SOU 1960:36

Förbättrad taxeringskontroll : förslag

N 4-0 (;(

oå (— — CUL"

&( 4. IGT?»

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

": _ .,jis'rA'rEgvs OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1960:36 Hm" 3:42." ___"... ;— Finansdepartementet A .. .. FORBATTRAD TAXERINGSKONTROLL

FÖRSLAG AV

. TAXERINGSKONTROLLUTREDNINGEN

?

'.

E.

% ie

&

5;

S. ;

,?

| Stockholm 1960

Statens oil'entliga utredningar 1960 Kronologisk förteckning

. Folktandvården. Idun. 189 s. 1. . Högre utbildning, forskning och försök på lant- brukets område. Almqvist & Wiksell. Uppsala. XII + 508 S. Jo.

3. Grusexploateringen i Sverige. Idun. 85 5. Jo.

4. Fastighetsbeskattnlngen. Marcus. 179 S. F!. 5 6

reo-

. Förslag till namnlag. Idun. 362 s. Ju. . Studiekostnader vid beskattningen. Idun. 211 s. F

7. Redogöraransvaret och anmärkningsprocessen. Kihlström. 146 s. Fi.

8. Preliminär nationalbudget för år 1960. Marcus. V + 121 s. Fi.

9. De ekonomiska villkoren för en huvudmanna- skapsreform inom mentalsjukvården. Idun. 173 s. 1. 10. Statstjänstemäns förhandlingsrätt. Idun. 105 5. C. 11. Oversyn av lagen om försäkringsrörelse. Idun. 509 S. H. 12. ergsmaktens högsta ledning. Beckman. 235 s. Fö. 13. Individuella differenser och skoldifferentiering. Victor Petterson. 127 5. E. 14. CP-värden. Idun. 175 s. 1. 15. Kursplaneundersökningar i matematik och mo- dersmålet. Idun. 536 5. E. 16. Baniklikviditet och kreditprloritering. Idun. 245 s. F 17. Forskning och högre utbildning på skogsbrukets område. Idun. 207 5. Jo. Reviderad nationalbudget för år 1960. Marcus. V + 98 s. Fi. 19. Rättssäkerheten vid administrativa frihetsberö- vanden. Idun. 138 s. Ju. 20. Allmänna yrkesinspektionen. Idun. 135 5. S. 21. Medicinska äktenskapshinder. Idun. 140 s. Ju. 22. Bohuslän. Idun. 326 s. S. 23. Besparingar inom försvaret. Idun. 245 s. Fö. za. Lagberednlngens förslag till jordabalk m.m. I. Lagtext. Norstedt & Söner. 259 s. Ju. 25. Lagberedningens förslag till jordabalk m. m. 11. Motiv till balken. Norstedt & Söner. 815 s. Ju. 26. Lagberedningens förslag till Jordabaik m. m. III. Motiv till lagen om införande av nya jordabal- ken m. m. Norstedt & Söner. 267 + 31 + 313 s. Ju. Offentlig provningsverksamhet. Behov och re- surser. Idun. 157 5. H. 28. Förverkande på grund av brott. Berlingske Bok- tryckeriet, Lund. 188 s. Ju. 29. Frågan om åtgärder för att förbättra konsum- tionsmjölkens beskaffenhet. Idun. 236 s. 1. 30. Objektiviteten vid forskning och försök på växt- näringsområdet. Kihlström. 324 s. Jo. 31. Betänkande angående inrättande av en fond av malmvinstmedel till främjande av naturveten- skapligt och tekniskt forsknings- och utveck- lingsarbete. Marcus. 106 s. Fi. 32 Statliga företagsformer V. Idun. 214 s. Fl. 33. Förskollärarutbildningens organisation. Idun. 101 s. s. 34. Reviderad brandlagstiftnlng. Idun. 359 s. 1. 35. Socialförsäkringens organisation. Idun. 313 s. s. 36. Förbättrad taxeringskontrou. Idun. 378 s. Fl. ... P 27

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnels bokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementc Jo. = jordbruksdepartementet.

STATENS OFFEåNTLIGA UTREDNINGAR 1960:36

Finansdepartementet

FÖRBÄTTRAD TAXERINGSKONTROLL

FÖRSLAGAV

TAXERINGSKONTROLLUTREDNINGEN

IDUNS TRYCKERIAKTIEBOLAG ESSELTE AB STOCKHOLM 1960

Bilaga Bilaga Bilaga Bilaga Bilaga Bilaga Bilaga Bilaga Bilaga

Bilaga Bilaga Bilaga Bilaga

Bilaga Bilaga

16 17 18 19 20 21 22 23 24

25 26 27 28

29 30

Antal av prövningsnämnderna avgjorda mål och ärenden under åren 1953, 1954, 1958 och 1959. . . . . . Av prövningsnämnderna avgjorda mål under tiden 1/7 1958—30/6 1959 . . Av prövningsnämnderna avgjorda mål under tiden 1)? 1959—30/6 1960. Antal till allmän varuskatt registrerade skattskyldiga den 1/4 1960. Antal under åren 1958 och 1959 utförda taxeringsrevisioner. Resultatet av under åren 1958 och 1959 verkställda taxeringsrevisioner. Eftertaxeringsmål i prövningsnämnderna åren 1958 och 1959 Antal anmälningar för brott mot skattestrafflagen år 1958

Antal anmälningar för brott mot skattestrafflagen år 1959 . . . .

Personal den 1/1 1960 å taxeringsavdelningen vid överståthållarämbetets skatte— avdelning. . . . . Taxeringsassistentorganisationen i länen vid olika organisationsformer .

Antal taxeringsassistenter i länen vid olika organisationsformer . . . Taxeringsassistenter och hiträden med fördelning på lönegrader enligt utred- ningens förslag alt. IV. b .

Grunderna för utredningens beräkningar' 1 fråga om behovet av personal för taxe— ringsrevisioner

Personal å länsstyrelsernas revisionsdctaljer enligt utredningens förslag Exempel på vid taxeringsrevisioner konstaterad underdeklaratlon .

I betänkandet använda förkortningar

TF = taxeringsförordningen den 23 november 1956 (111 623); TK = taxeringskungörelsen den 27 juni 1957 (nr 513); VF = förordningen den 1 december 1959 (nr 507) om allmän varuskatt.

336 338 340 342 344 346 348 349 350

351 352 359

360 363 364 366

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. F inansdepartementet

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 11 december 1959 har chefen för finansdepartementet den 15 i samma månad tillkallat undertecknad, numera landskamreraren i Skaraborgs län B. L. A. Lindqvist, såsom ut- redningsman med uppdrag att verkställa utredning rörande möjligheterna att ytterligare effektivisera arbetet på länsstyrelsernas revisionsavdelningar.

Den 15 december 1959 har departementschefen tillika tillkallat byrå- chefen hos riksskattenämnden C.-G. Petersson att vara expert samt upp- dragit åt numera biträdande taxeringsintendenten i Göteborgs och Bohus län L. E. A. Borg att vara sekreterare åt utredningsmannen. Sedan departe- mentschefen den 31 december 1959 på därom gjord framställning ent— ledigat Borg från nämnda uppdrag, har departementschefen samma dag förordnat förste taxeringsrevisorn vid överståthållarämbetet S. N. P. Wikert att vara sekreterare åt utredningsmannen. Den 19 januari 1960 har de- partementschefen vidare tillkallat extra ordinarie byrådirektören hos sta- tens organisationsnämnd E. A. Norberg att såsom expert biträda utred- ningsmannen.

Utredningen har antagit benämningen taxeringskontrollutredningen. Till utredningen har, för att tagas i Övervägande vid uppdragets full- görande, överlämnats av riksskattenämnden i skrivelse till chefen för finans- departementet den 18 december 1959 väckt fråga angående viss översyn av föreskrifterna i 37 5 1 mom. taxeringsförordningen.

Med stöd av departementschefens medgivande den 19 januari 1960 har utredningen avlagt studiebesök vid länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvs- borgs, Västmanlands, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län, hos kronokamrerarna, de kommunala taxeringsrevisorerna och taxerings— assistenterna i städerna Malmö och Hälsingborg samt hos häradsskrivaren och taxeringsassistenten i Lidingö-Täby fögderi.

Under utredningsarbetets gång har överläggningar hållits med ledaren för den arbetsgrupp inom statens organisationsnämnd, som haft uppdrag

att verkställa organisationsundersökningar på länsstyrelserna, med repre- sentanter för överståthållarämbetet, upphördsorganisationskommittén, läns— styrelsernas utbildningsnämnd och Föreningen Sveriges landskanslister ävensom —— beträffande vissa utbildningsfrågor med taxeringsintenden- terna i Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Västernorrlands län. Med ledaren för nämnda arbetsgrupp inom statens organisationsnämnd och med överståthållarämbetet har därvid samråd skett i fråga om gränsdragningen mellan organisationsnämnden och ämbetet meddelade utredningsuppdrag samt utredningens uppdrag.

Sedan utredningen slutfört sitt uppdrag, får utredningen härmed vörd- samt överlämna betänkande med förslag till förbättrad taxeringskontroll.

Stockholm den 20 oktober 1960.

Rolf Lindqvist / Sten Wikert

Undertecknade, vilka tillkallats att såsom experter biträda utrednings- mannen, ansluter sig till de i betänkandet framlagda förslagen och anförda

synpunkterna.

C.-G. Petersson Erik Norberg

KAPITEL I

Utredningsuppdraget

I anförande till statsrådsprotokollet den 11 december 1959 i fråga om utred— ning rörande möjligheterna att ytterligare effektivisera arbetet på länssty- relsernas revisionsavdelningar yttrade chefen för finansdepartementet, stats- rådet Sträng, bland annat följande.

År 1956 beslöts en reform av taxeringsväsendet i syfte att vinna en förbättring av deklarationskontrollen, en effektivisering av taxeringsarhetet samt ett ökat rätts- skydd för de skattskyldiga. När den nya taxeringsorganisationen är helt utbyggd, skall heltidsanställda taxeringsassistenter biträda de särskilda taxeringsnämnderna för rörelseidkare, fria näringsutövare och andra skattskyldiga med svårkontrol- lerbara deklarationer. Av de inemot 300 taxeringsassistenttjänsterna har den 1 januari 1960 inrättats drygt hälften. Den fortsatta utbyggnaden kommer att ske i all den takt som resurserna medgiver.

Mellan taxeringsperioderna skall taxeringsassistenterna i huvudsak användas för taxeringsrevisioner. Denna betydelsefulla form av taxeringskontroll får här- igenom en väsentlig förstärkning. Den nya taxeringsorganisationen innebär där— jämte en utbyggnad med tjugufem taxeringsrevisorer på länsstyrelsernas revisions- avdelningar jämte viss personal i landskanslist— och biträdesställning. Inom riks— skattenämnden har inrättats en särskild kontrollbyrå bestående av en byråchef och fyra byrådirektörer jämte kvinnliga biträden.

Samtliga nu angivna åtgärder tillskapandet av assistentorganisationen, nt- byggnaden av länsstyrelsernas revisionsavdelningar och inrättandet av riksskat- tenämndens kontrollbyrå _ har haft till syfte att öka kontrollmöjligheterna be- träffande skattskyldiga med svårkontrollerbara deklarationer. Fortfarande fram- står dock denna kontroll som mindre effektiv än den som gäller för löntagarna Detta beror på att den enda form av taxeringskontroll, varigenom företagens och näringsidkarnas deklarationer kan granskas på ett någorlunda tillfredsställande sätt, är genom en fullt utbyggd taxeringsrevision. Även om den nya taxeringsor- ganisationen medfört en icke oväsentlig ökning av antalet utförda taxeringsre- visioner, kan dock konstateras, att den personal, som står till buds för denna form av kontroll, alltjämt är för fåtalig.

En förbättring härutinnan kommer att inträda allteftersom den nya taxerings- organisationen blir utbyggd och intrimmad. Såsom jag redan nämnt komplette- ras assistentorganisationen successivt. En utbyggnad i snabbare takt än som skett är inte möjlig med hänsyn till de krav som måste uppställas i fråga om utbild- ning och övriga kvalifikationer. Taxeringsassistenterna har inte alla ännu hun- nit få den särskilda praktiska utbildning och erfarenhet, som kräves för att de skall kunna utföra självständiga taxeringsrevisioner i större utsträckning. I sam- band med införandet av varuskatten tillföres länsstyrelsernas taxeringsavdelningar ytterligare granskningspersonal. Indirekt kommer denna förstärkning även kon— trollen över direkta skatter tillgodo, då det är avsett att taxeringsrevision sam-

tidigt skall göras för allmän varuskatt och inkomstskatt. Även med beaktande av dessa förbättringar kvarstår dock att taxeringsrevisionerna ännu ej kan genom— föras i hela den utsträckning som ur allmän medborgerlig synpunkt kan anses önskvärd.

Av det sagda framgår, att man för överskådlig tid får räkna med att tillgången på kvalificerad revisionspersonal blir knapp. Det är under sådana förhållanden angeläget, att denna personal utnyttjas på mest effektiva sätt och att arbetet in- riktas på uppgifter, som kan förväntas ge det bästa resultatet från kontrollsyn- punkt. Detta tarvar närmare undersökningar och överväganden.

Det bör därför utredas, vilka åtgärder som kan vidtagas för att ytterligare ef- fektivisera arbetet på revisionsavdelningarna. Därvid bör undersökas hur taxe- ringsassistenterna på snabbaste och lämpligaste sätt skall kunna erhålla den spe- ciella praktiska utbildning och erfarenhet, som kräves för ett effektivt revisions- arbete. Det bör också övervägas om det för en tillfredsställande rekrytering av taxeringsassistenter kan vara lämpligt att länsstyrelserna i större utsträckning än hittills anställer personal, som kan komma i fråga för assistentbefattningar, och vilka före sin utnämning kan prövas och utbildas i revisionsarbete. Då det, såsom redan antytts, föreligger stora svårigheter att erhålla kvalificerad perso- nal för revisionsavdelningarna, är det angeläget utreda, vilka åtgärder som kan vidtagas för att helt befria taxeringsrevisorerna och även taxeringsassistenterna under tiden mellan taxeringsperioderna från arbetsuppgifter, som inte har sam- band med revisionsarbetet. Detta kan även innebära, att man förstärker den per- sonal som är avdelad för andra uppgifter inom taxeringsarbetet.

Det är vidare angeläget tillse att den kvalificerade personalen på revisionsav- delningarna befrias från sådant arbete i samband med revisioner, som kan ut- föras av mindre kvalificerad personal. Jag syftar här på sådana arbetsuppgifter som avprickning, kontrollsummering, dateringskontroll, kassaunderskottsunder- sökningar, varuuttagskontroll m. m. Det bör därför undersökas om revisionsper- sonalen bör erhålla biträdeshjälp i ökad omfattning och vidare om den tekniska utrustningen bör kompletteras.

I linje med vad nu anförts bör ligga att undersöka, om man inte i högre grad än för närvarande kan för kvalificerade revisionsuppgifter anlita personal ur landskanslistkarriären. Därvid bör prövas lämpligheten av att inom revisionsav- delningarna inrätta särskilda befattningar för sådan personal. Man bör vidare uppmärksamma intresset av att underlätta rekryteringen av högt utbildad revi- sionspersonal och revisionspersonal med erfarenhet från affärslivet.

Ävenledes bör övervägas om de befogenheter, som taxeringsmyndigheterna har att i samband med granskningsarbetet göra undersökningar och erhålla upplys- ningar och uppgifter för kontrollen, är tillfyllest för ett effektivt revisionsarbete. Det bör sålunda, under vederbörligt hänsynstagande till rättssäkerhetens krav, prövas om taxeringsmyndigheterna i något eller några hänseenden bör erhålla ökade befogenheter.

De här avsedda åtgärderna tar sikte på en allmän förbättring av den kvalifi- cerade taxeringskontrollen. Av skäl som här framhållits är detta en fråga på något längre sikt, varför vissa åtgärder bör vidtagas för uppnåendet av mera ome— delbara resultat. Det skulle därför vara av värde, om man på några länsstyrel- ser kunde igångsätta en försöksverksamhet, ägnad att belysa vad som står att vinna genom en sådan fortsatt utbyggnad och hur denna lämpligen bör inrik- tas. Utredningen bör framlägga förslag till en dylik försöksverksamhet.

KAPITEL II

Taxeringsmyndigheternas organisation

Inledning

Den av 1956 års riksdag1 antagna nya taxeringsförordningen (SFS 1956 nr 623) innebar slutresultatet av ett lagstiftningsarbete i två etapper. Den första etappen av arbetet, som genomfördes vid 1955 års riksdag2, byggde på ett av 1950 års skattelagssakkunniga år 1954 avlämnat betänkande med förslag till effektivare taxering (SOU 1954: 24) och avsåg olika åtgärder i syfte att dels främja ett riktigare fullgörande av deklarationsplikten och dels skapa vidgade möjligheter till taxeringskontroll. De sakkunniga hade även framlagt förslag till en ändrad taxeringsorganisation men denna fråga ansågs kräva ytterligare utredning genom särskilda sakkunniga, vilka till- kallades i mars 1955.

Den andra etappen i reformeringen av taxeringsförfarandet genomför- des i och med att 1956 års riksdag antog den nya TF. Kungl. Maj:ts proposi- tion till riksdagen i ämnet (150/1956) byggde i organisatoriskt hänseende på ett av nyssnämnda särskilda sakkunniga — 1955 års taxeringssakkun- niga —— framlagt betänkande med förslag till ändrad taxeringsorganisation (SOU 1955: 51). Utöver de organisatoriska förändringarna innebar den nya TF i huvudsak inte några egentliga nyheter i förhållande till vad som ti— digare gällde men en genomgripande teknisk revision hade skett av för- fattningstexten.

Den nya TF kompletterades sedermera av särskilda tillämpningsföreskrif— ter. De viktigaste av dessa är intagna i taxeringskungörelsen den 27 juni 1957 (SFS 1957 nr 513).

Den är 1956 genomförda nya taxeringsorganisationen kom att i sina hu- vuddrag ganska nära ansluta till den organisation, som sedan lång tid till- baka gällde i Stockholm. Särskilt i fråga om organisationen i första instans kom dock taxeringsväsendet i Stockholm att i åtskilliga hänseenden skilja sig från taxeringsväsendet i landet i övrigt. I prop. 150/1956 uttalade emel- lertid departementschefen, att det syntes angeläget att i Stockholm eruå en ordning, som helt kom att sammanfalla med den för landet i övrigt gällande. Härför ansågs ytterligare utredning erforderlig. Denna verkställ- des av särskilda sakkunniga, som i ett i maj 1958 avlämnat betänkande

1 Prop. 150/1956; BevU 56/1956. * Prop. 160/1955; BevU 46/1955.

med förslag till ändrad taxeringsorganisation i Stockholm föreslog att man i fråga om organisationen i första instans skulle övergå till den för lan- det i övrigt gällande organisationsformen. En dylik åtgärd måste emeller- tid enligt de sakkunnigas mening förbindas med vissa organisatoriska för— ändringar av taxeringsavdelningen vid Överståthållarämbetet. De sakkun- nigas förslag redovisades för riksdagen i prop. 47/1959. I propositionen fö- reslogs, att de sakkunnigas förslag endast delvis skulle genomföras. Mot bakgrunden av vissa under remissbehandlingen av de sakkunnigas för- slag diskuterade förhållanden förordades, att en utredning om taxerings- avdelningens framtida organisation skulle verkställas av överståthållaräm— betet. Kungl. Maj :ts förslag bifölls av riksdagen.

Huvudändamålet med 1956 års taxeringsreform var att i taxeringsförfa— randets olika led samtidigt skapa dels ökad effektivitet i arbetet med sikte främst på en förbättrad granskning av svårkontrollerade deklarationer dels bättre rättsskydd för den enskilde i vad gäller beskattningsväsendet. Önske- målen om ökad effektivitet och ökad rättssäkerhet sökte man i taxeringsor- ganisationens olika instanser tillgodose på skilda sätt.

I det följande lämnas en redogörelse för huvuddragen i den nya orga— nisationen, sådan denna i olika instanser utformats efter genomförandet av 1956 års reform. Redogörelsen gör emellertid inte anspråk på fullstän- dighet utan berör främst de delar av organisationen, som är av intresse med hänsyn till utredningsuppdraget.

Taxeringsorganisationen i första instans

Taxeringsdistrikt och taxeringsnämnder Enligt 1956 års TF skall för den årliga taxeringens behöriga verkställande inom varje län finnas inrättade lokala och särskilda taxeringsdistrikt. Inom dessa distrikt åsättes taxering av lokal respektive särskild taxeringsnämnd. I Stockholms stad skall därjämte årligen förordnas en taxeringsnämnd med uppgift bl. a. att såsom en för riket gemensam taxeringsnämnd verkställa taxering av skattskyldiga, som saknar hemortskommun i riket m. fl.

Lokalt taxeringsdistrikt utgöres av kommun eller del av kommun. Om särskilda skäl föreligger därtill, får emellertid två eller flera kommuner sammanföras till ett lokalt taxeringsdistrikt. Lokal taxeringsnämnd skall taxera alla skattskyldiga, som inte skall taxeras av särskild taxeringsnämnd eller den gemensamma taxeringsnämnden.

De särskilda taxeringsdistrikten är av två slag. Inom varje fögderi och stad med egen uppbördsförvaltning skall finnas minst ett särskilt taxe— ringsdistrikt, inom vilket särskild taxeringsnämnd skall taxera alla fy-

siska personer, dödsbon och familjestiftelser, vilkas inkomstförhållanden med hänsyn till förvärvskällans art eller eljest är av mera invecklad be- skaffenhet. Sådant särskilt taxeringsdistrikt och sådan särskild taxerings- nämnd benämnes i fortsättningen rörelsedistrikt respektive rörelsenämnd. Enligt 3 5 TK skall rörelsenämnd taxera dels alla skattskyldiga med in- komst av rörelse och med inkomst av jordbruksfastighet, för såvitt sist- nämnda inkomst redovisas enligt bokföringsmässiga grunder, dels andra skattskyldiga med mera invecklade inkomst- eller förmögenhetsförhållan— den i den utsträckning som med hänsyn till nämndens arbetsbörda är möj- lig. Skall den skattskyldige samtaxeras med make, som är bosatt inom samma rörelsedistrikt som den skattskyldige, skall också makens taxering ankomma på rörelsenämnd. Detsamma skall, där så anses lämpligt, gälla även makarnas hemmavarande barn under 21 år. Enligt 16 5 1 mom. TF ankommer det på lokal skattemyndighet att efter anvisningar av taxerings- intendenten i länet utvälja de deklarationer som skall behandlas av rörel- senämnd.

Inom varje län skall vidare finnas ett eller flera särskilda taxeringsdi- strikt, inom vilket särskild taxeringsnämnd skall taxera andra skattskyl— diga än fysiska personer, dödsbon och familjestiftelser, d. v. s. aktiebolag, försäkringsanstalter, föreningar, sparbanker m. fl. juridiska personer. Sä— dant särskilt taxeringsdistrikt och sådan särskild taxeringsnämnd benäm- nes i det följande bolags- och föreningsdistrikt respektive bolags- och för- eningsnämnd.

I förhållande till vad som tidigare gällt innebär den nya TF, att taxe- ringen av alla rörelseidkare, fria näringsutövare, jordbrukare med bokfö- ringsmässig redovisning och andra skattskyldiga fysiska personer med mera svårkontrollerbara deklarationer skall överflyttas till rörelsenämnderna. Re— dan före den nya TF:s tillkomst fanns emellertid möjlighet att vid upp- delning av kommun i flera lokala taxeringsdistrikt förordna att vid såväl taxering till inkomst och förmögenhet beträffande viss grupp eller vissa grupper av skattskyldiga som särskild fastighetstaxering skulle tillämpas annan indelning än vad som var föreskrivet för taxeringen i övrigt. På sina håll utnyttjades denna möjlighet i den formen att s. k. speciella taxerings- nämnder inrättades för taxering av rörelseidkare, handelsresande m. fl. Dessa speciella nämnder har genom TF:s föreskrifter i vad avser inkomst— och förmögenhetstaxeringen ersatts av rörelsenämnderna. Vid den särskilda fastighetstaxeringen kvarstår emellertid fortfarande möjligheten att inom kommun inrätta en eller flera speciella lokala taxeringsnämnder för hand- havandet av denna taxering.

Taxeringsassistenter

För att taxeringen i rörelsenämnderna skall bli så effektiv som möjligt har rörelsenämnderna utrustats med kvalificerade och särskilt tränade bi-

träden, benämnda taxeringsassistenter. Dessa är heltidsanställda statliga tjänstemän vid länsstyrelserna men placerade hos de lokala skattemyndig- heterna i de fögderier eller städer med egen uppbördsförvaltning, inom vilka de rörelsedistrikt är belägna som taxeringsassistenterna skall biträda. Vid genomförandet av den nya organisationen med rörelsenämnder och taxeringsassistenter förutsattes att uppbyggnaden av organisationen skulle ske successivt. Med hänsyn till kravet på bästa möjliga personval och svå— righeterna att snabbt lösa lokalfrågan för assistenterna fixerades ej någon tidtabell för uppbyggnaden. Genom beslut av 1957 års riksdag inrättades 50 taxeringsassistentstjänster i länen från och med budgetåret 1957/58 och därefter har för varje påföljande budgetår inrättats 50 nya tjänster. För budgetåret 1960/61 utgör sålunda antalet inrättade taxeringsassistents— tjänster i länen sammanlagt 200. Av dessa är 161 knutna till fögderierna och 39 till städer med egen uppbördsförvaltning. Taxeringsassistentstjäns- terna är placerade i lönegraden Ao 17.

För att vara taxeringsassistenterna behjälpliga med rutingöromål har i samma takt som nya assistentstjänster inrättats i fögderierna häradsskri- varorganisationen förstärkts med motsvarande antal biträdestjänster i reg- lerad befordringsgång (lönegraderna Af 1 — Ae 5). Motsvarande biträdes- tjänster har inrättats i de städer med egen uppbördsförvaltning, som för- setts med taxeringsassistenter. Sistnämnda biträden är kommunalt an- ställda.

Såsom inledningsvis anförts medförde den nya taxeringsorganisationen inte någon omedelbar ändring av den rådande taxeringsorganisationen i Stockholm, där sedan lång tid tillbaka taxeringen av rörelseidkare och andra skattskyldiga med mera invecklade inkomst- och förmögenhetsförhållan- den verkställts av särskilda taxeringsnämnder. Genom beslut av 1959 års riksdag har emellertid taxeringsassistentsorganisationen införts även i Stock- holm från och med den 1 januari 1960. Beslutet innebar att i personalför- teckningen för överståthållarämbetet skulle uppföras 15 taxeringsassistents- tjänster i lönegraden Ao 17. Av dessa tjänster skulle emellertid endast 10 tillsättas medan övriga tills vidare skulle hållas vakanta. Genom beslut av innevarande års riksdag får emellertid de återstående 5 tjänsterna tillsät- tas från och med den 1 januari 1961.

Taxeringskonsulenter Före den nya TF:s ikraftträdande gällde att länsstyrelsen skulle förordna lämplig person att för visst antal lokala taxeringsdistrikt inom länet så- som taxeringskonsulent biträda taxeringsnämnderna med handläggningen av mera komplicerade taxeringar. Taxeringskonsulent skulle emellertid inte förordnas för de 5. k. speciella taxeringsnämnderna, eftersom dessa förut— sattes vara så sammansatta att erforderlig sakkunskap fanns företrädd

inom nämnden. Uppdraget som taxeringskonsulent innehades såsom bi- syssla.

Taxeringskonsulentsinstitutionen avskaffades i princip genom den nya taxeringsorganisationen och ersattes genom inrättandet av taxeringsassis- tentstjänsterna. Eftersom dessa tjänster skulle inrättas successivt med- gavs genom övergångsbestämmelserna till den nya TF länsstyrelsen rätt att, så länge den avsedda indelningen av länet i rörelsedistrikt, försedda med taxeringsassistent, inte blivit för länet i dess helhet genomförd, förordna taxeringskonsulenter i erforderlig omfattning för verksamheten inom de lokala taxeringsdistrikten. Länsstyrelsen ägde därjämte enligt samma över- gångsbestämmelser inrätta rörelsedistrikt enligt den nya ordningen utan att taxeringsassistent var utsedd. Ehuru detta inte uttryckligen utsades i övergångsbestämmelserna förelåg möjlighet för länsstyrelsen att i sådant övergångsvis inrättat rörelsedistrikt utan taxeringsassistent förordna taxe- ringskonsulent.

Vid 1959 års riksdag fattades beslut om införande av en allmän varu- skatt. Enligt 27 5 förordningen den 1 december 1959 (nr 507) om allmän varuskatt skall taxering till sådan skatt av rörelseidkare och därmed jäm- ställda skattskyldiga verkställas i rörelsedistrikt i samband med den år- liga inkomst— och förmögenhetstaxeringen. Endast beträffande jordbru- karnas egenförbrukning och direktförsäljning av hemmaproducerade als- ter skall taxering till allmän varuskatt verkställas i lokalt taxeringsdi— strikt. En nödvändig konsekvens härav har blivit att man från och med taxeringsåret 1961 —— då taxering till allmän varuskatt skall ske första gången _ inom hela landet måste inrätta rörelsedistrikt. Någon laglig möj- lighet att från och med nämnda år låta taxeringen av rörelseidkare över— gångsvis ligga kvar i lokalt taxeringsdistrikt föreligger inte. I samband med den allmänna varuskattens införande ändrades också övergångsbe- stämmelserna till TF såtillvida att möjligheten för länsstyrelsen att över- gångsvis förordna taxeringskonsulent i lokalt taxeringsdistrikt upphävdes. I övergångsbestämmelserna gavs däremot länsstyrelsen rätt att i samband med indelningen av länet i taxeringsdistrikt förordna taxeringskonsulent med uppgift att biträda taxeringsnämnderna i sådana rörelsedistrikt, där taxeringsassistentstjänst ännu inte finnes inrättad. Enligt uttalande av de- partementschefen i prop. 162/1959 bör emellertid så inte ske i sådana rö- relsedistrikt, där ordföranden i taxeringsnämnden besitter sådan kompe- tens, att konsulent inte erfordras eller, såsom i Stockholm, ordföranden bi- trädes av tjänsteman som kronoombud. I fråga om de övriga åtgärder, som kunde ifrågakomma för att möta det ökade arbetet för rörelsenämnderna, var det enligt departementschefens mening också tänkbart att provisoriskt utöka antalet rörelsedistrikt så att t. ex. två rörelsedistrikt inrättades i fögderi, där framdeles, när taxeringsassistent blivit anställd, endast ett di- strikt bedömdes erforderligt.

Taxeringsnämnds sammansättning

Arbetet i taxeringsnämnd ledes av en av länsstyrelsen förordnad ordfö- rande. Länsstyrelsen utser tillika — såvitt gäller lokala taxeringsnämn- der samt bolags- och föreningsnämnder en person att såsom krono- ombud vara ledamot av nämnden. I rörelsenämnd finnes inte kronoom— bud utan dettas arbetsuppgifter har i sådan nämnd övertagits av taxerings- assistent eller, om sådan tjänst inte finnes inrättad, av övergångsvis för- ordnad taxeringskonsulent. Varken taxeringsassistent eller taxeringskon- sulent är emellertid ledamot av rörelsenämnden.

Övriga ledamöter i taxeringsnämnd utses genom val av fullmäktige i vederbörande kommun. I bolags- och föreningsnämnderna väljes dock le- damöterna av landstingskommunens förvaltningsutskott, om i bolags- och föreningsdistriktet ingår mer än en kommun.

Antalet valda ledamöter i taxeringsnämnd skall utgöra minst tre och högst åtta. I rörelsenämnd skall minst en ledamot väljas för varje i rörel- sedistriktet ingående kommun och får till följd härav fler ledamöter än åtta utses i sådan nämnd; dock får antalet valda ledamöter inte överstiga tolv.

Arbetsuppgifter-na för ordförande, kronoombud, tueringsassistent och taxeringskonsulent

I fråga om de arbetsuppgifter, som ankommer på ordförande i taxerings- nämnd, lämnas närmare föreskrifter i 7 och 8 55 TF. Skillnad göres där— vid mellan å ena sidan ordförande i lokal taxeringsnämnd och bolags— och föreningsnämnd samt å andra sidan ordförande i rörelsenämnd, som åt- njuter biträde av taxeringsassistent eller taxeringskonsulent. Allmänt sett är arbetsuppgifterna för ordförandena i rörelsenämnder med taxeringsas— sistent mera begränsade än för ordförandena i övriga nämnder. I rörelse— nämnd med taxeringsassistent åligger det sålunda huvudsakligen ordfö- randen att leda nämndens arbete, att i erforderlig utsträckning vidtaga åt- gärder för att införskaffa felande deklarationer och andra taxeringshand- lingar, att i den utsträckning som erfordras för en noggrann och tillför- litlig taxering granska deklarationer och andra handlingar, att i den om- fattning han finner påkallat vara föredragande i nämnden samt att avge yttrande i besvärsmål.

I övrigt ankommer bestyret med taxeringsarbetet på taxeringsassisten— ten. Denne har sålunda främst att granska alla inkomna deklarationer och andra handlingar, att biträda ordföranden vid införskaffande av felande de- klarationer, uppgifter m. m., att med den befogenhet, som i sådant avseende tillkommer honom, utöva kontroll över att taxeringen blir noggrann och tillförlitlig, att föredraga deklarationerna i taxeringsnämnden i den män inte ordföranden gör detta själv, att upprätta förslag till de taxeringar som skall beslutas av nämnden, att lämna ordföranden det biträde i övrigt som

av honom påkallas samt att ombesörja inom nämnden förekommande gö- romål av expeditionell natur i den mån detta inte ankommer på annan.

Det har ansetts angeläget att taxeringsassistenten endast sysselsättes med kvalificerade arbetsuppgifter. Några närmare föreskrifter om arbetsupp- gifterna för det till taxeringsassistentens förfogande ställda biträdet har dock inte lämnats. Vanligen fördelas arbetsuppgifterna under taxerings- arbetet mellan assistenten och biträdet på så sätt att biträdet får utföra förutom rena skrivgöromål — allt rutinarbete, såsom kontrollsumme- ring och avprickning av olika uppgifter samt enklare granskningsarbete. Ansvaret för att biträdet utför arbetet på ett riktigt och tillförlitligt sätt åvilar i främsta rummet taxeringsassistenten.

Taxeringsassistenten är vidare skyldig att efterkomma vad länsstyrelsen eller taxeringsintendenten i länet föreskrivit i avseende å taxeringsarhetets ordnande och ändamålsenliga bedrivande samt att, i den mån han därtill förordnas, utföra taxeringsrevision. Dessa taxeringsassistentens åligganden har sin främsta betydelse när det gäller hans arbetsuppgifter mellan taxe— ringsperioderna. Eftersom taxeringsassistenten är tjänsteman vid länssty— relsen och i organisatoriskt hänseende underställd taxeringsintendenten, har länsstyrelsen och under landshövdingen taxeringsintendenten möjlig— het att mellan taxeringsperioderna nyttiggöra taxeringsassistentens arbets- kraft på det sätt som bäst befinnes lämpligt med hänsyn till taxeringsarbe— tets ändamålsenliga bedrivande inom länet. I detta sammanhang må fram- hållas att under förarbetena till 1956 års taxeringsreform taxeringsassisten- tens huvudarbetsuppgifter mellan taxeringsperioderna angavs vara att verk— ställa taxeringsrevision eller andra utredningar enligt taxeringsintenden- tens bestämmande.

I taxeringsnämnd, som är försedd med kronoombud, ankommer på ord- föranden i huvudsak de arbetsuppgifter, som i rörelsenämnd åvilar både ordförande och taxeringsassistent. Kronoombudet har till huvudsaklig upp- gift att, oavsett den ordföranden tillkommande granskningsskyldigheten, granska alla inkommande deklarationer och i övrigt, i den mån så anses erforderligt och ordföranden det påkallar, biträda honom under taxerings- arbetet. I fråga om deklarationer av enkel beskaffenhet kan emellertid ord— föranden bestämma, att dessa skall granskas endast av kronoombudet, eller länsstyrelsen medgiva att de skall granskas endast av ordföranden.

Är taxeringskonsulent övergångsvis ställd till taxeringsnämnds förfogande skall han granska deklarationer, uppgifter och andra handlingar beträf- fande de skattskyldiga, som hänförts till rörelsedistriktet. Han skall vara föredragande i taxeringsnämnden, i den mån inte ordföranden anser sig böra utföra föredragningen. Han skall vidare upprätta förslag till de taxe- ringar, som skall beslutas av nämnden, och i övrigt lämna ordföranden det biträde som av honom påkallas.

Taxeringsassistent och taxeringskonsulent är, såsom nyss anförts, i mot-

sats till kronoombud inte ledamöter av taxeringsnämnden. De äger deltaga i nämndens överläggningar men inte i dess beslut. Båda äger rätt att till taxe— ringsnämndens protokoll få antecknat de fall, i vilka de ansett att taxering bort åsättas annorlunda än taxeringsnämnden beslutat.

De lokala skattemyndighetemas medverkan i taxeringsarbetet I samband med ikraftträdandet av 1956 års TF ålades de lokala skatte- myndigheterna betydande arbetsuppgifter beträffande taxeringsarbetet i första instans. De lokala skattemyndigheterna skall sålunda svara för sor— teringen av inkomna deklarationer, uppgifter m. m. och därvid efter an- visningar av taxeringsintendenten i länet utvälja de deklarationer, som skall behandlas av särskild taxeringsnämnd. Vidare åligger det myndigheterna att verkställa längdföring för taxeringsnämnd, i den mån detta inte om- besörjes av länsstyrelsen, att vaka över att taxeringsassistenten fullgör sina åligganden och tillhandahålla honom erforderlig biträdespersonal samt att, i den omfattning Kungl. Maj :t eller länsstyrelsen föreskriver, i övrigt med- verka vid taxeringsarbetet.

Såsom tidigare anförts har häradsskrivarorganisationen i samma takt som taxeringsassistentstjänster inrättats i fögderierna förstärkts med mot— svarande antal biträdestjänster i reglerad befordringsgång. Eftersom an- talet assistentstjänster, anknutna till fögderierna, från och med den 1 ja- nuari 1961 utgör 161, finnes sålunda vid denna tidpunkt å häradsskrivar- kontoren 161 biträdestjänster i reglerad befordringsgång, avsedda som bi- träden åt assistenterna. I detta sammanhang må emellertid erinras om att i samband med införandet av den allmänna varuskatten riksdagen fattade beslut om att i varje fögderi, där taxeringsassistent inte var förordnad, skulle med hänsyn till det merarbete, som denna skatt beräknades med- föra, inrättas ytterligare en biträdestjänst i reglerad befordringsgång. Ifrå- gavarande tjänster, vilka beräknades till 40, skulle inrättas från och med den 1 januari 1961. Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 3 juni 1960 har i fög- derierna inrättats 13 sådana tjänster.

Stad med egen uppbördsförvaltning äger att av statsmedel erhålla er- sättning för den medverkan i taxeringsarbetet, som den lokala skattemyn- digheten är skyldig lämna. Staden får på grund härav ersättning inte en- dast för kostnaderna för sorteringen och längdföringen utan även för löne- kostnaden för den biträdespersonal, som ställts till taxeringsassistents för— fogande. Även expenskostnader för taxeringsassistent i stad ersättes av stats— medel, dock inte lokalkostnader.

Kommunernas medverkan i taxeringsarbetet Enligt föreskrift i 16 5 2 mom. TF äger kommun ställa en eller flera av kommunens tjänstemän, som av länsstyrelsen godkännes, till förfogande

för taxeringsarbetet inom kommunen för annat ändamål än för vilket lo- kal skattemyndighet har att svara. I huvudsak har denna föreskrift utnytt— jats så att vissa städer tillhandahållit kommunalt anställda taxeringsreui- sorer för granskning av framför allt mera invecklade deklarationer av rö- relseidkare, fria näringsutövare m. fl. Till här ifrågavarande kostnader utgår i regel statsbidrag med hälften av kostnaderna, därest de av kom— munen vidtagna anstalterna för taxeringsarbetet befunnits äga särskilt värde för det allmänna [129 g 1 mom. vid 3) TFJ. För närvarande finnes kommunala taxeringsrevisorer anställda i 10 städer, nämligen Borås, Es- kilstuna, Gävle, Halmstad, Malmö, Hälsingborg, Norrköping, Linköping, Uppsala och Västerås.

Tidpunkten för taxeringsarbetets avslutande i första instans

Slutligen må framhållas, att 1956 års taxeringsreform innebar att tidpunk- ten för taxeringsarbetets avslutande i första instans framflyttades till den 30 juni taxeringsåret. Åtgärden ansågs betingad av önskemålen om att få till stånd en noggrannare granskning och en effektivare kontroll av taxe- ringsmaterialet redan å taxeringsnämndsstadiet.

Vissa statistiska uppgifter angående taxeringsorganisationen i första instans och taxerings- assistenternas arbetsuppgifter

Av bilaga I framgår taxeringsmaterialets beräknade omfattning i första in- stans vid 1959 års taxering. Av bilagan framgår att antalet allmänna sj älv— deklarationer kan beräknas till ca 4484 000. Åtskillnad har därvid gjorts mellan deklarationer, vilka avgivits av fysisk person och av sådana juridiska personer, som är skattskyldiga för förmögenhet (form. 1 a), samt dekla- rationer, som avgivits av sådana juridiska personer, som inte är skatt— skyldiga för förmögenhet (form. 1 b). I summan ingår alltså inte särskilda självdeklarationer, som avgivits i annan kommun än vederbörande skattskyl- digs hemortskommun. De i bilagan angivna siffrorna bygger på från läns- styrelserna erhållna uppgifter. Då i en del län exakta uppgifter endast funnits för taxeringsåret 1958, har i dessa län för år 1959 skett en be— räkning med ledning av 1958 års siffror. Till jämförelse må nämnas att vid 1955 års taxering antalet allmänna självdeklarationer uppgick till ca 4 250 000.1

Av bilagan framgår vidare att ca 149 000 skattskyldiga taxerats utan led— ning av självdeklaration. Antalet kan synas anmärkningsvärt stort. Delvis torde emellertid förhållandet ha sin förklaring däri att i antalet ingår åtskil- liga personer med låga inkomster, såsom folkpensionärer, vilka enligt gäl- lande regler skall påföras taxerad inkomst men som på grund av medgivna avdrag för nedsatt skatteförmåga och ortsavdrag inte åsatts beskattningsbar inkomst.

1 SOU 1955: 51 s. 310.

I kol. 6 av bilagan har angivits summan av antalet allmänna självdeklara- tioner och antalet skattskyldiga som taxerats utan ledning av deklaration. Den angivna summan kan beräknas motsvara det totala antalet skattskyl- diga, som varit pliktiga avge allmän självdeklaration. Summan anger där- emot inte antalet skattskyldiga som åsatts taxering. I densamma ingår så- lunda inte skattskyldiga, som på grund av särskild självdeklaration åsatts taxering i annan kommun än hemortskommunen. Antalet sådana skatt- skyldiga har inte kunnat närmare beräknas. Antalet skattskyldiga, som av- givit särskild' självdeklaration, torde emellertid kunna uppskattas till minst 250 000. I den i kol. 6 angivna summan ingår därjämte åtskilliga skattskyl- diga, som väl avgivit allmän självdeklaration men inte åsatts taxering. Till jämförelse må nämnas att vid 1955 års taxering antalet i inkomstlängderna uppförda skattskyldiga, för vilka upptagits taxerad inkomst, beräknades till ca 3 591 000.

I kol. 7 har slutligen angivits det antal skattskyldiga, som vid fullt ut- byggd organisation med rörelsedistrikt beräknas komma att taxeras i så- dana distrikt. Uppgifterna bygger på av länsstyrelserna gjorda beräkningar.

Av bilaga ,? framgår att vid 1960 års taxering antalet lokala taxerings— distrikt utgjort 2 914, antalet rörelsedistrikt 316 samt antalet bolags- och föreningsdistrikt 85.

I 581 av de 2914 lokala taxeringsdistrikten omhänderhades taxeringen av rörelseidkare och andra skattskyldiga med invecklade inkomst- och för- mögenhetsförhållanden fortfarande av lokala taxeringsnämnder, som vid ifrågavarande taxering biträtts av taxeringskonsulenter, förordnade av läns- styrelsen med stöd av föreskrifterna i punkt 5 övergångsbestämmelserna till TF enligt lydelsen före den 6 december 1959. Antalet taxeringskonsu- lenter i lokal taxeringsnämnd har vid 1960 års taxering utgjort 136. I öv— riga 2 333 lokala taxeringsdistrikt har däremot taxeringen av rörelseidkare m. fl. skattskyldiga överflyttats till rörelsedistrikt och rörelsenämnd.

Av de 316 rörelsedistrikten har 155 varit försedda med taxeringsassistent. I övriga distrikt har i stället funnits övergångsvis förordnade kronoombud och taxeringskonsulenter.

I bilaga 3 har redovisats antalet taxeringsassistentstjänster i riket den 1 juni 1960. Av bilagan framgår att vid denna tidpunkt fanns inrättade till- hopa 160 sådana tjänster, av vilka dock inte mindre än 27 var vakanta. I fråga om 17 av de under 1960 års taxeringsarbete vakanta assistentstj äns- terna har vikarie inte funnits tillgänglig utan vederbörande rörelsedistrikt har i stället måst förses med kronoombud och —— beträffande 6 rörelse— distrikt med taxeringskonsulent. I några fall har taxeringsassistent va- rit förordnad tjänstgöra i mer än ett rörelsedistrikt.

I bilagorna 4 och 5 lämnas närmare uppgifter angående taxeringsassis- tenternas arbetsuppgifter m. m. under åren 1958 och 1959. Uppgifterna bygger på från länsstyrelserna infordrat material.

Beträffande innehållet i bilagorna må först erinras om att vid 1958 års ingång fanns inrättade 50 taxeringsassistentstjänster och vid 1959 års in— gång 100 sådana tjänster. Vid 1958 års taxering har samtliga assistents- tjänster kunnat uppehållas antingen av ordinarie innehavare eller med sär— skilt förordnad vikarie å tjänsten. Under 1959 års taxeringsarbete i taxe- ringsnämnderna har emellertid endast 98 av de 100 assistentstjänsterna kunnat uppehållas. Två tjänster har varit vakanta under taxeringsperio- den och vikarie har inte funnits tillgänglig.

Antalet deklarationer i assistentdistrikten har under de båda årens taxe— ringar starkt varierat. Vid 1958 års taxering har antalet av assistent hand- lagda deklarationer utgjort lägst 868 och högst 1983. Motsvarande siff— ror har vid 1959 års taxering utgjort 827 och 2 063. Medeltalet handlagda deklarationer har utgjort år 1958 1 421 och år 1959 1 400. I detta samman- hang må erinras om att vid genomförandet av 1956 års taxeringsreform som en allmän regel uppställdes att en taxeringsassistent borde kunna med- hinna ca 1 200 rörelsedeklarationer.1 Till sistnämnda siffra skall emellertid läggas dels deklarationer, som avgivits av rörelseidkares make och minder- åriga barn, dels det antal andra svårbehandlade deklarationer, som kunde komma att överlämnas till rörelsenämnds handläggning. De angivna me— deltalssiffrorna för åren 1958 och 1959, som även innefattar nyssnämnda av icke-rörelseidkare avgivna deklarationer, torde därför i stort sett mot- svara 1 200 rörelsedeklarationer.

Av bilagorna framgår även att _ för att taxeringsarbetet i assistent- distrikten skulle kunna utföras inom föreskriven tid och på ett godtag- bart sätt i en del fall vissa av assistenterna åliggande arbetsuppgifter vid de båda årens taxeringar måst övertas av antingen personal, som läns- styrelsen i särskild ordning ställt till förfogande, eller av vederbörande rörelsenämndsordförande. Vid 1958 års taxering har så måst ske i 16 fall och vid 1959 års taxering i 21 fall. Vidare har assistenterna i hög grad måst tillgripa övertidsarbete för att medhinna taxeringsarbetet. Av de in- hämtade uppgifterna framgår att vid 1958 års taxering övertidsarbete ut— förts av 42 av de 50 assistenterna och vid 1959 års taxering av 91 av 98 assistenter. Den genomsnittliga redovisade övertiden för assistent utgjorde 1958 184 tim. och 1959 179 tim. För ifrågavarande övertid har övertids— ersättning ej utgått. I några fall har emellertid kompensationsledighet kunnat erhållas.

I bilagorna 4 och 5 har därjämte redovisats i vilken utsträckning taxe- ringsassistenterna tilldelats taxeringsuppdrag vid sidan av sin tjänst. Vid 1958 års taxering har sålunda 2 assistenter innehaft uppdrag som ordfö-

1 Prop. 150/1956 5. 173.

Tabell 1 Antal assistenter som haft ifråga- Arbetsuppgifter varande arbetsuppgifter år 1958 1959 a) Verkställt taxeringsrevision på egen hand ............ 28 61 b) Biträtt vid taxeringsrevision ...................... 29 50 c) Utfört utredningar m. m. i samband med granskningen av de 5. k. överskottsförteckningarna (förteckningar över skattskyldiga med överskjutande preliminär skatt, vilkas taxering anses böra undersökas) .............. 25 58 d) Verkställt eftergranskning av taxeringar i lokala taxe- ' ringsdistrikt ..................................... 16 41 e) Verkställt eftergranskning av taxeringarna i särskilda taxeringsdistrikt .................................. 6 12 Antal för ifrågavarande arbetsuppgifter tillgängliga taxe- ringsassistenter ...................................... 47 91

rande i lokal taxeringsnämnd, 6 assistenter uppdrag som kronoombud och 17 assistenter uppdrag som taxeringskonsulent. Vid 1959 års taxering har 8 assistenter fullgjort uppdrag som kronoombud och 21 som taxerings- konsulent.

I bilagorna lämnas slutligen en redogörelse för taxeringsassistenternas arbetsuppgifter under icke-taxeringsperiod, d. v. s. i stort sett januari och februari månader samt andra halvåret varje år. En sammanställning av de i bilagorna redovisade uppgifterna intages i tabell 1 ovan.

Av redogörelsen i bilagorna framgår även att taxeringsassistenterna i förhållandevis stor utsträckning tagits i anspråk för uppgifter som inte di- rekt sammanhänger med dem, för vilka assistenterna närmast varit av- sedda. En sammanställning av uppgifterna om assistenternas tjänstgöring lämnas i tabell 2 överst å nästa sida.

Länsstyrelserna

Landskontorens organisation i stort

Länsstyrelsen består av två avdelningar, landskansliet och landskontoret. Inom landskontoret, vars chef är landskamreraren, handlägges bl. a. ären- den angående taxerings- och beskattningsväsendet i övrigt. Landskontoret är indelat i tre sektioner, nämligen kameralsektion, taxeringssektion och uppbördssektion. Sektionerna är uppdelade i olika arbetsdetaljer. Sålunda hör till kameralsektionen som en särskild arbetsdetalj prövningsnämn- dens kansli. Taxeringssektionen är normalt indelad i tre olika arbets- detaljer, nämligen »allmän detalj», »revisionsdetalj» och (från och med den 1 januari 1960) >>varuskattedetalj>> (varuskattekontoret). Vid lands— kontoret i Göteborgs och Bohus län finnes därjämte en särskild sektion för sjömansskatteärenden (sj ömansskattekontoret).

Tabell 2 1958 1959 Antal veckor Antal veckor Tjänstgöring Antal Antal tax. I genom- tax. Igenom- ass. Totalt1 snitt per ass. Totaltz snitt per tax. ass. tax. ass. a) Å landskontors taxeringssek- tion ........................ 18 157 3 57 547 5,6 h) Å annan sektion inom landskon- toret ........................ 2 15 0,3 4 27 0,3 c) Vikariat å häradsskrivare- och 1:e landskanslisttjänster ....... 37 251 5,1 75 428 4,4 (1) Biträdeåtlokal skattemyndighet 11 31 0,6 16 44 0,4 e) Annan tjänstgöring ........... 3 5 0,1 7 16 0,2 Antal för ifrågavarande tjänstgö- ring tillgängliga taxeringsassisten- ter ............................ 49 98

1 För en assistent har tidsuppgift ej kunnat lämnas. 2 För två assistenter har tidsuppgift ej kunnat lämnas.

Sektionschef för taxeringssektionen är taxeringsintendenten. Prövnings- nånmdens kansli förestås i samtliga län utom Gotlands under landskamre- raren av en länsassessor. I Gotlands län är landskamreraren i egenskap av chef för kameralsektionen även föreståndare för prövningsnämndens kansli.

Å taxeringssektionerna tjänstgör — förutom taxeringsintendenter bi- trädande taxeringsintendenter, länsrevisorer, förste taxeringsinspektörer och taxeringsinspektörer, förste taxeringsrevisorer och taxeringsrevisorer, förste landskanslister och landskanslister samt biträdespersonal i olika grader. Till taxeringssektionerna hör även taxeringsassistenterna, ehuru de såsom tidigare anförts är lokalt placerade hos de lokala skattemyndigheterna.

Å prövningsnämndernas kanslier tjänstgör _— förutom vederbörande fö- reståndare länsnotarier, förste landskanslister och landskanslister samt biträdespersonal i olika grader.

Enligt 49 5 1 mom. länsstyrelseinstruktionen den 30 maj 1958 (nr 333) fordras för behörighet till tjänst som landskamrerare eller sådan länsas- sessor, som har att förestå prövningsnämndens kansli, att ha avlagt juris kandidatexamen. För behörighet till annan tjänst som länsassessor eller förste länsnotarie å landskontor eller till tjänst som länsnotarie å lands— kontor fordras att ha avlagt antingen juris kandidatexamen eller statsve— tenskaplig—juridisk examen. För behörighet till tjänst som taxeringsinten- dent, biträdande taxeringsintendent och förste taxeringsinspektör fordras att ha avlagt antingen juris kandidatexamen eller statsvetenskaplig-juri— disk examen eller examen vid handelshögskola. Behörighet till tjänst som

länsrevisor, förste taxeringsrevisor och taxeringsrevisor tillkommer endast den, som avlagt examen vid handelshögskola.

För tjänst som förste landskanslist, taxeringsassistent och landskanslist finnes inga andra behörighetsvillkor föreskrivna än att vederbörande skall ha undergått den utbildning, som Kungl. Maj:t bestämmer.

De närmare grunderna för organisationen i personellt avseende

Fördelningen olika länsstyrelser emellan av de mera kvalificerade tjäns- terna på taxeringssektionerna och prövningsnälnndernas kanslier framgår av personalplanen för länsstyrelserna, som varje år fastställes av Kungl. Maj:t. Beträffande organisationen hänföres länsstyrelserna till olika grup- per, grupp I grupp V, varvid gruppen III är uppdelad på de fyra under- grupperna A—D. Inom olika grupper (undergrupper) är organisationen i princip lika uppbyggd. Avsteg från den principiellt lika uppbyggnaden har emellertid skett i flera fall.

För landskontorens del hänföres de olika länsstyrelserna till följande grupper:

grupp I länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus samt Göteborgs och Bo- hus län ;

grupp II länsstyrelserna i Älvsborgs och Västernorrlands län; grupp III A länsstyrelserna i Östergötlands, Kristianstads, Värmlands, Kopparbergs och Gävleborgs län;

grupp III B länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län; grupp III C länsstyrelserna i Jönköpings, Kalmar, Skaraborgs och Öre- bro län;

grupp III D länsstyrelserna i Södermanlands, Västmanlands och Jämt- lands län ;

grupp IV länsstyrelserna i Uppsala, Kronobergs, Blekinge och Hallands län ; samt

grupp V länsstyrelsen i Gotlands län. Den nu nämnda grupperingen av länsstyrelserna genomfördes genom be- slut av 1952 års riksdag.1 Till grund för beslutet låg ett förslag av 1948 års länsstyrelseutredning i ett i juli 1950 avgivet betänkande angående länsstyrelsernas organisation och ställning inom länsförvaltningen (SOU 1950: 28) samt en av numera landssekreteraren Åke H:son Sylwan upp- rättad, den 14 juli 1951 dagtecknad promemoria med förslag till partiell länsstyrelsereform.

I fråga om de närmare grunderna för grupperingen må erinras att läns- styrelseutredningen vid sin översyn av länsstyrelsernas organisation fann det angeläget, att skillnaderna i organisationsavseende mellan de olika länsstyrelserna så mycket som möjligt eliminerades även om det förelåg

1 Prop. 155/1952.

betydande variationer i fråga om storleksordningen mellan de största och de minsta länen. För att undersöka möjligheterna att åstadkomma en i möj— ligaste mån enhetlig organisation av länsstyrelserna ansåg utredningen det värdefullt att göra en jämförelse mellan de skilda länsstyrelsernas arbets- belastning och dennas utveckling under åren före 1950. För att belysa ord- ningsföljden länsstyrelserna emellan efter t. ex. antalet handlagda ärenden, personalantal i förhållande till arbetsmängd m. m. införskaffade utred- ningen därför uppgifter från de olika länsstyrelserna men det inkomna ma- terialet kunde av olika anledningar inte bearbetas för avsett ändamål eller redovisas tabellariskt.

Under sådana omständigheter sökte utredningen på annat sätt erhålla en någorlunda rättvisande jämförelse mellan de olika länsstyrelserna. Därvid utgick utredningen från länens storlek och struktur i sådana avseenden, som erfarenhetsmässigt påverkade länsstyrelsernas arbetsbörda. Utredningen underströk dock att det förelåg betydande svårigheter att få en på dessa fak— torer grundad gradering att motsvara de verkliga förhållandena, då många ovågbara moment inverkade. Bland de faktorer, som i främsta rummet an- sågs böra inverka på graderingen, nämndes sålunda befolkningstalet och dess fördelning på stad och landsbygd, befolkningens rörlighet, näringslivets struktur, utvecklingsgrad och utvecklingstendenser, antalet städer och andra tätorter samt antalet kommuner ävensom länens ytvidd. I en i länsstyrelse— utredningens betänkande intagen tabell (SOU 1950: 28 s. 459) redovisades länen i ordningsföljd efter några av dessa beräkningsgrunder. På grund- val därav sammanställdes länen i vissa grupper, inom vilka de olika läns— styrelserna kunde anses ha en i stort sett jämförlig arbetsbörda. Utredning- ens förslag till gruppindelning innefattades i en i betänkandet s. 462 intagen tablå. Det bör understrykas att de till grund för graderingen liggande upp- gifterna avsåg början av år 1949.

Som kommentar till sitt förslag anförde utredningen bl. a.

Befintligheten av större städer inom ett län minskar i viss mån länsstyrelsens arbete, därför att dessa städer i sin förvaltning ha tillgång till kvalificerade be- fattningshavare. Ärendena därifrån äro i regel beredda på ett grundligare och sakkunnigare sätt än ärenden från andra kommuner. Samtidigt kan emellertid förhandenvaron av dylika städer innebära en merbelastning, för landskontoret genom det större antalet näringsidkare och för landskansliet på grund av de mera komplicerade sociala problemen samt för båda avdelningarna genom befolkning- ens större rörlighet. I län med större industriområden på landsbygden inverkar befolkningens rörlighet och sociala struktur på samma sätt. Så är exempelvis fallet i vissa mellansvenska län samt i de norrländska kustlänen, framför allt Västernorrlands län.

En annan faktor av stor betydelse, som lika litet som den föregående kan upp— skattas i siffror, är den allmänna utvecklingsnivån och -tendensen inom länens näringsliv. Ett övervägande jordbrukslän kräver, även om jordbruket som sådant är statt i stark utveckling, i allmänhet icke på långt när samma aktivitet och uppmärksamhet hos länsstyrelsen som ett län, där småindustrin på landsbygden

är stadd i stark utveckling. I länen av sistnämnda slag aktualiseras särskilt alla de med tätortsbebyggelsen sammanhängande problemen. En viss mätare härpå är antalet municipalsamhällen. Men även denna måttstock måste användas med stor försiktighet. Länsstyrelserna ha tillämpat mycket växlande principer för reglering av de med samhällsbildningen förenade problemen. Medan på vissa håll municipalsamhällen bildats i ganska stor omfattning, har man på andra håll nöjt sig med byggnadsplaner eller utomplansbestämmelser.

Länens ytstorlek, geografiska beskaffenhet och kommunikationer inverka också i någon män på omfattningen av länsstyrelsernas arbetsbörda. Dessa förhållan- den ävensom den omständigheten, att på många områden i Norrland den ut— veckling är i full gång som på andra håll i landet mer eller mindre nått en viss avslutning, göra att åtminstone i vissa av Norrlandslänen länsstyrelserna i all- mänhet måste anses ha en relativt tyngre arbetsbörda än länsstyrelserna i många sydsvenska län av motsvarande storleksordning.

De resultat, vartill utredningen med nu antydda utgångspunkter kommit ifråga om länsstyrelsernas relativa arbetsbelastning, ha kompletterats genom undersök— ningar på vissa länsstyrelser av utredningen, vissa dess ledamöter och experter samt sekretariatet. Med stöd jämväl av vad därvid framkommit har utredningen ansett sig kunna konstatera att länsstyrelserna för här ifrågakommande syften torde kunna indelas i grupper på sätt framgår av tablå å sid. 462. _ _ _

1956 års taxeringsreforms inverkan på landskontorens organisation

1956 års taxeringsreform medförde för länsstyrelsernas del i organisato— riskt avseende i huvudsak dels att för förberedandet av besvärsmålens hand— läggning i prövningsnämnden inom varje län inrättades ett särskilt pröv— ningsnämndens kansli dels en förstärkning av taxeringssektionernas per- sonal.

Med hänsyn till att prövningsnämnderna genom reformen omvandlades till rena besvärsinstanser innebar inrättandet av kanslierna främst att åt— skillnaden markerades mellan den dömande verksamheten i prövnings- nämnderna och den fiskala verksamheten i taxeringssektionerna. Tillkoms— ten av kanslierna innebar emellertid även tillgodoseende av ett viktigt effek— tivitetsintresse, nämligen det att taxeringssektionernas personal inte längre skulle kunna tagas i anspråk för andra än sina egentliga arbetsuppgifter, ledning och understödjande av taxeringsarbetet i första instans samt bevakandet av det allmännas rätt i taxeringsfrågor, däri inbegripet efter- granskning och taxeringskontroll. Även om inrättandet av prövnings— nämndskanslierna medförde att viss personal överfördes från taxerings- sektionerna till kanslierna, innebar dock inrättandet allmänt sett en icke ringa förstärkning av landskontorens personalkader därigenom att å kans- lierna nyinrättades såväl kvalificerade tjänster som landskanslist- och bi- trädesbefattningar. Genom beslut av 1957 års riksdag nyinrättades sålunda för prövningsnämndskanslierna i länen 18 förste länsnotarietjänster i löne- graden [Ca 29], 5 förste landskanslisttjänster i lönegraden [Ca 25], 10 lands— kanslisttjänster i lönegraden [Ca 21], 17 landskanslisttjänster i reglerad befordringsgång [lönegraderna Cf13—Ce 19], 2 kanslibiträden i lönegra-

den [Ca 11] och 33 kontorsbiträden i reglerad befordringsgång [lönegraderna Cf 4—Ce 8]. Reellt innebar detta en förstärkning även av taxeringssektio— nerna, vilka hittills i betydande utsträckning tagits i anspråk för att biträda prövningsnämnderna med beredningen av besvärsärendena.

För att ytterligare vidga möjligheterna "till ett kvalificerat kontrollarbete genomfördes emellertid även genom 1956 års reform en kvantitativ förstärk— ning av taxeringssektionerna, främst bland revisionspersonalen. Genom beslut av 1957 års riksdag nyinrättades sålunda 18 förste taxeringsrevisors— tjänster i lönegraden [Ca 29], 5 förste taxeringsrevisorstj änster i lönegraden [Ca 27], 2 taxeringsrevisorstjänster i reglerad befordringsgång [lönegrader- na Cf19—Ce 25], 2 landskanslisttjänster i lönegraden [Ca 21], 4 landskans- listtjänster i reglerad befordringsgång [lönegraderna Cf 13—Ce 19], 21 kans— libiträdestjänster i lönegraden [Ca 11] och 14 kontorsbiträdestj änster i regle— rad befordringsgång [lönegraderna Cf 4—Ca 8].

Den allmänna varuskattens inverkan på landskontorens organisation

Vid 1959 års riksdag fattades beslut om införande av en allmän varuskatt från och med den 1 januari 1960.1 Genom den utformning, som beskattnings— förfarandet vid den allmänna varuskatten erhöll, måste en utbyggnad ske av organisationen hos de myndigheter, som skulle omhänderha kontrollen och uppbörden av skatten. De myndigheter, där ett ökat personalbehov an— sågs föreligga, var framför allt länsstyrelserna, överståthållarämbetet, de lokala skattemyndigheterna och riksskattenämnden.

Enligt VF skall länsstyrelserna utöva ledningen i fråga om taxering och upphörd av allmän varuskatt inom länen. Länsstyrelserna skall sålunda bl. a. ombesörja med registreringen av skattskyldiga sammanhängande frå- gor, mottaga inkommande deklarationsuppgifter och svara för skatteupp— börden. Den direkta skattekontrollen åvilar däremot, liksom vid inkomst- taxeringen, i princip taxeringsintendenten i länet. Med hänsyn härtill hand- lägges samtliga nyssnämnda uppgifter inom taxeringssektionen. Frågor om taxeringsrevision ankommer därvid på revisionsdetaljen inom taxerings- sektionen. I övrigt är arbetet med den allmänna varuskatten förlagt till en särskild detalj inom taxeringssektionen, ett varuskattekontor.

Med hänsyn till att taxeringsintendenten i länet på grund av sina om- fattande göromål i övrigt inte kan annat än i stort leda varuskattekonto- rets arbete och det inte heller ansetts möjligt uppdra åt någon av de befint- liga tjänstemännen inom taxeringssektionen att vid sidan av sina övriga arbetsuppgifter utöva den direkta ledningen av varuskattekontoret, har från och med den 1 januari 1960 vid samtliga länsstyrelser _— utom läns- styrelsen i Gotlands län inrättats särskilda tjänster som föreståndare för varuskattekontoren. Tjänsterna, som erhållit benämningen biträdande

1 Prop. 162/1959; BevU 60/1959; SU 188/1959.

taxeringsintendent, är vid länsstyrelserna i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län placerade i lönegraden Ao 26 och vid övriga länsstyrelser i löne— graden Ao 24. Till innehavarna av tjänsterna i lönegraden Ao 26 utgår —— i likhet med vad som är fallet beträffande övriga biträdande taxeringsin- tendentstjänster i denna lönegrad — avlöningsförstärkning med 1 200 kro- nor för år.

Åtskilliga arbetsuppgifter på varuskattekontoren är av rutinmässig na- tur, t. ex. kollationering i olika avseenden av under löpande år avgivna de— klarationer och varjehanda insorteringsarbeten. För utförandet av detta arbete liksom för skrivarbete har anställts särskild biträdespersonal, beräk- nad med utgångspunkt från i första hand det beräknade antalet skattskyl- diga till allmän varuskatt. 1959 års riksdags beslut innebar i detta hänse- ende att vid länsstyrelserna nyinrättades 24 kansliskrivartjänster i löne- graden Ae 10, 5 kontoristtjänster i lönegraden Ae 9, 24 kanslihiträdes- tjänster i lönegraden Ae 7 och 42 kontorsbiträdestjänster i reglerad beford- ringsgång (lönegraderna Af l—Ae 5).

Införandet av den allmänna varuskatten innehar även ökade krav på ka- paciteten hos länsstyrelsernas revisionsdetaljer, vilka såsom nyss anförts har att verkställa den mera kvalificerade taxeringskontrollen beträffande denna skatt. En förstärkning av revisionsdetaljerna har också genomförts från och med den 1 januari 1960. I detta hänseende uttalade departements- chefen i prop. 162/1959 (5. 321 ff) bl. a.

För utförande av vissa andra arbetsuppgifter kräves särskilt kvalificerad per- sonal på varuskattekontoren. Detta gäller bl. a. den fortlöpande granskningen under beskattningsåret av inkomna deklarationer för kontroll av t. ex. gjorda av— drag från skattepliktig omsättning eller fördelning på skattepliktig eller icke skattepliktig omsättning, efterforskning av icke registrerade skattskyldiga, biträde åt föreståndaren med utredning i besvärsmål m. m. Vid de största länsstyrelserna med större antal biträden torde det därjämte vara motiverat med särskild arbets- ledare. Hithörande arbetsuppgifter synes vara av sådan art att de lämpligen bör utföras av personal i landskanslistkarriären eller av kvalificerad biträdesperso— nal. Hur stor personal, som erfordras för nu angivna ändamål, blir beroende av den omfattning som granskningsverksamheten bedömes böra få.

Såsom tidigare framhållits bör frågor om taxeringsrevision, d. v. s. granskning av de skattskyldigas bokföring, handläggas av taxeringsrevisionen på taxerings- sektionerna. Bokföringsgranskningen bör i första hand utföras av personalen på revisionen. För detta ändamål måste taxeringsrevisionerna förstärkas. I vilken omfattning detta bör ske är emellertid svårt att redan nu bedöma. Kommitténs majoritet har ansett det erforderliga antalet granskningsmän vara 330, men två reservanter har uppskattat behovet till mellan 500 och 600. I remissyttrandena har skilda meningar om behovet av personalförstärkning kommit till uttryck. Sålunda har t. ex. kontrollstyrelsen uppskattat antalet granskningsmän till åt- minstone 600, medan en länsstyrelse ansett 150 tjänstemän vara tillräckligt.

Vid ställningstagandet till denna fråga bör enligt min mening särskilt beaktas, att bokföringsgranskning endast undantagsvis bör avse enbart varuskatteredovis- ningen. Granskningen bör som regel gälla kontroll såväl av inkomstredovisningen

som av den till varuskatt skattepliktiga omsättningen samt _— om den skattskyl- dige är arbetsgivare _ av källskatteredovisningen. Liksom vid inkomsttaxeringen kan man utgå från att behovet av taxeringsrevisioner varierar avsevärt mellan olika kategorier skattskyldiga. Medan vissa skattskyldiga eller vissa grupper så— dana kan behöva bokföringsgranskas varje år, kan det beträffande andra vara till- räckligt med granskning endast av självdeklarationer och varuskatteuppgifter. Det torde knappast vara möjligt att angiva vare sig antalet erforderliga taxerings- revisioner per år eller det antal revisioner som kan medhinnas av varje gransk- ningsmän. Vidare bör uppmärksammas att, även om man någorlunda säkert kunde ange personalbehovet, det likväl synes vara svårt att omedelbart fylla detta be- hov på grund av brist på för ändamålet lämpade aspiranter.

Med hänsyn till det anförda anser jag, att tills vidare endast ett begränsat an- tal granskningsmän bör anställas och att man senare med ledning av erfarenhe- terna får närmare bedöma behovet av en ytterligare utbyggnad av organisationen. Av speciell betydelse är härvid att få erfarenhet av i vilken utsträckning de hos de lokala skattemyndigheterna placerade taxeringsassistenterna kan avlasta revi- sionspersonalen på länsstyrelserna en del av dess arbete. Då man bedömer beho- vet av granskningspersonal bör man även beakta i vilken utsträckning personal behövs på varuskattekontoren för de särskilt kvalificerade arbetsuppgifter, som jag tidigare berört. Det torde få ankomma på riksskattenämnden att på detta om- råde utforma lämpliga riktlinjer för granskningsverksamhetens inriktning och utformning. Det är emellertid uppenbart, att en avsevärd utökning av gransk- ningspersonalen är ofrånkomlig för att kontrollen skall bli så effektiv som önsk- värt är. En successiv utbyggnad i erforderlig omfattning torde därför böra ge- nomföras i så snabb takt som rekryteringsmöjligheter och andra förhållanden medger.

Den erforderliga utbyggnaden av taxeringsrevisionernas personal synes icke böra avse endast de handelshögskoleutbildade taxeringsrevisorerna. Jag vill er- inra om att taxeringsrevisionerna vid den utbyggnad som beslöts år 1956 tillför- des ett antal landskanslister. Uppenbart är att vid den utökning av gransknings- verksamheten, som föranledes av den allmänna varuskatten, anledning finns att låta utvidgningen av taxeringsrevisionerna omfatta även personal inom lands- kanslistkarriären.

När det gällde att närmare fixera det erforderliga antalet nyanställningar framhöll departementschefen att man beträffande taxeringsrevisorstjäns- terna vid den första uppbyggnaden var bunden av i vad mån tjänsterna be- räknades kunna besättas. Med utgångspunkt härifrån föreslogs att i varje län utom Gotlands län skulle inrättas en revisorstjänst och därutöver i de större länen ytterligare 1—3 sådana tjänster. Sammanlagt föreslogs skola inrättas 33 nya taxeringsrevisorstjänster. Efter liknande grunder föreslogs nyanställning skola ske i varje län av en landskanslist och därutöver i de större länen av ytterligare 1—3 sådana tjänster. Sammanlagt skulle inrättas 39 landskanslisttjänster.

Riksdagens beslut, som innebar ett godtagande av departementschefens förslag i detta hänseende, medförde att från och med den 1 januari 1960 vid länsstyrelserna nyinrättades 4 förste taxeringsrevisorstjänster i lönegraden Ao 23, 18 förste taxeringsrevisorstjänster i lönegraden Ao 21, 11 taxerings- revisorstjänster i reglerad befordringsgång (lönegraderna Af 13—Ae 19),

26 landskanslisttjänster i lönegraden Ao 15 och 13 landskanslisttjänster i reglerad befordringsgång (lönegraderna Af 9—Ae 13).

I anslutning till vad ovan anförts må även erinras om departementsche— fens följande uttalande i prop. 162/1959 (5. 324).

Det bör även erinras om att, även om varuskatteärendena på föreslaget sätt kommer att i huvudsak handläggas på ett särskilt varuskattekontor, detta dock samtidigt är en detalj inom taxeringssektionen under ledning av taxeringsinten- denten i länet. Med hänsyn härtill är det uppenbart, att föreståndaren såsom tjänsteman inom taxeringssektionen skall i den mån möjlighet finns kunna tagas i anspråk även för andra arbetsuppgifter, t. ex. att med samma befogenhet som taxeringsintendcnt föra det allmännas talan i besvärsmål rörande annan taxering än varuskattetaxering. Detsamma gäller i tillämpliga delar övrig personal vid varuskattekontoret. På motsvarande sätt bör den personal på taxeringssektionen, som ej är placerad på varuskattekontoret, vid arbetsanhopning kunna tagas i an- språk för arbete på detta kontor. De tjänster som nyinrättas bör därför icke direkt bindas vid varuskattekontoret utan — liksom eljest brukar ske _ tillföras lands- kontoret. Det sagda gäller givetvis också taxeringsrevisionens personal.

De nyinrättade tjänsterna bands sålunda inte direkt till varuskattekon— toren utan tillfördes i vanlig ordning landskontorens organisation. Det må även erinras om att statsutskottet i sitt utlåtande 188/1959 underströk de— partementschefens uttalande att de föreslagna förstärkningarna också var till gagn för kontrollen av direkt skatt och att tjänsterna, oavsett varuskat— tens varaktighet, var av värde i en framtida taxeringsorganisation.

Efter år 1957 genomförda lönegradsändringar

Som ett resultat av träffade överenskommelser med statstj änstemännens hu— vudorganisationer har efter år 1957 lönegradsändringar genomförts beträf- fande ett flertal tjänster inom taxeringssektionerna och prövningsnämnder— nas kanslier. De genomförda lönegradsändringarna framgår av tabell 3 å nästa sida.

Tjänsternas fördelning på taxeringssektioner-na och prövningsnämndernas kanslier; personalläget Av bilagorna 6—9 framgår närmare de olika tjänsternas fördelning på taxe- ringssektionerna och prövningsnämndskanslierna i länen den 1 januari 1960. I bilagorna har även redovisats det antal befattningshavare, som vid denna tidpunkt tjänstgjorde å sektionerna och kanslierna utöver den fast- ställda personalramen antingen såsom tjänstemän å övergångsstat eller så- som stadigvarande anställd extra personal.

Av bilagan 7 kan utläsas, att 166 av de mera kvalificerade tjänsterna inom taxeringssektionerna eller ca 54 % av samtliga sådana tjänster utgöres av sådan taxeringsrevisionspersonal, för vilken examen från handelshögskola är kompetenskrav.

Tabell 3 Tidigare gällande ' Beslutad Antal .. . ... ... ... Anmärkning .. t anste- t anster .. tjänste- lonegrad beriämning ] lonegrad benämning Beslut av 1958 års riksdag (prop. 158/1958) Ao 24 Länsrevisor 2 Ao 25 Oförändrad P och Y län Ao 21 Förste tax.rev. 2 Ao 23 | M och 0 län Af 13—Ae 19 Taxeringsrevisor 1 Ae 21 Förste tax.rev. I län Beslut av 1959 års riksdag (prop. 162/1959) Ao 25 Länsrevisor 5 Ao 26 Oförändrad AO 24 » 19 Ao 26 » Ao 23 Förste läns— 14 Ao 24 Länsassessor Prövningsnämndens notarie kansli i D, E, F, H, L, R, S, T, U, W, X, Z, AC och BD län Ao 21 Förste tax.insp. 3 Ao 23 Oförändrad M(2) och O(l) län Af 13—Ae 19 Taxeringsrevisor 3 Ao 21 Förste tax. E, AC och BD län rev1sor Ao 15 Landskanslist 7 Ao 19 Förste lands— Prövningsnämndens kanslist kansli i E, L, S, W, X, AC och BD län Af 9—Ae 13 Landskanslist 11 Ao 15 Oförändrad Prövningsnämndens kansli i C, D, F, G, H, K, N, R, T, U och Z län Af l—Ae 5 Kontorsbiträde 22 Ae 7 Kanslibiträde Prövningsnämndens kansli i samtliga län utom M och 0 Beslut av 1960 års riksdag (prop. 151/1960) Ao 23 Förste läns- 4 Ao 24 Länsassessor Prövningsnämndens notarie kansli i C, G, K och N län Ao 21 Förste tax. re- 6 Ao 23 Oförändrad E (1), M(2), O(2) och visor Y(1) län Af 13—Ae 19 Taxeringsrevisor 25 Ao 21 Förste tax. re— 2 i M och 0 län. 1 i visor övriga län utom I län A0 7 Kanslibiträde 23 Ao 9 Kontorist Revisionsdetaljen i samtliga län utom I län

Av den sammanlagda personalstyrkan å taxeringssektionerna, 716 tjän- stemän, utgör

61 eller 78 >> 166 >> 146 » 265 »

10,8 % 23,2 % 20,5 % 37,0 %

8,5 %

taxeringsintendenter, taxeringsinspektörer, taxeringsrevisorer, landskanslister och biträdespersonal.

Landskanslist— och biträdespersonalen fördelar sig på de olika detaljerna inom taxeringssektionen på sätt framgår av tabell 4 å nästa sida. I fråga om prövningsnämndskanslierna fördelar sig den sammanlagda

3—006439

Tabell 4 Landskanslistpersonal Biträdcspersonal Detalj å taxeringssektionen Antal % Antal % Allmänna detaljen ............... 91 62,3 111 41,9 Revisionsdetaljen ................ 17 11,7 58 21,9 Varuskattekontoret .............. 38 26,0 96 36,2 Summa 146 — 265 _ personalstyrkan _ frånsett arkiv- och expeditionsvaktspersonal _ 260

tjänstemän med 28 eller 10,8 % på juristpersonal, 63 >> 24,2 % på landskanslistpersonal och 169 » 65,0 % på biträdespersonal.

I bilaga 10 lämnas närmare uppgifter angående totala antalet landskans- listtj änsters fördelning på olika sektioner inom landskontoren den 1 januari 1960. Av tabell 5 nedan framgår hur det sammanlagda antalet tjänster _ i vilket antal även inräknats stadigvarande anställd personal utom personal— planen och personal å övergångsstat med landskanslists arbetsuppgifter _ fördelar sig i stort på de olika sektionerna inom landskontoren.

I fråga om uppgifterna i bilagorna 6—10 må emellertid, när det gäller landskanslist- och biträdestjänsterna, understrykas att uppgifterna avser en bestämd tidpunkt _ den 1 januari 1960 _ och att de olika tjänsternas bundenhet till olika sektioner och arbetsdetaljer inte är så strikt som bila- gorna utvisar. I detta hänseende utmärkes de olika landskontorens orga- nisation merendels av en hög grad av elasticitet, vilket innebär att befatt- ningshavarna med hänsyn till rådande arbetsbelastning för längre eller kor- tare tider flyttas inte bara mellan de olika arbetsdetaljerna inom en och samma sektion utan även mellan sektionerna. Särskilt framträdande är detta förhållande i fråga om landskanslistpersonal å aspirantstadiet.

Vidare må beträffande uppgifterna i bilagorna framhållas att den 1 janu- ari 1960 ett stort antal tjänster i olika grader var obesatta, vilket samman- hängde dels med att de tidigare innehavarna av befattningarna vunnit be- fordran till nyinrättade högre tjänster i samband med den allmänna varu- skattens införande dels rekryteringssvårigheter. Det sistnämnda var förhål- landet särskilt beträffande taxeringsrevisorstjänsterna i reglerad beford— ringsgång och landskanslisttjänsterna i lönegraden Ao 15. Enligt vad som inhämtats var sålunda den 1 januari 1960 23 och den 1 juli 1960 12 taxe-

Tabell 5 Sektion Antal % Kameralsektionen ........... 147 30,5 Taxeringssektionen .......... 146 30,4 Uppbördssektionen .......... 1 88 39, 1 Summa 481

Tabell 6 Vakanta landskanslisttjänster Antal landskans- Län listtjänster i 1/1 1960 Ao 15 elnligt per- 1/1 1359 i % av totala an- sona planen an a antal talet sådana tjänster

B 10 _ 2 20 C 5 _ 1 20 D 5 2 3 60 E 7 3 2 28 F 7 1 3 43 G 5 _ 1 20 H 7 _ 1 12 I 2 1 2 100 K 5 1 1 20 L 7 3 3 43 M 14 _ 4 29 N 5 4 3 60 0 13 3 5 38 P 8 3 5 62 R 7 1 2 28 S 7 1 1 12 T 7 _ 2 28 U 5 _ 4 80 W 7 2 3 43 X 7 2 5 71 Y 8 1 — _— Z 5 _ 3 60 AC 6 _ 5 83 BD 6 1 2 33

Summa 165 29 63 38

ringsrevisorstjänster vakanta, till vilka länsstyrelsernas antagningsnämnd icke kunnat vid angivna tidpunkter anvisa lämpliga aspiranter, och 63 landskanslisttjänster i lönegraden Ao 15 obesatta, eftersom personal med föreskriven kompetens (genomgången landskanslistkurs) inte fanns till— gänglig. Av tabell 6 ovan framgår i vilken utsträckning landskanslisttjänster i lönegraden Ao 15 varit vakanta den 1 januari ettvart av åren 1959 och»_ 1960 vid de olika länsstyrelserna i brist på kompetenta sökande till tjäns— terna.

Enligt av länsstyrelserna lämnade upplysningar beräknades 3 av de 63 vakanta tjänsterna den 1 januari 1960 kunna besättas med befattningsha- vare inom länsstyrelsen, som efter genomgången kurs för landskanslister å landskontor under år 1959 eller tidigare år vunnit den erforderliga for- ]- mella kompetensen.

Arbetsuppgiftema å taxeringssektion och prövningsnämndens kansli I fråga om arbetsuppgifternas fördelning mellan prövningsnämndens kansli och taxeringssektionen samt inom kansliet och sektionen må först framhål-

las att enligt 12 å länsstyrelseinstruktionen å kameralsektion med det däri ingående prövningsnämndens kansli skall bl. a. handläggas ärenden angå- ende utseende av ledamöter i beskattningsnämnder och övriga ärenden an- gående taxeringsorganisationen samt ärenden, som enligt taxeringsförfatt- ningarna skall handläggas av prövningsnämndens kansli, samt å taxerings- sektionen skatte- och taxeringsfrågor i den mån de inte hör till annan sektion.

Prövningsnämndens kansli har sålunda främst till uppgift att ombesörja diarieföringen av besvär och framställningar till prövningsnämnden, att vidta åtgärder för besvärens komplettering med deklarationer och taxerings- längdsutdrag, att delge part i taxeringsmålet motpartens besvär samt ytt- randen, förklaringar och påminnelser av motparten, att föranstalta om det utredningsarbete, som erfordras för måls avgörande och som inte före- bringas av part, att handha bestyret med upprättande av föredragnings— promemorior samt med protokollföring och expedition av prövningsnämn- dens beslut samt att diarieföra, delge parterna och vidareexpediera taxe— ringsbesvär till kammarrätten och Kungl. Maj:t.

Normalt bedrives arbetet med förberedande till beslut av besvär och fram- ställningar till prövningsnämnden så att, sedan skriftväxlingen mellan par- terna avslutats, föredragningspromemorior, i regel innefattande förslag till prövningsnämndens beslut, upprättas av föreståndaren för kansliet eller, under dennes ledning, av å kansliet tjänstgörande länsnotarier och lands- kanslister samt _ undantagsvis _ särskilt kvalificerad biträdespersonal.

Taxeringssektionens arbetsuppgifter anknyter till de åligganden, som åvi- lar taxeringsintendenten i länet. Enligt 18 å länsstyrelseinstruktionen har taxeringsintendenten att fullgöra vad honom enligt skatte- och taxeringsför- fattningarna åligger samt närmast under landshövdingen tillse att taxerings- arbetet i första instans i länet ordnas och bedrives på ett ändamålsenligt sätt. Därjämte har han att i egenskap av chef för taxeringssektionen full- göra de uppgifter, som enligt 19 & samma instruktion åligger varje sek- tionschef inom länsstyrelsen. Taxeringsintendentens uppgifter kan sålunda allmänt sett sammanfattas i dels sektionschefsuppgifter dels tillsynsupp- gifter beträffande taxeringsarbetet i första instans och dels uppgifter som hänför sig till taxeringsintendentens ställning som den främste företrädaren inom länet för det allmännas rätt i taxeringsfrågor.

Taxeringsintendentens sektionschefsuppgifter omfattar främst de rent arbetsorganisatoriska åtgärderna inom sektionen. Han skall sålunda leda och fördela arbetet samt utöva tillsyn över göromålen inom sektionen och övervaka att såväl tjänstemännen inom sektionen som under länsstyrelsen lydande tjänstemän inom sektionens verksamhetsområde — t. ex. de lokala skattemyndigheterna i fråga om deras medverkan i taxeringsarbetet _ behörigen fullgör sina åligganden. Bland de viktigare sektionschefsuppgif- terna ingår befogenheten att i enlighet med av länsstyrelsen fastställda

allmänna föreskrifter ge närmare anvisningar angående taxeringsmålens fördelning på olika befattningshavare, taxeringsrevisionsarbetets bedrivande och taxeringsassistenternas arbetsuppgifter under icke-taxeringsperiod.

Taxeringsintendenten har vidare att som sektionschef i enlighet med be- stämmelserna i länsstyrelseinstruktionen och den för länsstyrelsen gällan- de arbetsordningen bereda och föredraga eller själv avgöra ärenden eller ock för vederbörlig åtgärd till underordnad tjänsteman överlämna de åren— den, som tillhör sektionen. I sistnämnda uppgifter ingår t. ex. att vara före- dragande i remissärenden angående lagstiftningsfrågor rörande beskatt- ning o. dyl., att på framställning av lokal skattemyndighet avgiva yttran- den i frågor rörande anstånd med erläggande av kvarstående skatt, att före- draga eller sj älv besluta i ärenden angående vederhäftighetsbevis o. dyl. och åsättande av särskilt värde å fast egendom enligt förordningen om arvsskatt och gåvoskatt samt att upprätta förslag till värdering av icke börsnoterade aktier.

Som sektionschef har taxeringsintendenten slutligen att i enlighet med bestämmelserna i 34 & länsstyrelseinstruktionen, trots att han inte är före- dragande, deltaga i handläggningen av vissa ärenden, som föredras för landshövdingen. Enligt uttrycklig föreskrift i nämnda författningsrum skall taxeringsintendenten sålunda med vissa närmare angivna undantag del- taga i handläggningen av ärenden som enligt taxeringsförfattningarna skall handläggas av länsstyrelsen. Det nu angivna åliggandet innebär en skyl- dighet för taxeringsintendenten att deltaga i handläggningen av till kame— ralsektionen hörande ärenden angående t. ex. länets indelning i taxerings- distrikt, utseende av ordförande och kronoombud i taxeringsnämnderna samt bestämmandet av arvoden till olika taxeringsfunktionärer.

Taxeringsintendentens uppgift att närmast under landshövdingen tillse att taxeringsarbetet i första instans ordnas och bedrives på ett ändamåls- enligt sätt kan sägas avse verksamhet, som riktar sig både direkt mot de skattskyldiga inom länet och mot de olika taxeringsfunktionärerna i första instans. Till den verksamhet, som riktar sig direkt mot de skattskyldiga, kan sålunda räknas taxeringsintendentens befogenhet enligt 34 5 2 mom. TF att medge anstånd med självdeklarations avlämnande samt enligt 39, 41 och 42 åå TF att infordra kontrolluppgifter och andra handlingar för taxe- ringsnämndernas arbete. Hit kan även räknas den omfattande serviceverk- samhet, som särskilt vid tidpunkterna för självdeklarationernas avlämnan- de bedrives inom taxeringssektionerna genom besvarande av förfrågningar från de skattskyldiga i deklarations- och andra taxeringsspörsmål.

Verksamheten gentemot taxeringsfunktionärerna i första instans är regle- rad främst genom föreskrifterna i 59 & TF och omfattar bl. a. att lämna anvisningar till de lokala skattemyndigheterna angående sorterings- och längdföringsarhetet, att ge ordförande och kronoombud erforderlig instruk-

tion angående taxeringsarbetets lämpliga bedrivande innefattande bl. a. rätt att utfärda allmänna anvisningar i detta hänseende, att understödja nämn- dernas arbete genom att vid behov lämna råd, upplysningar och annat bi- stånd även i enskilda taxeringsfall, att hålla uppsikt över hur taxeringsarbe- tet i nämnderna bedrives och fortskrider och att det avslutas i föreskriven tid samt att i stort leda taxeringsassistenternas arbete även under taxerings— perioden. I sistnämnda hänseende må särskilt erinras om att i flertalet län taxeringsassistenterna ålagts att under sitt arbete föra statistik angående inom respektive rörelsedistrikt förekommande bruttovinster inom olika branscher.

Taxeringsintendentens uppgifter som den främste företrädaren inom lä- net för det allmännas rätt i taxeringsfrågor regleras främst genom bestäm- melserna i 17 5 TF. Enligt dessa skall taxeringsintendenten i länet, med iakttagande av bestämmelserna i TF, bevaka det allmännas rätt i taxe- ringsfrågor samt verka för att taxeringarna blir likformiga och rättvisa. Därvid skall han i erforderlig omfattning granska verkställda taxeringar och särskilt uppmärksamma ojämnheter mellan taxeringarna i olika taxe- ringsdistrikt. Hans uppgifter i detta hänseende kan betecknas som dels »defensiva», d. v. s. han uppträder som den skattskyldiges motpart i de mål, där den skattskyldige själv anför besvär, dels »offensiva», vilket inne- bär att taxeringsintendenten genom att själv anföra besvär yrkar ändring i skattskyldigs taxering. I sistnämnda avseende intar taxeringsintendenten i viss mån en dubbelställning, eftersom han på en gång är företrädare för det allmänna såsom part och har till uppgift att verka för att taxeringarna blir likformiga och rättvisa, vilket bl. a. innebär att han enligt bestämmel- serna i 101 5 TF ålagts att i vissa fall anföra besvär även till den skatt— skyldiges fördel. .

I den »offensiva» verksamheten ingår främst skyldigheten att i erforder— lig omfattning eftergranska de av taxeringsnämnderna åsatta taxeringarna. Metoderna skiftar härvidlag. Ibland granskas de olika taxeringsdistrikten efter en på förhand uppgjord plan men understundom koncentreras efter— granskningen till visst eller vissa taxeringsdistrikt, där det kan antagas att taxeringsarbetet ej bedrivits på ett i allo godtagbart sätt. Allmänt sett kan sägas att den »offensiva» verksamheten sällan sker på en slump utan initieras genom material, upplysningar m. in., som från olika håll inkom- mer till taxeringsintendenten. Detta material kan t. ex. vara

anmälningar från taxeringsnämnder och lokala skattemyndigheter om upptäckta felaktigheter i åsatta taxeringar,

till taxeringsnämnderna för sent inkomna deklarationer och kontroll- uppgifter eller tidigare ej identifierade deklarationer och uppgifter,

anmälningar från lokala skattemyndigheter rörande skattskyldiga med överskjutande preliminär skatt, vilkas taxeringar anses böra undersökas (s. k. överskottsförteckningar), - '

anmälningar från taxeringsnämnderna angående skattskyldiga eller andra, beträffande vilka finnes anledning anta att de gjort sig skyldiga till brott mot skattestrafflagen eller att eftertaxering kan ifrågakomma eller beträf- fande vilka taxeringsrevision anses böra äga rum,

av taxeringsintendenten i länet eller riksskattenämnden med stöd av be- stämmelserna i TF infordrat kontrolhnaterial,

kontrolluppgifter, vilka efter särskilt förordnande av Kungl. Maj :t skall avlämnas till taxeringsmyndigheterna,

uppgifter, som genom taxeringsrevisioner hos olika skattskyldiga inför- skaffas för kontroll av andra skattskyldiga. ' Särskilt vad gäller rörelseidkare och andra skattskyldiga med mera in- vecklade inkomst- och förmögenhetsförhållanden består den »offensiva» verksamheten främst av taxeringsrevisioner hos berörda skattskyldiga.

Jämlikt föreskrift i 56 5 TF må taxeringsrevision äga rum för kontroll av att deklarations- och uppgiftsskyldighet enligt TF riktigt och fullstän- digt fullgjorts eller för att bereda beskattningsmyndighet upplysning till ledning vid beslut om taxering eller eftertaxering. Enligt 57 & TF skall beslut om taxeringsrevision meddelas av taxeringsintendenten i länet, d. v. s. taxe- ringssektionens chef. Revisionen skall verkställas antingen av taxerings- intendenten själv eller av tjänsteman, åt vilken taxeringsintendenten upp- drar revisionens verkställande. Taxeringsrevision kan även uppdras åt an- nan i hokföring och taxering sakkunnig person men denne skall ha god- känts av länsstyrelsen. Enligt 14 & TK skall taxeringsintendenten tillse att den som utses att verkställa taxeringsrevision väl lämpar sig för detta upp— drag. För honom skall utfärdas skriftligt förordnande, vilket även skall innehålla erinran om vikten av att stadgad tystnadsplikt noggrant iakttages.

Normalt verkställes taxeringsrevisionerna av tjänstemännen inom taxe- ringssektionens revisionsdetalj (länsrevisorer och taxeringsrevisorer samt undantagsvis av landskanslister) eller av taxeringsassistenterna eller av de kommunalt anställda taxeringsrevisorerna. '

Det bör understrykas att taxeringsrevisioner inte. endast förekommer i den verksamhet, som ovan betecknats som »offensiv» utan även _ och detta i mycket stor utsträckning _ i den mera »defensiva» granskning av åsatta taxeringar, som sker i samband med att taxeringsintendenten såsom den skattskyldiges motpart yttrar sig över av denne anförda besvär. I sist- nämnda fall utgör taxeringsrevisionen främst en kontroll över hur dekla- rationsskyldigheten fullgjorts men innebär även verkställandet av en mera ingående utredning från det allmännas sida i den aktuella taxeringsfrågan.

Ett viktigt led i taxeringsintendentens uppgifter som det allmännas fö- reträdare i taxeringsfrågor är slutligen även hans skyldigheter enligt 118 & TF att då anledning förekommer att brott mot skattestrafflagen förövats göra anmälan därom till åklagare, enligt 122 & TF att göra anmälan till

åklagare vid deklarationsförsummelser och underlåtenhet att avge kontroll- uppgifter och enligt ]24 5 TF att göra anmälan till länsstyrelsen om ut- tagande av vite, som förelagts enligt föreskrifterna i TF.

Såsom tidigare anförts biträdes taxeringsintendenterna i sina ifrågava- rande arbetsuppgifter av biträdande taxeringsintendenter, länsrevisorer, taxeringsinspektörer, taxeringsrevisorer, landskanslister, taxeringsassisten- ter och personal i biträdesgraderna. Beträffande arbetsfördelningen mellan de kvalificerade befattningshavarna är vissa bestämmelser meddelade i 21 å länsstyrelseinstruktionen. Enligt dessa åligger det biträdande taxeringsin— tendent, förste taxeringsinspektör och taxeringsinspektör bl. a. att enligt fördelning i överensstämmelse med av länsstyrelsen fastställda allmänna föreskrifter och taxeringsintendentens närmare anvisningar beträffande vissa mål eller ärenden eller vissa grupper av mål eller ärenden fullgöra vad enligt skatte- och taxeringsförfattningarna eller eljest meddelade bestäm- melser ankommer på taxeringsintendent. Åt länsrevisor och förste taxerings- revisor kan även uppdragas att fullgöra taxeringsintendentsgöromål, när de- ras arbetsförhållanden så medgiver. Det har särskilt utsagts att taxeringsin— tendenten skall pröva huruvida uppdrag för länsrevisor, förste taxerings— inspektör, förste taxeringsrevisor eller taxeringsinspektör även skall om- fatta förande av talan i kammarrätten eller hos Kungl. Maj:t.

Länsrevisorn åligger enligt samma bestämmelser i länsstyrelseinstruk- tionen att verkställa taxeringsrevision ävensom att enligt av länsstyrelsen meddelade allmänna föreskrifter och taxeringsintendentens närmare an— visningar dels leda och fördela arbetet inom taxeringssektionens revisions- detalj dels deltaga i de å taxeringssektionen förekommande göromålen.

I fråga om övriga kvalificerade befattningshavares arbetsuppgifter har utsagts att den biträdande taxeringsintendent, som Kungl. Maj:t bestäm- mer, under taxeringsintendenten i länet skall förestå varuskattekontoret (jfr ovan s. 29 ff) ävensom att förste taxeringsinspektör och taxeringsinspek— tör har att enligt taxeringsintendentens närmare anvisningar samt förste taxeringsrevisor och taxeringsrevisor enligt länsrevisorns närmare bestäm- mande deltaga i de a sektionen förekommande göromålen, allt dock en- ligt av länsstyrelsen meddelade föreskrifter.

Enligt 21 5 2 mom. instruktionen kan taxeringsintendenten, när han fin- ner skäl därtill, överta handläggningen av mål eller ärende, som enligt vad ovan sagts skolat ankomma på annan tjänsteman. På taxeringsintendentens prövning i varje särskilt fall skall bero huruvida mål eller ärende från det allmännas sida skall fullföljas till kammarrätten eller Kungl. Maj:t.

Den ovan nämnda befogenheten att till annan befattningshavare å taxe- ringssektionen överflytta taxeringsintendentens göromål i fråga om beva-

Tabell 7 Totala antalet Antal befatt- Antal årsarbets- Befattningshavare befattnings- nmgshavare' krafter med havare med taxeringsm- taxeringsmten- tendentsgöromål dentsgöromål Länsrevisor Ao 26 ................... 24 19 11,0 Förste taxeringsinspektör Ao 23 ....... 271 22 18,7 Förste taxeringsrevisor Ao 23 ......... 253 12 4,9 Förste taxeringsinspektör Ao 21 ....... 25 15 11,8 Förste taxeringsrevisor Ao 21 ......... 372 1 0,1 Taxeringsinspektör Ao, Ae 19 ......... 26 4 3,3

1 Taxeringsinspektör å övergångsstat häri inräknad. * Tjänster inrättade i anledning av allmänna varuskatten frånräknade.

kandet av det allmännas rätt i taxeringsfrägor har sedan den nya TF:s tillkomst utnyttjats i stor utsträckning. I bilaga 11 lämnas närmare upp— gifter angående i vilken utsträckning länsstyrelserna under år 1959 ut- nyttjat ifrågavarande befogenhet. Uppgifterna i bilagan är beträffande andra befattningshavare än biträdande taxeringsintendenter sammanställda i tabell 7 ovan.

Angående befogenheten att åt underordnad personal uppdraga taxerings- intendentsgöromål må erinras om departementschefens uttalanden i prop. 150/1956. Departementschefen anförde.1

Av de åtgärder som föreslagits till stärkande av taxeringsintendentens ställning torde den viktigaste vara att taxeringsintendenten i betydande omfattning skall ha möjlighet att åt underordnad personal uppdraga göromål som enligt skatte- och taxeringsförfattningarna åvilar honom. Häremot har rests invändningar endast i vissa detaljer.

Ehuru de sakkunniga ingenting anfört därom, torde man få utgå från att skyl- dighet att mottaga sådan delegation avsetts skola ingå i taxeringsinspektörernas tjänste-åligganden och att sålunda vikariatsersättning regelmässigt inte skall utgå då delegation sker. Häremot har jag intet att erinra. Utredningen och avfattandet av taxeringsintendentens yttrande i de skattemål, som taxeringsinspektörerna enligt förslaget skulle överta för självständig handläggning, torde nämligen för närvarande till mycket stor del handhas av dessa tjänstemän. I ett stort antal fall torde taxeringsintendentens genomgång av målen endast inskränka sig till en jämförelsevis summarisk granskning av taxeringsinspektörernas arbete. Å andra sidan kan man inte bortse från att enligt den nuvarande ordningen åtskilliga taxe- ringsinspektörer, efter tillstånd av Kungl. Maj:t, brukar tillfälligt _ ibland dock för ganska lång tid _ förordnas att utföra på taxeringsintendenten ankommande göromål och därvid erhålla vikariatsersättning. Uppdrages nu åt dessa befattnings- havare som ett tjänsteåliggande att utföra sådana göromål, innebär detta att en löneförmån, som nu utgår, bortfaller.

Att medge vikariatsersättning i vanlig ordning torde emellertid vara uteslutet. Det skulle förutsätta att man för varje ifrågakommande befattningshavare finge hålla reda på hur stor del av arbetstiden som åtgätt för taxeringsintendentsgöro-

1 Prop. 150/1956 5. 206 ff.

mål, vilket får antas vålla åtskilliga svårigheter. Vidare bör bemärkas att de mål eller andra uppgifter, som avses skola överlåtas, åtminstone i regel skall vara av mindre invecklad natur och anpassade efter vederbörandes kunskaper och förmåga. Under sådana omständigheter torde användning av vikariatsersättning för utmätande av ersättning knappast vara tillfredsställande. Under hänvisning till vad sålunda anförts vill jag föreslå att de uppgifter, varom här är fråga, ålägges taxeringsinspektörerna som ett tjänsteåliggande.

De sakkunniga har föreslagit att fördelningen på underordnade befattnings— havare av de göromål, som författningsenligt åvilar taxeringsintendent, skall an- komma på denne. Häremot har justitiekanslersämbetet invänt att någon form av kontroll häröver kunde vara önskvärd, så att befogenheten i fråga handhades på ett fullt anmärkningsfritt sätt både från det allmännas och de underordnade be- fattningshavarnas synpunkt. Jag har ingenting att erinra mot att en sådan kon- troll anordnas. Fördelningen av dessa arbetsuppgifter får sägas vara en uppgift som i vart fall till typen ganska mycket närmar sig länsstyrelsens uppgift att tillse att taxeringsarbetet ordnas och bedrives på ett ändamålsenligt sätt. För den skull får jag föreslå att det skall åligga länsstyrelsen att fastställa generella före- skrifter om fördelningen samt att sådant ärende skall handläggas i samma ord- ning som ärenden om taxeringsarbetets ändamålsenliga ordnande. På detta sätt kommer inte landskamreraren att deltaga i dessa avgöranden. Att taxeringsinten- denten bör ha befogenhet att där så erfordras göra vissa avsteg från de generella föreskrifterna synes mig självklart.

I olika sammanhang har framhållits att revisionspersonalen utnyttjats för an— nat än taxeringsrevision och att härigenom dessa uppgifter blivit eftersatta. För att motverka detta har de sakkunniga föreslagit att revisionsdetaljen skall bilda en skarpare avgränsad enhet inom taxeringssektionen. Härtill återkommer jag närmare i det följande. De sakkunnigas uttalande, att uppdrag att företräda det allmänna i skatteprocesser främst borde uppdragas åt den juridiskt skolade per- sonalen och att revisionspersonalen endast undantagsvis borde anlitas härför sammanhänger klart med denna fråga. På detta sätt skulle nämligen revisions- personalen kunna hållas intakt för de viktiga bokgranskningsuppgifterna, inte minst de av mer offensiv karaktär beträffande vilka med nuvarande ordning ett icke godtagbart eftersättande ägt rum.

Uttalandet att annan än revisionspersonalen i första hand borde utnyttjas för processföringen biträdes av åtskilliga remissinstanser men har hos andra väckt gensagor. På grund härav och då vissa uttalanden av de sakkunniga ansetts kunna ge vid handen, att de ej funnit det lämpligt att personer med taxeringsrevisors kompetens erhöll taxeringsinspektörs- och taxeringsintendentsbefattning, har ett klarläggande uttalande i denna kompetensfråga efterlysts.

Såvitt jag kunnat finna torde inte ur betänkandet kunna utläsas något, som kan tolkas därhän, att de sakkunniga velat rubba de gällande kompetensföreskrifterna. Något förslag i den riktningen har inte heller framlagts. Enligt min mening har de sakkunniga endast eftersträvat att så långt detta är möjligt den kvalificerade personalen skall bli utnyttjad i den allmänna riktning som de olika befattnings- havarnas utbildning i första hand gör dem lämpade för.

I princip kan jag biträda de sakkunnigas ståndpunkt. Det synes mig självklart att befattningshavarna bör utnyttjas så att deras utbildning kommer till sin rätt. Det kan uppenbarligen inte vara ändamålsenligt att för utförande av taxerings- revision anställa personal med särskild utbildning härför och sedan utnyttja den för ändamål, beträffande vilka annan personal allmänt sett måste antagas ha bättre utbildning. I vad de sakkunniga anfört rörande utnyttjande av revisions-

personalen för revisionsuppgifter kan jag därför inte annat än instämma. Med denna uppfattning följer att de processuella uppgifterna i allmänhet, i den mån de skall delegeras, bör anförtros åt taxeringsinspektörer. I den mån personal med handelshögskoleutbildning innehar tjänst som taxeringsinspektörer, bör emeller- tid enligt min mening sådana uppgifter kunna anförtros också dem. Vad jag nyss 'anfört om revisionspersonalens utnyttjande för revisionsuppgifter får i princip gälla hela denna personal, således även länsrevisorn. Det skall ingalunda bortses från att enligt gällande kompetensföreskrifter befattningshavare med examen vid handelshögskola kan utnämnas å taxeringsintendenttjänst. Härutinnan har jag inte för avsikt att föreslå någon ändring. Detta vore för övrigt inte heller lämp- ligt med tanke på att denna befordringsmöjlighet har sin givna betydelse när det gäller en god rekrytering till läns- och taxeringsrevisorstjänsterna. En avvägning måste emellertid ske och denna synes lämpligen böra resultera i att taxerings- intendenten, där särskilda skäl föreligger, skall äga uppdraga åt länsrevisorn, undantagsvis möjligen även åt taxeringsrevisor, att utföra det allmännas talan i taxeringsmål. Att därvid i huvudsak ifrågakommer mål, däri taxeringsrevision ägt ”rum, ligger i sakens natur.

I sitt utlåtande i anledning av prop. 150/1956 framhöll bevillningsutskot- tet1 att det var av stor betydelse att den taxeringskontroll, som skedde genom bokföringsgranskningar, intensifierades och anförde vidare.

Skall detta kunna förverkligas torde enligt utskottets mening krävas, att den personal, som är utbildad därför, kan användas för sådant granskningsarbete. Detta förutsattes också då den nuvarande organisationen tillkom år 1943. Det vore ur denna synpunkt föga ändamålsenligt om revisionspersonalen komme att i större utsträckning syssla med processföring. Härtill kommer att det i många fall är förenat med avsevärda fördelar icke minst ur rättssäkerhetssynpunkt att en person utifrån andra utgångspunkter bedömer det material som frambragts genom bokgranskningen. Å andra sidan torde det sett på längre sikt vara av värde för ett rationellt granskningsarbete att revisionspersonalen genom att föra det allmännas talan i skattemål får erfarenhet av hur skattedomstolarna bedömer bevisfrågor. I den mån arbetsförhållandena i övrigt tillåter synes det därför vara av värde att taxeringsrevisor i viss utsträckning får föra talan i mål i första hand hos prövningsnämnden. Länsrevisorn och mera erfarna taxeringsrevisorer bör, när på grund av målets art eller eljest skäl därtill föreligger, kunna få uppdrag att fullfölja mål även till kammarrätten och regeringsrätten. Utskottet vill under- stryka att vid tillsättning av tjänst som taxeringsintendent vederbörandes lämp- lighet för uppgiften bör vara avgörande och inte det förhållandet att han tjänst- gjort inom taxeringsrevisionen eller på annat håll inom landskontoret.

Vad slutligen angår den övriga personalen å taxeringssektionen åligger det i enlighet med föreskrifterna i 23 & länsstyrelseinstruktionen förste landskanslist att som arbetsledare efter sektionschefens närmare anvisningar leda och fördela honom underställd personals arbete, att vara föredragande och att efter sektionschefens föreskrifter deltaga i övriga förekommande göromål. Landskanslisterna har motsvarande arbetsuppgifter men får fun- gera som arbetsledare och föredragande först efter länsstyrelsens särskilda förordnande. Biträdespersonalen skall i enlighet med vad som stadgas i

1 BevU 56/1956 5. 116.

länsstyrelsens arbetsordning eller i övrigt lämnade föreskrifter deltaga i förekommande göromål.

Viss statistik angående prövningsnämndskansliemas och taxeringssektionemas arbetsuppgifter I bilagorna 12—23 lämnas viss statistik angående prövningsnämndskans— liernas och taxeringssektionernas arbetsuppgifter under åren 1958 och 1959. Uppgifterna omfattar inte endast länsstyrelserna utan även överståt- hållarämbetet och i vissa avseenden mellankommunala prövningsnämnden, vilkas organisation och verksamhet kommer att närmare beröras i senare avsnitt.

Bilaga 12 utvisar specifikt för de olika länen antalet till prövningsnämn- derna inkomna mål och ärenden under åren 1958 och 1959 samt antalet till kanslierna inkomna överrättsmål under samma tid. Bilaga 13 utvisar dels antalet under samma år av prövningsnämnderna avgjorda mål och ärenden dels antalet under samma år förekomna muntliga förhandlingar i prövningsnämnderna. I sistnämnda sammanhang må erinras om att även före genomförandet av 1956 års taxeringsreform fanns möjlighet att hos prövningsnämnd kunna påkalla muntlig förhandling, vilken möjlighet dock sällan utnyttjades. Genom reformen omvandlades emellertid såsom tidigare anförts prövningsnämnderna till renodlade besvärsinstanser och försågs med särskilda kanslier, vilket ansågs skapa naturliga förutsättningar för ökad användning av muntliga förhandlingar.

I bilagorna 14 och 15 har jämförelse gjorts mellan antalet inkomna och avgjorda mål och ärenden i prövningsnämnderna under åren 1953, 1954, 1958 och 1959.

Av bilaga 14 framgår att antalet besvär från skattskyldig eller kommun under åren 1958 och 1959 utvisar någon minskning i förhållande till antalet under åren 1953 och 1954. Antalet under ettvart av åren 1958 och 1959 inkomna sådana besvär utvisar sålunda en minskning i förhållande till år 1953 med ca 10 % och år 1954 med 6 %. Antalet av taxeringsintendent an- förda besvär är däremot i stort sett detsamma under år 1959 som under åren 1953 och 1954. För år 1958 utvisar emellertid bilagan ett minskat antal besvär. Denna minskning torde helt bero på den förlängning av den ordi- narie besvärstiden för taxeringsintendent, som skedde genom 1956 års reform. Under åren 1953 och 1954 utgick nämligen nämnda besvärstid för taxeringsintendent beträffande dessa års taxeringar enligt då gällande regler den 31 december respektive år. Enligt från och med den 1 januari 1958 gäl- lande föreskrifter i 76 5 TF utgår emellertid den ordinarie besvärstiden för taxeringsintendent vid utgången av april månad året efter taxeringsåret. Flertalet taxeringsintendentsbesvär i fråga om 1958 års taxering ingår därför inte i siffrorna för detta år utan i siffrorna för 1959, liksom den övervägande delen av intendentsbesvären beträffande 1959 års taxering kommer att re- dovisas först under år 1960.

Totalt sett har antalet besvär till prövningsnämnderna under år 1959 minskat med inte fullt 6 % i förhållande till antalet under ettvart av åren 1953 och 1954. En viss minskning har även skett i antalet överrättsmål.

Att förhållandena i nu nämnda avseenden skiftat mellan olika län under olika är torde framgå av bilagan.

I bilagorna 16 och 17 lämnas närmare redogörelse angående under vilka tider prövningsnämndsmålen avgjorts under dels tiden den 1 juli 1958—— den 30 juni 1959 dels tiden den 1 juli 1959—den 30 juni 1960 samt an— gående antalet mål, som under dessa tider avgjorts antingen av prövnings— nämndens ordförande ensam (»enmansmål») eller av prövningsnämnden i dess helhet eller inom någon dess avdelning (»plenimål»). Anledningen till att angivna tidpunkter valts är att man därigenom torde kunna få en förhållandevis god uppfattning om tidpunkterna för prövningsnämndernas beslut rörande de besvär, som hos nämnderna anförts beträffande 1958 och 1959 års taxeringar av skattskyldig eller kommun före dessa års ut- gång och av taxeringsintendent före den 30 april 1959 respektive 1960. Enligt föreskrifterna i 89 5 TF skall nämligen dessa besvär ha avgjorts senast den 30 juni 1959 respektive den 30 juni 1960. Att observera är emeller- tid att i antalet mål även ingår besvär, som anförts i särskild ordning och beträffande vilkas avgörande någon tidsgräns inte finnes föreskriven.

Av bilagorna framgår att endast ca 20 % av samtliga mål avgjorts under sådan tid att prövningsnämndernas beslut kunnat beaktas vid de ordinarie debiteringarna av slutlig skatt på grund av 1958 och 1959 års taxeringar, d. v. s. prövningsnämndernas beslut har normalt förelegat under första hälften av november månad 1958 respektive 1959. Till jämförelse må näm- nas att motsvarande siffra utgjorde för tiden den 1 augusti 1953—den 31 juli 1954 ca 26 %.

Före 1958 respektive 1959 års utgång hade avgjorts ca 36 % av samtliga mål. Motsvarande siffra utgjorde för tiden den 1 augusti 1953—den 31 juli 1954 ca 48 %.

Av samtliga under tiden 1/7 1958—30/6 1959 respektive den 1/7 1959—— 30/6 1960 avgjorda mål avgjordes mer än en tredjedel under andra kvar- talet 1959 respektive 1960.

Av målen avgjordes något över en femtedel av prövningsnämndens ord- förande ensam.

Även i ifrågavarande avseenden växlar emellertid förhållandena starkt mellan olika län, vilket framgår av bilagorna.

I bilaga 18 redovisas antalet till allmän varuskatt registrerade skatt- skyldiga den 1 april 1960, då i huvudsak arbetet med upplåggandet av registren över dessa skattskyldiga torde ha varit avslutat. Antalet skatt- skyldiga, som blir pliktiga att erlägga allmän varuskatt, torde emellertid bli betydligt större än vad som redovisas i bilagan, eftersom sådana jord— brukare, som har att erlägga allmän varuskatt för egenförbrukning och

Tabell 8 År Antal defensiva Antal offensiva revisioner revisioner 1953 ............. 5 990 907 1954 ............. 5 696 1 881 1958 ............. 4 337 2 398 1959 ............. 4 045 4 103

direktförsäljning av hemmaproducerade alster, inte är registreringsplik-

tiga.

Bilagorna 19 och 20 omfattar en närmare redogörelse för taxeringsrevi- sionsverksamhetens omfattning under åren 1958 och 1959. Av uppgifterna i bilagorna framgår, att under dessa år verkställts sammanlagt 6 735 re- spektive 8 148 taxeringsrevisioner hos skattskyldiga. Av de verkställda revi-

Tabell 9

11953 11954 1958 1959 De/ensiva revisioner Antal revisioner, som ej föranlett erinran mot deklarerad inkomst. .. 781 698 838 737 Antal revisioner med förslag till höj- ning av deklarerad inkomst eller för— mögenhet ....................... 5 209 4 998 3 499 3 308 Belopp, som höjningarna avsett vid taxering till a) statlig inkomstskatt ........... 23 374 100 23 297 700 16 835 500 16 719 300 b) kommunal inkomstskatt ....... i 16 604 900 16 741 300 c) statlig förmögenhetsskatt ...... 2 * 2 199 300 3 193 500 Offensiva revisioner Antal revisioner, som ej föranlett erinran mot deklarerad inkomst. . . . 190 351 811 1 758 Antal revisioner med förslag till höj- ning av deklarerad inkomst och för— mögenhet ....................... 717 1 530 1 587 2 345 Belopp, som höjningarna avsett vid taxering till a) statlig inkomstskatt ........... 19 582 400 31 705 800 27 553 400 36 900 300 b) kommunal inkomstskatt ....... ] ] 27 255 100 36 200 100 e) statlig förmögenhetsskatt ...... 2 ” 10 164 600 12 303 300 Samtliga revisioner Antal revisioner, som ej föranlett erinran mot deklarerad inkomst. . . 971 1 049 1 649 2 495 Antal revisioner med förslag till höj- ning av deklarerad inkomst eller för- mögenhet ....................... 5 926 6 528 5 086 5 653 Belopp, som höjningarna avsett vid taxering till a) statlig inkomstskatt ........... 52 507 300 55 003 400 44 388 900 53 619 600 b) kommunal inkomstskatt ....... ] j 43 860 000 52 941 400 c) statlig förmögenhetsskatt ....... a " 12 363 900 15 496 800

1 SOU 1955: 51 s. 314—315. I vissa avseenden är uppgifterna ofullständiga. Uppgift saknas.

1953 1954 1955 1956 1957 Statlig inkomstskatt ................ 5,0 5,2 8,7 10,0 8,0 Kommunal inkomstskatt ............ 4,0 4,8 9,8 9,2 8,0 Statlig förmögenhetsskatt ............ 28,2 33,4 60,9 48,3 39,4

sioner-na har revisonsdetaljernas personal utfört 6051 respektive 6855, taxeringsassistenterna 268 respektive 820, de kommunala taxeringsreviso— rerna 401 respektive 452 samt andra bokföringssakkunniga 15 respektive 21. Till jämförelse må nämnas att sammanlagda antalet taxeringsrevisioner åren 1953 och 1954 utgjorde 7 339 respektive 7 657.

I bilagorna har åtskillnad gjorts mellan »defensiva» och »offensiva» taxeringsrevisioner. De »defensiva» revisionerna omfattar sådana, som skett i anledning av skattskyldigs besvär över åsatt taxering, och de »offensiva» sådana revisioner, som skett av annan anledning än skattskyldigs besvär. En jämförelse mellan de »defensiva» och »offensiva» revisionernas om- fattning åren 1953, 1954, 1958 och 1959 är intagen i tabell 8 överst å före— gående sida.

I bilaga 20 redovisas resultatet av de verkställda taxeringsrevisionerna under åren 1958 och 1959. I tabell 9 å s. 46 har uppgifterna i bilagan sam— manfattats, varjämte en jämförelse gjorts med förhållandena under åren 1953 och 1954.

Bilaga 21 avser att ge en bild av antalet påförda eftertaxeringar och åsa'tta eftertaxeringsbelopp under åren 1958 och 1959. I detta sammanhang må anföras att genom 1956 års reform prövningsnämnderna blev första instans i eftertaxeringsmålen. Till ytterligare belysning av de i bilagan angivna beloppen lämnas i ovanstående tabell 10 närmare uppgifter angåen- de de eftertaxeringsbelopp, som enligt statistiska centralbyråns varje år av- givna berättelser angående skattetaxeringarna m. m. påförts vid 1953—1957 års taxeringar (beloppen avser taxerad inkomst respektive beskattningsbar förmögenhet i milj. kronor).

Slutligen ges i bilagorna 22 och 23 upplysning angående av taxerings- intendenterna gjorda anmälningar till vederbörande åklagare under åren 1958 och 1959 för brott mot skattestrafflagen. I tabell 11 nedan har en sam-

Tabell 11

1952 1953 1958 1959 Sammanlagt antal anmälningar. . . . 2 384 2 607 3 178 3 562 Antal anmälningar som föranlett åtal 1 607 1 563 2 225 926 Utdömda böter och straffskatt. . . . 1 551 200 1 466 900 2 172 500 906 900 Antal anmälningar som ej föranlett åtal ............................ 629 782 707 344 Antal anmälningar, där ansvarsfrå- gan ej var avgjord vid årets utgång 148 262 246 2 292

manfattning skett av uppgifterna i bilagorna och en jämförelse skett med förhållandena under åren 1952 och 1953.

Överståthållarämbetet

Beskattnings- och taxeringsårenden handlägges inom överståthållarämbetet å dess skat'teavdelning, vars chef är skattedirektören. Skatteavdelningen är uppdelad på en allmän avdelning med en förste assessor som chef och en taxeringsavdelning under ledning av en förste taxeringsintendent. Till Skatteavdelningen är därjämte anknutet kupongskattekontoret.

I samband med 1956 års taxeringsreform har från och med den 1 januari 1958 organiserats ett under allmänna avdelningen lydande kansli för pröv- ningsnämnden. Befa'ttningshavarna inom detta kansli utgjordes den 1 janu- ari 1960 av

1 assessor i lönegraden Ao 24, 1 förste kanslist i lönegraden Ao 19, 1 kanslist i lönegraden Ao 15, 2 kanslister i reglerad befordringsgång (lönegraderna Af 9—Ae 13), 3 kanslibiträden i lönegraden Ao, Ae 7 samt 13 kontorsbiträden i lönegraden Ao 5 eller reglerad befordringsgång (Af 1 ——Ae 5). Därjämte tjänstgjorde å kansliet en f. d. byråsekreterare i lönegraden Ao 23, varjämte till kansliet hade av taxeringsavdelningen »utlånats»

5 taxeringsinspek'törer i lönegraden Ao 21, 1 taxeringsinspektör i lönegraden Ao 19 och 5 amanuenser i reglerad befordringsgång (lönegraderna Af 13—Ae 19).

Taxeringsavdelningen är organiserad på nio underavdelningar, nämligen

ett bolagstaxeringskontor för handläggning huvudsakligen av ärenden rörande taxering av bolag, föreningar och stiftelser,

sex lokala taxeringskontor för handläggning av ärenden rörande taxe- ring av övriga skattskyldiga, vart och ett inom sitt ”territoriellt bestämda område,

ett bokgranskningskontor för granskning av skattskyldiga rörelseidkares räkenskaper, samt

från och med den 1 januari 1960 ett varuskattekontor för handläggning av ärenden rörande allmän varuskatt,

varjämte till avdelningen hör förste taxeringsintendentens expedition. Till ett av de lokala taxeringskontoren har hänförts den för riket gemen- samma taxeringsnämnden. Inom ett annat av dessa kontor handlägges samt- liga ärenden rörande särskild fastighetstaxering (>>fastighetstaxeringsdetal- jen»). Inom bolagstaxeringskontoret, vars verksamhetsområde omfattar

hela staden, handlägges även ärenden angående taxering av vissa enskilda skattskyldiga, nämligen läkare, tandläkare och handelsresande.

Vart och ett av de lokala taxeringskontoren och bolagstaxeringskontoret står under ledning av en taxeringsintendent, vilken har att i den omfatt- ning, som gällande arbetsordning för ämbetet föreskriver, fullgöra vad som enligt skatte- och taxeringsförfattningarna åligger taxeringsintendent, därvid han dock har att ställa sig till efterrättelse de anvisningar, som förste taxeringsintendenten må finna skäl meddela.

Bokgranskningskontorets arbete ledes av en revisionsintendent, vilken i huvudsak åligger att närmast under förste taxeringsintendenten leda ar— betet beträffande granskningen av de skattskyldigas bokföring.

Varuskattekontoret förestås av en biträdande taxeringsintendent, vilken har att i överensstämmelse med av ämbetet fastställda allmänna anvis- ningar fullgöra vad enligt skat'te- och taxeringsförfattningarna eller eljest meddelade bestämmelser ankommer på taxeringsintendent.

På taxeringsavdelningen tjänstgör därjämte förste taxeringsinspektörer och förste taxeringsrevisorer, taxeringsinspektörer och taxeringsrevisorer, amanuenser, kanslister och biträdespersonal med i huvudsak samma ar— betsuppgifter som motsvarande personal vid länsstyrelserna.

I taxeringsavdelningen ingår därjämte de taxeringsassistentstjänster, vilka —— såsom tidigare anförts från och med den 1 januari 1960 inrät- tats i Stockholm.

Omfattningen av taxeringsavdelningens organisation vid sistnämnda tid— punkt framgår närmare av bilaga 24.

1956 års taxeringsreform innebar för överståthållarämbetets del inte an— nan ändring i skatteavdelningens dåvarande organisation än att inom all- männa avdelningen inrättades ett prövningsnämndens kansli. Personal- behovet inom kansliet, som delvis tillgodosågs genom att viss personal överfördes från taxeringsavdelningen, föranledde nyinrättande av en asses- sorstjänst i lönegraden [Ca 31], fyra kanslisttjänster, varav en förste i löne- graden [Ca 25], en i lönegraden [Ca 21] och två i reglerad befordringsgång, en kanslibiträdestjänst i lönegraden [Ca 11] och två biträdestjänster i regle- rad befordringsgång. I prop. 150/1956 uttalade departementschefen att han för det dåvarande inte ville förorda några ändringar beträffande taxerings- organisationen i Stockholm men att fortsatta undersökningar borde ske i syfte att i staden ernå en ordning som helt sammanföll med för landet i övrigt gällande.

Genom beslut den 29 juni 1956 tillkallades särskilda utredningsmän för att verkställa dessa undersökningar. Dessa _— 1956 års sakkunniga för taxeringsorganisationen i Stockholm — redovisade i maj 1958 sitt uppdrag. I sitt betänkande med förslag till ändrad taxeringsorganisation i staden fann de sakkunniga hinder inte möta mot att man i Stockholm även genom-

förde den i landet i övrigt gällande ordningen med särskilda, av taxerings- assistenter biträdda taxeringsnämnder. En dylik åtgärd ansågs emellertid böra förbindas med vissa delvis mycket genomgripande organisatoriska förändringar av taxeringsavdelningcn.

I fråga om taxeringsassistenterna föreslog de sakkunniga att dessa skulle placeras på överståthållarämbetets skatteavdelning. Antalet assistenter be- räknades på grundval av två faktorer, nämligen dels antalet deklarationer, som beräknades skola behandlas av särskild taxeringsnämnd, dels antalet deklarationer, som varje assistent beräknades kunna medhinna under taxeringsperioden. Med utgångspunkt från att antalet deklarationer, som skulle handläggas av särskild nämnd, beräknades till ca 83 000 och att varje assistent hann granska ca 1 400 deklarationer, varav 200 finge antas vara av enklare beskaffenhet, beräknades antalet assistenter vid fullt ut- byggd organisation till 59. Med hänsyn till önskvärdheten att äga tillgång till viss reserv vid sjukdom och annat tjänstehinder, föreslog de sakkun- niga att 65 assistentstjänster skulle inrättas. Assistenterna, som förutsattes skola genomgå viss utbildning under vilken de skulle äga åtnjuta avlöning enligt reglerad befordringsgång för kanslister (Af 9——Ae 13), föreslogs skola vid antagningen till taxeringsassistent placeras i lönegraden Ao 17. Av assistentstjänsterna borde 10 vara befordrings'tjänster i lönegraden Ao 19. Assistenterna skulle i de rutinmässiga göromålen inom särskild nämnd åtnjuta biträde av särskild biträdespersonal. Antalet erforderliga biträden beräknades till 30.

Beträffande skatteavdelningens organisation erinrade de sakkunniga, att den kvalificerade personalen inom taxeringsavdelningen till stor del under tiden mars—juli togs i anspråk för taxeringsarbetet i första instans såsom kronoombud i särskilda nämnder. En bestämd åtskillnad borde emellertid i organisatoriskt avseende göras mellan å ena sidan taxeringsarbetet i första instans och å andra sidan de arbetsuppgifter, som sammanhängde med processföringen. Vidare borde taxeringsrevisionsverksamheten förstärkas. Med utgångspunkt härifrån föreslogs att de på taxeringsavdelningen an- kommande göromålen med taxeringen i första instans sammanfördes till en för hela staden gemensam underavdelning, kallad taxeringssektionen, a'tt revisionsärendena för vinnande av effektivitet skulle uppdelas på två underavdelningar, benämnda revisionssektioner, och att processföringen i prövningsnämnden och skattedomstolarna skulle handläggas inom fyra underavdelningar, benämnda besvärssektioner. Chef för envar av sektio- nerna utom revisionssektionerna skulle vara en taxeringsintendent. Var och en av revisionssektionerna skulle stå under ledning av en revisions- intendent.

Taxeringsassistenterna föreslogs skola närmast knytas till taxeringssek— tionen men skulle under icke-taxeringsperiod tilldelas andra sektioner, bl. a. revisionssektionerna. En tänkbar uppdelning var enligt de sakkunni-

gas uppfattning att av de 65 assistenterna 25 stannade kvar på taxerings- sektionen, 25 sysselsattes med taxeringsrevision, 10 biträdde på besvärs— sektionerna och 5 avdelades att biträda med göromål inom prövningsnämn- dens kansli. De sakkunniga anförde vidare.

En sådan fördelning, varom det skall tillkomma överstäthållarämbetet att be- sluta, bör ske årligen och avvägas med hänsyn till de vid varje tillfälle rådande förhållandena. Härigenom undvikes, att personalen låses fast i en viss organisa- tionsplan och möjlighet skapas att på bästa sätt utnyttja tillgängliga arbetskraf- ter. Det sagda gäller självfallet —— med den modifikation, som föranledes av detaljföreståndarnas ställning _ icke blott taxeringsassistenterna utan även övrig personal inom taxeringssektioner). I fråga om förslaget att överföra viss personal till prövningsnämndens kansli vilja de sakkunniga framhålla, att den stora be- svärsfrekvensen otvivelaktigt leder till en stark arbetsbelastning för prövnings— nämndens kansli under hösthalvåret. Det torde därför vara uteslutet, att den för kansliet avdelade personalen ensam förmår att bemästra det omfattande arbets- materialet. För undvikande av stockning i prövningsnämndsarbetet torde det där- för vara ofrånkomligt att förstärka kansliets personal, såväl den kvalificerade personalen som biträdespersonalen. För en sådan förstärkning får man räkna med att personal å taxeringsavdelningen skall stå till förfogande.

I fråga om de föreslagna revisionssektionerna framhöll de sakkunniga, att revisionsverksamheten fortlöpande utvidgats såväl med avseende å de personer, som kunde bli föremål för revision, som beträffande gransknings- materialet. Rent allmänt kunde konstateras att granskningarna tenderade att bli alltmer komplicerade och granskningsmaterialet alltmer omfattande. Vissa granskningar, där framför allt de bokföringstekniska problemen trädde i förgrunden —— något som i regel vore fallet då det gällde större företag _— krävde stor sakkunskap och härför kunde endast väl kvalifice- rad personal med god erfarenhet anlitas. Andra granskningar åter vore tekniskt sett relativt enkla och kunde i allmänhet med fördel utföras av andra än högskoleutbildade granskningsmän.

Den föreslagna uppdelningen av revisionsverksamheten på 'två revisions- sektioner ansåg de sakkunniga främst betingad med hänsyn till det antal befattningshavare, som enligt förslaget skulle syssla med sådan verksam— het. Genom att ett stort antal taxeringsassis'tenter skulle syssla med taxe— ringsrevision skulle nämligen revisionspersonalen under halva året om— fatta ca 50 befattningshavare.

I fråga om de båda revisionssektionernas verksamhetsområden föreslogs att den ena sektionen skulle omhänderha taxeringsrevision av grossister och fabrikanter. Inom denna sektion skulle taxeringsrevisioner utföras endast av mera kvalificerad personal. Om taxeringsassistenter tillfördes sektionen, vilket förutsattes skola ske endast i mindre utsträckning, skulle de inte självständigt anförtros granskningsuppgifter utan endast biträda de kvalificerade granskarna. Av de nuvarande kvalificerade befattnings- havarna på bokgranskningskontoret borde 14 förste taxeringsrevisorer eller taxeringsrevisorer tilldelas denna sektion.

Den andra revisionssektionen skulle svara för taxeringsrevision före- trädesvis hos andra skattskyldiga än grossister och fabrikanter samt hos uppgiftsskyldiga. Huvuddelen av assistenterna borde placeras på sektionen, varför en huvuduppgift för denna blev att handleda assistenterna i revi- sionsarbete, varvid tonvikten borde läggas på den praktiska skolningen. Av den kvalificerade personalen å bokgranskningskontoret borde 10 förste taxeringsrevisorer, taxeringsrevisorer och amanuenser tilldelas denna sek- tion.

De sakkunnigas förslag innebar i jämförelse med den nuvarande orga- nisationen för bokgranskningskontoret endast en utökning med en befatt- ning, nämligen en revisionsintendentstjänst.

Såsom tidigare anförts har de sakkunnigas förslag endast delvis genom- förts. I prop. 47/1959 uttalade departementschefen under erinran om den kritik, som i olika avseenden riktats mot förslaget under remissbehand- lingen, att han inte ansåg möjligt att nu bilda sig en säker uppfattning om personalbehove't på taxeringsavdelningen och den lämpliga organisations— formen för denna och att därför en ny utredning i organisationsfrågan syntes ofrånkomlig. Denna utredning borde gå hand i hand med åtgärder inom ramen för nuvarande organisation. Då överståthållarämbetet redan företagit vissa förberedande åtgärder i detta hänseende, borde utrednings- arbetet ankomma på ämbetet, som förutsattes därvid skola anlita expertis från statens organisationsnämnd. För utredningsarbetet syntes särskilda direktiv inte vara erforderliga men enligt departementschefen borde detta ta sikte på att nå fram 'till en effektivt arbetande organisation. I samband härmed borde organisationen av prövningsnämndens kansli överses med ledning av vunna erfarenheter. I fråga om taxeringsavdelningens personal- uppsättning ansågs några bedömanden inte kunna göras. Under remiss- behandlingen av förslaget anförda omständigheter tydde emellertid på att den nuvarande organisationen i vissa avseenden snarast vore överdimen- sionerad. Det ifrågasattes huruvida inte åtskilliga arbetsuppgifter, som nu utfördes av akademiskt utbildad personal i lägre befattningar, med fördel kunde överlämnas till kanslistpersonal. Utredningen borde bedrivas så skyndsamt omständigheterna tillät.

I propositionen förordades emellertid att taxeringsassistentorganisationen skulle införas även i Stockholm. Med hänsyn till att förutsättningar inte an- sågs föreligga för att slutligt fixera antalet taxeringsassistenter i staden, des- sas inpassning i den framtida organisationen och behovet av tjänster i högre lönegrad än Ao 17, Vilka frågor borde prövas vid nyss omnämnda utredning, föreslogs att endast antalet assistenter bestämdes, som skulle anställas under de två första åren räknat från och med den 1 januari 1960. Detta antal angavs till högst 15. Nyanställningar av assistenter skulle mo't- svaras av indragning av tjänster inom akademikerkarriären.

Förslagen i prop. 47/1959 bifölls av riksdagen. Åt överståthållarämbetet har numera uppdragits att verkställa ovannämnda utredning angående taxeringsavdelningens organisation. Utredningen är ännu inte slutförd. I an- ledning av riksdagens beslut har Kungl. Maj:t föreskrivit att de å skatte- avdelningen ledigblivande ordinarie eller extra ordinarie tjänsterna i högre lönegrad än A 9 inte utan Kungl. Maj:ts medgivande får återbesättas eller uppehållas med vikarie. Efter särskilda av överståthållarämbetet gjorda framställningar har emellertid Kungl. Maj :t medgivit, att å ämbetets skatte— avdelning får återbesättas dels en tjänst som förste byråsekreterare i löne— graden Ao 23 dels ock lediga eller ledigblivande tjänster som förste taxerings- revisor eller taxeringsrevisor. Ämbetet har därjämte medgivits tillstånd att från och med den 1 april 1960 tillsvidare uppehålla en taxeringsinten-' dentstjänst med vikarie.

Den allmänna varuskattens införande föranledde för Stockholms vid- kommande att från och med den 1 januari 1960 inom taxeringsavdelningen inrättades ett särskilt varuskattekontor under ledning av en biträdande taxeringsintendent i lönegraden Ao 26 med avlöningsförstärkning om 1 200 kronor för år. Därutöver tillfördes taxeringsavdelningen 4 taxeringsrevisors- tjänster, varav 2 förste i lönegraden Ao 21 och 2 i reglerad befordrings- gång (lönegraderna Af 13—Ae 19). Vidare nyinrättades för varuskattekon- toret 5 kanslistbefattningar, varav 2 i lönegraden Ao 15 och 3 i regle-. rad befordringsgång (Af 9—Ae 13), samt ett antal befattningar inom bi- trädeskarriären.

Genom beslut av innevarande års riksdag har 3 taxeringsrevisorstjänster i lönegraden Ao 19 uppflyttats till förste taxeringsrevisorstjänster i löne- graden Ao 23, räknat från och med den 1 juli 1960.

I fråga om taxeringsavdelningens organisation må slutligen anmärkas att enligt riksdagens beslut vid 1959 års höstsession fastställandet av pen- sionsgrundande inkomst enligt lagen om försäkring för allmän tilläggs— pension m. m. i Stockholm skall handhas av överståthållarämbetets skatte- avdelning och på taxeringsavdelningen. I innevarande års s'tatsverkspro- position (Bil. 13: Elfte huvudtiteln, s. 392) har departementschefen uttalat att han inte funnit erforderligt att nu taga närmare ställning till bl. a. personalbehove't för tilläggspensioneringens administration utan att det finge ankomma på Kungl. Maj:t att senare fatta beslut härom.

I enlighet med föreskrift i Kungl. brev den 20 december 1957 har —- liksom på länsstyrelserna åt annan befattningshavare än taxerings- intendent och biträdande taxeringsintendent uppdragits att beträffande vissa mål och ärenden eller vissa grupper av mål och ärenden fullgöra vad

enligt skatte— och taxeringsförfattningarna eller eljest meddelade bestäm- melser ankommer på taxeringsintendent. Enligt från ämbetet inhämtade uppgifter har under år 1959 sådant uppdrag meddelats 8 förste taxerings- inspektörer i lönegraderna Ao 24 och Ao 23 för hela året samt åt envar av 4 förste taxeringsinspektörer i samma lönegrader för fyra månader.

För behörighet till de kvalificerade tjänsterna å Skatteavdelningen krå— ves juris kandidatexamen, statsvetenskaplig-juridisk examen eller examen från handelshögskola. För tjänstgöring å bokgranskningskontoret gäller examen från handelshögskola som behörighetskrav. I samband med skatte- avdelningens förstatligande år 1948 meddelades _ med hänsyn till att det tidigare kompetenskravet för att erhålla kvalificerad tj änst vid skatteverket enbart varit studentexamen —— bestämmelser som innebar befrielse under vissa villkor för den personal, som vid förstatligandet överfördes till skatte- avdelningen, från kravet på akademisk examen. På grund av sålunda med— delad dispens uppehålles ett flertal av de kvalificerade tjänsterna vid taxe- ringsavdelningen av personal utan akademisk examen.

Beträffande arbe'tsuppgifterna för prövningsnämndens kansli och taxe- ringsavdelningen vid överståthållarämbetet samt den där verksamma per- sonalen gäller i huvudsak därutöver vad som ovan anförts beträffande länsstyrelserna. I de statistiska uppgifter, som beträffande länsstyrelserna lämnats i bilagorna 12—23 och som tidigare kommenterats i vissa avse- enden, ingår även uppgifter beträffande överståthållarämbetet.

Mellankommunala prövningsnämnden

Enligt 11 5 2 mom. TF skall finnas en för hela riket gemensam prövnings- nämnd, den mellankommunala prövningsnämnden. Enligt 73 & TF ankom— mer det på denna prövningsnämnd att handlägga besvär över taxering av sådana skattskyldiga, vilka haft förvärvskälla som enligt kommunalskatte- lagens bestämmelser om beskattningsort är att hänföra till skilda län, även- som besvär i vilka fråga uppkommer i vilket län skattskyldig skall taxeras. Om ifrågavarande skattskyldig skall samtaxeras med make, skall mellan— kommunala prövningsnämnden även pröva besvär rörande makens taxe- ring.

Kungl. Maj:t utser för en tid av fyra är ordförande, vice ordförande samt ytterligare sex ledamöter jämte sju suppleanter i mellankommunala pröv- ningsnämnden. För samma tid förordnar Kungl. Maj:t även allmänt om— bud hos nämnden. Hos nämnden finnes liksom på länsstyrelserna ett sär- skilt kansli, vilket står under ledning av allmänna ombudet.

Allmänna ombudet har vid sidan av de göromål, som sammanhänger med ledningen av nämndens kansli, samma uppgifter som inom länen ankom—

mer på taxeringsintendenten. Han skall sålunda liksom taxeringsintenden- ten bevaka det allmännas rätt i taxeringsfrågor och verka för att taxering— arna inom mellankommunala prövningsnämndens verksamhetsområde blir likformiga och rättvisa. Hans uppgifter blir därmed också både »defensiva» och »offensiva», vilke't bl. a. medför att han skall i erforderlig omfattning eftergranska verkställda taxeringar och att han kan förordna om taxerings— revision hos berörda skattskyldiga.

Göromålen inom mellankommunala prövningsnämndens kansli, som så- lunda inte endast omhänderhar de rena kansligöromålen inom nämnden utan även biträder allmänna ombudet vid fullgörandet av honom åvilande uppgift att bevaka det allmännas rätt, har under budgetåret 1959/60 full- gjorts av, förutom allmänna ombudet och en särskild arvodesanställd proto- kollförare med denna uppgift som bisyssla, följande personal nämligen

1 byrådirektör i lönegraden Ae 26 med tilläggsarvode å 4200 kronor

(tiden 1/3—30/6 1960), 1 förste taxeringsrevisor i lönegraden Ao 24 med tilläggsarvode å 4200 kronor (tiden 1/7—31/12 1959), 1 förste taxeringsrevisor i lönegraden Ao 21 med tilläggsarvode ä 4 200 kronor (hela budgetåret), kanslist (jur. kand.) i lönegraden Ag 16 (ca 10 mån.), halvtidsanställd kanslist (jur. stud.) i lönegraden Ae 7 (ca 5 mån.), kanslibiträde i lönegraden Ae 7 (hela budgetåret) och halvtidsanställt kontorsbiträde i lönegraden Agö (hela budgetåret) ävensom 1 halvtidsanställd expeditionsvakt i lönegraden Ag 5. Kostnaderna för mellankommunala prövningsnämndens verksamhet be— lastar det under VII. huvudtiteln upptagna anslaget till kostnader för årlig taxering.

Beträffande antalet till mellankommunala prövningsnämnden inkomna respektive av nämnden avgjorda mål och ärenden under åren 1958 och 1959 samt antalet av nämndens tjänstemän verkställda 'taxeringsrevisioner under samma år hänvisas till bilagorna 12, 13, 19, 20 och 21.

H...—,...

Riksskattenämnden

Enligt 18 5 TF skall finnas en för hela riket gemensam nämnd, riksskatte- nämnden, med uppgift att genom rådgivande och vägledande verksamhet främja en riktig och enhetlig tillämpning av bestämmelserna i TF och de skatteförfattningar, enligt vilka taxering skall verkställas på sätt i TF är föreskrivet, ävensom att på begäran lämna förhandsbesked i taxerings- frågor. Nämndens åligganden finnes närmare reglerade i, förutom TF och TK, nämndens instruktion den 6 december 1957 (nr 664), förordningen den 1 juni 1951 (nr 442) om rätt att av nämnden erhålla förhandsbesked

i taxeringsfrågor,VF, varuskattekungörelsen den 1 december 1959 (nr 508)- samt i åtskilliga andra författningar i skilda hänseenden. I detta samman—' hang bör erinras att nämnden genom den allmänna varuskattens införande tillfördes väsentligt vidgade arbetsuppgifter, vilket bl. a. medförde en för-' stärkning av nämndens organisation.

Enligt 19 & TF består riksskattenämnden av ordförande och ytterligare sex ledamöter. Av dessa skall en vid förfall för ordföranden tjänstgöra som vice ordförande. Ordföranden skall vara lagfaren. Vice ordföranden samt två av de andra ledamöterna skall vara lagfarna eller ha avlagt examen vid handelshögskola samt tillika vara erfarna i domarvärv eller i administrativ verksamhet. Övriga tre ledamöter skall utses på sådant sätt, att de repre- senterar kännedom om förhållandena inom olika områden av förvärvslivet. För ordföranden och varje ledamot, som skall vara lagfaren eller civil- ekonom, skall utses en suppleant samt för övriga ledamöter sammanlagt sex suppleanter. Ordförande, övriga ledamöter samt suppleanter utses för en tid av fyra år. Vid handläggning av ärenden angående allmän varuskatt gäller särskilda bestämmelser i förevarande hänseenden. Nämnden har därvid förstärkts därigenom att för handläggning av varuskattärendena utsetts ytterligare sex ledamöter, varav en är vice ordförande och övertagit en betydande del av de på ordföranden ankommande arbetsuppgifterna. Beträffande de särskilda ledamöternas kompetens m. m. och i fråga om utseendet av suppleanter för dem gäller samma föreskrifter som beträf- fande nämndens ordinarie ledamöter och suppleanter.

Såsom tidigare anförts är en av riksskattenämndens väsentligare upp- gifter att verka för större enhetlighet i taxeringen. Denna verksamhet har bl. a. bestått i meddelande av anvisningar till ledning för taxeringsmyndig- heterna. Sådana anvisningar har främst lämnats för att klargöra hur nya författningsbestämmelser skall tolkas och tillämpas. I denna verksamhet ingår även att på framställning av landskamrerare eller taxeringsintendent avge utlåtanden i aktuella beskattningsfrågor och att fastställa för taxe- ringsväsendet erforderliga blanketter i olika hänseenden. I samma syfte kan nämnden anordna möten med landskamrerarna, taxeringsintenden- terna eller andra tjänstemän vid länsstyrelserna. För att kunna hålla sig un- derrättad om förhållandena inom taxeringsväsendet äger nämnden, dess ordförande eller av nämnden utsedd ledamot bl. a. rätt att besöka taxerings- myndigheterna.

Nämndens uppgift att på begäran lämna förhandsbesked i taxerings- frågor främjar även uppgiften att verka för större enhetlighet. Ett dylikt av nämnden lämnat förhandsbesked är i motsats till av nämnden lämnade råd och anvisningar under vissa förhållanden bindande för taxeringsmyn- digheterna. Enligt tidigare gällande regler kunde emellertid förhands- besked endast gälla en viss skattskyldigs egen taxering och kunde endast" meddelas om det för denne var av synnerlig vikt att i förväg erhålla klar—

het om hur en för honom aktuell skattefråga skulle bedömas. Till följd härav kunde förhandsbesked som regel endast meddelas om den skatt- skyldiges framtida handlande var beroende av skattefrågans lösning. Där- emot kunde enbart hänsynen till ett allmänt prejudikatintresse inte i och för sig motivera att förhandsbesked lämnades. Genom en vid 1960 års riksdag antagen författningsändringl har emellertid rätten att erhålla för- handsbesked vidgats så att sådant besked kan lämnas om det anses vara av vikt för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning.

Enligt sin instruktion skall nämnden vidare verka för en effektivare taxering och bättre taxeringskontroll. Nämndens huvuduppgift är härvid— lag att bearbeta centralt tillgängligt taxeringsmaterial och vidarebefordra framkomna upplysningar till de lokala myndigheterna samt att överhuvud taget samordna taxeringskontrollen över hela riket. Som en väsentlig uppgift i detta sammanhang ingår att taga initiativ till s. k. kategorigransk- ningar samt att utarbeta handledningar och anvisningar för revisionsper— sonalen på fältet.

Förutom ovannämnda uppgifter ankommer det på nämnden i huvudsak att handlägga såväl dispensfrågor av olika slag som ärenden enligt dubbel- beskat'tnings- och handräckningsavtal med främmande länder samt att år- ligen fastställa värden å djur och inventarier i jordbruk i och för taxering av jordbruksinkomst enligt bokföringsmässiga grunder m. 111. Det förtjänar även nämnas, att nämnden i. icke ringa utsträckning tagits i anspråk som remissinstans i frågor rörande ny skattelagstiftning.

För nämndens verksamhet finnes inrättat ett kansli, bestående av tre byråer — kanslibyrån, kontrollbyrån och varuskattebyrån —— vardera under ledning av en byråchef. Å kontrollbyrån handlägges samtliga uppgifter rö- rande taxeringskontrollen i fråga om såväl inkomst- och förmögenhetsbe- skattningen som den allmänna varuskatten. Varuskattebyrån omhänderhar övriga uppgifter beträffande den allmänna varuskatten i första hand utredning och föredragning i frågor rörande förhandsbesked, bindande för- klaringar och anvisningar till beskattningsmyndigheterna. Övriga på nämn- den ankommande uppgifter handlägges på kanslibyrån.

Kontrollbyrån inrättades i samband med genomförandet av 1956 års taxeringsreform. I detta sammanhang må erinras att såväl 1950 års skatte— lagssakkunniga som 1955 års taxeringssakkunniga i sina betänkanden om effektivare taxering och ändrad taxeringsorganisation starkt under— strukit behovet av ett centralt organ, som i större utsträckning än vad riksskattenämnden dittills förmått kunde införskaffa och tillhandahålla kontrollmaterial för taxeringsarbetet, samt att under remissbehandlingen av betänkandena enighet rådde om behovet av ett sådant organ. Däremot rådde skilda meningar om huruvida uppgiften att leda och samordna taxe- ringskontrollen borde anförtros ett särskilt tillskapat ämbetsverk (taxe-

1 Prop. 79/1960; BevU 49/1960; SFS 369/1960.

ringsstyrelse, riksskattestyrelse) eller inordnas i riksskattenämndens verk— samhet. I prop. 150/1956 förordade departementschefen att en taxerings- kontrollbyrå skulle inrättas inom riksskattenämndens kansli medan där- emot den slutliga prövningen av 1955 års taxeringssakkunnigas förslag om inrättande av en särskild riksskattestyrelse borde få anstå tills vidare i avvaktan på erfarenhet av riksskattenämndens utbyggnad. Enligt depar— tementschefens mening borde av olika skäl byrån för taxeringskontroll vara direkt underställd riksskattenämndens ordförande, däremot inte nämn- den såsom sådan. Departementschefens uttalanden föranledde inte erinran från riksdagens sida.

Sedan 1956 års riksdag godkänt de i prop. 150/1956 uppdragna rikt- linjerna för riksskattenämndens förstärkning, fastställdes genom beslut av 1957 års riksdag antalet kvalificerade befattningshavare inom kontroll— byrån från och med den 1 juli 1957 till en byråchef och fyra byrådirektörer. I samband med att kontrollbyrån vid den allmänna varuskattens införande tillfördes vidgade arbetsuppgifter inrättades från och med den 1 januari 1960 inom byrån ytterligare två byrådirektörstjänster.

Den 1 juli 1960 utgjordes kontrollbyråns kvalificerade personal av 1 byråchef i lönegraden Bo 1, 5 byrådirektörer i lönegraden Ae 26 och 1 byrådirektör i lönegraden Ag 26. Skriv— och kontorsgöromålen inom kontrollbyrån fullgöres av 6 för kansli- och kontrollbyråerna gemensamma befattningshavare inom biträdeskar- r1aren.

KAPITEL III

Taxeringsmyndigheternas befogenheter

Inledning

De viktigaste av taxeringsmyndigheternas befogenheter vid taxeringen för inkomst och förmögenhet innefattas i TF:s föreskrifter om

skyldighet för skattskyldig att föra anteckningar m. m. (20 och 21 55), skyldighet att avlämna självdeklaration m. m. (22—36, 47 och 49 åå), kontrolluppgifter och andra uppgifter för annans taxering m. m. (37-—47 och 49 55),

anmaning (31 5 2 mom. och 51—53 55),

taxeringsrevision (56—58 55 ), eftertaxering (114—116 55) och

viten (53, 55 och 123—125 55). I fråga om taxeringen till allmän varuskatt ges föreskrifter om taxerings- myndigheternas befogenheter i VF. Dessa föreskrifter, som i väsentliga de- lar bygger på motsvarande bestämmelser i TF, återfinnes i VF:s

kap. 5 om registrering, kap. 6 om deklarationsskyldighet, kap. 7 om taxering, kap. 8 om skattekontroll, kap. 13 om allmän varuskatt i vissa fall för jordbruksprodukter och kap. 16 om viten m. m. Den följande redogörelsen kommer emellertid endast att beröra de befo- genheter, som mera direkt sammanhänger med en effektiv skattekontroll. Sålunda kommer reglerna om den allmänna deklarationsplikten och vad där- med sammanhänger samt om eftertaxering att endast beröras parentetiskt.

Skyldigheten att föra anteckningar m. m.

Enligt 20 5 TF är den, som enligt TF är skyldig att avge deklaration eller annan uppgift till ledning för egen taxering eller är pliktig lämna uppgift till ledning för annans taxering, också skyldig att i skälig omfattning genom räkenskaper, anteckningar eller på annat lämpligt sätt sörja för att under- lag finnes för deklarations— och uppgiftsskyldighetens fullgörande och för kontroll därav. I paragrafen hänvisas i fråga om skyldigheten att i vissa fall

föra räkenskaper till stadgandena i dels bokföringslagen den 31 maj 1929 och dels förordningen den 7 december 1951 om skyldighet för vissa idkare av jordbruk eller skogsbruk att föra räkenskaper såsom underlag för taxering. . _

De ifrågavarande föreskrifterna i TF tillkom genom beslut av 1955 års riksdag.1 Föreskrifterna innehar i huvudsak ett lagfästande av vad som tidi— gare gällt i praxis. Till grund för lagstiftningen låg ett förslag av 1950 års skattelagssakkunniga i dessas år 1954 avlämnade betänkande med förslag till effektivare taxering (SOU 1954: 24).

Enligt skattelagssakkunnigas förslaglskulle förordningen om skyldighet för vissa idkare av jordbruk eller skogsbruk att föra räkenskaper såsom underlag för taxering gälla för sådana skattskyldiga, som påyrkade att bli; taxerade för inkomst av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga grun-a der. Övriga jordbrukare skulle inte åläggas någon allmän anteckningsskyl- dighet utan kontrollen av dessa skulle i stället ske genom att uppköpare av jordbruks- och skogsprodukter ålades en vidgad uppgiftsskyldighet. Skatt- skyldiga, som redan var bokföringsskyldiga enligt bokföringslagens be-' stämmelser, skulle föra sina räkenskaper på sådant sätt, att desamma kunde läggas till grund för deklarations- och uppgiftsskyldighetens fullgörande. Bokföringen skulle vara så upplagd att den medgav kontroll av att nämnda skyldigheter vederbörligen iakttogs. Icke bokföringspliktiga rörelseidkare skulle vara skyldiga dagligen föra anteckningar om inkomster och utgifter i rörelsen samt vid beskattningsårets utgång upprätta förteckning över: varulager, fordringar och skulder. Av anteckningarna skulle framgå vad de skattskyldiga i penningar eller annat insatt i rörelsen eller uttagit därur. Anteckningarna skulle också vara av sådan beskaffenhet, att de kunde tjäna som underlag för fullgörande av deklarations- och uppgiftsskyldig- heten samt för kontroll därav. Bokföringslagens bestämmelser om förva— ring av handelsbok m. m. skulle äga motsvarande tillämpning beträffande här ifrågavarande anteckningar och förteckningar med därtill hörande handlingar. Den som innehade tjänst, uppdrag eller arbetsanställning och därvid uppbar inkomster från allmänheten eller från annan än arbetsgiva; ren skulle vara skyldig att dag för dag föra anteckningar över inkomsterna" i den omfattning som erfordrades för deklarations— och uppgiftsskyldig- hetens fullgörande. Anteckningarna skulle förvaras under minst tre år efter taxeringsårets utgång. Även andra än ovannämnda deklarations- eller upp- giftsskyldiga skulle föra anteckningar om inkomster och utgifter, såvida de inte på annat sätt sörjde för att ett tillfredsställande underlag fanns för uppgiftsskyldighetens fullgörande. Sådana anteckningar skulle också be- varas under nyssnämnda tid. Slutligen skulle riksskattenämnden äga rätt att för viss grupp eller vissa grupper skattskyldiga efter hörande av bransch- sammanslutning eller liknande organisation utfärda närmare anvisningar

1 Prop. 160/1955; BevU 46/1955.

till ledning vid bokförings— eller anteckningsskyldighetens fullgörande. Om skattskyldig inte ordentligt fullgjorde sin bokförings- och anteckningsskyl— dighet skulle inkomsten uppskattas efter vad som med hänsyn till rörelsens omfattning och beskaffenhet syntes skäligt, därest inte den skattskyldige kunde förebringa tillfredsställande utredning om sin inkomst.

De sakkunnigas förslag i detta hänseende tillstyrktes under remissbehand- lingen i princip av det övervägande antalet remissinstanser. Vissa instanser, särskilt inom näringslivet, ställde sig dock kritiska mot förslaget. En all- män uppfattning var att de sakkunniga utformat reglerna om antecknings- skyldigheten alltför vidsträckt.

När de sakkunnigas förslag i prop. 160/1955 underställdes riksdagen framhöll departementschefen inledningsvis att förutsättningen för att en riktig deklaration skulle kunna upprättas var att den skattskyldige hade ett tillfredsställande underlag för sina uppgifter. Behovet av räkenskaper, an- teckningar eller annat underlag var dock olika alltefter omständigheterna. Mest påtagligt v—ar behovet av att föra anteckningar och bevara verifikatio— ner när det gällde rörelseidkare utan ordnad bokföring och många jordbru— kare, men även för vissa andra kategorier av skattskyldiga, t. ex. handels- resande, kunde ett sådant behov föreligga.

Även om vissa skäl kunde anföras för en så vidsträckt anteckningsskyl- dighet, som de sakkunniga föreslagit, ställde sig likväl departementschefen tveksam till förslaget sådant det av de sakkunniga utformats, bl. a. av det skälet att en så omfattande anteckningsskyldighet som den föreslagna inte torde kunna upprätthållas i praktiken. Det syntes sålunda meningslöst att införa en lagstadgad anteckningsskyldighet för t. ex. droskchaufförer, serve- ringspersonal och liknande skattskyldiga, som uppbar drickspengar av all- mänheten, eftersom taxeringen i dessa fall även framgent i allmänhet finge ske enligt vissa schablonmetoder. En anteckningsskyldighet för den stora gruppen löntagare, för vilka arbetsgivarna avlämnade kontrolluppgif- ter, kunde visserligen i vissa fall vara av värde för de skattskyldiga men detta utgjorde inte tillräckliga skäl för en generell, av hänsyn till taxerings— kontrollen motiverad anteckningsskyldighet, som dessutom _ i den mån den inte för de skattskyldiga framstod som så meningslös att de därför inte iakttog densamma —— kunde bli ganska betungande. Beträffande arbets- tagare med enkla inkomstförhållanden, för vilka löneuppgifter vanligen inte ifrågakom, t. ex. skattskyldiga med korta anställningstider eller med kort- variga bisysslor, samt sådana skattskyldiga, vilkas inkomstredovisning vis— serligen inte erbjöd några svårigheter men som under beskattningsåret haft en mångfald vid taxeringen avdragsgilla omkostnader, var emellertid ofta kontinuerligt förda anteckningar en given förutsättning för en riktig dekla— ration. För dessa skattskyldiga kunde övervägas en i lag föreskriven anteck- ningsskyldighet. Detsamma gällde jämväl åtskilliga jordbrukare, rörelse- idkare och fria näringsutövare. Sammanfattningsvis uttalades att även om

det i vissa fall kunde vara motiverat med en uttrycklig anteckningsskyldig- het, övervägande skäl dock talade mot en sådan skyldighet för det stora flertalet skattskyldiga. Att i en författningsbestämmelse urskilja de fall, då anteckningsskyldighet borde föreligga, ansågs dessutom förenat med svårig- heter, kanske ogörligt.

I propositionen föreslog departementschefen i stället att man borde an- knyta till den skyldighet att hålla reda på inkomster och avdragsgilla utgif- ter, som redan förelåg i realiteten, och genom uttryckliga bestämmelser in- skärpa och något vidga densamma. Det föreslogs därför i propositionen, att i TF skulle fastslås att de skattskyldiga i skälig omfattning genom räken- skaper, anteckningar eller på annat lämpligt sätt skulle sörja för att under- lag fanns för deklarationspliktens behöriga fullgörande och för kontroll av de lämnade uppgifterna. Departementschefen anförde härvidlag.

Härigenom inskärpes, att den i skattestrafflagen straffsanktionerade skyldig— heten att med tillbörlig omsorg fullgöra deklarationsplikten även innefattar att upprätta och bevara ett godtagbart underlag för deklarationen. I det sagda ligger även att om en skattskyldig i nämnvärd omfattning uppburit andra inkomster än från arbetsgivare, som är skyldig lämna löneuppgift, han bör genom fortlöpande anteckningar om inkomsterna, genom förvaring av verifikationer och därmed jämförliga handlingar eller på annat lämpligt sätt sörja för ett tillfredsställande underlag för deklarationen. Detsamma bör gälla utgifter, för vilka avdrag yrkas i deklarationen. Anteckningarna och handlingarna bör bevaras för att kunna ställas till förfogande vid taxeringskontrollen.

Det här ifrågasatta stadgandet får bl. a. betydelse på det sätt att en skattskyldig, som iakttagit bestämmelsen, intager en gynnsammare position gentemot taxerings- myndigheterna än den som underlåtit att göra detta. Den omständigheten att den skattskyldige kan uppvisa formellt oklanderliga anteckningar bör visserligen icke hindra taxeringsmyndigheterna att pröva anteckningarnas riktighet och i före- kommande fall med avvikelse från deklarationen söka åstadkomma en materiellt riktig taxering. Anteckningarnas förekomst kan emellertid vid denna prövning innebära en viktig omständighet som talar till förmån för att uppgifterna i deklara- tionen är riktiga. Bestämmelsen ger vidare taxeringsmyndigheterna särskild an- ledning att i förekommande fall efterfråga och granska underlaget för de deklara- tioner det här gäller, och den skattskyldige har att räkna med sådana förfrågningar från myndigheternas sida. Den som då inte kan uppvisa anteckningar eller annat material, som skäligen borde ha förelegat såsom underlag, kommer därvid i ett avgjort sämre läge.

Ytterligare synes i författningstexten böra erinras om den skyldighet att föra räkenskaper som följer av bokföringslagen och förordningen om skyldighet för vissa jordbrukare att föra räkenskaper såsom underlag för taxering. Därigenom understrykes att dessa räkenskaper bör föras på sådant sätt att de ger ledning för upprättande av en riktig deklaration.

Departementschefens förslag godtogs av riksdagen.

Det bör i detta sammanhang uppmärksammas, att föreskrifterna i 20 5 TF även gäller dem, som är skyldiga lämna uppgift till ledning för annans taxering. Bestämmelsen avser i detta hänseende att trygga att ett tillfreds- ställande underlag finnes för uppgiftsskyldighetens behöriga fullgörande

och för kontroll därav. Även härvidlag gäller att räkenskapsanteckningar o. dyl. skall ha sådan omfattning och vara förda på sådant sätt, som motive— ras av omständigheterna i varje särskilt fall.

Något uttryckligt stadgande om under vilken tid anteckningar o. dyl. skall bevaras har inte meddelats i TF. Föreskriften om att ifrågavarande material skall kunna tillhandahållas för kontroll av att deklarations- eller uppgiftsskyldigheten fullgjorts på ett riktigt sätt torde dock få anses inne— bära, att berörda handlingar skall bevaras under så lång tid som en dylik kontroll kan bli aktuell. I bokföringslagen och förordningen om skyldighet för vissa idkare av jordbruk eller skogsbruk att föra räkenskaper såsom underlag för taxering är emellertid uttryckligen fastslaget att för dem, å vilka dessa bestämmelser är tillämpliga, räkenskaper med därtill hörande handlingar skall förvaras under tio år från utgången av det sista räken— skapsåret.

I TF har inte meddelats några straffbestämmelser, därest föreskrifterna i 20 5 inte skulle följas. Vederbörande löper dock risk att bli skönstaxerad enligt föreskrifterna i 21 & TF. Den deklarations— eller uppgiftsskyldiges sätt att fullgöra honom åvilande anteckningsskyldighet kan även få betydelse i mål om ansvar för oriktig deklaration. Detta gäller främst de fall, då an— teckningsskyldigheten till ledning för egen taxering inte behörigen full- gjorts. En skattskyldig, som på grund av underlåtenhet att föra erforderliga anteckningar brister i honom åliggande uppgiftsskyldighet till ledning för annans taxering, kan emellertid ådömas straff enligt 120 & TF (böter högst 300 kr.). Enligt uttalande i prop. 160/1955 (s. 116) skall straff i detta fall endast ådömas om den uppgiftspliktige kan anses ha gjort sig skyldig till vårdslöshet.

Motsvarande stadganden om anteckningsskyldighet till ledning för taxe— ringen till allmän varuskatt finnes i 38 & VF. Det åligger sålunda den, som är deklarations- eller uppgiftsskyldig enligt denna förordning, att i skälig om- fattning genom räkenskaper, anteckningar eller på annat lämpligt sätt sörja för att underlag finnes för fullgörande av deklarations— och uppgiftsskyldig- heten och för kontroll därav samt för taxering och fastställande av skatt. Beträffande skyldigheten att bevara räkenskaper hänvisas till bokförings- lagen.

1952 års kommitté för indirekta skatter hade i sitt år 1957 avgivna be- tänkande angående den statliga indirekta beskattningen (SOU 1957: 13) föreslagit att länsstyrelserna _ liksom kontrollstyrelsen i fråga om punkt- skatterna — skulle äga meddela närmare föreskrifter angående ordnande av skattskyldigs räkenskaper. Mot detta förslag hade emellertid framförts erinringar. I prop. 162/1959 uttalade departementschefen i detta samman— hang.

De därvid anförda betänkligheterna synes icke kunna frånkännas fog. Vid den allmänna varuskatten rör det sig inte, såsom beträffande punktskatterna, om ett begränsat beskattningsområde, som alltså skall särredovisas, utan den allmänna varuskatten lägges i regel på omsättningen i dess helhet. Den av kommittén före- slagna befogenheten att meddela föreskrifter skulle därför ofta nog komma att avse bokföringen i dess helhet. I fråga om den direkta beskattningen har det icke ansetts böra ifrågakomma att ge myndigheterna så långt gående befogenheter. Förordningen om allmän varuskatt bör därför i enlighet med vad nyss förordats innehålla endast en generell erinran om anteckningsskyldigheten efter förebild av 20 % taxeringsförordningen. Det sagda utesluter inte, att råd och anvisningar rörande bokföringen kan meddelas av riksskattenämnden eller i förekommande fall av länsstyrelsen. Vidare bör nämnas att det självfallet icke bör föreligga något hinder för taxeringsintendent eller granskningsman att vid taxeringsrevision ge enskild skattskyldig råd beträffande förandet av dennes räkenskaper.

Skänstaxering

Reglerna i 20 & TF om anteckningsskyldighet kompletteras av föreskrif- terna i 21 å TF om skönstaxering. Enligt sistnämnda föreskrifter skall så- dan taxering ifrågakomma när den skattskyldige inte avlämnat deklaration eller hans inkomst av viss förvärvskälla på grund av brister i deklarationen eller bristfälligt underlag för densamma inte kan beräknas på ett tillförlit- ligt sätt. Skönstaxeringen innebär att inkomsten uppskattas till belopp som med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, såsom verksam- hetens art och omfattning, kan bedömas vara skäligt.

Frågan om skönstaxering på grund av utebliven deklaration aktualiseras regelmässigt endast om den skattskyldige efter att ha mottagit anmaning att avge deklaration vägrar eller saknar möjlighet att lämna tillförlitliga uppgifter angående sin inkomst och förmögenhet.

I de fall då skönstaxering åsättes på grund av att deklarationen eller un- derlaget för densamma är så bristfälligt att inkomsten inte kan tillförlit— ligen beräknas, kan bristfälligheterna vara av både formell och materiell art. Vanligen ifrågakommer skönstaxering i dylikt fall, då vid taxerings— revision eller eljest konstaterats att materiella brister föreligger, t. ex. då åtnjutna intäkter inte deklarerats eller antecknats i underlaget för deklara- tionen, då yrkade omkostnadsavdrag befunnits i väsentlig mån oriktiga, då den deklarerade inkomsten med beaktande av förändringar i den skattskyl- diges förmögenhetsförhållanden skäligen kan antas inte ha räckt till för att bestrida hans och hans familjs levnadskostnader eller då, såvitt angår rörelseidkare, den i deklarationen redovisade bruttovinsten i rörelsen fram- står som uppenbart för låg med hänsyn till vad som för vederbörande bransch kan anses normalt, varvid dock i de båda sistnämnda fallen förut- sättes att den skattskyldige inte kunnat lämna godtagbar förklaring till för- hållandet. Även andra större brister, t. ex. den skattskyldige underlåter att komplettera deklarationen med föreskrivna bilagor och räkenskapsutdrag

eller underlåter att specificera och styrka yrkade omkostnadsavdrag, kan föranleda skönstaxering.

Av förarbetena till lagstiftningen på området framgår, att åsättande av skönstaxering bör betraktas som en nödfallsutväg. I detta hänseende utta- lade departementschefen i prop. 160/1955.

I likhet med de sakkunniga finner jag, att uttryckliga bestämmelser om sköns- taxering bör införas. Därigenom blir på ett tydligare sätt markerat för de skatt— skyldiga angelägenheten av korrekta uppgifter och nödvändigheten av att i före- kommande fall föra och bevara erforderliga anteckningar eller på annat sätt sörja för ett tillfredsställande underlag för deklarationen. Skönstaxering bör emellertid icke såsom i de sakkunnigas förslag uppställas såsom en sanktion för uppsåtligt eller oaktsamt åsidosättande av bokförings- eller anteckningsskyldighet eller skyl— dighet att förvara handlingar och för övrigt icke heller anknytas till brister av mer formell art. Å ena sidan bör rätten att använda skönstaxering vara oberoende av om uppsåt eller oaktsamhet kan antagas föreligga. Å andra sidan bör försum- melser från den skattskyldiges sida icke medföra att skönstaxering tillgripes, om den skattskyldiges inkomster ändå kan beräknas med tillbörlig noggrannhet på grundval av föreliggande material. Skönstaxeringen innebär en utväg, som bör tillgripas när inkomsterna icke kan beräknas på annat sätt. Syftet med sköns- taxeringen får i och för sig självfallet inte vara annat än att söka uppnå det från materiell synpunkt riktigast möjliga taxeringsresultatet. I enlighet härmed bör ut- sägas i författningstexten, att skönstaxering skall åsättas till belopp, som med hän- syn till föreliggande omständigheter såsom verksamhetens art och omfattning finnes skäligt.

I anslutning härtill bör framhållas, att skönstaxering under vissa omstän- digheter även kan förekomma vid eftertaxering. För att skönsmässig efter- taxering skall kunna åsättas fordras dels att det föreligger sådana förhål- landen, att eftertaxering kan åsättas, dels ock att det kan antagas att den skattskyldiges lämnade uppgifter inte varit av beskaffenhet att kunna läggas till grund för en riktig taxering.

De i taxeringsförordningen meddelade bestämmelserna om skönstaxering skall tillämpas även i fråga om den allmänna varuskatten såväl vid taxering till allmän varuskatt som vid fastställande av preliminär allmän varuskatt. Bestämmelser härom är intagna i 29 och 41 55 VF, som föreskriver att om vederbörliga deklarationer inte avlämnats eller därest på grund av brister i deklaration eller bristfälligt underlag för sådan den till allmän varuskatt skattepliktiga omsättningen inte kan tillförlitligen beräknas, denna skall uppskattas efter vad med hänsyn till föreliggande omständigheter, såsom verksamhetens art och omfattning, befinnes skäligt.

Skyldigheten att efter anmaning lämna upplysningar till ledning för egen taxering

De uppgifter, som lämnas i den skattskyldiges självdeklaration och i enlig- het med för denna fastställda formulär, är i allmänhet tillräckliga att läg-

gas till grund för taxeringsmyndigheternas prövning och beslut rörande hans taxering. Ofta erfordras emellertid ytterligare upplysningar av den skatt- skyldige. Enligt föreskrift i 31 5 1 mom. TF bör den skattskyldige utöver vad deklarationsformulären föranleder meddela de upplysningar till ledning för egen taxering, som kan vara av betydelse för åsättande av en riktig taxe- ring. Om han inte följer denna uppmaning eller behov eljest föreligger av en komplettering av deklarationen, kan han enligt 31 ä 2 mom. anmanas att i den omfattning, som i anmaningen anges, meddela de ytterligare upplys- ningar, som erfordras för kontroll av deklarationens riktighet eller eljest för hans taxering. Upplysningarna skall lämnas skriftligen om inte annat an— getts i anmaningen. Rätt att utfärda sådan anmaning tillkommer enligt 51 & TF taxeringsnämnd och prövningsnämnd, taxeringsintendent och tjänsteman, som erhållit uppdrag att verkställa taxeringsrevision, den sist- nämnde i vad avser uppdragets fullgörande.

Beträffande innehållet i de upplysningar, som kan infordras med stöd av 31 5 2 mom., är såsom framgår av det nyss anförda inte annan be- gränsning föreskriven än att upplysningarna skall vara erforderliga för kontroll av den skattskyldiges egen taxering. Uppgiftsskyldigheten är så- lunda jämförelsevis vidsträckt och kan, om så är av betydelse för taxerings— kontroll, även avse t. ex. den skattskyldiges levnadskostnader. Härom an- förde skattelagssakkunniga i sitt betänkande SOU 1954: 24 (s. 178 ff).

En uppställning rörande den skattskyldiges levnadskostnader är ofta nödvändig för undersökning av en deklarations riktighet. Det är icke ovanligt, att en för en skattskyldig upprättad s. k. kontantberäkning visar ett överskott, som möjligen kan förslå vid ett ytterst sparsamt levnadssätt men som är för litet för en person med mera normala levnadsvanor och än mindre räcker till för en jämförelsevis god lev- nadsstandard. En taxeringsnämnd kan i ett sådant fall med sin person- och lokal- kännedom ofta med god säkerhet bedöma, om den skattskyldiges deklaration är trovärdig eller ej, men om taxeringen genom besvär av den skattskyldige bringas under prövning av skattedomstol, som saknar denna person- och lokalkännedom, kan underlaget för prövningen utan utredning om den skattskyldiges levnadskost— nader bli alltför ofullständigt. Rätten för taxeringsmyndigheterna att begära upp- lysningar måste därför göras så omfattande, att alla uppgifter av betydelse för taxe- ringskontroll och taxering kan erhållas.

I prop. 160/1955 anförde departementschefen i detta sammanhang.

De föreslagna bestämmelserna om anmaning ansluter sig nära till de nu gäl- lande. Ändring föreslås i huvudsak endast därutinnan att det uttryckligen angives att anmaning skall kunna avse jämväl sådana upplysningar, som är av betydelse för en mera allmän kontroll av deklarationens riktighet, varmed åsyftas bl. 3. uppgift om skattskyldigs levnadskostnader. Befogenhet att infordra sådana upp- gifter torde föreligga redan nu, men jag finner i likhet med de sakkunniga lämpligt att uttrycklig bestämmelse härom finnes. Mot den utformning bestämmelsen erhål- lit i de sakkunnigas förslag har jag i princip icke någon erinran. Såsom påpekats vid remissbehandlingen bör emellertid denna befogenhet utnyttjas med omdöme och urskillning, så att opåkallade undersökningar av enskildas privatliv icke äger rum.

I fråga om den allmänna varuskatten är motsvarande föreskrifter intagna i 36 & VF. Där stadgas sålunda skyldighet för deklarationspliktig att efter anmaning och i den omfattning, som i anmaningen angetts, meddela de ytterligare upplysningar, som är erforderliga för kontroll av avlämnad deklarations riktighet eller för fastställande av skatt eller för åsättande av taxering. Sådan anmaning får utfärdas av taxeringsintendent, taxerings- nämnd och prövningsnämnd. Enahanda rätt tillkommer — i den mån så erfordras för uppdragets fullgörande — tjänsteman, åt vilken uppdragits att utföra taxeringsrevision.

Kontrolluppgifter och andra uppgifter till ledning för annans taxering

Vid 1955 års riksdag genomfördes efter förslag i den tidigare omnämnda prop. 160/1955 betydelsefulla ändringar i den då gällande TF i fråga om reglerna rörande uppgiftsskyldigheten till ledning för annans taxering. De nya bestämmelserna innebar bl. a. en väsentlig utvidgning av skyldigheten att avlämna kontrolluppgifter till ledning för annans taxering. Taxerings- myndigheterna erhöll därigenom framför allt större möjligheter till bättre kontroll av rörelseidkarnas och jordbrukarnas deklarationer men även upp- giftsskyldigheten beträffande anställda vidgades i någon mån.

De är 1955 antagna nya reglerna överfördes med vissa smärre ändringar av i huvudsak redaktionell art genom beslut av 1956 års riksdag till den nya TF. Samtidigt skedde en viss jämkning av arbetsgivarnas skyldighet att lämna kontrolluppgifter om naturaförmåner av mindre värde (i anslutning till ett antaget förslag om ändring av föreskrifterna i 32 & kommunalskatte- lagen och punkt 3 av anvisningarna till samma paragraf). Vissa smärre änd- ringar i reglerna om skyldigheten att lämna kontrolluppgifter etc. har även skett därefter.

Bestämmelserna om skyldigheten att avlämna kontrolluppgifter och andra uppgifter till ledning för annans taxering återfinnes i 37—46 samt 47 och 49 55 TF och därtill anslutande föreskrifter i kungörelsen den 9 december 1955 (nr 671) om skyldighet i vissa fall att avlämna kontrolluppgifter för inkomsttaxeringen. Den i dessa föreskrifter stadgade skyldigheten är inte beroende av om den uppgiftsskyldige är skattskyldig. Uppgiftsskyldigheten omfattar sålunda även helt skattefria subjekt. Det gemensamma för de upp- giftsskyldiga är i allmänhet att de under visst kalenderår utbetalat belopp av viss beskaffenhet, som i mottagarens hand utgör skattepliktig inkomst. I ifrågavarande föreskrifter göres åtskillnad mellan å ena sidan sådana uppgifter som varje år skall lämnas utan anmaning och å andra sidan upp- gifter som skall lämnas först efter anmaning eller efter förordnande av Kungl. Maj:t.

A. Uppgifter som enligt TF skall lämnas utan anmaning Bestämmelser om vilka uppgifter som skall lämnas utan anmaning åter- finnes i 37 och 38 55 samt 42 5 1 mom. och 43 5 1 mom. TF. I huvudsak omfattar uppgiftsskyldigheten enligt dessa bestämmelser följande.

1) Enligt 37 5 TF De här avsedda uppgifterna, som till ledning för inkomsttaxeringen skall avlämnas varje är senast den 31 januari, skall avse föregående kalenderår. I paragrafens 1 mom. ges i tabellarisk form och i åtta olika punkter närmare föreskrifter om vilka som är uppgiftsskyldiga samt angående vem och vad uppgifterna skall avse.

Uppgiftsskyldiga enligt punkt 1 är dels samtliga statliga och kommunala myndigheter, dels samtliga juridiska personer utom dödsbon och dels fy- siska personer och dödsbon, som bedrivit rörelse eller jordbruk, däri inbegri— pet skogsbruk, eller innehaft annan fastighet. Uppgiftsplikten omfattar för fysiska personer och dödsbon förmåner, som utgått från någon av nämnda förvärvskällor.

Uppgiftsskyldigheten skall enligt denna punkt avse den som haft anställ- ning eller uppdrag eller utfört tillfälligt arbete hos den uppgiftsskyldige. Enahanda gäller i fråga om den som av den uppgiftsskyldige åtnjutit pen- sion, livränta eller periodiskt utgående ersättning ävensom den som åtnjutit förmån från personalstiftelse eller annan stiftelse.

Å kontrolluppgifterna skall i princip upptagas såväl alla kontant utbetalda belopp som lämnade naturaförmåner. Utgiven ersättning för kostnader, som mottagaren haft att bestrida i tjänsten, skall också anges. Om motta- garen måst erlägga betalning för åtnjuten naturaförmån, skall uppgift även lämnas om förmånen och vederlaget.

Den obligatoriska uppgiftsskyldigheten enligt denna punkt har begränsats i följande hänseenden. Kontrolluppgift behöver sålunda i detta fall inte lämnas för

a) utbetald folkpension;

b) ersättning och förmån för tillfälligt arbete, om det sammanlagda värdet härav understiger 100 kr. för hela året;

0

c) ersättning och förmån för tillfälligt arbete a annan fastighet, om vad som under året utgetts har lägre värde än 500 kr. och det inte utgör av- dragsgill omkostnad i rörelse;

d) utbetalning till bokföringsskyldig rörelseidkare av ersättning för till- fälligt arbete, om ersättningen utgör intäkt i av mottagaren bedriven rörelse;

e) förmån, som utgetts av "statlig myndighet, om förmånen enligt de i 32 Q 3 mom. kommunalskattelagen meddelade bestämmelserna inte utgör skattepliktig intäkt för mottagaren;

f) förmåner i annat än penningar, om det som mottagaren sammanlagt

åtnjutit från den uppgiftsskyldige efter avdrag för vederlag uppenbarligen inte haft högre värde än 400 kr. för helt år räknat;

g) ersättningar för dels resor i tjänsten motsvarande gjorda utlägg, dels traktamenten vid vistelse i tjänsten utom tjänstgöringsorten och dels representationskostnader motsvarande gjorda utlägg, därest dessa ersätt- ningar var för sig sammanlagt inte överstiger 500 kr.;

h) förmån från stiftelse, om vad som utgetts uppenbarligen inte utgör skattepliktig intäkt för mottagaren; samt

i) ersättning eller förmån, för vilken mottagaren erlagt sjömansskatt. Uppgiftsskyldighet åligger enligt punkt 2 fysisk person, som varit skyldig verkställa skatteavdrag enligt uppbördsförordningen. Uppgiften skall avse den å vilkens inkomst skatteavdrag enligt samma förordning skolat verk- ställas och omfatta samma uppgifter angående inkomstens storlek och be- skaffenhet som enligt punkt 1 med där angivna undantag.

Försäkringsanstalter och understödsföreningar är i punkt 3 ålagda skyl— dighet att lämna uppgift om utbetalda försäkringsersättningar, om de- samma uppgår till lägst 200 kr. för hela året och är av den art att skatte- plikt för dem föreligger.

Enligt punkt 4 föreligger uppgiftsplikt för den, som utbetalt royalty eller periodiskt utgående avgift för rättighet av goodwills natur (varumärke, firmanamn m. in.) eller för utnyttjande av patent, mönster o. dyl.

I punkterna 5—7 föreskrives — allt i den mån Kungl. Maj:t därom för- ordnat uppgiftsplikt för dels uppköpare av jordhruks- eller trädgårds- produkter eller husdjur eller från husdjur erhållna produkter, dels upp- köpare av avverkningsrätter eller virke eller andra skogseffekter, och dels den som bedrivit förmedlingsverksamhet eller annan därmed jämförlig verksamhet.

I kungörelsen den 9 december 1955 (nr 671) har meddelats närmare be— stämmelser om i vilken omfattning skyldighet att avlämna kontrolluppgif- ter för inkomsttaxeringen utan anmaning föreligger för här ifrågavarande uppgiftslämnare. I kungörelsen stadgas sålunda, att uppköpare av jord- bruks- och trädgårdsprodukter o. dyl. skall utan anmaning lämna kontroll- uppgifter beträffande inköp av spannmål, frövaror, oljeväxter, sockerbetor, potatis, slakt- och livdjur samt mjölk och produkter därav. Uppgifterna skall omfatta det vederlag som utgetts i kontanter, naturaprodukter eller annat. Skyldighet att lämna uppgift föreligger emellertid inte om vederlaget utgått till bokföringsskyldig rörelseidkare eller betalts kontant vid inköp från torgstånd eller liknande försäljningsställe. Inte heller behöver militär myn- dighet lämna uppgift om vad som erlagts vid inköp i samband med övningar å annan ort än den vanliga förläggningsorten.

Rörelseidkare, som i sin rörelse förvärvat avverkningsrätter och skogs- produkter, skall lämna kontrolluppgifter rörande vederlag som utbetalts till eller gottgjorts innehavare eller brukare av fastighet, från vilken upplåtelse

av avverkningsrätt eller försäljning av skogseffekter ägt rum. Uppgiftsskyl- dighet föreligger också beträffande vederlag som enligt ingånget avtal skall utbetalas först under senare år. Kontrolluppgifter behöver emellertid inte lämnas när det är fråga om vederlag för avverkningsrätter, som upplåtits från allmän skog, eller för skogsprodukter, som härrör från sådan skog.

Den, som bedrivit verksamhet avseende förmedling av uppdrag eller an- ställning åt musiker eller andra artister, skall lämna kontrolluppgifter rö- rande ersättning, som förmedlats av uppgiftslämnaren eller varom denne eljest äger kännedom. Uppgifterna skall avse den som genom verksamhe— ten erhållit uppdrag eller anställning. Från uppgiftsskyldighet har emeller- tid undantagits sådana fall, där det för förmedlaren är känt att den som erhållit uppdrag eller anställning är skyldig att erlägga bevillningsavgift enligt förordningen den 23 oktober 1908 angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter.

I kungörelsen stadgas emellertid den begränsningen i uppgiftsplikten att sådan inte föreligger för belopp understigande 200 kr. för helt år. Om det är förenat med synnerligen stora svårigheter att lämna i kungörelsen avsedd uppgift, kan taxeringsintendenten i länet efter ansökan av uppgiftsskyldig medge att uppgiften skall lämnas först efter anmaning.

I punkt 8 av 37 5 1 mom. TF föreskrives slutligen att redare är uppgifts- skyldig beträffande den, som erlagt sjömansskatt enligt sjömansskatte- tabell. Därvid skall uppgift lämnas om såväl den ombord kontant åtnjutna inkomsten som den tid, för vilken mottagaren erlagt sjömansskatt.

2) Enligt 38 5 TF I detta författningsrum föreskrives viss obligatorisk uppgiftsskyldighet be— träffande delägare i vanligt handelsbolag, kommanditbolag och rederier för registreringspliktiga fartyg, i vilka företag delägarna och inte företaget skall taxeras för företagets inkomst och förmögenhet. Uppgifterna, som i regel skall lämnas senast den 15 februari under taxeringsåret, skall avse den på respektive delägare belöpande andelen av företagets inkomst samt värdet av hans andel eller lott i företaget.

3) Enligt 42 5 1 mom. TF Föreskrifterna i detta författningsrum innefattar en obligatorisk uppgifts- plikt för bostadsföreningar och bostadsaktiebolag beträffande sådana med— lemmar i föreningen eller delägare i aktiebolaget, som under hela eller större delen av beskattningsåret helt eller till övervägande del upplåtit sin lägen- het till annan. Uppgiften, som skall lämnas senast den 15 februari under taxeringsåret, skall innehålla upplysning om dels av medlemmen eller delägaren till föreningen eller bolaget inbetalda belopp dels huru mycket därav som utgjort kapitaltillskott och dels värdet av medlemmens eller del— ägarens andel i föreningens eller bolagets behållna förmögenhet vid beskatt—

ningsårets utgång. Att bestämmelserna om uppgiftsskyldigheten i detta fall utformats på angivet sätt sammanhänger med de för medlemmarna och del- ägarna i denna deras egenskap gällande beskattningsreglerna.

4) Enligt 43 &” 1 mom. TF Enligt dessa föreskrifter är var och en, som lyfter utdelning å svenska aktier eller som här i riket utbekommer utdelning å andelar i svensk ekono- misk förening eller från utländsk juridisk person, skyldig att till ledning för egen taxering härom lämna särskild uppgift. Denna uppgift lämnas till den som utbetalar utdelningen och i samband med att betalning sker. Upp- gifterna tillställes taxeringsmyndigheterna senast den 31 januari taxerings- året för att tjäna till ledning vid taxeringen.

B. Uppgifter som enligt TF skall lämnas först efter anmaning

Bestämmelser härom återfinnes i 39 5, 41 5 och 42 5 2 mom. TF. Uppgifts- skyldigheten enligt dessa föreskrifter omfattar i huvudsak följande.

1) Enligt 39 &” 1 mom. TF De ifrågavarande uppgifterna, som i särskild-a fall skall lämnas vid visst års taxering, skall avse föregående kalenderår. Även beträffande dessa upp— gifter ges i tabellarisk form och i nio olika punkter närmare bestämmelser om vilka som är uppgiftsskyldiga samt angående vem och vad uppgifterna skall avse.

De i punkt 1 meddelade föreskrifterna anknyter till bestämmelserna i motsvarande punkt i 37 5 1 mom. TF, enligt vilka såsom tidigare antytts den obligatoriska uppgiftsplikten inskränkts genom vissa undantagsbestämmel- ser. Uppgiftsplikten enligt 39 5 1 mom. första punkten omfattar sålunda samma uppgiftspliktiga, som angetts i 37 5 1 mom. första punkten. Dessa kan efter anmaning ålägga-s att beträffande den, som hos den uppgiftsplik- tige innehaft anställning eller uppdrag eller utfört tillfälligt arbete, lämna uppgift på sådana förmåner, som inte omfattas av den obligatoriska upp- giftsplikten. I anmaningen behöver inte anges namn på den, som åtnjutit ifrågavarande förmåner, utan anmaningen kan omfatta t. ex. samtliga hos den uppgiftspliktige anställda utan att dessa särskilt namnges.

Enligt punkt 2 åligger det den, som för arbetslag eller liknande grupp av personer i en summa uppburit visst avlöningsbelopp såsom ackordsöver- skott eller dylikt för att fördelas inom laget eller gruppen att lämna upp- gift om till medlem av arbetslaget eller gruppen utgivet belopp.

Banker och andra penninginrättningar är enligt punkt 3 uppgiftsskyldiga beträffande namngiven skattskyldig för såväl gottgjord ränta som beloppet av innestående medel vid viss angiven tidpunkt.

Den, som under nästföregående år utbetalt gäldränta eller häftat i skuld, är enligt punkt 4 skyldig att för varje borgenär uppge namn och hemvist samt under föregående år erlagd gäldränta ävensom skulden vid viss an- given tidpunkt. Uppgiftsplikt föreligger emellertid inte för företag, som bedrivit penningrörelse, eller för annan, när det är fråga om lån mot obliga- tioner, förlagsbevis eller andra för den allmänna rörelsen avsedda förskriv- ningar.

Enligt punkt 5 kan fysisk och juridisk person, som innehaft fordran — alltså även banker och andra penninginrättningar — åläggas lämna kon- trolluppgifter rörande såväl från namngiven skattskyldig uppburen ränte— inkomst som det belopp, för vilket denne vid viss angiven tidpunkt stått i skuld.

Försäkringsanstalt och understödsförening kan enligt punkt 6 åläggas lämna uppgift om arten av namngiven skattskyldigs försäkring, om av denne erlagd premie eller annan avgift samt om tidpunkten, då sådan mot- tagits. Inrättningarna är även uppgiftsskyldiga för värdet och arten av till namngiven skattskyldig lämnade förmåner, som inte skall uppges enligt annan föreskrift.

Jämlikt punkt 7 är idkare av jordbruk, skogsbruk eller rörelse skyldig lämna uppgift i fråga om belopp, för vilket den uppgiftsskyldige under viss angiven tid köpt varor av namngiven annan näringsidkare, därest beloppet i dennes hand utgör skattepliktig intäkt. Uppgift kan även infordras om be- lopp, för vilket den uppgiftsskyldige under viss angiven tid sålt varor till namngiven annan näringsutövare, om beloppet är att hänföra till avdragsgill utgift hos denne. Om så begäres skall upplysning lämnas om varuslag och myckenhet samt om verkställda likvider. Vidare kan uppgift inhämtas hos ifrågavarande näringsidkare beträffande annan namngiven näringsidkare rörande provisioner eller andra belopp, som hos denne utgjort skattepliktig intäkt eller avdragsgill utgift. Från uppgiftsskyldighet enligt denna punkt har emellertid undantagits belopp som avser köp eller försäljning av varor över disk och liknande fall, där uppgiftsskyldigheten uppenbarligen inte kan fullgöras.

Vidare kan enligt punkt 8 den, som bedrivit förmedlingsverksamhet eller därmed jämförlig verksamhet åläggas att lämna uppgift även i sådana fall han inte enligt vad ovan sagts under punkt A. 1 är skyldig att lämna upp— gift utan anmaning. Uppgiften skall avse namngiven skattskyldig och lämna upplysning om ersättning eller vederlag som förmedlats eller varom uppgift eljest finnes tillgänglig.

Redare är slutligen enligt punkt 9 pliktig lämna uppgift om utgivna för- måner till personer, som erlagt sjömansskatt.

Rätt att utfärda anmaning enligt bestämmelserna i 39 5 1 mom. tillkommer taxeringsnämnd, taxeringsintendent samt prövningsnämnd. Samma rätt före- ligger för tjänsteman, som förordnats att verkställa taxeringsrevision, dock endast i den mån så erfordras för uppdragets fullgörande.

2) Enligt 39 5 2 mom. TF Föreskrifterna i 39 5 1 mom. tar närmast sikte på de speciella fall, då ett allmänt behov har ansetts föreligga av en komplettering av den obligato- riska uppgiftsplikten enligt 37 5 1 mom. Genom bestämmelserna i 2 inom. av 39 5 har emellertid möjlighet öppnats för en mera generell stickprovs- kontroll av jordbrukares och rörelseidkares deklarationer. Enligt dessa be- stämmelser kan taxeringsintendenten i länet anmana inom länet bosatta sådana näringsidkare att lämna kontrolluppgifter beträffande samtliga sina inköp eller försäljningar eller en viss del av dessa, oaktat säljarnas eller köparnas nanm inte angetts i anmaningen. De uppgifter, som närings— idkarna sålunda kan åläggas lämna, kan avse antingen belopp, som utbeta— lats till annan näringsidkare, för såvitt beloppen för mottagaren utgör intäkt av jordbruksfastighet eller rörelse, eller belopp, för vilka den anmanade försålt varor till annan näringsidkare, i den mån beloppen utgjort för kö- paren avdragsgill utgift. Såtillvida har emellertid uppgiftsskyldigheten be- gränsats att undantag skett för köp eller försäljning av varor över disk och liknande fall, där uppgiftsskyldigheten uppenbarligen inte kan fullgöras.

Enligt uttalande av departementschefen i prop. 160/1955 (s. 115) skall taxeringsmyndigheterna begagna anmaningsrätten i förevarande hänseende med urskillning så att de uppgiftspliktiga inte betungas i oskälig omfatt- ning. I sitt betänkande nr 46/1955 (5. 22—24) i anledning av nämnda pro- position underströk bevillningsutskottet samma synpunkter. Beträffande frågan om kontrolluppgifter rörande inköp av slaktdjur och andra jord- bruksprodukter framhöll utskottet.

Inom utskottet har uppmärksamheten fästs vid att det i praktiken visat sig svårt att erhålla kontrolluppgifter från vissa uppköpare av slaktdjur och andra jordbruksprodukter. Enligt vad som framhållits, är det en icke ovanlig företeelse, att vissa uppköpare och leverantörer till dessa bereder sig obehörig ekonomisk för— del genom att överenskomma att icke lämna föreskrivna uppgifter.

Utskottet får i anslutning härtill framhålla, att de föreslagna reglerna torde komma att medföra en avsevärd effektivisering av kontrollen på dessa områden. Uppköpare av angivet slag blir i fortsättningen pliktiga att lämna kontrolluppgif- ter utan anmaning. Länsstyrelserna torde, i enlighet med vad departementschefen förordat, komma att upprätta register över uppgiftspliktiga personer och noggrant övervaka efterlevnaden av bestämmelserna. Fullgöres inte uppgiftsskyldigheten, kan anmaning i förening med vitesföreläggande tillgripas. Vidare kan taxerings- revision äga rum hos uppköparen med granskning av räkenskaper, verifikationer m. m. Utskottet förutsätter, att taxeringsmyndigheterna ägnar tillbörlig uppmärk- samhet åt den av utskottet berörda frågan samt, med användande av de medel som den nya lagstiftningen sätter i deras händer, försöker undanröja missförhållanden av antydd art och därmed även de olägenheter som indirekt kan förorsakas de lojala uppgiftslämnarna.

3) Enligt 39 5 3 mom. TF Enligt detta författningsrum kan banker och andra penninginrättningar efter anmaning av taxeringsintendent åläggas lämna uppgift om de insätt— ningar och uttag, som under viss tid gjorts av namngiven person.

4) Enligt 41 5 TF Enligt denna paragraf är aktiebolag och ekonomisk förening pliktig att till ledning för värdering av aktier och andelar efter anmaning av taxerings- intendent lämna uppgifter rörande såväl bolagets och föreningens till- gångar och skulder som andra omständigheter som kan vara av betydelse för värdesättningen.

5) Enligt 42 5 2 mom. TF Bestämmelserna i detta moment utgör ett komplement till den obligato- riska uppgiftsskyldighet, som åvilar bostadsföreningar och bostadsaktie— bolag enligt 1 mom. samma paragraf (se ovan under punkt A. 3). De ifråga- varande juridiska personerna är sålunda skyldiga att efter anmaning av taxeringsintendent i den omfattning, som anges i anmaningen, lämna upp- gift rörade även andra än i 1 mom. avsedda medlemmar och delägare i fråga om värdet å medlemmens eller delägarens andel i föreningens eller bolagets behållna förmögenhet.

C. Uppgifter som enligt TF skall lämnas först efter särskilt förordnande av Kungl. Maj:t

I förevarande hänseende bortses från de fall, som närmare reglerats i 37 5 1 mom. TF och kungörelsen den 9 december 1955 (nr 671) och för vilka tidi- gare redogjorts (se ovan punkt A. 1). I det följande behandlas däremot de fall, som avses i 40 5, 43 5 1 och 3 mom. samt 44 & TF.

1) Enligt 40 5 TF Utöver vad som eljest stadgas i TF är banker och andra penninginrättningar enligt de i denna paragraf meddelade bestämmelserna skyldiga att efter förordnande av Kungl. Maj:t — allt i den omfattning och ordning som i för— ordnandet anges —— lämna vissa uppgifter om storleken av insättares ränte— inkomst under viss angiven tid ävensom dennes tillgodohavande vid viss angiven tidpunkt. De här lämnade föreskrifterna brukar tillämpas på så sätt, att Kungl. Maj:t årligen — vanligen i februari eller mars månad _ för- ordnar, att uppgifter skall lämnas för insättare, vilkas efternamn börjar med vissa bokstäver. Uppgiftsskyldigheten brukar begränsas till vissa minimi- belopp.

2) Enligt 43 5 1 mom. TF Enligt bestämmelserna i denna paragraf är envar som här i riket erhållit ränta å obligation, förlagsbevis eller annan för den allmänna rörelsen av— sedd förskrivning och som erlagts mot avlämnande av kupong eller kvitto obligatoriskt skyldig att till den som utbetalar räntan till ledning för egen taxering vid mottagandet av räntan lämna särskild uppgift härom. De ifråga- varande uppgifterna tillställes emellertid taxeringsmyndigheterna endast i den mån Kungl. Maj:t så förordnar och i den ordning, som därvid bestäm-

mes. I den kungörelse, som årligen utfärdas härom, brukar vanligen anges vilka obligationslån, förlagsbevis etc., beträffande vilka rånteuppgifterna skall vidarebefordras till taxeringsmyndigheterna.

3) Enligt 43 5 3 mom. TF Enligt dessa föreskrifter kan Kungl. Maj :t även i andra fall än som avses i 43 Q 1 mom. (se ovan punkterna A. 4 och C. 2) förordna att svenskt bolag eller svensk ekonomisk förening skall lämna uppgift rörande utbetald ut- delning samt att den, som här i riket utfärdat obligationer, förlagsbevis eller andra förskrivningar, skall lämna uppgift om utbetald ränta.

I vilken omfattning och i vilken ordning sådana uppgifter skall lämnas bestämmes av Kungl. Maj:t. Den här föreskrivna uppgiftsplikten har huvud— sakligen till syfte att bereda taxeringsmyndigheterna möjligheter till kontroll av beskattningen av från svenskt bolag eller svensk ekonomisk förening lämnad utdelning, som utbetalats utom riket. Med stöd av dessa föreskrifter kan även införskaffas kontrolluppgifter rörande räntor på obligationer m. m., som utbetalats på annat sätt än mot kupong eller kvitto.

4) Enligt 41; 5 TF Kungl. Maj:t kan med stöd av dessa föreskrifter förordna att kontrollupp— gift skall lämnas av här i riket bosatt person eller här verksamt företag be- träffande belopp eller förmån, som gottgjorts person eller företag i utlandet och som, därest beloppet eller förmånen gottgjorts person eller företag här i riket, skulle ha föranlett skyldighet att avlämna kontrolluppgift. Här ifrågavarande uppgift skall lämnas till ledning vid beloppets eller förmå- nens beskattning utom riket men kan även vara av betydelse, därest tvekan skulle uppstå om inkomstens eller förmånens beskattning här i riket.

D. Vissa allmänna inskränkningar i och vissa gemensamma bestämmelser angående skyldigheten enligt TF att lämna kontrolluppgifter till ledning för annans taxering

Enligt föreskrift i 39 5 4 mom. TF kan den som enligt denna paragraf anmanats lämna uppgift hos länsstyrelsen ansöka om befrielse från upp- giftsskyldigheten. Så kan ske om uppgiften omfattas av tystnadsplikt eller om den uppgiftspliktige kan åberopa särskilda omständigheter för att upp- giften inte skall komma till annans kännedom. För att sådan befrielse skall kunna medges erfordras emellertid, att den anmanade kan åberopa synner- liga skäl för befrielsen. Länsstyrelsens beslut i detta hänseende kan inte överklagas.

Kungl. Maj:t kan vidare enligt föreskrift i 43 ä 4 mom. TF medge jämk— ning av den i samma paragrafs 1 mom. föreskrivna uppgiftsskyldigheten beträffande räntor och utdelningar i de fall då så kan ske utan att åsyftad kontroll eftersättes eller då el j est särskilda omständigheter föranleder därtill.

J ämlikt 45 å TF kan den som inte avlämnat föreskrivna kontrolluppgifter till ledning för annans taxering eller inte upprättat dessa enligt föreskrif—

terna i TF anmanas att avlämna eller fullständiga uppgifterna. Anmanings- rätt tillkommer taxeringsnämnd, taxeringsintendent, prövningsnämnd samt tjänsteman, som fått i uppdrag att verkställa taxeringsrevision. Den sist- nämnde äger dock endast rätt att utfärda anmaning, i den mån detta er- fordras för uppdragets fullgörande. I anmaningen kan vite föreläggas. Un- derlåtenhet att avlämna föreskrivna uppgifter kan enligt 120 5 TF straffas med böter, högst 300 kr.

I föreskrifterna om kontrolluppgifter ges utöver vad som tidigare anförts även vissa bestämmelser av speciell betydelse för taxeringskontrollen.

Enligt 43 & 5 mom. TF har sålunda taxeringsintendent eller av honom för- ordnad tjänsteman rätt att hos mottagaren av de i 1 mom. av samma para- graf omnämnda uppgifterna om utkvitterade utdelningar eller räntor taga del av dessa uppgifter för taxeringskontroll. Den, som förvarar uppgifterna, är därvid skyldig att lämna för kontrollens genomförande nödigt biträde.

Enligt 46 & TF är vidare statliga och kommunala verk, allmänna inrätt- ningar samt överförmyndare skyldiga att då så begäres för taxerings- kontroll tillhandahålla för taxering erforderliga handlingar eller uppgifter, om vars avlämnande särskilda bestämmelser inte meddelats i TF. Ifråga- varande skyldighet gäller emellertid inte sådana handlingar, som avses i 1—4 55 samt 31 och 33 åå sekretesslagen och som ej må utlämnas till envar. Beträffande övriga enligt lag sekretesskyddade handlingar eller sådana upp- gifter, som omfattas av tystnadsplikt, föreskrives att dessa endast får till— handahållas efter framställning av taxeringsintendenten i länet. Om veder- börande myndigheter eller institutioner vid prövning av sådan framställning finner, att handlingens eller uppgiftens tillhandahållande skulle för det all- männa eller med hänsyn till enskild persons befogade intressen lända till synnerligt men, må framställningen lämnas utan bifall. Kungl. Maj:t äger emellertid efter ansökan av taxeringsintendenten i länet förordna, att jäm- väl ovan omförmälda hemliga handlingar och uppgifter skall tillhandahållas för taxeringskontroll. Slutligen äger befattningshavare vid riksskattenämn- den —i den mån nämndens ordförande därom förordnar — i fråga om ovan- nämnda handlingar och uppgifter samma befogenheter som taxeringsinten- denten i länet.

De uppgifter som enligt vad ovan anförts skall lämnas till ledning vid annans taxering avser i allmänhet det ifrågavarande beskattningsåret eller i vissa fall kalenderåret närmast före taxeringsåret. Genom föreskrifter i 49 & TF har emellertid taxeringsmyndigheterna medgetts befogenhet att för de fall, då i TF stadgas skyldighet att efter anmaning lämna uppgift eller upplysning till ledning för taxering, även erhålla sådana uppgifter och upplysningar i fråga om förhållanden, som avser tid före beskattningsåret och som har betydelse för åsättande av taxering eller eftertaxering. I detta

sammanhang må framhållas att den ifrågavarande befogenheten även kan avse uppgifter och upplysningar till ledning för den anmanades egen taxering.

E. Uppgiftsskyldighet enligt förordningen om allmän varuskatt

De i 39 5 2 mom. TF meddelade bestämmelserna om skyldighet för vissa näringsidkare att lämna uppgift rörande andra näringsidkare motsvaras be- träffande den allmänna varuskatten av föreskrifterna i 37 å VF. I denna paragraf stadgas sålunda en skyldighet för den, som utan att vara skatt- skyldig yrkesmässigt tillverkar, bearbetar eller försåljer skattepliktig vara, att efter anmaning av taxeringsintendenten i länet lämna uppgift å de varor, som han under viss angiven tid sålt till eller köpt av annan rörelseidkare, varvid skall anges varans mängd och pris. Skyldigheten är knuten till det vill- koret att uppgiften erfordras för kontroll av skatt och för taxering till all- män varuskatt. De i 39 5 4 mom. TF intagna bestämmelserna om befrielse från uppgiftsskyldighet i vissa fall (jfr ovan under punkt D) gäller härvid- lag i tillämpliga delar.

De i 49 & TF lämnade föreskrifterna om skyldighet att lämna upplys— ningar om förhållanden, som avser tid före beskattningsåret, gäller också enligt 39 5 VF i tillämpliga delar beträffande kontroll av och taxering till allmän varuskatt.

Enligt 40 & VF skall vidare statliga och kommunala verk samt allmänna inrättningar efter särskild begäran tillhandahålla taxeringsmyndigheterna sådana i VF inte särskilt omnämnda handlingar och uppgifter, som erfordras för skattekontroll och taxering. Bestämmelserna i 46 & TF (se ovan under punkt D) skall därvid i tillämpliga delar gälla.

Taxeringsrevision

Möjligheterna att verkställa granskning av en skattskyldigs bokföring, som sedan lång tid tillbaka ansetts vara den enda någorlunda betryggande for- men för kontroll av näringsidkares deklarationer, utökades i väsentlig mån genom de av 1955 års riksdag antagna ändringarna i då gällande TF. Med hänsyn härtill ansågs bokföringsgranskningen böra benämnas taxerings- revision. I förarbetena till lagstiftningen på förevarande område1 har bl. a. framhållits att taxeringskontrollen borde ha karaktär av rutinkontroll och inte borde uppfattas som utslag av misstänksamhet mot den därav berörde. Taxeringsrevision borde därför ske planmässigt och inte endast då besvär anförts eller eljest särskild anledning därtill yppats.

1 Prop. 160/1955 5. 124.

De är 1955 antagna bestämmelserna om taxeringsrevision har med visst tillägg överförts till 1956 års TF. I 56 5 1 mom. nya TF föreskrives sålunda, att taxeringsrevision får äga rum hos var och en, som är deklarations- eller uppgiftsskyldig, för kontroll av att deklarations— och uppgiftsskyldigheten enligt bestämmelserna i TF behörigen fullgjorts eller för att bereda beskatt- ningsmyndigheterna upplysning till ledning för beslut om taxering eller eftertaxering. Taxeringsrevision får emellertid inte äga rum hos statliga och kommunala verk, allmänna inrättningar och överförmyndare.

Taxeringsrevision får därjämte verkställas hos den, som bedriver förmed— lingsverksamhet eller annan verksamhet av sådan beskaffenhet, att uppgif- ter av betydelse för taxeringskontrollen kan hämtas ur anteckningar eller andra handlingar, som föres vid verksamhetens bedrivande.

Vid taxeringsrevision får granskning ske inte endast av räkenskaper och anteckningar med därtill hörande verifikationer utan jämväl av korrespon- dens, protokoll och andra handlingar rörande verksamheten. Till sådana handlingar kan bl. a. anses höra grundnoteringar och kassakladdar, beställ- ningsjournaler och beställningsböcker, orderböcker och andra orderhand— lingar, leveransbesked, kontroll- och redovisningshandlingar av olika slag, anteckningar rörande kunder, patienter m. m., kassakontrollremsor och an- teckningar om egna uttag i varor, pengar m. m. Granskningsman, som utför taxeringsrevision för visst eller vissa beskattningsår, har också rätt att granska det löpande årets räkenskaper och handlingar. Denna bestämmelse är av Vikt, då det gäller att konstatera huruvida de för revision företedda räkenskapshandlingarna grundar sig på dagligen förda noteringar. I sam- band med granskning av det löpande årets räkenskaper har taxeringsmyndig— heterna också befogenhet att göra kassainventering hos bokföringspliktig skattskyldig, vilket i vissa fall kan ha betydelse vid bedömande av bokfö- ringens tillförlitlighet. Sådan inventering kan emellertid jämlikt 14 & TK en- dast företagas av taxeringsintendenten eller av granskningsman, som erhållit hans särskilda tillstånd därtill. Kassainventering bör enligt nämnda före- skrift endast verkställas då särskilda omständigheter föranleder en sådan åtgärd.

Ehuru taxeringsmyndigheterna erhållit en omfattande rätt att vid taxe- ringsrevision granska handlingar, är det inte nödvändigt, att en fullständig revision utföres i varje särskilt fall. En partiell revision kan många gånger vara tillräcklig för att nå det med revisionen avsedda syftet. I anslutning härtill må framhållas att reglerna om eftertaxering utformats så att det inte möter något hinder att eftertaxera, om det senare vid en mera fullständig taxeringsrevision skulle framkomma omständigheter, som kan medföra en förhöjd taxering.

Vanligen brukar den, hos vilken granskning skall ske, i förväg erhålla underrättelse om att taxeringsrevision beslutats, varefter överenskommelse träffas om tid för granskningens genomförande. Någon uttrycklig föreskrift

om att den, hos vilken revision skall ske, skall i förväg underrättas har ej meddelats. Granskningsmannen har enligt 56 5 2 mom. TF rätt att påfordra att genast få taga del av handlingar, som skall granskas, i den utsträckning som befinnes erforderlig för granskningens genomförande. Vägrar den de- klarations- eller uppgiftsskyldige att genast tillhandahålla handlingarna, kan han av taxeringsintendenten föreläggas vite. Den, som är föremål för taxeringsrevision, är också skyldig att lämna för revisionens verkställande nödvändiga upplysningar. Någon påföljd har inte stadgats för det fall, att näringsidkare eller annan vägrar lämna dylika upplysningar, men under- låtenhet härutinnan kan försätta vederbörande i ett försämrat läge i en even- tuell taxeringsprocess.

Taxeringsrevision skall enligt 56 5 3 mom. TF såvitt möjligt ske på så- dant sätt och på sådan tid, att den inte förorsakar hinder i verksamheten för den, hos vilken revisionen sker. Därvid har den deklarations- eller upp- giftsskyldige möjlighet att välja mellan att låta revisionen äga rum i sitt hem, på sitt kontor eller i den affärslokal han bedriver sin verksamhet eller att överlämna räkenskapshandlingarna till granskningsmannen eller den myndighet, som beslutat om revisionen. Någon befogenhet för gransknings— mannen att kunna bestämma att granskningen helt eller delvis skall ske hos den deklarations- eller uppgiftsskyldige finnes inte enligt gällande be— stämmelser i TF. Då den sistnämnde ställer handlingarna till förfogande för granskning hos sig, torde granskningsmannen inte heller kunna kräva att revisionen eller viss del därav skall verkställas hos den myndighet, hos vilken han är anställd. Därest räkenskapshandlingar överlämnats för taxe- ringsrevision skall de så fort som möjligt återlämnas till den deklarations- eller uppgiftsskyldige. Meddelande om revisionens resultat skall också sna- rast tillställas den, som varit föremål för taxeringsrevision, i vad densamma angår hans egen taxering.

Enligt 56 5 4 mom. TF får vid taxeringsrevision granskning jämväl ske av sådana handlingar, som omfattas av tystnadsplikt, om dessa är av bety- delse för revisionen. Sälunda kan i princip granskning ske av läkares och tandläkares patientkort, advokaters bokföring rn. m. och hos banker. Om den, hos vilken revisionen sker, kan åberopa tystnadsplikt gentemot annan eller andra särskilda omständigheter för att handlings innehåll bör hemlig- hållas kan han hos länsstyrelsen begära att handlingen skall undantas från revisionen. Sådan framställning äger länsstyrelsen bifalla endast när syn- nerliga skäl föranleder därtill. Vid bedömande av denna fråga måste hänsyn givetvis tagas till att granskningsmannen och andra taxeringsfunktionärer, som har att taga del av ärendet, är ålagda samma tystnadsplikt som gäller för den granskade. Länsstyrelsens härvidlag fattade beslut kan inte över- klagas.

Beslut om taxeringsrevision får enligt 57 5 1 mom. TF endast meddelas av taxeringsintendenten i länet. Härigenom har sörjts för att taxeringsrevi—

sionen kommer att utföras av för uppdraget särskilt lämpad person, vars lojalitet och tystlåtenhet inte kan ifrågasättas. I sitt betänkande nr 46/1955 underströk bevillningsutskottet, att ett stort ansvar härigenom vilar på taxeringsintendenten och att det självfallet åligger honom att övervaka den granskningsverksamhet, som äger rum enligt hans förordnande.

Om taxeringsintendenten finner, att taxeringsrevision bör verkställas i annat län, skall han vända sig till taxeringsintendenten i detta län med begäran därom.

Taxeringsrevision kan utföras av taxeringsintendenten i länet själv eller av tjänsteman, som förordnats därtill. Med hänsyn till de omfattande arbets- uppgifter, som åvilar taxeringsintendenten, uppdras taxeringsrevisionerna regelmässigt åt revisionspersonalen vid länsstyrelserna, åt de kommunala taxeringsrevisorerna eller åt taxeringsassistenterna. Uppdrag att verkställa taxeringsrevision kan emellertid också meddelas annan i bokföring och taxe- ring sakkunnig person, som därtill godkänts av länsstyrelsen.

Eftersom endast taxeringsintendenten kan förordna om taxeringsrevision måste taxeringsnämnd, som finner taxeringsrevision erforderlig, göra fram— ställning därom till taxeringsintendenten. Taxeringsnämnden kan alltså inte själv föranstalta om taxeringsrevision.

Om någon, hos vilken taxeringsrevision enligt meddelat beslut skall ske, underlåter att ställa räkenskaper eller andra handlingar till förfogande för granskning, har taxeringsintendenten i länet jämlikt 58 & TF befogenhet att genom vitesföreläggande söka förmå denne att tillhandahålla det mate- rial, som granskningen skall avse. Taxeringsmyndigheterna förfogar inte över något annat tvångsmedel än vite för att få tillgång till den deklarations— eller uppgiftsskyldiges räkenskaper eller andra handlingar. I prop. 160/1955 (5. 123 ff) anförde departementschefen i detta hänseende.

När bokföringsgranskning påfordras, tillhandahålles materialet i regel frivilligt. Så torde även bli fallet i framtiden. Exempel på motsatsen saknas emellertid icke. Med hänsyn till risken för att materialet förvanskas kan det i dylika fall vara angeläget att granskningsmannen omedelbart kan få tillgång till handlingarna. De sakkunniga har för att tillgodose detta behov föreslagit en bestämmelse, enligt vil- ken den som har att verkställa taxeringsrevision må påfordra att genast få ta del av handlingar som skall granskas.

Den föreslagna bestämmelsen synes i och för sig väl motiverad och jag tillstyr- ker att en föreskrift med sådan innebörd upptas i taxeringsförordningen.

Emellertid är att märka, att taxeringsmyndigheterna i dylika fall icke äger till- gång till annat tvångsmedel än vite. Erfarenheten har visat, att detta understundom icke är tillfyllest. För att komma till rätta med personer, som tredskas med att ställa handlingar till förfogande för taxeringsrevision, synes man därför böra överväga att införa någon motsvarighet till de straffprocessuella tvångsmedlen beslag och husrannsakan. Anmärkas må att i här avsedda situationer ofta förelig— ger anledning till misstanke om falskdeklaration eller vårdslös deklaration, å vilka brott frihetsstraff kan följa. Bestämmelser av denna art kräver emellertid närmare överväganden, bl. a. för att på lämpligt sätt utforma erforderliga rättssäkerhets- garantier. Frågan synes därför böra anstå i avvaktan på ytterligare överväganden.

Även i VF har intagits vissa bestämmelser om taxeringsrevision. I 42 & VF föreskrives sålunda, att taxeringsrevision får utföras hos var och en, som är deklarations- eller uppgiftsskyldig till allmän varuskatt. Taxeringsrevision får tillgripas för att erhålla kontroll av att deklarations— och uppgiftsskyl- digheten riktigt och fullständigt fullgjorts eller för att eljest bereda beskatt- ningsmyndigheterna upplysning till ledning vid beslut om skattepåföring, taxering eller eftertaxering. Liksom enligt TF får taxeringsrevision inte företas hos statliga och kommunala verk eller allmänna inrättningar.

Bestämmelserna i 42 å andra stycket VF, som utformats med ledning av 9 5 förordningen den 3 april 1959 (nr 92) om förfarandet vid viss konsum— tionsbeskattning, saknar motsvarighet i TF. Enligt dessa bestämmelser är den granskade skyldig att lämna granskningsmannen tillträde till de lokaler, som användes i vederbörandes verksamhet. I prop. 162/1959 (5. 306) har ut- talats att det får förutsättas att rätten till dylik inspektion kommer att ut- nyttjas med urskillning. Därjämte föreligger skyldighet för den granskade att lämna granskningsmannen erforderligt biträde vid granskning av hand- lingar och varulager.

I övrigt äger de i TF meddelade föreskrifterna om taxeringsrevision mot- svarande tillämpning beträffande den allmänna varuskatten. I detta hän— seende må erinras om följande uttalande av departementschefen i prop. 162/1959 (5. 306 ff).

Vid planläggning av taxeringsrevisioner för den allmänna varuskatten bör efter- strävas att företa sådana revisioner samtidigt med taxeringsrevision för direkt skatt. Ett av de skäl som vid remissbehandlingen oftast åberopats till förmån för att anlita länsstyrelserna som beskattningsmyndigheter har varit att de skattskyl— diga inte skulle behöva betungas med kontrollbesök vid skilda tidpunkter för all- män varuskatt och för direkta skatter. Enligt min mening är det självklart att de sålunda uttalade önskemålen iakttas så långt möjligt.

Vid sidan av den planmässiga kontroll, som i princip skall omfatta alla skatt- skyldiga, bör kontrollåtgärderna särskilt inriktas på sådana områden där skatte— undandragande skulle kunna befaras. Av vikt är bl. a. att kontrollera vissa grup- per av ambulerande försäljare, så att dessa inte gynnas i konkurrensen med den reguljära handeln. Härvidlag bör upplysningar kunna erhållas t. ex. från polismyn- digheterna och från dem som förser ifrågavarande försäljare med varor.

Det bör slutligen i detta sammanhang erinras om att både i TF och VF föreskrives att vad som inhämtats vid taxeringsrevision inte får yppas i vidare mån än som erfordras för vinnande av det med revisionen avsedda ändamålet. Sekretesskydd är dessutom stadgat beträffande av myndighet vid taxeringskontroll enligt TF eller eljest vid skattekontroll upprättade handlingar. Om det under pågående utredning rörande någons taxering be— finnes vara av synnerlig vikt att innehållet i kontrolluppgift eller annan för taxeringskontroll enligt TF avsedd handling inte kommer till den skattskyl- diges kännedom, kan taxeringsmyndigheten vägra att utlämna denna.

82 Befogenheten att ålägga vite

Såsom ovan anförts i olika sammanhang har taxeringsmyndigheterna befo- genhet att förelägga de deklarations- och uppgiftsskyldiga vite för att där— igenom försöka framtvinga visst handlande från dessas sida. Sådant vite kan föreläggas antingen i anmaning eller i samband med taxeringsrevision eller vid kallelse av skattskyldig eller annan till muntlig förhandling inför prövningsnämnd. Befogenhet att förelägga vite tillkommer emellertid vid anmaning endast taxeringsnämnd, taxeringsintendent och prövningsnämnd samt i samband med taxeringsrevision endast taxeringsintendenten i länet. Vite får emellertid inte föreläggas staten, kommun eller annan menighet eller ämbets- eller tjänsteman i tjänsten.

Vitesbeloppet får bestämmas till lägst 100 och högst 5 000 kr. Över he- slut, varigenom vite förelagts, får klagan ej föras. Om uttagandet av vite förordnar länsstyrelsen efter anmälan av taxeringsintendenten, varvid läns— styrelsen även har att pröva om föreläggandet varit befogat. Innan vite ut- dömes skall den, mot vilken vitet riktat sig, lämnas tillfälle att yttra sig. Över länsstyrelsens beslut i fråga om utdömande av vite får besvär anföras i kammarrätten av den som förpliktats utge vite och av taxeringsintenden- ten i länet. Över kammarrättens beslut kan besvär anföras hos Kungl. Maj:t.

KAPITEL IV

Iakttagelser m. m. angående den nuvarande taxeringsorganisationen

och taxeringsmyndigheternas befogenheter

Under de senaste åren har frågan om taxeringsorganisationens effektivitet och taxeringsmyndigheternas befogenheter i den allmänna debatten kommit alltmer i blickpunkten. Till väsentlig mån torde detta sammanhänga med att man på många håll synes vara tveksam om huruvida 1956 års taxerings- reform inneburit den avsedda ökade effektiviteten i kampen mot ett till synes alltmer florerande skattefusk. Utredningen har därför ansett angeläget redovisa de erfarenheter angående den nuvarande organisationen och de nu gällande befogenheterna, som under de senaste åren i skilda sammanhang kommit till uttryck hos taxeringsmyndigheterna. På begäran av utredningen har vidare rikets taxeringsintendenter lämnat redogörelse för sina erfaren— heter rörande befogenheterna och för hur samarbetet mellan taxeringsmyn— digheterna och polis— och åklagarmyndigheterna inom respektive län är organiserat. En sammanfattning av dessa redogörelser redovisas i särskilda avsnitt. Slutligen redovisas de förslag, som inom riksdagen väckts i frågan, och dessas behandling ävensom ett av riksskattenämnden väckt, till utred- ningen överlämnat förslag till viss ändring av föreskrifterna om kontroll— uppgifter i 37 5 1 mom. TF.

I den följande redogörelsen redovisas endast sådana synpunkter, som an— setts vara av betydelse för utredningens uppdrag.

Länsstyrelsernas yttranden till 1959 års riksdags revisorer

I skrivelse till länsstyrelserna den 10 mars 1959 begärde revisorerna bl. a. att få upplysning om vilka erfarenheter som vunnits angående taxerings- organisationen i första instans och huruvida den år 1956 genomförda ut- byggnaden av organisationen dittills kunde anses medfört åsyftat resultat.

Av de till revisorerna inkomna yttrandena framgår, att länsstyrelsernas erfarenheter av taxeringsorganisationens utbyggnad allmänt sett kan sägas ha varit relativt goda. Ett flertal länsstyrelser har dock betonat att den nya organisationen varit i funktion alltför kort tid för att några mera bestämda omdömen skall kunna lämnas. Samtidigt har emellertid fram- hållits att den nya organisationen i viktiga hänseenden inneburit avse-

värda fördelar och att det kunde antagas att de med 1956 års reform åsyf- tade resultaten på det hela taget uppnåtts eller skulle komma att uppnås.

I fråga om den nya anordningen med särskilda rörelsedistrikt med taxe- ringsassistent har dock erfarenheterna varit skiftande. En del länsstyrelser har ansett att anordningen inneburit en väsentlig vinning. Sålunda framhål- ler länsstyrelsen i Uppsala län att det tydligt framgår, att granskningen av deklarationerna inom dessa distrikt kunnat ske med större sakkunskap och grundlighet än vad som skulle blivit fallet, om deklarationerna handlagts av nämnder som inte haft taxeringsassistent till sitt förfogande. Ett bättre och riktigare taxeringsresultat har blivit följden av den effektivare gransk- ningen. Liknande synpunkter har anförts av andra länsstyrelser.

Länsstyrelsen i Västmanlands län konstaterar emellertid, att taxerings- organisationen utbyggts i alltför hastig takt, vilket medfört och medför stora besvärligheter för länsstyrelsen i personalhänseende, då länsstyrelsen måst avstå sina mera erfarna landskanslister till taxeringsassistenter innan ersättare hunnit utbildas i de avgångnas ställe. Samtidigt har länsstyrelsen måst sända en eller flera av de nyanställda på kurser långa tider av året. Länsstyrelsen betonar att utbildningsbehovet är stort och att detsamma inte kommer att minska inom den närmaste framtiden.

Även andra länsstyrelser har i sina yttranden understrukit vikten av att assistentorganisationen inte utbygges i alltför snabb takt. I detta samman- hang har framhållits såväl önskvärdheten av att endast väl utbildad och därtill lämplig personal måtte ifrågakomma för assistentstjänsterna som betydelsen av att de blivande taxeringsassistenterna har erfarenhet av prak- tiskt taxeringsarbete. Länsstyrelsen i Värmlands län yttrar härom.

Det är visserligen i högsta grad önskvärt, att assistenter tillkomma, men det är än viktigare, att tjänsterna besättas med verkligt dugande och för arbetsuppgif- terna intresserade befattningshavare, vilka därjämte böra ha föregående praktik. Uppställas dessa villkor, torde rekryteringskadern, sedan de från och med nästa år inrättade tjänsterna tillsatts, vara i det närmaste bottenskrapad. En paus för att de yngre tjänstemän, vilka sedan något år tillbaka i ökad utsträckning kunnat beredas undervisning genom anordnade utbildningskurser, skola hinna prövas och vinna erfarenhet, är därför motiverad och behövlig. Ej minst med hänsyn till länsstyrelserna, vilka genom avtappning till assistenttjänsterna får en temporär försämring av landskanslistkåren, måste detta förhållande understrykas.

Liknande synpunkter anföres av länsstyrelsen i Gävleborgs län. Möjligheterna att få väl kvalificerad personal till assistentstjänsterna torde enligt länsstyrelsen i Blekinge län inte snabbt förbättras med mindre assistentstjänsterna uppflyttas i samma lönegrad som förste landskanslist- tjänsterna.

I fråga om rörelsedistriktens omfattning uttalar länsstyrelsen i Älvsborgs län att det i praktiken visat sig svårt att rationellt begränsa distriktens om- fattning och att fögderierna som regel visat sig vara för stora enheter.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser att frågan om inrättande i varje län av ett antal taxeringsassistenter utan fast anknytning till viss lokal skattemyndighet men med skyldighet att tjänstgöra hos två eller flera så- dana myndigheter såsom förstärkning vid förefallande behov borde över- vägas. Genom en sådan anordning skulle en smidigare och mer elastiskt ar- betande organisation kunna åstadkommas. För att undvika arbetsanhopning mot slutet av taxeringsperioden borde länsstyrelsen även medges rätt att i förekommande fall förordna lämplig person att i visst taxeringsdistrikt fullgöra på taxeringsassistent ankommande göromål.

Flera länsstyrelser har berört frågan om taxeringsassistenternas arbets- börda som de finner vara för stor. Länsstyrelsen i Östergötlands län anför att två av taxeringsassistenterna haft att vardera granska ca 1 600 deklara— tioner, vilket antal betydligt översteg det antal av 1 200 deklarationer, som enligt uttalande i prop. 150/1956 en taxeringsassistent i allmänhet borde kunna medhinna.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser det önskvärt att antalet deklara- tioner varje taxeringsassistent skall ha att behandla inte får överstiga 1 000. Länsstyrelsen i Jämtlands län uttalar för sin del att antalet rörelsedeklara- tioner per assistent inte bör överstiga 1 100 ä 1 200.

Några länsstyrelser har i samband härmed framhållit, att assistenternas arbetsbörda medfört att till rörelsenämnderna endast kunnat hänvisas de- klarationer för rörelseidkare. Länsstyrelsen i Jönköpings län anför i detta hänseende.

Den arbetsbörda, som redan nu åvilar de fyra assistenterna i länet, är i överkant trots att endast rörelsedeklarationerna och ej andra svårare deklarationer kunnat hänskjutas till rörelsenämnderna. De hava sålunda i mycket stor utsträckning fått arbeta på övertid t. o. 111. under tider då för landsstatens övriga personal kunnat tillämpas sommartid. En medverkande orsak härtill är givetvis det förhållandet, att tid för avlämnande av deklaration för det övervägande antalet skattskyldiga i distrikten utgår den 1 april och att genom bokföringsbyråernas hårda belastning anstånd med åtskilliga besvärliga deklarationer måst beviljas. En förkortning av den för rörelse i gemen stadgade deklarationstiden och skärpning av praxis om anstånd vore påkallad, ehuru den bland berörda skattskyldiga icke kan förväntas vinna förståelse. En utsträckning av taxeringsperioden för rörelseidkarna en eller ett par månader framåt skulle givetvis göra samma nytta, om en sådan förlängning kunde göras utan större förfång för taxeringsarbetet i övrigt.

Några länsstyrelser ifrågasätter, huruvida inte handläggningen av vissa enklare rörelsedeklarationer kunde anförtros de lokala taxeringsnämnderna. Sålunda framhåller länsstyrelsen i Kalmar län att det i synnerhet på lands- bygden bland rörelseidkarna finnes många skattskyldiga med deklarationer av jämförelsevis enkel beskaffenhet, t. ex. smeder, skomakare, skräddare och hemsömmerskor. Vid taxering av dessa skattskyldiga är det av vikt att

noggrannast möjliga personkännedom förefinnes i taxeringsnämnden. Detta förhållande och deklarationernas enkelhet gör, att det är anledning tro att taxering av dessa skattskyldiga kan göras av lokal taxeringsnämnd utan att resultatet blir sämre än om taxeringen utföres av rörelsenämnd. Bestämmel- serna i 3 5 TK bör därför omarbetas så att lokal skattemyndighet kan efter anvisningar av taxeringsintendenten i länet bestämma att vissa skattskyl- diga med inkomst av rörelse och med deklarationer av enkel beskaffenhet skall taxeras av lokal taxeringsnämnd i stället för rörelsenämnd. Liknande synpunkter anföres av länsstyrelsen i Kopparbergs län.

Flera länsstyrelser har framhållit, att den för taxeringen så betydelsefulla orts- och personkännedomen ofta inte förefinnes i rörelsenämnderna med hänsyn till bl. a. reglerna om dessa nämnders sammansättning. Länsstyrel— sen iKalmar län anför härvidlag.

För att bästa möjliga resultat skall uppnås vid taxeringen är det nödvändigt, att orts- och personkännedom i så hög grad som möjligt förefinnes i taxeringsnämn- den. Storkommunerna på landsbygden äro emellertid många gånger till ytvidden så omfattande, att det icke är möjligt för ledamot av särskilda taxeringsnämnden att känna vare sig orts- eller personförhållanden i hela den kommun, han represen— terar. Det har redan visat sig, att detta varit till men såväl för taxeringens effek- tivitet som för likformigheten i taxeringen. Enligt länsstyrelsens mening kan detta förhållande avhjälpas genom att _ jämför proposition nr 150/1956, sid. 175, st. 3 — bestämmelserna i 4 & taxeringsförordningen ändras så, att länsstyrelse gives befogenhet bestämma att mera än en särskild taxeringsnämnd skall utses för särskilt taxeringsdistrikt med en taxeringsassistent, därest detta anses erforderligt för tillgodoseende av kravet på att största möjliga kännedom om taxeringsdistrik- tets olika delar och om de inom taxeringsdistriktet bosatta skattskyldigas förhål- landen skall förefinnas inom taxeringsnämnden. Om mer än en taxeringsnämnd skall vara verksam inom sådant taxeringsdistrikt, böra nämnderna ha gemensam ordförande och taxeringsassistent.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter om inte taxerings— assistenterna i flertalet distrikt skulle med större fördel kunna föredraga sina frågor i de vanliga taxeringsnämnderna eller m. a. o. i samma ordning som tidigare taxeringskonsulenterna.

Andra länsstyrelser förordar däremot att deklarationsgranskningen i första instans i större omfattning än vad nu är fallet uppdras åt heltids- anställda tjänstemän. Sålunda uttalar länsstyrelsen i Uppsala län att de re— dan nu gjorda erfarenheterna klart utvisar att deklarationsgranskning, som göres av särskilt utbildade och fast anställda tjänstemän, är avgjort över- lägsen den som kan åstadkommas av ordförande och kronoombud i vanliga nämnder. En utbyggnad av systemet med fast anställda tjänstemän för deklarationsgranskning bör därför ske.

Länsstyrelsen i Blekinge län anser att taxeringsassistentorganisationen bör utbyggas så att i varje fall den tekniska granskningen av samtliga deklara- tioner kommer att bli en tjänstemannauppgift. En sådan utbyggnad bör

genomföras i samband med en omläggning av organisationen för uppbörd och folkbokföring.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att mycket skulle kunna vinnas genom en ytterligare utveckling av tjänstemannafunktionen vid taxeringen i första instans. Åt biträdespersonal skulle sålunda kunna överlåtas sådana rutingöromål som summering av deklarationer och bilagor, kontroll av skatteavdrag, avprickning av taxeringsvärden, procentavdrag och garanti- belopp, anteckning av skogsvårdsavgiftsunderlag, avprickning av kontroll— uppgifter, kommunikation med andra taxeringsnämnder m. m. Detta skulle väsentligen bidra till att minska de tekniska felaktigheter, som fortfarande i alltför stor utsträckning förekommer.

Så gott som samtliga länsstyrelser uttalar att de lokala skattemyndighe— ternas övertagande av sorteringen av deklarationsmaterialet fallit mycket väl ut och att det egentliga taxeringsarbetet inom nämnderna därför kunnat genomgående påbörjas tidigare än vad förut varit fallet. Endast länsstyrel- serna i Jönköpings och Värmlands län synes ha en annan uppfattning. Sist— nämnda länsstyrelse anför.

överförandet av sorterings- och längdföringsarbetet till de lokala skattemyndig— heterna innebär givetvis, allmänt sett, möjligheter att göra taxeringsarbetet bättre och effektivare. Betydelsen härav skall dock icke överskattas. Den största avlast— ningen torde anordningen innebära i städer och tätorter. För de rena landsbygds- distrikten blir emellertid vinsten enligt länsstyrelsens mening ringa eller ingen. Det måste nämligen ihågkommas, att i varje fall sorteringen icke inkräktat på tiden för det egentliga taxeringsarbetet. Sorteringen kommer ju i tiden före granskningen, och denna senare torde ej kunna påbörjas tidigare enligt den nya ordningen än förut. Tvärtom kan sorteringen i många fall ha komplicerats och fördröjts genom det nya förfarandet, eftersom personalen hos den lokala skattemyndigheten ej äger den orts- och personkännedom, vilken ger den rutinerade ordföranden möj— lighet att, trots ofta ofullständiga och otydliga kontrolluppgifter, snabbt och effek— tivt uppordna materialet.

Erfarenheterna av taxeringsperiodens förlängning har även skiftat. De flesta länsstyrelserna anser, att förlängningen varit till avgjord nytta för taxeringsarbetet i första instans. Det framhålles sålunda att taxeringsnämn- derna, genom att de fått både längre tid till sitt förfogande och vissa rutin- göromål överflyttade på de lokala skattemyndigheterna, på ett noggrannare sätt kunnat genomgå deklarationsmaterialet så att ett bättre arbetsresultat, än tidigare åstadkommits. Flera länsstyrelser ifrågasätter dock huruvida inte de lokala taxeringsnämndernas arbete utan nämnvärd olägenhet för taxeringsresultatet skulle kunna avslutas tidigare, vilket bl. a. skulle med- föra fördelar för de lokala skattemyndigheternas arbete med längdföring och beräkning av pensionsgrundande inkomst. För de särskilda taxerings- nämnderna borde däremot gällande bestämmelser om avslutande av taxe- ringsarbetet före utgången av juni månad bibehållas. De ifrågavarande läns- styrelserna erinrar i detta sammanhang att den utsträckta tiden för arbetet

i första instans medfört svårigheter för de lokala skattemyndigheterna att medhinna på dem ankommande arbetsuppgifter. Länsstyrelsen i Västerbot— tens län anför härvidlag.

På grund av taxeringsperiodens förlängning t. o. m. den 30 juni har juli och delvis även augusti månad blivit särskilt arbetstyngda hos de lokala skattemyndig- heterna, vilket ur semestersynpunkt haft besvärliga konsekvenser. Vidare har av samma anledning debiteringsarhetet över lag försenats. Detsamma gäller arbetet med upprättandet av förteckningar över skattskyldiga med överskjutande skatt.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser emellertid att den nytta taxerings- periodens förlängning medfört för taxeringsarbetet i första instans väger tyngre än nackdelarna för de lokala skattemyndigheterna.

Den i den nya TF accentuerade skyldigheten för taxeringsnämnderna att bereda den skattskyldige tillfälle att yttra sig över ifrågasatt avvikelse från självdeklarationen har enligt några länsstyrelsers mening ökat möjlighe- terna att i första instans åstadkomma en riktig taxering. Länsstyrelsen i Örebro län uttalar sålunda att antalet av skattskyldiga anförda besvär till prövningsnämnden efter den nya TF :s ikraftträdande inte ökat utan tvärtom något minskat. Härtill torde enligt länsstyrelsens mening i första hand ha bidragit den obligatoriska skyldigheten för taxeringsnämndens ordförande att utsända preliminära underrättelser om taxeringsnämndens beslut till därav berörda skattskyldiga. Härigenom har redan i första instans misstag kunnat upptäckas och snabbt rättas. Även länsstyrelsen i Älvsborgs län fin- ner, att den ökade möjligheten till skriftväxling med de skattskyldiga med- fört åsättande av materiellt riktigare taxeringar, vilket för länsstyrelsens del medfört en viss minskning av antalet besvär till prövningsnämnden. Andra länsstyrelser åter har uttalat, att någon minskning av besvärsfrekvensen inte skett.

1959 års riksdags revisorer

I sin den 15 december 1959 avgivna berättelse över verkställd granskning av statsverkets tillstånd, styrelse och förvaltning har riksdagens revisorer under 5 25 Vissa iakttagelser rörande 1959 års taxering m. m. redogjort för länsstyrelsernas ovan relaterade synpunkter i fråga om den nuvarande taxe— ringsorganisationen i första instans och i anslutning härtill bl. a. uttalat följande.

Även om det var svårt att på den korta tid som förflutit sedan den nya organisationen trätt i kraft draga några säkra slutsatser syntes dock erfa- renheterna av organisationen i stort sett ha varit goda. Vad särskilt gällde frågan om taxeringsassistenternas verksamhet föreföll det som om arbetet i de nämnder, som haft sådan assistent till sitt förfogande, kunnat bedrivas mera effektivt än vad tidigare varit fallet. Vissa assistenter syntes emeller-

tid ha haft en väl stor arbetsbörda för att de skulle kunnat få erforderlig förtrogenhet med de skattskyldiga inom respektive distrikt. Av bl. a. detta skäl borde organisationen göras smidig så att den kunde anpassas till olika behov. När det gällde fördelarna med taxeringsassistenterna borde vidare beaktas att tillgången på nämnda tjänstemän verkat gynnsamt även på de vanliga distriktens arbete, eftersom nämnderna i dessa distrikt sluppit de deklarationer som förut granskats av konsulent och därför kunnat mera koncentrera sitt arbete på det återstående materialet.

En väsentlig anledning till att den nya organisationen ännu inte syntes fungera helt tillfredsställande torde vara svårigheten att rekrytera lämpliga personer för hithörande befattningar. Hittills vunna erfarenheter kunde åbe- ropas för att organisationen utbyggdes i hastigare takt än ursprungligen av- setts; andra skäl åter talade däremot. Den tjänstemannagrupp det här gällde rekryterades i stor utsträckning bland landskanslisterna vid länsstyrelserna. Dessa tjänstemän syntes utgöra ett väsentligt inslag i länsstyrelsernas per- sonalorganisation. En alltför kraftig uttunning av kåren genom övergång till tjänster som taxeringsassistent måste därför antagas medföra vissa vådor för länsstyrelsernas arbete. Det var också av vikt att taxeringsassistentstjäns- terna besattes med helt lämpliga innehavare, då eljest förefanns risk för att syftet med den nya organisationen förfuskades.

I fråga om arbetet i de rörelsenämnder, som biträddes av taxeringsassis- tent, hade olika förslag till ändringar framförts av länsstyrelserna. Flera av dessa förslag syntes vara av den karaktär att med prövningen av dem borde anstå till dess ytterligare erfarenheter vunnits. Med hänsyn till assistenternas arbetsbörda och önskvärdheten av att deras kapacitet ut- nyttjades så rationellt som möjligt syntes det emellertid redan nu vara värt att bl. a. taga fasta på det förslag som framförts från flera håll, nämligen att bereda taxeringsintendenten möjlighet att besluta att vissa mindre rö- relseidkare sömmerskor, skomakare o. s. v. — skulle undantas från taxe- ring i rörelsenämnd. Härigenom skulle också vinnas den fördelen, att de lokala taxeringsnämndernas i fråga om sådana skattskyldiga särskilt be- tydelsefulla personkännedom kunde utnyttjas. Överhuvud syntes önskvärt att sådana åtgärder vidtogs att orts- och personkännedomen kunde till- varatas även i de särskilda taxeringsnämnderna. Även borde prövas frågan huruvida sådana direktiv borde utfärdas att en viss restriktivitet kom att iakttas när det gällde att bevilja anstånd med att avgiva självdeklaration.

Även i fråga om taxeringsperiodens förlängning syntes erfarenheterna övervägande gynnsamma. Vissa olägenheter fick emellertid anses ha upp- kommit bl. a. genom den i samband med förlängningen införda bestämmel— sen om taxeringsmaterialets successiva överlämnande till den lokala skatte- myndigheten för längdföring. Huruvida dessa olägenheter kunde bemäst- ras utan att samtidigt fördelarna med den nuvarande ordningen gick för- lorade ansåg sig revisorerna inte kunna hysa någon bestämd mening om.

Frågan borde emellertid uppmärksammas. Beträffande det av vissa länssty- relser framförda förslaget om att tidpunkten för taxeringsarbetets avslu— tande, i varje fall beträffande vissa kategorier skattskyldiga, borde fram- flyttas syntes ytterligare erfarenheter böra avvaktas innan några ändringar i detta avseende vidtogs.

I länsstyrelsernas yttranden hade även åtskilliga andra synpunkter fram- förts som rörde frågan om ändringar i den nuvarande ordningen för taxe- ringsarbetets bedrivande, bl. a. i vad avsåg ökad användning av biträdes— personal för handläggning av rutingöromål. Vad i sådant hänseende uttalats syntes merendels värt närmare övervägande.

Efter att ha erinrat om att chefen för finansdepartementet i ett interpella- tionssvar i riksdagens andra kammare den 18 november 1959 upplyst att han avsåg tillkalla en utredningsman för att undersöka möjligheterna att inom den nuvarande organisationens ram vidta åtgärder för att ytterligare inten- sifiera taxeringskontrollen, uttalade revisorerna slutligen att de förutsatte att vad de nu anfört och vad som eljest framkommit vid den av dem gjorda undersökningen skulle vederbörligen beaktas vid ifrågavarande utredning.

Enligt riksdagens beslut har till innevarande års riksdags höstsession uppskjutits behandlingen av statsrevisorernas berättelse i nu ifrågavarande hänseende.

Yttranden över 1959 års riksdags revisorers berättelse

I avgivna yttranden över vad statsrevisorerna anfört i sin berättelse rö- rande erfarenheterna av taxeringsorganisationens utbyggnad har flera av remissinstanserna understrukit vikten av att den nya taxeringsorganisatio- nen inte utbygges snabbare än att taxeringsassistentstjänsterna kan besättas med till dessa befattningar väl kvalificerade tjänstemän.

Riksskattenämnden framhåller härvidlag att erfarenheterna av den s. k. tjänstemannataxeringen allmänt omvittnats såsom i huvudsak gynnsamma. Nämnden, som förutsätter att en fortsatt utbyggnad av taxeringsassistent- organisationen kommer att ske, anför vidare.

För riksskattenämnden framstår det som ytterst viktigt, att icke det nya syste- met misskrediteras genom att oerfarna eller eljest olämpliga personer utses till taxeringsassistenter. Då risken för skador, om icke detta beaktas, överväger vins- terna av en snabb utbyggnad, anser sig riksskattenämnden böra understryka vikten av att utbyggnaden icke sker i hastigare takt än den begränsade tillgången på fullgoda aspiranter medgiver. Nämnden anser sig böra göra detta uttalande, ehuru nämnden är medveten om att införandet av den allmänna varuskatten i och för sig gör en snabbare utbyggnad önskvärd.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län, som bedömer en fortsatt utbyggnad av taxeringsassistentorganisationen under de närmast kommande åren så— som synnerligen vansklig, anför.

Det är att märka, att de äldre rutinerade landskanslisterna numera i regel tagits i anspråk och att de yngre befattningshavare, som för att vinna behörighet måste fullgöra föreskriven kursutbildning, icke lämpligen böra placeras såsom taxerings- assistenter, innan de erhållit en fortsatt praktisk erfarenhet genom arbete å taxe- ringssektionen, enkannerligen dess revisionsdetalj. De positiva erfarenheterna av taxeringsassistentorganisationen bero nämligen uteslutande därpå, att det funnits färdigutbildad personal att tillgå. Skulle en fortsatt utbyggnad med ständigt yngre och mindre erfarna taxeringsassistenter ske, är det enligt länsstyrelsens mening oundvikligt, att fördelarna med den nya organisationen komma att försvinna.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar i detta sammanhang bl. a. Ehuru det i och för sig är önskvärt, att taxeringsorganisationen utbygges så fort som möjligt, är det _— —— angeläget att ett uppehåll göres i sagda utbyggnad. Läns- styrelsen måste givas skäligt rådrum att åtminstone nödtorftigt bibringa de ny- anställda landskanslisterna erforderliga kunskaper och nödvändig arbetsrutin. Länsstyrelsen anställer som landskanslister på landskontoret företrädesvis perso- ner med examen från handelgymnasium. Ehuru denna utbildning är speciellt lämplig för sagda personal, krävs flera års tjänstgöring på landskontorets olika sektioner för att vederbörande skall bli rutinerad i arbetsuppgifterna som lands- kanslist. På de erfarenheter landskanslisterna vunnit vid sagda tjänstgöring kan man sedan bygga, och bör landskanslisten därefter vara lämpad genomgå särskild kurs för utbildning till taxeringsassistent. Det kan däremot icke vara till båtnad för taxeringsarbetet att forcera rekryteringen av taxeringsassistenter så att per- soner med ingen eller helt kort praktisk tjänstgöring på landskontor sändas till utbildningskurs.

Även Föreningen Sveriges taxeringsintendenter konstaterar att de brister, som assistentorganisationen företett, orsakats av att utbyggnaden skett i alltför snabb takt. Eftersom särskilt stora krav måste ställas på en taxerings- assistent med hänsyn till arten av hans arbetsuppgifter, måste det tillses att endast personal med fallenhet för taxeringsarbete och med de egenskaper i övrigt, som fordras för det grannlaga arbetet med taxeringsrevisioner, kom— mer i fråga till taxeringsassistentsbefattningar. Föreningen anför vidare.

Med beaktande av det anförda synes det principiellt felaktigt, att taxerings- assistenttjänst ingår som ett led i befordringsgången för landskanslisterna. Det kan icke rimligen förutsättas, att alla som väljer landskanslistbanan skall vara skickade att inneha taxeringsassistenttjänst. Det finns icke så få exempel på duk- tiga landskanslister, som saknar fallenhet och intresse för taxeringsarbete. För att vinna befordran tvingas dessa att söka taxeringsassistenttjänster. När de erhåller sådan tjänst, kommer resultatet av deras arbete icke att bli vad man bör fordra av en taxeringsassistent. Detta kommer för dem att medföra svårighet att vinna be- fordran till högre tjänst. Dessa assistenter får sitta kvar — kanske till uppnådd pensionsålder — på sina tjänster med ett arbete, som icke alls passar dem. Den landskanslist däremot, som har fallenhet för taxeringsarbete och sköter sin assistenttjänst på ett utmärkt sätt, kan räkna med snabb befordran till annan, högre tjänst. Följden av ett sådant system måste bli, att assistentkåren så småningom i viss utsträckning kommer att bestå av personer, vilka ansetts icke böra vinna be- fordran till högre tjänst — kanske just på grund av bristande fallenhet för taxe- ringsarbete, särskilt rörelsetaxering.

Problemet skulle kunna lösas genom att taxeringsassistenterna placerades i

samma lönegrad som förste landskanslist och finge samma möjlighet som denne att vinna befordran till häradsskrivartjänst.

Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer påpekar att de hittills vunna er- farenheterna av taxeringsassistenternas arbete nästan helt avsett deras verk— samhet i taxeringsnämnderna. Efter att ha erinrat att man vid tillskapandet av taxeringsassistentorganisationen förutsatte att assistenterna under icke- taxeringsperiod bl. 21. skulle ägna sig åt verksamhet inom taxeringskontrol- len och då framför allt arbete med taxeringsrevisioner, framhåller förening- en att organisationen i detta avseende ännu inte fått någon verkan av be- tydelse. Den främsta orsaken härtill var, att det inte givits tillräcklig tid för utbildning på detta område. En bidragande orsak var också, att man inte lyckats rekrytera assistentstj änsterna med tillräckligt kvalificerad personal. I fråga om taxeringsassistenternas utbildning anför föreningen.

För att bliva taxeringsassistent erfordras att ha genomgått en av Kungl. Maj:t särskilt anordnad kurs. Denna omfattar emellertid icke utbildning i taxeringsrevi- sion. Taxeringsassistenternas utbildning på detta område måste därför helt läggas på länsstyrelserna. Det är allmänt känt, att det erfordras mycket lång utbildnings- tid för att förvärva tillräckliga kunskaper inom ett så komplicerat och grannlaga arbetsområde. Sedan tillräckliga teoretiska kunskaper förvärvats, måste en omfat- tande praktisk utbildning ske, varvid den som skall utbildas till att börja med får biträda mera erfarna taxeringsrevisorer i deras arbete. Först så småningom kan han övergå till att själv utföra enklare revisioner under länsrevisorns ledning. Arbetet med taxeringsrevisioner är så invecklat och för den skattskyldige av så stor be- tydelse, att det icke kan anförtros personer med otillräckliga kunskaper och er- farenhet på området. De skattskyldiga böra ha rätt att fordra, att deras räkenska- per granskas av tillräckligt sakkunnig person och att de ställningstaganden, som ankomma på granskningsmannen, ske med beaktande av kravet på likformighet och objektivitet. Detta ställer stora fordringar på granskningsmannens kunnande och omdöme. Självfallet uppfyller en del av de nytillkomna taxeringsassistenterna i stort sett de krav man rimligen kan ställa i detta hänseende. Några av dem ha sålunda tidigare varit verksamma inom länsstyrelsernas taxeringsrevisioner, där de förvärvat kunskaper på området i fråga. Men det övervägande antalet synes över huvud taget icke ha erhållit någon som helst utbildning i fråga om taxerings- revision, innan de sänts ut att verka som taxeringsassistenter.

Utbildning och ledning av taxeringsassistenterna i deras arbete med taxerings- revisioner försvåras högst avsevärt i de fall, då de äro placerade utom residens- staden. Härtill kommer att deras möjligheter att diskutera svårlösta problem med mera erfarna taxeringsmän då bli förhållandevis begränsade. Ett tillräckligt ut- byte av erfarenheter på rörelsetaxeringens område och en god ledning av verk- samheten med taxeringsrevisioner innebära en viss garanti för att kraven på rättssäkerhet och likformighet icke i onödan skola äventyras. En möjlighet är naturligtvis, att man under viss del av året kallar in taxeringsassistenterna för tjänstgöring på länsstyrelserna. Detta tillämpas också på sina håll, men av kost- nadsskäl har det dock hittills skett endast i mindre omfattning.

Några remissorgan har berört det i revisorernas berättelse framförda för- slaget att från taxering av rörelsenämnd undanta vissa mindre rörelseidkare. Riksskattenämnden yttrar i detta hänseende.

Ehuiru riksskattenämnden har sympati för den från flera länsstyrelser väckta tanken att det genom omarbetning av 3 % taxeringskungörelsen skulle göras möj- ligt att. —— till lättande av arbetsbördan i sådana särskilda taxeringsnämnder, som avses i 4 % fjärde stycket taxeringsförordningen, och till vinnande av ökat inflytan- de för person- och lokalkännedom inom taxeringsnämnderna — till de lokala taxeringsnämnderna återföra taxeringen av vissa smärre rörelseidkare, nödgas riksskattenämnden konstatera att detta icke låter sig förenas med reglerna om taxering till allmän varuskatt.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har samma uppfattning. I sam— band härmed framhåller emellertid länsstyrelsen, att orts- och personkän— nedomen är av särskilt stor betydelse vid taxeringen av fiskarna. Det hade visat sig nödvändigt att fiskarkåren regelmässigt taxerades av lokal och inte av särskild taxeringsnämnd. Av detta skäl hade den nya organisationen inom länet endast i begränsad omfattning uthyggts att omfatta denna kår.

Länsstyrelsen i Blekinge län anser även att orts- och personkännedomen inte alltid blir väl tillgodosedd inom rörelsenämnderna. En förbättring här- utinnan skulle enligt länsstyrelsens mening vinnas om varje lokal taxerings- nämnd inom rörelsedistriktet finge utse förslagsvis två ledamöter att tjänst- göra i rörelsenämnden när denna skulle besluta om taxering av sådana rö- relseidkare m. fl., som var bosatta inom det lokala distriktet.

Föreningen Sveriges taxeringsintendenter uttalar i detta hänseende.

De särskilda taxeringsnämnderna omfattar som regel ett fögderi. Denna enhet utgör ofta ett för stort område för en taxeringsassistent men ett för litet för två. Bättre möjligheter att rationellt avgränsa dessa taxeringsdistrikt är önskvärda. Det- ta skulle också kunna medföra den fördelen, att en taxeringsassistent allteftersom han fick större erfarenhet kunde tilldelas ett större antal deklarationer. En så smidig organisation torde emellertid endast kunna nås genom att taxeringsassisten- terna finge verka inom de lokala taxeringsnämnderna på ungefär samma sätt som taxeringskonsulenterna för närvarande gör. Härigenom skulle man också få till- gång till erforderlig ort- och lokalkännedom. Det har visat sig vara en brist i de särskilda nämnderna, att man icke kunnat få tillräckliga upplysningar i nämn— den om enskilda skattskyldiga, i synnerhet mindre företagare. Den ifrågasatta möjligheten att återflytta dessa grupper skattskyldiga till de lokala nämnderna föreligger ej efter varuskattens införande.

Sveriges akademikers centralorganisation kan ej heller ansluta sig till den framförda tanken att undanta vissa kategorier av mindre rörelseidkare från taxering av särskild taxeringsnämnd och anför.

Om nämligen skäl anses föreligga att granska rörelseidkarnas taxering genom särskild taxeringsnämnd, kan dessa skäl icke anses avhängiga av rörelsens art eller omfattning. En rimlig gränsdragning torde f. ö. bli svår att åstadkomma, skäl torde även kunna anföras för att behovet av särskild kontroll av de mindre rö- relseidkarnas deklarationer är väl så stort som av de större rörelseidkarnas. Be- hovet av orts- och personkännedom bör, som revisorerna antytt, kunna tillgodoses även i de särskilda taxeringsnämnderna.

I fråga om taxeringsassistenternas arbetsbörda framhåller slutligen läns- styrelsen i Blekinge län, att denna skulle kunna jämnare fördelas om det i

vissa fögderier eller städer placerades två eller flera assistenter, av vilka den ene kunde biträda förutom särskild taxeringsnämnd i det egna fögderiet eller staden även i viss begränsad utsträckning sådan nämnd i angränsande fögderi eller stad där antalet assistenter var otillräckligt.

I det av Föreningen Sveriges taxeringsintendenter avgivna yttrandet berö- res även den på länsstyrelsernas taxeringssektioner rådande personalbristen. Föreningen anför i detta hänseende.

Det torde vara ett känt faktum, att taxeringssektionerna på flertalet länsstyrel- ser för närvarande kämpar med stora svårigheter, orsakade av den personalbrist som uppstått i samband med utbyggnaden av prövningsnämndernas kanslier och assistentorganisationen. Sedan den allmänna varuskatten genomförts, har situa- tionen ytterligare förvärrats. Vid inrättandet av prövningsnämndskanslierna fick taxeringssektionen avstå från de mera erfarna landskanslisterna samt huvuddelen av sektionens biträdespersonal. Av kvarvarande landskanslister har flertalet absor- berats av assistentorganisationen. Följden har blivit, att på taxeringssektionerna i många län finns endast en erfaren landskanslist (1 :e landskanslisten på sektionen) och i övrigt landskanslister med endast något eller några års erfarenheter av taxe- ringsarbete samt aspiranter på landskanslisttjänster. Beträffande taxeringsinspek- törs- och revisorstjänsterna är läget lika prekärt. De nya tjänsterna på prövnings- nämndernas kanslier och varuskattekontoren har dragit till sig en avsevärd del av denna personal. För närvarande är personalbristen så stor, att 2—3 års tjänst- göring inom landskontoret meriterar till tjänst i 21:a lönegraden. Det kan icke bestridas, att inrättandet av prövningsnämndskanslierna medfört vissa lättnader i taxeringssektionens arbete med besvärsmålen till prövningsnämnden. Dessa mål har hittills kunnat hjälpligt bemästras. De genom den nya taxeringsorganisationen tillskapade möjligheterna till skärpt taxeringskontroll har däremot inte kunnat utnyttjas på sätt som var avsett. — —

För ett rationellt utnyttjande av den högre personalen på taxeringssektionerna torde det vara nödvändigt, att denna till sitt förfogande har erforderligt antal landskanslister samt biträdespersonal i tillräcklig utsträckning. Varje föredra- gande i prövningsnämnden bör för sitt arbete kunna disponera en landskanslist (ev. en taxeringsinspektör) samt ett kvalificerat kvinnligt biträde. På taxerings— sektionen måste ställas så relativt höga krav på utbildning och erfarenhet, att nämnda biträden till övervägande del bör utgöras av kontorister och kansli- biträden.

Riksskattenämndens enkät 1959

I en den 5 oktober 1959 dagtecknad skrivelse till samtliga länsrevisorer vid länsstyrelserna har chefen för riksskattenämndens kontrollbyrå anhållit om närmare upplysningar angående revisionspersonalens arbetsuppgifter, revi— sionsarbetets organiserande m. 111. Av innehållet i de inkomna svaren fram- går i huvudsak följande.

I ungefär halva antalet län har den kvalificerade revisionspersonalen helt eller praktiskt taget helt varit sysselsatt med revisionsarhete. I detta synes i regel även ha ingått att upprätta förslag till taxeringsintendentens ytt-

randen i mål, vari taxeringsrevision ägt rum. I de flesta länen har emeller- tid länsrevisorerna även innehaft uppdrag fullgöra på taxeringsintendent ankommande göromål, vilket synes i betydande mån ha beskurit deras möj- ligheter att göra en mera aktiv insats i det egentliga revisionsarbetet. I några län syntes vissa taxeringsrevisorer ha haft mer eller mindre permanenta ar- betsuppgifter, som inte haft samband med revisionsarbetet. I ett län har t. ex. samtliga förste taxeringsrevisorer andra året i följd måst utnyttjas för att fullgöra taxeringsintendentsgöromål. De har därför inte kunnat an- nat än undantagsvis utnyttjas för defensiva taxeringsrevisioner och har överhuvudtaget inte kunnat tagas i anspråk för offensiva granskningar.

På revisionsdetaljerna synes i allmänhet ha ankommit att omhänderha taxeringsassistenternas vidareutbildning. På grund av brist på personal synes endast i undantagsfall ha förekommit att denna utbildning bedrivits genom anordnande av särskilt planlagda kurser. I flertalet län synes ut- bildningen ha bedrivits så att taxeringsassistenterna inkallats till tjänstgö- ring vid länsstyrelserna, varvid de efter att ha erhållit en allmän informa— tion om revisionsarbetets lämpliga bedrivande fått längre eller kortare tid under ledning av en erfaren taxeringsrevisor biträda vid enklare taxerings- revisioner. En del av de mera kvalificerade taxeringsassistenterna har själv— ständigt fått utföra sådana revisioner. I en del fall synes taxeringsassisten- terna även under icke-taxeringsperiod ha bibehållits vid placeringen hos de lokala skattemyndigheterna. I dessa fall har länsrevisorernas möjligheter att handleda assistenterna ansetts ha varit starkt begränsade.

Taxeringsassistenterna synes i allmänhet endast under kortare tid ha sysselsatts med revisionsarbete. I några län har de inte alls eller blott un- dantagsvis använts för sådant arbete, medan de i andra län sysselsatts härmed i stor utsträckning. Anledningen till att assistenterna i allmänhet endast i relativt ringa utsträckning tagits i anspråk för revisionsuppgifter synes främst vara att andra arbetsuppgifter måst anförtros dem eller att de inte ansetts kapabla att på egen hand verkställa taxeringsrevisioner.

I några yttranden har understrukits angelägenheten av att skapa bättre förutsättningar för att erhålla lämpliga taxeringsassistenter. Såsom ett led i dessa strävanden föreslås bl. a. att en särskild befordringsgång inrättas för taxeringsassistenter.

Taxeringsassistenternas stationering hos de lokala skattemyndigheterna anses allmänt föga ändamålsenlig. Om taxeringsassistenterna placerades på länsstyrelsernas revisionsdetaljer skulle enligt de flesta länsrevisorernas mening en effektivisering av assistenternas arbete kunna åstadkommas. En anknytning till revisionsdetaljerna anses även möjliggöra att assistenterna kunde tas i anspråk för sådana uppgifter för vilka de främst är avsedda. Först då taxeringsassistenterna under tiden mellan taxeringsperioderna ute- slutande kan ägna sig åt revisionsarbete anses de komma att utgöra en vä- sentlig förstärkning av taxeringskontrollen.

I fråga om revisionsarbetets organiserande framhålles att offensiva gransk- ningar i allmänhet inte kunnat genomföras på grund av personalbrist. En ökning av antalet taxeringsrevisorer skulle enligt flera länsrevisorers me- ning innebära att de offensiva granskningarna ökade, vilket syntes utom- ordentligt angeläget. En ökning av den kvalificerade revisionspersonalen kan även möjliggöra att utbildningen av taxeringsassistenterna och led- ningen av deras arbete kunde omhänderhas på ett effektivare sätt. Sam- tidigt har emellertid svårigheterna att erhålla kompetenta sökande till taxeringsrevisorsbefattningarna understrukits. För att åstadkomma en för— bättring i detta avseende har från flera håll föreslagits, att den kvalificerade revisionspersonalen skall erhålla bättre begynnelselön och befordringsmöj- ligheter, varigenom personalens övergång till enskild tjänst skulle mot- verkas. Några länsrevisorer har emellertid ansett sig inte kunna göra något uttalande om behovet av ytterligare taxeringsrevisorstjänster innan alla va— kanser fyllts och taxeringsorganisationen blivit helt utbyggd. Andra läns- revisorer åter har ansett att det vore lämpligare att i stället inrätta eller utöka redan förekommande landskanslisttjänster å revisionsdetaljerna.

Inom vissa länsstyrelser har en uppdelning av revisionsdetaljerna i en offensiv och i en defensiv del tillämpats, ehuru den inte alltid kunnat kon— sekvent tillämpas på grund av bristen på personal. Erfarenheterna synes i allmänhet visa att en sådan uppdelning är ändamålsenlig. Några länsreviso- rer hävdar emellertid att uppdelningen inte synes lämplig med hänsyn till tillgången på personal och dennas utbildningsbehov.

En ökning av antalet biträden på revisionsdetaljerna, varigenom den kvalificerade personalen skulle kunna avlastas mindre kvalificerade arbets- uppgifter i större utsträckning än vad nu är fallet, anses av de flesta läns- revisorerna såsom önskvärd. Det understrykes dock att biträdena, om de skall bli till verklig nytta, bör besitta kunskaper i bokföring. En länsrevisor anser att antalet biträden lämpligen bör motsvara minst halva antalet taxe- ringsrevisorer, varjämte bör finnas erforderlig personal för maskinskrivning och andra löpande göromål. I en del yttranden förklaras emellertid att nå- got behov av ytterligare biträdespersonal på revisionsdetaljerna inte före- ligger.

En ökad användning av tekniska hjälpmedel, t. ex. diktafoner, anses all- mänt kunna innebära ett rationellare utnyttjande av personalen och med- föra betydande tidsbesparing.

Förslag av skattelagssakkunniga beträffande användning av taxeringsassistenterna för särskilt ändamål

En särskild sektion inom skattelagssakkunniga har i en den 26 augusti 1959 avgiven promemoria med förslag till bestämmelser om värdeminsknings- avdrag å maskiner och andra dylika inventarier i jordbruk med kontant-

mässig inkomstredovisning föreslagit, att taxeringsassistenterna för att un- derlätta taxeringsnämndernas arbete skall medverka vid granskningen av de inventarieförteckningar, som i samband med de föreslagna bestämmelser- nas ikraftträdande avses skola lämnas av därav berörda skattskyldiga. En- ligt de sakkunnigas mening bör assistenternas medverkan härvidlag kunna möjliggöras utan att deras ordinarie arbetsuppgifter inskränkes, därest ifrågavarande arbete utföres före det aktuella taxeringsårets arbete. För att bereda assistenterna möjlighet att medverka vid granskningen av inven- tarieförteckningarna, bör dessa enligt de sakkunniga i regel lämnas i sam- band med avlämnandet av självdeklarationerna för året närmast före det taxeringsår, då bestämmelserna avses skola tillämpas i första instans. Taxe- ringsassistentcrnas medverkan anses böra ske i form av förhandsgranskning av förteckningarna, vilken granskning skall påbörjas redan samma år för- teckningarna avlämnats. Om det vid den föreslagna lagstiftningens ikraft- trädande inte skulle finnas assistent inom fögderi bör enligt de sakkunnigas mening annan lämplig person å landskontoret eller hos lokal skattemyndig- het kunna anlitas.

De sakkunnigas förslag har hittills inte föranlett förslag till riksdagen.

Taxeringsintendenternas erfarenheter i fråga om taxeringsmyndigheternas

befogenheter

I direktiven för utredningen har uttalats, att det bör övervägas om de be- fogenheter, som taxeringsmyndigheterna har att i samband med gransk— ningsarbetet göra undersökningar och erhålla upplysningar och uppgifter för kontrollen, är tillfyllest för ett effektivt revisionsarbete.

Då det från ett flertal håll uttalats att de nu gällande föreskrifterna i detta hänseende är otillräckliga har utredningen -— för att få denna fråga närmare belyst i skrivelse till förste taxeringsintendenten vid överståt— hållarämbetet och samtliga taxeringsintendenter i länen anhållit om redo- görelse för vunna erfarenheter, särskilt i vad avser föreskrifterna i 39, 40, 43, 45, 46, 51, 53, 56 och 58 55 TF. Samtliga taxeringsintendenter —— på ett undantag när _ har inkommit med sådan redogörelse, varvid förste taxeringsintendenten vid överståthållarämbetet överlämnat en av revisions- intendenten vid ämbetets skatteavdelning upprättad promemoria. I Stock- holms, Södermanlands, Kronobergs, Kalmar, Kopparbergs, Gävleborgs och Norrbottens län har redogörelsen lämnats av vederbörande tjänsteförrät- tande taxeringsintendent.

Enär det i förevarande sammanhang närmast gäller dels de befogenhe- ter, som direkt sammanhänger med själva verkställandet av taxeringsre- vision, d. v. s. i huvudsak föreskrifterna i 56—58 åå TF, dels befogenhe- terna att erhålla kontrolluppgifter o. dyl. i och för taxeringsrevision eller för en mera allmänt syftande taxeringskontroll, d. v. s. i huvudsak före-

skrifterna i 37—46 55 samt därtill hörande föreskrifter om anmaning i 51 och 53 55 TF, kommer dessa båda huvudgrupper av befogenheter att i det följande behandlas var för sig.

Först må emellertid framhållas att två av de tillfrågade, nämligen taxe- ringsintendenterna i Kronobergs och Kopparbergs län, ansett att de nuva- rande föreskrifterna är tillfyllest för en effektiv taxeringskontroll. I fråga om kontrolluppgifterna uttalar förstnämnde taxeringsintendent bl. a. att föreskrifterna härom åtminstone för närvarande synes tillräckligt omfat- tande.

Övriga 22 taxeringsintendenter har däremot ansett att behov föreligger i större eller mindre omfattning av ändring eller komplettering av de nu gällande reglerna.

Befogenheterna vid taxeringsrevision (56—58 55 TF) Bestämmelserna i 56 Q' 2 mom. om rätt för granskningsman att genast få taga del av handlingar som skall granskas och i 56 5 3 mom. om tid och plats för revisionens verkställande

I fråga om föreskrifterna i 56 Q 2 mom. anför revisionsintendenten vid över— ståthållarämbetet.

Den första svårigheten, som ofta möter vid taxeringsrevision hos skatteundan- dragande rörelseidkare, är att snabbt få del av räkenskaper med därtill hörande handlingar. I Stockholm tillskriva granskningsmännen —— i allt fall då det gäl- ler offensiv revision —— regelmässigt omedelbart efter det att den skattskyldige tillställts beslutet om taxeringsrevision denne med anhållan om att få ta del av räkenskaperna. Ju längre tid den skattskyldige får på sig efter underrättelsen om den kommande revisionen, desto större möjligheter har han att vidtaga för- svarsåtgärder. Dessa kunna bestå i exempelvis genomgång av bokföringsmateria- let och borttagande av komprometterande handlingar, men det har utan tvivel också hänt, att helt ny bokföring upprättats. I 56 5 2 mom. taxeringsförordningen har, sedan dessa förhållanden uppmärksammats under förarbetenas gång, införts bc- stämmelsen, att den som skall verkställa taxeringsrevisionen må påfordra, att ge- nast få taga del av handlingar, som skola granskas. Bestämmelsen har visat sig vara ganska verkningslös i praktiken. Dels finns det icke någon påföljd vid för- halning, dels pekar den skattskyldige, om granskningsmannen åberopar nyss nämnda bestämmelse, vanligen på innehållet i 3 mom. samma paragraf, att revi- sionen sävitt möjligt skall ske på sådant sätt och på sådan tid att den icke för— orsakar hinder i verksamheten. Någon svårighet att åberopa hinder i verksam— heten som skäl för uppskov med överlämnande av räkenskaperna har aldrig för— märkts. Det är sålunda icke blott så, att ändamålet med bestämmelsen i 2 mom. icke kan uppnås, om den skattskyldige tredskas, utan man har också genom be— stämmelsen i 3 mom. satt lagligt vapen i händerna på honom. Den förstnämnda bestämmelsen torde därför numera sällan åberopas av granskningsmännen.

Liknande erfarenheter uttalas av taxeringsintendenterna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Gotlands, Hallands, Älvsborgs, Värmlands, Västernorrlands och Västerbottens län. Allmänt an-

ses att överrumplingsmomentet såsom det mest betydelsefulla vapnet, när det gäller att komma till rätta med de mera kvalificerade fallen av skatte- fusk, oifta visar sig ineffektivt. En skattskyldig, som vägrar att genast till— handahålla räkenskaperna, kan visserligen föreläggas vite men har dock vunnit sitt syfte att förhala revisionen. Möjligheter anses därför böra be— redas g;ranskningsman att omedelbart få tillträde till den skattskyldiges lokaler och genomföra revisionen på platsen utan att därför vara beroende av den skattskyldiges särskilda medgivande. Taxeringsintendenten i Värm— lands län uttalar i detta sammanhang att om granskningsmännen tillades dessa befogenheter torde man kunna förutsätta att de skulle komma att användas med omdöme och under nödigt hänsynstagande till de skattskyl— digas berättigade intressen. Vidgningen av granskningsmännens befogen— heter i detta hänseende skulle därför kunna ske utan nämnvärd olägenhet för berörda skattskyldiga.

Föreskrifterna i 56 5 3 mom. om det sätt, på Vilket taxeringsrevision skall verkställlas, och om tid och plats för densamma har _ utöver vad som tidigare anförts —— föranlett särskilda uttalanden från taxeringsintenden- terna i Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Jönköpings, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvs- borgs, Skaraborgs, Värmlands, Gävleborgs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län samt revisionsintendenten vid överståthållarämbetet. All— mänt uttalas den uppfattningen att det bör få ankomma på taxeringsin— tendenten och inte på den skattskyldige att bestämma var och när taxe— ringsrevision skall utföras, varvid dock givetvis ett skäligt beaktande av den skattskyldiges önskemål i detta hänseende bör äga rum. Därest skatt- skyldig vägrar att utlämna de handlingar, som skall granskas, anser ett flertal taxeringsintendenter att bättre möjligheter bör skapas för taxerings- myndigheterna att snabbt få del av samtliga handlingar.

I frågan om platsen för revisionens utförande anför taxeringsintenden— ten i Uppsala län att föreskrifterna i 3 mom. om att taxeringsrevision med den skattskyldiges medgivande må verkställas hos honom av de skattskyl— diga och deras medhjälpare i allmänhet tolkas så att de skattskyldiga all-- tid skulle äga bestämma var revisionen skall utföras. Sålunda har t. ex. skattskyldiga, som anlitat revisionsbyrå som deklarationsmedhjälpare, häv— dat att revisionen skulle ske hos byrån oavsett vilka invändningar som gjorts från taxeringsmyndigheternas sida. Enligt taxeringsintendentens me- ning bör taxeringsrevision normalt ske hos den skattskyldige, i varje fall då han bedriver rörelsen i särskilda lokaler och kan ställa lämplig lokal för revisionen till förfogande. Att göra revisionen hos deklarationsmedhjäl- paren anser taxeringsintendenten vara av mindre värde.

Endast för det fall att taxeringsrevisionen av lämplighetsskäl uppen- barligen inte bör äga rum hos den skattskyldige anser taxeringsintenden-

ten i Stockholms län att den skattskyldige bör kunna vägra att revisionen sker hos honom. Taxeringsintendenten i Blekinge län uttalar i detta sammanhang. I 56 ä 3 mom. föreskrives bl. a. att taxeringsrevision må ske hos den, som är föremål för undersökning, »med hans medgivande». Den som ej lämnar sådant medgivande kan tydligen hindra granskaren att skaffa sig en värdefull första- handsinformation om räkenskapsmaterialet och andra handlingar av betydelse för revisionen samt om affärs- eller fabriks- eller magasinslokalers storlek, be- skaffenhet och utrustning. Möjlighet lämnas vidare att förhindra eller i varje fall fördröja och kanske helt förtaga värdet av en kassaavstämning och därmed sammanhängande kontroll av löpande årets bokföring. En viss tendens har märkts hos revisorer och andra deklarationsmedhjälpare att skaffa sig fullmakt att fö- reträda skattskyldiga i taxeringsårenden och att härigenom försvåra direkt kon- takt mellan den, som förordnats att verkställa taxeringsrevision, och den per— son, hos vilken revision skall verkställas. I dylika fall får också den med full- makt utrustade revisorn möjlighet att »sålla» räkenskapshandlingarna innan dessa överlämnas för revision. Ur taxeringssynpunkt synes det vara angeläget att här berörda bestämmelser i 56 & taxeringsförordningen bringas att överensstämma med föreskrifterna i 42 5 förordningen om allmän varuskatt.

Liknande synpunkter angående behovet av likartade bestämmelser om taxeringsrevision i TF och VF anföres av taxeringsintendenterna i Uppsala, Hallands, Göteborgs och Bohus samt Malmöhus län.

Taxeringsintendenten i Göteborgs och Bohus län förklarar att på senare år framkommit en ökad tendens från de skattskyldigas sida att påfordra att revisionen skall ske hos dem, varigenom taxeringsrevisorerna tvingas företaga resor även i fall, där rörelsen är av ringa omfattning och där revi- sionen många gånger med fördel skulle kunna ske på länsstyrelsen. Plan- läggningen av revisorernas och taxeringsassistenternas arbete försvåras på grund härav samtidigt som verksamheten med taxeringsrevisioner onödigt fördyras. Vidare anföres.

Det må framhållas, att taxeringsrevisionerna tendera att bliva alltmera kompli- cerade och omfattande. För åtskilliga år sedan bestod de huvudsakligen av en genomgång av rörelsens omkostnadskonton. Nu fordras av granskningsmannen, att han undersöker hela räkenskapsmaterialet och bedömer dess tillförlitlighet. Oftast erfordras härför att kontrolluppgifter inhämtas från kunder och leveran- törer. Detta tager viss tid i anspråk under vilken det i allmänhet är nödvändigt att på länsstyrelsen ha tillgång till räkenskapsmaterialet eller viss del därav. Även vid upprättandet av granskningsrapporten kan föreligga behov av att ha mate- rialet tillgängligt. På grund härav blir det icke möjligt att vid ett enda besök hos den skattskyldige helt genomföra en taxeringsrevision.

Det må även framhållas, att de skattskyldiga ofta icke torde ha möjlighet att själva kunna avgöra vilken plats som är lämpligast för utförande av revisionen.

Taxeringsintendenten föreslår därför att i TF införes bestämmelser om att taxeringsintendenten må besluta att revisionen skall äga rum på läns- styrelsen, såvida inte detta är förenat med uppenbara olägenheter för den skattskyldige, och om rätt för granskningsmannen att mot kvitto medta granskningsmaterial för genomgång på länsstyrelsen.

Reuisionsintendenten vid överståthållarämbetet anför liknande synpunk- ter och framhåller att det inte är ovanligt, att den skattskyldige påfordrar granskningens utförande på det för revisionsarbetet olämpligaste sättet. Han anför vidare.

Av stadgandets ordalydelse skulle den slutsatsen kunna dragas, att gransknings- mannen alltid hade rätt att få materialet utlämnat till sig för granskning å tjänste- rummet. Oavsett om en sådan tolkning är riktig eller icke, saknas tvångsmedel, om den skattskyldige vägrar utlämna sina räkenskaper men erbjuder sig att till— handahålla dem exempelvis på sitt kontor. Ingen länsstyrelse lärer i sådant fall anse sig kunna utdöma vite.

Vilket som ur arbetssynpunkt är lämpligast, granskning hos rörelseidkaren el- ler å tjänsterummet, beror på omständigheterna. Otvivelaktigt är det till fördel, att granskningsmannen får tillfälle att genom personlig kontakt bilda sig en upp— fattning om den skattskyldige och genom besök i rörelselokalen en uppfattning av rörelsens omfattning och skötsel, men detta kan ske utan att därför hela gransk- ningsarbetet utföres hos rörelseidkaren.

Därest icke materialets omfång omöjliggör dess överflyttning till gransknings- mannens tjänsterum och granskningen alltså måste ske hos det företag, som skall revideras, torde det lämpligaste förfaringssättet vara, att granskningsmannen in- leder sin taxeringsrevision med ett besök hos rörelseidkaren, varvid han förvis— sar sig om vilka handlingar som finnas och sätter sig in i redovisningssystemet, samt att materialet därefter överföres till tjänsterummet. Men detta kräver klara författningsbestämmelser. För närvarande kan rörelseidkaren avböja personligt besök av granskningsmannen och han kan också vägra att lämna ifrån sig mate- rialet, om han ställer det till förfogande hos sig nota bene.

Nackdelarna av gransknings utförande hos rörelseidkaren äro flera. Tjänste- mannen har ofta flera uppdrag under arbete samtidigt eller rättare sagt växelvis. En revision får exempelvis vila i avvaktan på begärd utredning. Om han under väntetiden tilldelas en taxeringsrevision, som måste utföras hos den skattskyl- dige, är han svåranträffbar för den, som skall lämna utredning. Den senast be- slutade revisionen får så att säga förtur framför den tidigare påbörjade. Detta förhållande må ehuru icke tillfredsställande kunna tolereras, men vida tyngre väga de olägenheter, som granskningsarhetets utförande utom tjänsterum— met vålla därigenom, att de resurser, som stå tjänstemannen till buds vid arbete å tjänsterummet, mer eller mindre berövas honom. Han har i sin tjänstelokal till- gång till räknemaskiner, kan erhålla hjälp av biträdespersonal med kontrollräk— ningar samt med mycket rutinarbete såsom genomgång av verifikationer m. m. Å bokgranskningskontoret kan han få affärshandlingar fotokopierade.

Revisionsintendenten framhåller emellertid att flertalet taxeringsrevisioner hos rörelseidkare förlöper utan skäl till klagomål. Men enligt hans mening är det de få missbruken av gällande bestämmelser, som bör kunna bemäst- ras.

Bestämmelserna i 56 5 1 mom. TF och 14 5 andra stycket TK om kassainventering Flera taxeringsintendenter anser de nu gällande föreskrifterna om verk- ställande av kassainventering i samband med taxeringsrevision mindre lämpliga. Sålunda uttalar taxeringsintendenten i Göteborgs och Bohus län

att taxeringsmyndigheternas rätt att företaga kassainventering genom be- stämmelserna i 14 & TK blivit så inskränkt att den praktiskt taget kommit att sakna betydelse för taxeringskontrollen. En liknande uppfattning utta- las av taxeringsintendenten i Kalmar län, som framhåller att eftersom frå- gan om kassainventering aktualiseras först då granskningen påbörjats och granskningsmannen oftast befinner sig på annan plats än residensstaden, kassainventering bör få företagas utan att taxeringsintendentens skriftliga medgivande först inhämtats. Jämväl andra erfarna taxeringstjänstemän, såsom länsrevisorn och förste taxeringsrevisorn, bör tilläggas befogenhet att verkställa kassainventering såvida inte taxeringsintendenten bestämmer att så inte skall ske. Taxeringsintendenten i Älvsborgs län erinrar om att kassa— inventeringen ger en god uppfattning om med vilken omsorg räkenskaperna föres och därmed också om bokföringens tillförlitlighet i allmänhet och ifrågasätter därför huruvida inte rätten att verkställa kassainventering bör utan särskilt beslut ingå i revisorns befogenheter. Enligt hans uppfattning ligger det i sakens natur att kassakontroller inte skulle komma att företas i oträngt mål. Samma ståndpunkt till frågan om kassainventering intas av taxeringsintendenterna i Stockholms, Östergötlands och Kristianstads län.

Synpunkter i övrigt beträffande föreskrifterna om taxeringsrevision Taxeringsintendenten i Västerbottens län påpekar att det i samband med taxeringsrevision kan visa sig nödvändigt att hos annan rörelseidkare kon- trollera riktigheten av uppgifter i de räkenskaper, som är föremål för re— vision. En dylik kontrollaktion »Vid sidan» kan enligt nu gällande bestäm- melser inte företas utan särskilt förordnande om taxeringsrevision hos den andre rörelseidkaren. Taxeringsintendenten anser därför att möjligheter till ett smidigare förfarande i dylika fall bör skapas.

En liknande uppfattning uttalas av taxeringsintendenten iNorrbottens län. Taxeringsintendenten i Jönköpings län framhåller att flertalet taxerings- revisioner inte är föranledda av misstanke om brott mot skattestrafflagen eller ens om brister i materiellt eller formellt avseende. Från de skattskyl- digas sida förebäres dock allehanda hinder mot taxeringsrevision, som synes bottna i en allmän känsla att revisionen inte anbefallts utan att något fel direkt misstänkes. Allmänheten borde bringas att inse att framför allt 5. k. kategorigranskningar är en normal rutinåtgärd, som kan förväntas efter en längre eller kortare tidsperiod. Taxeringsintendenten efterlyser vidare enklare metoder för förordnande om taxeringsrevision, vilket förordnande borde vara förenat med legitimationskort för behöriga granskare.

Befogenheterna att erhålla kontrolluppgifter m. 111. (37—46, 51 och 53 så TF)

37 5 Taxeringsintendenten i Jämtlands län anser att den obligatoriska uppgifts- skyldighet, vilken enligt 1 mom. punkt 1 föreligger för fysisk person och

dödsbo, som innehaft annan fastighet, i fråga om förmåner, som utgått från sådan förvärvskälla, bör utvidgas till att omfatta förmåner till lägst 100 kronors värde i stället för som nu gäller lägst 500 kronors värde.

Taxeringsintcndenten i Blekinge län fäster uppmärksamheten på att fö— reskrifterna i 1 mom. punkt 3 inte synes gälla försäkringsanstalters och understödsföreningars utbetalningar i vad avser sakförsäkring. Särskilt när det gäller rörelseidkare anses det emellertid vara av stort värde att äga till- gång till uppgifter om ersättningar för skadade lager- och inventarietill- gångar, förluster genom förskingring m. m. En utvidgning av uppgiftsskyl- digheten i detta hänseende anses påkallad.

Taxeringsintendenten i Älvsborgs län anser att på ett par punkter en ut- vidgning eller ett förtydligande av föreskrifterna om den obligatoriska upp- giftsskyldigheten kan ifrågasättas. Taxeringsintendenten påpekar sålunda att t. ex. kommunala myndigheter underlåter att lämna uppgifter å belopp, som utbetalats till lantbrukare för körslor, att lantbrukare så gott som ge- nomgående underlåter att lämna kontrolluppgifter rörande inköp från andra lantbrukare av djur och produkter och beträffande ersättningar för körs- lor samt att militära myndigheter, som i samband med övningar förhyrt traktorer och andra maskiner eller transportmedel av lantbrukare, inte lämnar uppgifter rörande härför utbetalda ersättningar. Vidare ifrågasät- ter taxeringsintendenten om inte uppköpare av ägg borde vara obligatoriskt uppgiftsskyldiga beträffande inköp, som skett från lantbrukare. Samma uppfattning om obligatorisk uppgiftsskyldighet för uppköpare av ägg ut- talas av taxeringsintendenten i Kalmar län.

39,6

Revisionsintendenten vid överståthållarämbetet anser, att uppgiftsskyldig- heten enligt 1 mom. punkt 1 bör utvidgas så, att kontrolluppgift, i vad den avser rörelseidkare, kommer att innefatta »data för och beloppen av såväl mottagna räkningar som verkställda likvider samt betalningssätt».

Taxeringsintendenten i Stockholms län vill att uppgiftsskyldigheten en- ligt 1 mom. punkt 2 skall utvidgas att inte endast avse visst avlöningsbe- lopp. Det framhålles att tveksamhet kan råda huruvida t. ex. en kapell- mästare alltid kan anmanas att avlämna kontrolluppgifter för orkestermed- lemmar.

I fråga om uppgiftsskyldigheten för banker och andra penninginrätt- ningar enligt 1 mom. punkt 3 anser taxeringsintendenten i Östergötlands län att det är önskvärt att få uppgift om ändringar i namngiven skattskyl- digs skulder under viss tid på liknande sätt som beträffande insättningar och uttag kan erhållas enligt 3 mom. Taxeringsintendenten i Blekinge län vill att uppgiftsskyldigheten skall omfatta även nåringsidkares växeldis- konteringar under viss tid.

Föreskrifterna i punkt 7 och däremot svarande bestämmelser i 2 mom.

om uppgiftsskyldighet för den, som bedrivit jordbruk, skogsbruk eller rö- relse, har föranlett uttalanden från flertalet taxeringsintendenter. I första hand påpekas den brist i uppgiftsskyldigheten som föreligger därigenom att densamma inte omfattar den, som haft inkomst av annan fastighet. I detta hänseende erinrar taxeringsintendenten i Malmöhus län om att en- ligt 37 5 1 mom. punkt 1 obligatorisk skyldighet föreligger för innehavare av annan fastighet, som inte ingår i rörelse, att lämna uppgift om utbetal- ning för utfört tillfälligt arbete å fastigheten endast om den som utfört arbetet varit anställd hos fastighetsägaren. Däremot anser taxeringsinten- denten sådan skyldighet inte föreligga om den som utfört arbetet åtagit sig detta i egenskap av företagare. I detta avseende likställes enligt hans mening fastighetsägaren med den som redovisat inkomst av rörelse eller jordbruks— fastighet. I fråga om rörelseidkare och jordbrukare kompletteras emellertid bestämmelserna i 37 5 1 mom. av regler i 39 g 1 mom., enligt vilka rörelse- idkare och jordbrukare är skyldiga att efter anmaning lämna uppgift om likvider för varor som betalts till eller erhållits från annan namngiven nä- ringsidkare. Motsvarande uppgiftsskyldighet synes emellertid inte vara stadgad för innehavare av annan fastighet, låt vara att det här endast kan bli fråga om likvider till näringsidkare. Något vägande skäl för att göra denna åtskillnad anser taxeringsintendenten knappast föreligga, åtminstone inte då inkomsten redovisas å bilaga 6a. Taxeringsintendenten påpekar också den begränsning i uppgiftsskyldigheten, som ligger däri att jordbru- karen och rörelseidkaren endast behöver lämna uppgift å »likvider för va- ror» medan däremot »betalning för tjänster» lämnats utanför. Genom denna begränsning är det uteslutet att efter anmaning erhålla uppgift på belopp, som rörelseidkare eller jordbrukare utbetalt till exempelvis en åkare eller maskinstation. Beträffande föreskrifterna i 39 5 2 mom. påpekar taxerings- intendenten slutligen att dessa inte gäller innehavare av annan fastighet, vil- ket anses ägnat att motverka en effektiv taxeringskontroll, och han ifråga- sätter vilka befogade intressen som skulle trädas för när, därest uppgifts- skyldigheten enligt nämnda föreskrifter utvidgas till att omfatta jäm- väl utbetalda belopp, som i mottagarens hand utgör intäkt av tjänst. Taxeringsintendenterna i Stockholms, Gotlands, Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Örebro, Gävleborgs och Västernorrlands län anser även att samtliga ägare av annan fastighet bör åläggas lämna uppgift på utbetalningar också till andra skattskyldiga än arbetstagare. Revisionsintendenten vid överståthållarämbetet ifrågasätter om inte i varje fall uppgiftsskyldighet bör åvila den som haft inkomst av annan fastighet med undantag för en- och tvåfamiljsfastigheter. Taxeringsintendenten i Gävleborgs län vill däremot att uppgiftsskyldigheten skall omfatta inte en- dast ägare av annan fastighet utan även »bostadsinnehavare». Taxerings- intendenten i Hallands län anser att större olägenhet för fastighetsägarna av en vidgad uppgiftsskyldighet knappast skulle uppstå, eftersom redan

nu kvitton, räkningar o. dyl. avseende den egna fastigheten som regel be- varas.

Undantagsregeln i 39 5 1 mom. punkt 7 och däremot svarande föreskrif- ter i 2 mom. samma paragraf har föranlett erinringar från ett flertal taxe- ringsintendenter. Härvidlag anför taxeringsintendenten i Blekinge län.

Befogenheten att enligt 39 ä 1 mom. 7 samt 2 mom. a) och b) taxeringsför- ordningen erhålla uppgifter efter anmaning begränsas genom ett undantag för belopp, som avser »köp eller försäljning av varor över disk och liknande fall, där uppgiftsskyldigheten uppenbarligen icke kan fullgöras». Innebörden av detta undantagsstadgande torde böra närmare preciseras. Köp över disk synes som regel kunna specifikt redovisas. Att så sker är av betydelse ur kontrollsynpunkt. Åtskilliga lantbrukare och innehavare av mindre handelsträdgårdar säljer en ej obetydlig del av sin produktion av potatis, grönsaker, frukt, bär och ägg till livs- medelsaffärer under sådana former, att uppköparna kan göra gällande att fråga är om köp över disk. Ifråga om kontantförsäljning över disk i minutaffärer kan givetvis specifikation ej ifrågakomma. En slags diskförsäljning har emellertid nu- mera börjat ta form inom grosshandeln genom det 5. k. cash and carry-systemet, vilket bl. a. lär innebära, att kunden endast erhåller kassakvitto på sina köp samt att kontantförsäljning i grossistens bokföringshandlingar ej registreras på annat sätt än som en post på kassaapparatens remsa. Enligt vad som upplysts mig från initierat håll har detta orsakat spekulationer från mindre nogräknade köpmän om möjligheterna att »krympa» den i bokföringen synliga delen av rörelsen ge- nom att i räkenskaperna ej notera vissa inköp från cash and carry-företag samt att i motsvarande mån reducera bokförda dagskassorna. Det är tydligen nödvändigt att även beträffande kontantförsäljningen söka begränsa undantagsbestämmelser- nas räckvidd. Jag vill här fästa uppmärksamheten på att i 37 % Kungl. förord- ningen om allmän varuskatt stadgas en uppgiftsskyldighet, som ej är begränsad genom föreskrift om undantag för viss form av köp eller försäljning.

Liknande uttalanden i fråga om försäljning »cash and carry» göres av taxeringsintendenterna i Uppsala, Östergötlands, Kalmar, Malmöhus, Hal- lands, Göteborgs och Bohus, Värmlands och Örebro län samt reuisionsin- tendenten vid överståthållarämbetet. '

Taxeringsintendenten i Stockholms län anser det önskvärt att uppgifts— skyldigheten enligt 1 mom. punkt 7 och 3 mom. preciseras att i förekom- mande fall avse uppgiftslämnande i kontokurantform.

Taxeringsintendenten i Västernorrlands län påpekar slutligen att före- skrifterna i 1 och 2 mom. inte synes ge möjlighet att anmana vissa speciella sammanslutningar, såsom virkesmätniugsföreningar och flottningsför- eningar, vilka inte anses driva rörelse, att lämna kontrolluppgifter beträf- fande annans taxering. Något skäl för denna begränsning av anmanings- rätten anser taxeringsintendenten näppeligen föreligga.

I fråga om föreskrifterna i 39 5 3 mom. om uppgiftsskyldighet för bank- aktiebolag, sparbank och annan penninginrättning uttalar revisionsinten- denten vid överståthållarämbetet beträffande postgirokontorets verksamhet.

Postgirot har utan svårighet lämnat begärda kontokuranter, men dessa kunna icke utan vidare godtagas såsom bevis. Innehavare, som icke bevarat sina talonger,

göra ofta gällande, att icke alla inbetalningar på deras konto utgjort intäkter i deras rörelse. Det uppges, att återbetalning av lån, rättelser av bokföringsfel hos postgirot m. m. ingå bland inbetalningarna. Att insättning å konto utgjort rät- telse av felföring har konstaterats, i ett fall uppgående till några tusental kronor. Det händer även, att kontokurant upptar poster, som bestå av mer än en inbe- talning, varigenom kontroll mot rörelseidkarens bokföring omöjliggöres. För ut- redning i dylika fall kräves, att granskningsmannen får del av de hos postgirot förvarade inbetalningskorten, varigenom insättarnas namn kunna konstateras. Emellertid förvaras dessa kort hos postgirot på sådant sätt att framplockandet tar orimligt lång tid, varför postgirot förklarat sig sakna möjlighet att tillhanda- hålla korten. Enligt vad jag tror mig veta, har riksskattenämnden haft förhand- lingar med poststyrelsen om åtgärder för underlättande av uppgiftsskyldighetens fullgörande.

Taxeringsintendenten i Malmöhus län framhåller att det vid taxerings- revision stundom är angeläget att få uppgift om vilka personer, som gjort insättningar på eller mottagit betalning över visst check- eller postgiro— konto. Med nuvarande utformning av bestämmelserna synes det inte möj- ligt att erhålla sådana uppgifter.

Problemen i fråga om skattekontrollen beträffande gränshandeln berö- res av taxeringsintendenten iNorrbottens län, som anför.

Det finnes anledning antaga, att s. k. gränshandel med varor som utföras till Finland eller införas från samma land förekommer i ganska stor omfattning. Då det mestadels rör sig om kontantaffärer äro möjligheterna att kontrollera re- dovisningen av sådana affärer synnerligen begränsade. Uppgiften om beviljade exportlicenser av större betydelse och kontrollmaterial, som kunde införskaffas från tullverket, skulle troligen vara av visst värde vid taxeringen. Uppgifter från banker i gränskommunerna mot Finland rörande personer, som i mera betydande omfattning verkställt växling mellan svensk och finsk valuta, kunde möjligen giva vissa ledtrådar vid bedömningen av denna gränshandel.

En mera generell utvidgning av uppgiftsskyldigheten enligt 39 & ifråga— sättes av taxeringsintendenterna i Blekinge, Kalmar, Malmöhus och Gävle— borgs län samt revisionsintendenten vid överståthållarämbetet. Förstnämnda taxeringsintendent anför härvidlag.

Föreskrifterna i taxeringsförordningen om skyldighet att lämna uppgift till ledning för annans taxering tar som regel sikte på likvider av olika slag och av- ser endast vissa noga angivna fall. Det skulle vara av värde för taxeringsarbetet, om en mer omfattande uppgiftsskyldighet av generell natur kunde föreskrivas. Visserligen föreligger möjlighet att vid taxeringsrevision i en rätt vidsträckt om— fattning inhämta sådana upplysningar hos deklarations- eller uppgiftsskyldig, vilka är av betydelse för dennes eller annans taxering. Det förefaller dock många gånger som en onödigt omständlig och ingripande åtgärd att föranstalta om taxerings- revision, när erforderliga upplysningar lika väl kunnat erhållas från vederbö- rande genom en enkel förfrågan, om skyldighet att besvara en sådan förelegat. En uppgiftsplikt av det slag, som här antytts, måste givetvis begränsas med hän- syn till såväl den enskildes svårighet att lämna begärda upplysningar som vik- ten av att ej ålägga medborgarna en betungande skyldighet att lämna uppgifter. Som exempel på upplysningar, vilka äro av värde vid taxering och ej nu torde

kunna inhämtas genom direkta förfrågningar utan vederbörandes medgivande, kan nämnas arten och omfattningen av arbeten, som byggmästare eller entreprenör inom byggnadsbranschen utfört åt fastighetsägare, eller beloppet av provisioner, som säljare vid avyttring av fastighet lämnat den som förmedlat affären. Ytterli- gare kan här framhållas att föreskrift om en mer generell uppgiftsskyldighet skulle utgöra en värdefull komplettering av bestämmelserna i 39 ä 1 mom. 7 taxerings- förordningen. Svårigheten för en uppgiftsskyldig att avgöra om viss likvid är att anse som skattepliktig intäkt eller avdragsgill utgift i säljarens eller köparens hand medför nämligen en betydande risk för att kontrollmaterial, som införskaffas med stöd av sistnämnda bestämmelser, blir ofullständigt.

Taxeringsintendenten i Malmöhus län framhåller att uppgiftsskyldighe- ten till ledning för egen taxering endast avser »upplysningar» men att lag- lig möjlighet inte synes föreligga att utan det förhållandevis omständliga för- farande, som en taxeringsrevision utgör, införskaffa uppgifter av annat slag, såsom kontrakt, verifikationer eller annan utredning av dokumentär art. Dessa begränsningar anser han erfarenhetsmässigt utgöra ett avsevärt hinder för ett effektivt och smidigt taxeringsarbete, utan att några påtagliga fördelar för den enskilde därigenom vinnes.

40 & Taxeringsintendenten i Östergötlands län påpekar att skattskyldiga _ i och för lindring i förmögenhetsbeskattningen _ ofta före den 31 december ut- tager hela eller viss del av sina banktillgodohavanden. Möjlighet bör fin- nas att efter förordnande av Kungl. Maj:t erhålla kontrolluppgift enligt 40 å i fråga om storleken av innestående medel vid skilda tidpunkter, t. ex. både den 20 och 31 december.

Taxeringsintendenten i Gotlands län, som erinrar om att vid 1959 års taxering Kungl. Maj:ts förordnande enligt 40 & meddelades den 20 mars 1959, ifrågasätter huruvida förordnandet inte bör meddelas först efter den 31 mars eftersom en stor del av rörelseidkarna har anstånd med avläm- nande av deklaration intill denna tidpunkt.

43 5 Taxeringsintendenten i Östergötlands län anför.

Det har enligt till mig inkommen anmälan förekommit att skattskyldig utbe- kommit aktieutdelning i fingerat namn, som angivits å kontrolluppgiften. Härige- nom har den person, som uppburit och varit skattskyldig för utdelningen, kun- nat undgå beskattning för densamma. Till förhindrande härav bör den som vill lyfta aktieutdelning avkrävas legitimation, om vederbörande icke är känd för ut- betalaren. Lämpligen bör 43 & taxeringsförordningen kompletteras med en före- skrift av denna innebörd och uppgifterna om aktieutdelning förses med tilltryck i berörda avseende.

51 & Taxeringsintendenten i Östergötlands län ifrågasätter om inte anmanings- rätten enligt 51 & blivit väl snävt begränsad. Han anser sålunda att även

länsrevisor bör tilldelas anmaningsrätt enligt första och tredje styckena och att det kan övervägas om inte anmaningsrätten skulle kunna ytterligare ut- sträckas. Anmaningsrätt enligt andra stycket synes kunna anförtros även biträdande taxeringsintendent, varvid dock samråd med taxeringsintenden- ten i länet lämpligen bör äga rum.

Taxeringsintendenten i Stockholms län anser att anmaningsrätt i de fall,. som avses i 39 5 3 mom. TF, bör kunna tillerkännas även tjänsteman, åt vilken uppdragits att verkställa taxeringsrevision. Den nuvarande bestäm- melsen, som innebär att anmaningsrätten i dessa fall endast tillkommer taxeringsintendent, anses nämligen onödigt omständlig, i synnerhet som anmaningsrätt enligt 39 5 1 mom. punkt 7 även tillkommer tjänsteman, åt vilken uppdragits att verkställa taxeringsrevision.

Taxeringsintendenten i Älvsborgs län framhåller att det i det praktiska taxeringsarbetet stundom framstått som en olägenhet, att taxeringsassistent inte ens i begränsad omfattning äger anmaningsrätt.

53 5 Taxeringsintendenten i Västernorrlands län anser att vitesförfarandet bli- vit en missräkning. Högt ställda krav på utredning rörande varje vitesföre- lagd skattskyldig har sålunda försenat proceduren så att ett förnyat vites- föreläggande under taxeringsperioden ofta omöjliggjorts. Nedsättningar i vitesbeloppen har vidare varit ägnade att minska institutets värde som på- tryckningsmedel. Den allmänna tendensen torde enligt taxeringsintenden- tens mening komma att bli att vitesinstitutet endast kommer till använd- ning i undantagsfall.

För erfarenheterna om vitesinstitutets användning för att förmå skatt- skyldig, hos vilken taxeringsrevision skall äga rum, att tillhandahålla rä- kenskaper m. ni. har tidigare redogjorts under avsnittet om befogenheterna vid taxeringsrevision.

Synpunkter i övrigt Behovet för taxeringsmyndigheterna att äga tillgång till andra tvångsmedel än vite I den tidigare redogörelsen under avsnittet om befogenheterna vid taxerings— revision har berörts frågan om bättre möjligheter för taxeringsmyndighe— terna att snabbt få del av skattskyldigs samtliga räkenskapshandlingar. I detta sammanhang har i ett flertal yttranden framhållits behovet för taxe— ringsmyndigheterna att äga tillgång till andra tvångsmedel än vite. Revi- sionsintendenten vid överståthållarämbetet anför härvidlag.

Det allvarligaste hindret för den såsom effektivast ansedda formen för taxe- ringskontroll, taxeringsrevision, är emellertid, att den skattskyldige, om han det vill, utan svårighet kan underlåta att ställa sitt räkenskapsmaterial eller viktiga delar därav till förfogande för granskning. Han behöver endast förklara, att det

han icke önskar överlämna icke finns. Att i dylikt fall tillgripa vitesföreläggande är meningslöst. Vidhåller han, som naturligt är, att det avfordrade materialet icke finns, lärer vitet icke utdömas.

De fall, där skattskyldiga förklara sig helt sakna räkenskaper äro icke sällsynta, men än vanligare är det, att visst material uppges vara obefintligt, kanske oftast underlaget för inkomstredovisningen. I dylika fall är det endast att godtaga upp- giften, hur osannolik den än förefaller. Något tvångsmedel finns icke.

Efter att ha erinrat om departementschefens uttalande i prop. 160/1955 5. 123—124 att frågan om införande i taxeringsförfarandet av någon mot— svarighet till de straffprocessuella tvångsmedlen beslag och husrannsakan borde anstå i avvaktan på ytterligare överväganden yttrar revisionsinten- denten vidare.

Det kan icke nog starkt framhållas, hurusom behovet av dylika tvångsmedel ständigt ger sig till känna. Det är naturligtvis icke så, att det övervägande anta- let rörelseidkare, som bli föremål för taxeringsrevision, undanhålla material. Detta är dock ett antagande, ty verkliga förhållandet gär mera sällan att fast- ställa. I så många fall peka emellertid omständigheter på att ytterligare material måste finnas, att problemet ständigt är aktuellt. Vad departementschefen i sitt ovan citerade yttrande anförde, att det i här avsedda fall ofta föreligger miss— tanke om brott mot skattestrafflagen, bör hållas i minnet.

En liknande uppfattning om behovet för taxeringsmyndigheterna att i spe- ciella fall kunna beslagta handlingar uttalas av taxeringsintendenterna i Hallands, Skaraborgs, Gävleborgs och Västerbottens län.

Taxeringsintendenterna i Uppsala, Södermanlands, Östergötlands och Got- lands län ifrågasätter huruvida inte taxeringsmyndigheterna borde medgi— vas rätt att erhålla bandräckning av polismyndighet för utfående av så- dant granskningsmaterial, som kan misstänkas vara undanhållet, även om förutsättningarna för husrannsakan och beslag inte föreligger enligt be— stämmelserna i rättegångsbalken.

Taxeringsintendenterna i Älvsborgs och Värmlands län förklarar å sin sida att sådana tvångsmässiga ingripanden som beslag och husrannsakan inte bör ingå i taxeringsmyndigheternas befogenheter utan bör vara förbe- hållna polismyndighet. Förstnämnda taxeringsintendent anser emellertid att frågan om samarbete och samverkan mellan taxerings- och polismyn- digheterna bör närmare utredas och regleras. Taxeringsintendenten i Värm- lands län anför i detta hänseende.

Det måste dock konstateras att verkligt effektiva åtgärder till förhindrande av att räkenskaper och därtill hörande handlingar undanskaffas eller förvanskas san- nolikt kräva att granskningsmännen erhålla polismans befogenhet samt rätt att företaga beslag och husrannsakan. En sådan utveckling skulle emellertid enligt min uppfattning kunna vara till skada för revisionsarbetet. Genom att taxerings- revisorerna i huvudsak intagit en ställning såsom sakkunniga, torde de hos stora grupper skattskyldiga ha förvärvat ett visst förtroende, som underlättat arbetet. Därest granskningsmännens ställning ändras, kan man befara, att de skattskyl— digas attityd gentemot dem hårdnar.

Föreskrifter angående den tid under vilken skattskyldig, som inte är bokföringsskyldig, skall bevara deklarationsunderlaget Avsaknaden av föreskrifter i detta hänseende påpekas i flera yttranden. Sålunda förklarar taxeringsintendenten i Östergötlands län att man torde kunna säga att förstörda eller undanskaffade räkenskaper eller undermå- lig bokföring merendels är till fördel för den skattskyldige. TF innehåller inte några straffbestämmelser i detta hänseende. Bokföringsbrott enligt 23 kap. 5 5 strafflagen kan inte åtalas, såvida inte gäldenären inom viss tid kommer i konkurs eller liknande. Denna straffbestämmelse liksom stad- gandet i 12 kap. 4 5 samma lag om undertryckande av urkund syntes vi- dare endast kunna tillämpas i sådana fall då bokföringsskyldighet före- ligger. Med hänsyn till den stora betydelse som fullständigt och ordentligt förda räkenskaper har för ett riktigt fullgörande av deklarationsskyldig— heten och för kontroll därav, anser taxeringsintendenten det påkallat att i TF intas föreskrifter om att räkenskaper, anteckningar och annat under- lag för taxering, åtminstone i vad avser egna företagare, skall förvaras minst för de år, för vilka eftertaxering kan ifrågakomma, samt om att underlåtenhet att iaktta denna föreskrift medför straffansvar i den mån brottet inte är belagt med straff enligt allmänna strafflagen. Även uppenbara fall av felaktig, vårdslös eller bristfällig bokföring anses böra föranleda ansvar.

Liknande uppfattning uttalas av taxeringsintendenterna i Gävleborgs, Upp— sala, Älvsborgs och Norrbottens län. Taxeringsintendenten i Gävleborgs län föreslår för sin del att i skattestrafflagen införes ett stadgande, varigenom envar, vars inkomst till följd av bristande bokföring o. dyl. eller undanskaf— fad sådan inte med säkerhet kan utredas, skall kunna straffas. I hithö- rande fall måste man nämligen enligt taxeringsintendentens mening räkna med att avsiktligt försök till falskdeklaration föreligger. En dylik bestäm— melse anses ur allmänpreventiv synpunkt få goda verkningar.

Revisionsintendenten vid överståthållarämbetet anser att skyldigheten att bevara deklarationsunderlaget så länge, som eftertaxering kan påföras, bör lagfästas. Den mera allmänt omfattade uppfattningen att frånvaron av un- derlag sätter vederbörande i försämrat processuellt läge jävas enligt hans mening alltför ofta av erfarenheten.

Föreskrifter angående det sätt på vilket rörelseidkares räkenskaper skall vara upplagda och hur de skall föras Några taxeringsintendenter påpekar att närmare föreskrifter saknas i detta hänseende. Taxeringsintendenten i Värmlands län anför härvidlag.

Med den snabba utveckling som för närvarande äger rum på det redovisnings- tekniska området framstå bokföringslagens föreskrifter om sättet för räkenska— pernas förande för varje år som alltmer föråldrade och otillräckliga. Åtskilliga skattskyldiga lägga avsiktligt upp sin redovisning så att den omöjliggör effektiv taxeringskontroll men ändock uppfyller bokföringslagens krav. I detta samman—' hang kan också nämnas, att en viss riksomfattande yrkesorganisation lär ha re-

kommenderat sina medlemmar att vid taxeringsrevision icke förete vissa av de noteringar, som normalt föras av medlemmarna i organisationen.

Det är med hänsyn till utvecklingen på detta område angeläget att frågan om rätt för beskattningsmyndighet att utfärda anvisningar om sättet för förandet av räkenskaper utredes. Det kan synas rimligt, att exempelvis tandläkare och dam- frisörer skola kunna åläggas att spara tidsbeställningsnoteringar, trafikbilägare att föra anteckningar om taxameterställning och bilförsäljare att föra bilrulla.

Vidare torde böra nämnas att under senare år åtskilliga företag lagt om sin re- dovisning till maskinbokföring på sådant sätt, att revision av räkenskaperna icke är möjlig utan en orimligt stor arbetsinsats. Man torde ofta med mindre jämk— ningar i bokföringcns uppläggning ha kunnat erhålla en bokföring, som är till- fredsställande ur revisionssynpunkt.

En möjlig lösning på dessa problem synes vara att riksskattenämnden ges be- fogenhet att meddela allmänna anvisningar beträffande vilka räkenskaper som böra föras inom olika branscher. Om en skattskyldig icke skulle följa dessa an— visningar, finge detta anses minska räkenskapernas bevisvärde.

Revisionsintendenten vid överståthållarämbetet anser att 20 & TF bör kompletteras med föreskrift om vilka fordringar, som bör ställas på en icke

bokföringsskyldig rörelseidkares deklarationsunderlag. Som motiv härför anför revisionsintendenten.

Det kan synas självklart, att en rörelseidkare —— även om han icke är skyldig att föra handelsböcker enligt bokföringslagen_ skall föra fortlöpande anteck— ningar om alla affärshändelser. Nu göra emellertid icke bokföringsskyldiga rörel— seidkare gällande, att det enligt bestämmelserna i 20 & T.F. står dem fritt att på annat lämpligt sätt än genom anteckningar sörja för att underlag finnes. En yr- kesbokförare i Stockholm har förklarat sig tolka 20 å så, att, därest en icke bok- föringsskyldig rörelseidkare samlar alla intäkts- och utgiftsverifikationer och ef- ter årets slut sammanställer dem i och för deklarations upprättande, har han upp— fyllt T.F:s krav på godtagbart deklarationsunderlag. Att detta ur revisionssynpunkt icke är tillfredsställande, torde vara uppenbart. Men att påstå, att förfaringssät— tet strider mot bestämmelserna i 20 % T.F., är med hänsyn till dessas utformning knappast möjligt. Parentetiskt må det anmärkas, att resultatet av en sådan redo- visning kan bli riktig, om nämligen verifikationer till alla intäkter och utgifter finnas och bevaras, men å andra sidan blir resultatet oriktigt, så snart ett veri- fikat kommer undan, och möjligheterna att genom manipulationer nedbringa vinsten ökas, då underlaget är helt obundet, när årsresultatet skall framräknas. Skyldighet för icke bokföringsskyldig rörelseidkare att föra fortlöpande anteck- ningar om alla affärshändelser bör lagfästas.

Taxeringsintendenten i Västernorrlands län berör en i detta sammanhang speciell fråga. Han säger att det är påfallande hur beteckningen »dagskassa» vunnit burskap i sådana företag, som utan svårighet skulle kunna specifi- cera dagens inkomster med angivande av kundernas namn. Enligt hans mening borde mera tvingande bestämmelser än »god köpmannased» finnas beträffande intäktsredovisningen i bokföringen.

Straffbestämmelserna i TF Taxeringsintendenterna i Gotlands, Skaraborgs, Värmlands, Västernorr- lands och Jämtlands län anser, att i 120 & TF stadgat straffmaximum, 300

kronor, är en för mild straffpåföljd, i synnerhet när det gäller skattskyl- diga, som underlåter att avlämna kontrolluppgifter till ledning för annans taxering. Taxeringsintendenten i Värmlands län uttalar i detta samman- hang.

Kontrollen av löntagarnas och jordbrukarnas deklarationer är baserad på att en effektiv kontroll kan ske av att arbetsgivare och uppköpare av jordbrukspro- dukter rätt fullgöra sin skyldighet att lämna kontrolluppgifter. Denna kontroll måste i fråga om större arbetsgivare samt i fråga om uppköpare av jordbruks- produkter ske genom taxeringsrevision.

Det har i flera fall framkommit, att uppköpare av jordbruksprodukter inte fört sådana anteckningar, att de kunna fullgöra sin uppgiftsskyldighet. De ha ej alls fört anteckningar om säljarna eller också fört ofullständiga anteckningar. Det torde också förekomma att t. ex. en djuruppköpare som argument för ett lägre pris vid djurinköp uppgivit för säljaren, att han inte lämnar uppgifter till taxe- ringsmyndigheterna. Enligt min erfarenhet torde ett sådant förfarande ej vara ovanligt.

För närvarande saknas möjligheter att komma till rätta med dylika missför- hållanden. Eftersom vederbörande uppköpare icke fört räkenskaper och sålunda inte kan fullgöra sin uppgiftsskyldighet, är vitesföreläggande utan verkan. Enligt 120 & taxeringsförordningen kan uppköparen straffas med böter på högst 300 kr. Detta bötesstraff är så ringa, att det endast utgör en obetydlig del av den pris- reduktion, som uppköparen kan erhålla genom att han ej lämnar kontrolluppgifter.

Likaså saknas för närvarande effektiva medel till förhindrande av att arbets- givare lämnar missvisande eller ofullständiga löneuppgifter. Om arbetstagaren dö- mes för falskdeklaration, kan arbetsgivaren dömas för medhjälp. Emellertid blir arbetstagare oftast fri från straff på grund av att han kan åberopa en löneupp- gift från arbetsgivaren. Därav följer att ej heller arbetsgivaren kan dömas för medhjälp till falskdeklaration.

Med hänsyn till vad ovan anförts får det anses angeläget att straffbestämmel- serna i 120 & taxeringsförordningen skärpas eller att nya bestämmelser till tryg- gande av uppgiftsskyldighetens rätta fullgörande införas.

Taxeringsintendenten anser därför att taxeringsmyndigheterna även bör ges befogenhet att meddela sådana anvisningar om räkenskapemas förande att möjligheterna att erhålla eller införskaffa kontrolluppgifter till ledning för annans taxering underlättas.

Taxeringsintendenten i Jönköpings län, som anser att de nu gällande reglerna om införskaffande av kontrolluppgifter i och för sig är lämpade för sitt ändamål, framhåller emellertid att vad som utgör den egentliga spärren mot en effektiv_tillämpning är att det material, ur vilket uppgif- terna skall hämtas, inte är tillfredsställande. Den anteckningsskyldighet, som föreligger för de uppgiftspliktiga, är inte så underbyggd av straffsank— tion att ett saboterande av uppgiftsplikten kan beivras. Taxeringsintenden- ten fortsätter.

Utan att så sker, förefaller det meningslöst att påbygga kontrollföreskrifterna som sådana. Däremot torde påföljder av bristande anteckningar böra stadgas i taxeringsförordningen och så utformas, att påföljd inträder oberoende av om man

kan påvisa sådant sammanhang med annans skattefusk, att ansvar för delaktighet i brott enligt skattestrafflagen kan ifrågakomma.

Taxeringsintendenten i Gävleborgs län anser en revidering av skattestraff- lagen önskvärd, varvid en gemensam brottstyp för såväl falskdeklaration som grov vårdslöshet borde utformas med en straffskala från straffarbete vid grov feldeklaration till dagsböter vid ringa feldeklaration. Härigenom skulle även kunna åvägabringas att den nu alltför korta preskriptionstiden för brott enligt 2 5 skattestrafflagen utsträcktes till fem år.

Portofrihet för kontrolluppgifter

Taxeringsintendenten i Värmlands län och revisionsintendenten vid över- ståthållarämbetet ifrågasätter portofrihet vid insändande av sådana kon- trolluppgifter, som avfordras med stöd av föreskrifterna i 39 & TF. Enligt förstnämnda taxeringsintendents mening skulle snabbare svar och svar utan ytterligare påminnelser erhållas om den som anmanades tillställdes ett por— tofritt svarskuvert i likhet med vad i vissa avseenden gäller beträffande svar på i uppbördsärenden avlåtna förfrågningar. Såväl taxeringsintendenten som revisionsintendenten framhåller att då uppgiftslämnandet ålägges av myn- dighet och ej gäller uppgiftslämnarens egen utan annans taxering förorsa- kar det förhållandet att uppgiftslämnaren skall behöva betala porto ofta större irritation än själva anmaningen.

Samarbetet mellan taxeringsmyndigheterna samt polis- och åklagarmyndighetema vid utredning angående brott mot skattestrafflagen

I den i föregående avsnitt omnämnda skrivelsen till taxeringsintendenterna i riket har utredningen även anhållit om en redogörelse för hur samarbetet mellan taxeringsmyndigheterna och polis— och åklagarmyndigheterna är or- ganiserat vid utredning angånde brott mot skattestrafflagen. I skrivelsen har framhållits att av särskilt intresse vore att få belyst i vilken omfattning under de tre senaste åren länsstyrelsernas (överståthållarämbetets) revi- sionspersonal ställts till förfogande såsom biträde åt polismyndigheterna vid utredningar angående skattefusk eller annan brottslig gärning samt i vilken utsträckning under dessa år samverkan förekommit redan på ett förbere- dande stadium av sådana utredningar (redan vid taxeringsrevisions bör- jan eller först efter åtalsanmälan).

Av de lämnade redogörelserna framgår, att något samarbete mellan taxe— ringsmyndigheterna å ena sidan samt polis- och åklagarmyndigheterna å andra sidan i regel inte förekommer förrän taxeringsintendent gjort anmä- lan till åklagarmyndighet enligt 118 & TF. Vid den förundersökning, som med anledning av anmälningen göres av polismyndigheterna, anlitas vid be- hov som sakkunniga de taxeringstjänstemän, som i taxeringsfrågan verk-

ställt taxeringsrevision eller annan utredning. I 12 län uppges det, att re— visionsdetaljernas personal ofta på begäran av polismyndigheterna ställes till förfogande som sakkunniga under förundersökningen. I regel följer där— vid den taxeringssakkunnige förundersökningen och är närvarande vid po— lisförhören med den skattskyldige. I den mån olika taxeringsspörsmål kom- mer upp under förundersökningen tillhandagår den taxeringssakkunnige i regel med de för polismyndigheten erforderliga taxeringsmässiga bedöman- dena. Ofta uppkommer i samband med förundersökningen behov av ytter- ligare granskning av den skattskyldiges räkenskapsniaterial. Det kan där— vid vara fråga om sådant material, som redan tillhandahållits vid tidigare verkställd taxeringsrevision, men det kan också gälla nytt räkenskapsma- terial, som framskaffats av polismyndigheten vid beslag och husrannsa— kan. Ifrågavarande handlingar granskas i regel av taxeringstjänstemän- nen för såvitt ej inom polisen finnes tillgänglig erforderlig expertis på detta område. När åtal för deklarationsbrott sedan kommer till stånd, utnyttjas taxeringstjänstemännen i regel som sakkunniga vid huvudförhandlingen el- ler höres som vittnen.

I övriga län synes endast i enstaka tämligen sällan förekommande fall taxeringstjänstemän ställas till förfogande som biträde åt polis- och åkla- garmyndigheterna vid utredningar i anledning av gjord anmälan enligt 118 & TF.

Ytterst sällan torde något samarbete förekomma mellan taxerings- och po- lismyndigheter innan åtalsanmälan skett. I 16 län uppges ett sådant sam- arbete ha skett i vissa rena undantagsfall, där det redan från början stått klart att deklarationsbrott förelegat eller där polismyndighet vid utredning angående annat brott även funnit misstanke föreligga om deklarationsbrott och på den grund fäst taxeringsmyndigheternas uppmärksamhet på för- hållandet samt påkallat bokföringssakkunnigt biträde vid förundersök- ningen. I inte mindre än 8 län synes under de senaste tre kalenderåren så— dant samarbete överhuvud taget inte ha ägt rum.

I 5 län uppges samarbete ha kommit till stånd med polismyndighet re- dan i samband med verkställandet av taxeringsrevision. Så snart som vid revisionen förelegat grundad misstanke om deklarationsbrott har kontakt tagits med polismyndigheten, varvid beslag av räkenskapshandlingar och ytterligare utredning genom polisens försorg skett i samarbete med taxe— ringsmyndigheterna. Samtidigt har åtalsanmälan enligt 118 & TF gjorts hos vederbörande åklagare. Utredningen i åtalsfrågan och taxeringsfrågan har härigenom kunnat samordnas. Det understrykes emellertid att även det nu beskrivna samarbetet endast förekommit i enstaka fall. I ett län anges dock antalet sådana fall till ca 10 under de tre senaste kalenderåren. En taxeringsintendent har framhållit, att en dylik samordning av utredningen i åtalsfrågan och i taxeringsfrågan haft betydelse vid de granskningar be- träffande ej redovisade intäkter av försålt metallskrot m. m., som verk-

ställts inom länet och där vederbörande skattskyldig ibland åberopat fik- tiva köpare eller säljare eller ifrågasatt riktigheten av visst kontrollmate- rial, som åberopats av taxeringsmyndigheterna.

Endast i ett län synes under de tre senaste åren ha förekommit, att taxe- ringstjänsteman ställts till polis- och åklagarmyndigheternas förfogande som biträde vid utredning angående annan brottslig gärning än deklara- tionsbrott. I detta fall, som gällde ifrågasatt åtal mot kommunal befattnings- havare för tagande av muta m. m., stod taxeringstjänstemannen helt till polismyndighetens förfogande under ca 5 månader. Vid polisutredningen framkom emellertid även förhållanden, som kom att påverka ifrågavarande befattningshavares taxering.

Några taxeringsintendenter framhåller i detta sammanhang att inte sällan hos polis- och åklagarpersonal förmärkes otillräcklig kännedom om taxe— ringsförfarandet och de materiella taxeringsreglerna, vilket anses stundom ha utgjort ett hinder för en effektiv tillämpning av skattestrafflagen. Om specialutbildad polispersonal, t. ex. inom statspolisen, kunde inkopplas å deklarationsbrotten anses mycket vara att vinna. Ett samarbete skulle då kunna etableras på ett tidigt stadium, såsom då misstanke förelåg om fel- aktigheter i deklaration eller bokföring i syfte att undandraga skatt eller då skattskyldig vägrade att i och för revision tillhandahålla räkenskaps— handlingar eller annat deklarationsunderlag.

Vid 1959 och 1960 års riksdagar väckta förslag angående taxerings— organisationen m. m.

1959 års riksdag I de likalydande motionerna I: 83 och II: 114 ifrågasattes bl. a. effektiva kontrollåtgärder mot skattefusk, kompletterade med skärpta straffbestäm- melser även för undanhållande och förstörande av uppgifter, som är nöd- vändiga för taxeringskontrollen, samt att den pågående utbyggnaden av taxeringsorganisationen i sin helhet slutfördes till nyåret 1960 och komplet- terades genom att till taxeringsmyndigheternas förfogande ställdes en stab av experter.

I sitt betänkande nr 31/1959 i anledning av motionerna underströk be- villningsutskottet inledningsvis betydelsen av att skatteflykt i olika former i möjligaste mån stävjades och att det inte endast var ett ekonomiskt in- tresse för stat och kommun utan även ett rättvisekrav från stora medborgar- grupper att ett effektivt taxeringsresultat åstadkoms. Efter att ha erinrat om det år 1956 fattade principbeslutet om förstärkning av taxeringskontrol- len genom inrättande av taxeringsassistentstjänster m. m. framhöll utskot- tet att det med hänsyn till rekryteringssvårigheterna i fråga om de nyinrät- tade tjänsterna inte syntes möjligt att utan att eftersätta kravet på persona- lens kvalifikationer tillgodose motionärernas yrkande om att utbyggnaden av organisationen skulle vara slutförd redan till nyåret 1960. Utskottet ut-

talade emellertid den förhoppningen att organisationen skulle utbyggas i samma takt som hittills så att den i huvudsak var utbyggd under år 1962.

I fråga om yrkandet att en stab av bokföringstekniska experter skulle ställas till förfogande erinrade utskottet, att taxeringsrevisionspersonalen förstärkts 1956 och att det var avsett att taxeringsassistenterna i viss ut- sträckning skulle syssla med taxeringsrevision, varigenom den mest kvali- ficerade personalen successivt kunde frigöras för större granskningsupp- drag. Enligt utskottets mening borde man vinna närmare erfarenheter av hur den nya organisationen kom att verka, innan ställning togs till ytter- ligare utvidgningar.

Även beträffande motionernas yrkande om effektivare kontrollåtgärder, kombinerade med skärpta straffbestämmelser, borde man enligt bevillnings- utskottets uppfattning avvakta de närmare erfarenheterna av 1956 års re- form. I detta sammanhang erinrade utskottet om att år 1955 i TF införts särskilda bestämmelser i syfte att motverka de skattskyldigas eventuella intresse att förstöra eller undanhålla räkenskaper eller annat underlag för deklarationsskyldighetens fullgörande.

Utskottet avstyrkte bifall till motionerna och desamma föranledde i en- lighet med utskottets hemställan inte någon riksdagens åtgärd.

1960 års riksdag Frågan om skärpta åtgärder för hindrande av skattefusk behandlades i ett flertal motioner till 1960 års riksdag.

I de likalydande motionerna 1:206 och 11: 250 hemställdes sålunda att riksdagen hos Kungl. Maj:t skulle begära dels en »översyn av skattelagstift- ningen i akt och mening att försvåra och förhindra skattefusk» dels en »utredning av strafflagstiftningen rörande brott mot skattelagarna, innebä- rande en straffskärpning vid sådana brott». Enligt motionärernas mening borde bl. a. en förbättrad skattekontroll genomföras och allt flera företa- garegrupper åläggas bokföringsskyldighet.

I de likalydande motionerna I: 431 och H: 515 hemställdes bl. a. om effek- tiva åtgärder mot skattefusk och om att »instruktioner och tilläggsbestäm- melser utfärdas för att stävja och begränsa det pågående skattefusket re- dan innan lagstiftningen hinner skärpas», varjämte förnyades det i motio- nerna I: 83 och 11: 114 till 1959 års riksdag gjorda förslaget om att utbygg- naden av taxeringsorganisationen skulle påskyndas och kompletteras med en stab av kvalificerade bokföringsexperter.

I motionen 11: 371 hemställdes slutligen om översyn beträffande de »för falskdeklaration gällande skattesatserna samt dessas tillämpning med avsikt att ernå skärpning av straffen».

I sitt betänkande nr 45/1960 uttalade bevillningsutskottet inledningsvis sin fulla anslutning till det syfte som låg bakom motionsyrkandena. Utan tvivel förhöll det sig så att ett stort antal skattskyldiga genom olika mani-

pulationer sökte dra sig undan beskattning för större eller mindre del av sin inkomst eller förmögenhet. Sammantaget torde det allmänna på detta sätt undandras betydande belopp till förfång för de lojala skattebetalarna. Tillförlitliga uppgifter för att bedöma sådan undandräkt saknades visserli- gen men så mycket kunde enligt utskottets mening antas att om de årligen undandragna beloppen blev föremål för taxering, skattebördan skulle gene- rellt sett kunna lättas. Utskottet fortsatte.

Frågan har emellertid också en annan sida än den rent materiella. Redan tunga skattebördor fär antas komma att kännas ännu tyngre att bära för de lojala skatte- betalarna i vetskap om att åtskilliga andra underlåter att uppge sina verkliga in— komster till beskattning och därigenom drar sig undan sin del av bördan. Det framstår sålunda som ett rättvisekrav att taxeringsresultatet blir så riktigt som möjligt.

Utan tvivel förekommer skattefusk inom alla kategorier skattskyldiga. Beaktas bör dock att vissa skattskyldiga har större möjligheter att undandra sig taxering efter sina verkliga inkomster än andra och sannolikt också utnyttjar dessa möj- ligheter. De löntagare som endast har inkomst av fast anställning får skatta för hela sin inkomst. För andra skattskyldiga är taxeringskontrollen betydligt svå— rare. Det kan befaras att av dessa kategorier somliga i större omfattning söker undandra sig skattebördan.

Givetvis är en sådan ordning inte tillfredsställande och tillgängliga resurser bör därför utnyttjas för att åstadkomma en rättvisare och likformigare taxering. Emellertid måste samtidigt hållas i minnet att resurserna, bl. a. i fråga om per- sonal, är begränsade och att ökad kontroll eller vidgad uppgiftsskyldighet inte enbart kan riktas mot sådana skattskyldiga, som undandrar sig beskattning helt eller delvis, utan också förorsakar de lojala skattebetalarna irriterande besvär och olägenheter. En avvägning mellan olika intressen _ främst effektivitetsintresset och rättssäkerhetskraven _— måste därför ske.

Efter att ha erinrat om den förstärkning av taxeringsorganisationen, som skett genom tillskapandet av taxeringsassistentorganisationen, utbyggna— den både 1956 och 1959 av länsstyrelsernas taxeringssektioner samt inrät- tandet av riksskattenämndens kontrollbyrå, och att samtliga dessa åtgärder haft till syfte att effektivisera kontrollen av skattskyldiga med svårkontrol— lerbara deklarationer, framhöll utskottet vidare.

Hittillsvarande erfarenheter har givit vid handen att kontrollen också blivit avsevärt bättre än vad den varit tidigare. Alltjämt är emellertid denna kontroll mindre effektiv än den som gäller för löntagare, närmast beroende på att den enda form av taxeringskontroll, varigenom företagens och näringsidkarnas deklara- tioner kan granskas på ett någorlunda tillfredsställande sätt är genom en ingå- ende taxeringsrevision (bokgranskning). Trots att en ökning av antalet utförda taxeringsrevisioner kommit till stånd efter den nya taxeringsorganisationens ge— nomförande torde dock den personal som står till buds för denna form av kon- troll alltjämt få anses vara alltför fåtalig. Av skäl som tidigare angivits torde man för överskådlig tid ha att räkna med att tillgången på kvalificerad revisionsper- sonal kommer att vara mindre än som i och för sig är önskvärt ur allmän med- borgerlig synpunkt.

Utskottet framhöll emellertid att en särskild utredning tillsatts för att utröna vilka åtgärder, som kunde vidtas för att effektivisera taxeringsrevi-

sionsarbetet, och uttalade som sin mening att man borde eftersträva att få organisationen i huvudsak uppbyggd under år 1962. Innan ytterligare erfa— renheter vunnits hur effektivt den nya organisationen i färdigt skick kom att fungera, var det enligt utskottets mening knappast lämpligt att genom- föra några mera väsentliga utvidgningar.

I fråga om yrkandet om en »stab av kvalificerade bokföringsexperter» uttalade utskottet i stort sett samma uppfattning som beträffande det lik— nande yrkandet vid 1959 års riksdag. I detta sammanhang anförde utskot— tet vidare.

Taxeringsorganisationens effektivitet är inte endast beroende av tillgången på personal utan står i direkt relation till denna personals utbildning och kvalifika- tioner. Såvitt gäller taxeringen i första instans, vilken i många avseenden hand— has av lekmän, är det förklarligt att insikterna i skattelagstiftningen inte alltid är fullt tillfredsställande. Särskilt gäller detta i sådana fall, då vederbörande tidi— gare inte förvärvat erfarenhet från taxeringsarbete. Lekmannainflytandet i nämn— derna har emellertid sådant värde ur andra synpunkter att det enligt utskottets mening bör bibehållas. Emellertid kan det vara förtjänt att övervägas, om inte ökade möjligheter bör skapas till utbildning och instruktion av den per- sonal som skall delta i taxeringsarbetet som ordförande eller kronoombud i taxeringsnämnder. Angeläget är också att de förtroendevalda ledamöternas intresse för taxeringsarbetet stimuleras, vilket bl. a. synes kunna ske genom att de i större utsträckning än nu informeras om den aktuella utvecklingen inom be- skattningsområdet. Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att länsstyrelserna har möjlighet enligt 129 5 5 mom. taxeringsförordningen att tillerkänna dem, som inkallats av länsstyrelse för meddelande om upplysningar eller överläggningar rö- rande taxeringsarbetet, arvode, resekostnadsersättning och traktamente. Kostna- derna härför bestrides av statsmedel. Lämpligt är även att länsstyrelserna under- söker huruvida det från kommunernas sida föreligger intresse av att anordna informations- och instruktionssammanträden för taxeringsnämndsledamöter och i så fall i lämplig form lämnar sin medverkan. I detta sammanhang vill utskottet betona vikten av att till ledamöter av beskattningsnämnderna utses personer, som äger god personkännedom och är väl insatta i ekonomiska förhållanden.

För effektiviseringen av taxeringsarbetet är det av grundläggande betydelse att ett så fullständigt primärmaterial finns som rimligen kan begäras. Frågan om uppgiftsskyldighetens omfattning för de skattskyldiga själva och för arbetsgivare m. fl. var föremål för ingående prövning av riksdagen under åren 1955 och 1956. Hithörande spörsmål torde komma att behandlas av den nyss angivna utredning- en, vilken enligt sina direktiv har att överväga huruvida taxeringsmyndigheter- nas befogenheter att i samband med granskningsarbetet göra undersökningar och erhålla upplysningar och uppgifter för kontrollen är tillfyllest för ett effektivt revisionsarbete. Sålunda har den — under vederbörligt hänsynstagande till rätts- säkerhetens krav — att pröva om taxeringsmyndigheterna i något eller några hän- seenden bör erhålla ökade befogenheter.

I fråga om yrkandet i de likalydande motionerna I: 206 och II: 250 samt i motionen II: 371 i fråga om straffsatserna för deklarationsbrott m. m. erinrade utskottet, att antalet personer, som fällts för brott mot skattestraff- lagen, under de senaste fem åren uppgått till drygt 2 000 per år och att därav endast ett fåtal dömts till frihetsstraff ävensom att sannolikt antalet per-

soner, som begått brott mot skattestrafflagen, vilka inte upptäckts eller undgått beivran, var större. Utskottet fortsatte.

Det är sålunda troligt att trots den skärpta kontrollen såväl uppsåtlig falsk— deklarering som grov vårdslöshet vid deklarations avgivande förekommer i bety— dande utsträckning. Det är därför angeläget att man i första hand söker påverka den allmänna uppfattningen om deklarationsbrotten i sådan riktning, att dessa i högre grad än vad nu är fallet kommer att framstå såsom ett allvarligt åsido- sättande av en medborgerlig plikt. Det kan självfallet diskuteras om de nuva— rande straffbestämmelserna såsom de tillämpas i praktiken är ägnade att åstad— komma tillräcklig sådan verkan. Det bör emellertid även understrykas att ett noggrannare iakttagande av bestämmelserna om deklarationsskyldighet inte torde kunna vinnas endast genom straffhot. I stor utsträckning tillkommer oriktiga uppgifter i deklarationer inte i syfte att undandra skatt utan till följd av upp- giftslämnarens oförmåga att rätt tolka och tillämpa de gällande bestämmelserna.

Under senare tid har förekommit fall, då skattskyldiga som väntar åtal för de- klarationsbrott genom att hålla sig undan sökt omöjliggöra stämnings delgivning och därmed lyckats få brottet preskriberat. I anslutning härtill har vid inneva- rande års riksdag interpellationer väckts med förfrågan, om chefen för finans- departementet har för avsikt att föranstalta om sådan ändring i reglerna om preskription av skattebrott att möjligheterna till undanhållande vid sådant brott möjligast begränsas. I sitt svar på nämnda interpellationer har departements- chefen framhållit att enligt hans uppfattning preskriptionstiden för dylika brott snarast möjligt borde på lämpligt sätt förlängas och att han hade för avsikt att upptaga denna fråga tillsammans med en del andra tidigare planerade åtgärder för att effektivisera kampen mot skattefusket. Utskottet, som finner de nu rå- dande förhållandena otillfredsställande, vill uttala den förhoppningen att det skall visa sig möjligt att komma till rätta med dylika förfaringssätt. I detta sam— manhang vill utskottet också understryka lämpligheten av att, i den utsträckning gällande bestämmelser medger, samarbete mellan taxeringsmyndigheter och polis— myndigheter inleds på ett tidigare stadium än som nu ofta är fallet, då misstanke föreligger om deklarationsbrott.

Riksdagen beslöt i enlighet med bevillningsutskottets hemställan lämna motionerna utan åtgärd. '

Vid 1960 års riksdag har även frågan om de nu gällande behörighetsvill- koren för taxeringsrevisorerna aktualiserats. I de likalydande motionerna 1:276 och II: 331 förordades sålunda med hänvisning till de rekryterings- svårigheter, som gällde för dessa tjänster, att bestämmelsen om examen från handelshögskola för behörighet att inneha tjänst som taxeringsrevisor och förste taxeringsrevisor vid länsstyrelse slopades.

I sitt utlåtande nr 11/1960 avstyrkte emellertid statsutskottet motionerna. Utskottet framhöll därvid att då man för överskådlig tid torde få räkna med att tillgången på kvalificerad revisionspersonal blev knapp, det var ange- läget att utröna om man inte i högre grad än för närvarande kunde för revi- sionsuppgifter anlita personal ur exempelvis landskanslistkarriären. Ut— skottet kunde därför i och för sig instämma i vad motionärerna anfört i frågan. Emellertid erinrade utskottet om att en särskild utredning tillsatts

för effektivisering av taxeringskontrollen. I avvaktan på resultatet av denna översyn var utskottet inte berett förorda en ändring i länsstyrelseinstruk- tionen i ifrågavarande hänseende. Utskottet erinrade samtidigt att dispen- ser från de gällande kompetensföreskrifterna nu i vissa fall lämnades. Motionerna föranledde inte någon riksdagens åtgärd.

Av riksskattenämnden väckt fråga angående viss översyn av föreskrifterna i 37 5 1 mom. TF

I en till statsrådet och chefen för finansdepartementet ingiven, den 18 de- cember 1959 dagtecknad skrivelse har riksskattenämnden anmält att inom nämnden diskuterats omfattningen av den uppgiftsskyldighet till ledning för inkomsttaxeringen, som jämlikt 37 5 1 mom. punkt 3 TF ålåg bl. a. försäk- ringsanstalt. Såsom anvisning till ledning för taxeringsmyndigheterna hade nämnden (Meddelanden från riksskattenämnden år 1958 nr 5 punkt 1) ut- talat, att nämnda uppgiftsskyldighet inte inbegrep ersättning på grund av sakförsäkring, såvida inte fråga var om ersättning i form av pension eller an- nan livränta eller om sådant i stället för livränta utbetalat engångsbelopp, som avsågs i anvisningarna till 19 & kommunalskattelagen andra stycket första meningen. Skyldighet att avlämna kontrolluppgift borde sålunda inte anses föreligga beträffande belopp, som utbetalats på grund av exempelvis försäkring av skog, gröda eller kreatur, trots att sådant belopp i regel ut- gjorde för mottagaren skattepliktig intäkt. Nämnden hade emellertid ansett att reglerna om uppgiftsskyldighetens omfattning var i behov av översyn i syfte att vinna en mera ändamålsenlig avgränsning därav. Med överläm- nande av en inom nämndens kontrollbyrå upprättad promemoria anmäldes därför frågan.

Riksskattenämndens skrivelse har överlämnats till utredningen för att tagas i övervägande vid uppdragets fullgörande.

I den vid nämndens skrivelse fogade promemorian anföres bl. a. Från taxeringsintendentshåll har ofta framhållits det angelägna i att försäk- ringsbolag ålägges uppgiftsskyldighet i fråga om utbetalda sakförsäkringsersätt- ningar. I det följande skall redogörelse lämnas beträffande vilka sakförsäkrings- ersättningar, som kunna utgöra skattepliktig intäkt, och om försäkringsbolagens möjligheter att lämna kontrolluppgifter.

Vad först angår försäkringsanstalts skyldighet att lämna eller tillhandahålla kontrolluppgifter för annans taxering må följande anföras.

1. Enligt taxeringsförordningen 37 5 1 mom. 3. åligger det försäkringsanstalt och understödsförening att utan anmaning lämna uppgift om belopp, som utbe- talts till den som från anstalten eller föreningen uppburit belopp, ej understi— gande 200 kronor för hela året, på grund av försäkring av den art att skatteplikt för beloppet föreligger.

2. Efter anmaning åligger det försäkringsanstalt eller understödsförening att beträffande namngiven skattskyldig lämna uppgift om arten av uppgiven försäk- ring, beloppet av premie eller annan avgift, tid då sådan mottagits, samt värdet

och arten av åtnjutna förmåner, som icke enligt annan föreskrift uppgivits (taxe- ringsförordningen 39 5 1 mom. G.).

3. Enligt taxeringsförordningen 39 g 2 mom. a) kan taxeringsintendenten i det län, där den uppgiftsskyldige är bosatt, anmana den som bedrivit jordbruk, skogsbruk eller rörelse _ ändå att mottagarna icke i anmaningen namngivas _— att avlämna uppgift om belopp, som han utbetalt till andra näringsidkare, i den mån beloppen äro av beskaffenhet att i mottagarens hand utgöra intäkt av jord- bruksfastighet eller av rörelse och uppgift därom icke skolat lämnas på grund av annan föreskrift i taxeringsförordningen.

4. Ehuru det här ej är försäkringsanstalten som lämnar kontrolluppgifter må för fullständighetens skull nämnas att — enligt 56 & taxeringsförordningen —— genom taxeringsrevision hos försäkringsanstalt beskattningsmyndighet må be- redas upplysning beträffande utbetalda försäkringsersättningar, varigenom värde— fullt kontrollmaterial kan erhållas. Under punkt 1 angiven skyldighet att utan anmaning lämna kontrolluppgift av- ser emellertid icke annan sakförsäkringsersättning än livräntor inom ansvarig- hets— och trafikförsäkring. I detta hänseende må riksskattenämndens anvisning till ledning för taxeringsmyndigheterna (Riksskattenämndens meddelande nr 5 år 1958 punkt 1) citeras: Angående skyldighet för försäkringsanstalt att i vissa fall lämna kontrolluppgifter. I framställning från en taxeringsintendent om uttalande av riksskattenämnden angående försäkringsanstalts skyldighet att i vissa fall lämna kontrolluppgifter anfördes bland annat: »Enligt 37 5 1 mom. tredje punkten taxeringsförordningen åligger det, med viss begränsning, försäkringsanstalt och understödsförening att till ledning vid inkomsttaxeringen varje år utan anmaning meddela uppgift för envar, som un- der nästföregående år uppburit belopp på grund av försäkring av den art att skatteplikt föreligger för beloppet. Då det emellertid kommit till min kännedom att vissa sakförsäkringsbolag i fråga om utbetalningar på grund av kreatursförsäkring samt försäkring mot ha— gelskada icke fullgjort berörda uppgiftsskyldighet har kontakt tagits med veder- börande bolag för åstadkommande av rättelse. I ett fall beträffande hagelskade— försäkringar har vederbörande bolag gjort gällande, att berörda uppgiftsskyldig— het icke skulle åvila bolaget. Denna uppfattning synes bolaget ha bibragts bland annat genom en cirkulärskrivelse av den 12 februari 1952 från Svenska försäk- ringsbolags riksförbund. I nämnda skrivelse hävdas sålunda att berörda upp- giftsskyldighet icke skulle avse sådana ersättningar på grund av Skadeförsäkring, som enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen utgöra intäkt av jordbruks- fastighet, annan fastighet eller rörelse. Jag anser för egen del en dylik tolkning klart felaktig i all synnerhet då det gäller ersättningar som mera regelmäs- sigt utgöra för mottagaren skattepliktig intäkt, t. ex. ersättning för hagelskada, för skada å växande skog, å levande och döda inventarier i jordbruk och rörelse, å spannmål, hö, halm och dylikt i jordbruk samt inneliggande lager i rörelse.» Efter remiss har Svenska försäkringsbolags riksförbund avgivit yttrande i ärendet. Riksskattenämnden har den 3 juni 1958 beslutat att såsom anvisning till led- ning för taxeringsmyndigheterna göra följande uttalande. Föreskriften i 37 5 1 mom. punkt 3 i 1956 års taxeringsförordning angående skyldighet för försäkringsanstalt och understödsförening att lämna uppgift å den som uppburit belopp »på grund av försäkring av den art att skatteplikt för be— loppet föreligger» är i sin nu citerade del likalydande med motsvarande stad-

gande (33 å)i 1928 års taxeringsförordning, där stadgandet erhöll ifrågavarande lydelse genom förordningen den 26 maj 1950, nr 313. Av förarbetena till sistnämnda förordning framgår, att med stadgandet egentligen endast åsyftades personför— säkringar. I proposition nr 160 till 1955 års riksdag angående vissa ändringar i 1928 års taxeringsförordning m. m. föreslogs sådan ändring av ifrågavarande stadgande att uppgiftsskyldigheten skulle avse »annan försäkring än sakförsäk- ring». Förslaget godtogs emellertid icke av riksdagen utan bibehölls den dittills— varande lydelsen; därvid uttalades allenast att beträffande de i propositionen före- slagna stadgandena om uppgifter från försäkringsgivare »vissa smärre jämkningar av huvudsakligen redaktionell natur befunnits påkallade» (jfr bevillningsutskot- tets betänkande nr 46 år 1955 sid. 22). Avsikten med bibehållandet av den äldre lydelsen torde hava varit att därigenom klargöra, att uppgiftsskyldigheten även omfattade exempelvis livränta på grund av ansvarighets- eller trafikförsäkring, ehuru sådan försäkring försäkringstekniskt icke hänföres till personförsäkring utan till sakförsäkring. Anledningen till denna särbehandling av försäkringsersätt- ningar i form av pension eller annan livränta torde vara, att dylik ersättning en- ligt kommunalskattelagen principiellt alltid utgör skattepliktig intäkt.

I enlighet med det anförda bör under det i 37 ä 1 mom. punkt 3 i 1956 års taxe- ringsförordning förekommande uttrycket »försäkring av den art att skatteplikt för beloppet föreligger» icke inbegripas sakförsäkring, såvida icke fråga är om ersättning i form av pension eller annan livränta eller om sådant i stället för - livränta utbetalat engångsbelopp, som avses i anvisningarna till 19 5 kommunal— skattelagen andra stycket första meningen. Skyldighet att utan anmaning lämna kontrolluppgift bör sålunda icke anses föreligga beträffande belopp, som utbeta- lats på grund av exempelvis försäkring av skog, gröda eller kreatur, trots att sådant belopp i regel utgör för mottagaren skattepliktig intäkt.

Beträffande under punkt 2 härovan nämnd uppgiftsskyldighet för försäkrings- anstalt jämlikt 39 S 1 mom. 6. taxeringsförordningen kan det — på skäl för vilka redogörelse skall lämnas härnedan — synas tveksamt om icke uppgiftsskyldig— heten avsetts skola vara begränsad till att avse personförsäkringar, ehuru orda- lydelsen i lagtexten ej utesluter att uppgift även skulle kunna erhållas beträf- fande sakförsäkringar. Genom SFS nr 292/1932 infördes ett tillägg till då gäl- lande taxeringsförordning 35 5 1 mom. att styrelse för försäkringsanstalt efter anmaning skulle lämna »uppgift för namngiven skattskyldig rörande arten av uppgiven personförsäkring hos anstalten samt beloppet av premien för för- säkringen». Enligt SFS nr 313/1950 skulle här ovan citerade uppgift lämnas »av styrelse för försäkringsbolag eller understödsförening, oavsett om föreningen enligt denna förordning är att anse såsom försäkringsanstalt eller ej». I propo- sition nr 160 år 1955 framlades förslag om ändring av taxeringsförordningen i vissa delar, varvid bestämmelserna om försäkringsanstalters uppgiftsskyldighet beträffande namngiven skattskyldig föreslogs ändrade på sätt _— efter vissa smärre justeringar på grund av vad bevillningsutskottet anfört —— som framgår av 35 5 1 mom. 6. förordningen den 27 maj 1955 (SFS nr 356). Nu ifrågavarande bestämmelser upptogos oförändrade i 1956 års taxeringsförordning (SFS nr 623 år 1956) i 39 5 1 mom. 6.

Varken i förslaget till effektivare taxering (SOU 1954: 24) eller i propositionen nr 160/1955 finnes någon motivering till föreslagen ändring av bestämmelsen an- gående skyldighet för försäkringsanstalt att efter anmaning lämna uppgift be— träffande »personförsäkring», varför det _— trots ordalagen — kan synas som om ändringen avsetts skola vara av redaktionell natur.

I fråga om under punkt 3 angiven uppgiftsskyldighet har från försäkringshåll

framförts att bestämmelserna i nämnda punkt ej ha avseende på försäkringsan- stalter, Till nämnda slutsats har man kommit efter studier av förarbetena till bestämmelserna om ifrågavarande uppgiftsskyldighet. Därvid åberopas i första hand proposition nr 345/1943, sidorna 229—235, bevillningsutskottets betänkande nr 57/1943, proposition nr 160/1955 sidan 2 och 115. Vidare anföres att i betän- kandet med förslag till effektivare taxering (SOU 1954: 24) hade i 33 ä 1 mom. såsom sista punkt punkt 7 __ upptagits de bestämmelser, som numera finnas i 39 ä 1 mom. p. 7, dock att till den sistnämnda punkten vid departementsbehand- lingen av förslaget om effektivare taxering tillagts förutom visst undantags- stadgande —— orden »så ock belopp å provision eller annat, som utgjort sådan in- täkt eller utgift». Då sakkunnigeförslaget 33 5 2 mom. direkt anknöt till 33 5 1 mom. p. 7 kunde detta 2 mom. endast avse köpta eller sålda varor och således skulle enligt en dylik tolkning uppgiftsskyldighet ej kunna åläggas försäkrings- anstalt enligt 1956 års taxeringsförordning 39 ä 2 mom.

Beträffande frågan om vilka slags ersättningar på grund av sakförsäkring, som kunna utgöra skattepliktig intäkt i förvärvskälla, hänvisas till efterföljande tablå med därtill fogad kommentar.

A i förvärvskälla jordbruk

B i förvärvskälla annan fastighet

C i förvärvskälla rörelse

Föremål för försäkring

Döda inventarier

Levande inventarier

Produkter från jordbruket, inkl. växande gröda, samt förbrukningsmaterial Skogsprodukter för avsalu

Växande skog

Byggnader Hyresförlust å boningshus

Förlust på grund av drift- stopp Hyresförlust

Byggnader

Maskiner och andra för sta- digvarande bruk avsedda inventarier, inklusive i byggnad ingående dylika tillgångar för vilka särskilt maskinvärde är åsatt

Varor, hel- och halvfabrikat, råmaterial, förbrukningsma- terial

Kundfordringar

Risken

brand, automobil- o. trak- torskador

brand, sjukdom, olycksfall

brand, hagelskador å växan- de gröda

brand

brand, ålagd insektsbekämp— ningsåtgärd husbocksangrepp

brand

brand

brand husbocksangrepp

brand, vattenskada, skador genom inbrott, stöld, för- lust eller skada under trans- port, motorfordonsskada

brand, vattenskada, skada genom inbrott, stöld, förlust eller skada under transport, förstörelse i frys- eller kyl- rum

förlust på grund av kunders insolvens

Byggnader Likvida tillgångar

Fönster

Förlust på grund av avbrott i driften

Hyresförlust Bruttointäkterna

Förlust på grund av stille- stånd

husbocksangrepp förskingring

bräck, sönderslagning och grov skadegörelse å rutor

brand, maskinskada

brand, vattenskada regn

trafikolycka där andra par— ten är vållande, stöld av fordon

Kommentar till förenämnd tablå Ersättning för skador å egendom, upptagen i tablån, kan även utgå på grund av ansvarighetsförsäkring, som annan än ägaren till egendomen tagit, men detta har ej angivits i kolumnen »risken».

Försäkringsersättning för levande och döda inventarier i jordbruk utgör, där inkomsten av jordbruket deklareras efter kontantprincipen, skattepliktig inkomst endast då fråga är om löpande försäljning. Om däremot större delen av inventa— rierna i ett dylikt fall förstöres genom brand, föreligger ej skatteplikt för försäk- ringsersättningen.

I den mån försäkringsersättning för växande skog (skogsförsäkring) avser brandskada å själva skogsmarken är ej ersättningen skattepliktig. Så torde ej heller vara fallet, där ersättningen avser hägnader, spänger och kavelbroar.

Beträffande brandersättningar för maskiner och inventarier i rörelse må fram— hållas, att dessa tillgångar försäkringstekniskt rubriceras såsom »maskinerier» och att i detta begrepp ingår ångpannor, värmepannor, ugnar och ledningar dock att ifråga om byggnader, som uteslutande användas för lagring eller magasine- ring, samt boningshus, kontors-, affärs- och liknande byggnader försäkringen å byggnaderna även omfattar pannor, ugnar och ledningar. —— Av det sagda fram- går att försäkringsersättning, som utgått till rörelseidkare för »maskinerier», även kan innefatta icke skattepliktig inkomst.

Såsom inkomst av rörelse har i tablån upptagits ersättning för förskingrade likvida tillgångar. I regel torde icke skattepliktig intäkt uppkomma på grund av s. k. garantiförsäkring, men här avses t. ex. fallet då en kassör underlåter att bokföra uppkomna varufordringar och sedan behåller influtna likvider å dylika fordringar.

Ofta uppkommer skador på byggnader —— (använda i förvärvskälla jordbruk, annan fastighet, rörelse) _ genom brand, vattenutgjutning eller åverkan genom inbrott av sådan art att för avhjälpande av skadan reparationer erfordras. För- säkringsersättningen för täckandet av kostnaderna i dylika fall har här ej upp- tagits såsom skattepliktig intäkt av följande skäl. Förlust, som åsamkas någon ge- nom brandskada å byggnad, torde i taxeringshänseende utgöra icke avdragsgill kapitalförlust. Kostnad för reparation på grund av brand synes därför ej vara avdragsgill. Är i ett dylikt fall byggnaden försäkrad, blir försäkringsersättningen icke skattepliktig, enär den ej »motsvarar sådan avdragsgill omkostnad, vilken är att hänföra till någon av nämnda förvärvskällor». I fråga om å byggnad upp— komna vattenledningsskador eller skador genom åverkan vid inbrott är det kan-

ske mera tveksamt, om dessa skador ha kapitalförlustkaraktär. I tablån upptagen försäkringsersättning på grund av husbocksangrepp torde utgöra skattepliktig in— täkt i den mån ersättningen är avsedd att täcka reparationskostnader å byggnader, dock givetvis med undantag för det fall att inkomst av annan fastighet beräknas efter för en- och tvåfamiljsfastigheter gällande taxeringsgrunder.

Då byggnad utgör varulager i rörelse, torde brandförsäkringsersättning vid totalförlust av byggnad vara skattepliktig intäkt i rörelse, under det att repara- tionsersättning icke kan antagas vara skattepliktig, emedan inkomster och utgifter för fastigheten hänföras till förvärvskällan annan fastighet.

I samband med utförda taxeringsrevisioner hos försäkringsbolag har stickprovs- vis noterats vissa under år 1957 utbetalda försäkringsersättningar och kontroll verkställts huruvida mottagarna deklarerat beloppen. Denna undersökning gav följande resultat.

.. .. . f" - ' lr Fororoosooors oro stega. sista.. kreatursförsäkring, nötkreatur ...... 32 st. i 12 fall 12 048:— » , hästar .......... 6 » » 1 » 2 200: —— hagelskadeförsäkring .............. 26 » » 3 » 4766:— ersättning för stulna varor eller vat- tenskadat varulager ................ 8 » » 3 » 8284:— ersättning för brandskada å lager och inventarier ........................ 24 » » 4 » 29 666: —-

Sakförsäkringsbolagens möjligheter att lämna kontrolluppgifter

Med hänsyn till lättheten att under taxeringsarbetet kontrollera huruvida en i kontrolluppgift angiven inkomst upptagits i deklarationen ifråga om jordbruk, som deklareras enligt kontantprincipen, och då det kan antagas att i förvärvs- källan jordbruk skattepliktiga försäkringsersättningar i icke obetydlig omfatt— ning ej deklareras, är det i första hand angeläget, att försäkringsbolag ålägges uppgiftsskyldighet utan anmaning för försäkringsersättningar av beskaffenhet att kunna utgöra intäkt av jordbruk. Redan nu finnes — jämlikt SFS nr 671 år 1955 -— en vidsträckt skyldighet för dem, som i sin verksamhet uppköpa jordbruks- produkter från lantbrukare, att utan anmaning lämna kontrolluppgifter härom. Ävenledes äro vissa rörelseidkare skyldiga att utan anmaning lämna kontrollupp- gift beträffande förvärv av avverkningsrätt eller inköp av virke eller andra skogs- effekter från ägare eller brukare av fastighet. Nämnda uppgiftsskyldighet torde i många fall vara mer betungande än en eventuell skyldighet för försäkringsbolag att lämna uppgift om utbetalda försäkringsersättningar till jordbrukare.

Av försäkringsersättningar till jordbrukare äro i första hand de, som utbetalas på grund av husdjursförsäkring och hagelförsäkring, av intresse. Husdjursförsäk- ringsverksamhet utövas av dels sex riksbolag — Skandinaviska Kreatursförsäk- ringsbolaget, Skånes jordbrukares ömsesidiga kreatursförsäkringsbolag, Svenska ömsesidiga kreatursförsäkringsholaget, Älvsborgs husdjursförsäkringsbolag öms., Östergötlands kreatursförsäkringsbolag samt Försäkringbolaget för smittosamma husdjurssjukdomar — dels läns- och häradsbolag uppgående till 49 stycken är 1956 samt dels sockenbolag, de senare till ett antal av ca 750. Hagelförsäkrings- rörelse drives av sex bolag, däribland Skandinaviska Kreatursförsäkringsbolaget, vilket tecknat försäkring mot hagelskada uppgående till något mer än hälften av den totala hagelskadeförsäkrade arealen i landet.

Husdjursförsäkringsverksamheten avser huvudsakligast försäkring av hästar,

nötkreatur och svin. Biksbolagen samt läns-, härads- och sockenbolagen utbeta- lade under 1956 sammanlagt 13 576 237 kr. i skadeersättningar. Av totala antalet försäkrade hästar och nötkreatur i landet var år 1954 något över 80 % försäkrade i riksbolagen. Av dessa 80 % faller något mer än 3/4 på Skandinaviska Kreaturs— försäkringsbolaget. Vid obligatorisk uppgiftsskyldighet torde någon svårighet ej föreligga för nämnda bolag att lämna uppgifter, enär genom viss omläggning fr. o. m. den 1 januari 1959 till hålkortsredovisning erforderliga uppgifter lätt kunna erhållas. Ej heller torde övriga husdjursförsäkringsbolag ha större svårig- heter att lämna kontrolluppgifter, i synnerhet om gränsen för uppgiftsskyldighet sättes till förslagsvis 500 kr. för varje skadefall. En dylik begränsning av upp- giftsskyldigheten torde vara önskvärd även av den anledningen, att man därige— nom skulle slippa uppgifter i de fall, där försäkringsersättningen avser s. k. hus— hållsgris, vilken ersättning i regel ej utgör skattepliktig intäkt.

Ej heller torde i fråga om utbetalda ersättningar på grund av hagelskada upp- giftsskyldigheten bliva betungande med hänsyn till de relativt få försäkringsfallen. Det största bolaget på detta område, Skandinaviska Kreatursförsäkringsbolaget, torde, som tidigare nämnts, utan större arbete kunna lämna uppgifter om utbetal- ningar fr. o. m. den 1 januari 1959.

I fråga om övriga skadeförsäkringsersättningar till jordbrukare hänvisas till vad i det följande anföres beträffande brandförsäkring etc.

Vid taxeringsrevision hos ett sakförsäkringsbolag inhämtades följande, som torde vara av intresse vid bedömandet av frågan om utvidgad uppgiftsskyldighet för försäkringsbolag.

Brandförsäkring m. 111. Vid genomgång av skadeliggaren hos den avdelning, varå brandskador (även å skog), brandavbrottsskador samt maskin- och maskin- avbrottsskador redovisades, befanns att sammanlagt 2 321 skadefall inträffat un- der 1957 och att utbetalt försäkringsbelopp översteg 500 kr. i 1 127 fall.

För varje anmäld skada upplägges ett s. k. grundkort, varå bl. a. försäkrings- tagarens namn och adress angives ävensom utbetalda försäkringsersättningar. I samband med detta korts uppläggande kunde t. ex. medelst genomskrift namn och adress erhållas å en kontrolluppgift. När skadan slutregleras skulle sedan ur de handlingar, som finnas i en för varje försäkringsfall upplagd skadeportfölj, kunna hämtas uppgifter om utbetalda belopp och de skador beloppen avse att ersätta. Sistnämnda uppgift erhålles i regel från en av försäkringstagaren under- tecknad anhållan om ersättning eller från ett av särskilda värderingsmän upp- gjort besiktningsinstrument. Den person, som utanordnar försäkringsersättningen, torde äga en god kännedom om försäkringsfallet, varför det i regel ej skulle be— reda honom några svårigheter att i samband med utanordnandet ifylla erforderlig kontrolluppgift. Dock kan tvekan uppkomma, då ersättningen avser maskinerier till vilka _ som tidigare framhållits — i en del fall räknas ledningar i byggnad. Ävenledes förekommer det att brandskadeersättning utbetalas å konto ena året, varvid specifikation å ä konto-ersättningen ej kan lämnas, samt att slutreglering av skadan sker det därpå följande året.

Ansvarighetsförsäkring (4750), vattenledningsskadeförsäkring (2658), inbrotts- försäkring (2578), glasförsäkring (1260), kylförsäkring (5) samt garanti/örsäk- ring (18) administrerades av en och samma avdelning hos ifrågavarande försäk— ringsbolag. Siffrorna inom parentes angiva antalet skadefall under 1957 för varje kategori. Ersättningarna på grund av ansvarighets-, inbrotts- och vattenlednings- Skadeförsäkring uppgå i flertalet fall till mindre belopp än 500 kr.

Liksom fallet är med brandskadeersättningar måste beträffande nu ifrågava— rande försäkringsersättningar uppgift om arten av gjorda utbetalningar hämtas.

ur den för varje skadefall upplagda s. k. skadeportföljen, i vilken skadeanmälan från försäkringstagaren samt övriga handlingar i ärendet förvaras.

Motaorfordonsförsäkring. Å bilskadeavdelningen förekom under 1958 16 764 styc— ken försäkringsfall, varav 9 762 avsågo skador på grund av trafikförsäkring och 7 002 kaskoförsäkring. Av uppkomna reparerbara skador å fordon reglerades upp- skattningsvis 95 % genom att utbetalning skedde direkt från försäkringsbolaget till reparatören.

Av intresse ur taxeringskontrollsynpunkt äro de stilleståndsersättningar och ersättningar vid totalförlust av fordon, som utbetalas till rörelseidkare. Även upp- gift om motsvarande ersättningar till jordbrukare skulle kunna vara av värde i vissa fall. En bilägare kan ej erhålla stilleståndsersättning på grund av egen mo- torfordonsförsäkring utan på grund av motpartens trafikförsäkring under förut- sättning att motparten är den vållande. För att i efterhand erhålla uppgift om utbetalda stilleståndsersättningar måste skadeportföljerna genomgås (under 1958 upplagda skadeportföljer 16 764 st.). Av följande redogörelse för förfarandet vid lämnandet av löneuppgifter å livräntor på grund av trafikskador framgår emel- lertid att uppgifter om stilleståndsersättningarna utan större besvär skulle kunna lämnas av här ifrågavarande försäkringsbolag efter en mindre omläggning av redovisningen.

För varje skadefall upplägges hålkort, å vilka utbetalda försäkringsersättningar erhålla kode-beteekningarna nr 11 eller nr 18, dock att utbetalda livräntor, som ej äro definitivt bestämda och därför ej överförda på bolagets livförsäkringsavdel- ning, erhålla kode-beteckning nr 17. Vid årets slut utsorteras de hålkort, varå sist- nämnda kode-beteckning finnes, varefter kontrolluppgifter å livräntor lämnas med ledning av hålkorten. Ett motsvarande förfaringssätt torde kunna tillämpas beträffande stilleståndsersättningar. Däremot bör ej krävas uppgiftsskyldighet för utbetalda ersättningar vid totalförlust av fordon, enär svårigheter ofta skulle uppkomma vid avgörandet om ersättningen avser bil som använts i jordbruk eller i rörelse.

Sjöförsäkring och transportförsäkring. Om beloppsgränsen för uppgiftsskyldig- het sättes till 500 kr., skulle ifråga om skador vid annan transport än sjötransport de flesta skadefallen ej föranleda kontrolluppgift.

Ofta förekommer vid export att sjöförsäkringsersättning utbetalas till avnä- maren i utlandet. I dylika fall bör givetvis uppgiftsskyldighet ej förekomma.

Allmänna synpunkter

Såsom av det förut anförda framgår, råder tvekan om hur omfattande försäk— ringsbolagens uppgiftsskyldighet f. n. är. En precisering av lagtexten och därige- nom ett klarläggande av uppgiftsskyldighetens omfattning är i och för sig önsk- värd. I samband därmed bör övervägas en utvidgning av skyldigheten att utan anmaning lämna kontrolluppgifter.

Som redan framhållits bör uppgiftsplikt föreskrivas endast då ersättningen för försäkringsfallet överstiger ett visst belopp. Detta belopp bör sättas relativt högt för att antalet kontrolluppgifter ej skall bliva för stort. En lämplig gräns synes vara 500 kr. för samtliga slag av skadeersättningar. Att sätta beloppsgränsen så att uppgift skall lämnas, därest samtliga under året utbetalda skadeförsäkrings- ersättningar överstiga en viss summa, torde ej böra ifrågakomma på grund av de organisatoriska svårigheter som skulle uppkomma för försäkringsbolagen vid till- lämpandet av en dylik bestämmelse.

Att stipulera att uppgift skulle lämnas i de fall försäkringsersättning är av be- skaffenhet att i mottagarens hand utgöra intäkt av jordbruk, annan fastighet eller

rörelse torde ej vara lämpligt på grund av de svårigheter, som ofta skulle upp— komma för uppgiftslämnaren, att i det enskilda fallet bedöma huruvida ersätt- ningen utgör skattepliktig intäkt. Som exempel på dessa svårigheter må nämnas fallet att del av en jordbrukares kreatursbesättning innebrännes. Försäkringsbo- laget skulle då, för att kunna taga ställning till frågan om uppgiftsskyldighet för den utbetalda försäkringsersättningen, behöva veta om jordbrukaren deklarerar inkomst av jordbruk enligt kontantprincipen eller enligt bokföringsmässiga grun- der. I sistnämnda alternativet utgör ju ersättningen alltid skattepliktig intäkt i jordbruk. Tillämpas däremot kontantprincipen, måste försäkringsbolaget bl. a. känna till storleken av totala djurbesättningen för att kunna avgöra om försäk- ringsersättningen vore att jämställa med löpande försäljning —— och därvid utgöra skattepliktig intäkt — eller realisation, i vilket fall ersättningen ej vore skatte- pliktig. För den händelse att besättningen utgjordes av s. k. biffkor kan, även om en större del av densamma förloras, försäkringsersättningen vid kontantprincip bliva jämställd med inkomst av löpande försäljning och således utgöra skatte- pliktig intäkt av jordbruk. Försäkringsbolaget skulle således för sistnämnda fallet även behöva uppgift om arten av de djur, som ingår i besättningen samt upp- gift om huru många av djuren som äro s. k. stamdjur för att kunna avgöra om kontrolluppgift skulle lämnas.

Ett förslag om att ålägga försäkringsbolag uppgiftsskyldighet beträffande er— sättningar som utgöra skattepliktig intäkt av jordbruksfastighet, annan fastighet eller rörelse torde bland annat på grund av vad nu anförts möta allvarliga invänd- ningar från försäkringshåll. Den situationen skulle kunna inträffa att ett försäk- ringsbolag ansåg viss inkomst utgöra skattepliktig inkomst och därför lämnade kontrolluppgift, att taxeringsnämnden följde uppgiften men att prövningsnämn- den eller högre instans efter besvär av den skattskyldige förklarade ersättningen utgöra icke skattepliktig intäkt.

Uppgiftsskyldighet för utbetalda sakförsäkringsersättningar bör istället anknyta till det förhållandet, att den utbetalda försäkringsersättningen skall vara hänför- lig till av betalningsmottagaren bedrivet jordbruk, innehavd annan fastighet eller bedriven rörelse och mottagaren tillika är den skadelidande.

Genom en bestämmelse att mottagaren av försäkringsersättningen skall vara den skadelidande uteslutes uppgiftsskyldighet i fall, där försäkringsbolaget regle— rat en skada genom att sända likvid till den, som på uppdrag av försäkringsbola- get eller den skadelidande utfört arbete å egendom för skadans avhjälpande. Givetvis skulle genom en dylik formulering ej heller uppgiftsskyldighet föreligga, där utbetalning sker till annat försäkringsbolag på den grund att det utbetalande bolaget är underassuradör eller coassuradör. Ej heller skulle uppgiftsskyldighet komma att föreligga, då utbetalning sker till panthavare av försäkrad egendom, men antalet dylika fall torde vara ringa.

Om bestämmelserna om uppgiftsskyldighet utformas på sätt här föreslagits, skulle uppgifterna även komma att omfatta försäkringsersättningar, som ej utgöra skattepliktig intäkt, såsom brandskadeersättning för totalförstörda byggnader och ersättning för täckande av reparationskostnader å byggnad på grund av brand— skada. Uppgifter om ersättningar för skador, vilka föranleda reparationer, äro emellertid av värde för taxeringsmyndigheterna, enär därigenom kan kontrolle- ras att reparationsutgifterna på grund av skadan ej avdragits i den förvärvskälla varom fråga är (jordbruksfastighet, annan fastighet, för vilken inkomsten ej be- räknas enligt för en- oeh tvåfamiljsfastigheter gällande grunder, rörelse). För und- vikandet av gränsfall, där tveksamhet föreligger om brandskadad egendom kan iståndsättas genom reparation eller ombyggnad är erforderlig, torde uppgift böra

Förslag

Om vad här anförts skulle taga sig uttryck i ett tillägg till 37 & taxeringsförord- ningen, skulle detsamma kunna formuleras på förslagsvis följande sätt:

Uppgiftsskyldig: Försäkringsanstalt.

Vem uppgiften skall avse: Den som från anstalten under året uppburit belopp, ej understigande 500 kronor för varje försäkringsfall, där beloppet utgör er- sättning, vilken är hänförlig till av mottagaren bedrivet jordbruk eller innehavd jordbruksfastighet eller annan fastighet eller bedriven rörelse, under förutsätt— , ning tillika att mottagaren är den skadelidande.

Vad uppgiften skall avse: Utgivet belopp, varvid i förekommande fall uppdel- ning därav göres dels å olika slag av tillgångar såsom döda och levande inventa- rier i jordbruk, produkter från jordbruk, inventarier, varulager, m. m. dels å ersättning för uteblivna intäkter.

Därest delutbetalning av försäkringsersättning förekommit under året i fall, där ersättningen avser flera slag av tillgångar, och uppdelning av delbetalningen ej kan göras på de olika tillgångarna, må med avlämnandet av kontrolluppgift anstå till året efter det skadan slutreglerats.

Undantag: Annan ersättning på grund av motorfordonsförsäkring än stille- ståndsersättning.

Det kan kanske invändas att det för uppgiftslämnaren är svårt att avgöra huru— vida en försäkringsersättning är hänförlig till jordbruk, annan fastighet eller rörelse och att man därför istället borde angiva de försäkringsobjekt, ifråga om vilka uppgift om utbetalda försäkringsersättningar skall lämnas, såsom byggna- der, inventarier och maskiner, djur, växande gröda och skog, förbrukningsartik- lar och andra förnödenheter för produktionen, varulager samt varor under till- verkning, hyresförlust, driftavbrott, stilleståndsersättning. Vid detta alternativ skulle ifråga om förbrukningsartiklar, inventarier och maskiner erfordras en inskränkande bestämmelse om att uppgiftsskyldighet ej skall föreligga beträf— fande personlig lösegendom. Även enligt detta alternativ bör undantag ske för annan ersättning på grund av motorfordonsförsäkring än stilleståndsersättning.

9—006439

KAPITEL V

Taxeringskontrollen i Vissa främmande länder

För att i någon mån ytterligare belysa hithörande frågor och för att visa att en del av vad utredningen i det följande föreslår beträffande taxerings- myndigheternas befogenheter inte innebär något helt nytt och oprövat har utredningen ansett angeläget lämna en kortfattad redogörelse för hur taxe- ringskontrollen är anordnad i ett par andra länder.

En mera allsidig belysning av utländsk lagstiftning i detta hänseende skulle givetvis ha varit av stort intresse men med hänsyn till den korta tid, som stått till utredningens förfogande för fullgörande av utredningsupp— draget, har utredningen måst begränsa sina undersökningar till att avse Norge och Danmark. Redogörelsen i det följande innefattar också endast vissa enligt utredningens bedömande intressanta delar av taxeringskontrol- len och gör således inte anspråk på att vara en allmän och fullständig kart- läggning över hur taxeringskontrollen i sin helhet är ordnad i dessa länder.

Redogörelsen har upprättats av experten i utredningen, byråchefen C.—G. Petersson.

Norge

Bokföringsskyldighet Enligt 47 & tredje stycket Skattelov för byene kan Kongen utfärda bestäm— melser om skyldighet att föra räkenskaper för skattskyldiga som utövar näringsverksamhet av bestämt slag eller driver uthyrning av hus. Kongen kan vidare fastställa närmare föreskrifter om hur räkenskaperna skall föras och hur balansräkning skall vara uppställd. Dessa föreskrifter skall då innefatta vilka räkenskapshöcker som skall föras, vilka särskilda konton som skall finnas upplagda och vilka verifikationer som kan krävas för styrkande av inkomster och utgifter. Sådana föreskrifter kan fastställas även för näringsidkare som är bokföringsskyldiga enligt särskild lag och alltså inte endast för dem som enligt Kongens med stöd av skatteloven fattade beslut ålagts föra räkenskaper, vilket senare inte anses vara bok- föringsskyldighet enligt särskild lag.

Med stöd av bestämmelserna i denna paragraf har hittills fastställts föreskrifter om bokföringsskyldighet och regler för denna skyldighets full- görande för följande näringsidkare.

a) läkare (I reglerna har intagits skyldighet för läkare att vad gäller patienter tillhörande sjukkassa även utfärda kvitto för hela det belopp patienten har betalt till läkaren. Sjukkassorna har sedan skyldighet lämna kontrolluppgifter till taxeringsmyndigheten på de sammanlagda belopp som läkare uppburit från patienter.);

h) tandläkare;

c) veterinärer:

d) arkitekter, ingenjörer, tekniska och affärsekonomiska konsulenter, re— visorer och räkenskapsförare;

e) drosk— och lastbilsägare;

f) hotell- och restaurangrörelser;

g) fiskuppköpare;

h) bilskolor;

i) skeppsmäklare;

j) frihandlare (sådana som enligt den norska Handelslagens 63 5 driver handel med frihandelsvaror; såsom exempel kan nämnas att handel med fisk är hänförlig till frihandel) ;

k) antikvitets- och skrothandlare;

I) vissa hantverkare;

In) näringsidkare som tillverkar eller bearbetar varor för försäljning eller på beställning eller som bygger båtar: samt

n) näringsidkare som driver reparationsverksamhet.

Vidare kan nämnas att särskilda regler utfärdats om huru bokföring av kontant försäljning, uttag av varor för privatbruk och försäljning till släktingar och liknande skall bokföras. Dessa regler gäller näringsidkare, som är skyldiga föra räkenskaper, med undantag dock för dem som driver jord— och skogsbruk eller trädgårdsrörelse.

Enligt 47 & femte stycket Skattelov för byene kan näringsidkare, som avsiktligt eller av oaktsamhet lämnat oriktiga eller ofullständiga upplys- ningar på sådant sätt att han kan åsättas taxering till tilläggsskatt enligt samma lags 113 5 ar. 2, av ligningsnemnda (: taxeringsnämnden) åläggas att föra räkenskaper och följa de föreskrifter för förandet av dessa, som fastställts med stöd av bestämmelserna i paragrafens tredje stycke (se ovan). Denna bestämmelse kommer särskilt till användning beträffande näringsidkare som inte i särskild lag och inte heller enligt 47 & tredje stycket ålagts bokföringsskyldighet.

Kontrolluppgifter Livränte-, livförsäkrings- och skadeförsäkringssällskap samt pensionsfon- der och pensionskassor är skyldiga att utan anmaning lämna uppgifter till taxeringsmyndigheten om till försäkrade eller skadelidande under det sist tilländalupna året utbetalade belopp med upplysning tillika om för-

säkringens art. Denna uppgiftsskyldighet kan efter anmaning utsträckas till att avse även tidigare år för namngivna försäkrade eller skadelidande. Riksskattestyret har emellertid möjlighet att begränsa den generella upp- giftsskyldigheten och har även utnyttjat denna möjlighet. Så har t. ex. skett beträffande både skadeförsåkringssällskap och livförsäkringssällskap.

På begäran av Riksskattestyret är livränte- och livförsäkringssällskap skyldiga lämna uppgifter om alla inbetalda premiebelopp som överstiger vissa av styret fastställda minimibelopp. Dessa uppgifter skall lämnas på särskilda av styret fastställda formulär, vilka innehåller upplysning om försäkringstagarens och de försäkrades namn, adress, försäkringshelopp, försäkringens återköpsvärde m. m. Dylika uppgifter skall även lämnas för namngivna skattskyldiga oberoende av premiebeloppets storlek men endast på begäran av Riksskattestyret.

Envar som utbetalt lön, pension och annan gottgörelse för utfört arbete, härunder inbegripet såväl utbetalning i pengar som annat eller i form av förmåner, är skyldig att utan anmaning lämna kontrolluppgift härom. Vidare är envar, som utbetalt vederlag för teknisk och juridisk hjälp, för hjälp med förande av räkenskaper eller annan hjälp, skyldig att utan an- maning avlämna kontrolluppgift beträffande sådant vederlag. Skyldigheten att utan anmaning avlämna kontrolluppgift inträder emellertid i sist- nämnda fall inte om den, som gjort utbetalningen, inte har rätt till avdrag från sin inkomst för det sålunda utbetalda beloppet.

Den allmänna bestämmelsen om skyldighet att lämna kontrolluppgift beträffande utbetald lön etc. avser att täcka alla former av lön när an- ställningsförhållande föreligger. Hit hänförs även legoarbete, som utförts i hemmet om uppdragsgivaren tillhandahåller materialet. Uppgiftsskyldig- heten omfattar vidare utbetald arbetslön i samband med ny-, till- eller ombyggnad av fastighet, reparationer på egen fastighet eller förhyrd lägen- het samt trädgårdsarbete, när uppdragsgivaren tillhandahåller material och den som utför arbetet icke är självständig näringsidkare med fast driftställe.

Har däremot den, som utfört arbetet, också levererat material till detta blir uppgiftsskyldigheten att bedöma enligt de regler som gäller beträf- fande uppgiftsskyldigheten vid teknisk hjälp etc. Enligt sistnämnda regler föreligger uppgiftsskyldighet beträffande de flesta tillverkningskontrakt, 'som inte har karaktär av ren varuleverans, varvid dock den, som gjort utbetalningen, också skall ha rätt till avdrag från inkomsten för utbetal- ningen. Riksskattestyret har emellertid med stöd av särskilda bestämmelser tills vidare inskränkt uppgiftsskyldigheten i detta hänseende så att upp- gifter utan anmaning inte behöver lämnas för utbetalningar till hantver— kare och andra beträffande reparations- och nybyggnadsarbeten, när mot— tagaren driver självständig näringsverksamhet från fast driftställe och be- loppet utgör inkomst av rörelse för denne. Någon inskränkning i uppgifts-

skyldigheten beträffande arvoden har däremot inte utfärdats. Uppgifts- skyldighet utan anmaning föreligger sålunda för arvoden till arkitekter, revisorer, advokater och liknande.

Inskränkningen att utbetalningen skall utgöra avdragsgill utgift begrän- sar bestämmelserna till att avse utbetalningar i inkomstkällan rörelse och fastighet. En utbetalning anses vara avdragsgill i här angiven bemärkelse även om avdraget endast kan ske genom värdeminskningsavdrag i någon form. Vederlag för uppförande av nybyggnad faller sålunda in under upp- giftsskyldigheten endast om det är fråga om byggnad i rörelse. Vederlag för att bibehålla byggnaden i oförändrat skick faller däremot in under uppgiftsskyldigheten, oavsett vilken användning fastigheten har, eftersom enligt norsk beskattningsrätt härvidlag i princip inte föreligger några in- skränkningar i avdragsrätten.

Vad nu sagts gäller endast uppgiftsskyldighet utan anmaning. Efter an- maning av taxeringsmyndigheten är envar skyldig lämna uppgifter över alla nu nämnda utbetalningar utan inskränkning.

Taxeringsrevision

Enligt Skattelov för byene kan ligningsnemnda när som helst begära få tillgång till räkenskapshöcker eller sådana anteckningar, som skall föras enligt 47 & tredje stycket samma lag, med därtill hörande bilagor, kor— respondens och andra dokument som är av betydelse för kontroll av räken- skaper eller anteckningar. Ligningsnemnda kan också när som helst företa besiktning av den skattskyldiges fasta egendom, anläggningar, lager av varor och råmaterial eller liknande. Dessa undersökningar kan företas av en eller två av nämndens ledamöter eller av en bokföringskunnig revi- sor, vilken senare vanligen är fast anställd vid ligningskontoret. Samma rätt till undersökningar tillkommer skatteinspektörerna vid ligningskon- toret och Riksskattestyret. Den skattskyldige eller, i hans ställe, den som har ansvaret för förandet av räkenskaperna (räkenskapsförare, kamrer eller revisor) är skyldig vara närvarande vid undersökningen och med- dela de upplysningar som begärs. Den skattskyldige har ansetts ha rätt att i förväg bli underrättad om att taxeringsrevision skall företas även om detta inte är direkt utsagt. Varslet kan emellertid vara kort. Taxerings- revision kan äga rum utan att något särskilt motiv för densamma behöver anges.

Den skattskyldige kan inte underlåta att insända sina räkenskapshand- lingar till granskningsmannen med mindre han kan påvisa att han har svårt att undvara dem med hänsyn till förandet av räkenskaperna för det löpande året eller materialets omfattning omöjliggör ett insändande. Vill den skattskyldige att böcker och bilagor skall genomgås hos honom, måste han göra särskild motiverad framställning härom.

Danmark

Bokföringsskyldighet Enligt Kontrolloven kan finansministern efter framställning från lignings— rådet (ungefärligen motsvarande den svenska riksskattenämnden) bestäm- ma att utövare av en näringsverksamhet, för vilken det inte i annan lagstift- ning är föreskrivet bokföringsskyldighet, skall vara skyldig att föra räken- skaper, som uppfyller av ligningsrådet fastställda minimikrav. Envar skatt- skyldig, som i enlighet härmed ålagts bokföringsskyldighet, är även skyldig att bevara de av honom förda räkenskaperna med tillhörande handlingar i 5 år efter utgången av vederbörande räkenskapsår.

Med stöd av dessa bestämmelser har hittills fastställts föreskrifter om bokföringsskyldighet och regler för denna skyldighets fullgörande för föl— jande näringsidkare och företagare, nämligen:

&) läkare;

b) tandläkare;

c) tandtekniker;

d) veterinärer;

e) revisorer;

f) försäkringsinspektörer;

g) vissa fiskexportörer;

h) vissa ägare och brukare av jord- och skogsbruksfastigheter, trädgårds- mästerier, fruktodlingar och plantskolor; samt

i) kreaturshandlare.

För att närmare visa hur dessa föreskrifter utformats redogöres nedan för det danska finansministeriets >>bekendtgörelse af 18. december 1959 om regnskabspligt for visse kreaturhandlere m. v.».

I henhold til 5 3 i lov nr. 392 af 12. juli 1946 om selvangivelsen af indkomst og formue, om foranstaltninger til kontrol med selvangivelsen og om straffen for skattesvig m. v. (kontrolloven), jfr. lovbekendtgörelse nr. 278 af 25. august 1958, har finansministeren efter indstilling af ligningsrådet fastsat, at der indfores regnskabspligt for personer, som uden at vaere bogforingspligtige i henhold til lov nr. 178 af 5. juni 1959, driver handel med kreaturer, beste eller svin, med- mindre virksomheden drives alene som bierhverv i forbindelse med landbrugs- virksomhed, der ikke er undergivet bogforingspligt. De pågaeldende skal herefter vaere pligtige til fra og med deres förstkommende regnskabsperiode at före et regnskab, der opfylder de nedenfor fastsatte mindstekrav, samt til hercfter, förste gang for det skatteår, som fölger efter udlobet af den naevnte regnskabsperiode, inden udlobet af fristen for indgivelse af selvangivelse til ligningsmyndigheden at indsende et på grundlag af dette regnskabsmateriale udarbejdet driftsregnskab med dertil hörende statusopgorelse.

Med hensyn til de mindstekrav, der må stilles til regnskabet, har ligningsrådet fastsat folgende:

Regnskabet skal — under forngzsdent hensyn til virksomhedens omfang og be- skaffenhed föres på en sådan måde, at der gives en klar og overskuelig rede-

görelse for virksomhedens forretninger og formueforhold, herunder oplysning om driftsindtaegter og -udgifter, den i virksomheden anbragte kapital (såvel egen- kapital som fremmed kapital), udbetalinger til indehavere samt disses udtagelse af varer eller lignende fra virksomheden.

Uanset virksomhedens störrelse skal det lebende regnskab i det mindste om- fatte et kasseregnskab for ind- og utbetalinger, ligesom der gennem regnskabet skal göres rede for den regnskabspligtiges ekonomiske stilling ved regnskabets begyndelse og ved udgangen af hver regnskabsperiode.

I kasseregnskabet ska] så vidt muligt daglig optages samtlige ind- og udbe— talinger saarskilt for hver enkelt post eller, hvis saerskilte specifikationer föres, med en samlet sum for hver af disse. Kontant salg kan dog föres som en enkelt post for en dags samlede salg. Kasseregnskabet skal föres på så overskuelig måde, at der er let adgang til at foretage en daglig afstemning af kassebeholdningen med kasseregnskabet.

Ved regnskabspligtens indtraedcn opgorcs den regnskabspligtiges status. For hver regnskabsperiode skal der udarbejdes et regnskab (årsregnskab) inde- holdende en opgorelse over indtaegter og udgifter i perioden samt en opgorelse over aktiver og passiver (status) ved periodens udgang.

Der skal i årsregnskabet redegöres for, hvorledes egenkapitalen har aendret sig ifolge opgörelsen over indtaegter og udgifter, udbetaling af overskud, udtagelse af penge eller varer til indehavere eller som fölge af aandringer i aktiver og passiver, som ikke fremgår af opgörelsen over indtaegter og udgifter.

Ejes en virksomhed af en enkelt indehaver, skal den pågaeldendes samtlige aktiver og passiver optages i status, herfra dog undtaget lösare, der ikke benyttes inden for virksomheden. Aktiver og passiver, der ikke vedrorer virksomheden, kan dog optages i et saerligt tillaeg til status. Indtaegter og udgifter vedrorende sådanne aktiver og passiver kan i så fald holdes uden for regnskabet.

Status ved regnskabspligtens indtraeden samt årsregnskabet skal vazre opgjort og optaget i et statusrcgnskab senest 6 måneder efter henholdsvis regnskabs- pligtens indtraeden og regnskabsperiodens udleb.

I statusregnskabet skal siderne (pagina) eller modstående sider (folio) vaere fortlöbende nummereret.

Regnskabet skal föres med bleck, maskine eller på anden holdbar måde. Hvor indförsler ifölge gaengse bogferingsregler skal ske i raekkefolge, må tomme mel- lemrum ikke findes. I det förte må raderinger ikke foretages. Fejlposteringer skal enten rettes ved modposteringer eller ved udstregning, men må ikke göres ulaeselige.

Blade af indbundne beger må ikke fjernes. Föres regnskabet helt eller delvis på lösblade, kort eller lignende, eller an— vcndes sådanne lösblade m. v. til de omtalte saerlige specifikationer til kasse- regnskabet, skal der ved en hensigtsmaessig tilrettelaeggelse af forretningsgangen tilstrazbes sikring mod misbrug af lösblade.

Såfremt en skattepligtig, der i henhold til foranstående er pligtig til at ind- sende driftsregnskab med tilhörende statusopgorelse til ligningsmyndigheden, undlader at indsende dette rettidigt, eller har undladt at före regnskab som foran bestemt, betragtes hans selvangivelse af indkomsten som ugyldig med alle deraf fölgende virkninger for answttelsen og retten til at påklage denne, jfr. & 3, stk. 2, i lovbekendtggärelse nr. 278 af 25. august 1958.

Eventuelle tvivlssporgsmål om, hvem der omfattes af den foran omhandlede regnskabspligt, forclwgges skattedepartementet. Denne bekendtgörelse traeder i kraft straks.

Kontrolluppgifter Försäkringssällskap, pensionskassor, pensionsfonder och andra som ut- betalar pensioner är efter finansministerns närmare bestämmande skyl- diga att utan anmaning till beskattningsmyndigheterna lämna upplysningar om dels inbetalda premier och engångsbelopp, dels verkställda utbetalningar av försäkringsbelopp i anledning av livränte-, överlevelseränte-, invalid- ränte-, pensions- och liknande försäkringar. Beträffande sistnämnda för- säkringar skall upplysningar även lämnas om utbetalningar i samband med återköp och om bonusutbetalningar.

Offentliga kassor, kredit- och hypoteksföreningar, aktiebolag, banker, sparkassor, »Vekselmaeglere», »vekslere» och andra som inlöser ränte- och utdelningskuponger är skyldiga att, såsom förutsättning för inlösen och under iakttagande av de legitimationsbestämmelser som fastställts av finans- ministern, kräva att den, som begår inlösen, i en av finansministern före- skriven form uppger namn och adress för vederbörande kupongägare samt dessutom lämnar uppgift om kupongbeloppets storlek och för aktier dess— utom även aktiebolagets namn. Dessa uppgifter skall sedan efter finans- ministerns närmare bestämmande insändas till beskattningsmyndigheterna.

Oavsett bestämmelserna i postlagen om sekretesskydd åligger postgiro- kontoret samma upplysningsskyldighet som eljest åligger offentliga myn- digheter och penninginrättningar.

Taxeringsrevision Varje näringsidkare, som för räkenskaper, är, antingen han är bokförings- skyldig enligt lag eller inte, skyldig att på begäran av beskattningsmyndig- heterna insända sitt räkenskapsmaterial med tillhörande handlingar.

Varje näringsidkare, som för räkenskaper, är, antingen han är bokförings- skyldig enligt lag eller inte, skyldig att ge beskattningsmyndigheterna möj- lighet att på stället genomgå räkenskapsmaterialet med tillhörande hand— lingar samt företa kassakontroll o. dyl. ävensom att inventera och värdera varulager, djurbesättning, inventarier, maskiner och annat driftsmaterial, när det vid behandlingen av hans självdeklaration har framkommit för- hållanden som ger »rimelig grund» därtill. I lagen och i tillämpningsföre- skrifter har emellertid icke angetts vad som skall anses såsom »rimelig grund», varför enligt uppgift denna föreskrift användes med stor för— siktighet.

Den som underlåter föra räkenskaper enligt av finansministern utfärdade bestämmelser eller som för dessa räkenskaper på ett synnerligen oordnat sätt eller som icke bevarar dessa räkenskaper i angivna 5 år straffas med böter eller »haefte» (motsvarande i svensk rätt fängelse).

För kontroll av en näringsidkares självdeklaration kan taxeringsrevision ske, förutom hos näringsidkaren själv, även hos annan näringsidkare med vilken han haft affärsförbindelse.

KAPITEL VI

Allmänna synpunkter i fråga om behovet av en effektiverad

taxeringskontroll

I den allmänna debatten om den nuvarande taxeringsorganisationens ef- fektivitet användes ofta orden skatteflykt och skattefusk såsom synonyma begrepp. Om man i begreppet skatteflykt innefattar de åtgärder i skatte— undandragande syfte, som från de skattskyldigas sida vidtas genom ut- nyttjande av de luckor i skattelagstiftningen, som onekligen finns, och som skattefusk betecknar sådana åtgärder, som äger rum genom klart ille— gala manipulationer, är det emellertid uppenbart att endast skattefuskets nuvarande omfattning kan tagas till utgångspunkt för en närmare diskus- sion om taxeringskontrollens effektivitet.

Tidigare har i olika sammanhang försök gjorts att beräkna de belopp, som årligen undandras beskattning genom olika åtgöranden från de skatt- skyldigas sida. För mer än ett 10-tal år sedan gjordes sålunda en uppskatt- ning, enligt vilken inkomster på ca 2 miljarder kronor genom olika skatte- undandragande åtgärder beräknades bli undanhållna från taxering. Andra undersökningar åter, som nu ligger några år tillbaka i tiden, uppskattade de från taxering undandragna inkomsterna till 3—4 miljarder kronor. Un- der innevarande år har gjorts gällande att stat och kommun genom de skatteundandragande åtgärderna för närvarande skulle gå miste om mel— lan 1 och 2 miljarder kronor i skatteintäkter. Det underlag, på vilket dessa beräkningar bygger, får emellertid betraktas som i viss mån osäkert och, intill dess ett säkrare underlag föreligger, torde därför olika uppfatt- ningar komma att råda om storleken av det undandragna beloppet i och för sig. Så mycket torde dock stå klart att de angivna beloppen i sig inne— fattar vad som undandragits genom både skatteflykt och skattefusk.

Utredningen har enligt sina direktiv att främst föreslå sådana organisa- toriska åtgärder, som är ägnade att skapa en bättre och effektivare gransk- ning av de mera svårkontrollerbara deklarationerna. Utredningens upp- gift får därför betraktas som ett led i olika åtgärder mot skattefusk. Där- emot ankommer det inte på utredningen att framlägga förslag till åtgär- der mot skatteflykt. I detta hänseende må emellertid framhållas att jäm- likt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 25 september 1953 tillkallats sär- skilda sakkunniga — 1953 års skatteflyktskommitté -—— med uppdrag att

utreda frågan om införande i skattelagstiftningen av bestämmelser om skatteflykt och opåkallade skattelättnader. Även i direktiven för andra, nu pågående utredningar på beskattningsväsendets område ingår att ägna uppmärksamhet åt olika skatteflyktsåtgärder.

För att på ett i allo godtagbart sätt kunna bedöma taxeringskontrol— lens nuvarande effektivitet hade det givetvis varit av värde om man kun- nat på ett någorlunda säkert sätt klarlägga skattefuskets nuvarande om- fattning. Att åstadkomma en sådan undersökning har utredningen emel— lertid funnit ogörligt, i varje fall inom den begränsade tid som stått till utredningens förfogande. Då man inte heller av nyss antydda skäl kan ut— gå från de ovan angivna beloppen, har utredningen måst bygga sina all- männa bedömanden om skattefuskets omfattning på de erfarenheter, som vunnits i det praktiska taxeringsarbetet. Till grund för dessa bedömanden ligger även av utredningen infordrade uppgifter från rikets samtliga taxe— ringsintendenter angående under de senaste åren uppmärksammade, mera framträdande former av skattefusk, vilka uppgifter exemplifierats med redogörelse för aktuella fall. Vid sina besök hos olika länsstyrelser har ut- redningen också sökt skapa sig en uppfattning om förhållandena i föreva- rande avseende inom skilda län.

Med stöd av de erfarenheter, som sålunda vunnits, torde det enligt ut- redningens uppfattning kunna fastslås att —— trots de åtgärder som under åren 1955 och 1956 vidtagits i syfte att åstadkomma en effektivare taxe— ringskontroll _ underdeklaration alltjämt förekommer i en omfattning som inte kan anses tolerabel varken från allmänna samhälleliga synpunk- ter eller med hänsyn till de lojala skattebetalarna. Såvitt utredningen kun- nat finna torde det härvidlag röra sig om avsevärda belopp, som därest de behörigen taxerades skulle kunna inverka på det totala skattetrycket.

Lika litet som det enligt utredningens mening går att exakt beräkna de inkomst- och förmögenhetsbelopp, som varje år på grund av skattefusk i olika former undgår beskattning, synes man kunna hänföra skattefusket till viss bestämd eller vissa bestämda kategorier skattskyldiga. Skatte- fusk förekommer otvivelaktigt inom alla samhälls- och yrkesgrupper. Att vissa kategorier skattskyldiga likväl har större möjligheter än andra att genom oriktig deklaration undanhålla belopp från taxering är emellertid uppenbart.

I detta hänseende göres ofta gällande att skattskyldiga med enbart in— komst av tjänst sällan har möjlighet att undgå taxering för all sin inkomst med hänsyn till den arbetsgivarna åvilande uppgiftsskyldigheten. Ett så— dant påstående är i regel riktigt så länge inkomsttagarens hela inkomst är att härleda från en och samme arbetsgivare eller ett fåtal arbetsgivare och inkomsten utgjorts av kontantlön. Mycket ofta förekommer emellertid att löntagare vid sidan av sitt normala arbete åtar sig uppdrag av tillfällig art,

t. ex. på fritid eller semester, och härför uppbär inkomst från annan än huvudarbetsgivaren. Eller också härrör löntagarens normala inkomster från ett flertal olika arbetsgivare, t. ex. vid hemhjälp av olika slag, reparations— och underhållsarbeten å villor m. m. Erfarenheterna utvisar att löntagare, som åtnjuter inkomst av sådana tillfälliga uppdrag eller från ett flertal arbetsgivare, i stor utsträckning undgår eller försöker undgå beskattning helt eller delvis för dessa inkomster. Det är inte heller ovanligt att arbets- givarna ofta i samförstånd med ifrågavarande skattskyldiga under- låter att lämna kontrolluppgifter rörande för dessa uppdrag utbetalda er- sättningar eller tillhandahållna förmåner av olika slag. Men även löntagare med inkomst från en och samme arbetsgivare undgår ofta beskattning för sådana klart skattepliktiga förmåner, som arbetsgivaren kontant eller in natura bereder löntagaren vid sidan av den normala lönen. Det kan här- vidlag t. ex. vara fråga om kontanta gratifikationer eller naturaförmåner av större värde, såsom av arbetsgivaren subventionerad bostad eller för— män av att för privat bruk kostnadsfritt utnyttja arbetsgivaren tillhörig bil m. 111. Även i detta hänseende kommer ofta skattefusket till stånd ge- nom att arbetsgivaren och den anställde kommer överens om att förmånerna inte skall tas upp på den kontrolluppgift som lämnas till taxeringsmyndig— heterna. När det gäller löntagarna är även att märka att man beträffande de nu nämnda inkomsterna och förmånerna av tillfällig art eller vid sidan av den normala lönen vid taxeringskontrollen inte kan bygga på en jämfö- relse med den preliminära skatt, som inlevererats för den skattskyldige. l dylika fall har nämligen ofta skyldighet inte förelegat för arbetsgivaren att verkställa skatteavdrag enligt bestämmelserna i uppbördsförordningen. Eller också har skatteavdrag obehörigen underlåtits.

Sammanfattningsvis torde alltså i fråga om löntagarna allmänt sett kunna göras gällande att deras möjligheter att genom skattefusk undgå beskattning knappast är mindre än vad gäller andra kategorier skattskyl— diga. I det enskilda fallet rör det sig emellertid ofta om tämligen blyg- samma belopp. Med hänsyn till det stora antal skattskyldiga, som det här är fråga om, är det dock inte uteslutet att betydande belopp härigenom undgår beskattning.

I fråga om de andra kategorierna skattskyldiga kan utan vidare konsta- teras att ju mer begränsade kontrollmöjligheterna är desto mer påfallande är tendenserna till skattefusk. Allt tyder också på att de mera framträdan- de formerna av skattefusk förekommer hos rörelseidkare, jordbrukare och fria yrkesutövare. I det enskilda fallet rör det sig härvidlag oftast om be— tydligt större belopp än beträffande andra kategorier. Att möjligheterna till skattefusk för de nämnda grupperna är större beror givetvis i första hand på att taxeringsnämnderna i avsaknad av i vart fall mera omfattande kon- trollmaterial inte kan underkasta deras i deklarationerna upptagna in- komst- och utgiftsredovisning samma minutiösa kontroll som löntagarnas.

För att erhålla en någorlunda tillfredsställande kontroll av näringsidkar- nas deklarationer krävs nämligen i regel taxeringsrevision, vilket många gånger är en tidskrävande procedur.

Att lämna någon mera ingående och uttömmande redogörelse för de me— toder, som utnyttjas vid skattefusk av näringsidkare och därmed likställda skattskyldiga, kan givetvis inte ifrågakomma men för att ge exempel på vissa för undgående av beskattning vidtagna åtgärder lämnas i bilaga 30" kortfattade referat av ett antal vid taxeringsrevisioner upprättade prome- morior. En liknande redogörelse har tidigare lämnats av skattelagssak- kunniga i deras år 1954 avgivna betänkande med förslag till effektivare taxering (SOU 1954: 24 s. 93—104). Här må endast framhållas att för ett 10-tal år sedan skattefusket i icke ringa utsträckning bestod i att närings— idkarna såsom omkostnad i sin verksamhet verkställde avdrag för en del av sina privata levnadskostnader och andra taxeringsmässigt inte avdrags- gilla utgifter. Numera sker däremot skatteundandraget huvudsakligen ge— nom att intäkter utelämnas. Ofta äger detta rum när inte direkt kontroller- bara betalningssätt kommer till användning, såsom vid kontant betalning eller då betalning sker genom postanvisning, postgiroutbetalningskort eller postremissväxel eller då motprestation sker genom tillhandahållande av varor eller tjänster. Men än vanligare är —— särskilt inom detaljhandeln _— att dagskassor utelämnas helt eller delvis, vilket förfaringssätt i regel kom- bineras med att även en del av varuinköpen uteslutes i syfte att uppnå en för ifrågavarande bransch normal bruttovinst. Vanligen kallas detta att man >>krymper> rörelsen.

Som ett exempel på försök att genom användande av ett för vederböran- de bransch icke normalt betalningssätt möjliggöra skattefusk må nämnas vad som kunnat konstateras inom ett län vid kontroll av huruvida inom vissa branscher förekommande bonus från huvudagenter till underagenter blivit vederbörligen deklarerade av de senare. Det befanns därvid att i ett betydande antal fall dessa bonus inte deklarerats. Vederbörande taxerings- intendent har i detta sammanhang anfört.

I år har därjämte i anledning av kontrollmaterial införskaffat genom riksskatte- nämnden iakttagits, att till _— —-— utbetalade bonusbelopp rubricerade sales promotion icke upptagits såsom inkomst i företagens räkenskaper. Det anmärk- ningsvärda är emellertid icke detta utan de former under vilka denna bonus överlämnats. En skattskyldig har exempelvis uppgivit, att han årligen erhöll besök av en representant för vederbörande huvudleverantör, som överlämnade en check. Vid ett annat fall hade checken legat instucken i en bok resp. pyjamas, överlämnad såsom julgåva. Därvid bör bemärkas att övrig avtalsenlig bonus regle— rats genom kreditnotor i vanlig ordning.

Förekomsten av falska fakturor och allehanda skentransaktioner synes även bli allt vanligare. Inte sällan konstateras att de räkenskaper, som företes i och för taxeringsrevision, är helt andra och visar helt annat re— sultat än de egentliga räkenskaperna. Att i dessa fall nästan undantagslöst

föreligger en klar avsikt att försöka undandra inkomster från beskattning är uppenbart.

Gemensamt för de under senare år tillämpade förfaringssätten vid kon- staterade fall av skattefusk bland näringsidkare och andra företagare har varit att det varit förenat med svårigheter att upptäcka fusket och där- efter åvägabringa en någorlunda riktig bild av verksamhetens resultat. Ehuru möjligheterna att anskaffa kontrolluppgifter förbättrats, är det emel- lertid ett faktum att taxeringsmyndigheterna i regel inte ens genom taxe— ringsrevision kan erhålla en fullständig kontroll av företagarnas inkomst- redovisning. Vad beträffar kostnadssidan föreligger ofta betydande svårig- heter att avgöra avdragsposternas verkliga innebörd.

Ett belägg för den nyss framförda uppfattningen att skattefusk i bety- dande omfattning förekommer bland näringsidkare och andra företagare är enligt utredningens mening vad som kunnat konstateras vid verkställda taxeringsrevisioner under de senaste åren. Såsom tidigare anförts i kap. II har från länsstyrelserna, överståthållarämbetet och mellankommunala prövningsnämnden inhämtats uppgifter om antalet under åren 1958 och 1959 utförda taxeringsrevisioner och resultatet därav. Av ifrågavarande uppgifter, varav ett sammandrag är intaget i tabell 9 å s. 46, framgår att under nämnda år verkställts 6735 respektive 8 148 taxeringsrevisio— ner. Vid 1649 respektive 2495 revisioner har granskningen icke föran- lett någon erinran mot avgiven deklaration eller också har föreslagits ned— sättning av deklarerad inkomst. Att sistnämnda antal är högre än motsva- rande antal åren 1953 och 1954 torde i huvudsak bero på att åren 1958 och 1959 skett ett mycket stort antal partiella revisioner i anslutning till riks- omfattande kontrollaktioner inom vissa branscher. Återstoden av de under dessa år verkställda granskningarna, 5 086 respektive 5 653, har däremot resulterat i förslag till höjning av till statlig och kommunal inkomstskatt redovisad inkomst med i runt tal 44 respektive 53 milj. kronor samt av be- skattningsbar förmögenhet med i runt tal 15,5 milj. kronor. Eftersom det totala antalet skattskyldiga med inkomst av rörelse torde kunna uppskat— tas till ca 300 000, utvisar tabell 9 även att under år 1958 endast ca 2,2 % och år 1959 endast ca 2,7 % av ifrågavarande skattskyldiga kunnat bli föremål för taxeringsrevision.

Ett ytterligare belägg för den nyss anförda uppfattningen är även upp- gifterna i tabell 10 ä 5. 47. De där angivna eftertaxeringsbeloppen i fråga om statlig och kommunal inkomstskatt omfattar nämligen till betydande del inkomst av rörelse.

Verkställda granskningar, som i princip omfattat samtliga skattskyldiga inom vissa kategorier av rörelseidkare, har utvisat att underdeklaration förekommer inte endast hos sådana rörelseidkare, som granskats av spe- ciella orsaker, utan även ofta hos andra skattskyldiga inom samma kate- gori, vilkas inkomstredovisning i vanliga fall inte blivit föremål för sär—

skild uppmärksamhet från taxeringsmyndigheternas sida. I detta samman- hang må även framhållas att skattskyldiga, vilkas räkenskaper reviderats i samband med branschgranskningarna, påföljande är ofta redovisat betydligt bättre resultat än tidigare trots att verksamheten synes ha bedrivits under samma förhållanden de olika åren. Följande exempel från en i Stockholms stad utförd granskning av en viss bransch må här nämnas. Innehavarna av 21 stickprovsvis utvalda rörelser, motsvarande ca 10% av de totalt grans- kade företagen inom branschen, deklarerade år 1954 en sammanlagd netto- intäkt av ca 257 000 kronor. Efter taxeringsrevision framställdes förslag om höjning av de deklarerade nettointäkterna till ca 515 000 kronor. I sina åren 1955 och 1956 avgivna deklarationer uppgav de ifrågavarande skatt- skyldiga nettointäkter på sammanlagt ca 415 000 respektive 513 000 kronor.. Sistnämnda år redovisade alltså de nu nämnda rörelseidkarna själva i stort sett samma belopp, för vilka de föreslagits skola taxeras år 1954. Det bör i detta sammanhang understrykas att under samtliga ifrågavarande be- skattningsår priskontroll fanns inom branschen och att någon höjning av priserna inte förekom utöver kompensation för höjda löner till anställda.

I direktiven för utredningen har uttalats att en effektivare taxeringskon— troll är erforderlig. Den ovan lämnade redogörelsen för skattefuskets nu- varande omfattning och inriktning belyser enligt utredningens mening klart nödvändigheten av en förstärkt och utvidgad kontroll. Förhållandena synes nämligen nu vara sådana att den tillgängliga kontrollorganisationen inte är tillräckligt rustad för att på ett mera påtagligt sätt kunna åvägabringa bättre förhållanden ens när det gäller den årliga inkomst- och förmögen— hetstaxeringen. När det gäller att bedöma olika metoder för en effektivise- ring av kontrollen bör emellertid till en början beräknas vilka ytterligare krav på kontrollapparaten som uppstår på grund av den allmänna varu— skatten.

Enligt 1959 års riksdags beslut skall kontrollen i fråga om den allmänna varuskatten samordnas med kontrollen beträffande inkomst— och förmö— genhetsbeskattningen. I första instans skall taxeringen till allmän varu-— skatt omhänderhas av de särskilda taxeringsnämnderna, varvid i första hand taxeringsassistenterna skall utnyttjas. Enligt departementschefens uttalande i prop. 162/1959 skall vidare revisionsdetaljerna inom länsstyrel- sernas taxeringssektioner i princip samtidigt utföra taxeringsrevision be- träffande både inkomstskatt och varuskatt.

I och för sig kommer detta självfallet att ställa ökade krav på kontroll- apparaten. Såsom tidigare anförts i kap. II genomfördes också i samband med den allmänna varuskattens införande en viss ökning av revisionsper— sonalen på länsstyrelserna men det utsades därvid att de nyinrättade tj äns— terna var att betrakta som en första utbyggnad och att man senare med

ledning av erfarenheterna finge bedöma behovet av ytterligare tjänster. I detta sammanhang må även erinras att under den allmänna omsätt- ningsskatten åren 1941—1946 den huvudsakliga kontrollen beträffande denna skatt handhades av arvodesanställda kontrollanter, vilka vid slutet av skattens giltighetstid uppgick till ett antal av totalt 101. Antalet mot- svarade en kontrollant på ungefär 1 600 omsättningsskattepliktiga företa- gare. Enligt uttalande av 1952 års kommitté för indirekta skatter i dess be- tänkande SOU 1957: 13 (s. 50) kom dessa kontrollanter att i praktiken huvudsakligen sysselsättas med andra arbetsuppgifter än bokförings— granskning. Ehuru kontrollorganisationen successivt förbättrades kunde dock densamma enligt kommitténs mening inte anses ha blivit helt till- fredsställande utbyggd.

De ökade anspråken på kontrollapparaten, som uppstått genom den all— männa varuskatten, beror såsom nyss antytts givetvis i första hand på att man därigenom fått ytterligare en skatt att öva tillsyn över. Att skattefusk beträffande varuskatten kan vara ett incitament till skattefusk även be- träffande inkomstskatten och vice versa är fullt naturligt. Erfarenheterna beträffande näringsidkarna tyder ju också på att skattefusket främst är inriktat på intäktsredovisningen —— omsättningen _ antingen så att en— bart denna direkt minskas eller också på så sätt att hela rörelsen krympes.

Varuskattens erläggande såsom preliminär skatt för sex redovisnings- perioder under löpande år medför emellertid även behov av en mera kon- tinuerlig övervakning inte bara av att skatten vederbörligen erläggs under uppbördsterminerna utan också i princip av att den vid varje uppbörds- termin redovisade bruttoomsättningen och uppgivna avdrag för skattefri försäljning är riktiga. Detta sammanhänger med att underlaget för skatte- beräkningen — omsättningen —— i princip är detsamma för såväl den preli- minära som den slutliga varuskatten. Detta underlag grundar sig i sin tur på den skattskyldiges bokföring. De allmänna kontrollåtgärder, som er- fordras för att bedöma huruvida de i de preliminära varuskattedeklaratio- nerna angivna siffrorna är riktiga och i överensstämmelse med underlaget, kan därför i regel inte vidtas på annat sätt än genom en närmare gransk— ning av bokföringen. Därav följer i första hand att vid taxeringsrevision beträffande varuskatten även det löpande årets räkenskaper måste bli före- mål för en mera ingående granskning i synnerhet i fråga om intäktsredo— visningen. För inkomstbeskattningens del är en sådan ingående gransk- ning av det löpande årets räkenskaper inte erforderlig utan i detta hän— seende avser granskningen endast att kontrollera om bokföringen är förd ä jour eller också utgör den en förutsättning för kassainventering.

Samtidigt synes även kunna ifrågasättas huruvida inte kontrollen i fråga om varuskatten behöver ske oftare än vad som i allmänhet kan er- fordras beträffande inkomstskatten. Detta beror på att en del av omsätt— ningen kan vara fri från varuskatt. Vad som är skattepliktig eller skatte-

fri omsättning kommer merendels inte att direkt framgå av det material ur bokföringen, som redovisas i den allmänna självdeklarationen. Även om där redovisade siffror för bruttoomsättningen i en rörelse är riktiga och överensstämmer med den bruttoomsättning, som är redovisad i varuskatte— deklarationerna, behöver detta inte innebära att den varuskattepliktiga om- sättningen i dessa deklarationer är riktig. Den erforderliga kontrollen härav kan — i varje fall i början — inte erhållas på annat sätt än genom en fullständig genomgång av bl. a. inköp och försäljningar i rörelsen.

Å andra sidan torde det få antas att redan befintligheten av en allmän varuskatt med därtill knuten omsättningsredovisning under beskattnings- året i viss mån underlättar kontrollen i fråga om inkomstbeskattningen och då främst i vad gäller intäktsredovisningen. Men detta gäller givetvis endast under den förutsättning att omsättningsredovisningen i sin helhet redan från början är korrekt. Någon nämnvärd inverkan på kontrollappa— ratens omfattning torde därför det angivna förhållandet knappast ha.

Den effektivering av taxeringskontrollen beträffande både inkomst- och varubeskattningen, som sålunda bör komma till stånd, bör enligt utred— ningens mening främst inriktas på de av näringsidkare och därmed jäm- ställda skattskyldiga avgivna deklarationerna. Detta ter sig naturligt där- för att dessa skattskyldiga — i motsats till de rena löntagarna i regel är i besittning av material (bokföring o. dyl.) som normalt erbjuder de bästa kontrollmöjligheterna inte endast beträffande vederbörande skattskyldigs egen taxering utan även och framför allt i fråga om andra liknande skatt- skyldigas och löntagarnas taxeringar. En skärpt övervakning av företagar— grupperna i taxeringshänseende innebär alltså inte att dessa förutsätts göra sig skyldiga till skattefusk i större omfattning än andra grupper utan endast att möjligheterna till en effektiv taxeringskontroll beträffande samtliga kategorier skattskyldiga vidgas.

En effektivering av taxeringskontrollen bör med dessa utgångspunk- ter främst syfta till att öka möjligheterna att verkställa taxeringsrevision. En dylik effektivering kan åstadkommas på olika sätt. Enligt utredningens mening bör därvid följande åtgärder i första hand ifrågakomma, nämligen

1) rationalisering av arbetsmetoderna, innebärande bl. a. ökad använd- ning av mindre kvalificerad personal för enklare arbetsuppgifter, ökad användning av biträdespersonal för rutinuppgifter, ökad användning av maskinella hjälpmedel samt genomförande av viss specialisering av per- sonalen, t. ex. så att viss personal inriktas på vissa speciella branscher;

2) ökade möjligheter för utbildning och fortbildning av all personal, som sysselsätts med taxeringskontroll ;

3) bättre förutsättningar för en effektiv planläggning och arbetsledning beträffande revisionspersonalens utnyttjande;

4) frigörande av revisionspersonalen från arbetsuppgifter, som inte di- rekt sammanhänger med taxeringskontroll;

5) personell förstärkning av den nuvarande organisationen för taxerings- kontroll; samt

6) ökade befogenheter för taxeringsmyndigheterna att verkställa taxe- ringsrevision och att erhålla kontrollmaterial.

KAPITEL VII

Utredningens förslag

A. Taxeringsorganisationen

l. Taxeringen i första instans; tazeringsassistentorganisationen

Allmänna synpunkter

Möjligheterna att åstadkomma en effektiv taxeringskontroll genom vid- gad taxeringsrevisionsverksamhet är enligt utredningens uppfattning i hög grad beroende av frågan om taxeringsassistenternas ställning och arbets- uppgifter. Såsom tidigare anförts i kap. 11 innebar 1956 års taxeringsre- form i detta hänseende att taxeringsassistenterna skall under den tid av året, då taxeringsarbetet i första instans pågår —— i huvudsak första halv— året — biträda de särskilda rörelsenämnderna med granskning och före- dragning av de deklarationer, som hänförts till dessa nämnder. Under åter- stoden av året skall taxeringsassistenterna huvudsakligen sysselsättas med eftergranskning av åsatta taxeringar och annan taxeringskontroll, varvid de i första hand avsetts skola biträda med taxeringsrevisioner.

Ställning har emellertid ännu inte tagits till den definitiva utformningen av taxeringsassistentorganisationen. Vid densammas ikraftträdande beräk- nades att den bl. a. med hänsyn till rekryteringssvårigheterna måste upp- byggas successivt. I 1957 års statsverksproposition (Bil. 13: Elfte huvud- titeln s. 419) angavs att enligt från länsstyrelserna inhämtade uppgifter antalet erforderliga assistenttjänster kunde beräknas till i runt tal 275. Till och med innevarande budgetår har inrättats sammanlagt 200 tjänster på länsstyrelserna och 15 tj änster vid överståthållarämbetet. Samtliga tjäns- ter har emellertid ännu inte kunnat besättas på grund av svårigheterna att rekrytera och utbilda för dessa tjänster behöriga personer.

Såvitt utredningen kunnat finna har anordningen med särskilda rörel- senämnder för taxering av rörelseidkare och därmed jämställda skattskyl- diga inneburit en betydande förbättring av taxeringen i första instans. Till inte oväsentlig del torde detta bero på att dessa skattskyldigas deklaratio- ner — genom att heltidsanställda tjänstemän fått biträda nämnderna —— kunnat bli föremål för en mera ingående och noggrannare granskning än vad som tidigare var förhållandet. I sin tur har detta otvivelaktigt skapat förutsättningar för både likformigare och rättvisare taxeringar. Av redo- görelsen i kap. IV för länsstyrelsernas erfarenheter i detta hänseende fram-

går även att i stort sett enighet råder härom. Att ännu på sina håll före— ligger viss tveksamhet om organisationens fördelar är emellertid naturligt, eftersom svårigheter onekligen ibland förelegat att rekrytera för assistent- tjänsterna lämpliga personer.

Utredningen anser därför att det för närvarande inte finns någon an— ledning att, såsom från något håll ifrågasatts, återgå till den gamla ord- ningen, vilken innebar att de lokala taxeringsnämnderna omhänderhade taxeringen av alla skattskyldiga fysiska personer, dödsbon och familje- stiftelser med biträde i fråga om de mera svårbehandlade deklarationerna av taxeringskonsulenter, som innehade dessa uppdrag som bisysslor. Taxe- ringen av rörelseidkarna och därmed likställda bör alltså även i fortsätt- ningen omhänderhas av rörelsenämnderna och dessa bör liksom nu biträ- das av heltidsanställda tjänstemän. Assistentorganisationen bör helt ut- byggas och definitivt utformas snarast möjligt.

Genom sin utbildning och verksamhet som biträden åt rörelsenämn- derna kommer taxeringsassistenterna att besitta en omfattande sakkun- skap när det gäller rörelsetaxering. Både på grund härav och med hänsyn till nödvändigheten att denna sakkunskap ytterligare fördjupas och utvid- gas är det av synnerlig vikt att taxeringsassistenternas arbetskraft under icke-taxeringsperiod nyttiggöres på bästa lämpliga sätt. Utredningen har därför funnit att om önskemålen om både bättre sakkunskap och mera erfarenhet om rörelsetaxering hos taxeringsassistenterna skall kunna för- enas med kravet på effektivare taxering redan i första instans, detta inte kan tillgodoses på annat sätt än att taxeringsassistenterna under icke- taxeringsperiod helt utnyttjas för revisionsarbete. Den avsedda effekti- viseringen i taxeringskontrollen genom vidgad användning av taxerings- revision synes härigenom också kunna uppnås utan alltför betydande kostnadsökningar för det allmänna, eftersom man ju härigenom för det ifrågavarande arbetet tar i anspråk personal, som redan finns eller skall finnas enligt tidigare principbeslut.

Av kap. 11 framgår emellertid att de nu befintliga taxeringsassistenterna under de gångna åren måst tagas i anspråk för arbetsuppgifter, som inte direkt sammanhänger med deras ursprungligen avsedda uppgift att verk— ställa revision och annan taxeringskontroll. Därav följer att, om taxerings- assistenterna i princip endast skall syssla med taxeringsrevision, det må— hända blir erforderligt att i någon mån förstärka taxeringsorganisationen i övrigt, främst då taxeringssektionerna och prövningsnämndernas kanslier. Till denna fråga återkommer utredningen i senare avsnitt av detta ka— pitel.

Genom att taxeringsassistenterna alltså föreslås skola under icke-taxe- ringsperiod helt tagas i anspråk för revisionsarbete kommer frågan om det totala behovet av revisionspersonal inom taxeringsorganisationen att i betydande grad påverkas av hur assistentorganisationen kommer att ge—

stalta sig vid full utbyggnad. Utredningen har därför ansett det nödvän- digt att i första hand taga ställning till denna fråga och framlägger i det följande förslag härom. Samtidigt föreslås vissa andra åtgärder i syfte att främja taxeringsarbetet i rörelsenämnderna.

Rörelsedis trikts omfattning Innan frågan om taxeringsassistentorganisationens närmare utformning upptages till diskussion torde först böra fastställas vilka skattskyldiga som i fortsättningen bör taxeras i rörelsedistrikt. Såsom redan tidigare framhållits skall enligt 3 & TK rörelsenämnd i princip verkställa taxering av alla rörelseidkare, samtliga jordbrukare med bokföringsmässig redo- visning samt —— i den utsträckning som med hänsyn till nämndens arbets- börda finnes lämpligen kunna ske — andra skattskyldiga med mera in— vecklade inkomst- eller förrnögenhetsförhållanden. I sistnämnda avseende ankommer det på lokal skattemyndighet att efter anvisningar av taxerings- intendenten i länet bestämma vilka skattskyldigas deklarationer, som skall överlämnas från lokal nämnd till rörelsenämnd. Vanligen synes bestäm— melserna hittills ha tillämpats på sådant sätt att till rörelsenämnderna överförts taxeringen av vissa skattskyldiga med inkomst av tjänst, t. ex. läkare, tandläkare, advokater, arkitekter, delägare i familjebolag, han- dels- och försäkringsagenter, traktor- och hilförsälj are, handelsresande samt musiker, skådespelare och andra artister. Men det har även på sina håll förekommit att till rörelsenämnd överförts större jordbrukare med kon- tantmässig redovisning, t. ex. med åkerareal över ett visst antal hektar, eller större förmögenhetsägare, t. ex. med förmögenheter över 150 000 kro- nor.

Enligt vad utredningen kunnat konstatera vid sina kontakter med läns- styrelserna och såsom även framgår av redogörelsen i kap. IV för läns- styrelsernas yttranden till 1959 års riksdags revisorer har bestämmelserna i 3 5 TK om överförande till rörelsenämnderna av taxeringen av mera svårbehandlade deklarationer inte blivit konsekvent tillämpade. Med hän- syn till att assistentorganisationen uppbyggts successivt har taxeringen av rörelseidkare och därmed likställda alltjämt i mycket stor utsträck- ning kommit att ligga kvar hos de lokala taxeringsnämnderna. Möjlighe- ten att inrätta rörelsedistrikt utan taxeringsassistent har inte utnyttjats i den utsträckning som allmänt sett varit önskvärd. Men även om rörelse- distrikt —— med eller utan taxeringsassistent inrättats i ett län i dess helhet, visar dock en jämförelse mellan länen att betydande skiljaktigheter föreligger beträffande i vilken omfattning skattskyldiga förts över till rö— relsenämnderna. Medan man i vissa län till dessa nämnder även fört över ett stort antal deklarationer från skattskyldiga med inkomst av tjänst har i andra län sådana deklarationer kunnat överlämnas endast i ringa ut—

sträckning eller inte alls. Till inte oväsentlig del synes detta bero på att det enligt 3 5 TK ligger helt i vederbörande taxeringsintendents eget skön att bestämma i vilken utsträckning ett dylikt överförande skall ske när det gäller andra skattskyldiga än sådana med inkomst av rörelse eller med inkomst av jordbruksfastighet, som redovisas enligt bokföringsmässiga grunder. Bestämmelserna i 3 & TK synes också ha tolkats så att man _ även om man inrättat rörelsedistrikt i hela länet -—— ansett sig kunna med- ge att vissa mindre rörelseidkare med relativt okomplicerad redovisning fortfarande skall taxeras i lokal taxeringsnämnd.

Om likformigheten i taxeringen skall kunna främjas och om assistent- organisationen skall kunna få nödvändig stadga och statsmakterna på ett tillfredsställande sätt skall kunna bedöma de ekonomiska konsekven- serna av organisationen — antal tjänster, löneställning och lönekostnader m. m. —— är det enligt utredningens mening nödvändigt att man författ- ningsmässigt ytterligare preciserar vilka skattskyldiga som skall taxeras av rörelsenämnd. Preciseringen bör drivas så långt som är praktiskt möj- ligt och så att eventuella variationer mellan länen i detta hänseende inte kommer att påverka organisationen i stort.

De särskilda rörelsenämnderna inrättades främst för taxering av alla skattskyldiga med inkomst av rörelse. På sina håll har det emellertid ifrå- gasatts om inte taxeringen av vissa mindre rörelseidkare, såsom smeder, skomakare, skräddare, sömmerskor m. fl., skulle återföras till de lokala nämnderna. Som skäl härför har bl. a. åberopats att taxeringen av dessa skattskyldiga merendels förutsätter en god orts- och personkännedom, som dock sällan finns representerad inom rörelsenämnderna med hänsyn till rörelsedistriktens storlek och reglerna om nämndernas sammansättning. 1959 års riksdags revisorer har också — såsom närmare anförts i kap. IV —— uttalat sig för att dessa skattskyldiga skulle undantas från taxering i rörelsenämnd.

Utredningen är för sin del ense med förslagsställarna att en god orts- och personkännedom är värdefull när det gäller att åsätta en riktig och rättvis taxering. Speciellt gäller detta t. ex. när det är fråga om att be- döma huruvida ett vid 5. k. kontantberäkning av deklaration framkommet överskott varit tillräckligt stort för bestridande av den skattskyldiges kon— tanta levnadsomkostnader. God orts— och personkännedom har emellertid inte endast betydelse beträffande de nu nämnda mindre rörelseidkarna. Sådan kännedom är överhuvud taget nödvändig vid taxering av samtliga skattskyldiga fysiska personer. Utredningen kan därför inte finna att det av förslagsställarna åberopade skälet i och för sig talar för att just de ifrågavarande rörelseidkarna skall undantas från rörelsenämnds handlägg— ning. Samma skäl kan lika gärna anföras för att alla rörelseidkares taxe- ringar skall återföras till de lokala nämnderna. Utredningen vill dessutom framhålla att, även om god orts- och personkännedom finns, denna endast

är en av de många faktorer som har betydelse när det gäller att åsätta en skattskyldig en materiellt riktig taxering. En jämförelse med ett fler- tal andra skattskyldiga, som bedriver liknande verksamhet under i stort sett samma villkor, torde i regel behöva ske för att ge taxeringsnämnden den erforderliga vägledningen vid bedömandena av ett aktuellt fall. Möj- ligheterna att göra sådana och liknande jämförelser går man ofta miste om, därest inte alla rörelseidkare inom rörelsedistriktet kommer under nämndens handläggning. Det är dessutom förenat med svårigheter att när- mare precisera var och hur gränsen mellan större och mindre rörelse- idkare skall dragas. Att t. ex. knyta gränsdragningen till omsättningens storlek kan enligt utredningens mening inte anses praktiskt lämpligt bl. a. med hänsyn till att den deklarerade omsättningen inte alltid är en riktig mätare av rörelsens omfattning och även därför att omsättningen kan va- riera från år till år. Inte heller kan man knyta gränsdragningen till t. ex. antalet anställda, eftersom detta antal inte alltid är avgörande för rörel- sens omfattning och resultat. Såsom anförts i olika yttranden över stats- revisorernas förslag förutsätter även bestämmelserna om taxering till all- män varuskatt att samtliga rörelseidkare skall taxeras i rörelsenämnd. Möjligheterna till en likformig och enhetlig taxering samt effektiv kon— troll av de varuskattepliktiga rörelseidkarna skulle avsevärt begränsas därest den ifrågasatta gränsdragningen kom till stånd.

Utredningen anser därför att de nuvarande reglerna att alla skattskyl- diga med inkomst av rörelse skall taxeras i rörelsenämnd bör bibehållas. Någon anledning finns inte heller att från rörelsenämnderna undanta de deklarationer, som avgivits av jordbrukare med bokföringsmässig redo— visning.

Beträffande övriga skattskyldiga föreslår utredningen, att rörelsenämnd alltid skall handlägga deklarationer som avgivits av följande skattskyl— diga med inkomst av tjänst, nämligen

a) läkare, tandläkare och veterinärer;

b) advokater och yrkesrevisorer samt därmed likställda skattskyldiga;

c) arkitekter och därmed likställda skattskyldiga med konsulterande verksamhet;

(1) försäkringsinspektörer, försäkringsagenter och därmed likställda skattskyldiga;

e) handelsresande, bil- och traktorförsäljare samt därmed likställda skattskyldiga;

f) författare och konstnärer samt musiker och andra artister; ävensom

g) skattskyldiga vilka åtnjutit inkomst av tjänst på grund av delägar— skap i familjebolag.

Samtliga de nu nämnda skattskyldigas deklarationer vållar regelmäs- sigt svårigheter under taxeringsarbetet på grund av antingen att intäkts— redovisningen är svårkontrollerbar eller att de skattskyldiga i sina dekla-

rationer framställer avdragsyrkanden av komplicerad natur. Vad gäller de under g) nämnda skattskyldiga avser utredningen främst sådana skatt- skyldiga, vilka genom eget eller anhörigs innehav av aktier kan på ett av— görande sätt reglera sin tjänsteinkomst från bolaget. Genom att dessa skatt- skyldiga hänförs till rörelsedistrikt underlättas även den nödvändiga kon- takten med den bolagsnämnd, som skall handlägga bolagets deklaration.

Liksom hittills bör emellertid finnas möjlighet för lokal skattemyndig— het att efter anvisningar av taxeringsintendenten i länet till rörelsenämnd överföra taxeringen av även andra skattskyldiga med komplicerade inkomst- oeh förmögenhetsförhållanden. Av tidigare antydda skäl är det emeller- tid av vikt att denna möjlighet endast utnyttjas i undantagsfall eller då så erfordras för att taxeringsassistentens arbetsbörda skall bli lämpligt av- vägd. Att generellt till rörelsenämnderna överföra t. ex. alla skattskyldiga jordbrukare, vilkas jordbruksfastigheter överstiger viss areal, eller alla skattskyldiga, vilkas förmögenheter överstiger visst belopp, bör sålunda inte ifrågakomma. Är emellertid skattskyldigs fastighetsbilaga eller förmögen- hetsredovisning så komplicerad att det kan förutsättas att avsevärda svä- righeter kommer att uppstå för den lokala taxeringsnämnden att åsätta en riktig taxering, bör denne —— men endast denne — skattskyldiges de- klaration överlämnas till rörelsenämnden.

På rörelsenämnds handläggning bör också liksom hittills ankomma taxe- ringen av den skattskyldiges make, med vilken den skattskyldige skall samtaxeras, ävensom normalt makarnas hemmavarande barn under 21 år.

Av det ovan anförda följer även, att en rörelseidkare eller jordbrukare med redovisning enligt hokföringsmässiga grunder, som påbörjat sin verk- samhet under ett beskattningsår, vid taxeringen för detta år skall taxeras av rörelsenämnd. När en sådan näringsidkare slutat sin förvärvsverksam- het under ett beskattningsår, skall han när han taxeras för detta år stå kvar i rörelsedistriktet, men nästkommande taxeringsår skall han över- föras för taxering i lokalt taxeringsdistrikt och inte, såsom skett i vissa län, stå kvar även sistnämnda år i rörelsedistriktet. Vad nu sagts gäller givetvis även andra skattskyldiga, som kan komma i fråga för taxering av rörelsenämnd eller som taxerats av dylik nämnd. Någon författnings- mässig reglering i sistnämnda hänseende synes emellertid knappast er- forderlig.

Rörelsenämnds sammansättning

Såsom tidigare anförts i kap. II ledes arbetet i rörelsenämnd av en av läns— styrelsen utsedd ordförande, som biträdes av en taxeringsassistent eller övergångsvis en taxeringskonsulent. Utöver ordföranden består nämnden av ett antal ledamöter, som utses genom val av fullmäktige i de i rörelse— distriktet ingående kommunerna. Enligt bestämmelserna i TF skall an-

talet valda ledamöter i taxeringsnämnd utgöra minst 3 och högst 8. När det gäller rörelsenämnd skall minst en ledamot utses för varje kommun, varför i sådan nämnd antalet ledamöter får ökas till att omfatta högst 12. Länsstyrelsen bestämmer det antal ledamöter, som skall utses av varje i rörelsedistriktet ingående kommun.

Från skilda håll har uttalats att rörelsenämnderna med nuvarande sam- mansättning inte alltid är i besittning av den orts- och personkännedom och särskilda sakkunskap som är erforderlig för en betryggande taxering i första instans. Genom att rörelsedistrikt ofta kommer att omfatta ett flertal kommuner, medför den föreskrivna begränsningen av de kommun- valda ledamöternas antal till sammanlagt högst 12 att vissa kommuner endast kan utse 1 a 2 ledamöter i sådan nämnd. Att önskemålen om orts— och personkännedom och särskild sakkunskap härigenom inte kunnat helt tillgodoses torde vara oomtvistligt. Inte heller har rörelsenämnd alltid kun- nat få den allsidiga sammansättning som varit önskvärd. Det har t. ex. fö- rekommit att de kommunvalda ledamöterna i en rörelsenämnd till över- vägande del utgjorts av rörelseidkare, vilket inte synes stå i god överens— stämmelse med principen att en taxeringsnämnd såvitt möjligt skall vara så sammansatt att densamma innefattar en lämplig avvägning mellan de olika kategorierna skattskyldiga (företagare, löntagare etc.).

Beträffande taxeringen av en speciell grupp skattskyldiga, nämligen fis- karna, synes särskilda svårigheter föreligga. Med hänsyn till det sätt, på vilket fiskarnas intäkter och utgifter redovisas och fördelas mellan delägare i fiskebåt och anställda, samt på grund av dessa skattskyldigas lokalise- ring till ibland flera begränsade geografiska områden inom en och samma kommun utvisar erfarenheterna, att en tillförlitlig taxering inte kan ske med mindre än att rörelsenämnden inte endast har tillgång till sakkun- skap beträffande denna speciella näringsgren utan även innefattar erfor- derlig orts- och personkännedom. Särskilt framträdande synes de nu nämnda svårigheterna ha varit i Göteborgs och Bohus län, där man an- sett sig nödsakad att i betydande utsträckning till de lokala taxeringsnämn- derna återföra taxeringen av fiskarna. Länsstyrelsen har också ifrågasatt huruvida inte författningsmässiga möjligheter borde skapas för att från taxering i rörelsenämnd undanta fiskarna.

Såsom nyss anförts anser sig utredningen inte kunna förorda att taxe- ringen av någon kategori eller grupp av skattskyldiga med inkomst av rö- relse återföres till de lokala taxeringsnämnderna. De skäl, som därvid åbe- ropats, gäller även i fråga om fiskarna. Det är att märka att även dessa näringsutövare kan bli skattskyldiga till allmän varuskatt vid direktför- säljning till konsument och för uttag av varor ur rörelsen till egen för- brukning. De antydda önskemålen om lämpligare former för taxering av fiskarna synes därför böra tillgodoses på annat sätt.

Utredningen har tidigare framhållit att rörelsenämnderna inte alltid kun-

nat få en allsidig sammansättning och tillgodoses med erforderlig orts- och personkännedom. Detta har enligt utredningens mening främst haft sin grund i att rörelsedistrikten omfattat för många kommuner. Eftersom an- talet kommunvalda ledamöter enligt gällande regler inte får överstiga 12, kan om antalet kommuner inom rörelsedistriktet är stort, varje kommun endast få utse ett fåtal ledamöter. Olika möjligheter synes emellertid stå till buds att åstadkomma en bättre ordning.

Den utväg, som kan synas ligga närmast till hands, är att medge en ut— ökning av det totala antalet kommunvalda ledamöter i rörelsenämnd eller att inte alls föreskriva någon begränsning. Denna utväg är emellertid en- ligt utredningens mening inte lämplig, eftersom då risk föreligger för att dessa nämnder blir så stora och otympliga att taxeringsarbetet komplice- ras och även fördröjes. Det är inte heller säkert att man i en sådan nämnd kan bereda plats för representanter för de kategorier skattskyldiga, i fråga om vilka en speciell sakkunskap är erforderlig, såsom beträffande fiskarna.

En annan möjlighet är att ge rörelsenämnderna en sammansättning som i stort sett motsvarar fastighetstaxeringsnämnderna på landet vid den all- männa fastighetstaxeringen. Halva antalet ledamöter i nämnden skulle då t. ex. kunna utses av länsstyrelsen och vederbörande landsting medan den övriga hälften skulle för varje kommun inom rörelsedistriktet utses av ve— derbörande fullmäktige. De av kommun utsedda ledamöterna skulle endast tjänstgöra i rörelsenämnden när det gällde taxering av skattskyldiga inom den egna kommunen. Enligt utredningens mening är emellertid även det nu angivna tillvägagångssättet onödigt komplicerat och tungrott och det är inte heller säkert att nämnden härigenom skulle få en allsidig sam- mansättning. Utredningen anser sig därför inte heller kunna förorda en lösning efter denna linje.

Samma är förhållandet beträffande ett annat förslag, som under hand framförts till utredningen. Enligt detta förslag skulle möjligheter bere- das rörelsenämnd att i de fall, då en mera ingående orts- och personkän— nedom vore erforderlig, höra vederbörande lokala taxeringsnämnd antingen genom att deklarationerna för yttrande överlämnades till denna nämnd el— ler att taxeringsassistenten fick föredra deklarationerna i den lokala nämn- den för inhämtande av upplysningar innan desamma slutligt föredrogs i rörelsenämnden.

Utredningen anser för sin del att man bör tillgodose önskemålen om bättre orts- och personkännedom i rörelsenämnderna på så sätt att man tillser att rörelsedistriktet inte kommer att omfatta för många kommu- ner. Är antalet kommuner i ett fögderi förhållandevis stort men antalet skattskyldiga i fögderiet, som hänförts till rörelsenämnds handläggning, inte större än att det medger arbete åt endast en taxeringsassistent, bör fögderiet likväl uppdelas i flera rörelsedistrikt och assistenten förordnas att biträda samtliga rörelsenämnder i fögderiet. Härigenom synes enhet-

ligheten i taxeringen i allt väsentligt kunna bevaras. Möjligheter till en så- dan uppdelning finns redan enligt nu gällande regler.

I normala fall torde antalet kommuner i ett rörelsedistrikt inte höra överstiga 3. Härigenom finns möjlighet att vid behov få i genomsnitt högst 4 ledamöter från varje i distriktet ingående kommun, vilket i normalfal— let torde få anses tillräckligt. Enligt utredningens mening kan det ifrå- gasättas om inte till 4 5 fjärde stycket TF bör fogas ett tillägg, vari ut- sägs att i stycket nämnt särskilt taxeringsdistrikt inte får omfatta flera kommuner än 3. Utredningen anser emellertid ett sådant tillägg knappast erforderligt.

Vad slutligen gäller taxeringen av fiskarna torde önskemålen om bättre sakkunskap i rörelsenämnderna beträffande denna speciella kategori skatt— skyldiga böra tillgodoses på så sätt att i de fall, då sådan sakkunskap med hänsyn till distriktets omfattning och antalet ledamöter i nämnden synes oundgängligen erforderlig, länsstyrelsen beredes möjlighet att till rörelse- nämnden knyta sådan sakkunskap. Detta torde lämpligen kunna ske ge— nom att länsstyrelsen i dessa rörelsedistrikt förordnar särskilda sakkun- niga med uppgift att inom rörelsenämnderna biträda vid granskningen av fiskarnas deklarationer. De ifrågavarande sakkunniga synes företrädesvis böra hämtas inom fiskerinäringen. För varje i rörelsedistrikt ingående kommun bör högst två sådana sakkunniga få utses. De sakkunniga bör äga rätt deltaga i rörelsenämndens överläggningar men inte i dess beslut.

Eftersom de nu nämnda sakkunniga endast bör utses då antalet fiskare inom ett rörelsedistrikt är förhållandevis stort och i sådana kommuner, som omfattar flera fiskelägen, torde det kunna förutsättas att behov av sådana sakkunniga i huvudsak endast kommer att finnas i Göteborgs och Bohus län, där antalet skattskyldiga yrkesfiskare omfattar ca 4 800. Kost- naderna för dessa sakkunniga bör helt bestridas av statsmedel. Ersättningen bör utgå i form av arvode per granskad deklaration, varjämte de sakkun- niga i förekommande fall bör tillerkännas resekostnads- och traktaments- ersättning för deltagande i rörelsenämnds sammanträden. Kostnaderna för ifrågavarande sakkunniga torde per år kunna beräknas till sammanlagt högst 15 000 kronor. '

Taxeringsassisten torganisationens närmare utformning

Såsom närmare torde ha framgått av den i kap. II lämnade redogörelsen är den nuvarande taxeringsassistentorganisationen i princip uppbyggd på de lokala skattemyndigheternas (häradsskrivarnas och uppbördsverkens) verksamhetsområden och antalet där befintliga skattskyldiga, vilkas de- klarationer är av sådan beskaffenhet att desamma skall eller bör hand— läggas av rörelsenämnd. Vid ställningstagandet till organisationens omfatt-

ning kom därför frågan om hur många deklarationer en taxeringsassistent kunde beräknas normalt hinna granska under taxeringsperioden att få i viss mån avgörande betydelse. Man utgick från att assistenten normalt skulle hinna granska 1200 rörelsedeklarationer. Deklarationer, avgivna av skattskyldig rörelseidkares make, skulle emellertid även överlämnas till rörelsenämnds handläggning för det fall att makarna skulle samtaxe- ras och till nämnden skulle också om möjligt hänföras deklarationer, av- givna av makarnas minderåriga barn. Vidare antogs att en del andra deklarationer var av så invecklad och svårbedömbar art, att det var lämp- ligt att även dessa deklarationer handlades av rörelsenämnd. Ovannämnda av andra än rörelseidkare avgivna deklarationer kan, om antalet rörelse- idkardeklarationer är 1200, i normala fall beräknas till ca 200. Man torde därför kunna anta att statsmakterna vid taxeringsreformens genom- förande räknat med att varje taxeringsassistent i genomsnitt skulle hinna granska sammanlagt ca 1 400 deklarationer.

Det utsades samtidigt att om antalet rörelseidkare inom ett fögderi översteg 1 200 och t. ex. uppgick till 1 600, man fick räkna med att i nor- mala fall två rörelsenämnder blev erforderliga och att följaktligen två taxe- ringsassistenttjänster inrättades i fögderiet. För att assistenterna i det nu angivna exemplet skulle få full arbetsbörda, finge denna utfyllas med mer svårbedömbara deklarationer av annan art.

Konsekvenserna av det sist anförda har —— såvitt utredningen kunnat finna _ blivit att man i vissa län till granskning av taxeringsassistent endast överlämnat rena rörelsedeklarationer. I andra län åter har man kunnat låta assistenten även taga hand om sådana mera svårbehandlade deklarationer, som avgivits av de tidigare i detta kapitel omnämnda skatt— skyldiga med inkomst av tjänst. Och i vissa län slutligen har man för att kunna ge assistenten full arbetsbörda även måst överföra deklarationer, som lika väl eller kanske bättre kunnat behandlas i lokal taxerings- nämnd, t. ex. vissa jordbrukardeklarationer med kontantmässig redovisning. Även om dessa konsekvenser i väsentlig män kan antas vara en följd av assistentorganisationens successiva uppbyggnad, torde man enligt utred- ningens mening få räkna med att dessa skiljaktigheter mellan länen och även mellan olika fögderier i fråga om taxeringsmaterialets sammansätt- ning i rörelsenämnderna kommer att förstoras ju mer organisationen ut- byggs. Orsakerna härtill är främst assistenternas principiella bundenhet till ett visst fögderi eller en viss stad samt fögderiernas och städernas sins- emellan skiftande struktur i vad gäller skattskyldiga med mera svårbedöm- bara deklarationer. Genom att det ligger helt i vederbörande taxeringsinten— denters egen hand att _ när det gäller andra skattskyldiga än rörelseidkare och jordbrukare med bokföringsmässig redovisning _ bedöma vilka dekla- rationer, som skall anförtros rörelsenämnd, föreligger emellertid också risker för att en allmänt sett inte önskvärd oenhetlighet uppstår. En så-

dan oenhetlighet kan nämligen enligt utredningens uppfattning knappast stå i överensstämmelse med önskemålen om en likformig taxering.

Utredningen har tidigare i detta kapitel angivit de skattskyldiga, vilkas deklarationer alltid bör överlämnas till rörelsenämnd. Från länsstyrelserna har utredningen införskaffat uppgifter för varje fögderi och stad med egen uppbördsförvaltning om det antal skattskyldiga, som vid fullt utbyggd orga— nisation beräknas komma att taxeras i rörelsenämnder. Dessa uppgifter har i vissa fall uppräknats något med hänsyn till vad utredningen ovan föresla— git i fråga om vilka skattskyldiga, som skall taxeras i rörelsenämnd. Till grund för beräkningarna har också legat erfarenheter från län, där redan vid 1959 års taxering organisationen med särskilda rörelsedistrikt tilläm- pats helt. Utredningens beräkningar i detta hänseende finns för de olika länen angivna i bilaga 1 (kol. 7) och bilaga 26 samt beträffande de olika fögderierna och städernai bilaga 25. Det säger sig emellertid självt att i bila— gorna angivet antal ingalunda är helt exakt utan endast innefattar en be- räkning med utgångspunkt från nuvarande förhållanden. Även om i ett visst fögderi eller en viss stad siffran redan nu är eller i framtiden blir något större eller mindre, får det dock antas att variationerna inte är av nämnvärd storleksordning. Utredningen anser därför att de i bilagorna angivna siffrorna kan läggas till grund för bedömandena om den slutliga utformningen av assistentorganisationen.

Innan utredningen redovisar sina överväganden i detta hänseende vill emellertid utredningen först något beröra frågan om hur många deklara- tioner en taxeringsassistent bör kunna hinna granska under taxerings— perioden, eftersom denna fråga enligt utredningens mening är av stor be— tydelse för assistentorganisationens vidare utformning.

Såsom tidigare framhållits synes man vid genomförandet av 1956 års reform ha räknat med att varje assistent i normalfallet skulle kunna med- hinna sammanlagt ca 1 400 deklarationer. Vid 1958 och 1959 års taxeringar har också de då befintliga assistenterna haft att i genomsnitt granska detta antal, ehuru inom ett och samma län och mellan länen betydande variatio— ner förekommit. Hittillsvarande erfarenheter utvisar emellertid —— vilket även framgår av redogörelsen i kap. IV —— att förhållandevis många assis- tenter inte förmått att på egen hand och med hjälp av de till deras förfo- gande ställda biträdena på ett tillfredsställande sätt granska hela materialet i de rörelsenämnder, där de tjänstgjort, fastän antalet deklarationer i vissa fall till och med understigit 1 400. Av bilagorna 4 och 5 framgår även att så gott som samtliga taxeringsassistenter måst tillgripa övertid för att kunna med- hinna granskningen inom taxeringsperioden. Att dessa för en rationellt arbe- tande organisation långtifrån tillfredsställande förhållanden uppstått torde delvis ha berott på att många assistenter inte haft erforderliga förkunskaper och nödvändig rutin beträffande rörelsetaxering eller förmåga att rationellt utnyttja sina biträden. Delvis kan förhållandena även sammanhänga med

att assistenterna ännu inte blivit fullt förtrogna med sina distrikt. Svårig- heterna för assistenterna att i mera invecklade taxeringsspörsmål få erfor- derlig vägledning av vederbörande taxeringsintendent och den sakkunniga personalen på taxeringssektionerna liksom även svårigheterna för taxerings- intendenterna att ge denna vägledning torde också ha varit en bidragande orsak.

Enligt utredningens mening måste de nu angivna förhållandena främst betecknas som övergångssvårigheter, som i huvudsak bör kunna över- vinnas sedan assistentorganisationen erhållit erforderlig stadga och taxe- ringsassistenterna bibringats större erfarenhet och rutin i arbetet samt bättre förtrogenhet med taxeringsmaterialet. All erfarenhet synes också ut- visa att en i dessa avseenden normalt utrustad och förtrogen assistent under de i runt tal 100 arbetsdagar, som under taxeringsperioden står till förfo— gande för granskning av deklarationer, bör kunna hinna att under stadgad arbetstid granska i genomsnitt 1 400 deklarationer, d. v. s. 14 deklarationer per arbetsdag. Det bör härvid hållas i minnet att inte alla dessa deklaratio- ner vållar mera framträdande svårigheter. I antalet ingår sålunda ofta ett inte ringa antal deklarationer från mindre rörelseidkare samt från makar och barn till rörelseidkare, vilka deklarationer erfarenhetsmässigt vållar mindre bekymmer. Utredningen anser därför att det inte finns anledning att, såsom från vissa håll ifrågasatts, vid oförändrad organisationsform frångå det tidigare uppställda kravet att en assistent i princip skall kunna granska 1 400 deklarationer, om det endast gäller den årliga inkomst— och förmögenhetstaxeringen. Utredningen förutsätter emellertid härvid att åt- gärder i så fall vidtas så att assistenterna får erforderlig fortbildning i rö- relsetaxering samt att alla möjligheter utnyttjas för att rationalisera arbetet genom främst ett bättre utnyttjande av de till assistenternas förfogande ställda biträdena ävensom att en aktivare ledning och övervakning av assistenternas arbete kommer till stånd. Härtill återkommer utredningen i det följande.

Genom beslut av 1959 års riksdag skall emellertid taxeringsassistenterna även omhänderha granskningen inom rörelsenämnderna av de skattskyl— digas deklarationer för taxering till allmän varuskatt. Såvitt utredningen kunnat finna kommer detta att i och för sig medföra en ökad arbetsbe- lastning för taxeringsassistenterna. Med utgångspunkt från erfarenheterna under den gamla omsättningsskattens tid och under förutsättning, att möj- ligheter skapas för en mera kontinuerlig övervakning av de varuskatte- skyldiga redan under beskattningsåret, torde den utökade arbetsbelast- ningen inte behöva innebära annat än att det totala antalet deklarationer, som en taxeringsassistent normalt beräknas kunna medhinna under taxe- ringsperioden, vid oförändrad organisationsform beräknas till endast ca 1 350.

När det gäller att närmare taga ställning till taxeringsassistenterganisa- tionens lämpliga utformning har emellertid inte endast antalet deklara- tioner, som en taxeringsassistent beräknas kunna handlägga på ordinarie arbetstid under taxeringsperioden, och olika metoder för effektivisering av assistenternas arbete betydelse. Även den lokala placeringen av taxe- ringsassistenterna och deras biträden kommer här in i bilden.

Såsom tidigare framhållits medger den nuvarande organisationen, som innebär att assistenterna och deras biträden är placerade hos de lokala skattemyndigheterna, merendels inte den för ett gott arbetsresultat så vik- tiga kontinuerliga ledningen och övervakningen av assistenterna från taxe- ringsintendentens och honom underställda tjänstemäns sida i det egent- liga taxeringsarbetet, eftersom det ofta är långa avstånd mellan residens- staden och assistenternas stationeringsorter. Inte heller har denna led— ning och övervakning i regel kunnat komma till stånd genom häradsskri— varna och kronokamrerarna, eftersom dessa i enlighet med vad som uttalats under förarbetena till 1956 års reform endast bör vara förmän i förhål- lande till assistenternai ordnings- och därmed jämställda hänseenden. Utred— ningen bortser härvid ingalunda från det förhållandet att vissa härads- skrivare och kronokamrerare i egenskap av ordförande i de rörelsenämn- der, i vilka taxeringsassistenterna haft sin gärning, gjort värdefulla in- satser för att handleda och utbilda assistenterna i deras arbetsuppgifter och att även häradsskrivare och kronokamrerare, som inte innehaft sådant uppdrag, nedlagt betydande arbete härutinnan. Men utredningen har hel- ler inte kunnat bortse från det förhållandet att många lokala skattemyndig- heter inte haft sådan ingående erfarenhet och förtrogenhet med rörelsetaxe- ring, att det varit möjligt att till dem överlämna handledningen av assisten- terna i det egentliga taxeringsarbetet. Självfallet skulle också ett sådant överlämnande, om det allmänt praktiserades, ha varit till betydande men för de lokala skattemyndigheternas egentliga arbetsuppgifter. Det är också att märka att assistenterna i det egentliga taxeringsarbetet närmast lyder under vederbörande rörelsenämndsordförande men härvid har att iaktta de allmänna direktiv och anvisningar, som taxeringsintendenten kan lämna för fullföljande av honom åliggande uppgift att övervaka att taxeringsarbe- tet i första instans i länet bedrives ändamålsenligt och effektivt. Det nu anförda har därför medfört att den erforderliga ledningen och övervak- ningen av assistenterna i fråga om arbetets bedrivande huvudsakligen fått ankomma på ordförandena i rörelsenämnderna, vilka helt naturligt inte kunnat ägna sig häråt i samma utsträckning och med lika stor effekt som heltidsanställda tjänstemän.

Å andra sidan är det emellertid naturligt att assistenternas anknytning till' de lokala skattemyndigheterna även inneburit fördelar. Den nödvändiga, ömsesidiga kontakten mellan de skattskyldiga och assistenterna har lätt kunnat komma till stånd. Vidare har möjlighet funnits för vederbörande.

assistent att vid arbetstoppar erhålla visst bistånd av den lokala skattemyn- dighetens biträdespersonal och det till assistentens förfogande ställda biträ- det har, när assistenten inte behövt utnyttja biträdets arbetskraft, också kun- nat användas för uppgifter inom den lokala skattemyndighetens verksam- hetsområde.

I sistnämnda hänseende bör emellertid framhållas att i fögderierna assis- tentbiträdet i motsats till assistenten tillhör häradsskrivarkontorets och inte länsstyrelsens personal och att det alltså i första hand ankommer på häradsskrivaren att avgöra hur assistentens biträdesbehov skall tillgodoses. Enligt vad utredningen kunnat konstatera har detta på sina håll medfört inte önskvärda konsekvenser för assistentens arbete. Assistenten har t. ex. tilldelats det sist anställda och följaktligen i regel minst erfarna biträdet eller ett biträde, som inte haft den förtrogenhet med taxering som varit erforderlig. Det har även förekommit att assistent saknat biträdeshjälp under en del av taxeringsperioden, eftersom hans biträde måst ianspråk— tas för andra arbetsuppgifter inom häradsskrivarorganisationen. De nu antydda konsekvenserna, som kunnat medföra en allvarlig belastning för taxeringsarbetet i rörelsenämnderna och givetvis också oförmånligt inver- kat på arbetsresultatet för assistenterna, skulle antagligen inte ha behövt uppstå om även biträdet tillhört länsstyrelseorganisationen och varit under- ställt i första hand taxeringsintendenten.

Enligt utredningens mening talar därför övervägande skäl för att även assistentbiträdena liksom assistenterna inordnas i länsstyrelsernas och i taxeringssektionernas organisation. Förhållandet bör vara detsamma beträf- fande de _ för närvarande 13 — biträdena åt taxeringskonsulenterna. Här- igenom synes tillfredsställande garantier kunna skapas för att assistenterna får kontinuerlig hjälp av utbildade och i förekommande göromål väl in- satta biträden. Av det anförda följer att i städer med egen uppbördsför- valtning assistentbiträdena bör bli statliga tjänstemän i stället för såsom nu kommunala befattningshavare. Några ökade lönekostnader för statsverket uppstår inte på grund härav, eftersom statsverket redan nu lämnar städerna bidrag med i princip hela lönekostnaden för de ifrågavarande biträdena.

Utredningen övergår därefter till att närmare redogöra för de olika alter- nativ (Alt. I—Alt. IV), som utredningen framlägger för assistentorganisa- tionens utformning och som närmare finns angivna i bilaga 25.

Alt. I innebär att i varje fögderi och stad med egen uppbördsförvaltning liksom hittills inrättas assistenttjänster med hänsyn endast till det inom fögderiet och staden befintliga antalet skattskyldiga rörelseidkare och därmed likställda, d. v. s. sådana skattskyldiga som enligt utredningens tidigare bedömanden bör taxeras i rörelsenämnd. Med hänsyn till vad ut- redningen nyss anfört har utredningen i detta alternativ räknat med att varje assistent i princip endast hinner granska ca 1 350 deklarationer under

taxeringsperioden. Därest antalet rörelseidkare och därmed likställda skatt- skyldiga skulle vara större, har utredningen räknat med att det ökade antalet nödvändiggör anställande av mer än en assistent. För att varje assistents arbetsbörda skall motsvara i genomsnitt ca 1 350 deklarationer har utred- ningen i detta alternativ förutsatt att deklarationer, avgivna av andra skatt- skyldiga än dem som enligt utredningens mening egentligen bör hänföras till rörelsenämnd, måste dit överlämnas. I vissa fögderier skulle ett sådant överlämnande inte erfordras medan det i andra fögderier skulle bli nöd- vändigt att föra över ett relativt stort antal sådana deklarationer till rörelse- nämnds handläggning.

Enligt utredningens beräkningar skulle i detta alternativ erfordras sam- manlagt 365 assistenttjänster eller 90 tjänster mer än vad som ursprung- ligen antagits. Eftersom man i detta alternativ även får räkna med i stort sett motsvarande utökning av assistenternas biträdestjänster, skulle, med utgångspunkt från assistenternas och biträdenas nuvarande löneställning samt löneläget den 1 juli 1960, detta alternativ föranleda ökade årliga löne— kostnader för assistentorganisationen —— alltså utöver de kostnader som uppstår om organisationen omfattar 275 assistenter och i princip samma antal biträden — på i runt tal 2,7 milj. kronor.

I alt. II har utredningen utgått från att samtliga taxeringsassistenter och deras biträden inom ett län placeras på vederbörande länsstyrelse och att under taxeringsperioden assistenterna fördelas till tjänstgöring hos de olika rörelsenämnderna i länet utan bundenhet till visst fögderi eller viss stad. Av skäl, för vilka i det följande kommer att närmare redogöras, kan man enligt utredningens mening vid en sådan koncentration av assistenterna förutsätta att deras och biträdenas arbetskapacitet avsevärt ökar. Utred- ningen har därför ansett att man i detta alternativ mycket väl kan räkna med att varje assistent i genomsnitt medhinner minst 1 600 deklarationer.

Enligt utredningens beräkningar föreligger vid alt. II behov av samman- lagt 243 taxeringsassistenttjänster, d. V. s. 32 tjänster mindre än vad som ursprungligen antagits. Då antalet biträdestjänster i detta fall torde kunna nedbringas till ca 220, kan i detta alternativ den sammanlagda lönekost- naden för assistentorganisationen beräknas komma att med ca 1,1 milj. kronor understiga den lönekostnad, som uppstår med 275 assistenter och i princip 275 biträden. I jämförelse med alt. I kan alt. II beräknas medföra en besparing i de årliga lönekostnaderna på ca 3,8 milj. kronor.

I alt. III och alt. IV har en sammanföring av assistenterna och deras biträ— den skett till större arbetsenheter än i alt. I. Alt. III innebär härvidlag att assistenter och biträden inom i princip endast två fögderier sammanföres till en arbetsenhet. I alternativet förutsätts att denna enhet lokalt anknytes till häradsskrivarkontoret i ett av fögderierna och att assistenterna förde- las till tjänstgöring inom rörelsenämnderna i de båda fögderierna i enlighet med anvisningar av vederbörande taxeringsintendent. Med hänsyn till den

något ökade arbetsinsats, som kan förutsättas uppstå vid detta alternativ, har utredningen i sina beräkningar utgått från att varje assistent i detta fall i genomsnitt hinner granska ca 1 400 deklarationer.

Enligt alt. III kan det sammanlagda behovet av assistenter beräknas till 297 d. v. s. 22 mer än vad man ursprungligen utgått från. Vid detta alterna- tiv synes man även i princip få räkna med en utökning av biträdesper- sonalen med ca 20 befattningshavare. I jämförelse med lönekostnaderna för 275 assistenter och lika många biträden uppstår vid detta alternativ en årlig kostnadsökning på i runt tal endast 640 000 kronor. I alt. III är de årliga lönekostnaderna ca 2 milj. kronor lägre än i alt. I men ca 1,8 milj. kronor högre än i alt. II.

Alt. IV innebär att fler än två fögderier sammanförts till verksamhets- områden för assistenterna då så ansetts erforderligt för att kunna erhålla en rationell arbetsenhet. Vid sina bedömanden i detta hänseende har ut- redningen utgått från att en dylik enhet i princip bör omfatta minst tre assistenter jämte därtill hörande biträdespersonal. En sådan organisations— form erbjuder nämligen _ såvitt utredningen kunnat finna — möjligheter att rationellt fördela arbetsmängden på personalen med hänsyn till dennas skiftande kunskaper och erfarenhet, varjämte relativt goda förutsättningar bör finnas för att både assistenterna och biträdena i viss mån s. a. s. ut- bildar varandra samt för att genomföra en viss specialisering av assisten— ternas arbete, vilket t. ex. kan innebära att deklarationsmaterialet fördelas på assistenterna efter rörelsernas art. I alt. IV har förutsatts att i de fall, då assistenterna och deras biträden normalt skulle ha anknutits till ett häradsskrivarkontor eller ett uppbördsverk, beläget i eller på inte alltför långt avstånd från residensstaden, assistenterna och biträdena i stället pla- ceras inom länsstyrelsens lokaler och i anslutning till taxeringssektionen. Härigenom underlättas väsentligen taxeringsintendentens ledning och över- vakning av denna personal. I de fall åter då assistenterna och biträdena ansetts böra placeras utanför residensstaden, har det förutsatts att de 10- kalt blir placerade i nära anslutning till häradsskrivarkontor å vederbörande ort. På samtliga de orter, där enligt alt. IV assistenter ansetts böra place- ras, finns också sådana kontor. Vid utväljandet av orterna har särskild hänsyn tagits till de skattskyldigas och taxeringsassistenternas behov av att lätt kunna komma i kontakt med varandra med anlitande av förefintliga kommunikationsmedel. Önskemålen om att de skattskyldiga inte skall ha alltför svårt att kunna komma i personlig kontakt med taxeringsassistenten har emellertid föranlett att utredningen i vissa fall ansett sig böra avvika från principen om minst tre assistenter inom varje arbetsenhet.

Beträffande alt. IV redovisar utredningen tre olika delalternativ, alt. IV: a, IV: b och IV: c. Dessa alternativ skiljer sig från varandra endast i det hänseendet att i alt. IV: a förutsatts att varje assistent i genomsnitt hinner granska ca 1 400 deklarationer, i alt. IV: b att han hinner granska ca 1 500

deklarationer och i alt. IV: c ca 1 600 deklarationer. Antalet assistenter en— ligt de olika alternativen blir därför olika. Enligt alt. IV: a skulle sålunda erfordras sammanlagt 285 assistenter, enligt alt. IV: b 265 och enligt alt. IV: c 249. Biträdesbehovet blir också olika enligt de skilda delalternativen. Utredningen har beräknat att i alt. IV: a erfordras sammanlagt ca 250, i alt. IV: b 235 och i alt. IV: c ca 220 biträden.

I jämförelse med lönekostnaderna i en organisation, bestående av 275 assistenter och i princip 275 biträden, innebär alt. IV: a minskade årliga utgifter på ca 34 000 kronor, alt. IV:b minskade utgifter på ca 580 000 kronor och alt. IV: c minskade utgifter på något över 1 milj. kronor.

Om jämförelse i stället göres med de av utredningen redovisade alterna- tiven I—III kan ökningen resp. minskningen i de årliga löneutgifterna be- räknas till nedan angivna belopp.

Ökning (+) resp. minskning (—) av de årliga lönekostnaderna, därest i stället tillämpas Alt. (beloppen i milj. kronor) Alt. IV:a Alt. IV:b Alt. IV:c I — 2,7 —- 3,2 —— 3.7 II + 1,1 + 0,6 + 0,02 III —0,6 ——1,2 ——1,7

I fråga om de nu nämnda olika alternativen för assistentorganisationens utformning vill utredningen anföra följande.

Alt. 1, som innebär en utformning av organisationen efter i stort sett nu gällande principer, är enligt utredningens mening av skäl som tidigare an- förts det ur arbetssynpunkt minst rationella och är dessutom det mest kostnadskrävande. Genom att vid en lösning enligt detta alternativ assis- tenternas verksamhet i princip bindes endast till ett fögderi eller en stad med egen uppbördsförvaltning och assistenternas antal beräknas endast med utgångspunkt från där befintliga rörelseidkare och därmed jämställda skattskyldiga måste i många fögderier och städer för att assistenternas arbetsbörda skall bli någorlunda jämn ett betydande antal deklarationer från andra skattskyldiga än de nu nämnda överlämnas till vederbörande rörelsenämnders handläggning, medan i andra fögderier och städer ett sådant överlämnande inte erfordras. Enligt utredningens mening kan på grund härav risk uppstå för att taxeringen inom länet av sinsemellan lika skattskyldiga inte blir likformig och för att de skattskyldigas deklarationer inte blir behandlade i de taxeringsnämnder, där den största sakkun- skapen i fråga om dessa skattskyldigas taxering finns representerad. Så- vitt utredningen kunnat finna innebär också ett godtagande av detta alter- nativ att man beträffande ett flertal skattskyldiga övergår till tjänstemanna- taxering i större utsträckning än vad som torde ha avsetts vid genomförandet

av 1956 års taxeringsreform. Utredningen anser sig därför inte kunna till- styrka en lösning enligt alt. 1.

Alt. II innebär i realiteten ett godtagande av det redan i prop. 150/1956 omnämnda men då avvisade förslaget om en centralisering till länssty- relserna av assistenterna och deras biträden. Såsom framgår av redogörel- sen i kap. IV anses också på sina håll en sådan centralisering nu böra kom- ma till stånd och till stöd härför åberopas hittills vunna erfarenheter av assistentorganisationen. Enligt utredningens mening är åtskilliga av de skäl, som härvid anförts, bärande. Genom en sådan centralisering skulle framför allt ledningen och övervakningen av denna personals arbete radi- kalt förbättras. Taxeringsintendenten eller honom underställd tjänsteman, som därtill beordrats, skulle lättare kunna hålla sig underrättad om arbetets fortgång både under taxeringsperioden och under övrig del av året. Om så skulle erfordras, kunde redan på ett tidigt stadium åtgärder för påskyn- dande av assistenternas arbete vidtagas. Vidare skulle, vilket inte är det minst viktiga, taxeringsintendenten få bättre möjligheter att informera assistenterna om innebörden och tillämpningen av ny skattelagstiftning och av sådana av beskattningsdomstolarna meddelade utslag, som har mera allmänt intresse. Assistenterna skulle även vid behov såväl under arbetet i taxeringsnämnd som vid utförandet av taxeringsrevisioner utan onödig omgång kunna få råd och anvisningar av erfarna taxeringsmän. Utbildningen av nya taxeringsassistenter i taxeringsrevision, som nu vållar stora be- kymmer, skulle inte längre vara något större problem. Både assistenternas och biträdenas speciella fallenhet för vissa arbetsuppgifter skulle bättre kunna ianspråktagas. En mera ändamålsenlig arbetsfördelning mellan de olika befattningshavarna skulle på grund härav kunna erhållas. Riskerna för att assistenterna och deras biträden skulle användas för sådana arbets— uppgifter, för vilka de inte avsetts, skulle i inte oväsentlig grad minska. Dess- utom skulle utan tvivel rekryteringen av assistenter komma att underlättas, då de på sina håll rådande svårigheterna att erhålla för assistentuppgifterna lämpliga personer delvis torde vara förknippade med att assistenterna ibland är placerade på avsides belägna orter. Flera länsstyrelser har också vitsordat. att vissa för taxeringsassistenttjänst lämpliga landskanslister på grund av familjeskäl eller andra orsaker inte vill söka ledigförklarade assistentbe— fattningar i mindre centralt liggande fögderier. Statsverket skulle inte hel- ler behöva vidkännas de betydande kostnader, som nu föranledes av att assistenterna för sin fortbildning mäste tjänstgöra vid länsstyrelserna under vissa perioder. Vad nu sagts gäller även i stort sett assistenternas biträdes- personal. Vid en koncentration till länsstyrelserna har man därför all an- ledning att förvänta en betydligt effektivare arbetsinsats av ifrågavarande personal än vad nu är fallet.

En placering av taxeringsassistenterna och deras biträden uteslutande på länsstyrelserna anser utredningen likväl vara att driva centraliseringen väl

långt. Denna lösning är även behäftad med nackdelar. Kommunikationen med de skattskyldiga skulle sålunda i viss mån gå till spillo genom att det i många fall skulle uppstå svårigheter för allmänheten att relativt lätt kunna få den erforderliga personliga kontakten med vederbörande assis- tent. Detta skulle vara till men lika mycket för assistenterna som för de skattskyldiga. Assistenternas resor till och från taxeringsnämndssamman- träden liksom under icke-taxeringsperiod vid taxeringsrevisioner o. dyl. skulle också understundom taga dyrbar tid i anspråk och förorsaka det allmänna betydande utgifter. Betydande problem skulle för länsstyrelser- nas del också uppstå om ifrågavarande centralisering kom till stånd. Många länsstyrelser torde nämligen i dagens läge sakna möjlighet att ställa för assistenterna och deras biträden erforderliga lokaler till förfogande. På grund av vad sålunda anförts anser sig utredningen inte heller kunna till- styrka en lösning enligt alt. II.

En koncentration av ifrågavarande personal till färre antal arbetsen— heter än för närvarande måste emellertid enligt utredningens mening ske om ökad effekt skall kunna utvinnas och kostnaderna för organisationen skall kunna hållas inom en rimlig ram. Både alt. III och alt. IV tillgodoser i olika omfattning dessa önskemål.

I alt. III erhålles en något större koncentration av assistenterna och biträ- dena än i nuvarande organisation. Fördelarna med en på detta sätt begrän— sad centralisering är främst, att lokalfrågan merendels inte behöver vålla några bekymmer och att assistenternas möjligheter att upprätthålla kon- takt med de skattskyldiga inte nämnvärt försämras. Kostnaderna för as- sistenternas resor skulle inte heller i någon mera påtaglig grad fördyras. Assistenterna blir emellertid i detta alternativ fördelade på så många härads— skrivarkontor att den nödvändiga arbetsledningen från taxeringsintenden— tens sida blir nästan lika svår att upprätthålla som i nu gällande organisa- tion. Vad en effektiv arbetsledning i detta sammanhang betyder för ett gott arbetsresultat har tidigare berörts. Den i alt. III skisserade lösningen ger också, anser utredningen, i allmänhet så små arbetsenheter att det man eftersträvar — ett rationellt utnyttjande av assistenter och biträden samt en inte alltför dyrbar organisation -— inte ernås. Assistenternas möjligheter att kunna rådgöra med och i viss mån utbilda varandra blir härigenom väsentligt mindre. Önskemålen om att på rationellt sätt kunna fördela arbetsmaterialet på assistenter och biträden samt att kunna genomföra en lämplig specialisering av assistenternas och biträdenas arbete kan inte heller i nämnvärd grad tillgodoses.

Enligt utredningens uppfattning bör därför utformningen av assistent- organisationen ske enligt utredningens alt. IV. En lösning av organisations— frågan enligt detta alternativ innebär att taxeringsassistenterna och deras biträden sammanföres till lämpliga arbetsenheter, koncentrerade till resi- densstäderna och i samtliga län utom Uppsala, Gotlands, Örebro, Västman-

lands och Jämtlands även till andra orter inom länen, vilka orter utvalts så att de ligger centralt inom assistenternas avsedda verksamhetsområden. Att i de nyss särskilt nämnda länen samtliga assistenter placerats i resi- densstaden och på vederbörande länsstyrelse beror på dels att utredningen inte ansett möjligt skapa lämpliga arbetsenheter på andra orter dels att residensstäderna i dessa län ansetts ligga centralt inom länet. I Gotlands och Jämtlands län ligger för övrigt redan nu länets samtliga häradsskrivar- kontor i residensstaden.

Genom den nu föreslagna koncentrationen av här ifrågavarande personal till i de flesta länen relativt få orter utanför residensstäderna torde led— ningen och övervakningen av assistenternas arbete, såväl å taxerings- nämndsstadiet som vid utförande av taxeringsrevision, väsentligen komma att underlättas. Jämväl de assistenter, som kommer att lokalt placeras i anslutning till häradsskrivarkontor, bör få ganska goda möjligheter till hjälp i tveksamma taxeringsfall, eftersom det där alltid kommer att finnas kolleger att samråda med, och förhandenvarande svårigheter att bibringa assistenterna vidareutbildning i taxeringsrevision torde betydligt minska. Assistenternas och biträdenas fallenhet för vissa speciella arbetsuppgifter kan även utnyttjas, fastän måhända inte i samma omfattning som om hela personalstyrkan varit samlad på länsstyrelserna. Rekryteringen av till taxe- ringsassistenttjänst lämpliga personer bör också kunna bli lättare.

Därest det nu angivna alternativet godtas torde man visserligen få räkna med att en del länsstyrelser och häradsskrivare inte för närvarande dispo- nerar erforderliga utrymmen för assistenterna och deras biträden. Lokal— problemen kommer emellertid inte att bli lika markanta som vid en full- ständig inplacering av berörda personal på länsstyrelserna och bör kunna överbryggas i all synnerhet som utredningen förutsätter att assistentorga— nisationen liksom hittills måste uppbyggas successivt med hänsyn till rå- dande brist på utbildad och i övrigt kvalificerad personal. I detta samman- hang må även framhållas att man i fråga om häradsskrivarkontoren torde få räkna med att betydande lokalutrymmen kommer att frigöras vid en ny uppbördsorganisation och att inom länsstyrelserna behov av ytterligare 10- kaler uppstår vid genomförandet av vad utredningen i det följande före— slår beträffande länsstyrelsernas revisionsdetaljer. Därest utredningens olika organisationsförslag skulle godtagas förutsätter utredningen att en nödvändig samordning av de olika lokalfrågorna kommer till stånd.

När det slutligen gäller att taga ställning till de olika delalternativen inom alt. lV är det enligt utredningens mening uppenbart att med de för— delar ur arbetssynpunkt, som en organisation enligt detta alternativ erbju- der, en taxeringsassistent alltid bör normalt hinna granska mer än 1 400 deklarationer under taxeringsperioden och detta även med hänsyn till det merarbete, som taxeringen till allmän varuskatt kräver. Bland utredningens experter har starka skäl uttalats för att arbetskapaciteten borde bestämmas

till i genomsnitt ca 1 600 deklarationer, d. v. 5. att organisationen skulle be- räknas enligt alt. IVzc. Med hänsyn till att konsekvenserna vid en lösning av organisationsfrågan enligt alt. IV ännu inte kan helt överblickas har dock utredningen ansett försiktigheten bjuda att man nu stannar för att inte kräva mer än att ca 1 500 deklarationer i genomsnitt granskas av varje taxeringsassistent. Därvid har även beaktats att skillnaden i fråga om det behövliga antalet assistenter enligt alt. IV: b och enligt alt. IV: c är ringa. Med den nu angivna kvantiteten deklarationer behöver en assistent dagli- gen under taxeringsperioden granska i genomsnitt ungefär 15 deklarationer. Även om vissa deklarationer är av förhållandevis enkel beskaffenhet torde man med hänsyn till den tid, som kan beräknas åtgå för granskningen av mera invecklade deklarationer, i varje fall inte inom den närmaste fram— tiden kunna förvänta att en assistent skall medhinna ett större antal de- klarationer per dag i genomsnitt.

Med beaktande av vad ovan anförts har utredningsmannen och exper- terna enats om att föreslå att assistentorganisationen i länen i princip ut— formas enligt alt. IVzb. Bilaga 25 utvisar den föreslagna fördelningen av assistenterna mellan länen och tilltänkta stationeringsorter. I bilagan läm- nas också motsvarande uppgifter för övriga här ovan diskuterade alternativ. Den föreslagna assistentorganisationen kommer att föranleda vissa änd— ringar i bl.a. taxeringsförordningen. Dessa ändringar redovisas i författ- ningsförslagen.

Såsom tidigare anförts har taxeringen i Stockholm av rörelseidkare och andra skattskyldiga med svårkontrollerade inkomst- och förmögenhetsför- hållanden sedan länge verkställts av särskilda taxeringsnämnder, i vilka den kvalificerade personalen hos överståthållarämbetet tjänstgjort såsom kronoombud. Enligt av riksdagen år 1959 fattat principbeslut har emeller- tid taxeringsassistentorganisationen från och med den 1 januari 1960 in- förts även i Stockholm. Till skillnad mot vad som nu gäller för landet i övrigt har i Stockholm samtliga assistenter placerats å överståthållarämbe- tets skatteavdelning och inte hos den lokala skattemyndigheten. Av redo- görelsen i kap. 11 framgår att inte heller beträffande Stockholm slutlig ställning tagits till assistentorganisationens utformning. Från och med ingången av år 1961 finns emellertid sammanlagt 15 assistenttjänster in- rättade i staden.

Vid beräkningen av det erforderliga antalet assistenter i Stockholm an- ser utredningen att samma principer bör tillämpas som vid bedömningen av personalbehovet i länen. Eftersom antalet deklarationer, som skall behand- las av rörelsenämnd, i Stockholm kan beräknas till ca 83 000 och varje as— sistent i enlighet med vad som tidigare anförts bör kunna granska i genom- "snitt ca 1 500 deklarationer, kan behovet av assistenter i Stockholm vid fullt utbyggd organisation i princip beräknas till 55. Om eller i vad mån

tillskottet av denna personal skall motsvaras av indragningar av vissa tjänster i akademikerkarriären bör få ankomma på överståthållarämbetet att taga ställning till i samband med utredningen om skatteavdelningens framtida organisation. Likaså bör i samband med denna utredning prövas behovet av biträden åt assistenterna samt huruvida assistenternas avsedda användning att biträda vid arbetet med fastställande av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension m. ni. hör föranleda en ytterligare utbyggnad av taxeringsassistentorganisationen i staden.

Taxeringsassisten ternas biträdespersonal

Behovet av biträden hänger intimt samman med hur assistentorganisatio- nen är utformad. Med nuvarande placering av assistenterna hos de lokala skattemyndigheterna har man funnit att det behövs ett biträde per assistent, eftersom det ansetts angeläget att assistenterna i största möjliga utsträck— ning befrias från rutingöromål. I enlighet med vad som tidigare anförts skulle vid en fullt genomförd utbyggnad av gällande organisation i princip alltså krävas 365 biträden. En sammanföring av assistenterna till större arbetsenheter medför emellertid ett minskat behov av biträdespersonal med hänsyn till att biträdena då kan utnyttjas mera rationellt. Sålunda torde man, när antalet assistenter inom en och samma arbetsenhet uppgår till högst 15, kunna räkna med att en minskning av ett biträde för var femte assistent är möjlig. Vid större koncentration av assistenterna torde en grad- vis stegrad reducering av biträdespersonalen kunna genomföras. Med ut— gångspunkt från dessa bedömanden behövs såsom tidigare anförts — vid ett genomförande av det av utredningen förordade alt. IV:b i länen totalt 235 biträden. Av dessa skall 136 ha sin tjänstgöring förlagd till läns- styrelserna och övriga 99 till orter utom residensstäderna. Den förordade organisationsformen innebär följaktligen även beträffande biträdesperso- nalen ett minskat antal tjänster och — såsom också tidigare visats —— en betydande besparing i förhållande till de kostnader, som kan beräknas om nuvarande organisation skulle fullt utbyggas.

Beträffande fördelningen av assistentbiträdena mellan länen och deras stationeringsorter hänvisas till bilaga 27.

Taxeringsassistenternas anknytning till häradsskriuamrganisationen

Den av utredningen förordade utformningen av assistentorganisationen innebär, såsom nyss anförts, att i de fall, då assistenterna stationeras på annan ort än vederbörande residensstad, de lokalt placeras i anslutning till på dessa orter befintliga häradsskriVarkontor. Detta innebär att om på dessa orter även finns ett kommunalt uppbördsverk, assistenterna placeras i an-

slutning till häradsskrivarkontoret och inte till uppbördsverket även om assistenternas huvudsakliga arbete skulle komma att hänföra sig till de i staden befintliga rörelseidkarna. Likaså innebär utredningens förslag att assistenternas biträdespersonal i sin helhet blir statsanställd. De städer som nu har egen uppbördsförvaltning kommer alltså, därest utredningens förslag godtages, att inte längre bli skyldiga att tillhandahålla assistenterna erforderlig biträdeshjälp och inte heller för assistenterna och biträdena nödvändiga lokaler och annan utrustning. Eftersom dessa städer enligt nu gällande ordning inte erhåller ersättning av statsmedel för sina lokalkost- nader kan utredningens förslag i detta hänseende innebära ökade utgifter för statsverket. Anledningen till att utredningen valt denna väg är huvud- sakligen den att eftersom både assistenterna och biträdena föreslås skola bli statliga tjänstemän, utredningen ansett det lämpligare att anknyta dem till statligt organ och inte till ett kommunalt verk. Härigenom möjliggöres också att assistenterna och biträdena får sådana lokaler, som ur statsver- kets synpunkt kan anses mest lämpliga. De ytterligare kostnader, som här- igenom kan uppstå för statsverket, anser sig utredningen inte kunna när- mare uppskatta men de torde kunna beräknas bli av förhållandevis begrän- sad natur.

Enligt nu gällande ordning är taxeringsassistent länsstyrelsetjänsteman och i organisatoriskt hänseende närmast underställd taxeringsintendenten. Vederbörande lokala skattemyndighet skall emellertid vaka över att assis- tenten fullgör sina åligganden, vilket innebär att häradsskrivaren och kronokamreraren i administrativt hänseende intar en förmansställning gentemot assistenten. Det biträde, som den lokala skattemyndigheten är skyldig ställa till assistentens förfogande, ingår däremot helt i myndighe- tens organisation och lyder helt under häradsskrivaren och kronokamre- raren.

Såsom tidigare anförts föreslår utredningen att assistenternas biträden i stället skall inordnas i länsstyrelsernas organisation och därvid tillhöra taxeringssektionen. Utredningen har i anslutning härtill övervägt huruvida inte häradsskrivarna borde befrias från förmansställningen i förhållande till assistenterna och deras biträden. Under taxeringsperioden kommer så- lunda ledningen och övervakningen av assistenterna och biträdena att lik- som nu i första hand åvila förutom vederbörande rörelsenämndsordfö- rande —— taxeringsintendenten och hans närmaste medhjälpare inom taxe— ringssektionens revisionsdetalj. Under övrig del av året kommer arbets- ledningen och övervakningen att helt ankomma på taxeringsintendenten och under honom närmast föreståndarna för revisionsdetaljerna, eftersom ut- redningen, såsom nedan kommer att närmare utvecklas, föreslår att assis— tenterna och biträdena under icke-taxeringsperiod helt skall sysselsättas med revisionsarbete. På de platser, där ett större antal assistenter sam- manförts, är det dessutom enligt utredningens mening lämpligt att -— be-

roende på personalstyrkans storlek en eller flera av de mest kvalificerade assistenterna fungerar som arbetsledare för övrig personal. I några fall, där antalet assistenter är mycket stort, kan det t. o. ni. vara både lämpligt och nödvändigt att en taxeringsrevisor ur revisionsdetaljen avdelas för att kontinuerligt tjänstgöra på assistentkontoret som arbetsledare och förman för assistenterna. I dessa och liknande fall skulle det därför te sig i viss mån irrationellt om häradsskrivaren även skulle behöva fungera som för- man för assistenterna.

Utredningen vill emellertid inte i princip förorda ändring i nu nämnda hänseende. Enligt utredningens mening föreligger fortfarande behov av att häradsskrivarna är förmän i förhållande till assistenterna och deras biträ- den i ordnings- och liknande hänseenden framför allt i de inte alltför säl- lan förekommande fall då assistentkontoret endast kommer att omfatta ett fåtal befattningshavare. Inte heller kan det anses lämpligt att, då härads— skrivaren och assistenterna är placerade inom samma lokal, de intar en i förhållande till varandra fristående ställning. Skulle emellertid förhål- landena bli sådana att häradsskrivaren och assistenterna måste ges skilda lokaler samt ledningen och övervakningen av assistenternas arbete kan ord- nas på annat tillfredsställande sätt, bör länsstyrelsen ha möjlighet att be— fria häradsskrivaren från skyldigheten att vara förman för assistenterna och deras biträden.

För den assistentpersonal, som skall vara placerad vid länsstyrelserna, utgör frågan om förmansskapet inte något problem. Såsom nyss anförts avses personalen skola placeras å taxeringssektionen och dess revisions- detalj och kommer då att lyda under taxeringsintendenten och under honom föreståndaren för revisionsdetaljen.

Taxeringsassistenternas arbetsuppgifter

Att taxeringsassistenterna och deras biträden under taxeringsperioden endast bör syssla med granskning av deklarationer och därmed samman- hängande arbetsuppgifter i de rörelsenämnder, inom vilka de skall ha sin verksamhet, torde vara så uppenbart att detta faktum inte behöver när- mare utvecklas. Den arbetsmängd, som enligt utredningens förslag kom- mer att åvila taxeringsassistenterna under taxeringsperioden, medför ock- så att det får anses uteslutet att de under denna kan tas i anspråk för andra uppgifter.

Med den av utredningen föreslagna organisationen torde finnas goda möjligheter till en ur arbetssynpunkt lämplig specialisering av både assis- tenter och biträden. Det bör sålunda inte möta hinder för taxeringsinten- denten att, om han så finner lämpligt, fördela deklarationsmaterialet inom assistenternas verksamhetsområde så att en eller flera av assistenterna får handha granskningen av samtliga deklarationer inom området, som avgi—

vits av vissa kategorier skattskyldiga, oavsett om deklarationerna sedan skall föredras och taxeringen fastställas av olika rörelsenämnder. Genom ett sådant förfaringssätt torde man kunna förvänta större effektivitet och likformighet i taxeringen, eftersom vederbörande assistent får en djupare inblick i och större förtrogenhet med de speciella förhållanden, som råder inom den eller de för honom aktuella branscherna. För att en assistent inte skall bli alltför hårt hunden i fråga om kunskaper och erfarenheter till ifrågavarande kategorier skattskyldiga kan det även vara lämpligt att as- sistenterna med vissa års mellanrum och efter en på förhand bestämd ord— ning får alternera med varandra med att biträda de olika rörelsenämn- derna. Ett dylikt system synes vara lämpligt också ur den synpunkten att rörelsenämnderna härigenom med jämna mellanrum tillförs personer med nya aspekter, vilket otvivelaktigt måste vara till gagn för taxeringsarbetet. Hinder synes inte heller böra möta mot att deklarationerna inom verksam— hetsområdet fördelas mellan assistenterna på så sätt att deklarationer av svårare beskaffenhet kommer att falla på de mera rutinerade och erfarna assistenterna och enklare deklarationer på de mindre rutinerade och mindre erfarna krafterna. Den omständigheten att förstahandsgranskningen av vissa deklarationer utförts av en taxeringsassistent synes inte heller i och för sig böra utgöra något hinder för att en annan assistent föredrar dessa deklarationer i vederbörlig rörelsenänmd.

Det bör ankomma på taxeringsintendenten i länet att meddela närmare anvisningar om hur deklarationsmaterialet varje taxeringsår skall fördelas mellan assistenterna i de olika verksamhetsområdena. Erforderligt sam- råd bör därvid ha skett med vederbörande rörelsenämnds ordförande.

Deklarationsgranskningen bör, för att densamma skall bli så fullständig och effektiv som möjligt, följa ett i förväg bestämt schema en mall. I en sådan mall bör anges, hur arbetsfördelningen mellan assistenterna och biträdena skall ordnas. Varje av assistent och biträde vidtagen kontroll- åtgärd bör antecknas på ett särskilt kollningsschema av lämpligen den be- skaffenhet som redan nu används i flera län. Användandet av ett kollnings- schema erfordras även ur den synpunkten att biträdena skall veta vilka kontroller som skall utföras av dem. Även för assistenterna _ särskilt oer- farna sådana —— är det också värdefullt att vid granskningen av deklaratio- nerna ha tillgång till ett sådant schema. Genom uppgifterna på schemat får assistenterna även kännedom om vad biträdena redan kontrollerat.

På biträdena bör i princip ankomma alla göromål, som kan utföras av dem, så att assistenterna i största möjliga utsträckning endast skall behöva syssla med de svårare granskningsuppgifterna. Sålunda bör biträdena, in— nan det egentliga granskningsarhetet tar sin början, i största möjliga ut- sträckning ifylla de på assistenternas arbetskort angivna uppgifterna om faktiska förhållanden. Sedan dessa noteringar skett, bör korten insorteras i årets deklarationer. I samband med deklarationsgranskningen bör assis-

tenterna sedan komplettera korten med övriga uppgifter. Man kan även tänka sig den ordningen att assistenterna överlämnar åt biträdena att i efterhand ifylla korten med ledning av assistenternas anteckningar i dekla— rationerna. Uppgifterna på korten bör emellertid vara ifyllda då deklaratio- nerna överlämnas till vederbörande rörelsenämndsordförande för genom- gång. Att korten sedan i mån av möjlighet därtill bör kompletteras av ord- föranden eller av sådan ledamot av taxeringsnämnden, som utsetts att granska deklarationerna och som många gånger kan sitta inne med värde- fulla uppgifter om skattskyldigs personliga förhållanden, ligger i sakens natur. Komplettering av korten bör naturligtvis även ske i samband med deklarationernas föredragning i rörelsenämnden på grund av inom nämn- den lämnade upplysningar. Utsorteringen av korten ur deklarationerna, vilket skall ske innan deklarationerna översändes för längdföring, bör om- händerhas av biträdena.

I samband med den förberedande granskningen av deklarationerna bör biträdena verkställa kontrollsummeriug, avprickning av diverse uppgifter, varuuttagskontroll och andra kontrollåtgärder av rutinmässig karaktär. Biträdena bör även utbildas så att de kan tagas i anspråk för bruttovinst- och kontantberäkningar. Att på biträdena även bör ankomma att svara för utskrivandet av alla anmaningar, förfrågningar och underrättelser till skattskyldiga och andra taxeringsnämnder ligger i sakens natur. När det gäller att lösa biträdenas arbetsuppgifter synes man även böra sträva efter en viss specialisering av biträdespersonalen med hänsyn till biträdenas skilda kvalifikationer. Överhuvud taget utvisar erfarenheterna i fråga om sättet att utnyttja biträdenas arbetskraft att ju mer biträdena handledes och utbildas desto mer kvalificerade arbetsuppgifter kan med tiden anför- tros dem. Om man alltså, såsom utredningen förordar, utökar möjlighe- terna till arbetsledning och vidareutbildning, kommer med all säkerhet biträdespersonalen på assistentkontoren att kunna väsentligt underlätta assistenternas arbete.

Om den i utredningens direktiv avsedda effektiviseringen av taxerings- kontrollen genom ökad taxeringsrevisionsverksamhet skall kunna åstad- kommas, är det enligt utredningens mening nödvändigt att assistenterna och deras biträden under tiden mellan taxeringsperioderna endast tages i an- språk för revisionsverksamhet. Skälen härför har tidigare delvis anförts och kommer att nedan närmare utvecklas när utredningen redovisar sina över- väganden i fråga om revisionsdetaljernas organisation. Det måste enligt utredningens mening te sig högst irrationellt om man inte för revisionsverk- samhet använder denna personal, som genom sina uppgifter i rörelsenämn- derna förvärvat förtrogenhet med rörelsetaxering. Utredningen vill emel- lertid erinra om att de hittillsvarande assistenterna tagits i anspråk även för andra arbetsuppgifter. Att så måst ske torde dock i huvudsak ha be-

rott på omständigheter, som sammanhängt med assistentorganisationens uppbyggnad. Samma och liknande skäl kommer knappast att föreligga sedan organisationen väl fått den erforderliga stadgan. Eftersom redan i dagens läge ett starkt krav föreligger att revisionsverksamheten utökas bör det redan nu föreskrivas att assistenterna i princip endast skall syssla här- med. Ett undantag bör emellertid göras. För assistenternas vidare beford— ran är det nödvändigt att de får erforderlig förtrogenhet med de lokala skattemyndigheternas arbetsuppgifter. Hinder bör därför inte möta mot att assistenterna, om så erfordras, förordnas att vikariera på härads— skrivartjänst. Sådana vikariat bör emellertid endast medgivas under som-- marmånaderna och sedan taxeringsarbetet i rörelsenämnderna avslutats. Däremot bör under taxeringsperioden och övrig del av året assistenter i regel inte annat än då tjänst är vakant på grund av den tidigare innehava— rens avgång få tilldelas vikariatsförordnanden å häradsskrivar- eller förste landskanslisttjänster inom länsstyrelsen med undantag dock för förste landskanslisttjänster på taxeringssektionen. De assistenter, vilka är pla- cerade i anslutning till häradsskrivarkontor, bör dock även under annan tid än sommarmånaderna få utnyttjas för vikariat å där befintlig härads— skrivartjänst vid semester o. dyl. för såvitt vikariatet endast omfattar någon eller några få dagar. De erforderliga bestämmelserna i detta hänseende bör utfärdas i administrativ ordning.

Beträffande assistenternas utnyttjande för revisionsarbete torde böra beaktas att då vid taxeringsrevision hos större företag inom t. ex. gross- handel och industri stora krav måste ställas på granskningsmannen i fråga om erfarenheter och insikter, sådana granskningsuppdrag i regel inte bör ankomma på taxeringsassistenterna utan endast bör anförtros revisorerna inom revisionsdetaljen. Däremot bör assistenterna regelmässigt tagas i an- språk för utförande av revisioner av enklare natur, såsom beträffande mindre och medelstora detaljhandelsföretag, hantverks— och åkerirörelser samt liknande företag. Åt assistenterna bör också kunna uppdras att verk— ställa partiella taxeringsrevisioner, såsom då det endast gäller att göra en begränsad kontroll av räkenskaperna mot erhållet eller införskaf— fat kontrollmaterial. ] övrigt bör assistenterna tagas i anspråk som kvali- ficerade biträden åt revisorerna vid stora och krävande taxeringsrevisioner. Därvid synes man höra utnyttja möjligheten att, alltefter vederbörande assistents förkunskaper och erfarenhet, tilldela honom självständiga upp- gifter i arbetet.

En speciell form av taxeringskontroll är, såsom tidigare anförts i kap. II, den eftergranskning som sker inom taxeringssektionerna av de av taxe— ringsnämnderna verkställda taxeringarna. Delvis initieras denna granskning av de s. k. överskottsförteckningarna men det förekommer även att mate- rialet i ett eller flera taxeringsdistrikt helt genomgås. Hittills har för denna granskning assistenterna tagits i anspråk i stor utsträckning. Enligt utred-

ningens mening bör emellertid sådan eftergranskning — när det gäller de lokala taxeringsdistrikten —- inte verkställas av assistenterna, eftersom revisionsuppgifterna får anses vara viktigare. Denna eftergranskning bör i stället verkställas inom taxeringssektionen av där befintlig personal eller hos de lokala skattemyndigheterna.

I sistnämnda hänseende får utredningen erinra om att de lokala skatte- myndigheterna på grund av lagstiftningen om allmän tilläggspensionering tillförts kvalificerad personal för bestyret med fastställandet av pensions- grundande inkomst. Den nytillkomna personalen, som måste förutsättas ha vissa kunskaper i taxering, torde emellertid inte under hela året kunna sysselsättas med nämnda arbetsuppgift. Under övrig tid av året bör perso— nalen därför under vederbörande lokala skattemyndighets ledning utnytt— jas för arbetsuppgifter på taxeringsväsendets område och då främst med ifrågavarande eftergranskning. Det är vidare att märka att utförandet av denna granskning underlättas därigenom att deklarationsmaterialet i fort- sättningen — med hänsyn till arbetet med uträknandet av pensionsgrun— dande inkomst —— måste förvaras hos de lokala skattemyndigheterna. Av föreskrifterna i 16 5 1 mom. vid 4) TF framgår att länsstyrelsen har möj- lighet att åt dessa myndigheter uppdra ifrågavarande granskningsarbete.

Att redan nu denna möjlighet i varje fall bör utnyttjas beträffande den eftergranskning, som måste ske på grund av överskottsförteckningarna, anser utredningen uppenbart. I detta sammanhang må även framhållas att bestyret med fastställandet av pensionsgrundande inkomst i huvudsak skall vara avslutat den 30 september taxeringsåret. Såvitt utredningen kun- nat finna vid sina överläggningar med uppbördsorganisationskommittén torde, därest i en ny uppbördsorganisation en betydande del av de lokala skattemyndigheternas uppgifter på uppbörds- och folkbokföringsväsendets område kommer att övertagas av datamaskiner, möjligheter framdeles komma att föreligga att till dessa myndigheter överlämna ytterligare upp- gifter inom taxeringsväsendet. Denna möjlighet bör i så fall utnyttjas så att de lokala skattemyndigheterna får övertaga den nu mer eller mindre eftersatta eftergranskningen av de lokala taxeringsnämndernas arbete. Där— emot bör, om eftergranskning måste ske av taxeringen i de särskilda taxe— ringsdistrikten, denna helt förläggas till länsstyrelserna, i all synnerhet som denna eftergranskning till väsentlig del måste bestå i verkställandet av taxeringsrevision.

Vad slutligen gäller biträdespersonalens utnyttjande under icke-taxe- ringsperiod anser utredningen, att personalen främst bör vara assisten- terna behjälplig vid utförandet av taxeringsrevisioner. Därvid skall å bi- trädena ankomma allt rutinarbete, som t. ex. jämförelse mellan de i räken- skaperna noterade intäkterna och kostnaderna och motsvarande verifika- tioner, kontrollsummeriug, dateringskontroll och kassaunderskottsunder— sökningar, men de här efter utbildning även kunna utföra andra mera

krävande arbetsuppgifter som exempelvis bruttovinst- och kontantberäk- ningar. Därest de assistenter, som är anslutna till häradsskrivarkontoren, skulle få svårigheter med att sysselsätta sina biträden under tiden mellan taxeringsperioderna —— vilket kan antas endast bli fallet om antalet biträden på assistentkontoret är relativt stort bör biträdespersonal i viss utsträck- ning kunna ställas till vederbörande häradsskrivares förfogande för arbe- tet med överskottsförteckningarna och för den i samband härmed före- kommande eftergranskningen av deklarationerna. Då deklarationsmate- rialet såsom nyss framhållits måste förvaras hos de lokala skattemyndig- heterna, kan biträdena även, om så skulle befinnas lämpligt, utnyttjas för komplettering av besvärsmål. Hinder bör inte heller möta mot att temporärt överflytta det lediga biträdet till tjänstgöring hos annan häradsskrivare eller länsstyrelsen.

Lönefrågor m. m. inom taxeringsassistentorganisationen

Vid ikraftträdandet av den nya taxeringsorganisationen placerades taxe— ringsassistenttjänsterna i lönegrad Ao 17. Mot tjänsternas placering på or— dinarie stat synes i och för sig inte några invändningar kunna göras, om för- hållandena hade varit sådana att man i allmänhet kunnat räkna med ett kontinuerligt gott rekryteringsunderlag till tjänsterna. De hittills vunna erfarenheterna av assistentorganisationen ger emellertid vid handen — vil- ket också understrukits från skilda håll att det är av största vikt att endast tjänstemän med goda kvalifikationer och fallenhet för taxerings- arbete, däri inbegripet även det grannlaga arbetet med taxeringsrevision, kommer i fråga för ordinarie tjänst som taxeringsassistent. Huruvida en person är i besittning av dessa kvalifikationer och denna fallenhet och i övrigt har de personliga egenskaper, som krävs för nämnda arbetsuppgifter, visar sig emellertid i regel först efter någon tids tjänstgöring, eftersom man alltid får räkna med initialsvårigheter för en nytillträdande befattnings- havare. Om befattningshavaren omedelbart erhåller ordinarie tjänst i sin nya befattning föreligger, såsom också framhållits från några håll, risk för att han i fortsättningen kommer att sitta kvar på en tjänst, för vilken han inte passar, och syssla med arbetsuppgifter, för vilka han kanske sak- nar större intresse. Att när det gäller taxeringsassistenttjänsterna detta kan vara till betydande men för taxeringsväsendet och för en effektiv taxeringskontroll är uppenbart. Utredningen anser därför att en viss prövo— tid — förslagsvis två år -— bör föregå antagningen till ordinarie tjänst, varigenom vissa möjligheter torde finnas för att förhindra att i fortsättning- en kommer att tillsättas assistenter som senare visar sig icke hålla måttet. Under denna tid bör assistenten vara placerad i lönegrad Ae 17. Av de inom varje län föreslagna assistenttjänsterna bör en viss del — förslagsvis en femtedel — vara extraordinarie. Skulle det under prövotiden visa sig att

tjänstemannen bättre lämpar sig för andra arbetsuppgifter inom länssty- relseorganisationen, bör tjänstemannen få återgå till tidigare ordinarie tjänst eller beredas anställning som icke ordinarie landskanslist. De ifråga- varande extraordinarie befattningarna bör inte inom de olika länen bindas till viss stationeringsort. Eftersom det inte på förhand bestämts om tjäns- terna på en vis stationeringsort skall vara ordinariebildande vinnes även den fördelen att personalen smidigt kan placeras på olika platser.

Utredningens förslag om en centralisering av assistenterna till vissa orter erbjuder, som tidigare påpekats, goda möjligheter till en fördelning av arbetsuppgifterna efter svårighetsgrad. Med hänsyn härtill och då de mest kvalificerade assistenterna avses skola fungera som arbetsledare på platsen synes det befogat att ett visst antal av assistenttjänsterna förslagsvis 51 av de föreslagna 265 tjänsterna _ erhåller en något högre lönegradsplace— ring. Innehavarna av dessa mera kvalificerade tjänster synes lämpligen böra benämnas förste taxeringsassistenter och i löneställning jämställas med förste landskanslister, som är placerade i lönegrad Ao 19. I detta sam— manhang må framhållas att utredningen vid sina beräkningar angående antalet förste taxeringsassistenttjänster strävat efter att såvitt möjligt in- rätta åtminstone en förste taxeringsassistenttjänst vid de assistentkontor, som är placerade å annan ort än residensstaden, Genom tillskapandet av dessa högre tjänster löser man också frågan om hur assistenterna skall beredas rimliga befordringsmöjligheter. Att sådana bör finnas anser utred— ningen vara av största betydelse eftersom man annars torde få räkna med att de dugligaste assistenterna relativt snabbt kommer att övergå till andra tjänster, varvid de under assistenttjänstgöringen förvärvade och för en effektiv taxeringskontroll erforderliga speciella kunskaperna och erfaren- heterna fortsättningsvis inte kan till fullo utnyttjas.

Därest en assistent under taxeringsperioden måste tillgripa övertid för att kunna fullgöra arbetsuppgifter, som hör till själva deklarationsgransk— ningen, torde särskild gottgörelse härför inte höra utgå. Detta ställnings- tagande grundar sig framför allt på att den av utredningen föreslagna arbetsmängden per assistent avpassats så, att en assistent normalt bör kunna medhinna densamma på ordinarie arbetstid. Ett annat skäl är att det inte föreligger någon möjlighet att anordna en effektiv och tillfreds- ställande kontroll över att den tid, som kan ha åtgått för övertidsarbete i samband med dek]arationsgranskningen, i verkligheten varit erforderlig. Av bestämmelserna i 32 5 A. 1 mom. första stycket Saar och uttalanden i prop. 225/1948 framgår även att i detta fall gottgörelse för övertidstjänst- göringen inte kan utgå. I ett den 20 maj 1960 meddelat utslag har kam- marrätten också framhållit att de arbetsuppgifter, som författningsenligt ankommer på taxeringsassistent, måste anses vara av sådan art, att beho— vet och varaktigheten av sådan tjänstemans övertidstjänstgöring i all- mänhet inte kan kontrolleras. Kammarrätten har därför funnit att gott—

görelse för övertidstjänstgöring i brist på närmare bestämmelser rörande tillämpning för taxeringsassistent av föreskrifterna angående sådan gott- görelse inte kan tillerkännas taxeringsassistent med mindre övertidstjänst- göringen i varje särskilt fall påkallats eller godkänts av vederbörande länsstyrelse.

En taxeringsassistents arbete är emellertid inte bara förlagt till den plats, där han har sitt kontor, utan han måste också närvara vid rörelse- nämndens sammanträden och därvid föredra de deklarationer, som grans- kats av honom. Ofta hålles dessa sammanträden på sådana tider på dagen att taxeringsassistenten måste använda sin fritid för att kunna fullgöra sin skyldighet att vara närvarande vid sammanträdena. Utredningen anser det rimligt att taxeringsassistenterna i dessa fall beredes gottgörelse för över- tidstjänstgöringen enligt bestämmelserna i 32 & Saar (kompensationsledig— het eller övertidsersättning). Gottgörelsen bör tillhandahållas på grundval av en av taxeringsassistenten underskriven och av vederbörande rörelse- nämnds ordförande attesterad uppgift eller räkning.

Enligt 32 5 A. 1 mom. Saar må gottgörelse för övertidstjänstgöring inte, med mindre Kungl. Maj:t därtill lämnar medgivande, utgå till den som innehar eller å förordnande uppehåller tjänst i högre lönegrad än den 17:e. Detta innebär att, därest de av utredningen föreslagna förste taxerings- assistenttjänsterna inrättas, sådan gottgörelse inte kan utgå till inneha- varna av dessa tjänster utan Kungl. Maj:ts medgivande för såvitt de nu nämnda assistenterna måste tillgripa övertid för att kunna närvara vid rörelsenämnds sammanträden. Med hänsyn till de speciella förhållanden, under vilka ifrågavarande övertidstjänstgöring sker, anser utredningen rimligt att förste taxeringsassistent erhåller gottgörelse för denna tjänst- göring enligt i 32 & Saar stadgade grunder. Utgår gottgörelsen i form av övertidsersättning, bör ersättningen utgå enligt den löneklass vederbörande tillhör, dock högst enligt löneklass 20.

I anslutning till det anförda bör nämnas att utredningen i annat sam- manhang kommer att till behandling uppta frågan i vad mån assistenterna skall anses vara berättigade till ersättning för egen i tjänsten använd bil.

Assistenternas statsanställda biträdespersonal åtnjuter för närvarande lön enligt den för skriv- och kontorsbiträdespersonal gällande reglerade befordringsgången (lönegrad Af 1—Ae 5). Sammandragningen av assisten- terna till vissa orter medför att även en koncentration sker av biträdes- personalen. Såsom tidigare anförts bör detta få till följd, att arbetsupp- gifterna fördelas mellan biträdespersonalen alltefter dennas skiftande kva- lifikationer och att uppgifter av svårare art överlämnas till de mest kva- lificerade biträdena. På de platser, där ett större antal biträden statione- rats, förutsätter utredningen också att någon eller några av de dugligaste biträdena skall fungera som ledare för en eller flera arbetsgrupper av

biträden. Med hänsyn härtill och då även inom denna personalgrupp bör finnas ett visst antal befordringstjänster anser utredningen motiverat, att ett antal kanslibiträdestjänster i lönegrad A0 7 inrättas. Enligt utredning- ens bedömanden hör av de föreslagna 235 biträdestjänsterna 66 vara kansli— biträdestjänster och övriga 169 tjänster i reglerad befordringsgång.

De av utredningen föreslagna lönegradsplaceringarna för taxerings- assistenterna och deras biträden framgår av bilaga 27.

2. Länsstyrelsernas revisionsdetaljer Allmänna synpunkter

Såsom tidigare anförts kan taxeringsrevision betecknas som ett av de vikti- gaste — kanske det viktigaste —— av de medel, som står till taxeringsmyndig- heternas förfogande när det gäller att åstadkomma en rättvis och lik- formig taxering av rörelseidkare och därmed likställda skattskyldiga. Ge— nom taxeringsrevision har myndigheterna möjlighet att kritiskt undersöka och pröva huruvida i avlämnade självdeklarationer eller i andra uppgifter till ledning för taxering lämnade upplysningar är riktiga samt kan godtas och godkännas enligt gällande skatteförfattningar. Genom taxeringsrevi- sion erhålles även uppgift om huruvida föreliggande räkenskaper och an- teckningar är ur redovisningssynpunkt såväl formellt som materiellt rik- tiga så att de kan godtas och godkännas såsom underlag för åsättande av en materiellt riktig taxering. Taxeringsrevision bereder slutligen taxerings- myndigheterna möjligheter att även i övrigt erhålla underlag för åsättande av materiellt riktiga taxeringar.

Av bilaga 19 framgår att under åren 1958 och 1959 verkställts samman- lagt 6 735 respektive 8148 taxeringsrevisioner. Av dessa har 6 051 respek- tive 6855 utförts av personal vid länsstyrelsernas revisionsdetaljer (bok- granskningskontoret vid överståthållarämbetets skatteavdelning). Därest hänsyn tages till i vilken omfattning det på grund av rådande arbetsför- hållanden på länsstyrelsernas taxeringssektioner varit möjligt att utnyttja personalen på revisionsdetaljerna för taxeringsrevision och till föreliggande vakanser på taxeringsrevisorstjänster, torde de angivna siffrorna, över— slagsmässigt beräknat, i genomsnitt per befattningshavare motsvara unge- fär 60 taxeringsrevisioner, vilket antal i sig innefattar såväl fullständiga som partiella revisioner. Enligt utredningens mening måste detta arbets- resultat — under hänsynstagande till den biträdeshjälp och utrustning i övrigt som stått till förfogande samt arbetets svårighetsgrad _ betecknas såsom i och för sig tillfredsställande. Ställer man emellertid det sam- manlagda antalet taxeringsrevisioner i relation till det totala antalet skatt— skyldiga med inkomst av rörelse, framgår av vad som ovan anförts i kap. VI att man med nuvarande organisation årligen kan verkställa taxerings- 12—006439

revisioner hos endast ca 3 % av alla rörelseidkare. Även om man kan antaga att hos många rörelseidkare —— t. ex. mindre hantverkare, sömmerskor och liknande skattskyldiga, vilka inte bedriver sin verksamhet under rörelse- mässiga former men likväl taxeras för inkomst av rörelse —— taxerings- revision knappast är erforderlig för att kunna konstatera om avgiven dekla- ration eller åsatt taxering är riktig, utvisar dock det anförda enligt utred— ningens mening klart att taxeringskontrollen beträffande rörelseidkarna i dagens läge inte på långt när är så omfattande och minutiös som kontrollen beträffande andra kategorier skattskyldiga. Vill man därför utvidga möjlig- heterna till taxeringskontroll beträffande rörelseidkarna kan detta önskemål enligt utredningens uppfattning inte i väsentlig mån tillgodoses utan att man omprövar grunderna för den nuvarande organisationen.

Innan utredningen går närmare in på denna fråga vill emellertid utred- ningen något beröra arbetsuppgifterna inom revisionsdetaljerna och revi— sionsarbetets inriktning samt möjligheterna att rationalisera detta arbete genom en annan fördelning av detsamma på olika befattningshavare.

En taxeringsrevision kan vara fullständig eller partiell. Vid en fullständig taxeringsrevision har granskningsmannen inte endast att gå igenom den skattskyldiges räkenskaper eller anteckningar med tillhörande verifikatio- ner samt övriga handlingar rörande verksamheten, utan han skall även ge- nom införskaffande av kontrolluppgifter och medelst utredningar av olika slag, t. ex. bruttovinst- och kontantberäkningar, skaffa sig underlag för ett bedömande av redovisningens tillförlitlighet. Är åter fråga om en partiell taxeringsrevision kan densamma inskränka sig till kontroll av viss eller vissa poster, varom tvist kan råda, eller till jämförelser mellan i räken— skaperna gjorda noteringar och inkomna eller införskaffade kontrollupp- gifter.

Taxeringsrevision kommer i regel till stånd när skattskyldig rörelse- idkare hos prövningsnämnden anför besvär över honom åsatt taxering i första instans (»defensiv»revision). Vidare sker taxeringsrevision, när beträffande viss rörelseidkare på grund av inkommet kontrollmaterial, anmälan från taxeringsnämnd e. dyl. anledning föreligger att anta, att rö- relseidkarens deklaration eller honom åsatt taxering är oriktig eller _— såsom då enskild firma eller handelsbolag ombildas till aktiebolag eller vid affärs- överlåtelser —— taxeringsmyndigheterna önskar kontrollera att affärstrans- aktioner mellan rörelseidkare blivit vederbörligen redovisade. I de nu nämnda fallen är alltså taxeringsrevision initierad på grund av något in- träffat förhållande. Som ett led i en mera allmänt syftande taxeringskon- troll beträffande rörelseidkarna sker emellertid dessutom s. k. kategori- granskningar, varvid räkenskaperna hos ett flertal eller kanske alla före— tagare inom en bestämd bransch blir föremål för taxeringsrevision. Sådana kategorigranskningar kan omfatta endast ett begränsat geografiskt om— råde —— en kommun eller ett län _ men kan också ske inom hela landet

samtidigt. Eftersom vanligen likartade förhållanden råder inom en och samma bransch, erbjuder kategorigranskningarna goda möjligheter till rättvisande jämförelser i taxeringshänseende mellan de inom branschen verksamma företagarna och till kontroll av att mellan dem förekommande affärstransaktioner i vederbörlig ordning bokförts, Ibland kan kategori— granskning även ha till syfte att inom en bransch i och för taxeringskon- troll följa upp transaktioner i olika led, t. ex. mellan huvudleverantör och underleverantörer (s. k. kedjegranskning). Det är därför naturligt att ka- tegorigranskningarna inom taxeringskontrollen har en mycket stor bety- delse, framför allt i preventivt syftc. Erfarenheten visar också att när bland de skattskyldiga föreligger misstanke om att en allmän kontroll sker inom branschen, många skattskyldiga till taxeringsmyndigheterna självmant an- mäler verkställda underdeklarationer.

Såsom förhållandena för närvarande ter sig kan emellertid kategori- granskningar liksom offensiva granskningar överhuvud taget endast ske i mycket begränsad omfattning. Och i de förhållandevis få fall, då sådana granskningar hittills har kunnat äga rum, har de ofta bestått i partiella taxeringsrevisioner, i regel endast innefattande en kontroll av att räken— skaper o. dyl. överensstämt med tillgängligt kontrollmaterial. Däremot har endast undantagsvis en fullständig och mera ingående granskning kun- nat ske av räkenskaperna hos samtliga skattskyldiga i en bransch inom ett större område än län, vilket givetvis begränsat möjligheterna till rättvisande jämförelser. I stället har granskningsverksamheten i hög grad måst in- riktas på defensiva revisioner, vilka —— ehuru i och för sig många gånger viktiga och nödvändiga för åvägabringande av materiellt riktiga taxe- ringar — likväl av naturliga skäl inte kunnat medföra samma möjligheter att följa upp förhållandena inom en bransch. Genom att revisionsverksam— heten fått denna inriktning har också ibland den situationen uppstått att man inte kunnat eller hunnit med att utnyttja det kontrollmaterial, som från centralt håll främst riksskattenämndens kontrollbyrå _ tillhanda- hållits i syfte att underlätta genomförandet av kategorigranskningar.

Vad sedan angår personaluppsättningen på revisionsdetaljerna utvisar bilagorna 6 och 24 att den kvalificerade granskningspersonalen till övervä- gande del utgöres av akademiskt utbildad personal. Av de den 1 januari 1960 befintliga tjänsterna på revisionsdetaljerna och bokgranskningskon- toret vid överståthållarämbetet i högre slutlönegrad än lönegrad 10, tillhopa 212, utgjorde sålunda inte mindre än 195 tjänster, för vilkas innehav er- fordras examen från handelshögskola. Mot det angivna antalet kvalifice- rade tjänster svarar 62 tjänster inom biträdeskarriären. Redan de nu an- givna siffrorna bestyrker det i utredningens direktiv berörda förhållandet att den kvalificerade personalen inte endast tagits i anspråk för kvalifi- cerade granskningsuppgifter, för vilka allmänt sett krävs en mer ingående teoretisk kunnighet, utan även måst syssla med göromål, som inte kräver

sådana insikter. Vid sina besök på olika länsstyrelser har utredningen också kunnat konstatera riktigheten av det nu angivna förhållandet.

Det är enligt utredningens mening uppenbart att den nuvarande biträdes- personalen på revisionsdetaljerna inte är så dimensionerad att den i nämn- värd grad kan underlätta den kvalificerade personalens arbetsuppgifter. I några få län har man visserligen haft biträden, som kunnat biträda de kvalificerade granskarna med i regel uppgifter av relativt kvalificerad karaktär men i de flesta länen har biträdena endast sysselsatts med skriv- göromål och motsvarande uppgifter.

Enligt gällande föreskrifter är den kvalificerade revisionspersonalens uppgift framför allt att verkställa taxeringsrevision. De till revisionsde— taljerna knutna befattningshavarna har emellertid också i inte ringa grad tagits i anspråk för annat utredningsarbete i samband med beredning av taxeringsmål, särskilt i vad avser jordbrukare med bokföringsmässig redo- visning, enskilda rörelseidkare och juridiska personer. Såsom framgår av bilaga 11 och tabell 7 (s. 41) har dessutom flertalet länsrevisorer och vissa förste taxeringsrevisorer haft till uppgift att fullgöra på taxeringsinten- dent ankommande göromål. Under år 1959 har sålunda 19 av 24 länsrevi- sorer och 12 av 25 förste taxeringsrevisorer i lönegrad Ao 23 eller alltså sammanlagt 31 av de 49 mest kvalificerade befattningshavarna inom revi— sionsdetaljerna under varierande tider innehaft förordnande att fullgöra sådana göromål. Omräknat i årsarbetskrafter innebär de angivna siffrorna att under nämnda år 15 av de för revisionsuppgifter mest kvalificerade ar— betskrafterna på grund av nämnda förordnanden måst tagas i anspråk för andra uppgifter än taxeringsrevision. Att detta varit till betydande men för det egentliga revisionsarbetet torde vara uppenbart. Utredningen är emellertid angelägen understryka att det nu anförda förhållandet huvud- sakligen får ses som en konsekvens av riksdagens år 1956 fattade beslut i detta hänseende (jfr ovan 5. 41—43) och rådande arbetsläge på taxerings- sektionerna.

Sammanfattningsvis visar enligt utredningens mening det ovan anförda att taxeringsrevisioner för närvarande inte förekommer i den utsträckning som är önskvärd med hänsyn till kraven på en effektiv och för alla med- borgarkategorier lika taxeringskontroll,

att taxeringsrevisionsarbetet för närvarande inte kunnat få den inrikt- ning, som erfordras för att kunna utvinna mesta möjliga effektivitet ur kontrollsynpunkt, och

att den nuvarande organisationen för taxeringsrevisionsverksamhet inte är så uppbyggd att där befintliga befattningshavare kan på det ur kontroll- synpunkt lämpligaste sättet utnyttjas med hänsyn till sina kvalifikationer.

För att de nu påtalade bristerna skall kunna avhjälpas anser utredningen att en personell förstärkning av länsstyrelsernas revisionsdetaljer är ofrån-

komlig. Denna förstärkning bör enligt utredningens mening i första hand tillgodoses på så sätt att den på revisionsdetaljerna nu placerade akademiskt utbildade arbetskraften frigöres från sådana uppgifter, som inte direkt sam- manhänger med taxeringskontroll, och i stället inriktas på sådana kvalifice- rade kontrolluppgifter, för vilkas rätta handhavande den ifrågavarande höga utbildningen erfordras. Den nödvändiga förstärkningen av revisions- detaljerna bör i andra hand tillgodoses genom att för mindre kvalificerade kontrolluppgifter anställes personal, beträffande vilken kvalifikationskraven inte är så höga som examen från handelshögskola. Vid bedömandet av den erforderliga förstärkningen måste emellertid beaktas vad utredningen tidi- gare föreslagit i fråga om taxeringsassistentorganisationen.

Den kvalificerade revisionspersonalens arbetsuppgifter; kompetensfordringar m. m. Det nuvarande personalläget på revisionsdetaljerna karaktäriseras, såsom nyss antytts, av disproportionen mellan den akademiskt skolade personalen och annan personal. Eftersom personalen nästan helt består av högkvalifi- cerade befattningshavare, måste dessa verkställa alla taxeringsrevisioner själva utan praktiskt taget någon hjälp av biträden, och därvid utan att större avseende kan fästas till revisionsuppdragets beräknade svårighets- grad, omfattningen av den rörelse vars bokföring skall granskas o. s. v. Eftersom svårighetsgraden i granskningsuppgifterna är starkt skiftande samt rörelsernas struktur och omfattning ur kontrollsynpunkt mycket olika innebär det anförda, att den akademiskt skolade personalen ofta får syssla med enklare arbetsuppgifter, för vilkas rätta och behöriga hand- havande inte erfordras akademisk skolning eller beträffande vilka i varje fall inte föreligger samma krav på teoretisk utbildning som beträffande de svårare arbetsuppgifterna. Givetvis har detta i sin tur medverkat till att revisionsverksamheten inte kunnat få den omfattning och inriktning, som ur allmän kontrollsynpunkt varit önskvärd.

Utredningen har tidigare förordat att taxeringsassistenterna under icke- taxeringsperiod uteslutande skall sysselsättas med taxeringsrevision. Av skäl, som nedan kommer att närmare utvecklas, är emellertid den perso- nella förstärkning av revisionsverksamheten, som härigenom uppstår, inte tillräcklig för att tillgodose önskemålen om en effektiverad och inten- sifierad taxeringskontroll. Den därutöver erforderliga personella förstärk- ningen av granskningspersonalen bör, såsom statsutskottet antytt i sitt i kap. IV omnämnda utlåtande nr 11/1960, åstadkommas genom att lands- kanslister i större utsträckning än för närvarande får självständigt syssla med taxeringsrevision. De bör därvid få samma arbetsuppgifter som i det föregående föreslagits för taxeringsassistenterna. Vidare bör revisionsde— taljernas biträdespersonal utbyggas så att alla skriv- och andra rutingöro-

mål kan överlämnas till denna personal. Genom det nu anförda skapas förutsättningar för större effektivitet i granskningsmännens arbete och möjligheter till en rationell arbetsfördelning, som bl. a. innebär att den akademiskt utbildade personalen kommer att kunna användas för sådana arbetsuppgifter, för vilka ifrågavarande utbildning erfordras.

Innan utredningen närmare ingår på konsekvenserna av detta sitt ställ— ningstagande vill utredningen något beröra kompetensfordringarna för re- visionspersonalen med utgångspunkt från den fördelning av revisionsupp- gifterna, som utredningen tänkt sig.

Enligt gällande bestämmelser i länsstyrelseinstruktionen fordras för be- hörighet till tjänst som länsrevisor, förste taxeringsrevisor och taxerings- revisor att ha avlagt examen vid handelshögskola. För att erhålla tjänst som taxeringsrevisor erfordras också att ha fullgjort provtjänstgöring un- der en sammanlagd tid av 6 månader enligt närmare bestämmelser i kun- görelsen den 19 maj 1944 (nr 246) om antagande av aspiranter å länsnota- rie- och taxeringsrevisorstjänster m. m. Examen från handelshögskola ger även behörighet till tjänst som taxeringsintendent, biträdande taxeringsin- tendent, förste taxeringsinspektör och taxeringsinspektör. Som kompetens- villkor för att erhålla tjänst som förste landskanslist och landskanslist före- skrivs endast, att vederbörande skall ha undergått den utbildning, som Kungl. Maj:t bestämmer. I detta syfte anordnas årligen genom försorg av länsstyrelsernas utbildningsnämnd särskilda s. k. landskanslistkurser. God- känd sådan kurs medför även behörighet till taxeringsassistenttjänst.

Vid årets riksdag har i tvenne motioner förslag väckts om slopande av kravet på examen från handelshögskola som behörighetsvillkor för inne- hav av förste taxeringsrevisors- och taxeringsrevisorstjänster. Utredningen hänvisar härvidlag till redogörelsen i kap. IV. Utredningen vill emellertid för sin del starkt understryka vikten av att kravet på civilekonomexamen som villkor för innehav av ifrågavarande befattningar vidmakthålles. Detta ter sig desto mer angeläget, då såsom nyss anförts de enklare och medel- svåra revisionerna enligt utredningens mening bör överlämnas till assisten- terna och de på revisionsdetaljerna tjänstgörande landskanslisterna. Taxe- ringsrevisorerna kommer härigenom att i huvudsak få befatta sig med granskningar av större företag, vilka granskningar med hänsyn till den omfattande och ofta invecklade redovisningen merendels kräver högskole- utbildad personal. I detta sammanhang är även att märka att de större före- tagen för sin bokföring och redovisning samt i taxeringsfrågor i allt större omfattning anlitar hjälp av utbildade skattejurister, auktoriserade revisorer eller andra personer med motsvarande sakkunskap på ifrågavarande om- råde. Vid taxeringsrevisioner hos dylika företag är det enligt utredningens mening olämpligt om granskningsmannen inte besitter motsvarande teore- tiska kunskaper. Bibehållande av nuvarande kompetensbestämmelser anser utredningen även motiverat därav, att taxeringsrevisorerna i fortsättningen

torde komma att tilldelas offensiva arbetsuppgifter i betydande omfatt- ning, vilka uppgifter i regel ställer stora krav på kunnighet hos gransk- ningsmännen.

Genom att taxeringsassistenter och landskanslister i framtiden avses skola självständigt utföra taxeringsrevision i större utsträckning än hittills kan det ifrågasättas om inte behörighetsvillkoren för denna personal borde skärpas så att för antagning till dylika tjänster skulle förutom genomgång av landskanslistkurs framdeles även krävas annan teoretisk utbildning, t. ex. examen från handelsgymnasium. Även om en sådan skärpning i och för sig kan anses befogad, har utredningen dock avstått från att framlägga förslag härom, i all synnerhet som tillgången på gymnasieekonomer för närvarande är och inom överskådlig framtid kan beräknas vara begrän- sad. Detta utesluter naturligtvis inte att man vid rekryteringen av lands- kanslistpersonal bör sträva efter att erhålla personer med sådan examen, men även andra personer med motsvarande kunskaper i bokföring bör kunna komma i fråga. I detta sammanhang må även erinras om att som villkor för deltagande i landskanslistkurs fordras att kunna förete intyg om avslutad kurs i bokföring vid yrkesskola eller motsvarande kunskaper.

Om den avsedda effektiveringen av taxeringsrevisionsverksamheten skall kunna komma till stånd måste —— såvitt utredningen kunnat finna — den nu tillgängliga högskoleutbildade personalen på taxeringssektionerna få ostört ägna sig åt sådana arbetsuppgifter, som direkt sammanhänger med denna verksamhet och för vilka uppgifter de ifrågavarande befattnings- havarnas särskilda utbildning gör dem speciellt lämpliga. Även 1955 års taxeringssakkunniga underströk detta förhållande i sitt betänkande med förslag till ändrad taxeringsorganisation (SOU 1955: 51). Med hänsyn till de nyss antydda konsekvenserna av 1956 års riksdags beslut i fråga om revisionspersonalens sysslande med taxeringsintendentsgöromål, d. v. 5. att med taxeringsintendents befogenhet föra talan och uppträda som part i taxeringsmål, anser utredningen att medgivandet i länsstyrelseinstruktionen att använda denna personal för ifrågavarande göromål bör utgå. Först härigenom kan denna personals speciella utbildning komma till sin rätt och den erforderliga effektiveringen av revisionsverksamheten komma till stånd.

Utredningen vill emellertid i detta sammanhang understryka att detta utredningens förslag inte på något sätt innebär att utredningen ansett denna personal mindre skickad att som representant för det allmänna uppträda som part i skatteprocess. Tvärtom kan ofta denna personals utbildning och erfarenhet på särskilt det redovisningstekniska området göra den mycket lämpad att föra talan i skatteprocesser, när fråga är Om rörelsetaxering, och detta även med hänsyn till den expertis på om— rådet, som de skattskyldiga vanligtvis utnyttjar. Att utredningen ändock vidhåller uppfattningen att revisionspersonalen endast skall syssla med taxeringsrevision beror emellertid också på att utredningen anser att man

i fråga om rörelsemålen måste upprätthålla en bestämd boskillnad mellan dels utredningen i målet dels själva processföringen. Utredningen i må- let taxeringsrevisionen _ bör med utgångspunkt från gällande rätts— grundsatser utföras av person, som är helt obunden av partställningen i skatteprocessen. Det kan därför även anses vara ett rättssäkerhetsintresse att revisionspersonalen hålls fri från själva processföringen. Härigenom kommer denna personal att även i allmänhetens ögon framstå såsom en- dast opartiska utredare i taxeringsmål.

Det sagda utesluter naturligtvis inte att revisionspersonalen skall kunna förordnas att uppehålla lediga taxeringsintendents-, biträdande taxerings— intendents- och sådana taxeringsinspektörstjänster, till vilka normalt är knutna uppgift att även fullgöra taxeringsintendentsgöromål. Tvärtom är det enligt utredningens uppfattning lämpligt att denna möjlighet, när det gäller längre ledigheter, utnyttjas i största möjliga utsträckning, efter— som revisionspersonalen härigenom beredes tillfälle till för vidare beford- ran önskvärd erfarenhet i processföriug. Vid ett sådant förordnande från- träder den ifrågavarande befattningshavaren temporärt sin befattning inom revisionsdetaljen och fungerar såsom taxeringsintendent eller taxe- ringsinspektör. Att han i dylikt fall inte skall uppträda som part i mål, i vilket han själv verkställt taxeringsrevision, bör vara uppenbart.

Den nu gällande befogenheten för revisionspersonalen att vid sidan av sin tjänst inom revisionsdetaljen även fullgöra taxeringsintendentsgöro— mål har i tidigare sammanhang ansetts nödvändig för att bereda ifråga- varande befattningshavare möjlighet till befordran till tjänst som taxe- ringsintendent. Utredningen får i detta sammanhang hänvisa till den i kap. II (s. 41—43) lämnade redogörelsen för departementschefens och bevillningsutskottets uttalanden i frågan vid 1956 års riksdag.

Enligt utredningens uppfattning får den omständigheten, att den kvali- ficerade revisionspersonalen i fortsättningen inte skall medgivas rätt att inneha uppdrag att föra det allmännas talan i taxeringsprocessen, inte medföra att möjligheterna för denna personal att vinna befordran till tjänst som taxeringsintendent försämras. Detta följer redan därav att den- na befordringsmöjlighet —— såsom också departementschefen framhållit i prop. 150/1956 —— har sin givna betydelse när det gäller en god rekrytering till länsrevisors— och taxeringsrevisorstjänster. Med hänsyn till den ställ— ning, som föreståndarna för revisionsdetaljerna i framtiden får, därest utredningens organisationsförslag genomförs, såsom taxeringsintenden- ternas främsta medhjälpare i fråga om den kvalificerade skattekontrollen och såsom handledare av ett stort antal befattningshavare taxerings- revisorer, taxeringsassistenter, landskanslister och biträdespersonal _— är det enligt utredningens mening nödvändigt att till dessa tjänster i fort- sättningen endast kan ifrågakomma sådana befattningshavare, beträf- fande vilka det redan tidigare stått klart att de äger de allmänna förutsätt»

ningarna och de erforderliga kunskaperna för befordran inte bara till tjänst som föreståndare för revisionsdetalj utan även till taxeringsinten- denttjänst. Den borttagna möjligheten för nu nämnda befattningshavare att fullgöra taxeringsintendentsgöromål kan därför enligt utredningens mening inte på något sätt försämra deras möjligheter att i fortsättningen vinna befordran till högre tjänst.

I detta sammanhang må även erinras att i samband med införandet av den allmänna varuskatten i alla län utom Gotlands inrättades biträdande taxeringsintendenttjänster, vilka i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län placerades i lönegrad Ao 26 och i övriga län i lönegrad Ao 24. På dessa befattningshavare skulle emellertid inte enbart ankomma föreståndarska— pet för varuskattekontoren utan de skulle även i största möjliga utsträck- ning tagas i anspråk för taxeringsintendentsuppgifter beträffande taxe- ringsmål överhuvud taget. Därest länsrevisorer och taxeringsrevisorer, såsom också hittills skett i viss omfattning, ifrågakommer till sådana tjäns— ter, kan vederbörande under innehavet av ifrågavarande tjänst också i allmänhet vinna erforderlig förtrogenhet med processföringen.

Oavsett om en taxeringsrevisor söker och erhåller ovannämnd biträ- dande taxeringsintendenttjänst eller inte synes det emellertid värdefullt om taxeringsrevisorerna i större utsträckning än hittills kunde beredas möjlighet att erhålla taxeringsinspektörstjänst, eftersom de då skulle kunna få den allsidiga utbildning i och erfarenhet av de speciella problem, som möter vid handläggningen av besvärsmål. Någon tids tjänstgöring för revisionspersonalen på taxeringssektionens allmänna detalj borde därför bli kutym och det skulle till och med kunna ifrågasättas om det inte borde stipuleras att befattningshavare med civilekonomexamen i regel borde ha fullgjort viss tids tjänstgöring såsom förste taxeringsinspektör innan han kunde befordras till länsrevisors- eller högre tjänst. Härigenom skulle otvivelaktigt förutsättningarna bli större att för dessa tjänster erhålla de mest lämpliga befattningshavarna. Då utredningen emellertid avstått från att framlägga förslag härom har detta framför allt berott på att man här— igenom skulle försämra befordringsutsikterna inte bara för juristpersona— len utan även för Civilekonomerna. Utredningen anser det därför lämp- ligare att taxeringsinspektörstjänsterna får sökas i vanlig ordning. Tjänst- göring på revisionsdetalj bör därvid anses vara lika meriterande som tjänst- göring på annan detalj inom taxeringssektionen eller annan sektion på landskontoret.

Den omständigheten att revisionspersonalen inte skall fullgöra taxerings- intendentsgöromål kan tänkas komma att medföra ett visst behov på taxe- ringssektionernas allmänna detaljer att vid processföringen ha tillgång till i rörelsetaxering väl insatta befattningshavare. Eftersom landskamrerare- tjånsterna måste besättas med juridiskt skolad personal måste emellertid aven i fortsättningen vissa taxeringsintendenttjänster förbehållas denna

personal. I det följande föreslår emellertid utredningen inrättandet av vissa tjänster som revisionsintendent. Därest dessa tjänster kommer till stånd öppnas även nya vägar för Civilekonomerna att erhålla befattningar, som i lönehänseende kommer att i stort sett bli jämställda med taxeringsinten- denttjänsterna.

De närmare konsekvenserna i personalhänseende för taxeringssektio— nernas allmänna detaljer med hänsyn till vad utredningen ovan föreslagit kommer att behandlas i ett senare avsnitt.

Behovet av kvalificerad personal vid revisionsdetaljerna Till grund för beräkningen och fördelningen olika länsstyrelser emellan av de mera kvalificerade tjänsterna inom länsstyrelseorganisationen ligger den vid 1952 års riksdag genomförda, i kap. 11 omnämnda gruppindel- ningen av länsstyrelserna. När det gäller att rätt bedöma behovet av kvali- ficerad personal på revisionsdetaljerna är emellertid denna gruppindelning enligt utredningens mening knappast rättvisande. Såsom närmare framgår av den i kap. 11 lämnade redogörelsen bygger gruppindelningen visserligen på länens sinsemellan olika struktur i fråga om folkmängd, ytvidd, närings- liv, antal kommunala enheter och dessas beskaffenhet m. m. Dessa faktorer är i och för sig viktiga, när det gäller att rätt avväga det samlade personal- behovet på de olika länsstyrelserna, men ger endast i ringa grad någon säker karakteristik av de olika länen i fråga om behovet av personal för verkställande av taxeringsrevisioner. För att kunna bedöma detta behov krävs enligt utredningens mening endast uppgift om det antal rörelseidkare och andra företagare, som kan bli föremål för sådan revision, samt rörel- sernas och företagens allmänna struktur. Kännedom om strukturen är nöd- vändig av den orsaken att rörelser i olika branscher och av olika storleks- ordning i allmänhet vid taxeringsrevision kräver olika stor arbetsinsats. Likaså varierar svårighetsgraden i genomförandet av taxeringsrevision med hänsyn till rörelses eller företags struktur. De olika länen bör därför ur taxeringsrevisionssynpunkt graderas sinsemellan på grundval av en bedöm- ning av endast de nu angivna faktorerna. Utredningen vill i detta samman- hang också framhålla att den principiella bundenheten i den nuvarande organisationen till den nu gällande gruppindelningen för revisionsdetaljer- nas del synes ha medfört en viss ojämnhet mellan länen i bearbetnings- intensiteten beträffande förefintliga granskningsobjekt, vilken ojämnhet inte kan anses tillfredsställande.

För att få en utgångspunkt för en gruppindelning av länen i taxerings— revisionshänseende har utredningen —- i brist på aktuellare material —— utgått från de av 1951 års företagsräkning publicerade uppgifterna om antal företag och sysselsatta samt genomsnittsomsättningen i olika angivna branscher. Ur siffermaterialet har uttagits och eliminerats däri ingående

uppgifter avseende statliga och kommunala verk och företag. Hänsyn har däremot inte kunnat tagas till tyngden i siffermaterialet beträffande de allra största företagen.

De härvid framräknade siffrorna har sedan kompletterats med uppgifter angående de vid företagsräkningen uteslutna branscherna fiske, pälsdjurs- uppfödning samt verksamheter såsom läkare, tandläkare och veterinärer, vilka branscher och verksamheter inplacerats i gruppen »övriga verksam- hetsgrenar». Det för de olika huvudgrupperna av näringsverksamhet er- hållna siffermaterialet har sedan bearbetats och omvandlats till relationstal för de olika länen, varvid hänsyn tagits till huvudgruppernas beräknade svårighetsgrad ur taxeringsrevisionssynpunkt. Dessa relationstal har sedan sammanvägts med på grundval av samma material framräknade siffror, i vilka hänsyn tagits till befolkningsökning resp. befolkningsminskning inom länen under åren 1951—1959. I sistnämnda hänseende har förutsatts att förändringarna under dessa år i fråga om antalet företag och dessas utveckling inom de olika huvudgrupperna av näringsverksamhet i princip är desamma som mellan materialet i 1931 och 1951 års företagsräkningar. Vid sammanvägningen har hänsyn även tagits till företagstätheten i länen.

De slutliga relationstal, som sålunda erhållits, framgår av nedanstående tabell 12.

Tabell 12 Län Relationstal Län Relationstal Län Relationstal B 17,7 K 9,3 T 13,2 C 8,8 L 15,4 U 10,5 D 10,9 M 33,6 W 13,3 E 18,3 N 10,6 X 13,9 F 15,3 0 38,1 Y 14,3 G 9.0 P 17,2 Z 7,4 H 13,5 R 1 1 ,9 AC 1 1,2 I 4,5 S 12,9 BD 1 1,2

På grundval av dessa relationstal och under hänsynstagande till dels antalet rörelsebilagor enligt formulären 7a och 8a vid 1958 års taxering enligt av länsstyrelserna lämnade uppgifter, dels antalet jordbrukare med bokföringsmässig redovisning, dels antalet till allmän varuskatt registre- rade skattskyldiga och dels, vad gäller Norrlandslänen, dessas ytvidd och därmed sammanhängande kommunikationssvårigheter, föreslår utredning- en att vid bedömningen av personalbehovet och organisationen i övrigt på länsstyrelsernas revisionsdetaljer länsstyrelserna sinsemellan fördelas på olika grupper sålunda.

Grupp 1: länsstyrelserna i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län; Grupp 2A: länsstyrelsen i Stockholms län; Grupp 28: länsstyrelserna i Östergötlands och Älvsborgs län;

Grupp 3A: länsstyrelserna i Jönköpings, Kristianstads, Gävleborgs och Västernorrlands län;

Grupp 3B: länsstyrelserna i Kalmar, Värmlands, Örebro och Koppar- bergs län;

Grupp 3 C: länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län; Grupp [l-.' länsstyrelserna i Södermanlands, Hallands, Skaraborgs och Västmanlands län;

Grupp 5: länsstyrelserna i Uppsala, Kronobergs, Blekinge och Jämtlands län; samt

Grupp 6: länsstyrelsen i Gotlands län. Utredningen vill emellertid understryka att den föreslagna gruppindel- ningen inte får tolkas så, att beträffande länsstyrelserna inom varje grupp behovet av kvalificerad personal å revisionsdetaljen är exakt detsamma inom varje länsstyrelse. På detta behov inverkar nämligen _» såsom nedan skall närmare utvecklas —— antalet inom varje län befintliga rörelseidkare och andra företagare, som beräknas kunna bli föremål för taxeringsrevi- sion, samt antalet föreslagna taxeringsassistenter. Den föreslagna grupp- indelningen har emellertid betydelse därför att den enligt utredningens mening visar, att för de olika länsstyrelserna inom varje grupp samman— sättningen av revisionsdetaljernas kvalificerade personal och detaljernas organisation bör vara likartade.

När det sedan gäller att närmare bedöma behovet av kvalificerade he- fattningshavare inom revisionsdetaljerna bör såsom tidigare antytts antalet skattskyldiga, vilka normalt beräknas kunna bli föremål för taxe- ringsrevision, tjäna som utgångspunkt. Härvid har använts de uppgifter, som utredningen erhållit från länsstyrelserna. angående dels antalet skatt- skyldiga, som vid fullt utbyggd organisation beräknas skola taxeras i rö- relsedistrikt, dels antalet allmänna självdeklarationer enligt formulär 1b vid 1959 års taxering, d. v. s. deklarationer avgivna av sådana juridiska per— soner, som inte är skattskyldiga för förmögenhet (se bilaga 1 kol. 7 och 3). Beträffande de först angivna skattskyldiga har utredningen beräknat att endast 60 % av dessa skattskyldiga bedriver verksamhet av sådan art, som normalt kan eller bör bli föremål för taxeringsrevision. I de 40 %, som frånräknats, ingår sålunda både makar och barn till rörelseidkare, skatt- skyldiga som visserligen taxeras för inkomst av rörelse men knappast be- driver sin verksamhet under rörelsemässiga former samt skattskyldiga, som i rörelsenämnderna taxeras på grundval av särskild deklaration i an— nan kommun än vederbörandes hemortskommun. I fråga om de juridiska personerna har utredningen ansett att endast 50 % av det totala antalet normalt kan beräknas bli föremål för taxeringsrevision, eftersom i detta antal ingår ett flertal s. k. »sovande» aktiebolag och sådana aktiebolag och juridiska personer i övrigt, som överhuvud taget inte kan eller behöver revi- deras.

Vid beräkning av personalbehovet måste emellertid även hänsyn tagas till hur många taxeringsrevisioner en granskningsman normalt beräknas kun- na utföra per år och en bedömning göras av granskningstätheten, d. v. s. hur ofta de skattskyldiga, som bör bli föremål för taxeringsrevision, vanligen bör revideras. I förstnämnda hänseende vill utredningen erinra om vad utredningen tidigare anfört, nämligen att de nuvarande granskningsmän— nen för närvarande utför ca 60 taxeringsrevisioner årligen i genomsnitt per befattningshavare, i vilket antal ingår både fullständiga och partiella taxe- ringsrevisioner. Med hänsyn till den utökning av antalet biträden och de rationaliseringsåtgärder, som utredningen i det följande föreslår beträf— fande revisionsdetaljerna, har utredningen ansett sig kunna anta att ar- betskapaciteten i fortsättningen inte kommer att understiga i genomsnitt 75 taxeringsrevisioner årligen per granskningsman. Vid denna bedömning har utredningen fäst särskilt avseende vid att, därest en förskjutning i re- visionsverksamheten sker mot fler kategorigranskningar och överhuvud taget fler offensiva revisioner än för närvarande, en ökning av de partiella revisionerna kan förväntas men att även fler fullständiga och mer tidskrä- vande revisioner kommer till stånd.

Vad sedan angår frågan om hur ofta rörelseidkare och därmed likställda skattskyldiga normalt bör bli föremål för taxeringsrevision vill utredningen först understryka att taxeringsrevision inte bör komma till stånd enbart därför att beträffande en viss skattskyldig föreligger misstanke om skatte- fusk utan att taxeringsrevisionen bör vara en normal kontrollåtgärd, som det stora flertalet rörelseidkare och därmed likställda skattskyldiga kan förvänta med vissa års mellanrum. Såsom utredningen tidigare anfört i olika sammanhang medger den nuvarande taxeringskontroliapparaten en- dast att ca 3 % av samtliga skattskyldiga årligen granskas, vilket ur skilda synpunkter måste betecknas som högst otillfredsställande. Med hänsyn till gällande eftertaxeringsregler borde det egentligen enligt utredningens me— ning vara så att dessa skattskyldiga granskades åtminstone en gång varje sexårsperiod. En utbyggnad av kontrollapparaten, som skulle kunna till- godose detta önskemål, har utredningen emellertid bedömt såsom för när- varande praktiskt omöjlig. Utredningen har därför ansett sig inte kunna beräkna granskningstätheten beträffande ifrågavarande skattskyldiga större än till i genomsnitt en granskning per skattskyldig varje åttaårsperiod. Re- dan detta innebär en sådan väsentlig ökning i förhållande till nuläget att det inte torde vara för djärvt att anta att den större granskningstätheten även kommer att verka i preventiv riktning.

Under antagande sålunda att varje granskningsman årligen kan verk— ställa i genomsnitt 75 taxeringsrevisioner och att sådana revisioner bör ske av berörda skattskyldiga i genomsnitt en gång varje åttaårsperiod har det erforderliga antalet kvalificerade granskningsmän framräknats med led— ning av den tidigare nämnda beräkningen av antalet skattskyldiga, som

normalt bör och kan göras till föremål för taxeringsrevision. Utredningen har därvid kommit fram till att för hela riket erfordras sammanlagt 491 sådana granskningsmän, därav 401 på länsstyrelserna och 90 på överståt- hållarämbetet. Då emellertid taxeringsassistenterna även skall utföra taxe— ringsrevisioner under icke-taxeringsperiod, d. v. 5. ca 5 månader av året hänsyn har därvid även tagits till dessa befattningshavare tillkommande semester och länsstyrelsernas möjligheter att utnyttja dem för vissa vikariat —— har det angivna antalet granskningsmän reducerats med det antal års- arbetskrafter, som de föreslagna 320 (265+55) taxeringsassistenternas revisionsverksamhet motsvarar, eller med 133 (110 + 23) årsarbetskrafter. På revisionsdetaljerna inom länsstyrelserna och bokgranskningskontoret vid överståthållarämbetet bör alltså enligt utredningens bedömande finnas 291 resp. 67 eller sammanlagt 358 kvalificerade bokföringsgranskare.

En förutsättning för att med den av utredningen föreslagna utökningen av såväl kvalificerad revisionspersonal som biträden uppnå den eftersträvade effektiviseringen och intensifieringen av revisionsverksamheten är att möj— ligheter skapas för en mera direkt och aktiv arbetsledning samt övervak- ning av det inom länsstyrelsen bedrivna granskningsarbetet. Härvid måste, såsom tidigare anförts, hänsyn även tagas till att inom vissa län ett antal taxeringsassistenter är placerade utanför residensstaden samt att möjlighet bör finnas för den som utövar ledningen och kontrollen att även göra detta, då den honom underställda personalen befinner sig ute hos de skattskyl- diga för utförande av taxeringsrevisioner. Den direkta arbetsledningen och övervakningen förutsättes således skola ske dels i form av direkt planering och samordning och dels i form av rådgivning i samband med pågående taxeringsrevisioner. Dessa arbetsuppgifter bör såsom hittills åligga före- ståndaren för revisionsdetaljen och bör enligt utredningens mening även i de mindre länen väl medhinnas av honom. I de större länen måste däremot, på grund av det stora antalet befattningshavare inom revisionsdetaljerna, vissa av dessa arbetsuppgifter delegeras till lägre befattningshavare eller den som eljest lämpligen kan anförtros uppgiften i fråga.

Behovet av arbetsledning och övervakning kan emellertid endast i ringa mån tillgodoses inom ramen för den organisation, som utredningen tidigare angett för de egentliga granskningsuppgifterna. Utredningen föreslår där- för att för arbetslednings- och övervakningsuppgifterna beräknas samman- lagt 24 befattningshavare, därav 21 vid länsstyrelserna och 3 vid överståt- hållarämbetet.

Det sammanlagda antalet tjänster för kvalificerad revisionspersonal upp- går därför enligt utredningens förslag till 382, därav 312 på länsstyrelserna och 70 på överståthållarämbetet. I förhållande till nu gällande organisation innebär utredningens förslag en utökning med sammanlagt 146 befattnings- havare, därav 107 på länsstyrelserna och 39 på överståthållarämbetet.

I bilaga 28 redovisas de närmare grunderna för utredningens beräkningar

i fråga om behovet av kvalificerad revisionspersonal och denna personals fördelning mellan olika län.

Såsom anförts i ett tidigare avsnitt i detta kapitel bör den ifrågasatta ut- ökningen av den kvalificerade revisionspersonalen i huvudsak ske genom anställande av ytterligare landskanslister på länsstyrelsernas revisions- detaljer. Utredningens förslag i detta hänseende, som närmare redovisas i bilaga 29, innebär för länsstyrelsernas del en utökning av den nuvarande personalen i civilekonomkarriären med 18 tjänster och i landskanslist- karriären med 89. I det föreslagna antalet tjänster inom civilekonomkarriä- ren ingår emellertid de 24 tjänster för arbetsledning och övervakning, som nyss berörts. Detta innebär att i praktiken 6 för taxeringsrevision avsedda tjänster inom civilekonomkarriären förändrats till tjänster inom lands- kanslistkarriären.

För överståthållarämbetets del har utredningen inte föreslagit någon fördelning på olika karriärer eller lönegrader av det totala antalet kvali- ficerade tjänster, som enligt utredningens mening bör finnas å bokgransk- ningskontoret vid överståthållarämbetet. Det torde få ankomma på ämbe- tet att framlägga förslag i detta hänseende i anslutning till utredningen om skatteavdelningens framtida organisation.

Utredningen vill understryka att de beräkningar angående den kvali- ficerade bokgranskningspersonalens storlek, som ovan redovisats, endast har avseende å sådan granskning av skattskyldigas och uppgiftsskyldigas bokföring, som innefattas i taxeringsrevision. Däremot har hänsyn inte tagits till sådan granskning av bokföring, som måste ske för kontroll av att arbetsgivare behörigen fullgjort sina skyldigheter enligt uppbördsför- ordningen att inleverera skatt eller enligt lagstiftningen om allmän till- läggspensionering, ehuru av olika skäl en samordning av denna kontroll— verksamhet varit önskvärd.

Behovet av biträdespersonal för taxeringsrevisionsverksamhet

Erfarenheter från revisionsarbete överhuvud taget visar att det är till av- gjord fördel för detta arbete om vederbörande revisor har möjlighet att överlåta en del av de vid revisionen förekommande arbetsuppgifterna åt biträdespersonal. Att så bör ifrågakomma även vid taxeringsrevision har tidigare betonats. Med hänsyn till de omfattande arbetsuppgifter, som vid taxeringsrevision kan utföras av biträdespersonal både vid arbetet inom länsstyrelsen och då taxeringsrevisioner verkställes hos de skattskyldiga, bör en förstärkning av den nuvarande biträdespersonalen på revisionsde— taljerna komma till stånd. Härigenom synes, såsom tidigare anförts, goda förutsättningar kunna skapas för större effektivitet i granskningsmännens arbete och möjligheter till en rationell arbetsfördelning inom detaljerna.

I fråga om de arbetsuppgifter, som bör ankomma på biträdespersonalen,

vill utredningen framhålla att biträdena självständigt bör utföra inte blott rutingöromål, såsom exempelvis verifikationsgranskning, kontrollsumme- ring, daterings- och varuuttagskontroll samt kassaunderskottsundersök- ningar, utan även mera kvalificerade arbetsuppgifter, t. ex. bruttovinst- och kontantberäkningar. Såsom i ett senare avsnitt kommer att närmare ut— vecklas bör enligt utredningens mening taxeringsrevisionerna i större ut- sträckning än vad för närvarande äger rum ske på länsstyrelserna och inte hos vederbörande skattskyldig. En ändamålsenlig arbetsfördelning mellan granskningsmännen och deras biträden synes på grund härav också möj- lig. En specialisering av biträdena kan sålunda ske allt efter deras kunska— per och fallenhet för de göromål, varom här är fråga. Genom att flera bi- träden tillföres revisionsdetaljerna skapas också bättre möjligheter för taxeringsmyndigheterna att genom egen försorg införskaffa kontrollupp— gifter i de fall, då fråga är om ett mycket stort antal uppgifter eller då för vederbörande uppgiftslämnare eljest svårigheter föreligger att utan bety— dande kostnader lämna de begärda kontrolluppgifterna.

På grund av vad ovan anförts och under hänsynstagande till att det även erfordras biträdespersonal för rena skrivgöromål och annat expeditions— arbete, har utredningen beräknat att det på länsstyrelsernas revisionsde- taljer bör finnas ett biträde på var tredje granskningsman. Denna relation mellan granskningsmän och biträden synes i dagens läge också vara den lämpligaste, eftersom ännu tillräcklig erfarenhet saknas av i vilken grad biträden kan användas vid revisioner hos större företag. Skulle emellertid utvecklingen visa att det går att i revisionsarbetet utnyttja fler biträden, kan det måhända senare vara lämpligt att utöka antalet biträden på revi- sionsdetaljerna på så sätt att relationen mellan de kvalificerade gransk- ningsmännen och biträdespersonalen blir 2 : 1.

Enligt den av utredningen nu förordade beräkningsgrunden erfordras på länsstyrelsernas revisionsdetaljer tillhopa 91 biträdestjänster, vilket i för— hållande till nuvarande organisation innebär en ökning med 37 tjänster.

En utökning av biträdespersonalen å bokgranskningskontoret vid överståt- hållarämbetets skatteavdelning bör även ske. Det torde få ankomma på över- ståthållarämbetet att lämna förslag härutinnan i anslutning till den tidi- gare omnämnda utredningen angående skatteavdelningens organisation.

Lönefrågor m. m. inom revisionsdetaljerna

Därest utredningens förslag i fråga om assistentorganisationen och revi- sionsdetaljernas personella uppsättning godtas, kommer revisionsdetal- jerna i flertalet län att bestå av ett mycket stort antal befattningshavare. Höga anspråk måste därför ställas på revisionsdetaljernas föreståndare när det gäller förmåga att handleda underställd personal. Nämnda befattnings— havare kommer även att i övrigt få mycket kvalificerade arbetsuppgifter.

De skall sålunda bl. a. svara för ledningen av hela granskningsverksamheten och därvid lämna råd och anvisningar även på fältet i svårbedömbara taxe- rings— och bokföringsfrågor. Vidare skall de i största möjliga utsträckning gå igenom granskningsmännens revisionspromemorior, varvid de bl. a. har att tillse, att framställda taxeringsförslag står i överensstämmelse med före- skrifterna i skatteförfattningarna. Härigenom erhåller de också möjlighet att i viss mån bedöma underställda befattningshavares förmåga och skick- lighet i fråga om revisionsuppgifternas utförande. De skattskyldiga eller av dem anlitade experter kan även beräknas komma att i viss omfattning vända sig till föreståndarna på revisionsdetaljerna för att med dem få diskutera föreliggande spörsmål. Samtliga de nu angivna uppgifterna, som ställer stora fordringar på kunskaper och omdöme, motiverar enligt utredningens mening en hög löneplacering. Utan att framställa något direkt förslag i denna fråga, som närmast synes böra bli en förhandlingssak, anser emel— lertid utredningen att för föreståndarna för revisionsdetaljerna i de nio största länen en lägre löneställning inte kan ifrågakomma än den som för närvarande tillkommer biträdande taxeringsintendent i lönegrad Ao 26 med avlöningsförstärkning å 1 200 kronor. Utredningen förutsätter härvid att de ifrågavarande befattningshavarna, eftersom de inte skall ianspråktas för taxeringsintendentsgöromål utan endast för uppgifter i samband med taxeringskontrollen, medges rätt inneha taxeringsuppdrag.

Då emellertid länsrevisorstjänsterna för närvarande även är placerade i lönegrad Ao 26 men utan avlöningsförstärkning, motsvarar den ifrågasatta löneskillnaden, 1 200 kronor, endast i ringa mån det ökade ansvaret och de ökade uppgifterna. En löneställning, motsvarande taxeringsintendenternas, d. v. s. lönegrad Bo 1, synes utredningen mera lämplig. En lika löneställ- ning för taxeringsintendenterna och ifrågavarande föreståndare för revi- sionsdetaljer behöver inte i och för sig hindra att taxeringsintendenten fort- farande är förman för vederbörande föreståndare eller vara för taxerings- intendenternas löneställning bindande för framtiden. Därest sistnämnda lönegradsplacering skulle ifrågakomma för nyssnämnda revisionsdetaljers föreståndare bör emellertid dessa inte ges rätt inneha taxeringsuppdrag.

De föreslagna nio tjänsterna bör erhålla tjänstebenämningen revisions- intendent.

Såsom föreståndare för revisionsdetaljen kommer alltså i de nio län, till- hörande grupperna 1, 2 och 3 A, i vilka revisionsintendentstjänster föreslås skola inrättas, revisionsintendenten att inträda. Såsom nyss anförts kom- mer också i dessa län revisionsdetaljen —— om däri inräknas taxerings- assistenterna och deras biträden att bestå av ett förhållandevis stort antal befattningshavare. I samtliga ifrågavarande län överstiger detta antal 35. I övriga län åter avses däremot den nuvarande länsrevisorn i lönegrad Ao 26 liksom hittills vara föreståndare för revisionsdetaljen. 13—006439

I ett tidigare avsnitt av detta kapitel har utredningen framhållit att därest den eftersträvade effektiveringen och intensifieringen av revisionsverksam- heten skall kunna uppnås, möjligheter måste skapas för en mera direkt och aktiv arbetsledning och övervakning beträffande revisionsarbetet. I ett senare avsnitt av detta betänkande kommer utredningen vidare att fram- lägga förslag i fråga om det fortbildningsarbete, som kontinuerligt måste nedläggas på personalen inom revisionsdetaljen. Vid sina beräkningar av behovet av kvalificerad personal på revisionsdetaljen har utredningen också tagit hänsyn till nu nämnda arbetsuppgifter, eftersom det enligt utred— ningens uppfattning inte är möjligt att med undantag för de minsta länen _ lägga även dessa uppgifter på föreståndaren för revisionsdetaljen. Denne bör därför i dessa uppgifter biträdas av välkvalificerade befattnings— havare med goda kunskaper och god erfarenhet i taxeringsrevisionsverksam- het och vad därmed sammanhänger. Dessa befattningshavare måste dess- utom vara beredda på att från annan personal överta handläggningen av de svåraste och mest kvalificerade granskningsuppgifterna.

Med hänsyn till arten av nu nämnda arbetsuppgifter anser utredningen att de ifrågavarande befattningshavarna i de län, som tillhör grupperna 1, 2 och 3 A, bör vara länsrevisorer i lönegrad Ao 26 och att i länen, tillhörande grupperna 3 B, 3 C och 4, bör inrättas tjänster såsom biträdande läns- revisor i lönegrad Ao 24. Lönegradsplaceringen beträffande de senare be- fattningshavarna har avvägts med hänsyn till att de mest kvalificerade förste taxeringsrevisorerna på länsstyrelserna är placerade i lönegrad A 23. I detta sammanhang vill utredningen även erinra att vissa förste taxerings- revisorstjänster vid överståthållarämbetets skatteavdelning och vissa biträ- dande taxeringsintendenttjänster vid länsstyrelserna är placerade i lönegrad Ao 24.

Utredningens förslag beträffande länsrevisorstjänsterna innebär sålunda att de nuvarande 24 länsrevisorstjänsterna i lönegrad Ao 26 bibehålles och att 10 biträdande länsrevisorstj änster i lönegrad Ao 24 nyinrättas.

Utredningen vill slutligen beträffande de föreslagna lönegradsplacering- arna av den personal inom civilekonomkarriären, som enligt utredningens mening bör finnas på länsstyrelsernas revisionsdetaljer, framhålla att utred- ningen i enlighet med sina direktiv sökt avväga placeringarna så, att rekry- teringen av högt utbildad revisionspersonal och revisionspersonal med erfa- renhet från affärslivet bör kunna stimuleras. Genom att de av utredningen föreslagna tillhopa 25 nya tjänsterna i högre lönegrader än A 19 delvis mot- svaras av en minskning med 7 av antalet taxeringsrevisorstjänster i reglerad befordringsgång kommer också — såvitt utredningen kunnat finna —— civil- ekonomerna inom taxeringsrevisorsbanan att kunna erbjudas löner, som ungefärligen motsvarar vad som för närvarande utgår till liknande tjänste- män i enskild tjänst. De föreslagna lönegradsplaceringarna bör sålunda även

kunna stimulera den nuvarande välkvalificerade personalen att stanna kvar i statlig tjänst och bör dessutom medverka till att de vakanser på taxerings- revisorstjänster i reglerad befordringsgång, som nu finns, och som kan be- räknas uppstå om utredningens förslag genomförs, snabbt fylles.

Utredningen har som framgår av det ovan anförda förordat en betydande ökning av antalet landskanslisttjänster å revisionsdetaljerna. Det ligger i Så— kens natur att denna personal till att börja med endast kan utnyttjas för utförande av enklare taxeringsrevisioner eller såsom biträden ät taxerings- revisorerna. Erfarenheterna utvisar emellertid att landskanslistpersonal med särskild fallenhet för revisionsarbete med tiden kan anförtros allt svårare granskningsuppgifter. I detta sammanhang må erinras om att ett antal förste landskanslister genom dispens från gällande behörighetsvillkor er- hållit befordran till taxeringsrevisorstjänster. — Enligt utredningens me- ning bör man därför räkna med att landskanslistpersonal inom revisions- detaljerna i allt större utsträckning kommer att kunna anförtros kvalifice- rade arbetsuppgifter. Det får med anledning härav anses motiverat att för landskanslistpersonal avsedda tjänster inrättas med lönegrads- placering, som svarar mot dessa arbetsuppgifter. Inrättandet av sådana tjänster är även av stor vikt för att på revisionsdetaljerna i framtiden få behålla för revisionsarbete lämpade och härför särskilt utbildade lands-— kanslister samt för beredande av möjlighet att till revisionsdetaljerna fas— tare kunna knyta i dylikt arbete verkligt skickliga taxeringsassistenter. Skapas inte rimliga befordringsmöjligheter för berörda tjänstemän blir de nämligen på grund av tjänsternas lägre lönegradsplacering tvingade att söka andra befattningar, där deras speciella kunnighet och erfarenhet i revisions— arbete inte kan utnyttjas på samma sätt som inom revisionsdetaljen.

Den nuvarande befordringsgången för landskanslisterna å landskontor från aspirant- och icke ordinarie tjänst fram till sluttjänst gestaltar sig för närvarande på följande sätt.

Landskanslistaspirant i löngrad Af 9 (ll/z år); Extra ordinarie landskanslist i lönegrad Ae 10 (ll/z år); Extra ordinarie landskanslist i lönegrad Ae 11 (1 år); Extra ordinarie landskanslist i lönegrad Ae 13 (slutlönegrad i reglerad befordringsgång) ;

Landskanslist i lönegrad Ao 15; Taxeringsassistent i lönegrad Ao 17; Förste landskanslist i lönegrad Ao 19; Häradsskrivare i lönegraderna Ao 21, 23 och 24 (normal sluttjänst). Inom de olika befordringsstegen uppgår enligt nu gällande personalplaner antalet tjänster till

för icke ordinarie landskanslister 204; för landskanslister i lönegrad Ao 15 165;

för taxeringsassistenter 200; för förste landskanslister 89; för häradsskrivare 156.

Tjänstgöringen som icke ordinarie landskanslist och landskanslist i lö- negrad Ao 15 fullgöres eller i varje fall bör regelmässigt fullgöras inom landskontorets samtliga sektioner och detaljer samt inom häradsskrivar- organisationen. När vederbörande sedan befordras till förste landskanslist, förläggs tjänstgöringen normalt till andra sektioner och detaljer än taxe— ringssektionens revisionsdetalj. Eftersom antalet häradsskrivartjänster är betydligt större än antalet förste landskanslisttjänster torde man få förut- sätta att vid normala förhållanden och under förutsättning, att avgången från häradsskrivartjänsterna är relativt jämn mellan olika år, befordran från förste landskanslisttjänst till häradsskrivartjänst sker relativt snabbt.

Godtages utredningens förslag kommer länsstyrelserna att tillföras ytter- ligare 65 taxeringsassistenttjänster och 89 landskanslisttjänster. I fråga om förstnämnda tjänster har utredningen tidigare förordat att vissa av dem skall placeras såsom förste taxeringsassistenttjänster i lönegrad Ao 19, vilket enligt utredningens mening i viss män skulle underlätta en normal befordringsgång för landskanslisterna och dessutom medverka till att man såsom taxeringsassistenter under längre tid finge behålla därtill lämplig per— sonal. Beträffande de nytillkommande landskanslisttjänsterna torde det till en början få anses uppenbart att, därest samtliga dessa tjänster skulle place- ras såsom tjänster i den nu gällande reglerade befordringsgången för icke ordinarie landskanslister eller i lönegrad Ao 15, detta skulle betydligt för- sämra utsikterna för berörda befattningshavare att inom rimlig tid nå fram till sluttjänst-häradsskrivartjänst. Dessutom skulle en dylik placering så- som tidigare nämnts motverka strävandena att på revisionsdetaljerna kunna behålla personal, som vore särskilt lämpad för revisionsuppgifter.

En möjlighet att lösa frågan om en lämplig befordringsgång för ifrågava- rande personal och därmed även skapa möjligheter till att för de olika tjäns— terna erhålla de mest lämpade befattningshavarna är givetvis att inrätta olika befordringsgångar för å ena sidan taxeringsassistenter och sådana landskanslister, som skall syssla med taxeringsrevisionsverksamhet, och å andra sidan övriga landskanslister å landskontor. Såsom närmare fram- går av redogörelsen i kap. IV har också föreningen Sveriges taxeringsinten- denter ansett att så bör ske, när det gäller taxeringsassistenterna, ehuru för båda karriärerna slutmålet skulle vara häradsskrivartjänst. Utredningen kan emellertid inte finna att de skäl, som därvid anförts, är helt bärande. För taxeringsassistenterna skulle detta innebära, att de inte genom tjänst- göring såsom landskanslister å landskontorets olika sektioner och inom häradsskrivarorganisationen kan förvärva den kännedom och erfarenhet beträffande lokal skattemyndighets arbetsuppgifter, som måste förutsättas för befordran till häradsskrivartjänst. Landskanslisterna på revisionsdetal-

jen skulle inte heller kunna få samma kännedom och erfarenhet. Övriga landskanslister — med undantag för dem som under längre tid tjänst- gör å taxeringssektionens allmänna detalj —— skulle i regel inte heller erhålla de fördjupade kunskaper och den erfarenhet beträffande taxering, som häradsskrivarna måste förutsättas ha i synnerhet om i en framtid mer kvalificerade uppgifter på taxeringsväsendets område skall kunna överläm- nas till dem. Framför allt med hänsyn till kraven på att erhålla bästa möj- liga urval till häradsskrivartjänsterna anser utredningen att en gemensam befordringsgång bör bibehållas för alla landskanslister.

Såsom tidigare antytts bör emellertid bättre befordringsrnöjligheter ska- pas med hänsyn till de kvalificerade arbetsuppgifter, som förutsättes komma att anförtros landskanslistpersonalen, och till önskvärdheten att kunna knyta personalen fastare till revisionsdetaljerna. Detta synes böra tillgodoses där— igenom att i första hand ett antal tjänster i lönegrad Ao 21, förslagsvis benämnda taxeringskontrollörstjänster, och i andra hand ett antal tjänster såsom förste landskanslist i lönegrad Ao 19 successivt inrättas för nämnda personal. Utredningen föreslår att taxeringskontrollörstjänster till en bör- jan endast inrättas vid länsstyrelser, tillhörande grupperna 1, 2 och 3, till ett antal av sammanlagt 26. Sedan närmare erfarenhet vunnits angående kontrollörstjänsterna förutsätter utredningen att sådana tjänster inrättas i samtliga län, varjämte det då bör övervägas huruvida det även kan vara motiverat att inrätta liknande tjänster i lönegrad Ao 23.

Till taxeringskontrollörstjänsterna hör till att börja med överföras respek- tive uppflyttas sådana tidigare landskanslister, som genom dispens från gällande behörighetsvillkor erhållit befordran till taxeringsrevisorstjänst i lönegrad Ao 21 eller till tjänst i reglerad befordringsgång för sådan perso- nal. I övrigt bör till tjänsterna endast ifrågakomma sådana landskanslister som visat osedvanlig duglighet i fråga om taxeringsrevisionsarbete och vad därmed sammanhänger. Härigenom synes den fördelen kunna vinnas att man för revisionsarbetet får behålla de landskanslister inom revisionsdetal- jerna, som i annat fall normalt skulle ha befordrats till häradsskrivare. Samtidigt öppnas fler möjligheter för Civilekonomerna att erhålla tjänster inom taxeringsrevisorskarriären. Om kontrollörstjänster inrättas torde det i fortsättningen inte behöva ifrågakomma att meddela dispens från behörig- hetsvillkoren för erhållande av taxeringsrevisorstjänst annat än i absoluta undantagsfall.

Beträffande tjänsterna som förste landskanslist i lönegrad Ao 19 erford- ras enligt utredningens bedömanden sammanlagt 26 sådana tjänster i län, tillhörande grupperna 1—4. Återstoden av de av utredningen före- slagna landskanslisttjänsterna bör placeras i lönegrad Ao 15 och i reglerad befordringsgång.

Utredningen vill slutligen påpeka att utredningen vid sina beräkningar av antalet nytillkommande landskanslisttjänster utgått från att vissa av de

landskanslisttjänster, som i bilagorna 6 och 8 redovisats såsom nu till- hörande varuskattekontoren, i verkligheten tillhör revisionsdetaljen. I detta hänseende stöder sig utredningen på departementschefens uttalanden i prop. 162/1959, 5. 321 ff. Utredningen har sålunda ansett att endast inom varu— skattekontoren vid de större länsstyrelserna behov föreligger av en icke- ordinarie landskanslisttjänst. Övriga i bilagorna angivna landskanslist- tjänster har därför _ på sätt närmare framgår av bilaga 29 _ inräknats i nu befintliga landskanslisttjänster å revisionsdetaljerna.

Av den tidigare lämnade framställningen framgår att utredningen före- slagit en utökning av antalet biträdestjänster på revisionsdetaljerna. I fler- talet län blir biträdespersonalen på revisionsdetaljerna så stor, att arbets- uppgifterna kan på lämpligt sätt fördelas mellan biträdena efter deras kva- lifikationer. Därvid synes skrivgöromålen huvudsakligen böra utföras av personalen i reglerad befordringsgång, medan uppgifterna i samband med revisionsarbetet regelmässigt bör ankomma på mera utbildade och erfarna biträden. I de län, där det kommer att finnas ett stort antal biträden, torde det få förutsättas att de allra dugligaste av dessa också används till relativt kvalificerade granskningsuppgifter under själva revisionsarbetet. Åtskilliga av dessa uppgifter är av sådan karaktär att för desammas rätta handhavande fordras gedigna kunskaper och gott omdöme. Då det följaktligen måste finnås tillgång till väl kvalificerade biträden på revisionsdetaljerna, torde flertalet av biträdena böra placeras i högre lönegrad än inom reglerad beford— ringsgång.

Utredningen föreslår sålunda att de föreslagna 91 biträdestjänsterna för- delas på

3 kansliskrivartjänster i lönegrad Ao 10, 25 kontoristtjänster i lönegrad Ao 9, 33 kanslibiträdestjänster i lönegrad Ao 7 och 30 biträdestjänster för skriv- och kontorsgöromål i reglerad befordrings- gång (Af 1—Ae 5).

I förhållande till nuläget innebär utredningens förslag nyinrättande av 3 kansliskrivartjänster, 1 kontoristtjänst, 31 kanslibiträdestjänster och 2 tjänster i reglerad befordringsgång.

3. Taxeringssektionema i övrigt 5. länsstyrelsema

Av bilagorna 14 och 15 framgår att antalet till prövningsnämnderna in— komna och av nämnderna avgjorda mål och ärenden under åren 1958 och 1959 något minskat i förhållande till motsvarande antal under åren 1953 och 1954. Minskningen ligger helt på besvär anförda av skattskyldiga. Såvitt utredningen kunnat finna vid sina undersökningar på olika länsstyrelser torde den minskade besvärsfrekvensen i huvudsak bero på följ ande faktorer.

Den genom 1956 års taxeringsreform vidtagna förlängningen av taxe- nngsperioden för taxeringsnämndernas del och de lokala skattemyndig- heternas övertagande av sorterings— och längdföringsarbetet i nämnderna t)rde allmänt sett ha inneburit att taxeringsnämnderna erhållit längre tid tll granskning av de skattskyldigas självdeklarationer. Denna längre tid har dels möjliggjort en noggrannare granskning av deklarationerna dels ianeburit att nämnderna i långt större utsträckning än tidigare kunnat skriftväxla med de skattskyldiga i tveksamma fall. Till den ökade skrift- växlingen har även bidragit föreskrifterna i 65 å TF, varigenom nämn- derna ålagts att då anledning förekommer att åsätta skattskyldig taxering med avvikelse från deklarationen, regelmässigt bereda denne tillfälle att yttra sig i frågan. Den noggrannare granskningen och de ökade möjlig- heterna till skriftväxling torde i sin tur ha medverkat till att i taxerings- nämnderna åsatts materiellt riktigare taxeringar än vad tidigare var fallet.

Genom att de lokala skattemyndigheterna från och med år 1958 över— tagit längdföringsarbetet i första instans torde vidare åtskilliga formella felaktigheter, t. ex. beträffande ortsavdrag, felskrivningar och felräkningar, ha kunnat rättas till redan innan taxeringsnämnderna avslutat sitt arbete, vilket tidigare i regel inte varit möjligt. Av bestämmelserna i 45 5 3 mom. TK framgår, att sådana av den lokala skattemyndigheten uppmärksam— made felaktigheter i de åsatta taxeringarna, vilka inte omedelbart kan i vederbörlig ordning rättas, skall anmälas till taxeringsintendenten i länet.

Av den minskade besvärsfrekvensen skulle måhända kunna dragas den slutsatsen att arbetsbördan för taxeringsintendenterna och deras närmaste medhjälpare inom taxeringssektionernas »allmänna detaljer», vilka haft uppdrag att fullgöra taxeringsintendents uppgift att bevaka det allmännas rätt i besvärsmålen, efter taxeringsreformens genomförande blivit i mot- svarande mån mindre. Utredningen anser emellertid en sådan slutsats knappast befogad. Såvitt utredningen kunnat finna har nämligen förläng- ningen av tiden för taxeringsnämndernas arbete och de lokala skatte- myndigheternas övertagande av längdföringsarbetet i fråga om besvärs- målen endast inneburit att de allra enklaste målen, som tidigare inte krävde större arbetsinsats, s. a. s. skalats bort. Från länsstyrelsernas sida har fram- hållits att de ur arbetssynpunkt medelsvåra och svårare målen fortfarande uppgår till i stort sett samma antal som före taxeringsreformen. Utred- ningen Vill vidare erinra om att den numera klart utformade partsställ- ningen och processföringen i övrigt i prövningsnämnderna i allmänhet torde ha medfört behov av större arbetsinsats från taxeringsintendenternas och deras medhjälpares sida. Genom att taxeringsprocessen huvudsakligen är skriftlig måste parterna och alltså även taxeringsintendenten i skriftlig form utföra sin talan genom förklaringar, påminnelser m. m. i anledning av vad motparten anfört och därvid klart precisera sina yrkanden och förebringa den utredning som erfordras härför. Eftersom den aktiva pro-

cessledningen helt sker genom prövningsnämndens kansli och taxerings- intendenten numera inte äger närvara vid prövningsnämndens handlägg- ning av besvärsmålen, för såvitt inte motparten också är närvarande, måste taxeringsintendenten på ett helt annat sätt än vad tidigare i regel var för- hållandet tillse att allt som från det allmännas sida skall åberopas i målet blir i skriftlig form framfört innan målet av prövningsnämnden företages till avgörande.

Vidare må framhållas att genom 1956 års taxeringsreform möjligheter skapades för ett ökat muntligt förfarande i prövningsnämnderna. Även om —— såsom närmare framgår av uppgifterna i bilaga 13 _ antalet munt- liga förhandlingar i de flesta länen inte är särskilt stort må dock betonas att det muntliga förfarandet i regel ställer helt andra krav på taxerings— intendenterna än det skriftliga. Taxeringsintendenten måste sålunda vid muntlig förhandling kunna och behärska processmaterialet på ett helt annat sätt än vid det skriftliga förfarandet, eftersom han under den munt- liga förhandlingen i regel inte har tillgång till detta material. Muntlig för- handling kräver m.a.o. regelmässigt betydande förberedelser från taxe— ringsintendentens sida.

Med hänsyn till det anförda och efter att ha studerat förhållandena vid ett antal länsstyrelser har utredningen för sin del funnit att den minskade besvärsfrekvensen allmänt sett inte inneburit någon mera påtaglig minsk- ning i taxeringssektionernas arbetsbörda, när det gäller besvärsmålens handläggning. Utredningen vill understryka att detta utredningens ut- talande inte får fattas så att på de länsstyrelser, där besvärsmålen minskat mest, arbetsbördan skulle vara densamma som tidigare. Den minskning av arbetsbördan, som otvivelaktigt där skett, motsvaras emellertid av en ökad arbetsbörda på andra länsstyrelser, där besvärsmålen inte minskat i samma grad eller där antalet mål varit i stort sett detsamma som under åren före taxeringsreformen eller t. 0. 111. större.

Därest utredningens förslag beträffande taxeringsassistentorganisationen och länsstyrelsernas revisionsdetaljer genomföres, torde man enligt utred— ningens mening få räkna med ökade arbetsuppgifter för både taxerings— intendenterna och personalen på taxeringssektionernas »allmänna detaljer».

I fråga om taxeringsintendenterna må först erinras om att deras nu- varande arbetsuppgifter merendels är så omfattande att de endast i be— gränsad omfattning kan fullgöra uppgiften att uppträda som det allmän- nas representant i taxeringsprocessen. Såsom tidigare anförts åvilar dessa uppgifter i stället i stor utsträckning biträdande taxeringsintendenter och andra befattningshavare å taxeringssektionerna, vilka erhållit vederbörande länsstyrelses förordnande att fullgöra taxeringsintendentsgöromål. Taxe— ringsintendenternas verksamhet hänför sig sålunda främst till deras upp- gifter såsom sektionschefer samt som ledare och övervakare av taxerings-

arbetet i första instans. Till sektionschefsuppgifterna ansluter åliggandena att leda och samordna taxeringssektionernas verksamhet i fråga om vad som tidigare betecknats såsom »offensiv» och »defensiv» verksamhet.

Såvitt utredningen kunnat finna kommer utredningens olika förslag att föranleda ökade anspråk på arbetsledning och samordning beträffande arbetsuppgifterna på taxeringssektionerna. Särskilt framträdande torde be- hovet av samordning bli när det gäller den »offensiva» verksamheten, som ju inte omfattar enbart taxeringsrevisioner utan även all annan efter- granskning av åsatta taxeringar. Utredningen håller för sannolikt att led— nings- och samordningsuppgifterna i fortsättningen kommer att bli så om— fattande att taxeringsintendenterna i flertalet län inte hinner ägna sig åt prövningsnänmdsmålen i större utsträckning, i varje fall beträffande så- dana mål i vilka skattskyldig anfört besvär. Processföringen i dessa mål torde i stället få överlämnas till andra befattningshavare.

Utredningen har vidare förordat att den kvalificerade personalen på revisionsdetaljerna i fortsättningen inte skall tagas i anspråk för taxe- ringsintendentsgöromål beträffande besvärsmålen. Såsom tidigare anförts torde detta förslag, därest det genomföres, innebära att sammanlagt ca 15 med sådana uppgifter nu sysselsatta årsarbetskrafter på länsstyrelserna kommer att frigöras för taxeringsrevisionsverksamhet. Enligt utredningens uppfattning måste taxeringssektionernas »allmänna detaljer» med hänsyn härtill erhålla viss förstärkning med för taxeringsintendentsgöromål lämp- liga befattningshavare, därest handläggningen av besvärsmålen inte skall bli lidande. Av uppgifterna i tabell 7 å s. 41 torde framgå att nämnda göro— mål endast delvis synes kunna övertagas av på de »allmänna detaljerna» nu befintliga befattningshavare. Visserligen torde kunna förutsättas att därest de lokala skattemyndigheternas personal _ såsom utredningen förordat _ i viss utsträckning kommer att tagas i anspråk för arbetet med eftergranskning av de av taxeringsnämnderna åsatta taxeringarna, en del av den på de »allmänna detaljerna» nu tjänstgörande landskanslist- personalen kan i högre grad än för närvarande utnyttjas för beredning av besvärsmål. Såsom utredningen tidigare framhållit torde det emellertid knappast bli möjligt att till de lokala skattemyndigheterna överlämna an- nan eftergranskning än den, som sammanhänger med överskottsförteck— ningarna, förrän i samband med genomförandet av en ny uppbördsorga- nisation. Det ifrågasatta överflyttandet till de lokala skattemyndigheterna av enbart eftergranskningsarbetet i anledning av överskottsförteckningarna torde dessutom inte innebära någon nämnvärd minskning i de »allmänna detaljernas» arbetsbörda, eftersom nämnda arbetsuppgifter hittills i hög grad anförtrotts taxeringsassistenter.

Utredningen vill slutligen också framhålla att en intensifierad taxerings- kontroll självfallet medför att antalet taxeringsintendentsbesvär i pröv- ningsnämnderna ökar. Det är givetvis vanskligt att nu söka närmare ange

hur stor denna ökning i fortsättningen kommer att bli, i all synnerhet som utredningen förutsätter att förstärkningen av taxeringsassistentorga- nisationen och länsstyrelsernas revisionsdetaljer måste med hänsyn bl. a. till rekryteringsproblemen ske successivt. Med utgångspunkt från sina tidi- gare redovisade bedömanden håller utredningen emellertid inte för osan— nolikt att taxeringsintendentsbesvären vid fullt genomförande av utred- ningens organisationsförslag i genomsnitt kommer att i prövningsnämn— derna i länen öka i förhållande till nuvarande antal med minst ca 30 %. Att ökningen kommer att starkt skifta mellan olika län får anses givet. Eftersom processföringen i de mål, som hos prövningsnämnderna an- hängiggöres från det allmännas sida på grundval av verkställda taxerings- revisioner, enligt utredningens uppfattning inte bör handhas av personalen på revisionsdetaljerna, kommer de ökade arbetsuppgifterna att helt falla på taxeringsintendenterna och dessas närmaste medhjälpare inom de »all- männa detaljerna». Processföringen i flertalet av dessa mål är ofta så komplicerad att densamma knappast kan anförtros andra än de mest kvalificerade befattningshavarna inom detaljen.

Med hänsyn till det nu anförda anser utredningen det uppenbart, att därest utredningens förslag till en effektivare taxeringskontroll genom- föres, en förstärkning måste ske även av taxeringssektionernas »allmänna detaljer». Denna förstärkning bör enligt utredningens mening komma till stånd genom att dessa detaljer tillföres fler akademiskt skolade befatt- ningshavare, åt vilka kan anförtros uppgiften att fullgöra taxeringsinten- dentsgöromål beträffande besvärsmål. Förstärkningen bör alltså innefatta fler biträdande taxeringsintendents- och taxeringsinspektörstjänster. Ut— redningen vill särskilt understryka att vid utökningen av de >>allmänna detaljernas» personal huvudvikten lägges på sådan personal, som själv- ständigt kan fullgöra taxeringsintendentsgöromål. Skulle så inte ske och de ökade arbetsuppgifterna i stället skulle mötas genom t. ex. inrättande av fler landskanslisttjänster på dessa detaljer, föreligger enligt utred- ningens mening risker för att besvärsmålens behöriga handläggning inom taxeringssektionen kommer att allvarligt äventyras.

I detta sammanhang vill utredningen även erinra om den tendens till förskjutning i tiden av mälens avgörande i prövningsnämnderna, som kun- nat iakttagas och som inneburit att mer än en tredjedel av samtliga mål, avseende taxeringsåren 1958 och 1959, avgjorts under det kvartal, före vars utgång målen enligt gällande föreskrifter normalt skolat senast ha avgjorts. Utredningen hänvisar härvidlag till vad utredningen ovan anfört ä 5. 45 och till bilagorna 16 och 17. Även om denna förskjutning i målens avgörande delvis beror på förlängningen av taxeringsintendentens besvärs- tid till den 30 april året efter taxeringsåret, visar dock förskjutningen att arbetsförhållandena varit pressande inte enbart inom prövningsnämn-

dernas kanslier utan även inom taxeringssektionerna och då närmast för de befattningshavare, som haft att utföra det allmännas talan i besvärs- målen.

Frågan om en personell förstärkning av taxeringssektionernas »allmänna detaljer» berör emellertid i hög grad landskontorens organisation i sin helhet. I detta hänseende vill utredningen erinra om att åt statens orga- nisationsnämnd uppdragits att verkställa organisationsundersökningar å landskontoren. Dessa undersökningar har under senare tid inriktats främst å organisationen inom kameral— och taxeringssektionerna. Med ledaren inom organisationsnämnden för dessa undersökningar har utredningen överens- kommit att utredningen vid sina överväganden i organisatoriska frågor en- dast skulle ingå på frågan om revisionsdetaljernas organisation under det att organisationsnämnden skulle till behandling upptaga frågan om organi- sationen å taxeringssektionerna i övrigt och å prövningsnämndskanslierna. Enligt vad utredningen erfarit under sina samråd med ledaren för organisa- tionsundersökningarna kommer organisationsnämnden att samtidigt som utredningen redovisar sitt uppdrag överlämna resultatet av sina övervägan- den till chefen för inrikesdepartementet. Nämnden torde därvid komma att bl. a. dels föreslå vissa förenklingar beträffande arbetsrutinen vid be— svärsmålens beredning inom taxeringssektionerna dels framlägga vissa nor— mer för bedömande av personalbehovet å de »allmänna detaljerna» inom sektionerna både med hänsyn till nuläget och därest utredningens förslag till effektivare taxeringskontroll genomföres.

Vid sådant förhållande har utredningen ansett sig inte höra framlägga något detaljerat förslag om hur den enligt utredningens mening nödvändiga förstärkningen av taxeringssektionernas »allmänna detaljer» bör komma till stånd och hur de kvalificerade tjänsterna inom dessa detaljer bör för- delas på de skilda länsstyrelserna.

Såsom tidigare anförts i kap. II ingår från och med den 1 januari 1960 i taxeringssektionerna även en varuskattedetalj (varuskattekontor) för handläggning av ärenden rörande den allmänna varuskatten. Enligt ut— redningens mening föreligger för närvarande inte tillräckliga erfarenheter för att närmare bedöma varuskattekontorens organisation. På grundval av de erfarenheter utredningen hittills kunnat vinna delar utredningen den under förarbetena till den allmänna varuskatten uttalade uppfattningen att den mera kvalificerade granskningen av skattskyldigas bokföring, som måste ske för kontroll av varuskattens behöriga erläggande, helt bör för- läggas till taxeringssektionernas revisionsdetaljer och utföras av där be- fintlig personal. Såsom tidigare anförts har utredningen också räknat med att huvuddelen av den landskanslistpersonal, som anställdes vid den all- männa varuskattens införande, tillfördes revisionsdetaljerna och inte varu- skattekontoren.

Utredningen har även funnit att de biträdande taxeringsintendenter, som anställts som föreståndare för varuskattekontoren, i betydande om- fattning synes kunna utnyttjas även för taxeringsintendentsgöromål be- träffande besvärsmål i fråga om den årliga inkomst- och förmögenhets- taxeringen. Undantag torde härvidlag dock böra göras för de allra största länen —— Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län där arbetsuppgifterna i fråga om den allmänna varuskatten synes vara så omfattande att före- ståndaren inte i varje fall tills vidare lärer kunna utnyttjas för andra göro- mål än som direkt sammanhänger med denna skatt.

Med utgångspunkt från antalet till allmän varuskatt registrerade skatt— skyldiga inom övriga län _— utredningen hänvisar till bilaga 18 anser utredningen att man vid bedömandet av behovet av kvalificerad personal inom taxeringssektionernas »allmänna detaljer» i dessa län för fullgörande av taxeringsintendentsgöromål beträffande besvärsmål synes kunna räkna med att den biträdande taxeringsintendenten å varuskattekontoret mot— svarar nedan angiven årsarbetskraft, nämligen

i Älvsborgs län 3/12 årsarbetskraft; i Stockholms, Östergötlands, Jönköpings och Kristianstads län 4/12 års- arbetskraft;

i Värmlands län 5/12 årsarbetskraft; i Kalmar, Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs och Västernorr- lands län 6/12 årsarbetskraft;

i Södermanlands, Hallands, Västmanlands, Västerbottens och Norrbot- tens län 7/12 årsarbetskraft;

i Kronobergs län 8/12 årsarbetskraft; och i Uppsala, Blekinge och Jämtlands län 9/12 årsarbetskraft.

Med hänsyn till den inom överståthållarämbetet pågående utredningen angående taxeringsavdelningens vid ämbetet framtida organisation har ut- redningen ansett sig inte böra framlägga förslag angående personalbehovet inom avdelningen för handläggning av besvärsmål.

4. Prövningsnämndernas kanslier

Utredningen har vid sina undersökningar angående arbetsförhållandena inom prövningsnämndskanslierna funnit att den nuvarande personalupp- sättningen får anses vara i stort sett tillfredsställande med hänsyn till antalet inom kanslierna hittills handlagda mål och ärenden samt övriga kanslierna åvilande arbetsuppgifter. Såvitt utredningen kunnat finna före- ligger, under förutsättning att arbetsuppgifternas omfång inte påtagligt förändras, behov av komplettering av personaluppsättningen å kanslierna endast i begränsad omfattning.

I de allra största länen — Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Stock-

holms län —— där prövningsnämnderna årligen har att handlägga mellan 7 000 och 10 000 mål och ärenden, synes sålunda behov föreligga av ytter- ligare akademiskt skolad personal, som kan biträda föreståndaren för kansliet med att genomgå målen samt upprätta föredragningspromemorior och förslag till prövningsnämndens beslut. I vad mån denna akademiskt skolade personal bör vara befattningshavare med juris kandidatexamen eller statsvetenskaplig-juridisk examen eller även bör innefatta befattnings- havare med examen från handelshögskola anser utredningen tveksamt. Med hänsyn till att antalet rörelsemål inom prövningsnämnderna i de ifrågavarande länen redan nu är stort och i dessa mål ofta uppkommer frågor, som fordrar ingående kunskaper i bokföring och företagsekonomi, kan självfallet skäl åberopas för att den erforderliga förstärkningen av de ifrågavarande kanslierna lämpligen borde tillgodoses genom att som kvali- ficerade medhjälpare till de juridiskt skolade föreståndarna för kanslierna knytes befattningshavare med civilekonomexamen. Detta skulle i så fall innebära att de nuvarande kompetensfordringarna i 49 & länsstyrelse- instruktionen skulle kompletteras med en föreskrift om att för behörighet till tjänst som förste länsnotarie eller länsnotarie å prövningsnämndens kansli skulle fordras att ha avlagt antingen juris kandidatexamen eller statsvetenskaplig-juridisk examen eller examen vid handelshögskola, d. v. s. samma behörighetsvillkor som nu gäller för taxeringsintendent, biträdande taxeringsintendent, förste taxeringsinspektör och taxeringsinspektör. Utred- ningen anser emellertid för sin del att frågan om civilekonomernas behörig- het till länsnotarietjänst bör prövas i ett större sammanhang, t. ex. vid en allmän översyn av behörighetsvillkoren i statlig tjänst eller av länsstyrelse- organisationen i sin helhet. Därest behörighetsvillkoren nu skulle ändras i ovan antydd riktning, torde detta även behöva medföra att de nuvarande reglerna för länsnotarieaspiranternas antagning och provtjänstgöring måste omarbetas _ en fråga som utredningen anser ligga helt utanför utred- ningens uppdrag.

Utöver den nu angivna förstärkningen av prövningsnämndskanslierna i vissa län anser utredningen det angeläget att även i prövningsnämnds- kanslierna i de län utom Gotlands som nu inte är försedda med förste lands»- kanslisttjänster — alltså län tillhörande de nuvarande grupperna III C och D samt IV inrättas sådana tjänster. Antalet mål och ärenden i pröv— ningsnämnderna i sistnämnda län understiger nämligen inte i så väsentlig grad antalet mål och ärenden i prövningsnämnderna i lån, tillhörande grup- perna III A och B, att denna skillnad i organisatoriskt avseende mellan länen kan anses befogad. Behovet av kvalificerade biträden åt kansliernas föreståndare är enligt utredningens mening i stort detsamma i samtliga län, tillhörande grupperna III och IV. Inrättandet av ifrågavarande förste landskanslisttjänster bör föranleda motsvarande minskning i antalet lands- kanslisttjänster i lönegrad A015.

Såsom tidigare nämnts ingår det i statens organisationsnämnds uppdrag att verkställa organisationsundersökningar å landskontoren även att när- mare undersöka arbetsförhållandena å kamera]sektionerna. Nämndens upp— drag innefattar alltså även prövningsnämndernas kanslier. Utredningen har erfarit att nämnden därvid torde komma att till behandling uppta frågor om förenkling av arbetsrutinen m. 111. inom kanslierna och i samband härmed även personalbehovet. I anslutning härtill torde nämnden också komma att föreslå vissa normer för beräkning av personalbehovet å kans- lierna m.m. Vid sådant förhållande anser sig utredningen salma anled— ning att — utöver vad som ovan anförts föreslå ändring i prövnings- nämndskansliernas nuvarande organisation.

Ej heller finner utredningen skäl föreslå ändring i organisationen för det inom överståthållarämbetets skatteavdelning befintliga prövnings- nämndskansliet. I betydande grad sammanhänger nämligen frågan om dettas kanslis organisation och personalbehov med frågan om hur taxe- ringsavdelningen inom ämbetet i framtiden skall organiseras. Den pågå— ende utredningen inom ämbetet i sistnämnda hänseende torde därför även komma att innefatta prövningsnämndskansliet.

5. Mellankommunala prövningsnämnden

Såsom närmare framgår av redogörelsen i kap. II för mellankommunala prövningsnämndens arbetsuppgifter och organisation finns till nämndens kansli knutna ett mindre antal befattningshavare med huvudsaklig upp- gift att verkställa taxeringsrevision hos sådana skattskyldiga, vilkas taxe— ring ankommer på nämnden.

Vid de samråd, som utredningen haft med allmänna ombudet hos mellan— kommunala prövningsnämnden, har från ombudets sida framhållits, att det nuvarande antalet bokföringssakkunniga medhjälpare inom kansliet inte möjliggjort taxeringsrevisioner hos ifrågavarande skattskyldiga i den ut- sträckning som allmänt sett varit önskvärd. Endast i sådana fall då t. ex. för avgörande av 'hos nämnden anhängiggjorda besvär av skattskyldig eller då på grund av allmänna ombudet tillhandahållet kontrollmaterial taxeringsrevisioner ansetts absolut oundgängliga har sådana kunnat komma till stånd. Vid sina bedömanden om i vilken utsträckning taxeringsrevi- sioner borde ske har ombudet även måst taga hänsyn till att den bok- föringssakkunniga personalen inom nämndens kansli även i betydande utsträckning måst utnyttjas för beredning och handläggning av hos nämn- den anhängiggjorda besvärsmål av skattskyldig. Någon möjlighet att av revisionspersonalen på länsstyrelserna erhålla biträde med taxeringsrevi- sion hos skattskyldiga, vilkas taxeringar skulle handläggas av mellankom- munala prövningsnämnden, har inte funnits annat än i mycket begränsad omfattning med hänsyn till på länsstyrelsernas revisionsdetaljer rådande

arbetsbelastning och personalläge. Allmänna ombudet har slutligen erinrat om att mellankommunala prövningsnämnden hade att handlägga taxerings- frågor beträffande flertalet av landets största företag. Vid taxeringsrevi- sioner hos dessa och även de flesta andra skattskyldiga rörelseidkare, som nämnden har att taga befattning med, erfordras inte endast välkvalifice- rade befattningshavare med betydande kunnighet i taxering och bokföring. Bokföringsmaterialets omfattning och beskaffenhet nödvändiggör i regel dessutom en avsevärd arbetsinsats från granskningsmännens eller gransk- ningsmännens sida om ett tillfredsställande resultat av taxeringsrevisioner] skall kunna erhållas.

Av bilagorna 19 och 20 framgår antalet av mellankommunala prövnings— nämndens befattningshavare verkställda taxeringsrevisioner under åren 1958 och 1959 samt resultatet av dessa revisioner.

Utredningen anser för sin del det vara av största vikt att en effektivare taxeringskontroll kommer till stånd även beträffande de skattskyldiga, vilkas taxeringar mellankommunala prövningsnämnden har att handlägga. Detta ter sig enligt utredningens mening desto mer angeläget eftersom det härvidlag i regel rör sig om skattskyldiga, vilkas bokföring och därmed även inkomstredovisning är så komplicerad att närmare klarhet om bok- föringens och redovisningens tillförlitlighet i taxeringshänseende inte kan vinnas utan taxeringsrevision. Av bilaga 20 framgår även att i det fåtal fall, då taxeringsrevision skett under åren 1958 och 1959 hos berörda skatt- skyldiga genom mellankommunala prövningsnämndens bokföringssak- kunniga personal, revisionerna medfört förslag till betydande höjningar. Under det att t. ex. är 1959 ca 2300 offensiva revisioner i länen (inkl. Stockholm) medfört förslag till höjningar i taxeringarna med i genomsnitt något över 12 600 kronor per skattskyldig har mellankommunala prövnings- nämndens 12 offensiva granskningar resulterat i förslag till höjningar med inte mindre än något över 600 000 kronor per skattskyldig.

Den effektivare kontroll, som alltså enligt utredningens mening bör komma till stånd genom taxeringsrevision hos de »mellankommunala» skattskyldiga, anser utredningen böra åvila i första hand revisionsdetal- jerna vid länsstyrelserna (bokgranskningskontoret vid överståthållarämbe- tet). Utredningen vill i detta sammanhang erinra om att utredningen i sina tidigare beräkningar angående behovet av kvalificerade bokföringsgranskare inom olika län utgått från det totala antalet rörelseidkare och andra före— tagare inom länen. Detta behov har också i de skilda länen avvägts under hänsyntagande till att den effektivare taxeringskontrollen även skulle inriktas på sådana i länen hemmahörande skattskyldiga, vilkas taxering i andra instans ankommer på mellankommunala prövningsnämnden. Vid behov bör således personal inom revisionsdetaljerna avdelas för ifråga- varande revisioner. I de allra största länen _ Malmöhus samt Göteborgs

och Bohus län — ävensom Stockholms stad, där de flesta »mellankom- munala» skattskyldiga är hemmahörande, anser utredningen lämpligt att någon eller några av de mest kvalificerade förste taxeringsrevisorerna utses till ledare för var sin arbetsgrupp, bestående i övrigt av en eller annan taxeringskontrollör, förste landskanslist eller landskanslist samt biträdes- personal, vilka arbetsgrupper i första hand skall avses för sådana gransk- ningar, som begärts av allmänna ombudet.

Enligt utredningens mening bör det emellertid liksom hittills åvila all- männa ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden att bestämma beträffande vilka av de ifrågavarande skattskyldiga taxeringsrevision skall ske. Det torde få förutsättas att när fullständig taxeringsrevision skall ske hos ett stort företag med omfattande och komplicerad redovisning, revi- sionen inte kommer till stånd utan att särskild anledning därtill yppats. Efter samråd med taxeringsintendenten i det län, inom vilket vederbörande skattskyldigs hemortskommun är belägen, förordnar allmänna ombudet lämplig befattningshavare inom länsstyrelsens revisionsdetalj att verkställa taxeringsrevisionen. Av allmänna ombudet begärda taxeringsrevisioner bör, för såvitt inte särskilda omständigheter föranleder annat, behandlas med förtur före övriga revisioner. Taxeringsintendenten i länet och under honom föreståndaren för revisionsdetaljen bör övervaka att de av allmänna om- budet begärda taxeringsrevisionerna snarast verkställes.

Den personal inom länsstyrelsernas revisionsdetaljer, som sålunda stäl- les till förfogande för utförande av taxeringsrevisioner hos »mellankom— munala» skattskyldiga, bör självfallet under denna sin verksamhet fort- farande lyda under taxeringsintendenten i länet och föreståndaren för vederbörlig revisionsdetalj. Taxeringsintendenten i länet bör sålunda ha möjlighet att förflytta personalen till annat revisionsuppdrag eller före- skriva att annat sådant uppdrag skall verkställas före den av allmänna ombudet beslutade taxeringsrevisionen. Att så endast bör ifrågakomma, när tvingande skäl därtill föranleder, är emellertid uppenbart. I övrigt bör det åligga den ifrågavarande revisionspersonalen att under revisionsarbetet upprätthålla erforderlig kontakt med allmänna ombudet och av honom inhämta nödiga råd och upplysningar.

Utredningens ovan framlagda förslag i fråga om en effektiviserad taxe— ringskontroll beträffande de »mellankommunala» skattskyldiga bör enligt utredningens mening inte föranleda minskning av det nuvarande antalet bokföringssakkunniga biträden vid mellankommunala prövningsnämnden. Såvitt utredningen kunnat finna erfordras denna personal för beredning och handläggning inom mellankommunala prövningsnämndens kansli av där anhängiggjorda mål och ärenden samt för utförande av eller deltagande i de mest komplicerade taxeringsrevisionerna.

6. Riksskattenämnden

En av riksskattenämndens mera väsentliga uppgifter är _— såsom förut nämnts _ att verka för en effektivare och bättre taxeringskontroll och för att denna kontroll samordnas inom landet i dess helhet. För handhavandet av dessa uppgifter finns inom nämnden en särskild kontrollbyrå, som är direkt underställd nämndens ordförande och inte nämnden såsom sådan. Inom kontrollbyrån handlägges samtliga uppgifter rörande taxeringskon- troll beträffande såväl inkomst- och förmögenhetsbeskattning som allmän varubeskattning.

Kontrollbyråns arbetsuppgifter har, sedan densamma inrättades år 1957, i huvudsak bestått i insamlande och bearbetande av samt vidarebefordran till taxeringsmyndigheterna av kontrollmaterial ävensom utarbetande av handledningar och anvisningar för den med taxeringskontrollen sysselsatta personalen, främst inom länsstyrelsernas revisionsdetaljer. Insamlandet och bearbetandet av kontrollmaterial har i betydande grad syftat till att få till stånd en samtidig och samfälld kontroll inom hela landet beträf- fande vissa kategorier av skattskyldiga. Att detta syfte inte helt kunnat uppnås beror i huvudsak på att arbetsbelastningen och personalläget på länsstyrelsernas taxeringssektioner och främst inom revisionsdetaljerna varit sådana, att de av kontrollbyrån initierade kontrollaktionerna måst stå tillbaka för andra såsom angelägnare ansedda arbetsuppgifter. Syftet med kontrollaktionerna —— nämligen att få till stånd en samfälld kontroll av en viss bransch eller en viss kategori företagare —— har härigenom blivit i viss mån förfelat och det för detta ändamål insamlade kontrollmaterialet' har inte helt kunnat komma till den användning som varit avsedd. I detta sammanhang må framhållas att riksskattenämndens uppgifter beträffande taxeringskontrollen i förhållande till de regionala och lokala taxerings- myndigheterna endast är av understödjande, samordnande och komplette- ranc'e art och inte av dirigerande natur.

En utbyggnad av taxeringskontrollapparaten i den omfattning, som ut- redningen förordar, ger enligt utredningens mening väsentligt bättre möj- ligheter för taxeringsmyndigheterna i personellt hänseende att i framtiden gencmföra kategorigranskningar. De därmed sammanhängande åtgärderna måSte emellertid — om syftet med granskningarna skall kunna uppnås — sam—)rdnas inte bara inom ett och samma län utan även mellan länen. Såvitt utredningen kunnat finna måste med hänsyn till den föreslagna kontrollapparatens omfattning i framtiden behovet av samordning bli större än för närvarande.

Den erforderliga samordningen skulle måhända främjas därest de ifråga- varande kontrollåtgärderna inom länen kunde dirigeras från ett centralt organ på beskattningsväsendets område. I sitt betänkande med förslag till ändrad taxeringsorganisation (SOU 1955:51) har 1955 års taxeringssak—

kunniga berört denna fråga men av olika skäl avvisat tanken på direktiv- rätt för ett sådant organ. Utredningen anser för sin del inte heller att en sådan direktivrätt nu bör komma till stånd bl. a. med hänsyn till taxe— ringssektionernas ställning som en del av landskontoren vid länsstyrel- serna samt riksskattenämndens nuvarande organisation och arbetsuppgif- ter. Detta utesluter givetvis inte att frågan om en central dirigering av taxeringskontrollen i fortsättningen inte bör uppmärksammas. Enligt ut- redningens mening torde nämligen endast genom en sådan dirigering en verkligt effektiv samordning av kontrollen kunna åstadkommas och upp- rätthållas.

Behovet av samordning torde därför få tillgodoses på samma sätt som hittills och inom ramen för riksskattenämndens nuvarande befogenheter. Kontrollbyrån bör alltså liksom för närvarande komplettera de regionala och lokala taxeringsmyndigheternas kontrollarbete genom att dels tillhanda- hålla sådant kontrollmaterial, som inte lämpligen kan anskaffas av taxe- ringsmyndigheterna själva, dels planlägga och samordna landsomfattande bokgranskningsaktioner. Att i sistnämnda hänseende en intim samverkan med taxeringsintendenterna i länen och revisionsdetaljernas föreståndare bör ske, innan sådana aktioner beslutas, säger sig självt. Taxeringsinten- denterna måste å andra sidan tillse att, sedan aktionerna en gång beslutats, de utan dröjsmål kommer till stånd inom respektive län och att för ak- tionernas behöriga genomförande erforderlig revisionspersonal ställes till förfogande. För att möjliggöra för kontrollbyrån att bedöma värdet av igångsatta kontrollaktioner och bestämma huruvida aktionernas inriktning är den för varje tillfälle mest lämpliga samt att vid behov kunna taga initiativ till ändringar i aktionernas omfattning och inriktning är det av vikt att kontrollbyrån fortlöpande följer upp den inom länen bedrivna revisionsverksamheten. Utredningen föreslår därför att föreskrifter med— delas i administrativ ordning att taxeringsintendenten i länet skall fort- löpande hålla kontrollbyrån underrättad om sådana aktioner inom länet, som initierats av byrån. Vidare får det med hänsyn till kontrollbyråns uppgift att samordna taxeringskontrollen anses angeläget att byrån erhål— ler en samlad bild av hur kontrollverksamheten i sin helhet bedrivits inom länet. Taxeringsintendenten bör därför årligen till kontrollbyrån inkomma med en närmare redogörelse i detta avseende. Denna redogörelse, som bör avse kalenderår och lämnas senast den 1 maj påföljande är, bör först och främst innefatta uppgifter om antalet under året verkställda taxerings- revisioner, fördelade på revisionsdetaljernas personal, taxeringsassisten- terna, de kommunala taxeringsrevisorerna och annan bokgranskningsper— sonal, samt inom varje grupp med uppdelning på offensiva och defensiva granskningar, ävensom uppgifter om det samlade resultatet av de verk- ställda revisionerna. I redogörelsen bör även lämnas uppgift om vilken personal, som under året funnits disponibel för taxeringsrevisioner (kvali-

ficerade granskare och biträden), samt närmare anges grunderna för per- sonalens utnyttjande och revisionsverksamhetens inriktning. De härför erforderliga föreskrifterna synes även böra utfärdas i administrativ ordning.

I ett senare avsnitt av detta betänkande kommer utredningen att fram- lägga förslag om befogenheter för Kungl. Maj:t att efter förslag av riks- skattenämnden meddela anvisningar angående bokförings- och anteck- ningsskyldighetens fullgörande i taxeringshänseende. De vidgade arbets- uppgifter, som härigenom och på grund av vad utredningen ovan anfört torde ankomma på riksskattenämnden, synes såvitt utredningen kunnat finna inte för närvarande böra föranleda utökning av antalet befatt- ningshavare inom riksskattenämndens kontrollbyrå.

7. De kommunala taxeringsrevisorerna

Av den i kap. II lämnade redogörelsen framgår att kommunernas medver- kan i taxeringsarbetet bl. a. inneburit att vissa större städer —— samman- lagt för närvarande 10 —— tillhandahållit kommunalt anställda taxerings- revisorer för granskning av framför allt rörelseidkares och andra före- tagares självdeklarationer. De ifrågavarande revisorerna har i huvudsak använts för offensiva taxeringsrevisioner, vilka till betydande omfattning skett i form av kategorigranskningar. Granskningsobjekten har i regel utvalts av revisorerna själva men uppdraget att verkställa taxeringsrevi- sion har i föreskriven ordning meddelats av taxeringsintendenten i länet. I samband med utväljandet av granskningsobjekten har normalt en viss eftergranskning skett av åsatta taxeringar, vilken eftergranskning ofta —— utan att taxeringsrevision behövt tillgripas föranlett förslag till höjning av taxeringarna. Utöver uppgiften att verkställa taxeringsrevision torde, åtminstone på vissa håll, de kommunala taxeringsrevisorerna ha haft till uppgift att meddela de i de ifrågavarande städerna stationerade taxerings- assistenterna råd och anvisningar. Till kostnaderna för nu nämnda taxe- ringsrevisorer lämnar statsverket såsom förut nämnts i regel bidrag med halva lönekostnaden.

Därest utredningens förslag i fråga om taxeringsassistentorganisationen och länsstyrelsernas revisionsdetaljer genomföres, kan det måhända ifråga- sättas huruvida möjligheten för städerna att inrätta dylika taxeringsrevi- sorstjänster i fortsättningen bör bibehållas eller, i varje fall, huruvida stats- verket genom statsbidrag bör stimulera inrättandet av sådana tjänster. Utredningen vill för sin del understryka att de kommunala taxerings— revisorerna hittills utgjort en värdefull del i taxeringskontrollen och att det inte finns anledning anta att deras insatser blir mindre värdefulla i fram- tiden. I detta sammanhang vill utredningen även erinra om att den av utredningen föreslagna utbyggnaden av kontrollapparaten endast möjliggör i genomsnitt en granskning vart åttonde år av sådana skattskyldiga, som

normalt kan antas behöva bli föremål för taxeringsrevision, ehuru med hänsyn till gällande eftertaxeringsregler i genomsnitt en granskning under en sexårsperiod varit motiverad. Vidare må framhållas att den föreslagna utbyggnaden av kontrollapparaten -— såsom närmare kommer att utvecklas i det följande — måste ske successivt med hänsyn bl. a. till rekryterings- problemen. Utredningen förordar på grund härav att möjligheten för kom- mun att utse särskild befattningshavare för granskning av skattskyldigas bokföring t. v. bibehålles och att statsbidrag utgår till sådan befattnings- havares avlönande i samma utsträckning som hittills. Utredningen förut- sätter därvid att de kommunala taxeringsrevisorernas arbetsuppgifter in- timt samordnas med revisionsdetaljernas och att granskningsobjekten ut- väljes i samråd med dessa detaljers föreståndare. Ytterst måste alltså de kommunala taxeringsrevisorernas arbete helt dirigeras av taxeringsinten- denterna i länen, eftersom det endast ankommer på dem att bestämma beträffande vilka skattskyldiga taxeringsrevision skall ske. I taxerings- intendenternas dirigering av de kommunala taxeringsrevisorernas arbete får även anses ligga att bestämma i vad mån revisorernas granskning skall inriktas på offensiv eller defensiv granskning. I detta sammanhang för- tjänar understrykas att kommunerna i princip har lika stort intresse av defensiva som av offensiva granskningar.

Utredningen har förmärkt att vissa svårigheter föreligger för kommunal taxeringsrevisors övergång till motsvarande statlig tjänst därigenom att han för löneklassplacering i den statliga tjänsten ofta inte får i full ut- sträckning tillgodoräkna tiden för den kommunala tjänstgöringen. Med hänsyn till önskvärdheten att till tjänster inom revisionsdetaljerna kunna förvärva erfarna och skickliga kommunala taxeringsrevisorer föreslår ut- redningen att åt länsstyrelserna ges befogenhet att vid kommunal taxe- ringsrevisors övergång till statlig taxeringsrevisorstjänst medgiva att be- fattningshavaren får för löneklassplacering i den statliga tjänsten tillgodo- räkna tid för motsvarande kommunal anställning.

B. Utbildningen tw revisionspersonal, taxeringsassistenter och landskanslister m.m.

Allmänna synpunkter För behörighet att erhålla tjänst såsom länsrevisor, förste taxeringsrevisor eller taxeringsrevisor krävs enligt gällande bestämmelser (länsstyrelse— instruktionen den 30 maj 1958, nr 333, och kungörelsen den 19 maj 1944, nr 246, om antagande av aspiranter å länsnotarie- och taxeringsrevisors- tjänster) dels att ha avlagt examen vid handelshögskola, dels att under provtjänstgöring, omfattande sex månader, ha ådagalagt vissa förutsätt- ningar på området.

Såsom ledare för provtjänstgöringen skall vid länsstyrelsen utses en be— fattningshavare i högre tjänsteställning. Denne ledare åligger att tillse att aspiranten beredes tillfälle att utföra arbeten, vilka är ägnade att på skilda områden visa hans förutsättningar för den ifrågavarande grenen av lands— statstjänst, samt bibringas närmare kännedom om länsstyrelsens organisa- tion, arbetsuppgifter och arbetsmetoder.

För behörighet att erhålla tjänst som förste landskanslist, taxerings- assistent eller landskanslist fordras att ha undergått den utbildning som Kungl. Maj:t bestämmer.

Föreskrivna kurser för landskanslister m. fl. ordnas i länsstyrelsernas utbildningsnämnds regi. Fr. o. m. den 1 juli 1960 skall dessa kurser bestå i en allmän del, gemensam för båda avdelningarna vid länsstyrelse, och en speciell del dels för landskanslister på landskontor och dels för lands- kanslister på landskansli.

Den första kursdelen är avsedd att lämna en allmän teoretisk grund för den fortsatta utbildningen, oavsett vilken avdelning inom länsstyrelsen landskanslisten sedermera kommer att välja. Den senare delen av kursen ägnas åt de för respektive avdelning speciella ämnesområdena. Den för landskanslister å landskontor speciella kursen omfattar sålunda bl. a. un- dervisning i skatte- och taxeringsförfattningarna samt granskningsteknik.

För tillträde till kursens allmänna del fordras viss dokumenterad kun- nighet i bokföring men i princip ingen tidigare tjänstgöring vid länsstyrelse. För tillträde till speciell del av kursen krävs dels att ha avlagt godkända prov i de i den allmänna delen ingående ämnena och dels minst 3 års tjänstgöring inom landsstaten, varav minst 2 år vid landskontor respektive landskansli.

Genom de villkor som sålunda uppställts för behörighet till ovannämnda tjänster och genom utformningen av landskanslistkurserna har man sökt säkerställa att de ifrågavarande befattningshavarna skall ha den teoretiska bakgrund som krävs för att bemästra de med tjänsterna i fråga förknippade arbetsuppgifterna.

När det gäller landskanslistutbildningen måste det emellertid betecknas som en brist, vilket även föreningen Sveriges taxeringsrevisorer påpekat i yttrande över 1959 års riksdags revisorers berättelse, att undervisning i revisionsteknik inte inrymts i kursplanen. Flertalet landskanslister å lands- kontor kommer nämligen under sin tjänstetid att konfronteras med taxe- ringsrevision, antingen under tjänstgöring på någon av taxeringssektionens olika detaljer eller efter befordran till taxeringsassistent.

Enligt vad utredningen inhämtat har det hittills inte varit möjligt att inom den nuvarande ramen för kurstiden i mera betydande omfattning bereda plats för undervisning i revisionsteknik. Den för övriga ämnen till- mätta tiden kan inte utan avsevärt men för undervisningsresultatet kortas

av. Införes en vidgad undervisning i revisionsteknik, vartill torde krävas minst 60 timmar för att nå syftemålet med undervisningen, måste således kurstiden i motsvarande mån förlängas. De för landskanslister å lands- kansli respektive landskontor speciella kursdelarna kommer härigenom att skilja sig även med avseende på kurstidens längd. Den teoretiska utbild- ningen i revisionsteknik är emellertid enligt utredningens mening av sådan betydelse för landskanslisternas å landskontor fortsatta tjänstgöring att ämnet under alla omständigheter bör upptagas i kursplanen.

Den för behörighet till tjänst inom taxeringsrevisorskarriären stipule- rade provtjänstgöringen är, såsom framgår av det tidigare anförda, avsedd att lämna underlag för att bedöma aspirantens fallenhet för arbetsområdet. För att så skall kunna bli förhållandet krävs att aspiranten tilldelas arbets- uppgifter av den art att sättet att lösa dem verkligen kan ge en bild av aspirantens förutsättningar. Av olika skäl, främst måhända personalbrist men även till följd av en i och för sig naturlig brist på erfarenhet hos ledarna för denna provtjänstgöring av hur sådana prov bör läggas upp och bedömas, torde resultatet av provtjänstgöringen inte alltid motsvara av- sikten med densamma.

Genom utredningens förslag till personaluppsättning på revisionsdetal- jerna öppnas möjligheter att ägna denna del av behörighetsfordringarna tillbörlig uppmärksamhet. Enligt utredningens uppfattning skulle det vara av värde att vissa anvisningar för val av arbetsuppgifter under provtjänst- göringen och normer för bedömningen av sättet att fullgöra uppgifterna lämnades länsstyrelserna. Dylika anvisningar och normer synes böra ut- arbetas av länsstyrelsernas antagnings— och utbildningsnämnder samt riks- skattenämndens kontrollbyrå i samråd.

För behörighet till tjänst i landskanslistkarriären finns inga uttalade krav på provtjänstgöring. Av den lämnade redogörelsen rörande fordring- arna för tillträde till de kurser, som ingår i den teoretiska utbildningen, framgår emellertid att minst tre års praktisk tjänstgöring erfordras för att vinna behörighet till sådan tjänst. Efterssom aspirant enligt vad som uttalats i 1960 års statsverksproposition (Bil. 13: XI huvudtiteln s. 411 och 414) i princip bör beredas tillfälle att genomgå utbildningens allmänna del redan under första året av sin anställning, kommer huvuddelen av den praktiska tjänstgöringen att infalla mellan de båda kurserna.

Beträffande den praktiska tjänstgöringens utformning är endast bestämt att aspirant, som genomgått kursens allmänna del, skall beredas möjlighet att tjänstgöra inom länsstyrelsens båda avdelningar och att för tillträde till den speciella delen av kursen fordras minst två års tjänstgöring inom den avdelning av länsstyrelsen som kursen avser. Det torde vara under- förstått att aspiranten under denna tid skall cirkulera mellan de olika sektionerna inom avdelningen.

Hittillsvarande erfarenheter av kursdeltagarnas praktiska tjänstgöring

utvisar betydande ojämnheter i aspiranternas tjänstgöringstider inom olika sektioner. Till en del torde detta förhållande bottna i att stundens krav på tillgång till arbetskraft mera fått fälla avgörandet vid aspirantens place- ring till tjänstgöring än en planmässig strävan att ge aspiranten välavvägda erfarenheter från de olika verksamhetsområdena inom avdelningen. Det måste emellertid enligt utredningens mening betraktas som synnerligen be- tydelsefullt att den praktiska tjänstgöringen så ordnas och genomföres att aspiranten erhåller en i förhållande till svårighetsgraden inom de olika verksamhetsområdena lämpligt avpassad erfarenhet av områdena i fråga. En antydan om hur tjänstgöringen med hänsyn härtill bör utformas ger redan dispositionen av kursplanerna vid utbildningskurserna.

Vidareutbildning av personal

Den teoretiska och praktiska utbildning, som leder fram till behörighet att erhålla tjänst inom taxeringsrevisorskarriären respektive landskanslist— karriären, är inte och kan inte vara uppbyggd på annat sätt än att den som genomgått utbildningen därigenom erhållit de allra första grunderna inom det speciella område, inom vilket vederbörande sedan skall fullgöra sin tjänst. På denna grundval måste därefter genom praktiska erfaren- heter och fortsatta studier kunskaperna inom det särskilda fackområdet levandegöras och fördjupas.

Enligt allmänt vedertagen uppfattning lämnar en väl planerad och genom- förd fortbildning inom ett arbetsområde ett av de väsentligaste bidragen till effektivisering av verksamheten i fråga. Inom åtskilliga grenar av det enskilda näringslivet fästes sålunda stor vikt vid utbildningsfrågor och investeras ofta betydande belopp på vidareutbildning av personal av olika kategorier. Även inom det statliga verksamhetsområdet har betydelsen av fortsatt utbildning alltmer uppmärksammats. Inom landsstaten har sedan åtskilliga år tillbaka bedrivits vidareutbildning i olika former.

Sålunda anordnas årligen i utbildningsnämndens regi studiekonferenser för landsstatstjänstemän i den högre karriären. Vid dessa konferenser, till Vilka brukar kallas vartannat år tjänstemän inom landskanslien och vart- annat tjänstemän inom landskontoren, behandlas ämnen av gemensamt intresse såsom exempelvis ny lagstiftning och dess inverkan på länsstyrel- sens arbete. Även andra studiekonferenser med mera speciell inriktning förekommer.

Utbildningsnämnden anordnar vidare med jämna mellanrum fyramåna— derskurser för utbildning av taxeringstjänstemän. Sådana kurser anordnas dels för befattningshavare med juridisk utbildning inom överståthållar- ämbetet och länsstyrelserna och dels för befattningshavare med handels- högskoleutbildning. I de förstnämnda kurserna deltar även tjänstemän vid kammarrätten. Kursplanerna omfattar bl. a. undervisning i gransknings-

teknik och aktievärdering samt, beträffande de för jurister avsedda kur- serna, bokföring och balansteknik.

Särskilda regionala möten, s. k. kretsmöten, har tidigare i länsstyrelser- nas egen regi anordnats för revisionspersonal. Därvid förekom information om aktuella nyheter och diskussioner om andra frågor av speciellt intresse för denna personalgrupp. Dylika kretsmöten anordnas numera genom för— sorg av riksskattenämndens kontrollbyrå.

Det har vidare förekommit ett antal för länsstyrelsetjänstemän speciellt anordnade kurser i arbetsledning.

På senare år har påbörjats även viss utbildning av biträdespersonal inom landsstaten. Denna utbildning, som initierats av länsstyrelsernas utbild- ningsnämnd, vilken också utarbetat vissa allmänna anvisningar för dess bedrivande, ordnas av varje länsstyrelse för sig med särskilda kurser för personalen å landskansliet och inom landsfiskalsorganisationen samt sär- skilda för personalen å landskontoret och inom häradsskrivarorganisa- tionen. Utbildningen kan förläggas till tjänstetid. Den avser att ge eleverna en allmän orientering rörande förvaltningen och länsstyrelsens ställning i densamma samt viss, till självstudier stimulerande kunskap om det för respektive avdelning speciella arbetsområdet.

Slutligen bör till efterutbildningen även räknas den information som — i vissa län med ett betydande mått av planmässighet — sker i den formen att sektionschefer och liknande samlar sin personal för genomgång av eller på annat sätt delger dem aktuella nyheter på lagstiftningens område, rätts- fall av prejudicerande betydelse, kammarrättens och prövningsnämnder— nas beslut i taxeringsmål m. m.

Av den kortfattade redogörelsen här ovan för fortbildningsverksamheten inom landsstaten torde framgå att densamma hunnit jämförelsevis långt. Det framgår även att hittills endast en typ av kurser speciellt inriktat sig på de för taxeringsrevisionen aktuella problemen. Med den betydande per- sonalkader som, när respektive organisationer blivit fullt utbyggda, kom— mer att ägna sig åt taxeringsrevision och taxering samt med den snabba utvecklingen på beskattningsväsendets område är det enligt utredningens mening nödvändigt att alldeles särskild uppmärksamhet fästes vid den fortlöpande vidareutbildningen av personalen på revisionsdetaljerna och inom taxeringsassistentorganisationen och att ramen för denna utbildning vidgas.

Sålunda anser utredningen att, förutom de av riksskattenämndens kon- trollbyrå återupptagna kretsmötena, i vilka all revisionspersonal inom re- visionsdetaljerna om möjligt bör beredas tillfälle att deltaga, särskilda fortbildningskurser bör anordnas för taxeringsrevisorerna. Dessa kurser bör bl. a. ägnas åt studium av de möjligheter och svårigheter som utveck- lingen på kontorsmaskinmarknaden medför i form av nya system för bok-

föring, lagerredovisning o. dyl. Vidare bör utvecklingen av metoderna för kringgående av taxeringsförfattningarna och för skattefusk samt möjlig— heterna att uppdaga dylika företeelser fortlöpande penetreras. Utredningen anser det lämpligt att dessa kurser anordnas regionalt och under ledning av riksskattenämndens kontrollbyrå.

De kunskaper som genom sistnämnda kurser förmedlas till taxerings- revisorer bör sedan vidarebefordras till övrig revisionspersonal inom revi— sionsdetaljerna och till taxeringsassistenterna. Detta bör ske genom i läns— styrelsernas regi anordnade kursdagar, t. ex. en eller ett par dagar för vid länsstyrelsen placerad personal och någon dag för ute i länet stationerad personal.

Slutligen bör revisorer, landskanslister och taxeringsassistenter, liksom hittills i viss utsträckning skett, fortlöpande hållas underrättade om nya bestämmelser, rättsfall av intresse o. dyl. Denna fortbildning kan ges olika former. Utredningen håller före att muntlig information i regel ger det bästa utbytet.

Vid sidan av den fortlöpande vidareutbildning, som utredningen här ovan förordat, synes det nödvändigt att övergångsvis anordna viss grund- utbildning i revisionsteknik för personal inom landskanslistkarriären, som genomgått landskanslistkurs enligt hittills gällande kursplaner — således utan att läsa ämnet revisionsteknik — och som inte genom tjänstgöring redan satts i tillfälle att inhämta nödiga kunskaper i ämnet. Enligt utred- ningens mening torde denna utbildning böra omfatta minst 40 timmars teoretisk undervisning. För att i minsta möjliga mån inkräkta på det löpande arbetet inom länsstyrelserna synes kurserna böra genomföras i länsstyrelsernas egen regi och t. ex. på så sätt att endast en eller två dagar per vecka avsättes för undervisningen. Det torde få ankomma på riks- skattenämndens kontrollbyrå att i samråd med länsstyrelsernas utbild— ningsnämnd utfärda närmare anvisningar angående utformningen av dessa kurser.

I fråga om biträdespersonalen ingår i de förut omnämnda fortbildnings- kurserna viss undervisning i taxering. Denna undervisning torde för taxe- ringsassistenternas biträden utgöra en god grund för deras verksamhet under taxeringsperioden. Det är således angeläget att samtliga biträden åt taxeringsassistenterna beredes tillfälle att genomgå ifrågavarande utbild- ning. Den bör emellertid kompletteras med fortsatt undervisning i taxe- ring. Denna undervisning bör kunna bedrivas antingen på länsstyrelsen eller på de olika orter, där taxeringsassistenterna är placerade, och under ledning av därför lämpad befattningshavare inom taxeringssektionen. Där- utöver bör dessa biträden meddelas undervisning med avseende på de arbetsuppgifter, som kommer att åvila dem under icke-taxeringsperiod. Då dessa arbetsuppgifter i stort sett kommer att sammanfalla med dem som

åvilar biträdena på revisionsdetaljerna bör undervisningen vara gemensam för de båda kategorierna. Utredningen anser att i detta fall formliga kurser bör anordnas vid länsstyrelsen. Dessa kurser bör ledas av lämplig befatt- ningshavare vid revisionsdetaljen. Det bör ankomma på riksskattenämn- dens kontrollbyrå att lämna närmare anvisningar angående hur dessa kur- ser lämpligen bör utformas.

Enligt utredningens förslag kommer i flertalet län revisionsdetaljerna att utrustas med personal, som i väsentlig utsträckning skall ägna sig åt utbildning och handledning av såväl personalen inom revisionsdetaljerna som inom taxeringsassistentorganisationen. För att sätta dessa befattnings- havare i stånd att på bästa sätt fullgöra denna viktiga del av deras arbete, bör särskild utbildning anordnas för dem. Utbildningen bör ges formen av centrala kurser två å tre dagar under ledning av riksskattenämndens kon- trollbyrå, som härvidlag har att samråda med länsstyrelsernas utbildnings- nämnd. Efter den första kursen hör nya kurser anordnas när behov därav uppkommer t. ex. på grund av omsättning bland personalen. Under kur- serna bör dels vissa allmänna principer för utbildning genomgås och dels genom exempelvis grupparbeten — olika problem som uppkommer i sådant sammanhang belysas. En relativt stor del av kurstiden synes böra ägnas åt genomgång av genom riksskattenämndens kontrollbyrå tillhanda- hållet underlag för särskilt den utbildning som, enligt vad ovan sagts, bör anordnas med biträdespersonalen inom revisionsdetaljerna och taxerings- assistentorganisationen.

Efter samma principer bör, enligt utredningens mening, kurser om två å tre dagar anordnas för de utbildningsledare som, enligt vad utredningen i det följande föreslår, skall utses inom landskontoret på varje län för att leda den praktiska utbildningen av landskanslistaspiranter, vilka genom- går av utredningen senare i detta avsnitt förordad snabbutbildning. Dessa kurser torde i likhet med ovannämnda kurser lämpligen böra ordnas centralt i länsstyrelsernas utbildningsnämnds regi.

Kostnaden för den fortbildning, som utredningen här ovan förordat, har uppskattats enligt följande. För kretsmötena beräknar utredningen inga ökade kostnader jämfört med nuvarande förhållanden. Beträffande de regionala kurserna för taxeringsrevisorer beräknas ett kursledararvode på 600 kronor, arvoden till lärare ca 2 000 kronor och expenser ca 1 000 kronor eller i runt tal sammanlagt ca 3 600 kronor per kurs. I fråga om de lokala kurserna för revisionspersonal och taxeringsassistenter anser utredningen att några särskilda kostnader inte skall behöva uppkomma liksom inte heller i vad gäller kurserna för fortsatt utbildning av biträden åt taxerings- assistenter och för utbildning av biträdespersonalen inom revisionsdetal- jerna. Kostnaderna för utbildningsledarekurserna har utredningen upp— skattat till ca 2 500 kronor per kurs, varav kursledararvode 500 kronor, lärarearvode ca 1 000 kronor och expenser ca 1 000 kronor. Till sålunda

uppskattade kurskostnader bör läggas utgifter för kursdeltagarnas even- tuella resekostnader och traktamenten, vilka kostnader inte kan närmare beräknas. Utredningen har utgått ifrån att resekostnads- och traktaments- ersättning ävensom lön skall utgå till deltagarna efter samma regler som hittills tillämpats i motsvarande fall.

Utbildningen av nytillkommande personal

Utredningens förslag till personaluppsättning vid taxeringssektionernas revisionsdetaljer och inom taxeringsassistentorganisationen innebär att be- hovet av nyrekrytering och därmed även av utbildning av personal inom landskanslistkarriären ytterligare accentueras. Rekryteringsbehovet på grund av utredningens förslag uppgår sålunda till drygt 100 taxerings- assistenter (65 inom länen och ca 40 vid överståthållarämbetet), 89 lands- kanslister inom länsstyrelsernas revisionsdetaljer samt ett inte närmare beräknat antal kanslister vid bokgranskningskontoret å överståthållar- ämbetet. Därtill kommer behovet av rekrytering för att fylla för närvarande befintliga vakanser inom taxeringsassistentorganisationen. Slutligen krävs också en nyrekrytering för att möta genom normal avgång på grund av pensionering och eljest uppkommande vakanser inom häradsskrivarorga- nisationen och landskontoren. Det sistnämnda behovet torde fram till och med år 1965 kunna beräknas till omkring 50 personer. I allt torde således under den närmaste tiden drygt 350 aspiranter behöva nyrekryteras. Ut- bildningsbehovet överstiger emellertid väsentligt denna siffra. Det finns nämligen ungefär 200 icke ordinarie landskanslister å landskontor, som av olika anledningar ännu inte erhållit föreskriven utbildning. Utbildnings- behovet i dagsläget bör med hänsyn härtill beräknas omfatta i runt tal 500 befattningshavare. Vid denna beräkning har beaktats att utbildnings- behovet till viss del kommer att täckas genom nu pågående kurser.

Under den tid länsstyrelsernas utbildningsnämnd varit i verksamhet an- ordnade nämnden till en början en utbildningskurs per år för landskans- lister å landskontor. Sedan riksdagen beslutat att taxeringsassistentorga- nisationen skulle införas har kurserna dubblerats. I varje kurs har del- tagit något över 25 landskanslister. Med oförändrad utbildningsfrekvens skulle det således behövas vid pass 10 år innan det i dagens läge aktuella utbildningsbehovet av landskanslister å landskontor tillgodosetts och alltså möjligheter skapats för full utbyggnad av taxeringsassistentorganisationen samt den utökning av revisionspersonal som, enligt utredningens mening, skulle medge en jämförelsevis tillfredsställande periodicitet i fråga om taxeringsrevision hos rörelseidkare.

Utvägen att höja utbildningsfrekvensen genom att antaga ett ökat antal elever i varje kurs anser utredningen förkastlig. Allmän erfarenhet av kursverksamhet av här ifrågavarande slag utvisar nämligen att deltagar-

antalet inte bör överstiga 30, om goda utbildningsresultat skall nås. Därtill kommer att länsstyrelserna redan med nuvarande antal kursdeltagare har" svårigheter att friställa elever i önskvärd omfattning.

Det återstår då att pröva huruvida ytterligare kurser skulle kunna an— ordnas och rekryteringen till dessa underlättas. Enligt vad utredningen inhämtat torde det vara förenat med betydande svårigheter att i Stockholm arrangera flera kurser än vad som nu äger rum. Sådana kurser synes emel- lertid lättare kunna anordnas i Vissa andra städer. Utredningen anser att städerna Malmö, Göteborg och Sundsvall ur nu anförd synpunkt skulle väl lämpa sig som platser för extra kurser. Även ur andra aspekter synes dessa städer vara lämpliga för nu angivet ändamål. De ligger centralt med hänsyn till tänkta rekryteringsområden. Vidare torde goda möjligheter finnas på dessa platser att uppbringa erforderliga kurslokaler och logi åt kursdel- tagarna. Genom att de nu nämnda städerna valts, synes även vissa möjlig— heter föreligga att genom upplysningsverksamhet å där befintliga handels- gymnasier öka rekryteringen av landskanslistaspiranter. _ Överhuvud taget måste rekryteringsfrågan ägnas ökad uppmärksamhet, om utbyggnaden av taxeringsassistentorganisationen och revisionsdetalj erna skall kunna genom- föras inom rimlig tid. Bland olika utvägar att påskynda rekryteringen vill utredningen särskilt peka på vikten av att från länsstyrelsernas och läns— styrelsernas utbildningsnämnds sida upprätthålles intima kontakter med handelsgymnasieorganisationen.

Med utgångspunkt från universitetsutredningens och skolöverstyrelsens prognoser över antalet utexaminerade från handelsgymnasierna under de närmaste åren bedömer utredningen utsikterna till en ökad rekrytering av personal med denna grundutbildning såsom jämförelsevis goda, givetvis under den tidigare berörda förutsättningen att upplysningsverksamheten inom handelsgymnasierna intensifieras. Det anförda utesluter givetvis inte att även andra personer med erforderliga grundläggande kunskaper i bok— föring, t. ex. studenter med kurs å handelsinstitut, bör komma i fråga för rekrytering. Utredningen hänvisar i detta sammanhang till vad utredningen tidigare anfört beträffande behörighetsvillkoren för antagning till lands- kanslisttjänst.

Mot bakgrund av det ovan anförda förordar utredningen att vid sidan av de nuvarande ordinarie och extra kurserna i Stockholm för landskanslist- personal särskilda kurser för sådan personal tills vidare även anordnas i Malmö, Göteborg och Sundsvall.

Det skulle måhända ha varit naturligt att till varje kursort hänvisa elever från angränsande län, (1. v. s. elever från de mellansvenska länen till Stock- holm, från de sydsvenska till Malmö, från de västsvenska till Göteborg och från de norrländska till Sundsvall. Enligt utredningens mening bör emeller- tid kurserna i Stockholm i första hand reserveras för redan anställda icke ordinarie landskanslister och de särskilda kurserna i Malmö, Göteborg och

Sundsvall för den personal, som kommer att nyrekryteras. Anledningen härtill är att de nya bestämmelserna om landskanslistutbildning, som skall tillämpas från och med innevarande budgetår, torde innebära att åtskil— liga av redan anställda landskanslister efter att ha genomgått den allmänna kursdelen med hänsyn till fullgjord praktisk tjänst kan vinna tillträde till en i omedelbar följd med den allmänna kursdelen anordnad speciell kurs- del. Hinder möter således inte att beträffande denna personal driva kur- serna efter ungefär samma tidsschema som hittills skett, d. v. s. med ordi- narie kurs (allmän del) hösten året 1, extra kurs (allmän del) våren året 2 och motsvarande speciella kursdelar hösten året 2.

Den personal däremot, som hädanefter skall nyanställas, skall som tidi- gare nämnts i princip beredas tillfälle att redan under första anställnings— året genomgå den teoretiska utbildningens allmänna del. Efter genomgång av denna utbildning måste sedan personalen fullgöra flera års praktisk tjänstgöring, innan tillträde till den speciella kursdelen kan vinnas.

Med hänsyn till de skiljaktigheter, som sålunda kommer att föreligga mellan landskanslistaspiranternas möjligheter att genomgå föreskriven teo- retisk utbildning, synes det enligt utredningens mening inte lämpligt att gemensamma kurser anordnas för både den redan anställda och den ny- tillkommande personalen. Genom att kurserna i Stockholm reserveras för den redan anställda personalen medför detta också den för de nämnda befattningshavarna snabbaste utbildningsgången.

Även de särskilda kurserna i Malmö, Göteborg och Sundsvall bör an- ordnas i regi av länsstyrelsernas utbildningsnämnd och omfatta samma ämnen som nuvarande kurser med det av utredningen förordade tillägget av ämnet revisionsteknik. På utbildningsnämnden torde bl. a. böra an- komma att utfärda allmänna anvisningar beträffande kurserna, att fast— ställa kursplaner, att utvälja elever i kurserna och att anordna konferenser med ämneslärarna för att i möjligaste mån säkerställa en enhetlig bedöm- ning av elevernas prestationer. Det torde emellertid inte bli möjligt för utbildningsnämnden att därutöver närmare befatta sig med dessa kurser. Till utbildningsnämndens förfogande för att sammanställa schema, leda och utöva tillsyn över kurserna, anskaffa lokaler och lärare m. m. synes böra ställas till förfogande lämplig befattningshavare, förslagsvis taxerings- intendenten eller en av de biträdande taxeringsintendenterna, vid länsstyrel- serna i de län inom vilka kursorterna är belägna. Eftersom man även torde få räkna med att personal från dessa länsstyrelser kan behöva utnyttjas som lärare i vissa ämnen, särskilt inom kursernas speciella delar, kan det förutsättas att kurserna kommer att medföra någon belastning för länsstyrelserna i fråga. Med hänsyn härtill torde möjligheter böra beredas dessa länsstyrelser att vid behov erhålla viss personalförstärkning.

Om ovannämnda särskilda kurser skulle påbörjas hösten 1961 skulle, med tillämpning på dessa kurser av nu gällande utbildningsbestämmelser,

de första genom kurserna färdigutbildade aspiranterna komma att kunna inträda i effektiv tjänst tidigast omkring den 1 juli 1965. Från denna tid- punkt skulle sålunda ett årligt tillskott av högst 90 tjänstemän med be- hörighet till tjänst inom landskanslistkarriären kunna påräknas. Genom de samtidigt i Stockholm bedrivna kurserna bör varje är ca 50 färdig- utbildade icke ordinarie landskanslister kunna tillföras landskontoren. Denna utbildningstakt innebär att det förut angivna utbildningsbehovet kan beräknas vid maximal rekrytering till samtliga kurser bli täckt tidigast år 1967.

Enbart taxeringsassistentorganisationen kräver för full utbyggnad ett tillskott av färdigutbildad personal på i runt tal 250 befattningshavare, därest hänsyn även tages till under de närmaste åren på grund av beford- ran föranledd avgång. Även om de av utredningen förordade särskilda kurserna i Malmö, Göteborg och Sundsvall skulle anordnas torde det så— ledes inte bli möjligt att med nuvarande bestämmelser för utbildning fylla detta behov förrän tidigast år 1965.

Det är emellertid av olika skäl angeläget att utbyggnaden av taxerings- assistentorganisationen sker i snabbare takt. 1960 års riksdags bevill- ningsutskott har sålunda uttalat att utbyggnaden i huvudsak bör vara av- slutad år 1962. —— Huvudskälet härtill är givetvis att förutsättningarna för en effektiv och likformig taxering av samtliga rörelseidkare snarast bör skapas. Men även införandet av den allmänna varuskatten medför att kravet på snabb utbyggnad förstärkes.

Skall en snabbare utbyggnad med utbildad personal kunna äga rum och utan att under tiden, intill dess ersättning med ny utbildad personal kan ske, arbetet inom landskontoren blir lidande, synes enda möjligheten vara att kravet på tre års praktisk tjänst för tillträde till den speciella kursdelen tillfälligt mildras. Att korta av tiden för den teoretiska utbildningen synes inte böra komma i fråga.

Mot en avkortning av tiden för den praktiska tjänstgöringen kan in- vändas att aspiranternas förutsättningar att på bästa sätt tillägna sig under- visningen i den speciella kursdelen i någon mån minskas. Vidare blir den färdigutbildade aspiranten till en början i regel inte lika användbar på de olika arbetsuppgifterna inom landskontorets verksamhetsområde som ny- utbildad personal med den längre praktiska tjänstgöringen.

Inriktas emellertid de särskilda kurserna och speciellt den därtill an— slutande praktiska tjänstgöringen till en början uteslutande på att till-- godose behovet av taxeringsassistenter minskar betydelsen av de nu nämnda invändningarna. Sålunda torde redan med nuvarande ordning den prak- tiska tjänstgöringen ge endast obetydlig erfarenhet av rörelsetaxering och taxeringsrevision. Vidare kan man genom att anställa dessa aspiranter utanför personalplanen, varigenom således några tjänster inom landskon- toren icke skall uppehållas av dem, bättre inrikta den praktiska tjänst—

göringen på en fördjupad utbildning. En sådan form för den praktiska tjänstgöringen kommer att ställa krav på aktiva insatser även från läns- styrelsernas sida. Enligt utredningens uppfattning bör för detta ändamål en särskild utbildningsledare avdelas inom landskontoret med uppgift att närmast under landskamreraren planlägga genomförandet av den ifråga- varande praktiska utbildningen och tillse att elevernas tjänstgöring ordnas så att bästa möjliga resultat nås. Utbildningsnämnden och kursledarna vid de särskilda kurserna bör tillhandagå utbildningsledaren med råd och an- visningar rörande den praktiska utbildningens uppläggning och övervak— ning.

Enligt utredningens uppfattning bör en på ovan skisserat sätt utformad praktisk tjänstgöring kunna ge en i stort sett lika god bakgrund till den speciella kursdelen som en längre tids fullgörande av tjänst på befatt- ningar inom olika delar av landskontoret, även om kunskaperna inte blir kanske på samma sätt s. a. s. innötta.

Emellertid kan det knappast vara rimligt att den som genomgått en så- lunda utformad och speciellt inriktad utbildning skall vinna befordran inom landskanslistkarriären tidigare än en i övrigt jämbördig kollega, som anställts vid samma tidpunkt eller kanske tidigare men genomlöpt den normala utbildningsgången. Å andra sidan måste den snabbutbildade per- sonalen, om syftemålet med snabbutbildningen inte skall förfelas, efter avslutad utbildning placeras till tjänstgöring inom taxeringsassistentorga- nisationen.

Den konflikt som sålunda uppkommer mellan rimlighetskrav och kraven på en snabb utbyggnad av nämnda organisation synes kunna lösas på följande sätt.

Under de närmaste två budgetåren 1961/62 och 1962/63 inrättas inte fler taxeringsassistenttjänster än vad för närvarande gäller, d. v. s. samman— lagt 215 tjänster. Under dessa budgetår inriktas ansträngningarna i stället främst på att dels fylla föreliggande vakanser på de nuvarande tjänsterna dels intensifiera rekryteringen och utbildningen av den personal, som er- fordras vid full utbyggnad av assistentorganisationen och för förstärk- ningen av länsstyrelsernas revisionsdetaljer. Därefter sker utbyggnaden i de båda nu nämnda hänseendena successivt men företrädesvis beträffande assistentorganisationen.

De befattningshavare, som genomgått utbildningskurs, befordras inte till högre tjänster inom landskanslistkarriären än inom nu gällande reglerad befordringsgång för icke ordinarie landskanslister förrän vederbörande fullgjort sammanlagt minst tre års praktisk tjänstgöring inom landsstaten.

Den personal, som genomgått de särskilda kurserna i Malmö, Göteborg och Sundsvall, placeras vid landskontoren utan att tjänsterna ännu inord- nas i länsstyrelsernas personalplan. Under taxeringsperioden utnyttjas dessa befattningshavare som förstärkning inom taxeringsassistentorganisa-

tionen utan att dock bekläda taxeringsassistenttjänst. Under icke—taxerings- period tilldelas befattningshavarna företrädesvis arbetsuppgifter inom taxe- ringssektionens revisionsdetalj men de bör även vid behov utnyttjas för tjänstgöring å övriga sektioner. —— Genom sistnämnda tjänstgöring kan avkortningen av den praktiska tjänstgöringen under utbildningstiden i viss mån kompenseras. —— Detta arrangemang synes närmast kunna jämföras med vad som nu gäller beträffande den nyutbildade kvalificerade persona- len inom exempelvis postverket.

Efter 3 års sammanlagd praktisk tjänstgöring tilldelas befattningsha- varna landskanslisttjänster inom gällande personalram i mån av tillgång till sådana tjänster eller utnyttjas som vikarier på vakanta tjänster eller på annat sätt samt får på lika villkor konkurrera med övrig personal om högre tjänster.

Därest teoretisk utbildning och praktisk tjänstgöring kombineras på ovan angivet sätt hyser utredningen inga betänkligheter mot att kravet på prak- tisk tjänstgöring såsom villkor för tillträde till de ifrågasatta särskilda kursernas speciella del avkortas.

Med dessa utgångspunkter har utredningen övervägt olika alternativ för den ifrågavarande praktiska tjänstgöringens ordnande och varaktighet. Utredningen har härvid funnit att tiden för denna bör kunna fastställas till 19 månader, varav före tillträde till den speciella delen av kursen 1 1/2 månad skulle fullgöras på vardera uppbördssektion och häradsskrivarkon- tor, 1 månad på vardera kameralsektion och prövningsnämndens kansli, 2 månader på taxeringssektions allmänna detalj och varuskattedetalj. Sedan den speciella delen av kursen avslutats, skulle 5 månaders praktisk tjänst fullgöras inom taxeringsassistentorganisationen och 7 månader på taxe- ringssektionens revisionsdetalj.

Den praktiska tjänstgöringen inom taxeringsassistentorganisationen bör fullgöras i den formen att vederbörande aspirant under denna tid i möj- ligaste mån självständigt fullgör på taxeringsassistent ankommande göro- mål. Med hänsyn till aspiranternas bristande erfarenhet och rutin bör taxeringsintendenten i länet genom honom underställda befattningshavare tillse att deras arbete noggrant följes under denna period. Utredningen anser att dessa aspiranter genom de möjligheter till kontakt med äldre och erfarna kamrater rörande det praktiska arbetets problem, som på detta sätt skapas, kommer att äga bättre förutsättningar att bekläda tjänst som taxeringsassistent än vad nuvarande utbildning ger. Vidare skapas möjlig- heter att redan i ett tidigt skede bilda sig en uppfattning om aspiranter- nas lämplighet för taxeringsarbete.

Under den senare delen av tjänstgöringen på revisionsdetaljen bör aspi- ranterna såsom biträden åt vana taxeringsrevisorer deltaga i taxerings— revisioner, vilka efter samråd mellan kursledning och vederbörande taxe— ringsintendent särskilt utvalts. Vid regelbundet återkommande tillfällen

bör aspiranterna dessutom sammandras till kursorterna för att där dels bibringas ytterligare fortbildning dels med utgångspunkt från de taxerings- revisioner, i vilka aspiranterna själva deltagit, materialisera och fördjupa det kunskapsstoff som i detta avseende inhämtats under den teoretiska utbildningen.

Genom dessa anordningar torde skapas bättre förutsättningar för att utvinna åsyftat resultat av utbildningen. Sålunda torde genom exempelvis grupparbeten kring något upplevt eller fingerat problem särskilda svårig— heter och spörsmål lättare kunna dragas fram och belysas. Samtidigt ska- pas goda möjligheter för att bedöma aspiranternas fallenhet för revisions- arbete och taxeringsarbete överhuvud taget.

Tidsschemat för de särskilda kurserna i Malmö, Göteborg och Sundsvall samt utformningen av den därtill anslutande praktiska tjänstgöringen kan enligt utredningens mening lämpligen utformas på i huvudsak följande sätt.

År 1 1/9—20/12 teoretiska utbildningens allmänna del

År 2 2/1—28/2 tjänstgöring å taxeringssektionen (allmänna detaljen och va- ruskattedetaljen) 1/3—31/3 » » prövningsnämndens kansli 1/4—15/5 » » uppbördssektionen 16/5—30/6 » » häradsskrivarkontor

1/7—14/7 semester 15/7—15/8 tjänstgöring å kameralsektionen 16/8—20/12 teoretiska utbildningens speciella del

År 3 2/1—28/2 tjänstgöring å taxeringssektionen (revisionsdetaljen) 1/3—31/7 tjänstgöring inom taxeringsassistentorganisationen (semester- tid inkluderad) 1/8—31/12 tjänstgöring å taxeringssektionen (revisionsdetaljen).

Såvitt utredningen kunnat finna erfordras under de närmaste åren att tre sådana särskilda kurser i de tre städerna kommer till stånd. Det unge- färliga tidsschemat för de olika kurserna (kurserna I—III) framgår av tablån överst ä 5. 226.

Beträffande förskjutningen i tiden av kurs II vill utredningen framhålla att denna förskjutning måst ske med hänsyn till att tillgången på lärar- krafter inte torde möjliggöra undervisning i två kurser samtidigt.

I tablån förutsätts alltså att en kurs med högst 90 elever börjar den 1 september 1961, en kurs med ytterligare högst 90 elever den 15 januari 1962

I 1/9 1961 — 1/9 __ allman ] del II 31/12 1961 31/12 15/1 läns- allmän styrelse del 16/8 30/4 speciell läns- del styrelse 31/12 1962 — 31/12 31/12 rörelse- speciell distr. m.m. del 111 1/8 1/6 1,9 viss teoretisk viss teoretisk allmän utbildning utbildning del 31/12 1963 31/12 23/2 31,12 rörelse- läns- 1 distr. styrelse 3 /7 16/8 speciell 31/12 1964 del 31/12 rörelse- distr. m.m. 1/8 viss teoretisk 31/12 1965 _ utbildning

och en kurs med även högst 90 elever den 1 september 1963. Vissa svårig- heter kan måhända uppstå att helt fylla det angivna elevantalet, särskilt den 15 januari 1962. Intet synes emellertid hindra att man anordnar kurser med färre antal elever eller om antalet elever inte motiverar att kurser anordnas på alla de föreslagna kursorterna att man nöjer sig med att en- dast anordna kurser på två ställen. Såsom tidigare angetts torde möjlig- heterna att rekrytera elever till utbildningskurserna framför allt bero på hur intensivt upplysningsverksamheten om dessa bedrivs. För att ge läns- styrelsernas utbildningsnämnd och länsstyrelserna möjlighet att bedriva en effektiv rekryteringskampanj synes särskilda medel böra anvisas. Påbörjas de första kurserna av detta slag den 1 september 1961 innebär detta i praktiken att bortåt 90 nya rörelsedistrikt kan betjänas av personal med tillfredsställande teoretisk underbyggnad fr. o. m. är 1963 och att samtliga rörelsedistrikt, som skall inrättas, kan betjänas av sådan per- sonal fr. o. m. är 1964. De ytterligare 105 erforderliga taxeringsassistent- tjänsterna (65 vid länsstyrelserna och 40 vid överståthållarämbetet) kan därför inrättas med 55 tjänster fr. o. m. budgetåret 1963/64 och med 50 tjänster fr. o. m. budgetåret 1964/65. De av utredningen föreslagna lands— kanslisttjänsterna inom länsstyrelsens revisionsdetaljer och motsvarande tjänster å bokgranskningskontoret vid överståthållarämbetet bör i huvud- sak ha kunnat besättas senast under budgetåret 1965 /66. Det av utredningen

beräknade totala utbildningsbehovet för den närmaste femårsperioden bör kunna vara täckt med utgången av år 1965. Förutsättningen för dessa be- räkningar är givetvis såsom nyss anförts —— att tillräckligt antal aspi- ranter kan rekryteras.

Kostnaderna för den av utredningen förordade utökningen av antalet kurser torde beträffande arvoden till kursledare och lärare samt expenser kunna beräknas enligt samma normer som för den nuvarande utbildningen, d. v. s. för närvarande för varje allmän del till 16 000 kronor och för varje speciell del 25 000 kronor, varvid i de senare kostnaderna inräknats utgifter för lärararvoden i revisionsteknik under både den teoretiska utbildningen och den därpå följande praktiska tjänstgöringen. Vidare anser utredningen det rimligt att anslaget till utbildningsnämnden med hänsyn till den ytter— ligare belastning, som de särskilda kurserna medför för nämndens del, höjes med förslagsvis 2 000 kronor. Ersättning för eventuella resekostna- der till de kursledare och lärare, som kan ha hämtats från länsstyrelserna, bör därjämte utgå. Ifrågavarande kostnader synes kunna inrymmas i de belopp, som årligen anvisas till vederbörande länsstyrelsers utgifter för reseersättningar. Kostnaderna för den ifrågasatta rekryteringskampanjen torde kunna uppskattas till ca 25 000 kronor.

För budgetåret 1961/62 bör således beräknas en ökning av anslaget för utbildningskurser med i runt tal 98000 kronor (allmän kurs 6 x 16 000, utbildningsnämnden 2 000). Därtill kommer kostnaden för löner samt even- tuella resekostnader och traktamenten till kursdeltagarna, som bör åtnjuta dessa förmåner enligt samma regler som gäller vid hittills anordnade kur— ser. Detta innebär bl. a. att den nytillkommande personalen bör anställas som icke ordinarie landskanslister med löneplacering enligt den för dessa gällande reglerade befordringsgången.

Utredningen vill slutligen framhålla att de föreslagna särskilda kurserna inte endast öppnar möjlighet till en snabbare utbyggnad av taxerings- assistentorganisationen och revisionsdetaljerna. Genom dessa kurser även- som övrig av utredningen förordad utbildning bör värdefulla erfarenheter även vinnas angående inriktningen och utformningen av utbildningen under de ordinarie kurserna. Utredningen vill också framhålla att utredningen inte ansett sig kunna gå in på detaljutformningen vare sig av de före-— slagna särskilda kurserna för utbildning av taxeringsassistenter och lands— kanslister för revisionsdetaljerna eller av de anordningar för fortbildning, som utredningen förordat i detta avsnitt. Det torde få ankomma på utbild— ningsnämnden att efter samråd med riksskattenämndens kontrollbyrå närmare utforma denna utbildning.

C. Andra åtgärder i efektivitetsfrämjande syfte inom länsstyrelsernas taxeringssektioner

Kontorsmaskiner I direktiven för utredningen har uttalats, att det bör undersökas om den tek- niska utrustning, som finns inom länsstyrelsernas revisionsdetaljer, bör kompletteras. Utredningen har från länsstyrelserna inhämtat uppgifter rö- rande tillgången på kontorsmaskiner på såväl taxeringssektionerna som prövningsnämndskanslierna. Av de erhållna uppgifterna framgår att den maskinella utrustningen inom länsstyrelsernas revisionsdetaljer företer be— tydande ojämnheter. Sålunda förekommer att på någon länsstyrelse revi- sionsdetaljen i stort sett endast är utrustad med multiplikationsmaskiner. På andra länsstyrelser åter har revisionsdetaljens personal huvudsakligen försetts med additionsmaskiner. Rent allmänt kan konstateras att i regel två eller flera befattningshavare får dela samma maskin. Vidare har den av utredningen verkställda undersökningen givit vid handen att åtskilliga läns- styrelser inte förfogar över ur revisionssynpunkt ändamålsenliga fotokopie- ringsapparater. Även antalet skrivmaskiner på revisionsdetal j erna synes vara begränsat. Dikteringsmaskiner synes —— förutom i något enstaka undantags— fall inte användas på revisionsdetaljerna.

Det vanligast förekommande räknearbetet inom revisionsdetaljen är addi- tion. Även om allt mera omfattande arbete av detta slag bör utföras av biträdespersonal, kommer granskningspersonalen att dagligen ägna åtskillig tid häråt. Enligt utredningens mening bör därför praktiskt taget all personal inom revisionsdetaljen vara utrustad med en skrivande additionsmaskin, helst med kreditsaldo. Eftersom multiplikationsarbete förekommer i betyd- ligt mindre omfattning än addition och en additionsmaskin dessutom myc- ket väl kan användas för enklare och mindre omfattande multiplikationer, torde det vara tillfyllest med en halvautomatisk multiplikationsmaskin för var tredje bokföringsgranskare. Av vad ovan anförts torde framgå att mera komplicerad räkneapparatur, t. ex. räknemaskiner för alla fyra räknesätten eller av annan helautomatisk karaktär, inte kan anses erforderlig för det på revisionsdetaljen förekommande arbetet.

I fråga om fotokopieringsapparater mä framhållas att behov ofta före- ligger att kopiera räkenskapshandlingar och liknande, i regel för att snabbt kunna återställa originalhandling till den skattskyldige men ibland även för att säkra bevismaterial i en taxeringsprocess. Med hänsyn härtill bör befint- lig apparatur ha sådan kapacitet att en räkenskapsbok av gängse storlek kan fotograferas.

Vid några länsstyrelser har inom taxeringssektionens allmänna detalj dik- teringsmaskiner i stor utsträckning använts vid upprättande av taxerings- intendents yttrande i besvärsmål m.m. Erfarenheterna av detta förfarings-

sätt ha varit mycket" goda. Det må dock framhållas att personalen först måst lära sig att behärska den speciella teknik som erfordras för diktering. En- ligt utredningens mening bör man även på revisionsdetaljerna med fördel kunna använda dikteringsmaskiner, t. ex. vid uppsättande av revisionsrap- porter. Förhållandet bör för övrigt vara detsamma när det gäller pröv- ningsnämndernas kanslier. Utredningen anser därför att revisionsdetal- jerna bör förses med sådana maskiner. Intill dess användbarheten av ifråga- varande maskiner i det egentliga revisionsarbetet närmare prövats synes dock varje revisionsdetalj endast böra tilldelas två maskiner, varav den ena är avsedd för det biträde som skall skriva ut vad som talats in med hjälp av den andra maskinen. Med hänsyn till arbetets karaktär bör maski— ner med plattsystem väljas.

Vid de av utredningen avlagda studiebesöken hos vissa länsstyrelser har bl. a. diskuterats möjligheten att utnyttja dikteringsmaskin i samband med utförandet av olika vid taxeringsrevision förekommande arbetsuppgifter. Då i åtskilliga fall det egentliga revisionsarbetet måste utföras ute hos skattskyldiga, skulle dikteringsmaskinen i dessa fall användas för att ome- delbart dokumentera under taxeringsrevisionen gjorda iakttagelser. Ett dy— likt förfaringssätt skulle utan tvivel innebära en inte oväsentlig tidsbesparing för granskningsmannen, varjämte upprättandet av revisionsrapporten i viss män skulle underlättas. Det skulle t.o.m. kunna ifrågasättas att på dikte— ringsmaskinen taga upp granskningsmannens samtal med den skattskyldige angående olika under revisionen konstaterade förhållanden. Otvivelaktigt skulle detta vara av värde inte minst för den skattskyldige, som härigenom fick tillfälle att redan under själva utredningen muntligen framföra sina förklaringar och synpunkter. Utredningen har emellertid inte någon deci- derad uppfattning om lämpligheten av ett sådant tillvägagångssätt. Det kan nämligen tänkas att en dylik upptagning av samtalen med den skattskyl— dige av denne fattas såsom en form av »polisförhör» i anledning av miss- tanke om skattefusk, vilken karaktär självfallet dessa samtal inte kan eller får ha med hänsyn till bl.a. granskningsmannens befogenheter. Anledning synes emellertid föreligga att närmare undersöka i vad mån revisionsarbe- tet kan effektiviseras genom en vidgad användning av diktafoner under själva arbetet på fältet. Utredningen anser därför att viss försöksverksam- het i nu nämnt avseende bör ske i något eller några län. Riksskattenämn- dens kontrollbyrå bör fungera som ledare för denna verksamhet och därvid draga upp de erforderliga riktlinjerna.

Möjlighet för taxeringsrevisionspersonal att vid tjänsteresor använda egen bil

Kungl. Maj:t har under 1950-talet i olika etapper bemyndigat flertalet läns- styrelser att under vissa förutsättningar till ett begränsat antal för bokfö- ringsgranskning hos skattskyldiga anställda tjänstemän utbetala resekost— nadsersättning för tjänsteresor företagna med förrättningsmännens egna

bilar. Genom beslut den 13 mars 1959 har emellertid Kungl. Maj :t i enlighet med bestämmelserna i 4 & tredje stycket allmänna resereglementet bemyn- digat länsstyrelserna i samtliga län att med giltighet tills vidare och under förutsättningar, som anges i 3 & första stycket andra punkten kungörelsen den 12 december 1952, nr 780, beträffande för bokföringsgranskning hos skattskyldiga vid vederbörande länsstyrelse anställda och därstädes place- rade befattningshavare medge att resekostnadsersättning vid tjänsteresa med egen bil får utgå för angivna färdsätt även i fall då förrättningsmannen inte enligt bestämmelserna i 4 5 tredje stycket allmänna resereglementet är berättigad till ersättning för sådant färdsätt. Enligt föreskrifterna i 3 5 första stycket andra punkten förenämnda kungörelse må sådant medgi- vande lämnas endast om det vid en jämförelse i stort mellan kostnaderna för olika färdsätt visat sig vara förmånligt för statsverket ur ekonomisk synpunkt och med hänsyn till verksamhetens rationella bedrivande. I an- slutning härtill må framhållas, att Kungl. Maj ;t samtidigt lämnat utan bifall en av länsstyrelsen i Västerbottens län gjord framställning om bemyndi— gande att till taxeringsassistenterna i ett par fögderier utge resekostnads- ersättning vid tjänsteresor med egen bil.

Tillståndet för personalen på länsstyrelsernas revisionsdetaljer att mot fastställd ersättning nyttja egen bil vid resor i tjänsten har, såvitt utred- ningen kunnat finna, medfört en viss intensifiering av taxeringsrevisions- verksamheten. Det ligger sålunda i öppen dag att utnyttjande av bil vid resor till orter med mindre goda kommunikationer ofta innebär en bety— dande tidsvinst för granskningsmannen. I sin tur medför detta, att flera taxeringsrevisioner kan medhinnas under en given tidsrymd. Även vid ut— förande av partiella taxeringsrevisioner framstår det som fördelaktigt för revisionspersonalen att ha bil till sitt förfogande. Dylika revisioner äger nämligen regelmässigt rum hos den skattskyldige själv, eftersom överrask- ningsmomentet vid dessa revisioner oftast är av vikt. Om bil användes under revisionsarbetet möjliggöres också transporten av de kontorsmaskiner, som många gånger måste medföras för att arbetet skall kunna bedrivas på ett rationellt sätt. Användande av bil erbjuder vidare möjligheter att samordna granskningsmännens olika resor. Slutligen må framhållas att den besparing, som eventuellt kan uppstå genom att revisionspersonalen anlitar allmänna kommunikationsmedel i stället för egen bil, är förhållandevis obetydlig jämfört med vad som står att vinna genom en intensifierad taxeringskon— troll. Såsom utredningen i annat sammanhang framhållit bör gransknings- mannen i regel, oavsett i vilken omfattning revisionen sedan kommer att göras hos den skattskyldige, inleda revisionen med ett besök hos denne. Detta kommer otvivelaktigt att medföra att revisionspersonalen i framtiden behöver företaga resor i större utsträckning än hittills.

Vad ovan anförts ger vid handen att, om taxeringsrevisionsverksamheten skall kunna bedrivas effektivt, revisionspersonalen i största möjliga omfatt-

ning bör få använda egen bil. Genom att utredningen förordat dels att taxe- ringsassistenterna under tiden mellan taxeringsperioderna i princip uteslu- tande skall utnyttjas för taxeringsrevision och dels en utökning av perso- nalen på revisionsdetaljerna uppkommer fråga i vilken utsträckning dessa tjänstemän bör medges tillstånd att vid resor i tjänsten använda egen bil och erhålla resekostnadsersättning härför. Under hänvisning till de för- delar, som är förknippade med att granskningsresorna företages med bil, föreslår utredningen, att all kvalificerad granskningspersonal däri inbe- gripet taxeringsassistenter och landskanslister på revisionsdetaljerna -— som vid utförande av taxeringsrevision använder egen bil, skall vara berättigad till ersättning härför även i det fall att förrättningsmannen inte enligt be- stämmelserna i 4 & tredje stycket allmänna resereglementet är berättigad till ersättning för sådant färdsätt.

Anvisningar till ledning för revisionspersonalen

De befattningshavare, som skall ägna sig åt taxeringsrevisioner, har och kommer även i fortsättningen att ha en mycket skiftande utbildning och erfarenhet av sådan verksamhet. Det ter sig därför angeläget att dessa be— fattningshavare, för att de skall kunna bedriva sitt arbete effektivt och ra- tionellt, i erforderlig utsträckning har tillgång till handledningar, anvis— ningar o.dyl. om hur ett revisionsarbete lämpligen bör läggas upp och be- drivas. Enligt vad utredningen erfarit har inom riksskattenämndens kon— trollbyrå upprättats ett förslag till handledning i taxeringsrevision. Då en sådan handledning sedan lång tid tillbaka framstått som synnerligen nöd- vändig, är nämndens initiativ härvidlag värdefullt. Utredningen vill ut— trycka den förhoppningen, att denna kontrollbyråns verksamhet utvidgas och att motsvarande anvisningar utarbetas även för andra taxeringsfunktionä- rer, t. ex. biträdespersonalen på revisionsdetaljerna.

Revisionsrapporten och dennas disposition

Det förhåller sig utan tvekan så, att såväl upprättandet som läsandet av en revisionsrapport underlättas om den så långt möjligt upprättas efter ett på förhand uppgjort schema. Även själva revisionsarbetet blir lättare, därest granskningsmannen redan från början genom schemat får klart för sig vilka uppgifter om den skattskyldige och hans bokföring, som under alla omständigheter skall redovisas i granskningsrapporten. Risken för att granskningsmannen skall underlåta eller glömma att i densamma medtaga uppgifter eller omständigheter av betydelse för bedömningen av den skatt- skyldiges taxeringar elimineras också om tillgång till ett schema för rap- portens upprättande finns. En till formen mera bunden disposition torde i regel endast kunna tillämpas vid upprättandet av revisionsrapporter av- seende granskning av detaljhandlares och andra mindre eller medelstora

företags räkenskaper, eftersom man vanligen torde få arbeta efter andra mindre regelbundna linjer vid revisioner av större rörelser. Nedan anförda synpunkter på revisionsrapporten och dennas disposition avser endast att lämna en allmän vägledning för hur en sådan rapport i tillämpliga fall lämpligen bör uppbyggas och vad densamma i stort bör innehålla. En mera fullständig redogörelse i dessa avseenden har intagits i det inom riksskatte- nämndens kontrollbyrå upprättade förslaget till handledning i taxerings- revision.

Granskningsrapporten avser att ge både taxeringsmyndigheter, beskatt- ningsdomstolar och den skattskyldige själv del av vad som under revisionen konstaterats i fråga om den skattskyldiges bokföring. Avsikten med rap- porten är inte endast att i densamma skall uppräknas de felaktigheter, som kan ha konstaterats, utan rapporten skall överhuvud ge den mera ingående beskrivning av den skattskyldiges verksamhet, som möjliggör för taxe- ringsmyndigheter och skattedomstolar att rätt bedöma inte bara de granska— de handlingarnas tillförlitlighet ur taxeringssynpunkt utan även rörelsens och verksamhetens omfattning och resultat. Rapporten skall, som förut fram— hållits, innehålla en av partsställningen i taxeringsprocessen obunden redo- görelse för allt vad som kan vara relevant för åsättande av en riktig taxering.

Uppgifter om vilket eller vilka räkenskapsår, som varit föremål för re— vision, samt rörande rörelsens eller verksamhetens art och närmare beskaf- fenhet bör alltid lämnas i början av revisionsrapporten. Granskningsmannen bör därvid ange om räkenskapsmaterialet genomgåtts fullständigt eller om det endast varit fråga om en partiell taxeringsrevision. Vidare bör uppgift regelmässigt lämnas om vem som fört räkenskaperna, var granskningen ägt rum, rörelsens affärsläge, antalet i rörelsen verksamma personer med an— givande tillika av om rörelseidkaren själv eller honom närstående personer deltagit i verksamheten, om rörelsen är nystartad eller gammal och inarbe- tad samt andra liknande uppgifter av mera allmän natur, som kan vara av värde vid bedömningen av den för rörelsen redovisade nettointäkten.

Efter det att ovan nämnda uppgifter intagits i rapporten synes det lämp- ligt att granskningsmannen omtalar vilka räkenskapshandlingar, som den skattskyldige ställt till förfogande för granskning. Skulle räkenskaperna vara ofullständiga i något avseende, t. ex. om grundnoteringar för inkoms— terna saknas, måste detta givetvis anmärkas i revisionsrapporten.

När det sedan gäller att lämna redogörelse för de vid granskningen gjorda iakttagelserna bör granskningsmannen i förekommande fall börja med att påtala konstaterade formella felaktigheter. Därefter synes gransknings-— mannen böra övergå till att redogöra för sådant som rör inkomst- respek- tive utgiftsredovisningen. Därvid bör särskilt anges, i vilken utsträckning inkomsterna och utgifterna är verifierade, om kontroll av inkomstredovis- ningen skett gentemot inkomna eller införskaffade kontrolluppgifter, i vad mån kassarabatter kunnat utnyttjas, om återbäring lämnats m. m. Själv-

fallet bör allt rörande inkomstredovisningen avhandlas, innan redogörelse lämnas för utgiftsredovisningen.

Vid bedömningen av räkenskapernas tillförlitlighet utgör kassaredovis— ningen en betydelsefull del av bokföringen. Granskningsmannen bör där— för i revisionsrapporten ange om det granskade företaget haft intern kassa- kontroll och hur denna i så fall varit ordnad. Om negativt kassasaldo kon- staterats föreligga i bokföringen vid någon eller några tidpunkter, bör upp— gift lämnas om kassaunderskottets storlek, eventuella förklaringar från den skattskyldiges sida om orsaken till förhandenvaron av dylikt under- skott samt huruvida eller i vad mån detsamma anses böra inverka på be- räkningen av rörelsens nettointäkt. Det är även viktigt, att gransknings- mannen uttalar sig om huruvida rörelseidkarens uttag av kontanter ur rörelsen bokförts löpande eller i en klumpsumma för hela året vid räken- skapsårets utgång. Sistnämnda förhållande visar nämligen att bokföringen inte skett i överensstämmelse med bokföringslagens föreskrifter samt att kassakontroll inte förefunnits, vilket i sin tur kan medföra att bokföringens tillförlitlighet i taxeringshänseende minskar.

Om kontantberäkning verkställts i samband med taxeringsrevision bör redogörelse för densamma lämnas i revisionsrapporten. Av granskningsman- nen framräknad bruttovinstprocent bör intagas i rapporten oberoende av om det föreligger någon differens mellan deklarerad och såsom normal ansedd bruttovinst eller inte.

Därest granskningsmannen i samband med revisionen iakttagit felaktighe- ter beträffande redovisningen av andra förvärvskällor än den, vars bokfö- ring är föremål för granskning, eller i fråga om den skattskyldiges förmö— genhetsberäkning, skall givetvis även detta omnämnas i revisionsrapporten. I densamma bör också anges, om den skattskyldige inte alls eller på ett ofullständigt sätt fullgjort den honom enligt TF åvilande skyldigheten att avlämna kontrolluppgifter till ledning för annans taxering.

Sedan en uttömmande redogörelse lämnats för de vid revisionen gjorda iakttagelserna, bör granskningsmannen i regel avge ett omdöme om huruvida räkenskaperna enligt hans mening är i sådant skick att de kan läggas till grund för taxeringen eller inte.

Granskningsrapporten bör slutligen så uppbyggas att taxeringen till in— komst- och förmögenhetsskatt behandlas för sig och taxeringen till allmän varuskatt för sig.

D. Taxeringsmyndigheternas befogenheter

Tidigare har nämnts, att utredningen i skrivelse till förste taxeringsinten- denten vid överståthållarämbetet och samtliga taxeringsintendenter i länen anhållit om redogörelse för de av dem vunna erfarenheterna angående taxe- ringsmyndigheternas befogenheter att i samband med granskningsarbetet

göra undersökningar och erhålla upplysningar och uppgifter för taxerings- kontrollen. Såsom framgår av den i kap. IV lämnade sammanfattningen av svaren å nämnda skrivelse har de flesta taxeringsintendenterna givit ut- tryck för åsikten, att taxeringsmyndigheternas nuvarande befogenheter i vä- sentliga hänseenden inte är tillfyllest för en effektiv och ändamålsenlig taxe- ringskontroll. Av en del uttalanden framgår också att tveksamhet i vissa av- seenden råder om hur långt de nuvarande befogenheterna sträcker sig. Ut- redningen anser därför att de nu gällande bestämmelserna om taxeringsmyn- digheternas befogenheter i vissa hänseenden är i behov av såväl ändringar och kompletteringar som förtydliganden.

Skyldigheten att föra anteckningar m.m. Såsom av den förut lämnade framställningen framgår innebar införandet av föreskrifterna i 20 5 TF om skyldighet för deklarations- och uppgifts- pliktig att i skälig omfattning genom räkenskaper, anteckningar eller på annat lämpligt sätt sörja för att underlag finnes för deklarations- eller upp- giftsskyldighetens fullgörande och för kontroll därav, ett lagfästande av tidigare gällande praxis på området och ett inskärpande av skyldigheten att med tillbörlig omsorg inte endast fullgöra deklarations- och uppgifts— plikten utan även att föra och bevara ett godtagbart underlag för den- samma. Skyldigheten att föra och bevara underlaget gäller enligt paragra- fens utformning även den som är skyldig föra räkenskaper enligt bokförings- lagen och förordningen om skyldighet för vissa idkare av jordbruk och skogsbruk att föra räkenskaper såsom underlag för taxering. Bokförings- lagen och den angivna förordningen innehåller detaljerade bestämmelser om vilka räkenskapshöcker som skall föras och hur räkenskaperna i övrigt skall vara ordnade. Dessa bestämmelser, vilka endast innefattar minimikrav, uppfattas emellertid i många fall av de bokföringsskyldiga så, att de endast behöver föra de böcker, som särskilt angivits i nämnda författningar, oaktat dessa för företag av mera betydande storleksordning dock förutsätter ytter- ligare och mera detaljerade räkenskapshöcker.

Bokföringslagens syfte är i första hand att bereda skydd åt rörelseidkares borgenärer och endast mera sekundärt att befordra ordning och reda i rä- kenskaperna samt möjliggöra för företagaren-rörelseidkaren sj älv att verk— ligen få kontroll över rörelsens gång och över den ekonomiska ställningen. Dessa senare syften är —— ehuru sekundära med hänsyn till bokförings- lagens egentliga syfte — emellertid särskilt ur taxeringskontrollsynpunkt mycket viktiga men blir dock alltför ofta förbisedda. Eftersom bokförings— lagens egentliga uppgift inte är att tillgodose det allmännas intresse av kontrollmöjligheter i beskattningshänseende har detta i stället måst till— godoses genom särskild lagstiftning, ehuru därvid, såsom nyss antytts, en anknytning eller hänvisning skett till bokföringslagen. Den snabba utveck— lingen på det redovisningstekniska området har emellertid medfört att bok-

föringslagens bestämmelser alltmer kommit att framstå såsom omoderna och otillräckliga både med hänsyn till lagens egentliga syfte och ur taxe- ringskontrollsynpunkt. Svårigheterna har blivit allt större att samordna den moderna bokförings- och redovisningstekniken med lagens bokstavliga föreskrifter. Bestämmelsen om att bokföringen skall ske i överensstäm- melse med allmänna bokföringsgrunder och med iakttagande av god köp- mannased torde dock få anses innebära att man vid tillämpningen av bok— föringslagen kunnat i stort sett följa med och taga viss hänsyn till bok— föringsteknikens utveckling och gällande sund uppfattning i köpmanna— kretsar. Därigenom har möjliggjorts att i huvudsak inrymma den moderna tekniska utvecklingen på bokföringens och redovisningsteknikens områ- den inom bokföringslagens eljest föråldrade bestämmelser.

Det ekonomiska livet har även skapat företagsformer som svårligen kan inordnas under bokföringslagens bestämmelser om vilka som är bokförings- skyldiga. Även om således bokföringslagen samt jordbruksbokföringsför- ordningen innehåller särskilda regler är det i många fall synnerligen svårt att avgöra om bokföringsskyldighet föreligger, och om så är fallet, huru— vida denna bokföringsskyldighet fullgjorts på föreskrivet sått.

Självfallet måste ur beskattningssynpunkt bestämda krav ställas i fråga om det sätt på vilket bokföring och redovisning skall ske. Bestämmelserna i 20 & TF är emellertid avsiktligt mycket allmänt formulerade. Av dessa bestämmelser framgår endast att sådana, som är bokföringsskyldiga en— ligt bokföringslagens eller jordbruksbokföringsförordningens föreskrifter, också är skyldiga att ha sin bokföring ordnad så att den utgör underlag för deklarations- eller uppgiftsskyldighetens fullgörande och för kontroll därav. Däremot preciseras inte närmare hur övriga deklarations— och upp- giftspliktiga skall ha sitt underlag ordnat och det anges inte heller när kravet får anses vara räkenskaper eller när det får anses vara tillfyllest med enbart anteckningar eller andra handlingar. I samtliga dessa senare fall är det därför alltid svårt att draga gränsen mellan de fall, när under- laget skall vara så beskaffat att det kan betecknas som formliga räken- skaper, och de fall, då som underlag kan godtagas mer eller mindre form- lösa anteckningar eller t.o.m. endast verifikationer, kvitton o. dyl. Det har därför i praxis måst avgöras från fall till fall när föreliggande räken- skaper, anteckningar eller annat material är av den beskaffenhet att det- samma i både formellt och materiellt hänseende kan anses godtagbart och riktigt såsom underlag för avgiven deklaration eller fullgjord uppgifts- skyldighet.

Inkomst av rörelse skall enligt 41 & kommunalskattelagen beräknas en- ligt bokföringsmässiga grunder och i anvisningarna till samma paragraf utsäges vidare att för skattskyldig, som haft ordnad bokföring, skall denna i princip läggas till grund för inkomstberäkningen. Vad som därvid av— ses med ordnad bokföring anges emellertid inte närmare och man torde

endast rent allmänt kunna säga att det bör vara en bokföring, som är så beskaffad att den i såväl formellt som materiellt hänseende visar ett resul— tat av rörelsen, som överensstämmer med det verkliga.

Såsom framgår av redogörelsen i kap. IV utnyttjas de ovan angivna reg— lernas och bestämmelsernas mera allmänna och inte närmare preciserade utformning i en alltmer tilltagande omfattning på ett inte avsett sätt av mindre nogräknade skattskyldiga. Detta sker då så att de antingen avsikt— ligt ordnar sin bokföring på ett sådant sätt att densamma gör en effektiv taxeringskontroll omöjlig eller i vart fall avsevärt försvårar denna kontroll, eller så att de endast för eller uppger sig föra ett minimum av räkenskaps- böcker eller till och med i vissa fall helt underlåter varje form av anteck- ningar, varigenom omöjliggöres eller försvåras såväl en effektiv taxerings- kontroll av dem själva som kontroll av att föreliggande uppgiftsskyldighet vederbörligen fullgjorts.

Utredningen anser att mera preciserade bestämmelser om vilka ford— ringar som taxeringsmyndigheterna bör kunna ställa på en rörelseidkares deklarationsunderlag i vissa fall är erforderliga för att taxeringskontrollen genom taxeringsrevisioner skall kunna bli effektiv i önskvärd omfattning. Utredningen har därvid inte varit helt främmande för tanken att föreslå en speciell bokföringslag med giltighet endast i fråga om taxering. Emel— lertid omfattar en sådan lagstiftning så många och betydande problemställ— ningar att utredningen ansett det ligga utanför möjligheternas ram att upp- rätta förslag i detta hänseende inom den för utredningens uppdrag stipu- lerade tiden. Utredningen anser därför att bestämmelserna i 20 & TF inte bör ändras utan kvarstå oförändrade. I detta sammanhang vill utredningen även hänvisa till vad som anförts i departementschefens ovan s. 62 åter— givna uttalande i prop. 160/1955. Åtskilliga förvärvsverksainheter bedrives för övrigt under så växlande former och förhållanden att det knappast synes möjligt att mera i detalj reglera skyldigheten för dem att föra räkenskaper eller anteckningar.

Beträffande vissa kategorier skattskyldiga har speciella svårigheter före- legat att få dessa att följa föreskrifterna i 20 5 om skyldighet att föra och bevara underlag för deklarations- och uppgiftsskyldighetens fullgörande. Såsom exempel på sådana skattskyldiga kan anföras kreaturshandlare, vilka ofta uppger sig helt sakna anteckningar, varigenom möjlighet till kontroll av deras egen taxering saknats och möjligheter inte heller före- legat att av dem erhålla föreskrivna kontrolluppgifter till ledning för an- nans taxering. Andra kategorier har inkomster av sådant speciellt slag, att de är svårkontrollerbara, därest inte speciella —— av dem själva mycket lätt uppfyllda _— krav ställes på deras räkenskaper, anteckningar etc. och då särskilt i vad angår redovisningen av influtna intäkter. Såsom exem— pel på sådana kategorier skattskyldiga kan anföras tandläkare, läkare, ve-

terinärer m. fl. s. k. fria yrkesutövare. För här ovan såsom exempel nämnda kategorier skulle utfärdandet av mera speciella regler angående hur de räkenskaper och anteckningar skall föras, som dessa kategorier måste ha såsom underlag för sina deklarationer, och vilka krav man således har rätt ställa på dessa räkenskaper och anteckningar enligt utredningens mening medföra, att ett större antal av dem även följde bestämmelserna i 20 &.

Utredningen anser därför att — på i stort sett samma sätt som skett i Danmark och Norge —— kompletterande bestämmelser bör införas i TF, lämpligen i dennas 20 5, som ger Kungl. Maj:t generell fullmakt att ut- färda bestämmelser om skyldighet för vissa, i samband med utfärdandet av föreskrifterna i fråga särskilt angivna skattskyldiga att föra räkenskaper på närmare angivet sätt. Dessa bestämmelser bör därvid utformas så att de även kommer att gälla dem, som är skyldiga föra räkenskaper enligt bokföringslagen och jordbruksbokföringsförordningen. De föreskrifter, som Kungl. Maj:t alltså skall kunna utfärda med stöd av denna fullmakt, bör enligt utredningens mening således inte endast innefatta fastställande av mera allmänna föreskrifter om bokföringsskyldighet och regler för dennas fullgörande för eljest inte bokföringsskyldiga utan även avse särskilda regler för förandet av viss eller vissa delar av räkenskaperna hos eljest bokföringsskyldiga rörelseidkare. Förslag angående vilka kategorier skatt- skyldiga, som därvid bör ifrågakomma, och vilka minimikrav, som bör ställas på ifrågavarande skattskyldigas räkenskaper, bör upprättas av riks- skattenämnden. Utredningen förutsätter att Kungl. Maj:t inte utfärdar nu ifrågasatta föreskrifter utan att, där så kan ske, tillfälle beretts bransch- organisation eller liknande sammanslutning att yttra sig över nämndens förslag. Detta bör givetvis inte utesluta att nämnden redan under förarbetet samråder med sådan organisation och sammanslutning. Möjlighet synes även böra beredas Kungl. Maj:t att bemyndiga riksskattenämnden att ut- färda här ifrågavarande föreskrifter. Utredningen anser emellertid att detta bemyndigande endast bör utnyttjas i undantagsfall och sedan närmare erfarenheter vunnits.

Av redogörelsen i kap. IV framgår att stor tveksamhet synes råda an- gående under vilken tid den inte bokföringsskyldige rörelseidkaren skall anses pliktig bevara sina räkenskaper eller anteckningar. Enligt bokförings— lagen föreligger skyldighet för den bokföringsskyldige att förvara samt- liga till räkenskaperna hörande böcker samt handlingar under tio år. Mot- svarande bestämmelse saknas däremot för den inte bokföringsskyldige, som på grund av bestämmelserna i 20 å TF dock är skyldig föra räkenskaper eller anteckningar. Detta utnyttjas av mindre nogräknade skattskyldiga så att de vid taxeringsrevisionen förklarar sig antingen helt sakna räken- skaper eller anteckningar eller också vissa för utredningen värdefulla de- lar av desamma. Ofta motiveras förfaringssättet med att de inte ansett sig

skyldiga bevara materialet i fråga. Genom att inget material eller ofull- ständigt sådant ställes till förfogande vid taxeringsrevisionen omöjliggö— res eller försvåras denna avsevärt. Tyvärr är det även i viss omfattning så att avsaknaden helt eller delvis av räkenskaper är till fördel för den skatt- skyldige eftersom, om räkenskaperna inte bevarats, det oftast är svårt att bevisa att underdeklaration, medveten eller omedveten, föreligger. Sålunda lärer eftertaxering knappast kunna påföras en rörelseidkare, som inte be— varat sina räkenskaper och som påstår men inte kan styrka att en på kon- trolluppgift upptagen intäkt ingår i räkenskaperna, ehuru omständighe- terna i det enskilda fallet tyder på att så inte är förhållandet. Med hänsyn till den stora betydelse, som ordentligt förda och fullständiga räkenskaper och anteckningar har såsom underlag för ett riktigt fullgörande av deklara- tions- och uppgiftsskyldigheten och för kontroll därav, anser utredningen att det i TF bör klart anges under vilken tid räkenskaper eller anteckningar skall bevaras av i 20 & avsedda deklarations- och uppgiftsskyldiga. Enligt utredningens uppfattning måste en sådan bestämmelse på annat sätt än som för närvarande gäller göra klart för den deklarations- och uppgifts— skyldige att ifrågavarande material verkligen är värdefullt och därför måste bevaras. Enligt utredningens mening bör tiden för bevarandet av ifråga— varande underlag begränsas till de år, för vilka eftertaxering kan påföras, eller till 6 år efter utgången av det kalenderår underlaget avser.

Den nu angivna skyldigheten enligt 20 & TF att föra och bevara under— lag för deklarations- och uppgiftsskyldighetens fullgörande samt att därvid iakttaga de föreskrifter angående detta underlags närmare utformning och beskaffenhet, som redan gäller enligt bokföringslagen och jordbruksbok- föringsförordningen och som Kungl. Maj :t enligt utredningens förslag kan komma att utfärda, måste enligt utredningens uppfattning upprätthållas genom uttryckliga bestämmelser om straffpåföljd för den, som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter denna sin skyldighet. Eftersom fullstän- diga och ordentligt förda räkenskaper utgör den enda grunden för ett riktigt fullgörande av deklarations- och uppgiftsplikten skulle, om under- låtenheten att iaktta föreskrifterna i 20 & TF inte kunde medföra straff— ansvar, dessa föreskrifter i praktiken endast komma att bli en död bok- stav. I detta sammanhang må erinras om att straffansvar enligt bokförings- lagen endast föreligger om den bokföringsskyldige kommit i konkurs, fått eller erbjudit ackord eller inställt sina betalningar, d. v. s. om vederbö- rande råkat på ekonomiskt obestånd. Om det senare inte är fallet, vilket så gott som undantagslöst är förhållandet vid taxering, kan helt underlå— ten, helt falsk eller direkt felaktig bokföring i och för sig inte medföra straff för den försumlige. För försummelse mot föreskrifterna i 20 & TF i form av underlåtna, falska eller vårdslösa räkenskaper eller anteckningar" finns sålunda inte några straffbestämmelser. Därvid bortser utredningen

från de relativt fåtaliga fall, där det varit möjligt att förebringa bevis för att deklarerad inkomst varit för låg, varvid skattestrafflagens bestämmel— ser blivit tillämpliga och den försumlige kunnat ställas till ansvar för falsk eller vårdslös deklaration. Den enda påföljd, som finns föreskriven för underlåtna, falska, felaktiga eller vårdslösa räkenskaper och anteckningar, är skönstaxering enligt 21 % TF, vilken emellertid endast får åsättas, när inkomsten inte kan på annan grund tillförlitligen beräknas, och överhuvud taget inte får åsättas i sådan form eller till sådant belopp att taxeringen kommer att innebära ett straff för den försumlige. Såsom förut framhål- lits och nedan kommer att närmare utvecklas utnyttjas avsaknaden av uttryckliga straffbestämmelser i detta hänseende också av de skattskyldiga ofta så att de påstår sig sakna underlag för deklarationen helt eller delvis.

Utredningen är självfallet fullt medveten om de betydande svårigheter, som föreligger att med tillräcklig noggrannhet utforma skyldigheten att föra och bevara underlaget för deklarations- och uppgiftsskyldighetens behöriga fullgörande för samtliga kategorier skattskyldiga och uppgifts— skyldiga. Så mycket bör dock enligt utredningens mening stå klart att man genom stadgandena i bokföringslagen och jordbruksbokföringsför— ordningen samt de föreskrifter, som Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, riksskattenämnden enligt utredningens förslag må kunna utfärda, om vilka skattskyldiga och uppgiftsskyldiga, som är bokförings- skyldiga, erhåller en fullt godtagbar grund för ett bedömande av huruvida en skattskyldigs eller uppgiftsskyldigs förfarande i fråga om räkenskaper- nas upprättande, förande och bevarande är att bedöma som uppsåtligt el- ler vårdslöst. Utredningen anser därför att de ifrågasatta straffbestäm- melserna bör anknytas till i lag eller med stöd av lag föreskriven bokfö- ringsskyldighet. Med >>i lag» föreskriven bokföringsskyldighet avses bok— föringslagen och den genom samfällt beslut av Kungl. Maj:t och riksdag antagna förordningen om skyldighet för vissa idkare av jordbruk eller skogsbruk att föra räkenskaper såsom underlag för taxering. »Med stöd av lag» föreskriven bokföringsskyldighet avser de föreskrifter, som Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, riksskattenämnden kan ut— färda med stöd av 20 å TF enligt den lydelse, utredningen föreslår, eller såsom nedan kommer att föreslås den med 20 & TF korresponde- rande föreskriften i 38 å VF. Utredningen vill i detta sammanhang erinra om att ett motsvarande straffansvar finnes stadgat i Norge.

Genom att straffansvaret sålunda anknyts till enligt lag eller med stöd av lag föreskriven bokföringsskyldighet kommer att från sådant ansvar uteslu- tas alla de fall, då deklarations— eller uppgiftsskyldig, som inte är bokfö— ringsskyldig enligt lag eller med stöd av lag utfärdade föreskrifter, för- summar den i 20 & TF stadgade skyldigheten att i skälig omfattning ge— nom räkenskaper, anteckningar eller på annat lämpligt sätt sörja för att underlag finnes och bevaras för deklarations- och uppgiftsskyldighetens

fullgörande och för kontroll därav. Från straffansvar i detta hänseende torde alltså komma att i huvudsak undantas jordbrukare, som redovisar sin inkomst enligt kontantmässiga grunder, fastighetsägare, löntagare och ägare av kapital samt mindre rörelseidkare. Givetvis kan detta från prin- cipiella synpunkter betecknas som i viss mån otillfredsställande men får bl. a. ses som en konsekvens av de allmänt avfattade reglerna i 20 5. Att för det stora flertalet inkomsttagare med ur taxeringssynpunkt lättkontrol— lerbara inkomster införa straffansvar för underlåtenhet att föra och be- vara ett underlag, som i praktiken kanske inte erfordras och inte heller kommer att finnas, ter sig också helt meningslöst.

Straffansvaret kan således beräknas endast bli aktuellt för rörelseidkare och s. k. fria företagare. Till övervägande del kommer frågan om ansvar i detta hänseende att aktualiseras i samband med att det vid taxerings- revision hos nämnda skattskyldiga konstateras avsaknad av eller brister i föreskriven bokföring. Enligt utredningens mening bör det ankomma på taxeringsintendenten i länet att då anledning förekommer att brott i före- varande avseende förövats, göra anmälan härom till åklagare. Härigenom skapas garantier för att inga onödiga anmälningar sker. För att ytterligare förhindra att ansvar utdömes i andra fall än då sådant ur allmänna syn- punkter kan anses befogat synes även böra stadgas att brottet skall vara fritt från straff om brottet med hänsyn till omständigheterna i det sär- skilda fallet kan bedömas såsom ringa.

Här ifrågavarande brott torde i flertalet fall komma att åtalas i sam- band med åtal enligt skattestrafflagen för falsk eller vårdslös deklaration. I vissa fall och särskilt, när på grund av avsaknad av bokföring eller väsent- liga brister i densamma det inte är möjligt att förebringa erforderlig be- visning för att falskdeklaration eller vårdslös deklaration föreligger men en skönsmässig beräkning i taxeringshänseende ändock skett av den skatt- skyldiges inkomst av viss förvärvskälla, kan det förutsättas att åtal endast kan komma till stånd i fråga om underlåtenheten att på behörigt sätt full- göra föreskriven bokföringsskyldighet. Enligt utredningens mening får där- för föreskrifterna om straffansvar i dessa fall anses som särskilt betydelse- fulla såsom ett komplement till och en utfyllnad av skattestrafflagens stad- ganden.

När det gäller att närmare taga ställning till vilket straff, som i före- varande fall bör stadgas, kan självfallet skäl anföras för att ett förfarande, som innebär att vederbörande genom falsk, uppenbart felaktig eller helt underlåten bokföring undandrar sig skyldigheten att på ett behörigt och riktigt sätt redovisa sin inkomst och därigenom föranleder att densamma inte kan tillförlitligen beräknas, ur allmän synpunkt knappast bör bedö— mas lindrigare än ett åsidosättande av bokföringsskyldigheten i samband med vanligt gäldenärsbrott. Enligt stadgande i 23 kap. 5 € strafflagen straffas sådant brott med fängelse eller straffarbete i högst 2 år, för så—

vitt inte brottet är ringa, då straffet är böter, dock inte under 30 dags- böter. Enligt utredningens mening torde det dock få anses tillräckligt att brottet inte bedömes strängare än som om vårdslös deklaration skett, d. v. s. normalstraffet bör bestämmas till böter _ i förevarande fall dagsböter, dock lägst 30 och endast, om omständigheten kan anses synnerligen försvå- rande, bör fängelse i högst 6 månader kunna ådömas. Som synnerligen försvårande omständigheter torde i regel få anses de fall, då räkenskaper överhuvud taget ej förts eller inte bevarats.

Utredningen finner det tveksamt huruvida de föreslagna straffbestäm— melserna bör intagas i TF eller i skattestrafflagen. Då bestämmelserna i huvudsak anknyter till en ur taxeringssynpunkt viktig ordningsföreskrift synes enligt utredningens mening övervägande skäl tala för att de före- slagna straffbestämmelserna införes i TF, lämpligen genom en ny 118 a 5.

I fråga om den allmänna varuskatten är i 38 % VF bestämmelser med- delade angående de deklarations- och uppgiftspliktigas skyldighet att i skälig omfattning genom räkenskaper, anteckningar eller på annat lämp- ligt sätt sörja för att underlag finns för deklarations— eller uppgiftsskyldig- hetens fullgörande beträffande denna skatt och för kontroll därav samt för taxering och fastställande av sådan skatt. Beträffande tillkomsten av de nu nämnda bestämmelserna och därvid gjorda uttalanden i fråga om bokförings- och anteckningsskyldighetens fullgörande m. m. hänvisar ut- redningen till vad som ovan anförts ä 5. 63—64.

Enligt utredningens mening finns inte anledning att beträffande allmän varuskatt i fråga om sättet för bokförings- och anteckningsskyldighetens fullgörande m.m. göra avsteg från vad ovan föreslagits med avseende å inkomst— och förmögenhetsbeskattningen. Utredningen föreslår därför att i 38 5 VF bör utsägas att vad i den föreslagna 20 5 2 och 3 mom. TF är stadgat skall äga motsvarande tillämpning beträffande allmän varuskatt. I fråga om straffansvar vid åsidosättande av skyldigheten att föra och bevara erforderligt underlag för deklarations- och uppgiftsskyldigheten när det gäller allmän varuskatt föreslår utredningen att i en ny 76 a & VF införes bestämmelser av motsvarande innehåll som i den av utredningen föreslagna nya 118 a & TF.

Skönstaxering Såsom förut angivits kompletteras reglerna i 20 & TF av föreskrifterna om skönstaxering i 21 å TF. Av departementschefens tidigare återgivna uttalanden i prop. 160/1955 framgår att den år 1955 skedda legaliseringen av skönstaxeringsinstitutet skett för att hos de skattskyldiga inskärpa an- gelägenheten av korrekta uppgifter och nödvändigheten av att föra och även bevara erforderliga räkenskaper och anteckningar. Skönstaxering är emellertid det sista av de remedier, som står taxeringsmyndigheterna till

242 buds när det gäller att åsätta en materiellt riktig taxering och får därför endast tillgripas när deklaration saknas eller avgiven deklaration eller un- derlaget för densamma företer sådana väsentliga brister, att deklarationen eller underlaget inte kan godtagas ur taxeringssynpunkt, samt annan möjlig- het inte föreligger att på ett tillförlitligt sätt beräkna den skattskyldiges in- komst av viss förvärvskälla. Såsom nyss anförts får skönstaxering inte ske på ett sådant sätt att densamma kommer att innebära straff i någon form för den försumlige.

Det säger sig självt att reglerna om skönstaxering genom sin allmänna avfattning ibland i det praktiska taxeringsarbetet vållar svårigheter och föranleder missförstånd. Ofta görs från de skattskyldigas sida gällande att åsatta skönstaxeringar i verkligheten inneburit ett direkt straff för un- lerlätenheten att på ett ur taxeringssynpunkt godtagbart sätt fullgöra de- klarationsplikten eller bokförings— eller anteckningsskyldigheten. Detta beror givetvis delvis därpå att det för den skattskyldige ofta varit svårt, kanske ogörligt, att förebringa erforderlig bevisning för att Skönstaxeringen varit för hög. Vid de studiebesök utredningen gjort på vissa länsstyrelser har skönstaxeringsinstitutets användning och praktiska tillämpning dis— kuterats och undersökts. Såvitt utredningen kunnat finna synes detsamma i allmänhet av taxerings— och prövningsnämnder ha handhafts med erfor— derlig försiktighet.

Det har emellertid påvisats att skönstaxering ofta kan föranleda en för låg taxering. Det torde sålunda inte vara ovanligt att t. ex. en rörelseid- kare eller företagare underlåter att avlämna deklaration eller uppger sig sakna underlag för deklarationen eller ha bristfälligt sådant i tydlig av- sikt att bli skönstaxerad. Sedan meddelande om den åsatta taxeringen mot- tagits och den skattskyldige härigenom erhållit möjlighet att jämföra denna med det verkliga resultatet i verksamheten, har den skattskyldige, om den åsatta taxeringen varit högre än det verkliga resultatet, anfört besvär över taxeringen och därvid åberopat en deklaration, upprättad på grundval av återfunna eller i efterhand upprättade räkenskaper. Har däremot den åsatta Skönstaxeringen varit lägre än det verkliga resultatet, har den skattskyl— dige nått sitt syfte och inte låtit sig avhöra. De nu angivna förhållandena har måhända ibland också kunnat medverka till att åsatta skönstaxeringar —— särskilt i taxeringsnämnderna _ blivit väl höga, eftersom taxerings- myndigheterna s. a. s. sökt gardera sig mot för låga taxeringar i förlitande på att den skattskyldige alltid har möjlighet att genom besvär i högre in- stans få rättelse och kunna åvägabringa en materiellt riktig taxering. De fall, då skönstaxeringar på grund härav kanske blivit för högt åsatta, kan emellertid bedömas inte vara särskilt många.

Eftersom skönstaxeringsinstitutet innefattar en av taxeringsmyndighe- ternas mera väsentliga befogenheter, skulle det självfallet vara av stor be-

tydelse för både de skattskyldiga och taxeringsmyndigheterna om mera detaljerade regler kunde utarbetas beträffande under vilka omständighe- ter underlaget för en deklaration får anses vara så beskaffat, att detsamma inte kan godtagas ur taxeringssynpunkt, och beträffande efter vilka när- mare gruuder den skattskyldiges inkomst vid skönstaxering skall beräk— nas. Såvitt utredningen kunnat finna föreligger i dessa hänseenden en viss osäkerhet. Ytterst torde denna osäkerhet, som måhända även föranlett den ovan påtalade ojämnheten i skönstaxeringar, bottna i att olika instanser kräver olika grad av bevisning. De främsta svårigheterna hänför sig i re- gel inte till själva avgörandet av huruvida skönstaxering skall ske eller inte utan föreligger oftast vid bedömningen av vad som, om skönstaxering äger rum, utgör ett skäligt belopp.

Utredningen har kunnat konstatera, att vid avgörandet av huruvida skönstaxering är befogad eller ej bedömningen hos taxeringsmyndigheterna i stort sett är densamma. Av skattedomstolarna tillämpad praxis i detta hänseende synes ehuru densamma knappast kan sägas vara entydig — ha medverkat till denna enhetliga bedömning. De genom riksskattenämn- dens försorg till taxeringsmyndigheterna distribuerade utslagen från rege— ringsrätten torde härvidlag ha haft sin givna betydelse. Därest taxerings— myndigheterna, såsom ifrågasatts, även får tillgång till kammarrättens utslag i samma omfattning som regeringsrättens, torde nyssnämnda enhet- liga bedömning ytterligare främjas. Utredningen har därför inte ansett sig böra förorda komplettering av bestämmelserna om skönstaxering i ifråga- varande avseende.

Vad åter gäller bedömningen av vad som vid skönstaxering kan anses vara skäligt belopp synes osäkerhet och delade meningar råda. Av rege- ringsrättens och kammarrättens utslag framgår att i många fall avsevärda nedsättningar skett i ursprungligen av taxeringsnämnderna åsatta sköns- taxeringar. Ofta har dessa nedsättningar sin förklaring i de större krav på bevisningen, som skattedomstolarna har, och den hårdare bevisprövning, som där sker. Det säger sig självt att taxeringsnämnderna, utifrån den all— männa kännedom som där finns eller förutsätts skola finnas om en skatt- skyldig och om av honom bedriven verksamhet, ofta har svårt att rätt be— döma vad som är ett skäligt resultat av verksamheten i fråga. Företagna taxeringsrevisioner har också utvisat att utåt sett relativt små och obetyd— liga verksamheter, som för den helt oinvigde uppfattas som föga inkomst— bringande, i verkligheten haft en helt annan och betydligt större omfatt- ning och visat avsevärt större överskott än som visats i deklarationerna.

Ett sedan gammalt använt medel, när det gäller rörelseidkare, att be- döma huruvida redovisat resultat kan anses godtagbart, är bruttovinsten. Synnerligen ofta åberopas också som skäl för åsättande av skönstaxering, att den i avgiven deklaration redovisade bruttovinsten är för låg i förhål— lande till vad som för vederbörande bransch kan anses såsom normalt _

244 givetvis under förutsättning att den skattskyldige inte förebringat godtag- bara skäl för att vinsten verkligen varit lägre än den normala. Den om— ständigheten att de såsom normala ansedda bruttovinsterna i olika bran- scher framräknats med stöd av i deklarationerna och till desamma hö- rande bilagor lämnade uppgifter om omsättning och bruttovinst enligt varu- konto — uppgifter som dels är oenhetliga genom varierande bokföring av olika bruttovinsten påverkande faktorer och dels är baserade på otvivel— aktigt i flera fall direkt felaktiga uppgifter om den verkliga omsättningens storlek synes ha medverkat till att skattedomstolarna vid sin prövning av besvärsmål av ifrågavarande slag ställt stora krav på bevisningen. Har således bevisningen visserligen varit sådan, att skönstaxering ansetts be- fogad, torde dock enbart den omständigheten, att den i deklarationen redo- visade bruttovinsten ansetts vara för låg i förhållande till den för bran- schen normala, i allmänhet inte ha lämnat stöd för den åsatta skönstaxe— ringens belopp, vilket till följd härav nedsatts till vad den prövande instan- sen ansett såsom bevisat skäligt för verksamheten i fråga.

Enligt vad utredningen erfarit har inom riksskattenämndens kontroll— byrå undersökningar påbörjats rörande möjligheten att i samråd med nä- ringslivets branschorganisationer och sammanslutningar få fram väl un— derbyggda bruttovinstprocenter inom olika branscher. Därvid avses dels att definiera vad som är normalrörelsen för branschen i fråga genom att ange denna rörelses normala omsättning av varor, grupperade med hänsyn till vanligen förekommande påläggsprocenter, och dels att ange variationerna i bruttovinstprocenten vid varierande sammansättning av omsättningen. På så sätt framräknade bruttovinstprocenter kommer självfallet att ge betyd- ligt säkrare stöd för bedömningen av en rörelses resultat på grund av att bruttovinstprocenterna då blir baserade på ett riktigare siffermaterial än som nu sker. Genom att hela uppbyggnaden av dessa procenttal förutsätts skola vara känd inte bara av taxeringsmyndigheterna utan även av de skatt- skyldiga, möjliggör detta för de senare att mera ingående undersöka och för taxeringsmyndigheterna förklara orsaken till eventuella avvikelser från normalrörelsens bruttovinstprocent utöver dem som är betingade av varia— tioner i omsättningens sammansättning.

Utredningen anser, att dylika på angivet sätt framräknade bruttovinst- procenter kommer att ha stor betydelse vid taxeringskontroll och vid taxe- ring överhuvud taget. Det kan ifrågasättas huruvida inte föreskrifterna i 21 & TF borde kompletteras med ett tillägg, vari direkt utsades, att sköns— taxering skall åsättas därest enligt deklaration redovisad bruttovinst av— viker från den för normalrörelsen inom branschen framräknade och god— tagbar förklaring till denna avvikelse inte lämnas. Skönstaxeringen skulle då även kunna beloppsmässigt bestämmas med hj älp av normalbruttovinst- procenten för branschen. Då på angivet sätt framräknade bruttovinstpro— center ännu inte föreligger och det alltså inte förelegat möjligheter för ut-

redningen att mera direkt bedöma värdet av desamma, har utredningen inte ansett sig böra föreslå nyssnämnda komplettering. Utredningen vill emellertid understryka vikten av att riksskattenämndens ansträngningar att få fram sådana procentsatser för olika branscher intensifieras. Av sär— skild betydelse är att samråd sker med näringslivets olika organisationer och att dessa vid behov tillhandahåller det material som av dem kan läm- nas. Eljest föreligger risk för att procentsatserna endast kommer att ba— seras på de uppgifter, som hos olika statliga myndigheter finns tillgäng- liga, vilket enligt utredningens mening knappast skulle vara helt tillfreds- ställande.

Skyldigheten att efter anmaning lämna upplysningar till ledning för egen taxering Av den förut lämnade framställningen i fråga om taxeringsmyndigheternas nuvarande befogenheter framgår, att skattskyldig jämlikt bestämmelserna i 31 5 2 mom. TF kan anmanas att i den omfattning, som i anmaningen an- ges, meddela de ytterligare upplysningar, som kan vara erforderliga för kon- troll av egen deklarations riktighet eller eljest för egen taxering. En strikt tillämpning av stadgandets ordalydelse torde, såsom taxeringsintendenten i Malmöhus län också anfört, innebära att taxeringsmyndigheterna inte äger möjlighet att utan att tillgripa taxeringsrevision anmoda en skattskyldig att inkomma med anteckningar, räkenskaper eller annat grundmaterial för att därmed styrka riktigheten av i deklarationen eller annorledes lämnade uppgifter. Detta skulle alltså t. ex. innebära att en taxeringsnämnd inte äger anmana en skattskyldig jordbrukare "eller rörelseidkare att förete de veri— fikationer, räkenskaper eller andra noteringar, som ligger till grund för viss eller vissa i vederbörandes deklaration upptagna poster, att en han- delsresande inte skulle av en taxeringsnämnd kunna anmanas att förete de noteringar och verifikationer, som ligger till grund för i deklarationen yr- kade avdrag för reseomkostnader eller att en skattskyldig, som försålt fas- tighet under sådana förhållanden, att skattepliktig realisationsvinst före- ligger, inte skulle kunna av taxeringsnämnd anmanas att förete de kontrakt eller andra handlingar, som styrker i deklarationen lämnade uppgifter angå- ende inköps- och försäljningspris. I samtliga dessa fall skulle den för en riktig taxering erforderliga kontrollen inte kunna åstadkommas på annat sätt än genom taxeringsrevision efter förordnande av taxeringsintendenten i länet.

I det praktiska taxeringsarbetet torde emellertid bestämmelserna inte i regel tillämpas så rigoröst och föranleda de konsekvenser som nyss angivits. Taxeringsmyndigheterna torde sålunda i dessa fall inte använda anmanings- institutet utan i stället lämnas den skattskyldige tillfälle att, då beträffande viss eller vissa poster i deklaration föreligger tveksamhet, genom företeende av erforderliga handlingar eller på annat lämpligt sätt styrka posternas rik- tighet. Från det praktiska taxeringsarbetet torde också kunna omvittnas

att de flesta skattskyldiga i dylika fall inkommer med de för kontrollen nöd- vändiga handlingarna. Det torde inte vara ovanligt att en bokföringsskyldig rörelseidkare därvid uppvisar sina räkenskaper med därtill hörande veri— fikationer m. m. i de delar, som erfordras för att styrka de tveksamma pos- terna. Ingen taxeringsfunktionär lärer då ha känt sig förhindrad att taga del av detta material oaktat förordnande om taxeringsrevision inte medde- lats. Skulle däremot den skattskyldige inte utnyttja det honom lämnade tillfället att styrka uppgifternas riktighet torde det visserligen stå klart att han inte kan formligen anmanas att lämna de begärda uppgifterna men han försätter sig själv oftast i ett försämrat läge under taxeringsförfarandet och i en eventuell taxeringsprocess. Mot det sätt, på vilket stadgandet sålunda tillämpas i praktiken, torde emellertid formellt kunna riktas den anmärk- ningen att även om en taxeringsmyndighets skrivelse till en skattskyldig formuleras så att denne lämnas tillfälle att genom företeende av underlag för deklarationen styrka förhandenvaro av visst förhållande eller viss i deklarationen lämnad upplysning, skrivelsens formulering likväl av den skattskyldige ofta torde fattas så att det föreligger en uttrycklig skyldighet för honom att efterkomma vad taxeringsmyndigheten begär, d. v. s. som om en formlig anmaning skett.

Enligt utredningens mening får det anses uppenbart att om en effektiv och samtidigt i förhållande till de skattskyldiga smidigt arbetande taxerings- kontroll skall kunna komma till stånd, taxeringsmyndigheterna bör ges de formella möjligheterna att få taga del av underlaget för den skattskyldiges deklaration utan att en tidskrävande och för den skattskyldige besvärande taxeringsrevision skall behöva verkställas. En omredigering av stadgandet i 31 5 2 mom. TF synes därför böra ske på så sätt att i stadgandet intas en föreskrift om att därest behov föreligger av en komplettering av skattskyl— digs deklaration, denne skall vara skyldig att efter anmaning inte endast meddela de ytterligare upplysningar, som erfordras för kontroll av deklara- tionens riktighet eller eljest för hans taxering, utan även, om så påfordras, därvid förete sådana i 20 & TF avsedda räkenskaper, anteckningar och andra handlingar, som utgör underlag för deklarationsskyldighetens fullgörande, i de delar som erfordras för att styrka riktigheten av i den skattskyldiges självdeklaration eller till densamma hörande bilagor upptagna belopp. Taxe- ringsmyndigheterna bör dock inte medges rätt att enligt dessa bestämmelser taga del av handlingar, beträffande vilkas innehåll skattskyldig har att iakttaga tystnadsplikt.

Genom att skyldigheten att förete räkenskaper, handlingar etc. begränsas till endast de delar av desamma, som erfordras för att styrka riktigheten av de poster, som upptagits i den skattskyldiges självdeklaration och till denna hörande bilagor, skapas möjligheter för taxeringsmyndigheterna att på ett både för dem och för de skattskyldiga smidigt sätt taga del av de handlingar som i allmänhet erfordras för kontroll av en deklarations riktighet. Den

skattskyldige kommer inte heller att betungas på samma sätt som om taxe- ringsrevision skulle ske.

Den föreslagna möjligheten för taxeringsmyndigheten att taga del av underlaget för deklarationen bör endast innebära en kontroll av huruvida de i deklarationen och till densamma hörande bilagorna upptagna beloppen stämmer överens med underlaget. Däremot bör inte den föreslagna före— skriften få av taxeringsmyndigheterna utnyttjas så att själva underlagets riktighet också kontrolleras. Om så anses erforderligt bör endast taxerings- revision få ifrågakomma.

Det säger sig självt att den föreslagna möjligheten för taxeringsmyndig- heterna att taga del av underlaget för deklarationen får sin främsta betydel— se när det gäller icke-rörelseidkare. Med stöd av de ifrågavarande föreskrif- terna kan sålunda t. ex. en jordbrukare med kontantmässig redovisning an- manas att förete de noteringar eller handlingar, som ligger till grund för i jordbruksbilagan angivna intäkter, eller förete de verifikationer eller andra handlingar, som styrker riktigheten av verkställda avdrag. En ägare av annan fastighet kan anmanas att förete de kvitton eller andra verifikationer, som styrker riktigheten av i fastighetsbilagan verkställda avdrag för ränta å lånat, i fastigheten nedlagt kapital, samt för reparations- och andra omkost- nader för fastigheten, eller förete de noteringar, hyreskontrakt o.dyl. som styrker riktigheten av uppgivna hyresintäkter. En handelsresande kan med stöd av nämnda föreskrifter anmanas förete de noteringar, verifikationer etc., som ligger till grund för i deklarationen verkställda avdrag för reseom- kostnader, och en förmögenhetsägare t.ex. de motböcker med bank, som styrker riktigheten av i förmögenhetsbilagan lämnade uppgifter om upp- burna ränteintäkter. En skattskyldig, som försålt fast eller lös egendom un- der sådana förhållanden, att skattepliktig realisationsvinst föreligger, kan anmanas förete de kontrakt eller andra handlingar som ligger till grund för uppgivna försäljnings— och inköpskostnader samt vid beräkningen av den skattepliktiga vinsten avdragsgilla omkostnader.

När det gäller rörelseidkare torde de föreslagna bestämmelserna endast få. begränsad räckvidd, eftersom en effektiv taxeringskontroll beträffande nämnda skattskyldiga knappast kan verkställas utan att grundmaterialets riktighet granskas. De ifrågavarande bestämmelserna möjliggör emellertid för taxeringsmyndigheterna att _ utan att taxeringsrevision sker kon- trollera huruvida i deklarationens rörelsebilaga angivna belopp stämmer överens med noteringarna i räkenskaperna samt huruvida i rörelsebilagan yrkade avdrag stämmer överens med dessa noteringar och till dem hörande handlingar. Genom bestämmelserna får taxeringsmyndigheterna även möj- lighet att i begränsad omfattning vid behov infordra avskrifter eller utdrag av vissa konton i räkenskaperna — t. ex. förmögenhets- och propriekonton _ som erfordras för att en tillförlitlig kontantberäkning av deklarationen skall kunna ske. Däremot ger dessa bestämmelser _ såsom nyss nämnts _

inte möjlighet för taxeringsmyndigheterna att kontrollera huruvida note— ringarna i rörelseidkares räkenskaper och annat grundmaterial om influtna rörelseintäkter stämmer överens med inkomna kontrolluppgifter. För att en dylik kontroll skall kunna ske måste sålunda taxeringsrevision till— gripas.

Utredningen vill slutligen ånyo understryka vad utredningen förut anfört, nämligen att den nu föreslagna kompletteringen av 31 g 2 mom. TF endast innebär ett formellt lagfästande av vad i praktiken i regel redan nu tilläm- pas. Kompletteringen medför därför enligt utredningens mening inte vid- gade skyldigheter för de skattskyldiga utan avser endast att skapa en for- mell grund för taxeringsmyndigheternas nuvarande handlande.

De i 31 5 2 mom. TF meddelade bestämmelserna motsvaras, som förut nämnts, av stadgandena i 36 & VF. Jämväl föreskrifterna i sistnämnda para- graf synes höra utvidgas på föreslaget sätt. Rätt att utfärda anmaning en— ligt angivna lagrum bör liksom hittills tillkomma taxeringsintendent, taxe— ringsnämnd, prövningsnämnd samt — i den mån så erfordras för uppdra- gets fullgörande tjänsteman, åt vilken uppdragits att verkställa taxerings- revision.

Kontrolluppgifter och andra uppgifter till ledning för annans taxering Bestämmelserna i detta hänseende, för vilka redogörelse lämnats i kap. III, är intagna i 37—46 samt 47 och 49 55 TF och därtill anslutande föreskrifter i kungörelsen den 9 december 1955 (nr 671) om skyldighet i vissa fall att avlämna kontrolluppgifter för inkomsttaxeringen. I det följande kommer utredningen endast att till behandling upptaga härvidlag lämnade bestäm- melser i den mån förtydliganden, ändringar eller kompletteringar av nu gällande författningstext ansetts böra ifrågakomma.

Uppgifter som skall lämnas utan anmaning Av den i kap. IV lämnade redogörelsen för taxeringsmyndigheternas erfaren- heter beträffande befogenheten att erhålla kontrolluppgifter framgår, att en taxeringsintendent ansett att den i 37 5 1 mom. punkt 1 stadgade be- gränsningen till lägst 500 kronor av den obligatoriska uppgiftsskyldigheten beträffande ersättning eller annan förmån för tillfälligt arbete på annan fastighet borde ändras till lägst 100 kronor.

Vid behandlingen av de i prop. 160/1955 föreslagna utvidgningarna i skyl- digheten att avlämna kontrolluppgifter till ledning vid annans taxering framhöll bevillningsutskottet1 bl.a., att fastighetsägarna enligt tidigare —— d.v.s. före 1955 års taxering gällande regler upptagit utbetalda avlö- ningar och ersättningar såsom avdrag i sina deklarationer. Taxeringsmyn- digheterna kunde på grund härav efter hänvändelse till fastighetsägarna

' BevU 46/1955 5. 21.

utan svårighet erhålla specifikation på avlöningarna och ersättningarna. Denna kontrollmöjlighet hade emellertid i fråga om belopp under 500 kro- nor, som utbetalats av ägare till en- och tvåfamilj shus, bortfallit i och med den fr.o.m. år 1955 tillämpade schablontaxeringen av nämnda fastigheter. Kontroll skulle därför inte komma att kunna erhållas annat än efter an- maning enligt 35 5 1 mom. TF (i 1956 års TF 39 5 1 mom.). Inom utskottet hade under hänvisning härtill ifrågasatts om inte den i propositionen före— slagna gränsen vid 500 kronor borde sänkas. Med hänsyn till att ifrågava- rande uppgiftsskyldighet var ny fann sig emellertid utskottet inte vilja frångå Kungl. Maj:ts förslag på denna punkt. Enligt utskottets mening bor- de dock utvecklingen följas med uppmärksamhet och en sänkning av grän— sen övervägas om erfarenheterna skulle ge vid handen att behov därav skulle föreligga.

Anledningen till att beloppsgränsen bestämdes till 500 kronor synes främst ha varit att man inte velat oskäligt betunga de uppgiftsskyldiga. Erfarenhe— terna av den ifrågavarande bestämmelsen synes emellertid utvisa, att be- gränsningen i uppgiftsplikten medfört att åtskilliga inkomsttagare undan- dragit sig beskattning för de inkomster, som de förvärvat vid arbeten å annan fastighet, t. ex. under fritid eller semester. Utredningen hänvisar i detta hänseende till vad som ovan anförts i kap. VI. På grund härav och då det beträffande tillfälligt arbete å annan fastighet enligt utredningens mening inte finns någon saklig grund att göra skillnad mot annat tillfälligt arbete, beträffande vilket uppgiftsskyldigheten är begränsad till lägst 100 kronor, föreslår utredningen att beloppsgränsen i den i 37 5 1 inom. punkt 1 meddelade undantagsbestämmelsen c) sänkes till 100 kronor. Den före- slagna utvidgningen av uppgiftsskyldigheten kan enligt utredningens me- ning inte innebära några olägenheter för de uppgiftspliktiga. Det måste näm— ligen förutsättas, att samtliga fastighetsägare, alltså även ägarna av en- och tvåfamiljsfastigheter, redan nu bevarar kvitton, räkningar o.dyl. beträf- fande den egna fastigheten, vilka möjliggör uppgiftspliktens behöriga full- görande.

Utredningen anser vidare, att det i 37 & 1 mom. punkt 1 under (1) angivna undantaget att kontrolluppgift inte behöver lämnas för utbetalning till bok- föringsskyldig rörelseidkare av ersättning för tillfälligt arbete, därest er- sättningen utgör intäkt i av mottagaren bedriven rörelse, bör ändras så- tillvida att undantagsregeln kommer att omfatta alla rörelseidkare obero- ende av huruvida bokföringsplikt föreligger eller inte. En sådan ändring motiveras av att det ofta uppstår betydande svårigheter för utbetalaren att avgöra, hur det förhåller sig med bokföringsskyldigheten för en av honom för tillfälligt arbete anlitad rörelseidkare. Den av utredningen förordade utvidgningen av nämnda undantagsbestämmelse får ses mot bakgrunden av vad utredningen tidigare förordat beträffande sättet för bokförings— och an-

250 teckningsskyldighetens fullgörande och vad utredningen nedan föreslår be— träffande uppgiftsskyldigheten enligt 39 å TF.

Av redogörelsen i kap. IV framgår, att riksskattenämnden i en till stats— rådet och chefen för finansdepartementet ingiven, den 18 december 1959 dagtecknad skrivelse anmält, att nämnden med anledning av förfrågningar i ämnet från vissa taxeringsintendenter diskuterat omfattningen av den upp- giftsskyldighet till ledning vid inkomsttaxeringen, som jämlikt 37 5 1 inom. punkt 3 åligger bl. a. försäkringsanstalt. Därvid har nämnden under hän- visning till sina i anvisningarna till taxeringsmyndigheterna den 3 juni 1958 gjorda uttalanden i frågan som sin uppfattning framhållit, att skyldighet att utan anmaning lämna kontrolluppgift enligt nämnda författningsrum inte kan anses föreligga beträffande belopp, som på grund av sakförsäkring utbetalats för exempelvis skog, gröda eller kreatur, trots att sådant belopp i regel utgör för mottagaren skattepliktig intäkt. Riksskattenämndens skri- velse har, som förut nämnts, överlämnats till utredningen för att tagas i övervägande vid uppdragets fullgörande.

Att försäkringsanstalter med vissa undantag inte ansetts böra vara skyl- diga att utan anmaning lämna kontrolluppgifter beträffande sådana utbe- talningar på grund av sakförsäkring, som för mottagarna utgör klart skatte- pliktiga intäkter eller som väsentligt inverkar på mottagarens inkomstredo- visning i taxeringshänseende, innebär en avsevärd inskränkning i möjlig- heterna att upprätthålla en effektiv taxeringskontroll beträffande jordbru— karna, innehavarna av annan fastighet och rörelseidkarna. Erfarenheterna ger nämligen vid handen, att skattskyldiga, som uppbär sådana ersättningar, ofta inte redovisar dessa i sina deklarationer. Detta torde många gånger bero på att de skattskyldiga antingen tror att ifrågavarande ersättningar inte utgör skattepliktig intäkt eller också helt enkelt glömmer bort att redo- visa dem. De på grund av sakförsäkring utbetalda ersättningarna, som inte sällan uppgår till betydande belopp, exempelvis vid brandskador, undgår härigenom ofta beskattning. Utredningen anser det uppenbart att en ut— vidgning av uppgiftsskyldigheten i förevarande avseende bör komma till stånd. Under hänvisning till vad som anförts i den vid riksskattenämndens skrivelse fogade promemorian förordar utredningen, att det i 37 5 1 mom. införes en ny punkt 3 a. i huvudsaklig överensstämmelse med det förslag till författningstext som framlagts såsom första alternativ i promemorian. I samband härmed bör punkt 3 i samma moment omredigeras så att av för- fattningstexten klart framgår att härvidlag endast avses annan försäkring än sakförsäkring.

Såsom framgår av redogörelsen i kap. IV har några taxeringsintendenter ifrågasatt ytterligare utvidgningar eller förtydliganden av föreskrifterna i 37 5 om den obligatoriska uppgiftsskyldigheten. Man har sålunda fäst upp- märksamheten på att t. ex. kommunala myndigheter inte lämnar kontroll—

"uppgifter å belopp, som utbetalats till lantbrukare för körslor, att lantbru- kare så gott som genomgående underlåter att lämna sådana uppgifter rö- rande inköp från andra lantbrukare av djur och produkter samt beträffande ersättningar för körslor, och att militära myndigheter, som under övningar förhyr traktorer och andra maskiner eller transportmedel av lantbrukare, inte lämnar uppgifter rörande härför utbetalda ersättningar. Från ett par håll har också ifrågasatts huruvida inte uppköpare av ägg borde vara under- kastade obligatorisk uppgiftsskyldighet beträffande inköp, som skett från lantbrukare.

Med anledning härav vill utredningen erinra om att uppgiftsskyldighet utan anmaning redan nu torde föreligga i de fall då lantbrukare verkställer inköp från andra lantbrukare av djur och produkter eller då utbetalning sker till lantbrukare av ersättning för körslor. Den omständigheten, att vissa personer, som redan enligt gällande bestämmelser är uppgiftsskyldiga, un- derlåter att lämna kontrolluppgifter i föreskriven ordning, bör enligt utred- ningens mening inte föranleda komplettering eller förtydligande av dessa bestämmelser. Oftast torde underlåtenheten att avlämna föreskrivna upp- gifter bero på att de uppgiftspliktiga saknar vetskap om vilka skyldigheter, som i detta hänseende åvilar dem. I syfte att åstadkomma en förbättring i nämnda avseende bör i första hand en vidgad upplysningsverksamhet be- drivas från både riksskattenämndens och taxeringsintendenternas sida. En skärpning av straffbestämmelserna vid mera uppenbara försummelser av Tuppgiftsskyldigheten bör emellertid även övervägas. Utredningen återkom- mer till dessa frågor i senare avsnitt.

Vad sedan angår förslaget om' införande av obligatorisk uppgiftsskyldig"- het för uppköpare av ägg kan utredningen knappast finna att en sådan skyl- dighet är erforderlig, framför allt med hänsyn till de i regel ringa belopp varom här är fråga. I detta sammanhang må också framhållas att taxerings- myndigheterna, då skäl därtill föreligger, kan jämlikt bestämmelserna i 39 5 2 inom. anmana näringsidkare att inkomma med kontrolluppgifter i detta hänseende. Enligt vad utredningen erfarit har i olika län vid skilda tid— punkter också inhämtats uppgifter om- lantbrukarnas försäljning av ägg. Utredningen förutsätter att kontrollen i detta hänseende i fortsättningen kommer att bedrivas i samma utsträckning som hittills.

Enligt nu gällande föreskrifter i TF har myndigheterna ålagts en mera vidsträckt skyldighet att avlämna kontrolluppgifter till ledning för taxe— ringen än enskilda personer. Trots detta föreligger i åtskilliga fall inte ob— ligatorisk skyldighet för myndigheterna att avlämna sådana uppgifter. Ut- över vad som nyss anförts beträffande ersättningar vid förhyrning av trans— portmedel m.m. må framhållas, att en obligatorisk uppgiftsplikt inte finns :stadgad för exempelvis av myndigheter gjorda utbetalningar för vid mili- tärövningar uppkomna skador, för av domstolar utgivna ersättningar till rättegångsbiträden och vittnen m.m., för arvoden till övervakare, för lant-

brukare tillerkända belöningar i samband med t. ex. premiering av hästar samt beträffande utbetalningar av olika former av statsbidrag till enskilda, t.ex. bidrag till återbetalning av lån från jordbrukets maskinlånefond. Yt- terligare exempel skulle här kunna andragas men de ovan lämnade torde belysa att myndigheterna årligen utbetalar betydande belopp som för mot- tagarna utgör skattepliktig intäkt eller som påverkar beräkningen av mot- tagarnas skattepliktiga inkomst men beträffande vilka belopp taxerings- myndigheterna inte obligatoriskt erhåller kontrolluppgifter. Utredningen har därför övervägt att föreslå en vidgad uppgiftsskyldighet för myndigheterna men har därvid funnit att en sådan skyldighet skulle bli alltför betungande. En annan anledning till att utredningen inte ansett sig böra framlägga för- slag i antydd riktning är att riksskattenämndens kontrollbyrå i inte ringa omfattning redan inhämtat eller erhållit kontrolluppgifter från olika myn- digheter, vilka uppgifter distribuerats till taxeringsmyndigheterna. Utred- ningen vill emellertid understryka vikten av att denna verksamhet i fort— sättningen intensifieras inom ramen för gällande befogenheter och att från myndigheternas sida åtgärder vidtas för att underlätta denna nämndens verksamhet. I detta sammanhang må framhållas såsom önskvärt att nämn- dens ifrågavarande verksamhet även innefattar de kommunala myndig— heterna.

Av bestämmelserna i 43 5 1 mom. TF framgår, att var och en som här i riket uppbär ränta för obligationer och liknande värdepapper är skyldig att till den, som utbetalat räntan, till ledning för egen taxering lämna sär- skild uppgift om emottaget belopp. Samtliga dessa uppgifter tillställes emel- lertid inte —— i motsats till de i samma moment omnämnda aktieutdelnings— uppgifterna -— taxeringsmyndigheterna för kontroll av att räntorna dekla- rerats utan endast i den mån Kungl. Maj :t så förordnar och i den ordning, som därvid bestämmes. Motivet för att uppgifterna om obligationsräntor endast överlämnas till taxeringsmyndigheterna i begränsad utsträckning torde vara, att eftersom dessa räntor i regel utbetalas halvårs- eller kvartals- vis, materialet är av en sådan omfattning att det skulle uppstå svårigheter för taxeringsmyndigheterna att gå igenom och förvara detsamma. Utredning- en, som finner dessa farhågor överdrivna, vill för sin del förorda att i 43 & 2 mom. TF inte göres någon skillnad beträffande förfarandet vid överläm— nande till taxeringsmyndigheterna av i 1 mom. samma paragraf angivna uppgifter om utdelningar och räntor.

Det av taxeringsintendenten i Östergötlands län påtalade missförhållan- det, att skattskyldig kan utbekomma utdelning å aktier och andelar eller ränta å obligationer o. dyl. genom att på kontrolluppgiften ange fingerat namn och därigenom undgå beskattning härför, anser utredningen böra förhindras. Utredningen föreslår att den som utbetalar utdelning eller ränta bör åläggas förvissa sig om att det å uppgiften angivna namnet verkligen

är den utdelningsberättigades eget nanm. Bestämmelserna i 43 5 1 mom. bör därför kompletteras med en föreskrift av denna innebörd. Vid genom- förande av förslaget torde även de särskilda formulär, som skall ifyllas vid lyftning av utdelning och ränta, böra omredigeras på lämpligt sätt.

Uppgifter som skall lämnas först efter särskild anmaning

Redogörelsen i kap. IV för taxeringsintendenternas erfarenheter av taxe- ringsmyndigheternas befogenheter att genom särskild anmaning infordra kontrolluppgifter till ledning för taxeringen visar, att de nuvarande före- skrifterna i 39 5, vilka reglerar de väsentligaste av dessa befogenheter, i två avseenden givit anledning till ett flertal uttalanden i fråga om både be- stämmelsernas räckvidd och desammas lämplighet ur taxeringskontrollsyn- punkt. Det gäller härvidlag dels skyldigheten för ägare av annan fastighet än jordbruksfastighet att lämna kontrolluppgifter beträffande utbetalningar för arbeten å fastigheten dels skyldigheten för rörelseidkare att lämna kon- trolluppgifter beträffande utbetalningar till annan rörelseidkare. Båda dessa frågor är enligt utredningens mening av väsentligt intresse när det gäller att åstadkomma en effektiv taxeringskontroll beträffande rörelseidkare och företagare av olika slag.

I fråga om skyldigheten för ägare av annan fastighet att lämna kontroll- uppgifter till ledning för annans taxering vill utredningen först erinra om att enligt 37 ä 1 mom. TF en obligatorisk uppgiftsskyldighet utan särskild anmaning föreligger för sådan ägare beträffande avlöningsförmåner och ersättningar, som utgått till den som hos den uppgiftsskyldige innehaft an- ställning eller uppdrag eller utfört tillfälligt arbete eller av honom uppburit pension eller annan periodiskt utgående ersättning. Denna obligatoriska uppgiftsplikt har i första hand begränsats därigenom att fastighetsägaren inte behöver lämna kontrolluppgift beträffande tillfälligt arbete å fastig- heten, därest värdet av vad som utgivits för helt år understiger 500 kronor. Denna begränsning gäller emellertid inte om ersättningen utgör avdrags— gill omkostnad i förvärvskällan rörelse. En rörelseidkare, som äger annan fastighet och utnyttjar densamma i rörelsen, är alltså skyldig lämna upp- gift på alla utbetalningar av ifrågavarande slag beträffande fastigheten oavsett värdet. Begränsningen har däremot betydelse för alla andra ägare av hyreshus, villor, egnahem, sommarställen o. dyl., vilka alltså inte är skyl- diga att lämna uppgift om sådana tillfälligt anställda, vilkas totala inkomst under hela året från den uppgiftsskyldige understigit 500 kronor. Såsom förut nämnts föreslår utredningen att denna beloppsgräns sänkes till 100 kronor.

Uppgiftsplikten för ägare av annan fastighet har vidare begränsats där- igenom att kontrolluppgift inte behöver obligatoriskt lämnas beträffande

tillfälligt arbete å fastigheten, om den som mottagit ersättningen härför är rörelseidkare, som enligt lag är bokföringsskyldig. Är rörelseidkaren inte bokföringsskyldig enligt lag, är däremot fastighetsägaren skyldig lämna kon- trolluppgift beträffande utbetalningen. Om utbetalningen i sistnämnda fall understigit 500 kronor, föreligger emellertid såsom ovan framhållits upp- giftsskyldighet endast om fastighetsägaren själv också är rörelseidkare och använt fastigheten i rörelsen. Av skäl som tidigare berörts och nedan kom- mer att ytterligare utvecklas förordar utredningen nu att uppgiftsplikten för fastighetsägaren inte göres beroende av huruvida mottagaren varit bok- föringsskyldig eller icke bokföringsskyldig rörelseidkare. Utredningens för- slag innebär alltså att alla utbetalningar till rörelseidkare, som utfört till- fälligt arbete å annan fastighet, undantas från obligatorisk uppgiftsplikt för fastighetsägaren, för såvitt han inte själv är rörelseidkare och använt fastigheten i rörelsen.

De ifrågavarande bestämmelserna i 37 5 1 mom. TF om obligatorisk upp— giftsplikt för fastighetsägaren kompletteras emellertid av föreskrifterna i 39 5 1 mom. punkt 1 TF. Enligt sistnämnda föreskrifter kan fastighetsägare _ i den mån han är skyldig att utan anmaning lämna kontrolluppgifter be- träffande utbetalningar rörande fastigheten av taxeringsmyndigheterna anmanas att lämna kontrolluppgifter beträffande utbetalningar, som inte omfattas av den obligatoriska uppgiftsplikten, d. v. s. utbetalningar under— stigande för helt år och för varje mottagare 500 kronor. Det angivna vill— koret — att fastighetsägaren skall ha varit skyldig att utan anmaning lämna kontrolluppgift om utbetalningar rörande fastigheten —— har på sina håll tolkats så att skyldighet att efter anmaning lämna kontrolluppgift inte före- legat för ägare av hyreshus, villor, egnahem, sommarställen o. dyl. beträffan- de utbetalningar för tillfälligt arbete å fastigheten understigande 500 kronor och överhuvud taget inte beträffande utbetalningar, som sådan fastighets- ägare verkställt till bokföringsskyldig rörelseidkare. Om en sådan tolkning skulle vara riktig, skulle detta t. ex. innebära att en effektiv taxeringskontroll beträffande olika företagare inom byggnadsbransehen knappast skulle kunna ske, eftersom man inte skulle kunna införskaffa för denna kontroll erforder— liga uppgifter varken beträffande de mindre företagare, som under hela året sysselsätter sig med kortvariga reparations- och underhållsarbeten å olika fastigheter eller som under semester eller fritid vid sidan av sitt normala arbete utför dylika arbeten, eller beträffande de större företagare inom branschen, som utför tillfälliga reparations— och underhållsarbeten å fas— tigheter.

Såvitt utredningen kunnat finna torde emellertid bestämmelserna i 39 ä 1 mom. punkt 1 TF knappast ha varit avsedda att tolkas på angivet sätt när det gäller utbetalningar till bokföringsskyldiga företagare. Mera tvek- samt är dock huruvida man avsett medge taxeringsmyndigheterna rätt att genom anmaning ålägga ägare av hyreshus, villor, egnahem, sommarställen

o. dyl. att lämna kontrolluppgifter beträffande utbetalningar understigande 500 kronor.1 Därvid torde nämligen avseende ha fästs vid det förhållandet att vissa av dessa ägare med hänsyn till gällande regler för schablonberäk- ning av inkomsten av en- och tvåfamiljsfastigheter inte äger att vid inkomst— taxeringen göra avdrag för andra omkostnader för fastigheten än ränte— utgifter för lånat, i fastigheten nedlagt kapital. Och beträffande övriga fas- tighetsägare torde man ha räknat med att taxeringsmyndigheterna kunnat erhålla möjligheter till viss kontroll beträffande annans taxering genom att av fastighetsägaren begära specifikation av de omkostnader som upptagits i den till hans deklaration hörande fastighetsbilagan.

Enligt utredningens mening finns inte någon anledning att beträffande skyldigheten att avlämna kontrolluppgifter till ledning för annans taxering göra någon principiell skillnad mellan å ena sidan den som bedrivit jord- bruk, skogsbruk eller rörelse och å andra sidan den som ägt eller innehaft annan fastighet. Med hänsyn till den osäkerhet, som synes råda beträffande räckvidden av de nuvarande bestämmelserna beträffande uppgiftsskyldig- heten för ägare av annan fastighet, samt för att åstadkomma effektiva kontrollmöjligheter beträffande olika företagare, föreslår utredningen att en komplettering sker av bestämmelserna i 39 5 1 mom. punkt 7 TF och 2 mom. samma paragraf.

Enligt 39 5 1 mom. punkt 7 föreligger skyldighet för den som bedrivit jordbruk, skogsbruk eller rörelse att efter anmaning av taxeringsmyndighet beträffande namngiven annan näringsidkare lämna kontrolluppgift å be— lopp för vilket den uppgiftspliktige under viss angiven tid köpt eller sålt varor. Utredningen föreslår att uppgiftsskyldigheten utsträckes till att om- fatta även den, som ägt annan fastighet än jordbruksfastighet eller som varit innehavare av lägenhet med bostadsrätt. Uppgiftsskyldigheten, som bör avse namngiven näringsidkare, bör omfatta inte endast belopp för vilket den uppgiftspliktige under viss angiven tid sålt eller köpt varor utan även belopp, som den uppgiftspliktige under viss angiven tid utbetalt eller erhållit såsom ersättning för utförda tjänster. Uppgiftsskyldigheten bör emellertid liksom hittills anknytas till det förhållandet, att beloppet i mottagarens eller utgivarens hand är skattepliktig intäkt eller avdragsgill utgift. För de ifråga- varande fastighetsägarnas och bostadsrättsinnehavarnas del innebär det nu angivna att dessa blir skyldiga att efter anmaning beträffande namngiven näringsidkare lämna kontrolluppgift t. ex. beträffande utbetalning för in— köpta varor och utförda tjänster och arbeten för fastighetens eller lägen- hetens del i den mån utbetalningen antingen är avdragsgill hos fastighets— ägaren eller oavsett om utbetalningen är avdragsgill hos fastighetsägaren _ den utgör skattepliktig intäkt hos den namngivne näringsidkaren. Här- igenom får taxeringsmyndigheterna alltså möjlighet att beträffande namn-

1 Jfr dock BevU 46/1955 5. 21. (Se ovan 5. 248—249).

givna näringsidkare inom t. ex. byggnadsbranschen genomföra en tillfreds- ställande kontroll.

39 5 2 mom. TF ger i sin nuvarande lydelse taxeringsintendenten i länet möjlighet till en generell stickprovskontroll av rörelseidkares deklarationer. Enligt föreskrifterna i detta moment kan nämligen taxeringsintendenten från olika näringsidkare inom jordbruk, skogsbruk och rörelse infordra kontrolluppgifter beträffande samtliga nämnda näringsidkares inköp och försäljningar eller viss del av dessa, oaktat säljarens eller köparens namn inte anges i anmaningen. I momentet angiven uppgiftsplikt bör _ av skäl som tidigare anförts _ även stadgas för ägare av annan fastighet och för innehavare av lägenhet med bostadsrätt. Uppgiftsplikten bör i detta hän— seende även omfatta belopp, som den uppgiftspliktige under viss angiven tid erhållit såsom ersättning för utförda tjänster och anknytas till förut— sättningen att beloppet, som kontrolluppgiften skall avse, är av sådan be— skaffenhet att detsamma i mottagarens eller utgivarens hand utgör skatte- pliktig intäkt eller avdragsgill utgift.

Därest författningsbestämmelserna utformas på nu föreslaget sätt, torde en effektivare taxeringskontroll av samtliga företagare kunna möjliggöras. Dessutom torde garantier kunna skapas för en enhetlig tillämpning av be- stämmelserna i förevarande hänseende samtidigt som tveksamhet om om- fattningen av taxeringsmyndigheternas befogenheter härvidlag inte torde behöva råda. Genom a