SOU 1961:34
Huvudmannaskapet för polisväsendet m. m. : principbetänkande
Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Inrikesdepartementet
Genom beslut den 25 oktober 1957 bemyndigade Kungl. Maj:t dåvarande chefen för departementet att tillkalla högst elva sakkunniga för att utreda frågan om huvudmannaskapet för polisväsendet m. 111.
Med stöd av detta bemyndigande tillkallades den 29 november samma är följande sakkunniga att verkställa utredningen, nämligen riksdagsman— nen, juris doktorn Gunnar Hedlund, ordförande, riksdagsmannen, skydds— konsulenten Georg A. Pettersson, numera landshövdingen Olov Rylander, lantbrukaren Sven A. Svensson, direktören Sven-Olof Dahlman, polismästa- ren Hugo Höfde, direktören Sixten Larsson, landsfogden Erik Lindström, numera byråchefen Malte Oredsson, förbundsordföranden Joel Rundberg och landssekreteraren Olof Åkesson.
Den 8 januari 1958 erhöll Larsson begärt entledigande och i hans ställe förordnades såsom ledamot direktören Karl—Erik Tengroth.
Jämlikt ovannämnda bemyndigande uppdrogs dels den 5 december 1957 åt Åkesson att tillika vara utredningens sekreterare, dels den 28 juli 1958 åt dåvarande e. o. landsfogdeassistenten Lennart Terrvik att från och med den 115 september samma år tillsvidare vara biträdande sekreterare åt ut- redningen.
Räknat från och med den 1 juni 1960 erhöllo Åkesson och Terrvik på begäran entledigande såsom sekreterare, respektive biträdande sekreterare, varefter genom beslut den 26 augusti 1960 byråchefen Erik Vinberg för- ordnades att från och med den 1 september 1960 vara sekreterare åt utred- ningen.
Att vara experter åt utredningen ha förordnats, dels den 12 februari 1958 byråchefen Håkan Djurberg med avseende ä frågor rörande arbetsorganisa- tionen inom polisdistrikten och polispersonalens anställningsvillkor samt Vissa därmed sammanhängande ekonomiska och administrativa spörsmål, dels den 19 oktober 1960 landsfiskalen Lars Waesterberg.
Sedan Djurberg beretts ledighet under viss tid från sin byråchefstjänst, har han deltagit i utarbetandet av det föreliggande betänkandet.
De sakkunniga ha antagit benämningen 1957 års polisutredning. Efter särskilda bemyndiganden har Åkesson för överläggningar besökt samtliga länsstyrelser och därvid haft samråd jämväl med olika represen- tanter för lokala polismyndigheter.
Samråd har i Viss omfattning ägt rum med bl. a. stadsdomstolsutred- ningen, 1955 års stadsutredning och upphördsorganisationskommittén.
Vissa polischefer och åklagare ha beretts tillfälle att inför utredningen framlägga synpunkter i hithörande frågor.
Utredningen har besvarat ett antal remisser rörande polis- och åklagar- väsendet m. m.
Till utredningen ha från departementet, från vissa andra myndigheter ävensom från vissa organisationer överlämnats framställningar och hand- lingar. En sådan framställning, avseende inrättande från och med budget- året 1960/61 av en tjänst för särskilda åklagaruppgifter, som överlämnats från departementet den 2 januari 1960 till utredningen, har återställts med yttrande. Övriga framställningar och handlingar ha beaktats under utred- ningens arbete.
Med hänsyn till det nära sambandet mellan polisväsendet och åklagarvä- sendet har utredningen funnit det påkallat att behandla vissa frågor röran— de åklagarorganisationen. Av motsvarande anledning har även organisatio- nen av utsökningsväsendet beaktats.
Efter framställning av utredningen har Kungl. Maj:t den 16 december 1960 uppdragit åt polisväsendets organisationsnämnd att för utredningens räkning utarbeta Vissa organisationsplaner m. 111.
Sedan utredningen numera utarbetat ett principbetänkande angående hu- vudmannaskapet för polisväsendet m.m., får utredningen vördsamt över- lämna betänkandet. Utredningen har i ärendets nuvarande läge icke ansett sig böra utarbeta förslag till författningstext.
Experten VVaesterberg har avgivit särskilt yttrande. Vid betänkandet fogas det utredningsmaterial som polisväsendets organi- sationsnämnd till fullgörande av sitt ovan angivna uppdrag sammanställt och överlämnat till utredningen.
Stockholm den 26 juni 1961.
Gunnar Hedlund Sven-Olof Dahlman Hugo Höfde Erik Lindström Malte Oredsson Georg A. Pettersson Joel Rundberg Olov Rylander Sven A. Svensson Karl—Erik Tengroth
Olof Åkesson /Erik Vinberg
I. Utredningens uppdrag
Den 25 oktober 1957 utverkade dåvarande statsrådet och chefen för inri- kesdepartementet Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla förevarande ut- redning. Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter an- förde departementschefen därvid följande.
Vår nuvarande polisorganisation har sin grund i 1925 års polislag, enligt vilken polisväsendet principiellt är en kommunal angelägenhet. För upprätthållande av polisverksamheten är landet indelat i polisdistrikt, som utgör organisationsen- heter för polisväsendet. Varje polisdistrikt har att hålla den personal och övriga anordningar, som fordras för att polisverksamheten skall kunna bedrivas på ett tillfredsställande sätt inom distriktet. Polisdistrikt är emellertid icke någon själv- ständig enhet utan endast en beteckning för en eller flera kommuner såsom verk- samma för polisväsendet. De kommunala organen handhar polisfrågorna på det hela taget i samma ordning som gäller för andra kommunala angelägenheter.
Stad, vars invånarantal den 1 januari 1953 uppgick till minst 10.000, bildar som regel särskilt polisdistrikt. I övrigt skall stad, som icke ingår i landsfiskals- distrikt, så ock landsfiskalsdistrikt eller del därav utgöra ett polisdistrikt. An— talet polisdistrikt utgjorde den 1 oktober 1957 sammanlagt 625.
Kostnaderna för polisdistriktens verksamhet bestrides av kommunerna, be- träffande andra kommuner än städer med mer än 10 000 invånare med bidrag av statsmedel. Enligt inhämtade uppgifter kan de årliga kostnaderna för det kom- munala polisväsendet — frånsett avsättningen för pensionsändamäl —— enligt för- hållandena under år 1955 beräknas till cirka 143 milj. kronor. Till dessa kostnader utgår statsbidrag med cirka 16 milj. kronor. Kommunernas andel i kostnaderna för polisväsendet utgör sålunda cirka 127 milj. kronor.
En från den kommunala organisationen i viss mån fristående ställning intar statspolisen. Kostnaderna för statspolisorganisationens utrustning och verksamhet bestrides helt av statsmedel dels genom anslag och dels i form av ersättning till de kommuner som har att tillhandahålla statspolispersonal. Vidare har staten över- tagit det ekonomiska ansvaret för vissa centrala anordningar för polisväsendets behov. Inom vissa delar av Norrbottens län ombesörjes den lokala polisverksam— heten av statlig polis (Norrbottens statliga poliskår).
Över polisdistriktens handhavande av polisväsendet utövar staten genom sina organ en viss kontroll. Polisens anställningsförhållanden regleras genom statliga bestämmelser bl. a. ett för hela riket gällande polislönereglemente. Beträffande ledningen av polisverksamheten ankommer vidare viktiga uppgifter på statliga myndigheter och befattningshavare utan att dock någon egentlig central ledning för polisväsendet finnes.
I reformarbetet på polisväsendets område har frågan om huvudmannaskapet intagit en framträdande plats. Tanken på ett förstatligande av polisväsendet dis-
kuterades redan i förarbetena till 1925 års polislag. Under tiden därefter har frågan om polisväsendets förstatligande aktualiserats vid olika tillfällen. Utförligast har frågan behandlats i de betänkanden angående polis- och åklagarväsendets organi- sation som avgivits av 1939 och 1948 års polisutredningar ( SOU 1944:53 och 54 resp. 1951:8), varjämte hithörande spörsmål berörts i en i sistnämnda be- tänkande delvis redovisad utredning om inrättande av en central polisinspektion. Det förslag om förstatligande som framlades av 1939 års polisutredning utsattes under remissbehandlingen för stark kritik och ansågs med hänsyn härtill ej böra läggas till grund för någon proposition till riksdagen. 1948 års polisutredning fram- lade två alternativa förslag, av vilka det ena innebar vissa reformer inom en i princip bibehållen kommunal polisorganisation och det andra avsåg ett för- statligande av polisväsendet. Utredningen förordade närmast det förra alternati- vet. Efter remissbehandling av betänkandet upptogs ärendet till övervägande inom inrikesdepartementet, varvid de allvarligaste bristerna i polisorganisationen an- sågs kunna botas och de viktigaste reformkraven tillgodoses utan en genom- gripande ändring av polisorganisationen. Riktlinjer för en sådan begränsad lösning drogs därefter upp i en inom departementet utarbetad promemoria angående vissa reformer på polisväsendets område. Sedan yttranden inhämtats över promemorian framlades i huvudsaklig överensstämmelse med däri förordade åtgärder propo— sition (nr 168) till 1953 års riksdag, som biföll densamma. Såsom resultat härav och genom senare vidtagna åtgärder har ett flertal viktiga reformer genomförts på polisväsendets område. Härigenom har otvivelaktigt många av de brister som påtalats i 1939 och 1948 års polisutredningar avhjälpts. Ytterligare åtgärderi syfte att rationalisera och effektivisera polisverksamheten befinner sig på utred— ningsstadiet. Sålunda har exempelvis åt en särskild kommitté —— polisverksam- hetsutredningen —- uppdragits att behandla olika frågor om effektivisering av polisens verksamhet för bekämpande av brottsligheten m. m. I detta samman- hang må också erinras om den fortlöpande rationaliseringsverksamhet, som be- drives inom polisväsendets organisationsnämnd.
I skrivelse den 27 november 1956, nr 374, har riksdagen på hemställan av stats— utskottet anhållit, att Kungl. Maj:t ville föranstalta om en allsidig och förutsät— ningslös utredning av frågan hur en tillräcklig, effektiv och smidig organisation av polisväsendet bör utformas och därvid beakta vad utskottet anfört samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Riksdagens skrivelse har tillkommit med anledning av två likalydande motio- ner (I:220 och II:442) om förnyad utredning av frågan om polisväsendets för- statligande. I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 181) över motionerna har statsutskottet framhållit att de områden av samhällslivet, som berör polisens verk- samhet, i vissa hänseenden ändrat karaktär under åren efter 1953, då spörsmålet om huvudmannaskapet för polisen senast var före i riksdagen i anledning av pro- positionen nr 168 om ändringar i polislagstiftningen. I anslutning härtill har ut- skottet bland annat anfört följande. Den väsentligt ökade trafiken med motor— fordon och befolkningens ökade rörlighet har ställt allt högre krav på polisers effektivitet. Sålunda kräves numera bland annat att polisen är väl utrustad med tekniska hjälpmedel av olika slag. En följd av utvecklingen har blivit att de vanliga polisdistrikten och kommunalförbunden för polisväsendet visat sig mindre lämpade som områden för ett rationellt utnyttjande av de inom distrikten får vissa polisuppgifter anställda. Tillkomsten av de statliga avlöningsförfattningarra har otvivelaktigt inneburit att större likformighet beträffande distriktens per- sonalförhållanden råder nu än tidigare, men samtidigt har det kommunala ii- flytandet på avlönings- och andra anställningsvillkor praktiskt taget upphört. Po-
lisdistriktens ökade kostnader har lett till att kostnadsfördelningen mellan stat och kommun ej sällan vållat irritation. Utskottet har vid övervägande av motio- närernas förslag och de i anslutning därtill framförda synpunkterna särskilt beaktat, att vissa uppgifter som i ökad omfattning dominerar polisens arbete inte längre är lokalt betonade utan framträder alltmer som rik-sangelägenheter. Stora genomfartsleder genom landskommuner t. ex. belastar dessa kommuners polis med arbetsuppgifter, som inte är betingade av den egna ortens förhållanden. Det nu an- förda samt de ökade krav i övrigt som ställes på polisen är några av de skäl som talar för en omprövning av huvudmannaskapet för polisväsendet och av kostnads- fördelningen mellan stat och kommun. Att frågan om en omprövning i sistnämnda avseende tränger sig på är uppenbart oavsett om huvudmannaskapet skall ligga hos kommunerna eller ej.
Med hänsyn till vad utskottet sålunda anfört samt de ökade krav som utveck- lingen på olika områden av samhällslivet ställer på polisväsendet och dess funk- tionsduglighet finner jag mig böra förorda att den av riksdagen begärda utred- ningen nu kommer till stånd. Utredningen bör vara allsidig och förutsättningslös samt ha till uppgift att undersöka hur en tillräcklig, effektiv och smidig polis- organisation bör utformas. Då det gäller att tillgodose denna målsättning blir det en central uppgift för utredningen att ingå på en omprövning av huvudmanna- skapet för polisväsendet och kostnadsfördelningen mellan stat och kommun. En omprövning i sistnämnda hänseende bör — såsom statsutskottet framhållit — komma under bedömande oavsett om huvudmannaskapet skall ligga hos kom- munerna eller ej.
Som nyss nämnts har enligt statsutskottet de vanliga polisdistrikten och kom- munalförbunden för polisväsendet visat sig mindre lämpade som områden för ett rationellt utnyttjande av distriktens personal. Även enligt min uppfattning är den gällande polisdistriktsindelningen på åtskilliga håll mindre tillfredsställande. Enligt senast föreliggande uppgifter finnes sålunda 43 polisdistrikt med endast en polisman samt 87 distrikt med två polismän. Antalet polisdistrikt med mindre än tio polismän uppgår till sammanlagt 500. Tydligt är att alltför små organisa- tionsenheter måste medföra olägenheter i olika avseenden samt utgöra hinder för av behovet påkallade rationaliseringsåtgärder. När det gäller att åstadkomma en mera ändamålsenlig polisdistriktsindelning erbjuder ett statligt organiserat po- lisväsen ur rent teknisk synpunkt knappast något problem. Annorlunda är för- hållandet då huvudmannaskapet för polisen såsom hos oss är knutet till primär- kommunerna.
Inom länen är för närvarande länsstyrelserna högsta lokala polismyndighet. Närmast under länsstyrelserna handhas ledningen av polisväsendet inom länen av landsfogdarna i egenskap av länspolischefer utom såvitt gäller vissa större städer, som är undantagna från området för landsfogdens polisverksamhet. Därest den nuvarande länsledningen av polisväsendet kommer att bibehållas i stort sett oförändrad, torde utredningen böra undersöka, huruvida särskilda åtgärder kan befinnas påkallade för att effektivisera länsstyrelsernas organisation beträffande polisuppgifternas handhavande. Härvid måste i viss mån olika spörsmål komma under övervägande alltefter det alternativ som förordas i frågan om huvud- mannaskapets ordnande. En fråga av särskild betydelse i detta sammanhang gäl- ler landsfogdarnas ställning. I skrivelse den 17 april 1956 har riksåklagarämbetet hemställt om utredning i syfte att erforderliga garantier åstadkommes för att statsåklagarverksamhetens utövande i länen blir behörigen tillgodosedd. Med åbe- ropande bland annat att rättegångsreformen i såväl kvalitativt som kvantitativt hänseende medfört ökade uppgifter för åklagarna samt att de alltmer omfattande
göromål som under senare år tillagts landsfogdarna i deras egenskap av läns- polischefer lett till att de i allt högre grad tagits i anspråk för polisiära upp- gifter uttalar ämbetet som sin uppfattning att den mest rationella lösningen syn-
tes vara att landsfogdetjänsterna — åtminstone i de mest arbetstyngda länen —— uppdelas på två befattningshavare, en landsfogde-länspolischef och en landsfogde- statsåklagare.
Det är givetvis av största vikt att landsfogdarna utan eftersättande av dem så- som statsåklagare åliggande uppgifter kan ägna erforderlig tid och omsorg för tillgodoseende av polisväsendets intressen. Det synes därför lämpligt att frågan om landsfogdarnas ställning och arbetsuppgifter nu upptages till övervägande. Utredningen bör i denna del förutsättningslöst pröva olika vägar som kan befinnas ägnade att på ett tillfredsställande sätt tillgodose såväl polisväsendets sOm åklagar- verksamhetens intressen.
En väsentlig fråga vid behandlingen av föreliggande organisationsproblem gäl- ler hur den centrala ledningen för polisväsendet bör utformas. Ställningstagandet härtill måste givetvis i första hand bli beroende av utredningens övervägande rörande arten och omfattningen av de uppgifter som bör handhas centralt. Här må emellertid erinras om den kritik som riktats mot de förslag om inrättande av en rikspolisstyrelse som framlagts av tidigare utredningar angående polisvä- sendets organisation. Därvid har bland annat framhållits att ett dylikt ämbets- verk lätt skulle få ställning av en polisen överordnad myndighet i alla angelägen- heter och leda till en icke önskvärd centralisering och byråkratisering av polis- väsendet. Utredningen bör i denna del beakta olika tänkbara möjligheter samt un- dersöka, huruvida det erforderliga behovet av central tillsyn och ledning skulle kunna tillgodoses på annat sätt än genom inrättandet av ett särskilt polisäm- betsverk.
Om utredningen skulle ge till resultat att polisväsendet bör helt eller delvis övertagas av staten torde uppmänksamhet ägnas åt frågan hur det lokala inflytan- det bör ges möjlighet att göra sig gällande i erforderlig utsträckning.
Ett förslag om förstatligande av polisväsendet bör åtföljas av beräkning av de kostnader som härigenom uppkommer för statsverket. Det synes härvid naturligt att staten övertager den personal samt de lokaler och den övriga utrustning, var- över kommunerna förfogar vid övergången. OaVSett hur frågan om huvudmanna- skapet kommer att lösas bör, såsom jag redan tidigare framhållit, kostnadsfördel— ningen mellan stat Och kommun upptagas till prövning. I enlighet härmed bör — för den händelse utredningen leder till förslag om polisväsendets förstatligande -— anges i vad mån och i vilken form kommunerna skall bidraga till kostnaderna för polisväsendet.
Därest så skulle befinnas lämpligt må utredningen i första hand begränsa sitt arbete till framläggande av ett principförslag med allmänna riktlinjer för polisvä— sendets organisation för att på så sätt bereda möjlighet för ett ställningstagande till frågan Om huvudmannaskapet för polisen, innan skilda organisationsspörsmål göres till föremål för mera ingående behandling.
Det åt utredningen överlämnade uppdraget omfattar sålunda hela frågan om polisväsendets allmänna organisation. I förgrunden träder därvid, såsom i direktiven också framhållits, spörsmålet, huruvida kommunerna alltjämt böra bibehållas vid huvudmannaskapet för polisväsendet eller om detta bör förstatligas. Mellan polisväsendet och åklagarväsendet råder emellertid — utom på det centrala planet — ett nära organisatoriskt sam- band. Med hänsyn härtill och då syftet att tillskapa en tillräcklig, effek-
tiv och smidig polisorganisation knappast kan tillgodoses, därest icke åkla- garväsendet jämväl är rationellt uppbyggt, torde uppdraget få anses inrym— ma även åtskilliga frågor angående åklagarorganitsationen. Till bedömande synes därvid höra komma frågan huruvida och i vilken utsträckning en effektiv ledning av polisverksamheten ute på fältet liksom för övrigt en ra- tionell åklagarverksamhet kräver en fördelning å skilda befattningshavare av de polischefs- och åklagaruppgifter som nu i avsevärd utsträckning (landsfogdarna, det övervägande antalet landsfiskaler, åtskilliga stadsfiska— ler) äro förenade hos en person.
Utredningen torde även ha att upptaga till bedömande — förutom spörs- målet huruvida icke ett förstatligande av polisväsendet rimligen också bör medföra ett förstatligande av alltjämt kommunala åklagarbefattningar — om icke den befattning med exekutionsväsendet som ankommer på ett stort antal polischefer (det övervägande antalet landsfiskaler och några stads- fiskaler) och på polismän i icke-befälsställning är till sådant hinder för des- sa befattningshavares rationella utnyttjande för polisverksamheten, att dessa arbetsuppgifter böra överföras å befattningshavare utanför polis- väsendet.
II. Polis-, åklagar- och exekutionsväsendets nuvarande organisation m. 111.
A. Polisväsendet
Sammanställning av de författningar vilka reglera polisväsendet Polisväsendets organisation är i främsta rummet reglerad genom lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet i riket ( polislagen ). Denna lag innehåller de grundläggande bestämmelserna om den kommunala ansvarigheten för po- lisväsendet och om de skyldigheter som härutinnan i olika hänseenden åvila kommunerna, om de uppgifter och befogenheter som tillkomma statliga myndigheter i avseende å tillsynen över kommunernas handhavande av po— lisväsendets angelägenheter och i övrigt inom polisorganisationen samt om de förpliktelser som åvila staten i förhållande till polisväsendet. Lagen har emellertid varit föremål för vissa ändringar. Främst märkes lagen den 16 september 1932, varigenom reservpolisen omorganiserades och statspolis- organisationen upprättades. Vidare äro att beakta de ändringar, främst med avseende å bestämmelserna rörande polisdistriktsindelning, polisens mobili— tet och statens bidrag till polisdistriktens kostnader, vilka skett genom lagen den 5 juni 1958. Genom sistnämnda lag stadgas jämväl, att polispersonal, som är anställd i polisdistrikt och som avses i ett av Konungen efter riks- dagens hörande fastställt avlöningsreglemente, skall av polisdistriktet av- lönas enligt bestämmelserna i nämnda reglemente samt åtnjuta övriga i reg- lementet angivna förmåner. Ett dylikt reglemente, polislönereglementet, ut— färdades den 14 maj 1954.
I samband med polislagens tillkomst utfärdades jämväl vissa följdför- fattningar, däribland ett polisreglemente, vilket dock ersatts av polisregle- mentet den 4 juni 1948. Denna författning innehåller bestämmelser om chefsskapet över befattningshavarna vid polisväsendet och om polischefs åligganden, om polispersonalens allmänna tjänsterättsliga ställning och skyl- digheter samt om den disciplinära bestraffningen av polispersonalen m. m. Reglementet har vid ett flertal tillfällen underkastats förändringar i olika avseenden.
Till de författningar som tillkommo i samband med polislagen kan även räknas en normalinstruktion för polispersonalen, vilken instruktion ersatts av den nu gällande allmänna polisinstruktionen den 4 juni 1948. Denna för- fattning innehåller föreskrifter rörande polisens uppgifter, polismans all- männa åligganden, polismans maktbefogenheter m. m.
Till 1925 års polislagstiftning höra slutligen lagen den 6 juni 1925 om tillämplighet å vissa polismän av föreskrifter angående fjärdingsmän, i vil- ken lag vidtagits vissa ändringar genom lagen den 340 april 1954, samt för- ordningen den 6 juni 1925 (nr 1|72) med vissa bestämmelser angående be- fattningshavares vid polisväsendet rätt till lön och pension m. m.
De från organisatorisk synpunkt sett viktigaste ändringarna i 1925 års polislagstiftning tillkomma genom den ovannämnda lagen den 16 september 1932, genom vilken statspolisorganisationen tillskapades. Huvudhestämmel- serna rörande denna organisation infördes i polislagen, medan kom- pletterande föreskrifter meddelades i administrativ ordning, därvid även vissa reglerande föreskrifter lämnades beträffande reservpolisen. De vik- tigaste av de ifrågavarande föreskrifterna återfinnas i kungörelsen den 16 september 1932 (nr 448) angående stats- och reservpolisen samt kungörelsen den 24 november 1932 (nr 532) angående statsbidrag till polisväsendet, vil- ken sistnämnda författning jämväl innehåller föreskrifter rörande utbe- talningen av statsbidrag till det kommunala polisväsendet. Samtidigt utfär- dades särskild instruktion för statspolisintendenten, vilken instruktion er- satts av instruktionen för statspolisintendenten den 25 maj 1956 (nr 391). I samband med tillkomsten av dessa författningar utfärdades även kungörelse angående vissa ersättningar åt befattningshavare vid polis- och åklagarvä- sendet, vilken kungörelse ersatts av kungörelse den 26 maj 1954 (nr 463). Denna författning innehåller bestämmelser om nämnda befattningshavares rätt till gottgörelse av statsverket för resekostnader och vissa andra utgifter i tjänsten, arvode vid genomgång av kurs vid statens polisskola m. m.
Bland författningar på polisväsendets område torde jämväl böra nämnas stadgan den 26 maj 1954 (nr öclul) för statens polisskola, vilken innehåller bestämmelser om nämnda skolas organisation och verksamhet, ävensom ett den 29 juni 1956 utfärdat polisutrustningsreglemente, i vilket bestämmelser äro meddelade om tjänstedräkt, tjänstetecken och skyddsbeklädnad för po- lisman samt om polismans skyldighet att bära eller innehava tjänstedräkt eller tjänstetecken och att innehava övrig för tjänsten erforderlig utrust- ning.
Nu angivna författningar kunna sägas tillhöra den egentliga polislagstift- ningen. För polisorganisationen betydelsefulla bestämmelser äro emellertid även meddelade i länsstyrelseinstruktionen den 30 maj 1958 (nr 333), i in— struktionen den 5 december 1947 (nr 926) för överståthållarämhetet samt i instruktionerna den 24 april 1936 (nr 154) för landsfogdarna, den 30 de- cember 1947 (nr 1002) för stadsfiskalerna samt den 30 december 1947 (nr 771.) för landsfiskalerna.
Vad det lokala polisväsendet beträffar har Kungl. Maj:t genom särskilda instruktioner utfärdat föreskrifter bl. a. för Norrbottens statliga poliskår, som har att fullgöra polisverksamhet inom Bodens stad och viss annan verksamhet inom Norrbottens län, samt för polismästar- och intendentsbe-
fattningar. I polisdistrikt skall, där så prövas erforderligt, finnas av länns- styrelse fastställd arbetsordning, upptagande sådana föreskrifter, som the- tingas av organisationen av distriktets polisväsen.
Såsom författningar av speciell betydelse för landsbygdens polisväsen määr— kas kungörelsen den 20 juni 1947 (nr 269) med vissa bestämmelser angåeien- de exekutionsbiträden, uppbördsförordningen den 51 juni 1953 (nr 272), varari bland annat lämnas föreskrifter om indrivning av skatt, samt kungörelsisen den 14 december 1947 (nr 9.115) angående indrivning och redovisning : av böter.
Polisorganisationens uppgifter
Polisorganisationens allmänna uppgifter angivas i l 5 2. polislagen , valari stadgas, att polisen har att upprätthålla allmän ordning och säkerhet, ver.-rk- ställa spaning och annan undersökning angående brott samt fullgöra dalen verksamhet i övrigt som på grund av särskilda stadganden eller hävdvunnnet bruk ankommer på polisen. Dessa åligganden sammanfattas i regel undnder begreppet egentlig polisverksamhet. Beträffande landsbygden föreskrivrves emellertid i nämnda lagrum att polisuppgifterna jämväl skola omfatta bbi— träde vid åtgärd i utsökningsmål. Denna verksamhet betecknas i allmänhvhet såsom exekutionsbiträdesverksamhet.
I fråga om den egentliga polisverksamheten skiljer man mellan ordningigs— polisverksamhet och kriminalpolisverksamhet. Någon klar gränsdragniring torde emellertid icke kunna göras; de skilda arterna av verksamhet griripa in i och komplettera varandra. Huvudprincipen är dock, att det ankommmer på ordningspolisen att i första hand övervaka allmän ordning och säkerheiet, medan kriminalpolisens främsta uppgift är att verkställa spaning och anmälan undersökning angående brott.
Polisens verksamhet till uppdagande och utredande av brott, det som mnu— mera ingår i begreppet förundersökning i brottmål, har fått sin närmare u ut- formning i rättegångsbalken samt i förundersökningskungörelsen den 1 19 december 1947 (nr 948).
Här ovan ha i korthet berörts de uppgifter som enligt bl. a. polislagegen åvila polisorganisationen. Det bör emellertid dessutom framhållas, attzt i olika lagar och andra författningar uppgifter tillagts polismyndighet, sorom _ enligt lagen den 151 juni 11944 om vad i allmänhet skall med polismyndigig— het avses — är i stad med poliskammare denna och i övriga delar av rikeket polischefen i orten. Dessa administrativa uppgifter bestå till övervägandide del i handläggning av skilda slag av ansökningsårenden, i vilka beslutandide- rätt eller annan befogenhet tillagts polismyndighet.
Den lokala polisorganisationen 1. Polisdistrikten och skötseln av dessas angelägenheter
Polisverksamheten är principiellt en angelägenhet, som åvilar de särskilda kommunerna i riket, var och en inom sitt område. Polisorganisationen är emellertid uppbyggd på en särskild enhet, polisdistriktet, till vilken anknytas de rättigheter och skyldigheter som i polislagen fastställas för kommunerna. Omedelbart svara alltså polisdistrikten och icke de i dem ingående enskilda kommunerna för polisverksamhetens upprätthållande.
I fråga om indelning i polisdistrikt gäller att stad, som den 1 januari 1953 hade minst 10.000 invånare, skall utgöra särskilt polisdistrikt. Konungen äger förordna att stad, som därefter uppnår nämnda invånarantal, skall ut- göra särskilt polisdistrikt (något sådant förordnande har icke meddelats). I övrigt skall stad, som icke ingår i landsfiskalsdistrikt, liksom landsfiskals- distrikt eller del därav utgöra polisdistrikt.
För landsfiskalsdistriktets indelning i polisdistrikt gäller, att denna skall verkställas så, att de särskilda polisdistrikten komma att bestå av en eller flera kommuner. Till ett polisdistrikt må icke hänföras mer än en kom- mun, såvida icke vederbörande kommuner själva så påyrka eller det för po— lisverksamhetens behöriga upprätthållande finnes särskilt påkallat.
Där kommun utgör särskilt polisdistrikt handha de kommunala orga— nen polisfrågorna i samma ordning som gäller för övriga kommunala ange— lägenheter. Motsvarande gäller för gemensamt polisdistrikt, bestående av kommuner, vilka träffat avtal angående polisverksamhetens upprätthållande inom polisdistriktet. Ha kommunerna i stället bildat kommunalförbund för detta ändamål, begränsas däremot de till förbundet hörande kommunernas bestämmanderätt av föreskrifterna om beslutanderätten i dylikt förbund i la- gen om kommunalförbund den 31 maj 1.957.
Den 1 januari 1961 utgjorde antalet polisdistrikt 585 (inräknat Bodens stad, som, utan att vara polisdistrikt i egentlig mening, ändock torde böra jämställas med dylikt). Av dessa polisdistrikt voro 34 distrikt gemensamma, eller s. k. avtalsdistrikt, medan 181 voro s. k. förbundsdistrikt, dvs. dist- rikt vilka tillkommit genom att kommunalförbund bildats för polisverk- samhetens upprätthållande inom vederbörande kommuner. Antalet polis— distrikt bestående av en kommun eller enbart del av kommun utgjorde 370. Eftersom 4 av dessa polisdistrikt utgöra delar av kommuner (2 stycken), uppgick den 1 januari 1961 antalet kommuner, som icke inlett polisiärt samarbete med annan kommun, till 368. Vid samma tidpunkt utgjorde an- talet kommuner i riket 1 029. Av dessa hade följaktligen icke mindre än 661 (1 029- 368), eller 64, 2 %, genom avtal eller i kommunalförbund inlett ett fullständigt samarbete beträffande polisväsendet. Det bör tilläggas, att åtskilliga av de övriga 368 kommunerna' 1 vissa f1ågor — t. ex. frågor röran- de arrestlokaler, beredskapstjänstens ordnande _ inlett partiellt samarbete, vilket i förekommande fall reglerats genom specialavtal.
Utöver de allmänna bestämmelserna rörande kommunalförvaltningen, vil- ka äro intagna i kommunallagarna, däri inbegripet ovannämnda lag 0111) kommunalförbund den 31: maj 1957, lämnas i polislagen organisatoriska be- stämmelser rörande skötseln av polisdistriktens angelägenheter. Sålunda återfinnas där föreskrifter rörande inrättande av polisnämnd och vad sådan nämnd må handlägga samt om organiserande i ovan anmärkt syfte av kom- munalförbund eller träffande av avtal för upprätthållande av polisverksam- heten inom polisdistrikt, som består av område från mer än en kommun.
, Polisnämnd kan tillsättas i kommun, som bildar eget polisdistrikt eller som består av två eller flera polisdistrikt. I den utsträckning av länsstyrelse fastställd kommunalförbundsordning anger kan inom kommunalförbund för polisväsendet jämväl fungera en inom förbundet särskilt tillsatt polisnämn d. Inrättande av polisnämnd är helt frivilligt och beroende på vederbörligt he- slut. Polisnämndens uppgift är i huvudsak att tjänstgöra såsom ekonomiskt förvaltningsorgan för polisdistriktet.
2. Polisdistriktens allmänna skyldigheter och tillsynen över skyldigheternas fullgörande Det åligger enligt polislagen varje polisdistrikt att anställa polispersonal i den omfattning som erfordras för polisverksamhetens behöriga upprätthål- lande inom distriktet. Polisdistriktet är skyldigt att avlöna polispersonal en- ligt polislönereglementets föreskrifter, att utgiva skälig pension åt polisper- sonalen, att sörja för beväpning av polispersonalen enligt polisutrustnings- reglementet samt att tillhandahålla materiel, byggnader, arrestlokaler, tele— fon och—övriga anordningar, som erfordras för distriktets polisväsen. I de fall där statsverket övertager skyldigheten att sörja för polisverk- samheten i ett polisdistrikt, såsom skett i Boden, inträder kronan i tillämp- liga delar i kommuns ställe. Utöver den egentliga polispersonalen kan även för viss ort å landsbygden i vederbörande polisdistrikt anställas en eller flera ordningsmän, vars upp- gift uteslutande är att vid behov vid enstaka tillfällen upprätthålla ordningen å platsen. Åtskilliga polisdistrikt ha dock ålagts längre gående skyldigheter än ovan angivits. Sålunda har Kungl. Maj:t förordnat, att i vissa polisdistrikt skola finnas polismän anställda för hela rikets behov, t. ex. för att biträda vid pass- och gränskontrollverksamhet. I stad, vars invånarantal den 1 januari 1953. uppgick till minst 10 000, skall i erforderlig utsträckning finnas anställd för spaning och annan undersök- ning angående brott särskilt utbildad personal (kriminalpolisavdelning). Så- dan stad har också att tillhandahålla reservpolismän samt enligt Kungl. Maj:ts förordnande polispersonal för tjänstgöring såsom statspolis. Redo- görelse för innebörden härav återfinnes nedan. Upprätthållandet av polisverksamheten är principiellt en kommunal an-
gelägenhet bl. a. i den bemärkelsen att kommunerna formellt äga att själv- ständigt fatta beslut i de till polisorganisationen hörande frågorna. Då emel- lertid vidmakthållandet av polisverksamheten är jämväl från rikssynpunkt sett en synnerligen viktig uppgift, har från statens sida sedan lång tid lämnats mer eller mindre bindande föreskrifter rörande polisväsendets or- ganisation m. m. samt på olika sätt övats tillsyn över kommunernas hand- läggning av denna verksamhet. Denna statliga tillsyn över skötseln av polis— frågorna handhaves av länsstyrelserna. Dessas rätt till ingripande har dock begränsats till uppenbara fall av pliktförsummelse. Enligt 14 ä 2. polislagen skall sålunda länsstyrelse, som finner att polisdistrikt uppenbarligen åsido- sätter sina åligganden enligt polislagen, göra framställning till distriktet om rättelse. Därest så skulle erfordras äger länsstyrelse jämväl förelägga vite ävensom — därest vitesföreläggandet icke efterleves — fälla till så- dant vite. Skulle distriktet ändock underlåta att efterkomma länsstyrelsens anvisningar, äger länsstyrelsen fatta för distriktet bindande beslut.
3. Polisorganisationen inom polisdistrikten Polisdistrikten äro till omfattningen och strukturen sinsemellan mycket olika och det är därför naturligt, att polisstyrkorna och arbetsorganisationen i de olika distrikten också variera. De genomgripande ändringar i polislag- stiftningen, som ovan berörts och som trädde i kraft huvudsakligen den 1 juli 1954, ha dock, bl. a. genom de tvingande bestämmelserna angående löne- sättningen och därmed i princip tjänstegradsplaceringen av polismän, med— fört en relativ enhetlighet likartade distrikt emellan i fråga om såväl perso— naluppsättning som arbetsorganisation. I dagens polisväsende kan från ar— betsorganisatorisk synpunkt sett klart urskiljas sju olika slag av polisdistrikt (typ I—VII). Organisationstyperna beskrivas schematiskt i bilaga 1, 1 vi]- ken jämväl angivits polisdistriktens fördelning den 1 januari 11961 på de olika organisationstyperna. I fråga om karaktärsdetaljer m. m. beträffan- de dessa organisationstyper må i korthet anföras följande. På landsbygden dominera polisdistrikt av typ I—III, dvs. distrikt med 1—2, 3—8 resp. 9—114 polismanstjänster. Bland polisdistrikten av typ I och II —— tillhopa 405 stycken eller 69,2 % av samtliga polisdistrikt i landet — återfinnas, antingen såsom särskilda polisdistrikt eller i polisdistrikt till- sammans med landskommun (1 fall), 19 av landets minsta städer samt Vittangi församling av Kiruna stad. 1 polisdistrikten av typ 111 — 84 stycken eller 14,4 % av samtliga polisdistrikt i landet — ingå 27 städer, därav 5 i s. k. blandade distrikt. Av vad här anförts framgår bl. a., att 489 av landets 585 polisdistrikt, eller 83,6 %, den 1 januari 1961 hade en poliskår om högst 14 man. Polisdistrikten av typ I (de 82 stycken s. k. en- och tvåmansdistrikten) sakna polisbefäl. I polisdistrikt av typ II (33231 distrikt med 3—8 polismans- tjänster) finnas däremot polisbefäl. I de mindre distrikten tillhörandedenna
typ (207 distrikt med 3—5 polismantjänster) föreligga svårigheter att tilll— fredsställande ordna bevaknings- och beredskapstjänsten. '
I fråga om distrikt av typerna I och II må nämnas, att där saknas krimi- nalpolispersonal samt att rekryteringstjänster ej äro inrättade. Detta sist- nämnda förhållande medför, att personal för vikariats- och förstärknings- tjänstgöring i stor utsträckning måste av vederbörande polischef rekvireras från landsfogdens kader av polisrekryter, dvs. hos rekryteringsmyndigheuter registrerade personer, vilka ämna ägna sig åt polisyrket men som ännu icke vunnit fast anställning i visst polisdistrikt och ofta icke heller hunnit ge- nomgå polisskoleutbildning.
I polisdistrikt av typ III (till antalet 84 stycken) är befälsorganisatiomen mera distinkt; specialiseringen har ökat, vilket främst kommit till lut— tryck genom att i distrikten inrättats en eller flera tjänster för kriminalpo— lismän samt att — i fråga om landsbygdsdistrikt av denna typ — exeku- tionsbiträdesverksamheten renodlats och koncentrerats till vissa polismän (exekutionsbiträden). Rekryteringstjänster ha i regel inrättats i distrikt, hänförliga till denna organisationstyp, vilket medfört, att distrikten i regel själva kunnat sörja för nödig avlösning vid semestrar och tjänstledighe'ter för de ordinarie polismännen.
_De polisdistrikt, i vilka ingå städer och andra kommuner (kommunblock) med en befolkning av lägst omkring 12 000 invånare, kunna indelas i fyra organisationstyper (IV—VII, se bil. 1). Antalet polismanstjänster i polis- distrikt hänförliga till typ IV, V och VI utgör 15—25, 26—50 resp. omkring 50—omkring 1150. Till distrikt av typ VII ha hänförts endast Stockholm (1 708 polismanstjänster), Göteborg (836) och Malmö (487).
;l polisdistrikt hänförliga till typ IV (41 stycken, därav 36 städer, vilka samtliga bilda särskilda polisdistrikt) utövas det närmaste befälet över po- liskåren av en poliskommissarie. Ordningsavdelningen är i regel organiserad på en bevakningssektion och en allmän sektion (för utredningsverksamhet). Jourhavande befäl (polisassistenter) utöva i alternering det närmaste befälet vid såväl bevaknings- som allmänna sektionen. Arbetet vid kriminalavdel- ningen ledes av en förste kriminalassistent.
I polisdistrikt, hänförliga till typ V (33 stycken, därav 29 städer, vilka samtliga bilda särskilda polisdistrikt) skiljer sig organisationen från den i distrikt av typ IV i-princip endast därigenom att sektionerna vid ordnings— avdelningen, i några distrikt utökade med en trafiksektion, vardera ställts under särskilt befäl samt att specialiseringen ökat.
I polisdistrikt av typ VI (19 stycken, därav 18 städer vilka samtliga bilda särskildapolisdistrikt) är specialiseringen utpräglad såväl inom ordnings— som kriminalavdelningen. Kriminalavdelningen har ställts under befäl av en kriminalkommissarie och är uppdelad på rotlar, var och en i regel under särskilt befäl. I vissa av dessa polisdistrikt äro inrättade polisintendents- tjänster.
I den största typen av polisdistrikt — typ VII — har ordningsavdelningen indelats i särskilda underavdelningar, vilka var och en står under direkt befäl av poliskommissarie. Vid kriminalavdelningarna har specialiseringen ökat på så sätt att varje rotel i regel handlägger speciella slag av ärenden och står under befäl av en kriminalkommissarie. Under vederbörande polis- mästare utövas den direkta ledningen av polisverksamheten av ordnings- polisintendent respektive kriminalpolisintendent.
Antalet polismanstjänster i landet uppgick den 1 januari 1961 till 10 557, därav 1 236 inrättade för personal aVSedd att kommenderas till tjänstgöring såsom statspolis. Av det totala antalet polismanstjänster (10 557) voro vid.: nämnda tidpunkt 540 tjänster vakanta. Flertalet av de vakanta tjänsterna-_, (med undantag av 103 i Stockholm och 12 i Göteborg) uppehöllos dock av vikarier.
Personalutvecklingen inom polisväsendet sedan den 1 juli 1953 åskådlig- göres genom efterföljande diagram.
Totala antalet heltidstjänster i riket för tiden 1/7 1953—Ill 1961.
_,
| 1 | 1 1 1 | 1 .
1/7 1/7 1/7 1/7 1/7 1/7 1/7 1/1 Datum 1954 1955 1950 - 1957 1958 1959 1900 1561Å1— 0550 8.86! 9.150 9.441 9.751 111.005 l0.226 10.455 l0.557AntuI
Den principiella utgångspunkten i det organisatoriska utvecklingsarbete som sedan år 1954 bedrivits inom polisväsendet har varit den att ett pölis- distrikt icke skall kunna omfatta mer än ett åklagar(polischefs)distrikt och icke heller utgöras av delar från flera sådana distrikt. Med hänsyn-här-
till och till vad utredningen i det följande kommer att anföra i frågan om landets indelning i polisiära verksamhetsområden torde nedanstående sta- peldiagram, utvisande åklagar(polischefs)distriktens fördelning efter anta- let i dessa distrikt inrättade polismanstjänster med heltidstjänstgöring för innehavarna, vara belysande.
va 9 I
en :: |
än! = [
aa o |
%* |
:> 6 i
U' = J
' = » 4: U :7- ... n så” nu n __ + .! ': ... .*2 1: | ID .._ lll .: U .*2 "5 CL _, 1 L U U' 2 _t .a _d ... 1: (
Fl rs—1
|—?_ 9—14 |5—20 21—25 26-50 Stl—ca 150 >cu |50 Antal polismanstjänster
4. Ledningen av polisverksamheten i polisdistrikten Närmast under landsfogden eller, vad angår stad som är undantagen från området för hans polisverksamhet, under länsstyrelsen handhaves ansvaret för och ledningen av verksamheten inom polisdistrikten av polischefer, var och en inom sitt polischefsdistrikt. Detta består av ett eller flera polis— _distriktl. Polischefsskapet utövas i de större städerna med egen jurisdiktion av en" polismästare. I övriga sådana städer samt övergångsvis i några städer utan egen jurisdiktion är — bortsett från Uddevalla, där polischefsskapet utövas av en poliskommissarie — stadsfiskal polischef. I landsfiskalsdistrik- ten, i vilka ingå städer utan egen jurisdiktion, är landsfiskalen polischef;
1 Indelningen i polischefsdistrikt sammanfaller med indelningen i äklagardistrikt.
dock att i vissa av dessa städer polischefsskapet t. v. utövas av stadsfiskal.
Det åligger polischefen bland annat att leda och övervaka polisverksam- heten i distriktet, att kontrollera att polispersonalen utnyttjas på lämpligas- te sätt, att tillse att lagar, författningar och andra föreskrifter rörande all- män ordning och säkerhet efterlevas samt att hos vederbörande myndighet anmäla brister i polisorganisationen och föreslå åtgärder till dessas avhjäl— pande. I de fall, då en polisstyrka sammandrages från olika orter, utövar han chefsskapet över styrkan, såvida länsstyrelsen eller landsfogden icke meddelat annat beslut.
Skulle tillfälligt behov av polisförstärkning uppstå i ett polisdistrikt, som ingår i landsfiskalsdistrikt, äger polischefen tillkalla polispersonal från annat i landsfiskalsdistriktet ingående polisdistrikt, till vars polisväsen s. k. allmänt statsbidrag (se nedan) utgår. Tillkallande av stats- eller reservpolis sker däremot i regel av landsfogde respektive länsstyrelse.
Stats- och reservpolisorganisationen
I . Allmänna organisatoriska bestämmelser Uppenbart är att, även om det primärt åligger polisdistrikten att svara för upprätthållandet av en tillräcklig polisorganisation inom det egna området, de egna resurserna icke alltid kunna förslå att bemästra varje uppkomman- de situation. I anledning därav har i polislagen meddelats tämligen vittgå- ende bestämmelser om skyldighet för polispersonal att under olika förhål- landen tjänstgöra utanför det egna anställningsområdet. Dessutom har emel- lertid på statens bekostnad inrättats två stödorganisationer, vilka äro av- sedda att tagas i anspråk för att möta uppkommande extraordinära situa- tioner samt för att ombesörja vissa polisuppgifter av rikskaraktär. Dessa or- ganisationer äro reservpolisen ochistatspolisen.
Reservpolisorganisationen inrättades genom 1925 års polislagstiftning, medan statspolisorganisationen, såsom ovan angivits, tillkom genom lagen den 116 september 19132. Båda organisationerna bygga i grunden på samma system, nämligen skyldighet för vissa städer att mot gottgörelse av stats- medel tillhandahålla polispersonal för den polisverksamhet organisationen är avsedd att fullgöra. Statspolisorganisationen, vilken i viss män kan sägas utgöra en utbyggnad av reservpolissystemet, omfattar såväl ordnings- som kriminalpolis. Reservpolisorganisationen omfattar endast ordningspolis.
För reservpolisorganisationen gäller att stad, vars invånarantal den 1 ja- nuari 1953 uppgick till minst 10 000 och som utgör särskilt polisdistrikt, un- der vissa omständigheter är skyldig att tillhandahålla visst antal reservpo- lismän. Detta innebär, att staden skall hålla så stor polisstyrka att därur må kunna av den regelbundet använda personalen tillhandahållas polismän (re- servpolismän) för att. då inom annat polisdistrikt av särskild anledning uppkommer behov av polisförstärkning, där biträda vid upprätthållande av
allmän ordning och säkerhet. Det antal reservpolismän staden ålägges att tillhandahålla är beroende av stadens invånarantal. Staden skall tillhanda— hålla en reservpolisman för varje fullt tal av 10 000 invånare, dock minst tre polismän.
Det hör observeras, att reservpolisstyrkan icke i egentlig mening är avsedd att utgöra ett tillskott till vederbörande städers poliskår, utan att systemet innebär, att poliskåren skall vara så stor att föreskrivet antal reservpolis- män kan tillhandahållas ur den ordinarie styrkan.
Vad statspolisorganisationen angår, kan Kungl. Maj :t förordna att, i fråga om reservpolisstad, ett bestämt antal av stadens polispersonal i särskilda tjänstegrader huvudsakligen skall användas för tjänstgöring såsom stats- polis vid upprätthållande av allmän ordning och säkerhet utom staden. Då sådant förordnande meddela—ts, är staden skyldig att utöka sin polisstyrka med så många polismän, som förordnandet avser. De polismän, vilka kom- menderats att tjänstgöra såsom statspolismän, äro sammanförda till särskil- da statspolisavdelningar, vilka i regel äro förlagda i länens residensstäder.
Kungl. Maj:t kan vidare förordna, att reservpolisstad eller annan stad, där särskild kriminalpolisavdelning finnes, skall tillhandahålla ett bestämt antal av stadens kriminalpolismän i särskilda tjänstegrader för att huvud- sakligen användas såsom statspolis vid kriminalpolisverksamhet utom staden.
Statspolisorganisationen skall jämlikt Kungl. Maj:t förordnande fr. 0. m. den 1 juli 1960 omfatta en styrka av 769 man ordningspolis och 467 man kriminalpolis, vilken styrka är fördelad på ett 30-tal avdelningar över hela riket.
Då polisförstärkning skall tillkallas och möjlighet finnes att begagna stats- eller reservpolis, bör frågan, vilketdera slag av polis, som skall till— kallas, avgöras med hänsyn till uppgiftens art. Därvid skall jämväl beaktas att statsverket icke onödigtvis åsamkas kostnader.
2. Ordningsstatspolisen ,
Då ordningsstatspolisen inrättades, var avsikten, att denna organisation skulle fylla två mycket viktiga funktioner. Man avsåg dels att den skulle bi- träda de lokala polisorganisationerna med upprätthållande av ordningen i sådana situationer, då ett tillfälligt behov av polisförstärkning uppstod, så— som vid mera publikdragande arrangemang, vid befarade eller inträffade oroligheter av allvarlig karaktär m. m., dels tillade man den en uppgift av kontinuerlig natur, nämligen att fylla det behov av förbättrad polistillsyn över huvud taget å landsbygden, vilket under årens lopp framträtt. Utveck- lingen på kommunikationsväsendets område har accentuerat behovet av denna förstärkning av polisverksamheten och har föranlett att ordnings- statspolisens verksamhet numera främst kommit att omfatta trafiköver- vakningsuppgifter. Ordningsstatspolisen utövar emellertid jämväl en kon-
tinuerlig tillsyn över efterlevnaden av författningar rörande jakt och fis- ke m. m. '
OrdningSstatspolisens avdelningar äro var och en principiellt knutna till ett visst län, där avdelningen främst skall vara verksam. Vid behov av po- lisförstärkning i ett län kan emellertid statspolis från ett eller flera andra län rekvireras. För reglering av användningen av ordningsstatspolis utom de län där den är avsedd att främst användas, förordnar Kungl. Maj:t i sär- skild ordning, att vissa städer skola anses såsom centralstäder i förhållande till särskilt angivna län.
3. Reservpolisen Reservpolisen är, som av tidigare redogörelse framgår, icke organiserad på särskilda avdelningar eller ens som en särskild kår. Denna organisation ta- ges ej heller regelbundet i anspråk utan bygger såsom ovan anmärkts på förpliktelse för reservpolisstäderna att ur sina poliskårer tillhandahålla visst antal polismän såsom polisförstärkning då särskild anledning förelig- ger. Antalet reservpolismän som dessa städer under år 1961 har att i före- kommande fall tillhandahålla uppgår till ca 410. Beträffande möjligheten att tillkalla polisförstärkning i form av reserv- polis gäller, att polischefen i ett landsfiskalsdistrikt, vari reservpolisstad in— går, äger taga reservpolisen i anspråk för tjänstgöring inom landsfiskals- distriktet. Skall reservpolisen eljest begagnas inom det län, där densamma är anställd, fordras rekvisition av länsstyrelsen eller, i brådskande fall, av landsfogden. I de fall slutligen, då reservpolis erfordras inom annat län, an- kommer det på chefen för inrikesdepartementet att meddela beslut härom efter hemställan av vederbörande länsstyrelse eller av statspolisintendenten.
4. Kriminalstatspolisen Kriminalstatspolisen tillhandahålles för utredningar av svårare eller mera omfattande brott på landsbygden och i de städer, där särskild kriminal- polisavdelning icke finnes. Kriminalstatspolisens verksamhetsområde utgöres av det län till vilket statspolisavdelningen är knuten. Personal från en stats- polisavdelning kan emellertid, då så erfordras, särskilt för utredning av grövre brott, såsom mord, mordbrand, spionage eller dylikt, ställas till för- fogande utanför verksamhetsområdet. Kriminalstatspolisen har — särskilt under senare år — i enlighet härmed kommit att i växande. omfattning an- litas för brottsutredningar, som antingen varit av speciell art och/eller om- spänt hela riket eller i vart fall flera län. Att märka är sålunda dess insat- ser i fråga om utredningar rörande brott mot rikets säkerhet, för ärenden som avse förhindrande eller beivrande av handeln med narkotika samt när det gällt att uppdaga och beivra valutabrott samt stölder och bedrägerier, som berört de allmänna kommunikationsverken. -
5. Chefsskapet över stals— och reservpolisen Chef för statspolisorganisationen är statspolisintendenten, som i enlighet med sin instruktion har att sörja för att statspolisverksamheten anordnas på lämpligaste sätt och så att bästa möjliga resultat vinnes av densamma. Han har i detta syfte att meddela råd och anvisningar samt att till veder- börande lokala myndigheter avgiva erforderliga förslag. Den omedelbara ledningen över en statspolisavdelnings verksamhet an- kommer på dess föreståndare, vilken det åligger bl. a. att tillse att perso- nalen utnyttjas på lämpligaste sätt för sina uppgifter, att verksamheten så bedrives att den lokala polisorganisationens verksamhet kompletteras på lämpligt sätt, att till vederbörande åklagare avgiva de anmälningar och rapporter, vartill verksamheten giver anledning m. m. Då reservpolis tjänstgör inom förläggningsorten utövas chefsskapet av ortens polischef. Då statspolis eller reservpolis tjänstgör utom förläggnings— orten, utövas chefsskapet av polischefen i den ort, där tjänstgöringen äger rum. Tjänstgör polisstyrkan på landsbygden eller i stad, som tillhör området för landsfogdens polisverksamhet, äger landsfogden att själv utöva chefs- skapet över styrkan. Länsstyrelsen äger förordna att den, som har förmansskapet över styr- kan, varmed förstås polismannen med den högsta tjänstegraden eller, om flera ha samma grad, den i graden äldste (i förekommande fall den till lö- negraden främste) eller annat polisbefäl, skall direkt under länsstyrelsen utöva chefsskapet över styrkan och ha ledningen över ordningens upprätt- hållande.
Landstingspolis
I 3. & polislagen stadgas, att till förstärkning av ordningspolisen inom visst landstingsområde polismän må anställas för landstingsområdet. Sedan stats- polisorganisationen tillkommit, saknar stadgandet dock betydelse och någon landstingspolis finnes icke numera anställd.
Den regionala polisorganisationen 1. Länsstyrelser och överståthållarämbetet Inom länet intager länsstyrelsen ställningen av högsta polismyndighet. Så- som polismyndighet har den bl. a. att ansvara för att polisverksamheten be- hörigen upprätthålles i de olika polisdistrikten samt att övervaka att allmän ordning och säkerhet upprätthålles inom länet. Det tillkommer vidare en- ligt polislagen länsstyrelsen att fatta beslut om indelning i polisdistrikt, att, då så erfordras, förordna att två eller flera kommuner eller delar av sådana skola bilda kommunalförbund samt att tillsätta ordinarie och extra ordinarie befattningshavare vid polisväsendet.
I administrativt hänseende är länsstyrelsen besvärsinstans i förhållande till underlydande polismyndigheter. I vissa avseenden utövar emellertid länsstyrelsen omedelbart den administrativa beslutanderätten.
I Stockholm utövas de befogenheter med avseende å den regionala led- ningen av polisväsendet, vilka i länen tillkomma länsstyrelserna, av överståt— hållarämbetet, vars organisation och uppgifter dock i någon mån avviker från länsstyrelsernas.
2. Landsfogdarna I varje län finnes en landsfogde, vilken är länspolischef och statsåklagare. Såsom länspolischef lyder landsfogden under länsstyrelsen, medan han så- som statsåklagare är underställd riksåklagarämbetet. Verksamhetsområdet för landsfogden, både som länspolischef och som statsåklagare, utgöres av länet. Kungl. Maj:t kan dock förordna, att viss stad inom länet skall un— dantagas från verksamhetsområdetl. Under länsstyrelsen såsom högsta polismyndighet i länet har landsfogden ansvaret för och ledningen av polisväsendet inom området för hans verk- samhet. I denna egenskap åligger det landsfogden bl. a. att vaka över att allmän ordning och säkerhet upprätthålles, att tillse att polismän- nen på lämpligaste sätt utnyttjas för sina uppgifter och fullgöra sina åligganden, att till länsstyrelsen anmäla brister i polisorganisationen och föreslå åtgärder till dessas avhjälpande m. m. Härjämte har ladds— fogden att tillse att honom underställda polischefer fullgöra sina skyl- digheter. I egenskap av länspolischef är landsfogden rekryteringsmyndig- het, vilket innebär, att han inom området för sin verksamhet skall övervaka att utfärdade anvisningar för rekryteringsarbetets bedrivande följas samt svara för att detta arbete samordnas och bedrives ändamålsenligt. I alla frågor rörande polisväsendet inom området för landsfogdens polis- verksamhet, i vilka beslutanderätten tillkommer länsstyrelsen, skall läns- styrelsen inhämta landsfogdens yttrande. Denna anordning har införts för att befordra enhetlighet inom polisväsendet. Såsom i annat sammanhang anmärkts, tillkommer det landsfogden att när- mast under länsstyrelsen svara för tillkallande av polisförstärkning, då be— hov därav uppkommer inom området för hans polisverksamhet. På lands- fogden ankomma också åtskilliga uppgifter med avseende å ledningen av statspolisens verksamhet. I de flesta län finnas, förutom landsfogde, jämväl biträdande landsfogde och/eller landsfogdeassistent anställda. I annat sammanhang redogöres för den befattning med åklagarväsendet som enligt vad ovan anmärkts ankommer på landsfogden.
1 I fråga om polisväsendet äro städerna Stockholm (som sorterar under ÖÄ), Göteborg, Malmö, Norrköping och Hälsingborg undantagna från landsfogdes verksamhetsområde.
Den centrala polisorganisationen I. Kungl. Maj:t Kungl. Maj:t i statsrådet är högsta polismyndighet i riket. Såsom sådan utövar Kungl. Maj:t tillsyn över landets polisväsende och handhar den sam- lade ledningen av polisväsendet samt träffar de slutliga avgörandena rörande polismaktens användning vid inträffade eller befarade oroligheter.
Ehuru polisorganisationen i landet principiellt är en kommunal angelägen- het, har polislagen lämnat Kungl. Maj :t möjlighet att utöva visst inflytande. Kungl. Maj:t äger således meddela föreskrifter angående chefsskapet över polispersonal, angående polispersonalens uniformering och beväpning samt att i polisreglemente och polisinstruktion lämna föreskrifter angående po- lispersonalens skyldigheter och rättigheter. Kungl. Maj:t äger vidare ut- färda polislönereglemente (efter riksdagens hörande), instruktioner för högre befattningshavare vid polisväsendet, föreskrifter för utbetalning av statsbidrag till polisdistrikten m. m.
Däremot är Kungl. Maj:ts möjlighet att inverka på utformningen av den allmänna polisorganisationen i övrigt ganska begränsad enligt polislagen . Även härvidlag har Kungl. Maj:t emellertid viss möjlighet att ingripa reg- lerande, då Kungl. Maj :t i statsrådet intager ställningen av högsta besvärs- instans i ärenden rörande kommunernas skyldigheter med avseende å polis- organisationen.
2. Departement Såväl chefen för inrikesdepartementet som chefen för justitiedepartementet har tillagts vissa centrala polisuppgifter. Således tillkommer det chefen för inrikesdepartementet enligt kungörelsen angående stats- och reservpolisen att efter framställning av länsstyrelse eller statspolisintendenten förordna om tillkallande av reservpolis, då behov av polisförstärkning föreligger inom ett län och reservpolis skall tillkallas från andra län. Liknande befogenhet har enligt polisreglementet tillagts honom i fråga om att från annat län tillkalla förstärkning av polispersonal, till vars avlöning statsverket bidrager. I enlighet med beslut av 19513 års riksdag har till inrikesdepartementet knutits en särskild sakkunnig i polisfrågor. Denne sakkunnige, som år 1956 gavs byråchefs ställning, har till huvudsaklig uppgift att handlägga frågor av mera allmän betydelse för polisverksamheten samt att på eget initiativ framlägga förslag till åtgärder i berörda hänseenden.
Den polismyndighet som utövas av chefen för justitiedepartementet hän- för sig till tillsyn över efterlevnaden av bestämmelserna i tryckfrihetsför- ordningen. På honom ankommer således att fatta beslut i frågor om över- vakning av tryckt skrift och dess beläggande med kvarstad.
Statspolisintendenten är jämlikt sin instruktion skyldig att, då så "på- kallas, i vederbörande statsdepartement tillhandagå såsom sakkunnig i po- lisfrågor.
Enligt 4 & polislagen skola polismän för hela rikets behov finnas anställda i de polisdistrikt Konungen bestämmer. Med stöd av detta stadgande har bl. a. förordnats, att statspolisintendenten skall vara anställd hos Stockholms stad. Jämlikt samma stadgande i polislagen har vidare föreskrivits, att i Luleå, Haparanda, Jösse västra, övertorneå-Hietaniemi samt Pajala-Junosuando polisdistrikt skola finnas anställda polismän för hela rikets behov. Dessa po- lismän ha till huvudsaklig uppgift att biträda vid övervakning av gränstra- fiken.
Polisbevakning i annan än den i polislagen stadgade ordningen
I . Anordnad på statens bekostnad
Enligt 18 & polislagen föreligger icke något hinder mot att på statens be- kostnad anordna polisbevakning i annan ordning än som föreskrives i lagen. Till polisbevakning, varom här är fråga, är att räkna sådan bevakning som fullgöres av bl. a. marinpoliskår, flottiljpoliskår, verkspolis m. m.
Särskild av staten anordnad polisbevakning ombesörjes även genom vissa tulltjänstemän, vilka ålagts att under sin tjänstgöring i tullverket jämväl utöva gränskontroll eller biträda vid pass- och gränskontroll. Länsstyrelserna äga jämväl att på statens bekostnad anställa extra polismän för polisverk- samhet, där en sådan anordning befinnes oundgängligen nödvändig.
2. Anordnad på enskilds bekostnad” Av 18 & polislagen framgår, att polisbevakning i viss utsträckning kan an- ordnas på enskilds bekostnad. Vid dylik bevakning anlitas i viss omfatt- ning polispersonal, som tillhör den allmänna polisorganisationen. I de fall, då sådan polisbevakning är av mera stadigvarande natur, ombesörjes den emellertid i regel av ordningsvakter. Ordningsvakter förekomma i regel vid fabriksanläggningar, nöjeslokaler, utskänkningsställen m. m. Förordnande att tjänstgöra såsom ordningsvakt skall i allmänhet meddelas av polischef. Till polisbevakning anordnad på enskilds bekostnad äro även att räkna de särskilt förordnade ordningsvakterna för jaktbevak—ning samt fisketillsyns- männen.
3. Utnyttjande för polisuppgifter inom polisdistrikten av annan personal än polispersonal I 18 å, andra stycket, polislagen stadgas, att Konungen för visst polisdistrikt må medgiva att bevakning i polisarrest och förpassningar samt sådana sär- skilda med trafikövervakning sammanhängande uppgifter, som äro av enk- lare beskaffenhet, få ombesörjas på annat sätt än i polislagen sägs. Med stöd av detta stadgande har bl. a. i Stockholm anställts särskild personal för övervakning avtrafiken .m. m.
1. Statens polisskola (stadga 26/5 1964, nr 511) Teoretisk och i viss utsträckning praktisk polisutbildning meddelas vid sta- tens polisskola, vilken är organiserad dels på en huvudskola i Stockholm och dels på sex avdelningsskolor, förlagda till Göteborg, Malmö, Norrköping, Örebro, Gävle och Luleå. Skolans angelägenheter handhavas av en styrelse, som består av högst sex av Kungl. Maj :t utsedda ledamöter. Under styrelsen handhaves undervis— ningen vid skolan av skolans rektor jämte olika lärare. Polisskolan meddelar undervisning i fyra klasser, konstapels-, assistent-, kommissarie- och polischefsklassen. Vid avdelningsskolorna förekommer dock huvudsakligen undervisning endast i konstapelsklassen. Vid huvud- skolan i Stockholm anordnas även specialkurser i olika ämnen, såsom kur- ser i socialkunskap, brottsplatsundersökning, hrandorsaksutredning, trafik- säkerhet och trafikövervakning, utredning om gäldenärsbrott, kvalificerade förmögenhetsbrott m. m. ävensom fortbildningskurser i polistjänst.
2. Statens kriminaltekniska anstalt (instruktion 21/8 1939, nr 631) För tillgodoseende av rikets gemensamma behov i vad avser kriminaltek- niska undersökningar finnes i Stockholm ett statligt organ, statens krimi- naltekniska anstalt. Enligt den för anstalten utfärdade instruktionen ålig- ger det denna främst att åt domstolar, åklagar- och polismyndigheter m. fl. utföra kriminaltekniska undersökningar, Dessa undersökningar utföras å anstaltens laboratorieavdelning. Vid anstalten finnes också en registraturav— delning, som har att föra sådana centrala register, vilka ha betydelse för po- lismyndigheternas spaningsverksamhet, såsom fingeravtrycksregister, s. k. modus operandi-register m. m. Nämnda avdelning utgiver även den publika- tion, Polisunderrättelser, genom vilken bland annat efterlysning sker av för brott misstänkta personer. Avdelningen svarar också för erforderlig kon- takt med utländska brottsbekämpande organ. Anstalten står under ledning av en styrelse. Styrelsen består av högst sju av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter jämte anstaltens föreståndare.
3. Polisväsendets organisationsnämnd (instruktion 16/11 1957, nr 669) Polisväsendets organisationsnämnd, som inrättades den 117. oktober 1953, är ett statligt utredande och rådgivande organ på polisväsendets område. Det åligger nämnden att verkställa de organisationsundersökningar inom polis- distrikten, som Kungl. Maj :t uppdrager åt nämnden att utföra, att fram- lägga förslag till en effektiv arbetsorganisation inom polisdistrikten samt verka för en tillämpning av ändamålsenliga och enhetliga arbetsformer, att avgiva i polislönereglementet avsedda yttranden rörande placering i lönegrad av polismanstjänster i polisdistrikt, att verka för anpassning av polisdistrik- tens personalstater så att en lämplig rekrytering av polispersonal möjlig-
. göres, att meddela sådan upplysning om polisväsendets organisation och po- lispersonalens anställningsvillkor m. ni., som nämnden kan finna erforder- lig, att handlägga vissa ärenden rörande polispersonalens arbetstid, samt att i övrigt fullgöra de uppgifter avseende polisväsendet vilka Kungl. Maj :t eller chefen för inrikesdepartementet uppdrager åt nämnden. Bland dessa sistnämnda uppgifter må nämnas Kungl. Maj:ts uppdrag åt organisations- nämnden att handlägga frågor rörande samrådsverksamheten inom polis- väsendet.
Organisationsnämnden utgöres av en ordförande, tillika chef för nämn- den, samt det antal övriga ledamöter, dock minst sex, som Kungl. Maj :t be- stämmer. En befattningshavare hos nämnden, tillika självskriven ledamot av denna med byråchefsl tjänsteställning, har till uppgift att leda det dag- liga arbetet vid organisationsnämnden.
B. Åklagarväsendet
Allmänna åklagare äro riksåklagaren, statsåklagarna samt distrikts- åklagarna.
Riksåklagaren är under Konungen högste åklagare och har i denna egen- skap ansvaret för och ledningen av åklagarväsendet i riket. Riksåklagaren har att övervaka, att de honom underställda åklagarna fullgöra sina åliggan- den samt att vid behov ingripa mot felaktigheter. Han har vidare att verka för enhetlighet inom åklagarverksamheten, därvid det ankommer å honom att utfärda anvisningar och föreskrifter samt att lämna åklagarna de råd i åtalsfrågor dessa begära.
Riksåklagaren ensam äger fatta beslut, huruvida talan mot hovrätts av- görande i brottmål, däri allmän åklagare eller annan särskild åklagare än justitiekanslern och riksdagens ombudsmän fört ansvarstalan, skall full- följas till högsta domstolen. Därest han fattar beslut därom, åligger det ho— nom att själv utföra talan i högsta domstolen. Riksåklagaren är emellertid be- rättigad att uppdraga åt vid riksåklagarämbetet anställd biträdande åkla- gare att utföra sådan talan. Riksåklagaren har vidare att själv eller genom annan åklagare, som han meddelar förordnande, utföra svarandetalan i brottmål ihögsta domstolen.
I viss utsträckning ankommer det på riksåklagaren att tillsätta befatt- ningshavare inom åklagarväsendet. Det tillkommer vidare riksåklagaren att vid semester och i allmänhet vid ledighet av annan anledning förordna vi- karier för statsåklagarna och distriktsåklagarna.
Statsåklagare äro landsfogdarna samt förste stadsfiskalerna. Landsfogdarna ha — med det undantag som följer därav att åklagarvä- sendet i Stockholm, Göteborg och Malmö är undantaget från landsfogdes verksamhetsområde —— i egenskap av statsåklagare ansvaret för och led-
1 Efter den 1 juli 1961 kanslichef.
ningen av åklagarväsendet inom respektive län. Det åligger dem att tillse att begångna brott bli beivrade samt att dem underställda distriktsåklagare fullgöra sina skyldigheter i avseende å åklagarväsendet.
Landsfogden är skyldig att bistå honom underställda åklagare med råd och upplysningar i dessas verksamhet.
Landsfogdarna ha att själva anhängiggöra och utföra åtal rörande i lands— fogdeinstruktionen särskilt angivna slag av brott av merendels allvarligare art. Landsfogden äger ock att, på begäran av distriktsåklagare eller om ären- dets art och omfattning det påkallar, övertaga uppgift, som eljest skulle till- komma distriktsåklagare att handlägga. Skulle i visst mål, då fråga är om ansvar för sådant brott, som skall åtalas av landsfogde, åklagaruppgiften vara att anse såsom mindre krävande, äger landsfogden förordna landsfogde- assistent eller vederbörande distriktsåklagare att på eget ansvar fullgöra vad på landsfogden ankommer. Det tillkommer landsfogden att — i den mån olika lagar och författningar föreskriva prövning av fråga huruvida åtal må underlåtas —— i avsevärd omfattning verkställa denna prövning.
Förste stadsfiskal finnes vid åklagarmyndigheten i Stockholm, Göteborg och Malmö. Förste stadsfiskal är chef för de vid åklagarmyndigheten an- ställda åklagarna. Det åligger honom att tillse att de honom underställda åklagarna fullgöra dem åvilande arbetsuppgifter. På begäran av underställd åklagare är han skyldig att lämna denne råd och upplysningar i tjänsten. Förste stadsfiskal har att avgiva infordrade yttranden, att upprätta statför- slag för åklagarväsendet i staden m. m.
Åklagarmyndigheterna i Stockholm, Göteborg och Malmö äro indelade i olika avdelningar. För åklagarmyndigheterna äro särskilda arbetsordningar utfärdade, varigenom föreskrivits hur målen skola fördelas å de olika avdel- ningarna och i vilken utsträckning det skall ankomma på statsåklagaren att vara verksam som åklagare.
Distriktsåklagare äro i de städer, vilka äro lagda under landsrätt, samt på landsbygden landsfiskalerna (inom några städer övergångsvis alltjämt stads- fiskal), i övriga städer stadsfiskalerna och andra vid stadens åklagarmyn- dighet anställda åklagare. I den mån vissa polismästare (f.n. polismäs— tarna i Karlskrona och Luleå) tillika äro stadsfiskaler och sålunda utöva åklagarverksamhet äro jämväl de distriktsåklagare.
Distriktsåklagaren är allmän åklagare inom sitt distrikt i alla de fall, där icke åtalsrätten uteslutande tillkommer annan åklagarmyndighet eller åtal enligt landsfogdeinstruktionen skall ankomma å landsfogde. Även om ett visst brott är sådant, att landsfogden skall handlägga utredningen rörande brottet, är distriktsåklagaren skyldig att vidtaga erforderliga på landsfogden såsom förundersökningsledare ankommande åtgärder intill dess landsfog- den övertagit förundersökningen.
I flera av de större och medelstora städerna är åklagarverksamheten i lik- het med vad förhållandet är i Stockholm, Göteborg och Malmö, skild från po-
lisverksamheten och särskilda åklagarmyndigheter finnas inrättade därstä- des. Beträffande övriga städer samt landsbygden är distriktsåklagaren jäm- väl polischef.
Med hänsyn till det sätt varpå det allmänna åklagarväsendet är uppbyggt anses det ankomma på högre åklagare att pröva lagligheten av honom un- derställd åklagares beslut i åtalsfråga och beträffande sådan åklagares åt- gärd under förundersökningen.
I fråga om åklagarorganisationen bör slutligen anmärkas att vid sidan av de allmänna åklagarna förekomma särskilda åklagare, nämligen justitie- kanslern, justitieombudsmannen och militieombudsmannen samt en del andra särskilda åklagare, såsom tullåklagare och den hos sjöfartsstyrelsen anställde sjöåklagaren.
C. Exekutionsväsendet
Utsökningslagen innehåller i 1 kapitlet, jämte annat, bestämmelser om över- exekutor och utmätningsman. Enligt huvudregeln är länsstyrelse överexe- kutor på landet (landskommuner, municipalsamhällen och köpingar) samt i stad utan magi-strat. Ett mindre antal städer ha dock särskild, av Kungl. Maj:t förordnad överexekutor. I stad med magistrat är —— frånsett Stock- holm, där överståthållarämbetet är överexekutor —— magistraten eller, där Kungl. Maj:t så förordnar, viss ledamot av denna överexekutor. Numera förekommer endast i ett par städerl, att magistraten såsom sådan fungerar såsom överexekutor. Vanligen handlägger borgmästaren eller någon av råd- männen överexekutorsgöromålen.
Utmätningsman är på landet (begreppet land användes här i ovan angi- ven bemärkelse) landsfiskalen, vilken alltså oftast förenar sysslan som polischef och åklagare med tjänsten som utmätningsman. Eftersom stad utan magistrat i utsökningslagens mening räknas till landet, är i allmänhet landsfiskal utmätningsman jämväl i dylik stad. Sådan stad äger dock hålla egen utmätningsman (stadsfogde). Utmätningsman i stad med magistrat är med något undantag stadsfogde. Erfordras mer än en stadsfogde, bestäm- mer Kungl. Maj:t antalet och arbetsfördelningen mellan dem. Kunna utmät- ningsmannabestyren i en stad med magistrat ej fullgöras av stadsfogde en- sam, äger enligt utsökningslagen stadsfogden efter Kungl. Maj:ts medgi- vande rätt att för bestämt fall till utmätningsman sätta annan, som är an- tagen av överexekutor. Sådant substitut för stadsfogde kallas domsverkstäl— lare. Motsvarande möjlighet saknas för landsfiskalen såsom utmätnings— man. Däremot äger länsstyrelse för bestämt fall eller inom visst område för- ordna särskild utmätningsman i landsfiskals ställe. Vidare kan landsfiskal efter Kungl. Maj:ts medgivande på exekutionsbiträde (se nedan) överlåta handläggningen av ärenden angående införsel till gäldande av utskylder m. m.
1 Växjö och Kristinehamn.
Av landets 133 städer äro 40 magistratsstäder. I 2 av dessa är polischefen- åklagaren (stadsfiskalen) tillika stadsfogde, medan i de övriga städerna fin- nas särskilda stadsfogdar (i 6 städer är rådman och i en stad stadsnotarien tillika stadsfogde). I en stad ombesörjer magistraten såsom sådan utmät- ningsmannabestyren.
Av de 93 städerna utan magistrat hålla 14 egen utmätningsman (stadsfog- de). l 6 av dessa sistnämnda städer är denne tillika polischef-åklagare (stadsfiskal), i 2 av städerna handläggas utmätningsmannagöromålen av kommunalhorgmä—staren och i övriga 6 städer har särskild stadsfogdetjänst inrättats. Av vad här anförts framgår, att landsfiskal är utmätningsman i, 79 städer.
Under utmätningsman lyda exekutionsbiträden och —- i stad med magi- strat — i förekommande fall domsverkställare med uppgift att biträda ut- mätningsman i hans verksamhet. Exekutionsbiträde (domsverkställare) i stad innehar särskild tjänst i staden. På landsbygden (landskommuner, muncipalsamhällen och köpingar) omfattar, såsom tidigare nämnts, polis- verksamheten jämväl biträde vid åtgärd i utsökningsmål och vid indriv- ning av utskylder eller böter. Härav följer, att exekutionsbiträdesverksam— heten på landsbygden fullgöres av polismän (poliskonstaplar, förste polis- konstaplar eller _ om vederbörande helt eller praktiskt taget helt fullgör exekutionsbiträdesgöromål —- extra ordinarie polismän med tjänstebenäm- ningen exekutionsbiträde). Slutligen må nämnas, att såväl utmätningsman som exekutionsbiträden (domsverkställare) i sin verksamhet biträdas av personal ur den s. k. kontorskarriären.
I detta sammanhang må erinras, att stadsdomstolsutredningen i ett den 12 januari 1961 avgivet betänkande, »Underrätterna» (SOU 1961:6), fram- lagt vissa förslag beträffande exekutionsväsendet. Förslagen innebära i kort- het följande.
I fråga till en början om de göromål som ankomma på överexekutor före- slår utredningen, att flertalet av dessa överflyttas till allmän underrätt. En sådan överflyttning anses kunna ske icke endast från de städer där enligt gällande ordning magistraten eller ledamot av denna är överexekutor. Även i den mån länsstyrelse och överståthållarämbetet är överexekutor avses en överflyttning till underrätt skola ske i avsevärd utsträckning. Förslagen om överflyttning av överexekutorsgöromål motiveras främst av önskemålet om närhet till de exekutiva myndigheterna samt av sambandet mellan rättskip— ning och exekution; härutöver har utredningen hänvisat till önskemålet om en mera enhetlig överexekutorsorganisation. Vissa utsökningsmål avses dock alltjämt böra ankomma på länsstyrelse i stället för på rätten och med hän— syn härtill föreslås en tudelning av överexekutorsämbetet. Det bör sålunda ankomma på rätten att som överexekutor ta befattning med domsverkställig— het, handlägga mål om handräckning samt upptaga och pröva klagan över utmätningsmans förfarande. Länsstyrelse åter bör vara överexekutor i mål
om utmätning av registrerat, sjögående fartyg, luftfartyg och intecknade re- servdelar till luftfartyg samt fast egendom. Länsstyrelse bör vidare alltjämt utöva den tillsyn över utmätningsman som ankommer på överexekutor samt mottaga och förvalta medel, som enligt särskilda författningar skola ned- sättas hos överexekutor.
Vad därefter angår verksamheten som utmätningsman innebär stadsdom- stolsutredningens förslag i huvudsak följande.
1. Staten övertar städernas löne- och pensionskostnader samt kostnader för inventarier, förbrukningsmaterial o. dyl. för utmätningsman och dennes biträden; vissa städer, vilka t'. u. hålla egen utmätningsman, förenas i ut— mätningshänseende med landsfiskalsdistrikt.
2. Genom ändring av utsökningslagen ges landsfiskal-utmätningsman samma behörighet som stadsfogde (benämningen stadsfogde bibehålles för renodlad utmätningsman i de större städerna, dvs. i princip städer med mer än 25000 invånare).
3. Landsfiskal bör ges rätt att anlita domsverkställare; vid statens över— tagande av städernas exekutionsväsen böra bildas utmätningsmannadistrikt av sådan storlek, att göromålen motivera domsverkställare som biträde åt utmätningsman. Som benämning på dylik ersättare för utmätningsman före— slås biträdande utmätningsman och sådan befattningshavare bör ges i hu- vudsak samma behörighet och tjänsteställning som de nuvarande doms- verkställarna.
D. Personalen inom polis-, åklagar- och exekutionsväsendet, dess anställnings-, avlönings- och pensionsförhållanden m. m.
Allmänt
I avsnitten A, B och C ovan ha lämnats redogörelser för de bestämmelser som reglera polis-, åklagar- resp. exekutionsväsendet ävensom kortfattade beskrivningar över dels hur vederbörande verksamhet i stort är organiserad och bedrives, dels de organisatoriska och personella sambanden mellan de olika verksamhetsgrenarna. I redogörelserna ha också lämnats uppgifter i olika sammanhang om de personalkategorier som sysselsättas inom de olika verksamhetsgrenarna. För att dels öka möjligheterna till överblick över personalområdet, dels åstadkomma en bakgrund till redogörelsen i det efterföljande avsnittet E för gällande statsbidragssystem för polisväsendet och exekutionsväsendet och i samband därmed ytterligare klargöra huvud- mannaskapsförhållandena, dels ock underlätta bedömningen av de i det föl- jande framlagda förslagen har utredningen upprättat nedanstående sam- manställning över regionalt och lokalt anställda befattningshavare av olika slag inom polis-, åklagar- och exekutionsväsendet. Såvitt angår polisväsen- det omfattar tablån jämväl den centrala ledningen för statspolisen (stats- polisintendentens kansli) .
' verksamhetsområde 'Organisation resp. personal- kategori
Befattningshavare
med statlig anställning med kommunal anställning
A. Polisväsendet l. Länspolischefsorganisa— ' ' tionen
Statspolisledningen
Den lokala polisledningen
Polispersonal och därmed närmast jämförlig perso- . , nal
Kameral personal och per- sonal i kontorskarriären
B. Åklagarväsendet .1. ,Statsåklagarorganisa- "tionen
Distriktsåklagarorgani- satiouen »
. _Kameral personal och per- ' »”. .sonal i kontorskarriären
Landsfogde, bitr. landsfogde, landsfogdeassistent, aspirant å landsfogdeassistenttjänst
Polisintendent, bitr. polisin- tendent, förste byråsekretera- re, polissekreterare, förste byråingenjör, polisnotarie, byråsekreterare
Landsfiskal, eo landsfiskal, bitr. landsfiskal, landsfi- skalsassistent/aspirant
a) Polismän, vid Norrbottens statliga poliskår, vilka anställts å tjänster (be- fattningar) inrättade en- ligt polislönereglementet;
Polismän vilka anställts med stöd av 7 .S länssty- .relseinstruktion-en
Landskanslist, kansliskriva- re, kontorist, kanslibiträde, skrivbiträde, hästskötare rn. fl. vid
a) landsfogdeexpedition
b) landsfiskalskontor
c) statspolisen
Landsfogde, bitr. landsfogde, landsfogdeassistent, aspirant å landsfogdeassistenttjänst
Landsfiskal, eo landsfiskal, bitr. landsfiskal, landsfi- skalsassistent/aspirant
kansliskriva— kanslibiträde, skrivbiträde
Landskanslist, re, kontorist, kontorsbiträde, vid
a) landsfogdeexpedition b) landsfiskalskontor
Statspolisintendent Polisintendent
Polismästare, stadsfiskal, po- lisintendent, polisasscssor, polisnotarie
a) Polismän vilka i polisdi- strikten anställts å tjäns- ter (befattningar) inrät— tade enligt polislöneregle— mentet;
Ordningsmän (2 5 polis— lagen);
»Civil» personal —— ord- ningsvakter — för fullgö— rande av bevakning i po- lisarrest, förpassningar samt trafikövervakning (18 & polislagen)
Kamrerare, bokhållare, kontorist, kanslibiträde, kontorsbiträde, skrivbi— träde, vaktmästare m. fl. vid
poliskammare ' stadsfiskalsexpedition kommunal polisavdelning (poliskår)
a) b) 6)
Förste stadsfiskal
Stadsfiskal. bitr. stadsfiskal, stadsfiskalsassistent
Kontorist, kanslibiträdc, kon- torsbiträde, skrivbiträde, vaktmästare m. fl. vid förste stadsfiskals(stadsfiskals-) expedition
Organisation resp. personal- _ kategori med statlig anställning med kommunal anställning"-
. Exekutionsväsendet
Utmätningsmannaorgani— Landsfiskal a) Ex-ekutionsdirektör, stads- sationen fogde, stadsfogdeassistent
b) Stadsfiskal-polischef
c) Rådman, kommunalborg- mästare, stadsnotarie
'. Exekutionsbiträdesperso- __ a) Domsverkställare (i stad nal rn. m. med magistrat)
b) Exekutionsbiträde i stad
c) Polisman (förste polis- kon'stapel, poliskonstapel, extra ordinarie polisman med tjänstebenämning exekutionsbiträde), som anställts å tjänst (befatt- ning) inrättad enligt po- lislönereglementet
3. Kamera] personal och per- Landskanslist, kansliskriva— Kamrerare, bokhållare, kon- sonal i kontorskarriären re, kontorist, kanslibiträde, torist, kanslibiträde, kontors- kontorsbiträde, skrivbiträde biträde, skrivbiträde, vakt- vid landsfiskalskontor mästare m. fl. vid exeku- tionsverk i stad, vid stads- fogde- och stadsfiskalsexpe- dition etc.
Tjänstetillsättning, kompetensvillkor m.m.
a) Länspolischefs- och statsåklagarorganisationerna samt statspolis- ledningen Landsfogde (biträdande landsfogde) tillsättes av Kungl. Maj:t genom full- makt. För behörighet att erhålla landsfogde(biträdande landsfogde-)tjänst fordras att, dels ha avlagt för utövande av domarämbetet föreskrivna kun- skapsprov, dels under viss tid ha tjänstgjort såsom tingsnotarie eller tings- notarieaspirant i domsaga eller såsom avlönad befattningshavare vid råda husrätt med tre lagfarna ledamöter eller såsom ledamot av sådan rådhus- rätt, att ha undergått utbildning i polistjänst m. 111. enligt särskilda bestäm- melser samt att ha förvärvat erfarenhet i åklagar— och polisgöromål genom tjänstgöring i olika grenar av sådan verksamhet. För antagning av aspi- ranter å landsfogdeassistenttjänst och tillsättning av landsfogdeassistent- tjänst gälla särskilda i kungörelsen den 12 december 1952 (nr 814) om landsfogdeassistenttjänster m. fl. meddelade bestämmelser.
Förste stadsfiskal1 (statsåklagare) tillsättes av Kungl. Maj:t genom-full- makt. Behörig—heten till denna befattning är densamma som för landsfogde.
1 Sådan befattning är inrättad allenast i Stockholm, Göteborg och Malmö.
Angående tillsättning av och behörighet för befattningen såsom stats— palisintendent gäller vad därom stadgas för polisintendent i Stockholm. 5Med stöd av 4 & polislagen har Kungl. Maj:t nämligen föreskrivit, att i Stock- holm skall för hela rikets behov finnas anställd en polisman med polisinten- dents tjänsteställning (statspolisintendent). Motsvarande gäller med avse- ende å en polisman (polisintendent) för fullgörande av särskild polisverk- samhet för hindrande och uppdagande av spioneri m. m. Polisintendent i Stockholm tillsättes av Kungl. Maj:t. Särskilda behörighetsföreskrifter fin- nas icke utfärdade för polisintendent i Stockholm. Statligt anställd led- ningspersonal i lägst 24 lönegraden (löneplan A) hos statspolisintendenten (polisintendenten och biträdande polisintendent) tillsättes av Kungl. Maj:t efter förslag av statspolisintendenten, medan övrig personal av nämnda kategori tillsättes av denne. För behörighet att erhålla befattning såsom polisintendent (biträdande polisintendent), polissekreterare och polisnotarie vid statspolisledningen gäller, såvida ej Kungl. Maj:t i särskilt fall annor- lunda förordnar, vad som stadgas för erhållande av landsfogdetjänst, dock att för den biträdande polisintendent som har att handlägga ärenden rö- rande trafikövervakning skall gälla endast att han genom praktisk verk- samhet såsom polisbefäl förvärvat erfarenhet av ordningspolistjänst.
b) Den lokala polisledningen samt distriktsåklagar- och utmätningsmanna- organisationen
Polismästare tillsättes antingen av Kungl. Maj:t (i de flesta fall) efter för— slag av stadsfullmäktige och efter länsstyrelsens hörande eller av riksåkla- garämbetet (Luleå och Karlskrona) efter hörande av vederbörande ma- gistrat, landsfogde och länsstyrelse. För polismästarbefattningen i Stock- holm finnas inga särskilda bestämmelser om kompetensvillkor. För övriga polismästare ha föreskrivits i princip samma kompetensvillkor som gälla för erhållande av landsfogdetjänst. "Polisintendent i annan stad än Stockholm tillsättes av länsstyrelsen i regel efter avgivande av förslag (upptagande tre personer) av vederbörande stadsfullmäktige. Såsom ovan anförts finnas särskilda behörighetsföreskrif- teil'iclke utfärdade för polisintendent i Stockholm. Polisintendentsbefattning där tillsättes av Kungl. Maj:t. För behörighet att i landet i övrigt erhålla polisintendenttjänst fordras i regel att ha avlagt för utövande av domar- ä'mbete föreskrivna kunskapsprov ävensom, där ej länsstyrelsen på grund av. Särskilda förhållanden finner skäl medge undantag, att ha fullgjort den tjänstgöring och undergått den utbildning, som fordras för behörighet till landsfogdetjänst. För behörighet att erhålla tjänst såsom biträdande polis- intendent, vilken tjänst tillsättes av länsstyrelsen, fordras i regel endast att ha genomgått polischefs- eller kommissarieklassen vid statens polisskola och"-"under längre tid ha tjänstgjort i befattning som befäl vid polisväsendet i större stad. ' . *
Polisassessor och polisnotarie i Stockholm tillsättes av överståthållaräm- betet genom konstitutorial. För behörighet att erhålla dylik befattning ford- ras att hava avlagt examen, vilken medför behörighet till domarbefattning. För motsvarande tjänster i Göteborg, vilka tillsättas av länsstyrelsen, ford- ras behörighet till landsfogdetjänst.
Sladsfiskal (biträdande stadsfiskal) tillsättes av Kungl. Maj:t1 eller av riksåklagarämbetet genom fullmakt. För behörighet att erhålla stadsfiskals- tjänst fordras, därest icke beträffande stadsfiskal i viss stad strängare be- hörighetskrav uppställts, att ha avlagt antingen distriktsåklagarexamen eller för utövande av domarämbete föreskrivna kunskapsprov samt att ha med godkända betyg genomgått polischefsklassen i statens polisskola.
Landsfiskal (extra ordinarie landsfiskal ) tillsättes av Kungl. Maj:t, lands- fiskal genom fullmakt och extra ordinarie landsfiskal genom förordnande. För behörighet att erhålla tjänst som landsfiskal eller extra ordinarie lands- fiskal fordras att ha avlagt antingen distriktsåklagarexamen eller för ut- övande av domarämbete föreskrivna kunskapsprov samt att ha med god- kända betyg genomgått polischefsklassen i statens polisskola. Biträdande landsfiskal tillsättes av länsstyrelsen. För behörighet att erhålla dylik tjänst gälla särskilda i landsfiskalsinstruktionen den 14 december 1951 (nr 771) meddelade bestämmelser. I Kungl. Maj:ts stadga den 3 juni 1960 (32.1) an- gående distriktsåklagarexamen meddelas föreskrifter angående behörighet för att vid universitet inskrivas såsom deltagare i distriktsåklagarkurs, den- nas omfattning, kunskapsfordringar m. m.
Stadsfogde tillsättes i stad med egen uppbördsförvaltning av magistraten och i fögderistad av länsstyrelsen; i det senare fallet skall drätselkamma- ren avge utlåtande i ärendet. Bestämmelser om behörighet för stadsfogde- tjänst äro meddelade av Kungl. Maj:t. Stadsfogdarna i de större städerna ha i allmänhet avlagt juris kandidatexamen, men fordran på dylik utbildning har icke uppställts.
c) Polispersonal och exekutionsbiträden (domsverkställare) l polislönereglementet avsedda polismän, sålunda även polismän, som i kö- ping, municipalsamhälle eller landskommun fullgöra exekutionsbiträdes- göromål, kunna anställas som innehavare av ordinarie tjänst, extra ordinarie tjänst, aspiranttjänst, extra tjänst eller arvodesbefattning. Bestämmelser om förfarandet vid tillsättningen av polismanstjänster återfinnas i polislagen och polisreglementet. Om kompetensvillkor för de olika slagen av befatt- ningar finnas föreskrifter i polisreglementet.
Tjänster som exekutionsbiträden i stad och domsverkställare tillsättas av antingen magistrat eller länsstyrelse.
11 Stadsfiskaler och bitr. stadsfiskaler i Stockholm.
d) Kameral personal samt personal i kontorskarriären Grunderna för tillsättningen av denna personal äro mycket varierande. Be— stämmelser om behörighet för att erhålla tjänster och befattningar ha mesta- dels icke meddelats. För de statligt anställda befattningshavarna ha i ad- ministrativ ordning utfärdats bestämmelser om tillsättning av tjänster, till- lämpning av s. k. reglerad befordringsgång etc.
Avlönings- och pensionsförhållanden
Beträffande de i sammanställningen ovan upptagna statligt anställda befatt- ningshavarna (utom de statligt anställda polismännen i högst kommissaries grad) äger statens allmänna avlöningsreglemente (Saar) med anslutande författningar tillämpning. Beträffande polismännen i högst kommissaries tjänstegrad vid Norrbottens statliga poliskår samt polismän som anställts med stöd av 7 & länsstyrelseinstruktionen äger _ förutom vissa till Saar anslutande författningar — polislönereglementet (Plr) med anslutande spe- cialförfattningar tillämpning. Sistnämnda reglemente och författningar äga tillämpning jämväl å den i polisdistrikten anställda, dvs. kommunala polis- personalen i högst kommissaries grad.
Polismän, på vilka Saar eller Plr icke äger tillämpning, dvs. polismästare, polisintendenter, stadsfiskaler-polischefer och bitr. polisintendenter, även- som övriga kommunalt anställda befattningshavare vid åklagan och exe- kutionsväsendet åtnjuta den avlöning och de övriga förmåner, bl. a. med avseende på pensionsrätt och pension, som tillkomma dem enligt vederbör— liga kommunala avlönings- och pensionsreglementen.
Av särskilt intresse i detta sammanhang torde vara polispersonalens pen- sioneringsförhållanden. I polislagen samt i polislöneförordningen finnas in- tagna vissa bestämmelser, som reglera polismans rätt till pensionsförmåner på grund av polistjänst samt skyldighet att avgå från sådan tjänst. Polis- personalen är i allmänhet kommunalt anställd men tillförsäkrad rätt till avlöningsförmåner under förutsättningar och enligt grunder, som stadgas i ett statligt avlöningsreglemente. Genom vissa bestämmelser i polislagen och polislöneförordningen övar staten inflytande över att vissa.; centrala anställ- ningsvillkor för polispersonalen få sådant innehåll, att de inte motverka statens intresse av att polisverksamheten behörigen upprätthålles. Nämnda bestämmelser som i stort sett äro summariskt avfattade innebära, såvitt av- ser löne- och egenpensionsförmåner, att dessa skola vara »skäliga».
De pensionsreglementen, som f. n. äro tillämpliga å personal vid polis-, åklagar- och exekutionsväsendet äro statens allmänna tjänstepensionsregle- mente (SPB ; gäller för innehavare av statligt lönegradsplacerad tjänst, å vilken Saar eller Plr äger tillämpning, samt för lönegradsplacerad polisman, å vilken Plr äger tillämpning, med anställning hos polisdistrikt, bestående helt eller delvis av annan kommun än stad ellerköping), normalpensions-
reglementet för arbetstagare hos kommuner anslutna till svenska stadsför- bundet (NPR; angående reglemente för arbetstagare i Stockholm, se nedan), normalpensionsreglementet för arbetstagare hos kommuner anslutna till svenska landskommunernas förbund (PBL) samt 1951 års pensionsregle- mente för Stockholms kommunalstyrelse (P5)1).
Medan relativ enhetlighet ifråga om pensioneringsperioder och pensions- åldrar gäller ifråga om andra personalkategorier äro förhållandena i nämnda hänseenden för polismän, på vilka det statliga avlöningsreglementet äger tillämpning, synnerligen olikartade, vilket utöver vad redan anförts ytter- ligare belyses av efterföljande sammanställning:
Pensionsålder eller
_ _ _ pensioneringsperiod för Polisdistrikt (reglements-
område)
Anmärkningar kommissa- övrig per- riepersonal sonal
Stockholm, Göteborg, Malmö, För »övrig personal» i Stock— Norrköping och Hälsing- holm gäller, för det fall veder— borg hörande under 10 av de 15 åren
närmast före avgången med ål- derspension fullgjort bl. a. pa— trullerings- eller spanings- tjänst, en pensionsålder av 57 är; denna särföreskrift medför, att en pensionsålder av 60 år i Stockholm blir tillämplig för endast ett fåtal polismän hänu förliga till gruppen »övrig per- sonal»
Norrbottens statliga polis- kår (Boden) 1 (60—63) 57—60
SPA-området (det statsbi- dragsberättigade området) lll(65—66) 1 (60—63) NFR—området (det icke stats- bidragsberättigade områ- det) 65 60
E. Statens bidrag till kostnaderna för polisväsendet m. m. Statspolis
Enligt 15 ä 1. andra stycket polislagen gottgöres stad, som skall tillhanda- hålla statspolis, av statsverket så stor del av stadens kostnader för avlö- ning, pensionering, begravningshjälp och andra förmåner åt polispersona- len i särskilda tjänstegrader, som belöper på det bestämda antalet stats- polismän i motsvarande grader enligt beräkningsgrunder, som Konungen fastställer. Dessutom utgår, jämväl enligt av Konungen fastställda beräk- ningsgrunder, ersättning med skäligt belopp för stadens kostnad för anskaf—
fande av rum för avdelningens hästar och fordon samt för särskild kostnad, som staden kan visa sig ha haft för erforderlig expeditiönslokal. Kostnader, som eljest uppkomma för verksamheten såsom statspolis, bestridas av stats- medel.
I kungörelsen den 24 november 1932 (nr 532) — statsbidragskungörelsen — finnas närmare bestämmelser meddelade angående beräkningen av nu ifrågavarande bidrag. Beträffande innehållet i hithörande delar av denna kungörelse må följande nämnas.
Det bestämda antalet statspolismän i varje tjänstegrad hänföres till löne- grader enligt vissa bestämmelser i polislönereglementet. Skall staden såsom statspolis tillhandahålla polisman i befattning, vartill motsvarighet icke fin- nes vid stadens poliskår i övrigt, utgår för denne polisman ersättning till sta- den med belopp motsvarande den för befattningen bestämda lönen. Medel- lönen för viss tjänste- och lönegrad skall anses utgöra tolv gånger den må- nadslön, vartill de ordinarie befattningshavarna i samma tjänste- och löne- grad den 1 juli det år beräkningen avser i medeltal varit berättigade vid full tjänstgöring i tjänste- och lönegraden. Ha lönebeloppen inom vederbörande löneklasser under året höjts eller sänkts, skall månadslönen dock beräknas efter de belopp, som i genomsnitt under året tillämpats.
Utöver vad sålunda angivits utgår gottgörelse för vikarier i vissa fall och till särskilda ersättare vid sjuk- och semesterledighet. Å andra sidan skall visst avdrag göras, därest såsom statspolis kommenderats polisman, vilken icke är ordinarie befattningshavare i den tjänstegrad vari han förordnats att tjänstgöra.
Därest den, som vinner ordinarie anställning vid stadens poliskår, tillför- säkras bestämd tjänste- eller familjepension, äger staden som regel att för envar polisman, som staden jämlikt Kungl. Maj:ts förordnande har att till- handahålla såsom statspolis, åtnjuta ersättning i förhållande till pensions- underlaget jämlikt en i kungörelsen intagen tabell, vilken upptager för olika pensionsåldrar fastställda procenttal för tjänstepension och för familje- pension.
Föreskrifter meddelas vidare angående gottgörelse för övertidsersättning rn. m. och utgifter i tjänsten m. m. (faktisk kostnad under kommenderingen såsom statspolis), sjukvård. begravningshjälp m. in. (vad som för kalender- år belöper å det bestämda antalet statspolismän vid årets slut i förhållande till hela antalet polismanstjänster hos staden vid samma tid), hyresersätt- ning m. m. för rum åt statspolisens hästar och fordon (skälig ersättning), hyresersättning m. m. för expeditionslokaler (skälig ersättning), samt kost- nad för nödvändiga teleförbindelser m. m. (faktisk kostnad). Utbetalar sta- den till sådan hos staden anställd polisman, som är elev i statens polisskolas assistent- eller kommissarieklass eller deltager 'i specialkurs vid skolan, oavkortad lön enligt vad därom stadgas i polislönereglementet samt resekost- nadsersättning och traktamente enligt kungörelsen den 26 maj 1954 angå-
ende vissa ersättningar åt befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet m. m., äger staden av sammanlagda kostnaderna härför åtnjuta ersättning med så stor del som för kalenderår belöper å det bestämda antalet statspolis- män i befälsställning vid årets slut i förhållande till hela antalet för befäl inrättade polismanstjänster hos staden vid samma tid.
Reservpolis
Polislagens bestämmelser härom återfinnas i 15 5 4. Statsbidrag utgår för varje reservpolisman, som skall tillhandahållas, med en tredjedel av de sammanlagda löneförmåner, som årligen tillkomma i distriktet anställd po- lisman med lägsta lön inom den tjänstegrad, reservpolismannen skall till- höra, dock att, därest polisdistriktet skall tillhandahålla ordningsstatspolis, statsbidraget skall utgå med en sjättedel av löneförmånerna. I den mån re- servpolismännen skola vara beridna, utgår därjämte statsbidrag med hälf- ten av stadens kostnad för hållande av erforderligt antal hästar och utrust- ning, för dessa.
Har polisdistrikt, som jämlikt 5 5 1. polislagen skall tillhandahålla reserv- polismän, åtagit sig att för viss tid tillhandahålla ytterligare reservpolis— män, utgår för var och en av dessa statsbidrag med en sjättedel av nyss an— givna löneförmåner, i den mån distriktet visar, att lämpliga personer en- ligt överenskommelse med distriktet stått till förfogande för att vid utkal- lande av reservpolispersonal tjänstgöra såsom ersättare för denna inom di- striktet. Statsbidrag för reservpolismän må dock sammanlagt utgå högst för dubbla det antal, som distriktet enligt polislagens bestämmelser skall till- handahålla.
Har polisdistrikt tillhandahållit reservpolispersonal, bestrider statsverket för den tid, då reservpolismännen tjänstgjort utom distriktet, kostnaden för avlöning av ifrågavarande antal polismän, beräknad enligt de för stats- polismän angivna grunderna, ävensom alla av tjänstgöringen uppkommande särskilda kostnader. Vad sålunda sagts om gottgörelse för avlöningskostna- der skall dock, då polisdistriktet utgör del av landsfiskalsdistrikt, icke gälla i den mån reservpolispersonalen tjänstgjort inom annan del av samma landsfiskalsdistrikt.
I statsbidragskungörelsen givas närmare föreskrifter angående beräkning- en av vissa ersättningar för reservpoliser.
Allmänt statsbidrag m. m.
Jämlikt 15 5 2. polislagen skall statsverket till kostnader för avlöning av polisman, vilken i polisdistrikt, som utgöres av annan stad än reservpolis- stad eller landsfiskalsdistrikt eller del därav, innehar eller uppehåller ordi- narie befattning, bidraga med hälften, dock att, i den mån kostnaden be- löper å stad eller köping, som den 1 januari 1953 hade minst 5 000 invånare,
statens bidrag utgår med en fjärdedel av kostnaden. Konungen äger för- ordna, att bidrag efter sistnämnda grund skall utgå jämväl till viss stad eller köping, som därefter uppnår ett invånarantal av 5 000, så ock, där in- vånarantalet i viss stad eller köping sjunkit under 5 000, medgiva att bi- drag skall utgå med hälften av kostnaden. Efter motsvarande grunder ut- giver statsverket bidrag till polisdistriktets kostnad för familjeunderstöd och begravningshjälp samt för sjukvård, som må tillkomma befattnings- havare vid skada, som i tjänsten åsamkats honom. Till kostnaden för av- löning av den, som i polisdistrikt innehar eller uppehåller icke ordinarie befattning, bidrager statsverket med en femtedel.
Vidare gäller, att ordinarie och extra ordinarie befattningshavare, vilken anställts i polisdistrikt, som helt eller delvis består av annan kommun än stad eller köping (landsbygdsdistrikt), må pensionsförsäkras i statsanstalt enligt vad därom finnes särskilt stadgat. Vill dylikt polisdistrikt på annat sätt ombesörja pensionering av ordinarie och extra ordinarie befattnings- havare, bidrager statsverket med en tredjedel av den utgående pensionen.
I 15 5 7. polislagen hänvisas beträffande statsbidrag till vissa utbildnings- kostnader och till telefonkostnader till vad därom finnes särskilt stadgat. Bestämmelser i dessa ämnen ha intagits i statsbidragskungörelsen. Utbild- ningsbidraget utgår i huvudsak enligt samma förutsättningar som ovan an- givits ifråga om statspolisen. Bidrag tillkommer polisdistrikt, som helt eller delvis består av kommun, för vilken statsbidrag till avlöning av ordinarie polismän utgår med hälften. Ersättning för telefonkostnader tillkommer po- lisdistrikt, som helt eller delvis består av landskommun. De ifrågavarande utbildningskostnaderna ersättas till 100 procent och telefonkostnaderna med 50 procent av polisdistriktets kostnader.
Polismän för hela rikets behov m. m.
Såsom ovan nämnts kan Konungen föreskriva att i vissa polisdistrikt polis- män för hela rikets behov skola finnas anställda. Vidare kan enligt bestäm- melse i 8 5 polislagen visst polisdistrikt åläggas skyldighet att sörja för särskilda anordningar för polisväsendet i dess helhet. Polisdistriktets kost- nader för personal och anordningar, som nu nämnts, gottgöras polisdistrik- tet av statsmedel.
De största utgifterna för här angivna ändamål hänföra sig till den i polis- distrikten i vissa gränsorter utövade pass- och gränskontrollen ifråga o-m genomresetrafiken. Bidragen härtill äro icke reglerade i författning utan bestämmas av Kungl. Maj:t enligt av riksdagen godkända grunder. Till ett par polisdistrikt utbetalas bidrag med vissa bestämda belopp av mindre storleksordning; i övrigt (Stockholm med flera orter) är ersättningen be- stämd att utgå med viss andel av vederbörande polisdistrikts totala utgifter för kontrollen.
' Kostnader för tjänstgöring i vissa fall utom eget distrikt
[ 15 5 5. polislagen lämnas vissa föreskrifter för den händelse att befatt- ningshavare vid polisväsendet i annat fall än som avses i 15 5 1. (polisper- sonal för hela rikets behov, statspolis) eller 4. (reservpolis) på grund av föreskrift i lagen tjänstgör utom det område, för vilket han är anställd. Då så sker skall, med visst undantag, av statsmedel helt bestridas vad av lönen belöper å tid, som befattningshavaren sålunda tjänstgör, oavsett hu— ruvida statsbidrag eljest utgår till hans lön eller icke.
Skada i tjänsten vid tjänstgöring utom eget distrikt I 15 ä 6. polislagen behandlas det fall att befattningshavare vid polisväsen- det skadats i tjänsten, medan han på grund av stadgande i lagen tjänstgjort utom det område, för vilket han är anställd. Av statsmedel skola då gäldas alla de kostnader, som på grund av skadan må åvila polisdistrikt.
F. Kostnader för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet
I bilaga 2 har intagits en sammanställning över statsverkets verkliga och beräknade kostnader1 för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet under budgetåret 1959/60 resp. 1960/61 och 1961a/62. Av sammanställningen fram- går — förutom statsverkets kostnader för statspolisintendenten m. fl., viss materiel vid statspolisorganisationen, Norrbottens statliga poliskår, statens polisskola, statens kriminaltekniska anstalt rn. m. —- jämväl storleken av de anslag, från vilka här ovan berörda ersättningar (statsbidrag) utanordnas.
Utredningen har med ledning av bl. a. ett hos polisväsendets organisations- nämnd tillgängligt uppgiftsmaterial avseende dels kommunernas kostnader för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet, dels det totala antalet tjänster och befattningar för personal sysselsatt inom de tre verksamhetsområdena ävensom arbetskraftens fördelning på dessa områden verkställt en beräk- ning av statsverkets och kommunernas nuvarande kostnad för polis-, åkla- gar- och exekutionsväsendet. Resultatet av denna kostnadsberäkning fram- går av innehållet i bilaga 3. Ifrågavarande kostnader redovisas sammanfat- tade i efterföljande tablå:
Kostnader (i mkr) som falla
Totalt
Verksamhetsområde
på staten på kommu- nerna
(mkr)
Polisväsendet Åklagarväsendet .............................. Exekutionsväsendet
99,5 16,5 16,4
191,0 9,2 24,5
290,5 25,7 40,9
132,4'I
224,7*
357,1*
* l beloppet ingå icke pensioneringskostnader för polispersonal. 1 Under elfte huvudtiteln (kostnaderna för riksåklagarämbetet redovisas sålunda icke och icke heller statens pensioneringskostnader).
III. Polis- och åklagarväsendets organisation i vissa främmande länder
A. Danmark
All polisverksamhet i Danmark är sedan den 1 april 1938 statlig. Under justitieministern såsom högste chef för polisväsendet sorterar — med en från departementet fristående organisation — rikspolischefen ävensom chefen för polisens underrättelsetjänst samt de lokala polischeferna (polis- mästarna, i Köpenhamn polisdirektören).
Staten ombesörjer också åklagarväsendet, som ävenledes lyder under justitiedepartementet. Chef för åklagarväsendet är riksadvokaten. Under honom sortera de högre åklagarmyndigheterna (statsadvokaterna). Åkla- garverksamheten i enklare mål samt — efter särskilt förordnande av riks- advokaten — även i brottmål av grövre natur utövas av de lokala polische- ferna.
En närmare redogörelse för det danska polis- och åklagarväsendet åter- finnes såsom bilaga 14.
B. Finland
Sedan länge är polisväsendet i Finland förstatligat. Det sorterar under mi- nisteriet för inrikesärendena, där en särskild avdelning, uppdelad å fyra sektioner, är inrättad för dessa ärenden under en särskild chef, rikspolis- chefen. Polisverksamheten å det regionala planet ledes i princip av lands- hövdingen i länet; det egentliga chefsskapet utövas dock av en polisinspek- tör. Å det lokala planet utövas chefsskapet över polisen av polismästaren (poliskommissarien) i stad och av länsmannen i fråga om landsbygdens polisdistrikt.
Åklagarväsendet, även det statligt, har som högste chef justitiekanslern. Under honom äro polisinspektörerna överåklagare (länsåklagare). Distrikts- åklagare äro de lokala polischeferna.
Organisationens närmare utformning redovisas i en redogörelse, som intagits såsom bilaga 5.
C. Norge
Även i Norge är —- sedan den 1 januari 1937 —- polisväsendet statligt. Det sorterar under Justis- och Politidepartementet, som för handläggning av frå-
gor rörande polisväsendet har en särskild avdelning, polisavdelningen. Un- der denna lyda polismästarna såsom chefer för polisdistrikt. Polismästarna äro i sin tur överordnade länsmännen, som äro polischefer i länsmansdi- strikt, där sådana _äro inrättade.
Det norska åklagarväsendet är ävenledes statligt. Det sorterar under sam- ma departement som polisväsendet och har såsom chef riksadvokaten, som är överordnad statsadvokaterna.
Vissa åklagaruppgifter, avseende mål av enklare beskaffenhet, ankomma på polisämbetsmännen.
För närmare kännedom om utformningen av den norska organisationen hänvisas till den redogörelse som intagits såsom bilaga 6.
D. Övriga länder
Utredningen har funnit det lämpligt att lämna kortfattade orienteringar an- gående polisväsendets organisation jämväl i några andra europeiska länder, nämligen England, Nederländerna, Schweiz och Väst-Tyskland. Dessa orien- teringar återfinnas i bilaga 7. '
IV. Tidigare framlagda reformförslag m. m.
Den organisation av vårt polisväsen som uppbyggts på bestämmelserna i 1925 års polislag och därefter i skilda hänseenden påbyggt-s genom partiella reformer och för vilken här ovan redogjorts, har icke visat sig vara en med hänsyn till samhällsutvecklingen godtagbar lösning på problemet att till- skapa ett effektivt arbetande organ för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet. Detta problem, för vars rationella lösande tanken på ett för- statligande av polisorganisationen kommit att träda i förgrunden och växa sig allt starkare, har såsom omnämnts i direktiven varit föremål för utred- ningar av bl. a. två statliga kommittéer, 1939 och 1948 års polisutredningar. Problemet har också berörts av landsfogden Henrik Enhörning i en av ho- nom efter uppdrag av vederbörande departementschef år 1947 upprättad promemoria angående en central polisinspektion. Här nedan lämnas en kortfattad redogörelse för bl. a. innebörden av de förslag som nämnda ut- redningar framlagt jämte de yttranden och ställningstaganden som förslagen föranlett och för innehållet i Enhörnings promemoria.
A. 1939 års polisutredning (SOU 1944:53)
1. Huvudmannaskapet
För att rätt kunna fylla sina viktiga samhälleliga uppgifter är polisväsendet enligt utredningens mening i behov av en genomgripande omorganisation. Denna om- organisation anses ej lämpligen kunna företagas med bibehållen kommunal regi. Utredningen förordar därför, att polisväsendet förstatligas. I samband därmed an- ses så böra ske även beträffande åklagarväsendet i rikets städer.
2. Den lokala organisationen
De lokala organisationsenheterna (: polisdistrikten) utvidgas väsentligt. De skola enligt utredningens förslag utgöras av åklagardistrikten, dvs. av landsfiskalsdi- strikten samt de städer, som bilda egna åklagardistrikt. Polischefsskapet skall inom landsfiskalsdistriktet utövas av landsfiskal och i stad av stadsfiskal; i vissa större städer skall dock den föreslagne polismästaren i vederbörande regionala distrikt (se nästföljande punkt) tillika vara lokal polischef. Inom varje polisdistrikt skall finnas en polisnämnd som rådgivande organ. Medan för poliskårerna i städer- na avses i princip oförändrad personalorganisation, föreslås för landsbygdens po- lisväsen bl. a. de ändringarna, att organisationen skall uppbyggas på grundval av
ordinarie befattningshavare samt att inom åtskilliga landsfiskalsdistrikt skola an- ställas s. k. polisuppsyningsmän,avsedda främst för utredningsverksamhet. Stats- polisen upphör som särorganisation.
3. Den regionala organisationen
Under uttalande att polisledningen inom länen enligt rådande ordning saknar önskvärd fasthet och enhetlighet föreslås följande:
För polisväsendets ledning närmast under polisstyrelsen (se nästföljande punkt) indelas riket i 31 polismästardisirikt. Polismästardistrikten skola tillika vara över- åklagardistrikt. Beträffande 15 län sammanfallen indelningen i polismästardistrikt med länsindelningen. I övrigt ha avvikelser ansetts böra göras från länsindelning— en bland annat i form av sammanförande i Stockholms- och Göteborgsregionerna av storstaden med dess omgivningar samt genom uppdelning av sju (merendels) folkrika län på två polismästardistrikt, vartdera med en (vanligen) större stad som centralort.
Ledningen av polisverksamheten skall inom varje distrikt handhavas av en polismästare. I samtliga polismästardistrikt med undantag för dem, vari rikets sex största städer ingå, skall polismästaren även vara överåklagare; i] storstadsdi- strikten skall polisväsendet och överåklagarväsendet organiseras vart för sig. In- om varje polismästardistrikt skola som rådgivande organ finnas två polisfull- mäktige, valda av landsting och landstingsfri stad, samt två personalfullmäktige, utsedda av och bland personalen i städerna, respektive på landsbygden.
Länsstyrelserna skola äga utöva en allmän tillsyn över polisväsendet inom veder- börande län och ha rätt att påtala befunna brister och föreslå åtgärder till förbätt- ring. Länsstyrelserna tillerkännas vidare direktivrätt i förhållande till polisorga- nisationen, innebärande att de äga meddela föreskrift om att — men icke på vad sätt —— en viss polisåtgärd skall vidtagas. I övrigt skall polismästaren i kritiska situationer söka samråd med vederbörande länsstyrelse rörande de åtgärder som böra vidtagas. Länsstyrelserna skola bibehållas vid rätten att meddela vitesbe- stämmelser för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet. I länsstyrelsernas ställning såsom administrativa myndigheter sker över huvud taget ej någon änd- ring.
4. Den centrala ledningen
Polisväsendets organisation anses böra uppbyggas enligt grunderna för de stat- liga verkens organiserande; för polisen skall tillskapas en aktiv högsta ledning. Denna skall närmast under Kungl. Maj:t handhavas av en polisstyrelse med vitt- gående lednings- och uppsiktsfunktioner. Polisverket skall förestås av en chef med generaldirektörs ställning, benämnd rikspolischef. Till styrelsen skall vara knuten en byråorganisation, bestående av en polisbyrå, en personalbyrå samt en ekonomi- och kanslibyrå. Chefen för poliwsbyrån (polisdirektören) skall vara ställ- företrädare för rikspolischefen och normalt upprätthålla den omedelbara kon- takten med polisarbetet. Styrelsen föreslås skola för handläggning av ärenden av större principiell eller praktisk betydelse erhålla kollegial organisation. Riks- polischefen skall vara ordförande och cheferna för de tre byårerna ledamöter i styrelsen; i denna skola vidare ingå fem representanter för lekmanna- och kom- munintressena. Ärenden, vilka ej skola behandlas av styrelsen i plenum, avgöras av rikspolischefen, respektive chef för byrå. Statens polisskola inordnas omedelbart under styrelsen.
I anslutning till styrelsen och polisskolan tillskapas ett särskilt organ, en dele— gation, för central antagning av poliselever.
5. Kostnadernas fördelning å stat och kommun
Kostnaderna för polis- och åklagarväsendet skola bäras av staten. Kommunerna skola dock bibehållas vid skyldigheten att tillhandahålla lokaler (inkl. uppvärm— ning och belysning). Vidare skola kommunerna utan vederlag till staten överlämna inventarier och utrustning, som anskaffats för polis- och åklagarväsendets behov. Slutligen skola kommunerna under en övergångstid av trettio år utge kontanta bi- drag till staten. Under de första tio åren skola bidragen ungefärligen motsvara kommunernas utgifter för polis- och åklagarväsendet vid tiden för förstatligandet. Under de återstående tjugo åren skall bidragsplikten successivt avskrivas.
I yttrandena över betänkandet anmäldes från många håll och på olika punkter avvikande meningar. I ett stort antal utlåtanden _ bl. a. av över- ståthållarämbetet, flertalet länsstyrelser och svenska stadsförbundet — av- styrktes i princip ett förstatligande av polisväsendet. Betänkligheter anför- des även mot vissa av huvudgrunderna för organisationsförslaget. Betänk- ligheterna gällde särskilt den föreslagna långtgående centraliseringen av polisväsendets ledning och den i sak svaga ställning som länsstyrelserna fått sig anvisad i organisationen. Dessa borde enligt mångas mening utöva såväl den administrativa som den operativa ledningen av polisväsendet. I allmän- het ansågs landsfogden såsom verksam inom polisväsendet böra på något sätt inordnas i länsstyrelsen. Från kommunernas sida restes motstånd mot den föreslagna kommunala bidragsskyldigheten under en längre övergångstid.
B. Landsfogden Enhörnings promemoria
I promemorian uttalas, att de brister som vidlåda polisorganisationen i stora delar låta sig väl avhjälpas genom inrättandet av ett centralorgan för polisväsendet. Enhörning förordar därför tillskapandet av ett sådant organ. Det föreslås skola bildas genom att statspolisintendentsinstitutionen utbygges till en statens polis- inspektion (förlagd utanför Kungl. Maj:ts kansli). Organ-ets tilltänkta personalstat upptar en polisöverintendent, två polisintendenter, två (arvodesanställda) assisten- ter samt biträdespersonal.
På den centrala instansens befattningshavare skall i första hand ankomma att handlägga de ärenden, som åvila statspolisintendenten i den-nes egenskap av cen- tral myndighet för statspolisen. Till instansen anses även böra överföras de övriga åligganden som i olika sammanhang tillförts statspolisintendenten. Organets hu- vuduppgift skall dock vara att verka som ett fackmässigt centralorgan för polis- väsendet i dess helhet med inspekterande och rådgivande funktioner. Bland annat skall organet i fråga samla och tillhandahålla vunna erfarenheter med avseende å organisation, materiel m. m. Inspektionens högre befattningshavare skola emeller- tid även ha att biträda med samordning av spaningsarbete och annan polisverk- samhet, dock endast på hemställan av vederbörligt länsorgan eller, där förhållan- dena kräva samverkan mellan polisstyrkori skilda län, efter förordnande av Kungl. Maj:t.
Enhörning synes icke åsyfta någon egentlig ändring i de polisiära länsorganens ställning och funktioner. Han uttalar, att den förordade centrala instansen >>väl torde kunna inpassas i förvaltningsorganisationen vid sidan av länsstyrelsernas nuvarande befogenheter på hithörande område». Ledningen av polisväsendet för- utsättes med andra ord alltjämt skola handhavas av länsstyrelserna under Kungl. Maj:t.
I fråga om huvudmannaskapet är Enhörning närmast neutral. Hans förslag till centralt polisorgan är väl infogat i den gällande organisationens ram, men försla- get har givits en sådan utformning, att detsamma lätt skal-l kunna anpassas till de nya arbetsuppgifter, som kunna följa av ett eventuellt förstatligande av polisvä- sendet.
Det centrala organet förutsättes skola helt finansieras med statsmedel.
Inrättandet av en central polisinspektion tillstyrktes av det övervägande flertalet hörda myndigheter, bl. a. av justitiekanslersåmbetet, överståthållar- ämbetet, fjorton länsstyrelser, statskontoret, landsfogde-, polismästare- och stadsfiskalsföreningarna, svenska polisförbundet, landskommunernas för- hund och stadsförbundet.
Bland dem, som avstyrkte förslaget, befunno sig —— förutom tio länsstyrel- ser — kriminaltekniska anstalten och landsfiskalsföreningen.
överståthållarämbetet, vissa länsstyrelser samt landsfogde- och polis- mästareföreningarna m. fl. motsatte sig det centrala organet-s samordnande med statspolisintendentsinstitutionen.1 Överståthållarämbetet förordade för sin del organets inordnande i inrikesdepartementet.
C. 1948 års polisutredning (SOU 1951 :8 )
1 . Huvudmannaskapet
Utredningen framlägger två alternativa förslag i huvudmannaskapsfrågan. Det ena förslaget — betecknat alternativ I — förutsätter bibehållen kommunal organisation och det andra — betecknat alternativ II — bygger på pricipen, att polisen i sin helhet förstatligas. Vissa under alternativ I förordade åtgärder äro av sådan natur, att de i icke oväsentlig grad ingripa i den kommunala självbestämningsrätten (se nedan). Bland annat på grund därav anser utredningen, att förslaget ej kan reali- seras, med mindre staten ikläder sig vidgat deltagande i kostnaderna för polis- väsendet. Utredningens alternativ II baseras i viktiga delar —— dock ej vad angår den regionala instansen — på 1939 års polisutrednings förslag. 1948 års utredning har emellertid ej utarbetat någon detaljerad plan för en statlig polisorganisation.
Utredningen förklarar uttryckligen, att både alternativ I och alternativ II kan anses i allt väsentligt vara tillfredsställande för polisorganisationen. I betänkandet uttalas i detta sammanhang vidare: »Olika meningar ha emellertid gjort sig gäl- lande inom' utredningen i fråga om vilkendera organisationsformen, som i första hand bör förordas. Därest på grund av statsfinansiella skäl det statliga alterna- tivet icke skulle för det närvarande kunna genomföras, är utredningen dock enig
1 Här må jämväl erinras om dåvarande landshövdingen Mossbergs förslag 1954 att göra statspolisintendenten till högste ledare av trafikövervakningen med generaldirektörs ställning och viss direktivrätt i förhållande till landsfogdarna.
om att de av förhållandena påkallade förbättringarna av polisorganisationen böra åvägabringas i enlighet med utredningens kommunala alternativ.»
2. Den lokala organisationen
Alternativ I: Polisdistrikt skall utgöras av åklagardistrikt; Kungl. Maj:t kan dock för särskilt fall dispensera från denna bestämmelse. Med hänsyn till önskvärdheten av att verklig samordning åstadkommes skola kommuner i ett polisdistrikt i prin- cip bilda kommunalförbund för polisverksamhetens handhavande. Länsstyrelsen kan emellertid medge befrielse härifrån. Ledningen av polisverksamheten inom polisdistrikten skall alltjämt handhavas av distriktsåklagaren _— i större städer av en polismästare —— i sin egenskap av polischef. Utredningen uttalar, att det in- om ramen för den framlagda allmänna organisationsplanen finnes utrymme både för en kombinerad och en delad polis- och åklagarorganisation; de praktiska er- farenheterna av processreformen anses böra vara avgörande vid valet av organisa- tionsform. I personalhänseende förordas bl. a. en både kvantitativ och kvalitativ förstärkning av kriminalpoliskåren. Den nuvarande valrätten vid tillsättande av fjärdingsmanstjänster slopas. Länsstyrelsens möjligheter att ingripa mot försum- liga polisdistrikt vidgas. Lokalpolisen skall i avsevärd mån kunna användas utan- för anställningsdistriktet. Beträffande statspolisen föreslås inga större föränd- ringar.
Alternativ II: Åklagardistrikten skola undantagslöst utgöra polisdistrikt. I fråga om den lokala polisledningens organisation anses icke några säråtgärder påkallade inom ett förstatligat polisväsen. så vitt landsfiskalsorganisationen angår. Beträf- fande de städer, som ej skola ingå i landsfiskalsorganisationen, blir åter frågan om i vilka av dessa ledningen av polis- och åklagarväsendet skall vara gemen- sam och i vilka den skall vara delad ett framträdande organisatoriskt spörsmål. Detta anses böra lösas på sätt i det särskilda fallet bedömes lämpligast. På det or- ganisatoriska området vidgas naturligen polischefens arbetsuppgifter ej oväsent- ligt. Beträffande organisationen inom polisdistrikten hänvisas till vad som före— slagits i fråga om alternativ I. Inom den statliga polisen anordnas en mot den nu- varande statspolisen svarande organisation, förslagsvis benämnd »den rörliga po- lisen». Lokalpolisen blir obegränsat mobil.
3. Den regionala organisationen
Alternativ I: Länsstyrelserna skola såsom hittills ha ledningen av polisväsendet i länen. Deras ställning skall emellertid förstärkas i vissa hänseenden. Bl. a. skola landsfogdarna såsom länspolischefer inordnas i länsstyrelserna och åläggas viss föredragningsskyldighet. Landsfogdarna skola naturligtvis därjämte hava vissa självständiga befogenheter i fråga om den operativa polisledningen. De förutsät- tas tills vidare i allmänhet även vara statsåklagare.
Alternativ II: Utredningen föreslår här i princip samma lösningar som enligt alternativ 1. Nya arbetsuppgifter tillföras emellertid landsfogden i fråga om polis- organisationens utformning och upprättande av statförslag för polisväsendet. Efter ett förstatligande komma alla frågor om polisorganisationen i ett län att handläggas av länsstyrelsen. Inom länsstyrelsen anses böra inrättas en särskild sektion (byrå) för polisväsendet med landsfogden som chef. I de största länen aktualiseras frågan om delning av landsfogdetjänsten; arbetsuppgifterna anses nämligen där komma att räcka till såväl för en länspolischef (landsfogde) som för en statsåklagare.
Alternativ 1: Förslaget upptar inrättandet av en särskild rikspolisstyrelse, bestå- ende av bl. a. en generaldirektör och rikspolischef samt tre polisdirektörer. Någon uppdelning av styrelsen på byråer anses ej erforderlig. Styrelsen skall ha inspek- terande, samordnande och i viss mån polisledande uppgifter, Den skall ha större möjligheter till aktiv polisverksamhet i samordnande syfte än Enhörnings polis- inspektion men likväl icke äga någon orderrätt i förhållande till länsstyrelserna. Några befogenheter gentemot polisdistrikten skola icke heller tillkomma rikspolis- styrelsen.
Alternativ 11: Man förordar inrättande av en rikspolisstyrelse, vars organisation i huvudsak överensstämmer med vad 1939 års polisutredning föreslagit. Antalet byråer inom styresen är dock blott två. Med avseende å den polisledande verk- samheten skola styrelsens uppgifter vara desamma som enligt alternativ I. De eko- nomiska, organisatoriska och administrativa uppgifterna bliva emellertid här vä- sentligt mera omfattande. Centraliseringen har dock ej drivits så långt som i 1939 års utrednings betänkande.
5. Kostnadernas fördelning å stat och kommun
Alternativ 1: Statsbidrag utgår efter ändrade grunder och tillkommer alla polis- distrikt, även ståder och köpingar. Bidragsunderlaget hänför sig till lönekostna- derna för polispersonalen. Vid statsbidragens beräknande tages största hänsyn till polisdistriktets skatteunderlag. Utredningen beräknar, att med tillämpning av det av utredningen förordade s. k. generella systemet för statsbidrag skall den slutliga fördelningen av de sammanlagda kostnaderna för polisväsendet (enligt 1948 års kostnadsnivå) bliva följande: i runt ta] 35 miljoner kr. på statsverket, nära 50 miljoner på städer och drygt 10 miljoner (1,8 + 8,3) på köpingar respektive lands- bygden. '
Alternativ II: Staten påtager sig alla kostnader för polis- och åklagarväsendet (även kostnader för lokaler) efter en övergångstid av tio år, varunder en på visst sätt bestämd bidragsskyldighet för kommunerna successivt avskrives. Inventarier och annan utrustning, som kommunerna anskaffat för polis- och åklagarväsendets behov, skola i allmänhet överlämnas till staten utan lösen.
Det största antalet remissinstanser — bland andra justitiekanslersåmbe- tet, överståthållarämbetet, 18 länsstyrelser, stadsförbundet och polisförbun— det — uttalade, att polisväsendet alltjämt borde vara kommunalt.
Flertalet av remissinstanserna tillstyrkte utredningens förslag om indel- ningen i polisdistrikt. Från flera håll underströk man vikten av att polis- distrikten äro tillräckligt stora. Ett par remissinstanser framförde tanken att låta länen (landstingsområdena) bilda polisdistrikt. Bl. a. de båda kom- munförbunden uttalade sig emellertid för att vid en lösning enligt alterna- tiv I varje kommun finge bilda eget polisdistrikt.
Att länsstyrelserna skulle ha högsta ledningen av polisväsendet i länen tillstyrktes av flertalet remissinstanser. Frågan om landsfogden borde in- ordnas i länsstyrelsen blev åter föremål för synnerligen delade meningar. Bland andra justitiekanslersåmbetet och elva länsstyrelser avstyrkte försla- get härom.
Behovet av ett centralt organ underströks i allmänhet, men om detta or- gans karaktär och uppgifter gingo meningarna i sär. En överväldigande ma- joritet avstyrkte utredningens förslag på denna punkt; som skäl härför anfördes bl. a., att ett ämbetsverk av föreslagen typ lätt skulle få ställning av en polisen överordnad myndighet .i alla angelägenheter och att anord- ningen kunde befaras leda till en icke önskvärd centralisering och byråkrati- sering av polisväsendet. En grupp om ett fyrtiotal myndigheter och organi- sationer förordade en polisinspektion i huvudsak efter Enhörnings linjer. Närmare] ett tjugotal remissinstanser funno den bästa lösningen vara att in- rätta en särskild polisbyrå i inrikesdepartementet eller att eljest anknyta den centrala tillsynen till departementet.
Förslaget (enligt alternativ 1) att generella och förhöjda statsbidrag skulle utgå, blev godtaget i flertalet remissvar. I fråga om sättet för statsbidragens beräknande voro emellertid meningarna synnerligen delade.
D. 1953 års departementspromemoria
I januari 19:53. framlades av inrikesdepartementet en promemoria angående vissa reformer på polisväsendets område. Ur yttrandena över denna må — särskilt vad beträffar frågorna om lokal organisation, statsbidrag och cen- tral ledning — antecknas följande:
Promemorians —— sedermera genomförda —— förslag att bereda möjlighet för städer under 10 000 invånare och för köpingar att ingå i gemensamt po- lisdistrikt med andra kommuner inom samma landsfiskalsdistrikt godtogs i och för sig och betecknades som ett framsteg av det stora flertalet remiss- instanser, men en betydande grupp uttalade sig för en längre gående re- form, huvudsakligen i överensstämmelse med 1948 års polisutrednings för- slag. Kommunförbunden avstyrkte vad i promemorian på denna punkt före- slagits. Mot förslaget att stad, vars invånarantal uppgår till minst 10 000, som regel skall utgöra särskilt polisdistrikt, restes vissa erinringar. Det fö- reslagna — likaledes sedermera beslutade statsbidraget till städer och köpingar, som skulle äga ingå i gemensamt polisdistrikt på sätt nyss sagts, godtogs väl även i huvudsak av flertalet remissinstanser; från några håll föreslogs emellertid, att frågan om rätt till statsbidrag i viss utsträckning borde göras beroende av hur polisdistriktsindelningen skedde. Kommun- förbunden avstyrkte även i förevarande del förslaget. En länsstyrelse ifrå- gasatte, om ej statsbidrag till avlöning av polisbefäl å landsbygden borde utgå med mer än 50 procent. Svenska polisförbundet var inne på liknande tankegångar.
Även promemorians — jämväl sedermera genomförda — förslag att för- stärka inrikesdepartementet med en särskild sakkunnig i polisfrågor läm- nades av remissinstanserna i allmänhet utan erinran. Från några håll _—
bl. a. av tre länsstyrelser —— hävdades emellertid, att det behövdes en fri- stående, central polismyndighet. En av dessa tre länsstyrelser ansåg för sin del, att en av de främsta svagheterna i vår nuvarande polisorganisation var, att ett för hela riket centralt polisorgan saknades. Behovet av samordning såväl beträffande organisation som utrustning gjorde sig enligt denna läns- styrelse i hög grad gällande vilken organisationsform som än funnes. Svens- ka polisförbundet uttalade, att en central ledning var minst lika behövlig för polisväsendet som för åklagarväsendet och civilförsvaret.
V. F örtjänster och brister hos den nuvarande organisationen
Målet för utredningen — att, därest en reform synes påkallad, framlägga ett förslag till en organisation av polisväsendet, som med hänsyn till sam- hälleliga krav kan antagas vara ändamålsenlig i dagens läge och samtidigt anpassbar till antaglig kommande utveckling —— kräver i första hand en un- dersökning, i vad mån den gällande ordningen är behäftad med brister, men samtidigt ett beaktande av dess förtjänster. Den närmare analysen av för- delar och nackdelar hos vårt polisväsende, sådant det framträder i dag, sy- nes få giva svar på frågan, om en organisationsändring är oundgänglig och _ därest så är fallet -— hur radikalt man bör gå till väga för att vinna det uppställda målet, det som i direktiven för utredningen betecknats såsom en tillräcklig, effektiv och smidig polisorganisation.
A. F örtjänster
Såsom utvecklad på historisk grund har den nuvarande organisationen av vårt polisväsende med huvudmannaskapet lagt hos kommunerna en viss förankring i samhällslivet. Väl ha åtskilliga av de partiella reformer som undan för undan genomförts försvagat kommunernas inflytande i fråga om polisväsendet. Utredningen vill här peka på dels inrättandet av statspolisen, dels den numera statliga regleringen av polispersonalens anställningsvill- kor och dels att staten genom statsbidragssystemet iklätt sig andel i kost- naderna för polisverksamheten. Det påståendet låter sig emellertid icke ve- derläggas, att polisväsendets kommunala anknytning å det lokala planet varit ägnad att motverka, att polisorganisationen antagit karaktären av nå— got kommunerna och deras innevånare ovidkommande. Snarare har kanske en sådan förankring på sina håll främjat känslan av samhörighet mellan allmänhet och polis, något som haft sin givna betydelse för ett gott resul— tat av polisverksamheten. Den kommunala förankringen har också med— givit, att organisationen med någorlunda lätthet kunnat närmare utformas under tillbörligt hänsynstagande till speciella ortsförhållanden. Åtskilliga organisationsfrågor ha vunnit snabbare och smidigare handläggning med nu gällande organisation än om deras lösande skulle ha skett inom en statlig förvaltningsorganisations ram.
Mot dessa förtjänster hos den nuvarande polisorganisationen måste emeller- tid vägas åtskilliga uppenbara brister hos denna. Dessa brister skola i det följande närmare angivas.
Den kommunala förankringen å lokalplanet medför principiellt, att inom varje polisdistrikt organisationen utformas för sig. Väl har tillkomsten av de 5. k. storkommunerna liksom det sammanförande av skilda kommuner till ett och samma polisdistrikt som i alltmer ökad omfattning ägt rum bi— dragit till att polisorganisationen i någon mån vunnit i planmässighet. Vad man i sådant hänseende under senare år vunnit i fråga om polisdistriktens utformning framgår av att hela antalet polisdistrikt i riket den 1 januari 1961 utgjorde 585; den 1 juli 1954 var antalet 841. Betydelsen för polisens effektivitet av denna ändring får emellertid icke överskattas. I samman- hanget måste nämligen beaktas — och detta är högst väsentligt _ att någon gemensam planläggning av organisationen för mera vidsträckta områden i regel icke förekommit, i varje fall ej för större områden än landsfiskals- distrikt. En polisorganisation sålunda uppbyggd väsentligen allenast efter de skilda orternas behov var naturlig och ur effektivitetssynpunkt möjligen invändningsfri på en tid, då de olika bygderna voro ganska isolerade från varandra, men fyller icke måttet under nu rådande samhällsförhållanden. Särskilt den väsentligt ökade motorfordonstrafiken spelar här in och detta i två hänseenden. Denna trafik har omedelbart medfört ökat arbete och nya problem för polisen, främst med avseende å trafikövervakning och utredning av trafikolyckor. Därjämte har motorismen överhuvudtaget lett till att be- folkningens rörlighet väsentligt ökats. Trafikövervakningen kräver, om den skall bedrivas rationellt, i stor utsträckning en insats genom samordnade aktioner vida över de lokala polisdistriktens gränser. Den konstaterade ökade rörligheten inom samhällslivet har kommit att sätta sin tydliga prägel på- brottsligheten över huvud taget, vilken ej blott ökat utan även —— i vart fall delvis —— fått en annan och mindre ortsbunden karaktär än tidigare. Vissa slag av brott, främst bedrägerier och mera allvarliga inbrott, begås sålunda numera till väsentlig del av brottslingar, som »arbeta» inom stora områden. Denna >>rörliga>> brottslighet påkallar _ liksom för övrigt i avsevärd om- fattning andra slag av brott, exempelvis mord och mordbrand — för sitt effektiva bekämpande intimt samarbete mellan polismyndigheterna inom ett flertal områden. De förändrade förhållandena medföra, att organisations- frågor av olika slag, såsom spörsmål angående utformningen av polisens personalorganisation, den allmänna planläggningen av polisverksamheten och utnyttjandet av tekniska hjälpmedel, numera måste bedömas ur en vida- re synvinkel än den rent lokala. Man kan här särskilt i fråga om beredskapen och möjligheten att utnyttja tekniska hjälpmedel draga vissa paralleller mel- lan polisväsendet och ett annat av motorismen ävenledes starkt påverkat för- valtningsområde, nämligen vägväsendet.
Ehuru polisdistrikten, på sätt ovan antytts, mångenstädes efter hand ge- nom distriktssammanslagningar gjorts större än tidigare, äro de likväl allt- jämt till övervägande delen i fråga om befolkningsunderlaget alltför små för att inom desamma skola kunna skapas effektivt arbetande poliskårer. Po- lisdistriktsorganisationen är över huvud fortfarande mycket ojämn. Ett be- tydande antal distrikt äro icke tillräckligt stora för att kunna bära upp en enligt nutida förhållanden tillfredsställande polisorganisation för distrik- tens egna behov. Det brister sålunda mångenstädes påtagligt i fråga om för- utsättningarna för att man skall kunna åstadkomma en effektiv befäls— organisation, öka specialiseringen, utnyttja teknisk utrustning, få möjlig- heter till samlad insats, inrätta tjänster för personal ur kontorskarriären etc. Vad här antytts framgår av den schematiska skiss till vilken tidigare hänvisats och som återfinnes såsom bil. 1.
I detta sammanhang må särskilt framhållas, att polispersonalens nu- merär och utrustning ej sällan varierar även i till arbetsbördan tämligen likvärdiga polisdistrikt. Detta har sin grund främst i de beslutande kommu— nala organens skiftande inställning till polisverksamheten i förening med länsstyrelsernas begränsade möjlighet enligt gällande lagstiftning att in— verka på organisationens utformning. Denna bristande enhetlighet hos den inre organisationen inom polisdistrikten framträder såväl i mera lands- bygdsbeton'ade som i rena stadsdistrikt. På sina håll äro de personella och/ eller tekniska resurserna — även om kravet på samordning mellan flera distrikt i fråga om arbetet lämnas å sido — otillräckliga särskilt i fråga om den yttre bevakningstjänsten, varigenom framför allt den brottsförebyggan— de verksamheten begränsas, samt i fråga om trafikövervakningen.
En brist i den nuvarande polisorganisationen är vidare, att poliskårerna till följd av den kommunala anknytningen i princip äro bundna vid de olika polisdistrikten. Befattningshavare vid polisväsendet får i regel användas utanför anställningsdistriktet, endast om hans avlöning helt eller delvis be- kostas av statsmedel. Såsom särskilt olägligt framstår det, att de större stä- dernas polispersonal —— bortsett från stats- och reservpolisen —— normalt icke kan användas utanför de egna distrikten. Det möter på det hela taget fortfarande, alla delreformer till trots, svårigheter att etablera en efter mo— derna krav anpassad gemensam insats, särskilt i något större skala, av de olika polisdistriktens polispersonal. Detta hinder mot ett rationellt utnytt- jande av tillgängliga resurser innebär en påtaglig reducering av polisens förmåga till effektiva insatser.
Olägenheterna av denna den kommunbundna polisens relativa immobili- tet mildras i viss mån av den tillgång, som den till sin natur rörliga stats- polisen utgör; över huvud taget har tillskapandet och det undan för undan skedda utbyggandet av statspolisen ökat polisens slagkraft och allmänna effektivitet. För polisväsendet är emellertid en enhetlig uppbyggnad av syn- nerlig betydelse. Anordningen med en statligt avlönad poliskår vid sidan
av den rent kommunala polisen och utan annan anknytning till denna än att den rekryteras ur vissa städers poliskårer ger därför anledning till erinran ur olika synpunkter; den innebär en viss dualism och är organisa- toriskt sett förvisso icke den lämpligaste.
Att en »statlig» och en kommunal polisorganisation fungera vid sidan av varandra, medför med nödvändighet en viss splittring och därjämte lätt nog slitningar inom polisverksamheten. Det kan erfordras ett alldeles spe- ciellt handlag hos vederbörande ledande organ för att med en sådan dualis- tisk organisation som instrument på basis av frivilliga överenskommelser lotsa fram tillfredsställande lösningar av arbetsuppgifterna. Svårigheter kunna stundom uppstå att få till stånd erforderligt intimt samarbete mel- lan statspolisen och den lokala polisen i vissa hänseenden. I detta sam- manhang må ock som en svaghet i systemet framhållas, att det — på grund av det sätt, varpå statspolisorganisationen är uppbyggd — icke är möjligt att till tjänstgöring vid en statspolisavdelning kommendera polismän från annan poliskår än den i avdelningens förläggningsstad. Statspolisens succes- siva utbyggnad år från år — uppenbarligen ofrånkomlig med hänsyn till rådande förhållanden och självfallet till odiskutabelt värde för polisverksam- heten sedd i stort — har accentuerat den rådande dualismen. Framhållas må, att antalet statspolismän den 1 januari 1961 uppgick till 1 236, medan hela antalet polismän i riket vid samma tidpunkt utgjorde omkring 10 500. I själva verket är statspolisen nu i färd med att spränga sin från början givna ram av en tämligen renodlad stödorganisation. Att man sett sig nöd- sakad att såsom skett tid efter annan kraftigt utbygga statspolisorganisa- tionen kan för övrigt sägas på sitt sätt innebära ett tyst erkännande av den kommunala organisationsformens begränsade möjligheter å förevarande förvaltningsområde under nutida samhällsförhållanden.
Ett betydelsefullt spörsmål med avseende å polisen är frågan om led- ningen av polisverksamheten. På lokalplanet hämmas, på sätt tidigare fram— hållits och nedan närmare utvecklas, i viss mån en effektiv polisledning därav att flertalet polischefer —— särskilt gäller detta landsfiskalerna —— vid sidan om de polisiära uppgifterna ha att handlägga en mångfald arbets- krävande uppgifter av helt annan art. I förevarande hänseende framträder med nuvarande organisation på det lokala planet också — och med särskild styrka _— behovet av en sammanhållande regional polisledning. Enligt läns- styrelseinstruktionen tillkommer denna ledande uppgift de olika länsstyrel- s'erna. Dessas möjligheter att bland alla andra dem åvilande viktiga arbets- uppgifter inrikta sig på en fortlöpande effektiv ledning av polisverksamheten äro emellertid i varje fall med nuvarande organisation, enligt vad allmänt vitsordas, i praktiken synnerligen begränsade. Genom landsfogdereformen avsåg man på sin tid att förstärka ledningen av länens polisväsen. Landsfog- den gavs ställningen av — förutom statsåklagare —— »länspolischef» med uppgift att närmast under länsstyrelsen hava ansvaret för och ledningen av
polisverksamheten i länet. Beträffande länspolischefsskapets innebörd råder dock på grund av hithörande bestämmelsers vaga och knapphändiga avfatt- ning åtskillig oklarhet. Bl. a. äro landsfogdarnas ställning och befogenheter i angiven egenskap i förhållande till länsstyrelserna icke klart utformade. Med hänsyn härtill och till det krav på en betydande insats inom åklagar- väsendet som ställes på landsfogdarna i deras egenskap av statsåklagare framstår det endast som rätt naturligt, att de knappast framträtt eller haft möjlighet framträda såsom verkliga ledare i någon större utsträckning av polisarbetet inom vederbörande län utan under normala förhållanden fun- gerat i stort sett blott såsom tillsyns- och remissorgan. Därvid bör dock undantag göras för deras befattningstagande med utredning av grövre brott — ett befattningstagande, som emellertid närmast härrör från dem tillkom- mande åklagaruppgifter. Till bilden av bristande enhetlighet i polisens re- gionala ledning hör även, att några större städer _ ehuru deras polisväsen- de sorterar under länsstyrelsen _ äro undantagna från området för lands— fogdens polisverksamhet.
Det nu anförda torde giva stöd för det allmänna omdömet om den nu— varande polisledningens organisation inom länen, att densamma saknar den fasthet och enhetlighet som är erforderlig. Att polisverksamheten blir lidan- de därav är uppenbart. I detta sammanhang torde böra erinras om att landsfogdens insats inom åklagarväsendet i motsvarande mån blir lidande av den dualism som karaktäriserar befattningens uppbyggnad.
Även på riksplanet brister det i vissa hänseenden påtagligt med avseende å polisväsendet. Den allmänna polisorganisationen saknar för närvarande på det hela taget en aktiv högsta instans. Visserligen fullgör statspolisinten- denten _ delvis på grund av särskilda av Kungl. Maj:t meddelade uppdrag _ vissa av omständigheterna påkallade samordnande funktioner och väl verkar polisväsendets organisationsnämnd jämlikt sin instruktion för en- hetlig och rationell arbetsorganisation samt för tillämpning av ändamåls- enliga arbetsformer i polisdistrikten. Vad som främst faller i ögonen är emellertid att något organ ej finnes som med stöd av vunna erfarenheter fortlöpande meddelar allmänna råd och anvisningar av bl. a. teknisk natur rörande polistjänstens utövande samt ur rikssynpunkt Övar tillsyn över polisväsendet och dess anordningar. I detta sammanhang må emellertid er- inras om den ovan omförmälda, inom inrikesdepartementet år 1956 in— rättade särskilda befattningen som byråchef med uppgifter att handlägga frågor av mera allmän betydelse för polisverksamheten samt att på eget ini- tiativ framlägga förslag till åtgärder i berörda hänseenden.
Hittills berörda brister hos vårt polisväsende hänföra sig till organisa- tionens uppbyggnad. Emellertid kan pekas även på vissa andra förhållan- den, som _ ehuru de närmast beröra personalens utbildnings- och an- ställningsförhållanden samt liknande problem — likväl, därest de icke lösas på ett riktigt sätt, påverka effekten av polisarbetet i nedsättande riktning.
I sådant hänseende skall här nämnas, att rekryteringen till polismannaba— nan _ trots genomförda reformer _ alltjämt icke är tillfredsställande ord- nad samt att vissa svårigheter föreligga att organisatoriskt ordna en lik- formig grundläggande fackutbildning. En avsevärd förbättring av rekry- terings- och utbildningsförhållandena kan emellertid beräknas inträda från den 1 januari 1962. Genom riksdagens bifall till propositionerna nr 88 och 89 till 1961 års riksdag angående åtgärder för förbättring av rekrytering- en till polisväsendet m.m. komma nämligen polisaspiranterna från nyss- nämnda tidpunkt att sammanföras länsvis och inordnas i en särskild re- kryterings— och utbildningssektion inom i regel en poliskår — »moder- kår» _ i varje län. Härigenom möjliggöras enhetlighet och planmässighet i den grundläggande fackutbildningen. Under år 1962 kommer vidare en polisiär yrkesskolelinje att på försök inrättas. Slutligen öppnas genom riks- dagens bifall till i propositionerna framlagda förslag bättre möjligheter att genom upplysningsverksamhet m. m. främja rekryteringen till polisyrket.
I detta sammanhang synes böra ytterligare särskilt framhållas, att polis- personalens pensioneringsförhållanden hittills icke blivit enhetligt reglerade.
Slutligen torde ytterligare i detta sammanhang böra såsom en nackdel hos vårt polisväsende betecknas de många gånger relativt komplicerade, till frik- tion mellan statliga och kommunala myndigheter ledande ekonomiska pro- blem, som direkt avhänga därav att ett stort antal polischefer med statlig anställning för genomförande av sina uppgifter i fråga om det lokala polis- väsendet äro i stort sett bundna av kommunal medelsanvisning.
Vad som hittills påtalats av brister, som synas vidlåda vårt polisväsende, är det som ger sig till känna, när man ser förhållandena främst ur synpunk- ten av kravet på ett behörigt handhavande av den polisiära verksamheten, alltså på frågan om polisväsendets ändamålsenlighet. Ser man så till kostna- derna för polisväsendet visar det sig, att dessa för många kommuner under senare tid ökat på ett sätt, som sett från kommunernas synpunkt måste vara ägnat att ingiva allvarliga betänkligheter. Olika faktorer sam- verka vidare till att den kommunala organisationsformen för polisen, ge— nerellt sett, inför kommunalmännen själva kommit att framstå som allt- mera föråldrad och irrationell. I första hand är här att framhålla det i och för sig begränsade kommunala inflytandet på polisväsendet, en begränsning som ytterligare markerats av den genomförda enhetliga regleringen av po- lispersonalens avlöningsvillkor; det måste för kommunerna synas oegentligt att man över huvud taget anlitar den kommunala självstyrelsens förvalt- ningsapparat _ och kommunalskattemedel för samhällsuppgifter, beträf- fande vilka i realiteten ett förhållandevis så litet utrymme numera lämnas åt lokalt inflytande. I detta sammanhang är vidare att erinra om att på grund av samhällets förändrade struktur och befolkningens ökade rörlighet man under senare år måst vid distriktsbildningen Väsentligt frångå existe- rande kommunala indelning samt att polispersonalen av samma anledningar,
trots den principiella bundenheten till polisdistrikten, numera i större om— fattning än tidigare användes över kommungränserna. Slutligen må ock framhållas, att vissa polisdistrikt belastas oproportionerligt hårt genom att de _ på grund av utsatt läge i trafikhänseende eller andra omständighe- ter, över vilka de kommunala organen ej råda, t. ex. förläggningen av mili- tära skolor och förband, ungdomsvårdsskolor _ nödgas hålla en mera om- fattande polisorganisation än vad som i och för sig skulle vara påkallat av rent lokala förhållanden.
Mot bakgrunden av nu angivna förhållanden i förening med den om- ständigheten, att skatteindrivnirngen efter införandet av statlig garanti för hela den debiterade kommunalskatten ej längre har någon ekonomisk be- tydelse för kommunerna, är det knappast ägnat att väcka alltför stor förvåning, att kommunerna i betydande omfattning — främst landskom- muner men även många städer — särskilt där vid distriktsbildandet den primärkommunala indelningen i högre grad frångåtts börjat för- lora det verkliga intresset för polisfrågorna; att vissa kommuner, särskilt en del städer alltjämt ägna polisväsendet stor uppmärksamhet påverkar ej nämnvärt bilden i stort. Innehållet i de båda kommunförbundens yttranden i ämnet till statsutskottet vid 11956 års riksdag är i detta hänseende belysande för de nuvarande huvudmännens allmänna inställning till frågan om polis- väsendet som kommunal förvaltningsuppgift. Att denna inställning beteck- nar ett negativt moment av väsentlig betydelse i förevarande sammanhang torde ligga i öppen dag.
Av vad ovan anförts torde framgå, att polisväsendet, sådant det för när- varande faktiskt är utformat, trots år 19:53 och senare vidtagna, i och för sig betydelsefulla partiella reformer i olika avseenden alltjämt lider av mer eller mindre allvarliga brister. Till följd av dessa brister torde polisen så- som helhet betraktad knappast kunna sägas för närvarande fullt motsvara nutida anspråk på effektivitet. I fråga om polisväsendet framstår helt na- turligt effektivitetskravet såsom i särskild mening primärt. I detta sam- manhang påkallar den under senare tid starkt stegrade brottsfrekvensen uppmärksamhet. Väl påverkas brottslighetens omfattning erfarenhetsmäs- sigt av åtskilliga andra faktorer än sådana med vilka man kan komma till rätta med krimiwnalrättsliga åtgärder, varför samhällets kamp mot brottet måste föras med ett flertal skilda medel. Ett effektivt polisväsende har lik- väl otvivelaktigt sin mycket väsentliga funktion att fylla i fråga om l:am- pen mot brottsligheten. Den nuvarande polisorganisationen får emellertid anses ha visat sig för svag och på sina håll utrustad med alltför begrän- sade tekniska hjälpmedel för att med önskvärd effektivitet fylla denna ipp- gift. — Vidare må här erinras om att trafiken på vägar och gator ivårt land per dygn kräver i genomsnitt ungefär tre människoliv. Även om tra- fiksäkerhetsproblemet givetvis har många aspekter och för att nöjaktigt lösas måste angripas från olika sidor, torde, enligt vad på området sak-
kunniga allmänt anse, en mera intensiv och i högre grad samordnad tra- fikövervakning än den polisen hittills kunnat prestera vara särskilt ägnad att nedbringa trafikolycksfallstalen. Slutligen må även, såsom ytterligare tecken på mindre tillfredsställande effektivitet hos bl. a. ordningspolis- väsendet, framhållas de svårigheter, som _ närmast till följd av den ovan påtalade bristen på sina håll i fråga om personella resurser _ under se- nare år främst i de största städerna framträtt i fråga om upprätthållande av allmän ordning och säkerhet på gator och andra allmänna platser.
Under hänvisning till det anförda får utredningen framhålla som sin upp- fattning att en reformering av polisväsendet är påkallad.
VI. Frågan om avhjälpande av bristerna hos polisväsendet och om dettas förstatligande m.m.
A. Allmänna synpunkter
Mot bakgrunden av de lämnade direktiven och med utgångspunkt från det konstaterande vartill utredningen resonerat sig fram, att vårt polisväsende bör reformeras, måste den frågan först ställas under diskussion:
Kan en polisorganisation av önskad beskaffenhet åstadkommas genom partiella reformer inom en i princip bibehållen kommunal ram eller kräves för ändamålet att reformarbetet sker i anslutning till att huvudmannaska- pet överflyttas på staten?
För frågans besvarande måste de påtalade bristerna analyseras och ett övervägande ske punkt för punkt. Man torde då finna, att åtskilliga av dessa brister äro av den arten, att de borde kunna _ åtminstone till väsentlig del _ undanröjas genom ett partiellt reformarbete inom ramen för en allt- jämt i princip bestående kommunal organisation. Till en början torde så vara fallet med den alltför svaga ledningen å regionalplanet och frånvaron av central instans under Kungl. Maj:t. Detta gäller också de betydande variationerna i poliskårernas numerär och utrustning och därmed ock- så i fråga om deras kapacitet även i sinsemellan jämförliga distrikt; att helt undanröja sakligt opåkallade variationer i angivna avseenden skulle emellertid säkerligen i praktiken visa sig synnerligen svårgenomförbart. Den bristande enhetligheten i fråga om personalens pensionsförmåner torde också kunna avhjälpas utan att en ändring av huvudmannaskapet är på- kallad, nämligen genom att göra statens allmänna tjänstepensionsregle- mente tillämpligt på samtlig kommunalavlönad polispersonal. Det är na- turligen icke heller uteslutet att _ närmast genom en förändrad avväg- ning av statsbidragen — hindra ett alltför starkt ekonomiskt tryck på kom- munerna till följd av poliskostnadernas stegring m. m. Därvid skulle ej minst sådana kommuner, vilka till följd av speciella omständigheter kom- mit att belastas oproportionerligt hårt, kunna komma i åtanke. Med hän- syn till sistnämnda kommuners förhållandevis stora antal och rätt varieran- de lägen i förevarande hänseende torde det dock vara förenat med bety- dande svårigheter att här rättvist avväga ett ekonomiskt stöd från staten och denna väg framstår därför såsom svårframkomlig. De nu rådande kom— plicerade ekonomiska mellanvarandena mellan statliga och kommunala myn- digheter på förevarande förvaltningsområde skulle emellertid kunna i varje
t'all ej oväsentligt förenklas _ och omfånget av den administrativa appara— ten i motsvarande mån minskas _ genom införande av ett system med schablonmässigt beräknade statsbidrag. Framhållas bör dock i detta sam- manhang, att i fråga om ett flertal av de bristfälligheter, vilka, enligt vad nu sagts, synas vara av beskaffenhet att i och för sig kunna undanröjas även vid ett i princip oförändrat huvudmannaskap, genomförandet på an- tytt sätt av erforderliga reformer likväl komme att innebära ett ökat stat- ligt engagemang i olika hänseenden i de polisiära uppgifterna och _ såsom en oundviklig följd därav _ ske till priset av en ytterligare begränsning av det redan nu starkt uttunnade kommunala inflytandet på polisväsendet.
Beträffande åter övriga ovan redovisade brister hos polisväsendet har, på sätt nedan skall närmare utvecklas, vid den förutnämnda, punkt för punkt verkställda undersökningen framkommit, att hinder eller åtminstone be— tydande svårigheter möta att utan förändring av huvudmannaskapet för polisen på ett tillfredsställande sätt avhjälpa dessa brister. Detta gäller ej minst den alltför begränsade omfattningen av landsbygdens polisdistrikt. Vid organisationsundersökningar i polisdistrikten har polisväsendets orga- nisationsnämnd funnit, att _ under förutsättning av ett riktigt förhållande mellan arbetsvolym och personalstyrka _ en med avseende på bl. a. befäls— organisation, yttre bevakning, specialisering, möjligheter till samlad insats, personalplanering och beredskap samt teknisk utrustning på det hela taget väl godtagbar organisation i allmänhet kan uppbyggas i polisdistrikt med en »fast» personalstyrka om minst cirka 20 man (således exklusive vika- riepersonal), därest övervägande flertalet polismän är stationerade på sam- ma ort. Av olika personer i ledande ställning inom polisväsendet har inför utredningen hävdats, att storlekskraven i fråga om de polisorganisatoriska enheterna böra ställas ej oväsentligt högre. Man har sålunda uttalat, att den samlade personalstyrkan i ett normaldistrikt bör uppgå till minst omkring 50 personer för att förutsättningar skola erhållas för erforderlig effektivitet i polisarbetet. Enligt utredningens mening kan det vara försvarligt och lämpligt att vid de planerade distriktens närmare utformande — där en mångfald geografiska och andra faktorer kräva beaktande _ i allmänhet söka ge ett distrikt en sådan omfattning, att det kan bära en personalstyrka någonstädes på skalan emellan 20 och 50 man, helst kanske något när- mare den senare siffran. Av största betydelse i detta sammanhang är därvid, att huvuddelen av personalen centraliseras. Endast om så sker kan vad ovan upptagits såsom krav på en effektivt verkande polisorganisation till- godoses. Eftersom 300 av de nuvarande 384 polischefsdistrikten för när— varande ha mindre än 20 polismanstjänster, betyder det förda resonemanget, att de nuvarande polischefsdistrikten _ vilka utgjort riktpunkten för de hittillsvarande organisatoriska reformsträvandena inom polislagens system _ i själva verket i princip icke kunna godtagas såsom enheter vid upp- byggandet av en rationell lokal organisation. Endast i perifera områden av
utpräglad glesbygdsnatur, där av naturliga skäl polisverksamheten har en annan karaktär än i riket i övrigt, eller där eljest speciella förhållanden nödvändiggöra det, kan man nödgas göra eller godtaga avsteg från vad så— lunda principiellt ansetts böra eftersträvas och inrätta distrikt med i fråga om polisstyrkans storlek betydligt mindre bärkraft. Den hittills vidtagna konsolideringen av distrikten, varigenom man lyckats nedbringa dessas antal i icke ringa omfattning, har icke varit tillfyllest ens om åtgärderna bedömas endast med beaktande av vederbörande lokala kårers egna ratio— nella uppbyggnad och effektiva fungerande inom de egna distrikten; än mindre har reformen räckt till, om den betraktas ur något vidare aspek— ter, dvs. om man tar sikte på kravet att från effektivitetssynpunkt sett kun- na anlita personalen utanför hemmadistriktet.
I detta sammanhang kan höra diskuteras den utvägen att främst ge- nom sammanförande med varandra av en del mindre polischefsdistrikt i respektive län få till stånd en mera lämplig polisorganisatorisk indelning än den nuvarande. Värdet av en sådan partiell reform torde emellertid vara begränsat. Tanken på en sådan reform tänkt till slut leder i själva verket fram till vad som redan ovan hävdats, nämligen till en i princip total om- fördelning av polischefsdistrikten. Med hänsyn till vad ovan anförts om det ringa antalet polismän i ett mycket stort antal polischefsdistrikt, framstår behovet av en dylik fullständig nyindelning fullt klart.
Av det nu anförda följer, att man i fortsättningen i fråga 0111 lokalorga- nisationen i allmänhet nödgas sikta på avsevärt större enhet än det nu- varande landsfiskalsdistriktet. Det gäller, närmare bestämt, att bygga upp en ny polisdistriktsorganisation utifrån den allmänna utgångspunkten, att ett distrikt skall äga sådant befolkningstal och sådan struktur, att po- lisarbetet inom distriktet motiverar hållandet av en fast personalstyrka om 20_50 man. Man torde här i allmänhet ha att räkna med befolknings— tal om cirka 25 000—60 000. Därjämte bör ett distrikt givetvis utgöra ett på det hela taget lämpligt avrundat och naturligt avgränsat polisiärt verk- samhetsområde. Av väsentlig betydelse är även, att distriktet uppbygges kring en någorlunda välbelägen huvudort av ej alltför ringa storlek, vilken ort kan fungera som polisiär bas, dvs. icke minst med hänsyn till behovet i och för sig därstädes vara stationeringsort för såväl polischefen som för poliskårens centraliserade styrka.
En omorganisation av polisväsendet på det lokala planet enligt nu an— tydda linjer kräver, på sätt torde framgå av det ovan anförda, att man så radikalt frångår gällande primärkommunala indelning, dvs. till polisdistrikt sammanför så många olika kommuner och överhuvud företager sådana in- grepp i den på området redan hårt beskurna kommunala självbestämman— derätten, att den kommunala organisationsramen, redan nu rätt hårt pres- sad, i realiteten spränges. Mot det anförda skulle möjligen kunna andra— gas, att man i det nya kommunalförbundsinstitutet dock har ett instru-
ment, varmed man kan på ett bättre och för kommunalmännen mera till- talande sätt än enligt den gamla ordningen etablera mellankommunalt samarbete bland annat även på polisväsendets område. Denna synpunkt kan dock knappast tillerkännas någon avgörande betydelse; det måste näm- ligen självfallet väcka betänkligheter att för ordnande av ett i princip kom— munalt polisväsen beträffande det stora flertalet av de kommunala en- heterna gå så väsentligt utanför den ur allmänna synpunkter bestämda och eljest gällande kommunala indelningen. Polisväsendets redan förut klena kommunala förankring bleve härigenom ytterligare väsentligt försvagad. Framhållas må, att ej heller de nya kommunbildningar som förordas i in- delningssakkunnigas nyligen framlagda förslag till principer för en ny kommunindelning (SOU 119161:9) i någon större omfattning skulle komma att motsvara polisutredningens särskilda storlekskrav beträffande lokala polisiära verksamhetsområden. Vad nämnda sakkunniga föreslå synes därför knappast vara av beskaffenhet att inverka på bedömningen av här föreliggande fråga.
När utredningen av ovan angivna skäl uttalar sig för en väsent- lig förstoring av polisdistrikten, förbiser utredningen ingalunda, att med distriktens större geografiska utsträckning även följa vissa olägen- heter. Bl. a. torde ökad tid få tillsättas för resor.
Naturligtvis medför en centralisering i princip av ett distrikts polisstyrka till en bas, att kontakten mellan denna styrka och distriktets perifera delar på visst sätt försvåras. Det kan även möta svårigheter att fullt ut tillgodo— se allmänhetens berättigade serviceanspråk i olika hänseenden. Nämnda för- hållanden mana otvivelaktigt till viss försiktighet vid reformarbetet å hit- hörande område. I en tid av starkt utvecklad motortrafik och med vårt väl utbyggda, automatiserade telefonnät torde berörda svårigheter dock icke böra tillmätas större betydelse, särskilt ej om man beaktar, att den centra- liserade styrkan ges en god rörlighet inom distriktet. Härtill kommer, att kvalificerat polisbefäl med bl. a. serviceuppgifter förutsättas bliva _ såsom chefer för decentraliserade polisiära enheter av skiftande omfattning _ sta- tionerade flerstädes ute i de nya distriktens sekundära tätorter. Undantags— vis torde även kunna ifrågakomma, att polischefen ute i distriktet håller regelbundet återkommande mottagningar för allmänheten. Lämpligt avvägd kommer centraliseringen otvivelaktigt att leda till en betydande höjning i effektiviteten.
Sedan utredningen sålunda resonerat sig fram till ett ställningstagande i fråga om de blivande polis(chefs)distriktens lämpliga normala storleks- ordning, uppkommer frågan, huru med utgångspunkt från dessa allmänna synpunkter ett konkret förslag till indelning av landet (länen) i dylika distrikt bör utformas. Det gäller med andra ord själva metodiken för dist- riktsbildandet. Man kan här tänkas gå till väga på olika sätt. En nyindel- ning av riket i polisdistrikt enligt ovan antydda allmänna riktlinjer kan till
en början verkställas antingen i anslutning _ helt eller delvis _ till annan (administrativ eller judiciell) indelning eller i princip oberoende av sådan indelning. Då man allmänt sett synes böra eftersträva en ordning, där olika förvaltningsgrenars geografiska verksamhetsområden i den mån så är möj- ligt sammanfalla, har utredningen ansett sig i första hand böra undersöka, vilka praktiska möjligheter den förra metoden må erbjuda. De indelningar i lokala statliga verksamhetsområden, till vilka man här närmast skulle kunna tänkas knyta an, synas vara följande fyra, nämligen
1) länen, 2) fögderierna, 3) civilförsvarsområdena och 4) domsagoområdena.
En distriktsindelning, uppbyggd på länet såsom lokal enhet, skulle _ även om den i fråga om några län ter sig som den mest" rationella _ enligt utredningens uppfattning på grund av distriktens storlek medföra vissa olä- genheter, vilka i flertalet län icke kunna tänkas uppvägda av mera påtag- liga, speciella fördelar i vare sig polisorganisatoriskt eller polisoperativt hän- seende. Länsalternativet— den mest genomgripande reformlinjen _ innebär alltså ett alltför radikalt steg för att kunna godtagas. Utredningen övergår vid sådant förhållande till att närmare undersöka de möjligheter som de tre mindre långt gående av de ovan upptagna alternativen erbjuda.
Fögderiet torde på det hela taget vara en i förevarande sammanhang nå- gorlunda godtagbar indelningsgrund, om man ser till storleken, och i en del fall även från andra synpunkter sett vara förhållandevis lämpligt som polisiärt verksamhetsområde. Fögderierna ha emellertid självfallet utfor- mats från helt andra synpunkter än de polismässiga. Enligt vad en inom ut- redningen verkställd närmare undersökning av fögderiindelningen inom åtta län givit vid handen, äro fögderierna, sedda ur det praktiska polisarbetets synvinkel, ofta påtagligt olämpligt avrundade. I flera fall utgöra de för övrigt ej ens geografiskt sammanhängande områden. Slutomdömet blir att fögderiindelningen, såsom helhet betraktad, icke lämpligen kan tjäna som utgångspunkt för en distriktsindelning på det polisiära området.
De nyligen _ i oktober 1959 _ fastställda civilförsvarsområdena är) av en storleksordning, som framstår såsom någorlunda rimlig ur polisväsendets synvinkel; riket är indelat i 114 civilförsvarsområden. Områdena torde ock i allmänhet präglas av en viss samhörighet mellan däri ingående olika delar, vilka merendels äga en någorlunda markerad huvudort. Civilförsvarsområ- dena äro emellertid närmare utformade under hänsynstagande till _ för— utom givetvis en del speciella försvarssynpunkter _ den nuvarande indel- ningen i polischefsdistrikt; de bestå i stort sett av de förutvarande civilför- svarskretsarna. Då det nu gäller att tillskapa nya polischefsdistrikt, synes det helt irrationellt att falla tillbaka på en indelning, som uppgjorts med ut-
gångspunkt från den polisehefsdistriktsindelning som man nu underkänner. En naturligare ordning synes vara — därest man vill ha en samordning _ att indelningen i civilförsvarsområden _ ehuru av färskt datum _ i sinom tid överarbetas med beaktande, i den mån så kan ske, av den indelning i po— lischefsdistrikt, som kan bliva resultatet av polisutredningens organisa- tionsarbete i detta hänseende. Ehuru det sålunda knappast föreligger an- ledning att vid utformandet av polischefsdistrikten mera direkt anknyta till gällande indelning i civilförsvarsområden, utgör naturligen det nära sak- liga samband som förefinnes mellan civilförsvar och polisverksamhet ett skäl att vid det polisiära reformarbetet över huvud taget och icke minst vad angår distriktsbildningen i rimlig mån även beakta civilförsvarets sär- skilda intressen.
Det återstår då att närmare undersöka domsagoområdenas användbarhet i förevarande sammanhang.
Ett studium från denna synvinkel av gällande domsagoindelning synes le— da till den bedömningen, att man genom att anknyta polisdistriktsindclning— en till domsagoområdena — vilka i allmänhet redovisa befolkningstal om 25 000—415 000 _ erhåller ett åtminstone i flertalet fall tillräckligt brett befolkningsmässigt och geografiskt underlag för rationellt uppbyggda och effektivt arbetande lokala poliskårer, kännetecknade av bl. a. ändamålsen- lig specialisering, god beredskap och slagkraft samt ekonomiskt utnytt— jande av den polisiära utrustningen. Domsagoområdena med sina respektive huvudorter framträda även i ej ringa utsträckning som i stort sett lämpligt avrundade polisiära verksamhetsområden. Av stadsdomstolsutredningen i dess nyligen framlagda betänkande (SOU 196116) föreslagen justering i vissa hänseenden av domsagoindelningen synes endast ägnad att gynnsamt påverka denna bild. Vissa förhållanden kunde därför synas tala för att man vid utformningen av den nya polisdistriktsindelningen på något sätt ankny- ter till domsagoområdena. Ett särskilt, om ock ej i och för sig avgörande, skäl att vid polisdistriktsindelningens utformande i den mån det är möjligt bygga på domkretsar eller domsagor utgör för övrigt det nära personalor- ganisatoriska samband som på lokalplanet råder _ och av utredningen i en- lighet med vad nedan sägs förutsättes skola i relativt stor utsträckning även framdeles råda — mellan polis- och åklagarväsende. Ett närmare studium av frågan ger emellertid vid handen, att ett godtagande av domsagoindel- ningen som primär grund för indelningen i polischefsdistrikt av olika skäl svårligen kan komma i fråga. Förhållandet är nämligen det, att även om åtskilliga domsagor, på sätt ovan antytts, framträda som ganska naturliga geografiska enheter, utmärkta av en viss inre samhörighet mellan respektive domsagors skilda delar, rikets indelning i domsagor likväl ej sällan numera ter sig tämligen irrationell och egenartad. Detta torde i vissa fall samman- hänga därmed, att domsagoindelningen i fråga om samhällsbildning, kom- munikationer m. m. i viss utsträckning bygger på förutsättningar, vilka ej
längre existera eller i allt fall i väsentlig mån förändrats; domsagoorganisa- tionen präglas över huvud taget i icke så få fall av en viss konservatism och traditionsbundenhet. Även andra förhållanden spela här in och påkalla upp- märksamhet vid distriktsbildandet. Sålunda kan en eller annan domsaga vara av väl ringa omfattning för att lämpligen bilda ett för sig bestående polisdistrikt. Å andra sidan ha domsagoområdena på vissa håll _ särskilt i Norrlands glesbygder — alltför stor geografisk utsträckning. Vissa dom- sagor sakna en huvudort som med fördel kunde fungera såsom centralort, därest domsagans område skulle bilda ett polisdistrikt. För att få fram lämpligt avrundade och jämväl i övrigt ändamålsenliga verksamhetsområden för polisen skulle man under angivna förhållanden bliva nödsakad att i större eller mindre mån frångå den domsagoindelning, som man principiellt anknutit till. Dessa avvikelser skulle i själva verket tendera att bliva så talrika, att en regel om domsagoområdena såsom grund för polisdistriktsin— delningen komme att åtminstone i viss mån förlora sin principiella giltighet.
Det här förda resonemanget leder fram till att man icke bör söka lösa det föreliggande organisatoriska problemet medelst någon primär anknytning till andra redan förefintliga administrativa eller judiciella indelningar. Man bör tillskapa distrikten fritt och med direkt sikte på vad man genom nyin- delningen önskar vinna. Såsom ovan framhållits, måste en reform sikta på att få fram tillräckligt stora, naturligt avgränsade och även i övrigt lämp- liga polisiära verksamhetsområden, vilka äga huvudorter av sådan storlek och belägenhet, att de med fördel kunna fungera som centrala baser för di— striktets polis. Det synes då vara anledning att vid indelning i polisdistrikt av ett visst län utgå från de större orterna, i första hand städerna. Bland dessa utväljes ett lämpligt, begränsat antal till polisiära centralorter i di— strikt, vilka skola bestå av dessa orter jämte deras naturliga omland el- ler uppland; med envar dylik tänkt huvudort sammanföres med andra ord den del av länet, som allmänt _ näringsgeografiskt och förvaltnings- mässigt _ sett graviterar mot orten i fråga.
Man synes här med fördel kunna åtminstone i viss mån taga såsom fåre- bild den (preliminära) indelning av riket i s. k. regioner (bygdeenhezer) som nyligen verkställts inom arbetsmarknadsstyrelsen. En sådan region be- står av en stor eller medelstor tätort som regioncentrum jämte kringliggan- de område (omland). Uppdelningen av riket i regioner har skett i syfte att skapa konkreta riktlinjer för det fortgående lokaliseringsarbetet be- träffande näringsliv och servicecentra för områden med minst omkring 30 000 invånare (»A-region»). Vid avgränsningen av regionerna har härsyn tagits till, bland annat, avstånd, kommunikationer och regioncentras :'ak- tiska inflytande från servicesynpunkt. En anknytning till arbetsmarknids- styrelsens preliminärt antagna bygdeenheter ligger såtillvida nära till hands som arbetsmarknadsstyrelsen, såsom ovan påpekats, såsom regioncentra av detta slag valt tätorter, vilka framstå som lämpliga servicecentra för om-
råden med minst omkring 30 000 invånare, dvs. bygdeenheter av ungefär den storleksordning som ovan angivits såsom ett ändamålsenligt eller åt- minstone nöjaktigt minimum för de nya polisdistrikten. Den serviceverk- samhet, som i fråga om polisarbetet hänför sig till den direkta, personliga kontakten mellan distriktets befolkning och polischefen sättes på detta sätt in i sitt större systematiska sammanhang. Att en stad (samhälle) är polisiär centralort eller huvudbas innebär, att den är säte för polischefen i distriktet och förläggningsort för den centraliserade delen av distriktets polisstyrka. Tanken är härvid att i allt fall i princip uppbygga distrikten på sådant sätt, att till viss huvudort hänföres det område, beträffande vilket det framstår som naturligt att just den å huvudorten placerade polischefen har det pri— mära ansvaret för befolkningens inom området säkerhet till liv och egen- dom. Utredningen förmenar, att det genom användande av en sådan metodik förefinnes de största utsikterna att nå fram till vad man här främst vill ernå, nämligen ändamålsenligt uppbyggda och naturligt avgränsade nor- mala verksamhetsområden för polisen, lämpligt utformade även ur allmän- hetens synpunkt. Genom en distriktsbildning enligt principen basort jämte omland vinnes för övrigt icke blott, att det naturliga sambandet i polisiärt hänseende mellan bas-staden, å ena sidan, samt dess förorter och hela om- land, å andra sidan, blir bevarat utan även att ökade möjligheter över hu— vud taget öppnas att effektivt utnyttja den till basorten förlagda polis- styrkans kapacitet.
Att utredningen sålunda med avseende å bildande av polisdistrikt föror- dar en metodik av nu angiven art innebär emellertid ingalunda, att man skulle lämna bestående indelningar i förvaltningsområden utan varje beak— tande. Med hänsyn till angelägenheten av att de skilda förvaltningsgrenarnas geografiska verksamhetsområden icke i onödan avvika från varandra synes man tvärtom vid den närmare avgränsningen av de nya polisdistrikten böra undersöka i vad mån anslutning lämpligen kan vinnas till andra indel- ningar. Kommunindelningen torde regelmässigt böra så till vida beaktas, att polisdistrikt uppbygges av en eller flera kommuner. Ett särskilt skäl att vid polisdistriktsindelningens utformande taga viss hänsyn till dom— kretsar eller domsagor utgör det ovan berörda personalorganisatoriska sam- bandet mellan polis- och åklagarväsende på lokalplanet. Av det ovan an- förda torde framgå, att det på åtskilliga håll även måste vara möjligt att helt eller i det närmaste helt följa domsagoindelningen. Mångenstädes måste emellertid denna indelning frångås. För att man skall få till stånd naturligt avgränsade och i övrigt lämpliga polisiära verksamhetsområden blir det så- lunda bl. a. nödvändigt, att stad med egen jurisdiktion normalt får bilda ge- mensamt polisdistrikt med delar av omgivande (eller angränsande) dom- saga(-0r). En sålunda eller på annat sätt uppkommen inkongruens mellan bestående judiciella enheter och de nya polisdistrikten kan emellertid må- hända i ett eller annat fall tänkas komma att förändras till överensstäm-
melse genom en efterföljande justering av domsagoindelningen. En förut— sättning härför är likväl naturligen, att gällande indelning även för sitt egentliga ändamål, dvs. för rättsvården i begränsad bemärkelse, på ifråga- varande punkter framstår som föråldrad eller eljest irrationell. En utveck— ling som den här antydda för domkretsarnas del torde ligga i linje med vad stadsdomstolsutredningen skisserat i sitt ovan omnämnda betänkande (jmf den å s. 125 omnämnda utredningen med uppdrag att överse domkretsin- delningen).
Det sätt varpå utredningen funnit sig böra föreslå en lösning av proble— met om distriktsindelningen betecknar ingalunda något nytt. Samma principiella betraktelsesätt låg till grund för den indelning av riket i polismästardistrikt, som på sin tid framlades av 1939 års polisut- redning. Denna framhöll sålunda i detta hänseende, bland annat, att kring de större städerna, vilka utgjorde centra för näringslivet och den all— männa samfärdseln, koncentrerade sig polisverksamheten i särskild grad; kravet på rörlighet och effektivitet hos polisorganisationen gjorde sig här särskilt starkt gällande. En förutsättning för att detta krav skulle kunna tillgodoses på ett tillfredsställande sätt, vore, att städerna i polishänseende förenades med kringliggande bygd till en organisatorisk enhet. De danska polismästarnas lokala verksamhetsområden äro vidare uppbyggda efter i stort sett de linjer utredningen förordar beträffande de nya polisdistrikten. Enligt vad utredningen under hand inhämtat har man även inom den senaste svenska civilförsvarsutredningen vid utarbetandet av dess förslag till civilförsvarsområden anlagt synpunkter, som förete påtaglig likhet med polisutredningens allmänna riktlinjer för indelning i polisdistrikt, låt vara att där, såsom naturligt är, även vissa speciella försvarsaspekter spelat in. Arbetsmarknadsstyrelsens utkast till regionindelning (se ovan) samt in- delningssakkunnigas ovan nämnda förslag bygga för övrigt på liknande tankegångar.
Ovan angivna allmänna riktlinjer för uppbyggandet av distrikten ha såsom redan antytts närmast avseende å bygder med någorlunda normal befolknings- täthet men torde ändock i princip böra tillerkännas generell giltighet. I fråga om mera utpräglade glesbygder — särskilt sådana bygder i övre Norrland _ torde det likväl vara nödvändigt att vid principernas tillämpning gå fram mera försiktigt än i landet i Övrigt, bland annat för undvikande av att av- stånden från distriktens perifera delar till polischefens stationeringsort bli så stora, att servicen för allmänheten i dessa områden allvarligt försvåras och försämras. Kraven på distriktens och basorternas storlek måste sålunda här väsentligt sänkas, även om man därigenom nödgas uppge åtskilligt av vad som i allmänhet anses önskvärt i fråga om en rationellt uppbyggd polis— organisation. Då här mestadels är fråga om bygder med jämförelsevis ringa brottslighet och framförallt med ringa ordningshållningsproblem, frånsett dem som sammanhänga med biltrafiken, torde emellertid dylika eftergifter
från de allmänna kraven i realiteten vålla förhållandevis obetydlig praktisk olägenhet; i de trakter, om vilka här är fråga, kräves så mycket mindre än eljest av jourtjänst, beredskapstjänst, bevakning, specialisering etc.
En allvarlig brist hos vår nuvarande polisorganisation är enligt vad ovan påpekats svårigheten att rationellt utnyttja personalen. Denna svårighet sammanhänger just med den nyss berörda splittringen i många olika distrikt i förening med det förhållandet, att gällande bestämmelser om personalens mobilitet äro utformade i nära anslutning till reglerna om statsbidrag. Mo- biliteten skulle väl kunna åtminstone i teorien i viss utsträckning förbättras, om man ville gå vidare på den år 1953 inslagna vägen och ytterligare vidga kretsen av de till allmänt statsbidrag berättigade polisdistrikten. Stora prak- tiska svårigheter torde likväl möta att etablera rationell samverkan åtmin— stone i någon större omfattning mellan de många skilda distriktens polis- styrkor. Det skulle sålunda, att döma av hittills vunna erfarenheter från liknande fall av samverkan mellan personal från olika polisdistrikt, i all— mänhet ej bliva möjligt att för lösande av sådana mera personalkrävande polisuppgifter, vilka allt emellanåt anmäla sig, sätta upp polisstyrkor med samövad och rationellt samarbetande personal eller att över huvud taget i hithörande sammanhang utveckla den effektivitet och slagkraft, som är önskvärd. En sådan torde kunna vinnas endast inom ett enhetligt organi— serat polisverk.
Vidkommande så den påtalade dualismen inom svenskt polisväsende, dvs. uppdelningen av polisen i lokalpolis och statspolis, är det väl möjligt att ge- nom speciella åtgärder i någon mån mildra olägenheterna härav. I sådant hänseende är särskilt att nämna tanken att organisatoriskt knyta veder- börande föreståndare för den till ett visst län förlagda statspolisen (för ord- nings- såväl som för kriminalpolisiära uppgifter) närmare till landsfogden för att fungera såsom dennes medhjälpare vid samordnande av statspolisens och lokalpolisens verksamhet. Den organisatoriska och systematiska otymp— ligheten i hela anordningen kan man emellertid aldrig komma ifrån med bi- behållet kommunalt huvudmannaskap; den för polisverksamhetens behöriga bedrivande erforderliga rörliga polisen måste då av naturliga skäl under alla förhållanden anordnas som något slag av tämligen markerad särorganisa- tion. En sådan ordning medför, på sätt ovan berörts, med nödvändighet vissa praktiska och psykologiska olägenheter. Svårigheterna att etablera effektiv och friktionsfri samverkan mellan rörlig polis och lokal polis kunna då knappast helt undvikas. Med en enhetlig poliskår för hela riket blir pro- blemet självfallet ur olika synpunkter väsentligt förenklat.
I fråga om den olägenhet som antytts sammanhänga med den friktion som kan uppstå mellan statliga och kommunala myndigheter vid behand- ligen av ekonomiska problem bör framhållas, att denna olägenhet natur- ligen blir mindre framträdande i den mån centralt meddelade bestämmel— ser minska det kommunala inflytandet. Så länge det kommunala huvud-
mannaskapet bibehåller något av sitt reella innehåll, kvarstår dock enligt sakens natur i viss mån det påtalade förhållandet.
Stundom förekommande friktioner mellan statliga och kommunala myn— digheter torde kunna mildras genom bättre kontakter mellan statsanställda polischefer och företrädare för kommunerna. Införande av statsbidrag på en del områden, där stöd på kommunalt håll anses erforderligt men nu ej alls eller endast i begränsad omfattning lämnas av staten, såsom i fråga om rekrytering och utbildning av polispersonalen samt beträffande kontors— personalen, skulle sannolikt även i sin mån vara ägnat att minska friktionen. På sätt ovan framhållits, kunna dock enligt sakens natur svårigheter av det- ta slag aldrig undvikas, så länge här gäller ett system, enligt vilket det främst är statliga myndigheter, som ha att svara för ordningens och säker- hetens vidmakthållande, medan det i huvudsak är kommunerna, som få stå kostnaderna för den härför erforderliga verksamheten.
Vad slutligen angår det ovan ävenledes påpekade förhållandet, att de kom- munala myndigheternas intresse för polisfrågorna undan för undan för— svagats, torde det vara uppenbart, att denna olägenhet snarast accentueras i den mån man _ för att bota andra brister _ nödgas på sätt ovan antytts, vidga statens möjlighet att ingripa i den kommunala intressesfären.
Till denna redogörelse för de olika bristerna hos vårt nuvarande polis- väsende och möjligheterna, respektive hindren eller svårigheterna att lösa de skilda frågorna genom fortsatta partiella reformer inom ramen av en i huvudsak kommunal organisation vill utredningen, i syfte att ytterligare belysa det föreliggande problemkomplexet, foga några reflexioner av allmän— nare och sammanfattande innebörd för att därefter övergå till att lämna ett direkt svar på den i rubriken uppställda frågan.
Förarbetena till polislagen samt i tryck och handlingar förda diskussioner i polisiära reformfrågor under årtiondena efter lagens antagande erinra på ett åskådligt sätt om hur förvånansvärt snabbt utvecklingen å hithörande samhällsområden under senare tid i själva verket skett och huru därigenom de allmänna förutsättningarna för polisorganisationen och därmed även de organisatoriska problemställningarna på kort tid i grund förändrats. Såsom statsutskottet i sitt utlåtande nr 181 år 1956 framhållit, ha under åren efter 1953 de områden av samhällslivet, som beröra polisens verksamhet, i vissa hänseenden ändrat karaktär. Det är _ eftersom denna utveckling ingalunda stagnerat _ därför naturligt, att det ställningstagande till frågan om huvud- mannaskapet för polisväsendet, varom statsmakterna sistnämnda år förena- de sig, i dagens läge icke utan vidare kan tillerkännas fortsatt giltighet, helst som ståndpunktstagandet i fråga på sin tid uttryckligen förklarades icke vara att anse som definitivt utan blott utgöra ett provisoriskt avgörande i avvaktan på erfarenheter av den nya lagstiftningens praktiska tillämpning. Reformen 191513 betecknade på det hela taget i likhet för övrigt med 3932 års beslut om inrättande av statspolisen endast en modus Vivendi-lösning av-
sedd att tillgodose ett aktuellt behov men icke att innebära något slutgiltigt ställningstagande av principiell eller systematisk natur.
Den snabba allmänna utvecklingen å hithörande områden av samhällsli- vet har emellertid också lett till att det hittills utförda reformarbetet med avseende å polisen faktiskt kommit att framstå såsom otillräckligt; av allt att döma kommer detta förhållande i en nära framtid att än ytterligare accentueras. Redan nu synes emellertid mot bakgrunden av vad ovan i detta avsnitt utvecklats fullt klart, att det kräves mera genomgripande åtgärder än de hittills vidtagna för att man skall vinna erforderlig höjning av po- lisens allmänna effektivitet. Framför allt måste de organisatoriska proble- men vid det nödvändiga fortsatta reformarbetet bedömas ur andra än såda— na traditionella och lokalbundna aspekter, för vilka det i dagens svenska samhälle ej längre finnes något reellt underlag.
Även om man, med bibehållande av den i princip kommunala organisa- tionsramen för polisväsendet, genomförde partiella reformer på alla de punk- ter där detta, enligt vad ovan utvecklats, över huvud taget vore möjligt, skul- le man sålunda med all säkerhet icke kunna utvinna en tillräckligt stor all- män effektivisering av polisarbetet. Man skulle visserligen i en del hän- seenden kunna, i allt fall temporärt, öka effekten av de polisiära insatserna, men det samlade resultatet av reformerna kan vid ett realistiskt bedömande av föreliggande möjligheter icke antagas bliva till fyllest, särskilt ej om man ser förhållandena på något längre sikt. Härtill kommer ytterligare en betydelsefull omständighet. Genomförandet av ett dylikt partiellt reform- arbete förutsätter en klart positiv inställning till polisfrågorna från de nu- varande huvudmännens sida. På sätt ovan berörts, brister emellertid denna förutsättning i betydande utsträckning; på vissa håll har sedan någon tid tillbaka intresset för den polisiära förvaltningsgrenen avtagit. Att märka är, att frågan ej längre kan tänkas bliva löst blott genom en mera omfattande statlig bidragsgivning. Det är, enligt vad man på sista tiden kunnat konsta- tera, själva uppgiften man vill komma ifrån, ej endast de höga poliskostna- derna. Kommunernas krav på att befrias från ansvaret för polisväsendet kan ej antagas komma att tystna utan snarare att bliva än starkare, särskilt från trakter, där den primärkommunala indelningen i högre grad frångås vid distriktsbildningen. En opinion av sådan bredd och styrka torde svår- ligen kunna lämnas obeaktad under någon längre tid. (I detta sammanhang bör understrykas, att det redan på grund av nyss angivna förhållanden ter sig svårt att söka genom de kommunala huvudmännens försorg mera ge— nomgående få till stånd en sådan standardhöjning av polisverksamheten, som enligt vad på många håll anses påkallas av omständigheterna. Fram- hållas må, att en verksam upprustning i praktiken över huvud taget icke står att vinna genom ingripande av myndigheterna mot ovilliga kommuner med förelägganden och andra maktmedel; det blir då alltför mycket av friktion och för litet av verkligt resultat.
Ytterligare en synpunkt må för fullständighetens skull redovisas i detta sammanhang. I den tidigare förda diskussionen i frågan om huvudmanna- skapet för polisen har någon gång framskymtat tanken att välja den större kommunala enheten landstinget (och den >>landstingsfria>> staden) som dess huvudman. I och för sig tala väl även vissa skäl för en sådan anordning. Man finge då överallt stora och bärkraftiga organisatoriska enheter samt erhölle bl. a. god anknytning till den bestående regionala förvaltningsapparaten, ej minst till länsstyrelserna. En lösning efter nu antydda linjer torde emeller- tid icke rätt gärna kunna ifrågakomma. Landstingen ha redan nu mycket maktpåliggande och kostnadskrävande förvaltningsuppgifter att sköta sär— skilt på sjukvårdens område och de kunna förväntas därjämte inom en nära framtid komma att anförtros ytterligare en del betydelsefulla uppgifter av främst medicinsk och social natur. Bl. a. på grund härav kan något posi- tivt intresse icke vara att påräkna hos landstingens ledande män för att övertaga ytterligare omfattande administrativa uppgifter, i varje fall icke för att åtaga sig den krävande, kostsamma och väl även rätt otacksamma förvaltningsfunktion varom här är fråga. Att mot landstingens önskan åläg- ga dem huvudmannaskapet för polisväsendet torde vara uteslutet.
Slutsatsen av det ovan anförda måste bliva, att det för erhållande av ett polisväsende av den beskaffenhet och effektivitet som de nutida samhälls- förhållandena kräva, är erforderligt att rätt väsentligt omgestalta polisvä— sendet och i anslutning därtill göra staten till dess huvudman. Den i rubriken uppställda frågan _ kan en tillräcklig, effektiv och smidig organisation av polisväsendet utformas med bibehållet kommunalt huvudmannaskap _ bör alltså besvaras nekande. Utredningen förordar därför en reform, varige— nom huvudmannaskapet för polisväsendet helt lägges hos staten.
Ett sådant ställningstagande ter sig som ett logiskt fullföljande av de re- former som undan för undan skett, exempelvis den successiva utbyggnaden av statspolisen och införandet av ett enhetligt statligt lönesystem, och vilka till sin innebörd medfört en allt starkare begränsning av det kommunala inflytandet på polisverksamheten och därmed intresset för denna.
När utredningen alltså resonerat sig fram till den ståndpunkten, att ett förstatligande av hela polisväsendet bör ske, har utredningen givetvis där- med också _ utan att detta hittills redovisats _ tagit ställning till frågan, huruvida icke förstatligandet kunde genomföras endast beträffande viss del av polisväsendet och i övrigt kommunerna bibehållas vid huvudmannaska- pet. I tidigare utredningar i ämnet har man närmare diskuterat möjlighe— terna att begränsa en förstatligandereform till att omfatta enbart kriminal- polisen, respektive landsbygdspolisen, beträffande vilka delar av polisvä- sendet det framstått som särskilt angeläget, att staten övertoge huvudman— naskapet. Man har emellertid funnit sig böra avvisa tanken på dylika be— gränsade förändringar av huvudmannaskapet. Såsom skäl för att icke sär- behandla kriminalpolisorganisationen ha därvid anförts, bl. a., att gränsen
mellan ordningspolisverksamheten och kriminalpolisarbetet är flytande, vid vilket förhållande arbetsstörande kompetenskonflikter svårligen skulle kun- na undvikas mellan en kommunal ordningspolis och en statlig kriminalpo— lis, att vid ett sålunda uppdelat huvudmannaskap samarbetet mellan ord- nings- och kriminalpolisen måste befaras komma att förlöpa mindre smi- digt än för närvarande, samt att med en sådan organisation särskilda svårig- heter skulle uppstå även i rekryterings- och befordringshänseende. För före- varande utredning ha dessa synpunkter varit avgörande, varjämte utred- ningen beaktat att sedan ordningspolisen under senare är erhållit alltmera omfattande och betydelsefulla uppgifter i fråga om trafikövervakning, upp- gifter som tillika ofta spänna över betydligt större områden än polisdistrik- tet, det skulle te sig än mera omotiverat än tidigare att i fråga om ett för— statligande behandla ordningspolisen på annat sätt än kriminalpolisen. Mot ett förstatligande enbart av landsbygdens polisväsen har tidigare framhål- lits, förutom rättvisesynpunkter, det starka behovet av samorganisation mellan städernas och landsbygdens polisväsen samt de komplikationer i organisatoriskt hänseende som med nödvändighet skulle uppstå vid stads— bildning och inkorporering. Den likaledes i anslutning härtill diskuterade möjligheten att från ett förstatligande undantaga polisorganisationen i de största städerna har bedömts som särskilt olämplig, då ur rikssynpunkt organisationen i viktiga hänseenden måste baseras just på poliskårerna i dessa städer. De anförda skälen mot ett partiellt förstatligande av allenast landsbygdens polisväsende eller allt polisväsende med undantag för de största städernas äga enligt utredningens mening alltjämt giltighet.
Vid det närmare utformandet av en statlig polisorganisation bör emeller- tid — det må redan här framhållas — noga tillses, att de värden, som, på sätt inledningsvis antytts, otvivelaktigt äro förenade med den nuvarande or- ganisationen, i möjligaste mån bevaras. I detta hänseende hänvisas till ut- redningens i det följande framlagda förslag.
Genom ett förstatligande av polisväsendet kan, såsom torde framgå av det föregående, i själva verket vinnas åtskilliga påtagliga fördelar i organi- satoriskt hänseende, vilka äro ägnade att höja effekten av polisens arbete. Framför allt är det genom en sådan reform möjligt att få till stånd ett i territoriellt och personellt avseende mera homogent och ändamålsenligt ut— format samt för verksamheten i dess helhet bättre samordnat polisverk, där med den enhetliga ledning och principiellt obegränsade rörlighet hos polisstyrkorna, som skulle utmärka organisationen, dessa kunde rationellt utnyttjas var helst behov yppade sig. Vidare skall samverkan mellan skilda poliskårer ske smidigare än nu i allmänhet är möjligt. Därjämte skall bland annat även rekryteringen främjas. Slutligen kan man med något mindre omgång än för närvarande få till stånd och handhava för hela polisväsendet gemensamma anordningar av skilda slag. En grundförutsättning för att ett statligt polisverk skall fungera tillfredsställande är emellertid naturligen,
att statsmakterna förse polisen med tillräckliga personella och andra re— surser.
Man kan emellertid icke bortse från att en statlig regi av polisväsendet har vissa avigsidor. Inrättandet av ett statligt polisväsende, som omfattar hela landet och som i sin spets måste ha ett särskilt organ, låt vara even— tuellt med begränsade befogenheter, kan sålunda befaras komma att med- föra en viss ökad byråkratisering. Enär vid ett sådant polisväsende de be- slutande regionala och centrala instanserna knappast äga samma ingående och allsidiga kännedom om förhållandena ute i orterna som de lokala orga- nen, kan vidare organisationen tänkas komma att bliva i någon mån sche— matiskt uppbyggd.
Dess bättre torde det dock vara möjligt att på olika sätt 0111 icke helt eli- minera så i allt fall väsentligt reducera dessa olägenheter. Detta kan ske genom en långtgående decentralisering i såväl rent administrativt hänseende som med avseende å själva polisverksamheten och genom en stark begräns- ning av ett blivande centralorgans befogenheter. I den mån administrativa befogenheter ej kunna decentraliseras, torde eventuella tendenser till sche- matisk handläggning av bl. a. organisatoriska frågor kunna motverkas ge— nom upprätthållande av fortlöpande, intim kontakt mellan centrala samt regionala och lokala organ. Anledning kan ock finnas att å det lokala pla- net bibehålla samt i det regionala planet och i fråga om den centrala led- ningen införa något lekmannaelement. Även härutinnan återkommer utred— ningen i det följande.
I den tidigare förda diskussionen om ett eventuellt förstatligande har stundom gjorts gällande, att en sådan åtgärd under alla förhållanden inne- bure ett experiment med ovissa följder. Det kan då vara anledning att_ i anslutning till vad ovan anförts rörande behovet av ett huvudmanna- skifte på detta förvaltningsområde _ även framhålla, att ett förstatligmdc av polisväsendet vid närmare övervägande i själva verket knappast fram- står som ett särskilt äventyrligt steg. Det rör sig här ingalunda om något unikt eller över huvud taget oprövat. I bland annat alla de tre norciska grannländerna är som framgår av den särskilda redogörelsen för cessa länders polisväsende polisorganisationen sedan åtskilliga år statlig. Såvitt utredningen genom skriftväxling med vederbörande grannlandsdepartenent och genom personliga kontakter med olika i saken införsatta befattnngs— havare i grannländerna kunnat utröna, äro erfarenheterna av den statliga regin i dessa länder, med deras med våra någorlunda jämförliga allminna samhälleliga och folkpsykologiska förutsättningar, på det hela taget ilart gynnsamma. I den mån reformkrav där framträtt, ha de genomgående gällt andra ting än huvudmannaskapet, merendels organisatoriska detaljer av olika slag. De sålunda vunna erfarenheterna synas i förevarande samnan- hang icke kunna frånkännas viss betydelse.
I det föregående ha behandlats endast de brister, som vidlåda polsvä-
sendet och frågan huruvida dessa kunna botas inom en kommunal ram på lokalplanet eller om förstatligande är den mest rationella utvägen. I det därvid förda resonemanget har uppmärksamhet icke ägnats det nära sam— band mellan polisväsendet och åklagarväsendet som organisatoriskt sett ytt- rar sig däri, att på lokalplanet ett flertal chefstjänster och på det regio- nala planet samtliga landsfogdetjänster omfatta såväl åklagar- som po- lisverksamhet. Uppenbart torde vara att vid övervägandet av hur ett effek- tivt arbetande polisväsende bör vara organiserat avsevärd uppmärksamhet måste ägnas åt frågan huruvida den sålunda förefintliga anordningen i sig innebär ett hinder för uppnående av önskad effektivitet hos polisväsendet. Man måste med andra ord också beakta, huruvida ett aldrig så rationellt uppbyggt polisväsende, personellt och tekniskt väl avvägt och utrustat, må- hända hämmas i sin verksamhet så att det ej uppnår full effektivitet, därest icke åklagarväsendet så inrättats, att uppdagade och utredda brott snabbt kunna beivras. Utan tvivel förhåller det sig nämligen så, att där sam- hällets reaktion på ett brott icke följer så snabbt som över huvud taget är möjligt, där minskas respekten för rättsskipningen och icke minst för po- lismaktens effektivitet, vilket har en ökad brottslighet som följd. Erfaren- hetsmässigt föreligger i fråga om åklagarhandläggningen av utredda ären— den på sina håll en viss eftersläpning (det må anmärkas, att samma ten— dens är klart skönjbar även i fråga om domstolsbehandlingen). En bland flera anledningar härtill är med all säkerhet den splittring av arbetsupp- gifterna som föreligger såväl på lokalplanet som på det regionala planet och som direkt avhänger av det rådande organisatoriska sambandet. Denna splittring medför lätt —— särskilt där arbetsbördan är pressande _ att an- tingen polisgöromålen eller åklagaruppgifterna eftersättas. Det är — något som torde framgå av det ovan sagda — i och för sig med hänsyn till ska- deverkningarna likgiltigt vilken verksamhet som primärt får stå tillbaka; eftersättandet av en av uppgifterna skadar i själva verket båda. Det synes därför böra ankomma på utredningen att vid sina överväganden av vad som kan åstadkommas för att uppbygga ett effektivt, smidigt arbetande polis— väsende ingående beakta i vad mån en omorganisation av åklagarväsendet kan erfordras. Det framstår därvid i första hand —- mot bakgrunden av att utredningen funnit ett förstatligande av polisväsendet böra ske såsom ändamålsenligt och följdriktigt att i detta sammanhang jämväl åklagarvä- sendet, i den mån det alltjämt är kommunalt, förstatligas.
B. Förhållandet mellan polis-, åklagar- och exekutionsväsendet
i en blivande organisation
Vid sidan av den i nästföregående kapitel avhandlade frågan om huvudman— naskapet för polis- och åklagarväsendet möter såsom där redan avslutnings-
vis berörts i reformarbetet å förevarande område ett annat organisatoriskt huvudspörsmål, nämligen problemet i vad mån den nuvarande (partiella) samordningen mellan polisväsendet och åklagarverksamheten bör bibehållas. Spörsmålet sammanhänger i fråga om det lokala planet på visst sätt med det tidigare diskuterade problemet om distriktsindelningen. Utredningen övergår nu till att behandla nämnda samordningsfråga, därvid även det rå- dande sambandet med exekutionsväsendet kommer att beröras.
De olika kategorier av befattningshavare, som enligt gällande ordning fungera såsom polischefer, äro för närvarande i mycket stor omfattning anförtrodda även andra arbetsuppgifter än sådana, som ha avseende å po- lisväsendet. Sålunda äro de ordinarie landsfiskalerna i allmänhet, förutom polischefer, även distriktsåklagare och utmätningsmän; därjämte handlägga de i sin egenskap av administrativa Iokalmyndigheter (polismyndigheter) åtskilliga tillstånds- m. fl. ärenden. I städerna utanför landsfiskalsorganisa- tionen äro likaså i betydande omfattning polischefsskapet och åklagarupp— giften förenade hos samme person; i åtta fall har denne befattningshavare därjämte såsom stadsfogde att handha ärenden som röra exekutionsväsen- det. Landsfogdarna slutligen äro genomgående såväl länspolischefer som statsåklagare. Å andra sidan förekommer, såsom åtminstone delvis torde framgå av det anförda, inom envar av berörda tre karriärer på sina håll en viss uppdelning eller renodling av funktionerna. Ett icke obetydligt an— tal ordinarie landsfiskalstjänster äro sålunda renodlade åklagar-polischefs- tjänster (för närvarande 21 stycken), eller renodlade utmätningsmanna- tjänster (för närvarande 18 stycken). I några landsfiskalsdistrikt finnas vid sidan av den ordinarie distriktsåklagaren-polischefen (i ställning som extra ordinarie landsfiskaler) befattningshavare som fullgöra enbart åkla- garuppgifter. I åtskilliga större städer är polischefsskapet skilt från åklagarväsendet. I förhållande till landsfogdeorganisationen är polisorgani- sationen fristående i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping och Hälsing- borg. Därjämte tillämpas å de landsfogdeexpeditioner där biträdande lands- fogde eller landsfogdeassistent tjänstgör sedan åtskillig tid tillbaka faktiskt i allmänhet en arbetsfördelning, enligt vilken polisärendena huvudsakligen handläggas av ordinarie landsfogden medan biträdande landsfogden och/eller landsfogdeassistenten väsentligen tager befattning enbart med åklagarären- den. Beträffande Stockholm, Göteborg och Malmö gäller, att åklagarväsen- det fungerar utanför landsfogdeorganisationen. Nu angivna funktionsupp- delning inom de olika karriärerna synes visa en _— låt vara svagt — stigan- de tendens.
Det säger sig självt, och har redan uttalats i det föregående, att det hop— förande å samma befattning av arbetsuppgifter av skilda slag, som i allt fall på det hela taget utmärker hithörande tjänster och särskilt det stora fler- talet ordinarie landsfiskalsbefattningar, ej sällan icke blott innebär en tung belastning å vederbörande tjänsteman utan även föranleder avsevärda svå—
righeter i tjänsteutövningen, bl. a. då brådskande ärenden av olika typ samti- digt aktualiseras. Olägenheterna av den förevarande ordningen torde kunna bedömas i lika mån drabba polisväsendet och åklagarväsendet. Att även ut- mätningsmannaverksamheten måste lida av den sammanblandning av ar- betsuppgifter som förekommer synes uppenbart. Frågan blir då närmast den att undersöka, hur de antydda olägenheterna skola kunna undanröjas. Det låter sig utan vidare sägas, att detta mål säkrast kan vinnas, om de olika funktionerna renodlas och koncentreras på skilda befattningshavare.
Vad beträffar utmätningsmannauppgifterna är det påtagligt, att de till sin art väsentligt skilja sig från polis- och åklagarverksamheten. De exeku- tiva arbetsuppgifter som åvila landsfiskalerna och de befattningshavare i städerna, som samtidigt äro polischefer-åklagare och stadsfogdar, ha fler- städes en betydande omfattning. Från utredningens synpunkt sett synes det därför ligga närmast till hands, att denna verksamhet överföres på särskilda tjänstemän. Utredningen är icke främmande för de olägenheter, som kunna organisatoriskt föranledas av en sådan anordning, men anser för sin del att de kunna bemästras. Stöd för ett sådant antagande finner utred- ningen i de goda erfarenheter man vunnit från de inom skilda delar av landet liggande distrikt, där anordningen redan vidtagits. En följd av en sålunda förordad reglering bör givetvis vara, att exekutionsbiträdesbestyren icke längre skulle ankomma på underordnade polismän, eller, med andra ord, att man bryter med den uppfattningen, varåt gives uttryck i 1 ä 2. po— lislagen, att polisverksamheten på landsbygden jämväl omfattar exekutions— biträdesverksamhet.
Vad därefter angår polis- och åklagarverksamheten är frågan om en ren— odling av dessa funktioner och en koncentration av respektive arbetsupp- gifter å skilda befattningshavare måhända icke lika lätt besvarad. Detta be- ror enligt utredningens mening därpå, att ifrågavarande arbetsuppgifter ha ett visst klart sammanhang; de gripa på sätt och vis in i varandra. Fråge— ställningen för utredningen vars huvuduppgift ju gäller polisväsendet blir därför härutinnan denna: Är det — för vinnande av ett effektivt polisvä- sende —— oundgängligen erforderligt med en tudelning av polis- och åklagar- funktionerna över hela linjen eller kan —— för den händelse indelningen skul- le framstå såsom au skilda skäl praktiskt ogenomförbar eller i vart fall svår-genomförbar — syftet med reformen ändock tillgodoses på ett ända— målsenligt sätt?
En analys av skälen för och emot en tudelning blir den uppgift som när— mast anmäler sig.
Skäl för en uppdelning av polischefs- och åklagartjänster
I den allmänna diskussionen har gjorts gällande, att det skulle vara ägnat att garantera en starkare objektivitet hos åklagaren, om han icke befattade
sig med förundersökningen. Såsom ansvarig för dennas rätta bedrivande kunde han befaras låta sig vid åtalsfrågans prövning subjektivt påverkas av sin ambition såsom undersökningsledare och en sådan, av bristande ob- jektiv syn präglad inställning kunde karaktärisera även det sätt, varpå han sedermera utförde talan inför domstolen. Detta betraktelsesätt _ som på åtskilliga håll utomlands torde ha beaktats vid åklagarväsendets uppbygg— nad — har icke godtagits hos oss. Man har här —— främst från den utgångs- punkten att förundersökningen är en del av brottmålsprocessen — icke fun— nit anledning underkänna åklagaren såsom förundersökningsledare; det för- håller sig tvärtom så, att åklagaren principiellt framstår såsom den som har ledningen av förundersökningen, och det hävdas, att han — i vart fall där ärendena äro svårbedömda — bör aktivt deltaga i densamma. I de fall där i enlighet med gällande bestämmelser i rättegångsbalken polismyndigheten inlett förundersökningen, skall ledningen av denna i ett visst läge övergå å åklagaren, som för övrigt även dessförinnan under vissa angivna förutsätt- ingar äger meddela anvisningar till dess rätta bedrivande. Att nu frångå principen om att åklagaren skall vara undersökningsledare synes icke kunna ifrågakomma.
De nu relaterade synpunkterna måste därför sakna betydelse för bedöman- de av frågan, huruvida de tjänster, som innefatta såväl åklagaruppgifter som polischefsgöromål böra tudelas eller icke. Det kan emellertid mcd styr— ka framhållas, att fullgörandet av såväl åklagaruppgifterna, däri då ingår ledningen av förundersökningen, som polischefsverksamheten av andra skäl lämpligen icke bör åvila samma person. Med den nu gällande ordningen, där dessa funktioner i stor utsträckning äro förenade, kan man _ såsom redan antytts »— icke ernå den kraftkoncentration utan vilken re- sultatet av arbetet löper fara att såväl fördröjas som bli mindre gott. Man riskerar såsom också redan ovan antytts en kollision av arbetsuppgifter som måste bedömas vara till avsevärd nackdel och kan antagas medföra, att endera åklagarverksamheten eller polischefsgöromålen eftersättas eller att —— vid befattningshavarens allvarliga strävan att balansera arbetsujpgif— terna mot varandra —— båda verksamhetsområdena bli lidande. Häri kan med fog ses ett starkt skäl för en funktionsuppdelning.
Ett annat skäl av allmängiltig natur för ett särskiljande av uppgifterna utgör den omständigheten, att få personer torde hos sig förena fallenhet för både åklagarverksamheten och polischefsskapet. Av särskild betydelse för den förstnämnda verksamheten är förmågan att penetrera och lösa juri- diska problem av mången gång invecklad natur samt att kunna muntligen inför domstol på ett övertygande sätt framlägga den lösning som erbjuder sig. Väl kan även en polischef komma i kontakt med problem, för vilkas rätta lösande fordras goda juridiska kunskaper, men de egenskaper som främst konstituera en god polischef äro administrativ förfarenhet, god förmåga av befälsföring samt intresse av och fallenhet för lösande av personaliårds-
problem, egenskaper, som icke synas lika betydelsefulla för en åklagare. Beaktas dessa synpunkter vidgas vid en uppdelning av funktionerna avse- värt möjligheterna till en god och riktig rekrytering av chefstjänsterna. I detta sammanhang må framhållas, att en uppdelning skulle innebära ett fullföljande av den ovan berörda faktiska utvecklingstendensen inom de stora och medelstora städerna samt i någon mån inom landsfiskalsorganisa— tionen, där som ovan anförts på några håll tjänster omfatta uteslutande åklagaruppgifter. Vidare har — såsom också ovan anförts — en liknande tendens till klyvning av verksamheten ägt rum å vissa landsfogdeexpedi- tioner utan att dock någon tjänsteuppdelning skett.
Beträffande landsfogdetjänsterna kunna särskilda skäl anföras för ett åtskiljande av åklagar- och polischefsfunktionerna. En sådan uppdelning med därav följande koncentration till skilda befattningshavare av ansvaret för envar av de betydelsefulla statsåklagar- och länspolischefsuppgiftern—a kunde förväntas leda till att icke i den betydande omfattning som nu är fallet statsåklagarärenden av hög svårighetsgrad överlåtas å landsfogde- assistenter och distriktsåklagare. Tvärtom skulle kanske ernås, att veder- börande statsåklagare finge möjlighet att —— i enlighet med gällande in- struktion —— i tillbörlig utsträckning från distriktsåklagare övertaga hand- läggningen av mål, som — ehuru i princip ankommande på distriktsåklaga- ren — genom sin omfattning eller sin särart rimligen borde handläggas av åklagaren med den högre kompetensen. Vidare kunde en uppdelning av funktionerna med visshet förväntas på ett effektivare sätt än som nu är möjligt åvägabringa en effektiv överledning för länets polisstyrka. Därest så funnes vara önskvärt kunde man också lättare inordna länspolischefer) .i länsstyrelsen; man behövde då icke ha anordningen med en befattningsha- vare, som sorterar under två olika chefsmyndighcter.
Skäl emot en uppdelning av tjänsterna Helt allmänt har i diskussionen gjorts gällande att vid ett särskiljande av polischefsuppgifterna och åklagarverksamheten, däri ingår förundersök- ningsledning, kompetenskonflikter kunna tänkas uppkomma, något som man ej behöver befara, där åklagarsysslan och polischefsskapet ligga i sam- ma hand. Härutöver må anmärkas, att en fullständig funktionsuppdelning med hänsyn till vissa förhållanden måste anses svårgenomförbar. Vad sär.- skilt angår landsfogdetjänsterna är i sådant hänseende att beakta, att me.— dan det i allmänhet icke torde erbjuda någon svårighet att finna ett till storleken och arbetsbördan väl avpassat statsåklagardistrikt, de polisiära arbetsuppgifterna skulle — om man ser till nu föreliggande arbetsuppgifter — i normallänet knappast förslå för en »renodlad» länspolischef. Å andra sidan skulle måhända, om man inordnade en sådan länspolischef i länssty- relsen i avsikt att tillföra honom arbetsuppgifter, vilka tillsammans med
dem som redan nu i polisiärt hänseende ankomma på honom medgåve ett fullt utnyttjande av hans arbetskraft, länspolischefen kunna tänkas bli allt- för mycket engagerad såsom föredragande i polisärenden. Härigenom skulle man riskera att minska hans möjligheter att operativt leda polisverksamhe- ten, något som finge anses utgöra en icke ringa olägenhet och direkt mot- verka reformens syften.
Svårigheter av betydande omfattning skulle yppa sig även vid en full- ständig funktionsuppdelning å lokalplanet. Polisdistrikten måste — särskilt där en större centralort saknades — givas en betydande omfattning för att polischefen skulle bli fullt sysselsatt av polischefsuppgifter. Polisdistrikten skulle då — närmare angivet — böra erhålla en sådan minsta omfattning, att det löpande arbetet inom distriktet krävde en personalstyrka om minst cirka 60 man. Det bleve med andra ord nödvändigt att tillskapa polis- distrikt av i allmänhet större omfattning än den som utredningen enligt vad ovan anförts ansett nöjaktig för ett effektivt bedrivande av polisverksam- heten. En distriktsbildning av antydd art komme att medföra en del olägen- heter; polischefens arbete bleve mera tungrott, kostnaderna för organisa— tionen ökades genom att mycken arbetstid åtginge för resor, polischefens egen lokalkännedom försämrades och det bleve för allmänheten förenat med ökat besvär att nå kontakt med polischefen; servicen bleve över huvud lätt nog lidande. En funktionsindelning kunde även på åklagarsidan med- föra ökade kostnader, bl. a. för resor, samt andra svårigheter. Såsom ett annat skäl, som talade mot en i samtliga polischefsdistrikt genomförd funk- tionsklyvning, syntes böra beaktas det förhållandet, att åtskillig på di— striktsåklagare ankommande åtalsverksamhet är av tämligen rutinmässig beskaffenhet och har ett direkt samband med polisens ordningshållande
uppgift.
Utredningens avvägning
Vid vägande av skälen för och emot den sålunda diskuterade klyvningen av chefstjänsterna har utredningen funnit de skäl som tala för en sådan åtgärd mycket starka. De skäl, som anförts mot att en klyvning kommer till stånd torde vara av skiftande styrka. Vad ovan anförts om risken för kompetenskonflikter torde icke äga någon större bärighet. Situationen töre- ligger redan nu i de städer, där polischefsskap och åklagarbefattning ligga hos skilda personer (detta är förhållandet i samtliga polismästarstäder —— med undantag för Karlskrona och Luleå —- och dessutom i Uddevalla) . En- ligt gällande bestämmelser har åklagaren såsom förundersökningsledare i brottmål att hos polischefen påkalla biträde av polispersonal för förunder- sökningens bedrivande; erfarenheterna hittills jäva icke det omdömet att hithörande problem kunnat lösas i stort sett friktionsfritt. Där över hlVlld taget samarbetet varit mindre gott har detta haft sin grund i personliga not-
sättningar, som rimligen icke böra tillmätas någon principiell betydelse. De skäl mot en klyvning som hänföra sig, på sätt ovan anförts, till svårig- heten att Väl avväga arbetsuppgifterna för en >>renodlad» länspolischef äro mera vägande. I det sammanhanget har man beträffande länspolisledning- en framfört det uppslaget att denna bör får ett annat innehåll, om polis- distrikten göras mycket stora. Med sådana polisdistrikt skulle, har man sagt, behovet av en länspolischef i vedertagen mening vara mycket mindre. Läns- ledningen av polisverksamheten skulle då, har det gjorts gällande, kun- na under landshövdingens direkta chefsskap anförtros en inom länssty- relsen inrättad sektion för polisärenden, som skulle förestå's av en befatt- ningshavare med polischefsutbildning och tjänsteställning motsvarande lägst en förste länsassessor. De arbetsuppgifter som skulle åvila denne borde, framhålles det, utan alltför stora svårigheter kunna lämpligt avvägas.
Gcntemot uppslaget om en sådan förändring av länspolischefsbefattning- ens karaktär vill utredningen framhålla att med dess starka betonande av de ledande och övervakande uppgifternas koncentrerande till länsplanet en länspolischef i den vedertagna bemärkelsen såsom utredningen tidigare framhållit icke endast bör bibehållas utan ges en avsevärt stärkt ställning.
Vad så angår det som invänts mot en uppdelning på det lokala planet anser utredningen detta icke kunna frånkännas betydelse och vill i detta sammanhang understryka att distrikten icke får bli större än som är prak- tiskt lämpligt. När utredningen gör detta påpekande är utredningen väl medveten om att nackdelarna i fråga om servicen till allmänheten ofta överdrivas i detta sammanhang. Så är bl.a. fallet med påståendet om det starkt ökade besväret för allmänheten att få kontakt med polischefen. Det verkliga behovet av en personlig kontakt mellan allmänheten och polischefen torde icke vara alltför starkt uttalat; telefonnätets utbygg- nad och den undan för undan genomförda automatiseringen av detta liksom den starkt utvecklade motortrafiken ger allt mer vidgade möjligheter till erforderlig kontakt utan större kostnad och besvär. Man får i samman- hanget icke heller blunda för det faktum, att den bästa servicen åt allmän- heten i de hänseenden varom här är fråga mindre utgör möjligheten att personligen komma till tals med polischefen än att polisorganisationen är så uppbyggd och kan verka så effektivt, att behovet av personliga kontak- ter minskas. Under alla förhållanden är emellertid en viss försiktighet att tillråda när det gäller att bilda stora distrikt.
Såsom sitt slutliga ståndpunktstagande i frågan, huruvida — samtidigt med att polisväsendet och åklagarväsendet helt förstatligas — åklagarupp- gifterna över hela linjen såväl på det lokala som på det regionala planet böra skiljas från de polisiära uppgifterna, vill utredningen anföra följande.
Utredningen anser det icke kunna hävdas, att ett åtskiljande över hela linjen av dessa uppgifter är från effektivitetssynpunkt sett ofrånkomligt. Vid sådant förhållande och med beaktande av de, främst organisatoriska, skä—l
som tala mot en sådan radikal lösning vill utredningen såsom bakgrund till det organisation*sförslag, som i det följande skall redovisas, fastslå följande riktlinjer.
Regionalplanet. De arbetsuppgifter som för närvarande ankomma på landsfogden böra, där så befinnes lämpligt, i princip uppdelas på dels en befattningshavare, vilken såsom statsåklagare endast har att syssla med de regionala åklagargöromålen, dels en befattningshavare, vilken såsom läns- polischef svarar för de polisiära göromålen. I de län där arbetsbördan icke anses kunna, uppdelad på angivet sätt, ge full sysselsättning åt en läns- polischef _ det torde kunna med någorlunda säkerhet antagas att så till en början blir fallet i flertalet av länen _ bibehålles landsfogdetjänsten alltjämt odelad. Instruktionsvägen torde böra för sådana fall tillses, att båda arbetsuppgifterna ägnas tillbörlig uppmärksamhet.
Lokalplanet. Lokala polischefsdistrikt av den storleksordning och med en polisstyrka, som skulle kräva full arbetsinsats av chefen enbart för lösan- de av de polisiära uppgifterna kunna av praktiska skäl i övervägande anta- let fall icke inrättas _ såvitt kan bedömas kan det ske endast i fråga om ungefär tredjedelen av hela antalet tänkta distrikt. I sådana fall där hinder ej möta att göra distrikten tillräckligt stora för en klyvning av chefens arbetsuppgifter eller där förhållandena rentav kräva, att sådana distrikt inrättas, böra de nämnda uppgifterna läggas hos skilda befattningshavare. Skulle åklagarverksamheten i ett dylikt polischefsdistrikt till äventyrs icke förslå såsom arbetsuppgift för en heltidssysselsatt åklagare, torde dessa uppgifter kunna på lämpligt sätt överflyttas på åklagare i annat distrikt inom länet eller från sådan åklagare till komplettering av den förres verk- samhet överföras vissa åklagaruppgifter. Skulle åklagaruppgifterna ge full sysselsättning åt mer än en åklagare kan _ därest de ej kräva full arbets- insats av två eller flera åklagare _ även därutinnan en jämkning ske. Intet hinder torde möta för en anordning, varigenom i ett i princip uppdelat distrikt vissa begränsade åklagaruppgifter tillföras polischefen, i den mån det är förenligt med den arbetsbörda som åvilar honom, såsom t. ex. bötes- mål och strafförelägganden.
Man finge med det anförda som utgångspunkt räkna med följande orga- nisationsformer:
Regionalplanet
I. Länet såsom a) länspolischefsdistrikt med en länspolischef b) statsåklagardistrikt med en statsåklagare
II. Länet såsom länspolischefsdistrikt och statsåklagardistrikt med en länspolischef, tillika statsåklagare
Lokalplanet I. Polischefsdistrikt, tillika åklagardistrikt med en polischef, tillika åklagare 11. a) Polischefsdistrikt med polischef b) Åklagardistrikt med åklagare
llI. Samma typ som II men med åklagaruppgifterna fördelade på flera åklagare, delvis eventuellt även å polischefen
. Samma typ som II men med åklagaruppgifter tillagda jämväl åkla- gare i annat åklagardistrikt eller hämtade från annat åklagardistrikt.
VII. Principförslag rörande polis-, åklagar- och exekutions- verksamhetens framtida organisation
Utredningen har i det föregående förordat en reform, varigenom huvud- mannaskapet för polisväsendet helt lägges hos staten. Det har för utred— ningen vidare framstått såsom ändamålsenligt och följdriktigt att i samband med genomförandet av en dylik reform jämväl åklagarväsendet _ i den mån detta alltjämt är kommunalt _ förstatligas. Ett fullständigt åtskiljande av polischefs- och åklagarfunktionerna skulle enligt utredningens mening vara till gagn för såväl polisverksamheten som åklagarverksamheten. Av skäl som i det föregående redovisats har utredningen emellertid icke ansett det möjligt att fastslå att en tudelning genomgående bör ske utan stannat för att förorda ett bibehållande av det nuvarande systemet med sam- ordning i Vissa fall av polischefs- och åklagarfunktionerna. Detta hind- rar emellertid icke, att _ även för befattningar å vilka dylik samordning föreligger _ den tendens till uppdelning som redan gör sig gällande bör i möjligaste mån främjas. Vad angår exekutionsväsendet har utredningen kommit till den uppfattningen, att sysslandet med dithörande ärenden till sin art väsentligt skiljer sig från polis- och åklagarverksamheten och att det nuvarande sambandet mellan verksamhetsgrenarna innebär avsevärda olä— genheter. Utredningen förordar därför dels att utmätningsmannabestyren överföras på särskilda tjänstemän, dels att man bryter med den uppfattning- en, varåt gives uttryck i 1 5 2. polislagen, att polisverksamheten på lands— bygden jämväl skall omfatta exekutionsbiträdesverksamhet. Ett förstatligan- de av exekutionsväsendet förmenar utredningen böra ske. Utredningen av- ser att senare återkomma till denna fråga.
Med utgångspunkt från de nyssnämnda principiella ställningstagandena kommer i det följande att närmare utvecklas, hur utredningen tänkt sig ut- formningen av polis-, åklagar- och exekutionsverksamhetens framtida or- ganisation.
A. Polisverksamheten
Den lokala polisorganisationen I enlighet med de riktlinjer som utredningen ovan (5. 70) rekommende- rat indelas länen i polisdistrikt med benämning efter vederbörande central-
ort. Dessa distrikt bilda grundvalen för den statliga polisorganisationen samt utgöra de lokala poliskårernas reguljära verksamhetsområden. Det förutsättes, att verksamheten för dessa poliskårers personal, i den om- fattning som från samordningssynpunkt sett prövas erforderlig, skall kun- na utsträckas jämväl till områden utanför de reguljära verksamhetsområ- dena (polisdistrikten). Polispersonalen skall sålunda i princip vara obegrän— sat mobil.
Lokal poliskår lyder under länsstyrelsen (i Stockholm överståthållaräm- betet) och skall —— med de undantag som utredningen i det följande kommer att föreslå — vara direkt underställd länspolischef.
Chef för lokal poliskår benämnes polismästare eller, i distrikt där åklagar- väsendet alltjämt är förenat med polisväsendet, polismästare, tillika dist- riktsåklagare; dock att polisdirektör föreslås som titel för polischeferna i Stockholms, Göteborgs och Malmö polisdistrikt (se vidare nedan). Till po— liskåren förutsättes skola höra befattningshavare (polismän, personal till- hörande den s. k. kontorskarriären m. fl.) enligt fastställd personalförteck- ning samt övrig inom ramen för anvisade medel anställd personal.
I samband med genomförandet av den nya organisationen skola perso— nalförteckningar upprättas för de lokala poliskårerna. Därvid bör beaktas, att de tjänster för polismän och befattningshavare i kontorskarriären vilka avsetts för de nuvarande statspolisavdelningarna i princip och proportio- nellt efter beräknat behov fördelas på de olika distrikten. Undantag måste dock därvid göras för a) visst antal tjänster för polismän med särskilt kvali- ficerade utredningsuppgifter, b) erforderligt antal tjänster för polismän _ huvudsakligast polisbefäl _ med uppgifter avseende trafikövervakning och trafiksäkerhetsarbete inom länet och c) tjänster avsedda att disponeras inom den särskilda polisverksamheten och för vissa kommunikationsverks be— hov m. m. Den skisserade åtgärden innebär, att den nuvarande statspolis- organisationen _ liksom självfallet också den nuvarande reservpolisorga- nisationen _ avvecklas. Utredningen återkommer i olika sammanhang längre fram till frågan om den organisatoriska anslutningen till viss polis- kår av de tjänstekategorier som beröras under a)_c) ovan.
Lokal poliskår utgöres av dels en huvudstyrka, med stationering å distrik- tets centralort, dels arbetsgrupper av växlande antal och storlek med sta- tionering å företrädesvis större tätorter i polisdistriktets perifera delar. S. k. enmansstationering bör ifrågakomma endast i begränsad omfattning. I poliskårens huvudstyrka bör ingå _ förutom polischefen och övrig i polis- ledningen ingående personal _ huvudparten av distriktets personal för ut- redningsverksamhet av olika slag samt för spaning och annan undersök- ning angående brott. I arbetsgrupp bör som regel ingå polisbefäl. I övrigt höra i dylik grupp i princip och allt efter behov kunna ingå såväl polismän av olika kategorier (för yttre verksamhet resp. utredningsverksamhet) som be- fattningshavare i kontorskarriären.
Utredningen anser, att i ett omorganiserat polisväsende en centralisering av polismansstyrkorna skall ske i den omfattning som betingas av kra- ven på ökad slagkraft åt polisorganisationen. Centraliseringstanken får emellertid icke drivas för långt. Det torde få ankomma på länsstyrelserna att med beaktande av de allmänna synpunkter utredningen framlägger och under hänsynstagande bl. a. till allmänhetens berättigade önskemål be- stämma, i vilken omfattning polispersonal (i regel arbetsgrupper) bör vara stationerad i polisdistriktens perifera tätorter och glesbygdsområden för full- görande, i förekommande fall inom särskilda ansvarsområden, av polisupp- gifter med mera utpräglat lokal anknytning (jfr polisverksamhetsutred- ningens förslag angående kvarterspolis, . SOU 1961:15 sid. 65 ff).
Utredningen har utarbetat principskisser till organisationsplan för dels ett polisdistrikt med polismästare, dvs renodlad polischef, dels ett polis- distrikt med polismästare, tillika distriktsåklagare. Principskisserna finnas intagna såsom bilaga 8 resp. bilaga 9. Av notförklaringarna i bilagorna fram- går, hur organisationsformerna för de olika poliskårstyperna enligt utred- ningens mening kunna anpassas efter de lokala betingelserna, vilka bland annat och i första hand bestämma vederbörande poliskårers storlek. Prin— cipskisserna avse att belysa normalorganisationen för poliskårer av de båda huvudtyperna. Skisserna ge sålunda icke någon anvisning om hur polis— kårerna i de allra största distrikten _ Stockholms, Göteborgs och Malmö distrikt _ böra organiseras. Utredningen förutsätter, att nämnda poliskå- rer efter ett förstatligande av polisväsendet i stort sett bibehålla den grund— organisation, som de för närvarande ha. Den organisatoriska indelningen av dessa kårers personal till olika slag av verksamhet synes dock höra i högre grad än vad som nu är fallet ansluta till de allmänna grunder för dylik indelning som framgår av utredningens principskisser.
Vad angår den egentliga arbetsorganisationen inom polisdistrikten torde få anföras följande. Såsom ledare av polisverksamheten inom polisdistrikt bör polischefen fungera på ungefär samma sätt som för närvarande. Där- vid måste han dock _ i förekommande fall _ beakta, att verksamheten planeras att tillgodose även andra än centralortens intressen samt att den mer markerat än vad tidigare varit fallet kommer att utföras under läns- polischefens överledarskap och, vad särskilt gäller samordnade aktioner av olika slag, enligt dennes intentioner. Polischefen bör alltjämt vara polis- myndighet enligt lagen den 1|5 juni 1944 om vad i allmänhet skall med po— lismyndighet avses. I vissa avseenden vidgas polischefens arbetsuppgifter. Han kommer inom den ram som avlönings- och omkostnadsanslagen repre— sentera och som, allmänt sett, bestämmer hans handlande att få bära det primära ansvaret för polisorganisationens i distriktet tillstånd och funk— tionsduglighet. På polischefen torde få ankomma att bl. a. upprätta och till länsstyrelsen ingiva förslag till de anslagsäskanden och framställningar i övrigt inom hans ämbetsområde, vilka han finner böra göras. Han måste
vidare i större utsträckning än vad som för närvarande gäller för flerta- let polischefcr ägna uppmärksamhet åt den personaladministrativa och kamerala sidan av verksamheten. Anledningen härtill år den att till hans ansvarsområde komma att överflyttas en hel del uppgifter vilka nu i regel ankomma på de kommunala organen att fullgöra, t. ex. fullständig perso- nalbokföring, ärenden rörande lokaler och dessas planering, vicevärdsskap i vissa fall samt utrustningsfrågor.
Innan utredningen övergår till att i korthet kommentera de ovan nämnda principskisserna i vad de innefatta beskrivningen av en tänkt arbetsfördel- ning m. m. inom poliskårerna, torde böra behandlas en fråga av särskild betydelse, när det gäller att skapa rationella arbetsformer inom en polis- kår. Härvid syftar utredningen på tillämpningen av den nyssberörda lagen den 16 juni 1944 om vad i allmänhet skall med polismyndighet avses (po- lismyndighetslagen) och frågan om eventuella behov av ändringar däri. Jämlikt 1. & nämnda lag skall, där i lag eller författning uppgift ålagts polismyndighet utan att i lagen eller författningen särskild föreskrift med- delats om vad med polismyndighet avses, uppgiften tillkomma i stad med poliskammare denna och i övriga delar av riket polischefen i orten. I 2 5 av lagen stadgas att, om särskilda skäl föreligga, Konungen äger uppdraga åt annan polisman än polischef att i dennes ställe fullgöra på polischef eljest enligt 1 & ankommande uppgift. Av förarbetena (SOU nr 19.42z40 och prop. nr It)—44:17) till lagen framgår, att stadgandet i dess 2 5 på sin tid antogs komma att få sin största betydelse för landsbygden. Sålunda ansågs det vara lämpligt att i köpingar och andra orter, där polischef ej vore sta- tionerad men där kvalificerat polisbefäl funnes, åt sådant befäl uppdraga handläggningen av vissa ofta återkommande ärenden. Såvitt utredningen har sig bekant, har emellertid intet sådant uppdrag meddelats. Det bör vi- dare uppmärksammas, att med paragrafens nuvarande lydelse formella möj- ligheter saknas att i stad med poliskammare åt annan polisman uppdraga att för poliskammaren fullgöra på denna enligt polismyndighetslagen an- kommande uppgift. Detta är egendomligt, eftersom ingen poliskammare nu— mera är kollegial myndighet. Polismästaren är sålunda ensam ledamot av och beslutande i kammaren. Poliskamrarnas allmänna polismyndighet är merendels knapphändigt angiven i de olika instruktionerna. Några bestämda gränslinjer mellan poliskammarens och polismästarens funktionsområden äro sålunda icke uppdragna, vilket dock såsom framgår av det sagda icke torde ha någon större praktisk betydelse.
Enligt utredningens uppfattning bör poliskammarbegreppet i ett stat- ligt polisväsende avskaffas och uppgift, som i lag eller författning ålagts polismyndighet utan att därvid särskild föreskrift meddelats om vad med polismyndighet avses, generellt ankomma på polischefen i vederbörande polisdistrikt. Polismyndighetslagen bör vidare ges en sådan utformning, att en delegation på annan polisman än polischef (polismyndighet) av be-
fogenheten att handlägga polismyndighetsärenden kan ske i den utsträck- ning som erfordras för att inom de lokala poliskårerna skapa rationella arbetsformer.
Stadsdomstolsutredningen har i sitt i det föregående omnämnda betän- kande bl.a. föreslagit, att vissa polismyndighetsärenden, som nu hand- läggas av magistrat, skola överflyttas på polischef (poliskammare). Polis- utredningen finner efter företagen viss utredning goda skäl föreligga för an— tagandet, att _ om polismyndighetsärendenas handläggning ordnas på det sätt nämnda utredning föreslagit _ överflyttningen i och för sig icke kom— mer att föranleda något ökat arbetskraftsbehov inom polischefsgraden.
Utredningen återgår härefter till frågan om arbetsorganisationen inom de lokala poliskårerna. Närmast vill utredningen därvid beröra ett förhål- lande, som _ ehuru det uppenbarligen har sin givna betydelse för effekti— viteten hos polisarbetet _ tidigare icke berörts. Utredningen syftar här på det otillfredsställande i att på åtskilliga håll den utbildade polispersonalen sysslar med uppgifter, som rätteligen böra ankomma på personal inom kon— torskarriären.
Vid ett polisväsende, där huvudmannaskapet ligger hos kommunala or- ganisationer, har det mångenstädes naturligen varit svårt att komma till rätta med missförhållanden av sådant slag. I samband med att huvudman- naskapet övergår å staten såsom ensam ansvarig för polisväsendets upp- byggnad anmäler sig som en angelägen uppgift att uppbygga den nya organi- sationen på sådant sätt och med en sådan avvägning av personalen och dess anpassande till arbetsuppgifterna att sådana missförhållanden som minska effektiviteten i arbetet bringas att upphöra. Härutöver synes böra vid upporganiserandet beaktas, att personalstaterna även i övrigt anpassas efter vad effektivitetskravet fordrar. Detta kräver från polisledningens sida — även sedan organisationen en gång tillskapats _ en fortgående noggrann uppmärksamhet i frågor, som röra arbetsanalys och planering, disposi- tionen av den egentliga polispersonalen och övrig personal m. m. Det för- tjänar anmärkas, att _ även om detta primärt måste vara en uppgift för distriktets polischef och hans närmaste medarbetare — åtskillig vikt ligger därpå, att problemen kontinuerligt beaktas såväl av länsstyrelserna som av det centrala organet.
Ytterligare en omständighet av betydelse för frågan hur arbetsorganisa- tionen bör vara uppbyggd skall här beröras. Det har i olika sammanhang kunnat konstateras, att den nuvarande uppdelningen av polismännen på ord- ningspolismän och kriminalpolismän innebär vissa olägenheter av såväl arbetsorganisatorisk som löneteknisk art. Inom vissa av de nuvarande po- liskårerna föreligger på sina håll enligt vad som uppgivits för utredningen ett faktiskt spänningsförhållande mellan ordnings- och kriminalavdelningar- na, vilket självfallet icke kan vara till gagn för polisverksamheten i dess hel- het. En första förutsättning för att ett smidigt och effektivt polisväsende
skall kunna skapas måste enligt utredningens mening vara, att poliskårerna organiseras på ett sådant sätt att samverkan mellan de olika organisations- enheterna inom kårerna säkerställes och framstår som naturlig. Det an— kommer icke på utredningen att behandla lönetekniska problem. Utred- ningen vill emellertid framhålla, att det icke synes uteslutet, att det nuva- rande lönesystemet, enligt vilket lönesättningen av kriminalpolismanstjäns- ter sker med tillämpning av Vissa kvoteringsregler, i vissa fall kunnat leda till att kriminalavdelningar, dvs. specialavdelningar för spaning och annan undersökning av brott (se 6 & polislagen), tillagts utredande eller preventiva uppgifter av sådan karaktär att de haft sin naturliga anknytning till ord- ningspolistjänsten och icke bort handläggas av kriminalpolispersonal. Utredningen har med hänsyn till att gränsen mellan ordnings- och krimi- nalavdelningarnas arbetsuppgifter nu icke är fixerad och till de tendenser varom nyss talats, i sina principskisser till organisationsplaner för olika typer av lokala poliskårer föreslagit, att kårerna skola organiseras med beak- tande av polisverksamhetens grundelement, nämligen yttre verksamhet (hit hänföres självfallet jämväl den administrativa verksamhet m. m. som ut— föres av ledningspersonal, jourhavande befälspersonal, vakt- och piketper- sonal m. fl. och som måste utgöra en integrerande del av verksamhets- grenen såsom sådan) och utredningsverksamhet. Utredningen är angelägen framhålla, att dess förslag till lösning av frågan hur en poliskår i princip bör organiseras ingalunda torde minska möjligheterna för en önskvärd spe- cialisering av polispersonal eller behöva leda till förändringar av de rikt- linjer efter vilka det nuvarande lönesystemet för polispersonal utformats. Den förstärkning av länspolischefsfunktionen, som utredningen anser böra ske, får självfallet icke leda till att den lokala organisationen störes varje gång som för länet eller del därav samordnade aktioner enligt läns- polischefens intentioner skola äga rum. I syfte att bl. a. eliminera störningar i arbetet på det lokala planet och för att underlätta de lokala polischefernas arbetsplanering bör enligt utredningens mening det system med rörligt kom- mando, som med framgång sedan en tid prövats vid olika poliskårer, ges vidgad tillämpning, i varje fall inom de större poliskårernas huvudstyr- kor, Dylika kommandon, dvs. reguljära arbetsenheter i vederbörande po- liskårers planerade organisation, böra, där så befinnes lämpligt, upprät- tas genom sammanförande av grupper av ordinarie tjänster för polismän, vilka icke åläggas bestämda arbetsuppgifter utan dag för dag (eventuellt timme för timme) genom arbetsledningens försorg tilldelas efter omständig- heterna varierande uppdrag (t. ex. »rensningsaktioner», trafikdirigering vid trafikstockningar. förstärkning av normalbevakningen etc.). Utredningen vill ifråga om arbetsorganisationen inom polisdistrikten slut- ligen understryka vikten av att personal, som har att leda den yttre verk- samheten, i möjligaste mån avlastas sådana arbetsuppgifter, som skulle binda den vid skrivbordet. Dess verksamhet bör i betydligt större utsträck-
ning än vad som för närvarande är fallet inriktas på planering, organisa- tion, ledning och kontroll av den yttre verksamheten.
Ovan har utredningen anfört några synpunkter på frågan om uppbyggna- den av polisdistriktens personalstater. Därvid har utredningen föreslagit, att vissa polismanstjänster inom den nuvarande statspolisorganisationen skulle undantagas vid en proportionell fördelning på polisdistrikten av tjänster beräknade för statspolisavdelningarnas nuvarande behov. Bland de undantagna tjänsterna äro tjänster för polismän med uppgift att utreda särskilt kvalificerade brott samt tjänster för polismän _ huvudsakligast polisbefäl _ med samordnande uppgifter med avseende å trafikövervak— ningen och trafiksäkerhetsarbetet. Utredningens förslag här nedan torde beträffande det första slaget av tjänster böra ses mot bakgrunden av att det enligt 4 & instruktionen för landsfogdarna åligger landsfogde att, där icke åtalsrätten uteslutande tillkommer annan åklagarmyndighet eller sär- skild åklagare blivit i vederbörlig ordning för visst. mål förordnad, vid de allmänna underrätterna inom länet ävensom vid fullföljd i hovrätt utföra åtal för vissa i instruktionen närmare angivna brott. För utredandet av vissa av dessa brott krävs av vederbörande polismän dels speciell förfaren- het och grannlagenhet, dels _ i regel _ specialutbildning. Det erbjuder naturligtvis vissa svårigheter att detaljerat angiva, vilka brott som kunna hänföras till ifrågavarande kategori. Såsom exempel må nämnas sådana brott som mord och dråp, försök till mord eller dråp, mordbrand, svårare gäldenärsbrott och ämbetsbrott. Ett visst antal polismän (specialister) per län böra enligt utredningens mening avdelas för utredningar av nu nämnt slag. Dessa polismän böra, där ej särskilda omständigheter tala för annan förläggning, tilldelas den poliskår, som är förlagd till residensstaden, men i första hand stå till länspolischefens (statsåklagarens) disposition för ut- redningar som denne ger anvisning om. Med angiven reservation bör mot— svarande placering gälla för polismän med uppgifter avseende trafiköver- vakningen och trafiksäkerhetsarbetet inom länet. Utredningen förutsätter, att den arbetsenhet, i vilken det sistnämnda slaget av polismän kommer att ingå, blir så dimensionerad, att länspolischefen vid behov kan disponera polismän inom enheten för såväl planerande som ledande uppgifter i sam- band med de länsvisa eller flera polisdistrikt berörande aktionerna av- seende trafikövervakningen. I dylika aktioner böra självfallet polismän från trafikövervakningsgrupper vid såväl nämnda poliskår som andra poliskårer inom länet liksom, i förekommande fall, vid kårerna organiserade rörliga kommandon i första hand medverka.
Främst till poliskårerna i Stockholms och Göteborgs polisdistrikt men även till poliskårerna i förslagsvis Malmö, Sundsvalls och Luleå polisdistrikt böra såsom ett kvalificerat tillskott till de vid nyss berörda poliskårer place— rade utredningsexperterna, knytas ytterligare ett antal polismän-utredare av utpräglad experttyp för utförande av mera krävande utredningar i första
band inom den av länsgränser oberoende räjong, för vilken förläggningssta- den utgör centrum. Rekvisition av dessa experter synes i tillämpliga delar kunna ske i en ordning som motsvarar vad som för närvarande enligt 14 € kungörelsen den 16 september 1932 (nr 448) angående stats- och reserv- polisen gäller för rekvisition av polisförstärkning från centralstad. Ytter- ligare undersökningar torde få utvisa, huruvida — i likhet med vad som är fallet i Stockholm, Göteborg och Malmö _ särskilda tekniska avdelningar kunna vara erforderliga vid andra större poliskårer i ändamål att befria kriminaltekniska anstalten från befattningen med åtskilliga tekniska un- dersökningar av mera rutinartad beskaffenhet.
Den regionala polisorganisationen Även efter ett förstatligande av polisväsendet torde det böra tillkomma läns- styrelsen att såsom högsta polismyndighet i länet ha ansvaret för och led- ningen av dess polisväsende samt ytterst övervaka, att allmän ordning och säkerhet behörigen upprätthålles därstädes. Därest man sålunda utgår från att tyngdpunkten i polisorganisationen ovanför det lokala planet bör för- läggas till länsplanet bör ett blivande centralorgan såvitt avser beslutande— rätten anförtros allenast vissa begränsade uppgifter och befogenheter samt i övrigt och främst då i frågor rörande polisväsendets organisatoriska och administrativa standard närmast fungera såsom ett samordnande, utredan— de och rådgivande organ. Under normala förhållanden blir följaktligen den högsta ledningen av polisverksamheten i princip förlagd till länsstyrelser- na (i Stockholm till överståthållarämbetet).
I enlighet med vad här uttalats om länsstyrelsens (överståthållarämbe- tets) ansvar för polisväsendet ankommer det på denna myndighet att tillse att inom dess kompetensområde polisväsendet är tillfredsställande ordnat, såväl ifråga om personal- och arbetsorganisation som vad angår polisens utrustning och förseende med lokaler. Vid utövandet av sin ämbetsbefatt— ning avseende polisväsendet biträdes länsstyrelse av länspolischefen. Denne föreslås skola erhålla tjänstebenämningen polisdirektör eller _ om veder- börande i enlighet med vad ovan anförts kommer att syssla med såväl läns- polischefs- som statsåklagargöromål, vilket i flertalet län, i varje fall t. v., torde komma att bli fallet _ polisdirektör, tillika statsåklagare. Polisdirek- tören knytes i sin egenskap av länspolischef och efter förebild av vad som för närvarande gäller för vägdirektör såsom föredragande till vederbörande länsstyrelse. Han erhåller härigenom en viss förankring i länsstyrelsen men blir lika litet som vägdirektören en tjänsteman hos denna utan behåller i princip sin nuvarande fristående ställning.
Bilaga 10 utgör en principskiss utvisande hur enligt utredningens me- ning länspolischefs— och statsåklagarorganisationen normalt och under olika arbetsförhållanden bör utformas.
I enlighet med vad som ovan (5. 86) anförts om utredningens syn på frågan om tudelning av den nuvarande landsfogdetjänsten ligger det givet— vis närmast till hands att i samband med ett blivande beslut om polis- och åklagarväsendets förstatligande fastslå, i vilka län en tudelning redan från början bör ske. Beträffande vissa län föreligger material för en säker bedöm- ning, att en sådan tudelning är närmast ofrånkomlig. Härutinnan vill utred- ningen nöja sig med att omnämna i första hand Stockholms län och Malmö- hus län. Med hänsyn till speciella förhållanden berörande framför allt gräns- bevakningen och bevakningen av vissa skyddsområden och med beaktande av de stora avstånden torde Norrbottens län kunna föras till denna kategori. Utan tvekan är emellertid behovet av en tjänsteuppspaltning aktuellt även i andra län men gör sig där gällande med växlande styrka. Med hänsyn till vad sålunda anförts ifrågasättes, om icke till en början allenast den anordningen bör vidtagas, att man på försök föranstaltar om en fullständig uppdelning av länspolischefs- och statsåklagarfunktionerna i _ förutom nämnda tre län _ ytterligare några län, där redan nu arbetsförhållandena avgjort peka i sådan riktning. Erfarenheterna torde sedan få utvisa, om bedömningen av en sådan uppdelning såsom ändamålsenlig varit riktig och huruvida an- ledning därför förefinnes att gå vidare på denna väg.
De kommentarer till principskissen som härefter lämnas beröra huvud- sakligen länspolischefsfunktionen. Åtskilliga ärenden äro med hänsyn till sin betydelse eller allmänna karaktär samt till angelägenheten av att ge- nom deras samordning skapa förutsättningar för rationalisering av den beskaffenheten att de böra handläggas på länsplanet, dvs. inom länsstyrel- sen eller vid länspolischefens kansli. Utredningen har icke ansett det er— forderligt att i detta principbetänkande intaga en fullständig förteckning över sådana ärenden eller föreslå en fördelning av dem mellan länsstyrel- sen och länspolischefen. Ärenden av denna natur äro enligt utredningens mening exempelvis sådana som avse verksamhetsfrågor, vilka antingen be- röra mer än ett polischefsdistrikt eller kräva likformig behandling inom hela länet, utbildnings- och personalvårdsfrågor av liknande karaktär, frå- gor som beröra lokaler och utrustning ävensom vissa kontroll-, tillsyns- och informationsfrågor. Här åsyftade ärenden liksom ock andra av motsvarande natur torde i allmänhet vara av den arten att de understryka utredningens uppfattning att en starkare och effektivare länspolisledning icke kan åstad- kommas med mindre länsstyrelserna och länspolischefernas kanslier förses med ytterligare arbetskraft, lämpad för handläggning av sådana arbetsupp- gifter. Blott om på sådant sätt i vart fall länspolischefens kansli förstär- kes, bereder man honom tillfälle att i önskvärd utsträckning ägna sin ar- betskraft åt ärenden av principiell natur eller eljest av någon större be- tydelse.
Utredningen anser sålunda, att det inom i princip varje länsstyrelse bör, i den mån så icke redan skett, vid landskansliet inrättas en arbetsdetalj för
polisväsendet med en länsstyrelsetjänsteman i mellangrad såsom förestån— dare och föredragande i de ärenden, vilkas handläggning skall ankomma på länsstyrelsen. Vid länspolischefens (länspolischefen-statsåklagarens) kansli hör såsom biträde vid fullgörande av länspolischefsgöromålen anställas en administrativ kraft med lämpliga kvalifikationer, exempelvis sådana som nu erfordras för anställning inom landsfiskalskarriären. På en dylik befatt— ningshavare bör ankomma att bereda samtliga ärenden rörande organisa- tionen och ledningen av länets polisväsende, personal- och kostnadsstater, tjänstetillsättningar etc. samt personalärenden i övrigt, däri inbegripet planering av tjänstgöringen för all reservpersonal, eller med andra ord så- dana ärenden, vilka förutsättas skola av länspolischefen föredragas i läns— styrelsen eller av denne självständigt avgöras. Genom ändringar i polis- lagstiftningen torde länspolischefen i sin inspekterande och allmänt sam- ordnande verksamhet och med avseende å den operativa ledningen av po- lisverksamheten böra tilläggas en mera vidsträckt handlings- och beslutan- derätt än vad som för närvarande tillkommer landsfogde, bland annat vad angår disponerandet av polispersonal över polisdistriktsgränserna. Länspo- lischefen förutsättes sålunda i högre grad än nu vanligen är fallet få möj- lighet att ta initiativ, att dirigera och att meddela anvisningar och råd främst i operativt men även i viss män i organisatoriskt och administrativt hän- seende.
Inom ett förstatligat polisväsende, där tyngdpunkten i organisationen ovanför det lokala planet förutsättes förlagd till länsplanet, torde man få räkna med att ärenden berörande polisväsendet i betydligt större omfattning än vad som nu är fallet komma att kräva handläggning vid länsstyrelserna eller av länspolischeferna. Dessa ärenden komma att vara av skiftande svårighetsgrad och beredningen av desamma kommer följaktligen att kräva arbetsinsats av personal med olika kvalifikationer.
De ärenden vilkas handläggning förutsättes skola ankomma på länspo- lischefen torde vad angår möjligheterna att anförtro den förberedande handläggningen av desamma åt personal med olika kvalifikationer icke komma att skilja sig från sådana ärenden som förekomma till handläggning inom regionala förvaltningar eller kanslier i allmänhet. Som allmän princip torde här böra gälla, att ärende icke bör handläggas av mera kvalificerad personal än dess beskaffenhet kräver. Utredningen har nyss föreslagit, att vid länspolischefs kansli i princip skall anställas en kvalificerad administra- tiv arbetskraft, som bör ägna sig åt handläggningen av ärenden avseende po- lisväsendet. Beredningen av polisärendena kommer sålunda att omhänder- has av denne befattningshavare jämte, i förekommande fall, annan bitr?- despersonal inom länspolischefens kansli. Med den målsättning som ut- redningen haft, nämligen att en stark länspolisledning bör skapas, torde förstärkningen av länspolischefskanslierna — oavsett om en uppdelning av länspolischefs- och statsåklagarfunktionerna kommer till stånd — vara
ofrånkomlig. Om så icke skulle bli fallet, föreligger nämligen enligt utred- ningens mening risk för att ärenden vid kanslierna i viss utsträckning skulle komma att handläggas av mera kvalificerad personal än deras be- skaffenhet kräver, dvs. att länspolischefen jämväl komme att syssla med sådan förberedande handläggning av ärenden som bör ankomma på mindre kvalificerad personal.
Utredningen har tidigare föreslagit, att poliskår, som är förlagd till re- sidensstad (länspolischefs stationeringsort), skall förstärkas med bl. a. polispersonal _ huvudsakligast polisbefäl _ med uppgifter främst avseen- de trafikövervakningen och trafiksäkerhetsarbetet inom länet. Denna per- sonal förutsättes kunna vid behov frigöras från sitt ordinarie trafikarbete avseende det egna polisdistriktet och ställas till länspolischefens förfogan- de för planering och ledning av den polisverksamhet som föranledes av de nyssnämnda arbetsuppgifterna rörande länet i dess helhet och som avses skola utövas i intim samverkan med den polispersonal som inom polisdist- rikten avdelats för trafiksäkerhetsarbete (trafikövervakningsgrupper m. fl.). Trafikövervakningen och trafiksäkerhetsarbetet inom länet avses härigenom på ett mera påtagligt sätt än som nu gemenligen torde vara fallet komma att ledas av länspolischefen.
Erforderlig polisförstärkning från annat län bör i princip rekvireras själv- ständigt av länspolischefen och icke av länsstyrelsen, i görligaste mån ge— nom direkt hänvändelse till länspolischef i grannlän, och i övrigt via central- organet. I det förra fallet bör såväl länsstyrelsen som centralorganet under— rättas om vidtagna åtgärder, i varje fall då fråga är om en tjänstgöring av tids- eller styrkemässigt sett mera väsentlig omfattning.
Om en förstärkning av länspolischefernas kanslier i enlighet med vad ut- redningen sålunda förordat kommer till stånd, torde behovet av en upp- delning av länspolischefs- och statsåklagarfunktionerna, sett ur utredningens synpunkt, icke göra sig gällande i den omfattning man eljest har anledning att antaga utan inskränka sig till län, där polisverksamheten är av särskilt stor omfattning. I samma mån som antalet polisdistrikt i länen nedbringas, förenklas problemen rörande samordningen av polisverksamheten.
De principiella synpunkter beträffande utformningen under olika arbets— förhållanden av länspolischefsorganisationen, som ovan anförts, äga själv- fallet ej giltighet beträffande Stockholms stad. Vad angår länen kunna spe- ciella förhållanden inom Göteborgs och Bohus, Malmöhus samt Gotlands län enligt utredningens mening föranleda vissa avvikelser från den skis- serade normalorganisationen.
Vad först angår Stockholms stad kommer av naturliga skäl den nuvaran- de polismästaren där att fylla jämväl den funktion som i länen tillkommer länspolischef. Tjänstebenämningen för honom bör med hänsyn härtill och till de speciella förhållanden som kännetecknar polisväsendet i huvud— staden enligt utredningens mening förändras till polisdirektör.
En av de principer, som för utredningen varit vägledande i frågan om hur ett polisdistrikt bör uppbyggas, är den, att det bör omfatta en centralort med dess naturliga omland. Tillämpad på en storstad innebär principen, att staden bör bilda ett polisdistrikt tillsammans med sina förorter. Såsom en annan princip har utredningen emellertid fastslagit, att vid bildandet av polisdistrikt länsgränserna ej böra genombrytas. Båda principerna äro enligt utredningens mening väsentliga och böra ej utan starka skäl frångås.
Utifrån dessa principer skulle Göteborgs och Bohus län samt Malmöhus län i polisiärt hänseende böra indelas på sätt framgår av tablån ä 5. 100.
Antalet polismanstjänster vid de kommunala polisavdelningarna i Göte- borgs stads och Malmö stads nuvarande polisdistrikt utgör nu 836 resp. 487. Inom de områden som utredningen föreslår skola omfattas av Göte- borgs och Malmö polisdistrikt finnas nu 920 resp. 490 polismanstjänster in- rättade. Ett inordnande under vederbörande länspolischef av de sålunda före- slagna polisdistrikten, inom vilka distrikt Göteborgs och Malmö städer natur- ligen komma att erbjuda de största polisiära problemen, ter sig för utred- ningen onaturligt och ägnat att skapa dualism. Det kan enligt utredningen knappast anses rimligt, att polischefen i t. ex. Göteborgs polisdistrikt, som för fullgörande av sin huvuduppgift måste kontinuerligt få disponera en underställd polismansstyrka utgörande nästan 90 % av länets samlade polis- mansstyrka, underställes länspolischefen. En sådan ordning skulle inne- bära en onödig arbetsomgång och med all säkerhet leda till kompetenskon- flikter. Vad nu sagts torde om än givetvis icke i samma mån komma att" gälla, därest polisväsendet i Malmö polisdistrikt. vars polisstyrka skulle komma att omfatta något mer än 50 % av länets samlade polisstyrka, komme att inordnas under länspolischefens verksamhetsområde.
Utredningen har emellertid beaktat 1959 års länsindelningsutrednings be- tänkande, innehållande olika på näringsgeografiska grunder uppbyggda al- ternativa skisser till lösning av den administrativa indelningen av Göteborgs och Bohus m. fl. län. Enligt vad utredningen funnit, innefattar intet av dessa alternativ en sådan lösning, att den ovan skisserade indelningen i polisdi- strikt av Göteborgs och Bohus län kan tänkas förbli orubbad. Med hänsyn? härtill anser utredningen starka skäl tala för att någon utökning av Göte-' borgs stads polisdistrikt icke för närvarande bör ske. Vid sådant förhållan- de torde distriktsindelningen av länet böra bli den som framgår av den till innehållet under VIII nedan anslutande bilagan (bil. 12) och ej den som angives i tablån å sid. 100. Det må anmärkas, att man vid en sådan lösning tillsvidare undviker de svårigheter i fråga om länspolischefen-statsåklaga- rens stationering och tjänstgöringsförhållanden i övrigt, som den i och för sig förordade principlösningen skulle medföra.
Vad ovan anförts såsom skäl för att Göteborgs polisdistrikt icke bör vara inordnat i länspolischefens verksamhetsområde är enligt utred- ningens mening i huvudsak giltigt även med den nu förordade tillsvidarelös-
Antal polis— män (exkl. stats- polisperso- nal) för egentlig . Län Polisdistrikt Omfattning Folk- Areal polisverk- mängd (hektar) samhet som 1/1 1960 f. n. äro sta- tionerade in— om det före- slagna polis- distriktet 0 GÖTEBORG Göteborgs stad + Hisings, Säve- ' dals och Kungälvs samt Askims och Mölndals domsagor 486 455 95 496 920 Strömstad Norrvikens domsaga 23 061 138 454 19 Uddevalla Uddevalla stad + Sunnervikens samt Orusts, Tjörns och Inlands domsagor 110181 261631 88 Summa 619 697 495 581 1 027 M MALMÖ Malmö stad + Burlövs, Bara, Oxie och Bunkeflo landskommuner 239 659 26 127 490 Eslöv Frosta och Eslövs domsaga + Ma- rieholms, Röstånga, Bosarps och Harrie landskommuner 46 341 118 999 43 Hälsingborg Hälsingborgs stad + Luggude domsaga 119 870 72 480 187 Landskrona Landskrona stad + Kävlinge kö- ping samt Härslövs, Rönneberga, Svalövs, Teckomatorps, Dösjebro och Löddeköpinge landskommuner 49 294 36 345 58 Lund Lunds stad + Furulunds och Lomma köpingar samt Flädie, Torns, S:a Sandby, Dalby, Vebe— röds, Genarps och Staffanstorps landskommuner 68 146 61 402 83 Trelleborg Trelleborgs stad + Oxie och Skytts domsaga (_ Bunkeflo och Oxie landskommuner) + Anders- lövs och Klagstorps landskommu- ner 47 852 59 670 55 ' Ystad Färs samt Vemmenhögs, Ljunits och Herrestad-s domsagor (— An- derslövs och Klagstorps lands- kommuner) 50 919 100 160 50 Summa 622 081 475 183 966
ningen; anordningen överensstämmer ju med vad som för närvarande är fallet.
Under hänvisning till vad sålunda anförts och med hänsyn till omfatt— ningen av polisverksamheten i städerna Göteborg och Malmö och dess i vissa avseenden särpräglade karaktär föreslår utredningen dels att polis— väsendet i de föreslagna Göteborgs och Malmö polisdistrikt undantages från länspolischefens i Göteborgs och Bohus resp. Malmöhus län verksamhets- område, dels att polischeferna i nämnda distrikt erhålla tjänstebenämningen polisdirektör. Utredningen återkommer i det följande under det särskilda avsnittet om åklagarorganisationen till frågan om statsåklagarverksamheten i de båda länen.
Eftersom Gotland enligt utredningens mening bör utgöra ett polisdistrikt, kommer i Gotlands län att finnas endast en polischef, som bör vara statio- nerad i Visby. Öns polisiära problem och ledningen av en polismansstyrka om ca 50—60 polismän kommer att bereda denne full sysselsättning, varför med tjänsten ej bör förenas några åklagargöromål. Något behov av läns- polischef i egentlig mening torde enligt utredningens uppfattning icke kom- ma att föreligga i länet. Eftersom länsstyrelsen emellertid i vissa fall torde ha behov av sakkunnigt biträde vid handläggningen av ärenden berörande länets polisväsende synes i arbetsordning eller annorledes böra uppdragas åt polischefen i Visby polisdistrikt att i länsstyrelsen vara föredragande i vissa ärenden berörande hans verksamhetsområde. Utredningen återkommer i det följande till frågan om hur statsåklagarverksamheten i länet anses böra ombesörjas.
Den centrala polisorganisationen
Utredningen vill till en början erinra därom att 1939 års polisutredning isitt betänkande med förslag till förstatligande av polisväsendet (SOU 1944:53) förordat inrättande av en central ledning för polisväsendet i form av en polisstyrelse. Angående dennas organisation m. m. hänvisas till vad därom anförts i nämnda betänkande (s. 187 ff).
1948 års polisutredning har i sitt betänkande (SOU 1951 :S) _ samtidigt som den lämnade öppen frågan om polisväsendet borde förstatligas eller icke _ funnit erforderligt, att en central instans inrättades. Angående or- ganisationen av denna m. m., utformad något olika för ett polisväsende med bibehållet kommunalt huvudmannaskap och för ett förstatligat polisvä- sende, må hänvisas till vad i betänkandet anförts (s. 108 ff resp. 202 ff).
Emellertid har — såsom ovan påvisats _ frågan om inrättandet av ett centralt. organ för polisväsendet bedömts även i ett annat sammanhang. Så- lunda framlade landsfogden Henrik Enhörning såsom inom vederbörande departement tillkallad sakkunnig den 26 juni 1947 en promemoria angående en central instans inom en bibehållen kommunal polisorganisation, be-
nämnd statens polisinspektion. Rörande huvudpunkterna i Enhörnings för— slag hänvisas till den ovan lämnade redogörelsen (s. 50) samt till vad 1948 års polisutredning intagit i ovannämnda betänkande (SOU 19511:8 s. 97 ff).
Utredningen har tidigare givit uttryck för den uppfattningen att en att- varlig brist hos vårt polisväsende är att det saknar en central instans under Kungl. Maj:t samt att det är angeläget att denna brist botas. Hur en sådan instans bör vara uppbyggd, i vilken relation den skall ställas till polisled— ningen på det regionala planet och till den lokala polisen samt vilka upp- gifter som skola ankomma på ett sådant centralorgan äro spörsmål som icke äro så helt lättbedömda.
Vad till en början angår själva organisationen av det centrala organet tor- de man ha att välja mellan två alternativ. Å ena sidan kan komma i fråga att anordna centralorganet inbyggt i inrikesdepartementet, därvid det läge nära till hands att utbygga den ovan omnämnda byråchefstjänsten för pol-i,- siära ärenden inom departementet. Å andra sidan kan man överväga att tillskapa ett från departementet fristående centralt organ. En anordning av förstnämnda slag torde mindre väl överensstämma med de principer, efter vilka den svenska centralförvaltningen är uppbyggd. Utredningen vill därför _ i likhet med 1939 och 1948 års utredningar och liksom Enhörning _ be- stämt förorda det senare alternativet. Den närmare utformningen av ett så- dant centralt organ kan naturligen tänkas ske efter olika linjer. Därvid kom— mer att bliva avgörande till en början det sätt, på vilket man vill lösa central- organets ställning gentemot de regionala och lokala organen. Avser man, att centralorganet skall vara en under Kungl. Maj:t inrättad chefsmyndighet för dessa organ, bör givetvis organisationen byggas upp på annat sätt än om centralorganet endast skall _ helt eller huvudsakligen — tilläggas rådgi- vande och samordnande funktioner. På valet av princip, efter vilken central— organet bör organiseras, inverkar självfallet också urvalet av de arbetsom— råden som man avser att lägga under organet. Ytterligare och ingalunda oväsentligt när det gäller att finna en lämplig form för centralorganet är Spörsmålet om och i vilken mån polisorganisationens tyngdpunkt skall vara förlagd hos detta organ eller ligga på det regionala planet.
Vid beaktande av sålunda anförda synpunkter framstår det till en början för utredningen såsom naturligt att -— med den starka ställning inom or- ganisationen utredningen ansett böra inrymmas åt den regionala myndig— heten _ icke med mönster från 1939 års polisutredning göra det centrala organet till en chefsmyndighet i egentlig mening. Väl bör åt myndigheten principiellt förlänas karaktären av ett riksorgan men den skall huvudsak— ligen endast ha att utöva en rådgivande och samordnande verksamhet, därvid den skall tillgodogöra sig erfarenheter från egna inspektioner eller vunna på annat sätt. Denna verksamhet bör ägnas både organisatoriska problem och frågor som avse den operativa polisverksamheten. I princip bör verksamheten icke få innefatta någon direktivrätt i förhållande till re-
gionala eller lokala myndigheter. Uteslutet bör emellertid däremot icke vara att i situationer, där en operativ verksamhet går utöver länsgränserna och detta skulle påkalla en enhetlig ledning eller eljest särskild anledning där- till kan finnas, denna centrala polismyndighet bör kunna övertaga ansva- ret för och ledningen av en operativ uppgift. Bestämmelserna härom torde böra utformas så, att där en sådan åtgärd tillfälligtvis blir erforderlig be- hovet tillgodoses antingen efter framställning från länsstyrelse eller på anmodan av Kungl. Maj:t. Vidare synes böra beaktas, att i fråga om viss polisverksamhet torde föreligga kontinuerligt behov av en samverkan långt över länsgränserna. Så är förhållandet exempelvis beträffande trafiköver- vakningen, den särskilda verksamheten för bekämpande av brott mot sta- tens säkerhet, kontrollen rörande den illegala sprit- och narkotikahandeln m. in. Det torde ankomma på det centrala organet att _ liksom det ti— digare ankommit på statspolisintendenten _ på eget initiativ samordna och eventuellt leda den polisverksamhet som i dessa hänseenden erfordras; naturligt är därvid att polisradionätet direkt administreras av centralor- ganet. Så bör också bliva fallet med det ytterligare utbyggda polisiära te- Ieprinternät som erfordras för att tillgodose kravet på en teknisk välutrus- tad polisorganisation. Om alltså en för vissa riksomspännande uppgifter erforderlig operativ ledning av polisverksamheten lägges hos chefen för detta centrala organ, hör till dennes förfogande kunna ställas specialut- bildad personal i form av ett rörligt kommando, avsett att förstärka den 10- kala polisstyrkan. Personal för ett sådant kommando erbjuder sig ur stats- polisen, vilken såsom i annat sammanhang anföres, synes böra upphöra så- som självständig kår. Utredningen föreslår den anordningen, att detta rör- liga kommando _ som också torde böra omfatta en avdelning som svarar mot den som från statspolisavdelningen i Stockholm ställes till förfogande vid utredning av mordfall oavsett gärningsorten _ organisatoriskt knytes till poliskåren i Stockholms polisdistrikt.
När utredningen uttalat, att centralorganets verksamhet bör omfatta orga- nisatoriska frågor avser utredningen bland annat, att till detta organ bör överföras den verksamhet som i organisatoriska och andra hänseenden ankommer på och utövas av polisväsendets organisationsnämnd och som till huvudsaklig del blir erforderlig även efter polisväsendets förstatligande. Detta synes så mycket mer motiverat som det torde böra ankomma på cen- tralorganet att efter vederbörlig granskning till Kungl. Maj:t förmedla de olika regionala organens årliga förslag till utgiftsstater samt att i övrigt verka för önskvärd likformighet såvitt avser handläggningen av frågor om polisväsendets budget. Till centralorganets uppgifter bör också höra att i skilda hänseenden taga befattning med polisväsendets lokal- och materiel- frågor.
I detta sammanhang torde böra upptagas till bedömande frågorna om vilken ställning som vid ett förstatligat polisväsende bör ges åt statens po-
Iisskola samt i vad mån uppgifter, som ankomma å statens kriminaltekniska anstalt, böra överföras till ifrågavarande centralorgan.
Vad till en början angår sistnämnda problem vill utredningen anföra föl- jande synpunkter. Statens kriminaltekniska anstalt har en tvåfaldig upp- gift, den skall dels utföra kriminaltekniska undersökningar, dels fortlöpande föra och bearbeta sådana centrala register, som äro av betydelse särskilt för brottsspaningen. I anslutning till denna gren av verksamheten har anstalten att utgiva tidningen Polisunderrättelser samt att sörja för kontakten med utländska polisorganisationer.
Frågan om anstaltens ställning inom polisorganisationen har tidigare varit föremål för överväganden. Härutinnan må erinras om vad i sådant hänseende uttalats av 1939 års polisutredning (SOU 1944:53, s. 204). Efter att ha framlagt ett förslag om att såsom centralorgan i spetsen för ett för- statligat polisväsende inrätta en polisstyrelse anför utredningen, att spörs- mål uppkommer om den ställning som statens kriminaltekniska anstalt skall intaga inom polisorganisationen. Vid sina överväganden därutinnan stannar utredningen i princip för att anstalten, såvitt avser dess laboratorie- verksamhet, med andra ord den del av verksamheten å vilken kan läggas vetenskapliga aspekter, bör bestå såsom en från polisorganisationen fristå- ende institution. Med avseende å verksamheten i övrigt betecknas denna så- som berörande omedelbara polisangelägenheter; principiellt talade starka skäl för att dessa uppgifter överfördes å polisstyrelsen. Utredningen förme- nade emellertid, att särskild utredning i detta hänseende borde ske, sedan polisstyrelsen trätt i verksamhet.
Ovan omnämnda, av Enhörning år 1947 framlagda promemoria angående en central polisinspektion beaktade i viss mån anstaltens ställning. I pro- memorian betonades den centrala betydelsen för särskilt kriminalpolisarbetet av det arbete som utfördes å anstaltens registraturavdelning. Under samti- digt framhållande därav att anstalten med hänsyn till dess verksamhet i övrigt — härmed avsågs de kriminaltekniska undersökningarna och utlåtan- dena _ borde alltjämt intaga en i förhållande till polisväsendet fristående ställning, fördes i promemorian fram tanken att, därest den föreslagna cen- trala polisinspektionens chef bereddes ledamotskap i anstaltens styrelse, det bleve tillräckligt sörjt för ett polisiärt inflytande i fråga om den! grenen av verksamheten.
1948 års polisutredning har ägnat åtskilligt utrymme åt frågan om anstal— tens framtida ställning. Efter att ha ingående redogjort för dess organisa- tion samt för de synpunkter, ovan redovisade, som av 1939 års polisutred- ning ävensom i 1947 års promemoria lagts å frågan, har utredningen under hänvisning till de för denna utfärdade direktiven anfört bl. a. följande (SOU l9-51:8 s. 1117 ff):
Anledningen till att de uppgifter, som handhaves å registraturavdelningen, kom- mit att åvila anstalten, torde främst vara att söka i det förhållandet, att något
centralt organ för polisväsendet icke funnits. De uppgifter, det här är fråga om, äro enligt utredningens mening att anse såsom polisuppgifter. De fordra för sitt om- händerhavande i allmänhet icke någon kriminalteknisk kunnighet utan kunna i stort sett betecknas såsom registrerings- och efterforskningsgöromål. Beträffande fingeravtrycksregistraturen, som består av enfingerregistret och tiofingerregistret, förhåller det sig i viss mån annorlunda. Dessa register, främst enfingerregistret, bygga på tekniska metoder. Utredningen har emellertid bibragts den uppfattning- en, att skäl icke föreligger att betrakta fingerregistren annorledes än som polisiära hjälpmedel i likhet med övriga register. Behovet av teknisk kunnighet i avseende å förandet av fingerregistren torde kunna tillgodoses, även om annan myndighet än anstalten omhänderhar desamma.
Den omständigheten, att anstalten handhar registraturen och sålunda står i in- tim kontakt med' polismyndigheterna på detta område, kan medföra fara för att anstaltens verksamhet på det kriminaltekniska området kommer att i viss mån förryckas. Risk föreligger, att anstalten blir alltför mycket aktivt engagerad i brottsutredningar. Det är naturligt, att då anstalten bland annat har till ändamål att gå polismyndigheter till handa med upplysningar ur registraturen, dessa myn- digheter söka anstaltens biträde jämväl eljest i kriminalpolisarbetet, så snart en kriminalteknisk fråga uppkommer. Utvecklingen kan lätt leda därhän, att genom anstaltens försorg verkställas undersökningar, vilkas utförande rätteligen bort omhänderhavas av den lokala kriminalpolisen. En annan följd av utvecklingen är, att anstaltens objektivitet kan äventyras i allmänhetens och även i domstolars och andra myndigheters ögon, därest anstaltens verksamhet på det tekniska om- rådet går utanför den rent vetenskapliga ramen. Då det nu tillskapas ett centralt organ för polisväsendet, gäller det att tillse, att till detsamma från anstalten över- föras sådana uppgifter, som icke passa väl samman med de göromål, som egent- ligen böra åvila anstalten.
Med hänsyn härtill har utredningen funnit det påkallat, att de göromål, som omhänderhavas å anstaltens registraturavdelniug, överföras. till rikspolisstyrelsen.
Utredningen uttalade sig i fortsättningen om på vad sätt den ifrågasatta omorganisationen borde komma till stånd.
Förevarande utredning hyser den meningen, att till det av utredningen förordade centrala organet bör föras de arbetsuppgifter hos anstalten, som äro av rent eller övervägande polisiär natur eller med andra ord, att det bör ankomma på det centrala polisorganet att sörja för den registratur, som sammanhänger med polisverksamheten, att handhava utgivningen av Po- lisunderrättelser samt att svara för erforderliga kontakter med utländska polisorganisationer. För återstående arbetsuppgifter av dem som nu an- komma på anstalten och som hava en mera vetenskaplig karaktär, torde an- stalten antingen böra bestå som fristående vetenskaplig anstalt, eller sam— manföras med annan likartad statlig verksamhet. Denna fråga torde böra bli föremål för ytterligare överväganden. Det framstår för utredningen så- som angeläget, att denna del av den verksamhet som för närvarande ombe- sörjes av anstalten i fortsättningen bedrives under sådana förhållanden, att objektiviteten hos de lämnade utlåtandena icke ens kan ifrågasättas. Nå- gon sammankoppling med det polisiära centralorganet av den anstalt som
i fortsättningen skall ombesörja den vetenskapliga delen av kriminaltek- niska anstaltens nuvarande arbetsuppgifter synes därför icke böra ske.
Beträffande statens polisskola anföres följande. Frågan om skolans ställning inom polisorganisationen har tidigare varit under övervägande. Sålunda föreslog 1939 års polisutredning (SOU 1944:53 s. 202) — som förordade ett förstatligande av polisväsendet och inrättande av en polisstyrelse såsom dess centralorgan —— att skolan skulle inord- nas under polisstyrelsens ledning. Detta ansågs lämpligen böra ske på så sätt, att polisskolans styrelse upphörde och de arbetsuppgifter som enligt stadgan för skolan ankomme på denna styrelse överfördes å polisstyrelsen.
I Enhörnings ovan omnämnda promemoria angående en central polisin- spektion berördes även i viss mån skolans ställning. Utredningsmannen fann det vara en angelägen uppgift för den föreslagna statens polisinspektion bl. a. att med uppmärksamhet följa antagningen och utbildningen av polis- personal. Ett lämpligt sätt att tillgodose detta önskemål fann han vara att göra polisinspektionens chef till ledamot av skolans styrelse.
I sitt år 1951 framlagda betänkande (SOU 1951:8) diskuterade 1948 års polisutredning såväl ett bibehållande av det kommunala huvudmannaskapet för polisväsendet som ett alternativt förslag till förstatligande av detta. Ut- redningen fann därvid —— oavsett efter vilken av dessa linjer huvudmanna- skapet skulle anordnas — att en central polisledning, inrättad såsom en rikspolisstyrelse, borde komma till stånd. Beträffande statens polisskola fann utredningen (5. MB, 207) —— med beaktande av de synpunkter som framförts i 1947 års promemoria — det vara lämpligt, att chefen för den centrala instansen utsåges till ledamot av styrelsen för statens polisskola eller den Skolmyndighet som kunde komma att träda i skolans ställe.
Förevarande utredning finner det vara uppenbart, att det centrala organ. som utredningen förordat till inrättande, skall ha möjlighet att medverka vid utformningen av det utbildningsprogram som statens polisskola bör till- lämpa, ävensom att organet skall kunna kontinuerligt ha en insyn i under- visningen. Utredningen finner emellertid det knappast vara påkallat, att för tillgodoseende av dessa syften skolan inordnas under det centrala polisor- ganet. En sådan anordning skulle _ framförallt om icke samtidigt detta organ tillfördes betydande pedagogisk sakkunskap motsvarande den som nu är företrädd inom polisskolans styrelse —— snarast innebära en försvagning av skolans möjligheter att på ett riktigt sätt förvalta sin uppgift. Det syfte ett inordnande av skolan under det centrala polisorganet skulle tillgodose bör enligt utredningens bestämda mening hellre uppnås genom att det cen- trala polisorganets chef blir självskriven ledamot av polisskolans styrelse. Utredningens ståndpunkt blir därför den att _— även vid ett förstatligande av polisväsendet och inrättande av ett organ för att handlägga de centrala problemen _ statens polisskola bör bestå såsom en självständig, Kungl. Maj :t direkt underställd institution.
Av vad ovan anförts rörande de uppgifter, som synas böra ankomma på polisväsendets centrala organ, framgår att —— ehuru de äro av skiftande be- skaffenhet — verksamheten huvudsakligen blir inspekterande och upply- sande och icke operativ. Det synes därför motiverat, att vid val av benäm- ning å organet knyta an till denna inspektionsverksamhet, därvid benäm- ningen statens polisinspektion framstår såsom tänkbar. Att — såsom fram- går av vad tidigare anförts — detta centrala organ avses att bliva tillagt åt- skilliga arbetsuppgifter av rent organisatorisk och förvaltningsmässig art torde icke böra utgöra hinder för en sådan namnsättning. Såsom chef för myndigheten med förslagsvis överdirektörs ställning bör stå en överinspek- för för statens polisväsen.
I anslutning till vad sålunda anförts .i mera allmänna ordalag om de ar- betsuppgifter som böra tilläggas den av utredningen till inrättande föror- dade centralinstansen vill utredningen här sammanfatta dessa arbetsuppgif- ter sålunda, att det synes böra ankomma på denna instans, att förskaffa sig ingående och allsidig kännedom om polisväsendet i riket samt följa utvecklingen på polisväsendets område såväl inom riket som i erforderlig utsträckning även utomlands; att upprätthålla erforderliga förbindelser med utländska polismyndigheter; att inspektera polisväsendet; att med stöd av vid inspektioner eller eljest vunna erfarenheter genom all- männa anvisningar eller på annat sätt meddela upplysningar och råd röran- de polistjänsten och dess fullgörande; att, om brister i polisorganisationen yppas, anmäla förhållandet hos veder- börande länsstyrelse (öÄ); att hos Kungl. Maj:t göra de framställningar till nya eller ändrade bestäm— melser angående polisväsendet, som kunna finnas nödvändiga; att på anmodan av Kungl. Maj:t eller efter framställning från länsstyrelse (öÄ) handhava ledning av polisuppgift, som kräver samverkan mellan po- lispersonal i skilda län; att för polisuppgift som, vare sig den berör ett eller flera län, kräver insats av särskilt utbildade polismän, ur den styrka med sådan utbildning, över vilken inspektionens chef förfogar, ställa erforderlig personal till förfo- gande; att ägna uppmärksamhet åt utbildningen av personalen inom polisväsendet; att aktgiva på förhållanden, som beröra kontakter mellan polisen och allmän- heten och särskilt verka för ett gott och förtroendefullt förhållande mellan dem; att uppehålla erforderlig kontakt med civila och militära myndigheter samt med enskilda föreningar och sammanslutningar i den mån polisens arbete därav främjas: att enligt av Kungl. Maj:t utfärdade anvisningar verka för standardisering av för polisväsendet erforderlig materiel samt tillhandagå polisdistrikten med
anskaffning därav samt, i den mån annat ej föreskrives, hava den centrala uppsikten över materielens förvaring, vård och underhåll; att verka för att ändamålsenliga lokaler tillhandahållas polisväsendet och i sådant hänseende efter anmodan av Kungl. Maj:t eller efter framställning från länsstyrelse (öÄ) yttra sig över ritningar till sådana lokaler; att, i enlighet med vad därom särskilt stadgas, ombesörja den centrala re- gistrering som är erforderlig för polis- och åklagarverksamhetens effektiva bedrivande; att utgiva tidningen Polisunderrättelser; att — med ledning av från länsstyrelserna (öÄ) inkomna förslag till ut- gifts- och inkomststat för länets polisväsende —— sammanställa sådan stat för hela riket och överlämna den med eget utlåtande till Kungl. Maj :t tillika med de anslagsäskanden, som beröra inspektionens egen verksamhet; samt att avge de utlåtanden och verkställa de utredningar Kungl. Maj :t kan finna för gott föreskriva.
En principskiss avseende organisationen av statens polisinspektion har intagits såsom bilaga 11.
Vissa allmänna spörsmål Utredningen skall här i korthet beröra några allmänna spörsmål, vilkas lös- ning aktualiseras vid ett förstatligande av polisväsendet. Spörsmålen sam- manhänga med att polisväsendets nuvarande kommunala karaktär kommer att upphöra. De sammanhänga också därmed, att förstatligandet av polis- väsendet. varigenom detta ställes under en enda huvudman och därmed un- der enhetlig ledning, i en helt annan utsträckning än vad som nu är fallet kommer att möjliggöra såväl en samverkan mellan polisverksamheten och annan verksamhet i statlig regi som vidtagande av vissa generellt verkande åtgärder i fråga om personaldisponeringen i allmänhet m. m.
]. Lekmannaelement i polisorganisationen Det råder icke någon tvekan om att i allmänhet kommunernas intresse för polisverksamhetens administrerande under senare tid undan för undan av- tagit. Utredningen har tidigare redogjort för sin uppfattning om orsakerna härtill. Av det minskade intresset för polisväsendets administration får emel- lertid icke dragas den slutsatsen, att kommunernas intresse för polisorga— nisationens utformning och polisverksamhetens bedrivande skulle upphöra, därför att polisväsendet förstatligas. Man har snarare skäl att förmoda, att detta intresse kommer att hållas levande med hänsyn till den väsentliga be- tydelsen i skilda hänseenden för samhället såsom sådant av en effektivt bedriven polisverksamhet. Man torde sålunda med säkerhet få räkna med, att kommunerna skola finna det angeläget, att de lokala intressena med avseende å polisorganisationens utformning och polisverksamhetens bedri-
vande vinna beaktande. Även för polischeferna torde det vara av vikt att förstatligandet icke skapar en klyfta mellan kommunerna och polisväsendet utan att alltjämt en nära kontakt upprätthålles. Med hänsyn härtill vill utredningen förorda, att i samband med ett förstatligande av polisväsendet på ett eller annat sätt skapas garantier för att kontakt mellan den lokala polisorganisationen och kommunerna fortlöpande upprätthålles. Huruvida detta bör ske genom tillskapande av särskilda kontaktorgan, i vilka förutom ledningspersonal från polisorganisationen böra ingå representanter för de i polisdistrikten ingående kommunerna, eller genom meddelande av före- skrifter om skyldighet för polischeferna att i en viss bestämd ordning lämna kommunerna erforderlig information och från dessa, i förekommande fall, inhämta synpunkter kan naturligen bli föremål för delade meningar. Vid ställningstagandet härvidlag torde antalet i de tänkta polisdistrikten ingå- ende kommuner vara av en viss betydelse.
Såsom av den senare redogörelsen kommer att framgå, anser utredningen, att vid en tillämpning av de ovan förordade principerna för länens indel- ning i polisdistrikt landet bör indelas i 111 polisdistrikt, av vilka ett kom- mer att utgöras av Stockholms stad. Fördelningen av de återstående 110 po— lisdistrikten efter antalet i dem ingående kommuner framgår av nedanstå- ende sammanställning:
Antal polisdistrikt omfattande
( 5 kommuner 5—10 kommuner 11—15 kommuner > 15 kommuner
15 56 23 16
För tillskapandet av särskilda kontaktorgan talar bl. a. och kanske främst den omständigheten, att kontaktverksamheten därigenom lättare torde kun- na normaliseras samtidigt som polischefernas skyldighet att upprätthålla kontakt med, meddela informationer till och inhämta synpunkter från kom- munerna kommer att bli starkare markerad. Å andra sidan kunna fasta organ innebära en alltför osmidig form för den önskvärda förbindelsen mel- lan polisorganisationen och de i polisdistrikten ingående kommunerna, sam- tidigt som svårigheter torde uppkomma att bereda representation i organen åt alla de kommuner, vilka ingå i vederbörande distrikt.
Utredningen hyser den uppfattningen, att denna personliga och levande kontakt mellan den lokala polisorganisationen och kommunerna bör kun- na åvägabringa-s med betydligt enklare medel än genom tillskapande av fasta kontaktorgan. Det borde också vara möjligt att ge kontaktverksamhe- ten en mera spontan karaktär än som skulle bli fallet, om den finge en ut- formning med fasta samrådsorgan, arbetande formellt enligt uppgjorda reg- ler och enligt en viss förutbestämd rutin. Enligt utredningens mening böra garantier för att kontakten mellan den lokala polisorganisationen och kom- munerna fortlöpande upprätthålles skapas på följ ande sätt.
För lokal polischef bör i administrativ ordning föreskrivas skyldighet att minst en gång årligen, lämpligen innan förslag upprättas till årets anslags- äskanden för distriktets polisväsen, kalla en eller flera särskilt utsedda re- presentanter för varje i polisdistriktet ingående kommun till en informa- tions- och samrådskonferens. Till denna bör genom polisledningens försorg sammanställas det material i form av organisationsplaner i stort, statistik m. ni., som kan behövas såsom komplement till den muntliga information om organisationen och om polisverksamhetens bedrivande som polischefen eller av honom utsedda befattningshavare bör lämna konferensen. Vid denna böra kommunrepresentanterna i förekommande fall orienteras om förelig- gande planer på organisationsförändringar, omläggning av den yttre bevak- ningen etc. I konferenserna deltagande kommunrepresentanter böra beredas tillfälle att framlägga sina synpunkter i de olika frågor, som kunna ifråga- komma till behandling. Vid konferenserna böra genom polisledningens för- sorg föras protokoll, i vilka böra särskilt redovisas från kommunrepresen- tanter framförda synpunkter. Avskrifter av dessa protokoll böra för orien- tering tillställas länsstyrelsen samt statens polisinspektion och därjämte översändas till berörda kommuner. Det bör ankomma på de i konferensen deltagande kommunrepresentanterna att orientera förtroendemännen i de egna kommunerna. Utöver skyldigheten för polischefen att anordna infor- mations— och samrådskonferenser bör dessutom föreskrivas skyldighet för honom att, jämväl i övrigt och varje gång fråga om någon mera väsent- lig förändring av polisorganisationen eller polisverksamhetens bedrivande aktualiseras, genom den eller de särskilt utsedda kommunrepresentanterna orientera kommun som beröres därav och i samband därmed bereda de kommunala organen tillfälle att framlägga sina synpunkter på de ifråga— varande Spörsmålen.
Frågan om lekmannainflytande inom den regionala polisorganisationen bör enligt utredningens mening behandlas i sammanhang med det vidare Spörsmålet om införande överhuvudtaget av lekmannaelement i länsstyrel- serna. Utredningen inskränker sig därför till att hänvisa till direktiven för utredningen angående länsorganisationen.
Utredningen har ytterligare att taga ställning till frågan om ett eventuellt lekmannainflytande inom organisationen å det centrala planet, d. v. 5. hos den föreslagna statens polisinspektion.
Det kan givetvis vara fördelaktigt för inspektionens chef att med fire— trädare för olika samhällsorgan utanför polisväsendet kunna diskutera spörs- mål av mera vital betydelse för polisverksamheten. Härigenom kan nazur- ligtvis vidgas möjligheten för honom att i ämbetsutövningen fullgöra sina rådgivande, utredande och samordnande funktioner på ett sätt som väl svarar mot lekmannakrav i den mån dessa äro motiverade. Samtidigt skulle också — det synes kunna med fog antagas —— initiativ i sådan riktning leda till ökad förståelse hos allmänheten för polisarbetet och måhända motverka.
en till äventyrs i samband med polisväsendets förstatligande uppkommande misstro mot det nya systemet.
Emellertid torde det ligga i sakens natur att det ankommer på chefen för polisinspektionen såsom en ämbetsplikt att taga erforderliga sådana kon- takter. Att för ändamålet inrätta någon fast institution av lekmän på polis- väsendets område synes därför icke erforderligt. Lämpligheten av en sådan anordning kan för övrigt ifrågasättas. Utredningen kan alltså icke framföra förslag om ett sådant lekmannainslag i inspektionen.
I sin verksamhet har statspolisintendenten samråd med vissa av Kungl. Maj:t utsedda personer. Enär — därest utredningens förslag om inrättande av en statens polisinspektion godtages _ ledningen av ifrågavarande verk- samhet skall övergå på chefen för inspektionen, synes annat ieke böra ifrågakomma än att samrådsmöjligheten står denne till buds. Utredningen vill ifrågasätta om icke en på sådant sätt utsedd krets av personer kan ge inspektionen den medborgerliga förankring som ovan åsyftats.
2. Åtgärder för säkerställande av personaltillgången under exceptionella förhållanden För att säkerställa personaltillgången under exceptionella förhållanden har såväl 1939 års som 1948 års polisutredning funnit det lämpligt föreslå in- rättandet av en poliskårens reserv. Anordningen skulle enligt dessa utred- ningar i princip innebära skyldighet för den polispersonal som avgår vid uppnådd pensionsålder att intill 65 års ålder kvarstå i poliskårens reserv med skyldighet att tjänstgöra, då Kungl. Maj:t därom förordnar. Skyldig- heten att kvarstå i poliskårens reserv skulle icke vara förbunden med någon inskränkning för befattningshavaren i avseende å rätten att välja bo- stadsort. Förevarande utredning, som jämväl diskuterat här ifrågavarande spörs- mål, har närmast kommit till den uppfattningen. att anordnandet av en reservkår för polisen i enlighet med ovan angivna grunder delvis står i mot- satsförhållande till de synpunkter som kunna anläggas i fråga om pensions- åldrama. Det är visserligen sant, att därest anordningen genomföres, en väl- behövlig reserv av personal för främst den inre vakttjänsten kommer att tillskapas. Utredningen är emellertid' icke övertygad om att det i ett statligt polisväsen med de högre pensionsåldrar som man där har anledning att räkna med för säkerställande av personaltillgången under exceptionella för- hållanden finnes utrymme för en anordning med en poliskårens reserv bil- dad av pensionerade polismän. Vid exceptionella förhållanden av lokal ka- raktär torde i ett förstatligat polisväsen goda möjligheter föreligga för att vidtaga erforderliga omgrupperingar av personal (jfr de åtgärder som gång efter annan ha måst vidtagas inom kommunikationsverken). Planläggning- en för åtgärder vid exceptionella förhållanden i övrigt torde böra ges i prin- cip samma inriktning och grundas på samma förutsättningar, bl. a. i för-
fattningsväg, som beträffande alla verksamhetsområden gälla för planlägg- ning inför beredskapstillstånd eller krig.
De omständigheter som här anförts tala enligt utredningens mening för att åtgärder icke vidtagas i den av 1939 och 1948 års polisutredningar väckta frågan om anordnande av en poliskårens reserv.
3. Sambandet mellan civilförsvaret och polisorganisationen I samband med det utredningsarbete på civilförsvarets område, som bedrevs av 1953 års civilförsvarsutredning och som sedermera genom 1959 års riks- dags bifall till propositionen nr 1959zll4 resulterade i en omorganisation av civilförsvaret, undersöktes särskilt möjligheterna att befria civilförsvaret från vissa uppgifter och överföra dessa till andra organ. Undersökningen avsåg i första hand ordnings- och bevakningstjänsten, vilka verksamhets- grenar civilförsvarsstyrelsen redan 1951 begärt få överflyttade till polisvä- sendet. Ehuru" civilförsvarsutredningen fann en sådan överflyttning förenad med fördelar i organisatoriskt avseende, ansåg utredningen sig — främst med hänsyn till att central polisledning .i riket saknas — icke böra förorda överflyttningen i vidare mån än såvitt avsåge andra på civilförsvaret ankom- mande åtgärder till skydd mot spioneri och sabotage än markbevakning. Ci- vilförsvarsutredningens bedömning biträddes av de flesta remissinstanser- na. men i åtskilliga yttranden uttalade man sig till förmån för civilförsvars- styrelsens ståndpunkt. I propositionen uttalade departementschefen, att han helst skulle sett att civilförsvaret kunde avlastas alla ordnings- och bevakningsuppgifter. Därige- nom skulle civilförsvaret bli en rent humanitär organisation utan inslag av enheter med stridsuppgifter, vilket vore fördelaktigt bl. a. från folkrättsliga synpunkter sett. Departementschefen ansåg emellertid, att ett överförande till polisväsendet av ifrågavarande uppgifter icke borde ske, så länge det saknades en central myndighet för polisväsendet, som i fred skulle kunna leda det erforderliga förberedelsearhetet. Såsom ett ytterligare skäl för att icke vidtaga några förändringar i den angivna riktningen anmäldes i propo- sitionen, att en utredning om polisväsendets framtida organisation just på- ginge.
Frågan om överförande till polisväsendet av vissa på civilförsvaret nu an- kommande uppgifter torde, därest utredningens förslag angående utform- ningen av polisväsendets framtida organisation genomföras, komma i ett delvis ändrat läge. Enligt utredningens mening bör som framhållits ett cen- tralt organ inom polisväsendet tillskapas. Detta organ förutsättes emellertid endast skola tilldelas rådgivande, utredande och — i viss utsträckning —— samordnande funktioner. Tyngdpunkten i polisorganisationen bör enligt ut- redningens mening förläggas till länsplanet. I och för sig torde dettaförhål- lande icke behöva utgöra hinder för att det förberedelsearbete som berördes i propositionen ledes av det polisiära centralorganet. Utredningen är dock av
uppfattningen att frågan om överförande av uppgifter från civilförsvaret till polisväsendet tarvar ytterligare utredning och överväganden. Det torde icke —— särskilt som frågan om civilförsvarets framtida organisation så nyligen prövats — ankomma på denna utredning att taga befattning med dessa överväganden. Utredningen, som med förestående endast velat erinra om att förslag om överförande av arbetsuppgifter från civilförsvaret till polisvä- sendet tidigare diskuterats, föreslår därför, att Spörsmålet i anslutning till ett eventuellt principförslag angående polisväsendets förstatligande göres till föremål för ytterligare utredning.
B. Äklagarverksamheten
Utredningen har ovan givit uttryck för den uppfattningen, att det sätt på vilken åklagarväsendet är uppbyggt påverkar polisväsendets funktionsdug- lighet. Av denna anledning synes det vara påkallat att i detta betänkande skissera utredningens uppfattning i frågan hur i anslutning till förslaget till organisation av ett statligt polisväsende ett helt förstatligat åklagar— väsende kan tänkas vara uppbyggt. Så mycket mer påkallat är detta som. utredningen — såsom av dess ovan förda resonemang framgår — i sina överväganden rörande polisväsendets organisation ansett sig böra, åtminsto- ne för det närvarande, förorda ett bibehållande i avsevärd omfattning av det rådande personalorganisatoriska sambandet mellan polisen och åklagar- väsendet. Emellertid torde i förevarande hänseende en tämligen summarisk redogörelse för utredningens uppfattning vara tillfyllest.
Riksåklagariimbetet
Ur de synpunkter, utredningen har att anlägga, finnes icke anledning ut- tala sig om organisatoriska eller andra förändringar inom riksåklagaräm- betet.
Utredningen vill emellertid i detta sammanhang något beröra ett spörs- mål vid sidan av det nu förevarande. Ovan har utredningen — vid sin be- handling av hur polisväsendets centrala myndighet bör inrättas — uttalat, att statens polisskola såsom hittills bör vara en fristående undervisnings- anstalt och att de direkt polisiära intressena synas kunna tillgodoses därige- nom att det centrala polisorganets chef självskrivet skall vara ledamot av skolans styrelse. I framtiden såväl som hittills torde den personal som är gemensam rekryteringsbas för polischefer och åklagare erhålla utbildning vid skolan, låt vara att utbildningen övervägande tar sikte på den polisiära verksamheten. Det synes därför kunna ifrågasättas, om icke i Skolstyrelsen bör såsom självskriven ledamot också ingå riksåklagaren eller riksåklagar- ämbetets byråchef för administrativa ärenden.
Det kan icke tillkomma utredningen att till bedömande upptaga några spörs- mål, som beröra kompetensdragningen mellan statsåklagarna och lägre åklagare med avseende å göromålens art. Utredningen torde endast böra beakta sådana organisationsfrågor, som påverkas av det dokumenterade behovet att i vissa fall tudela de nuvarande landsfogdebefattningarna och i andra fall bibehålla statsåklagargöromålen och länspolischefsverksamheten hos en befattningshavare.
Såsom självfallet torde framstå, att — enär länsstyrelserna icke ha att taga befattning med åklagarverksamheten — det i princip icke föreligger någon anledning att bibehålla länen såsom statsåklagardistrikt. Natur- gare vore — och sannolikt skulle det medföra åtskillig organisatorisk vin- ning —— om statsåklagarområdena utan hänsyn till länsgränserna kunde utformas såsom till antal och avrundning lämpliga delar av de områden som ligga under en hovrätts domvärjo. Enär emellertid utredningen icke kunnat förorda en klyvning av samtliga nuvarande landsfogdetjänster i en länspolischefsbefattning och en statsåklagarbefattning, synes det svårligen kunna komma ifråga att för närvarande frångå länet såsom verksamhets- » område för statsåklagaren, oavsett om han i några fall efter landsfogdebefatt- i ningens uppdelning har att fullgöra allenast åklagargöromål. Utredningen, som icke heller har anledning ifrågasättta någon ändring i det förhållandet att Stockholm, Göteborg och Malmö i åklagarhänseende äro självständiga ? statsåklagarområden, föreslår alltså ej ä statsåklagarplanet annan ändring än dels den som i princip betingas av den föreslagna tudelningen på prov av vissa landsfogdebefattningar (se sid. 96), dels den att landsfogdetiteln avskaffas för statsåklagaren i länet. Utredningen utgår från att dock åt- gärder vidtagas för att tillgodose länspolischefen-statsåklagaren i erforder- lig utsträckning med högt kvalificerad biträdespersonal på åklagarsidan.
Distriktsåklagarna i
Till en början vill utredningen anmärka, att det synes ankomma på den- na att ingå på bedömanden av distriktsåklagarorganisationens uppbyggnad allenast i enlighet med den princip som antytts i föregående avsnitt eller alltså i de hänseenden organisationen kan påverka eller påverkas av den organisation och de anordningar som utredningen finner anledning föreslå för uppbyggnaden av polisväsendet. Utredningen vill då hänvisa till vad som ovan anförts i fråga om i vilken utsträckning det kan bli lämpligt att på _ detta plan (lokalplanet) uppdela de tjänster, som nu omfatta såväl polis- i chefs- som åklagargöromål ; en sådan uppdelning är redan genomförd i åt- skilliga fall. Med utgångspunkt från det förda resonemanget torde alltså chefen för ett polisdistrikt, som kan antagas bli fullt sysselsatt av polis- chefs(polismyndighets)ärenden i princip ej tilläggas några åklagaruppgifter.
Utredningen håller före att _ där ej särskilda omständigheter föranleda till en annan bedömning _ denna situation föreligger i fråga _om distrikt med en total polisstyrka av minst omkring 5r0_60 man. Åklagarverksam- heten i sådant distrikt _ det synes ej böra ifrågakomma annat än att po- lisdistrikt och åklagardistrikt territoriellt sett böra sammanfalla _ skall ankomma på en eller flera distriktsåklagare alltefter den arbetsbörda som i sådant hänseende kan redovisas. I distrikt, där polischefens arbetskapaci- tet ej helt täckes av uppgifter av polisiär natur hör han med sitt polis- chefsskap förena distriktsåklagarbefattningen ; i den män i sådant distrikt eller annorstädes behov därav föreligger med hänsyn till åklagargöromålen torde biträdande distriktsåklagare böra förordnas. I fråga om utredningens uppfattning om distriktsåklagarorganisationens principiella uppbyggnad tor- de jämväl få hänvisas till innehållet i bil. 10.
I detta sammanhang vill utredningen, som föreslår tjänstebenämningen polismästare, tillika distriktsåklagare för befattningshavare med den odela- de behörigheten och benämningen distriktsåklagare för den befattningshava- re som handhar allenast åklagargöromålen, förorda att tjänstebenämning- arna stadsfiskal och landsfiskal slopas.
Särskild uppmärksamhet påkalla _såsom i det föregående antytts — för- hållandena i Göteborgs och Bohus län, Malmöhus län och Gotlands län.
Vad till en början angår statsåklagarverksamheten i Göteborgs och Bo- hus län kräver denna särskilt beaktande, allenast därest utredningens för- slag att för närvarande Göteborgs stads polisdistrikt skall förbli orubbat ej skulle godtagas. Ett överförande till stadens polisdistrikt av avsevärda om- råden av grannkommunerna torde böra föranleda att till statsåklagarens i Göteborg kompetensområde överföras samma områden, vilka alltså jämväl i åklagarhänseende undandragas länspolischefen-statsåklagaren i länet. Att, därest områdena i polisiärt hänseende icke tillhöra hans ämbetsbefattning, han ändock i åklagarhänseende skulle administrera dem, synes nämligen icke vara rationellt.
Med motsvarande resonemang böra givetvis till statsåklagarens i Malmö kompetensområde föras de delar av länet som ansetts böra i polisiärt hänse— ende föras till Malmö polisdistrikt.
I fråga om Gotlands län föreslår utredningen, att länet såsom för när- varande skall utgöra ett statsåklagardistrikt. Statsåklagaren bör tillika ha att — under medverkan av erforderligt antal biträdande åklagare _ svara för distriktsåklagarverksamheten.
C. Exekutionsverksamheten
Om de av utredningen föreslagna principerna för länens indelning i polis— distrikt godtagas, torde enligt utredningens beräkningar landet komma att indelas i 11,1 polisdistrikt. Av dessa komma endast 14 _ därav 12 med större landareal än 500 000 hektar — att ha ett invånarantal, som understi- ger den nedre gräns (25 000 invånare) för städer, som enligt stadsdomstols- utredningens mening bereder en utmätningsman full sysselsättning.
Såsom påvisats i den tidigare lämnade redogörelsen för den nu gällande organisationen av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet ha i vissa lands- fiskalsdistrikt — de 5. k. delade distrikten _ polischefs- och åklagarfunk- tionerna, å ena sidan, samt utmätningsmannafunktionen, å den andra, allt- efter det så befunnits lämpligt uppdelats på olika befattningshavare (polis- chefer-åklagare resp. utmätningsmän). För närvarande tillämpas denna organisation i 21 landsfiskalsdistrikt, varvid emellertid i två fall 2 lands- fiskalsdistrikt i utmätningshänseende sammanslagits. Invånarantalen i de på detta sätt bildade, 19 renodlade utmätningsmannadistrikten framgå av nedanstående sammanställning:
Antal invånare (i 1 OOO-tal) Ca 17 ( 20 20 ( 25 25 ( 30 30 ( 35 35 ( 40 40 ( 50 Ca 54
Antal utmätningsmannadistrikt
2 (i l 1 (i 1 I»:
En jämförelse med avseende å geografisk struktur, kommunikationer, in- vånarantal m. m. mellan dessa renodlade utmätningsmannadistrikt inom landsfiskalsorganisationen och de 14 tänkta polisdistrikt, som enligt vad ovan angivits icke få fullt det invånarantal som enligt stadsdomstolsutred- ningen skulle krävas för att en utmätningsman i stad skulle beredas full sys- selsättning torde utvisa, att i endast ett fåtal av dessa sistnämnda distrikt svårigheter möjligen skulle kunna uppstå att bereda en utmätningsman full sysselsättning. Genom att med mönster från den nuvarande landsfiskals- organisationen i utmätningshänseende sammanslå två polisdistriktsområden kunna emellertid enligt utredningens mening utmätningsmannaområden av tillräcklig storlek bildas.
Av efterföljande tablå framgår den procentuella fördelningen efter land- areal (i hektar) av dels de nuvarande landsflskalsdistrikten (332 stycken. därav 3.11 >>odelade» distrikt) och renodlade utmätningsmannadistrikten (19 stycken), dels de 111 polisdistrikt vilka vid tillämpning av de ovannämnda indelningsprinciperna tänkas bildade i samband med ett eventuellt förstat- ligande av polisväsendet:
Procentuell fördelning efter ytvidden av de nuvarande Areal land . dl d t "t- f 1 _ reno a e n ma _.
(hektar) laåifrjlsååns ningsmannadi- de tankte nya strikten inom polisdistrikten landsfiskals— organisationen
( 40000 ............... 18,3 42,1 4,6
40 000 ( 80 000 ............... 32,8 15,7 5,6 80 000 ( 120 000 ............... 23,5 5,3 10,2 120 000 ( 160 000 ............... 5,8 10,5 10,2 160000 ( 200 000 ............... 5,2 — 0,3 200 000 ( 240 000 ............... 1,8 _ 12,9 240 000 ( 280 000 ............... 2,0 — 7,4 280 000 ( 300 000 ............... 2,0 5,3 1,9 300 000 ( 500 000 ............... 4,3 5,3 16,71 > 500 000 ............... 4,3 15,8 21,2”
100,0% 100,0% 100,0%
1 Dessa distrikt _ tillhopa 19 stycken _ äro belägna, 1 i Stockholms län (Norrtälje), 2 i Östergötlands län (Linköping och Norrköping), 1 i Jönköpings län (Värnamo), 1 i Kronobergs län (Lessebo), 1 i Kalmar län (Kalmar), 1 i Gotlands län (länet), 1 i Älvs- borgs län (Borås), 3 i Värmlands län (Karlstad, Arvika och Hagfors), 1 i Örebro län (Lin— desberg), 2 i Kopparbergs län (Leksand och Mora), 3 i Gävleborgs län (Gävle, Bollnäs och Hudiksvall), 1 i Västerbottens län (Skellefteå) och 1 i Norrbottens län (Piteå). 2 Dessa distrikt _ tillhopa 22 stycken _ äro belägna, 2 i Kopparbergs län (Malung och Älvdalen), 1 i Gävleborgs län (Ljusdal), 3 i Västernorrlands län, 3 i Jämtlands län, 6 i Västerbottens län och 7 i Norrbottens län.
Stadsdomstolsutredningens förslag (refererade å s. 35) avseende utmät- ningsman och dennes biträden synas i organisatoriskt hänseende väl an- sluta till polisutredningens allmänna synpunkter beträffande ordnandet av exekutionsverksamheten på landet (i uttrycket »landet» inbegripes här i en- lighet med utsökningslagen även städer, vilkas exekutionsväsen är ordnat på samma sätt som landsbygdens). Ett förstatligande av städernas exeku— tionsväsen, vilket föreslagits av stadsdomstolsutredningen, skulle enligt ut- redningens mening ytterligare underlätta ett genomförande av polisutred- ningens i det föregående framförda principförslag om att de nuvarande landsfiskalernas utmätningsmannabestyr böra överföras på särskilda tjäns- temän samt att i ett förstatligat polisväsende polisverksamheten på lands- bygden icke längre skall innefatta exekutionsverksamhet.
Utredningen, som alltså biträder stadsdomstolsutredningens förslag att städernas exekutionsväsen skall förstatligas, vill framhålla, att utredningens ovan skisserade principförslag torde kunna genomföras oberoende av om städernas exekutionsväsen förstatligas eller icke. Om emellertid ett dylikt förstatligande icke sker, torde komplikationer icke kunna undvikas med hänsyn till att därvid vissa samordningsfrågor uppkomma. Det måste näm- ligen framstå såsom ganska egendomligt, om man vid en omorganisation
av polisväsendet och ett avskiljande i samband därmed av den exekutions- verksamhet, som nu fullgöres av landsfiskaler-utmätningsmän, biträdes- personal inom landsfiskalsorganisationen och polismän, alltså delvis stats- anställda befattningshavare, icke tillvaratoge möjligheterna till en fullstän- dig samordning av denna verksamhet och den exekutionsverksamhet som nu ankommer på stadsanställda befattningshavare att fullgöra. En konsekvens av ett förstatligande av polisväsendet måste bli, att kostnaderna för den exekutionsbiträdesverksamhet (på landsbygden), som nu är po— lisverksamhet, i fortsättningen komma att falla på statsverket. Det torde från ekonomiska synpunkter sett knappast vara försvarligt, att inom ett område, bestående av såväl stad (i utsökningslagens mening), som lands- bygd, dubbelorganisera exekutionsverksamheten enbart därför att en del av denna nu bekostas av statsverket (avlöning m.m. till landsfiskal-utmät- ningsman och biträden åt denne samt bidrag till avlöningskostnaderna för vissa polismän). En allmän samordning av exekutionsväsendet i stad och på landet bör följaktligen enligt utredningens mening under alla omständig— heter åvägabringas.
Det torde icke ankomma på utredningen att framlägga detaljerade för- slag rörande exekutionsverksamhetens organisation. Med hänsyn till att utredningen i det föregående förordat, att det nuvarande sambandet mellan polis- och exekutionsverksamheten skall brytas, finner utredningen det emel- lertid vara på sin plats att här redovisa sin uppfattning om hur exekutions- verksamheten — därest utredningens principförslag vinner godkännande _ i framtiden bör kunna organiseras. I detta hänseende får utredningen an- föra följande.
Den organisation av exekutionsverksamheten som för närvarande gäller för landet (i utsökningslagens mening) _ dvs. i städer, där landsfiskaler äro utmätningsmän, och på landsbygden _ bör med undantag för Stock— holms stad generellt vinna tillämpning. Redan stadsdomstolsutredningen, som föreslår, att städer med mer än 25 000—30 000 invånare och med stads- fogde som utmätningsman i utmätningshänseende skola föras till lands- fiskalsdistrikt, synes räkna med en vidgad tillämpning av den nyssnämnda organisationsformen.
En ytterligare vidgad tillämpning av nyssnämnda organisationsform ter sig enligt utredningens mening naturlig och följdriktig. Av landets 133 stä- der ha 33 nu mer än 25000 invånare. Av sistnämnda 33 städer ingå 6 _ (Solna 49 264 inv. den 1 januari 1960), Karlskoga (34 974 inv.), Troll- hättan (31 504 inv.), Kiruna (26 208 inv.), Borlänge (26 128 inv.) och Möln— dal (25 174 inv.) _ i renodlade utmätningsmannadistrikt inom landsfis- kalsorganisationen. Landarealen för dessa distrikt, vilka sammanfalla med landsfiskalsdistrikten med samma namn och vilka sålunda vart och ett utom solnadistriktet omfattar förutom vederbörande stad jämväl staden omgivande landsbygd, framgår av nedanstående sammanställning:
Landsfiskals—utmätnings- Landareal Landsfiskals-utmätnings— Landareal mannadistrikt (hektar) mannadistrikt (hektar) ca ca Solna .............................. 1900 Kiruna .. 715000 Karlskoga ........................ 53 000 Borlänge 84 000 Trollhättan ..................... 37 000 Mölndal 7 000
De här ifrågavarande städerna äro liksom stationsorterna för lands- fiskalerna i de övriga renodlade utmätningsmannadistrikten och i de »ode- lade» landsfiskalsdistrikten centralorter inom utmätningsmannadistrikt, där utmätningsmannens verksamhet ingalunda är begränsad enbart till det administrativa område inom vilket denne är stationerad (stationeringsor- ten).
Ytterligare några synpunkter, som enligt utredningens mening tala för den av utredningen principiellt förordade framtida organisationsformen be- träffande exekutionsverksamheten äro följande.
Den oenhetlighet som numera präglar städernas exekutionsväsen sam- manhänger väl främst med att vid utsökningslagens tillkomst magistrat fanns i praktiskt taget alla städer; i de städer utan magistrat som därefter tillkommit _ antingen nybildade städer eller äldre städer, vilkas magistrat indragits _ har exekutionsväsendet måst ordnas enligt andra grunder. Där- vid har i flertalet den ordningen införts som gäller för landet. Några av stä- derna utan magistrat ha fått sitt exekutionsväsen ordnat efter särskilda lo- kala behov. Det vill synas, som om utvecklingen går mot en ökad lands- rättsförläggning av städer, varigenom dessa _ i första hand städer med upp till 25 000 invånare _ i utsökningshänseende komma att hänföras till landsfiskalsdistrikt. Det kan därför inte anses orealistiskt att räkna med att statsverket i princip och oavsett hur frågan om huvudmannaskapet för städernas exekutionsväsen (och polisväsendet) löses kommer att succes- sivt påtaga sig kostnaderna för utmätningsmän och dessas biträden (dvs. för landsfiskaler jämte erforderlig biträdespersonal) för samtliga städer med mindre än ca 25000 invånare. Det läge beträffande exekutionsväsendet som innebär, att i sådan stad, som nu icke ingår i landsfiskalsorga- nisationen men som bereder en utmätningsman full sysselsättning (dvs. i princip städer med mer än 25 000 invånare), kommer att finnas en stads- fogde samt att utmätningsman i annan stad är landsfiskal, torde vara det som man under alla förhållanden faktiskt bör räkna med.
Bildandet i enlighet med de av utredningen förordade principerna av stör- re polisdistrikt underlättar enligt utredningens mening det fullständiga ge- nomförandet av systemet med renodlade utmätningsmannadistrikt bestående av centralorter jämte dessas naturliga omland. Utredningen har i samband med sina detaljutredningar avseende den lämpligaste formen för polis- väsendets organisation funnit, att arbetsorganisatoriska hinder icke före-
ligga för en renodling av den exekutionsverksamhet, som nu fullgöres av landsfiskaler och biträdespersonal hos dessa samt av polismän (på lands- bygden). Utredningen har tillika funnit, att denna verksamhet praktiskt taget undantagslöst torde kunna inom ramen för den av utredningen skis- serade lokala polisdistriktsindelningen samordnas med den exekutionsverk- samhet, som för närvarande fullgöres av annan personal (städernas). Ut— redningen anser sig däremot sakna anledning att närmare undersöka hur indelningen av landet i utmätningsmannadistrikt bör göras eller den lämp- ligaste utformningen av utmätningsmannadistrikten och verksamheten inom dessa. För närvarande pågå utredningar rörande uppbörds- och utsöknings— väsendet och det torde snarast ankomma på nämnda utredningar att, på grundval av ett principbeslut innebärande att det nuvarande sambandet mel- lan polis- och exekutionsverksamheten skall brytas och i anslutning till för- slag om exekutionsverksamhetens innehåll även utforma exekutionsväsen- dets organisation.
Mot den organisation av exekutionsväsendet som utredningen ovan skiss- artat förordat kan resas den invändningen, att utmätningsmannadistrik- ten, dvs. de tänkta nya polisdistrikten, i en del fall äro till ytvidden för stora, vilket skulle innebära olägenheter i flera avseenden, bland annat där- igenom att utmätningsmännens arbete genom främst de långa resorna skulle tyngas och resekostnaderna väsentligt öka. I likhet med stadsdomstols— utredningen anser förevarande utredning att olägenheter av nu nämnd art torde kunna i viss mån elimineras just därigenom att distrikten praktiskt taget allmänt torde få en sådan storlek, att göromålen väl motivera an- ställandet av domsverkställare som biträden åt utmätningsmännen. För en generell tillämpning av institutet med domsverkställare krävs emellertid ändring av utsökningslagen. I samband därmed synes lämpligen det i andra sammanhang tidigare diskuterade Spörsmålet om en enhetlig taxa beträf— fande exekutionskostnader böra upptagas till allsidig prövning.
Sammanfattningsvis innebär utredningens förslag om hur det nuvarande sambandet mellan polis- och exekutionsverksamheten skall brytas samt exe- kutionsväsendet organiseras följande (det förutsättes, att slutliga ställ- ningstaganden angående exekutionsväsendets utformning m. m. icke skett vid tidpunkten för ett förstatligande av polisväsendet eller i vart fall icke utan att därvid beaktats betydelsen därav för polisväsendets omorganisa- tion):
1. De polisdistrikt som komma att bildas vid en tillämpning av de av utredningen föreslagna principerna för länens indelning i dylika distrikt bilda jämväl utmätningsmannadistrikt. Utmätningsmannen i sådant distrikt -— förslagsvis benämnd kronofogde _ och huvuddelen av dennes biträdes- personal stationeras å distriktets centralort (= centralort för polisdistrik- tet; se s. 70). Den föreslagna omorganisationen innebär till skillnad från stadsdomstolsutredningens förslag, att t. ex. stadsfogde i stad med mer än
25 000 invånare _ så gott som samtliga städer av denna storlek utgöra cent- ralorter i tänkta polisdistrikt _ skulle tillföras ansvaret för utmätnings- mannabestyren inom vederbörande stad omgivande omland samt _ givet- vis _ få sig underställd den ytterligare personal som erfordras för full- görande av exekutionsbiträdesverksamhet inom distriktsområdet utanför den egna stationeringsorten (staden).
2. Den exekutionsbiträdesverksamhet som inom de tänkta distriktsom- rådena nu fullgöres av polismän (förste poliskonstaplar, poliskonstaplar och extra ordinarie polismän med tjänstebenämningen exekutionsbiträde) renodlas och avskiljes från polisverksamheten samt samordnas med den exe- kutionsbiträdesverksamhet, som av andra kategorier av befattningshavare fullgöres i stad (i egentlig bemärkelse). Såsom gemensam benämning å be- fattningshavare, som skall fullgöra exekutionsbiträdesverksamhet _ i stad eller på landsbygden _ användes här exekutionsbiträde. Huruvida en centra- lisering av exekutionsbiträdena till centralorter bör ske eller om för dem även i fortsättningen i erforderlig utsträckning bör tillämpas en »spridd» stationering torde få bli beroende av omständigheterna (behov av exeku- tionsbiträden i tätorter, avstånd, kommunikationer etc.). Å annan större tät- ort än centralort förutsättes under alla förhållanden kunna stationeras såväl en större eller mindre grupp av exekutionsbiträden under särskild för- man (förste exekutionsbiträde) — tjänster för dylika befattningshavare synas böra inrättas jämväl å centralorten _ som erforderlig biträdesper- sonal. Med tjänst såsom förste exekutionsbiträde bör vid behov kunna före- nas befogenhet såsom domsverkställare.
Utredningen förutsätter, att erforderliga ändringar i utsökningslagen gö- ras, varigenom _ i ändamål att få en rationell arbetsfördelning mellan ut- mätningsmannen och dennes kvalificerade biträden (domsverkställare, förste exekutionsbiträden, exekutionsbiträden) _ möjlighet att delegera uppgifter i erforderlig mån lämnas utmätningsmanuen. Slutligen vill utredningen före- slå, att frågan om utbildning av personal inom exekutionsväsendet främst exekutionsbiträden, upptages till särskild prövning. I samband med sitt ar- bete har utredningen nämligen bibringats den uppfattningen, att den ut- bildning i exekutionsbiträdesgöromålens handläggning som för närvarande meddelas i konstapelsklassen vid statens polisskola icke är tillfyllest. Efter- som polisutbildning dessutom numera icke längre är behövlig för polis- män, som helt eller praktiskt taget helt fullgöra exekutionsbiträdesgöromål, måste den erforderliga utbildningen av dylika polismän numera meddelas av vederbörande landsfiskaler-utmätningsmän. Den oenhetlighet som idag präglar handläggningen av exekutionsbiträdesgöromålen på landsbygden ger belägg för uppfattningen, att utbildningsfrågan bör ägnas större uppmärk- samhet än vad som för närvarande är fallet.
VIII. Det praktiska utfallet vid tillämpning av utredningens principförslag
A. De allmänna förutsättningarna för förslagens genomförande
( polisdistriktsindelningen m. m. )
En grundläggande förutsättning för ett genomförande av utredningens för- slag till utformning av en smidig, tillräcklig och effektiv polisorganisation torde vara, att organisationsenheterna på lokalplanet _ polisdistrikten — ifråga om arbetskraft i princip utrustas så, att det inom verksamhetsom- rådena dygnet runt finnes tillgänglig personal i aktiv tjänstgöring. En an- nan förutsättning är att möjligheter öppnas för polisen, att då så befinnes erforderligt och i den omfattning läget i varje särskilt fall kräver uppträda i större formationer. Ett tillgodoseende av dessa krav förutsätter, att polis- styrkans storlek avpassas efter verksamhetsområdets geografiska och kom- munikationstekniska struktur, centralortens storlek och förhållandena där, vilket är av väsentlig vikt, samt efter nämnda orts allmänna influens på om- landet. Grundorganisationen på de orter som komma att utgöra centralorter i ett omorganiserat polisväsende, dvs. i princip den nuvarande polisorga- nisationen på dessa orter, kommer att bestämma, hur distriktets organisa— tion hör uppbyggas; för att verksamheten skall kunna ges den ändrade inriktning som ovan antytts måste emellertid denna grundorganisation ut- byggas i erforderlig omfattning.
Frågan hur landets indelning i polisdistrikt skall ske påverkas i synnerlig grad av de betingelser under vilka en statlig polisorganisation kommer att arbeta. Inom ett förstatligat polisväsende erbjudas enligt utredningens me- ning bättre möjligheter till en samordning, effektivisering och rationalise- ring av verksamheten än de som stå till buds i ett kommunalt polisväsende. Dessa möjligheter böra tillvaratagas, dels genom att de ledande och allmänt- administrativa funktionerna i större utsträckning än vad som nu är fal- let renodlas och förstärkas, dels genom en rationalisering över huvud taget av polisverksamheten. En sådan bör leda till bättre arbetsresultat samti- digt som de allt starkare kraven på ökade resurser kunna tillgodoses under beaktande av såväl arbetsorganisatoriska som ekonomiska synpunkter. Ut- redningen har i sitt arbete med distriktsindelningsfrågan förutom regions- indelningssynpunkterna självfallet sökt beakta kraven på att en förstat- ligad organisation bör ges en från ekonomiska synpunkter sett riktig
och lämplig utformning. Detta innebär bland annat, att frågor berörande den tekniska utrustningens rationella utnyttjande, lokalhållningen, po- lisens motorisering, arbetsmetoderna etc. i samband med övervägandena rörande den lämpligaste distriktsindelningen ägnats uppmärksamhet.
Utredningen är medveten om att Spörsmålet om länens indelning i polis- distrikt ger utrymme för svåra avvägningsproblem. Fördelar såväl som nackdelar kunna med ungefärligen samma styrka påvisas beträffande snart sagt varje indelningsförslag, som i fråga om distriktens geografiska omfatt- ning och personalstyrka sträcker sig längre än ett indelningsförslag som tillgodoser endast minimikraven på en organisation och som därigenom kan sägas fylla polislagens krav att polisverksamheten skall kunna behörigen upprätthållas.
Vid bestämmandet av de polisiära verksamhetsområdenas omfattning har utredningen _ vilket tidigare också framhållits _ funnit sig höra i princip förutsätta, att vissa minsta krav ifråga om poliskårens storlek inom dessa områden uppfyllas. Utredningen har vidare förutsatt, att poliskårernas huvudstyrkor måste ges sådan storlek, att de skola kunna påtaga sig verk- samhet även i polisdistriktens perifera delar. Det förslag till indelning av länen i polisdistrikt som utredningen mot bakgrund av vad ovan anförts här nedan framlägger bör emellertid betraktas allenast såsom en vägledning till en så riktig avvägning som möjligt mellan de olika faktorer som måste påverka distriktsindelningen under de helt nya förutsättningar för polis- verksamhetens bedrivande som ett förstatligande av polisväsendet med- för. Det finns enligt utredningens uppfattning all anledning att räkna med att dessa nya förutsättningar i väsentliga avseenden måste leda till en bryt- ning med de uppfattningar som hitintills rått ifråga om sättet för polis— verksamhetens bedrivande, i synnerhet ute på landsbygden. Helt visst kom- mer man mångenstädes att anse, att utredningens förslag innebär en för- svagning av polisorganisationen på landsbygden. Enligt utredningens me- ning torde emellertid förhållandet komma att bli det motsatta, främst därige- nom att beredskapen för landsbygdsområdet förbättras samt möjligheterna till ingripanden med tillräcklig kraft och snabbhet inom verksamhetsom- rådena bli helt andra och bättre än inom de nuvarande landsbygdsdistrik- ten. Därtill kommer, att i ett förstatligat polisväsende hinder av ekonomisk beskaffenhet icke föreligga att utnyttja personalen över gränserna för de reguljära polisiära verksamhetsområdena.
Utredningen har verkställt en preliminär indelning av landet i polis- distrikt med tillämpning av de allmänna principer som i ett tidigare avsnitt av betänkandet förordatsl. Därvid har hänsyn också tagits till dels de ar— betsorganisatoriska och ekonomiska riktlinjer, som ovan berörts och vilka synas böra vara ledande, därest utredningens förslag om en förstatligande-
1 Undantag från principen om centralortstanken har dock såsom ovan anmälts av sär— skilda skäl gjorts beträffande Göteborgs och Bohus län (5. 101).
reform över huvud taget skall få anses vara sakligt motiverat, dels de an— språk på service, som från allmänhetens sida rimligen böra kunna ställas på polisorganisationen. Resultatet av detta arbete framgår av bilaga 12. Av innehållet i denna kan utläsas, att vid bifall till utredningens indelnings— förslag landet skulle komma att indelas i 111 polisdistrikt. Vartdera av dessa distrikt utom Stockholms, Göteborgs och Malmö distrikt får, förutom huvudstation, ett antal understationer, i hela landet tillhopa 462 stycken. Invånarantalet i ca 15 av distrikten kommer att understiga 25 000 och i ett 20-tal distrikt kommer antalet polismanstjänster med all sannolikhet att un— derstiga 20. Personaluppsättningen i polisdistrikten torde bli sådan, att skäl för inrättande av renodlade polischefstjänster (tjänster för polismästare) torde föreligga beträffande ett 35—tal distrikt, medan i de övriga _ eller i ca 75 distrikt _ polischefsskapet torde komma att förenas med åklagarverk- samhet (distrikt med polismästare, tillika distriktsåklagare).
Utredningen har vid utarbetandet av sina principförslag angående polis-. åklagar- och exekutionsverksamhetens lokala organisation förutsatt, att såväl åklagar- som exekutionsverksamheten skall organiseras inom de poli- siära verksamhetsområdenas (polisdistriktens) ram. Detta innebär på in- tet sätt, att utredningen skulle vara övertygad om att polisdistrikten sam- tidigt sRulle från geografiska och organisatoriska synpunkter sett utgöra de lämpligaste verksamhetsområdena för distriktsåklagare resp. utmätnings— män. I enlighet med sin huvuduppgift, nämligen att söka utreda hur en smidig, tillräcklig och effektiv polisorganisation skall utformas, har utredningen haft att i första hand framlägga förslag till den enligt utred- ningens mening lämpligaste polisdistriktsindelningen. Med hänsyn till kon- sekvenserna för åklagar- och exekutionsväsendet vid en förändring av polis- organisationen har utredningen därefter genom undersökningar av olika slag sökt bilda sig en uppfattning, huruvida en organisation av dessa verksam- hetsgrenar inom ramen för de polisiära verksamhetsområdena skulle inne- bära några påtagliga nackdelar. Utredningen har icke kunnat finna, att så skulle bli fallet, men har självfallet räknat med att en i anslutning till för- statligandereformen såsom sådan företagen intern rationalisering av åkla- gar- respektive exekutionsverksamheten jämväl bör innefatta en översyn av verksamhetsområdesindelningen. Det fullständiga skiljandet från polisverk- samheten av exekutionsverksamheten innebär. att den senare verksamheten i princip kan ges en av polisverksamheten helt oberoende organisation. Den tendens till skiljande av åklagarverksamheten från polisverksamheten, som kan spåras i utredningens förslag, torde, därest den kommer till uttryck i praktiken, enligt utredningens mening komma att bli till gagn jämväl för utvecklingen inom åklagarväsendet.
I anslutning till vad som ovan anförts om verksamhetsområdena inom åklagar- och exekutionsväsendet är utredningen angelägen framhålla, att det framlagda förslaget till polisdistriktsindelning av utredningen ingalunda
betraktas såsom invändningsfritt. Utredningen har med förslaget endast velat markera det principiella sambandet mellan utredningens förslag till arbetsorganisation inom verksamhetsområdena och dessa områdens geo— grafiska omfattning. Det förutsättes, att länsstyrelserna under hänsynsta— gande till detta principiella samband skola beakta de behov av justeringar som till äventyrs betingas av speciella lokala förhållanden inom länen.
Vad som ytterligare i indelningsfrågan tilldrager sig intresse är sam- bandet mellan en polisdistriktsindelning i enlighet med utredningens för- slag och den nu bestående judiciella indelningen. Härutinnan har utred- ningen beaktat stadsdomstolsutredningens förslag angående överförande till domsagoorganisationen av vissa städer med egen jurisdiktion, varför vissa antalsuppgifter i den följande redogörelsen bygga på förutsättningen att domstolsutredningens förslag i nyssnämnda avseende genomföres.
Om utredningens förslag till polisdistriktsindelning genomföres kom— mer, med bortseende från Stockholms stad, som avses skola utgöra ett sär- skilt polisdistrikt, 62 av de övriga föreslagna 110 polisdistrikten att omfatta del av en eller en hel domsaga. I dessa distrikt ingå dessutom i 5 fall städer med egen jurisdiktion. Av de övriga 48 polisdistrikten kommer huvudpar- ten, eller 34 stycken, att, i förekommande fall jämte stad med egen juris- diktion (9 fall), omfatta delar av två domsagor eller en hel domsaga jämte del av annan domsaga eller två hela domsagor. Vart och ett av de åter- stående *1.4 polisdistrikten, i vilka i 3 fall kommer att ingå stad med egen jurisdiktion, berör tre och i ett fall fyra domsagor. I detta sammanhang må dock erinras om den genom beslut den 23 mars 1961 tillsatta utredningen för översyn av domkretsindelningen för underrätterna i riket, i vars direk- tiv hänvisas bl. a. till denna utrednings arbete.
B. Personaldisposition och arbetsorganisation.
Under olika skeden av sitt arbete har utredningen helt eller delvis under— sökt utfallet i olika län, tillhopa tio stycken, av sina preliminära ställ- ningstaganden i spörsmål av skilda slag. Efter framställning av utredningen har Kungl. Maj:t uppdragit åt polisväsendets organisationsnämnd att i samråd med utredningen utarbeta fullständiga förslag rörande polisväsen- dets organisation inom vissa av utredningen anvisade län samt att i an- slutning därtill göra en fullständig kostnadsberäkning i fråga om organisa- tionen i dessa län. I organisationsnämndens uppdrag har jämväl ingått att beträffande riket i övrigt upprätta organisationsskisser, ägnade att bl. a. ligga till grund för utredningens kostnadsberäkningar. För det förstnämnda ändamålet utvalde utredningen Kristianstads, Skaraborgs och Västerbot- tens län. Utredningen kommer att i ett följande avsnitt redogöra för re— sultatet av nämndens arbete, varigenom bl. a. utredningens definitiva ställ-
ningstagande i fråga om utformningen av ett förstatligat polisväsende full- ständigt tillämpats å de angivna länen. I detta sammanhang finner emeller- tid utredningen det vara lämpligt att beröra vissa allmänna principiella spörsmål, vilka särskilt aktualiserats i samband med såväl utredningens eget som organisationsnämndens arbete. Dessa gälla främst personaldispo- sitionen och arbetsorganisationen inom en förstatligad polisorganisation. Praktiskt taget samliga dessa spörsmål ha redovisats i den redogörelse för sitt arbete som organisationsnämnden tillsammans med sina organisations— förslag och beräkningar av olika slag överlämnat till utredningen. Denna har till de olika frågorna tagit den ställning som torde framgå av redogörelsen här nedan. I den mån så ansetts erforderligt ha organisationsnämndens syn— punkter sårskilt redovisats i denna.
Polisorganisationen
Beträffande den lokala polisorganisationen kommer sannolikt frågan, i vil- ken utsträckning centralisering av polispersonal bör genomföras att till- draga sig det största intresset och också ge anledning till meningsmotsått- ningar. Utredningen har i det föregående givit uttryck för den uppfattningen, att vid en omorganisation av polisväsendet en centralisering av polisstyr— korna bör ske i den omfattning som betingas av kraven på ökad slagkraft åt polisorganisationen men att å andra sidan centraliseringstanken av skilda skäl icke får drivas för långt. Utredningen vill för sin del förorda, att vid den statliga organisationens uppbyggnad graden av styrkekoncentrationen inom ett polisdistrikt bör efter förslag av länsstyrelsen såsom regional polismyn- dighet bestämmas av Kungl. Maj:t.
Under sitt arbete har utredningen i olika sammanhang samrått med före- trädare för polisverksamheten, bl. a. med länspolischefer och lokala polis— chefer. Därvid har framkommit, att meningarna i centraliseringsfrågan äro mycket delade, även om de grundats på i stort sett samma eller i vart fall likartade förutsättningar. Vad sålunda framkommit synes påkalla, att anvisningar till länsmyndigheterna utfärdas om hur de här berörda frå- gorna i princip böra behandlas och bedömas. I den promemoria, med vil- ken polisväsendets organisationsnämnd redovisat det ovanberörda, för ut— redningens räkning utförda utredningsuppdraget har härutinnan gjorts följande uttalande:
Med hänsyn till de erfarenheter organisationsnämnden vunnit vid företagna or- ganisationsundersökningar inom ett stort antal polisdistrikt har nämnden an- sett sig böra framhålla angelägenheten av att centraliseringen av polispersonal icke drives längre än som kan anses vara oundgängligen nödvändigt för att hu— vudstyrkor och, i förekommande fall, större arbetsgrupper skall uppnå avsedd kapacitet i olika hänseenden. Krav eller önskemål att få resurserna vidgade för den rent lokala polisverksamheten på centralorten bör sålunda icke få tas till intäkt för en överföring av polispersonal från övriga delar av polisdistriktet till
denna ort. Även om kvalificerat utredningsarbete, samordnad trafikövervakning, spaning m. m. inom ett polisdistrikt i dess helhet huvudsakligen bör ombesörjas av personal ur huvudstyrkan, bör icke bortses från att det för mera lokalt betonade polisiära uppgifter, bl. a. socialpolistjänst, behöver finnas tillgång till större eller mindre arbetsgrupper ute i distriktet. Vid organisationsnämndens bedömning av frågan om dylika arbetsgruppers storlek och stationering har föl- jande principer och synpunkter varit vägledande.
Arbetsgrupper har i allmänhet ansetts böra stationeras i större tätorter, be- lägna på ett sådant avstånd från centralorten, att personal ur huvudstyrkan icke lämpligen kan tillgodose det i tätorten och dennas närmaste omland — grup- pens ansvarsområde — föreliggande behovet av arbetskraft för kontinuerlig ord- ningshållning och annan bevakning samt smärre utredningsuppgifter. I en del fall har det bedömts ändamålsenligt att dimensionera en arbetsgrupp så, att ur denna kan tas arbetskraft även för fullgörande av vissa mera kvalificerade utrednings- uppdrag inom gruppens ansvarsområde. Om en större tätort är belägen i närhe- ten av eller i kommunikationshänseendc direkt sammanhänger med centralorten och sålunda närmast har karaktär av förort till denna, har polisverksamheten förutsatts böra helt ombesörjas av personal ur huvudstyrkan.
Utredningen ansluter sig i princip till vad nämnden anfört och finner, att de refererade synpunkterna böra kunna vinna beaktande vid utfär— dandet av de anvisningar utredningen förordat. Ett annat med statione- ringsfrågorna i allmänhet sammanhängande spörsmål är frågan om den s. k. ensamstationeringen av polismän. Inom polisorganisationen tillämpas nu en i hög grad »spridd» stationering, vilket bl. a. tagit sig uttryck däri, att an- talet ensamstationerade polismän är mycket stort. Antalet stationerings- orter för polismän utgör nu 1 157. Av dessa orter äro 543, eller nära 47 %, stationeringsorter för endast en polisman. Meningarna om värdet av sys- temet med ensamstationerade polismän har inom utredningen varit de- lade. Efter de särskilda undersökningar, som utredningen utfört och som bl. a. omfattat inhämtande av vissa uppgifter beträffande förhållandena i Danmark, där systemet med ensamstationerade polismän alltjämt tilläm- pas i stor utsträckning, har utredningen emellertid kommit till den upp- fattningen, att tillämpningen av systemet även i fortsättningen kan vara be- rättigat; dock att det rimligen bör komma ifråga allenast i ett område av ett polisdistrikt som ligger relativt avlägset från centralorten eller tätort där en arbetsgrupp är placerad. Vid detta ställningstagande har utredningen särskilt beaktat polisverksamhetsutredningens tidigare refererade förslag om införande av ett system med s. k. kvarterspolis, vilket system otvivel- aktigt har vissa beröringspunkter med systemet ensamstationerade po- lismän i polisdistrikts perifera delar. Dessa sistnämnda polismän böra näm- ligen enligt utredningens mening tilldelas ansvarsområden och i princip fullgöra funktionen av kontaktmän och stödjepunkter inom den framtida polisorganisationen. Det bör särskilt beaktas, att dessa befattningshavare skola fullgöra allenast polisuppgifter och icke _ såsom nu i stor utsträck- ning är fallet _ även exekutionsbiträdesuppgifter. Man har anledning räkna med att för sådana tjänster erhålla välutbildade, erfarna polismän.
Vad här anförts om ensamstationerade polismän har i viss mån av- seende jämväl å de allra minsta arbetsgrupperna, dvs. de som omfatta en- dast två polismän.
Vad utredningen här sålunda förordar står i god överensstämmelse med de synpunkter, vilka polisväsendets organisationsnämnd från sin er- farenhet av de lokala organisationsproblemen framlagt i detta uttalande:
Såsom framgår av förslagen till organisationsplaner föreslår organisations— nämnden emellertid hibehållande av ett visst antal 1—2-manskontor på en del perifera, mindre tätorter eller i glesbygdsområden. I samtliga dylika fall har sta- tioneringen av polismän bedömts vara motiverad främst från arbetsorganisatoriska synpunkter sett. Därest enklare utredningsgöromål, ordningshållningsuppgifter, ordonnansuppdrag o. d., för vilkas fullgörande normalt krävs arbetsinsats av en- dast en polisman, inom en mindre tätort och dess omland eller inom ett gles- bygdsområde är av sådan omfattning att uppgifterna bereder full sysselsättning åt minst en på tätorten respektive inom området stationerad polisman, torde det nämligen knappast vara ekonomiskt eller rationellt med hänsyn till arbetskrafts- och tidåtgång att för nämnda arbetsuppgifter disponera personal från en relativt avlägsen huvudstyrka eller större arbetsgrupp. Därtill kommer, att utom central— orten stationerad polispersonal i allmänhet kommer att beträffande sitt ansvars— område tillägna sig en god person- och lokalkännedom. Detta underlättar och för- enklar fullgörandet av de uppgifter som anförtrotts densamma och utgör en vär- defull tillgång för personal från huvudstyrkan som i förekommande fall får att verkställa större och mera komplicerade uppdrag inom det berörda området. Det förutsättes nämligen, att ifrågavarande arbetsgrupper eller ensamstationerade po- lismän — förutom bestridande av lokala bevakningsuppgifter samt enklare ut- redningsgöromål — skall ha att biträda även vid fullgörandet av sådana mera komplicerade utrednings- och andra uppdrag inom ansvarsområdena vilka nor— malt bör ankomma på personal ur huvudstyrka.
Tjänstgöringen för ensamstationerade polismän och polismän i de allra minsta arbetsgrupperna (2 man) avses i princip skola vara förlagd till dagtid. Dessa po- lismän bör nämligen — var Och en primärt inom sitt ansvarsområde _ vid si- dan av tidigare omnämnda arbetsuppgifter tjänstgöra som serviceorgan åt all- mänheten. Det förutsättes, att en planerad samordning av vederbörandes verksam- het med den övriga verksamheten i polisdistriktet kommer till stånd i all den omfattning som förhållandena kräver. Det anförda torde visa, att organisations- nämnden av bl. a. organisatoriska skäl ansett det vara angeläget, att en viss åter- hållsamhet iakttages beträffande indragning av nuvarande stationeringsorter för polispersonal. Ett bibehållande i viss utsträckning av systemet med ensamsta- tionerade polismän och smärre arbetsgrupper torde jämväl från psykologiska syn- punkter sett vara av icke oväsentlig betydelse. Allmänhetens attityd mot polisen är kanske i första hand beroende av polisens förmåga att snabbt och effektivt fullgöra sina uppgifter, men betydelsen av att ett visst mått av vardagliga, per- sonliga kontakter existerar mellan allmänheten och polisen får icke underskattas. Den föreslagna omorganisationen av polisverksamheten avses skola leda till en ökad effektivitet i polisarbetet. Detta kommer i och för sig att skapa förutsätt- ningar för ett vidgat förtroende och en ökad respekt för polisen från allmänhetens sida. En alltför långt driven centralisering av polispersonalen kan emellertid komma att försvåra kontakten med polisen och därmed utöva en menlig inver- kan på relationerna till och intresset för polisen. Slutligen vill nämnden be- träffande organisatoriska förändringar av den lokala polisorganisationen i sam—
band med ett förstatligande av polisväsendet anföra den synpunkten, att det efter ett förstatligande bör finnas visst utrymme för kompletterande åtgärder i anslut- ning till de praktiska erfarenheter som successivt göres av den nya organisationen. Dessa erfarenheter kan komma att tala för ökad centralisering av polisperso— nalen i vissa distrikt men kanske för starkare decentralisering i andra. Den om- ständigheten att det i förekommande fall torde vara svårast att i ett senare skede återgå till en större decentralisering har påverkat organisationsnämndens ställ- ningstaganden vid utformandet av organisationsförslagen för de tre aktuella länen.
Med hänvisning till det nu anförda får organisationsnämnden framhålla, att de till denna promemoria fogade förslagen till organisationsplaner får anses med avseende på den lokala polisorganisationen återspegla den ungefärliga grad i fråga om centralisering till huvudstyrkor och uttunning på landsbygden av polispersonal som nämnden med hänsyn till sina erfarenheter anser sig kunna f. n. förorda.
Varje polis(chefs)distrikt i den nya polisorganisationen kommer regel- mässigt att omfatta flera nuvarande polischefsdistrikt. Med den innebörd begreppet polismyndighet för närvarande har, kommer genomförandet av den nya organisationen därför att medföra, att antalet dylika myndigheter starkt minskas. Möjligheterna att i enlighet med 2 5 lagen den 15 juni 1944 om vad i allmänhet skall med polismyndighet avses till annan polisman än polischef överflytta beslutanderätt i polismyndighetsärenden ha hittills icke utnyttjats. Utredningen har föreslagit, att nämnda lag ges en sådan utform— ning att de olägenheter, som följa av minskningen av antalet polischefer, neutraliseras. Utredningen vill i detta sammanhang framhålla angelägen- heten av att man i samband med planeringen av verksamheten i polis— distrikten noggrant beaktar vikten av att en eventuell delegation av be- fogenheter i polismyndighetsärenden icke leder till dubbelarbete, t. ex. i fråga om registerföringen, eller till bildandet av onödiga arbetsenheter för utförande av skrivarbete etc.
Införandet från den 1 januari 1962 av en s. k. polisaspirantorganisation inom polisväsendet kommer såsom tidigare anförts att medföra vissa änd- ringar i förhållande för den löneplansanställda polispersonal som nu regelmässigt anlitas för vikariats- och/eller förstärkningstjänstgöring. Den- na personal — extra ordinarie poliskonstaplar samt polisaspiranter eller med sådana jämförliga extra polismän — innehar nu löneplansanställ- ning hos vederbörande polisdistrikt. Efter aspirantorganisationens införan- de komma polisaspiranter endast att finnas anställda i en poliskår —— »Ino- derkåren» — i varje län. I poliskårer av sådan storlek att där i allmänhet föreligger ett kontinuerligt behov av utbildad polispersonal för vikariats- och/eller förstärkningstjänstgöring avses skola finnas inrättade extra ordi— narie poliskonstapelstjänster för att täcka detta behov. Erfarenheterna ha visat, att frågan om hur många tjänster en vikariekader exakt bör om- fatta är svårbedömbar, därför att behovet av vikarier är beroende av fakto- rer, som till sin allmänna karaktär ständigt växla. I samma mån som anta- let tjänster, inrättade för det stadigvarande behovet _ dvs. inom polisväsen—
det f. n. ordinarie tjänster _ ökar, minska svårigheterna att någorlunda exakt beräkna behovet av vikariepersonal. Så länge polisväsendet år kom- munalt _ systemet med extra ordinarie poliskonstapelstjänster vid de en- skilda poliskårerna är anpassat till ett kommunalt polisväsende _ komma, även om Kungl. Maj:t som nu är fallet meddelar anvisningar, meningarna att bryta sig i frågan om avvägningen mellan antalet »fasta» _ i regel ordi— narie _ tjänster och tjänster för vikariats- och/eller förstärkningspersonal.
För att vinna ett så ekonomiskt och rationellt utnyttjande av den utbild- dade vikariepersonalen som möjligt har man inom t. ex. kommunikations— verken alltid haft kadern av dylik personal administrativt samlad till de regionala verksamhetsområdenas centralort, varifrån personalledare vid re— gionalorganen (distriktsförvaltningarna) med hänsyn till personalrörelser— na inom hela verksamhetsområdet närmast haft att bestämma om persona- lens allmänna disponering. Härigenom har man ansett det vara möjligt att få garanti för att vikariepersonalen blir rationellt och ekonomiskt dispo- nerad, och också för att personalen insättes för täckande av behoven efter dessas angelägenhetsgrad. Genom att den regionala personaldisponeringen också påverkas av lokalförvaltningarnas olika möjligheter att såsom vikarier utnyttja t. ex. pensionerade befattningshavare eller icke fackutbildad men med arbetet ändock praktiskt förtrogen personal, ökas med det beskrivna sys- temet ytterligare möjligheterna till en god planering beträffande personal— försörjningen. Den personal, varom här är fråga, anses vara >>utan fast pla- cering» men för personalen har den ifrågavarande centralorten i regel fast- ställts såsom bostadsort. Beräknas befattningshavare »utan fast placering» kunna beredas stadigvarande tjänstgöring på en och samma ort fastställes denna ort såsom befattningshavarens fasta stationeringsort. Befattningsha- vare, som är gift och har eget hushåll, tilldelas i första hand fast statio— neringsort. Systemet innebär sålunda, att de större lokalförvaltningarna kan tilldelas utbildad vikariepersonal för stadigvarande tjänstgöring vid veder- börande förvaltning i den utsträckning som bedömes erforderlig. Den admi- nistrativa och redovisningsmässiga anknytningen till regionalorganet bibe- hålles emellertid främst med hänsyn till önskvärdheten av att hålla den allmänna personalplaneringen inom hela verksamhetsområdet under konti- nuerlig kontroll.
I den här ovan berörda frågan har polisväsendets organisationsnämnd i sin promemoria uttalat följande.
Det för varje polisdistrikt föreslagna antalet polismanstjänster, vilket avser uteslutande ordinarie tjänster, har dels anpassats efter vad som en enligt tillgäng- ligt statistiskt material normal arbetsbelastning i dagsläget kan uppskattas kräva, dels beräknats under den förutsättningen, att ifrågavarande tjänster skall i prin— cip kontinuerligt uppehållas. Inom de olika polisdistrikten uppkommande behov av personal för vikariatstjänstgöring ävensom, i förekommande fall, för förstärk— ningstjänstgöring har förutsatts skola tillgodoses från en för samtliga polisdistrikt inom vederbörligt län gemensam kader av vikariepersonal. Denna personalkader
!
har arbetsorganisatoriskt anslutits till den regionala polisorganisationen, dvs. redo- visats såsom direkt underställd länsp—olischefen, ehuru den administrativt må- hända lämpligen bör redovisas vid den huvudstyrka som förlagts till residens- stad. På länspolischefen torde följaktligen böra ankomma att ansvara för den ändamålsenliga disponeringen av ifrågavarande personalgrupp och från fall till fall efter beredning av sin kvalificerade medhjälpare besluta om denna personals tjänstgörings- och stationeringsförhållanden. Med hänsyn till att vissa poliskårer får en sådan storlek att vid desamma föreligger ett kontinuerligt behov av vikarie- personal torde skäl föreligga att på vederbörande distrikts centralorter fast statio- ncra ett visst antal befattningshavare ur vikariekadern.
Åklagarorganisationen
Av skäl som tidigare anförts har utredningen ansett sig böra endast skiss— artat antyda den organisation som åklagarväsendet enligt utredningens upp- fattning bör erhålla, därest polis- och åklagarväsendet generellt förstatligas. Utredningen har följaktligen _ om man bortser från förhållandena för po— lismästarna, tillika distriktsåklagarna, vilkas stationeringsorter måste anses givna _ icke berört frågan rörande distriktsåklagarnas stationering inom vederbörliga verksamhetsområden.
Enär behovet av åklagarpersonal i vissa åklagardistrikt icke alltid kan beräknas i hela arbetskrafter och då det jämväl för distriktsåklagarorganisa— tionen torde erfordras tillgång till en viss vikariereserv synes böra över- vägas inrättande av tjänster för »ambulerande» distriktsåklagare. Det torde icke ankomma på utredningen att i vidare mån uttala sig i denna fråga än att ge uttryck för den uppfattningen, att ett system med »ambulerande» di— striktsåklagare, torde öppna ökade möjligheter att inom länen vid fall av behov disponera de i åklagardistrikten stationerade distriktsåklagarna för vikariat å statsåklagartjänst eller för tjänstgöring såsom biträde åt stats- åklagaren liksom att för sist angivet ändamål anlita de »ambulerande» distriktsåklagarna.
I detta sammanhang anser utredningen sig böra förorda att en översyn eller komplettering (med allmänna anvisningar) kommer till stånd av de bestämmelser, vilka nu reglera fördelningen av åtalsrätten mellan stats- åklagare och distriktsåklagare. Anledningen härtill är att enligt utred- ningens uppfattning de grunder efter vilka denna fördelning sker ha stor reglerande betydelse, då man skall beräkna arbetskraftsbehovet inom stats— åklagar- respektive distriktsåklagarorganisationerna och _ eftersom i stor utsträckning personalen också är engagerad inom polisväsendet _ behovet av arbetskrafter inom detta.
C. Särskild utredning rörande detaljorganisationen i
Kristianstads, Skaraborgs och Västerbottens län
För att underlätta bedömningen av de i det föreliggande betänkandet avgivna förslagen i olika avseenden har utredningen ansett sig böra relativt full- ständigt redovisa resultatet av den utredning som polisväsendets organisa— tionsnämnd verkställt beträffande Kristianstads, Skaraborgs och Väster— bottens län. Nämnden har utfört sitt uppdrag i nära samråd med utred- ningen och redovisat sitt arbete genom en promemoria, till vilken fogats or— ganisationsplaner, sammanfattningar av beräkningar av olika slag m.m. Vissa uttalanden i promemorian av mera principiell art ha återgivits i före- gående avsnitt av betänkandet. I det följande lämnas en redogörelse för dels de förutsättningar m. m. på vilka nämnden baserat sina organisations- förslag och beräkningar, dels förslagens och beräkningarnas närmare in- nebörd.
Nämndens uppdrag att för de angivna länen upprätta fullständiga orga- nisationsförslag avser endast polisväsendets organisation. Med hänsyn bl. a. till det samband som nu råder och som enligt utredningens mening jäm— väl framgent bör råda mellan polis- och åklagarväsendet, har nämnden efter samråd med utredningen emellertid ägnat uppmärksamhet åt och utarbe— tat förslag jämväl beträffande åklagarväsendets organisation i de berörda lä- nen, även om av naturliga skäl dessa förslag i stort sett endast givits skis- sens form.
Vid fullgörandet av sitt uppdrag har nämnden haft att utgå från den av utredningen angivna polisdistriktsindelning, vilken framgår av innehållet i bil. 12.
Nämndens förslag till organisationsplaner för de av utredningen före— slagna polisdistrikten jämte utkast till planer för länspolischefs-stats- åklagarorganisationen i de aktuella länen har intagits i bilaga 13 (Kristian- stads län), bilaga 11; (Skaraborgs län) och bilaga 15 (Västerbottens län). Anmärkas bör att varje distrikt får, förutom huvudstation, understationer, i dessa län till antalet respektive 29, 20 och 22 stycken. De sammanställ- ningar som bifogats promemorian har utredningen icke ansett böra redo- visas i detta principbetänkande. De ha, såsom anförts i skrivelsen till departementschefen, jämte promemorian överlämnats till departementet.
I fråga om de förutsättningar under vilka nämnden arbetat torde böra anföras följande.
Även om en avpassning av den lokala polisorganisationen efter de av ut- redningen angivna principiella riktlinjerna i vad avser frågor rörade t. ex. arbetsgruppers antal, storlek och stationering kan ske på olika sätt, har nämnden, med hänsyn till nödvändigheten att för sina kostnadsberäkningar kunna utgå från ett relativt fixerat organisatoriskt läge, ansett sig icke böra framlägga några alternativa förslag till lösningar. Det erforderliga antalet
polisaspiranter inom länen har beräknats på grundval av för nämnden till- gängliga uppgifter om det sannolika rekryteringsbehovet i medeltal per år under åren 1960—1963.
Vad beträffar de föreslagna tjänsterna för personal i kontorskarriären har i regel uppdelning på polis- respektive åklagarverksamhet ej skett i annan mån än att på organisationsplanerna angivits, till vilka arbetsen- ter dylik personal förutsatts skola anslutas. Personalens fördelning på polis- respektive åklagarverksamheten torde nämligen bli beroende bl. a. av i vil— ken mån distriktsåklagare komma att bli stationerade å andra orter än centralorterna. En sammanställning över de av organisationsnämnden be- räknade totala kostnaderna för polis- och åklagarväsendets nuvarande res- pektive föreslagna organisation har intagits i efterföljande tablå:
Kristianstads Skaraborgs Västerbottens län län län
Beräknade kostna- Beräknade kostna- Ecräknade kostna- Kostuadsslag der avseende der avseende der avseende
nuvaran- föresla- nuvaran- föresla- nuvaran— föresla- de organi- gen orga— de organi- gen orga— de organi- gen orga- sation nisation sation nisation sation nisation—
A. Lokalplanet
LÖHEkostnader ............ 5 879 000 5 534 000 5 620 000 5 521 000 5 226 000 5 006 000 Omkostnader ............... 1 572 000 1 624 000 1 602 000 1 664 000 1 747 000 1 733 000 B. Regionalplanet
Lönekostnader ............ 92 000 117 000 87 000 112 000 94 000 119 000 Omkostnader ............... 16 000 16 000 15 000 15 000 18 000 18 000
7 559 000 7 291000 7 324 000 7 312 000 7 085 000 6 876 000
Kostnadsminskning 268 000 12 000 209 000
För att kostnadsjämförelsen skall ge ett så rättvisande utslag som möj- ligt har nämnden vid sina lönekostnadsberäkningar avseende såväl den nuvarande som föreslagna polisorganisationen beaktat innehållet i den för- handlingsöverenskommelse om lönegradsplaceringen för vissa polismans- tjänster m. m. som den 25 april 1961. träffades mellan civildepartementet och TCO:s statstjänstemannasektion och som sedermera godkänts av 1961 års riksdag (prop. nr 1.961:1!5|5»). Vidare har den omständigheten, att samt- liga till ortsgrupp 2 nu hänförda orter med början från den 1 februari 1962 uppflyttas till ortsgrupp 3, föranlett nämnden att basera lönekostnadsbe- räkningarna på den förutsättningen att ortsgrupp 2 avvecklats.
Utredningen återkommer i kap. XI till vissa övergångsfrågor, vilka nämn- den berört i sin promemoria och vilka i viss mån påverkat det sätt på vilket nämnden löst sitt uppdrag.
IX. Kommunernas deltagande i kostnaderna för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet
A. Allmänna synpunkter
Om polisväsendet, åklagarväsendet i städer utanför landsfiskalsorganisatio- nen och exekutionsväsendet i städerna förstatligas, kommer frågan om och i vad mån kommunerna skola deltaga i kostnaderna för organisationen i blickpunkten. De allmänna synpunkter som i sådant hänseende kunna an— läggas ha redovisats såväl av 1939 års polisutredning (SOU 1.944:5.3, sid 297 ff) som av 1948 års polisutredning (SOU 1951:8, sid. 223 ff). Förstnämnda utredning kom i sitt resonemang fram till den uppfattningen, att från all- männa synpunkter skäl kunde anföras både för och emot ett kommunalt deltagande i kostnaderna för polisväsendet utan att tillräcklig ledning kunde vinnas för frågans avgörande. Spörsmålet syntes på grund därav övervägan- de böra bedömas från synpunkten av vad som vore praktiskt lämpligt och genomförbart. Av avgörande betydelse vore frågan, huruvida från statsfi- nansiell synpunkt sett förutsättningar kunde föreligga för ett förstatligande av polisväsendet med mindre en kommunal bidragsplikt införes. Vid sin be- dömning av dessa förutsättningar kom utredningen fram till den stånd- punkten, att praktiska skäl talade för att staten vid ett förstatligande av po- lisväsendet bereddes lättnader i kostnadsbördan genom kommunal medver- kan till kostnaderna. Utredningen föreslog med utgångspunkt från dessa allmänna synpunkter ett system för kommunernas deltagande i kostnaderna, som bl. a. grundade sig på uppfattningen om likställighet mellan kommu- nerna.
1948 års utredning fann vid sitt övervägande av ifrågavarande spörsmål de allmänna synpunkter 1.939 års utredning anlagt vara bärande. Skäl sak- nades, förmenade utredningen, att behandla kommunerna olika i ifrågava— rande hänseende. Enligt utredningen borde frågan om kommunernas delta- gande i köstnaderna lösas efter sådanariktlinjer, som kunde medföra en från allmänna finansiella synpunkter sett tillfredsställande avveckling av den kommunala ansvarigheten. Dessa riktlinjer borde vara allmängiltiga för den ekonomiska uppgörelsen mellan staten och kommunerna. En hu- vudprincip borde emellertid vara, att kommunerna icke för framtiden ålades några bestående ekonomiska förpliktelser gentemot den förstatligade or- ganisationen.
Förevarande utredning ansluter sig till vad 1939 och 1948 års utred-
ningar uttalat därom att en förstatligandereform av statsfinansiella skäl svårligen kan genomföras, om icke denna förbindes med en viss kommunal bidragsplikt. Olika meningar kunna givetvis råda, huruvida denna bidrags- plikt bör konstrueras såsom en för framtiden bestående förpliktelse eller såsom en engångsförpliktelse, låt vara fördelad över ett antal år. Utredning- en förmenar, att övervägande skäl tala för den senare lösningen, därvid endast en relativt kort övergångstid synes böra komma ifråga.
B. Tillhandahållande av lokaler
Såsom tidigare i korthet omtalats föreslog 1939 års polisutredning, att kom- munerna vid ett förstatligande av polisväsendet skulle bibehållas vid skyl- digheten att hålla lokaler åt detta. För städer, som skulle bilda egna åklagar- distrikt, skulle skyldigheten även omfatta lokaler åt åklagarväsendet. Skyl- digheten skulle avse dels för polis- och åklagarverksamheten nödiga expedi- tions- och tjänstelokaler, dels övriga för organisationen erforderliga loka- ler, såsom arrestlokaler, förrådslokaler, garage, stallar ru. m. Kommunerna skulle svara för underhållet av de byggnader och lokaler, som ställts till förfogande, samt för sådana kostnader i övrigt som i allmänhet brukade åvila fastighetsägare. Vidare skulle kommunerna svara för kostnaderna för lokalernas uppvärmning och belysning samt för elektrisk kraft till radio- anläggningar och andra anordningar, vid vilkas begagnande elektrisk ström uttoges.
Enligt den inställning som 1948 års polisutredning intog till Spörsmålet om den ekonomiska uppgörelsen mellan staten och kommunerna vid ett förstatligande av polis- och åklagarväsendet borde såsom redan ovan an- förts en huvudprincip för denna uppgörelse vara, att kommunerna icke skulle åläggas några för framtiden bestående ekonomiska förpliktelser gent- emot organisationen. Utredningen fann icke sådana skäl föreligga med av- seende å lokalhållningen, att avsteg härutinnan borde göras från denna prin- cip. Utredningen föreslog, att övertagandet av lokalhållningen skulle regleras genom allmänna bestämmelser dels om inlösningsskyldighet för staten av kommun eller kommuner tillhörig fast eller annan egendom, som uteslu- tande eller huvudsakligen användes av polis- och åklagarväsendet, ävensom om löseskillingens fastställande, dels om förfarandet för det fall att lokaler- na voro belägna i andra kommunala byggnader än dem som skulle inlösas eller fråga uppstod om överlåtelse på staten av hyresrätt beträffande av kommunerna förhyrda lokaler.
I detta sammanhang torde böra erinras om att stadsdomstolsutredningen, som framlagt förslag om förstatligande av exekutionsväsendet i städerna, vid sina kostnadsberäkningar icke medtagit kostnaderna för lokaler åt ut- mätningsman och dennes biträden. Nämnda utredning har nämligen an-
sett, att det i ett vidare sammanhang bör övervägas, huruvida och på vad sätt kommunerna skola tillhandahålla lokaler åt statliga myndigheter inom exekutionsväsendet, polis- och åklagarverksamheten, uppbördsväsendet m.m.
Förevarande utredning delar i princip stadsdomstolsutredningens upp— fattning om att frågan om lokalhållningen åt statliga myndigheter bör be- dömas bl. a. med beaktande av eventuella samband mellan dylika myndig— heters ämbetsområden. Utredningen har därför sökt utforma den efterföl- jande redogörelsen så, att det samband med avseende å lokalfrågor som råder inom polis-, åklagar- och exekutionsväsendet blir tillräckligt belyst. Med hänsyn till detta samband har utredningen också funnit sig höra i frågan om lokalhållningen framlägga ett förslag av så allmängiltig inne- börd, att därav framgår, hur enligt utredningens uppfattning frågan bör lösas vid ett eventuellt förstatligande icke blott av polisväsendet utan även av åklagarväsendet i städer utanför landsfiskalsorganisationen och exeku- tionsväsendet i städerna.
En av utredningen verkställd särskild undersökning rörande lokalförhål- landena inom polis-, åklagar- och exekutionsväsendet utvisar, att det orga- nisatoriska samband som för närvarande föreligger mellan verksamhetsgre— narna återspeglas jämväl i fråga om hur lokalerna disponeras. Sambandet är särskilt markanti fråga om polis- och åklagarväsendet samt den del av exekutionsväsendet som organisatoriskt ansluter sig till landsfiskalsorga- nisationen; dock att åt exekutionsbiträdena i städer inom nämnda organisa- tion som regel tillhandahållas särskilda, med utrymmena för de övriga verk— samhetsgrenarna icke sammanhängande lokaler. I de polis(åklagar-)di- strikt, där polisväsendet är skilt från åklagarväsendet, kan i fråga om 10- kaler en åtskillnad mellan polis- och åklagarorganisationerna förmärkas, även om organisationerna icke sällan äro inrymda i samma fastighet. Så är också i förhållande till nämnda organisationer fallet beträffande exeku- tionsväsendet i städer med särskild stadsfogde och i städer, där stadsfogde- sysslan såsom bisyssla tillagts annan befattningshavare än stadsfiskal-po- lischef. Ett kännetecknande drag i planeringsarbetet rörande lokalerna har under senare år varit, att man överallt där så befunnits möjligt sökt sam- manföra personal inom polis— och åklagarväsendet till samma eller an— gränsande fastigheter utan hänsyn till om denna är statligt eller kommunalt anställd. Någon mera utpräglad tendens till sammanförande i detta avseen- de av stadsfogde- och exekutionsbiträdesorganisationerna i städerna med polis- och åklagarorganisationerna har däremot icke förmärkts.
De fastigheter i vilka lokaler för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet äro inrymda äro kommun-, stats- eller privatägda.
Beträffande landsfiskalsorganisationen kan nämnas, att för närvarande lokaler för denna organisation förhyras eller tillhandahållas i 158 fall i kommunägda fastigheter, i 14 fall i statsägda fastigheter och i 169 fall i andra fastigheter. Lokaler för polispersonalen tillhandahållas i de flesta
fall i av kommuner eller polisförbund ägda fastigheter, men i relativt stor utsträckning förhyras sådana lokaler också i andra fastigheter. En speciell företeelse inom polisorganisationen är systemet med kontor i bostaden, dvs. att vederbörande polisman mot författningsenligt fastställd ersättning upp- låter del av sin bostad såsom expeditionslokal för polisväsendet. Den s. k. kontorsersättningen, som är ortsgruppsgraderad, utgör beräknad gottgörelse för hyra, inklusive värme, belysning, städning och allmänt intrång.
För att kunna bilda sig en allmän uppfattning om de problem inom 10- kalhållningens område som kunna uppkomma i samband med en förstat- ligandereform har utredningen detaljstuderat lokalförhållandena i ett an- tal län, bl. a. i de län i fråga om vilka polisväsendets organisationsnämnd framlagt fullständiga förslag till polis- och åklagarväsendets organisation, dvs. Kristianstads, Skaraborgs och Västerbottens län. I efterföljande tablå ha för dessa län sammanfattats vissa uppgifter, vilka av utredningen be— dömts vara av särskilt intresse vid en prövning av frågan om lokalhållningen inom ett totalförstatligat polis-, åklagar- och exekutionsväsende:
Antal , . .. , Vissa uppgifter angående kommunägda fas- _ _ golfåtäagå; 121535; 133152; tigheter, vilka till mer än 50 % disponeras statio- P0l_15— ' tillhandahåll'is ' för personal vid polis-, åklagar- och/eller .ne- man i ' exekutionsväsendet [ Lån rings- med . . . . . . orter kontor 1 kom- 1 annan av polis- Disponerade till 100 % Övriga i bo- munägd fastighet1 män med _ . _ _ staden fastighetl kontor i An— Brandfor— Drlftkost- An- Brandfor— Driftkost- bostaden tal säkrings- nader tal säkrings- nader värde värde kr kr kr kr kr kr kr L 62 24 196 076 ”81435 10 970 4 370 000 15 024 4 1194 000 82 968 R 59 33 3228 388 '77 229 15 580 5 882 000 63 759 5 2 078 000 105 548 AC 51 16 249158 5104 835 9100 4 380 000 26 334 3 725 000 58 873
1 I kostnaderna ingå hyror (i kommunägda fastigheter i förekommande fall beräknade efter på de olika orterna gällande gängse hyrespriser) samt kostnader för värme. vatten lyse, städning, försäkringsavgifter in. rn.
2 Statsbidrag ca 33000 kronor (statspolisens lokaler)
3 » » 1 200 » ( » » ) 4 » » 34 000 » ( » » ) 5 » » 34 000 » ( » » )
Det förefaller naturligt att de lokaler som för närvarande nyttjas för po- lis-, åklagar- och exekutionsväsendets gemensamma eller skilda behov även efter ett förstatligande, om de befinnas lämpliga, disponeras för samma ändamål. Härav torde följa, att hänsyn bör tagas till kostnader för lokaler, då man fastställer en tidsbegränsad bidragsplikt för kommunerna. Däremot följer icke i och för sig, att andra förpliktelser med avseende å lokalerna föreligga för kommunerna. Något motiv för att lokalhållningen borde vara i princip vederlagsfri har utredningen icke kunnat finna. I likhet med 1948
års polisutredning kan utredningen heller icke dela uppfattningen, att kom- munerna skulle ha möjlighet att i de enskilda fallen med lägre kostnader än staten bereda lokaler åt organisationen. Utredningen anser därför, att i ett förstatligat polis-, åklagar- och exekutionsväsende det skall ankomma på staten att ombesörja lokalanskaffningen. Denna uppfattning jävar dock ej antagandet, att sådana spörsmål angående lokalanskaffni-ngen, som för sin lösning kräva kommunal medverkan i en eller annan form, smidigare bringas till en tillfredsställande lösning om kommunerna i princip icke äro bundna av några absoluta skyldigheter gentemot organisationen utan kunna vid förhandlingar uppträda under samma förutsättningar som för- handlande parter i allmänhet. Det kommer självfallet framgent att även vara av betydande intresse för kommunerna, att i varje fall polis- och åklagarorganisationen är försedd med tillräckliga samt välbelägna och i övrigt lämpliga lokaler, något som ju är en förutsättning för att en till- fredsställande organisation skall kunna anordnas. Utredningen återkommer i det följande till frågan om lokalkostnadernas inverkan vid fastställandet av den tidsbegränsade kommunala bidragsplikt, som utredningen anser böra tillämpas, därest polis-, åklagar- och exekutionsväsendet generellt förstat- ligas.
I likhet med 1.948 års polisutredning anser utredningen också, att sta— tens övertagande av lokalhållningen bör regleras genom allmänna bestäm— melser. Dessa böra skapa garantier för att dels de nuvarande lokalerna, därest behov av dem föreligger, komma att ställas till statens förfogande på sätt angives å sid. 139—140, dels staten å sin sida icke ställer kommu- nerna inför svårigheter genom att utan särskilda skäl vägra övertaga loka— ler, som äro anordnade för organisationens behov.
1948 års polisutredning ansåg, att den tidsbegränsade kommunala bi- dragsplikten — nämnda utredning förordade beträffande vissa kostnader jämväl en sådan plikt —— icke skulle innefatta kostnader för hållande av lokaler, inklusive dessas uppvärmning och belysning. Det ansågs nämligen möta så stora svårigheter att på ett rättvist och riktigt sätt fastställa dessa kostnader, att hänsyn ej borde tagas till desamma vid avvecklingen av de ekonomiska frågorna. Förevarande utredning delar som ovan antytts icke denna uppfattning. Enligt utredningens mening äro svårigheterna att fast- ställa och fördela kostnaderna för lokaler icke särskilt framträdande. Denna uppfattning torde bestyrkas av det faktum, att polisväsendets organisa- tionsnämnd för att kunna utföra bl. a. det utredningsarbete som redovisats under VIII ovan utan egentliga svårigheter från samtliga polisdistrikt er- hållit uppgifter om distriktens kostnader för lokaler under år 1960. Upp- gifterna ha innefattat antingen verkliga hyresbelopp eller, i förekommande fall, hyresbelopp beräknade enligt av vederbörande hyresnämnder tillämpade normer eller med hänsyn till på orten gängse hyrespris.
I det förslag till lösning av de med lokalhållningens övertagande sam-
manhängande ekonomiska frågorna som utredningen nedan kommer att framlägga förutsättes inlösen av fastigheter kunna ifrågakomma. Utred- ningen anser emellertid, att inlösningsförfaranden i princip icke böra in- ledas under i varje fall de första åren av den övergångstid varunder den kommunala bidragsplikten avseende kostnader för polisväsendet kommer att gälla, detta för att verksamheten under den besvärliga omställningstiden icke skall i onödan tyngas eller kompliceras. Antalet tänkbara inlösnings— objekt är heller icke så stort, att man nödvändigtvis måste aktualisera i re- gel komplicerade inlösningsförfaranden samtidigt som man har att syssla med alla de övergångsproblem som i övrigt säkerligen komma att uppstå i samband med ett förstatligande av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet. Det bör sålunda nämnas, att i dag i hela landet finnas 128 kommunägda fastigheter, vilka uteslutande användas av polis-, åklagar- och exekutions- väsendet. En del av dessa torde emellertid av skilda skäl, bl. a. belägenhet och allmän standard, icke kunna komma ifråga såsom inlösningsobjekt. An- talet kommunägda fastigheter, vilka till mer än hälften men ej helt dis- poneras för här ifrågavarande ändamål, utgör 54.
Under hänvisning till vad ovan anförts föreslår utredningen, att i princip följande allmänna bestämmelser skola gälla för lösningen av de med lokal- hållningens övertagande sammanhängande ekonomiska frågorna:
1. I samband med en förstatligandereform skall staten på de platser där personal avseende berörd verksamhetsgren vid tidpunkten för reformens ge- nomförande kommer att vara stationerad äga att disponera där befintliga, av vederbörande kommuner ägda och till organisationen upplåtna lokaler mot hyra. Hyran och övriga hyresvillkor skola fastställas i avtal, som för statens räkning skola ingås av vederbörande länsstyrelse (i Stockholm av överståthållarämbetet) . Å ort, där lagen om hyresreglering är gällande, skall hyran fastställas på sätt i nämnda lag sägs och eljest under beaktande av de på vederbörande ort gällande gängse grunderna för hyressättning. Sta- ten skall vid prövning av frågor angående hyressättningen, i förekommande fall, företrädas av länsstyrelsen (överståthållarämbetet) eller av sådan myn- dighet utsett ombud.
2. Lokaler, som äro av kommunerna förhyrda för verksamhetens del, skola av kommunerna överlåtas på staten med den rätt kommunerna äga till desamma. Staten skall dock icke vara skyldig övertaga lokaler, vilka icke äro lämpliga för sitt ändamål.
3. Den anordning som innebär, att polisman tillhandahåller kontorslo- kal, en anordning som i vissa fall torde vara praktisk, bibehålles i erfor- derlig utsträckning. Ersättningen för tillhandahållande av dylik lokal, som lönetekniskt sett är en avlöningsförmån, behandlas i samband med fast- ställande av bidragsskyldighetens omfattning m. m. som dylika förmå- ner i allmänhet.
4. I den mån vid övergången befintliga lokaler helt eller delvis icke längre
behöva tas i anspråk —— samordningen av statspolisen med den lokala po- lisorganisationen ävensom de ändrade administrations- och stationerings- förhållandena m.m. torde på sina håll komma att leda till att lokaler fri- ställas — skola åtgärder för avveckling av dessa lokaler ankomma på den statliga eller kommunala myndighet som omedelbart före organisations- förändringen har att svara för lokalhållningen.
5. Exemplar av hyresavtal avseende samtliga lokaler för länets polis—, åklagar- och exekutionsväsende (här bortses från länspolischef—statsåkla— garorganisationens lokaler) samlas hos länsstyrelsen (i Stockholm över- ståthållarämbetet) och fördelas där på två grupper, en avseende avtal röran- de lokaler inom kommun(stats)ägda fastigheter och en avseende avtal rörande lokaler inom" övriga fastigheter. Det förutsättes, att reglering av hyror beträffande de sistnämnda lokalerna i vederbörlig ordning skall ske genom länsstyrelsens försorg, medan regleringen av hyrorna beträffande lokaler i kommun(stats-)ägda fastigheter lämpligen bör ske årsvis i sam— band med den reglering av kostnaderna mellan staten och kommunerna, som följer av den av utredningen ovan förordade skyldigheten för kommu- nerna att under en övergångstid bidraga till kostnaderna för polis—, åklagar- och exekutionsväsendet.
6. Under en övergångstid vidtagas förberedelser för inlösen, där sådan an- ses böra komma i fråga, av kommun eller kommuner (polisförbund) tillhö- rig fast egendom, som uteslutande eller huvudsakligen nyttjas för polis—, åklagar- och/eller exekutionsväsendets behov. Vad nu sagts synes böra gäl- la även beträffande kommunal byggnad, som icke är hänförlig till fast egen- dom men som uteslutande eller huvudsakligen begagnas för ovan angivna ändamål, dock endast för såvitt jämväl tomtmarken kan överföras i statens ägo i samband med inlösningen. Löseskillingen skall motsvara egendomens värdei det skick den befinner sig. Intill dess frågan om inlösen av fastighet slutgiltigt behandlats, skall staten i enlighet med vad som under punkt 1 föreslagits mot hyra äga att disponera de i densamma befintliga lokalerna. Frågan huruvida inlösen skall ske eller ej och om en eventuell löseskillings storlek avgöres av en särskild, för ändamålet tillsatt nämnd. Enligt utredningens mening böra de ärenden som sammanhänga med lokalhållningen handläggas på länsstyrelserna med biträde av länspolis- chefen. Där inlösen av fastighet kommit till stånd, bör den lokale chefen kunna fungera såsom Vicevärd och i den egenskapen givas de befogenheter som i allmänhet tillkommer Vicevärd för statlig fastighet.
C. Inventarier och annan utrustning
Här nedan framlagda förslag ha samma allmänprineipiella innebörd som förslagen angående lokalfrågorna i föregående avsnitt av betänkandet.
I likhet med 1989 och 1948 års polisutredningar anser förevarande ut- redning, att kommunerna vid en förstatligandereforms genomförande böra utan gottgörelse överlämna inventarier och annan utrustning, som kom- munerna anskaffat för polis-, åklagar- och exekutionsväsendets behov. Det- ta innebär, att lös egendom skall överlämnas med äganderätt. I den mån egendom, t. ex. polisalarmanordningar, telefonväxlar, anskaffats för flera förvaltningsgrenars behov, förutsättes, att den statliga organisationen skall få begagna denna egendom med samma rätt, som varit gällande för den kommunala organisationen. Under den generellt fastställda övergångstiden synes så böra få ske utan vederlag, såvida icke förstatligandereformen medför sådana väsentliga förändringar med avseende å nämnda egendoms omfattning och frekvensen i nyttjandet, att vederlag ter sig skäligt.
Spörsmål, som sammanhänga med tillämpningen av ovan föreslagna hu— vudregler, synas i allmänhet kunna lösas genom överenskommelse mellan staten och kommunerna. Tvister angående skyldigheter att utgiva lösen eller vederlag eller storleken därav synas böra avgöras på sätt i särskild ordning kan komma att föreskrivas.
Vad här föreslagits om i princip vederlagsfri överlåtelse av inventarier och annan utrustning synes böra medföra, att i den tidsbegränsade bi- dragsplikt för kommunerna som utredningen förordar icke bör innefat— tas bidrag till kostnader för inventarier och annan utrustning. Det förut- sättes vidare, att staten i samband med förstatligandereformen övertager alla kostnader för drift och underhåll beträffande nu angivna objekt.
D. Den kommunala bidragsskyldigheten
Utredningen har, såsom av det föregående redan framgått, kommit till den uppfattningen, att vid ett förstatligande av polisväsendet, åklagarvä- sendet i städer utanför landsfiskalsorganisationen och exekutionsväsendet i städerna bör komma till stånd en fullständig avveckling av de ekonomiska mellanhavandena mellan stat och kommun. De ekonomiska konsekvenser- na för statsverket av reformen torde göra sig starkast gällande i samband med själva övertagandet av ansvaret för utgifterna. Utredningen anser där- för, att efter det huvudmannaskapet i här berörda avseenden övertagits av staten, kommunernas kostnader successivt böra övertagas av staten, vilket lämpligen sker genom en kommunal bidragsplikt under en övergångstid. Härigenom skulle de ekonomiska verkningarna av reformen för statsver- ket mildras.
Vid sin bedömning av frågan om övergångstidens längd har utredningen icke kunnat undgå att ta hänsyn till den rörlighet, icke minst i ekonomiskt hänseende, som i våra dagar kännetecknar samhällsutvecklingen. Denna rörlighet tar sig uttryck bl. a. i förskjutningar i kommunernas befolknings—
tal till följd av den fortgående urbaniseringen samt av förändringar på grund härav och av andra anledningar i kommunernas skatteunderlag och skattekraft. Den framtida organisationen av polis-, åklagar- och exeku- tionsväsendet torde av skäl, som utredningen i det föregående redovisat, komma att byggas upp kring centralorter och andra tätorter, varför man säkerligen måste räkna med en i jämförelse med nuvarande förhållanden kraftigare centralisering av personalen. Vad nu sagts kommer med all sannolikhet att medföra, att en kommunal bidragsplikt rätt snart efter dess införande för i varje fall de kommuner, inom vilka personal tillhörande de här ifrågavarande verksamhetsområdena icke kommer att stationeras, kan komma att framstå såsom omotiverad och betraktad såsom en obefogad på- laga. Ett sådant betraktelsesätt torde, med hänsyn till den karaktär som framförallt den ökade motorismen och därmed den allt >>rörligare» brotts— ligheten förlänat polisverksamheten av idag, med all säkerhet och allt efter- som tiden går komma att vinna ökad utbredning. Samtidigt komma de all- männa tankegångar vilka legat bakom införandet och fastställandet av den kommunala bidragsplikten att falla i glömska eller förlora sin slagkraft såsom argument mot nyssnämnda betraktelsesätt. Därtill kommer, att ett under längre tid tillämpat system med korsvis utgående statsbidrag till kommunerna för olika ändamål och kommunala bidrag till statsverket till kostnaderna för de här ifrågavarande verksamhetsgrenarna framstår såsom föga rationellt eller tilltalande.
Med beaktande av de omständigheter som här anförts har utredning— en kommit till den uppfattningen, att ett system med kommunal bidrags- plikt icke bör gälla under längre tid än fem år. Därvid bör bidragsplikten för varje kommun under det första året i princip innefatta samtliga de kostnader för år räknat som kommunen före övergången till statligt huvud- mannaskap haft att bestrida för berörda verksamhetsgrenar. Dessa kost- nader bilda tillsammans det grundbelopp, på vilket beräkningen av den kommunala bidragsskyldighetens omfattning under övergångstidens föl- jande år skall grundas. Efter första året, under vilket grundbeloppet följ- aktligen skall utgöra det kommunala bidraget, nedskrives grundbeloppet för varje år med 20 %. Utredningen har emellertid, närmast av praktiska skäl, funnit det motiverat att föreslå att grundbeloppet varje år utom av- vecklingsåret reduceras med minst 10 000 kronor. Tillämpningen av en så- dan regel kommer, vilket framgår av innehållet under X nedan, att med— föra, att bidragsplikten för ett relativt stort antal kommuner kommer att vara avvecklad före den föreslagna femårsperiodens utgång.
Om statsmakterna under beaktande av det mera långsiktiga budgetper- spektivet anse sig nödsakade att överväga en längre övergångstid än den som ovan föreslagits, vill utredningen såsom sin mening framhålla, att en dylik tid dock icke under några förhållanden bör överstiga tio år. För det fall att den .av utredningen föreslagna övergångstiden skulle förlängas,
bör enligt utredningens uppfattning särskild hänsyn tagas till det förhål- ladet, att vissa kommuner _ främst de som för närvarande uppbära all- mänt statsbidrag till polisväsendet —— i regel ha mindre ekonomisk bär— kraft och ett vikande befolkningsunderlag i de produktiva åldrarna.
Utredningen utgår vidare ifrån, att statsmakterna jämväl beakta kost- naderna för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet vid den framtida all- männa bedömningen .av kostnadsfördelningen mellan stat och kommun, exempelvis i samband med frågan om kompensation till kommunerna vid en eventuell ortsavdragshöjning och vid behandlingen av 1958 års skatte- utjämningskommittés kommande förslag.
Innan frågan om vilka kostnader som skola bilda underlag för beräkning av grundbeloppet upptages till behandling, synes det angeläget, att först få beröra några från administrativ synpunkt sett betydelsefulla princip— spörsmål.
Enligt utredningens mening bör grundbeloppet beräknas och fastställas för varje kommun. Vid beräkningen bör man utgå från kostnaderna för polis—, åklagar- och exekutionsväsendet under ett i samband med eventuellt beslut om polisväsendets förstatligande särskilt angivet kalenderår, i fort- sättningen benämnt basår. Utredningen föreslår, att såsom basår väljes kalenderåret närmast före det år, under vilket principbeslut om förstatli— gandet fattas. Härigenom torde kunna motverkas, att ett dylikt beslut på ett icke avsett sätt påverkar kommunernas bedömning av sådana kostnadsfrå— gor, som uppkomma mellan tidpunkten för principbeslutets fattande och den tidpunkt, då förstatligandet sker. Eftersom många kommuner på olika sätt ekonomiskt samarbeta i polisärt avseende med annan eller andra kom- muner, måste kostnaderna för det ifrågavarande kalenderåret beträffande vissa polisdistrikt i förekommande fall först fördelas på de kommuner som ingå i distriktet. Denna fördelning torde böra ske efter de grunder som an- givits i den förbundsordning eller det avtal, som reglerar det polisiära samarbetet.
Utredningen anser, att direkta och indirekta lönekostnader under bas- året, dvs. de kostnader som komma att representera den ojämförligt störs— ta andelen i bidragsbeloppen, böra omräknas under hänsynstagande till det allmänna lönetilläggets utveckling efter basåret och fram till tidpunkten för ett förstatligande.
Vid fastställandet av hidragspliktens omfattning bör givetvis beaktas, att statsverket för närvarande deltager i kostnaderna för polisväsendet. Därför skola, innan grundbelopp fastställes, totalkostnaderna för basåret, i fråga om lönekostnaderna justerade på sätt ovan föreslagits, minskas med det belopp, i förekommande fall beräknat, med vilket staten under bas- året bidragit till organisationens upprätthållande (s.k. allmänt statsbi- drag, statsbidrag för stats- och reservpolis, gränskontrollen m.m.). Av-
drag å bidragsbeloppen skola däremot i princip icke ske för inkomster, som hänföra sig till polis-, åkllagar- och exekutionsväsendet.
I avseende å de kostnader, som skola bilda underlag för beräkningen av grundbeloppens storlek, får utredningen föreslå följande.
Grundbeloppet bör utgöras av i princip samtliga kostnader med undan- tag av fastighetskostnader samt kostnader för anskaffning och underhåll av inventarier och annan utrustning (även beväpning åt polismän). Där- emot böra, såsom förut nämnts, ingå faktiska eller beräknade hyreskostna- der. Vad angår de i grundbeloppet ingående pensionskostnaderna föreslås, att dessa skola schablonmässigt beräknas på sätt angives under avsnittet E härnedan.
För att åstadkomma enhetlighet i arbetet med beräkningen och faststäl- landet av grundbeloppens storlek synes det böra ankomma på den föreslagna statens polisinspektion att granska av kommunerna lämnade uppgifter samt att därefter år för år fastställa bidragsbeloppen. Ge- nom en sådan ordning skapas garatier för en enhetlig och enkel handlägg- ning, samtidigt som möjligheter till en central överblick över hela kost— nadsområdet öppnas. Uppbörden av bidragsbeloppen föreslås skola hand- havas av länsstyrelserna (överståthållarämbetet).
Vad här ovan föreslagits angående beräkning och fastställande av grund— belopp m. m. synes icke böra tillämpas beträffande Bodens stad. För denna stad bör nämligen enligt utredningens mening såsom grundbelopp gälla det kontanta belopp som staden under budgetåret närmast före ett förstat- ligande enligt gällande avtal (2 5 i 1955 års avtal) mellan kronan och Bo- dens stad skall ha att erlägga till kronan, ökat med det belopp som staden för nämnda budgetår enligt avtalet (1 g i 1960 års avtal) skolat utgiva i hyra m.m. för arbetslokaler, polisarrester och övriga utrymmen för ett ef- ter stadens storlek avpassat polis— och exekutionsväsende. Av praktiska skäl föreslås budgetåret böra tillämpas såsom regleringsperiod i fråga om de bidrag som Bodens stad skall erlägga till statsverket.
E. Pensionskostnadernas fördelning m. m.
Om polisväsendet, åklagarväsendet i städer utanför landsfiskalsorgani- sationen och exekutionsväsendet i städerna förstatligas vid en viss tid— punkt — här nedan kallad T —— kommer staten därefter att bli huvud- man för samtlig personal inom polis—, åklagar— och exekutionsväsendet. Det får därför förutsättas, att personalen, i den mån så icke redan är fallet, blir underkastad statens allmänna tjänstepensionsreglemente (SPR) med följdförfattningar. Kostnader för pension, som börjat utgår före T, böra bestridas på nuvarande sätt. Detsamma gäller livränta enligt SPR eller motsvarande äldre reglementen samt enligt kommunalt pensionsreglemente
utgående fribrevsspension till den som lämnat sin anställning före T. För samtliga kommunala pensionsreglementen (NPR, PRL och P 51; se 5. 41) användes i det följande samlingsbeteckningen NPR. Kostnader för pension, som börjat utgå efter T, böra helt bestridas av statsverket beträffande den som anställes inom här avsedda verksamhetsgrenar vid T eller senare. I fråga om fördelning av pensionskostnader för den som innehar fortlöpande sådan anställning omfattande tid såväl före som efter T, föreslår utred— ningen följande:
1. Befattningshavare som omedelbart före T är ansluten eller kunnat anslu- tas till statens pensionsanstalt (SPA) Under förutsättning att huvudmännen erlagt vederbörliga avgifter har sta- ten hela pensionsansvaret. Om viss avgift (viss engångsavgift) icke erlagts, bör genom samarbete mellan SPA och vederbörande kommunförbund tillses, att sådan avgift erlägges. Om befattningshavaren före SPA-tiden har NPR- tid, bör denna tid tillgodoräknas honom inom SPR mot överlåtelse av NPR- fribrevet.
2. Befattningshavare som omedelbart före T har pensionsrätt enligt NPR Befattningshavaren tillgodoräknas NPR-tiden. Kostnaden fördelas mellan staten och kommunen i princip i förhållande till antalet är under vilka be- fattningshavaren varit underkastad SPR eller tidigare gällande statligt pen- sionsreglemente respektive NPR. Om en polisman t. ex. pensioneras 23 år efter T och har 10 NPR—år före T, fördelas kostnaden i princip i propor-
tionen %; och %. Av administrativa skäl synes önskvärt att kommunens andel låses till den pensionsnivå, som gäller omedelbart före T, därvid med pensionsnivå avses bruttonivå enligt det kommunala pensionsreglementet. Om så sker, behöver kommunens bidrag ej omräknas, när t. ex. pensions- tillägget ökas eller samordning med allmän pension skall sättas in respek- tive ändras. Utredningen räknar icke med, att kommunala fondmedel skola vid T överföras till staten, utan utgår från att kommunens andel av den en- ligt ovannämnda metod framräknade pensionskostnaden betalas först fr. o. m. tidpukten för pcnsionsfallet.
Om NPR-tiden är fördelad på två eller flera kommuner, gäller vad ovan sagts om hela NPR-tiden. Det förutsättes därvid, att den kommun,hos vilken befattningshavaren sist varit anställd, skall svara för att en kostnadsregle— ring kommunerna emellan kommer till stånd. Om NFR-tiden föregås av SPA-tid, anses den sistnämnda tiden såsom statlig tid, varvid bör iaktta- gas vad ovan under punkt ]. föreslagits om icke erlagd avgift.
Det förhållandet, att en NFR-polisman tjänstgjort vid statspolisen bör icke föranleda någon avvikelse från ovan angiven fördelningsprincip. Tjänst-
göringsår vid statspolisen räknas såsom NPR-år, eftersom staten gottgjort vederbörande stad för pensionskostnaden.
Avgår befattningshavare efter T med rätt till uppskjuten livränta, synes kostnadsfördelningen i princip kunna ske enligt huvudregeln med viss re- servation för eventuell ändring av livränte— och fribrevsreglerna.
I fråga om beräkningen av kommunernas bidrag till pensionskostnader under den övergångstid, varunder kommunal bidragsplikt avses skola gäl- la, föreslår utredningen att såsom utgångspunkt för beräkningen tages den del av lönekostnaderna som är pensionsgrundande. Härvid bortses från lönekostnader för statspolisen, emedan statsverket helt svarar för dennas löne- och pensionskostnader. ATP—avgifter och kompensation för folkpen- sionsavgifter böra icke medtagas vid beräkningen av grundbeloppens stor— lek. I stället beräknas pensionskostnaden såsom en bruttopensionskostnad. Beträffande dennas storlek kan i fråga om kostnader för kommunalt an- ställd polispersonal ledning hämtas av uppgifterna i den i 2 % kungörelsen den 24 november 1932 (nr 532) angående statsbidrag till polisväsendet in- tagna tabellen. Däri angivna procent av pensionsunderlaget för 60 års pen- sionsålder — 29 % för tjänstepension och 25 % för familjepension _— mot- svara vid 65 % tjänstepension och 32,5 % familjepension (enligt SPR) 27 % av lönen i slutlöneklassen (0,65 )( 0,29 + 03251 X 25 = 0,269'7I5). Vid en tillämpning av denna metod för beräkning av ifrågavarande pensions- kostnader bör procenttalet höjas något med hänsyn till att lönerna genom- snittligt icke torde utgå efter slutlöneklassen. Utredningen föreslår där- för i fråga om beräkning av pensionskostnader för polispersonal, att pro- centtalet bestämmes till 28. Detta procenttal bör beträffande dylik personal gälla för kommuner, som icke ha möjlighet att försäkra personalen i SPA. För övriga kommuner bör procenttalet nedsättas till hälften, 14 %. I fråga om annan personal än polispersonal bör ett procenttal för användning vid den schablonmässiga beräkningen av pensionskostnaderna bestämmas på motsvarande sätt.
Enligt utredningens mening hör vad i detta avsnitt föreslagits icke för- anleda ändring av de regler som enligt gällande avtal mellan kronan och Bodens stad skola tillämpas för reglering av pensionskostnader för personal vid Norrbottens statliga poliskår.
X. Kostnadsberäkningar
[ direktiven för utredningen har uttalats, att ett förslag om förstatligande av polisväsendet bör åtföljas av beräkning av de kostnader som vid förslagets genomförande skulle uppkomma för statsverket. De kostnadsberäkningar som utredningen sålunda haft att verkställa ha i hög grad komplicerats till följd av det organisatoriska samband som nu råder mellan polis-, åklagar- och exekutionsväsendet. Därtill kommer, att utredningen, vars huvudupp- gift varit att utreda frågan om huvudmannaskapet för och organisationen av polisväsendet, naturligen ansett sig icke böra eller kunna ägna frågan om åklagar- och exekutionsväsendets framtida organisation mera ingående uppmärksamhet eller beträffande dessa verksamhetsområden förskaffa sig det underlag som krävs för fullständiga kostnadsanalyser. Såsom närmare framgår av utredningens i det föregående framlagda förslag har sålunda endast skissartat angivits, hur åklagar- och exekutionsväsendets framtida organisation kan tänkas utformad.
För att erhålla en allmän överblick över kostnaderna i fråga om samtliga de verksamhetsområden som beröras av utredningens förslag, dvs., förutom polisväsendet, även åklagar- och exekutionsväsendet, har utredningen emel— lertid med ledning av införskaffade kostnadsuppgifter i olika hänseenden samt av uppgift'smaterial, som polisväsendets organisationgnämnd ställt till utredningens förfogande, sökt åstadkomma en sådan redovisning avseende hela det berörda kostnadsområdet som enligt utredningens bedömande er- fordras vid prövningen av det frågekomplex, i vilket den principiella frågan om huvudmannaskapet för polisväsendet ingår såsom en integrerande del. I detta sammanhang må också erinras dels därom att det för utredningen framstått såsom ändamålsenligt och följdriktigt, att ett förstatligande av polisväsendet bör medföra ett förstatligande jämväl av åklagarväsendet i städer utanför landsfiskalsorganisationen, dels om stadsdomstolsutredning- cns förslag om att städernas exekutionsväsende skall förstatligas, vilket för- slag utredningen biträtt. Av denna anledning och för åstadkommande av den erforderliga allmänna överblicken har utredningen så fullständigt som det varit möjligt sökt beräkna de ekonomiska konsekvenserna för statsverkets del, därest förutom polisväsendet jämväl åklagar- och exekutionsväsendet i dess helhet förstatligas.
Allmänt sett har utredningens samtliga organisationsförslag karaktären
av principförslag. Kostnadsökningen för statsverkets del har därför i stor utsträckning måst beräknas med utgångspunkt från kommunernas nuva— rande kostnader. Eftersom utredningen, såsom i det föregående framhål- lits, under olika skeden av sitt arbete helt eller delvis undersökt utfallet av sina preliminära och definitiva ställningstaganden avseende polisväsendets organisation på olika län, ha emellertid kostnaderna för polisväsendet kun- nat beräknas med större säkerhet än vad som är fallet beträffande åklagar- och exekutionsväsendet.
Kostnadsberäkningarna ha utförts med ledning av dels uppgifter i sta- tistiska centralbyråns berättelse »Kommunernas finanser år 1958», dels uppgifter som i olika sammanhang införskaffats av polisväsendets organi- sationsnämnd och som nämnden tillhandahållit utredningen. Eftersom upp- giftsmaterialet omspänner åren 1958—1960 har uppräkning med hänsyn till löne- och kostnadsutvecklingen till 1961 års nivå måst ske. Vid beräkning- arna har vidare beaktats den totala årliga kostnadsökningen som beräknas uppstå vid ett genomförande från den 1 januari 1962 av förslagen till åtgär- der för förbättring av rekryteringen till polisväsendet m. m. (proposition nr 1961:88) samt från den 1 juli 196] av den polislönereglering som skett ge- nom riksdagens bifall till proposition nr 1961:155.
Det säger sig självt, att kostnadsberäkningar, som utförts under de för— utsättningar som ovan angivits och som dessutom på grund av det organisa- toriska sambandet mellan polis-, åklagar- och exekutionsväsendet måste föregås av beräkningar med syfte att renodla kostnaderna för de olika verk- samhetsgrenarna, måste bygga på många approximationer. Beräkningarna göra därför icke anspråk på exakthet. Resultaten torde emellertid trots detta äga den grad av säkerhet som måste erfordras, då det gäller att från stats- finansiella synpunkter sett pröva, huruvida polis-, åklagar- och exekutions- väsendet bör förstatligas eller icke.
I ett avseende har åtskillnad mellan kostnader för polisväsendet å ena sidan, och kostnader för åklagar- och exekutionsväsendet, å andra sidan icke gjorts. Detta gäller vissa omkostnader, bl. a. hyreskostnader, i sådana polis(åklagar)distrikt, där stadsfiskal är polischef-åklagare eller polischef- åklagare—utmätningsman. Förhållandet torde med hänsyn till det relativt sett ringa belopp, till vilket kostnaderna uppgå, emellertid icke vara av någon egentlig betydelse vid bedömningen av de resultat av kostnadsberäk- ningarna för vilka utredningen här nedan kommer att redogöra. Av lämplig- hetsskäl har utredningen ansett sig böra inledningsvis redovisa resultatet av de mera approximativt utförda beräkningarna avseende den i samman- hanget aktuella delen av åklagarväsendet samt exekutionsväsendet i dess helhet.
De årliga kommunala kostnaderna för åklagarväsendet i städer utanför landsfiskalsorganisationen kunna för närvarande beräknas uppgå till ca 9,2 miljoner kronor. Eftersom vissa av de ifrågavarande städerna komma
att ingå i polis(åklagar)distrikt, där det nuvarande organisatoriska sam- bandet mellan polis- och åklagarväsendet kommer att bibehållas (nybildade distrikt med polismästare, tillika distriktsåklagare) torde, om ett förstat- ligande kommer till stånd, nyssnämnda kostnader kunna något nedbringas. Ett förstatligande av åklagarväsendet i nyssnämnda städer skulle enligt ut- redningens beräkningar komma att medföra en årlig merkostnad för stats- verket med omkring 9 miljoner kronor.
Vad exekutionsväsendet beträffar må till en början erinras om att ett genomförande av stadsdomstolsutredningens förslag om förstatligande av exekutionsväsendet i städerna enligt nämnda utrednings beräkningar skulle medföra en ökning i årskostnader för statsverket med omkring 17 miljoner kronor, därvid personalkostnaderna beräknats med hänsyn till 1960 års löneläge. En uppräkning av sistnämnda kostnader till 1961 års lönenivå skulle innebära, att det av stadsdomstolsutredningen angivna totalbeloppe-t skulle höjas till omkring 18 miljoner kronor, i vilket belopp dock icke ingå kostnader för lokalhållningen m. m. Om sistnämnda kostnad, vilkas stor— lek för år 1959 av stadsdomstolsutredningen angivits till 965 000 kronor, medtagas, torde den nämnda kostnadsökningen för statsverket totalt belöpa sig på omkring 19,4 miljoner kronor, ett belopp vars ungefärliga riktighet också bestyrkes genom förevarande utrednings egna beräkningar (se bil. 3).
Av de ca 2 600 polismän som för närvarande finnas anställda i köpingar och landskommuner fullgöra 996 exekutionsbiträdesgöromål. Endast ca 150 av de sistnämnda polismännen äro helt eller praktiskt taget helt sysselsatta med dylika göromål, medan de övriga fullgöra såväl egentlig polisverksam- het som exekutionsbiträdesverksamhet. Enligt utredningens beräkningar, vilka verkställts med ledning av ett hos polisväsendets organisationsnämnd tillgängligt material, kräver den exekutionsbiträdesverksamhet som inom köpingar och landskommuner fullgöres av polismän totalt något mer än 500 årsarbetskrafter. Verksamheten, som till icke oväsentlig del innefattar sådana arbetsuppgifter —— t. ex. bokförings- och registreringsarbete, maskin- skrivning, telefontjänst —— som traditionellt plägar anförtros åt personal i den s. k. kontorskarriären, torde kunna rationaliseras och därigenom förbil- ligas. Utredningen anser denna sin uppfattning bestyrkt av det faktum, att för närvarande sistnämnd personalkategori inom köpingarna och lands- kommunerna beträffande här ifrågavarande verksamhetsgren endast repre- senteras av ca 15 årsarbetskrafter. Det synes kunna antagas, att det opropor- tionellt låga antalet biträdestjänster har samband med utformningen av de nuvarande statsbidragsreglerna för polisväsendet. Som jämförelse må så- lunda nämnas, att i samtliga städer med undantag av Stockholm, Göteborg och Malmö det totala antalet exekutionsbiträden och befattningshavare i kontorskarriären utgör ca 310 resp. 205.
Exekutionsbiträdesverksamheten i köpingar och landskommuner drager för närvarande _ bortsett från pensioneringskostnaderna för polismän —
enligt utredningens beräkningar en sammanlagd årlig kostnad av omkring 9,6 miljoner kronor. Statsbidragsgivningen avseende polisväsendet innebär, att statsverket till bestridande av denna kostnad kan beräknas bidraga med omkring 4,6 miljoner kronor. Eftersom exekutionsbiträdesverksamheten i köpingar och landskommuner jämlikt 1 S 2. stycket polislagen är polisverk- samhet, synes, om polisväsendet förstatligas, samtliga kostnader för denna exekutionsbiträdesverksamhet böra falla på statsverket. ökningen i års— kostnader för statsverket som därvid inträder, skulle enligt ovanstående beräkningar belöpa sig på omkring 5 miljoner (9,6 —4,6) kronor. Det är emellertid utredningens övertygelse, att denna utgiftsökning väl blir möjlig att reducera, om en förstatligandereform kommer till stånd och förutsätt— ningar därigenom öppnas för dels en enligt utredningens mening nödvändig, genomgripande rationalisering av verksamheten, dels samordning av denna med exekutionsbiträdesverksamheten i städerna. Storleken av denna ut- giftsreduktion är givetvis mycket svår att angiva, men det torde icke vara orealistiskt att räkna med en minskning om 5——10 % av nuvarande total- kostnader, eller med omkring 0,7 miljoner kronor. Den nämnda kostnads- ökningen för statsverket vid ett förstatligande av polisväsendet till den del det hänför sig till exekutionsbiträdesverksamheten i köpingar och lands- kommuner borde sålunda kunna begränsas till omkring 4,3 miljoner kronor. Utredningen har icke funnit anledning att i detta sammanhang beröra den kostnad om drygt 19 miljoner kronor, vilken därest domstolsutredningens förslag om förstatligande av exekutionsväsendet i städerna genomföres, skulle överflyttas på statsverket. Självfallet kommer dock nämnda kost- nadspost också att röna inverkan av en rationaliseringsprocess avseende exekutionsväsendet i dess helhet.
Av vad ovan anförts torde framgå, att ett generellt förstatligande av exe- kutionsväsendet kommer att medföra en årlig merkostnad för statsverket med omkring 23,7 miljoner kronor (19/; + 14,3).
Enligt utredningens beräkningar torde de totala årliga kostnaderna för polisväsendet (inklusive exekutionsbiträdesverksamheten i köpingar och landskommuner) uppgå till omkring 300 miljoner kronor. I detta belopp ingå icke pensioneringskostnader för polispersonal. Av kostnaderna kun- na omkring 104 miljoner kronor beräknas falla på statsverket. Kommuner- nas årliga kostnader för polisväsendet torde följaktligen för närvarande ut- göra ca 196 miljoner kronor. Enligt de beräkningar som utredningen utfört, bl. a. med beaktande av resultatet av de särskilda undersökningar beträf- fande Kristianstads, Skaraborgs och Västerbottens län som polisväsendets organisationsnämnd på Kungl. Maj:ts uppdrag verkställt, torde emellertid efter en omorganisation av polisväsendet på sätt utredningen föreslagit, totalkostnaderna för detta —— även med den effektivitetsökning omorgani— stationen enligt utredningens mening medför —— sannolikt kunna något ned- bringas. Denna kostnadsminskning har utredningen beräknat till 6 a 7
miljoner kronor. Med hänsyn till bl. a. att bedömningen av de personalkad- rar som erfordras kan vara föremål för något delade meningar anser sig utredningen höra i sina beräkningar bortse från en så blygsam kostnads- minskning. Ett förstatligande av polisväsendet och därmed följaktligen ock- så exekutionsbiträdesverksamheten i köpingar och på landsbygden torde så- lunda med beaktande av 1961 års löne- och kostnadsnivå och utan hänsyns— tagande till eventuell kommunal bidragsplikt medföra en årlig merutgift för statsverket med omkring 190 miljoner kronor. Till detta komma emellertid pensionskostnader med i runt tal 40 miljoner kronor.
I efterföljande tablå redovisas resultatet av de beräkningar som utred— ningen företagit i syfte att kunna åskådliggöra hur den av utredningen föreslagna regeln för avveckling under en femårsperiod av den kommunala bidragsskyldigheten beträffande kostnaderna för polis-, åklagar- och exe- kutionsväsendet i praktiken kommer att kostnadsmässigt verka. Av upp- gifterna i tablån — i vilka inrymmas samtliga de kostnader, sålunda även pensioneringskostnader, vilka skola medräknas vid beräkningen och faststäl- landet av under IX ovan omnämnda grundbelopp — kan avläsas dels den successiva ökningen under övergångstiden av kostnaderna för statsverket, dels den takt i vilken de enskilda kommunernas bidrags-skyldighet kommer att avvecklas. Det bör särskilt observeras att samtliga i tablån angivna belopp äro beräknade enligt 1961 års löne- och kostnadsnivå och att angivna kost- nader icke omräknats vare sig med hänsyn till beräknad kostnadsutveck- ling fram till ett visst tänkt år närmast för ett eventuellt förstatligande, dvs. året närmast före det l:a året enligt tablån, eller under efterföljande år.
Statsverkets kostnader för ett Kommu- Antal kommuner vilkas bi- ' omorganiserat polis-, åkla- b' dragsskyldighet kan beräk- gar- och exekutionsväsende näääaiilll- nas vara avvecklad vid ut- kosgtna- gången av i första kol. an- År efter vcrksam- Enligt Genom derna för givet år hetens. förstatli- nuv. åta- successivt ett för- gande ganden överta— Totalt statligat (statsbi- gande av olis- Städer Köpingar Lands- drag, tidigare åklagaf- kommu- kostnader kommu- och exe_ ner för stats— nala kost— kutions- polis nader väsende m.m.) mkr mkr mkr mkr l:a året ............ 132 — 132 267 15 2:a » ............ 132 46+10l 188 211 1 2 161 33:e » ............ 132 91+20 243 156 6 120 4:e » ............ 132 135+30 297 102 12 176 öze » ............ 132 178+39 349 50 132 76 328 6:c ............ 132 219+48 399 — — — _ 1 Belopp efter plustecken avser schablon— Summa 133 96 800 mässigt beräknade pensioneringskostnader.
Om de i tablån angivna beloppen efter innevarande års utgång skola an- vändas vid kostnadsberäkningar eller eljest åberopas, böra samtliga belopp dessförinnan omräknas med beaktande av såväl den organisatoriska utveck- lingen inom polisväsendet som löne- och kostnadsutvecklingen i allmänhet.
Med anledning av vad under IX anförts om en eventuell längre övergångs— tid än fem år har utredningen för fullständighetens skull beräknat hur utredningens förslag om den kommunala bidragspliktens utformning skulle verka, om övergångstiden fastställes till tio år. Resultatet av beräkningarna framgår av efterföljande tablå:
Statsverkets kostnader förett Kommu- Antal kommuner vilkas bi- omorgamserat polis-,"åkla- nernas bi- dragsskyldlghet kan betak- gar- och exekutionsvasende drag till nas vara avvecklad vid ut- kostna- gången av i första kol. an- År efter verksam- Enligt Genom derna för givet år hetens förstatli- nuv. åta- successivt ett för- gande ganden överta- Totalt t tl' t (statsbi- gande av 550133 Städer Köpingar Lands- drag, tidigare " kommu- kostnader kommu- åkåagar- ner för stats- nala kost- ke .exe- polis nader utions- m.m.) vasende mkr mkr mkr mkr l:a året ......... 132 — 132 f 267 15 2:a » ......... 132 25+ 61 163." 236 1 2 161 3:e » ......... 132 52+11 1955; 204 6 120 4:e » ......... 132 75+17 224 , 175 12 176 5:e » ......... 132 98+22 252 147 3 13 125 6:e >> ......... 132 120+26 278 121 6 54 7:e » ......... 132 140+31 303 96 1 10 55 8:e » ......... 132 161+35 328 71 3 10 30 9:e » ......... 132 180+40 352 47 2 6 10 10:e » ......... 132 199+44 375 24 123 31 54 H 11:e » ......... 132 219+48 599 — 1 Belopp efter plustecken avser schablon- Summa 133 96 300 mässigt beräknade pensioneringskostnader.
Det torde här böra anmälas, att utredningen vid sina kostnadsberäkningar eller eljest ej tagit hänsyn till sådana särskilda ersättningar t. ex. för tolag, som städerna uppbära och vilkas indragning till statsverket kan komma ifråga i samband med att staten som utredningen föreslår övertager stä- dernas kostnader för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet. Utredningen förutsätter, att 1955 års stadsutredning vid avgivande av sina förslag skall beakta bl. a. frågan om dylika rättigheters avveckling.
XI. Övergångsfrågor
Utredningen finner det icke erforderligt att i ett principbetänkande närmare gå in på alla de detaljproblem av övergångsnatur som uppstå i samband med ett genomförande av utredningens förslag. I vissa övergångsfrågor av principiell eller mera väsentlig betydelse anser utredningen sig emeller- tid böra anföra några allmänna synpunkter.
Om beslut fattas om förstatligande av polisväsendet och åklagarväsendet i städer utanför landsfiskalsorganisationen, bör enligt utredningens mening reformen genomföras så snart som möjligt efter beslutets fattande. Den föreslagna statens polisinspektion bör inrättas i så god tid, att den kan medverka vid omorganisationens genomförande.
I den promemoria med vilken polisväsendets organisationsnämnd redovi- sat sitt i det föregående omnämnda, av Kungl. Maj :t meddelade utrednings- uppdrag angående den framtida polisorganisationen inom vissa län har nämnden anlagt bl. a. följande synpunkter på genomförandet av den före- slagna omorganisationen:
En omorganisation i enlighet med polisutredningens förslag av polis- och åkla- garväsendet kan icke genomföras på en gång utan man får sannolikt räkna med en ganska lång övergångstid, innan den nya organisationen i alla sina delar blir helt genomförd. Vid fullgörandet av sitt uppdrag har organisationsnämnden emel- lertid naturligen endast kunnat inrikta sig på att utforma den slutliga organisa— tionen. Arbetskraftsbehovet inom den nya organisationen har — med beaktande bl. a. av de möjligheter till rationalisering som torde öppnas genom tillskapandet av större polisdistrikt, renodling av polisarbetet etc. — dock måst beräknas på grundval av den arbetsvolym som enligt tillgängliga uppgifter f. n. föreligger. Följaktligen torde under polis- och åklagarväsendets successiva anpassning till den nya organisationsformen personalstyrkorna i många distrikt komma att få en sammansättning som skiljer sig från den som upptagits i de av nämnden upp- rättade organisationsplanerna. Som exempel härpå må anföras förhållandet mel- lan antalet polismanstjänster och tjänster för personal i kontorskarriären. Till följd av en förutsatt överflyttning av icke polisiära arbetsuppgifter från polisper- sonalen har i förslagen i vissa fall upptagits ett mindre antal ordinarie polismans- tjänster än som f. n. finnes inrättade inom vederbörliga verksamhetsområden. Ef- tersom det tycks vara önskvärt, att förenärnnda övergångstid blir så kort som möjligt, synes det lämpligt att, om principbeslut fattas om ett förstatligande av polis- och åklagarväsendet, åtgärder vidtages för att förhindra återbesättandet med i varje fall ordinarie innehavare av sådana tjänster som vid tidpunkten för prin- cipbeslutet och därefter är eller bli vakanta och som kan komma att bli över-
taliga eller böra utbytas mot andra tjänster eller ock disponeras på andra statio- neringsorter. Vidare får man under övergångstiden sannolikt räkna med en de- centraliserad stationering av polispersonal i större omfattning än vad som före- slås i organisationsplanerna. På ett flertal orter på landsbygden torde det näm- ligen f. n. finnas polismän, vilka genom fastighetsförvärv eller andra orsaker så starkt bundits till orten eller bygden att de inte utan betydande personliga olägen- heter kan omedelbart omstationeras. Organisationsnämnden anser det vara syn- nerligen angeläget att vid den nya organisationens genomförande all rimlig hän- syn tages till dylika befattningshavare samt att dessa om möjligt, såvida tjänstens absoluta krav icke talar för annat, bibehålles vid nuvarande stationering intill dess föreliggande hinder för en omstationering kunnat avlägsnas.
Utredningen ansluter sig i princip till vad organisationsnämnden anfört
och anser, att de refererade synpunkterna böra beaktas beträffande alla de personalkategorier vilka i samband med omorganisationen komma att berö- ras av nödvändiga åtgärder i stationeringsfrågor m. m., dvs. förutom polis- personalen, främst landsfiskalspersonalen och biträdespersonalen vid lands- l'iskalskontoren. Utan tvivel torde de största svårigheterna och bekymren i samband med en omorganisation komma att hänföra sig till personalfrågor. Om principbeslut fattas om förstatligande av polisväsendet liksom även åklagar- och exekutionsväsendet, är det därför nödvändigt, att perso— nalplaneringsarbetet inför den nya organisationen igångsättes omedelbart efter beslutets fattande. Med hänsyn till det nuvarande arbetsorganisatoris- ka sambandet mellan polis-, åklagar- och exekutionsväsendet torde i detta planeringsarbete särskild uppmärksamhet böra ägnas åt förhållandena för den chefspersonal på det lokala planet vilken till följd av detta samband för närvarande fullgör ledande funktioner inom två eller samtliga av de nyss- nämnda verksamhetsgrenarna, dvs. vissa stadsfiskaler (37 stycken) och det övervägande flertalet ordinarie landsfiskaler (333 stycken). I detta hänse- ende får utredningen anföra följande.
Utredningens förslag torde i fråga om de förhållanden som nyss berörts i princip icke komma att i nämnvärd grad påverka grundorganisationen för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet inom de verksamhetsområden som i bil. 12 betecknats såsom Stockholms, Göteborgs och Malmö polisdistrikt. Utredningen bortser följaktligen från dessa verksamhetsområden. Av efter- följande tablå torde i stort framgå de arbetsorganisatoriska förändringar för den nuvarande ordinarie personalen på det lokala planet i övrigt som kunna beräknas inträda vid ett generellt förstatligande av polis-. åklagar- och exekutionsväsendet:
Nuvarande organisation ! Föreslagen organisation 1 Tjänstebenämning och arbets- Antal & Tjänstebenämning och arbets- Antall funktion ,, funktion A— Renodlad Polisuerksamhet l'A. Renodlad polisverksamhet Polismästare ........................ 14 ; Polismästare ..................... 352 B. Renodlad åklagarverksamhet B. Renodlad åklagarverksamhet Stadsfiskal ........................... 17 Distriktsåklagare ............... 108 C. Renodlad utmätningsmanna- C. Renodlad utmätningsmanna— verksamhet verksamhet Landsfiskal-utmätningsman 119 Kronofogde ..................... 108 Stadsfogde, heltidssyssla ......... 34 >> , deltidssyssla ......... 8 D. »Blandad» verksamhet D. Polis- och åklagarverksamhet Polismästare-stadsfiskal .. 2 Polismästare,tillika distrikts- Stadsfiskal-polischef ............... 27 åklagare ........................... 73 Stadsfiskal—-polischef—utmät- ningsman .............................. 8 Landsfiskal-polischef ............... 21 Landsfiskal-polischcf-utmät- ningsman .............................. 311 Summa 461 Summa 324 1 Därav en för närvarande å övergångsstat. 1 Antalsuppgifterna äro ungefärliga.
2 Vid uppdelningen av chefspersonalen efter funktioner har hänsyn icke tagits till det förhållandet, att polismästare för— utsättes i förekommande fall och i viss utsträckning kunna handlägga t. ex. bö- tesmål och strafförelägganden.
Av uppgifterna i tablån ovan torde framgå, att drygt ett 100-tal befatt- ningshavare, vilka vid nuvarande organisation av polis-, åklagar— och exeku- tionsväsendet fullgöra chefsfunktioner inom ett eller _ samtidigt — flera verksamhetsområden, efter en omorganisation icke längre komma att bi- behållas vid dylika funktioner. Det vill synas, som om främst den ordinarie landsfiskalspersonalen kommer att bli berörd av funktionsförändringen på lokalplanet. Det torde följaktligen bli nödvändigt, att i den nya organisa- tionen placera ett relativt stort antal av befattningshavarna i nämnda per- sonalkategori såsom distriktsåklagare utan chefsfunklion eller såsom kva- lificerade biträden åt länspolischeferna-åklagarna.
Bortsett från förhållandena i Stockholm, Göteborg och Malmö utgör an- talet biträdande åklagare inom stadsfiskalsorganisationen enligt gällande personalstater för närvarande 22. Antalet i personalförteckning upptagna tjänster för extra ordinarie landsfiskaler och biträdande landsfiskaler ut- gör tillhopa 174. Antalet stadsfogdeassistenter (biträdande stadsfogdar) ut- gör 5. Slutligen må nämnas, att antalet landsfiskalsassistenter och lands- fiskalsaspiranter tillhopa t'ör närvarande uppgår till ca 1165.
Utredningen har i början av innevarande år på grundval av ett hos po- lisväsendets organisationsnämnd tillgängligt, från samtliga polismästare, stadsfiskaler, landsfiskaler och stadsfogdar införskaffat uppgiftsmaterial verkställt en överslagsmässig beräkning angående fördelningen på olika verksamhetsgrenar vid nuvarande organisation av polis-, åklagar- och exeku— tionsväsendet av den arbetskraft som representeras av de i ovanstående tablå upptagna befattningshavarna med chefsfunktioner, biträdande åklagare och utmätningsmän inom stadsfiskalsorganisationen och vid exekutionsväsendet i städerna (utom dylika befattningshavare i Stockholm, Göteborg och Malmö) samt extra ordinarie och biträdande landsfiskaler, eller tillhopa 662 befatt- ningshavare. Resultatet av beräkningen framgår av efterföljande tablå:
Fördelningen _— i årsarbetskrafter räk- A t 1 bef tt nad — på verksamhetsgrenar Personalkategori 1.) a a ' _ . Summa ningshavare Polisverk- Åklagarverk- Utmätnings- samhet samhet mannaver ' samhet Personal med chefs- ca ca ca funktioner ............ 4571 138 177 142 457 Biträdande åklagar- personal ............... 22 —— 22 —— 22 Biträdande utmät- ningsmannapersonal 5 —— — 5 5 Extra ordinarie och biträdande landsfi- skaler .................. 174 18 136 20 174 156 335 658
1 De rådmän, kommunalborgmästare m.fl., vilka fullgöra stadsfogdefunktion såsom deltidssyssla, representera enligt de företagna beräkningarna tillhopa ca 4 hela års- arbetskrafter.
De uppgifter som legat till grund för beräkningarna ovan ha, enligt vad som uppgivits för utredningen, av vederbörande uppgiftslämnare i mycket stor utsträckning lämnats under reservation för felaktigheter till följd av svårigheten att uppskatta den egna arbetstidens fördelning på olika slag av arbetsuppgifter. Även om uppgifterna i tablån därför i sin tur kunna vara behäftade med felaktigheter i viss utsträckning, torde det dock knap- past råda någon tvekan om att en renodling av i varje fall polischefs- och utmätningsmannafunktionerna (enligt sammanställningen ovan represente- rande 280 arbetskrafter på chefsplanet och 43 arbetskrafter på det kvali- ficerade biträdesplanet, eller tillhopa 3,23 arbetskrafter) tillsammans med andra, i det föregående av utredningen delvis berörda rationaliseringsåt- gärder av olika slag —- t. ex. delegation enligt polismyndighets- och utsök- ningslagarna, samt förenkling av arbetsrutinerna i allmänhet — kommer att kunna leda till ett frigörande av arbetskraft inom det här ifrågavarande
personalområdet. Även åklagarverksamhetens renodling och rationalisering torde få samma verkningar. Det är naturligtvis synnerligen svårt att be- räkna, i vilken utsträckning personalindragningar i sinom tid kan ske, men utredningen anser, att vid nuvarande förhållande mellan arbetsvolym och för dennas avverkande tillgänglig personalstyrka man torde kunna räkna med ett frigörande av arbetskraft av det slag varom här är fråga i en omfattning svarande mot ca 100 årsarbetskrafter. Härvid torde man dock kunna räkna med överflyttning av arbetsuppgifter på främst kvalificerad polispersonal.
Utredningen framlägger i detta sammanhang icke några förslag. Med det förestående har utredningen endast velat understryka vikten av att per- sonalplaneringsarbetet inför en eventuell omorganisation av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet igångsättes, så snart ett principbeslut rörande om- organisationen föreligger. Av vad ovan anförts framgår att från tidpunkten för ett eventuellt principbeslut särskild uppmärksamhet måste ägnas, icke blott åt tjänstetillsättnings- och stationeringsfrågor utan även åt frågan om begränsning av rekryteringen till landsfiskalsbanan. [ samband där- med och inför uppbyggnaden av en ny distriktsåklagarorganisation instäl- ler sig ännu ett spörsmål av väsentlig betydelse, nämligen frågan om kom- petenskrav för blivande distriktsåklagare. Även frågan om kompetenskrav för utmätningsmän samt — i anslutning till ett av 1958 års utredning angående arbetsförhållandena vid polisväsendet (trivselutredningen) fram- lagt förslag — polismästare och polisintendenter torde eventuellt böra upptagas till särskild prövning.
I fråga om den egentliga polispersonalen, exekutionsbiträdespersonalen samt personal ur den s. k. kontorskarriären torde de personalorganisatoriska övergångsproblemen begränsas till att i huvudsak avse tjänstetillsättnings- och stationeringsförhållandena. I detta avseende vill utredningen emeller- tid erinra om möjligheterna för länsstyrelser och kommuner att under tiden från ett eventuellt principbeslut fram till den tidpunkt, då det av utredningen föreslagna centralorganet träder i verksamhet, under förut- sättning av bifall till utredningens principförslag med avseende å statio- nering av polismän m. m. samråda med polisväsendets organisationsnämnd. Genom sitt för utredningens räkning bedrivna utredningsarbete har nämn- den blivit väl förtrogen med utredningens tankegångar. Det omfattande uppgiftsmaterial, som nämnden förfogar över, torde jämväl kunna vara till nytta vid sådana överväganden av olika slag varom i förekommande fall kunna bli fråga.
Med Spörsmålet om arbets- och personalorganisationens utformning äger frågan om de kommunala befattningshavarnas övergång till statstjänst nära samband. Denna fråga inrymmer ett flertal problem, som närmare måste utredas före omorganisationens genomförande.
Väl bidrager den omständigheten, att polispersonalens anställnings- och
avlöningsvillkor äro statligt reglerade, till en förenkling i viss omfattning av dessa problem, men den principiellt betydelsefulla frågan om de kom- munala befattningshavarnas rätt respektive skyldighet att övergå till stat- lig anställning torde under alla omständigheter få ägnas ingående uppmärk- samhet. I vart fall bör enligt utredningens mening förstatligande av ifrågava- rande kommunala verksamhet medföra skyldighet för staten att övertaga den i verksamheten sysselsatta personalen.
I fråga om en befattningshavares rätt att i samband med sådan över- gång till statstjänst, som skett efter befattningshavarens egen ansökan (om befordran eller transport), bibehållas vid förmåner i den tidigare kommu- nala anställningen vill utredningen som sin mening uttala, att en sådan be- fattningshavare skall i princip och i enlighet med de bestämmelser av över- gångsnatur som förutsättas bli utfärdade vara skyldig att underkasta sig icke blott de bestämmelser, som i avlöningshänseende gälla för den statliga tjänsten, utan jämväl statens allmänna tjänstepensionsreglemente med följdförfattningar.
I samband med förstatligandet möjligen uppkommande frågor om skyl— dighet för statliga befattningshavare att låta sig förflyttas till annan tjänst ha av utredningen icke detaljstuderats. Utredningen förutsätter emellertid, att i den mån sådana spörsmål uppkomma de utan alltför stora svårigheter kunna få en med hänsyn till sin beskaffenhet tillfredsställande lösning.
XII. Sammanfattning
Utredningens mål har i enlighet med direktiven varit att framlägga förslag till en tillräcklig, effektiv och smidig polisorganisation. Under sina över- väganden har utredningen kommit till det resultatet, att en rätt väsentlig omgestaltning av polisväsendet är erforderlig och att i anslutning därtill hu- vudmannaskapet för polisväsendet bör helt läggas hos staten. I detta sam- manhang har utredningen tillika ansett sig böra beakta åklagarväsendet och exekutionsväsendet i den mån dessa förvaltningsgrenar och polisväsen— det ha organisatoriska beröringspunkter. Utredningens överväganden därut- innan ha lett till den bedömningen, att åklagarväsendet, i den mån det allt— jämt är kommunalt, bör förstatligas. Motsvarande bedömning har utred- ningen lagt på frågan om exekutionsväsendet och därvid alltså biträtt stads— domstolsutredningens förslag att städernas exekutionsväsende skall förstat— ligas.
Utredningen har övervägt huruvida anledning kunde föreligga att upp- dela de tjänster, som nu förena polischefsskap och åklagarverksamhet. Åtskilliga skäl tala för en sådan åtgärd. Utredningen har emellertid av skilda, främst organisatoriska motiv funnit en sådan uppdelning icke vara möjlig annat än i viss utsträckning. Åtgärden har därför ansetts böra före- slås allenast där polisdistrikten kunna med full säkerhet antagas kräva polischefens hela arbetsinsats för polisverksamhet eller, såvitt avser länen, där motsvarande göromål tänkas helt taga länspolischefens arbetskraft i anspråk.
Beträffande exekutionsväsendet har utredningen stannat för att förorda, att detta bör anförtros särskilda befattningshavare som icke ha med polis- chefs- eller åklagarverksamheten att göra.
Med den nuvarande polisorganisationens kommunala förankring äro åt- skilliga värden förenade. Utredningen har funnit det angeläget, att dessa värden icke äventyras, då de direkta banden mellan kommunerna och de- ras polisväsende lösas. Lekmannainflytandet ifråga om polisväsendet — även om det under senare år av skilda anledningar och på olika sätt ut- tunnats —— har medverkat till att polisorganisationen omfattas av kom- munernas och allmänhetens förtroende. Utredningen har varit väl medve- ten om att när nu ett förslag om förstatligande av polisväsendet framlägges, den statliga organisationen. icke får uppbyggas så, att därigenom polisen
isoleras från omgivningen och blir något för medborgaren i gemen väsens- främmande. Med hänsyn härtill och till det förhållandet, att även efter ett förstatligande av polisväsendet kommunerna ha avsevärda intressen att bevaka i avseende å detta, har utredningen framlagt förslag till samråd och konferenser i syfte att bereda utrymme för kommunalt inflytande och lek— mannainsyn i polisverksamheten.
På det lokala planet innebär utredningens förslag till polisorganisation en avsevärd minskning av antalet polisdistrikt; hela antalet sådana har av utredningen ansetts kunna nedbringas från för närvarande 585 till 1111 styc- ken. Varje distrikt förutom Stockholm, Göteborgs och Malmö distrikt får förutom huvudstation ett antal understationer, i hela landet tillhopa 462 stycken. Genom minskningen av antalet distrikt torde i avsevärd mån ha botats den allvarliga brist i den nuvarande organisationen som utredningen anser de många alltför små distrikten utgöra. Vid uppbyggnaden ha vissa principer varit väsentliga för utredningen. Enligt en sådan skall ett polisdi- strikt vara uppbyggt med en centralort (om möjligt en stad) såsom bas och omfatta förutom denna dess omland, dvs. den landsbygd, som allmänt -— näringsgeografiskt och förvaltningsmässigt -— sett graviterar mot orten i fråga. En annan princip, som varit vägledande för utredningen, är den att länsgränserna ansetts icke böra genombrytas. Avgörande skälet härför har varit, att utredningen funnit att länsstyrelserna (överståthållarämbetet) icke blott böra bibehållas vid sin ställning inom polisväsendet utan att tyngdpunkten i organisationen ovanför det lokala planet bör lägga på läns- planet.
Av särskilda skäl har förstnämnda princip frångåtts i ett fall nämligen beträffande Göteborgs polisdistrikt. Den sistnämnda principen har fått råda även i fall, där det måhända varit påtagligt rationellt att genombryta den. Detta gäller ifråga om nämnda distrikt och dessutom Stockholms distrikt.
Såsom principiellt betydelsefullt har utredningen också bedömt det vara att ge distrikten den utformningen och omfattningen, att de skulle bliva väl anpassade verksamhetsområden för en icke alltför ringa, inom distriktet rörlig styrka med huvuddelen förlagd till centralorten; för att tillvarataga ortsintressena innefattar utredningens förslag dels att till de sekundära tät- orterna förläggas erforderliga arbetsgrupper, dels att säskilt i glesbygderna eller där eljest särskilda skäl föranleda det enmansposteringar inrättas.
Chef för polisdistriktet, som enligt utredningens förslag tillika blir po- lischefsdistrikt, skall vara en polismästare, dock att motsvarande titel för polischeferna i Stockholm, Göteborg och Malmö, vilka intaga viss särställ- ning, föreslås bli polisdirektör. _
Liksom för närvarande är fallet skola de lokala polischeferna, polismäs- tarna och polisdirektörerna, vara underställda länsstyrelserna (beträffande polisdirektören i Stockholm överståthållarämbete); samtliga polismästare
därjämte vederbörande länspolischef, dvs. den ämbetsman, vilken — liksom för närvarande landsfogden —— inför länsstyrelsen svarar för polisverksam- heten. Denne länspolischef föreslås få titeln polisdirektör.
Såsom ovan anmärkts har utredningen ansett att ovanför lokalplanet tyngdpunkten hos det förstatligade polisväsendet bör ligga å länsplanet. Denna synpunkt har fått uttryck dels i fråga om de arbetsuppgifter, som ansetts böra läggas å länsstyrelserna och länspolischefen, dels med avseen- de på de funktioner, som utredningen tillagt den centrala ledningen.
Utredningen har funnit, att en allvarlig brist hos vårt polisväsende är, att det under Kungl. Maj:t saknar en central instans. När utredningen för att bota denna brist nu föreslår inrättandet av en statens polisinspektion, har utredningen såsom riktmärke för detta organ haft att dess uppgifter till övervägande delen skulle avse allenast inspektion, samordning och rådgiv- ning. Utredningen har funnit det angeläget att såsom sin bestämda mening uttala, att polisinspektionen icke skall inrättas såsom ett chefsorgan med direktivrätt eller med befogenhet att —- annorledes än i begränsad omfatt- ning —- utöva ledande verksamhet. Till de arbetsuppgifter som anses böra ankomma på inspektionens chef _ överinspektören för statens polisväsen — ha bl.a. hänförts åligganden som nu ankomma på statspolisintendenten; i detta sammanhang anmärkes att polisväsendets fullständiga förstatligande naturligen medför att statspolisen såsom särorganisation upphör. I huvud— sak fördelas dess personal på de olika lokala poliskårerna; vissa grupper skola dock för omfattande och svårarbetade utredningar stå till polisdirek— törernas (statsåklagarnas) respektive överinspektörens för polisväsendet mera omedelbara förfogande.
Till det centrala organet bör överföras den verksamhet som i organisa- toriska och andra hänseenden nu ankommer på och utövas av polisväsendets organisationsnämnd, i den mån förstatligandet icke medför att verksamhe- ten upphör.
Utredningen har föreslagit, att statens kriminaltekniska anstalts funktio- ner med avseende å registrering, kontakter med utländska polisiära myndig- heter samt övrig verksamhet av liknande art böra överföras å det föreslagna centralorganet.
Utredningen har icke ansett någon förändring böra ske såvitt avser sta- tens polisskolas ställning i det nya systemet.
Ett genomfört förstatligande av polis-, åklagar- och exekutionsväsende har av utredningen beräknats medföra en årlig merutgift för statsverket med omkring 220 miljoner kronor, vartill komma pensioneringskostnader, vilka schablonmässigt uppskattats till cirka 50 miljoner kronor för år.
De ekonomiska förhållandena mellan staten och kommunerna böra enligt utredningen regleras sålunda:
1) Kostnaderna för lokaler till polisväsendet böra ligga på staten; i den mån lokaler tillhöriga eller förhyrda av kommun ställas till statens för- fogande skall staten i vanlig ordning erlägga hyra såvida ej inlösen sker av fastighet, vari lokalen är inrymd.
2) Inventarier och annan utrustning skola utan gottgörelse överlåtas å statsverket.
3) Staten skall successivt övertaga kostnaderna för polisväsendet vilket sker genom att kommunerna under en övergångstid av fem år efter förstatli- gande utgiva kontanta bidrag till staten. Bidragen föreslås skola utgå första året med ett på visst sätt fastställt grundbelopp, som därefter för varje följande år reduceras med 20 %, dock med minst 10 000 kronor. Grund- beloppen beräknas med utgångspunkt från kommunernas faktiska kostna- der för ifrågavarande verksamhetsområden under ett bestämt kalenderår före det förstatligandet sker. Om statsmakterna under beaktande av det mera långsiktiga budgetperspektivet anse sig nödsakade att överväga en längre övergångstid, har utredningen framhållit, att en sådan icke under några förhållanden bör överstiga tio år. För det fall att den av utredningen föreslagna övergångstiden skulle förlängas, bör enligt utredningens upp— fattning särskild hänsyn tagas till det förhållandet, att vissa kommuner _ främst de som för närvarande uppbära allmänt statsbidrag till polisvä- sendet — i regel ha mindre ekonomisk bärkraft och ett vikande befolk- ningsunderlag i de produktiva åldrarna.
Utredningen har vidare utgått från att statsmakterna jämväl beakta kost- naderna för polis-, äklagar- och exekutionsväsendet vid den framtida all— männa bedömningen av kostnadsfördelningen mellan stat och kommun, exempelvis i samband med frågan om kompensation till kommunerna vid en eventuell ortsavdragshöjning och vid behandlingen av 1958 års skatte- utjämningskommittés kommande förslag.
Genomförandet av reformen bör enligt utredningens mening sedan prin- cipbeslut fattats ske så snart som möjligt och i ett sammanhang.
Statens polisinspektion, som vid uppbyggnaden av organisationen har viktiga uppgifter att fylla, föreslås skola inrättas i så god tid att den kan medverka vid organisationens genomförande.
Särskilt yttrande av experten Waesterberg
Oaktat jag deltagit i utredningens arbete först under slutskedet och ut- redningens ledamöter redan dessförinnan hunnit taga principiell stånd- punkt i de flesta av de mera betydelsefulla frågorna, har jag funnit mig höra i allt väsentligt ansluta mig till utredningens förslag. I vissa hänseenden anser jag mig dock böra anmäla betänkligheter mot förslagen.
Detta gäller till en början den föreslagna indelningen i polis(chefs)- distrikt. Jag vill emellertid framhålla, att mina betänkligheter icke avser principerna för utredningens indelningsförslag. Sålunda delar jag utred- ningens uppfattning att det för att ernå en i olika avseenden lämplig organisation är nödvändigt att polisdistrikten icke äro alltför små och an- ser liksom utredningen att man måste räkna med att ett lämpligt polis- distrikt i regel bör vara så stort att det försörjer en personalstyrka på mellan 20 och 50 man. Det framstår vidare även för mig som naturligt att bygga upp distrikten kring vissa tätorter (oftast städer) och med dessa senare sammanföra deras omland. Det sätt, på vilket utredningen tilläm- pat dessa båda huvudprinciper för distriktsbildningen, har emellertid i åt- skilliga fall lett till att man kommit fram till distrikt med en personal- styrka, som ligger långt över nyssnämnda siffror. Detta beror i många av dessa fall på att huvudorterna i distrikten utgöras av städer, som tillhöra de större i landet. Lämpligheten av sådana distrikt — som alltså bestå av de större städerna jämte betydande landsbygdsområden långt utanför städernas förorter _— finns det enligt min mening anledning att ifråga- sätta. Jag anser nämligen att en distriktsbildning av detta slag, som i vissa avseenden kan vara fördelaktig, också kommer att medföra betydande nack- delar. Den stora centralortens polisiära problem komma t.ex. med all sannolikhet att så starkt träda i förgrunden inom distrikten att landsbygds- delen —— alla ansträngningar i motsatt riktning till trots —— kommer att bli lidande. Detta måste bland annat beräknas bli fallet ifråga om använd- ningen av den till huvudorten centraliserade kriminalpolisen, varigenom landsbygdsdelens polisväsende, som starkt uttunnats, får sämre möjligheter än för närvarande att klara upp begångna brott. Härvid måste beaktas att den till centralorten koncentrerade kriminalpolisen icke kommer att kunna skaffa sig den lokal- och personkännedom, som den i så hög grad är be- roende av i sitt arbete. Att de perifert i distrikten stationerade arbetsgrup- pernas lokal- och personkännedom i viss utsträckning kan utnyttjas av den centrala kriminalpolisen i dess arbete kan endast i ringa grad kompense— ra denna brist. Härvidlag kommer för övrigt en annan nackdel med de
mycket stora distrikten sannolikt att framträda. Jag syftar på att polis- männen i dessa distrikt knappast kunna förväntas komma att få den sam- hörighetskänsla, som erfordras för att nå ett gott arbetsresultat i polis— arbetet. En Viss dualism _— besläktad med den, som nu kan spåras mellan statspolisen, å ena sidan, och kommunal polis, å den andra — kan så- lunda befaras uppstå mellan »stadspolisen» och >>landsbygdspolisen» inom ett och samma polisdistrikt. Erfarenheten torde för övrigt ge vid handen att polismännens trivsel i allmänhet är bättre inom polisdistrikt, som icke äro alltför stora, vilket bland annat synes framgå av att åtskilliga av de problem, som den s. k. trivselutredningen hade att syssla med under sitt arbete, företrädesvis voro hänförliga till de största polisdistrikten. En an- nan nackdel med mycket stora polisdistrikt är att förhållandet mellan all- mänheten och polisen i sådana distrikt ofta är sämre än i mindre distrikt, vilket säkerligen till väsentlig del beror på att polismännen i de stora distrikten äro anonyma för allmänheten. Det är ett känt faktum, att po- lisarbetet avsevärt försvåras under dylika förhållanden, bland annat ge- nom svårigheten för polisen att få upplysningar i samband med utred— ningar om brott m. in. Det finns slutligen också anledning framhålla, att polisarbetet i mycket hög grad är beroende av den enskilde polismannens initiativförmåga och ansvarskänsla. Båda dessa egenskaper påverkas ofta i negativ riktning vid en centralisering, som lätt leder till att polismannen gärna vill inskränka sig till att handla »på order».
Som ovan nämnts är jag överens med utredningen om att större tätorter i regel bör utgöra centralorter i de nya polisdistrikten. När en sådan tät— ort nått en viss storlek anser jag det dock på anförda skäl kunna ifråga- sättas om icke denna ort _ liksom hittills —— bör utgöra eget polisdistrikt. Jag är medveten om att det erbjuder stora svårigheter att ange en be— stämd gräns för hur stor en tätort får vara för att den lämpligen skall förenas med omland. Jag har likväl ansett mig böra framhålla, att det enligt min mening finns anledning att iakttaga stor försiktighet vid re- formeringen av polisdistriktsindelningen och att man bör undvika att till- skapa alltför stora polisdistrikt även om vissa ekonomiska fördelar skulle stå att vinna därigenom. Som exempel på distrikt, beträffande vilka det enligt min mening finns anledning att ur nu angivna synpunkter över- väga om icke en uppdelning av distrikten bör ske, vill jag nämna Eskils- tuna distrikt i Södermanlands län, Linköpings och Norrköpings distrikt i Östergötlands län samt Gävle distrikt i Gävleborgs län. Liknande distrikt finnas även i andra län.
Utöver den typ av distrikt enligt utredningens förslag, som består av städer i den större storleksklassen jämte ett betydande landsbygdsområde, syftar jag här även på vissa andra distrikt, som enligt min mening med fördel kunna förminskas, nämligen bland andra några distrikt i Stockholms län, i vilka någon given centralort icke finnes. Det ena av dessa är det
föreslagna Solnadistriktet och det andra Danderydsdistriktet. Ifråga om det sistnämnda må framhållas, att Lidingö stad ligger geografiskt helt skild från distriktet i övrigt och saknar annan förbindelse med detta land- vägen än genom Stockholm ävensom att Lidingö stad, som befinner sig i stark tillväxt, måste anses tillräckligt stor för att fortfarande utgöra eget polisdistrikt. Beträffande distrikten i närheten av Stockholm och Göte- borg finns för övrigt särskild anledning att iakttaga stor försiktighet med att från början tillskapa alltför stora distrikt, enär befolkningstillväxten i dessa områden sker mycket snabbt.
Även mot utredningens skissering av en blivande åklagarorganisation på lokalplanet anser jag att det finns anledning till vissa betänkligheter. I detta avseende har utredningen preliminärt tänkt sig att polisdistrikt också skulle utgöra åklagardistrikt. Häremot finns i och för sig intet att erinra. Många av de tänkta polisdistrikten skulle emellertid komma att omfatta flera domstolars domkretsar. För åklagarna måste detta komma att inne- bära en betydande belastning och bör enligt min mening undvikas i så stor utsträckning som är möjligt utan att helt frångå utredningens principer för distriktsindelningen. I vissa fall torde ett bättre läge kunna ernås i före- varande avseende genom en förminskning av distrikten i enlighet med vad jag här ovan anfört.
Utredningen har _— även här endast som en skissering _ föreslagit att utmätningsmannadistrikten lämpligen kunde sammanfalla med polisdistrik- ten. I fråga om storleken på utmätningsmannadistrikten har stadsdomstols— utredningen i sitt betänkande »Underrätterna» uttalat att ett invånarantal om 25 000 vore tillräckligt underlag för att ge en utmätningsman full sysselsättning. Förevarande utredning har uppenbarligen vid sitt ställnings- tagande i denna fråga räknat med att inrättande av domsverkställarbefatt- ningar skulle göra att även distrikt med betydligt större invånarantal än 25 000 vore acceptabla. Jag anser detta synnerligen tveksamt, i synnerhet som någon närmare analys icke skett av förutsättningarna för användningen av domsverkställarinstitutionen. Det finns enligt min mening i varje fall anledning att ifrågasätta om icke åtskilliga av de utav utredningen föreslag- na polisdistrikten äro allt för stora för att indrivningsverksamheten skall kunna övervakas och ledas på ett tillfredsställande sätt.
Slutligen anser jag mig böra anmäla, att jag icke kan ansluta mig till utredningens förslag till benämning på de lokala åklagarna. I stället för »distriktsåklagare», som ju svårligen kan användas som titel, bör annan be- nämning införas.
Polisdistriktens fördelning på olika organisationstyper den 1 januari 1961
I [ZZ-0605” II ”23 st! 111184 till LÅNDS YGDEN HUVUDSÅKUGEN LÅNDÖBYSD LANDSBYGD OCH MINDRE STADER l5-l2000inv) (I—Z polismanslj) (5—8 polismansljl (9-l4lpulismuns'd;i regel l—ö kriminolpulismnnstj)
än
888 m 00 0 D MINDllÅEl—gilå'älk OCH 00 O
STURRE LAND SBYGDSDISTRlKT ll lZ— 20.000 invl (IS-25 polismanstj; inga sektioner med särskilt befäl in0m OP; KP under särskilt befäl) I 53 st " MEDELSTORA STADER OCH STURRE LANDSBYGDSDISTRIKTfZU- ca 35000inv.)
(]P KP (25 50 polismanstj; UP uppdelad på sektioner med särskilt befäl)
&
00. D D D D 00 0 00 0 00 DE! 00 _0 BD ©© 000 00 | + OOO OO _ stönar _STÄDER [över 05.000 inv.) O O lätt tillmäts.*l'in'fåiåi-äffs*åifititimli I©— ©
OP KP III öst
STOCKHOLM, GUTEBQRE, MALMO
& A. Allolisinlendent [] liriminulpolismun
. ' - - Polisas irun'l' ©Pul|skommissurie ©") polipskonsfo pel
OQO OOO 000 000 000
l ooo
Statsverkets kostnader för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet
Anmärkningar
1959/60 1960/61 1961/62 Anslagets beteckning 252133: Allläflg Foglag Kr. Statspolisintendenten m. fl.: Av- löningar ................................. 1 290 751 1 498 000 1 742 000 Slatspolisorganisationen : Inköp av motorfordon m. m. 1 246 495 1 554 000 1 958 000 Underhålls-, drift- och expedi- tionskostnader ..................... 2 966 020 3 634 000 3 950 000 Gottgörelse till polisdistrikten 23 974 392 22 000 000 25 105 000 Polisradioväsendet ............... 124 942 200 000 337 000 Kostnader för särskild polisverk— samhet fört hindrande och uppda— gande av spioneri m. m. ............ 10 325 303 9 560 000 10 435 000 Norrbottens statliga poliskår: Avlöningar ........................... 484 512 684 000 773 000 Omkostnader ........................ 195 645 311 000 267 000 Statens polisskola: Avlöningar ........................... 1 022 683 1 080 000 1 305 000 Omkostnader ........................ 294 654 315 000 354 000 Utbildningsarvoden ............... 290 516 100 000 — Statens kriminaltekniska anstalt: Avlöningar ........................... 1 075 1405” 1 173 000 1 338 000 Omkostnader ........................ 602 010 703 000 736 000 Polisväsendets organisations— nämnd .................................... 222 772 261 000 394 000 Bidrag till reservpolisorganisatio- nen m. m. .............................. 1 364 521 1450 000 1 450 000 Bidrag till den lokala polisorga- nisationen å landsbygden m.m. 24 355 163 24 000 000 27 000 000 Gottgörelse till vissa polisdistrikt för ombesörjande av särskilda an- ordningar för polisväsendet i dess helhet .................................... 1 188 030 1 100 000 1 100 000 Anordnande av polisbevakning i annan än den i lagen om polisvä- sendet i riket stadgade ordning m. m. .................................... 642 480 650 000 650 000 Vissa ersättningar åt befattnings- havare vid polisväsendet ln. m. 7 895 887 8 000 000 8 000 000 Bidrag till främjande av rekryte— ringen i vissa polisdistrikt ......... 44 754 50 000 — Länsstyrelsernas kostnader för fångtransport ........................... 577 365 625 000 600 000 Täckning av beräknade merkost- nader för löner m. rn. ............... —- — 4 500 000 Summa kronor 80 184 035 78 948 000 91 994 000 Landsfogdarna m. fl.: Avlöningar ........................... 2 026 773 2 300 000 2 830 000 Omkostnader ........................ 451 161 429 000 460 000 Landsfiskalerna m. fl.: Avlöningar ........................... 25 482 091 27 775 000 31 135 000 Omkostnader ........................ 4 178 340 4 125 000 4 397 000 Summa kronor 32 138 365 34 629 000 38 822 000 Totalt kronor 112 322 400 113 557 000 130 816 000
Utgår—1 ur riksstaten fr. 61/62
Utgår ur riksstaten fr. 61/62
Enligt prop. nr 1961 :155
Beräknade årliga totalkostnader för polis- åklagar- och exekutionsväsendet
Anm. Kostnadsberäkningen har verkställts bl. a. på grundval av dels de verkliga kostna- derna för år 1958, vilka uppräknats med hänsyn till såväl nuvarande löne— och kostnadsnivå som inträffade personalökningar, dels föreslagen anslagstilldelning för budgetåret 1961/62 ävensom med beaktande av den totala årliga kostnadsökning som beräknas uppstå vid ett genomförande av förslagen till åtgärder för förbätt- ring av rekryteringen till polisväsendet m. m. (prop. nr 1961:88) samt av polis- löneregleringen från den 1 juli 1961 (prop. nr 1961:155). Vid beräkningen har hän- syn icke tagits till pensioneringskostnader för polispersonal.
Verksamhetsområdet: Statens Kommuner— 'léotalårosträiid Personal, anslag m. m. kostnad nas kostnad or _et a _ manna I Den egentliga polisverksamheten A. Landsfogdarna m. fl. ........................ 1 003 000 1 003 000 B. Landfiskalerna m. fl. ........................ 9 487 000 9 487 000 C. Lokala polisorganisationen ............. . 1) Norrbottens statliga poliskår 1 125 000 1 125 000 2) Städer som den 1.1.53 hade minst 10.000 invånare .............. . ...... ...... 37 196 000 148 619 000 185 815 000 3) Städer som den 1.1.53 hade minst 5.000 men ej 10.000 invånare ......... 2 461 000 7 920 000 10 381 000 4) Städer som den 1.1.53 hade mindre än 5.000 invånare .............................. 1 548 000 1 893 000 3 441 000 5) Köpingar som den 1.1.53 hade minst 5.000 invånare .............................. 721 000 3 683 000 4 404 000
6) Köpingar som den 1.1.53 hade mindre än 5.000 invånare 7) Landskommuner D. Statspolisen samt den särskilda polis— verksamheten (andra kostnader än till
1 472 000 3 028 000 4 500000 20 911 000 25 822 000 46 733 000
polisdistrikten utgående bidrag) ............ 9 360 000 9 360 000 E. 1) Särskilda anordningar för polisväsen- det i dess hclhet ........................... 1 200 000 1 200 000
2) Anordnande av polisbevakning i ani- nan än den i polislagen stadgade ord- ningen m. m. ....... ' 680 000 680 000 3) Statens polisskola 1 659 000 1 659 000 4) Statens kriminaltekniska anstalt ...... 2 074 000 2 074 000 5) Polisväsendets organisationsnämnd 394 000 394 000 6) Vissa ersättningar åt befattningshava-
re vid polisväsendct m. m. ............... 7 645 000 7 645 000 7) Länsstyrelsernas fångtransporter ...... 600 000 600 000
Szo I 99 536 000 190 965 000 290 501000
II Åklagarve-rksamheten
A. Landsfogdarna m. fl. ........................ 2 287 000 2 287 000 B. Landsfiskalerna rn. fl. ........................ 14 213 000 14 213 000 C. Städer utanför landsfiskalsorganisationen 9 241 000 9 241 000
S:a II 16 500 000 9 241000 25 741000
III Exekutionsverksamheten A. Landsfiskalerna rn. fl. ........................ 11 832 000 11 832 000 B. Lokala organisationen ........................
1) Städer .................................. 2) Köpingar ........................
3) Landskommuner
C. Vissa ersättningar åt befattningshavare vid polisväsendet .................................... 375 000 375 000
S:a III 16 430 000 24 460 000 40 890 000 Totalt (I+II+III) 132 466 000 224 666 000 357 132 000
19417 000 19417 000 418 000 1 036 000 1 454 000 3 805 000 4 007 000 7 812 000
Polis- och åklagarväsendets organisation i Danmark
Polisväsendet
All polisverksamhet är från och med den 1 april 1938 statlig enligt Lov om Poli- tiets og Arrestvaasenets Ordning m.v. den 18 maj 1937. Det kan anmärkas, att dessförinnan ordningspolisverksamheten ombesörjts såsom en kommunal upp- gift medan kriminalpolisverksamheten handhafts av statsanställd personal.
Enligt nämnda lag och en särskild lag den 11 juni 1954 rörande polisens led- ning är organisationen i huvudsak denna.
Polisväsendets högste chef är justitieministern. Hans befogenheter utövas i hu- vudsak av rigspolitichefen, som förestår en från justitieministeriet fristående or- ganisation. Han är närmast att betrakta såsom en ställföreträdare för justitiemi- nistern.
Poliskåren är gemensam för hela riket; dess storlek och fördelning på olika tjänstegrader fastställes genom särskilda s. k. normeringslagar.
Polismännen äro indelade till tjänstgöring inom de olika lokala polisdistrikten men kunna allt efter uppkommande behov förflyttas från ett distrikt till ett annat.
Dessa lokala distrikt (politikredsene) äro f. n. 75 till antalet; de äro av väx- lande storlek. Det största, Kahenhavns politikreds, omfattar 8 302 hektar, har en befolkning av 737 597 personer, en ordningspolisavdelning om 1 821 man och en kriminalpolisstyrka om 323 man. Den minsta polisstyrkan, 3 man vid ordnings- polisen och 2 man vid kriminalpolisen, har Hurups politikreds, som omfattar 42 519 hektar och har en befolkning av 19 493 personer. Såsom en medelstor politi- kreds kan betecknas Koldings politikreds om 115 938 hektar och 81 779 invånare med 50 man vid ordningspolisavdelningen och en kriminalstyrka om 16 man.
Politikredsene omfatta i allmänhet en centralort med kringliggande område; huvudparten av polisstyrkan är som regel förlagd till centralorten men som regel gäller också, att smärre posteringar, omfattande antingen ordningspolis eller kri- minalpolis eller bådadera, äro utplacerade på olika håll inom politikredsen. Så- lunda finns i den ovannämnda Koldings politikreds av ordningspolisstyrkans 50 man i Kolding förlagda 42 man; återstående 8 man äro fördelade på en 2-mans- postering och sex l-mansposteringar. Kriminalstyrkan har en huvudavdelning om 15 man och 1 man placerad utanför centralorten, tillsammans med den nämnda 2-mansposteringen av ordningspolisavdelningen. Av de 5 polismännen i Hurups politikreds, 3 ordningspolismän och 2 vid kriminalpolisen, äro de två kriminal- polismännen och en ordningspolisman posterade tillsammans: de två övriga i var sin postering.
Chef för politikredsen är politimesteren (i Köpenhamn politidirektören). Denne ämbetsman handhar i stort sett självständigt ledningen av polisväsendet i politi- kredsen och biträdes alltefter politikredsenes storlek av ämbetsmän i olika grader.
Rigspolitichefens funktioner kunna indelas i dessa grupper.
1. Administrativa uppgifter Han handlägger anställnings- och befordringsärenden vid polisväsendet samt ärenden angående fördelning och förflyttning av polispersonalen. Egen utnäm- ningsrätt har rigspolitichefen dock blott beträffande polisväsendets kontorsperso- nal; ordinarie befattningshavare t. o. m. förste politiassistent förordnas av iu- stitieministern, medan högre tjänstemän utnämnas av Konungen. Däremot utövar
han en viss disciplinär bestraffningsrätt. Han har även den högsta tillsynen över polispersonalens utbildning, i det den statliga polisskolan är underställd honom. Hos rigspolitichefen föres vidare central huvudräkenskap över polisväsendets utgifter och utövas i anslutning härtill ekonomisk kontroll över polisväsendets förvaltning. Han har ock att framlägga förslag till stat för polisväsendet. Han ombesörjer slutligen i huvudsak anskaffningen och förvaltningen av polisens ut- rustning av skilda slag. Rigspolitichefen har vidare att syssla med 2, Ledningen av vissa centrala polisavdelningar: riksregistraturen, efterlysnings- tjänsten, centralbyrån för identifiering, tekniska avdelningen med fyra filialer, interpols nationella centralbyrå samt »kriminalpolitiets rejseafdelning» och »faerd- selspolitiet». Dessa båda under rigspolitichefen direkt lydande polisavdelningar äro att betrakta såsom special- eller stödorganisationer. Det må framhållas, att medan kriminalpolisens rörliga avdelning (rejseavdelningen), som omfattar en styrka av 30 kriminalpolismän, i allmänhet blott träder i funktion efter framställ- ning från en politikreds, trafikpolisen med en styrka om 47 man ordningspolis enligt en centralt upprättad plan kontinuerligt arbetar över hela landet. Av trafik- polisen uppsatta rapporter avgivas emellertid till den av verksamheten i det en- skilda fallet berörda politikredsen.
3. Ledningen av kontrollen över utlänningar i landet samt för Köpenhamns vidkommande även det omedelbara handhavandet av hithörande uppsikts- m. fl. funktioner. I denna verksamhet har han en underställd personalstyrka av 56 kri- minalpolismän.
4. Tillsynen över politimesternes allmänna ordnande av polisarbetet i politi- kredsene. Dessa äro ej i sitt arbete i egentlig bemärkelse underställda rigspoliti- chefen så att denne skulle kunna genom order eller eljest ingripa i de särskilda åtgärderna. Han är i fråga om den egentliga polisverksamheten formellt sett när- mast blott ett samordnande och understödjande organ. Han har dock tillagts befogenhet att ge sådana föreskrifter, som kunna påkallas av ett allmänt tillrätta— läggande av det polisen åvilande arbetet inom de särskilda distrikten. Han skall sålunda söka åvägabringa, att enhetliga principer vinna tillämpning vid ledningen av polisverksamheten. Tillsynen över politimesternes verksamhet utövas främst vid återkommande inspektioner.
5. Lösande av polisuppgifter, berörande flera politikredse. Skulle en polisun- dersökning eller annan polisuppgift påkalla samarbete mellan flera politikredse eller kräva särskilda förhållningsregler kan rigspolitichefen, efter förhandling med vederbörande lokala polischef, vidtaga åtgärder, som kunna vara erforderliga för polisuppgiftens lösande. Denna bestämmelse är avsedd att träda i tillämpning exempelvis vid utredning av s. k. serieförbrytelser, begångna inom olika politi- kredse, eller vid utredning av grövre brott överhuvudtaget, vid ingripande i hän- delse av oroligheter samt vid anordnande av bevakning i samband med militära manövrer och större folkfester. Vanligen blir här fråga om att anskaffa tillfällig polisförstärkning från sådana politikredse, som ha tillgång till lämplig personal och kunna avstå denna. I detta sammanhang må erinras om den särskilda anord- ning, som benämnes ordningspolisens utryckningstjänst. Anordningen innebär, att landet för att underlätta sammanförande vid behov av ordningspolispersonal till större enhetliga formationer är indelat i åtta regioner, en var regelmässigt om- fattande ett flertal politikredse, med en särskilt förordnad politimester såsom re- gional polischef.
6. Säkerhetstjänsten, som ombesörjes genom politimesterne i de olika distrikten men under central ledning av en avdelning hos rigspolitichefen under chefens
for efterretningstjensten omedelbara chefsskap. Den honom för detta ändamål centralt underställda styrkan är 33 man.
Staten bär numera alla kostnader för polisväsendet. I samband med dettas för- statligande ålades emellertid kommunerna att utan vederlag å staten överlåta all för polisen anskaffad utrustning. Kommunerna förpliktades även att utan gottgö- relse ställa för polisändamål dittills nyttjade lokaler med inventarier till sta- tens förfogande för fortsatt användning för sådant ändamål. Byggnader, som ute- slutande använts till polisstationer och rättslokaler, övergingo jämte tillhörande tomt och inventarier utan ersättning i statens ägo.
Åklagarväsendet
Detta ledes i Danmark närmast under justitieministern av rigsadvokaten. Under honom äro statsadvokaterne och politimesterne (i Köpenhamn politidirektören) allmänna åklagare.
Politimesterens (politidirektörens) åklagarverksamhet är inskränkt till att om- fatta åtai inför underrätt i fråga om vissa, i lagstiftningen uppräknade brott och förseelser av lindrigare beskaffenhet, s. k. politisager. Åklagaruppgifter av sådan art kan också anförtros befattningshavare vid polisväsendet, som äro underställda politimesteren (politidirektören), t. ex. politiadvokater, politifuldmaegtige, politi- assistenter, overbetjente. I Köpenhamn och åtskilliga andra större politikredse är det sålunda praxis att politiassistent eller overbetjent tjänstgör såsom åklagare i smärre politisager.
Under utövande av åklagarverksamhet äro befattningshavare vid polisväsendet underställda statsadvokaterna.
Statsadvokaterna (till antalet åtta, av vilka en tjänstgör hos rigsadvokaten och två ha Köpenhamn såsom tjänstgöringsområde) äro åklagare i mål av den beskaf- fenheten att det icke enligt gällande här ovan antydda föreskrifter tillkommer politimesteren (politidirektören) att väcka åtal. Statsadvokaterna ha icke någon funktion inom polisväsendet.
Rigsadvokatens arbetsuppgifter motsvara i stort dem som i Sverige åvila riks- åklagaren.
Såsom en allmän anmärkning må här beaktas, att i Danmark åtalsplikten är re- lativ; detta förhållande medför att åklagarverksamheten i Danmark får en delvis annan karaktär och inriktning än i Sverige, där principen om absolut åtalsplikt gäller.
Polis- och åklagarväsendets organisation i Finland
Polisväsendet
De grundläggande bestämmelserna angående Finlands polisväsende återfinnas i 1925 års förordning om polisväsendet i Finland (sedermera ändrad vid olika till- fällen). Enligt denna utgör varje stad och på landsbygden varje länsmansdistrikt med aVSeende å polisväsendet ett särskilt förvaltningsområde eller polisdistrikt. Ett länsmansdistrikt består av en eller flera kommuner. Där förhållandena så på- kalla, kan köping eller annat samhälle med sammanträngd befolkning bilda ett särskilt polisdistrikt. Som polischef fungerar i stad polismästare eller, i mindre städer, poliskommissarier och i polisdistrikt på landsbygden länsmännen, Antalet städer med polismästare är 24; i 10 städer är polischefen en kommissarie. Antalet länsmansdistrikt är 242. _ I städernas polisinrättningar — med undantag för de minsta städerna —— ingå kriminalpolisavdelningar, avsedda för det lokala behovet. Även i vissa större länsmansdistrikt finnes särskild personal för kriminalpolisupp- gifter. Det största polisdistriktet är det som omfattar Helsingfors med ett invånar- antal av 450 680 och en polisstyrka på 1 750 man. Ett medelstort länsmansdistrikt omfattar 1 500 km”, har cirka 12 000 invånare och en polisstyrka om 8 man. Minsta polisstyrkan, 3 man, finnes i ett länsmansdistrikt om 1 300 km2 med 5 500 invå- nare. Polisstyrkan i ett länsmansdistrikt är icke regelmässigt stationerad allenast i huvudorten; en del av den är vanligen stationerad utanför huvudorten. Så är dock naturligen fallet i de länsmansdistrikt, som omfattar allenast en köping utan kringliggande landsbygd. _ Ortspolisen är direkt underställd länsstyrelsen. Staten utövar genom centralt och regionalt organiserade inspektörer en ingående kontroll över den lokala polisen.
På det regionala planet ha landshövdingarna att leda och övervaka polisverk- samheten inom respektive län. Det egentliga länspolischefsskapet utövas emellertid av en till varje länsstyrelse knuten polisämbetsman, polisinspektören. Denne har sålunda befälsrätt över de lokala polischeferna, inspekterar fortlöpande länets polisinrättningar och dirigerar länets s.k. kriminalpoliscentral _— avsedd för ut- redning av grövre brott i länet, särskilt på landsbygden —— och länsavdelningen av den s. k. rörliga polisen (se nedan). Han har vidare att genom instruerande verksamhet söka befordra polisarbetet. Polisinspektören tjänstgör även som före- dragande och sakkunnig i polisärenden vid länsstyrelsen.
Högsta ledningen av och inscendet över polisverksamheten tillkommer ministe- riet för inrikesärendena, där en särskild avdelning finnes inrättad för polisvä- sendet. Avdelningen i fråga är indelad på fyra sektioner, nämligen administrativa, ordningspolis-, kriminalpolis— och ekonomisektionerna. Som chef för avdelningen och tillika rikspolischef tjänstgör det regeringsråd-, som därtill förordnas. Han bi- trädes närmast av en polisöverinspektör. Avdelningen för polisärenden inom depar- tementet kan icke betraktas såsom någon polisstyrelse i egentlig mening. Rikspolis- chefen utövar däremot en direkt polisledande verksamhet. Han har till sitt ome- delbara förfogande två särskilda operativa polisavdelningar, nämligen central- kriminalpolisen och den rörliga (ordnings-)polisen.
Centralkriminalpolisen, omfattande en styrka om 76 man, består av, förutom vissa andra funktionärer, några tiotal experter å olika svårutrcdda brottstyper, såsom mord, mordbrand, försäkringsbedrägerier, förfalskning och kassaskåpsin- brott. Den har en särskild chef (och biträdande chef). Centralkriminalpolisen har
såsom verksamhetsområde hela riket. Underlydande polismyndigheter äro skyl- diga att ofördröjligen till centralkriminalpolisen anmäla vissa slag av brott, som kommit till myndigheternas kännedom. Sedan anmälan inkommit, bestämmer led- ningen för centralkriminalpolisen, huruvida experter från denna polis skola ut- sändas och ställas till den regionala eller lokala polismyndighetens förfogande för att biträda vid fallets utredande eHer om saken skall handhavas av den regionala eller/och lokala polisorganisationen utan dylik biträdeshjälp. — Polismyndig— heterna skola iakttaga de föreskrifter, som centralkriminalpolisen finner nödigt att utfärda med anledning av ärende, som den har att utreda eller handlägga.
Den rörliga polisen, som nu omfattar cirka 680 befattningshavare, är en unifor- merad ordning- och trafikpolis. Den har ävenledes hela landet som verksamhets- område. På rörliga polisen ankommer huvudsakligen övervakningen av lands- vägstrafiken, vilken bl. a. sker genom landsvägspatruller (och s. k. goodwillbilar). Den första polisutbildningen sker vid rörliga polisen. Den fungerar som landets polisreserv, från vilken polisen slussas över till den lokala organisationen eller till andra uppgifter inom polisväsendet. Rörliga polisen fördelas på ett centralt kansli samt på avdelningar ute i respektive län (jfr ovan). Under länsavdelning— arna finnas särskilda lokala kommandon som underavdelningar av rörliga polisen.
Utöver nu nämnda operativa polisformationer finnes en speciell organisation, för närvarande med en styrka på 87 man, under särskild chef med hela landet som verksamhetsområde, vid namn skyddspolisen. Denna har att söka uppdaga sådan verksamhet, som är riktad mot rikets självständighet eller mot dess lagliga stats— och samhällsordning.
I sammanhanget kan vidare nämnas gränsbevakningsväsendet, vilket jämte det därtill anslutna sjöbevakningsväsendet handhaves av en särskild organisation utan anknytning till allmänna polisen men liksom denna underställd ministeriet för inrikesärendena.
Kostnaderna för polisväsendet bestridas av statsmedel. Städerna äro dock skyl- diga att deltaga med en tredjedel av statens utgifter för upprätthållande av respek- tive stads polisinrättning. Vidare äro städerna pliktiga att tillhandahålla polisvä— sendet lokaler med inventarier. Undantagna från dessa åligganden och förpliktel- ser äro städer, som tillkommit efter den 1 januari 1959.
Åklagarväsendet
Även åklagarväsendet är statligt. Dess högsta chef är justitiekanslern; under ho- nom äro polisinspektörerna, envar i sitt län, överåklagare. De ha att sörja för åkla- garverksamheten, såvitt angår grövre brott. Polisinspektörerna äro i sin tur såsom länsåklagare chefer för de lokala åklagarna, vilka äro identiska med de lokala po- lischeferna, alltså i stad polismästaren, respektive poliskommissarien, iI länsmans- distriktet länsmannen.
Polis- och åklagarväsendets organisation i Norge
Polisväsendet
Genom lov om politiet den 13 mars 1936, som trätt i kraft den 1 januari 1937, övertog staten ansvaret för polisverksamhetens upprätthållande. Lagen innehåller de grundläggande bestämmelserna om organisationen, som i huvudsak ter sig på följande sätt.
Polisväsendet sorterar under Justis- och Politidepartementet, som för polis- ärenden har en särskild avdelning, politiavdelningen, numera organiserad på 5 kontor. Departementsledningen av polisväsendet omfattar i princip alla olika sidor av verksamheten, bl. a. de administrativa, de polistekniska och .dem, som angå bud— geten. I regel ingriper departementet icke i den operativa ledningen av polis- verksamheten.
Landet är indelat i 54 polisdistrikt, ettvart under ledning av en politimester med stöd av en »Allminnelig instruks for rikets polititjenstemen». Fylket eller fylkes- mannen (den norska motsvarigheten till län och landshövding) har i princip ej någon befattning med polisverksamheten. Fylkesmannen är visserligen formellt överordnad alla fylkets ämbetsmän men annan befattning med politimesterens verksamhet har han ej än att han beviljar honom kortare ledighet och då förord- nar vikarie. De 54 polisdistrikten äro av växlande storlek. I regel omfatta de en eller flera mindre städer samt flera kommuner; endast några av de större stä- derna utgöra för sig bestående distrikt. Politimesteren är tillika chef för en politi- kammer. Det största polisdistriktet omfattar Oslo stad med ett invånarantal av 470 000 (avrundat tal) och en polisstyrka om ungefär 1 OOO-talet polismän. Den minsta polisstyrkan i ett distrikt finnes i Sogn polisdistrikt; förutom politimes- teren en politiembetsman samt 4 polismän. Distriktet, som icke omfattar någon stad, har en areal av cirka 10 000 km2 och en invånarsiffra på cirka 39 900 perso- ner. Ett distrikt av genomsnittstyp utgör Sarpsborgs polisdistrikt med tre politi- embetsmenn och 33 polismän. Det omfattar cirka 1 775 km2 och har ett invånar- antal på cirka 72 000 personer. I flertalet polisdistrikt är polisstyrkan centraliserad till en stad eller, om distriktet ej omfattar någon stad, till annanr tätort. Vissa po- lisdistrikt omfatta flera städer; polisstyrkan är där fördelad på dessa.
Polisdistriktet under ledning av politimesteren är emellertid icke den lägsta lokala enheten för polisverksamheten. För landsbygden är detta i stället läns- mansdistriktet med en politimesteren underordnad länsman såsom chef. Länsmans- distrikten äro till antalet för närvarande 459, ett länsmansdistrikt omfattar i ge- nomsnitt (dess storlek är ganska växlande) 200—300 km2 med en befolkning om 4—5 000 personer. Polisstyrkan uppgår i regel till 2 a 3 man. Länsmannen har för- utom sina uppgifter såsom polisman åtskilliga andra statliga befogenheter, an- knutna till skatteväsendet, vägväsendet, exekutionsväsendet m. m. I hans polisiära befogenheter ingår bl. a. att inleda förundersökning.
Poliskårerna i de olika polisdistrikten äro i regel dimensionerade endast med hänsyn till de inom distriktet förekommande uppgifterna. I de fall, då en polis- uppgift är av sådan art och omfattning att den lokala styrkan icke kan lösa upp- giften på egen hand, finnes möjlighet att begära biträde av utryckningspolisen. Denna är en fristående kår, som vid behov skall kunna rycka ut med kort varsel. Styrkan står under chefsskap av utryckningschefen, vilken är stationerad i Oslo. Utryckningschefen är polisämbetsman och är direkt underställd Justis- og Politi—
departementet. Bortsett från några polistjänstemän, som äro fast anställda vid ut- ryckningschefens kansli, är styrkan sammansatt av polismän från ett 30-ta-l lokala poliskårer, vilka polismän särskilt kommenderats till sådan tjänstgöring. Kommen- deringsperioden avser i regel en tid av tre år, men polismännen inkallas till tjänstgöring vid utryckningspolisen endast' då kåren skall träda i funktion.
Det kan anmärkas att utryckningschefen också tjänstgör såsom sakkunnig vid Justis- og Politidepartementet. Det åligger honom vidare att efter departementets bestämmande inspektera poliskårer och polismyndigheter.
En särskild reservpolisorganisation skapades genom lov om tjensteplikt i politiet den 21 november 1952. Genom denna lag kan män mellan 18 och 65 år åläggas att tjänstgöra vid polisen. Dylik tjänstgöring ersätter tjänstgöring inom civilförsvaret. För närvarande har cirka 4 500 man uttagits till polistjänst och äro fördelade på landets 54 poliskammare. Reservpolisen är närmast avsedd att träda i funktion såsom ordningspolis vid mobilisering samt då landet befinner sig i krig men kan dock tagas i anspråk även i fredstid, såsom vid naturkatastrofer eller andra olyckor av större omfattning.
Kriminalpoliscentralen är en sammanfattande benämning på ett flertal polis- organ, vilka äro knutna till Oslo poliskammare och underställda kriminalchefen vid denna, med gemensam uppgift att underlätta och effektivisera polisarbetet vid brottsutredningar och efterspaning av förbrytare. Dessa organ bestå av krimi- nallaboratorium, identifieringscentral, kriminalregister, polistidning och kriminal- bibliotek. Kriminalpoliscentralen handlägger i stort sett samma uppgifter, som i Sverige åvila statens kriminaltekniska anstalt.
I samband med polisväsendets förstatligande ålades kommunerna en viss bi— dragsskyldighet. Denna beräknades enligt ett särskilt kvotsystem efter den dåva— rande kostnadsnivån. Detta beräkningssätt har sedan dess ej ändrats, varför de kommunala bidragen täcka endast en förhållandevis ringa del av polisväsendets totalkostnader; av de omkring 120 miljoner kronor, som utgöra polisväsendets budget, återbetala kommunerna till staten omkring 13 miljoner kronor.
Äklagarväsendet
Åklagarväsendet ledes _— under Justis- och Politidepartementet — av rigsadvoka- ten, som i sin tur är chef för statsadvokaterna. Dessa äro till antalet 13, fördelade med en befattningshavare hos riksadvokaten och de övriga på 10 distrikt.
I fråga om förseelser eller brott av enklare beskaffenhet ankomma åklagarupp- gifterna på politimesteren, som i sådana fall har att besluta om åtal vid under- domstol eller meddela strafföreläggand-e. Han kan uppdraga åt honom underord— nad polisämbetsman att utöva hans åklagarfunktion, dock ej i fråga om beslut om åtal eller fullföljd av talan mot en dom. Motsvarande förordnande kan meddelas av statsadvokat eller riksadvokaten. Å dessa ankomma att handlägga åklagarupp- gifterna i de mål, beträffande vilka politimesteren saknar behörighet. I sin åkla- garverksamhet är politimesteren underställd statsadvokaten och riksadvokaten.
Övriga länder
England
I England har sedan mycket lång tid tillbaka upprätthållandet av allmän ord- ning och säkerhet ansetts vara en uppgift, som ytterst åvilar folket självt, och principiellt har det ankommit på kommunerna att svara för kostnaderna för polis- väsendet. Genom lagstiftning vid skilda tillfällen under 1800-talet har detta fast- slagits. Sålunda tillkom 1829 en lag, varigenom skyldighet föreskrevs för London (med undantag för centrala delen) att: upprätthålla och bekosta en särskild polis- kår. Några år senare, 1835, ålades samtliga städer att upprätta och bekosta egna poliskårer. För att tillgodose kravet på polisbevakning å landsbygden, medgavs grevskapen år 1839 rätt att hålla egna poliskårer. Denna möjlighet utnyttjades dock i alltför ringa omfattning, varför grevskapen år 1856 förpliktades att upprätta egna poliskårer.
I syfte att geografiskt och befolkningsmässigt skapa underlag för tillräckligt stora poliskårer, har genom lagstiftning vissa städer givits rätt att ha gemensam polis- kår med angränsande grevskap. Denna möjlighet till sammanslagning av smärre polisdistrikt har kompletterats med förbud för nya städer att upprätta egna polis- kårer, om stadens invånarantal understeg 20 000.
Under det sista världskriget befanns det nödvändigt, huvudsakligen av militära skäl, att provisoriskt sammanföra en del mindre polisdistrikt i södra England. Genom en lag år 1946 föreskrevs att vissa av dessa sammanslagningar skulle bestå. I nämnda lag infördes rätt för smärre polisdistrikt att sammangå till större en- heter, varjämte möjlighet till tvångssammanslagning av mindre polisdistrikt in- fördes. Sådan tvångssammanslagning är dock avsedd för undantagsfall och kan tillgripas endast i fråga om distrikt, vars invånarantal understiger 100 000. Genom ifrågavarande polislag berövades vissa städer (närmast motsvarande sådana-'sven- ska städer, som deltaga i landsting) rätten att utgöra egna polisdistrikt.
Polisväsendet i England är således baserat på antingen grevskapen eller de större städerna. Alla grevskap och större städer har emellertid icke egna polis- kårer. Tre grevskap i Wales ha exempelvis gemensam poliskår och! i några större städer omhänderhas polisverksamheten av det angränsande grevskapets poliskår. London intager såtillvida en särställning som där finnes två poliskårer, nämligen the City of London Police och the Metropolitan Police. Å den sistnämnda kåren ankommer det att handhava polisuppgiftema även i vissa angränsande, men i övriga hänseenden från London skilda städer.
Antalet självständiga polisstyrkor i England och Wales uppgick år 1957 till 123 stycken. Totala antalet polismän utgjorde vid samma tid enligt personalstaterna 74 000, varav 2 000 kvinnor. Poliskårernas storlek är ytterst varierande; således finnes enligt personalstaterna vid the Metropolitan Police 20 000 polismän, medan det i den minsta grevskapspoliskåren endast finnes 64 polismän och i den minsta stadspoliskåren 84 polismän.
Polisorganisationen i ett polisdistrikt är uppbyggd sålunda. För polisdistriktet finnes en huvudstation, oftast benämnd högkvarter. Distriktet är indelat i olika verksamhetsområden, vilka, där stad eller andra tätorter ingår, betjänas av en polisstation och eljest av en eller stundom flera stationära polis- män. Varje polisstation är dimensionerad för de normalt förekommande arbets-
uppgifterna, men äger att påkalla hjälp från högkvarteret vid extraordinära till- fält—en, såsom vid publikdragande tillställningar och liknande eller för svårare och mera omfattande utredningar.
The Metropolitan Police är den enda poliskåren i England, som är direkt un- derställd inrikesministern. Å honom ankommer det att utnämna polischefen och dennes ställföreträdare, de fyra avdelningscheferna samt den för de ekonomiska angelägenheterna ansvarige ämbetsmannen. Inrikesministern är ej behörig att ge polischefen order om hur en polisuppgift skall lösas men är ändock i viss ut- sträckning ansvarig för dennes åtgärder.
För handläggning av bl. a. de med polisväsendet förknippade ekonomiska an- gelägenheterna finnes i varje stad, grevskap eller kombinerat polisdistrikt ett sär- skilt organ, vilket närmast torde motsvara en svensk polisnämnd. Detta förvalt— ningsorgan saknas emellertid för the Metropolitan Police eftersom denna poliskår även i finansiellt avseende är direkt underställd inrikesministern. De kommunala myndigheterna i London representeras emellertid av ett utskott, som under hand diskuterar de ekonomiska frågorna med den för dessa frågor ansvarige ämbets— mannen i ledningen för the Metropolitan Police och som äger att framlägga sina synpunkter härå för inrikesministern.
Inrikesministern är i England högsta polismyndighet dels på grund av särskilda lagstadganden och dels på grund av sedvanerätt. Med de befogenheter, som här- igenom tillkomma honom, har han möjlighet att i hög grad inverka på polisorga- nisationens utformning och polisverksamhetens bedrivande.
Bland de uppgifter, vilka enligt lag ankomma å inrikesministern, märkas främst följande.
I följd av att polisdistrikten genom lag är 1896 tillförsäkrades statsbidrag till kostnaderna för polisväsendets upprätthållande, under förutsättning att polisverk- samheten bedrives tillfredsställande — statsbidraget utgår med 50 % av kostna- derna — har inrättats en statlig polisinspektion, Denna polisinspektion, som är direkt underställd inrikesministern, har att kontrollera polisverksamhetens bedri- vande i varje polisdistrikt minst en gång om året och att avgiva rapport till in- rikesministern över sina iakttagelser. Skulle inrikesministern med ledning av dessa rapporter för något polisdistrikt finna att polisbevakningen icke är tillfreds- ställande, att samarbetet med andra poliskårer är mindre gott, att poliskårens personalstyrka är för liten i förhållande till arbetsuppgifterna, att brister före- ligger i fråga om poliskårens ledning eller utrustning m. m., äger inrikesministern förordna, att det statsbidrag distriktet eljest skulle ha erhållit helt eller delvis skall innehållas.
Det ankommer vidare på inrikesministern att efter samråd med ett polisråd, the Police Council, utfärda föreskrifter angående anställning, lön, befordran, se- mester, ekipering och disciplinfrågor. _— Polisrådet är sammansatt av represen- tanter för grevskapen, städerna, polispersonal i olika grader samt inrikesdeparte- mentet.
Ehuru polischef väljes av vederbörande polisnämnd tillkommer det inrikesmi- nistern att förordna ny polischef. —— Alla förändringar i poliskårernas personal- stater skall underställas inrikesministerns prövning och godkännande.
Vid extraordinära tillfällen, såsom vid större konflikter på arbetsmarknaden, vid naturkatastrofer och liknande, har inrikesministern på grund av särskild lag- stiftning att såsom högsta polismyndighet leda och samordna polisverksamheten, varvid han är behörig att taga polispersonal i anspråk för tjänstgöring utom det egna distriktet.
Bland de uppgifter, som ankommer på inrikesministern utan stöd av lagstad—
ganden, må nämnas att han har att verka som en centralt rådgivande och sam- ordna—nde myndighet. Hans insatser härvidlag anses "ha varit av stor betydelse särskilt till förbättring av samarbetet mellan poliskårerna och åstadkommande av större effektivitet i arbetet. Bland annat har han verkat för att polisdistrikten träffat avtal om att man vid behov skall ställa polispersonal till förfogande utan- för det egna polisdistriktet.
Förutom de kommunala, ordinarie poliskårerna finns särskilda poliskårer, å vilka det ankommer att ansvara för polisverksamheten vid järnvägarna. skepps- varven och flygfälten samt att bevaka egendom tillhörande olika statliga eller kommunala verk och inrättningar. —— Den största av dessa poliskårer (omkring 600 man) är anställd av >>the British Transport Commission» och til'lskapades i samband med att det engelska järnvägsväsendet förstatligades på 1830-talet. Till de större särskilda poliskårerna hör även de kårer, vilka bekostas av Londons m. fl. städers hamnstyrelser, amiralitetet, försvarsdepartementet och luftfartssty- relsen.
'Det må anmärkas att förslag till omorganisation av det engelska polisväsendet framlagts vid skilda tillfällen. Röster har därvid höjts för ett förstatligande därav, då man trott sig finna att en sådan åtgärd innebure den bästa lösningen för att erhålla en effektivare organisation.
Nederländerna
Enligt gällande bestämmelser, huvudsakligen sammanfattade i en polisförordning av 1945, finns i Nederländerna dels statlig polis dels kommunal sådan.
Den statliga polisen står under ledning och uppsikt av justitieministern, som till sitt biträde därutinnan har organisationens chef, generalinspektören. Dess styrka är. omkring 6500 polismän och den arbetar huvudsakligen i landskommunerna med förläggning i inemot 900 kommuner. Den är fördelad över fem regioner, varje region är i sin tur uppdelad på distrikt (sammanlagt 23 distrikt). Varje distrikt i sin tur är uppdelat i grupper och flertalet av dessa i posteringar.
För varje regions räkning finnes särskild expertis för vissa tekniska uppgifter, en kvinnlig avdelning med uppgifter bl. a. rörande ungdomsbrottsligar samt en beriden avdelning. För distriktens räkning finnas likaså särskilda avdelningar, exempelvis kriminalpolisavdelning, trafikpolisavdelning. En särskild avdelning av statspolisen sysslar med bevakning och patrullering å floder och kanaler, i hamnarna samt vid kusten, en annan avdelning tjänstgör vid flygplatserna.
Den kommunala polisen förekommer fördelad på 123 kommuner av tätortska- raktär och omfattar omkring 13 000 man. Varje kårs styrka fastställes av inrikes- ministern under vilken den kommunala polisen sorterar. Chef för den kommu- nala poliskåren är vederbörande kommuns styresman; den dagliga- ledningen handhaves av en tjänsteman, vilkens tjänsteställning varierar med kårens storlek.
Vissa polisangelägenheter regleras centralt och genom enhetliga bestämmelser, utfärdade endera av regeringen eller av justitie- ochinrikesministrarn-a gemensamt. Upprätthållandet av allmän ordning ankommer på kommunens styresman och han anlitar för ändamålet polisstyrkan inom kommunen, antingen den är statlig eller kommunal. Kräves aktion till upprätthållande av allmän ordning och säkerhet inom det större administrationsområde som provinsen utgör, åvilar ansvaret här- för provinsens guvernör.
Vid brottsutredningar är polisen verksam såsom biträdespersonal åt de fem överåklagarna vilka samtidigt äro tiänstförrättande polisdirektörer och vilkas
tjänsteområden sammanfalla med ovannämnda fem regioner, varå den statliga po- lisens tjänstgöringsområde fördelas.
Ytterligare må nämnas, att kommunerna som i första hand svara för kostna- derna, envar för sin kommunala poliskår, åtnjuta statsbidrag enligt fasta normer, som anses — under förutsättning av sträng återhållsamhet i fråga om kostnader-na — täcka erforderliga utgifter.
En gendarmerikår ombesörjer huvudsakligen gränsbevakningsuppgifterna och den militära polistjänsten, den biträder också den vanliga polismakten i ordnings- angelägenheter där behov av hjälp yppas och den statliga kåren ej räcker till.
Schweiz
Landets egenskap av ett förbund av ett flertal kantoner med vittomfattande själv- styrelse är anledningen till speciella förhållanden i fråga om polisorganisationen.
Varje kanton och dessutom några av de större städerna förfogar över egen po- liskår. Den kantonala polisen är statlig (dvs. kantonen svarar för dess kostnader) medan däremot städer med egna poliskårer som regel själva svara för kostnaderna. Ett undantag från denna regel gäller poliskåren i staden Bern; kantonen Bern svarar för en del, dock ej någon avsevärd del, av kostnaderna för denna kom- munala polis. Detta sammanhänger med att denna poliskår till en del är verksam för kantonens räkning. .
De olika kantonella poliskårerna äro icke uppdelade på distrikt; deras storlek varierar avsevärt och beror på kantonens ytinnehåll, folkmängd m. fl. faktorer. Som exempel kan nämnas att kantonen Ziirich har en kantonell polisstyrka om ungefär 500 man medan staden Ziirichs egna polisstyrka är cirka 950 man. En liten kanton, Appenzell Inner- Hhoden, har med ett invånarantal av ungefär 13 000 personer en poliskår om 15 man.
Kantonpolisen är i stort sett icke centraliserad. Den ledes av en kommendanjtt som är underställd det kantonala justitie- och polisdepartementet. Städernas polis- kårer lyda under stadens styrelse.
De kantonala poliskårerna och poliskårerna i städerna äro helt oberoende av varandra. Emellertid finnes utöver dessa en förbundspolis, vars chef är under- ställd förbundsrepublikens justitie- och polisdepartements chef. Denna polis har särskilt att svara för uppgifter som röra statens säkerhet. Dess manskapsstyrka är liten, för närvarande 24 man, varför den för att lösa sina uppgifter har ett nära samarbete med de kantonala poliskårerna och kårerna i de större städerna.
Något samband mellan polisväsendet och åklagarväsendet i den- meningen att samme befattningshavare utövar såväl polis- som åklagarverksamhet förefinnes icke, Åklagarväsendet är —— med få undantag —— statligt.
Västtyskland
Vissa speciella förhållanden föranledas därav att landet är ett förbund av flera stater. Varje medlemsstat förfogar över ett polisväsende. Av traditionella skäl föreligga vissa skiljaktligheter i fråga om dessa polisorganisationer; i väsentliga avseenden gälla emellertid likartade bestämmelser.
Medlemsstaternas polisväsende, som är organiserat i lant- eller stadsdistrikt såsom lokala enheter, i sin tur sammanförda till poliskretsar såsom regionala en- heter, är i stort sett statligt. Vissa städer äro författningsenligt garanterade
rätten att hålla egen polis. I fråga om denna kommunalt anställda polis ersätter staten lönekostnaderna —— kostnaderna i övrigt åvilar staden — med, den begräns- ningen att staten åtar sig kostnaderna allenast för ett visst bestämt antal befatt- ningshavare. Skulle staden finna ytterligare tjänster erforderliga skola lönekostna- derna för dessa bäras av staden.
Polisdistrikts- och poliskretsindelningen samm-anfaller i stort sett med den allmänt-administrativa indelningen. I följd därav växla distriktens omfattning, invånarantal och styrkan hos poliskårerna avsevärt; tillgängliga uppgifter angiva såsom ungefärliga gränser i fråga om befolkningssiffran 30000 till 1 000000 in- vånare.
Under senare tid har man strävat efter att såvitt möjligt centralisera en polis- kårs huvudstyrka till ett tjänstgöringsställe; man har dock där det visat sig ända- målsenligt sökt bibehålla smärre yttre kommenderingar.
-En medlemsstats polis är, i den mån den är statlig, underställd medlemssta- tens inrikesminister; den kommunala polisen i vissa städer är i huvudsak själv— ständig.
-I fråga om viss verksamhet, som berör landet som förbundsstat, har förbunds- regeringen förbehållit sig chefskapet över en särskild polis. Det rör sig här om dels en särskild kriminalpolisavdelning, dels en poliskår för gränsskyddet. Till den förstnämnda är knuten bl. a. den inrättning som sörjer för erforderliga kon- takter med utländska polismyndigheter. Kåren har huvudsakligen att taga be- fattning med uppgifter som kräva samordning eller eljest verksamhet inom flera medlemsstater. Gränsskyddspolisen ombesörjer bl. a. passkontrollen.
Dessa kårer äro underställda förbundsstatens minister för inrikes ärenden. I alldeles särskilda fall, då det av politiska skäl erfordras, har denne rätt att ge anvisningar till ledningen av medlemsstaternas poliskårer; i stort sett äro dessa emellertid icke begränsade i sin maktbefogenhet.
Åklagarväsendet är statligt och underställt medlemsstaternas respektive för— bundsstatens justitieminister. Det har icke något samband med polisväsendet.
Konsu Polisthef O O
Personnlexpedition
Personal- kommissarie
Q Bitrode l l
ttre verksamhet Utrednin sverksomhet
Ej egentliga personalärenden eller andra utredningar än sådana som Ej eqentliqo personalärenden
surie| avse ledningen av verksamheten
l'_——_T————_— I |
(>» 5
C ” C ) Arbetsgrupper
Fast bevakning Rörligt Trotiktiver Spaninqs- ' ' Biträdes ersonul "Teknisk" Brottsut— Trafikutre— Fot— Hvarters- Radiobil— kommun vokninqs- och sociol— 5",th Skriv-, personal redare(ev. don och patruller polis patruller WUPP polisqrupp register ritninqs— (brotts—och uppdelade utredare m.m. och foto— brandptats— på rotlor) ilnllmanhet Yttre be— Yttre be— "bd?" ""de""— (?"? "i" . . kare) lonninqs— vakmng vokning ärenden) och mindre och mindre
L 1 J komplicera- komplicerm L____ __ ) l J HY___
T Y Lokalt på Hela polisdistriktet d? utred- d? "l'ed' Hela polis— Hela polisdistriktet. mindre kompl. utredn. i förläggningsorten nmqor ningar distriktet förekommande fall dock endast lokalt
)l'ion för speciella uppdrog ställas unde er ledning av utredninqskommissorie z)Srjrslrilrl ledare endast | de största ku urerna
Principskiss till organisationsplan
BILAGA 8 fö
r polisdistrikt med renodlad
polischef (polismastare)
Polischef- åklagare
Kansli
Anlitas även av
C) C) (: poliskommissarien
" .
Yttre verksamhet
l
Utrednin sverksamhet
Ej egentliga personalärenden eller andra utredningar än sådana som avse ledningen av verksamheten
Jourhavande befäl I
0000» » ; l___l ,
Rörligt kommando med jäm— väl trafik—
Spanings— och social- polisgropp
Fast bevakning
Hvarters— Radiobil— polis patruller
Fot— patruller
l'"—_'—T———___
Arbetsgrupper | (
Ej egentliga personalärenden
l l l l
Biträdes ersonal
Central- register m. m.
Skriv—, ritnings—
övervak— ningsupp— 3) gifter 5 L L r Loka lt på färläqgninqsorten
Yttre be- vakninq och mindre komplicera— de utred— ”ningar
# J Hela polisdistriktet
och foto— Yttre be- arbeten vakning och mindre
"Teknisk" personal Brottsut-
redare (ev. uppdelade på rotlar)
Trafikutre— dare och utredare i allmänhet (även ut—
brotts-och brandplats
undersö— kare) lännings— 1.) 4) ärenden)
komplicerw de utred— ningar
L,;
Hela polis- distriktet
tion endast såsom specialuppdrag vid behov. havande befäl.
")De'tekniska" Uppgifterna kombineras l
L J
T Hela polisdistriktet, mindre kompl. utredn i förekommande fall dock endast lokalt
Ulian för speciella uppdrag ställas under ledaren för utredningsverksamheten. I mindre körer ingen särskild ledare. lde minsta körerna fullgöres denna funk— 2)l de mindre körerna kommer jourhavande befälet att tä deltaga i utredningsverksamhetenlde allra minsta kårerna inrättas icke särskilda tjänster för jour—
5)| mindre kdrer organiseras ej rörligt kommando eller kvorterspolis Uppgifterna ävertages av radiobilpotruller och totpatruller mindre körer med brottsutredande verksamhet i övrigt.
polischef-åklagare (pol
Principskiss till organisationsplan for polisdistrikt med
lsma
stare, tillika distriktsåklagare)
Distrikts—Z)
åklagare
åklagare
Distrikts—Zd
L— .. ET— _. _ _ LL _ .. 1 Poliskar Fi" | (inklusive ar— | ijetsqrupper)
' | | | l. 0055 LJFQSQ _]
_____ | r——*——1
I Lönspolis- | | ledning |
r—L—n
_ _ .L _ .. :- Poliskor 1 | (inklusive ar-
Hbetsgrupper)
Staisöklagare
Distrikts—z) åklagare
Lön:; alislednin ens or anisation
l' _____ "1 : Länspolischet : L _ _ T _ _ J
r———w : rBitrJl-ä ris-.: : (_poliieciliefJ
| |
_ _l. __ rExpedition—|
XJ/ ___
Polischeferna
|——— ————————— J ———
r_ _ '|- — " 2 | Polischef— | Distrikts- ” Distrikts ) I
| åklagare åklagare åklagare
'” _51' _ . |!
(inklusive ar— | L_betsgrupper)_j
U Jämte ev. bitr. statsåklagare och expedition 2)Jämte ev. bitr. åklagare och expedition
T....—
Länsstgrelse _]
l l— T _1' .— "” " Lanspo |s- ledning och
ökl bägiw
F—J—_1
( Poliskår | (inklusive ar— l__lbetsgrupper)
Distrikts-U åklagare
Länspolisledninas—/statsåklagar-organisationen
|__—___
Lönspolischet. | I tillika
Expedition
| statsåklagare |__ _ T— .— _]
F———1
| r_Bitr läns-l|
olischef
|
Bitr. stats- | | || | L _ _ _ _l i |
åklagare
| Polis— cheferna
Di stri kts- å klagarna
Princ1 pskiss till organisationsplan for lanens pol (och åklagar-) organisation
18'
Principskiss till organisationsplan för statens polisinspektion
Chef Operativ avdelning Administrativ avdelning Teknisk bgrä Avdelningschef Avdelningschef Bgrächef Sektions- öektions— Färe- Sektions- Sektions thet chef ständare chet chef (Övervägande teknisk Allmän polis— Särskild golis— Registratur Allmänna och Personalfrågor personal) verkgamhet verksamhet PU ekonomiska Byggnader ärenden samt Radio tolkning av ov— Telex löningsfärfatt— Fordon och an- ningar m.m nan utrustning
BILAGA 12
De föreslagna polisdistriktens omfattning m. m.
Anm.: Antalet distrikt blir 111. Med undantag för Stockholms, Göteborgs och Malmö distrikt få distrikten förutom huvudstation ett antal understationer, tillhopa 462 stycken.
Omfattning Län Föreslaget polisdistrikt Nuvarande Enligt den . Nuvarande . . . . pollschefs- olisdistrikt kommuner Jud1c1ella distrikt p indelningen 1 2 3 4 5 6 A Stockholm Stockholm Stockholm Stockholms Rådhusrätt Folkmängd 1.1.60: 807 909 stad Landareal (har): 18 219 B SOLNA Solna Solna Solna stad Solna doms. Folkmängd 1.1.60: 124 137 Färentuna Färentuna Ekerö Sollentuna och Landar—ea] (har): 35000 Färingsö Färentuna Sollentuna Järfälla Järfälla doms. Sollentuna Sollentuna köp Sundbyberg Sundbyberg Sundbybergs stad Danderyd Danderyd Danderyd- Danderyds Södra Roslags Folkmängd 1.1.60: 81 649 Djursholm- köp doms. (del av) Landareal (har): 44 259 Stocksund Djursholms stad Stocksunds köp Lidingö Lidingö Lidingö stad Österåker Ljusterö Ljusterö Täby-Öster- Täby köp åker Österåker Vaxholm Vaxholms stad Handen Haninge Haninge Tyresö Södertörns Folkmängd ].1.60: 34 715 Våsterha- doms. (del av) Landareal (har): 87 936 ninge Österha- ninge Nynäshamn Nynäshamn Nynäshamns stad Sorunda- Sorunda ösmo Ösmo Huddinge Svartlösa Svartlösa Botkyrka Svartlösa doms. Folkmängd 1.1.60: 38 340 Huddinge Landa-real (har): 21 642
3 4 5 6 B Märsta Sigtuna Sigtuna Sigtuna stad Stockholms läns forts. Folkmängd 1.1.60 : 30 958 Knivsta- Knivsta västra doms. Land-areal (har) : 115 182 Skepptuna- Märsta Märsta Skepptuna Vallentuna Upplands— Upplands- Väsby Väsby Vallentuna- Vallentuna Össeby Össeby Nacka Gustavsberg Boo Boo Södra Roslags Folkmängd 1.1.60: 41 048 Djurö Djurö doms. (del av) Landareal (har): 53 393 Gustavsberg Gustavsberg Värmdö Värmdö Nacka Nacka Nacka stad Södertörns Saltsjöbaden Saltsjöba- doms. (del av) dens köp Norrtälje Norrtälje Lyhundra- Frötuna Mellersta Ros- Folkmängd 1.1.60: 49 251 Frötuna Lyhundra lags doms. Landareal (har): 329 984 Norrtälje Norrtälje stad stad Roslags- Blidö Länna och Roslags- Blidö Länna Sjuhundra Sjuhundra Häverö Havel-ö Almunge Norra Roslags Häverö doms. Knutby Väddö Östhammar Öregrund öregrunds stad Östhammar Östhammars
stad
Södertälje Södertälje Södertälje Södertälje Råd'husrätt Folkmängd 1.1.60: 46 003 stad Landareal (har): 58 177 Öknebo Grödinge Grödinge Södertörns Salem Salem doms. (del av) Öknebo Järna Turinge Östertälje
UPPSALA Uppsala Uppsala Uppsala stad Rådhusrått Folkmängd 1.1.60 : 100 069 Norunda Norunda Björklinge Uppsala läns Landareal (har) : 199 021 (del av) (del av) Vattholma norra doms. Oland (del Oland (del Oland (del av) av) av) Tinnda Uppsala- Bälinge Uppsala läns orten N :a Hagun- södra doms. da (del av) S :a Hagun- da Rasbo Vaksala
Enköping Enköping Enköping Enköpings Rådhusrätt Folkmängd 1.1.60: 30 591 , stad Landareal (har): 123 094 Enköpings- N:a Trögd Uppsala läns orten S:a Trögd södra doms.
Åsunda (del av)
&(;
forts.
Häbo Håbo Håbo
Lågunda Upplands- Bro
Tierp Folkmängd 1.1.60: 36174 Landareal (har): 203 134
Norunda (del av)
Oland (del
av) Tierp
Älvkarleby
Norunda (del av)
Oland (del av) Tierp
Skärplinge
Älvkarleby
Vendel
Dannemora
Söderfors Tierps köp Tierps lk Hällnäs Västland Österlövsta Älvkarleby
Uppsala läns norra doms. (del av)
NYKÖPING Folkmängd 1.1.60: 65 145 Landareal (har): 236 359
Nyköping Daga
Rönö
Trosa
Nyköping Daga Oxelösund
Rönö
Trosa
Nyköpings stad Daga Gnesta köp Oxelösunds stad Björkvik Jönåker Rönö Stigtomta Svärta Tunaberg Hölö Trosa stad Tystberga Vagnhärad
Rådhusrätt
Nyköpings doms.
Eskilstuna Folkmängd 1.1.60: 101 215 Landareal (har): 192290
Eskilstuna
Rekarne
Strängnäs
Eskilstuna
Rekarne
Torshälla
Strängnäs
Eskilstuna stad Husby- Re- karne Hällby Kaf j ärden Västra Re- kal-ne Ärla Torshälla stad Enhö rna Mariefreds stad Stallarhol— men Strängnäs st ad Tosterö Vårfruberga Åker
Rådhusrätt
Livgedingets doms.
Katrineholm Folkmängd 1.1.60: 59 575 Landareal (har): 196362
Katrineholm
Katrineholm
Katrine- holms stad
' Oppunda och
Villåttinge doms.
torts.
Valla
Villåttinge
Vingåker
Valla
Villåttinge
Vingåker
Bettna Floda Sköldinge Stora Malm Flens stad Malmkö— pings köp Mellösa Sparreholm Julita Västra Ving- åker
LINKÖPING Fokmängd 1.1.60: 120986 Landareal (har): 367172
Linköping
Kisa
Valkebo (del av)
Åtvidaberg
Linköping Kinda Ydre Norsholm
(del av) Valkebo
Vreta kloster
Björsäter Åtvidaberg
Linköpings stad Norra Kinda Södra Kinda Västra Kinda Ydre Åkerbo
Landeryd Kärna Norra Val- kebo Södra Val- kebo Vårdnäs Vrcta klost- ter Björsäter Åtvidabergs köp
Rådhusrätt Kinda och Ydre
doms.
Linköpings doms.
Motala Folkmängd 1.1.60: 83122 Landareal (har): 268 358
Motala Borensberg
Vadstena
Mjölby
ödeshög
Motala Borensberg- Boberg Godegård- Tjällmo Skänninge
Vadstena. Aska o. Öst— göta-Dal
Boxholm
Mjölby Södra Göst- ring Vifolka Ödeshög
Motala stad Boberg Borensberg Godegård Tjällmo Skänninge stad, Aska Vadstena stad östgöta-Dal Boxholms köp Mjölby stad Södra Göst- ring Vifolka Alvastra F olkunga Ödeshög
Rådhusrätt Aska, Dals och Bobergs doms.
Folkungabyg— den s doms.
Norrköping Folkmängd 1.1.60: 154 350 Landareal (har): 370 203
Norrköping
Bråbygden
Norrköping
Kolmården Kvillinge
Norrköpings stad Kolmården Kvillinge
Rådhusrätt Bråbygdens och Finspånga läns doms.
1 2 3 4 5 6 E Vikbolandet Västra Vik- forts. bolandet Östra Vik- bolandet Finspång Finspång Finspångs köp Hävla—Hälle- Hällestad stad Hävla Skärblacka Skärblacka Valkebo Norsholm Norsholm (del av) (del av) Söderköping Aspveden Aspveden Hammarkinds, Stegeborg Stegeborg Stegeborgs och Söderköping Söderkö- Skärkinds pings stad doms. Valdemars— Valdemars— Gryt vik vik m. fl. Ringarum kommuner Valdemars- viks köp F JÖNKÖPING Jönköping Jönköping Jönköpings Rådhusrätt Folkmängd 1.1.60 : 125 522 stad Landareal (har): 229 258 Gränna Gränna—Vi- Gränna stad Tveta, Vista och singsö Visingsö Mo doms. Skärstad Skärstad Huskvarna Huskvarna Huskvarna stad Tveta hä— Hakarp rads & :a Lekeryd Tenhult Mo Mo Bankeryd Månsarp Norra Mo Södra Mo Noraham- Norraham- mar mars köp Nässjö Forserum Forserum Nässjö Nässjö stad Skillingaryd Norra Östbo Skillinga— Östbo och Väst— (del av) (del av) ryds köp ho doms. (del Vaggeryds av) köp Eksjö Aneby Aneby Bredestad Norra och Södra Folkmängd 1.1.60: 46 637 Hullaryd Vedbo doms. Landareal (har) : 193 288 Solberga Eksjö Eksjö Eksjö stad Marianne— Marianne- lund lunds köp Södra Vedbo Höreda Ingatorp Tranås Linderås Linderås Tranås Tranås stad Vetlanda Bodafors Västra hä— Bodafors Njudungs doms. Folkmängd 1.1.60: 49 327 rads nza köp Landareal (har) : 294 722 Malmbäck Norra Sand- sjö
Vrigstad
Sävsjö Sävsjö Sävsjö stad Västra hä- Bäckaby rads s :a Hjälmseryd Vetlanda Vetlanda Vetlanda stad Östra Nju- Alseda dung Björkö Korsberga Lannaskede Nye Vetlanda lk Värnamo Gislaved Anderstorp Anderstorps Östbo och Väst- Folkmängd 1.1.60: 62 494 köp bo doms. (del Land-areal (har) : 341 668 Gislaved Gislaveds av) köp Gnosjö Gnosjö Hylte Västbo hä- Burseryd rad-s v :a Hylte Villstad Reftele Västbo hä- Bredaryd rads 6 :a Forsheda Reftele Unnaryd Skillingaryd Norra Östbo Klevshult (del av) (del av) Värnamo Värnamo Värnamo stad Östbo hä- Bor rads s :a Rydaholm
VÄXJÖ Folkmängd 1.1.60: 74 743 Landareal (har): 279126
Växjö Kinnevald
Norrvidinge
Alvesta
Älmhult
Växjö Kinnevald
Norrvidinge
Alvesta Moh eda- Hjortsberga Vislanda Älmhult
Våxjö stad Almunds- ryds köp Mellersta Kinnevald Urshult Bergunda Lammhult Rottne Alvesta köp Hjortsberga Moheda Vislanda Skatelöv Stenbrohult Virestad Västra Tors- ås Älmhults köp
Rådhusrätt Mellersta Vä- rends doms.
Västra Värends doms.
Lessebo Folkmängd 1.1.60: 47 014 Landareal (har): 361 338
Kosta
Lessebo
Kosta
Lessebo
Algutsboda Ekeberga Hälleberga Älghult Hovman- torps köp Lessebo köp Ljuder Älmeboda
Östra Värends doms.
av) lunda (del av)
1 2 3 4 5 6 G Tingsryd Tingsryd Linneryd forts. Södra Sand- ' sjö Tingsryds köp Väckelsång Östra Torsås Åseda Åseda Braås Lenhovda köp Nottebäck Åseda köp Åseda lk Ljungby Lidhult Annerstad Annerstad Sunnerbo doms. Folkmängd 1.1.60: 37 554 och Lidhult Lidhult Landareal (har): 257 189 Berga Berga Ljungby Ljungby Ljungby Stad! Ryssby- Hamneda Hamneda Ryssby Markaryd Markaryd Göteryd Markaryds köp Traryds köp H KALMAR Kalmar Kalmar Kalmar stad. Rådhusrätt Folkmängd 1.1.60: 110 326 Norra Möre Norra Möre Alsterbro Norra Möre och Landareal. (har) : 423 193 Dörby Stranda doms. Läckeby (del av) Ryssby Ålem Nybro Emmaboda Emmaboda Södra Möre köp doms. Madesjö Madesjö Nybro Nybro stad Vissefjärda Vissefjärda Torsås Söderåkra Söderåkra Torsås Torsås Vassmolösa Vassmolösa Ljungby— holm Mortorp Södermöre Borgholm Borgholm Borgholms Ölands doms. stad Mellersta Gärdslösa Öland Tors-lunda Mörbylånga Mörbylånga Mörbylånga och Ottenby Ottenby Åkerbo Norra Öland Köpingsvik Ölands- Åkerbo Oskarshamn Oskarshamn Oskarshamn Oskars- Rådhusrätt Folkmängd 1.1.60: 45 352 hamns stad Landareal (har) : 243 823 Högsby Handbörd Fagerhult Aspelands och Fliseryd Handbörds Högsby doms. (del av) Målilla (del Målilla-Mör— Mörlunda
H Stranda Döderhult Döderhult Norra Möre och forts. Mönsterås Mönsterås Stranda doms. köp (del av) Tunalän Tuuavlän Kristdala Sevede och Tu- (delav) (del av) Misterhult naläns doms. (del av) Vimmerby Hultsfred Hultsfred Hultsfreds Sevede och Tu- Folkmängd 1.1.60: 35 074 köp naläns doms. Landareal (har) : 213 035 (del av) Vxena—Lönne- Lönneberga herga Vena Tunalän Tunalän Tuna (del av) (del av) Vimmerby Vimmerby Vimmerby stad Sevede Sevede Södra Vi Södra Vi Målilla (del Målilla—Mör- Målilla Aspelands och av) lunda (del Handbörds av) doms. (delav) Virserum Virserums köp Södra Tjust Södra Tjust Locknevi Tjusts doms. (del av) (del av) (del av) Västervik Norra Tjust Norra Tjust Loftaham- Tjusts doms. Folkmängd 1.1.60: 45 854 mar (del av) Landareal (har): 229 709 Tjust-Ed Uknadalen Överum Södra Tjust Södra Tjust Gamleby (del av) (del av) Gladham— mar Hallingeberg Hjorted Västervik Västervik Västerviks
stad
[ VISBY Visby Visby Visby stad Råd'husrätt Folkmängd 1.1.60: 55 051 Hemse Hemse Havdhem Gotlands doms. Landareal (har): 314 010 Hemse
Hoburg Ljugarn Stänga Klintehamn Klintehamn Klintehamn Stenkumla Roma Roma Dalhem Romakloster Tingstäde Slite Slite Slite köp Fårösund Fårösund
Lärbro
K KARLSKRONA Karlskrona Karlskrona Karlskrona Rådhusrätt Folkmängd 1.1.60: 61 795 stad Landareal (har) : 114 331 Jämjö Jämjö Jämjö Östra och Me- Ramdala delsta doms. Sturkö (del av)
1 2 3 4 5 6 K Lyckeby Lyckeby Fridlevstad forts. LkaEbF Rödeby Nättraby Nättraby Nättraby (del av) (del av) Tving Karlshamn Karlshamn Karlshamn Karlshamns Bräkne och Folkmängd 1.1.60: 55 204 stad Karlshamns Landareal (har) : 105 640 Bräkne (del Bräkne (del Asarum doms. (del av) av) av) Hällaryd Olofström Olofström Jämshög Listers-och Söl- Kyrkhult vesborgs doms. Olofströms köp Sölvesborg Gammals- Gammals- torp torp Mjällby Mjällby Mörrum Mörrum Sölvesborg Sölvesborgs stad Ronneby Bräkne (del Bräkne (del Bräkne- Bräkne och Folkmängd 1.1.60: 27 569 av) av) Hoby Karlshamns Landareal (har): 70 892 doms. (del av) Nättraby Nättraby Hasslö Östra och Me- (del av) (del av) Listerby delsta doms. Ronneby Kallinge Hallabro (del av) Ronneby lk Ronneby Ronneby stad L KRISTIANSTAD Kristianstad Kristianstad Kristian- Rådhusrätt Folkmängd 1.1.60: 97 147 stads stad Landareal (har): 232 788 Bromölla Bromölla Bromölla Villands doms. köp Ivetofta Näsum Oppmanna och Vånga Åhus Fjälkinge Fjälkinge Nosaby Nosaby Åhus Åhus köp Broby Araslöv Araslöv Östra Göinge Broby m. fl. Broby doms. kommuner Hjärsås Knislinge Osby Osby Glimåkra Loshult Osby köp Osby lk Örkened Brösarp (del Brösarp (del Degeberga Gärds och Albo av) av) doms. (del av) Tollarp Tollarp Everöd Tollarp Träne
Vä
3 4 5 6 L Hässleholm Bjärnum Bjärnum Bjärnum Västra Göinge forts. Folkmängd 1.1.60: 44 971 m. fl. kom— Hästveda doms. Landareal (har): 139143 muner Vittsjö Hässleholm Hässleholm Hässleholms stad Stoby Stoby Vinslöv Vinslövs köp Vinslövs lk Vinlövs lk Tyringe Sösdala Sösdala Tyringe Tyringe Simrishamn Simrishamn Borrby- Borrby Ingelstads och Folkmängd 1.1.60: 42 064 Hammen- Hammenhög Jårrestads Landareal (har): 90 044 hög doms. Simrishamn Simris- hamns stad Tommarp Tommarp Tomelilla Smedstorps Glemminge- m. fl. kom- bro muner Löderup Onslunda Smedstorp Tomelilla Tomelilla köp Brösarp (del Brösarp (del Brösarp Gårds och Albo av) av) Kivik doms. (del av) Ängelholm Båstad Båstad Båstads köp Södra Åsbo och Folkmängd 1.1.60: 73 083 Förslövs- Förslövs- Bjäre doms. Landareal (har) : 153 619 holm holm Västra Bjäre Västra Bj äre Åstorp Ausås Ausås Kvidinge Kvidinge Åstorp Åstorps köp Ängelholm Barkåkra Barkåkra Hjärnarp Hjärnarp Ängelholm Ängelholms stad Klippan Klippan Klippans Norra Åsbo köp doms. Östra Ljung- Östra Ljung- by by Riseberga Perstorp Perstorps köp Riseberga Riseberga Örkelljunga Munka- Munka- Ljungby Ljungby Örkelljunga- Skånes Fa- bygden gerhult
Örkelljunga
MALMÖ Folkmängd 1.1.60: 239 659 Landareal (har): 26 127
Malmö Bara (del av)
Svedala (del
av) Vellinge (del av)
Malmö Malmö stad Burlöv Burlöv Staffanstorp Bara
(del av) Mänstorp Oxie
(del av) Vellinge (del Bunkeflo
av)
Rådhusrätt Torna och Bara doms. (del av)
Oxie 0. Skytts doms. (del av)
1 2 3 5 6 M Eslöv Eslöv Eslöv Eslövs stad Frosta och Es- forts. Folkmängd 1.1.60: 46 341 Höör Höörs köp lövs doms. Landareal (har) : 118 999 Norra Fros— Norra Frosta ta—Skar- Skarhult bult-Snoge- Snogeröd röd Hörby Hörby Hörby köp Långan-öd Löberöd Östra Frosta Kävlinge Harjager Harrie Rönnebergs, (del av) (del av) Onsjö och Har- Röstånga Marieholm Marieholm jagers doms. Röstånga Bosarp (del av) Röstånga Hälsingborg Hälsingborg Hälsingborg Hålsing- Rådlhusrätt Folkmängd 1.1.60 : 119 870 borgs stad Landareal (har) : 72 480 Ekeby Ekeby Billesholm Luggude doms. Ekeby Kågeröd Vallåkra Höganäs Höganäs Brunnby Höganäs stad Jonstorp Väsby Mörarp Mörarp Bjuvs köp Kattarp Mörarp Ödåkra Landskrona Landskrona Landskrona Landskrona Rådhusrätt Folkmängd 1.1.60: 49 294 stad Lwreal (har) : 36 345 Kävlinge Harjager Dösjebro Rönnebergs, (del av) (del av) Kävlinge köp Onsjö och Har— Löddekö- j agers doms. pinga (del av) Rönneberg Rönneberg Hårslöv Rönneberga Svalöv Teckoma- Teckoma— torp torp Lund Lund Lund Lunds stad Rådhusrätt Folkmängd 1.1.60: 68 146 Bara (del Staffanstorp Staffanstorp Torna och Bara Landareal (har) : 61 402 av) (del av) doms. (del av) Dalby Dalby Dalby Genarp Veberöd Södra Sand- Södra Sand- by by Torna Torna Flädie Furulunds köp Lomma köp
Torn
forts.
Trelleborg Folkmängd 1.1.60:
Landareal (har) :
47 852 59 670
Trelleborg Skurup (del
av)
Svedala (del av)
Vellinge (del av)
Trelleborg
Anderslöv Klagstorp
Svedala Månstorp ( del av)
Vellinge (del av)
Trelleborgs stad. Anderslöv Klagstorp
Svedala köp Alstad Gislöv Månstorp Räng Skanör med '_Falsterbo Skegrie Vellinge
Rådhusrätt
Vemmenhögs, Ljunits och Herrestads doms. (del av)
Oxie och Skytts doms. (del av)
Ystad Folkmängd 1.1.60: 50 919 Landareal (har): 100160
Herrestad
Skurup (del av) Färs
Herrestad
Ystad Skurup
Bjärsjöla- gård Sjöbo
Södra Färs
Vollsjö
Herrestad Ljunits Rydsgård Vemmenhög Ystads stad Skurups köp
Bj ärsjöla- gård Sjöbo köp Blentarp Östra Färs Vollsjö
Vemmenhögs, Ljunits och Herrestads doms. (del av)
Färs doms.
HALMSTAD Folkmängd 1.1.60: 86 437 Landareal (har): 230 231
Halmstad
Harplinge
Hök
Oskarström
Halmstad
Harplinge
Hök
Oskarström
Halmstads stad Eldsberga Getinge Harplinge Simlångsda- len Söndrum Hishult Karup Knäred Laholms stad Laholms lk Ränneslöv Veinge Växtorp Enslöv Kvibille Oskarströms köp Torup
Rådhusrätt
Hallands södra doms.
Kungbaeka
Folkmängd 1.1.60: Landareal (har) :
26 898 89 950
Kungsbacka Kungsbacka
Tölö
Kungsbacka stad
Lindome Onsala Särö Tölö
Hallands norra doms.
] 2 3 5 N Viske Viske Fjärås forts. Löftadalen Veddige Vårö Varberg Varberg Varberg Varbergs Rådhusrått Folkmängd 1.1.60: 56 033 stad Landareal (har) : 155 230 Falkenburg Falkenberg Falkenbergs Hallands mel- stad lersta doms. Himle Himle Himledalen Lindberga Träslöv Tvååker Ullared Ätran Årstad Årstad Morup Vessigebro Vinberg Årstad O GÖTEBORG Göteborg Göteborg Göteborgs Rådhusrätt Folkmängdl.1.60: 400 814 stad Landareal (har): 13 752 Kungälv Hising (del Hising Säve Hisings, Säve- Folkmängd 1.1.60: 31 764 av) Torslanda dals och Kung- Landareal (har) : 47 454 Tuve älvs doms. (del Marstrand Marstrands av) stad Styrsö Styrsö Öckerö öckerö Kungälv Inlands Hermansby södra Romelanda Ytterby Kungälv Kungälvs stad Mölndal Hising (del Askim Askim Askims och Folkmängd 1.1.60: 53 877 av Mölndals Landareal (har) : 34 290 Mölndal Kållered Kållered doms. Mölndal Mölndals stad Sävedal Landvetter Landvetter Råda Råda Partille Partille Hisings, Säve- dals och Kung- älvs doms. (del av) Strömstad ' Strömstad Strömstad Strömstads Norrvikens Folkmängd 1.1.60: 23 061 , stad doms. Landareal (har) : 138 454 Vette härad Tjärnö Vette Tanum Tanum Bullaren Kville Tanum
1 2 3 4 5 6 0 Uddevalla Uddevalla Uddevalla Uddevalla Rådhusrätt forts. Folkmängd'1.1.60: 110 181 stad Landareal (har) : 261 631 Ljungskile Inlands Inlands Orust, Tjörns Torpe Torpe och Inlands Ljungskile- Forshälla doms. Forshälla Ljungskile Orust Orust Morlanda Myckleby Tegneby Stenungsund Stenung- Kode sund-Kode Stenungsund Tjörn Tjörn Tjörn Lane Lane Lane-Ryr Sunnervikens Skaftö doms. Skredsvik Lysekil Lysekil L?sekils stad Stångenäs Stångenäs Munkedal Munkedal Munkedal Svarteborg Sörbygden Sotenäs Sotenäs Smögen Södra Sote- näs Tossene P VÄNERSBORG Vänersborg Vänersborg Vänersborgs Rådhusrätt Folkmängd 1.1.60: 95 103 stad Landareal (har) : 230 270 Ale (del atv) Lödöse Lödöse Vättle, Ale och Kullings doms. (del av) Flundre- Flundre Flundre Flundre, Väne Bjärke (del Lilla Edets Lilla Edets och Bjärke av) köp doms. (del av) Trollhättan Södra Väne Södra Väne Trollhättan Trollhättans stad Västra Tun- Västra Tun- hem hem Färgelanda Färgelanda Färgelanda Nordals, Sun— Högsåter dals och Val— Ödeborg bo doms. Mellerud Nordal Kroppefjåll Melleruds köp Skållrerud Sundal Bolstad Brålanda Frändefors Alingsås Alingsås Alingsås Alingsås Rådhusrätt Folkmängd 1.1.60: 66 344 stad Landareal (har) : 172 281 Flundre- Bjärke Bjärke Flundre, Väne Bjärke (del och Bjärke av) doms. (del av) Ale (del av) Nödinge Nödinge Vättle, Ale och Skepplanda Skepplanda Kullings d-oms. Starrkärr Starrkärr (del av) Kulling Herrljunga Herrljunga köp Vårgårda Vårgårda
1 2 3 4 5 P Vättle Vättle Angered forts. Hemsjö Lerum Skallsjö Stora Lund- by Borås Borås Borås Borås stad Rådhusrätt Folkmängd 1.1.60: 146 872 Bollebygd Bollebygd Björketorp Borås doms. Landareal (har) : 384 583 Bollebygd (del av) Fristad Fristad Sandhult Sandhult Ås (del av) Gäsene Gäsene Ås (del av) Brämhult Toarp Kinna Kinna Kinna köp Marks doms. Norra Mark Fritsla Sätila Viskafors Skene Skenebygden Horred Kungsäter Skene köp Svansjö Västra Mark örby Svenljunga Svenljunga— Axelfors Kinds och Red- orten Högvad vägs doms. Kind'aholm (del av) Lysjö Svenljunga köp Tranemo Tranemo Länghem (del av) (delav) Ulricehamn Tranemo Tranemo Dalstorp Kinds och Red- Folkmängd 1.1.60: 32 172 (del av) (del av) Limmared vägs doms. Landareal (har) : 175 322 Tranemo (del av) Åsunden Ulricehamn Redväg Redväg Ulricehamn Ulricehamns stad Ås (del av) Ås (del av) Hökerum Borås doms. , (del av) Åmål Bengtsfors Bengtsfors Bengtsfors Tössbo och Ved- Folkmängd 1.1.60: 33 253 köp bo doms. Landareal (har): 208 511 Steneby— Lelång Lelång Steneby Dals Ed Dals Ed- Dals Ed Bäckefors Bäckefors Åmål Tössbo Tössbo Åmål Åmåls stad R MARIESTAD Mariestad Mariestad Mariestads Vadsbo doms. Folkmängd 1.1.60: 51 583 stad (del av) Landareal (har) : 225 142 Hasslerör Hasslerör Hasslerör Lugnås Ullervad Töreboda Töreboda
köp
1 2 3 4 5 6 R Hova Hova Annehärad forts. Hova Lyrestad Tiveden Karlsborg Karlsborg Karlsborg Mölltorp Mölltorp Undenäs Undenäs Tidan (del Tidan (del Moholm av) av) Falköping Falköping Falköping Falköpings Vartofta och Folkmängd 1.1.60: 57 269 stad Frökinds Landareal (har) : 218 365 Tidaholm Hökensås Dimbo doms. Fröjered Fågelås Hökensås Tidaholm Tidaholms stad Vartofta Vartofta Frökind Habo Mullsjö Vartofta Gudhem (del Gudhem (del Gudhem Skövde doms. av) av) (del av) Hjo (del av) Hjo Hjo stad Kvänum Kvänum Vilske Skarabygdens (del av) (del av) doms. (del av) Lidköping Lidköping Lidköping Lidköpings Kinnefjärdings. Folkmängd 1.1.60: 72 310 stad Kinne och Kål- Landareal (har): 207 331 Götene Götene Götene köp lands doms. Husaby Kinnekulle Kålland Kålland Järpås Kållands Råda Norra Kål- land Vinn-inga Örslösa Grästorp Essunga Essunga Åse, Viste, Bar- Grästorp- Grästorp ne och Laske Tun Tun doms. Vara Vara Vara köp Varaorten Larv Levene Ryda Vedum Kvänum Kvänum Salueby Skarabygdens (del av) (del av) doms. (del av) Skövde Skövde Skövde Skövde stad Skövde doms. Folkmängd 1.1.60: 68 576 Gudhem (del Gudhem (del Skultorp (del av) Landareal (har) : 156 255 av) av) Stenstorp Värsås Hjo (del av) Tibro Tibro köp Skara Ard-ala Ardala Skarabygdens Skara Skara stad doms. (del av) Valle Valle
1 2 3 4 5 6 R Kvänum Kvänum Kvänum forts. (del av) (del av) Tidan (del Tidan (del Binneberg Vadsbo doms. av) av) Tidan (del av) Timmers— dala S KARLSTAD Karlstad Karlstad Karlstads Rådhusrätt Folkmängd 1.1.60 : 114 586 stad Landareal (har) : 309 643 Grums Grums-Ed Ed Mellansysslets Grums köp doms. (del av) Nor Nor Kil Kil Forshaga köp Frykerud Grava Stora Kil Munkfors Munkfors Ullerud (del av) (del av) Hammarö Hammarö Hammarö köp Nyed Nyed Älvdals och Ny- eds doms. (del av) Väse (del Väse (del Östra Fågel- östersysslets av) av) vik doms. (del av) Gillberg (del Gillbergs hä- Gillberga Södersysslets av) rad (del av) Svanskog doms. (del av) Säffle Säffle Säffle stad Värmlands- Värmlands- näs näs Arvika Arvika Arvika Arvika stad Jösse doms. Folkmängd 1.1.60: 54 704 Brunskog Brunskog Landareal (har) : 403 700 Älgå Älgå Charlotten- Jösse västra Eda berg Gunnarskog Köla Järnskog Nordmarks Järnskog Nordmarks härads Töcksmark doms. norra Årjäng Årjäng Holmedal Sillerud Årjängs köp Gillberg (del Gillbergs hä- Glava Södersysslets av) rad (del av) Stavsnäs doms. (del av) Filipstad Filipstad Filipstad Filipstads Östersysslets Folkmängd 1.1.60: 22 804 (del av) stad doms. (del av) Landareal (har): 164 176 Storfors (del Kroppa av) Storfors köp Färnebo Färnebo Rämmen Värmlands- berg Hagfors Ekshärad Ekshärad o. Ekshärad Älvdals och Ny- Folkmängd 1.1.60: 36 577 Norra Ny Norra Ny eds doms. (del Landareal (har) : 475 360 Finnskoga Finnskoga— Finnskoga— av)
Dalby Dalby
1 2 3 4 5 6 S Hagfors Gustaf Adolf Gustaf Adolf forts. Hagfors Hagfors stad Norra Råd-a Norra Råda Munkfors Munkfors Munkfors Mellansysslets (del av) (del av) köp doms. (del av) Kristinehamn Kristine- Kristine- Kristine- Råd—husrätt Folkmängd 1.1.60: 33 500 hamn hamn hamns stad Landareal (har) : 134 425 Filipstad Storfors (del Ullvättern östersysslets (del av) av) doms. (de] av) Väse (del Väse (del Visnum av) av) Väse Sunne Sunne Fryksdals Gräsmark Fryksdals doms. Folkmängd 1.1.60: 28 984 nedre Lysvik Landareal (har) : 273 204 Stora Sunne Sunne köp Torsby Fryksdals Fryksände övre Vitsand Östmark T ÖREBRO Örebro Örebro Örebro stad Rådhusrätt Folkmängd 1.1.60: 118 288 Fellingsbro Fellingsbro Fellingsbro Lindes och Nora Landareal (har) : 268 397 (del av) (del av) Frövi köp doms. (del av) Glansham- Glansham- Axberg Östernärkes mar mar Glensham- doms. mar Mosjö Tysslinge Sköllersta Sköllersta Asker Ekeby och Gällersta Sköllersta Stora Mel- lösa Lekeberg Lekeberg Lekeberg Västernärkes (del av) doms. (del av) Hallsberg Askersund Sydnärke Askersunds Västernärkes Folkmängd 1.1.60: 44137 stad doms. (del av) Landareal (har): 144 690 Hammar Lerbäck Hallsberg Hallsberg Hallsbergs köp Hallsbergs Ik Laxå—Viby Laxå köp Viby Kumla Kumla Kumla stad Kumla lk Kumla lk Karlskoga Karlskoga Karlskoga Karlskoga Karlskoga Folkmängd 1.1.60: 50 096 stad doms. Landareal (har) : 106 680 Degerfors Degerfors köp Lekeberg Svartå Svartå Västernårkes
(del av) doms. (del av)
1 2 3 4 5 6 T Lindesberg Fellingsbro Fellingsbro Ramsberg Lindes och Nora forts. Folkmängd 1.1.60: 48 925 (del av) (del av) doms. (del av) Landareal (har) : 314 786 Hällefors Hällefors Hällefors köp Grythyttan Grythyttan Lindesberg Lindesberg Lindesbergs stad Linde Linde Ljusnars- Kopparberg Kopparbergs berg köp Ljusnars- Ljusnars- berg berg Nora Nora Nora stad Noraskog Noraskog U VÄSTERÅS Västerås Västerås Västerås Rådhusrätt Folkmängd 1.1.60: 88 605 stad Landareal (har) : 87 795 Siende Västerås- Dingtuna Västmanlands bygden Kungsåra mellersta Skultuna doms. (del av) Tillberga Fagersta Fagersta Fagersta Fagersta Västmanlands Folkmängd 1.1.60: 37 887 stad mellersta Landareal (har) : 196 986 Norberg Norberg Norbergs doms. (del av) köp Västerfärne- Västerfärne- bo bo Kolsva (del Skinnskatte- Skinnskatte- Västmanlands av) berg berg västra doms. Ramnäs (del Ramnäs Ramnäs (del av) av) Köping Arboga Arboga Arboga stad Västmanlands Folkmängd 1.1.60: 67 577 Kungsör Kungsörs västra doms. Landareal (har) : 135 625 köp (del av) Åkerbo Kung Karl Medåker Hallstaham- Hallstaham- Hallstaham- mar mar mars köp. Kolbäck Kolbäck Munktorp Munktorp Kolsva (del Köping Köpings stad av) Kolsva Kolsva Ramnäs (del Sura Sura av) Sala Heby Fjärdhundra Fjärdhundra Västmanlands Folkmängd 1.1.60: 35 891 Vittinge Vittinge östra doms. Landareal (har): 224 255 Västerlövsta Västerlövsta Sala Salaorten Möklinta Sala stad Tärna Våla Nora Nora Östervåla östervåla W FALUN Falun Falun Faluns stad Rådhusrätt Folkmängd 1.1.60: 41 277 Stora Kop- Stora Kop— Stora Kop- Falu doms. (del Landareal (har) : 190 111 parberg parberg, parberg av) - Vika och Sundborn Sundborn Vika
] 2 3 4 5 6 W Svärdsjö Enviken Enviken forts. Svärdsjö Svärdsjö Avesta Avesta Folkare Avesta stad Hedemora Folkmängd 1.1.60: 55 023 By doms. Landareal (har): 177 140 Folkärna Grytnäs Krylbo köp Hedemora Hedemora Hedemora stad Hedemora lk Säter Säter Säters stad Husby Husby Stora Skedvi Stora Skedvi Borlänge Borlänge Borlänge Borlänge Falu doms. (del Folkmängd 1.1.60: 42 105 stad av) Landareal (har) : 83 940 Stora Tuna Gustafs Stora Tuna Leksand Gagnef Gagnef Bjursås Nedansiljans Folkmängd 1.1.60: 35 510 Gagnef doms. Landareal (har): 372 838 Ål Leksand Leksand Leksand Siljansnäs Rättvik Rättvik Boda Ore Rättvik Ludvika Grangärde Grangärde Grangärde Västerbergslags Folkmängd 1.1.60: 49 324 Ludvika Ludvika Ludvika stad doms. Landareal (har) : 248 692 Ludvika lk Ludvika lk Smedjebac- Norrbärke Norrbärke ken Söderbärke Söderbärke Smedjebac— Smedjebac- ken kens köp Nås (del av) Nås (del av) Säfsnäs Nås och Ma- lungs doms. (del av) Malung Järna Järna Järna Nås och Ma- Folkmängd 1.1.60: 26 289 Äppelbo Äppelbo lungs doms. Landareal (har) : 608 620 Lima Lima-Tran- Lima (del av) strand Transtrand. Malung Malung Malung Nås (del av) Nås (del av) Floda Nås Mora Mora Mora Mora köp Ovansiljans Folkmängd 1.1.60: 25172 Sollerö doms. (del av) Landareal (har): 459 132 Venjan Orsa Orsa-Våm- Orsa hus Våmhus Älvdalen Särna Särna-Idre Idre Ovansijans Folkmängd 1.1.60: 11 515 Särna doms. (del av) Landareal (har) : 694 680 Älvdalen ] Älvdalen Älvdalen
1 2 3 4 5 6 X GÄVLE Gävle Gävle Gävle stad Rådhusrätt Folkmängd 1.1.60: 140 188 Hofors Hofors Hofors Gästriklands Landareal (har) : 418 102 Torsåker Torsåker västra doms. Ockelbo Järbo Järbo Ockelbo Ockelbo Storvik Storviks och Ovansjö Ovansjö Storviks köp Hille Hille-Ham- Hamrånge Gästriklands ränge Hille östra doms T Sandviken Sandviken Sandvikens stad Årsunda Årsunda Valbo Hvedesunda- Hedesunda Österfärne- Österfärnebo bo Valbo Valbo Bollnäs Bollnäs Bollnäs Bollnäs stad Bollnäs doms. Folkmängd 1.1.60: 41865 Hanebo Landareal (har): 356 858 Ovan-åker Alfta Alfta Ovanåker Ovanåker Arbrå Arbrå Arbrå Västra Hälsing- lands doms. (del av) Hudiksvall Hudiksvall Hudiksvall Hudiksvalls Norra Hälsing- Folkmängd 1.1.60: 46 813 stad lands doms. Landareal (har): 357 515 Bergsjö Bergsjö Bergsjö Gnarp Gnarp Hassela Hassela * Delsbo Bjuråker Bjuråker , Delsbo Delsbo Forsa Forsa Forsa Harmånger Hälsingtuna Norrala (del Norrala (del Njutånger Sydöstra Häl- av) av) f _ se?—'. singlands äf-W- & doms. (del av) Ljusdal Färila Färila-Los Färila Västra Hälsing- Folkmängd 1.1.60: 27 466 Los lands doms. Landareal (har) : 532 543 Järvsö Järvsö Järvsö (del av) Ljusdal Ljusdal Ljusdals köp Ljusdals lk Ramsjö Söderhamn Söderhamn Söderhamn Söderhamns Rådhusrätt Folkmängd 1.1.60: 37 706 stad Landareal (har): 154 614 Norrala (del Norrala (del Enånger SydöstraHäl- av) av) Norrala singlands Regnsjö doms. (del av) Söderala Skog Skog Söderala Söderala ! Y HÄRNÖSAND Härnösand Härnösand Härnösands Rädhusrätt Folkmängd 1.1.60: 54189 stad Landareal (har): 219680 Bjärtrå Bjärtrå-Nor- Bjärtrå Ångermanlands dingrå Noraström södra doms. Nordingrå Ullånger
3
4
5
Kramfors
Säbrå
Kramfors
Säbrå-Hög- sjö
Kramfors stad Högsjö Säbrå
Ramsele Folkmängd 1.1.60: 21467 Landareal (har): 546 960
Hoting
Ramsele (del av) Ådalsliden
Fjällsjö Tåsjö Ramsele (del av) Jun-sele Åda-lsliden
Fjällsjö Tåsjö Ramsele F- 9 = & Junsele Ådalsliden
Ångermanlands västra doms. (del av)
Sollefteå — Folkmängd 1.1.60: 31 519 Landareal (har): 294 890
Nyland
Sollefteå
Ramsele (del av)
Boteå Ytterlännäs Långsele
Sollefteå
Ramsele (del av)
Boteå Ytterlännäs Långsele Resele Sollefteå stad Helgum
Ångermanlands mellersta doms.
Ångermanlands västa doms. (del av)
Sundsvall Folkmängd 1.1.60:119 394 Landareal (har): 708 583
Sundsvall lndal Njurunda Skön
Söråker Borgsjö
Torp
Tuna
Sundsvall
Indal Njurunda Alnö Skön Timrå Hässjö Borgsjö
Stöde Torp Tuna
Sundsvalls stad lndaJs-Liden Njurunda Alnö Sköns köp Timrå köp Hässjö Borgsjö Haverö Ånge köp Stöde Torp Attmar Selånger Tuna
Råd'husrätt
Medelpads östra doms.
Medelpads västra doms.
Örnsköldsvik Folkmängd 1.1.60: 61662 Landareal (har): 642 160
Örnskölds- vik
Anundsjö
Arnäs
Björna
Nätra Själevad
örnskölds- vik
Anundsjö
Arnäs- Grundsun- da
Björna
Nätra Själevad
Örnskölds- viks stad Anundsjö Arnäs Grundsunda
Björna
Gideå Trehörning— sjö Nätra Mo
Själevad
Ångermanlands norra doms.
öSTERSUND Folkmängd 1.1.60: 98 202 Landareal (har):
2 023 009
östersund Bispgården Brunflo
Bräcke
Östersund
Fors-Kälar- ne Brunflo
Bräcke Revsund
Östersunds stad Fors Kälarne Brunflo Hackås Bräcke Revsund
Rådhusrätt
Jämtlands östra doms
1 2 3 4 5 Z Ragunda Ragunda Ragunda forts. Stugun Stugun Frösö Frösö Frösö köp Jämtlands väst- Hallen ra doms. Oviken Mörsil Alsen-Mörsil Alsen Mörsil Offerdal Offerdal Undersåker Undersåker Kall Undersåker Åre Rödön Lit-Hägge- Häggenäs Jämtlands nås Lit norra doms. Rödön Rödön (del av) Strömsund Frostviken Frostviken Frostviken Jämtlands Folkmängd 1.1.60 : 20 087 Föllinge Föllinge- Föllinge norra doms. Landareal (har) : Hotagen Hotagen (del av) 1 150 717 Hammerdal Hammerdal Hammerdal Ström Ström Ström Sveg Berg Berg Berg Härjedalens Folkmängd 1.1.60: 23 127 Rätan doms. Landareal (har) : Övre Ljunga- 1 577 142 dalen Hede Hede Hede Tännäs Tännäs Sveg Sveg Hogdlal Lillhärdal Svegs köp Svegs lk AC UMEA Umeå Umeå Umeå stad Rådhusrätt Folkmängd 1.1.60: 100 488 Umeå norra Holmön Holmön Umeå doms. Landareal (har) : 983 887 Umeå norra Sävar Umeå lk (del alv) Umeå södra Holmsund Holmsunds köp Umeå södra Umeå lk (del av) Vännäs Vännäs Vännäs köp Vännäs lk Vännäs lk Bjurholm Bjurholm Bjurholm Västerbottens Degerfors Degerfors Degerfors södra doms. Nordmaling Hörnefors Hörnefors Nordmaling Nordmaling Bygdeå Bygdeå Bygdeå Västerbottens Nysätra Lövånger Lövånger mellersta Nysätra Nysätra doms. (del av) Lycksele Lycksele Lycksele Lycksele Västerbottens Folkmängd 1.1.60: 16 680 srtad västra doms. Landareal (har) : 563 546 Lycksele och Lycksele lk (del av) Örträsk Örträsk
Norsjö Folkmängd 1.1.60: 17 786 Landareal (har): 507 964
Jörn Malå Norsjö
Jörn Malå Norsjö
Jörn Malå Norsjö
Västerbottens norra doms. (del av)
1 | 2 3 4 5 6 AC Skellefteå Skellefteå Skellefteå Skellefteå Rådhusrått forts. Folkmängd 1.1.60: 64 764 stad Landareal (har) : 462 501 Burträsk Burträsk Burträsk Västerbottens mellersta doms. (del av) Byske Byske Byske Västerbottens Skellefteå Skellefteå Skellefteå lk norra doms. norra norra (del av) (del av) Skellefteå Bureå Bureå södra Skellefteå Skellefteå lk södra (del av) Storuman Sorsele Sorsele Sorsele Västerbottens Folkmängd 1.1.60: 16 303 Stensele Stensele Stensele västra doms. Land-areal (har) : Tärna Tärna Tärna (del av) 1 497 839 Vilhelmina DikaJnäs Dikanäs Vilhelmina Västerbottens Folkmängd 1.1.60: 11 425 lk (del av) västra doms. Landareal (har): 812 040 Vilhelmina Vilhelmina Vilhelmina (del av) köp Vilhelmina lk (del av) Åsele Dorotea Dorotea Dorotea Västerbottens Folkmängd 1.1.60: 12 908 Åsele Fredrika Fredrika västra doms. Landareal (har): 711 765 Åsele Åsele köp (del av)
BD LULEÅ Luleå Luleå Luleå stad Rådhusrätt Folkmängd 1.1.60: 76 401 Boden Boden Bodens stad Luleå doms. Landareal (har) : 610 399 Överluleå- Edefors (del av)
Edefors Överluleå Nederluleå Nederluleå Nederluleå Råneå Råneå Råneå Kalix doms. (del av) Arvidsjaur Arjeplog Arjeplog Arjeplog Piteå doms. Folkmängd 1.1.60: 16 098 Arvidsjaur Arvidsjaur Arvidsjaur (del av) Landareal (har) : 1 865 323 Gällivare Gällivare Gällivare Gällivare Gällivare doms. Folkmängd 1.1.60: 27 750 (delav) Landareal (har): 1 599 582 Haparanda Haparanda Haparanda Haparanda Torneå doms. Folkmängd 1.1.60: 48 529 stad (del av) Landareal (har): 786 698 Karl-Gustav Nedertorneå Övertorneå Övertorneå- Hietaniemi Hietaniemi Övertorneå Nederkalix Nederkalix- Nederkalix Kalix doms. Töre Töre (del av) Överkalix Överkalix överkalix Jokkmokk Jokkmokk Jokkmokk Jokkmokk Luleå doms. Folkmängd 1.1.60: ]] 666 (del av) Landareal (har): 1 814 364
1 2 3 4 5 6 BD Kiruna Karesuando Karesuando Karesuando Gällivare doms. forts. Folkmängd 1.1.60: 27 670 (del av) Landareal (har) : Kiruna Kiruna Kiruna stad 1 944 700 (del av) Vittangi Vittangi Kiruna stad (del av) Pajala Korpilom- Korpilombo- Korpilom- Torneå doms. Folkmängd 1.1.60: 14 447 bolo lo—Tärendö bolo (del av) Landareal (har): 789 660 Tärendö Pajala Pajala-Ju- Junosuando nosua—ndo Pajala Piteå Piteå Piteåorten Hortlax Piteå doms. Folkmängd 1.1.60: 39 323 Norrfjärden (del av) Landareal (har) : 480 337 Piteå lk Piteå stad Älvsby Älvsby lk Älvsby lk Älvsbyn Älvsby köp
Förslag till organisationsplan för Kristianstads polisdistrikt
Centralort: KRISTIANSTAD Kristianstads län _ Personal i Polismöstore Aklogore kontors— (4 st) karriären Expedition Personolörenden Personal i _ % kontors- karriären ______ J l l Yttre verksamhet Utrednin sverksnmhet . r___ Jourhavande beföl : | | —l_|___—__l I | Utbildn— Fust bevakning Rörligt Trafik— Sponin | Personal i ? "Teknisk" Brotts— Trafik— sektion kommo övervuk och | kontorskarriären persunol utredare utredare Polis— Fort— Bodiobil- dn ninqs- sociol— | Centrol- Skriv—, (brutts— somt ospi— patruller patruller grupp polis— | register ritnings o.brond- utredare ronter grupp I m.m. och fotu plots— i ollmö | arbete utreda hzt(även | utlän- | nings— | ärenden) L Y J | ' * Lokalt på Hela polisdistriktet | Hela polis— Hela polisdistriktet; mindre centrol— | distriktet komplicerade utredningar dock orten : endast lokalt | Arbetsgrupper f_—_—'|____T_—__"I___—"T'—'L_—l'__—_r—__W—_— 1 | | | | I | I | | .. sum Dsbg Tollarp Ahus ' |
I
| | I | BroFg D Brumlöllu Degeberga Knis inge U Lönsboda | | l l | | | | | I
Z ___—D:...—
I !
| | | | öooo o o ooö 000 000
0
! kb/sb l kb/sh |)För den i Broby och Knislinge stationerade polispersonalen förutsättes gemensamt tjönstqörinqsomröde
Förslag till organisationsplan för Hässleholms polisdistrikt
Centralort: HÄSSLEHOLM Kristianstads län
Polismästore. Personal i _ tillika distrikts- kontars— — Åklagare åklagare karriären (?.st) | | | , | _ , Yttre verksamhet Utredmn sverksamhet | | | [_ __ __ _ | lourhavande befäl : 3 ? | osa—o ; ) | | Fast bevakning Rörligt | Personal Brotls— Trafik— komma | i kontors utredare. utredare Fot— Radiahil— do | karriären "Teknisk" samt , patruller patruller I för re- personal utredare ; l gistre— (brotts— i allmän | | rings— o. o.hrand— het(även | | skrivgä— plats— utlän— | | romål utredare) nings— | ärenden) ' ! Lokalt på Hela polis— ' Hela polisdistriktet; centrol- distriktet | mindre komplicerade arten | utredningar dock en— l dast lokalt [ Arbets ru er l r—'_——T___T—"_—T——_T———1 | | | : | | | | | | I Bjärnum Hästveda Sösdala Tgringe Wnsläv Vittsjö | | | (
.|.||.
] I | |
| I I
L |
O O O
O O
O O O
Centralort: SIMRISHAMN
Förslag till organisationsplan för Simrishamns polisdistrikt
Kristianstads län
Polismöstare. tillika distrikts— åklagare
Personal | _ kontors— — Aklagore karriären ( I st)
Yttre verksamhet
©
Utrednin sverksamhet
|
F_—_ Jourhavande bef äl : ————|——© ©©©© | | ? , Fast bevakning Rörligt | Personal Brotts— Trafik— komma | i kontors utredare. utredare Fat— Radiobil- de | karriären "Teknisk" samt patruller patruller l för re— personal utredare ! gistre- (brotts— i allmän | rings— o. o.brond— hetläven' | skrivgö— plots— utlän— | romäl utredare) nings— | ärenden) %% | "_W— Lokalt på Hela Eolis— | Hela polisdistriktet; central— distri tet | mindre komplicerade orten | utredningar dock en- l dast lokalt | Arbets ru er | | |————1———— '|'————r————1 | | | | | | | | | | Borrbg Gärsnäs Löderup Tomelilla Vitabg I | ' | | | | | | | | | | J [ |
690 00
l kb/sb
Förslag till organisationsplan för Ängelholms polisdistrikt
Centralort: ÄNGELHOLM Kristianstads län _ Personal | Polismöstare Aklagore kontors- lä st) karriären Expedition Personalärenden
Personal | kontors— karriären
Yttre verksamhet Utrednin sverksamhet
©; (©
Jourhavande befäl
0000 © ©
Personal Brotts- Trati k— komma i kontors utredare. utredare Fot- Radiobil— do karriären "Teknisk" samt
,. | | l | | |
Fast bevakning Rörligt : l patruller patruller I för re— ||ersonol utredare | | | | | | | | | | |
gistre- brotts- i allmä rinqs— o. o. brand- het(även skrivgö- plats— utlän- romöl utredarq nings- ärenden) L—r—L—r—Ä %; Lokalt på Hela polis- Hela polisdistriktet; oentral— distriktet mindre komplicerade orten utredningar dock en- dast lokalt Arbetsgrupper | P———1————1———— r———+———T————r————r————| | | | | | I | | I Båstad Förslövlsholm Klippan Liungbghed Perstorp Skitnes V.|t|arup Åstorp Örke||junga | || ; ; | Fagerlhult :| ' | O () ©O GDG ©O O 0 (90 690 = () CO 0 OO 00 ©
' | | | | | kb/sb l kb/sb l kb/sb
Palisdirektör. Expedition för
tillika stats— _ lönspolischefs— och
åklagare statsäklogarärenden Kontorist l 5kriv-/kontorsbitr. l
l' _ _ _ _ r__r__
! iörekommande fall biträdande | enheter.”. J
__|
Administrativ be- fattningshavare för polisärenden
r
Äklaggr_e Pnlismästare Polismästare t_i lika distrikts- Mu? Kristianstad 4 Hässleholm ltristianstad Hässleholm ?. Simrishamn Angelholm flimrishamn l Angelholm ?)
Reservgrsonal
Ambulerande åklagare 2 Ambulerande personal i kontorskarriären | En poliskonstaplar öl
Utkast till plan för länspolischefs-statsåklagarorganisationen
Kristianstads län
Förslag till organisationsplan för Mariestads polisdistrikt
Centralort: MARIESTAD Skaraborgs län Polismästare. Personal i _ tillika distrikts— —- kontors— _ Åklagare åklagare karriären (Zst) | Yttre verksamhet Utrednin sverksamhet
| | [_ _ _ _ | Jourhavande befäl ; | | | Utbi dn.- Fast bevakning Rörligt 'Trafik— | Personal Brotts— Trafik— sektion komm övervak- | i konto utredare. utredare | Polis— Fot— Radiobil- do nings- | karriären "Teknisk" samt aspi— patruller patruller grupp l för re- personal utredare | ranter l gistre— (brotts- i allmän- | | rings o. o.brand- hetläven , | skrivqä- plats- utlän— | romöl utredare) nings- | ärenden) | | _ | | Lokalt på Hela polisdistriktet | Hela polisdistriktet; central— | mindre komplicerade orten | utredningar dock ens : dast lokalt Arbetsgrupper I r————T——*—T————|
|| | | | Gullspång Hova Karl?borg Töreboda || || || || () ©O ©O ©O , O OO 00
I kb/sb l kb/sb
Förslag till organisationsplan för Falköpings polisdistrikt Centralort: FALKÖPING Skaraborgs län
Polismästare, Personal | _ tillika distrikts— kontors— Åklagare åklagare karriären |25t) '
Yttre verksamhet Utrednin sverksamhet
Jourhavande befäl
io— _;
Fast bevakning Rörligt komma Fot— Hadiobil— do patruller patruller
L__
Lokalt på Hela lis- Hela polisdistriktet; centrol— distri tet mindre komplicerade orten utredningar dock en—
dast lokalt Arbetsrrupper
| | ________ —————.|| | I
Hjo Mullsjö Tidaholm ' |
©
l l ao do ooo 00 000
l kb/sb I kb/sb
Förslag till organisationsplan för Lidköpings polisdistrikt Centralort: LIDKÖPING Skaraborgs län
Personal i Po l ismästare Åklagare kontors— (5 st) karriären
Expedition Personalärenden
| Personal i | kontors— |
|
karriären
Yttre verksamhet Utrednin sverksamhet
Jourhavande befäl
; "— _;
Fast bevakning Rörligt komma
[___—_
(©
Persona i Brotts- Trafik— kontorskarriären utredare utredare
Fot— Radiobil- do Central- Skriv—, "Teknisk” samt patruller patruller register ritnings- personal utredare m.m. och foto- (brotts- iallmä arbete o.brand— hetlöven
plots- utlän- utreda nings- j ärenden)
|_T—L—f——J LTT—J
Lokalt på Hela polis— Hela polis Hela polisdistriktet; central— distriktet distriktet mindre komplicerade orten utredningar dock en- dast lokalt
Arbetsgrupper | | T 4 _ _ T
Förslag till organisationsplan för Skövde polisdistrikt Centralort: SKÖVDE Skaraborgs län
Personal | Polismästare kontors— karriären
Expedition Personalärenden
, Personal | kontors- karriären
Yttre verksamhet Utrednin sverksamhet
,.
Jourhavande befäl
aa_a— © _a;
Fast bevakning Rörligt Tra ik— Spanin Persona i "Teknisk" Brotts— Trattk— komman— ävervuk— och kontorskarriären personal utredare utredare Fot— hadiobil— do nings— social— Central- Skriv—, (bratts- samt
| | | l l | | | | patrulle patruller grupp polis— | register ritnings- o. brand- utredare | I | | | | | | I |
grupp m.m. och fota— plats— i allmän— arbete utreda het(även utlän- nings- ärenden) H—j L_T______' Hela polis- Hela polisdistriktet; mindre distriktet komplicerade utredningar dock endast lokalt
'W—L W Lokalt på Hela polisdistriktet central— orten
Arbets ru er |
lr —————————— r——*————r————r|———e|
| I | | I
Hvänum Skara Stenstorp libro Tidan |
©
| | | | |
__ Jourhavande bejäl
Personal | Utredare
| |
i
l l
| o ()
| | | | | | l | | |
| | i I | | | | | | () rna-'=- 00 0 O O ?. kb/sb
Utkast till plan för länspolischefs-statsåklagarorganis'ationen Skaraborgs län
Palisdirektör, tillika stats— ——
Expedition för länspolischef? och
åklagare stotsöklogarörenden liontarist l 5kriv—/kontorsbitr. | |. _ _ _ _ _ _ _ i _ _ | F—l Iförekommande Administrativ be- |fall biträdande | ;attningshavare Lstgtsåklaggå _| år polisärenden _Allgche Polismöstare Polismän; tim—("53% öklagag Mariestad 2 Mariestad Lidköping Falköping 2 Falköping Skövde Lidköping 3 Skövde 4
stervpersanal
Ambulerande åklagare 2 Ambulerande personal
i kontorskarriären | Eo poliskonstaplar 32
Förslag till organisationsplan för Umeå polisdistrikt Centralort: UMEÅ Västerbottens län
_ Personal i Polismöstare kontors— karriären
Expedition Personalärenden Personal | kontors— karriären
___J
|
Yttre verksamhet Utrednin sverksamhet
|.
Jourhavande befäl
© ©
Fast bevakning Rörligt Tra ik— komma övervak- Fot— BadiobiH da nings- potruller patruller grupp
| | | | | | | Persona i | kontorskarriären personal | t.entral— Skriv-. (brotts— l register ritnings- o.brand- | m.m. oehtoto- plats— | l l | | | | | | |
arbete utreda
|
_ Lokalt på Hela polisdistri ktet central—
orten
Hela polis- Hela polisdistriktet; mindre distriktet komplicerade utredningar dock endast lokalt
Arbets ru er
l-__—T'__—I'T_——_'l____"'_'l_—'T_—'__T____T__—_l
|'|:"':.:
Bjurholm Holmsund Hörnefors Lövanger Nordmaling Robertsfors Vindeln Vännäs Amsele | | | | | | | | | | | | | | |
| | | | 1 1 1 |
OOOO©OOO©O 000 © OOO
| kb/sb
Centralort: LYC KS ELE
Förslag till organisationsplan för Lycksele polisdistrikt Västerbottens län
Palismästar
åklagare
tillika distrikts-
Personal i kontors— karriären
'I
Aklagore lst
Yttre vei'ksamhet
ourhuvande befäl
© ©
Personal for bevak— ningsuppgifter, spa— ning samt social- polisgöromål
OOOO
Hela polisdistriktet
Personal i konto karriären för re- gistrerinqs— och skrivgiiromdl
Arbetsgrupper
Kristineberg
O
Personal för ut- redningsverksa |n— het
©OOO
Hela polisdistriktet
Förslag till organisationsplan för Norsjö polisdistrikt
Centralort: NORSJÖ
Polismästare. tillika distrikts- åklagare
Huvud'stgrka
Personal för gttre verksamhet samt utreda.—verksamhet
Personal | kontors— karriären
A_N—tagning
Jörn Molåtrösk
OO
OO OO
Västerbottens län
Förslag till organisationsplan för Skellefteå polisdistrikt Centralort: SKELLEFTEÅ Västerbottens län
Palismöstare
Åklagare (öst)
Personal | kontors— karriären
Expedition Persanalärenden
kontors—- karr|ä ren Personal i
Yttre verksamhet
QQ;
|
Utrednin-sverksamhet
,. _____ | Jourhavande betöl | meo ' I __].___ | | 1 Fast bevakning Rörligt Tra ik— l Persona i komman övervak— | kontorskarriären Fot— Radiobil— do nings— | Central- 5kriv—, patrull patnrller grupp | register ritnings— l m.m. och foto- | arbete I | | |_r | ___ . ,f _ _ _ | | | Lokalt på Hela polisdistriktet | Hela pa|is— rentral— | distriktet orten : | Arbets ru er | | r—————1———L—T————| | | | | | | | | Boliden Bureå Burträsk Bgske | I | ' I' L ! |
O O
O () O
Ö 0
Trafi k- utredare samt utredare i ollmt'i het(öven utla' n— nings— ärenden)
_; Hela polisdistriktet; mindre komplicerade
utredningar dock en- dast lokalt
Förslag till organisationsplan för Storumans polisdistrikt
Centralort: STORUMAN Västerbottens län
Palismästare, Personal | _ tillika distrikts- kontors- Aklagore åklagare karriären (l st)
Yttre verksamhet
Bevaknings- personal
00
Hela polisdist— Hela polisdist- riktet riktet', mindre komplicerade ut- redningar dock endast lokalt
Arbets ru er
Sorsele lämlig
| 690 00 O
Centralort: Vl LH ELMINA
Förslag till organisationsplan för Vilhelmina polisdistrikt
åklagare
Polismästare. ti Iliko diotrikts- _ kontors—
Personal i
korri ören
Yttre verksamhet
Bevaknings- personal
OO
Halo polisdist- riktat
©
Utrodnin-sverksamhet
Hela polisdist— riktet; mindre komplicerade ut- redningar dock endast lokalt
Arbetsgrupper
Dikanäs Saxnäs
O O
Västerbottens län
Förslag till organisationsplan för Asele polisdistrikt
Centralort: ÅSELE
Polismiistare. Personal i tillika distrikts- _— kontors- åklagare karriären
»tgrka
Personal för yttre verksamhet samt utreda.-verksamhet
©OOO
Arbet ru er
Dorotea Fredrika
OOO
Västerbottens län
Utkast till plan för länspolischefs- statsåklagarorganisationen Västerbottens län
Polisdirektör. Expedition fiir tillika otats— —— länspolischefs-och åklagare statsäklagarörenden Kontorist' ! 5kriv-/kontorsbitr ! |. _ _ _ _ __ , r 7 — J' — " '1 . . . Ilforekommande Administrativ be— |tall biträdande | fattningshavare Lstatsöklgqgre _| för polisärenden MM Polismöstgm Poligmöstgm ; - tillika distrikts- ? åklagare Umeå 5 Lycksele Umeå Lgcksele I Norsjö Skellefteå Skellefteå 3 Storuman Storuman ! Vilhelmina sele
Reservpersonal
Ambulerande åklagare ?. Ambulerande personal i kontorskarriären I En poliskonstaplar 26
KUNGL BIBL.
3 Å'J & 198? srocacnow
1 2. 3
. Den nordiske husholdsmixakolen. Nordens folkelige akademi. Nordisk förnamnen-heia
N 0 H G _|. AS & H G ua. & O, N I N 5 S S nu H I &_ m m TL 6 9 T.
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1961
Systematisk förteckning
(Stibor-na inom klammer beteckna utredningarna nummer i den kronologiska förteckningen)
J ustitiedepartementet
Besravningsplatser och gravar. [5] Underrätterna. [6] Den allmänna brattsrezistrerinsen. [11] Pensionsstiftelser. I. [14] Kriminalvård i frihet. [16] Vissa frågor rörande allmänna val. [20] Författningsutredningen V. Organisationer. nik. Valsystem. [21] Redareansvarets begränsning. [38]
Beslutstek-
Utrikesdepartemeutet Den svenska utvecklingshjiilpens administration. [22]
Försvarsdepartementet
Enhetlig ledning av krigsmakten. [7] Totalförsvarets upplysningsverksamhet. [18] Flygbuller som samhällsproblem. [25]
Socialdepartementet
Byggnadsindustrins arbetskraft. [19] Förtidspensionering och sjukpenningförsäkring m. m. [29] Handläggning av bostadslån. [82]
Kommunikationsdepartementet
Statliga belastningsbestämmelser av år 1960 för byggnadsverk. [12] Svensk h'afikpolitik. I. [23] Svensk trafikpolitik. II. [24]
Finansdepartementet
Spar-stimulerande åtgärder. [2] Automatisk databehandling inom folkbokförlnu- och uppbördsväsendet. [4] Preliminär nationalbudget för år 1961. [10] Reviderad nationalbudget för år 1961. [26]
Ecklesiastikdepartementet
1957 års skolberedning. 5. Hjälpmedel i skolarbetet. [17] 6. Grundskolan. [80] '1. Läroplaner för grund- skola och fackskolor. [31] Kungl. Teatern. Verksamhet och ekonomi. [28]
J ordbruksdepartementet
Totalisatorverksamheten. [1] Lantbrukets yrke-skolor. [18]
Handelsdopartmentet
Effektivare prisövervaknlnz. [8] Skifferoljefrågan. [2 'i]
Inrikesdepartementet
Om läkarbebov och läkar-tillgång. [8] Principer för en ny kommunindelning. [9] Polisens brottsbekämpande verksamhet. [15] Huvudmannaskapet för polisväsendet m. m. [34]