbrukare, vilka förövat brott under infly— tande av alkohol. Frihetsberövandet beslutas av domstol efter ett förfarande,

som i väsentliga delar överensstämmer med förfarandet i brottmål. # I Frankrike kan endast sådana alkoholmissbrukare, som är farliga för annans säkerhet, göras till föremål för tvångsingripande. Beslutanderätten tillkom- mer civildomstol. Det allmännas talan väckes och föres av allmän åklagare.1

Barn och ungdom. Beslutanderätten i fråga om ingripanden mot barn och ungdom tillkommer i de nordiska länderna vanligen de kommunala nämn- der, som har att utöva samhällets tillsyn över barnavården. I fråga om unga lagöverträdare gäller, att de allmänna domstolarnas kompetens beträffande alla straffmyndiga bibehållits men att enligt särskilda regler i betydande utsträckning överlämnats åt de nämnda barnavårdsmyndigheterna att be- sluta om de åtgärder, som kan anses erforderliga. I de övriga av de ovan upptagna länderna har önskemålet att undvika att unga lagöverträdare görs till föremål för förfarande vid de vanliga domstolarna lett till inrättande av särskilda barn- eller ungdomsdomstolar. Dessa har i många fall givits behörighet att besluta icke bara om ingripanden mot barn och ungdom, som visat vanart, utan även om åtgärder på grund av missförhållanden, som icke har något att göra med barnets uppförande, i de fall föräldrarnas samtycke icke föreligger.2 I likhet med vad som gäller beträffande de ovannämnda barnavårdsmyndigheterna har ungdomsdomstolarna vanligen möjlighet att besluta om de åtgärder, som i varje fall bedömes mest ändamålsenliga. Om behov därav föreligger kan den som bragts inför ungdomsdomstol exempel- vis överlämnas till olika institutioner för särskild vård eller behandling.

I Danmark ankommer i överensstämmelse med vad ovan anförts i varje kommun på börnevzernsudvalget att besluta i frågor om frihetsberövande. Undantag u'tgör Köpenhamn, där beslutanderätten utövas av en avdelning av magistraten. Bornevmrnsudvalgene väljes av kommunalbestyrelserna och skall bestå av 5——7 personer med intresse för barna- och ungdomsvård. Bl. a. i ärenden, som rör omhändertagande av barn utan föräldrarnas samtycke, skall udvalget biträdas av »retskredsens underretsdommer». Denne skall leda'udvalgets undersökning av sakförhållandena samt ge udvalget vägled- ning i fråga om gällande lagbestämmelser och värderingen av förebringad bevisning. Domaren har icke rösträtt. Därest udvalget i något hänseende icke följer hans rekommendation, skall anteckning härom ske i udvalgcts protokoll. Udvalgets beslut om frihetsberövande skall snarast och senast inom en månad tillställas vederbörande länsstyrelse, »anit», som skall granska beslutet, särskilt ur formell synpunkt. Finner amtet avgörandet tveksamt, skall amtet överlämna ärendet till landsnaevnet for borne- og ungdomsforsorg. Från amtets sida skall särskilt beaktas de fall, i vilka ud- valget icke följt domarens rekommendation. Hos landsnaevnet kan också bornevaernsudvalgets beslut överklagas. Landsnaevnet består av en ord-

1 Simson, Straff och skyddsåtgärd mot alkoholbrottslingari dagens Europa, Nordisk tidsskrift for kriminalvidenskab, 1959 s. 217 ff. ” Haarlev, Administrative opdragelsessanktioner, s. 27 — Tappan, a. a. s. 60.

förande och fyra andra ledamöter. Ordföranden utses av Konungen och skall uppfylla fordringarna för att kunna bli »landsdommer». De övriga ledamö- terna utgöres av direktören för borne- og ungdomsforsorgen samt två per— soner, valda av folketinget och en utsedd av socialministern. Landsnaevnet är efter år 1958 främst en klagoinstans. I överensstämmelse härmed har flera av dess tidigare rent administrativa uppgifter överflyttats på andra myndigheter.1 Landsnaevnets avgörande kan underkastas prövning av all— män domstol. Sådan prövning skall ske vid den landsret, inom vars dom- krets vederbörande barn har hemvist. Att landsretten vid prövningen av dessa ärenden skall ha särskild sammansättning har förut anmärkts. Mot landsrettens avgörande kan talan föras hos höjesteret endast i de fall justi- tieministern »undtagelsevis tillader det». Beträffande antalet beslut av borneveernsudvalgene och landsnzevnet om frihetsberövande och antalet beslut av landsnaevnet, beträffande vilka möjligheten till domstolsprövning utnyttjats, finnes uppgifter avseende en treårsperiod under åren 1954—1957. Under nämnda tid blev 3 600 barn »fjernet fra hjemmet», därav 700 utan föräldrarnas samtycke. I 270 fall överklagades bornevaernsudvalgets beslut till landsnzevnet, som under samma tid handlade 325 ärenden angående »nzegtet hjemgivelse». Av de sammanlagt 595 ärendena vid landsnaevnet återkallades 195. Beträffande det återstående antalet ärenden blev barne- vaernsudvalgets beslut ändrat i 17 och fastställt i 383. I 63 fall bragtes lands- naevnets avgörande inför domstol. Dessa fall gav på grund av att några ärenden avsåg syskon upphov till 49 mål. Av dessa hade vid tiden för upp- giftens lämnande 14 återkallats av klaganden och 1 avvisats. 3 mål var ännu icke avgjorda. I de återstående 31 blev barnevaernsudvalgets beslut fastställt i 26 och ändrat i 5 fall.2

I F inland3 ankommer i varje kommun på en avdelning inom socialnämn- den att utöva tillsyn över barnavården. Nämnden utses av kommunalqu- mäktige och skall bestå av både män och kvinnor. I den ovannämnda avdel— ningen bör ingå bl. a. en person »förfaren i praktisk undervisning och uppfostran». Om nämnden anser behov av omhändertagande av barn före- ligga, skall nämnden söka träffa skriftligt avtal med barnets föräldrar eller förmyndare om att barnet skall överlämnas i nämndens vård. Kan sådant avtal icke träffas, äger nämnden ändock besluta om omhändertagande. ln- nan sådant beslut fattas, skall föräldrarna lämnas tillfälle att yttra sig. Nämnden kan även muntligen höra dessa och andra personer, som har kän- nedom om barnets förhållanden. Beslut om omhändertagande bör under- ställas socialministeriet för fastställelse. Barnets föräldrar eller förmyn- dare kan också hos socialministeriet framställa skriftlig anmärkning mot nämndens beslut. Den som framställt sådan anmärkning äger, om han är

1 Christensen, N A T 1959 s. 212. 2 Administratinnsudvalget, a. bet. 1. s. 18. 3 M einander, a. a. (Skolrådet Meinander har i övrigt under hand lämnat upplysningar om för- farandet vid olika slag av administrativa frihetsberövanden i Finland).

missnöjd med ministeriets beslut, föra talan mot detta hos högsta förvalt— ningsdomstolen.

Beslutanderätten i fråga om olika slag av ingripanden inom barnavårdens ram tillkommer i Island1 barnavårdsnämnder i städerna och skolnämnder eller barnavårdsnämnder i landskommunerna. I varje nämnd skall ingå 3#7 medlemmar. Om jurist icke ingår i nämnden, är vederbörande under- rättsdomare skyldig att, om nämnden begär det, bistå denna. För beslut, som innefattar frihetsberövande, erfordras viss kvalificerad majoritet. Nämndernas avgöranden kan överklagas hos ett centralt barnavårdsråd om tre medlemmar. För att besluta om åtgärder mot ungdom under 18 års ålder, som visat vanart, även om fråga icke är om straffbara handlingar, inrättades år 1942 särskilda ungdomsdomstolar. Dessa avskaffades emeller- tid i samband med införandet av en ny barnavårdslag år 1947. Anledningen härtill var, att utredningen i för hög grad kom att likna förundersökningen i brottmål och att de som varit föremål för ingripande fick en stämpel av brottslingar på sig.

Tillsynen över barnavården utövas i Norge i varje kommun av en barne- vernsnemnd om fem medlemmar, män och kvinnor. Medlemmarna väljes av kommunestyret bland personer med insikt i och intresse för barnavård. Vederbörande by- eller herredsdommer skall inträda som medlem i nämn- den och leda handläggningen i viktigare ärenden, bl. a. då fråga är om att övertaga >>omsorgen for et barn» och vårdnadshavarens samtycke icke före— ligger samt då fråga är om att vägra att »oppheve omsorgen for et barn». Ordföranden skall sörja för att ärendet blir tillfredsställande utrett. Nämn- den kan höra personer upplysningsvis och kan där så erfordras förordna om bevisupptagning vid domstol. Barnets föräldrar skall lämnas tillfälle att yttra sig och har möjlighet att anlita biträde för sig och barnet. Nämndens beslut kan överklagas hos fylkesmannen (länsstyrelsen). Talan mot dennes avgörande kan föras hos socialdepartementet.

Tillsynen över barnavården utövas i England av lokala nämnder."Z Avgö- randet i fråga om tvångsvisa frihetsberövanden ankommer emellertid i sista hand på särskilda ungdomsdomstolar. I de fall, då ett omhändertagande är motiverat av att föräldrarna är ur stånd eller olämpliga att taga hand om barnet, kan barnavårdsnämnden besluta om omhändertagande. Har icke föräldrarna skriftligen samtyckt till åtgärden, måste emellertid beslutet för att bli gällande fastställas av ungdomsdomstol. Åtgärder mot barn, som visat vanart eller är i fara att bli vanartiga eller kriminella beslutas av ungdomsdomstol, sedan fråga därom väckts av barnavårdsnämnd, polis- myndighet eller godkänd förening. Ungdomsdomstolarna är organiserade såsom särskilda avdelningar av underdomstolarna för enklare brottmål, »the Petty Sessional» eller »Magistrates' Courts». Sistnämnda domstolar består av

1 Haarlem, a. a. s. 95. 2 Barnavårdskomitie'n, a. bet. s. 92.

oavlönade lekmannadomare, s. k. »justices of the peace» eller »lay magist— rates», av vilka det finnes ett visst antal i varje grevskap och motsvarande förvaltningsområde. De nämnda domarna utses av lordkanslern. Bland dem finnes även. jurister, bl.a. advokater, som slutat med sin praktik.1 I vissa delar av London och i vissa större städer förekommer i dessa domstolar yrkesdomare, »stipendiary magistrates». Ungdomsdomstolen utgöres av en ordförande och två andra ledamöter. För tjänstgöring i ungdomsdomstolen skall bland de nämnda domarna utväljas sådana, som är särskilt lämpade för uppgiften. Ordföranden i domstolen behöver icke vara jurist. Till dom— stolen skall emellertid finnas knuten en särskild befattningshavare med juridisk utbildning, »clerk». På denne ankommer den förberedande hand- läggningen av mål och ärenden. Han skall i övrigt tillhandagå domstolens ledamöter med råd och upplysningar. Hans verksamhet vid domstolen till- mätes allmänt stor betydelse. I fråga om förfarandet vid ingripanden mot barn och ungdom göres i olika hänseenden åtskillnad mellan barn under fjorton års ålder, »children», ungdom i åldern 14—-16 år, »young persons», och ungdom, som uppnått sjutton års ålder, »adults». Ungdomsdomstolens avgörande kan överklagas till »the Court of Quarter Sessions». Denna domstol är vidare första instans för vissa allvarligare brott. Även i sist- nämnda domstol ingår fredsdomare. På vissa håll har dock fredsdomarnas uppgifter i större eller mindre grad överflyttats på juristdomare. Ordföran— den är som regel jurist.2

Även i Frankrike tillkommer beslutanderätten i fråga om frihetsberö— vande åtgärder mot barn och ungdom särskilda barndomstolar. Dessa är principiellt behöriga icke endast beträffande unga lagöverträdare utan även beträffande eljest vanartade eller vanvårdade barn. Vad gäller åtgärder mot unga lagöverträdare är endast barndomstol behörig att besluta, om gärnings- mannen ej fyllt 18 år.3 Barndomstolarna ingår i den allmänna domstols- organisationen och utgör särskilda delar av underrätterna för civil- och brottmål.4 I varje sådan domstol är en domare utsedd att fungera såsom barndomare. Han beslutar i vissa fall som enmansdomare och i andra till- sammans med två bisittare. Barndomstols avgörande kan överklagas till överrätt, där en särskild domare leder en avdelning för mål från barn- domstolarna.

I Västtyskland finnes för ingripanden mot barn och ungdom två olika slag av domstolar,5 nämligen, då fråga är om lagöverträdare som fyllt 14 år, ungdomsdomstolar, »Jugendgerichte», och, då fråga eljest är om barn, som visat vanart eller som försummats av föräldrarna, förmynderskapsdomsto—

1 Olivecrona, a. a. s. 13. 2 Haarlov, Adm. opdragelsessanktioner, s. 32; Britain an official handbook, s. 83; Eriksson, a. a. s. 48; Olivercrona, a. a. s. 14. 3 Simsons redogörelse. 4 H aarlev, Adm. opdragelsessaktioner s. 34. 5 Haarlav a. a. s. 35; Eriksson, a. a. s. 47.

lar, »Vormundschaftsgerichte». Ungdomsdomstolarna består i enklare mål av en underrättsdomare såsom enmansdomare. Denne skall ha särskild in- sikt i barnavårdsfrågor. Är fråga om grövre förseelser inträder lekmän så- som bisittare i domstolen. Domstolens beslut kan överklagas till överrätt, »Landgericht», där handläggningen ankommer på en särskild avdelning. Förmynderskapsdomstolen är en enmansdomstol. Även mot dess avgörande föres talan vid Landgericht.

Försumliga försörjare. Beslut om frihetsberövande av försumliga för— sörjare i Danmark, »indlaeggelse i arbejdsanstalt», fattas av de sociale udvalg. Liksom beträffande andra former av administrativa frihetsberö- vanden i Danmark kan emellertid den som saken rör föra talan mot beslutet vid domstol. Sådan talan upptages av allmän underrätt. — I Norge kan den som underlåter att efter förmåga söka fullgöra honom åvilande försörj- ningsplikt och som därigenom utsätter någon som tillhör hans »husstand» för nöd ådömas straff.1 Detta gäller även i vissa fall för den som eljest åsidosätter sin försörjningsplikt och som av lättja underlåter att ta eller utföra anvisat arbete.2 Domstol kan också meddela tillstånd till att den för- sörjningspliktige får intagas i tvångsarbetsanstalt. — I Finland ankommer på länsrätt att besluta om intagning av försumlig försörjare i arbetsanstalt. Talan därom väckes av socialnämnd. Länsrättens beslut kan överklagas hos högsta förvaltningsdomstolen. _ I England, Frankrike och Västtyskland är den underlåtenhet, varom här är fråga, kriminaliserad.3

Sinnessjuka och psykiskt efterblivna. Att besluta om tvångsintagning av sinnessjuk ä sinnessjukhus ankommer i Danmark på vederbörande sjuk- husöverläkare. Till grund för intagning skall ligga en ansökan från anhörig till den sjuke, från någon som har den sjuke i sin vård eller från det sociale udvalg eller vederbörande polismyndighet. Vid ansökan skall, med undantag för vissa fall då ansökan göres av polismyndighet, vara fogad vårdattest av läkare utanför sjukhuset. Den som intagits kan hos överläka- ren begära utskrivning. Beslut varigenom sådan vägras skall på begäran av patienten underställas justitieministern, vilken vanligen träffar sitt avgö- rande efter att först ha hört retslaegeraadet. Fastställes läkarens beslut, kan patienten underkasta frågan om utskrivning domstols prövning.4 _ I fråga om tvångsingripande mot åndssvage gäller beträffande den som är under 18 är reglerna om omhändertagande av barn. Beträffande den som fyllt 18 år ankommer enligt åndssvageloven av år 1959 på vederbörande överläkare att besluta om >>ivaerksaettelse eller opretholdelse av hj zelpeforanstaltninger». Överläkarens beslut skall på begäran underställas en central nämnd, cen- tralnaevnet. Dennas avgörande kan överklagas hos allmän domstol.

1 Str. lov 219 5. 2 Lov 31/& 1900 om Losgjazngeri, Betleri og Drukkenskab 2 och 5 så. 3 Simsons redogörelse. ' Kirkegaard, a. a. redovisar erfarenheter av den nya lagstiftningen och anför vissa kritiska synpunkter, bl. a. rörande risken att utskrivningsbeslut genom förfarandet blir försenade.

Även i Finland ankommer på vederbörande sjukhusläkare att besluta om intagning å sinnessjukhus. I fråga om ansökan gäller i stort sett samma regler som i Danmark. Anser Sjukhusläkaren det nödvändigt att kvarhålla någon för vård mot hans förmyndares vilja, skall ärendet underställas medicinals'tyrelsen för avgörande.

Liksom i Danmark och Finland träffar i Norge vederbörande sjukhus- läkare beslut om tvångsintagning å sinnessjukhus efter ansökan åtföljd av vårdattest av en läkare utanför sjukhuset. När någon intagits å sinnessjuk- hus, skall redogörelse för patientens personliga förhållanden och tillstånd tillställas den kontrollkommission, som skall finnas vid varje sinnessjuk- hus. Kommissionen består av tre personer utsedda av socialdepartementet. Av dessa skall en vara läkare och en om möjligt jurist. En av ledamöterna skall vidare vara kvinna. Sj ukhusläkarens intagningsbeslut kan av patienten överklagas hos kontrollkommissionen. _ Psykiskt efterbliven kan inskri— vas för undervisning i specialskola. Om sådan inskrivning beslutar direk- tören för specialskolorna. Beslutet kan av den efterblivnes föräldrar över- klagas hos kyrkodepartementet.1

I England har i en ny lag, »the Mental Health Act, 1959»,2 givits bestäm- melser rörande mentalsjukvården. Lagens bestämmelser skiljer sig vad gäller formerna för olika ingripanden på Viktiga punkter från tidigare gäl- lande regler. Bl. a. är att uppmärksamma, att den medverkan av domstol eller domare vid intagning å sinnessjukhus, som tidigare i princip krävdes och som innebar, att med vissa undantag intagning måste grundas på ett judiciellt intagningsförordnande, icke bibehållits i den nya lagen. I denna fastslås inledningsvis, att envar, som är i behov av vård å mentalsjukhus och som är villig att mottaga eller frivilligt söker vård, skall mottagas å sådant sjukhus utan några formaliteter, som enligt lagen medför skyldighet för honom att kvarstanna å sjukhuset. I fråga om tvångsintagning å men- talsjukhus skiljer lagen, med undantag för ingripanden på straffrättens område, på tre olika former härav, intagning för observation, intagning för vård samt intagning för observation i fall av brådskande natur. För alla tre formerna gäller, att intagning kan erhållas på grundval av en ansökan ställd till det sjukhus, å vilket intagning ifrågasättes. Ansökan om intagning för observation eller för vård kan göras av den, vilken enligt i lagen närmare angivna regler är >>närmaste släkting» till den, om vars intagning är fråga, eller av tjänsteman knuten till mentalsjukvården, »a mental welfare officer». Det i ansökningen angivna behovet av vård skall vara bestyrkt av intyg av två läkare, av vilka en skall inneha särskilt bemyndigande att utfärda intyg av här ifrågavarande slag. Båda läkarna skall ha personligen undersökt den som ansökningen .vser. I fall av brådskande natur är även annan släkting

1 Lov 23/11 1951 om specialskolor. 2 Lagen bygger på ett år 1957 avgivet betänkande av »The Royal commission on the law rela- ting to mental illness and mental deficiency».

än den närmaste behörig att göra ansökan om intagning för observation. I nämnda fall är vidare tillfyllest, att ansökningen stödes av intyg av en lä— kare. Sistnämnda förfarande gäller endast för intagning under en tid av 72 timmar. För fortsatt kvarhållande erfordras, att handlingarna kompletteras i enlighet med de förut angivna reglerna. I fråga om intagning för vård gäl- ler vidare, att ansökan därom icke kan göras av tjänsteman, som ovan nämnts, därest den närmaste släktingen till den, vars intagning är i fråga, motsätter sig att intagning sker. I sådant fall kan emellertid bl. a. annan släkting eller vederbörande tjänsteman hos domstol anhålla om förord- nande, att den behörighet, som i lagen tillagts den närmaste släktingen, skall tillkomma viss annan person. Sådant förordnande kan meddelas av domstolen, därest denna finner släktingen icke ha godtagbara skäl för sin vägran att medverka till intagningen. Enligt den nya lagstiftningen har in- rättats särskilda prövningsorgan, »Mental Health Review Tribunals», till vilka bl. a. beslut om tvångsintagning för vård skall kunna överklagas. Le- damöterna i nämnda organ utses av lordkanslern. Ledamöterna skall ut- väljas så att i varje organ finnes representerad juridisk och medicinsk sak— kunskap samt erfarenhet på administrativa och sociala områden. Beslut av nämnda tribunals kan i vad avser rättsfråga, »question of law», enligt vissa regler underkastas prövning av allmän domstol (the High Court). Den som är intagen för vård skall som regel inom viss kortare tid utskrivas, därest detta påkallas av hans närmaste släkting. Patienten kan emellertid kvar- hållas, därest en utskrivning antages komma att medföra fara för honom eller annan person. Mot beslut om dylikt kvarhållande kan talan föras hos vederbörande Mental Health Review Tribunal.

I Frankrike1 kan tvångsintagning å sinnessjukhus ske endast beträffande farliga sinnessjuka. Beslut om intagning fattas av vederbörande prefekt (högsta myndighet inom det förvaltningsområde, som kallas departement). I beslutet skall angivas de omständigheter, varav det föranletts. Prefekten skall var sjätte månad informeras om den sjukes hälsotillstånd och kan, när han finner skäl därtill, besluta om utskrivning. Den intagne eller företrä— dare för denne kan göra frågan om intagningen till föremål för prövning såväl vid allmän civil domstol som vid förvaltningsdomstol. Den förstnämnda domstolen är behörig att, om skäl för intagning icke finnes föreligga, be— sluta om utskrivning. Den senare domstolen har behörighet att pröva om prefektens beslut är behäftat med rättsligt fel eller innefattar maktmissbruk. Vid de sjukhus, i vilka farliga sinnessjuka intages, finnes en särskild nämnd, »commission médicale administrative», till vilken frågan om ut- skrivning av nämnda sinnessjuka hänskjutes för yttrande. Förutom ovan— nämnda möjlighet till tvångsintagning å sinnessjukhus kan i vissa fall den som eljest intagits å sådant sjukhus mot sin vilja kvarhållas å sjukhuset,

1 Simsons redogörelse.

om han bedömes vara farlig för allmän ordning eller andras säkerhet. Beslu— tanderätten tillkommer även i dessa fall i sista hand prefekten.

Såsom förut berörts skall i Västtyskland1 frihetsberövande utanför straff— rättens område beslutas av domstol på yrkande av vederbörande administra- tiva myndighet. Detta gäller även psykiskt sjuka. Behörig domstol är i första instans Amtsgericht. För tvångsintagning å sjukhus erfordras vård- attest utfärdad av en lokal medicinsk myndighet, »Gesundheitsamt», eller viss läkare. Den om vars intagning är fråga skall höras av domstolen, om detta icke bör underlätas med hänsyn till hans hälsa. Kan han icke höras och saknas annan företrädare för honom, skall en god man förordnas för honom. I sitt beslut skall domstolen utsätta viss tid, inom vilken frågan om frihetsförlustens förlängning skall prövas. Mot beslut av Amtsgericht kan talan föras hos Landgericht såsom närmast högre instans. Den närmare utformningen av förfarandet vid de ingripanden, varom här är fråga, beror i vissa hänseenden av lagstiftningen i varje enskild delstat.

VI. Europarådskonventionen och de administrativa frihetsberövandena

Genom sin anslutning till Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna har Sverige för- bundit sig att tillse, att svensk rätt överensstämmer med de krav, som konventionen uppställer. En del av konventionens stadganden samman- hänger med de spörsmål, berörande de administrativa frihetsberövandena, som utredningen har att behandla. På vissa håll har dessa stadganden ansetts kräva ändrade svenska rättsregler, och härom har förts en livlig diskus— sion.2 Utredningen vill därför här upptaga till behandling spörsmålet om Europarådskonventionens betydelse för reglerna i svensk rätt om admi- nistrativa frihetsberövanden.

I detta sammanhang är artikel 5 i konventionen av särskilt intresse. Den- na är av följande lydelse.

1. Envar har rätt till frihet och personlig säkerhet. Ingen må berövas sin frihet utom i följande fall och i den ordning som lagen föreskriver:

a) då någon lagligen är berövad sin frihet efter fällande dom av vederbörlig domstol;

b) då någon lagligen är arresterad eller eljest berövad sin frihet antingen med anledning av att han underlåtit att uppfylla domstols lagligen givna föreläggande eller i ändamål att uppnå fullgörande av någon i lagen föreskriven skyldighet;

c) då någon lagligen är arresterad eller eljest berövad sin frihet för att ställas inför vederbörlig rättslig myndighet såsom skäligen misstänkt för att ha förövat brott, eller när det skäligen anses nödvändigt att förhindra honom att begå ett brott eller att undkomma efter att ha gjort detta;

1 Simsons redogörelse. ” Bl. a. vid svenska kriminalistföreningens årsmöte 1954, se Nordisk kriminalistisk årsbok 1954 s. 61 o. ff.

(1) då en underårig i laga ordning är berövad sin frihet för att undergå skydds- uppfostran eller för att inställas inför vederbörlig rättslig myndighet;

e) då någon lagligen är berövad sin frihet till förhindrande av spridning av smittosam sjukdom eller emedan han är sinnessjuk, alkoholist, hemfallen åt miss- bruk av droger eller lösdrivare;

f) då någon lagligen är arresterad eller eljest berövad sin frihet till förhind- rande av att han obehörigen inkommer i landet eller som ett led i förfarande för hans utvisning eller utlämnande.

2. Envar, som arresteras, skall snarast möjligt och på ett språk, som han för- står, underrättas om skälen för åtgärden och om varje anklagelse mot honom.

3. Envar, som är arresterad eller berövad sin frihet i enlighet med vad under 1. c) sagts, skall ofördröjligen ställas inför domare eller annan ämbetsman, som enligt lag beklätts med domsmakt, och skall vara berättigad till rättegång inom skälig tid eller till frigivning i avvaktan på rättegång. För frigivning må krävas borgen för att vederbörande inställer sig till rättegången.

4. Envar, som berövas sin frihet genom arrestering eller eljest, skall äga rätt att inför domstol påfordra, att lagligheten av frihetsberövandet snabbt må prövas samt hans frigivning beslutas, om åtgärden icke är laglig.

5. Envar, som utsatts för arrestering eller annat frihetsberövande i strid mot bestämmelserna i denna artikel, skall äga rätt till skadestånd.

Av konventionens innehåll må vidare nämnas artikel 13, enligt vilken envar, vars i konventionen angivna fri— och rättigheter. kränkts, skall äga effektiv möjlighet att tala härå inför inhemsk myndighet och detta även i det fall, att kränkningen förövats av ämbetsman i tjänsteutövning.

I fråga om garantier för konventionens efterlevnad föreskrives i artikel 19, att det skall upprättas dels en europeisk kommission för de mänskliga rättigheterna, dels ock en europeisk domstol för de mänskliga rättigheterna. Särskilda bestämmelser har meddelats angående kommissionens samman— sättning. Enligt artikel 24 kan fördragsslutande part genom Europarådets generalsekreterare till kommissionen hänskjuta varje påstående om kränk- ning av bestämmelserna i konventionen från annan fördragsslutande parts sida. I artikel 25 föreskrives, att kommissionen må mottaga till Europa- rådets generalsekreterare riktade framställningar från enskilda personer, som påstår sig ha genom någon av de fördragsslutande parterna utsatts för kränkning av någon i konventionen angiven rättighet. Som förutsättning för att kommissionen skall äga upptaga en dylik framställning från enskild har likväl uppställts, att den fördragsslutande part, mot vilken klagan rik- tas, förklarat sig erkänna kommissionens behörighet att mottaga framställ— ningar av nu ifrågavarande slag samt att minst sex fördragsslutande parter är bundna av sådana förklaringar. — Särskilda bestämmelser är vidare meddelade angående den europeiska domstolen för de mänskliga rättig- heterna. Denna domstol skall kunna upptaga tvister, sedan kommissionen fastställt, att det icke lyckats att nå en uppgörelse i godo, men domstolen blir behörig endast i förhållande till fördragsslutande stater, som genom särskilda förklaringar underställt sig domstolens jurisdiktion.

Konventionen undertecknades av Sverige i november 1950.

Frågan om ratifikation av konventionen från Sveriges sida förelades 1951 års riksdag genom proposition (nr 165). I propositionen föreslogs, att Sverige borde låta en ratifikation av konventionen åtföljas av en förklaring enligt ar- tikel 25 om att Sverige erkände kommissionens behörighet att upptaga fram- ställningar från enskilda. Däremot ansågs Sverige icke böra avgiva någon för- klaring, att vårt land underkastade sig den europeiska domstolens juris- diktion, innan erfarenheten visat, att det vid sidan av kommissionen funnes ett praktiskt behov av domstolen.

,

Beträffande art. 0 i konventionen anfördes i propositionen: Den i art. 5 garanterade rätten till frihet och personlig säkerhet är skyddad genom & 16 regeringsformen. Några andra fall av frihetsberövande än de, som äro tillåtna enligt artikeln, finnas icke enligt svensk lag. Vad i artikeln säges därom, att envar, som arresteras, skall underrättas om anklagelsen mot honom, samt om att den arresterade ofördröjligen skall ställas inför domstol, motsvaras av bestäm— melserna i rättegångsbalken. Den i artikeln vidare upptagna föreskriften att envar, som berövas friheten genom arrestering eller eljest, skall äga rätt att inför domstol påfordra, att lagligheten av frihetsberövandet snabbt må prövas, är för straffpro- cessens del täckt av rättegångsbalkens föreskrifter. Beträffande de övriga fall av frihetsberövande, vilka här kunna komma i fråga, gäller att det för vederbö— rande städse finnes en möjlighet att få frågan om frihetsberövandet omprövad. Även om de organ, vilka handhava denna prövning, för närvarande icke alla äro att beteckna såsom domstolar i den betydelse ordet har i det svenska författ- ningsspråket, t. ex. sinnessjuknämnden, får dock anses att det förfarande, som här föreskrivits, motsvarar vad som i konventionen åsyftas.

Angående bestämmelsen om rätt till skadestånd hänvisades dels till lagen om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade och dömda och dels till möj- ligheten att föra ersättningstalan mot befattningshavare, som är ansvarig för oriktigt frihetsberövande.

I en motion (FK nr 459) i anledning av propositionen tog professor Nils Herlitz upp frågan om svensk rätt överensstämmer med konventionen. I an- ledning av stadgandet i art. 5: 4 om rätt till domstolsprövning av lagligheten av frihetsberövande anfördes i motionen, att sådan talan angående frihetsbe— rövande enligt svensk rätt i de flesta fall — men ingalunda alltid — kunde föras inför allmän eller administrativ domstol. Frågor angående frihets- berövande enligt utlänningslagen behandlades emellertid uteslutande i ad- ministrativ väg: det vore Konungen i statsrådet som i sista instans prövade åtgärdens laglighet, d. v. s. närmast dess överensstämmelse med utlän- ningslagen. Detsamma gällde, om någon förmenade, att han obehörigen be- rövats sin frihet enligt polisinstruktionen.

I utlåtande till 1951 års riksdag (nr 11) anslöt sig utrikesutskottet till vad departementschefen yttrat i propositionen. I anledning av vad i Her- litz” motion anförts om frihetsberövande enligt utlänningslagen erinrade utskottet om att enligt artikel 5 mom. 1 f) i konventionen hinder icke mötte mot en lagstiftning, enligt vilken personer kan berövas sin frihet till för— hindrande av att de obehörigen inkommer i landet eller som ett led i för-

farande för deras utvisning. Då Kungl. Maj:ts rätt enligt utlänningslagen att i samband med avvisning eller utvisning förordna om internering av ut- länning vore oinskränkt, skulle talan inför domstol —— därest sådan kunde äga rum —— endast kunna resultera i ett konstaterande av Kungl. Maj:ts diskretionära prövningsrätt. Beträffande frihetsberövande enligt polisin- struktionen ansåg utskottet detta med hänsyn till det kortvariga omhän— dertagande, varom i sådana fall kunde bli fråga, knappast kunna betraktas såsom ett frihetsberövande enligt konventionens mening. Med hänsyn till det anförda fann utskottet att, även om i de av motionären anförda fallen talan inför domstol i konventionens mening icke kunde äga rum, dessa fall icke vore av beskaffenhet att behöva föranleda förbehåll vid konventionens ratifi- cering. Utskottet hemställde, att riksdagen med bifall till propositionen måtte meddela av Kungl. Maj:t begärt godkännande av Sveriges anslut- ning till konventionen samt att Herlitz” motion icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Vid riksdagsbehandlingen av propositionen yttrade utrikesutskottets ord- förande bl. a., att utskottet ägnat Herlitz” motion ett betydande intresse och att det nog framginge av utskottets skrivning, att utskottet icke ansett en dylik intervention vara opåkallad. Det kunde ju enbart vara nyttigt att göra en fingranskning av vårt rättssystem i belysning av de på vissa punkter mycket kategoriska och absoluta normer, som förekomme i denna konven- tion. För utskottets vidkommande hade emellertid huvudfrågan varit, om det, som därvid kunde vara att anmärka, vore av sådan valör, att det borde föranleda förbehåll vid en anslutning till konventionen, och i det avseendet hade utskottet givit uttryck åt den meningen, att så icke behövde vara för- hållandet.

Riksdagen biföll utskottets hemställan. Sverige ratificerade konventionen i februari 1952, och konventionen trädde i kraft den 3 september 1953. Konventionens regler om enskildas klagorätt har trätt i kraft från och med den 5 juli 1955.

Frågan om överensstämmelsen mellan svensk rätt och Europarådskon- ventionen har efter behandlingen vid 1951 års riksdag åter vid ett par till- fällen varit föremål för övervägande inom riksdagen.

I två likalydande motioner till 1952 års riksdag (FK nr 306 och AK nr 410) framhölls med utgångspunkt från bestämmelsen om rätt till domstolspröv- ning av lagligheten av ett frihetsberövande, att flertalet av de administrativa frihetsberövandena i vårt land beslutas helt vid sidan av domstolarna. I mo— tionerna hemställdes, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om, att en allmän översyn av i vårt land förefintliga regler om. frihetsberövande företoges med utgångspunkt från art. 5 i konventionen samt att förslag till erforderliga lagändringar i syfte att bringa vår rätt på området i största möjliga överensstämmelse med konventionens krav förelades riksdagen.

I utlåtande i anledning av motionerna (nr 17) anförde första lagutskottet bl. a.:

Oaktat hinder mot ratifikation befunnits icke möta, är därmed icke sagt att en anpassning av den svenska rätten till konventionens krav skulle vara obehövlig. I detta sammanhang är särskilt en omständighet att beakta. Sverige har genom att erkänna den europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna såsom behörig att mottaga framställning från enskild, som påstår sig ha blivit utsatt för kränkning av någon av de i konventionen angivna rättigheterna, i själva verket till ett internationellt forum avhänt sig bedömandet av frågan, huruvida svensk rätt står i överensstämmelse med konventionen. Till undvikande av att vårt land framdeles får mottaga anmärkningar på grund av brister i den interna lagstiftningen avseende frihetsberövande bör tillses att denna otvetydigt harmo— nierar med konventionen.

Då det gäller att avgöra, huruvida den svenska rätten uppfyller konventionens fordringar, borde rätteligen i första hand den närmare innebörden av vissa i konventionen förekommande begrepp utredas såsom »domstol», »ämbetsman, som enligt lag beklätts med domsmakt» etc. En sådan undersökning har utskottet av naturliga skäl icke varit i tillfälle att företaga. Utskottet tror sig likväl på några punkter kunna konstatera bristande eller i vart fall mindre god överensstämmelse mellan konventionen och den svenska rätten. Sålunda kan ifrågasättas, huruvida sådant kvarhållande av vårdbehövande understödstagare å fattigvårdsanstalt, som ansetts möjligt med stöd av 72 5 fattigvårdslagen, över huvud är tillåtet enligt konventionen. — Den, som berövats sin frihet för att hindras från att begå ett brott, skall enligt konventionen (art. 5 punkt 3) ofördröjligen ställas inför domare eller annan ämbetsman, som enligt lag beklätts med domsmakt. Föreskrift av dy- likt innehåll saknas dock helt beträffande det i allmänna polisinstruktionen och andra författningar omnämnda omhändertagandet i brottsförhindrande syfte (preventivarrest). —— Av central betydelse ur rättssäkerhetssynpunkt är kravet i art. 5 punkt 4 av konventionen på att envar som berövats friheten skall äga inför domstol fordra att lagligheten av åtgärden snabbt prövas. Såsom redan utrikes- utskottet angav vid fjolårets riksdag, föreligger över huvud icke någon sådan möj- lighet beträffande förvarstagande i utlänningsärenden och preventivarrest. Vad angår flertalet administrativa frihetsberövanden av längre varaktighet finnes den möjligheten att _ stundom efter besvär genom administrativa instanser — i sista hand få frågan om ingreppet underställd regeringsrättens prövning. Det kan ifrå- gasättas, om konventionens fordran på en snabb domstolsprövning av åtgärdens laglighet kan anses tillfredsställd genom en sådan ordning. — Konventionens föreskrift om att envar, som utsatts för frihetsberövande i strid mot bestämmel- serna i art. 5, skall äga rätt till skadestånd, bör ses i sammanhang med regeln i art. 13 att envar, vars rätt enligt konventionen blivit kränkt, skall äga effektiv möjlighet att tala härå inför inhemsk myndighet. Som bekant erkänner svensk rätt i princip icke någon skyldighet för stat och kommun att ersätta skada för- anledd av felaktiga myndighetsavgöranden. Då det gäller frihetsberövanden, finnes i dylika fall endast på några få områden en i författning stadgad rätt till ersättning av allmänna medel. Möjligheterna att erhålla ersättning av den felande ämbets- eller tjänstemannen äro begränsade. Enskild får nämligen icke vid dom- stol väcka talan om enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott gentemot vissa högre befattningshavare annat än i samband med åtal eller eljest med åklagarens med- verkan.

Med hänsyn till vad ovan upptagits anser utskottet goda skäl förefinnas för att

vår lagstiftning rörande frihetsberövanden underkastas en mera ingående gransk- ning och översyn med ändamål att bringa den i full samklang med konventionen.

Efter att ha framhållit, att då frågan om rättssäkerheten vid frihetsbe— rövanden behandlades uppmärksamhet i främsta rummet borde ägnas spörs- målet om den svenska rättens regler vore så utformade, att de kunde anses uppfylla de rättssäkerhetskrav, som vi från våra egna utgångspunkter önskar uppställa, uttalade sig utskottet för igångsättande av en ny utredning med uppgift att framlägga förslag till ett ur rättssäkerhetssynpunkt tillfreds- ställande och med hänsyn till lagstiftningens särskilda syften ändamåls- enligt förfarande i mål om administrativa frihetsberövanden. Utskottet fram- höll i samband därmed, att den översyn av gällande rätt, som utskottet fun- nit motiverad med hänsyn till art. 5 i Europarådets konvention, lämpligen kunde företagas i samband med den angivna större utredningen. Utskottet hemställde, att riksdagen i anledning av motionerna ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning angående ett förbättrat förfarande vid administrativa frihetsberövanden.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen. Den sålunda beslutade riksdagsskrivelsen utgjorde, som framgår av di— rektiven (s. 7 o. ff), en av anledningarna till att utredningen om administra- tiva frihetsberövanden kom till stånd. I direktiven beröres dock icke frågan om Europarådskonventionens betydelse för en reform av gällande regler om administrativa frihetsberövanden.

Vid 1956 års riksdag motionerade professor Elis Håstad (AK nr 590) om utredning för fastställande i vad mån svensk rätt strider mot de förpliktel- ser, som Sverige åtagit sig enligt konventionen. I motionen berördes bl. a. frågan huruvida de svenska länsstyrelserna, sinnessjuknämnden, utlän— ningskommissionen och landstingens centralstyrelse för undervisning och vård av psykiskt efterblivna kan anses såsom domstol (»court») i inter- nationell mening. Motionären hemställde även, att utredningen skulle under— söka möjligheten att genom en separat reform skapa dels snabb domstols- kontroll och dels möjligheter för den enskilde att vid myndigheter inom landet väcka talan om skadestånd på grund av frihetsingripanden, som stri- der mot konventionens föreskrifter.

Första lagutskottet hänvisade i sitt utlåtande nr 19 till sina här förut refe- rerade uttalanden i denna fråga i utlåtande nr 17 vid 1952 års riksdag. Ut— skottet framhöll, att utredningar påginge dels rörande de administrativa frihetsberövandena och dels angående det allmännas skadeståndsansvar, och anförde, att det kunde förväntas, att det på dessa båda fält pågående ut- redningsarbetet skulle klarlägga, huruvida bristande överensstämmelse före— ligger mellan konventionen och svensk rätt, samt — i den mån så skulle vara fallet —— föra fram till regler, varigenom svensk rätt bringades i samklang med konventionens krav. Utskottet ansåg, att goda skäl kunde anföras för att en allmän undersökning verkställdes rörande frågan om svensk rätt

överensstämde med konventionen, men fann på anförda skäl, att en sådan undersökning kunde något anstå. Utskottet hemställde, att riksdagen i an- ledning av motionen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening giva till känna, vad utskottet i utlåtandet angivit.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Frihetsberövande är alltså tillåtet enligt Europarådskonventionen, då en underårig i laga ordning berövas sin frihet för att undergå skyddsuppfost- ran, då någon lagligen berövas sin frihet till förhindrande av spridning av smittosam sjukdom eller emedan han är sinnessjuk, alkoholist, hemfallen åt missbruk av droger eller lösdrivare samt då någon lagligen arresteras eller eljest berövas sin frihet till förhindrande av att han obehörigen inkommer i landet eller som ett led i förfarande för hans utvisning eller utlämnande. Vidare är det möjligt att beröva en person friheten i ändamål att förmå honom att fullgöra någon i lag föreskriven skyldighet. Till den kategori frihetsberövanden, som här avses, är intagning av försumliga försörjare i arbetshem att hänföra. Ingripanden mot psykiskt efterblivna är icke ut- tryckligen nämnda i den svenska konventionstexten. De psykiskt efterblivna får dock antagas jämte de sinnessjuka vara hänförliga under uttrycket »persons of unsound mind», som användes i den engelska konventions- texten.

De enligt svensk rätt förekommande ingripanden, som brukar hänföras till de administrativa frihetsberövandena, är alltså, såvitt avser det ända- mål som tillgodoses, tillåtna enligt Europarådskonventionen, och i detta avseende föreligger icke bristande överensstämmelse mellan vår rätt och konventionen. Allmänt torde väl också kunna sägas, att svensk rätt överens- stämmer med konventionens syfte att i enlighet med västerländska rätts- ideal tillförsäkra den enskilde skydd mot godtyckliga ingrepp i hans frihet och personliga säkerhet.

Konventionen nöjer sig emellertid icke med en allmän deklaration om envars rätt till frihet och personlig säkerhet utan upptager närmare regler, som avser att trygga denna rätt. I vissa hänseenden har innebörden för svensk rätt av dessa regler varit föremål för tvekan, och detta gäller, såsom framgått av vad tidigare anförts, särskilt stadgandet om rättig- het till snabb domstolsprövning av lagligheten av ett beslutat frihetsbe- rövande. Beträffande detta stadgande är det framför allt innebörden av be- greppet domstol, som livligt diskuterats. Å ena sidan har framhållits, att den möjlighet till prövning av frihetsberövanden genom olika myndig— heter, som svensk rätt medger, överensstämmer med konventionens anda och innebörd och att den omständigheten, att vissa av dessa myndigheter enligt svensk terminologi icke betecknas som domstolar, icke i detta sam- manhang bör tillmätas betydelse. Å andra sidan göres emellertid gällande, att endast vissa organ är att anse som domstolar i konventionens mening

och att med hänsyn till den vikt, som ur rättssäkerhetssynpunkt måste till— mätas konventionens krav på domstolsprövning, det framstår såsom ett betydande intresse, att svensk rätt i detta avseende bringas i överensstäm- melse med konventionens bestämmelser.

Det sålunda diskuterade spörsmålet har beröringspunkter med en av ut- redningens huvuduppgifter, nämligen uppdraget att föreslå lämpligt organ i första instans för handläggning av frågor om administrativa frihetsberö- vanden, och utredningen vill därför något närmare belysa spörsmålet.

På utredningens uppdrag har dr jur. Gerhard Simson verkställt en under— sökning av förarbetena till konventionen. Av undersökningen framgår bl. a., att konventionstexten i art. 5: 4 ursprungligen grundar sig på ett engelskt utkast, vilket i detta avseende var identiskt med den senare antagna konventionstexten. Det torde vara karakteristiskt för engelsk rätt att, såsom skett i konventionen, söka garantera den enskildes frihet och säkerhet genom föreskrifter om dennes processuella rättsskydd. Under den fortsatta behand- lingen av konventionsförslaget diskuterades icke, såvitt vid undersökningen tillgängliga handlingar utvisar, domstolsbegreppet närmare.

För ordet domstol i art. 5: 4 användes i den engelska konventionstexten court och i den franska tribunal. Även i andra sammanhang förekommer ordet domstol i konventionen. Enligt art. 2 skall envars rätt till livet skyddas genom lag och skall ingen avsiktligen bli berövad livet utom till verkställande av domstols dom i fall, då han dömts för brott, som enligt lagen är belagt med sådant straff. I de engelska och franska konventionstexterna användes även här uttrycket court resp. tribunal. I art. 5: 1 a) talas om fällande dom av vederbörlig domstol och i 5: 1 h) om domstols lagligen givna föreläggande. Även här användes i den engelska texten uttrycket court och i den franska tribunal. Art. 6 stadgar, att envar skall, när det gäller att pröva hans civila rättigheter och skyldigheter eller anklagelse mot honom för brott, vara be- rättigad till opartisk och offentlig rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol, som upprättats enligt lag. Den engelska konventionstexten använder här uttrycket »an independent and impartial tribunal established by law» och den franska »un tribunal indépendant et impartial, établi par la loi». Senare i samma stadgande förekommer dock i den engelska texten ordet court med syftning på tidigare nämnda tribunal. I art. 6 talas också om rätt för envar, som blivit anklagad för brottslig gärning, att utan kostnad åtnjuta bistånd av tolk, om han icke förstår eller talar det språk, som begagnas i domstolen. Den engelska konventionstexten använder även här ordet court för domstol. I art. 10 nämnes upprätthållan- det av domstolarnas auktoritet och opartiskhet. Den engelska konventions- texten lyder i denna del »for maintaining the authority and impartiality of the judiciary» och den franska »pour garantir l'autorité et Pimpartialité du pouvoir judiciaire». Vidare användes uttrycket domstol i konventionstexten med syftning på den europeiska domstolen. På några håll (art. 5, 8, 10 och

13) nämnes i konventionstexten rättslig, offentlig eller inhemsk myndighet. Art. 5: 1 c) avser bl. a. den som lagligen är arresterad eller eljest berövad sin frihet för att ställas inför vederbörlig rättslig myndighet såsom skäligen misstänkt för att ha förövat brott. För uttrycket vederbörlig rättslig myn- dighet använder den engelska konventionstexten »the competent legal authority» och den franska »l'autorité judiciaire compétente». Art. 10 inne- håller bestämmelser om envars rätt till yttrandefrihet, vilken rätt enligt artikeln innefattar åsiktsfrihet samt frihet att mottaga och sprida uppgifter och tankar utan inblandning av offentlig myndighet och oberoende av territoriella gränser. Uttrycket offentlig myndighet motsvaras i den engelska texten av »public authority» och i den franska av »autorités publiques». I art. 13 stadgas att envar, vars i konventionen angivna fri- och rättigheter kränkts, skall äga effektiv möjlighet att tala härå inför inhemsk myndighet. I den engelska texten användes uttrycket »national authority» och i den franska »instance nationale».

I uttrycket i art. 2, att någon kan berövas livet till verkställande av dom- stols dom, synes med domstol uppenbarligen avses judiciella domstolar. När i art. 5 talas om fällande dom av vederbörlig domstol och domstols lagligen givna föreläggande, för även detta tankarna till domstol i den me- ning vi i allmänhet inlägger i uttrycket. Så är också förhållandet med stad- gandet i art. 6, att prövningen av en persons civila rättigheter och skyldig- heter eller anklagelse mot honom för brott skall ske inför en oavhängig och opartisk domstol. Det är anmärkningsvärt, att den engelska konventions— texten här använder ordet tribunal i stället för court. Möjligen kan detta sammanhänga med att vid tribunal fogats attributen independent och im- partial.

Användningen av ordet domstol på andra håll i konventionstexten än i art. 5: 4 synes kunna giva ett visst stöd för uppfattningen, att konventionens domstolsbegrepp i Sverige närmast har sin motsvarighet i vad som enligt svenskt författningsspråk betecknas som domstol. Några bestämda slut— satser torde emellertid icke kunna dragas i detta avseende.

Till belysning av innebörden av uttrycket court må här beröras 1930 års konvention angående tvångs— eller obligatoriskt arbete, till vilken Sverige anslutit sig. I konventionen förbinder sig var och en som ratificerar denna att inom kortast möjliga tid undertrycka användandet av tvångs- eller obligatoriskt arbete i alla dess former. Beteckningen tvångs- eller obligato- riskt arbete skall dock vid tillämpningen av konventionen icke avse bl. a. arbete eller tjänst, som avfordras en person på grund av en i judiciell väg meddelad dom, för såvitt arbetet eller tjänsten utföres under tillsyn och kontroll av offentlig myndighet och personen i fråga icke utlejes eller stål— les till förfogande för enskilda personer, bolag eller juridiska personer av privat karaktär. Den engelska konventionstexten använder uttrycket >>a conviction in a court of law» och den franska »une décision judiciaire» för

»en i judiciell väg meddelad dom». Sedan den expertkommitté, som över- vakar konventionens efterlevnad, efter framställning härom erhållit upp— gifter rörande reglerna i vår rätt om tvångsarbete, anmärkte kommittén i en rapport till 1954 års internationella arbetskonferens, att tvångsarbete efter administrativt beslut ej vore tillåtet enligt konventionen. Detta under- ströks ytterligare i nästa årsrapport, i vilken betonades skillnaden mellan administrative action, på vilket sätt ingripande enligt lösdrivarlagen karak- teriserades, och a conviction in a court of law enligt konventionen. I an- ledning av att kommittén därefter underrättats om att talan mot läns— styrelses eller poliskammares beslut angående ådömande av tvångsarbete kunde fullföljas hos hovrätt, uttalade kommittén i rapport till 1956 års ar- betskonferens sitt intresse för denna upplysning och anmärkte, att denna ordning utgjorde en garanti mot godtyckliga avgöranden, men kommittén fäste uppmärksamheten vid konventionens ordalydelse, enligt vilken tvångs- arbete endast må avfordras en person på grund av en i judiciell väg medde- lad dom. (»While it recognises that this provision constitutes a guarantee against arbitrary decision, 'the Committee cannot but draw the attention of the Government to the wording of the Convention, according to which forced labour may be exacted only from a person who has been convicted in a court of law».) Länsstyrelsen (poliskammaren) betecknas i rapporten såsom »the competent administrative authority».

Under hänvisning till den föregående redogörelsen, bl. a. till de synpunk— ter, som anfördes i samband med behandlingen vid 1951 års riksdag av frå- gan om Sveriges ratificering av konventionen, finner utredningen det icke möjligt att med säkerhet taga ställning till frågan, om svensk rätt i allo motsvarar de krav på domstolsprövning av beslut om administrativa fri- hetsberövanden, som konventionen uppställer. Våra rättsregler om hand- läggning av dylika ärenden är resultatet av en långvarig rättsutveckling, vilken lett fram till för vår rätt speciella förhållanden, som gör en jämfö- relse med motsvarande förhållanden utomlands svår att genomföra. Till belysning av den rörande dessa spörsmål förda diskussionen vill utredningen emellertid något närmare beröra den här aktuella frågeställningen med av- seende å de beslutande organen enligt svensk rätt.

Beträffande åtskilliga administrativa frihetsberövanden är regeringsrätten sista instans. Regeringsrätten, som är vår högsta förvaltningsdomstol, har en sådan organisation, att ej heller i internationella sammanhang någon tve— kan synes böra föreligga, att den är att anse såsom domstol.

På de flesta områden, där regeringsrätten är högsta instans, utgör läns- styrelserna närmaste instans därunder. I fråga om länsstyrelsernas ställ- ning i nu berört avseende kan viss tvekan råda. Det bör dock framhållas, att Europarådskonventionen icke fordrar, att frihetsberövande skall beslutas av domstol utan endast att möjlighet skall finnas till domstolsprövning av lagligheten av ett redan beslutat frihetsberövande. Där prövning av länssty-

relses beslut kan ske i regeringsrätten, är alltså kravet på domstolsprövning tillgodosett, därest i likhet med vad tidigare anförts regeringsrätten anses utgöra domstol. Möjligen kan, såsom också skett, göras gällande att i vissa fall som närmare beröres i det följande — särskilt vid tillfälliga om- händertaganden —— regeringsrättens prövning icke kan erhållas med till- räcklig snabbhet.

Enligt NvL kan polismyndighet under vissa förutsättningar tillfälligt omhändertaga alkoholmissbrukare. Den omhändertagne kan icke själv be- svära sig över polismyndighetens åtgärd, men om ansökan om tvångsin- tagning icke gjorts till länsstyrelsen, skall sådan utan uppskov göras. Se— dan dylik ansökan gjorts, skall länsstyrelsen utan uppskov pröva, huru- vida omhändertagandet skall bestå. Över länsstyrelsens beslut i fråga om tillfälligt omhändertagande får talan icke föras. Först sedan länsstyrelsen meddelat beslut i frågan angående tvångsintagning, kan den enskilde på— kalla regeringsrättens prövning av omhändertagandet.

BvL medger barnavårdsnämndens ordförande rätt att verkställa omhän- dertagande i avbidan på nämndens beslut. Om samtycke till omhänder- tagandet ej lämnats, skall nämnden omedelbart sammankallas för att be— sluta i ärendet. Då nämnden meddelar beslut angående omhändertagande för skyddsuppfostran, kan nämnden förordna, att beslutet omedelbart skall lända till efterrättelse. Enligt den nya barnavårdslagen kan nämnden eller dess ordförande besluta att omhändertaga underårig för utredning. Barna- vårdsnämndens beslut kan underställas länsstyrelsens prövning.

I viss mån likartade förhållanden föreligger beträffande försumliga för- sörjare. Föreläggande att utföra arbete i arbetshem meddelas av barnavårds- nämnd eller socialnämnd. Om föreläggandet ej efterkommes, skall polis- myndighet på begäran meddela handräckning för den underhållsskyldiges inställande på arbetshemmet. Denne kan anföra besvär hos länsstyrelsen över handräckningen. Besvär över länsstyrelsens beslut prövas i regeringsrätten.

I nu nämnda fall av ingripanden mot alkoholmissbrukare, barn och ung- dom samt försumliga försörjare är kravet på snabb domstolsprövning tillgodosett, om länsstyrelsen är att anse som domstol. Är detta icke fallet, synes anledning finnas till tvekan, om detta krav är uppfyllt.

Enligt lösdrivarlagen må den som beträdes med lösdriveri anhållas och inställas till förhör inför stadsfiskal eller landsfiskal. Någon möjlighet till prövning av detta frihetsberövande finnes icke. Det torde dock vara av så kortvarig natur, att det knappast behöver beaktas i förevarande samman— hang. Om anhållen lösdrivare är okänd och ej uppgiver namn eller hemort eller det finnes skälig anledning, att hans uppgift därom. är osann, skall han — därest rätta förhållandet ej kan utredas _ häktas och sändas till länsstyrelsen, som kan hålla honom i häkte, till dess tillförlitliga upplys— ningar i dessa hänseenden vunnits. Då fråga uppstår om ådömande av tvångs- arbete, må lösdrivaren likaledes häktas och sändas till länsstyrelsen. Möjlig—

het att överklaga ett beslut om häktning torde icke finnas. Länsstyrelses dom å tvångsarbete kan överklagas till hovrätt. I sistnämnda avseende föreligger alltså den möjlighet till domstolsprövning, som föreskrives i Europarådets konvention. Däremot ifrågasättes, såsom framgår av den tidigare framställ- ningen, förenligheten av lösdrivarlagens bestämmelser med 1930 års tvångs- arbetskonvention, som fordrar att tvångsarbete skall beslutas av >>a court of law».

Den som berövats sin frihet genom intagning å sinnessjukhus har icke möjlighet att få intagningsbeslutet prövat utan kan endast begära utskriv— ning. Denna ordning synes knappast tillfredsställa de krav, som uppställes i konventionen art. 5: 4. Någon domstolsprövning av frihetsberövandets laglighet är det ju icke. Det är dessutom samma myndighet, sjukvårdslä- karen, som beslutat om intagningen, som i första hand skall pröva frågan om utskrivning. Om denne ej bifaller framställning härom, kan utskriv— ningsfrågan underställas sinnessjuknämndens prövning. Det synes med visst fog kunna hävdas, att sinnessjuknämnden har karaktär av domstol. Den har en i förhållande till andra myndigheter oberoende ställning, och beträffande dess ledamöter gäller domarjäven. En domare skall därjämte alltid vara ledamot i nämnden. Den enskilde har möjlighet att skriftligen framlägga sin sak för nämnden, och denna får även del av sjukvårds— läkarens uppfattning. För svenskt språkbruk är det dock främmande att kalla sinnessjuknämnden för domstol.

Vad angår å sinnessjukhus intagna, som är straffriförklarade, och där- med likställda gäller en särskild ordning. I stället för sjukvårdsläkaren beslutar här den lokala utskrivningsnämnden om utskrivning. I nämnden ingår sjukvårdsläkaren, en lagfaren ledamot, som bör vara domare, och en person med erfarenhet i allmänna värv. För de särskilt utsedda ledamöterna i nämnden gäller domarjäven. Beträffande frågan om utskrivningsnämnden kan anses såsom domstol i konventionens mening kan liknande synpunkter anföras, som i detta hänseende framhållits beträffande sinnessjuknämn- den. Utskrivningsnämnden skall som regel träda i personlig kontakt med den intagne. Det förhållandet, att sjukvårdsläkaren ingår i nämnden, kan möjligen medföra, att det beträffande vissa ärenden skulle kunna göras gällande, att nämnden ej intar en fullt fristående ställning.

I fråga om de psykiskt efterblivna handhaves prövningen av frihetsberö- vandet i viss utsträckning av en särskild delegation inom centralstyrelsen med en lagfaren ordförande, vilken bör vara innehavare av domarämbete. Klagan över beslut rörande frihetsberövande föres hos administrativ myn— dighet, medicinalstyrelsen eller skolöverstyrelsen. Dessa myndigheters be- slut kan i viss omfattning prövas i regeringsrätten.

Beträffande frihetsberövanden enligt utlänningslagen må hänvisas till den tidigare framställningen rörande behandlingen vid 1951 års riksdag.

Såsom förut nämnts, torde på grundval av föreliggande material något

säkert ställningstagande till frågan om svensk rätt i nu diskuterade avse- enden överensstämmer med Europarådskonventionen icke vara möjligt. Avgörandet härutinnan tillkommer i sista hand den enligt konventionen upp- rättade Europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna, vilken Sverige erkänt. Såvitt utredningen har sig bekant har emellertid något dylikt spörsmål ännu icke behandlats av kommissionen. Det måste emeller— tid anses önskvärt, att den anledning till tvekan rörande det här behandlade spörsmålet, som i flera avseenden finnes, kan undanröjas. Då utredningen enligt sitt uppdrag ur andra synpunkter upptager frågan om handläggnings— ordning och beslutande organ vid administrativa frihetsberövanden, är det givet att därvid bör beaktas de syftemål, som ligger till grund för Europa- rådskonventionen. Utredningen anser, att det förslag till lag om socialdom- stol, som utredningen framlägger, i fråga om de områden, som omfattas av lagförslaget, undanröjer varje anledning till tvekan beträffande överensstäm- melsen mellan svensk rätt och konventionen, som i här förut berört avse- ende må föreligga. Vad angår övriga områden hänvisar utredningen i fråga om ingripanden mot utlänningar till en ordning, som också tillgodoser kon— ventionens krav. Beträffande ingripanden enligt sinnessjuklagen diskuterar utredningen i det följande en ordning, som i de hänseenden, varom här är fråga, också uppfyller konventionens krav. Det torde böra tillkomma den särskilda utredning, som för närvarande sysslar med sinnessjuklagstift- ningen, att framlägga närmare förslag härutinnan.

Enligt art. 5: 5 i Europarådskonventionen skall envar, som utsatts för arrestering eller annat frihetsberövande i strid mot bestämmelserna i art. 5, äga rätt till skadestånd. Utredningen har icke närmare behandlat spörs- målet, huruvida svensk rätt medger möjlighet till skadestånd i den ut— sträckning, som konventionen fordrar, då frågan härom faller utanför utredningens uppdrag. Spörsmålet synes böra behandlas i anslutning till frågan om det allmännas skadeståndsansvar.1

1 Jfr SOU 1958:43 s. 72 0. ff.

Allmän motivering

I. Behovet av ökade rättsliga garantier vid administrativa frihetsberövanden

Formerna för ingripande vid administrativa frihetsberövanden har åtmin- stone inom de viktigaste områdena i huvudsak bestämts av önskemålet att bereda den, mot vilken ingripandet riktas, en för honom så lämplig vård som möjligt. Sådana vårdsynpunkter torde sålunda ha varit bestämmande i vad gäller ingripanden mot alkoholmissbrukare, barn och ungdom samt mot sinnessjuka och sinnesslöa. Vid sidan av vårdsynpunkter har emellertid _ särskilt vad angår alkoholmissbrukare — inverkat önskemålet att bereda den närmaste omgivningen skydd mot den som omhändertages. Vid utform- ' ningen av ingripandena har även beaktats den enskildes krav på rättssäker- het, men då vård- och skyddssynpunkterna satts i främsta rummet, har rättssäkerhetskravet blivit i viss mån eftersatt. Under senare tid har emel- lertid i lagstiftningen förmärkts en tydlig strävan att förstärka rättssäker- hetsgarantierna vid de administrativa frihetsberövandena. Såsom exempel härpå må nämnas bestämmelserna i nykterhetsvårdslagen om ökad muntlig— het vid tvångsintagning av alkoholmissbrukare och inrättande av särskilda utskrivningsnämnder vid sinnessjukhusen. De förstärkningar av rättssäker— heten, som sålunda ägt rum, har emellertid varit inriktade på vissa områden, medan inom andra motsvarande reformer icke kommit till stånd.

Det torde vara erforderligt att inledningsvis beröra spörsmålet om beho- vet av ökade rättsliga garantier vid de administrativa frihetsberövandena. I fråga om ett av hithörande områden, nämligen ingripanden mot försumliga försörjare, torde allmän enighet råda om att gällande lagstiftning företer stora brister ur rättssäkerhetssynpunkt. Såväl mot organisationen för pröv- ning av frågor, om ingripande skall ske, som mot gällande regler för hand— läggningen kan allvarlig erinran riktas. Såsom särskilt anmärkningsvärt framstår, att beslut om arbetsföreläggande icke kan överklagas, utan att prövning av sådant beslut kan komma till stånd först i samband med kla— gan över beslut om handräckning för inställande av den underhållsskyldige å arbetshem. Jämväl mot rådande praxis vid lagtillämpningen har erinringar framställts.

Vad angår övriga här aktuella områden framhålles ofta, att allvarligare missförhållanden icke föreligger och att behovet av ökat rättsskydd ej är mera framträdande. Utredningen har sig ej heller bekant fall av oberättigat

ingripande, som klart kan hänföras till brister i reglerna för det till- lämpade förfarandet.1 Men även om sådana fall icke påvisats, är icke därför givet, att kravet på ökad rättssäkerhet bör avvisas. För bedömningen av frågan härom synes icke avgörande, om allvarliga missgrepp förekommit, utan jämväl andra omständigheter bör beaktas.

Inom vissa grupper gör sig misstroende gällande mot det sätt, på vilket administrativa myndigheter har att handlägga dessa frågor, och mot den form, vari handläggningen sker. Att sådant bristande förtroende förekom— mer utgör i sig tillräcklig anledning att eftersträva en annan ordning.

Beträffande det utredningsförfarande, som föregår ett administrativt fri- hetsberövande, torde med avsende å samtliga områden kunna sägas, att brister förekommer, som ofta kan hänföras till lagstiftningens utformning. Att de viktiga bedömanden, som sker i dessa ärenden, stundom måste grun- das på otillfredsställande utredning är ur rättssäkerhetssynpunkt betänk- ligt. Det är därför angeläget, att åtgärder vidtages i syfte att förbättra utred— ningsförfarandet. Härvid torde förfarandet inför det beslutande organet i första instans vara av särskild vikt. Förbättrad utredning synes vara att vinna genom ökad muntlighet vid handläggningen och genom ökade möjlig- heter alt förebringa utredningen inför organet. Det bör dock framhållas, att länsstyrelserna icke endast i ärenden angående tvångsintagning av alkohol- missbrukare, där den nya nykterhetslagstiftningen medverkat till ökad muntlig handläggning, utan även i skyddsuppfostringsärenden under de senaste 8—10 åren alltmer gått in för muntlig handläggning.,

Det kan ligga nära till hands att i vad avser rättsskyddet jämföra de ad— ministrativa frihetsberövandena med de frihetsberövanden, som i anledning av begånget brott beslutas av allmän domstol. De sistnämnda är omgärdade med en rad garantier mot obefogade ingrepp i den personliga friheten, garantier, som är allmänt accepterade och högt skattade av alla. Inom straffprocessen sker handläggningen inför ett fristående organ med två mot varandra stående parter. Utredningen sker vid muntlig förhandling inför domstolen, där den tilltalade som regel är personligen tillstädes och där bevisningen förebringas. Förhandlingen är i princip offentlig. Det åligger domstolen att sörja för att den tilltalade, när det erfordras, får biträde av försvarare, och till av domstolen förordnad försvarare utgår ersättning av allmänna medel. De särskilda tvångsmedlen är noggrant reglerade i syfte att trygga rättssäkerheten.

1 Beträffande underlaget för detta uttalande mä anföras: Erfarenhet rörande tillämpning av gällande regler om administrativa frihetsberövanden är representerad bland utredningens sak— kunniga. Utredningen har under utredningsarbetet haft kontakt med åtskilliga andra personer, som besitter dylik erfarenhet. Utredningen har vidare undersökt särskilda fall av administrativa frihetsberövanden i syfte att erhålla kännedom om brister i förfarandet och oberättigade ingri- panden. Sålunda har utredningen genom JO erhållit upplysning om vissa fall, vilka närmare un- dersökts. Vidare har utredningen genom föredragande i regeringsrätten erhållit kännedom om vissa ärenden, beträffande vilka handlingarna införskaffats och genomgåtts. I de fall, i vilka ge— nom tidningarna påståenden om oberättigade ingripanden kommit till utredningens kännedom, har utredningen verkställt närmare undersökning av de sålunda påtalade ingripandena.

Det berättigade i en dylik jämförelse framträder särskilt tydligt i vad gäller ingripanden mot unga lagbrytare under 18 år. Dessa ingripanden skedde tidigare i straffrättslig väg, medan under senare år förmärkts en allt starkare strävan att här ersätta de judiciella ingripandena med admini— strativa sådana, främst åtgärder enligt barnavårdslagen. Området för in— gripanden enligt barnavårdslagen har alltså på detta sätt i ganska betydande omfattning vidgats.

Dock kan mot den gjorda jämförelsen invändas, att frihetsstraffen kan innebära allvarligare ingrepp mot den enskilde än de administrativa frihets- berövandena och att det därför är motiverat med ett starkare rättsskydd vid de förra än vid de senare. Som regel torde såväl den dömde som hans omgivning anse ingripandena i straffrättslig väg vara av allvarligare art än ingripanden inom området för de administrativa frihetsberövandena, även om dessa i högre grad än frihetsstraffen är obestämda till tiden, vilket förhållande av de berörda i allmänhet torde betraktas såsom en nackdel. J ämväl må här framhållas, att frihetsstraffen framstår såsom vanhedrande på ett annat sätt än de administrativa frihetsberövandena. Vid de sist- nämnda framträder starkare än vid frihetsstraffen syftet att bereda den en- skilde den värd, som bedömes bäst för hans förbättring. Emellertid förefinnes vissa gemensamma drag. I förevarande sammanhang synes vara av väsentlig betydelse, att i båda fallen den enskilde berövas sin frihet och härigenom tillfogas allvarligt lidande. Förutom de rent personliga följderna av frihets- berövandet _ begränsningen i rörelsefriheten med allt vad detta innebär av olägenheter för den enskilde -— må framhållas de för honom och hans familj allvarliga ekonomiska konsekvenserna av frihetsförlusten, vilka torde vara tämligen likartade i båda fallen. Även inom straffrätten är i alltmer ökad omfattning syftet med ingripandena att bereda den som straffas sådan vård och behandling, att hans återanpassning i samhället befrämjas. Vad angår själva formerna för verkställigheten torde väl allmänt sett de, som hör samman med straffets effektuerande, framstå såsom de mer rigo- rösa, men även vid de administrativa ingripandena — såsom vid tvångs- arbete och i vissa fall vid intagning å sinnessjukhus —— förekommer, att frihetsförlusten innebär lika sträng isolering från yttervärlden som vid straffverkställighet. Det bör dock beaktas, att det sagda närmast gäller om- händertagande av vuxna personer och ungdomar, medan däremot omhänder— tagande av barn i de lägsta åldrarna icke kan jämföras med frihetsstraffen.

Bakom stadgandena om rättsskydd inom straffprocessen ligger överty— gelsen, att den personliga friheten i vårt samhälle är en så högt skattad förmån, att intet får underlåtas, som kan göras för att bereda skydd mot obefogade ingrepp däri. Då vid de administrativa frihetsberövandena ofta förekommer ingrepp i den personliga friheten, som är lika långtgående som frihetsstraffen, kan med fog göras gällande, att det rättsskydd, som ingen vill undvara i samband med straffprocessen, även bör knytas till de nu

aktuella ingripandena i administrativ väg, i den mån detta är förenligt med vårdsyftet. Sådana tankegångar har också legat bakom den livliga diskus- sion rörande ökat rättsskydd vid administrativa frihetsberövanden, som försiggätt särskilt under tiden efter andra världskriget. De som därvid krävt ökat rättsskydd har ej så mycket pekat på obefogade ingrepp i konkreta fall som fastmer framhållit de ovan berörda principiella synpunkterna.

I utlåtande till 1947 års riksdag (nr 16) anförde andra lagutskottet bl. a. Otvivelaktigt kan synnerligen välbefogad kritik resas mot gestaltningen av det offentligrättsliga förfarandet i fråga om administrativa frihetsberövanden. De processuella föreskrifterna äro i flertalet fall mycket knapphändiga och lämna i och för sig icke alltid garanti för att varje ärende blir så allsidigt utrett och så noggrant prövat, som måste krävas med hänsyn till de allvarliga och djupt ingri- pande inskränkningar i den personliga friheten som äro förknippade med ifråga- varande beslut.

Första lagutskottet yttrade i utlåtande till 1952 års riksdag (nr 17) i detta avseende bl. &.

Det straffprocessuella förfarandet, som kan leda fram till att domstol i anledning av brott ådömer tilltalad frihetsstraff eller annan påföljd, som innebär förlust av friheten, är omgärdat med en mängd garantier till skydd för rättssäkerheten. Det framstår som ett tämligen självfallet önskemål, att de administrativa förfaranden, genom vilka enskilda på likartat sätt — om ock på andra grunder — kunna berövas sin frihet, icke väsentligen stå straffprocessen efter i rättssäkerhetshänseende eller % , att i vart fall _ t. ex. då omedelbara ingripanden äro av nöden —— möjlighet finnes " ' till att i efterhand få ett ingripande omsorgsfullt prövat av kvalificerad myndighet.

Då och då framföres offentligen påståenden, att enskilda personer i admi- nistrativ väg olagligen berövats sin frihet. Sådana uppgifter uppmärksam- mas i pressen, som alltid känsligt inregistrerar fall av övergrepp mot den enskildes personliga frihet. Med hänsyn till formerna för de administrativa ingripandena och särskilt till frånvaron av ett fullt utvecklat rättsskydd kan påståenden om obehöriga ingrepp mot den enskilde lätt vinna tilltro bland allmänheten och misstro uppkomma mot myndigheternas åtgärder på ifråga- varande områden till skada för syftet med ingripandena. På sådant sätt kan även obefogade påståenden om missförhållanden åstadkomma missnöje bland allmänheten. Vid ett förfarande förbundet med goda garantier för den enskildes rättssäkerhet skulle tydligen obefogade påståenden om över- grepp mot den enskilde icke kunna på samma sätt vinna tilltro. En utbygg— nad av rättssäkerhetsgarantierna kan alltså väntas medföra större förtro- ende bland allmänheten till samhällets åtgärder inom de områden, som här är i fråga.

Oberättigade ingripanden mot enskilda torde för närvarande icke före— komma i nämnvärd utsträckning. Det kan emellertid icke uteslutas, att under andra förhållanden än de nu rådande fara skulle kunna föreligga för sådana ingripanden i ökad omfattning. Om under politiskt upprörda tider en ytterlighetsriktning skulle komma till makten, skulle de administrativa

frihetsberövandena kunna av de maktägande användas för att oskadliggöra misshagliga motståndare. Ett sådant tillvägagångssätt synes lättare kunna nyttjas, om den enskildes rättsskydd vid ingripandena är föga utbyggt än om motsatsen är fallet. Om åtgärderna mot den enskilde är förknippade med goda rättssäkerhetsgarantier, måste de härskande för att kunna genom- föra sina avsikter i varje fall på ett mer markant sätt bryta mot gällande regler än under motsatta förhållanden. Särskilt torde ur denna synpunkt vikt böra tillmätas det beslutande organets ställning och sammansättning. Ju självständigare organet är, desto större synes dess möjligheter vara att förhindra övergrepp av nu nämnt slag.

Efter Sveriges anslutning till Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna har före— kommit en livlig diskussion rörande spörsmålet, huruvida svensk rätt i allo överensstämmer med de krav, som uppställes i konventionen. Därvid har särskilt uppmärksammats frågan, om våra regler rörande administra— tiva frihetsberövanden kan anses tillfredsställande i detta avseende. I anled— ning av bestämmelsen i art. 5:4 har tvekan förelegat framför allt rörande spörsmålet, om svensk rätt med avseende å de administrativa frihetsberö— vandena erbjuder möjlighet till snabb domstolsprövning i överensstämmelse med konventionens krav.1

Frågan huruvida ändringar i svensk rätt är påkallade med hänsyn till Europarådskonventionens föreskrifter har vid två olika tillfällen behand— lats av första lagutskottet. l utlåtande nr 17 till 1952 års riksdag framhöll utskottet bl. a., att utskottet trodde sig på några punkter kunna konstatera bristande eller i vart fall mindre god överenstämmelse mellan konventionen och den svenska rätten, och ansåg goda skäl förefinnas för att vår lagstift— ning rörande frihetsberövanden underkastades en mera ingående gransk- ning och översyn med ändamål att bringa den i full samklang med konven- tionen. I utlåtande nr 19 till 1956 års riksdag hänvisade utskottet till vad utskottet anfört i 1952 års utlåtande och uttalade vidare en förväntan, att det här föreliggande spörsmålet skulle komma att upptagas av utredningen om administrativa frihetsberövanden.

Vad utskottet anfört i de båda utlåtandena har icke mött erinran från riksdagens sida.

Spörsmålet i vad mån svensk rätt inom området för de administrativa frihetsberövandena överensstämmer med Europarådskonventionen har såle- des varit föremål för åtskillig tvekan. Sveriges anslutning till konventionen utgör därför ytterligare ett skäl för att förstärka rättssäkerhetsgarantierna vid de administrativa frihetsberövandena.

De omständigheter, som nu åberopats, talar enligt utredningens mening avgjort för att de administrativa ingripandena i den enskildes frihet för-

1 Rörande diskussionen i denna fråga samt uttalanden inför 1951 års riksdag vid behandling av frågan om Sveriges anslutning till konventionen, se framställningen s. 65 ff.

bindes med ökade garantier för rättssäkerheten. Såsom tidigare nämnts, har beträffande vissa ingripanden rättssäkerhetsgarantierna förstärkts un— der senare tid, medan på andra områden motsvarande förstärkning ej ägt rum. Det måste anses angeläget att undersöka, huruvida icke reformer i rättssäkerhetens intresse, som ansetts erforderliga inom ett område, bör genomföras beträffande alla eller de flesta administrativa frihetsberövanden. Vid en undersökning rörande ökat rättsskydd vid dessa frihetsberövanden bör särskilt övervägas, huruvida de principer till skydd för den enskildes frihet, som är förbundna med straffprocessen, även bör tillämpas beträf- fande de administrativa frihetsberövandena.

I samband med diskussionen om ökat rättsskydd vid de administrativa frihetsberövandena brukar främst från personer, som tager närmare befatt— ning med de ingripanden, som här är i fråga, betonas vikten av att förfa- randet vid ingripandena ej göres så omständligt, att svårigheter uppstår att ernå det omhändertagande, som ur samhällets synpunkt måste anses önsk- värt. Om ingreppen omgärdas med alltför långtgående bestämmelser till skydd för rättssäkerheten, befaras att de administrativa myndigheter, som har att iakttaga samhällets intresse att ingripanden kommer till stånd, på grund av formella hinder icke kan åvägabringa ett omhändertagande, som i och för sig måste anses önskvärt, eller tvekar att ingripa, även om förut- sättningar för ingripande är för handen. Vad sålunda framhålles är kravet på effektivitet i den verksamhet, som samhället inom här aktuella områden bedriver till den enskildes bästa. Synpunkter av här berörd art brukar sär— skilt framföras beträffande ingripanden mot alkoholmissbrukare samt barn och ungdom. Utredningen är för sin del helt införstådd med att dessa synpunkter måste beaktas.

Det må emellertid framhållas, att en förstärkning av rättssäkerheten i viss mån även kan öka effektiviteten, nämligen i den mån den enskildes tillit till samhällets ingripande mot honom härigenom ökas och han på grund härav lättare övertygas om att samhällets åtgärder är rimliga och i längden överensstämmer med hans egna intressen.

Vid dessa ingripanden gäller bedömandet icke endast några enstaka fak- tiska omständigheter, såsom fallet oftast är i straffprocessen, utan en per- sons sätt att leva och uppföra sig i visst avseende. Att styrka detta kan i fall, då den enskilde gör gällande, att tillräckliga skäl för ingripande ej föreligger, möta betydande svårigheter. Det liggeri sakens natur, att indika- tionerna för om ingripande bör komma till stånd i viss mån saknar preg- nans. Det gäller t. ex. att avgöra, om en person är hemfallen åt alkohol- missbruk, om ett barn utsättes för vanvård eller annan fara till sin hälsa, om ett barn är vanartat eller i fara att bli vanartat, om en person för ett oordentligt, lättjefullt eller sedeslöst liv eller eljest visat svår oart. Det är här fråga om en gradering av den enskildes tillstånd och levnadssätt. Vid stållningstagandet gäller det att bedöma, om den sociala missanpassningen

nått en sådan intensitet, att ett ingripande är befogat. Att i särskilda fall avgöra, huruvida lagens indikationer är för handen, kan vara förbundet med stora svårigheter. Å andra sidan mä framhållas, att det måste anses allvarligare, om en person blir dömd för brott, som han icke begått, än om han blir föremål för åtgärd på indikationer, som måhända ej når upp till den intensitet, som lagstiftningen kräver. För bedömandet är den beslu- tande som regel hänvisad till uppgifter av anhöriga, grannar och andra personer, som haft tillfälle att på nära håll iakttaga vederbörandes livsfö- ring. Det är givet att det för den, som sålunda varit i nära beröring med den enskilde, mot vilken ett ingripande ifrågasättes, ofta ter sig motbjudande att till myndigheterna lämna ut för denne ofördelaktiga uppgifter. Härtill kommer, att uppgiftslämnaren ofta kan förutse, att han efter det den av- sedda vården slutförts, åter kommer i nära personlig beröring med den, som varit omhändertagen, och att han kan vänta obehag, om han tidigare lämnat ofördelaktiga uppgifter om denne. Dessa omständigheter gör, att den enskilde blir obenägen att lämna uppgifter, om han icke kan erhålla garantier för att uppgifterna icke blir kända av den, vars omhändertagande är i fråga. Men med en utbyggnad av rättssäkerhetsgarantierna till överens- stämmelse med garantierna i straffprocessen skulle utsikterna för uppgifts- lämnaren att vara anonym i avsevärd grad minska. Som följd härav kan de enskilda väntas bli obenägna att lämna de upplysningar, som erfordras för att ett ingripande skall komma till stånd, och samhällets åtgärder försvåras.

Främst beträffande alkoholmissbrukare plågar synpunkter som dessa framhållas med skärpa. Här är uppgifter av hustru och andra nära anhöriga av särskild betydelse, och då alkoholmissbrukare ibland är hämndgiriga och farliga, blir skyddet av de uppgifter, som erhålles från de anhöriga, sär- skilt angeläget. Här är det också en ofta gjord erfarenhet, att uppgifter från närstående kan erhållas först efter uttrycklig försäkran om diskretion. Be- träffande detta område framhålles ibland, att det är viktigare att förstärka rättsskyddet för de närstående än för alkoholmissbrukarna.

Förutom vid ingripanden mot alkoholmissbrukare gör sig nu nämnda synpunkter gällande vid ingripanden mot barn och ungdom. I viss mån torde de vara tillämpliga även beträffande lösdrivare. Inom andra områden, såsom vad angår försumliga försörjare och sinnessjuka, torde de icke gälla i samma omfattning. Beträffande de sinnessjuka är givetvis av betydelse uttalanden av personer, som känner den sjuke, men sådana uttalanden är ofta icke av samma vikt för frågan om omhändertagande skall ske. Här är läkarens undersökning av avgörande betydelse, även om det resultat, som läkaren kommer till, ofta måste bygga på uppgifter från nära anhöriga och andra. Även beträffande de sinnessjuka är det givetvis angeläget, att ingripanden, som är av nöden, icke hindras. Inom samtliga områden före- ligger behov av att snabba ingripanden kan ske. Rättssäkerhetsgarantierna

vid ingripandena får ej utformas så, att möjligheterna till snabba ingripan- den försvåras. -

Vid bedömandet av de här aktuella frågorna måste alltid beaktas å ena sidan de nyss berörda kraven på effektivitet och å den andra den enskildes berättigade anspråk på rättssäkerhet. Vad gäller utredningen i ett aktuellt fall får aldrig förbises, att den enskilde, som hotas av ett allvarligt ingrepp, har berättigade anspråk på att erhålla kännedom om vad som lägges honom till last, så att han har möjlighet att bemöta den utredning, som andrages mot honom. Vid utformningen av handläggningsordningen måste göras en avvägning mellan effektivitetskravet och hänsynen till den enskildes rätts- säkerhet. Utredningen får i det följande ofta anledning att återkomma till detta spörsmål om en avvägning mellan rättssäkerhets— och effektivitets— kravet inom ifrågavarande områden.

Även med beaktande av de i det föregående berörda effektivitetssynpunk- terna synes det önskvärt, att den enskildes rättsskydd vid de administra- tiva frihetsberövandena utbygges. Huruvida detta bör ske genom att de rättsliga garantier, som är knutna till straffprocessen, i sina huvuddrag göres tillämpliga även beträffande de administrativa frihetsberövandena skall i det följande undersökas. Sålunda skall övervägas, huruvida det är möjligt och önskvärt att åt särskild myndighet anförtro uppgiften att inför det beslutande organet hävda samhällets intresse av att ingripande kom— mer till stånd, så att organet härigenom får en fristående ställning, samt huruvida utredningen i ärendena kan förbättras genom ökad muntlighet, genom rättighet för den enskilde att -—— vid behov på bekostnad av det all- männa — anlita biträde och genom vittnesförhör inför det beslutande orga- net. Det sistnämnda bör vara så kvalificerat, att det kan på ett fullt betryg- gande sätt handlägga de ärenden, som här ifrågakommer.

I I . Allmänna principer för förfarandet

Gällande ordning för beslut om administrativa frihetsberövanden är, såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen, växlande. Ofta till- kommer beslutanderätten länsstyrelsen. Vid tvångsintagning å vårdanstalt för alkoholmissbrukare år det sålunda länsstyrelsen, som i första instans meddelar beslut om intagning. Beslut angående omhändertagande för skyddsuppfostran fattas i första hand av vederbörande barnavårdsnämnd, men beslutet skall i vissa fall underställas länsstyrelsens prövning. Före- läggande att utföra arbete i arbetshem meddelas av barnavårdsnämnd eller socialnämnd. Beslut om sådant föreläggande må icke överklagas, men över handräckning, som meddelas för verkställighet av beslutet, må besvär an- föras hos länsstyrelsen. Det tillkommer länsstyrelsen eller i vissa fall polis- kammare i stad att såsom första instans döma till tvångsarbete. Tvångsin— tagning å allmänt sjukhus och å epidemisjukhus beslutas i regel av häl-

sovårdsnämnd eller länsstyrelse. Då hälsovårdsnämnden meddelat beslutet, kan detta överklagas hos länsstyrelsen. Enligt utlänningslagen har i vissa fall länsstyrelsen att meddela beslut om förvarstagande. Beträffande intag— ning å sinnessjukhus eller å anstalter för undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna tillkommer däremot icke någon beslutanderätt länssty— relsen. I dessa fall skiljer sig ordningen för prövning av frågor om intag— ningen och om intagningens bestånd avsevärt från vad som gäller vid övriga administrativa frihetsberövanden.

Av de administrativa frihetsberövandena utgör tvångsingripanden mot alkoholmissbrukare samt mot barn och ungdom med hänsyn såväl till sin betydelse i samhället som till gällande rättsregler för ingripandena en relativt enhetlig grupp. Till denna grupp torde också böra föras ingripanden mot försumliga försörjare och mot lösdrivare. En annan stor grupp av administrativa frihetsberövanden bildar ingripanden enligt sinnessjuk- lagen. Den skillnad, som föreligger mellan dessa grupper med avseende å reglerna för ingripandena, torde vara betingad främst av praktiska skäl. Beträffande åtgärder enligt sinnessjuklagen finnes många fall, där behovet av omhändertagande framstår såsom uppenbart, ehuru den enskilde med hänsyn till sitt sjukdomstillstånd icke kan lämna erforderligt medgivande till omhändertagandet. Vidare spelar vid omhändertagande enligt sinnes- sjuklagen medicinska bedömanden en särskilt framträdande roll. Vid sådant omhändertagande finnes i större omfattning behov av snabba ingri- panden än vid åtgärder inom den förstnämnda gruppen av administrativa frihetsberövanden.

Utredningens undersökningar rörande handläggningsordningen och det beslutande organet vid administrativa frihetsberövanden inriktas i det följande i första hand på de betydelsefulla områden, som utgöres av ingri- panden mot alkoholmissbrukare, barn och ungdom, försumliga försörjare samt lösdrivare. Beträffande dessa ingripanden föreslår utredningen ett utbyggt förfarande inför en särskilt organiserad myndighet. Om förslaget bör göras tillämpligt även med avseende å övriga administrativa frihets- berövanden eller vissa av dem eller om här andra rättssäkerhetsgarantier bör förordas, kommer att närmare undersökas i avdelningen rörande till- lämpning av utredningens förslag å olika områden av administrativa fri- hetsberövanden.

Vid undersökningen av de två huvudspörsmål, som utredningen har att behandla _— nämligen spörsmålet om ordningen för handläggning av frågor om administrativa frihetsberövanden och spörsmålet om vilket organ i första instans, som handläggningen lämpligen bör anförtros _ torde man höra i första hand taga ställning till frågan, vilka riktlinjer för själva för- farandet, som må anses önskvärda. Lösningen av denna fråga inverkar på lösningen av frågan, vilka kvalifikationer, som bör tillkomma det beslu- tande organet. Såsom exempel må anföras att, därest det anses önskvärt, att

vittnesförhör skall kunna äga rum inför organet, detta måste kunna på ett fullt betryggande sätt handha dessa förhör. Å andra sidan inverkar valet av organ och organets kompetens på handläggningsordningen. Utformningen av denna måste exempelvis bli en helt annan, om handläggningen skall ske vid en kommunal nämnd än om den äger rum inför allmän domstol. Lös— ningen av det ena av de två hår nämnda spörsmålen påverkar alltså i väsentlig grad även lösningen av det andra.

Till en början behandlas vissa huvudpunkter i utredningens förslag i vad avser själva förfarandet. Därefter upptages till närmare övervägande frågan om organisationen av det beslutande organet.

Enligt gällande rätt kan under vissa förutsättningar muntligt förhör hållas i ärenden angående sådana administrativa frihetsberövanden, som här närmast är i fråga. Under senare år har eftersträvats att öka möjlig— heterna att i dessa ärenden hålla dylikt förhör. Enligt NvL (& 27), som är en modern lagstiftning, skall då begäran att bli muntligen hörd framställes av den, om vars tvångsintagning å allmän vårdanstalt för alkoholmissbru- kare är fråga, förhör anordnas av länsstyrelsen, om ej särskilda skäl är där— emot. Länsstyrelsen kan även eljest förordna om dylikt förhör. Barnavårds- nämnd kan enligt BvL (24 5 2 mom.) där så prövas nödigt kalla den, vars omhändertagande för skyddsuppfostran ifrågasättes, och hans föräldrar att personligen inställa sig för att höras inför nämnden eller särskilt utsett ombud. Motsvarande regler gäller beträffande förhör inför länsstyrelsen i underställt mål angående omhändertagande för skyddsuppfostran (26 5 1 mom.). Vid handläggning av mål angående ådömande av tvångsarbete skall länsstyrelsen enligt lösdrivarlagen (3 5 2 mom.) hålla förhör med vederbörande lösdrivare. För handläggning av ärenden angående intagning av försumliga försörjare i arbetshem finnes inga uttryckliga regler om munt— ligt förhör, och detta gäller vare sig handläggningen äger rum inför kommu— nal nämnd eller länsstyrelse. I mål avseende dömande till tvångsarbete av tredskande försumliga försörjare kan länsstyrelsen enligt ShjL (50 5) an- ställa förhör med den, om vars dömande till tvångsarbete är fråga. Några särskilda bestämmelser finnes icke om muntligt förhör i samband med beslut om intagning å allmänt sjukhus eller epidemisjukhus eller vid beslut om isolering. Det må dock uppmärksammas, att jämlikt länsstyrelseinstruk- tionen (38 ä 1 mom.) länsstyrelse äger föranstalta om muntligt förhör inför länsstyrelsen för vinnande av utredning i där anhängigt ärende. I utlännings- lagen finnes åtskilliga bestämmelser om muntligt förhör i samband med myndighets handläggning av utlänningsärende.

Alkoholistvårdsutredningen föreslog förhör i nykterhetsvårdsärenden i större omfattning än den nuvarande nykterhetsvårdslagen stadgar. Enligt utredningens förslag skulle förhör med den som ansökningen om tvångs- intagning avser alltid anordnas, om han i avgiven skriftlig förklaring begärt

att bli muntligen hörd eller länsstyrelsen eljest funne förhör böra äga rum. I propositionen med förslag till NvL anslöt sig departementschefen i huvud— sak till utredningens ståndpunkt i detta hänseende, dock att länsstyrelserna borde medgivas rätt att i undantagsfall underlåta att anordna förhör med vederbörande alkoholist, även om denne begärde att bli hörd. Departements- chefen framhöll i propositionen, att det framstode som en helt naturlig sak, att ett ingripande i den personliga friheten, som kunde sträcka sig över flera är, icke borde ske utan att vederbörande finge tillfälle att muntligen yttra sig inför den i första instans beslutande myndigheten. Ett skriftligt förfa- rande innebure uppenbarligen större risk för misstag och vore alltså ur rättssäkerhetssynpunkt otillfredsställande. Möjligheten att vägra förhör borde begagnas med största varsamhet och endast då det av särskild anled- ning vore uppenbart att förhöret ej skulle fylla någon uppgift (Prop. 159/1954 s. 155 ff).

Förhör i nykterhetsvårdsärenden har under senare år kommit till använd— ning i tämligen stor omfattning. Enligt av utredningen inhämtade uppgifter har länsstyrelserna i nykterhetsvårdsärenden meddelat beslut om förhör med förklaranden eller annan under åren 1954—1957 i respektive 31, 36, 44 och och 41 procent av samtliga handlagda ärenden. I ärenden angående skyddsuppfostran har muntligt förhör eller muntlig förklaring förekommit inför länsstyrelserna i stor utsträckning; under nu nämnda år var mot- svarande siffror här 38, 47, 46 och 48 procent. Att den procentuella andelen är större beträffande ärenden angående skyddsuppfostran sammanhänger med att här åtskilliga icke tvistiga ärenden aldrig kommer under länssty— relsernas prövning, medan samtliga ärenden angående intagning av alkohol- missbrukare — med undantag endast för dem som avser frivillig intagning — måste prövas av länsstyrelserna. Uppgifterna tyder på att förhör i nu angivna slag av ärenden kommer till användning i ökad omfattning. Enligt vad utredningen inhämtat anser länsstyrelserna som regel, att de förhör som hålles i dessa ärenden är av betydande värde.

Det synes vara ett berättigat anspråk från den, som hotas av ett långvarigt frihetsberövande, att han skall ha möjlighet att komma personligen inför den beslutande myndigheten för att muntligen lägga fram sin sak inför denna. Som regel torde det ställa sig lättare för honom att muntligen föra sin talan än att vara hänvisad enbart till ett skriftligt förfarande. Vid en muntlig förhandling kan myndigheten genom frågor till den enskilde kom— plettera utredningen, om denna är bristfällig, vilken möjlighet många gånger kan vara av värde. Om den enskilde får träda i personlig kontakt med den beslutande myndigheten, ökas förutsättningarna för att han skall kunna övertygas om det berättigade i ett ingripande. För den enskildes tillit till samhällets åtgärder mot honom är alltså ett muntligt förfarande av bety- delse. Om tilliten och förståelsen för ett ingripande ökas, ökas också utsik- terna att med ett omhändertagande nå avsett resultat.

I detta sammanhang får man givetvis icke förbise, att det muntliga för- farandet innebär moment, som är ägnade att motverka förfarandets objek- tivitet. En parts beteenden och attityder under den korta tidrymden av ett muntligt förhör inför obekanta är av mycket underordnat värde för bedöm- ningen av hans varaktiga beteenden, särskilt i jämförelse med de under längre tid samlade erfarenheter, som brukar rymmas i vittnesutsagor och myndigheters fortlöpande anteckningar om hans uppförande i vardagsmil j ön. Det är emellertid genom bedömningspsykologien övertygande ådagalagt, att tillfälliga beteenden vid personliga sammanträffanden tenderar att ge bedö- maren intryck, som genom sin livlighet får ett grovt missvisande sken av giltighet, pålitlighet och vikt. Det muntliga förfarandet ställer därför långt större krav på bedömarens självkritik och objektivitet än det skriftliga.

Inom vissa här aktuella områden är redan nu möjligheterna till muntlig förhandling goda. Vad angår lösdrivare skall länsstyrelsen alltid hålla för- hör, innan länsstyrelsen dömer till tvångsarbete. Såsom framgår av det nyss anförda, kan den beträffande vilken tvångsintagning å allmän vård— anstalt för alkoholmissbrukare ifrågasättes räkna med att muntligt förhör som regel kommer till stånd om han framställer begäran härom. Rätten för den enskilde att bli muntligen hörd i ärenden angående skyddsuppfost— ran är mindre omfattande, då förhör här skall anordnas, där den beslutande myndigheten så prövar nödigt. Avsaknaden i BVL av en bestämmelse mot- svarande den i 27 å i NvL synes dock ej ha inneburit att den enskilde väg- rats att yttra sig muntligen inför länsstyrelsen, där han så önskat. Någon erinran om denna möjlighet torde dock i allmänhet ej lämnas vederbörande. Enligt bestämmelser i den nya barnavårdslagen blir den enskildes rätt att erhålla muntligt förhör av samma omfattning som enligt NvL. Beträffande försumliga försörjare finnes såsom förut nämnts inga bestämmelser om muntligt förhör vid prövning av frågan om intagning i arbetshem.

De nyss anförda omständigheter, som talar för muntlig förhandling i mål angående frihetsberövanden, synes gälla beträffande alla de frihetsberövan- den, som här är i fråga. Några skäl torde icke kunna anföras för att inom vissa områden möjligheterna till muntlig förhandling skall vara mindre än inom andra. De principer, som i detta hänseende upptagits i NVL beträffande tvångsintagning av alkoholmissbrukare, synes böra vara vägledande även beträffande övriga här aktuella ingripanden.

Förhör som här nämnts innebär med nuvarande utformning närmast en förhandling mellan den beslutande myndigheten och den enskilde, vars omhändertagande ifrågasättes, eller när det gäller minderårig, dennes för- äldrar. Även om i regel den myndighet, som tagit initiativet till ärendet, underrättas om förhöret eller kallas till detsamma och ofta är representerad vid förhöret, förutsätter förhandlingen icke någon särskild representant för det allmännas intressen, utan dessa intressen beaktas vid förhandlingen i

viss mån av den beslutande myndigheten själv. Denna har alltså både att tillvarataga samhällsintresset att ingripande kommer till stånd och att av— väga samhällets och den enskildes intressen. Även om myndigheten givetvis gör vad i dess förmåga står för att verkställa ett fullt objektivt bedömande, ligger i ett sådant system en fara för att myndigheten icke i tillräcklig grad tar hänsyn till den enskildes intresse. Genom sina uppgifter i proces- sen tvingas myndigheten att så engagera sig för samhällsintresset, att den enskildes intresse kan bli lidande. Ur rättssäkerhetssynpunkt är en sådan ordning icke tillfredsställande. Å andra sidan kan med det gällande syste- met risk föreligga även för att den beslutande myndigheten i vissa fall i alltför hög grad beaktar den enskildes intresse och att alltså samhälls- intresset icke kommer att hävdas med tillbörlig styrka.

Om det beslutande organet befriades från uppgiften att på sätt som nu sker i processen tillvarataga samhällets intressen och denna uppgift i stället anförtroddes annan myndighet, skulle organet få en friare ställning. Även andra fördelar synes vara förbundna med en sådan ordning. Om i processen finnes en särskild företrädare för samhället, torde åtminstone i vissa fall den enskildes möjligheter att utföra sin talan underlättas. Han kan få en mer detaljerad bild av de påståenden, som riktas mot honom, och därigenom bättre förstå, vad som kräves för att gendriva dessa.

I en straffprocess bevakas det allmännas intresse av en åklagare, varige- nom förhandlingen inför domstolen kommer att föras mellan tvenne parter, åklagaren och den tilltalade. Om man vill bereda det beslutande organet en lika fristående ställning som domstolen i en straffprocess, gäller det att finna lämplig myndighet, som vid förhandlingen inför organet kan föra det allmännas talan. En lösning vore att anförtro uppgiften åt en särskild för ändamålet tillskapad myndighet, jämförlig med åklagarmyndigheten i brott- mål. Denna myndighet skulle vara fristående från de organ, som i gällande lagstiftning tillagts uppgiften att inom ifrågavarande områden bevaka sam- hällsintresset. Genom inrättande av en särskild myndighet skulle vinnas garantier för att uppgiften att i dessa mål föra samhällets talan skulle komma att handhavas av en myndighet, som vore skickad härtill, och goda möjligheter skulle föreligga att genomföra ett kontradiktoriskt förfarande.

Allvarliga nackdelar är emellertid förbundna med en sådan ordning. Denna skulle uppenbarligen medföra svårigheter av organisatorisk art, t. ex. att samordna den nya myndighetens verksamhet med de kommunala nämn- dernas verksamhet inom nu aktuella områden. De kommunala myndig- heternas möjligheter att öva inflytande på upptagande och bedrivande av talan i dessa mål skulle beskäras, vilket skulle kunna få menlig inverkan på deras verksamhet i övrigt inom socialvårdens olika grenar. Vidare skulle måhända en sådan lösning alltför mycket jämställa dessa ingripanden i administrativ väg med straffprocessen. Slutligen skulle lösningen medföra avsevärda kostnader för det allmänna. Att här skapa en helt ny organisa-

tion kan av ovan anförda skäl icke förordas, med mindre frågan icke kan lösas på annat sätt.

En annan tänkbar lösning skulle vara att anförtro uppgiften åt den myn— dighet, som tagit initiativet till frågan om frihetsberövandet. På de områden, varom här är fråga, har i regel kommunal nämnd eller annan myndighet att i samhällets intresse vidtaga ingripanden mot enskilda. Sålunda åligger en- ligt NvL kommunal nykterhetsnämnd eller länsnykterhetsnåmnd att mot alkoholmissbrukare vidtaga en rad mer eller mindre långtgående åtgärder, bland annat göra ansökan till länsstyrelsen om tvångsintagning å allmän vårdanstalt. I trängande fall göres sådan ansökan av polismyndighet. Jäm— likt BVL tillkommer det barnavårdsnämnd att ingripa i fråga om barn och ungdom, som lever under otillfredsställande förhållanden. Ingripande mot försumliga försörjare ankommer på barnavårdsnämnd eller socialnämnd. Vissa åtgärder mot lösdrivare, dock icke ådömande av tvångsarbete, skall beslutas av stadsfiskal eller landsfiskal

Dessa myndigheter har alltså, var inom sitt område, att genom olika åtgär- der tillvarataga samhällsintresset. Deras verksamhet är i första hand av allmänt förebyggande art. Som regel eftersträvas att _ i varje fall till en början —— använda så litet ingripande åtgärder som möjligt och att vidtaga dessa åtgärder i samförstånd med den enskilde. I sista hand måste dock myndigheten ofta i strid mot den enskildes önskan föranstalta om åtgärder, som medför ett avsevärt intrång i dennes frihet. Då fråga är om så ingri- pande åtgärder, föreligger som regel en motsatsställning mellan myndig— heten och den enskilde. Såsom exempel härpå kan nämnas ansökan av kom- munal nämnd, länsnykterhetsnämnd eller polismyndighet om tvångsintag- ning av alkoholmissbrukare samt beslut av barnavårdsnämnd angående omhändertagande för skyddsuppfostran. I detta sammanhang må vidare nämnas, att enligt BVL barnavårdsnämnd bör i underställt mål angående omhändertagande för skyddsuppfostran —— om sådant föranledes av förhör eller av skriftligen avgivet yttrande —— beredas tillfälle att inkomma med bemötande i målet, innan detta avgöres, ett stadgande, som tydligt anger nämndens motsatsställning till den enskilde i dylika mål. Det ligger med hänsyn till myndighetens ställning i sådana och liknande fall nära till hands att myndigheten skulle kunna bevaka samhällsintresset vid hand- läggningen inför det beslutande organet av frågor rörande frihetsberövan- den. Myndigheten är ju i dessa fall enligt gällande lag initiativtagare till den åtgärd mot den enskilde, som kan leda till frihetsförlust. Vid sin tidigare befattning med ärendet har myndigheten som regel blivit väl insatt däri och är av denna anledning lämpad att i fortsättningen av den administrativa processen föra samhällets talan.

Mot den här diskuterade lösningen kan vad angår de kommunala nämn— derna — och samma synpunkter torde i viss mån gälla även beträffande länsnykterhetsnämnderna —— invändas att, om nämnderna tilldelades upp—

giften att inför det beslutande organet föra samhällets talan i mål angående frihetsberövanden, detta skulle ytterligare skärpa motsatsförhållandet mel- lan nämnden och den enskilde. Ej sällan måste nämnden räkna med att den även efter det ett frihetsberövande avslutats har viktiga uppgifter, t. ex. av eftervårdande natur, med avseende å den som varit omhändertagen och att den därför måste uppehålla fortsatt kontakt med denne. För en sådan kontakt skulle en skärpning av motsatsförhållandet till den enskilde vara till skada. Denna invändning kan icke lämnas utan avseende. Även om —— såsom framgår av det förut sagda — nämnden nu har att vidtaga åtgärder, som kan leda till allvarliga motsättningar mellan nämnden och den enskilde, torde det dock i såväl nämndens som den enskildes ögon vara en viss skill— nad mellan t. ex. att hos länsstyrelsen göra ansökan om tvångsintagning av en alkoholmissbrukare och att efter ansökan härom till det beslutande orga— net företräda det allmänna vid handläggning inför organet av frågan, om tvångsintagning skall äga rum. Om myndigheten får att bevaka samhälls— intresset på sätt här ifrågasatts, torde detta vidare få till följd en viss obenä- genhet hos medborgarna att engagera sig i nämndernas arbete och hos nämnderna att verkställa ingripanden.

Det kan vidare vara föremål för tvekan, huruvida myndigheten, som icke tidigare handhaft den ifrågasatta uppgiften, besitter tillräckliga kvalifika— tioner för att tillfredsställande fullgöra densamma, och även här finnes an- ledning att särskilt beakta de kommunala nämnderna. Att utföra talan i ett muntligt, processliknande förfarande ställer givetvis avsevärda anspråk på myndigheten. De uppgifter, som nu åligger myndigheten, är icke av den art, att myndigheten erhållit nämnvärd erfarenhet av att föra dylik talan. Enligt vad utredningen inhämtat är visserligen vid förhör inför länsstyrel— sen i mål angående tvångsintagning av alkoholmissbrukare och omhänder- tagande för skyddsuppfostran representanter för de kommunala nämn- derna närvarande i ganska stor omfattning. I allmänhet synes dock repre- sentanterna vid dessa förhör intaga en tämligen passiv hållning och vara obenägna att föra talan mot den enskilde.

Den här avsedda uppgiften underlättas givetvis genom att myndigheten på grund av sin tidigare befattning med frågan äger god kännedom därom. Flertalet ärenden angående tvångsintagning av alkoholmissbrukare och om- händertagande för skyddsuppfostran kommer från de större städerna, där nämnderna äger bättre resurser än de små nämnderna i landsorten att full- göra uppgiften. De större städernas nämnder har tillgång till särskilda tjänstemän. Det synes därför icke omöjligt, att i dessa städer biträde skulle kunna erhållas av socialt och i Viss mån även juridiskt utbildade tjänste- män. Nämnderna i de mindre och medelstora städerna samt i landskommu- nerna, vid vilka nämnder antalet ärenden är ganska begränsat, skulle för utförande av sin talan kunna nyttja biträde av en utomstående person, som vore skickad att föra sådan talan. Myndigheten skulle givetvis alltid äga

anlita det biträde av advokat eller annan liknande juridisk hjälp, som myn- digheten kunde finna erforderligt. Beträffande nykterhetsvårdsärenden skulle den kommunala nämnden kunna påkalla biträde av länsnykterhets- nämnden. Även den här ifrågasatta ordningen skulle uppenbarligen komma att medföra ökade kostnader, dock icke tillnärmelsevis i sådan grad som om en särskild myndighet skulle företräda samhällsintresset. Till förmån för den här diskuterade ordningen torde även böra anföras, att om än nämnderna till en början skulle stå i viss mån främmande inför uppgiften, de dock så småningom kan väntas vinna sådan erfarenhet därav, att dess utförande skulle komma att i framtiden underlättas.

Det torde likväl kunna förutses, att i många fall myndighetens utförande av det allmännas talan skulle komma att vara behäftat med åtskilliga bris- ter. Det bör därför med skärpa framhållas, att för stora krav icke får ställas på den kommunala myndighet, som i processen skall föra det allmännas talan. Det kan icke bli fråga om ett kontradiktoriskt förfarande i samma omfattning som i en straffprocess, något som för övrigt varken är nöd— vändigt eller önskvärt. Det bör åligga det beslutande organet att vid behov hjälpa den myndighet till rätta, som för det allmännas talan — liksom givet- vis samma skyldighet bör åligga organet med avseende å den enskilde par- ten. Om brister föreligger i myndighetens talan, bör organet genom upplys- ningar och påpekanden söka åstadkomma rättelse. Organet synes alltid böra svara för att utredningen är fullständig samt vid behov påkalla utred- ning och införskaffa bevisning. Det torde icke behöva befaras, att organet genom att på detta sätt ingripa i processen mister den fristående ställning, som den här diskuterade ordningen avser att giva organet.

Även om, såsom torde framgå av det föregående, vissa olägenheter är förbundna med att myndighet, som här avses, i mål angående administra— tiva frihetsberövanden företräder det allmänna, torde dock genom en sådan lösning öppnas möjligheter till ett i åtskilliga avseenden förbättrat förfarande vid handläggning av dylika mål. Med en sådan ordning, som här diskuterats, kommer myndigheten att i egenskap av företrädare för sam— hällsintresset vid handläggningen i viss mån intaga ställningen av part, och en handläggningsordning med två särskilda parter erhålles. Utredningen anser en sådan lösning avgjort vara att föredraga framför att inrätta en särskild myndighet med uppgift att föra samhällets talan, och vill därför —— även med beaktande av de nämnda olägenheterna —— förorda denna lösning.

En dylik ordning kan icke i sin helhet genomföras i vad gäller omhänder— tagande för skyddsuppfostran, enär här den kommunala nämnden själv i första hand beslutar om frihetsberövandet. Det synes däremot med fördel kunna tillämpas vid handläggningen i fall, där underställning skett av har- navårdsnämnds omhändertagandebeslut. Beträffande försumliga försörjare kan —— därest nu gällande ordning för ingripande mot dessa skulle bibe-

hållas — den här förordade handläggningsordningen tillämpas endast vid prövningen av frågan om handräckning skolat meddelas för inställande av försumliga försörj are å arbetshem. Utredningen föreslår emellertid en annan ordning för ingripande mot försumliga försörjare än nu gällande.

Om i enlighet med vad här förordats uppgiften att i de mål, som nu är i fråga, föra samhällets talan anförtros åt särskild myndighet, bör initia- tivet till ingripande mot den enskilde tagas av denna myndighet. Organet bör för sin prövning vara beroende av de yrkanden, som part framställer. Om part under handläggningen frånträder ett yrkande, bör organet icke äga vidare pröva detsamma. Dessa principer synes dock höra i vissa avse- enden jämkas. Därest ett yrkande innebär omhändertagande av visst slag, bör organet äga besluta om annan åtgärd, som kan vidtagas med avseende å den enskilde enligt den lagstiftning, som närmast är i fråga, även om yrkande om sådan åtgärd icke framställts.1 Däremot bör organet icke äga förordna om åtgärd av helt annat slag än som avses med yrkandet, t. ex. besluta om tvångsintagning å vårdanstalt för alkoholmissbrukare når saken gäller omhändertagande för skyddsuppfostran. Att detta icke är lämpligt framgår redan därav att olika myndigheter har att inom dessa områden bevaka samhällsintresset. Oberoende av yrkande bör organet äga att besluta i frågor angående tillfälligt omhändertagande av enskild, mot vilken ingri- pande ifrågasättes. Om enligt den lagstiftning, som är i fråga, tillfälligt om- händertagande kan äga rum, bör organet utan att yrkande framställes här- om kunna besluta om sådant omhändertagande. Likaledes bör organet i ett mål, som är föremål för dess bedömande, kunna utan särskilt yrkande pröva ett tillfälligt omhändertagande, som beslutats av annan myndighet.

Det torde icke vara erforderligt, att muntlig förhandling hålles i alla mål, som här är i fråga. Men om part påkallat förhandling, synes som regel sådan höra äga rum. Detta synes uppenbart, om den myndighet, som i målet före— träder det allmänna, begär att förhandling skall hållas. Men även vid den enskilde partens begäran om muntlig förhandling bör fästas stort avseende. Även om förhandling ej påkallas från någondera partens sida, bör förhand- ling hållas, om det finnes erforderligt med hänsyn till sakens beskaffenhet eller eljest. Vid förhandling bör som regel den enskilde höras personligen. Endast om hans hörande kan antagas sakna betydelse för utredningen, torde förhandling kunna hållas utan att den enskilde parten är personligen tillstädes. Muntlighetsprincipen får dock här icke drivas så långt, att det skulle vara förbjudet för part att ingiva skrifter för närmare utveckling av sin talan.

Det är önskvärt, att vid sidan av muntlighetsprincipen även princi- perna om omedelbarhet och koncentration i den mån så är möjligt tillämpas vid handläggningen i de mål, där muntlig förhandling hålles. Omedelbar-

1 Jfr Nvl 31 å och BVL 26 5 3 mom.

het innebär, att avgörandet får omedelbart grundas endast å vad som förekommit vid förhandling, och koncentration, att utredningen skall före— bringas helst vid en enda förhandling eller i varje fall vid så få varandra i tiden nära liggande förhandlingar som möjligt. Handläggningen bör präg- las av en strävan att tillämpa dessa principer, men att genomföra dem utan modifikationer torde icke vara möjligt. Om förhandling hålles, hör visser- ligen så mycket som möjligt av utredningen förebringas vid förhandlingen. Men det torde bli nödvändigt att även beakta annan utredning, som före- ligger i det aktuella fallet. Särskilt gäller detta utredning, som gjorts på ett förberedande stadium. Det kan även befinnas erforderligt att komplettera utredningen, efter det förhandling hållits i målet. Det torde innebära alltför stor omgång att vid behov härav alltid vara tvungen att hålla ny förhand- ling. Med hänsyn till vad nu anförts synes möjlighet böra finnas att vid sidan av vad som framkommit vid förhandling åberopa även skriftligt mate- rial i processen.

Det har vid vissa länsstyrelser förekommit, att då länsstyrelsen anordnar förhör i mål angående tvångsintagning av alkoholmissbrukare och omhän— dertagande för skyddsuppfostran förhöret hållits icke inför den, som sedan beslutar i målet, utan endast inför föredraganden.1 Nämnda praxis synes ha orsakats särskilt därav att det visat sig svårt för den som beslutanderätten tillkommer att vid sidan av övriga göromål medhinna förhör i dessa mål i den omfattning, som befunnits önskvärd. Bestämda erinringar kan dock göras mot den sålunda tillämpade ordningen. Den beslutande måste ha de bästa förutsättningar att vid förhör i erforderlig omfattning komplettera utredningsmaterialet i målet. Vidare har den, vars omhändertagande ifråga- sättes, berättigade anspråk på att, då förhör hålles, han också får träda i personlig kontakt med den, som har att besluta i frågan om hans omhänder- tagande.

Muntlig förhandling i mål angående administrativa frihetsberövanden bör därför enligt utredningens mening alltid äga rum omedelbart inför den eller de personer, som har att besluta i målet.

Redan nu föreligger i viss omfattning möjlighet att i den administrativa processen höra andra personer än den, vars omhändertagande ifrågasättes. Enligt NvL (27 &) må länsstyrelsen förordna om förhör med annan person, som förväntas kunna lämna upplysning av betydelse för ärendets bedö- mande. Barnavårdsnämnd kan kalla annan person än den saken rör till personlig inställelse för att höras i något till nämndens behandling hörande ärende (BVL 75 5 2 mom.). Samma befogenhet har ej tillagts länsstyrelse i barnavårdsärenden, men länsstyrelserna brukar i underställda mål angå— ende omhändertagande för skyddsuppfostran i viss omfattning även höra utomstående personer. Enligt ShjL (50 &) äger länsstyrelse i mål angående

1 Jfr J0:s ämbetsberättelse 1958 s. 361.

försumlig försörjares dömande till tvångsarbete anställa förhör, förutom med den försumlige försörjaren, även med annan person, som förväntas kunna lämna upplysning av betydelse i målet. Lösdrivarlagen däremot inne- håller icke någon bestämmelse om förhör inför länsstyrelsen med annan person än den, om vars dömande till tvångsarbete är fråga.

I mål angående tvångsintagning av alkoholmissbrukare, omhändertagande för skyddsuppfostran och dömande av försumliga försörjare till tvångs— arbete äger länsstyrelsen förordna, att utomstående person skall vid dom- stol höras såsom vittne eller upplysningsvis (NVL 29 5, BVL 26 5 2 mom. och ShjL 50 5). Enligt 38 å länsstyrelseinstruktionen äger länsstyrelsen för- ordna om vittnesförhör vid allmän underrätt, om länsstyrelsen finner vitt- nesförhör påkallat i mål eller ärende, som är beroende på länsstyrelsens eller någon länsstyrelsen underställd myndighets prövning.

Den länsstyrelsen sålunda tillkommande möjligheten att förordna om förhör vid domstol utnyttjas i mycket ringa omfattning. Enligt av utred- ningen inhämtade uppgifter förekom under åren 1954—1957 intet dylikt förhör i samband med omhändertagande av alkoholmissbrukare, och endast ett fåtal länsstyrelser meddelade under samma år i ärenden angående om- händertagande för skyddsuppfostran i vissa fall förordnanden om vittnes- förhör vid domstol.

Ställningstagandet till frågan om administrativa frihetsberövanden är ofta beroende av utsagor från utomstående. Det är av vikt, att utsagorna avgives under sådana betingelser, att så goda garantier som möjligt före- ligger för deras sanningsenlighet. Den största tryggheten härutinnan vinnes, om utsagorna avgives under edsansvar. Enligt vad utredningen inhämtat har i fall, då i skyddsuppfostringsärenden vittnesförhör hållits vid domstol, förhören varit av stort värde. Ibland har förekommit, att uppgifter av vikt, som lämnats på ett tidigare stadium av utredningen, icke vidhållits vid vittnesförhöret. Vittnesförhör vid domstol av här angivet slag är emellertid ett omständligt och tungrott förfarande och torde, om institutet bibehålles, även i framtiden komma att nyttjas i ringa omfattning. En helt annan bety— delse skulle vittnesförhöret få, därest det förlades till det beslutande organet. Den förhandlingsordning, som utredningen föreslår, är väl lämpad för vitt- nesförhör. Möjligheten att höra vittnen inför organet skulle väl överens— stämma med den tidigare förordade principen, att såvitt möjligt all utred— ning i ett mål förebringas i ett sammanhang vid muntlig förhandling i målet.

Då det gäller en åtgärd, varigenom man berövar en person hans frihet, bör intet underlåtas, som erfordras för att göra den till grund för bedö- mandet föreliggande utredningen så fullständig och så tillförlitlig, som är behövligt. Möjligheterna att här hålla vittnesförhör bör därför underlättas. Utredningen föreslår med hänsyn härtill, att det beslutande organet erhåller befogenhet att anordna vittnesförhör i de mål angående administrativa fri- hetsberövanden, varom nu är fråga. Befogenheten att höra vittnen på ed

ställer särskilda krav på sammansättningen av organet. Denna fråga skall emellertid upptagas till behandling i annat sammanhang. Beträffande be- visning och vittnesförhör inför organet bör i huvudsak gälla de regler, som angives i 35 och 36 kap. rättegångsbalken .

Redan i 1931 års alkoholistlag fastslogs, att vid förhör i ärenden angående tvångsintagning å alkoholistanstalt förhandlingarna i princip skulle vara offentliga. Ett stadgande av motsvarande innehåll finnes i den nu gällande nykterhetsvårdslagen. Beträffande övriga här aktuella områden finnes icke några bestämmelser om offentlighet vid förhör. I förslaget till ny BVL har dock barnavårdskommittén, i vad gäller förhör inför länsstyrelsen i barna- vårdsärende, upptagit principen, att vid sådant förhör förhandlingarna skall vara offentliga. I avbidan på förslag i bl. a. nu ifrågavarande avseende från utredningen om administrativa frihetsberövanden har emellertid någon bestämmelse om offentlighet ej upptagits i nya barnavårdslagen.

Utredningen vill för sin del förorda, att vid muntlig förhandling i mål angående här aktuella frihetsberövanden offentlighetsprincipen skall gälla. Genom att allmänheten har tillträde till förhändlingen och kan följa, vad därvid förekommer, stärkes dess förtroende för de avgöranden, som träffas på grundval av förhandlingen. Det är givet, att från den här förordade prin- cipen undantag är erforderliga. Behovet att kunna förordna om handlägg- ning inom stängda dörrar torde av hänsyn till de enskilda, om vars omhän- dertagande är fråga, och deras närmaste vara avsevärt större inom detta område än beträffande handläggning vid allmän domstol. I praktiken torde därför förordnande om handläggning inom stängda dörrar komma att i dessa mål meddelas i stor utsträckning.

Tidigare har framhållits vikten av att vid handläggning av frågor angå— ende administrativa frihetsberövanden utredningen kan i viss omfattning hemlighållas för den enskilde, vars omhändertagande ifrågasättes. Utred- ningsmaterial, som finnes upptaget i handlingar _— vilket i princip är offent- ligt —— kan hemlighållas med stöd av 14 och 39 55 1937 års lag om inskränk- ningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar (sekretesslagen). En— ligt 14 5 första stycket får handlingar i ärenden rörande bl. a. hälsovård, sjukvård, fattigvård, samhällets barnavård och ungdomsskydd eller eljest barnavårdsnämnds och barnavårdsmäns verksamhet, behandling av alko— holister eller eljest nykterhetsnämnds verksamhet samt kontroll av utlän- ningar, som här i riket vistas eller hit söker tillträde, i vad de angår enskilds personliga förhållanden icke utan hans samtycke till annan utlämnas tidi— gare än sjuttio år efter handlingens datum. Dylik handling skall dock ut- lämnas även utan sådant samtycke, om trygghet kan anses vara för handen, att utlämnande ej kommer att missbrukas till skada eller förklenande för den, vilkens personliga förhållanden avses i handlingen, eller för hans nära

anhöriga. Om handling, som nu nämnts, angår någons intagning, vård eller behandling å anstalt eller inrättning och grundad anledning finnes att an- taga, att genom handlingens utlämnande ändamålet med vården eller be- handlingen skulle motverkas eller någons personliga säkerhet sättas i fara, kan enligt 14 5 andra stycket utlämnande vägras, ändock att enligt bestäm- melserna i första stycket utlämnande bort ske. Likaledes må enligt andra stycket utbekommande av handling, utvisande vem som gjort anmälan i ärende rörande samhällets barnavård eller ungdomsskydd eller rörande be- handling av alkoholister eller vem som eljest lämnat upplysningar i sådant ärende vägras, bom grundad anledning finnes att antaga, att den om vilken anmälan gjorts eller upplysningarna lämnats skulle missbruka sin känne- dom därom till skada för annan person. Dessa bestämmelser i 14 å andra stycket avser även partens rätt att utbekomma handlingar. Visserligen stad- gas i 39 5 första stycket, att stadgandena i lagen ej länder till inskränkning i sökandes, klagandes eller andra parters rätt att i mål och ärenden hos dom- stol eller annan myndighet utbekomma dom, beslut och andra handlingar, men enligt andra stycket i samma paragraf kan _— om av hänsyn till all— männa eller enskilda intressen finnes vara av synnerlig vikt att innehållet i annan handling än dom eller beslut icke uppenbaras _ med stöd av stad- gande' 1 lagen utlämnande av sådan handling till parten vägras.

Med tillämpning av nu refererade bestämmelser 1 sekretesslagen kan myn- dighet, som handlägger mål angående administrativa frihetsberövanden, hemlighålla utredningsmaterial för den enskilde, vars omhändertagande ifrågasättes. Sålunda tillämpas bestämmelserna vid delgivning med den en- skilde av handlingar, som rör hans omhändertagande.1 Vidare hemlighålles med stöd av bestämmelserna även för den enskilde parten handlingar, som upprättats vid den beslutande myndigheten, såsom förhörsprotokoll. I viss omfattning torde också hemlighållande kunna ske beträffande protokoll fört vid vittnesförhör inför domstol, som hållits efter särskilt förordnande från länsstyrelsen, nämligen om förhöret hållits inom stängda dörrar och domstolen förordnat, att protokollet ej må utlämnas (36 & sekretesslagen). I den mån vid förhandling inför den beslutande myndigheten skriftlig ut- redning åberopas, torde bestämmelserna i sekretesslagen vara tillämpliga även å sådan utredning och möjlig göra, att utredningen ej bringas till den enskilde partens kännedom.

Nu berörda regler i sekretesslagen angående hemlighållande av allmänna handlingar för part innebär ingen ovillkorlig skyldighet för myndigheten att vägra utlämnande till part utan möjliggör i varje särskilt fall en avväg— ning mellan skilda intressen. Stadgandena synes dock böra tolkas så, att om i 14 & angivna förutsättningar är för handen, utlämnande även till par- ten i regel bör vägras. I ärenden rörande administrativa frihetsberövanden är myndigheternas praxis angående utlämnande till part av handlingar,

1 Jfr prop. 159/54 s. 157 f och 197 f.

som kan "hemlighållas, varierande. Medan de kommunala nämnderna i tämligen. stor omfattning torde hemlighålla handlingar, där så kan ske, synes länsstyrelserna härutinnan tillämpa en gentemot den enskilde parten mer tillmötesgående praxis.1

I fråga om delgivning föreslår utredningen att handlingar, som åberopas till stöd för talan om administrativt frihetsberövande, skall delgivas med den enskilde parten. Då utredningen anser, att stadgandena i sekretesslagen icke mot dylika uttryckliga processuella bestämmelser medger, att hand- lingar undantages från delgivning, föreslår utredningen ett särskilt stad- gande om rätt härtill. I stadgandet har emellertid öppnats möjlighet att, om parten har biträde, låta detta ta del av handlingar, som undantages från delgivning med parten. I övrigt bör sekretesslagens regler gälla även beträf- fande handläggningen vid det beslutande organet.

Det torde emellertid icke vara tillfyllest, att möjligheten att hemlighålla utredningsmaterial begränsas till skriftliga handlingar. De skäl, som talar för att utlämnande av sådana handlingar till enskild part må vägras, gör sig även gällande beträffande muntlig utredning, som förebringas inför den beslutande myndigheten. Ju mer möjligheten ökas att muntligen höra andra personer inför myndigheten, desto större blir behovet av att denna skall i särskilda fall kunna vidtaga åtgärder, så att ej heller innehållet i sådan utredning kommer till den enskilde partens kännedom. Detta kan ske endast om förhör med andra personer kan äga rum i den enskilde partens frånvaro.

Enligt 28 5 NvL må länsstyrelsen höra personer upplysningsvis utan att den som ansökningen om tvångsintagning avser är närvarande. Beträffande förhör inför domstol i nykterhetsvårdsärenden finnes i NvL intet uttryck- ligt stadgande om att från sådant förhör kan avvisas den som ansökningen avser. Givetvis föreligger lika starka skäl för att förhör vid domstol skall kunna äga rum i dennes frånvaro som beträffande förhör inför länsstyrelse. Det synes dock tveksamt, huruvida gällande bestämmelser medger domstol rätt att från förhör med vittnen eller andra personer utestänga den om vars intagning är fråga.2 — I BvL finnes inga uttryckliga stadganden i nu an— givna hänseenden. Om länsstyrelsen i mål angående omhändertagande för skyddsuppfostran håller förhör med andra än den unge och hans föräldrar,- förekommer dock i praxis att förhöret hålles i den unges och föräldrarnas frånvaro. Ej heller i den nya barnavårdslagen har upptagits några sär- skilda regler om att den saken rör må förvägras att vara närvarande, då personer höres upplysningsvis inför länsstyrelsen. Enligt lagen är dock sådant förhör ej offentligt. Beträffande förhör inför domstol gäller enligt

1 Jfr SOU 1956:61 s. 288. ' I Klackenberg—Hjerns kommentar till lagen om nykterhetsvård uttalas, att det kan ifråga- komma att från förhör vid domstol avvisa den, om vars intagning är fråga, därest denne infun- nit sig till förhöret, s. 199. Detta uttalande synes stödja sig på domstolens möjlighet att hålla förhöret inom stängda dörrar. Enligt 29 5 NvL skall dock den enskilde underrättas om förhöret. Det må även framhållas att enligt 27 5 i alkoholistvårdsutredningens lagförslag särskilt biträde skulle kunna förordnas för den enskilde även vid Vittnesför inför domstol.

lagen, att domstolen skall om förhöret underrätta dem, som enligt läns- styrelsens beprövande bör berättigas närvara vid förhöret.

För att tillgodose behovet av att kunna för den enskilde parten hemlighålla muntlig utredning, som förebringas inför det beslutande organet, föreslås att detta skall äga förordna, att parten ej skall vara närvarande, då viss utredning förebringas. Möjligheterna att meddela sådant förordnande bör emellertid begränsas till sådana fall, då grundad anledning finnes antaga, att någons personliga säkerhet skulle sättas i fara eller ändamålet med till- ämnade eller vidtagna vårdåtgärder motverkas, om enskild part erhåller kännedom om viss utredning eller dess ursprung. I vissa fall torde för vin- nande av det här avsedda syftet ej vara tillräckligt, att uppgiftslämnaren höres vid förhandlingen i partens frånvaro. För att möjliggöra hemlighål- lande av viss utrednings ursprung torde det ibland bli erforderligt att höra uppgiftslämnaren vid ett annat tillfälle än vid förhandling, vid vilken den enskilde är närvarande.[

Mot en handläggningsordning, enligt vilken den saken rör icke äger möjlighet att få kännedom om all utredning, som andrages mot honom, kan givetvis ur rättssäkerhetssynpunkt erinringar framställas. Om utredningen hemlighålles för den enskilde, är denne betagen möjligheten att förebringa motbevisning, att argumentera mot utredningen och att över huvud belysa utredningen ur sina synpunkter. Det torde också föreligga viss risk för att den uppgiftslämnare, som vet att hans uppgifter ej kan granskas av den närmast berörde, frestas att icke i allo hålla sig till sanningen. Möjligheten att inför organet höra vittnen under edsansvar torde dock härutinnan komma att utgöra en återhållande faktor. I viss mån synes nu berörda olägenheter kunna motverkas, om den enskilde parten har biträde och biträdet får taga del av samt yttra sig över den utredning, som undanhålles parten. Det före- slås därför, att biträdet bör beredas tillfälle därtill, om det finnes vara av värde för utredningen och kan ske utan att syftet med förordnandet om hem— lighållande därigenom äventyras.

Genom att viss utredning eller dess ursprung hemlighållits för den saken rör minskas givetvis ur bevissynpunkt värdet av utredningen. Detta bör beaktas vid målets avgörande. Har varken den enskilde parten eller biträde åt parten beretts tillfälle att yttra sig över utredningen, bör utredningens innehåll i denna del lämnas utan avseende, om det ej kan uteslutas att, därest hemlighållande ej skett, värdet av utredningen kunnat förringas. Har emellertid den enskildes biträde eller ombud fått taga del av utredningen, kan denna genom biträdet eller ombudet ha blivit så belyst, att den kan beaktas vid avgörandet. I andra fall åter kan biträdet eller ombudet sakna möjlighet att tillfredsställande yttra sig över utredningen, vilket medför en

1 Jfr departementschefen i prop. med förslag till NvL (prop. 159/54 s. 157): Liksom f.n. bör även länsstyrelsen äga höra en person upplysningsvis. Ett dylikt förhör bör kunna hållas i alko- holmissbrukarens frånvaro eventuellt vid ett helt annat tillfälle än då denne höres.

begränsning i utredningens bevisvärde, som organet bör beakta vid avgö- randet. Genom en sådan ordning tillgodoses i möjligaste mån såväl kravet på skydd för uppgiftslämnare som anspråket på rättssäkerhet från den enskilde, vars omhändertagande är i fråga.

Den enskilde har enligt gällande ordning möjligheter att anlita biträde vid utförande av sin talan. Han kan alltså anlita hjälp såväl vid avfattande av skriftliga inlagor som vid muntligt förhör _ i varje fall därest förhöret är offentligt.1 I den nya barnavårdslagen har upptagits ett uttryckligt stad- gande om rätt för den ärendet rör att anlita biträde, när han höres av barnavårdsnämnden eller företrädare för denna. Bestämmelsen gäller även förhör inför länsstyrelsen. Sådant biträde som här nämnts får emel- lertid den enskilde själv anskaffa. Genom att vända sig till den utompro- cessuella rättshjälpen2 kan han erhålla hjälp utan kostnad. Den beslutande myndigheten har icke i likhet med domstol vid handläggning av brottmål någon möjlighet att på det allmännas bekostnad förordna biträde, därest myndigheten skulle anse biträde erforderligt. Enligt vad utredningen inhäm- tat förekommer det i viss om än tämligen ringa omfattning vid handlägg- ning inför länsstyrelse av mål angående tvångsintagning av alkoholmiss— brukare och omhändertagande för skyddsuppfostran, att den enskilde vid handläggningen biträdes av annan person. Biträde synes förekomma i något större omfattning i ärenden angående skyddsuppfostran än i nykter- hetsvårdsärenden.

Frågan om biträde åt den enskilde 1 mål angående administrativa frihets- berövanden har aktualiserats i tidigare reformförslag. 1946 års alkoholist- vårdsutredning föreslog ett uttryckligt stadgande, att vid förhör inför läns- styrelse och vid vittnesförhör inför domstol den som ansökningen om tvångs- intagning avsåge skulle äga att, där han så önskade, åtnjuta hjälp. Utred- ningen föreslog vidare, att länsstyrelsen skulle på begäran förordna lämplig person till hans biträde, om han vore på visst sätt omhändertagen, och även eljest, om han kunde antagas icke äga tillgång till gäldande av biträdes- ersättning. Till sålunda förordnat biträde skulle utgå ersättning av all- männa medel.

Vid remissbehandlingen blev alkoholistvårdsutredningens förslag i detta avseende föremål för viss kritik. På en del häll befarades, att möjligheten till fri rättshjälp skulle sätta diskretionskravet i alkoholistärenden i fara. Det framhölls i ett yttrande, att det av alkoholmissbrukaren anlitade biträdet skulle komma att lägga upp sin hjälp efter rent processuella linjer, påkalla vittnesförhör och kräva tillgång till alla handlingar i ärendet.

*I propositionen med förslag till NVL var departementschefen ej beredd att utan vidare ansluta sig till alkoholistvårdsutredningens förslag (prop.

1 Jfr SOU 1956: 61 s. 320. ' Ang. den utomprocessuella rättshjälpen jfr SOU 1951: 31 och prop. 106/1953.

159/1954 s. 159 0. f). Han framhöll, att om i enlighet med förslaget en regel om fri rättshjälp i alkoholistärenden infördes, det vore att förvänta att bi- träde praktiskt taget regelmässigt komme att begäras i dessa ärenden, och då alkoholistklientelet i allmänhet utgjordes av personer med svag ekono— misk ställning, torde länsstyrelserna i betydande utsträckning bli nödsakade att villfara en sådan begäran. Ur alkoholmissbrukarens synpunkt vore det givetvis en vinning, att han på så sätt finge en rådgivare i interneringspro- cessen, men frågan hade även andra aspekter, främst den att diskretions- kravet i alkoholistärenden sattes i fara. Det vore tydligt, att den ordinära domstolsprocessen icke i alla delar utgjorde en lämplig förebild till interne— ringsprocessen. Ett viktigt syfte med lagstiftningen vore att anhöriga, när- stående etc. utan fruktan för repressalier skulle kunna vända sig till nykter- hetsnämnden med begäran om dess bistånd. Det finge emellertid tagas för givet, att en aktiv rådgivare i en interneringsprocess i avsevärd grad komme att rikta sig mot dem, vilka stode som sagesmän i ärendet. Spörsmålet om rättshjälp vore därför en avvägningsfråga, där alkoholmissbrukarens in- tresse ej kunde tillgodoses annat än på bekostnad av diskretionsintresset. Då utredningen om administrativa frihetsberövanden hade att upptaga detta spörsmål, syntes det lämpligast att med prövningen av alkoholistvårdsutredå ningens förslag i denna del finge anstå i avbidan på det resultat, vartill ut- redningen om administrativa frihetsberövanden kunde komma. '

Även i ett par andra sammanhang har frågan om fri rättshjälp vid hand- läggning av mål angående administrativa frihetsberövanden varit aktuell. Sålunda föreslog 1948 års lösdriveriutredning, att länsstyrelse skulle kunna förordna biträde vid förhör inför länsstyrelsen eller domstol i mål angående omhändertagande för skyddsuppfostran. I sitt förslag till lag om arbets- föreläggande upptog socialvårdskommittén ett stadgande om rätt för läns- styrelse att förordna biträde åt underhållsskyldig vid förhör inför länssty- relsen eller domstol i mål angående arbetsföreläggande.

Då något av de ingrepp påkallas, som här är i fråga, beröres för den enskilde vitala intressen. Om han motsätter sig ingreppet, är det därför för honom av största vikt att alla de skäl, som talar för att något frihetsberö- vande ej kommer till stånd, framlägges för den beslutande myndigheten. Ofta kan för den enskilde själv föreligga svårigheter att bedöma, hur han lämpligen bör tillvarataga sina intressen. Han kan vara ovetande angående innebörden av gällande regler om när ingripande får ske och om sättet för utförande av talan. De svårigheter, som nu berörts, kan lätt inge den en- skilde en känsla av underlägsenhet mot de myndigheter, som har till upp- gift att tillse att ingripande kommer till stånd, där förutsättningar härför föreligger, och komma honom att hysa misstro mot de beslut, som fattas. Det utbyggda förfarande, 'som utredningen föreslår, ställer större krav än gällande ordning på den enskilde parten. Vid en muntlig förhandling med

särskild företrädare för det allmänna såsom motpart och med möjligheter till vittnesförhör inför den beslutande myndigheten torde den enskildes behov av hjälp i vissa fall bli större än nu. Härvid torde biträde erfordras för att den enskilde skall kunna rätt utnyttja de möjligheter, som den nya ordningen erbjuder. Den enskildes bristande förmåga att själv tillvarataga sina intressen kan vara till men för utredningen. Det är därför ett betydande rättssäkerhetsintresse, att den enskilde har möjligheter att anlita biträde i den administrativa processen. Förutom att lämna bistånd åt den enskilde vid handläggningen skulle biträdet i vissa fall även kunna övertyga den enskilde om det berättigade i ett ifrågasatt ingripande och därmed förmå honom att godvilligt gå med på en åtgärd, som han eljest skulle ha motsatt sig.

Såsom tidigare nämnts har den enskilde redan nu rätt att vid utförande av sin talan i viss omfattning anlita av honom själv utsett biträde. Utred- ningen anser, att denna rätt bör bestå. Genom att vända sig till den utom- processuella rättshjälpen kan även de som saknar egna medel till bekos- tande av biträde —— och dessa är uppenbarligen i majoritet _ erhålla nödig hjälp. Utredningen har övervägt, huruvida den möjlighet till hjälp, som så— lunda erbjuder sig, kan anses tillfredsställa det behov av biträde, som före- ligger i dessa mål. I de fall, då den enskilde, vars omhändertagande ifråga- sättes, anser sig icke kunna själv tillvarataga sina intressen, har han ju alltid möjligheter att vända sig till den utomprocessuella rättshjälpen, och det kan hävdas att, om han underlåter detta, han får stå sitt eget kast. En begränsning till rättshj älpen inskränker emellertid möjligheterna att bereda parten erforderlig biträdeshjälp. Han kan ha svårigheter att få kontakt med rättshjälpen på grund av att han är bosatt på stort avstånd från rätts- hjälpsanstalt. I icke ringa omfattning förekommer i dessa mål, att den enskilde är tillfälligt omhändertagen. Under dylika förhållanden föreligger särskilda svårigheter för honom att själv anskaffa biträde. I sådana fall, som nu nämnts, där den enskildes möjligheter att själv anskaffa biträde är tämligen begränsade, synes det värdefullt att den beslutande myndigheten kan förordna biträde åt honom. Även ur andra synpunkter kan möjlighet härtill vara av värde. Tidigare har framhållits, att i fall då viss utredning måste hemlighållas för den enskilde parten, det kan vara lämpligt att par- tens biträde får taga del av utredningen för att belysa denna ur partens synpunkt. Om i ett sådant fall parten icke själv anskaffat biträde, kan det vara av betydande värde, att den beslutande myndigheten kan förordna bi— träde åt parten. Jämväl i vissa andra fall kan förordnande av biträde åt enskild part te sig önskvärt ur synpunkten att härigenom utredningen i målet kan fullständigas. På grund av nu anförda skäl synes den beslutande myndigheten böra äga befogenhet att förordna biträde åt enskild part.

Utredningen anser icke att i de mål, som här är i fråga, den enskilde

parten bör åläggas någon återbetalningsskyldighet till statsverket i anled- ning av kostnaderna för biträdeshjälp. När biträde förordnas, får alltså statsverket stå hela kostnaden härför. Skulle däremot den utomprocessuella rättshjälpen nyttjas, kommer detta att innebära, att hjälpen lämnas först efter behovsprövning och att statsverket betalar endast hälften av kostnaden, medan återstoden betalas av landstinget.

Ett spörsmål, som bör upptagas till behandling, är om —— såsom särskilt i anledning av alkoholistvårdsutredningens förslag framhållits —— diskretions- kravet sättes i fara genom att biträdet kommer att vända sig mot de perso- ner, som lämnat för den enskilde parten ofördelaktiga uppgifter, och fordra att de öppet framträder i processen. Det ligger givetvis nära till hands att biträdet, om den enskilde bestrider uppgifternas riktighet, påkallar vittnes- förhör med uppgiftslämnarna. Som regel lär den beslutande myndigheten ej kunna avvisa bevisning, som sålunda påkallas, då detta bör kunna ske endast under särskilda förutsättningar. Då emellertid den enskilde även nu har möjlighet att i viss omfattning anlita biträde vid utförande av sin talan, kan redan enligt gällande rätt här påtalade olägenheter uppkomma1 och någon principiell nyhet införes icke i detta avseende genom att den beslu- tande myndigheten beredes möjlighet att förordna biträde. Givetvis kan dock olägenheterna komma att framträda starkare, om reformen kommer att medföra, att biträde förordnas i stor omfattning. Beträffande de befarade olägenheterna må emellertid framhållas, att enligt utredningens förslag, i likhet med vad som gäller för processen vid allmän domstol, det icke före- ligger någon skyldighet att vittna för nära anförvanter till part. Hustrun till en alkoholmissbrukare kan alltså icke tvingas att i mål angående tvångs— intagning av mannen vittna mot denne. Som framgår av vad tidigare anförts

ling — utredningsmaterial skall kunna hemlighållas för den enskilde parten. Utredningen anser möjligheten att förordna biträde för den enskilde parten utgöra ett sätt att lösa frågan om att kunna hemlighålla utredningsmate- rial för den enskilde och likväl få materialet belyst ur dennes synpunkter. Vad nu anförts synes leda till att hänsyn till diskretionsintresset icke bör hindra, att enskild part beredes möjlighet till fri rättshjälp.

Risk finnes för att utredningen genom biträdet blir mer omfattande än omständigheterna påkallar. Å andra sidan har de genom biträdet ökade möjligheterna att införskaffa utredning ett självständigt värde. Organet bör genom en fast processledning kunna begränsa utredningen i fall, där detta erfordras.

Med hänsyn till det anförda föreslår utredningen, att i nu ifrågavarande mål det beslutande organet under vissa förutsättningar, varom hänvisas till den speciella motiveringen, bör äga att på det allmännas bekostnad åt enskild part förordna särskilt biträde, i förslaget benämnt offentligt biträde.

III. Det beslutande organet

Mot bakgrunden av den handläggningsordning, vars huvuddrag angivits i det föregående, skall nu till övervägande upptagas frågan om organisationen av den myndighet, på vilken bör ankomma att i första instans handlägga mål rörande ingripanden mot alkoholmissbrukare, barn och ungdom, försumliga försörjare samt lösdrivare. Av den förut lämnade redo— görelsen för tidigare reformförslag framgår, att i den förda debatten fram— kommit flera förslag till lösning av den här föreliggande frågan. Ur rätts- säkerhetssynpunkt synes vara av stor betydelse, att de rättsliga garantier, som förbindes med förfarandet, blir tillämpade med följdriktighet. Likar- tade fall bör behandlas och bedömas lika och rättssäkerhetsgarantierna så långt möjligt vara desamma på alla här ifrågavarande områden.

Dessa synpunkter skulle bäst tillgodoses, om handläggningen inom alla de nämnda områdena kunde förläggas till samma organ. Härigenom skulle de bästa förutsättningar vinnas för en enhetlig rättstillämpning. Jämväl ur effektivitetssynpunkt vore en sådan ordning av värde, därigenom att orga- net finge omfattande erfarenhet om den sociala bakgrunden till mål av denna beskaffenhet, vilket uppenbarligen skulle vara till gagn för bedöm- ningen. Med hänsyn härtill är det önskvärt, att organisationen av procedu- ren blir så enhetlig som möjligt. I vilken mån detta önskemål kan till- godoses torde framför allt bero av frågan, om ärendenas natur medger att de prövas av ett enda organ eller om med hänsyn till att prövningen kräver olika sakkunskap en uppdelning på skilda myndigheter är erforderlig.

De områden, som här är i fråga, har många beröringspunkter med var- andra. Som regel är det i dessa fall fråga om ingripanden med avseende å socialt missanpassade personer, och ofta är syftet med ingripandet att söka bereda den enskilde sådan värd, att han åter kan anpassa sig i samhället. Ej sällan kan beträffande samme person flera av de här nämnda ingri- pandena ifrågasättas och tveksamhet föreligga, vilken åtgärd som må anses lämpligast.

På dessa områden föreligger redan nu en i viss mån enhetlig lösning av organisationsfrågan. Beträffande samtliga här nämnda ingripanden har nämligen samma organ, länsstyrelsen, tillagts beslutanderätt (i fråga om lösdrivare utövas dock beslutanderätten i vissa städer av poliskammaren). Vad gäller tvångsintagning av alkoholmissbrukare och ådömande av tvångs- arbete beslutar länsstyrelsen i första instans, medan beslut angående om- händertagande för skyddsuppfostran och om arbetsföreläggande i första hand meddelas av vederbörande kommunala nämnd, barnavårdsnämnd eller socialnämnd, med möjlighet till överprövning av beslutet inför länsstyrelsen. varvid dock beträffande arbetsföreläggande denna prövning kommer till stånd genom klagan "icke över beslutet om sådant föreläggande utan över meddelat beslut om handräckning för inställelse å arbetshem,

För processen vid de allmänna domstolarna gäller såsom princip, att mera krävande bevisprövning icke bör anförtros åt ensamdomare samt att sådan domare icke bör äga att ådöma en person frihetsstraff. I förstnämnda avseende uttalade departementschefen i proposition nr 80 till 1931 års riks- dag rörande huvudgrunderna för en rättegångsreform bl. a. följande angå- ende frågan om rådhusrättens organisation som enmansdomstol (s. 128).

Redan tidigare har jag antytt, att en sådan domstol måste betecknas som alltför svag särskilt med hänsyn till de anspråk, som den fria bevisprövningen ställer å domstolen. Den vid ett fritt bevissystem ofta vanskliga och grannlaga sannings- prövningen bör icke bero av en mans omdöme utan dess resultat bör framgå ur en överläggning mellan flera, som självständigt och samtidigt göra sina iaktta- gelser. Risken av ett förbiseende eller ett misstag är eljest allt för stor. Med den grundläggande betydelse jämväl för överrätterna, som underrättens bevisnings— resultat äger, framstår i än högre grad vikten av, att underrättens sammansättning härutinnan erbjuder största möjliga trygghet. Därest en sådan organisationsform anses böra ifrågakomma, torde i rättssäkerhetens intresse böra uppställas krav å medverkan av nämnd i alla mål liksom vid häradsrätten.

Första lagutskottet vid 1954 års riksdag uttalade rörande hithörande spörsmål bl. a. följande (utlåtande nr 25 s. 39).

Med hänsyn till det starka ingrepp i en persons liv som göres genom en dom å frihetsstraff och till den allvarliga förkastelsedom över ett handlingssätt som samhället därigenom uttalar har det varit naturligt att kräva att en sådan dom alltid skall framstå som ett resultat av flera personers sinsemellan jämförda upp— fattningar och värderingar. Vad som framför annat är ägnat att inge betänklig— heter är att å ensamdomare överföra bevisprövning. En i rättegångsbalken antagen grundsats är nämligen att bevisprövning bör åvila antingen ett juristkollegium eller juristdomare jämte nämnd.

De principer, som sålunda tillämpas vid domstolarna, torde i stor omfatt- ning äga giltighet även beträffande det beslutande organet vid administrativa frihetsberövanden. Dessa medför djupt ingripande åtgärder mot den en- skilde, och även här förekommer ej sällan krävande bevisprövning. Rätts- säkerheten synes därför också vid de administrativa frihetsberövandena kräva, att besluten fattas efter. ingående samråd mellan flera personer. Den beslutande myndigheten bör därför erhålla en kollegial sammansättning. Härigenom bör vid värdering av bevisning uppnås ett tillförlitligare bedö- mande än om beslutanderätten utövas av endast en person, och riskerna för att ovidkommande hänsyn inverkar på avgörandena minskas. På detta sätt fördelas ansvaret för besluten på flera personer. Visserligen kommer ett kollegialt organ att draga högre kostnader än endast en person såsom beslutande, och själva förfarandet blir mer omständligt, men då fråga är om rättssäkerhetskrav av sådan styrka som i detta fall torde dessa olägen— heter icke böra tillmätas avgörande betydelse.1

1 Jfr Herlitz i Förvaltningsförfarandet, SOU 1946:69 s. 31: Då fråga är om viktigare avgö- randen angående enskild rått, är det ur rättssäkerhetssynpunkt av påtagligt värde att besluten icke ankomma på en person ensam. '

Det av utredningen förordade processliknande förfarandet vid handlägg- ningen av mål rörande administrativa frihetsberövanden ställer ökade krav på det organ, som har att ombesörja handläggningen. Ett muntligt förfarande med två parter, av vilka den ena eller båda kan inställa sig med biträden, ställer stora krav på den, som i egenskap av ordförande skall leda handlägg- ningen. Så är även fallet med den utredning, som förebringas inför organet genom hörande av andra personer än den, vars omhändertagande ifrågasät— tes. Stor omsorg måste sålunda ägnas bl. a. vittnesförhör under edsansvar för den hörde.

Det föreslagna förfarandet har åtskilliga drag gemensamma med den muntliga handläggningen vid de allmänna domstolarna. Förfarandets ka- raktär torde nödvändiggöra, att juridisk sakkunskap är representerad vid handläggningen. Härför talar också den stora betydelse, som vid dessa avgö- randen tillkommer rättssäkerhetsfrågorna. En jurist bör alltså ingå i det beslutande organet. Det har tidigare ifrågasatts, att juristen ej skulle ingå såsom ledamot av själva organet utan att behovet av juridisk sakkunskap skulle kunna tillgodoses genom att föredraganden i ärendet vore jurist. Sålunda anförde 1948 års lösdriveriutredning angående alkoholistvårdsut— redningens förslag till organisation av länsstyrelsen vid beslut om tvångs- ingripanden, att då flertalet landshövdingar icke vore jurister det i de' fall, då landshövdingen själv fungerade som ordförande i dessa ärenden, oftast icke komme att finnas någon med juridisk utbildning bland dem, som ut- övade den länsstyrelsen tillkommande beslutanderätten. Garanti för att ju- ridisk sakkunskap alltid komme att vara företrädd vid handläggningen av ärendena förelåge emellertid enligt lösdriveriutredningen genom att föredra- ganden vore skyldig att uttala sin mening och låta anteckna den till proto- kollet, om den avveke från beslutet (SOU 1949: 4 s. 175).

Utredningen om administrativa frihetsberövanden vill i anledning härav framhålla, att de enligt utredningens förslag föreliggande uppgifter, som kräver medverkan av juridisk sakkunskap, enligt utredningens mening är av den art, att de icke kan tillfredsställande fyllas genom en föredragande, som icke skulle äga rätt att deltaga i besluten, låt vara att han skulle vara skyldig att uttala sin mening och låta anteckna denna i protokollet, om den ej överensstämde med beslutet. Då vid den muntliga handläggningen kan uppkomma åtskilliga frågor, som för sitt bedömande erfordrar juridisk sak- kunskap och som kräver omedelbart ställningstagande, synes det för vin- nande av god processledning vara nödvändigt att handläggningen ledes av en jurist.

Den uppgift, som framför allt åligger det beslutande organet, är att till- lämpa gällande rättsregler angående administrativa ingripanden i den en- skildes frihet. Då alltså organets verksamhet innefattar rättstillämpning, bör den i organet ingående juristen ha avlagt juris kandidatexamen och äga domarkompetens, förvärvad genom tingsmeritering eller annan i hithörande

avseende motsvarande utbildning, vilken vunnits exempelvis genom praktisk tjänstgöring som föredragande eller sekreterare vid handläggning av mål angående administrativa frihetsberövanden. Juridisk-samhällsvetenskaplig examen torde däremot icke böra grunda kompetens att i egenskap av jurist ingå som ledamot i organet.

Med hänsyn till de uppgifter, som enligt vad i det föregående anförts bör åvila juristen i det beslutande organet, synes denne böra vara organets ordförande.

Beträffande organets sammansättning i övrigt uppkommer frågan om lek- mannamedverkan vid här förekommande ingripanden i den enskildes fri- het. I den diskussion som förts angående organisationen av den eller de myndigheter, som har att besluta om administrativa frihetsberövanden, har ofta framhållits värdet av lekmäns medverkan vid avgörandena. Sådan medverkan har ansetts önskvärd ur olika synpunkter. Sålunda har fram- hållits, att genom lekmannamedverkan särskild sakkunskap kan bli före- trädd inom organet. Lekmännen kan tillföra detta värdefull person- och ortskännedom eller speciell fackkunskap på det medicinska och det sociala området. Vidare skulle lekmännen representera det allmänna medborgerliga omdömet, vilket ansetts särskilt värdefullt vid de viktiga avgöranden, som här är i fråga. Lekmännen skulle också medverka till att skapa bättre förut— sättningar för ökat förtroende från allmänhetens sida i avseende å här förekommande åtgärder. Hänvisning har plågat göras till de goda erfaren- heter, som på olika områden föreligger av lekmäns medverkan vid hand— läggning av allmänna frågor, såsom beträffande nämnden vid våra all- männa underrätter och lekmannamedverkan i åtskilliga andra organ med uppgift att besluta i allmänna frågor av vikt.

Det här förut uppställda kravet på ett kollegialt organ skulle bliva till- godosett, om jämte en jurist lekmän inginge såsom ledamöter i organet. Ut- redningen anser en lekmannamedverkan i de avgöranden, som här är i fråga, ur olika synpunkter önskvärd. Det är av vikt, att dessa för den en- skilde så ingripande åtgärder mötes av förtroende från dennes och från all- mänhetens sida. Genom att lekmän medverkar i besluten om administrativa frihetsberövanden torde förutsättningar skapas för ökad tillit till rättstill- lämpningen på detta område. Härigenom torde även den enskildes förstå- else för det ingrepp, som drabbar honom, och möjligheterna till hans åter- anpassning i samhället förbättras. Det synes vara av värde, att de ingri- panden, som här beslutas, kommer till stånd under medverkan av medbor- garnas egna representanter. Härigenom kommer medborgarnas omdöme i dessa saker att göra sig gällande vid avgörandena. En sådan ordning överens- stämmer väl med den ordning man tillämpar inom andra områden av sam- hällslivet. Lekmän synes vara väl lämpade att medverka vid dessa avgöran- den, där bl. a. bedömning av sociala förhållanden spelaren viktig roll. Den i stor omfattning muntliga handläggningsordning, som. utredningen föror-

dar, lämpar sig bättre än en skriftlig processordning för lekmannamedver- kan. Av den förut lämnade redogörelsen för tidigare reformförslag framgår, att krav på lekmannamedverkan framförts vid åtskilliga tillfällen och att kravet vunnit allt starkare tillslutning. Genom att lekmän förordnas till ledamöter i organet kan skapas ett kollegialt organ till lägsta möjliga kost- nader för det allmänna.

Såsom motivering för lekmannamedverkan har ibland anförts, att här- igenom särskild sakkunskap skulle kunna bli representerad inom den be— slutande myndigheten. Sålunda har bl. a. framhållits värdet av speciell orts- och personkännedom. Utredningen anser för sin del, att större avseende icke kan fästas vid detta skäl. Visserligen kan icke bestridas, att orts- och personkännedom är av värde vid bedömningen av här föreliggande frågor, men stora praktiska svårigheter föreligger att på ett tillfredsställande sätt få sådan kännedom representerad i organet. I större städer och samhällen, där de flesta ingripandena förekommer, är personkännedom över huvud taget svår att åstadkomma. Såsom framgår av det följande, anser utred- ningen att det geografiska området för organets verksamhet bör vara täm— ligen vidsträckt, vilket oeksä försvårar möjligheterna att ernå tillfredsstäl- lande orts- och personkännedom.

Med hänsyn till arten av de ingripanden, som här förekommer, kan det ligga nära till hands att fordra, att lekmännen skall besitta särskild'sakkun- skap på det sociala området. Krav i sådant avseende har även uppställts i den diskussion, som förts rörande organisationen av den beslutande myn- digheten. Socialvårdskommittén, som dock avsåg att den av. kommittén före- slagna länssocialnämnden skulle handlägga åtskilliga andra socialvårds- ärenden än enbart frågor om frihetsberövanden, yttrade i sitt betänkande angående socialvårdens organisation, att till ledamöter i nämnden borde utses män och kvinnor med erfarenhet av socialt arbete (SOU 1942: 56 s. 180). Alkoholistvårdsutredningen föreslog, att i handläggning inför länssty- relsen av ärenden angående tvångsintagning skulle deltaga, förutom en lä- kare, ytterligare två sakkunniga, av vilka den ene skulle äga förutsättningar att ur nykterhetsvårdens synpunkt bedöma förekommande fall av ifråga- satt omhändertagande för vård och den andre äga sådan erfarenhet att han kunde bedöma med dylika fall sammanhängande frågor ur allmänna sociala synpunkter (SOU 1948: 23 s. 163; 22 å i utredningens förslag till lag om nykterhetsvård). Jämväl 1948 års lösdriveriutredning föreslog beträffande handläggning inför länsstyrelsen av bl. a. frågor angående omhändertagande för skyddsuppfostran bestämmelser av liknande art, dock att den inom nykterhetsvården särskilt sakkunnige i utredningens förslag ersattes av en sakkunnig med insikt och erfarenhet rörande barna- eller ungdomsvår— dande verksamhet (26 a 5 i utredningens förslag till lag om ändring i vissa delar av BVL).

Särskild sakkunskap på det sociala området finnes att tillgå bl. a. inom

olika kommunala nämnder och länsnämnder samt bland socialvårdstjäns— temän. Bland nämnderna må framhållas nykterhetsnämnder, barnavårds- nämnder, socialnämnder och länsnykterhetsnämnder samt bland social- vårdstjänstemän till länsnykterhetsnämnderna knutna nykterhetsvårds- konsulenter och nykterhetsvårdsassistenter, ävensom socialvårdskonsulen- ter och barnavårdsassistenter, vilka sistnämnda två grupper biträder läns- styrelserna särskilt på barnavårdens område. Befattningshavare, som har sin verksamhet inom socialvården, besitter ingående sakkunskap särskilt inom det vårdområde, till vilket vederbörande är knuten, och sådan sakkun- skap skulle givetvis vara av värde inom det beslutande organet. Det torde likväl av flera skäl vara olämpligt att begränsa den krets, inom vilken leda- möterna i organet skall kunna utses, till personer ur dessa kategorier. De synpunkter, som i det föregående anförts för lekmannamedverkan, skulle ej helt kunna tillgodoses, om valet av bisittare begränsades till personer med sådan speciell sakkunskap. Sålunda skulle en dylik ordning knappast kunna väntas i lika hög grad medverka till ökat förtroende för vidtagna åtgärder, som om bisittarna valdes mera fritt. Beträffande socialvårdskonsulenten, länsstyrelsens barnavårdsassistent och länsnykterhetsnämndens tjänste- män skulle det rent av vara olämpligt att utse dem till ledamöter i orga- net. Dessa tjänstemän har nämligen till åliggande bl. a. att lämna de kom- munala nämnderna råd och bistånd i enskilda ärenden. Socialvårdskonsu— lenten och länsstyrelsens barnavårdsassistent tillhandagår även länsstyrel— sen med utredningar och yttranden i sociala ärenden. Med hänsyn till läns- nykterhetsnämndens uppgifter och ställning bör det även för dess ledamöter möta hinder att taga säte i organet.

Om man uppställer kravet att i det beslutande organet alltid skall vara företrädd speciell sakkunskap inom det särskilda område, som är i fråga, skulle härför fordras olika sammansättning av organet för varje slag av frihetsberövande. En sådan ordning skulle i viss omfattning omöjliggöra den enhetliga organisation som, enligt vad förut framhållits, så långt möjligt bör eftersträvas.

Även om det i och för sig måste anses vara av värde, att särskild sak- kunskap inom olika sociala vårdområden vore representerad bland leda- möterna i det beslutande organet, synes dock icke lämpligt, att särskilda föreskrifter lämnas härom. Det torde för övrigt vara viktigare, att lekmän— nen äger goda allmänna förutsättningar för de uppgifter, som här är i fråga, än att de besitter speciell sakkunskap inom ett visst vårdområde. När i ett mål behov föreligger av särskild sakkunskap, torde detta behov böra till- godoses genom utredning av sakkunniga.

Genom att deltaga i handläggningen av frågor rörande frihetsberövanden inom olika områden torde de i organet ingående lekmännen —— även om de icke besitter speciell sakkunskap på något visst område -— komma att vinna.

god erfarenhet vid bedömningen av sådana frågor. Erfarenhet som vunnits inom ett område torde vara av icke ringa värde även vid bedömningen av frågor inom andra områden. En viss sakkunskap kommer på detta sätt att alltid vara företrädd bland ledamöterna i organet.

I den här förda diskussionen rörande sakkunskap inom det sociala vård— området har ej närmare berörts de kommunala nämnderna. Vad angår leda- möterna i dessa nämnder, särskilt nykterhetsnämnder och barnavårds- nämnder, torde de synpunkter rörande speciell sakkunskap, som här tidigare anförts, icke gälla. Dessa ledamöter synes i nu förevarande avseende snarast vara att jämställa med lekmän i allmänhet. Det bör ej heller i och för sig anses föreligga något hinder för att utse tjänstemän vid nämnderna till leda- möter i organet, om de befinnes lämpliga härför.

I samband med de allmänna överväganden rörande sammansättningen av det beslutande organet, som här gjorts, skall slutligen upptagas frågan om medicinsk sakkunskap bör vara företrädd inom organet. Vid avgörandet av frågor angående omhändertagande spelar ofta medicinska bedömanden en viktig roll. Särskilt torde, även inom det sociala vårdområdet, psykiatrisk sakkunskap vara av betydelse. Då åtskilliga läkare besitter omfattande erfa- renhet även inom det sociala området, skulle möjlighet finnas att genom läkare såväl medicinsk som social sakkunskap kunde bliva företrädd vid avgörandena. _

Åtskilliga av de organisationsförslag, som tidigare framkommit på detta område, har även förutsatt obligatorisk medverkan av läkare i organet. Socialvårdskommittén förordade, att läkare alltid skulle deltaga i hand— läggning av ärenden, som avsåge omhändertagande av barn och ungdom, ävensom vissa alkoholistärenden (SOU 1942: 56 s. 181). Alkoholistvårds- utredningen föreslog, att vid handläggning av ärenden rörande tvångsintag- ning bl. a. en läkare med lämplig utbildning skulle ingå i länsstyrelsen (SOU 1948: 23 s. 163, jfr 22 å i utredningens lagförslag). 1948 års lösdri- veriutredning förordade en liknande organisation av länsstyrelsen vid hand- läggning av ärenden angående omhändertagande för skyddsuppfostran (SOU 1949: 4 s. 181; 26 a 5 i utredningens förslag till lag om ändring i vissa delar av BVL). Länsstyrelseutredningen ansåg, att en läkare borde tjänstgöra så- som bisittare i ärenden angående frihetsberövanden (SOU 1950: 28 s. 117). I direktiven för utredningen om administrativa frihetsberövanden utgår de— partementschefen ifrån att inom det beslutande organet måste finnas före- trädare för medicinska och allmänt sociala synpunkter.

Otvivelaktigt skulle medverkan av medicinsk sakkunskap inom den beslu- tande myndigheten vara av stort värde vid åtskilliga av de ingripanden, som här ifrågakommer. Genom att en läkare deltoge i handläggningen skulle ofta de medicinska synpunkterna på bedömningen av ett fall kunna bättre framläggas vid gemensamma överläggningar inom organet än i ett sakkun-

nigutlåtande av en utanför Organet stående läkare. Om läkaren deltoge i prövningen av ärendet, skulle han därjämte dela övriga ledamöters ansvar för avgörandet.

Om än alltså en obligatorisk medverkan av läkare i och för sig skulle vara önskvärd, synes det dock vara förbundet med avsevärda svårigheter att praktiskt ordna sådan medverkan. Det kan förutses, att handläggningen av dessa mål angående frihetsberövanden kommer att bli ganska tidskrävande, ej minst med hänsyn till att handläggningen i stor omfattning bör vara muntlig. Därest organets verksamhetsomräde skulle komma att omfatta ett län, torde i de större länen komma att erfordras minst en handläggnings- dag i veckan. I sådant fall torde ej sällan komma att krävas, att handlägg— ningen äger rum å annan ort än den ordinarie sammanträdesorten, vilket kommer att innebära tidskrävande resor för organets ledamöter. Det vore givetvis tänkbart, att tjänstgöringen i organet skulle kunna fördelas mellan flera olika läkare, så att samme läkare ej behövde tjänstgöra mer än en gång varje månad eller en gång var fjortonde dag. Även en sådan tjänst- göring skulle likväl komma att bli ganska betungande för läkaren. Vissa svårigheter torde även föreligga att på sådant sätt begränsa tjänstgöringen. Ibland torde vid handläggningen uppskov bli nödvändiga, och vid förnyad handläggning, som givetvis bör äga rum så skyndsamt som möjligt, bör samma ledamöter deltaga som i den tidigare handläggningen. Även om uppdraget att tjänstgöra i organet anförtroddes vissa tjänsteläkare, skulle olägenheter av nu nämnd art kvarstå. Det kan befaras, att tjänstgöringen skulle komma att taga alltför mycken tid från tjänsteläkarens övriga upp- gifter. Med hänsyn till rådande efterfrågan på läkare skulle nu nämnda svårigheter bli särskilt kännbara.

Det synes knappast praktiskt genomförbart att knyta en läkare till orga- net utan att medge honom särskild ersättning för hans arbete. Obligatorisk medverkan av läkare i organet skulle därför även ställa sig ganska kostsam.

Med hänsyn till nu nämnda svårigheter anser utredningen det icke kunna krävas, att medicinsk sakkunskap obligatoriskt skall ingå i det beslutande organet. Det är givetvis intet hinder utan tvärtom önskvärt, att i den mån så kan ske såsom lekmannaledamöter i organet även förordnas läkare. Här- igenom skulle beredas möjlighet att kalla läkare till tjänstgöring i organet, när det av särskilda skäl bedömdes vara erforderligt.

Utredningen vill emellertid föreslå, att det beslutande organet beredes tillgång till läkare, vilka skall kunna i egenskap av fasta sakkunniga vid behov anlitas av organet. I de flesta mål angående administrativa frihets- berövanden torde väl komma att åberopas ett efter särskild läkarundersök- ning utfärdat utlåtande angående den, vars omhändertagande ifrågasättes. I de fall, där organet finner det medicinska bedömandet tvivelaktigt, kunde organet vända sig till en av de sakkunniga läkarna med begäran om utlä— tande. Även på ett tidigt stadium av handläggningen kunde läkaren till-

frågas rörande komplettering av utredningen. Vid skriftlig handläggning skulle läkaren taga del av handlingarna i målet och vid muntlig förhandling vara närvarande vid denna. Läkaren borde avgiva yttrande till organet, av vilket yttrande parterna skulle äga taga del. Organet bör givetvis också äga möjlighet att till muntlig förhandling kalla den utomstående läkare, som tidigare utfärdat utlåtande i målet. Den sakkunnige läkaren bör icke äga deltaga i organets överläggning. Den enskilde synes ha ett berättigat intresse att kunna få taga del av ett yttrande, som en sakkunnig, vilken ej deltager i beslutet, avgiver till organet, och detta blir icke möjligt, om den sakkun— nige skall äga rätt att närvara och yttra sig vid organets enskilda överlägg- ning i målet.

En fördel med fasta sakkunniga läkare framför obligatorisk läkarmed— verkan synes vara, att läkare behöver deltaga i handläggningen endast av sådana mål, där deras medverkan är särskilt värdefull, och att alltså läkarna ej blir lika arbetstyngda som vid obligatorisk läkarmedverkan. Särskilda författningsbestämmelser synes ej erforderliga för den här förordade lös- ningen, men medel bör ställas till förfogande för ändamålet.

Även sådan utredning, som här nämnts, synes tillfredsställa högt ställda krav på tillförlitlig utredning. Det torde icke kunna göras gällande, att sakkunnig läkare skulle känna mindre ansvar vid bedömningen av ett ho- nom underställt fall, än om han skulle bedöma fallet- såsom ledamot av organet.

De allmänna överväganden rörande sammansättningen av det beslutande organet, som nu gjorts, leder alltså till att detta bör bestå av en för domar- värv kvalificerad jurist som ordförande samt av lekmän. Beträffande de sistnämnda bör krav icke uppställas på särskild sakkunskap inom något av de områden, som beröres av organets verksamhet. I syfte att erhålla garan- tier för att lekmännen skall vara ägnade att deltaga i handläggningen av de till organets prövning hörande frågorna torde dock böra fordras, att lek- männen är erfarna i allmänna värv. Härmed avses närmast erfarenhet från kommunal eller statlig verksamhet, t. ex. verksamhet i kommunala förtro— endeuppdrag. Verksamheten bör icke ha varit av alltför obetydlig omfatt- ning och ej ensidigt inriktad. Även annan verksamhet av närliggande art, vilken ger mera omfattande erfarenhet av allmänna frågor, bör beaktas i förevarande avseende.1

1 Enligt 1949 års lag med särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus skall ut- skrivningsnämnd, förutom av sjukvårdsläkaren, bestå av en lagfaren ordförande, vilken bör vara innehavare av domarämbete, och en person med erfarenhet i allmänna värv. Sistnämnda bestämmelse går tillbaka på ett förslag av strafflagberedningen i dess betänkande angående stratflagens tillräknelighetsbestämmelser, sinnesundersökning m.m., SOU 1942: 59. Strafflagbe- redningen anger dock icke i sin motivering, vilken innebörd den lägger i uttrycket erfarenhet i allmänna värv. Ej heller i övrigt finnes, såvitt kunnat utrönas, något uttalande härom i förar- betena till 1949 års lag. »— Länsstyrelseutredningen ansåg, att vid utväljande av lekmän för tjänstgöring inom länsstyrelserna i första hand borde iakttagas, att sådana personer utsåges, som vore förfarna i allmänna värv, SOU 1950:28 s. 116 . Utredningen går dock icke närmare in på vad den avser med detta uttryck.

Den myndighet, som för närvarande i stor omfattning handlägger mål angående administrativa frihetsberövanden, nämligen länsstyrelsen, har icke en sådan sammansättning, som i det föregående ansetts önskvärd. I flera reformförslag har föreslagits, att länsstyrelsen vid handläggningen av dessa mål skulle förstärkas med lekmän. Härigenom skulle länsstyrelsens organisation i det närmaste uppfylla de krav, som utredningen anser böra ställas på organisationen av det beslutande organet. Huruvida organisations- frågan bör lösas efter dessa linjer, skall emellertid icke omedelbart behand- las. Till en början skall beröras vissa andra möjligheter till lösning, som kan erbjuda sig.

Först vill utredningen till behandling upptaga frågan, huruvida hand- läggningen av mål rörande administrativa frihetsberövanden lämpligen bör förläggas till våra allmänna underrättar. Dessa har redan en organisation—, som nära överensstämmer med de önskemål, som här tidigare uppställts. l häradsrätt dömer i regel lagfaren domare med nämnd, och motsvarande ordning gäller även beträffande rådhusrätternas handläggning av brottmål. En anledning att överväga en lösning av organisationsfrågan i denna rikt- ning utgör även det förhållandet att — såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen för lagstiftningen i vissa främmande länder — det på många håll utomlands ansetts böra tillkomma allmän domstol att besluta om dessa ingrepp i den personliga friheten.

I den förda diskussionen rörande rättssäkerheten vid administrativa fri- hetsberövanden har mera sällan framförts alternativet att förlägga beslu— tanderätten i dessa frågor till allmän domstol. I sitt år 1910 framlagda för— slag till lag om behandling av alkoholister, vilket låg till grund för Vår första lagstiftning på. detta område, 1913 års alkoholistlag, övervägde fat- tigvårdslagstiftningskommittén att föreslå domstol såsom beslutande myn- dighet i frågor om tvångsinternering av alkoholister. Kommittén fann dock mest ändamålsenligt att dessa ärenden upptoges och avgjordes av Kungl. Maj:ts befallningshavande (kommitténs betänkande I 5. 108—110). * 1937 års lösdriverilagstiftningskommitté föreslog, att allmän underrätt skulle handlägga vissa mål angående ingripanden mot lösdrivare.

En handläggning vid allmän domstol av mål angående administrativa fri- hetsberövanden skulle vara förbunden med vissa fördelar. Dessa domsto— lar har en mycket god lokal fördelning, varigenom de är lättare tillgängliga för de rättssökande än ett organ med hela länet såsom domkrets. Genom domstolarnas lokala anknytning kan däri, frånsett de större städerna, god person- och ortskännedom bli representerad. Sistnämnda förhållande torde dock icke vara av större vikt, då såsom tidigare framhållits sådan känne- dom icke synes böra tillmätas större betydelse vid bedömningen av här föreliggande frågor. Därest det skulle anses önskvärt, att särskild sakkun- skap ingår i det beslutande organet, finnes goda möjligheter att låta sådan

bli representerad i domstolarnas nämnd. I och för sig skulle de allmänna domstolarna vara väl skickade att genomföra den modernare handlägg- ningsordning, som tidigare angivits såsom önskvärd vid handläggning av mål angående administrativa frihetsberövanden. Vid domstolarna råder i stor omfattning muntlig handläggning, och processen har till övervägande del karaktär av en förhandling mellan två parter. De allmänna domstolarna torde vidare vara väl ägnade att beakta de vid frihetsberövanden viktiga rättssäkerhetssynpunkterna.1

Vid administrativa frihetsberövanden förekommer i icke ringa omfattning behov av skyndsamma ingripanden mot den enskilde, ofta av provisorisk natur. Den beslutande myndigheten måste därför vara skickad att förordna om sådana ingripanden. Fattigvårdslagstiftningskommittén framhöll i sitt här tidigare nämnda betänkande, att mot de allmänna domstolarna såsom beslutande organ i ärenden angående tvångsintagning av alkoholister i främsta rummet mötte den invändningen, att den gällande domstolsanord- ningen ej lämnade möjlighet för den skyndsamma behandling, som vore nödvändig för ärenden av denna art, därest lagen skulle bli effektiv (s. 108). Efter nya rättegångsbalkens genomförande har förhållandena på denna punkt i väsentlig mån ändrats. Vid häradsrätterna skall som regel varje vecka hållas allmänt ting, och rådhusrätt skall för huvudförhandling varje vecka hålla en eller flera allmänna rättegångsdagar. Vid sidan härav kan domstolarna hålla extra sammanträden, så ofta arbetet kräver detta. För handläggning av frågor av brådskande art, såsom frågor rörande häktning eller andra tvångsmedel, kan sammanträden hållas med kort varsel. Det. torde därför numera ej med fog kunna göras gällande, att de allmänna domstolarna icke är lämpade för den skyndsamma handläggning, som i vissa fall fordras vid administrativa frihetsberövanden. Organisationen vid de allmänna domstolarna torde medge lika goda möjligheter till skyndsam handläggning som organisationen vid länsstyrelserna.

Ett förläggande till de allmänna domstolarna av handläggningen av nu ifrågavarande mål skulle väl tillgodose Europarådskonventionens krav på. möjlighet till domstolsprövning av beslut om frihetsberövanden.

Åtskilliga betydelsefulla skäl talar emellertid mot de allmänna domsto— larnas lämplighet i nu förevarande avseende.

Av utredningen verkställda undersökningar visar, att ärenden rörande tvångsintagning av alkoholmissbrukare och omhändertagande för skydds- uppfostran i stor omfattning är koncentrerade till större städer och orter med tätbebyggelse intill de större städerna, medan de på rena landsbygden

1 Jfr uttalande av 1937 års lösdriverilagstiftningskommitté, SOU 1939:25 s. 40: Icke blott genom sin organisation utan även med hänsyn till sin rutin i fråga om bevisprövning och lag- tillämpning och hela den procedur, som genom rättegångsordning och praxis utbildat sig vid domstolarna till garanterande av rättssäkerheten, måste domstolarna anses äga bättre förutsätt- ningar än administrativa organ att handlägga och avgöra mål och ärenden som utmynna i beslut om långvarigt frihetsberövande.

är jämförelsevis fåtaliga. Om handläggningen av dessa mål förlades till de allmänna domstolarna, skulle vissa av dessa, som är knutna till landsbyg— den,-fåendast ett ringa antal mål av sådant slag —- kanske ett eller annat mål om året —— att avgöra. Dessa domstolar skulle uppenbarligen få ringa erfarenhet av sådana mål till men för den sakliga prövningen. Härav skulle risk uppstå för varierande praxis vid bedömning av målen. Olägenheterna av den här diskuterade ordningen skulle vara så mycket större som dessa mål till sin karaktär är i viss mån annorlunda än de mål — särskilt brott- mål — som domstolarna i allmänhet har att bedöma. I de sistnämnda målen är det som regel fråga om vissa bestämda fakta, som skall bevisas eller motbevisas, medan vid de administrativa frihetsberövanden, som här när- mast är i fråga, en persons anpassning i samhället, ofta hela hans sätt att leva. och uppföra sig under en viss tid, skall bedömas. I detta sammanhang bör dock framhållas, att de allmänna domstolarna under senare år i alltmer ökad omfattning fått att — bl. a. i fråga om barn och ungdom samt alkohol— missbrukare —— verkställa bedömanden av liknande art som vid de admini- strativa frihetsberövandena.

Ett av de viktigaste skälen mot att förlägga prövningen till de allmänna domstolarna torde vara, att en sådan lösning alltför mycket avviker från nu gällande ordning för handläggningen av dessa frågor. Det synes knappast möjligt annat än att talan mot underrättens beslut skulle fullföljas i hov- rätt och eventuellt i högsta domstolen, och härigenom skulle alltså skapas ett system för prövningen, som helt skiljer sig från det nu gällande. En sådan betydande ändring torde icke böra förordas med mindre mycket starka skäl talar härför. Finnes möjlighet att i närmare anslutning till gällande organisation tillgodose kraven på ökade rättssäkerhetsgarantier, synes en sådan lösning vara att föredraga.

Inom länsstyrelserna finnes en omfattande erfarenhet av sociala frågor representerad. Önskemålet om effektivitet inom socialvården har därför goda möjligheter att göra sig gällande med nuvarande ordning för pröv- ningen. Det kan ifrågasättas, om effektivitetskravet skulle komma att på samma sätt beaktas, om prövningen förlades till de allmänna domstolarna. Förmodligen skulle i så fall rättssäkerheten tillgodoses i högre grad än effektiviteten. Det starka motstånd, som otvivelaktigt föreligger från social- vårdshåll mot domstolsprövning av mål angående administrativa frihets— berövanden, torde ha sin huvudsakliga grund i farhågor för att effektivi- tetskravet icke kommer att tillräckligt tillgodoses vid en sådan prövning.

Processordningen vid de allmänna domstolarna präglas av muntlighet, omedelbarhet och koncentration. Av den tidigare framställningen rörande huvudgrunderna för förfarandet vid handläggning av mål angående admi— nistrativa frihetsberövanden framgår, att utredningen anser önskvärt att nämnda principer tillämpas även vid handläggningen av sådana mål men att modifikationer i principerna är erforderliga bl. a. med hänsyn till effekti—

vitetskravet. Ett förläggande av prövningen till de allmänna domstolarna skulle kunna medföra risk för att nämnda modifikationer ej kommer att beaktas, då det kan ligga nära till "hands för domstolarna att tillämpa de i andra fall gällande principerna även å dessa mål. Också härigenom kan således kravet på effektivitet vid ingripandena komma att otillräckligt till.- godoses. Risken härför torde vara större vid de domstolar, som skulle få ett ringa antal mål att handlägga, än vid dem, där antalet mål skulle bli jäm— förelsevis betydande.

Som ett skäl mot att förlägga beslutanderätten till allmän domstol brukar med styrka framhållas, att detta skulle kunna inge allmänheten och de berörda enskilda den uppfattningen, att målen vore att jämställa med brott-'- mål. Vid 1947 års riksdag anförde sålunda andra lagutskottet, attdet syntes utskottet "tveksamt att överflytta avgörandet i dessa frågor till de allmänna domstolarna ävensom att i detalj kopiera förfarandet i brottmål vid dom- stolarna. Det socialvårdande arbetet kunde nämligen enligt utskottet befaras komma att i hög grad försvåras, därest man i dylika åtgärder" kunde finna stöd för den uppfattningen, att fråga vore om en kriminalisering av bl- a, de sjukdomstillstånd, för vilkas bekämpande frihetsberövandena anlitades (utlåtande nr 16 s. 9). Alkoholistvårdsutredningen anslöt-sig i sittbetän- kande med förslag till lag om nykterhetsvård till den av lagutskottet utta- lade meningen, att avgörandet i dessa ärenden icke borde överflyttas till allmän domstol, vilket kunde giva allmänheten och klientelet intryck av att dylika ärenden jämställdes med brottmål (SOU 1948: 23 s. 162).

Visserligen torde det finnas anledning att i detta sammanhang framhålla, att domstolarna har många andra uppgifter än att handlägga brottmål, t. ex. familjerättsliga mål av olika slag. Likväl finnes enligt utredningens mening skäl att räkna med att ett förläggande till allmän domstol av prövningen av mål rörande frihetsberövanden på många håll skulle uppfattas så, att dessa mål blivit jämställda med brottmål. Därest detta sker, föreligger risk' för att det socia-lvårdande arbetet kommer att försvåras.

De skäl, som nu anförts mot att anförtro prövningen av administrativa frihetsberövanden åt allmän domstol, synes vara av sådan styrka, att utred- ningen finner sig icke kunna förorda en dylik lösning av frågan om det beslutande organet.

För att besluta angående omhändertagande av barn och ungdom har från vissa håll efter utländskt mönster föreslagits inrättande av särskilda ung— domsdomstolar. Därvid torde man ha avsett en organisation med en lagfaren ordförande och lekmän, samtliga med särskild sakkunskap på barna- och ungdomsvårdens-område. Man torde vidare ha tänkt sig, att _domstolens be- hörighet skullevara inskränkt till frihetsberövanden och andra mera väsent- liga ingrepp, medan övriga uppgifter på barna— och ungdomsvården's om- råde fortfarande skulle åvila barnaVårdsnämnderna. ' '

I. sitt betänkande med förslag till lag om införande. .av nya rättegångs-

balken m. m. diskuterade processlagberedningen frågan om inrättande av särskilda ungdomsdomstolar för handläggning av brottmål mot ungdom. Beredningen, som övervägde skälen för och emot en särskild sammansätt- ning av domstolen vid sådan handläggning, fann starka skäl tala mot en dylik sammansättning. Sedan beredningen undersökt, huruvida ej syftet att tillföra domstolen särskild sakkunskap i ungdomsvård kunde vinnas genom mindre ingripande åtgärder, om möjligt inom gällande domstolsorganisation, fann beredningen, att övervägande skäl talade för att å domstolsorganisatio- nens område några mera vittgående ändringar icke i detta sammanhang genomfördes, och förordade, att då mål mot unga förbrytare förekomme till behandling, till tjänstgöring i domstolen företrädesvis skulle inkallas nämndemän, som ägde särskild insikt och erfarenhet i ungdomsvård (SOU 1944: 10 s. 11 f.). Beredningen föreslog därför ett tillägg till 1939 års lag med vissa bestämmelser om mål rörande brott av underårig av innehåll, att i vissa mål mot underårig av allvarligare. beskaffenhet borde för tjänstgöring i nämnden vid underrätt företrädesvis anlitas nämndemän med insikt och erfarenhet i vård och fostran av ungdom. Ett stadgande av denna innebörd finnes numera upptaget i 1946 års lag med vissa bestämmelser om mål rörande brott av underårig.

Därest det skulle anses önskvärt, att ingripanden mot barn och ungdom anförtroddes åt ungdomsdomstolar, torde av organisatoriska och andra skäl någon annan möjlighet icke kunna ifrågasättas än att dessa domstolar in- rättades i anslutning till de allmänna underrätterna. Beträffande en sådan lösning skulle i huvudsak gälla samma fördelar och nackdelar, som i det föregående angivits vara förknippade med allmän domstol såsom beslu- tande myndighet. Härtill kommer, att en sådan ordning'icke innebär någon lösning för andra områden av de administrativa frihetsberövandena, var— för den icke befrämjar den enhetlighet, som på ifrågavarande områden måste anses önskvärd.

Skälen för den föreslagna ordningen kan icke anses väga tungt, medan åt- skilliga skäl talar mot densamma. Då förslaget dessutom för vår rätt innebär en principiell förändring, som icke torde böra accepteras, med mindre starka skäl talar för förslaget, kan utredningen icke förorda detta.

En lösning av de föreliggande rättssäkerhetsfrågorna, vilken innebär att, såsom sker i Danmark och Norge, förstärka de kommunala nämnderna med en domare vid handläggning av frågor rörande frihetsberövanden har på sina håll livligt förordats. De områden, som framför allt avses, är nykter— hetsvården och barnavården, men även beträffande ingripanden mot för- sumliga försörjare synes en sådan lösning kunna diskuteras. Detta förslag har åtskilliga beröringspunkter med domstolsalternativet. I stället för nämn- den vid domstolarna skulle i organet tjänstgöra den kommunala nämndens ledamöter. Dessa skulle, om man så vill, kunna betraktas såsom ett slags nämndemän med särskild sakkunskap på det ifrågavarande vårdområdet.

En dylik ordning har på sina håll ansetts icke giva åt organet samma karak— tär av domstol som de två här förut behandlade alternativen.

Frågan om domarmedverkan i barnavårdsnämnd har diskuterats av har- navårdskommittén i dess betänkande med förslag till ny BvL (SOU 1956: 61 s. 261—267). Efter ingående överväganden uttalar kommittén den meningen, att sådan domarmedverkan icke bör komma i fråga till införande.

Såsom skål mot domarmedverkan brukar från en del håll uttalas farhå- gor för att domarens ställning i nämnderna skulle bli alltför dominerande, med påföljd att lekmännens möjligheter att göra en tillfredsställande in- sats skulle minskas. Från andra håll brukar anföras, att domarens ledning av nämndens arbete endast skulle komma att bli av formell art, då nämn- den haft kontakt med den föreliggande frågan redan på ett tidigt stadium och redan före domarens befattning med ärendet bildat sig en uppfattning rörande dess bedömning. Dessa invändningar synes motstridiga, och det är vanskligt att uttala sig om deras praktiska betydelse, vilken väl bl. a. komme att bli beroende av domarens person. Vissa skäl talar dock för att vad som anföres i den sistnämnda invändningen skulle komma att bäst motsvaras av verkligheten. Domaren skulle komma att betraktas som ett kontroll- organ, som skulle tillse, att barnavårdsnämnden handlade ärendena på ett riktigt sätt. Det synes emellertid tveksamt, om domarens medverkan kan komma att utgöra en betryggande garanti för den enskildes rättssäkerhet, då domaren inkopplas på ärendena först på ett sent stadium.

En annan invändning, som framförts även vid de två förut diskuterade alternativen, är att de ärenden, "som här aVSes, har en mycket liten frekvens i många kommuner, varför domaren skulle få ringa erfarenhet från behand- lingen av dylika ärenden. Nämnda olägenhet skulle dock kunna undanröjas, om såsom barnavårdskommittén förutsätter en och samme domare med- verkade i barnavårdsnämnderna i ett större antal kommuner, kanske där så vore möjligt i kommunerna i ett helt län. En sådan organisation skulle dock Vara förbunden med vissa praktiska svårigheter: domaren skulle vara mindre lättillgänglig för nämnderna och hans deltagande i nämndernas sam- manträden för honom själv bli mera tidskrävande. '

Domarmedverkan i kommunal nämnd kan icke anses utgöra en sådan enhetlig. lösning av här föreliggande rättssäkerhetsspörsmål, som utred- ningen eftersträvar. Vad gäller nykterhetsvården skulle ordningen innebära en avsevärd ändring av nu gällande system, i det att handläggningen i första instans av frågor om tvångsintagning skulle överflyttas från länsstyrelsen till de kommunala nykterhetsnämnderna. Dessa torde icke vara angelägna att påtaga sig en sådan uppgift, då den kan innebära olägenhet vid hand— havandet av nykterhetsnämndernas övriga uppgifter av nykterhetsvårdande art. _ Samma ingripande betydelse skulle domarmedverkan icke komma att få för barnavårdsnämndernas del, då beslutanderätt "i frågor angående Omhändertagande av barn och ungdom redan tillkommer dessa nämnder.

En organisation av första instans såsom förstärkta kommunala nämnder skulle nödvändiggöra, att särskild uppmärksamhet ägnades organisationen av andra instans. Det torde för sådant fall bli nödvändigt, att bedömningen i andra instans handhaves av ett länsorgan, utrustat med minst lika betrygf gande rättssäkerhetsgarantier som det kommunala organet. För nykterhets- vårdens del skulle alltså en lösning med förstärkta nykterhetsnämnder inne- bära tillskapande av ännu en instans för handläggning av ärenden om tvångsintagning. Detta kan utredningen för sin del icke tillstyrka. Ytterli- gare ett skäl mot domares medverkan är, att denna på vissa håll skulle komma att uppfattas såsom innebärande en kriminalisering av här ifråga- varande ingripanden och därför sannolikt komma att mötas av misstroende från sådana håll.. — .

Under-hänvisning till nu anförda skäl finner sig utredningen icke kunna förorda domarmedverkan i de kommunala nämnderna såsom medel att för- stärka rättssäkerheten vid administrativa frihetsberövanden. . .

'Utredningen kan "alltså icke ansluta sig till- något av de nu behandlade alternativen till lösning av organisationsfrågan på det lokala planet. Något annat lokalt organ än de här förut omnämnda synes icke kunna komma i fråga såsom lämpligt att handlägga mål angående administrativa frihets- berövanden. Utredningen anser, att de rättsliga garantierna vid de admi- nistrativa frihetsberövanden, som nu närmast är i fråga-, i stället bör för- läggas till ett länsorgan. En sådan lösning har den stora fördelen, att den nära ansluter sig till gällande ordning, vilken ytterligare utvecklas och utbygges. Vidare får ett länsorgan att handlägga ett betydande antal ärenden och erhåller härigenom god överblick och god erfarenhet vid bedömningen av de föreliggande frågorna. Nu ifrågavarande områden har så många beröw ringspunkter med varandra, att erfarenhet, som vinnes vid handläggning av mål från ett område, kommer att vara av värde vid bedömning av frågor från ett annat område. Med nuvarande goda kommunikationer torde —— med undantag möjligen för de nordligaste länen — några nämnvärda olägenheter icke behöva uppstå av att organet är knutet till hela länet. För att underlätta för parterna att inställa sig inför organet bör detta givetvis kunna sammanträda även å annan ort än i residensstaden.

Enligt gällande rättvbeslutas omhändertagande för skyddsuppfostran 'i första hand av barnavårdsnämnd, vars beslut kan underställas länsstyrel- sens prövning. Möjligen skulle vad nu anförts om handläggning av frågor rörande frihetsberövande inför ett länsorgan kunna anses böra leda till att rätten att i första hand besluta angående omhändertagande för skyddsupp- fostran bör överflyttas från barnavårdsnämnderna till det angivna läns- organet..Utredningen kan dock icke förorda att så sker. I många fall mot—' sätter sig nämligen den unge och hans föräldrar icke att det ifrågasatta in- gripandet kommer till stånd. Det skulle endast innebära onödig omgång, om handläggningen av sådana fall nödvändigt skulle behöva äga rum inför ett

länsorgam Den nya barnavårdslagen innehåller ej heller någon ändring på denna punkt. Utredningen anser med hänsyn'till det anförda, att barna- vårdsnämnderna bör bibehållas vid sin rätt att besluta angående omhän- dertagande för skyddsuppfostran. Endast i de fall, då frågan om ingripande bör komma tillstånd är tvistig eller eljest särskilda skäl därtill föranleder, bör underställning av ingripandet ske till länsorganet, dit alltså de särskilda rättssäkerhetsgarantierna även'i detta fall bör förläggas.

J ämväl vad gäller ingripanden mot försumliga försörjare tillkommer en- ligt gällande ordning beslutanderätten kommunal nämnd, barnavårdsnämnd eller socialnänmd. Såsom förut framhållits, råder här den otillfredsställande ordningen, att nämndens beslut om föreläggande att fullgöra arbete i arbetse- hem icke kan överklagas utan att, överklagande endast kan skebeträffande handräckning, som meddelas för verkställighet av beslutet. Som närmare kommer att utvecklas i ett senare avsnitt, utgår utredningen ifrån att hand- läggningen av frågor om meddelande av arbetsföreläggande kommer att överflyttas från de kommunala nämnderna till länsorganet.

Beträffande organisationen av länsorganet har inom utredningen yppats delade meningar. Utredningens majoritet, nämligen ledamöterna Ahlkvist, Axelson och Berglin, anser att prövningen bör förläggas till ett'inom läns- styrelsenbildat organ, bestående av en lagfaren befattningshavare vid läns— styrelsen (landssekretera'reneller dennes ställföreträdare) som ordförande jämte lekmän. I det följ ande benämnes detta förslag länsstyrelsealternativet. Utredningens ordförande och ledamoten Gezelius förordar däremot en fri- stående länsdomstol, bestående av en ordförande, vilken bör vara eller ha varit ordinarie innehavare av domarämbete, samt av lekmän. Detta alterna- tiv benämnes domaralternativet.

Länsstyrelsealtunativet Länsstyrelsealternativet innebär, att länsorganet nära anknytes till läns- styrelsen. Beträffande länsstyrelsens organisation och allmänna ställning må här följande anföras;

Länsstyrelsens ställning angives i 1 & länsstyrelseinstruktionen (SFS 333/1958), vari stadgas, att »styrelsen inom. varje län är anförtrodd åt en landshövding.». Enligt särskilda bestämmelser i instruktionen övergår de befogenheter, vilka tillkommer landshövdingen, under vissa förutsätt- ningar -på andra, honom underställda befattningshavare. Vid ledighetå landshövdingtjänsten eller då landshövdingen är tjänstledig, frånvaran- de, hindrad av andra tjänsteangelägenheter eller jävig skall», såvitt gäller de ärenden, som handlägges inom landskansliet, på landssekreteraren ankomma att såsom ställföreträdare för landshövdingen med vissa undan- tag utöva dennes befogenheter. Såsom närmast i tjänsteställning efter lands-

sekreteraren är förste länsassessorn ställföreträdare för denne. Vid förfall för förste länsassessorn må länsstyrelsen uppdraga åt länsassessor att full- göra de landssekreterarens göromål, som skulle ha ankommit på förste länsassessorn. Undantagsvis må överlämnas åt annan tjänsteman att full- göra sådana göromål. Utöver de fall, då enligt nu berörda regler landshöv- dingens befogenheter kan utövas av annan befattningshavare, må länssty- relsen i arbetsordning eller eljest uppdraga beslutanderätten åt avdelnings— chef beträffande vissa grupper av ärenden (avdelningschefsärenden). Åt sektionschef eller annan föredragande må på motsvarande sätt uppdragas att, på föredragning av eller eljest i närvaro av annan tjänsteman, utövå beslutanderätten i grupper av ärenden, vilka är av sådan beskaffenhet, att de icke skäligen böra kräva deltagande av landshövdingen eller avdelnings- chefen (sektionsärenden). Kan beslut i avdelningschefsärende väntas bli av prejudicerande verkan eller eljest få större räckvidd, skall frågan under- ställas landshövdingens bedömande. Yppas 1 sektionsärende olika meningar bland de 1 handläggningen deltagande eller kan beslut 1 ärendet väntas med— föra verkningar utöver det enskilda fallet, skall ärendet hänskjutas till av- görande av avdelningschefen. Finnes enligt vad som gäller för avdelnings- chefsärenden skäl därtill, skall ärendet underställas landshövdingens be- dömande. Ärenden av expeditionell natur och sådana, vilka enligt arbets- ordningen är av den art, att i avgörandet icke skäligen bör krävas delta- gande av mer än en person (enmansärenden), må avgöras av sektionschef eller annan föredragande ensam.

Utan hinder av fastställd arbetsordning äger landshövdingen påkalla före— dragning av ärende, som skolat handläggas som avdelningschefsärende, sek- tionsärende eller enmansärende. Landshövdingen äger därvid liksom eljest i de ärenden, som föredrages för honom, ensam beslutanderätt. I handlägg- ning av ärende, som föredrages inför landshövdingen, bör vederbörande av- delningschef deltaga, där ej särskilda skäl föranleder till annat. Föredra— gande är skyldig att vid föredragning uttala sin mening och, därest beslutet blir därifrån avvikande, låta anteckna denna i protokollet eller eljest i an- slutning till beslutet.

Länsstyrelsens ställning av enmansmyndighet har medfört, att länsvis organiserad verksamhet, vilken krävt speciell sakkunskap och medverkan av lekmän, tillagts särskilda länsorgan. Den splittring av länsförvaltningen, "som därigenom uppkommit, har emellertid ansetts olämplig. I syfte att åstadkomma en samordning av länsförvaltningen föreslog 1948 års läns— styrelseutredning i sitt år 1950 avgivna betänkande (SOU 1950: 28) att de uppgifter, som ankom på de fristående länsorganen länsarbetsnåmnd, läns- bostadsnämnd och mödrahjälpsnämnd, skulle överflyttas på länsstyrelsen, i vilken dessa nämnder skulle inordnas. Utredningen förordade vidare, att länsnykterhetsnämndens och länsvägnämndens uppgifter sammanarb'eta- des med länsstyrelsens motsvarande uppgifter och att dessa nämnder till

följd därav skulle upphöra. Samtidigt föreslogs, att i samband med inord- nandet av nämnda organ i länsstyrelsen till denna skulle knytas bisittare vid handläggningen av vissa ärenden. I överensstämmelse härmed stadgades i länsstyrelseutredningens utkast till länsstyrelseinstruktion beträffande länsstyrelsens organisation och landshövdingens ställning bl. a., att lands— hövdingen skulle vara länsstyrelsens chef samt att i länsstyrelsen skulle tjänstgöra bisittare enligt vad därom stadgades i en lag om särskilda bisittare i länsstyrelserna. I utkast till nämnda lag föreskrevs, att bisittare skulle finnas i varje länsstyrelse samt att de i den utsträckning Konungen eller efter Konungens bemyndigande länsstyrelsen bestämde skulle deltaga i handläggningen av bl. a. ärenden angående socialvård, nykterhetsvård och behandling av lösdrivare. Efter remissbehandling och överväganden inom inrikesdepartementet blev betänkandet föremål för överarbetning, vilken redovisades i en särskild promemoria. Till grund för förslagen i promemo- rian lades antagandet att, med undantag för mödrahjälpsnämnderna, någon inordning i länsstyrelsen av de fristående länsorganen icke skulle komma till stånd men att förslaget till omorganisation av länsstyrelserna i övrigt i stort sett skulle genomföras. Beträffande lekmannamedverkan anfördes i promemorian bl. a., att sådan lämpligen borde föreskrivas i socialvårds— ärenden, däri inbegripet mödrahjälpsärenden, och ärenden angående frihets- berövanden. Vid den fortsatta behandlingen av ärendet förklarade sig depar- tementschefen icke beredd att taga slutlig ställning till förslaget om lek— mannamedverkan i länsstyrelsen. Han hänvisade därvid till att spörsmålet därom vore under behandling i särskilda sammanhang och kunde väntas bli ytterligare belyst i samband med att ordningen för administrativa fri- hetsberövanden gjordes till föremål för närmare överväganden. Han kunde under sådana omständigheter icke heller förorda, att mödrahjälpsnämnd inordnades i länsstyrelsen. Den under rådande förhållanden lämpligaste vägen till samordning inom länsförvaltningen förklarades vara att skapa förutsättningar för en intensivare samverkan på tjänstemannaplanet. Som ett naturligt led i samordningen borde ingå, att landshövdingen gjordes till ordförande i länsnämnderna. Denna ordning borde dock enligt departe— mentschefen icke göras obligatorisk (prop. 155/1952 s. 14—15).

De förarbeten, vilka ovan berörts, kom att ligga till grund för 1953 års länsstyrelseinstruktion, vars i detta sammanhang aktuella stadganden utan väsentligare ändringar ingår i nu gällande länsstyrelseinstruktion av år 1958.

I likhet med länsstyrelseutredningen anser utredningen om administrativa frihetsberövanden det vara möjligt att införa en ordning, enligt vilken lek- män ingår i länsstyrelsen vid handläggningen av vissa ärenden. Det förhål- landet, att lekmän ingår i det av utredningen föreslagna länsorganet bör därför icke anses utgöra hinder mot att organet vid utövandet av sina upp- gifter identifieras med länsstyrelsen. Däremot föreligger enligt utredningens mening sådant hinder med hänsyn till ordförandeskapet. Det idet föregående

uppställda kravet-på att ordföranden i Organet skall vara-jurist medför,-att landshövdingen", som ofta icke är jurist, icke kan vara'ordförande -i organet; Även den betydande arbetsbörda, .som vid tillämpning av ett utbyggt för- farande kommer att åvila ordföranden, torde utgöra ett väsentligt hinder för att landshövdingen vid sidan av .sina övriga uppgifter anförtros ordförande-' skapet. Detta skall enligt majoritetens förslag handhavas av landssekreteraå ren eller dennes ställföreträdare. Med hänsyn till gällande principer för länsstyrelsens verksamhet, särskilt vad gäller utövandet av beslutanderätt-. ten inom länsstyrelsen, innebär en sådan organisation, att organet får en från länsstyrelsen formellt fristående ställning. Åtskilliga förhållanden medför" emellertid, att organet blir nära knutet till länsstyrelsen. Förutom att ordföranden skall vara befattningshavare vid länsstyrelsen skall, som i :det följande närmare beröres, jämväl uppgiften att vara föredragande inför organet ankomma på sådan befattningshavare. Därjämte skall organet ha kansli inom länsstyrelsen. Nu nämnda omständigheter innebär, att det av majoriteten föreslagna länsorganet blir att anse såsom en inom länsstyrel— sen bildad förvaltningsdomstol. '

Den ställning, som enligt det anförda tillkommer det beslutande organet, innebär att detta bör erhålla en särskildbenämning.1 Denna bör väljas-så; att den om.möjligt ger en uppfattning om organets verksamhetsområde och de särskilda uppgifter, som tillagts organet. Därvid är att beakta, att de ärenden, i vilka organet skall ha att besluta, till helt övervägande del avser ingripanden inom olika områden av socialvården samt att organet blir att anse såsom en förvaltningsdomstol. Vissa organ inom länsförvaltningen", vilka .tidigare berörts, har betecknats såsom nämnder. Att efter mönster härav beteckna det beslutande organet såsom nämnd synes emellertid icke lämpligen böra ske. Det må anmärkas, att beteckningen socialnämnd, som skulle ha legat närmast till hands, redan finnes såsöm benämning på Organ inom socialvården. Av de alternativ i övrigt, som övervägts inom utred- ningen, är främst att nämna länsrätt, länskollegium samt socialdomstol". Benämningen länsrätt förekommer i det finska förvaltningsväsendet, inom vilket den betecknar en förvaltningsdomstol på länsplanet. Ordet länsrätt inger också närmast föreställningen, att fråga är om en allmän förvaltnings-. domstol, och passar därför mindre väl såsom benämning på ett beslutande organ, på vilket endast skall ankomma att pröva—mål angående vissa fri-. hetsberövanden. Gent emot benämningen länskollegium är främst att .er- inra, att den icke ger någon antydan om organets verksamhetsområde'och ej heller om dess karaktär av domstol. Beträffande såväl länsrätt som länSs kollegium är i övrigt att anmärka bl. a., att de icke är lämpliga såsom bev nämning på det beslutande organet i Stockholms stad. Vad slutligen angår

1 I sitt remissyttrande över alkoholistvårdsutredningens förslag anförde överståthållarämbe- tet: .Skulle beslutanderätten anses böra tilldelas ett kollegium av sådan sammansättning, som utredningen föreslagit, bör det beslutande organet, då det ju reellt är en nämnd,'som beslutar; icke benämnas länsstyrelse utan få en självständig utformning. ' ' . . 31"!

benämningen socialdomstol kan vara tveksamt, huruvida organet uttryck- ligen bör betecknas såsom domstol på grund av den risk för sammanbland- ning med allmän domstol, som därvid kan föreligga. Med hänsyn till det sätt, varpå organets sociala anknytning markeras i sammansättningen socialdomstol, synes emellertid icke vara anledning befara, att organet icke skall komma att uppfattas såsom ett från allmän domstol artskilt organ. Såsom exempel på en motsvarande sammansättning kan anföras arbets— domstolen. Under sådana förhållanden och då benämningen socialdomstol ger. upplysning om organets verksamhetsområde och uppgifter, har utred- ningen ansett benämningen socialdomstol böra ges företräde framför läns- rätt och länskollegium.

Som regel är juristerna vid länsstyrelsernas landskanslier tingsmerite- rade, och där så är förhållandet, är det krav, som i det föregående uppställts om domarkompetens hos organets ordförande, uppfyllt. Den som icke är tingsmeriterad kan genom tjänstgöring å länsstyrelsens socialvårdsdetalj samt såsom föredragande "och sekreterare vid handläggning inför social- domstol av ärenden" rörande frihetsberövanden ha erhållit god erfarenhet av den här tillämpade processordningen och därmed en utbildning, som i hithörande avseenden bör jämställas med tingsmeritering. Utredningen förutsätter, att ingen annan än den som äger utbildning och erfarenhet som nu nämnts anförtros ordförandeskapet i socialdomstol. I de mindre lånen bör landssekreteraren som regel vara ordförande och vid förfall för honom hans ställföreträdare. Vid de största länsstyrelserna torde landssek- reterarens arbetsuppgifter icke medge, att han tjänstgör som ordförande, då handläggningen av målen med säkerhet kommer att bli tämligen tids- krävande. Vid dessa länsstyrelser bör ordförandeskapet handhavas av lands- sekreterarens ställföreträdare. Här kommer alltså ordförandeskapet att an- förtros åt förste länsassessor, och detta kommer att i viss omfattning vara förhållandet även vid de medelstora länsstyrelserna. Befattningshavare i låg- re tjänsteställning än förste länsassessor eller den som uppehåller dennes tjänst, bör icke kunna tjänstgöra såsom ordförande i socialdomstol. I läns- styrelseinstruktionen bör angivas, att ordförandeskapet i socialdomstolen skall utövas av landssekreteraren eller dennes ställföreträdare, medan för varje länsstyrelse för sig bör i arbetsordningen regleras, Vilken av dessa befattningshavare som skall vara ordförande och svara för domstolens verk— samhet.

I detta sammanhang påkallar de speciella förhållandena i Stockholm sär- skild uppmärksamhet. Vid den inom överståthållarämbetet bildade social— domstolen bör underståthållaren eller vederbörande kanslidirektör vara ord— förande. För underståthållaren gäller visserligen icke formellt, att han skall vara lagfaren, men i varje fall under senare tid har underståthållaren alltid uppfyllt detta kompetenskrav, och utredningen utgår från att så kommer att vara förhållandet även i framtiden. Beträffandekanslidirektören gäller, att

denne skall ha avlagt examen medförande behörighet till domarbefattning. Som ordförande bör ifrågakomma den kanslidirektör, som inom ämbetet handlägger ärenden, vilka är närbesläktade med dem, som tillhör socialdom- stolens prövning. Med hänsyn till den stora arbetsbördan vid denna dom- stol torde såväl underståthållarcn som kanslidirektören regelmässigt böra tjänstgöra som ordförande med den fördelning av arbetsuppgifterna dem emellan, som befinnes lämplig.

Genom förslaget uteslutes landshövdingen från möjlighet att deltaga i handläggningen av ifrågavarande mål. Redan nu torde emellertid landshöv- dingen ofta på grund av bristande tid vara nödsakad att överlämna hand- läggningen till landssekreteraren eller dennes ställföreträdare. Därest för- farandet utbygges i den omfattning, som utredningen förordar, kommer handläggningen att taga ännu mera tid i anspråk, och landshövdingens möj- ligheter att deltaga i handläggningen att ytterligare minska. Såsom framgår av det tidigare anförda, torde handläggningen bli så tidskrävande, att vid de större länsstyrelserna icke heller landssekreteraren kommer att äga möjlig- het att deltaga däri. Vad nu anförts om landshövdingen äger beträffande överståthållarämbetet motsvarande tillämpning å överståthållaren.

Vid sidan av ordföranden skall lekmän med erfarenhet i allmänna värv vara ledamöter i domstolen. Då organisationen bör vara så smidig som möjligt, bör antalet tjänstgörande lekmän begränsas till två. Detta torde kunna ske om, såsom tidigare förordats, föreskrift icke meddelas om att särskild sakkunskap skall vara företrädd bland lekmännen. Ett flertal lek- män från olika delar av länet bör utses. Bland dem kan tjänstgöringsskyl- digheten på lämpligt sätt fördelas. Lekmännen torde böraförordnas av Kungl. Maj:t.

Genom den här föreslagna organisationen skapas inom länsstyrelsen en särskild förvaltningsdomstol för prövning av mål angående administrativa frihetsberövanden.1 Därest denna ordning genomföres, torde någon tvekan ej längre behöva föreligga, att svensk rätt beträffande de frihetsberövan- den, som beslutas av domstolen, överensstämmer med Europarådskonven- tionens krav.

De ärenden, som skall handläggas inför socialdomstolen, bör förberedas och i den mån så erfordras föredragas av någon jurist å socialsektionen eller i de län, där socialsektion saknas, av någon av de jurister å allmänna sektionen, som handhar sociala ärenden. Föreskrift härom bör meddelas i länsstyrelsernas arbetsordning.

I de mål, som här äri fråga, är ofta snabba ingripanden erforderliga. Be- slut härom kan behöva fattas med sådan skyndsamhet, att domstolen som helhet ej hinner sammanträda. För sådana brådskande fall måste domsto- lens ordförande vara behörig att besluta. Utredningen föreslår därför, att ordföranden äger ensam handlägga mål, som gäller tillfälligt omhänder-

1 Jfr ang. begreppet förvaltningsdomstol SOU 1955: 19 (Administrativt rättsskydd) s. 86 f.

tagande. I sådana fall bör emellertid ärendet föredragas av någon jurist å socialsektionen (resp. allmänna sektionen), och beträffande föredragan— dens rättighet och skyldighet att, då hans mening ej följes, anmäla reser- vation bör gälla detsamma som i andra länsstyrelseärenden. Det slutliga avgörandet i sådana mål tillkommer givetvis alltid domstolen i ordinarie sammansättning. Mot en sådan ordning har på sina håll invänts, att ordfö— randen genom sitt beslut angående tillfälligt omhändertagande redan tagit ställning till frågan om ingripande bör komma till stånd och att domstolen vid sin senare prövning av hela saken i praktiken blir bunden av ordföran- dens tidigare avgörande. Denna invändning synes dock icke bärande. Under målets fortsatta handläggning inför domstolen kan väntas att, bl. a. genom hörande av den omhändertagne och andra personer, ny utredning tillkom— mer, som kan förändra det tidigare bedömandet. Det kan icke ifrågasättas, att domstolens ledamöter icke skulle taga hänsyn till sådan utredning. Samma system som det här föreslagna tillämpas vid de allmänna domsto- larna i brottmål, där häktning som regel beslutas av en ensam domare. Några olägenheter av här berörd art har icke förmärkts av denna ordning. — Av praktiska skäl torde socialdomstolens ordförande vidare böra äga att ensam besluta i vissa andra frågor, som kan uppkomma på ett tidigt sta- dium av målets handläggning, såsom frågor om delgivning och muntlig hand- läggning samt införskaffande av bevisning. Stadgande härom har även upptagits i utredningens förslag.

Medan invändningen mot ordförandens tidigare ställningstagande rör såväl länsstyrelsealternativet som domaralternativet, kan en annan sär- skild invändning av liknande slag riktas mot länsstyrelsealternativet med hänsyn till den uppsiktsmyndighet, som tillkommer länsstyrelsen inom so- cialvården. Därvid avses främst sådana fall, där länsstyrelsen såsom upp- siktsmyndighet över barnavården inom länet anmanat en kommunal barna- vårdsnämnd att vidtaga åtgärd som nämnden tidigare underlåtit. Sedan nämnden till efterrättelse av gjord anmaning t. ex. beslutat omhändertaga en underårig för skyddsuppfostran, kan frågan angående omhändertagandet genom underställning komma under länsstyrelsens prövning. Några olägen- heter har icke yppats av denna nu gällande ordning. Det är icke desto mindre obestridligt, att ur rättssäkerhetssynpunkt erinringar kan göras mot att länsstyrelsen på detta sätt prövar en omhändertagandefråga, som den redan i viss mån tagit ställning till. Om emellertid organisationen ändras därhän, att uppsiktsmyndigheten tillkommer länsstyrelsen i dess nuva— rande sammansättning, medan prövningen förlägges till en socialdom- stol inom länsstyrelsen, kommer frågan i ett annat läge. Bedömningen överflyttas då till ett organ med annan sammansättning. En befattnings- havare, som medverkat vid lämnande av direktiv eller föreläggande i ett konkret fall, som sedermera underställningsvägen eller eljest föres under domstolens prövning, bör givetvis vara förhindrad att som ordförande eller

föredragande i domstolen handlägga fallet. Att härvidlag sådant hinder före- ligger torde framgå redan av de av utredningen föreslagna reglerna om jäv mot ledamot i domstolen. I det fåtal fall, som här kommer i fråga, har så- lunda varken ordföranden eller de två lekmännen haft med den tidigare handläggningen att göra. Utredningens majoritet anser därför, att länssty- relsens rådande, ledande och övervakande uppgift gentemot kommunala organ icke kan åberopas som någon bärande invändning mot att förlägga prövningen av mål av frihetsberövande karaktär till en särskild domstol inom länsstyrelsen.

Enligt majoritetens mening är bestämda fördelar förbundna med att nu ifrågavarande mål angående administrativa frihetsberövanden fortfarande handlägges inom länsstyrelserna.

Den viktigaste fördelen torde vara, att härigenom'den omfattande erfa- renhet av socialvårdsfrågor, som länsstyrelserna besitter, kommer "att kunna utnyttjas vid handläggningen. De befattningshavare inom länsstyrelserna, som bör ifrågakomma såsom ordförande i socialdomstolarna, har under sin tidigare tjänstgöring inom länsstyrelsen i stor utsträckning deltagit i hand- läggningen av sådana socialvårdsärenden, vilkas prövning ankommer på länsstyrelsen, och vunnit omfattande erfarenhet därifrån. Särskilt på nyk- terhetsvårdens och barnavårdens områden prövar "länsstyrelserna många ärenden, som icke avser frihetsberövanden men som nära ansluter sig där— till. Länsstyrelsernas verksamhet i övrigt inom socialvården medför, att de får en ingående kännedom om socialvårdens uppbyggnad, dess olika medel, syften och verkningssätt, vilket är av särskilt värde vid bedömningen av de frågor, som uppkommer i samband med frihetsberövandena. Den handläggningsordning, som här ovan skisserats för mål angående admi- nistrativa frihetsberövanden, fordrar att ordföranden tar betydligt mera aktiv del i handläggningen än vad som vanligen kräves i en renodlat acku- satorisk process. Det är därför nödvändigt, att ordföranden är väl insatt i socialvårdens omfattande komplex. Därigenom torde ges garanti för en i möjligaste mån rimlig avvägning mellan effektivitetskravet och rättssä- kerhetssynpunkterna. Såsom i annat sammanhang redan betonats uppbäres de administrativa frihetsberövandena i stor utsträckning av det primära intresset att tillgodose den enskildes vårdbehov. Det rent repressiva syftet spelar i varje fall här en betydligt mer underordnad roll än inom straff— rättslagstiftningen i dess hittillsvarande utformning. Man kan alltså i fråga om de här åsyftade åtgärderna icke utan vidare tillmötesgå de stundom framförda kraven på en mera generös tillämpning av straffrättsparollen: »hellre fria än fälla». Det allmännas strävan att åvägabringa en anpassning av klientelet till samhällslivets krav bör i princip icke stå i motsättning till den enskildes verkliga intresse. Genom att här avsedda samhällsingripanden —— under beaktande i rimlig mån av rättssäkerhetssynpunkter —— icke ut— brytes ur sin traditionella sociala inramning, torde man i varje fall kunna

vinna säkerhet för att icke vårdsynpunkterna får träda i bakgrunden. Ur den enskildes synvinkel måste det vara av stort värde, att den som leder handläggningen av nu ifrågavarande mål besitter dylik insikt. Detta får anses utgöra en viss garanti för att, i vad ankommer på socialdomstolen, den saken gäller erhåller den värd, som är bäst lämpad för hans fall, och att ingripande beslutas vid rätt tidpunkt. Den vårdbehövande är t. ex. icke betjänt med att ett ingripande, innebärande meddelande av viss vård, upp- skj utes, om ett uppskov får till följd att, när ingripande på nytt blir aktuellt, detsamma måste ges en hårdare karaktär eller få längre varaktighet än om ingripande skett vid det först ifrågasatta tillfället. Om de administrativa frihetsberövandena skulle anförtros fristående socialdomstolar, kan upp- komma svårighet att finna ordförande, som är lika väl orienterade beträf- fande praktiska spörsmål inom socialvården som ordförandena i länssty— relsedomstolarna. Man torde nämligen ha anledning utgå från att ordfö— randeposten i de fristående socialdomstolarna regelmässigt skulle komma att besättas med personer från domarkåren.

Även det skäl, som utredningen tidigare anfört mot förläggandet av nu ifrågavarande mål till allmän domstol — nämligen faran för att de i det allmänna rättegångsförfarandet tillämpade principerna skulle följas utan erforderliga modifikationer — talar i viss mån mot fristående socialdom— stolar.

För de kommunala nämndernas representanter, som i sin verksamhet i gemen har mycket att göra med sin länsstyrelse, måste det vara av värde, att de administrativa frihetsberövandeärendena liksom hittills handlägges inom länsstyrelsen. Den enskilde, som i dessa slags ärenden i allmänhet icke önskar någon offentlighet, skulle säkerligen finna det mera obehagligt och besvärande att inställa sig inför en fristående socialdomstol, där endast frihetsberövandeärenden handlägges, än inför länsstyrelsen. Till länsstyrel- sen har allmänheten — men ej till en fristående socialdomstol — ärenden av de mest skilda slag, och ett besök där väcker ingen uppmärksamhet.

Endast ärenden, som avser verkliga frihetsberövanden, bör handläggas av socialdomstolen. Det finnes emellertid en hel del ärenden, som står fri- hetsberövandena nära, t. ex. ärenden avseende övervakning eller medde- lande av särskilda föreskrifter, skyldighet att lämna från sig fosterbarn eller förbud mot tagande av fosterbarn. Det kan icke anses vare sig erfor- derligt eller önskvärt att belasta socialdomstolen med dessa ärenden, men det är däremot av betydelse, att samma linjer i stort följes i dessa ärenden som i ärenden angående frihetsberövande i egentlig mening. Den bästa garantin för att så sker får man, om frihetsberövandeärendena anförtros en domstol inom länsstyrelsen med länsstyrelsetjänstemän som ordförande resp. föredragande. Om länsstyrelsealternativet väljes, kommer ärendena att förberedas av en länsstyrelsejurist å socialsektionen (resp. allmänna sektionen). Sådan jurist kommer även att tjänstgöra som sekreterare vid

muntlig handläggning inför domstolen och som föredragande vid skriftlig handläggning. Härigenom skapas en synnerligen värdefull kontakt med so— cialvården i övrigt.

Väljer man alternativet med fristående socialdomstolar bör beaktas, att domstolens arbetsbörda _ såsom framgår av vad som anföres under kost- nadskapitlet —— endast i de största länen kommer att bli av den omfattning, att den ger fullt arbete åt heltidsanställd ordförande och sekreterare. I alla de andra lånen skulle, om det ena av minoritetens i kostnadskapitlet när- mare omnämnda alternativ väljes, uppdragen såsom ordförande respektive sekreterare bli arvodesuppdrag och såsom sådana bisysslor, ordförandeupp- draget i regel åt någon ordinarie domare. Sekreterarsysslan skulle i de flesta fallen få anförtros åt någon jurist inom domarkarriären, vilket skulle innebära, att sysslan komme att med korta intervaller skifta innehavare och vederbörande knappast hinna bli insatt i hela komplexet av socialvårds- regler. Att låta en så viktig post som ordförande i socialdomstol tillsättas genom förordnande för några år i sänder rimmar illa med kravet på doma- res oavsättlighet. Men en än allvarligare anmärkning kan riktas mot att låta uppdragen såsom ordförande och sekreterare vara bisysslor. Det kan nämligen ej vare sig begäras eller förväntas att den, som förordnas, skall — vid sidan av sin ordinarie tjänst, som ju helt naturligt måste ta det allra mesta av hans tid, kunnande och intresse i anspråk _ ha möjlighet att utan eftersättande av sina viktiga ordinarie arbetsuppgifter ägna hit- hörande frågor det intresse, som kräves. För ett rätt bedömande av målen vid socialdomstolen är det nämligen nödvändigt, att ordföranden och sek- reteraren följer med icke blott litteratur och rättsfall på dessa områden utan även utvecklingen inom socialvårdens olika grenar. I vissa län kommer arbetsuppgifterna att vara av sådan omfattning, att det kräves två arvodes- anställda ordförande och två arvodesanstållda sekreterare. Risk för olika praxis i avgörandet av likartade mål ligger nära till hands i sådana fall, då de olika ordförandena och sekreterarna ej kan få möjlighet att konferera med varandra på samma sätt som inom ett verk. Svårigheter skulle säker— ligen även uppstå att erhålla lämplig vikarie vid den ordinarie uppdrags— havarens semester eller annan ledighet.

Det nu berörda alternativet torde såsom organisationsform i många avse- enden erinra om utskrivningsnämnderna vid sinnessjukhusen. En social- domstols arbetsuppgifter och verksamhet kommer emellertid att bli helt olikartade en utskrivningsnämnds. Utskrivningsnämndernas arbetsuppgif- ter är homogena, under det att socialdomstolarnas skulle komma att spänna över ett stort delvis heterogent område. I utskrivningsnämnderna företrä— des samhällets intressen av sjukhusets läkare och de, vars utskrivningsfråga skall prövas, finnes tillgängliga inom sjukhuset. Sammanträdena kan alltid hållas på sjukhuset och på eftermiddagarna eller annan tid, som bäst passar ordföranden. Vid socialdomstolarna kan samhällets talan allt efter målets karaktär komma att föras av socialnämnd, barnavårdsnämnd, nykterhets-

nämnd, polischef, anstaltsstyrelse m. fl. vilket innebär, att en socialdomstol kan få att göra med ett drygt hundratal olika representanter för det all- männa. De enskilda parterna kommer här att återfinnas inom vitt skilda delar av verksamhetsområdet. Socialdomstolarnas sammanträden, där må- lens handläggning i flertalet fall kommer att bli avsevärt mera tidskrävande än vid utskrivningsnämnderna, måste utsättas till tider på dagen, som pas- sar parter och vittnen. I många fall kommer sammanträdena att få hållas å annan plats än kansliorten. Utskrivningsnämnderna har sjukhusets kansli att repliera på, och där utföres ett avsevärt förarbete. Socialdomstolarna enligt domaralternativet måste ha eget kansli och själva svara för förarbetet till sammanträden m. m.

Det är ett väsentligt krav på förfarandet, att varje särskild socialdomstol erhåller en sådan organisatorisk uppbyggnad, att den ger parterna goda möjligheter att få kontakt med domstolen. I första hand bör kansliet sättas i stånd att ta emot tidsbeställningar och förfrågningar samt hålla handlingar tillgängliga vid olika tidpunkter under arbetsdagen. Detta skulle bli svårt att ordna, om hel- eller halvtidsanställt kanslibiträde skulle komma att saknas i vissa län. Viktigt är vidare att främja parternas omedelbara kontakt med ordförande och föredragande, särskilt med hänsyn till de rät- tigheter, som part enligt SdL äger att avgiva förklaring muntligen. En- ligt alternativet med arvodesanställda befattningshavare skulle i flertalet län dessa befattningshavare vara tillgängliga på domstolens kansli under i bästa fall endast en kort tid varje dag. Man har över huvud taget anled— ning allvarligt ifrågasätta, huruvida det kommer att bli möjligt att påkansli- orten finna erforderligt antal lämpliga underrättsdomare och andra dom— stolsjurister, som har möjlighet att gemensamt vara borta från sina ordi- narie arbetsuppgifter den avsevärda tid uppdraget som ordförande, respekf tive föredragande, i socialdomstol kommer att kräva. Ett sammanträde även på kansliorten kan nämligen beräknas komma att i regel taga större delen av dagen i anspråk. Det är ett känt faktum, att underrätternas arbetsbörda i allmänhet är stor och att det vid många underrätter föreligger en besvä- rande balans beträffande oavgjorda mål. .

En domstolsorganisation med arvodesanställda ordförande och sekrete— rare och i en del län även arvodesanställd kanslipersonal ger enligt majori— tetens åsikt icke domstolens arbete den stadga och kontinuitet, som en rätt handläggning av dessa socialvårdsärenden kräver. Att bryta ut de admie nistrativa frihetsberövandeärendena från deras naturliga gemenskap med socialvården i övrigt och anförtro denna viktiga del av socialvården åt en så instabil organisation, som den till vilken detta alternativ skulle leda, inne— bär ett experiment med så många osäkra faktorer, att det icke kan anses tillrådligt. I praktiken skulle detta alternativ sannolikt också rätt snart utvecklas därhän, att man nödgades inrätta den ena fasta ordförande- och föredragandetjänsten efter den andra vid socialdomstolarna. .

socialdomstolar med arvodesanställda ordförande och sekreterare, är ur såväl rättssäkerhets- som effektivitetssynpunkt utan tvekan fristående so- cialdomstolar med heltidsanställda befattningshavare att föredraga framför socialdomstolar med arvodesanställda. Men även denna organisationsform har allvarliga nackdelar. Att i varje län inrätta en socialdomstol med hel- tidsanställda befattningshavare skulle innebära, att i de flesta socialdom- stolarna befattningshavarna långt ifrån finge full arbetsbörda och att stats- verkets kostnader bleve orimligt höga. Man finge därför i stället välja den utvägen att med undantag för de allra största länen sammanslå två eller flera län under en socialdomstol, en lösning som även den skulle bli behäf- tad med avsevärda olägenheter. För de kommunala nämnderna och berörda enskilda personer blir möjligheten till kontakt med domstolen på grund av de stora avstånden avsevärt sämre än vid länsstyrelsealternativet. Organisa- tionen blir betänkligt osmidig. Arbetsuppgifterna skall ,- liksom vid alter- nativet med arvodesanställda befattningshavare _— delas upp på i regel tre befattningshavare, ordförande, sekreterare och kanslihiträde. Detta innebär, att en del av de arbetsuppgifter, som i kommitténs organisationsundersök- ning redovisas under biträdesuppgifter och som enligt länsstyrelsealterna— tivet skulle kunna utföras av landskanslist, kansliskrivare eller kontorist —— alltså med hänsyn till kvalifikationer differentierad arbetskraft — i fri- stående socialdomstolar måste anförtros sekreteraren, en för dessa arbets- uppgifter överkvalificerad arbetskraft. Om arbetsuppgifterna skulle minska, är man fastlåst vid en viss organisation och har inga möjligheter att nyttig- göra överflödig arbetskraft. I fristående socialdomstolar kommer anskaf- fandet av vikarie för befattningshavarna vid semestrar och andra ledigheter att möta stora svårigheter med hänsyn till arbetsuppgifternas speciella karaktär. Erfarenheterna från länsskolnämnderna, som också är små orga- nisationsenheter med speciella arbetsuppgifter, bestyrker till fullo dessa farhågor. Länsstyrelsealternativet utmärker sig i motsats till domaralter- nativet för en avsevärd smidighet i organisationen. Kompetenta vikarier för ordförande och föredragande kommer alltid att finnas inom den egna läns- styrelsen. Bitrådesuppgifterna kan uppdelas på landskanslister och biträdes— personal i olika lönegrader allt efter arbetsuppgifternas svårighetsgrad, så att man städse kan undvika, att arbetsuppgifter utföres av mera kvalifice— rad personal än uppgifterna kräver. Domstolen kan utan svårighet ekono- misera med arbetskraften allt eftersom dess arbetsuppgifter ökar eller minskar under en övergående period eller på längre sikt. Även i fråga om tillgång till vaktmästare och sammanträdeslokaler erbjuder länsstyrelse- alternativet en smidig lösning, som tillåter ett rationellt utnyttjande av personal och utrymmen.

Om man såsom utredningen föreslår möjliggör muntlig handläggning i större omfattning än vad nu är fallet, bereder den enskilde parten rätt att erhålla rättsbildat biträde vid utförande av sin talan, genomför ett, låt vara

i åtskilliga avseenden modifierat ackusatoriskt förfarande, inför en helt ny handläggningsordning beträffande ärendena angående försumliga för- sörjare och tillskapar en domstol inom länsstyrelsen med en högt kvalifi- cerad och med socialvården förtrogen jurist såsom ordförande och tvenne lekmän som bisittare, måste man enligt majoritetens mening ha tillgodosett alla berättigade krav på rättssäkerhet i fråga om de administrativa frihets— berövandena inom socialvårdens område. Såsom närmare redovisas i kapit- let angående kostnaderna kommer även länsstyrelsealternativet att medföra avsevärt ökade utgifter för statsverket, men då de föreslagna åtgärderna får anses motiverade ur rättssäkerhetssynpunkt, bör det allmänna vara berett påtaga sig dessa kostnader.

En organisation med fristående socialdomstolar skulle icke enligt majori- tetens åsikt innebära några ökade rättssäkerhetsgarantier i förhållande till länsstyrelsealternativet. Däremot skulle, såsom här förut påvisats, en dylik domstol vara mindre skickad att bedöma ifrågavarande ärendegrupper. Härtill kommer att organisationen skulle bli mindre funktionsduglig och för statsverket medföra jämfört med länsstyrelsealternativet en ytterligare kostnadsökning på drygt 1/2 miljon kronor årligen, i vart fall under avse- värd tid framåt.

Domaralternativet

Såsom tidigare nämnts innebär domaralternativet, att socialdomstolen gives en från länsstyrelsen fristående ställning. Ordföranden i domstolen bör vara eller ha varit ordinarie innehavare av domarämbete. Utöver do- maren bör lekmän vara ledamöter i domstolen. I fråga om lekmännen bör gälla, vad tidigare beträffande länsstyrelsealternativet anförts angående lekmän som ledamöter i den inom länsstyrelsen upprättade domstolen. Såsom ordförande torde som regel höra ifrågakomma underrättsdomare inom länet med särskilt intresse för föreliggande frågor. Hinder bör emel- lertid icke finnas att förordna annan jurist, som äger domarkompetens och visat särskilda kvalifikationer för ett sådant uppdrag. Som framgår av den i det följande (5. 212 o. ff) lämnade redogörelsen för organisations— och kostnadsfrågor, kommer organets arbetsbörda att bli ganska varierande inom olika län. Beträffande i varje fall Stockholm, Göteborgs och Bohus län samt Malmöhus län torde ärendenas antal nödvändiggöra att ordföranden blir heltidsanställd. I de flesta övriga län torde arbetsbördan icke komma att bli av sådan omfattning, att heltidsanställning av ordföranden erfordras. Här är dock möjligt att låta flera socialdomstolar utnyttja samma befatt- ningshavare och gemensamt kansli eller att anställa ordförande i domstolen mot arvode. Rörande den närmare organisationen av socialdomstolen enligt domaralternativet hänvisas till nämnda redogörelse.

Enligt domaralternativet kommer alltså prövningen av mål angående administrativa frihetsberövanden att anförtros en på det regionala planet särskilt organiserad, från länsstyrelsen fristående socialdomstol. Minori-

134 teten anser ur rättssäkerhetssynpunkt bestämda fördelar vara förbundna med detta alternativ.

Vid prövning av frågor angående administrativa frihetsberövanden gäller att avgöra, huruvida i det enskilda fallet de i lagen uppställda förutsätt- ningarna för ingripande är för handen. Ett ifrågasatt ingripande utan att det är tillförlitligen styrkt, att dessa förutsättningar finnes, måste givetvis avvisas. Det är här fråga om en rättstillämpning, som kan innebära, att den enskilde för kanske lång tid berövas sin personliga frihet. En rättstillämp- ning av sådan vikt för den enskilde har nära samband med annan dömande verksamhet, och dess handhavande synes vara en central domaruppgift. Ordföranden i det beslutande organet bör därför äga domarutbildning och omfattande erfarenhet av domarverksamhet eller annan därmed jämförlig verksamhet. Han bör därjämte ha visat ett särskilt intresse för de spörsmål, varom här är fråga. De personer, som prövningen tillkommer, bör intaga en i förhållande till andra myndigheter oberoende ställning och vara skickade att göra en objektiv avvägning mellan å ena sidan det allmännas intresse av att ingripande sker, däri även inbegripet intresset av att vederbörande beredes den vård, som erbjuder de största möjligheterna för hans återan- passning i samhället, och å andra sidan den enskildes intresse av att behålla sin frihet. Härigenom skapas förutsättningar för allmänhetens förtroende för de avgöranden, som träffas, och befrämjas rättstilliten.

Ordföranden i en fristående socialdomstol skulle komma att intaga en fullt oberoende ställning och genom sin utbildning och tidigare verksamhet vara väl skickad att verkställa ett objektivt bedömande. Hans erfarenhet från andra domargöromål skulle vara av betydande värde för tillämpning av den utbyggda handläggningsordning, som utredningen föreslår. Ur rätts- säkerhetssynpunkt måste det anses vara en given fördel, att ordföranden icke är engagerad i allmänt övervakande uppgifter på socialvårdens område. För den enskildes inställning till och förtroende för domstolen måste vidare vara av stor betydelse, att redan genom domstolens sammansättning dess fristående ställning markeras på ett för den enskilde fullt tydligt sätt. Att ordföranden förordnas för viss tid kan icke Väntas komma att medföra någon inskränkning i hans oberoende ställning. Denna ordning tillämpas nu beträffande de lokala utskrivningsnämnderna vid sinnessjukhusen och har där Visat sig fungera väl. En fördel är, att till ordförande i domstolarna kan förordnas personer, som visat särskilt intresse för här aktuella frågor.

Kravet på ett objektivt bedömande innefattar givetvis också kravet på att ingripande kommer till stånd i alla de fall, då förutsättningar härför före— ligger, och att den i det särskilda fallet lämpligaste åtgärden vidtages. Även det sistnämnda är ett viktigt rättssäkerhetsintresse. Farhågor för att om domare förordnas till ordförande i socialdomstolen kravet på effektivitet inom socialvården kommer att bli lidande synes icke grundade. Det är givet, att åtgärder i ändamål att stärka effektiviteten i första hand måste

inriktas på de kommunala instanserna. Alla de omständigheter, som år av betydelse för bedömande av det föreliggande fallet, sålunda även effektivi- tetssynpunkterna, bör framläggas för domstolen. Att så sker är av största betydelse för den enskilde, vars omhändertagande ifrågasättes. Det finns ej anledning antaga, att de skäl, som talar för att ett ingripande kommer till stånd, därvid skall vinna mindre beaktande än övriga omständigheter.

Den för bedömandet erforderliga insikten i socialvårdsfrågor torde även en fristående socialdomstol utan svårighet kunna förvärva. De frågor det här gäller synes ej vara av annan karaktär än många av de frågor, som en domare i de allmänna domstolarna har att taga ställning till. Domstolen kommer därjämte att genom sin egen verksamhet vinna omfattande erfa- renhet av här föreliggande spörsmål. Det bör givetvis tillkomma social- domstolarna att deltaga i och i viss mån leda rättsutvecklingen på det område, som ligger inom deras domvärjo.

De frågor, som skulle falla under domstolens bedömande, synes komma att utgöra den väsentliga delen av de hithörande spörsmål, som nu hand- lägges inom länsstyrelsen. De frihetsberövandena närstående ärenden, som nu handlägges av länsstyrelserna och icke är avsedda att överflyttas till socialdomstol, torde vara av ganska ringa omfattning i förhållande till socialdomstolsärendena. De synes därför icke kunna tilläggas nämnvärd betydelse ur synpunkten att bereda erfarenhet vid handläggningen av övriga frågor. Snarare borde det nära sambandet medföra, att dessa med frihets- berövandena sammanhängande ärenden borde prövas av socialdomstolen i stället för av länsstyrelsen.

De organisatoriska spörsmål, som sammanhänger med domaralternativet, torde kunna lösas utan större svårigheter. En domares möjligheter att vid sidan av sin ordinarie befattning åtaga sig ett sådant uppdrag som ordfö- randeskapet i socialdomstol varierar uppenbarligen avsevärt med arbets— bördan i den ordinarie befattningen och domarens person. Då möjlighet i regel kommer att finnas att välja mellan ett flertal olika personer, förelig- ger goda skäl att antaga, att det alltid skall finnas personer, som har tid och intresse för uppgiften. I många fall konnner arbetsbördan att röra sig omkring 100 mål om året. Detta utgör ej mer än omkring 2 mål i veckan. Om man räknar med att omkring 60 % av målen kräver muntlig handlägg- ning och att alltså återstoden är föga betungande, synes det icke oberättigat att antaga, att en ordförande utan svårighet skall kunna medhinna detta vid sidan av sin ordinarie tjänst. Erfarenheterna från andra områden visar, att uppgifter av jämförlig art kan fullgöras såsom bisysslor. Som exempel må nämnas arbetsdomstolen med avseende å uppdraget såsom vice ordfö- rande och hyresnämnderna, där ordförandeskapet ofta är anförtrott domare. Skulle målen mer avsevärt överstiga 100 om året, bör ordförandegöromålen uppdelas mellan den ordinarie ordföranden och hans ersättare eller vid ett större antal mål heltidsanställd ordförande förordnas. Att en uppdelning

av göromålen skulle medföra risk för en icke önskvärd varierande praxis torde icke behöva befaras. Genom samråd i principiella frågor mellan ord— föranden och hans ersättare bör enhetliga grunder kunna tillämpas vid bedömandet. I övrigt torde vara tillräckligt med de garantier för enhetlig praxis, som ligger däri att avgörandena kan överklagas. Med avseende å bedömandet vid socialdomstolarna i olika län finnes ju minst lika stor risk för varierande praxis, och det enda korrektiv som föreslås häremot är möjligheten till överklagande.

Även domaralternativet synes kunna erbjuda goda möjligheter för den enskilde parten till personlig kontakt med domstolens ordförande och övriga befattningshavare. Dessa skulle givetvis vara anträffbara, förutom å särskild mottagningstid, även i stor utsträckning i sin ordinarie tjänst. Några svårigheter för den enskilde att efter exempelvis ett telefonsamtal med vederbörande befattningshavare få ett sammanträffande till stånd synes icke behöva befaras. Sekreterarskapet i domstolen bör icke förbehållas jurister i domarkarriären utan bör även kunna anförtros länsstyrelsej urister och andra. Att den enskilde skulle finna det särskilt besvärande att inställa sig inför en fristående socialdomstol kan icke antagas.

Beträffande länsstyrelsealternativet må framhållas, att svårigheter kan väntas uppkomma att i länsstyrelsen inpassa en på många håll så arbets- krävande organisation som denna. Det synes ej rimligt, att landssekreteraren skulle kunna vid sidan av sina övriga viktiga arbetsuppgifter inom länet få tid att i nämnvärd utsträckning tjänstgöra som ordförande i socialdomsto- len. Med undantag möjligen för de minsta länen skulle alltså förste läns- assessor komma att ordinärt fungera som ordförande. Ej sällan torde emel- lertid komma att krävas en ersättare för den ordinarie ordföranden. Utom beträffande de största länsstyrelserna torde knappast någon sådan vara att tillgå med särskild erfarenhet av socialvårdsfrågor. Ordförandeskapet torde i dylika fall komma att anförtros en befattningshavare, som huvudsakli- gen sysslat med andra frågor inom länsstyrelsen, och det kan förutses, att en Viss växling av ersättare kommer att bli nödvändig. Länsstyrelsernas befattning med tillsynsuppgifter kommer att ytterligare begränsa urvalet. Någon garanti för att målen alltid kommer att handläggas under ordfö- randeskap av personer med särskild sakkunskap kan därför länsstyrelse- alternativet icke anses erbjuda. Alternativet öppnar också möjlighet att förordna lägre befattningshavare än förste länsassessor att tjänstgöra som ordförande i socialdomstol. Det kan icke anses tillfredsställande, att läns- notarie ens vid semester eller annan ledighet för ordinarie ordföranden skall fungera som ordförande i domstolen.

Den inom länsstyrelsen organiserade förvaltningsdomstolen kan icke sägas intaga en från länsstyrelsen i övrigt helt oberoende ställning. Det synes nämligen ofrånkomligt, att länsstyrelsens andra uppgifter på social- vårdens område kommer att inverka på verksamheten. Enligt BVL tillkom-

mer länsstyrelserna viktiga tillsynsuppgifter inom barnavården. Länsstyrel- sernas befattning med ärenden rörande bidragsförskott medför, att de har ett betydande intresse av att effektiva åtgärder vidtages mot försumliga för— sörjare. Även inom andra områden av socialvården utövar länsstyrelsen rent faktiskt en viss uppsiktsmyndighet. Denna myndighet utövas dels av läns- styrelsernas egna tjänstemän, dels av socialvårdskonsulenterna, som har att biträda länsstyrelserna i detta avseende. Även om dessa formellt är under- ställda socialstyrelsen, kommer de i praktiken för de kommunala förtro- ende- och tjänstemännen samt allmänheten att framstå som representanter för länsstyrelsen. De befattningshavare, som bör ifrågakomma som ordfö- rande i socialdomstol, kommer även i nära beröring med nu nämnda till- synsuppgifter. Även om ordföranden i socialdomstolen särskilt bemödar sig härom, torde det vara mycket svårt att i en sådan ställning intaga en fullt neutral hållning. I varje fall måste det befaras, att han av allmänheten och särskilt av dem, som är föremål för frihetsberövande åtgärder, betraktas som en företrädare för det allmänna intresset, att ingripande sker. Om ock tillsynsåtgärder icke beslutas av domstolens ordförande utan av annan be- fattningshavare vid länsstyrelsen, så har dock ingripandet skett genom läns— styrelsen. Kommer i ett senare mål angående frihetsberövande ingripandet under bedömande, ställes skärpta krav på självständighet hos domstolens ordförande, särskilt om det tidigare ingripandet beslutats av hans över- ordnade inom länsstyrelsen såsom landshövdingen eller landssekreteraren. Detta gäller snarast i högre grad, om ingripandet icke avsett ett enskilt fall utan inneburit t. ex. fastställande av allmänna riktlinjer eller uppmaning till en kommun om mer aktiv insats. I sådana fall torde svårigheterna för ett självständigt ståndpunktstagande öka.

I avsnittet angående kostnads- och organisationsfrågor har verkställts en kostnadsjåmförelse mellan de båda alternativen. Med hänsyn till de många ovissa faktorer, som ligger till grund för kostnadsberäkningarna, kan icke avgöras, vilket alternativ som ur kostnadssynpunkt är fördelaktigast. Det synes dock uppenbart, att skillnaden i kostnader icke är av sådan storleks— ordning, att den bör tillerkännas någon större betydelse för valet av alter- nativ. Det bör framhållas, att vid framräknande av kostnadsökningen för länsstyrelsealternativet hänsyn icke tagits till samtliga kostnader för de befattningshavare, som kommer att handlägga ifrågavarande ärenden, utan i viss omfattning har räknats med kostnaderna för lägre befattningshavare. I princip bör man dock, särskilt på längre sikt, vid bedömande av kostna- derna för den föreslagna organisationen räkna med kostnaderna för de be— fattningshavare, som verkligen handlägger ärendena. Vidare bör vid bedö- mandet av domaralternativet beaktas, att ett genomförande av detta medför en avlastning av befattningshavarna vid länsstyrelsen, som är av väsentlig betydelse men som utredningen icke ansett sig kunna siffermässigt upp— skatta i penningar. Då kostnader för handläggningen vid länsstyrelserna

enligt det nuvarande förfarandet beräknats till ca 700000 kronor, kan domaralternativet komma att ställa sig billigare än länsstyrelsealternativet, om den frigjorda arbetskraften kan till fullo nyttiggöras.

På olika håll inom lagstiftningen har principen, att mål angående väsent- liga ingrepp i den enskildes frihet bör avgöras under medverkan av en domare, kommit till uttryck. Enligt sinnessj uklagen skall i sinnessj uknämn- den ingå en ledamot, som är eller varit ordinarie innehavare av domar- ämbete. Utskrivningsnämnd vid sinnessjukhus skall enligt 1949 års lag med särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus bestå bl. a. av en lagfaren ordförande, vilken bör vara innehavare av domarämbete. Enligt 1954 års lag om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna skall den särskilda delegation inom centralstyrelsen, som har att bl.a. pröva ärenden om inskrivning vid och utskrivning från särskola och vård- anstalt, ledas av en lagfaren ordförande, vilken bör vara innehavare av domarämbete. En föreskrift, att ordföranden i socialdomstolen bör vara domare, skulle väl överensstämma med nu berörda bestämmelser.

IV. Prövningen av utskrivningsfrågor

Den hittillsvarande framställningen har huvudsakligen beaktat rättssäker- hetsfrågor i samband med omhändertagande eller intagning å anstalt. Men även sedan omhändertagande ägt rum, föreligger viktiga rättsskydds- intressen, som bör beaktas. Enligt sina direktiv har utredningen också att behandla frågor om utskrivning eller kvarhållande på anstalt.

Ett omhändertagande avser i de flesta fall att bereda vederbörande viss vård och behandling, och på resultatet härav beror i väsentlig grad, när om- händertagandet kan upphöra. De administrativa frihetsberövandena är där- för mer eller mindre obestämda till tiden, och i regel fordras särskilt beslut för att frihetsberövandet skall bringas att upphöra. Detta är fallet i fråga om tvångsintagning av alkoholmissbrukare, omhändertagande för skyddsupp- fostran, intagning av försumliga försörjare i arbetshem samt omhänder- tagande av psykiskt sjuka personer.

Vid tvångsintagning å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare utgör den tid, under vilken den intagne må kvarhållas, vårdtiden, ett år eller i vissa fall två år. Utskrivning skall dock ske före vårdtidens utgång, om grundad anledning föreligger till antagande, att den intagne efter utskriv- ningen skall föra ett nyktert liv. Under särskilda förutsättningar kan vård- tiden förlängas med två år. Om det prövas vara till gagn, kan den intagne medgivas försökspermission. Anstaltens styrelse beslutar om utskrivning före vårdtidens utgång, och även socialstyrelsen må, efter anstaltsstyrelsens hörande, förordna om utskrivning. Om försökspermission äger anstaltens styrelse eller, efter uppdrag av styrelsen, föreståndaren för anstalten be- sluta. Över heslut om försökspermission och utskrivning föres talan genom

besvär hos socialstyrelsen. Över socialstyrelsens beslut må besvär anföras hos Konungen. Besvären prövas i regeringsrätten. — Beträffande den som omhändertagits för skyddsuppfostran meddelas beslut om utskrivning av barnavårdsnämnden utom i de fall, där den omhändertagne är elev i ung- domsvårdsskola, då beslutet meddelas av skolans styrelse. Utskrivning är an- tingen villkorlig eller slutlig. Detaljerade bestämmelser finnes om när ut- skrivning tidigast bör ske och när den senast skall äga rum. Över beslut an- gående villkorlig utskrivning får klagan ej föras, men då framställning om slutlig utskrivning avslagits, må den som beslutet rör anföra besvär hos läns- styrelsen. Besvär över länsstyrelsens beslut i sådan fråga prövas i regerings- rätten. — Den som intagits i arbetshem må kvarhållas i hemmet, till dess grundad anledning finnes till antagande, att han skall söka efter förmåga försörja sig och de sina, dock icke i oavbruten följd under längre tid än ett år. Om utskrivning från arbetshem beslutar hemmets styrelse. Över sty- relsens beslut må besvär anföras hos länsstyrelsen. Jämväl på detta om- råde prövas besvär över länsstyrelsens beslut av regeringsrätten.

Vid omhändertagande enligt sinnessjuklagen är tidsobestämdheten störst. Här är över huvud icke någon längsta tid för kvarhållandet angiven. Utskriv- ning från sinnessjukhus skall i princip äga rum, då behov av vård å sådant sjukhus ej längre föreligger. Om utskrivning beslutar i regel sjukvårds- läkaren. Även överinspektören för sinnessjukvården — eller beträffande de sinnesslöa inspektören för sinnesslövården —— äger förordna om utskriv- ning i sådana fall, där beslutanderätten tillkommer sjukvårdsläkaren. Därest sjukvårdsläkaren lämnat framställning om utskrivning utan bifall, kan utskrivningsfrågan hänskjutas till sinnessjuknämndens prövning. Beträf- fande sådana intagna, som är straffriförklarade, och vissa med dem lik— ställda kategorier prövas vid de flesta sjukhus frågan om utskrivning i första hand av utskrivningsnämnderna. Dessas beslut kan underställas sin- nessjuknämndens prövning. _ Psykiskt efterblivna, som är intagna i sär- skolor eller vårdanstalter, kan försöksutskrivas eller slutligt utskrivas. Från särskola skall utskrivning ske senast under det kalenderår, då den intagne fyller 23 år. Beslut om utskrivning kan meddelas av rektor eller förestån- dare, antingen ensam eller efter hörande av eller i samråd med läkare. Där- jämte äger den särskilda delegationen inom centralstyrelsen besluta i ut- skrivningsfrågor. Klagan över beslut rörande utskrivning föres hos veder— börande huvudtillsynsmyndighet. Om denna lämnat framställning om slut- lig utskrivning utan bifall, kan besvär häröver anföras hos Konungen. Be- svären prövas i regeringsrätten.

Beträffande andra administrativa frihetsberövanden än de nu nämnda torde frågan om utskrivning ej vara av samma betydelse. Förvarstagande av utlänningar är som regel kortvarigt. Beslut härom för längre tid än en månad får meddelas endast av Konungen. Ingen må kvarhållas längre tid än tre månader, om ej synnerliga skäl föreligger. Tvångsarbete, som ådömes

lösdrivare och försumliga försörjare, avser viss bestämd tid, varför frihets- berövandet här ej är av obestämd varaktighet. Vad angår intagning å allmänt sjukhus och epidemisjukhus finnes inga bestämmelser om kvarhållande å

sjukhuset. Den möjlighet till klagan i utskrivningsfrågor, som gällande lagstiftning medger, utnyttjas _ om man undantar sinnessjukvårdens område — icke

i större omfattning. I fråga om alkoholmissbrukare prövade socialstyrelsen enligt lämnade uppgifter under år 1956 i 15 och under år 1957 i 5 fall klagomål över vägrad försökspermission samt under år 1956 i 16 och under år 1957 i 12 fall klagomål över återhämtande till anstalt från försöksper- mission. Besvär i annan vårdfråga anfördes endast i 3 fall under vartdera året. Under år 1957 anfördes dessutom i 1 fall besvär angående utskrivning före vårdtidens utgång. I samtliga nu nämnda fall fastställde styrelsen Överklagade beslutet. — Över beslut angående slutlig utskrivning av den som omhändertagits för skyddsuppfostran anfördes besvär hos överståthållar- ämbetet och länsstyrelserna år 1954 i sammanlagt 16 fall, är 1955 i 20 fall, är 1956 i 17 fall och år 1957 i 15 fall. Besvären föranledde ändring i över— klagade beslutet i 2 fall är 1954 och 1 fall är 1955. De besvär, som anfördes åren 1956 och 1957, medförde ingen ändring. —— Klagomål hos överståthål- larämbetet och länsstyrelserna angående utskrivning från arbetshem före- kommer ännu mera sällan. Sådana klagomål anfördes icke alls under åren 1955 och 1956 samt under år 1957 i endast 1 fall. — Sinnessjuknämn— den behandlade enligt sina verksamhetsberättelser för respektive år under år 1956 476, under år 1957 417, under år 1958 381 och under år 1959 420 utskrivningsärenden (s. k. huvudärenden).

Genom 1949 års lag med särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus har tillskapats en särskild ordning för prövning av utskriv- ningsfrågor beträffande de straffriförklarade och vissa andra därmed lik- ställda grupper. En av drivfjädrarna vid lagstiftningens tillkomst var önske— målet att förstärka den intagnes rättsskydd. Personlig kontakt mellan pa- tienten och den utskrivande myndigheten ansågs vara erforderlig för ett riktigt avgörande. ] lagen stadgas därför, att innan utskrivningsnämnden fattar beslut i ärende om utskrivning, nämndens ledamöter skall —— med visst undantag —— ha skaffat sig personlig kännedom angående den, om vars utskrivning är fråga. Vidare framhölls vid lagstiftningens tillkomst, att ökad insyn och medinflytande från lekmannahåll beträffande utskriv- ningsärendena förväntades skapa större förtroende för sinnessjukvården hos patienterna och allmänheten. Goda erfarenheter föreligger från hand- läggningen av utskrivningsfrågor enligt den ordning, som föreskrives i 1949 års lag.

Vid de frihetsberövanden, som är obestämda till tiden, är omhänder- tagandets varaktighet beroende av frågan, om sådana särskilda omständig- heter föreligger, som utgör förutsättning för utskrivning. För bedömande

härav är ofta av betydelse, om den omhändertagne efter utskrivningen kan beredas lämplig bostad och arbetsanställning. Ej sällan är det erforderligt att i samband med utskrivningen meddela särskilda föreskrifter med avse— ende å den utskrivnes levnadssätt samt att ställa honom under övervakning.

Den enskilde som är omhändertagen på obestämd tid anser ofta det vara en särskild olägenhet, att han icke kan på förhand beräkna, när frihets- berövandet upphör. För honom är det därför av stor vikt att kunna begära utskrivning, när han anser att förutsättningar härför föreligger, samt ett betydande rättssäkerhetsintresse att få utskrivningsfrågan prövad under former, som är ur rättssäkerhetssynpunkt betryggande.

Om här närmast beaktas utskrivning av alkoholmissbrukare, barn och ungdom, som är omhändertagna för skyddsuppfostran, samt försumliga försörjare, som är intagna i arbetshem, så prövas för närvarande utskriv- ningsfrågan i första hand av föreståndare eller styrelse för anstalt eller av barnavårdsnämnd. Dessa myndigheter synes såtillvida äga särskilda förut- sättningar för denna prövning, som de varit i tillfälle att på nära håll iakt- taga, hur den enskilde förhållit sig under omhändertagandet. Vid pröv- ningen av utskrivningsfrågan måste uppenbarligen alltid stor vikt fästas vid uppfattningen hos dem, som varit i nära kontakt med den omhändertagne. Därför synes prövningen i första hand av utskrivningsfrågor fortfarande böra kvarligga hos de myndigheter, åt vilka den för närvarande är anför- trodd. Några särskilda föreskrifter torde icke erfordras beträffande myn- digheternas handläggning av utskrivningsfrågor. Avsaknaden av sådana föreskrifter kan visserligen väntas medföra i viss mån varierande praxis vid handläggningen, men att så blir fallet synes ej böra innebära större olägenheter. Praxis torde för övrigt kunna påverkas i enhetlig riktning ge- nom direktiv från tillsynsmyndigheten. Ur rättssäkerhetssynpunkt är där- emot av vikt, att möjlighet till klagan hos kvalificerad myndighet finnes.

Den omhändertagne bör nämligen för utskrivningsfrågans prövning icke vara beroende enbart av anstaltens föreståndare eller styrelse eller av har- navårdsnämnden. Med dessa myndigheter har han haft åtskilligt att göra, medan omhändertagandet pågått, och därest myndighetens prövning går honom emot, kan han få den uppfattningen, att prövningen icke varit till- räckligt objektiv. Det är därför av värde, att den omhändertagne kan vända sig till en utomstående myndighet för att få utskrivningsfrågan omprövad. Beträffande de för skyddsuppfostran omhändertagna och försumliga för- sörjare sker denna omprövning nu vid länsstyrelserna, medan vad angår alkoholmissbrukare uppgiften tillkommer socialstyrelsen.

Därest, såsom utredningen föreslår, socialdomstol får till uppgift att pröva frågor om tvångsintagning av alkoholmissbrukare, omhändertagande för skyddsuppfostran och intagning av försumliga försörjare i arbetshem, talar åtskilliga skäl för att prövningen i andra instans av utskrivningsfrågor angående personer, som sålunda omhändertagits, även förlägges till dom—

stolen. Redan frågornas närbesläktade art gör detta naturligt. Men vidare måste ur rättssäkerhetssynpunkt vara av vikt, att det utbyggda förfarande, som utredningen föreslår beträffande handläggningen av frågor rörande omhändertagande, även kan tillämpas i utskrivningsfrågor. Mål angående utskrivning synes visserligen ofta vara av den beskaffenhet, att domstolen kan tillämpa en förenklad handläggningsordning, men i tvistiga och svår- bedömda fall är uppenbarligen tillgången till ett utbyggt förfarande av värde.

För socialdomstolens bedömande av frågor angående omhändertagande är vidare av betydelse, att domstolen genom handläggning av utskrivnings- frågor vinner erfarenhet av de spörsmål, som uppkommer vid verkställandet av omhändertagandet.

Såsom framgår av vad tidigare anförts gäller beträffande alkoholmiss- brukare en annan ordning för prövningen av utskrivningsfrågor än beträf- fande för skyddsuppfostran omhändertagna personer och i arbetshem in- tagna försumliga försörjare. Besvär över anstaltsstyrelses och föreståndares beslut i frågor angående utskrivning av alkoholmissbrukare anföres icke hos länsstyrelsen utan hos socialstyrelsen. Därjämte kan socialstyrelsen, efter anstaltsstyrelsens hörande, själv förordna om utskrivning före vårdtidens utgång. Denna olikhet torde sammanhänga med socialstyrelsens ställning såsom centralmyndighet på nykterhetsvårdens område och särskilt med att tillsynen över de anstalter där alkoholmissbrukarna är intagna utövas av styrelsen. I 1931 års alkoholistlag fanns icke något stadgande om rätt att anföra besvär över beslut av anstaltsstyrelse eller föreståndare, men enligt stadgorna för de allmänna alkoholistanstalterna ägde de intagna bringa alla vårdfrågor under socialstyrelsens prövning. Härunder hänfördes givetvis frågor angående utskrivning och försökspermission.

De förut anförda skälen för prövning av utskrivningsfrågor vid social— domstol gäller givetvis också frågor angående utskrivning från vårdanstalt för alkoholmissbrukare. Ur rättssäkerhetssynpunkt synes vara att föredraga, att prövningen verkställes av en myndighet med den fristående ställning, som domstolen intar, framför att uppgiften handhaves av tillsynsmyndig- heten. Det synes jämväl önskvärt, att ordningen för prövning av utskriv- ningsfrågor inom dessa områden är så enhetlig som möjligt. Det kan icke anses tillfredsställande, att inom vissa områden prövningen kan äga rum med särskilda garantier för den enskildes rättssäkerhet, medan inom ett annat område möjlighet till sådan prövning icke föreligger, då dessa olika områden, såsom i annat sammanhang anförts, äger många beröringspunk- ter med varandra. Det må även framhållas, att prövningen i högsta instans, som för samtliga områden sker i regeringsrätten, präglas av enhetlighet. Det synes därför önskvärt, att även alkoholmissbrukare beredes möjlighet att få utskrivningsfrågor _— varmed avses även frågor angående försöks- permission — prövade av socialdomstol. '

En sådan ordning torde icke inverka på socialstyrelsens ställning såsom

centralmyndighet inom nykterhetsvården eller i nämnvärd grad beröra styrelsens tillsynsuppgifter avseende anstaltsväsendet. Att den skulle leda till besvärande konfliktsituationer torde icke behöva befaras. Styrelsen bör givetvis bibehållas vid sin rätt att pröva besvär i andra vårdfrågor än ut- skrivningsfrågor. Däremot synes socialstyrelsens befogenhet att själv för- ordna om utskrivning icke väl överensstämma med en ordning, enligt vilken prövning av besvär i utskrivningsfrågor överflyttas från socialstyrelsen till socialdomstolen. Denna styrelsens befogenhet bör därför upphöra, och så synes även utan olägenhet kunna ske, då styrelsen i praktiken sällan utnytt- jar sin rätt att själv förordna om utskrivning. Enligt uppgift förekom sålunda under åren 1956 och 1957 icke i något fall, att styrelsen förordnade härom.

Prövning inför länsstyrelse eller socialstyrelsen av frågor angående ut- skrivning av för skyddsuppfostran omhändertagna, av försumliga försörjare, som intagits i arbetshem, eller av alkoholmissbrukare, som vistas å vård- anstalt, förekommer såsom tidigare nämnts icke i större omfattning. Detta förhållande bör emellertid icke medföra, att möjligheten till prövning under betryggande garantier för den enskildes rättssäkerhet anses vara av mindre betydelse. Ur principiell synpunkt får det tvärtom anses vara av stor vikt, att den omhändertagne har möjlighet till sådan prövning.

Under hänvisning till det anförda förordar utredningen, att möjlighet beredes till prövning inför socialdomstolen av utskrivningsfrågor angående alkoholmissbrukare, barn och ungdom, som är omhändertagna för skydds— uppfostran, samt i arbetshem intagna försumliga försörjare. Dylik pröv- ning bör komma till stånd efter besvär av den enskilde eller av den kommu— nala nämnd, som saken rör. Om rätt till sådan prövning bör stadgas i ve- derbörande speciallagstiftning.

Beträffande handläggningen torde behov av muntlighet ej föreligga i samma omfattning som i mål angående omhändertagande. I de flesta fall torde en prövning på de skriftliga handlingarna vara till fyllest. I fall av upprepad begäran om utskrivning utan att nya skäl tillkommit finnes uppenbarligen icke anledning att anordna muntlig förhandling. I särskilda tveksamma och tvistiga fall däremot kan det vara av värde att ha tillgång till ett muntligt förfarande av den art, som utredningen föreslår. Muntligt förfarande kan vara av betydelse bl. a. på det sätt, att därigenom möjlig- heterna ökas för att den omhändertagne skall inse värdet av ett fortsatt omhändertagande i de fall, där sådant befinnes erforderligt.

Även vid handläggningen inför socialdomstolen av utskrivningsfrågor bör finnas en särskild företrädare för det allmännas intresse, att omhänderta- gandet icke bringas att upphöra, med mindre förutsättningar härför före- ligger. För denna uppgift synes kunna ifrågakomma den myndighet, som i första hand prövat utskrivningsfrågan. Visserligen kan mot en sådan ord- ning anföras, att härigenom risk uppstår för en skärpning av motsatsför— hållandet mellan myndigheten och den omhändertagne, vilket kan vara

till skada för det fortsatta omhändertagande, som må befinnas erforderligt, och vidare kan det vara tvivelaktigt, om myndigheten alltid besitter nödiga kvalifikationer för att på ett tillfredsställande sätt utföra talan, som här avses. Dock har redan genom att myndigheten vägrat utskrivning motsätt— ningar uppstått i förhållande till den omhändertagne, och i många fall torde knappast behöva befaras, att dessa kommer att ökas genom att myndigheten vid handläggning inför socialdomstolen företräder det allmänna. Om man icke vill tillskapa en särskild myndighet för uppgiften att inför domstolen föra det allmännas talan — vilket av tidigare anförda skäl icke synes höra ifrågakomma — torde den här ifrågasatta ordningen vara den lösning, som närmast erbjuder sig. Vid bedömningen av utskrivningsfrågor är alltid den enskildes förhållanden under tiden för omhändertagandet av vikt. Den bästa kännedomen härom äger den myndighet, som här är i fråga. Genom att myndigheten företräder det allmänna inför socialdomstolen, blir myndig— heten i tillfälle att inför denna framlägga sin kännedom i berörda hänse- ende, och härigenom främjas utredningen. De olägenheter, som må följa av den föreslagna lösningen, torde kunna bemästras. De torde framträda mindre vid ett skriftligt förfarande än vid ett muntligt, och såsom förut nämnts torde förfarandet oftast komma att bli skriftligt. Liksom i intag- ningsärenden bör det även här åligga socialdomstolen att så mycket som möjligt underlätta för det allmännas företrädare att fullgöra sina uppgifter i processen. _

I fråga om handläggningen i övrigt bör samma huvudprinciper gälla som beträffande intagningsprocessen. Muntlig handläggning bör således i princip vara offentlig. Möjligheten att anordna vittnesförhör torde vara av mindre betydelse vid handläggningen av utskrivningsfrågor än i intagningsproces- sen, men i särskilda fall torde den kunna vara av värde. Samma synes gälla möjligheten att hemlighålla utredning för den omhändertagne. I regel torde utredning angående hans uppförande under omhändertagandet ej böra undanhållas honom. I vissa fall kan vara av värde, att domstolen kan förordna biträde åt den omhändertagne. Då denne är berövad friheten, kan nämligen i högre grad än eljest svårigheter föreligga för honom att själv anskaffa biträde.

Vad angår det återstående område, där frihetsberövandet är tidsobestämt, nämligen de fall, där omhändertagande skett på grund av psykiska sjuk- doms- och abnormtillstånd, föreligger speciella förhållanden. Frågan om utskrivning i dessa fall kommer därför att i ett senare sammanhang upp- tagas till behandling.

V. Prövning av socialdomstols beslut

I utredningens uppdrag ingår icke att framlägga förslag till organisation av högre instans och till handläggningsordning vid denna. Utredningen

utgår emellertid från att socialdomstols beslut skall kunna prövas i rege- ringsrätten. Det är tänkbart, att det av utredningen föreslagna utbyggda förfarandet kan göra en omorganisation av regeringsrätten önskvärd, en fråga som diskuterats även i andra sammanhang. Frågan 0111 muntligt förfarande i vissa fall vid handläggningen i regeringsrätten har redan med nuvarande ordning varit under diskussion och aktualiseras givetvis ytterligare, om utredningens förslag genomföres. Utredningen har med hänsyn till sina direktiv icke anledning att närmare gå in på denna fråga men vill betona, att genomförandet av utredningens förslag icke kan anses beroende av frågans lösning.

Särskild motivering

Om socialdomstol och dess behörighet

1 5. I 1 & SdL har intagits de bestämmelser, som reglerar det beslutande organets ställning och sammansättning. Dessa bestämmelser, vilka ur rättssäkerhets- synpunkt är av särskilt intresse, har utförligt behandlats i den allmänna motiveringen i avsnittet om det beslutande organet.

Utredningen har funnit de myndigheter, på vilka prövningen av här ak- tuella ingripanden för närvarande ankommer, icke uppfylla de krav, som måste uppställas på beslutande organ i ett utbyggt förfarande. Då det gällt att utforma lämpliga dylika organ, har förstärkning av nämnda myndighe- ter eller inrättande av särskilda organ varit de alternativ, som ansetts kunna komma i fråga. Vid båda alternativen har aktualiserats spörsmålet om pröv- ningen bör ankomma på kommunala organ eller på länsorgan.

Såsom framgår av den allmänna motiveringen har utredningen stannat för en ordning med länsorgan, dock med bibehållande av barnavårdsnämnds beslutanderätt i ärenden angående skyddsuppfostran. Utredningen har vi- dare funnit organen lämpligen böra bestå av tre ledamöter, varav en lag- faren ordförande samt två personer beprövade i allmänna värv.

Beträffande den ställning, som bör ges organen, samt de kvalifikationer, som bör krävas av ordföranden, har, såsom framgår av den allmänna moti- veringen, inom utredningen yppats delade meningar. Tre av utredningens fem ledamöter föreslår, att organet i varje län skall anknytas till länssty- relsen och i Stockholms stad till överståthållarämbetet. Detta skall ske på så sätt, att i varje län landssekreteraren eller dennes ställföreträdare och i Stockholms stad underståthållaren eller vederbörande kanslidirektör skall vara ordförande i organet (länsstyrelsealternativet). Utredningens två öv- riga ledamöter anser, att uppgiften att vara ordförande i organet icke bör på angivet sätt bindas vid befattningshavare inom länsstyrelserna och överståt- hållarämbetet och föreslår, att i stället skall föreskrivas, att ordföranden bör vara eller ha varit ordinarie innehavare av domarämbete (domaralterna— tivet). Beträffande de skäl, som åberopats för de olika alternativen, hänvi- sas till den allmänna motiveringen. Det beslutande organet vid länsstyrelse- alternativet blir trots den i organisatoriskt hänseende nära anknytningen

till länsstyrelsen fristående i förhållande till denna. Detta blir uppenbar- ligen fallet även med det beslutande organet vid domaralternativet. Det är i detta sammanhang att anmärka att, oaktat vad som vid domaralternativet anföres om betydelsen av att en domare ingår i det beslutande organet, den föreslagna lagtexten icke utesluter möjligheten att till ordförande utse an- nan lämplig person med jämförliga kvalifikationer. Såsom närmare utveck- lats i den allmänna motiveringen, har utredningen föreslagit, att organet skall benämnas socialdomstol.

Med ledamot avses såväl ordförande som bisittare. De allmänna behörig- hetsvillkoren för ordförande och bisittare överensstämmer i huvudsak med dem, som upptagits i rättegångsbalken för lagfaren domare (RB 4: 1) och nämndeman (RB 4: 6).

Till förhindrande av att uppdraget att vara bisittare i socialdomstol blir alltför betungande bör flera personer finnas, mellan vilka tjänstgöringen kan fördelas. Detta kan åstadkommas antingen genom ett system med or- dinarie ledamöter och ersättare för dessa eller genom utseende av ett flertal personer med inbördes lika ställning, vilka kan tjänstgöra i domstolen. Sistnämnda ordning överensstämmer i huvudsak med den, som enligt 1948 års länsstyrelseutredning borde tillämpas vid den lekmannamedverkan i länsstyrelserna, som förordades av utredningen. Enligt länsstyrelseutred- ningens förslag skulle för varje ämnesområde, inom vilket lekmannamed- verkan skulle förekomma, utses en grupp bisittare. Antalet bisittare för del- tagande i handläggning av arbetsmarknadsfrågor skulle vara minst sju. För övriga områden skulle antalet bisittare bestämmas av Konungen. Enligt ut- kast till anvisningar rörande tillämpningen av bestämmelserna om särskilda bisittare i länsstyrelserna förutsattes, att samtliga bisittare skulle indelas till regelbunden tjänstgöring samt att bisittare med huvudsaklig uppgift att tjänstgöra blott vid förfall för andra bisittare, med visst undantag. icke skulle utses. Krav på att samtliga bisittare för viss ärendegrupp skulle tagas i anspråk i ungefär samma omfattning ansåg utredningen icke böra upp- ställas. Hinder skulle icke föreligga att, där så vore lämpligt, utse två eller flera bisittargrupper med huvudsaklig uppgift att deltaga i alkoholistären- den. Ärendena borde därvid fördelas så, att på varje grupp skulle komma ärenden från viss del av länet. Vid inträffande förfall för bisittare finge i hans ställe bisittare ur annan lämplig grupp inkallas till tjänstgöring.

Vad gäller bisittarna i socialdomstol synes en ordning liknande den, som upptagits i förslaget om lekmannamedverkan i länsstyrelserna, men med förhållandevis stor frihet i fråga om fördelningen av tjänstgöringen bisit- tarna emellan, vara att föredraga framför ett system med två ordinarie leda- möter och ersättare för dessa. I överensstämmelse härmed skall enligt utred— ningens förslag för varje län förordnas flera personer, vilka skall ha att tjänstgöra såsom ledamöter i socialdomstolen. Hur många personer, som skall förordnas för varje län, bör bestämmas med hänsyn till det antal mål,

som domstolen får att handlägga, samt länets storlek. Vid förordnandet bör hänsyn tagas till den geografiska fördelningen av ärendena samt beaktas önskvärdheten av att olika delar av länet blir representerade. Att uppställa regler om särskilda bisittare för olika slag av mål och ärenden eller att eljest binda ordföranden vid fördelningen av tjänstgöringen torde med hänsyn till de olika förhållanden, vilka kan vara att beakta i de skilda länen, icke böra komma i fråga. Det bör i stället ankomma på ordföranden att efter omstän- digheterna bestämma fördelningen av tjänstgöringen mellan dem som för- ordnats.

Antalet personer, som för varje län skall utses att tjänstgöra såsom bisit- tare i socialdomstolen, torde böra bestämmas av Konungen. Härför talar bl. a. att ändring av nämnda antal på ett enkelt sätt bör kunna ske, om änd- rade eller särskilda förhållanden påkallar detta. Beträffande det sätt, på vilket de angivna personerna skall utses, kan skäl anföras såväl för att de bör utses av kommunala organ, exempelvis landstingen och stadsfullmäktige i städer utanför landsting, som för att de bör utses av Konungen. Från före- fintliga kollegiala organ inom länsförvaltningen kan exempel anföras på båda ordningarna. I fråga om utskrivningsnämnderna vid sinnessjukhusen, vilka nämnder har att pröva frågor likartade dem, som skall ankomma på socialdomstolarna, gäller att icke självskrivna ledamöter i dessa skall ut- ses av Konungen. Att så bestämmes även beträffande socialdomstolarna sy- nes utredningen lämpligt med hänsyn såväl till de uppgifter, som skall an- komma på domstolarna, som till de organisatoriska fördelar, som är för- enade med en sådan ordning.

Den tidsperiod, för vilken ovannämnda personer skall utses, bör icke gö- ras för kort. Den tid, sex år, som föreslagits, överensstämmer med den, som gäller för nämndemän. I utredningens förslag har icke upptagits någon bestämmelse om skyldighet att mottaga uppdrag såsom bisittare eller om inskränkningar i rätten att avsäga sig mottaget uppdrag. Att uppdraget för- faller, därest ledamoten icke längre uppfyller de allmänna behörighetsvill— koren, följer av 1 5 andra stycket.

3 och 4 åå.

De bestämmelser om domarjäv, till vilka 3 5 hänvisar, finnes i 4 kap. 13—15 55 RB. Vid tillämpning av nämnda stadganden bör bisittare i social— domstol jämställas med ledamot i kollegial domstol.

Av bestämmelserna om jäv följer att den, som i egenskap av ledamot av kommunal nämnd eller av befattningshavare inom socialvården tagit befatt- ning med visst ärende, icke äger att såsom bisittare i socialdomstolen del— taga i handläggning av samma ärende. Över huvud taget synes lämpligt, att ledamot av kommunal nämnd icke deltager såsom bisittare i domstolen vid handläggning av ärende, som anhängiggjorts av den kommunala nämnd han tillhör.

Erforderliga bestämmelser i vilka hänseenden inom varje särskilt område prövningsrätt skall tillkomma socialdomstol bör ha sin plats i den lag, som reglerar ifrågavarande område. Det skulle under sådana förhållanden kunna vara tillfyllest att i SdL angiva dess tillämpningsområde genom en allmän hänvisning till vad som för varje särskilt fall finnes föreskrivet. Det synes emellertid önskvärt, att upplysning om de viktigaste delarna av nämnda tillämpningsområde kan erhållas direkt av SdL. I överensstämmelse härmed har i 5 & särskilt beaktats tvångsintagning å allmän vårdanstalt för alkohol— missbrukare, omhändertagande för skyddsuppfostran, intagning i arbets- hem, ådömande av tvångsarbete samt inskrivning vid särskola och vård- anstalt för psykiskt efterblivna medan övriga ingripanden eller åtgärder innefattats i en allmän hänvisning till icke särskilt angivna stadganden.

Beträffande de frågor inom varje område, som det skall ankomma på so- cialdomstol att pröva, hänvisas till den utförliga framställning, som lämnas i redogörelsen för tillämpning av utredningens förslag å olika områden av administrativa frihetsberövanden.

Första punkten. Förslaget anknyter beträffande här berörda intagnings- ärenden till den ordning, som gäller enligt NvL. Utredningen föreslår emel— lertid, att reglerna i 19 Q 2 mom. och 20 & NVL, enligt vilka fråga om tvångs- intagning i vissa fall kan av länstyrelsen prövas utan ansökan eller oaktat ansökan återkallats, skall utgå. Reglerna i SdL skall vidare äga tillämpning även beträffande återintagning.

Andra punkten. Beträffande mål angående skyddsuppfostran bygger för- slaget på nu gällande ordning.

Tredje punkten. Stadgandet förutsätter, att gällande ordning för intag- ning av försumliga försörjare i arbetshem ersättes med ett förfarande, en— ligt vilket fråga om dylik intagning skall upptagas av socialdomstol efter ansökan av den kommunala nämnd, som påkallar ingripandet (barnavårds- nämnd eller socialnämnd).

Fjärde punkten. Beträffande lösdrivare utgår förslaget från att fråga om ådömande av tvångsarbete skall upptagas efter framställning av polismyn- dighet. Beträffande försumliga försörjare bör, därest — mot vad utred— ningen förordar — möjligheten att döma till tvångsarbete för dessas del bibehålles, liksom för närvarande ankomma på styrelse för arbetshem att göra motsvarande framställning.

Sjätte punkten. Under denna punkt faller omhändertagande i avbidan pä måls slutliga avgörande (tillfälligt omhändertagande), under förutsättning att enligt gällande bestämmelser för det område, som beröres, prövningsrätt skall tillkomma socialdomstol. Att domstolen i det fall, att underordnad myndighets beslut gått i verkställighet utan hinder av att det icke vunnit laga kraft, kan förordna om avbrytande av verkställigheten följer redan av dess befogenhet att pröva det ingripande varom fråga år. Enligt föreva-

rande stadgande blir SdL Vidare, under förutsättning att särskild föreskrift gives därom, tillämplig även på ingripanden inom andra områden än dem som särskilt angivits i p. 1—5. Till frågor om fortvaron av frihetsberövande eller frihetsinskränkande ingripande är att hänföra bl. a. fråga om utskriv- ning eller försöksutskrivning. Till domstolen torde i princip böra föras endast ingripanden, som innefattar ett frihetsberövande eller en frihets- inskränkning. Därest i mål om dylikt ingripande domstolen finner annan åtgärd böra ifrågakomma, bör emellertid domstolen kunna besluta därom. Föreskrift om domstolens behörighet i detta hänseende bör ges i den lag, som reglerar förutsättningarna för ingripande på berörda område. Utred- ningen har vidare ansett möjlighet böra finnas att genom särskild före— skrift tillägga socialdomstol beslutanderätt även i fråga om åtgärd, som utan att innebära ett frihetsberövande eller en frihetsinskränkning likväl till sin betydelse för den enskilde kan vara att jämföra med ingripande av sådan innebörd eller äger sådant samband därmed, att den anses böra prövas av socialdomstol. I överensstämmelse härmed har vad gäller de områden, som utredningen behandlat, socialdomstol tillagts behörighet att pröva fråga om varning enligt lösdrivarlagen.

6 5.

Vid vilken socialdomstol visst mål skall kunna anhängiggöras bör framgå av den lag, som reglerar förutsättningarna för ingripande på ifrågavarande område.

Beträffande mål angående alkoholmissbrukare, försumliga försörj are och lösdrivare förutsätter utredningen, att de skall kunna upptagas av social- domstolen i det län, där vederbörande har sitt hemvist eller uppehåller sig. Mål angående försumliga försörj are bör därutöver kunna upptagas av dom- stolen i det län, där till följd av den försummade underhållsplikten kostnad uppkommit för det allmänna. Detta innebär, att barnavårds- eller social- nämnd har möjlighet att vända sig till domstolen i det egna länet, även om den underhållsskyldige har hemvist eller uppehåller sig i annat län. Att en sådan möjlighet finnes är av stor betydelse, eftersom det icke torde vara ovanligt, att den underhållskyldige har hemvist och vistas i annat län än det, i vilket kostnad uppkommmit för det allmänna.

Enligt 72 5 b) BvL kan intagning i arbetshem ifrågakomma, även om den underhållsskyldiges försummelse i fråga om underhållsplikten icke medfört att kostnad uppkommit för det allmänna. Bibehålles denna möjlighet, bör mål om arbetsföreläggande kunna upptagas även av socialdomstolen i det län, där den underhållsberättigade vistas.

I de fall, i vilka fråga är om beslut, som genom underställning eller be- svär skall komma under socialdomstols prövning, finnes den utredning, som legat till grund för beslutet vanligen samlad hos den myndighet, som med- delat detta. Med hänsyn härtill bör prövningen i dessa fall lämpligen an-

komma på domstolen i det län, där nämnda myndighet har sin verksamhet. Styrelse för skola, hem eller anstalt bör i detta sammanhang anses ha sin verksamhet där skolan, hemmet eller anstalten finnes, även om styrelsens sammanträden icke hålles där och styrelsens ledamöter är bosatta å annan plats. Har nu angiven inrättning anläggning inom mer än ett län, bör styrel- sens verksamhet anses förlagd till det län, där huvudanläggningen finnes.

En reglering sådan som den ovan berörda innebär, att här aktuella mål kan anhängiggöras vid den socialdomstol, som med hänsyn till utredningen är lämpligast. En naturlig benägenhet hos de kommunala nämnderna att vända sig till domstolen i det egna länet kan emellertid leda till, att mål an— hängiggöres vid denna, även om ur utredningssynpunkt annan socialdom- stol vore att föredraga. Särskilt kan olägenheter därvid uppkomma vid till- lämpningen av de regler, som föreslagits bli gällande för försumliga för- sörjare. För att dylika olägenheter i särskilda fall skall kunna elimineras, har i 6 5 givits regler om överflyttning av mål från en socialdomstol till en annan. Att besluta om överflyttning bör ankomma på den domstol, vid vil- ken målet anhängiggjorts. Överflyttning skall endast kunna ske till dom- stol, som skulle ha varit behörig att direkt upptaga målet. För att överflytt- ning skall kunna ske erfordras icke, att framställning därom gjorts av part. Med hänsyn till de kommunala nämndernas ovanberörda intresse av att få av dem anhängiggjorda mål handlagda vid socialdomstolen i det egna lä- net, synes överflyttning av mål böra ske endast i sådana fall, då en hand— läggning vid sistnämnda domstol ur utredningssynpunkt är förenad med sär- skilda svårigheter. Detta torde bli fallet främst i mål, i vilka skall före- komma omfattande muntlig handläggning. Skall vittnesförhör hållas med någon, som är bosatt utom länet, bör beaktas den möjlighet till bevisupptag- ning vid annan domstol, varom stadgas i 29 &.

Undantagsvis kan mot samme person samtidigt förekomma mål vid olika socialdomstolar eller flera mål vid en socialdomstol. Därvid kan tänkas så- väl att enahanda ingripande påkallas i de olika målen som att målen är sinsemellan av olika art. Med tanke på dylika fall har övervägts, att i SdL intaga regler om sammanförande av mål till en domstol samt om förening av mål vid samma domstol. Några regler i dessa hänseenden har emellertid icke medtagits. Detta sammanhänger med att möjlighet torde finnas för domstolarna att utan särskilda föreskrifter i förekommande fall åstadkomma en ur handläggningssynpunkt lämplig ordning. För det fall att mål an— hängiggjorts vid olika domstolar synes sålunda, då fråga är om samma slags ingripande, berörda domstolar i samråd och under medverkan av parterna kunna ordna så, att prövningen förlägges till en domstol. På motsvarande sätt bör vidare, då fråga är om olika ingripanden, överenskommelse kunna träffas om den ordning, i vilken målen skall handläggas. Har vid samma domstol anhängiggjorts flera mål mot samme person, är naturligt att målen handlägges gemensamt eller i anslutning till varandra.

Om part., ombud och biträde

7 och 8 åå.

Den enskilde, vilken motsätter sig ett ingripande, som ifrågasättes mot honom, uppfattar vanligen ingripandet såsom obefogat och bringas i viss mot- satsställning till den, som kräver att ingripandet sker. Denna motsatsställ- ning kommer i förfarandet till uttryck i ett partsförhållande. Å ena sidan kommer en företrädare för samhällsintresset och å den andra den eller de, mot vilka det aktuella ingripandet riktas.

Att i partsställning tillvarataga det allmännas intresse bör ankomma på en myndighet. Enskild bör sålunda icke vara behörig att hos socialdomstolen påkalla ingripande, som här avses. Att denna myndighet därvid skall intaga en oberoende ställning i förhållande till domstolen följer av de allmänna grunderna för förfarandet.

Uppgiften att föra det allmännas talan synes i enlighet med vad i den allmänna motiveringen anförts företrädesvis böra åvila de myndigheter, som har att utöva samhällets tillsyn på det område, varom fråga är, främst de kommunala nämnderna. I särskilda fall torde uppgiften böra ankomma på annan myndighet, exempelvis i vissa intagningsärenden inom nykterhets- vården polismyndighet och i ärenden angående utskrivning från skola eller anstalt vederbörande skol- eller anstaltsstyrelse. Vilken myndighet, som i varje fall skall komma i fråga, bör regleras i de lagar, vilka behandlar förut— sättningarna för ingripande på berörda områden. I överensstämmelse här- med har i förevarande hänseende i 7 å SdL intagits hänvisning till vad för varje särskilt fall finnes stadgat.

De mål, i vilka den föreslagna handläggningsordningen skall tillämpas, avser ingripanden i den enskildes frihet till person. Det är därvid naturligt, att den mot vilken ingripandet riktas uppfattas såsom part i förfarandet. I de fall åtgärden avser någon som står under annans vårdnad, kan den emel- lertid även uppfattas såsom riktad mot vårdnadshavaren, enär den innebär intrång i dennes befogenheter.

Vad först angår den, mot vilken ingripande ifrågasättes, uppkommer spörsmålet i vilken mån dennes ställning i förfarandet skall röna inverkan av omyndighet eller minderårighet. I den allmänna rättegångsordningen kan, såvitt gäller tvistemål, varje fysisk person vara part i rättegång (RE 11: 1). Partsbehörigheten sammanfaller med förmågan att vara bärare av rättig- heter och skyldigheter, med den s. k. rättssubjektiviteten. Varje fysisk per— son äger emellertid icke alltid att med rättslig verkan genom egna hand- lingar förvärva rättigheter eller ikläda sig skyldigheter. Den rättsliga hand- lingsförmågan kan vara utesluten eller begränsad. I överensstämmelse här- med gäller, att fysisk person kan salma eller ha begränsad behörighet att självständigt föra talan i civil rättegång, vari han är part. Råder icke parten över tvisteföremålet eller avser rättegången rättshandling, som han ej själv

äger företaga, har han ej heller processbehörighet i målet. Reglerna om omyndigs rättsliga handlingsförmåga tillhör privaträtten. Enligt dessa gäl- ler, att den som är under sexton år som regel icke har sådan förmåga. Därav följer, att han icke heller har behörighet att självständigt föra talan i för— mögenhetsrättsliga tvister. Omyndig, som fyllt sexton år, har i viss utsträck- ning tillagts dylik förmåga och har däremot svarande processbehörighet.

Vid talan på grund av skadegörande handling äger i fråga om process- behörigheten tillämpning de regler, som gäller för målsägande och tilltalad i brottmål. Är i nu berörda fall den omyndige kärande eller målsägande och rör målet egendom, gäller ovannämnda regler för förmögenhetsrättsliga tvister i allmänhet, d. v. 5. den omyndiges processbehörighet sammanfaller med hans rättsliga handlingsförmåga beträffande den egendom, varom fråga är. Rör mål, vari den omyndige har nyssnämnda partsställning, dennes person, äger den som har vårdnaden om den omyndige föra talan för ho- nom. Den omyndige äger ock själv föra talan, därest han fyllt aderton år (RB 11: 1 och 20: 14). Är i ovannämnda mål den omyndige svarande, äger han själv föra talan i målet. Talan kan dock även föras av den som har vårdnaden om honom. Vad nu sagts om svarande i nämnda mål gäller också för tilltalad i brottmål (RB 11: 1 och 21: 1). Därvid är dock att erinra om att enligt gällande straffmyndighetsregler talan om ansvar icke kan föras mot den som är under femton år.

För vissa mål, vilka rör någons person eller status, har behörigheten att föra talan särskilt reglerats. Sålunda gäller, att i mål om hävande av omyn- dighetsförklaring den omyndige äger själv föra sin talan (FB 20: 16). Ta- lan för sinnessjuk och sinnesslö i äktenskapsmål och mål angående äkten— skaplig börd liksom talan för underårig i sistnämnda mål skall föras av förmyndaren (GB 15: 3, FB 20: 2). I särskilda fall skall i stället ankomma på god man, som avses i 18 kap. FB, att företräda den omyndige. I mål om faderskap till barn utom äktenskap, om sådant barns egenskap av trolov- ningsbarn eller om underhåll till barn gäller, att rätt att företräda barnet tillkommer såväl modern, därest hon har vårdnaden, som förmyndaren, om särskild sådan finnes, och barnavårdsman (FB 20: 4 och 11). I fråga om adoption av underårig tillkommer talerätt dennes föräldrar eller, om ingen- dera av dessa är vårdnadshavare, förmyndaren. Detta följer därav att deras samtycke som regel erfordras för att adoption skall få ske. Samtycke erford- ras även av den underårige, därest han fyllt tolv år, dock att, beträffande den som är under sexton år, adoption må ske utan hinder av att samtycke icke föreligger, därest det kan antagas lända honom till skada att han tillfrågas (FB 4: 5). Underårig, som uppnått tolv års ålder, får med hänsyn härtill anses behörig att själv föra talan. Talan mot beslut i ärende angående an- tagande av adoptivbarn må föras av envar, som skall höras i ärendet (FB 20: 8).

Utöver ovan behandlade fall kommer de mål och ärenden, vilka har till

föremål rätten att bestämma över eller företräda omyndig. I ärenden angå- ende vårdnaden om barn synes partsställning främst tillkomma föräld- rarna. I dylika fall skall emellertid den omyndiges intresse beaktas och av- görandet träffas i enlighet med vad som är mest förenligt med dennes bästa. I överensstämmelse härmed har barnavårdsman givits behörighet att hos rätten påkalla förordnande i fråga om vårdnaden (FB 6: 6). Domstol har vidare att på anmälan av allmän åklagare eller barnavårdsnämnd upptaga dylik fråga (FB 6: 6). Enligt godtagen tillämpning av 191 å utsökningslagen äger vårdnadshavare rätt att under vissa förutsättningar erhålla handräck- ning för att få barn utlämnat till sig. Dylik rätt föreligger dock enligt praxis icke mot barnets vilja, om det fyllt femton år. Rätten är ej heller i övrigt ovillkorlig. Den sökta åtgärden beviljas sålunda endast om handräckning finnes lämpligen böra ske. Allt efter barnets ålder och förståndsutveckling synes hänsyn tagas till dess egen vilja. _ Talerätt i fråga om förordnande eller entledigande av förmyndare tillkommer, förutom överförmyndare, för- myndare, barnavårdsman samt den omyndiges make och närmaste fränder, den omyndige själv, om han fyllt sexton år. Behörighet att göra ansökan om entledigande av förmyndare, som gjort sig skyldig till försummelse i vårdnaden om underårig, tillkommer därjämte allmän åklagare och barna- vårdsnämnd. Beträffande förvaltningen av den omyndiges egendom gäller, att ansökan om tillstånd till åtgärd med denna egendom endast kan göras av förmyndaren. Talan mot beslut med avseende å sådant tillstånd må dock, förutom av förmyndaren, i vissa fall föras av den omyndige själv, om han fyllt sexton år (FB 20: 28 och 29).

Av det anförda framgår, att den vars intresse beröres av en tvist i allmän- het också gives ställning av part i denna. Beträffande vissa ärenden angå- ende adoption samt vissa förmynderskapsärenden har detta vad gäller underårig kommit till uttryck däri, att företrädare för denne givits talerätt. Barnavårdsnämnd torde främst uppfattas såsom företrädare för samhällets intresse på hithörande område. Enär emellertid ändamålet med barnavårds- myndigheternas verksamhet är att följa barns och ungdoms förhållanden och där så påkallas av omständigheterna ingripa med åtgärder för deras vård och uppfostran, torde nämnden även vara att uppfatta såsom företrä— dare för den underåriges intresse. Också vårdnadshavaren uppfattas emel- lertid, även om han kan ha ett eget intresse i saken, vanligen som företrä- dare för den underårige. Vad gäller den underårige synes dennes eget intresse i förevarande mål icke alltid till sitt innehåll vara sådant, att han bör be- handlas såsom part i förfarandet. Sålunda torde mindre barn kunna anses så underordnade vårdnadshavarens bestämmanderätt, att de ingripanden, om vilka här är fråga, blir att uppfatta såsom riktade enbart mot denna. Anledning torde under sådana omständigheter saknas att ge sådant barn ställning av part. Vad däremot gäller underårig, vilken behandlas såsom fullt ansvarig för sina handlingar och vilken allmänt tillerkännes rätt att i

viss utsträckning råda över sin person, innefattar de åtgärder, som på här ifrågavarande områden kan förekomma, uppenbarligen ingripande i den underåriges egen bestämmanderätt. Detta leder till att sådan underårig bör erhålla partsställning.

Att ange viss ålder, vid vilken dylik rådighet allmänt kan anses inträda, är förenat med svårigheter med hänsyn till de avsevärda olikheter, som kan föreligga i de enskilda fallen. Utredningen har emellertid stannat för att gränsen bör dragas vid femton års ålder. Denna ålder har även i andra sam- manhang tillagts betydelse. Så t. ex. inträder straffmyndighet vid femton års ålder. Att en dylik gräns bestämts bör icke utesluta, att då den som talan avser kan förstå innebörden av ifrågasatta åtgärder, berättigad hänsyn tages till hans önskningar. Barn under femton år, som talan avser, bör i nämnda fall, där så finnes erforderligt, lämnas tillfälle att inför socialdom- stolen uttala sig om förhållandena i målet och de nämnda åtgärderna. I överensstämmelse härmed har i 21 å lagförslaget intagits regler om förhör med barn, som nu sagts.

Att i mål angående skyddsuppfostran, varå SdL skall äga tillämpning, vårdnadshavaren har ett eget intresse, som motiverar att han erhåller ställ- ning av part i förfarandet, följer av det ovan anförda. Detsamma får anses gälla i andra mål, vari den, som avses med ifrågasatt ingripande, är under- årig. Att den som har vårdnaden om underårig förlorar sin partsställning, om vårdnadsförhållandet upphör, är uppenbart och äger tillämpning även i det fall, att underårig ingått äktenskap och därför icke skall stå under någons vårdnad.

Ett omhändertagande för skyddsuppfostran innebär icke, att därigenom vårdnadshavaren förlorar den rättsliga vårdnaden om barnet. De i vård- naden ingående särskilda befogenheterna måste emellertid enligt sakens na- tur till väsentlig del vila, liksom de suspenderas, om barnet intages i straff- anstalt. Finner barnavårdsnämnden överflyttning av den rättsliga vårdna- den erforderlig, har den att göra anmälan därom till vederbörande allmänna domstol.

I fråga om processbehörigheten har utredningen intagit ståndpunkten, att underårig, som är part, ävensom den som är omyndigförklarad, skall äga själv föra sin talan. Detta utesluter i och för sig icke, att därjämte annan gives behörighet att företräda den omyndige. Att i mål, vari underårig är part, vårdnadshavare ej synes böra komma i fråga såsom ställföreträdare följer av vad ovan anförts därom, att icke blott vårdnadshavaren utan även barnavårdsnämnden kan göra anspråk på att företräda den underåriges in- tresse. Det är i detta sammanhang att erinra om att vårdnadshavarens in- tresse tillgodosetts genom att han gjorts till part. Att vårdnadshavaren icke skall anses föra talan för den underårige kan vara av värde ur den under- åriges synpunkt, exempelvis i fall, då vårdnadshavaren är beredd att medge eller förorda ett av barnavårdsnämnden föreslaget ingripande, men den un-

derårige anser ingripandet obefogat. Med hänsyn till den ställning, som till- kommer barnavårdsman i förhållande till barnavårdsnämnden, kan i här ifrågavarande konfliktsituation icke heller anses lämpligt att ge barnavårds- man den behörighet att företräda den underårige, som på vissa andra om- råden tillagts honom. En återstående möjlighet är att anförtro uppgiften att företräda den underårige åt en särskilt förordnad god man. Mot en sådan lösning talar emellertid, att den kan komma att onödigt belasta förfarandet och motverka den enkelhet i detta, som bör eftersträvas. Vad gäller de fall, i vilka den underåriges förmyndare icke samtidigt är vårdnadshavare och därigenom part, bör emellertid hinder icke föreligga för förmyndaren att, oaktat den underårige har processbehörighet, i sin egenskap av ställföreträ- dare för denne föra talan.

Frågan om ställföreträdares rätt att föra talan har aktualitet även beträf- fande omyndigförklarade. Det synes i fråga om dessa vara naturligt, att för— myndaren får föra talan utan hinder av att den omyndige själv har process— behörighet.

Den nära till hands liggande farhågan att, vid en sådan ordning som den utredningen föreslagit, saken i vissa fall icke kommer att bli tillräckligt be- lyst utifrån underårig parts synpunkt får anses ogrundad i betraktande av vad i 21 å föreskrivits om muntligt förhör med enskild part samt vad i 9 å stadgats om möjlighet att förordna offentligt biträde för sådan part.

Det synes vara av värde, att bland reglerna om förfarandet i de mål, var- om nu är fråga, intages föreskrifter om parts rätt att anlita ombud eller biträde. Det är att antaga att, därest den föreslagna handläggningsordningen genomföres, det kommer att bli vanligare än för närvarande, att part an— litar hjälp vid utförande av sin talan. Nämnda ordning öppnar sålunda processuella möjligheter, vilka särskilt enskild part icke alltid kan tillvara— taga på egen hand. Under sådana förhållanden och med hänsyn till de upp- gifter, som vid ett utbyggt förfarande ankommer på ombud och biträden, synes dessutom önskvärt, att närmare regler finnes rörande dessas verk— samhet.

Den i 8 å andra styckettstadgade rätten att anlita ombud eller biträde gäl- ler även för myndighet, som för det allmännas talan. Av hänvisningen i 8 å andra stycket till RB :s bestämmelser följer bl. a. att till ombud eller biträde endast må brukas den som socialdomstolen med hänsyn till redbarhet, in- sikter och tidigare verksamhet finner lämplig samt att domstolen, därest han visar oredlighet, oskicklighet eller oförstånd eller eljest finnes olämp- lig, skall avvisa honom såsom ombud eller biträde i målet. Krav på särskilda kvalifikationer, såsom viss juridisk eller annan utbildning, har icke upp- ställts. Hinder bör icke finnas att såsom ombud eller biträde anlita person, vilken allmänt sett kan antagas ha förmåga att bedöma behovet av de åt- gärder, som ifrågasättes mot den enskilde, samt att komma till rätta med de uppgifter, som förfarandet i målet kan ställa honom inför. Dessa uppgifter

kommer att variera med arten och omfattningen av den utredning, som i varje fall erfordras. Allmänt bör beaktas värdet av att part kan erhålla bi- träde av den person, som han utsett och har förtroende för.

Stadgandet i rättegångsbalken , att nämndeman icke må föra annans talan vid den domstol, han tillhör, bör i de mål, som här avses, äga tillämpning på den som innehar förordnande såsom bisittare i socialdomstol.

9 å.

Ur rättssäkerhetssynpunkt är av särskild betydelse, att enskild part, som är i behov därav, kan erhålla biträde vid utförande av sin talan. Enskild part, som ej kan av egna medel bekosta biträde, har för närvarande vissa möjligheter att erhålla hjälp genom den rättshjälpsverksamhet, som i skilda former bedrives av landstingen och städerna utanför landsting. Med det ökade behov av biträdeshjälp, som kan förväntas, därest ett utvecklat för- farande skall tillämpas, torde emellertid, såsom berörts i den allmänna mo- tiveringen (s. 103), nämnda möjligheter icke komma att förslå. De kan icke heller anses innefatta en ur alla synpunkter lämplig lösning. Ur kostnads- synpunkt är att beakta, att endast ett fåtal av de enskilda parterna i mål vid socialdomstol torde komma att ha ekonomisk möjlighet att själva be— kosta biträdeshjälp. En ovillkorlig rätt till sådan hjälp i de fall, detta med hänsyn till vederbörandes ekonomiska förhållanden kan komma i fråga, skulle därför sannolikt leda till krav på fri biträdeshjälp i praktiskt taget samtliga mål. De ekonomiska konsekvenserna av en dylik ordning är ägnade att framkalla betänkligheter. Rättssäkerhetshänsyn torde icke heller kräva, att fri biträdeshjälp står den enskilde till buds i en sådan omfattning. Ett stort antal mål kan nämligen väntas bli av sådan beskaffenhet, att den enskilde utan svårighet bör kunna själv utföra sin talan. Därtill bidrar, att enligt det framlagda lagförslaget socialdomstolen skall ha att sörja för att varje mål blir tillfredsställande utrett och därvid äga att på eget initiativ föranstalta om komplettering av utredningen. Frågan huruvida fri rätts- hjälp skall beviljas synes under nu angivna förhållanden i första hand böra bedömas med utgångspunkt från sakens beskaffenhet och från det behov av biträde, som kan föreligga med hänsyn till särskilda omständigheter. Olika skäl talar därjämte för att fri biträdeshjälp över huvud taget icke bör göras beroende av en behovsprövning av ekonomisk art. Sålunda bör exem- pelvis i mål, vari barn är part och i vilket föräldrarnas intresse icke sam- manfaller med barnets, möjlighet finnas att utse särskilt biträde för barnet oberoende av barnets ekonomiska förhållanden. Att biträdesfrågan sålunda göres helt beroende av arten och omfattningen av det aktuella målet leder enligt utredningen till att avgörandet i frågan, om part skall erhålla fri biträdeshjälp, bör ankomma på socialdomstolen. Att biträdet erhåller sitt uppdrag direkt av domstolen ger därjämte den som förordnats möjlighet att självständigt hävda partens intresse, exempelvis i fråga om underårig part

i mål angående skyddsuppfostran, om vårdnadshavaren har en uppfattning, som biträdet icke delar. Benämningen offentligt biträde anger väl den ställ— ning, som tillkommer den som förordnats till biträde.

Stadgandet i 9 å första stycket innebär, att enskild part, som anser sig i behov av biträde vid utförande av sin talan, endast i vissa fall kan på- räkna, att offentligt biträde förordnas för honom. I övriga fall är den enskilde hänvisad till att själv söka anskaffa lämplig person att bistå honom. Att förordnande av offentligt biträde begränsats till de fall, då detta finnes vara av synnerlig vikt för tillvaratagande av partens rätt, är motiverat av kostnadsskäl.

Bland de särskilda omständigheter, vilka förutom sakens beskaffenhet bör motivera, att offentligt biträde förordnas, kan särskilt vara att nämna, att den, mot vilken ingripande påkallas, under målets handläggning är be- rövad friheten. Underårig part torde som regel kunna få hjälp av vårdnads- havare med att föra sin talan. På motsvarande sätt torde den som är omyn- digförklarad kunna få hjälp av förmyndaren. Har vårdnadshavaren en in- ställning till saken, som direkt avviker från den underåriges, eller finnes han eljest icke lämplig att biträda den underårige, kan emellertid anledning vara att förordna offentligt biträde för denne.

Att part själv utsett biträde bör icke utgöra hinder att förordna offentligt biträde för honom men torde som regel medföra, att detta kan underlåtas. Finnes i dylikt fall offentligt biträde böra förordnas skall, om det finnes lämpligt, därtill kunna utses den parten redan vänt sig till.

Offentligt biträde kan förordnas först sedan talan om visst ingripande anhängiggjorts vid domstolen. Redan under det förfarande, som resulterat i att talan anhängiggjorts, kan dock i vissa fall den enskilde tänkas vara i behov av biträde. Det kunde under sådana omständigheter ligga nära till hands att tänka sig, att möjligheten att erhålla offentligt biträde utsträck- tes till att omfatta även dessa fall. De bör emellertid beaktas, att på flertalet områden nämnda förfarande icke är avsett att vara förberedelse för det in- gripande, varom talan sedermera föres, utan tvärt om syftar till att göra dylikt ingripande obehövligt. Det är vidare att befara, att den förebyggande och stödjande verksamhet, som den enskilde på detta stadium på vissa om- råden är föremål för, skulle störas och onödiga motsättningar framkallas mellan vederbörande myndighet och den enskilde, därest anordningen med offentligt biträde på angivet sätt utvidgades. Av dessa skäl bör möjligheten att erhålla offentligt biträde vara inskränkt till de mål, vilka upptagits av socialdomstolen.

Förordnande av offentligt biträde har, såsom framgår av 9 å tredje styc— ket, icke gjorts beroende av parts framställning därom.

Beträffande de kvalifikationer, vilka bör krävas av den som skall kunna komma i fråga såsom offentligt biträde, har icke givits några regler. Val av biträde bör emellertid ske med största omsorg och med beaktande av att den,

som skall komma i fråga, äger förutsättningar att kunna på ett tillfredsstäl- lande sätt fullgöra uppdraget. Offentligt biträde skall självfallet uppfylla de fordringar, som gäller för den som må anlitas såsom ombud. Frånvaron av särskilda regler i övrigt medger möjlighet att till biträde förordna person, som ehuru i avsaknad av särskild formell kompetens, är väl lämpad för uppdraget. I mål, i vilka skall förekomma förhandling med upptagande av muntlig bevisning, torde till offentligt biträde företrädesvis böra förordnas person med juridisk utbildning.

Ersättning till offentligt biträde skall utgå av allmänna medel och bestäm- mas av socialdomstolen. Att ålägga den enskilde.skyldighet att till statsver- ket återgälda, vad som utgivits i ersättning till biträdet, synes kunna över- vägas endast för de fall, i vilka den mot den enskilde förda talan bifallits. Beträffande ersättning till offentlig försvarare i brottmål gäller för motsva- rande situation att tilltalad, därest han icke åtnjuter fri rättegång,1 som re- gel ålägges att återbetala, vad som utgivits i dylik ersättning. Att på mot- svarande sätt göra återbetalningsskyldighet för ersättning till offentligt bi- träde beroende av om visst ingripande mot den enskilde beslutats eller icke synes emellertid med hänsyn till karaktären av de ingripanden, varom här är fråga, icke lämpligt. Möjligen kunde anledning finnas att göra återbetal- ningsskyldighet beroende av den enskildes ekonomiska möjligheter att utan intrång i de medel, som är nödiga för hans eget och av honom beroende per— soners tillbörliga underhåll, bära kostnaden för biträdet. Regler av dylikt innehåll finnes för närvarande beträffande ersättning åt biträde i utlän- ningsärenden (72 å utlänningskungörelsen). Det ekonomiska värdet för det allmänna av en sådan ordning måste emellertid bedömas såsom ringa. En- ligt utredningen bör därför ersättning till offentligt biträde alltid stanna å statsverket. Detta har kommit till uttryck i föreskriften i fjärde stycket, att ersättningen skall gäldas av statsverket.

Om talans väckande och om förhandling

Till grund för ansökan, som göres hos socialdomstol, och för beslut, som genom underställning eller besvär föres under dess prövning, skall ligga en av den ansökande eller beslutande myndigheten verkställd utredning. Denna skall innefatta undersökning rörande den enskildes förhållanden och redo- görelse för de åtgärder, företrädesvis av förebyggande och stödjande natur, beträffande denne, vilka ifrågavarande myndighet inom ramen för sin all- männa verksamhet funnit anledning till. På vissa områden kommer härtill särskilda åtgärder, såsom omhändertagande tills vidare i avbidan på ären- des vidare handläggning (tillfälligt omhändertagande) samt förordnande

1 Detta undantag bortfaller, därest det av 1951 års rättegångskommitté framlagda förslaget till lag om rättegångshjälp godtages (SOU 1958: 40).

om omedelbar verkställighet av ett myndighetens beslut om omhänder- tagande.

I SdL har icke intagits närmare regler om den utredning och de särskilda åtgärder, som ovan berörts. Erforderliga bestämmelser i dessa hänseenden har 'i stället ansetts böra ha sin plats i de lagar, som behandlar förutsätt- ningarna för ingripande på berörda områden.

Föreskrifter om vad den som anhängiggör mål eller ärende vid domstolen har att iakttaga finnes i viss utsträckning i de ovannämnda särskilda la- garna i anslutning till bestämmelser om sättet för anhängiggörandet. Under sådana förhållanden vore tänkbart att avvara även dylika föreskrifter i SdL. Föreskrifterna i de särskilda lagarna kunde, där så erfordrades, kom- pletteras. Det har emellertid synts vara av värde, att allmänna stadganden i nu berörda hänseenden finnes i SdL, särskilt med hänsyn till deras bety- delse för gången av det fortsatta förfarandet vid domstolen. Sådana stad- ganden har därför intagits i lagen (10—12 åå) såsom inledning till bestäm- melserna om handläggningen vid socialdomstolen och är avsedda att gälla jämsides med ovannämnda föreskrifter i de särskilda lagarna.

10—12 åå.

Stadgandena i 10—12 åå anknyter till de olika sätt, på vilka mål skall kunna anhängiggöras hos socialdomstolen, nämligen ansökan (10 å), under- ställning (11 å) och besvär (12 å).

I förslaget har givits förhållandevis utförliga föreskrifter om vad ansökan och besvärsinlaga skall innehålla. Såvitt gäller ansökan är sannolikt att, även om särskilda föreskrifter icke meddelas, tvekan icke skulle behöva upp- stå om vem ansökningen gäller och vilket ingripande, som påkallas. Det kan antagas, att ansökan även i övrigt som regel skulle komma att innehålla erforderliga uppgifter. Genom uppräkningen i 10 å har emellertid framhål— lits betydelsen av att vissa för den fortsatta handläggningen väsentliga mo— ment beaktas redan i samband med målets anhängiggörande. Att så sker är av särskild betydelse för den enskilde, vilken vid avgivande av förklaring har att utgå från de omständigheter, som åberopats av sökanden.

Beträffande uppgiften om vem ansökningen avser är att framhålla värdet för den fortsatta skriftväxlingen av att förklarandens postadress noggrant angives. I förekommande fall bör för övrigt upplysning lämnas även om telefonnummer.

De omständigheter, varå talan grundas, torde i enkla fall kunna angivas genom hänvisning till olika delar av den utredning, som verkställts av sö- kanden. I de fall, då vid ett sådant förfarande tvekan kan tänkas uppstå om vilka omständigheter, som enligt sökanden är av betydelse, bör emellertid grunderna för den anhängiggjorda talan närmare utvecklas.

Föreskrifterna i första stycket om vad ansökan bör innehålla utgör icke hinder för sökanden att annorledes än i samband med ansökningen under-

rätta domstolen om att sökanden önskar åberopa viss bevisning. Denna möj- lighet kan tänkas få betydelse beträffande bevisning, å vilken enligt sökan- dens mening bestämmelserna i 19 å eller 25 å bör göras tillämpliga.

För det fall att icke utan vidare av handlingarna i ansökan, som ingives till domstolen, framgår dennas behörighet att upptaga målet, bör på sökan— den ankomma att i ansökningen angiva de omständigheter, vilka grundar domstolens behörighet. Någon erinran om denna sökandens skyldighet har icke intagits bland föreskrifterna i 10 å. Det synes nämligen kunna antagas, att tveksamhet om domstolens behörighet icke skall behöva uppstå annat än i undantagsfall och att i dessa domstolen utan nämnvärd tidsutdräkt bör kunna erhålla för frågans bedömande erforderliga uppgifter.

Att i de fall, då tillfälligt omhändertagande beslutats, detta angives tillika med uppgift huruvida beslutet verkställts är av vikt med hänsyn till att domstolen i dessa fall enligt 32 och 38 åå har att utan yrkande snarast pröva, huruvida omhändertagandet skall bestå.

Ur handläggningssynpunkt är av betydelse, att domstolen så snart som möjligt, sedan talan anhängiggjorts, får tillgång till den utredning, varå talan grundas. Det bör därför åligga den myndighet, som är sökande, att samtidigt med ansökningen till domstolen insända samtliga tillgängliga handlingar, som är av betydelse för målets bedömande. Föreskrift härom har givits i 10 å tredje stycket. Nämnda föreskrift innebär icke, att myn— digheten, exempelvis en kommunal nämnd, skall behöva insända allt mate- rial utan åtskillnad, som nämnden samlat rörande den enskilde under den tid den haft kontakt med denne, journalanteckningar, redogörelser upprät- tade för internt bruk inom nämnden o.s.v. Är emellertid utredningen av betydelse, omfattas den av föreskriften. I vissa fall synes dock nämnden, om den ej vill avhända sig handlingarna, kunna välja utvägen att i en sam- manfattande redogörelse upptaga de omständigheter, som är av betydelse.

Vad som anförts beträffande stadgandena i 10 å gäller i tillämpliga delar även beträffande föreskrifterna i 11 och 12 åå.

13 å.

Av allmänna processuella grundsatser följer, att från socialdomstolens sida prövning skall ske av de formella förutsättningarna för upptagande av anhängiggjord talan. Av samma grundsatser följer även att talan, som icke väckts i behörig ordning eller mot vars upptagande hinder eljest föreligger, skall avvisas. Att den prövning av formell natur, varom här är fråga, skall företagas så snart som möjligt efter det talan väckts ligger vidare i sakens natur.

Det är av vikt att redan vid anhängiggörandet den talan, som part vill föra, fullständigt angives. Föreligger brist i detta hänseende eller har före- skrivna handlingar icke ingivits, skall parten enligt 13 å lämnas tillfälle att avhjälpa bristen. Avhjälpes icke bristen, har domstolen att med utgångs-

punkt från vad parten anfört och med hjälp av den utredning, som kan erhållas, pröva målet. Därvid är att erinra om möjligheten för domstolen att med stöd av 17 å föranstalta om nödig utredning.

I föreläggande att avhjälpa brist, som nu sagts, bör intagas erinran om påföljden av att föreläggandet icke efterkommes.

En särskild situation uppkommer, därest bristen består däri att av an- sökan eller besvärsinlaga icke framgår, vilken talan som föres. Vad angår det sätt, på vilket parten skall ange sin talan, kunde utifrån vissa synpunk— ter vara av betydelse att uppställa krav på att ansökan eller besvärsinlaga skall innehålla bestämt yrkande. Det har emellertid, särskilt med hänsyn till enskilda klagande, synts utredningen angeläget att alltför stränga krav icke uppställes i detta hänseende. Den omständigheten, att parten icke så, som bort ske, preciserat sin talan, bör sålunda, om av handlingarna ändock kan utläsas vad han åsyftar, icke leda till att hans talan icke upptages till saklig prövning.

Kravet på att en viljeförklaring i någon form skall föreligga från partens sida sammanhänger med den i förfarandet uppställda grundsatsen, att dom- stolen för sin prövning i princip skall vara beroende av vad den anhängig- görande parten yrkar (32 å). Med hänsyn till stadgandet i 32 å första stycket att domstolens avgörande icke må avse annat eller mera än part i veder- börlig ordning yrkat skulle kunna övervägas att i 13 å låta sista punkten i andra stycket utgå såsom icke erforderlig. Den berörda föreskriften i 13 å andra stycket synes emellertid, särskilt med hänsyn till det sätt, på vilket den utformats i förslaget, kunna utgöra ett lämpligt komplement till be— stämmelsernai 10 och 12 åå p. 2 samt 32 å.

Brist i ovan angivna hänseenden har uppenbarligen icke aktualitet beträf- fande talan, som efter underställning av beslut kommer under domstolens prövning.

14 å.

Då mål anhängiggöres genom ansökan eller genom underställning, ingives ansökningen eller det beslut, varom är fråga, till socialdomstolen av veder- börande myndighet. Denna har därvid enligt 10 eller 11 å att samtidigt till- ställa domstolen de handlingar, vilka är av betydelse för målets bedömande. Då mål enligt 12 å anhängiggöres genom besvär, ingives besvårsinlagan till domstolen utan medverkan av den myndighet, som meddelat det över- klagade beslutet och hos vilken de handlingar finnes, vilka legat till grund för detta. Framgår icke av besvärsinlagan, att den däri väckta talan icke kan upptagas till saklig prövning, har domstolen att från nämnda myndig— het infordra de handlingar, som kan vara av betydelse. Föreskrift i nu angivna hänseende har intagits i 14 å. Att domstolen om möjligt samtidigt bör förelägga myndigheten att avgiva förklaring har anmärkts i anslutning till 15 å.

15 å.

Den i 15 å givna föreskriften, att de handlingar, som part i samband med att talan väckes inger till domstolen, skall delgivas annan part, som ej förut erhållit del därav, med föreläggande att avgiva förklaring, innefattar en all- mänt vedertagen processuell regel. Sådan delgivning skall ske oberoende av om sistnämnda part är en enskild person eller en myndighet. Enligt 7 å kan i mål angående underårig, som fyllt femton år, finnas mer än en enskild part, nämligen den underårige och dennes vårdnadshavare. Föreskriften i 15 å innebär för dessa mål att, om talan väckts av myndighet, föreläggande att avgiva förklaring skall ges den underårige och dennes vårdnadshavare och, om talan anhängiggjorts av enskild part, annan enskild part, om sådan finnes, samt vederbörande myndighet.

Av 33 å andra stycket följer, att domstolen som regel icke må fatta beslut, som går enskild part emot, utan att parten, om han har ställning av för- klarande, lämnats tillfälle att avgiva förklaring. Att i vissa fall delgivnings- svårigheter kan föranleda till undantag från denna regel beröres i anslut- ning till nämnda stadgande.

Har förklaranden redan fått del av handlingar, som i samband med att talan väckes inges till domstolen, bör dessa handlingar, om det finnes lämp- ligt, kunna undantagas, när delgivning skall ske. Att även i dylika fall föreläggande att avgiva förklaring skall avse allt, som lagts till grund för den väckta talan, och icke endast vad de för delgivning översända hand- lingarna innehåller ligger i sakens natur. I överensstämmelse härmed bör förklaranden i dessa fall göras uppmärksam på vilka handlingar, som av nu angivna skäl undantagits från delgivning.

Är uppenbart att den väckta talan icke kan vinna bifall, bör delgivning helt kunna underlåtas. Detta kan bl. a. komma att få tillämpning i vissa fall vid besvär över beslut i utskrivningsfrågor. Om exempelvis en omhän- dertagen, kort tid efter det han fått avslag på en framställning om utskriv— ning, återkommer med en ny framställning utan att kunna åberopa nya omständigheter till stöd för denna, saknas vanligen anledning att infordra förklaring.

I vissa fall föranleder särskilda skäl till undantag från huvudregeln att de handlingar, som part i samband med att talan väckes ingivit till dom— stolen, skall delgivas annan part. Till dylika skäl är att hänföra exempel- vis att domstolen finner vissa handlingar sakna betydelse i målet eller med hänsyn till bestämmelserna i 14 och 39 åå lagen den 28 maj 1937 om in- skränkning i rätten att utbekomma allmänna handlingar, finner handling, som åberopas, icke böra utlämnas till enskild part. Att domstolen i sist- nämnda fall skall äga förordna, att delgivning av handlingen icke skall ske, framgår av 19 5 första stycket. Enligt 19 å andra stycket bör dock, om par- ten har biträde, handlingar, som av nyssnämnda anledning icke delgivits parten, om möjligt delgivas biträdet eller eljest göras tillgängliga för detta.

Om möjlighet att vid domstolens avgörande beakta utredning, varav enskild part icke fått del, stadgas i 33 å.

Den komplettering, varom talas i 13 å, torde böra inväntas, innan delgiv— ning sker med den som skall lämnas tillfälle att avgiva förklaring. Därest det finnes innebära tidsvinst eller eljest vara förenat med fördelar, bör emel— lertid hinder icke föreligga att verkställa delgivning i den ordning hand- lingarna inkommer. I sådant fall bör förklaranden göras uppmärksam på att komplettering av handlingarna kan väntas.

I besvärsmål bör domstolen, om det kan ske, samtidigt med att den enligt 14 å infordrar handlingar från den myndighet, som meddelat det överkla- gade beslutet, delgiva myndigheten besvären med föreläggande att avgiva förklaring.

Hur delgivning skall ske angives i 59—61 åå. I 15 å andra stycket har upptagits olika sätt för avgivande av förklaring, nämligen skriftligen, muntligen inför ordföranden eller särskild befattnings- havare vid domstolen eller muntligen vid förhandling. Utredningen anser, att det bör överlämnas åt domstolen att i varje enskilt fall bestämma, hur förklaring må avgivas. Ur olika synpunkter är av värde, att förklaring av- gives, innan eventuell förhandling hålles. Vad part anfört i förklaring kan sålunda nödvändiggöra införskaffande av ny utredning, som bör förebringas muntligen. I de fall, i vilka särskild skyndsamhet är av nöden, exempelvis då enskild part är tillfälligt omhändertagen och domstolen samtidigt med att föreläggande att avgiva förklaring utfärdas utsätter förhandling att före- komma inom viss kort tid, är emellertid lämpligt, att parten förelägges att avgiva förklaring muntligen vid förhandlingen.

Att domstolen ger part möjlighet att avgiva förklaring muntligen inför ordföranden eller annan befattningshavare vid domstolen kan väntas få stor praktisk betydelse.

Därest ordföranden icke är i tillfälle att mottaga muntlig förklaring, som avgives utom förhandling, torde den böra mottagas av föredragande vid domstolen. Vad parten vid avgivande av sådan förklaring uppgivit skall antecknas i protokoll (48 å andra stycket). Då så lämpligen kan ske, bör anteckningarna omedelbart utskrivas och parten lämnas tillfälle att under- teckna förklaringen i utskrivet skick.

Avgives muntlig förklaring vid förhandling, blir i fråga om förklaringens upptecknande reglerna om protokoll vid förhandling gällande.

Utredningen har övervägt, huruvida icke enskild part borde ges möjlig- het att avgiva muntlig förklaring även inför myndighet eller särskild tj änste— man på den ort, där parten uppehåller sig. En sådan möjlighet skulle kunna få betydelse i de fall, i vilka parten icke har förmåga att själv avfatta en förklaringsskrift och icke har möjlighet att avgiva muntlig förklaring inför ordföranden eller annan tjänsteman vid socialdomstolen. Mot en sådan ord- ning talar emellertid, att förklaring helst bör upptagas direkt av social-

domstolen eller betattningshavare knuten till denna samt att en föreskrift om en möjlighet att avgiva muntlig förklaring på annat sätt skulle behöva kompletteras med bestämmelser om vilka myndigheter och tjänstemän, som skulle vara behöriga att mottaga förklaring. Då vidare enskild part, som är i behov av bistånd med avfattande av förklaringsskrift, även utan sär— skilda bestämmelser torde kunna påräkna hjälp av de myndigheter eller tjänstemän, som skulle kunna komma i fråga för upptagande av förklaring, eller av annan lämplig person, har utredningen icke ansett tillräckliga skäl förefinnas att på angivet sätt utvidga möjligheterna att avgiva förklaring.

Har domstolen, innan föreläggande att avgiva förklaring meddelas, be— slutat att hålla förhandling, skall detta angivas i föreläggandet. Ur rätts- säkerhetssynpunkt är vidare av betydelse, att enskild part erinras om sin rätt att påkalla förhandling och möjlighet att vid utförande av sin talan anlita biträde. Bestämmelser i dessa hänseenden har intagits i 15 å tredje stycket.

16 5.

För åstadkommande av den koncentration av förfarandet, som ur olika synpunkter framstår såsom önskvärd, är av betydelse att icke endast den part, som anhängiggör talan, utan också den, som har att avgiva förklaring, ålägges att redan från början klargöra sin ståndpunkt och ange de omstän- digheter, varå han grundar denna. Det är vidare av betydelse, att domstolen så tidigt som möjligt erhåller kännedom om den bevisning, som förklaran- den önskar åberopa, samt får tillgång till de skriftliga bevis, som denne kan inneha.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts har i 16 å givits bestämmel- ser om vad förklaranden har att iakttaga.

Avgives förklaring skriftligen, är lämpligt att, om det kan ske, bevisupp- gift lämnas och eventuella skriftliga bevis ingives samtidigt med förkla- ringen. Skall muntlig förklaring avgivas vid förhandling, bör om möjligt bevisuppgift samt de skriftliga bevis, som förklaranden innehar och önskar åberopa, ingivas särskilt dessförinnan. Kan detta ej ske, bör de företes vid förhandlingen. Skall eljest förklaring avgivas muntligen, bör bevisuppgift och skriftliga bevis kunna ingivas i samband med förklaringen. Blir först vid avgivande av muntlig förklaring uppenbart för parten, att viss handling är av betydelse såsom bevis, bör handlingen snarast möjligt därefter ingivas till domstolen.

17—18 åå.

Genom stadgandet i 17 å har på domstolen lagts ansvaret för att en till- fredställande utredning kommer till stånd i de mål, å vilka SdL skall äga tillämpning. Omfattningen av den utredning, som därvid i varje fall skall anses erforderlig, blir beroende av arten av det ingripande, som ifråga-

sättes, och vad som finnes särskilt stadgat. Finnes förhandling böra hål- las, torde den utredning, som kan vinnas genom denna, ofta kunna göra den skriftväxling, som avses i första stycket, helt eller delvis obehövlig.

I 17 å andra stycket har särskilt beaktats den befogenhet, som hör till— komma domstolen, att föranstalta om läkarundersökning av den, som avses med ifrågasatt ingripande. Den läkare, som utsetts att utföra undersök- ningen, bör kunna kalla till denna. Han bör tillika ha befogenhet att vid behov påkalla polishandräckning för att få den som skall undersökas in- ställd till undersökningen.

Ur rättssäkerhetssynpunkt är av betydelse, att part erhåller del även av utredning, som tillförts målet efter anhängiggörandet. I 18 å har i över- ensstämmelse härmed föreskrivits, att part bör erhålla tillfälle att yttra sig över utredning, varav han icke förut erhållit del. För att icke onödigt belasta förfarandet har dock i nämnda stadgande en begränsning skett till utredning, som finnes vara av betydelse. Hålles förhandling, torde parten i samband med denna kunna givas tillfälle att taga del av utredning, som nu sagts.

I likhet med vad som gäller beträffande delgivning enligt 15 å, kan även i fråga om utredning, som avses i 18 å, särskilda skäl föranleda till att enskild part icke delgives denna. I detta hänseende äger tillämpning vad som anförts i anslutning till 15, 19 och 33 åå.

19 å.

De myndigheter, som har att utöva samhällets tillsyn på olika områden, är i sin verksamhet i stor utsträckning beroende av de uppgifter, som kan erhållas från personer i dens närmaste omgivning, vilkens förhållanden är föremål för undersökning. Dessa personer är emellertid ofta ovilliga att lämna några upplysningar, därest de icke kan erhålla en försäkran om att den som avses med undersökningen icke kommer att få kännedom om vilka upplysningar, som lämnats, eller om vem, som tillhandahållit dem. Vad gäller den myndighet, som verkställer undersökningen, kan denna myndighet själv besluta i frågan, huruvida vid handläggningen hos myn- digheten ett hemlighållande av utredningsmaterialet skall ske eller icke. För uppgiftslämnarens del är emellertid att beakta även den situation, som uppkommer, därest förhållandena nödvändiggör ett ingripande, beträffande vilket beslutanderätten tillkommer socialdomstolen.

De uppgifter, som erhålles vid undersökningen rörande den enskildes förhållanden, inflyter i den mån de är av betydelse i protokoll, skriftliga redogörelser och andra handlingar hos den myndighet, som verkställt un- dersökningen. Därest talan anhängiggöres vid socialdomstolen, kommer nämnda handlingar som regel att utgöra del av den utredning, varå denna har att grunda sitt avgörande. Under nu angivna förhållanden blir för upp- giftslämnarens del av betydelse att den, om vilken upplysningar lämnats,

167 icke äger utfå eller taga del av nämnda handlingar eller att dessa gives ett sådant innehåll att uppgiftslämnaren icke genom dessa kan spåras.

I fråga om rätten för den, mot vilken ingripande påkallas, att utfå hand- lingar i mål vid socialdomstolen blir tillämpliga de bestämmelser, som finnes i 14 och 39 åå sekretesslagen. Dessa bestämmelser leder i vissa fall till att handlingar icke bör utlämnas till parten. Häremot strider emellertid i viss mån stadgandena i SdL om delgivning med enskild part. Föreskrift har därför ansetts böra meddelas, att domstolen äger undantaga handling, som nu avses, från delgivning med den enskilde.

Ur rättssäkerhetssynpunkt vore mest tilltalande, att utredning, som un- danhållits enskild part, icke tillätes utgöra processmaterial. Ur de myndig— heters synpunkt, vilka har att utöva samhällets tillsyn på här ifråga- varande områden, framstår emellertid, till följd av eljest uppkommande svårigheter att kunna förebringa tillräcklig utredning, såsom angeläget att även innehållet i handlingar, vilka icke kunnat göras tillgängliga för en- skild part, skall kunna läggas till grund för socialdomstolens avgörande. Samhällets möjligheter att inskrida med erforderliga åtgärder skulle i an- nat fall i hög grad minska till skada såväl för den enskilde som det all- männa. Med hänsyn härtill har i 33 å öppnats möjlighet för socialdom- stolen att under särskilda betingelser beakta dylik utredning. Till detta stadgande ansluter sig den i 19 å andra stycket intagna föreskriften att biträde, där det kan ske, bör beredas möjlighet att taga del av utredning, som icke kunnat delgivas parten.

20 å.

Såsom berörts i anslutning till 6 å kan tänkas, att mot samme person samtidigt förekommer mål vid olika domstolar eller mer än ett mål vid samma domstol. Vanligen torde i dylika fall en gemensam handläggning av målen böra eftersträvas. Om exempelvis målen avser olika slag av in- gripande eller handläggningen i ett mål fortskridit avsevärt längre än i ett annat, kan emellertid vara lämpligt, att ett mål först prövas, innan vidare handläggning överväges i ett annat. Därest i sådant fall avbrottet i hand— läggningen i det senare målet kan antagas bli av längre varaktighet eller eljest skäl finnes att markera anledningen till avbrottet, bör möjlighet finnas att förklara målet vilande. Vad nu sagts äger tillämpning även i fall, då den mot vilken ingripande påkallas är åtalad eller åtalas för brott, varå frihetsberövande kan följa, eller då fråga uppkommer om verkställig- het av frihetsstraff.

Anledning till vilandeförklaring kan även förefinnas i vissa fall i sam- band med beslut under handläggningen. Domstolen kan sålunda med hän- syn till beslutets betydelse för den fortsatta handläggningen finna sig böra uppskjuta denna, till dess beslutet vunnit laga kraft eller fullföljd talan mot beslutet avgjorts.

Möjlighet att förklara mål vilande bör vidare förefinnas i de fall, då ett faktiskt hinder möter mot handläggningens slutförande, exempelvis då den som talan avser insjuknat och erforderligt förhör med honom måste uppskjutas på obestämd tid eller då särskild utredning av betydelse för målets avgörande nödvändiggör längre avbrott i handläggningen.

21 å.

Det finnes anledning antaga, att i ett stort antal av de mål, som enligt utredningens förslag skall prövas av socialdomstol, omständigheterna kom- mer att vara sådana, att skriftlig handläggning framstår såsom naturlig och lämplig. Något hinder för att under sådana förutsättningar tillämpa ett skriftligt förfarande finnes icke enligt SdL.

Olika skäl talar emellertid för att, i förhållande till vad som nu gäller inom flertalet berörda områden, ökad muntlighet bör eftersträvas vid hand- läggningen av de mål, varom här är fråga. Muntlig handläggning bör så- lunda enligt utredningens mening komma till stånd i alla fall, då i utred- ningshänseende eller eljest fördelar av någon betydelse är att vinna med en sådan handläggning. Denna ståndpunkt har kommit till uttryck i 21 å första stycket. I frågan, vilken handläggningsform, som i visst fall skall tillämpas, har domstolen i övrigt icke bundits i vidare mån än att i samma stycke föreskrivits att, om part påkallat förhandling, sådan skall anord- nas, därest 'icke särskilda skäl är däremot. Nämnda föreskrift äger till- lämpning såväl då begäran om förhandling framställts av myndighet som då den kommer från enskild part. Det är i detta sammanhang vidare att anmärka, att SdL ger domstolen frihet att övergå från den ena handlägg- ningsformen till den andra.

Att part i föreläggande att avgiva förklaring skall erinras om sin rätt att påkalla förhandling framgår av 15 å sista stycket.

Med förhandling avses i SdL i första hand sammanträde med socialdom- stolen, vid vilket tillfälle lämnas parterna att personligen eller genom om— bud muntligen redogöra för omständigheterna i målet. Såsom framgår av 24 å har i fråga om vad som skall förekomma vid förhandling och gången av denna stor frihet lämnats domstolen att förordna efter omständighe- terna. Hinder skall icke föreligga att inskränka förhandlingen till att avse viss del av målet eller att på annat sätt begränsa den. Under nu angivna förutsättningar blir även sammanträde, som anordnats för upptagande av muntlig bevisning, att hänföra till förhandling. Parterna skall som regel erhålla kallelse till dylikt sammanträde och bör få tillfälle att yttra sig över den upptagna bevisningen. Att förhör skall hållas med enskild part eller barn under femton år, som talan avser, eller att muntlig bevisning skall upp— tagas utgör anledning att anordna förhandling. Anordnas förhandling av annan anledning än att förhör skall hållas med enskild part eller barn under femton år, som saken rör, följer av 21 å andra stycket, att även par-

ten och barnet under närmare angivna förutsättningar skall höras munt- ligen. Vid bevisupptagning inför annan domstol än den, vid vilken målet är anhängigt, torde som regel icke erfordras, att enskild part eller barn som nu sagts höres personligen.

Enskild part bör själv svara för kostnad för personlig inställelse inför socialdomstolen. Nämnda kostnad torde vanligen komma att bli förhål- landevis ringa. Fall kan emellertid förekomma, i vilka det med hänsyn till partens ekonomiska förhållanden icke kan krävas, att han själv skall bära kostnaden för inställelsen inför domstolen. På grund härav har i 21 å» tredje stycket öppnats möjlighet för enskild part att erhålla ersättning av allmänna medel i vissa fall för kostnad i samband med inställelse inför socialdomstol.

Barn under femton år, som talan avser, är icke part. Det synes emeller- tid naturligt, att ovanberörda ersättningsregler göres tillämpliga även be— träffande sådant barn, om det ålagts personlig inställelse inför domstolen. Att barn som nu sagts icke kan höras och erhålla ersättning såsom vittne framgår av 31 å första stycket.

Beträffande den som enligt 21 å vill ha ersättning för inställelse inför domstolen bör krävas, att han i fråga om medellöshet uppfyller ungefär de villkor, som gäller för erhållande av motsvarande ersättning enligt lagen om fri rättegång. Vad gäller underårig bör, vare sig han är under eller över femton år, hänsyn tagas icke blott till den underåriges utan också till för- äldrarnas ekonomiska förhållanden. Krav på viss form för begäran om ersättning har icke uppställts. Sådan begäran bör därför kunna göras skriftligen eller muntligen. Icke heller har några regler givits i fråga om det sätt, på vilket sökanden skall kunna styrka sin medellöshet.

Utredningen har övervägt, huruvida den som åtnjutit ersättning, som här avses, bör vara skyldig att under vissa förhållanden återgälda ersätt- ningen till statsverket. Med hänsyn till att en tänkbar regel om återbetal- ningsskyldighet i här aktuella fall uppenbarligen skulle bli av ringa värde ur ekonomisk synpunkt, föreslår emellertid utredningen att ersättning, varom här är fråga, skall gäldas av statsverket.

I anledning av den hänvisning, som i 21 å SdL göres till lagen om fri rättegång, må anmäl-kas att 1951 års rättegångskommitté i ett år 1958 avgivet betänkande (SOU 1958: 40) framlagt förslag till lag om rättegångs- hjälp, vilken är avsedd att ersätta lagen om fri rättegång.

22 å.

Av 21 å andra stycket följer att, om förhandling anordnas av annan an- ledning än att förhör skall hållas med enskild part eller barn under femton år, som talan avser, domstolen har att överväga, huruvida icke även sådant förhör bör äga rum vid förhandlingen. Påkallas förhandlingen därav att förhör, som nu sagts, skall hållas, bör domstolen på motsvarande sätt taga

ställning till huruvida muntlig bevisning skall upptagas i målet, så att nämnda förhör och bevisupptagningen kan förekomma vid samma tillfälle. En uppdelning av den muntliga utredningen på mer än ett förhandlings- tillfälle synes icke böra ske, om ej särskilda skäl föranleder därtill. Det är för övrigt ett önskemål, att domstolen före förhandlingen kan bringa målet i ett sådant skick, att all utredning kan förebringas vid denna. Den tid, inom vilken förhandling kan hållas, kan med hänsyn till ovanberörda förhållanden komma att variera avsevärt från mål till mål. I samtliga fall är emellertid angeläget, att onödiga dröjsmål undvikes. Detta har kommit till uttryck i föreskriften i 22 5 första stycket.

I vissa fall är särskilt angeläget, att handläggningen påskyndas, näm- ligen då i anledning av den talan, som föres i målet, enskild part är be- rövad friheten, varmed åsyftas, att han tillfälligt omhändertagits eller att förordnande meddelats om omedelbar verkställighet av underställt beslut om omhändertagande. Detta har kommit till uttryck i 22 å andra stycket, vari tillika angivits viss tid, inom vilken förhandling sist skall hållas. Enligt utredningens bedömande bör i flertalet fall förhandling kunna hållas inom två veckor räknat från det talan väckts eller, då omhändertagande skett därefter, från dagen för omhändertagandet. I vissa fall kan emeller— tid för förberedande åtgärder och delgivning komma att behövas längre tid. Med hänsyn härtill och då det är angeläget att den tid, inom vilken för- handling skall hållas, bestämmes så att den, om nödig skyndsamhet iakt- tages, icke skall behöva överskridas annat än i undantagsfall, har nämnda tid i 22 å andra stycket bestämts till tre veckor. Längre uppskov med för- handling bör icke få förekomma annat än om särskilda omständigheter gör detta nödvändigt. Till dylika omständigheter är att hänföra bl. a., att särskild utredning, som bör finnas tillgänglig vid förhandling, påkallar uppskov med denna, att muntlig bevisning, som skall förebringas i målet, icke kan upptagas vid förhandling, som hålles inom föreskriven tid, eller att i mål, vari underårig är part, delgivningssvårigheter uppkommer be- träffande dennes vårdnadshavare. Det sistnämnda har dock giltighet endast i de fall, i vilka trots vissa svårigheter förutsättningar finns att nå vård- nadshavaren med delgivning. Håller denne sig undan eller finnes eljest icke möjlighet att anträffa honom, är icke anledning att inställa eller göra uppskov med förhandling, om sådan ändock bör hållas.

Beträffande beräkningen av de i 22 _8, andra stycket upptagna tiderna gäller, att talan skall anses väckt den dag ansökan eller underställt beslut inkommer till domstolen. '

Bestämmelserna i 22 5 om tiden för förhandling bör sammanställas med de regler, som i 37 och 38 "55 givits om den tid, inom vilken domstolens avgörande i olika fall skall föreligga. I anslutning till sistnämnda stad— ganden har berörts även bestämmelserna i 22 5. Att i de fall, som avses i 22 å andra stycket, domstolen har att utan yrkande skyndsamt pröva,

huruvida frihetsberövandet skall bestå, framgår av 32 å andra stycket och 38 5.

23 å.

Oberoende av om förhandling anordnas av den anledningen, att förhör skall hållas med enskild part, eller av annan anledning, bör part kallas till förhandlingen. Att emellertid i vad gäller enskild part undantag i vissa fall kan behöva göras från regeln, att part skall kallas till förhandling, följer av stadgandet i 25 å andra stycket. Därest förhandlingen anordnas enbart för att förhör skall hållas med visst vittne och enskild part enligt 25 å andra stycket icke bör tillåtas närvara vid förhöret, torde sålunda icke heller vara anledning att kalla parten till förhandlingen.

I vissa fall kan vara av värde, att även annan myndighet eller enskild än sådan, som enligt 23 5 första stycket skall kallas till förhandling, får tillfälle att närvara vid förhandlingen och därför underrättas om denna. Detta äger tillämpning på ombud eller biträde, som parten anlitat i målet. Beträffande ombud eller biträde synes underrättelse om förhandling lämp- ligen kunna ske genom översändande av en kopia av den kallelse, som till- ställes parten. Att även i de fall, i vilka med hänsyn till stadgandet i 25 5 andra stycket enskild part icke kallas, partens biträde vanligen bör ges tillfälle att närvara följer av samma stadgande. Exempel kan även ges på andra fall, i vilka underrättelse om förhandling kan komma ifråga. I mål angående villkorlig utskrivning från arbetshem torde ibland kunna vara lämpligt, att den barnavårds- eller socialnämnd, på vars ansökan intag— ning i hemmet beslutats, underrättas om förhandling, som anordnas i målet. Socialvårdskonsulent eller barnavårdsassistent torde i mål angående om— händertagande av underårig böra erhålla motsvarande underrättelse lik— som även länsnykterhetsnämnd eller befattningshavare hos denna i mål mot alkoholmissbrukare. I 28 & NvL föreskrives för närvarande, att kon- sulent eller assistent hos länsnykterhetsnämnden eller annan, som före- träder denna nämnd, skall lämnas tillfälle att närvara vid muntligt förhör inför länsstyrelsen. Föres i sistnämnda mål talan av polismyndighet, bör vidare enligt utredningen vederbörande nykterhetsnämnd underrättas om förhandling. Föres talan av nykterhetsnämnd och är fråga om en farlig eller kringflackande alkoholmissbrukare, kan i stället vara anledning att underrätta polismyndighet, som skulle ha kunnat väcka talan. Enligt stad- gande i 23 5 första stycket skall ankomma på socialdomstolen att i varje fall besluta om annan än part skall kallas till eller eljest underrättas om förhandling. Underrättelse om förhandling torde företrädesvis böra lämnas skriftligen. Om så finnes lämpligt, bör emellertid underrättelse kunna ske muntligen exempelvis per telefon.

Ur rättssäkerhetssynpunkt är av betydelse, att part erhåller kännedom om vilken utredning, som kommer att förebringas vid domstolen. Detta har

såvitt gäller skriftlig utredning beaktats genom bestämmelserna i 15 och 18 55. Nämnda bestämmelser motsvaras vad angår utredning, som skall förebringas muntligen, bl. a. av föreskriften i 23 5 första stycket att part bör få underrättelse om vilka personer, som skall kallas till förhandling. Att nämnda föreskrift icke utformats så att part tillförsäkrats rätt att alltid erhålla dylik underrättelse sammanhänger med att i vissa fall särskild anledning kan finnas att icke låta enskild part få kännedom om att viss person kallats till förhandling. Sålunda torde part icke böra underrättas om bevisupptagning, beträffande vilken domstolen avser att meddela för- ordnande enligt 25 å andra stycket, därest genom en sådan underrättelse syftet med förordnandet skulle äventyras. Enligt 25 5 första stycket och 31 & SdL jämförd med 36 kap. 18 & rättegångsbalken gäller att, därest någon som skall höras muntligen inför domstolen kan befaras icke fritt utsäga sanningen i viss parts närvaro, domstolen äger förordna, att parten icke må vara närvarande vid förhöret. I sådana fall kan finnas anledning att med frångående av huvudregeln underlåta att i förväg underrätta par- ten om förhöret.

24 5.

I fråga om vad som skall förekomma vid förhandling och om gången av denna har utredningen icke ansett lämpligt att binda domstolen vid en viss ordning. 24 5 ger i överensstämmelse härmed domstolen stor frihet i dessa hänseenden.

Som regel torde gången av förhandlingen komma att bli följande. Inled- ningsvis framlägges vad ansökan eller underställt beslut eller besvär och överklagat beslut innehåller. Därefter ges parterna tillfälle att i den ordning domstolen finner lämpligt ange sina ståndpunkter och närmare utveckla sin talan. Härefter förebringas bevisning och övrig utredning.

Om icke särskilda skäl föranleder till annat, bör bevis eller annan ut- redning, som skall förebringas genom protokoll eller andra handlingar, framläggas, innan bevis rörande samma omständigheter upptages av dom- stolen. Bevis eller utredning, som rör samma förhållande, bör om möjligt förebringas i ett sammanhang.

Hålles förhandling, ehuru part icke är tillstädes, bör genom domstolens försorg i erforderliga delar ur handlingarna framläggas, vad från partens sida anförts.

25 &.

Därest vittne i närvaro av part vid förhör av rädsla eller annan orsak ej fritt utsäger sanningen, följer av den hänvisning, som i 31 5 första stycket SdL givits till 36 kap. 18 & RB, att domstolen äger förordna, att parten ej må vara tillstädes under förhöret.

Med den partsreglering, för vilken utredningen stannat, kan i mål, vari talan avser underårig, inträffa, å ena sidan, att två enskilda parter finnes, den underårige och vårdnadshavaren samt, å andra sidan, att den under- årige icke är part, nämligen om han är under femton år. Det kan icke uteslutas, att i nämnda mål vid förhör med enskild part eller barn under femton år, som talan avser, för den som skall höras kan uppkomma en situation, liknande den som ovan berörts beträffande vittne. Särskilt torde kunna förekomma, att underårig vid förhör av rädsla eller annan anled— ning icke fritt säger sanningen, om vårdnadshavaren är närvarande vid förhöret. Till förhindrande av att så skall behöva bli fallet har i 25 5 första stycket till skydd för den som skall höras intagits stadgande motsvarande den föreskrift, som i samma hänseende gäller för vittne.

Finner sig domstolen enligt sekretesslagen icke böra utlämna viss skrift- lig handling till enskild part, kan en vägran att utlämna handlingen till parten komma att bli av ringa värde, därest möjlighet icke finnes att för- hindra, att parten vid förhandling får del av handlingens innehåll eller motsvarande utredning. Även eljest torde finnas behov av en möjlighet att, under samma förutsättningar som enskild part kan undanhållas innehållet i skriftlig handling, förhindra att parten får del av utredning, som före- bringas muntligen inför socialdomstolen. Bestämmelser i detta hänseende har intagits i 25 å andra stycket. Bestämmelserna bör jämföras med stadgan- dena i 19 5. Det ligger i sakens natur att, därest förordnande enligt 25 å andra stycket meddelats, sådant återgivande av utsaga, varom stadgas i 25 5 första stycket ävensom i 36 kap. 18 å RB, ej kan förekomma. Att, om parten har biträde, detta om möjligt bör ges tillfälle att närvara, då den aktuella utredningen förebringas, överensstämmer med regleringen i 19 & SdL och sammanhänger med de förutsättningar, under vilka domstolen enligt 33 å tredje stycket må vid målets avgörande beakta utredning, varav parten icke fått del.

27 5.

Vid förhandling bör företrädare för den myndighet, som för det allmän- nas talan, vara närvarande. Enskild part torde som regel böra komma personligen tillstädes. Under handläggningen uppkommande frågor kan därigenom omedelbart underställas parterna, och goda förutsättningar bör kunna finnas för att avgöra målet i omedelbar anslutning till förhand- lingen.

Även om allmän eller enskild part uteblir från sammanträde för förhand-. ling eller enskild part kommer tillstädes genom ombud, ehuru föreläggande meddelats honom att infinna sig personligen, bör förhandlingen kunna hållas, om domstolen finner detta lämpligt. Vittne eller sakkunnig, som är tillstädes, hör till undvikande av extra kostnader och andra olägenheter höras, om icke särskilda skäl är däremot. Att förhör skall hållas med en-

skild part kan förväntas bli den vanligaste anledningen till förhandling. Även om i dylikt fall parten icke kommit tillstädes, kan vara skäl att hålla förhandling, om utredning finnes, som lämpligen bör förebringas muntligen.

Enligt 27 5 har domstolen även möjlighet att utan hinder av parts ute- varo avgöra mål omedelbart efter förhandling, om saken kunnat nöjaktigt utredas vid denna. Innefattar vad som förebringats vid förhandlingen ny utredning, kan domstolens avgörande komma att grundas på material, varav part icke haft del. I 18 5 har föreskrivits, att part skall lämnas till- fälle att yttra sig över utredning av betydelse. Denna föreskrift får i nu berörda fall anses iakttagen därigenom att parten kallats till förhandlingen med uppgift om de personer, som skall höras vid denna, och vid äventyr, att målet kan komma att avgöras vid förhandlingen utan hinder av hans ute- varo. Vad gäller möjligheten att avgöra mål omedelbart efter förhandling, vid vilken enskild part icke varit närvarande, bör emellertid 27 & tillämpas med försiktighet. Tillkommer vid förhandlingen helt ny utredning, vilken icke stöder den talan, som föres av nämnda part, och är utrednigen av betydelse för utgången i målet, torde domstolen som regel icke böra träffa avgörande, som går parten emot, utan att tillfälle lämnats parten att yttra sig över den nytillkomna utredningen. Innefattar denna endast ytterligare belägg för vad som tidigare framkommit i målet, och kan beslut fattas redan på grundval av detta, bör beslutet däremot kunna meddelas utan uppskov.

Beträffande det i 27 å använda uttrycket »nöjaktigt utredas» är att an— märka, att utöver avstående i vissa fall från parts hörande därmed icke avses, att kravet på tillfredsställande utredning skall kunna eftergivas.

Enskild part bör icke i de fall, domstolen finner hans närvaro vid för- handling erforderlig, genom att utebli från denna kunna förhindra ett av- görande. Domstolen har för den skull givits möjlighet att kalla parten vid vite och att, om han icke därigenom kan förmås till inställelse, förordna om hans hämtande. Bestämmelser härom har givits i 56 5.

Vad gäller allmän part torde domstolen ofta komma att finna, att par- tens närvaro vid förhandlingen är erforderlig för utredningen.

Om bevisning

28 5.

I 28—30 55 har givits allmänna regler om bevisning och annan utred- ning. Stadgandena i 28 och 29 55 motsvarar vissa bestämmelser i 35 kap. RB. Övriga bestämmelser i samma kapitel förutsättes bli tillämpliga å för- farandet utan särskilt stadgande därom.

Domstolen har att grunda sitt avgörande endast på vad som förekommit vid förhandling och på vad handlingarna i målet innehåller. Föreskrift

härom har givits i 33 å. Inom denna ram bör emellertid domstolen ha möj- lighet att beakta allt, som kan bidraga till att ge en riktig bild av sakför- hållandena. Domstolen bör vidare vid värderingen av vad som förekommit vara obunden av legala regler. Denna obundenhet utgör dock skäl för särskild försiktighet vid värderingen av olika delar av det förebragta mate— rialet, särskilt om dessa föranleder till slutsatser, som strider mot var- andra. Utredningen anser, att i detta hänseende särskilt bör uppmärk- sammas den begränsning av en utsagas eller en uppgifts värde, som kan följa av det sätt, på vilket utsagan upptagits eller uppgiften lämnats. Det åligger domstolen att klargöra de olika grunder, på vilka den stöder sitt avgörande. Dessa grunder skall domstolen i sitt beslut redovisa såsom skäl för avgörandet. Har särskild regel givits om värdet av visst slag av bevis, blir denna gällande. Detta blir genom hänvisningen i 59 5 till 33 kap. 25 å RB tillämpligt på bevisvärdet av visst intyg om delgivning.

Beträffande omständigheter, som är allmänt veterliga, kräves icke sär- skild utredning. Medger enskild part riktigheten av allmän parts påstående, hör domstolen med hänsyn till omständigheterna pröva vilket värde, som kan tillmätas medgivandet. I vissa fall kan finnas anledning att draga slut- satser av enskild parts uppträdande under handläggningen, exempelvis vid underlåtenhet att hörsamma kallelse eller efterkomma föreläggande. l dylika fall bör domstolen med hänsynstagande till alla övriga omständig- heter pröva vilken betydelse, som kan vara att tillmäta partens uppträdande.

Att sörja för utredningen bör i första hand ankomma på parterna. Detta har kommit till uttryck i reglerna i 10—15 55 om anhängiggörande av talan och avgivande av förklaring. Parterna har i nämnda stadganden ålagts att uppgiva och förete utredning, som de önskar åberopa. Skyldighet att sörja för erforderlig utredning åvilar framför allt allmän part. Om sådan parts skyldighet härutinnan finnes särskilda bestämmelser i de la- gar, som reglerar förutsättningarna för ingripande på olika områden.

Vad sålunda anförts om parternas åligganden för att erhålla en till— fredsställande utredning hindrar icke, att ansvaret för utredningen i sista hand lägges på socialdomstolen. Så har skett genom stadgandet i 17 5 första stycket. Enligt detta åligger det domstolen att infordra erforderliga yttranden och att, därest den av parterna förebragta utredningen är brist- fällig, anmoda dessa att komplettera denna. Domstolen har i övrigt att själv föranstalta om nödig utredning. Att den därvid även har möjlighet att förordna om läkarundersökning av den, som avses med ifrågasatt in- gripande, framgår av 17 5.

29 å. Såväl muntlig som skriftlig bevisning bör upptagas av den socialdomstol, som även i övrigt har att handlägga det mål, varom fråga är. För det fall

att bevisupptagning vid denna domstol är förenad med avsevärda kostna- der eller olägenheter, bör emellertid möjlighet finnas att upptaga bevis— ningen vid annan domstol. Detta synes kunna bli fallet i fråga om muntlig bevisning. Det kan sålunda icke uteslutas, att vittnes- eller sakkunnigför- hör kan komma att påkallas med någon, som är bosatt långt från den plats, där sammanträde med socialdomstolen kan äga rum. För bevisupp- tagning i nu angivna fall bör kunna ifrågakomma såväl annan socialdom- stol som allmän domstol. Vad åter angår skriftliga bevis, synes något mot— svarande behov av möjlighet till bevisupptagning vid annan domstol icke föreligga.

Det bör ankomma på domstolen att besluta om bevisupptagning vid annan domstol och att göra framställning därom hos denna. Vid framställningen bör fogas samtliga för bevisupptagningen erforderliga uppgifter samt om möjligt akten i målet.

Upptagning av muntlig bevisning blir såsom anförts i anslutning till 21 å, även om sammanträde anordnats enbart för detta ändamål, att hänföra till förhandling i SdL:s mening. Detta gäller oberoende av om bevisupptag— ningen sker vid den socialdomstol, som även i övrigt handlägger målet, eller vid annan domstol. Därav följer enligt 23 5, att parterna som regel skall kallas till sammanträde för bevisupptagning. Att utfärda dylik kallelse bör ankomma på den domstol, vid vilken bevisupptagningen skall ske. Domstol, som endast har att verkställa bevisupptagning, bör beträffande denna ha samma befogenheter, som om målet i sin helhet handlades av domstolen.

30 å.

Liksom hittills skall i de mål, som här avses, kunna beaktas utsagor, vilka icke upptagits direkt av det beslutande organet utan avgivits inför exempelvis befattningshavare hos den myndighet, som för det allmännas talan. Detsamma gäller för sakuppgifter, som lämnats i enahanda ordning. I och med att möjlighet skapas att i nämnda mål höra vittnen eller sakkun— niga direkt inför socialdomstolen och dessa bevismedel kan förväntas bli utnyttjade i större omfattning än för närvarande, aktualiseras frågan, vilket värde, som i olika fall skall tillmätas olika slag av bevis. Utredningen har förutsatt, att domstolen i detta hänseende icke skall vara bunden av sär- skilda regler. Med hänsyn till det ansvar, under vilket vittne eller sakkunnig har att avge sin utsaga, torde emellertid, såvitt gäller uppgifter om faktiska förhållanden, sådan utsaga som regel böra tillmätas större värde än utsaga, som upptagits i annan ordning. Över huvud taget är ur rättssäkerhetssyn— punkt angeläget, att domstolen i tillräcklig grad beaktar de förhållanden, under vilka utsagor upptagits eller uppgifter lämnats, däri inbegripet upp- giftslämnarens ställning i förhållande till den som talan avser eller till andra av målet berörda personer. Vad ovan anförts har kommit till uttryck i 30 å.

De särskilda bestämmelser, som erfordras beträffande vittne och sakkun— nig, har samlats i 31 5. I första stycket har intagits föreskrifter om vem som skall kunna vara vittne eller sakkunnig och om hur bevisningen skall upptagas, medan i andra och tredje styckena givits regler om ersättning i olika fall.

Vad gäller de frågor, som behandlas i första stycket, har Rst regler gjorts tillämpliga. Den reglering av partsförhållandet i mål angående under- årig, som SdL innehåller, har dock föranlett till undantag från stadgandet i 36 kap. 1 & RB att envar, som icke är part i målet, må höras som vittne. Barn under femton år, som talan avser, bör sålunda, ehuru barnet enligt 7 & SdL icke har ställning av part, icke kunna höras som vittne. Föreskrif- ten i 36 kap. 13 5 andra stycket RB har vidare ersatts med ett motsvarande stadgande för de mål, som handlägges enligt SdL.

Även i fråga om vittnes och sakkunnigs rätt till ersättning synes reglerna i RB böra gälla. Vittne bör sålunda äga rätt till ersättning motsvarande nö— diga kostnader för resa och uppehälle samt för tidsspillan efter vad dom- stolen prövar skäligt. Beträffande sakkunnig bör liksom i RB skillnad göras mellan sakkunnig, som erhållit uppdraget av domstolen, nämnts av dom- stolen, och sakkunnig, som anlitats av part. Part som anser utlåtande av sakkunnig erforderligt bör i första hand vända sig till domstolen för att få lämplig sakkunnig utsedd av denna. Sådan sakkunnigs rätt till ersätt- ning för sitt uppdrag bör regleras i SdL. Ersättningen bör omfatta såväl kostnaden för inställelse inför domstolen, om sådan påkallas, som arvode för det arbete, som varit förenat med uppdraget. Sådan sakkunnig, som innehar allmän tjänst, med vilken är förbunden skyldighet att tillhandagå med yttrande, bör emellertid vara undantagen från rätt till särskild er- sättning. _

Även om det i allmänhet bör vara domstolen, som föranstaltar om sak- kunnigbevisning, bör det stå part öppet att själv anlita sakkunnig. Vad gäller sådan sakkunnigs rätt till ersättning har, i överensstämmelse med vad som gäller enligt RB, regler därom intagits i SdL endast i vad avser kostnaden för inställelse inför domstolen. I detta hänseende skall beträffande sakkun- nig, som tillkallats av part, bestämmelserna om vittne äga tillämpning. Lika litet som med stöd av RB vittne kan tillerkännas ersättning för besikt- ning eller annat arbete, som vittnet utfört i och för vittnesmålet, kan sak— kunnig, varom nu är fråga, tillerkännas ersättning för motsvarande arbete. Ersättning härför blir beroende av överenskommelse mellan den sakkunnige och den part, som anlitat honom.

I frågan om vem som i olika fall skall bära kostnaderna för bevisningen föreslår utredningen, att ersättning till vittne, som kallats enligt beslut av domstolen, och till sakkunnig, som nämnts av denna, skall gäldas av stats— verket, varmed avses, att ersättningen skall utgå av allmänna medel och

stanna å statsverket. För en sådan reglering talar olika skäl. I de fall den bevisning, som här avses, införes i målet efter begäran av myndighet, som för det allmännas talan, eller på domstolens eget initiativ, är naturligt, att kostnaden för bevisningen utgår av allmänna medel. Att ålägga enskild part skyldighet att till statsverket återgälda, vad som utgivits av allmänna me- del, synes kunna övervägas för de fall, i vilka den av myndigheten förda talan vinner bifall. Såsom utvecklats i anslutning till 9 5 beträffande ersätt— ning till offentligt biträde synes emellertid icke lämpligt, att i de mål, varom här är fråga, göra ersättningsskyldigheten beroende av utgången i målet. I de fall, i vilka domstolens beslut att inkalla vittne eller inhämta utlåtande av sakkunnig föranletts enbart av begäran därom av enskild part, kunde vara anledning att låta parten svara för kostnaden för denna bevisning. Det kan emellertid antagas, att i flertalet mål partens ekonomiska förhållanden kommer att vara sådana, att det icke skäligen kan begäras, att han skall svara för nämnda kostnad.

Vad åter angår vittne, som icke kallats enligt beslut av domstolen men som ändock höres på parts begäran, synes såsom huvudregel böra uppställas, att ersättning till vittnet skall utgivas av den part, på vars begäran förhöret hålles. Motsvarande regel bör gälla för sakkunnig, som part själv anlitat. En sådan ordning är motiverad av nödvändigheten att begränsa det allmännas kostnader för förfarandet. Nämnda regel får för övrigt antagas vara ägnad motverka, att onödig bevisning införes i målet, samtidigt som den befriar domstolen från att av kostnadsskäl iakttaga återhållsamhet, då det gäller att tillåta av part erbjuden bevisning. Även i nu berörda fall får emellertid, om den avgivna utsagan visar sig innefatta utredning av väsentlig bety- delse i målet, anses skäligt att ersättning till vittnet eller den sakkunnige gäldas av statsverket. Särskilt får detta anses vara fallet, om parten före förhandlingen åberopat den aktuella bevisningen men detta icke föranlett någon åtgärd från domstolens sida. Möjligheten att i dessa fall låta kost- naden för bevisningen falla på statsverket har avseende endast å ersättning, som regleras i SdL. Nämnda möjlighet omfattar sålunda icke ersättning till sakkunnig för arbete i anledning av uppdraget. Den får till följd härav betydelse endast, därest den sakkunnige höres muntligen, i vilket fall er- sättning för inställelsen kan utgå enligt SdL. Utredningen har övervägt att öppna möjlighet att låta även ersättning för arbete som nyss sagts utgå av allmänna medel men har med hänsyn till kostnaderna för statsverket icke ansett detta böra ske. Beslut i frågan om hur ersättningen i ovan angivna fall skall gäldas bör meddelas i samband med att ersättningen bestämmes.

Om måls avgörande

32 5. I 32 och 33 55 har intagits bestämmelser rörande domstolens avgörande och det material, varå avgörandet må grundas.

För det beslutande organets ställning av domstol är enligt utredningen av väsentlig betydelse, att det icke skall kunna taga initiativ till ingripande, som här avses, eller ex officio upptaga fråga därom till prövning. I överens- stämmelse härmed har i 32 5 första stycket intagits stadgande, att dom- stolens avgörande icke må avse annat eller mera än part i vederbörlig ord- ning yrkat. Det kan emellertid tänkas att i fall, där domstolen ej finner till— räckliga skäl för det ingripande, som yrkas, annan åtgärd framstår såsom lämplig eller erforderlig. Under förutsättning att fråga är om åtgärd inom det vårdområde, som omfattas av den väckta talan, synes i dessa fall dom— stolen böra givas möjlighet att besluta därom utan hinder av ovannämnda stadgande. De fall, som här avses, är främst de, i vilka talan föres om ett frihetsberövande men domstolen finner hjälpåtgärder eller lydnadsföre— skrifter vara att föredraga. Däremot är hit icke att hänföra det fall, att dom- stolen med bifall till förd talan beslutar om frihetsberövande men med- delar villkorligt anstånd med verkställighet av beslutet. Domstolens nämnda möjlighet förutsätter givetvis, att domstolen enligt 5 5 har behörighet att besluta om åtgärden i fråga.

Undantagsstadgandet i 32 5 andra stycket är, såvitt gäller skyldigheten att utan yrkande pröva beslut i fråga om tillfälligt omhändertagande eller förordnande om omedelbar verkställighet av omhändertagandebeslut, till- kommet i den enskildes intresse. Av 38 & framgår, att domstolens avgörande i dessa fall skall meddelas inom viss kort tid. Att domstolen därjämte i anhängigt mål givits möjlighet att oberoende av yrkande besluta om till- fälligt omhändertagande, därest enligt den lag, som reglerar ifrågavarande vårdområde, sådant omhändertagande kan förekomma, sammanhänger med de befogenheter, som bör tillkomma domstolen med avseende å målets hand- läggning, samt behovet i vissa fall av ett snabbt ingripande.

33 å.

Domstolen har att grunda sitt avgörande endast på utredning, som i veder- börlig ordning förebringats i målet, d. v. s. å vad som förekommit vid för- handling eller finnes intaget i handling i målet. Detta har kommit till ut— tryck i 33 5 första stycket.

Av olika skäl är angeläget, att part gives tillfälle att avgiva förklaring och att yttra sig över utredning av betydelse. Att så skall ske i mål vid social— domstol, dårest icke särskilda skäl föranleder till annat, följer av 15 och 18 55. Ur rättssäkerhetssynpunkt är vidare av betydelse, att beslut, som går part emot, icke fattas utan att parten haft tillfälle att angiva sin ståndpunkt. Framför allt gäller detta i fråga om enskild part. I överensstämmelse här- med har såsom komplement till bestämmelserna i 15 och 18 55 särskilda regler i sistnämnda hänseende intagits i 33 5 andra stycket. Vid utform— ningen av nämnda regler har olika omständigheter kommit i betraktande beträffande part, som avses med ifrågasatt åtgärd, och beträffande den, som i egenskap av vårdnadshavare är part.

Beträffande part, som avses med den ifrågasatta åtgärden, bör enligt utredningen såsom förutsättning för en materiell prövning gälla, att parten åtminstone skall ha fått del av den handling, varigenom den mot honom riktade talan anhängiggjorts, samt haft tillfälle att avgiva förklaring där- över. Den omständigheten, att vid en sådan ordning part genom att hålla sig undan kan förhindra eller fördröja en prövning av den väckta talan, innefattar icke någon större olägenhet, eftersom ett domstolens beslut icke kan verkställas, så länge parten icke kan anträffas.

Även i fråga om den som i egenskap av vårdnadshavare är part talar rättssäkerhetsskäl för en ordning motsvarande den, som utredningen fun- nit böra gälla beträffande part, som avses med ifrågasatt ingripande, och som innebär att beslut, som går part emot, icke kan fattas, därest parten icke fått del av den talan, som föres. Häremot står emellertid andra skäl. Det är angeläget att i de fall, ett omhändertagande av den underårige uppenbarligen bör ske och kan genomföras, domstolen också skall kunna fatta beslut härom. Hinder härför skulle emellertid kunna uppkomma, därest domstolens möjlighet att pröva saken på angivet sätt göres beroende av om vårdnadshavaren kan anträffas för delgivning. Med hänsyn härtill bör i nu berörda hänseende icke beträffande den som i egenskap av vård— nadshavare. är part gälla lika stränga regler som beträffande part, som avses med ifrågasatt åtgärd. En granskning av de situationer, som kan uppstå, torde ge vid handen, att detta bör kunna ske utan att berättigade partsintressen åsidosättes.

Därest mer än en vårdnadshavare finnes för den underårige, exempelvis då dennes föräldrar gemensamt har vårdnaden, och någon av dessa håller sig undan eller vistas på okänd ort, bör kunna vara tillfyllest, att den värd- nadshavare, som kan anträffas, får yttra sig över den talan, som föres. Det torde för övrigt i dessa fall vanligen vara denne, som har den faktiska vår- den om den underårige.

A'ven om båda föräldrarna eller, därest endast en vårdnadshavare finnes, denne håller sig undan eller eljest vistas på okänd ort, bör emellertid dom- stolen, om den underårige fyllt femton år och således själv är part, kunna givas möjlighet att upptaga den väckta talan och, om tillfredsställande ut- redning kan erhållas, besluta i saken. I dylika fall torde för övrigt ofta offentligt biträde komma att förordnas för den underårige.

Då fråga är om omhändertagande av barn under femton år, blir ingri— pandet främst att uppfatta såsom riktat mot vårdnadshavarens rätt att bestämma över barnet. Att vårdnadshavaren avviker eller icke uppehåller sådan kontakt med den, som har den faktiska vården om barnet, att upp- lysning kan erhållas om var han finnes, torde emellertid i flertalet fall be— rättiga till antagandet, att han har ringa intresse för barnet och sina befo- genheter visavi detta. Uppkommer i dylikt fall fråga om omhändertagande av barnet, bör ansökan göras hos allmän domstol om överflyttning av vård—

naden om detta å särskilt förordnad förmyndare. Denne får i sin egenskap av vårdnadshavare ställning av part i förfarandet vid socialdomstolen.

Vad gäller fråga om tillfälligt omhändertagande eller omedelbar verkstäl- lighet av myndighets beslut torde möjlighet böra lämnas öppen för social- domstolen att träffa avgörande utan hinder av att part, som frågan rör, icke haft tillfälle att avgiva förklaring.

Av 19 och 25 55 följer, att i vissa fall utredning kan komma att hållas hemlig såväl för enskild part som för partens ombud eller biträde eller också för parten ensam, medan ombudet eller biträdet tillätes taga del därav under tystnadsplikt. Stadgandet i 33 & tredje stycket anknyter till nu be- rörda bestämmelser och rör frågan om möjlighet att lägga material, som på angivet sätt hemlighållits, till grund för domstolens avgörande.

Mot tillvägagångssättet att särskilt reglera de förutsättningar, under vilka visst material må läggas till grund för domstolens avgörande, kan anföras, att domstolen utifrån de allmänna grundsatser, kring vilka förfarandet upp- byggts, bör kunna träffa de överväganden med avseende å det förebragta materialet, vartill omständigheterna i varje fall kan föranleda. I detta sam- manhang bör emellertid beaktas de möjligheter att på olika sätt undanhålla enskild part utredningsmaterial eller dess ursprung, som det föreslagna för- farandet innehåller. Nämnda möjligheter påkallar ur rättssäkerhetssyn— punkt särskild uppmärksamhet. Detta gäller icke endast den omfattning, i vilken dylikt undanhållande skall kunna ske, utan även den ställning, som bör tillkomma det material, som undanhållandet avser, i förhållande till annan utredning. Med hänsyn härtill har ansetts motiverat att upptaga reg- ler i sistnämnda hänseende i lagtexten. Den lösning, för vilken utredningen stannat, innebär att material, varav varken parten eller hans ombud eller biträde erhållit del, icke skall kunna beaktas, därest det kan tänkas, att dess värde skulle ha kunnat förringas, om något hemlighållande icke skett. Den stränga begränsning av möjligheten att beakta dylikt material, vartill före- varande stadgande syftar, kommer sannolikt att leda till att domstolen i dessa fall ofta tvingas bortse från nämnda material. Antalet fall, i vilka stadgandet blir tillämpligt, kommer emellertid att påverkas av den angivna möjligheten att låta partens ombud eller biträde få del av materialet. Har så skett, skall nämligen i princip någon inskränkning icke gälla i fråga 0111 möjligheten att lägga materialet till grund för domstolens avgörande. Även i dessa fall kan emellertid vid värderingen av materialet vara anled— ning att beakta, att parten själv icke fått del av detta, nämligen om mate— rialet avser omständigheter, beträffande vilka ombudet eller biträdet icke utan risk för otillåtna avslöjanden kan införskaffa erforderlig utredning för partens räkning.

34—36 55.

Såsom framgår av 34 5 första stycket föreslås, att benämningen beslut användes för alla slag av avgöranden, som träffas av domstolen, både sådana

som avser saken och sådana som gäller handläggningen, och att beslut, varigenom domstolen skiljer målet från sig, betecknas såsom slutliga beslut.

De beslut, som domstolen fattar, bör kunna utläsas av handlingarna i målet. Endast beträffande beslut, varigenom domstolen avgör saken, synes dock böra krävas, att beslutet alltid skall uppsättas särskilt. Övriga beslut bör efter omständigheterna kunna uppsättas särskilt, intagas i protokoll eller tecknas direkt å handling i målet. Detta gäller bl. a. beslut vid hand- läggning, som företages av ordföranden ensam. Skall dylikt beslut motiveras, bör beslutet uppsättas särskilt eller intagas i protokoll. Att enligt stadgande i 48 5 skyldighet icke föreligger att föra protokoll över handläggning, som nu sagts, utgör såsom anförts i anslutning till nämnda stadgande icke hin- der att upprätta protokoll, om så finnes lämpligt.

Uttryckliga regler om vad beslut skall innehålla torde vara erforderliga endast i fråga om beslut, som uppsättes särskilt. Även för annat beslut synes dock böra föreskrivas att, om talan kan föras däremot, detta skall tillkänna- givas. Ur rättssäkerhetssynpunkt är av betydelse att de skäl, varå domstolen grundar sitt avgörande, tydligt framgår av beslutet. Särskilt är detta av vikt i fråga om beslut, som avser saken. Regler i nu berörda hänseenden har intagits i 35 och 36 55.

37 och 38 åå.

I 37 och 38 55 har givits bestämmelser rörande överläggning samt tiden och sättet för meddelande av beslut. Såsom påpekats i anslutning till 22 5 är önskvärt att, om förhandling anordnas, all utredning kan förebringas vid denna och handläggningen därefter avslutas. I dylika fall är angeläget, att domstolens avgörande kan träffas och meddelas i så nära anslutning till förhandlingen som möjligt. Särskilt får detta anses vara fallet, om munt- lig bevisning upptagits vid förhandlingen. I överensstämmelse härmed har i 37 5 andra stycket föreskrivits att, då förhandling förekommit, överlägg— ning skall hållas samma eller sist nästa helgfria dag samt att om möjligt domstolens beslut bör meddelas omedelbart i anslutning till förhandlingen.

I svårbedömda fall eller fall, i vilka en omfattande utredning förebringats, kan domstolen behöva rådrum för att träffa sitt avgörande och avfatta sitt beslut. Under sådana förhållanden skall domstolen kunna besluta anstånd med beslutets meddelande. Även om så sker, bör emellertid beslutet med- delas inom viss kortare tid, därest icke särskilda omständigheter gör detta omöjligt. Framför allt är skyndsamhet påkallad, om enskild part är berö— vad friheten i anledning av den talan, som föres i målet.

Vad angår syftet att åstadkomma en snabb handläggning kompletterar 37 5 andra stycket 22 å, som innehåller bestämmelser om den tid, inom vil- ken erforderlig förhandling skall hållas.

Är enskild part berövad friheten, när målet anhängiggöres, och erfordras förhandling, skall enligt 22 & sådan hållas sist inom tre veckor från dagen

för anhängiggörandet. Beslutar domstolen efter förhandlingen anstånd med beslutets meddelande och utnyttjar den i 37 å andra stycket längsta med- givna tiden, fyra dagar, erhålles en sammanlagd tid från det målet anhängig- göres till dess beslut meddelas däri av i det närmaste fyra veckor. Såväl 22 5 som 37 å medger domstolen möjlighet att, om särskilda förhållanden föreligger, gå utöver däri bestämda längsta tider. I den mån så sker, kan också ovannämnda sammanlagda tid komma att överskridas. Att emellertid domstolen i normalfallen bör eftersträva en kortare handläggningstid fram— går av vad ovan anförts.

Om förhandling icke hålles bör, sedan utredningen slutförts, målet av- göras utan onödigt dröjsmål. Även för dessa fall har stadgats viss tid, inom vilken beslut skall meddelas, därest enskild part är berövad friheten i an- ledning av den talan, som föres i målet. Två veckor räknat från målets anhängiggörande eller, om frihetsberövandet skett därefter, från dagen för frihetsberövandet har synts utredningen tillfyllest. Denna tid är kortare äh ovannämnda sammanlagda handläggningstid i de mål, i vilka förhand- ling hålles. Hänsyn har emellertid tagits till att, om förhandling hålles, avsevärd tid kan väntas åtgå till förberedelser för denna samt till att de mål, som kan avgöras på handlingarna, i flertalet fall icke torde erbjuda större svårigheter i prövningshänseende. Nu berörda bestämmelser har in- tagits i 37 5 sista stycket.

Har i mål, som inkommer till domstolen, redan meddelats beslut om till— fälligt omhändertagande eller förordnats, att beslut om omhändertagande genast skall bringas till verkställighet, åligger det enligt 32 & domstolen att utan yrkande pröva, huruvida beslutet om tillfälligt omhändertagande eller förordnandet om verkställighet skall bestå. Domstolen må ock i vissa fall, sedan talan väckts, utan yrkande besluta om tillfälligt omhändertagande.

Av den föreslagna lydelsen av 38 5 första och tredje styckena följer, att domstolens beslut skall meddelas i första fallet inom fyra dagar från dagen för målets anhängiggörande och, i det senare fallet, så snart ske kan, efter det fråga om tillfälligt omhändertagande uppkommit. Erfordras särskild för- handling, torde den i de fall parten redan är omhändertagen kunna anord- nas utan längre tidsutdräkt. Ovannämnda tid bör därför gälla oberoende av om förhandling hålles eller icke. Anordnas förhandling, bör beslutet med— delas i omedelbar anslutning till denna.

Skall förhandling hållas i huvudsaken inom kort tid efter det målet in- kommit eller kan slutligt beslut meddelas inom samma tid, bör med pröv- ningen av frågan om det tillfälliga omhändertagandet kunna anstå till för- handlingen eller det slutliga beslutet. Bestämmelser av denna innebörd har intagits i 38 5 andra stycket, varvid nämnda tid bestämts till en vecka. Vad som stadgats om tillfälligt omhändertagande bör äga motsvarande tillämp— ning beträffande omedelbar verkställighet av omhändertagandebeslut, som underställts domstolen.

När i 38 5 talas om att omhändertagande skett eller att enskild part är tillfälligt omhändertagen, avses därmed att ett faktiskt frihetsberövande skett. Således är icke tillfyllest, att endast beslut därom fattats. Att i andra fall särskild betydelse tillmätts redan beslutet som sådant framgår av 32 å andra stycket.

39 &.

Såsom framgår av 39 5 har det däri intagna stadgandet om delgivning av beslut begränsats till slutligt beslut; att göra bestämmelsen tillämplig även å andra beslut synes av praktiska skäl icke böra komma i fråga. Vad angår slutliga beslut har övervägts att i likhet med vad som gäller enligt NVL avstå från krav på skriftlig delgivning i de fall, då beslutet avkunnats i närvaro av den som beslutet avser. Parten skulle därvid vara berättigad att på begäran erhålla utskrift av beslutet. Under sådana förhållanden skulle emellertid domstolen så gott som alltid ha anledning att iordningställa ett exemplar av beslutet, som vid behov kunde tillhandahållas parten. Då det med hänsyn härtill icke kan antagas innebära någon olägenhet att delgiva parten beslu- tet och det för denne alltid måste anses vara av värde att ha tillgång till en utskrift av detta, synes böra gälla, att slutligt beslut alltid skall delgivas parterna.

Om omröstning

40 5.

I allmänhet bör gälla, att socialdomstolen för att vara beslutför skall bestå av tre ledamöter, ordföranden och de två bisittarna. I fråga om vissa beslut bör emellertid kravet på att domstolen skall ha denna sammansättning kunna eftergivas. Sålunda synes i frågor, som rör handläggningen, dom- stolen böra vara beslutför med ordföranden ensam. Gäller dylik fråga måls avvisande eller skall beslut meddelas vid förhandling i saken eller samman— träde för dess prövning, synes emellertid beslutet böra fattas av domstolen i fullständig sammansättning.

En reglering i överensstämmelse med vad ovan anförts ger ordföranden möjlighet att ensam fatta beslut bl. a. i fråga om införskaffande av bevis- ning eller utredning, förordnande av offentligt biträde, ersättning i vissa fall och tillfälligt omhändertagande ävensom att pröva, huruvida förord- nande om omedelbar verkställighet av underställt beslut om omhänder— tagande skall bestå.

I den nya barnavårdslagen har öppnats möjlighet till ett omhänder- tagande för utredning. Det frihetsberövande, som därmed avses, blir att hänföra under vad som i SdL benämnes tillfälligt omhändertagande. Beslut om omhändertagande för utredning skall, om samtycke till verkstäl- lighet ej erhålles, enligt den nämnda lagen underställas länsstyrelsens

prövning. Enligt den av utredningen. föreslagna ordningen skall beslutet i stället underställas socialdomstolen. Fråga om tillfälligt omhändertagande kan under sådana förhållanden komma att upptagas såsom särskilt mål. Även i dessa fall bör domstolen kunna vara beslutför med ordföranden ensam.

Utredningen har förutsatt, att varje socialdomstol skall ha tillgång till en eller flera juridiskt utbildade befattningshavare med uppgift bl. a. att såsom föredragande och protokollförare tillhandagå domstolen. Dessa be— fattningshavares åligganden bör regleras i särskild ordning. Därvid bör åt ordföranden överlämnas att bestämma, i vilken omfattning föredragning inför domstolen skall förekomma.

41 %.

Vanligen torde vid domstolens avgöranden valet komma att stå mellan två alternativ. Därvid uppkommer icke några svårigheter, om domstolen har tre ledamöter och en var ledamot har en röst. Majoritet kommer att före- ligga för ett alternativ. Detta kommer emellertid att vara förhållandet även i vissa fall, i vilka tre" olika meningar yppas, nämligen då fråga är om me— ningar, vilka kan göras till föremål för en inbördes gradering. Exempel härpå är, att meningarna avser ingripanden av olika svårhetsgrad, vilket kan inträffa vid bestämmande av åtgärd, eller belopp av olika storlek, vilket kan uppkomma vid bestämmande av vite eller utdömande av ersättning, vite eller böter. I en dylik situation får under förutsättning av likvärdiga röster majoritet i verkligheten anses föreligga för den mening, som är mel- lan de båda övriga. I överensstämmelse härmed följer av röstfördelningen, exempelvis vid ådömande av tvångsarbete, om tre olika meningar yppas beträffande den tid tvångsarbetet bör omfatta, att majoritet föreligger för den mening, vilken avser den mellersta tiden. Att tre meningar hävdas kan väntas inträffa företrädesvis i avgöranden i ersättningsfrågor eller i frågor om böter och viten. Därvid blir i enlighet med vad ovan utvecklats den mening gällande, som avser det mellersta beloppet. Hävdas tre meningar, av vilka ingen enligt ovanberörda regler kommer att ta över de övriga, skall den mening gälla, som omfattas av ordföranden.

Vid avgörande av saken skall först prövas den grund, som åberopas för ingripande. Åberopas flera grunder, skall prövning ske av varje grund för sig. För att tvångsintagning av den som är hemfallen åt alkoholmissbruk skall kunna ske kräves, att förutsättningar enligt 15 & NvL föreligger för övervakning ävensom att därutöver vissa i 18 5 samma lag närmare an- givna förhållanden är för handen. Åberopas i visst mål beträffande den som talan avser flera av de i 15 & nämnda förutsättningarna, exempelvis att han är farlig för annans säkerhet, att han ligger det allmänna till last och att han för ett grovt störande levnadssätt, skall varje sådan förutsättning prövas för sig. Därvid kan för varje fall tänkas endast två alternativ. Kan

majoritet icke vinnas för att någon av nämnda förutsättningar föreligger, kan intagning icke heller komma till stånd. Finnes förutsättning för över- vakning föreligga, återstår att pröva, huruvida förhållande, som avses i 18 5, är för handen.

Föreligger vid bestämmande av åtgärd valmöjlighet mellan frihetsberö- vande och ingripande i annan form, skall frågan om frihetsberövande först prövas. Detta innebär att exempelvis i mål mot alkoholmissbrukare, i vilka möjlighet finnes att i stället för tvångsintagning besluta om övervakning eller hjälpåtgärder, frågan om tvångsintagning först skall prövas. Därvid finnes icke utrymme för mer än två meningar.

Om offentlighet m. m.

42—45 55.

Såväl ur rättssäkerhetssynpunkt som med hänsyn till möjligheten att skapa förtroende för socialdomstolen är av betydelse i vilken utsträckning förfarandet vid denna kan göras tillgängligt för allmänhetens insyn. Det krav på offentlighet, som på grund härav bör uppställas, torde böra avse det muntliga förfarande, som sker vid förhandling. Att utsträcka nämnda krav till att omfatta även annan handläggning synes däremot av olika skäl icke kunna komma i fråga. Med hänsyn till arten av den utredning, som kan komma att förebringas i här berörda mån, synes emellertid icke heller förhandling alltid böra vara offentlig. De regler, som erfordras beträffande möjligheten att hålla förhandling inom stängda dörrar, bör utformas så, att möjligheten därtill icke göres beroende endast av allmänna lämplig- hetsöverväganden. I SdL bör i stället närmare angivas de förutsättningar, under vilka undantag från regeln om offentlighet skall kunna göras. Där— vid synes i huvudsak böra beaktas de fall, i vilka det kan antagas, att vid förhandlingen skall förekomma något, som är stötande för anständigheten och sedligheten, samt de, i vilka förhandling inom stängda dörrar påkallas av hänsyn till någons personliga förhållanden eller säkerhet. I 25 å andra stycket har givits bestämmelser, enligt vilka domstolen i vissa fall till för- hindrande av att enskild part får del av viss utredning äger förordna, att parten icke skall vara närvarande vid förhandling, när utredningen före— bringas. För att icke syftet med dylikt förordnande skall äventyras därav att parten genom någon utomstående får vetskap om vad nämnda utred- ning innehållit är erforderligt, att även i dylikt fall förhandlingen kan hål- las inom stängda dörrar. Fråga om förordnande om förhandling inom stäng- da dörrar bör upptagas av domstolen, så snart anledning därtill uppkom- mer. Begäran från enskild part om dylikt förordnande synes därvid böra särskilt beaktas. Regler i nu angivna hänseenden har upptagits i 42 5 första och andra styckena.

Genom hänvisning i 31 5 till 36 kap. 4 5 RB gäller, att om fråga uppkom— mer om förhör med barn under femton år eller någon, som lider av sinnes-

sjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten, domsto— len har att efter omständigheterna pröva, huruvida förhör bör hållas. Det är därvid att beakta, att förhör i dylika fall kan vara till men för den hörde. Omständigheterna kan emellertid vara sådana, att några betänkligheter icke föreligger mot ett förhör i och för sig utan endast mot att det skulle behöva hållas offentligt. Med hänsyn härtill bör möjlighet finnas att i dy- lika fall hålla förhöret inom stängda dörrar. Detta har beaktats i 42 å tredje stycket SdL.

Enligt 28 5 NvL gäller för närvarande beträffande offentlighet vid förhör inför länsstyrelsen, att dylikt förhör skall hållas inom stängda dörrar, när den som ansökningen avser begär det eller länsstyrelsen eljest finner om- ständigheterna föranleda därtill. Av en jämförelse mellan nyssnämnda stad- gande i NvL och den reglering, som ovan berörts, framgår att de förutsätt- ningar, under vilka förhandling skall kunna hållas inom stängda dörrar, i förslaget till SdL närmare bestämts än i 28 & NvL. Detta medför, att för— slaget i förhållande till nämnda stadgande formellt sett begränsar möjlig- heterna att hålla förhandling inom stängda dörrar. Det bör tillika uppmärk- sammas att i frågan, om dylik förhandling skall hållas, domstolen icke skall vara bunden av parts framställning därom. Föreskrifterna i 42 & SdL kan jämföras även med motsvarande föreskrifter i 5 kap. 1 g RB. Av en dylik jämförelse framgår, att vad sistnämnda lagrum innehåller till skydd för rikets säkerhet och för yrkeshemlighet icke medtagits i förslaget till SdL. Detta har icke ansetts erforderligt, enär materialet i hithörande mål icke kan antagas komma att innehålla något av betydelse i sådant sam- manhang.

Att barn och ungdom har insyn i förfarandet är ur de synpunkter, som ovan berörts, icke av samma betydelse som att vuxna har sådan insyn. Det kan dessutom med hänsyn till vad som skall förekomma vid förhandling i vissa fall vara olämpligt, att barn eller ungdom är närvarande vid denna, även om den är offentlig. Särskilt synes detta kunna bli fallet i mål, som rör underårig. Domstolen bör på grund härav ha möjlighet att vägra den som är eller kan antagas vara under tjuguett år tillträde till offentlig för— handling.

Medan således å ena sidan möjlighet bör finnas att göra inskränkningar i rätten att närvara vid offentlig förhandling, kan å andra sidan vara moti— verat, att utomstående i vissa fall tillätes att vara närvarande vid förhand— ling, som hålles inom stängda dörrar. Skäl härtill synes kunna föreligga beträffande anhörig till enskild part. Även beträffande annan kan emeller- tid i särskilda fall anledning därtill förefinnas. Sålunda kan vara befogat att rätt att närvara medgives tjänsteman hos domstolen eller den myn— dighet, som för det allmännas talan, person som verkställt utredning eller avgivit yttrande i målet eller person, vilken det kan tjäna såsom utbildning.

Möjligheten att hålla förhandling inom stängda dörrar torde böra kom-

pletteras med rätt för domstolen att förbjuda, att vad därvid förekommit uppenbaras. För att ge eftertryck åt dylikt förbud bör vidare överträdelse därav kunna beivras.

Den i 45 5 antydda möjligheten att låta överläggning ske offentligt kan väntas företrädesvis få betydelse för beslut under handläggningen. Stad- gandet att domstolen må medgiva annan än ledamot och tjänsteman vid domstolen att närvara vid överläggning inom stängda dörrar kan bli till— lämpligt för den som för sin utbildning tjänstgör vid domstolen.

Beträffande avkunnande av beslut har övervägts, huruvida icke i de fall, då förhandling icke varit offentlig, möjlighet borde finnas att avkunna domstolens beslut inom stängda dörrar. Därigenom skulle förhindras, att något som icke bör uppenbaras kommer till utomståendes kännedom genom ett offentligt avkunnande av beslutet. Det har emellertid synts utredningen vara av betydelse att ett avkunnande sker offentligt, även om förhandling hållits inom stängda dörrar. Möjlighet torde i förekommande fall finnas att vid avfattningen av domstolens beslut tillse, att detta icke kommer att innehålla något, som icke bör offentliggöras. Det är i detta sammanhang att erinra om att domstolens beslut, där så finnes lämpligt, i stället för att avkunnas, kan meddelas genom att hållas tillgängligt å domstolens kansli. Därigenom kan i viss utsträckning undvikas, att beslutet blir föremål för icke önskad uppmärksamhet.

Den reglering, som innefattas i SdL, förutsättes föra med sig att vad i sekretesslagen stadgas om domstol får tillämpning på socialdomstol.

46 5.

Det ligger i sakens natur, att domstolens ordförande i förekommande fall skall äga vidtaga nödiga åtgärder för ordningens upprätthållande och att han från förhandling skall kunna utvisa den som stör denna. Att sist- nämnda befogenhet trots detta fått komma till uttryck i ett särskilt stad- gande sammanhänger med att det synts kunna vara av värde för ordfö- randen att i här berörda fall ha stöd av en uttrycklig bestämmelse.

47 5.

I förevarande stadgande har beaktats, att socialdomstolen i vissa fall kan behöva biträde av tolk. Beträffande de regler, som därvid bör gälla, har hän- visning skett till RB (5 kap. 6—8 55). Vad gäller den ersättning, som skall utgå till tolk, följer av berörda bestämmelser i RB, att ersättningen enligt utredningens förslag alltid skall gäldas av statsverket.

Om protokoll m. m. 48 5. Enligt utredningens förslag (52 å) skall för varje mål inrättas en akt, vari skall sammanföras samtliga handlingar i målet. I överensstämmelse härmed har i 48 5 första stycket föreskrivits, att protokoll skall föras för

varje mål särskilt. Nämnda handlingar bör tillföras akten i den ordning de inkommit till eller upprättats av domstolen. Med hänsyn härtill är lämp- ligt, att särskilt protokoll upprättas över varje handläggning, vid vilken protokollföring är erforderlig. Därest i ett sammanhang företages flera handläggningsåtgärder, som skall protokollföras, bör dock efter omstän- digheterna kunna upprättas ett gemensamt eller flera särskilda protokoll. Såsom redan antytts är icke erforderligt, att protokoll föres över varje hand— läggning vid domstolen. Sålunda bör från kravet på att protokoll skall föras kunna undantagas handläggning, som företages av ordföranden ensam och icke sker vid förhandling. Till sådan handläggning är att hänföra exempel- vis beslut i fråga om komplettering av utredningen eller om bevisupptag— ning, utfärdande av förelägganden och förordnande av offentligt biträde. Med en dylik ordning erfordras icke heller protokoll, då ordföranden, utan att hålla förhandling, med stöd av 40 & ensam avgör fråga om tillfälligt omhändertagande eller omedelbar verkställighet av underställt beslut. Från nu berörda regel synes emellertid undantag böra göras för de fall, då för— klaring avgives muntligen utom förhandling. Vad förklaranden därvid an- för torde nämligen alltid böra upptagas i protokoll. Föreskrift av denna innebörd har intagits i 48 å andra stycket.

Då beslut icke uppsättes särskilt eller intages i protokoll eller eljest fram- går av handling i målet, bör anteckning om beslutet göras i akten. Detta följer av 34 5 andra stycket.

Uppgiften att föra protokoll bör som regel anförtros åt särskild befatt- ningshavare. Föredraganden vid domstolen, som förutsättes ha juridisk ut- bildning och som genom annat sysslande med de aktuella målen får känne- dom om dessa, torde företrädesvis böra komma i fråga för nämnda uppgift. Även annan befattningshavare vid domstolens kansli med tillräcklig erfa- renhet av förfarandet vid domstolen bör emellertid kunna vara protokoll— förare. I vissa fall bör ordföranden eller någon av bisittarna kunna svara för protokollföringen. Detta kan exempelvis vara lämpligt, om samman- träde skall hållas på annan plats än den, där domstolen har sitt säte, och protokollföringen kan väntas bli av ringa omfattning.

Skyldighet föreligger icke att föra protokoll över handläggning, som före— tages av ordföranden ensam och ej sker vid sammanträde för förhandling. Även över dylik handläggning kan emellertid ibland finnas anledning att föra protokoll. I sådana fall torde protokollet ofta med fördel kunna föras av ordföranden.

Hänvisningen i 48 & sista stycket till 6 kap. 2 S rättegångsbalken avser sistnämnda lagrum i den lydelse, som enligt vad nyligen beslutats kommer att gälla fr.o.m. den 1 januari 1961.

49—51 55. Vad protokoll skall innehålla blir beroende av i vilket sammanhang det föres. Vid skriftlig handläggning torde anledning att upprätta protokoll

vanligen uppkomma i samband med föredragning och beslut i målet. I dessa fall bör protokollet kunna göras kortfattat. Över förhandling erfordras pro- tokoll. Då vid ett överklagande av domstolens beslut förfarandet i nästa instans blir skriftligt, blir av betydelse att den utredning, som förbringats muntligen vid socialdomstolen, i väsentliga delar redovisas i protokollet. Detta kan på grund härav i vissa fall behöva göras utförligt.

Med hänsyn till de krav, som enligt vad ovan berörts kan komma att ställas på domstolens protokoll, har ansetts lämpligt att i SdL närmare angiva, vad som i förekommande fall skall upptagas i protokoll. Detta har skett i form av en uppräkning i 49 5. Vad beträffar nämnda uppräkning bör uppmärksammas, att i p. 8 åsyftas såväl utsaga av enskild som utsaga av barn under femton år, som talan avser. Att sådant barn icke har ställ- ning av part framgår av 7 5.

Vad som anföres muntligen vid förhandling kan i viss utsträckning kom- ma att överensstämma med eller innefatta hänvisning till vad som redan finnes intaget i olika handlingar i målet. I den mån så är fallet hör till underlättande av arbetet med protokollföringen kunna medgivas, att vid denna det anförda i vissa delar medtages endast i form av hänvisning till nämnda handlingar. Sålunda torde möjlighet till dylik hänvisning utan olägenhet kunna stadgas beträffande parternas yrkanden och invändningar samt de omständigheter, varå de grundas (49 5 p. 7). Även i fråga om ut— saga av den saken rör (p. 8) torde fördelar vara att vinna med en motsva- rande ordning. Utredningen har därför övervägt, huruvida icke möjlighet till hänvisning borde stadgas även beträffande dylik utsaga. Det är emeller- tid ur olika synpunkter angeläget, att vad den saken rör uppger vid förhör inför domstolen blir en fristående och i berörda delar fullständig redogö- relse och icke endast ett komplement till vad som finnes upptecknat av uppgifter, som han lämnat i annat sammanhang. Med hänsyn till den själv- ständiga betydelse, som således bör tillkomma utsaga av den saken rör in- för domstolen, synes icke lämpligt, att protokollföringen av utsagan in- skränkes till en hänvisning till vad som finnes intaget i annan handling, även om en dylik hänvisning i vissa fall skulle kunna ske. Vad nu sagts om utsaga av den saken rör har giltighet även beträffande utsaga av vittne eller sakkunnig (p. 9).

Såväl vid förhör med den saken rör som med vittne eller sakkunnig kom— mer den avgivna utsagan ofta att innehålla vissa uppgifter, som är av föga eller ingen betydelse för saken. Dylika uppgifter bör efter omständighe— terna kunna uteslutas vid utsagans upptecknande. I överensstämmelse här— med har i 49 å andra stycket föreskrivits att utsagor, som avses i första stycket p. 8 och 9, må antecknas i den omfattning de kan antagas vara av betydelse för domstolens avgörande.

Att utsaga i stället för att antecknas i protokoll skall kunna upptagas ge— nom stenografi eller på fonetisk väg framgår av 50 å. Bestämmelser om

återgivande i vanlig skrift av utsaga, som upptagits på nu angivet sätt, bör meddelas i särskild ordning. Därvid synes lämpligen, i likhet med vad som gäller beträffande utsaga som upptagits enligt 6 kap. 9 & RB, böra före- skrivas, att återgivande endast skall ske, om domstolen eller domstol dit talan fullföljts finner detta erforderligt eller part eller annan begär av— skrift (11 & KK 26/9 1947 införd under 6 kap. 13 & RB). Har utsaga åter- givits i vanlig skrift, bör fonogrammet kunna förstöras. Detta bör också kunna ske, sedan viss tid förflutit efter domstolens beslut eller målet efter fullföljd slutligt avgjorts.

Då utsaga av vittne eller sakkunnig antecknats i protokoll eller uppta— gits genom stenografi bör, innan förhandlingen avslutas, den som hörts lämnas tillfälle att taga del av vad som upptagits. Föreskrift därom har givits i 51 5.

52 5.

I den akt, som skall upprättas för varje mål, skall intagas även beslut, som fattas av domstolen. Vad gäller beslut, som uppsättes särskilt, bör de exemplar därav, som lägges till akten, utgöras av avskrifter. Original- exemplaren bör däremot samlas och bindas för sig.

Om föreläggande och delgivning 54 &.

Då enligt domstolens beslut part eller annan skall fullgöra något, bör domstolen kunna föreskriva viss tid, inom vilken det skall ske. En allmän bestämmelse härom har intagits i 54 &. Härigenom har de särskilda stad- gandena om exempelvis förklaring, yttrande eller annan skriftväxling icke behövt belastas med motsvarande bestämmelse. Att viss tid bestämmes bör vara regel. I vissa fall kan emellertid vara lämpligt att avstå därifrån. När domstolen i föreläggande enligt 15 & föreskriver, att förklaring skall avgi— vas vid förhandling, saknas över huvud taget utrymme för att samtidigt utsätta viss tid, inom vilken föreläggandet skall efterkommas.

56 &.

Företrädare för den myndighet, som för det allmännas talan, skall icke föreläggas att komma tillstädes vid vite. Skyldighet att hörsamma kallelse ingår nämligen i hans tjänsteåligganden eller ligger inom ramen för erhål— let uppdrag.

I vilka fall enskild part bör infinna sig personligen inför domstolen föl- jer av 21 5. I dessa fall bör sådan part kallas vid vite. Kommer parten icke personligen tillstädes och har vite förelagts honom, bör domstolen ha möj- lighet att tillgripa hämtning. Föreskrift härom har intagits i 56 &.

Motsvarande möjlighet bör föreligga, då den som talan avser skall under-

gå läkarundersökning. Att därvid vederbörande läkare skall äga kalla till undersökningen och, om så erfordras, föranstalta om hämtning av den som skall undersökas framgår av 17 5.

Det bör uppmärksammas att, enär bestämmelserna i 56 å endast avser enskild part, de icke blir gällande för barn under femton år, som talan avser. Denna begränsning av stadgandets räckvidd har skett, enär det kan antagas, att vite såsom påtryckningsmedel mot sådant barn icke skulle bli av något värde. Eventuellt skulle kunna komma i fråga att använda tvångs— medel mot den som har vårdnaden om barnet.

Beträffande de regler, som bör gälla för kallande av vittne och sakkun- nig, har i 31 & hänvisning skett till 36 kap. och 40 kap. RB . Därav följer, att vittne eller sakkunnig, som uteblir från förhör, vartill vittnet eller den sakkunnige kallats, dömes till böter (RB 36: 20 och 40: 13) samt att fråga om utsättande av vite i dessa fall uppkommer först sedan vittnet eller den sakkunnige underlåtit att efterkomma kallelse eller föreläggande.

Vad gäller frågan om skyldighet för polismyndighet att i nu berörda fall lämna erforderlig handräckning, innefattas sådan skyldighet i den före- skrift om handräckning för verkställighet av domstolens beslut och för- ordnanden, som föreslås intagen i 72 5.

57 å.

Vite bör kunna växla inom ganska vida gränser och bör i varje fall be- stämmas med hänsyn till möjligheten att förmå den som föreläggandet av- ser att efterkomma detta. Att i detta hänseende angiva vissa belopp i lagen har för de mål, varom här är fråga, icke ansetts erforderligt.

Av hänvisningen i 58 5 till 32 kap. RB följer, att laga förfall kan åbe— ropas som skäl för uraktlåtenhet att hörsamma kallelse eller iakttaga före- läggande. I överensstämmelse härmed kan i dylikt fall icke heller vite ul- dömas.

Om ändamålet med vitet förfallit, då fråga uppkommer om dess utdö- mande, bör vitet icke kunna utdömas. Detta medför, att om parts utevaro från förhandling icke föranleder uppskov med målets handläggning och avgörande vite, som förelagts parten i kallelse, icke må utdömas.

Bötesstraff kan enligt förslaget förekomma beträffande vittne eller sak- kunnig, som icke hörsammat kallelse eller efterkommit föreläggande, samt beträffande den som yppar vad som enligt domstolens beslut icke må uppen— baras. Detta följer av hänvisningen i 31 & SdL till 36 kap. 20 å och 40 kap. 13 & RB samt av 44 5 andra stycket lagförslaget. Böterna skall i de två första fallen ådömas omedelbart i penningar och i det sistnämnda fallet i dagsböter. Det bör anmärkas, att det sistnämnda brottet icke är att anse såsom rättegångsförseelse. Beivran skall i detta fall ske i vanlig ordning vid allmän domstol.

Av lagen den 20 april 1951 med vissa bestämmelser om böter och viten följer, att böter och viten, som utdömes enligt SdL tillfaller kronan.

58 5.

I anslutning till bestämmelserna om påföljder i olika fall vid under- låtenhet att hörsamma kallelse eller efterkomma föreläggande har i 58 5 genom hänvisning till tillämpliga stadganden i RB upptagits regler om laga förfall.

Möjligheten för domstolen att utsätta ny tid enligt 32 kap. 7 & RB är be- gränsad till de fall, då före den föreskrivna tiden laga förfall visas före- ligga. Är förfallet av den beskaffenheten, att vederbörande icke är i till— fälle att begära, att ny tid utsättes, återstår endast möjligheten att göra ansökan om återställande av försutten tid.

59 5.

I 59—61 åå har givits bestämmelser om inlaga och annan handling, som skall ingivas till domstolen, samt om delgivning. Därvid har genom hän- visning till RB dess regler i väsentliga delar gjorts tillämpliga.

I 33 kap. 1 & RB, som omfattas av hänvisningen i 59 5 SdL, finnes före- skrifter om vad handling, som ingives till domstolen, skall innehålla. Nämn— da föreskrifter gäller alla handlingar och utgör, vad angår ansökan, be- svärsinlaga och skriftlig förklaring, ett komplement till de i vissa delar motsvarande föreskrifter, som givits i 10, 12 och 16 åå SdL.

Enligt det nämnda stadgandet i RB skall handling, som ingives, upptaga domstolen samt parternas namn, yrke och hemvist. Handling, som ingives av part och som skall delgivas annan part, bör därjämte innehålla uppgift om ingivarens egen och, om den är honom bekant, även den parts post- adress, med vilken delgivning skall ske, samt de övriga omständigheter, som kan vara av betydelse för delgivningen. Har ingivaren vidtalat ombud att biträda sig, bör också ombudets namn och postadress uppgivas. Sker ändring i förhållande, som parten sålunda uppgivit, bör parten utan dröjs— mål anmäla detta till domstolen. Inlaga eller annan handling kan inlämnas till domstolen genom bud eller insändas med posten i betalt brev. Hand- ling skall anses ingiven av den som undertecknat den och skall anses in— kommen, när handlingen eller avi om försändelse, vari den finnes inneslu- ten, avlämnats till domstolen eller dess kansli (33: 3).

Delgivning skall som regel ske genom domstolens försorg. Möjlighet har emellertid lämnats öppen för domstolen att låta delgivning ombesörjas av part. Detta synes kunna få praktisk betydelse huvudsakligen i fråga om handling, som ingives av allmän part. Särskilt om den, mot vilken ingri- pande ifrågasättes, tillfälligt omhändertagits av den myndighet, som för talan, kan tidsvinst och andra fördelar vara att vinna, om handling, som

myndigheten inger till domstolen, samtidigt av myndigheten kan delgivas den omhändertagne.

Av hänvisningen till 33 kap. 5 & RB följer, att delgivning genom dom— stolens försorg företrädesvis skall ske genom posten.

Därest den som sökes för delgivning vägrar att mottaga den handling, som skall delgivas, skall delgivning dock anses ha skett (33: 6 första styc- ket). Har handling, som skall delgivas någon, kommit denne till handa, skall delgivning också anses ha skett, även om han icke erhållit handlingen genom delgivning i föreskriven ordning (33: 14). Meddelas föreläggande eller göres annat tillkännagivande vid förhandling inför domstolen, skall delgivning därav anses ha skett med den som närvarit vid förhandlingen. Domstolen skall dock ha skyldighet att på begäran genast tillhandahålla utskrift av föreläggandet eller tillkännagivandet (33:15). Har part hos domstolen uppgivit ombud, bör delgivning, som ombudet har behörighet att mottaga, ske med ombudet (33:21). I fråga om ombuds behörighet blir genom hänvisningen i 8 5 SdL bestämmelserna i 12 kap. RB tillämpliga. Av dessa följer bl.a. (12: 14 p. 2), att ombud ej äger mottaga delgivning av föreläggande för parten att infinna sig personligen samt att inskränkning i ombudets behörighet kan ske bl. a. i vad gäller rätten att mottaga delgiv- ning av den handling, genom vilken talan mot huvudmannen väckes (12: 15). Att särskilt bevisvärde tillkommer vissa intyg om delgivning framgår av 33 kap. 25 & RB.

Kostnad för delgivning, som sker genom domstolens försorg, skall gäl- das av statsverket (33:26).

60 å.

Bestämmelserna i första stycket har sin motsvarighet i reglerna i 33 kap. 8 & RB. Bestämmelserna har dock i SdL begränsats till att gälla delgivning av kallelse. Detta sammanhänger med att i de mål, å vilka SdL skall äga tillämpning, delgivningen i stor utsträckning kan antagas komma att avse handlingar, vilka med hänsyn till sitt innehåll icke bör utlämnas till annan än den, som sökes för delgivning. Genom denna begränsning elimineras vad gäller dylika handlingar den risk för att de kommer på avvägar, som alltid finnes, om delgivningsförsändelsen får utlämnas till utomstående. I fråga om kallelse synes däremot den förenkling i delgivningsförfarandet, varom här är fråga, utan olägenhet kunna godtagas.

Någon motsvarighet till reglerna om kungörelsedelgivning i 33 kap. 12 & RB föreslås icke i SdL. I 60 å SdL har emellertid i överensstämmelse med den nyligen antagna bestämmelsen i 33 kap. 12 5 andra stycket sista punk- ten nämnda balk intagits ett stadgande om att delgivning i vissa fall skall kunna ske genom att delgivningsförsändelsen avlämnas i den söktes hem- vist eller, om så ej kan ske, fästes å hans husdörr. Stadgandet gäller för delgivning av kallelse och är avsett för det fall att den sökte, oaktat han

har känt hemvist, icke kan anträffas och delgivning enligt 60 5 första stycket ej kunnat ske. Försändelsen bör lämnas i brevlåda, som är anbragt i eller utanpå dörr eller vägg till den söktes bostad. Däremot bör den ej kunna läggas i brevlåda utan direkt samband med bostaden. Finnes endast brevlåda av sistnämnt slag eller saknas brevlåda bör försändelsen fästas på husdörren. Behov härav torde föreligga endast i undantagsfall. För del- givning i nu angiven ordning skall erfordras förordnande därom av dom- stolen.

Bestämmelserna i tredje stycket om att delgivning med enskilda parter, vilka har gemensam adress, skall kunna ske genom att den handling, som skall delgivas, överlämnas till en av parterna för att av honom, hållas till- gänglig för annan part, har icke någon direkt motsvarighet bland RB:s delgivningsregler. Nämnda bestämmelser är tillkomna med tanke på parts- situationen i mål, i Vilka fråga är om ingripande mot underårig. I dylika mål har den underåriges vårdnadshavare ställning av part. Vanligen till— kommer vårdnaden den underåriges föräldrar. I de fall, föräldrarna bor tillsammans och den underårige är part och vistas i hemmet, finnes under samma adress tre personer, vilka som regel skall delgivas samma hand- lingar. Det torde i de flesta av dessa fall vara tillfyllest, att parterna får tillgång till ett gemensamt exemplar av den handling, som skall delgivas. Om så kan ske, erhålles en förenkling av delgivningsförfarandet. Avser del- givningen mera omfattande handlingar, innebär den föreslagna ordningen dessutom genom det minskade behovet av avskrifter en lättnad ur arbets— synpunkt. Även i de fall, varom nu är fråga, har en begränsning skett med avseende å den handling, som skall delgivas. Från delgivning i nu angiven ordning har sålunda undantagits handling, varigenom talan anhängiggö- res, samt domstolens slutliga beslut, enär delgivning därav enligt utred- ningens mening bör ske på sådant sätt, att med säkerhet kan antagas, att parten får kännedom om handlingen eller beslutet.

I lagtexten har angivits, att det särskilda förfarandet vid delgivning med parter, vilka har gemensam postadress, må användas, om det finnes lämp— ligt. Därmed har beaktats, att i vissa fall motsättningar mellan föräldrarna inbördes eller mellan dessa, å ena, och den underårige, å andra sidan, kan utgöra anledning att låta viss part få tillgång till ett eget exemplar av den handling, som skall delgivas.

I 60 å fjärde stycket har särskilt angivits, att delgivning i laga ordning skall anses ha skett, därest i berörda fall bestämmelserna i första respek— tive andra eller tredje stycket iakttagits.

61 5. I stället för 33 kap. 2 & RB, vilket lagrum icke omfattas av hänvisningen i 59 å SdL, har i 61 & SdL givits ett särskilt stadgande att part, som inger handling till domstolen, skall tillhandahålla för delgivning erforderligt an-

tal avskrifter därav, därest ej domstolen finner anledning att förordna annorlunda. Underlåter part att ingiva behövliga avskrifter, kan domstolen med stöd av stadgandet ålägga parten att tillhandahålla dessa. Detta torde som regel böra ske i vad gäller allmän part. Då fråga är om enskild part, synes däremot ur olika synpunkter i de flesta fall mest praktiskt, att er— forderliga avskrifter iordningställes genom domstolens försorg. Till skill- nad mot vad som gäller enligt ovannämnda bestämmelse i RB har icke stadgats någon skyldighet för part att bekosta avskrift, som iordningställts genom domstolens försorg.

I andra stycket har givits särskilda regler om tillhandahållande i vissa fall av handlingar, vilka skall delgivas enskild part. Genom det angivna förfarandet kan undvikas de kostnader och besvär, som avskrivande av vidlyftiga handlingar som regel för med sig. Även då fråga är om del- givning av handling, som med hänsyn till sitt innehåll icke bör utlämnas till utomstående, kan vara av värde att den, i stället för att utlämnas till part, kan på lämpligt sätt hållas tillgänglig för denne. Delgivning på sätt stadgas i 61 å andra stycket synes dock i andra fall än då det motiveras av handlingarnas vidlyftiga beskaffenhet böra tillgripas endast undantags— vis. Handlingar, som skall delgivas i nu angiven ordning, bör lämpligen kunna överlämnas till myndighet i den kommun, där parten vistas.

Om besvär m. m.

I vilken utsträckning talan mot socialdomstolens beslut i saken skall kunna överklagas bör regleras i den lag, som behandlar förutsättningarna för samhällets ingripande på ifrågavarande område. Vad gäller annat beslut torde däremot möjligheten till överklagande böra regleras i SdL. Denna synes därjämte böra innehålla erforderliga regler om sättet för talans förande i samtliga fall.

62 5.

Mot beslut, vilka är av betydelse för gången av den fortsatta handlägg- ningen eller berör någon som ej är part, bör finnas möjlighet att föra ta— lan särskilt. I vissa fall synes emellertid böra överlämnas åt domstolen att avgöra, huruvida talan mot beslutet skall kunna föras särskilt eller alle- nast i samband med talan mot domstolens slutliga beslut. Detta har au- setts böra gälla i de fall, som upptagits i 62 5.

I fråga om Vissa beslut, mot vilka talan må föras särskilt, kunde vara an— ledning att, i likhet med vad som för motsvarande fall gäller enligt RB, föreskriva att den som är missnöjd med beslutet skall ge detta tillkänna genom 5. k. missnöjesanmälan. Denna skulle därvid göras vid beslutets avkunnande, om den missnöjde då är närvarande, och i annat fall inom viss kort tid efter det han erhållit del av beslutet. Att missnöjesanmälan

gjorts skulle vidare vara förutsättning för rätt att föra talan mot be— slutet. Fördelen med en dylik ordning är, att domstolen före klagotidens utgång kan erhålla besked, huruvida ett överklagande kan förväntas eller icke. Allt efter omständigheterna har domstolen därvid möjlighet att fort- sätta handläggningen eller att avbryta denna i avbidan på att den i be— slutet upptagna frågan blir slutligt prövad.

Vid skriftlig handläggning blir den tidsvinst, som kan göras vid en ord- ning med missnöjesanmälan, av ringa betydelse.

Vid beslut, som avkunnas vid förhandling, kan däremot besked ome- delbart erhållas, huruvida ett överklagande är att vänta. Därvid kan i vissa fall en tidsvinst motsvarande klagotidens längd göras. Det kan emel— lertid antagas, att i flertalet av dessa fall handläggningen trots missnö— jesanmälan kommer att fortsättas utan avbrott. Härför talar främst pro— cessekonomiska skäl.

Värdet av en ordning med missnöjesanmälan såsom förutsättning för rätt att föra talan mot beslut under handläggningen i vissa fall får med hänsyn till det anförda anses vara ringa i de mål, varom här är fråga. Då den därtill är förhållandevis omständlig, har den icke ansetts böra införas i SdL.

63 5.

I 63 5 första stycket har upptagits de beslut under handläggningen, mot vilka talan alltid torde böra föras särskilt. Beträffande beslut i de frågor, som avses i p. 1, 2 och 6, gäller att de kan bli av betydelse för gången av den fortsatta handläggningen. Har beslut i sådan fråga gått part emot och kan ett överklagande förväntas, kan i vissa fall vara anledning att låta vidare handläggning anstå, till dess beslutet vunnit laga kraft eller beslut 1 an- ledning av fullföljd talan föreligger. Vid skriftlig handläggning torde ett dylikt uppskov ofta kunna ske utan olägenheter. Att uppskjuta påbörjad förhandling kan däremot vara förenat med svårigheter och kostnader. Med- delas beslut, varom nu är fråga, vid förhandling, torde därför om möjligt förhandlingen böra genomföras helt eller delvis. Särskilt kan vara an- ledning att höra vittne och sakkunnig, som kommit tillstädes.

De olägenheter, som är förenade med ovissheten, huruvida talan kom- mer att föras mot beslutet eller icke, skulle bortfalla, därest för rätt att föra talan mot beslutet krävdes, att missnöje anmälts med detta. Att emel— lertid utredningen icke velat förorda en ordning med missnöjesanmälan har berörts i anslutning till 62 å.

I 63 5 andra stycket har beaktats det fall, att beslut i fråga, som avses i första stycket, meddelas i samband med slutligt beslut. För sådant fall bör gälla, att talan mot beslutet i nämnda fråga skall kunna föras, även om det slutliga beslutet icke överklagas. Att den som ej är part endast kan föra särskild talan mot beslutet ligger i sakens natur. För det fall att

part för talan mot båda besluten är av betydelse, att den besvärstid, som gäller för slutligt beslut, även gäller för annat beslut, som meddelas i samband med det slutliga beslutet. Detta har beaktats i 67 %, vari stadgas en för alla beslut gällande besvärstid av tre veckor.

64 &. Talan, som här avses, bör icke vara begränsad till viss tid. Detta har beaktats i 67 & tredje stycket.

65 5. Genom förevarande stadgande blir i andra fall än i 62—64 åå sägs ta- lan mot handläggningsbeslut möjlig endast under förutsättning, att ta- lan föres mot det slutliga beslutet i målet.

66 &.

Rättsmedlet mot beslut av socialdomstolen bör i samtliga fall vara be- svär. Detta bör sålunda gälla oberoende av om talan skall föras mot slut— ligt beslut eller mot annat beslut. Härigenom vinnes bl. a. att, om sam- tidigt med slutligt beslut meddelas även annat beslut, samma fullföljds- medel kommer till användning med avseende å båda besluten.

67 5.

Det är önskvärt, att direkt av SdL kan utläsas hos vilken myndighet talan mot socialdomstols beslut må föras. Med hänsyn härtill och då i samtliga mål talan mot domstolens beslut torde böra föras hos Konungen, har föreskrift härom intagits i SdL, medan i de lagar, som reglerar förut— sättningarna för ingripande på olika områden, hänvisning skett till nämnda föreskrift. Denna har intagits i 67 5.

I RB gäller en klagotid för domar av tre veckor och för beslut i fler— talet fall av två veckor. I de mål, å vilka SdL skall äga tillämpning, kunde finnas anledning att i fråga om klagotid på motsvarande sätt göra skill- nad mellan olika slag av beslut. Då emellertid största möjliga enkelhet i förfarandet bör eftersträvas och en skillnad i klagotid av en vecka i fler- talet fall icke torde vara av större betydelse, har utredningen stannat för att klagotiden bör vara densamma för alla slag av beslut. Nämnda tid har i 67 5 andra stycket bestämts till tre veckor.

Om beslut skall skriftligen delgivas den beslutet rör, synes lämpligt, att besvärstiden räknas från den dag sådan delgivning skett, även om veder— börande dessförinnan på annat sätt fått del av beslutet. En sådan före- skrift får betydelse för slutliga beslut. Dessa skall nämligen enligt 39 % alltid delgivas parterna skriftligen, även om de avkunnats i deras närvaro.

Att i vissa fall klagan över beslut icke bör vara begränsad till viss tid har beaktats i 67 & tredje stycket.

71 5.

Vad gäller beslut, som icke avser saken, är i åtskilliga fall nödvändigt, att beslutet kan omedelbart verkställas. Detta gäller framför allt beslut under handläggningen, mot vilka talan ej må föras särskilt.

Även beträffande vissa beslut under handläggningen, mot vilka särskild talan är tillåten, bör emellertid gälla, att de omedelbart skall gå i verk- ställighet. I andra fall åter bör omedelbar verkställighet av beslutet göras beroende av domstolens förordnande därom. De bestämmelser i nu angivna hänseenden, vilka ansetts erforderliga, har intagits 71 å andra och tredje styckena.

I likhet med vad som för närvarande gäller om länsstyrelses beslut bör även socialdomstols beslut i saken i vissa fall kunna verkställas utan hin- der av att det ej äger laga kraft. Bestämmelser härom bör finnas i de la— gar, som reglerar förutsättningarna för ingripande på olika områden.

I anslutning till bestämmelserna i 71 & bör även uppmärksammas, att det för närvarande liksom enligt den föreslagna ordningen torde kunna inträffa, att fråga samtidigt uppkommer om verkställighet av skilda be- slut beträffande en och samme person. Med hänsyn till de svårigheter, som i dylikt fall kan tänkas uppstå, då det gäller att avgöra, vilket beslut, som i fråga om verkställigheten skall givas företräde, kunde vara anledning att ge regler härom. Att så icke skett sammanhänger med att de myndighe— ter, på vilka verkställigheten ankommer, torde ha goda förutsättningar att i förekommande fall utan särskilda bestämmelser efter samråd av— göra, vilket beslut, som i första hand bör verkställas. Därvid torde, om de olika behov, som givit anledning till besluten, kan tillgodoses genom nå— gon av de behandlingsformer, som är aktuella, företräde böra givas åt denna. Därest ett särskilt vårdbehov föreligger i visst hänseende, är vidare naturligt, att den verkställighetsform väljes, varigenom detta vårdbehov bäst tillgodoses.

Organisations- och kostnadsfrågor

I. Personalbehov

För bedömande av kostnaderna för den av utredningen föreslagna ordningen med socialdomstolar och ett utbyggt förfarande samt för ställningstagande i vissa organisatoriska frågor, som aktualiseras vid en dylik ordning, blir behovet av personal vid denna av betydelse. Av den anledningen har från utredningens sida försök gjorts att beräkna personalbehovet vid ett utbyggt förfarande. Som ett led i dessa beräkningar har utredningen även sökt fast- ställa det antal befattningshavare, som för närvarande åtgår vid handlägg— ningen av hithörande ärenden vid länsstyrelserna. Ur en jämförelse mellan de framräknade värdena för den mängd arbetskraft, som för närvarande tages i anspråk, och den mängd, som kan väntas bli erforderlig vid ett utbyggt förfarande, har erhållits ett mått å det ökade behovet av arbetskraft.

Av de ingripanden, för vilka SdL kan väntas få betydelse, kommer en väsentlig del på ärenden inom nykterhets- och barnavården. För dessa inne- bär den av utredningen föreslagna ordningen i stort sett, att den beslutande— rätt, som för närvarande utövas av länsstyrelserna, överflyttas till social— domstolarna. Det kan antagas, att antalet dylika ärenden icke på något avgö- rande sätt kommer att påverkas av att nämnda ordning införes. Den nuva— rande handläggningen vid länsstyrelserna av samma ärenden lämpar sig väl såsom utgångspunkt för ett bedömande av personalbehov vid ett utbyggt förfarande.

Till de ovannämnda ärendena kommer emellertid även andra, bl.a. angå- ende försumliga försörjare. Intagning av försumliga försörjare i arbetshem kan för närvarande komma under länsstyrelsernas prövning i ärenden angående handräckning för verkställighet av arbetsföreläggande. Antalet dylika ärenden varierade under åren 1953—1957 mellan 22 och 36 per år sammanlagt för hela landet. Härtill kom under åren 1954—1957 1—5 utskrivningsärenden per år. Antalet mål vid socialdomstolarna angående försumliga försörjare kan dock väntas bli betydligt större än nämnda antal ärenden, därest den av utredningen förordade ändringen i lagstiftningen rörande åtgärder mot försumliga försörjare kommer till stånd. Enligt inhämtade uppgifter förekom under åren 1954—1957 sammanlagt för hela landet årligen omkring 1500 ansökningar om plats på arbetshem. Ansök— ningarna motsvarades åren 1956 och 1957 av cirka 300 intagningar per år.

Antalet arbetsförelägganden har emellertid varit större än ovannämnda antal ansökningar, enär det i viss utsträckning förekommer att föreläggande ges utan att ansökan om plats på arbetshem göres. I vilken utsträckning vid ett ändrat intagningsförfarande antalet nämnda ansökningar kommer att motsvaras av mål vid socialdomstol angående intagning i arbetshem lik- som hur dessa mål kommer att fördela sig på olika handläggningsformer kan emellertid icke med säkerhet bedömas. Detsamma gäller i viss mån även om målens fördelning mellan de olika socialdomstolarna. Vid det föreslagna förfarandet kommer förhållandevis stora krav att ställas på den utredning, som skall ligga till grund för ansökan hos socialdomstol. Av vederbörande myndighet kommer vidare att krävas aktiv medverkan på olika sätt i förfa- randet inför domstolen. Nämnda förhållanden kan antagas få till följd, att antalet ansökningar om plats på arbetshem enligt nuvarande ordning icke kommer att helt motsvaras av mål vid socialdomstol om intagning i sådant hem. Utredningen har stannat för att vid förevarande beräkningar reducera det värde, som erhållits för antalet ansökningar om plats för försumliga försörjare på arbetshem, med omkring en tredjedel.

I fråga om målunderlaget vid socialdomstolarna är vidare att beakta, att ändringar däri från tid till annan kan tänkas inträffa. Å ena sidan är icke osannolikt att, därest den föreslagna ordningen förverkligas, nya grupper av mål efter hand kan komma att läggas under socialdomstolarnas beslu- tanderätt. Å andra sidan kan en utveckling mot ökade vårdmöjligheter och ökad förståelse för behovet av särskilda åtgärder leda till att behovet av tvångsingripande inom vissa vårdområden minskar.

Med hänsyn till ovan angivna förhållanden har de beräkningar, som redo- visas i det följande, vad gäller nuvarande förfarande baserats på nuvarande antal ärenden inom nykterhets- och barnavården. Vad gäller det föreslagna förfarandet har förutom nämnda ärenden beaktats även de mål vid social- domstolarna, som en ändrad ordning för åtgärder mot försumliga försörjare kan väntas ge upphov till.

Vid beräkningarna har förekommande göromål indelats i tre olika grup- per, göromål ankommande på kanslipersonal, göromål ankommande på föredragande och göromål ankommande på den beslutande eller, vid social- domstol, ordföranden. För varje grupp har bestämts den tid för år räknat, som åtgår för däri ingående göromål. För att erhålla den totala årliga tids- åtgången inom varje grupp har först beräknats den genomsnittliga tidsåt- gången per ärende inom gruppen. Tidsåtgången för olika handläggningsfor- mer, enbart skriftlig respektive kombinerad skriftlig och muntlig handlägg- ning, har uträknats var för sig. De erhållna genomsnittsvärdena har därefter multiplicerats med antalet ifrågavarande ärenden under ett är, närmare bestämt ett medeltal för åren 1956 och 1957. Med användande av värdena för den årliga tidsåtgången har därefter beräknats behovet av arbetskraft för varje grupp.

Nuvarande förfarande

Vad gäller nuvarande handläggningsordning har utredningen låtit göra sär- skilda tidsnndersökningar beträffande ärenden angående tvångsintagning av alkoholmissbrukare och omhändertagande av barn för skyddsuppfostran. Vid undersökningarna har medverkat överståthållarämbetet samt länssty- relserna i Stockholms, Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län. Tidsupp— gifterna har avsett göromål ankommande på kanslipersonal, göromål ankommande på föredragande samt göromål ankommande på den beslu- tande. Vid bearbetningen av uppgifterna har åtskillnad gjorts mellan åren- den, i vilka förekommit muntligt förhör, och ärenden, vilka avgjorts en- bart på handlingarna. I viss utsträckning förekommer, att förhör hålles annorstädes än i residensstaden, vilket medför resor för de befattnings- havare, som skall närvara vid förhören. Dylik restid har beaktats vid under- sökningarna och på grundval av tidsuppgifterna har beräknats den genom- snittliga restiden per befattningshavare och ärende för ärenden med resor. Undersökningarna har omfattat 116 nykterhetsvårdsärenden, varav 77 med muntligt förhör, 39 utan förhör och 40 med resor, samt 48 barna- vårdsärenden, varav 30 med muntligt förhör, 18 utan förhör och 15 med resor. '

De nämnda undersökningarna har givit följande genomsnittsvärden för handläggningstid, restid ej inräknad: Ärenden med muntligt förhör, såväl nykterhetsvårds- som barnavårdsärenden, ungefär 4 timmar för kansligöro- mål, något mer än 5 timmar för föredragandegöromål och omkring 2 tim— mar för göromål ankommande på den beslutande. Ärenden med enbart skriftlig handläggning, nykterhetsvårdsärendena omkring 1 timme för envar av grupperna kansligöromål och föredragandegöromål och omkring 25 minuter för göromål ankommande på den beslutande samt barnavårdsären- dena omkring 1 timme 15 minuter för kansligöromål, närmare 2 timmar för föredragandegöromål och omkring 40 minuter för göromål ankommande på den beslutande. För restid har erhållits ett värde av omkring 3 timmar i genomsnitt per befattningshavare och ärende i ärenden med resor.

Att undersökningarna på angivet sätt begränsats vad beträffar såväl antalet medverkande länsstyrelser som antalet undersökta ärenden har betingats av hänsyn till eljest uppkommande kostnader och besvär för upp- giftslämnarna. Av sistnämnda begränsning följer, att de erhållna värdena icke kan göra anspråk på att vara de verkliga medelvärdena för handlägg- ningstider och restid för de ifrågavarande länsstyrelserna. En särskild undersökning av hur de framräknade värdena kan antagas förhålla sig till de verkliga värdena har givit vid handen, att sistnämnda värden under förut- sättning av 90 procents tillförlitlighet i förutsägelserna kan ligga, i nykter— hetsvårdsärendena högst cirka 10 procent och i barnavårdsärendena högst cirka 20 procent över eller under de erhållna värdena. Vad gäller restiden

kan icke på grundval av de erhållna tidsuppgifterna med tillfredsställande säkerhet angivas, hur det framräknade genomsnittsvärdet kan antagas för- hålla sig till det verkliga medelvärdet. Nu berörda förhållanden bör beaktas tillsammans med övriga i förevarande beräkningar ingående osäkra fakto- rer vid bedömningen av beräkningarnas resultat. Beträffande den nämnda undersökningen hänvisas till den särskilda redogörelse, som lämnats för denna (Bilaga 1).

De vid beräkningen av den totala tidsåtgången använda uppgifterna om det årliga antalet ärenden av olika slag har inhämtats från överståthållar— ämbetet och länsstyrelserna. För åren 1956 och 1957 har såsom medeltal erhållits 3196 nykterhetsvårdsärenden, varav 1 352 med muntligt förhör ,och 519 med resor, samt 523 barnavårdsärenden, varav 157 med muntligt förhör, därutöver 89 med enbart muntlig förklaring och 53 med resor. Till ärenden med muntlig handläggning har förutom ärenden med muntligt för— hör i vad gäller föredraganden i ärenden angående skyddsuppfostran hän- förts även ärenden med enbart muntlig förklaring. I fråga om antalet ärenden med resor har beaktats, att föredraganden är närvarande vid alla förhör och därför deltager i resor i alla de fall, i vilka förhören föranleder dylika, medan motsvarande förhållande icke gäller beträffande kansliper- sonal och icke heller alltid beträffande den beslutande.

Till de erhållna värdena för den totala tidsåtgången har gjorts tillägg med 20 procent för tidsåtgång avseende sådana göromål, som icke är att hänföra till handläggning av visst ärende.

Vid beräkningen av det mot tidsåtgången svarande behovet av arbetskraft har i enlighet med statens organisationsnämnds arbetskraftsberäkningar beträffande de allmänna domstolarna för kanslipersonal och föredragande 1 715 arbetstimmar per år antagits motsvara en arbetskraft. För befatt— ningshavare tillhörande kategorien beslutande har med hänsyn till dessas i jämförelse med förutnämnda personalgrupper vanligen längre semester- ledighet motsvarande jämförelsetal satts till 1 631 timmar.

Resultatet av beräkningarna av nuvarande arbetstids- och arbetskrafts- åtgång redovisas nedan i tab. 1.

Tabell 1. Tidsåtgång och arbeiskra/lsbehov per år för handläggningen vid överståt— hållarämbetet och länsstyrelserna av ärenden ang. frihetsberövande inom nykterhets— och barnavården.

Kanslipersonal Föredragande Den beslutande

Hela landet Tid 1 Arbets- Tid i Arbets- Tid i Arbets- tim. kraft tim. kraft tim. kraft 1 2 3 4 5 6 7 Nykterhetsvårdsärenden . . . 7 639 10 356 4 528 Barnavårdsärenden ........ 1 085 1 953 655 Summa 8 724 6,10 12 309 8,61 5 183 3,81

204 Det Föreslagna förfarandet

I motsats till vad som varit fallet beträffande det nuvarande förfarandet har vid beräkningarna rörande det utbyggda förfarandet bestämmandet av den genomsnittliga handläggningstiden per ärende och av fördelningen mellan antalet ärenden med muntligt förhör och antalet ärenden med enbart skrift— lig handläggning till väsentlig del måst grundas på uppskattningar. Detta bör särskilt framhållas med hänsyn till nämnda faktorers betydelse för den totala tidsåtgången.

Allmänt är berättigat att antaga, att en ökning kommer att inträffa såväl av handläggningstiden per ärende, främst i ärenden med muntligt förhör, som av antalet ärenden med muntlig handläggning.

Vad gäller tidsåtgången per ärende har utredningen, oaktat utredningen är medveten om den osäkerhet, som vidlåder de vid de verkställda tids- undersökningarna erhållna värdena, beaktat dessa. En jämförelse har vidare skett mellan hithörande ärenden och vissa mål vid de allmänna domsto- larna. Därvid har utnyttjats en är 1951 slutförd organisationsundersökning beträffande de allmänna domstolarna, som verkställts av hovrättspresiden- ten Ivar Wieslander och häradshövdingen Gösta Siljeström. På grundval av nämnda material har utredningen beträffande ärenden med muntligt förhör antagit en tidsåtgång i genomsnitt per ärende för vardera av kansli— personal och föredragande av omkring 7 tim. 30 min. (för närv. 4—5 tim.) och för den beslutande av omkring 4 tim. 30 min. (för närv. omkr. 2 tim.). Beträffande ärenden med enbart skriftlig handläggning har skäl ansetts föreligga att vid det utbyggda förfarandet beakta den vid tidsundersök- ningarna framkomna tendensen till skillnad mellan nykterhetsvårds— och barnavårdsärendena. Genomsnittsvärdena har beräknats för vardera av kanslipersonal och föredragande, i nykterhetsvårdsärendena till omkring 1 tim. 10 min. (för närv. omkr. 1 tim) och i barnavårdsärendena till omkring 1 tim. 45 min. (för närv. omkr. 1 tim. 30 min.) samt för den beslutande till omkring 30 respektive omkring 50 minuter (för närv. omkr. 25 resp. omkr. 40 min.). Det värde för tidsåtgången för resor, som erhållits från tidsunder- sökningarna, har använts även för det föreslagna förfarandet, trots att detta värde såsom ovan berörts måste anses särskilt osäkert.

I fråga om fördelningen mellan mål med muntlig och mål med enbart skriftlig handläggning har utredningen, med utgångspunkt från den omfatt- ning, i vilken muntlig handläggning för nårvarande förekommer (i nykter- hetsvårdsärendena muntligt förhör i 42 procent; i barnavårdsärendena muntligt förhör i 30 procent och därutöver enbart muntlig förklaring i 17 procent), och med beaktande av en väntad utveckling mot ökad muntlighet, ansett muntlig handläggning kunna antagas i cirka 60 procent av målen angående alkoholmissbrukare samt barn och ungdom vid ett utbyggt för- farande. Resor har antagits förekomma i 35 procent av målen med munt- lig handläggning, vilket ungefär motsvarar förhållandet för närvarande mel-

lan antalet ärenden med resor och antalet ärenden med muntligt förhör. Hänsyn har därvid icke tagits till att, om enligt domaralternativet två eller flera socialdomstolar sammanföres till en organisatorisk enhet, antalet mål med resor kan väntas bli större än om varje socialdomstol har kansli i det egna länet. Utredningen har utgått ifrån att kanslipersonal icke kommer att medfölja på resor. Föredraganden och ordföranden har däremot anta- gits komma att deltaga i resor i alla de mål, i vilka dylika förekommer.

Vad gäller de mål angående försumliga försörjare, som det finnes anled- ning att räkna med, har utredningen utgått från antalet ansökningar om plats på de olika arbetshemmen under åren 1956 och 1957, varom uppgif- ter erhållits från dessa. Antalet sådana ansökningar utgjorde i medeltal för nämnda år 1 480. Därav har efter den reducering av detta tal med en tredjedel, som ovan berörts, erhållits cirka 1 000 mål angående försumliga försörjare.

I fråga om förhållandet mellan olika handläggningsformer och förekoms- ten av resor har målen angående försumliga försörjare likställts med målen angående alkoholmissbrukare samt barn och ungdom. Beträffande tidsåt- gång per ärende har vidare tillämpats samma värden som för mål angående alkoholmissbrukare.

Vid omvandlingen av den erhållna totala tidsåtgången till enheter arbets- kraft har förfarits på enahanda sätt som beträffande det nuvarande för- farandet.

Resultatet av beräkningarna beträffande det föreslagna förfarandet redo- visas nedan i tab. 2.

Tabell 2. Tidsålgäng och arbetskraftsbehov vid det föreslagna förfarandet.

Kanslipersonal Föredragande Ordförande Ar- Ar— Ar- Hela landet Tidi hff; bets- Tid i här; bets- Tid i &; bets- tim. kf & krafts— tim. haft krafts— tim. k ” krafts- a ökn. * ökn. "1 ökn. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 Mål ang. alk.-missbrukare. 15 873 17 951 11 559 Mål ang. barn 0. ungdom. . 2 720 3 060 1 961 Mål ang. försuml. försörjare 4 967 5 617 3 617 Summa 23 560 16,49 10,39] 26 628! 18,63 10,02 17 137 12,61 8,80

II. Kostnader

Det av utredningen föreslagna utbyggda processuella förfarandet och an- ordningen med kollegiala beslutande organ kommer uppenbarligen att med- föra vissa kostnadsökningar för det allmänna. Detta gäller bl. a. de egent— liga processkostnaderna. Till ökningen beträffande dessa kommer att med-

verka, att enligt förslaget enskild part under vissa förutsättningar skall kunna erhålla offentligt biträde, att sådan part och barn under femton år, som avses med ifrågasatt ingripande, skall kunna erhålla ersättning för kostnader för inställelse inför socialdomstolen i vissa fall samt att kostnaderna för bevisningen till väsentlig del skall gäldas av allmänna medel. Storleken av nämnda ökning, vilken blir avhängig av ett flertal olika faktorer, låter sig icke med någon säkerhet beräkna.

Ur kommunal synpunkt är att beakta, att större krav torde komma att ställas på de myndigheter, som har att utöva samhällets tillsyn på här aktuella vårdområden. I vad mån detta kommer att föra med sig utgifts- ökningar torde till väsentlig de] bli beroende av om redan nu inom dessa finnes tillgång till lämplig personal för de uppgifter, som skall åvila nämnda myndigheter. I kommuner, i vilka förekommer ett större antal hithörande ärenden, torde utgiftsökningar icke kunna undvikas. Det bör anmärkas att statsbidrag utgår till kommunerna med 75 procent av kostnaderna för nykterhetsnämnds verksamhet till fullgörandet av de uppgifter, som ålig- ger nämnden enligt gällande författningar.

De egentliga processkostnaderna och berörda kostnader för de kom— munala myndigheternas verksamhet torde bli desamma oberoende av vil- ket av de alternativ med avseende å socialdomstolarnas sammansättning, länsstyrelsealternativet eller domaralternativet, som väljes. Undantag ut- gör det fall, att vid domaralternativet två eller flera socialdomstolar sam— manföres i organisatoriskt hänseende, så att de utnyttjar samma befatt- ningshavare och gemensamt kansli. I dylikt fall torde till följd av längre resor för kommunernas tjänstemän upkomma högre kostnader än om varje socialdomstol har kansli i det egna länet.

Vad angår de fasta kostnaderna för socialdomstolarna är att vänta, att för handläggningen av hithörande ärenden vid det föreslagna förfarandet kommer att krävas mer personal än som för närvarande tages i anspråk härför. Med den medverkan av lekmän i socialdomstolarna, som förutsät— tes i utredningens förslag, följer vidare kostnader, vilka saknar motsvarig— het enligt nuvarande ordning.

Till skillnad från de egentliga processkostnaderna och uppkommande merutgifter på det kommunala planet har nämnda fasta kostnader vid det föreslagna förfarandet gjorts till föremål för beräkningar av utredningen. Med hänsyn till att sagda kostnader är i särskild grad beroende av den organisatoriska utformningen av socialdomstolarna har därvid beaktats såväl länsstyrelsealternativet som domaralternativet.

I anslutning till beräkningen av kostnaderna vid domaralternativet har vidare behandlats organisatoriska spörsmål, vilka aktualiseras vid en lös- ning enligt detta alternativ.

Det bör betonas att, såsom framgår av det anförda, ovannämnda beräk- ningar icke kan göra anspråk på att ge mer än en uppfattning av den unge-

färliga storleksordningen av de fasta kostnaderna vid det föreslagna för- farandet.

Av de fasta kostnaderna är personalkostnaderna av särskilt intresse. Med utgångspunkt från den mängd arbetskraft, som för närvarande tages i an- språk för hithörande ärenden, och den mängd, som kan väntas bli erfor- derlig vid det utbyggda förfarandet, har med beaktande av tillämplig löne- sättning och på grundval av 1959 års löneläge fastställts personalkostna- derna vid de båda organisationsalternativen. Beträffande beräkningarna av personalbehovet i olika fall hänvisas till den här förut lämnade redo- görelsen för dessa.

Nuvarande förfarande

Enligt beräkningarna av personalbehovet (tab. 1) kräves för handlägg— ningen av hithörande ärenden för närvarande omkring 4 beslutande, 9 föredragande och 6 befattningshavare för kansligöromål. Vad gäller den beslutande framgår av inhämtade uppgifter, att beslutanderätten i om- kring 10 procent av ärendena utövats av landshövdingen, i omkring 80 procent av avdelningschefen och i omkring 10 procent av annan befatt- ningshavare. Vid den överslagsberäkning, varom här är fråga, har såsom genomsnittlig lönesättning för ovannämnda fyra beslutande valts den som gäller för avdelningschef (B 4). Beträffande övriga befattningshavare har antagits, att föredragandegöromålen ankommer på befattningshavare med i genomsnitt den lönesättning, som gäller för förste länsnotarie (A 23), och kansligöromålen på befattningshavare med den lönesättning, som gäl- ler för kanslibiträde (A 7). Under angivna förutsättningar och med ut- gångspunkt från näst högsta löneklassen och dyrortsgrupp 4 erhålles en sammanlagd årlig lönekostnad av cirka 489 000 kronor.

För den kostnadsjåmförelse, som kan komma i fråga med domaralter- nativet vid det utbyggda förfarandet, bör hänsyn tagas även till statsver— kets utgifter för sjuk- och pensionsförmåner. Värdet av nämnda förmå- ner, som enligt uppgift från civildepartementet genomsnittligt kan be— räknas till 30—40 procent av den kontanta lönen, har upptagits till 30 procent därav. Hänsyn har vidare tagits till rese- och traktamentskostna- der samt vissa lokalkostnader. I medeltal har för åren 1956 och 1957 re- sor förekommit i cirka 35 procent av antalet ärenden med muntligt för- hör eller i 572 ärenden. I regel synes i varje ärende två befattningshavare ha medföljt på resorna. Den genomsnittliga rese- och traktamentskost- naden per befattningshavare och resa har uppskattningsvis bestämts till 50 kronor motsvarande således 100 kronor per reseärende. De lokalkost- nader, som i detta sammanhang beaktats, är de, som fasta befattningsha- vare drager för arbetsplats. Dessa kostnader har upptagits till i runt tal 24 000 kronor per år (hyra för 280 1112, 21 100, och städning 3 158).

1. Lönekostnader .......................................................... 489 000 2. Värdet av sjuk- och pensionsförmåner ...................................... 147000 3. Rese— och traktamentskostnader .......................................... 57 000 4. Vissa lokalkostnader ...................................................... 24 000

Summa 717 000

Det föreslagna förfarandet Länss tyrelsealternativet

Hithörande ärenden är enligt gällande arbetsordningar som regel lands- hövdinge- eller avdelningschefsärenden. Enligt förslaget till SdL kommer landshövdingen icke att vara ordförande i socialdomstolen. Detta liksom den ökade tidsåtgången vid det föreslagna förfarandet leder till en ökad belastning för avdelningscheferna. Under förutsättning av oförändrat an- tal landssekreterare torde detta nödvändiggöra antingen att landssekre- teraren befrias från andra ärenden, som för närvarande handlägges av honom, eller att förevarande mål till väsentlig del överlämnas åt andra be- fattningshavare, främst avdelningschefens ställföreträdare. I vilken ut- sträckning vid de olika länsstyrelserna göromål av andra slag, som för närvarande anses böra ankomma på landssekreteraren, kan överlämnas till andra befattningshavare är svårt att avgöra. Det kan antagas, att hit- hörande mål i stor utsträckning kommer att handläggas av förste länsas- sessorn i egenskap av avdelningschefens ställföreträdare. Med utgångs— punkt härifrån har av de 13 ordförande, som beräknats bli erforderliga vid det nya förfarandet, i fråga om lönesättningen 6 upptagits såsom lands— sekreterare och 7 såsom förste länsassessorer. För föredragande- och kansli- göromål har utredningen räknat med 19 förste länsnotarier och 16,5 kansli- biträden. Nämnda befattningshavare representerar en årlig lönekostnad av cirka 1 234 000 kronor.

Utöver ovannämnda lönekostnad har jämväl i detta sammanhang be- aktats värdet av sjuk- och pensionsförmåner, rese- och traktamentskost— nader samt lokalkostnader. Därvid har tillämpats samma beräkningsgrun— der som vid bestämmandet av nuvarande kostnader. Förhållandet mellan antalet mål med resor och antalet mål med muntlig handläggning har så— som ovan berörts antagits komma att bli oförändrat, vilket med en be- räknad ökning av antalet sistnämnda mål ger 0,6 )( 4 719 x 0,35 : 991 mål med resor. 1 resorna har antagits komma att deltaga två befattningshavare, ordföranden och föredraganden.

Vid det föreslagna förfarandet kommer att i socialdomstolen ingå bisit- tare. Utredningen har förutsatt, att till ledamöter i varje domstol skall ut— ses ett större antal personer än de två, som vid sammanträde med dom- stolen skall ingå såsom bisittare i denna. Med den spridning av tjänst- göringsskyldigheten, som med hänsyn härtill kan väntas, har ersättningen

till bisittarna ansetts böra utgå i form av dagarvoden. Dessa har upptagits till 50 kronor per bisittare och sammanträdesdag. På varje sammanträde har antagits i genomsnitt komma tre mål. Detta ger 4 719 : 3 = 1 573 sam- manträden. Rese- och traktamentskostnader har beräknats till 30 kronor per bisittare och sammanträde. Hänsyn har därvid tagits till att resor icke alltid behöver förekomma för bisittare. Lokalkostnaden har upptagits till i runt tal 63 000 kronor (hyra för 746 in?, 54 320, samt städning 8 414). Ovannämnda kostnader i sammandrag:

1. Lönekostnader .......................................................... 1 234 000 2. Värdet av sjuk- och pensionsförmåner .................................... 370000 3. Rese— och traktamentskostnader (ordf. och föredragande) .................. 99 000 4. Arvoden till bisittare .................................................. 157000 5. Rese- och traktamentskostnader (bisittare) ................................ 94000 6 . Lokalkostnader ........................................................ 63 000 Summa 2 017 000

Förestående beräkningar innefattar, i vad avser de poster som medta- gits, hela kostnaden vid den föreslagna ordningen. Vid en jämförelse i kostnadshänseende mellan länsstyrelsealternativet och domaralternativet är emellertid av intresse även storleken av den kostnadsökning i förhållande till nuvarande förfarande, som uppkommer vid de olika organisationsal- ternativen. Utredningen har därför sökt beräkna även nämnda ökning.

Den vid länsstyrelsealternativet uppkommande kostnadsökningen sam- manhänger om man undantar de kostnader, som ordningen med bisittare för med sig, till väsentlig del med det ökade behovet av personal. Värden för personalökningen för olika kategorier befattningshavare har erhållits vid de av utredningen gjorda arbetskraftsberäkningarna. Nämnda vär- den avser landet som helhet och utgår från en teoretisk möjlighet att för- dela personalökningen. För att kunna bedöma den faktiska personalök- ningen erfordras kännedom 0111 den uppkommande arbetsökningen vid överståthållarämbetet och varje enskild länsstyrelse samt den verkan, som ökningen med hänsyn till arbetsläget vid vederbörande myndighet i varje fall kan antagas få. Utredningen har av den anledningen sökt beräkna arbetsökningen vid överståthållarämbetet och varje länsstyrelse för sig. Därvid har i stort sett förfarits på samma sätt som vid de arbetskrafts- beräkningar, som avsett landet som helhet. Beträffande de länsstyrelser, som deltagit i undersökningarna av nuvarande handläggningstider, har såsom tillämpliga tidsvärden för varje länsstyrelse använts de värden, som erhållits från denna. För övriga länsstyrelser har använts samma tidsvär— den som vid de beräkningar, som avsett landet som helhet. Med utgångs— punkt från de erhållna värdena har därefter bedömts behovet av perso- nalförstärkning. I fråga om arbetsläget vid de nämnda myndigheterna är allmänt att anmärka, att i länsstyrelser, i vilka den förefintliga arbets- kraften icke helt eller icke på lämpligt sätt kan utnyttjas, kan finnas möj-

lighet att möta en uppkommande arbetsökning med en omfördelning av arbetsuppgifter mellan olika befattningshavare. I länsstyrelser, i vilka per— sonalsituationen redan nu är ansträngd, kan däremot redan en mindre ökning av arbetsvolymen föra med sig behov av ytterligare arbetskraft. Det bör emellertid beaktas att, med hänsyn till den ovannämnda möjlighe— ten för länsstyrelserna att omfördela arbetsuppgifter mellan olika befatt- ningshavare, uppkommande behov av personalförstärkning till väsentlig del torde kunna tillgodoses genom tillskott av befattningshavare i lägre löneställning än den, som gäller för dem som skall vara ordförande eller föredragande i socialdomstolen. I de flesta länen torde situationen vara den, att varken avdelningschefen eller hans ställföreträdare kan medhinna ytterligare arbetsuppgifter. Kvaliteten på en del av de arbetsuppgifter, som åvilar avdelningschefen och hans ställföreträdare, torde emellertid icke vara likartad i alla länsstyrelser. I de större länen är i allmänhet ärendena inom varje ärendegrupp betydligt flera än i de mindre. Detta har i de största länen fört med sig att vissa i allmänhet mindre kvalificerade avdelnings— chefsärenden överflyttats från landssekreteraren till förste länsassessorn. Den sistnämnde har i sin tur befriats från en del mindre kvalificerade sek- tionsärenden och föredragningen i vissa ärendegrupper. Nämnda arbets- uppgifter har överflyttats till en i dessa länsstyrelser inrättad länsasses- sorstjänst i lönegrad A 24. I Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Stock— holms län torde de arbetsuppgifter, som nu kvarligger å landssekreteraren och förste länsassessorn, genomgående vara av så kvalificerad art, att de icke bör överflyttas å befattningshavare i lägre lönegrad. I dessa län blir därför enligt utredningens bedömande erforderligt att inrätta ytterligare en förste länsassessorstjänst, i Stockholms län dock i utbyte mot en läns- notarietjänst i lönegrad A23. Inom överståthållarämbetet torde böra in- rättas en tjänst som biträdande kanslidirektör förslagsvis i lönegrad B 1. I några län kan arbetsökningen antagas bli så obetydlig, att någon för- stärkning av den kvalificerade arbetskraften ej erfordras. I de övriga lä— nen torde den ökade arbetsbelastningen å landssekreteraren och förste läns- assessorn efter mönster från de största länen böra lösas genom ett succes- sivt överflyttande av mindre kvalificerade arbetsuppgifter å befattnings— havare i lägre lönegrader. Detta har beräknats kunna ske genom inrättande av länsassessorstjänster i lönegrad A24 och förste länsnotarietjänster. I vartdera av Kopparbergs och Värmlands län har under de senaste åren—hu- vudsakligen för förstärkning av arbetskraften på socialdetaljen »— inrättats en extra länsassessorstjänst i lönegrad 24. Dessa tjänster bör, om utred- ningens förslag genomföres, ordinariesättas. I Gävleborgs län kommer en dylik tjänst att inrättas fr. o. m. 1 juli 1960. Enligt vad utredningen under hand inhämtat är socialvårdsärendena i sistnämnda län i hög grad arbets- krävande. Det kan därför ifrågasättas, huruvida icke socialsektion bör in- rättas i detta län. Utredningen föreslår därför inrättande av en länsasses-

sorstjänst i A 26 i utbyte mot den extra länsassessorstjänsten samt inrät- tande av en länsnotarietjänst i lönegrad A 23. Såsom framgår av tab. 2 å sid. 205 motsvarar den totala arbetskraftsökningen, om man sammanslår samtliga mål angående alkoholmissbrukare, barn och ungdom samt för- sumliga försörjare, till beträffande ordförande cirka 9 arbetskrafter och föredragande cirka 10 arbetskrafter eller tillsammans cirka 19 arbetskrafter. Arbetskraften vid länsstyrelserna torde emellertid redan nu vara så hårt utnyttjad, att en arbetsökning motsvarande ungefär en tredjedels arbets- kraft kräver en förstärkning av juristpersonalen å länsstyrelsen. I den mån en personalförstärkning icke helt tages i anspråk för hithörande upp— gifter, kommer den säkerligen att erfordras för de ökade arbetsuppgifter, som redan inom kort väntar länsstyrelserna, bl. a. i fråga om naturskydd och angående kommunsammanslagning.

I enlighet med vad ovan anförts har utredningen beräknat, att överståt— hållarämbetet och länsstyrelserna vid genomförandet av länsstyrelsealter- nativet måste tillföras 24 nya befattningshavare med juridisk utbildning, fördelade på följande tjänster:

1 biträdande kanslidirektör i B 1 3 förste länsassessorstjänster i B 1 1 länsassessorstjänst i A 26 länsassessorstjänster i A 24 5 förste länsnotarietjänster i A23 8 » » i A 21. G

Fördelningen av dessa tjänster på de olika länsstyrelserna framgår av Bilaga 2. Utredningen vill i anslutning härtill framhålla, att en annan för- delning av tjänsterna i lönegraderna A 23 och A 24 kan visa sig befogad med hänsyn till speciella, för utredningen obekanta arbetsförhållanden inom länsstyrelserna.

Vad angår biträdespersonal torde finnas större möjligheter att möta kra— vet på ytterligare arbetskraft genom omflyttningar av arbetsuppgifter och anställande av halvtidstjänstgörande eller tillfällig personal. Med hänsyn härtill har utredningen vid beräknandet av kostnadsökningen vid länssty- relsealternativet ansett sig kunna utgå ifrån den i tab. 2 angivna arbets— ökningen motsvarande totalt lönekostnaden för 11 kanslihiträden.

Vid uträknandet av lönekostnaden har utredningen med undantag för biträdespersonalen beaktat den ortsgrupp till vilken varje dyrortsgrupperad tjänst blir hänförlig. För biträdespersonalen har genomgående tillämpats den lönesättning, som gäller i ortsgrupp IV. I löneklasshänseende har ut- redningen beträffande länsassessorstjänsterna och länsnotarietjänsterna, vilka kommer att bli passagetjänster, utgått från den näst lägsta och be- träffande biträdestjänsterna från den näst högsta löneklassen.

Under ovan angivna förutsättningar har erhållits en sammanlagd löne-

kostnadsökning av cirka 791 000 kronor. Härtill kommer värdet av sjuk- och pensionsförmåner med 237 000 kronor.

Skillnaden mellan rese- och traktamentskostnaden för ordförande och föredragande vid det nya förfarandet och motsvarande kostnad vid det nu— varande utgör 42 000 kronor (99 000 —- 57 000).

De förut berörda kostnader, 157 000 + 94 000 kronor, som ordningen med bisittare för med sig, blir i sin helhet att upptaga såsom kostnadsökning.

Den ovannämnda ökningen av antalet befattningshavare har slutligen antagits föra med sig lokalkostnader å i runt tal 40 000 kronor (hyra för 469 m2, 35 140, samt städning 5 290).

Kostnadsökningen i sammandrag:

1. Lönekostnader .......................................................... 791 000 2. Värdet av sjuk- och pensionsförmåner .................................... 237 000 3. Rese- och traktamentskostnader (ordf. och föredragande) .................. 42000 4. Arvoden till bisittare .................................................... 157 000 5. Rese— och traktamentskostnader (bisittare) ................................ 94000 6. Lokalkostnader ........................................................ 40000

Summa 1 361 000 Domaralternativet

Medan länsstyrelsealternativet i fråga om socialdomstolarnas organisa- tion knyter an till redan förefintliga institutioner, förutsätter domaralter- nativet organisatoriskt en nybildning. Vad gäller de riktlinjer, efter vilka denna kan tänkas utformad, har här upptagits två alternativ:

1. Befattningarna såsom ordförande och föredragande inrättas såsom fasta tjänster i de län, i vilka antalet mål nödvändiggör detta. Befattning— arna konstrueras i övriga län i görligaste mån såsom arvodesuppdrag. Detta tillämpas även beträffande ställföreträdare för heltidsanställda befattnings- havare. Möjligheten att dela upp målen på arvodesbefattningar utnyttjas, om detta i visst fall synes lämpligt.

2. Nämnda befattningar inrättas företrädesvis såsom fasta tjänster. Två eller flera socialdomstolar utnyttjar samma befattningshavare och gemen— samt kansli, därest detta erfordras för att erhålla en arbetsvolym, som motiverar inrättande av heltidsbefattningar. Vid valet mellan nyssnämnda alternativ är ur organisatorisk synpunkt av intresse hur stort antal mål, som kommer att falla på socialdomstolen i varje län, samt i vad mån anledning finnes att räkna med större varia- tioner i fråga om det årliga antalet mål. Av betydelse i detta sammanhang är vidare hur många mål, som rymmes inom ramen för en bisyssla. Håller sig i flertalet län antalet mål inom nämnda ram, ligger ur ekonomisk syn— punkt alternativ 1 närmast till hands. En lösning enligt alternativ 2 för- utsätter i dylikt fall ett sammanförande av flera län. Detta kan beträffande de domstolar, som icke får kansli inom det egna länet, medföra vissa olä— genheter i form av flera och längre resor för ledamöter och föredragande

samt för dem som i övrigt skall närvara vid förhandling inför domstolen. Vid en ökning av antalet mål i varje län kan vid en lösning enligt alterna- tiv 1 i Viss utsträckning ersättare för ordföranden och föredraganden ut— nyttjas. Blir antalet mål stort, uppkommer emellertid underlag för eller nödvändiggöres inrättande av fasta tjänster.

Vad gäller det antal mål, som kan medhinnas såsom bisyssla, kan stora olikheter förefinnas beroende på vederbörande befattningshavares arbets- sätt, målens art och särskilda förhållanden, bl. a. den tid, som åtgår för resor. Utredningen har i detta hänseende såsom en norm vid förevarande beräkningar utgått från 100 mål eller något däröver för ordförande och cirka 80 mål för föredragande.

Till grund för beräkningarna har lagts samma antal mål som vid mot— svarande beräkningar beträffande länsstyrelsealternativet. Målens fördel- ning på de olika socialdomstolarna framgår av nedanstående uppställning, i vilken de olika värdena upptagits i ordning alkoholmissbrukare, barn och ungdom samt försumliga försörjare.

Stockholms stad .................. 380+107+ 22 = 509 Stockholms län ................... 153+ 24+ 48 = 225 Uppsala län ...................... 47+ 8+ 26 = 81 Södermanlands län ................ 46+ 12+ 34 = 92 Östergötlands län ................. 144+ 25+ 36 = 205 Jönköpings län ................... 66+ 6+ 27 = 99 Kronobergs län ................... 38+ 5+ 13 = 56 Kalmar län ...................... 87+ 11+ 37 = 135 Gotlands län ..................... 12+ 1+ 6 = 19 Blekinge län ..................... 56+ 17+ 26 = 99 Kristianstads län ................. 59+ 20+ 37 = 116 Malmöhus län .................... 445+ 34+ 84 = 563 Hallands län ..................... 84+ 10+ 16 = 110 Göteborgs och Bohus län .......... 399+ 76 +118 = 593 Alvsborgs län .................... 117+ 27+ 51 = 195 Skaraborgs län ................... 101+ 18+ 27 = 146 Värmlands län .................... 151+ 25+ 48 = 224 Örebro län ....................... 142+ 10+ 39 = 191 Västmanlands län ................. 81+ 17+ 37 = 135 Kopparbergs län .................. 112+ 17+ 32 = 161 Gävleborgs län ................... 134+ 18+ 93 = 245 Västernorrlands län ............... 111+ 12+ 57 = 180 Jämtlands län .................... 41+ 3 +43 = 87 Västerbottens län ................. 60+ 9+ 39 = 108 Norrbottens län .................. 134+ 20+ 39 = 193

På heltidsanställd ordförande har antagits komma, i Stockholms stad (inga resor) omkring 480 mål och i de olika länen omkring 400 mål per år. Motsvarande värden för föredragande har antagits vara omkring 300 respektive 270 samt för kanslipersonal, som antagits icke medfölja på re- sor, genomgående omkring 300 mål per år.

Vid en lösning enligt de riktlinjer, som angivits för alternativ 1, skulle kunna tänkas en fördelning mellan fasta tjänster och arvodesbefattningar i enlighet med nedanstående uppställning. I denna har under 0 (ordfö- rande), F (föredragande) och K (kanslipersonal) med siffror angivits an-

talet fasta tjänster samt med a arvodesbefattning och med t timavlönad personal.

O F lx 1. Stockholms stad (509 ) 734 2 2 +a 21%; 2_ Stockholms län 225 ) . ................. 3. Uppsala län (81) ............................. a a t 4. Södermanlands län (92) ....................... a a t 5. Östergötlands län (205) ....................... a 1 1 6. Jönköpings län (99) .......................... a a t 7. Kronobergs län (56) .......................... a a t 8. Kalmar län (135) ............................ a a 1/2 9. Gotlands län (19) ............................ a a t 10. Blekinge län (99) ............................ a a t 11. Kristianstads län (116) ....................... a a t 12. Malmöhus län (563) .......................... 1 +a 2 2 13. Hallands län (110) ................... .. a a t 14. Göteborgs och Bohus län (593) ........ 1 +a 2 +a 2 15. Alvsborgs län (195) ................... a 1 1/2 +t 16. Skaraborgs län (146) ................... a a % 17. Värmlands län (224) .................... a 1 ' 1/2 +t 18. Örebro län (191) ......................... .. a 1 1/2 +t 19. Västmanlands län (135) ....................... a a 1/2 20. Kopparbergs län (161) ........................ a a % 21. Gävleborgs län (245) ......................... a 1 1 22. Västernorrlands län (180) ..................... a 1 % +t 23. Jämtlands län (87) ........................... a a t 24. Västerbottens län (108) ....................... a a t 25. Norrbottens län(193) .......................... 1 a 1/2 +t

Av uppställningen följer, att behovet av fast anställda befattningshavare skulle utgöras av 5 ordförande, 12 föredragande och 13 biträden. De fast anställda ordförandena har i lönehänseende jälnställts med häradshöv- dingar (B 3) i lönegrupp IV. För övriga befattningshavare har tillämpats samma lönesättning som vid länsstyrelsealternativet. Under dessa förut- sättningar erhålles en lönekostnad av cirka 708 000 kronor.

Ersättningen till de icke fast anställda ordförandena och föredragandena har antagits komma att utgå i form av ärsarvode å lägst 600 kronor och högst 6 000 kronor samt dagarvode å 50 kronor per sammanträdesdag. Vid beräkningen av arvodesersättningen har för ordförande ungefär 100 och för föredragande ungefär 80 mål antagits motivera ovannämnda högsta arvo- desbelopp. Med en dylik beräkningsgrund och under antagande att arvo- desersättning skall utgå beträffande ordförande för cirka 2 700 mål och beträffande föredraganden för cirka 1 650 mål erhålles en arvodeskost- nad av i runt tal 358 000 kronor (162 000 + 45 000 + 123 600 + 27 500). Till den arvodeskostnad (151 000), som faller på föredragande, bör läggas av- gift enligt den allmänna tilläggspensioneringen. Nämnda avgift har upp— tagits till 10 procent eller 15 000 kronor.

För skrivhjälp i 1 100 mål vid de domstolar, i vilka icke finnes fast an- ställda hiträden, och dem, vid vilka extra hjälp antagits erforderlig, upp- kommer med en genomsnittlig tidsåtgång av fem timmar per mål och en

tilnersättning av sex kronor en kostnad av 33 000 kronor. Efter tillägg av en pensionsavgift å 10 procent erhålles ett belopp av 36 300 kronor.

Därest behov av expeditionsvakter anses föreligga, exempelvis vid dom- stolarna i Stockholm, Göteborg och Malmö, tillkommer en kostnad, inne- fattande löner och värdet av sjuk- och pensionsförmåner, av i runt tal 46 000 kronor.

Kostnaderna för bisittare samt rese— och traktamentskostnaderna för ord— förande, föredragande och bisittare har upptagits till samma belopp som vid länsstyrelsealternativet.

Vid förevarande alternativ har antagits behov av 23 kanslier (domsto- larna 1 +2/ 182 m2, 12/ och 14/ 154 m2 samt 3/—8/, 10/, 11/, 13/ och 15/—25/ 63 m?) med en sammanlagd yta av 1 750 1112. Kostnaden härför har upptagits till i runt tal 148 000 kronor (hyra för 1 750 m2, 127 960, samt städning 19 738). Särskild sammanträdeslokal har beräknats endast för domstolarna 1 + 2/, 12/ och 14/. För de övriga, vilka kan antagas ha be- hov av större lokal för förhandling på kansliorten i sammanlagt cirka 1 100 mål, har upptagits en årlig kostnad för särskild lokalhyra å till- hopa 15 000 kronor.

Ovannämnda kostnader i sammandrag:

1. Lönekostnader .......................................................... 708000 2. Värdet av sjuk- och pensionsförmåner .................................... 212000 3. Arvoden till ordf. och föredragande ...................................... 373000 4. Kostnader för skrivhjälp ................................................ 36000 5. Kostnader för exp.vakter ................................................ 46000 6. Arvoden till bisittare .................................................... 157000 7. Resc- och traktamentskostnader (ordf. och föredragande) .................. 99000 8. Rese- och traktamentskostnader (bisittare) ................................ 94000 9. Lokalkostnader ........................................................ 163 000

Summa 1 888 000

Vid alternativ 2 förutsättes, att i vissa fall två eller flera domstolar ut- nyttjar samma befattningshavare och gemensamt kansli. Den gruppering av lån, som därvid kommer i fråga, kan ske på olika sätt. Vilka län, som sammanförts, framgår av nedanstående uppställning.

0 F K 1. Stockholms stad ...................... 509 Stockholms län ....................... 225 Uppsala län .......................... 81 Södermanlands län .................... 92 907 2 3 3 2. Östergötlands län ..................... 205 Jönköpings län ....................... 99 Kronobergs län ....................... 56 360 1 1 +a 1 +t 3. Blekinge län .......................... 99 Kristianstads län ...................... 116 Malmöhus län ......................... 563

778 2 3 21/2

0 F K 4. Hallands län .......................... 110 Göteborgs och Bohus län .............. 593 Alvsborgs län ......................... 195 898 2 + a ' 3 + a 3 5. Skaraborgs län ........................ 146 Värmlands län ........................ 224 Örebro län ........................... 191 561 2 2 2 6. Västmanlands län ..................... 135 Kopparbergs län ...................... 161 296 1 1 1 7. Gävleborgs län .................. ' ...... 245 Västernorrlands län ................... 180 425 1 2 1 1/2 8. Norrbottens län ....................... 193 1 a 1/2+t 9. Kalmar län ........................... 135 a a 1/2 10. Gotlands län .......................... 19 a a t 11. Jämtlands län ........................ 87 a a t 12. Västerbottens län ..................... 108 a a t

Av uppställningen följer att behovet av fast anställda befattningshavare utgöres av 12 ordförande, 15 föredragande och 15 biträden. Detta ger en lönekostnad av cirka 1 122 000 kronor.

Med samma beräkningsgrund som i alternativ 1 uppgår arvodeskost- naden för cirka 450 mål ankommande på ordförande och cirka 620 mål ankommande på föredragande till i runt tal 91 000 kronor (27 000 + 7 500 + 46 500 + 10 335). Såsom pensionsavgift å arvodesersättningen till föredra- gande (56 835) upptages 10 procent eller 5 700 kronor.

För skrivhjälp i cirka 320 mål uppkommer en kostnad av 9 600 kronor, vilket efter tillägg av en pensionsavgift av 10 procent ger 10 560 kronor.

Därest liksom i alternativ 1 behov av expeditionsvakter anses föreligga vid tre domstolar, uppkommer en kostnad härför å 46 000 kronor.

Med hänsyn till att vid förevarande alternativ flera socialdomstolar icke får kansli i det egna länet kan antagas, att antalet mål med resor blir större och resorna genomsnittligt sett längre än vid de båda övriga alternativen. En ökning av antalet mål med resor från 35 till 45 procent av antalet mål med muntlig handläggning ger 0,6 x 4 719 x 0,45 : 1 274 mål med resor för ordförande och föredragande. Ökas vidare den genomsnittliga rese- och traktamentsersättningen för ordförande och föredragande till 60 och för bisittare till 40 kronor per sammanträdesdag, erhålles en rese- och trakta- mentskostnad för ordförande och föredragande av (1 274x 120) i runt tal 153 000 kronor och för bisittare av (1 573 )( 80) i runt tal 126 000 kro- nor.

Vid förevarande alternativ har antagits behov av 11 kanslier (domstolarna

1/, 3/ och 4/ 189 m2, 5/ 154 m2, 7/119 m2, 6/ 84 1112, 2/ 70 m2 samt 8/, 9/, 11/ och 12/ 63 m?) med en sammanlagd yta av 1 246 m2. Kostnaden härför har upp- tagits till i runt tal 107 000 kronor (hyra för 1 246 m2, 92 890, samt städ— ning 14047). Särskild sammanträdeslokal har beräknats endast för dom— stolarna 1), 3) och 4). För de övriga, vilka kan antagas ha behov av större lokal för förhandling på kansliorten i sammanlagt cirka 850 mål, har upptagits en årlig kostnad för särskild lokalhyra å tillhopa 12 000 kro- nor. Ovannämnda kostnader i sammandrag:

1. Lönekostnader .......................................................... 1 122 000 2. Värdet av sjuk- och pensionsförmåner .................................... 337000 3. Arvoden till ordf. och föredragande ...................................... 97000 4. Kostnader för skrivhjälp ................................................ 11 000 5. Kostnader för exp.vakter ................................................ 46000 6. Arvoden till bisittare .................................................... 157000 7. Rese- och traktamentskostnader (ordf. och föredragande) .................. 153000 8. Rese— och traktamentskostnader (bisittare) ................................ 126000 9. Lokalkostnader ........................................................ 119 000

Summa 2 168 000

I fråga om domaralternativen är icke möjligt att på samma sätt som be— träffande länsstyrelsealternativet beräkna den kostnadsökning, som det fö- reslagna förfarandet kommer att föra med sig. Ett genomförande av nå— got av domaralternativen innebär, att länsstyrelserna befrias från de nyk- terhets- och barnavårdsärenden, som ovan beaktats, samt vissa ärenden an- gående försumliga försörjare. Huruvida den minskning av arbetsbördan, som härigenom uppkommer vid länsstyrelserna, kan få motsvarighet i nå- gon minskning av antalet befattningshavare vid dessa och därmed av per- sonalkostnaderna är svårt att avgöra. Den mängd arbetskraft, som för när- varande åtgår för handläggningen av nämnda ärenden vid länsstyrelserna, fördelar sig nämligen med förhållandevis små poster på de olika länssty- relserna. Utsikterna till en personalminskning torde under sådana förhål- landen i hög grad bli beroende av de förut berörda möjligheterna vid läns- styrelserna att omfördela arbetsuppgifter mellan olika befattningshavare. En personalminskning torde vidare endast kunna komma att avse personal med juridisk utbildning i lägre löneställning samt biträdespersonal. I den mån befrielsen från arbetsuppgifter icke kan medföra någon personalminsk- ning, synes emellertid berättigat att antaga, att den för hithörande ärenden använda arbetskraften kan komma till användning för de nytillkommande arbetsuppgifter för länsstyrelserna, varå exempel givits ovan under läns— styrelsealternativet.

Tillämpning av utredningens förslag få olika områden av

administrativa frihetsberövanden

I 5 & förslaget till SdL har närmare angivits de ingripanden, beträffande vilka enligt utredningens mening bör gälla den i förslaget angivna hand- läggningsordningen. Till dem hör tvångsintagning av alkoholmissbrukare, omhändertagande för skyddsuppfostran, intagning i arbetshem, ådömande av tvångsarbete och inskrivning vid särskola eller vårdanstalt. I lagförslaget upptages gemensamma handläggningsregler för de berörda områdena. Då sådana regler för närvarande återfinnes i de olika lagar, som reglerar de särskilda vårdområdena, kräver SdL åtskilliga ändringar i den inom nämnda specialområden gällande lagstiftningen. Utredningen har därför, med nu- dantag för barnavårdslagstiftningen, vilken under den tid utredningens arbete pågått varit föremål för omarbetning i särskild ordning, utarbetat förslag till sådana ändringar, intagna i det följande efter förslaget till SdL. I detta avsnitt lämnas i fråga om varje område för sig en närmare motive- ring till utredningens förslag med avseende å speciallagstiftningen. Där- jämte upptages även vissa rättssäkerhetsspörsmål beträffande de områden —— främst sinnessjuk- och utlänningslagstiftningen — som icke beröres av förslaget till SdL.

I . Ingripanden enligt nykterhetsvårdslagen

Tidigare har i skilda sammanhang framhållits, att frågor om tvångsintag- ning av alkoholmissbrukare å allmän vårdanstalt enligt utredningens ine.- ning bör handläggasav socialdomstol. Detsamma bör gälla handläggningen av frågor om återintagning å allmän vårdanstalt enligt 55 å NvL, för vilken handläggning för närvarande i huvudsak gäller samma regler som för hand- läggning av frågor angående tvångsintagning.

Enligt NVL göres ansökan om tvångsintagning av nykterhetsnämnd eller polismyndighet. Även länsnykterhetsnämnden kan göra ansökan, om den finner tvångsintagning påkallad och den kommunala nämnden underlåter att ingripa.

I 12 och 13 55 NDL finnes regler om den undersökning, som nykterhets— nämnden är skyldig att låta verkställa, då ett ingripande från nämndens

sida ifrågasättes. Är fråga om tvångsintagning å allmän vårdanstalt, skall nämnden föranstalta om läkarundersökning. Ansökan om tvångsintagning får i regel icke göras av nämnden utan att den, som ansökningen avser, personligen hörts av nämnden eller, om så ej lämpligen kan ske, av ledamot av nämnden eller tjänsteman hos denna. Nämnden äger kalla den som är föremål för undersökning till inställelse inför nämnden eller ombud för denna. Nämnden eller ombud för nämnden äger också höra annan person, som väntas kunna meddela upplysning i ärende, som nämnden behandlar. Regler finnes om rätt för nämnden att föreskriva vite och om hämtande av person, som kallats till inställelse men som ej inställt sig.

Med hänsyn bl. a. till nykterhetsnämndernas sammansättning torde för- farandet vid dessa nämnder i mål angående tvångsintagning icke kunna i mera väsentlig grad utbyggas. Utredningen föreslår därför icke någon genomgripande omreglering av detta förfarande. Endast i ett par avseenden bör enligt utredningens mening gällande bestämmelser kompletteras.

NvL innehåller icke några föreskrifter om att den som är föremål för undersökning äger anlita biträde, när han höres av nykterhetsnämnden eller företrädare för denna. Detta torde innebära, att nämnden har rätt att av- visa en person, som vid förhör inför nämnden med den som undersökningen avser inställer sig för att biträda denne. Kan så allvarliga åtgärder ifråga- komma som övervakning eller tvångsintagning, bör det dock icke kunna förvägras den enskilde att anlita biträde vid förhöret. För honom kan vara av väsentlig vikt att redan på ett tidigt stadium av en undersök- ning, som kan leda till sådana ingripanden, kunna nyttja hjälp av annan person. Om däremot endast mindre ingripande åtgärder ifrågakommer, föreligger icke samma behov av biträde. I lagen bör därför upptagas ett uttryckligt stadgande att, om vid nykterhetsnämndens undersökning fråga uppkommit om tillämpning av 15 eller 18 5 NvL, den som är föremål för undersökningen äger anlita biträde, när han höres av nykterhetsnämnden eller företrädare för denna. Utredningen anser däremot icke, att vid det förfarande, som här är i fråga, den enskilde bör beredas möjlighet att anlita biträde på det allmännas bekostnad. Vill han åtnjuta biträde, hör han där- för själv få bekosta detsamma. Nämnden bör äga avvisa biträde, som visar oskicklighet eller oförstånd eller eljest befinnes olämpligt.

Den rätt att anlita biträde, som här föreslås, bör icke innebära, att den som är föremål för undersökning kan vägra yttra sig, därför att biträde icke är närvarande, exempelvis när han uppsökes i sitt hem av någon ledamot av nämnden eller tjänsteman hos denna.

Samma behov av biträde, som här befunnits föreligga, finnes även vid förhör under utredning inför kommunal nämnd om åtgärder mot barn och ungdom samt mot försumliga försörjare. Såsom framgår av det följande anser utredningen, att också här enskild part bör äga anlita biträde. Vad angår handläggningen inför barnavårdsnämnd, upptog barnavårdskom-

mitten i sitt förslag till ny BVL ett stadgande, som medgav den underårige och hans föräldrar rätt att anlita biträde vid förhör inför barnavårdsnämn- den. I den nya barnavårdslagen har också införts ett stadgande av motsva- rande innebörd.

Någon rätt för den, som höres inför nämnden eller företrädare för denna, att erhålla ersättning för inställelsen finnes ej enligt NvL. Samma förhållan- de gäller även beträffande förhör i barnavårdsärende. Utredningen anser, att frågan om ersättning som här avses bör upptagas till övervägande i detta sammanhang. Det kan visserligen synas önskvärt, att frågan om ersättning för inställelse vid kommunal nämnd göres till föremål för en enhetlig regle- ring över hela linjen, men en sådan reglering torde icke lämpligen böra ge- nomföras med hänsyn till de mycket olikartade uppgifter, som åligger nämnderna. Däremot utgör de förhör, som hålles vid undersökning, huru- vida administrativt frihetsberövande skall ifrågakomma, en enhetlig grupp, där en gemensam reglering synes lämplig. Det bör dock framhållas, att en dylik reglering kan få betydelse även för bedömande av motsvarande spörs- mål vid andra kommunala nämnder, t.ex. beträffande förhör inför hälso— vårdsnämnd.

Den som i tvångsintagningsärende höres upplysningsvis inför länsstyrelse eller såsom vittne vid domstol äger enligt 30 & NvL rätt till ersättning för sin inställelse. I SdL har utredningen föreslagit bestämmelser, som innebär, att utomstående person, som höres inför socialdomstol, skall äga viss rätt till ersättning för sin inställelse. Vid förhör under förundersökning i brott- mål gåller enligt kungörelsen den 26 september 1947 om ersättning av all- männa medel till personer, som höres under sådan förundersökning, att ersättning i viss omfattning utgår till den som höres.

Det måste anses rimligt, att den som åsamkas kostnader för att i det allmännas intresse bidraga till utredningen på de områden, som här är i fråga, äger möjlighet att i viss utsträckning erhålla ersättning för kostna- derna. Något bärande skäl synes icke kunna anföras för att ersättning skall utgå till den, med vilken hålles förhör under förundersökning i brottmål, medan exempelvis den, som höres under nykterhetsnämnds undersökning av nykterhetsvårdsärende, själv får stå alla sina kostnader. Utredningen förordar därför, att här införes viss rätt till ersättning för den som höres.1

Ersättningen synes böra gäldas av den kommunala nämnden. En skyl- dighet för nämnderna att betala dylik kostnad skulle visserligen kunna be- faras leda till att nämnderna till men för utredningen undviker att hålla förhör för att ej åsamka kommunerna kostnader. Det synes dock icke böra ifrågasättas att så sker i fall, där förhör finnes erforderligt för utredningen. Vidare torde kostnaderna icke bli av större omfattning, och kommunerna skulle uppenbarligen komma att bli berättigade till statsbidrag härför en-

1 Jfr föredragande statsrådet i prop. med förslag till ny barnavårdslag (nr 10/1960) 5. 111 f.

ligt kungörelsen om statsbidrag till de kommunala nykterhetsnämndernas verksamhet.

Rätten till ersättning bör emellertid i viss omfattning begränsas. Den bör avse endast utomstående person, som höres upplysningsvis inför nämnden eller företrädare för denna. I viss mån en parallell härtill är stadgandet i 1947 års kungörelse, att ersättning under förundersökning i brottmål ej må utgå, om skälig anledning till misstanke föreligger, att den hörde är skyldig till brottet eller medverkat därtill eller om eljest med hänsyn till den hördes förhållande till saken ej är skäligt att ersättning gives. Ersättning hör vi- dare utgå endast om skriftlig kallelse utfärdats till förhöret. Mer informella kontakter och samtal, särskilt med nära anhöriga till den, som är föremål för undersökning, bör icke berättiga till ersättning. Frågan vilka kostnader, som bör ersättas, bör regleras på samma sätt som i 1947 års kungörelse. Enligt denna föreligger rätt till ersättning för nödiga kostnader till resa ävensom, där ej den hörde med hänsyn till beloppet skäligen bör själv vid- kännas kostnaden eller förlusten, för nödiga kostnader till uppehälle samt för tidsspillan. Utredningen föreslår därför, att ett stadgande av motsva— rande innehåll upptages i 13 å 1 mom. NvL. Beträffande ersättningens be- stämmande har icke föreslagits några regler i lagen. Vid tillämpningen synes här motsvarande regler i 1947 års kungörelse, vilka överensstämmer med dem som gäller beträffande ersättning av allmänna medel till vittnen, kunna utgöra ledning.

För läkarundersökning äger nykterhetsnämnden enligt 13 & NVL kalla vederbörande till inställelse inför av nämnden anvisad läkare. Det synes förenat med en viss omgång, att nämnden först skall hos läkaren inhämta uppgift om när undersökningen skall ske och därefter utfärda kallelse till undersökningen. Ett smidigare tillvägagångssätt synes vara, att läkaren, såsom gäller enligt 4 5 lagen om personundersökning i brottmål, äger direkt kalla den, som skall undersökas. Utredningen föreslår därför, att ett stad- gande, som medger ett sådant förfarande, införes i NvL.

För att länsstyrelsen skall äga besluta om tvångsintagning fordras i regel, att ansökan därom gjorts i behörig ordning. Enligt 19 5 2 mom. NvL äger emellertid länsstyrelsen även utan att ansökan föreligger besluta om tvångs- intagning av straffriförklarad alkoholmissbrukare, som vid prövning i ve— derbörlig ordning befunnits icke vara i behov av vård å sinnessjukhus. Be- träffande sådan straffriförklarad skall domstolen enligt kungörelsen den 21 juni 1946 angående översändande av domar i vissa brottmål rn. m. sända domen till länsstyrelsen i den ort, där den straffriförklarade har sitt hem- vist. Länsstyrelsens befogenhet att i sådant fall av eget initiativ vidtaga interneringsåtgärd har ansetts vara av vikt för det allmänna rättsskyddet. Stadgandets syfte har angivits vara bl. a. att i avsevärd mån hindra den för både rättskänsla och rättsskydd ogynnsamma effekten, att det för en alko- holmissbrukare, som begått brott och blivit straffriförklarad på grund av

sinnessjukdom, icke skulle bli annan påföljd än häktning under själva rannsakningstiden.1

Har ansökan om tvångsintagning grundats på att någon är farlig för annans personliga säkerhet eller kroppsliga eller själsliga hälsa eller för eget liv, utgör enligt 20 5 NvL återkallelse av ansökningen ej hinder för länsstyrelsen att fortsätta med ärendets handläggning. Ett stadgande av motsvarande innehåll fanns upptaget i 1913 års alkoholistlag och motivera- des där särskilt av att ansökan enligt denna lag kunde göras av enskild per- son och att den som ansökningen avsåg kunde utsätta sökanden för på- tryckningar att återkalla ansökningen. Att länsstyrelsen såsom högsta polismyndighet i länet fortsätter handläggningen, även om ansökningen åter- kallats, ter sig naturligt beträffande dessa farliga alkoholmissbrukare.

I den allmänna motiveringen (s. 94) har framhållits, att det för att socialdomstol skall äga pröva fråga om frihetsberövande bör fordras, att yrkande härom framställts och vidhållits. Frånträder part under hand- läggningen ett yrkande, äger domstolen icke pröva detsamma. Stadgan- dena i 19 5 2 mom. och 20 & NvL strider alltså mot de principer, på vilka förslaget till SdL vilar. De kan därför icke bibehållas i en handläggnings- ordning av sådan beskaffenhet, som utredningen föreslår.

Nu nämnda stadganden är uppenbarligen ej av större praktisk betydelse. Enligt de uppgifter, som utredningen införskaffat från länsstyrelserna och överståthållarämbetet, tillämpas 19 5 2 mom. i mycket ringa omfattning. Antalet fall, i vilka fråga om tvångsintagning upptagits utan att ansökan därom gjorts, utgjorde för hela riket under vartdera av åren 1955 och 1957 1 samt under år 1956 3, medan under år 1954 intet sådant fall förekom. Även stadgandet i 20 5 tillämpas i ringa omfattning. I hela riket” meddela- des beslut om tvångsintagning, trots att ansökan därom återkallats, under år 1954 i 4 fall, under år 1955 i 2 fall samt under åren 1956 och 1957 i intet fall.

Den ringa tillämpningen av 19 5 2 mom. gör enligt utredningens mening, att stadgandet utan olägenhet kan upphävas. Följden härav blir, att även i dessa fall fordras ansökan av behörig myndighet för att tvångsintagning skall kunna äga rum. Att härigenom det allmänna rättsskyddsintresset skulle komma att åsidosättas torde icke behöva befaras. Dock bör i ad- ministrativ väg utfärdas föreskrifter, varigenom domstolen ålägges att underrätta vederbörande kommunala nykterhetsnämnd och länsnykterhets- nämnd om dom, varigenom alkoholmissbrukare straffriförklarats utan att behov av vård å sinnessjukhus ansetts föreligga. Härigenom synes full- goda garantier skapas för att ingripande kommer till stånd, där sådant är ur nykterhetsvårdssynpunkt påkallat.

Även i andra stadganden i NvL än 19 5 2 mom. har den kategori alkohol-

1 Klackenberg-Hjern s. 170.

missbrukare, som där avses, särskilt uppmärksammats. Detta gäller 25 å andra stycket om interimistisk värd, 34 5 om verkställighet av slutligt be- slut 0111 tvångsintagning och 45 5 om förlängning av vårdtiden. Som en följd av att 19 Q 2 mom. upphäves bör även de särskilda regler i nämnda stad- ganden, som avser sådana alkoholmissbrukare som i 19 g 2 mom. sägs, upphävas. Härigenom blir de allmänna bestämmelserna i dessa stadganden tillämpliga även å nämnda alkoholmissbrukare. Några olägenheter härav synes icke behöva befaras.

Det må här anmärkas, att strafflagberedningen i sitt betänkande med förslag till skyddslag föreslagit en väsentlig utvidgning av länsstyrelsens möjligheter att utan ansökan förordna om tvångsintagning. Enligt förslaget skall länsstyrelsen äga sådan behörighet i alla de fall, i vilka domstol för— ordnar om överlämnande till nykterhetsvård (SOU 1956: 55 s. 265). Utred- ningen har i remissyttrande över beredningens förslag anfört, att den be— slutande myndigheten icke bör i nu avsedda fall äga pröva frågan om tvångsintagning utan att ansökan härom göres. Det bör även i dessa fall överlämnas åt nykterhetsnämnd att i första hand taga ställning till spörs- målet, vilken form av vård, som bör ifrågakomma. Beträffande farliga och vissa andra kategorier alkoholmissbrukare har ju därjämte polismyndighet möjlighet att göra ansökan om tvångsintagning. Även med länsstyrelsen så- som beslutande myndighet framstår det som olämpligt, att den som av- görandet tillkommer skall i sådan utsträckning, som här förutsättes, taga initiativ till tvångsingripande. En sådan ordning inverkar menligt på den fristående ställning, som bör eftersträvas åt den beslutande myndigheten.

Beträffande stadgandet i 20 5 om verkan i vissa fall av återkallelse av ansökan om tvångsintagning bör sådan återkallelse ej utan vidare medföra, att målet avskrives. Socialdomstolen bör vara skyldig att lämna annan myn- dighet, som är behörig att göra ansökan om tvångsintagning, tillfälle att fullfölja ansökningen. Om återkallelse sker av ansökan, som gjorts av polismyndighet, skall alltså sådant tillfälle lämnas nykterhetsnämnden. Återkallas av nykterhetsnämnd gjord ansökan, kan länsnykterhetsnämnden underrättas. Däremot är enligt nuvarande lydelse av 1.9 £ 1 mom. NvL polismyndighet i sistnämnda fall icke behörig att göra ansökan om intag- ning, då denna myndighets behörighet gjorts beroende av att framställning från nykterhetsnämnden icke utan olägenhet kan avvaktas. Särskilt beträf- fande de farliga alkoholmissbrukarna synes emellertid polismyndigheten äga ett självständigt intresse, att dessa blir omhändertagna, om förutsätt- ningar härför föreligger. Det är därför otillfredsställande, att polismyndig— heten i sådana fall icke skulle kunna fullfölja en ansökan, som gjorts av nykterhetsnämnden men som återkallats. Med hänsyn härtill föreslår ut- redningen, att polismyndigheten genom ändring i 19 & NvL erhåller en självständig rätt att göra ansökan om tvångsintagning beträffande farliga

och kringflackande alkoholmissbrukare samt sådana, som på grund av oförmåga att taga vård om sig själva är i trängande behov av omedelbar vård.

Den socialdomstolen enligt den föreslagna lydelsen av 20 & åliggande underrättelseskyldigheten får anses fullgjord, om en annan myndighet, som är behörig därtill, beredes tillfälle att fullfölja ansökningen. Har på grund av den första ansökningen socialdomstolen beslutat om tillfälligt omhän- dertagande, bör återkallelsen i och för sig ej medföra, att det tillfälliga om— händertagandet upphör. Om socialdomstolen anser det böra bestå, bör frå— gan om ansökningen skall fullföljas genom annan myndighet handläggas med största möjliga skyndsamhet.

NvL innehåller i 22—24 55 samt 26—30 55 bestämmelser om handlägg— ningen av tvångsintagningsärenden inför länsstyrelsen: om komplettering av utredningen, om delgivning av ansökan om tvångsintagning, om pröv- ning av polismyndighets beslut angående omhändertagande, om förhör in— för länsstyrelsen och offentlighet vid sådant förhör, om förhör vid domstol samt om ersättning till den som hörts upplysningsvis eller som vittne. I nu nämnda frågor innehåller förslaget till SdL utförliga bestämmelser, såvitt avser handläggningen inför socialdomstolen. Härom hänvisas till den sär- skilda motiveringen. Nu nämnda stadganden i NvL bör därför upphöra att gälla, 22 & dock endast i vad avser sista stycket.

Såsom framgår av den allmänna motiveringen bör som regel ankomma på nykterhetsnämnden att vid handläggningen inför socialdomstolen föra det allmännas talan. Vid muntlig förhandling bör nämnden företrädas av lämplig person, såsom av ordföranden eller annan ledamot i nämnden eller särskild vid nämnden anställd tjänsteman. Vid utförande av talan synes nämnden kunna i viss omfattning erhålla biträde av någon utomstående, som befinnes skickad härtill, varvid särskilt befattningshavare vid läns- nykterhetsnämnden torde komma i fråga. För närvarande biträder läns— nykterhetsnämnderna i ökande omfattning de kommunala nykterhets- nämnderna — främst i små och medelstora kommuner där för sådana upp- gifter lämpliga tjänstemän saknas — med undersökningar och åtgärder i nykterhetsvårdsärenden. I det ringa antal fall, där länsnykterhetsnämn— den för talan om tvångsintagning, torde som regel dess egna tjänstemän kunna biträda vid talans utförande. Givetvis bör även länsnykterhetsnämn- den äga nyttja biträde av utomstående, lämplig person. När ansökan göres av polismyndighet, synes i många fall lämpligt, att nykterhetsnämnden vid den fortsatta handläggningen företräder det allmänna och alltså efter an- sökningen övertager nämnda uppgift av polismyndigheten. Så kan uppen- barligen ske endast under förutsättning, att även nämnden anser tvångs- intagning böra äga rum. I andra fall får det ankomma på polismyndigheten att under hela handläggningen inför socialdomstolen bevaka samhälls— intresset. Det må i detta sammanhang anmärkas, att enligt 28 & NvL vid

förhör inför länsstyrelse i tvångsintagningsärenden konsulent eller assistent hos länsnykterhetsnämnden eller annan, som företräder denna nämnd, samt representant för vederbörande kommunala nykterhetsnämnd skall få tillfälle att närvara vid förhöret, och detta gäller alltså även sådana ären- den, i vilka ansökningen gjorts av polismyndighet. För närvarande är före- trädare för den sökande polismyndigheten icke regelbundet närvarande vid muntligt förhör inför länsstyrelsen. I vissa län förekommer sådan närvaro endast i ett mindre antal fall, i andra län åter i flertalet fall.

Utredningen föreslår nu, att 28 & NvL upphäves. Bestämmelserna om vil- ka som skall närvara vid förhandling inför socialdomstol bör upptagas i SdL. Enligt 7 å i förslaget till SdL är part den myndighet, som skall föra det allmännas talan, och enligt 23 5 skall parterna i regel kallas till för- handling. Detta innebär, att nykterhetsnämnden skall kallas, om denna är sökande. Är annan myndighet sökande, torde ofta nykterhetsnämnden ock- så böra underrättas, särskilt om polismyndigheten är sökande. Härom torde regler böra upptagas i tillämpningsföreskrifterna. Domstolen äger en- ligt det föreslagna stadgandet i 23 & besluta, om annan än part skall kallas till förhandling. Denna bestämmelse kan även åberopas till stöd för att till förhandlingen kalla konsulent eller assistent hos länsnykterhetsnämnden eller annan, som företräder nämnden. Ofta torde det för utredningen er- fordras, att dylik representant för länsnykterhetsnämnden är närvarande vid förhandling inför socialdomstolen i mål angående tvångsintagning. Någon skyldighet för domstolen att alltid kalla sådan representant torde dock icke böra stadgas, utan det bör lämnas åt domstolens bedömande att avgöra, när kallelse bör ske.

Enligt 21 5 NvL skall polismyndigheten tills vidare omhändertaga farlig alkoholmissbrukare, om faran är så överhängande, att länsstyrelsens beslut om tvångsintagning ej utan våda kan avvaktas. Samma skyldighet före- ligger beträffande kringflackande alkoholmissbrukare, om det kan anta— gas, att han kommer att avvika från orten, innan länsstyrelsen prövat an- sökan om tvångsintagning. Polismyndigheten äger också tills vidare om- händertaga alkoholmissbrukare, som på grund av oförmåga att taga värd om sig själv är i trängande behov av omedelbar värd. Därest någon om- händertages så som nu sagts, innan ansökan gjorts om tvångsintagning, skall sådan ansökan utan uppskov göras.

För att omhändertagande skall kunna ske fordrar stadgandet enligt sin ordalydelse, att de angivna indikationerna för omhändertagande är styrkta. Då ingripande påkallas, torde emellertid ofta tillräcklig utredning i detta avseende saknas. I sådana fall måste därför polismyndigheten verkställa utredning, innan den kan taga ställning till frågan, huruvida omhänder- tagande bör ske. För det ingripande, som fordras för sådan utredning, torde i regel 12 & allmänna polisinstruktionen utgöra grund. Detta stadgande medger polisman rätt att, om det för att upprätthålla allmän ordning är

nödvändigt, tillfälligt omhändertaga den, vars uppträdande innefattar ett störande av eller en omedelbar fara för ordningen. Den som sålunda om- händertagits må enligt 13 å hållas i förvar endast så länge fara föreligger för att han kommer att fortsätta störa ordningen. Tvekan föreligger emel- lertid rörande längden av den tid, under vilken en person kan hållas i för- var med stöd av nämnda stadgande i polisinstruktionen. Under alla för- hållanden torde man dock böra utgå från att tiden är mycket kort.

JO har i framställning den 1 december 1959 till Konungen (J O:s ämbets- berättelse 1960 s. 345 ff) med utgångspunkt från ett aktuellt fall funnit starka skäl tala för att bestämmelserna i 21 å NvL rörande befogenhet och skyldighet för polismyndighet att tillfälligt omhändertaga alkoholmissbru- kare blir föremål för översyn och komplettering. JO har därvid i första hand upptagit frågan, huru lång tid polismyndigheten bör ha till sitt för- fogande för utredning, innan beslut måste fattas, att den misstänkte skall frigivas eller att ansökan angående hans tvångsintagning skall ingivas till länsstyrelsen, och framhållit att det härvid faller sig naturligt att som före- bild taga Rst motsvarande bestämmelser rörande för brott misstänkta personer. Beslut rörande frigivning eller fortsatt kvarhållande i avbidan på proceduren hos länsstyrelsen bör enligt JO, om utredningen bedrives med tillbörlig skyndsamhet, i flertalet fall kunna fattas sist dagen efter för- varstagandet. I vissa fall synes emellertid polismyndigheten böra kunna ianspråktaga ytterligare någon eller några dagar för utredning, innan be- slut mäste fattas om frigivning eller om ansökan rörande tvångsintagning.

JO har vidare berört frågan om graden av den bevisning, som bör före- ligga för att omhändertagande enligt 21 & NvL skall få ske, och därvid an— sett, att det i bevisningshänseende knappast bör krävas mer än att miss- tanken om att de i stadgandet angivna specialindikationerna föreligger är grundad på sannolika skäl.

Beträffande polismans befogenheter att ingripa mot alkoholmissbrukare har JO slutligen ifrågasatt, huruvida icke även dessa borde regleras i NvL i stället för att grundas på de vaga föreskrifterna i allmänna polisinstruk- tionen. Detta skulle innebära, att i NvL jämväl infördes uttrycklig föreskrift om befogenhet för polisman att till förhör medtaga alkoholmissbrukare, beträffande vilken i 21 & NvL angiven specialindikation misstänkes före- ligga.

Av utredningen inhämtade uppgifter visar, att provisoriskt omhänder- tagande enligt 21 å NvL förekommer i ganska stor omfattning. Sådant om- händertagande skedde under år 1954 i 222 av 1 578 intagningsärenden, un- der år 1955 i 369 av 2 004 ärenden, under år 1956 i 658 av 3 203 ärenden och under år 1957 i 514 av 3 189 ärenden. I allmänhet har förflutit en till fem dagar från omhändertagandet, till dess ansökan om tvångsintagning inkommit till länsstyrelsen. I särskilda fall har dock tiden varit längre än

fem dagar och kunnat utsträckas till en vecka eller däröver, dock högst till 14 dagar.

De frågor, som uppstår vid omhändertagande enligt 21 & NvL, är ofta vanskliga att avgöra. Därjämte är den tid, som står till polismyndighetens förfogande för utredning och bedömning av frågorna mycket kort, och nå- gon nämnvärd förlängning av tiden framstår icke såsom önskvärd, då frå- gan om tvångsintagning så skyndsamt som möjligt bör bringas under social— domstolens prövning. Det synes under sådana förhållanden knappast rim- ligt att kräva full bevisning för att förutsättningarna för omhändertagande föreligger. Ett sådant krav torde ej heller upprätthållas i praxis, såsom ock JO framhållit. Dessa omständigheter gör enligt utredningens mening, att 21 5 NvL bör ändras på det sätt, att för tillfälligt omhändertagande krä- ves endast sannolika skäl för att i stadgandet angivna indikationer är för handen. Detta bör gälla även den allmänna indikationen hemfallenhet åt alkoholmissbruk. Genom en sådan reglering vinnes i detta avseende lik- formighet med föreslagen reglering av tillfälligt omhändertagande inom vissa andra jämförbara områden. I den nya barnavårdslagen kräves så— lunda för omhändertagande för utredning sannolika skäl för visst ingri- pande. I det förslag till lag om åtgärder mot försumlig försörjare, som utred- ningen framlägger, har såsom förutsättning för att tillfälligt omhänderta- gande av underhållsskyldig skall kunna ske angivits, att sannolika skäl föreligger för att beslut om intagning i arbetshem bör meddelas.

Om tillfälligt omhändertagande kan ske på sannolika skäl, bör polismyn- digheten äga fortsätta utredningen även efter det omhändertagande ägt rum. Sådan utredning kan givetvis medföra, att skäl för omhändertagande ej längre finnes föreligga, varför frigivning bör ske. Därför bör ej såsom för närvarande krävas obligatorisk ansökan om tvångsintagning, så snart omhändertagande ägt rum. Av rättssäkerhetsskäl bör — i analogi med före— skrifterna i RB rörande anhållande — i lagen uttryckligen angivas en tids- frist, inom vilken antingen frigivning bör ske eller ansökan om tvångs- intagning göras. I allmänhet torde beslut i nämnda hänseenden kunna med- delas dagen efter omhändertagandet. I vissa fall torde dock utredningen kräva längre tid. Det bör dock fordras, att ansökan om tvångsintagning göres senast å femte dagen från omhändertagandet. Om ansökan då ej sker, bör den omhändertagne alltid frigivas. Såsom framgår av vad tidigare anförts, förekommer uppenbarligen för närvarande fall, där ansökningen göres senare än å femte dagen från omhändertagandet. Tillfälligt omhän- dertagande bör emellertid ej pågå längre tid utan att underställas högre myndighets prövning. Där polismyndigheten ej anser frigivning kunna ske, bör den därför, även om utredningen ej hunnit slutföras, senast å femte dagen efter omhändertagandet göra ansökan om tvångsintagning. — Regler i nu angivna hänseenden bör upptagas i 21 5 2 mom. NvL.

Det bör framhållas, att nu föreslagna bestämmelser angående tillfälligt omhändertagande innebär att, om frigivning ej sker, utredningen senast å femte dagen från omhändertagandet skall vara så fullständig, att ansökan om tvångsintagning kan göras. Beträffande för brott anhållna personer föreligger den väsentliga skillnaden, att endast framställning om häktning behöver göras vid tidsfristens utgång och att åklagaren därefter har ytter- ligare tid på sig för utredning, innan åtal skall väckas. I detta avseende ställer alltså de föreslagna reglerna om tillfälligt omhändertagande strängare krav på utredningen än RB:s motsvarande regler om anhållande.

Även efter det polismyndigheten gjort ansökan om tvångsintagning bör den äga besluta om tillfälligt omhändertagande. I sådant fall bör dock socialdomstolen genast underrättas om omhändertagandet. Därest sär— skilda föreskrifter härom finnes erforderliga, torde de böra upptagas i till- lämpningsföreskrifterna till NvL.

Beträffande den av JO väckta frågan, huruvida polismans befogenhet att medtaga misstänkt alkoholmissbrukare till förhör bör regleras i NvL, torde med den ordning, som här föreslås, behovet av en sådan reglering ej kom— ma att framträda med större styrka. Förut berörda bestämmelser i all- männa polisinstruktionen synes fylla funktionen att utgöra grund för det första ingripandet, och såvitt utredningen har sig bekant har i detta av- seende allvarligare anmärkningar ej riktats mot tillämpningen. Om polis- myndigheten beredes möjlighet att besluta om tillfälligt omhändertagande på sannolika skäl, behöver endast det första ingripandet genom polisman grundas på polisinstruktionen, och detta torde aldrig behöva bli av längre varaktighet än instruktionen medger. Med hänsyn till det anförda anser utredningen några bestämmelser i nu berört hänseende icke böra upptagas i NvL.

Har polismyndighet förordnat om tillfälligt omhändertagande och hos socialdomstolen ansökt om tvångsintagning, skall domstolen enligt 32 å SdL utan yrkande pröva, huruvida förordnandet skall bestå. Detta stad- gande och vissa andra bestämmelser i SdL ersätter 26 & NvL.

25 _? NvL medger länsstyrelsen rätt att föranstalta om interimistisk vård. Ett sådant ingripande utgör i själva verket en form av tillfälligt omhänder- tagande. Som regel torde polismyndighet ha beslutat om tillfälligt omhän- dertagande i de tvångsintagningsärenden, där sådant befinnes påkallat. Fall kan dock förekomma, där så icke är förhållandet. Även socialdom- stolen bör därför kunna besluta om tillfälligt omhändertagande. Utred- ningen föreslår att i 25 5 upptages ett stadgande, som medger domstolen behörighet att förordna om tillfälligt omhändertagande i avbidan på slut- ligt beslut, om förutsättning för omhändertagande enligt 21 5 1 mom. före- ligger. Av hänvisningen till sistnämnda stadgande framgår, att för tillfälligt omhändertagande, som beslutas av socialdomstolen, är tillräckligt, att san- nolika skäl för ingripande är för handen. Härigenom har i detta avseende

ernåtts överensstämmelse med övriga här förut nämnda ingripanden av provisorisk art.

Det må här anmärkas, att det tämligen sällan förekommer, att länssty- relsen beslutar om interimistisk vård. För hela riket meddelades sådant be- slut under år 1954 i 18 fall, under år 1955 i 23 fall, under år 1956 i 30 fall och under år 1957 i 32 fall.

Förordnande om interimistisk vård innebär enligt 25 & NvL, att läns- styrelsen skall föranstalta om att den som avses med förordnandet i avbi- dan på slutligt beslut tills vidare intages å allmän vårdanstalt eller, om plats ej omedelbart kan beredas på sådan anstalt, omhändertages och vårdas på annat lämpligt sätt. Dylik vård bör givetvis fortfarande kunna beredas den omhändertagne. Då socialdomstolen fastställer tillfälligt omhänderta- gande, som beslutats av polismyndighet, eller själv i första hand beslutar om sådant omhändertagande, bör domstolen taga ställning till frågan, huru— vida den omhändertagne bör beredas omedelbar vård. Finner domstolen detta, skall det ankomma på länsstyrelsen att föranstalta om vården. Ett stadgande härom har upptagits i 34 & tredje stycket. Om omedelbar vård ej finnes erforderlig, skall den omhändertagne förvaras på polisstation eller i häkte eller på liknande sätt.

Vid slutlig prövning av ärende angående tvångsintagning äger länsstyrel- sen enligt 31 ,? NvL förordna om hjälpåtgärd eller övervakning, om den finner att den, om vars intagning är fråga, kan antagas låta sig rätta ge- nom sådan åtgärd. Länsstyrelsen äger även uppdraga åt nykterhetsnämnd att föranstalta om åtgärden. Om socialdomstol får befogenhet att besluta om tvångsintagning, bör även tillkomma domstolen att besluta om nu nämn— da alternativa åtgärder. Detta bör angivas i 31 5. I 32 5 SdL föreskrives, att socialdomstols avgörande ej må avse annat eller mera än part i veder— börlig ordning yrkat men att domstolen inom den vårdform, som omfattas av väckt talan, må besluta om annan åtgärd än den varom yrkande fram- ställts. Denna bestämmelse medger domstolen möjlighet att i stället för tvångsintagning utan yrkande förordna om hjälpåtgärd eller övervakning. Såsom framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen för nuvarande handläggning tillämpas stadgandet i 31 & NvL tämligen sällan.

32 & NvL innehåller bestämmelser om delgivning med parterna av läns- styrelsens slutliga beslut. Om delgivning av socialdomstols slutliga beslut finnes regler i SdL, och stadgandet härom i NvL bör därför utgå. 32 & inne- håller emellertid även vissa specialbestämmelser om underrättelse till åkla- gare och till nykterhetsnämnd, då sådan nämnd ej är sökande. Då huvud- bestämmelsen om delgivning ej längre finnes upptagen i lagen, synes nu nämnda specialstadganden lämpligen böra upptagas i tillämpningsföre- skrifterna.

I likhet med vad nu enligt 33 5 NvL gäller beträffande länsstyrelsens be- slut, bör även socialdomstolens beslut om tvångsintagning gå i verkställig-

het utan hinder av att det ej äger laga kraft, om ej domstolen förordnar annorlunda.

Beträffande farliga och kringflackande samt vissa andra kategorier alko- holmissbrukare skall enligt 34 & NvL länsstyrelsen föranstalta om verk- ställighet av beslut om tvångsintagning, medan i övriga fall ankommer på nykterhetsnämnden att föranstalta om verkställigheten. I slutligt beslut om tvångsintagning skall enligt 16 å i kungörelsen den 25 augusti 1955 med vissa tillämpningsföreskrifter till NVL angivas, vilken myndighet som har att föranstalta om verkställighet av beslutet. Under vissa förutsättningar äger enligt 37 5 NVL länsstyrelsen vid intagningsbeslut, vars verkställande ankommer på länsstyrelsen, föranstalta om provisorisk värd.

35 och 36 55 NvL innehåller bestämmelser om villkorligt anstånd med verkställighet av beslut om tvångsintagning, om förverkande av sådant an— stånd samt om övervakning och lydnadsföreskrifter vid villkorligt anstånd. Den myndighet, som har att föranstalta om verkställighet, äger även be- vilja villkorligt anstånd därmed. Om särskilda skäl föreligger, äger dock länsstyrelsen förordna om villkorligt anstånd, även om beslutet skall verk- ställas genom nykterhetsnämnds försorg. Därest länsstyrelsen beviljar vill- korligt anstånd, skall enligt 16 5 i tillämpningsföreskrifterna förordnandet härom meddelas i samband med beslutet om tvångsintagning. Den myndig— het, som förordnat om villkorligt anstånd, äger förklara anståndet förver- kat. Länsstyrelsen äger dock bemyndiga nykterhetsnämnden att besluta om förverkande av anstånd, som medgivits av länsstyrelsen. I samband med beslut om villkorligt anstånd skall den beslutande myndigheten ställa den som beslutet avser under övervakning. Därjämte må, om det finnes på- kallat, särskilda lydnadsföreskrifter meddelas. Då beslut om anstånd med- delas av länsstyrelsen, kan denna uppdraga åt nykterhetsnämnd att för- ordna om övervakning och besluta om lydnadsföreskrifter. Den myndighet, som meddelat lydnadsföreskrifter, äger besluta om ändring av eller till- lägg till dessa. Över nykterhetsnämnds beslut, som innebär förverkande av anstånd och meddelande av lydnadsföreskrift, kan besvär anföras hos länsstyrelsen (59 & NvL).

Socialdomstolen har till huvuduppgift att fristående från parterna i pro- cessen besluta i frågor angående frihetsberövanden. Med denna uppgift synes knappast kunna förenas befogenhet att taga befattning med frågor, som omedelbart avser verkställighet av ett beslutat frihetsberövande. Att föranstalta om verkställlighet av beslut om tvångsintagning bör därför icke tillkomma socialdomstol utan såsom hittills länsstyrelse och nykterhets- nämnd. Stadgandet härom i 34 & NvL bör därför kvarstå oförändrat. Utred- ningen föreslår dock som tidigare nämnts, att från de kategorier alkohol- missbrukare, beträffande vilka behörighet att föranstalta om verkställig- het tillkommer länsstyrelsen, uteslutes straffriförklarade alkoholmissbru- kare. Ofta torde dessa vara att hänföra till någon av övriga i 34 5 första

stycket omnämnda kategorier, varför verkställighet ändock kommer att ske genom länsstyrelsens försorg. Såsom också nämnts tidigare, föreslår ut- redningen, att i 34 & upptages ett stadgande om verkställighet i vissa fall av socialdomstols förordnande om tillfälligt omhändertagande.

I de fall, där enligt vad nu nämnts länsstyrelsen har att verkställa social- domstols beslut, bör länsstyrelsen underrättas härom genom översändande av beslutet. Det torde vara av värde, att länsstyrelsen också får tillgång till akten i målet, särskilt om, såsom utredningen föreslår, länsstyrelsen skall äga besluta om villkorligt anstånd och om provisorisk vård. Om översän- dande av nu nämnda handlingar bör bestämmelser meddelas i tillämp- ningsföreskrifterna.

Såsom framgår av det föregående gäller för närvarande, att den myndig- het, som har att föranstalta om verkställighet av beslut om tvångsintagning, äger bevilja villkorligt anstånd därmed. Frågan om villkorligt anstånd be- dömes alltså nu av länsstyrelse och nykterhetsnämnd. Utredningen har övervägt, huruvida det förhållandet, att socialdomstol och icke länsstyrelse beslutar om tvångsintagning, bör medföra ändring i bestämmelserna om villkorligt anstånd, närmast huruvida socialdomstol bör i stället för läns- styrelse äga bevilja sådant anstånd. Då socialdomstolen handlagt målet om tvångsintagning, har den blivit väl insatt i de spörsmål, som påverkar be- dömningen av frågan om villkorligt anstånd bör meddelas, vilket talar för att domstolen bör tilläggas beslutanderätten, i den mån denna ej tillkom- mer nykterhetsnämnden. Frågan om villkorligt anstånd hänger emellertid nära samman med verkställigheten. I gällande lag är också behörigheten att besluta om villkorligt anstånd direkt knuten till behörigheten att verk— ställa. Att länsstyrelsen beträffande farliga och vissa andra alkoholmiss- brukare har att taga ställning till frågan om villkorligt anstånd överens- stämmer väl med länsstyrelsens uppgifter i fråga om den allmänna säker- heten inom länet. Utredningen har därför stannat för att föreslå bibehål- lande av nuvarande regel, att den myndighet som har att föranstalta om verkställigheten också äger bevilja villkorligt anstånd. Av praktisk bety- delse är en sådan ordning bl.a. när verkställighetshinder mött. Enligt 16 å i tillämpningsföreskrifterna må, sedan hindret upphört, frågan om villkor— ligt anstånd åter upptagas till prövning. I en sådan situation framstår värdet av att denna prövning kan verkställas av samma myndighet som skall för- anstalta om verkställighet. Länsstyrelsen bör inhämta nödig kännedom om de omständigheter, som inverkar på frågan om villkorligt anstånd, bl. a. genom att taga del av socialdomstolens akt i tvångsintagningsmålet.

För närvarande gäller att, om särskilda skäl föreligger, länsstyrelsen äger i beslut om tvångsintagning förordna om villkorligt anstånd, även om be- slutet skall verkställas genom nykterhetsnämnds försorg. Denna bestäm- melse motiverades i förarbetena till 1954 års lag bl.a. av att länsstyrelsen borde beredas möjlighet att förordna om villkorligt anstånd, där den funne

anstånd vara den lämpligaste åtgärden, och detta även om nykterhetsnämn- den hade en annan uppfattning i verkställighetsfrågan. Sedan beslutande- rätten i fråga om tvångsintagning överförts till socialdomstol, skulle en motsvarande bestämmelse innebära, att även socialdomstolen under an- givna förhållanden skulle äga besluta om villkorligt anstånd. Det skulle då ankomma på tre myndigheter, nämligen socialdomstol, länsstyrelse och nykterhetsnämnd, att förordna om sådant anstånd samt att _ eftersom beslut om förverkande av anståndet bör meddelas av samma myndighet som förordnat därom — meddela förverkandebeslut. En sådan uppdelning av beslutanderätten synes emellertid icke lämplig. Den medför bl. a. risk för varierande praxis. Svårigheter skulle också uppstå att avgöra vilken myn- dighet, socialdomstol eller länsstyrelse, som skulle ha att pröva besvär över nykterhetsnämnds beslut om förverkande av villkorligt anstånd. Den ordning, som utredningen föreslår beträffande prövning av frågor om tvångsintagning, verkställighet, villkorligt anstånd och förverkande av sådant anstånd, synes med hänsyn till det anförda icke lämpligen medge, att socialdomstol får behörighet att i särskilda fall förordna om villkorligt anstånd. Det torde icke behöva befaras, att avsaknaden av sådan behörig- het kommer att medföra" nämnvärda praktiska olägenheter. Utredningen har från vissa länsstyrelser under hand inhämtat, att det mycket sällan förekommer, att länsstyrelsen förordnar om villkorligt anstånd i sådana fall, där verkställigheten ankommer på nykterhetsnämnd. Vid de tillfrå— gade länsstyrelserna förekom dylikt förordnande i på sin höjd något eller några få fall om året.

Den här förordade ordningen medför, att det som hittills bör ankomma på länsstyrelse och nykterhetsnämnd att besluta i frågor om övervakning och lydnadsföreskrifter. Även där beslutanderätten tillkommer länsstyrel— sen, lär länsstyrelserna i ganska stor omfattning uppdraga åt nykterhets- nämnd att besluta i dessa frågor.

Fortfarande bör gälla, att myndighet som förordnat om villkorligt an- stånd äger förklara anståndet förverkat. Om socialdomstol icke äger be— vilja villkorligt anstånd, bör den alltså icke äga meddela förverkandebe- slut. Då fråga uppstår om förverkande, kräves som regel snabb handlägg- ning, för vilken länsstyrelse och nykterhetsnämnd är väl lämpade. Den grundläggande frågan om tvångsintagning har då redan behandlats vid socialdomstolen, och i regel torde något större behov icke förefinnas av en utbyggd handläggningsordning. Nu gällande bestämmelser i NvL om förhör inför länsstyrelsen, om offentlighet vid förhör samt om vittnesför- hör vid domstol avser också endast tvångsintagningsärenden, ej hand- läggningen av förverkandefrågor. Då socialdomstolen icke kan förordna om villkorligt anstånd, kan den givetvis ej heller — såsom nu gäller be- träffande länsstyrelsen — bemyndiga nykterhetsnämnden att besluta om förverkande av anstånd, som meddelats av överordnad myndighet. För

närvarande lär i viss omfattning förekomma, att länsstyrelserna lämnar dylikt bemyndigande.

Beslut om tvångsintagning är enligt 39 &” NvL förfallet, om verkställig- het av beslutet ej påbörjats inom ett år eller för visst fall inom två år efter beslutets meddelande. Villkorligt anstånd kan ej avse längre tid än beslu- tet kan verkställas. I vissa fall, där villkorligt anstånd beviljats, torde det mot slutet av den här angivna preskriptionstiden te sig önskvärt att kunna framskjuta ställningstagandet till frågan, huruvida verkställighet skall ske. Den nu gällande ordningen tenderar att medföra en'anhopning mot slutet av preskriptionstiden av beslut om förverkande av villkorligt an- stånd. Utredningen föreslår därför, att den myndighet, som har att pröva frågan om förverkande av anståndet, medges rätt att i stället för att för- klara anståndet förverkat med högst ett år förlänga den tid, inom vilken verkställigheten må påbörjas. Härigenom kommer det villkorliga anståndet att förlängas för motsvarande tid och myndigheten erhålla möjlighet till åtgärd av mindre ingripande natur än beslut om förverkande. En sådan möjlighet kan jämföras med domstols möjlighet att beträffande den som erhållit villkorlig dom förordna om prövotidens förlängning. Över förläng- ningsbeslut bör möjlighet till klagan finnas.

Enligt 45 5 NvL kan beträffande vissa å allmän vårdanstalt intagna alko- holmissbrukare vårdtiden förlängas med två år. Beslut härom meddelas av anstaltens styrelse för högst sex månader i sänder och skall understäl— las socialstyrelsens prövning. Rörande denna prövning finnes bestämmel- ser i 25 5 i tillämpningsföreskrifterna. Enligt vad utredningen inhämtat prövade socialstyrelsen under är 1956 291 och under år 1957 382 åren— den angående förlängning av vårdtiden.

Förlängning av vårdtiden är en åtgärd, som vad angår dess för den enskilde ingripande betydelse kan jämföras med tvångsintagning. Detta är ett viktigt skäl för att prövningen förlägges till socialdomstol. Ett skäl för en sådan ordning utgör också utredningens förslag, att besvär i ut- skrivningsfrågor skall prövas av domstolen. Därest möjlighet till sådan prövning införes, kan nämligen den intagne genom att efter ett förläng— ningsbeslut påkalla utskrivning och, om utskrivning vägras, hos domsto- len överklaga beslutet ernå en faktisk prövning hos domstolen även av beslutet om förlängning. Med hänsyn till vad nu anförts vill utredningen förorda, att underställning av anstaltsstyrelses beslut angående förläng— ning av vårdtiden skall ske till socialdomstol. Behörig att verkställa pröv- ningen bör vara domstolen i det län, där anstalten har sin verksamhet. Vid handläggningen av förlängningsfrågor inför socialdomstol torde som regel en förenklad handläggningsordning kunna tillämpas. I den mån så erfordras, bör det allmännas talan föras av anstaltens styrelse eller, efter bemyndigande av styrelsen, av föreståndaren för anstalten.

Såsom anförts i allmänna motiveringen (s. 143), bör socialstyrelsens

befogenhet att självständigt förordna om utskrivning upphöra. Stadgandet härom i 53 5 andra stycket NvL bör därför utgå.

58 &” NvL medger möjlighet för alkoholmissbrukare att frivilligt ingå å allmän vårdanstalt. Härför fordras skriftlig ansökan och förbindelse att kvarstanna å anstalten under viss tid, som dock ej må överskrida ett år. Den som frivilligt intagits kan kvarhållas under den tid, som angives i den skriftliga förbindelsen, men kan utskrivas tidigare, när omständigheterna föranleder därtill. Utredningen föreslår icke någon ändring i dessa be- stämmelser, men då, såsom i det följande närmare utföres, frågor om för- sökspermission och utskrivning enligt utredningens förslag skall kunna bringas under socialdomstols prövning, följer härav, att även den som är frivilligt intagen kan erhålla domstolens prövning av sådan fråga.

I 59 5 NvL upptages bestämmelser om i vilka fall talan får föras mot nykterhetsnämnds beslut. Sådant beslut får överklagas, om det innebär utdömande av vite, förordnande enligt 15 5 om övervakning, meddelande av lydnadsföreskrift, förverkande av anstånd med verkställighet eller av- stängning från rätt att inköpa alkoholhaltiga drycker. Om nykterhets- nämnden, såsom föreslagits under 39 &, erhåller möjlighet att förlänga den tid, inom vilken verkställighet av beslut om tvångsintagning må på- börjas, bör även nämndens beslut om sådan förlängning kunna överklagas. Likaså bör talan kunna föras mot nykterhetsnämnds beslut i fråga om avvisande av biträde och ersättning till person, som hörts upplysningsvis inför nämnden. För närvarande föres talan över nykterhetsnämnds be- slut genom besvär hos länsstyrelsen. Fråga är om socialdomstolen bör träda i länsstyrelsens ställe som prövningsinstans beträffande sådana be- slut. Beslut som innebär meddelande av lydnadsföreskrift, förlängning av den tid, under vilken verkställighet må påbörjas, och förverkande av vill- korligt anstånd äger nära samband med verkställighetsfrågor och frågor om villkorligt anstånd, vilka enligt utredningens förslag på länsstadiet skall bedömas av länsstyrelsen och icke socialdomstolen. Talan mot nu nämnda beslut av nykterhetsnämnd bör därför föras hos länsstyrelsen. Nykterhetsnämnds beslut om utdömande av vite, om avvisande av biträde och om ersättning till upplysningsvis hörda personer kan visserligen med— delas vid undersökning, som leder till ansökan om tvångsintagning, och äger i sådana fall samband med ett mål, som kommer att handläggas vid socialdomstol. Detta samband talar visserligen för att besvär över nykter- hetsnämndens beslut bör prövas av socialdomstolen, men dels är samban- det icke av sådan art, att en dylik ordning framstår som nödvändig, och dels kan givetvis beslut i dessa frågor förekomma vid undersökningar, som ej leder till ansökan om tvångsintagning, och där alltså någon anknytning till socialdomstolen ej finnes. Dessa förhållanden gör enligt utredningens mening, att socialdomstolen ej bör vara prövningsinstans i nu nämnda avseenden. Prövningen bör i stället ske vid länsstyrelsen. Vad slutligen an-

går nykterhetsnämnds beslut, som innebär förordnande enligt 15 5 om övervakning eller avstängning från rätt att inköpa alkoholhaltiga drycker, så äger dessa frågor ej sådant samband med frågor om tvångsintagning, att det ter sig erforderligt att besvär över nykterhetsnämndens beslut prö- vas av socialdomstolen. Den nuvarande ordningen, enligt vilken besvären prövas av länsstyrelsen, bör alltså bibehållas. Det må anmärkas, att även socialdomstolen kan förordna om övervakning, nämligen om den begag- nar sig av sin möjlighet enligt 31 5 att meddela sådant förordnande i mål angående tvångsintagning.

60 ä' NDL medger en omfattande klagorätt över anstaltsstyrelses och föreståndares beslut i vårdfrågor. Klagan föres genom besvär hos social- styrelsen. Denna prövade under år 1956 besvär angående försökspermis- sion och utskrivning i 31 fall och under år 1957 i 18 fall. I annan vård- fråga prövade styrelsen besvär endast i tre fall under vartdera av nu nämnda år.

Av särskild vikt är här frågor om försökspermission och utskrivning. I den allmänna motiveringen (s. 142) har utredningen föreslagit, att besvär i sådana frågor skall prövas av socialdomstol. Till beslut, som avser fråga om försökspermission, är att hänföra beslut om återhämtande enligt 52 & NvL. Socialdomstol bör dock vara behörig att pröva anstaltsstyrelses och föreståndares beslut, som innebär förordnande om övervakning och meddelande av lydnadsföreskrift, då sådana beslut meddelas i anledning av beslut om försökspermission eller utskrivning och därför äger nära samband med dessa beslut. Ej sällan torde vid handläggningen av besvär som här avses en förenklad handläggningsordning kunna tillämpas. Det allmännas talan bör föras av styrelsen eller föreståndaren för anstalten. I vissa fall kan nykterhetsnämnd ha intresse av att överklaga beslut, som här avses, särskilt om beslutet innebär försökspermission eller utskrivning. Nämnden äger behörighet härtill, om beslutet rör nämnden. I sådana mål får även nämnden anses föra det allmännas talan vid socialdomstolen.

Beträffande beslut i andra vårdfrågor än sådana, som avser försöksper- mission och utskrivning eller innebär förordnande om övervakning eller meddelande av lydnadsföreskrift, bör möjligheten att föra talan hos so- cialstyrelsen bibehållas oförändrad.

Såsom anförts i den särskilda motiveringen (s. 196), bör i de olika lagar, som anger förutsättningarna för frihetsberövande, angivas i vilken ut- sträckning talan skall kunna föras mot socialdomstols beslut i saken. I överensstämmelse härmed föreslås att i NvL upptages ett stadgande om att socialdomstols beslut må överklagas, om det avser tvångsintagning, tillfälligt omhändertagande, kvarhållande som i 45 å sägs, försökspermis- sion eller utskrivning.

Att prövningen av frågor om tvångsintagning överflyttas till socialdom- stol medför ändringar i stadgandet om talan mot länsstyrelses beslut. Av

de i nuvarande 61 & NvL angivna beslut, mot vilka talan må föras, kvar- står endast beslut om villkorligt anstånd och om förverkande av sådant anstånd; övriga faller enligt utredningens förslag under socialdomstols prövning. Om länsstyrelsen jämlikt det föreslagna 39 5 2 mom. tillerkän- nes behörighet att förlänga den tid, inom vilken verkställighet av beslut om tvångsintagning må påbörjas, bör stadgandet om rätt att fullfölja talan mot länsstyrelses beslut omfatta även dylika förlängningsbeslut.

Enligt utredningens förslag skall socialstyrelsen ej längre ha att pröva frågor om kvarhållande enligt 45 5 eller besvär över anstaltsstyrelses eller föreståndares beslut rörande försökspermission, utskrivning, övervakning eller lydnadsföreskrift. Styrelsen har emellertid beslutanderätt i ett flertal andra frågor inom nykterhetsvården, särskilt vårdfrågor, som styrelsen handlägger i egenskap av tillsynsmyndighet. Den omfattande klagorätt, som enligt 62 5 NvL för närvarande gäller beträffande socialstyrelsens be- slut i nykterhetsvårdsfrågor, bör givetvis bestå.

II. Ingripanden enligt barnavårdslagen

Barnavårdslagen har sedan lång tid varit föremål för omarbetning. År 1956 framlade barnavårdskommittén förslag till ny barnavårdslag, vilket sedan överarbetats inom socialdepartementet. Därefter har vid 1960 års vårriksdag framlagts proposition (nr 10) med förslag till ny barnavårds— lag, vilket förslag riksdagen med endast viss mindre jämkning antagit.1

Utarbetandet av denna del av betänkandet har i huvudsak skett före den nya lagens antagande. Vid behandlingen av ifrågavarande område har utredningen därför utgått från gällande BvL, men hänsyn har även tagits till den nya lagstiftning, som var att vänta. Ett sådant tillvägagångssätt har underlättats därav att de huvudregler i gällande lag, som för utred- ningens del är av särskilt intresse, till stor del bibehållits under arbetet med den nya lagstiftningen. Då under den tid, som utredningens arbete pågått, barnavårdslagstiftningen varit föremål för särskild omarbetning, har utredningen icke ansett sig böra framlägga något förslag till utform— ning av de bestämmelser i BVL, som påkallas av utredningens förslag.

Den i BVL stadgade ordningen för handläggning av frågor rörande om— händertagande av barn och ungdom skiljer sig från den ordning, som en- ligt NvL gäller för handläggning av frågor angående tvångsintagning av alkoholmissbrukare å allmän vårdanstalt, främst därigenom att den kom- munala nämnden, barnavårdsnämnden, äger besluta angående omhänder— tagandet, medan nykterhetsnämnden icke har beslutanderätt i tvångs- intagningsfrågor. Barnavårdsnämnds beslut i frågor angående omhänder- tagande för skyddsuppfostran (enligt den nya lagen omhändertagande för samhällsvård) bringas under länsstyrelsens prövning genom underställ-

1 Lagen har utfärdats den 29 april 1960, SFS nr 97.

ning. Denna är enligt gällande rätt i vissa fall — beträffande ungdom i ål- dern mellan 18 och 21 år —— obligatorisk, i övriga fall är den beroende av om skriftligt medgivande lämnas till beslutets verkställande eller icke. Om sådant medgivande icke lämnas inom viss tid, skall underställning ske. I den nya lagen förekommer icke obligatorisk underställning.

Enligt direktiven för utredningen skall denna avse det beslutande or- ganet i första instans. Nämnda förhållande skulle kunna giva anledning ifrågasätta, att utredningen, vad angår åtgärder enligt BVL, bör begränsas till barnavårdsnämnderna och handläggningen vid dessa. Utredningen har emellertid icke fattat sin uppgift på sådant sätt. Såsom framgår av vad i den allmänna motiveringen anförts rörande domarmedverkan i kommunal nämnd (s. 118) har utredningen övervägt spörsmålet om förstärkning av barnavårdsnämnderna med domare vid ingripande mot barn och ung- dom. Utredningen har därvid avvisat denna möjlighet. Såsom i det följande nämnes, kan utredningen ej heller förorda annan väsentlig utbyggnad av rättssäkerhetsgarantierna beträffande barnavårdsnämnderna och hand— läggningen inför dem. Utredningen avstyrker även inrättande av särskilda ungdomsdomstolar för att besluta angående omhändertagande av barn och ungdom. Däremot bör enligt utredningens mening ökade rättsliga ga— rantier förbindas med handläggningen av underställda mål. Behovet av dylika garantier är nämligen särskilt framträdande i sådana fall, där tvist uppkommit om ett ifrågasatt ingripande. Genom att rättssäkerhets- garantierna förlägges till prövningen av underställda mål skapas vidare förutsättningar för en enhetlig ordning för handläggning av olika slag av frihetsberövanden. Det må ytterligare framhållas, att länsstyrelsen i viss män kan anses som första instans även vid handläggningen av skyddsupp- fostringsmål. I de fall, där underställning erfordras för att verkställighet skall få ske, äger barnavårdsnämnds beslut icke definitiv karaktär. Nämn- dens handläggning kan i sådana fall anses vara av förberedande art, varpå handläggningen inför länsstyrelsen utgör fortsättning. Ur rättssäkerhets— synpunkt kan vid prövningen av dessa mål länsstyrelsen anses såsom första instans. Bszs system i vad avser omhändertagande av barn under 18 år, enligt vilket barnavårdsnämnds beslut — frånsett provisorisk verkställig- het enligt 25 5 3 mom. _ får verkställas endast om samtycke lämnas här- till och i övrigt för verkställighet fordras beslut av länsstyrelsen, har åtskil— liga drag gemensamma med NvL:s stadganden om frivilligt ingående å allmän vårdanstalt och tvångsintagning efter länsstyrelsens beslut. Av ut- redningens direktiv torde också framgå, att frågan om rättssäkerhetsga— rantierna vid handläggningen på länsstadiet av mål angående omhänder- tagande för skyddsuppfostran omfattas av utredningens uppdrag.

Beslut angående omhändertagande för skyddsuppfostran kan verkstäl- las på olika sätt. Man strävar efter att i största möjliga omfattning placera den omhändertagne i enskilt hem. Intagning i barnhem eller annan dylik

anstalt kan också ifrågakomma. Den mest ingripande åtgärden är intagning i ungdomsvårdsskola. För att sådan skall få äga rum fordras, att omhän- dertagandet skett på grund av vanart eller i vissa andra avseenden asocialt levnadssätt. I den nya lagen har vård i enskilt hem skjutits ännu mer i förgrunden än tidigare.

Av de åtgärder, som sålunda kan ifrågakomma, innebär endast intag- ning i ungdomsvårdsskola frihetsberövande i egentlig mening. I ungdoms- vårdsskolestadgan upptagna bestämmelser medger, att den intagne tvångs- kvarhålles. Beträffande omhändertagna, som icke är intagna i ungdoms- vårdsskola, tillkommer enligt 37 5 2 mom. BVL barnavårdsnämnd eller den, åt vilken nämnden sådant överlåtit, den rätt att ha uppsikt över den omhändertagne och att tukta honom, vilken eljest tillkommer föräldrarna.

Det är i viss mån oklart, i vilken omfattning BvL medger barnavårds- nämnd rätt att utöva tvång mot den som omhändertagits för skyddsupp- fostran. Nämnda stadgande i 37 5 2 mom. BvL torde medge visst mått av tvång mot den omhändertagne, nämligen i den omfattning, som föräldrar äger rätt att utöva tvång mot sina barn. För mindre barn äger föräldrarna bestämma vistelseorten, medan beträffande barn, som nått en ålder av omkring 15 år och däröver, hänsyn måste tagas till barnets egen vilja rö— rande vistelseort.1 Den nu berörda frågan om barnavårdsnämnds befogen- het att utöva tvång mot omhändertagna har under senare år livligt disku- terats, varvid skilda meningar uttalats. Spörsmålet är av betydelse, särskilt i vad det avser nämndens möjligheter att med tvång kvarhålla omhänder— tagna personer i barnhem och upptagningshem. I praktiken lär i viss om- fattning förekomma, att barnavårdsnämnd utövar tvång mot omhänder- tagna för att hindra dem från att rymma från anstalt, där de är intagna.2 Den förhärskande uppfattningen torde dock vara, att nämndens möjlig- heter att utöva tvång är begränsade. Detta förhållande har blivit föremål för åtskillig kritik, då det inneburit, att barnavårdsnämnderna icke haft möjligheter att effektivt hindra omhändertagna från att lämna en anstalt, där de placerats, och fortsätta ett brottsligt eller eljest asocialt levnadssätt.

I nu berörda avseenden stadgas i den nya lagen (41 5 )att, om den om- händertagne icke är elev vid ungdomsvårdsskola, det ankommer på barna- vårdsnämnden att själv eller genom den, åt vilken nämnden anförtrott vården, öva uppsikt över honom samt att, i den mån behandlingen så krä- ver, bestämma rörande hans person och personliga förhållanden. Vidare stadgas, att den omhändertagne må underkastas den begränsning i rörelse- friheten, som betingas av syftet med omhändertagandet. Beträffande elev i ungdomsvårdsskola gäller den nu angivna befogenheten skolans sty- relse (65 5).

Den nya lagen synes bereda barnavårdsnämnd ökade befogenheter med

1 Jfr Walin, Föräldrabalken s. 98 f. * SOU 1956:61 s. 507 0. 512 ff.

avseende å sådana omhändertagna, som nu är i fråga. Genom stadgandet, att den omhändertagne må underkastas den begränsning i rörelsefriheten, som betingas av syftet med omhändertagandet, föreligger i lagen uttryck- ligt stöd för det tvång, som må utövas mot omhändertagna, vilket måste anses vara av värde.

Omhändertagande för skyddsuppfostran leder alltså till frihetsberövande i de fall, då intagning sker i ungdomsvårdsskola, och även i andra fall, i den mån tvång utövas för kvarhållande av den omhändertagne i anstalt. I övriga fall av intagning i anstalt och vid utackordering i enskilt hem torde omhändertagandet icke kunna betecknas såsom frihetsberövande.

Härjämte må beaktas, att omhändertagande för skyddsuppfostran ofta innebär i högre grad ett ingrepp i föräldrarnas rätt att bestämma över bar- net, särskilt att ha barnet hos sig, än i barnets frihet. Detta gäller i synner- het vid omhändertagande av små barn. Då barnet nått sådan ålder, att vä- sentlig hänsyn bör tagas till dess egna önskningar angående vistelseort, har ett omhändertagande av barnet huvudsakligen karaktär av frihets- berövande gentemot detta. Det må dock framhållas, att även vid omhän- dertagande av yngre barn omhändertagandet måste anses utgöra ett in- grepp, förutom mot föräldrarna, även mot barnet, nämligen mot dettas som regel starkt ådagalagda önskan att kvarbli hos föräldrarna.

Alla beslut angående omhändertagande för skyddsuppfostran kan så- ledes icke betecknas såsom frihetsberövande, beroende i vissa fall på att ingreppet mera riktar sig mot föräldrarna än mot barnet och i andra fall på att verkställigheten icke innebär utövande av tvång mot barnet. Då man vad angår sistnämnda fall vid meddelande av omhändertagandebeslu- tet ofta icke kan förutse, huruvida verkligt frihetsberövande erfordras eller icke, synes i detta hänseende nödvändigt, att alla beslut angående omhän- dertagande för skyddsuppfostran ur rättssäkerhetssynpunkt behandlas på samma sätt. Omhändertagande av små barn utgör ett ingrepp i föräld— rarnas rätt, som till sin betydelse i åtskilliga avseenden kan jämföras med ett frihetsberövande. Med hänsyn härtill talar goda skäl för att ingreppet förbindes med samma rättssäkerhetsgarantier som ett frihetsberövande. Ett omhändertagande av yngre barn kan givetvis utveckla sig till ett verk- ligt frihetsberövande, nämligen i den mån barnet uppnår sådan ålder, att ökad hänsyn brukar tagas till dess egna önskningar angående vistelseort. Någon anledning att ur de synpunkter, som utredningen har att anlägga, göra skillnad mellan omhändertagande för skyddsuppfostran allteftersom omhändertagandet riktar sig mot yngre eller äldre barn kan alltså icke anses föreligga annat än såtillvida, att den som uppnått 15 års ålder bör äga själv föra sin talan.

Barnavårdsnämnd beslutar om placering i enskilt hem eller barnhem, medan nämnden icke äger besluta om intagning i ungdomsvårdsskola. Om intagning i sådan skola beslutar, efter ansökan av nämnden, chefen för

socialstyrelsens skolbyrå. Har elev överlämnats till skola för observation, beslutar skolbyråchefen och skolans styrelse gemensamt om definitiv intag- ning.

Beslut angående omhändertagande för skyddsuppfostran innebär allt- så, att vilken som helst av de behandlingsformer som står till buds kan tillämpas å den omhändertagne _ varvid dock för intagning i ungdoms- vårdsskola fordras omhändertagande på grund av den unges eget beteende — och att, medan omhändertagandet pågår, övergång kan ske från en be- handlingsform till en annan. Har omhändertagande skett på grund av van- vård eller fara för vanart äger enligt praxis barnavårdsnämnden utan att underställning behöver äga rum t. o. m. besluta om omhändertagande på grund av vanart, vilket medför möjlighet att placera vederbörande i ung— domsvårdsskola.

Samtycke till verkställande av beslut angående omhändertagande för skyddsuppfostran innebär alltså medgivande till alla de vårdformer, som kan komma ifråga. Om samtycket lämnas under villkor, t. ex. att intagning i ungdomsvårdsskola ej får ske, måste beslutet underställas länsstyrelsen. Föräldrarna bör, innan de lämnar samtycke, erhålla kännnedom om de följder, som samtycke kan få. För närvarande torde upplysning i detta hänseende icke alltid lämnas föräldrarna (jfr SOU 1956: 61 s. 289 f.). Det kan ifrågasättas att i tillämpningsföreskrifter till lagen meddela bestäm- melser rörande skyldighet för barnavårdsnämnd att, innan samtycke till verkställighet lämnas, underrätta föräldrarna om ingripandets innebörd.

Nyss nämnda praxis, enligt vilken barnavårdsnämnd först kan besluta om omhändertagande på grunder, som ej medger intagning i ungdoms— vårdsskola, och därefter meddela nytt omhändertagandebeslut på andra grunder, som medger sådan intagning, utan att för verkställighet av det sista beslutet fordras samtycke eller underställning, är ur rättssäkerhets- synpunkt otillfredsställande. För verkställighet av ett nytt beslut, som medger intagning i ungdomsvårdsskola, bör enligt utredningens mening krävas samtycke eller, om sådant ej kan erhållas, underställning av beslutet.

Med den innebörd som — enligt vad i det föregående anförts — ett beslut angående omhändertagande för skyddsuppfostran äger synes nödvändigt, att garantierna för den enskildes rättssäkerhet förbindes med den hand- läggning, som föregår beslutet. Det kan övervägas, huruvida icke så borde ske även beträffande beslutet angående intagning i ungdomsvårdsskola. För den enskildes rättssäkerhet vore av värde, om sådan intagning kunde be- slutas av socialdomstolen även i sådana fall, där föräldrarna samtyckt till verkställighet av beslutet angående omhändertagande för skyddsuppfost— ran. Föräldrarnas samtycke är naturligen icke någon garanti för beslutets riktighet. Före intagningen finge givetvis domstolen inhämta yttrande av skolbyråchefen. Praktiska svårigheter torde dock möta den här diskuterade ordningen. Ärenden angående intagning i ungdomsvårdsskola är ofta av

brådskande natur, och med den nu gällande ordningen torde vara lättare att få till stånd snabba beslut än om beslutanderätten tillkommer socialdom- stol. En prövning vid domstolen av frågor angående intagning i ungdoms- vårdsskola skulle icke göra förstärkning av rättssåkerhetsgarantierna vid beslut angående omhändertagande för skyddsuppfostran överflödig, då ju åtskilliga sådana beslut icke leder till intagning i ungdomsvårdsskola.

Enligt gällande lag kan barnavårdsnämnden även omhändertaga barn för samhällsvård (29 å). Sådant omhändertagande avser barn under 16 år. I allmänhet fordras medgivande till åtgärden av barnets föräldrar. Utan sådant medgivande kan dock barnavårdsnämnden för samhällsvård om- händertaga barn, vars föräldrar övergivit barnet eller avlidit. Beslut som innebär omhändertagande för samhällsvård kan icke överklagas. Sådant omhändertagande brukar icke hänföras till frihetsberövandena. Som regel torde det ej heller innebära något allvarligare ingrepp. I de flesta fall fordras ju föräldrarnas medgivande till omhändertagandet, och det förutsättes, att ingripandet skall ske vid sjukdom, nödtillstånd eller eljest i trängande fall, där tvekan om det berättigade i åtgärden icke råder. Vidare skall omhän— dertagandet upphöra, då föräldrarna framställer begäran härom.

Även den nya lagen innehåller motsvarighet till gällande lags omhänder- tagande för samhällsvård (31 å). Liksom det allvarligare ingripandet kallas även denna åtgärd i lagen omhändertagande för samhällsvård. Förutsätt- ningarna för omhändertagande är i huvudsak överensstämmande med för— utsättningarna enligt gällande lag, dock att omhändertagandet kan avse barn upp till 18 års ålder.

Omhändertagande för samhällsvård kan enligt gällande lag ske även mot den underåriges vilja. Det kan dock endast avse barn under 16 år. Såsom nämnts utsträckes i den nya lagen möjligheterna till ingripande till barn mellan 16 och 18 år. Samtidigt stadgas dock, att, om ej särskilda skäl föran— leder annat, den som fyllt 15 är endast efter eget samtycke får omhänder- tagas enligt nu berörda bestämmelser. Att krav uppställts på dylikt sam- tycke är ur rättssäkerhetssynpunkt av värde. Med den sålunda beträffande detta ingripande föreliggande regleringen synes kravet på rättssäkerhet vara vederbörligen tillgodosett.

BVL medger vissa möjligheter till provisoriskt omhändertagande (31 5). I trängande fall kan barnavårdsnämndens ordförande besluta om omhän— dertagande för skyddsuppfostran eller samhällsvård i avbidan på nämndens beslut. I vissa fall av sådant omhändertagande skall ordföranden omedel- bart sammankalla nämnden för att besluta i ärendet. Beträffande person, som fyllt 18 men ej 21 år, kan vidare polismyndighet under vissa förutsätt- ningar verkställa provisoriskt omhändertagande. Nu nämnda omhänder- taganden av polismyndighet är kortvariga; de brukar omfatta några tim- mar eller högst en dag.

I nya lagen har möjligheterna till provisoriskt omhändertagande i väsent—

lig grad utvidgats. Polismyndighet har i ökad omfattning _ även beträffan- de barn under 18 år —— beretts möjlighet till omhändertagande i avbidan på nämndens beslut (33 å). Helt ny är möjligheten till omhändertagande för utredning under högst fyra veckor (30 å). Sådan åtgärd kan vidtagas, om sannolika skäl föreligger för att sådant omhändertagande för samhälls- vård, som motsvarar gällande lags omhändertagande för skyddsuppfostran, är påkallat. Även ordföranden i nämnden kan i avbidan på nämndens be— slut förordna om omhändertagande för utredning —— liksom angående om— händertagande av annan art (11 5). Kan vederbörligt samtycke till verk- ställighet av barnavårdsnämnds beslut angående omhändertagande för ut- redning ej erhållas, skall beslutet senast inom tio dagar underställas läns- styrelsens prövning. Beslutet länder dock till omedelbar efterrättelse. Den som omhändertagits för utredning kan intagas i ungdomsvårdsskola.

Omhändertagande för utredning torde komma att bli av stort värde för de harnavårdande myndigheterna. Ingripandet är uppenbarligen att hän- föra till de administrativa frihetsberövandena. Institutet innebär emellertid, att omhändertagande kan äga rum på lösare grunder än för närvarande är möjligt. I stället för klarlagt behov av omhändertagande kräves endast san- nolika skäl härför.

De ingripanden mot barn och ungdom, som särskilt bör beaktas, är så- lunda omhändertagande för skyddsuppfostran (enligt nya lagen omhänder- tagande för samhällsvård) samt de provisoriska ingripanden, särskilt om- händertagande för utredning, som tidigare berörts. I det följande behand- las närmast förfarandet i dessa ärenden hos barnavårdsnämnden, varefter upptages vissa spörsmål rörande handläggningen på länsplanet.

Utredningen har i den allmänna motiveringen (s. 118) diskuterat frågan om förstärkning av bl. a. barnavårdsnämnderna med domare vid handlägg— ning av ärenden rörande frihetsberövanden och därvid funnit sig icke kunna förorda en sådan reform. Någon annan större förändring i barna- vårdsnämndernas organisation synes icke heller kunna ifrågasättas. Detta medför, att det icke torde vara möjligt att vid nämnderna tillämpa en sådan utbyggd handläggningsordning, som förordats i den allmänna motive- ringen, och att således i mer väsentlig mån öka rättssäkerhetsgarantierna vid barnavårdsnämnds handläggning. De ökade rättssäkerhetsgarantier som befinnes erforderliga beträffande nu ifrågavarande ingripanden bör, som tidigare berörts, enligt utredningens mening i stället förläggas till hand— läggningen å länsplanet av sådana mål, där verklig tvist råder om det be- rättigade i ett ifrågasatt ingripande. Denna handläggning bör därför äga rum vid socialdomstolen enligt den i SdL stadgade ordningen.

Vissa olägenheter vidlåder emellertid uppenbarligen en ordning, som in- nebär, att förfarandet hos barnavårdsnämnd bibehålles i huvudsak oför- ändrat. Det kan givetvis icke uteslutas att i vissa av de fall, som på grund

av samtycke till verkställighet av barnavårdsnämnds beslut angående om- händertagande icke kommer under socialdomstolens prövning, ett utbyggt förfarande vid barnavårdsnämndens handläggning skulle ha lett till att något omhändertagande icke kommit till stånd. Med hänsyn härtill vore ur rättssäkerhetssynpunkt att föredraga, att det utbyggda förfarandet för- bundes med barnavårdsnämndens prövning. Även i de fall, där under- ställning äger rum, är det av stor betydelse, att handläggningen inför barnavårdsnämnden sker under sådana former, att den verkställda utred- ningen blir fullt betryggande.

Gällande BVL innehåller utförliga bestämmelser angående barnavårds- nämndens skyldighet att verkställa undersökning, när ingripande från nämndens sida kan ifrågasättas. Innan nämnden beslutar omhändertaga någon för skyddsuppfostran, skall tillfälle beredas hans föräldrar och honom själv, om han fyllt 15 år, att muntligen eller skriftligen yttra sig i ärendet. Om så prövas nödigt, må nämnden kalla den, vars omhändertagande ifråga- sättes, och hans föräldrar att personligen inställa sig för att höras inför nämnden eller särskilt utsett ombud. Vistas föräldrarna å annan ort, kan förhör utsättas att äga rum inför ombud därstädes. Barnavårdsnämnd kan även kalla annan person till förhör. Nämnden äger förelägga vite. I vissa fall kan hämtning till nämnden förekomma.

Barnavårdskommittén lämnar en redogörelse för tillämpningen av dessa regler, varav framgår, att barnavårdsnämndernas handläggning icke varit i alla avseenden tillfredsställande. Sålunda har den i ärendet verkställda ut- redningen ibland varit bristfällig. I större städer erhåller föräldrarna och den underårige tillfälle att yttra sig inför en särskild delegation av nämn- den, medan det i flertalet städer och landskommuner synes vara ovanligt, att särskilt tillfälle till yttrande beredes dem, och det sällan förekommer, att de gör anspråk på att få inställa sig inför nämnden eller företrädare för denna, liksom också nämnderna sällan synes kalla till sådan inställelse. På vissa håll anses förhör inför nämnden eller ombud värdelöst ur utrednings- synpunkt. Ytterst sällan förekommer inför nämnden förhör upplysningsvis med andra personer än den underårige själv eller hans föräldrar (SOU 1956: 61 s. 286 ff).

Den nya lagen upptager en noggrannare reglering av förfarandet hos barnavårdsnämnd än gällande lag och innehåller bestämmelser, som i högre grad syftar till att tillgodose rättssäkerheten (14—24 55). I ärende, som är föremål för nämndens utredning, kan höras envar som ärendet rör eller som antages kunna lämna upplysningar av betydelse. Den som skall höras kan kallas att inställa sig inför nämnden eller särskilt utsett ombud för nämnden. Nämnden äger under utredningen förordna om läkarundersök- ning, och den underårige kan kallas till undersökning hos anvisad läkare. I kallelser, som nu nämnts, kan nämnden föreskriva vite. Om den som kallats ej inställer sig, kan han hämtas. Innan barnavårdsnämnden avgör ärende,

skall den ärendet rör underrättas om vad som framkommit vid utredningen samt tillfälle beredas honom att yttra sig däröver, såvida icke sådant ytt- rande hefinnes uppenbart obehövligt eller ärendet kräver så snabbt avgö— rande, att yttrande icke kan avvaktas. Den som är berättigad att yttra sig äger begära att bli muntligen hörd inför nämnden. Framställer han sådan begäran, skall förhör anordnas med honom, om ej särskilda skäl föranleder annat. Den som beredes tillfälle att yttra sig skall erinras om rätten att på- kalla förhör. Den ärendet rör äger utveckla sin talan och förebringa bevis- ning. Föräldrarna äger jämte den underårige rätt att yttra sig och eljest föra talan, som nu sagts. Om den underårige ej fyllt 15 år, gäller bestämmelserna om rätt att yttra sig och om förhör endast föräldrarna. Barnavårdsnämnden har ej möjlighet att höra vittnen på cd. Ej heller kan nämnden förordna om vittnesförhör vid domstol. Enligt uttrycklig bestämmelse äger den enskilde anlita lämpligt biträde, när han höres av nämnden eller företrädare för denna. Nämndens beslut skall, om det ej befinnes obehövligt, innehålla de skäl, på vilka avgörandet grundas, ävensom fullföljdshänvisning, om talan kan fullföljas mot beslutet. Även om talan kan fullföljas mot nämndens beslut, skall detta, med undantag för beslut om utdömande av vite, lända till efterrättelse utan hinder av att det ej äger laga kraft. Beträffande så- dant beslut angående omhändertagande för samhällsvård, som motsvarar gällande lags omhändertagande för skyddsuppfostran —— där underställ- ningsförfarande kan ifrågakomma —— äger nämnden förordna, att beslutet skall gå i verkställighet utan hinder av att det ej vunnit laga kraft.

Under departementsberedningen av ifrågavarande lagstiftningsärende har utredningen beretts tillfälle att yttra sig över ett inom departementet upp- rättat lagförslag. De synpunkter, som utredningen därvid framfört, har i nästan alla hänseenden blivit beaktade i den framlagda propositionen och i den nya lagen. Utredningen kan därför för sin del ansluta sig till den regle- ring av förfarandet vid barnavårdsnämnd, som lagen innehåller. Endast i ett par avseenden är enligt utredningens mening kompletteringar erforderliga.

I likhet med vad som förordats beträffande förfarandet vid nykterhets- nämnd bör den som höres upplysningsvis inför barnavårdsnämnd äga att i viss omfattning erhålla ersättning för sin inställelse hos nämnden. I detta avseende bör gälla motsvarande regler som föreslagits beträffande ersätt- ning för inställelse vid nykterhetsnämnd. Vidare vill utredningen beträf- fande kallelse till läkarundersökning, i likhet med vad som föreslagits be- träffande nykterhetsvårdsärenden, förorda en bestämmelse av innehåll, att den som skall undersökas skall vara pliktig att för undersökningen inställa sig å tid och ort, som läkaren bestämmer.

Den nya lagen medger icke möjlighet att anföra besvär över provisoriska beslut angående omhändertagande. Beträffande omhändertagande för ut- redning kan dock, såsom nämnts, underställning ske. Lagen innehåller sär— skilda regler i syfte att påskynda avgörandet. Har polismyndighet tagit

underårig i förvar i avbidan på barnavårdsnämndens beslut, skall anmälan därom ofördröjligen göras hos nämnden, som har att skyndsamt besluta, om han skall omhändertagas eller friges. Beslutar nämnden, att den under- årige skall friges, må han enligt nämndens bestämmande kvarhållas, till dess han avhämtas av föräldrarna eller annan fostrare. Bestämmelsen om anmälan hos barnavårdsnämnden och om dennas skyldighet att skyndsamt fatta beslut har enligt motiven (prop. s. 273) tillkommit i stället för att stadga en viss längsta tid, under vilken förvarstagande mä äga rum, vilket ansetts förbundet med vissa nackdelar. — Avser ordförandens beslut så- dant omhändertagande, där underställning kan ifrågakomma, är ordföran- den skyldig att omedelbart sammankalla nämnden för att besluta i ärendet. Nämndens sammanträde skall därvid hållas utan dröjsmål och senast inom tio dagar från dagen för ordförandens beslut.

Genom de regler, som sålunda föreslagits, synes den omhändertagnes an- språk på rättssäkerhet vara tillgodosedda. Givetvis är det angeläget, att största möjliga skyndsamhet iakttages vid handläggningen av dessa ären— den. Särskilt bör här uppmärksammas omhändertagande för utredning. Har dylikt omhändertagande beslutats av nämndens ordförande, kan det dröja upp till tio dagar, innan nämnden blir i tillfälle att besluta i ärendet. Efter nämndens beslut kan det dröja ytterligare tio dagar, innan frågan underställes socialdomstolen. För handläggningen vid domstolen gäller en- ligt 38 & SdL, att beslut i fråga om tillfälligt omhändertagande skall med— delas sist å fjärde dagen från det frågan förelagts domstolen, dock att om förhandling i saken utsättes att hållas inom en vecka från det målet inkom, med beslut i fråga om omhändertagandet må anstå till förhandlingen. I ogynnsamma fall kan därför domstolens prövning komma att ske först vid utgången av den tid av högst fyra veckor, som omhändertagande för utred- ning må avse, vilket givetvis måste anses otillfredsställande. Det är därför av synnerlig vikt, att de i den nya lagen angivna längsta tiderna för hål— lande av nämndens sammanträde och för underställning icke utnyttjas i andra fall än då så är oundgängligen erforderligt. Givetvis är det också an- geläget, att socialdomstolens handläggning sker med stor skyndsamhet. I detta sammanhang må anmärkas, att om barnavårdsnämnden, medan ett beslut angående omhändertagande för utredning är beroende av socialdom— stolens prövning, beslutar om omhändertagande för samhällsvård, det först- nämnda beslutet får anses förfallet. I sådant fall är det angeläget, att under- ställning av beslutet angående omhändertagande för samhällsvård sker snabbt, därest' samtycke till verkställighet av beslutet ej kan erhållas. Ofta torde i en sådan situation nämnden böra förordna om omedelbar verkstäl- lighet av beslutet.

Beträffande underårig, som tagits i förvar av polismyndighet, äger så— som nyss nämnts enligt den nya lagen barnavårdsnämnden i samband med beslut, att den underårige skall friges, bestämma att han skall kvarhållas,

till dess han avhämtas av föräldrarna eller annan fostrare. Det bör under- strykas, att dylikt kvarhållande uteslutande skall vara motiverat av den praktiska synpunkten, att den underårige ej bör friges under för honom ogynnsamma förhållanden och att kvarhållandet bör inskränkas till kortast möjliga tid.

Utredningen övergår nu till att behandla handläggningen vid socialdom— stol av mål angående ingripanden mot barn och ungdom och upptager då först frågan, vilka mål av dylik art som bör hänföras till socialdomstolens behörighet. Av vad tidigare anförts framgår, att underställda mål angående omhändertagande för skyddsuppfostran (eller enligt den nya lagen om- händertagande för samhällsvård) enligt utredningens mening bör handläg— gas vid socialdomstol. Så bör ock vara fallet med underställda mål angående omhändertagande för utredning. Det kan även ifrågasättas, om icke vissa andra ingripanden är av den art, att de bör hänföras till domstolens pröv— ning.

I den nya lagen stadgas möjlighet för barnavårdsnämnd att beträffande fosterbarn förbjuda föräldrarna eller annan, som har vårdnaden om barnet, att under viss tid eller tills vidare taga barnet från fosterhemmet (50 å). Förutsättning härför är, att det skulle vara till avsevärd skada för foster- barnet att skiljas från fosterhemmet. Nämnden har möjlighet att meddela provisoriskt förbud för högst fyra veckor. Enligt propositionen (s. 153) bör förbud mot flyttning av fosterbarn förekomma endast om det föreligger risker för allvarlig skada på barnets kroppsliga eller själsliga hälsa eller för dess utveckling, (1. v. s. endast i undantagsfall. Över beslut, som här avses, kan besvär anföras hos länsstyrelsen.

Vidare äger barnavårdsnämnden enligt nya lagen förbjuda person, som har sitt hem inom kommunen, att utan nämndens medgivande mottaga an- nans barn under 16 år för vistelse i hemmet annat än tillfälligt (51 5). J äm- väl sådant beslut kan överklagas hos länsstyrelsen.

Barnavårdskommittén ansåg, att besvär i ärenden, som nu nämnts, borde göras till föremål för kollegial handläggning inom länsstyrelsen (SOU 1956: 61 s. 231). Beträffande ärenden angående förbud mot flyttning av fosterbarn synes det också kunna ifrågasättas, att de på länsstadiet skall prövas av socialdomstol. Beslut om förbud mot fosterbarns tagande från fosterhem innebär ett väsentligt ingrepp i föräldrarnas rätt att bestämma över barnet, i vissa avseenden jämförbart med beslut mot föräldrarnas vilja att omhändertaga barnet för samhällsvård. Detta talar för att dessa ärenden bör prövas av socialdomstol. Å andra sidan är här icke fråga om ett frihetsberövande. Därjämte prövas övriga frågor rörande fosterbarn av länsstyrelsen. Detta jämte det förhållandet, att förbud skall kunna före- komma endast i undantagsfall gör, att utredningen icke för sin del vill för-

orda, att besvär rörande förbud mot flyttning av fosterbarn skall prövas av socialdomstol.

Jämväl förbud att mottaga vistelsebarn är för den berörde av stor bety- delse. Sådant förbud innebär emellertid icke i något avseende ett frihets— berövande. Frågor härom kan icke heller anses äga sådant samband med andra frågor, som skall tillhöra socialdomstols prövning, att en handlägg- ning vid domstolen av sådant skäl är önskvärd. Tvärtom talar den omstän- digheten, att övriga frågor rörande fosterbarn på länsstadiet prövas av läns— styrelsen, för att länsstyrelsen bibehålles som beslutande myndighet rörande förbud att mottaga fosterbarn. Ur de synpunkter, som utredningen har att anlägga, kan alltså icke anses erforderligt, att besvär i frågor enligt 51 å prövas av socialdomstol.

Beslut som i viss omfattning bör kunna prövas av socialdomstol är beslut angående utskrivning av den som omhändertagits för skyddsuppfostran enligt gällande BVL eller beslut angående samhällsvårdens upphörande en- ligt den nya lagen. Beslut om utskrivning av den som omhändertagits för skyddsuppfostran meddelas enligt 45 och 46 55 BVL beträffande den som är intagen i ungdomsvårdsskola av skolans styrelse och i annat fall av barna- vårdsnämnden. Utskrivning kan vara villkorlig eller slutlig. Beslut om vill— korlig utskrivning innefattar rätt för styrelsen eller nämnden att när som helst återtaga den utskrivne. Vid slutlig utskrivning kan nämnden besluta, att den utskrivne skall stå under tillsyn. Besvär kan anföras endast över beslut, varigenom framställning om slutlig utskrivning avslagits. Besvären prövas av länsstyrelsen. Under senare år har för hela riket dylika besvär anförts i sammanlagt endast 15—20 fall om året.

I den nya lagen göres med avseende å samhällsvårdens upphörande skill- nad mellan elev vid ungdomsvårdsskola och andra omhändertagna. Beträf- fande de sistnämnda skall barnavårdsnämnden förklara samhällsvården avslutad, så snart ändamålet med vården får anses uppnått (42 5). Vid så- dant omhändertagande för samhällsvård, som motsvarar gällande lags om- händertagande för skyddsuppfostran, äger barnavårdsnämnden, om så an— ses lämpligt, meddela beslut om villkorligt upphörande av samhällsvården (43 5). Sådant beslut innebär, att samhällsvården försöksvis avslutas. Vår- den må emellertid när som helst återupptagas, om så erfordras för att upp- nå dess syfte. Beträffande elever vid ungdomsvårdsskola kan vården äga rum inom eller utom skolan (66 å). Vård utom skolan skall anlitas, så snart det kan ske. För sådan vård kan eleven överlämnas till enskilt hem eller placeras i lämplig anstalt. Lagen upptager icke möjlighet till villkorlig utskrivning av elev vid ungdomsvårdsskola. Detta motiveras därmed att den villkorliga utskrivningen enligt gällande lag efter hand förlorat sin karak- tär av åtgärd efter avslutad behandling och övergått till att snarare vara ett behandlingsled, som kan återkomma flera gånger (prop. s. 339). Utskriv-

ning av elev vid ungdomsvårdsskola beslutas av skolans styrelse (65 5). Genom beslutet upphör samhällsvården, men styrelsen äger i beslutet för- ordna, att samhällsvården skall bestå (68 å). Över beslut angående utskriv— ning från ungdomsvårdsskola äger den beslutet rör anföra besvär hos läns- styrelsen (81 å). Klagorätten omfattar även det fall att i utskrivningsheslut förordnats, att samhällsvården fortfarande skall bestå.

Såsom närmare behandlats i den allmänna motiveringen (s. 138 o. ff) anser utredningen, att besvär i frågor rörande utskrivning av den som omhändertagits för skyddsuppfostran bör prövas av socialdomstol. Detta bör gälla besvär i alla de utskrivningsfrågor (resp. frågor angående sam— hällsvårdens upphörande) som i det föregående berörts.

Rörande handläggningen vid länsstyrelsen av underställda ärenden an- gående omhändertagande för skyddsuppfostran meddelas kortfattade reg- ler i 26 och 75 åå BVL. Om föräldrarnas rätt att yttra sig samt om hörande inför länsstyrelsen av föräldrarna och den som beslutet avser hänvisas till stadgandet i detta avseende rörande förfarandet vid barnavårdsnämnden. Nämnden bör kallas att närvara vid förhör inför länsstyrelsen och bör be— redas tillfälle att inkomma med bemötande, om sådant föranledes av för— höret eller av skriftligt yttrande. I ärendet bör inhämtas yttrande från veder- börande barnavårdskonsulent. Länsstyrelsen äger förordna om vittnesför- hör vid domstol och äger härutinnan en befogenhet, vilken icke tillkommer barnavårdsnämnd.

Enligt barnavårdskommittén sker i regel underställning av beslut om skyddsuppfostran _ där underställning ej är obligatorisk _— i ett antal fall, som motsvarar mellan 20 och 30 % av hela antalet beslut. Underställnings— frekvensen är störst beträffande beslut, som grundas på misshandel, van- vård m. m. av barnet, i vilka fall ungefär 2/5 av hela antalet beslut under— ställes. Grundas beslutet på att fara för vanart föreligger, underställes unge- fär vart tredje beslut, medan endast vart åttonde beslut underställes, som grundar sig på att barnet är vanartat (SOU 1956: 61 s. 289).

Från de av utredningen inhämtade uppgifterna rörande länsstyrelsernas handläggning under senare år av ärenden angående omhändertagande för skyddsuppfostran må nämnas, att länsstyrelserna i 40—50 procent av samt— liga underställda fall funnit erforderligt att begära ytterligare utredning från barnavårdsnämnd eller annan. I tämligen stor omfattning hålles muntligt förhör eller avgiver den enskilde eljest muntlig förklaring. Detta har skett i 40—45 procent av alla ärenden. I mellan 30 och 50 procent av samtliga fall har den saken rör givits möjlighet att avge muntlig förklaring men icke utnyttjat denna möjlighet. Rättsbildat biträde för utförande av talan nyttjas i ringa omfattning, i hela landet endast i omkring 30 ärenden om året, mot- svarande 6—8 procent av samtliga underställda ärenden. I de flesta fall underrättar emellertid icke länsstyrelsen den saken rör om förefintliga möjligheter att anlita rättsbildat biträde. Vid länsstyrelsen i Göteborgs och

Bohus län, där sådan underrättelse regelbundet äger rum, har rättsbildat biträde anlitats endast i omkring 20 % av antalet ärenden. Möjligheten att förordna om vittnesförhör vid domstol har utnyttjats endast av ett fåtal länsstyrelser; mera regelbundet förekommer sådana vittnesförhör endast vid nyssnämnda länsstyrelse, där förhör sedan åtskillig tid tillbaka hållits i mera svårbedömda ärenden. Vid nämnda länsstyrelse anses vittnesförhör i sådana ärenden vara av visst värde.

De av utredningen inhämtade uppgifterna visar, att av samtliga överståt- hållarämbetet och länsstyrelserna underställda beslut angående omhänder- tagande för skyddsuppfostran fastställdes under år 1954 omkring 76 %, under år 1955 omkring 78 %, under år 1956 omkring 80 % och under år 1957 omkring 74 %. Beträffande enbart beslut, där underställning varit obligatorisk, var fastställelseprocenten naturligt nog högre: i dessa ärenden höll den sig omkring 90 % med några procents variation under olika är.

Den nya barnavårdslagen innehåller ett särskilt avsnitt rörande förfaran— det hos länsstyrelse i underställningsmål (75—79 55). I huvudsak hänvisas här till bestämmelserna rörande förfarandet hos barnavårdsnämnd. Vid si- :lan härav stadgas, att vid förhör inför länsstyrelsen representant för barna— vårdsnämnden skall beredas tillfälle närvara samt att, om underställt be- slut skall lända till efterrättelse oberoende av laga kraft, det åligger läns- styrelsen att utan dröjsmål pröva, huruvida beslutet må verkställas, innan målet slutligt avgöres. Därjämte innehåller förslaget i denna del bestäm- melser om vittnesförhör eller förhör upplysningsvis vid domstol, om ersätt- ning till den som sålunda höres inför länsstyrelsen eller domstol, om inford- rande av yttrande från barnavårdsnämnden samt om rätt för länsstyrelsen att i stället för att fastställa underställt beslut förordna om förebyggande åtgärder eller uppdraga åt barnavårdsnämnden att föranstalta därom.

För förfarandet vid socialdomstol i de mål angående ingripanden mot barn och ungdom som enligt vad tidigare förordats bör handläggas vid dom- stolen bör SdL:s regler gälla. I BvL bör därför upptagas ett särskilt stad- gande härom. I underställningsmål bör ett sålunda utbyggt förfarande till- lämpas i full omfattning. Här bör det allmännas talan vid domstolen föras av barnavårdsnämnden. Ett uttryckligt stadgande härom i BVL synes er— forderligt. Vid muntlig förhandling bör nämnden företrädas av ordföranden, annan ledamot av nämnden eller särskild vid nämnden anställd tjänsteman, som befinnes lämplig. I detta sammanhang är bestämmelserna i den nya lagen om juristmedverkan i barnavårdsnämnd av särskilt intresse. Enligt 10 å bör barnavårdsnämnden anlita biträde av lagfaren person, om behovet av juridisk sakkunskap icke är tillgodosett inom nämnden. I propositionen (s. 95) framhåller föredragande statsrådet, att åtminstone i de största stä- derna det torde vara mest naturligt att knyta en jurist till nämnden såsom heltidsanställd befattningshavare men att det för det stora flertalet nämnder knappast kan ifrågakomma annat än att vid uppkommande behov anlita

jurist från fall till fall. Det anföres vidare, att en lämplig ordning därvid synes vara, att avtal träffas med lämplig jurist om att denne skall stå till nämndens förfogande i den omfattning, som påkallas. Ofta torde det vara lämpligt, att den jurist som sålunda biträder nämnden också företräder nämnden vid socialdomstolen. Detta ter sig naturligt vid de större nämn- derna, där juristen är heltidsanställd. Men det gäller också vid de mindre nämnderna, där jurist skall anlitas endast då så finnes erforderligt. Behov av dylik sakkunskap föreligger tydligen främst i ärenden, där underställ- ning av barnavårdsnämndens beslut kan bli aktuellt. Genom sin medverkan i sådana ärenden erhåller juristen erfarenhet av ärendenas behandling, vil— ket gör honom lämpad att föra talan vid socialdomstol. Är juristen ordinarie domare, hör han dock icke föra talan vid domstolen. Det må framhållas, att vid de mindre nämnderna ärenden som här avses är ganska sällan förekom— mande och att behov av biträde vid socialdomstol där torde uppkomma högst en eller annan gång om året.

BvL innehåller icke något stadgande om behörighet för länsstyrelsen att i underställda mål angående omhändertagande för skyddsuppfostran för- ordna om provisoriskt omhändertagande. Detta är ej heller fallet med den nya lagen. Båda lagarna innehåller däremot regler om att barnavårdsnämn— den äger förordna, att omhändertagandebeslut skall gå i verkställighet utan hinder av att det ej vunnit laga kraft. Beträffande beslut angående omhän- dertagande för utredning gäller, att det skall lända till omedelbar efterrät— telse. Av uppgifter, som utredningen inhämtat, framgår att i de mål angå— ende omhändertagande för skyddsuppfostran, som underställes överståt- hållarämbetets och länsstyrelsernas prövning, förordnande om omedelbar verkställighet meddelats i ett stort antal fall, omfattande 35—45 procent av samtliga underställda mål. Mål som nu sagts ävensom underställda mål an— gående omhändertagande för utredning bör vid handläggning inför social— domstolen behandlas som mål, vari den enskilde är tillfälligt omhändertagen. Detta innebär bl. a., att det åligger domstolen att utan yrkande pröva, huru- vida förordnandet om verkställighet skall bestå (32 % SdL), samt att målet skall handläggas med särskild skyndsamhet. Vid handläggningen av dylika frågor torde ofta en förenklad handläggningsordning kunna tillämpas.

Om socialdomstolen finner sig icke kunna fastställa ett beslut angående omhändertagande för samhällsvård, bör domstolen äga förordna om före- byggande åtgärder eller uppdraga åt barnavårdsnämnden att föranstalta där- om. Om domstolens befogenhet i detta hänseende bör finnas ett uttryckligt stadgande i BVL.

I besvärsmål angående samhällsvårds upphörande och utskrivning bör det allmännas talan vid socialdomstolen föras av den myndighet, som med- delat överklagade beslutet, d.v.s. barnavårdsnämnd eller styrelse för ung— domsvårdsskola. Jämväl härom bör stadgande finnas i BVL. Styrelsen bör äga uppdraga åt rektor vid skolan att föra styrelsens talan. Enligt den nya

lagen (81 &) må talan mot beslut av styrelse för ungdomsvårdsskola i ärende rörande utskrivning från skolan föras av den beslutet rör, vilket innebär, att även barnavårdsnämnd kan komma att anföra besvär över beslutet, nämligen om nämnden anser, att utskrivning ej bort ske. I sådana mål kom— mer alltså att som parter vid domstolen uppträda å ena sidan, förutom den enskilde, styrelsen för ungdomsvårdsskolan och å den andra barnavårds— nämnden.

Ofta synes i besvärsmål angående utskrivning en förenklad handlägg— ningsordning kunna tillämpas. Endast i särskilda fall torde muntlig hand- läggning erfordras. Som regel torde i dessa mål kunna tillämpas skriftligt förfarande. I fall av muntlig handläggning synes vara av särskilt värde, att styrelse vid ungdomsvårdsskola kan företrädas av rektor vid skolan.

III. Ingripanden mot försumliga försörjare

Stadganden om ingripanden mot försumliga försörjare finnes i ShjL och BVL. Oaktat ShjL är en modern lagstiftning, är de regler i denna, som av- ser försumliga försörjare, till sitt materiella innehåll av gammalt datum. De har nämligen i huvudsak hämtats från de bestämmelser i hithörande hänseenden, som var upptagna i 1918 års fattigvårdslag. I proposition till 1955 års riksdag med förslag till socialhjälpslag berörde departementsche— fen frågan om ändrade bestämmelser för ingripanden mot försumliga för- sörjare. Under hänvisning till barnavårdskommittén, som då ännu ej slut- fört sitt arbete, och utredningen om administrativa frihetsberövanden fram- höll departementschefen, att fattigvårdslagens bestämmelser borde gälla tills vidare i avbidan på det resultat, vartill de nånmda utredningarna kunde leda. Departementschefen föreslog därför, att reglerna i fattigvårds- lagen överfördes till ShjL, men betonade samtidigt, att denna åtgärd vore av rent provisorisk karaktär och att frågan om åtgärder mot försumliga försörjare borde upptagas till prövning i hela sin vidd, så snart resultatet av barnavårdskommitténs arbete förelåge och utredningen om administra— tiva frihetsberövanden slutförts (prop. 177/1955 s. 299 f.). I överensstäm- melse med departementschefens förslag upptogs fattigvårdslagens ifråga- varande regler med i huvudsak endast vissa formella jämkningar i den nya ShjL.

Enligt 41 & ShjL må den som av lättja eller liknöjdhet åsidosätter sin underhållsskyldighet mot sin hustru eller sitt barn eller adoptivbarn un- der 16 år i sådan grad, att socialhjälp enligt 12 & ShjL måste lämnas nå- gon av dem, av socialnämnden föreläggas att efter sin förmåga utföra ar- bete i arbetshem. I BvL finnes regler om sådant arbetsföreläggande i 72 5. Enligt detta lagrum må arbetsföreläggande meddelas

a) den som av lastbarhet, vårdslöshet, lättja eller liknöjdhet så försum- mar sina skyldigheter mot sitt barn, som ej fyllt 16 år, att skyddsuppfost—

ran eller samhällsvård måste beredas detta, och tillika undandrager sig fullgörandet av den honom härför åliggande ersättningsskyldighet, samt

b) den som enligt av domstol meddelat slutligt utslag eller skriftligt, av två personer bevittnat avtal är pliktig att till fullgörande av lagstadgad un- derhållsskyldighet utgiva underhållsbidrag till sitt barn, som ej fyllt 16 år, men av lättja eller liknöjdhet underlåter att fullgöra denna plikt och härigenom föranleder sådan försämring av det uppehälle och den uppfost— ran, som lagligen tillkommer barnet, att särskild åtgärd mot den försum- lige prövas påkallad för att framtvinga underhållsskyldighetens fullgö— rande.

Dessa bestämmelser har i huvudsak oförändrade överförts till den nya barnavårdslagen.

Föreläggandet kunde enligt före år 1957 gällande lagstiftning avse full- görande av å fattigvårdsanstalt eller eljest anvisat arbete.

Enligt såväl ShjL som BVL må arbetsföreläggande ej meddelas den som ej fyllt 18 år. I den nya barnavårdslagen och genom ändring i ShjL, vil- ken verkställts i samband med nya barnavårdslagens antagande, har emel— lertid åldersgränsen höjts till 21 år. Den som intagits i arbetshem må kvar— hållas i hemmet, till dess grundad anledning föreligger till antagande, att han skall söka efter förmåga fullgöra sina skyldigheter, dock icke i oav- bruten följd under längre tid än ett år.

De i det följande anförda bestämmelserna om försumliga försörjare i ShjL gäller också sådana försumliga försörjare, å vilka 72 å BVL är till- lämplig.

Enligt 42 & ShjL skall arbetsföreläggandet skriftligen delgivas den som avses därmed samt, om han är omyndig, hans förmyndare. Om den som erhållit arbetsföreläggande underlåter att inställa sig på arbetshemmet el— ler avviker från hemmet utan lov, skall polismyndigheten på begäran med— dela handräckning för hans hämtande, 43 &. Handräckning kan ock på— kallas för att överföra den, som är intagen i ett arbetshem, till ett annat sådant hem. Arbetshem skall stå under ledning av en styrelse samt ha ett av Konungen fastställt reglemente. Styrelsen beslutar om intagning i och utskrivning från hemmet, 47 5.

Den intagne kan, under förutsättning att han fyllt 21 år, meddelas var- ning av arbetshemmets styrelse, om han undandrar sig att utföra anvisat arbete eller visar tredska att efterkomma givna föreskrifter eller gör sig skyldig till uppförande, som strider mot sedlighet eller god ordning, eller utan tillstånd lämnar arbetshemmet, 48 5. I samband med varningen skall den intagne erinras om den påföljd, som kan inträda jämlikt 49 5. Enligt sistnämnda paragraf må arbetshemmets styrelse, därest någon som till- delats varning ej låter sig rätta därav, hos länsstyrelsen göra framställning om hans dömande till tvångsarbete. I 50 & meddelas närmare regler om handläggningen inför länsstyrelsen av nu ifrågavarande mål. I dessa har

länsstyrelsen att sörja för att fullständig utredning förebringas. Den äger anställa förhör med den försörjningspliktige och med annan person, som kan lämna upplysning av betydelse i målet, och äger även föranstalta om förhör vid domstol. Länsstyrelsen kan ålägga den felande tvångsarbete el- ler, om omständigheterna är mildrande, låta bero vid varning. Ålägges tvångsarbete, skall tiden därför bestämmas till minst en och högst sex månader. Under vissa omständigheter må länsstyrelsen förordna om häkt— ning i avbidan på att målet avgöres eller utslag, varigenom den försörj— ningspliktige dömts till tvångsarbete, vinner laga kraft.

Över barnavårdsnämnds och socialnämnds beslut om arbetsföreläggande kan klagan ej föras. Däremot kan klagan föras hos länsstyrelsen över handräckning, som meddelats enligt 43 å. Sådan klagan är icke inskränkt till viss tid, 55 5. Vid prövning av handräckningen kommer även det meddelade arbetsföreläggandet under bedömande. Besvär kan enligt 56 & även anföras hos länsstyrelsen över beslut, som av styrelse för arbets— hem meddelats i ärende rörande intagning i eller utskrivning från hem- met. Klagan kan icke föras över varning, som avses i 48 &, men länssty- relsen äger i mål angående ådömande av tvångsarbete pröva, huruvida var- ningen varit befogad. Över länsstyrelsens utslag i dylika mål må enligt 61 & besvär anföras hos hovrätt. I samband med prövning av besvär rö- rande ådömande av tvångsarbete må lagligheten av den dömde tilldelad varning komma under bedömande.

Enligt 45 5 ShjL åligger det landstingskommunerna och de städer, som ej tillhör landstingskommun, att var för sig eller två eller flera i förening anordna och driva erforderligt antal arbetshem. Antalet arbetshem har under senare år minskat. För närvarande finnes tre arbetshem för män, nämligen Västergårdens arbetshem i Dalsland, Långmora arbetshem i Da- larna och Malmö stads arbetshem i Limhamn, samt ett arbetshem för kvin- nor, Södermanlands läns landstings arbetshem i Malmköping. Å de tre man- liga arbetshemmen finnes sammanlagt omkring 160 platser och å det kvinnliga arbetshemmet 21 platser. En del av platserna disponeras dock av understödstagare.

Innan barnavårdsnämnd eller socialnämnd meddelar beslut om arbets— föreläggande, har som regel ledamot i nämnden eller någon dess tjänste— man gjort upprepade försök att förmå den försörjningspliktige att betala. Därvid har vederbörande ledamot eller tjänsteman ofta varit i personlig kontakt med den försörjningspliktige. Svårigheter att nå kontakt med denne föreligger dock i de ej sällan förekommande fall, då han vistas å annan ort eller håller sig undan. Personlig kontakt synes icke vara regel i samband med nämndens beslut om arbetsföreläggande, utan beslutet torde i allmänhet grunda sig på upplysningar i skriftliga handlingar. Sedan be- slut om arbetsföreläggande meddelats, gör nämnden på många håll fram— ställning till vederbörande arbetshem om plats på hemmet. Den prövning,

som arbetshemmets styrelse underkastar en ansökan om intagning, är hu- vudsakligen av formell karaktär (jfr RÅ ref. 16/1957).

Ett arbetsföreläggande betraktas av de kommunala nämnderna i första hand såsom ett medel att förmå den försörjningspliktige att fullgöra sin underhållsskyldighet. Det förekommer också ofta att uppgörelse träffas ef— ter det arbetsföreläggandet delgivits, med påföljd att vidare åtgärder mot den försörjningspliktige icke ifrågakommer. Om emellertid sådan uppgö- relse icke träffas, skall efter delgivningen intagning i arbetshemmet äga rum. Den försörjningspliktige kan ställa sig föreläggandet till efterrättelse och således utan handräckning inställa sig å hemmet. Sådan inställelse fö- rekommer i viss omfattning: av omkring 200 under år 1958 i Västergår- dens arbetshem intagna inställde sig närmare 40 personer utan att hand- räckning meddelades; vid övriga arbetshem har under samma är sådan inställelse knappast alls förekommit. Därest frivillig inställelse ej sker, äger nämnden påkalla handräckning enligt 43 å ShjL. Det förekommer ej sällan, att anstånd med inställelse å arbetshemmet meddelas i syfte att söka förmå den försörjningspliktige att göra rätt för sig.

Innan polismyndigheten meddelar handräckning för inställelse å arbets— hem, verkställer myndigheten, om utredningen befinnes bristfällig, en un- dersökning av frågan om skäl föreligger för intagning i hemmet. Finner myndigheten därvid, att sådana skäl ej är för handen, vägras handräck- ning. Genom polismyndighetens granskning erhålles alltså en saklig pröv- ning av den kommunala nämndens beslut om arbetsföreläggande i de fall, där handräckning påkallas. Det förekommer i ej ringa omfattning, att po— lismyndigheten vägrar handräckning i nu ifrågavarande ärenden.

Även efter intagning i arbetshem kan den försörjningspliktige träffa upp- görelse rörande sin betalningsskyldighet. En följd av sådan uppgörelse är att han får lämna arbetshemmet. Å Västergårdens arbetshem utskrevs un- der år 1957 27 intagna efter endast 10 dagar eller kortare tid, varav sex efter endast en dag. Det får antagas, att i åtskilliga av nu nämnda fall an- ledningen till utskrivningen var att uppgörelse träffats. I allmänhet sker emellertid utskrivning efter en längre tids intagning: ofta omfattar vis- telsen å hemmet tre eller sex månader. I ShjL finnes inga bestämmelser om villkorlig utskrivning. Likväl tillämpas sådan utskrivning eller s.k. försökspermissioni stor omfattning. När anledning därtill förekommer, åter- hämtas den som erhållit försökspermission till arbetshemmet, varvid hand- räckning meddelas, om frivillig inställelse ej sker. Uttryckligt stöd för så— dan handräckning finnes icke i ShjL. Det är otillfredsställande, att frå- gorna om villkoren för återhämtande, om den tid, under vilken sådant må ske, samt om slutlig utskrivning icke är lagligt reglerade.

Under tiden 1940—1956 har enligt den officiella statistiken sammanlagt endast sju personer ådömts tvångsarbete i samband med arbetsföreläg- gande. Sista året detta skedde var år 1947. Enligt inhämtade upplysningar

har ej heller under åren 1957 och 1958 ådömts tvångsarbete, som här av— ses. Däremot förekommer fortfarande varning i viss omfattning. Såsom disciplinmedel mot intagna, som visar tredska eller eljest dåligt uppfö- rande, tillämpas numera överförande till en sluten avdelning vid Väster- gårdens arbetshem.

Lättillgängliga uppgifter angående det antal beslut om arbetsföreläg- gande, som årligen meddelas av barnavårdsnämnder och socialnämnder, föreligger icke. Antalet ärenden av förevarande slag vid dessa nämnder är dock tämligen stort. Flertalet av besluten meddelas av barnavårdsnämn- derna. En uppfattning om antalet beslut kan erhållas av antalet ansök— ningar om plats å arbetshemmen. Ansökningarna har under senare år ut- gjort omkring 1 500 om året; under år 1955 översteg dock siffran något 1 600. Besluten om arbetsföreläggande är emellertid flera, då i en del fall beslut torde meddelas utan att ansökan om intagning i arbetshem göres, men i flertalet fall torde beslut följas av ansökan om plats. Att så är fal- let torde kunna utläsas av en undersökning, som utredningen verkställt med biträde av statens socialvårdskonsulent i första distriktet. Konsu- lenten har tillfrågat de kommunala nämnderna inom distriktet utom nämn— derna i Stockholm, varifrån uppgifter erhållits direkt, rörande bl. a. an— talet beslut om arbetsföreläggande och antalet ansökningar om plats å ar- betshem under åren 1954—1957. Av erhållna uppgifter framgår, att un- der nämnda år inom distriktet meddelats sammanlagt omkring 740 beslut om arbetsföreläggande och gjorts omkring 660 ansökningar om plats å ar- betshem. Förhållandet mellan antalet beslut och antalet ansökningar om plats torde i stort sett vara detsamma över hela landet. Det må dock an- märkas, att speciella förhållanden föreliggerbeträffande Malmö, som har ett eget arbetshem i Limhamn. Då de kommunala nämnderna i Malmö räknar med att plats alltid kan beredas å hemmet, göres här ansökan om plats först på ett senare stadium, varför antalet beslut om arbetsföreläg— gande väsentligt överstiger antalet ansökningar om plats. Såsom belysande detta förhållande kan nämnas vissa uppgifter från Malmö stads barna— vårdsnämnd. Under år 1955 meddelade nämnden 92 beslut om arbetsföre- läggande, under år 1956 106 och under år 1957 152 beslut. Antalet ansök— ningar från nämnden om intagning i arbetshem utgjorde under år 1955 28, under år 1956 35 och under år 1957 38. Även om man beaktar de spe- ciella förhållanden, som sålunda gäller beträffande Malmö, får dock de här förut anförda uppgifterna angående antalet ansökningar om intagning i arbetshem anses ge en tämligen god uppfattning om antalet meddelade beslut om arbetsföreläggande.

I förevarande sammanhang må anmärkas, att antalet i arbetshem intagna försumliga försörj are under senare år utgjort omkring 300 om året.

Såsom framgår av vad i annat sammanhang anförts är antalet vid över- ståthållarämbetet och länsstyrelserna handlagda ärenden angående för-

sumliga försörjare ringa. Sådana ärenden förekommer i form av besvär i handräcknings- och utskrivningsärenden. Antalet inkomna handräck- ningsärenden har under åren 1953 1957 varierat mellan 22 och 36. Anta- let utskrivningsärenden utgjorde år 1954 5 och år 1957 1. Åren 1955 och 1956 förekom intet sådant ärende. Länsstyrelsernas handläggning av hand- räcknings— och utskrivningsärenden har varit i huvudsak skriftlig. Allvarliga erinringar kan ur rättssäkerhetssynpunkt göras mot gällande regler om ingripanden mot försumliga försörjare. För handläggning vid kommunal nämnd av frågor om arbetsföreläggande finnes icke närmare be— stämmelser, varför förfarandet torde växla vid olika nämnder. Tidigare har framhållits, att nämnden i regel icke torde träda i personlig kontakt med den försörjningspliktige. I likalydande motioner till 1955 års riksdag (I: 552 och II: 682) yrkades, att i 41 å ShjL skulle införas en bestämmelse av in— nehåll att innan arbetsföreläggande beslutats den, mot vilken föreläggande ifrågasatts, skall ha varit kallad till nämnden eller någon dess avdelning för att där föra sin talan. Andra lagutskottet fann sig emellertid under hän— visning till utredningen om administrativa frihetsberövanden icke kunna tillstyrka, att den föreslagna bestämmelsen infördes i lagen (utlåtande nr 39/1955 s. 125), och riksdagen beslöt i överensstämmelse med utskottet. I detta sammanhang må beaktas, att den försörjningspliktige ej sällan vistas utom kommunen och i många fall håller sig undan, vilket givetvis försvårar utredningen och möjligheterna att ordna ett muntligt förfarande. Ibland mö- ter stora svårigheter att få kontakt med en försumlig försörjare. Den kom- munala nämnden kan efter framställning till socialstyrelsen erhålla efter- lysning av underhållsskyldig jämlikt kungörelsen den 12 juni 1942 om efter- lysning av vissa underhållsskyldiga. Efterlysning verkställes därvid efter beslut av socialstyrelsen. Det åligger enligt kungörelsen polismyndighet att verkställa erforderlig efterspaning av efterlyst person samt, om denne an- träffas, ofördröjligen insända meddelande därom till socialstyrelsen.1 Vidare är att anmärka, att klagan icke kan föras över kommunal nämnds beslut om arbetsföreläggande. Vid prövning av ansökan om handräckning skall visserligen polismyndigheten verkställa utredning och prövning av förutsättningarna för meddelande av arbetsföreläggande, vari ligger en viss garanti för den enskildes rättssäkerhet, men någon sådan garanti föreligger icke i de fall, där den som erhållit arbetsföreläggande inställer sig å arbets— hemmet utan att handräckning behöver meddelas. Över handräckning kan klagan föras hos länsstyrelsen, men länsstyrelsens prövning äger regel— mässigt rum efter det intagning i arbetshemmet skett. För handläggningen vid länsstyrelsen av besvär över handräckning eller över beslut om intag— ning i eller utskrivning från arbetshem finnes inga särskilda regler. Jäm— likt 38 å länsstyrelseinstruktionen har dock länsstyrelsen alltid möjlighet

1 Jfr G. Ahlborg, Om efterlysning av underhållsskyldige, Barnavård och Ungdomsskydd 1953 s. 16 ff.

att föranstalta om muntligt förhör. Några stadganden om att den försörjf ningspliktige har rätt att åtnjuta biträde av lämplig person vid handlägg— ningen inför kommunal nämnd eller länsstyrelse finnes icke.

Gällande bestämmelser angående ingripanden mot försumliga försörjare är alltså otillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt. Det torde även vara en utbredd uppfattning, att det är i hög grad önskvärt, att en ny lagstift- ning rörande dessa ingripanden kommer till stånd. Även med hänsyn till vårt lands internationella förpliktelser synes det angeläget, att lagstift- ningen på detta område erhåller en utformning, som bättre än för närva— rande beaktar rättssäkerhetens krav. Vid en reformering av lagstiftningen bör emellertid effektivitetskravet beaktas. Nu befintliga möjligheter till in- gripanden utgör i de kommunala nämndernas hand verksamma medel att förmå den försörjningspliktige att göra rätt för sig. Lagens regler använ- des även främst som påtryckningsmedel mot den försörjningspliktige. De fall, i vilka ett ingripande leder till uppgörelse, är också avsevärt flera än de, i vilka intagning i arbetshem kommer till stånd.

I framställning den 5 juni 1959 till Konungen har JO redogjort för vissa iakttagelser rörande brister vid tillämpningen av lagstiftningen angående ingripanden mot försumliga försörjare och hemställt om åtgärder i syfte att åstadkomma ur rättssäkerhetssynpunkt mer tillfredsställande handlägg- ning av ärenden rörande försörjningspliktigas intagande i arbetshem.1

Enligt redogörelsen är det allmänt tillämpad praxis, att barnavårdsnämnd, sedan vederbörande barnavårdsman hos nämnden hemställt om arbetsfö- reläggande, avgör frågan utan att tillfälle gives den försörjningspliktige att yttra sig. Såvitt handlingarna utvisade, fick i de med redogörelsen avsedda fallen den försörjningspliktige —— med något enda undantag — över huvud taget icke reda på att ärendet hos nämnden kommit i det skick, att yrkande om arbetsföreläggande framställts. JO har vidare framhållit, att de utred- ningar, som läggs till grund för beslut om arbetsföreläggande, i många fall är ytterst bristfälliga och ofta icke avser de verkligt relevanta omstän- digheterna. I framställningen har påpekats även vissa andra brister vid tillämpningen av lagstiftningen på ifrågavarande område, bl. a. att frågan om verkställighet av beslut om arbetsföreläggande i en del fall hålles svä- vande under alltför lång tid.

Över framställningen har utredningen om administrativa frihetsberövan- den efter remiss avgivit yttrande.

Med anledning av framställningen har Kungl. Maj :t i cirkulär den 13 110- vember 1959 till samtliga socialnämnder och barnavårdsnämnder framhål- lit följande (SFS nr 493).

Innan beslut fattas om föreläggande för iförsörjningspliktig att utföra arbete i arbetshem, bör omsorgsfull utredning göras om orsakerna till att försörjnings- plikten försummas. Därvid bör den försörjningspliktige själv beredas tillfälle att

1 JO:s ämbetsberättelse 1960 s. 311 ff. 17—003228

yttra sig. Om det kan antagas att försummelsen beror på alkoholmissbruk, bör samråd ske med vederbörande nykterhetsnämnd. I förekommande fall bör läkar- undersökning av den försörjningspliktige äga rum.

Skäl torde stundom föreligga att icke omedelbart befordra beslut om arbets- föreläggande till verkställighet. Nämnd som beslutat om föreläggande bör dock icke påkalla handräckning för verkställighet av beslutet senare än sex månader efter det beslutet fattats. Kan anledning till den försörjningspliktiges intagande i arbetshem fort-farande antagas föreligga, bör nämnden upptaga frågan om ar— betsföreläggande till nytt avgörande.

I det följande upptages till närmare behandling frågan om en reforme- ring av lagstiftningen rörande ingripanden mot försumliga försörjare med beaktande av den underhållsskyldiges rättssäkerhetskrav.

En förstärkning av rättssäkerhetsgarantierna vid ingripanden mot för- sumliga försörjare kan givetvis äga rum med bibehållande i huvudsak av nuvarande regler för ingripandena. En möjlighet vore att utbygga förfa- randet vid de kommunala nämnderna och förstärka dessas organisation. Utredningen har emellertid i den allmänna motiveringen (s. 118 o. ff) avvi— sat möjligheten att förstärka de kommunala nämnderna. Med nuvarande organisation av nämnderna torde en ur rättssäkerhetssynpunkt tillfredsstäl- lande handläggningsordning icke kunna tillskapas vid dessa. Ett förläg- gande av de huvudsakliga rättssäkerhetsgarantierna till de kommunala nämnderna skulle även strida mot den lösning av rättssäkerhetsfrågorna, som utredningen förordat på nykterhetsvårdens och barnavårdens områden, enligt vilken nämnda garantier bör förläggas till prövning å länsstadiet.

En förstärkning av rättssäkerhetsgarantierna vid sistnämnda prövning skulle kunna ske genom att besvär i ärenden angående handräckning för intagning av försumliga försörjare i arbetshem prövades av socialdomsto— len enligt den handläggningsordning, som upptages i utredningens förslag till SdL. Jämlikt 5 5 6. i lagförslaget ankommer på socialdomstolen att pröva bl. a. fråga om annat frihetsberövande eller frihetsinskränkande in— gripande än i 5 g 1.—5. sägs, i den utsträckning frågan med stöd av sär- skilt stadgande föres under domstolens prövning. För att förslagets regler skulle bli tillämpliga å besvär, som här avses, skulle erfordras stadganden i ShjL och BVL, att besvären skulle prövas av socialdomstol. Vid handlägg- ning av mål angående handräckning för intagande av försumliga försör— jare i arbetshem skulle domstolen äga anordna muntligt förhör och vitt-' nesförhör, förordna biträde åt den enskilde parten samt att även i övrigt handlägga målet på samma sätt som nykterhetsvårds- och barnavårdsmål. Då den enskilde alltid skulle komma att vara omhändertagen vid målets anhängiggörande, skulle dessa mål nr handläggningssynpunkt vara att jäm- ställa med mål, vari den enskilde parten är tillfälligt omhändertagen. Det allmännas talan skulle komma att föras av socialnämnd eller barnavårds- nämnd, beroende av vilken nämnd, som beslutat om arbetsföreläggandet.

Jämväl besvär över beslut av styrelse för arbetshem i utskrivningsfrågor borde prövas av socialdomstol, varvid det allmännas talan finge föras av styrelsen.

En sådan ordning innebär emellertid en tämligen ringa förstärkning av rättssäkerheten. Rättssäkerhetsgarantierna skulle komma endast de mål till godo, som fullföljdes till socialdomstolen, och deras antal skulle för- modligen komma att bli obetydligt. Invändningen mot det nuvarande för- farandet, att möjlighet till klagan icke föreligger, förrän frihetsberövandet ägt rum, skulle kvarstå. Vissa praktiska svårigheter skulle även uppstå att ordna muntlig förhandling inför domstolen, om den försörjningspliktige i de fall, som prövades av domstolen, redan vore omhändertagen och vista— des å en från sammanträdesorten kanske tämligen avlägsen plats.

En reform på ifrågavarande område borde därför åtminstone öppna möj- lighet till direkt klagan över den kommunala nämndens beslut om arbets- föreläggande, varjämte givetvis föreskrifter borde meddelas om förhör vid nämnden med den försörjningspliktige. Besvär över beslutet finge i sådant fall handläggas vid socialdomstolen enligt den i förslaget till SdL stadgade ordningen.

Det kan emellertid förutses, att en reform kommer att sträcka sig avse- värt längre än nu sagts. Ett förslag till en helt ny lagstiftning angående åtgärder mot försumliga försörjare har utarbetats av socialvårdskommit— tén, som år 1950 framlade förslag till lag om arbetsföreläggande.1 Då detta förslag synes böra ligga till grund för den nyreglering på ifrågavarande om- råde, som i en nära framtid torde vara nödvändig, vill utredningen taga förslaget till utgångspunkt för närmare överväganden rörande lämpliga reg- ler för det processuella förfarandet vid ingripanden mot försumliga försör- jare och vad därmed äger samband.

Innan utredningen går in på förslaget till lag om arbetsföreläggande, skall emellertid nämnas ett spörsmål, som tidvis varit aktuellt, då åtgärder mot försumliga försörjare diskuterats. Vid skilda tillfällen har nämligen ifråga- satts, att försummelse av försörjningsplikt skulle kriminaliseras. Sålunda berörde socialvårdskommittén denna möjlighet i sitt betänkande med ut- redning och förslag angånde ålderdomshem m. m.2 I sitt nyssnämnda år 1950 avgivna betänkande förordade emellertid kommittén, att ingripanden mot försumliga försörjare alltfort borde ske i administrativ väg, och de av kommittén föreslagna reglerna innebär, att ingripandena skall ske genom samverkan av kommunal nämnd och länsstyrelse.

Om försummelse, som här avses, kriminaliserades, skulle frågor om in- gripanden mot försumliga försörjare komma att handläggas vid domstol och ingripandena ej längre vara att hänföra till de administrativa frihets- berövandena. I proposition med förslag till socialhjälpslag uttalade emel-

1 SOU 1950: 11 S. 36* 0 if. 2 SOU 1946: 52.

lertid departementschefen efter en redogörelse för socialvårdskommitténs förslag till lag om arbetsföreläggande, att han i den situation, som då före- låge, icke vore beredd att förorda kriminalisering av försörjningsförsum— melse och att han alltså vore av den uppfattningen, att ingripanden mot försumliga försörjare åtminstone tills vidare borde ske i administrativ ord— ning (prop. 177/1955 5. 299).

Med hänsyn till detta uttalande och till vad som förekommit under dis— kussionen1 i frågan om kriminalisering utgår utredningen ifrån att även framdeles åtgärder mot försumliga försörjare kommer att liksom hittills vidtagas i administrativ väg.

Förutsättning för meddelande av arbetsföreläggande är enligt socialvårds— kommitténs förslag, att någon av lättja, liknöjdhet, lastbarhet eller vårds- löshet åsidosätter honom lagligen åliggande underhållsskyldighet mot barn under 16 år eller mot make, som i följd av sjukdom, lyte eller eljest bris— tande kropps— eller själskrafter är oförmögen att försörja sig, så att för den underhållsberättigades uppehälle eller uppfostran uppkommer kost— nad enligt ShjL, BvL eller lagen om förskottering av underhållsbidrag till barn, och vidare att den underhållsskyldige underlåter att efter anfordran fullgöra honom åliggande skyldighet att återbetala dylik kostnad. Föreläg- gande beslutas av länsstyrelsen på ansökan av barnavårdsnämnd eller so- cialnämnd. Föreläggandet innebär skyldighet för den underhållsskyldige att inneha av länsstyrelsen anvisad arbetsanställning samt att på tid och sätt som angives av länsstyrelsen fullgöra återbetalningsskyldigheten mot det allmänna. Den kommunala nämnden är skyldig att låta verkställa un— dersökning, innan ansökan göres, och skall därvid inhämta noggrann kän- nedom om den underhållsskyldiges levnadsförhållanden och andra omstän- digheter av betydelse för fallets bedömande. Om anledning föreligger, bör nämnden föranstalta om läkarundersökning. Nämnden kan kalla den un- derhållsskyldige att personligen inställa sig för nämnden eller någon dess representant eller av nämnden anvisad läkare. Nämnden kan även kalla person, som förväntas kunna meddela upplysning i något till nämndens behandling hörande ärende, att inställa sig inför nämnden eller någon dess representant. Under vissa förutsättningar äger nämnden hos polismyn- digheten påkalla handräckning för hämtande av den som kallats.

I ansökningen till länsstyrelsen skall enligt förslaget lämnas fullständig redogörelse för den i ärendet företagna undersökningen och för de övriga åtgärder som vidtagits ävensom avgivas förslag angående lämplig anställ— ning och övervakare för den underhållsskyldige. Om länsstyrelsen finner utredningen ofullständig, skall länsstyrelsen ombesörja erforderlig komplet- tering. Länsstyrelsen kan föranstalta om läkarundersökning och äger kalla den underhållsskyldige att inställa sig inför anvisad läkare. Den under— hållsskyldige skall beredas tillfälle att förklara sig över ansökan om ar-

1 Jfr barnavårdskommittén i SOU 1956:61 s. 817 o. &.

betsföreläggande. Arbetsföreläggande skall avse tid av två är, och under denna tid skall den underhållsskyldige i regel stå under övervakning. I beslut om arbetsföreläggande kan meddelas särskilda föreskrifter beträf- fande vistelseort, bostad eller användande av fritid. Den underhållsskyl- dige kan även åläggas att avhålla sig från bruk av rusdrycker och — bort- sett från fullgörandet av återbetalningsskyldigheten — underkasta sig in- skränkning i förfogandet över arbetsförtjänst eller andra tillgångar. Läns- styrelsen utser lämplig person till övervakare. Övervakningen skall stå un- der tillsyn av den kommunala nämnd, på vars ansökan arbetsföreläggan— det meddelats. Denna nämnd kan flytta tillsynen till annan nämnd. Den nämnd, som tillsynen tillkommer, kan på ansökan av övervakare entlediga denne och förordna annan i hans ställe. Nämnden äger också på ansökan av övervakare eller den underhållsskyldige meddela denne tillstånd att antaga annan arbetsanställning och i samband därmed vidtaga den änd- ring i meddelade föreskrifter, som är påkallad med hänsyn till ombytet av anställning. Över nämndens beslut i dessa ärenden kan besvär anföras hos länsstyrelsen. I övrigt äger länsstyrelsen entlediga övervakare och för— ordna annan i hans ställe ävensom meddela nytt beslut om särskilda före- skrifter. Länsstyrelsen äger på framställning av den underhållsskyldige eller av den kommunala nämnden förordna, att arbetsföreläggande skall upphöra före den stadgade tiden av två år, därest grundad anledning fö- religger att antaga, att den underhållsskyldige skall fullgöra sin under- hållsskyldighet och ersättningsskyldighet mot det allmänna.

Om underhållsskyldig åsidosatt föreskrifter, som meddelats honom i be- slut om arbetsföreläggande, äger länsstyrelsen på ansökan av den kommu- nala nämnden i stället besluta, att den underhållsskyldige skall intagas i arbetshem. I avbidan på slutligt beslut äger länsstyrelsen föranstalta om tillfälligt omhändertagande av den underhållsskyldige.

Utförliga regler har i lagförslaget meddelats om muntligt förhör inför länsstyrelsen med den underhållsskyldige och annan person, om offent- lighet vid förhör, o1n möjlighet för länsstyrelsen att förordna om vittnes- förhör vid domstol, om biträde åt den underhållsskyldige vid förhör samt om ersättning till vittne och till person, som hörts upplysningsvis vid läns- styrelsen, ävensom till biträde.

Om verkställighet av beslut om intagning i arbetshem föranstaltar en- ligt förslaget den kommunala nämnd, på vars ansökan beslutet meddelats. Beslutet är förfallet, om verkställigheten ej påbörjats inom ett år efter be- slutets meddelande. I arbetshemmet kan den intagne kvarhållas under en tid av ett år.

Utskrivning från arbetshem är enligt förslaget villkorlig eller slutlig. Om utskrivning beslutar arbetshemmets styrelse. Om icke särskilda skäl föranleder till annat, skall villkorlig utskrivning äga rum senast sex må- nader efter intagningen. 1 beslut om villkorlig utskrivning skall fastställas

en prövotid av ett år. Under prövotiden skall den villkorligt utskrivne stå under övervakning och vara underkastad särskilda föreskrifter. Även sä- dan övervakning skall stå under tillsyn av den kommunala nämnden. Om den villkorligt utskrivne icke sköter sig, kan arbetshemmets styrelse eller, enligt styrelsens uppdrag, dess föreståndare besluta om hans återhämtande. Härför kan, liksom för intagning i arbetshem, handräckning erhållas. Där- est före prövotidens utgång fråga ej väckts om den villkorligt utskrivnes återhämtande, skall beslut meddelas om slutlig utskrivning. Mot beslut av arbetshems styrelse angående villkorlig eller slutlig utskrivning eller med— delande av föreskrift kan besvär anföras hos socialstyrelsen. Styrelsen äger även utan att besvär anförts förordna att i arbetshem intagen skall utskri— vas villkorligt eller slutligt.

Jämväl länsstyrelses beslut, som avser fråga om arbetsföreläggande, förordnande om intagning i arbetshem och ersättning åt den som inkal- lats för att höras upplysningsvis inför länsstyrelsen eller förordnats till biträde åt underhållsskyldig, skall enligt förslaget kunna överklagas till socialstyrelsen.

Socialvårdskommitténs förslag till lag om arbetsföreläggande skulle, om det genomfördes, ur rättssäkerhetssynpunkt innebära en väsentlig förbätt— ring av lagstiftningen angående ingripanden mot försumliga försörjare. En— ligt utredningens mening bör de flesta av huvudpunkterna i kommitténs förslag ligga till grund för en ny reglering på detta område. I vissa avseen— den synes dock lagstiftningen böra utformas på annat sätt än kommittén föreslagit. Utredningen har på grundval av kommitténs förslag till lag om arbetsföreläggande utarbetat ett förslag till lag om åtgärder mot försum— lig försörjare och vill i det följande närmare angiva, huru enligt utred- ningens mening ingripandena mot försumliga försörjare bör regleras, var— vid uppmärksamheten i första hand riktas på förfarandet.

I 1 5 i socialvårdskommitténs förslag angavs i anslutning till gällande bestämmelser såsom förutsättning för ingripande, att åsidosättandet av un- derhållsskyldigheten berott av lättja, liknöjdhet, lastbarhet eller vårdslös— het. Oaktat utredningen enligt sina direktiv ej hör till omprövning upp— taga de materiella bestämmelser, som reglerar förutsättningarna för ingri- pande, vill utredningen på grundval av de praktiska erfarenheter, som två av kommitténs ledamöter har av dessa spörsmål, något beröra rekvisiten lättja och liknöjdhet, vilka är de i praktiken viktigaste. Dessa rekvisit har i tillämpningen visat sig svåra att handha. De i arbetshem intagna försum- liga försörjarna utgör på grund av det trånga urvalet (20 å 25 %, tidvis mindre, av dem som fått arbetsföreläggande) ett till större delen kropps- ligt eller psykiskt defekt klientel. I varje fall beträffande de intagna ter sig frågan om lättja eller liknöjdhet som besynnerlig och verklighetsfräm- mande, eftersom deras arbetssvårigheter till väsentlig del förklaras av sjuk— domar och defekter. I den mån sålunda sjukdomar och defekter kan vän-

tas vara bättre tillgängliga för annan behandling än intagning i arbets- hem, bör självfallet sådan behandling tillgripas, t. ex. nykterhetsvård, men- talsjukvård eller arbetsvård. Det vore emellertid förhastat att tro, att en medicinsk eller socialmedicinsk diagnos (t. ex. alkoholism) skulle lösa spörsmålet om lämplig vårdform i samtliga eller ens flertalet fall. En sjuk- dom innebär visserligen ett latent behov av vård, men där sådan vård redan prövats utan framgång eller (vilket ej sällan är fallet) kan förutses bli av ingen eller endast flyktig verkan, kommer aldrig något behov av spe- cialvärd att manifesteras. Detta viktiga faktum förklarar, att alkoholmiss- brukare samt kroppsligt eller psykiskt defekta personer alltjämt intages i arbetshem, ehuru de ansvariga myndigheterna äger kännedom om deras defekter. Det kan nämnas, att omkring en tredjedel av klientelet å arbets- hemmen lider av s. k. neuroser, vilka i regel utgöres av defekttillstånd i nervsystemet, möjligen på basen av inresekretoriska brister; någon verk- ligt effektiv behandling i de svårare fallen är ännu icke känd, och invalid- pension måste ofta tillgripas.

I detta läge kommer det praktiska ställningstagandet att följa helt andra normer än den metafysiskt spekulativa värderingen av lättja eller liknöjd- het. I stället frågar sig socialvårdaren, om en viss klient, oavsett diagno- sen, kan tänkas ändra sitt beteende i önskvärd riktning, om han intages i arbetshem, vare sig nu denna ändring kommer till stånd genom den fysiska träningen, den nyktra livsföringen, de regelbundna arbetsvanorna eller en stegrad värdering av behaget att leva i frihet. Att förutsätta att frihetsför- lust alltid skulle medföra en önskvärd sinnesändring synes visserligen allt- för optimistiskt, men i flertalet av åtminstone förstagångsfallen torde man ha anledning pröva, huruvida klienten är påverkbar, t. ex. moraliskt på- verkbar, genom intagningen. Det kan vara skäl att understryka, att en så- dan prövning kan vara påkallad även i fall av t. ex. kroppslig sjukdom el- ler konstitutionell psykisk defekt.

De utredande åtgärderna bör i första hand inriktas på en bedömning av klientens sannolika prestationsförmåga under inflytande av olika åtgärds- alternativ, varefter denna bedömning bör vägas mot övriga intressen i ären— det. Däremot bör man kunna avstå från de föga givande diskussionerna om klientens vilja, avsikter, liknöjdhet o. s. v. Dylika fiktioner utgör i bästa fall en valhänt sammanfattning av komplicerade beteendetendenser hos normalutrustade personer och är därför särskilt otacksamma att tillämpa på flertalet intagna.

Åtskilliga skäl talar alltså mot att i lagstiftningen bibehålla rekvisiten lättja och liknöjdhet. Enligt utredningens mening bör ingripandet i stället anknyta till underlåtenhet av den försörjningspliktige att i mån av förmåga fullgöra honom åliggande underhållsskyldighet. Förmågan kan åtminstone i viss mån genom prövning fastställas, och en uppfattning om kvarstående förmåga kan därför läggas till grund för ett omhändertagandebeslut.

För att intagning i arbetshem skall kunna ske räcker emellertid icke ett konstaterande, att en person underlåtit att i mån av förmåga fullgöra sin underhållsskyldighet. Den myndighet, som närmast har med honom att göra, bör vara skyldig att genom indrivningsåtgärder eller på annat sätt söka förmå den underhållsskyldige att göra rätt för sig. Att sådan åtgärd vidtagits bör i lagen upptagas som en uttrycklig förutsättning för att be- slut om tvångsintagning skall kunna meddelas.

Såsom förutsättning för ingripande föreslog socialvårdskommittén, att kostnad uppkommit för det allmänna enligt ShjL, BVL eller lagen om för- skottering av underhållsbidrag till barn samt att den försörjningspliktige underlåtit att fullgöra honom härför åliggande återbetalningsskyldighet. 72 5 första stycket b) BvL uppställer för ingripande intet krav på att kost- nad uppkommit för det allmänna. På grund av bestämmelserna om bi- dragsförskott föreligger emellertid även i de fall, som avses med detta stad- gande, numera regelmässigt en det allmännas fordran. Med hänsyn till arten av sitt uppdrag framlägger utredningen ej något förslag i nu berörda avseenden utan lämnar öppet, om såsom förutsättning för ingripande bör stadgas, att kostnad uppkommit för det allmänna och att den försumlige underlåtit att fullgöra honom härför åliggande återbetalningsskyldighet (lagförslaget 1 g).

Såsom framhölls under remissbehandlingen av socialvårdskommitténs förslag kan, bl. a. ur effektivitetssynpunkt, erinringar riktas mot institu- tet arbetsföreläggande i kommitténs förslag. Om den av kommittén för- ordade regleringen genomfördes, skulle sannolikt ansökan om intagning i arbetshem komma att erfordras i stor omfattning. I många fall skulle ar— betsföreläggande komma att framstå som en onödig omgång i förfarandet och av tredskande underhållsskyldiga utnyttjas endast som en välkommen anledning till uppskov med uppgörelse i ärendet. Det synes därför utred— ningen som om institutet arbetsföreläggande i den form, som det före- slagits av kommittén, icke borde upptagas i en reformerad lagstiftning rö- rande åtgärder mot försumliga försörjare. Härför talar också vad som fö- rekom i samband med införande av ShjL. Vid behandling av propositionen med förslag till ShjL diskuterades i riksdagen frågan var arbetsföreläg- gande skulle fullgöras. Därvid uttalades, att detta borde ske i arbetshem, en princip som sedermera fastslogs i lagen.

Utredningen föreslår, att ordningen för ingripanden mot försumliga för- sörjare i stora drag gestaltas på följande sätt. I första hand bör ankomma på den kommunala nämnden och dess tjänstemän att söka förmå den för— sörjningspliktige att fullgöra sina skyldigheter. Nämnden bör nedlägga ett energiskt arbete i syfte att bringa den försörjningspliktige till insikt om dessa skyldigheter. Om det finnes lämpligt, bör den hjälpa honom med anskaffande av arbetsanställning. Där så finnes ändamålsenligt, bör in- drivningsåtgärder vidtagas. Har nämnden varit verksam på sätt nu angi—

vits utan att detta lett till åsyftat resultat, bör åtgärder vidtagas för den försörjningspliktiges intagning i arbetshem. Beslut om sådan intagning bör i enlighet med vad socialvårdskommittén föreslagit meddelas icke av kom- munal nämnd utan av överordnad myndighet. Denna myndighet bör vara samma organ, som enligt vad tidigare förordats bör pröva frågor om in— gripanden mot alkoholmissbrukare samt barn och ungdom, nämligen so- cialdomstol. Det bör ankomma på barnavårdsnämnd eller socialnämnd att väcka frågan om intagning i arbetshem genom att hos domstolen göra an- sökan härom. Beslut om intagning bör kunna omedelbart verkställas, men möjlighet bör också finnas att medge anstånd med verkställigheten, så- som nu i stor utsträckning sker. En sådan möjlighet torde vara av sär- skilt värde med hänsyn till det klientel, varom här är fråga. Erfarenhe— ten visar nämligen, att den underhållsskyldige ofta kan förmås att betala, först då frihetsberövandet är omedelbart förestående, och att en stor del då gör verkliga ansträngningar att göra rätt för sig. Att man skulle vara nödsakad att intaga även dessa i arbetshem kan icke vara ändamålsenligt. Anstånd med verkställigheten bör dock icke förekomma utan att uttryck- ligt beslut härom meddelas. Därest den som erhållit anstånd icke sköter sig, bör anståndet kunna förklaras förverkat och den försörjningspliktige utan dröjsmål intagas i arbetshem. Kommunal nämnd bör därför kunna meddela beslut om förverkande av villkorligt anstånd, och detta beslut bör kunna omedelbart verkställas. Beträffande utskrivning av den, som inta— gits i arbetshem, bör i huvudsak gälla de regler, som socialvårdskommittén föreslagit.

I den nya barnavårdslagen har, såsom tidigare nämnts, åldersgränsen för meddelande av arbetsföreläggande höjts från 18 till 21 år. Motsvarande ändring har också vidtagits i ShjL. Ändringen har motiverats därmed att 18-årsgränsen står i mindre god överensstämmelse med 1 & lösdrivarlagen (prop. 10/1960 5. 394). Utredningen anser det dock tveksamt, huruvida icke ett visst behov föreligger av att kunna ingripa med arbetsföreläggande även mot personer mellan 18 och 21 är. I avsaknad av närmare utredning i denna fråga anser sig utredningen för sin del icke böra föreslå någon ändring av den nu gällande 18-årsgränsen.

Behörig att göra ansökan om intagning i arbetshem bör vara barnavårds- nämnd eller socialnämnd i den kommun, där den underhållsberättigade vistas eller där på grund av den försörjningspliktiges försummelse kost— nad förekommit för det allmänna. Som regel torde endast sådan nämnd ha intresse av att ingripa. Vistas den försörjningspliktige i annan kom— mun än nu sagts, föreligger väl mera sällan sådant intresse hos barna- vårdsnämnden eller socialnämnden i denna kommun, men även sådan nämnd synes böra vara behörig att göra ansökan om arbetsföreläggande. Särskilt torde dylik behörighet vara av värde i de fall, där utredningen lämpligast verkställes av sådan nämnd. Om möjlighet till ingripande be-

gränsas till de fall, i vilka kostnad förekommit för det allmänna, erford— ras icke behörighet för nämnd i kommun, där den underhållsberättigade vistas.

Före ansökningen bör nämnden ha verkställt noggrann undersökning i ärendet. Vid undersökningen bör om möjligt nämnden, någon dess leda- mot eller tjänsteman träda i personlig kontakt med den underhållsskyl— dige. Ofta torde nämnden böra föranstalta om läkarundersökning. Ej säl- lan försvåras möjligheterna till personlig kontakt därav att den, som un- dersökningen avser, vistas å annan ort. Kan han ej anträffas, därför att vistelseorten är okänd, måste kravet på personlig kontakt eftergivas. Är däremot vistelseorten känd, bör kontakt kunna tagas genom ledamot i nämnd å vistelseorten eller tjänsteman hos sådan nämnd. Även i andra fall torde det vara av värde, att för utredning som här avses biträde av nämnd i annan kommun kan anlitas. Ett uttryckligt stadgande om rätt härtill torde vara erforderligt. Den nämnd, som lämnar biträdet, bör icke vara berättigad till ersättning för det arbete, som nämndens ledamöter och tjänstemän nedlägger å uppdraget. Endast om nämnden förorsakas sär— skilda kostnader, såsom kostnader för läkarundersökning, bör nämnden äga rätt till gottgörelse härför av den nämnd, som påkallat hjälp med ut- redningen.

Nämnden bör äga befogenhet att kalla den underhållsskyldige att in- ställa sig inför nämnden eller företrädare för denna. Nämnden bör ock kunna höra utomstående personer upplysningsvis. Den underhållsskyl— dige bör icke äga rätt till ersättning för inställelse till förhör. Om däremot utomstående person höres upplysningsvis, synes det icke rimligt att han själv skall i full utsträckning stå för sina kostnader i samband med för- höret. I likhet med vad som förordats beträffande förhör vid nykterhets- nämnd och barnavårdsnämnd bör därför person som nu nämnts beredas möjlighet att få ersättning för sin inställelse. Beträffande frågan, vilka kostnader, som bör ersättas, samt ersättningens bestämmande hänvisas till vad som anförts i framställningen rörande ingripanden enligt NvL.

Socialvårdskommittén förordade icke att vitesföreläggande skulle kunna ges vid kallelse till förhör, som nu avses. Det synes dock som om befo- genhet att föreskriva vite borde tillkomma den kommunala nämnden, lik- som dylik befogenhet tillkommer nykterhetsnämnd och barnavårdsnämnd i barnavårdsärende. I vissa fall kan vara praktiskt att föreskriva vite vid kallelse av den som undersökningen avser, medan i andra fall vitesföre- läggande i sådant sammanhang ej ter sig lämpligt. Vid kallelse till för- hör upplysningsvis med utomstående personer torde ofta möjlighet att fö- reskriva vite vara av värde.

Det synes uppenbart, att den underhållsskyldige bör äga rätt att anlita biträde, när han höres av nämnden eller företrädare för denna, liksom dylik rätt tidigare förordats med avseende å den som är föremål för un-

dersökning enligt NvL eller BvL. Såsom motivering kan anföras skäl lik- nande dem som tidigare framhållits beträffande biträde vid förhör inför nykterhetsnämnd.

Skall den underhållsskyldige undersökas av läkare, synes förenat med minsta omgång, att läkaren äger kalla den underhållsskyldige till läkar— undersökningen, såsom gäller enligt lagen om personundersökning i brott- mål.

Då ingripande mot en försumlig försörjare ifrågasättes, är det ur all- män synpunkt angeläget att frågan härom avgöres med skyndsamhet. I den underhållsskyldiges intresse ligger däremot som regel att så länge som möjligt fördröja avgörandet. Nämnden bör alltid sträva efter att snabbt genomföra den undersökning, nämnden har att verkställa. Med hänsyn till rådande efterfrågan på läkarhjälp kan undersökningen lätt komma att för— dröjas av väntan på att läkaren verkställer sin undersökning. Nämnden bör i sådana fall söka ordna så, att väntetiderna för läkarundersökningen förkortas. De fall, som här är i fråga, bör om möjligt behandlas med förtur.

Den av nämnden verkställda undersökningen bör noggrant redovisas i nämndens ansökan till socialdomstolen om intagning i arbetshem. Nämn- den bör såsom part vid domstolen bevaka det allmännas intresse. Enligt socialvårdskommitténs förslag skulle representant för den sökande nämn- den beredas tillfälle att närvara vid förhör inför länsstyrelsen. För hand- läggningen vid domstolen bör gälla de i förslaget till SdL upptagna all- männa reglerna. Den försörjningspliktige äger enligt förslaget anlita bi- träde vid utförandet av sin talan, och offentligt biträde kan under angivna förutsättningar förordnas för honom. I allmänhet skall ansökningen del- givas med den försörjningspliktige. Om denne påkallar muntlig förhand— ling, skall sådan i regel anordnas. Vid förhandling kan vittnesbevisning ifrågakomma.

Ej sällan förekommer beträffande försumliga försörjare, att de vistas å annan ort eller håller sig undan. Detta försvårar såväl för nämnden som för socialdomstolen att verkställa tillfredsställande utredning i målet. För nämnden kan det innebära, att denna eller dess tjänstemän ej kan träda i önskvärd personlig kontakt med den försörjningspliktige. Vistas denne å känd ort, kan nämnden, såsom tidigare berörts, anlita biträde av nämnd i annan kommun. Nämnden bör även kunna erhålla hjälp med utredningen av polismyndigheten å annan ort. I särskilda fall kan det vara lämpligt, att nämnd i annan kommun helt övertar utredningen och själv gör ansö- kan om intagning. Att fullständig utredning ej kunnat förebringas bör, då särskilda omständigheter föreligger, ej hindra att ansökan göres till socialdomstolen om intagning i arbetshem. Denna möjlighet bör givetvis ej innebära, att det uteslutande ankommer på domstolen att ombesörja den fortsatta utredningen, utan nämnden bör i sådana fall självmant kom— plettera utredningen i efterhand, om så är möjligt.

För att socialdomstolen skall kunna förordna om intagning bör ford- ras, att delgivning av ansökningen skett med den försörjningspliktige samt att även i övrigt tillfredsställande utredning förebringats inför domstolen. Svårigheter kan givetvis även här föreligga att inställa enskild part till förhandling. Beträffande spörsmålet om målet kan avgöras utan att par— ten är närvarande vid förhandling, bör de allmänna reglerna i förslaget till SdL gälla (21 och 27 55).

Då det fordras, att delgivning med den försörjningspliktige skett för att förordnande om intagning i arbetshem skall kunna meddelas, kan en an- sökan om intagning komma att bli vilande hos socialdomstolen under av- sevärd tid, därest den försörjningspliktige ej kan anträffas. Att avgöran- det sålunda fördröjes på grund av delgivningssvårigheter torde komma att inträffa i större omfattning beträffande ifrågavarande mål än inom andra områden av domstolens behörighet, då enligt vad erfarenheten visar stora svårigheter kan föreligga att anträffa försumliga försörjare, som hål- ler sig undan. Mål bör emellertid icke under obestämd tid vara vilande hos domstolen av skäl, som här nämnts. Därest delgivning ej kan ske inom ett år från det ansökningen inkom, bör målet avskrivas. Därför bör stad- gas att om delgivning ej skett inom nu nämnd tid, den talan, som avses med ansökningen, skall vara förfallen.

Möjlighet torde böra finnas att provisoriskt omhändertaga den, vars in- tagning är i fråga. För att sådant omhändertagande skall kunna ske, bör fordras, att sannolika skäl föreligger för att beslut om intagning bör med- delas samt att det skäligen kan befaras, att den underhållsskyldige avvi— ker och därigenom försvårar utredningen eller verkställighet av det slut— liga beslutet. Den kommunala nämnden synes icke böra äga befogenhet att besluta om dylikt omhändertagande, utan befogenheten bör tillkomma socialdomstolen antingen efter ansökan av nämnden eller på eget initiativ, sedan målet anhängiggjorts. Nämnden torde icke böra äga göra framställ— ning om tillfälligt omhändertagande annat än i samband med ansökan om intagning i arbetshem eller sedan sådan ansökan gjorts. I regel bör den omhändertagne förvaras i polisarrest eller häkte.

Socialdomstolens beslut om intagning i arbetshem bör, om ej annat för- ordnande meddelas, gå i verkställighet utan hinder av att det ej vunnit laga kraft. Det bör som regel ankomma på den kommunala nämnd, som ansökt om intagning, att befordra beslutet till verkställighet och för så- dant ändamål ansöka om plats på hemmet. Dylik ansökan bör göras hos arbetshemmets styrelse. Som förut berörts, bör emellertid möjlighet fin- nas att medgiva villkorligt anstånd med verkställigheten. Förutsättning för att anstånd skall kunna meddelas bör vara, att grundad anledning fö- religger till antagande, att den försörjningspliktige skall fullgöra sin un- derhållsplikt utan att intagning sker. I regel torde böra fordras, att den försörjningspliktige betalar viss del av sin skuld eller hela skulden. Beta-

lar han hela sin skuld, torde intagning i arbetshem ej böra komma i fråga. Även om full betalning sker, bör intagningsbeslutet likväl ej vara förfal— let. Sådan tillsyn, som möjliggöres av det villkorliga anståndet, kan även i dylika fall vara av värde för att i framtiden förmå den försörjningsplik— tige att fullgöra sina skyldigheter. Barnavårdskommittén, som även för- ordade, att villkorligt anstånd med verkställighet av intagningsbeslut skulle kunna meddelas, framhöll att fog för sådant anstånd i regel finge anses föreligga, när man har skäl att antaga, att villkorligt beslut skall visa sig tillräckligt som påtryckningsmedel (SOU 1956: 61 s. 830).

Det kan emellertid ifrågasättas, om det bör åligga socialdomstolen att i samband med beslut om intagning i arbetshem taga ställning till frågan om villkorligt anstånd. För närvarande är det praxis, att den försörjnings- pliktige även efter det beslut meddelats om arbetsföreläggande kan träffa uppgörelse med verkan att verkställighet ej sker. Det synes önskvärt att icke bryta med denna praxis. Därför bör den kommunala nämnd, som har att verkställa beslutet, äga besluta om villkorligt anstånd. Om särskilda skäl föreligger, såsom då vid handläggningen inför socialdomstolen starka skäl talar för att villkorligt anstånd bör beviljas, må dock domstolen i intag— ningsbeslutet förordna om sådant anstånd.

Nämnden bör så skyndsamt som möjligt efter socialdomstolens beslut om intagning i arbetshem, som icke förbundits med villkorligt anstånd, taga ställning till om sådant anstånd bör meddelas eller ej. Det bör näm— ligen icke få förekomma att frågan härom hålles svävande under längre tid, varigenom skapas ännu en form av uppskov med verkställigheten. För sådant uppskov bör endast de i lagen stadgade reglerna gälla. Bestämmel— serna härutinnan i lagförslaget har utformats i anslutning till motsvarande regler i 16 & tillämpningsföreskrifterna till NvL. Över kommunal nämnds beslut i fråga om villkorligt anstånd torde möjlighet till klagan icke böra finnas.

Som regel torde den som erhållit villkorligt anstånd böra ställas under övervakning. Endast om goda skäl talar för att han ändå skall fullgöra sina skyldigheter, synes övervakning kunna underlåtas. Till övervakare bör förordnas lämplig person. Övervakning kan med hänsyn till klientelets art vara förbunden med särskilda svårigheter. Ofta torde någon tjänste- man vid den kommunala nämnden böra förordnas till övervakare. Om det erfordras, bör särskilda föreskrifter kunna meddelas den försörjnings- pliktige angående arbetsanställning, vistelseort, bostad, användande av fri- tid samt förfogandet över arbetsförtjänst eller andra tillgångar. Åläggande bör även kunna meddelas honom att avhålla sig från bruk av rusdrycker. I föreskrifterna bör kunna överlämnas åt övervakaren att meddela när- mare bestämmelser rörande tillämpningen av föreskrifterna.

Beslut i frågor om övervakning och särskilda föreskrifter bör i regel meddelas i samband med förordnande om villkorligt anstånd. Beslutet bör

därför meddelas av samma myndighet, som förordnat om anståndet, men har socialdomstol förordnat om anstånd, bör den kunna överlämna be- slutanderätten åt den kommunala nämnden. Har i beslut om villkorligt anstånd ej förordnats om övervakning eller särskilda föreskrifter, kan förordnande härom senare visa sig erforderligt. Jämväl ändringar i med- delade föreskrifter kan bli nödvändiga. Nämnden bör alltid vara behörig att besluta i nu nämnda frågor. Beslut som i detta stycke nämns bör del— ges den som beslutet rör. Om delgivning bör bestämmelser meddelas i ad— ministrativ ordning.

Övervakning skall stå under tillsyn av den nämnd som förordnat om övervakning. Om socialdomstol förordnat härom, ankommer på denna att utse lämplig nämnd för utövande av tillsynen.

Det bör åligga övervakaren att tillse att den försörjningspliktige fullgör sina skyldigheter, men han bör även på olika sätt bistå den försörjnings- pliktige, särskilt i ekonomiska angelägenheter. Om t. ex. från olika håll mot den försörjningspliktige riktas sådana krav på underhållsbidrag, att han icke har ekonomisk möjlighet att tillgodose dem alla, bör övervaka- ren söka uppnå en överenskommelse mellan dem som framställer kraven. Övervakaren bör vara bosatt på den ort, där den försörjningspliktige vis— tas, även om tillsynen utövas av nämnd på annan ort. Om vistelsekommu- nen ligger avlägset eller eljest särskilda svårigheter uppstår att på tillfreds- ställande sätt ordna övervakningen, bör tillsynen å övervakningen kunna överflyttas till socialnämnd eller barnavårdsnämnd i vistelsekommunen. Härom bör socialdomstolen kunna besluta på ansökan av den nämnd, som utövar tillsynen. Den nämnd, till vilken överflyttning ifrågasättes, bör all— tid höras över ansökningen. Sedan tillsynen överflyttats till annan nämnd, bör det tillkomma denna att besluta i frågor om övervakning och särskilda föreskrifter. Den som är föremål för övervakning bör underrättas om över- flyttning av tillsynen.

Åsidosätter den som erhållit villkorligt anstånd vad som åligger honom till följd av anståndet, bör anståndet kunna förklaras förverkat. Rätt att besluta härom bör i första hand tillkomma kommunal nämnd och icke social- domstol, enär i en situation, då förverkande bör ske, verkställighet bör kunna äga rum med stor skyndsamhet. Befogenheten bör tillkomma den nämnd, vil- ken utövar tillsynen å övervakningen eller, om övervakning icke är anord— nad, den nämnd på vars ansökan intagningsbeslutet meddelats. Om ej nämnden annorlunda förordnar, skall beslutet gå i verkställighet utan hin- der av klagan.

Innan nämnden beslutar om särskilda föreskrifter och om ändring i meddelade föreskrifter samt om förverkande av villkorligt anstånd, bör den lämna den underhållsskyldige tillfälle att yttra sig. Om det erfordras, bör nämnden kalla denne att personligen inställa sig inför nämnden eller före- trädare för nämnden.

Socialvårdskommittén föreslog, att beslut om intagningi arbetshem skulle vara förfallet, om verkställighet därav ej påbörjats inom ett år efter be- slutets meddelande. Främst med hänsyn till det av utredningen förordade institutet villkorligt anstånd anser utredningen, att den tid, inom vilken verkställighet må ske, bör förlängas till två år. Detta innebär beträffande den som ställts under övervakning, att denna upphör, sedan två år för- flutit från intagningsbeslutet. Även i vissa fall, då hinder för verkställig- het föreligger, kan en längre verkställighetstid vara av värde.

Den här förordade ordningen synes ge de kommunala nämnderna möj- lighet till effektiva åtgärder mot försumliga försörjare utan att därför den enskildes krav på rättssäkerhet eftersättes. Genom tillämpning av villkor- ligt anstånd behöver intagning i arbetshem icke förekomma annat än då varje annan möjlighet saknas att komma tillrätta med den försörjnings- pliktige. Befogenheten att meddela villkorligt anstånd och att förklara an— ståndet förverkat ger de kommunala nämnderna ett verksamt påtrycknings- medel. Det synes som om denna ordning skulle medge möjligheter till ef- fektivare ingripanden än det av socialvårdskommittén föreslagna systemet.

Utredningen föreslår icke någon ändring i gällande regler om skyldig- het för landstingskommun och städer, som ej tillhör landstingskommun, att anordna och driva arbetshem, då utredningen befarar, att en ändring av huvudmannaskapet för arbetshemmen skulle ytterligare fördröja en re- form på detta område, som måste anses i hög grad angelägen.

Arbetshem bör stå under ledning av en styrelse, hos vilken ansökan om plats på hemmet göres. Styrelsen bör ej äga ingå i saklig prövning av ett beslut om intagning i arbetshem utan vara skyldig att mottaga den, vars intagning beslutats, om plats finnes å hemmet. Givetvis skall styrelsen vägra plats, då på grund av stadgandet i 15 5 verkställighet ej längre kan äga rum.

Beträffande utskrivning av den som intagits i arbetshem må framhål— las värdet av att den villkorliga utskrivningen närmare regleras och att i lagen angives, under vilka förutsättningar samt inom vilken tid och un- der vilka villkor återhämtande till arbetshemmet må äga rum. Såsom för- utsättning för villkorlig utskrivning har utredningen i anslutning till so- cialvårdskommittén föreslagit, att grundad anledning skall föreligga till an— tagande, att den intagne efter utskrivning kommer att efter förmåga full- göra sin underhållsskyldighet. Det torde icke vara möjligt att generellt angiva, vilken betydelse som i utskrivningshänseende bör tillmätas det för- hållandet, att den intagne helt eller delvis erlägger betalning, utan ver— kan härav bör bedömas från fall till fall. Avgörande för bedömningen bör även här vara, om den intagne kan väntas i framtiden fullgöra sina skyl- digheter eller ej.

Arbetshemmets styrelse bör äga besluta om villkorlig utskrivning. Före beslutet bör regelmässigt samråd äga rum med den kommunala nämnden.

Då vid villkorlig utskrivning särskild tillsyn alltid hör anordnas, bör den villkorligt utskrivne stå under övervakning. Styrelsen skall därför i sam- band med utskrivningen förordna om övervakning. Därvid kan styrelsen även utse övervakare och meddela särskilda föreskrifter. I vissa fall kan det nämligen vara av betydelse att detta är ordnat redan när den utskrivne lämnar arbetshemmet. Utser ej styrelsen övervakare, bör detta göras av den nämnd, som föranstaltat om verkställighet av beslutet om intagning i arbetshem. Sådan nämnd bör också utöva tillsyn å övervakningen samt i övrigt äga de befogenheter, som enligt 11 och 12 55 för där angivna fall tillkommer kommunal nämnd. Anledningen till att dessa uppgifter bör ankomma på kommunal nämnd och icke arbetshemmets styrelse är att det skulle vara alltför betungande för styrelsen att handha alla dessa de- taljspörsmäl. Nämnden har därjämte ofta ett betydande intresse av att se till att den villkorligt utskrivne sköter sig under övervakningstiden. Den nämnd, som utövar tillsyn å övervakningen, bör kunna hos socialdomsto- len göra ansökan om överflyttning av tillsynen till annan nämnd. Om så- dan överflyttning bör arbetshemmets styrelse underrättas.

Om den villkorligt utskrivne ej sköter sig utan undandrar sig övervak— ning eller eljest bryter mot meddelade föreskrifter, hör han kunna häm- tas tillhaka till arbetshemmet. Beslut härom bör, såsom socialvårdskom- mittén föreslog, kunna meddelas av arbetshemmets styrelse eller, enligt styrelsens uppdrag, av föreståndaren för arbetshemmet. Som regel torde återhämtande komma att ske efter anmälan av den nämnd, som utövar tillsynen.

Den som intagits i arbetshem bör kunna kvarhållas där under högst ett år (kvarhållningstiden). Senast när denna tid gått till ända, skall alltså slutlig utskrivning ske. Sådan utskrivning kan emellertid vara påkallad ti- digare, om exempelvis underhållsskyldigheten upphör. Utredningen före- slår därför ett uttryckligt stadgande, att slutlig utskrivning skall äga rum, när anledning därtill föreligger och senast när kvarhållningstiden gått till ända. Vid återhämtande till arbetshemmet av den som villkorligt utskri— vits skall tiden för vistelsen utom hemmet ej medräknas vid bestämmande av kvarhållningstiden. Om återhämtande ej sker, skall slutlig utskrivning äga rum sist när ett år förflutit från det beslutet om villkorlig utskrivning meddelades. Även här kan slutlig utskrivning påkallas före årets utgång, t. ex. om underhållsskyldigheten upphör.

Rätten att anföra besvär har i huvudsak reglerats i enlighet med NvL:s motsvarande stadganden. Tidigare har nämnts, att beslut av kommunal nämnd om förverkande av villkorligt anstånd i regel skall kunna omedel- bart verkställas. Den som avses med beslutet bör emellertid äga rätt att påkalla högre myndighets prövning därav. Även vissa andra av kom- munal nämnd meddelade beslut bör kunna överklagas, nämligen beslut som innebär utdömande av vite, avvisande av biträde eller meddelande av

särskilda föreskrifter eller avser fråga om ersättning till person, som hörts upplysningsvis. Däremot bör klagan ej kunna föras över andra beslut av kommunal nämnd, såsom beslut om läkarundersökning, om övervakning och om utseende av övervakare. Besvär i fråga om vite, avvisande av bi- träde och ersättning bör prövas av länsstyrelsen. Beslut av nämnden om särskilda föreskrifter och förverkande av villkorligt anstånd äger nära sam- band med frågor rörande intagning i arbetshem, och det är därför för ett enhetligt bedömande av värde, att prövningen verkställes av samma myn- dighet, som har att besluta om sådan intagning, alltså av socialdomstol. I vissa fall torde annan domstol än den som meddelat intagningsbeslutet komma att få verkställa denna prövning, nämligen om tillsynen å över— vakning överflyttats till nämnd i annat län. I sådana fall vistas den för- sörjningspliktige som regel i detta län, varför han lättast kan vända sig till socialdomstolen där. Även för den kommunala nämnden synes det vara förenat med fördelar att ha med domstolen i det egna länet att göra.

För handläggningen vid socialdomstol av frågor, som nu nämnts, bör SdL:s allmänna regler gälla. Nämnden bör även i dessa mål inför dom— stolen företräda det allmännas intresse. Har intagning i arbetshem redan skett, kan med hänsyn till att arbetshemmet ligger långt från domstolens sammanträdesort praktiska svårigheter föreligga att inställa den intagne till muntlig förhandling. Det synes emellertid som om behovet av sådan förhandling vore mindre i besvärsmål angående förverkandebeslut än i det föregående målet angående intagning i arbetshem. Då förverkandefrågan föreligger till bedömning, har ju redan i det tidigare målet frågan om in- tagning utförligt behandlats. Muntlig förhandling torde därför i viss om- fattning kunna underlåtas i mål angående förverkande av villkorligt an— stånd. Då besvär anföres hos domstolen angående särskilda föreskrifter, torde som regel skriftlig handläggning kunna tillämpas.

Jämväl beslut av styrelse för arbetshem i utskrivningsfrågor bör kunna prövas av högre myndighet. Detta bör gälla beslut i fråga om villkorlig och slutlig utskrivning samt om särskilda föreskrifter. Till beslut i fråga om villkorlig utskrivning är att hänföra även beslut om återhämtande till ar- betshemmet av villkorligt utskriven. Den besvärsrätt, som här är i fråga, är i första hand av värde för den intagne, som påkallar utskrivning. Men även den kommunala nämnd, som befordrat intagningsbeslutet till verkställig- het, kan i vissa fall ha intresse av att överklaga beslut av arbetshemmets styrelse i utskrivningsfrågor. I lagtexten har därför angivits, att utskriv— ningsbeslut må överklagas av den beslutet rör.

Socialvårdskommittén föreslog, att talan i utskrivningsfrågor skulle fö— ras genom besvär hos socialstyrelsen. Detta förslag kan utredningen icke biträda. I likhet med vad som förordats beträffande besvär i frågor an— gående utskrivning av å allmän vårdanstalt intagna alkoholmissbrukare samt barn och ungdom, som omhändertagits för skyddsuppfostran, bör be—

svär rörande utskrivning av försumliga försörjare bedömas av socialdoma stol. Då denna beslutar om frihetsberövandet, måste den även anses mest lämpad att bedöma utskrivningsfrågorna. Efter inrättande av socialdom- stolar för handläggning av mål angående administrativa frihetsberövan- den erbjuder handläggningen inför dessa ur rättssäkerhetssynpunkt så vä— sentliga fördelar, att även handläggningen av utskrivningsfrågor bör för— läggas dit. Handläggningen bör äga rum enligt den i förslaget till SdL stad- gade ordningen med arbetshemmets styrelse, eventuellt representerad av föreståndaren för hemmet, såsom företrädare för det allmänna. I mindre komplicerade fall synes ett förenklat förfarande kunna tillämpas, varvid muntlig förhandling torde kunna underlåtas.

I utskrivningsfrågor hör av praktiska skäl prövningen av arbetshems- styrelsens beslut ske vid socialdomstolen i det län, där arbetshemmet har sin verksamhet. Eljest kan i de fall, då muntlig förhandling skall hållas, personlig inställelse för den intagne föranleda långa och kostsamma re- sor. Besvär över kommunal nämnds beslut angående särskilda föreskrif- ter vid villkorlig utskrivning bör föras hos socialdomstolen i det län, där nämnden har sin verksamhet.

Över socialdomstols beslut i fråga om åtgärder mot försumliga försör- jare bör talan kunna föras av den beslutet rör, då beslutet innebär förord- nande om intagning i arbetshem, avslag å ansökan härom eller förverkande av villkorligt anstånd med verkställighet eller avser fråga om tillfälligt omhändertagande eller villkorlig eller slutlig utskrivning. Socialvårdskom- mittén föreslog, att klagan över länsstyrelses beslut angående arbetsföre- läggande och förordnande om intagning i arbetshem skulle föras genom besvär hos socialstyrelsen, inom vilken skulle upprättas en särskild social- överdomstol. Då en sådan organisation icke kommit till stånd, torde emel- lertid ett av de viktigaste skälen för kommitténs förslag att förlägga pröv- ningen till socialstyrelsen ha bortfallit. Utredningen har tidigare utgått ifrån att klagan över socialdomstols beslut rörande ingripanden mot alko- holmissbrukare samt barn och ungdom bör prövas i regeringsrätten. Ofta kan det framstå såsom tveksamt, huruvida icke den försörjningspliktige bör bli föremål för ingripande av annan art än intagning i arbetshem. Så- lunda visar erfarenheten, att för närvarande alkoholmissbrukare i viss omfattning intages i arbetshem i stället för att nykterhetsvårdande åtgär— der vidtages. Det måste under sådana förhållanden vara av värde, att frå— gan om intagning i arbetshem i högsta instans bedömes av samma myn- dighet, som har att bedöma besvär i nykterhetsvårdsmål. Härigenom före— ligger de bästa förutsättningar för en enhetlig praxis beträffande spörs- målet, vilket ingripande som bör ifrågakomma. Även besvär över social- domstolens beslut rörande försumliga försörjare bör därför prövas i rege- ringsrätten.

Erforderliga handräckningsbestämmelser föreslås samlade i ett gemen- samt stadgande. Vid meddelande av handräckning för intagning i arbets-

hem hör polismyndighet icke, såsom nu är fallet, äga ingå i saklig pröv- ning av intagningsbeslutet. En sådan befogenhet är nämligen icke fören- lig med den här föreslagna ordningen för prövning av intagningsfrågor.

Ett genomförande av utredningens förslag om prövning vid socialdom- stol av åtgärder mot försumliga försörjare kommer att i väsentlig grad påverka domstolens arbetsbörda. Det är givetvis vanskligt att bedöma, i vilken omfattning, domstolen kan komma att få pröva mål som här avses. I avsnittet rörande organisations- och kostnadsfrågor har (5. 205) antalet sådana mål uppskattats till omkring 1 000 om året. Detta antal utgör om- kring en tredjedel av det för de sista åren redovisade antalet vid länssty- relserna handlagda mål angående tvångsintagning av alkoholmissbrukare och omkring två gånger antalet länsstyrelserna underställda mål angående omhändertagande för skyddsuppfostran.

Slutligen skall beröras frågan om dömande av försumliga försörjare till tvångsarbete. Då såsom framgår av vad förut nämnts denna åtgärd sedan åtskilliga är icke tillämpats, synes institutet icke böra upptagas i ny lag- stiftning. Åtgärden kan icke anses erforderlig i det system av ingripanden på ifrågavarande område, som utredningen föreslår. Framför tvångsarbete måste enligt utredningens mening möjligheten till viss tids intagning å sluten avdelning vid arbetshem vara att föredraga. Om tvångsarbete ej bi— behålles, torde ej heller varning längre böra ifrågakomma. Socialvårdskom- mittén upptog i sitt förslag till lag om arbetsföreläggande icke instituten varning och tvångsarbete.

Därest emellertid mot vad utredningen sålunda förordar möjligheten att ådöma försumliga försörjare tvångsarbete skulle bibehållas i en ny lag- stiftning, bör ådömandet efter ansökan av arbetshemmets styrelse till— komma socialdomstol. För handläggning vid sådan domstol bör gälla reg- lerna i förslaget till SdL. Arbetshemmets styrelse eller efter förordnande hemmets föreståndare bör vid handläggningen företräda det allmännas in- tresse. Något utrymme för villkorligt anstånd med tvångsarbete synes icke föreligga beträffande försumliga försörjare. Talan mot socialdomstols be- slut angående ådömande av tvångsarbete bör icke föras i hovrätt, utan be-— svär över sådant beslut bör prövas i regeringsrätten.

IV. Ingripanden enligt lösdrivarlagen

-De ingripanden, som kan ske enligt lösdrivarlagen, är anhållande, varning, häktning och ådömande av tvångsarbete. Lagen är icke tvingande. Ingri- pande må under angivna förutsättningar äga rum men kan även underlåtas, om så anses lämpligt.

Enligt 1 & må såsom lösdrivare behandlas dels den som sysslolös stryker omkring från ort till annan utan medel till sitt uppehälle, där ej omständig- heterna ådagalägger att han söker arbete, dels ock den som eljest utan att

äga medel till sitt uppehälle underlåter att efter förmåga söka årligen för— sörja sig och tillika för ett sådant levnadssätt, att våda därav uppstår för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet. Lagen avser alltså ej blott vaga- bonderande personer utan även de 5. k. stationära lösdrivarna, till vilka hänföres t. ex. spritlangare, bondfångare, yrkesspelare, sutenörer och prosti— tuerade av båda könen. Det stationära lösdriveriet är huvudsakligen en stor- stadsföreteelse. Personer under 21 år får icke behandlas såsom lösdrivare.

Den som beträdes med lösdriveri må enligt 2 & anhållas av polisman och skall ofördröjligen inställas till förhör i stad, där stadsfiskal finnes, inför denne och i övriga delar av riket inför landsfiskalen. Befinnes vid förhöret lösdriveri vara för handen, må den som håller förhöret meddela den anhållne varning. Varningen skall underställas länsstyrelsens prövning, vilket sker genom att avskrift av protokoll, som upprättats över förhöret, insändes till länsstyrelsen. Den som erhållit varning äger, om han vill vidare höras i saken, antingen personligen anmäla sig till förhör hos länsstyrelsen eller också inkomma med skriftliga påminnelser. Länsstyrelsen skall taga den meddelade varningen under omprövning och kungöra den för rikets polis- myndigheter, om den finnes befogad. Kungörande sker genom införande i tidningen Polisunderrättelser. Är anhållen lösdrivare okänd och kan hans identitet ej utrönas, skall han häktas och sändas till länsstyrelsen i länet, vilken antingen må hålla honom i häkte, till dess upplysning om hans iden- titet vunnits, eller sända honom till länsstyrelsen i annat län, där anledning är att sådan upplysning lättare står att vinna. I dessa fall meddelar länssty— relsen själv varning. Vid sidan av den i lagen reglerade skriftliga eller offentliga varningen förekommer i praxis även enskild varning, varom dock bestämmelser saknas i lagstiftningen.

Den som inom två år från kungörandet av offentlig varning åter beträdes med lösdriveri må efter förhör inför stadsfiskal eller landsfiskal häktas (3 5). Samma gäller också den som inom två år efter frigivning från tvångs- arbete åter gör sig skyldig till lösdriveri (4 5). Häktad skall sändas till läns- styrelsen i länet, dit även avskrift av förhörsprotokollet skall insändas. Läns- styrelsen skall hålla ytterligare förhör med den häktade. Finnes lösdriveri föreligga, må länsstyrelsen döma honom till tvångsarbete i minst en månad och högst ett år eller, om han förut undergått tvångsarbete eller eljest för— svårande omständigheter förekommer, i högst tre år. Finnes mildrande om- ständigheter föreligga, äger länsstyrelsen meddela förnyad varning.

Den som dömts till tvångsarbete äger enligt 6 & anföra besvär hos hovrät- ten. Länsstyrelsen skall, om det erfordras, ombesörja att klaganden erhåller biträde vid besvärens författande. Om skäl förefinnes, äger länsstyrelsen förordna, att den dömde må vistas på fri fot, intill dess besvären blivit av— gjorda eller länsstyrelsens utslag vunnit laga kraft.

Länsstyrelsens beslut angående varning får överklagas endast i samband med besvär över utslag, varigenom tvångsarbete blivit ådömt.

Den som i följd av ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller lyte är oförmögen att genom arbete förvärva vad till livets uppehållande oundgängligen erfordras, får ej dömas till tvångsarbete (7 5). 46 & sinnes- sjuklagen innehåller bestämmelser om sinnesundersökning i mål om ådö- mande av tvångsarbete. Föreligger anledning till antagande, att någon är sinnessjuk, får han icke dömas till tvångsarbete utan att undersökning av hans sinnesbeskaffenhet ägt rum.

Tvångsarbete förrättas i allmän tvångsarbetsanstalt, där de intagna skall hållas till lämpligt arbete efter olika arbetsförmåga. För brott straffade skall i allmänhet särskiljas från andra. För män verkställes för närvarande tvångsarbete vid statens vårdanstalt för alkoholmissbrukare å Svartsjö. Till tvångsarbete dömda kvinnor intages på en vid fångvårdsanstalten i Växjö anordnad avdelning för verkställighet av tvångsarbete.

Arbetsanstaltens styrelse eller, efter dess bemyndigande, föreståndaren för anstalten äger enligt 9a å lösdrivarlagen meddela den som undergår tvångsarbete permission. Därest föreståndaren ej bifaller framställning om permission, äger den intagne påkalla styrelsens beslut i saken. Över styrel- sens beslut i sådan fråga äger den intagne klaga hos länsstyrelsen i det län, där tvångsarbetsanstalten är belägen. Besvär över länsstyrelsens beslut prö— vas i regeringsrätten.

Den som undergår tvångsarbete, som ålagts enligt lösdrivarlagen, må en- ligt 9 b 5 frigivas i förtid, sedan hälften av den i domen bestämda tvångs- arbetstiden, dock minst två månader, förflutit. Vid prövning av fråga om förtida frigivning skall särskilt beaktas den dömdes uppförande under an- staltsvistelsen och sinnesriktning vid den tid, då frigivning ifrågasättes, samt de förhållanden, i vilka han skulle komma att försättas efter frigiv- ningen. Fråga om förtida frigivning prövas av arbetsanstaltens styrelse. Be- träffande fullföljd mot styrelsens beslut gäller samma regler, som gäller för fullföljd mot beslut angående permission.

Vid förtida frigivning och vid frigivning efter tvångsarbetstidens slut skall styrelsen, där så kan ske, förordna lämplig och villig person att under två år från dagen för frigivningen bistå den frigivne och tillse, att han på lämp- ligaste sätt anpassas till samhället (12 å).

Om den som undergår tvångsarbete kommer i förändrade villkor, så att hans kvarhållande vid anstalten icke vidare är av nöden, äger länsstyrelsen i det län, där arbetsanstalten är belägen, förordna att han skall frigivas från anstalten (13 5).

I stad med poliskammare, där stadsfiskal icke är ledamot i egenskap av polismästare eller eljest, utövar poliskammaren i fråga om lösdrivares be- handling den myndighet, som enligt lösdrivarlagen tillkommer länsstyrelsen. Poliskammaren må dock ej pröva talan mot anstaltsstyrelses beslut rörande permission och förtida frigivning eller förordna om frigivning på grund av förändrade villkor (16 å).

Lösdrivarlagen har efter sista kriget varit sparsamt i bruk. År 1945 döm- des till tvångsarbete enligt lösdrivarlagen 45 män och 11 kvinnor. Under de följande åren var motsvarande siffror år 1946 22 respektive 15, år 1947 18 respektive 6, år 1948 32 respektive 23, år 1949 48 respektive 20 samt är 1950 23 respektive 17. I början av år 1951 utsändes från inrikesdepartemen- tet en promemoria med anvisningar rörande tillämpningen av lösdrivarlagen, enligt vilken lagen skulle tillämpas med urskiljning och restriktivitet. Pro- memorians innehåll beröres närmare i det följande. I anledning av prome- morian minskade kraftigt antalet till tvångsarbete dömda personer. Detta utgjorde sålunda år 1951 5 män och 2 kvinnor, är 1952 5 män och 3 kvinnor samt är 1953 1 man och 7 kvinnor. Därefter har emellertid en viss ökad tillämpning gjort sig märkbar. Under år 1954 dömdes sålunda 2 män och 12 kvinnor till tvångsarbete, under år 1955 8 män och 25 kvinnor, under år 1956 16 män och 26 kvinnor, under år 1957 11 män och 15 kvinnor samt under år 1958 16 män och 17 kvinnor.

Samma utveckling kan iakttagas beträffande antalet ingripanden enligt lösdrivarlagen i Stockholm och Göteborg. I Stockholm utgjorde detta antal under åren 1947—1950 respektive 478, 626, 643 och 499 samt i Göteborg 140, 213, 334 och 182. Under åren 1951—1954 minskade antalet i Stockholm till 200, 245, 171 och 255 samt i Göteborg till 61, 71, 46 och 84 under respek- tive år. Under åren 1955—1957 kan åtminstone beträffande Göteborg för— märkas en ökning. Antalet ingripanden utgjorde då i Stockholm respektive år 249, 242 och 177 samt i Göteborg 152, 213 och 243. I Malmö är tendensen ej lika klar. Där anhölls för lösdriveri åren 1947—1950 110, 124, 83 resp. 83 personer. Under åren 1951—1954 gjordes 88, 63, 108 och 89 anhållanden under respektive år. Åren 1955—1957 var motsvarande antal 121, 50 och 71. Polisen i Malmö har i anledning av dessa siffror framhållit, att lösdrivar- lagen sedan över 25 år tillbaka i Malmö tillämpats med stor urskiljning.

Frågan om revision av lösdrivarlagen har varit aktuell under lång tid. Sedan år 1922 har flera förslag till ny lagstiftning angående lösdriveri fram- ställts. År 1949 framlade 1948 års lösdriveriutredning betänkande med för- slag om upphävande av lösdrivarlagen. Utredningen ansåg, att åtskilliga av lösdrivarna kunde omhändertagas inom andra vårdformer — sinnessjuk—, sinnesslö-, alkoholist— och fattigvård samt straffrättslig eftervård. Beträf- fande ett restklientel, som icke föll under dessa vårdformer, föreslog utred- ningen ökade möjligheter till ingripande i bl. a. straffrättslig väg. Vidare måste enligt utredningen för att lösdrivarlagen skulle kunna upphävas en tillfredsställande form för vård av psykopater tillskapas.

Lösdriveriutredningens förslag ledde icke till lösning av frågan om lös- drivarlagens upphävande. Vid remissbehandlingen av förslaget uttalade åt- skilliga hörda myndigheter och organisationer, att lagen borde upphävas utan att ersättas av annan speciallagstiftning, medan å andra sidan flera remissinstanser framhöll, att samhället icke kunde undvara en lagstiftning

av lösdrivarlagens karaktär. I proposition till 1950 års riksdag (nr 90/1950) med förslag till vissa ändringar i lösdrivarlagen framhöll vederbörande de- partementschef, att han delade utredningens mening, att en speciallagstift- ning av lösdrivarlagens natur icke bör finnas, men han kunde icke i alla delar ansluta sig till de förslag om lagändringar vid sidan därav som lösdri- veriutredningen förordat. Han befarade, att ett icke obetydligt restklientel skulle uppstå, om lagen upphävdes utan att nämnda lagändringar vidtoges, och ansåg sig därför icke kunna föreslå, att lagen omedelbart upphävdes. Han framhöll emellertid, att han vore av den bestämda meningen att lagen borde upphävas, så fort omständigheterna det medgåve. Andra lagutskottet (utlåtande nr 49/1950) delade departementschefens farhågor angående rest— klientelet, om lagen upphävdes utan att föreslagna lagändringar genomför- des. Utskottet anförde vidare, att det icke blivit övertygat om att samhället kunde undvara en lagstiftning, som lämnade möjlighet — i första hand åt polisen — att ingripa och omhänderta vederbörande för att, när förutsätt- ningar därför förelåge, hänvisa honom till socialvård eller sjukvård. Utskot- tet betonade emellertid, att lösdrivarlagen borde upphävas snarast möjligt.

I den förut nämnda inom inrikesdepartementet upprättade promemorian med anvisningar rörande tillämpningen av lösdrivarlagen (dagtecknad den 5 januari 1951) framhölls bl.a., att polisen borde ägna synnerlig upp- märksamhet åt frågan, om icke i stället för behandling enligt lösdrivarlagen åtgärd av annat slag kunde vidtagas. Polismyndigheterna borde i största möjliga omfattning samråda med socialvårdsorgan, enskilda hjälporgani— sationer och den offentliga arbetsförmedlingen. Det vore önskvärt, att envar som anhållits för lösdriveri åtminstone summariskt undersöktes av läkare, om det ej vore uppenbart, att sådan undersökning vore onödig. Vid behov borde fattigvård eller kroppssjukvård beredas. Möjligheterna till observav tion och vård å sinnessjukhus borde i förekommande fall utnyttjas. I vissa fall kunde det vara påkallat att vidtaga åtgärder enligt alkoholistlagen. Den som kunde övertygas om brott skulle lagföras i stället för att behandlas som lösdrivare. Om varning befunnes ofrånkomlig, borde de hjälpåtgärder vidtagas, som vore möjliga för att motverka att den varnade äterfölle i lösdriveri.

Sedan 1948 års lösdriveriutredning avlämnat sitt betänkande, uppdrogs åt 1947 års psykopatvårdsutredning att biträda med fortsatt utredning av vissa frågor om behandlingen av lösdrivare. Psykopatvårdsutredningen föreslog regler rörande polismyndighets möjligheter att ingripa mot lösdrivarklien— telet och rörande intagande å sinnessjukhus av psykopater tillhörande detta klientel. I förstnämnda hänseende fann utredningen erforderligt att i sam- band med lösdrivarlagens upphävande skapa möjligheter för polismyndig- het att tillfälligt omhändertaga personer tillhörande lösdrivarklientelet för undersökning rörande deras behov av vård i en eller annan form. Utred— ningen framlade ett förslag till lag om åtgärder för omhändertagande av

vissa vårdbehövande. Enligt lagförslaget ägde polismyndighet taga i förhör och i högst fem dagar kvarhålla den som är hemfallen åt ett så oordentligt eller lastbart levnadssätt att fara därav uppstår för allmän ordning eller säkerhet, om han med fog kan antagas vara i behov av omhändertagande från samhällets sida för vård å sinnessjukhus, alkoholistanstalt eller annan anstalt, som han ej äger lämna utan lov. Polismyndigheten skulle skynd- samt verkställa utredning angående den omhändertagnes personliga förhål- landen och ägde, om det föranleddes av utredningen, förordna om överläm- nande av ärende till vissa kommunala nämnder för åtgärd, varom sådan nämnd ägde föranstalta. Polismyndigheten ägde även ansöka om den om- händertagnes intagning för vård å sinnessjukhus.

Vid remissbehandlingen av psykopatvårdsutredningens förslag framhölls på flera håll, att förslaget icke möjliggjorde ingripanden mot lösdrivarklien- telet i erforderlig omfattning utan att, om lösdrivarlagen upphävdes och ersattes med omhändertagandelagen, ett besvärligt restklientel skulle upp- komma, mot vilket samhället icke med stöd av lagstiftning kunde ingripa. — Utredningens förslag ledde icke till lagstiftning.

Vid 1958 års vårriksdag behandlades prostitutionsproblemet i anledning av två motioner och i anslutning därtill berördes också lösdriverilagstift- ningen. I yttrande över motionerna anförde överståthållarämbetet, att de prostituerades och sutenörernas verksamhet i Stockholm tagit sig sådana former i vissa stadsdelar, att ämbetet funnit det ofrånkomligt att från polis- myndighetens sida åtgärder vidtoges på den enda praktiskt användbara grundval, som funnes vid sidan av alkoholistvårds- och ungdomsvårdsfal- len, nämligen den alltjämt formellt gällande lösdrivarlagen. Den skärpta övervakning av ifrågavarande klientel, som kommit till stånd från år 1954, hade också resulterat i ett icke obetydligt ökat antal ingripanden med stöd av lösdrivarlagen. Dessa hade utan tvivel haft en gynnsam effekt. (All- männa beredningsutskottets utlåtande nr 17 s. 6.)

Polisverksamhetsutredningen framhöll i yttrande, att anvisningarna i 1951 års departementspromemoria i förening med bristande personella resurser mångenstädes syntes ha medfört, att polisens övervakning och ingripande mot lösdrivarklientelet väsentligen minskades samtidigt som prostituerades, sutenörers och liknande asociala elements aktivitet ökade och deras uppträdande framför allt i de större städerna komme att utgöra ett större hot än tidigare mot allmän ordning samt allmän och enskild säkerhet. Till följd av denna utveckling, som kunde antagas ha sin grund i jämväl andra förhållanden än de nu angivna, t. ex. att socialorganens re- surser ej vore tillräckligt utbyggda, hade polisen för att komma till rätta med förhållandena sett sig nödsakad att med stöd av lösdrivarlagen vidtaga flera och kraftigare åtgärder än som kunde antagas ha varit åsyftat i de- partementspromemorian. (Ovannämnda utlåtande s. 6.)

I remissyttrandena framhölls vidare samstämmigt, att lösdrivarlagen

vore föråldrad och ineffektiv. Allmänna beredningsutskottet, till vilket mo- tionerna hänvisats, delade denna uppfattning och fann för egen del tiden mogen för en revision av lösdriverilagstiftningen. Starka skäl syntes ut- skottet tala för att den otidsenliga lösdrivarlagen, som till hela sin anda stode i dålig överensstämmelse med den moderna synen på strafflagstift— ning och socialvård, borde få helt försvinna. Såvitt utskottet kunnat bedöma, måste den dock ersättas av andra möjligheter till ingripanden (utlåtande nr 17 s. 17).

Utskottet hemställde, att riksdagen i anledning av motionerna i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa om en utredning med uppgift att fram- lägga förslag till lagstiftning m. m. att ersätta den gällande lösdrivarlagen.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen. I sitt betänkande »Socialpolis och kvinnlig polis» (SOU 1958: 34) har po- lisverksamhetsutredningen uttalat (s. 50), att behov fortfarande föreligger av en lösdrivarlagstiftning och att en sådan uppenbarligen har sitt stora värde som en samhällets sista resurs för att hålla prostitution och annat lösdriveri inom rimliga gränser.

Den lämnade redogörelsen torde visa, att lösdrivarlagen allmänt anses föråldrad och otillfredsställande. När det gäller frågan om reformering av lagstiftningen, går emellertid meningarna i sär. Medan på vissa håll den uppfattningen råder, att lösdriveriet kan i huvudsak bemästras inom be- fintliga — eller i viss omfattning utbyggda _— sociala och medicinska vård- former samt genom viss ökad kriminalisering av lösdriveriets yttringar, hävdas på andra håll med styrka, att en ny lösdrivarlagstiftning av generell natur erfordras vid sidan av de ingripanden, som kan göras inom barnavård, nykterhetsvård och psykisk sjukvård.

De försök, som under lång tid gjorts att reformera lösdrivarlagstiftningen, visar med stor tydlighet, hur komplicerade här föreliggande spörsmål är. Utredningen om administrativa frihetsberövanden kan icke närmare gå in på frågan, hur spörsmålen bör lösas, då ett ställningstagande härutinnan skulle gå utöver utredningens uppdrag, som icke avser frågan om de ma— teriella grunderna för administrativa frihetsberövanden. Vad utredningen i förevarande sammanhang främst har att beakta synes vara den enskildes rättssäkerhet vid de administrativa ingripanden mot lösdrivarklientelet — främst avseende frihetsförlust — som kan göras enligt gällande lag eller enligt den reformerade lagstiftning, som kan vara att vänta inom ifråga— varande område. Utredningen utgår därvid ifrån att spörsmålet om åtgärder mot lösdrivarklientelet icke kan lösas enbart genom kriminalisering av lös- driveriet. Vad som i detta hänseende förekommit under det tidigare reform- arbetet visar enligt utredningens mening, att man har anledning räkna med att ingripanden mot lösdrivare också i framtiden kommer att kunna ske i administrativ väg. Det är givetvis icke möjligt att nu avgöra, hur sådana

ingripanden kommer att närmare utformas, och utredningen utgår därför vid sin diskussion av rättssäkerhetsfrågorna från lösdrivarlagens nuvarande bestämmelser.

De frihetsberövanden, som förekommer enligt lösdrivarlagen, är anhål- lande, häktning och ådömande av tvångsarbete. Anhållande beslutas av po- lisman och häktning av stadsfiskal eller landsfiskal, medan tvångsarbete ådömes av länsstyrelse eller poliskammare. Prövningen i högre instans är anförtrodd hovrätt och högsta domstolen. Vid sidan av dessa frihetsberö- vanden förekommer såsom en i lag reglerad åtgärd mot lösdrivare den offentliga varningen, vilken i regel beslutas av stadsfiskal eller landsfiskal och alltid skall underställas länsstyrelsens eller poliskammarens prövning.

Av nu nämnda åtgärder är ådömande av tvångsarbete den för lösdrivaren mest ingripande. I första hand bör därför upptagas frågan om ökade garan- tier för den enskildes rättssäkerhet i samband med denna åtgärd.

Det synes utredningen, att socialdomstol skulle vara väl lämpad att i första instans handlägga frågor rörande ådömande av tvångsarbete. Sådana frågor äger i många fall beröringspunkter med de spörsmål angående tvångs- intagning av alkoholmissbrukare å allmän vårdanstalt, omhändertagande av barn och ungdom för skyddsuppfostran samt intagning av försumliga för- sörjare i arbetshem som domstolen enligt utredningens förslag har att taga befattning med. Detta förhållande medför också enligt utredningens me- ning, att socialdomstol är bättre lämpad än allmän domstol att handlägga mål angående frihetsberövande åtgärder mot lösdrivarklientelet. Genom att prövningen förlägges till socialdomstol kommer handläggningen att ske med tillämpning av den i förslaget till SdL upptagna utbyggda handläggnings- ordningen.

Som regel är det polismyndigheten, som tager initiativ till ingripande mot lösdrivare och därvid ombesörjer den utredning, som befinnes erforderlig. Utredningen torde ofta vara tämligen omfattande. I enlighet med de önske- mål, som framkommit under det tidigare reformarbetet, bör myndigheten under utredningen taga kontakt med socialvårdande organ, såsom barna- vårdsnämnd, nykterhetsnämnd och socialnämnd samt uppehålla ett intimt samarbete med dessa. Ofta lärer i utredningen böra ingå läkarundersökning. Det är givetvis önskvärt, att myndigheten under utredningen träder i per— sonlig kontakt med den, mot vilken ingripande är i fråga. Så torde också för närvarande regelbundet ske.

Enligt lösdrivarlagen anhängiggöres mål om ådömande av tvångsarbete genom att lösdrivaren häktas och sändes till länsstyrelsen i länet. Något yrkande om ådömande av tvångsarbete framställes icke, och den myndighet, som verkställt häktningen, är icke part vid handläggningen inför länsstyrel— sen. I den allmänna motiveringen har utredningen anfört de skäl, som talar för att handläggningen inför socialdomstol bör ske under medverkan av

två mot varandra stående parter. Dessa skäl gäller med ökad styrka i mål angående ådömande av tvångsarbete, där ingripandet står närmare ingri- pande i straffrättslig väg än fallet är med övriga här aktuella frihetsberö- vanden. Vid handläggningen inför socialdomstol av sådana mål bör därför det allmännas talan föras av särskild part.

För närvarande åligger det stadsfiskal eller landsfiskal att hålla förhör med anhållen lösdrivare och att, om skäl därtill föreligger, meddela den anhållne varning. Samma myndighet har också att meddela beslut om häktning. Det är emellertid polismyndigheten, som verkställer den erfor- derliga utredningen och som främst kommer i närmare kontakt med lös- drivaren. Det synes därför ur olika synpunkter lämpligt, att polismyndig- heten även får verkställa förhöret samt taga ställning till frågorna om var— ning och häktning. I praktiken är detta redan nu fallet på många håll, och några nämnvärda olägenheter torde icke uppstå, om en sådan ordning ge- nomföres över hela landet. Öppnas i enlighet med vad utredningen i det följande förordar möjlighet till prövning vid socialdomstol av frågor om varning och häktning, torde ur rättssäkerhetssynpunkt några invändningar icke kunna göras mot att polismyndighet anförtros handläggningen av ärenden rörande förhör, varning och häktning. Om så sker, synes det lämp- ligt, att polismyndigheten även får till uppgift att föra det allmännas talan vid handläggningen inför socialdomstol av mål om tvångsarbete. Myndig— heten bör hos domstolen göra ansökan om ådömande av tvångsarbete och vid ansökningen foga den utredning som åberopas. Behörig att göra an- sökan bör vara myndigheten i den ort, där den som ansökningen avser vis- tas, även om vistelsen är av tillfällig natur.

För handläggning vid socialdomstol av mål angående ådömande av tvångs- arbete bör reglerna i SdL gälla. Ansökningen bör delgivas den enskilde par- ten, vilken bör beredas tillfälle att avge förklaring. Ofta torde förklaringen i dessa mål kunna avges i samband med muntlig förhandling. Därest så finnes erforderligt, bör domstolen äga besluta om komplettering av utred- ningen. Om läkarundersökning ej skett, torde domstolen som regel böra förordna därom. 46 & sinnessjuklagen medger möjlighet till en omfattande sinnesundersökning, om anledning föreligger till antagande, att lösdrivaren är sinnessjuk. I många fall torde det dock vara tillräckligt med läkarunder- sökning av enklare beskaffenhet.

I mål som här avses föreligger ett särskilt behov av biträde åt den enskilde parten. Det måste vara värdefullt ej blott att han äger själv utse biträde utan även att enligt reglerna i SdL offentligt biträde kan förordnas för honom. Behovet av offentligt biträde torde i dessa mål — särskilt då parten är tillfälligt omhändertagen —— vara större än inom åtskilliga andra områ- den av socialdomstols behörighet.

För närvarande gäller, att länsstyrelsen alltid skall hålla förhör i mål angående ådömande av tvångsarbete. Enligt 21 å SdL skall förhandling

anordnas, om det med hänsyn till sakens beskaffenhet eller eljest finnes erforderligt, samt _ om ej särskilda skäl är däremot _ om part påkallat förhandling. Vid förhandlingen skall enskild part höras personligen, om ej hans hörande kan antagas sakna betydelse för utredningen. Formellt inne- bär väl detta ett försvagande av den enskilde partens ställning, i det att hans rätt att bli personligen hörd inför den beslutande myndigheten icke är obli- gatorisk såsom enligt gällande lag. Om lösdrivaren, som för närvarande är fallet, alltid är häktad i mål angående ådömande av tvångsarbete, är en föreskrift om obligatoriskt förhör naturlig. Detta är ej i samma grad fallet om, såsom utredningen föreslår, möjligheter finnes att låta lösdrivaren vistas på fri fot under målets handläggning. Vidare må framhållas, att det icke synes böra förekomma, att socialdomstolen dömer till tvångsarbete utan att förhandling hållits, där sådan påkallats av den enskilde parten.

För utredningen i mål angående ådömande av tvångsarbete torde ej sällan bli av betydelse, att möjlighet finnes att vid socialdomstolen höra vittnen på ed. '

I mål som här avses bör socialdomstolen alltid pröva, om icke den enskilde parten bör omhändertagas på annat sätt än genom tvångsarbete. Särskilt kan här ifrågakomma omhändertagande inom nykterhetsvården eller den psykiska sjukvården. Genom att domstolen även handlägger frågor om tvångsintagning av alkoholmissbrukare å allmän vårdanstalt, har den sär- skilda förutsättningar att pröva, om en lösdrivare bör omhändertagas enligt NVL i stället för jämlikt lösdrivarlagen. Då enligt utredningens förslag dom- stolen är bunden av det i målet framställda yrkandet, kan visserligen dom- stolen icke förordna om tvångsintagning å allmän vårdanstalt i sådant fall, där yrkandet avser ådömande av tvångsarbete, men i ett senare mål kan givetvis domstolen få att pröva frågan om åtgärd enligt NvL. Det må an- märkas, att det för sådant fall måste anses vara av värde, att prövningen är anförtrodd samma organ. Det är givetvis icke otänkbart, att i samma mål framställes alternativa yrkanden om ådömande av tvångsarbete och om tvångsintagning å allmän vårdanstalt, där sådant fall är för handen, att sökanden är behörig att göra ansökan även i sistnämnda hänseende. Natur— ligtvis kan också förekomma, att sökanden och nykterhetsnämnden sam- råder och att den sistnämnda gör ansökan om tvångsintagning å allmän vårdanstalt. Skulle vård å mentalsjukhus visa sig erforderlig, torde sådan vård böra åvägabringas genom ansökan om intagning å sådant sjukhus enligt 2 kap. sinnessjuklagen. Sådan ansökan kan göras bl. a. av polismyn- digheten.

För närvarande gäller, att lösdrivaren alltid är häktad, då målet angående ådömande av tvångsarbete anhängiggöres vid länsstyrelsen. I de flesta fall torde också vara erforderligt, att den sökande myndigheten beslutar om tillfälligt omhändertagande av det klientel, varom här är fråga. 1 en del fall torde dock behov av sådant omhändertagande ej föreligga. Den obliga-

toriska häktningen bör därför ej bibehållas i ett moderniserat förfarande. Häktning bör kunna ske, även efter det ansökan gjorts om ådömande av tvångsarbete. Meddelas förordnande härom, innan ansökan gjorts om ådömande av tvångsarbete, skall sådan ansökan göras utan uppskov. Det är givetvis möjligt att ersätta begreppet häktning med tillfälligt omhän- dertagande. Utredningen har dock ej ansett sig böra framlägga något förslag i detta hänseende.

De i SdL föreslagna reglerna innebär att, sedan ansökan om ådömande av tvångsarbete inkommit till socialdomstolen, frågan om beslutat till- fälligt omhändertagande skall bestå snabbt kommer att prövas av denna. Enligt 32 5 skall domstolen utan särskilt yrkande pröva omhändertagandets bestånd, vilken prövning enligt 38 5 skall ske inom fyra dagar. Domstolen äger alltså att innan målet avgöres förordna, att av sökande myndighet beslutat omhändertagande skall upphöra. Den som dömts till tvångsarbete må — såsom ock för närvarande gäller _ kunna vistas å fri fot, till dess domstolens beslut vunnit laga kraft. Om lösdrivaren år häktad, bör det åligga domstolen att i beslut om tvångsarbete pröva, huruvida häktningen skall bestå. Domstolen bör ock äga att i beslutet förordna om häktning av lösdrivare, som vistas på fri fot. Med hänsyn till lösdrivarklientelets sam— mansättning får antagas, att de fall kommer att bli tämligen fåtaliga, då den som dömts till tvångsarbete kan vistas å fri fot.

Den som ådömts tvångsarbete äger över utslaget anföra besvär hos hov- rätt. Över hovrättens beslut fullföljes talan till högsta domstolen. Denna ordning för fullföljden har gällt sedan år 1948. Tidigare skedde fullföljd av talan mot länsstyrelsens utslag omedelbart till högsta domstolen. Gällande ordning för fullföljden innebär den fördelen framför fullföljd i administrativ väg, att möjlighet finnes till muntlig förhandling i fullföljdsinstanserna, varjämte prövning kan ske i två instanser i stället för en. Nämnda förhål— lande talar för bibehållande av den i lösdrivarlagen stadgade fullföljdsord- ningen. Emellertid synes vara av väsentligt värde, att enhetliga regler gäller för talan mot socialdomstols beslut. Utredningen har i det föregående ut- gått ifrån att besvär över domstolens beslut i nykterhetsvårdsmål, barna— vårdsmål och mål mot försumliga försörjare skall prövas av regerings- rätten. Nämnda förhållande gör det önskvärt, att även besvär över beslut 'i mål angående tvångsarbete prövas i samma ordning. Härför talar starkt även det förhållandet, att de frågor som uppkommer i dessa mål i åtskilliga fall äger beröringspunkter med spörsmål, som föreligger särskilt i nykter- hetsvårds- och barnavårdsmål, varför målen även i högre instans bör bedö— mas av samma organ. Det är också av värde, att mål mot samme person angående ådömande av tvångsarbete och vidtagande av annan åtgärd, som handlagts gemensamt vid socialdomstolen, kan handläggas gemensamt även i högre instans, varigenom valmöjligheten mellan de olika åtgärderna kan bibehållas. Det är givetvis också möjligt, att ordningen för handläggning i

regeringsrätten av socialvårdsmål kan komma att ändras och att i fram- tiden här kan komma att införas någon form av muntligt förfarande. Ut- redningen anser med hänsyn till det anförda, att talan mot socialdomstolens beslut i mål angående ådömande av tvångsarbete bör prövas i regerings- rätten i stället för i hovrätt och högsta domstolen.

Varaktigheten av anhållande enligt lösdrivarlagen är icke närmare regle— rad. I lagen angives endast, att den anhållne ofördröjligen skall inställas till förhör inför stadsfiskal eller landsfiskal. I praxis synes tiden för anhål- landet i allmänhet sträcka sig över en natt. I särskilda fall kan dock anhåll- ningstiden bli längre. Ur rättssäkerhetssynpunkt torde böra krävas, att i lagen uttryckligen angives en viss längsta tid, under vilken anhållande får bestå. I allmänhet synes _— om häktning ej ifrågakommer — frigivning av den anhållne böra ske dagen efter anhållandet, men där särskilda skäl före- ligger, bör tiden för anhållandet kunna utsträckas ytterligare högst fyra dagar.

Den offentliga varningen enligt lösdrivarlagen är intet frihetsberövande. Varningen ingår dock i lagens system av åtgärder mot lösdrivare såtillvida som den är en absolut förutsättning för ådömande av tvångsarbete, därest lösdrivaren ej förut inom viss tid undergått sådan behandling. Varningen står därför i nära samband med övriga ingripanden. Med hänsyn härtill synes även varningen böra prövas av socialdomstol. Behov synes dock icke föreligga att bibehålla den nuvarande obligatoriska prövningen av meddelad varning, utan den varnades intressen torde vara tillgodosedda, om tillfälle beredes honom att hos socialdomstolen anföra besvär över meddelad varning. Vid socialdomstolens handläggning av frågor angående varning torde ofta en förenklad handläggningsordning kunna tillämpas. Sålunda torde ej säl- lan ett skriftligt förfarande vara till fyllest.

Enligt gällande lag kan såsom tidigare nämnts även vid handläggning av fråga om varning häktning äga rum, nämligen om anhållen lösdrivare är okänd och ej uppger namn eller hemort. Detta stadgande torde numera sakna praktisk betydelse och bör därför utgå ur lagen.

Under det tidigare reformarbetet på lösdrivarlagstiftningens område har från åtskilliga håll betonats behovet av en reformerad lagstiftning. Härvid torde framför allt ha avsetts en omarbetning av lösdrivarrekvisitet och av de processuella reglerna för ingripande mot lösdrivare. Den av utredningen här förordade ordningen för handläggning av frågor om sådana ingripanden innebär en tämligen djupgående omdaning av gällande handläggningsregler. Därest förslaget genomföres, kommer moderna processuella principer att tillämpas vid handläggningen, varigenom den enskildes rättsskydd i högre grad beaktas än för närvarande är förhållandet. Det föreslagna systemet tillgodoser därför enligt utredningens mening önskemålet om en väsentlig reform av de i lösdrivarlagen upptagna processuella bestämmelserna. Det må framhållas, att systemet medför, att den befogenhet, som nu finns stad-=

gad för poliskammare i vissa större städer att i fråga om behandling av lös- drivare utöva den myndighet, som eljest tillkommer länsstyrelse, kommer att upphöra och att alltså även målen från dessa städer kommer att hand- läggas vid socialdomstol.

Även med hänsyn till vårt lands internationella förpliktelser skulle vara av betydelse, om handläggningen av mål angående ådömande av tvångsarbete förlades till socialdomstol. Såsom i annat sammanhang (s. 73) berörts, har Sverige biträtt 1930 års tvångsarbetskonvention, enligt vilken tvångsarbete ej må avfordras en person med mindre det sker på grund av en i judiciell väg meddelad dom. Då den beslutande myndigheten enligt utredningens förslag gives sådan sammansättning, att den är att anse såsom domstol, tillgodoses härigenom de anmärkningar som av den expertkommitté, vilken har till uppgift att övervaka konventionens efterlevnad, riktats mot vår nu gällande ordning på detta område.

De utskrivningsfrågor, som uppkommer beträffande de till tvångsarbete dömda, är i viss mån av annan natur än de spörsmål av hithörande slag, som berör å anstalt omhändertagna alkoholmissbrukare, barn och försum— liga försörjare. Skillnaden ligger framför allt däri, att tvångsarbete ådömes på viss tid. Såsom framgår av vad förut anförts kan den dömde beviljas permission och frigivas i förtid. I fråga om permission beslutar anstaltens styrelse eller, efter dess bemyndigande, föreståndaren för anstalten. Fråga om förtida frigivning prövas utan framställning från den dömdes sida av arbetsanstaltens styrelse och skall upptagas till prövning å sådan tid, att den dömde kan frigivas, då hälften av tvångsarbetstiden gått till ända. Om frigivning då ej sker, skall frågan ånyo prövas, så ofta det finnes påkallat, dock minst var tredje månad. Styrelsens beslut i fråga om permission och förtida frigivning kan av den dömde överklagas hos länsstyrelsen. Över länsstyrelsens beslut får talan föras hos Konungen.

Med hänsyn till den ordning, som sålunda gäller för utskrivning av tvångsarbetare, synes knappast erforderligt, att prövning av utskrivnings- frågorna skall kunna ske vid socialdomstol. Vissa skäl talar dock för att möjlighet bör beredas till villkorlig utskrivning av den som undergår tvångsarbete. Om så sker, blir skälen för prövning av utskrivningen vid socialdomstol starkare. Utredningen har dock icke ansett sig böra fram- lägga något förslag i nu berört hänseende.

Den utformning, som grunderna för ingripande mot lösdrivarklientelet kan komma att få i framtiden, påverkar givetvis också förfarandet vid in- gripandena. Det ter sig därför ovisst, om de här uppdragna riktlinjerna för handläggning vid socialdomstol av mål angående ingripanden mot lösdrivare kommer att kunna träda i tillämpning. Utredningen har likväl velat visa, hur enligt dess mening ett förbättrat förfarande vid handläggningen av de enligt lösdrivarlagen möjliga åtgärderna skulle kunna åvägabringas genom att förlägga prövningen därav till socialdomstol. Utredningen har därför

också utarbetat ett förslag till ändringar i lagtexten. Även om lösdrivarlagen skulle komma att i en nära framtid upphävas och ersättas av lagstiftning om administrativa ingripanden av annan art, kan det vara lämpligt att hän- föra även dylika ingripanden under socialdomstolarnas prövning. Också en ny lagstiftning kan komma att innebära möjligheter till såväl ingripanden av förberedande art genom polismyndighet för verkställande av viss utred- ning som mera långvariga frihetsberövanden i sådana fall, där varaktigt omhändertagande finnes påkallat. I dessa fall ter det sig naturligt att pröv— ningen förlägges till socialdomstol. Det är vidare möjligt, att ett modernise- rat förfarande kan upptaga regler om villkorligt omhändertagande med övervakning i sådana fall, där den vars omhändertagande är i fråga kan väntas låta sig rätta utan frihetsförlust. Det synes lämpligt, att det bedö- mande, som i sådant fall erfordras, verkställes av socialdomstol. Också för en lagstiftning av dylik utformning har det synts vara av värde att uppdraga riktlinjer för handläggningen vid socialdomstol av mål angående ingripan- den mot lösdrivare.

V. I ngripanden enligt lagen om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna

1954 års lag om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna avser enligt 1 & dels barn under skolåldern, som på grund av allmän psykisk efter- blivenhet icke kan erhålla tillfredsställande vård i enskilt hem, dels andra barn under 18 år, som av sådan orsak icke kan tillgodogöra sig folkskolans vanliga undervisning eller hjälpundervisning, dels ock personer över 18 år, som av samma grund är ur stånd att taga vård om sig själva. Från lagens tillämpning är emellertid de undantagna, som är intagna på eller försöks- utskrivna från sinnessjukhus eller staten tillhörig anstalt för psykiskt efter- blivna.

För undervisning och vård av psykiskt efterblivna finnes Särskolor och vårdanstalter. Särskolor kan meddela externatundervisning eller vara in- rättade som internat, 5 5. Särskilda former av internat är enligt lagen små- barnshem, skolhem och yrkeshem. I första hand skall behovet av särskole— undervisning tillgodoses genom externatskolor eller externatplatser vid småbarnshem, skolhem och yrkeshem, när förutsättningar härför föreligger. Av vårdanstalter finnes olika former: arbetshem för arbetsföra efterblivna, som erhållit undervisning i särskola men är ur stånd att taga vård om sig själva, och med dem i förståndsutveckling och arbetsförmåga likställda, ålderdomshem för efterblivna, som vårdats eller kunnat vårdas i arbetshem men icke längre är arbetsföra, vårdhem för efterblivna barn, som kan an- tagas icke vara lämpade för särskoleundervisning eller icke kan tillgodogöra sig sådan undervisning, samt vårdhem för höggradigt efterblivna vuxna, som icke kan vårdas i arbetshem eller ålderdomshem för efterblivna.

Ledningen av verksamheten för undervisning och vård av psykiskt efter- blivna handhaves inom varje landstingsområde av en centralstyrelse, som utses av landstinget, 6 5. En särskild delegation inom centralstyrelsen har till uppgift att i den omfattning som närmare stadgas taga befattning med ärenden om inskrivning vid och utskrivning från särskola och vårdanstalt, om förlängning av skolplikten, om kvarhållande för observation samt om provisorisk intagning å vårdanstalt. Delegationen består av en av länssty- relsen utsedd lagfaren ordförande, vilken bör vara innehavare av domar- ämbete samt, efter centralstyrelsens bestämmande, minst två högst fyra av styrelsen inom sig utsedda ledamöter.

Vid varje särskola och vårdanstalt skall finnas en föreståndare, 7 5. För samtliga landstingets Särskolor med den därtill anknutna öppna vården skall finnas en rektor, vilken utses bland särskolornas föreståndare, och för samtliga vårdanstalter en vårdföreståndare. Vid särskola och vårdanstalt skall finnas Skolläkare eller anstaltsläkare, 8 5. Därjämte skall utses en särskild centralstyrelsens läkare.

Överinseendet över den undervisning och vård, som meddelas enligt la- gen, utövas av skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen med den fördelning dem emellan, som Konungen bestämmer, 9 5. För varje särskola och vård- anstalt skall en av myndigheterna vara huvudtillsynsmyndighet.

Det frihetsberövande, som kan ifrågakomma enligt 1954 års lag, utgöres av intagning i särskola och å vårdanstalt. I lagen stadgas om särskoleplikt och skyldighet att underkasta sig Vård. Särskoleplikt föreligger för psykiskt efterblivna, som kan tillgodogöra sig teoretisk eller praktisk undervisning vid särskola, och avser efterblivna i 7—21 års ålder, 10 å. Föreligger syn- nerliga skäl, kan särskoleplikten förlängas med ytterligare högst två år. Icke sårskolepliktig efterbliven skall efter fyllda 16 år vara underkastad öppen vård eller vård å vårdanstalt, 11 &. Intagning å arbetshem eller ålder- domshem för efterblivna och kvarhållande å sådant hem för vård får dock endast ske efter medgivande av den efterblivne eller, om han är underårig. av hans vårdnadshavare eller, om han är omyndigförklarad, av hans för- myndare. Beträffande omhändertagande av barn under 16 år hänvisas i detta sammanhang till BvL:s bestämmelser.

Av nu refererade stadganden framgår, att särskolepliktiga efterblivna kan mot sin vilja intagas i särskola och kvarhållas där upp till högst 23 års ålder. Vad angår intagning å vårdanstalter, kräves icke samtycke av den efterblivne, hans vårdnadshavare eller förmyndare för intagning å vårdhem för höggradigt efterblivna vuxna eller för efterblivna barn, varvid dock be- träffande barn under 16 år kräves, att de omhändertagits enligt BVL. För intagning å arbetshem eller ålderdomshem för efterblivna och kvarhållande där kräves visserligen i regel medgivande av den efterblivne, men är han underårig eller omyndigförklarad, kan intagning ske mot hans vilja, om vårdnadshavaren respektive förmyndaren samtycker till intagningen.

1954 års lag innehåller åtskilliga bestämmelser, som syftar till att till- godose den enskildes rättssäkerhet vid de frihetsberövanden, varom här är fråga. För att intagning skall få ske fordras inskrivning vid särskola eller vårdanstalt. Barn, varmed avses efterblivna under 18 år, kan anmälas till inskrivning av vårdnadshavaren, Skolstyrelsen eller barnavårdsnämnden, 12 &. Beträffande efterblivna, som fyllt 18 år, kan anmälan göras av social- nämnden ävensom av förmyndaren eller vårdnadshavaren, centralstyrelsens läkare samt, såvitt angår den som är eller varit intagen i särskola, skolans föreståndare.

Anmälan om inskrivning av barn prövas av rektor efter samråd med centralstyrelsens läkare, 14 &. Rektor har därvid att besluta, huruvida bar- net skall inskrivas vid särskola. Fråga om inskrivning vid vårdanstalt prövas av vårdföreståndaren och styrelsens läkare gemensamt. Under vissa omstän- digheter skall emellertid inskrivningsfrågan bedömas av centralstyrelsens delegation. Detta skall ske, då vårdnadshavaren ej medgivit inskrivning, ävensom beträffande inskrivning vid särskola på begäran av läkaren samt vad angår inskrivning vid vårdanstalt, då vårdföreståndaren och läkaren icke är ense om att inskrivning bör ske. Fråga om inskrivning vid vårdanstalt av den som fyllt 18 år skall prövas av delegationen även på yrkande av den, vars inskrivning begäres, ävensom, beträffande den som är över 21 år, om han själv eller hans förmyndare icke medgivit åtgärden.

Barn under 18 år kan enligt 15 & intagas i särskola för observation, innan beslut meddelas om barnets inskrivning vid särskola eller vårdanstalt. Förut- sättning härför är att centralstyrelsen, rektor eller styrelsens läkare finner, att barnets psykiska utveckling bör ytterligare prövas. Senast sex månader efter intagningen skall frågan om barnets inskrivning vid särskola eller vårdanstalt prövas. Anses därvid ytterligare observation nödvändig, må bar- net efter medgivande av centralstyrelsens delegation kvarhållas för observa— tion under tid, som styrelsen bestämmer, dock högst sex månader, såvida det icke är fråga om barn under skolåldern.

Sedan inskrivning skett vid särskola, beslutas intagning av centralstyrel- sen eller rektor, 17 å. Intagning skall ske å externatskola eller, om detta icke är lämpligt, i småbarnshem, skolhem eller yrkeshem. Beträffande den som är inskriven vid vårdanstalt skall i första hand öppen vård anlitas, 19 5. Kan sådan ej komma i fråga, skall den efterblivne intagas å en med hänsyn till åldern och vårdbehovets art lämplig vårdanstalt. Psykiskt efterbliven kan på framställning av vårdnadshavare, förmyndare eller — beträffande barn som omhändertagits enligt barnavårdslagen — av barnavårdsnämnden provisoriskt intagas å vårdanstalt i avbidan på beslut om inskrivning vid sådan anstalt. Beträffande dylik intagning äger bestämmelserna om intag— ning i särskola för observation motsvarande tillämpning. Beslut om intag- ning å vårdanstalt meddelas av centralstyrelsen eller av vårdföreståndaren i samråd med styrelsens läkare eller anstaltsläkaren. Centralstyrelsens be-

fattning med frågor om provisorisk intagning å vårdanstalt utövas såsom förut nämnts av styrelsens delegation.

Utskrivning från särskola eller vårdanstalt sker i form av försöksutskriv- ning eller slutlig utskrivning. Sådan utskrivning kan påkallas av den in- skrivne själv, om han fyllt 16 år, samt av hans förmyndare eller vårdnads- havare eller av centralstyrelsens läkare, 21 &. Prövning av utskrivningsfrå- gan kan ock verkställas utan framställning och skall ske minst en gång är- ligen beträffande i särskola intagen, som fyllt 16 år. Prövning är obliga- torisk beträffande i skolhem eller yrkeshem intagen, då denne uppnått 18 års ålder. Beslut om slutlig utskrivning från särskola meddelas av rektor efter skolläkarens hörande och beslut om slutlig utskrivning från vårdanstalt av vårdföreståndaren och anstaltsläkaren i samråd. I vissa fall skall dock ut- skrivningsfrågan prövas av centralstyrelsens delegation. Detta skall ske dels i ovannämnda fall av obligatorisk prövning, dels ock då det yrkas av inskri— ven som fyllt 16 år eller hans förmyndare eller vårdnadshavare eller av rek— tor, föreståndare eller läkare vid särskolan eller vårdanstalten, vårdföre— ståndaren eller centralstyrelsens läkare. Ändå att dylikt yrkande ej gjorts äger delegationen upptaga utskrivningsfråga till prövning, därest den be- träffande viss intagen förbehållit sig detta eller den eljest finner särskilda skäl påkalla omprövning av sådan fråga.

Särskilda bestämmelser finnes i 1954 års lag om besvär, 23 5. Beslut rö- rande inskrivning eller intagning vid särskola eller vårdanstalt, utskrivning från sådan skola eller anstalt eller rörande överflyttning från en skola eller anstalt till annan ävensom beslut rörande den öppna vården kan överklagas hos vederbörande huvudtillsynsmyndighet. Klagan år ej inskränkt till viss tid. Talan mot beslut, varigenom inskrivning vägrats, må fullföljas, förutom av den saken rör, av skolstyrelsen, barnavårdsnämnden eller socialnämn— den. Över huvudtillsynsmyndighetens beslut må klagan föras, om myndig- heten förklarat, att någon skall inskrivas vid särskola eller vårdanstalt eller intagas å vårdhem eller lämnat framställning om slutlig utskrivning utan bifall. Talan föres hos Konungen genom besvär, vilka prövas i regerings- rätten.

Utredningen har från centralstyrelserna inhämtat vissa uppgifter rörande tillämpningen av 1954 års lag under åren 1958 och 1959, avseende huvud— sakligen sådana åtgärder, som vidtagits av centralstyrelsens delegation. Av uppgifterna framgår följande. (De nedan lämnade sifferuppgifterna avser hela riket. Praxis vid tillämpning av lagen synes ha varit ojämn såväl med avseende å de olika centralstyrelserna som beträffande olika är. Uppgifterna ger dock en allmän uppfattning om frekvensen av de ärenden, som kan komma i fråga.)

Beslut om förlängning av särskoleplikten har meddelats under år 1958" i 82 fall och under år 1959 i 133 fall. Fråga om inskrivning av barn vid sär— skola har prövats av centralstyrelses delegation år 1958 i 54 fall och år 1959

i 17 fall samt fråga om inskrivning av barn vid vårdanstalt år 1958 i 38 fall och år 1959 i 2 fall. Beträffande inskrivning vid vårdanstalt av den som fyllt 18 år har delegation verkställt prövning år 1958 i 30 fall och är 1959 i 6 fall. Av nu nämnda fall, i vilka centralstyrelses delegation prövat inskriv- ningsfråga, har, såvitt framgått av tillgängliga uppgifter, i 10 fall är 1958 och 12 fall är 1959 vårdnadshavaren, förmyndaren eller den, om vars in- skrivning varit fråga, motsatt sig inskrivning. Beslut om intagning å sär— skola för observation har meddelats år 1958 i 152 fall och år 1959 i 148 fall samt beslut om kvarhållande för observation år 1958 i 9 fall och år 1959 i 23 fall. Provisorisk intagning å vårdanstalt har beslutats år 1958 i 14 fall och är 1959 i 17 fall. Den obligatoriska prövningen av utskrivningsfråga beträf— fande i skolhem eller yrkeshem intagen, som uppnått 18 års ålder, har verk- ställts år 1958 i 180 fall och år 1959 i 118 fall. På yrkande av inskriven, som fyllt 16 är, hans förmyndare eller vårdnadshavare har utskrivningsfråga prövats av eentralstyrelses delegation år 1958 i 48 fall och år 1959 i 39 fall.. På yrkande av rektor, föreståndare eller läkare vid särskolan eller vård- anstalten, vårdföreståndaren eller centralstyrelsens läkare har sådan pröv— ning ägt rum är 1958 i 91 fall och år 1959 i 84 fall. Slutligen har centralsty- relses delegation prövat utskrivningsfråga ändå att yrkande ej gjorts i 6 fall är 1958 och i 9 fall är 1959.

Från skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen har upplysts, att dessa huvudtillsynsmyndigheter handlägger endast ett fåtal besvärsärenden om året enligt 1954 års lag.

Den nu refererade lagstiftningen är av tämligen sent datum. Vid dess till- komst beaktades särskilt, att vid ingripandena i den enskildes frihet till- räckliga garantier för dennes rättssäkerhet borde föreligga. Detta kommer till synes bl. a. i stadgandena om centralstyrelsens delegation och dess be- fattning med ärenden angående inskrivning och utskrivning. Att regleringen på detta område är ny bör dock ej medföra, att utredningen om administra- tiva frihetsberövanden avstår från att upptaga frågan om ytterligare garan- tier för den enskildes rättssäkerhet får anses påkallade.

I det betänkande, som avgavs av 1951 års sinnesslövårdsutredning och som låg till grund för lagförslaget, hade förordats, att uppgiften att pröva tveksamma eller kontroversiella in- och utskrivningsfrågor skulle anförtros åt särskilda nämnder, kallade anstaltsnämnder, som i princip skulle inrät— tas i varje landstingsområde. Nämnden skulle ha en lagfaren ordförande och två lekmän som ledamöter, varjämte centralstyrelsens läkare samt rektor eller vårdföreståndare skulle ingå i nämnden vid handläggningen av dessa ärenden. Enligt förslaget skulle anstaltsnämnden även svara för den lokala tillsynen över Särskolor och vårdanstalter. Under remissbehandlingen yppa- des emellertid delade meningar rörande lämpligheten av förslaget i denna del.

Departementschefen framhöll i denna fråga (prop. 26/1954 5. 81 ff), att

rätten att tvångsvis intaga och kvarhålla efterblivna på särskolor och vårdan— stalter i propositionen inskränktes till de skolpliktiga och höggradigt efter- blivna vuxna och att det således vore ett ganska begränsat område, för vilket en kvalificerad prövning finge anses erforderlig. Att under sådana förhållan- den inrätta ett särskilt organ härför kunde enligt hans mening icke komma i fråga. Det skulle dessutom föregripa utredningen om förbättrat förfarande vid administrativa frihetsberövanden, vilken eventuellt kunde leda till en mera enhetlig reglering av dessa åtgärder. I stället borde uppgiften anförtros antingen åt något redan befintligt organ eller åt landstingets centralstyrelse, eventuellt förstärkt med erforderlig sakkunskap. I organet borde ingå lek— män och, särskilt för att tillgodose rättssäkerhetssynpunkten, en erfaren jurist, 0111 möjligt en domare.

Under remissbehandlingen hade länsstyrelserna förts fram som lämpliga organ för handläggningen av dessa ärenden. Departementschefen fann sig emellertid icke kunna tillstyrka detta förslag, då en sådan ordning med hän- syn till de uppställda kraven på organets sammansättning skulle innebära, att lekmän och vissa sakkunniga skulle ingå i länsstyrelsen, något som uppenbarligen icke borde genomföras för en förhållandevis så begränsad uppgift som denna.

Departementschefen framhöll vidare, att en ordning, varigenom uppgif- terna lades på en särskild delegation inom centralstyrelsen, hade de för- delar, som onekligen vore förenade med att landstingets egen styrelse be- slutade också i dessa ärenden. Särskilt framhölls den erfarenhet av olika sociala frågor i allmänhet och sinnesslövårdens i synnerhet, som borde ha samlats i de dåvarande styrelserna och väl komme att överföras till de nya, samt vidare på det ökade intresse för en god anstaltsorganisation och vård- standard, som borde följa av att ledamöterna i in- och utskrivningsärenden finge kontakt med de efterblivnas konkreta, personliga problem.

När utredningen nu för handläggningen av frågor rörande administrativa frihetsberövanden föreslår inrättandet av en socialdomstol med en lagfaren ordförande och lekmän såsom ledamöter, tillskapas härigenom ett organ, som i huvudsak motsvarar de krav, som i propositionen uppställdes på det beslutande organet. Det är då naturligt att närmare överväga, huruvida icke in— och utskrivningsfrågor, som avses i 1954 års lag, bör i stället för av centralstyrelsens delegation prövas av socialdomstolen.

Till grund för prövningen av in- och utskrivningsfrågor enligt 1954 års lag ligger alltid ett medicinskt bedömande. Härutöver erfordras emellertid även överväganden av annan art. Sålunda skall prövas, huruvida den saken rör på grund av allmän psykisk efterblivenhet antingen icke kan erhålla till— fredsställande vård i enskilt hem eller icke kan tillgodogöra sig folkskolans vanliga undervisning eller hjälpundervisning eller är ur stånd att taga vård om sig själv. Vid överväganden i dessa hänseenden är erfarenhet från be- dömningen av sociala frågor av stort värde. Socialdomstolen kommer att i

betydande omfattning besitta sådan erfarenhet och får inom andra områden att bedöma spörsmål, som i viss mån är likartade med dem som föreligger beträffande de psykiskt efterblivna. Domstolen saknar visserligen särskild medicinsk sakkunskap, men behovet härav bör kunna tillgodoses genom att centralstyrelsens läkare är närvarande vid förhandlingarna, liksom skyldig- het nu föreligger för honom att närvara vid delegationens sammanträden. Ej heller inom delegationen finnes för övrigt speciell medicinsk sakkunskap företrädd. Delegationen tillkom för att tillgodose den enskildes rättssäker— het vid åtgärder mot denne av ingripande natur, och den får också anses Väl fylla de krav, som i detta hänseende ställes på den. Emellertid erbjuder den för socialdomstol föreslagna handläggningsordningen den enskilde åt— skilliga fördelar såsom muntlig handläggning, möjlighet att erhålla hjälp av offentligt biträde och möjlighet till utredning inför domstolen genom bl. a. hörande av vittnen på ed. Att även de som beröres av omhändertaganden en— ligt 1954 års lag får tillgång till ett på sådant sätt gestaltat förfarande är gi- vetvis ur rättssäkerhetssynpunkt av värde. Också för domstolens övriga verksamhet är det av betydelse, att den kan förvärva erfarenheter från ett flertal hithörande områden.

Flera skäl talar alltså för att de frågor rörande framför allt inskrivning vid och utskrivning från särskola och vårdanstalt, som enligt 1954 års lag skall prövas av centralstyrelsens delegation, i stället förlägges under social- domstols prövning. Som framgår av den förut lämnade redogörelsen för till- lämpningen i vissa delar av 1954 års lag, torde en sådan ordning icke inne— bära någon större ökning av socialdomstolarnas arbetsbörda.

Såsom nämnts ansågs vid lagens tillkomst av värde, att ledamöter i cen- tralstyrelsen genom att deltaga i prövningen av in- och utskrivningsärenden skulle få kontakt med de efterblivnas konkreta, personliga problem. Även om prövningen skulle förläggas till socialdomstol, kan möjlighet beredas till fortsatt kontakt i nu berörda avseenden genom att ledamöter i central- styrelsen kan ifrågakomma såsom bisittare i domstolen och deltaga i hand- läggningen av de frågor beträffande psykiskt efterblivna, som skulle komma att falla under domstolens prövning.

De frågor, vid vars handläggning gällande lag särskilt tillgodosett rätts- säkerhetsintresset, är såsom förut berörts frågor om inskrivning vid och utskrivning från särskola och vårdanstalt, om förlängning av skolplikten, om kvarhållande för observation samt om provisorisk intagning å vård— anstalt, allt i den mån centralstyrelsen skall taga befattning därmed. Utred- ningen föreslår, att dessa frågor skall kunna prövas vid socialdomstol.

Vad angår frågor om inskrivning gäller nu enligt 14 5, att dessa prövas av rektor eller av centralstyrelsens läkare och vårdföreståndaren i förening men att de under närmare angivna förutsättningar skall hänskjutas till central- styrelsens delegation. Över beslut i inskrivningsfråga, som meddelats av nu nämnda myndigheter, föres talan hos vederbörande huvudtillsynsmyndighet.

Utredningen föreslår, att prövningen av inskrivningsfrågor i första hand anförtros rektor respektive vårdföreståndaren efter samråd med centralsty- relsens läkare. I sådana fall, som i huvudsak motsvarar dem, där hänskju— tande till delegationen nu skall ske, bör socialdomstolens prövning ernås genom underställning av rektors eller vårdföreståndarens beslut. Detta inne- bär även den ändringen i förhållande till gällande rätt, att vårdföreståndaren ensam tillägges beslutanderätt, medan läkaren får en rådgivande ställning. Ordningen med underställning kräver nämligen ett uttryckligt beslut. Några olägenheter synes icke böra befaras av den föreslagna ändringen, då läkaren tillagts befogenhet att begära underställning till socialdomstolen.

Beträffande inskrivning vid vårdanstalt av den som fyllt 18 år föreslår utredningen icke, att underställning skall ske på yrkande av den, vars in- skrivning begäres, då utredningen ansett tillräckligt, att denne enligt den föreslagna lydelsen av 23 & äger hos socialdomstolen besvära sig över in- skrivningsbeslutet.

I de fall, då centralstyrelsens läkare äger begära, att beslut i inskrivnings- fråga skall underställas socialdomstolens prövning, bör läkaren inom viss tid — lämpligen en vecka — underrättas om beslutet. Läkaren bör därefter angiva, om han godkänner beslutet eller om han påkallar underställning. Skall underställning äga rum, bör den ske inom viss tid, förslagsvis inom 14 dagar från beslutets meddelande. Bestämmelser i nu nämnda hänseenden bör upptagas i tillämpningsföreskrifterna.

Såsom förut nämnts prövas nu besvär över rektors eller läkarens och vård- föreståndarens beslut angående inskrivning av vederbörande huvudtillsyns- myndighet. Då sådan myndighet icke bör pröva socialdomstols beslut, skulle ett bibehållande av nämnda besvärsordning innebära, att myndigheten skulle få att pröva endast vissa inskrivningsfrågor, medan de övriga och för- modligen de viktigaste prövades i annan ordning. En sådan uppdelning måste emellertid anses olämplig, och utredningen föreslår därför, att be- svär i de inskrivningsfrågor, som icke skall underställas, även bör prövas av socialdomstol. Någon nämnvärd ökning av domstolens arbetsbörda torde icke härigenom behöva befaras.

Beslut om slutlig utskrivning från särskola meddelas av rektor och från vårdanstalt av vårdföreståndaren och anstaltsläkaren i samråd. Den obliga- toriska prövningen beträffande i skolhem eller yrkeshem intagen, då denne uppnått 18 års ålder, skall dock verkställas av delegationen, liksom även annan utskrivningsfråga kan på särskilt yrkande hänskjutas till delegatio- nen. Då det icke synes lämpligt, att socialdomstolen såsom första instans be- dömer en utskrivningsfråga, bör något hänskjutande till domstolens pröv- ning icke kunna ske. Behörighet att besluta i fråga om slutlig utskrivning från särskola bör i första hand tillkomma rektor, och detta bör gälla även den ovan nämnda obligatoriska prövningen. Beslut om slutlig utskrivning

från vårdanstalt bör meddelas av vårdföreståndaren, dock med skyldighet för honom att samråda med anstaltsläkaren.

Inom förut behandlade områden, där prövning vid socialdomstol av ut- skrivningsfråga förordats, har föreslagits, att frågan bringas under domsto— lens prövning genom besvär. Då det synes mindre lämpligt att beträffande utskrivningsheslut föreskriva underställning, bör även på nu ifrågavarande område frågor om utskrivning genom besvär föras under socialdomstolens prövning. Liksom beträffande inskrivning är det givetvis i fråga om ut- skrivning önskvärt, att någon uppdelning av behörigheten att pröva besvär på socialdomstol och huvudtillsynsmyndighet icke kommer till stånd. Ut- redningen föreslår därför, att i samtliga utskrivningsfrågor besvär skall kunna föras hos socialdomstolen. Förutom av den saken rör bör besvär kunna anföras av föreståndare och läkare vid särskolan eller vårdanstalten och av centralstyrelsens läkare, vilka personer nu äger befogenhet att på- yrka hänskjutande av utskrivningsfråga till delegationens prövning. I fråga om försöksutskrivning bör även rektor och vårdföreståndare kunna anföra besvär.

Beträffande prövning vid socialdomstol av frågor om förlängning av sär— skoleplikten efter 21 års ålder föreslår utredningen, att det skall ankomma på rektor att hos domstolen göra ansökan härom.

Intagning av barn å särskola för observation kan pågå i sex månader. Observationstiden kan efter beslut av centralstyrelsens delegation förlängas med i allmänhet högst sex månader. Över beslut angående intagning och kvarhållande för observation kan besvär anföras hos vederbörande huvud- tillsynsmyndighet. Möjlighet till prövning vid socialdomstol av beslut om kvarhållande för observation torde böra beredas på det sättet, att central- styrelsen i första liand beslutar om kvarhållandet och att besvär kan föras hos socialdomstolen över beslutet. Beslut om intagning för observation inne- bär, att barnet intages å anstalt för en tid av upp till sex månader. Ett så- dant beslut kan vara av ingripande betydelse för barnet eller vårdnadshava- ren, och möjlighet synes därför böra finnas att genom besvär påkalla social- domstolens prövning även av sådant beslut.

Vad nu sagts om intagning och kvarhållande för observation gäller även beslut om provisorisk intagning å vårdanstalt. Utredningen föreslår såsom nämnts att även dylikt beslut skall kunna överklagas hos socialdomstolen.

De nu föreslagna reglerna för prövning vid socialdomstol av inskrivnings— och utskrivningsfrågor och vissa andra spörsmål medför, att vederbörande huvudtillsynsmyndighet icke kommer att handlägga dessa frågor och alltså kommer att sakna erfarenhet från deras bedömning. Då antalet dylika ären- den hos tillsynsmyndigheterna är ringa, synes dock detta förhållande knap— past innebära någon olägenhet för myndigheternas verksamhet. Därjämte får ur principiell synpunkt anses vara av värde, att dessa frågor, som måste prövas under hänsynstagande till den enskildes rättssäkerhet, avgöres av

annan myndighet än den, som har att utöva överinseendet över verksamheten inom området i fråga.

Vid handläggningen inför socialdomstol av de frågor rörande psykiskt efterblivna, som enligt det förut anförda bör prövas av domstolen, torde be- hovet av ett kontradiktoriskt förfarande vara mindre framträdande än inom förut behandlade områden. Ofta torde ett dylikt mål kunna handläggas utan att någon mer markerad partsställning kommer till uttryck. Såsom företrä— dare för det allmänna torde rektor respektive vårdföreståndaren böra anses. Utredningen föreslår därför att, om underställning skett eller besvär anförts, domstolen skall inhämta yttrande av rektor eller vårdföreståndaren. Ge- nom denna bestämmelse torde deras ställning av företrädare för det allmän— nas intresse vid handläggningen inför domstolen komma till uttryck. I vissa situationer kan dock sådant yttrande framstå såsom obehövligt, och domsto— len bör då äga avstå därifrån. I sådana fall finnes icke i målet någon före- trädare för det allmänna, men några olägenheter härav torde icke behöva befaras. I vissa fall kan anledning finnas att inhämta yttrande också av centralstyrelsens läkare, och även denne kommer då att i målet företräda det allmänna. Med detta förslag må jämföras gällande regler i tillämpnings- föreskrifterna till 1954 års lag, enligt vilka centralstyrelsens läkare samt rektor eller vårdföreståndare skall vara närvarande vid delegationens sam- manträden med rätt för dem att yttra sig i frågor, som berör deras verksam— hetsområde, samt med skyldighet för dem att anmäla från delegationens be- slut skiljaktig mening. Genom dessa regler har läkaren, rektor och vårdföre- ståndaren tillagts en ställning, varigenom de har att vid handläggningen in- för delegationen i viss mån företräda det allmänna.

I mål angående inskrivning kan även andra myndigheter uppträda som företrädare för ett allmänt intresse. Anmälan för inskrivning kan ha gjorts av skolstyrelsen, barnavårdsnämnden eller socialnämnden, centralstyrelsens läkare eller föreståndare för särskola. Jämväl den som gjort sådan anmälan är givetvis att anse såsom part i målet och äger t. ex. föra talan mot beslut, varigenom inskrivning vägrats.

Enligt 7 5 SdL är den som avses med ifrågasatt åtgärd, om han uppnått 15 års ålder, samt, om han är underårig, vårdnadshavaren enskild part i må- let. Detta innebär bl.a., att den efterblivne, om han fyllt 15 år, äger själv hos socialdomstolen föra talan mot beslut, som rör honom. Ofta torde emellertid hans psykiska tillstånd vara sådant, att han rent faktiskt icke är i stånd att föra sådan talan.

Hinder synes icke föreligga. att å mål av ifrågavarande slag tillämpa den i SdL föreslagna handläggningsordningen. Ofta torde ett förenklat för- farande med skriftlig handläggning kunna användas. I fall, där intressemot- sättningarna å ömse sidor är stora, framstår dock möjligheten att anordna muntlig förhandling såsom värdefull. Särskilt torde detta vara fallet, då den efterblivnes föräldrar vill föra talan. I vissa fall kan tillgång till offent-

ligt biträde vara av betydelse. Sällan torde i dessa mål behov föreligga att höra vittnen på ed. För förhandling bör SdL:s regler om offentlighet i prin- cip gälla. Av hänsyn till den efterblivne torde dock ofta förhandlingen komma att hållas inom stängda dörrar.

De förut berörda bestämmelserna i tillämpningsföreskrifterna om skyl- dighet för läkare, rektor och vårdföreståndare att vara närvarande vid dele- gationens sammanträden, att yttra sig samt att anmäla skiljaktig mening kan icke tillämpas med avseende å handläggningen inför socialdomstol. Be- stämmelserna ersättes i viss mån av det föreslagna stadgandet om skyldig- het för domstolen att inhämta yttrande av nu nämnda personer. Till muntlig handläggning bör domstolen kalla läkaren och rektor eller vårdförestån- daren.

Vissa av huvudtillsynsmyndigheten meddelade beslut om inskrivning och utskrivning samt om intagning å vårdhem kan överklagas hos Konungen genom besvär, som prövas i regeringsrätten. De motsvarande beslut angå— ende inskrivning och utskrivning, som enligt utredningens förslag skall med- delas av socialdomstol, bör även kunna prövas i regeringsrätten. Härigenom ernås också överensstämmelse med vad i motsvarande hänseende föreslagits inom andra områden.

VI. F rihetsberövanden enligt sinnessjuklagen

Överinseendet över sinnessjukvården utövas enligt 1 5 sinnessjuklagen av medicinalstyrelsen. Under styrelsen utövas tillsynen över sinnessjukvården av överinspektören för sinnessjukvården i riket, 3 5. Vissa frågor, särskilt utskrivningsfrågor, behandlas av sinnessjuknämnden, vilken består av fem ledamöter. Chefen för medicinalstyrelsen är självskriven ledamot av nämn— den. Övriga ledamöter utses av Konungen på viss tid. Av de särskilt utsedda ledamöterna skall två vara i sinnessjukvård särskilt kunniga läkare. Av de båda övriga får ingendera vara läkare. Den ene av dem skall vara eller ha varit ordinarie innehavare av domarämbete, 2 &.

Frihetsberövande enligt sinnessjuklagen sker genom intagning å sinnes- sjukhus för vård enligt 2 kap. sinnessjuklagen eller för observation. Den som sålunda intagits kan, med Viss inskränkning beträffande den som in- tagits för observation, mot sin vilja kvarhållas å sjukhuset. Kvarhållnings- rätt föreligger även vid intagning av straffriförklarade personer, som är i behov av vård å sinnessjukhus. Från och med den 1 juli 1959 kan intagning ske utan att kvarhållningsrätt föreligger, 9 kap.

Den som är intagen å sinnessjukhus må enligt 4 5 underkastas det tvång, vilket finnes vara nödvändigt med hänsyn till ändamålet med intagningen eller till skydd för honom själv eller omgivningen. För sjukvården vid sin— nessjukhus skall finnas en ansvarig läkare, sjukvårdsläkaren.

Vad i sinnessjuklagen stadgas om sinnessjukdom och sinnessjuk skall en- ligt 7 5 i tillämpliga delar gälla beträffande sinnesslöhet och sinnesslö.

Förutsättningarna för att någon skall kunna för vård intagas å sinnessjuk- hus med kvarhållningsrätt är, att vederbörande är sinnessjuk och i behov av vård å sinnessjukhus. Behörighet att göra ansökan om sådan intagning tillkommer den sjuke själv och vissa honom närstående personer samt vissa myndigheter. Ansökningen skall göras skriftligen hos sjukvårdsläkaren och vara av sökanden egenhändigt undertecknad, 9 5. Vid ansökan, som göres av annan än den sjuke själv, skall i regel fogas vårdattest och levnads- berättelse, 10 5.

Då ansökan enligt 2 kap. sinnessjuklagen om någons intagande å sinnes— sjukhus kommit sjukvårdsläkaren till handa, har denne att taga ställning till om ansökningen bör bifallas. Det synes icke helt klart, vilka omständig— heter sjukvårdsläkaren därvid skall pröva. I vart fall torde det åligga ho— nom att granska, huruvida de formella förutsättningarna för intagning före- ligger. Någon verklig prövning i sak torde däremot mången gång icke kunna äga rum enbart med ledning av de handlingar, som är tillgängliga. Först efter det intagning å sjukhuset kommit till stånd, kan den egentliga pröv- ningen från sjukvårdsläkarens sida äga rum. I syfte att skapa garantier mot att den, som icke är i behov av vård å sinnessjukhus, längre än viss kortare tid kvarhålles å sjukhuset, är i 12 & sinnessjuklagen stadgat, att sjukvårds- läkaren sist å fjortonde dagen — i vissa fall å tionde dagen — efter den, då den sjuke intagits för vård, skall på grund av verkställd läkarundersökning av den intagne ha prövat, huruvida denne är i behov av vård å sinnessjuk- hus. Framgår icke vid den prövning sjukvårdsläkaren sålunda har att före- taga, att den intagne är i behov av vård som nyss sagts, skall denne oför— dröjligen utskrivas från sjukhuset, 17 &. Detsamma gäller, om det senare finnes, att sådant vårdbehov icke förefunnits vare sig vid intagningen eller under vistelsen å sjukhuset. Över sjukvårdsläkarens beslut om intagning för vård kan klagan ej föras. Däremot kan den intagne begära utskrivning, varom mera i det följande.

Intagning å sinnessjukhus för observation kan ske dels frivilligt och dels tvångsvis. För att tvångsintagning skall kunna äga rum, skall av vederbö- randes uppträdande uppenbarligen framgå, att han är farlig för annans per- sonliga säkerhet eller eget liv, och anledning finnas till antagande, att han är sinnessjuk, 28 5. Ansökan skall göras av polismyndighet och i vissa fall av annan myndighet. Tvångsintagning för observation kommer till använd- ning endast i ringa omfattning och är därför icke av större praktisk be- tydelse.

Den som intagits för observation på egen ansökan äger när som helst på- kalla observationens avbrytande och lämna sjukhuset, medan däremot vid tvångsintagning den intagne i avbidan på observationens avslutande skall

kvarhållas å sjukhuset. Observationen får icke pågå längre tid än som ound- gängligen erfordras för bedömande av den intagnes sinnesbeskaffenhet och skall som regel vara avslutad inom två månader efter intagningen, 30 å. Befinnes vid observationen, att den intagne är i behov av vård å sinnessjuk- hus, skall enligt 31 5 sjukvårdsläkaren besluta, att han skall kvarbliva där för vård. Att märka är, att denna bestämmelse gäller även i fråga om den, som intagits på egen begäran. Kommer sjukvårdsläkaren vid sitt bedömande till uppfattningen, att något vårdbehov icke föreligger, skall den intagne skiljas från sjukhuset. Den som tvångsintagits för observation kan hos sin— nessjuknämnden påkalla prövning av frågan om tillräckliga skäl förelegat för hans intagande eller om han eljest obehörigen kvarhålles, 34 &.

Intagning å sinnessjukhus förekommer även i samband med sinnesun— dersökning i brottmål. Sinnesundersökning av den som förvaras i häkte skall enligt 42 & sinnessjuklagen verkställas å sinnessjukavdelning vid fångvår- den, dit den häktade skall överföras. I samband med sinnesundersökning av den som befinner sig å fri fot kan enligt 43 & domstolen på framställning av undersökningsläkaren förordna, att den som skall undersökas skall in- tagas å det sinnessjukhus, där läkaren är anställd. Då i nu nämnda fall domstol förordnat om frihetsberövandet, påkallar dessa ingripanden ej vidare uppmärksamhet.

I vissa fall skall enligt 46 & sinnesundersökning äga rum, då fråga är att döma någon till tvångsarbete. Bestämmelserna i 42 och 43 55 skall här i till- lämpliga delar gälla, dock att vad i nämnda paragrafer stadgas om dom- stolen i stället skall gälla myndighet, som påkallat undersökningen. Sådan myndighet torde som regel vara länsstyrelsen. Har målet förts under hov- rätts eller högsta domstolens prövning, äger givetvis även dessa förordna om sinnesundersökning. Enligt lösdrivarlagen skall, då fråga uppkommer att döma lösdrivare till tvångsarbete, lösdrivaren häktas. I dessa fall verk- ställes alltså med tillämpning av 42 å sinnessjuklagen sinnesundersökning å sinnessjukavdelning vid fångvården. Vid prövning i högre rätt kan dock den dömde vistas på fri fot, varvid 43 5 blir tillämplig. Beträffande försum- lig försörjare, som är intagen i arbetshem, torde 43 5 vara tillämplig, därest ej förordnande meddelats om den försörjningspliktiges häktande. Om målet är anhängigt vid länsstyrelsen, kan alltså denna på framställning av under- sökningsläkaren förordna om intagning å sinnessjukhus för undersökning- ens verkställande. I detta fall sker alltså intagningen efter förordnande av administrativ myndighet. Med hänsyn till den ringa praktiska betydelsen av det ingripande, varom här är fråga, synes detta icke böra påkalla särskild uppmärksamhet från utredningens sida. Om möjligheten att ådöma försum- liga försörjare, som är intagna i arbetshem, tvångsarbete bibehålles även i framtiden, torde rättssäkerheten vara tillgodosedd genom att det enligt ut- redningens mening skall tillkomma socialdomstol att besluta härom, varvid det även tillkommer sådan domstol att jämlikt 43 & sinnessjuklagen för—

ordna om intagning å sinnessjukhus för verkställande av sinnesundersök- ning.

Vad angår intagning å sinnessjukhus av den, som förklarats straffri och är i behov av vård å sinnessjukhus, gives regler i 47 & sinnessjuklagen. Den som är intagen å sinnessjukhus skall anses för vård där intagen och den som förvaras å sinnessjukavdelning skall kvarbliva där, till dess plats å något statens sinnessjukhus kan beredas honom. Beträffande den som icke är häktad skall länsstyrelsen förordna om intagning å sinnessjukhus för vård. Har utlåtande inhämtats jämlikt 46 5, skall beträffande den som kvarhålles å sinnessjukavdelning vid fångvården eller som icke är häktad men är i behov av vård å sinnessjukhus ansökan om intagning göras hos vederbö- rande sjukvårdsläkare.

I 5 kap. sinnessjuklagen finnes bestämmelser om förhör vid domstol an- gående den, som är intagen å sinnessjukhus. Enligt 38 & må för vinnande av utredning angående omständigheter av betydelse för frågan, huruvida den intagne är i behov av vård å sinnessjukhus, förhör vid domstol hållas med personer, som kan antagas äga kännedom om dylika omständigheter. Sådant förhör kan begäras av myndighet, på vars prövning frågan om den intagnes kvarhållande å sjukhuset är beroende. Sjukvårdsläkaren kan dock begära förhör endast beträffande den, som är intagen för observation. Den intagne eller annan, som äger påkalla hans utskrivning, äger att hos myn— dighet, som nyss sagts, hemställa om att förhör begäres. Om sådan hemstäl- lan göres, är myndigheten pliktig att begära förhör, om den ej finner för- höret obehövligt. Förhör får icke begäras, om erforderlig utredning kan vinnas utan förhör. Bestämmelserna i sinnessjuklagen om förhör vid dom- stol saknar praktisk betydelse, då det knappast torde förekomma, att för- hör enligt dessa bestämmelser äger rum.

Utskrivning från sinnessjukhus av den som är intagen för vård med kvar- hållningsrätt skall — bortsett från förut berörda fall — i princip ske, när den sjuke blivit till hälsan återställd eller, ehuru icke återställd, så för- bättrad, att han icke längre är i behov av vård å sinnessjukhus. Anstånd med utskrivningen kan dock äga rum, där det finnes påkallat av omsorg för den intagne samt denne ej uttryckligen påyrkar utskrivning, 17 5. Kan sin- nessjuk, som för vård intagits å sinnessjukhus, vistas utom sjukhuset utan fara för annans personliga säkerhet eller eget liv, må enligt 18 å, oaktat behov av vård å sinnessjukhus fortfarande anses föreligga, utskrivning ske, därest det erfordras för beredande av plats för annan sinnessjuk, som upp- enbarligen är i större behov av vård, eller på tillfredsställande sätt finnes sörjt för den sjukes vårdande utom sjukhuset. Möjligheten till utskrivning av intagen, som alltjämt är vårdbehövande, får dock icke utnyttjas, såvitt angår den som på grund av sin sinnesbeskaffenhet av domstol förklarats icke kunna fällas till ansvar för begånget brott (s. k. N-fall) eller som, enligt vad känt är, under inflytande av sinnessjukdom begått mot annans

personliga säkerhet riktat brott, vilket icke blivit beivrat (s.k. O-fall), eller som intagits å sinnessjukhus i samband med frigivning från straffarbete eller fängelse eller utskrivning från förvaring eller internering i säkerhets- anstalt (s. k. PN-fall).

Den som intagits för vård med kvarhållningsrätt kan, om hans tillstånd icke innefattar fara för annans personliga säkerhet eller eget liv, utskrivas på försök för viss bestämd tid eller tills vidare. Sådan utskrivning må för— bindas med åläggande att iakttaga de föreskrifter, som i anledning av ut- skrivningen meddelas. Åsidosättes sålunda givna föreskrifter eller finnes eljest fortsatt vård å sinnessjukhus erforderlig, må förordnande meddelas om den sjukes återintagande å sjukhuset, 19 &. Behörighet att meddela dy- likt förordnande tillkommer sjukvårdsläkaren, 20 &.

Utskrivning av intagen, som nu avses, må påkallas av den intagne själv och av vissa honom närstående personer. Sjukvårdsläkaren kan även taga initiativet till utskrivning. Finnes anledning föreligga till utskrivning i fall, där beslutanderätten icke tillkommer sjukvårdsläkaren, åligger det denne att därom ofördröjligen göra anmälan hos vederbörande utskrivningsmyn- dighet. Överinspektören är vidare i dylika fall berättigad att göra anmälan om förhållandet.

Beträffande ordningen för utskrivning finnes för närvarande bestämmel- ser dels i sinnessjuklagen och dels i lagen den 21 december 1949 med sär- skilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus. Sistnämnda lag, som är tidsbegränsad, gäller enligt beslut av 1958 års riksdag till och med den 31 december 1961. Tillämpningen av densamma vid visst sinnessjuk- hus är beroende av Kungl. Maj:ts förordnande. Enligt kungörelse den 12 december 1952 gäller lagen vid samtliga statens sinnessjukhus ävensom vid de större kommunala sinnessjukhusen.

Då sinnessjuklagen är tillämplig, meddelas enligt 20 5 beslut om utskriv- ning antingen av vederbörande sjukvårdsläkare eller av sinnessjuknämn— den. Överinspektören äger därjämte befogenhet att förordna om utskriv— ning i sådana fall, då det enligt lagen ankommer på sjukvårdsläkaren att besluta därom.

Sinnessjuknämnden är utskrivningsmyndighet beträffande straffriförkla— rade (N-fall) samt 5. k. 0- och PN-fall. Nämnden kan dock uppdraga åt sjukvårdsläkaren att beträffande viss person meddela beslut om utskriv— ning i nämndens ställe.

I andra fall än dem, i vilka enligt vad nyss sagts sinnessjuknämnden är utskrivningsmyndighet, ankommer det på vederbörande sjukvårdsläkare — samt överinspektören — att förordna om utskrivning (s. k. P-fall).

I fråga om de patienter, beträffande vilka sjukvårdsläkaren beslutar om utskrivning, är sinnessjuknämnden överinstans i utskrivningsfrågor. Har sjukvårdsläkaren lämnat framställning om utskrivning utan bifall, må

nämligen envar, som äger påkalla utskrivning, hänskjuta utskrivningsfrå- gan till sinnessjuknämndens prövning, 23 &. Sinnessjuknämnden är icke skyldig att mer än en gång var fjärde månad pröva framställning om ut- skrivning.

Har förordnande meddelats om tillämpning av 1949 års lag beträffande visst sinnessjukhus, skall utskrivningsfrågor beträffande de å sjukhuset in- tagna, som är att hänföra till N-, O- och PN-fall, handläggas av en utskriv- ningsnämnd, bestående av sjukvårdsläkaren, en lagfaren ordförande, vilken bör vara innehavare av domarämbete, och en person med erfarenhet i all- männa värv. Beträffande övriga fall (P-fallen) äger sjukvårdsläkaren att själv förordna om utskrivning, dock med rätt för honom att hänskjuta ärendet till utskrivningsnämndens prövning. I överensstämmelse med vad som föreskrives i sinnessjuklagen äger överinspektören rätt att förordna om utskrivning i de fall, då sjukvårdsläkaren är behörig att ensam fatta beslut därom.

Framställning till utskrivningsnämnden om utskrivning skall göras skrift- ligen. Innan utskrivningsnämnden fattar beslut i ärende om utskrivning, skall nämndens ledamöter ha skaffat sig personlig kännedom angående den, om vars utskrivning är fråga. Är denne utskriven på försök, må dock beslut fattas, även om icke samtliga ledamöter av nämnden har sådan kännedom. Enligt den särskilda instruktionen för utskrivningsnämnd åligger det ut- skrivningsnämnds samtliga ledamöter att innan ärende om utskrivning av den, som icke redan är utskriven på försök, handlägges i nämnden granska handlingarna i ärendet.

För att utskrivning skall kunna ske fordras, att utskrivningsnämndens samtliga ledamöter är ense därom. Är ledamöterna icke ense skall, därest någon ledamot så yrkar, ärendet hänskjutas till sinnessjuknämndens pröv- ning. Liksom för sinnessjuknämnden gäller även för utskrivningsnämnd, att denna icke är skyldig att mer än en gång var fjärde månad pröva fram— ställning om utskrivning. Har sådan framställning lämnats utan bifall, kan var och en, som äger påkalla utskrivning, genom skriftlig framställning hänskjuta utskrivningsfrågan till sinnessjuknämndens prövning.

Klagorätt över utskrivningsnämnds beslut om utskrivning av N-fall, O-fall och PN-fall tillkommer även överinspektören och statsåklagare. Förut— sättning för klagorätten är att de av särskilda skäl hos utskrivningsnämn- den gjort förbehåll härom. Verklig betydelse äger denna klagorätt endast om den som äger klaga erhåller kännedom om framställning om utskriv— ning. Enligt instruktionen för utskrivningsnämnd är sjukvårdsläkaren be- träffande intagen, som begått mot annans personliga säkerhet riktat brott, skyldig att till statsåklagare lämna underrättelse angående framställning om utskrivning och angående den tidpunkt, då utskrivningsnämnden tidigast kan förväntas fatta beslut i anledning av framställningen. I dessa fall be—

gagnar sig statsåklagare i viss omfattning av sin rätt att göra förbehåll och att underställa utskrivningsfrågan sinnessjuknämndens prövning. Överin- spektörens rätt i detta hänseende torde sakna praktisk betydelse.

Utskrivningsmyndigheter är alltså sjukvårdsläkaren, överinspektören, ut— skrivningsnämnden och sinnessjuknämnden. Sjukvårdsläkaren torde i re— gel dagligen ha att taga ställning till utskrivningsspörsmål. Utskrivnings— nämnder finnes vid 35 sjukhus. Enligt nämndernas verksamhetsberättelser för år 1959 handlade nämnderna under året sammanlagt omkring 5 000 ut- skrivningsärenden, av vilka omkring 200 ärenden avsåg P-fall. Antalet ut- skrivningsärenden, som handlägges vid nämnderna, är alltså betydande. Sinnessjuknämnden har enligt sin verksamhetsberättelse för år 1959 under året behandlat 420 utskrivningsärenden, vilka avgjorts såsom huvudären- den, d.v.s. sådana ärenden, i vilka sakfrågan prövats. Av dessa har 165 avsett prövning av utskrivningsnämnds och omkring 230 prövning av sjuk- vårdsläkares beslut. Därjämte har sinnessjuknämnden såsom första instans i ett tjugutal fall handlagt utskrivningsärenden berörande N-, 0- och PN—fall, vilka enligt uppgift huvudsakligen avsett personer, som varit intagna å sin- nessjukavdelning vid fångvården.

Den som intagits utan kvarhållningsrätt må ej hindras att lämna sjuk- huset. Han kan emellertid kvarhållas under högst 10 dagar, om sjukvårds- läkaren finner honom icke kunna vistas utom sjukhuset utan fara för an- nans personliga säkerhet eller eget liv.

Sinnessjuklagstiftningen är för närvarande föremål för översyn av sär- skilda sakkunniga, sinnessjuklagstiftningskommittén. Enligt sina direktiv skall de sakkunniga beakta bl. a. rättssäkerhetsfrågorna inom sinnessjuk- vården. Kommitténs uppdrag har i detta avseende åtskilliga beröringspunk— ter med det uppdrag, som tillkommer utredningen om administrativa fri— hetsberövanden. Utredningen synes med hänsyn härtill böra ur allmänna synpunkter behandla frågorna om handläggningsordningen och det beslu- tande organet vid administrativa frihetsberövanden enligt sinnessjuklagen, varvid uppmärksamhet bör ägnas bl. a. spörsmålet, om även på detta om— råde möjlighet föreligger att lösa rättssäkerhetsfrågorna genom att de hän- föres till bedömande av socialdomstol. Däremot torde utredningen icke böra gå in på den närmare utformningen av sinnessjuklagstiftningen i de av- seenden, som nu är i fråga.

Innebörden av begreppet sinnessjukdom, som utgör en av förutsättning- arna för intagning å sinnessjukhus på ansökan av annan än den sjuke, är långt ifrån klar och entydig. Vid sinnessj uklagens tillkomst torde härmed ha avsetts vissa allvarligare psykiska sj ukdomstillstånd. Begreppets medicinska innebörd synes emellertid med åren ha fått en allt vidare omfattning. Under tillämpningen har på grund härav sinnessjuklagen kommit att erhålla en vidsträcktare tolkning än som från början var avsett. Härtill kommer att

enligt numera vedertagen praxis intagning å sinnessjukhus kan äga rum vid allvarligare former av psykopati.

Vad nu sagts om sinnessjukdom gäller även den andra intagningsindika— tionen, vårdbehovet. Uttrycket att den sjuke är i behov av vård å sinnes- sjukhus för nårmast tanken till behandlingsbehov och möjlighet att genom behandling åstadkomma förbättring i den sjukes tillstånd. Till indikationen har emellertid i viss omfattning kommit att hänföras även andra omstän- digheter, som ansetts göra vård å sinnessjukhus påkallad. Främst har detta gällt personer, som på grund av psykisk sjukdom eller abnormitet varit farliga för andra eller grovt störande för omgivningen.

Med hänsyn till rättssäkerheten är det angeläget, att förutsättningarna för intagning å sinnessjukhus mot den sjukes vilja bättre än för närva— rande preciseras i sinnessjuklagen. Det vore önskvärt, att den grupp av sjukdomstillstånd, som utgör ett av villkoren för att en person skall få in- tagas, kunde erhålla en bestämdare avgränsning än vad nu är fallet. Vidare bör även vårdbehovet klarare angivas. De förhållanden, som i detta av— seende särskilt bör beaktas, är frågorna om den sjuke kan med framgång behandlas å sjukhuset, om han är ur stånd att taga vård om sig själv, om han är grovt störande för omgivningen samt om han är farlig för sig själv eller andra. Nu nämnda omständigheter såsom förutsättningar för intagning å sinnessjukhus bör i lagtexten komma till uttryck på ett annat och tyd- ligare sätt än genom indikationen i behov av vård å sinnessjukhus.

Det rättsskydd, som enligt sinnessjuklagen är förbundet med intagning å sinnessjukhus på ansökan av annan än den sjuke, är framför allt kravet på att två läkare # den läkare som utfärdar vårdattesten och sjukvårds— läkaren — skall oberoende av varandra finna vårdbehov föreligga. Vård- attest får nämligen icke meddelas av den sjukvårdsläkare, som på sjuk- huset har att pröva intagningsfrågan. Särskilt tillkommer givetvis stor be— tydelse den prövning, som denne läkare jämlikt 12 5 sinnessjuklagen har att företaga.

För utskrivning av personer, som är intagna å sinnessjukhus, finnes ät- skilliga regler, som avser att tillgodose de intagnas krav på rättsskydd. Med 1929 års sinnessjuklag inrättades sinnessjuknämnden särskilt i syfte att skapa ökade rättssäkerhetsgarantier för de intagna. Har sjukvårdsläkaren i P-fall avslagit framställning om utskrivning, kan utskrivningsfrågan un- derställas sinnessjuknämndens prövning. Utskrivningsfrågor berörande de straffriförklarade och de med dem i utskrivningshänseende likställda hand- lägges i det övervägande flertalet fall av de lokala utskrivningsnämnderna med möjlighet till överprövning av utskrivningsnämnds beslut genom sin- nessjuknämnden. Anledningen till att en särskild ordning gäller för hand- läggning av nämnda utskrivningsfrågor är hänsynen till det allmänna in- tresset att en särskilt ingående prövning skall göras beträffande dem som visat farlighet. Vid tillkomsten av utskrivningsnämnderna betonades, att

dessa genom sin anknytning till sinnessjukhusen möjliggjorde för den in— tagne att träda i personlig kontakt med utskrivningsmyndigheten, vilket icke är i större omfattning möjligt med sinnessjuknämnden såsom sådan myn— dighet.

Intagningsförfarandet jämlikt sinnessjuklagen skiljer sig väsentligt från förfarandet inom förut behandlade områden av administrativa frihetsberö— vanden. Såsom nämnts spelar de läkarundersökningar, som skall äga rum i samband med intagningen, en viktig roll. Läkarna grundar sitt bedömande, förutom på sina egna iakttagelser vid undersökningen och på uppgifter av den undersökte, på uttalanden av andra personer, vilka uttalanden icke sällan torde tillmätas stor betydelse. I regel skall vid ansökan om intagning vara fogad levnadsberättelse, d.v.s. av någon eller några trovärdiga per— soner meddelade uppgifter angående sådana den sjukes förhållanden, som är av betydelse för bedömande av hans sinnestillstånd. I vissa fall kan bedömningen väsentligt påverkas av särskilda fakta, t. ex. huruvida veder- börande begått viss gärning eller huruvida vissa av honom framställda på— ståenden eller beskyllningar är sanna eller icke. Den sjukes möjligheter att i samband med intagningen förebringa utredning angående de om- ständigheter, som är av betydelse för bedömande av förutsättningarna för intagning, kan vara begränsade. Givet är, att den sjuke kan inför läkarna hänvisa till vissa upplysningskällor, men några garantier för att dessa källor utnyttjas finnes icke. Vidare äger, sedan intagning skett, den intagne jäm- likt 39 5 sinnessjuklagen hemställa om att förhör begäres, men såsom förut nämnts förekommer förhör enligt sinnessjuklagen sällan eller aldrig.

Förfarandet vid intagning å sinnessjukhus är så gestaltat, att intagning kan äga rum med stor skyndsamhet. Vårdattest och övriga intagningshand- lingar kan snabbt anskaffas, och prövningen å sjukhuset i samband med själva intagningen är av huvudsakligen formell karaktär. Vid ett omedelbart ingripande, som här gives möjlighet till, kan givetvis den enskildes rätts- säkerhet sättas i fara. Å andra sidan kräves vid dessa ingripanden ofta ett snabbt omhändertagande, så att den sjuke omedelbart kan beredas erforder- lig vård. Med hänsyn härtill synes själva intagningsförfarandet icke böra omgestaltas i mera väsentlig grad utan dess huvuddrag alltfort böra bestå.

I vårdattesten skall den vårdattestskrivande läkaren intyga, att han anser, att den sjuke är i behov av vård å sinnessjukhus. I tveksamma fall kan det för den läkare, som utfärdar vårdattesten, föreligga avsevärda svårigheter att ingående bedöma alla de omständigheter, som påverkar frågan om vård- behov föreligger. Av liknande skäl är det i många fall icke möjligt för sjuk- vårdsläkaren att vid den sjukes mottagande å sjukhuset omedelbart avgöra, om vårdbehov är för handen. För prövning av frågan, huruvida den sjuke är i behov av vård å sinnessjukhus, disponerar sjukvårdsläkaren viss i 12 & sinnessjuklagen angiven tid. Mottagandet å sjukhuset är alltså ofta att be- trakta såsom en preliminär intagning, och det definitiva beslutet i intag-

ningsfrågan kommer till stånd först sedan sjukvårdsläkaren verkställt prÖV— ningen enligt 12 &. Det vore önskvärt, om i lagen kunde komma till uttryck, att den definitiva intagningen sker, då sjukvårdsläkaren vid prövning en- ligt 12 å sinnessjuklagen finner vårdbehov föreligga, och att mottagandet av den sjuke å sjukhuset är att anse såsom en preliminär intagning. Vid sidan härav skulle för vissa fall observationsintagning bibehållas och innebära möjlighet för sjukvårdsläkaren att under en tid av upp till två månader uppskjuta beslut om intagning för vård.

Ur rättssäkerhetssynpunkt måste anses otillfredsställande, att möjlighet icke finnes till prövning av sjukvårdsläkarens beslut om intagning för vård eller för observation. Sådan prövning kan icke ersättas av att den intagne äger omedelbart begära utskrivning. I princip måste det anses vara av vikt, att frågan om förutsättningar för intagning förelegat kan överprövas. Från- varen av prövningsmöjlighet kan innebära fara för en växlande praxis vid bedömande av nämnda förutsättningar. Därjämte kan det i vissa fall vara av vikt för den intagne att kunna få själva intagningen undanröjd och där- med fä fastslaget, att han aldrig bort intagas å sjukhuset. Starka skäl talar således för att rätt medges en intagen att klaga över sjukvårdsläkarens be- slut om intagning, såväl preliminär som definitiv sådan. Klagorätten bör innebära, att den intagne beredes möjlighet att personligen inställa sig inför den överprövande myndigheten och där förebringa den utredning, som är av betydelse för frågan om intagningen varit berättigad. Spörsmålet vilken myndighet, som bör handha prövningen, kommer att närmare beröras i det följande.

Vad angår utskrivningen bör sjukvårdsläkaren bibehållas vid sin befogen- het att besluta om utskrivning av P-fall. Med hänsyn till läkarens ansvar för sjukvården är det en uppenbar fördel, att han äger beslutanderätt i dessa frågor. Därjämte skulle med hänsyn till det stora antal ärenden av ifrågavarande slag, som så gott som dagligen förekommer å ett sinnessjuk- hus, någon annan ordning icke vara praktiskt möjlig. Däremot bör natur- ligen möjlighet finnas till prövning av sjukvårdsläkarens beslut. För sådan omedelbar prövning synes sinnessjuknämnden mindre väl lämpad, då möj- ligheterna till muntlig handläggning inför nämnden är mycket begränsade. Prövningen bör i stället ske vid ett mera lokalt betonat organ, med vilket den intagne kan träda i personlig kontakt. Då sjukvårdsläkaren beträffande den som är intagen utan kvarhållningsrätt meddelar beslut om tillfälligt kvarhållande, torde den intagne även böra äga påkalla organets prövning av beslutet. Till samma organ bör också förläggas prövningen av besvär över sjukvårdsläkarens beslut i intagningsfrågor.

Det kunde övervägas att förlägga den prövning av sjukvårdsläkarens be— slut om intagning och utskrivning, som här avses, till den av utredningen föreslagna socialdomstolen. Skulle så ske, synes även prövning av utskriv- ningsnämnds beslut böra äga rum vid domstolen, då samma ordning bör

gälla för prövning av beslut om utskrivning från sinnessjukhus, som med- delas i första instans. Utredningen utgår därvid ifrån att utskrivningsnämn— derna som i sin hittillsvarande verksamhet tillvunnit sig allmänt förtro- ende, även i fortsättningen skall handha de uppgifter, som nu är anför- trodda dem.

Vissa skäl kan anföras för en sådan ordning. Rent allmänt får anses vara av värde, att de administrativa frihetsberövandena i möjligaste mån bedö- mes av samma organ. Vid intagning å sinnessjukhus lägges visserligen i första hand medicinska skäl till grund för bedömandet, men medicinska synpunkter gör sig även i icke ringa grad gällande inom de övriga områden, som här är i fråga. Vad särskilt angår alkoholistvården har under senare tid med allt större styrka hävdats, att denna bör i ökad omfattning vara medicinskt inriktad. Å andra sidan kräver även vid omhändertagande av sinnessjuka i viss mån sociala synpunkter beaktande.

Vidare må framhållas, att i vissa fall tvekan föreligger, huruvida omhän— dertagande bör äga rum enligt vederbörande lagstiftning inom det sociala vårdområdet eller om i stället intagning bör ske på mentalsjukhus. En av JO verkställd undersökning visar att det, särskilt i storstäderna, ej sällan förekommer, att alkoholmissbrukare intages å sinnessjukhus för vård utan att sinnessjukdom i vanlig mening kan anses vara för handen. Det är för närvarande oklart, huru här gränsdragningen bör göras mellan sådana alkoholmissbrukare, som bör intagas å sinnessjukhus, och sådana, som bör omhändertagas enligt nykterhetsvårdslagen. — Såväl Inghes år 1949 publicerade undersökning rörande klientelet på arbetshemmen som senare erfarenheter torde giva vid handen, att försumliga försörjare i ej ringa ut— sträckning lider av psykiska defekter i sådan grad att psykisk sjukvård är indicerad i stället för intagning i arbetshem. På likartat sätt förhåller det sig med lösdrivarklientelet. Då upphävande av lösdrivarlagen diskuterats, har man särskilt hänvisat till omhändertagande för psykopatvård såsom er— sättning för omhändertagande enligt lösdrivarlagen. Då psykopatvården i framtiden liksom hittills torde komma att förläggas inom sinnessjukvår— dens ram, föreligger även här exempel på beröringspunkter mellan sinnes— sjukvården och det sociala vårdområdet.

För lösningen av de gränsdragningsspörsmål, som alltså här föreligger, vore det en uppenbar fördel, om bedömandet i samtliga fall kunde ske ge- nom samma organ, vilket därigenom skulle erhålla en omfattande erfaren- het av här föreliggande frågor.

En sådan ordning, som här ifrågasatts, skulle ytterligare medföra den fördelen, att de till socialdomstolens handläggning knutna rättssäkerhets- garantierna skulle bli tillämpliga jämväl å mål angående intagning å och utskrivning från sinnessjukhus. Särskilt må framhållas, att även i andra instans möjlighet skulle finnas till muntlig kontakt mellan den beslutande myndigheten och den enskilde. Rörande handläggningsordningen kommer vissa synpunkter att anföras i det följande.

Vissa erinringar kan dock göras mot att till socialdomstolen förlägga prövningen av de intagnings- och utskrivningsfrågor, som här avses. Pröv- ningen torde icke kunna ske, utan att domstolen förstärkes med särskild psykiatrisk sakkunskap. Lämpligen synes därvid jämte lekmännen två i mentalsjukvård särskilt kunniga läkare böra ingå i domstolen. Med hänsyn till bristen på läkare inom den psykiatriska sjukvården skulle åtminstone för närvarande svårigheter uppstå att tillföra domstolen tillräckligt kva- lificerad sakkunskap på det psykiatriska området. I de län, där endast ett sinnessjukhus finnes och där socialdomstolen alltså skulle få att pröva en- dast ärenden från ett och samma sjukhus, kan därjämte ett system med domstolen som överprövande instans i förhållande till sjukvårdsläkaren och utskrivningsnämnden komma att te sig såsom en överorganisation. Detta skulle visserligen kunna undvikas, om domstolen samtidigt gjordes till sista instans, vilket dock skulle kräva, att domstolen kunde förses med framstående sakkunskap på det psykiatriska området. Då såsom nämnts för närvarande stora svårigheter föreligger i detta avseende, synes icke lämpligt att nu avstå från möjlighet till central prövning av dessa ärenden. Med hänsyn till vad sålunda anförts kan utredningen icke förorda, att pröv— ningen av sjukvårdsläkares och utskrivningsnämnds beslut för närvarande förlägges till socialdomstolen. På grund av den nu pågående omfattande ut- byggnaden av mentalsjukvården är emellertid möjligt, att saken i framtiden kan komma i ett annat läge och att frågan då bör upptagas till förnyat över- vägande, vilket torde komma att underlättas av att då närmare erfarenheter vunnits av socialdomstolarnas verksamhet.

Även om utredningen alltså icke förordar, att socialdomstol nu får att pröva frågor rörande intagning å och utskrivning från sinnessjukhus, vill dock utredningen i korthet beröra, huru enligt dess mening handläggningen av dylika frågor bör i stora drag utformas vid domstolen, därest sådan pröv- ning skulle ifrågakomma. Utredningen utgår därvid ifrån att sjukvårds- läkarens beslut i intagnings- och utskrivningsfrågor samt utskrivningsnämn- dens beslut i utskrivningsfrågor skall kunna prövas av socialdomstol.

Domstolens prövning torde som regel komma att påkallas av den intagne eller av annan på hans vägnar. Under de förutsättningar, som angives i 1949 års lag, bör beslut av utskrivningsnämnd kunna prövas även på framställ- ning av ledamot i nämnden, av överinspektören eller statsåklagare. Sedan målet sålunda anhängiggjorts, bör domstolen från sjukhuset infordra hand- lingarna i målet jämte yttrande från sjukvårdsläkaren resp. utskrivnings— nämnden. Om klagan avser upphävande av beslut, varigenom utskrivning medgivits, synes i många fall lämpligt, att den intagne beredes tillfälle att avgiva förklaring vid muntlig förhandling. Även eljest bör goda möjligheter finnas till muntlig förhandling, vilken i dessa mål får anses vara av värde i olika avseenden. Förhandling kan erfordras för att utreda ett tvistigt sak- förhållande. Det kan vara fråga om gärning eller beteende, som lägges den intagne till last och som är av betydelse för bedömande av dennes sinnes-

beskaffenhet och vårdbehov. Som exempel kan nämnas, att den intagne anses farlig för annans personliga säkerhet på grund av handling, som den intagne bestrider. Muntlig förhandling har för den intagne den betydelsen, att den bereder honom möjlighet att personligen framlägga sin sak inför den beslutande myndigheten. Med hänsyn till det anförda bör muntlig förhandling här kunna anordnas under samma förutsättningar som i andra av socialdomstolen handlagda mål (21 5 SdL).

Vissa omständigheter talar väl även på detta område för att förhand- lingen gestaltas med två mot varandra stående parter. Sålunda befrämjas härigenom utredningen och erhåller den beslutande myndigheten en fristå— ende ställning. Lika starka skäl för en sådan ordning kan emellertid icke anses föreligga som beträffande andra ingripanden, särskilt på grund av den vikt, som här måste tilläggas själva den psykiatriska "bedömningen. Spörsmål rörande ett medicinskt vårdbehov lämpar sig knappast för kon- tradiktorisk förhandling ens i den modifierade form, som utredningen före- slår. Därjämte möter här större svårigheter än på övriga områden att finna en lämplig motpart till den intagne. Att bereda sjukvårdsläkaren denna ställning inger starka betänkligheter. Härigenom skulle ett motsatsförhål- lande kunna skapas mellan denne och den intagne eller ett redan befintligt sådant kunna onödigtvis skärpas till skada för den fortsatta vården. Det synes ej heller lämpligt, att uppgiften anförtros annan person. Kravet på förhandling mellan två parter torde med hänsyn till det anförda böra efter- givas beträffande nu ifrågavarande mål. Detta ställer givetvis särskilda an- språk på socialdomstolens handläggning av målen. Även om sjukvårds- läkaren icke bör intaga ställningen av part vid förhandlingen, torde ofta vara erforderligt, att han är närvarande vid denna. I vissa fall torde läkaren böra höras samt även annan utredning förebringas i den intagnes frånvaro. SdL:s regler om offentlighet bör äga tillämpning även å dessa mål. Om den sjuke så önskar, bör efter domstolens bedömande möjlighet finnas till offent- lig förhandling. Som regel torde hänsyn till den intagne kräva, att målen handlägges inom stängda dörrar.

I det föregående har berörts, att förhandling kan erfordras för att utreda tvistiga omständigheter av betydelse. För utredningen kan vara av vikt, att domstolen kan hålla vittnesförhör. Möjligheten att förebringa vittnesbevis- ning får därför även i dessa mål anses vara av betydande värde.

Den enskilde parten bör äga rätt att vid handläggningen åtnjuta biträde av lämplig person. Då den enskilde som regel är omhändertagen i dessa mål — undantag förekommer dock vid försöksutskrivning —— och därför har svårigheter att själv anskaffa biträde, finnes här ofta behov av att offent- ligt biträde kan förordnas för honom.

Därest prövningen av sjukvårdsläkares beslut i intagnings- och utskriv- ningsfrågor icke förlägges till socialdomstol, bör den anförtros annat lokalt

organ. Härvid kommer de lokala utskrivningsnämnderna i åtanke. Dessa handlägger för närvarande såsom första instans utskrivningsfrågor huvud- sakligen berörande de straffriförklarade och de med dem i utskrivningshän— seende jämställda och i någon mån även utskrivningsfrågor beträffande P-fall, nämligen sådana som av sjukvårdsläkaren hänskjutits till utskriv- ningsnämndens prövning. Då erfarenheterna från utskrivningsnämndernas verksamhet är goda, kan övervägas, om icke den prövning av sjukvårds- läkarens beslut i intagnings- och utskrivningsfrågor, vilken tidigare angivits såsom önskvärd, kunde ske genom dessa nämnder. Ett hinder härför utgör emellertid nämndernas nuvarande sammansättning av den anledningen, att sjukvårdsläkaren är ledamot i nämnden. En ordning, varigenom sjukvårds- läkaren i den lokala nämnden skulle deltaga i prövningen av sitt eget be— slut, måste anses olämplig. Kunde däremot vid den prövning, som här är i fråga, annan läkare, som icke tidigare haft med fallet att skaffa, i stället för sjukvårdsläkaren ingå såsom ledamot i nämnden, skulle hinder av be— rörd art icke föreligga. Med hänsyn till bristen på psykiatrer kan visserligen svårigheter möta att finna för uppgiften lämpade läkare. Utredningen har förut framhållit denna brist såsom ett skäl mot att prövningen förlägges till socialdomstol. Den pågående utbyggnaden av mentalsjukvården kan dock förväntas medföra ökad tillgång på psykiatrer. Såsom framgår av vad i det följande anföres om den ifrågasatta reformens inverkan på de lokala nämndernas arbetsbörda, kan tjänstgöringen i nämnden för prövning av sjukvårdsläkares beslut knappast väntas bli särskilt betungande och av mindre omfattning än vad läkares tjänstgöring i socialdomstol skulle bli, därest prövningen av sjukvårdsläkares och utskrivningsnämnds beslut för- lades dit. Till ledamot bör förordnas en läkare utanför sjukhuset. Bl. &. sy- nes läkare vid de psykiatriska lasarettsavdelningarna kunna ifrågakomma för uppgiften. Det synes icke uteslutet, att om lämplig psykiater icke finnes att tillgå även annan läkare skulle kunna förordnas. Här må erinras om sammansättningen av de norska kontrollkommissionerna, i vilka ingår bl. a. en läkare, men denne behöver icke vara psykiater och är det ofta icke heller. Har läkaren i det aktuella fallet utfärdat vårdattest för intagning å sjuk- huset, torde av allmänna jävsregler följa, att han icke bör äga deltaga i prövningen av sjukvårdsläkarens intagningsbeslut och ej heller av dennes beslut rörande utskrivning, om icke avsevärd tid förflutit från intagningen. Vid behandling av utskrivningsfrågor rörande de straffriförklarade och de med dem jämställda, vilka frågor givetvis bör kvarligga hos den lokala nämnden, bör denna bibehålla sin nuvarande sammansättning.

Det synes utredningen som om införande av möjlighet till prövning vid den lokala nämnden av sjukvårdsläkares beslut i intagnings- och utskriv- ningsfrågor skulle innebära en förstärkning av den intagnes rättssäkerhet, och utredningen anser därför, att rätt till sådan prövning bör medgivas de intagna. Det må anmärkas, att departementschefen i proposition till 1952

års riksdag med förslag till förlängning av 1949 års lag uttalade bl. a., att starka skäl enligt hans mening talade för en utvidgning av de lokala nämn- dernas kompetens till P-fallen (prop. 167/1952 5. 30; jfr även prop. 179/1949 s. 50 f.).

Beträffande intagningsprövningen kan det vara tveksamt, om sådan bör kunna äga rum, innan sjukvårdsläkaren fullgjort prövningen av vård- behovet enligt 12 å sinnessjuklagen. Den intagne torde dock böra äga ome- delbart efter intagningen vända sig till den lokala nämnden och påkalla prövning även av den preliminära intagningen. En sådan prövning kan er- fordras främst för det fall, att den intagne påstår, att formella föreskrifter icke iakttagits. Det bör ankomma på nämnden att bedöma, huruvida denna kan meddela beslut, innan prövningen enligt 12 & ägt rum, vilket torde kunna ske främst i fall, där fråga är om formföreskrifter åsidosatts i sam- band med intagningen. Sedan sjukvårdsläkaren meddelat sitt beslut, bör prövningen avse den definitiva intagningen. Endast under viss kortare tid bör den intagne kunna begära prövning av intagningen. Tiden torde böra bestämmas till fyra veckor efter den preliminära intagningen. Sedan denna tid förflutit, bör den intagne kunna påkalla prövning av kvarhållandet en- dast genom att begära utskrivning.

Beträffande handläggningen vid de lokala nämnderna finnes nu regler i 1949 års lag samt i instruktionen för utskrivningsnämnd vid sinnessjukhus den 10 mars 1950. Den nuvarande handläggningsordningen synes höra i vissa avseenden utbyggas.

Ansökan om den lokala nämndens prövning av sjukvårdsläkarens beslut bör göras skriftligen, liksom för närvarande framställning till nämnden om utskrivning skall vara skriftlig. Förutom av den intagne själv bör ansök- ningen kunna göras av honom närstående personer. Över framställning till nämnden bör denna inhämta sjukvårdsläkarens yttrande, om ej av särskilda skäl dylikt yttrande ej anses erforderligt. Då ett muntligt yttrande måste anses bäst befrämja utredningen och därjämte torde kräva mindre tid och vara mindre betungande än ett skriftligt yttrande, torde som regel sjuk- vårdsläkaren böra höras muntligen inför nämnden. Hans yttrande torde i så fall i sina huvuddrag böra upptagas i protokollet.

Enligt instruktionen för utskrivningsnämnd åligger det nämndens samt— liga ledamöter att innan ärende om utskrivning av den som icke redan är utskriven på försök handlägges i nämnden granska handlingarna i ärendet. Även för nämndens handläggning av klagomål över sjukvårdsläkarens be- slut bör gälla, att samtliga ledamöter före avgörandet skall äga kännedom om innehållet i handlingarna. Genom att detta i dylika fall är obekant även för läkaren i nämnden kan dock ett krav, att samtliga ledamöter skall granska handlingarna, leda till stor omgång och fördröja handläggningen. Den ordningen kan i stället övervägas, att nämndens ordförande eller läkar-

ledamot går igenom handlingarna och föredrager innehållet däri för övriga ledamöter.

För närvarande gäller, att innan utskrivningsnämnden fattar beslut i ärende om utskrivning, nämndens ledamöter skall ha skaffat sig personlig kännedom angående den, om vars utskrivning är fråga. Är denne försöks- utskriven, må dock beslut fattas, även om icke samtliga ledamöter har så- dan kännedom. Av nämndens ledamöter har nu sjukvårdsläkaren alltid per- sonlig kännedom om patienten. Lekmannaledamöterna skaffar sig, där det erfordras, dylik kännedom antingen vid sammanträdet med nämnden, vid vilket den intagne inställer sig personligen, eller —— och detta torde vara regel —— vid samtal med den intagne i läkarens frånvaro före sammanträdet. Utredningen anser, att kravet på muntlig kontakt mellan nämnden och den intagne bör bibehållas och att undantag i detta avseende bör ifrågakomma endast beträffande den som är försöksutskriven. Liksom för närvarande torde det böra överlämnas till nämnden att avgöra, om kontakten bör ske före eller under sammanträdet. Beträffande den som är försöksutskriven torde nämnden böra äga besluta utan att ha varit i personlig kontakt med patienten, om nämnden finner så kunna ske. Det må dock framhållas, att om i dylikt fall utomstående läkare är ledamot i nämnden, handläggningen sker utan att någon av nämndens ledamöter äger personlig kännedom om patienten.

Om ledamöterna i nämnden tager kontakt med den intagne före samman- trädet, synes icke nödvändigt, att denne är närvarande vid sammanträdet. Skall sjukvårdsläkaren eller annan höras vid detta, bör dock den intagne med de inskränkningar som anges i det följande äga närvara, om han så önskar. I sådant fall bör förfarandet ha karaktär av en förhandling inför nämnden, men av samma skäl som tidigare anförts vid diskussionen av handläggningsordningen inför socialdomstol, bör ett kontradiktoriskt för— farande icke eftersträvas. Den intagne bör i alla ärenden, som handlägges av nämnden, äga anlita biträde, och om det finnes vara av synnerlig vikt för tillvaratagande av hans rätt, bör nämnden äga förordna offentligt biträde för honom.

Nämnden bör, om det finnes erforderligt, äga höra andra personer än den intagne och sjukvårdsläkaren. Det kan ifrågasättas, att nämnden skall äga höra vittnen på ed. Ofta torde dock förhör upplysningsvis med utomstående personer vara att föredraga, då ett sådant kan ske i friare former än ett vittnesförhör. Men i fall, där ett sakförhållande tillmätes särskild vikt, är det av värde att nämnden kan anordna vittnesförhör i de ärenden, som band- lägges inför nämnden. Då nämndens sammansättning får anses göra nämn— den väl lämpad att handha sådana förhör, synes nämnden böra äga befo- genhet att anordna vittnesförhör. Förhör upplysningsvis och vittnesförhör inför nämnden kan väntas bli av större praktiskt värde än de nuvarande

förhören vid domstol enligt 5 kap. sinnessjuklagen och bör ersätta sist- nämnda förhör. För vittnesförhör och förhör upplysningsvis vid den lokala nämnden bör rättegångsbalkens regler om vittne i tillämpliga delar gälla, dock att ersättning till vittne alltid bör gäldas av statsverket. Om det finnes påkallat, bör sjukvårdsläkaren och andra kunna höras i den intagnes från- varo. Därest den intagne i sådant fall har biträde bör, om det finnes lämp- ligt, biträdet kunna närvara vid förhöret.

Enligt gällande ordning föres mycket kortfattade protokoll vid utskriv- ningsnämndernas sammanträden. Hålles i enlighet med vad nu anförts för- hör inför nämnden med andra personer, erfordras protokollföring i större omfattning. Utsagor av sjukvårdsläkaren och personer, som höres upplys- ningsvis, torde tämligen kortfattat kunna återges i protokollet. Ibland torde i dylika fall i protokollet kunna hänvisas till anteckningar i sjukjournalen. Vid vittnesförhör kräves däremot mer noggrann protokollföring. I vissa fall torde den intagne böra vägras att taga del av protokoll från förhör som nu avses.1

I instruktionen för utskrivningsnämnd stadgas, att vad hos sådan nämnd förekommit rörande personer, som är föremål för nämndens behandling. ej må yppas för obehöriga. Med hänsyn till de intagnas intressen bör även vid det här föreslagna utbyggda förfarandet sammanträdena inför nämnden ske inom stängda dörrar.

1949 års lag uppställer krav på enighet mellan utskrivningsnämnds leda— möter för att utskrivning skall få ske. En bestämmelse av motsvarande inne- håll föreslogs redan av strafflagberedningen i dess betänkande angående strafflagens tillräknelighetsbestämmelser, sinnesundersökning m. rn. Bered— ningen förutsatte, att utskrivning icke skulle kunna ske med mindre båda lekmannarepresentanterna vore ense med sjukvårdsläkaren om att sådan vore tillrådlig (SOU 1942: 59 s. 186 f). I samband med behandlingen är 1952 av frågan om förlängning av 1949 års lag uttalades från visst håll, att det skulle vara till fördel, om utskrivningsfrågorna kunde avgöras genom majoritetsbeslut, varvid i tveksamma fall, där ledamöterna icke vore ense, skulle kunna tillkallas ytterligare en ledamot, en psykiatriskt utbildad lä- kare. Departementschefen yttrade i propositionen till 1952 års riksdag att frågan torde få upptagas i samband med en undersökning av möjligheterna att utvidga nämndernas kompetens till P-fallen (prop. 167/1952 5. 35 f).

Utredningen anser det tveksamt, om kravet på enighet mellan den lokala nämndens ledamöter bör upprätthållas, även om nämndens kompetens ut- vidgas i enlighet med vad här tidigare förordats. Nu gällande ordning torde vara motiverad främst av hänsyn till samhällsskyddet, så att farliga sinnes- sjuka icke utskrives för tidigt. Men vidare innebär gällande regler också, att nämnden icke kan besluta om utskrivning mot sjukvårdsläkarens vilja.

1 Jfr 39 5 i 1937 års lag om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Spörsmålet ter sig något annorlunda, om nämnden med en utomstående läkare såsom ledamot även får att avgöra utskrivningsfrågor beträffande P-fall. I och för sig synes önskvärt, att i likhet med vad som gäller beträf- fande andra beslut om administrativa frihetsberövanden även här ärendena kan avgöras genom majoritetsbeslut. Kravet på enighet ger lätt anledning till uppfattningen, att det reella avgörandet i nämnden tillkommer läkaren. Å andra sidan skulle ett frånträdande av detta krav kunna medföra, att två ledamöter kunde upphäva ett intagningsbeslut eller bevilja utskrivning mot den tredje ledamotens och sjukvårdsläkarens mening. Detta kan förefalla särskilt anmärkningsvärt, om den tredje ledamoten är läkaren i nämnden och beslutet således fattas mot två läkares mening. Beträffande intagningen skulle härtill komma att även en tredje läkare, nämligen den som skrivit vårdattesten, ansett intagning påkallad.

En garanti för att medicinska synpunkter under alla förhållanden skulle vinna tillbörligt beaktande vid avgörandet kunde skapas genom vidgade regler om rätt att hänskjuta beslutet om utskrivning till sinnessjuknämn- dens prövning. För närvarande tillkommer under förutsättning att förbe- håll gjorts sådan rätt överinspektören och statsåklagare. Även sjukvårds- läkaren skulle kunna medgivas liknande befogenhet i de fall, då han icke deltagit i nämndens avgörande. Liksom för närvarande borde gälla, att i dylika fall verkställighet av den lokala nämndens beslut ej finge äga rum, förrän beslutet blivit beståndande eller sinnessjuknämnden annorlunda för— ordnat. Den intagne och honom närstående personer borde alltid kunna på— kalla sinnessjuknämndens prövning av den lokala nämndens beslut, som gått den intagne emot. (Beträffande beslut som rör straffriförklarade och de med dem i utskrivningshänseende jämställda bör finnas samma möjligheter som för närvarande att ernå prövning hos sinnessjuknämnden.)

Såsom en olägenhet av att medge sjukvårdsläkaren befogenhet att påkalla prövning av utskrivningsnämnds beslut må framhållas, att ett utnyttjande av denna befogenhet medför risk för en icke önskvärd skärpning av förhål- landet mellan läkaren och patienten.

För den enskildes rättssäkerhet är av betydelse, att i beslut, som innebär frihetsberövande, grunderna för beslutet tydligt redovisas (jfr 35 & SdL). Detta gäller givetvis också beslut om intagning å och utskrivning från sin— nessjukhus. Här kan dock medicinska skäl göra, att det är olämpligt att redovisa grunderna i beslutet. Med hänsyn härtill bör icke uppställas något krav på sådan redovisning. De beslut, som nu meddelas av utskrivnings— nämnderna, torde regelmässigt icke vara motiverade. (Jfr prop. 179/1949 s. 57.)

En reform av den beskaffenhet som här diskuterats kommer givetvis att medföra en ökning av arbetsbördan för de lokala nämnderna. En viss upp- fattning om ökningens storlek torde kunna erhållas genom en jämförelse med det antal fall, i vilka de å sinnessjukhus intagna nu påkallar sinnes-

sjuknämndens prövning av sjukvårdsläkares beslut. Detta har under de sista åren skett i omkring 200—250 fall om året. Om dessa fall fördelas på de olika sjukhusen, kommer ett ringa antal ärenden på varje nämnd. Givetvis kan man vänta, att ärendenas antal kommer att öka genom att de lokala nämnderna är lättare tillgängliga än sinnessjuknämnden samt i någon mån även genom att också intagningsbeslut kan prövas. Därjämte kommer det utbyggda förfarandet att göra handläggningen vid nämnderna mera tids- krävande. Det synes dock icke finnas anledning räkna med att ökningen av antalet ärenden kommer att bli mera avsevärd. Den ifrågasatta reformen torde knappast komma att i väsentlig mån påverka nämndernas arbetsbörda.

VII. Frihetsberövanden enligt utlänningslagen

I utlänningslagstiftningen förekommer regler om administrativa frihetsbe- rövanden i samband med bestämmelser om åtgärder för utlännings avlägs- nande ur riket. Sådana åtgärder är avvisning, förpassning, förvisning och utvisning. Härom stadgas i 18—34 55 utlänningslagen. Avvisning skall ske vid utlännings ankomst till riket eller omedelbart därefter. Avvisning kan ske av såväl formella som materiella grunder. I sistnämnda hänseende utgör orsaken till avvisningen främst, att anledning förekommer att befara att ut— länningen under vistelsen i vårt land kommer att göra sig skyldig till brotts- lig verksamhet. Förpassning må äga rum av utlänning, som uppehåller sig i riket utan att, då så fordras, inneha pass och tillstånd att vistas här. Be- slut om förvisning må meddelas i samband med ådömande av ansvar för brott, varå straffarbete kan följa, eller i samband med att anstånd med ådömande eller verkställande av straff för sådant brott förklaras förverkat. Utvisning är av två slag, vanlig utvisning och politisk utvisning. Vanlig ut- visning mä äga rum på grund av asocialt levnadssätt eller fara för att ut- länningen här skall fortsätta utomlands bedriven brottslig verksamhet. Poli— tisk utvisning må ske, när det finnes påkallat av hänsyn till rikets säkerhet eller eljest i statens intresse.

Frågor om åtgärder för utlännings avlägsnande ur riket handlägges av flera olika myndigheter. I stor omfattning tillkommer befattningen med dessa frågor statens utlänningskommission i egenskap av centrala utlän- ningsmyndighet. Därvid skall kommissionen i de flesta fall inhämta yttrande av utlänningsnämnden, vilken framför allt är ett organ för ut- länningarnas rättsskydd.

Beslut om avvisning meddelas av polismyndighet. I särskilda fall skall dock ärendet underställas utlänningskommissionen. Kommissionen skall före sitt beslut i ärendet i regel höra utlänningsnämnden. Beslut om förpass- ning meddelas av utlänningskommissionen, i regel efter hörande av utlän- ningsnämnden. Om förvisning beslutar allmän domstol. Beslut om vanlig utvisning meddelas i allmänhet av länsstyrelse. I vissa fall skall dock ären-

det underställas utlänningskommissionen, som har att efter utlännings— nämndens hörande besluta i ärendet. Beslut om politisk utvisning meddelas av Konungen.

Utlänningen äger överklaga polismyndighets beslut om avvisning och länsstyrelses beslut om utvisning, 44 g utlänningslagen . Klagan föres hos utlänningskommissionen genom besvär. Beträffande klagan över förvisning gäller de allmänna reglerna om klagan över domstols dom eller beslut.

Utlänningskommissionen skall, innan den i anledning av besvär meddelar beslut om avvisning eller utvisning, inhämta yttrande från utlännings— nämnden, 45 å.

Utlänningen äger klaga över utlänningskommissionens beslut om avvis- ning, förpassning eller utvisning, om utlänningsnämnden eller någon dess ledamot anfört avvikande mening eller ock nämnden i ärende rörande av- visning icke avgivit yttrande. Klagan föres hos Konungen genom besvär, 46 &.

Beslut om avvisning, som meddelats av polismyndighet, skall gå i verk- ställighet utan hinder av anförda besvär, 57 5. Dom eller beslut om förvis- ning må, ehuru domen eller beslutet ej vunnit laga kraft, verkställas om ut- länningen avgivit nöjdförklaring. För verkställighet av andra beslut om ut- lännings avlägsnande ur riket förutsättes, att beslutet vunnit laga kraft.

Avvisning skall verkställas av polismyndighet, 58 %. Verkställighet av för- passning, förvisning och utvisning ankommer på länsstyrelse. Ärendet skall dock i vissa särskilt angivna fall underställas utlänningskommissionen. Utlänningskommissionen skall, i regel efter hörande av utlänningsnämnden, så snart ske kan besluta i ärendet. Har nämnden ej avgivit yttrande eller har nämnden eller någon dess ledamot anfört avvikande mening, äger utlän— ningen hos Konungen anföra besvär över kommissionens beslut, 59 5.

Det administrativa frihetsberövande, varom stadgas i utlänningslagen, är förvarstagande (35—38 55). Sådant kan äga rum vid handläggning av fråga om avvisning, förpassning eller utvisning eller om verkställighet av sådan åtgärd eller om verkställighet av förvisning. I stället för att tagas i förvar kan utlänningen ställas under uppsikt. Beslut om nu nämnda tvångsåtgär- der meddelas av den myndighet, som handlägger huvudärendet. Då Ko- nungen handlägger ärendet, må åtgärden vidtagas av länsstyrelse eller ut— länningskommissionen och, då kommissionen handlägger ärendet, av läns- styrelse. Kan det skäligen befaras, att utlänningen avviker, må åtgärden vid- tagas av polismyndighet. Anmälan om åtgärden skall då skyndsamt göras hos den myndighet, som handlägger ärendet, och det åligger denna myndig- het att omedelbart pröva, om åtgärden skall bestå. Då beslut meddelas om avvisning, förpassning eller utvisning av utlänning, som hålles i förvar eller står under uppsikt, skall den myndighet, som meddelar beslutet, pröva om utlänningen, till dess verkställighet sker, alltjämt skall hållas i förvar eller under uppsikt. Förekommer ej längre skäl att hålla utlänningen i förvar

eller under uppsikt, skall åtgärden omedelbart upphävas. Finnes anledning att hålla utlänning i förvar längre tid än en månad, skall frågan därom inom denna tid underställas Konungen. Ingen må kvarhållas längre tid än tre månader från det han togs i förvar, om ej Konungen finner synnerliga skäl därtill föreligga. Konungens beslut om kvarhållande av utlänning i förvar gäller för varje gång ej längre än tre månader från dagen för beslutet. Över beslut om tagande i förvar kan klagan ej föras.

Rörande verkställighet av beslut om förvarstagande stadgas i 64 och 65 55 utlänningskungörelsen, att utlänning som tagits i förvar skall intagas i sta— tens fångvårdsanstalt eller polisarrest eller omhändertagas på annat lämp- ligt sätt. Har utlänning omhändertagits på annat sätt än genom intagning i fångvårdsanstalt, skall han, så snart förhållandena det medger, överflyttas till sådan anstalt, om ej förvarstiden kan antagas bli mycket kortvarig eller andra särskilda omständigheter föreligger.

Utlänningslagen innehåller åtskilliga bestämmelser om förhör i utlän- ningsärenden. I ärende angående utvisning skall, om utlänningen begär det, förhör hållas, 31 &. Myndighet som handlägger ärendet skall i god tid, innan beslut om utvisning meddelas, underrätta utlänningen om hans rätt att på- kalla förhör. Vad nu sagts om förhör gäller dock ej i ärende, som efter be- svär kommit under myndighetens prövning. I ärende om politisk utvisning skall förhör hållas, 34 5. Innan Konungen meddelar beslut om utlännings hållande i förvar längre tid än tre månader, skall förhör hållas i ärendet, 38 5. I sådant ärende skall också utlänningsnämnden avgiva yttrande. I ärende angående verkställighet av förpassning, som underställts utlännings- kommissionen, skall om förhör ej hållits i förpassningsärendet förhör hål- las, om utlänningen begär det, 58 5. Utlänningen skall underrättas om sin rätt att påkalla förhör. Förhör kan hållas även eljest, då Konungen, utlän— ningskommissionen, utlänningsnämnden eller länsstyrelse finner anledning hålla förhör, 39 5.

Närmare bestämmelser om förhör år meddelade i 39—43 55 utlännings— lagen. Förhör skall i allmänhet hållas av den myndighet, som handlägger ärendet. Utlänningskommissionen äger dock i ärende, som kommissionen handlägger, överlämna åt utlänningsnämnden eller länsstyrelse att hålla förhör. I ärende, som handlägges av Konungen, utser Konungen förhörs- myndighet. Utlänningsnämnden äger uppdraga åt ledamot eller suppleant att hålla förhör. Då det finnes erforderligt, äger förhörsmyndighet uppdraga åt polismyndighet eller särskilt utsedd person att vid förhöret vara allmänt ombud. Ombudets funktion är inskränkt till förhör inför den myndighet, som förordnat honom. Han är således icke utlänningens motpart, om utlän— ningen anför besvär över beslut i ärendet, och äger själv icke besvära sig över sådant beslut.1 _ Vid förhör äger utlänningen anlita biträde av lämp- lig person. Förhörsmyndigheten skall förordna biträde åt honom, om han

1 Björling-Lindencrona, Utlänningslagen s. 96.

ej utsett biträde och hans rått finnes icke kunna utan biträde tillvaratagas. Är utlänningen ej på fri fot, skall även eljest, om utlänningen begär det, förhörsmyndigheten förordna biträde. Förhörsmyndigheten skall före för- höret underrätta utlänningen om hans rätt att erhålla biträde. Vid förhöret skall de omständigheter, som kan inverka på ärendets avgörande, noga ut- redas. Då allmänt ombud är tillstädes, skall han angiva, vilka åtgärder mot utlänningen som är i fråga, samt redogöra för den utredning som åberopas i ärendet. Finnes ej allmänt ombud, äger utlänningen eljest på lämpligt sätt erhålla kännedom om utredningen. Tillfälle skall beredas utlänningen att angiva sin ståndpunkt och uttala sig om åberopade omständigheter. Vid för- hör skall förhandlingarna vara offentliga, om utlänningen begär det och förhörsmyndigheten icke finner omständigheterna föranleda till annat. Om i utlänningsärende utredning vid domstol finnes erforderlig rörande omstän- dighet av betydelse för ärendets avgörande, äger Konungen förordna, att förhör skall hållas vid allmän underrätt. Vid förhöret skall allmänt ombud vara tillstädes och äger utlänningen rätt att åtnjuta biträde i samma ut— sträckning som vid andra förhör.

I de ärenden, där allmänt ombud är närvarande, skall alltså förekomma ett i viss mån kontradiktoriskt förfarande. Ombudets ställning är jämförlig med en åklagares. Han skall angiva den utredning som åberopas. Hans rätt att angiva de åtgärder mot utlänningen som är i fråga anses knappast inne- bära, att myndigheten icke skulle kunna besluta en åtgärd, som ombudet icke angivit.1

Utredningen har från utlänningskommissionen och länsstyrelserna in- hämtat vissa uppgifter angående nämnda myndigheters handläggning av utlänningsärenden. I de av kommissionen handlagda ärendena förekom un- der år 1955 förvarstagande i sammanlagt 26 av 163 ärenden och under år 1956 i 31 av 128 ärenden. Beträffande handläggningen vid länsstyrelserna av ärenden angående utvisning har av 115 under år 1956 inkomna ärenden utlänningen varit tagen i förvar i sammanlagt 80 ärenden. Under år 1957 har förvarstagande ägt rum i 72 av 108 inkomna ärenden. Utlänningen har alltså varit tagen i förvar i de flesta av de hos länsstyrelserna handlagda ut- visningsärendena. I det övervägande flertalet fall har förvarstagandet be- slutats av polismyndighet. Detta var sålunda förhållandet under år 1956 med samtliga de 80 under året inkomna ärenden, i vilka förvarstagande före- kom, och under år 1957 i 67 av 72 ärenden med förvarstagande. Beträffande längden av den tid, under vilken utlänningen hållits i förvar, framgår, att tiden utgjort högst tre dagar i 23 ärenden under är 1956 och i 21 ärenden under år 1957, 4 dagar till högst en vecka i 25 ärenden under år 1956 och 16 ärenden under år 1957, över en vecka men högst två veckor i 12 ärenden under år 1956 och 14 ärenden under år 1957, över två veckor men högst tre veckor i 11 ärenden under vartdera av åren 1956 och 1957 samt över tre

1 Björling-Lindencrona a.a. s. 99.

veckor men högst en månad i 9 ärenden under år 1956 och 10 ärenden under år 1957.

Beträffande länsstyrelsernas handläggning i övrigt av utlänningsärenden kan nämnas, att förhör i utvisningsärenden förekommit i tämligen stor omfattning. Förhör har sålunda hållits under år 1956 i 41 och under år 1957 i 47 av de under respektive år inkomna ärendena angående utvisning. Där- jämte har länsstyrelserna hållit förhör i utlänningsärende, som handlagts av annan myndighet, under år 1956 i fyra fall och under år 1957 i två fall. Vid förhören har ofta biträde anlitats: under år 1956 i 29 fall och under år 1957 i 32 fall. I samtliga fall har biträdet förordnats av länsstyrelsen. I intet fall har under de två år undersökningen omfattat allmänt ombud förordnats vid förhör inför länsstyrelse i utlänningsärende.

Den lämnade redogörelsen rörande tillämpningen av förvarstagande i utlänningsärenden visar, att dylikt frihetsberövande förekommer i tämligen stor omfattning och är av icke obetydlig varaktighet. I sistnämnda hän- seende må framhållas, att i de av länsstyrelserna under åren 1956 och 1957 handlagda utvisningsärenden, i vilka utlänningen tagits i förvar, förvars- tagandet i 27 procent av samtliga fall pågått i över två veckor samt i ytter— ligare 17 procent av fallen i över en vecka.

Såsom framgår av det förut anförda, har handläggningen av ärenden an- gående utlännings avlägsnande ur riket förbundits med åtskilliga bestäm- melser, som avser att tillgodose utlänningens rättssäkerhetsintresse. Sådana bestämmelser är bl. a. reglerna om utlänningsnämndens medverkan vid handläggningen, 0111 förhör, om biträde och om allmänt ombud. Förvars- tagande under längre tid än en månad skall alltid underställas Konungen, och kvarhållande under längre tid än tre månader får ske endast om syn— nerliga skäl föreligger. I övrigt är endast i ringa utsträckning särskilda rättssäkerhetsgarantier förknippade med tagande i förvar. Såsom en olägen- het framstår, att ett beslut om förvarstagande icke kan särskilt överklagas och att därför möjlighet till särskild och snabb prövning av frihetsberövan- det ej föreligger.

Vid behandling av frågan, om ökade rättssäkerhetsgarantier är erforder- liga i samband med frihetsberövanden enligt utlänningslagen , bör betydel- sen i detta hänseende av Europarådskonventionens regler närmare beröras.

De frihetsberövanden, som kan äga rum enligt utlänningslagen, strider icke mot konventionens bestämmelser. Artikel 5 mom. 1 f) i konventionen tillåter frihetsberövande, då någon lagligen är arresterad eller eljest berövad sin frihet till förhindrande av att han obehörigen inkommer i landet eller som ett led i förfarande för hans utvisning eller utlämnande. Ingripandet skall enligt konventionen ske i den ordning, som lagen föreskriver.

Även för detta frihetsberövande gäller emellertid den i annat sammanhang behandlade bestämmelsen i artikel 5 mom. 4, enligt vilken envar, som be- rövas sin frihet genom arrestering eller eljest, skall äga rätt att inför dom-

stol påfordra, att lagligheten av frihetsberövandet snabbt må prövas samt hans frigivning beslutas, om åtgärden icke är laglig.

I samband med att frågan angående godkännande av Sveriges anslutning till konventionen behandlades vid 1951 års riksdag berördes även spörsmå— let, om konventionens krav på rättsskydd för den, som berövats sin frihet, vore uppfyllda i utlänningslagstiftningen. I en motion av Herlitz (FK nr 459) framhölls, såsom tidigare (s. 67) nämnts, bl. a. att frågor angående frihetsberövande enligt då gällande utlänningslag behandlades uteslutande i administrativ väg och att det vore Konungen i statsrådet, som i sista instans prövade åtgärdens laglighet, d.v.s. närmast dess överensstämmelse med ut- länningslagen. 1954 års utlänningslag har icke inneburit någon ändring i det anmärkta hänseendet.

I anledning av vad sålunda uttalats i motionen anförde utrikesutskottet (utlåtande nr 11), såsom ock tidigare berörts, att då Kungl. Maj:ts rätt en- ligt utlänningslagen att i samband med avvisning eller utvisning förordna om internering av utlänning vore oinskränkt, talan inför domstol — därest sådan kunde äga rum — endast skulle kunna resultera i ett konstaterande av Kungl. Maj:ts diskretionära prövningsrätt. Utskottet fann, att även om talan inför domstol i konventionens mening icke kunde äga rum, det påta— lade förhållandet icke vore av den beskaffenhet att behöva föranleda för- behåll vid konventionens ratificering. Utskottets utlåtande godkändes av riksdagen.

Spörsmålet om förenligheten av den svenska rättens regler om administra- tiva frihetsberövanden av utlänningar med Europarådskonventionens stad- ganden berördes av departementschefen i propositionen till 1954 års riks- dag med förslag till ny utlänningslag (nr 41). Efter en hänvisning till den nyss refererade behandlingen vid 1951 års riksdag av frågan om godkän- nande av Sveriges anslutning till konventionen anförde departementschefen (s. 104) : Det kan naturligtvis ifrågasättas, om man icke nu — ehuru frågan om den gällande lagens förenlighet med konventionen alltså helt nyligen prövats av riksdagen —— borde överväga att skapa möjlighet för utlänning, som berövats friheten enligt utlänningslagen, att få frågan om frihetsberö- vandet prövad av domstol. Jag har emellertid funnit, att spörsmålet om en domstolsprövning av frihetsberövande enligt utlänningslagen icke lämpligen bör lösas för sig utan i stället bör upptagas i samband med andra frågor an— gående ett förbättrat förfarande vid administrativa frihetsberövanden.

I anledning av vad sålunda förekommit får utredningen anföra följande.

Visserligen medger utlänningslagen i viss omfattning den beslutande myn- digheten en diskretionär prövningsrätt i fråga om förvarstagande. Vissa förutsättningar måste dock alltid vara för handen för att ett dylikt omhän— dertagande skall få ske. Redan frågan om den grundläggande förutsätt— ningen föreligger att vederbörande skall vara utlänning och icke svensk medborgare, kan någon gång vara tvistig. Vidare får frihetsberövande ske

endast i ärende angående avvisning, förpassning eller utvisning eller angå- ende verkställighet av sådan åtgärd eller verkställighet av förvisning. Med avseende å nu nämnda omständigheter finnes alltid utrymme för ett be— dömande av lagligheten av ett ingripande, ehuru givetvis möjligheterna att i denna väg angripa ett frihetsberövande i praktiken är ringa. Här må även nämnas vissa uttalanden under förarbetena till utlänningslagen, som avser att begränsa förvarstagande till sådana fall, där ett frihetsberövande framstår som oundgängligen nödvändigt. 1949 års utlänningskommitté an— förde sålunda, att befogenheten att taga utlänning i förvar borde användas med största varsamhet och att förvarstagande icke borde ske, om lindrigare åtgärder mot utlänningen kunde anses tillräckliga. Kommittén betonade, att enbart den omständigheten, att beslut om utlännings avlägsnande ur riket icke omedelbart kunde verkställas, icke finge utgöra grund för att han toges i förvar eller ställdes under uppsikt. För att sådan åtgärd skulle få tillgripas måste vid sidan av verkställighetshinder föreligga andra om— ständigheter, som gjorde denna påkallad, t. ex. fara för att utlänningen håller sig undan eller för att han här kommer att bedriva för riket skadlig verksamhet (SOU 1951: 42 s. 155—156). Huvuddelen av detta uttalande refererades med instämmande i de anförda synpunkterna av departements- chefen i propositionen till 1954 års riksdag (s. 103). Visserligen torde det vara tveksamt, om en brist i de sålunda angivna förutsättningarna för ingripande kan utgöra grund för att angripa lagligheten därav, men utta- landet visar likväl, att de beslutande administrativa myndigheterna har att i fråga om frihetsberövandet hålla sig inom vissa av lagstiftaren bestämt uppdragna gränser.

Med hänsyn till vad sålunda anförts och med beaktande av vad utred- ningen tidigare (s. 71—74) framhållit rörande Europarådskonventionens domstolsbegrepp kan det ifrågasättas, huruvida svensk rätt på detta område i alla avseenden tillgodoser konventionens krav. Det förhållandet, att hinder icke ansetts föreligga mot Sveriges anslutning till konventionen, utesluter givetvis icke att åtgärder vidtages för att bringa vår rätt i bättre överens- stämmelse än för närvarande med konventionens stadganden. Det synes därför lämpligt att i samband med frågan om ökade rättsliga garantier vid andra administrativa frihetsberövanden även upptaga frågan om änd— ringar i reglerna om frihetsberövande enligt utlänningslagen i syfte att stärka rättssäkerheten och undanröja möjligheterna till tvivel om bristande överensstämmelse mellan vår rätt och Europarådskonventionen.

Förordnande om förvarstagande meddelas för närvarande i regel i sam- band med handläggningen av en sakfråga om avvisning, förpassning, utvis- ning eller verkställighet. Prövningen av dessa frågor tillkommer olika myn— digheter: polismyndighet, länsstyrelse, utlänningskommissionen och Ko- nungen. Dessa organ äger alltså också besluta om förvarstagande. Någon anledning att förorda en ändring av den materiella beslutanderätten kan

icke anses föreligga, särskilt som denna nyligen reglerats i lagstiftningen. Sålunda synes det icke lämpligt exempelvis att överflytta handläggningen av utvisningsärenden från länsstyrelserna till socialdomstolarna. Starka skäl, bl. a. av praktisk natur, talar vidare för att alltfort möjlighet bör fin- nas till förvarstagande i samband med handläggningen av sakfrågor och att alltså de administrativa myndigheterna bibehåller behörigheten att besluta om förvarstagande.

Att organisera utlänningskommissionen så, att den får karaktär av för- valtningsdomstol, torde möta betydande svårigheter. Härför skulle fordras ej blott en förändring av kommissionens sammansättning utan även en sär- skild ordning för ärendenas handläggning. En sådan lösning skulle där- jämte kunna möta erinringar ur rättssäkerhetssynpunkt, särskilt med hän- syn till kommissionens administrativa uppgifter med avseende å utlän- ningskontrollen.

Däremot kan övervägas att i vidgad omfattning bereda möjlighet till prövning av de administrativa myndigheternas beslut om förvarstagande. Sådan prövning borde i så fall kunna ske utan samband med prövning av sakfrågan och vid myndighet av domstolskaraktär.

En prövning genom särskild myndighet av beslut om förvarstagande bör icke avse beslut meddelade av Konungen. I det följande bortses emellertid tills vidare från dylika beslut liksom från beslut meddelade av polismyn- dighet.

Sådan prövning av beslut om förvarstagande som här ifrågasatts synes icke lämpligen kunna förläggas till socialdomstol. Särskilt synes det olämp- ligt, att domstolen skulle få att pröva beslut av länsstyrelse och av utlän- ningskommissionen. Den av utredningen för andra områden förordade ord- ningen för stärkande av rättssäkerheten är alltså icke möjlig att införa här. Ej heller överensstämmer det med utlänningsnämndens rådgivande ställ- ning att låta denna nämnd vara prövningsmyndighet, ehuru dess samman- sättning ej synes utgöra hinder härför. Däremot kan skäl anföras för att förlägga prövningen till allmän domstol. Härigenom skulle de rättssäker- hetsgarantier, som är förknippade med domstolsprövning, kunna förbindas med prövningen av beslut om förvarstagande och Europarådskonventionens krav på snabb domstolsprövning kunna tillgodoses.

Lika olämpligt som att socialdomstol prövar beslut av länsstyrelse eller utlänningskommissionen är det emellertid, att allmän underrätt verkställer en sådan prövning. Det synes då lämpligare, att prövningen anförtros hov- rätt. Såsom framgår av tidigare nämnda statistiska uppgifter förekommer förvarstagande ofta i samband med länsstyrelses handläggning av ärenden angående utvisning. En ordning varigenom länsstyrelses beslut prövas i hov- rätt är icke främmande för den svenska rätten: över beslut, som länsstyrel- sen i egenskap av överexekutor meddelar i utsökningsmål, må enligt utsök- ningslagen klagan föras i hovrätt, och samma gäller enligt lösdrivarlagen

beträffande klagan över länsstyrelses utslag, varigenom dömts till tvångs- arbete. Enligt socialhjälpslagen kan länsstyrelses utslag i mål angående försumlig försörjares dömande till tvångsarbete även prövas i hovrätt. I och för sig synes någon erinran ej heller kunna göras mot att möjlighet be- redes till prövning av utlänningskommissionens beslut om förvarstagande i hovrätt.

En ordning, enligt vilken hovrätt skulle äga pröva länsstyrelses beslut om förvarstagande skulle kunna utformas på i huvudsak följande sätt.

Den som tagits i förvar skulle äga anföra besvär över förvarstagandet i hovrätt. Sådana besvär skulle icke inverka på handläggningen av huvud- ärendet inför länsstyrelsen och eventuellt överordnade myndigheter. Även om besvär anförts i hovrätt, borde länsstyrelsen och överprövande myndig— heter äga besluta om den omhändertagnes frigivning. Om hovrätt efter besvär upphävt länsstyrelsens beslut, borde denna äga att vid förändrade förhållanden ånyo förordna om förvarstagande. Samma befogenhet borde givetvis också tillkomma utlänningskommissionen, om huvudfrågan under— ställdes kommissionens prövning. För besvär borde gälla rättegångsbalkens regler om besvär i hovrätt. Besvärsinlagan borde ingivas till länsstyrelsen, vilken skulle till hovrätten insända inlagan jämte de handlingar, som an- ginge förvarstagandet. Klagan borde ej vara inskränkt till viss tid. Läns- styrelsen borde äga förordna biträde för fullföljden i hovrätt, och samma befogenhet borde tillkomma hovrätten, sedan ärendet där anhängiggjorts. Vid förhör inför hovrätten borde denna äga förordna särskilt utsedd person att vara allmänt ombud.

Handläggningen inför hovrätten borde givetvis avse frågan om förvars- tagandets bestånd. För närvarande är icke i lagen angivna de förutsätt— ningar, under vilka förvarstagande må ske. Det synes önskvärt att, om så är möjligt, nämnda förutsättningar närmare preciseras. Som regel torde skäl för förvarstagande vara risk för att utlänningen avviker eller för att han här fortsätter brottslig eller annan icke önskvärd verksamhet. Utredningen inför hovrätten skulle i första hand utgöras av de från länsstyrelsen in- sända handlingarna. Särskilt i tveksamma fall, där hovrätten funne ytter- ligare utredning erforderlig, kunde möjligheten att förordna allmänt om- bud vara av värde. Beträffande talan mot hovrätts beslut borde gälla de i rättegångsbalken upptagna reglerna om fullföljd av talan mot hovrätts slutliga beslut.

För klagan i hovrätt över utlänningskommissionens beslut om förvars— tagande skulle gälla i huvudsak samma ordning, som nyss skisserats be- träffande besvär över länsstyrelses beslut. Besvären skulle i detta fall alltid komma att prövas av Svea hovrätt.

Beträffande Konungens beslut i fråga rörande förvarstagande kan ifråga- sättas, om icke, även i de ärenden som prövades av Konungen, förvars- tagande alltid skulle kunna beslutas av länsstyrelse eller utlänningskommis-

sionen. Redan nu gäller, att nämnda myndigheter äger förordna om för- varstagande i ärende, som Konungen handlägger. I praxis lärer det vara regel, att förvarstagande redan ägt rum genom annan myndighets beslut i sådana utlänningsärenden, som kommer under Konungens prövning.

Beslut av den administrativa myndigheten om förvarstagande borde avse högst en månad åt gången. Med hänsyn härtill och till möjligheten att överklaga beslutet i hovrätt torde föreskrift om Konungens prövning av he- slutat förvarstagande ej erfordras.

Konungens rätt att förordna om förvarstagande skulle alltså helt upp- höra och förordnande, som nu sker genom Konungen, i stället meddelas av länsstyrelse eller utlänningskommissionen med möjlighet till domstolspröv- ning av dessa myndigheters beslut. I enlighet med vad tidigare anförts borde dock Konungen alltid äga förordna om frigivning av utlänningar i fall, där huvudärendet prövades av Konungen.

I ärenden angående politisk utvisning förekommer ofta ömtåliga sakför— hållanden, som bör hållas hemliga. Denna omständighet kan dock icke anses lägga hinder i vägen för att prövning sker inför hovrätt. Prövningen skulle givetvis avse frågan om förvarstagande och icke frågan om utvisningen så- som sådan. Inför hovrätten skulle åberopas endast de omständigheter, som sammanhängde med förvarstagandet. I viss mån torde det vara möjligt att utskilja dessa omständigheter från de grunder, som åberopas i utvisnings— frågan.

lnledningsvis har nämnts, att polismyndighet under vissa förutsättningar äger besluta om provisoriskt förvarstagande. I huvudsak synes nuvarande ordning för den fortsatta handläggningen av sådant förvarstagande fort- farande böra bestå, även om länsstyrelses och utlänningskommissionens beslut om förvarstagande skulle kunna överklagas till hovrätt. Den provi- soriska åtgärden borde underställas länsstyrelsen, om denna handlade ären- det, och i annat fall utlänningskommissionen. Däremot borde någon under- ställning till Konungen icke ske, utan i de fall, då Konungen handlade ären- det, borde likväl utlänningskommissionen pröva förvarstagandet. Över läns- styrelsens och utlänningskommissionens beslut i denna fråga finge utlän- ningen klaga i hovrätt. En sådan ordning kan visserligen i vad avser det provisoriska beslutet synas mindre väl tillgodose Europarådskonventionens krav på snabb prövning, men i praktiken torde även i dessa fall frågan om förvarstagande kunna med tillräcklig skyndsamhet föras under hovrättens prövning, om såsom förutses i gällande lag den administrativa myndighetens prövning av det provisoriska beslutet äger rum omedelbart.

Polismyndigheten beslutar även om förvarstagande, som icke är av pro- visorisk karaktär, nämligen i avvisningsärenden, som polismyndigheten själv handlägger. Förvarstagande sker här för att underlätta att ur riket föra en person, som icke har någon rätt att vistas här. I allmänhet torde de av polismyndigheten handlagda ärendena vara av enkel beskaffenhet; påstår

utlänningen, att han efter avvisningen skulle löpa risk att bli utsatt för politisk förföljelse eller finner polismyndigheten eljest ärendet tveksamt, skall nämligen ärendet underställas utlänningskommissionen. Beslut om avvisning, som meddelas av polismyndighet, skall gå i verkställighet utan hinder av anförda besvär. Med hänsyn till nu nämnda förhållanden torde förvarstagande i dessa ärenden i allmänhet icke vara av längre varaktighet. Som regel torde avvisning genom polismyndighet innebära, att utlänningen i nära samband med att han ankommit till riket avlägsnas härifrån. För dessa fall, där förvarstagandet kan sträcka sig Över en natt eller över ett dygn, kan icke anses föreligga något behov av möjlighet till särskild klagan över förvarstagandet. Undantagsvis kan dock förvarstagande, som här är i fråga, bli av längre varaktighet, såsom då verkställighetssvårigheter uppstår. Här kan utlänningen i samband med klagan över avvisningsbeslutet under- ställa förvarstagandet utlänningskommissionens prövning. I praktiken torde så ske i åtskilliga fall, där verkställigheten av avvisningsbeslutet dröjer. Det torde — särskilt med hänsyn till att här är fråga om avvisning — icke böra ifrågasättas att bereda möjlighet till klagan hos domstol över dessa täm- ligen fåtaliga fall av förvarstagande, som polismyndighet beslutar. I enlig- het med det förut anförda skulle utlänningen, sedan frågan prövats av ut- länningskommissionen, äga besvära sig i hovrätt över kommissionens beslut, varigenom förvarstagandet förklarats skola bestå.

Mot den nu skisserade ordningen för domstolsprövning av beslut om för- varstagande kan invändas, att härigenom sker en uppdelning på olika myn— digheter av prövningen av frågor, som sammanhänger med varandra och som därför bör prövas av samma myndighet. Ordningen medför också viss risk för kompetenskonflikt mellan domstol och de administrativa myndig- heterna, ehuru risken knappast torde vara mera framträdande. En uppdel- ning av beslutanderätten finnes också redan i viss mån, då i lagen föreskri- ves, att förvarstagande må beslutas av utlänningskommissionen eller läns— styrelse, då Konungen handlägger sakfrågan, och av länsstyrelse, då denna fråga handlägges av utlänningskommissionen. Utredningen har emellertid velat peka på den utväg, som synes föreligga, att bereda möjlighet till dom— stolsprövning av beslut om förvarstagande. Då den skisserade ordningen icke går att förena med det system för ökade rättssäkerhetsgarantier, som utredningen föreslår beträffande andra områden, har utredningen icke an- sett sig böra i vidare mån än nu skett gå in på frågan om ändring av ut- länningslagens regler i nu berörda hänseenden.

VIII. Vissa andra former av administrativa frihetsberövanden och närstående ingripanden mot enskilda

Den tidigare framställningen inom detta avsnitt har omfattat de huvudom- råden, som närmast brukar innefattas i begreppet administrativa frihets-

berövanden. Vid sidan härav förekommer emellertid stadganden om frihets- berövanden i administrativ väg och närstående åtgärder, där ingripandet mot den enskilde ej är av samma omfattning och intensitet som inom här förut behandlade områden. I och för sig berättigade behov av ökat rätts— skydd för den enskilde framträder därför ej heller med samma styrka. Ut— redningen vill avslutningsvis i detta avsnitt beröra frågan om ökade rätts— säkerhetsgarantier vid ingripanden, som här avses.

I syfte att förhindra spridande av smittsamma sjukdomar medger vissa författningsbestämmelser tvångsintagning på sjukhus och isolering.

Har någon av läkare förklarats behäftad med smittsam sjukdom, som an— gives i 1919 års epidemilag, skall hälsovårdsnämnden tillse, att den sjuke ofördröjligen erhåller vård å sjukvårdsinrättning, såvida icke nödig vård på enskild bekostnad beredes honom och de åtgärder, som vidtagits mot spridning av smitta, kan godkännas av nämnden. Överförande till sjukhus skall icke heller ske, om en sådan förflyttning skulle medföra fara för den sjukes liv.

Samma befogenhet tillkommer hälsovårdsnämnd, om någon misstänkes vara behäftad med nu avsedd smittsam sjukdom och läkare finner det be- hövligt, att han intages på sjukhus.

Hälsovårdsnämnd äger vidare låta underkasta person, som utan att vara sjuk misstänkes föra epidemisk smitta, den observation och den isolering, som nämnden kan finna erforderlig. Är i sådant fall någon smittbärande under längre tid utan att sjukdomstecken yppar sig, och är det icke ound— gängligen nödigt att underkasta honom isolering, skall hälsovårdsnämnden i stället ålägga honom inskränkningar i fråga om arbete och i övrigt med- dela föreskrifter till förekommande av smittspridning.

Tj änsteläkare är berättigad att erhålla tillträde till person, som misstän- kes lida av smittsam sjukdom, och att verkställa erforderliga undersök- ningar. Hälsovårdsnämnd äger utfärda förbud för befarade smittbärare att besöka skolor m. m. och Konungen kan vid krig, krigsfara eller eljest utom— ordentliga förhållanden förordna om avspärrning av visst område för att hindra spridning av smittsam sjukdom.

Den som tredskas att hörsamma hälsovårdsnämnds beslut angående in- tagning å sjukvårdsinrättning, isolering eller observation kan straffas med dagsböter. För verkställighet av hälsovårdsnämnds beslut om intagning på sjukvårdsinrättning och om isolering äger nämnden anlita biträde av polis- myndighet.

Hälsovårdsnämnds beslut överklagas hos länsstyrelsen. Nämndens be— slut angående bl. a. intagning å sjukvårdsinrättning, isolering och observa- tion går genast i verkställighet utan hinder av klagan. Besvär över länssty- relses beslut prövas i regeringsrätten.

Enligt inhämtade upplysningar lär polishandräckning för verkställighet av beslut jämlikt epidemilagen praktiskt taget aldrig behöva anlitas. Som

regel fogar sig den sjuke och hans närmaste utan vidare i läkarens anvis- ningar. I de fåtaliga fall, där så icke sker, räcker det enligt uppgift regel- mässigt med att hänvisning göres till epidemilagens bestämmelser för att vederbörande skall följa anvisningarna. Bestämmelserna tjänar alltså hu- vudsakligen ändamålet att giva erforderlig kraft åt läkarens anmaningar. Det nu anförda innebär, att hälsovårdsnämnds beslut om intagning och isolering mycket sällan erfordras.

Epidemilagens föreskrifter gäller i tillämpliga delar för att förhindra in- förande i riket av vissa smittsamma sjukdomar. Med stöd av epidemilagen har är 1953 utfärdats en kungörelse om sanitär kontroll över den interna- tionella trafiken ( karantänskungörelsen), enligt vilken hälsovårdsnämnd har att vidtaga erforderliga åtgärder till skydd mot att smittsamma sjuk- domar genom sjö-, land- eller lufttrafik införes i riket eller sprides till ut— landet. Nämnden äger under närmare angivna förutsättningar besluta om isolering av smittad person eller av den som misstänkes för att bära smitta. Isolering torde här regelmässigt ske genom intagning på sjukvårdsanstalt. Hälsovårdsnämndens beslut enligt kungörelsen kan överklagas hos länssty- relsen av den som anser sin rätt förnärmad av beslutet. Detta länder dock till efterrättelse utan hinder av förd klagan, tills annorlunda förordnas. Be- svär över länsstyrelsens beslut prövas i regeringsrätten.

Enligt 1918 års lag angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar ( lex veneris) handhaves närmaste befattningen med de ingripanden, som avser att förekomma könssjukdomarnas utbredning, av sundhetsinspektör under hälsovårdsmyndighetens inseende. Sundhetsinspektör är förste pro- vinsialläkaren i länet utom i stad, som ej tillhör dennes verksamhetsom— råde, där förste stadsläkaren är sundhetsinspektör. I sådan stad kan även särskild läkare ha uppdraget att vara sundhetsinspektör. Med hälsovårds- myndighet avses i lagen länsstyrelsen i länet utom såvitt avser stad som nu nämnts, där hälsovårdsnämnden har denna funktion.

Var och en som är angripen av könssjukdom är pliktig att underkasta sig erforderlig läkarbehandling samt att ställa sig till efterrättelse föreskrift, som av läkare meddelas angående sjukdomens behandling eller till före- kommande av smittans spridning. Finner läkare, att den sjuke underlåter att ställa sig givna föreskrifter till efterrättelse eller har den sjuke avbrutit behandling hos läkaren utan att styrka, att behandlingen övertagits av an- nan läkare, skall läkaren göra skriftlig anmälan därom hos sundhetsinspek— tören. Denne skall tillställa den sjuke anmaning att inställa sig hos läkare för undergående av sjukbehandling, eller, om den sjuke med hänsyn till faran för smittans spridning måste vårdas å sjukhus, att låta sig intagas till vård å allmänt sjukhus. Under vissa förutsättningar äger sundhetsinspek- tören även anmana en person att låta sig undersökas av läkare till utrö— nande, huruvida han är behäftad med könssjukdom. Finnes detta vara fal- let, skall sundhetsinspektören tillställa honom amnaning som nyss nämnts.

Underlåter den sjuke att efterkomma sundhetsinspektörens anmaning, skall denne hänskjuta ärendet till hälsovårdsmyndigheten, som äger för- ordna om läkarundersökning eller om den sjukes intagande å allmänt sjuk- hus. Sundhetsinspektören kan även själv meddela sådant förordnande, om hälsovårdsmyndighetens beslut icke anses kunna avvaktas utan synnerlig fara för smittans spridning. Sådant förordnande skall omedelbart understäl- las hälsovårdsmyndighetens prövning men länder till efterrättelse, intill dess annorlunda beslutas.

Sundhetsinspektören och hälsovårdsmyndigheten är berättigade att för verkställande av förordnande om läkarundersökning eller om intagande å allmänt sjukhus erhålla handräckning av polismyndighet.

Talan mot hälsovårdsnämnds beslut enligt lex veneris föres genom besvär hos länsstyrelsen. Klagan över länsstyrelses beslut föres hos Konungen. Besvären upptages och prövas av regeringsrätten. Utan hinder av klagan länder beslutet till efterrättelse, till dess annorlunda förordnas.

Det förekommer i viss omfattning, att handräckning enligt lex veneris måste tillgripas såväl för läkarundersökning som för intagning å allmänt sjukhus. Sålunda lämnades i Stockholm handräckning för inställelse inför läkare är 1956 i 904, år 1957 i 520, år 1958 i 397 och år 1959 i 459 fall. Tvångsintagning å allmänt sjukhus förekom under dessa år i Stockholm i 58, 32, 15 och 6 fall under respektive år. Beträffande intagningsfrekvensen gör sig här en fallande tendens tydligt märkbar. Tvångsintagning tillgripes huvudsakligen beträffande sådana personer, som vägrat underkasta sig er- forderlig behandling. Oftast är det här fråga om asociala individer. Vistelsen å sjukhus, som genom införande av nya behandlingsmetoder kunnat förkor- tas under senare år, omfattar oftast en tid av upp till en vecka. I särskilda fall kan dock intagningen sträcka sig över längre tid, två eller tre veckor. Erforderliga åtgärder torde i allmänhet beslutas av sundhetsinspektören med påföljd att, då frågan förelägges hälsovårdsnämnden eller länsstyrelsen, verkställighet redan skett.

Beträffande den som lider av tuberkulos finnes icke möjlighet till tvångs- intagning å sjukhus. Däremot äger enligt 1939 års tuberkulosförordning hälsovårdsnämnden på hemställan av läkare vid dispensär eller tjänste- läkare förordna att person, som av läkaren misstänkes vara behäftad med smittsam tuberkulos, skall undergå läkarundersökning. Om den som förord- nandet avser underlåter att ställa sig detta till efterrättelse, är nämnden be- rättigad att för verkställighet därav erhålla handräckning av polismyndighet.

1935 års lag om bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar ( epi- zootilagen ) medger möjligheter att isolera ett område, som befinnes smittat av sådan sjukdom som avses i lagen eller som misstänkes vara smittat. Så- lunda skall veterinär, där Konungen så föreskrivit, förklara ställe, varest sjukdomen förekommer eller misstänkes förekomma, spärrat. Det åligger därvid veterinären att enligt av veterinärstyrelsen utfärdade anvisningar

och föreskrifter bl. a. anbefalla isolering. Förklaring att ett ställe skall vara spärrat skall upphävas, om det befinnes, att sjukdom som föranlett förkla- ringen icke förekommer. Eljest gäller förklaringen, intill dess det spärrade stället förklarats smittat eller misstänkt för smitta. Det ankommer på läns- styrelsen att, där Konungen så föreskrivit, förklara ställe, varest sjukdom som avses i lagen inträffat eller misstänkes förefinnas, jämte omkringlig- gande område i erforderlig utsträckning smittat eller misstänkt för smitta, och i samband därmed skall länsstyrelsen enligt av veterinärstyrelsen utfär- dade anvisningar och föreskrifter bl. a. anbefalla isolering.

Isolering av en gård innebär, att ingen av gårdens folk får lämna gården utan tillstånd. Har någon sitt arbete utom gården och kan han bo på annat håll, brukar man tillåta honom lämna gården efter smittrening. Efter viss tids isolering brukar även andra lättnader i isoleringen tillåtas. En viss in- skränkning i den enskildes rörelsefrihet medför dock isoleringen alltid.

Enligt såväl epidemilagen som lex veneris kan alltså tvångsintagning på sjukvårdsinrättning förekomma för beredande av vård och behandling i an— ledning av smittsamma sjukdomar. Sådan tvångsintagning innebär ett fri- hetsberövande i administrativ väg, som i likhet med andra frihetsberövan— den bör vara omgärdat med särskilda garantier för den enskildes rättssäker— het. Det ligger nära till hands att även på detta område bereda möjlighet till prövning av frihetsberövandet vid socialdomstol. Detta skulle vad gäller epidemilagen kunna ske därigenom att hälsovårdsnämnds beslut angående intagning å sjukvårdsinrättning skulle kunna överklagas vid socialdomstol. I fråga om ingripanden enligt lex veneris skulle den ordningen kunna stad— gas, att sundhetsinspektören hos socialdomstolen gjorde ansökan om intag— ning för vård å allmänt sjukhus. Sundhetsinspektören skulle givetvis, såsom nu gäller, själv äga förordna om intagning i brådskande fall och hans beslut i dessa hänseenden underställas socialdomstolen. Därest befogenheten för hälsovårdsnämnden i vissa städer att besluta om intagning skulle anses böra bibehållas, borde klagan över sådan nämnds beslut i dessa hänseenden prö— vas av socialdomstolen.

För handläggning vid socialdomstolen av intagningsfrågor, som nu nämnts, synes reglerna i SdL väl lämpade. Det allmännas talan finge föras av hälsovårdsnämnden vid prövning av nämndens beslut och av sundhets- inspektören i fråga om ansökan av honom eller prövning av hans beslut. Vid bedömning av dessa frågor torde i de flesta fall sakkunnigutredning av medicinsk expertis komma att bli av stor betydelse. Frågorna torde dock icke vara av den beskaffenhet, att de för sin bedömning kräver medicinsk sakkunskap i socialdomstolen.

Utredningen vill i princip förorda, att möjlighet beredes till prövning vid socialdomstol av frågor om tvångsintagning å sjukvårdsinrättning. Jämfört med tidigare behandlade frihetsberövanden är dock det nu aktuella området

av ringa praktisk betydelse, vilket sammanhänger dels med att den sjuke här har sjukdomsinsikt och därför i regel fogar sig i nödvändiga åtgärder och dels med att erforderliga ingripanden oftast är av kortvarig natur. Dessa ärenden förekommer också mycket sparsamt hos länsstyrelserna. Med hän- syn härtill synes närmare erfarenhet av socialdomstolarnas verksamhet böra avvaktas, innan den nu berörda ordningen införes, och utredningen föreslår därför icke nu några ändringar i här gällande lagstiftning.

Vad angår andra åtgärder till förhindrande av smittspridning än de se- nast berörda synes någon ändring i gällande ordning icke böra förordas. Här bör särskilt beaktas isolering enligt epidemilagen och epizootilagen , som för den som drabbas därav kan medföra en viss inskränkning i rörelse- friheten. Den synes dock icke böra jämställas med frihetsberövande i van— lig mening. Genom desinfektion och andra åtgärder till förhindrande av smittspridning torde också goda möjligheter finnas att begränsa inskränk- ningarna i rörelsefriheten. De viktigaste olägenheterna vid isolering ligger på ett annat plan och är framför allt av ekonomisk art.

I samband med 21 å NvL har tidigare berörts stadgandet i 12 5 allmänna polisinstruktionen, enligt vilket polisman har att, om det är nödvändigt för att upprätthålla allmän ordning, tillfälligt omhändertaga den vars uppträ- dande innefattar ett störande av eller en omedelbar fara för ordningen. Om- händertagande skall även ske, om det eljest erfordras för att avvärja straff— belagd gärning, mot vilken polisman är pliktig att ingripa.

I anvisningar till allmänna polisinstruktionen, vilka meddelats av chefen för inrikesdepartementet, lämnas en del exempel på sådana omhändertagan- den, som nu avses. Sålunda måste t. ex. personer, som på allmän plats ge- nom oljud eller annat förargelseväckande beteende eller på annat sätt stör ordningen och trots polismannens tillsägelse ej upphör därmed, avföras från platsen och tillfälligt tagas i förvar. Vidare kan det vara nödvändigt att till— fälligtvis omhändertaga personer, som genom sitt uppträdande eller till- stånd innebär en omedelbar fara för ordningen och säkerheten, likaså den som hindrar eller försvårar ordningens upprätthållande vid offentliga mö- ten eller andra folksamlingar och icke genom tillsägelser kan förmås upp— höra därmed. Omhändertagande för att avvärja straffbelagd gärning kan förekomma, t. ex. om en spritpåverkad person icke på annat sätt kan för- mås att avstå från att köra bil.

Har polisman omhändertagit någon enligt 12 & polisinstruktionen, skall anmälan därom skyndsamt göras hos vederbörande förman, vilken omedel— bart har att pröva huruvida åtgärden skall bestå. Vid omhändertagandet skall tillses, att åtgärden ej orsakar vederbörande större olägenhet än som är oundviklig eller väcker onödig uppmärksamhet. Den omhändertagne får hållas i förvar endast så länge fara föreligger för att han kommer att fort- sätta störa ordningen. Enligt anvisningarna skall sålunda t. ex. den, som

omhändertagits för förargelseväckande beteende, friges så snart det ej längre kan befaras, att han kommer att fortsätta därmed.

Vid förvaringen får den omhändertagne ej underkastas annan inskränk- ning i sin frihet än som påkallas av ändamålet med omhändertagandet, ord- ningen på förvaringsplatsen eller allmän säkerhet. Den som omhändertagits skall förhöras, så snart det kan ske. Förhör bör enligt anvisningarna som regel hållas, medan vederbörande är omhändertagen. I vissa fall kan det vara tillräckligt, att förhöret begränsas till att fastställa den omhändertagnes identitet.

Tillfälligt omhändertagande enligt 12 & polisinstruktionen torde regel- mässigt vara av kortvarig natur. Ofta torde det begränsas till den tid, som erfordras för att fastställa den omhändertagnes identitet och anteckna vissa personliga uppgifter om honom. Att den omhändertagne får hållas i förvar endast så länge fara föreligger för att han kommer att fortsätta störa ord— ningen torde regelmässigt böra medföra, att frigivning sker senast dagen efter omhändertagandet. I Stockholm är det enligt uppgift vanligt, att om- händertagande äger rum strax före midnatt och att vederbörande släppes vid 2—3—tiden på morgonen, då riskerna för oroligheter kan anses över- vunna. Något behov av att kunna grunda längre omhändertagande av alko- holmissbrukare på förevarande stadgande i polisinstruktionen föreligger icke, om stadgandet i 21 & NvL ändras i enlighet med vad utredningen föreslår.

På grund av omhändertagandets kortvarighet finnes icke möjlighet till prövning av frihetsberövandet inför högre myndighet, innan det upphört. Givetvis kan den, som varit föremål för åtgärden, ha intresse av att kunna få det berättigade i frihetsberövandet prövat i efterhand. För en sådan pröv- ning synes allmän domstol vara lämpligare än socialdomstol med hänsyn bl. a. till de allmänna domstolarnas lämpligare lokala fördelning. Då emel- lertid det praktiska värdet av prövningsmöjligheten synes ringa, vill utred- ningen icke förorda den. Det synes vara till fyllest, att den som anser sig orättmätigt omhändertagen kan göra anmälan om tjänstefel och har möj- lighet att erhålla skadestånd.

Ett ingripande av i viss mån samma art som det nu behandlade utgör om- häntertagande av fyllerist enligt 7 5? 1841 års förordning emot fylleri och dryckenskap. Enligt detta stadgande må var och en som träffas överlastad av starka drycker på väg eller gata förvaras i häkte, till dess han återvunnit sina sinnens bruk, där han icke kan vårdas på annat sätt. Även detta fri- hetsberövande är alltså av kortvarig natur. Beträffande frågan, om möjlig- het bör beredas till prövning av frihetsberövandet vid socialdomstol eller allmän domstol, gör sig samma synpunkter gällande som nyss anförts be- träffande omhändertagande enligt 12 å allmänna polisinstruktionen. Utred- ningen vill alltså icke heller här förorda en sådan ordning.

76' 5 lagen om verkställighet av frihetsstraff innehåller bestämmelser om en bestraffningsform, som innebär frihetsberövande i administrativ väg. Om straffånge, fängelsefånge eller bötesfånge gjort sig skyldig till förseelse av närmare angivet slag, må fångvårdsstyrelsen på framställning av styres- mannen ålägga fången särskilt straff genom förlängning av verkställighets- tiden med högst 14 dagar. Verkställighetstiden må dock ej genom en eller flera sådana bestraffningar förlängas med mera än en tredjedel eller med mera än sammanlagt tre månader. Innan beslut meddelas, skall förhör hål- las. Vid handläggningen skall fångvårdsstyrelsen bestå av överdirektören eller ställföreträdare för honom och tjänsteman i styrelsen som Konungen bestämmer jämte två av Konungen utsedda sakkunniga, av vilka den ene skall vara eller ha varit innehavare av domarämbete. Över fångvårdsstyrel- sens beslut må klagan föras hos Konungen genom besvär. Besvären tillhör regeringsrättens prövning.

Enligt vad som upplysts förekommer bestraffningsärenden som nu nämnts i stor omfattning hos fångvårdsstyrelsen. För handläggning av ärendena sammanträder styrelsen i regel en gång i veckan, och vid varje sammanträde förekommer åtskilliga ärenden. Det förhör som skall äga rum hålles å den anstalt, där fången vistas, inför i regel styresmannen för an— stalten. Över förhöret upprättas protokoll. Däremot hålles icke förhör inför fångvårdsstyrelsen vid dess handläggning. Ärendena föredrages inför styrel— sen av särskild föredragande. Beslutet innebär i regel förlängning av verk- ställighetstiden med 6—12 dagar. För de allvarligaste förseelserna tillämpas maximitiden 14 dagar. Klagan över styrelsens beslut förekommer tämligen sällan.

Allvarligare anmärkningar torde icke kunna riktas mot gällande ordning för handläggning av ifrågavarande bestraffningsärenden. Genom den centra- liserade prövningen finnes visserligen små möjligheter till muntlig hand- läggning inför den beslutande myndigheten, men något större behov av så— dan handläggning torde här knappast finnas. Det förhör, som hälles å ve- derbörande anstalt, torde fylla rimliga anspråk på att den enskilde skall erhålla tillfälle att yttra sig. Fångvårdsstyrelsens sammansättning vid ären- denas behandling synes utgöra garanti för att erforderlig hänsyn tages till den enskildes anspråk på rättssäkerhet. Utredningen föreslår därför icke någon ändring i gällande regler på detta område.

Vid sidan av nu behandlade stadganden förekommer även bestämmelser om andra åtgärder, som i viss mån riktar sig mot den enskildes frihet. Som exempel kan nämnas stadganden om skyldighet för blinda och dövstumma att vistas å särskilda läroanstalter för erhållande av undervisning och om möjligheter att tvångsvis inställa dem å sådan anstalt. Vissa författningar

medger möjlighet till kortvariga ingripanden mot personer, som stör ord-

ningen eller äventyrar säkerheten vid trafikföretag. Enligt åtskilliga författ— ningar kan vidare tillfälligt omhändertagande äga rum, där det påkallas av hänsyn till rikets försvar. Dessa och andra åtgärder av liknande natur kan dock icke anses vara av den art eller av den praktiska betydelse, att de här bör upptagas till behandling. Möjligheten att föra talan om ansvar för tjänstefel torde utgöra garanti mot oberättigade ingripanden.

Sammanfattning

Utredningen framlägger i första hand förslag till ökade rättssäkerhets- garantier vid handläggningen å länsplanet av mål om administrativa fri- hetsberövanden beträffande alkoholmissbrukare, barn och ungdom, för- sumliga försörjare, lösdrivare samt sådana psykiskt efterblivna, vilkas inskrivning vid särskola eller vårdanstalt ifrågasättes. För handläggningen av dylika mål föreslår utredningen inrättande av särskilda socialdomstolar inom varje län och inom Stockholms stad. Socialdomstol skall vara organi- serad såsom en kollegial förvaltningsdomstol med en domarkompetent jurist såsom ordförande och två lekmän med erfarenhet i allmänna värv såsom bisittare. Utredningens majoritet föreslår, att socialdomstolen organi- seras inom länsstyrelserna och överståthållarämbetet med landssekreteraren eller dennes ställföreträdare, resp. underståthållaren eller kanslidirektör, såsom ordförande. En minoritet inom utredningen föreslår, att socialdom- stolen skall ha en fristående ställning med en ordförande, vilken bör vara eller ha varit ordinarie innehavare av domarämbete. Ordförandeskapet bör enligt detta förslag vara heltidssyssla åtminstone i Stockholm och de större länen, medan det i landet i övrigt i större eller mindre utsträckning torde komma att utgöra bisyssla vid sidan av annan tjänst.

Erforderliga bestämmelser om socialdomstolens organisation och hand- läggningen vid denna upptages i ett förslag till lag om socialdomstol. Reg- lerna om ärendenas handläggning är utformade med särskild tanke på att tillgodose den enskildes berättigade krav på rättssäkerhet men även på att åstadkomma ett smidigt och effektivt förfarande för genomförande av de inom de olika vårdområdena erforderliga ingripandena.

För att det beslutande organet, socialdomstolen, skall få en fullt fri- stående och opartisk ställning föreslår utredningen, att det allmännas in- tresse, vilket vanligen går ut på att ingripande i visst fall kommer till stånd, skall tillvaratagas av den myndighet, som inom varje tillämpnings- område har att föranstalta om ingripande: beträffande alkoholmissbrukare nykterhetsnämnd eller polismyndighet, beträffande barn och ungdom barna- vårdsnämnd, beträffande försumliga försörjare barnavårdsnämnd eller so- cialnämnd, beträffande lösdrivare polismyndighet samt beträffande psy— kiskt efterblivna vederbörande rektor eller vårdföreståndare. Härigenom kommer förfarandet vid socialdomstolen i viss män att präglas av att två

parter, en allmän och en enskild, står emot varandra. Den enskilde, mot vilken ingripandet riktas, betraktas dock som part endast i den mån han uppnått 15 års ålder; är han under 21 år, är jämväl vårdnadshavaren part.

Utredningen betonar, att det inför socialdomstol icke bör bli fråga om ett förfarande av samma karaktär som i en straffprocess och att det bör åligga domstolen att vid behov hjälpa den myndighet till rätta, som för det allmännas talan. Domstolen är skyldig svara för att utredningen är fullständig samt äger vid behov påkalla utredning och införskaffa bevisning.

Handläggningen vid socialdomstol bör enligt utredningens mening i stor omfattning präglas av muntlighet. Finnes det med hänsyn till sakens beskaffenhet eller eljest erforderligt, skall muntlig förhandling anordnas. Har part påkallat förhandling, skall sådan i regel hållas.

Oaktat stor vikt lagts vid ett muntligt förfarande, är muntlig förhand- ling givetvis icke erforderlig i alla mål, utan åtskilliga mål torde kunna avgöras efter skriftlig handläggning. För sådana fall tillgodoses rättssäker- hetskraven genom regler om delgivning av åberopat material, om inford- rande av förklaring samt om det material, som må ligga till grund för beslutet.

Part skall äga anlita ombud eller biträde vid utförande av sin talan inför socialdomstolen. Biträde på det allmännas bekostnad, s.k. offentligt biträde, skall kunna av domstolen förordnas för enskild part, om det med hänsyn till sakens beskaffenhet eller eljest för tillvaratagande av partens rätt finnes vara av synnerlig vikt.

Socialdomstol skall äga höra vittnen på ed. Om vittnen och vittnesförhör skall i huvudsak gälla KB:s bestämmelser.

Förhandling vid socialdomstol skall i princip vara offentlig. Från denna regel kräves dock vissa undantag.

Mot beslut av socialdomstol skall talan kunna föras i regeringsrätten. Med hänsyn till att administrativa frihetsberövanden i regel är av mer eller mindre obestämd varaktighet är frågorna om utskrivning av den som intagits å anstalt av betydande vikt. Dessa frågor prövas nu beträffande alkoholmissbrukare, barn och ungdom, försumliga försörjare och psykiskt efterblivna av anstaltens styrelse, föreståndare eller befattningshavare i motsvarande ställning. Utredningen föreslår, att denna ordning bibehålles men att möjlighet beredes till prövning av beslutet vid socialdomstol. För denna prövning bör den i det föregående angivna handläggningsordningen gälla. Det allmännas intresse bör vid domstolen företrädas av den myndig- het, som i första hand prövat utskrivningsfrågan. Vid handläggningen torde ofta en förenklad handläggningsordning kunna tillämpas. Behov av muntlighet torde ej föreligga i samma omfattning som i mål angående omhändertagande.

Utredningens ovan angivna förslag föranleder åtskilliga ändringar i spe- ciallagstiftningen. Utredningen har utarbetat förslag till sådana ändringar

utom i vad avser BVL. I fråga om åtgärder mot försumlig försörjare före— slår utredningen, att de bestämmelser härom, som nu är upptagna i ShjL och BvL, ersättes av en särskild lag. Utredningen framlägger —— dock utan närmare prövning av de materiella förutsättningarna för frihetsberövande i dylika fall — förslag till sådan lag, grundat på ett av socialvårdskommittén år 1950 framlagt förslag. Enligt utredningens förslag skall ankomma på socialdomstol att efter ansökan av barnavårdsnämnd eller socialnämnd besluta i fråga om intagning i arbetshem. Förordnande skall kunna med- delas om villkorligt anstånd med verkställigheten av sådant beslut. Ut— skrivning från arbetshem bör i regel vara villkorlig.

I fråga om andra administrativa frihetsberövanden än de nu berörda överväger utredningen beträffande frihetsberövanden enligt sinnessjuk— lagen, huruvida icke möjlighet borde beredas även till prövning av dessa vid socialdomstol. Utredningen förordar emellertid icke att en sådan ord- ning nu införes utan föreslår en förstärkning av rättssäkerheten vid dessa ingripanden genom att möjlighet beredes till prövning av inskrivnings- och utskrivningsfrågor vid de lokala nämnder, som för närvarande finns vid de flesta sinnessjukhus. Nämnderna bör därvid erhålla en något ändrad organisation, och handläggningsordningen vid nämnderna bör i viss om- fattning utbyggas.

Beträffande tvångsintagning å sjukvårdsinrättning enligt epidemilagen och lex veneris förordar utredningen i princip, att möjlighet beredes till prövning vid socialdomstol av frågor om sådan intagning. Utredningen anser dock, att närmare erfarenhet av socialdomstolarnas verksamhet bör vinnas, innan ställning tages till förslaget.

Vad slutligen angår frihetsberövanden enligt utlänningslagen skisserar utredningen en ordning, enligt vilken den, som tagits i förvar enligt utlän- ningslagen, skall äga möjlighet att påkalla hovrätts prövning av förvars- tagandet.

Reservation

av ledamoten Axelson

1. Utredningen har i samtliga de mål, som det tillkommer socialdomstolen att handlägga, föreslagit ett kontradiktoriskt förfarande, innebärande en partsställning med en företrädare för det allmänna gentemot den enskilde parten. Beträffande flertalet av de ärendegrupper, som enligt utredningens förslag bör handläggas av socialdomstol, såsom mål om omhändertagande för skyddsuppfostran, intagande på nykterhetsvårdsanstalt och dömande till tvångsarbete för lösdriveri, torde några mera vägande skäl icke kunna anföras mot denna anordning, vilken är ägnad att stärka rättssäkerhets— garantierna. Däremot lämpar sig förfarandet mindre väl då det gäller klagan över anstaltsstyrelses beslut och ärende enligt lagen den 4 juni 1954 om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna. Enligt mitt förmenande kan det bl.a. ur vårdsynpunkt icke vara lämpligt att giva anstaltsstyrelse eller rektor den utpräglade partsställning i processen, som lagförslaget åsyftar, och det är ej heller ur rättssäkerhetssynpunkt erfor— derligt. Beträffande ärenden jämlikt lagen om undervisning och vård av psykiskt efterblivna lämpar sig det föreslagna kontradiktoriska förfarandet huvudsakligen endast beträffande frågor om inskrivning, där vårdnads— havaren eller, där det gäller person som fyllt tjugoett år, han själv eller hans förmyndare icke medgivit åtgärden. Flertalet övriga under social— domstolen hörande frågor angående psykiskt efterblivna torde böra hand- läggas i mindre bundna former än det föreliggande lagförslaget föreskriver och utan någon utpräglad partsställning. Utredningen har visserligen i den särskilda motiveringen antytt ett förenklat förfarande med skriftlig hand- läggning av dessa ärenden men detta borde ha kommit till direkt och när- mare uttryck i lagtexten, därvid med hänsyn till dessa ärendens särart betydande avsteg från det föreslagna kontradiktoriska förfarandet bort medgivas. Enligt nu gällande lag skall centralstyrelsens delegation verkställa en obligatorisk prövning, huruvida utskrivning skall ske beträffande i skolhem eller yrkeshem intagen, då denne uppnått 18 års ålder. Vidare har dele— gationen att pröva bl. a. utskrivningsfrågor, som hänskjutes dit av rektor, vårdföreståndare eller läkare vid särskolan eller centralstyrelsens läkare. Dessa bestämmelser har tillkommit i rättssäkerhetens intresse. I dessa fall

går det knappast att anordna ett kontradiktoriskt förfarande och utred- ningen har med motiveringen att det ej synes lämpligt, att socialdomstolen såsom första instans bedömer en utskrivningsfråga, dels slopat möjlig- heten att hänskjuta en utskrivningsfråga till socialdomstolens prövning, dels ock anförtrott den obligatoriska prövningen åt rektor. Den föreslagna förändringen innebär en avgjord försämring ur rättssäkerhetssynpunkt jämfört med nuvarande system och torde ej vara erforderlig, om man i dessa ärenden inför ett förenklat förfarande utan partsställning.

Det är vidare i flertalet ärenden angående psykiskt efterblivna av vikt att rektor, föreståndare och centralstyrelsens läkare kan i likhet med vad nu sker vid delegationens sammanträden yttra sig muntligen inför social— domstolen utan att muntlig partsförhandling skall behöva anordnas även- som deltaga i överläggningarna. Möjlighet härtill hade bort öppnas genom uttrycklig bestämmelse härom i lagförslaget.

De föreslagna bestämmelserna beträffande delgivning med centralsty- relsens läkare av rektors eller vårdföreståndares beslut om inskrivning vid särskola eller vårdanstalt samt läkares tillkännagivande, huruvida han godkänner beslutet eller påkallar underställning, synes onödigt omständliga jämfört med nuvarande anordning.

2. Frihetsberövandena enligt utlänningslagen, vilka har karaktär av för- varstagande, förekommer i samband med avvisning, förpassning, förvisning och utvisning. Den anmärkning, som ur rättssäkerhetssynpunkt kan göras mot nämnda frihetsberövande, är att klagan över beslut om förvarstagande endast kan föras i samband med klagan i huvudsaken. Jag är helt ense med utredningen om att möjlighet bör införas att separat anföra besvär över beslut om förvarstagande, men genom införandet av en sådan möjlig- het anser jag också rättssäkerhetskravet vara tillgodosett. I övrigt kan jag icke dela vad utredningen föreslagit beträffande frihetsberövandena en- ligt utlänningslagen. Att låta länsstyrelses och utlänningskommissions be- slut angående förvarstagande prövas av hovrätt under det att själva huvud— saken prövas av länsstyrelse respektive utlänningskommission kan icke vara lämpligt. Det torde icke vara möjligt att utskilja de omständigheter, som har avseende på förvarstagandet, från de grunder, som åberopas i huvudfrågan. En olycklig splittring av ärendets handläggning skulle bli följden, vilket skulle medföra en fördröjning av huvudfrågans avgörande. Risken för kompetenskonflikter kan ingalunda uteslutas. Jämförelsen med några fåtal ärendegrupper, där besvär över länsstyrelses beslut anföres i hovrätt, är missvisande, då i sistnämnda ärendegrupper hovrätten är be— svärsinstans beträffande ärendet i hela dess vidd. För den som icke anser det såsom något självfallet att de allmänna domstolarna bör accepteras som enda garanter för rättssäkerheten och att den nuvarande processord- ningen vid dessa är i princip överlägsen all annan förhandlingsordning, är det svårt att inse vilka fördelar ur rättssäkerhetssynpunkt som skulle

vara att vinna genom den föreslagna anordningen, i stället för att låta besvär över förvarstagande avgöras av samma instanser som huvudfrågan.

Jag kan ej heller dela utredningens påstående att det skulle möta bety- dande svårigheter att organisera utlänningskommissionen såsom en förvalt- ningsdomstol. Inom utredningen har icke närmare redovisats, vari dessa svårigheter skulle bestå, och utredningen har icke haft någon överläggning i denna fråga med utlänningskommissionen. Då nu utredningen till stöd för sitt förslag om besvärsrätt till hovrätt åberopat förutom rättssäkerhets- kravet även Europarådskonventionen, hade det varit skäl för utredningen att närmare undersöka möjligheten att organisera utlänningskommissionen som en förvaltningsdomstol vid handläggningen av frågor om förvars- tagande.

3. I 37 5 st. 3 i förslaget till lag om socialdomstol har föreskrivits att om enskild part är berövad friheten i målet socialdomstolen skall, där ej synnerligt hinder möter, fatta beslut inom två veckor från den dag, då målet inkom till domstolen, eller om frihetsberövandet skett därefter, inom två veckor från dagen för frihetsberövandet. Det torde säkerligen bliva svårt för socialdomstol att i många fall hinna meddela beslut inom denna tid och det kan ej vara lämpligt att tänja bestämmelsen »om synnerligt binder» till att avse samtliga de fall, där det möter svårigheter för dom- stolen att meddela beslut inom den stadgade tiden. Om däremot förhandling i dessa fall hade utsatts att hållas, hade domstolen jämlikt 22 & kunnat hålla förhandling senast tre veckor från det talan väckts och därefter haft ytterligare fyra dagar på sig för meddelande av beslut. För att ej bryta mot bestämmelsen i 37 5 3 st., kan därför domstol, som av en eller annan anledning finner sig vara i tidsnöd, frestas att utsätta förhandling i mål, där sådan icke är sakligt motiverad. Jag anser därför att tiden för medde- lande av beslut i fall som avses i 37 ä 3 st, bör bestämmas till tre veckor i stället för två veckor.

Lagförslag

Förslag till lag om socialdomstol

Härigenom förordnas som följer.

Om socialdomstol och dess behörighet

1 &.

För upptagande och avgörande av mål, som avses i 5 5, skall för varje län inom länsstyrelsen och för Stock- holms stad inom överståthållaräm- betet finnas en domstol (socialdom- stol) bestående av tre ledamöter, var- av en lagfaren ordförande samt två bisittare med erfarenhet i allmänna värv. Ordförande skall inom länssty— relse vara landssekreteraren eller dennes ställföreträdare och inom överståthållarämbetet underståthål- laren eller vederbörande kanslidirek- tör.

Ledamot av domstolen skall vara svensk medborgare och hava uppnått tjugufem års ålder. Ej må befatt— ningen utövas av den som är omyn- dig eller i konkurstillstånd.

Konungen förordnar för varje domstol ett lämpligt antal personer, vilka skola hava att i den ordning ordföranden bestämmer tjänstgöra såsom bisittare. Förordnande skall avse en tid av sex år.

För fel eller försummelse vid be- fattningens utövande svare ledamot inför hovrätt.

1 5.

För upptagande och avgörande av mål, som avses i 5 5, skall för varje län samt Stockholms stad finnas en domstol (socialdomstol) bestående av tre ledamöter, varav en lagfaren ordförande, vilken bör vara eller ha- va varit ordinarie innehavare av do- marämbete, samt två bisittare med erfarenhet i allmänna värv.

Ledamot skall vara . . . konkurs-

tillstånd.

Konungen utnämner eller förord— nar för varje domstol ordförande och ett lämpligt antal personer, vilka sko— la hava att i den ordning ordföran- den bestämmer tjänstgöra såsom bi— sittare. För ordföranden skall i ena- handa ordning utses minst en ersät- tare. Förordnande skall avse en tid av sex år.

För fel . . . hovrätt.

Innan någon såsom ledamot deltager i handläggning av mål, som avses i denna lag, skall han hava avlagt domared eller försäkran på heder och sam- vete enligt vad i 4 kap. 11 å andra stycket rättegångsbalken sägs. Ed eller försäkran må avläggas inför socialdomstolen eller dess ordförande.

3 5. Beträffande jäv mot ledamot skall i tillämpliga delar gälla vad i rätte- gångsbalken finnes stadgat om domarjäv.

4 5.

Är bisittare av särskilda skäl förhindrad att tjänstgöra eller uteblir han från sammanträde och kan ej annan, som enligt Konungens förordnande har att tjänstgöra såsom bisittare, tillkallas, äger ordföranden kalla lämp- lig person i hans ställe.

5 5.

På socialdomstol ankommer att pröva fråga om

1. intagning å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare enligt lagen den 27 juli 1954 om nykterhetsvård;

2. omhändertagande för skyddsuppfostran enligt lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård och ungdomsskydd;

3. intagning i arbetshem enligt lagen den . .. om åtgärder mot försum— lig försörjare;

4. ådömande av tvångsarbete enligt lagen den 12 juni 1885 ang. lös- drivares behandling;

5. inskrivning vid särskola eller vårdanstalt enligt lagen den 4 juni 1954 om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna; samt

6. annat frihetsberövande eller frihetsinskränkande ingripande, fortva- ron därav eller av ingripande, som förut sagts, samt särskild åtgärd i den utsträckning frågan med stöd av särskilt stadgande föres under domsto- lens prövning.

6 5.

Har mål upptagits av viss socialdomstol och är även annan socialdom- stol behörig, äge den förra domstolen, om det finnes särskilt påkallat med hänsyn till utredningen, förordna att målet skall överflyttas till den se- nare domstolen.

Om part, ombud och biträde

7 5. Parter äro den myndighet, som enligt vad för varje särskilt fall finnes stadgat har att föra det allmännas talan, samt den person, som avses med

ifrågasatt åtgärd, om han uppnått femton års ålder, ävensom den som har vårdnaden om honom, om han är underårig.

8 5.

Enskild part äge själv föra sin talan. Är han omyndig, äge ock förmyn- daren, om denne icke själv är part, föra talan för honom.

Parts talan må föras genom ombud eller med anlitande av biträde. Om ombud och biträde gälle i tillämpliga delar vad i rättegångsbalken finnes stadgat.

9 5.

Finnes det med hänsyn till sakens beskaffenhet eller eljest för tillvara- tagande av enskild parts rätt vara av synnerlig vikt, må domstolen för- ordna offentligt biträde för parten.

Har domstolen skilt saken från sig, äge den, till dess talan fullföljts el— ler tiden för fullföljd av talan utgått, förordna offentligt biträde i högre rätt.

Fråga om förordnande av offentligt biträde skall upptagas, då fram- ställning därom göres eller domstolen eljest finner anledning därtill.

Offentligt biträde äge åtnjuta arvode så ock gottgörelse för kostnad och tidsspillan efter vad domstolen prövar skäligt. Ersättningen skall gäldas av statsverket.

Ej må offentligt biträde av parten förbehålla sig ytterligare ersättning; har sådant förbehåll skett, vare det utan verkan.

Om talans väckande och om förhandling

10 5.

Ansökan hos socialdomstol om upptagande av mål skall vara skriftlig och undertecknad av sökanden eller behörig företrädare för denne. Däri bör uppgivas:

1. den som ansökningen avser;

2. den talan, som föres;

3. de omständigheter, varå talan grundas;

4. de bevis och den utredning i övrigt, som åberopas. Har beslutats, att den som ansökningen avser skall omhändertagas tills vidare i avbidan på slutligt beslut (tillfälligt omhändertagas), skall det angivas tillika med uppgift huruvida beslutet verkställts.

Samtidigt med ansökningen skall till domstolen insändas samtliga hand- lingar, som kunna vara av betydelse för målets bedömande.

11 5. Då beslut underställes socialdomstol, skola samtliga handlingar, som kunna vara av betydelse för målets bedömande, ingivas till denna. Vid be-

slutet skall fogas uppgift om de bevis och den utredning i övrigt, som åbe- ropas. Har förordnats, att beslutet genast skall bringas till verkställighet, skall det angivas tillika med uppgift huruvida verkställighet skett.

12 5.

Vill någon hos socialdomstol anföra besvär, skall han inom föreskriven tid till domstolen inkomma med besvärsinlaga. Denna skall vara egenhän— digt undertecknad av klaganden eller hans ombud. Däri bör uppgivas:

1. det beslut mot vilket talan föres;

2. den ändring i beslutet, som yrkas ;

3. de omständigheter, varå talan grundas; samt

4. de bevis och den utredning i övrigt, som åberopas. Innehar klaganden skriftlig handling, vilken åberopas såsom bevis, skall den ingivas samtidigt med besvärsinlagan.

13 5.

Är talan ej i behörig ordning väckt eller föreligger eljest hinder för dess upptagande, skall den omedelbart avvisas.

Är ansökan eller besvärsinlaga ej av föreskrivet innehåll eller äro i fall, som avses i 10 eller 11 &, handlingarna i övrigt ofullständiga, skall domsto- len, i den mån det finnes erforderligt, förelägga parten att avhjälpa bris- ten.

Kan ej av de handlingar, som ingivits, utläsas vad sökande eller klagande yrkar och avhjälpes ej sådan brist, skall talan avvisas.

14 &. Väckes talan genom besvär och avvisas den ej, skall domstolen från den myndighet, som meddelat överklagade beslutet, infordra samtliga hand- lingar, vilka kunna vara av betydelse för målets bedömande.

15 5.

De handlingar, som part i samband med att talan väckes ingiver till dom— stolen, skola skyndsamt delgivas annan part, som ej förut erhållit del där- av, med föreläggande för denne att avgiva förklaring vid äventyr, om detta försummas, att målet ändock avgöres. Delgivning må dock underlåtas, om det är uppenbart, att den väckta talan icke kan vinna bifall, eller eljest särskilda skäl därtill föreligga.

Förklaring må enligt domstolens bestämmande avgivas skriftligen, munt- ligen inför ordföranden eller särskild befattningshavare vid domstolen el- ler, om förhandling hålles, muntligen vid denna.

I föreläggande att avgiva förklaring skall parten erinras om vad han en— ligt 16 5 har att iakttaga samt om sin rätt att påkalla förhandling och möjlighet att vid utförande av sin talan anlita biträde. Har domstolen,

då föreläggandet meddelas, beslutat anordna förhandling, skall detta till- kännagivas i föreläggandet.

16 å.

Förklaring skall innehålla uppgift huruvida den väckta talan medgives eller bestrides samt yttrande rörande de omständigheter, som åberopats. Vill förklaranden åberopa bevis, som ej tidigare förebragts, skall han sna- rast uppgiva beviset. Skriftligt bevis skall utan dröjsmål ingivas till dom- stolen.

17 å.

Finnes skriftväxling utöver vad förut sagts, yttrande av annan än part eller eljest ytterligare utredning erforderlig, åligger det domstolen att för- ordna härom.

Finnes läkarundersökning av den som avses med ifrågasatt åtgärd er- forderlig, må domstolen förordna härom samt utse lämplig läkare att ut- föra undersökningen. Den som avses med förordnande, som nu sagts, vare pliktig att för undersökningen inställa sig å tid och ort, som läkaren be- stämmer. Uteblir den som skall undersökas, mä polismyndighet lämna handräckning för hans inställande. Kostnad för läkarundersökning gäl- das av statsverket.

Vad för visst slag av mål finnes föreskrivet om särskild utredning vare gällande.

18 å. Part bör lämnas tillfälle att yttra sig över utredning, som finnes vara av betydelse.

19 å.

Föranleder innehållet i handling, som enligt vad förut sagts bör delgi- vas enskild part, att enligt 14 å andra stycket och 39 å andra stycket lagen den 28 maj 1937 om inskränkning i rätten att utbekomma allmänna hand— lingar utlämnande av handlingen till parten må vägras, äge domstolen för- ordna, att handlingen helt eller delvis skall undantagas från delgivning med denne.

Är fall, som i första stycket sägs, och har parten biträde, må, om det finnes vara av värde för utredningen och kan ske utan att syftet med för— ordnandet enligt första stycket äventyras, biträdet beredas tillfälle att taga del av handlingen. Erforderliga förbehåll skola därvid göras.

20 5. Är för avgörande av mål av vikt, att fråga, som är föremål för prövning eller behandling i annat sammanhang, först avgöres, eller möter mot hand-

läggningen annat hinder av längre varaktighet, äge domstolen förordna, att målet skall vila i avbidan på hindrets undanröjande.

21 5.

Finnes det med hänsyn till sakens beskaffenhet eller eljest erforder— ligt, skall förhandling anordnas. Har part påkallat förhandling, skall så- dan anordnas, där ej särskilda skäl äro däremot.

Vid förhandling skall enskild part höras personligen, om ej hans hö— rande kan antagas sakna betydelse för utredningen. Barn under femton år, som talan avser, må höras personligen, om det kan antagas vara av betydelse för utredningen.

Enskild part, som förelagts att infinna sig personligen vid domstolen och som finnes icke själv kunna svara för de med inställelsen förenade kostnaderna, må på begäran tillerkännas ersättning härför av allmänna medel enligt de grunder, som angivas i 4 5 lagen om fri rättegång. Barn, som i andra stycket sägs, må erhålla ersättning för inställelse till förhör, vartill barnet kallats, efter enahanda grunder, som gälla för enskild part. Ersättning, som avses i detta stycke, skall gäldas av statsverket.

22 å.'

Finnes förhandling erforderlig, skall den hållas så snart ske kan. Är i anledning av den talan, som föres i målet, enskild part berövad fri- heten, skall förhandlingen hållas snarast möjligt och, där ej synnerligt hinder möter, sist inom tre veckor från den dag, då talan väcktes, eller, om frihetsberövandet skett därefter, inom tre veckor från dagen för frihets- berövandet.

23 5.

Till förhandling skola parterna kallas, om ej annat föranledes av vad i 25 å andra stycket sägs. Domstolen skall tillika besluta, om annan än part skall kallas till förhandling eller eljest underrättas om denna. Part bör underrättas om vilka som kallats till förhandling.

Är i anledning av den talan, som föres i målet, enskild part berövad fri— heten, ankommer på domstolen att förordna om hans inställande.

Om kallande av vittne och sakkunnig gälle i tillämpliga delar, vad i 36 kap. och 40 kap. rättegångsbalken är stadgat.

24 5.

Vid förhandling skall redogöras för vad ansökan eller underställt be— slut innehåller eller vad anförda besvär avse. Domstolen skall i den ord- ning och på det sätt domstolen finner lämpligt inhämta parternas inställ- ning till framställda yrkanden, underställt beslut, gjorda påståenden och framlagd bevisning ävensom lämna parterna tillfälle att närmare utveckla

sin talan och förebringa den bevisning och övrig utredning, som de vilja åberopa. Bevis eller utredning, som rör samma förhållande, bör om möj- ligt förebringas i ett sammanhang.

Äger förhandling rum, ehuru part ej är tillstädes, skall genom domsto— lens försorg, i den mån det erfordras, ur handlingarna framläggas, vad som från partens sida anförts.

25 5.

Kan befaras att, om enskild part är närvarande vid förhör med annan enskild part eller barn under femton år, som saken rör, den som höres av rädsla eller annan orsak ej fritt utsäger sanningen, äge domstolen för- ordna, att parten ej må vara tillstädes under förhöret. Parten skall, in- nan förhandlingen avslutas, erhålla kännedom om vad i hans frånvaro förekommit.

Finnes grundad anledning antaga, att någons personliga säkerhet skulle sättas i fara eller ändamålet med tillämnade eller vidtagna vårdåtgårder motverkas, därest enskild part erhåller kännedom om viss utredning el- ler dess ursprung, må domstolen förordna, att parten ej må vara när- varande, då utredningen förebringas. Har parten biträde, bör biträdet, därest det finnes vara av värde för utredningen och kunna ske utan att syftet med förordnandet äventyras, beredas tillfälle att närvara vid förhand- lingen.

26 5. Sedan bevisning och övrig utredning förebringats, äge parterna anföra, vad de till slutförande av sin talan akta nödigt.

27 å.

Uteblir part från sammanträde för förhandling eller kommer enskild part tillstädes genom ombud, då föreläggande meddelats honom att in- finna sig personligen, må utan hinder härav förhandling hållas och, om saken finnes kunna nöjaktigt utredas, målet avgöras.

Om bevisning 28 &. Domstolen skall efter samvetsgrann prövning av allt, som förekommit, avgöra, vad i målet är bevisat. Finner domstolen, att viss utredning är utan betydelse eller icke erfor- derlig i målet, må utredningen icke tillåtas. Domstolen äge ock, om det

med hänsyn till besvär och kostnader finnes lämpligt, förordna att utred— ning skall ske på annat sätt än part påkallat.

29 5.

Bevis upptages vid socialdomstolen. Utsaga av vittne eller sakkunnig må dock, där det med hänsyn till kostnader eller eljest finnes lämpligt, upptagas vid annan socialdomstol eller vid allmän domstol.

Beslutar socialdomstolen, att bevis skall upptagas av annan domstol, skall socialdomstolen hos denna domstol göra framställning därom och därvid kort redogöra för saken samt uppgiva beviset och den omständighet, som skall styrkas därmed. Vid framställningen skall socialdomstolen, om det kan ske utan olägenhet, foga akten i målet.

Den domstol, vid Vilken bevisupptagning sker, äge vid denna samma befogenhet, som om målet i övrigt handlades där. Protokollet över be- visupptagningen skall jämte övriga handlingar översändas till den social- domstol, på vars begäran beviset upptagits.

30 &.

Åberopas i mål utsaga, som icke upptagits på sätt i 29 & sägs, eller upp- gift, som någon skriftligen lämnat, skall domstolen beakta den begräns— ning av utsagans eller uppgiftens värde, som må följa av det sätt, på vil- ket utsagan upptagits eller uppgiften lämnats.

31 &.

I fråga om vittne och sakkunnig skola bestämmelserna i 36 kap. 1—12 55, 13 å första stycket och 14——23 55 samt 40 kap. 1—16 55 och, i vad avser annat än ersättning till sakkunnig, 19 & rättegångsbalken äga motsvarande tillämpning. Barn under femton år, som saken rör, må dock ej höras som vittne. Ej må ed eller försäkran avläggas av enskild part närstående, som avses i 36 kap. 3 & rättegångsbalken.

I fråga om rätt till ersättning skall beträffande vittne gälla vad i 36 kap. 24 5 första stycket och 25 5 första stycket rättegångsbalken finnes före- skrivet. I samma hänseende skola beträffande sakkunnig, som nämnts av domstolen, bestämmelserna i 40 kap. 17 5 första stycket och 18 5 rätte- gångsbalken samt beträffande annan sakkunnig, som höres muntligen, föreskrifterna i nyssnämnda stadganden om vittne äga motsvarande till- lämpning. Ersättning till vittne, som kallats enligt beslut av domstolen, och till sakkunnig, som nämnts av domstolen., skall gäldas av statsverket. Er- sättning till annat vittne och till sakkunnig, som icke nämnts av domstolen och som höres muntligen, skall utgivas av den part, på vars begäran vittnet eller den sakkunnige hörts, där ej med hänsyn till den avgivna utsagans betydelse för utredningen domstolen finner ersättningen böra gäldas av statsverket.

Om bestämmande av ersättning, som skall utgå av allmänna medel, gälle vad därom är stadgat.

32 &.

Domstolens avgörande må ej avse annat eller mera än part i vederbör— lig ordning yrkat. Dock må domstolen inom den vårdform, som omfattas av väckt talan, besluta om annan åtgärd än den, varom yrkande framställts.

Har i mål, som inkommer till domstolen, redan meddelats beslut om till- fälligt omhändertagande eller har förordnats, att beslut om omhänderta- gande genast skall bringas till verkställighet, skall domstolen utan yrkande pröva, huruvida beslutet om tillfälligt omhändertagande eller förordnan- det om verkställighet skall bestå. Domstolen må ock, sedan talan väckts, enligt vad därom finnes föreskrivet, utan yrkande besluta om tillfälligt omhändertagande.

33 5.

Domstolens avgörande skall grundas å vad som förekommit vid för- handling samt å vad handlingarna innehålla.

Ej må talan, som väckts genom ansökan, bifallas eller underställt be— slut fastställas med mindre part, som ansökningen eller beslutet avser, läm— nats tillfälle att förklara sig. Är den, som avses med ansökningen eller be- slutet, under femton år, skall tillfälle att förklara sig ha lämnats någon, som har vårdnaden om honom. Utan hinder av vad nu sagts må domsto— len besluta i fråga om tillfälligt omhändertagande och omedelbar verk- ställighet av beslut, som underställts domstolen.

Har viss utredning eller dess ursprung hemlighållits för enskild part och partens ombud eller biträde och kan ej uteslutas att, om så ej skett, värdet av utredningen kunnat förringas, skall vid prövning av vad i må- let får anses utrett utredningens innehåll i denna del lämnas utan av- seende.

34 5. Domstolens avgörande sker genom beslut. Beslut, varigenom domstolen skiljer målet från sig, är slutligt beslut. Beslut, varigenom domstolen avgör saken, skall uppsättas särskilt. An- nat beslut må uppsättas särskilt, intagas i protokoll eller tecknas å hand- ling i målet.

35 5.

I beslut, som uppsättes särskilt, skall angivas domstolen, tid och plats för beslutets meddelande, parterna samt ombud och biträden. Beslutet skall därutöver innehålla redogörelse för underställt eller överklagat beslut i den mån det finnes erforderligt, parternas yrkanden och invändningar jämte de omständigheter, varå de grundas, skälen för domstolens beslut ävensom åberopade lagrum samt avgörandet.

Äger part föra talan mot beslutet, skall däri givas till känna, vad han för sådant fall har att iakttaga. Beslut, som nu sagts, skall undertecknas av ordföranden.

36 5. Beslut, som ej uppsättes särskilt, skall, i den mån det erfordras, inne— hålla de skäl, varå det grundas. Kan talan föras mot beslutet, skall det tillkännagivas.

37 5.

Innan domstolen fattar beslut i saken, skall överläggning hållas. Har förhandling ägt rum, skall överläggning hållas samma eller sist nästa helgfria dag. Finnes därvid ytterligare utredning icke erforderlig, skall beslutet om möjligt omedelbart meddelas. Där så kan ske, skall be— slutet avkunnas i anslutning till förhandlingen. Kan beslutet ej omedel- bart meddelas, må domstolen besluta anstånd därmed. Beslutet skall dock, om ej synnerligt hinder möter, skriftligen avfattas och meddelas, då en- skild part i anledning av den talan, som föres i målet, är berövad friheten, inom fyra dagar och i annat fall inom en vecka från den dag, då förhand— lingen avslutats. Erfordras efter förhandlingen ytterligare utredning, skall, sedan utredningen slutförts, beslutet utan dröjsmål fattas och meddelas.

Hålles icke förhandling, skall, sedan utredningen slutförts, så snart ske kan överläggning hållas samt beslut fattas och meddelas. Är enskild part berövad friheten i anledning av den talan, som föres i målet, skall, där ej synnerligt hinder möter, beslut fattas och meddelas inom två veckor från den dag, då målet inkom till domstolen, eller, om frihetsberövandet skett därefter, inom två veckor från dagen för frihetsberövandet.

38 5.

Beslut i fråga om tillfälligt omhändertagande skall meddelas, om om- händertagande redan skett, sist å fjärde dagen efter den, då frågan före- lades domstolen, och i annat fall så snart ske kan därefter. Hålles särskild förhandling, skall beslutet meddelas i anslutning till denna.

Utsättes i mål, vari enskild part är tillfälligt omhändertagen, förhand— ling att hållas i saken inom en vecka från den dag, då målet inkom, må med beslut i frågan om det tillfälliga omhändertagandet anstå till för- handlingen. Meddelas inom samma tid slutligt beslut i mål, som nyss sagts, må beslut i fråga om omhändertagandet meddelas samtidigt med det slut- liga beslutet.

Vad i första och andra styckena stadgas skall äga motsvarande tillämp- ning i fråga om omedelbar verkställighet av underställt beslut.

39 &. Beslut, som icke avkunnas, skall meddelas genom att hållas tillgängligt å domstolens kansli. Slutligt beslut skall skyndsamt skriftligen delgivas parterna.

Om omröstning

40 5.

Ordföranden äge ensam handlägga mål om tillfälligt omhändertagande ävensom i andra mål fatta beslut, som ej avser saken eller målets avvisande och ej heller meddelats vid förhandling i saken eller sammanträde för dess prövning.

41 &.

Yppas vid måls avgörande eller eljest vid överläggning till beslut skilj- aktiga meningar, skall omröstning ske. Därvid äge envar ledamot en röst. Följer ej av röstfördelningen vilken mening, som blir gällande, skall den mening gälla, som omfattas av ordföranden.

Över fråga, som hör till målets handläggning eller gäller omröstningen, skall röstas särskilt.

Vid avgörande av saken skall den grund, som åberopas för talan, först prövas. Åberopas flera grunder, skall prövning ske av varje grund för sig. Vid bestämmande av åtgärd skall, om flera åtgärder kunna ifrågakomma och däribland är åtgärd, som innefattar frihetsberövande, röstning först ske om denna.

Har någon vid tidigare omröstning i målet varit emot det slut, som bli- vit gållande, vare han dock skyldig att deltaga i senare omröstning.

Om ofentlighet m. m.

42 5.

Förhandling skall vara offentlig. Kan det antagas, att vid förhandling skall förekomma något, som är stö- tande för anständigheten och sedligheten, eller finnes det med hänsyn till någons personliga förhållanden eller säkerhet befogat, äge domstolen dock förordna, att förhandlingen skall hållas inom stängda dörrar. Har dom- stolen med stöd av 25 å andra stycket förordnat, att part ej må vara till- städes, då viss utredning förebringas, må handläggningen i denna del hål— las inom stängda dörrar.

Förhör med den som är under femton år eller lider av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten må ock hållas inom stängda dörrar.

43 5. Tillträde till offentlig förhandling må, när ordföranden finner skäl där- till, vägras den som enligt vad känt är eller må antagas ej fyllt tjuguett år. Domstolen må medgiva anhörig till part eller, om särskilda skäl före- ligga, annan att närvara vid förhandling, som hålles inom stängda dörrar.

44 5. Domstolen äge förordna, att vad som förekommit vid förhandling inom stängda dörrar ej får uppenbaras. Röjer någon utan giltigt skäl vad enligt domstolens förordnande icke får uppenbaras, straffes han med dagsböter.

45 5.

Överläggning skall ske inom stängda dörrar, om ej domstolen finner det kunna ske offentligt.

Vid överläggning inom stängda dörrar må, utom domstolens ledamö— ter, närvara endast sådan domstolens tjänsteman, som har att taga be- fattning med det mål, i vilket överläggning hålles. När särskilda skäl äro därtill, må domstolen medgiva även annan att närvara vid sådan överlägg- ning.

Avkunnande av beslut skall ske offentligt.

46 &. Förekommer vid förhandling att någon stör denna eller eljest uppträ— der otillbörligt, må han av ordföranden utvisas. Ej må fotografi tagas vid förhandling.

47 5.

Är någon som skall höras döv eller stum eller ej mäktig svenska språ- ket, må tolk anlitas att biträda domstolen. För sådant fall skall gälla, vad i rättegångsbalken finnes stadgat om tolk med tillämpning i fråga om ersättning till tolk av bestämmelserna om brottmål, vari åklagaren för talan.

Om protokoll m. m.

48 5.

Protokoll skall föras för varje mål särskilt. Över handläggning, som företages av ordföranden ensam och ej sker vid sammanträde för förhandling, erfordras ej protokoll. Avgives förkla- ring muntligen, skall dock vad därvid förekommer alltid upptagas i proto- koll.

Protokoll skall föras av särskild befattningshavare vid domstolen eller, då omständigheterna därtill föranleda, av ledamot.

Protokollförare skall hava avlagt domared eller sådan särskild ed eller försäkran, som i 6 kap. 2 & rättegångsbalken sägs.

49 5.

Protokoll skall upptaga: domstolen samt tid och plats för handläggningen; domstolens ledamöter; parter, ombud eller biträden med angivande av vilka som äro tillstädes; rättegångsfullmakt, som givits muntligen inför domstolen; kort beteckning av saken; då förhandling hälles inom stängda dörrar, anledningen därtill; parternas yrkanden och invändningar samt de omständigheter, varå de grundas; utsaga av den saken rör vid förhör inför domstolen;

9. utsaga av vittne eller sakkunnig; 10. yrkanden av andra än parter; 11. beslut vid förhandling, som ej uppsättes särskilt; 12. skiljaktiga meningar, som yppas vid omröstning.

Har vad enligt 7 skall antecknas i protokoll intagits i inlaga eller annan handling eller förut antecknats i protokoll, bör i protokollet endast hän— visning ske. Utsagor, som avses i 8 och 9, må antecknas i den omfattning de kunna antagas vara av betydelse för domstolens avgörande.

FFDP'EÄPN?

?”

50 5.

Enligt domstolens bestämmande må utsaga, som avses i 49 5 8 och 9, i stället för att antecknas i protokoll upptagas genom stenografi eller på fonetisk väg.

Stenograf utses av domstolen. Beträffande stenograf skall i övrigt vad om tolk är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Bestämmelser om återgivande i vanlig skrift av vad som upptagits en— ligt denna paragraf meddelas av Konungen.

51 5.

Har utsaga, som avses i 49 5 9, antecknats i protokoll eller upptagits genom stenografi, skall utsagan, innan förhandlingen avslutas, uppläsas för den hörde eller denne på annat sätt lämnas tillfälle att granska vad som antecknats.

52 5. För varje mål skall inrättas en akt. I denna skall sammanföras inlagor och andra handlingar, domstolens protokoll samt sådant beslut, som upp-

sättes särskilt. I akten skola ock genom anteckning å inlaga eller på an— nat sätt upptagas kallelser, förelägganden eller andra beslut, som ej in- tagits i protokoll.

53 å. Närmare föreskrifter om protokoll och aktbildning ävensom föreskrif- ter om dagbok och andra förteckningar, som skola föras vid domstolen, meddelas av Konungen.

Om föreläggande och om delgivning

54 &. Skall part eller annan enligt domstolens beslut fullgöra något, äge dom- stolen bestämma viss tid, inom vilken det skall ske. Vid utfärdande av kallelse eller föreläggande skall iakttagas, att skå- ligt rådrum gives den som avses därmed.

55 &.

Finner någon, som avses i 54 5, att han är hindrad att infinna sig eller att inom utsatt tid fullgöra, vad som förelagts honom, skall han omedel- bart underrätta domstolen härom. Erinran om vad sålunda åligger ho— nom skall intagas i kallelse eller föreläggande.

56 å.

Finnes enskild part böra komma personligen tillstädes inför domsto- len, äge domstolen förelägga parten vite. Kommer icke parten personligen tillstädes och har vite förelagts honom, må domstolen förelägga nytt vite eller förordna, att parten skall hämtas till domstolen antingen omedelbart eller till senare dag.

57 &.

Då vite förelägges part eller annan, bestämme domstolen vitet till be- lopp, som med hänsyn till hans ekonomiska förhållanden och omständig— heterna i övrigt kan antagas förmå honom att iakttaga föreläggandet.

Vite utdömes av den domstol, som förelagt vitet. Finnes, då fråga uppkommer om utdömande av vite, ändamålet med vitet hava förfallit, må vitet ej utdömas.

58 5. I fråga om laga förfall gälle vad i 32 kap. 6 5, 7 5 första stycket och 8 & rättegångsbalken finnes stadgat.

59 5. Om inlaga eller annan handling, som skall ingivas till domstolen, samt om delgivning gälle i tillämpliga delar vad i 33 kap. 1 5, 3—5 55, 6 5 första

stycket, 7, 14, 15 och 21 55, 23 5 första stycket samt 25 och 26 55 rätte- gångsbalken finnes stadgat.

60 5.

Har den som sökes för delgivning av kallelse känt hemvist och träffas han ej där, må delgivningsförsändelsen överlämnas till vuxen medlem av det hushåll, han tillhör, eller, om sådan ej träffas, till hans hyresvärd, om denne bor i samma hus, eller till portvakt eller annan, som i hyresvär— dens ställe har tillsyn över huset och där har sin bostad. Driver den sökte rörelse med fast kontor och träffas han ej där under vanlig arbetstid, må ock försändelsen å kontoret överlämnas till där anställt biträde. Har försändelse enligt vad nu sagts överlämnats till annan än den sökte, skall meddelande härom med posten sändas till denne under hans vanliga adress.

Träffas i fall, som i första stycket sägs, ej någon till vilken delgivnings— försändelsen må överlämnas och kan ej heller upplysning vinnas, var den som sökes för delgivning uppehåller sig, må domstolen, om den finner skäl därtill, förordna, att försändelsen i slutet kuvert skall avlämnas i den söktes hemvist eller, om så ej kan ske, fästas å hans husdörr.

Skall delgivning ske med enskilda parter, vilka hava gemensam post- adress, må, om det finnes lämpligt och fråga ej är om handling, varigenom talan anhängiggöres, eller slutligt beslut, den handling, som skall delgi- vas, översändas till en av parterna för att av honom hållas tillgänglig för de övriga. Meddelande om att handlingen sålunda översänts skall samtidigt tillställas dessa.

Är fall som i första, andra eller tredje stycket sägs, skall delgivning anses hava skett, när vad däri föreskrivits blivit fullgjort.

61 5.

Då från part inkommen inlaga eller annan handling skall delgivas, åligge parten att tillhandahålla för delgivningen erforderligt antal avskrifter där- av, om ej domstolen annorlunda förordnar.

Äro handlingar, som skola delgivas enskild part, av vidlyftig beskaffen- het eller finnes eljest anledning därtill, äge domstolen föreskriva, att hand- lingarna i stället för att överlämnas till parten skola hållas tillgängliga för denne på sätt, som finnes lämpligt. Underrättelse om vad i angivet hän- seende föreskrivits skall delgivas parten.

Om besvär m. m.

62 5. Har domstolen i beslut under handläggningen ogillat jäv mot ledamot eller invändning om rättegångshinder, bestämme domstolen med hänsyn

till omständigheterna, om talan mot beslutet skall föras särskilt eller alle— nast i samband med talan mot slutligt beslut i målet.

63 &.

Talan mot beslut under handläggningen skall föras särskilt, om domsto- len i beslutet

1. avvisat ombud eller biträde;

2. förelagt part eller annan att förete skriftligt bevis;

3. utlåtit sig angående ådömande av förelagt vite eller häkte eller om ansvar för förseelse i målet eller angående skyldighet för någon som ej är part att gottgöra i målet vållad kostnad;

4. utlåtit sig angående ersättning eller förskott till part, offentligt bi— träde, vittne, sakkunnig eller barn under femton år, som talan avser;

5. utlåtit sig angående tillfälligt omhändertagande eller omedelbar verk- ställighet av underställt beslut;

6. avslagit begäran om offentligt biträde eller därtill förordnat annan än part föreslagit.

Meddelas beslut i fråga, som i första stycket sägs, i samband med slut- ligt beslut, må talan mot beslutet ock föras särskilt.

64 &. Menar part, att genom domstolens beslut målet onödigt uppehålles, äge han mot beslutet föra särskild talan.

65 5. I andra fall än i 62—64 55 sägs må mot beslut, som ej är slutligt, talan föras allenast i samband med talan mot domstolens slutliga beslut i målet.

66 &. Talan mot domstolens beslut föres genom besvär.

67 5.

Besvär skola anföras hos Konungen.

Den som vill anföra besvär skall till domstolen inkomma med besvärs- inlaga. Sådan inlaga skall ingivas inom tre veckor från den dag, då kla- ganden erhöll del av beslutet. Skall beslutet skriftligen delgivas, räknas besvärstiden från den dag sådan delgivning skett.

Klagan över beslut om någons kvarhållande i häkte eller i fråga, som avses i 63 5 5 eller 64 &, vare ej inskränkt till viss tid.

68 &. Finnes besvärstalan ej vara fullföljd inom rätt tid, skall den av dom- stolen avvisas.

69 &. Beträffande besvärsinlaga, som i 67 5 sägs, skall vad i 12 & stadgas äga motsvarande tillämpning.

70 å. Avvisas ej besvärstalan, skall domstolen utan dröjsmål till Konungen

insända besvärsinlagan med därvid fogade handlingar samt i erforder— liga delar huvudskrift eller styrkt avskrift av akten.

71 5.

Beslut under handläggningen, mot vilket talan ej må föras särskilt, skall genast gå i verkställighet.

Vad i första stycket sägs gälle ock beslut, varigenom domstolen avvi- sat ombud eller biträde eller utlåtit sig angående ersättning eller förskott till part, offentligt biträde, vittne, sakkunnig eller barn under femton år, som talan avser, eller angående tillfälligt omhändertagande eller omedel— bar verkställighet av underställt beslut eller förordnat om någons hållande i häkte eller till offentligt biträde utsett annan än part föreslagit.

Domstolen äge, när skäl äro därtill, förordna att beslut, varigenom part eller annan förelagts att förete skriftligt bevis, må verkställas utan hinder av att det icke äger laga kraft.

Om verkställighet av beslut, som rör saken, gälle vad därom är särskilt stadgat.

72 5. För verkställighet av domstolens beslut eller förordnande må erforder- lig handräckning påkallas hos polismyndighet.

Denna lag skall träda i kraft den

Förslag till Lag om ändring i vissa delar av lagen den 27 juli 1954 om nykterhetsvård

Härigenom förordnas, att 19 5 2 mom., 22 & sista stycket, 23 5, 24 5, 26—30 55, 32 5 och 53 å andra stycket lagen den 27 juli 1954 om nykterhetsvård skola upphöra att gälla, att till nämnda lag skola fogas fem nya paragrafer, be- tecknade 13 a 5, 13 bå, 60 aå, 62 a 33 och 62 b 5 av den lydelse nedan angives samt att 13 5, 18—21 55, 25 å, 31 5, 33—35 55, 37 5, 39 5, 455, 55 5 och 59 —62 55 samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

13 5. 1 mom. Nykterhetsnämnden må kalla den som är föremål för undersök- ning att personligen inställa sig inför nämnden eller företrädare för denna.

Nykterhetsnämnden må ock kalla person, som förväntas kunna meddela upplysning i något till nämndens behandling hörande ärende, att inställa sig inför nämnden eller företrädare för denna. Den som höres efter skriftlig kallelse äger av nämnden erhålla ersättning för nödiga kostnader till resa ävensom, där han ej med hänsyn till beloppet skäligen bär själv vidkännas kostnaden eller förlusten, för nödiga kostnader till uppehälle samt för tids- spillan.

Kallelse som — —— om kallelse.

2 mom. I kallelse må föreskrivas vite av högst ett hundra kronor.

Har kallelse delgivits minst fyra dagar före inställelsedagen och utebliver den kallade utan anmält laga förfall, äger nämnden eller dess företrädare påkalla handräckning för hans hämtande. Blir han icke samma dag inställd genom hämtning, må nämnden i fall av tredska fälla honom till vite, som föreskrivits i kallelsen.

Vad sålunda — — — uppehåller sig.

13 a 5.

Har vid nykterhetsnämndens undersökning fråga uppkommit om tillämp- ning av 15 eller 18 &” denna lag, äger den som är föremål för undersökning anlita biträde, när han höres av nykterhetsnämnden eller företrädare för denna.

Visar biträde oskicklighet eller oförstånd eller befinnes han eljest vara olämplig, må han avvisas.

13 b 5.

Har nykterhetsnämnden förordnat om läkarundersökning, vare den som avses med förordnandet pliktig att för undersökningen inställa sig å tid och ort, som läkaren bestämmer. U teblir den som skall undersökas, må polis- myndighet lämna handräckning för hans inställande.

18 5. Den som —————— kan avvaktas. Om tvångsintagning beslutar socialdomstolen i länet.

19 5.

Ansökan om tvångsintagning göres hos socialdomstolen av nykterhets— nämnden.

Ansökan må ock göras av polismyndigheten i orten, om den grundas på att alkoholmissbrukaren

till följd av sitt missbruk är farlig för annans personliga säkerhet eller kroppsliga eller själsliga hälsa eller för eget liv eller

utan att söka årligen försörja sig för ett kringflackande liv eller på grund av oförmåga att taga vård om sig själv är i trängande behov av omedelbar vård.

Finnes i fall som i andra stycket sägs framställning från nykterhets- nämnden icke utan olägenhet kunna avvaktas, åligger det polismyndigheten att göra ansökan om tvångsintagning.

Innan polismyndigheten —- — —— ansvarig ställning.

20 5.

Har ansökan om tvångsintagning grundats på att den som avses därmed är farlig för annans personliga säkerhet eller kroppsliga eller själsliga hälsa eller för eget liv och önskar den myndighet som gjort ansökningen återkalla denna, skall socialdomstolen lämna annan myndighet, som är behörig att göra ansökan om intagning, tillfälle att fullfölja ansökningen.

21 5.

1 mom. Föreligga sannolika skäl för att någon är hemfallen ät alkohol- missbruk samt

för att han är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv och för att faran är så överhängande, att socialdomstolens beslut om tvångsintag- ning ej utan våda kan avvaktas, eller

för att han utan att söka årligen försörja sig för ett kringflackande liv och för att han kommer att avvika från orten, innan domstolen prövat ansökan om tvångsintagning,

skall polismyndigheten ofördröjligen på lämpligt sätt tillfälligt omhänder— taga honom.

Polismyndigheten må ock tillfälligt omhändertaga den beträffande vilken skälig anledning föreligger antaga, att han är hemfallen åt alkoholmissbruk och på grund av oförmåga att taga vård om sig själv är i trängande behov av omedelbar vård.

2 mom. Varder någon tillfälligt omhändertagen, innan ansökan om tvångs- intagning gjorts, skall, därest den omhändertagne ej frigives, sådan ansökan göras senast dagen efter omhändertagandet, där ej för utredningen längre uppskov finnes erforderligt. Finnes sådant uppskov erforderligt, skall dock ansökningen göras så snart ske kan och senast å femte dagen från omhänder- tagandet. Göres ej ansökan som nu sagts, skall den omhändertagne omedel- bart frigivas.

25 &.

Göres ansökan om tvångsintagning utan att förordnande meddelats om tillfälligt omhändertagande, må socialdomstolen, om förutsättning för om- händertagande enligt 21 5 1 mom. föreligger, förordna, att den som ansök- ningen avser skall tillfälligt omhändertagas i avbidan på slutligt beslut.

31 &. Finner socialdomstolen vid slutlig prövning av mål angående tvångsintag- ning, att den, om vars intagning är fråga, kan antagas låta sig rätta genom

hjälpåtgärd eller övervakning, må socialdomstolen förordna om sådan åtgärd eller uppdraga åt nykterhetsnämnd att föranstalta därom.

33 &. Där socialdomstolen ej annorlunda förordnar, må beslut om tvångsintag- ning gå i verkställighet utan hinder därav, att det ej äger laga kraft.

34 5.

Länsstyrelsen har att föranstalta om verkställighet av slutligt beslut om tvångsintagning,

a) därest beslutet grundats därpå att den som beslutet avser är farlig för annans personliga säkerhet eller kroppsliga eller sj älsliga hälsa eller för eget liv eller att han utan att söka årligen försörja sig fört ett kringflackande liv;

b) då eljest polismyndighet gjort ansökan om tvångsintagning enligt 19 5 ; samt

c) då beslutet tillkommit efter anmälan, som avses i 10 & sista stycket.

I övriga _ —- — om verkställigheten.

Har socialdomstol förordnat om tillfälligt omhändertagande och finner domstolen, att den omhändertagne bör beredas omedelbar värd, ankommer på länsstyrelsen att föranstalta om att den som avses med förordnandet tills vidare intages ä allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller, om plats å dylik anstalt ej omedelbart kan beredas, omhändertages och vårdas på annat lämpligt sätt.

35 g.

1 mom. Den myndighet, som enligt 34 5 har att föranstalta om verkställig- het av beslut om tvångsintagning, äger bevilja villkorligt anstånd därmed.

2 mom. Den myndighet, som enligt 1 mom. förordnat om villkorligt an— stånd, äger förklara anståndet förverkat.

Har anstånd — — — besvär anföras.

37 &.

Finner länsstyrelsen beträffande sådant beslut om tvångsintagning, vars verkställande ankommer på länsstyrelsen, att den som beslutet avser genast bör intagas å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare, men kan plats ej omedelbart beredas, äger länsstyrelsen, när skäl därtill äro, draga försorg om att han under tiden omhändertages och vårdas på annat lämpligt sätt; dock må sådan provisorisk vård ej fortgå under längre tid än tre månader.

39 &.

Där verkställighet av beslut om tvångsintagning ej påbörjats genom att den som beslutet avser intagits å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare inom ett år eller, i fall varom i 34 5 under 0) sägs, inom två år från beslutets meddelande, vare det förfallet.

Har villkorligt anstånd beviljats, må dock den myndighet, som har att pröva frågan om förverkande av anståndet, i stället för att förklara anstån— det förverkat med högst ett år förlänga den tid, inom vilken verkställigheten mä påbörjas.

45 5.

Har beslut om intagande å allmän vårdanstalt grundats därpå, att den, som beslutet avser, är farlig för annans personliga säkerhet eller kroppsliga eller själsliga hälsa eller för eget liv, eller har någon, som förut minst tre gånger varit intagen å allmän vårdanstalt, ånyo intagits enligt slutligt beslut, som meddelats inom ett år från senaste utskrivningen, då må, därest den intagne med hänsyn till sin sinnesart samt sitt föregående liv och förhållande i anstalten måste antagas i händelse av utskrivning icke komma att föra ett nyktert liv, den i 44 & angivna vårdtiden förlängas med två år.

Beslut om kvarhållande enligt första stycket meddelas av anstaltens sty- relse för högst sex månader 1 sänder och bör styrelsen i god tid före den förlängda vårdtidens utgång upptaga frågan om ytterligare förlängning till prövning. Beslutet skall underställas socialdomstolen i det län, där anstalten har sin verksamhet.

55 å.

Missbrukar den utskrivne alkoholhaltiga drycker samt undandrager sig övervakning eller bryter mot meddelade lydnadsföreskrifter, mä socialdom— stolen, om han ej genom hjälpåtgärd kunnat återföras till ett nyktert liv eller sådan åtgärd prövas vara gagnlös, besluta, att han skall återintagas å allmän vårdanstalt.

I ansökan om återintagning skall noggrant angivas, i vilka avseenden den utskrivne brutit mot de meddelade föreskrifterna, samt redogörelse lämnas för hans uppförande i övrigt under tiden efter utskrivningen. Ansökningen skall för att kunna föranleda beslut enligt första stycket hava inkommit till socialdomstolen före utgången av den tid, varunder den som ansökningen avser är underkastad övervakning eller lydnadsföreskrifter.

Bestämmelserna i 19—21, 25, 31 och 33—39 559 skola äga motsvarande till— lämpning för de fall, varom i denna paragraf är fråga.

59 &.

Beslut av nykterhetsnämnd må överklagas av den som beslutet rör, om beslutet innebär utdömande av vite, avvisande av biträde, förordnande en- ligt 15 5 om övervakning, meddelande av lydnadsföreskrift, förlängning en- ligt 39 5 andra stycket av den tid, inom vilken verkställighet av beslut om tvångsintagning må påbörjas, förverkande av anstånd med verkställighet eller åtgärd som avses i 14 Q 2 mom. eller om beslutet avser fråga om ersätt—

ning till person, som hörts upplysningsvis inför nämnden. Över annat av nykterhetsnämnd enligt denna lag meddelat beslut må klagan ej föras. Klagan föres genom besvär hos länsstyrelsen.

60 5.

Beslut av anstaltsstyrelse eller föreståndare, vilket avser fråga om för- sökspermission eller utskrivning eller innebär förordnande om övervakning eller meddelande av lydnadsföreskrift, må av den som beslutet rör överkla- gas hos socialdomstolen i det län, där anstalten har sin verksamhet.

Över anstaltsstyrelses eller föreståndares beslut i annan vårdfråga än i första stycket sägs må talan föras hos socialstyrelsen.

Talan föres genom besvär inom tre veckor från det klaganden erhöll kännedom om beslutet.

60 a &.

Socialdomstols beslut må överklagas av den som beslutet rör, om det inne- bär förordnande om tvångsintagning eller avslag ä ansökan härom eller av- ser fråga om tillfälligt omhändertagande, kvarhållande som i 45 5 sägs, för— sökspermission eller utskrivning.

Mot annat av socialdomstol enligt denna lag meddelat beslut må talan ej föras.

I övrigt gäller om klagan över socialdomstols beslut, vad därom finnes särskilt stadgat.

61 &.

Länsstyrelses beslut må överklagas av den som beslutet rör, om beslutet innebär villkorligt anstånd med verkställighet, förverkande av dylikt an- stånd eller förlängning enligt 39 5 andra stycket av den tid, inom vilken verkställighet av beslut om tvångsintagning må påbörjas.

Talan föres —————— eget utlåtande. Över annat av länsstyrelse meddelat beslut, än ovan sägs, är klagan ej tillåten.

62 5. Beslut av socialstyrelsen må överklagas av den som beslutet rör. Talan föres hos Konungen genom besvär, vilka skola ingivas till socialdeparte— mentet.

62 a 5. I mål vid socialdomstol angående prövning av anstaltsstyrelses eller före- ståndares beslut ankommer på myndighet, som meddelat beslutet, att föra talan.

62 b 5. Om förfarandet vid socialdomstol i mål och ärenden enligt denna lag stadgas i lagen den om socialdomstol.

Denna lag skall träda i kraft den

Förslag till Lag om åtgärder mot försumlig försörjare

Härigenom förordnas som följer.

1 5. Underlåter någon att i mån av förmåga fullgöra honom lagligen åliggande underhållsskyldighet mot barn under 16 år eller mot make —— — _ må socialdomstol, om han ej genom indrivningsåtgärder eller på annat sätt kan förmås att fullgöra sina skyldigheter, besluta att han skall intagas i arbets- hem.

Beslut om intagning i arbetshem må ej meddelas beträffande den som ej fyllt aderton år.

Ansökan om intagning i arbetshem må göras av barnavårdsnämnden eller socialnämnden i den kommun, där den underhållsberättigade vistas eller där på grund av den underhållsskyldiges försummelse kostnad förekommit för det allmänna eller där den underhållsskyldige har sitt hemvist eller vistas.

Med nämnd avses i denna lag barnavårdsnämnd eller socialnämnd, som i tredje stycket sägs.

2 5.

Innan nämnd ingiver ansökan enligt 1 5, skall nämnden låta verkställa undersökning av den underhållsskyldiges levnadsförhållanden och andra omständigheter av betydelse för fallets bedömande. Vid undersökningen skall, såvida icke särskilda omständigheter föranleda till annat, den som an- sökningen avser personligen höras av nämnden eller företrädare för denna.

I samband med undersökningen skall nämnden, om anledning därtill före- ligger, föranstalta om att den underhållsskyldige undersökes av läkare, om möjligt psykiater.

För undersökning som i denna paragraf sägs må nämnden anlita biträde av nämnd i annan kommun. Föranledas härav särskilda kostnader, skola de ersättas av den nämnd, som påkallat biträde med undersökningen.

3 5. 1 mom. Nämnden må kalla den underhållsskyldige att personligen inställa sig inför nämnden eller företrädare för denna.

Nämnden må ock kalla person, som förväntas kunna meddela upplysning i något till nämndens behandling hörande ärende enligt denna lag, att in- ställa sig inför nämnden eller företrädare för denna. Person som nu sagts, vilken höres efter skriftlig kallelse, äger av nämnden erhålla ersättning för nödiga kostnader till resa ävensom, där han ej med hänsyn till beloppet skäligen bör själv vidkännas kostnaden eller förlusten, för nödiga kostnader till uppehälle samt för tidsspillan.

Kallelse som ovan sagts må beslutas av nämndens ordförande. Länsstyrel- sen äger förordna, att nämnden må uppdraga ät viss tjänsteman hos nämn- den att besluta om kallelse.

2 mom. 1 kallelse må föreskrivas vite av högst etthundra kronor.

Har kallelse delgivits minst fyra dagar före inställelsedagen och utebliver den kallade utan anmält laga förfall, äger nämnden eller dess företrädare för— ordna, att han skall hämtas. Blir han icke samma dag inställd genom hämt- ning, må nämnden i fall av tredska fälla honom till vite, som föreskrivits i kallelsen. Sådant vite tillfaller kommunens kassa.

Vad sålunda stadgats skall dock icke gälla, då person, som avses i 1 mom. andra stycket, kallats att inställa sig å plats utanför den kommun, där han bor eller eljest uppehåller sig.

4 5. Den underhållsskyldige må anlita biträde, när han höres av nämnden eller företrädare för denna. Visar biträde oskicklighet eller oförstånd eller befinnes han eljest vara olämplig, må han avvisas.

5 5. Har nämnden förordnat om läkarundersökning, vare den underhållsskyl- dige pliktig att för undersökningen inställa sig å tid och ort, som läkaren bestämmer.

6 5.

Ansökan enligt 1 5 skall innehålla uppgift om den underhållsskyldiges namn, ålder, yrke och hemvist samt den oguldna kostnadens beskaffenhet och belopp. Härjämte skall lämnas fullständig redogörelse för den i ärendet företagna undersökningen och för de övriga åtgärder, som vidtagits.

Vid ansökningen böra fogas prästbevis och läkarbetyg. Formulär för sådant prästbevis och läkarbetyg så ock för redogörelse, som i första stycket sägs, fastställas av socialstyrelsen.

7 &. Talan om intagning i arbetshem vare förfallen, om ej ansökningen om in— tagning delgivits med den underhållsskyldige inom ett år från det ansök- ningen inkom till socialdomstolen.

8 5. Om förfarandet vid socialdomstol i mål och ärenden enligt denna lag stad- gas i lagen den om socialdomstol. 9 5 .

Föreligga enligt tillgänglig utredning sannolika skäl för att beslut om in- tagning i arbetshem bör meddelas och kan det skäligen befaras, att den un- derhållsskyldige, innan socialdomstolen meddelat slutligt beslut, avviker från orten och därigenom försvårar utredningen eller verkställighet av domsto- lens beslut, må domstolen förordna, att han i avbidan på slutligt beslut skall på lämpligt sätt tills vidare omhändertagas av polismyndigheten (tillfälligt omhändertagande).

Tillfälligt omhändertagande må fortgå under högst två veckor; dock må socialdomstolen, där särskilda skäl därtill föranleda, besluta om förlängning av tiden för omhändertagandet med ytterligare högst en vecka.

10 &.

Nämnd på vars ansökan beslut om intagning i arbetshem meddelats har, med undantag för fall som i 13 å andra stycket sägs, att föranstalta om verkställighet av beslutet.

Nämnd som har att föranstalta om verkställighet må förordna om villkor- ligt anständ därmed, om grundad anledning finnes att antaga, att den, som avses med beslutet, kommer att efter förmåga fullgöra sin underhållsplikt utan att beslutet verkställes. Socialdomstolen må ock, om särskilda skäl föreligga, i intagningsbeslut förordna om villkorligt anstånd med beslutets verkställande.

Har socialdomstol icke förordnat om villkorligt anstånd, åligger det nämnden att så snart ske kan pröva, huruvida anstånd med verkställigheten skall beviljas. Beviljar nämnden anstånd, skall underrättelse härom oför- dröjligen lämnas den som erhållit anståndet. Beviljar nämnden ej anstånd, skall nämnden snarast vidtaga erforderliga åtgärder för verkställighet av beslutet.

Har hinder för verkställighet mött och föreligger, sedan hindret upphört, skäl för villkorligt anstånd med verkställigheten, må nämnden, även om an- stånd ej tidigare beviljats, förordna därom.

11 5.

Den som erhållit villkorligt anstånd med verkställighet av beslut om in- tagning skall föra ett ordentligt liv samt efter förmåga söka försörja sig och den, mot vilken han är underhållsskyldig.

När villkorligt anstånd beviljats skall, om ej särskilda skäl föranleda till annat, förordnas att den underhållsskyldige skall stå under övervakning av

lämplig person. Där så finnes erforderligt, må den underhållsskyldige tillika genom särskilda föreskrifter åläggas att

1) ställa sig till efterrättelse bestämmelser beträffande arbetsanställning, vistelseort, bostad eller användande av fritid;

2) avhålla sig från bruk av rusdrycker ; 3) underkasta sig inskränkning i förfogandet över arbetsförtjänst eller andra tillgångar.

Den som utsetts till övervakare må entledigas och annan förordnas i hans ställe. Om särskilda skäl föranleda därtill, må förordnas, att övervakningen skall upphöra. Ha särskilda föreskrifter meddelats, må beslutas om änd- ring däri.

Beslut i frågor, som avses i andra stycket, må meddelas av socialdomstolen i samband med förordnande om villkorligt anstånd. I övrigt ankommer det på nämnden att besluta i frågor, som i denna paragraf sägs.

12 5.

Nämnd som förordnat om övervakning har att utöva tillsyn dårå. Har socialdomstol förordnat om övervakning, ankommer på nämnd, som dom- stolen utser, att utöva sådan tillsyn.

Om särskilda skäl därtill föranleda, må på ansökan av den nämnd, som har att utöva tillsyn å övervakningen, socialdomstolen överflytta tillsynen å övervakningen till annan nämnd. Sker det, tillkommer sådan nämnd be- fogenhet att besluta i frågor om övervakning och särskilda föreskrifter.

13 &.

Åsidosätter den, som erhållit villkorligt anstånd med verkställande av in- tagningsbeslut, vad som till följd av det villkorliga anståndet åligger honom må, om han ställts under övervakning, den nämnd, som har att utöva tillsyn å övervakningen, och eljest den nämnd, på vars ansökan intagningsbeslutet meddelats, förklara anståndet förverkat.

Förklaras villkorligt anstånd förverkat och har den underhållsskyldige stått under övervakning, ankommer det på den nämnd, som senast utövat tillsyn å övervakningen, att föranstalta om verkställighet av beslutet om in— tagning i arbetshem.

14 5.

Innan nämnd meddelar beslut i fråga om särskilda föreskrifter och om förverkande av villkorligt anstånd, bör, om det utan olägenhet kan ske, till- fälle lämnas den underhållsskyldige att yttra sig. Där så erfordras, bör nämnden kalla den underhållsskyldige att personligen inställa sig inför nämnden eller företrädare för denna. Om sådan kallelse samt om hämtning i anledning av utebliven inställelse gälle i tillämpliga delar vad i 3 5 är stadgat.

15 5. Har verkställighet av beslut om intagning i arbetshem ej påbörjats inom två år från beslutets meddelande, må verkställighet ej längre äga rum.

16 &. Arbetshem skall stå under ledning av en styrelse samt hava ett av Ko- nungen fastställt reglemente.

17 5. Vid behandling av i arbetshem intagna skall eftersträvas att hos dem främja arbetsvilja och arbetsförmåga. Envar intagen skall vara pliktig att följa de för arbetshemmet gällande föreskrifterna samt att fullgöra det arbete, som ålägges honom.

18 5. Den som intagits i arbetshem må kvarhållas under en tid av ett år (kvar- hållningstid) . Om utskrivning beslutar arbetshemmets styrelse.

19 5.

Har någon, som intagits i arbetshem, blivit häktad eller överflyttad till fångvårdsanstalt för att undergå frihetsstraff eller förvandlingsstraff för böter, eller har han avvikit från hemmet, skall den tid, under vilken han sålunda ej vistats i hemmet, icke inräknas i kvarhållningstiden.

20 5.

Så snart grundad anledning föreligger till antagande, att den intagne efter utskrivning kommer att efter förmåga fullgöra sin underhållsskyldighet, skall han utskrivas villkorligt. Där icke särskilda skäl till annat föranleda, bör villkorlig utskrivning äga rum senast sex månader efter intagningen i arbetshemmet.

Innan beslut om villkorlig utskrivning meddelas, bör arbetshemmets sty- relse eller dess föreståndare samråda med den nämnd, som föranstaltat om verkställighet av beslutet om intagning.

21 5.

Om beslutad villkorlig utskrivning skall föreståndaren skyndsamt under- rätta den nämnd, som föranstaltat om verkställighet av beslutet om intag- ning.

I fall av behov har föreståndaren att med anlitande av arbetsförmedling, organisation, som utövar social hjälpverksamhet, eller enskild person söka i tid bereda den villkorligt utskrivne lämplig sysselsättning samt förhjälpa honom till ort, där sådan erhållits, eller vidtaga andra tjänliga åtgärder till hans bistånd.

Vid villkorlig utskrivning skall förordnas, att den utskrivne skall stå under övervakning av lämplig person. Där så finnes erforderligt, må den utskrivne åläggas att efterkomma särskilda föreskrifter, som i 11 5 sägs.

Arbetshemmets styrelse äger i beslut om villkorlig utskrivning utse över- vakare och förordna om särskilda föreskrifter. Sker det ej, tillkommer den nämnd, som föranstaltat om verkställighet av beslutet om intagning i arbets- hem, att besluta i dessa frågor. Sådan nämnd må ock entlediga övervakaren och förordna annan i hans ställe ävensom besluta om ändring i meddelade föreskrifter.

Tillsyn å övervakningen utövas av nämnd, som i andra stycket sägs. An— gående överflyttning av tillsynen och befogenhet att efter överflyttning be- sluta i frågor om övervakning och särskilda föreskrifter äga bestämmelserna i 12 å andra stycket motsvarande tillämpning.

23 å.

Undandrager sig den villkorligt utskrivne övervakning eller bryter han eljest mot meddelade föreskrifter, äger arbetshemmets styrelse eller, enligt styrelsens uppdrag, föreståndaren för arbetshemmet besluta om hans åter- hämtande.

Om villkorligt utskriven hämtas åter, skall den tid, under vilken han vistats utom arbetshemmet, icke medräknas vid bestämmande av kvarhåll- ningstiden.

24 &.

Slutlig utskrivning skall äga rum, när anledning därtill föreligger och senast när kvarhållningstiden gått till ända. Är den intagne villkorligt ut- skriven, skall slutlig utskrivning ske, sist när ett år förflutit från det be- slutet om villkorlig utskrivning meddelades.

25 5. N är beslut meddelas om slutlig utskrivning av intagen, som ej är villkorligt utskriven, skall vad i 21 å andra stycket är stadgat äga motsvarande till- lämpning.

26 5.

Det åligger landstingskommunerna och de städer, som ej tillhöra lands- tingskommun, att var för sig eller två eller flera i förening anordna och driva erforderligt antal arbetshem.

Om särskilda skäl äro därtill, må Konungen befria landstingskommun eller stad, som avses i första stycket, från skyldigheten att hava eget arbets— hem eller del i sådant hem.

För den som intagits i arbetshem erlägges ingen avgift.

27 5. Innan arbetshem uppföres eller i mera avsevärd omfattning ändras ge— nom om- eller tillbyggnad eller inrättas i byggnad, som uppförts för annat ändamål, skall Konungen hava godkänt plan för hemmet.

28 &. Uppsikten över arbetshem utövas av socialstyrelsen.

29 5.

Beslut av nämnd enligt denna lag må överklagas av den som beslutet rör, om beslutet innebär utdömande av vite, avvisande av biträde, meddelande av särskilda föreskrifter eller förverkande av villkorligt anstånd eller avser fråga om ersättning till person som hörts upplysningsvis inför nämnden. Över annat av nämnd enligt denna lag meddelat beslut må klagan ej föras.

Klagan föres genom besvär, vilka i fråga om vite, avvisande av biträde och ersättning prövas av länsstyrelsen och i övrigt av socialdomstolen.

Nämnds beslut, som här avses, med undantag för beslut, som innebär ut- dömande av vite, må gå i verkställighet utan hinder av att det ej vunnit laga kraft.

30 5.

Beslut av arbetshems styrelse i fråga om villkorlig eller slutlig utskriv- ning eller om särskilda föreskrifter må av den som beslutet rör överklagas hos socialdomstol.

Talan föres genom besvär hos socialdomstolen i det län, inom vilket ar- betshemmet har sin verksamhet.

Beslut som avses i denna paragraf må, där ej annorlunda förordnas, gå i verkställighet utan hinder därav, att det ej äger laga kraft.

31 5. I mål vid socialdomstol angående prövning av nämnds eller anstaltssty- relses beslut ankommer på myndighet, som meddelat beslutet, att föra talan.

32 &.

Socialdomstols beslut må överklagas av den som beslutet rör, om det inne- bär förordnande om intagning i arbetshem, avslag å ansökan härom eller förverkande av villkorligt anstånd med verkställighet eller avser fråga om tillfälligt omhändertagande eller villkorlig eller slutlig utskrivning.

Mot annat av socialdomstol enligt denna lag meddelat beslut må talan ej föras.

I övrigt gäller om klagan över socialdomstols beslut, vad därom finnes särskilt stadgat.

33 &.

Där socialdomstolen ej annorlunda förordnar, må dess beslut enligt denna lag gå i verkställighet utan hinder därav, att det ej äger laga kraft.

34 å. Över länsstyrelses beslut i fråga, som i 28 & sägs, må klagan ej föras.

35 5. Beslut av socialstyrelsen må överklagas av den som beslutet rör. Talan föres hos Konungen genom besvär, vilka skola ingivas till socialdeparte- mentet.

36 &.

Polismyndighet har att på begäran lämna handräckning för dels hämtande av den som enligt 3, 5 eller 14 & kallats till inställelse inför nämnden eller företrädare för denna eller hos läkare,

dels intagning i arbetshem, sedan den underhållsskyldige underlåtit att efterkomma av nämnd enligt 10 eller 13 & meddelad föreskrift om inställelse på dylikt hem,

dels återhämtande till arbetshem av den som avvikit därifrån och av den som villkorligt utskrivits från dylikt hem men som enligt meddelat beslut skall hämtas åter till arbetshemmet,

dels ock verkställighet av beslut om överflyttning av den som är intagen i ett arbetshem till ett annat dylikt hem.

37 å.

Delgivning av kallelser och meddelanden enligt denna lag skall ske ge- nom posten, där ej särskilda skäl till annat föranleda. Om postdelgivning icke lämpligen kan ske, må biträde för delgivningen påkallas hos polismyn- digheten.

I övrigt skall beträffande delgivning i tillämpliga delar gälla vad som stadgas i 33 kap. 6, 7, 14, 23 och 25 55 rättegångsbalken .

38 å. Handräckning eller annat biträde av polismyndighet lämnas kostnadsfritt.

Denna lag skall träda i kraft den

Förslag till Lag om ändring i vissa delar av lagen den 4 januari 1956 om socialhjälp

Härigenom förordnas, att 41—51 55, 54 å andra stycket, 55 5, 56 å och 61 5 lagen den 4 januari 1956 om socialhjälp skola upphöra att gälla samt att 8 €, 53 5, 58 5 och 62 & samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. '

Är någon —————— honom socialhj älp. Om kommunens fullmäktige så besluta, äger socialnämnden uppdraga åt särskild inom nämnden bildad avdelning eller åt ledamot av nämnden eller åt i kommunens tjänst anställd befattningshavare att å nämndens vägnar fatta beslut i vissa grupper av ärenden, vilkas beskaffenhet skall angivas i fullmäktiges beslut. Åtgärd mot försumlig försörjare enligt lagen den

om dylika åtgärder ävensom framställning eller yttrande till full- mäktige må dock icke beslutas annorledes än av nämnden samfällt.

Beslut, vilket ______ nästa sammanträde.

53 &.

Socialstyrelsen har att med biträde av statens socialhjälpsinspektör ge- nom råd och upplysningar verka för att socialhjälpsverksamheten ordnas och utvecklas på ett ändamålsenligt sätt.

Det ankommer —————— för socialhjälpsinspektören.

58 5.

Över länsstyrelses slutliga beslut eller utslag i sådant mål eller ärende, som avses i 27, 30, 31, 39 eller 40 5, 52 å andra eller tredje stycket eller 54 5, må besvär anföras hos kammarrätten. Talan må dock ej fullföljas hos kam- marrätten allenast beträffande ränta eller rättegångskostnad.

Har mål —————— dess helhet. Har länsstyrelsen —————— förd klagan. 62 5.

Över länsstyrelses beslut i andra frågor avseende tillämpningen av denna lag än som angivas i 58 &” må ändring sökas hos Konungen genom besvär, vilka skola ingivas till socialdepartementet.

Denna lag skall träda i kraft den

Förslag till Lag om ändring i vissa delar av lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling

Härigenom förordnas, att 2 5 4 mom., 15 5 och 16 5 lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling skola upphöra att gälla, att 2 5 1—3 mom., 3 5, 4 5, 5 5 och 6 5 samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att 16 a 5 nämnda lag skall betecknas 16 5.

1 mom. Den som beträdes med lösdriveri må anhållas av polisman. Polis- myndigheten skall skyndsamt verkställa utredning rörande den anhållnes personliga förhållanden, varvid i erforderlig utsträckning samråd bör ske med nykterhetsnämnd, barnavårdsnämnd och socialnämnd. Under utred- ningen skall den anhållne höras. Där så finnes erforderligt, skall den an— hållne undersökas av läkare, om möjligt en psykiater.

Befinnes vid utredningen sådant fall vara för handen, som i 1 5 avses, må polismyndigheten meddela den anhållne varning. Skriftligt besked angående varningen och skälen därför skall omedelbart överlämnas till den anhållne.

Över vad i huvudsak vid utredningen förekommit skall upprättas proto— koll. Meddelas varning, skall i protokollet upptagas intyg om att beslutet an- gående varningen tillställts den anhållne.

Den som anhållits enligt vad i första stycket sägs skall, om han ej häktas, frigivas sist dagen efter den, då beslut om anhållande meddelades, dock att där särskilda skäl därtill föranleda med frigivandet må anstå i ytterligare högst fyra dagar.

2 mom. Över beslut angående varning äger den som erhållit varningen an- föra besvär hos socialdomstolen. I besked angående varningen skall angivas, vad den har att iakttaga som vill föra talan mot beslutet.

3 mom. Har beslut av polismyndighet om varning icke inom vederbörlig tid överklagats eller har efter anförda besvär socialdomstolen fastställt sä- dant beslut, har den som meddelat varningen att kungöra den för rikets polismyndigheter.

3 5.

Varder någon, innan två år förflutit sedan honom meddelad varning blivit kungjord, beträdd med lösdriveri, må socialdomstolen på ansökan av polis- myndigheten döma honom till tvångsarbete från och med en månad till och med ett år. Har han förut undergått dylikt tvångsarbete eller förekomma eljest försvårande omständigheter, må tvångsarbetstiden utsträckas till högst tre år. Äro omständigheterna mildrande, äger domstolen meddela ho- nom förnyad varning. Sådan varning skall kungöras av polismyndigheten.

I samband med ådömande av tvångsarbete må befogenheten av den dömde tidigare tilldelad varning, som ej förut prövats av socialdomstol, komma under bedömande.

Polismyndigheten må förordna, att den om vars dömande till tvångsarbete är fråga skall häktas. Meddelas dylikt förordnande, innan ansökan gjorts om ådömande av tvångsarbete, skall sådan ansökan utan uppskov göras.

Dömes lösdrivaren till tvångsarbete och är han häktad, skall domstolen pröva, huruvida han skall i häkte avbida, att beslutet vinner laga kraft; är den dömde å fri fot, må domstolen förordna, att han skall häktas.

4 5. Hlar den som undergått tvångsarbete inom två år efter frigivandet blivit betr'ädd med lösdriveri, må han utan vidare varning dömas till tvångsarbete iden ordning som i3 5 sägs.

5 &. Olm förfarandet vid socialdomstol i mål enligt denna lag stadgas i lagen den om socialdomstol.

I mål vid socialdomstol angående prövning av polismyndighets beslut en- ligt denna lag ankommer på polismyndigheten att föra talan.

6 &.

Socialdomstols beslut i fråga om häktning eller ådömande av tvångsarbete må överklagas av den beslutet rör. Domstolens beslut angående varning må överklagas endast i samband med klagan över beslut, varigenom tvångs- arbete blivit ådömt.

I övrigt gäller om klagan över socialdomstols beslut, vad därom finnes särskilt stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den

Förslag till Lag om ändring i vissa delar av lagen den 4 juni 1954 om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna

Härigenom förordnas, att 26 5 lagen den 4 juni 1954 om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna skall betecknas 28 5, att till nämnda lag skola fogas två nya paragrafer, betecknade 26 å och 27 5 samt att 6 5, 10 5", 14 5, 18 5, 19 5, 21 5, 23 5 och 24 & samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

6 5.

I varje ______ och vårdanstalter. Förena sig landsting om gemensamma Särskolor och vårdanstalter, må en gemensam centralstyrelse utses eller vissa centralstyrelsens uppgifter över— låtas på en särskild styrelse.

Ledningen av —————— vederbörande skoldistrikt.

10 &. Psykiskt efterbliven —————— tj uguett år. Föreligga synnerliga skäl, må särskoleplikten förlängas att avse tid efter tjuguett års ålder, dock längst till och med det kalenderår, under vilket den

efterblivne fyller tjugutre år. Beslut om sådan förlängning meddelas av socialdomstolen efter ansökan av rektor.

14 &.

Jämlikt 12 & inkommen anmälan beträffande barn skall av centralstyrel- sen överlämnas till rektor, som har att, efter samråd med styrelsens läkare, pröva huruvida barnet är hänförligt under denna lag samt, därest så befin- nes vara fallet, huruvida barnet skall inskrivas vid särskola. Beslutet skall — där ej prövning enligt andra stycket skall ske —— underställas socialdom- stolens prövning på begäran av läkaren eller om rektor funnit inskrivning böra ske men vårdnadshavaren icke medgivit åtgärden. Sker underställning, äger domstolen jämväl pröva om barnet i stället bör inskrivas vid vård- anstalt.

Har rektor vid prövning enligt första stycket funnit barn vara hänförligt under denna lag men icke kunna tillgodogöra sig undervisning vid särskola, ankommer det på vårdföreståndaren att efter samråd med centralstyrelsens läkare besluta, huruvida barnet skall inskrivas vid vårdanstalt. Beslutet skall underställas socialdomstolens prövning, om läkaren så begär eller om vårdföreståndaren funnit inskrivning böra ske men vårdnadshavaren ej medgivit åtgärden. Vid denna prövning äger socialdomstolen jämväl förklara barnet ej vara hänförligt under denna lag eller besluta om dess inskrivning vid särskola.

Till centralstyrelsen inkommen anmälan om inskrivning vid vårdanstalt av den som fyllt aderton år skall överlämnas till vårdföreståndaren, som har att efter samråd med centralstyrelsens läkare pröva, huruvida inskrivning skall ske. Därvid skall vad i andra stycket sägs om underställning till social— domstolen äga motsvarande tillämpning; och skall underställning beträf- fande den som är över tjuguett år ske jämväl, därest han själv eller hans för- myndare icke medgivit åtgärden.

Är det —————— centralstyrelsen bestämmer. 18 g . Särskoleelev, som ——————— från särskolan. Såsom förberedelse —————— öppen vård. Försöksutskriven må —————— i skolan. Beslut om åtgärder enligt denna paragraf meddelas av särskolans före- ståndare.

19 å . Vid vårdanstalt —————— motsvarande tillämpning. Kan öppen —————— meddelade bestämmelser. På framställning ______ motsvarande tillämpning.

Beslut om åtgärder enligt denna paragraf meddelas av centralstyrelsen eller av vårdföreståndaren i samråd med centralstyrelsens läkare eller an-

staltsläkaren eller, beträffande åtgärder som avse den öppna vården, av nå— gon av dem eller föreståndare för vårdanstalt, allt enligt de närmare före- skrifter Konungen meddelar.

21 5.

Slutlig utskrivning eller utskrivning på försök från särskola eller vård— anstalt må påkallas av den inskrivne själv, om han fyllt femton år, ävensom av hans förmyndare eller vårdnadshavare så ock av centralstyrelsens lä- kare. Utskrivning må ock beslutas utan särskild framställning, och åligger det härutinnan föreståndare och läkare vid Särskolor och vårdanstalter att städse giva akt på de intagnas psykiska utveckling och vid lämpliga tid- punkter pröva, huruvida utskrivning kan ske. Beträffande i särskola inta- gen, som fyllt sexton år, skall sådan prövning ske minst en gång årligen. Utan särskild framställning skall ock frågan om utskrivning beträffande i skolhem eller yrkeshem intagen prövas, då han uppnått aderton års ålder.

Beslut om slutlig utskrivning från särskola meddelas av rektor efter skol— läkarens hörande och beslut om slutlig utskrivning från vårdanstalt av vårdföreståndaren efter samråd med anstaltsläkaren. Angående beslut om försöksutskrivning är stadgat i 18 och 19 Så.

Finner centralstyrelsen särskilda skäl påkalla prövning av utskrivnings- fråga, mä den anmoda rektor eller vårdföreståndaren att ombesörja att frå— gan upptages till prövning.

Angående beslut i utskrivningsfråga skall skriftligt besked tillställas den som beslutet rör, om han framställer begäran därom. I beskedet skall an- givas, vad den har att iakttaga som vill föra talan mot beslutet.

23 5.

1 mom. Beslut rörande inskrivning vid och utskrivning från särskola eller vårdanstalt, beslut rörande intagning och kvarhållande å särskola för obser- vation samt beslut rörande provisorisk intagning ä vårdanstalt må över- klagas hos socialdomstolen genom besvär. Annat beslut rörande intagning vid särskola eller vårdanstalt än nu sagts, beslut rörande överflyttning från en skola eller anstalt till annan samt beslut rörande den öppna vården mä överklagas hos vederbörande huvudtillsynsmyndighet. Klagan som i detta stycke sägs vare ej inskränkt till viss tid.

Förutom av den som saken rör må talan fullföljas, i fråga om beslut, var— igenom inskrivning vägrats, av skolstyrelsen, barnavårdsnämnden och sa- cialnämnden samt i fråga om beslut angående utskrivning av rektor, före- ståndare och läkare vid särskolan eller vårdanstalten, av vårdföreståndaren och centralstyrelsens läkare.

2 mom. Socialdomstols beslut må överklagas av den som beslutet rör, om domstolen förklarat, att någon skall inskrivas vid särskola eller vårdanstalt eller lämnat framställning om slutlig utskrivning utan bifall.

Mot annat av socialdomstol enligt denna lag meddelat beslut må talan ej föras.

I övrigt gäller om klagan över socialdomstols beslut, vad därom finnes särskilt stadgat.

Socialdomstolens beslut går i verkställighet utan hinder av att klagan föres.

3 mom. Huvudtillsynsmyndighetens beslut om intagning å vårdhem må överklagas hos Konungen genom besvär, vilka skola ingivas till inrikes—

departementet. Övriga av —— _ _ icke överklagas. Huvudtillsynsmyndighetens beslut _ — -— klagan föres. 24 &. Efterkommes icke —————— eller föreläggandet.

Handräckning för verkställande av intagningsbeslut må dock ej lämnas, om jämlikt 12 5 beslutet om inskrivning vid särskola eller vårdanstalt un- derställts socialdomstolens prövning eller, om så ej skett, med mindre tjugu dagar förflutit från det beslutet delgivits den som avses därmed och, därest han är underårig, hans vårdnadshavare och, om han är förklarad omyndig, hans förmyndare samt det visas, att beslutet icke inom nämnda tid över- klagats. Dock må socialdomstolen i mål, som dragits under dess prövning, förordna, att beslutet skall verkställas i avbidan på målets slutliga av- görande.

Polismyndighet vare ______ från anstalten.

26 5. Då enligt denna lag beslut skall meddelas av socialdomstol, ankommer prövningen på socialdomstolen i det län, där centralstyrelsen har sitt säte.

27 &. Om förfarandet vid socialdomstol i mål enligt denna lag stadgas i lagen den om socialdomstol.

Har beslut underställts socialdomstolens prövning eller ha besvär anförts hos domstolen, skall denna, om ej särskilda skäl föreligga, inhämta yttrande av rektor eller vårdföreståndare. Därest så finnes påkallat, bör yttrande in- hämtas även av centralstyrelsens läkare.

28 &. Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna lag utfärdas av Konungen.

Denna lag skall träda i kraft den

BILAGA ]

Undersökningar rörande handläggningstid i ärenden angående tvångs- intagning av alkoholmissbrukare och omhändertagande av barn för skyddsuppfostran

Som ett led i de beräkningar, som utredningen gjort av personalbehovet vid det föreslagna förfarandet, har utredningen låtit göra undersökningar av handlägg- ningstiden för närvarande i ärenden angående tvångsintagning av alkoholmissbru- kare och omhändertagande av barn för skyddsuppfostran. Vid undersökningarna har medverkat överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Stockholms, östergöt— lands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Västernorrlands, Västerbot- tens och Norrbottens län. Hos envar av dessa myndigheter har hemställts, att undersökningen måtte omfatta omkring 10 nykterhetsvårdsärenden, omkring 5 barnavårdsärenden samt så många ärenden angående försumliga försörjare, som kunde inkomma under den tid, undersökningen rörande nykterhetsvårds- och barnavårdsärendena påginge, och som hunne färdigställas under samma tid. Anta- let inkomna ärenden av sistnämnt slag har emellertid varit alltför ringa för att kunna läggas till grund för en bearbetning.

Undersökningarna har omfattat göromål ankommande på kanslipersonal, på före— dragande och på den beslutande. Bland handlingarna i varje i undersökningen ingående ärende har lagts ett av utredningen utarbetat formulär upptagande van- ligen förekommande arbetsmoment för olika befattningshavare. Vid varje åtgärd med ärendet har vederbörande befattningshavare å därför avsedd plats i formu- läret antecknat den tid, som använts. Sedan ärendet avgjorts, har inom envar av grupperna kansligöromål, föredragandegöromål och beslutandegöromål de anteck— nade tiderna sammanräknats. De på så sätt erhållna tidsuppgifterna har samman- ställts av utredningen, varvid beaktats tidsåtgången vid olika handläggningsfor- mer, enbart skriftligt och kombinerat skriftligt och muntligt förfarande, samt tids- åtgången för resor.

Det förhållandet att undersökningarna omfattat endast ett förhållandevis be- gränsat antal ärenden vid länsstyrelser i län av olika typer medför att de medel- värden, som erhållits för handläggnings- och restider, icke kan göra anspråk på att vara de verkliga medelvärdena för nämnda tider. Värdena har emellertid an- vänts vid utredningens arbetskraftsberäkningar och haft stor betydelse för de re- sultat, som erhållits vid dessa. På grund av dessa förhållanden har utredningen ansett en undersökning böra göras av tillförlitligheten av de erhållna medelvär- dena. En sådan undersökning har gjorts av ledamoten i utredningen, sociallä— karen Carl-Gustaf Berglin, vilken lämnat följande redogörelse härför.

Siffermaterialet har uppställts i råvärdestabeller, som därefter statistiskt be- arbetats inom utredningen. Råvärdestabellerna har här inte medtagits men bilagts det arkiverade utredningsmaterialet.

Tabell 1 avser att ge en bild av hur tidsåtgången i fall av detta slag ter sig för olika kategorier av befattningshavare vid olika typer av ärenden och handlägg- ningsformer.

Tabell 1. Handläggningstider ( utom restider) samt restider för olika befattningshavare enligt undersökningen (rubriken »Totalt» avser sammanlagda tider per ärende)

Tid i minuter » Antal . Arenden angående ärenden Kortaste Längsta Medeltal Medelfel l tld tid (M) minuter % N ykterhetsvård Muntlig handläggning Kanslipersonal ........... 30 1 079 235 22 9 Föredragande ............. 77 69 815 319 23 7 Beslutande .............. 8 335 124 9 8 Totalt ................... 120 2 189 678 43 6 Skriftlig handläggning Kanslipersonal ........... 30 121 56 4 7 Föredragande ............. 39 22 170 51 4 8 Beslutande .............. 5 95 25 3 1 2 Totalt ................... 60 31 5 132 8 6 Resor Kanslipersonal ............ 10 20 405 1 59 (42) (26) Föredragande ............. 40 20 900 1 72 29 17 Beslutande .............. 33 45 900 191 35 18 Totalt ................... 40 40 1 800 369 63 17 Skyddsuppfostran Muntlig handläggning 55 965 222 41 18 Kanslipersonal ........... 30 70 1 060 308 36 12 Föredragande ............. 10 540 117 19 16 Beslutande .............. 189 1 837 647 66 10 Totalt ................... Skriftlig handläggning Kanslipersonal ........... 26 320 74 16 22 Föredragande ............. 18 30 360 114 21 18 Beslutande .............. 6 125 37 7 19 Totalt ................... 77 585 225 36 16 Resor Kanslipersonal ........... (1) —- — (120) — — Föredragande ............. 15 60 672 222 39 18 Beslutande .............. 13 60 672 231 45 19 Totalt ................... 1 5 90 1 344 429 74 1 7

Kolumnerna för kortaste och längsta tid ger en grov bild av de betydande väx— lingarna i tidsåtgång vid ärenden av samma slag, handlagda av befattningshavare i samma ställning eller knutna till samma arbetsteam.

Kolumnen för genomsnittlig tidsåtgång per ärende illustrerar bl. a., hur de muntligt handlagda ärendena är betydligt mera tidskrävande än de skriftligt hand- lagda. I vad mån detta beror på att enklare ärenden avgjorts på handlingarna eller på att den skriftliga proceduren i sig själv medfört en förenkling kan givetvis inte bedömes under andra förutsättningar än om ärenden av liknande omfattning stundom avgjorts efter muntlig förhandling, stundom genom skriftlig handlägg- ning. Något material av detta slag har utredningen inte förfogat över.

Mellan de två huvudtyperna, nykterhetsvårdsärenden och ärenden angående skyddsuppfostran, föreligger ingen tydlig tidsskillnad utom vid den skriftliga handläggningsformen. En statistisk analys visar med hög grad av säkerhet (98 %) att de förra varit mindre tidskrävande än de senare. Siffrorna ådagalägger också

fi"; i 379 l otvetydigt att tidsåtgången för den beslutande varit mindre än för föredraganden oct. för kanslipersonalen. Mellan de två senare kategorierna föreligger ingen säker skillnad.

Av särskilt intresse för planeringen är den sista kolumnen, som anger säkerhets- marginalen för medelvärdena. Medelfelet OM är beräknat på sedvanligt sätt ur for- ', mein ,

2x=_M2 GM: "_ , Il

där X är tidsåtgången i varje särskilt fall, M den genomsnittliga tidsåtgången för gruppen av fall och n antalet fall. Medeltalet M är uppenbarligen bundet till de ärenden, som slumpvis uttagits till undersökningen, men det tillåter en skattning . av det medelvärde, som skulle framkomma, om undersökningen utvidgades till att omfatta ett stort antal likartade ärenden. Detta verkliga medeltal ligger med rim— lig (95 %) säkerhet inom den marginal, som anges av det dubbla medelfelet uppåt och nedåt. För det första medeltalet i tabell 1 ligger sålunda gränserna vid 2 x 22 åt båda hållen, d. v. 5. vid 235—44 och 235 + 44, så att verkliga medeltalet kan beräknas falla någonstans mellan 191 och 279 minuter.

Medelfelet har också uttryckts i procent av medeltalet, vilket torde ge en mera översiktlig bild av läget. Man finner nu, att felgränserna är ungefär desamma för alla befattningshavare vid en viss typ av ärenden. Den verkliga tidsåtgången kan således väntas avvika från det här funna medelvärdet med mindre än 15 å 20 % för nykterhetsvårdsärenden och med mindre än 30 år 40 % för ärenden angående skyddsuppfostran. Att det senare värdet blivit högre, sammanhänger till en del med att färre fall undersökts, varför osäkerheten hos medelvärdet ökat med ca 50 %. I huvudsak beror dock skillnaden på att barnavårdsärendena till sin natur är mera varierande.

Av medelfelskolumnen får man slutligen det intrycket, att den totala handlägg- ningstiden för samtliga befattningshavare har en relativt låg variation, vilket skulle kunna peka på att de olika befattningshavarna i någon mån avlastar var- andra inom ramen av ett ärende. Detta förhållande är ingalunda självklart: man kunde lika väl ha väntat att t. ex. en detaljerad uppläggning från föredragandens sida skulle ha ökat såväl den beslutandes som kanslipersonalens arbete i mer än direkt proportion.

De stora skillnader i handläggningstider, som grovt framträder i kolumnerna för kortaste och längsta tid, karakteriserar genomgående de olika sifferuppgif- terna. Skillnaderna betingas dels av olika »mänskliga faktorer», dels av ärendenas skiftande omfattning. För att något belysa dessa förhållanden har utredningen underkastat handläggningstiderna en serie variansanalyser. Vid dessa har det kon- sekvent och med full (99,9 %) säkerhet framkommit att handläggningstiderna varierar avsevärt från ort till ort och från tjänsteman till tjänsteman. Dessa skill- nader kan ha en mängd olika orsaker.

Till att börja med måste man vänta sig vissa slumpvariationer, i det att redovis- ningen råkat innehålla mera omfattande ärenden på ett håll än på ett annat. Det kan vidare tänkas, att klientelet på olika orter kan ha en något olika karaktär, t. ex. en trög eller särskilt argumenterande läggning.

Arbetet kan vara olika fördelat mellan tjänstemännen, och organisationen kan växla i sina detaljer, exempelvis så att protokoll än föres i koncept eller dikteras av föredraganden, än byggs på stenogram eller bandupptagningar. En diktamen kan utskrivas direkt eller i ett koncept, som efter rättelser utskrivs på nytt.

Även personliga olikheter spelar in. Ett fördjupat allmänt intresse för sociala uppgifter, en ovanligt ansvarskännande eller samvetsgrann läggning, en vidgad

'—årmf*r- &

erfarenhet om den komphcerade bakgrunden till många på ytan enkla ärenden, stundom kanske också ett lågt personligt tempo på grund av trötthet kan föranleda den ene tjänstemannen att använda relativt lång tid för ett ärende. Hos den andre kan en utvecklad förmåga att snabbt uppfatta detaljerna, överblicka samspelet av faktorer och se det väsentliga i situationen verka i motsatt riktning, men också ett jäktat tempo på grund av trängda arbetsuppgifter kan pressa ner handlägg- ningstiden.

Sådana sammansatta verkningar kan iakttas överallt i materialet. Även med förbigående av extremfallen finner man betydande skillnader. En jämförelse av två grupper om 12 resp. 14 muntliga nykterhetsvårdsärenden visar exempelvis att genomsnittstiderna per ärende förhåller sig som ungefär 3 : 1 för kansliperso- nalen, som 1:2,5 för föredraganden och som 1 : 1,7 för den beslutande, medan totaltiderna skiljer sig mindre i dessa två grupper än i åtskilliga andra.

Ojämnheter i handläggningen måste i stort sett betraktas som nackdelar ur rätts- säkerhetssynpunkt, i det ärenden inte behandlas helt lika på olika orter. Ehuru frågan sålunda är av väsentlig vikt, har utredningen endast på detta sätt velat i korthet beröra densamma. Med hänsyn till dess komplicerade natur kan inga generella rekommendationer anses befogade utöver ett påpekande av vikten att dessa förhållanden vinner tillbörligt beaktande vid uppgörande av arbetsprogram eller urval av befattningshavare.

Mot bakgrunden av de påvisade ojämnheterna, som nästan alla bottnar i den »mänskliga faktorn» i en eller annan form, är det med tillfredsställelse utred- ningen konstaterar att de otvetydiga sakliga skillnaderna från ärende till ärende synes spela den väsentligare rollen. Av tabell 2 framgår nämligen som ett resultat av den ovannämnda variansanalytiska bearbetningen av materialet, att den större procentandelen av tidsvariationen, i vart fall beträffande den beslutande och den föredragande tjänstemannen, enbart härrör från skillnader i ärendenas beskaffen- het. I detta avseende visar sålunda Siffermaterialet, att handläggningen av ärenden rörande administrativa frihetsberövanden i dagens samhälle präglas av en be- tydande individualisering.

Det bör understrykas, att värdena i tabell 2 endast tillåter en ungefärlig bedöm- ning av förhållandena. De olikstora och delvis mycket små undergrupperna i materialet är nämligen utsatta för betydande störningar av slumpvariationer, särskilt i den fjärde raden, vars värden satts inom parentes. Den mest rättvisande bilden får man av första raden (muntliga nykterhetsvårdsärenden), där varje tjänstemans prestation bedömts på grundval av minst 5 och i genomsnitt 8 ären- den. Man har emellertid anledning att vänta att man ur ett större material skulle kunna extrahera ännu något högre andelar av rent »saklig» varians.

Tabell 2. Den andel av tidsvariationerna, som uteslutande beror av ärendenas skiftande beskaffenhet. ( Inomvarians i procent av totalvarians )

Kansli- .. Ärenden angående personal Föredragande Beslutande Totalt % % % % N ykterhetsvård Muntlig handläggning ............. 48 40 55 56 Skriftlig handläggning ............ 19 54 42 49 Skyddsuppfosiran Muntlig handläggning ............. 39 71 55 50 Skriftlig handläggning ............ (37) (65) (51) (27) Genomsnittsvärde 35 55 51 52

BILAGA 2

Beräknad arbetskraftsökning Län B 1 A 26 A 24 A 23 A 21 Före- Ord- dragande förande Summa

ö.Å. ......... 1,08 0,83 1,91 1 1 Stockholms . . . 0,53 0,34 0,87 1 (—1) 1 Uppsala ...... 0,14 0,12 0,26 Södermanlands 0,22 0,18 0,40 1 Östergötlands. . 0,47 0,34 0,81 1 Jönköpings. . . . 0,26 0,18 0,44 1 Kronobergs . . . 0,06 0,06 0,12 Kalmar ....... 0,34 0,23 0,57 1 Gotlands ..... 0,03 0,03 0,06 Blekinge ...... 0,27 0,20 0,47 1 Kristianstads . . 0,25 0,25 0,50 1 Malmöhus ..... 1.18 1,11 2,29 1 1 Hallands ...... 0,21 0,17 0,38 1 Göteborgs och

Bohus ...... 1,19 1,17 2,36 1 1 Älvsborgs ..... 0,68 0,54 1,22 1 Skaraborgs . . . . 0,28 0,24 0,52 1 Värmlands . . . . 0,43 0,34 0,77 1 Örebro ....... 0,45 0,32 0,77 1 Västmanlands . 0,33 0,18 0,51 1 Kopparbergs . . 0,15 0,17 0,32 1 Gävleborgs . . . . 0,78 0,52 1,30 1 (—1) 1 Västernorrlands 0,50 0,31 0,81 1 Jämtlands . . . . 0,16 0,13 0,29 1 Västerbottens . 0,01 0,11 0,12 Norrbottens . . . 0,54 0,11 0,65 1

4 1 6 5 8

lil Rshumm du gamma] uma hiv naisd'rsbiäealtäH [Ci] JTS.)

»

min-: man nu», nu R') »"! ö'vl

[SH gntnbsl slanor! anumsrnzgi'm

i-mmmat turkiehn'vul.

raderas!-inqalaenoitazlinunnan)!

, n.!umumuuuuennni "|

:” m .nsgn'tmiaäesdamrlsiiaa'!

. - m] .naauimtsxaad blv 1obsi'xiauzislbu18 lit) .useeaoo'lqeaninät'ittrnns doo ime'vens'ls'iöaoben

. m om tå "1131 tsabudlsnonsn mmmllam

. _tal'i..anifimt'xol'tgitbmx doo teiibivmblnsa ,. m;. .om % sö! tsabudluxotisn bessou/55

r' mattanten? en um andra