SOU 1963:23
Förslag till lag om vissa gemensamhetsanläggningar m. m.
Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Justitiedepartementet
Genom beslut den 16 oktober 1953 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för justitiedepartementet att tillkalla högst sju sakkunniga för utredning av frågan om ny fastighetsbildningslagstiftning och därmed sammanhängande spörsmål. De med stöd av bemyndigandet tillkallade sakkunniga påbörjade sitt arbete i januari 1954 och antogo namnet 1954 års fastighetsbildnings- kommitté.
Sedan byggnadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen, 1951 års byggnadsutred— ning, fastighetsbildningskommittén och Svenska stadsförbundet i gemensam skrivelse den 13 juni 1958 till statsrådet och chefen för kommunikations- departementet hemställt om särskild utredning av vissa frågor inom bygg- nwadslagstiftningen och angränsande rättsområden samt Näringslivets bygg- nadsdelegation och Sveriges fastighetsägareförbund därefter i gemensam skrivelse den 28 juli 1958 anfört vissa synpunkter i ämnet och förklarat sig instämmai syftet med förutnämnda framställning, beslöt Kungl. Maj :t den 19 december 1958, att skrivelserna skulle överlämnas till fastighetsbild- ningskommittén att av kommittén upptagas till behandling vid fullgöran- det av kommitténs utredningsuppdrag.
I de överlämnade skrivelserna påpekas behovet av lagstiftning rörande vissa, särskilt inom stadsplaneområden aktuella frågor beträffande servitut och annan markupplåtelse liksom angående sådana gemensamma anlägg- ningar, som anordnas annorledes än genom kommuns försorg, t. ex. gemen- saJn gård, lekplats, parkeringsplats och värmecentral, samt vis-sa andra med byggnadslagstiftningen sammanhängande spörsmål. Kommittén har funnit lämpligt att i ett första avsnitt av förevarande utredningsarbete be- handla de till gemensamhetsanläggningarna hänförliga problemen, vilka an- setts innefatta den mest angelägna och omfattande uppgiften och dessutom bedömts kunna lösas tämligen fristående i förhållande till övriga med upp-
draget avsedda [frågor. Sedan kommitténs arbete i denna del nu slutförts, får kommittén härmed vördsamt överlämna betänkande med förslag till lag om vissa gemensamhetsanläggningar m. rn.
I arbetet ha såsom ledamöter i kommittén deltagit landshövdingen B. A. Fallenius, tillika ordförande, ledamöterna av riksdagens första kammare redaktören F. G. Karlsson och lantbrukaren 0. E. M. Ohlsson samt leda- möterna av riksdagens andra kammare hemmansägaren B. F. Jansson, fiskaren H. S. Levin och bokhållaren J. G. Löfroth. Vid sammanträdet för slutjustering av betänkandet har riksdagsmannen Jansson på grund av sjukdom ej kunnat närvara. Enligt förordnande den 10 januari 1959 ha särskilda experter biträtt kommittén vid fullgörandet av uppdraget i denna del, nämligen stadsingenjören H. S. Carlsson Mared, numera regeringsrådet A. H. V. Körlof, sekreteraren R. Romson, civilingenjören E. Thyreen, nu- mera avdelningsdirektören E. G. Wannfors, numera stadsjuristen E. G. Westman och numera generaldirektören L. E. Öjborn. Regeringsrådet Kör- lof erhöll den 7 november 1962 på därom gjord framställning entledigande från sitt uppdrag. Tillika ha i arbetet deltagit kommitténs sekreterare hov- rättsrådet K. J. G. Gyllensvärd och överingenjören H. Wallner samt biträ- dande sekreteraren hovrättsassessorn A. Hedström, den sistnämnde särskilt förordnad med anledning av tilläggsuppdraget.
De experter, som deltagit i slutbehandlingen av betänkandet, ha biträtt kommitténs förslag.
Vissa ytterligare i de överlämnade skrivelserna berörda spörsmål _ t. ex. rörande ökade möjligheter att inom planområden upplåta ständig rätt till mark annorledes än genom servitut samt rörande komplettering av bygg- nadslagens inlösenbestämmelser med en befogenhet att lösa begränsad rätt till mark _ komma att övervägas under kommitténs fortsatta arbete.
Stockholm den 27 februari 1963.
B. Fallenius
Göran Karlsson Hans Levin
John G. Löfroth Ebbe Ohlsson
/Anders Hedström
FÖRFATTNINGSFÖRSLAG
Förslag till Lag om vissa gemensamhetsanläggningar
Härigenom förordnas som följer.
Allmänna bestämmelser
1 5.
Gemensamt för två eller flera fastigheter må enligt vad i denna lag stadgas inrättas parkeringsanläggning, trafikled, gårdsutrymme, lekplats, anord- ning till skydd mot grundvatten, ledning, värmeanläggning, tvättstuga eller liknande anläggning av stadigvarande betydelse för fastigheterna.
Lagen gäller ej anläggning för vattenförsörjning eller avlopp och ej heller annan anläggning, som enligt vad särskilt är stadgat må efter myndighets eller domstols prövning inrättas gemensamt för fastigheter.
Är fastighet upplåten med inskriven tomträtt eller är fråga om sådan rätt med avseende å ofri tomt i stad, som anses utgöra fast egendom, skall vad om fastighet och dess ägare i denna lag stadgas äga motsvarande tillämp- ning å rättigheten och dess innehavare. Lika med fastighet skall, såvitt gäller upplåtelse av utrymme för anläggning och ersättning med anledning därav, anses område, som ej ingår i fastighetsindelningen. Den, som inne- har fastighet med fideikomvmissrätt eller eljest utan vederlag besitter fastig- het på grund av testamentariskt förordnande utan att äganderätten till— kommer annan, skall vid lagens tillämpning anses såsom fastighetens ägare.
2 5.
Är anläggning, som avses i denna lag, av synnerlig vikt för ändamåls- enligt utnyttjande av fastighet inom stadsplan eller byggnadsplan, skall fastigheten anslutas till anläggningen ändå att fastighetens ägare ej sam- tyckt därtill.
Kan anläggning icke utan avsevärd merkostnad eller olägenhet utbyggas annorledes än i ett sammanhang, skall jämte fastighet, varom stadgas i första stycket, anslutas även annan inom stadsplan eller byggnadsplan be— lägen fastighet, därest anläggningen förväntas inom nära förestående tid
bliva av synnerlig vikt för fastighetens ändamålsenliga utnyttjande eller ock ett omedelbart deltagande i företaget eljest är till uppenbar fördel för fastigheten samt därav föranledd kostnad icke framstår som oskäligt be- tungande med hänsyn till fastighetens ekonomiska bärkraft.
Fastighet må ej anslut-as enligt vad nu sagts, utan att förslag därom framställts eller biträtts av ägare till fastighet, som skall ingå i företaget.
Om anslutning i andra fall än som avses i denna paragraf meddelas be- stämmelser i 17 5.
3 5.
För anläggning skall utrymme i erforderlig omfattning upplåtas med skyldighet för ägare till fastighet, varifrån upplåtelsen sker, och innehavare av annan rätt med avseende å fastigheten att tåla rivning eller förändring av befintlig bebyggelse så ock andra åtgärder, som påkallas av anläggning- ens utförande och företagets verksamhet i övrigt.
Utrymme må ej så upplåtas, att därigenom kan antagas uppkomma be- tydande olägenhet för fastighet, som avses med upplåtelsen, med mindre företaget prövas erforderligt för bebyggelse av större omfattning eller eljest av betydelse från allmän synpunkt. För upplåtelse i sådant fall fordras till- lika, att anläggningen icke kan utan avsevärd ökning av kostnaderna ut- föras på sätt, som medför mindre olägenhet än nu sagts.
4 5.
För upplåtelse av utrymme till anläggning så ock för annat intrång, som orsakas fastighet av anläggningens utförande eller begagnande, är fastig— hetens ägare berättigad till ersättning. Uppkommer eljest genom upplåtel- sen skada för ägaren, skall ersättning även därför utgivas. Å ersättning skall utgå sex procent årlig ränta från den dag, då utrymmet togs i anspråk.
Enahanda rätt till ersättning jämte ränta tillkommer innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt med avseende å fastigheten.
5 5.
Anläggning skall förläggas och utföras på sådant sätt, att ändamålet med densamma kan utan oskälig kostnad vinnas med minsta intrång och olägen- het. Därvid må jämväl vidtagas åtgärd till underlättande av framtida till— byggnad eller ökat utnyttjande av anläggningen, om av åtgärden föranledd merkostnad är allenast ringa.
6 5. Ägarna till de fastigheter, vilka äro anslutna till anläggningen, skola ge- mensamt bidraga till de med företaget förenade kostnaderna. Skyldighet, som nu avses, skall mellan fastigheterna fördelas efter vad med hänsyn till deras beräknade behov av anläggningen prövas skäligt. Kan genom mätning eller på liknande sätt bestämmas i vilken omfattning an-
läggningen under viss tid utnyttjats för varje fastighet, må dock å nämnda tid belöpande underhålls- och driftskostnad i den mån så finnes lämpligt täckas genom särskilda bidrag motsvarande varje fastighets sålunda be— stämda utnyttjande av anläggningen.
Överlåtes fastighet annorledes än genom inrop å exekutiv auktion, svarar nye ägaren, där ej annat följer av 27 å andra stycket, icke för bidrag, som förfallit till betalning innan han skall tillträda fastigheten.
7 5.
Anläggning skall brukas i överensstämmelse med sitt ändamål och de närmare föreskrifter, som meddelas för att vinna detta. I den mån så anses erforderligt mä anläggningens utnyttjande för varje ansluten fastighet be— gränsas efter vad med hänsyn till fastighetens beräknade behov av anlägg- ningen prövas skäligt.
Om förrättning
8 5.
Fråga, huruvida anläggning skall inrättas enligt denna lag, prövas vid förrättning i den ordning här nedan stadgas.
Förrättning må påkallas av ägare till fastighet, som uppgives vara i behov av anläggningen, så ock av byggnadsnämnden.
Rätt att föra talan vid förrättningen tillkommer ägare till fastighet, som saken kan angå. Såvitt avser fastighet, vari anläggningen kan komma att inrymmas, må ock innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt med avseende å sådan fastighet föra talan i vad rättigheten beröres.
9 5. Ansökan om förrättning göres skriftligen hos länsstyrelsen i det län, där fastighet som anläggningen avser är belägen. Sökanden skall i ansökningen angiva den anläggning han önskar få till stånd. Finnes uppenbart, att ansökningen icke kan upptagas till prövning, skall densamma omedelbart avvisas.
10 &.
Där ansökan om förrättning ej avvisas, skall länsstyrelsen förordna för- rättningsman. .
Till förrättningsman utses sådan person, lantmätare eller annan, som finnes äga erforderlig kunskap och erfarenhet samt jämväl i övrigt vara till uppdraget lämplig.
Har byggnadsnämnden föreslagit viss förrättningsman, skall han för- ordnas, om ej enligt andra stycket eller eljest hinder däremot möter eller särskilda skäl annat föranleda.
I den mån det av förrättningsmannen finnes erforderligt eller av sak— ägare påkallas och oskäligt dröjsmål icke föranledes därav skall förrätt— ningsmannen biträdas av två gode män, som av honom utses bland dem, vilka äro valda att tjänstgöra såsom gode män vid förrättningar avseende fastighetsbildning. Medverkan av gode män må dock ej av sakägare på— fordras i vad avser handläggning av frågor av förberedande natur eller vid- tagande av sådan åtgärd under förrättningen, för vilken deras medverkan eljest uppenbarligen skulle sakna betydelse.
Vad nedan i denna lag stadgas om förrättningsman skall, då gode män deltaga, äga motsvarande tillämpning jämväl å dem.
Bestämmes, att gode män skola medverka, rubbas icke därigenom vad dessförinnan under förrättningen beslutats eller verkställts.
12 å.
Förrättningen skall handläggas vid sammanträde med sakägarna. Utan samband med sammanträde må dock åtgärder av förberedande art vidtagas samt sådan handläggning företagas, som allenast innefattar meddelande av beslut. Förekomma ej i saken stridiga intressen, må förrättningen helt hand- läggas utan sammanträde. Finnes uppenbart, att företaget icke kan tillåtas, är sammanträde ej heller erforderligt.
Vid sammanträde skola sakägarna erhålla tillfälle att anföra vad de akta nödigt samt att förebringa utredning, som är av betydelse för de vid sam- manträdet behandlade frågorna.
Sammanträde skall hållas där de fastigheter företaget avser äro belägna, såframt icke förrättningsmannen finner det utan olägenhet kunna hållas annorstädes.
13 &.
Förrättningsmannen skall utreda vilka som äro sakägare samt verkställa erforderliga anteckningar om dessa och om de förhållanden, på vilka deras ställning som sakägare grundas. Såsom ägare till fastighet må vid förrätt- ningen den anses, som senast erhållit lagfart å fastigheten, såvida ej visas att denna tillhör annan.
För utseende av god man att bevaka bortovarande sakägares rätt skall förrättningsmannen göra sådan anmälan, som avses i 18 kap. 4 5 för— äldrabalken.
14 5.
Förrättningsmannen skall efter överläggning med sakägarna utreda för- utsättningarna för inrättande av den sökta anläggningen.
Föreligger ej i avseende, varom ovan är stadgat, hinder mot företaget, har förrättningsmannen att hänskjuta ärendet till byggnadsnämnden för in-
hämtande av medgivande jämlikt 15 å och att därvid överlämna förslag till företagets anordnande. Förslaget skall innehålla uppgift å de fastigheter, för vilka anläggningen är avsedd, samt sådan beskrivning av anläggningen med hänsyn till läge, storlek och beskaffenhet i övrigt, som kan anses er- forderlig för nämndens bedömande. Förrättningsmannen må dock, där förutsättningar för byggnadsnämndens medgivande enligt hans mening sak- nas, underlåta att uppgöra särskilt förslag.
15 5.
Finnes anläggningens inrättande icke strida mot fastställd plan eller be- stämmelser, som gälla med avseende å markens bebyggande, och ej heller eljest föranleda från allmän synpunkt olämplig bebyggelse eller mark- användning i övrigt, skall byggnadsnämnden lämna medgivande till före- taget. Om företaget strider mot plan eller bestämmelser som nu sagts, må sådant medgivande dock lämnas, då särskilda skäl äro därtill.
Har byggnadsnämnden vägrat medgivande till företaget eller vid sådant medgivande fogat villkor, som innefattar avvikelse från förrättningsman- nens förslag, må talan mot beslutet föras genom besvär hos länsstyrelsen. I den mån överklagade beslutet grundats därå, att företaget skulle strida mot fastställd generalplan eller stadsplan, må länsstyrelsen ej med frångående av byggnadsnämndens mening medgiva företaget.
16 5. _
Har medgivande jämlikt 15 & blivit helt eller delvis vägrat, må förrätt- ningsmannen efter omständigheterna inställa förrättningen eller till bygg- nadsnämnden överlämna nytt förslag till företagets anordnande. Möter eljest hinder mot företaget, skall förrättningen så snart ske kan inställas.
Finnes anläggningen böra komma till stånd, har förrättningsmannen att på grundval av medgivande jämlikt 15 & företaga slutligt bedömande av upp- kommande frågor samt meddela beslut om anläggningens inrättande (an- läggningsbeslut). Detta skall angiva
anläggningens läge, storlek och huvudsakliga beskaffenhet i övrigt; de fastigheter, vilka anslutas till anläggningen; utrymme, som upplåtes för anläggningen, samt ersättning med anledning av upplåtelsen, därvid gottgörelse för personlig skada och annan ersättning skola upptagas för sig;
den andel, som skall anses motsvara varje deltagande fastighets beräk— nade behov av anläggningen (andelstal) ; samt
det högsta belopp och den längsta tid, för vilka förmånsrätt enligt vad därom är särskilt stadgat må åtnjutas i varje fastighet.
Där så finnes påkallat, äger förrättningsmannen i anläggningsbeslutet meddela föreskrifter angående tillämpningen av säd-an begränsning av an— läggningens utnyttjande, varom stadgas i 7 5.
17 &.
Förrättningsmannen skall söka åstadkomma överenskommelse mellan sakägarna. Då i viss fråga sådan överenskommelse träffas, skall den an- tecknas i förrättningsprotokollet eller i annan handling, som underskrives av förrättningsmannen och bilägges övriga handlingar.
Överenskommelse som nu sagts skall läggas till grund för anläggnings- beslutet utom då densamma prövas strida mot beslut, som avses i 15 5. Berör överenskommelsen fastighet, som på grund av inteckning eller eljest häftar för fordran eller annan rättighet, må överenskommelsen ej heller läggas till grund för anläggningsbeslutet, såvida icke innehavaren av sådan fordran eller rättighet godkänt överenskommelsen eller denna är väsentli- gen utan betydelse för hans säkerhet.
Om ägare till fastighet, som icke jämlikt 2 5 skall anslutas till företaget, likväl förklarar sig vilja deltaga däri, skall fastigheten anslutas, därest an- slutningen icke för övriga fastigheter, för vilka anläggningen skall inrättas, kan antagas medföra ökad bidragsskyldighet eller annan olägenhet av be— tydelse. Jämväl vad i nästföregående stycke stadgas om överenskommelse skall äga motsvarande tillämpning å anslutning, varom nu är fråga.
18 5.
Den av länsstyrelsen utsedde förrättningsmannen är, liksom särskilt till- kallad sakkunnig, berättigad till skälig ersättning för sitt uppdrag; sådan ersättning bestämmes vid förrättningen. Gode män ersättas i enlighet med vad för gode män vid förrättningar avseende fastighetsbildning stadgas.
Ersättning, som avses i första stycket och ej utgör arvode till den av läns- styrelsen utsedde förrättningsmannen, samt kostnader för kallelser eller an- nat, som erfordras för förrättningen, skola där så påkallas förskjutas av sökanden.
Förrättningskostnad, som sägs i denna paragraf, skall i samband med beslut om anläggnings inrättande fördelas mellan ägarna till de fastigheter, som anslutits till anläggningen, i förhållande till varje fastighets andelstal. Inställes förrättning, skola uppkomna kostnader gäldas av sökanden eller, då byggnadsnämnden påkallat förrättningen, av kommunen. Där det på grund av särskilda omständigheter finnes skäligt, må dock skyldighet att gälda förrättningskostnad bestämmas på annat sätt än sålunda stadgats.
19 å. Bestämmelserna i 2 kap. 2 5 första stycket, 4 5, 8 5, 9 5 och 11 5, 3 kap. 1 5, 2 5 första stycket och andra stycket första punkten, 3 ä, 4 5, 6 5 första stycket, 8 5, 9 5 och 13 5, 16 kap. 2 5 samt 18 kap. 3 5 lagen om delning av jord å landet skola äga motsvarande tillämpning å förrättning enligt denna
lag. Vad i 3 kap. 4 5 fjärde stycket nämnda lag stadgas om verkan av sö- kandens utevaro från först-a sammanträdet skall dock ej gälla.
Utöver den rätt, som enligt 2 kap. 11 & förutnämnda lag tillkommer för- rättningsmän och sakkunniga, äga dessa i erforderlig omfattning vinna tillträde till byggnader, som beröras av förrättningen.
Anläggningsbeslut och beslut om förrättningens inställande skola med- delas å sammanträde eller annorledes å dag, som angivits vid sammanträde eller om vilken sakägarna underrättats skriftligen eller i annan, vid sam- manträde beslutad ordning. Beslutet skall innehålla underrättelse om vad som skall iakttagas för fullföljd av talan däremot.
20 5.
Mot beslut, som meddelats av förrättningsman, föres talan genom besvär hos ägodelningsrätten i den domkrets, där de fastigheter som saken angår äro belägna eller, om fastigheterna ligga inom flera domkretsar, hos ägo- delm'ngsrätten i den av dessa, som av förrättningsmannen angivits i med- delad fullföljdshänvisning. Klaganden har att till ägodelningsdomaren in- komma med besvärsinlaga inom trettio dagar från den dag, då anlägg- ningsbeslutet meddelades eller förrättningen inställdes. Mot beslut om ogillande av jäv mot förrättningsman eller tillkallande av sakkunnig eller i fråga om förskjutande av ersättning till förrättningsman eller sakkunnig skall besvärstiden dock i stället räknas från den dag, då beslutet med- delades.
Av byggnadsnämnd må klagan föras över anläggningsbeslut under åbe- ropande av att beslutet strider mot avgörande i fråga, som avses i 15 5, så ock över beslut, varigenom kommunen ålagts skyldighet att ersätta kostnad för inställd förrättning, som påkallats av nämnden.
I fråga om förfarandet i målet och talan mot däri meddelade beslut skall i tillämpliga delar gälla vad angående klagan över avslutat laga skifte är stadgat. Avse besvären beslut om ogillande av jäv mot förrättningsman- nen, skola bestämmelserna i 21 kap. 29 5 andra stycket och 50 & lagen om delning av jord å landet äga motsvarande tillämpning. Mot ägodelningsrätts beslut i dit fullföljd fråga om tillkallande av sakkunnig må klagan ej föras.
Om huvudman
21 &.
Hava ägarna till de fastigheter, som beröras av anläggningen, vid för- rättningen träffat avtal om att ägaren till en av fastigheterna skall såsom anläggningens huvudman och ägare på de villkor avtalet innehåller om- besörja anläggningens utförande, underhåll och drift samt tillhandahålla anslutna fastigheter den med anläggningen avsedda nyttigheten, skall för- rättningsmannen under de i 17 å andra stycket sista punkten stadgade
förutsättningarna i anläggningsbeslutet fastställa avtalet. Där utrymme för anläggningen upplåtes från annan fastighet än sådan som skall vara zn— sluten till företaget, erfordras ej att fastighetens ägare biträtt avtalet, med mindre han skall vara huvudman.
Rätten till den med anläggningen avsedda nyttigheten och plikten att bidraga till företaget äro, sedan fastställelse jämlikt första stycket skett, förenade med äganderätten till varje fastighet, för vilken anläggningen "n- rättats, och må ej för sig överlåtas. Anläggningen skall efter fastställelszn anses utgöra tillbehör till huvudmannens fastighet.
Där företagets angelägenheter hanldhavas på sådant sätt att anläggnirg— en icke kan utnyttjas i den omfattning anläggningsbeslutet angiver, äger Iöverexekutor på begäran av ansluten fastighets ägare förordna sysslomm att omhänderhava förvaltningen. Underlåter huvudmannen åtgärd, san erfordras för undvikande av betydande skada eller olägenhet, och är sa- ken av brådskande beskaffenhet, må utmätningsmannen på framställning av syssloman meddela erforderlig handräckning. Sysslomannen äger IV huvudmannen uppbära arvode, vilket bestämmes av överexekutor.
Om samfällighet
22 5.
De fastigheter, för vilka anläggning skall vara inrättad, utgöra, där ej annat följer av 21 å, en samfällighet för anläggningens utförande, under— håll och drift ävensom för ombesörjande av företagets angelägenheter i övrigt.
Varje fastighets delaktighet i samfälligheten är förenad med äganderät- ten till fastigheten och må ej för sig överlåtas.
23 å.
Samfällighetens förvaltning må ombesörjas av delägarna på sätt dessa kunna överenskomma. På delägares begäran skall dock, där ej de i sam- fälligheten ingående fastigheterna äro i samme ägares hand, utses styrelse för handhavande av samfällighetens angelägenheter; och skall för sådant fall tillika gälla vad nedan i denna paragraf samt i 24—34 55 stadgas.
Styrelse skall utses av delägarna å stämma och bestå av en eller flera ledamöter. Ändå att den tid, för vilken styrelseledamot blivit utsedd, ej gått till ända, må han av delägarna skiljas från uppdraget.
I samband med att styrelse första gången utses skola delägarna bestäm- ma den firma, under vilken verksamheten skall bedrivas. Firman skall ut— trycka samfällighetens ändamål och vara i övrigt lämplig samt tydligt skilja sig från andra förut anmälda eller registrerade firmor.
24 5.
Anmälan om styrelseval skall göras till länsstyrelsen samt vara åtföljd av anläggningsbeslut jämte bevis, att beslutet vunnit laga kraft, samt av stämmoprotokoll utvisande vem eller vilka som utsetts till styrelse även- som samfällighetens firma. Om ändring i fråga, (som nu sagts, skall på enahanda sätt anmälan göras.
Sedan anmälan om styrelseval behörigen skett, äger allenast styrelsen i förhållande till tredje man företräda samfälligheten.
25 5.
Styrelsen åligger att i överensstämmelse med antagna stadgar och andra beslut av delägarna, i den mån vad sålunda bestämts icke finnes stridande mot lag eller mot anläggningsbeslutet, utöva de befogenheter, som tillkomma samfälligheten i förhållande till delägarna, ombesörja arbete, som erfordras för samfälligheten, tillse att de förmåner, som samfälligheten har till upp- gift att bereda delägarna, komma dessa till godo utan att någon delägare missgynnas, uttaga delägarnas bidrag, låta föra samfällighetens räkenska— per pä sätt om bokföring är i allmänhet stadgat och i övrigt handhava sam- fällighetens angelägenheter.
Såsom styrelsens beslut gäller den mening, om vilken vid sammanträde de flesta röstande förena sig. Äro rösttalen lika, avgöres val genom lott- ning; i andra frågor gäller den mening, som biträdes av ordföranden vid sammanträdet.
Styrelseledamot må icke taga befattning med angelägenhet, vari han företräder ett intresse, som väsentligt strider mot samfällighetens.
26 &.
Uttaxering av delägarnas bidrag skall, där ej delägarna annorledes be- slutat, verkställas sålunda att styrelsen årligen upprättar och å stämma för granskning framlägger debiteringslängd, upptagande det belopp som skall uttaxeras, vad därav belöper å varje delägare samt tiden för inbe- talningen.
Finnas tillgängliga medel ej förslå till betalning av klar och förfallen gäld, för vilken samfälligheten svarar, åligger styrelsen att ofördröjligen upprätta och för granskning å stämma framlägga särskild debiteringslängd samt att omedelbart uttaga vad som erfordras.
Prövas i fall som avses i andra stycket försummelse ligga styrelsens ledamöter till last, äro de en för alla och alla för en betalningsskyldiga för gälden. Är försummelsen uppenbar, skall länsstyrelsen på borgenärens yrkande förordna sysslomän att utdebitera och uttaga erforderligt belopp. Ändå att försummelse ej föreligger, skall sysslomän förordnas enligt vad nu sagts, där det prövas erforderligt för åtnjutande av förmånsrätt för
gäldens belopp på sätt stadgas i lagen om förmånsrätt för fordringar en- ligt denna lag. Sysslomannen äger av samfälligheten uppbära arvode, som bestämmes av länsstyrelsen.
27 5.
Anser delägare att den uttaxering eller fördelning, som verkställts en- ligt 26 5, icke överensstämmer med anläggningsbeslutet, äger han väcka talan om rättelse inom sex veckor sedan debiteringslängden framlades å stämma. Angående uttagandet av utdebiterat och till betalning förfallet bi— drag gäller, om ej rätten i samband med talan som nu sagts förordnat annat, vad i utsökningslagen är stadgat i fråga om fordran, för vilken betalnings- skyldighet ålagts genom dom som äger laga kraft.
Kan ej bidrag, som enligt debiteringslängd påförts delägare, uttagas hos honom, skall bristen fördelas mellan övriga delägare i förhållande till deras inbördes bidragsskyldighet. Har den försumlige delägarens fastighet överlåtits annorledes än genom inrop å exekutiv auktion, skall dock vad nu sagts gälla endast om bidraget icke heller kunnat uttagas hos nye ägaren, där det förfallit till betalning inom ett år innan denne skolat till- träda fastigheten och där det ej må utgå med förmånsrätt i fastigheten enligt vad därom är särskilt stadgat. Belopp, som inbetalats till täckande av brist, skall, i den mån den försumlige fullgör sin bidragsskyldighet, tillgodoräknas delägare, som gj ort inbetalningen.
28 &.
Delägares rätt att deltaga i handhavandet av samfällighetens angelägen- heter utövas å stämma.
Den, som underlåtit att i rätt tid fullgöra sin bidragsskyldighet, må del- taga i förhandlingarna men äger ej rösträtt, innan vad sålunda eftersatts blivit fullgjort.
Ej må någon, själv eller genom ombud eller såsom ombud för annan, deltaga i behandling av angelägenhet, vari han företräder ett intresse, som väsentligt strider mot samfällighetens.
29 5.
Styrelsen skall kalla delägarna till stämma. I kallelsen skola angivas vilka ärenden som skola behandlas å stämman jämte tid och plats för stämmans hållande. Kallelse skall ske i så god tid före stämman, att delägarna erhålla skäligt rådrum.
Finnes ej styrelse eller underlåter styrelsen att utfärda kallelse till stäm- ma i enlighet med vad därom må hava bestämts, har länsstyrelsen att på anmälan av delägare utlysa stämman. Vad nu sagts skall även eljest gälla, om styrelsen underlåter att utfärda kallelse inom en vecka efter det att
minst en femtedel av samtliga röstberättigade delägare, med uppgift å de ärenden som skola behandlas, hos styrelsen päfordrat hållande av stämma. På delägares begäran har förrättningsmannen att i samband med för- rättningens slutförande hålla sammanträde med delägarna för utseende av styrelse. Sammanträde, som nu sagts, skall anses såsom stämma. Av del- ägarna därvid fattat beslut är dock gällande endast under förutsättning att anläggningsbeslutet vinner laga kraft eller eljest kan verkställas.
30 &.
Envar röstberättigad delägare, som själv eller genom ombud är närva— rande å stämma, äger därvid rösträtt i förhållande till det för hans fastig- het bestämda andelstalet. Dock må ej någons rösttal överstiga en femte- del av det sammanlagda rösttalet för samtliga å stämman närvarande röst- berättigade delägare.
Som stämmans beslut gäller, om ej delägarna för vissa fall bestämt annat, den mening, som erhållit det högsta rösttalet. Äro rösttalen lika, avgöres val genom lottning; i andra frågor gäller den mening, som biträtts av de flesta röstande eller, vid lika antal röstande, av ordföranden.
Över beslut, som fattas å stämma, skall genom styrelsens försorg föras protokoll, vilket senast två veckor efter stämman skall hållas tillgängligt för delägarna.
31 5.
I den mån det av delägare begäres är styrelsen skyldig att å stämma läm- na de upplysningar angående samfällighetens verksamhet, som kunna vara av betydelse för delägarna.
Oavsett om för samfälligheten meddelats särskilda bestämmelser angåen- de revision, äger delägare, som hos styrelsen påkallar granskning av sam- fällighetens böcker, räkenskaper och andra handlingar, på lämpligt sätt få del av dessa.
32 å.
Anser delägare, att beslut som fattats å stämma icke tillkommit i be- hörig ordning eller eljest kränker hans rätt såsom delägare i samfällighe- ten, äger han föra talan mot beslutet. Talan skall väckas inom sex veckor från beslutets dag vid påföljd att beslutet eljest är gällande.
Då talan väckts, äger rätten förordna att beslutet tills vidare ej må verk- ställas.
Dom, varigenom stämmobeslut upphävts eller ändrats, gäller även för delägare, som ej fört talan.
33 &. Skall styrelse utses men har så ej skett eller har styrelseledamot avgått eller hans uppdrag eljest upphört och är styrelsen ej ändock beslntför, 2——318020
äger länsstyrelsen på yrkande av delägare förordna syssloman att antingen ensam eller jämte de styrelseledamöter, som må finnas, handhava sam— fällighetens angelägenheter och såsom styrelse företräda denna.
Där företagets angelägenheter handhavas på sådant sätt att anläggning- en icke kan utnyttjas i den omfattning anläggningsbeslutet angiver, äger överexekutor på delägares begäran förordna syssloman att omhänderhava förvaltningen. Förordnande, som nu sagts, må dock ej meddelas, med mindre sökanden visar att stämmobeslut påkallats i syfte att åstadkomma rättelse utan att sådan likväl kommit till stånd inom skälig tid. Under— låtes åtgärd, som erfordras för undvikande av betydande skada eller olägen- het, må likväl, där med hänsyn till sakens brådskande beskaffenhet stäm- mobeslut ej kan avvaktas, syssloman förordnas omedelbart. Under ena- handa förutsättning äger utmätningsmannen på framställning av sysslo— man meddela erforderlig handräckning.
Syssloman, som avses i denna paragraf, äger av samfälligheten uppbära arvode, vilket bestämmes av den myndighet, som förordnat sysslomannen.
34 &. Kallelse och annat meddelande skall anses hava kommit till delägares kännedom, om handlingen avläJnnats i hans hemvist eller å posten i betalt brev, ställt till delägarens vanliga adress, eller, om annan adress ej är känd, till hans fastighet.
Om verkställighet m. m.
35 5.
Beslut, som meddelats av förrättningsman och som vunnit laga kraft, må med iakttagande av vad nedan i denna lag stadgas verkställas såsom lagakraftvunnen dom.
Har mot anläggningsbeslut besvär anförts i fråga om upplåtelse av ut- rymme för anläggningen eller om ersättning för sådan upplåtelse, äger ägodelningsrätten förordna, att beslutet utom i vad avser ersättningen må lända till omedelbar efterrättelse. Sådant förordnande må meddelas endast då yrkande därom framställts av någon, som förbinder sig såväl att för- skjuta den ersättning, vilken kan komma att bestämmas, jämte ränta som att vid bifall till besvären gottgöra skada till följd av att beslutet verkställts samt tillika ställer betryggande säkerhet för utgivande av förskott och gott- görelse som nu sagts. Dock må efter medgivande av den, vilkens rätt därav beröres, utrymme tagas i anspråk utan hinder av att sådan förbindelse ej lämnats i vad avser honom tillkommande ersättning.
Då förordnande jämlikt andra stycket meddelats, skall ägodelningsrät- ten i samband rmed målets avgörande pröva, om förordnandet alltjämt skall lända till efterrättelse.
Ersättning enligt 4 5 jämte ränta skall gäldas inom tre månader efter det att anläggningsbeslutet vunnit laga kraft och, där ej annat följer av vad nedan sägs, utgivas till den ersät-tningsberättigade.
Häftar fastighet, vari anläggningen iskall inrymmas, på grund av inteck- ning eller eljest för fordran, skall förrättningsmannen eller, då anläggnings- beslutet meddelats av domstol, denna, såvida icke ersättningens utbetalan- de till den därtill berättigade medgivits av samtliga fordringsh-avare eller är väsentligen utan betydelse för dem, förordna att ersättning, som icke utgör gottgörelse för personlig skada, jämte ränta skall gäldas genom belop-pets nedsättande hos länsstyrelsen för fördelning. I fråga om ord- ningen för och verkan av fördelningen skall vad angående expropriations- ersättning är stadgat äga motsvarande tillämpning. Har förordnande med- delats men fördelning ännu ej skett, mä förordnandet ej utgöra hinder mot utbetalning till den ersättningsberättigade, om medgivanden från fordringsinnehavarna företetts hos länsstyrelsen.
Innan ersättning till fullo guldits i den ordning sålunda föreskrivits, må, utom i fall som avses i 35 5 andra stycket, upplåtet utrymme ej tillträdas med mindre den, vilkens rätt därav beröres, lämnat medgivande därtill.
37 5.
Har ersättning för upplåtet utrymme ej i föreskriven ordning guldits inom ett år efter det att anläggningsbeslutet vunnit laga kraft, är beslutet förfallet.
Anläggningsbeslut är likaledes förfallet, om anläggningen ej kommit till utförande inom fem år, sedan beslutet vunnit laga kraft, eller inom den längre tid, som bestämts vid anläggningsbeslutets meddelande; skyl- dighet att återgälda uppburen ersättning jämlik-t 4 & föreligger därvid ej. Vid förrättning, som begärts före tidens utgång, må dock medgivas anstånd med anläggningens utförande på ytterligare högst fem år. Tid för talan mot beslut i fråga, som här avses, räknas från dagen för beslutet.
38 5. Rörande anläggningsbeslut, som vunnit laga kraft eller eljest mä verk- ställas, skall efter anmälan enligt vad därom är särskilt stadgat anteck- ning göras i fastighetsboken för varje av beslutet berörd fastighet.
Om verkan av ändrade förhållanden
39 &. Inträda, sedan anläggningsbeslut vunnit laga kraft, ändrade förhållan- den av beskaffenhet att i väsentlig mån inverka på fråga, som avgjorts ge-
nom beslutet, må frågan med iakttagande av vad nedan stadgas upptagas till prövning vid ny förrättning. Avses allenast ändring eller upphävande av avtal, som fastställts jämlikt 21 5, må omprövning dock ej ske med mindre förutsättningarna för avtalet väsentligt rubbats till följd av om- ständighet, som vid avtalets ingående icke rimligen bort förutses.
Vid den nya förrättningen må vid bedömande av fråga om fastighets fortsatta anslutning till anläggningen eller om minskning av fastighets andelstal hänsyn ej tagas till sådan ändring av fastighetens bebyggelse eller användning, som kan antagas hava skett i syfte att erhålla utträde eller nedsättning av fastigheten åvilande bidragsskyldighet. Avses allenast ändring, som icke påverkar bebyggelsens utformning eller markanvänd- ningen i övrigt, erfordras ej att byggnadsnämndens medgivande jämlikt 15 å inhämtas.
40 5.
Beslutas ändring rörande vilka fastigheter som skola ingå i samfällig- het, skall vid den nya förrättningen prövas, huruvida ny samfällighet skall bildas och den äldre upplösas eller ock sistnämnda samfällighet skall äga bestånd med den beslutade ändringen.
41 5.
Skall i samfällighet ingå fastighet, vilken förut icke deltagit i företaget, är fastighetens ägare, där ej annat överenskommits, skyldig att i förhål- lande till övriga delägare bidraga med en efter fastighetens andelstal be- stämd del av värdet å tillgångarna i samfälligheten. Anläggningens värde skall därvid uppskattas till kostnaden för anläggningens utförande efter skäligt avdrag för förslitning och minskad användbarhet.
I enlighet med vad nu sagts skall vid förrättningen fastställas i vad mån fastigheten skall svara för förbindelser, som åvila samfälligheten, så ock huruvida och med vilket belopp fastighetens ägare därutöver har att ut— giva tillskott till övrig-a delägare.
42 5.
Skall i annat fall än som avses i 43 & fastighet ej längre vara ansluten till anläggning, har förrättningsmannen att med hänsyn till omständighe- terna pröva, huruvida och med vilket belopp tillskott, som uppburits från fastigheten, skall återbäras till dess ägare. Återbäringsskyldighet skall dock, där överenskommelse träffats, bestämmas i enlighet med denna och må eljest icke fastställas till högre belopp än som motsvarar vad å fastigheten belöper av anläggningens jämlikt 41 5 uppskattade värde eller, om sam- fällighet bildats, av tillgångarna i denna efter avdrag av fastigheten i första hand åvilande förbindelser.
Fastighet, som utträder ur samfällighet, svarar därefter i oförändrad omfattning för samfällighetens förbindelser, i den mån dessa ej (skola gå i avräkning jämlikt första stycket. Sker fördenskull uttaxering å fastighe- ten, skall ägaren kallas till den stämma, vid vil-ken debiteringslängden framlägges för granskning; och skall beträffande honom med avseende å behörighet att klandra uttaxeringen och förpliktelse att erlägga debiterat belopp gälla vad om delägare är stadgat.
43 5.
Skall samfällighet upplösas, må kallelse sökas å dess okända borgenärer, därvid de i förordningen om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer rörande dylik kallelse meddelade bestämmelserna skola äga motsvarande tillämpning.
Ej må samfälligheten upplösas, innan all dess gäld blivit till fullo gul- den eller de för betalningen erforderliga medlen blivit nedsatta i förvar hos länsstyrelsen.
Därest vid samfällighetens upplösning tillgångarna överstiga skulderna, skall överskottet, om ej de som vid tiden för upplösningen äro delägare träffat överenskommelse därom, mellan dem fördelas efter vad som prö- vas skäligt.
44 5.
Upptages fråga angående omprövning av avtal enligt 21 5 och kan över- enskommelse i frågan ej uppnås eller kan ingången överenskommelse icke fastställas, har förrättningsmannen att, där så kan ske utan oskälig för- sämring för sakägare, förordna om fortsatt giltighet av det tidigare avtalet med den jämkning, som kan föranledas av de ändrade förhållandena. I annat fall skall han upphäva avtalet och förordna att anläggningen skall övertagas av samfällighet.
Då anläggning skall övertagas av samfällighet eller av annan fastighets ägare såsom huvudman än den, vartill anläggningen tidigare hört, åligger det, om ej annat överenskommits, samfälligheten eller den nye huvudman- nen att ersätta den förre anläggningens jämlikt 41 5 uppskattade värde, där ej ersättningen finnes böra skäligen jämkas med hänsyn främst till de bidrag, som må hava utgivits till täckande av kostnad för anläggningens utförande.
Ej må ägare till fastighet, som tidigare icke varit ansluten till anlägg- ningen, förpliktas utgiva bidrag till infriande av samfällighet åvilande er- sättningsskyldighet jämlikt andra stycket.
Denna lag träder i kraft den Avstyckningsplan skall vid tillämpning av 2 5 jämställas med byggnads- plan.
Förslag till
Lag om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar
Härigenom förordnas som följer.
1 5.
För tillskott, som på grund av uttaxering jämlikt 26 5 lagen om vissa gemensamhetsanläggningar skall utgivas av delägare i samfällighet, äger denna på de villkor här nedan stadgas enahanda förmånsrätt i delägaren-s fastighet som den, vilken enligt 17 kap. 6 5 han-delsbalken tillkommer en- skild rånteägare för avgäld av fast egendom.
Förmånsrätt, som här avses, må i varje särskild fastighet åtnjutas till belopp, som angivits i meddelat anläggningsbeslut och befunnits motsvara vad å fastigheten belöper av den beräknade kostnaden för anläggningens utförande. Ej må förmånsrätt göras gällande längre än den genom beslutet fastställda tid, varunder anläggningen med sedvanligt underhåll kan an- tagas bevara sitt värde väsentligen oförminskat.
2 5.
Om samfällighet önskar komma i åtnjutande av förmånsrätt enligt den- na lag, har styrelsen att inom sex månader från det anläggningsbeslutet vunnit laga kraft göra anmälan därom hos inskrivningsdomaren i den dom— krets, där de i företaget ingående fastigheterna äro belägna, och därvid förete beslutet jämte lagakrafthevis. Anmälan, vilken avser utnyttjande av förmånsrätt allenast till viss del, må ej godtagas, med mindre den önskade förmånsrätten i var och en av fastigheterna står i samma förhållande till den i anläggningsbeslutet medgivna omfattningen. Har anmälan rätteligen gjorts, skall i fastighetsboken för varje fastighet antecknas i vad män för- månsrätt må åtnjutas i fastigheten. Innan anteckning sålunda skett, må förmånsrätten ej göras gällande.
3 5.
Vill samfälligheten upptaga lån eller eljest ikläda sig förbindelse och överlämnar styrelsen till borgenären erhållet bevis om anteckning jämlikt 2 5, må förmånsrätt i vad avser förbindelsens belopp därefter göras gäl- lande allenast -av syssloman, som enligt vad särskilt s-tadgats på borgenä- rens begäran förordnats att utdebitera medel till betalning av klar och för-
fallen gäld. Borgenären äger dock medgiva undantag från vad sålunda före— skrivits.
4 5.
Där vid exekutiv auktion, som vunnit laga kraft, bidrag utgått med för- månsrätt enligt vad nu sagts, skall beloppet av den förmånsrätt, som mä åtnjutas -i fastigheten, mins—kas i motsvarande mån. Efter anmälan från auktionsförrättaren har inskrivningsdomaren att i fastighetsboken göra anteckning härom.
5 5.
Är fastighet upplåten med inskriven tomträtt eller är fråga om sådan rätt med avseende å ofri tomt i stad, som anses utgöra fast egen-dom, skall vad om (fastighet i denna lag stadgas äga motsvarande tillämpning å rät- tigheten. Såvitt angår ”tomträtt skall dock förmånsrätt, som här avses, åt— njutas efter den jordägaren tillkommande förmånsrätten för avgäld.
Denna lag träder i kraft den
Förslag till Lag om ändrad lydelse av 56 5 lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse
Härigenom förordnas, att 565 lagen den 31 mars 1955 om bankrörelse1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
56 5. Bankaktiebolag må — — — må dock
1 a. samfällighet, som avses i lagen om vissa gemensamhetsanläggningar, kunna erhålla kredit till belopp, för vilket förmånsrätt åtnjutes på grund av lagen om förmånsrätt för fordringar enligt nyssnämnda lag, såvida för- månsrätten må göras gällande på bankbolagets föranstaltande;
Denna lag träder i kraft den
1 Senaste lydelse se SFS 1962: 615.
Förslag till
Lag om ändrad lydelse av 28 och 29 55 lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker
Härigenom förordnas, att 28 och 29 55 lagen den 3 juni 1955 om spar- banker1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
28 5.
Sparbanks utlåningsrörelse -— —— — spar-bankens verksamhetsområde. Lån må — — — tjugufemtusen kronor.
Lån utan särskild säkerhet må beviljas till belopp i varje särskilt fall av högst femtusen kronor och sammanlagt motsvarande högst en femtedel av sparbankens fonder ävensom, utan sagda begränsningar, dels till annan sparbank eller till kommun eller därmed jämförlig samfällighet, dels ock till sådan samfällighet, som avses i lagen om vissa gemensamhetsanläggningar, såvida krediten icke överstiger belopp, för vilket förmånsrätt åtnjutes på grund av lagen om förmånsrätt för fordringar enligt nyssnämnda lag, och förmånsrätten må göras gällande på spar—bankens föranstaltande.
I övrigt —— — —— i sparbanken. Lån, för — —- — stycket sägs. Vad i — — — är ansvarig. 29 5. Är lån, _ — — ett år. Utan hinder — —— —— sagda tid. Lån som — —— — tio år. Innan lån, — — — upplåtna fastigheten. Såsom säkerhet — —— -— omförmälda uppskattningsvärdet. Sparbank skall — — —— för uppsägning.
Säkerhet av inteckning erfordras vid tillämpning av vad i denna paragraf stadgas icke i fråga om lån till samfällighet, som avses i lagen om vissa ge- mensamhetsanläggningar, såvida krediten icke överstiger belopp, för vilket förmånsrätt åtnjutes på grund av lagen om förmånsrätt för fordringar en- ligt nyssnämnda lag, och förmånsrätten må göras gällande på sparbankens föranstaltande.
Denna lag träder i kraft den
1 Senaste lydelse av 29 5 se SFS 1962: 616.
Förslag till
Förordning om ändring i förordningen den 27 mars 1953 (nr 95) om Konunga- riket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksf'o'reningar
Härigenom förordnas, att 16, 18 och 23 55 förordningen den 27 mars 1953 om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksför— eningarl skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
16 5.
Stadshypoteksföreningar hava till ändamål att, i enlighet med bestäm- melserna i denna förordning och i reglemente, som utfärdas av Konungen, tillhandahålla lån mot säkerhet av inteckning i fast egendom eller tomträtt. Att i visst fall säkerhet som nu sagts ej erfordras följer av 23 5 sista stycket.
18 5.
Medlem av förening är fastighetsägare, tomträttshavare eller i 23 5 sista stycket omförmäld samfällighet, som hos föreningen häftar för lån, för vilka medel erhållits från kassan.
23 5.
Förening må, såvitt ej gäller placeringen av säkerhetslfonden enligt be— stämmelserna i 21 5 eller fråga är om fall, som avses i sista stycket, med- dela lån allenast mot säkerhet av inteckning i fast egendom eller tomträtt. Härvid skall tillika iakttagas, att den fasta egendomen eller den med tomt— rätt upplåtna tomten är belägen inom föreningens verksamhetsområde, att dårå finnes uppförd byggnad, som är nöjaktigt brandförsäkrad och som hu- vudsakligen är avsedd för bostadsändamål eller till affärslokaler, samt att, då fråga är om lån mot säkerhet av inteckning i tomträtt, kassans styrelse godkänt det avtal, varigenom tomträtten upplåtits. I fråga om lån till kom- mun må i den omfattning och på de villkor Konungen bestämmer kravet på brandförsäkring eftergivas.
Säkerhet, som _ _ _ till föreningen. För förenings _ — — till kassan. Lån må _ — — ettusen kronor.
Alla till — _ _ till kassan.
Utan säkerhet, varom ovan i denna paragraf stadgas, må samfällighet, som avses i lagen om vissa gemensamhetsanläggningar, kunna erhålla kre— dit till belopp, för vilket förmånsrätt åtnjutes på grund av lagen om för- månsrätt för fordringar enligt nyssnämnda lag, såvida förmånsrätten må göras gällande på föreningens föranstaltande.
Denna förordning träder i kraft den
1 Senaste lydelse av 23 5 se SFS 1960:55.
Förslag till
Förordning om ändring i förordningen den 27 mars 1953 (nr 97) om Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar
Härigenom förordnas, att 16, 18 och 23 55 förordningen den 27 mars 1953 om Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar1 skola er- hålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
16 5.
Bostadskreditföreningar hava till ändamål att, i enlighet med bestämmel- serna i denna förordning och i reglemente, som utfärdas av Konungen, till- handahålla lån mot säkerhet av inteckning i fast egendom eller tomträtt. Att i visst fall säkerhet som nu sagts ej erfordras följer av 23 5 sista stycket.
18 5. Medlem av förening är fastighetsägare, tomträttshavare eller i 23 5 sista stycket omförmäld samfällighet, som hos föreningen häftar för lån, för vilka medel erhållits från kassan.
23 5.
Förening må, såvitt ej gäller placeringen av säkerhetsfonden enligt be- stämmelserna i 21 5 eller fråga är om fall, som avses i sista stycket, med- dela lån allenast mot säkerhet av inteckning i fast egendom eller tom-trätt. Härvid skall tillika iakttagas, att den fasta egendomen eller den med tomt- rätt upplåtna tomten är belägen inom föreningens verksamhetsområde, at-t därå finnes uppförd byggnad, som är nöjaktigt brandförsäkrad och som hu- vudsakligen är avsedd för bostadsändamål eller till affärslokaler, samt att, då fråga är om lån mot säkerhet av inteckning i tomträtt, kassans styrelse godkänt det avtal, varigenom tomträtten upplåtits. I fråga om lån till kom- mun må i den omfattning och på de villkor Konungen bestämmer kravet på brandförsäkring eftergivas.
Säkerhet, som — _ _ till föreningen. För förenings _ _ _ till kassan. Lån må _ _ _ ettusen kronor.
Alla till _ _ — till kassan.
Utan säkerhet, varom ovan i denna paragraf stadgas, må samfällighet, som avses i lagen om vissa gemensamhetsanläggningar, kunna erhålla kre- dit till belopp, för vilket förmånsrätt åtnjutes på grund av lagen om för- månsrätt för fordringar enligt nyssnämnda lag, såvida förmånsrätten må göras gällande på föreningens föranstaltande.
Denna förordning träder i kraft den
1 Senaste lydelse av 23 5 se SFS 1960: 57.
Förslag till
Förordning om ändring i förordningen den 4 mars 1955 (nr 110) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar
Härigenom förordnas, att 32, 37 och 43 55 förordningen den 4 mars 1955 om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
32 5.
Hypotek-sföreningama ha till ändamål att, envar inom sitt verksamhets- område, utlämna långfristiga lån till fast ränta mot säkerhet i jordegen- dom ävensom andra lån för jordhruksändamål, för vars fulla gäldande sta— ten är ansvarig (garantilån). Att i visst fall säkerhet som nu sagts ej er- fordras följer av 43 5 sista stycket.
37 5. Endast den som innehar jordegendom med äganderätt eller fideikommiss- rätt så ock i 43 5 sista stycket omförmäld samfällighet må hos hypoteks- förening erhålla lån.
Utan hinder _ _ _ självständig jordegendom. Vad i _ _ _ i bolaget.
43 5. Län må _ _ _ medlemmarna (delägarna). Utan hinder _ _ _ kunnat beviljas. Inteckningar för _ _ _ för hypotekslån.
Utan hinder av vad ovan i denna paragraf stadgas må samfällighet, som avses i lagen om vissa gemensamhetsanläggningar, kunna erhålla kredit till belopp, för vilket förmånsrätt åtnjutes på grund av lagen om förmånsrätt för fordringar enligt nyssnämnda lag, såvida förmånsrätten må göras gäl— lande på föreningens föranstaltande.
Denna förordning träder i kraft den
Förslag till
Lag om ändrad lydelse av 36 och 37 55 lagen den 25 maj 1956 (nr 216) om jordbrukskasserörelsen
Härigenom förordnas, att 36 och 37 55 lagen »den 25 maj 1956 om jord- brukskasserörelsen skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
36 5.
Kredit från — — _ vederbörande central-kassa.
Reverslån må beviljas på högst ett år eller, om pant av fastighetsinteck- ning eller obligationer blivit ställd, på viss tid, högst tre månader, efter uppsägning. Ändå att sådan säkerhet ej ställts, må i enlighet med vad nu sagts på viss tid efter uppsägning beviljas reverslån till samfällighet, som av- ses i lagen om vissa gemensamhetsanläggningar, såvida krediten icke över- stiger belopp, för vilket förmånsrätt åtnj utes på grund av lagen om förmåns- rätt för fordringar enligt nyssnämnda l-ag, och förmånsrätten må göras gäl- lande på kreditkassans föranstaltande. Kredit i räkning må beviljas på högst ett år. Växel må diskonteras på högst sex månader. Omsättning av kredit må kunna medgivas.
37 5. Kreditkassa mä _ — _ lämnat medgivande. Lån mot _ — — jordbrukets kreditkassa.
Utan hinder av vad i första stycket stadgas må kommun eller annan där- med jämförlig samfällighet ävensom allmän kassa eller inrättning, vars reglemente blivit fastställt av Konungen, så ock bankaktiebolag eller spar- bank kunna erhålla kredit utan särskild säkerhet. Jämväl samfällighet, som avses i lagen om vissa gemensamhetsanläggningar, må kunna utan de i denna paragraf stadgade begränsningarna erhålla kredit till belopp, för vilket förmånsrätt åtnjutes på grund av lagen om förmånsrätt för ford- ringar enligt nyssnämnda l=ag, såvida förmånsrätten må göras gällande på kreditkassans föranstaltande. Vad i första stycket stadgas skall ej heller avse lån, för vars fulla gäldande staten eller kommun eller därmed jäm- förlig samfällighet är ansvarig.
Denna lag träder i kraft den
ALLMÄN MOTIVERING
Möjligheter enligt gällande rätt att genomföra samverkan mellan fastigheter
Anläggningar, avsedda att tjäna för flera fastigheter gemensamma ända- mål, äro icke någon nyhet utan ha sedan gammalt förekommit i Växlande omfattning både i städerna och på landsbygden. Företeelsen bör ses som ett led i strävandena att lösa den större frågan om lämpligaste sättet överhuvud- taget att utnyttja fastigheter och äger med hänsyn härtill ett nära samband med fastighetsbildning i egentlig bemärkelse. Ehuru indelningen i fastigheter i princip syftar till att åstadkomma självständiga enheter, bli dessa vid ut- nyttjandet i högre eller lägre grad beroende av varandra och av tillgången till nyttigheter, vilka icke stå till förfogande inom fastigheterna. En utveck- ling i riktning mot samverkan över fastighetsgränserna har på senare år blivit alltmera påtaglig. Detta gäller särskilt städer och andra områden med tätare bebyggelse. Begreppet tätbebyggelse förutsätter just särskilda anord- ningar för tillgodoseende av gemensamma behov (6 5 byggnadslagen). Såvitt angår bebyggelsefrågor sammanhänger denna utveckling främst med det förhållandet, att ökade erfarenheter vunnits och nya metoder kommit till användning på stadsbyggnadsteknikens område, vilket ansetts nödvändig- göra delvis andra former än de hittills tillämpade för den rättsliga regle- ringen av hithörande företeelser.
I vissa av de situationer, där fastighetsägares möjligheter att utnyttja sin fastighet behöva kompletteras med en befogenhet att tillgodogöra sig nyt- tighet utanför fastighetens område, ankommer det på kommunen att till- handahålla nyttigheten ; så är exempelvis fallet med anordnande av gator och andra allmänna platser inom stadsplan samt i allmänhet av vatten— och avloppsledningar. För tillgodoseendet av andra gemensamma ändamål svara däremot de enskilda, och det är denna grupp av fall som påkallar intresse i förevarande sammanhang. Redan för närvarande finnas i huvudsak ut- tömmande lagbestämmelser om samgående i åtskilliga hänseenden mellan fastigheter, medan i andra situationer tillämpliga regler äro ofullständiga och i varje fall icke utformade med sikte på den särskilda karaktären hos de ändamål, som aktualiserat ifrågavarande utredningsuppdrag och som avse anordnande av exempelvis gemensam gård, lekplats, parkeringsplats och värmecentral.
Redan gällande lagstiftning innehåller på åtskilliga områden regler om samverkan mellan fastigheter. Vid sidan av de fall, då fråga är om företag
som ombesörjes omedelbart av det allmänna, kan man här skilja mellan sä— dana samverkansformer, som kräva beslut av något det allmännas organ och som innefatta ett större eller mindre mått av tvång, samt sådana, som stödja sig på en helt frivillig uppgörelse mellan flera fastighetsägare.
Vad angår den förstnämnda av dessa båda grupper visar till en början lagstiftningen om fastighetsbildning exempel på gemensamhetsbildningar. Enligt 10 kap. jorddelningslagen kunna vid laga skifte mark och vattenom- råden i viss utsträckning undantagas för skiftesdelägarnas gemensamma be— hov. Även vid andra former av fastighetsbildning och vid tillämpning av 1917 års lag om fastighetsbildning i stad kan motsvarande åtgärd förekomma. I princip är denna samfällighetsbildning oberoende av medgivande från fastig— hetsägarnas sida. Rörande förvaltningen av vad sålunda blivit avsatt för ge- mensamt ändamål finnas ej några regler i lagstiftningen om fastighetsbild- ning utan upptagas erforderliga föreskrifter, i den mån frågan ej regle— ra'ts i annan ordning, i lagen den 13 juni 1921 om förvaltning av bysam— fälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter. Enligt sistnämnda lag må, om delägarna ej kunna enas om användning eller till- godogörande av den undantagna egendomen, fråga därom upptagas och avgöras vid sammanträde med delägarna inför en av rätten därtill för- ordnad ordförande. Därvid kunna delägarna besluta, att samfälligheten skall ställas under förvaltning för gemensam räkning. Har så skett, skall av delägarna antagas reglemente, som anger grunderna för denna förvalt— ning och som skall underställas rättens prövning. Förvaltningen ombesör- jes av en eller flera sysslomän, valda enligt grunder, som angivits i regle- mentet. Kan ej bestämmelse träffas om förvaltning i nu angivna ordning, må en var av delägarna påkalla äganis ställande under förvaltning av god man, som utses av rätten. Det må påpekas, att de förvaltningsregler, för vilka här redogjorts, icke äro inskränkta till mark som undantagits vid laga skifte. Även samfällda ägor, som vid annan laga delning eller vid sämjed-elning undantagits för gemensamt behov eller uteslutits från del- ningen, omfattas av lagen, liksom även mark, som eljest är gemensam för två eller flera fastigheter med i övrigt skilda ägor. Det sagda gäller för övrigt icke blott själva marken utan även rättigheter och förmåner, som äro samfällda för två eller flera fastigheter som nyss nämnts. Om sålunda servitut bildats till förmån för flera fastigheter, kan därför förvaltning enligt lagen anordnas för servitutets gemensamma utnyttjande. Det har t. ex. förekommit, att sådan förvaltning avsett utnyttjande .av gemensam värmecentral, tvättstuga, lekplats och liknande anläggningar, som utförts med stöd av servitut.
Även på områden utanför den egentliga fastighetsbildningslagstiftningen förekommer i stor utsträckning lagreglering av ifrågavarande tvångsmässiga karaktär.
Sålunda ger lag-en den 5 maj 1960 om fisk-evårdsområden möjlighet för
fiskerättsägare och vissa med dem jämställda rättighetshavare att för ord- nande av fiskeförhållandena och främjande av fiskerättshavarnas gemen- samma intressen bilda en sammanslutning, benämnd fiskevårdsområde. Beslut härom meddelas av länsstyrelsen, som dock på avgörande punkter är bunden av delägarnas beslut. Sålunda kräves för tillkomsten av fiske- vårdsområde viss anslutning av delägarna. Bildandet skall i regel föregås av en förrättning, och för området skola stadgar fastställas. Delägarna ha möjlighet att besluta om utarrendering av fisket eller försäljning av fiske- kort. Fiskevårdsområde skall bildas för viss tid — minst tio och högst tjugufem år _ som dock i visst fall kan förlängas. Nya delägare äro i prin- cip bundna av tidigare beslut. Tillkomsten av fiskevårdsområde inverkar icke på bestående äganderättsförhållanden, men den enskilde fiskerätts- havaren blir vid utövandet av fisket bunden av stadgarna och delägarnas beslut.
Enligt lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt må ägarna av särskilda fas- tigheter, vilkas ägor bilda ett sammanhängande område, i ändamål att be- främja jaktvården å området, besluta att ägorna skola utgöra jaktvårds- område. För beslutets giltighet fordras fastställelse av länsstyrelsen. Kunna samtliga fastighetsägare icke enas om att jaktvårdsområde skall bildas och om vissa närmare grunder rörande verksamheten, skall särskild förrätt— ningsprövning verkställas genom en av länsstyrelsen förordnad förrätt- ningsman. I sådant fall fordras för jaktvårdsområdes bildande viss kvali- ficerad majoritet av fastighetsägarna. Utöver föreskriften, att beslutet om jaktvårdsområdes bildande skall innehålla de huvudsakliga grunderna för verksamheten å området, saknas bestämmelser om förvaltningen.
Häradsallmänning tillhör _ enligt lagen den 18 april 1952 om härads- allmänningar _ ägarna till de fastigheter inom härad-et, vilka äro satta i mantal eller med vilka, enligt vad vid jord-delning bestämts, är förenad rätt till delaktighet i allmänningen. Denna delaktighet åtnjutes efter oför- medl-ade hemmantalet eller, i fråga om fastigheter för vilka rätten till delaktighet bestämts vid jorddelning, efter den därvid stadgade grunden. Ej må delägare å annan överlåta sin rätt till delaktighet i allmänningen annorledes än gemensamt med själva fastigheten, och överlåtelse i strid häremot är ogiltig. Delaktigheten är således oskiljaktigt förenad med fas- tigheten. Förvaltningen av häradsallmänning ombesörj es av en allmännings- styrelse, och delägarnas beslutanderätt utövas å allmänningsstämma. Vidare skall finnas särskilt reglemente, vartill förslag uppgöres av delägarna och underställes Kungl. Maj :ts prövning.
Vattenlagen innehåller flera exempel på tvångsvis anordnad samverkan mellan fastigheter. En förutsättning för vattenreglering enligt 3 kap. är, att någon vill, till gemensamt gagn för sig och annan, reglera vattnets avrinning ur sjö eller annan vattensamling eller i vattendrag för åstadkommande av bättre hushållning med vattnet eller eljest för beredande av ökad möjlighet
att utnyttja vattenkraft eller såväl för ändamål, som nu sagts, som ock för torrläggning av mark. Om den som önskar detta påfordrar att övriga, för vilka företaget i något av nu angivna hänseenden är till gagn, skola taga del i kostnaden för detsamma, äger han vitsord till företaget, såframt mer än hälften av den beräknade båtnaden därav belöper å egendom, som tillhör honom eller honom och andra, vilka förena sig med honom om företaget. Skall vattenreglering i enlighet härmed komma till stånd, skola alla strömfall, för vilka regleringen medför båtnad, sä ock all den mark, som genom företaget vinner stadigvarande torrläggning, i avseende å fö- retaget utgöra en samfällighet med skyldighet i princip för delägarna att taga del i kostnaden för företaget, envar i mån av värdet å den båtnad, som beredes hans egendom. Ägare till strömfall är emellertid, såframt han ej själv sökt vattenregleringen eller på närmare angivet sätt skall anses lik- ställd med sökanden, icke skyldig att deltaga i kostnaden för företaget, förrän han begagnar den genom regleringen vunna förbättringen; den å hans fall belöpande andel i kostnaden skall, intill dess den erlägges av honom, gäldas av övriga delägare i samfälligheten efter vanliga fördelnings- normer. Delaktigheten i samfälligheten med åtföljande skyldighet att bi- draga till dess kostnader är oskiljaktigt förenad med äganderätten till de i samfälligheten ingående fastigheterna. Ansökan om vattenreglering göres hos vattendomstol och prövas av denna antingen omedelbart eller _ efter syneförrättning — genom 'underställning av synemännens utlåtande. Se- dan medgivande till vattenreglering i laga ordning erhållits, skola stadgar antagas och styrelse utses. Styrelsen har att handhava de med företaget förenade angelägenheterna och äger att i allt vad som rör deltagarna sam— fällt ej mindre i förhållande till tredje man handla å deltagarnas vägnar än även inför domstolar och andra myndigheter företräda deltagarna. I sin verksamhet har styrelsen att i princip följa deltagarnas beslut å samman- träde men intager i viss mån en självständig ställning i förhållande till del- tagarna. Sådant beslut av dessa, som strider mot stadgarna eller mot lag, är styrelsen sålunda ej skyldig att följa, och vid uttaxering av deltagarnas bidrag är styrelsen icke beroende av att den debiteringslängd, som framlagts på sammanträde med deltagarna, blir godkänd av dessa.
En samfällighetsbildning, som nära ansluter till stadgandena om vatten- reglering, möter i 7 kapzs regler om torrläggning av mark genom dikning, vattenavledning eller invallning. Vill någon upptaga dike för torrlägg— ning av sin mark och ås-tundar annan att för sin mark deltaga i dikningen, är denn—e, såframt det är förenligt med dikningen's ändamål och hin-der ej möter till följd av markens beskaffenhet eller läge elller därav att kostna- derna vskul-le oskäligt ökas, berättigad fordra, att åt diket gives det läge och djup samt dikningen i övrigt erhåller den utsträckning och omfatt- ning, att största möjliga båtnad beredes hans mark. Är dike, som någon vill uppta—ga, till båtnad jämväl för annans mark, är denne skyldig att taga 3_318020
del i dikningen. All mark, för vilken dikningen medför båtnad och vars ägare skola däri taga del, utgör i avseende å företaget en samfällighet. Delägare är i princip skyldig att taga del i kostnaderna för samfällighetens torrläggning i mån av värdet är den båtnad hans mark därigenom beredes. Ansökan om dikning skall ingivas till länsstyrelsen och prövas vid syne— förrättning. Synemännens utlåtande skall i vissa fall underställas vatten- domstolens prövning. Reglerna om dikning skola med iakttagande av vissa ytterligare bestämmelser tillämpas även å vattenavledning. Sådan före- ligger i första hand då någon vill för torrläggning av sin mark sänka eller uttappa sjö eller annan vattensamling, fördjupa, utvidga eller räta älv, å eller annat vattendrag eller eljest avled-a vatten därifrån. Vad sålunda gäller om vattenavledning skall i princip gälla även invallning, d.v.s. åt- gärd, varigenom vall eller annan byggnad uppföres i syfte att vinna torr— läggning vid eller i vattendrag, sjö eller annan vattensamling eller havet. I fråga om invallning skola emellertid vissa särskilda bestämmelser tillämpas; härutinnan är särskilt att märka, att i fråga om invallning stadgas en mera begränsad skyldighet att deltaga i företaget än vad fallet är med avseende å vattenavledning i allmänhet. Beträffande samfällighetens organisation och verksamhetsformer gälla enhetliga regler med avseende å dikning, vat- tenavledning och invallning. I stort sett äro dessa bestämmelser desamma som vid vattenreglering. Vissa avvikelser förekomma emellertid. Sålunda skall i torrläggningsföretag styrelse utses endast om delägarna äro flera än två. I motsats till vattenregleringsfallen är ej heller antagande av stadgar obligatoriskt.
Slutligen innehåller 8 kap. vattenlagen föreskrifter om samfällt avledande av kloakvatten och av industriellt avloppsvatten. Är företag, varå dessa föreskrifter äro tillämpliga, gemensamt för två eller flera samhällen, skall som regel det samhälle, som finnes bäst lämpat därför, åläggas att mot er- sättning för den del av företagets utgifter, som skall åvila den eller de övriga deltagarna, handhava företagets angelägenheter. Motsvarande regel gäller i fråga om företag, som är gemensamt för två fastigheter. Är företaget däremot gemensamt för flera än två fastigheter, skall i stället styrelse utses och kunna deltagarna antaga stadgar. I sistnämnda fall omhänderhaves företaget således av en samfällighet och beträffande denna skola i det vä- sentliga tillämpas motsvarande bestämmelser om vattenreglering.
I nära samband med 8 kap. vattenlagen står lagen den 3 juni 1955 om allmänna vatten- och avloppsanläggningar, vilken främst med avseende å vissa större avloppsföretag ersätter nyssnämnda bestämmelser i vattenlagen såvitt gäller anslutningsrätt, anslutningstvång och kostnadsfördelning. 1955 års lag åsyftar att inom sådant samhälle, som avses i 8 kap. vattenlagen, på ett enhetligt sätt reglera vattenförsörj nings- och avloppsfrågorna i vad angår förhållandet mellan den som omhänvderhar en allmän vatten- och avlopps- anläggning _ huvudmannen _ samt ägarna till de fastigheter, vilka an- slutits eller ifrågasättas bli anslutna till anläggningen. Den samverkan,
som avses i 1955 års lag, sker således icke genom samfällighetsbildning utan verksamheten omhänderhaves av huvudmannen, som ombesörjer an- läggningens utförande och fullgör övriga till anläggningen hänförliga upp- gifter. Huvudmannen äger därvid möjlighet att få fastighet ansluten till fö- retaget mot ägarens vilja, såframt ej ändamålet med sådan anslutning kan med större fördel för fastigheten vinnas på annat sätt.
Lagen den 3 september 1939 om enskilda vägar reglerar ingående sådan samverkan mellan fastigheter, som avser att tillgodose dessas behov av väg. Enligt lagens 2 kap., som gäller enskilda vägar i allmänhet, är fastighets- ägare pliktig att mot ersättning upplåta mark till begagnande såsom väg för annan fastighet, om vägen är av synnerlig vikt för dennas ändamålsenliga brukande och ej kan lända till märkligt men för den fastighet, över vilken vägen skall framgå. Under liknande villkor föreligger skyldighet att upplåta befintlig väg till begagnande för annan fastighet. Om en väg, som någon vill bygga för sin fastighet, kommer att bli av synnerlig vikt även för brukan- det av annan fastighet, är den sistnämnda fastighetens ägare p-liktig att deltaga i byggandet. Men även ägare till befintlig väg eller den som fått sådan väg till sig upplåten kan tvinga andra att medverka, i det att jämväl vägunderhåll och vinterväghållning utgöra ett gemensamt åliggande för ägarna till alla de fastigheter, som ha nytta av vägen den tid marken är har resp. snötäckt. Väghållningsbördan fördelas mellan flera väghållnings- skyldiga med hänsyn till den omfattning, vari de beräknas komma att begagna vägen, dock att ej å någon fastighet må läggas större andel än som svarar mot dess nytta av vägen. I fråga om formerna för ombesörjan— de av arbetet med vägbyggnad, vägunderhåll och vinterväghållning gäller att detta utföres antingen gemen-samt eft-er andel-stal eller efter vägdelning. Skall väghållningen genomföras enligt gemensamhetssystemet, utgöra fas- tigheterna en vägsamfällighet, organiserad i stort sett som samfälligheter för vattenreglering. Frågor om rättigheter och skyldigheter enligt lagen prövas vid förrättning, verkställd av en av länsstyrelsen utsedd förrätt- ningsman med biträde i vissa fall av två gode män. Förrättningsinstansens bedömande kan överklagas hos ägodelningsrätt. Enligt lagens 3 kap. gälla beträffande områden med tätare bebyggelse särskilda regler, enligt vilka vägfrågorna kunna ordnas på annat sätt än nu beskrivits-. Efter förrätt— ningsprövning anförtros väghållningen inom sådant område åt samfällighet av delvis annat slag än de förut nämnda. Då sådan samfällighet _ vägför- ening — i regel omfattar ett stort antal fas-tigheter, gälla i fråga om för- delning av väghållningsbördan och i vissa andra hänseenden regler, som innebära avsevärda förenklingar i jämförelse med bestämmelserna angå- ende enskilda vägar i allmänhet. Tredje kapitlet-s regler få sin särskilda prägel även genom det starka allmänna intresset av att samhällsbildningen inom tätbe—byggelsen ordnas på ett ändamålsenligt sätt. Ett uttryck härför är det avgörande inflytande länsstyrelsen här äger på frågorna om Väg- förenings bildande och om dess väghållning.
Vidare kan enligt lagen den 2 juni 1933 om ägofred bestämmas, att vissa sakägare gemensamt skola hålla stängsel eller utföra arbete för upplåten be.— tesmarks inhägnande och anordnande för betesbruk. Då detta blivit i laga ordning bestämt _ genom förrättning eller dom eller ock genom skriftlig överenskommelse — bildas en samfällighet. Äro sakägarna flera än två, skall för samfälligheten utses styrelse; tillika kunna sakägarna antaga stadgar. I fråga om samfällighetsförvaltningen i övrigt hänvisas i allt vä- sentligt till bestämmelserna om 'vattenreglering.
Utmärkande för de nu nämnda, på vis-sa särskilda ändamål inriktade samverkansinstituten är således, att gemenskapen konstitueras mellan fas- tigheterna som sådana och därför i princip ej upphäves till följd av väx- lingar i äganderätten. Härtill kommer att regleringen innehål-ler ett tvångs- moment, i det att fastigheter under vissa förutsättningar kunna mot ägarnas bestridande bli anslutna till ett gemensamt företag. Frånsett den speciallag- stiftning som nämnts finnas möjligheter att genom avtal i viss utsträckning lösa samverkansfrågor även för ändamål, vilka icke äro lika snävt begrän- sade utan kunna avse varje nyttighet av betydelse för en fastighets tillgodo- görande. Det är därför huvudsakligen dessa på frivilliga uppgörelser grun- dade tillvägagångssätt som för närvarande stå till buds, då någon vill an— ordna ett gemensamhetsföretag för något av de ändamål, vilkas främjande åsyftas med det åt kommittén anförtrodda utredningsuppdraget. Emellertid kan en samverkan i dessa fall icke på samma sätt som i speciallagstiftningen knytas till de berörda fastigheterna, och ej heller föreligger möjlighet att på rättslig väg tvinga någon att vara ansluten.
Som exempel på avtal av hithörande slag kan nämnas upplåtelse av rätt till elektrisk kraft från sådan starkströmsanläggning, som avses i lagen den 22 juni 1920 med vissa bestämmelser om registrering av elektriska an— läggningar samt om rätt till elektrisk kraft m.m. Ehuru det icke utgör någon förutsättning för upplåtelsen, att denna sker till förmån för flera fas- tigheter, torde starkströmsanläggningar regelmässigt vara avsedda att ut- nyttjas av ett flertal, och här föreligger därför i praktiken en samverkan mellan fastigheter. Abonnents rätt till elektrisk kraft kan i vissa fall vinna sakrättsligt skydd genom inteckning i kraftleverantörens fastighet. Även utan inteckning är rättigheten för övrigt, om den är skriftligen upplåten, gällande mot den som genom frivillig överlåtelse förvärvat fastigheten. Utom den med krafträtten förenade sakrättsverkan höra i detta sammanhang uppmärksammas vissa bestämmelser i 1920 års lag, vilka ha till syfte att ge abonnent erforderlig trygghet för den händelse kraftleverantören till följd av ekonomiskt obestånd eller annat förhållande icke iakttager sin leverans- skyldighet. I enlighet härmed äger överexekutor förelägga anläggningens ägare att vid vite fullgöra skyldigheten eller i vissa fall förordna om sär- skild förvaltning av anläggningen, s. k. tvångsförvaltning.
Av mera allmänt intresse och av särskild betydelse med hänsyn till kom-
mitténs uppdrag är servitutsinstitutet såsom medel att på frivillig väg trygga samverkan mellan fastigheter.
Genom avtal om servitut kan på en fastighet — den tjänande _ läggas besvär och last till förmån för annan fastighet _ den härskande _ så- som angående väg, vattens ledning eller uppdämning, ledning för överfö- rande av kraft, s-kogsfång, mulbete, torv-, ler- eller grustäkt, utsikt eller fönster. Åtskilliga andra ändamål, som kunna tillgodoses genom servitut, äro tänkbara, t.ex. just de i förevarande sammanhang särskilt aktuella, vilka gå ut på anordnande av gemensamma parkeringsanläggningar, lek- platser, värmecentraler etc. Servitutet ger således möjlighet för envar av de fastigheter, som avses bli betjänade av en anläggning av nämnda slag, att för anläggningens utförande och bibehållande taga i anspråk ett utrymme utanför den egna fastigheten eller att, om en anläggning redan färdigställts, taga densamma i anspråk. I detta avseende kan de härskande fastigheter- nas rätts-ställning dessutom förstärkas, så att servitutet blir gällande även om den tj änande fastigheten efter överlåtelse byter ägare. Sådan sakrätts- lig verkan erhåller s-ervitutsavtalet främst genom inteckning i den tjänande fastigheten eller genom att vid överl-åtelsen sker förbehåll, att servitutet skall gälla även mot nye ägaren. Vid försäljning i den ordning utsöknings- lagen bestämmer äger rättigheten ej under alla förhållanden bestånd mot köp-aren. Faller servitutet inom det vid auktionen bestäm-da läg-sta budet, ska-ll försäljning ske endast under "förbehåll att servitutet består. I annat fall kan servitutet komma att vid exekutionen uppoffras, om detta erfordras för tillgodoseende av intressenter med bättre rätt. Det sakrättsliga skyddet är således här _ frånsett servitut, som stiftas vid fastighetsbildning, och vissa andra grupper av servitut _ svagare utvecklat än i fråga om motsva- rande rätt att taga mark i anspråk enligt speciallagstiftningen, t.ex. för dike eller väg. Slutligen må erinras, att vad nu sagts om servitutets ofull- ständiga sakrättsverkan avser allenast förhållandet till den tjänande fastig- heten och således icke gäller servitutets anknytning till den härskande fas- tigheten. Denna anknytning bibehålles under servitutets giltighetstid orub- bad, och en byggnad eller annan anläggning, som sistnämnda fastighets ägare med stöd av servitutet utfört på den tjänande fastigheten, blir också tillbehör till den härskande fastigheten.
För en fullständig reglering av de flesta hithörande företeelser är det emellertid icke nog, att den härskande fastigheten utrustas med en rätt att utnyttja mark eller anläggningar utanför dess gränser. Exempelvis en parkeringsanläggning eller en värmecentra-l måste också bygga.-s, underhål- las och kontinuerligt drivas för att den avsedda nyttigheten skall komma de anslutna fastigheterna till godo. Då det gäller anspråk på dylik-a posi- tiva prestationer är servitutsinstitutets användbarhet begränsad genom att den tjänande fastighetens ägare endast har att _ i den mån avtalet innehål- ler föreskrift därom _ underhåll-a väg, byggnad eller inrättning, som erford-
ras för rättighetens begagnande. Härav följer att, om ett servitutsavtal upp— tager föreskrift om fullgörande av positiva prestationer utöver underhålls- skyldighet, avtalet i princip icke kan intecknas såvitt avser nämnda före- skrift. Å andra sidan synes det icke vara ovanligt att inskrivningsdomare som servitut godtaga avtal, vilka i sak innebära tämligen långtgående presta- tionsskyldighet för ägare till tjänande fastighet ehuru de icke genom orda- lagen alltför tydligt utmärka detta. Något prej udicerande avgörande i högsta instans föreligger emellertid ej, och frågan om hur långt man här kan gå är därför alltjämt tveksam (jfr t. ex. Hillert, Servitut _ förmån och last s. 100 ff.).
I fråga om mark, som upplåtits med tomträtt, ha de rättsliga problem, vilka aktualiserats vid ordnande av gemensamhetsanläggningar, ofta fått sin lösning i tornträttskontrakten. Ett visst stöd härför har ansetts utgöra föreskriften i 4 kap. 45 lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom, att upplåtelsehandlingen skall ange _ utöver ändamålet med upp- låtelsen och avgäldens belopp _ de närmare föreskrifter rörande fastighe— tens användning och bebyggelse samt de bestämmelser i övrigt som skola gällai fråga om tomträtten. Till belysande av stadgandets innebörd uttalades under förarbetena till 1953 års ändringar i tomträttslagstiftningen, att det här kunde vara fråga icke blott om positiva åtgärder, t. ex. skyldighet att på fastigheten utföra och underhålla vissa anläggningar eller uppföra vis-sa byggnader, utan även om inskränkningar i dispositionsrätten, t, ex. att viss del av tomten icke finge bebyggas eller träd ej fällas utan fastig- hetsägarens samtycke (NJA II 1953 s. 346 f.). I enlighet härmed har i kontrakt rörande tomträtt i fastighet, varest en för flera fastigheter ge- mensam värmecentral skall vara belägen, stadgats bl. a., att i byggnad på tomten skall finnas lämplig pannanläggning för leverans av värme och varmvatten till vissa angivna fastigheter, att tomträttshavaren skall vara skyldig att leverera värme och varmvatten till dessa fastigheter och att med deras innehavare söka träffa avtal rörande parternas inbördes rät- tigheter och skyldigheter med avseende å värmecentral-en och dess drift samt att om sådant avtal ej kan träffas eller av upplåtaren godta-gas tomt- rättshavaren är skyldig att ställa sig upplåtarens _ stadens _ beslut .i frågan till efterrätt—else. Tillika ha vissa sanktion—er föreskrivits i syfte att garantera värmecentralens drift. Tomträttskontrakt rörande fastighet, vil- ken enbart skall betjänas av anläggningen, kan innehålla bl. a., att i bygg- nad å sådan fastighet icke må finnas pannanläggni-ng för tillgodoseende av byggnadens behov av värme och varmvatten, att tomträttshavaren är skyl- dig att mottaga leverans av värme och varmvatten från den gemensamma värmecentralen och att med innehavaren av den fastighet, varå centralen är belägen, söka träffa avtal rörande parternas inbördes rättigheter och skyldigheter samt att, om sådant avtal ej kan träffas eller av upplåtaren godtagas, tomträttshavaren skall ställa sig stadens beslut i frågan till efter—
rättelse. Kontraktet länmar i detta fall dessutom föreskrifter om sanktioner på motsvarande sätt som kontrakt rörande anläggningsfastigheten.
Det nu beskrivna tillvägagångssättet att lösa frågorna om gemensam— hetsanläggningar i tomträttskontrakt erbjuder den fördelen att faststäl- landet av parternas rättsförhållanden får samma sakrättsliga verkan som själva tomträtten. I motsats till vad fallet är vid servitut vinna även an- språk på positiva prestationer sakrättsligt skydd. Å andra sidan är tomt- rättsinstitutet knappast ägnat att mera generellt lösa ifrågavarande sam— verkansproblem. Institutet är begränsat till fastighet, som tillhör kronan eller kommun eller eljest är i allmän ägo, så ock i undantagsfall fastighet tillhörande stiftelse. Där den avsedda marken icke innehaves med ägande- rätt av något av dessa rättssubjekt, drager metoden också betydande kost— nader för markens förvärvande och kan överhuvudtaget icke komma till an- vändning i alla de fall, där en lösning av samverkansproblemen är påkallad. Att tillämpa metoden enbart i syfte att åstadkomma en sådan lösning lär icke i någon större utsträckning komma i fråga. Men även i de fall, då tomt— rättsupplåtelse redan föreligger, möta med hänsyn till att — enligt 1953 års lagstiftning _ upplåtelsen avser obestämd tid svårigheter att genomföra en lösning inom rimlig tid efter det att behov därav uppkommit; enda möj- ligheten att i efterhand låta tomträtten reglera ett företag för inrättande av gemensamhetsanläggning torde i praktiken vara att överenskommelse om ändring av tomträttsavtalet träffas.
Ett annat förekommande tillvägagångssätt är, att en gemensamhetsF anläggning utföres på särskild fastighet, som är avsedd |blott för detta än- damål. Fastigheten med tillhörande anläggning äges av en ekonomisk för- ening, vars medlemmar äro ägarna till de fastigheter, som skola betjänas av anläggningen. Föreningen, som har att bygga och underhålla anlägg- ningen samt ombesörja driften av företaget, är emellertid en rent personell association och medlemmarnas inbördes rättsförhållanden kunna icke på något verkligt betryggande sätt 'ankny'tas till deras fastigheter. Viss sak- rättslig verkan kan dock åstadkommas därigenom att medlemmarna vid av- händelse av fastighet enligt åtagande göra förbehåll om skyldighet för nye ägaren att i den förres ställe inträda som medlem i föreningen. Detta ålig- gande sanktioneras ofta genom en klausul, att underlåtenhet i angivet hän— seende medför skadestånd, för vars fullgörande inteckningssäkerhet skall ställas. '
Exempel finnas också på att samverkan ordnas genom en kombination av några av de nämnda metoderna. En lösning genom servitut jämte för- eningsbilrdni—ng är exempelvis ingalunda ovanlig.
I sista hand återstår möjligheten att ingå avtal om nyttjanderätt, som ej är att hänföra till tomträtt, eller ock annat avtal, som icke rymmes under någon av de tidigare nämnd-a avtalstyper-na och som i och för sig har verkan blott mellan berörda fastighetsägare personlig-en. I många fall
kan därvid önskemålet om sakrättsligt skydd nöjaktigt uppfyllas genom möjligheten att i avtalet föreskriva skyldighet att vid överlåtelse av fastig- het tillförbinda köparen att biträda avtalet. Denna skyldighet kan dess- utom sanktioneras genom särskilda villkor för fastighets belåning eller genom fordran på vitesinteckning eller annan säkerhet.
Tidigare utredningar och reformförslag
Lagberedni-ngen har i sitt år 1960 avgivna förslag till jordabalk (SOU 1960: 24_26) ägnat 22 kap. i balken åt samfällighetsrätt och samfällighetsavtal. Motivet till denna reglering framgår till en början av vissa i förslaget åter- givna allmänna synpunkter (SOU 1960:25 s. 443 ff.). Efter en redogö- relse för vad speciallagstiftningen innehåller om samverkan mellan fas- tigheter har beredningen erinrat om att de fastighetssammanslutningar, i allmänhet benämnda samfälligheter, som behandlades i vattenlagen och vissa andra lagar, vore av offentligrättslig karaktär såtillvida att för deras bildande förutsattes att medgivande till företaget lämnats av domstol eller vid syneförrättning. I sålunda angiven ordning skulle såväl prövas frågan om företagets tillåtlighet med hänsyn till motstående intressen som ock be— stämmas vilka fastigheter som skulle ingå i företaget och efter vilken grund kostnaderna skulle fördelas mellan delägarna inbördes; någon obetingad avtalsfrihet tillkomme icke i dessa hänseenden den enskilde sakägaren. Motivet till denna begränsning av avtalsfriheten vore enligt beredningen främst att söka i det förhållandet att delaktigheten och därmed skyldig— heten att bidraga till företagets kostnader åvilade fastigheten med bättre rätt än andra sakrätter i fastigheten. Med hänsyn härtill hade det framstått som angeläget att företagets ekonomiska ställning bleve föremål för ut- redning av myndighet samt att vissa garantier skapades för att kostnads- fördelni-ngen mellan de olika fastigheterna skedde efter objektiva grunder. Som allmän regel gällde alltså att ägarna av två eller flera fastigheter icke kunde med sakrättslig verkan överenskomma om utförande av ett för fas- tigheterna gemensamt arbete, t. ex. upptagande av dike, eller om fördel- ning—en dem emellan av kostnaderna utan att dessa frågor blivit föremål för prövning vid syneförrättning eller av domstol. I de fall då lagen icke lämnade tillgång till sådan prövning saknades det enligt gällande lagstift- ning utväg att vid övergång av äganderätten göra en sådan överenskom- melse bindande för efterföljande ägare annat än genom ett nytt person- ligt åtagande från dennes sida. Från denna huvudregel funnes dock vissa begränsade undantag. Enligt 36 och 37 55 lagen om ägofred kunde fastig- hetsägare även utan syneförrättning överens-komma i vissa stängsel- och betesfrågor; för att sådan överenskommelse skulle gälla mot tredje man, skulle den dock uppvisas hos allmän underrätt, som hade att underkasta överenskommelsen viss prövning.
Att den ståndpunkt som lagstiftningen f.n. intoge till dessa spörsmål vore förenad med betydande praktiska olägenheter hade, enligt vad lagbe- redningen konstaterat, sedan länge uppmärksammats. Sålunda hade av en ledamot inom lagrådet vid dess granskning av förslaget till det år 1920 i vattenlagen intagna stadgandet i 7 kap. 365 angående syneförrättning vid dikning framhållits, att det säkerligen för den stora huvudmassan av den jordbrukande befolkningen vore skäligen främmande att ett fåtal grannar icke skulle kunna utan vidare formaliteter träffa uppgörelse sinsemellan om ett mindre dikningsföretag, varav de vore i behov för gemensamt gagn, med visshet om att vad de sålunda avtalade bleve förbindande även för nya ägare av resp. fastigheter. Från denna utgångspunkt hade ifrågavarande ledamot föreslagit, att sakrättslig verkan skulle tillkomma dylik överens- kommelse, dock under villkor att den registrerades- hos vattenrätt—sdom—a- ren, vilken före registreringen hade att underkasta densamma en huvud— sakligen formell granskning (NJA II 1920 s. 374 ff.).
Det inom lagrådet sålunda framkomna förslaget hade icke lett till någon lagstiftningsåtgärd. I den mån ett mera påtagligt behov framträtt av en i lag reglerad samverkan mellan ägarna av skilda fastigheter för något gemensamt ändamål, hade lagstiftningen sökt att tillgodose detta behov ge- nom a-tt för intressenterna öppna möjlighet till frågans prövning vid syne- förrättning. Där denna möjlighet icke vore för handen, vore intressenterna uteslutande hänvisade att begagna någon av de associationsformer av rent personell karaktär som kunde stå till buds, såsom enkelt bolag, ekono- misk förening eller aktiebolag. Mot samtliga nu åsyftade associationsfor- mer kunde emellertid, enligt vad lagberedningen funnit, anmärkas att de icke erbjöde trygghet att vid äganderättens övergång delaktigheten i sam- manslutningen komme att följa äganderätten till fastigheten. Detta för sammanslutningens ända—mål avgörande förhållande måste säkerställas ge- nom särskilda åtaganden, i regel förknippade med ställande av pant eller borgen eller vitesbestämmelse. Även med dylika åtaganden framstode det ofta som ovisst, huruvida syftet kunde nås. Härtill komme att de samman— slutningar varom vore fråga uppbyggts från helt andra förutsättningar och att de i regel icke vore anpassade efter de rättslägen som sammanhängde med en samverkan mellan olika fastigheter.
Lagberedningens förslag grundas på en av beredningen i juni 1952 upp- rättad promemoria, som därefter remitterats till ett flertal myndigheter och sammanslutning-ar. Förslaget går i korthet ut på följande. Den av- sedda gemenskapen mellan fastigheterna grundas enligt förslaget ej så- som i speciallagstiftningen på domstols eller annan myndighets prövning utan på en helt frivillig uppgörelse. För tillgodoseende av ändamål 'av sta- digvarande betydelse för två eller flera fastigheter må nämligen ägaren av någondera fastigheten genom skriftligt avtal till förmån för den eller de övriga upplåta samfällighetsrätt i sin fastighet. Upplåtelsen är emel-
lertid beroende av att till förmån för hans. fastighet motsvarande upplå- telse göres av den eller de andra fastigheternas ägare. Om fastigheterna tillhöra samma ägare, ersättes avtalet av en ensidig upplåtelse av honom. Avtalet (resp. upplåtelsen) skall angiva bl. a. det ändamål som skall till- godoses och de efter varje fastighets beräknade nytta fastställda grunderna för bidragsskyldighetens fördelning mellan fastigheterna. Samfällighete— rätten vinner sakrättsligt skydd genom inskrivning eller förbehåll. Vad angår formerna för den avsedda samverkan skola de fastigheter, i vilka samfällighetsrätt upplåtits, i allt som angår tillgodoseende av det gemen- samma ändamålet utgöra en samfällighet. Delaktigheten i samfälligheten är förenad med äganderätten till varje särskild fastighet och må ej för sig överlåtas—. Äro delägarna flera än två, skola de utse styrelse för handha- vande av samfällighetens förvaltning i förhållande till såväl del—ägarna som tredje man. Styrelse kan emellertid utses även då endast två delägare fin- nas. Styrelsens behörighet i förhållande till tredje man är beroende av att anmälan om styrelseval gjorts till länsstyrelsen. I fråga om styrelsens rätt att företaga uttaxering och delägarnas beslutanderätt på stämma liksom rörande detaljföreskrifterna om samfällighetens förvaltning uppvisar regle— ringen stora likheter med motsvarande bestämmelser i vattenlagen och lagen om enskilda vägar.
Lag—stiftning i enlighet med lagberedningens förslag har ännu icke ge— nomförts och är närmast beroende av den överarbetning av balkförslaget i vissa delar, som för närvarande verkställes lav jordabalksutredningen (riks- dagsberättelsen år 1962 s. 57 ff.).
Det här aktuella ämnet har vid skilda tillfällen behandlats även från andra än enbart rättsliga synpunkter. I samband med behandling av frågan om ändrade bestämmelser angående s.k. teknisk och ekonomisk zonexpropria— tion enligt 445 byggnadslagen har sålunda 1942 års stadsplaneutredning diskuterat samverkansproblemet med hänsyn till angelägenheten av att önskvärda bebyggelsesaneringar underlättades (SOU 1945: 15 s. 309 f.). Vissa skäl kunde enligt utredningens mening åberopas för att även andra än staden medgåves expropriationsrätt. Man kunde sålunda icke bortse från möjligheten, att exempelvis vissa markägare inom ett byggnadskvarter, som i stadsplanen avsåges bli föremål för sanering, önskade själva genomföra er- forderliga regleringsåtgärder men hindrades därifrån genom att andra ägare inom kvarteret motsatte sig åtgärderna i fråga. Det kunde i dylika fall synas önskvärt, att de positivt inställda markägarna bereddes rätt till vissa tvångsingripanden, t. ex. i den formen att de finge rätt att lösa till sig de övriga ägarnas mark. En utväg vore måhända att särskilda kvartersför- eningar bildades med uppgift att reglera bebyggelsen inom vederbörande kvarter. Ifrågavarand—e föreningar torde då böra vara underkastade sär- skilda bestämmelser i syfte att säkerställa ett ändamålsenligt genomfö— rande av de påtagna uppgifterna. Ehuru berörda spörsmål otvivelaktigt
ägde ett visst samband med »srtadsplaneutredningens uppdrag, ansåge sig utredningen _— med hänsyn till att frågan sedan längre tid tillbaka vore föremål för uppmärksamhet av särskilda sakkunniga, den s. k. bostads- sociala utredningen — böra för sin del åtnöjas med det förslag till om- arbetning och utvidgning av gällande regler, som innefattades i den före- slagna 44 5. Då frågan ånyo övervägdes av bostadssociala utredningen (SOU 1947: 26 s. 273 ff.), fann denna utredning att frånvaron av alla möjligheter att utöva tvång mot sådan fastighetsägare, som vägrade att medverka vid ett av enskilda personer igångusatt saneringsföretag, uppenbarligen kunde med- föra vissa olägenheter från allmän synpunkt. Utredningen föreslog en lös— ning, enligt vilken en majoritet bestående av positivt inställda fastighets- ägare inom en lämplig sanering-senhet skulle kunna bilda en sanerings- förening med vissa tvångsmöjligheter, särskilt rätten att under vissa för— utsättningar inlösa återstående fastigheter inom området; lösningsrätt skulle i vissa fall kunna medgivas även utan att särskild förening bilda- des. I ett av byggnadsstyrelsen och bostadsstyrelsen år 1954 gemensamt avgivet betänkande i »saneringsfrågan (SOU 1954:31) upptogs spörsmå— let på nytt til-l behandling. Därvid föreslogs viss ändring i 45 å byggnads- lagen av innehåll, att även enskild under vissa förutsättningar skulle få lösa mark inom byggnadskvarter i saneringssyfte. Intetdera av sistnämnda båda förslag har emellertid på det sätt som ursprungligen avsetts föranlett lagstiftning.
Frågan om gemensamhetsföretag har även varit föremål för vissa över- väganden i samband med den socialpolitiska diskussionen av bostadskol- lektiva spörsmål i allmänhet. Efter en av riksdagen år 1945 gjord begä- ran om all-sidig utredning av frågan om gemensamhetsanläggningar och fritidscentra till—sattes år 1948 den s. k. bostadskollektiva kommittén, vars slutbetänkande —— »Hemrnen och samhällspl—aneringen» —— avgavs år 1956 (SOU 1956: 32). Betänkandet innehåller vissa allmänna riktlinjer för hem— arbete, bebyggelseplanerin-g m. m. med hänsyn till hostadskollektiva syn- punkter, men ämnet behandlas knappast såsom en fråga om samverkan mellan fastigheter. Betänkandet upptager icke heller något förslag till lag- reglering. Av intresse i förevarande sammanhang är närmast en såsom bi- laga till betänkandet fogad promemoria angående gemensamhetsanord- ningar för att tillhandahålla bostäderna värme och varmvatten.
Under reformarbetet på byggnads-lagstiftningens område ha även disku- terats bestämmelser, vilka mera direkt taga sikte på ordnandet av gemen- samma anläggningar. Sålunda har 1942 års stadsplaneutredning (SOU 1945: 15 s. 492 f.) övervägt frågan om införande i byggnadslagen av reg— ler, som skulle möjliggöra anordnande av gemensamt gårdsu-trymme på kvartersmark, även om överenskommelse därom ej kunnat träffas. Ge- nom ifrågavarande bestämmelser skulle då också föreskrivas en rättvis fördelning mellan tomtägarna av kostnaderna för gårdens anordnande och
underhåll. Dylika bestämmelser torde emellertid bli av ganska invecklad och vidlyftig natur, särskilt i förhållande till deras begränsade syfte. Då bestämmelsernas tillämpning också torde kunna medföra svårigheter och då gemensam gård, därest sådan befunnes önskvärd, liksom för närvarande i de flesta fall torde kunna åstadkommas på annat sätt, har utredningen icke ansett lämpligt att framlägga något förslag i ämnet.
Frågan upptogs. ånyo i det här ovan berörda saneringsbetänkandet (SOU 1954: 31 s. 81 f.), vari —— efter en redogörelse för stad-sp]aneutredningens överväganden och lagberedningens år 1952 framlagda promemoria — ut— tala-s, att en lagstiftning efter i huvudsak de i lagberedningens utkast an- givna riktlinjerna uppenbarligen skulle i mycket hög grad främja till— komsten av gemensamma gårdar. Såväl bostadsstyrelsen som byggnads- styrelsen, vilka i september 1952 avgivit yttranden över lag-beredningens promemoria, hade också i stort sett lämnat de föreslagna lagreglerna utan erinran. Bostadsstyrelsen hade hänvisat till saneringsutredningen och i sam- band därmed uttalat, att det förefölle styrelsen sannolikt att vissa kollektiva samarbetsformer bleve erforderliga och att fråga om anslutningsrätt och an- slutningsskyldighet för de närmast berörda kunde aktualiseras. Byggnads- styrelsen hade funnit det sätt varpå beredningen utformat det ifrågasatta in- stitutet klart och enkelt, och detta hade därför bort kunna tillämpas av de berörda utan större svårigheter. Styrelsen, som således ej haft något att er- inra mot vare sig grunderna för institutet eller dess närmare lagtekniska utformning, hade tillstyrkt att promemorieförslaget lades till grund för vidare lagstiftningsåtgärder. Byggnadsstyrelsen hade vidare framhållit, att det skulle vara synnerligen värdefullt om vissa möjligheter förefunnes att även mot markägares bestridande ålägga markägare att ingå samfällighets— avtal. Detta gällde särskilt vid sanering av äldre redan bebyggda områden, i vilket fall erfarenheten visat, att en överenskommelse på grund av enstaka markägares motstånd endast i ringa utsträckning kunde uppnås.
I sranerin—gsbetänkandet har det med hänsyn till önskvärdheten att främja anordnandet av gemensamma gårdar befunnits angeläget, att lagstiftnings- arbetet med samfällighetsavtalen snarast bringades till sin fullbordan. Så- lunda framhålles att man, om nämnda lagstiftningsarbete därigenom kunde påskyndas, borde överväga, huruvida icke lagstiftningen om samfällighets- avtal lämpligen kunde utbrytas ur jordabalksrevisionen för att sedermera, då övriga avsnitt av jordabalken behandlats, inpassas i sitt större samman- hang.
Ehuru en ur sociala synpunkter synnerligen angelägen sanering av gårds- utrymmen i äldre kvarter ofta kunde åstadkommas till tämligen obetydliga kostnader hade det, enligt vad i betänkandet tillika uttalas, som regel visat sig omöjligt att uppnå frivilliga överenskommelser mellan enskilda fastig- hetsägare om sådan sanering. Man utginge emellertid från att lagbered- ningen i sitt fortsatta arbete beaktade frågan om möjlighet för statlig myn-
dighet att ålägga fastighetsägare att ingå i en föreningssamfällighet enligt lagberedningens promemoria. Sedan en lagstiftning om föreningssamfäl— lighet och samfällighetsavtal inrymmande sådan tvångsrätt utarbetats, torde i byggnadslagen böra införas en erinran om lämpligheten av att fastighets— ägare inom ett saneringskvarter av här ifrågavarande slag inginge samfäl- lighetsavtal samt om möjligheterna för statlig myndighet (länsstyrelsen) att förordna om bildande av föreningssamfällighet. En sådan erinran borde kunna utformas efter mönster av det stadgande i 116 & byggnadslagen, vari talades om bildande av vägförening, ett med nu förevarande slag av sam- fällighet närbesläktat institut.
Förordnande om bildande av föreningssamfällighet borde enligt vad i be— tänkandet anföres kunna tillgripa—s då ett betydande allmänt intresse nöd- vändiggjorde gårdssanering, men först sedan kommunen sökt förmå mark— ägare att i detta syfte frivilligt ingå samfällighetsavtal. Det vore givetvis av vikt, att en dylik genom tvång tillkommen samfällighet ej finge innebära en alltför tung börda för de enskilda fastighetsägarna. Kostnaderna för saneringsföretaget borde således hållas inom måttliga gränser. Detta borde främst beaktas av byggnadsnämnden, som skulle ha att meddela de grund- läggande direktiven för företagets utförande. Det kunde måhända ifråga- sättas, om icke —— såsom i dansk byggnadslagstiftning (Kebenhavns' byg— gelov & 50) — en viss yttersta gräns borde fixeras för tomtägarnas presta— tionsskyldighet. En sådan gränsdragning vore emellertid knappast helt till- talande. Det vore givetvis ytterst vanskligt att generellt fixera en sådan gräns. Från fall till fall borde med hänsyn till företagets omfattning och fastighetsägarnas prestationsförmåga bedömas vad som borde presteras av varje fastighetsägare. Därvid måste givetvis viss hänsyn tagas till vilka möjligheter till län för företaget som kunde påräknas och i vilken utsträck- ning fastighetsägarna kunde få kompensation i form av höjda hyror.
Slutligen torde enligt saneringsbetänkandet genom samfällighetsavtal i vissa fall _ där servitutsvägen ej vore framkomlig _ anordnande av ge- mensam utfartsväg kunna åvägabringas. Man kunde här tänka sig det fall, då ett byggnadskvarter anordnades sålunda att endast en av tomterna —— eller några stycken av dem — finge gräns mot gata. För ett sådant ar- rangemang lade emellertid byggnadslagstiftningen för närvarande hinder. Enligt 385 1947 års byggnadsstadga (numera upphävd) skulle nämligen vid tomtindelning tillses, att varje tomt, såvitt möjligt, finge gräns mot gata. Det i stadgandet antydda undantaget hade i praxis endast tillmätts betydelse i särskilda här ej aktuella fall. Det vore emellertid synnerligen önskvärt, om i viss utsträckning kunde medgivas, att — då tomtägarna i ett kvarter inginge i en samfällighet — endast någon eller några av tom- terna finge gräns mot gata. För tomterna skulle genom samfällighetsavtal då kunna åstadkommas, att gemensam utfartsväg anordnades över den tomt som gränsade till gata.
Jämväl 1951 års byggnadsutredning har i sitt betänkande »Förenklad byggnadslagstiftning» (SOU 1957: 21 s. 111 ff.) diskuterat frågan om for- merna för tillskapande och underhåll av vissa gem-ensamhetsanordningar inom områden med stadsplan. Utredningen har därvid till en början erinrat om det förhållandet, att det enligt gällande bestämmelser i regel ankom- me på stadsplanesamhället att sörja för de viktigare gemensamhetsan- ordningar-na, nämligen gator och andra allmänna platser samt vatten- och avloppsledningar. Även vissa andra anordningar, t. ex. ledningar för till- försel av elektrisk kraft, tillkomme i regel genom samhällets försorg eller i allt fall i sådana former, att fastighetsägarna vore befriade från det direkta ansvaret för deras tillkomst och underhåll. På senare tid hade emel- lertid stundom yppats behov av vissa anordningar, som samhället icke an— såge sig ha anledning att ombesörja. Ibland kunde det, särskilt när ett kvar- ter bebyggdes med mycket stora sammanhängande byggnadskomplex eller gruppvis sammanförda egnahem, visa sig praktiskt att två eller flera fas- tigheter förenade sig om ett system av gång- och körvägar till de olika en— tréerna. Inom djupa byggnadskvarter med relativt små tomter hade man ibland i mitten av kvarteret lagt ut en eller flera s. k. skafttomter, i vilka inginge en smal förbindelseled till gatan. Om två eller flera sådana tomter utlagts bredvid varandra, vore förbindelselederna oftast så smala, att de icke kunde användas var för sig. På vissa orter, t.ex. i åtskilliga av de bohuslänska fiskelägena, hade tidigare i avsaknad av planläggning uppkom- mit så tät bebyggelse, att det vid senare planläggning visade sig praktiskt omöjligt att tillgodose önskemålet om att varje tomt skulle gränsa till all- män gata. Vid sidan av gatunätet måste därför alltjämt finnas ett system av privata gångstigar eller körvägar, som tjänade att förbinda tomterna med gatan. Ett annat fall, då behov av gemensam utfart för två eller flera tom- ter kunde göra sig gällande, vore då trafikförhållandena gjorde det nödvän- digt att införa förbud mot anordnande av utfarter mot viss gata. Ibland upp- trädde också behov av andra gemensamhetsanordningar än trafikleder. Så- som exempel kunde nämnas, att stora fördelar ibland stode att vinna vid ordnandet av ett bostadskvarter, om utrymmen för gårdsplan, lekplatser, parkeringsplatser etc. utlades gemensamt för alla eller vissa av fastigheterna i kvarteret. Frågan härom kunde aktualiseras både i samband med nybebyg- gelse och vid sanering av äldre bostadskvarter. De givna exemplen kunde mångfaldigas. Emellertid torde det anförda vara tillräckligt för att visa arten och omfattningen av det behov av gemensamhetsanordningar, som här åsyftades.
Sedan i betänkandet påpekats vissa möjligheter att, såvitt anginge mark inom byggnadsplan, lösa frågan om formerna för utförande och underhåll av dylika gemensamhetsanordningar inom raJnen för lagen om enskilda vägar, konstaterade byggnadsutredningen att, om bebyggelsen reglerats ge- nom stadsplan, dessa utvägar icke stode till buds. Jåmlikt 1 & tredje styc-
ket lagen om enskilda vägar vore nämligen de bestämmelser i lagen, Vilka reglerade samgående om gemensamma anordningar, i princip icke tillämp- liga inom område, för vilket stadsplan fastställts.
Enligt vad utredningen funnit torde i regel icke några större svårighe- ter möta att få erforderliga gemensamhetsanordningar till stånd i sam— band med att fastigheterna bebyggdes. Genom stadsplanebestämmelser kunde ges sådana föreskrifter angående områdets utnyttjande som ledde till att markägarna hindrades att använda marken för annat ändamål än det av- sedda. Samma syfte kunde i vissa fall vinnas genom servitutsavtal, om man än i princip måste ställa sig betänksam mot att begagna detta institut för att reglera bebyggelsen i tätorter. Däremot funnes icke några bestämmel- ser, med stöd av vilka fastighetsägarna kunde förpliktas att för framtiden sköta och underhålla gemensamhetsanordningarna. Utfästelser, som fas- tighetsägarna eventuellt gjorde i sådant hänseende, kunde, om fastigheterna bleve föremål för överlåtelse, ej göras gällande mot de nya ägarna med mindre särskilda förbehåll träffats i samband med överlåtelserna. Det vore med hänsyn härtill knappast möjligt att skapa några verkliga garantier för gemensamhetsanordningarna—s framtida bestånd. För det fall att mar- ken upplätes allenast med tomträtt, låge dock saken annorlunda till. Nö- diga förbehåll kunde då intagas i tomträttskontraktet.
Efter en erinran om lagberedningens år 1952 avgivna promemoria och om den i saneringsbetänkandet ifrågasatta tanken att införa bestämmel- ser om möjlighet för statlig myndighet att ålägga fastighetsägarna att in- gå i föreningssamfällighet hade hyggnadsutredningen funnit mot den så- lunda rekommenderade tvångslösningen kunna bl. a. invändas, att lagbered- ningens förslag, vilket blott avsåge att reglera frågor om frivilligt samgå— ende, icke vore i allo tillämpligt om samgående skulle grundas på tvång. I så fall fordrades andra regler. Härtill komme, att det kunde förväntas dröja avsevärd tid, innan lagberedningens förslag kunde förverkligas, och att de nu aktuella frågorna tarvade en lösning utan uppskov. En möjlighet vore givetvis att för ändamålet tillskapa en särskild form av tvångssamfällighe- ter efter mönster av motsvarande bestämmelser i lagen om enskilda vä- gar, vatte-nlagen, ägofredslagen m. fl. författningar. Bestämmelserna i äm- net skulle emellertid bli ganska omständliga och endast med svårighet kunna inpassas i byggnadslagstiftningen. Utredningen hade härav föranletts att överväga en tredje möjlighet, nämligen att lagen om enskilda vägar i viss omfattning gjordes tillämplig beträffande samgående mellan fastighets- ägare om sådana gemensamhetsanordningar, som nu avsåges.
Såsom i betänkandet uttalades, vågade utredningen givetvis icke föreslå, att lagen om enskilda vägar generellt skulle kunna tillämpas inom områden med stadsplan. Utredningen avsåge icke att bryta med den nu gällande prin- cipen, att det vore stadsplanesamhällets skyldighet att svara för tillkomsten och underhållet av erforderliga trafikleder m.m. Vad utredningen syftade
till vore, såsom förut nämnts, blott att skapa en form för samgående mel- lan fastighe-tsägarna om sådana gemensam-hetsanordningar, som det icke ankomme på samhället att ombesörja och handhava, och att bereda vissa möjligheter att vid behov framtvinga sådant samgående. Lagens tillämp- lighet inom stadsplanelagt område borde strängt begränsas till sådana fall, som icke omfattades av stadsplanesamhällets nyssberörda skyldighet.
En lämplig avgränsning av tillämpningsområdet syntes utredningen kunna åstadkommas, om lagen förklarades tillämplig inom stadsplanelagt område allenast såvitt anginge fastigheter och vägar inom byggnadskvarter. Den in- tressegemenskap mellan skilda fastigheter, som kunde motivera ett samgå- ende tvångsvis, torde sällan eller aldrig sträcka sig utanför kvarterets grän- ser. Om kretsen av intressenter vore större eller om de aktuella anordning- arna skulle vidtagas utom kvarteret, kunde det med fog sägas vara samhäl- lets sak mera än fastighetsägarnas att sörja för en lämplig lösning. Möjligen kunde mot den föreslagna avgränsningen av tillämpningsområdet invändas, att denna trots allt icke helt hindrade stadsplanesamhället att å fastighets- ägarna övervältra en del av gatuhållningsskyldigheten. Man kunde t.ex. tänka sig, att samhället läte utarbeta en stadsplan med endast ett fåtal gator och mycket stora byggnadskvarter i akt och mening att övriga tra- fikleder skulle utföras och underhållas av fastighetsägarna. En sådan stads- "plaln skulle emellertid stå i strid mot både andan och meningen i bygg— nadslagstiftningen och borde därför icke fastställas. Farhågan för att stads- planesamhällena genom lagändringen skulle få alltför stora möjligheter att föra över gatuhållningsskyldigheten på fastighetsägarna vore därför knappast befogad. Givet vore dock, att tendenser kunde framträda i sådan riktning och att prövningen av frågor om fastställelse av stadsplan därige- nom kunde bli mera maktpåliggande än förut. Enbart denna omständighet borde dock icke hindra att förslaget genomfördes.
Byggnadsutredningen erinrade vidare därom, att lagen om enskilda vä- gar i princip endast avsåge att reglera väghållningsfrågor. Inom område med byggnadsplan hade dock vägförening också skyldighet att iordning- ställa och underhålla annan allmän plats än väg, om sådan funnes upp- tagen i planen. Även i de fall, som förslaget avsåge, hade man ibland behov av en form för gemensamt handhavande av andra frågor än väghållning. I det föregående hade såsom exempel nämnts anordnande och underhåll av gemensamma gårdsplaner, parkeringsplatser, lekplatser etc. Det syntes utredningen icke innebära något nämnvärt avsteg från de grundsatser, på vilka lagen byggde, om även dylika för gemensamt behov avsedda områden jämställdes med väg, såvitt anginge de interna förhållandena inom ett bygg- nadskvarter, och lagen om enskilda vägar sålunda gjordes tillämplig i fråga om iordningställande och underhåll av dessa områden. Vad som kunde invändas mot en dylik anordning vore väl i huvudsak blott att bestämmelsen kunde tänkas bli föremål för missbruk. I syfte att begränsa tillämpningen
till sådana fall, då frågan vore av åtminstone något intresse ur allmän syn- punkt, föresloge utredningen, i viss analogi med vad som gällde beträffande allmänna platser inom byggnadsplaneområden, att lagen skulle tillämpas blott å sådan parkeringsplats, plantering, lekplan eller annan dylik plats inom byggnadskvarter, som upptagits i gällande stadsplan och som er-*' fordrades för två eller flera fastigheter i kvarteret.
Utredningen ville framhålla, att det nu skisserade förslaget icke löste alla frågor om gemensamma anordningar inom byggnadskvarter. Utanför för- slaget fölle bl. a. sådana frågor som anordnande och drivande av gemen— samma garage, värmecentraler, tvättstugor m. m. Dessa frågor vore emel- lertid icke lika trängande som de av utredningen behandlade. I regel torde en lösning kunna uppnås genom att anordningen utfördes för en av fastig- heterna men upplätes till nyttjande mot avgift av de övriga. Även andra lösningar vore tänkbara. Vid sådant förhållande och då det med hänsyn till konsekvenserna på andra områden icke vore möjligt att i detta samman- hang ändra lagstiftningen om enskilda vägar så, att den inbegrepe även dylika anordningar, torde man på nuvarande stadium få åtnöjas med en reform av den omfattning utredning-en nyss förordat.
Byggnadsutredningens förslag i denna del biträddes emellertid icke av föredragande departementschefen (prop. nr 168/1959 s. 110), som med hän— syn till att fastighetsbildningskommittén erhållit i uppdrag att utreda spörs- målet fann en partiell reform sådan som den föreslagna icke vara lämplig. Frågan om en lagstiftning på området borde få anstå i avbidan på de förslag, som fastighetsbildningskommittén kunde komma att framlägga. Vid riks- dagsbehandlingen av de föreslagna ändringarna i byggnadslagstiftningen väcktes en motion (II: 712), vari föreslogs, att lagen om enskilda vägar gjordes tillämplig å vissa gemensamhetsanordningar inom byggnadskvar- ter. Motionen avstyrktes emellertid av tredje lagutskottet på det av departe- mentschefen anförda skälet (tredje lagutskottets utlåtande nr 26/1959 5. 89) och avslogs av riksdagen.
Utredningsuppdragets omfattning
Av vad tidigare anförts framgår i stora drag vilka spörsmål som avses med kommitténs utredningsuppdrag i förevarande del. Uppgiften är närmast att utreda förutsättningarna för samverkan mellan flera fastigheter för ända- mål, vilka äro gemensamma för dessa, och att föreslå erforderliga lagregler. I första hand åsyftas vissa anläggningar inom områden med tätare bebyg- gelse, såsom gemensamma gårdar, lekplatser, parkeringsplatser, värmecen— traler och liknande. Någon inskränkning till vissa, för närvarande särskilt aktuella företag har emellertid icke åsyftats, och överhuvudtaget har kom— mitténs arbete ej bundits inom snäva gränser. Även anläggningar av andra typer än de förutnämnda falla sålunda inom uppdraget, om de på liknande
sätt som dessa äro ägnade att stadigvarande öka möjligheterna till själv- ständigt utnyttjande av de särskilda fastigheterna. Ej heller synes någon inskränkning till områden med stadsplan eller byggnadsplan vara avsedd.
Ehuru uppgiftens omfattning i huvudsak torde framgå redan av det sag- da, anser kommittén sig höra i fullständighetens intresse fastslå vissa yt- terligare avgränsningar, delvis av självklar natur. Liksom förhållandet är med kommitténs ursprungliga uppdrag att företaga en översyn av gällan- de regler om fastighetsbildning och därmed sammanhängande frågor tager även den nu ifrågavarande uppgiften sikte på att behandla problemen från övervägande privaträttslig synpunkt. Härav följer, att det ej kan vara fråga om en fullständig undersökning av alla de spörsmål, som kunna uppkomma på det aktuella fältet, exempelvis en måhända i och för sig önskvärd kart- läggning i tekniskt, ekonomiskt och socialt hänseende av förhållandena inom de särskilda områden, som representeras av skilda anläggningstyper. Ej heller upptagas frågor om stats- eller kommunbidrag eller om kredit från det allmänna. Utanför uppdraget faller vidare sådan samverkan mellan fas- tigheter, som ombesörjes av kommun eller eljest är av övervägande offent- ligrättslig karaktär, liksom frågan om fördelningen av rättigheter och skyl- digheter mellan kommunen och den enskilde fastighetsägaren. Dessa pro— blem torde för närvarande ha särskild aktualitet i vad gäller ordnandet av uppställningsplatser för bilar och är därutinnan föremål för särskild ut— redning genom parkeringskommitténs försorg (se riksdagsberättelsen år 1961 s. 150 ff.). Det sagda utesluter icke, att skäl kunna åberopas för att giva kommunala organ ett betydande inflytande över det sätt, varpå vissa gemensamhetsföretag enligt kommittéförslaget komma till utförande.
I viss utsträckning berör kommitténs uppdrag företeelser, vilka — så- som framgår av den här ovan lämnade översikten -— redan äro underkastade regler i särskild lagstiftning; som exempel må nämnas, att lagen om en- skilda vägar är tillämplig å utfartsvägar utom stadsplan. Att utan utt-ryck- ligt bemyndigande göra den gällande speciallagstiftningen till föremål för utredning i förevarande sammanhang kan emellertid ej komma i fråga, och uppdraget bör därför avse endast sådana områden, som i speciallagstift- ningen lämnats oreglerade.
Av uppdragets inriktning på anläggningar av mera stadigvarande natur följer, att vissa former av gemenskap, vilka avse en jämförelsevis begrän- sad tid, falla utanför undersökningen. Hit kan räknas byggnadsverksamhet, som berör flera fastigheter men ej efter slutförandet ställer krav på ett sam— gående, liksom sådan samverkan för genomförande av sanering i enskild regi, som diskuterats i vissa tidigare utredningsförslag. Vad särskilt beträf- far saneringsfrågan innebär detta, att kommittén ej kan behandla denna fråga i hela dess vidd. Spörsmålet blir emellertid ändå av betydande in- tresse i detta sammanhang, eftersom en sanering i realiteten ofta under- lättas genom inrättande av en gemensamhetsanläggning, vilken trots att den
måhända är av tämligen begränsad omfattning likväl erfordrar ingrepp i befintlig bebyggelse. Det ankommer ej heller på kommittén att behandla ändamål, vilka icke avse utnyttjande av någon särskild anläggning utan åsyfta tillgodogörande av lös egendom, t.ex. en gemensam skördemaskin, eller rent av ett totalt utnyttjande av fastigheter. Beträffande företag för gemensamt jordbruk kan hänvisas till lagen den 30 april 1948 om sambruks- föreningar.
Behovet av lagstiftning
De anläggningar, om vilka här är fråga, äro således genomgående av den beskaffenhet, att de utgöra ett nödvändigt eller åtminstone önskvärt kom- plement till en fastighet vid dess utnyttjande för avsett ändamål. Uppenbar- ligen kräver en bostadsfastighet tillgång till utfartsled samt i allmänhet även parkeringsutrymme, värme och varmvatten, varjämte ägarens möj- ligheter att ge fastigheten en rationell användning kunna ytterligare vidgas genom anläggningar av annat slag, t. ex. lekplats och tvättstuga. Alla dessa anläggningstyper representera icke i och för sig några nyheter utan ingå sedan lång tid tillbaka i ordinär bostadsstandard. Det sagda äger motsva- rande tillämpning å fastigheter avsedda för andra ändamål än bostad _— t.ex. industri- eller jordbruksfastigheter — låt vara att i fråga om dessa de olika anläggningarnas inbördes angelägenhetsgrad kan vara en annan än be- träffande bostadsfastigheter. Medan tidigare varje fastighet försågs med sär- skild utfart, parkeringsanläggning, värmecentral o. s. v., strävar man under de senaste årtiondena mot allt större anläggningar avsedda att tillgodose behovet för flera fastigheter tillsammans. Ett samgående av detta slag kan ibland sträcka sig över hela kvarter eller än större markområden.
Den utveckling från individualism mot kollektivitet, som under senare tid ägt rum på förevarande område, måste främst ses mot bakgrund av den allmänna bebyggelseutvecklingen och de nyare stadsplanetekniska strä- vandena. Sedan några årtionden pågår en genomgripande omdaning av be- byggelsen inom våra stadssamhällen. Inom tidigare obebyggda områden förekommer en livlig exploateringsverksamhet jämsides med en fortskri- dande förbättring i samhällenas övriga delar av det redan befintliga bygg- nadsbeståndet. Till följd av den starka befolkningstillväxten i städer och andra tätorter har det främst gällt att tillgodose behovet av bostäder, och detta har i första hand skett genom en omfattande exploatering av rå— mark i samhällenas ytterområden. Av olika skäl har man vidare mera än förr inriktat sig på att inom de centrala delarna omdana befintligt bygg- nadsbestånd. När sådan sanering tidigare kommit till utförande, har den i regel skett genom ombyggnad av enstaka fastigheter. Erfarenheten har emellertid visat, att man enbart på denna väg icke kan uppnå sanering i önskad utsträckning, vilket förutsätter bildande av större företagsenheter
omfattande hela byggnadskvarter eller än större områden. Dylik s.k. om— rådessanering har därför ansetts vara en uppgift, som för närvarande ter sig alltmera trängande.
Även till sin närmare utformning äger den sålunda fortskridande nya bebyggelsen en annan karaktär än tidigare. Utvecklingen följer helt andra mönster icke blott i fråga om byggnadernas tekniska beskaffenhet utan även och framför allt med avseende å funktionell utformning och stads— planeteknisk standard. Nya stadsplaneideal framträda, som betingats av inträffade förändringar av stadssamhällenas allmänna struktur och verk— samhet. Den slutna bebyggelsen med kringbyggda gårdar och avskilda tom- ter har avlösts av ett öppnare byggnadssätt. I ytterområdena ligga hus— kropparna ofta helt åtskilda. På senare tid nybildade tomter ha blivit allt större, och man söker av ekonomiska skäl även ge enheterna för bebyg- gelsens projektering eller utförande ökad utsträckning. Vidare eftersträvas numera en rationell differentiering av bebyggelsen allt efter de olika ända- målen, samtidigt som man söker genomföra en ändamålsenlig lokalisering även med hänsyn till bebyggelsens karaktär i övrigt, t. ex. genom att för- dela enfamiljs— och flerfamiljshus på skilda områden. Behovet av att be- byggelsen ordnas efter grundligt genomtänkt planläggning gör sig allt- mera gällande, och såväl den översiktliga planläggningen genom gene- ralplan som den närmare utformningen genom detaljplan får allt större be- tydelse. Detta sammanhänger med nödvändigheten att på ett så effektivt sätt som möjligt utnyttja den för bebyggelse avsedda marken.
Den nya syn på stadsbyggnadstekniska frågor, som sålunda gör sig gäl- lande, avser jämväl ändamål vilka, ehuru de i viss mån ligga vid sidan om det primära tillgodogörandet av själva byggnaderna, likväl måste till- godoses för att fastigheterna skola komma till lämplig användning. Strä- vandena att uppnå bättre lösningar taga sålunda sikte även på att undan— röja de bristfälligheter i trafiktekniskt hänseende och de brister på till— räckliga och lämpliga utrymmen för parkering, lek och rekreation, som till följd av de alltmera ökade anspråken i stor utsträckning kommit att karakterisera den nuvarande stadsbebyggelsen. Icke minst hänsynen till den växande trafiken har föranlett ett krav på att bebyggelsen utformas på sätt som innefattar ett funktionellt tillgodoseende av behovet av trafik— leder och uppställningspl'atser för motorfordon. Gatornas betydelse vid de särskilda fastigheternas utnyttjande har på senare tid undergått en viss förskjutning innebärande att tidigare gängse anspråk på gatumarken för parkering, lastning och lossning få stå tillbaka för kravet på allmän fram— komlighet. Detta gör det nödvändigt att differentiera gatunätet i ett system av såväl gator för snabbare genomfartstrafik som lokalgator för förbindelse mellan genomfartslederna inbördes samt mellan genomfartsled och de sär- skilda fastigheterna. Av trafiksäkerhetsskäl måste därvid tomterna utmed
genomfartsgatorna beläggas med förbud mot utfart til-l nämnda gator och tomternas utfartsfråga i stället lösas genom att förbindelse ordnas med någon av lokalgatorna, varvid ofta angränsande tomtmark måste tagas i an- språk. Dylika privata förbindelsevägar vid sidan av gatunätet framtvingas icke blott av utfartsförbud utan även av andra faktorer, såsom då en bygg- nad uppföres på gård inuti ett slutet byggnadskvarter eller då kvarteren gö- ras mycket omfattande.
Våra dagars stadsbyggande är emellertid icke begränsat till ett utnyttjan- de av markplanet och utrymmet däröver. Kravet på hög exploatering av den dyrbara tomtmarken har framtvingat, att även utrymmet under markens yta i ökad omfattning tag—es i anspråk för bebyggelse. Till denna utveckling ha även andra faktorer bidragit, såsom behovet av utrymme för underjor- diska trafikmedel och för skyddsrum. Det börjar sålunda bli vanligt, att byggnader utföras med flera källarvåningar. Djupbyggandet tager emel- lertid även sikte på fastigheters behov att tillgodogöra sig mark utanför de egna gränserna för ändamål, vilka för närvarande kunna främjas genom servitu—tsbildning. Det kan här vara fråga om snedpålning i syfte att förbätt— ra dåliga grundförhållanden eller fastigheters förseende med ledningar eller anordningar för trafikändamål, exempelvis utfart genom en byggnad på grannfastighet under markplanet. Med de höga fordringar, som måste stäl- las på markanvändning, har det vidare synts irrationellt att låta tillgäng— ligt utrymme under allmänna platser, gator eller andra trafikleder ligga outnyttjat och det blir därför vanligt att i större utsträckning än tidigare förlägga lagerlokaler, ledningar och andra anläggningar för kringliggande fastigheters behov utanför den egentliga kvartersmarken och under de om- givande områdenas marknivå.
Av det anförda framgår, att tidigare gängse föreställningar och metoder inom stadsbyggandets område under de senare årtiondena undergått en genomgripande omvärdering och att den nya synen på dessa spörsmål i väsentlig mån påverkar frågan om lämpligaste sättet att tillgodose fastig- heternas behov av anläggningar för de ändamål, som avses med kommit- téns uppdrag. Ett system med sådana anläggningar för parkering, värme, lek och rekreation o.s.v., Vilka äro separata för varje fastighet, innebär numera i regel icke någon rationell lösning. Tvärtom leder det förhållandet, att kravet på tillvaratagande och funktionellt utnyttjande av tillgängliga utrymmen måste sättas 'högt, med nödvändighet till ett samgående i be- tydelsefulla hänseenden mellan fastigheter inom stadssamhällena. Genom inrättande av gemensamhetsanläggningar kunna utrymmen, som bättre behövas för andra ändamål, frigöras. Det förekommer även, att ett sam- gående av detta slag indirekt framtvingas genom detaljplan, vilken. ej möj- liggör separata anläggningar av vis-st slag. I enlighet med de stadsbyggnads— tekniska synpunkter som här utvecklats ha redan nu en mångfald gemen-
samhetsföretag kommit till stånd inom tätorterna. Det kan med säkerhet antagas att utvecklingen inom överskådlig tid kommer att i allt snabbare takt fortgåi denna riktning.
Det nu sagda gäller som nämnts tätorterna, där det allmännas intresse av ändamålsenlig planläggning gör sig starkast gällande. Detta allmänna intresse berör i första hand områden med stadsplan men kan i samma mån ha avseende på byggnadsplaneområden; det är för övrigt ej sällan bero- ende på andra faktorer än typen av bebyggelse om det ena eller det andra planinstitutet kommer till användning. Gemensamhetsanläggningar utan- för den gällande speciallagstiftningen förekomma också redan i stor ut- sträckning inom byggnadsplaneområden. Inrättandet av gemensamma par- keringsplatser och panncentraler i radhusbebyggelse är ett exempel härpå. Vad åter angår bebyggelsen inom glesbygderna äro förhållandena helt andra. Väl föreligger även här — antingen det gäller områden, för vilka utom- plansbestämmelser fastställts, eller övriga glesbygder — ett visst allmänt intresse av att bebyggelsen ordnas på ändamålsenligt sätt, men det är i regel mindre framträdande och får därför vid bedömande av behovet av gemen- samhetsanläggningar i regel stå tillbaka för rent privatekonomiska in- tressen.
Såsom antytts grundas inrättandet av gemensamhetsanläggningar säker- ligen i stor utsträckning på överväganden av vad som i ekonomiskt hänse— ende är fördelaktigt för den enskilde fastighetsägaren. Synpunkter av detta slag kunna visserligen antagas ligga bakom även de förut berörda stads— byggnadstekniska resonemangen men äga därjämte självständig betydelse för den enskildes benägenhet att ingå i ett samverkansföretag. En större gemensam anläggning anses nämligen i allmänhet vara relativt sett billigare än en mindre separat. Ofta är redan kostnaden för den gemensamma an- läggningens utförande avsevärt lägre för varje deltagande fastighet, men framför allt kan ett samgående medföra besparingar i fråga om bidragen till anläggningens underhåll och drift. Det är särskilt de kraftigt stegrade löne- kostnaderna som gjort det alltmera angeläget att genomföra rationalisering- ar i den löpande förvaltningen av fastigheter, och här kunna otvivelaktigt goda resultat uppnås genom samverkan. Härigenom kunna ofta möjlighe- ter erhållas att bättre utnyttja tillgänglig arbetskraft och att minska antalet anställda. Att besparingar vinnas genom samverkan är emellertid ej någon helt undantagslös erfarenhet. Förhållandena i det enskilda fallet kunna ibland leda till motsatt resultat. Ägaren till den mark, som i övrigt skulle vara mest lämpad för anläggningens placering, kan sålunda betinga sig en ersättning för rätten att taga marken i anspråk, som ter sig alltför hög för att ett ekonomiskt tillfredsställande resultat av samverkan skall uppnås. Vi- dare kan beskaffenheten av den tilltänkta marken stundom göra det nöd— vändigt att utföra alltför dyrbara arbeten för grundförbättring. Det kan också undantagsvis förhålla sig så, att de ekonomiska erfarenheterna av
55 samverkan med avseende å anläggningar av viss typ äro generellt sett mindre goda eller i varje fall ojämna. Det är sålunda åtminstone i fråga om vissa värmecentraler för närvarande omtvistat, huruvida några större fördelar kunna vinnas med anläggningar av större omfattning. Slutligen må fram- hållas att det — trots de i regel gynnsamma verkningarna av ett samgående på detta område — icke kan anses helt uteslutet att erfarenheterna i framti- den hli de motsatta. Den i våra dagar snabbt fortskridande tekniska utveck— lingen kan tänkas icke blott medföra, att existerande anläggningstyper er- sättas av nya, utan även ge till resultat, att det åtminstone i fråga om vissa slag av anläggningar inträffar en förskjutning från kollektivitet åter mot in- dividualism. Även om en sådan förskjutning såvitt för närvarande kan bedömas icke förefaller sannolik, är det därför —— särskilt med hänsyn till att det här ofta gäller betydande investeringsobjekt — ofrånkomligt att vid bedömande av det enskilda fallet på detta sätt låta även den troliga ut- vecklingen i framtiden ingå i det ekonomiska övervägandet.
Av nu angivna stadsbyggnadstekniska och ekonomiska skäl ha således utanför den gällande speciallagstiftningens område tillkommit ett stort antal gemensamhetsföretag, som avse inrättande av 'olika slags anlägg- ningar av stadigvarande betydelse för fastigheter. Även med den gjorda reservationen för utvecklingen i framtiden kan man såvitt avser anlägg- ningar i allmänhet med säkerhet räkna med att strävandena mot gemen- skap komma att inom överskådlig tid fortgå och alltmera intensifieras. Kommittén vill i det följande söka ange några av de viktigaste nu förekom- mande typer av anläggningar, vilka inrättas gemensamt för flera fastig- heter. Det är således härvid icke fråga om att göra en fullständig uppräk— ning, något som med den snabba tekniska utvecklingen på detta område för övrigt knappast är möjligt.
En viktig grupp av gemensamhetsanläggningar betingas som nämnts av den stigande trafikutvecklingen. Inom tätbebyggel—sen erfordras vid sidan av gator och andra allmänna platser såväl enskilda trafikleder som i en- skild regi anordnade utrymmen för fordonens uppställning under längre eller kortare tid. Inom byggnadskvarteren erfordras sålunda, som tidigare berörts, ofta gemensamma utfarter från de särskilda tomterna till gatunä— tet eller förbindelser mellan tomterna inbördes. Behovet av sådana förbin- delseleder över angränsande tomtmark eller i tunnlar under grannfastighets marknivå påverkas framför allt av kvarterens storlek och byggnadernas gruppering samt av möjligheterna att erhålla omedelbar utfart till gata. Dylika gemensamma trafikleder falla visserligen in under vägbegreppet i la- gen om enskilda vägar, men lagen äger —— med visst undantag, som i föreva— rande sammanhang saknar betydelse — icke tillämpning inom områden med stadsplan. Av särskild aktualitet i förevarande sammanhang är vidare par- keringsfrågan. Den ökande motorfordonstrafiken och det växande bilbe- ståndet ha inom tätorterna stegrat efterfrågan på uppställningsplatser för
bilar i en utsträckning, som icke på långt när motsvarar tillgången på par- keringsplatser och garage. Frånsett det parkeringsutrymme, som särskilt iordningställts genom kommunernas försorg eller eljest disponeras på gator och andra allmänna platser, får parkeringsbehovet tillgodoses inom de en- skilda fastigheterna.
Vad särskilt gäller frågan om fastighetsägares skyldighet att anordna parkerings- eller garageplatser är, såvitt avser tomt eller annan för be— byggande avsedd fastighet, grunden härtill en föreskrift i 535 3mom. byggn-adsstadgan, som ålägger ägaren att i viss utsträckning svara för den till fastigheten hänförliga parkeringen. Sålunda stadgas, att å fastighet skall inom- eller utomhus finnas särskilt, tillräckligt stort utrymme till parkering, lastning och lossning av fordon för dem som bo eller vistas på fastigheten samt för verksamhet som där bedrives, såvida dylikt utrymme kan beredas för rimlig kostnad och utan synnerlig olägenhet i övrigt. Från denna föreskrift äger byggnadsnämnden medgiva undantag, om särskild plats för fordonen beretts annorstädes än å fastigheten så ock eljest om särskilda skäl äro därtill. Såsom framgår av stadgandet, tager detta sikte på att ordna parkeringsutrymme inom varje särskild fastighet. Å andra sidan är det enligt uttalanden vid förarbetena ej meningen att alltför strängt hävda kravet på sådant utrymme utan detta krav skall fastmera alltid vägas mot vad som i varje särskilt fall är ekonomiskt försvarligt eller genomförbart och kan eftergivas bland annat i det fall att parkeringsplat- ser anordnas utanför fastigheten.
Ehuru fastighetsägarens berörda skyldighet således är begränsad till den egna fastighetens område, kan den sägas ha vid tillämpningen i viss mån utsträckts därutöver på det sättet, att ägaren befriats från att an- ordna parkeringsplatser mot överlämnande till kommunen eller deposition i bank av ett belopp, som avsetts täcka på fastigheten belöpande bidrag till framtida uppförande av en parkeringsanläggning, gemensam för denna och andra fastigheter. Detta tillvägagångssätt —— s.k. friköp eller avlös- ningsförfarande — har emellertid mött svårigheter från olika synpunkter och kan ej anses innefatta någon generell lösning av förevarande samver- kan-sproblem, något som för övrigt icke heller åsyftats. Strävandena att vidga byggnad'sstadgans föreskrift till att avse även för flera fastigheter gemensamma uppställningsplatser ha tagit sig även andra uttryck. Frågan upptog-s nämligen under förarbetena till 1959 års byggnadslagstiftning så- väl i ett remissyttrande som vid riksdagsbehandlingen. Sålunda beklagade stadsbyggnadskontoret i Stockholm, att frågan om möjligheten att för flera fastigheter vtvångvsvi-s anordna gemensamma garage ej kommit när- mare en lösning (prop. nr 168/1959 s. 288). I motioner (I: 597 och II: 711) framhölls, att separata parkeringsplatser inom fastigheterna medfört olägen— heter samt att dessa platser ofta blivit mångdubbelt dyrare än vad fallet skulle ha blivit genom anordnande av självständiga parkeringsanläggning-
är och dessutom i stor utsträckning, bland annat till följd av kostnaderna, icke blivit utnyttjade av bilisterna. Dessutom vore inrättande av bilupp— ställningsplatser i varje fastighet ägnat att till de centrala stadsdelarna draga en trafik av långtidsparkerande fordon, som kunde verka förlamande på den löpande trafiken och försvåra en lösning av den för stadscentra be- tydelsefulla *korttidsparkeningen. Tredje lagutskottet underströk (utlå— tande nr 26/1959 s. 151 f.) behovet av en allsidig utredning av hela parke- ringsfrågan. Vad som särskilt borde utredas vore om den nuvarande prin— cipen, att garage och parkeringsplatser om möjligt borde anordnas på varje tomt, vore ändamålsenlig. Det förefölle ej osannolikt att på detta sätt till- komna biluppställningsplatser bleve dyra och otillräckliga samt dessutom inkräktade på utrymme, som kanske bättre behövdes för andra ändamål. Det torde vara ett tämligen allmänt önskemål, att man vid framtida sane- ring av äldre slutna kvarter skulle kunna avlägsna gårdshusen och gårdar- nas inhägnader eller på annat sätt frilägga delar av kvarteret för att därige- nom kunna skapa utrymmen för gemensam nytta och trevnad. Även om därigenom betydande utrymmen skulle kunna frigöras för biluppställning, borde i detta sammanhang ej heller barnens behov av lekområden eller de äldres behov av viloplatser eftersättas. I samband härmed syntes för- utsättningarna för att anordna parkeringshus och andra större parkerings- anordningar böra närmare undersökas. _ Såsom i annat sammanhang erinrats, pågår numera utredning av parkeringsfrågan i hela dess vidd genom den s. k. parkeringskommittén. Detta minskar emellertid ej ange— l'ägenheten av en närmare undersökning av möjligheterna att inrätta parke- ringsanläggningar gemensamt för flera fastigheter.
De trafi-ktekniska problemen och parkeringsfrågan påverka således i hög grad den stadsbyggnadstekniska utvecklingen, och en lösning särskilt av parkeringsfrågan framstår som en av de för närvarande allra mest ange- lägna uppgifterna. Härmed konkurrerar emellertid ofta hänsynen till flera andra betydelsefulla ändamål, som äro ägnade att främjas genom sam— verkan. Behovet av lekplatser för barnen anses sålunda vara av den ange- lägenhetsgrad, att det icke bör stå tillbaka för exempelvis kravet på till— räckliga parkeringsutrymmen. Fastmera synes den uppfattningen råda, att en avvägning måste ske mellan dessa båda intressen och att det bör eftersträvas att förlägga utrymmen för parkering och för lek på skilda håll. Vad nu sagts om lekplatser gäller även sådana i anslutning till bygg- nader anordnade gårdsutrymmen, som äro avsedda för diverse olika ända- mål, såsom mattpiskning och vädring av kläder, eller ock åsyfta att bereda vila och rekreation, främja goda ljusförhållanden eller tillgodose rent este- tiska önskemål.
Av stor betydelse för en fastighets användning äro ledningar för olika ändamål. Gemensamma ledningar ha tidigare förekommit för vattenför- sörjning, avlopp, elektricitet eller liknande ändamål, som tillgodosetts ge-
nom det allmännas försorg. På senare tid ha emellertid utförts gemen- samma ledningar av annat slag, för vilka de enskilda fastighetsägarna själva bära ansvaret. Det är här fråga om ledningar för värmedistribution från enskild eller kommunal värmeanläggning eller om oljeledningar, ge- nom vilka eldningsolja föres från särskilda uppställningsplatser för olje- tankbilar till en gemensam panncentral eller till de olika fastigheterna. Även ledningar för rörpost, tryckluft m. m. förekomma liksom gemensamma servisledningar för olika ändamål. Förutom själva ledningarna kunna även tunnlar (kulvertar), i vilka ett flertal ledningar av olika slag inne- slutas, anordnas genom samgående mellan flera fastigheter. Lednings- tunnlar förläggas ofta i gatumarken och äro således även exempel på ord- nande av gemensamhetsanläggningar inom utrymme under gatas nivå.
Anläggningar för tillhandahållande av värme och varmvatten torde _ ehuru uppfattningarna bland företrädare för den värmeekonomiska forsk- ningen äro delade rörande fördelarna av samgående —— vara den för när- varande vanligaste typen av sådana gemensamma anläggningar, som avses med kommitténs uppdrag. Existerande gemensamma värmeanläggningar torde regelmässigt grundas på privatekonomiska överväganden. Exempel på andra mera tekniskt betonade anläggningstyper, vilka ofta omhänder- havas av gemensamhetsföretag, äro tvättstugor, bastuanläggningar, ven- tilationssystem och kylanläggningar.
Bebyggelse under grundvattennivån medför särskilda problem. I den mån källarlokaler eller andra djupt liggande utrymmen icke kunna hållas torra genom permanent bortpumpning av grundvatten, dag- eller dräne- ringsvatten erfordras anordningar, varigenom dessa utrymmen isoleras från vattnet, och dylika anordningar utföras ofta gemensamt för flera fastigheter. Särskilt om gemensamma nedfartsramper till utrymmen under grundvattnets yta ordnas för flera närliggande fastigheter, kan isoleringen ej ske för varje fastighet separat, och även i övrigt erbjuder gemensam in- vallning stora ekonomiska fördelar genom att utrymmet för nedfartsram— per kan minskas och de dyrbara vattentäta omslutningsväggarna förkortas.
Vid sidan av nu nämnda typer, vilka så gott som uteslutande äro begrän— sade till tätbebyggelsen och där äro av stor vikt från allmän och enskild synpunkt, må även framhållas några till landsbygden hänförliga anlägg- ningar, såsom vissa jordbruksanläggningar (lagrings- och torkutrymmen, maskincentraler o.s.v.), elektriska anläggningar samt badhus och bryg- gor. Anläggningar av dessa slag inrättas i viss utsträckning gemensamt för flera fastigheter och ett behov av lagregler i det-ta hänseende måste därför anses föreligga, låt vara att det ej är lika framträdande som i fråga om de förutnämnd'a anläggningstyperna. I vad avser anläggningar inom. jordbruket kan behovet för övrigt antagas öka; jfr Kungl. Maj:ts beslut den 27 januari 1961, var-igenom uppdragits åt lantbruksstyrelsen att efter samråd med lantmäteristyrel'sen, Skogsstyrelsen och berörda forsknings-
institutioner utarbeta och till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till åt- gärder för att _— i syfte att öka den ekonomiska avkastningen och minska investeringsutgifterna vid framför allt mindre brukningsenheter — främja tillkomsten av gemensamhetsanläggningar såsom exempelvis maskincen- traler för bland annat Specialmaskiner, gemensamma ekonomibyggnader och gemensamt väg— eller avdikningssystem.
Av den föregående framställningen torde klart framgå att de gemensam- hetsanläggningar, som falla utom speciallagstiftningen-s tillämpningsom- råde, utgöra en realitet av stor praktisk betydelse. Med hänsyn härtill är det av vikt, att de på detta område gällande rättsreglerna motsvara högt ställda krav på ändamålsenlighet, rättssäkerhet och enkelhet. Så är emel- lertid ej fallet. Den tekniska utvecklingen har fortlöpt så snabbt, att regel- systemet icke hunnit anpassa sig efter de ändrade faktiska förutsättning- arna. Detta har medfört såväl att tillkomsten av gemensamhetsföretag icke kunnat främjas i önskvärd omfattning som att svårigheter uppkommit vid tillämpningen av de regler, vilka för närvarande gälla på området. Olä- genheterna med den nuvarande ordningen ha delvis berörts i de föregående redogörelserna för möjligheterna enligt gällande rätt att genomföra sam- verkan mellan fastigheter samt för tidigare utredningar och reformförslag men skola här ytterligare i korthet belysas.
Företag för inrättande av gemensamhetsanläggningar kunna alltid kom- ma till stånd på grund av avtal mellan några intresserade fastighetsägare. Där frivillighet i alla hänseenden ej kan uppnås, är denna möjlighet till samverkan stängd. En med stöd av avtalet uppförd anläggning är vidare i regel tillbehör till den fastighet, varå anläggningen är belägen, och kan ej utan vidare på grund av inteckning utgöra säkerhet för andra län än sådana som upptagas av nämnda fastighets ägare själv. Avtal i allmänhet erhåller ej heller verkan mot ny ägare till en i företaget ingående fastighet utan nytt åtagande av denne. I sistnämnda avseende intager visserligen avtal om nyttjanderätt en något förmånligare position, eftersom avtalet kan för- länas sakrättsligt skydd bl.a. genom inskrivning. Å andra sidan är nytt- janderättsavtalens användbarhet i stadsbebyggelsen inskränkt till följd av bestämmelsen, att avtal i sådant fall i regel ej är bindande utöver 25 år från det avtalet slöts.
Tydligt är, att överenskommelser av nu angiven karaktär icke kunna i någon mera betydande omfattning tjäna som grund för samverkan i syfte att inrätta dyrbara anläggningar, som skola äga bestånd för en lång tid. Man har därför ofta tillgripit servitutsavtal, som tillhandahåller viss sak— rättslig effekt och jämväl erbjuder den fördelen, att en med stöd av servi- tutsavtalet uppförd anläggning på annans mark blir tillbehör till den härs— kande fastigheten och därigenom kan av denna fastighets ägare utnyttjas för kredit. Servitutsinstitutet är emellertid också behäftat med allvarliga
olägenheter. Såsom i annat sammanhang berörts, rymmer detta institut sålunda icke säkra möjligheter att lösa samtliga frågor, som aktualiseras vid inrättande av gemensamhetsanläggningar. Sålunda är det sakrättsliga skyddet här icke av samma styrka som enligt speciallagstiftningen, och skyldighet för tjänande fastighets ägare att fullgöra positiva prestationer föreligger endast i mycket begränsad omfattning. Någon lösning av det in- bördes förhållandet mellan flera servitutsberättigade tillhandahålles över— huvudtaget ej. Ofta är en gemensamhetsanläggning, t. ex. en gårdsplats, ut— sträckt över flera fastigheters områden, vilket gör det nödvändigt att stifta ett stort antal servitut, ett i varje fastighet, vars område beröres av anlägg- ningen, samt vart och ett med de övriga fastigheterna såsom härskande. Dy- lika ömsesidiga servitut innebära tydligen icke någon enkel lösning och medföra dessutom risk för ogynnsamma rättsverkningar vid exekution, ef- tersom de kunna ligga med olika rätt i de skilda tjänande fastigheterna. Härtill kommer den olägenhet, som följer av att avtalsservitut inom den egentliga stadsbebyggelsen kunna motverka genomförandet av ny eller ändrad stadsplan. För enskilt tillgodogörande inom stadsplan av utrymme i gata under markplanet är vidare servitut sannolikt ej för närvarande möj- ligt att tillgripa, då institutet ansetts förutsätta en tjänande fastighetsenhet, som — i motsats till vad i allmänhet är fallet beträffande gatumarken — ingår i fastighetsindelningen. Ej heller finnes möjlighet att göra en upp— delning av fastigheter annat än genom vertikala plan. För att komma till rätta med problemet har på några håll valts metoden att gatan, till den del densamma är avsedd att underbyggas för enskilt ändamål, utlägges som kvartersmark. Denna får då ej bebyggas i vidare mån än att den jämte bredvidliggande gatumark kan hållas tillgänglig för allmän trafik. Att detta tillvägagångssätt icke alltid är en lämplig lösning synes uppenbart. Beträffande servitut, vilka bildas vid jorddelningsförrättning, framträda enligt gällande rätt i—huvudsak samma svårigheter som vid avtalsservitut. Dessutom är själva servitutsbegreppet snävare i fastighetsbildnings-lagstift- ningen än enligt servitutslagen. Är fråga om dylikt Officialservitut i stads- samhälle, tillkomma faktorer, som ytterligare begränsa servitutets använd- barhet. Främst är därvid att märka, att servitut överhuvudtaget ej kan stiftas enbart genom tomtindelning. Stundom förfares i fråga om icke tomt- indelad mark visserligen så att de till tomter avsedda områdena först av- styckas, i samband varmed erforderlig servitu-tsbildning sker, varpå styck- ningslotterna utan omfördelning av marken bli föremål för tomtindelning. Denna metod är dock tydligen såväl kos—tnadskrävande som tidsödande och därför i och för sig föga ändamålsenlig. Efter 1959 års ändringar i bygg- nadslagstiftningen kunna dessa olägenheter emellertid lättare undvikas genom de vidgade möjligheterna att erhålla dispens från förbudet att bygga på icke tomtindelad mark inom byggnadskvarter. Vidare kunna ser- vitut av förevarande slag icke bildas genom fristående åtgärd utan äro be-
tingade av att fastighetsindelningen ändras t. ex. genom avstyckning eller laga skifte.
Även övriga institut, som för närvarande stå till buds, äro förenade med starka olägenheter och måste därför betraktas som nödfall'slösningar. Av- sättande av område såsom samfällt för två eller flera fastigheter har i viss utsträckning kommit till användning, men möjligheterna härtill äro in- skränkta till fall, då ett nära nog totalt utnyttjande av mark för anlägg- ningen kräves eller eljest kan ske, och dessutom uteslutna bl. a i samband med tomtindelning och avstyckning i stad. Bysamfällighetslagen ger ej hel- ler någon fullständig reglering av företagets förvaltning och är därjämte föråldrad i vissa delar. Vad slutligen angår tomträttsinstitutet har detta i praktiken visat sig erbjuda en användbar lösning av de gemensamma an- läggningarnas problem. Institutet är emellertid genom sin speciella ka— raktär knappast ägnat att ge en generell och slutgiltig lösning av ifråga— varande samverkansfrågor.
Till ytterligare belysning av frågan om behovet av lagstiftning må särskilt hänvisas till de remissyttranden, som avgivits över lagberedningens år 1952 upprättade promemoria. Att ett sådant behov föreligger i syfte att förbättra möjligheterna att trygga beståndet av samverkan mellan fastigheter synes icke ha bestritts i något av yttrandena. Även de remissinstanser, som för- höllo sig tveksamma eller avvisande till promemorieförslaget, vitsordade sålunda i och för sig —— låt vara med förbehåll _ förhandenvaron av ifrå- gavarande behov. Från några håll uttalades tillika önskemål om att för— slaget kompletterades med möjlighet att tvångsvis genomföra en samfällig— hetsbildning av angivet slag. Även enligt lagberedningens slutliga stånd— punkt måste det anses vara en påtaglig brist, att nuvarande lagstiftning icke öppnar möjlighet att förläna sakrättslig verkan åt en på avtal grundad anordning för samverkan mellan olika fastigheter. Beredningen fann så— lunda lämpligheten av att införa regler med omförmält syfte vitsordad genom remissbehandlingen men tillmötesgick ej önskemålen om tvångs- regler, vilka i strid mot den allmänn-a uppläggningen av beredningens för- slag förutsätta prövning av offentlig myndighet.
Även inom riksdagen har frågan varit föremål för uppmärksamhet. Så— lunda uttalade tredje lagutskottet vid behandlingen av den nya byggnads- lagstiftningen (utlåtande nr 26/1959 s. 89), att det förelåge ett mycket starkt behov av bestämmelser, som gjorde det möjligt att gemensamt för ett eller flera kvarter anordna t.ex. planteringar, lekplatser, parkerings- platser, samlingslokaler, tvättstugor och panncentraler. Efter påpekande av vissa olägenheter av gällande ordning framhöll utskottet, att det ej torde vara någon tvekan om att lagstiftningen här företedde en brist, som med det snaraste måste fyllas.
Under hänvisning till vad sålunda anförts finner fastighetsbildnings-
kommittén klart framgå, att gällande rätt icke uppfyller skäliga fordring- ar på regler inom ifrågavarande viktiga rättsområde. Framkomna önske- mål om reformer på området synas också ha vunnit allmän anslutning. Uppenbarligen föreligger därför ett starkt behov av nya, mera tidsenliga regler, vilka omedelbart taga sikte på de särskilda problem som uppkomma vid samverkan av detta slag.
Vissa allmänna riktlinjer för en ny lagstiftning
Såsom nyss framhållits, tillhandahåller gällande rätt ej sådana för ifråga- varande gemensamhetsanläggningar avpassade regler, enligt vilka företagen kunna garanteras bestå för framtiden. Detta är enligt kommitténs mening den allvarligaste bristen i nuvarande regelsystem. Väl finnas lösningar, som erbjuda visst skydd mot att gemensamhetsföretag upplöses utan att detta är sakligt befogat, men dessa lösningar ha uppbyggts efter helt andra för- utsättningar och deras tillämpning på det här aktuella området är förenad med svåra komplikationer. I övrigt är fastighetsägare för åstadkommande av samverkan med andra för närvarande hänvisad att söka ingå överens- kommelse, som icke tillhör någon av de gängse, med viss sakrättslig verkan utrustade avtalstyperna. Sådan överenskommelse gäller ju icke mot ny ägare till fastighet, som är ansluten till företaget, med mindre denne sär— skilt förbinder sig att respektera avtalet. Någon säkerhet för att en förbin- delse av detta slag verkligen avges föreligger ej ens om avtalet objektivt sett är fördelaktigt för fastighetens ägare. Det kan ej heller förhindras att den, som icke längre önskar deltaga i företaget, genom att överlåta sin fastighet vinner befrielse från avtalets förpliktelser åtminstone för för— värvarens del.
För kommittén framstår det som en i hög grad angelägen uppgift att söka finna en lösning, som förhindrar dylika konsekvenser. Detta kan ej vinnas, med mindre avtal om samgående erhålla sakrättslig verkan, d.v.s. effek- tivt knytas till samtliga deltagande fastigheter. Endast om rätten att ut- nyttja anläggningen och skyldigheten att bidraga till företagets kostnader bringas att åtfölja varje ansluten fastighet i vilkens hand den än befinner sig, kan företagets bestånd säkerställas. Att detta bör eftersträvas har ej heller framkallat meningsskiljaktigheter under lagstiftningsfrågans tidigare behandling, och för denna ståndpunkt tala otvivelaktigt goda skäl. Från allmän synpunkt är det uppenbarligen av yttersta vikt, att planer för be- byggelsens ordnande bli varaktigt genomförda, och så kan ej ske utan att jämväl i bebyggelsen ingående gemensamma anläggningar bli bestående så länge detta anses ändamålsenligt. Att beslutad samverkan tryggas för fram- tiden ligger även i de enskilda delägarnas intresse. Genom en fastighets ut- träde minskas nämligen det ekonomiska underlaget för anläggningsföre- taget i dess helhet och _ eftersom det normalt kan förutsättas att ett sam-
gående medför besparingar —— ökas dessutom bidragsbördan för de kvar- varande delägarna. En rätt för någon att utan tvingande skäl få sambandet mellan anläggningen och hans fastighet upplöst skulle således innebära en möjlighet att otillbörligt övervältra ett ekonomiskt ansvar på meddelägarna.
Visserligen har det, såvitt kommittén har sig bekant, i fråga om de ge- mensamhetsföretag som hittills bildats ej i större utsträckning förekommit att det ifrågavarandet sambandet på detta sätt blivit upplöst. Det förhål- landet att tillämpningen av gällande regler synbarligen icke föranlett svå— rare rättsförluster kan emellertid ej utan vidare anses göra ett förbättrat sakrättsskydd obehövligt. Viss betydelse för den gynnsamma utvecklingen måste otvivelaktigt tillmätas de på avtal grundade påtryckningsmedel —— lånevillkor, vitesinteckningar m.m. —— med vilka hittills tillämpade nöd- fallslösningar ofta förbundits. Å andra sidan är det enligt kommitténs me— ning icke lämpligt att lita enbart till dylika avtalssanktioner. Möjligheterna att utnyttja dessa kunna nämligen icke med säkerhet antagas vara kända för alla berörda fastighetsägare, och betydande rättsförluster kunna därför uppstå för den händelse sanktion av ifrågavarande slag av förbiseende icke kommit till användning. Ytterligare må anföras, att —— frånsett tomträtts- fallet — någon längre tids erfarenhet ännu ej föreligger i det nu aktuella hänseendet. De erfarenheter, som likväl stå till buds, kunna vidare hänföras till en tid av uppåtgående konjunkturer. I ett annat, mindre gynnsamt läge kan det ej tagas för visst att den bidragsskyldighet, varpå företaget måste bygga, blir fullgjord i samma omfattning som hittills.
Den allvarligaste olägenheten av det bristfälliga sakrättsskyddet är emel- lertid, att eljest intresserade fastighetsägare därigenom avhållas från att igångsätta nödvändiga anläggningsföretag. Att gemensamhetsanläggningar hittills endast i jämförelsevis ringa omfattning inrättats utanför områden som upplåtits med tomträtt beror enligt vad kommittén kunnat finna till övervägande del på de begränsade möjligheterna för närvarande att trygga företagens bestånd. Det ligger i sakens natur, att en fastighetsägare icke är benägen att satsa erforderligt kapital till en anläggning, om det icke före- ligger säkerhet för att anlägggningen blir till nytta under en icke alltför kort tid. Särskilt i fråga om sådana större anläggningar, som krävas för ändamålsenlig bebyggelse i samband med saneringar eller nyexploatering av större områden, är det därför av yttersta vikt för bebyggelsens genom- förande att gemensamhetsföretagen bli effektivt knutna till de särskilda fas— tigheterna. Ett förbättrat sakrättsskydd är således huvudvillkoret för en utveckling mot allt flera och större anläggningsföretag.
Då det härefter gäller att bedöma på vilket sätt ett sakrättsskydd bör an- ordnas, ligger det nära till hands att anknyta till någon av de lösningar, vilka för närvarande stå till buds på närbesläktade områden. Härvid fram- träda två huvudformer. Den ena, som främst representeras av tvångssam- fälligheter enligt vattenlagen, lagen om enskilda vägar m. fl., innebär att
den gemensamma anläggningen är i princip oskiljaktigt förbunden med varje deltagande fastighet. Enligt den andra kan en mera begränsad sak- rättsverkan åstadkommas genom inskrivning.
Att anknytningen mellan anläggningen och de särskilda fastigheterna göres oskiljaktig innebär, att rätten att utnyttja anläggningen och plikten att bidraga till kostnaderna utformas såsom tillbehör till fastigheterna på liknande sätt som ett föremål kan vara tillbehör till fastighet enligt 1895 års lag angående vad till fast egendom är att hänföra. Vid frivillig eller exekutiv försäljning av fastigheten medföljer således delaktigheten i an- läggningen och delaktigheten kan ej utmätas eller försäljas för sig. Genom att äganderätten till fastigheten och delaktigheten i företaget sålunda följas åt måste detta alternativ uppenbarligen få stor betydelse ej blott för fastig- hetens ägare utan även för innehavare av begränsade sakrätter i fastigheten. Fastighetens värde påverkas naturligen i hög grad av möjligheterna att ut- nyttja anläggningen liksom av den bidragsskyldighet, som följer med an— slutningen till företaget. En spekulant på fastigheten vid exekutiv auktion torde därför bestämma sitt bud med hänsyn till angivna faktorer, och det bud som antages blir omedelbart avgörande för den omfattning, vari inteck- ningshavare och därmed jämställda rättighetshavare erhålla betalning eller i övrigt bli tillgodosedda. Det är därför tydligt, att förevarande lösning måste förknippas med villkor om visst skydd för nämnda slag av rättsägare.
Den andra möjligheten innebär, att sakrättslig verkan åstadkommes ge- nom inteckning på sätt för närvarande kan ske med avtal om nyttjanderätt, servitut o.s.v. Skyddet är emellertid här icke av samma valör som vid tvångssamfälligheterna, eftersom en intecknad rättighet kan bli uppoffrad, om så kräves för tillgodoseende av rättsägare med bättre förmånsrätt. Ett på detta sätt anordnat sakrättsligt skydd föreslås av lagberedningen till— komma även en med stöd av 22 kap. nya jordabalken upplåten samfällig- hetsrätt. Det mellan berörda fastigheters ägare ingångna samfällighetsav- talet kan nämligen genom inskrivning i fastigheterna erhålla samma rätts- verkan som för närvarande tillkommer inteckning för nyttjanderätt eller servitut. Att lagberedningens förslag således icke bygger på en obegränsad sakrättsverkan efter mönster av speciallagstiftningens tvångssamfälligheter sammanhänger med de föreslagna bestämmelsernas syfte och allmänna upp- läggning. Utgångspunkten för förslaget är nämligen, såsom i annat sam- manhang berörts, behovet av en friare och enklare reglering än speciallag- stiftningens, vilken med hänsyn till tvångsmomentet och inteckningshavar— nas ställning gör det nödvändigt att anordna en obligatorisk prövning ge- nom offentlig myndighet av företagets tillåtlighet och vissa grundläggande villkor för detsamma. I enlighet härmed bygger lagberedningens [förslag helt på en mellan berörda fastighetsägare ingången frivillig uppgörelse, som ej för sin giltighet mellan parterna själva behöver bli föremål för myndig- hets bedömande. Sådant erfordras ej heller med hänsyn till uppgörelsen-s
sakrättsliga verkan, eftersom samfällighetsavtalet genom inteckning inplace- ras i den ordinära förmånsrättsordningen, således efter tidigare meddelade inteckningar och före senare tillkommande. Faller inteckningen vid exeku- tion inom det vid försäljningen bestämda lägsta budet, skall samfällighets- rätten förbehållas vid försäljningen. Är så ej fallet eller är rättigheten oin- tecknad, skall egendomen i första hand utropas med förbehåll om rättens bestånd, men visar det sig att ett utrop utan sådant förbehåll föranleder ett högre bud får rätten i princip vika. Även om detta system således ej ger nå- gon absolut trygghet för samfällighetsrättens bestånd, vilar det på den i och för sig naturliga principen, att rättigheten-normalt kan förväntas erhålla det sakrättsliga skydd som den förtjänar. Oavsett en fastighets tidigare in- teckningsbelastning och samfällighetsrättens förmånsläge torde man näm- ligen kunna räkna med att en spekulant vid exekutiv auktion är beredd att acceptera förbehållandet av en samfällighetsrätt, som anses vara värdefull för fastigheten.
För fastighetsbildningskommittén står det klart, att en sakrättslig reg— lering i enlighet med lagberedningens förslag erbjuder en förbättring i förhållande till gällande rätt. I okomplicerade fall skulle den föreslagna anordningen utgöra ett nöj-aktigt alternativ, enligt vilket sakägarna kunde på ett enkelt sätt ordna samverkansfrågorna genom överenskommelse. Å andra sidan är det angeläget att det sakrättsliga skyddet göres så starkt som möjligt. Risken för att delaktigheten i anläggningsföretaget efter fas- tighets överlåtelse upphör att gälla kan aldrig eliminera-s, med mindre del- aktigheten förlänas egenskap av verkligt tillbehör till fastigheten. Framför allt med avseende å större anläggningar, vilka kräva betydande kostnader, är det av särskild vikt att skapa regler, som garantera företagets bestånd. Eftersom den önskade lagstiftningen främst aktualiserats av mycket om- fattande bebyggelseprojekt inom tätorterna, har kommittén särskild anled- ning att överväga ett ännu starkare sakrättsligt skydd än det lagberedning— ens förslag erbjuder. Vissa av de remissmyndigheter, vilka yttrat sig över be- redningens år 1952 avgivna promemoria, ha också uttalat sig i denna rikt- ning (SOU 1960: 25 s. 457).
Sålunda anfördes från Svenska bankföreningens sida beträffande den in— verkan en samfällighetsrätt kunde tänkas utöva å kreditgivarnas ställning, att det med föreningens syn på detta spörsmål i vissa fall framstode som au— geläget för kreditgivarna att samfällighetsrättens fortsatta bestånd kunde anses tryggat. Det framhölls, att om delaktigheten i samfälligheten vore av väsentligt värde för en fastighet, exempelvis då fråga vore om gemensam värmecentral, det visserligen tedde sig troligt, att fastigheten komme att säl- jas med förbehåll om rättighetens bestånd; ur kreditgivarnas synpunkt borde emellertid rättigheten för säkerhets skull innehava ett betryggande prioritetsläge. Man finge därför räkna med att kreditinstituten komme att vid belåning av inteckningar i fastigheter, som inginge i samfällighet av
verklig betydelse för fastighetens värde, såsom villkor för krediten upp- ställa, att samfällighetsrätt-en åtnjöte ett betryggande läge i samtliga de i samfälligheten ingående fastigheterna. Även bortsett från det sålunda häv- dade kreditgivarintresset har under remissbehandlingen av lagberedningens promemoria upptagits till övervägande det faktum, att en samfällighets— rätt ofta kunde vara av väsentlig betydelse för fastigheten och därför borde åtnjuta en :så trygg position som möjligt. Från denna synpunkt erinrades exempelvis från överståthållarämbetets sida om att enligt promemorieför- slaget fordrades, att samfällighetsanordningen skulle vara till nytta för de i samfälligheten ingående fastigheterna. I fråga om vissa slag av anlägg— ningar, exempelvis värmeanläggningar, gällde vidare att, sedan de en gång kommit till stånd, de utgjorde en nödvändig förutsättning för fastigheter— nas beboelighet. Med hänsyn härtill vore det enligt ämbetets mening be- tänkligt, att en exekutiv auktion lätt kunde bringa samfällighetsrätten till upphörande. Olägenheten därav framträdde särskilt om Värmeverket vore inrymt i den exekutivt försålda fastigheten. Angivna situation skulle i all— mänhet undvikas, om samfällighetsrätten ägde förmånsrätt framför ford- ringsrätter. Möjligheten att bereda samfällighetsrätten sådan förmäusställ- ning borde därför enligt ämbetets mening undersökas.
Till uttalandena i nämnda remissyttranden vill fastighetsbildningskom— mittén ansluta sig, och kommittén finner således i och för sig goda skäl tala för en fastare anknytning i sakrättsligt hänseende än lagberedningens förslag innebär. Där det ej av särskild orsak befinnes olämpligt, anser kom— mittén den vägledande principen böra vara att sambandet mellan en fastig- het och anläggningen ej kan upplösas så länge anläggningen är till nytta för fastigheten.
Det är emellertid tydligt att, om på detta sätt delaktigheten i företaget lägges med bästa förmånsrätt i de anslutna fastigheterna, detta bör förut- sätta ett konstaterande, att delaktigheten icke försätter rättsägare med förmånsrätt därefter i sämre läge än tidigare. En delaktighet, som åtföljer fastigheten i vems hand denna än befinner sig, kan nämligen i hög grad påverka budgivningen vid exekutiv auktion å fastigheten. Även om ett ge- mensamhetsföretag normalt vilar på förväntningen att samgåendet medför fördelar, som eljest icke vore att påräkna, är det icke utan vidare säkert, att förväntningen infrias. Finge sakägarna med bindande verkan för tredje man fritt avtala om de med anläggningsföretaget förenade rättigheterna och skyldigheterna, kunde det därför inträffa att en fastighets värde minskades och att det bud, som bleve gällande vid exekutionen, icke vore tillräckligt att förnöja rättsägare vilka eljest — om hänsyn ej behövde tagas till del- aktigheten i det gemensamma företaget — skulle ha fått full betalning ur köpeskillingen. Vill man eftersträva en lösning, som innefattar förmånsrätt före redan existerande gravationer i fastigheterna, är det därför nödvändigt att göra anordningens giltighet beroende av att det objektivt kan konstate— ras, att någon försämring av berörda rättsägares ställning icke uppkommer.
I det fall att samtliga rättsägare samtyckt till anordningen saknas däremot från ifrågavarande synpunkt skäl att låta pröva dess innebörd; uppgiften blir då i stället den rent formella att konstatera förhandenvaron av erfor— derliga medgivanden.
Med det av kommittén eftersträvade starka sakrättsskyddet är det såle- des redan av hänsyn till tredje man ofrånkomligt med en objektivt utförd prövning av den sökta gemensamhetsbildningens innebörd. En lösning efter denna linje anknyter således till speciallagstiftningens reglering, enligt vilken obligatorisk prövning sker vid särskild förrättning eller inför domstol. Detta innebär visserligen aecepterandet av en metod, som av lagberedningen an- setts mindre önskvärd, men är enligt kommitténs mening knappast ägnat att inge starkare betänkligheter. Redan med hänsyn till vad beredningen anfört torde det icke kunna betecknas som någon olägenhet, om rättsord— ningen skulle tillhandahålla ett ytterligare system för inrättande av gemen— samhetsanläggningar vid sidan av jordabalksförslagets. Även eljest träda de av lagberedningen anförda betänkligheterna mot en lösning, som förut- sätter prövning av myndighet, alltmera i bakgrunden. Då beredningen till stöd för sin ståndpunkt åberopar, att de fall, då prövningsmöjlighet för närvarande ej stode till buds, vore av synnerligen skiftande beskaffenhet och att det knappast kunde förväntas att de skulle upptagas till behand- ling i speciallagstiftningen, vilar resonemanget uppenbarligen på förut- sättningar, vilka numera ändrats genom meddelandet åt fastighetsbild- ningskommittén av nu ifrågavarande uppdrag. Riktigheten av beredning- ens argumentering synes även kunna ifrågasättas, då beredningen uttalar att en utveckling i riktning mot specialreglering ej heller finge anses vara önskvärd, eftersom det icke funnes anledning antaga att de intressen, om vilka här vore fråga, skulle på ett bättre sätt kunna tillgodoses av myn- digheterna än på grundval av de intresserades avtalsfrihet. För fastighets- bildningskommittén står det fastmera klart, att önskvärdheten av den an- tydda utvecklingen är helt betingad av det sätt, varpå en speciallagstiftning på de hela taget fyller en nyttig funktion i samhällslivet. Anses det ända- målsenligt att trygga anläggningsföretags bestånd mera effektivt än som är möjligt enligt lagberedningens förslag, kräver detta oundgängligen ett ökat beaktande av motstående intressen och därmed också en prövning från det allmännas sida. Kommittén kan därför ej fästa avgörande vikt vid att en i och för sig önskvärd avtalsfrihet underkastas den begränsning, som följer av att ett sådant bedömande anordnas. Om prövningen — såsom fas- tighetsbildningskommittén anser ligga närmast till hands — anförtros sär- skild förrättningsman, torde dessutom förfarandet —— framför allt i okompli- cerade samverkansfall —— kunna anordnas i jämförelsevis enkla former och behöver därmed icke i och för sig avskräcka sakägare, som överväger att påkalla tillämpning av en lagstiftning med den av kommittén antydda inne- börden.
Frånsett dessa mera principiella synpunkter kan emellertid en lösning,
som förutsätter ett bedömande genom förrättningsman, vara ägnad att rent praktiskt underlätta tillkomsten av angelägna samverkansföretag. Till- gången till en på området sakkunnig person, som verkar efter rent objektiva riktlinjer, kan vara till avsevärd hjälp, när det gäller att klarlägga de fak- torer —— ekonomiska, planläggningstekniska etc. —— vilka kunna inverka på innehållet i den samverkan som önskas genomförd. Erfarenheten från detta och närliggande områden visar också, att svårigheter ofta möta att få till stånd en fullständig anslutning från alla dem, vilkas fastigheter utgöra ett ändamålsenligt underlag för en gemensamhetsbildning. Även om man skulle nöja sig med en rent avtalsmässig samverkan, som därtill ej erhölle starka— re sakrättslig effekt än ett samgående enligt lagberedningens förslag, menar kommittén således, att det skulle var-a till avsevärd fördel, om en fastig— hetsägare skulle kunna påkalla medverkan av förrättningsman för avgivan— de av förslag till gemensamhetsföretagets anordnande och för ledningen av erforderliga förhandlingar mellan berörda sakägare. Genom att råd och anvisningar lämnas samt uppkommande missförstånd undanröjas kan även en på detta sätt begränsad medverkan säkerligen bli till stor nytta. Betydel- sen av en sådan rådgivande funktion förminskas ej genom att den sakrätts— liga anknytningen göres än fastare. Förrättningsmannens medverkan bör således i detta fall ej inskränkas till att bifalla eller avslå en begäran om att förläna en träffad uppgörelse verkan mot nya fastighetsägare utan fastmera inriktas på att leda förhandlingarna mellan sakägarna och att på olika sätt positivt verka för att en överenskommelse kan träffas.
Förrättningsprövningen har emellertid icke till enda syfte att möjliggöra det av kommittén eftersträvade sakrättsliga sambandet och att tillhanda- hålla ett serviceorgan. Såsom nyss antytts, möta ofta svårigheter att åstad- komma fullständig enighet i uppkommande frågor. De överväganden, som ligga till grund för ett av någon sakägare avgivet förslag till överenskommel- se, kunna i synnerhet beträffande större företag vara mycket sväröverskåd- liga och invecklade, varför det må vara förklarligt, om en och annan fastig- hetsägare icke utan vidare är benägen att biträda överenskommelsen. Härtill kommer att det icke är helt ovanligt att även anordningar, som objektivt sett äro välgrundade, till följd av ovisshet om den framtida utvecklingen eller på ovidkommande grunder röna motstånd från sakägares sida. Med hänsyn härtill måste det övervägas, om villkoret för gemensamhetsanläggnings in- rättande skall vara att överenskommelse kan träffas av samtliga de fastig- hetsägare, för vilka ett samgående komm-e att medföra avsevärda fördelar. Anses lagstiftningen böra positivt främja tillkomsten av gemensamma an- läggningar, bör i stället ligga närmast till hands att åtminstone i Vissa uppenbara fall tänka sig möjlighet att till det gemensamma företaget an- sluta en fastighet även utan medgivande från ägarens sida. Att sistnämnda alternativ icke är någon nyhet framgår av redogörelsen för tidigare utred- ningar och reformförslag, enligt vilken vid flera tillfällen understrukits vikten av att en reglering av gemensamhetsanläggningarna medgåve fastig-
hets anslutning till företaget även mot ägarens bestridande. Sålunda har 1942 års stadsplaneutredning påpekat, att möjligheterna att anordna ge- mensamma gårdar vore begränsade därigenom att man nödgades lita till frivillig överenskommelse mellan de berörda tomtägarna, varför utred- ningen övervägt bestämmelser, som skulle möjliggöra anordnande av ge- mensam gård även om sådan överenskommelse ej kunnat träffas. Vidare framhöll byggnadsstyrelsen i sitt remissyttrande över lagberedningens pro— memoria av är 1952, att det skulle vara synnerligen värdefullt om vissa möjligheter förefunnes att även mot markägares bestridande ålägga denne att ingå samfällighetsavtal. Lagberedningen borde därför i sitt fortsatta arbete beakta frågan om möjlighet för statlig myndighet att ålägga fastig— hetsägare att ingå i sådan samfällighet, som avsåges i beredningens prome— moria. Slutligen må erinra-s om det förslag till reglering av vissa gemen— samhetsanläggningar, som framlagts av 1951 års byggnadsutredning.
F astighetsbildningskommittén anser sig visserligen, såsom framgår av vad tidigare anförts, böra eftersträva en lösning av gemensamhetsproble- men, som bygger på berörda fastighetsägares frivilliga medverkan. Utan en mera allmän uppslutning kring det gemensamma ändamålet lär det knap- past vara möjligt att åstadkomma ett på längre sikt effektivt fungerande saanverkansföretag. Erfarenheten visar emellertid, att det icke låter sig göra att helt lita till frivillighet, om man vill främja tillkomsten av gemen- samhetsföretag. Redan existensen av tvingande regler har, även om de icke behöva träda i tillämpning, sin stora betydelse i detta sammanhang genom att de utgöra ett underlag för träffande av frivilliga uppgörelser, vilka eljest i många situationer sannolikt icke skulle komma till stånd. Men fall förekomma även, då sakägare överhuvudtaget icke är villig att ingå avtal om inrättande av en gemensamhctsanläggning, ehuru fördelarna av ett samgående äro uppenbara. Stundom är situationen den, att enighet om samgående i princip föreligger men delade meningar råda om de närmare villkoren. Att lagstiftningen här måste tillhandahålla regler, som innebära en skälig avvägning mellan olika synpunkter, synes kommittén uppenbart. Att låta hänsynen till en enstaka fastighetsägare, vilkens anslutning det gäller, gå före alla andra intressen kan ej komma i fråga. Det allmänna önskemålet att fastställda planer inom rimlig tid bli genomförda kräver sålunda, att man i viss utsträckning måste bortse från sakägarnas indivi— duella önskningar. Men även till skydd för andra enskilda måste fordras att en vägran till frivillig anslutning i någon mån grundas på objektiva skäl. Med hänsyn till den naturliga intressegemenskap, som i många fall råder inom en grupp av fastigheter, skulle det verka stötande, om enstaka fastig- hetsägare skulle till de övrigas nackdel kunna utan fog vägra att ansluta sig till ett för samtliga nyttigt anläggningsföretag. Risken att någon, genom att för frivillig medverkan ställa oskäliga villkor, skulle erhålla en alltför stark ställning i förhållande till de övriga kan väl ej heller uteslutas.
krav på samstämmighet i alla uppkommande frågor. Det förtjänar emeller— tid understrykas, att skälen för anslutning utan samtlig-a sakägares med- givande måste vara av betydande styrka. Men hänsyn till att det här gäller ett ingrepp i enskildas intressen till förmån för andra enskilda bör åtgärden ej få vidtagas utan att det framstår som ovedersägligt att fastigheterna ge- nom anslutning till den gemensamma anläggningen vinna fördelar, som äro avsevärda i jämförelse med vad fallet eljest skulle bli. En alltför långt dri— ven tillämpning av möjligheten till tvångsanslutning kan också medföra risk för att ändamålet på längre sikt motverkas. Till förmån för en restrik- tiv tillämpning talar även det förhållandet, att prövningen här i stor ut— sträckning avser framtida förhållanden. Frågan huruvida fastighets anslut- ning till en anläggning medför mera stadigvarande fördelar för fastigheten måste enligt sakens natur bedömas med hänsyn till den kommande ut— vecklingen och kompliceras därför alltid av osäkerhet om den riktning utvecklingen kommer att taga. Önskemålet att strängt avgränsa tvångsmöj- ligheterna till situationer, där verkligt starka skäl kunna åberopas till stöd för en samverkan, har föranlett kommittén att vid sidan av de villkor, som uppställts med krav på fördel av visst slag, inskränka anslutningstvånget att gälla blott inom område med stadsplan eller byggnadsplan.
Kommittén anser sig således böra föreslå en lagreglering, som bygger på dels ett i princip oupplösligt samband mellan gemensamhetsanläggningen och de anslutna fastigheterna, dels en modifierad tvångsanslutning, dels ock — som en följd av vad sålunda ansetts böra gälla anordnande av en objektiv prövning av det gemensamma företagets tillåtlighet och av vissa grundläggande villkor för dess genomförande.
Då det gäller att utforma en lagstiftning i enlighet med nämnda all- männa riktlinjer, kunna erforderliga regler med vissa undantag hänföras till två grupper, dels sådana regler som höra gälla mellan å ena sidan ägar- na till de fastigheter, vilka skola tillgodogöra sig anläggningen, och å den andra ägaren till den mark, där anläggningen kan tänkas bli förlagd, dels så- dana bestämmelser som taga sikte på förhållandet mellan de förstnämnda in- bördes. Vad angår förhållandet till markägaren gäller det här frågan om rätt att taga i anspråk utrymme för anläggningen. Ofta kan väl detta spörsmål lösas genom avtal, men med tanke på de fall, då så ej är möjligt, erfordras lagregler, varigenom sådan rätt tillerkännes de anslutna fastigheterna. Dessa bestämmelser äro närmast av expropriationsrättslig karaktär. Såvitt rör förhållandet mellan ägarna till de fastigheter, vilka skola tillgodogör-a sig anläggningen, erfordras föreskrifter om fördelningen av rättigheter och skyldigheter mellan dem i vad avser anläggningens byggande och utnyttjan- de. Där ej överenskommelse kan träffas mellan alla dem som skola vara anslutna till företaget, är det således nödvändigt att i lag reglera bl. a. frå- gorna »om rätt att utnyttja anläggningen och om skyldighet att bidraga till de med företaget förenade kostnaderna. Det fordras även bestämmelser rö- rande formerna för företagets verksamhet.
Vad angår rätten till erforderligt utrymme äro två huvudlösningar tänk- bara. Mark för anläggningen kan tillhandahållas antingen med äganderätt eller genom upplåtelse av en begränsad rätt av liknande slag som servitut, vågrätt etc. Det förstnämnda alternativet har i viss mån motsvarighet redan enligt gällande ordning, då samverkan för utnyttjande av en anläggning bedrives inom ramen för en ekonomisk förening och föreningen äger den fastighet, varå anläggningen är inrymd. Även i en ny lagstiftning kan det övervägas att tillåta inlösen av marken med äganderätt. Lösningen kan vara lämplig i det fall, då det gemensamma ändamålets tillgodoseende kräver ett nära nog totalt ianspråktagande av marken och denna redan förut utgör en för sig bestående fastighet eller med avseende å storlek och övriga fak- torer uppfyller de allmänna fordringarna för nybildning av fastigheter. Å andra sidan äro anläggningar av nu ifrågavarande slag icke enbart av den beskaffenhet att erforderligt utrymme lämpligen bör tillhandahållas med äganderätt. Tvärtom torde det övervägande antalet av hithörande gemen— samhetsanläggningar vara av jämförelsevis begränsad omfattning och deras utrymmesbehov kan lämpligen inom den bestående fastighetsindelningens ram tillgodoses genom upplåtande av en mera begränsad rätt. Genom att med upplåtelsen förbindes skyldighet för de till företaget anslutna fastig— heternas ägare att gälda ersättning ej blott för upplåtelsen utan även för intrång och annan skada blir det sörjt för att markägaren icke genom upp- låtelsen försättes i sämre ekonomisk ställning än tidigare.
Kommittén har därför funnit det riktigast att i princip tillgodose behovet av utrymme för anläggningen genom en begränsad rätt. Sådan bör därför alltid upplåtas, om ej erforderligt utrymme redan blivit i annan ordning säkerställt med samma sakrättsliga verkan som av kommittén föreslås. Har exempelvis vid fastighetsbildning stiftats ett servitut i viss fastighet för en ledning avsedd för flera fastigheter, erfordras icke någon ny upplåtelse med därav följande ersättningsreglering för genomförande av ledningsföretaget enligt den nu aktuella lagstiftningen. Och har vid lantmäteriförrättning samfällt område utlagts för ett hithörande ändamål, är utrymme för anlägg- ningen likaledes säkerställt. Sistnämnda fall kan sägas innefatta ett un- dantag från principen att lösa utrymmesfrågan genom en allenast begrän- sad rätt till marken, eftersom området innehaves med äganderätt. Kom- mittén har övervägt att införa ytterligare ett undantag i denna riktning genom att låta markägaren påfordra totalinlösen av sin fastighet i sådana fall, då upplåtelse av en begränsad rätt skulle innebära ett så allvarligt in- grepp i ägarens rådighet över egendomen, att denna i fortsättningen kunde utnyttjas allenast på sätt som stode i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde. Kommittén har emellertid funnit en sådan anordning förenad med åtskilliga olägenheter och avser i stället att på olika sätt förhindra att en menlig verkan av nämnda allvarliga beskaffenhet uppstår.
I fråga om formerna för det gemensamma företagets verksamhet har kommittén funnit väsentligen två lösningar möjliga. Den ena innefattar en
samfällighetsbildning av i huvudsak samma typ, som förekommer enligt vattenlagen och lagen om enskilda vägar liksom enligt 22 kap. i lagbered— ningens förslag till ny jordabalk. De till företaget anslutna fastigheternas ägare ingå således i denna egenskap i en association, som ombesörjer an- läggningens utförande och underhåll samt övriga med företaget förenade an- gelägenheter. I fråga om äganderätten till själva anläggningen gäller därvid, att anläggningen utgör tillbehör, icke till den eller de fastigheter, på vars mark den är belägen, utan till varje fastighet, som är ansluten till det ge- mensamma företaget. Anläggningen äges således ej av samfälligheten utan samfällt av delägarna i densamma. Den kan därför ej heller intecknas av samfälligheten men ingår i stället till viss del i varje ansluten fastighets kreditvärde och omfattas därigenom av inteckningar, som meddelats i så— dan fastighet. Den andra lösningen har till syfte att åstadkomma en förvalt- ningsform, som icke kräver de anslutna fastighetsägarnas kontinuerliga medverkan på samma sätt som sker i en association genom utseende av sty- relse, bevakande av viktigare frågor på stämma med delägarna etc. Kom- mittén har därför som ett alternativ till samfällighetsbildning tänkt sig att låta ägare till viss fastighet — inom eller utom kretsen av de till företaget knutna fastigheterna — såsom ägare även till själva anläggningen mot er- sättning tillhandahålla den avsedda nyttigheten. På detta sätt kunna samt- liga rättigheter och skyldigheter mellan berörda fastighetsägare regleras re— dan vid företagets tillkomst och behålla sin giltighet för framtiden. För ägare till fastigheter, som enbart skola betjänas av anläggningen, blir det då i regel ej fråga om annan fortlöpande medverkan än erläggande till hu- vudmannen av bidrag till verksamheten.
Enl-igt kommitténs mening äro båda dessa organisationsformer förknippa- de med fördelar, och kommittén har i princip ej velat ge någotdera alterna- tivet företräde framför det andra. Skillnaden mellan dem är ej av nämn- värd materiellträttslig innebörd och betingas såsom nämnts väsentligen av rent praktiska hänsyn, vilka sammanhänga med vad de berörda fastig- hetsägarna i varje särskilt fall anse vara en bekväm och lämplig form för samverkan. Med beaktande härav har kommittén funnit sig böra medge ett stort mått av valfrihet mellan de båda förvaltningsformerna. Att sådan bör eftersträvas följer också av det förhållandet, att behovet av rättslig regle- ring tager sikte på anläggningar av vitt skilda typer och av olika storlek. Vad som är en ändamålsenlig organisation för utförande och drift av en parkeringsanläggning för ett eller flera byggnadskvarters behov är säker- ligen ej alltid lämpligt för en enkel biluppställningsplats, som är gemensam för 2—3 villafastigheter. Valfriheten är dock ej helt obegränsad, i det att förvaltning genom huvudman av principiella skäl ansetts böra inskränkas till det fall, att den tilltänkte huvudmannen själv åtager sig att fullgöra upp— draget. A—tt genom beslut av myndighet tvinga någon att i egenskap av ägare till viss fastighet mot sin vilja driva verksamhet av ifrågavarande slag har
kommittén icke ansett vare sig möjligt eller lämpligt. Motsvarande betänk- ligheter göra sig däremot icke gällande vid en association, som ju verkar genom särskilda organ, utsedda efter frivilligt åtagande. Även om således avsikten icke är att ge försteg åt samfällighet framför förvaltning genom huvudman, innebär nyssnämnda begränsning att samfällighetsbildning är den form, som i motsats till huvu-dmannaförvaltning alltid skall stå till buds.
De nu anförda skälen till att kommittén velat medge en vidsträckt val- frihet mellan de båda förvaltningsalternativen äro vägledande även för den närmare gestaltningen av varje alternativ för sig. Med hänsyn till att före- taget är i princip oupplösligt förbundet med de särskilda fastigheterna är det visserligen nödvändigt att skapa visst skydd för innehavare av begrän— sade rättigheter i fastigheterna, men i övrigt synes det i stort sett kunna överlämnas åt fastighetsägarna själva att förvalta anläggningen på sätt de finna lämpligt. Äro de ense om förvaltningens bedrivande, saknas det därför skäl att _— frånsett behovet av skydd för inteckningshavare och därmed jämställda sakrättsägare —— låta någon utomstående ingripa i företagets skötsel. Föreligger däremot icke enighet, erfordras särskilda lagregler för konfliktens lösning, och regler äro med hänsyn till lagstiftningens tvångs- karaktär nödvändiga även för att hindra att en majoritet missbrukar sina befogenheter i uppenbart syfte att få anläggningen nedlagd och företaget upplöst; att upplösning i regel ej bör få ske utan ny prövning är en nöd- vändig följd av regleringens allmänna syfte att säkerställa företagets be- stånd så länge anläggningen är till gagn för anslutna fastigheter.
I fråga om huvudmannaorganisationen har kommittén tänkt sig, att de närmare villkoren för anläggningens skötsel, huvudmannens rätt till gott— görelse och de anslutna fastighetsägarnas rätt att utnyttja anläggningen regleras genom avtal mellan samtliga dessa fastighetsägare. Avtalsfrihet råder i princip och den enda begränsningen i detta avseende, vilken he- tingas av hänsynen till inteckningshavare och därmed likställda rättsägare, utgöres av föreskriften att avtalet ej må erhålla sakrättslig verkan, med mindre dessa godkänt avtalet eller detta är väsentligen utan betydelse för deras säkerhet. Detta bedömande kräver å andra sidan, att avtalet inne- håller nöjaktiga bestämmelser i alla de frågor, som kunna bli aktuella un- der företagets bestånd, och direkta lagbestämmelser om vad avtalet skall innehålla torde härigenom kunna undvaras. Genom det sätt, varpå huvud- mannaförvaltningen sålunda anordnats, kan sakägarnas behov av en för— valtningsform, som är den för dem mest ändamålsenliga och bekväma, an- ses tillgodosett. Att genom lagregler differentiera formerna för anläggnings handhavande genom huvudman synes därför ej påkallat. -
När det gäller samfällighetsbildning, blir läget ett annat. En association kräver med nödvändighet lagreglering, men denna kan utformas på olika sätt. Gällande rätt ger i fråga om såväl tvångssamfälligheter som rent per-
sonella sammanslutningar _ bolag, föreningar etc. — flera exempel på att samverkansformer kunna göras mer eller mindre detaljreglerade. För kom- mittén har det synts angeläget att anpassa det associationsrättsliga systemet efter olika slags företag, så att ett företag icke underkastas mera ingående bestämmelser än som med hänsyn till omständigheterna prövas erforder— liga. Så enkla och smidiga former som möjligt är därför vad kommittén vill uppnå, samtidigt som lagstiftningens allmänna karaktär och den starka sakrättsliga anknytningen göra det nödvändigt att i viss mån inskränka sakägarnas frihet att ordna sina niellanhavanden. Syftet att vinna en smi— dig förvaltningsorganisation har kommittén sökt förverkliga genom att i samfällighetsbildningen inrymma ett varierande innehåll allteftersom kra- vet på utförliga regler blir mer eller mindre framträdande.
Såsom förut berörts, utgör samfälligheten en association bestående av de i företaget ingående fastigheterna i syfte att ombesörja den gemensamma anläggningens utförande, underhåll och drift ävensom företagets angelägen- heter i övrigt. I enlighet med allmänna associationsrättsliga grundsatser är det samfällighetens delägare som ytterst äga beslutanderätt i de gemen— samma angeläugenheterna och i brist på särskilda regler därom skulle full- ständig enighet mellan delägarna krävas i samtliga uppkommande frågor. Att detta icke skulle vara en ändamålsenlig anordning utom i mycket okomplicerade fall synes emellertid uppenbart. Kommittén har därför fun— nit nödvändigt att på liknande sätt som vid andra förekommande associa- tionstyper tillskapa regler, enligt vilka samfällighetens funktionsduglighet kan garanteras. Detta sker främst genom en bestämmelse, enligt vilken gil- tigt beslut av delägarna kan åstadkommas trots att enighet icke kan upp- nås. Redan en enkel majoritet bör som regel vara tillräcklig för att bestäm— ma beslutets innehåll. Att dessutom låta en av delägarna vald styrelse om- besörja samfällighetens löpande verksamhet är ett ytterligare medel att säkerställa en effektiv förvaltning. En organisation, som innebär att del— ägarna i princip äro skyldiga att underkasta sig såväl majoritetsbeslut på stämma som åtgärder av styrelsen, medför visserligen en inskränkning av den enskilde delägarens möjligheter att få sina individuella önskemål beaktade men innebär ju icke något principiellt nytt och är i flertalet fall helt ofrånkomligt med hänsyn till kravet på sammanslutningens funktions- duglighet. På dessa grundsatser vil'ar också kommitténs förslag till sam- fällighetsbildning i dess fullt utvecklade form.
Delägarstämmans beslut kunna icke blott avse åtgärder i inträffande konkreta situationer utan även gälla sådana normer för samfällighetens verksamhet, som anses behövliga för komplettering av eljest gällande före- skrifter. Beslut av sådan normerande karaktär torde vanligen utformas som stadgar. Kommittén har övervägt att -—— i likhet med vad som gäller på vissa angränsande områden — göra stadgar obligatoriska, varigenom man
skulle vinna att åtskilliga regler, som eljest borde upptagas i själva lagen, kunde få sin plats i stadgarna. Detta skulle emellertid göra det nödvändigt att anordna något slags prövning av stadgarnas innehåll och därför i många fall te sig omständligt. Kommittén har velat undvika detta och föreslår därför, att stadgar icke skola vara obligatoriska. Vilja delägarna på stämma antaga stadgar, står det dem fritt, men stadgarna skola då ej granskas av myndighet utan äro delägarnas privata mellanhavande och behandlas över- huvudtaget på samma sätt som andra stämmobeslut.
Vid sidan av den förenkling, som det innebär att stadgar föreslås icke vara obligatoriska, anser kormnittén sig böra eftersträva att även på annat sätt ge delägarna frihet att själva besluta om formerna för verksamheten. Detta kan möjliggöras genom att icke heller utseende av styrelse eller till- lämpande av övriga bestämmelser angående samfälligheter år under alla förhållanden nödvändigt. Med tanke på mycket enkla gemensamhetsföretag —— t. ex. då två fastigheter skola tillsammans utnyttja en ledning eller ut- fartsväg —— kan det icke anses lämpligt att ovillkorligen upprätthålla kra- vet på att samfälligheten organiseras med styrelse, stämma etc. Att ange närmare kriterier på den omfattning ett företag bör äga för att erhålla så- dan fastare organisation är emellertid _ bortsett från den självklara förut- sättningen att ej alla fastigheter få vara i samma ägares hand —— förenat med betydande svårigheter, och kommittén har därför avstått från att ange någon närmare begränsning i detta avseende. Kommittén har fastmera överlåtit detta bedömande åt delägarna själva. Enligt förslaget böra delägarna sålun— da få möjlighet att träffa en helt formlös överenskommelse om förtagets skötsel, men det är å andra sidan icke nödvändigt att överenskommelse ingås. Tillvägagångssåttet kan exempelvis bli det, att någon delägare åta— ger sig att ombesörja verksamheten mot att han får av de övriga uttaga vad han behöver för att täcka kostnaderna. Med hänsyn till att en överens- kommelse av detta slag, då sådan träffas, icke publiceras eller prövas till sitt innehåll har det emellertid befunnits erforderligt att starkt begränsa överenskommelsens verkan. Den har icke kunnat göras bindande längre än delägarna själva respektera densamma. Delägare, som önskar få till stånd en fastare organiserad samfällighetsbildning, har därför ovillkorlig rätt därtill. Eftersom ny ägare till ansluten fastighet således ej är bunden av en träffad överenskommelse, lida icke inteckningshavare eller andra rättsägare i fastigheten någon skada. Och sådan tredje man, med vilken samfällig- heten inlåter sig i rättshandlingar, skyddas genom att samtliga vid rätts- handlingen medverkande delägare äro solidariskt ansvariga för samfällig- hetens förbindelser. Det är att märka att, eftersom samfälligheten i detta fall ej utrustas med särskilda organ, som företräda densamma, och majo— ritetsbeslut av delägare icke har avsedd verkan, fordras 'att samtliga del- ägare gemensamt medverka för att samfälligheten som sådan skall vara
bunden. En samfällighetsbildning av denna mindre utvecklade typ erinrar således — frånsett de fall där överenskommelse ej ingås — närmast om det enkla bolaget.
Efter den nu lämnade redogörelsen för vissa allmänna synpunkter av materiell innebörd på den ifrågavarande lagstiftningen vill kommittén upp- taga spör—smålet, på vilket sätt erforderliga regler böra inpassas i det gällan— de rättssystemet. Härvid erhjuda sig olika möjligheter. Närmast till hands torde ligga att i en fristående lag sammanföra alla bestämmelser i ämnet med undantag av sådana som i egenskap av följdändringar eller eljest äga närmare anknytning till annan lagstiftning. Häremot talar emellertid det förhållandet, att den gällande speciallagstiftningen på angränsande områ- den representeras av en mångfald skilda lagar om tvångssamfälligheter med ett innehåll, som till stora delar överensstämmer med en reglering efter de av kommittén uppdragna riktlinjerna. De skiljaktigheter, som förekom- ma mellan dessa lagar inbördes, äro otvivelaktigt i betydande mån sakligt be- fogade men i övrigt ofta betingade av att reglerna tillkommit vid skilda tider och utan att man alltid beaktat möjligheterna att åstadkomma enhetliga be— stämmelser. Ej heller har någon samlad översyn ägt rum i syfte att samordna och förenkla sådana i olika lagar upptagna regler, som skulle utan olägenhet kunna erhålla samma innehåll. Exempel på frågor, som i stor utsträckning kunna lösas enhetligt, äro vissa spörsmål angående förrättningsförfarandet och detaljerna rörande samfällighets organisation och verksamhet. Det kan mot bakgrund härav finnas skäl att överväga, om icke lagstiftningen på nå- got av de närliggande områdena skulle kunna kompletteras med nödvändiga särbestämmelser angående de gemensamhetsanläggningar, som behandlas av kommittén. Exempel på denna metod utgör den förut angivna, av 1951 års byggnadsutredning föreslagna utvägen att i viss omfattning göra lagen om enskilda vägar tillämplig på några av de här aktuella anläggningarna.
Vad angår sistnämnda förslag vill kommittén till en början erinra om dess begränsade syfte. Med anledning av vad som framkommit i samband med byggnadsutredningens enkäter aktualiserades för utredningen de med gemensamma anläggningar förknippade problemen, och det framstod där— vid som angeläget att föreslå bestänunelser, som innebure garantier för anläggningarn-as framtida bestånd och med stöd av vilka fastighetsägarna kunde förpliktas att för framtiden sköta och underhålla anläggningarna. Av motiveringen att döma avsåg utredningen ej att framlägga någon full- ständigt genomarbetad lösning av samtliga uppkommande frågor utan en— dast att på ett jämförelsevis enkelt sätt tillhandahålla en lagreglering av de mest trängande spörsmålen; utanför förslaget föll sålunda anordnandet av bl. a. gemensamma garage, värmecentraler och tvättstugor. Den fastig- hetsbildningskommittén anförtrodda uppgiften avser däremot en allsidig utredning av rättsfrågorna vid gemensamma anläggningar och kräver
uppenbarligen en noggrann kartläggning icke blott av ett mera vidsträckt område än byggnadsutredningen behandlat utan även av samtliga upp- kommande detaljfrågor. Kommittén kan sålunda ej utan en ingående ana- lys av bestämmelserna i lagen om enskilda vägar avgöra i vad mån dessa bestämmelser böra göras i allo tillämpliga på de anläggningar, som avses med byggn—adsutredningens förslag. Även om en tillämpning av nämnda be- stämmelser på hithörande situationer måhända till nöds kunde i flertalet fall godtagas, tala även åtskilliga omständigheter mot en dylik tillämpning, och kommittén har också, som framgår av specialmotiveringen, i väsentliga avseenden kommit fram till helt andra lösningar än lagen om enskilda vägar erbjuder. Härtill kommer, att även regleringen av de av byggnadsutred— ningen icke behandlade anläggningstyperna representera en betydelsefull uppgift för kommittén samt att det bör eftersträvas att åstadkomma ett så- vitt möjligt enhetligt system av normer för samtliga typer av anläggningar.
Kommittén kan därför icke nöja sig med en uppläggning av samma all- männa karaktär som utmärker den av byggnadsutredningen anvisade me— toden utan måste söka en lösning, som tager direkt sikte på de speciella förutsättningarna för samtliga här aktuella gemensamhetsanläggningar och som prövas vara den för dem mest ändamålsenliga. Efter en jämförelse med övriga slag av tvångssamfälligheter i speciallagstiftningen finner kommit— tén ej heller, att för dessa gällande regler kunna annat än i mindre ut- sträckning utnyttjas vid den lagtekniska gestaltningen av kommitténs förslag. Det är därför ofrånkomligt att huvudbestämmelserna enligt för- slaget upptagas i en fristående lag om vissa gemensamhetsanläggningar. Detta innebär dock ej, att hänvisningar till annan lagstiftning kunnat helt undvikas. Såsom framgår av det följande, innehåller tvärtom kommitténs förslag i ej obetydlig omfattning sådana hänvisningar, varigenom en avse— värd förkortning av lagtexten kunnat vinnas. Trots att det i övriga hän- seenden ansetts befogat att uppställa särskilda regler, kan det givetvis ej uteslutas, att ytterligare förenklingar skulle vara möjliga vid en samlad översyn av hela lagstiftningen om samfällighetsbildning och närbesläktade rättsinstitut. Enligt vad tidigare framhållits kan det emellertid icke ankomma på fastighetsbildningskommittén att företaga en sådan översyn.
SPECIALMOTIVERING
Förslaget till lag om vissa gemensamhetsanläggningar
Allmänna bestämmelser
1 5.
Genom denn-a paragraf fastslås till en början de föreslagna reglernas till— lämpningsområde. Första stycket anger vissa allmänna positiva förutsätt- ningar för lagens giltighet, medan andra stycket stadgar negativa begräns- ningar av det i första stycket angivna området i syfte att utesluta anlägg- ningar, vilka redan äro föremål för behandling i speciallagstiftningen.
Såsom tidigare framhållits, åsyftas med kommitténs uppdrag att reglera vissa slag av gemensamhetsanläggningar, som normalt äro till gagn för fas— tigheter vid deras utnyttjande såsom självständiga enheter. Härav följer, att utanför förslaget måste falla sådana former av samverkan, som taga sikte på att totalt utnyttja i ett gemensamhetsföretag ingående fastigheter »— exempelvis förvaltning av flera fastigheter för gemensam jordbruksdrift — eller att tillgodogöra sig ett objekt av lös egendoms natur, t. ex. en skörde- maskin. Härutöver fordras emellertid en närmare precisering av förslagets räckvidd, och kommitténs uppgift har därför varit att med utgångspunkt från föreliggande behov av lagstiftning samt på grundval av de tidigare redovisade allmänna riktlinjerna ange den närmare ramen för regleringen.
Vid bedömandet av frågan vilka anläggningstyper som böra omfattas av den avsedda lagen har kommittén således funnit uppenbart, att behovet av lagreglering bör äga avgörande betydelse för förslagets omfattning. I enlig- het härmed bör förslaget avse framför allt vissa trafikleder inom byggnads- kvarter, biluppställningsplatser, gårdsutrymmen, lekplatser, ledningar och ledningstunnlar, värmeanläggningar, tvättstugor samt anordningar till skydd mot grundvatten. Hit höra även sådana typer, som förekomma inom glesbebyggelsen, t. ex. anläggningar inom jordbrukets område (andelsladu- gårdar, lagrings- och torkanläggningar), privatägda ledningsnät för distri- bution av elektrisk ström, badhus och bryggor. För samtliga dessa slag av anläggningar erbjuder den föreslagna regleringe'n enligt kommitténs mening en lämplig lösning. Denna har också kunnat göras i stort sett enhetlig. Vid sidan av de nämnda typerna finnas emellertid andra, vilkas hänförande un- der kommitténs förslag icke ter sig lika självfallet. Detta gäller särskilt vatten- och avloppsanläggningar samt skyddsrum.
Rörande tillämpningsområdet för 1955 års lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar rådde vid lagens tillkomst delade meningar. Enligt 1946 års vatten— och avloppssakkunnigas förslag (SOU 1951: 26) skulle la- gen äga tillämpning å samtliga anläggningar avseende vattenförsörjning för samt avledande av avloppsvatten från bostads—, jordbruks-, industri- eller annan bebyggelse ävensom avledande av vatten för torrläggning av mark inom område, för vilket stadsplan eller byggnads—plan fastställts, där ej av- ledandet skedde uteslutande för Viss eller vissa fastigheters räkning. Enligt den till riksdagen avgivna propositionen (nr 121/1955) var förslaget emel— lertid inskränkt till i huvudsak blott de större anläggningarna, vilka om- händerhades antingen av kommun eller ock av annan, därest anläggningen med hänsyn till bebyggelsens omfattning, de sanitära förhållandena och omständigheterna i övrigt prövades vara av väsentlig betydelse ur allmän synpunkt. Skälen till denna inskränkning framgå av föredragande departe- mentschefens anförande till statsrådsprotokollet, vari uttalas följande (s. 53 f.).
Inom samlad bebyggelse av någon omfattning blir en gemensam anläggning för vattenförsörjning och avlopp oftast förr eller senare nödvändig av sanitära skäl. Inom den spridda bebyggelsen äro däremot gemensamma anordningar för vatten- försörjning och avlopp mera sällan behövliga av sådan orsak, låt vara att de i stäl- let kunna vara i hög grad önskvärda ur arbetsekonomisk synpunkt. De ekonomis- ka förutsättningarna för utförande av vatten- och avloppsanordningar bero i myc- ket stor omfattning just på bebyggelsetätheten, eftersom ett mindre avstånd mel- lan fastigheterna minskar ledningslängden och ökar möjligheterna att utföra led- ningar gemensamt för flera fastigheter. Bebyggelsetätheten inverkar också på innebörden av det krav på varaktighet hos bebyggelsen, vilket rimligen måste uppställas såsom villkor för mera omfattande investering i en vatten- och av- loppsanläggning. Inom områden med större samlad bebyggelse (tätorter) lärer ett bedömande av varaktigheten endast sällan behöva vålla verklig svårighet. Vis- serligen kan t. ex. en skiftning i de ekonomiska konjunkturerna tänkas orsaka en viss minskning av vissa tätorters invånarantal, men i regel torde anledning ej finnas att räkna med att en tätort inom överskådlig tid skall förlora sin egenskap av sådan. Är bebyggelsen av mindre omfattning, ökas risken för ändringar i loka- liseringen och därmed även för det kapital, som investeras i en vatten- och av- loppsanläggning för bebyggelsen. Bedömandet av bebyggelsens varaktighet måste därför här i högre grad taga sikte på en undersökning av förhållandena i det sär- skilda fallet. Att så sker är desto mera behövligt, som vid en mindre anläggning även en måttlig ändring i bebyggelsens omfattning kan få stor betydelse för an- läggningens ekonomi.
Med de nu nämnda spörsmålen sammanhänger frågan, i vilken utsträckning det är möjligt att förse de glesare bebyggda områdena med vatten- och avloppsanord— ningar av samma standard som den, vilken är bruklig i tätorterna. Denna fråga måste ses i belysning av bl. a. investeringsrisken. Det är givet att den i städerna brukliga standarden bör uppställas såsom en förebild, men fördelen av en anlägg- ning med sådan standard måste från fall till fall vägas mot kostnaderna för målets förverkligande. Även inom tätare bebyggda områden kan det stundom visa sig befo- gat att _— där det är förenligt med sanitära krav — ge Visst avkall på standardkra- ven. Såsom exempel kan nämnas, att det för saneringsmogen bebyggelse stundom
kan vara lämpligt att tills vidare utföra blott provisoriska anordningar samt att den s. k. fritidsbebyggelsen ofta icke kan bära kostnaderna för anordningar av samma standard som den permanenta bebyggelsen.
De sakkunniga ha, främst ledda av syftet att hindra felinvesteringar, föreslagit ett omfattande system av bestämmelser, avsedda att närmare reglera utförandet och driften även av mindre vatten- och avloppsföretag. Särskilt är att nämna, att de nuvarande bestämmelserna i vattenlagen om rätt och skyldighet att ansluta till avloppsföretag enligt förslaget skulle överföras till en särskild lag om vatten- och avloppsanläggningar och i samband därmed utvidgas till att avse även företag för vattenförsörjning. Det synes ej vara anledning att antaga annat än att de av de sakkunniga föreslagna lagreglerna i flertalet fall skulle giva ett i huvudsak tillfreds- ställande resultat och genomsnittligt verka i riktning mot en mera ändamålsenlig utformning av vatten- och avloppsanläggningarna i glesbygden. För att motivera införandet av tvångsbestämmelser sådana som de föreslagna bör emellertid enligt min mening krävas, att risken för misstag i särskilda fall är ringa. Av det förut anförda framgår, att så ej är fallet, utan att avsevärd risk för felbedömningar kan föreligga. Härtill kommer, att tillämpningen av de föreslagna ganska vidlyftiga lagreglerna skulle ställa stora anspråk på personal och därigenom draga kostna— der, vilkas nödvändighet man med hänsyn till det sagda kan sätta i fråga. Må- hända kan läget bli ett annat, då landsbygdsplaneringen fortskridit och ytterligare erfarenheter vunnits av vatten- och avloppsanläggningar i glesbygd. Jag anser emellertid, att en lagstiftning av den omfattning de sakkunniga förordat icke bör genomföras för närvarande utan att reformen bör begränsas till att gälla i huvud- sak blott de större anläggningarna.
Departementschefens sålunda gjorda begränsning av lagstiftningens till- lämpningsområde godtogs av riksdagen.
Att de allmänna vatten- och avloppsanläggningarna icke tillhöra kommit— téns uppdrag följer av vad tidigare anförts rörande uppdragets omfattning. Vad åter angår sådana gemensamma anläggningar för vatten och avlopp, som falla utanför 1955 års lags tillämpningsområde, kan det visserligen i och för sig vara önskvärt att dessa anläggningar göras till föremål för en rättslig reglering, vilken innebär ett betryggande sakrättsligt skydd för anlägg- ningsföretaget och även eljest avpassas till de krav, som måste ställas på samverkan mellan fastigheter. Vatten— och avloppsanläggningar av den mindre omfattning, varom här är fråga, äro nämligen ingalunda ovanliga. Även om det sålunda föreligger ett visst behov av lagreglering, måste emel— lertid beaktas, att statsmakterna enligt vad nyss påpekats ganska nyligen funnit tillräckliga skäl för särskild lagstiftning beträffande anläggningar av denna typ icke föreligga samt att därefter icke synes ha framkommit något av beskaffenhet att föranleda ändring i nämnda ståndpunkt. Koni- mitte'ns förslag skulle vidare, därest detsamma omfattade även vissa slags vatten- och avloppsanläggningar, komma i konflikt med bestämmelser på centrala vattenrättsliga områden. Alldeles bortsett från de olägenheter, som kunde anses uppstå därigenom att ett av förslaget betingat ingrepp på nämn- da områden komme att rubba den där gällande systematiken, skulle vatten- och avloppsanläggningarnas hänförande till förslaget under alla omstän—
digheter nödvändiggöra ett omfattande utredningsarbete i vattenrättsligt avseende, som i detta sammanhang knappast kan komma i fråga. Med hän- syn till det anförda finner kommittén sig jämväl böra avstå från att i detta sammanhang reglera de gemensamma vatten- och avloppsanläggningar, som falla utanför 1955 års lag. I den mån servisledningar eller andra kom- plement anses icke tillhöra en vatten- och avloppsanläggning bör däremot hinder enligt kommitténs mening ej möta mot en samverkan för inrättande av dem enligt förslagets regler.
Även i enskild regi iordningställda, för flera fastigheters behov avsedda skyddsrum kunna med fog sägas utgöra anläggningar av mera stadigvarande betydelse för fastigheter. Rörande skyddsrum _— allmänna och enskilda — meddelas emellertid vissa bestämmelser i civilförsvarslagen den 22 april 1960. Sålunda föreskrives i lagens 24 5 beträffande enskilda skyddsrum, att sådana skola inom område eller å plats, som bestämmes av Kungl. Maj:t eller efter Kungl. Maj:ts bemyndigande av civilförsvarsstyrelsen, anordnas vid vissa särskilt angivna, mera betydelsefulla anläggningar och byggnader till skydd för dem, som uppehålla sig där. För två eller flera närbelägna an- läggningar eller byggnader skall gemensamt skyddsrum vara anordnat, om anläggningarna eller byggnaderna ej lämpligen kunna var för sig förses med skyddsrum. Jämväl i andra fall må gemensamt skyddsrum anordnas, om det vid prövning i den ordning Kungl. Maj:t bestämmer finnes kunna ske utan eftergivande av skäliga anspråk på skydd mot skada av fientlig verk- samhet. Kan ej överenskommelse träffas om anordnande av gemensamt skyddsrum i fall, då sådant skall vara anordnat, ankommer det på länssty- relsen att förordna om sådant skyddsrum och dess belägenhet, så ock att bestämma grunderna för kostnadens fördelning (55 5). För skada eller in- trång, som genom inrättande av gemensamt skyddsrum åsamkas ägaren till den fastighet eller byggnad, i Vilken skyddsrummet inrättas, må ägaren, om skadan eller intrånget icke är att anse såsom allenast ringa, erhålla skälig ersättning (56 5).
Den ordning för lösan-det av samverkansfrågor, som anvisas av nu åter- givna bestämmelser, är visserligen av övervägande offentligrättslig natur, men bestämmelsernas förhandenvaro medför likväl, till följd av kommit- téns begränsning av uppdraget till icke specialreglerade områden, att skydds— rum i princip skola hållas utanför förslaget. Emellertid tillämpas civilför- svarslagens bestämmelser om gemensamma skyddsrum endast i de fall, då skyldighet för enskild att anordna skyddsrum överhuvudtaget är förhan- den. Härav följer att, då sådan skyldighet ej föreligger, ett anordnande av gemensamt skyddsrum formellt omfattas av kommitténs förslag. Någon egentlig olägenhet synes ej uppkomma härigenom. Frivilligt samgående för ifrågavarande ändamål torde knappast hittills ha förekommit och fallet sy- nes ha föga praktisk betydelse.
Vad därefter beträffar den lagtekniska utformningen efter dessa rikt-
linjer av en regel om förslagets tillämpningsområde vore det måhända i och för sig önskvärt att så noggrant som möjligt precisera samtliga de an- läggningstyper, på vilka lagen anses böra tillämpas. Kunde föremålen för lagstiftningen angivas i detalj, vore detta naturligen ägnat att underlätta en enhetlig lagtillämpning. En uttömmande och detaljerad uppräkning, som innebär en fullt otvetydig bestämning av förslagets räckvidd, är emellertid, då antalet anläggningstyper är stort, lagtekniskt otymplig och även i övrigt svår att genomföra. Den medför även risk för att förslaget får minskad an- vändbarhet. Varje nytt slags anläggning, för vilken lagen anses ändamåls- enlig, föranleder vidare behov av lagändring; betydelsen härav bör icke un- derskattas i vår tid med dess snabba tekniska framåtskridande. Genom en mera allmänt hållen regel, som anger de viktigaste typerna endast såsom exempel, vinnes däremot en smidigare lagtillämpning och tillika en följsam anpassning till den fortgående utvecklingen. Även om en bestämmelse av det- ta slagi enstaka fall måhända skulle kunna medföra tolkningssvårigheter, får betydelsen härav icke överdrivas. Olägenheter av detta slag kunna nämligen motverkas genom att desto mera skärpta krav uppställas beträffande förut- sättningarna för anslutning av fastighet mot ägarens bestridande och beträf- fande övriga materiella villkor.
Kommittén har funnit övervägande skäl tala för en allmän regel, vilken såsom exempel upptager vissa vanligt förekommande anläggningstyper och tillika anger ett begränsande rekvisit för tillämpningen i sådana fall då en anläggning, som faller utom de nämnda exemplen, önskas inrättad gemen- samt för flera fastigheter. Vid angivande av detta allmänna rekvisit bör ut- gångspunkten vara den i annat sammanhang berörda tankegången att lag- stiftningen skall avse endast anläggningar, vilkas tillgodogörande kan sägas komplettera fastighetsägarens möjligheter att utnyttja sin fastighet på ändamålsenligt sätt. Om en anläggning icke med ett naturligt betraktelse- sätt framstär som ett verkligt komplement till själva fastigheten utan mera åsyftar att tj äna ett ändamål, som är av begränsad räckvidd eller eljest alle— n-ast anknyter till den tillfällige ägarens personliga förhållanden, saknas sålunda bärande skäl att åstadkomma en sakrättslig bindning mellan det gemensamma företaget och anslutna fastigheter. Vad själva begreppet an- läggning beträffar torde detta utmärkas av att det skall vara fråga om ett objekt, som utgör resultatet av en medveten verksamhet och tillika _ där det ej är uteslutet på grund av sådana särskilda omständigheter, som avses i 4 5 1895 års lag angående vad till fast egendom är att hänföra — innefattar tillbehör till fastighet enligt nämnda lag.
Även inom gränserna för det sålunda angivna området kunna emellertid variationer förekomma i fråga om den angelägenhetsgrad som bör fordras för att anläggning skall knytas till en fastighet. Till belysning av detta spörs- mål kan anföras vad lagberedningen uttalat till stöd för jordabalksförslagets i 22 kap. upptagna bestämmelser om samfällighetsrätt och samfällighets-
avtal (SOU 1960: 25 s. 462 f.). Den är 1952 upprättade promemorian upp- drog icke någon mera snäv ram kring de samverkanssyften, som skulle få tillgodoses genom samfällighetsinstitutet; den enda begränsningen i detta hänseende låg i kravet att ändamålet för den gemensamma verksamheten skulle gagna fastigheterna som sådana och alltså vara av betydelse oavsett i vems hand dessa befunne sig. I sistnämnda förbehåll inlades icke heller någon fordran på att ändamålet ofrånkomligen skulle vara av stadigvarande art. Från några remissinstan-sers sida anmäldes emellertid stark tvekan in— för det tillrådliga i att ett så vidsträckt utrymme för samfällighetsavtal med- gåves. Som särskilt diskutabelt framhölls därvid att under samfällighets- institutet inbegrepes avtal, vilka enbart avsåge gemensamt anskaffande eller utnyttjande av lös egendom. Ett samstämmigt önskemål i ifrågavarande remissyttranden var att överhuvudtaget avgränsa institutets tillämplighet till situationer, där fråga vore om företag till stadigvarande båtnad för fastig— heterna som sådana. Vid övervägandet av berörda invändningar fann sig beredningen visserligen böra konstatera, att en gränsdragning av den be- skaffenhet, som förordats i yttrandena, vore ägnad att från samfällighets- institutets begagnande utestänga åtskilliga gemensamhetsföretag, för vilka det sakrättsliga skyddet skulle i och för sig ha varit påkallat. Beredningen ville dock icke bestrida, att betänkligheterna mot promemorieförslagets håll- ning på denna punkt vore förtjänta av beaktande, och erkände sålunda, att redan en avgränsning av de tillåtna samverkansändamålen till sådana som vore av stadigvarande intresse för de berörda fastigheterna skulle kraftigt bidraga till att motverka eventuella farhågor för att ny ägares bundenhet av samfällighetsavtalet skulle kunna betraktas som menlig för denne och där- för inverka ofördelaktigt på fastighetsvärdet. Med hänsyn till det anförda ansåg sig beredningen böra biträda meningen, att samfällighetsändamålet skulle, för att godtagas, vara av stadigvarande betydelse för fastigheterna. Även vid ett uppfyllande av sagda rekvisit torde emellertid kunna tänkas fall, då tvekan skulle kunna inställa sig om huruvida fastighetens bundenhet av de förpliktelser som gemenskapen medförde verkligen motsvarades av faktisk båtnad för fastigheten som sådan. För att åstadkomma en klar Väg- ledning angående vilka samfällighetsändamål som ur antydda synvinkel borde bedömas som godtagbara syntes det vara lämpligt att t. o. m. i något vidare mån än som följde av kravet på stadigvarande betydelse avgränsa samfällighetsändamålen. En någotsånär konkret skiljelinje syntes kunna uppnås, därest stadgande infördes om att samfällighetsrätt finge upplåtas allenast för ändamål, för vilket upplåtelse av servitut eller rätt till elektrisk kraft eller annan sådan nyttighet finge äga rum. Fastighetsbildningskommittén finner lagberedningens krav på att det ge- mensamma ändamålet skall vara av stadigvarande betydelse för flera fas- tigheter böra vara vägledande även för kommitténs del. Ett tänkbart alterna- tiv till denna ståndpunkt vore visserligen en fordran på att anläggningen
vore nödvändig för fastigheten i den meningen att fastigheten ej kunde er- hålla ändamålsenlig användning utan tillgång till anläggningen. Med denna förutsättning skulle dock tillämpningsområdet enligt kommitténs mening alltför mycket inskränkas. Utanför lagen skulle därmed falla flera typer, som i och för sig äga stor praktisk betydelse. Ett krav på anläggningens nödvän- dighet vore måhända tänkbart som villkor för anslutning till ett gemensamt företag i det fall att frivillig överenskommelse ej kan uppnås men synes vara alltför strängt för att ange hela den ifrågavarande lagstiftningens till- lämpningsområde. Enligt kommitténs mening är det därför tillräckligt, att en anläggning är av stadigvarande betydelse för två eller flera fastigheter. En ytterligare begränsning till servitutsändamål och liknande på sätt lag- beredningen förordat anser kommittén däremot knappast påkallad.
Av stadigvarande betydelse för fastighet är anläggningen icke blott då den är på angivet sätt nödvändig utan även då den ger fastighet, som redan förut erhåller ändamålsenlig användning, ett tillskott av nyttigheter av be- skaffenhet att ytterligare stärka fastighetens användbarhet. Kravet på sta— digvarande betydelse innebär, å ena sidan, att anläggningen icke må fullfölja endast ett tillfälligt ändamål men hindrar, å andra sidan, ej en tidsbegrän- sad samverkan enligt lagen. Uttrycket stadigvarande får ej heller tolkas så att en anläggning, som icke är i kontinuerlig verksamhet utan träder i funk- tion blott vid vissa tillfällen, under alla förhållanden faller utanför. En an— läggning, som betjänar fritidsbebyggelse, måste sålunda anses vara av sta- digvarande betydelse för berörda fastigheter, även om varken fastigheterna eller anläggningen faktiskt utnyttjas under stora delar av året.
Förutom bestämningen av ifrågakommande anläggningstyper uttrycker första stycket den förutsättningen, att anläggning skall vara avsedd för två eller flera fastigheter gemensamt. Detta följer redan av den omfattning kommitténs uppdrag erhållit. Det är kravet på samgående som aktualiserar de särskilda problem, vilka sätta sin prägel på förevarande lagstiftnings— uppgift. Avser en anläggning att tillgodose blott enstaka fastighet, blir situa— tionen en annan. Väl är det tänkbart, att fastighetsägare önskar få rätt att uteslutande för egen del tillgodogöra sig anläggning å annans mark. Att ålägga grannfastighetens ägare skyldighet att uppföra och sköta en anlägg- ning, som han ej själv har någon nytta av, kan dock ej ifrågakomma. Beho— vet av lagreglering av detta fall synes kunna anses nöjaktigt tillgodosett ge- nom servitutsbildning; såvitt gäller servitut, som bildas genom lantmäteri— förrättning, ankommer det på kommittén att i annat sammanhang avge för- slag till erforderliga regler.
I enlighet med det anförda upptager paragrafens första stycke en bestäm- melse av innehåll att gemensamt för två eller flera fastigheter må enligt vad i lagen stadgas inrättas parkeringsanläggning, trafikled, gårdsutrym- me, lekplats, anordning till skydd mot grundvatten, ledning, värmean— läggning, tvättstuga eller liknande anläggning av stadigvarande betydelse
för fastigheterna. Med trafikled förstås här varje för gång— eller fordonstra- fik avsedd anordning, och uttrycket parkeringsanläggning inrymmer ej blott garage och parkeringshus utan även biluppställningsplatser av enklaste slag. I övrigt torde rörande de angivna exemplens innebörd någon tvekan ej be- höva råda och, även om i något fall skulle uppkomma ovisshet huruvida en sökt anläggning kan hänföras till något av de uppräknade slagen, får detta i allmänhet endast begränsad betydelse med hänsyn till den allmänna förut- sättningen att en anläggning för att omfattas av den föreslagna lagen skall vara av stadigvarande betydelse för fastigheter. Endast om anläggningen trots att nämnda förutsättning är uppfylld är av en typ, som icke kan anses jäm- förlig med något av de angivna exemplen, saknas möjligheter att tillämpa lagen.
Oftast torde situationen bli den, att en helt ny anläggning utföres med stöd av lagen, vilken ävenledes tillhandahåller bestämmelser bl. a. om an- läggningens vidmakthållande och drift. Med anläggnings inrättande såsom gemensamhetsanläggning avses emellertid icke mera än att lagen ger vissa anvisningar om hur ett samgående bör rättsligt ordnas. Även redan utförda anläggningar, som hittills betjänat enstaka fastighet eller utnyttjats ge- mensamt på ann-an rättslig grundval än kommittén föreslår, [falla således in under lagen och kunna med stöd av densamma utnyttjas gemensamt eller — där gemenskap redan är förbanden _ bli föremål för en fastare och mera ändamålsenlig reglering än tidigare.
Med den utformning första stycket sålunda erhållit innefattas däri även sådana gemensamhetsanläggningar, som för närvarande behandlas av spe- ciallagstiftningen. Att ej redan specialreglerade anläggningar skola avses med de föreslagna bestämmelserna följer emellertid av vad tidigare anförts om utredningsuppdragets omfattning. Enligt vad här ovan uttalats skola vidare vatten- och avloppsanläggningar icke — oavsett om de falla in under 1955 års lag eller ej — omfattas av förslaget. Den nödvändiga avgränsningen har vunnits genom en föreskrift i andra stycket av paragrafen, att den före- slagna lagen ej skall gälla anläggning för vattenförsörjning eller avlopp och ej heller annan anläggning, som enligt vad särskilt är stadgat må efter myn- dighets eller domstols prövning inrättas gemensamt för fastigheter. Såsom i annat sammanhang framhållits, förutsätter inrättande av gemensamma anläggningar enligt speciallagstiftningen nämligen genomgående en pröv- ning av något det allmännas organ.
Den valda formuleringen åsyftar sålunda att vid kollision med annan lag- stiftning röran-de gemensamhetsanläggningar ange förslagets tillämpnings- område. Härav följer, att det för reglernas tillämpning ej är nog, att i det enskilda fallet förutsättningar för anläggnings inrättande med stöd av an- nan lagstiftning anses icke vara uppfyllda. Den, som erhållit avslag på be— gäran om anordnande av enskild väg enligt lagen om enskilda vägar, kan således icke få ansökan om förrättning för vägföretagets genom-förande
enligt kommitténs förslag upptagen till prövning. Å andra sidan är avsikten ej att utesluta varje anläggning, som motsvarar vägbegreppet i nyssnämnda lag. Enskild väg inom stadsplanelagt område faller exempelvis utanför nämnda lags tillämpningsområde och är därmed att hänföra under de här föreslagna reglerna.
Vad slutligen beträffar skyddsrum följer redan av första styckets krav på anläggnings betydelse för fastigheter, att de av civilförsvarslagen reglerade skyddsrummen, vilka skola inrättas icke för fastigheter utan blott för an- läggningar eller byggnader, falla utom förslaget. I den mån frivilligt inrät- tande av skyddsrum sker vid sidan av nämnda lag föreligger däremot ej på grund av förevarande paragraf något hinder mot att företaget knytes till fastigheterna som sådana.
Inom de sålunda uppdragna gränserna för förslagets räckvidd uppställer kommittén icke några generella hinder för lagstiftningens tillämplighet. Förslaget avses således komma till användning icke blott i städer och andra tättbebyggda samhällen utan även inom glesbygder samt oavsett huruvida stadsplan, byggnadsplan eller andra bebyggelsereglerande bestämmelser gälla eller icke. Förslagets allmänna tillämplighet utesluter emellertid ej, att vissa av reglerna äro begränsade till särskilda fall. Som exempel härpå. kan nämnas, att anslutning av fastighet utan ägarens samtycke icke är avsedd att tillämpas utanför område med stadsplan eller byggnadsplan (2 5).
Ehuru förslagets allmänna räckvidd får anses uttömmande angiven ge- nom det nu sagda, vill kommittén i anslutning härtill beröra ett spörsmål, som ej behandlats i annan del av förslaget. Frågan gäller vilken omfattning en anläggning skall anses äga såväl med avseende å beståndsdelar och till- behör som i förhållande till andra i förslaget avsedda anläggningar. I först- nämnda hänseende har kommittén övervägt att lämna uttrycklig föreskrift av liknande karaktär som stadgandena i 2 5 lagen om enskilda vägar an— gående vilka områden och anordningar som höra till väg samt i 7 5 1955 års lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar angående de anord- ningar, med vilka sådan anläggning skall vara försedd. Även om dylika, för en speciell anläggningstyp avsedda bestämmelser kunna antagas ha viss betydelse, äro de tämligen allmänt hållna och ge knappast tillräcklig väg- ledning i alla uppkommande situationer. Med hänsyn till att kommitténs förslag är avsett att tillämpas å ett stort antal anläggningstyper av vitt skilda slag föreligga uppenbarligen än större svårigheter att inom nu ifråga- varande område utforma en tillbehörsregel, som uppfyller skäliga krav på enkelhet samtidigt som den ger verklig ledning för rättstillämpningen. Efter övervägande av de fördelar och nackdelar, som äro förenade med en bestäm- melse med antytt innehåll, har kommittén funnit sig böra avstå från varje lagreglering i ämnet. Att en anläggning skall vara försedd med alla de till- behör, som anses erforderliga för att densamma skall tjäna sitt ändamål, lär utan särskild föreskrift vara tydligt liksom även att dessa anordningar
böra tillhöra den gemensamma anläggningen, såvida de icke med större fördel kunna ombesörjas av de anslutna fastigheternas ägare var för sig. Ett stöd för denna åsikt erbjuder dessutom 5 å i förslaget, enligt vilken an- läggning skall förläggas och utföras på sådant sätt, att ändamålet med den- samma kan utan oskälig kostnad vinnas med minsta intrång och olägenhet. Även om avgörandet av vad en anläggning skall omfatta stundom kan kom- ma att erbjuda svårigheter, böra dessa emellertid icke överdrivas och de kunna i viss utsträckning motverkas genom att sakägarna i avtal rörande gemensamma anläggningsföretag tydligt utmärka vad anläggningen skall omfatta.
Kommittén har ej heller funnit erforderligt att uttryckligen föreskriva under vilka förutsättningar en eller flera anläggningar skola anses före- ligga. Även denna fråga torde i praktiken lösas på det sätt som befinnes mest naturligt och ändamålsenligt. Anordning, vars huvudsakliga uppgift är att möjliggöra eller underlätta utnyttjandet av en gemensamhetsanlägg- ning, bör ingå som en del av denna och ej betraktas som en självständig an- läggning. Att en parkeringsanläggning jämte anslutande enskild tillfarts- väg eller för anläggningen nödvändig vatten- och avloppsledning normalt utgör en enda anläggning torde ligga i sakens natur på samma sätt som en värmeanläggning måste anses omfatta även gemensamma ledningar, ge- nom vilka värme föres från anläggningen till de särskilda fastigheterna. Spörsmålet är för övrigt, hur prövningen än utfaller, icke ens i de kompli- cerade fallen av större praktisk vikt, då bedömandet oftast icke får någon betydelse för sakägarnas materiella rättsläge.
Genom en mellan fastigheter anordnad samverkan enligt den föreslagna lagstiftningen åsyftas att i vissa hänseenden göra fastigheterna bättre ägna- de än eljest skulle vara möjligt att utnyttjas såsom självständiga enheter. De objekt, som avses utgöra intressenter i företaget, äro därför i första hand fastigheter. För varje deltagande fastighet måste tillika finnas en person, fysisk eller juridisk, som kan företräda enheten och vara bärare av de till densamma knutna rättigheterna och skyldigheterna. Denna funk- tion utövas enligt förslaget främst av fastighetens ägare, som exempelvis har att svara för bidrag till företagets verksamhet samt att företräda fas- tigheten vid förrättning och på samfällighetsstämma.
Viss närbesläktad lagstiftning har emellertid gått längre och såväl ut- sträckt kretsen av tänkbara intressentobjekt till andra kategorier än fas- tigheter som ock låtit innehavare av andra rättigheter än äganderätt helt eller delvis övertaga ägarens funktioner med avseende å det objekt, varom fråga är. Vad i lagen om enskilda vägar stadgas angående fastighet skall sålunda enligt 1 5 andra stycket nämnda lag gälla även beträffande gruva och, där omständigheterna prövas därtill föranleda, tillämpas jämväl å så- dan byggnad eller industriell anläggning, som tillhör annan än ägaren till grunden. Vidare föreskrives i 5 & samma lag att den, som innehar fastighet
med fideikommissrätt eller eljest utan vederlag besitter fastighet på grund av testamentariskt förordnande, vid tillämpningen av nämnda lag skall anses såsom fastighetens ägare; detta gäller i fråga om både de rättigheter och de skyldigheter, vilka äro förbundna med fastigheten. Man har dock ej stannat härvid utan i vissa hänseenden utvidgat personkretsen till dem som inneha fastigheter på sådana villkor att de, där fastighetsskatt för fastig— heten skall utgå, jämlikt kommunalskattelagen äro skyldiga att erlägga dy- lik skatt. Häri innefattas innehavare av åborätt, tomträtt, vattenfallsrätt och s. k. ofri tomt i stad samt av vissa mera speciella besittningsrätter med längre varaktighet. Personer tillhörande nu nämnda kategorier svara i ägarens stäl- le för de till fastigheten knutna förpliktelserna men äro i vad avser rättighe- terna icke likställda med fastighetsägare annat än i särskilt angivna situa- tioner. Regler av liknande innehåll återfinnas t. ex. i 24 och 25 55 lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar, 8 kap. 56 å och 14 kap. 2 & vattenlagen samt 22 kap. 2 5 andra stycket lagberedningens förslag till jordabalk.
Vi-d övervägande av frågan, i vad mån en utvidgning i här antydd rikt— ning bör ske även inom området för fastighetsbildningskommitténs uppdrag, kan till en början urskiljas en grupp fall, där avgörandet icke synes bereda större svårigheter. Kommittén syftar härvid på sådana situationer, då någon ägare till fastighet ej finnes. Så är förhållandet vid fideikommiss och vid vissa på testamente grundade nyttjanderätter (jfr 12 kap. 2 & ärvdabalken). Det är i båda dessa fall mindre fråga om undantag från huvudregeln, att fastighet skall företrädas av ägaren, än om ett förtydligande av ägarbegrep- pet i förevarande sammanhang. I analogi med bestämmelser på andra håll i lagstiftningen stadgas därför i tredje stycket sista punkten av förevarande paragraf, att den, som innehar fastighet med fideikommissrätt eller eljest utan vederlag besitter fastighet på grund av testamentariskt förordnande utan att äganderätten tillkommer annan, vid lagens tillämpning skall anses såsom fastighetens ägare.
I övriga situationer ligga förhållandena annorlunda till. Vare sig det gäl- ler att hänföra intressentskapet i objektivt hänseende även till lös egendom eller — oavsett detta — att utsträcka personkretsen till andra än egendomens ägare, där sådan finnes, kan Spörsmålet om behovet av den ifrågasatta ut- vidgningen icke besvaras entydigt, och möjligheterna att genomföra en regle- ring i antydd riktning äro också synnerligen växlande beroende på vilken egendom och vilka slag-s rättsinstitut som regleringen tänkes omfatta. Ehuru frågorna om 'det objektiva intressentskapet och om personkretsen formellt sett utgöra två skilda problem, höra de likväl nära samman. Sambandet be- står framför allt däri, att innehav av gruva, byggnad eller annat liknande, som icke innefattar tillbehör till grunden, även förutsätter en rätt att taga marken i anspråk. Ägare till byggnad å annans mark måste exempelvis samtidigt vara innehavare av arrenderätt eller annan nyttjanderätt till
själva marken. Stundom är byggnaden i detta fall rent av tillbehör till en rättighet av sistnämnda slag.
Av de begränsade rättigheter, som i detta sammanhang skulle kunna komma i fråga, beröres tätbebyggelsen framför allt av tomträttsinstitutet samt av sådan rätt till ofri tomt i stad, som enligt 1895 års lag angående vad till fast egendom är att hänföra utgör fast egendom. Med avseende å båda dessa slags rättigheter måste det anses föreligga ett starkt behov att kunna ansluta dem till en gemensamhetsanläggning. Inom de aktuella områdena torde nämligen anläggningens betydelse vara i stort sett densamma antingen den hänför sig till sådan rättighet eller avser själva fastigheten. Byggnad, som finnes å den upplåtna marken, utgör, såvitt avser ofria tomter, tillsammans med rätten till marken fast egendom och, i vad gäller inskriven tomträtt, tillbehör till tomträtten. Övriga tänkbara förmögenhetsobjekt och rättig— heter äro med hänsyn till sin allmänna karaktär huvudsakligen begränsade till områden inom glesbygderna och bli redan därigenom av mindre bety— delse i detta sammanhang. Till denna grupp höra åborätter, vattenfallsrät- ter och andra mera speciella besittningsrätter samt byggnader eller andra anordningar, som uppförts med stöd av dylika rättigheter. Som lös egen- dom räknas även gruva, beträffande vilket institut icke heller synes ha fraJn- kommit behov av gemenskap för främjande av de här aktuella ändamålen. Beträffande byggnader å ofri grund i allmänhet kan väl däremot ett visst be— hov av anknytning till en gemensamhetsanläggning sägas vara för handen, t. ex. beträffande sommarstugor, bensinstationer, kiosker, byggnader för småindustri och av arrendatorer uppförda hus. I dessa fall är byggnaden icke tillbehör till rätten att utnyttja marken. Byggnadens ägare besitter i allmän- het marken med stöd av arrendeavtal.
I den mån frågan enligt det nu anförda överhuvudtaget får praktisk be- tydelse kunna visserligen skäl åberopas till förmån för att det skall vara möjligt att knyta en vidare krets av »förmögenhetsobjekt och personer till ett gemensamhetsföretag än enbart fastigheter och deras ägare. Med visst fog kan det göras gällande, att företag av detta slag icke är av betydelse för fastigheterna som sådana utan fastmera för bebyggelsen å dem. Det för- hållandet, att en byggnad ej utgör tillbehör till fastighet, bör därför icke i och för sig hindra att enbart själva byggnaden får anslutas till anlägg- ningen, om det blott kan konstateras att byggnaden är av mera stadigva— rande beskaffenhet. Vad angår spörsmålet, vilka personer som böra intaga ställning av delägare i företaget, kan det vara förenat med nackdelar för huvudman eller för samfällighets organ att nödgas Vända sig till en fastig— hetsägare, som icke själv tager befattning med sin fastighets skötsel utan måhända är avlägset boende och saknar permanent ombud, som lätt kan anträffas. Kunde fastigheten i stället representeras av byggnadens ägare, vore detta en fördel såväl från nu berörda synpunkt som med hänsyn till att denne i många fall hyser större intresse av gemenskapens instiftande och
vidmakthållande än fastighetsägaren och därför ofta är bättre skickad för uppgiften.
Å andra sidan äro olägenheterna av en utvidgning i antydd riktning på— tagliga. Av stor betydelse härvidlag är risken för att en motsatsställning uppkommer mellan fastighetens ägare och dess innehavare. Det ligger'i sa- kens natur, att ägaren och innehavaren kunna få skilda intressen med av- seende å egendomens förvaltning och, i den mån det icke anses rimligt att utesluta någondera av dem från varje inflytande på företagets skötsel, er- fordras antingen samstämmighet mellan ägare och innehavare sorn villkor för att åtgärd överhuvudtaget skall få vidtagas eller ock en vidlyftig regle- ring, enligt vilken de erhålla olika befogenheter i skilda hänseenden. Kom- mittén har ansett den vägledande grundsatsen böra vara att de till varje ansluten fastighet hänförliga rättigheterna och skyldigheterna såvitt möj- ligt koncentreras till en enda person, som uppenbarligen i regel bör vara fas- tighetsägaren. För denna ståndpunkt talar det förhållandet, att gemensam- hetsanläggningar av ifrågavarande slag i övervägande antalet fall och fram- för allt inom tätbebyggelseområ—dena torde komma att bli av genomgri- pande ekonomisk betydelse för berörda fastigheter.
De skäl, som framför allt tala emot den antydda utvidgningen, samman— hänga emellertid med kommittéförslagets lösning av de sakrättsliga proble- men och närmare bestämt med det förhållandet, att de anslutna fastigheterna med vissa begränsningar föreslås med bästa förmånsrätt svara för förfallna bidrag till en enligt förslaget bildad samfällighet. Såsom i annat samman- hang närmare utvecklas, har kommittén ansett ett sakrättsligt ansvar av detta slag vara nödvändigt såväl för att tillgodose samfällighetens borgenärer som för att begränsa övriga delägares ansvar. Uppkommer vid uttagande av de- biterat belopp brist hos någon av de anslutna, bli nämligen de övriga subsi— diärt solidariskt ansvariga för bristen (27 å andra stycket). Tydligt är, att om betalningsskyldigheten hänför sig till byggnad på annans grund eller eljest till objekt, vari nämnda förmånsrätt ej må åtnjutas, risken för att brist uppstår och därmed för att det subsidiärsolidariska ansvaret utlöses kan inträda lättare än eljest; för ägarens förbindelser till samfälligheten åtnju- tes ej bättre rätt i egendomen än som tillkommer andra oprioriterade ford- ringar. En möjlighet att förhindra dylika verkningar skulle vara att efter förebild i lagen om enskilda vägar som villkor för ingående av förbindelser föreskriva skyldighet att ställa säkerhet för den del av gälden, som belöper å intressent av ifrågavarande slag. Då underlåtenhet att uppfylla detta krav medför den påföljden att förbindelser icke kunna ingås eller att avtal härom bli ogiltiga, blir resultatet emellertid icke det önskade, eftersom samfällighe- ten då nödgas anskaffa erforderliga medel genom uttaxering från delägarna. Detta innebär ju, att den befarade bristsituationen kan inträda betydligt ti— digare än eljest.
Att samfällighets bidragsfordringar skola utgå med bästa förmånsrätt i
anslutna fastigheter eller andra objekt är således en grundsats, som enligt kommitténs uppfattning måste upprätthållas över hela linjen. Det kan emel— lertid icke komma i fråga att på detta sätt göra fastighet sakrättsligt ansva- rig för förbindelser, som icke åvila ägaren utan innehavare av en begränsad rätt. Undantag härifrån kan medges endast i fråga om fideikommisshavarc eller innehavare av annan på testamente grundad besittningsrätt, där någon ägare till fastigheten ej finnes. En utväg kunde tyckas vara att det sakrätts- liga ansvaret icke ålades fastigheten utan själva den begränsade rätten; denna är som regel av lös egendoms natur. Som förutsättning härför bör dock gälla, att rättigheten har ett mera betydande ekonomiskt värde och på grund därav kan erbjuda tillfredsställande säkerhet för de med förmåns— rätt utrustade förpliktelsernas infriande. Detta är fallet med tomträtt, till vilken efter inskrivning även höra byggnader och andra objekt, som eljest utgöra tillbehör till fastigheten. Huruvida jämväl andra begränsade sakrät- ter, t. ex. en arrenderätt, i allmänhet äger något större värde från kredit- synpunkt, är däremot mera ovisst; det väsentliga värdet torde som regel ligga i åbyggnaderna.
Oavsett huru härmed förhåller sig är det emellertid för närvarande icke möjligt att annat än i undantagsfall låta ett objekt av lös egendoms natur med förmånsrätt häfta för ägarens skuld. Ingendera av de utvägar som för närvarande erbjuda sig närmast torde här bli fråga om pantsättning med därför uppställt krav på den förskrivna egendomens överlämnande i borge- närens besittning eller s. k. säkerhetsöverlåtelse —— innebär någon tillfreds— ställande lösning. Vad särskilt angår problemet, huru byggnader och andra fasta anläggningar på annans grund skola kunna utnyttjas såsom kredit- objekt, har gällande rätts ståndpunkt i denna fråga givit anledning till två vid 1961 års riksdag väckta motioner angående utredning om lagstiftning i syfte att möjliggöra utnyttjande av byggnad på annans mark såsom säker- het för kredit (I: 496 och II: 580). Första lagutskottet fann i utlåtande över motionerna (nr 45/1961 5. 6) — utan att taga mera bestämd ställning till motionärernas yrkande — att arrendelagsutredningen, till vars uppdrag en av de nu aktualiserade frågorna hade stark anknytning, borde få framlägga sitt förslag, innan det närmare övervägdes huruvida den av motionärerna på- yrkade utredningen skulle komma till stånd. Det syntes utskottet dock lämp— ligt, att motionerna överlämnades till arrendelagsutredningen för att tagas i beaktande vid dess arbete. På hemställan av riksdagen (riksdagens skri— velse nr 337/ 1961) ha motionerna jämte utskottets utlåtande sedermera också överlämnats till nämnda utredning.
För kommittén står det klart, att betydande svårigheter uppkomma re- dan då det gäller att söka lösa det i nämnda motioner angivna Spörsmålet, som ju avser att möjliggöra ifrågavarande egendoms utnyttjande som sä- kerhet för ordinär kredit. Innan detta spörsmål fått sin lösning, är det över- huvudtaget icke — och särskilt ej i förevarande begränsade sammanhang
—— tänkbart att föreslå regler, som gå vida längre och avse att möjliggöra att egendomen tvångsvis tages i anspråk som säkerhet. En utvidgning i det aktuella hänseendet bör därför enligt kommitténs mening i princip ej för närvarande komma i fråga. Detta kan, såsom framgått av det föregående, motiveras även med det förhållandet, att något mera påtagligt behov där- av icke annat än undantagsvis synes ha framträtt. Härtill kommer, att i många fall den möjligheten står öppen att byggnadens ägare i avtal med fastighetsägaren förbinder sig att i förhållande till denne helt eller delvis svara för de på fastigheten belöpan'de ekonomiska förpliktelserna gentemot företaget. Slutligen må framhållas att, ehuru det nu berörda hindret gör sig gällande endast vid samfällighetsbildning, principen bör utsträckas att avse förslagets hela område och således även huvudmannafallet. Att få fastsla— get vilka förmögenhetsobjekt som kunna vara anslutna till ett företag är nämligen av vikt redan innan man vid förrättningen kan taga ställning till frågan om lämpligaste förvaltningsform. Enhetliga regler om intressentska- pet äro emellertid av betydelse även i andra hänseenden, t. ex. vid övergång från den ena förvaltningsformen till den andra.
Med avseende å inskriven tomträtt liksom beträffande de ofria tom- ter i stad, som enligt 5 5 1895 års lag utgöra fast egendom, äro emellertid förhållandena sådana, 'att kommittén ansett sig böra föreslå undantag från den allmänna grundsatsen. I båda dessa fall är ett utsträckande av intres- sentskapet påkallat av ett väsentligt behov, och rättighetshavarens ställning är också praktiskt taget lika stark som under vanliga förhållanden en äga- res. Ej heller möta här samma svårigheter från sakrättslig synpunkt som i övriga situationer. Såvitt angår tomträtten har kommittén — såsom i an- nat sammanhang skall närmare utvecklas — ej funnit hinder att föreslå, att även denna rättighet skall liksom fastighet med bästa förmånsrätt häfta för samfällighets bidragsfordringar. Här föreligger ju redan ett system av regler, enligt vilka tomträtten kan frivilligt upplåtas som säkerhet, och det innebär knappast ett alltför långtgående avsteg härifrån, om tomträtten bringas att med bästa rätt häfta för förfallna bidrag till samfällighet. Att märka är vidare, att byggnader och annat, som normalt utgör tillbehör till fastighet, sedan tomträtten inskrivits, i stället tillhöra denna. Vad åter gäller ofri tomt i stad är den särskilda rätten därtill av fast egendoms natur, och reglerna om förmånsrätt äro därför utan vidare möjliga att tillämpa.
På grund av det anförda har kommittén i första punkten av tredje styc- ket upptagit stadgande av innehåll att, om fastighet är upplåten med in— skriven tomträtt eller fråga är om sådan rätt med avseende å ofri tomt i stad, som anses utgöra fast egendom, vad om fastighet och dess ägare i lagen stadgas skall äga motsvarande tillämpning å rättigheten och dess innehavare. På samma sätt som beträffande själva fastigheten skall således med hänsyn till den särskilda rättighetens innebörd kunna prövas spörs— målet om gemensamhetsanläggning är av erforderlig betydelse för rättig-
heten och, där rättigheten finnes böra anslutas till företaget, tillika de övriga frågor, som skola avgöras vid förrättningen. Beaktandet av den ifrågavarande rättighetens natur kan dock framför allt i tomträttsfallet komma att föranleda en mera begränsad tillämpning av förslagets be- stämmelser än eljest. Såväl tomträttsupplåtelsens ändamål som dess in- nehåll i övrigt kunna vara av den beskaffenhet, att förslagets tillämpning måste anses utesluten. Det kan exempelvis icke komma i fråga att till ge- mensanrhetsanläggning ansluta tomträtt i det fall, att tomträttsavtalet för- bjuder detta, eller att eljest gå utöver avtalets villkor.
Den föreslagna lösningen innebär, att vid bedömandet av frågan om det objektiva intressentskapet fastighet och däri upplåten tomträtt skola be- handlas var för sig, och något konkurrensförhållande med avseende å fastig- hetsägarens och rättighetshavarens befogenheter eller skyldigheter i för- hållande till den gemensamma anläggningen behöver ej uppkomma. Med de mycket begränsade befogenheter, som efter en tomträttsupplåtelse i regel tillkomma fastighetsägaren, är det ej heller av större intresse för honom att erhålla medinflytande över gemensamhetsföretagets angelägenheter i det fall, då tomträtten anslutits till företaget. Det kan vidare icke anses på- kallat att göra ägaren medansvarig för infriandet av förpliktelserna till samfälligheten, och i fråga om det sakrättsliga ansvaret torde tomträtten — liksom rätten till ofri tomt i stad — med tillhörande byggnader och andra anläggningar i övervägande antalet fall representera den ojämförligt största delen av det till fastighet-senheten hänförliga sammanlagda kredit- värdet.
Till undvikande av missförstånd må med sikte på tomträttsfallet fram— hållas, att förslaget icke innebär något upphävande eller någon förändring av bestående tomträttsavtal, vilka — såsom i det föregående berörts — ofta upptaga regler om gemensamhetsanläggningar. Då de i förslagets 2 5 an- givna förutsättningarna i detta läge regelmässigt icke äro uppfyllda, kan ej heller bli fråga om anslutning mot tomträttshavarens bestridande. Vidare bör påpekas,-att en upplåtelse med tomträtt av fastighet, som är ansluten till gemensamhetsanläggning, icke utan Vidare medför, att anslutningen upphör och att delaktigheten i företaget överföres å tomträtten. Därför er- fordras ny förrättning, vid vilken även en ekonomisk uppgörelse av be- rörda sakägares mellanhavanden måste komma till stånd (jfr 39 och 42 55).
En ytterligare utvidgning i fråga om kretsen av objekt, som beröras av förslaget, följer av tredje styckets andra punkt, enligt vilken lika med fas- tighet skall, såvitt gäller upplåtelse av utrymme för anläggning och ersätt- ning med anledning därav, anses område, som ej ingår i fastighetsindel- ningen. Stadgandet åsyftar framför allt att undanröja de olägenheter, vilka föranledas av att det för närvarande icke är möjligt att på tillfredsställande sätt tillgodose behovet att förlägga gemensamhetsanläggningar i gatumark under markplanet; härom kan hänvisas till vad kommittén i den allmänna
motiveringen uttalat rörande behovet av lagstiftning. Ehuru gatumark och annan mark, som redovisas i bihang B eller C till fastighetsregistret, icke ut- göra fastigheter i egentlig mening, skall en anläggning således kunna för- läggas till sådan mark och samtliga de bestämmelser i förslaget, som be- röra frågorna om upplåtelse av utrymme och om ersättning med anledning därav, bli tillämpliga å marken. Däremot råder ej i övrigt likställighet mel- lan mark av detta slag och fastighet, till följd varav exempelvis gatumark icke kan anslutas till en gemensamhetsanläggning. Något mera påtagligt be- hov härav torde för närvarande ej föreligga. Att ej heller en i gata inrymd byggnad eller annan anläggning, som tjänar ett självständigt ändamål, kan utgöra sådan intressent följer av vad kommittén uttalat i anslutning till stadgandet i tredje styckets första punkt.
2 5.
Sedan i 1 & angivits lagstiftningens tillämpningsområde, meddelas i de närmast följande paragraferna vissa grundläggande materiella bestämmel- ser angåendc innebörden av den samverkan, varom fråga är. Förevarande paragraf reglerar sålunda vilka fastigheter som skola ingå i ett anläggnings- företag och därmed även frågan om anläggningens tillkomst.
I det fall, att mellan samtliga berörda sakägare kan träffas frivillig upp- görelse om inrättandet av en gemensam anläggning, fordras enligt förslaget icke något särskilt stadgande av förevarande karaktär. Att företaget då skall komma till stånd följer redan av 1 & :ns regel om förslagets tillämp— ningsområde, låt vara att en ytterligare förutsättning är att överenskom— melsen icke åsidosätter inteckningshavares och därmed jämställda rätts- ägares intressen. Nämnda paragraf innefattar sålunda även ett materiellt villkor för inrättande av gemensamma anläggningar. Då anläggning är av stadigvarande betydelse för minst två fastigheter, skall företaget tillåtas och dessa fastigheter ingå däri.
Såsom tidigare påpekats, har kommittén funnit det vara en huvudupp— gift att förläna en rent frivillig samverkan mellan fastigheter för vissa ändamål sakrättslig effekt liksom att på olika sätt söka underlätta till— komsten av frivilliga uppgörelser på förevarande område. Med en lagregle- ring, som i första hand syftar till att bereda sådana fastighetsägare, vilka hysa intresse för inbördes samverkan, trygghet mot att gemenskapen upp- hör, torde också finnas anledning räkna med att fastigheters anslutning efter ägarnas medgivande kommer att inträffa i övervägande antalet fall. Av skäl, för vilka tidigare redogjorts, har kommittén emellertid icke kunnat i alla situationer upprätthålla kravet på samtycke. Det har fastmera befun- nits nödvändigt att i lag fastslå villkoren för fastighets anslutning, då kon- flikt föreligger mellan sakägare med skilda önskemål. Under vissa förut- sättningar bör sålunda ett företag kunna komma till stånd mot sakägares bestridande eller erhålla annan omfattning eller inrättas på andra villkor än
som motsvara sakägares önskemål. Att ange dessa förutsättningar i vad av- ser frågan om vilka fastigheter som skola deltaga i företaget och därmed spörsmålet om dess tillkomst är syftet med förevarande paragraf. Ehuru stadgandets tillämpning kan antagas icke bli erforderlig annat än i ett jäm- förelsevis begränsat antal fall, har kommittén för vinnande av bättre syste- matik och överskådlighet funnit sig böra upptaga stadgandet i förslagets inledande avsnitt, medan frivilligfallen behandlas senare i lagtexten (17 5).
Inom området för den gällande speciallagstiftningen har det aktuella Spörsmålet blivit löst på olika sätt. Stundom har frågan blivit avgjord med hänsyn till lämpligheten av att det gemensamma företaget överhuvud- taget skulle komma till stånd, ibland dock med den modifikationen, att Spörsmålet uppdelats i två olika bedömanden, nämligen dels huruvida företaget i sin helhet skall tillåtas eller ej, dels vilka fastigheter som sko— la anslutas. Enligt vattenlagen gäller sålunda i fråga om vattenreglering med tvångsdelaktighet, att den, som önskar få regleringen till stånd, äger vitsord därtill, om mera än hälften av den beräknade båtnaden av hela företaget belöper å egendom, som tillhör honom eller honom och andra, vilka förena sig med honom om företaget. Vidare stadgas att alla ström- fall, för vilka vattenregleringen medför båtnad, så ock all den mark, som genom företaget vinner stadigvarande torrläggning, i avseende å före— taget utgöra en samfällighet med skyldighet för ägarna att med vissa när- mare inskränkningar taga del i kostnaden för företaget, envar i mån av värdet å den båtnad, som beredes hans egendom. Liknande regler gälla rö- rande vissa torrläggningsföretag. Enligt 3 kap. lagen om enskilda vägar kan i fråga om vissa enskilda vägar inom områden med tätare bebyggelse efter särskild prövning förordnas, att de fastigheter, som i sin helhet eller till någon del äro belägna inom sådant område, skola utgöra en samfällig- het (vägförening). Samtidigt skall emellertid prövas huruvida fastigheter av visst slag (72 & nyssnämnda lag) skola ingå i föreningen. Enligt 1955 års lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar skall sådan anlägg- ning under vissa förutsättningar komma till stånd, varjämte för anlägg- ningen skall bestämmas visst verksamhetsområde. I fråga om skyldighet för fastighet inom detta område att ansluta sig till företaget stadgas vidare, att anslutning skall ske när det begäres av bl. a. anläggningens huvudman, såframt ej ändamålet med anslutningen kan med större fördel för fastig- heten vinnas på annat sätt. En annan metod återfinnes i 1946 års vatten- och avloppssakkunnigas förslag, 'som legat till grund för 1955 års lag. En— ligt detta förslag skulle anslutningstvång inträda för fastighet, som med teknisk och ekonomisk fördel kunde anslutas till planerad eller befintlig vatten- och avloppsanläggning. Nämnda fördel skulle emellertid hänföras till anläggningen i dess helhet och således icke behöva uppkomma för viss fastighet, om vars anslutning vore fråga. Förutsättningen, att samgåendet skulle medföra vinst för anläggningen i dess helhet ansågs nämligen också
utgöra en garanti för att nämnda fastighet icke utan tvingande skäl anslötes till företaget. Det vore självfallet, att ägare till fastighet, som anslötes tvångs- vis, icke därigenom finge tillskyndas förlust, men om risk härför skulle uppkomma kunde fastighetens intressen skyddas genom begränsning av skyldigheten att deltaga i kostnaderna.
I andra fall ha frågorna om det gemensamma företagets tillkomst och kretsen av däri ingående fastigheter lösts genom ett enda bedömande, som tager sikte på förhållandena hos varje särskild fastighet. Enligt 2 kap. 15 5 vattenlagen gäller sålunda att den, som vill för tillgodogörande av vatten begagna sig av annan tillhörig byggnad i vatten, är berättigad därtill, om det kan ske utan väsentlig olägenhet för byggnadens ägare. Ägaren är således under denna förutsättning skyldig att underkasta sig en gemenskap, låt vara att han är berättigad till viss gottgörelse. Skyldighet att deltaga i ge- men-sam väghållning enlig 2 kap. lagen om enskil-da vägar skall också be- dömas med hänsyn till företagets betydelse för de skilda fastigheterna men är icke enhetligt reglerad utan beror på vilket slag av väghållning som är i fråga. Med avseende å byggande av väg stadgas att varje fastighet, för vars ändamålsenliga brukande företaget är av synnerlig vikt, är skyldig att deltaga däri. Såvitt avser vägunderhåll och vinterväghållning föreligger skyl- dighet för fastighet att deltaga redan då vägen är till nytta för fastigheten.
Av de båda huvudformer, till vilka de i gällande speciallagstiftning anvi- sade metoderna sålunda kunna hänföras, finner kommittén den först- nämnda, varigenom en bedömning av företaget i dess helhet i princip blir avgörande, mindre väl ägnad att läggas till grund för en regel av nu ifråga- varande slag. En lösning, som innebär att frågan om tillåtligheten prövas i viss mån oberoende av Spörsmålet vilka fastigheter som skola ingå, må vara naturlig beträffande vägföreningar och allmänna vatten- och avloppsföre- tag, vilka generellt sett omfatta ett mycket stort antal fastigheter och där- igenom kräva i viss mån schematiska regler. De anläggningar, som avses med kommitténs förslag, äro däremot av synnerligen varierande typ och storlek. Det förhåller sig icke blott så att förslaget avser anläggningstyper av heterogen karaktär utan det är i viss utsträckning jämväl fråga om så- dana typer, beträffande vilka någon mera långvarig erfarenhet av samver- kan ännu icke står till buds såsom fallet däremot är beträffande enskilda vägar och allmänna vatten- och avloppsanläggningar. Om det, såsom kom- mittén för sin del hävdar, anses önskvärt att regleringen göres någorlunda enhetlig, måste därför förutsättningarna för anslutning utan fastighetsäga- rens samtycke icke blott i allmänhet utformas tämligen restriktivt utan även i viss mån anpassas till att det kan bli fråga om anläggningar, vilkas gagn för fastigheterna icke kan avgöras utan en undersökning av dessas individuella förhållanden. På liknande sätt bör företagens storlek här få betydelse. Väl kunna företag tänkas, vilka bestå av ett mycket stort antal fastigheter, men sannolikheten talar för att det övervägande flertalet an-
läggningar bli av mindre omfattning och erhålla ett tämligen begränsat fas- tighetsunderlag. I fråga om anläggningar av sistnämnda slag kunna de med företaget förenade kostnaderna uppenbarligen bli av betydligt större vikt för varje enskild fastighet än om kostnaderna kunna slås ut på ett mycket stort antal fastigheter. Med hänsyn till det nu sagda finner kom— mittén ofrånkomligt att här välja en metod, som tager sikte på varje fas- tighets individuella behov av anläggningen och förhållanden i övrigt. En lös- ning i enlighet härmed innebär vidare åtminstone formellt en förenkling så- tillvida som den erforderliga prövningen begränsas till ett enda bedömande, nämligen att avgöra om vissa föreslagna fastigheter skola anslutas eller ej. I och m-ed att denna prövning givit till resultat, att minst två fastigheter skola anslutas, följer omedelbart av 1 åzns föreskrift, att anläggningen skall komma till stånd.
Den allmänna ståndpunkt kommittén sålunda intagit innebär, att varje ifrågasatt fastighets anslutning skall bedömas efter vissa i lagen angivna förutsättningar, som — på grundval av en avvägning mellan initiativtaga- rens och de ö'vrigas intressen _ omedelbart ange vilken betydelse anlägg- ningen skall ha för fastigheten. Det har befunnits mest ändamålsenligt, att anslutningsfrågan löses enhetligt, så att företaget icke i analogi med lagen om enskilda vägar kommer att omfatta vissa delägare med allenast under- hållsskyldighet och andra med jämväl byggnadsskyldighet. Överhuvudtaget har kommittén velat i lagtexten särhålla Spörsmålet, vilka fastigheter som böra ingå, från skyldigheten att bidraga till kostnaderna. I praktiken torde dock någon fullständig åtskillnad ej kunna genomföras. Så t. ex. kan en avvägning av fastighets behov av anläggningen i relation till dess bidrag till företaget ej ske utan att fastighetens andel av totalkostnaderna bestäm- mes.
Då det gäller att konstruera en regel om fastighets anslutning till en ge- mensamhetsanläggning, representeras den ena ytterlighetsmöjligheten av den förutsättning, som uppställts för förslagets tillämpning överhuvud- taget, nämligen att anläggningen är av stadigvarande betydelse för fastig- heten. Att utan ytterligare villkor tillåta anslutning även mot ägarens vilja vore emellertid uppenbarligen att gå alltför långt. Tvärtom böra förlit— sättningarna, såsom kommittén i annat sammanhang framhållit, göras ganska stränga och närmast taga sikte på att tvångsanslutning bör ske en— dast i sådana klara fall, då fastighetsägaren ställer sig avvisande utan rim- lig anledning. Tydligt är således, att det må-ste fordras något utöver kravet på stadigvarande betydelse. En hänvisning till att rimlig anledning till väg- ran ej föreligger är synbarligen icke tillfyllest; vad som är rimligt för den som vägrar är ofta föga rimligt för den som önskar få företaget genom- fört. En närmare gränsdragning är därför ofrånkomlig.
Den fastighetsägare, som begär att annan skall knytas till en för dem båda gemensajn anläggning, torde i huvudsak grunda sitt anspråk på det
förhållandet, att företaget genom anslutningen erhåller ett större ekono- miskt underlag, varigenom bl.a. initiativtagarens egna kostnader bli lägre än om han skulle inrätta en särskild anläggning enbart för sin fastighet eller ingå i ett gemensamhetsföretag med mindre omfattande fastighets- underlag.
Den, om vilkens anslutning är fråga, kan tänkas åberopa ett flertal om- ständigheter till stöd för att han önskar stå utanför ett gemensamt företag. Han är måhända icke övertygad om att den avsedda besparingen verkligen konuner att inträffa. Frågan härom kan icke prövas utan en ekonomisk kalkyl, som i viss utsträckning måste beakta framtida förhållanden och därigenom kan bygga på oklara förutsättningar. Vederbörande har kanske också svårt att tänka sig, att en förrättningsman eller annat det allmännas organ skulle bättre än han själv vara i stånd att företaga de stundom vansk- liga ekonomiska överväganden, enligt vilka en anslutning skulle innebära vissa fördelar för hans fastighet. Ett ytterligare skäl kan vara obenägenhet att överhuvudtaget underkasta sig samverkan med andra fastighetsägare. Vilken organisationsform som än väljes för förvaltningen är det nämligen ofrånkomligt att ett samgående måste i viss mån inskränka den enskilde fastighetsägarens dispositionsfrihet. Av dessa skäl uppför han kanske, då frågan om samgående blir aktuell, en separat anläggning för sin fastighet, trots att denna blir dyrare än en gemensam. Har så skett, kunna svårigheter senare möta att ålägga honom delaktighet i ett gemensamhetsföretag.
Ej heller det allmänna kan förhålla sig likgiltigt till det sätt, varpå frå- gan om anslutningen löses. Även bortsett från det offentliga intresset av att de enskildas mellanhavanden erhålla en lämplig rättslig reglering måste det för det allmänna vara av betydelse att de särskilda fastigheterna förses med alla de nyttigheter, som göra dem ägnade att användas på åsyftat sätt. Med hänsyn till kommunens uppgifter för bebyggelseplaneringens ordnande är det därför uppenbarligen ett kommunalt intresse att inrättandet av gemen- samhetsföretag i enskild regi i lämplig omfattning främjas.
Ehuru kommittén funnit sig böra uppställa stränga förutsättningar för fastighets anslutning mot ägarens vilja, innebär detta icke, att beaktande skall skänkas enbart dens intressen, om vilkens anslutning är fråga. Med den naturliga intressegemenskap, som måste anses föreligga inom en grupp varandra närliggande fastigheter, är det fastmera nödvändigt att en avväg- ning sker mellan skilda anspråk i syfte att åstadkomma ett resultat, som kan anses motsvara krav på rättvisa och billighet. Äro förhållandena sådana att fastighets anslutning, enligt vad som efter objektiv prövning finnes klar- lagt, är till avsevärd fördel för fastigheten, bör sålunda den omständigheten att ägarens samtycke icke kan inhämtas ej enligt kommitténs mening få hindra en anslutning, som även är i de övrigas intresse.
Vid den närmare utformningen av en regel, som skall ge uttryck åt den nämnda intresseavvägningen, vill kommittén således hävda ett starkare krav
än den minimifordran, som enligt 1 5 skall gälla för lagförslagets tillämp- ning överhuvudtaget, nämligen att anläggningen skall vara av stadigvarande betydelse för fastigheten. Å andra sidan böra så stränga fordringar ej upp— ställas, att den in_itiativtagande fastighetsägarens intresse av utökat eko—no- miskt underlag för företaget i alltför hög grad åsidosättes. Detta skulle en- ligt kommitténs uppfattning bli fallet, om anslutning skulle kunna fram- tvingas blott då den gemensamma anläggningen vore i egentlig mening nödvändig för fastighet. Med ett sådant krav, vilket skulle innebära att fas— tigheten icke komme till lämplig användning utan att äga tillgång till an- läggningen, skulle en anslutning knappast kunna tvångsvis genomföras i andra fall än då fastighetens faktiska behov av en anläggning för åsyftat ändamål vore ovedersägligt och en separat anläggning icke möjlig att an— ordna. Vid bedömandet skulle därför hänsyn icke i och för sig få tagas till sådana besparingssynpunkter, som utgöra en huvudanledning till att sam- verkan bör eftersträvas. Vissa typer av anläggningar skulle knappast nå- gonsin komma i fråga vid regelns tillämpning. Exempelvis kan det i en bo- stadsfastighet icke anses helt ofrånkomligt med tillgång till tvättstuga. Ändå torde samverkan för sådant ändamål i många fall medföra betydande för- delar.
En lämplig avvägning synes kunna åstadkommas, om för fastighets an- slutning fordras, att anläggningen är av synnerlig vikt för ändamålsenligt utnyttjande av fastigheten. Nämnda förutsättning överensstämmer nära med det villkor, som gäller för deltagande i vägbyggnadsföretag enligt 2 kap. lagen om enskilda vägar.
Genom den föreslagna regeln utmärkes —— förutom att kravet på anlägg- ningens betydelse skärpes — att bedömningen icke under alla förhållanden skall hänföras till fastigheten sådan den befinnes och utnyttjas vid tiden för prövningen utan anknytas till ett rimligt och lämpligt användningssätt. Härigenom medför regeln en begränsning av möjligheterna att ansluta fastighet mot ägarens vilja. Ligger fastigheten inom område med detalj- plan, torde i regel ett ändamålsenligt utnyttjande föreligga, om fastigheten användes för det i planen angivna ändamålet. Stundom kan emellertid an— vändningssättet ha undergått viss förskjutning, men om det nya ändamålet i och för sig är sådant att det med hänsyn till fastighetens naturliga förut- sättningar bör godtagas måste kravet på ändamålsenligt utnyttjande likväl anses uppfyllt. Detta krav åsyftar emellertid även en närmare bestämning av hur fastigheten skall utnyttjas inom ramen för det lämpliga användnings- sättet. Anläggningens betydelse för en fastighet bör nämligen enligt kom- mitténs mening sättas i relation också till viss utnyttjandegrad. Detta bety— der självfallet icke, att man alltid skall räkna med ett optimalt ekonomiskt tillgodogörande av fastigheten. Bedömandet skall i stället ske med hänsyn till en rimlig grad av utnyttjande. I fråga om bebyggda fastigheter synes man i regel äga räkna med den omfattning, vari dessa utnyttjas vid tiden för
prövningen. Gäller det åter fastigheter, vilka äro obebyggda eller stå inför snar ny- eller ombyggnad, kan visserligen den bebyggelserät't, som medgivits i detaljplan, tagas som utgångspunkt för bedömandet. Vid tvekan, huruvida den medgivna rätten kommer att till fullo begagnas, kan det emellertid finnas anledning att kalkylera med en lägre grad av utnyttjande, dock ej lägre än som med hänsyn till omständigheterna anses ekonomiskt försvar- ligt och rimligt.
Mot bakgrund av det utnyttjande, som enligt vad nyss utvecklats anses vara ändamålsenligt för fastigheten, skall därefter prövas, om anläggningen är av synnerlig vikt för densamma. Detta krav innebär tydligen en väsent- lig skärpning av 1 åzns rekvisit. När förutsättningen skall anses uppfylld får avgöras med hänsyn till den föreliggande situationen i dess helhet.
Tydligt är, att det måste finnas ett verkligt behov för fastigheten av till- gång till en anläggning av den typ, varom fråga år. Är fastigheten redan utrustad med separat anläggning av samma slag eller ingår den i ett exis- terande gemensamhetsföretag med det ifrågavarande ändamålet, är något behov i regel ej för handen. Undantagsvis kan dock så vara fallet, nämli- gen då den befintliga anläggningen är i bristfälligt skick och inom kort be- höver ersättas samt detta icke lämpligen kan ske annorledes än genom att ny anläggning bygges. Av största betydelse för frågan om det faktiska behovet är även planläggningen av bebyggelsen inom det aktuella området. Det möter ej något hinder att i stadsplan eller byggnadsplan meddela före- skrifter, vilka i hög grad påverka frågan om behovet av en gemensamhetsan- läggning. Därest exempelvis planen för visst kvarter innehåller förbud för två eller flera fastigheter vid gata mot utfart till gatan, torde, i den mån bebyggelse därefter blir aktuell, fastigheternas behov av gemensam utfart genom kvarterets inre få anses klarlagt. Även eljest kan en plan vara så ut- formad, att vissa ändamål icke i praktiken kunna tillgodoses utan samver- kan mellan en grupp av fastigheter.
Det faktiska behovet är emellertid icke tillräckligt. I kravet på synnerlig vikt ligger i princip även en fordran på vissa ekonomiska fördelar genom samgående i ett större företag. För att fastighetsägare skall åläggas ingå i ett gemensamt företag måste därför konstateras, att anslutningen för fas- tigheten medför en besparing av utgifterna i jämförelse med vad fallet skul- le bli, därest fastighetens behov av anläggningen i likvärdig mån tillgodoså- ges på annat sätt än genom det ifrågasatta gemensamhertsföretaget. Denna besparing får emellertid i regel icke vara alltför obetydlig. Uttrycket syn— nerlig vikt innebär i stället att kostnadsminskningen skall vara avsevärd. Vid bedömande härav skall uppenbarligen hänsyn tagas till samtliga med företaget förenade kostnader, således icke blott kostnaden för anläggning- ens utförande i inskränkt mening utan även utgifter för rätt att taga i an- språk utrymme för anläggningen liksom drifts— och underhållskost-nader. Endast om den på fastigheten belöpande andelen av samtliga dessa kostna- der avsevärt understiger de utgifter, som ägaren, om det gemensamma före-
taget icke komme till stånd, skulle ha att vidkännas för att äga tillgång till en anläggning för samma ändamål, kan det ans-es motiverat att ansluta fastigheten mot ägarens vilja.
Ehuru det således i princip måste fordras att såväl ett påtagligt faktiskt behov som ekonomiska fördelar äro för handen, ligger det i sakens natur att en strikt gränsdragning mellan dessa båda förutsättningar icke alltid låter sig genomföra. Det avgörande bör då vara, om det efter ett samlat Över- vägande av dessa krav kan konstateras att anläggningen är av så väsentlig betydelse för fastigheten som här åsyftas. Stundom kan också situationen vara den, att den ena förutsättningen icke är lika starkt dokumenterad som den andra. Äro exempelvis förhållandena till följd av detaljplanens utform- ning sådana, att ägaren till viss fastighet icke har annat val än att ingå i ett gemensamhetsföretag, torde större rent ekonomiska fördelar icke kunna fordras än att kostnaderna åtminstone icke bli högre än eljest.
Av stadgandets formulering (>>Är anläggning — _ —— av synnerlig vikt —— _ _») följer att det i princip skall föreligga full bevisning om existen— sen av de fördelar, om vilka fråga är. I sakens natur ligger emellertid att beviskravet vid förslagets tillämpning måste uppfattas på ett något an- nat sätt än eljest. Sålunda kan frågan om fastighets anslutning till en ge- inensaemhetsanl-äggning, som avses äga bes-tänd för framtiden, uppenbar- ligen icke bedömas enbart med hänsyn till förhållandena i nuläget. Visser- ligen är det, om väsentligt ändrade förhållanden inträtt, enligt förslaget möjligt att ompröva även frågan om fastighets anslutning, men denna möjlighet bygger på förutsättningen, att resultatet av den ursprungliga prövningen som regel skall bestå och att prövningen därför måste företagas med tillräckligt beaktande av den sannolika utvecklingen i framtiden. Den omständigheten, att det faktiska behovet av en gemensamhetsanläggning inträder först om någon tid, skall således icke utan vidare förhindra en anslutning, om den återstående tiden är så ringa i jämförelse med den tid- rymd, varunder anläggningen väntas äga bestånd, att det — med hänsyn även till de av anslutningen föranledda ekonomiska fördelarna _ måste sägas att kravet på synnerlig vikt i själva verket redan är uppfyllt. Å andra sidan bör anslutning ej kunna framtvingas, om det står klart att ett nu före- liggande behov inom kort kommer att upphöra. Det förhållandet, att a_n- slutningsfrågan i stor utsträckning måste bedömas med sikte på den kom- mande utvecklingen, nödvändiggör också en viss modifikation i fråga om kravet på bevisningens styrka. De överväganden, som här måste företagas, kunna icke erbjuda fullständig säkerhet mot felkalkyler, och då ovisshet råder bör rättssäkerheten i stället kunna tillgodoses därigenom att pröv- ningen inuehåller en betryggande marginal för osäkra faktorer. Där det föreligger en väsentlig övervikt till förmån för ett konstaterande att rekvi- sitet synnerlig vikt är uppfyllt, bör anslutning således kunna ske mot fas- tighetsägarens vilja.
Med hänsyn till att en fastighets delaktighet 1 anläggningsföretaget åtföl-
jer fastigheten i vems hand den än befinner sig medför anslutningen, såsom tidigare utvecklats, verkningar även för innehavare av fordringsinteckning- ar och andra sakrätter i fastigheten. I frivilligfallet beaktas detta också av kommittén, i det att förslaget såsom förutsättning för den sakrättsliga gil- tigheten av en mellan sakägarna träffad överenskommelse stadgar, att ifrågavarande rättsinnehavare godkänt överenskommelsen eller denna är väsentligen utan betydelse för deras säkerhet (17 å andra stycket). Då fri- villig överenskommelse icke föreligger, fordras däremot ej något särskilt stadgande till skydd för inteckningshavare och därmed jämställda rätts— ägare. Detta är en konsekvens av att anslutningsfrågan enligt förevarande paragraf blir föremål för en materiell prövning, som tager sikte på förhål- landena hos fastigheten som sådan. En anslutning, som är resultatet av en riktigt utförd prövning, måste antagas öka fastighetens värde och därför vara till fördel för såväl ägare som övriga rättsägare. Båda des-sa k-ategoriers intressen kunna snarast sägas vara identiska i förevarande hänseende.
De skäl, som tala för att fastighetsägares vägran att deltaga i ett gemen- samt företag icke alltid bör få hindra att fastigheten anslutes till detta, äga uppenbarligen sin huvudsakliga betydelse för städer och andra samhällen med tätare bebyggelse. Inom glesbygderna är behovet av att tillgänglig mark blir fullt utnyttjad ej lika trängande och den naturliga intressegemen- skapen mellan grannfastigheter med avseende å anläggningar av de slag, som avses med uppdraget, mindre framträdande. Detsamma gäller det all- männas intresse i hithörande frågor. På grund härav finner kommittén ej tillräcklig anledning att även inom glesbebyggelseområden tillåta fastighets anslutning mot ägarens vilja. Förslagets tillämpning är således här in- skränkt till frivilligfallen. En lämplig begränsning till tätortsförhållandena kunde måhända åstadkommas enbart genom det allmänna kravet på syn— nerlig vikt. Inom glesbebyggelsen skulle denna förutsättning icke kunna an- ses uppfylld annat än i rena undantagsfall. I klarhetens och rättssäkerhe- tens intresse har kommittén emellertid funnit sig böra utmärka den avsed- da inskränkningen i själva lagtexten. En skälig avgränsning har därvid synts vara att låta anslutningsregeln gälla enbart fastighet inom område med stadsplan eller byggnadsplan. Inom sådant område måste omständighe- t-erna genomgående anses vara sådana, att en regel om anslutning även utan frivilligt åtagande ter sig motiverad. Skäl för tillämpning av regeln torde visserligen ofta även finnas utom detaljplanerat område i och med att tätbe- byggelse där redan uppkommit eller en utveckling i denna riktning fort- skrider. Då denna utveckling nått så långt att tätbebyggelse är att vänta inom nära förestående tid, föreligga emellertid förutsättningar för upprät- tande av detaljplan. Den föreslagna regeln ger på detta sätt möjlighet till ett smidigt hänsynstagande till omständigheterna i varje särskilt fall.
I det ingalunda ovanliga fall, då fastighet icke i sin helhet omfattas av detaljplan, innebär förslaget, att' det för anslutningsregelms tillämpning är
tillräckligt att endast en del av fastigheten ligger inom planområdet. Denna ordning synes ägnad att tillgodose behovet av en tydlig avgränsning av re- geln och torde ej heller behöva medföra några olägenheter för de fastig- hetsägare, om vilkas anslutning i detta fall är fråga. En bristande överens- stämmelse mellan detaljplanen ooh fastighetsindel-ningen lär förr eller se- nare upphävas genom fastighetsbildning i samband med planens genom- förande. Vidare föranleder, såsom nyss antytts, redan den allmänna förut- sättningen för anslutning en begränsning av paragrafens tillämpning utom planområde. Om vad av planen beröres är obebyggt eller eljest av mindre vikt och således den mest betydelsefulla delen av fastigheten icke finnes kräva planläggning, torde nämligen förhållandena ofta vara sådana, att en gemensamhetsanläggning ej kan anses vara av synnerlig vikt för ända- målsenligt utnyttjande av fastigheten i dess helhet.
Utom den i första stycket upptagna allmänna regeln om fastighets an- slutning utan ägarens samtycke behandlas i förevarande paragraf även vissa särskilda anslutningsproblem. Dessa avse det fall, då anläggningen finnes böra utföras så att den täcker behovet icke blott för fastigheter, vilka redan från början äro betjänta av anläggningen, utan även för sådana fastig- heter, som beräknas därefter komma att inträda i företaget. Ehuru spörs— målet således närmast gäller sättet för anläggningens utförande, är detta i första hand beroende av vilka fastigheter som skola ingå i företaget. Frågan hör därför naturligt samman med den nyss behandlade anslutningsregeln i förevarande paragraf.
Omfattningen och utformningen i övrigt av en gemensamhetsanläggning böra alltså ses mot bakgrund av det fastighetsunderlag, som företaget skall erhålla på grundval av antingen en prövning enligt första stycket eller fri- villigt åtagande. Med beaktande härav skall anläggningen jämlikt 5 5 i för- slaget förläggas och utföras på sådant sä-tt, att ändamålet med densamma kan utan oskälig kostnad vinnas med minsta intrång och olägenhet. Detta innebär, att en gemensamhetsanläggning i vanliga fall dimensioneras i syfte att så nära som möjligt motsvara de anslutna fastigheternas behov. Att dess- utom tillskapa en reserv för tillgodoseende av ytterligare fastigheters be- hov av anläggningen kan däremot i regel ej kommai fråga.
Med hänsyn till de ständigt fortgående förändringarna av byggnadsbe- ståndet och växlingarna i fråga om fastigheternas användningssätt måste man å andra sidan räkna med småningom inträffande förskjutningar med avseende å fastigheters behov av en gemensamhetsanläggning. Att lagstift- ningen måste anpassas till detta förhållande synes ovedersägligt, och kom- mitténs förslag innehåller i överensstämmelse härmed stadganden, enligt vilka omprövning av bl. a. anslutningsfrågan kan ske, därest väsentligt ändrade förhållanden inträtt i något hänseende, som är av betydelse för frågans bedömande. Befinnes vid sådan ny prövning att fastighet, som ti- digare stått utanför företaget, bör anslutas även mot ägarens vilja, måste
naturligen sam—tidigt tillses att den tillträdande fastighetens behov av an- läggningen verkligen blir i erforderlig utsträckning tillgodosett, utan att för den skull de övrigas möjligheter att utnyttja anläggningen försämras. Därvid torde situationen stundom vara den, att någon mera betydande ök- ning av gemensamhetsanläggningens utnyttjande icke kan väntas upp— komma eller att ökningen i varje fall ej är av sådan storlek att ytterligare utbyggnad av anläggningen kan anses erforderlig. En gemensam trafikled torde sålunda ofta kunna utan olägenhet tagas i anspråk för flena fastig- heters räkning än deras, som ingått i företaget redan från början. Detsam- ma torde även gälla vissa gemensamma gårdsutrymmen och lekplatser. I andra fall är däremot nödvändigt, att gemensamhetsanläggningens kapaci- tet utvidgas till att motsvara även de nytillträdande fastigheternas behov och att i detta syfte företages om- eller tillbyggnad av anläggningen. Så torde i regel vara fallet med avseende å parkeringsanläggningar och värmecentra— ler. Den ytterligare kostnad, som genom dylik successiv utbyggnad uppkom- mer, kan många gånger också hållas inom sådana gränser, att utgiften för tillbyggnaden står i fullt skäligt förhållande till den ursprungliga bygg— nadskostnaden.
Icke sällan är förhållandet emellertid det motsatta, så att tillbyggnaden drager kostnader, vilka te sig opropor-tionerligt höga i jämförelse med det ökade utnyttjande som åtgärden möjliggör. För tillbyggnaden kan sålunda fordras ianspråktagande av mark, som betingar avsevärt högre pris än den, varå den ursprungliga anläggningen uppförts. Om utvidgningen beaktats redan från början, skulle anläggningen måhända i stället ha kunnat om- disponeras så att den dyrare marken icke behövt tagas i anspråk. Redan därigenom att ersättningen för rätten till utrymme för den avsedda ut— vidgningen sålunda kan uppgå till avsevärda belopp kommer den totala kostnaden för utvidgningen i många fall att te sig mindre förmånlig än vad fallet skulle ha blivit, om anläggningen kunnat från början utformas med tanke på den nytillträdande fastighetens deltagande i företaget. I för- dyrande riktning peka även de ersättningar för intrång och personlig skada för fastighetsägare eller annan, som i regel bli följden av ingrepp i befintlig bebyggelse. En efter företagets igångsättande verkställd till— eller ombyggnad av gemensamhetsanläggningen kan medföra, att utgifterna avsevärt ökas jämväl på grund av andra faktorer än nu nämnts. Utvidg— ningen kan exempelvis nödvändiggöra kostnadskrävande genombnott av murar eller vidtagande av särskilda anordningar till skydd mot ogynnsamma verkningar av sådana och andra ingrepp. Framför allt går man emellertid vid en successiv utbyggnad i nu ifrågavarande fall miste om många av de fördelar, som i allmänhet vinnas därigenom att en uppgift fullgöres i ett större sammanhang. Kostnaden för planläggning och administration kan hållas lägre, och även i övrigt kunna byggnadskostnaderna minska-s till följd av det mera ration-ella utnyttjande av arbetskraft, som är möjligt därest
hela anläggningen utbygges på en gång. Att man av dessa skäl ofta önskar ge anläggningarna större dimensioner än som föranledes av det aktuella behovet ligger även i linje med den tidigare berörda utvecklingen mot allt mera omfattande enheter för bebyggelsens projektering. Fall av överdimen- sionering torde framför allt bli vanliga i samband med sanering, vilken —— även om man eftersträvar att utföra densamma efter noggrann planlägg— ning för ett större område — icke alltid kan genomföras beträffande hela området på en gång.
Av det anförda kan dragas den slutsatsen, att en rättslig reglering av förevarande spörsmål motsvarar ett verkligt behov och att fallet därför är i hög grad förtjänt av lagstiftarens uppmärksamhet. Det problem, som här framför allt uppkommer, sammanhänger med svårigheten att anskaffa ka- pital till täckande av den merkostnad, vilken normalt kräves till följd av att anläggningen göres större än dagsläget kräver. Det belopp, som utgör skill— naden mellan kostnaden för sådan anläggning och kostnaden för en anlägg— ning avsedd endast för fastigheter, vilka ha ett mera omedelbart behov därav, är ju, sett på kort sikt, icke någon fördelaktig investering. Till den del anläggningen icke kommer till användning utgör denna merkostnad ett kapital, som under viss tid icke erhåller någon förräntning. De ursprungli- gen deltagande fastigheternas ägare kun-na därför icke antagas vara benägna att utan vidare bidraga till merkostnaden. Dessa betänkligheter motverkas emellertid av att anläggningens överskottskapacitet i vissa fall kan erhålla ett ekonomiskt utnyttjande under den övergångstid, som förflyter till dess anläggningen kan i sin helhet tagas i anspråk av de fastigheter, för vilka den är avsedd. En överdimensionerad garageanläggning kan exempelvis stun— dom väntas bli utnyttj ad även av andra bilister än sådana som kunna hän- föras till de i anläggningsföretaget ursprungligen ingående fastigheterna. Även bortsett från denna möjlighet medför en samtidig utbyggnad av ifråga- varande slag ofta ekonomiska fördelar, som — under förutsättning att de ursprungligen deltagande fastighetsägarna erhålla gottgörelse för nedlagd merkostnad av de senare inträdande fastigheternas ägare —— på längre sikt komma samtliga berörda till godo. Av dessa skäl torde fastighetsägare till- hörande förstnämnda kategori i viss utsträckning anse det förenligt med sina intressen att förskjuta den av utvidgningen föranledda merkostnaden under förut-sättning att senare tillträdande fastighets ägare utger viss er- sättning för den nyvunna delaktigheten i företaget. I dessa frivilligfall (jfr 17 &) kräves icke någon särskild lagreglering av det nu aktuella Spörsmålet. Viljan och förmågan att tillskjuta erforderligt kapital torde emellertid vara i hög grad varierande, och kommittén, som eftersträvar att i all rimlig ut— sträckning medverka —till att fördelarna av en lämplig överdimensionering kunna tillvaratagas, finner därför en rationell lösning av hithörande problem kräva en reglering, som icke stannar vid ett frivilligt åtagande att svara för merkostnaden. De skäl, som tala för den allmänna regeln om fastighets an—
slutning mot ägarens vilja, kunna även åberopas till stöd för att en anlägg- ning i vissa fall ges större omfattning än som är behövligt med hänsyn till det fastighetsunderlag, för vilket anläggningen redan är av behovet påkal- lad. I den mån inrättandet av en på detta sätt utbyggd anläggning objektivt sett erbjuder mera avsevärda fördelar i jämförelse med anläggning, som utformats efter blott det mera omedelbara behovet, är det enligt kommit— téns mening knappast orimligt att sakägare, som icke önskar medverka till en större utbyggnad, likväl kan åläggas bidraga till därav föranledd mer- kostnad. Med hänsyn till rådande gemenskap mellan fastigheter inom ett område är det således påkallat att här företaga en avvägning mellan skilda önskningari syfte att nå ett skäligt resultat.
Även i viss, med kommitténs uppdrag närbesläktad lagstiftning har över- dimensioneringens problematik blivit föremål för uppmärksamhet. Enligt 14 å andra stycket lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar gäl- ler sålunda i fråga om s. k. utvecklingskostnad en modifikation av den all— männa regeln, att huvudmannen må av de fastigheter, som anslutits till an— läggningen, uttaga avgifter till täckande av nödiga kostnader för anlägg- ningens utförande samt underhåll och drift. Om nämligen huvudmannen, i syfte att anläggningen framdeles skall kunna utsträckas till ytterligare be— byggelse, låter utföra anläggningen på väsentligt annat sätt än som eljest skulle ha skett, må därav föranledd merkostnad ej genom avgifter uttagas, innan utvidgningen kommer till stånd. Som ett typiskt exempel på sådana situationer, varpå stadgandet tager sikte, har nämnts det fallet, att rörled- ningar överdimensioneras för att möjliggöra anslutning av väntad nybebyg- gelse. Om därvid väljes en grövre dimension, ehuru en väsentligt mindre sådan varit tillräcklig för den aktuella bebyggelsen, uppstår nämligen en merkostnad, varmed denna bebyggelse ansetts skäligen icke böra belastas. Kostnaden må således ej uttagas, förrän den avsedda utvidgningen kom- mer till stånd, och får i stället förskjutas av anläggningens huvudman.
I motsats till lagens slutliga ståndpunkt innehöll vatten- och avloppssak- kunnigas förslag även anvisningar om när en utbyggnad för mera än det aktuella behovet borde företagas. Sålunda stadgade 85 tredje stycket i för- slaget att, såvida det med hänsyn till väntad bebyggelseutveckling eller andra omständigheter kunde ifrågakomma att framdeles utvidga anlägg- ningen att betjäna ytterligare bebyggelse, anläggningen borde, om det fun— nes möjligt att därigenom göra en avsevärd kostnadsbesparing till ortens fromma, från början utföras så att dylik utvidgning kunde ske. Där vatten— och avloppsanläggning i enlighet härmed utfördes så, att den framdeles kun- de utvidgas att betjäna ytterligare bebyggelse, skulle jämlikt förslagets 17 å tredje stycket härav föranledd merkostnad, intill dess den avsedda utvidg- ningen komme till stånd, bäras av den kommun, där bebyggelseområdet vore beläget. Till motivering av sistnämnda stadgande anförde de sakkun- niga (SOU 1951: 26 s. 409), att det i allmän-het icke kunde anses skäligt
att de enskilda fastighetsägarna belastades med merkostnader för utföran— de av åtgärder, vilka endast motiverades av en sannolik framtida bebyggel- seutveckling. Om särskilda kostnader åsamkades ett vatten- och avlopps- företag genom tillämpning av den i förslagets 8 & tredje stycket givna be- stämmelsen, att anläggning i vissa fall skulle från början u'tbyggas för en mera omfattande bebyggelse än det aktuella behovet krävde, borde kom- munen vidkännas dessa kostnader. Föredragande departementschefen (prop. nr 121/1955 5. 96) anslöt sig visserligen med någon jämkning till de sak- kunnigas mening i fråga om fastighetsägarnas skyldighet att bidraga till utvecklingskostnaden men ansåg plikten att förskjuta denna kostnad böra åvila anläggningens huvudman och icke kommunen. I sak vore denn-a ändring enligt departementschefens uppfattning av ringa betydelse, efter- som kommunen i regel torde vara villig att i lämplig form lämna bistånd till finansiering av dylika utgifter även vid icke-kommunala anläggning- ar. Till skillnad från de sakkunniga föreslog departementschefen däremot icke någon bestämmelse, med stöd av vilken det kunde åläggas en kommun eller annan huvudman att projektera sina anläggningar med hänsyn även till framtida bebyggelse.
Att — såsom gäller enligt lagen om allmänna vatten- och avl-oppsanlägg- ningar — bidragsskyldighet för en mera väsentlig utvecklingskostnad icke må göras gällande mot ägare till fastighet, som ännu ej beröres av anlägg- ningen, innebär visserligen enligt kommitténs mening en i och för sig riktig ståndpunkt. Bestämmelsen i 1955 års lag möjliggöres emellertid av att dét ligger i huvudmannens hand att företaga överdimensioneringen eller att avstå därifrån. Anses en utbyggnad för mera än det verkligt aktuella be- byggelseområdet däremot böra framtvingas i vissa fall, kommer frågan i ett annat läge. Möjligheten att för kommitténs del acceptera en motsvarande regel beror därvid på Spörsmålet i vad mån det är möjligt att anskaffa medel till täckande av ifrågavarande kostnad. Den förutsättning, som gäller i fråga om allmänna vatten- och avloppsanläggningar, nämligen att kostnaden kan åläggas en huvudman — kommun eller enskild person _ är icke under alla omständigheter för handen enligt kommitténs förslag. Förvaltning genom huvudman kan visserligen förekomma även enligt detta förslag (21 å), och en regel om skyldighet för sådan huvudman att svara för mer- kostnaden vore därför i och för sig tänkbar. Enligt förslaget är emellertid uppdraget att vara huvudman beroende av frivilligt åtagande, och den som är intresserad av uppdraget kan därför avböja detta, om han skulle finna en skyldighet att svara för ifrågavarande merkostnad alltför betung- ande. Att förbinda huvudmannaställningen med en plikt för huvudman- nen att förskjuta utvecklingskostnaden skulle således kunna i alltför hög grad komma att avhålla eljest intresserade från uppdraget och därför mot- verka kommitténs strävanden att göra huvudmannaorganisationen till en praktiskt användbar förvaltningsform. Med tanke härpå anser kommittén
därför erforderligt att söka en lösning i annan riktning än den som anvisas av lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar. Vad samfällighets- formen angår kan en reglering enligt nämnda lag uppenbarligen icke vinna tillämpning. Det kan i förevarande sammanhang ej heller komma i fråga att föreslå skyldighet för kommun att svara för utvecklingskostnaden.
I vattenlagens stadganden om vattenreglering återfinnes en bestämmelse, som visserligen icke tager sikte på överdimensionering i egentlig mening men likväl avser en situation, vilken erbjuder vissa likheter med den här ifrågavarande. Enligt 3 kap. 6 5 vattenlagen är nämligen ägare till ström- fall inom regleringssamfällighet icke utan vidare skyldig att deltaga i kost- naden för företaget, förr-än han begagnar den genom regleringen vunna för- bättringen. Skyldighet att bidraga föreligger i detta fall endast för den som själv sökt vattenregleringen eller förenat sig med denne om företaget eller för vinnande av ökad båtnad fört talan, som föranlett större anläggning än sökanden begärt. Ett liknande stadgande finnes även i 7 kap. 29 g vatten- lagen avseende torrläggning. Ej heller denna metod synes kunna läggas till grund för kommitténs förslag. Den med vattenreglering avsedda båtna- den uppkommer tydligen alltid samtidigt för alla berörda fastigheter och frågan, vilka fastigheter som erhålla båtnad, påverkas icke på samma sätt som vid inrättandet av anläggningar på kommitténs område av Spörsmålet huruvida vattenregleringen göres mer eller mindre omfattande. Någon egentlig merkostnad uppkommer således icke därigenom att överdimensio- nering underlåtes, vilket avsevärt reducerar problemets betydelse i vad av- ser vattenregleringar. Tillämpningen av ifrågavarande princip på anlägg- ningar enligt kommittéförslaget skulle även medföra den konsekvensen, att sökanden eller därmed jämställd sakägare finge ensam förskjuta utveck- lingskostnaden, vilket säkerligen skulle avhålla många eljest intresserade sakägare från att ställa sig som sökande till gemensamma anläggningsföre- tag. Vad som framför allt har betydelse i sammanhanget är emellertid det förhållandet, att icke sökande delägare skulle befrias från skyldighet att bidraga till kostnaderna enbart genom underlåtenhet att begagna anlägg- ningen.
Större likheter med det av kommittén behandlade fallet förete byggnads- lagens regler om ersättning för gatumark. Den tomtägare åvilande skyldig- heten att ersätta staden värdet av gatumark framför tomten inträder jäm- likt 63 5 första stycket byggnadslagen i mån av gatas upplåtande till all- mänt begagnande. Antingen upplåtande sker då plikt därtill föreligger för staden enligt 50 & nämnda lag eller dessförinnan på frivillig väg, är det en följd av byggnadslagens reglering, att ägare till tomt kan bli ersättningsskyl- dig även innan tomten blivit bebyggd och sålunda har behov av gatan.
Utgångspunkten för en reglering av det föreliggande spörsmålet är, så— som förut påpekats, att en samtidig utbyggnad av anläggningen utöver det omedelbara behovet medför en merkostnad, som visserligen på längre sikt
innebär en besparing men vid tiden för anläggningens inrättande kan te sig som en oräntabel investering och därför framstå som en ogynnsam belast- ning för fastigheterna. Man kan vidare icke räkna med att kostnaden kom- mer att täckas av bidrag från kommunen eller annan, som står utanför de berörda fastigheternas krets. Det gäller således att mellan dessa fastigheter fördela den ifrågavarande kostnadsbördan på sätt som överensstämmer med rättvisa och billighet samt dessutom bidrager till att i lämplig omfattning främja önskvärda överdimensioneringar.
En möjlighet är därvid att — i syfte att få fastslaget mellan vilka för- delningen bör ske — först bestämma dels de fastigheter, vilka redan jäm- likt förevarande paragrafs första stycke eller på grund av frivilligt äta- gande skola från början anslutas till anläggningen (»ursprungsfastighe- ter»), dels de ytterligare fastigheter, som ännu icke kunna tvångsvis anslu- tas men som efter längre eller kortare tid beräknas komma att deltaga i företaget (»anslutningsfastigheter»). Olika fördelningsalternativ äro däref- ter möjliga inom en skala, vars ena ändpunkt representeras av uppfattning- en att ursprungsfastigheterna böra svara för hela merkostnaden och den andra av åsikten att kostnaden bör helt åvila anslutningsfastigheterna. En fördelning någonstans mitt emellan dess-a båda ytterlighetslösningar synes naturligen mest rimlig med hänsyn till att en samtidig utbyggnad måste an- ses ligga i båda dessa gruppers intresse. Att anslutningsfastigheterna böra svara för en del av kostnaden följer av att åtgärden vidtagits i syfte att underlätta deras framtida anslutning till företaget och att minska deras ut- gifter för anläggningens byggande. Å andra sidan kan kostnaden för an- slutningsfastigheterna icke göras alltför betungande, i synnerhet om över- dimensionering skall kunna genomföras tvångsvis även då det beräknas dröja lång t-id innan anläggningens överskottskapacitet kommer till avsedd användning. Under denna tid kan situationen också förändras så att detta överskott blir onyttigt. Till förmån för att ursprungsfastigheterna belastas ta- lar det förhållandet, att även dessa i sinom tid få del av den avsedda bespa- ringen i och med att anslutningsfastigheterna vid sitt tillträde utge gottgörelse för sin delaktighet i anläggningen (41 5). Med en sådan lösning som den nu skisserade skulle det emellertid ibland kunna inträffa, att en fastighet kom— me att drabbas av ett bidrag till utvecklingskostnaden, som kunde te sig alltför betungande för fastigheten. Hur rimligt ursprungs- och anslutnings- fastigheternas inbördes ekonomiska skyldigheter än avvägdes, kan det på grund härav göras gällande att möjligheterna till en i och för sig ekonomiskt riktig överdimensionering icke böra lämnas helt obegränsade. Vid sidan av olika tänkbara fördelningsnormer torde därför vara nödvändigt att genom en spärregel hålla ansvaret för utvecklingskostnaden på en, även totalt sett, rimlig nivå. Kommittén har därför övervägt ett flertal alternativ i syfte att begränsa möjligheterna till utbyggnad av ifrågavarande slag ut- över den allmänna förutsättningen därför, nämligen att åtgärden skall
för företaget i dess helhet medföra en avsevärd vinst i jämförelse med vad fallet skulle bli vid successiv utbyggnad. Genom en kombination av tänk- bara fördelnings- och begränsningsnormer kan man åstadkomma lös- ningar, vilka i växlande grad tillgodose de skilda intressen, som här göra sig gällande. Kommittén har emellertid funnit svårigheterna att nå fram till en från alla synpunkter godtagbar lösning vara betydande. Å ena sidan är det, särskilt för genomförande av önskvärda saneringsföretag, angeläget att överdimensioneringar kunna åstadkommas i en icke alltför obetydlig omfattning. Å andra sidan kan nödvändigheten att från berörda fastighets- ägare uttaga bidrag till den under viss tid ofta oräntabla merkostnaden med— föra, att ägarna belastas med utgifter, beträffande vilka full säkerhet icke föreligger att de någonsin komma fastigheterna till godo. I synnerhet om bidragsskyldighet skulle kunna åläggas fastighet, som icke förrän efter lång tid, t. ex. 20—30 år, kunde bli tvångsvis ansluten jämlikt första stycket av förevarande paragraf, förelåge risk för sådana förändringar i bebyggel— sen, som måste föranleda omprövning av anslutningsfrågan. Det kunde därvid visa sig, att förutsättningar för anslutning saknades i fråga om fas- tighet, som under en lång tid svarat för merkostnaden. För återbetalning av belopp, som sålunda icke komme fastigheten till godo, erfordrades särskilda regler, delvis av komplicerad natur.
Kommittén har av det anförda föranletts att söka finna en lösning, som icke medger någon mera avsevärd spännvidd beträffande tiden för ur- sprungsfastigheternas och anslutningsfastigheternas tillträde till anlägg- ningen. Visserligen begränsas härigenom möjligheterna till överdimensione- ring utan sakägares medgivande men samtidigt underlättas förslagets ge- nomförande på denna punkt genom att bidragen till utvecklingskostnaden bli lättare att uttaga. I stället för att vid sidan av ursprungsfastigheterna räk- na med en kategori av fastigheter, som icke äro anslutna till det gemensam— ma företaget, har kommittén ansett sig böra vid anläggningens dimensione- ring endast taga hänsyn till förstnämnda slag av fastigheter men i det fall, att en utbyggnad i större omfattning är motiverad, i viss mån eftergivit det allmänna kravet för anslutning av fastighet enligt första stycket. Genom en försiktig modifikation av nämnda krav har kommittén således avsett att göra det möjligt att redan från början mot ägarens bestridande ansluta även sådana fastigheter, som med säkerhet skulle efter någon tid ändå bli knutna till företaget. Efter anslutningen behandlas dessa fastigheter på samma sätt som de, vilkas behov av anläggningen redan inträtt. Detta innebär bl. a. att fastigheternas ägare redan från början äro i princip skyldiga att enligt vanliga regler utge bidrag till företagets samtliga kostnader.
En förutsättning för att fastighet på detta sätt skall kunna mot ägarens bestridande anslutas till en gemensamhetsanläggning i andra fall än då kra— vet på synnerlig vikt är uppfyllt måste uppenbarligen vara, att genom överdimensioneringen vinnas vissa fördelar, som anse-s motivera anslut-
ningen. Dessa fördelar få emellertid icke vara endast obetydliga. Med hän- syn till den olägenhet det kan innebära att tvingas tillhandahålla kapital utan att vederlag därför omedelbart erhålles liksom till det förhållandet, att den framtida utvecklingen alltid är oviss och därför kan tänkas medföra att utgivna medel icke komma fastigheten till godo, är det fastmera nödvän- digt att kräva, att vinsten av den mera omfattande utbyggnaden är så bety- dande att den kan sägas upphäva dessa nackdelar. Endast där läget är så- dant, att en tillbyggnad med anledning av nya fastigheters anslutning icke gärna är möjlig att genomföra utan att de sammanlagda kostnaderna avse— värt ökas, eller annan därmed jämförbar situation föreligger bör det ifråga- komma att ansluta fastighet, för vars ändamålsenliga utnyttjande gemen- samhetsanläggningen icke omedelbart är av synnerlig vikt.
Under denna förutsättning kan det enligt kommitténs mening icke anses stridande mot en fastighetsägares berättigade intressen, om anslutning mot hans vilja kunde ske, då kravet på synnerlig vikt väl icke redan vore tillgo- dosett men så likväl komme att ske inom nära förestående tid. När endast helt kort tid återstår till dess en gemensamhetsanläggning blir av synnerlig vikt för fastighets ändamålsenliga utnyttjande, måste nämligen den vän— tade vinsten av överdimensioneringen oftast uppväga den förlust, som fas- tighetsägaren lider genom att bidraga till det gemensamma företaget innan han erhåller full valuta därför. En förutsättning är dock att uttrycket inom nära förestående tid icke får en alltför vidsträckt innebörd. Med hänsyn till de ofta mycket skiftande förhållanden, som råda vid olika anlägg- ningsföretag, låter det sig dock knappast göra att ange tidsfaktorn mera exakt än här skett. Det torde vidare ligga i sakens natur, att någon längre tidrymd icke kan komma i fråga, eftersom det i sådant fall icke skulle vara möjligt att med tillräcklig grad av säkerhet bedöma huruvida anlägg- ningens betydelse för fastigheten verkligen komme att inträda. I fråga om bevisningen rörande förutsättningens existens avses i princip samma höga krav gälla som vid tillämpning av första stycket, låt vara att behovet av den modifikation, som redan enligt den allmänna anslutningsregeln måste följa av att bedömandet tager sikte även på framtida förhållanden, här gör sig än mera gällande. Detta utmärkes också i lagtexten, enligt vilken det är till— räckligt att anläggningen »förväntas» bli av synnerlig vikt.
Kommittén har emellertid icke velat stanna vid den utvidgning, för vilken nu redogjorts. Det måste nämligen kunna tänkas fall, där kravet på synnerlig vikt varken är eller inom nära förestående tid kan antagas bli uppfyllt men där likväl starka skäl tala för att anslutning av fastighet bör kunna framtvingas i syfte att vinna avsevärda fördelar av en överdimen- sionering. Kommittén har därvid åsyftat ett mera allmänt ekonomiskt. övervägande än som kan anses tillåtet i de tidigare behandlade fallen och framför allt tagit sikte på de situationer, då anläggningens överskottskapa— citet med fördel kan under mellantiden utnyttjas av utomstående. Därige-
nom kan fastighets bidragsplikt måhända rent av uppväga-s av intäkterna från detta utnyttjande. Då fastighets väntade begagnande av den gemen- samma anläggningen icke ens är nära förestående, är visserligen utrymmet för oförutsedda händelser större än i övriga fall och en prövning, som skall grunda omedelbar bidragsplikt för fastigheten utan att samtidigt valuta erhålles, ofta förbunden med vanws—klig—heter. Där vinsten av en över- dimensionering är så betydande, att det måste vara till uppenbar fördel för fastigheten att tillhöra företaget trots den osäkerhetsfaktor som en något längre tids dröjsmål med det verkliga utnyttjandet av anläggningen inne- bär, synes det emellertid försvarligt att låta en omedelbar anslutning ske, under förutsättning att bidragsskyldigheten icke framstår som oskäligt be- tungande för fastigheten med hänsyn till dess ekonomiska bärkraft. Sist- nämnda förutsättning, som icke uppställts för övriga anslutnings-fall, har i nu ifrågavarande, mera allmänt utformade typsituation ansetts icke kunna undvaras utan att risk för nät'tsosäkerhet kunde uppstå. Ris-ker av detta slag motverkas även av den möjlighet till omprövning, som enligt förslaget föreligger då Väsentligt ändrade förhållanden inträtt. Visar det sig, att de förväntningar, på vilka ett beslut om fastighets anslutning bygger, seder- mera icke infrias, kan således fastigheten efter ny förrättning uteslutas ur företaget, samtidigt som ägaren kan erhålla Viss gottgörelse för nedlagda kostnader (39 och 42 55).
I enlighet med det anförda har — som komplement till den allmänna an— slutningsregeln i paragrafens första stycke —— i andra stycket upptagits regler om anslutning i det fall, då gemensamhetsanläggning icke kan utan avsevärd merkostnad eller olägenhet utbyggas annorledes än i ett samman- hang. Utöver vad här ovan framhållits må påpekas, att den enligt första stycket gällande förutsättningen att fastighet, om vars anslutning är fråga, skall vara belägen inom område med stadsplan eller byggnadsplan avser jämväl anslutning enligt andra stycket. Ett ytterligare villkor för tillämp- ning av sistnämnda stycke är, att den allmänna anslutningsregelns förut- sättningar äro uppfyllda med avseende å åtminstone någon av berörda fas- tigheter. Att framtvinga anläggnings inrättande för en grupp fastigheter, av vilka ingen har något omedelbart behov av densamma, bör enligt kommit— téns mening ej komma i fråga. Det sagda innebär icke att anslutning av en fastighet med stöd av första stycket måste ske mot ägarens bestridande; även frivilligt deltagande är i förevarande hänseende tillräckligt, blott de i första stycket angivna förutsättningarna äro för handen.
Det har — vid sid-an av de i paragrafens första och andra stycken angivna materiella villkoren — synts kommittén ofrånkomligt att såsom förutsätt— ning för fastighets anslutning kräva, att anslutningen uppbäres av ett intresse hos åtminstone någon fastighetsägare, som själv skall ingå i det gemensamma företaget. En annan ordning skulle vara stridande mot före- varande lagstiftnings övervägande privaträttsliga syfte. I paragrafens tredje
stycke har därför upptagits en bestämmelse av innehåll, att fastighet ej må anslutas mot ägarens bestridande, utan att förslag därom framställts eller biträtts av ägare till fastighet, som skall ingåi företaget.
Angivna bestämmelse, som kan sägas vara av både materiell och förfa- randemässig innebörd, innefattar således ett komplement till reglerna i. denna paragraf om fastighets anslutning men tager samtidigt sikte på ett specialfall av det mera vidsträckta problemet om förrättningsprövningens beroende av sakägarnas talan; detta spörsmål belyses närmare i motiven till 14 5. Någon tvekan om stadgandets innebörd torde icke behöva upp- komma. Det fordras sålunda, att ett förslag framställts angående viss fas— tighets anslutning. Vem som avgivit förslaget är likgiltigt. Förutom av sak- ägare kan frågan väckas av förrättningsmannen själv liksom även av bygg- nadsnämnden, där denna ansökt om förrättningen. Det väsentliga är, att ägaren till åtminstone någon fastighet, som skall anslutas till gemensamhets- anläggningen, biträder förslaget. Ett uttryckligt yrkande i enlighet med detta behöver ej fram—ställas utan det är tillräckligt, att vederbörande i an- nan form på ett otvetydigt sätt ger till känna att han stöder förslaget. Har han helt underlåtit att yttra sig däröver, kan han uppenbarligen icke anses ha biträtt förslaget.
Ehuru paragrafens båda första stycken avse frågan om anslutning mot fastighetsägares bestridande, har det synts lämpligt att i detta samman- hang erinra om att anslutning kan ske även i vissa andra fall. Det är härvid _ i motsats till den hittills behandlade anslutningsplikten — fråga om olika fall av frivillig medverkan, som regleras i förslagets 17 å. Såvitt avser Spörsmålet, för vilka fastigheter en gemensamhetsanläggning skall inrät— tas, är innebörden av sistnämnda paragraf, att fastighetsägare äger rätt till anslutning såväl då han med övriga berörda sakägare kan ingå överens- kommelse därom som då han eljest önskar ingå i företaget. Vissa särskilda förutsättningar för sådan anslutningsrätt gälla emellertid i syfte att be— reda skydd dels för innehavare av inteckningar och andra begränsade sak— rätter, dels — med tanke på att någon önskar ingå i företaget mot de övrigas vilja —— för övriga delägare mot ökad bidragsskyldighet eller andra olägen- heter.
Slutligen vill kommittén något beröra anslutningsfrågans samband med annan lagstiftning. En anläggnings betydelse för en fastighet måste själv- fallet bedömas mot bakgrund icke blott av rådande faktiska förhållanden utan även av vad enligt rättsordningen gäller på de områden, som beröra ägarens möjligheter att utnyttja fastigheten; i det föregående har sålunda påpekats den inverkan planväsendet utövar på dessa möjligheter och därmed även byggnadslagstiftningens betydelse i förevarande sammanhang. Kom— mittén har med anledning härav övervägt huruvida de föreslagna reglerna böra föranleda modifikationer i de på andra områden gällande bestäm- melserna. Med ett undantag har dock något behov av sådana ändringar icke
synts kommittén föreligga i detta sammanhang. Däremot kan frågan tänkas bli aktuell exempelvis i samband med en allmän översyn av byggnadslag— stiftningen. Undantaget gäller anläggningar för uppställning av fordon, i vilket hänseende 535 3mom. byggnadsstadgan meddelar föreskrifter, vilkas bibehållande i oförändrat skick kan synas göra anslutningsreglerna i förevarande paragraf i vissa fall mindre effektiva.
Såsom kommittén i den allmänna motiveringen uttala—t rörande behovet av lagstiftningen, innebära nämnda föreskrifter i byggnadsstadgan, att fas- tighetsägares skyldighet att anordna uppställningsplatser för fordon är begränsad till den egna fastighetens område. Detta betyder att, om sådan skyldighet ej föreligger därför att dess infriande skulle medföra orimliga kostnader eller synnerlig olägenhet i övrigt, det icke heller är möjligt att ersätta densamma med exempelvis en plikt att låta fastigheten ingå i en gemenskap med andra fastigheter. Denna begränsning har i olika samman- hang påtalats som en brist och, såsom tidigare nämnts, bl. a. i samband med 1959 års ändringar i byggnadslagstiftningen föranlett begäran från riksdagens sida om utredning av parkeringsfrågan i hela dess vidd; frå- gan är ju för närvarande också föremål för prövning genom parkerings— kommitténs försorg (se riksdagsberättelsen år 1961 s. 150 ff.).
Att ett samband föreligger mellan 53 5 3 mom. byggnadsstadgan, som reglerar fastighetsägares principiella skyldighet att anordna parkeringsut- rymmen, och kommittéförslaget—s regler om plikt för ägaren att med fastig- heten ingä i en gemenskap för parkeringsfrågans lösande synes uppenbart. Utan den principiella skyldigheten som grund lär det icke i samma omfatt- ning som eljest kunna göras gällande, att en gemensam parkeringsanlägg— ning är av synnerlig vikt för fastighets ändamålsenliga utnyttjande. Det skulle därför i och för sig vara önskvärt att anpassa byggnadsstadgans be- stämmelser till den möjlighet att kollektivt lösa parkeringsfrågan, som kom- mitténs förslag erbjuder. Detta syfte synes kunna i huvudsak vinnas genom borttagande av begränsningen av ifrågavarande skyldighet till fastighetens eget område. Den för närvarande gällande intresseavvägning, som innebär att skyldigheten att ordna parkeringsutrymme inom fastigheten är bero- ende av att dylikt utrymme kan beredas för rimlig kostnad och utan synner- lig olägenhet i övrigt, torde nämligen kunna bibehållas och även hänföras till den utvidgade skyldigheten.
Då fastighetsbildningskommittén likväl avstår från att framlägga förslag till ändrad lydelse av ifrågavarande stadgande, beror detta i första hand på att kommittén ansett sig icke böra föregripa parkeringskommitte'ns arbete, som innefattar en allsidig översyn av stadgandet. Någon olägenhet av att frågans lösning kan komma att få anstå något torde icke heller behöva uppkomma i de fall, där skyldighet att anordna parkeringsutrymme enligt stadgandet redan föreligger. Men även i fråga om fastighet, beträffande vil- ken så ej är fallet, torde man ofta kunna räkna med att ägaren frivilligt
ansluter sig till en gemenskap enligt förslaget. Endast om frivillig samver- kan i denna situation ej kan uppnås konnner frågan på sin spets. Skulle därvid något mera påtagligt behov av ändring inträda redan före ett ställ- ningstagande till parkeringskommitténs blivande förslag i ämnet, synes hin- der för en partiell reform av 53 5 3 mom. byggnadsstadgan ej föreligga. I an- nat fall torde parkeringskommitténs förslag kunna utan olägenhet avvak- tas.
3 &.
Såsom framgår av den allmänna motiveringen, anser kommittén det för anläggningen erforderliga utrymmet böra säkerställas genom tillskapande av en rättighet av mera begränsat innehåll än äganderätt. Detta motiveras med att det övervägande flertalet av de gemensamhetsanläggningar, ä vilka lagstiftningen kan antagas bli tillämpad, icke äro av den omfattning att de kräva ett så totalt tillgodogörande av en fastighet, som kan ske genom äganderätten. En rättighet av väsentligen samma natur som servitut är därför vad kommittén eftersträvar och frågan om upplåtande av sådan rättighet behandlas i förevarande paragraf.
Enligt paragrafens första stycke skall för anläggning utrymme i erfor— derlig omfattning upplåtas. Genom stadgandets avfattning vill kommittén markera, att upplåtelsen icke behöver avse ett område av markytan jämte utrymmet såväl över som under densamma och följaktligen även hela den på området liggande delen av en byggnad utan kan taga sikte enbart på en mera begränsad del av fastighetens substans, t. ex. del av ett källarutrymme för anordnande av gemensam värmecentral eller ett begränsat utrymme för ledningsändamål. Att upplåtelsens räckvidd på detta sätt bör begränsas sammanhänger med den stadsbyggnadstekniska utvecklingen, som föran- lett allt starkare krav på tillvaratagande av tillgänglig mark.
För stadgandets tillämpning förutsättes, att det är bestämt var anlägg- ningen skall lokaliseras. Denna fråga avgöres i första hand av den all- männa planläggningsregeln i 5 5 första punkten, enligt vilken anlägg- ningen skall förläggas och utföras på sådant sätt, att ändamålet med den- samma kan utan oskälig kostnad vinnas med minsta intrång och olägen— het. Sedan i enlighet härmed blivit fastslaget, inom vilken fastighet och var inom densamma anläggningen skall inrymmas, måste även bestäm— mas den närmare omfattning, vari utrymme må tvångsvis tagas i anspråk. Att generellt ange detta har icke varit möjligt i vidare mån än att upp- låtelsen ej får göras mera vidsträckt än anläggningens ändamål fordrar. Även vid bedömandet härav skall nyssnämnda regel i 5 5 iakttagas. På grundval av prövning enligt denna norm skall utrymmesbehovet bedömas efter vad som anses erforderligt för anläggningen. Att därvid hänsyn så- ledes ej må tagas till annat än själva anläggningens behov bör emellertid icke så förstås, att gränserna måste exakt följa anläggningens ytterlinjer
även i det fall, då dessa av tekniska eller andra skäl måste dragas synner- ligen ojämnt eller då anläggningens lokalisering medför att åt visst håll uppstår sådan helt obetydlig rest av fastigheten, som icke kan komma till nyttig användning. Utrymmets avgränsning med hänsyn till vad anlägg- ningen fordrar hindrar således ej, att gränserna dragas på sätt som inne- bär en lämplig avrundning av utrymmets omfång, även om detta skulle efter en strikt tolkning leda till att upplåtelsen erhölle större omfattning än nödigt. Behovet av utrymme är vidare uppenbarligen icke tillräckligt tillgodosett enbart genom vad den färdiga anläggningen faktiskt fordrar. Under tiden för anläggningens utförande måste ofta ytterligare mark till- fälligt tagas i anspråk. Även efter färdigställandet kan det bli nödvändigt för det löpande underhållet, att mark utanför den egentliga anläggningen beträdes. Detsamma gäller även behovet av utrymme för kontinuerlig drift av anläggningen. Slutligen må erinras, att jämväl sådana kompletterande anordningar som exempelvis tillfartsled till parkeringsanläggning eller ledning till värmecentral erhålla sitt utrymmesbehov fyllt enligt ifråga- varande stadgande; detta följer av att anordningen i dylikt fall anses ingå i den primära anläggningen.
Med avseende å omfattningen av de förpliktelser upplåtelsen avser är stadgandets innebörd till en början, att den, som förut ägt disponera över det upplåtna utrymmet, är skyldig att underkasta sig, att denna rådighet upphör. Upplåtelsen kan emellertid ofta medföra även annat intrång och innefattar enligt förslaget en skyldighet för den som beröres därav att tåla alla åtgärder, som påkallas av anläggningens utförande och företagets verksamhet i övrigt. Som exempel på dylika åtgärder nämnes i lagtexten rivning eller förändring av befintlig bebyggelse. Åtgärder av annat slag, vilka således icke äro nödvändiga för vinnande av anläggningens ändamål, äro däremot ej tillåtna. Hinder möter ej att upplåtelsen göres tidsbegränsad och bestämmes att gälla viss för anläggningsföretagets bestånd angiven tid- rymd.
De inskränkningar, som föranledas av upplåtelsen, drabba i första hand ägaren till fastighet, vari anläggningen är avsedd att inrymmas. Utom ägaren beröras emellertid även innehavare av andra rättigheter med av- seende å fastigheten. Det kan härvid vara fråga om såväl nyttjanderätts- eller servitutshavare som rättighetshavare av annat slag och oavsett om rättigheterna åtnjuta sakrättsligt skydd eller ej. Tydligt är, att dylika rät- tigheter måste vika i den mån de beröras av upplåtelsen. Detta utmärkes även i lagtexten, som hänför skyldigheten att underkasta sig de av upp- låtelsen föranledda inskränkningarna till ägare till fastigheten och inne- havare av annan rätt med avseende å densamma.
Uppenbarligen skall utrymmesbehovet i första hand tillgodoses inom den fastighet, varå anläggningen skall vara belägen. Ej sällan synes det emel- lertid komma att inträffa, att vissa åtgärder i samband med anläggningens utförande eller företagets verksamhet i övrigt icke kunna utan betydande
svårigheter vidtagas, med mindre jämväl angränsande fastighets mark får beträdas. Även om tillträde i regel torde kunna beredas på grund av fri— villig uppgörelse, måste man räkna med möjligheten att den angränsande fastighetens ägare motsätter sig att hans mark får tagas i anspråk eller för tillträde ställer oskäliga villkor. Kommittén har därför funnit riktigast att tillerkänna anläggningsföretaget en verklig rätt i förevarande hänseende, vilken på samma sätt som annan upplåtelse skall bestå för framtiden. Då upplåtelse anges gälla utrymme »för anläggning» utan inskränkning till fastighet, där anläggningen skall inrymmas, innebär detta att även intill- liggande fastighets mark i princip må tagas i anspråk. Tydligt är emeller- tid, att denna möjlighet får begagnas med stor varsamhet. Av kravet på att utrymmets omfattning ej må bestämmas vidare än som verkligen er- fordras följer, att det här endast kan bli fråga om sådana undantagsfall, då ett beträdande av grannfastigheten påkallas för rent tillfälliga ända— mål, t. ex. under själva byggnadstiden eller i samband med underhålls- arbeten på anläggningen. För ett mera kontinuerligt begagnande av ut- rymme bör däremot något behov av tillträde till angränsande fastighets mark som regel ej finnas. I den mån så likväl skulle bli fallet, möter icke något hinder att själva anläggningen utsträckes till nämnda mark.
Har rätten till utrymme för anläggningen redan blivit på betryggande sätt säkerställd, t. ex. genom stiftande av jorddelningsservitut eller ut- läggande av samfällt område, saknas uppenbarligen skäl att för samma ändamål på nytt upplåta utrymme med därav följande ersättningsskyl- dighet. Kommittén har icke heller avsett, att stadgandet skall komma till användning i detta fall. Det är fastmera en underförstådd allmän förut- sättning för paragrafens tillämplighet, att upplåtelse överhuvudtaget er— fordras. Samma betraktelsesätt synes för övrigt i rättstillämpningen göra sig gällande beträffande innebörden av motsvarande stadgande om mark- upplåtelse i 6 5 lagen om enskilda vägar. Ett villkor för att anläggning skall kunna inrättas enligt kommitténs förslag utan att särskild upplåtelse sker måste emellertid vara att den rätt, som på annan grund redan före- ligger, är utrustad med sakrättsliga verkningar av samma innebörd som upplåtelse enligt kommitténs förslag. Endast om rätten till utrymme är i princip oskiljaktigt förenad med anläggningsföretaget såsom fallet är i de här ovan nämnda exemplen, kan särskild upplåtelse bli obehövlig. Ett på avtal grundat servitut bör således icke vara tillräckligt. Väl kan exempelvis även ett Officialservitut tänkas upphöra eller modifieras utan att i övrigt sådana ändrade förhållanden inträtt, som böra föranleda omprövning av förutsättningarna för anläggningsföretaget. I praktiken torde emellertid detta knappast erbjuda något större problem. Vid en med stöd av förslagets 395 verkställd ny förrättning kan nämligen enligt förevarande paragraf upplåtas utrymme i samma omfattning som det förut tillhandahållits på grund av annan lagstiftning.
regelmässigt måste innebära ett visst men för fastigheten. Kommittén har emellertid funnit det vara angeläget att söka begränsa olägenheterna så långt det är möjligt. Intresset härav tillgodoses i viss utsträckning redan genom den allmänna planläggningsregeln i 5 å, som ej tillåter att de nega- tiva verkningarna för fastigheten bli större än som är nödvändigt för att vinna anläggningens ändamål. Regeln avser emellertid ej att påverka frågan om företagets tillåtlighet och åsyftar endast att — när det väl avgjorts att en gemensamhetsanläggning skall komma till stånd —— tillhandahålla en norm för anläggningens lokalisering och utförande i det fall, att olika al- ternativ i detta hänseende kunna föreligga. Då bestämmelsen i 5 g således enbart går ut på en bedömning av uppkommande intrång och olägenheter i relation till de med upplåtelsen förenade fördelarna, utgör den ej i och för sig något hinder mot att anläggningen kommer att medföra absolut sett syn- nerligen genomgripande verkningar för befintlig bebyggelse. Med hänsyn härtill är det av vikt att undersöka i vad mån det vid sidan av den allmänna regeln i 5 & bör införas även en absolut begränsning av olägenheterna för fastighet, där anläggningen önskas bli utförd. Exempel på en dylik regel utgör stadgandet i 6 5 lagen om enskilda vägar, enligt vilken en förutsätt- ning för upplåtelse av mark för vägs byggande är att detta ej kan lända till märkligt men för den fastighet, över vars område vägen är planerad att byggas.
Vikten av en spärregel av angivna slag bör vara än större på det med kom- mittéförslaget avsedda området än i fråga om enskilda vägar. Genom att den föreslagna lagstiftningen torde komma att få sin största betydelse för tätbe- byggelsen och där åsyfta genomförandet av även omfattande gemensamhets- anläggningar, beträffande vilkas utformning valmöjligheterna i många fall äro begränsade, synes man här få räkna med att sådana verkningar av en anläggning, som av markägaren uppfattas såsom menliga, bli avsevärt mera ingripande och vanliga än de som uppkomma genom enskilda väg- företag. Å andra sidan är det inom tätbebyggelseområdena regelmässigt genom planläggning sörjt för att bebyggelsen ordnas på ett så ändamåls— enligt sätt som förhållandena i det särskilda fallet medge. I den mån en anläggning direkt framgår av detaljplan eller dess inrättande åtminstone indirekt erhåller stöd i sådan plan föreligger därför knappast något behov av ytterligare skydd för den enskilde markägaren. De inskränkningar i dennes möjligheter att bebygga och använda sin mark, som härigenom må uppkomma, ha beaktats vid planläggningen och höra icke —— lika litet som dylika begränsningar i allmänhet — grunda något anspråk från mark- ägarens sida till följd av att inskränkningarna anses medföra skada eller olägenhet för denne. Den enskilde bör i detta fall vara i tillräcklig mån till— godosedd genom det rättsskydd byggnadslagstiftningen erbjuder.
I övriga fall, då antingen fråga är om anläggning utom detaljplaneom- råde eller då anläggning väl ligger inom sådant område men planen icke
lämnar stöd för anläggningens utformning på visst sätt, blir frågan om behovet av en skyddsregel av angivet slag aktuell. Väl är det tänkbart, att ett nöjaktigt skydd för markägaren i flertalet fall kan åstadkommas en- bart genom 5 &nu regel jämte stadgande om ersättning för skada och annan olägenhet till följd av anläggningen. En sådan lösning skulle säker- ligen i och för sig få stor preventiv effekt och leda till att man i normal- fallen sökte förlägga och utföra anläggningar på sätt som medförde så ringa skadeverkningar som möjligt. Det är vidare att märka, att ersättning för upplåtet utrymme återverkar på frågan om anläggningen är av synnerlig vikt för fastighets ändamålsenliga utnyttjande. Om ersättningen uppgår till verkligt betydande belopp, kan detta medföra att anslutning till företaget mot ägarens bestridande ej må äga rum. En bestämmelse om skyldighet att utge full ersättning måste därför verka till förmån för såväl de fastigheter, om vilkas anslutning är fråga, som den av anläggningen besvärade fastig- heten, för vilken de befarade olägenheterna följaktligen i många fall aldrig komma att inträda. Genom att en ersättning av detta slag normalt torde bli mera kännbar för ett mindre omfattande anläggningsföretag vinnes med en reglering i enlighet härmed även, att intrånget i allmänhet icke tillåtes i andra fall än då det står i rimlig proportion till nyttan av företaget.
Å andra sidan är den antydda ordningen förenad med vissa olägenheter. Förutsättningarna för anslutning taga sålunda sikte på förhållandena hos varje fastighet för sig, medan de fördelar, som skola rättfärdiga ingrep- pet, böra hänföra sig till företaget i dess helhet. Härtill kommer, att försla- get ej tillerkänner markägare gottgörelse för alla slags olägenheter. Rent personlig ska-da för fastighetsägaren till följd av anläggningens drift är så- lunda icke ersättningsgill enligt de av kommittén föreslagna reglerna. Vi- dare kan det, oavsett om ersättningarna bli så höga att de på angivet sätt inverka på anslutningsfrågan och därmed på Spörsmålet om anläggning— ens inrättande, måhända te sig otillfredsställan—de att lagstiftningen med— ger att fastighetsägare i dessa fall nödgas kvarsitta med en fastighet, som till följd av anläggningen kan utnyttjas i avsevärt mindre omfattning och kanske ej alls för tidigare avsett ändamål. Överhuvudtaget skulle det efter allmän uppfattning icke vara rimligt, om ingrepp i de enskildas rättssfär utöver en viss gräns kunde tillåtas utan verkligt starka skäl. Det bör t. ex. icke utan vidare komma i fråga att raser—a en dyrbar, relativt nyuppförd byggnad för att bereda plats för en gemensamhetsanläggning, låt vara att detta innebär den i och för sig lämpligaste lokaliseringen av anläggningen. Uppenbarligen bör lagstiftningen ej medverka till att betydande värden på detta sätt gå förlorade, med mindre det påkallas av viktiga allmänna in- tressen.
Ett sätt att i dessa fall förhindra alltför långtgående ingrepp i enskildas rättssfär vore måhända att tillerkänna markägaren rätt att påkalla att hela fastigheten inlöstes av delägarna i det gemensamma företaget; härigenom
skulle tillskapas en motsvarighet till inlösenreglerna i 12 5 första stycket ex— propriationslagen och 24 5 lagen den 30 juni 1943 om allmänna vägar. En så- dan lösning är emellertid förenad med åtskilliga olägenheter och rimmar illa med det förhållandet, att berörda regel i expropriationslagen icke är till- lämplig med avseende å inlösen enligt byggnadslagen av mark som ingår i stadsplan (141 5 första stycket byggnadslagen).
Emellertid kan även själva behovet av en inlösenregel med angivna inne- börd på förevarande område starkt ifrågasättas. Genom att markägaren er- håller gottgörelse för icke blott den rättighet som avstås utan även annat in- trång å fastigheten liksom för personlig skada till följd av upplåtelsen är tillräckligt sörjt för att ägaren icke kommer i sämre ekonomisk ställning än förut. Det sagda äger motsvarande tillämpning å innehavare av begrän- sad sakrätt i fastigheten. Med hänsyn hårtill kan det, även om intrånget är så betydande att fastigheten efter upplåtelsen blir praktiskt taget oan- vändbar för annat ändamål, enligt kommitténs mening icke vara till egent- lig nackdel för ägaren och därmed jämställda sakrättsinnehavare, att de nödgas behålla fastigheten. Behovet av skydd mot ekonomisk förlust kan därför knappast motivera en regel om rätt för markägaren att påkalla att fastigheten löses med äganderätt. Vad det däremot gäller är frågan, i vad mån en fastighetsägare överhuvudtaget skall vara skyldig att avstå sin egendom. För en sund utveckling av förhållandena på fastighetsväsendets område måste det vara av stor betydelse, att innehavare av fast egendom tillförsäkras trygghet i sin besittning. Strävandena i denna riktning skulle uppenbarligen motverkas, om det vore möjligt att utan starka skäl tvinga sådan innehavare att underkasta sig även mycket långtgående ingrepp i fastigheten. Det är således här fråga om att söka ange den grund, som ur denna synvinkel motiverar ingreppet. Enligt expropriationslagen utgöres denna grund av allmänt intresse av närmare angivet slag. På nu ifråga— varande område torde en rätt till ianspråktagande endast delvis uppbäras av allmänna hänsyn. Det är snarare den naturliga intressegemenskapen mellan en grupp varandra närbelägna fastigheter, som rättfärdigar såväl tvånget att i viss utsträckning vara ansluten till en gemensamhetsanlägg- ning som skyldigheten att upplåta utrymme för anläggningen. Ju större fördelar som det gemensamma företaget totalt sett kan erbjuda, desto star- kare äro skälen för att tillåta intrång på fastighet, vari anläggningen är avsedd att inrymmas, och desto mera ingripande kan intrånget få göras. Att en gemensam parkeringsplats prövas vara av synnerlig vikt för enbart två mindre fastigheter bör således knappast motivera, att en tredje fastig- hets ägare skall vara pliktig att tillhandahålla mark för anläggningen un- der sådana förhållanden, att något mera avsevärt men tillskyndas honom. Gäller det åter en mera omfattande anläggning med en större krets av an- slutna fastigheter, kan det, med hänsyn till att betydande fördelar anses förknippade med företaget, vara påkallat att underkasta fastighet, vari anläggningen önskas bli inrymd, ett större ingrepp.
Av anförda skäl har kommittén ansett sig icke kunna undvara vissa absoluta spärregler angående omfattningen av det men, för vilket fastig- het bör kunna få utsättas och vars överskridande således skall medföra att anläggningen icke kan komma till stånd, i varje fall ej på föreslaget sätt. Utan sådana bestämmelser måste det för den enskilde, vilken ej kan i för— väg med någon större säkerhet bedöma på vilket sätt blivande intrångser— sättningar kunna påverka frågan om anläggningens tillkomst, framstå som i hög grad ovisst vilket intrång han skall anses pliktig att tåla. Men även för förrättningsmannen måste det vara av värde att —— utan att nödgas gå omvägen över bestämmelserna om anslutningstvång — kunna hämta ledning ur en regel, som tager omedelbart sikte på förevarande problem. Under hänvisning till det anförda har kommittén i paragrafens andra stycke som huvudregel upptagit ett stadgande, att utrymme ej må så upplåtas, att därigenom kan antagas uppkomma betydande olägenhet för fastighet, som avses med upplåtelsen.
Genom att olägenhet av ifrågavarande slag skall vara betydande utmär- kes, att markägaren bör få acceptera ett visst intrång, blott detta håller sig inom rimliga gränser. I fråga om stadgandets innebörd i övrigt må sär- skilt framhållas att olägenheten skall vara en omedelbar följd av anlägg- ningens inrättande. Med uttrycket adärigenom» markeras således, att kau- salsammanhang skall föreligga mellan upplåtelsen med vad därav följer och uppkommande intrång. Om fastighetsägares rådighet över sin egen— dom i stället begränsas till följd av något annat förhållande, t. ex. ingri- pande av hälsovårdsnämnd eller av detaljplan eller dess genomförande, är stadgandet icke tillämpligt. Vad särskilt planfallet beträffar framgår nämligen av planen vilka inskränkningar som skola gälla med avseende å områdes bebyggelse eller användning, och möjligheterna att förhindra en anläggnings utförande i strid mot planen följa av byggnadslagstiftning- ens regler. Denna lösning innebär att, om anläggnings inrättande på visst sätt äger stöd i planen, förrättningsmannen saknar anledning att själv i sak pröva huruvida företagets verkningar böra tillåtas. Hans bedömande kan då inskränkas till ett konstaterande av att de i planen angivna be- gränsningarna av ägarens rådighet över sin fastighet icke överskridas.
Av stadgandets lydelse framgår vidare, att olägenhet av ifrågavarande slag skall hänföras enbart till fastighet, som avses med upplåtelsen. En- dast skadeverkningar som drabba fastighet, vari anläggningen skall in- rymmas eller vars mark eljest erfordras för densamma, skola således be— aktas. Att jämväl taga hänsyn till anläggningens verkningar å andra fastig- heter än nu sagts skulle medföra särskilda komplikationer och som regel icke heller motsvara samma starka behov som en skyddsregel till förmån för de av anläggningen mera omedelbart berörda fastigheterna. Ett ut— sträckande av prövningen i antydd riktning bör därför enligt kommitténs mening icke komma i fråga. Utomstående fastighets intressen tillgodoses i viss utsträckning för övrigt genom regeln i 5 5 om sättet för anläggnings
förläggande och utförande. I den mån ytterligare behov av rättsskydd i något fall skulle uppkomma, kan talan vid domstol härom grundas på all— männa grannelagsrättsliga principer.
Visserligen torde den spärregel, för vilken nu redogjorts, i de flesta fall innebära en rimlig avgränsning av det men, som en anläggning bör tillåtas medföra. I vissa situationer kan regeln emellertid tänkas förhindra även verkligt angelägna gemensamhetsföretag, för vilka ingen annan lösning står till buds än en sådan som innefattar ett långtgående ingrepp och där det med hänsyn till allmänna och enskilda intressen kan sägas vara fullt be— fogat att ett starkare ingrepp göres än regeln medger. Det sagda gäller sär- skilt vissa saneringsfall, då saneringsmogen fastighet, vars ägare ej vill medverka till ombyggnaden, är till hinder för företagets genomförande i önskad utsträckning. Även om en gemensamhetsanläggnings lokalisering å fastigheten praktiskt taget skulle utplåna dennas bebyggelse, kan det i vissa situationer synas motiverat att fastighetsägarens intresse får vika.
I några av berörda fall torde väl de i huvudregeln uppdragna gränserna icke överskridas. Med avseende å övriga situationer —— och dessa utgöra sannolikt flertalet — torde spärregeln emellertid leda till att man nödgas avstå från en sådan lokalisering av anläggningen, som med beaktande av övriga faktorer utgör den lämpligaste lösningen. Hänsynen till en sanerings- mogen byggnad kan härigenom medföra att en ytterst angelägen gemensam- hetsanläggning antingen icke kan komma till stånd överhuvudtaget eller ock måste förläggas på sätt, som föranleder betydligt högre kostnader för före- taget. Att detta icke innebär en ändamålsenlig reglering synes kommittén uppenbart. För tydlighets skull må emellertid påpekas, att denna stånd- punkt icke innebär att man i valet mellan en mindre värdefull fastighet, som är i behov av förnyelse, och en värdefullare fastighet, vars nyligen tillkomna bebyggelse måste förstöras för att plats skall beredas en gemen- samhetsanläggning, generellt bör förlägga anläggningen till förstnämnda fastighet. För dess ägare kan intrånget vara väl så kännbart som för äga- ren till den värdefullare fastigheten. Den förres intressen böra få vika endast då ett ingrepp i hans fastighet är ojämförligt mindre långtgående och föranleder avsevärt lägre intrångsersättningar eller företagets kostna- der med denna lokalisering eljest skulle bli avsevärt lägre än i det alter- nativa fallet. En ytterligare förutsättning för att ett ingrepp med vid- sträcktare verkningar än som äro tillåtna enligt huvudregeln skall få ske bör emellertid vara att även ett starkt allmänt intresse talar för att an- läggningen skall komma till utförande. Detta är särskilt motiverat, om ingreppet kan leda till att byggnad å fastighet totalt utplånas och fastigheten efter upplåtelsen icke lämpligen kan utnyttjas för vare sig det ursprungliga eller annat ändamål. Det bör enligt kommitténs mening i allmänhet vara fråga om en mera omfattande bebyggelse och om en anläggning, som mot- svarar ett verkligt angeläget behov för denna. Det allmännas intresse kan
emellertid göra sig gällande även i vissa andra situationer, exempelvis då sådan bebyggelse av något mindre omfång, som har behov av anläggningen, är av betydelse för fullgörandet av vissa särskilda samhällsfunktioner, till- godoseendet av trafiksäkerheten, brandskyddet etc. Med sikte på dessa situa- tioner har kommittén stadgat ett undantag från huvudregeln, enligt vilket upplåtelse av utrymme för anläggningen må ske trots att betydande olä- genhet kan antagas uppkomma, om nämligen företaget prövas erforder— ligt för bebyggelse av större omfattning eller eljest av betydelse från all- män synpunkt. För upplåtelsei sådant fall fordras tillika, att anläggningen icke kan utan avsevärd ökning av kostnaderna utföras på sätt, som med— för mindre olägenhet än nu sagts. Genom denna undantagsregel bör det enligt kommitténs mening vara möjligt att komma till rätta med ifråga- varande saneringsproblem i alla sådana situationer då problemet över- huvudtaget lämpligen bör lösas i detta sammanhang. Att mera generellt på detta sätt utnyttja en lagstiftning om gemensamhetsanläggningar i sane— ringssyfte är däremot enligt kommitténs mening icke lämpligt. I stället böra eljest till buds stående utvägar beträdas, t.ex. expropriation eller ändrad tomtindelning.
Enligt förslaget kan anläggningen i princip inrymmas i vilken fastighet som helst. Ehuru vissa skäl kunna tala mot att ägare till fastighet, som icke själv får nytta av anläggningen, skall — låt vara mot ersättning — tvingas upplåta utrymme för densamma, har kommittén funnit en begräns- ning enbart till ansluten fastighet kunna komma att alltför mycket kring- skära möjligheterna att lokalisera anläggningen på ändamålsenligaste sätt. Därigenom skulle vidare bl. a. de önskemål motverkas, vilka gå ut på att möjliggöra att utrymme i gata under markplanet tillgodogöres för anlägg- ningsändamål. Enligt kommitténs mening erhåller markägaren tillräckligt skydd för sina intressen såväl genom den allmänna planläggningsregeln i 5 S som till följd av de nyss behandlade absoluta spärreglerna i andra stycket av förevarande paragraf och ersättningsbestämmelsen i 4 5. Att gatumark och andra områden, som icke ingå i fastighetsindelningen, skola i föreva- rande hänseende anses likställda med fastigheter följer av 1 5 tredje stycket andra punkten.
Slutligen må erinras, att upplåtelse —— vare sig från fastighet, som skall betjänas av anläggningen, eller från utomstående fastighet —— ej kan ske mot ägarens bestridande i andra fall än då det påkallas för att tillgodose behovet av anläggning för fastighet, som enligt 2 5 i förslaget kan tvångs- vis anslutas. Fastighetsägare, som eljest önska frivilligt samgå för inrät- tande av gemensamhetsanläggning, kunna uppenbarligen icke ensidigt be- stämma att anläggningen skall förläggas till mark utanför deras fastigheter.
Kommittén har övervägt att vid sidan av upplåtelse för ny anläggning stadga skyldighet för innehavare av en äldre anläggning, som skulle kunna bli till nytta för ett enligt den föreslagna lagstiftningen inrättat företag,
att låta anläggningen tagas i anspråk. Antingen det här gällde äldre anlägg- ning, som omedelbart skulle kunna utnyttjas av flera fastigheter gemen- samt, eller anläggningen endast efterjen mer eller mindre omfattande till- byggnad kunde tjäna ett samfällt ändamål, vore det säkerligen i många fall av värde för det gemensamma företaget att kunna taga anläggningen i anspråk. Kommittén har emellertid avstått från särskild lagregel i ämnet. En ändamålsenlig lösning torde nämligen i flertalet fall uppnås redan på grund av övriga bestämmelser. Om en ny anläggning icke lämpligen skulle kunna förläggas till annan plats än den, där den äldre är inrymd, får på vanligt sätt prövas, huruvida upplåtelse av det aktuella utrymmet må ske. Kommer sådan upplåtelse till stånd, innebär densamma tydligen, att mark— ägaren tvingas avstå jämväl den befintliga anläggningen, som därpå kan —— i oförändrat skick eller efter till- eller ombyggnad — utnyttjas gemen- samt enligt den här föreslagna lagstiftningen. Detta kan i sin tur medföra att jämväl fastighet, vilken förut betjänats av sistnämnda anläggning, blir tvångsvis ansluten till det gemensamma företaget. Kan anläggningen där- emot ej på detta sätt tagas i anspråk, torde det _- särskilt med hänsyn till nu angivna konsekvens — ej böra ifrågakomma att låta densamma inför- livas med gemensamhetsföretaget mot ägarens vilja. En sådan ordning är nämligen knappast förenlig med de i 2 & stadgade villkoren för fastighets an- slutning, enligt vilka som regel förutsättes att anslutning mot fastighets- ägarens vilja icke kan ske, därest fastigheten redan har tillgång till en användbar anläggning. Plikt att ställa denna anläggning till förfogande skulle därför huvudsakligen få betydelse endast i sådana fall, då den äldre anläggningen antingen vore i behov av förnyelse eller den fastighet, vartill anläggningen hörde, på grund av ändrat användningssätt eller eljest icke längre behövde tillgång till anläggningen. Att i dessa situationer stadga skyldighet för innehavaren av anläggningen att låta densamma — i före- kommande fall mot ersättning —.omhändertagas av delägarna i det gemen- samma företaget är så mycket mindre påkallat som det sällan torde vara lönande för innehavaren att tillvarataga sådan anläggning för utnyttjande annorstädes, varför han i regel icke synes ha anledning att motsätta sig anläggningens införlivning med gemensamhetsföretaget. Enligt förslaget möter ej något hinder att frivillig överenskommelse om sådant omhänder— tagande träffas, likaväl som det är möjligt för deltagare i anläggningsföre— tag, vilket utan stöd av den föreslagna lagstiftningen grundats på ett ordi— närt avtal, att efter förrättningsprövning erhålla sådan starkare sakrätts- verkan och fastare reglering i övrigt, som lagstiftningen erbjuder.
Om ersättning med anledning av upplåtelse enligt denna paragraf stad— gas i 4 5.
45.
Att ingen bör kunna åläggas upplåta utrymme för anläggning, med mindre ersättning gäldas för rätten till utrymmet och för övriga menliga
verkningar, synes kommittén uppenbart. Förevarande paragraf upptager därför bestämmelser om ersättning för sådan upplåtelse.
I överensstämmelse med gängse expropriationsrättsliga principer stad— gas i första stycket, att fastighetsägare är berättigad till ersättning för dels upplåtelse av utrymme till anläggningen, dels annat intrång, som orsakas fastigheten av anläggningens utförande eller begagnande, dels ock skada, som genom upplåtelsen eljest uppkommer för ägaren. Vad angår de när- mare grunderna för bestämmandet av ersättning i de fall, då sådan enligt det anförda skall utgå, avser kommittén att de vid expropriationslagens tillämpning utbildade principerna i allmänhet skola komma till använd- ning. Vissa avvikelser synas emellertid bli nödvändiga med hänsyn till att situationen delvis ter sig annorlunda vid upplåtelse för ändamål, som är gemensamt för flera fastigheter, än vid ianspråktagande enligt expropria— tionslagen. Det torde sålunda i allmänhet ej kunna komma i fråga att vid ersättningens bestämmande avräkna den nytta, som må uppkomma för den ersättningsberättigades fastighet till följd av dennas anslutning till det ge— mensamma företaget.
I första stycket stadgas vidare, att å ersättning skall utgå sex procent årlig ränta. Stadgandet står i nära överensstämmelse med vad som gäller på vissa närbesläktade områden (jfr t.ex. 555 expropriationslagen och 19 5 lagen om allmänna vägar). I likhet med sistnämnda bestämmelse räk— nar förslaget räntan från den dag då utrymmet togs i anspråk, medan ut- gångspunkten för expropriationslagens ränteberäkning är densamma en- dast vid förhandstillt'räde och i övrigt hänför sig till ersättningens förfallo- dag. Kommitténs ståndpunkt är betingad av bestämmelsen i förslagets 37 5 första stycket, varav framgår att avgörandet av ersättningsfrågan liksom förrättningsresultatet i övrigt förfaller, om ersättningen ej guldits inom viss tid. Så länge själva ersättningsfrågan är svävande bör icke heller den tilläggsförpliktelse, som skyldigheten att utge ränta innebär, inträda. Den ersättningsberättigade markägaren, som _ utom då tillträde enligt 35 å andra stycket skett och ränta därmed börjat löpa — äger vägra tillträde till upplåtet utrymme innan ersättningen till fullo guldits, torde i dessa fall för övrigt i regel icke lida någon förlust därigenom att han nödgats behålla rådigheten över utrymmet under en större eller mindre del av den tid, då frågan om anläggningsföretagets inrättande alltjämt är svävande. Är hans fastighet bebyggd, lär ägaren oftast kunna fortsätta att utnyttja densamma till dess utrymmet faktiskt tages i anspråk. Om marken där— emot icke är bebyggd, synes ägaren i normala fall knappast hysa något intresse överhuvudtaget att göra sådana investeringar i fastigheten, som krävas för att denna skall ge något större ekonomiskt utbyte, innan det jämlikt 37 5 första stycket blivit slutligen avgjort om utrymmet skall tagas i anspråk eller ej.
Bestämmelserna i första stycket avse ersättning till fastighetens ägare. En upplåtelse med därav föranledda olägenheter kan emellertid i hög grad
drabba även andra rättsägare i fastigheten, exempelvis innehavare av nyttjanderätt eller servitut. I överensstämmelse med expropriationslagen har kommittén i andra stycket tillerkänt sådan rättsägare samma rätt till ersättning jämte ränta som enligt första stycket tillkommer fastighetsäga— ren. Slutligen må påpekas, att icke alla innehavare av begränsade sakrätter äga ett självständigt anspråk på ersättning. Detta gäller nämligen endast nyttjanderätt, servitut och liknande rättigheter, medan däremot innehavare av sakrättsligt skyddad fordringsrätt är hänvisad till gottgörelse ur den markägaren tillkommande ersättningen (36 5).
Frågan vem ersättningsskyldigheten åvilar behandlas icke i förevarande paragraf. Av andra bestämmelser i förslaget följer emellertid, att skyldig- heteni första hand skall fullgöras av samfälligheten eller —— i 21 åzns fall —— av huvudmannen. Att det slutliga ansvaret däremot drabbar de till före- taget anslutna fastigheternas ägare stadgas i 6 5 första stycket; kostna- dens fördelning mellan dessa regleras i sistnämnda paragrafs andra stycke. Är anläggningen inrymd i ansluten fastighet, betyder detta således, att fastighetsägarens ersättning reduceras med vad enligt fördelningsnormen belöper på hans fastighet.
För tydlighets skull må erinras, att —— såsom framgår av förevarande paragrafs samband med den närmast föregående — ersättningsreglerna icke hänföra sig till andra fastigheter än sådana som bli föremål för upplåtelse enligt 3 5. Endast ingrepp i fastighet, vari anläggningen skall inrymmas eller vars mark eljest erfordras för densamma, kan följaktligen ersättas i nu ifrågavarande ordning. Uppkommer till följd av anläggningsföretaget skada på annan fastighet, kan gottgörelse utgå enligt vanliga grannelagsrättsliga regler.
Om tid och sätt för ersättningens gäldande samt om verkan av under- låtenhet att utge ersättning meddelas regler i 36 och 37 55.
I samband med förevarande paragraf aktualiseras även vissa särskilda ersättningsfrågor, vilka likväl icke ansetts kräva lagreglering. Vid behand- lingen av 3 5 har sålunda berörts möjligheten att genom särskilt stadgande ålägga innehavare av äldre anläggningar att låta dessa införlivas med före- tag, som inrättas enligt kommitténs förslag. På anförda skäl har denna möjlighet avvisats och därmed förfaller Spörsmålet om separat ersättnings- skyldighet för anläggning, som på detta sätt tages i anspråk. Hinder mö- ter emellertid icke att frågan om ersättning i detta fall regleras i en fri- villig uppgörelse om anläggningens övertagande. Spörsmål om ersättning för en äldre anläggning kan tänkas uppkomma även då anläggningen ej övertages av det gemensamma företaget. Till följd av reglerna om anslut- ningstvång får Spörsmålet _ på samma sätt som i nyss berörda fall _— knappast betydelse i andra situationer än då anläggningen är av beskaf- fenhet att ej kunna nöjaktigt tillgodose behovet för fastighet, vartill den hör. I den mån en anläggning, som på detta sätt blir onyttig, likväl äger ett
ekonomiskt värde, kan fastighetsägarens förlust därav beaktas vid över- vägandet av frågan, om fastigheten skall jämlikt 2 & anslutas eller ej. Även här finnes dock utrymme för frivillig samverkan såtillvida att, om förut— sättningar för anslutning mot ägarens bestridande saknas därför att be— rörda förlust anses bli alltför stor, övriga deltagare, för vilka anslutningen är önskvärd, kunna tänkas vilja bidraga till förlustens täckande i syfte att förmå fastighetsägaren att frivilligt ingå i företaget.
5 5.
Förevarande paragraf ger vissa allmänna riktlinjer angående det sätt, varpå en gemensamhetsanläggning skall planläggas och utföras. Frågan om denna utformning kan emellertid icke bedömas enbart med ledning av dessa normer utan måste ses i belysning även av övriga stadganden i för- slaget. Sålunda äro de i 3 5 andra stycket upptagna skyddsreglerna av stor betydelse i detta hänseende. Vidare påverkas Spörsmålet i hög grad av gäl- lande bebyggelseplanering. I detta avseende meddelas bestämmelser i 15 5, enligt vilken anläggningens inrättande i princip icke må strida mot fast- ställd plan eller bestämmelser, som gälla med avseende å markens bebyg— gande, och ej heller eljest föranleda från allmän synpunkt olämplig be- byggelse eller markanvändning i övrigt. Ehuru bedömandet härav enligt förslaget icke tillkommer förrättningsmannen utan byggnadsnämnden, lig- ger det i sakens natur att åtskilliga av de faktorer, som inverka på pröv— ningen av anläggningsföretaget från de synpunkter byggnadsnämnden har att beakta, bli av betydelse även vid ett mera allmänt övervägande av frå- gan, på vilket sätt anläggningen bör utformas.
Vid sidan av nyssnämnda inskränkande regler erfordras emellertid även bestämmelser, vilka mera positivt ange hur en anläggning skall komma till utförande. Förutsättningen för tillämpning av nu ifrågavarande stadgande — vilket således icke avser att reglera frågan, om företaget överhuvudta- get skall komma till stånd eller ej —— är att anläggningen kan lokaliseras och utformas på olika sätt. Ofta torde visserligen gällande planer för bebyg- gelsen föranleda, att alternativa möjligheter att förlägga anläggningen äro uteslutna, och något utrymme för stadgandets tillämpning föreligger då ej. I flertalet fall torde emellertid en möjlighet att välja mellan skilda alterna- tiv i detta avseende vara för handen. Stadgandet torde få än större betydelse för frågan om det sätt, varpå anläggningen bör utföras på den därför be- stämda platsen. Med avseende å sådana spörsmål som angående detalj— utformning, materialslag och liknande måste det i själva verket höra till undantagen att endast en lösning är tänkbar. Enligt kommitténs mening bör nu åsyftas att få till stånd en utformning, som innebär ett skäligt hän— synstagande till samtliga berörda sakägares intressen. Å ena sidan hör till- ses, att det med anläggningen avsedda ändamålet att tillhandahålla an— slutna fastigheter viss nyttighet främjas så långt det är möjligt. Detta inne—
här, att anläggningen i princip bör ges sådan omfattning samt med hän- syn till läge och beskaffenhet sådan utfonnning, att fastigheternas behov av nyttigheten blir fullt ut tillgodosett samt att detta sker på bekvämaste och lämpligaste sätt. Å andra sidan är det tydligt, att anläggningens syfte icke kan få förverkligas till vad pris som helst. Ofta tala rent ekonomiska skäl eller hänsynen till motstående intressen för en begränsning av möjlig- heterna att tillgodose ändamålet på ett sätt, som från andra synpunkter vore mest önskvärt. Hur denna avvägning av positiva och negativa fakto- rer bör ske i detalj är emellertid en fråga, som knappast kan få ett allmän- giltigt svar utan bör bedömas med hänsyn till förhållandena vid varje an- läggning för sig. Med hänsyn till att anläggningsföretagen äro av synner- ligen skiftande slag är det knappast vare sig möjligt eller lämpligt att i lagtext utforma en fullständig reglering av det ifrågavarande Spörsmålet. En detaljbehandling av ämnet skulle även i alltför hög grad binda förrätt- ningsmannens prövning. Kommittén har därför funnit tillräckligt att i lag- texten ange den allmänna grundsats, som skall vara vägledande för frå- gans bedömande. Delvis efter förebilder i närbesläktad lagstiftning stad- gas sålunda i paragrafens första punkt, att anläggning skall förläggas och utföras på sådant sätt, att ändamålet med densamma kan utan oskälig kostnad vinnas med minsta intrång och olägenhet.
Den avvägning, som sålunda skall företagas, skall icke blott hänföras till förhållandet mellan de anslutna fastigheterna inbördes utan även innefatta ett hänsynstagande till motstående intressen, antingen dessa äro av allmän eller enskild natur. Närmare bestämt innebär regeln, att det alternativ, som föranleder minsta intrång och olägenhet, skall väljas, dock endast under förutsättning att denna lösning ej ställer sig oförmånlig i kostnadshänse- ende. Kostnaden får sålunda icke vara oskälig i förhållande till den upp- kommande minskningen i intrång och olågenheter. Bland kostnaderna ingår uppenbarligen även gottgörelse för upplåtet utrymme, vilken ersättning på ett avgörande sätt kan påverkas av anläggningens lokalisering. Skälig hän- syn till uppkommande olägenheter skall emellertid tagas även då ersättning därför ej utgår. Med en kostnadsökning bör i detta sammanhang likställas en minskning av den nytta, som anläggningen eljest kan förväntas medföra. Ägare till fastighet, som skall betjänas av anläggningen, kan således icke anses skyldig att godtaga ett alternativ, som visserligen minskar skadan för motstående intressen men förringar nyttan av företaget i en omfattning, vilken måste anses vara oskäligt stor i förhållande till förbättringen i skade- hänseende. Vad man eftersträvar kan _ annorlunda uttryckt —— sägas vara största möjliga totala nettonytta av anläggningen, dock med den modifika- tion som föranledes av att en viss försämring av det rent ekonomiska netto- resultatet må ske om detta nämligen är nödvändigt för att åstadkomma en angelägen minskning av intrång och olägenheter.
De krav, som enligt förevarande paragraf skola ställas i fråga om sättet
för anläggnings utförande, kunna med hänsyn till de aktuella bebyggelse- förhållandena inom ett område stund-om föranleda, att förrättningsresul- tatet icke bör genomföras omedelbart eller i ett sammanhang. Att ett för- rättningsavgörande föreligger bör enligt kommitténs uppfattning ej med nödvändighet innebära, att gemensamhetsföretaget måste igångsättas omedelbart, om vägande skäl tala för ett visst anstånd. Kommittén tänker härvid på sådana fall, som enligt 6 5 andra stycket lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar kunna föranleda undantag från gällande regler om anslutningsrätt och anslutningstvång. Dessa regler utgöra näm— ligen ej hinder för vatten- och avloppsanläggnings huvudman att förlägga arbeten, som föranledas av viss fastighets anslutning, till tjänlig årstid och att utföra arbeten för anslutning av ett flertal fastigheter i lämplig ordnings- följd. Skall ledning läggas i gata, väg eller annan allmän plats, är huvud- mannen vid-are berättigad till det anstånd med ledningens utförande, som påkallas av att andra arbeten skola utföras å samma plats. Genom att på detta sätt en smidig anpassning till den föreliggande situationen kan ske är det möjligt att undvika onödig värdeförstörelse med därav följande ersätt- ningsanspråk. I den mån anläggningens samtidiga utbyggande i det enskil- da fallet icke anses förenat med egentliga fördelar, kan genom successivt utförande av anläggningen även uppnås en jämnare fördelning av bygg- nadskostnaderna mellan olika är.
Ett specialfall inträffar, då det — utan att sådan överdimensionering, som avse-s i 2 5 andra stycket, skall företagas — kan förväntas, att nya fastig- heter komma att inträda, och det _— såsom ofta torde komma att ske _ anses vara en fördel att redan vid anläggningens utförande vissa åtgärder vidtagas, som kunna underlätta en senare inträffande utvidgning av an- läggningen till följd av de nya fastigheternas anslutning. Som exempel kan nämnas, att en parkeringsanläggning, som utföres helt inom en fastighets gränser, kan förväntas senare bli utsträckt så att det blir nödvändigt att taga i anspråk även mark tillhörande angränsande fastighet, vilken genom en brandmur skiljes från den förstnämnda. Därest muren redan vid parke- ringsanläggningens tillkomst utförts på sådant sätt, att den lät-t kan öpp- nas i samband med den tänkta utvidgningen av anläggningen, kunna vissa merkostnader undvikas. En åtgärd av detta slag lär i allmänhet icke kunna omfattas av det ändamål anläggningen har att främja för redan anslutna fastigheter och med hänsyn till de kostnader, som ofta äro förbundna med åtgärden, torde därför för dess tillåtlighet erfordras en komplettering av den allmänna regeln om sättet för anläggnings utförande. Av samma skäl synes en plikt att genom vidtagande av åtgärd, varom här är fråga, för- bereda en kommande utbyggnad böra hållas inom tämligen snäva gränser. En mera vidsträckt skyldighet i angivet hänseende lär för övrigt icke kunna stadgas, med mindre prövningen av åtgärdens tillåtlighet förbindes med betryggande garantier för att åtgärden verkligen blir till avsedd nytta i
framtiden. Detta skulle emellertid nödvändiggöra en mera ingående regle— ring än som är påkallat med hänsyn till syftet. Enligt kommitténs mening är åtgärd av angivet slag egentligen icke motiverad i andra fall än då den är jämförelsevis enkel att vidtaga i samband med anläggningens byggande och dessutom icke föranleder annat än obetydlig merkostnad.
På anförda skäl har kommittén såsom tillägg till den allmänna regeln om sättet för anläggningens utförande upptagit ett stadgande, enligt vilket där- vid jämväl må vidtagas åtgärd till underlättande av framtida tillbyggnad eller ökat utnyttjande av anläggningen, om av åtgärden föranledd merkost- nad är allenast ringa. Genom att syftet blott är att underlätta en utvidg- ning i framtiden drages en gräns mot det i 2 5 andra stycket behandlade fallet att anläggningen bör utbyggas i ett sammanhang. Att avgöra i vilka fall åtgärd av förevarande slag skall vidtagas är tydligen beroende av ett lämplighetsövervägande och stadgandets avfattning medger också ett visst mått av diskretionär prövning inom den givna ramen. Detta innebär å andra sidan ej, att stadgandets tillämpning får underlåtas där skäl till åtgärden äro för handen. Frågan, huruvida en merkostnad är ringa, bör bedömas icke blott med hänsyn till kostnadens absoluta belopp utan även med beaktande av dess storlek i jämförelse med totalkostnaden för anläggningen och — framför allt —— i förhållande till de fördelar, som åtgärden kan anta- gas medföra. Dessa fördelar bestå väsentligen av att totalkostnaderna för anläggningen i sedermera utvidgat skick bli lägre än eljest, vilket gynnar i första hand ägare till de senare anslutna fastigheterna men på längre sikt även de ursprungliga delägarna genom att dessa beräknas av de förra få ersättning med en del av anläggningens värde (41 å).
Det må påpekas, att de regler, för vilka här redogjorts, äro avsedda att tillämpas icke blott av förrättningsmannen utan även efter förrättningens slutförande av sakägarna själva. I den mån frågan icke blivit föremål för överenskommelse mellan dem, anger regeln på vilket sätt förrättning-s- resultatet skall omsättas i praktiken.
6 &.
Uppenbarligen är det de till gemensamhetsföretaget anslutna fastigheter- nas ägare som bör åläggas det yttersta ansvaret för att anläggningen kommer till utförande och vidmakthålles på sätt som tillgodoser det uppställda syftet. Hur ändamålet skall i praktiken förverkligas är ett spörsmål, som kommit- tén tänker sig löst på skilda sätt allteftersom huvudmannaförvaltning eller samfällighetsbildning kommer till användning och som därför icke kan be- svaras utan närmare kännedom om de i ett senare avsnitt behandlade reg- lerna angående dessa båda organisationsformer.
Den fråga, vari fastighetsägarnas ansvar för anläggningsföretaget mate- riellt sett koncentreras, är tydligen Spörsmålet om skyldighet att ekonomiskt bidraga till företagets verksamhet. Behovet att lagreglera frågan om bidrags-
plikten är väsentligt mindre vid huvudmannaförvaltning än vid samfällig- hetsbildning. Vid samfällighetsbildning, som ju alltid skall stå till buds och som är den nödvändiga formen, då sakägarna icke träffa överenskom- melse, kunna regler i lag angående ifrågavarande skyldighet icke undvaras. Dessa skulle i och för sig väl kunna inpassas i det avsnitt av förslaget, som behandlar samfällighetens organisation och verksamhet. Vissa av de erfor- derliga bestämmelserna äro emellertid av den vikt, att de böra upptagas redan i förslagets inledande allmänna del. I huvudmannafallet, som förut— sätter avtal mellan samtliga berörda sakägare, är dessas bidragsplikt däremot angiven i avtalet, och reglerna bli således formellt utan betydelse för dem. Bestämmelserna torde likväl kunna medelbart utöva ett visst inflytande även ildetta fall genom att bli till ledning vid de förhandlingar, som regelmässigt komma att föregå en överenskommelse om anläggnings omhänderhavande genom huvudman.
Förevarande paragraf upptager de grundläggande reglerna om skyldig- heten att ekonomiskt svara för anläggningsföretagets verksamhet. Denna skyldighet föreslås gå ut på att erlägga bidrag i pengar; en regel, som byg- ger på fullgörelse in natura, har såsom otidsenlig ansetts icke böra komma i fråga. Vad det närmast gäller att reglera är frågorna, vilka fastigheter bi- dragsskyldigheten åligger och hur ansvaret skall fördelas mellan dem.
Beträffande den förstnämnda frågan torde det ligga i sakens natur, att ansvaret bör åvila alla de fastigheter, som äro anslutna till anläggningen, men ej fastighet, som står utanför företaget. Vad angår det personliga an- svaret är uppenbarligen varje fastighets ägare den som i första hand bör komma i fråga. Av 1 & tredje stycket följer, att bidragsplikten i vissa fall kan åvila annan än ägaren.
I enlighet med det nu sagda stadgas i paragrafens första stycke, att ägar- na till de fastigheter, vilka äro anslutna till anläggningen, skola gemensamt bidraga till de med företaget förenade kostnaderna. Bidragsplikten omfattar således företagets samtliga utgifter, antingen de kunna hänföras till anlägg- ningens utförande, dess underhåll eller drift. Hit räknas även sådan er- sättning för upplåtet utrymme, som behandlas i 4 &, liksom administrations- kostnader och därmed jämförliga allmänna omkostnader, oavsett om de i praktiken hänföras till någon av de nyssnämnda tre grupperna eller ej.
Vad angår Spörsmålet om kostnadsfördelningen äro två huvudlösningar tänkbara. Enligt den ena uttagas kostnaderna efter någon mera schematiskt angiven regel, som grundas på de olika fastigheternas på förhand upp- skattade, inbördes relationer med avseende å anläggningsföretaget. Den andra möjligheten innebär, att fördelningen sker på grundval av en i efter- hand gjord mätning av varje fastighets faktiska utnyttjande av anlägg- ningen under den tidsperiod, till vilken kostnaderna kunna hänföras. Båda de angivna metoderna äro förenade med såväl fördelar som olägenheter, och dessa framträda på olika sätt i fråga om skilda anläggningsföretag.
Lägges verkliga tillgodogörandet till grund för bedömandet, kan detta visserligen synas leda till det mest rättvisa resultatet men metoden kan i vissa situationer också motverka önskemålen att göra fastighets anslutning effektiv och är i andra fall överhuvudtaget icke möjlig att tillämpa. En mera schematisk regel, som bygger på vissa i förväg gjorda beräkningar, är därför i många fall oundviklig och kan även eljest vara att föredraga framför en noggrann bestämning av det verkliga utnyttjandet. Kommittén har därför eftersträvat en reglering, som ger utrymme åt tillämpning av båda de angivna huvudprincipernua i syfte att åstadkomma en kostnadsför- delning, som medför det med hänsyn till varje särskilt företag mest skäliga resultatet.
Schematiska fördelningsnormer ha kommit till användning på många håll i lagstiftningen inom angränsande rättsområden. I företag för vatten- reglering eller för torrläggning skall envar av de olika intressenterna i prin- cip taga del i företagets kostnader i mån av värdet å den båtnad, som be- redes hans egendom (3: 3 och 7:23 vattenlagen). Kostnaden för kloakled- ning, som är gemensam för flera samhällen, Iskall mellan samhällena för- delas med hänsyn tagen till mängden och beskaffenheten av det kloak- vatten, som från vart samhälle skall avledas; dock är ej något samhälle pliktigt att för avledande av sitt kloakvatten sammanlagt vidkännas större kostnad än om samhället anlagt särskild ledning eller att bidraga med större belopp än med hän-syn till samhällets nytta av företaget kan anses rimligt (8: 10 vattenlagen). Avgifterna å fastigheter, som äro anslutna till allmän vatten- och avloppsanläggning, skola stå i skäligt förhållande till fastigheternas större eller mindre nytta av anläggningen (15 5 lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar). Skyldigheten att deltaga i väghållning med avseende å enskilda vägar i allmänhet skall mellan de fastigheter, vilka skyldigheten åligger, fördelas med hänsyn till den omfatt- ning, vari de beräknas komma att begagna vägen, dock att ej å någon fa-s- tighet må läggas större andel än som svarar mot dess nytta av vägen (11 5 lagen om enskilda vägar). De i vägförening ingående fastigheterna skola däremot i princip bidraga till föreningens utgifter i förhållande till fastig- heternas senast fastställda taxeringsvärden (76 å sistnämnda lag).
Vid den på avtal grundade samverkan, som för närvarande förekommer i brist på särskild lagreglering av g-emensamhetsanläggningarn—as proble- matik, ha fördelningsnormer kommit till användning, vilka antingen äro identiska med någon av de nyssnämnda eller ock utgöra mer eller mindre tydliga konkreta uttryck för någon eller några av dessa grunder. Stundom har sålunda fastigheternas båtnad av anläggningen varit avgörande för utskiftandet av kostnaderna. I andra fall — exempelvis i fråga om garage- anläggningar — har fördelning skett efter varje deltagande fastighets vå- ningsyta. Alternativt med sistnämnda grund tillämpas med avseende å gemensamma värmeanläggningar den på närmare angivet sätt beräknade värmeförbrukningen. Ej sällan uppdelas anläggningens totalkostnad i en
årsavgift motsvarande den på förhand beräknade värmeförbrukningen och en förbrukningsavgift, som uttages med ledning av den verkliga förbruk- ningen.
Av de nu nämnda fördelningsnormerna synes den, som bygger på fastig- hetstaxeringen, kunna lämna-s ur räkningen. Övriga tänkbara möjligheter äro i stort sett att hänföra till två grunder, antingen fastigheternas nytta (båtnad) av gemensamhetsanläggningen eller deras beräknade användning av densamma. Att nyttan och den beräknad-e användningen även materiellt sett uppfattats som skilda grunder framgår exempelvis av stadgandet i 11 5 lagen om enskilda vägar, enligt vilket, såsom nyss nämnts, den beräknade användningen gäller som huvudregel, medan nyttan uppställts som maxi- meringsnorm. Till belysande av stadgandets innebörd anförde 1935 års väg- sakkunniga (SOU 1938: 23 s. 91 f.) till en början, att ingen borde kunna tvingas till större andel än vad som svarade mot hans nytta av vägen. Det normala förhållandet borde emellertid enligt de sakkunnigas mening vara, att den totala väghållningsbördan betydligt understege totala nyttan. Idén med samfälld väghållning vore naturligtvis att därigenom vinna besparing av vad väghållningen skulle kostat de olika fastigheterna i pengar eller arbete, därest varje fastighets vägbehov skulle tillgodosetts för sig. Kunde det beräknas, att dylik besparing uppstode, förelåge möjlighet att vid väg- hållningsbördans fördelning beakta även andra synpunkter än nyttan av vägen. Detta hade ock skett genom lagens regel om fördelning efter den omfattning, vari fastigheterna beräknades komma att begagna sig av vägen. Väl kunde trafikin-tensiteten i viss mån utgöra en mätare av nyttan, men tydligen stolde den förra ingalunda alltid i direkt proportion till den senare. Så t. ex. kunde ju en väg, som för viss fastighet ej medförde annan nytta än atti någon mån förkorta avståndet, trafikeras för denna fastighets räkning mångdubbelt mera än för annan fastighet, vars enda utfartsled vägen vore.
Med en tillämpning av detta resonemang på kommitténs område skulle det ligga nära till hands att låta nyttan vara avgörande för fördelningen av anläggningens bygg-nadskostnad och den beräknade användningen bestämma fördelningen av utgifter för underhåll och drift. Å andra sidan är det ange- läget att undvika en differentiering av fördeln-ingsnormen med hänsyn till skilda slags kostnader. Det bör därför eftersträvas en enhetlig fördelnings- norm, som i huvudsaklig överensstämmelse med både nyttan och den beräk— nade användningen ger uttryck för tanken, att kostnadsfördelningen bör ske på sätt, [som prövas skäligt med hänsyn till den betydelse gemensam— hetsanläggningen har för varje ansluten fastighet. Mot användningen av begreppet nytta i förevarande sammanhang talar emellertid den särskilda innebörd begreppet kommit att erhålla i rättstillämpningen på närbesläk- tade områden, och varken nyttan eller den beräknade användningen har tillräckligt omfattande innebörd för att täcka samtliga fall, som kunna upp- komma enligt kommitténs förslag.
bör grundas på det rent faktiska behov, som varje fastighet kan få av an- läggningen. Med hänsyn till fastighetens ändamål och sannolika använd- ningssätt inom den framtid, som kan överblickas, skall således efter ett ob— jektivt bedömande avgöras, i vilken omfattning fastigheten beräknas behöva tillgång till anläggningen, och senare inträffande omständigheter, som be- röra fastigheten, skola följaktligen i princip icke beaktas. Om de medföra en mera stadigvarande förändring av behovet, kunna de dock utgöra anledning till omprövning av fördelningsspörsmålet vid ny förrättning. I enlighet här- med har huvudregeln i paragrafens andra stycke avfattats. Regeln har en mera vidsträckt innebörd än någon av de tidigare berörda normerna och innefattar med avseende å vissa anläggningstyper en mera adekvat lösning än dessa. Å andra sidan ansluter regeln i praktiken nära till en fördelning efter nytta och torde i de flesta fall ge väsentligen samma resultat som denna. Att icke behovet kan konstateras i exakta tal är visserligen tydligt, men detta år en olägenhet, som regeln torde ha gemensam med alla andra normer, som taga sikte på ett schematiskt bedömande. Det kan emellertid antagas, att man i rättstillämpningen efter hand kommer fram till sådana metoder för beräkningen av behovet, som innefatta rättvisande uttryck för hur denna norm bör tolkas med avseende å olika anläggningsföretag.
A-tt behovet icke behöver uppskattas annat än i relativa tal betyder ej, att man går miste om möjligheten att skydda den enskilde fastighetsägaren mot att tvingas bidraga med mera än som svarar mot anläggningens absoluta nytta för hans fastighet. En garanti för att bidragsskyldigheten icke över- skrider skälighetens gränser innefattas nämligen i 2 åzns anslutningsregler, vilka ju i princip bygga på fastighetens behov av tillgång till anläggningen. Kunna de utgående bidragen antagas få sådan omfattning att anläggningen ej kan anses vara av synnerlig vikt för fastigheten, saknas nämligen förut- sättningar att ansluta densamma mot ägarens bestridande.
På grundval av ifrågavarande prövning skall vid förrättningen bestämmas särskilda andelstal för samtliga deltagande fastigheter (16 5 andra stycket). Andelstalen, vilka få betydelse bl.a. även för rösträtten å samfällighets- stämma (30 5), torde i allmänhet kunna avrundas på sådant sätt att onödiga svårigheter vid tillämpningen icke uppstå.
Vad därefter angår metoden att fördela bidragsskyldigheten efter det verkliga tillgodogörandet lär denna möjlighet komma till användning blott vid vissa typer av anläggningar, där det överhuvudtaget är möjligt att göra en uppmätning av varje fastighets utnyttjande. I fråga om värme-anlägg- ningar kan man sålunda mäta den faktiska förbrukningen av värme och varmvatten. De olika fastigheternas utnyttjande av större gemensamma parkeringsanläggningar kan likaledes på lämpligt sätt konstateras i efter- hand. Detsamma gäller begagnandet av tvättstugor. Med avseende å trafik- leder, lekplatser, invallningar och liknande anläggningstyper torde däremot av praktiska skäl vara uteslutet att bestämma i vilken utsträckning varje deltagande fastighet tagit anläggningen i bruk.
Även andra omständigheter kunna föranleda, att ifrågavarande fördel- n—ingsnorm i många fall ter sig mindre lämplig än den schematiska regel, som tager sikte på det i förväg beräknade behovet. Eftersom konstaterandet av det verkliga tillgodogörandet oftast icke kan göras förrän kostnaden uppstått och fordran därpå förfallit till betalning, kan tillvägagångssättet ej komma till användning i sådana fall, då medel till kostnadens täckande genom upplåning eller eljest icke äro tillgängliga. Stun—dom är situationen den, att de olika fastigheternas verkliga utnyttjande av anläggningen mycket nära överensstämmer med de fastställda andelstalen. Den förenkling, som det innebär att slippa bestämma utnyttjandet i efterhand, måste i detta fall anses uppväga de olägenheter, som följa av att enbart mindre inbördes av- vikelser uppkomma vid tillämpningen av de olika fördelningsnormerna.
Möjligheterna att fördela kostnaderna efter det verkliga tillgodogörandet måste emellertid underkastas ytterligare begränsningar i syfte att förhindra ett kringgående av reglerna om anslutningstvång. Detta tvång, som väsent- ligen tager sig uttryck i en skyldighet att bidraga till företagets kostnader, skulle uppenbarligen förlora i betydelse, därest det vore möjligt för de an- slutna att undgå denna plikt enbart genom att ej begagna gemensamhets- anläggningen. Att en fastighets faktiska tillgodogörande av anläggningen visar sig under någon tid bli avsevärt mindre i förhållande till de övrigas än det för fastigheten bestämda andelstalet ger vid handen, bör å andra si- dan icke vara tillräckligt för att förhindra den nu ifrågavarande principens tillämpning. Dess existensberättigande beror nämligen på att de avvikelser, som uppkomma vid begagnande av den ena eller den andra normen, icke bli alltför obetydliga.
Kommittén har av det anförda föranletts att söka på lämpligt sätt in- skränka möjligheterna att fördela kostnaderna på grundval av uppskatt- ning i efterhand. Syftet att förhindra kringgående av anslutningsreglerna vill kommittén uppnå genom att låta nu ifrågavarande regel avse endast underhålls- och driftskostnader. I fråga om byggnadskostnad-en, vari inbe- gripes bl. a. ersättning för upplåtet utrymme till anläggningen, gäller således enligt förslaget fördelning efter andelstal, och de anslutna fastighetsägarna kunna därför icke genom underlåtet begagnande av anläggningen undan— draga sig denna kostnad.
Huruvida en regel om fördelning efter det verkliga utnyttjandet bör be- gränsas »av andra skäl än sist angivits är ett spörsmål, som icke torde böra underkastas någon detaljreglering utan synes få avgöras på grundval av ett allmänt lämplighetsövervägande med hänsyn till omständigheterna vid varje särskilt företag. Detta kan enligt förslaget leda till att ifrågavarande regel göres tillämplig på enbart underhålls— eller enbart driftskostnaden eller till viss del på båda.
På grund av det anförda har kommittén i sista punkten av paragrafens andra stycke upptagit ett undantag från huvudregeln om fördelning efter fasta andelstal. Kan genom mätning eller på liknande sätt bestämmas i
vilken omfattning anläggningen under viss tid utnyttjats för varje fastig- het, må nämligen å nämnda tid belöpande unde-rhålls- och driftskostnad i den mån så finnes lämpligt täckas genom särskilda bidrag motsvarande varje fastighets sålunda bestämda utnyttjand-e av anläggningen. Avgöran- det av frågan, i vilka fall stadgandet skall komma till användning, är i första hand anförtrott sakägarna själva, dock med den begränsning som följer av att saJnfällighets bes—lut, som icke står i överensstämmelse med lagens regler, kan efter prövning vid domstol förklaras ogiltigt.
Reglerna angående fördelningen avses gälla mellan alla slags fastigheter, följaktligen även sådana som jämlikt 2 5 andra stycket i förslaget anslutits, ehuru anläggningen ännu icke är av synnerlig vikt för deras ändamåls- enliga utnyttjande. Visserligen kan det synas alltför betungande för ägarna till fastigheter av detta slag att bidraga i samma omfattning som de övriga. Principen är emellertid en följd av det sätt, varpå överdimensionerings- problemet erhållit sin lösning i förslaget, och kan ej uppges utan att vinsten med denna lösning går förlorad. Om bidragsplikten för de fastigheter, som anslutits jämlikt 2 5 andra stycket, alltför mycket uttunnas, innebär ju detta, att en oskäligt tung ekonomisk börda lägges på fastigheter, för vilka den gemensamma anläggningen fyller ett mera omedelbart behov. Detta överensstämmer icke med det sätt, varpå fördelningen av den av den sam— tidiga utbyggnaden föranledda merkostnaden avsetts skola ske.
Såvitt gäller fastighet, som antages först om någon tid utnyttja anlägg- ningen, skall därför behovet av densamma beräknas me-d hänsyn till situa- tionen vid nämnda t-id. De fas-ta andelstal, som vid anslutningen bestämmas för fastigheter tillhörande ifrågavarande kategori, skola därför från början avvägas på sådant sätt, att de kunna bestå även efter det att fastighetens ägare börjat taga anläggningen i bruk. Tydligt är, att en regel av detta slag är ägnad att påskynda det faktiska utnyttjandet av anläggningen. Å andra sidan torde det — med hänsyn till de för anslutning uppställda förutsätt- ningarna — knappast kunna leda till orimliga resultat att låta ägare till fastighet, varom här är fråga, erlägga bidrag till verksamheten i samma omfattning som de övriga. Det nu sagda gäller i full utsträckning bidrag till kostnaden för anläggningens byggande. Bidragsbeloppet kan för övrigt ofta göras räntabelt på det sättet att anläggningens överskottskapacitet ut- nyttjas av utomstående, vilket är ägnat att minska bidragsbördan även för berörda delägare. Sådan gottgörelse torde bli av än större betydelse i fråga om utgifterna för anläggningens underhåll och drift. I vad avser kostnader av sistnämnda slag kan bidragsskyldigheten vidare helt eller delvis bort- falla till följd av att densamma fördelas efter varje fastighets verkliga ut- nyttjande av anläggningen.
Då bidragsskyldigheten enligt första stycket åvilar ägarna till de anslutna fastigheterna, följer därav att den, som vid varje särskild tidpunkt är fastig— hets ägare, ansvarar för skyldighetens fullgörande. Därmed har emellertid
ställning ej tagits till Spörsmålet, vem som skall utge förfallet bidrag i sam— band med att fastigheten byter ägare. Överlåtare och förvärvare kunna visserligen genom avtal reglera vilken av dem som slutligt skall svara för bidraget men deras överenskommelse kan uppenbarligen icke gälla i för- hållande till samfälligheten.
Såvitt avser exekutiv försäljning är Spörsmålet löst genom 134 & utsök- ningslagen, enligt vilket stadgande egendomen, då köp-aren fullgjort sin betalningsskyldighet, är i hans hand fri från ränta, u—tskyld eller annan för egendomen utgående avgift, som före försäljningsdagen till betalning för- fallit. Även vid överlåtelse av annat slag synes hidragsfordringens förfallo- dag böra vara avgörande. I brist på uttrycklig lagregel & ämnet torde det emellertid vara föremål för tvekan huruvida förfallodagen bör jämföras med tiden för äganderättsövergången eller med nye ägarens tillträdesdag. I nära överensstämmelse med vad som gäller enligt exempelvis 5 & fjärde stycket lagen om enskilda vägar och 25 å andra stycket lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar har kommittén funnit den avtalade tillträdesdagen böra markera gränsen mellan gammal och ny ägares skyldigheter. På an- för—da skäl vila—r det i paragrafens sista stycke upptagna stadgandet, enligt vilket, om fastighet överlåtes annorledes än genom inrop å exekutiv auktion, nye ägaren med visst undantag icke svarar för bidrag, som förfallit till be- talning innan han skall tillträda fastigheten. Undantaget är betingat av det subsidiärt solidariska ansvar, som åvilar delägare jämlikt 27 å andra stycket, och innebär att detta ansvar i överlåtelsefallet icke må aktualiseras innan det konstaterats att brist uppstått även hos nye ägaren. I denna sär- skilda situation svarar denne alltså även efter tillträdesdagen för tidigare förfallna tillskott, men ansvaret är begränsat till bidrag, som förfallit till betalning inom ett år före tillträdesdagen och ej må utgå med särskild för- månsrätt i fastigheten.
Såsom ytterligare ett undantag från den angivna principen kan i viss mån karakteriseras stadgandena i 82 & u—tsökningslagen. Överlåter någon sin fasta egendom till annan, må sålunda enligt huvuwds-tadgandet i nämnda paragrafs första stycke överlåtelsen ej, innan nye ägaren sökt lagfart, ut- göra hinder för egendomens utmätande för förre ägarens gäld.
7 5.
Den i 6 5 föreskrivna bidragsplikten motsvaras av vissa rättigheter för de till gemensamhetsanläggningen anslutna fastigheternas ägare. Främst gå dessa rättigheter ut på att begagna anläggningen. Det sätt, varpå anlägg- ningens utnyttjande må ske, behandlas i förevarande paragraf.
En reglering av det aktuella Spörsmålet är naturligen beroende av de rent faktiska möjligheter som föreligga »att tillgodogöra sig anläggningar av skilda slag. Dessa möjligheter äro emellertid högst varierande till följd av de olika anläggningarnas typ och de därmed avsedda nyttigheternas natur.
Mellan exempelvis en gemensam parkeringsplats eller annan anläggning, som är avsedd att tillhandahålla ett utrymme, och en anläggning, varigenom värme eller annan dylik nyttighet beredes, skilja sig förhållandena så avse- värt, att det i själva verket är fråga om helt olika former av utnyttjande. Att meddela enhetliga bestämmelser för alla de företag, som falla inom lagstiftningen-s tillämpningsområde, är icke möjligt utan en ingående detalj- reglering, s-om från skilda synpunkter måste anses vara mindre önskvärd och för övrigt knappast skulle kunna göras fullständig. Enligt kommitténs mening bör det i stället ankomma på den som omhänderhar anläggningens förvaltning -— huvudman eller samfällighetsorgan _ att svara för att an- läggningen utnyttjas på ändamålsenligt sätt och att i detta syfte erforder- liga kompletterande föreskrifter meddelas; sådana kunna, såsom framgår av det följande, även lämnas av förrättningsmannen. Med hänsyn härtill synes regleringen i själva lagen av anläggningens utnyttjande väsentligen kunna inskränkas till att fastslå den allmänna principen, att utnyttjandet skall ske i överensstämmelse med anläggningens ändamål. Uppenbarligen innebär detta även, att särskilda föreskrifter av nyssnämnda sla-g icke få stå i strid med detta ändamål.
Denna grundsats lämnar ett betydande mått av frihet för de till företaget anslutna fastighetsägarna att ordna den avsedda samverkan såsom de själva finna lämpligast. Enligt kommitténs uppfattning saknas nämligen skäl att inom den av ändamålet bestämda ramen genom lagreglering binda utnytt- jandet till vissa former. Atrt anläggning skall brukas på sätt des-s ändamål fordrar innebär visserligen —— mot bakgrund av lagstiftningens syfte att främja samverkan mellan fastigheter — att utnyttjandet skall ske gemen- samt för de anslutna fastigheterna. Hur långt gemenskapen skall genom- föras är emellertid i hög grad en prakt-isk fråga, som måste lösas med hän- syn till de särskilda förutsättningarna vid varje anläggningsföretag för sig. Stundom kan en tämligen långtgående uppdelning av anläggningens kapa— citet på de skilda fastigheterna vara påkallad. Som exempel härpå kan nämnas det för närvarande vanliga förhållandet, att varje hilplats i en ge- mensam parkeringsanläggning praktiskt taget stadigvarande reserveras för viss fastighets räkning. I andra fall, såsom i fråga om lekplatser, utfarts- vägar och liknande, är en uppdelning av brukandet i allmänhet icke möjlig att åstadkomma, och hinder möter ej att låta varje fastighet utan särskild begränsning utnyttja anläggningen i dess helhet. Detta är ofta motiverat även därav, att svårigheter eljest kunna uppkomma att fullt utnyttja anlägg- ningens kapacitet. I det fall att viss fastighets behov av anläggningen mo- mentant är lägre än normalt möjliggöres sålunda härigenom att en annan fastighet, vars behov samtidigt är osedvanligt omfattande, kan utnyttja det ledigblivna överskottet. Att så sker kan icke anses vara stridande mot rättvisa och billighet, så länge tillvägagångssättet icke leder till att någon fastighets- ägare missgynnas. Mot det berörda förfarandet synas befogade invändningar
ej heller kunna resas från den synpunkten, att utnyttjandet bör stå i viss relation till plikten att svara för företagets kostnader. I den mån bidrags— skyldigheten är bestämd efter det verkliga tillgodogörandet (65 andra stycket sista punkten) uppkommer tydligen ej någon bristande överens- stämmelse i angivet hänseende. När det gäller skyldighet att svara för kostnader, som skola fördelas efter fasta andelstal, kan det visserligen med en reglering, som innebär att utnyttjandet av anläggningen göres i princip obegränsat för varje fastighet, inträffa att det utnyttjande, som sker för fastighetens räkning, avviker från den norm, som gäller i fråga om fastighetens bidragsplikt. Sådan avvikelse, vilken alltså i regel beror på mer eller mindre tillfälliga förskjutningar i fråga om utnyttjandet, torde dock i allmänhet vara tämligen obetydlig och även bli utjämnad på längre sikt. Där det undantagsvis visar sig inträffa, att på grund av ändrade för— hållanden en fastighets begagnande mera stadigvarande blir av avsevärt större eller mindre omfattning än som motsvarar det i förväg beräknade behovet i jämförelse med de övrigas, föreligger dessutom möjlighet till om— prövning av bidragsskyldigheten vid ny förrättning.
Då det gemensamma ändamålet med anläggningen skall vara avgörande för det sätt, varpå densamma skall brukas, innebär detta, att ett utnyttjande, som kommer i strid med det avsedda ändamålet, icke kan tillåtas och att ett av huvudman eller samfällighet meddelat beslut, som överskrider den av ändamålet bestämda ramen, ej är giltigt utan kan under viss-a förutsätt- ningar angripas av sakägare. Med hänsyn till den sakrättsliga konstruktion, som reglerna om samverkan enligt förslaget erhålla, och till att fastighet-s— ägare jämväl kan åläggas förpliktelse mot sitt bestridande är det enligt kommitténs mening ofrånkomligt, att möjligheter finnas att förhindra åt- gärder, som ej främja anläggningens syfte.
I enlighet med det anförda stadgas i första punkten av förevarande para- graf, att anläggning skall brukas i överensstämmelse med sitt ändamål och de närmare föreskrifter, som meddelas för att vinna detta. Vad sålunda föreslagits torde visserligen gälla även utan särskilt stadgande och snarast ligga i sakens natur. Kommittén har emellertid funnit lämpligt att låta stadgandet tjäna som en allmän utgångspunkt för den regel om gemen- samhetsanläggnings utnyttjande i visst fall, som upptagits i paragrafens andra punkt.
Bestämmelsen i andra punkten åsyftar den situation, vilken inträder då från de anslutna fastigheternas sida föreligger ett samlat anspråk på ut- nyttjande som överstiger anläggningens kapacitet. Är denna otillräcklig för fastigheternas behov, erfordras tydligen någon form av ransonering i syfte att garantera varje fastighet ett visst minimiutnyttjande av anläggningen. Det berättigade häri torde knappast föranleda delade meningar och prin- cipen synes i själva verket kunna innefattas i anläggningens ändamål. I syfte att närmare ange under vilka förutsättningar en ransonering bör ske
och på vilket sätt den bör genomföras har kommittén emellertid funnit en regel i ämnet påkallad. I den mån så anses erforderligt må enligt stadgandet anläggningens utnyttjande för varje ansluten fastighet begränsas efter vad med hänsyn till fastighetens beräknade behov av anläggningen prövas skå- ligt.
Den uppställda regeln innefattar således två skilda led, dels frågan under vilka förutsättningar en inskränkning skall få ske, dels spörsmålet på vil- ket sätt begränsningen skall genomföras. Förstnämnda fråga bör, såsom nyss antytts, vara beroende av att en ransoneringssituation är för handen. Så kan vid vissa anläggningsföretag alltid vara fallet, nämligen om anlägg- ningens dimensioner av kostnadsskäl eller eljest icke kunnat göras fullt tillräckliga för det totala behovet (jfr 5 g). Eljest torde de aktuella in- skränkningarna i utnyttjande-t behöva lillgripas blott vid tillfälliga toppar i anläggningens belastning. Grunden till stadgandet är ju att förhindra, att viss eller vissa fastigheter berövas tillgång till anläggningen därigenom att andras utnyttjande av densamma blir mera omfattande än från början beräknats. Frågan om behovet av ransonering skall således bedömas med hänsyn till detta syfte, som även måste anses överensstämma med vad an- läggningens ändamål for-drar (första punkten). Detta innebär också, att förutsättningar för regelns tillämpning saknas i det fall att en begränsning av utnyttjandet skulle anses erforderlig av något mot detta ändamål stri- dande skäl, t. ex. enbart för att nedbringa kostnaderna för företaget. Vidare mä påpekas, att bestämmelsens avfattning ej hindrar att prövningen av ramsoneringens nödvändighet göres redan innan en bristsituation inträtt. Redan då det med hänsyn till tidigare erfarenheter av verksam-heten eller eljest finnes grundad anledning antaga att en begränsning erfordras, före- ligger utrymme för stadgandets tillämpning; senare blir åtgärden ofta utan avsedd verkan. Däremot fyller regeln givetvis ej någon funktion i det fall, då en begränsning av utnyttjandet av praktiska skäl ej kan genomföras, såsom läget är i fråga om exempelvis lekplatser eller utfartsväwgar.
Vad därefter angår Spörsmålet om sättet för begränsningens genomföran- de innebår den av kommittén förordade fördelningen av utnyttjandet efter vad med hänsyn till varje fastighets beräknade behov av anläggningen prö- vas skäligt, att i princip överensstämmande fördelningsregler komma att gälla i vad avser såväl utnyttjandet som bidragsplikten; en fördelning av utnyttjanderätten med hänsyn till den i 6 å andra stycket sista punkten upptagna normen kan däremot av naturliga skäl ej komma i fråga. Detta hindrar dock ej att vissa av praktiska hänsyn betingade mindre jämkningar i de för bidragspliktens fullgörande bestämda andelstalen måste företagas. Ett slaviskt följande av dessa tal låter sig knappast göra vid bestämmandet av rätten för de skilda fastigheterna att begagna anläggningen och skulle därigenom komma i strid med kravet på uppnående av ett skäligt resultat.
Med hänsyn till stadgandets syfte att bereda skydd främst vid tillfälliga
överbelastningar synes det icke böra komma i fråga att alltid låta spörs- målet, huruvida en begränsning enligt stadgandet skall införas, ankomma på förrättningsmannen. Det bör i första hand tillkomma den som omhänder— har anläggningen _ huvudman eller samfällighet — att då behov därav föreligger besluta om stadgandets tillämpning och därvid meddela de när- mare bestämmelser, som anses erforderliga. Intet hindrar emellertid, att redan innan en akut ransoneringssituation inträder mera generella före- skrifter meddelas. Ej heller synes påkallat att belasta förrättningsprövningen med ett obligatoriskt bedömande av hur en eventuell fördelning skulle när- mare tillgå. Prövningen härav kan i stället lämpligen anförtros de organ, som ha att ombesörja anläggningsföretagets verksamhet, särskilt som för— delningen skall — frånsett smärre jämkningar, betingade av praktiska hän- syn —— ske i överensstämmelse med den fördelningsnorm som vid förrätt- ningen fastställts beträffande bidragsskyldigheten. Det saknas å andra sidan skäl förhindra, att förrättningsmannen i anläggningsbeslutet ger vissa rikt— linjer för lösandet av frågan om rätten att begagna anläggningen i en brist- situation. I många fall kan redan anläggningens konstruktion erbjuda vissa svårigheter för fastighetsägarna att själva besluta om en fördelning av ut— nyttjandet enligt förevarande stadgande, och en av förrättningsmannen redan från början gjord uppdelning kan bli av stort värde, särskilt i sådana fall då anläggningen av ekonomiska eller andra skäl icke kunnat erhålla fullt tillräckliga dimensioner. Enligt 16 & sista stycket gäller därför, att förrätt- ningsmannen, där så finnes påkallat, äger i anläggningsbeslutet meddela föreskrifter rörande tillämpningen av förevarande stadgande.
Förutom den inskränkning, som nu behandlats, har kommittén övervägt att av andra skäl begränsa rätten att utnyttja anläggningen. Syftet skulle därvid vara att genom avstängning av fas-tighet, från vilken vederbörliga bidrag icke influtit, från tillgång till anläggningen intill dess bidragsskyl- digheten fullgöres påverka fastighetsägaren att infria sin skyldighet. Be- hovet av ett avstängningsinstitut såsom påtryckningsmedel är emellertid icke detsamma vid huvudmannaförvaltning som vid samfällighetsbildning. I förra fallet grund-as huvudmannens befogenheter i förhållande till de an- slutna fastighetsägarna på ett avtal, vari huvudmannen kunnat betinga sig icke blott betryggande säkerhet för bidragsskyldighetens fullgörande utan även de övriga villkor han funnit erforderliga för att biträda avtalet, t. ex. rätt att avstänga viss fastighet från möjlighet att begagna anläggningen. Endast för den händelse avtalet på grundav förbiseende kommit att sakna bestämmelse därom, kan det vara av betydelse att en rätt till avstängning föreligger på annan grund. I samfällighetsfallet är läget ett annat. Det är i denna situation ej säkert, att något avtal föreligger, och det måste då av rättsordningen krävas, att tillräckliga garantier förbidragsskyldighetens infriande finnas—. I detta hänseende må erinra-s att, såsom framgår av det följande, kommittén föreslagit, att den uttaxeringsrätt, som skall tillkomma
samfälligheten, med vissa begränsningar utrustas med särskild förmånsrätt före inteckningar i de anslutna fastigheterna. Härigenom vinnes, att sam- fälligheten praktiskt taget alltid har möjlighet att utfå medel till täckande av åtminstone byggnadskostnaden. Skulle i något fall likväl uppkomma brist hos någon fastighet, slås den ut på de övriga. Att även underhålls- och driftskostnader skola utgå med förmånsrätt har däremot icke ansetts kunna garanteras, medan det subsidiärt solidariska ansvaret vid brist hos någon delägare gäller även i detta fall. Redan härigenom måste det anses önsk- värt med en särskild sanktion till skydd för såväl samfällighetens borgenä- rer som delägarna själva i syfte att så mycket som möjligt begränsa deras ansvar för uppkommen brist. Som en sådan sanktion skulle avstängnings- möjligheten kunna tjäna. Att denna möjlighet i praktiken begränsas till att avse bidrag till underhålls- och driftskostnad kan motiveras icke blott med att behovet av en ytterligare sanktion här gör sig mest gällande utan även därmed, att — såvitt angår förhållandet till fastighet, som anslutits till gemensamhetsföretaget mot ägarens bestridande _ avstängning såsom medel att säkerställa erläggandet av byggnadskostnaden ofta skulle bli utan effekt, eftersom åtgärden enbart skulle främja fastighetsägarens egna önske- mål. Sedan han blivit nödsakad att erlägga sin andel av byggnadskostnaden, torde det däremot regelmässigt ligga i hans intresse att göra denna investe- ring räntabel, vilket sker genom att han får tillfälle att utnyttja anläggningen för fastighetens räkning. Avstängning kan därför antagas utgöra ett verk- samt påtryckningsmedel i syfte att förmå fastighetsägaren att erlägga åtminstone bidrag till anläggningens underhåll och drift.
Avstängningsinstitwutet är icke någon nyhet i lagstiftningen. I det fall att ersätt-ning för vattenkraft med stöd av vattenlagen skall utgå i form av ersättningskraft gäller nämligen enligt 9 kap. 42 & nämnda lag att, om mot- tagaren av ersättningskraft brister i betalning av uttagningskostnad, som skall gäldas i penningar, kraftöverföringen må avbrytas intill dess betal- ningen fullgjorts. En motsvarande regel har i 9 kap. 46 5 6 mom. uppställts för den situationen, då ersättning för grundvattentäkt skall utgå genom tillhandahållande av vatten och ersättningstagaren brister i betalning av avgäld, som han förpliktats utge.
Då frågan, huruvida avstängning bör få ske, behandlats utanför till— lämpningsområdet för vattenlagens nyssnämnda stadganden, har viss tve— kan yppats såväl i vad avser behovet av att institutet äger stöd i lag som beträffande dess lämplighet överhuvudtaget. Som exempel kan nämnas, att 1946 års vatten- och avloppssakkunniga (SOU 1951: 26 s. 200) anförde vissa betänkligheter från sociala och andra allmänna synpunkter mot att en kommun utnyttjade sin rådighet över vatten- och avloppsanläggningen till att framtvinga avgiftsbetalning genom hot om avstängning från vatten- leverans. På grund härav upptogos i de sakkunnigas förslag bestämmelser, enligt vilka ingen finge för underlåtenhet att erlägga avgift avstängas från
bruk av anläggningen. Föredragande departementschefen (prop. nr 121/1955 s. 102) fann emellertid den i remissyttranden över förslaget intagna stånd— punkten —— att möjligheten att begagna avstängning såsom påtrycknings- medel vore av stor praktisk betydelse för huvudmannen —— ej kunna från- kännas berättigande, varför något förbud mot avstängning ej upptogs i lagen. Denna möjlighet stode enligt departementschefens uppfattning alltså öppen i den mån den läte sig förenas med sanitära krav. Departements- chefens förslag, som lämnades utan erinran av lagrådet (prop. nr 121/1955 5. 126), godkändes av riksdagen med visst uttalande rörande avstängnings- institutets praktiska användbarhet (tredje lagutskottets utlåtande nr 18/1955 5. 47 f. och riksdagens skrivelse nr 262/1955).
Då fastighetsbildningskommittén haft att taga ställning till förevarande spörsmål, har kommittén till en början beaktat, att ett behov av avstängning föreligger såsom komplement till förslagets övriga möjligheter att säkra bidragsskyldighetens fullgörande. Från den fastighets synpunkt, om vars avstängning är fråga, kan det i flertalet fall icke heller resas befogade in- vändningar mot en avstängning, som grundas på underlåtenhet att bidraga till gemensamhetsföretagets kostnader. De skäl av sanitär eller social natur, som i annat sammanhang åberopats mot avstängningsmöjligheten, göra sig i allmänhet icke lika starkt gällande med avseende å anläggningar inom om- rådet för fastighetsbildningskommitténs uppdrag. En avsevärd skillnad fö- religger även mellan exempelvis lagen om allmänna vatten- och avloppsan- läggningar, enligt vilken kommun kan under vissa förutsättningar åläggas en offentligrättslig skyldighet att ombesörja eller tillse att anläggning av hithörande slag kommer till stånd, och den i kommitténs uppdrag innefat— tade, övervägande privaträttsliga regleringen av viss samverkan mellan fastigheter. Med hänsyn till den ståndpunkt, som av statsmakterna tagits till frågan om avstängning av vattenleverans, är institutet följaktligen så mycket mera motiverat i de situationer, om vilka här är fråga. Det skulle överhuvudtaget icke vara förenligt med allmänna rättsprinciper, om någon i ett privaträttsligt förhållande skulle vara pliktig att tillhandahålla en pres- tation utan vederlag och än mindre att vid successiv leverans fullgöra ny prestation innan en tidigare blivit till fullo betald. Den nödvändiga kon- sekvensen därav, nåmligen att anläggningsföretagets borgenärer eller de övriga anslutna fastigheternas ägare skulle drabbas av förlust, är som regel ej heller rimlig.
På grund av det anförda har kommittén icke ansett sig böra uppställa något förbud mot avstängning, och sådan åtgärd kan därför tillgripas av såväl huvudman som samfällighet i den mån allmänna rättsgrundsatser medge detta. Det må erinras, att möjlighet-erna att i praktiken genomföra en avstängning äro i viss mån varierande med hänsyn till varje anläggnings karaktär och att inskränkningar exempelvis bli nödvändiga i det fall, då åtgärden innefattar något mera än passivitet från den avstängandes sida.
Avstängningens varaktighet är beroende av att bidragsskyldighet allt- jämt åvilar den, mot vilkens fastighet åtgärden riktar sig. I det fall, då fastigheten innan förbindelsen infrias blir föremål för överlåtelse, innebär detta i allmänhet, att 'det före den avtalade tillträdesdagen förfallna bidrags- beloppet i princip drabbar endast förre ägaren (6 & tredje stycket). För- värvaren kan således icke genom avstängning tvingas erlägga förre ägarens skuld för att vinna tillgång till anläggningen. Med avseende å samfällighet gäller visserligen, delvis med avvikelse från nyssnämnda princip, att efter fastighets överlät—else annorledes än genom inrop å exekutiv auktion det subsidiärt solidariska ansvaret för övriga delägare icke må aktualiseras, innan det konstaterats att brist uppstått även hos nye ägaren, som i denna särskilda situation är i begränsad omfattning ansvarig för tidigare för— fallna bidrag (27 å andra stycket). Icke heller i detta fall kan emellertid nye ägaren genom avstängning tvingas bidraga i vidare mån än skyldighet därtill sålunda föreligger. Vad nu sagts om redan verkställd avstängning bör ock gälla då sådan åtgärd sker efter överlåtelsen på grund av tidigare uppkommen förbindelse.
Vid en mera långvarig avstängning uppkommer spörsmål-et, hur »det skall förfaras med den nyttighet, som undandrages den berörda fastigheten. 9 kap. 42 & vattenlagen innehåller en närmare reglering av detta fall i syfte att ge möjlighet för den, som levererar nyt-tigheten, att disponera över vad genom avstängningen innehålles på sådant sätt att detta kommer till nyttig an- vändning. För fastighetsbildningskommittén synes knappast erforderligt att närmare lagreglera motsvarande spörsmål. Av huvudregeln i förevaran- de paragraf följer nämligen, att ett tillgodogörande av den icke ianspråk- tagna nyttigheten står öppet för de övriga anslutna fastigheterna för den händelse intresse att begagna densamma föreligger på grund av att deras samm-anlagda behov vid ifrågavarande tid överstiger det normala. I den mån så icke sker möter i princip ej hinder för samfälligheten eller huvud- mannen att till utomstående upplåta en rätt att utnyttja nämnda överskott. Att en dylik upplåtelse emellerid ej får avse sådan längre tid, att den för- sumlige delägaren icke kan vinna tillträde till anläggningen sedan betal— ningen fullgjorts, är tydligt. Beslut om upplåtelse i strid häremot skulle icke överensstämma med företagets ändamål och därför kunna efter talan vid domstol förklaras ogiltigt.
Om förrättning
Såsom framgår av de i annat sammanhang gjorda uttalandena om vissa all- männa riktlinjer för en ny lagstiftning, erfordras enligt förslaget ett pröv— ningsförfarande genom något det allmännas organ. Syftet härmed är att sä— kerställa såväl att den starka sakrättsliga bundenhet, vilken konstitueras mellan gemensamhetsanläggningen och de anslutna fastigheterna, icke med-
för ett åsidosättande av fordringsinteckningshavares och övriga sakrätts- havares intressen som att den tvångsreglering, som också innefattas i för- slaget, icke tillgripes utan att förutsättningarna därför äro uppfyllda. I före- varande avsnitt skall kommittén behandla frågorna, åt vilka organ be- dömandet skall anförtros och vilka närmare regler som böra gälla med av- seende å förfarandet.
Med den utformning förslaget i materiellträttsligt hänseende erhållit är det ett flertal skilda spörsmål som enligt det angivna syftet med prövningen böra erhålla sin lösning. Till en början uppställa sig frågorna, huruvida en gemensamhetsanläggning skall inrättas enligt lagen och, om så skall ske, vilka fastigheter som skola anslutas. Ytterligare problem, som måste lösas, äro spörsmålen om anläggningens utformning i stort med hänsyn till läge, storlek, byggnadssätt 0. s. v. Läget är härvid av särskild betydelse med tanke på den rätt till utrymme för anläggningen, som också måste konstitueras i samband med dess inrättande. Ett noggrant angivande av upplåtelsens om- ' fattning och innehåll jämlikt 3 5 erfordras följaktligen liksom även pröv— ning av frågan om ersättning för upplåtelsen (4 5). Vidare måste de an- slutna fastigheternas beräknade inbördes behov av anläggningen faststäl- las, vilket är av betydelse för fördelningen av både bidragsskyldigheten (6 5 andra stycket första punkten) och anläggningens utnyttjande i visst fall (7 5 andra punkten). Slutligen må erinras att, om överenskommelse mellan sakägarna föreligger, prövningen kan inskränkas till ett bedömande av att överenskommelsen icke skadar inteckningshavares och därmed jäm- ställda rättsägares intressen (17 5).
Mellan de olika materiella frågorna råder ett så nära inbördes samband, att praktiskt taget varje sådan frågas bedömande är beroende av hur de övriga lösas. Avgörandet huruvida en anläggning bör komma till stånd kan sålunda icke träffas utan att anslutning av minst två fastigheter kan vin- nas. Anslutningsfrågan kan emellertid icke bedömas, med mindre spörsmå- let om ersättning för upplåtet utrymme och övriga kostnadsfrågor fått sin lösning. Om förfarandet icke skall bli alltför omständligt och tidsödande, är det av dessa skäl praktiskt nödvändigt att koncentrera bedömandet av samt- liga nu angivna frågor till en enda instans.
Vid angivandet av de allmänna riktlinjerna för den föreslagna lagstift- ningen har kommittén uttalat, att det läge närmast till hands att anförtro prövningsförfarandet åt en särskild förrättningsman, samt även anfört vissa skäl för denna ståndpunkt. Genom att en förrättning kan anordnas i jäm- förelsevis fria och enkla former underlättas sålunda de föreslagna reglernas tillämpning. Tillgången till en sakkunnig förrättningsman kan vidare vara till avsevärd hjälp, när det gäller att för sakägarna klarlägga de olika”, ej sällan svårbedömda tekniska, ekonomiska eller rättsliga faktorer, vilka kunna påverka frågan, hur ett gemensamhetsföretag bör utformas. Förrätt- ningsmans medverkan kan också medföra särskilda fördelar därigenom att
den icke behöver inskränkas till att bifalla eller avslå en ansökan om inrät— tande av gemensamhetsanläggning utan fastmera kan i första hand inriktas på att leda förhandlingarna mellan sakägarna och att på olika sätt positivt verka för att en överenskommelse kan träffas. Tillgodoseendet av berörda önskemål är icke på samma sätt möjligt inom ramen för ett förfarande vid domstol, länsstyrelse eller annan myndighet. Ett förfarande av sistnämnda slag utgör enligt kommitténs mening ej heller någon rationell lösning från den synpunkten, att det som regel torde förutsätta att sökanden eller an- nan ålägges svara för erforderlig utredning, vilken i fråga om stora företag kan bli mycket omfattande och dyrbar utan att likväl komma att bli helt fullständig i flertalet fall. Med hänsyn till ämnets beskaffenhet synes en mera ändamålsenlig anordning vara att uppkommande frågor behandlas vid en tämligen fritt utformad offentlig förrättning, därvid en särskilt för- ordnad förrättningsman — i förekommande fall med biträde av gode män — under sakägarnas medverkan söker komma fram till ett ändamålsenligt avgörande. Genom ett under förrättningsmannens ledning försiggående fritt åsiktsutbyte erhållas sålunda icke blott garantier för att alla tänkbara uppslag bli allsidigt belysta och att utredningen blir fullständig utan onödiga kostnader. Härigenom skapas också förutsättningar för att resultatet vin— ner anslutning från en enig sakägarkrets eller i varje fall från en så stark opinion som möjligt, vilket i sin tur innebär viss säkerhet för en gynnsam utveckling av det blivande företaget.
Med hänsyn till de speciella krav, som sålunda måste ställas på prövnings- förfarandet, finner kommittén en prövning genom särskilt förordnad för- rättningsman vara den praktiskt enda framkomliga vägen. Förrättnings— män anlitas redan för närvarande med tillfredsställande resultat såsom beslutande organ på angränsande rättsområden. Sålunda omhänderhavas fastighetsbildningsförrättningar i första instans av lantmätare med eller utan gode män. Detsamma gäller förrättningar enligt 2 kap. lagen om en- skilda vägar; i detta fall blir förrättningsmannens avgörande dessutom, sedan det vunnit laga kraft, utan ytterligare granskning gällande såsom domstols lagakraftvunna dom. På båda de nyssnämnda områdena och i synnerhet vid tillämpning av lagen om enskilda vägar ställes förrättnings- mannen inför problem av i huvudsak samma karaktär som de, vilka möta enligt kommittéförslaget. Det gäller således bl. a. frågor om tvångsan- slutning, om fördelning av bidragsplikt och om ersättningar för markupplå- telse. Vad särskilt beträffar ersättningsfrågorna kunde det visserligen i och för sig anses ligga närmare till hands att låta dem ankomma på expropria— tionsdomstol eller annan domstol. Ett tillgodoseende av detta önskemål skulle emellertid leda till avsevärda komplikationer i andra hänseenden och en uppdelning av prövningen mellan skilda instanser är med hänsyn till det starka sambandet mellan de olika frågorna enligt kommitténs me- ning icke praktiskt möjlig att genomföra. Härtill kommer, att den som är
missnöjd med förrättningsmannens avgörande enligt förslaget har rätt att fullfölja talan i judiciell väg.
Trots att ett enhetligt förrättningsförfarande är motiverat av starka skäl, kan en förrättningsprövning, som omfattar samtliga uppkommande frågor, väcka betänkligheter med hänsyn till vissa allmänna intressen. Mot bak- grund av att flertalet hithörande anläggningar äro belägna inom tätbebyg- gelseområden är det av stor betydelse, att byggnadsnämnden erhåller skä- ligt inflytande över det sätt, varpå anläggning kommer till stånd. De an- läggningar, om vilka här är fråga, utgöra i flertalet fall byggnader och beröras därför av byggnadsnämndernas verksamhet med avseende å såväl bchyggclseplaneringen som prövningen av frågor om byggnadslov, dispenser och liknande. Det är redan med hänsyn härtill av stor vikt att nämnderna inkopplas på det tidiga stadium, då frågan om anläggningen skall inrättas blir föremål för bedömande. Härigenom förebygges, att det ofta tidsödande och kostnadskrävande arbetet med denna prövning blir till ingen nytta därigenom att anläggningen senare visar sig vara oförenlig med detaljplan eller dess utförande hindras av att erforderligt byggnadslov vägras. Ett vä- sentligt inflytande för byggnadsnämnd på gemensamhetsanläggningarnas utformning framstår därför som ett i hög grad berättigat krav, helst som detta även ligger inom ramen för vissa mera allmänna uppgifter, som anför— trotts nämnden. Enligt 1 & byggnadsstadgan anges nämndens åliggande helt allmänt sålunda, att den har att öva inseende över hur kommunens område bobygges. Det åligger vidare nämnden särskilt att med uppmärksamhet följa den allmänna utvecklingen inom kommunen och dess omgivning, ombe- sörja utredningar rörande planläggning, fastighetsbildning och byggnads— väsen samt i dessa ämnen upprätta de förslag och göra de framställningar som finnas påkallade.
Det kan icke vara rimligt att byggnadsnämndens medverkan i sådana frågor, som eljest vanligen ankomma på dess prövning, begränsas till en rätt för nämnden att avge yttrande till förrättningsmannen med avseende å gemensamhetsföretagets bedömande från planläggningssynpunkt eller liknande allmänna synpunkter eller att överklaga förrättningsmannens av- görande. Nämnden bör därför i stället anförtros ett såväl reellt som formellt inflytande vid bedömandet. När det gäller hur uppdelningen mellan nämn— dens och förrättningsmannens kompetensområden skall genomföras torde det vara naturligt, att byggnadsnämnden prövar det ifrågavarande företaget från de synpunkter nämnden enligt vad nyss erinrats vanligen har att an- lägga. Däremot synes icke med fog kunna göras gällande, att byggnadsnämn- den bör bedöma även sådana utpräglat judiciella frågor som spörsmålen om ersättning för upplåtet utrymme eller om fördelning av bidragsplikten. I sistnämnda liksom övriga privaträttsliga hänseenden, vilka regleras av förslagets allmänna bestämmelser (1—7 åå), bör avgörandet fastmera anför- tros förrättningsmannen. Även för dennes prövning komma emellertid syn-
punkter av allmän natur att få betydelse. Såväl det förhållandet, att dylika synpunkter således äro gemensamma för byggnadsnämndens och förrätt— ningsmannens handläggning, som det starka inbördes samband, som råder mellan allmänna och enskilda intressen på förevarande område, äro ägnade att leda till kompetenskonflikter mellan de båda ifrågavarande organen och kunna därför ge upphov till motsatta ställningstaganden i en och samma fråga. Dessa olägenheter kunna enligt kommitténs mening elimineras ge- nom att byggnadsnämnden i princip erhåller en oinskränkt rätt att för- hindra tillkomsten av anläggningar, vilka från de allmänna synpunkter nämnden har att bevaka icke böra tillåtas, medan bedömandet i övrigt till- kommer förrättningsmannen. Härav följer, att anläggningen icke kan komma till stånd mot den uppfattning, som godtagits under förrättningen. En möjlighet för nämnden att i detta fall framtvinga anläggningens inrät- tande skulle också vara oförenlig med det för kommittén vägledande syftet att föreslå en reglering av privaträttslig karaktär. Angående den när- mare gränsdragningen liksom andra detaljspörsmål rörande de båda orga- nens samverkan hänvisas till de särskilda stadgandena och motiveringen till dem.
Har byggnadsnämnden utnyttjat sin vetorätt, bör rätt att anföra besvär mot nämndens beslut föreligga. Rörande besvärsrättens omfattning och möjligheterna att ändra byggnadsnämndens beslut hänvisas till 15 å andra stycket och motiven till detta stadgande. Besvär torde böra föras i admi- nistrativ ordning till länsstyrelsen och därifrån till Kungl. Maj :t.
Vad angår fullföljd mot förrättningsmannens beslut skulle däremot en administrativ ordning te sig mindre väl motiverad. Med hänsyn till de ut- präglat privaträttsliga frågor, som förrättningsmannen har att avgöra, sy- nes det fastmera naturligt att avgörandet får överklagas i judiciell väg. Emellertid bereder valet av domstol för detta ändamål vissa svårigheter. Att inrätta en helt ny domstolsorganisation synes ej kunna komma i fråga. Det har därför synts kommittén mest ändamålsenligt, att den instansord— ning som gäller för överklagande av förrättningar enligt lagstiftningen om fastighetsbildning och enligt 2 kap. lagen om enskilda vägar —— ägodelnings— rätt, hovrätt och högsta domstolen —— kan utnyttjas även enligt kommitténs förslag. Denna ordning är enligt kommitténs mening att föredraga jämväl framför möjligheten att låta prövningen av talan mot förrättningsmannens avgörande ankomma på expropriationsdomstol, som ju ej är någon besvärs- instans och vars anlitande i förevarande sammanhang skulle förutsätta en tämligen vidlyftig reglering av förfarandet. Å andra sidan ingår det i kom- mitténs huvuduppdrag att företaga en översyn av det judiciella förfarandet vid fastighetsbildning-och de reformer, som komma att föreslås i ett bli— vande betänkande med förslag till ny lagstiftning om fastighetsbildning, böra naturligen påverka även lösningen av motsvarande spörsmål vid bil- dande av gemensamhetsanläggningar. Kommitténs förslag till lagstiftning
om gemensamhetsanläggningar har emellertid icke ansetts böra anstå i av- bidan på nya regler om fastighetsbildning. Kommittén har i detta läge funnit riktigast att bygga sitt förslag till instansordning på vad för när- varande gäller enligt lagstiftningen om fastighetsbildning. I detta samman— hang må även erinras om att hela den allmänna domstolsorganisationen för närvarande är föremål för översyn (se riksdagsberättelsen år 1963 s. 48 ff.).
8 5.
I denna paragraf fastslås till en början att förrättning är den form, ge- nom vilken den primära prövningen enligt förslaget skall ske. Rörande skä- len härtill hänvisas till den här ovan upptagna allmänna framställningen. Att i lagtexten närmare avgränsa begreppet förrättning gentemot övriga förekommande former, i vilka en offentlig prövning sker enligt förslaget, har icke ansetts erforderligt. Med förrättning avses den handläggning, som ombesörjes av förrättningsmannen eventuellt med biträde av gode män. Domstolsprövning, som ju ej kommer till stånd förrän efter förrätt— ningens slutförande, faller således utanför. Byggnadsnämnds handläggning räknas ej heller till själva förrättningen utan ingår som ett fristående led i bedömandet i första instans.
Föremål för förrättningsprövningen är i första hand Spörsmålet, om en anläggning skall inrättas enligt lagen. Befinnas förutsättningar för att en anläggning skall komma till stånd icke föreligga, skall förrättningen in- ställas. Eljest har förrättningsmannen att meddela ett s.k. anläggningsbe- slut, vilket tillika skall innehålla besked om sådana materiella villkor för det gemensamma företagets igångsättande och verksamhet, som ansetts vara av den vikt att de böra ankomma på förrättningsmannens bedömande. Be— stämmelser i dessa hänseenden meddelas emellertid först i 16 &. Däremot regleras i det följande av förevarande paragraf rätten att påkalla förrättning och befogenheten att föra talan vid densamma.
Initiativrätt tillkommer enligt förslaget i första hand ägare till fastighet, som uppges vara i behov av en gemensamhetsanläggning. Såsom ägare skall här, liksom eljest vid förslagets tillämpning, anses den, som innehar fastighet med fideikommissrätt eller eljest utan vederlag besitter fastighet på grund av testamentariskt förordnande utan att äganderätten tillkommer annan; är fastighet upplåten med inskriven tomträtt eller är fråga om så- dan rätt med avseende å ofri tomt i stad, som anses utgöra fast egendom, skall likaledes vad om fastighet och dess ägare stadgas äga motsvarande tillämpning å rättigheten och dess innehavare (1 g tredje stycket). Att den fastighet, vars ägare står som sökande till förrättningen. skall uppges vara i behov av anläggningen är en konsekvens av att det i det inledande skedet icke kan ställas några krav på utredning om att bifall till ansökningen skulle motsvara ett verkligt intresse för fastigheten. Av naturliga skäl kan härvid ej fordras mera än att sökanden själv påstår, att anläggningen skulle
tillgodose ett behov för hans fastighet. Kravet, att sökanden skall företräda fastighet, som uppges vara i behov av anläggningen, innebär å andra sidan en begränsning såtillvida att den, vilkens fastighet skulle beröras endast genom att anläggningen bleve lokaliserad till fastigheten, icke har rätt att påkalla förrättning. Syftet med en dylik rätt skulle tydligen vara att få fastslaget att anläggningen icke kunde tillåtas med hänsyn till dess menliga verkningar för vederbörandes fastighet. Att på detta sätt införa en mot- svarighet till s.k. negativ fastställelsetalan vid domstol har synts kom— mittén vara att gå alltför långt. En dylik möjlighet kan ej anses motiverad av något påtagligt behov och kan också medföra olägenheter i vissa hän- seenden.
Utom den initiativrätt, som sålunda tillkommer fastighetsägare, bör en— ligt kommitténs mening även byggnadsnämnden i orten äga påkalla för- rättning. Uppenbarligen är det från det allmännas synpunkt ofta angeläget, att en gemensamhetsanläggning kommer till stånd, och en initiativrätt för det allmänna synes därför ha goda skäl för sig vid sidan av den vetorätt, som tillkommer byggnadsnämnd. Med hänsyn till de ändamål nämnden har att fullfölja synes det lämpligt, att nämnden anförtros uppgiften att utöva initiativrätten. En rätt att oberoende av sakägarna påkalla förrättnings- prövning är av särskild betydelse i det fall, då åtminstone någon ägare inom det aktuella området i och för sig skulle vara intresserad av en samverkan men av olika skäl icke är benägen att stå som initiativtagare. Från sist— nämnda synpunkt har kommittén ansett ett initiativ för byggnadsnämnden kunna i enstaka fall vara av värde jämväl utom de egentliga tätbebyggelse- områdena. Även om frågan inom glesbygderna torde få ringa praktisk be- tydelse, saknas därför enligt kommitténs mening skäl att begränsa regeln till områden av förstnämnda slag.
Genom andra regler i förslaget är betydelsen av byggnadsnämndens ini- tiativrätt dock väsentligt inskränkt. Härutinnan är särskilt att märka, att nämnden ej har befogenhet att få gemensamhetsanläggning inrättad mot alla enskilda intressenters önskan. Jämlikt 2 & tredje stycket må fastighet sålunda ej anslutas mot ägarens bestridande, utan att förslag därom fram- ställts eller biträtts av ägare till fastighet, som skall ingå i företaget. Bygg— nadsnämndens rätt enligt förevarande stadgande är följaktligen begränsad till en möjlighet för nämnden att få förrättningen till stånd. När förfaran- det väl påbörjats, har nämnden däremot ej någon rätt att föra talan i egentlig mening. Detta utesluter icke, att det ofta kan vara lämpligt att låta någon representant för nämnden vid sammanträde under förrättningen framföra sina synpunkter eller att samråd på annat sätt sker med nämnden. Med hänsyn till att denna följaktligen saknar formella möjligheter att på rättslig väg påverka prövningen i vidare mån än som följer av den särskilda vetorätten torde man kunna räkna med att initiativrätt icke kommer att utnyttjas i andra fall än då nämnden genom en förberedande undersökning
funnit förutsättningarna för samverkan gynnsamma. Visserligen kan ej den möjligheten uteslutas, att nämndens ansökan icke leder till det åsyftade målet. Risk för att på grund härav förrättningar i större antal skulle inledas i onödan torde emellertid ej föreligga och motverkas för övrigt av det för- hållandet, att kommunen enligt förslaget som regel blir skyldig att svara för förrättningskostnaderna, då förrättning som begärts av byggnadsnämnd blir inställd (18 å sista stycket).
Vad därefter angår Spörsmålet, vem som skall vara berättigad att föra ta— lan vid förrättning, gäller enligt tredje stycket som huvudregel, att talerätt tillkommer ägare till fastighet, som saken kan angå. Detta innebär tydligen en skärpning i förhållande till motsvarande regel i första stycket men över— ensstämmer med allmänna grundsatser om saklegitimation, enligt vilka talerätt tillkommer den som är bärare av ett rättsligt skyddat intresse i en aktuell fråga. Medan det för initiativrätt är tillräckligt, att sökanden på— står att hans fastighet är i behov av anläggningen, erfordras för talerätt, att det på objektiva skäl kan konstateras en viss sannolikhet för att an— läggningsföretaget kommer att beröra den fastighet vederbörande företräder, antingen så att anläggningen kan komma att tillgodose fastighetens behov eller så att fastigheten kan erfordras för anläggningens inrymmande. Genom denna av starka praktiska skäl betingade inskränkning vinnes, att från talerätt kunna utestängas sådana fastighetsägare, som sakna verkligt intresse av förrättningen. När denna påbörjats och frågeställningarna preciserats, är det givetvis möjligt att på ett annat sätt än tidigare be- döma, huruvida det sökta företaget berör viss fastighet eller ej, och att med ledning därav genomföra en begränsning av intressentkretsen. Med den av- fattning stadgandet erhållit är det också möjligt att under förrättningens gång anpassa kretsen av sakägare till de förändrade lägen, som bli följden av att gjorda yrkanden ändras eller återtagas och nya sådana framställas. Förrättningsmannen kan därför underlåta att till fortsatta förrättningssam- manlräden kalla företrädare för fastigheter, vilka endast beröras av redan övergivna alternativ till lösningar.
Att fastighet, varom här är fråga, vid förrättningen skall representeras av ägaren eller därmed jämställd innehavare överensstämmer med de ma— teriella reglerna i förslaget angående vilka personer som äro bärare av de till fastigheten knutna rättigheterna och skyldigheterna. Att utsträcka kretsen av taleberättigade och sålunda låta även innehavare av mera be- gränsade rättigheter än äganderätt uppträda vid förrättningen och obe- roende av ägaren argumentera till förmån för den ena eller andra lösningen är visserligen möjligt men bör enligt kommitténs mening av olika skäl ej förordas. Det måste vara till fördel för förrättningshandläggningen, att varje fastighet därvid erhåller endast en företrädare. Överhuvudtaget är det av praktiska skäl påkallat, att antalet i förrättningen deltagande perso— ner .icke tillåtes överstiga vad som är absolut nödvändigt. Om alla hyres-
gäster, fordringsinteckningshavare och andra sakrättsinnehavare i de be— rörda fastigheterna tillätes föra talan vid förrättning, vore detta —— sär- skilt inom större bostadsområden —— ägnat att tynga och försvåra hand- läggningen samt omintetgöra träffandet av önskvärda överenskommelser. Härtill kommer, att förslaget på annat sätt bereder skydd för rättighets— havare av ifrågavarande slag i den mån denne i fråga om gemensamhets- anläggningens tillkomst eller utformning verkligen har ett intresse, som är motsatt ägarens. Förrättningsprövningen åsyftar nämligen en lösning, som beaktar de särskilda fastigheternas förhållanden och avser att göra fastig- heterna mer lämpade för sitt ändamål och därmed också värdefullare än förut. Att gemenskapen enligt förslaget förlänas sakrättslig verkan är därför endast ägnat att förbättra sakrättsinnehavarnas ställning. Det nu sagda gäller företag, som grundas på prövning enligt förslagets materiella regler. Vid rent frivillig samverkan åstadkommes motsvarande skydd för innehavare av fordran eller rättighet av ifrågavarande slag på det sättet, att överenskommelse ej erhåller sakrättslig verkan, med mindre innehavaren godkänt överenskommelsen eller denna är väsentligen utan betydelse för hans säkerhet. Under sådana förhållanden synes behov av talerätt vid själva förrättningen som regel ej föreligga.
Undantag från den angivna huvudregeln har dock måst medges i det fall, då fråga är om sakrättsägare i fastighet, varest anläggningen skall inrymmas. Huvudregeln gäller visserligen även här med avseende å inne- havare av fordringsinteckningar, vilkas innehavare ju icke äga självständig rätt till ersättning för upplåtelse av utrymme till anläggningen utan i stället erhålla gottgörelse ur den fastighetsägaren tillkommande ersättningen. Be- träffande nyttjanderättsbavare, servitutshavare och liknande rättsägare är läget ett annat. Dessa ha nämligen liksom ägaren i princip en dylik själv- ständig rätt och kunna därför icke förvägras att vid förrättningen uppträda som sakägare för att bevaka sin rätt. Talerättens syfte är emellertid ej be- gränsat till att möjliggöra, att ersättningsanspråk framställes och att talan till stöd för anspråket utvecklas. Med talerätten avses jämväl att få de aktuella frågorna så allsidigt belysta som möjligt. Sålunda kunna de syn- punkter, som framföras av rättsägare tillhörande ifrågavarande kategori, vara av stor betydelse redan då det gäller Spörsmålet om anläggningens lo- kalisering och upplåtelsens omfattning. Framförandet av sådana synpunkter kan stundom tänkas leda till att anläggningen ges sådan utformning, att intrångsersättning eller annan gottgörelse kan avsevärt begränsas. Rätten att föra talan bör därför ej vara inskränkt till rättsägare i fastighet, beträf— fande vilken det redan blivit bestämt att den skall tagas i anspråk för an- läggningens inrymmande. Å andra sidan bör talerätten i förevarande fall ej sträcka sig längre än det intresse, som uppbär densamma. Sålunda kan exempelvis en nyttjanderätt ofta vara inskränkt till en mindre del av fastig- het, och rättighetshavarens befogenheter att föra talan vid förrättningen
böra då vara beroende av att nyttjanderättens utövning påverkas av de väckta frågorna.
På grund av det anförda har kommittén i tredje stycket av förevarande paragraf upptagit vissa stadganden om talerätt. Rätt att föra talan vid förrättningen tillkommer sålunda ägare till fastighet, som saken kan angå. Såvitt avser fastighet, vari anläggningen kan komma att inrymmas, må ock innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt med avseende å sådan fastighet föra talan i vad rättigheten beröres.
9 &.
Paragrafen ger vissa regler om förrättningens inledande. I överensstämmelse med vad som gäller enligt närbesläktad lagstiftning är förrättningen enligt förslaget beroende av en ansökan. Vilka som äro berättigade att stå som sökande anges i 8 5 andra stycket.
Spörsmålet, vilken myndighet som skall ha att upptaga ansökningen, kan givetvis icke besvaras utan att syftet med en ansökan klarlägges. Detta syfte bör enligt kommitténs mening vara att få till stånd ett sådant förbere- dande bedömande från det allmännas sida, som erfordras bl. a. för att — där hinder mot förrättning icke finnes vara för handen — avgöra vem som skall utses till förrättningsman. Med hänsyn härtill anser kommittén övervä— gande skäl tala för att denna inledande prövning anförtros länsstyrelsen, vilken sålunda genom att förordna förrättningsman beslutar om förfaran- dets igångsättande.
Den som önskar få till stånd en förrättning enligt lagen har alltså att göra ansökan därom hos länsstyrelsen i det län, där fastighet som anlägg- ningen avser är belägen. Härav framgår även förslagets avgränsning av de olika länsstyrelsernas kompetensområden. Kommittén finner knappast erforderligt att upptaga särskilda regler för lösandet av kompetenskonflik- ter mellan två eller flera länsstyrelser i det fall, då ansökningen avser ett gemensamhetsföretag, som berör fastigheter inom skilda län. Där proble- met uppkommer, är följaktligen vardera länsstyrelsen behörig att upptaga ansökningen. Om denna upptagits till prövning av någon av länsstyrelserna, har den eller de övriga enligt allmänna regler att avvisa ny ansökan med samma innehåll.
I fråga om ansökans form stadgar förslaget allenast, att den skall göras skriftligen. Utan särskild föreskrift är tydligt, att handlingen skall vara egenhändigt undertecknad av sökanden eller dennes ombud. Beträffande om— bud upptager förslaget ej några bestämmelser. Allmänna regler härom bli därför att tillämpa.
Vad därefter angår de krav, som böra ställas på ansökans innehåll, är det visserligen i många fall lämpligt att sökanden redan i samband med för- rättningens påkallande utförligt redovisar sin uppfattning om hur det yr- kade gemensamhetsföretaget bör närmare utformas, vilka fastigheter som
böra anslutas o. s. v. samt därvid åberopar även den expertutredning han införskaffat. Ett alltför långtgående krav i detta hänseende kan emeller— tid vara ägnat att avhålla eljest intresserade sakägare från i och för sig synnerligen angelägna initiativ och dessutom medföra risk för att åtskilliga ansökningar, vilka icke motsvara de uppställda fordringarna, på denna grund avvisas. Härtill kommer, att en sökande kan förledas nedlägga bety- dande arbete och kostnader, som vid förrättningen befinnas vara utan nytta för utredningen. Med hänsyn härtill vill kommittén ej förorda, att i fråga om ansökningens innehåll kräves mera än som erfordras för att läns— styrelsen skall kunna bedöma vilket slags anläggning sökanden avser; detta är tydligen av vikt för länsstyrelsens val av förrättningsman. Det bör i stället ankomma på denne att av sökanden införskaffa sådana uppgifter, som äro nödvändiga för förrättningens behöriga fullföljande. På grund härav stad- gas i andra stycket av paragrafen rörande ansökningens innehåll endast, att sökanden skall i ansökningen ange den anläggning han önskar få till stånd.
Självfallet måste länsstyrelsens beslut om utseende av förrättningsman föregås av en prövning av att de villkor, som gälla för att ansökningen skall få upptagas till saklig behandling, äro uppfyllda. Det är här fråga om läns— styrelsens behörighet och liknande formella spörsmål, vilka inom rätte- gångsförfarandet äga sin motsvarighet i gällande processförutsättningar. När hinder mot saklig prövning enligt allmänna regler möter, bör ansök- ningen således avvisas. I enlighet härmed upptager tredje stycket av före— varande paragraf en föreskrift av innehåll att om det finnes uppenbart att ansökningen icke kan upptagas till prövning densamma omedelbart skall avvisas. Att hindret skall finnas uppenbart är betingat av att det material, som på detta stadium av förfarandet är tillgängligt hos länsstyrelsen, i all— mänhet icke är så fullständigt att något mera ingående bedömande kan ske. Föreligger tvekan, om hinder mot realbehandling är för handen, skall läns- styrelsen således utse förrättningsman, och det ankommer då på denne att vid förrättningen närmare pröva frågan.
10 5.
Där ansökan ej jämlikt 9 € avvisas på grund av hinder att upptaga den- samma till saklig prövning, skall länsstyrelsen enligt första stycket av före- varande paragraf förordna förrättningsman. Även utan särskild föreskrift lär vara tydligt, att sådant förordnade icke kan meddelas, såvida det icke föreligger ett åtagande från vederbörandes sida eller ock — i fråga om statligt eller kommunalt anställd tjänsteman _ skyldighet att mottaga uppdraget enligt för honom gällande instruktionsföreskrifter.
Vid utformningen av det krav, som bör uppställas på förrättningsmannens kompetens, har kommittén med hänsyn till de skilda typer av anläggningar, som kunna ifrågakomma, valt att ge detta krav en tämligen allmänt hållen
avfattning. Enligt paragrafens andra stycke skall sålunda till förrättnings- man utses sådan person, lantmätare eller annan, som finnes äga erforderlig kunskap och erfarenhet samt jämväl i övrigt vara till uppdraget lämplig. Att lagtexten särskilt nämnt lantmätare _ varmed i detta sammanhang uppenbarligen avses även stadsingenjör —— beror icke blott på att personer tillhörande denna kategori ofta torde bli anlitade som förrättningsmän och på att förrättningar av förevarande slag ej sällan äga ett nära samband med fastighetsbildningsverksamheten utan även därpå, att kommittén med detta uttryckssätt avsett att utmärka att förrättningsman som regel bör äga hög- skolekompetens. Förutom lantmätare kunna i många fall komma i fråga även andra personer, som inom ramen för nyssnämnda allmänna kompe- tenskrav besitta de nödvändiga kvalifikationerna med avseende å den an- läggningstyp, varom fråga är. Understrykas bör emellertid, att det med den fordran på allmän lämplighet som kommittén velat uppställa varken är nöd- vändigt eller tillräckligt, att en förrättningsman själv äger fullständig sak- kunskap på alla fält, som beröras av det sökta företaget. Sådan sakkunskap kan ofta tillföras utredningen på annat sätt, t. ex. därigenom att särskilda experter tillkallas för ändamålet.
Det allmänt formulerade kompetenskrav, som sålunda uppställts, inne— bär, att kommittén avvisat tanken på auktorisation genom myndighets försorg såsom villkor för förordnande att vara förrättningsman. De förde— lar, som möjligen skulle stå att vinna genom en dylik anordning, kunna icke anses uppväga de därmed förenade nackdelarna, vilka framför allt skulle taga sig uttryck i en omfattande administrativ apparat. Å andra sidan bör beaktas, att det stundom kan vara förenat med vissa svårigheter för läns— styrelsen att finna den för uppdraget lämpligaste personen. Någon gång torde visserligen sökanden själv komma att föreslå förrättningsman. Denne kan då också vara lämplig för uppgiften, men förhållandet kan vara det motsatta, och länsstyrelsen kan ej heller bortse från risken, att en av sö- kanden föreslagen person kommer att på otillbörligt sätt gynna sökandens intressen. Det kan mot bakgrund härav finnas skäl att — vid sidan av den möjlighet länsstyrelsen har att införskaffa upplysningar genom att hän— vända sig till sakkunniga myndigheter — genom en speciell anordning underlätta för länsstyrelsen att regelmässigt få anvisning på tillgängliga per- soner med erforderliga kvalifikationer. Detta syfte skulle kunna uppnås därigenom att något ansvarigt organ finge rätt att avge förslag till förrätt— ningsman, vilket förslag länsstyrelsen i flertalet fall skulle kunna följa. Enligt kommitténs mening bör en rätt av detta slag lämpligen anförtros byggnadsnämnden, som genom sin verksamhet regelmässigt har god kän- nedom om vilka personer som i skilda ställningar taga befattning med frågor, vilka äga samband med nämndens verksamhet.
I enlighet med vad nu anförts stadgas i paragrafens tredje stycke att, såvida byggnadsnämnden har föreslagit viss förrättningsman, han skall
förordnas, om ej enligt andra stycket eller eljest hinder däremot möter eller särskilda skäl annat föranleda. Härav framgår till en början, att nämnden icke ålagts skyldighet att föreslå förrättningsman. En sådan skyl- dighet skulle enligt kommitténs mening vara alltför långtgående och även från andra synpunkter mindre lämplig. Jämväl utan dylikt åläggande kan förväntas att en byggnadsnämnd, som från länsstyrelsen erhåller en begäran om förslag på lämplig förrättningsman, i mån av möjlighet avger sådant förslag. Detta bör å andra sidan förutsätta, att länsstyrelsen i allmänhet bör vara berättigad och förpliktad att följa förslaget. I annat fall skulle be— hov av särskilt stadgande i ämnet uppenbarligen bortfalla. Skulle det all- männa kompetenskravet i undantagsfall ej vara uppfyllt med avseende å den föreslagne eller möter ett förordnande av honom annat hinder, t. ex. därför att han ej är villig att mottaga uppdraget, har länsstyrelsen där— emot att oberoende av byggnadsnämnden pröva vem som bör utses. Det andra i lagtexten nämnda undantaget avser den situationen, att konkurrens råder mellan en av byggnadsnämnden anvisad person och någon som före- slagits av sökanden eller annan samt båda äro i och för sig kompetenta. Läns- styrelsen har då att självständigt pröva bådas lämplighet och utse den som bäst motsvarar de uppställda fordringarna.
11 5.
Kommittén har ansett önskvärt, att vid förrättningsprövningen visst ut- rymme beredes även åt lekmannainflytandet. I överensstämmelse med vad som gäller på vissa andra områden föreslås därför i förevarande para- graf, att förrättningsinstansen i vissa fall skall kunna förstärkas med två gode män. Såsom sådana skola anlitas de, som äro valda att tjänstgöra som gode män vid förrättningar avseende fastighetsbildning. Härigenom vinnes, att värdefulla erfarenheter från ett närbesläktat rättsområde komma för- rättningsprövningen till godo, samtidigt som kommittéförslaget icke behö- ver belastas med regler om val av gode män. Att tillskapa en särskild kår av sådana enbart för tillämpning av förevarande lagstiftning synes kommittén obehövligt.
Uppenbarligen är medverkan av gode män icke påkallad eller ens ända- målsenlig vid alla slags förrättningar av hithörande beskaffenhet eller vid alla skeden av förrättningen. Där förrättningsverksamheten avser utfärdande av kallelser till sammanträde eller prövning av att erforderliga medgivanden föreligga eller den gäller andra åtgärder av formell eller teknisk natur, är det tydligen mest praktiskt att uppgifterna anförtros förrättningsmannen ensam. Gode männens deltagande bör fastmera inriktas på att bedöma de materiellträttsliga frågor, som aktualiseras vid förrättningen, och särskilt på att bedöma de verkligt tvistiga spörsmålen. Att uppdraga en klar gräns för de fall, då gode män skola deltaga, låter sig med hänsyn till mångfalden av skilda problem emellertid icke göra. Kommittén har i stället valt att lösa
frågan efter mera allmänna riktlinjer. Avgörande bör i första hand vara, om deltagandet påkallas av förrättningsmannen eller av sakägare. Är det för- rättningsmannen själv som anser erforderligt med gode män, böra de utan ytterligare villkor tillkallas. Att ge även sakägare en oinskränkt rätt att på— fordra gode mäns deltagande torde däremot icke vara möjligt. En dylik rätt skulle kunna göras gällande enbart i förhalningssyfte och även eljest åbe— ropas i sådana fall, då något behov av förrättningsinstansens förstärkande icke föreligger. Från den allmänna regeln, att förrättningsmannen skall bi- trädas av två gode män i den mån det av honom finnes erforderligt eller av sakägare påkallas, stadgar förslaget därför två undantag. Sakägare kan nämligen icke påkalla gode mäns biträde, om oskäligt dröj smål skulle föran- ledas därav. Medverkan av gode män må vidare ej av sakägare påfordras i vad avser handläggning av frågor av förberedande natur eller vidtagande av sådan åtgärd under förrättningen, för vilken deras medverkan eljest uppen- barligen skulle sakna betydelse.
Andra stycket av paragrafen upptager en bestämmelse om att vad nedan i lagen stadgas om förrättningsman skall, då gode män deltaga, äga motsva— rande tillämpning jämväl å dem. Bestämmelsen är föranledd av svårigheten att finna en för den sakkunnige förrättningsmannen och gode männen ge- mensam beteckning. Med den i första stycket upptagna regleringen är ej heller förenligt att varje i det följande förekommande stadgande om för- rättningsförfarandet uttryckligen anger huruvida gode män skola deltaga eller ej. En dylik metod vore även eljest otillfredsställande från lagteknisk synpunkt. Förslaget rör sig därför i fortsättningen blott med uttrycket för- rättningsman, men däri innefattas jämväl gode män i den mån de enligt första styckets regler skola medverka.
Såsom av det anförda framgått, föreligger ej hinder mot att gode männen-s deltagande begränsas till vissa huvudfrågor under förrättningen eller att deras medverkan icke påkallas förrän en längre tid förflutit från förrätt- ningens inledande. Härav följer också, att de beslut eller andra åt- gärder, som meddelats eller vidtagits av förrättningsmannen ensam, äro fullt giltiga och således icke böra få upprivas endast av den anledningen, att gode män sedermera tillkallats. I syfte att undanröja varje ovisshet i detta hänseende meddelas en föreskrift i paragrafens sista stycke. Bestämmes att gode män skola medverka, rubbas sålunda icke därigenom vad dessför- innan under förrättningen beslutats eller verkställts.
12 5. I förevarande paragraf meddelas vissa regler om formerna för förrätt- ningshandläggningen. Till en början fast-slås, att förfarandet i princip skall vara muntligt och äga rum i form av sammanträde med sakägarna. Härigenom [skapas enligt kommitténs mening de gynnsammaste förutsättningarna för en uttömman-
de behandling av uppkommande spörsmål. Genom frågor till sökanden och andra kan förrättningsmannen erhålla kompletterande uppgifter till stöd för ett bedömande av huruvida en gemensamhets-anläggning bör komma till stånd och av anläggningens närmare utformning. Vidare möjliggöres för sakägarna att av förrättningsmannen och av varandra erhålla sådana närmare upplysningar, som kun-na vara av värde för sakägarna vid deras ställningstagande till den gjord—a ansökningen och till möjligheten att ingå frivillig överenskommelse.
Att förrättningen skall handläggas i form av sammanträde innebär, att förrättningsmannens samtliga åtgärder i princip skola verkställas vid sam- manträde. Från denna princip stadgas emellertid i paragrafens första stycke vissa undantag. Utan samband med sammanträde må sålunda åtgärder av förberedande art vidtagas samt sådan handläggning företagas, som alle— nast innefattar meddelande av beslut. Att avgöra vilka åtgärder som skola anses vara av förberedande art torde i allmänhet icke möta större svårig- heter. Att dit ej i något fall kan hänföras den grundläggande utredning, som avses i 14 5 första stycket och som skall föregå ärendets hänskjutande till byggnadsnämnden, framgår vid en jämförelse mellan de båda nu ifrå— gavarande stadgandena.
Ytterligare modifikationer av den allmänna regeln kunna finnas moti- verade av sakens beskaffenhet. Råder full enighet mellan sakägarna och finnes deras uppgörelse ej heller komma i strid med något allmänt intresse, blir ett sammanträde med sakägarna knappast till någon nytta och får därför endast formell karaktär. Att enighet råder kan förrättningsman— nen ofta konstatera red-an med ledning av ingivna handlingar. Sökanden kan exempelvis vid sin ansökan ha fogat skriftlig överenskommelse mel— lan berörda fastighetsägare. För den s. k. oskadlighetsprövning, som gäl- ler såsom förutsättning för att överenskommelsen skall kunna läggas till grund för ett anläggningsbeslut och därmed erhålla sakrättslig verkan, är det för förrättningsmannen ofta tillräckligt med skriftliga uppgifter och något sammanträde påkallas då icke. På grund av det anförda har i första stycket av paragrafen tillagts ett stadgande av innehåll att, om ej i sa— ken förekomma stridiga intressen, förrättningen må helt handläggas utan sammanträde. Stadgandet går, såsom framgår av lagtexten, längre än det förut nämnda undantaget, som ju avser allenast viss åtgärd under för- rättningen. Såsom av lagtexten framgår, innebär bestämmelsen liksom den föregående endast en rätt och ej någon plikt att handlägga förrätt- ningen utan sammanträde. Då enighet mellan sakägarna föreligger, torde emellertid möjligheten att hålla sammanträde främst få betydelse för be- dömande av frågan, i vad mån det sökta företaget bör tillåtas med hän— syn till planläggningssynpunkter och liknande allmänna intressen. Enligt förslaget gäller visserligen, att dessa närmast beaktas av byggnadsnämn- den, som här också skall fälla avgörandet. Detta hindrar emellertid icke
att förrättningsmannen, om han är fullt på det klara med att företaget med hänsyn härtill icke kan tillåtas, bör kalla sakägarna till sammanträde för att meddela detta och eventuellt upptaga överläggningar om företagets an— ordnande på annat sätt, som är förenligt med ifrågavarande allmänna in- tressen.
Vid 9 5 har berörts den situationen, då hinder mot förrättning kan anta- gas vara för handen redan när länsstyrelsen prövar frågan om utseende av förrättningsman men hindret på detta stadium icke befinnes uppenbart. i sådant fall skall frågan, om hinder mot realbehandling föreligger, bedö- mas av förrättningsmannen enligt vanliga regler och således i princip upp- tagas på sammanträde med sakägarna. Finner förrättningsmannen på grund— val av den hos honom framlagda utredningen uppenbart, att hinder mot förrättningen är för handen, hör han emellertid kunna underlåta att kalla till sammanträde. Stadgande härom har införts i paragrafens första stycke. Regeln är dock ej begränsad till frågor av nämnda, mera formella beskaf- fenhet utan avser jämväl prövning av huvudsaken. Finnes det med hänsyn till förslagets materiella regler uppenbart, att gemensamhetsföretaget icke kan tillåtas, är således sammanträde ej erforderligt.
Närmare regler om förhandlingsordningen vid sammanträde synas icke vara behövliga och äro för övrigt knappast möjliga att uppställa med hän- syn till att förhållandena äro alltför skiftande i olika fall. Att sakägarna alltid skall beredas tillfälle att framställa sina yrkanden samt yttra sig över vad som förekommit är emellertid tydligt, liksom ock att de skola få förebringa bevis och annan utredning, som är av beskaffenhet att kunna upptagas vid förrättningen och av betydelse för de vid sammanträdet be— handlade frågorna. I andra stycket av paragrafen har bestämmelse med denna innebörd meddelats.
Enligt paragrafens sista stycke skall sammanträde hållas där de fastig- heter företaget avser äro belägna, såframt icke förrättningsmannen finner det utan olägenhet kunna hållas annorstädes. Regeln, som nära motsva- rar en i jorddelningslagen intagen föreskrift, medger tillräckligt vida möj— ligheter att bestämma en efter omständigheterna i det särskilda fallet lämp- lig sammanträdesplats.
13 &.
Av 8 5 följer, vilka personer som äga föra talan vid förrättningen. En— ligt en i hithörande sammanhang vanlig terminologi äro dessa sakägare, och denna term begagnas därför i lagtexten utan närmare definition så- som en sammanfattande beteckning å dem, som äro taleberättigade vid förrättningen.
Uppenbarligen är det av stor betydelse, att kretsen av sakägare blir vid förrättningen klart fastslagen. Kommittén har ansett frågan vara av den vikt, att förrättningsmannen genom särskild föreskrift, som upptagits i
denna paragrafs första stycke, ålagts skyldighet att vidtaga åtgärder för att vinna klarhet om vilka som äro sakägare. Att låta frågan vara beroende av påpekande eller invändning från de vid förrättningen deltagande enskilda personernas sida har icke ansetts böra komma i fråga, ej minst av det skälet att svårigheter möta att konstruera effektiva sanktioner till skydd för den, som rätteligen varit att anse som sakägare men av någon anledning icke fått tillfälle att bevaka sin rätt. Förrättningsmannen skall sålunda utreda vilka som äro sakägare samt verkställa erforderliga anteckningar om deSSa och om de förhållanden, på vilka deras ställning som sakägare grundas.
Kommittén har däremot icke ansett erforderligt att meddela föreskrift om tidpunkten för nämnda undersökning eller om de upplysningskällor, som skola få begagnas. För att undersökningen skall bli till avsedd nytta bör den emellertid företagas redan under början av förrättningen, men med hänsyn till att sakägarna kunna växla under förrättningens gång kan det ofta bli nödvändigt med vissa kompletteringar. Vidkommande frågan om de lämpligaste upplysningskällorna torde det i regel vara nödvändigt för förrättningsmannen att taga del av jordregistret eller fastighetsregistret för stad. Det kan dessutom ofta vara lämpligt att inhämta uppgifter från fastig- hetsbok eller mantalslängd samt muntliga upplysningar av de vid samman- trädet närvarande personerna sj älva.
Vad angår utnyttjandet av fastighetsboken har kommittén ansett rim- ligt att i viss mån efterge det principiella krav på fullständighet, som sak— ägarutredningen måste uppfylla. Starka praktiska skäl tala sålunda enligt kommitténs mening för att förrättningsmannen i allmänhet bör kunna god- taga de upplysningar om äganderättsförhållandena, som erhållas från fas- tighetsboken. Att förrättningsman, som har tillgång till dessa uppgifter, befrias från skyldighet att driva ytterligare efterforskningar synes icke äg- nat att inge några betänkligheter och ligger i linje med det förhållandet, att fastighetsbokens ägareuppgifter äga vitsord även i andra betydelsefulla sammanhang. Den här förordade lösningen måste dock begränsas så att den icke tillämpas i sådana fall, då fastighetsbokens uppgifter icke åter- spegla de aktuella ägareförhållandena och dessa tillika bli upplysta för för- rättningsmannen. Att i dylikt fall den verklige ägaren skall upptagas som sakägare synes kommittén självfallet. På grund av det anförda har kom- mittén såsom ett tillägg till förutnämnda huvudstadgande upptagit en fö- reskrift, att såsom ägare till fastighet må vid förrättningen den anses, som senast erhållit lagfart å fastigheten, såvida ej visas att denna tillhör an— nan. Motsättningsvis kan härav dragas den slutsatsen att förrättningsman- nen, då fråga är om fastighet, vilken kan representeras av innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt såsom sakägare, icke är berättigad att nöja sig med uppgifterna i fastighetsboken, vilken ju ej behöver upptaga samtliga rättighetshavare av detta slag.
Vad i det föregående anförts om förrättningsmannens skyldighet att ut- reda vilka som äro sakägare får icke så förstås, att undersökningsplikten
skall sträckas längre än som med hänsyn till syftet kan anses erforderligt. Det bör sålunda icke komma i fråga att söka nå en slutgiltig lösning i fö- revarande hänseende i sådana fall, då tvekan visserligen råder 0111 vem som skall anses företräda en fastighet men förrättningen i och för sig icke be— höver beröras därav. Problemet kan framför allt få betydelse vid vissa ägan- derättstvister. Stundom kunna båda ägarepretendenterna enas om åtgärd som skall vidtagas för den ifrågavarande fastighetens räkning. I andra fall kan det vara lämpligt att uppskjuta förrättningen i avvaktan på tvistens lösande vid domstol. Om frågan angående behörig sakägare är av betydelse endast i samband med ett bedömande av giltigheten av träffad överenskom- melse, är situationen emellanåt den, att förrättningsmannen — oberoende av om giltig överenskommelse föreligger — själv kan besluta i enlighet med dess innehåll. I de fall, då flera ha anspråk på äganderätten och tvisten, såsom nyss berörts, kan lämnas oavgjord av förrättningsmannen, böra samt— liga pretendenter antecknas och kallas till sammanträde såsom sakägare. Endast såvida det är oundgängligen erforderligt bör förrättningsmannen taga ställning till frågor av detta slag.
Enligt föreskrift i paragrafens sista stycke skall förrättningsmannen för utseende av god man att bevaka bortovarande sakägares rätt göra sådan anmälan, som avses i 18 kap. 4 & föräldrabalken. Föreskriften motsvarar med vissa jämkningar i redaktionellt hänseende bestämmelser i jorddelnings- lagen och lagen om enskilda vägar.
14 5.
Då den byggnadsnämnden tillkommande vetorätten förutsätter ett för- slag till gemenskapens anordnande eller i varje fall en utredning av de olika möjligheter, som härutinnan kunna tänkas, bör den första uppgif— ten under förfarandet vara att få till stånd en preliminär inventering av skilda yrkanden och uppslag till lösningar. I enlighet härmed stadgas i första stycket av förevarande paragraf, att förrättningsmannen skall efter överläggning med sakägarna utreda förutsättningarna för inrättande av den sökta anläggningen.
Utgångspunkten för förrättningsmannens bedömande av de materiella frågor som uppkomma är naturligen sökandens yrkanden i saken. Dessa kunna i många fall framgå av den till länsstyrelsen ingivna ansökningen om förrättning. Med hänsyn till ansökningens begränsade syfte får man emellertid räkna med att förrättningsmannen ofta icke genom densamma får mera klarhet om sökandens ståndpunkt än att denne önskar få till stånd en för sökandens fastighet och ytterligare någon eller några fastigheter gemensam anläggning av visst slag. Det kan därför vara lämpligt, att sö- kanden i förrättningens inledande skede beredes tillfälle att närmare klar- göra sina önskemål angående anläggningens utformning, i företaget delta- gande fastigheter, fördelning av bidragsplikten och liknande spörsmål.
Särskild uppmärksamhet påkallar emellertid frågan, vilken betydelse sökandens ståndpunkt bör ha för förrättningsmannens prövningsbefogen- het. Är meningen den, att förrättningsmannen bör äga att oberoende av de yrkanden, som av sökanden framställts, pröva om och på vilket sätt en anläggning skall inrättas, reduceras avsevärt betydelsen av frågan om sö- kandens möjligheter att framställa sina önskemål. Vad sökanden gör gäl- lande innefattar då endast ett påpekande till förrättningsmannen, som denne kan acceptera eller avvisa. Annorlunda blir situationen, om sökandens yr- kanden anses böra ange den ram, inom vilken förrättningsmannens pröv- ning skall hållas. I så fall erfordras uppenbarligen en lagregel med denna begränsande innebörd. Motsvarighet till en dylik bestämmelse möter inom domstolsförfarandet i tvistemål, för vilka gäller regeln att dom ej må givas över annat eller mera än vad part i behörig ordning yrkat. Är saken sådan, att förlikning därom är tillåten, må vidare dom ej grundas å omständig— het, som icke av part åberopats till grund för hans talan. Skälet till denna ordning är, att det allmännas medverkan i sådana fall, där parterna kunna träffa överenskommelse om den fråga tvisten gäller, ansetts böra inskrän- kas till att lösa blott det konkreta rättsspörsmål, rörande vilket rättsskydd begäres. Några allmänna intressen som kunna tala för ett bedömande i strid med båda parternas önskemål göra sig här ej gällande.
Enligt fastighetsbildningskommitténs uppfattning måste den nu antydda principen tillerkännas berättigande även inom det område, som beröres av förslaget. Det kan sålunda generellt sett icke komma i fråga att sträcka prövningen utöver sakägarnas yrkanden. Å andra sidan är det med hän- syn till förrättningsprövningens särskilda karaktär ofrånkomligt med vissa begränsningar av den ifrågavarande principen, utan vilka förfaran- det skulle bli alltför omständligt och tungrott. Medan det vid inledandet av en rättegång är regel, att parternas ståndpunkter föreligga tämligen preci— serade, vet man vid påbörjandet av en förrättning ofta icke alls hur sak- ägarna komma att ställa sig. Det är ej sällan ogörligt och i många fall dess- utom olämpligt att av sökanden kräva någon mera bestämd ståndpunkt, innan de aktuella spörsmålen blivit belysta genom klargörande uttalan- den av förrättningsmannen och genom diskussioner mellan sakägarna un- der förrättningsmannens ledning. Otvivelaktigt kommer det också ofta att bli en tillfällighet vem som ansöker om förrättningen. Denna tillfällighet bör då ej alltför mycket påverka förrättningens genomförande. Med hän- syn till det anförda kan ett obegränsat fasthållande vid sökandens yrkan— den såsom normerande för prövningens omfattning leda till i hög grad otillfredsställande resultat. Om förrättningsmannen skulle finna en av sö- kanden föreslagen lösning möta hinder enligt lagens föreskrifter, vore han således nödsakad att genast inställa förrättningen. Även om en annan sak— ägare vore beredd att genast föreslå en acceptabel anordning, skulle denna icke kunna komma under bedömande utan ny ansökan till länsstyrelsen
om förordnande av förrättningsman. Att en reglering, som skulle leda till sådana resultat, icke kan förordas synes kommittén uppenbart.
I syfte att möjliggöra ett mera rationellt förfarande bör förrättningen i stället ordnas så, att förrättningsmannen fritt prövar olika uppslag, an- tingen dessa framförts av sökanden eller annan sakägare eller ock av för— rättningsmannen själv. Ofta kan därvid uppnås enighet om en ändamåls- enlig lösning, och förrättningsmannen har då blott att pröva överenskom- melsens innehåll med hänsyn till dess inverkan på tredje mans rätt (17 å). Eljest har han att självständigt pröva uppkommande frågor och kan där- vid i många fall vinna anslutning från åtminstone någon sakägare. Först om så ej blir fallet, kommer frågan om förrättningsprövningens bunden- het av sakägarnas ståndpunkter på sin spets. Skulle det vid en tolkning av dessa ståndpunkter befinnas, att såväl den ursprunglige sökanden som andra sakägare förknippa sina önskemål om inrättandet av en gemensam- hetsanläggning med bestämda villkor, vilkas uppfyllande skulle strida mot lagförslagets bestämmelser, torde det ligga i sakens natur att förrättnings- mannen har att inställa förrättningen. Det vanliga torde emellertid kunna antagas bli att åtminstone någon sakägare, som önskar, att anläggningen skall komma till stånd, kan tänka sig alternativa lösningar i fråga om dess utformning och därför icke framställt mera bestämda yrkanden i detta hän- seende. Förrättningsmannen bör då i allmänhet ha fria händer att'efter de materiella reglerna pröva de skilda frågor, vilka måste lösas i samband med inrättandet av en anläggning av det slag, som avses med hans förordnande. Inom förordnandets ram är förrättningsmannen i detta fall således oför— hindrad och även skyldig att bedöma sådana frågor som anläggningens utformning och lokalisering, ersättning för upplåtet utrymme, fördelning av bidragsskyldigheten m. m_.
I ett bestämt hänseende har kommittén emellertid funnit en skärpning påkallad, nämligen i fråga om möjligheten att till företaget ansluta fastig- het mot ägarens bestridande. Med hänsyn till verkningarna för den en- skilde fastighetsägaren har det synts mindre tillfredsställande, om en fas- tighets anslutning till det gemensamma företaget skulle kunna genom- föras trots att varken fastighetens ägare eller ägaren till någon annan fas- tighet, som själv komme att deltaga, hyste något intresse därför. Genom en dylik anordning skulle förslaget förlora en väsentlig del av sin privaträtts— liga karaktär och närma sig en offentligrättslig reglering med syfte att främja i första hand vissa allmänna intressen. För att bereda sakägarna ett inflytande på anslutningsfrågans avgörande har kommittén i 2 5 tredje stycket upptagit en bestämmelse av innehåll att fastighet ej må anslutas mot ägarens bestridande, utan att förslag därom framställts eller biträtts av ägare till fastighet, som skall ingå i företaget. Rörande stadgandets när- mare innebörd hänvisas till vad i motiven till 2 & uttalas härom.
Den undersökning förrättningsmannen enligt förevarande paragraf har
att verkställa skall i första hand avse en fullständig kartläggning av de olika faktorer, som kunna inverka på bedömandet enligt förslagets all— männa materiella regler. Förrättningsmannen har emellertid skyldighet att under utredningsarbetet få belyst även det material, som äger bety- delse för utövandet av byggnadsnämndens vetorätt. Om i god tid sådana hinder mot företaget beaktas, som kunna komma att uppställas av bygg- nadsnämnden, kunna förrättningsmannen och sakägarna genom att för- bereda alternativa lösningar vinna avsevärda besparingar med avseende å såväl tid som kostnader.
Enligt kommitténs mening är det av största vikt, att den preliminära ut- redningen sker i nära samverkan med sakägarna, och hållandet av över- läggningar med dessa har i lagtexten angivits som en obligatorisk skyldig— het för förrättningsmannen. Några närmare regler för det sätt, varpå sak- ägarnas deltagande bör anordnas, ha icke meddelats utöver den allmänna föreskriften i 125 om förhandlingsordningen vid sammanträde. Förrätt— ningsmannen har således stor frihet att gestalta sättet för sakägarnas med- verkan efter vad som i det enskilda fallet finnes vara ändamålsenligt. Där det med hänsyn till sakägarnas allmänna inställning till den väckta frågan är möjligt, bör förrättningsmannen söka inskränka sin verksamhet till att leda förhandlingarna mellan sakägarna, bidraga med upplysningar samt att söka få till stånd en överenskommelse. I andra fall kan det finnas skäl för förrättningsmannen att mera aktivt deltaga i överläggningarna och att även ange sin egen ståndpunkt. Endast undantagsvis torde situationen vara sådan, att förrättningsmannen kan anses befogad att omedelbart efter en enbart formell redovisning av sakägarnas ståndpunkter skrida till avgörande av uppkomna frågor.
F örrättningsmannens utredning kan ge till resultat antingen att hinder mot anläggningens inrättande anses föreligga eller att anläggningen fin- nes böra komma till stånd. I det förstnämnda fallet skall han jämlikt 16 5 första stycket så snart ske kan inställa förrättningen. Förutsättningen här- för är dock, att hinder föreligger i sådant hänseende, varom är stadgat i förslagets inledande allmänna bestämmelser. Föreligger däremot hinder enbart av anledning, som det tillkommer byggnadsnämnden att beakta, bör, såsom i annat sammanhang påpekats, förrättningsmannen icke utan nämn- dens hörande och mot dess uppfattning äga inställa förrättningen på sådan grund. Även om han i regel kan förutsättas ha god kännedom om de aktuella planläggningsfrågorna och liknande spörsmål, kan icke bortses från möj— ligheten, att han och byggnadsnämnden hysa skilda uppfattningar i kon- kreta frågor. Skulle det därvid visa sig, att förrättningsmannen anser hinder mot företaget möta från plansynpunkt men att byggnadsnämnden har mot- satt åsikt, vore det icke rimligt, om den förre kunde förhindra en anläggning, som med hänsyn till de inledande materiella reglerna i förslaget borde tillåtas.
Finnes enligt den preliminära utredningen anläggningen ur ifrågavarande privaträttsliga synvinkel böra komma till stånd, har förrättningsmannen att sammanfatta och redovisa utredningens resultat. Ha sakägarna träf- fat överenskommelse i uppkommande frågor, bör förrättningsmannen re- dovisa denna (jfr 17 5). Eljest skall han framlägga sitt eget bedömande i saken. Syftet med redovisningen är att ge byggnadsnämnden erforderligt underlag för dess prövning. Kommittén har ansett lämpligt att utrednings- resultatet i allmänhet får karaktären av ett regelrätt förslag om anlägg- ningens inrättande, vari innefattas även de närmare villkor som enligt lag- stiftningen skola fastställas för företaget. I paragrafens andra stycke stadgas därför att, om ej i avseende, varom tidigare i förslaget är stadgat, hinder mot företaget föreligger, förrättningsmannen har att hänskjuta ärendet till byggnadsnämnden för inhämtande av medgivande jämlikt 15 å och att därvid överlämna förslag till företagets anordnande. Sådant förslag kan innehålla antingen en bestämd utformning av företaget eller ock alt-erna- tiva lösningar. Behörig att upptaga ärendet är byggnadsnämnden i den kommun, där de av företaget berörda fastigheterna äro belägna, och nå— gon uttrycklig kompetensregel synes knappast påkallad. Skulle fastighe— terna i undantagsfall ligga i skilda kommuner, torde — i överensstäm- melse med vad som gäller enligt byggnadslagstiftningen —— nämnden i var- dera kommunen vara behörig såvitt avser fastighet inom dess område. De komplikationer, som till följd härav skulle kunna uppstå, komma säker- ligen i allmänhet att bemästras genom samråd mellan de berörda nämn- derna.
I fråga om de krav, som böra ställas på innehållet i förrättningsman— nens förslag, bör den naturliga utgångspunkten vara, att förslaget skall in- nehålla så mycket som erfordras för att byggnadsnämnden skall kunna taga ståndpunkt till detsamma. Att utredningen skall vara fullständig är visserligen av betydelse för det fortsatta förrättningsförfarandet men bör ej föranleda, att det avgivna förslaget redovisar även sådana rent privat- rättsliga frågeställningar — t. ex. bidragsskyldighetens fördelning _ som sakna betydelse för nämndens bedömning. Ej heller har det synts påkal- lat att kräva en beskrivning av byggnadstekniska eller liknande detaljer i fråga om anläggningar, för vilkas utförande byggnadslov fordras. Väl kan det i många fall vara lämpligt att frågan om byggnadslov prövas i sam- band med nämndens bedömande enligt de här föreslagna reglerna, och under förutsättning att utredningen är fullständig i båda dessa hänseen— den möter ej heller hinder att ärendena upptagas till behandling samti- digt. Härigenom undgås den risk, som eljest kan föreligga, nämligen att byggnadsnämnden efter att en gång ha lämnat sitt medgivande till anlägg- ningen enligt nu ifrågavarande lagstiftning sedermera vägrar byggnadslov. I andra situationer kan det emellertid befinnas mindre lämpligt att belasta utredningen rörande samverkansfrågorna med detaljerade byggnadstek-
niska undersökningar, och kommittén har med hänsyn till de i hög grad skiftande fall som kunna uppkomma icke funnit sig böra förorda några lagbestämmelser om gemensam behandling vid byggnadsnämnden av båda ärendena. På grund av det anförda vill kommittén i fråga om fordringarna på innehållet i förrättningsmannens förslag endast förorda ett stadgande, att förslaget skall innehålla uppgift å de fastigheter, för vilka anläggningen är avsedd, samt sådan beskrivning av anläggningen med hänsyn till läge, storlek och beskaffenhet i övrigt, som kan anses erforderlig för nämndens bedömande.
De nu förslagna reglerna ha synts böra underkastas en modifikation så- tillvida att kravet på avgivande av förslag till byggnadsnämnden ansetts icke behöva upprätthållas, då förrättningsmannen själv bedömer läget så att medgivande av nämnden kommer att vägras. Till bestämmelserna i andra stycket har fogats ett stadgande med denna innebörd. Där förut- sättningar för byggnadsnämndens medgivande enligt förrättningsmannens mening saknas, bör det vara tillräckligt, att han till nämnden överlämnar utredningsresultatet i befintligt skick och därvid på lämpligt sätt klargör anledningen till sitt ställningstagande. Skulle nämnden i något fall ha an- nan mening än förrättningsmannen, bör denne dock vara skyldig att på anmaning av nämnden upprätta vederbörligt förslag.
Det må understrykas, att den samverkan mellan förrättningsmannen och byggnadsnämnden, som avses med berörda regler, i tillämpningen kan komma att te sig på olika sätt i skilda situationer. Den av bestämmelserna angivna ramen medger nämligen visst utrymme för varierande arbetsme- toder, vilket synts kommittén vara en fördel. Det kan sålunda i många fall vara lämpligt att inhämta byggnadsnämndens mening redan innan för- rättningsmannen blir färdig med sitt preliminära bedömande. Utan stöd av särskild föreskrift kan förrättningsmannen också begära yttranden un- der hand från nämnden rörande olika alternativ till lösningar; förrätt- ningsmannens förbindelse med nämnden torde för övrigt ej sällan kunna utvecklas till ett mera kontinuerligt samråd. Härigenom kunna avsevärda besparingar i fråga om arbete och kostnader vinnas. I andra fall kan det visa sig praktiskt att förfara på motsatt sätt och sålunda fullfölja utred— ningsarbetet ända fram till det slutliga ställningstagandet, innan byggnads- nämnden inkopplas. Är förrättningsprövningen av enkel beskaffenhet —— exempelvis därför att förrättningsmannens verksamhet inskränker sig till att fastställa en mellan sakägarna träffad överenskommelse — saknas så- lunda anledning från arbetsekonomisk synpunkt att höra nämnden, in- nan förrättningsmannens verksamhet fortskridit så långt att endast det formella tillhandahållandet av det slutliga beslutet återstår.
15 5. I förevarande paragraf meddelas bestämmelser om byggnadsnämndens prövning.
Såsom i annat sammanhang berörts, böra enligt kommitténs mening grän- serna för nämndens prövning bestämmas i huvudsaklig överensstämmelse med nämndens allmänna åligganden jämlikt byggnadslagstiftningen. Nämn- dens uppgift bör därför vara att med avseende å det föreslagna anlägg— ningsföretaget bevaka de synpunkter nämnden vanligen har att anlägga. Att nämnden icke skall bedöma sådana utpräglat judiciella spörsmål som frå- gor om ersättning för upplåtet utrymme eller om fördelning av bidrag-s- skyldigheten är således tydligt. Vad det gäller är däremot i första hand att tillse, att företaget icke kommer i strid med gällande byggnadslagstiftning och med stöd därav fastställda planer eller meddelade bestämmelser rörande bebyggelsen inom det berörda området. Av särskild betydelse är härvid stadsplan eller byggnadsplan. Att en anläggning står i överensstämmelse med gällande detaljplan är emellertid icke tillräckligt. Ofta är planen för- åldrad och föremål för omarbetning, vilken ännu ej givit till resultat att planändring antagits och fastställts, och det kan då icke vara rimligt att lämna den fortgående utvecklingen utan beaktande. Jämväl då fråga är om tätbebyggelse på förut icke planlagd mark erfordras ett bevakande från det allmännas sida av att anläggningsföretaget utformas på ändamålsenligt sätt. Kommittén finner det därför icke kunna komma i fråga att i'tätbe- byggelsefallen binda prövningen till en detaljplan. En dylik ordning skulle medföra svårigheter att inom rimlig tid få till stånd önskvärda anläggningar, eftersom man alltid vore nödsakad att avvakta fastställelse av ny eller ändrad plan. Därigenom skulle olägenheter uppkomma även från andra syn- punkter. I stället bör eftersträvas ett tämligen fritt bedömande av det till- tänkta anläggningsföretaget i syfte att förhindra, att detta föranleder från allmän synpunkt olämplig bebyggelse eller markanvändning i övrigt. Är en gällande plan nytillkommen och motsvarar den därför de vid prövnings- tillfället gängse strävandena inom kommunen i fråga om bebyggelsens ord- nande, är dock i allmänhet tillräckligt att konstatera företagets förenlig- het med planen. På nu anförda skäl bygger huvudregeln i förevarande pa- ragraf. Finnes anläggningens inrättande icke strida mot fastställd plan eller bestämmelser, som gälla med avseende å markens bebyggande, och ej heller eljest föranleda från allmän synpunkt olämplig bebyggelse eller markanvändning i övrigt, skall sålunda byggnadsnämnden lämna medgi- vande till företaget.
Självfallet är det önskvärt att så långt det är möjligt samordna bygg- nadsnämndens prövning enligt förslaget med det bedömande, som med stöd av byggnadslagstiftningen företages av nämnden eller annan byggnadsreg- lerande myndighet. Det måste sålunda vara angeläget att förhindra, att i de delar samma frågor komma under bedömande prövningarna utfalla olika, så att exempelvis en anläggning anses böra tillåtas jämlikt förevarande paragraf men byggnadslov senare vägras. Visserligen torde det icke vara möjligt att helt bortse från denna risk ens om prövningarna utföras av samma myndighet; på grund av ändrad sammansättning eller andra om-
ständigheter kunna resultaten bli olika. Att obligatoriskt sammankoppla de båda prövningarna bör emellertid, såsom förut berörts, av andra skäl ej komma i fråga. Det har synts kommittén vara att föredraga att vart— dera prövningsförfarandet blir formellt fristående i förhållande till det andra. Genom att den myndighet, som sist tager ställning, i praktiken måste anses starkt bunden av det tidigare bedömandet, torde berörda olägenhe- ter emellertid i regel undvikas. En förutsättning är dock, att de materiella villkoren för prövningen i de hänseenden, som i båda fallen skola beaktas, äro i huvudsak överensstämmande. För inrättande av gemensamhetsanlägg- ning böra därför icke heller strängare krav uppställas än de, som gälla enligt byggnadslagstiftningen. Så kommer emellertid att ske, om ej för- slaget kompletteras med en motsvarighet till de dispensmöjligheter, som föreligga enligt nämnda lagstiftning. På grund härav har i paragrafen upptagits ett stadgande, enligt vilket, om företaget strider mot fastställd plan eller byggnadsreglerande bestämmelser, medgivande av byggnads- nämnden dock må lämnas, då särskilda skäl äro därtill. Genom den dis- kretionära prövningsrätt byggnadsnämnden härigenom föreslås erhålla kan nämnden åstadkomma en anpassning av prövningen enligt kommitténs förslag till de byggnadsreglerande föreskrifternas tillämpning. Det ligger exempelvis i sakens natur, att sådana särskilda skäl, som avses i lagtex- ten, icke äro för handen, om byggnadslov icke kan beviljas, medan de å andra sidan måste anses föreligga i det fall att dispens mot något i bygg- nadslagstiftningen upptaget förbud meddelats genom slutgiltigt avgörande av nämnden eller annan myndighet, exempelvis länsstyrelsen. Där sådant avgörande ännu ej föreligger, kan det i tveksamma situationer ofta vara lämpligt att nämnden avvaktar detta. Eljest kan nämnden, i förekom- mande fall efter samråd med den andra myndigheten, i allmänhet erhålla tillräckligt underlag för att självständigt pröva dispensfrågan.
Om de angivna förutsättningarna icke äro uppfyllda, har byggnadsnämn- den att vägra medgivande. Hinder föreligger ej att förbinda ett medgivande med inskränkande villkor, blott detta grundas å omständighet, som bygg- nadsnämnden enligt paragrafen har att beakta. Denna möjlighet torde kunna bli av praktisk betydelse med hänsyn till den tidsvinst, som därige— nom kan uppnås. Förrättningsmannen behöver sålunda ej uppgöra och till nämnden överlämna ett nytt förslag, som måhända blott i någon detalj skiljer sig från det tidigare. Å andra sidan förutsättes, att villkorligt medgi- vande kommer till användning blott i sådana fall, då utsikter till undan— röjande av det påtalade hindret verkligen föreligga. För att förvissa sig härom kan det självfallet ofta vara lämpligt att nämnden, innan den med— delar sitt beslut, samråder med förrättningsmannen i detta hänseende. Slut- ligen må påpekas betydelsen av att ett beslut, som i något avseende går sak— ägare emot, förses med en klargörande motivering. I annat fall kan den, som
vill överklaga beslutet, få svårigheter att precisera sin talan och besvärs- prövningen kan därigenom komma att kännetecknas av bristande effek- tivitet. Att i lagen inskriva en skyldighet för byggnadsnämnden att angiva skälen till beslutet har emellertid icke befunnits erforderligt. En sådan skyldighet har nämligen ansetts följa av 3 & sista stycket byggnadsstadgan.
I fråga om möjligheterna till överprövning av byggnadsnämndens avgö- randen enligt första stycket skulle, därest särskilda föreskrifter ej med- delades, i detta hänseende gälla kommunallagens regler om besvär mot be- slut av kommunala nämnder i allmänhet. Den kommunala besvärsrätten är emellertid mindre ändamålsenlig beträffande de förhållanden, som av- ses med kommittéförslaget. Rätten att anföra kommunalbesvär är sålunda å ena sidan — såsom torde framgå av det följande _ alltför vidsträckt, enär den medger talan mot varje beslut, som ej är av rent förberedande eller verkställande art, och å andra sidan för inskränkt, eftersom den är begränsad till vissa särskilda besvärsgrunder (765 2 mom. kommunalla- gen). Kommittén har därför funnit erforderligt att uppställa speciella regler om rätt att överklaga byggnadsnämndens beslut i hithörande fall. Det kom- munala besvärsinstitutets inskränkning till särskilda besvärsgrunder blir härigenom icke tillämplig. Reglerna ha upptagits i förevarande paragrafs andra stycke.
Med hänsyn till den avgörande betydelse byggnadsnämndens ståndpunkt får på Spörsmålet om gemensamhetsanläggnings inrättande och gestalt- ning är det enligt kommitténs mening ofrånkomligt, att nämndens avgö- randen i princip skola få överklagas och att omprövning därvid sker av av- görandet i hela dess vidd. Härigenom vinnes dessutom en av nämndens uppgifter enligt förslaget motiverad överensstämmelse med byggnadslag- stiftningens reglering av motsvarande spörsmål. En oinskränkt möjlighet till fullföljd kan emellertid föranleda vissa olägenheter. De dubbla besvärs- vägar, som bli följden av att såväl byggnadsnämndens som förrättnings— mannens beslut kunna överklagas, äro sålunda ägnade att i Viss mån kom- plicera och fördröja prövningsförfarandet. Å andra sidan bör risken för överklaganden i alltför stor omfattning av byggnadsnämndens beslut icke överdrivas. Ett vägrat medgivande behöver exempelvis ej under alla om- ständigheter föranleda förrättningens inställande. Finnas utsikter, att för- rättningsmannen skall kunna nå en positiv lösning i annan riktning än som anvisats i det tidigare förslaget, kan ett överklagande ofta undvikas genom att förrättningsmannen uppgör nytt förslag, vartill byggnadsnämn— dens medgivande inhämtas. Ehuru redan det nu anförda är ägnat att minska betydelsen av en besvärsrätt med avseende å byggnadsnämndens avgö- rande, har kommittén funnit angeläget att även genom uttrycklig lagbe- stämmelse begränsa rätten att föra talan till de mest angelägna fallen. Det kunde med hänsyn till utsikterna att uppgöra nya förslag förtjäna över-
vägas att icke medge besvärsrätt förrän alla sådana möjligheter blivit ut- tömda. Från rättssäkerhetssynpunkt kan denna tanke dock ej accepteras, eftersom den kan leda till att sakägarna tvingas nöja sig med en sämre lösning än nödvändigt. Det kan ju ej uteslutas, att redan det beslut, som byggnadsnämnden meddelat med anledning av förrättningsmannens ur- sprungliga förslag, skulle ha blivit i högre instans ändrat till sakägarnas förmån. Däremot kan det icke möta betänkligheter att avskära besvärs— rätten, då nämnden lämnat ett medgivande, som helt överensstämmer med förslaget. Den som är missnöjd kan då klaga i judiciell väg över förrätt- ningsmannens avgörande och därvid åberopa även sådana synpunkter av allmän natur, vilka kunna påverka bedömandet av de vid förrättningen uppkommande frågorna. Någon rätt att föra talan mot byggnadsnämndens beslut synes därför ej vara erforderlig i detta fall. Den, som vill göra gäl- lande att nämnden då den lämnat medgivande åsidosatt enbart de allmänna intressen nämnden har att bevaka, synes icke heller ha något berättigat anspråk på att omprövning sker i annan ordning än den i byggnadslagstift- ningen stadgade, t.ex. i samband med byggnadslovgivning. Då nämnden däremot vägrat att lämna medgivande, utgör detta ett absolut hinder mot den föreslagna gemensamhetsanläggningens genomförande och det kan ej komma i fråga att avskära besvärsrätt för rättsägare, som avgörandet går emot. Det bör härvid uppenbarligen vara likgiltigt, om förrättningsmannen avgivit förslag till företagets ordnande eller med stöd av 145 andra stycket sista punkten underlåtit detta. Vad här sagts om vägrat medgivande bör gälla även ett medgivande, vilket förbundits med inskränkande villkor inne- bärande avvikelse från förrättningsmannens förslag. Av nu anförda skäl har i andra stycket av förevarande paragraf stadgats, att talan mot byggnads- nämnds beslut må föras, om nämnden vägrat medgivande till företaget eller vid sådant medgivande fogat villkor, som innefattar avvikelse från förrätt- ningsmannens förslag. '
I överensstämmelse med byggnadslagstiftningens regler föreslår kom- mittén, att besvär över byggnadsnämndens beslut skola anföras hos läns- styrelsen. Föreskrift härom har upptagits i andra stycket. Särskilda reg- ler om besvärstid ha icke synts erforderliga. Till följd härav är besvärs- tiden normalt tre veckor, räknat från det klaganden fick del av beslutet; jfr lagen den 4 juni 1954 om besvärstid vid talan mot förvaltande myndig- hets beslut. Att klagotiden icke skall räknas från beslutets dag utan från delgivningen kan medföra olägenheter med avseende å den fortsatta hand- läggningen därest icke samtidigt skapas garantier för att sakägarna er- hålla underrättelse om beslutet så att klagotiden kan börja löpa.
I fråga om formerna för länsstyrelsens handläggning bli de för länssty- relsens verksamhet i allmänhet gällande reglerna att tillämpa. Då läns- styrelsen vid sin prövning, huruvida medgivande skall lämnas, har att följa de i första stycket angivna villkoren, innebär detta bl. a., att även länssty-
relsen i princip har befogenhet att, då särskilda skäl äro därtill, lämna medgivande, trots att företaget strider mot fastställd plan eller bestäm- melser, som gälla med avseende å markens bebyggande. Av motiven till stadgandet framgår såväl bestämmelsens syfte att bringa förslaget i över- ensstämmelse med byggnadslagstiftningens dispensregler som vissa rikt- linjer för bedömande av Spörsmålet, när särskilda skäl skola anses före- ligga. I enlighet härmed skall länsstyrelsen i princip ej äga tillåta en mot plan eller byggnadsreglerande bestämmelse stridande anläggning, med mindre vederbörande myndighet enligt byggnadslagstiftningen meddelat dis- pens från gällande förbud eller i varje fall sådan dispens kan med säker- het påräknas. En kompletterande regel har emellertid ansetts påkallad med tanke på ett speciellt fall. I syfte att säkerställa kommunernas s. k. plan- monopol upptager nämligen 71 Q 1 mom. andra stycket byggnadsstadgan en föreskrift, enligt vilken klagan ej må föras över byggnadsnämnds beslut, varigenom medgivande till avvikelse från fastställd generalplan eller stads- plan vägrats, vederbörande obetaget att söka medgivande till åtgärden hos Kungl. Maj:t. För att samordna byggnadslagstiftningen med den av kom— mittén föreslagna lagen i vad avser skyddet för det kommunala planmono- polet har kommittén i paragrafens andra stycke andra punkten infört en motsvarighet till nämndens vetorätt enligt byggnadsstadgan. I den mån överklagade beslutet grundats därå, att företaget skulle strida mot fastställd generalplan eller stadsplan, må länsstyrelsen sålunda ej med frångående av byggnadsnämndens mening medgiva företaget. Det är att märka, att stad- gandet icke under alla omständigheter hindrar länsstyrelsen från att ändra överklagade beslutet i berörda hänseende. Finner länsstyrelsen skäl till viss ändring, vartill byggnadsnämnden i avgivet yttrande samtyckt, kan ej an- ses, att länsstyrelsen frångår byggnadsnämdens mening. Slutligen må erin- ras, att nämndens vetorätt i förevarande situation är begränsad till läns- styrelsens handläggning. Det möter således i och för sig icke något hinder för Kungl. Maj:t vid överprövning av länsstyrelsens beslut att medge ett företag, som strider mot fastställd generalplan eller stadsplan, trots att bygg- nadsnämnden icke velat lämna något medgivande. Härutinnan överensstäm- mer förslaget med 71 5 byggnadsstadgan.
16 &.
Sedan definitivt beslut enligt föregående paragraf meddelats, har förrätt— ningsmannen att företaga slutlig prövning. Om medgivande till företaget vägrats, bör detta ofta vara en anledning att avbryta förrättningen och be- sluta om dess inställande. Även om alternativa lösningar skulle kunna tän- kas och dessutom förberetts vid förrättningen, kan situationen nämligen vara sådan, att även dessa drabbas av det hinder, som jämlikt 15 5 befun— nits möta mot företaget. Har förrättningsmannen underlåtit att upprätta särskilt förslag, kan någon annan lösning än förrättningens inställande
för övrigt icke gärna ifrågakomma. I andra fall kan förrättningsmannen tänkas finna en möjlighet att genom viss förändring av den föreslagna an- ordningen undanröja uppkommet hinder och till byggnadsnämnden in- komma med ett nytt förslag i överensstämmelse därmed. Att alla utvägar till uppnående av ett positivt resultat böra prövas ligger i sakens natur. Med hänsyn till förhållandenas skiftande karaktär är det dock icke möj— ligt att i lagtexten närmare ange i vilka fall anledning föreligger att söka nya lösningar, och kommittén har därför velat ge förrättningsmannen rätt att med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet välja mellan att inställa förrättningen och att uppgöra nytt förslag. Har medgivande jämlikt 15 5 blivit helt eller delvis vägrat, må förrättningsmannen därför enligt förevarande paragrafs första stycke efter omständigheterna inställa förrättningen eller till byggnadsnämnden överlämna nytt förslag till fö- retagets anordnande. Såsom framgår av lagtexten, är valrätt för handen såväl då medgivande helt vägrats som då vid medgivande fogats villkor. I sistnämnda fall är det stundom också tänkbart, att förrättningsmannen kan justera företagets utformning på sådant sätt, att fullständig överensstäm- melse med villkorets fordringar vinnes och anläggningen sålunda kan inrät- tas utan att byggnadsnämndens mening ånyo inhämtas. Vidare må framhål- las, att stadgandets ordalydelse icke avses utgöra hinder mot att nytt för— slag upprättas redan innan det visar sig, om ett av byggnadsnämnden helt eller delvis vägrat medgivande blir ståndande. Härigenom kan en tidsödande och ej sällan oviss besvärsprövning undvikas.
Nu berörda stadgande förutsätter, att förrättningsmannen anser villko- ren för anläggningens inrättande frän privaträttslig synpunkt vara upp- fyllda. I annat fall saknas nämligen anledning att inkoppla byggnadsnämn- den. Där hinder mot företaget möter redan på grund av de i förslagets in- ledande avsnitt eller i 17 å stadgade villkoren för anläggningens tillkomst, bör förrättningsmannen ha att så snart ske kan avbryta utredningsarbetet och meddela beslut om förrättningens inställande. Då ett absolut hinder uppstått, skall förrättningsmannen således icke vidare nedlägga arbete på att göra utredningen fullständig i Övriga hänseenden. Fördelarna av att prövningen på detta sätt begränsas till det vid varje tillfälle avgörande överväga enligt kommitténs mening nackdelarna av den tidsutdräkt, som i regel blir ofrånkomlig för den händelse överinstans, vilken anser av för— rättningsmannen konstaterat hinder icke vara för handen, nödgas åter- förvisa målet till förrättningsmannen. I överensstämmelse härmed har i en andra punkt av förevarande stycke intagits en bestämmelse, enligt vil- ken, då hinder mot företaget finnes möta av annan anledning än ställnings- tagande enligt 15 &, förrättningen skall så snart ske kan inställas. Bestäm— melsen är tillämplig oavsett under vilket skede av förrättningen hindret uppkommer. Även om det i regel torde visa sig redan på ett inledande sta- dium att den sökta anläggningen icke kan komma till stånd, får man
säkerligen i viss utsträckning räkna med att ett negativt resultat kom- mer till synes först efter det att ärendet prövats av byggnadsnämnden. Sålunda kunna under förrättningens gång nya förhållanden inträffa, vilka föranleda ett ändrat bedömande. Uppmärksammas bör även det fall, att nämnden vid medgivande jämlikt 15 å fogat villkor, vars uppfyllande skulle komma i strid med de allmänna materiella förutsättningarna för anläggningens tillkomst.
Paragrafens andra och tredje stycken taga sikte på det motsatta fallet att anläggningen finnes böra komma till stånd. Förrättningsmannen har då att på grundval av medgivande jämlikt 15 å företaga slutligt bedömande av uppkommande frågor samt meddela beslut om anläggningens inrättande (anläggningsbeslut). Att medgivande därvid skall föreligga enligt lagakraft- vunnet avgörande följer av allmänna rättsprinciper och har ej ansetts be- höva uttryckligen stadgas.
Att den slutliga prövningen skall ske på grundval av byggnadsnämn- dens eller vederbörande besvärsmyndighets medgivande innebär, att för- rättningsmannen ej äger gå utöver medgivandets innehåll. Ehuru man av den förberedande utredningen måste kräva sådan fullständighet, att ytterligare förslag till lösningar som regel icke äro erforderliga, möter det ej något hin- der, att förrättningsmannen företager erforderliga jämkningar i sitt preli— minära ställningstagande. Dessa kunna antingen föranledas av eventuella, vid medgivandet fogade villkor eller gälla sådant, som ej beröres av lämnat medgivande, t. ex. jämkning av fastigheters andelstal. Det kan vidare icke bortses från det fall, när under förrättningens gång nya omständigheter in- träffa, vilka föranleda ett ändrat bedömande. Det bör då även stå öppet för förrättningsmannen att upprätta ett helt nytt förslag och inhämta bygg- nadsnämndens mening därom. Eljest skulle förrättningsmannen vara nöd- sakad att avsluta den pågående förrättningen endast för att medge miss- nöjd sakägare rätt att påkalla ny förrättning, vid vil-ken frågan kunde prö- vas i hela sin vidd.
Då samverkansfrågan erhåller en positiv lösning, skall förrättningsman- nen meddela beslut om anläggningens inrättande. Sådant beslut — i för— slaget benämnt anläggningsbeslut —— utgör jämte lagens regler själva grun- den för företagets verksamhet. Av beslutets innehåll bör därför fordras, att det anger förrättningsmannens uppfattning i de för det blivande före- taget mest väsentliga frågorna, som uppkomma vid förrättningen. Vilka spörsmål som äro av den grundläggande vikt, att de alltid skola redovi- sas i anläggningsbeslutet, framgår av paragrafens andra stycke. Tredje stycket innehåller en fakultativ bestämmelse, enligt vilken beslutet i visst fall kan komma att upptaga ytterligare en punkt. I andra vid förrättningen uppkommande frågor än de sålunda angivna skola förrättningsmannens avgöranden följaktligen i princip upptagas i fristående beslut; så är exem- pelvis fallet beträffande förrättningskostnaderna (18 å).
Anläggningsbeslutet skall i enlighet härmed till en början ange an- läggningens läge, storlek och huvudsakliga beskaffenhet i övrigt. Försla— get anger ej några närmare riktlinjer i frågan, vilken grad av utförlighet beslutet bör äga i angivna hänseenden, och spörsmålet måste därför be- dömas med hänsyn till arten av varje företag för sig. Ett krav motsva- rande vad som fordras i samband med byggnadslovgivning är självfallet alltför långtgående. Detaljutformningen får i stället ankomma på den hu- vudman eller samfällighet, som skall omhänderhava företagets angelägen- heter. Beslutet skall vidare ange de fastigheter, vilka anslutas till anlägg- ningen. I detta hänseende är förrättningsavgörandet av väsentlig betydelse och ändring i fråga om kretsen av fastigheter, som utgöra underlaget för anläggningens verksamhet, bör uppenbarligen ej få ske utan ny förrättning. Ett noggrant fastställande av omfattningen av det utrymme, som jämlikt 3 5 skall upplåtas för anläggningen, är av största vikt för den fortsatta verk- samheten liksom för bedömandet av ersättningsfrågan, och sådant utrym- me jämte ersättning med anledning av upplåtelsen skall också redovisas i anläggningsbeslutet. Att upplåtelsens omfattning utmärkes på karta eller annan särskild beskrivning torde ofta vara erforderligt eller åtminstone önskvärt. Med hänsyn till de i hög grad skiftande fall, som kunna före- komma, har uttryckligt stadgande härom emellertid icke ansetts böra föreslås. I fråga om ersättningen kan denna avse antingen själva upplå- telsen av utrymme eller annat intrång, som orsakas fastighet av anlägg- ningens utförande eller begagnande, eller ock gälla skada, som eljest upp- kommer för ägaren. Ersättning för skada av sistnämnda slag skall en- ligt nu förevarande stadgande alltid upptagas för sig, medan övriga båda poster kunna sammanslås. Anledningen till att gottgörelse för personlig skada skall anges separat är, att den följer delvis andra regler i fråga om sättet för beloppets erläggande. Enligt 36 å andra stycket skall nämligen ersättning av detta slag ej liksom andra ersättningsbelopp nedsättas hos länsstyrelsen. Vidare skall anläggningsbeslutet upptaga den andel, som skall anses motsvara varje deltagande fastighets beräknade behov av anlägg- ningen (andelstal). Dessa andelstal åsyfta, såsom framgår av 6 och 7 Så, att ange normen för fördelningen mellan de anslutna fastigheterna av såväl skyl- digheten att bidraga till företagets kostnader som rätten att utnyttja an— läggningen i en bristsituation, då ransonering av utnyttjandet erfordras. Förutom den fördelning efter fasta andelstal, varom nu är fråga, kan bi- dragsskyldigheten i vissa fall även fullgöras genom erläggande av särskilda bidrag, bestämda efter fastigheternas verkliga tillgodogörande av anlägg- ningen. Tillämpningen av sistnämnda fördelningsnorm är emellertid an— förtrodd sakägarna själva, och anläggningsbeslutet skall ej innehålla några uppgifter i detta hänseende.
Av de obligatoriska uppgifter, som skola intagas i anläggningsbeslutet, återstå de begränsningar, som skola gälla i fråga om möjligheterna för samfällighet att åtnjuta särskild förmånsrätt i anslutna fastigheter för bi-
drag till samfälligheten. Denna förmånsrätt, som grundas på en av kom- mittén föreslagen, fristående lag om förmånsrätt för fordringar enligt la- gen om vissa gemensamhetsanläggningar, är enligt förslaget inskränkt till visst maximibelopp för varje fastighet motsvarande vad å fastigheten be- löper av den beräknade kostnaden för anläggningens utförande och till en längsta tid, varunder anläggningen med sedvanligt underhåll kan an— tagas bevara sitt värde väsentligen oförminskat. Med hänsyn till förmåns- rättens betydelse för såväl delägarna som tredje man bör bestämmandet av de angivna faktorerna uppenbarligen tillkomma förrättningsmannen.
Utöver de obligatoriska uppgifterna kan anläggningsbeslutet enligt pa- ragrafens tredje stycke jämväl innehålla vissa föreskrifter om tillämp— ningen av sådan begränsning av anläggningens utnyttjande, varom stad- gas i 7 5. Som huvudregel gäller visserligen principen att det andelstal, som skall fastställas för varje fastighet motsvarande dess beräknade be— hov av anläggningen, omedelbart utmärker det sätt, varpå begränsningen av utnyttjandet i stort sett skall genomföras, då en ransonering behöver tillgripas. De närmare ordningsregler, som skola bestämma hur utnyttjan- det i detalj bör äga rum, ankommer däremot i princip på intressenterna själva att meddela. Av skäl, som angivits i motiven till 7 5, har det emellertid ansetts lämpligt att möjliggöra ett utnyttjande av förrättningsmannens sak- kunskap i detta hänseende, och förslaget stadgar därför, att förrättnings— mannen, där så finnes påkallat, äger i anläggningsbeslutet meddela även sådana föreskrifter, varom här är fråga.
Sås—om i annat sammanhang framhållits, bör en samverkan enligt de föreslagna reglerna även kunna göras tidsbegränsad. Utan uttryckligt stad- gande härom torde vara tydligt att, då anläggningen skall vara av begrän- sad varaktighet, även detta skall utmärkas i anläggningsbeslutet. Att beslu- tet skall innehålla uppgifter i ytterligare några hänseenden följer av 19 och 21 55.
Slutligen må erinras, att anläggningsbeslut skall meddelas icke blott då förrättningsmannen företager en självständig prövning enligt förslagets ma- teriella regler utan även vid sakägarnas frivilliga dispositioner, i den mån de erhålla sakrättslig verkan. I detta avseende må hänvisas till 17 5.
Rörande formerna för meddelande av anläggningsbeslut och beslut om förrättningens inställande samt fullföljd av tal—an däremot gälla 19 5, där vissa hänvisningar till jorddelningslagen lämnas, och 20 5. Det bör i detta sammanhang påpekas att, då anläggningsbeslut är termen för beslut om anläggningens inrätta'nde, detta betyder att även domstols efter besvär med— delade avgörande med denna innebörd är att anse som anläggningsbeslut och skall äga det i förevarande paragraf stadgade innehållet.
17 &. Ehuru man, såsom kommittén i annat sammanhang framhållit, genom förrättningsprövningen måste kunna slita tvister mellan sakägare, som ha
olika meningar huruvida eller på vad sätt en samverkan enligt den föreslagna lagstiftningen skall äga rum, avses prövningen i första hand innefatta ett medel att få fastslaget, huruvida en på frivillig uppgörelse grundad gemen- skap bör erhålla sakrättsliga verkningar. AV den allmänna motiveringen framgår sålunda, att förslagets huvudsyfte är att främja tillkomsten av fri- villiga överenskommelser, som kunna tillerkännas sakrättslig effekt, var- igenom gemensamhetsanläggningar kunna bringas att bestå för framtiden. Förslaget får härigenom betydelse både för nya gemensamhetsbildningar och för sådana redan existerande anläggningar, vilka grundats på avtal med allenast begränsat sakrättsligt skydd och beträffande vilka en fastare rättslig reglering enligt kommitténs förslag anses önskvärd. Att ange om- fattningen och verkningarna av sakägarnas frivilliga dispositioner är syftet med förevarande paragraf.
Första stycket ålägger förrättningsmannen att söka åstadkomma över- enskommelse mellan sakägarna. Under den utredande verksamhet, som förrättningsmannen har att företaga i samråd med sakägarna och som till stor del kan äga rum i form av ett fritt meningsutbyte mellan dessa, tor-de förrättningsmannen få tillfälle att utröna den allmänna uppfattningen bland sakägarna och att föreslå lösningar, vilka kunna påräkna så stor anslutning från deras sida som möjligt. Hur långt försöken att uppnå för— likning skola drivas är emellertid omöjligt att generellt ange och blir uppen- barligen till sist en ren omdömesfråga. Med hänsyn till förrättningens all- männa karaktär i jämförelse med rättegångsförfarandets har förrättnings— mannen betydligt friare möjligheter än en domstol att föreslå kompromiss— lösn-ingar. Å andra [sidan måste även förrättningsmannen vid utövandet av verksamhet av hithörande islag iakttaga tillbörlig försiktighet, så att han icke sätter tilltron till sin objektivitet i fara.
För att det skall vara fråga om en överenskommelse måste fordras, att rättshandlingen biträdes av samtliga sakägare, vilka beröras av dess inne- håll. Det är därför å ena sidan ej tillräckligt, att rättshandlingen biträdes blott av de sakägare, vilka äro närvarande vid det sammanträde, då frågan behandlas. Å andra sidan erfordras ej att alla de, som uppträda som sak- ägare under förrättningen, deltaga i överenskommelsen. Med den bestäm— ning talerätten enligt förslaget erhållit (8 & tredje stycket) är ställningen såsom sakägare beroende av att vederbörandes rätt beröres av viss aktuell fråga.
Att överenskommelse, som fyller nyssnämnda krav, upptages i skriftlig, av sakägarna underskriven handling torde oftast vara lämpligt. Detta är ägnat att hos sakägarna inskärpa rättshandlingens betydelse och att före- bygga tvister angående dess innebörd. Kommittén har emellertid med hän- syn till de vitt skiftande fall, som kunna uppkomma, ej funnit tillräckliga skäl att meddela en obligatorisk aformföreskrift av angivet slag. Även munt- lig överenskommelse är således giltig, men dess innehåll bör under alla
förhållanden på betryggande sätt säkras för framtiden. Detta sker enligt förslaget genom anteckning antingen i förrättningsprotokollet eller i annan handling, som underskrives av förrättningsmannen och bilägges övriga handlingar.
Rörande verkan av överenskommelse som nu sagts stadgas i andra styc- ket av paragrafen, att överenskomnelsen under Vissa förutsättningar skall läggas till grund för anläggningsbeslutet. Detta innebär, att förrättnings- mannen i princip är förhindrad att — i de hänseenden, som regleras i upp- görelsen —— grunda anläggningsbeslutet på ett eget bedömande enligt lagens materiella regler. Överenskommelsen skall således med några modifikatio- ner fastställas att gälla för framtiden oavsett om innehållet står i samklang med dessa regler eller ej. Uppenbarligen måste den emellertid för att erhålla avse—dd sakrättsverkan inskränkas till de frågor, som skola upptagas i an- läggningsbeslut; att begränsning även kan ske till någon eller några av dessa frågor följer av stadgande i första stycket. Intet hindrar dock, att sakägarna avtala om att någon gemensamhetsanläggning överhuvudtaget ej skall komma till stånd. Något anläggningsbeslut skall då ej meddelas utan förrättningen måste inställas (jfr 2 & tredje stycket). Vad angår de an- tydda modifikationerna i grundprincipen äro dessa förestavade av hänsyn till såväl allmänna som enskilda intressen.
Från allmän synpunkt måste av en överenskommelse av detta slag fordras, att den ej avviker från de principer, som innefattas i 15 5an regler om gemensamhetsföretagets prövning genom byggnadsnämnden. Lika väl som då det gäller ett av förrättningsmannen avgivet förslag, vilket grun- das på dennes eget bedömande enligt kommittéförslagets materiella villkor, skall således en överenskommelse underkastas byggnadsnämndens gransk- ning för ruwtrönande av att anläggningen-s inrättande finnes icke strida mot fastställd plan eller bestämmelser, som gälla med avseende å markens be— byggande, eller eljest föranleda från allmän synpunkt olämplig bebyggelse eller markanvändning i övrigt. Till undvikande av missförstånd har kom- mittén funnit sig bör-a genom uttrycklig lagregel i förevarande paragraf begränsa överenskommelses sakrättsliga effekt i enlighet härmed och där- för modifierat regeln, att överenskommelsen skall läggas till grund för anläggningsbeslutet, till att icke gälla sådana fall, då densamma prövas strida mot beslut, som avses i 15 5. Att överenskommelsen förelegat redan vid tiden för byggnadsnämndens prövning är icke nödvändigt. Även en senare träffad uppgörelse skall således bestämma anläggningsbeslutets innehåll, blott den ej innefattar avvikelser från redan lämnat medgivande i sådana hänseenden, som byggnadsnämnden har att beakta.
Ej heller med hänsyn till tredje mans intresse kan en överenskommelse utan vidare förlänas sakrättslig verkan. Genom att överenskommelsen kny— tes direkt till de berörda fastigheterna kan den, om dess innehåll icke underkastas någon kontroll, åstadkomma minskning av fastigheternas vår—
den och därmed skada för innehavare av fordringsinteckningar eller andra begränsade sakrätter i fastigheterna. Visserligen torde det i allmänhet för- hålla sig så, att de i en överenskommelse deltagande sakägarnas intressen i allt väsentligt sammanfalla med nu berörda rättsägares. Identitet av detta slag kan dock ej alltid antagas vara för handen. Man kan ej heller bortse från risken, att sakägare icke har förmåga att på bästa sätt tillvarataga de till hans fastighet knutna intressena. Det är att märka, att något behov av sär- skilda regler för främjande av dessa rättighetshavares intressen icke före- ligger i fall, då överenskommelse ej träffas. De materiella bestämmelser, efter vilka förrättningsmannens bedömande i detta fall skall ske, äro nämligen ut— formade med hänsyn till förhållandena hos fastigheterna som sådana och höra därför rimligen i samma mån tillgodose ägaren som innehavare av be— gränsade rättigheter.
I gällande lagstiftning på närbesläktade områden komma olika metoder till användning, när det gäller att åstadkomma det önskvärda skyddet för tredje man. Enligt 34 å fjärde stycket lagen om enskilda vägar är sålunda träffad förening ej gällande, där den finnes uppenbarligen till skada för fastighet betunga densamma med förpliktelse i avsevärt högre grad än vad enligt de i lagens 2 kap. stadgade grunder skall åligga fastigheten. Med utgångspunkt från fastighetens förhållanden skall följaktligen överens- kommelsens innehåll alltid prövas av förrättningsmannen, som har att lämna föreningen obeaktad, om den i alltför hög grad avviker från lagens materiella regler. Härigenom avser man att icke blott skydda befintliga inteckningar i fastigheterna utan även tillgodose de intressen, som repre- senteras av spekulanter på fastigheterna eller tilltänkt-a långivare, vilka fordra säkerhet i fastigheterna. En annan metod kommer till användning i 8 kap. 4 5 jorddelningslagen; jfr även 13 kap. 2 a 5 nämnda lag. Om en med frivilligt ägoutbyte avsedd äga hör till fastighet, som på grund av inteck- ning eller eljest häftar för fordran eller annan rättighet, må sålunda utbytet ioke ske med mindre innehavare av sådan fordran eller rättighet lämnar medgivande därtill eller det är uppenbart, att utbytet icke kan lända honom till skada. Enligt detta alternativ är förrättningsmannen ej skyldig att beakta andra intressen än dem som tillkomma innehavare av vissa befintliga sakrätter och är jämväl befriad från prövning av Överenskommelsens inne— håll i den mån medgivanden från berörda rättsägare föreligga.
Med fastighetsbildningskommitténs strävan att i rimlig omfattning främja tillkomsten av frivilliga uppgörelser är det otvivelaktigt mest fören- ligt att låta träffade överenskommelser få avsedd sakrättslig verkan så långt detta är möjligt utan att tredje mans berättigade intressen åsidosät— tas. I valet mellan de angivna metoderna finner kommittén med hänsyn härtill en ordning i huvudsaklig överensstämmelse med den för ägoutbyte gällande vara att föredraga. Denna reglering, som bäst tillgodoser behovet av frihet för sakägarna att själva utforma det gemen-samma företaget på sätt de finna lämpliga-st, medför enligt kommitténs mening ej heller några
vådor från rätt-ssäkerhetssynpunkt. Något behov av att de i överenskom- melsen deltagande sakägarn-a själva beredes skydd genom förrättning-s- mannens försorg mot för dem ofördelaktiga verkningar av uppgörelsen kan sålunda knappast anses föreligga. Ett skydd av detta slag, vilket i själva verket tillhandahålles genom den berörda regleringen i lagen om enskilda vägar, beredes enligt kommitténs mening i all rimlig utsträckning genom de bestämmelser, som gälla rättshandlingar i allmänhet (ogiltighet på grund av omyndighet, tvång, svek o. s. v.), och någon utvidgning i an- tydd riktning synes icke böra komma i fråga. Ej heller finnes anledning att begränsa sakägarnas avtalsfrihet av hänsyn till framtida ägare till eller bli— vande sakrättsinnehavare i fastighet, som beröres av en överenskommelse. Genom det krav på publicitet, som kommittén uppställer (38 5), är sörjt för att intressenter tillhörande denna kategori själva kunna bedöma gemensam- hetsföretagets inverkan på fastighetsvärdet. I samma riktning verk-a även gällande principer angående upplysningsplikt samt ogiltighet på grund av bristande förutsättningar. Vad slutligen beträffar innehavare av sakrätter, vilka existera redan vid överenskommelsens tillkomst, kommer den nu ifrå- gavarande metoden säkerligen i flertalet situationer icke att leda till annat än att den av sakägarna avtalade samverkan fastställes att gälla för fram- tiden. Då en överenskommelse i normala fall kan förväntas bli till nytta för samtliga berörda fastigheter och därmed medföra ökning av dessas värden, kan man räkna med att erforderliga medgivanden i allmänhet kunna inför- skaffas eller i varje fall att förättningsmannen bedömer risken för minsk— ning av sakrättsinnehavarnas säkerhet såsom obefintlig.
På grund av det anförda föreslås i paragrafens andra stycke, att om över- enskommelsen berör fastighet, som på grund av inteckning eller eljest häftar för fordran eller [annan rättighet, överenskommelsen ej må läggas till grund för anläggningsbeslutet, såvida icke innehavaren av sådan ford- ran eller rättighet godkänt överenskommelsen eller denna är väsentligen ”utan betydelse för hans säkerhet. De sakrätter, som avses med stadgandet, utgöras av icke blott intecknade rättigheter utan även andra, för vilka fastighet häftar, och följaktligen även sådana som grundas å 11 kap. 2 & jordabalken ell—er äga förmånsrätt på grund av utmätning av fastigheten eller utan inteckning åtnjuta bättre förmånsrätt än nu sagts. Det åligger förrättningsmannen att ex officio införskaffa utredning om vilka rättighets- havare av hithörande slag som med avseende å de olika berörda fastigheterna kunna finnas. Det må framhållas, att exempelvis ointeckn'ade nyttjande— rätter eller avkomsträtter, vilka ej åtnjuta skydd enligt 11 kap. 2 & jorda- balken, ansetts icke vara av sådan beskaffenhet, att fastighet kan sägas häfta därför; jfr lagrådets yttrande i samband med en är 1951 företagen ändring i 8 kap. 4 & jorddelningslagen (NJA II 1952 's. 129 f.). Väl kunna vissa synpunkter tala för att även rättigheter av nyttjanderättstyp — fram- för allt sådana arrende- och hyresrätter vilka efter nyttjanderättshavarens tillträde på grund av särskilda regler äga bestånd mot ny ägare till fastig-
heten — omfattas av det föreslagna stadgandet. Kommittén har emellertid funnit övervägande skäl tala för att icke göra något avsteg från det ut- tryckssätt, som begagnas i 8 kap. 4 5 jorddelningslagen. Avgörande har därvid varit, att överenskommelser om samverkan enligt kommitténs förslag allmänt sett knappast kunna sägas medföra större risker för inne- havare av nyttjanderätt och därmed jämställda intressenter än ett frivilligt ägoutbyte och att ett förtydligande innefattande måhända tillika en utvidg- ning av de för detta institut gällande reglerna i förevarande hänseende där- för icke synes påkallad. Kommittén har däremot ansett lämpligt att i någon mån efterge det stränga krav på bevisning, som vid frivilligt ägoutbyte måste uppfyllas med avseende å frånvaron av menliga verkningar till följd av åtgärden i det fall att erforderliga medgivanden icke föreligga. Medan det i ägoutbytesfallet fordras, att det är uppenbart att utbytet icke kan lända rättsägaren till skada, är det enligt kommitténs förslag tillräckligt att över- enskommelsen är väsentligen utan betydelse för hans säkerhet. Jämkningen har sin motsvarighet i en är 1947 företagen ändring i 8 5 första stycket och 14 5 tredje stycket andra punkten lagen den 18 juni 1926 om sammanlägg- ning av fastigheter å landet, där situationen i nu förevarande hänseende är väsentligen densamma som här. Rörande skälen till denna ändring må hän- visas till vad lagrådet och föredragande departementschefen uttalat i ären- det (NJA II 1948 s. 54 f. och 65).
Då det för att sakägarnas frivilliga dispositioner skola erhålla bestånd för framtiden kräves överenskommelse mellan samtliga därav berörda par- ter, innebär det hittills anförda, att en fastighetsägare är förhindrad att med sakrättslig verkan framställa erbjudande om något, vartill han ej kan tvingas enligt förslagets regler men som likväl kan vara till nytta för an- tingen honom själv eller någon av de övriga, med mindre en överenskom- melse i frågan uppnås. Detta kan ibland tänkas leda till att det mest ända- målsenliga resultatet icke kan vinnas. Särskilt då det gäller spörsmålet om fastighets anslutning kan det med de stränga krav, som i 2 5 uppställas för tvångsanslutning, vara av värde att tillvarataga alla möjligheter att få till stånd anslutning på grund av fastighetsägarens frivilliga erbjudande där- om. Även om en gemensamhetsanläggning icke kan sägas vara av synnerlig vikt för fastighetens ändamålsenliga utnyttjande, bör det likväl redan då anläggningen kan antagas bli till en viss, något lägre grad av nytta för fas- tigheten vara önskvärt med dess anslutning till företaget, särskilt som en breddning av fastighetsunderlaget i allmänhet medför kostnadsbesparing för företaget i dess helhet. I särskilt hög grad gäller detta anslutning i det s.k. överdimensioneringsfallet (2 5 andra stycket).
Kommittén har av anförda skäl övervägt möjligheten att utvidga den reglering av frivilligfallen, som innefattas i förevarande paragraf, till att avse även ensidiga dispositioner av angivna slag och därvid icke funnit an- ledning att fränkänna sådana dispositioner, som ej biträtts av övriga sak-
ägare, varje sakrättslig effekt. Emellertid har kommittén ansett lämpligt att begränsa en reglering i ämnet till det fall, då sakägares frivilliga erbju— dande avser att hans fastighet må anslutas till genrensamhetsanläggningen, trots att förutsättningar för tvångsanslutning enligt 2 & icke äro uppfyllda. Skulle en disposition gå ut på något annat, exempelvis att utge högre bidrag än som motsvarar fastighets andelstal eller att ersättning för upplåtet utrymme sättes till alltför lågt belopp, bör således avseende icke fästas därvid med mindre överenskommelse kan uppnås. En särskild reglering även av dessa fall torde knappast fylla något praktiskt behov. För att ett erbjudan— de enligt vad nyss sagts skall beaktas, bör emellertid ytterligare fordras, att fastighetens anslutning icke medför någon försämring för de övriga anslutna i form av ökad bidragsskyldighet eller annan olägenhet av betydelse. I enlig— het härmed har regeln i paragrafens tredje stycke första punkten utformats. Vid regelns tillämpning skall, såsom ock [framgår av ordalagen, bortses från sådana allenast ringa olägenheter, som icke yttra sig i form av ökad bidrags- hörda.
Vidare stadgas, att andra styckets regler om villkoren för att överens- kommelse skall erhålla verkan för framtiden skola äga mot-svarande till- lämpning å anslutning, varom nu är fråga. Anslutningen får således icke stå i strid med byggnadsnämndens prövning, och vidare skall på vanligt sätt bedömas, huruvida anslutningen är väsentligen utan betydelse för sakrättsinnehavares säkerhet.
Om sådan frivillig disposition — ömsesidig eller ensidig — som paragra- fen avser väl träffats men till följd av de uppställda villkoren icke kan läggas till grund för anläggningsbeslutet, har förrättningsmannen att oberoende av dispositionen självständigt pröva uppkommande frågor efter lagens regler. Står uppgörelsen däremot i överensstämmelse med lagens materiella förut- sättningar, äger förrättningsmannen valrätt mellan att företaga en dylik prövning och att granska överenskommelsen. I enstaka fall kan det inträffa, att han finner det mest praktiskt att göra ett eget bedömande enligt de mau teriella reglerna för att därmed slippa infordra sakrättsinnehavarnas sam- tycke till överenskommelse eller företaga s. k. oskadlighetsprövning. Erin- ras må, att vilketdera tillvägagångssättet som än användes resultatet för rättsägarnas del måste bli ett lika omfattande skydd i båda fallen.
Ett särskilt problem erbjuder den situationen, då sakägare vid förrätt- ning åberopar ett tidigare mellan honom och andra ingånget avtal och begär, att detta skall läggas till grund för förrättningsavgörandet. I den mån avtalet alltj ämt berör samma parter och dessa 'i egenskap av sakägare vid förrättningen biträda detsamma, bör anses som om ny överenskom- melse träffats enligt förevarande paragraf, och några särskilda spörsmål uppstå ej. Kan däremot någon sådan bekräftelse ej erhållas, blir läget ett annat. I lagen om enskilda vägar (34 & femte stycket) här frågan lös-ts så att avtalet under vissa förutsättningar får verkan vid förrättningen. Åbe-
rop'as vid förrättning enligt 2 kap. nämnda lag av någon sakägare mellan honom och annan sakägare gällande avtal rörande fråga, som vid förrätt- ningen skall prövas, skall nämligen avtalet tillerkännas samma verkan som om dessa sakägare vid förrättningen ingått förening i överensstämmelse med avtalets innehåll. Dock skall sakägare icke vid förrättning anses bunden av tidigare avtal, såframt efter avtalet-s ingående inträtt ändrade förhållanden, som på frågan i synnerlig mån inverka, ej heller där avtalet avser väghållningsskyldighet och tio år förflutit från det avtalet slöts.
Kommittén har funnit övervägande skäl tala för att icke i förslaget upp- taga någon motsvarighet till nämnda stadgande. Und—antagsvis kan förrätt- ningsmannen finna det tidigare avtalet stå i överensstämmelse med lagens materiella bestämmelser och därför med stöd av dessa meddela beslut av samma innehåll som avtalet. I det stora flertalet fall torde läget emellertid vara så förändrat i förhållande till situationen vid avtalets ingående, att avtalet icke lämpligen bör få i oförändrat skick bestämma förrättningsavgö- randet. Med den snabba utveckling, som fortskrider särskilt inom tätorts- bebyggelsen, kommer det sannolikt att höra till sällsyntheterna såväl att sakägarna och avtalsparterna äro identiska som att förhållandena i övrigt äro oförändrade. Härtill kommer, att den enligt lagen om enskilda vägar gäl- lande t'ioårstiden måste anses alldeles för lång i detta sammanhang. Kom- mittén anser i stället riktigast att utan särskild lagreglering i ämnet beakta ett före förrättningen ingånget avtal som varje annat förhållande, som kan få inflytande på för'rättlningspröwnngen. Ett avtal, som av kontrahen- terna vi-dhålles, kan således bli av betydelse såsom ett uttryck för deras allmänna inställning till samverkansfrågornas lösning. I det fall, där någon genom avtal med en granne fått sig tillförsäkrad rätt att i betryggande om- fattning begagna anläggning av det slag, varom fråga är, torde vidare avtalet i allmänhet — med hänsyn till de överväganden, som ligga till grund för reg- lerna i 2 5 —— få den effekten att han ej kan mot sitt bestridande tvingas in i ett gemensamhetsföretag.
18 5.
I denna paragraf ha sammanförts bestämmelser angående kostnaderna vid förrättningen. Första stycket behandlar sålunda vissa frågor om rätt för förrättningsman och andra att erhålla ersättning med anledning av för- rättningen, me-dan andra och tredje styckena reglera det sätt, varpå ut- gående ersättningsbelopp skola erläggas samt fördelas mellan sakägarna.
Rörande gottgörelse till den av länsstyrelsen utsedde förrättningsman- nen bör enligt kommitténs mening gälla, att han äger åtnjuta ersättning i skälig omfattning för såväl sitt arbete med uppdragets fullgörande som resekostnader och andra utlägg. Detsamma synes böra gälla den, vilken anlitas sås-om sakkunnig vid förrättningen.
Med avseende å gode män finner kommittén lämpligt att gottgörelse till—
erkännes dem enligt de bestämmelser, som gälla för gode män vid förrätt- ningar avseende fastighetsbildning.
Övriga kostnader kunna avse utredning, som införskaffats av förrätt— ningsmannen, eller kallelser eller annat, som erfordras för att förrättningen skall kunna genomföras, allt i den mån utlägg härför icke täckas av för- rättningsmannen tillkommande ersättning. Enligt kommitténs mening skola även dessa kostnader gäldas av sakägarna.
I överensstämmelse med det nu anförda ha förslagets regler om i vilka fall sakägarna skola svara för förrättningskostnad blivit utformade. Motsätt- ningsvis följer härav, att sakägare —i likhet med vad eljest i allmänhet gäl- ler med avseende å förrättningar av jämförbar karaktär —— icke är berättigad till gottgörelse för sådana enskilda kostnader, som avse av honom införskaf- fad utredning eller arbete med talans väckande eller utförande. Behovet av en regel om rätt till dylik ersättning blir mindre framträdande med hänsyn till att erforderliga utredningar enligt förslaget skola verkställas genom för- rättningsmannens försorg. En bestämmelse av detta slag skulle för övrigt kunna medföra frestelse för sakägarna att i alltför stor omfattning själva föranstlalta om utredningar, varigenom risk för kraftig stegring av förrätt- ningskostnaderna skulle uppkomma.
Möjligen skulle det kunna göras gällande, att den förordade principen borde vidkännas undantag för sakägare, representerande fastighet avsedd för anläggningens inrymmande. Då upplåtelse av utrymme har karaktär av expropriation, vore det i och för sig icke otänkbart att i överensstämmelse med expropriationslagen tillerkänna sakägaren ersättning för kostnaderna i denna del. Där fastigheten tillika skall vara ansluten till det gemensamma företaget, uppkomma emellertid svårigheter att i kostnadshänseende skilja mellan frågan om upplåtelsen och övriga spörsmål vid förrättningen. Så— väl i nu nämnda fall som då den fastighet, där anläggningen skall inrym- mas, icke lskall anslutas till företaget skulle en rätt till ersättning för kost- naderna för övrigt icke kunna erhålla annat än begränsad tillämpning och egentligen komma att avse endast utredningskostnader rörande gottgörelse jämlikt 4 5. Såvitt gäller anläggningens lokalisering och upplåtelsens om- fattning uppstå ju kostnader även för övriga sakägare, och en rätt till kostnadsersättning för ägare till fastighet, varifrån upplåtelsen sker, skulle kunna på ett otillbörligt sätt gynna denne. Men även i fråga om storleken av den jämlikt 4 & utgående ersättningen är situationen på det område, som förslaget avser, mindre jämförbar med expropriation än med vissa andra fall av tvångsingripande, där den enskilde ej är berättigad till ersätt- ning för sina kostnader. Härutinnan är särskilt att märka, att de tvångs- möjligheter, som föreligga enligt förslaget, kunna utnyttjas icke blott mot den ersättningsberättigade utan även mot ersättningsskyldig, vilkens fas- tighet anslutes mot ägarens bestridande. Det har ej synts tillfredsställande att den, från vilkens fastighet upplåtelse sker, berättiga-s till gottgörelse för
kostnaderna vid förrättningen, medan den, som mot sitt bestridande anslu- tes till företaget och förpliktas utge ersättning med anledning av upplå- telsen, ställes helt utan motsvarande gottgörelse. En rätt för sakägare att åtnjuta ersättning för förrättningskostnader innebär —— såsom antytts — även i viss mån en nyhet, vars införande i detta sammanhang skulle med- föra svårbedömbara konsekvenser på närbesläktade lagstiftningsområden. Med hänsyn till det sagda ha tillräckliga skäl till avvikelse från den av kom- mittén intagna principiella ståndpunkten ej ansetts föreligga ens i vad avser sakägare, som beröres av upplåtelsen.
Beslut om utgivande av ersättningar till den av länsstyrelsen utsedde för- rättningsmannen och till särskild sakkunnig meddelas vid förrättningen. Detta har befunnits vara en mera ändamålsenlig lösning än ersättningsfrå- gans hänskjutande till utomstående myndighet —— exempelvis länsstyrelsen — och synes knappast vara ägnat att väcka betänkligheter om, såsom kom— mittén föreslår, talan mot förrättningsmannens beslut skall kunna föras vid ägodelningsrätten (20 å ). Då fråga är om annat slags kostnader än nu sagts, t. ex. ersättningar till gode män, erfordras däremot ej att ersättningen prövas vid förrättningen. Förrättningsmannens medverkan kräves då endast för kostnadsfördelningen enligt tredje stycket.
Vad därefter gäller spörsmålet, av vem och på vad sätt ersättning, varom här är fråga, bör tillhandahållas den därtill berättigade, saknas enligt kom- mitténs mening anledning att uppställa regler, vilka alltför mycket binda de berörda intressenterna till en viss ordning. Valrätt synes böra föreligga för den ersättningsberättigade att antingen uttaga beloppet av sökanden, som är pliktig att, där så påkallas, förskjuta detsamma (andra stycket), eller att vända sig direkt till den eller de sakägare, som enligt den slutliga för— delningen skola i sista hand svara för beloppet (tredje stycket). Endast i ett hänseende är den valrätt, som enligt det nu anförda tillkommer den er- sättningsberättigade, begränsad, nämligen i vad avser arvode till förrätt- ningsmannen. Att denne beslutar om utgivande i förskott av arvode till sig själv har kommittén funnit mindre lämpligt, och förrättningsmannen är därför enligt förslaget nödsakad att för erhållande av beloppet avvakta för- rättningens slutförande; han är däremot berättigad att i förskott utfå gott- görelse för sina utlägg. Har sökanden ålagts förskjuta ersättningsbelopp, skall talan mot beslutet föras särskilt (20 5).
Skall ersättning enligt paragrafen utgå, uppkommer — antingen den förskjutits eller ej —— frågan om ersättningens fördelning mellan sak- ägarna. I detta hänseende gäller enligt paragrafens tredje stycke, att beslut i frågan skall meddelas i samband med förrättningens slutförande. Beslu- tet skall således meddelas samtidigt med att förrättningen inställes eller anläggningsbeslut tillkännagives.
Vid bestämmande av den norm, efter vilken förrättningskostnaderna skola fördelas mellan sakägarna, bör lämpligen skiljas mellan det fall, att
en gemensamhetsanläggning finnes böra komma till stånd, samt situatio- nen, då den gjorda ansökningen avslås och förrättningen därför blir in- ställd.
Skall en anläggning inrättas, böra förrättningskostnaderna enligt kom- mitténs mening i princip bäras gemensam-t av ägarna till de fastigheter, som anslutas till anläggningen. Detta innebär visserligen en avvikelse från vanliga regler om rättegångskostnadsersättning men överensstämmer nära med motsvarande bestämmelse i 21 5 lagen om enskilda vägar. Den fastig- hetsgemenskap, som antages få nytta av anläggningen, bör också svara för kostnaderna för den förrättning, varigenom gemenskapen konstitueras. Den omständigheten, att sökanden, där han preciserat ansökningen till att avse viss närmare angiven utformning av det gemensamma företaget, icke erhål- ler fullt bifall till sin talan — vilket kan få till följd exempelvis att en av sökanden föreslagen fastighet icke blir ansluten — bör således ej föranleda, att sökanden själv får bära vad av förrättningskostnaden kan anses belöpa på prövningen i detta hänseende. En dylik ordning skulle vara stridande mot förrättningsprövningens allmänna karaktär. Kommittén har i stället funnit riktigast att i princip fördela samtliga kostnader mellan de anslutna fastigheternas ägare i förhållande till de fastställda andelstalen. I enlighet härmed har tredje styckets första punkt utformats. Då kostnaderna enligt förslaget skola bäras endast av ägarna till de fastigheter, för vilka anlägg- ningen inrättas, innebär detta även, att ägare till fastighet, varifrån upp- låtelse av erforderligt utrymme sker utan att fastigheten anslutes till före- taget, i princip ej är skyldig att utge ersättning för förrättningskostnad.
Med avseende å den situation, som uppkommer då förrättning inställes, har kommittén genom stadgande i andra punkten, i överensstämmelse med motsvarande regler om rättegångsförfarandet, fastslagit att sökanden som tappande par-t själv skall som regel bära alla kostnader. Någon anledning att ålägga annan sakägare, som ju icke erhåller någon fördel av förrätt- ningen, ersättningsskyldighet synes i allmänhet ej föreligga. Om sökanden göres ensam ansvarig, vinnes härigenom även, att han kan väntas förbereda sin talan mera omsorgsfullt än om han ägde dela bördan av förrättnings- kostnaderna med övriga sakägare. Även då byggnadsnämnden är sökande, gäller samma grundsats, endast med den modifikati'onen att ersättnings- plikten åvilar kommunen.
Ehuru begreppet sökande icke erhållit någon närmare bestämning i för- slaget, innebär detta att med sökande ej avsetts enbart den, som hos läns- styrelsen ansökt om förrättning. Med den ståndpunkt kommittén intagit till frågan om förrättningsprövningens beroende av sakägarnas talan (mo- tiven till 14 5) är bäst överensstämmande, att begreppet ges en friare tolk- ning och att exempelvis även sakägare, vilken biträtt den ursprunglige ini— tiativtagarens talan eller fört självständig talan som går ut på en mera om— 'attande gemenskap än denne begärt, betraktas som sökande och får svara
för kostnaderna vid inställd förrättning. Hur kostnadsfördelningen skall ske mellan flera, som sålunda uppträda som sökande, synes böra avgöras med hänsyn till den omfattning vari envar av dem föranlett kostnader och till vad som eljest kan anses skäligt. Stundom torde resultatet rent av kunna bli, att viss sökande går helt fri från ersättningsskyldighet av detta slag, t. ex. den ursprunglige initiativtagaren, om han redan på ett tidigt stadium åter- kallat ansökningen och huvuddelen av förrättningshandläggningen företa— gits därefter. I detta sammanhang kan hänvisas till vad kommittén i motiven till 19 5 uttalar om verkan av återkallelse.
De båda grundsatser, för vilka nu redogjorts, kunna emellertid icke till- lämpas alldeles undantagslöst, och tredje styckets sista punkt ger också möjlighet till jämkning av huvudreglerna. Där det på grund av särskilda omständigheter finnes skäligt, må nämligen skyldighet att gälda förrätt— ningskostnad bestämmas på annat sätt än enligt huvudreglerna. En sak- ägare, som gör sig skyldig till vårdslöshet eller försummelse och därige- nom föranleder onödig kostnad, kan således få svara för sådan kostnad, även om han enligt tillämplig huvudregel skulle ha varit helt befriad eller blott haft att gälda en mindre del av kostnaden. Ett annat exempel på stad- gandets tillämpning utgör det fall, att förrättning inställes först efter ett på omfattande utredningar grundat, synnerligen komplicerat bedömande.
19 5.
Rörande förrättningsförfarandet erfordras utöver de ri det föregående upptagna reglerna ytterligare bestämmelser i åtskilliga ämnen. Vissa av dessa kunna lämpligen regleras i administrativ ordning, medan andra torde vara av den beskaffenhet, att de böra intagas i själva lagen. Spörsmål av sistnämnda art avse bl. a. edgång, jäv, kallelser och kungörelse till förrätt- ningssammanträde, protokollföring, anlitande av särskilda sakkunniga, rätt att beträda mark, som beröres av förrättningen, och vissa bestämmelser om meddelande av beslut.
De nu nämnda frågorna ha i viss närbesläktad lagstiftning _ t. ex. jord- delningslagstiftningen och lagen om enskilda vägar —— blivit föremål för tämligen utförlig reglering, vilket föranlett kommittén att undersöka möj- ligheterna att utnyttja dessa regler även i förevarande sammanhang. Kom— mittén har därvid visserligen funnit bestämmelserna i stor utsträckning vara föråldrade och i behov av översyn. Å andra sidan torde de kunna utan större olägenheter komma till användning vid förrättningar enligt kommit- téns förslag, åtminstone till dess en översyn företagits. Det är vidare att märka, att de aktuella stadgandena taga sikte på spörsmål, som i allt vå- sentligt äro gemensamma för de flesta förrättningsförfaranden av den all- männa typ, varom här är fråga. Då reglerna således icke behöva vara spe-
cifika för förrättningar avseende gemensamhetsanläggningar, böra de icke heller intaga någon mera central plats i förslaget. Det ter sig därför icke nödvändigt att däri upptaga särskilda bestämmelser av denna natur utan fastmera lämpligt att kommittén i detta avseende hänvisar till reglerna på något angränsande område. Härigenom vinnes även en önskvärd förkortning av lagtexten.
I valet mellan de lagkomplex, som på detta sätt skulle kunna utnyttjas, har kommittén funnit sig böra förorda en hänvisning till regleringen i 1926 års jorddelningslag, vartill 1917 års lag om fastighetsbildning i stad i allt väsentligt ansluter. Stadgande med sådan hänvisning har upptagits i första stycket av förevarande paragraf. Med den omarbetning av hela lagstift- ningen om fastighetsbildning, som för närvarande pågår genom kommitténs försorg, åsyftas att tillhandahålla sådana mera tidsenliga bestämmelser i bl. a. nu ifrågavarande ämnen, som kunna vara ägnade att tillämpas även vid förrättningar för bildande av gemensamhetsanläggningar. Om kommitténs blivande förslag till ny fastighetsbildningslagstiftning blir genomfört, kan hänvisningen till jorddelningslagen utan större svårighet utbytas mot en hänvisning till den nya lagen.
Att 2 kap. 2 5 första stycket jorddelningslagen skall äga motsvarande till- lämpning å förrättning enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar innebär att förrättningsmannen äger anlita biträde av sakkunnig. Tillkal- lande av sådan torde i allmänhet påyrkas av sakägare men är ej beroende därav utan kan meddelas jämväl på förrättningsmannens eget initiativ. En förutsättning för åtgärden är uppenbarligen att behov uppkommer av sär- skild sakkunskap, som ej kan tillhandahållas genom förrättningsmannen själv. Att utseende av sakkunnig skall tillkomma förrättningsmannen inne- bär, att kommittén valt en annan lösning än lagen om enskilda vägar,. enligt vilken sådant förordnande ankommer på länsstyrelsen efter framställning därom av förrättningsmannen. Någon risk för att sakkunniga av förrätt- ningsmannen anlitas utan att skäl därtill äro för handen synes knappast fin- nas. Kommittén har ej heller funnit anledning att låta hänvisningen omfatta jorddelningslagens bestämmelser därom, att beslut om tillkallande av sak— kunnig meddelas å sammanträde samt att fråga om förordnande av detta slag, då sakägare är missnöjd med beslut därom, skall underställas lant- mäteristyrelsens prövning. Däremot kan sakägare enligt kommittéförslaget vid ägodelningsrätten föra särskild talan mot beslut om tillkallande av sak- kunnig (20 å). —— Rörande ersättning till sakkunnig meddelas bestämmelser i 18 &.
Stadgandena i 2 kap. 4 och 9 55 samt 3 kap. 8 och 9 55 jorddelningslagen behandla jäv mot förrättningsman och sakkunnig samt förfarandet i jävs— frågor. Erinra—s må att beslut, varigenom jävsamnärkning gillas, ej kan överklagas. Mot beslut, enligt vilket sådan anmärkning mot förrättnings-
man lämnas utan bifall, föres däremot särskild talan (20 å ). Med hänsyn till föreskriften, att om jäv mot lantmätaren finnes lagligen grundat för- rättningen genast skall avbrytas och l-antmätaren ofördröjligen skall från- träda ärendet, bör påpekas vikten av att den av länsstyrelsen förordnade förrättningsmannen, varå nämnda stadgande äger motsvarande tillämp- ning, omedelbart underrättar länsstyrelsen, så att denna kan utse någon att fullfölja förrättningen i den jäviges ställe.
Angående edgång meddelas regler i 2 kap. 8 & jorddelningslagen, till vilket stadgande hänvisas. Skyldighet att avlägga ed åvilar i enlighet hår- med endast god man och således icke av länsstyrelsen utsedd förrättnings- man.
I fråga om rätten att beträda den mark, som beröres av förrättningen, och att därstädes verkställa vissa markeringar skall 2 kap. 11 & jorddel- ningslagen äga motsvarande tillämpning. Ehuru bestämmelsen avser för- rättningsmän, sakkunniga och hantlangningsmanskap men icke sakägarna, har kommittén funnit tillskapandet av motsvarande rätt för sakägare kunna anstå i avbidan på fullgörande av kommitténs ursprungliga upp- drag. Däremot har befunnits angeläget att, delvis i överensstämmelse med 152 & byggnadslagen, utsträcka befogenheterna enligt berörda stadgande till att avse jämväl rätt att vinna tillträde till byggnader, som beröras av förrättningen. I andra stycket av förevarande paragraf har upptagits ett stadgande härom.
Med avseende å de viktiga spörsmålen om utlysandet av förrättning och om verkan av-utevaro skola i tillämpliga delar gälla reglerna i 3 kap. 1—4 55, jorddelningslagen. Angående tid och plats för det första förrättningssam- manträdet skall förrättningsmannen således utfärda såväl kungörelse som personliga kallelser till sakägarna. Med hänsyn till att byggnads-nämnden formellt icke äger sakägarställning utan bortsett från initiativrätten avses göra sitt inflytande gällande genom prövning av förrättningsmannens för— slag har kommittén däremot ej upptagit någon motsvarighet till jorddel- ningslagens föreskrift, att byggnadsnämnden skall underrättas om tid och ställe för första sammanträdet. Såsom kommittén i anslutning till 8 & framhållit, kan det likväl ofta — och särskilt då nämnden tagit initiativet till förrättningen — vara lämpligt att förrättningsmannen samråder med nämnden och även att densamma under hand erhåller uppgift om förrätt- ning—s—s-ammanträde, där representant för nämnden kan beredas tillfälle att framföra sina synpunkter. Om samtliga sakägare infinna sig trots brist i kungörelse- och kallelseförfarandet, må förrättningen likväl äga rum. Vid sakägares utevaro är frågan om förrättningens genomförande däremot be— roende av att kungörandet skett i laga ordning. Att vederbörliga kallelser utsänts är således i princip ej erforderligt. Bestämmelsen i 3 kap. 4 5 andra stycket jorddelningslagen om kallelse till nytt sammanträde avser egentli-
gen blott det fall, att lantmätaren uteblivit, men bör kunna erhålla motsva- rande tillämpning även eljest, då förrättning måste uppskj utas till nytt sam- manträde (jfr 3 kap. 11 å andra stycket).
Särskilda regler om återkallelse och om rättsverkningarna därav synas icke vara erforderliga. Kommittén har på grund härav ansett sig böra — genom särskild föreskrift, som upptagits i första stycket av förevarande paragraf — från 'den gjorda hänvisningen till jorddelningslagen uttryck— ligen undantaga stadgandet i 3 kap. 4 å fjärde stycket :uämnda lag om verkan av sökandens utevaro från första sammanträdet. Detta stadgande åsyftar för övrigt icke att lösa de med återkallelse sammanhängande spörs— målen annat än i ett speciellt fall och är dessutom mindre väl förenligt med kommitténs förslag överhuvudtaget. Enligt kommitténs mening måste utan stöd av uttryckligt stadgande anses gälla, att sökanden äger återkalla sin ansökan när som helst under förrättningen och jämväl efter dess slutfö— rande, om talan mot förrättningsmannens beslut fullföljts till ägodelnings- rätten. Att återkallelsen medför förrättningens inställande är emellertid ej säkert. Då kommittén, såsom påpekats i motiven till 14 &, icke velat ge an- sökningen annat än mycket begränsad inverkan på den materiella pröv- ningen enligt förslaget, bör ej heller en återkallelse i alltför hög grad binda den fortsatta förrättningshandläggningen. Det bör därför stå övriga sakägare fritt att trots återkallelsen få prövat, huruvida den av sökanden förda talan kan bifallas, eller att påyrka ändringar i denna. Den enda begränsningen i detta hänseende utgöres i stort sett av stadgandet i förslaget 2 & tredje styc- ket, enligt vilket fastighet ej må tvångsvis anslutas utan att förslag därom framställts eller biträtts av ägare till fastighet, som skall ingå i företaget. Förrättningen skall alltså efter återkallelsen i princip inställas endast om inga andra sakägare finnas, vilka åtminstone biträda ett förslag om minst två fastigheters anslutning till en för dem gemensam anläggning. Vad nu sagts om sakägare bör i samma mån gälla, när byggnadsnämnd ansökt om förrättning men senare återkallar sin ansökan.
Där sakägares fastighet övergått till ny ägare under förrättningens gång, skall på grund av hänvisningen till 3 kap. 13 5 j orddelningslagen nye ägaren principiellt vara bunden av den förres ståndpunktstaganden i samma mån som denne själv varit bunden. Denna orubblighet är således icke helt ovillkorlig och gäller ej i det fall, att även den förre ägaren kunnat vid pågående eller ny förrättning påkalla ändring i tidigare behandla-de frågor. I vilka situationer detta är möjligt följer av allmänna processrättsliga grundsatser.
Återstående bestämmelser i jorddelningslagen, till vilka förevarande paragraf hänvisar, avse frågor om förättningsmannens protokoll och be- slut ävensom vidtagande av vissa åtgärder med förrättningshandlingarna efter förrättningens avslutande. Rörande detaljerna må hänvisas till lag-
texten. Här bör endast påpekas, att en motsvarande tillämpning av 18 kap. 3 5 andra stycket å nu ifrågavarande förrättningar leder till att förrätt- ningsmannen har att underrätta sakägarna om vad den som är missnöjd med beslut, mot vilket tal-an föres särskilt, har att iakttaga för fullföljd av talan; detta gäller oavsett om beslutet meddelats vid sammanträde eller ej. Vidare må framhållas vikten av att förrättningsmannen i erforderlig ut- sträckning anger skälen till sina beslut. Att skyldighet därtill föreligger torde ligga i sakens natur.
Någon motsvarighet till det i sistnämnda lagrum omnämnda underställ- ningsinstitutet bör enligt kommitténs mening av flera skäl icke upptagas i förslaget. Det ankommer följaktligen i princip på förrättningsmannen att, där det finnes påkallat, sj älv taga ställning till alla sådana frågor, som äro av betydelse för det aktuella bedömandet, och detta oavsett om frågan i och för sig är av beskaffenhet att eljest vanligen tillhöra domstols eller förvaltnings- myndighets kompetensområde. Att märka är, att förrättningsmannens bedö- mande av fråga, som nu sagts, begränsas till förrättningen och har till enda syfte att innefatta ett skäl för förrättningsmannens beslut. Bedömandet har således ej någon rättskraft. Det kan emellertid stundom vara lämpligt, att förrättningsmannen uppskjuter sitt avgörande till dess fråga, som är föremål för prövning i annan ordning, slutligt avgjorts eller att sakägare, som vill få till stånd sådan prövning, erhåller skäligt rådrum att väcka talan därom. Ett sådant tillvägagångssätt synes dock i brist på stöd i lag förutsätta enighet mellan sakägarna. En lagreglering av ämnet bör enligt kommitténs mening kunna anstå i avbidan på fullgörandet av kommitténs ursprungliga upp- drag.
Hänvisning till stad—gandet i 16 kap. 1 5 jorddelningslagen återfinnes ej i förslaget. Kommittén har däremot i tredje stycket av förevarande para- graf med-delat vissa bestämmelser, som åsyfta att på motsvarande sätt be- reda möjlighet för den, som är missnöjd med anläggningsbeslut eller beslut om förrättningens inställande, att iakttaga föreskriven besvärstid och för fullföljd eljest stadgade villkor. Beslut av nu nämnda slag skola sålunda meddelas å sammanträde eller annorledes å dag, som angivits vid samman- träde eller om vilken sakägarna underrätta-ts skriftligen eller i annan, vid sammanträde beslutad ordning. Vidare skall beslutet innehålla underrät— telse om vad som skall iakttagas för fullföljd av talan däremot. —— Försla- get innehåller icke någon regel om skyldighet för förrättningsmannen att underrätta även byggnadsnämnden om beslut, varom här är fråga. Be- stämmelse härom bör meddelas i administrativ ordning.
20 5. Av vad kommittén i annat sammanhang uttalat följer, att förslaget byg- ger på en judiciell överprövning av förrättningsmannens avgöranden och att den instansordning, som gäller med avseende å fastighetsbildning, skall
komma till användning även på förevarande område. Erforderliga bestäm- melser i ämnet meddelas i denna paragraf.
I paragrafens första stycke fastslås, att talan mot beslut, som meddelats av förrättningsman, föres genom besvär hos ägodelningsrätt. Behörig är ägodelningsrätten i den domkrets, där de fastigheter som saken angår äro belägna. En komplikation uppkommer emellertid, då fastigheterna äro be- lägna inom två eller flera domkretsar. Efter övervägande av de olika lös- ningar, vilka ihärutinnan äro tänkbara, har kommittén — sär-skilt med tanke på sådana situationer då förrättningsmannen funnit anläggning icke kunna komma till stånd och kretsen av de fastigheter, som skulle kunna anslutas, alltså ej är fastställd — ansett sig icke kunna förorda något alternativ, som innebär att behörighets-frågan skulle kunna besvaras enbart genom lagens regler. Det har synts vara mera ändamålsenligt att låta förrättningsmannen bestämma och i sin fullföljdshänvisning ange vilken ägodelningsrätt som skall ha att upptaga besvären till prövning. Att i lagtexten ge närmare anvisningar till ledning för förrättningsmannens bedömande av forumfrå- gan synes knappast erforderligt i vidare mån än att valet bör begränsas till någon av de domkretsar, där fastighet, som av saken beröres, är belägen. I enlighet härmed har förslaget avfattats. Slutligen må i förevarande sam- manhang påpekas, att besvärsinlagan skall — ehuru ställd till ägodelnings- rätten inges eller ins'ända-s till ägodelningsdomaren. Detta är betingat av syftet att Vinna överensstämmelse med jorddelningslagens förfarande- regler i besvärsmål, vilka enligt paragrafens tredje stycke skola gälla i tillämpliga delar.
Föremål för besvär kan i princip var-a varje av förrättningsmannen vid-ta- gen åtgärd, i den mån den har karaktären av ett beslut och alltså innebär ett ställningstagande i fråga, som rör någons rätt. Överklagbara äro därför icke blott sådana avgöranden, varigenom förrättningsmannen skiljer för- rättningen från sig — anläggningsbeslut och beslut om förrättningens in- ställande —— utan även avgöranden av olika frågor, som uppkomma under förrättningens gång, exempelvis avslag å begäran om tillkallande av gode män eller om förebringande av viss utredning eller beslut om förskott till sakkunnig. Från den angivna princip—en gälla emellertid vissa undantag. Genom uttryckligt stadgande i 19 &, jämförd med 3 kap. 9 & fjärde stycket jorddelningslagen, har sålunda en modifikation gjorts i fråga om beslut, varigenom jävsinvändning bifallits. Möjligheterna att föra talan begränsas i praktiken även på annat sätt, framför allt genom den enligt allmänna rättsgrundsatser gällande principen, att klaganden måste äga ett verkligt intresse av en omprövning. Grundsatsen innebär bland annat, att besvär över ett beslut under förrättningen icke kan upptagas till prövning, med mindre ett bifall till besvären skulle påverka klagandens rättsställning. Den som exempelvis är missnöjd med ett beslut, varigenom förrättnings- mannen avvisat viss utredning, kan följaktligen i princip icke få besvär över
beslutet upptagna till prövning, med mindre han samtidigt överklagar förrätt- ningsmannens slutliga avgörande av de materiella frågorna, d. v. s. anlägg- ningsbeslutet eller beslut om förrättningens inställande. Av samma skäl kan talan ej heller fullföljas allenast mot sådant förslag, som förrättnings» mannen jämlikt 14 5 överlämnat till byggnadsnämnden. Det sagda uteslu— ter givetvis icke att klagomål, som formellt äro riktade endast mot beslut i förfarandefråga, ofta måste tolkas såsom avseende ändring även i mate- riellt avseende.
Att besvärsförfarandet utformas enhetligt med avseende å alla frågor, som kunna bli föremål för överklagande, har av kommittén ansetts böra eftersträvas så långt det är möjligt. Detta betingas av starka praktiska och processekonomiska skäl samt påkallas ej minst av hänsyn till det samband, som i rregel råder mellan skilda spörsmål. Lika väl som de materiella frå— gor, vilka skola upp—tagas vid förrättningen, enligt förslaget prövas i sam- band med varandra och redovisas i ett gemensamt beslut, på samma sätt böra besvär avseende skilda delar av förrättningsavgörandet prövas i ett sammanhang. Principen bör enligt kommitténs mening gälla även i för- hållandet mellan förrättningsbeslut, som meddelats vid skilda tidpunkter. Även härutinnan överensstämmer förslaget med vad som gäller på närbe- släktade rättsområden. Den här anvisade ordningen kommer i för-slaget till uttryck — förutom genom att ett och samma rättsmedel, besvär, kommer till användning — även på det sättet, att utgångspunkten för besvärstiden enligt huvudregeln är enhetlig och hänför sig till meddelandet av det slut— liga beslut, varigenom förrättningsmannen skiljer förrättningen från sig.
Den angivna principen har emellertid ej kunnat upprätthållas utan un— dantag. Har invändning om jäv mot förrättningsman ogillats, är det _— med hänsyn till att han likväl skall fortfara med sin befattning intill dess annor- lunda förordnas (19 å i förslaget, jämförd med 3 kap. 9 5 andra stycket jorddelningslagen) — av största vikt att den, som är missnöjd med avgö- randet, så snabbt som möjligt får jävsfrågan prövad vid domstol. Han bör därför äga rätt att föra talan mot förrättningsmannens beslut utan att av- vakta förrättningens slutförande. Särskild talan torde också böra medges såvitt angår beslut om tillkallande av sakkunnig. Då härigenom regelmäs— sigt uppkommer en kostnad, skulle, om fristående talan ej medgåves, den som anser sakkunnigutredningen onödig överhuvudtaget icke kunna få rät- telse till stånd. Att så kan ske är av vikt icke minst med hänsyn till att beho- vet av sakkunniga enligt förslaget synes kunna bli större än i andra liknande sammanhang. Särskild talan är i detta fall så mycket mera motiverad som förslaget _ enligt vad av det följande skall framgå — föreskriver sådan talan även mot beslut i fråga om förskjutande av ersättning till den sak- kunnige. Att märka är att beslut, varigenom begäran om anlitande av sakkunnig avslagits, skall överklagas i samband med besvär mot det slut- liga avgörandet. Ehuru förrättningsresultatet även i detta fall ofta är be—
roende av beslutet och det i och för sig .kan vara önskvärt att överprövningen företages så tidigt under förrättningen som möjligt, har kommittén icke ansett sig böra föreskriva särskild talan i denna situation. En dylik lös- ning skulle innebära ett avsteg från vad eljest gäller i fråga om avvisande av bevisning och kunde för konsekvensens skull knappast begränsas enbart till utredning genom sakkunnig. Utom de nu nämnda undantagen är det även i vissa ersättningsfrågor påkallat, att överprövning av förrättnings- mannens beslut sker fristående i förhållande till det slutliga förrättnings- resultatet. Detta gäller spörsmål om förskjutande av ersättning till förrätt- ningsman — vari här som eljest inbegripes även god man —— och sakkun- nig. Huruvida beslutet innebär att förskott skall utgå eller ej är i detta fall utan betydelse. Utan möjlighet till särskild talan skulle rätten att er- hålla gottgörelse i förskott uppenbarligen icke få någon större betydelse. Detta sammanhänger med det förhållandet, att en förutsättning för ersätt- ningsanspråkets realiserande måste vara att beslut därom vunnit laga kraft.
Att talan i de nu uppräknade undantagsfallen skall föras fristående utmärkes i förslaget genom att fullföljdstiden räknas från dagen för beslu- tets meddelande. Den, som önskar anföra besvär vid ägodelningsrätten, är därför icke blott berättigad att föra särskild talan utan även hänvisad där- till i sådana fall, då han hellre skulle vilja avvakta förrättningens slutfö- rande. På grund av stadgande i 18 kap. 3 & jorddelningslagen, till vilket 19 å i förslaget hänvisar, är sörjt för att klaganden hålles underrättad om vad han har att iakttaga för fullföljden. Slutligen må påpekas, att förslaget icke upptage-r några regler om vilken inverkan anförandet av särskilda be- svär får på förrättningens fortsatta gång. I många fall —— t. ex. efter över- klagande av beslut om förskott _ kan förrättningen utan olägenhet ome- delbart fullföljas oberoende av besvären. Eljest kan förrättningsmannen ofta finna det lämpligt att avvakta utgången av besvärsprövningen och torde jämväl vara oförhindrad därtill.
Besvärstidejns längd föreslås utgöra trettio dagar, och detta gäller såväl vid särskild (talan som i de fall, då tiden skall räknas från förrättningens slutförande. Förrättningen är att anse som slutförd i och med att anlägg— ningsbeslut eller beslut om förrättningens inställande meddelas. Efter denna tidpunkt återstå ej några förrättningsfrågor att behandla utöver vissa åtgärder av expeditionell natur, rörande vilka föreskrifter kunna meddelas i administrativ ordning. Kommittén har därför saknat anledning att, såsom fallet är vid förrättningar avseende fastighetsbildning, anknyta besvärsti- den till en särskild förklaring om förrättningens avslutande.
Spörsmålet vem rätten att anföra besvär tillkommer har — med undan— tag för en bestämmelse i andra stycket angående byggnadsnämnds klagorätt —— ej blivit uttryckligen reglerat i förslaget. Allmänna grundsatser om sak- legitimation bli därför att tillämpa.
Med hänsyn till att byggnadsnämnden icke intager ställning av sakägare
vid förrättningen synes en rätt för nämnden att föra talan mot förrättnings- mannens beslut icke kunna grundas på allmänna rättsprinciper. Emellertid finnes enligt kommitténs åsikt fog för uppfattningen att talerätt i viss ut- sträckning bör tillerkännas nämnden. En dylik rätt är i första hand motive- rad av byggnadsnämndens intresse av att överensstämmelse vinnes mellan förrättningsmannens avgörande och nämndens ställningstagande enligt 15 5. I den mån nämndens beslut är förestavat av allmänna hänsyn, som strida mot sakägarnas önskemål, saknas anledning räkna med att sakägare kommer att besvära sig mot förrättningsavgörande, som till någon del av- viker från byggnadsnämndens prövning. Även om kommittén ej finner egentlig anledning befara, att förrättningsmännen komma att åsidosätta nämndernas beslut, kan man med hänsyn till beskaffenheten av de avgö- randen, om vilka här är fråga, icke bortse från att den praktiska utform- ningen av gemenskapen i överens-stämmelse med nämndens medgivande i enstaka fall kan föranleda tvekan. Självfallet kan det någon gång även inträffa, att en förrättningsman av förbiseende överskrider ramen för ett av nämnden lämnat medgivande. Men en besvärsrätt bör ej vara inskränkt till det fall, då nämndens avgörande vunnit laga kraft, utan påkallas i lika hög grad för att säkerställa att förrättningsavgörandet sker på grundval av länsstyrelsens eller Kungl. Maj:ts beslut jämlikt 15 5. Då en klagorätt för sistnämnda organ icke lämpligen kan komma i fråga, synes även i detta fall byggnadsnämnden böra tillerkännas rätt att fullfölja talan. Kommittén har därför i paragrafens andra stycke upptagit en regel, enligt vilken nämnden må föra klagan över anläggningsbeslut under åberopande av att beslutet strider mot avgörande i fråga, som avses i 15 5. Stadgandets begränsning till anläggningsbeslut torde med hänsyn till det berörda syftet icke behöva särskilt motiveras. Att klagorätten ej får avse att vinna ändring i anlägg— ningsbeslutet överhuvudtaget följer av inskränkningen till viss besvärs— grund. Besvären må således icke ha till ändamål exempelvis att få till stånd en begränsning av det gemensamma företagets omfattning i förhållande till byggnadsnämndens en gång gj orda bedömande. Att ägodelningsrättens pröv- ning på samma sätt som förrättningsmannens skall ske »på grundval av» medgivande jämlikt 15 5 är uppenbart. — Utom i det nu ifrågavarande materiella hänseendet är en besvärsrätt för nämnden motiverad av att kommunen kan komma att åläggas skyldighet att utge kostnader för inställd förrättning, som påkallats av nämnden. Med hänsyn härtill stadgas i föreva- rande stycke av paragrafen tillika, att byggnadsnämnden må föra klagan över beslut om åläggande av detta slag.
I fråga om förfarandet i målet vid ägodelningsrätten och talan mot däri meddelade beslut skall enligt tredje stycket i tillämpliga delar gäll-a vad an- gående klagan över avslutat laga skifte är stadgat. Detta innebär en hänvis— ning till vissa regler i 21 kap. jorddelningslagen. Härigenom bli på grund av hänvisning i 21 kap. 1 5 tredje stycket nämnda lag även rättegångsbal—
kens bestämmelser i vissa delar att tillämpa. Rörande beslut om ogillande av jäv mot förrättningsmannen påkallas en särreglering i syfte att främja en snabb prövning i detta fall och att, i överensstämmelse med vad eljest är vedertaget, förbjuda vidare klagan över besvärsinstansens avgörande av jävsfråga. Förslaget upptager därför en hänvisning till 21 kap. 29 5 andra stycket och 50 & jorddelningslagen. Kommittén har även funnit det av starka praktiska skäl befogat att avskära klagorätten såvitt gäller ägodelningsrättens beslut i dit fullföljd fråga rörande tillkallande av sakkunnig. Denna begräns- ning, vartill motsvarighet återfinnes exempelvis i 22 5 första stycket lagen om enskilda vägar, är oberoende av om förrättningsmannen beslutat angående de sakkunniges tillkallande och talan alltså fullföljts särskilt eller om en begä- ran angående sakkunnig avslagits och talan förts i samband med besvär mot det slutliga förrättningsavgörandet.
Om huvudman 21 å.
Kommittén har redan i den allmänna motiveringen angivit vissa rikt- linjer i fråga om det sätt, varpå en vid förrättning beslutad samverkan en- ligt förslaget bör organiseras. AV dessa uttalanden framgår, att kommittén vid sidan av en alltid till buds stående associationsform av en på angrän- sande rättsområden gängse typ — samfällighetsbildning — velat föreslå en organisation, som innebär att företaget på grundval av frivillig uppgörelse mellan intressenterna omhänderhaves av en av dem i egenskap av anlägg- ningens huvudman och tillika ägare. Genom att det inbördes mellanhavan- det sålunda i allt väsentligt kan regleras redan vid gemensamhetsanlägg- ningens tillkomst kräves här icke såsom i samfällighetsfallet, att delägar- na kontinuerligt medverka vid företagets skötsel genom att deltaga i sty- relse eller delågarstämma. För ägare till sådana fastigheter, som enbart skola betjänas av anläggningen, blir det i huvudmannafallet i regel ej fråga om annan fortlöpande medverkan än att till huvudmannen utge bidrag till verksamheten. Ehuru förslaget icke ger företräde åt någotdera av de båda alternativen utan fastmera medger vidsträckt frihet att välja mellan dem, torde det finnas anledning räkna med att berörda fastighetsägare, då frivil- lig uppgörelse kan nås, i många fall föredraga, att anläggningen omhänder- haves genom huvudman. Förevarande paragraf, som inleder förslagets be— stämmelser om formerna för det beslutade företagets verksamhet, upptager erforderliga föreskrifter om huvudmannaförvaltning.
Ifrågavarande organisationsform är således begränsad till de fall, då fri— villig uppgörelse kan näs, och grunden för huvudmannens verksamhet före- slås därför vara ett avtal, vars innehåll är avsett att på samma sätt som förrättningsresultatet i övrigt vinna sakrättslig verkan. Lika väl som en överenskommelse enligt 17 5 för att erhålla avsedd effekt måste underkas- tas Viss prövning av hänsyn till tredje man bör ett motsvarande bedömande
ske i fråga om sådant avtal, som här avses. Enligt kommitténs sätt att se utgör avtalet endast ett komplement till en grundläggande överenskom— melse. Medan den senare åsyftar att helt eller delvis reglera de för företaget mest väsentliga frågorna, vilka enligt 16 & skola upptagas i anläggnings- beslutet, behandlar således avtal, som avses i förevarande paragraf, vissa ytterligare spörsmål, som angå det sätt varpå företagets närmare angelägen- heter skola ombesörjas. Att avtalet sålunda anknyter till en överenskom- melse i de grundläggande frågorna är emellertid icke nödvändigt. Det kan exempelvis förhålla sig så, att sakägare bestrider att hans fastighet anslutes till den gemensamma anläggningen men intager den ståndpunkten att, om vid förrättningen likväl skulle förordnas om fastighetens anslutning, han hellre underkastar sig en förvaltning genom huvudman än samfällighets- bildning och i detta hänseende är ense med de övriga. Kommittén har fun— nit angeläget att låta huvudmannaalternativet omfatta även fall av denna art, och det är därför enligt förslaget utan betydelse för stadgandets till- lämpning, om anläggningsbeslutet i de grundläggande frågorna bygger på överenskommelse eller ej.
Såsom en närmare förutsättning för att avtal om huvudmannaförvaltning skall förlänas avsedd verkan stadgar förslaget, att avtalet skall ha träffats mellan ägarna till de fastigheter, som beröras av anläggningen. Vilka dessa fastigheter äro bör — såsom framgår av stadgandets formulering -—— tolkas med utgångspunkt från anläggningsbeslutet. Hit räknas därför såväl de fas- tigheter, för vilkas räkning anläggningen är avsedd att utnyttjas, som den eller de, där anläggningen skall inrymmas, men ej några andra. En modi- fikation bör emellertid enligt kommitténs mening göras för det fall att fas- tighet, varifrån utrymme för anläggningen upplåtes, icke själv skall vara ansluten till företaget och fastighetens ägare ej heller skall vara huvudman. Då fastighet tillhörande denna kategori icke kommer att beröras av företa- gets interna förvaltning, saknas anledning att som villkor för huvudmanna- förvaltnings tillkomst kräva, att även denna fastighets ägare biträder avta- let. En undantagsbestämmelse med denna innebörd har upptagits i paragra- fens första stycke. Att de berörda fastigheterna vid avtalets ingående skola företrädas av sina ägare _— med vilka här som eljest likställas sådana inne- havare, som avses i 1 & tredje stycket — innebär en avvikelse från principen i 17 5, enligt vilken överenskommelsen skall träffas av sakägarna. Skillnaden är betingad av att avtal jämlikt förevarande paragraf icke är avsett att reg- lera sådana ersättningsanspråk, som må framställas av innehavare av nytt- janderätt eller annan särskild rätt med avseende å fastighet, vari anläggning- en skall inrymmas.
I fråga om avtalets innehåll i övrigt stadgar förslaget endast, att ägaren till en av fastigheterna skall förbinda sig att såsom anläggningens huvud- man och ägare på de villkor avtalet innehåller ombesörja anläggningens utfö- rande, underhåll och drift samt tillhandahålla anslutna fastigheter den med
anläggningen avsedda nyttigheten. Häri ligger det för huvudmannaförvalt- ningen karakteristiska. Huvudmannen är således skyldig att ensam svara för att anläggningen kommer de anslutna fastigheterna till godo på avsett sätt. Det är emellertid ofta icke möjligt att enbart genom en sådan före- skrift i tillräcklig grad bestämma huvudmannens rättigheter och skyldig- heter. Stadgandet förutsätter därför, att avtalet kan upptaga särskilda vill— kor, som närmare ange rättsförhållandets innebörd. Beträffande huvudman- nens skyldigheter -bör avtalet sålunda innehålla erforderliga föreskrifter an- gående den närmare omfattningen av hans åtagande och därför kunna be— handla frågor rörande fördelningen i detalj av anläggningens utnyttjande mellan fastigheterna, rörande ordningsföreskrifter och andra villkor för an- läggningens tagande i bruk. Huvudmannens rättigheter avse i första hand ersättning för uppdraget och därmed sammanhängande spörsmål. I detta hänseende skall anläggningsbeslutet enligt 17 & endast behandla frågan om de olika fastigheternas andelstal, och avtalet bör därför reglera de skilda bidragsposternas belopp eller grunderna för beräknande av dessa ävensom förfallodagar och liknande, eventuellt också föreskrifter om ställande av så- kerhet, som huvudmannen betingat sig för bidragsskyldighetens fullgörande. Särskilt i fråga om mera kostnadskrävande företag är det självfallet av vikt, att den tilltänkte huvudmannen med de övriga dryftar och i avtalet regle- rar vilken säkerhet som bör presteras. Möjligheten härtill bildar en motsva- righet till de särskilda garantier förslaget vid samfällighetsbildning inne- håller rörande infriandet av delägarnas bidragsförpliktelser; härom må hänvisas till vad kommittén uttalar i anslutning till den förslagna lagen om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar.
Vad angår storleken av utgående bidrag föreligger enligt förslaget i prin- cip full frihet att bestämma bidragens nivå. Det är således ej nödvändigt att denna såsom i samfällighetsfallet bestämmes efter självkostnad. Som regel torde ej finnas anledning räkna med att huvudmannen vill åtaga sig att omhänderhava anläggningen utan att erhålla skälig gottgörelse även för sitt arbete och för den risk, som kan vara förbunden med åtagandet. I och för sig år det visserligen möjligt att genom lagregler bestämma bi- dragsskyldigheten så att den icke kommer att överstiga ersättning för hu- vudmannens kostnader jämte skälig vinst. En dylik anordning, som synes förutsätta en prövning från förrättningsmannens sida, torde emellertid icke vara ägnad att främja tillkomsten av avtal om förvaltning genom huvud- man, och kommittén finner i princip ej heller skäl att binda avtalsparterna i berörda hänseende. Det mest lämpliga torde oftast vara att bidragens stor— lek bestämmes på grundval av en rent affärsmässig uppgörelse, varigenom huvudmannen betingar sig bidrag så avpassade att de tillgodose huvudman- nens anspråk på såväl gottgörelse för nedlagda kostnader som skälig affärs- vinst. Huvudmannen kan härigenom antagas bli mera intresserad än eljest av att genomföra önskvärda rationaliseringar i verksamheten och av att
bevara anläggningens värde. Å andra sidan möter det ej heller i och för sig något hinder, att huvudmannen i avtalet betingar sig en ersättning, som understiger självkostnaden, eller att han rent av icke begär någon ersätt- ning alls. Detta kan undantagsvis tänkas bli fallet, till exempel om ett in- dustriföretag ställer sig som huvudman till en gemensamhetsanläggning avsedd för ett område med egnahemsfastigheter tillhörande företagets an- ställda.
Av det anförda framgår således, att kommittén i princip velat medge in- tressenterna full frihet att gestalta sitt mellanhavande på sätt de själva önska och att avtalen därför kunna bli av mycket varierande innehåll. Må- hända kan detta synas ägnat att inge betänkligheter, såvida icke vissa mi- nimikrav i fråga om avtalets innehåll och utformning i övrigt konstateras vara uppfyllda, i syfte att förhindra dels att avtalet på grund av otydlighet i avfattningen eller eljest icke kan utan svårigheter tillämpas under den i regel avsevärda tid det avses äga bestånd, dels att avtalet strider mot för— rättningsmannens bedömande i de frågor, som jämlikt 16 & skola redovisas i anläggningsbeslutet. Kommittén har emellertid funnit ett uppställande i lagen av särskilda ytterligare krav på avtalets utformning vara förenat med vissa olägenheter och för övrigt knappast motsvara något behov. Ett åläg- gande för förrättningsmannen att pröva, huruvida avtal—et innehåller till— räckligt tydliga och fullständiga villkor i vissa hänseenden skulle nämligen såväl tynga förrättningsprövningen på ett sätt, som icke äger motsvarighet vid samfällighetsbildning, som ock onödigt kringskära intressenternas av- talsfrihet och därigenom vara ägnat att motverka tillkomsten av avtal om huvudmannaförvaltning. Det kan ej heller anses befogat att uppställa strängare krav på utformningen i detta fall än när det gäller överenskom- melse enligt 17 5. Att sådan överenskommelse lider av otydlighet eller ofull- ständighet förhindras icke i och för sig genom förslagets regler. Ett särskilt skydd för avtalsparterna själva mot oförutsedda konsekvenser av avtalet synes i detta fall ej påkallat i vidare mån än eljest, och tredje mans intresse tillgodoses, såsom framgår av det följande, i tillräcklig grad vid förrätt- ningsmannens prövning av avtalet från sakrättslig synpunkt. Risken för sådana ogynnsamma verkningar, om vilka här är fråga, torde emellertid i allt väsentligt motverkas genom den rådgivande verksamhet, som förrätt- ningsmannen förutsättes utöva; ofta torde avtalet för övrigt slutas på grundval av ett av denne upprättat förslag. Vad nu sagts kan i allt vä— sentligt anföras även mot invändningen, att frånvaron av närmare krav på avtalets utformning skulle kunna föranleda att avtalet finge ett mot an- läggningsbeslutet i övrigt stridande innehåll. Kommittén bedömer ris-ken härför såsom obetydlig. Möjligen kan avtalet tänkas vara tidsbegränsat i motsats till anläggningsbeslutet i övrigt eller, om även beslutets giltighet är inskränkt till viss tid, avse endast en del av denna. Några särskilda svå- righeter vållas dock ej härav. Formerna för övergång från huvudmannaför-
valtning till samfällighetsbildning eller vice versa behandlas i ett senare av- snitt rörande verkan av ändrade förhållanden m. m.
Såsom förut berörts, erfordras för att avtalet skall kunna förlänas sak- rättslig verkan vissa garantier för att tredje mans intresse icke därigenom skadas. I fråga om det sätt, varpå sakrättsskyddet bör anordnas i detta fall, har kommittén prövat olika möjligheter att göra de därav föranledda ga— rantierna så litet betungande för avtals-parterna som möjligt. Det har i och för sig sålunda synts befogat att överväga ett mindre långtgående skydd för tredje man i detta fall än i vad gäller överenskommelse jämlikt 17 &. Be- hovet av sådant skydd skulle här ofta kunna vara mindre än i fråga om de grundläggande villkor för företagets verksamhet, som regleras i överens— kommelse av sistnämnda slag. Vad fastighetsägarna avtalat om sättet för anläggningen-s förvaltning i detalj kan nämligen i allmänhet antagas på- verka fastigheternas kreditvärden i långt mindre utsträckning än en över- enskommelse, som avgör t. ex. huruvida fastighet skall vara ansluten till anläggningen eller vilken andel av kostnaderna för företaget som skall åvila fastigheten. Förhållandet torde dock stundom kunna vara det mot- satta, och kommittén har icke heller kunnat finna någon lösning, som med ett något mindre långtgående tredjemansskydd tillgodoser önskemålet om avtalsfrihet utan att samtidigt i alltför hög grad eftersätta tredje mans in- tresse. Det har därför befunnits mest ändamålsenligt att även i detta hän- seende anknyta till regleringen i 17 5 andra stycket sista punkten. Berör av- talet fastighet, som på grund av inteckning eller eljest häftar för fordran eller annan rättighet, må avtalet således ej erhålla avsedd verkan för fram- tiden, såvida icke innehavare av sådan fordran eller rättighet godkänt av- talet eller detta är väsentligen utan betydelse för hans säkerhet. Framhål- las må, att en oskadlighetsprövning enligt vad nu sagts kan medföra att avtalet måste lämnas utan avseende icke blott då ett uttryckligt villkor däri kan antagas skada rättsägare, varom fråga är, utan även i den situationen, då avtalet i något hänseende ej är så tydligt att därav kan klart utläsas vilken inverkan det kan få för rättsägarens vidkommande. Även vad gäller spekulanter på fastigheten eller blivande långivare, vilka fordra säkerhet i denna, gäller enligt förslaget detsamma som om överenskommelse enligt 17 &, nämligen att de anses tillräckligt skyddade genom att uppgift om förrätt- ningsresultatet publiceras i fastighetsboken (38 5).
Om avtalets prövning från sakrättslig synpunkt ger till resultat, att av- talet finnes böra godtagas, bör förrättningsmannen meddela förklaring därom. I enlighet härmed stadgar förslaget, att förrättningsmannen skall fastställa avtalet. Kommittén har med hänsyn till innebörden och verkan av avtalet ansett lämpligt, att fastställelsen anmärkes i anläggningsbeslutet. I den motsatta situationen, att prövningen ger negativt resultat, får avtalets verkan bedömas efter allmänna civilrättsliga regler. De i gemensamhets— företaget deltagande intressenterna äro i detta fall _ om ej nytt avtal, som
kan förlänas sakrättslig verkan, träffas —— hänvisade till samfällighetsbild- ning.
Innebörden av avtalets sakrättsliga effekt är enligt paragrafens andra stycke, att anknytningen mellan anläggningen och den fastighet, vartill den hör, å ena, samt övriga fastigheter, som äro anslutna till företaget, å andra sidan, i princip är oskiljaktig, vilket betyder att sambandet ej kan upplösas utom efter prövning vid ny förrättning. Förhållandet är i styckets första punkt uttryckt så, att rätten till den med anläggningen avsedda nyttigheten och plikten att bidraga till företaget äro, sedan fastställelse jämlikt första stycket skett, förenade med äganderätten till varje fastighet, för vilken an- läggningen inrättats, och ej må för sig överlåtas. Detta innebär, att det anspråk, som med stöd av avtalet och anläggningsbeslutet i övrigt kan rik- tas mot en därav berörd fastighet, ligger med bästa förmånsrätt i denna och således under alla förhållanden kvarstår även efter fastighetens för— säljning å exekutiv auktion. För tydlighets skull må påpekas, att det sagda gäller anspråket som sådant men icke redan förfallna prestationer, som grundats på gemenskapen. I motsats till vad fallet ofta är vid samfällighets- bildning svara således både huvudmannen och de övriga blott personligen för dylika p—restationers infriande.
Såsom framgått av det anförda, skall huvudmannen enligt avtalet stå som anläggningens ägare. I fråga om redan bestående anläggningar, vilkas ägare åtaga sig att såsom huvudmän enligt förslaget bereda även andra fastighe- ter tillgång till anläggningen, är så fallet redan från början, och anledning saknas att vid avtalets tillkomst överföra äganderätten till någon annan. Men även då någon annan än den bestående anläggningens ägare anses böra bli huvudman eller då helt ny anläggning uppföres med stöd av förrättnings- prövningen, tala övervägande skäl för att äganderätten till anläggningen skall tillkomma huvudmannen. På grund av den starkare ställning, som äganderätten medför, kan huvudmannen förväntas bli mera intresserad än eljest av anläggningens skötsel samt därigenom även av att bevara och öka dess värde. Betydelsen härav framträder särskilt om, såsom kommittén fö- reslår, huvudmannens verksamhet skall få drivas efter fullt affärsmässiga grunder. Då anläggningar av hithörande slag i allmänhet utgöra tillbehör till den mark, varå de äro uppförda, äro de av fast egendoms natur. Att be- gränsa urvalet av tänkbara huvudmän till sådana som äga fastighet, vartill nämnda mark hör, vore emellertid enligt kommitténs mening att alltför myc- ket inskränka användbarheten av ifrågavarande organisationsform, och en- ligt förslaget skall fastmera även ägare till annan av de av anläggningen be- rörda fastigheterna kunna vara huvudman. Under förutsättning att tredje mans intresse i erforderlig omfattning tillgodoses — vilket förrättningsman- nen på vanligt sätt skall bevaka —— synas några betänkligheter icke föreligga mot att anläggningen knytes såsom tillbehör till vilken fastighet som helst,
vars ägare är part i avtalet. Blir anläggningen tillbehör till huvudmannens fastighet, kan huvudmannen utnyttja den även i kredithänseende.
Av dessa skäl har kommittén ansett sig böra förorda en lösning, enligt vilken anläggningen skall oberoende av sin lokalisering utgöra tillbehör till huvudmannens fastighet. Möjligt är, att detta resultat skulle kunna vinnas även utan uttryckligt stadgande i förslaget. Anläggning, som med stöd av servitut uppförts å den tjänande fastighetens mark, anses nämligen ut- göra tillbehör till den härskande, åtminstone om anläggningen dessutom tillhör dennas ägare, och huvudmannens rätt att taga i anspråk utrymme för anläggningen kan i viss mån sägas ha servitutskaraktär. Då rättsläget emellertid icke kan anses fullt klart, har kommittén funnit sig höra i för- tydligande syfte meddela en uttrycklig regel i ämnet. Det har därvid ansetts lämpligt att knyta ifrågavarande rättsverkan omedelbart till vad avtalet innehåller om att ägaren till en av de berörda fastigheterna skall vara an- läggningens huvudman och ägare. I och med att avtalet efter föreskriven prövning genom förrättningsmannen blir gällande för framtiden konstitue- ras anläggningens egenskap av tillbehör till fastigheten. Några olägenheter från principiell eller praktisk synpunkt synas icke uppkomma härigenom. I enlighet med det anförda stadgas i andra stycket andra punkten av för- slaget, att anläggningen skall efter fastställelsen anses utgöra tillbehör till huvudmannens fastighet. Då första stycket såsom en förutsättning uppstäl- ler krav på att som huvudman anlitas ägaren till blott en av de berörda fas- tigheterna, skall fastställelse följaktligen vägras om den tilltänkte huvud- mannen äger flera fastigheter och avtalet icke anger vilken av dem som avses. Utan det angivna villkoret skulle nämligen anläggningen komma att bli knu- ten till flera gemensamt ägda fastigheter och fördelarna med huvudmanna- alternativet kunna gå förlorade. Skulle den ena av fastigheterna bli föremål för överlåtelse, bleve ju resultatet, att anläggningen finge två huvudmän med därav följande problem av väsentligen samma slag som de, vilka vanligen uppkomma i en association.
Rörande efterlevnaden av ett av förrättningsmannen fastställt huvud- mannaavtal ha särskilda föreskrifter ej ansetts erforderliga utom i ett un- dantagsfall. Part, som gör gällande att avtalet i något hänseende åsido- satts, har i princip att på vanligt sätt bevaka sina intressen och kan i sista hand gå till allmän domstol för att hävda sin rätt. Undantaget hänför sig till den situationen, att huvudmannen icke tillhandahåller de övriga den med anläggningen avsedda nyttigheten. I vissa fall kan en underlåtenhet av detta slag medföra verkningar, som påkalla ett mera eller mindre långva— rigt upphävande av huvudmannens förvaltningsbefogenheter eller ock snab- bare inskridande mot huvudmannen än som är möjligt genom beträdandet av den ordinära domstolsvägen. Med tanke på dessa situationer upptager paragrafens sista stycke en föreskrift av innehåll att, där företagets ange-
lägenheter handhavas på sådant sätt att anläggningen icke kan utnyttjas i den omfattning anläggningsbeslutet angiver, överexekutor äger på begäran av ansluten fastighets ägare förordna syssloman att omhänderhava förvalt- ningen. I särskilt svåra och brådskande lägen må dessutom utmätningsman- nen på framställning omedelbart av syssloman meddela erforderlig hand- räckning. En motsvarande möjlighet att få syssloman utsedd stadgas med — avseende å samfällighetsbildning i 33 å andra stycket, låt vara att i denna situation föreslås något mera utbyggda regler. Vad i motiven till nämnda paragraf uttalas torde »kunna tjäna till belysning även av förevarande stadgande.
Om samfällighet
22 5.
Av den allmänna motiveringen framgår, att kommittén såsom ett alterna- tiv till förvaltning genom huvudman föreslår anläggningens omhänderha- vande av en association av väsentligen samma karaktär som tvångssam- fälligheterna enligt exempelvis vattenlagen och lagen om enskilda vägar. Erforderliga regler om dylik samfällighetsbildning ha i förslaget upptagits i 22—34 55.
Medan huvudmannaorganisationen är beroende av att vissa särskilda förutsättningar uppfyllts, skall samfällighet anses bildad redan då av förrättningsman eller domstol slutligt prövats, att en gemensamhetsanlägg- ning skall inrättas. För samfällighetens uppkomst fordras endast, att be- slut om anläggningens inrättande vunnit laga kraft eller eljest kan verk- ställas (35 5) samt att avtal om huvudmannaförvaltning ej blivit jämlikt 21 & fastställt. Samfällighetsbildning är därför subsidiär i förhållande till huvudmannaalternativet och står till buds i alla situationer, då nämnda alternativ ej kan komma i fråga. Att de fastigheter, som anslutits till an- läggningen, tillhöra skilda ägare är icke nödvändigt, och en samfällighet är således för handen även om alla fastigheterna äro i samme ägares hand (jfr däremot 50 5 lagen om enskilda vägar), låt vara att samfällighetens karaktär i detta fall blir en annan än då fastigheterna äro uppdelade på skilda händer; endast i sistnämnda situation kan sålunda styrelse utse-s (23 5). Då förslaget åsyftar samverkan mellan de aktuella fastigheterna som sådana och oberoende av vilka personer som vid varje särskild tidpunkt äro dessas ägare, bör det för samfällighets bildande vara likgiltigt om fastig- heterna därvid till-höra en eller flera ägare. Intet hindrar ju, att fastighe- terna, även om de från början tillhöra samma person, senare övergå till skilda ägare, ett fall som för kommittéförslaget-s vidkommande torde få sär- skild betydelse vid exploatering av tidigare obebyggd mark.
Förevarande paragrafs första stycke fastslår i enlighet med det nu an- förda att de fastigheter, för vilka anläggning skall vara inrättad, där ej an-
nat följer av 21 5, utgöra en samfällighet för anläggningens utförande, un- derhåll och drift ävensom för ombesörjande av företagets angelägenheter i övrigt. Stadgandets innehåll överensstämmer — frånsett de särskilda gränsdragningsspörsmål, som behandlats i det föregående — i det väsent- liga med motsvarande bestämmelser i fråga om tvångssamfälligheter enligt annan lagstiftning. Att fastigheterna utgöra en samfällighet är sålunda icke ägnat att rubba den bestående fastighetsindelningen, och varje fastighets- ägare bibehåller således sin förutvarande individuella äganderätt till den av företaget berörda marken. Samfälligheten som sådan kan alltså icke fun- gera som vare sig subjekt eller objekt för sakrätt, utan dylik måste liksom före samfällighetens bildande anknytas till de särskilda fastigheterna. Några större olägenheter torde dock knappast kunna vållas härav. För till— godoseende av samfällighetsändamålet kan det givetvis ibland tänkas vara av intresse, att samfälligheten skall få betjäna sig av nyttighet i fast egen— dom utanför samfälligheten. Formellt upplåtes rätt till sådan nyttighet så- som servitut eller därmed jämförlig rättighet till förmån för var och en av de i samfälligheten ingående fastigheterna. I praktiken torde dock samfäl— ligheten komma att framstå såsom ställföreträdare för den härskande sidan i ett dylikt servitutsförhållande. Det bör tilläggas att samfälligheten när den är att betrakta som juridisk person — härom må hänvisas till 23 å —— själv- fallet äger att i eget namn förvärva fast egendom.
Då samfällighetens uppgift i förslaget angivits vara anläggningens ut- förande, underhåll och drift ävensom ombesörjande av företagets ange- lägenheter i övrigt, innebär detta, att samfällighetens verksamhet skall be— gränsas till det ändamål anläggningen har att tillgodose. Utan uttryckligt stadgande därom gäller således, att samfälligheten ej äger utöva verksam- het, som går utöver det för anläggningen uppställda syftet. Huruvida så är förhållandet måste bedömas med hänsyn till omständigheterna vid varje särskilt företag. I och för sig torde hin-der ej möta, att en samfällighet en- ligt förslaget samverkar med andra sådana samfälligheter eller med koni- mun eller enskild person exempelvis i syfte att förbilliga verksamheten ge- nom att gemensamt anskaffa och utnyttja erforderliga redskap. Samfällig— het tordc också kunna ingå som medlem i en förening med samma syfte, förutsatt att föreningen icke därjämte bedriver verksamhet, som kan an— ses falla utom ramen för vad som är medgivet för samfälligheten. Av be— tydelse framför allt i överdimensioneringsfallet (2 5 andra stycket) är vi- dare frågan om möjligheterna att till utomstående upplåta rätt att utnyttja anläggningen till den del densamma icke kan fullt tillgodogöras av del- ägarna själva. Att upplåtelse av detta slag sker är ofta lämpligt och för- hindras ej heller av förevarande stadgande, vi den mån upplåtelsens omfatt- ning och varaktighet begränsas på sådant sätt, att delägarnas rätt icke där— igenom åsidosättes.
Enligt paragrafens andra stycke är varje fastighets delaktighet i samfäl—
ligheten förenad med äganderätten till fastigheten och må ej för sig över- låtas. I sakens natur ligger, att det ej heller är möjligt att vid överlåtelse av fastigheten undantaga delaktigheten från nye ägarens förvärv. Härigenom ges uttryck åt gemenskapens sakrättsliga konstruktion på motsvarande sätt som med avseende å huvudmannafallet sker enligt 21 5 andra stycket första punkten. Delägarnas rätt till den med anläggningen avsedda nyttigheten och samfällighetens anspråk på prestationsuskyldighet ligga således med bästa förmånsrätt i de anslutna fastigheterna. I vad avser redan förfallna bidrag till samfälligheten gäller, att fastigheterna i viss omfattning häfta med förmånsrätt för dessa prestationer; härom kan hänvisas till förslaget till särskild lag i detta ämne.
Att delaktighet i samfälligheten är förenad med äganderätten till varje ansluten fastighet får betydelse även för själva anläggningens ställning i sakrättsligt hänseende. Då den rätt till utrymme för anläggningen, som upplåtes enligt förslagets 3 5, är av servitutskaraktär, bli allmänna reg- ler om servitutsinstitutet att tillämpa i den mån icke därifrån avvikande bestämmelser uppställts. Enligt dessa allmänna regler anses jämväl utan särskild lagföreskrift gälla, att för tillgodogörande av en servitutsrätt å den tjänande fastigheten uppförda byggnader och andra anläggningar äro att, såvida de tillhöra ägaren av den härskande fastigheten, anse såsom hö- rande till denna. Med hänsyn härtill torde en med kommittéförslaget av- sedd anläggning, som ju tillhör de anslutna fastigheternas ägare gemensamt, utgöra tillbehör till samtliga dessa fastigheter. Att anläggningen är inrymd i enbart någon av dessa eller i utomstående fastighet saknar således bety- delse i dett=a sammanhang (jfr 4 5 1895 års lag angående vad till fast egen- dom är att hänföra).
23 5.
Enligt allmänna associationsrättsliga principer måste de i samfällighet ingående fastigheterna företrädas av sådana personer —— fysiska eller juri- diska — som kunna ombesörja samfällighetens verksamhet och bära an- svaret för denna. Enligt förslaget skola fastigheterna representeras av sina ägare, vilka i överensstämmelse med en i hithörande sammanhang gängse terminologi betecknas såsom delägare i samfälligheten. Även om beslutande- rätten således ytterst utövas av delägarna, föreligga i övrigt olika möjlig- heter att organisera samfälligheten. Kommittén har —— såsom framgår av den allmänna motiveringen _ tänkt sig två former av samfällighetsbild- ning, den ena och enklaste formen innebärande förvaltning enbart genom delägarna själva och den andra innebärande samfällighetens utformning på sätt, som allmänt anses känneteckna en juridisk person.
I enlighet härmed fastslås i paragrafens första stycke första punkten, att samfällighetens förvaltning må ombesörjas av delägarna på sätt dessa kunna överenskomma. Närmare regler om detta förvaltningsaltemativ ha
icke synts erforderliga, och förslagets övriga bestämmelser om samfällig- het s'kola därför ej gälla. Till följd härav äga delägarna full frihet att or- ganisera verksamheten på sätt de finna lämpligast. Tillvägagångssättet kan exempelvis bli, att delägarna lämna uppdrag och fullmakt för någon av dem eller någon utomstående att mot viss ersättning ombesörja anlägg- ningens utförande och fortsatta verksamhet. Vissa likheter med huvud- mannafallet kunna sålunda erbjuda sig, men till skillnad från nämnda fall företages här ej någon prövning av uppgörelsens innehåll, och dess verkan måste därför, framför allt av hänsyn till tredje man, bli synnerligen be- gränsad. I den mån en överenskommelse mellan delägarna föreligger rö- rande samfällighetens verksamhet, äro allmänna associationsrättsliga grundsatser tillämpliga, sådana de kommit till uttryck bl. a. i bestämmel— serna om enkla bolag. För att samfälligheten i sin helhet skall vara bun- den av viss åtgärd fordras således enighet därom mellan delägarna. Kan sådan ej uppnås, bli endast de som biträtt åtgärden ansvariga. Att en grund- läggande, uttrycklig eller tyst överenskommelse — motsvarande bolagsavtal vid enkelt bolag — föreligger är emellertid ej nödvändigt enligt förslaget. Även om anläggningen exempelvis förvaltas utan vissa delägares ekono- miska medverkan, innefattar detta ej anledning att upphäva ifrågavarande förvaltningsform, så länge de övriga stillatigande finna sig i att så sker. Enligt kommitténs mening saknas skäl att i detta läge påtvinga delägarna en organisation av annat slag. Det må erinras, att även i förevarande situa- tion en utomstående, som i egenskap av borgenär eller eljest företager rätts- handling med delägare, skyddas därigenom att den eller de, med vilka rätts- handlingen ingås, ådraga sig personlig ansvar för dess verkningar.
Den organisationsform, för vilken nu redogjorts, är i och för sig möjlig att tillämpa i fråga om alla slags gemensamhetsföretag enligt förslaget, och hinder möter således icke att även mera betydande anläggningar berörande ett stort antal fastigheter omhänderhavas av samfälligheter, som ej äro underkastade mera ingående regler än nu angivits. I praktiken torde denna form likväl komma att utnyttjas uteslutande av mindre omfattande företag och även beträffande dessa ofta gälla blott kortare tid, innan mera allvar- liga meningsmotsättningar kunna uppkomma. I fråga om större anlägg- ningar kräves ofrånkomligen en högre grad av effektivitet än som är möj— lig, därest enighet fordras rörande varje åtgärd, som skall vara bindande för samfälligheten i dess helhet. När meningsskiljaktighet mellan del— ägarna i en på tvångsanslutning grundad gemenskap uppkommer, måste Vi- dare krävas möjligheter att komma fram till ett beslut. Det förhållandet, att samfälligheten i sin helhet ej under alla omständigheter svarar för in- gångna förbindelser, är även ägnat att minska tredje mans benägenhet att inlåta sig på mera omfattande ekonomiska mellanhavanden med företaget. En bättre anordning vinnes genom att beslut i regel skall kunna åstadkom- mas på grund av majoritet bland delägarna samt genom att samfällighetens
löpande förvaltning anförtros en styrelse, som kan företräda samfällighe- ten utåt på sådant sätt att hela samfälligheten i förhållande till tredje man blir bunden såsom fallet är med associationer, som ha rättskapacitet. Å andra sidan fordras här, liksom enligt gällande regler om dylika samman- slutningar på närstående områden, vissa föreskrifter till skydd för den, som träder i affärsförbindelse med samfälligheten, mot olägenheter till följd av att denne icke är berättigad att för betalning vända sig direkt till delägarna.
Det är därför enligt kommitténs mening erforderligt att vid sidan av den förvaltningsform, som avses i paragrafens första stycke första punkten, ge möjlighet att inrätta samfälligheter, organiserade som juridiska personer. Såsom sådana ha ansetts bl. a. tvångssamfälligheter enligt vattenlagen och lagen om enskilda vägar liksom även de i 22 kap. lagberedningens förslag till jordabalk föreslagna samfälligheterna, och kommitténs förslag ansluter på alla mera väsentliga punkter till de för nämnda associationstyper med- delade bestämmelserna. Samfällighetens tillgångar äro sålunda i alla de här aktuella fallen oåtkomliga för de enskilda delägarna liksom för deras rätts- innehavare och borgenärer, i det att förfoganden över egendomen endast kun- na ske för gemensam räkning. Samfälligheten kan i stället ha egna borgenä- rer, och styrelsen äger i princip behörighet att ingå förbindelser å samfällig- hetens vägnar liksom att i övrigt företräda samfälligheten i förhållande till tredje man. Allenast samfälligheten är berättigad att av delägarna utkräva bidrag till verksamheten, och bidragen skola alltså erläggas till samfällig- heten och ej direkt till tredje man.
I andra och tredje styckena av förevarande paragraf samt i 24—34 55 föreslår kommittén sådana bestämmelser angående samfällighets organisa- tion och verksamhet, s-om ge sammanslutningen ställning av självständigt rättssubjekt. Där samfälligheten icke avses erhålla sådan ställning, äro de nämnda reglerna, såsom framgår av första stycket, icke tillämpliga. Med avseende å rättskapacitetens inträde uppställer förslaget såsom en första förutsättning, att styrelse skall finnas. De övriga bestämmelserna ansluta sig således i första hand till detta villkor.
Enligt paragrafens första stycke andra punkten skola två förutsättningar vara uppfyllda för att styrelse skall finnas för samfällighet. Den ena är, att de i samfälligheten ingående fastigheterna icke äro i samme ägares hand. Ha fastigheterna samme ägare, torde utan närmare motivering vara tydligt, att denne ensam omhänderhar samfällighetens angelägenheter, och fallet synes icke behöva särskilt anges i lagtexten. Det andra villkoret är, att någon del- ägare begärt utseende av styrelse. Såsom framgår av den allmänna motive- ringen, har kommittén således avvisat tanken på obligatorisk styrelse i alla samfälligheter eller i samfälligheter med visst antal delägare, och varje del- ägare kan i stället genom att påkalla styrelses tillsättande upphäva samfäl- lighetsförvaltning jämlikt första stycket första punkten. Då förvaltning av
detta slag icke underkastats någon prövning med hänsyn till tredje mans intresse, kan den uppenbarligen icke förlänas verkan mot nya ägare till an- sluten fastighet och, på grund av nödvändigheten att åstadkomma en lös- ning av uppkomna meningsskiljaktigheter, icke heller göras bindande för fastighetsägare, som själv biträtt anordningen. Denne har alltså möjlighet att få ett beslut i den omtvistade frågan till stånd genom att påkalla tillsättan- det av styrelse. Hans blotta begäran härom är tillräcklig, och det är således ej någon förutsättning för åtgärden, att delägarna icke kunna enas. I fråga om mera omfattande samfälligheter torde det nämligen redan från början vara tydligt, att en organisation enligt första punkten av ifrågavarande stycke ej kan komma i fråga. Slutligen må påpekas, att borgenär är för- hindrad att påverka samfällighetens organisation genom att få styrelse ut- sedd. Han kan vid ingående av rättshandling själv bedöma risken för in- solvens hos delägare, med vilka han trätt i förbindelse, och borgenärens in- tresse torde därför bli fullt tillgodosett genom hans möjlighet att träda till- baka, om ifrågavarande risk bedömes vara alltför stor. Skulle borgenären i enlighet härmed avböja den tilltänkta rättshandlingen, kan detta emeller- tid innefatta ett skäl för delägare 'att begära styrelse.
Skulle styrelse ej utses trots delägares begäran, stå vissa sanktioner till buds. Delägaren kan enligt förslaget välja mellan att få delägarstämma ut- lyst genom det allmännas medverkan (29 å) och att hos länsstyrelsen be- gära syssloman (33 5 första stycket).
I överensstämmelse med vanliga associationsrättsliga principer stadgas i andra stycket, att styrelse skall utses av delägarna å stämma. Antalet sty- relseledamöter är ej angivet i förslaget, utan stämman får avgöra om sty— relsen skall bestå av en eller flera ledamöter. Har viss mandattid ej be- stämts av delägarstämman, får uppdrag som styrelseledamot anses gälla tills vidare. Även om ledamot utsetts för viss tid, hör han med hänsyn till uppdragets karaktär icke ha något ovillkorligt anspråk på att få kvarsitta under hela mandattiden. Förslaget innehåller därför en föreskrift att sty- relseledamot må av delägarna skiljas från uppdraget, ändå att den tid, för vilken han blivit utsedd, ej gått till ända.
Kommittén har vidare funnit ofrånkomligt, att samfällighet av nu ifråga- varande slag förses med en klargörande benämning, och föreskrifter om dy- lik benämning eller firma med-delas i paragrafens tredje stycke, enligt vil- ket delägarna i samband med att styrelse första gången utses skola be- stämma den firma, under vilken verksamheten skall bedrivas.
I fråga om kravet på firmans innehåll stadgas, att firman skall uttrycka samfällighetens ändamål och vara i övrigt lämplig samt tydligt skilja sig från andra förut anmälda eller registrerade firmor. Att firma skall ange samfällighetens ändamål innebär ej något krav på mera vidlyftiga beteck- ningar. Ett kortfattat angivande av företagets inriktning bör i stället efter- strävas. I fråga om innebörden av fordran på att firman skall tydligt skilja
sig från redan förekommande firmor vill kommittén hänvisa till allmänna firmarättsliga grundsatser. Utan uttrycklig föreskrift torde länsstyrelsen i samband med anmälan enligt förslagets 24 å ha att verkställa viss prövning av firmans innehåll. Med avseende å det fall, där firma är förväxlingsbar med äldre firma, kan som ytterligare sanktion tänkas domstols dom med för— bud mot den förstnämnda firmans användande samt förpliktande att utge skadestånd till den, som lider förfång genom att firman användes.
Vad angår de övriga spörsmål, som äga samband med nu berörda före— skrifter och avse exempelvis kvalifikat-ionskrav på styrelseledamot, styrel— sens säte eller firmateckningsrätt, har kommittén ej funnit erforderligt att uppställa särskilda regler. Allmänna associationsrättsliga principer bli där- för att tillämpa.
24 5.
I fråga om aktiebolag, ekonomiska föreningar och liknande personella sammanslutningar fordras i regel en registrering hos myndighet såsom för— utsättning för att de avsedda rättsverkningarna skola i sin helhet inträda. Vid registreringen sker tillika viss materiell prövning. Motsvarighet härtill åter- finnes icke i kommitténs förslag, enligt vilket erforderlig prövning före- tages redan vid förrättningen. För att reglerna om styrelse och övriga bestäm— melser, vilka ge samfälligheten en fastare organisation, skola träda i tillämp- ning, synes icke erfordras annat än att utseendet av styrelsen erhåller viss publicitet. Kommittén har på grund härav i förevarande paragrafs första styc- ke upptagit ett stadgande, att anmälan om styrelseval skall göras till länssty- relsen samt vara åtföljd av anläggningsbeslut jämte bevis, att beslutet vun- nit laga kraft, samt av stämmoprotokoll utvisande vem eller vilka som utsetts till styrelse ävensom samfällighetens firma. Vem som har att göra ifrågava- rande anmälan regleras icke i förslaget, och frågan är följaktligen utan bety- delse för åtgärdens giltighet. I regel torde anmälan göras av styrelsen, som med hänsyn till den i andra stycket antydda påföljden för underlåten anmä— lan torde vara mest intresserad av att sådan sker, men skulle styrelsen icke vidtaga åtgärden är envar delägare oförhindrad därtill.
Vad sålunda anförts har i första hand avseende å det fall, att styrelse utses för första gången, men detsamma bör gälla även ändring av styrelsens sammansättning och av firman. Enligt förslaget skall därför anmälan på enahanda sätt göras om ändring i sådan fråga. Företeende av anläggnings- beslutet erfordras därvid av naturliga skäl icke men väl bifogande av ett stänunoprotokoll, som utvisar den företagna ändringen.
Frågan om rättsverkningarna av verkställd anmälan om styrelseval regle- ras i paragrafens andra stycke. Sedan anmälningen behörigen skett, äger allenast styrelsen i förhållande till tredje man företräda samfälligheten. Härigenom regleras således styrelsens behörighet; dess befogenheter be- handlas i 25 å. Motsättningsvis följer av stadgandet, att styrelseledamöter
eller delägare, som innan vederbörlig anmäl-an skett företaga rättshandling för samfällighetens räkning, själva ådraga sig personligt och solidariskt ansvar för därigenom uppkommande förbindelser. Detta har synts kommit- tén vara ett mera adekvat och verksamt medel att framtvinga att anmälan om styrelseval sker och att samfälligheten därmed erhåller rättssubjektivitet än vad som för motsvarande fall gäller enligt lagen om enskilda vägar, näm- ligen att arbete på annans mark ej må verkställas eller eljest åtgärd till för- fång för annan vidtagas.
De angivna rättsverkningarna äro enligt förslaget knutna till förutsätt- ningen, att anmälan om styrelseval behörigen skett. Att tidpunkten härför kan utan svårighet fastställas är uppenbarligen av största vikt både för dem, som ombesörja samfällighetens förvaltning, och för personer, vilka in- låta sig i transaktioner med samfälligheten. Då länsstyrelsen efter anmäl— ningens mottagande finner, att anmälan åtföljts av föreskrivna handlingar och således även att angiven firma fyller uppställda krav, måste anmälan om styrelseval anses ha behörigen skett. I detta fall få emellertid rättsverk- ningarna, såsom ock framgår av lagtexten, sägas ha inträtt redan vid an- mälningens ingivande. Finner länsstyrelsen däremot, att de rörande an— mälan meddelade föreskrifterna i något hänseende icke iakttagits, kan an- mälan icke anses behörigen gjord förrän bristen blivit undanröjd.
För fullständighets skull må påpekas, att endast underlåtenhet att anmäla styrelseval drabbas av påföljd och detta oavsett huruvida fråga är om första gången sådant val sker eller ej. Härav följer, att en senare ändring enbart av firman icke är av den karaktär, att underlåten anmälan utlöser personligt ansvar för någon som handlar för samfällighetens räkning. Kom- mittén har ej funnit erforderligt med påföljd i detta fall.
25 &.
Paragrafen behandlar frågan om styrelsens befogenheter i förhållande till delägarna och meddelar dessutom vissa allmänna regler om styrelsens funktioner.
Styrelsen, som är samfällighetens verkställande organ, har enligt första stycket att handhava samfällighetens angelägenheter. Lagtexten innehåller utöver denna allmänt hållna uppgift en exemplifierande uppräkning av sty- relsens åligganden, bland vilka särskilt angivits skyldigheten att tillse att de förmåner, som samfälligheten har till uppgift att bereda delägarna, komma dessa till godo utan att någon delägare missgynnas samt att uttaga delägarnas bidrag. '
Ehuru styrelsens uppgift härigenom är i stora drag angiven, ligger det i sakens natur, att delägarstämman såsom samfällighetens beslutande organ kan och bör fastställa de närmare riktlinjer för företagets verksamhet, som erfordras utöver föreskrifterna i lagen och anläggningsbeslutet. Styrelsen
har därför i princip att i sin verksamhet följa antagna stadgar och andra beslut av delägarna.
Emellertid är det i associationsrätten en vanlig princip, att styrelsen i viss mån äger självständig ställning i förhållande till delägarna och erhåller en kontrollerande funktion i syfte att förhindra verkställighet av sådana delägarbeslut, som äro behäftade med felaktigheter av grövre beskaffen- het. Kommittén har ingående övervägt detta spörsmål och även för de här föreslagna samfälligheternas vidkommande funnit en ovillkorlig bunden- het av delägarstämmans avgöranden kunna leda till mindre lämpliga re- sultat. En olikhet i uppfattning mellan styrelsens majoritet och stämmans kan antagas uppkomma framför allt rörande omfattningen av delägarnas ekonomiska åtaganden i samfälligheten. Med hänsyn till att samfällighet stundom grundas på delägares tvångsmässiga anslutning är det sålunda tänkbart, att delägarmajoriteten i vissa fall icke önskar bidraga till verk— samheten mera än som är oundgängligen erforderligt eller rent av ej vill lämna någon ekonomisk medverkan alls, medan styrelsen vill fullfölja verksamheten såsom förutsatts vid anläggningens inrättande. Visserligen kan minoriteten jämlikt 32 5 vid domstol klandra stämmans beslut, i den mån detta icke är att anse som en nullitet, och beslutets undanröjande med- för att styrelsen därefter får oinskränkta befogenheter enligt lagens reg- ler. Den antydda utvägen är emellertid kostnadskrävande och medför tids- förlust, varför den ej synes böra vara den enda möjligheten att komma till rätta med problemet. I andra situationer är förhållandet det motsatta, så att delägarnas beslut om tillhandahållande av medel till företaget icke utnytt— jas av styrelsen. Därvid torde det närmast till hands liggande tillvägagångs- sättet vara, att styrelsen helt eller delvis entledigas.
I det förstnämnda fallet, som här framför allt påkallar uppmärksamhet, kan delägarnas återhållsamhet vara beroende av olika faktorer. Det är icke alltid som anläggnings-beslutet kunnat grundas på så säkra kalkyler, att delägarna blivit fullt övertygade om lämpligheten av den beslutade gemen- skapen eller ens fått någon verkligt klar upp-fattning om storleken av de med företaget förenade sammanlagda kostnaderna. Även eljest kunna för— hållandena motivera en önskan hos delägarna att hos dem bevara ett visst inflytande över den ekonomiska förvaltningen. Då denna i regel kan ut- formas efter alternativa lösningar, är det ett legitimt intresse för delägarna att söka nedbringa kostnaderna så långt det är möjligt utan att anlägg- ningens ändamål eftersättes. Anförda skäl påkalla enligt kommitténs me- ning, att styrelsens handlingsmöjligheter böra ställas i visst beroende av delägarnas beslut. En bundenhet av detta slag' för styrelsen bör däremot icke föreligga, då delägarmajoriteten på ett obehörigt sätt undandrager sig att medverka till samfällighetens verksamhet eller eljest fattar beslut, som äro behäftade med brister av mera allvarlig natur.
En lämplig avvägning har synts kommittén vara att göra styrelsen be—
rättigad och förpliktad att åsidosätta stämmobeslut i den mån detta finnes stridande mot lag eller mot anläggningsbeslutet, medan styrelsen i övrigt har att följa delägarnas avgöranden. Med denna lösning är styrelsens självstän- diga ställning således starkt begränsad, och någon risk för att delägarna till följd av stadgandet skulle kunna ådragas ett ekonomiskt ansvar av icke förutsed—d omfattning synes ej föreligga. Delägarna äro exempelvis berätti- gade att genom majoritetsbeslut med bindande verkan för styrelsen före— skriva, att anläggningen skall utföras i sådan standard att bidragsskyldig- heten kan sättas till lägsta möjliga nivå. Däremot skall styrelsen icke verk- ställa ett beslut, som går ut på att viss delägare icke tillförsäkras ett till- godogörande av anläggningen i sådan omfattning som kan anses ha garan— terats honom av lagen och anläggnings-beslutet.
Vad särskilt angår styrelsens befogenheter att upptaga län eller eljest ingå förbindelser för samfällighetens räkning innebär den föreslagna regeln, att styrelsen i och för sig äger sådana befogenheter men att dessa kunna kringskäras genom stämmans beslut. Kommittén har således avvisat tan- ken att, såsom 60 å andra stycket lagen om enskilda vägar, för alla situationer begränsa möjligheterna att upptaga lån till belopp och villkor, som del- ägarna bestämma, samt med ärlig plikt att amortera efter viss plan. Därest en begränsning av detta slag icke utstråckes att gälla ingående av förbin- delser överhuvudtaget — och detta alternativ har ej heller i nyssnämnda lag accepterats —— synas möjligheterna till kringgående göra en regel av angivna slag skäligen meningslös. Kommitténs förslag innebär visserligen, att stämman kan helt eller delvis förbjuda styrelsen att upptaga lån. Skulle stämman dessutom söka hindra att styrelsen eljest ikläder samfälligheten gäld, blir frågan om stämmobeslutet—s tillåtlighet emellertid beroende av huruvida medel eljest finnas tillgängliga för avsett ändamål. Är så ej fal— let och -finnes sådan styrelsens åtgärd, varigenom gäldsansvar uppkom- mer, erforderlig för att bereda delägarna det tillgodogörande av anlägg- ningen, som i anläggningsbeslutet tillförsäkrats dem, torde styrelsen ha fog för att åsidosätta stämmans beslut. När beloppet sedermera förfaller till betalning, åligger det jämlikt 26 å andra stycket styrelsen att oberoende av delägarnas beslut omedelbart uttaxera bidrag till förbindelsens infriande.
Då styrelsens prövning av stämmobeslut från nu ifrågavarande synpunkt skall avse en jämförelse mellan beslutet, å ena, samt lag och anläggnings- beslutet, å andra sidan, innebär detta att, om delägarnas beslut skulle vara stridande mot antagna stadgar, denna omständighet icke i och för sig skall föranleda att stadgarna erhålla företräde. Detta är en följd av att — såsom framhållits i den allmänna motiveringen — stadgar icke äro obligatoriska och ej heller kunna bli föremål för myndighets prövning och fastställelse. Den ifrågavarande situationen blir därför i princip icke av annan natur än då del- ägarna fattat sinsemellan oförenliga beslut och fråga up—pkommer om vil- ket som skall gälla. Styrelsen har alltså att på vanligt sätt tolka innebörden
av besluten, sammanställda med varandra. I den mån icke ett tidigare av— görande kan anses återkallat eller eljest utan verkan, torde styrelsen här- vid vara skyldig att hålla sig inom ramen för den längst gående inskränk- ningen i styrelsens handlingsfrihet.
Av allmänna rättsgrundsatser torde följa att, om styrelsen företagit rätts- handling för samfällighetens räkning men utan fog åsidosatt ett stämmo- beslut eller ock gått utöver den tillåtna ramen för samfällighetens verksam- het, rättshandlingen ej binder samfälligheten, om tredje man insett eller bort inse att befogenheterna överskridits.
Vad beträffar frågan om styrelseledamöternas ansvarighet har kommit- tén övervägt att införa särskilda lagbestämmelser av innehåll -i huvudsak motsvarande exempelvis 3 kap. 21 å vattenlagen eller 55 & lagen om enskilda vägar. Med hänsyn till att bestämmelser av detta slag icke innefatta någon fullständig reglering av ansvarighetens omfattning och till att de berörda reglerna i allt väsentligt synas komma att gälla även utan särskilt lagstöd har kommittén emellertid avstått från att föreslå särskilda stadgan-den i äm- net. Av allmänna principer måste anses följa, att styrelseledamöter, vilka ge- nom att överskrida sin befogenhet eller eljest uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskynda delägarna i samfälligheten skada, ådraga sig solidariskt skade- ståndsansvar. Det lär även förhålla sig så, att ledamöterna på grund av upp- såt eller vårdslöshet kunna bli ansvariga gentemot enskild delägare eller an- nan tredje man, åtminstone när de till stöd för sina åtgärder icke kunna åberopa beslut av delägarstämma. Att ansvar stundom kan inträda även då sådant stöd föreligger torde framgå av förevarande paragrafs första stycke och allmänna skadeståndsprinciper, sammanställda med varandra.
I fråga om formerna för ansvars utkrävande har kommittén — med hän- syn till att samfälligheterna kunna vara av synnerligen skiftande karaktär —— ej funnit skäl att meddela obligatoriska föreskrifter om sådant decharge- förfarande, som gäller exempelvis enligt aktiebolagslagen och lagen om ekonomiska föreningar. Den ordinära vägen att inom tioårspreskriptionens ram föra skadeståndstalan vid domstol bör i princip kunna anses tillräck- lig. Är målsäganden delägare i samfälligheten, underlättas hans möjlig- heter att komma till sin rätt genom den befogenhet att erhålla upplysningar och att granska samfällighetens handlingar, som tillförsäkras honom i 31 5. Å andra sidan möter enligt förslaget ej hinder att delägarna i stadgar eller eljest besluta om särskilda, mera utbyggda former för ansvarets ut- krävande. _ Enligt paragrafens andra stycke skall styrelsens beslut bestämmas ge— nom enkel majoritet av de vid sammanträde närvarande ledamöterna. Vid lika rösttal gäller i allmänhet den mening, som biträdes av den vid sam- manträdet fungerande ordföranden. Val avgöres dock i detta fall genom lottning.
Frågan om styrelsens beslutförhet har i förslaget lämnats oreglerad.
Ehuru det för giltigt beslut i princip förutsättes att samtliga ledamöter del- taga i avgörandet, möter ej hinder, att delägarna i stadgar eller eljest be- sluta avvikelse härifrån och således fastställa ett lägre antal deltagande ledamöter såsom tillräckligt för att beslutet skall få avsedd verkan.
Tredje stycket innehåller en bestämmelse om jäv för styrelseledamot; regeln har motsvarighet på flera andra håll, såsom i 86 & aktiebolagslagen, 3 kap. 19 5 andra stycket vattenlagen och 54 g sista stycket lagen om en- skilda vägar. I kommittéförslaget stadgas sålunda, att styrelseledamot icke må taga befattning med angelägenhet, vari han företräder ett intresse, som väsentligt strider mot samfällighetens. Ehuru bestämmelsens innehåll i stort sett överensstämmer med de angivna motsvarigheterna i annan lag- stiftning, förekomma likväl avvikelser i vissa hänseenden. Den av kommit- tén föreslagna regeln är sålunda icke begränsad till vissa särskilt angivna situationer utan jävsbestämmelsen tager sikte på alla typer av mellanhavan- den. I stället för avtal, gåva, rättegång o. s. v. avser förslaget därför angelä- genhet överhuvudtaget. Regeln gäller vidare icke blott angelägenhet mellan samfälligheten och styrelseledamoten själv utan även mellanhavande mellan samfälligheten och någon, som ledamoten företräder. Vad slutligen angår den närmare beskaffenheten av den intressemotsättning, som bör föranleda att styrelseledamoten ej deltager i avgörandet, har kommittén däremot fun- nit sig böra i någon mån begränsa jävet till fall av mera påtaglig betydelse. Att — såsom situationen är i närstående lagstiftning — styrelseledamoten äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot sammanslutningens, bör enligt kommitténs mening ej vara tillräckligt för att skapa en jävssitua— tion. Vid samverkan enligt kommitténs förslag torde läget ofta komma att bli sådant att det av ledamoten företrädda intresset, även om det i och för sig är väsentligt, dock är gemensamt för flertalet delägare. Med en sträng jävsregel skulle resultatet då kunna bli att endast någon eller ibland rent av ingen delägare vore behörig att såsom styrelseledamot företräda sam- fälligheten. En mera ändamålsenlig lösning synes kunna åstadkommas, om jävet göres beroende icke av styrkan hos det samfälligheten motsatta intresset i och för sig utan fastmera av att motsättningen mellan de båda ifrågavarande intressena framstår som väsentlig.
26 5.
Jämlikt 6 5 första stycket i förslaget skola ägarna till de fastigheter, vilka äro anslutna till anläggningen, gemensamt bidraga till de med företaget förenade kostnaderna. Genom förrättningsmannens bedömande enligt andra stycket i samma paragraf regleras dessutom bidragens fördelning mellan nämnda fastigheter. Härigenom är emellertid de olika fastigheternas bidrags- skyldighet endast i stora drag bestämd, och ytterligare fordras därför en när- mare precisering av bidragsbeloppens storlek samt föreskrifter om sättet för deras erläggande. Bedömandet i dessa hänseenden måste av naturliga
skäl ankomma på samfälligheten, och tillvägagångssättet vid bidragsskyl- dighetens fullgörande regleras i förevarande paragraf.
Ehuru det tillkommer styrelsen att vidtaga åtgärder för att delägarna skola utge erforderliga bidrag för samfällighetens verksamhet, synes uppen- bart att styrelsen icke kan få handla helt oberoende av delägarna. l moti- ven till lagen om enskilda vägar har med avseende å samfälligheter enligt nämnda lag uttalats, att av förhållandet mellan styrelse och delägare följde att styrelsen borde periodvis på förhand inhämta delägarnas anvisningar angående bl. a. sättet för medelsanskaffningen (SOU 1938: 23 s. 179). l överensstämmelse härmed är i 61 5 första stycket nämnda lag föreskrivet, att vägsamfällighet skall för varje år upprätta utgifts- och inkomststat samt att förslag därtill skall av styrelsen uppgöras och framläggas för granskning och fastställelse å sammanträde med delägarna. Även om en anordning med ut- gifts- och inkomststat är vanligt förekommande även inom annan likartad lagstiftning, finnas också exempel på att styrelsen äger av delägarna uttaga bidrag utan att delägarstämman givit bemyndigande därtill. Vid uttaxering av bidrag till'samfällighet för vattenreglering gäller sålunda enligt 3 kap. 20 5 första stycket vattenlagen som huvudregel, att styrelsen upprättar och vid sammanträde till granskning framlägger debiteringslängd, upptagande det belopp, som skall uttaxeras, vad därav enligt reglerna för delaktigheten belöper å varje deltagare samt tiden för inbetalningen. Att debiteringsläng- den godkännes av delägarna är således icke nödvändigt.
Enligt kommitténs mening bör visserligen det yttersta ansvaret för sam— fällighetens ekonomi åvila delägarna, och dessa bör därför tillförsäkras ett skäligt inflytande över det sätt, varpå medelsanskaffningen sker. Ett system med obligatoriskt upprättande och godkännande av stat i alla situationer synes emellertid knappast nödvändigt för att detta syfte skall vinnas och dessutom innebära ett alltför betungande krav i fråga om många företag. Det skulle säkerligen te sig främmande för delägarna i en sådan samfällighet av mindre omfattning, där kostnaderna icke kunna nämnvärt variera och där styrelsen dessutom åtnjuter delägarnas fulla förtroende, att varje år framtvinga en stat för nästkommande räkenskapsår. Skall stat upprättas, måste den också ändras i den mån de anslagna medlen visa sig otillräckliga. Endast såvitt gäller företag av sådan omfattning, att något mera avsevärt spelrum för skilda kostnadsalternativ finnes, föreligger anledning för del- ägarna att förbehålla sig bestämmanderätten i fråga om samfällighetens ekonomi. Möjligheten att entlediga styrelse, som anses åsidosätta delägar- majoritetens intressen, är icke alltid tillfyllest, eftersom skada då ofta redan kan ha inträffat. Å andra sidan föreligger ej under alla omständigheter säker- het för att delägarna skyddas ens genom att uttaxering göres beroende av de— ras godkännande. I den mån styrelsens handlingsfrihet icke är begränsad till följd av stadgar eller annat beslut av delägarna äger styrelsen enligt 25 å i princip frihet att ådraga delägarna ekonomiskt ansvar, som dessa under
alla förhållanden äro skyldiga att infria (andra stycket av förevarande paragraf).
Med hänsyn till de skiftande förhållanden, som sålunda kunna föreligga, har kommittén velat bereda delägarna möjlighet att på stämma besluta om erforderliga begränsningar av styrelsens ordinarie uttaxeringsbefogenhet. Delägarna böra exempelvis kunna fatta beslut om att utgifts- och inkomst- stat skall upprättas och godkännas på stämma. Möjlighet bör även finnas för delägarna att bestämma lättnader i villkoren för uttaxering, t. ex. ge- nom att ordinarie uttaxering sker med vissa års mellanrum. En dylik dis- positionsfrihet har inskrivits i första stycket av förevarande paragraf. Där annat ej beslutats av delägarna, skall däremot uttaxering av deras bidrag verkställas sålunda att styrelsen årligen upprättar och å stämma för gransk- ning framlägger debiteringslängd, upptagande det belopp som skall uttaxe- ras, vad därav belöper å varje delägare samt tiden för inbetalningen. Del- ägarna ha således vid uttaxering enligt lagens regel icke någon annan rätt än att framföra erinringar mot debiteringslängden. Den, som är missnöjd med styrelsens beslut, kan emellertid vid domstol klandra uttaxeringen och för— delningen (27 å). Slutligen må erinras, att lagtexten icke reglerar frågan om det totala måttet på uttaxeringens belopp. Utan särskild föreskrift torde vara tydligt, att de uttaxerade bidragen skola anpassas till behovet av medel för verksamheten. Äro uttaxeringar _— såsom i regel blir fallet — periodiskt återkommande, bör det vid varje tillfälle uttaxerade beloppet uppenbarligen begränsas till medelsbehovet under instundande verksamhetsperiod.
Kommittén har emellertid icke kunnat stanna vid denna ordinära möjlig- het att uttaga bidrag av delägarna. Från borgenärernas synpunkt erfordras härutöver ett säkerställande av att deras betalningsanspråk skola kunna realiseras oberoende av delägarnas ståndpunkt i sådana fall då medel till betalning icke finnas tillgängliga. Utan en dylik möjlighet, vilken betecknats som samfällighetens viktigaste tillgång, skulle tredje mans benägenhet att inlåta sig på rättshandlingar med samfälligheten minskas i sådan grad att verksamheten i allmänhet knappast torde kunna upprätthållas. I likhet med annan lagstiftning (jfr exempelvis 62 5 första stycket lagen om enskilda vägar) föreskriver paragrafens andra stycke skyldighet för styrelsen att, där tillgängliga medel finnas ej förslå till betalning av klar och förfallen gäld, för vilken samfälligheten svarar, ofördröjligen upprätta och för granskning å stämma framlägga särskild debiteringslängd samt att omedel- bart uttaga vad som erfordras.
Den extraordinära uttaxeringsrätt, varom nu är fråga, har ansetts vara av den vikt att den funnits böra förses med vissa sanktioner. Regler härom återfinnas i tredje stycket. Där styrelsens ledamöter försummat att verk- ställa uttaxering enligt andra stycket, äro de nämligen solidariskt betal- ningsskyldiga för gälden. Är försummelsen uppenbar, skall länsstyrelsen på borgenärens yrkande förordna syssloman att utdebitera och uttaga er-
forderligt belopp. Sistnämnda möjlighet torde framför allt vara av betydelse, då styrelseledamötema äro insolventa. Vidare skall syssloman utses i yt- terligare ett fall, som sammanhänger med den speciella förmånsrätt, varom särskilda regler föreslås gälla. Rörande skälen härtill må hänvisas till ut- talanden-a i motiven till den föreslagna lagen om förmånsrätt för fordringar enligt denna lag. Sysslomannen äger av samfälligheten uppbära arvode, som bestämmes av länsstyrelsen. Även i nu angivna hänseenden råder till stor del överensstämmelse med annan lagstiftning (jfr t. ex. 62 & första stycket lagen om enskilda vägar).
Slutligen må framhållas, att ansvaret för samfällighetens förbindelser i princip åvilar samtliga fastigheter, vilka vid tiden för förbindelsens upp- komst voro bidragsskyldiga. Detta torde få anses ligga i sakens natur och framgår dessutom indirekt av 41 och 42 55, som innehålla vissa modifika- tioner i den angivna principen. Av ställningen som juridisk person följer, att betalningsansvar kan göras gällande enbart av samfälligheten. Borge- när är således nödsakad att vända sig till denna och kan ej rikta sitt krav direkt mot de enskilda delägarna (jfr 59 5 andra stycket lagen om enskilda vägar).
27 &.
I huvudsaklig överensstämmelse med stadganden i annan lagstiftning — t. ex. 3 kap. 20 å vattenlagen och 63 5 andra stycket lagen om enskilda vä- gar —— ger paragrafens första stycke rätt för delägare, som anser en jäm- lik-t 26 & verkställd uttaxering eller fördelning icke vara överensstämmande med anläggningsbeslutet, att föra talan om rättelse inom viss tid. Talan skall enligt allmänna regler väckas genom stämning å samfälligheten till allmän underrätt. Om ej domstol i sådant mål meddelar inhibition av verk- ställigheten, är beslutet om uttaxering omedelbart exigibelt såsom laga- kraftvunnen dom rörande åläggande av betalningsskyldighet.
Ansvaret för förfallna bidrag till samfälligheten är i första hand per— sonligt och delat mellan delägarna. Dessutom häfta deras fastigheter i viss omfattning med förmånsrätt jämlikt 17 kap. 6 5 handelsbalken; härom må hänvisas till den av kommittén föreslagna särskilda lagen om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om vissa gemen-samhetsanläggningar. Härigenom torde i praktiken vara sörjt för att samfälligheten så gott som alltid skall få medel att fullgöra ingångna förbindelser. Som en ytterligare garanti för att samfällighetens kreditvärdighet skall tryggas har kommittén efter mönster i närbesläktad lagstiftning föreslagit ett subsidiärt solidariskt ansvar för delägarna med avseende å brist, som kan uppkomma hos någon av dem. Å andra sidan synes _ särskilt med hänsyn till förmånsrätten — det sub- sidiärsolidariska ansvaret icke behöva aktualiseras annat än i rena un- dantagsfall. En regel i ämnet meddelas i paragrafens andra stycke. Kan ej bidrag, som enligt debiteringslängd påförts delägare, uttagas hos honom,
skall sålunda bristen fördelas mellan övriga delägare i förhållande till de— ras inbördes bidragsskyldighet. Att bidrag ej kan uttagas hos delägare, måste uppenbarligen på betryggande sätt konstateras, och det är således icke tillräckligt, att delägaren underlåter att betala. Vid behov måste betalnings— oförmågan styrkas genom exekution såväl i delägarens fastighet _ i före— kommande fall med åberopande av den särskilda förmånsrätten — som i hans övriga egendom. Ofta torde emellertid förhållandena vara sådana, att brist kan klart konstateras redan på ett tidigt stadium, och någon anled— ning att skrida till utsökning finnes då ej. Enligt förslaget är exekution ej heller någon ovillkorlig förutsättning för utlösande av de övriga del- ägarnas ansvar.
Ett specialfall inträffar, då fastighet, vars ägare brister i betalning, blir föremål för överlåtelse. Nye ägaren svarar då ej för bidrag, som förfallit till betalning innan han skall tillträda fastigheten (6 & tredje stycket), eller, vid inrop å exekutiv auktion, före försäljningsdagen. I fråga om sådant bi- drag påverkar överlåtelsen icke heller de övriga fastigheternas subsidiäran- svar. Såvitt gäller exekutiv försäljning kunna några invändningar häremot ej resas, och ofta har det subsidiära ansvaret i detta läge kunnat reduceras därigenom att bidrag utgått med förmånsrätt. Är fråga om frivillig överlåtelse synes däremot ett mindre tillfredsställande resultat kunna uppkomma i så- dana fall, då till följd av begränsningarna av förmånsrätten den överlåtna fastighetens förre ägare svarat endast rent personligt. Det subsidiärsoli- dariska ansvaret har visserligen befunnits ofrånkomligt för att trygga sam- fällighetens kreditvärdighet men kan i vissa fall uppenbarligen också bli avsevärt betungande för delägare.
Till följd av det anförda måste det anses i hög gra-d angeläget att så långt det är möjligt begränsa risken för ansvarets utlösande och att i varje fall fördela denna risk på ett större antal händer. Detta har kommittén, som nämnts, i första hand velat uppnå genom den särskilda förmånsrätten i del- ägarnas fastigheter. En annan möjlighet har ansetts vara att vid fastighets överlåtelse på annat sätt än genom exekutiv försäljning ådraga även förvär- varen i viss omfattning personlig betalningsskyldighet för tidigare förfal- len gäld, innan övriga delägare i samfälligheten göras subsidiärt ansvariga för brist. Till förmån för denna lösning talar även intresset att förebygga, att insolvent delägare genom skenöverlåtelse av fastigheten försvårar möj- ligheterna för samfälligheten att få betalt för sin bidragsfordran. Om för- värvarens ansvar begränsas till bidrag, som förfallit till betalning inom ett år före tillträdesdagen, åstadkommes enligt kommitténs uppfattning en lös- ning, som innebär en skälig reduktion av övriga delägares risk utan att allt— för mycket betunga nye ägaren. Vidare synes böra gälla, att endast de övriga delägarna svara för förlust till följd av att belopp, för vilket förmånsrätt må åtnjutas, ej inflyter vid exekution. Slutligen må påpekas, att fastighetens nye ägare kan skydda sig mot den ökade belastning, som den ifrågavarande
principen kan medföra, genom att betinga sig sådana villkor för förvärvet, som upphäva belastningen.
Såsom ett undantag från huvudregeln om det subsidiära ansvaret har därför i en andra punkt av andra stycket upptagits en regel, vilken innebär möjlighet att begränsa detta ansvar, samtidigt som den medför utvidgning av ny ägares skyldighet att svara för tidigare förfallen gäld. Har den för— sumlige delägarens fastighet överlåtits annorledes än genom inrop å exeku- tiv auktion, skall nämligen huvudregeln gälla endast om bidraget icke hel- ler kunnat uttagas hos nye ägaren, där det förfallit till betalning inom ett år innan denne skolat tillträda fastigheten och där det ej må utgå med för- månsrätt i fastigheten enligt vad därom är särskilt stadgat.
Vad angår själva tillvägagångssättet vid realiserandet av det subsidiärt solidariska ansvaret saknas skäl att upprätta ny debiteringslängd. Styrelsen kan redan med ledning av den ursprungliga längden fastställa de ytterligare belopp som övriga delägare skola utge. Det bör sålunda vara tillräckligt, att dessa erhålla underrättelse av styrelsen om vad i detta hänseende åligger dem.
Ansvarets realiserande befriar icke den försumlige från hans primära be- talningsskyldighet, och denna kvarstår således i princip oförändrad. I en- lighet härmed föreskrives i förslaget tillika att belopp, som inbetalats till täckande av brist, skall, i den mån den försumlige fullgör sin bidragsskyl- dighet, tillgodoräknas delägare, som gjort inbetalningen.
28 5.
Att delägares inflytande över samfällighetens angelägenheter utövas på stämma, vilken således är samfällighetens beslutande organ, fastslås i första stycket. Enligt andra stycket förutsättes för rösträtt på stämma, att del- ägare fullgjort sin [bidragsskyldighet till samfälligheten. Hinder möter emel- lertid ej, att delägare utan att utöva sin rösträtt deltager i förhandlingarna, trots att hans bidragsplikt ej blivit uppfylld.
Tredje stycket innehåller en jävsregel för delägare motsvarande den, som enligt 25 & tredje stycket gäller för styrelseledamot. Stadgandet avviker från sistnämnda bestämmelse såtillvida, att jävet avser även det vanliga fallet, då delägaren vid stämman uppträder genom ombud eller såsom ombud för annan. Delägarjäv föreligger exempelvis, såvitt angår den som tillika är styrelseledamot, i de fall, då stämman har att behandla fråga om skade- ståndsskyldighet för honom eller att välja revisor.
29 &. I paragrafen meddelas vissa bestämmelser om utlysande av stämma med
samfällighetens delägare. Utan att någon närmare motivering därför behöver anföras torde upp-
giften att utsätta tid och plats för stämma samt att ombesörja kallelser till delägarna i första hand böra tillkomma styrelsen. Stadgande här— om har upptagits i paragrafens första stycke. Detta innehåller även vissa bestämmelser om kallelsens innehåll och om tid för dess utfärdande. I kal- lelsen skola sålunda angivas vilka ärenden som skola behandlas å stämman jämte tid och plats för stämmans hållande. Kallelse skall vidare ske i så god tid före stämman, att delägarna erhålla skäligt rådrum.
Rörande delgivning av kallelse må hänvisas till 34 5. Frågan, när styrelsen skall kalla till stämma, har icke ansetts behöva regleras omedelbart i lagtexten men blir i viss mån besvarad genom para- grafens andra stycke. I och för sig synes styrelsen böra anordna stämma, så snart någon sådan fråga aktualiserats, vartill delägarna efter styrelsens bedömande böra taga ställning och vars avgörande icke lämpligen kan an- stå till senare tillfälle. Ofta torde emellertid frågan om stämmas hållande komma att regleras i antagna stadgar eller i andra beslut av delägarna. Kommittén har likväl icke uppställt något ovillkorligt krav på sådan regle- ring, som dock torde 1bli vanligt förekommande och i praktiken säkerligen ofrånkomlig med avseende å gemensamhetsföretag av större betydelse.
Förslaget har emellertid ansetts icke böra sakna vissa garantier för att stämma utlyses i behövlig omfattning. Behov av sådana garantier förelig- ger till en början i det fall, då styrelse ej finnes, ehuru den jämlikt 23 5 första stycket skolat utses. Möjligheten för delägare att själv få till stånd en stämma torde erhålla sin största betydelse just såsom medel att få sty- relse utsedd. Visserligen står även den möjligheten öppen att jämlikt 33 5 första stycket hos länsstyrelsen utverka förordnande av syssloman för full- görande av de uppgifter, vilka normalt ankomma på styrelsen. Det ligger emellertid i sakens natur, att denna utväg endast bör tjäna som en reserv- möjlighet och att det i första hand bör ankomma på delägarna att å stämma välja styrelse.
Utöver det fall, där styrelse ej finnes, bör delägare ha rätt att få till stånd stämma, då styrelse visserligen utsetts men den likväl underlåter att ut- färda vederbörliga kallelser. Är fråga om stämma, vars hållande regleras av stadgar eller andra beslut av delägarna, synes varje delägare ha ett berät- tigat anspråk på att stämman äger rum. Liksom då styrelse ej finnes bör en enkel anmälan från delägarens sida vara tillräcklig. Även då det gäller stämma, om vars hållande särskilda bestämmelser icke meddelats, bör del— ägarna tillerkännas en självständig rätt att påkalla stämman. Det vore en— ligt kommitténs uppfattning föga rimligt, om delägarna skulle vara helt be— roende av att även styrelsen anser stämma erforderlig. En rätt av detta slag föreligger för övrigt även i annan associationsrättslig lagstiftning. Rö- rande den ifrågasatta rättighetens omfattning kunna emellertid delade me- ningar råda. I synnerhet är det angeläget att förhindra, att ifrågavarande
möjlighet utnyttjas i trakasseringssyfte eller eljest på sätt, som medför onödiga kostnader eller besvär för styrelsen och övriga delägare. Risk här- för skulle föreligga, om varje delägare finge ovillkorlig rätt att påfordra stämma. Att avgränsa rättighetens omfattning efter arten av de motiv, som av delägare må anföras till stöd för framställningen, bör å andra sidan av olika skäl ej komma i fråga. Samma resultat torde emellertid i allmänhet vinnas genom att uppställa krav på att önskemålet om stämmans anord— nande uppbäres av en icke alltför obetydlig opinion bland delägarna. Om minst en femtedel av samtliga röstberättigade stödja framställning om stämma, bör detta kunna anses innefatta en presumtion för att yrkandet icke saknar grund. I överensstämmelse härmed äger enligt förslaget en så- lunda bestämd krets av delägare ovillkorlig rätt att hos styrelsen påfordra stämmans hållande. Sådan begäran skall åtföljas av uppgift å de ärenden som skola behandlas. Om styrelsen underlåter att utfärda kallelse inom en vecka efter det att framställningen inkommit, skall stämman likväl utlysas.
I fråga om sättet för delägarnas kallande till stämma, som enligt det an- förda icke utlyses av styrelsen, har kommittén haft att välja mellan att an- förtro uppgiften åt delägare och att låta den ankomma på offentlig myn- dighet. Det förstnämnda alternativet är emellertid förenat med vissa olägen- heter och bör enligt kommitténs mening såvitt möjligt undvikas. För del- ägare måste en uppgift av ifrågavarande slag ofta te sig främmande, och den möjligheten kan väl ej uteslutas, att ett på detta sätt anordnat kallelse- förfarande i många fall skulle bli föremål för anmärkningar från deras sida, vilka icke önska att stämma hålles, med därav följande risk för tvister och rättsförluster. Härtill kommer att, om flera delägare ungefär samtidigt på- kalla stämma, garantier för en önskvärd samordning saknas. Kommittén har av dessa skäl ansett den ordningen vara att föredraga, att uppgiften att utlysa stämma anförtros länsstyrelsen efter anmälan av det förhållande, som enligt det föregående skall utgöra anledning därtill. En motsvarande ordning gäller i fråga om ekonomiska föreningar (59 5 lagen om ekono- miska föreningar).
I enlighet med vad sålunda anförts ha andra styckets regler blivit utfor- made. Påpekas må, att det i samtliga hithörande fall är tillräckligt, att en enda delägare gör anmälan till länsstyrelsen. Att visst opinionskrav upp- ställts som villkor för rätten att hos styrelsen påfordra stämma enligt styc- kets andra punkt strider ej mot vad nu sagts.
I fråga om tillvägagångssättet vid utlysande av stämma genom länssty- relsens försorg ha särskilda föreskrifter ej ansetts erforderliga. De regler, som enligt förslaget i allmänhet gälla utfärdande av kallelser och dessas delgivning med delägarna, bli därför att tillämpa.
Ehuru andra styckets regler torde erbjuda möjligheter att i all rimlig om- fattning garantera att samfällighetsstämma kommer till stånd, kan utvägen att vända sig till länsstyrelsen te sig onödigt omständlig, då syftet är att
omedelbart vid företagets igångsättande påkalla utseende av styrelse. I många fall står redan från början klart, att samfälligheten bör organiseras med styrelse, och en möjlighet för delägare att i nära samband med förrätt- ningens slutförande utverka stämma för detta ändamål skulle otvivelaktigt innebära en förenkling och medföra att företagets verksamhet kunde på- börjas tidigare än eljest. Förebild till en anordning av detta slag finnes i 35 & sista stycket lagen om enskilda vägar, enligt vilket stadgande förrätt- ningsman vid bildande av vägsamfällighet skall föranstalta därom att efter förrättningens avslutande i sammanhang därmed å förrättningsstället hål- les sammanträde med vederbörande för antagande av stadgar och utseende av styrelse för samfälligheten.
Kommittéförslagets konstruktion nödvändiggör emellertid vissa modifika— tioner beträffande omfattningen av en regel med ifrågavarande innebörd. Som medel att framtvinga styrelse bör regeln göras beroende av att del— ägare framställer begäran om förrättningsmannens medverkan. Eljest skulle bestämmelsen strida mot huvudstadgandet i 23 5 första stycket. Regeln bör vidare icke avse att tillhandahålla förslag till stadgar, vilka enligt kommitté- förslaget ej äro obligatoriska. Det blir i stället styrelsens uppgift att överväga stadgefrågan och att upptaga densamma å senare stämma, men självfallet möter ej hinder att förrättningsmannen lämnar vissa råd och anvisningar i ämnet redan vid den inledande sammankomst, varom här är fråga.
På nu anförda synpunkter bygger stadgandet i paragrafens tredje stycke, enligt vilket förrättningsmannen på delägares begäran har att i samband med förrättningens slutförande håll-a sammanträde med delägarna för ut- seende av styrelse. Sammanträde, som nu sagts, skall anses såsom stämma. Det bör framhållas, att ett sammanträde av angivet slag icke ingår såsom något led i själva förrättningen och att därför beslut, som fattats vid sam— manträdet, ej kan överklagas i den ordning, vilken gäller fullföljd av talan mot förrättningsbeslut ; av delägarna å stämman fattat beslut kan däremot bli föremål för klander jämlikt 32 å. Förhållandet är i stället det, att i syfte att garantera företagets igångsättande förrättningsmannens medver- kan lämnas vid ett tillfälle, då han ändå håller sammanträde i samband med förrättningens slutförande. Några särskild-a underrättelser till delägarna erfordras således icke utöver dem, som krävas för utlysande av förrätt- ningssammanträde, och delägares utevaro utgör självfallet ej hinder för stämmans hållande.
Att styrelse blivit utsedd vid en av förrättningsmannen anordnad stämma innebär emellertid icke, att gemensamhetsföretagets verksamhet kan genast påbörjas. Styrelsens befogenheter måste uppenbarligen begränsas av de all- männa förutsättningarna för verkställighet av anläggningsbeslutet. Där ej sakägarna äro ense om att verkställighet skall få ske omedelbart, kräves därför, att anläggnings—beslutet vunnit laga kraft eller att ägodelningsrätt meddelat särskilt förordnande enligt 35 å andra stycket. I nu ifrågavarande
stycke föreslås därför ett tillägg av innehåll, att av delägarna a samman- träde som nu sagts fattat beslut är gällande endast under förutsättning att anläggningsbeslutet vinner laga kraft eller eljest kan verkställas.
30 5.
I förevarande paragraf ha sammanförts vissa regler angående delägarnas beslutanderätt å stämma.
Paragrafens första stycke upptager bestämmelser om utövande av röst- rätt. Vid övervägande av frågan om rösträttens fördelning har kommittén _ med hänsyn till vad i allmänhet gäller med avseende å likartade samman— slutningar, vilka bedriva ekonomisk verksamhet — avvisat tanken på en lika fördelning mellan samtliga intressenter. Delägares inflytande på sam- fällighetens angelägenheter bör fastmera anknytas till hans ekonomiska insatser i företaget eller således till reglerna om bidragsskyldigheten (6 5). Denna kan visserligen fördelas antingen efter fasta andelstal eller _ i fråga om underhålls- och driftskostnad _ efter en rörlig norm, nämligen fastig- heternas i efterhand konstaterade verkliga tillgodogörande av anläggningen. Då en från tid till annan varierande rösträtt av flera skäl icke lämpligen kan komma i fråga, har kommittén funnit riktigast att såsom huvudprin— cip för rösträttens fördelning låta de fasta andelstal gälla, vilka bestämts för de skilda fastigheterna. Denna norm är i många företag den enda till- lämpliga och torde även i övriga fall som regel bli avgörande för åtminstone huvuddelen av de kostnader, som åvila fastigheterna. I överensstämmelse med vad nu utvecklats äger enligt förslaget varje röstberättigad delägare rösträtt i förhållande till det för hans fastighet bestämda andelstalet.
Ett alltför hårt fasthållande vid den angivna principen kan emellertid te sig otillfredsställande i sådana fall, då någon delägare eller ett fåtal del- ägare tillsammans representera andelstal innebärande ett helt dominerande inflytande över samfällighetens angelägenheter. Ett skydd för övriga del- ägare mot dylika verkningar kan åstadkommas genom att rösttalen be- gränsas på visst sätt. Kommittén har funnit denna inskränkning skäligen böra så genomföras, att ej någons rösttal må överstiga en femtedel av det sammanlagda rösttalet för samtliga å stämman närvarande röstberättigade delägare. En motsvarande begränsning återfinnes i 3 kap. 22 5 vattenlagen.
Delägares rösträtt är ej beroende av att han är personligen närvarande å stämma utan kan utövas genom ombud. Till skillnad från lagen om ekono— miska föreningar (56 5) men överensstämmande med lagen om enskilda vägar (56 &) stadgar förslaget ej någon inskränkning av delägares möjlig- heter att låta sig företräda av ombud, och hinder möter således ej att om- bud representerar ett obegränsat antal delägare.
Paragrafens andra stycke anger förutsättningarna för åstadkommande av giltigt stämmobeslut. Enligt stadgandet är enkel pluralitet avgörande utom
n
i fall, med avseende a vilka delägarna bestämt annat. Delägarnas möjlig-
het att besluta om avvikelse från lagens regel torde framför allt komma att utnyttjas, då fråga är om antagande eller ändring av stadgar, i vilken situation det ofta kan vara lämpligt att fordra kvalificerad majoritet. Äro rösttalen, då enkel majoritet skall vara bestämmande för beslutet, lika stora, avgöres val genom lottning. I andra frågor gäller i motsvarande situa- tion den mening, som biträtts av de flesta röstande eller, vid lika antal rös— tande, av ordföranden. Förslaget överensstämmer i nu nämnda delar med 56 & tredje stycket lagen om enskilda vägar.
I sista stycket meddelas en föreskrift om skyldighet för styrelsen att föra protokoll över beslut, som fattas å stämma, och att inom viss tid hålla protokollet tillgängligt för delägarna. Föreskriften äger motsvarig— heter i 3 kap. 22 & sista stycket vattenlagen och 56 & fjärde stycket lagen om enskilda vägar.
31 5.
I betraktande av de ifrågavarande samfälligheternas karaktär av tvångs- sammanslutningar med en i många fall omfattande ekonomisk förvalt- ning har kommittén ansett det vara angeläget att genom uttryckliga lag- regler garantera delägarna rätt till viss insyn i verksamheten genom att bereda dem möjlighet såväl att av styrelsen erhålla upplysningar om sam- fällighetens förhållanden som att låta granska de hos styrelsen förvarade handlingarna. Utan en rätt i angivna hänseenden kunna delägarnas möj— ligheter att utkräva ansvar av styrelsen och att bedöma samfällighetens framtida behov av medel ofta bli illusoriska. Erforderliga regler i ämnet meddelas i förevarande paragraf.
Enligt första stycket är styrelsen, i den mån det av delägare begäres, skyldig att å stämma lämna de upplysningar angående samfällighetens verksamhet, som kunna vara av betydelse för delägarna. Bestämmelsen står i nära överensstämmelse med stadgandet i 57 5 2 mom. lagen om ekonomiska föreningar, vilket i sin tur bygger på det i 127 & aktiebolags- lagen behandlade, mera utförligt reglerade frågerättsinstitutet. Förslaget innebär emellertid en förenkling även i jämförelse med förstnämnda stad- gande. Uppställandet av särskilda regler exempelvis för det fall, att upp- lysning icke kan lämnas utan förfäng för samfälligheten, har sålunda icke synts vara behövligt. Upvplysningsplikten är enligt förslaget begränsad en- dast av den förutsättningen, att det begärda beskedet skall gälla sådant, som kan vara av betydelse för delägarna. Blott då en begäran avser helt irrelevanta omständigheter bör upplysning således vägras.
Andra stycket tager sikte på granskning av samfällighetens bokföring och andra hos styrelsen förvarade handlingar. I fråga om större företag torde oftast vara lämpligt att verkställa regelrätt revision av styrelsens förvaltning genom särskilt utsedda revisorer, och kommittéförslaget ger också möjlighet för delägarna att genom beslut i stadgar eller i annan ord-
ning föreskriva sådan revision samt att lämna närmare anvisningar om sättet för granskningens företagande. Med hänsyn till de under förslaget hänförliga gemensamhetsföretagens skiftande karaktär har det å andra sidan icke synts möjligt att meddela obligatoriska bestämmelser om revi- sion. Ett ytterligare skäl härtill har varit, att kommittén ej funnit erforder- ligt att föreskriva sådant dechargeförfarande, som eljest är vanligt inom associationsrätten och för vilket revisionsberättelse brukar tjäna som grundval.
Oavsett om revision skall verkställas eller ej ha emellertid delägarna ansetts böra äga möjlighet att själva granska vederbörande handlingar. I enlighet härmed stadgas i andra stycket av paragrafen att delägare, som hos styrelsen påkallar granskning av samfällighetens böcker, räkenskaper och andra handlingar, äger på lämpligt sätt få del av dessa. Styrelsen är således i princip skyldig att tillhandahålla handlingarna, och om dessa ej frivilligt utges har delägaren möjlighet att vid allmän domstol utverka dom, enligt vilken styrelsen förpliktas låta käranden taga del av hand- lingarna. Att tillhandahållandet skall äga rum på lämpligt sätt innebär krav både på att granskningen ej må så företagas, att styrelsens verksam- het onödigt hindras, och på att styrelsen ej är skyldig att genast efter an- fordran utlämna det önskade materialet, om därigenom skulle uppkomma någon mera väsentlig olägenhet för styrelsen. I övrigt får granskningen ut— föras i den omfattning delägaren finner påkallad. Intet hindrar, att han anlitar revisor eller annat biträde för uppgiften, men han har att själv vid- kännas därav föranledda kostnader.
32 5.
Såvitt avser frågan om verkan av stämmobeslut måste den självklara utgångspunkten vara, att beslutet skall bli gällande till dess det i före- skriven ordning ändras eller upphäves. Det sagda blir framför allt av bety- delse då beslutet fått ett innehåll, som med hänsyn till omständigheterna framstår som mindre ändamålsenligt än en alternativ lösning. Emellertid kunna fall förekomma, då ett beslut är behäftat med sådana felaktigheter att det icke bör förlänas giltighet. I många av dessa situationer kan frågan, huruvida beslutet är gällande eller ej, vara föremål för tvekan. För full- görandet av samfällighetens uppgifter är det emellertid av vikt, att giltig- hetsfrågan ej blir svävande under någon längre tid och att man förhindrar, att ett avgörande, som legat till grund för betydelsefulla förvaltningsåt- gärder, först långt efteråt blir upphävt eller ändrat. Genom reglerna i förevarande paragraf åsyftar kommittén att framtvinga, att klarhet i gil- tighetsfrågan skapas inom viss kortare tid efter beslutets fattande. I nära överensstämmelse med 58 5 lagen om enskilda vägar stadgas i första stycket att, om delägare anser beslut som fattats å stämma icke ha tillkom— mit i behörig ordning eller eljest kränka hans rätt såsom delägare i sam-
fälligheten, han äger föra talan mot beslutet. Sådan talan skall väckas inom sex veckor från beslutets dag vid påföljd att beslutet eljest är gällande. Talan _ vilken uppenbarligen skall riktas mot samfälligheten — föres enligt gängse regler efter stämning vid allmän underrätt.
Den klanderrätt, varom här är fråga, åsyftar att skydda delägare mot övergrepp av stämman i dess beslutande verksamhet. Området för klan- derpreskriptionen är därför begränsat till de fall, då grunden till talan är en kränkning av sådana regler, som avse att bereda skydd åt delägarna i denna egenskap, d. v. s. bestämmelser i lag eller i anläggningsbeslutet vilka avse tillkomsten av stämmobeslut eller eljest röra allenast delägarnas rätt och vilka därför kunna åsidosätta-s med samtliga delägares samtycke. Man kan i dessa fall med fog likställa en delägares underlåtenhet att föra talan inom föreskriven tid med ett godkännande av beslutet.
Innebörden av ifrågavarande stadgande måste vara, att domstol, som finner kärandens talan befogad, i princip har att upphäva stämmobeslutet. Av föreskriften i paragrafens tredje stycke följer emellertid indirekt, att domstolen även kan ändra beslutet. Med hänsyn till domstolsprövningens karaktär kan denna rätt uppenbarligen icke sträckas så långt, att domstol erhåller befogenhet att utan inskränkning välja mellan olika möjliga lös- ningar såsom om den själv utövade stämmans funktioner. Om domstolen undanröjer ett beslut på formell grund, kan den sålunda i allmänhet icke i stället för beslutet sätta ett annat. Endast då det kan otvetydigt faststäl— las, att stämmans beslut rätteligen skulle ha haft ett visst bestämt inne- håll, bör domstolen anses äga rätt att i vissa fall ändra ett oriktigt av- görande genom att sätta det riktiga beslutet i dess ställe. I vilken ut- sträckning detta kan ske, får bedömas efter de grunder som i motsva- rande situation anses gälla enligt annan associationsrättslig lagstiftning; härom må hänvisas exempelvis till 138 5 2 mom. sista stycket aktiebolags- lagen.
Paragrafens andra och tredje stycken —— enligt vilka domstol i mål av förevarande slag äger förordna om inhibition av stämmobeslutets verk- ställande samt dom, varigenom beslutet upphävts eller ändrats, gäller även för delägare, som ej fört talan — äga motsvarigheter i annan lagstiftning; jfr t. ex. 69 5 lagen om ekonomiska föreningar.
Redan av det anförda framgår, att paragrafen icke åsyftar en uttöm- mande behandling av alla de fall, då stämmobeslut kunna vara ogiltiga. Av lagtexten följer sålunda till en början, att en förutsättning för stad- gandets tillämpning är att beslutet fattats vid sammankomst, som är att anse som en delägarstämma. Ha så väsentliga felaktigheter förekommit, att ett hållet sammanträde icke ens kan betraktas såsom stämma, äro därför reglerna om klanderpreskription ej tillämpliga, och talan om att sammankomsten ej är stämma kan vid behov utan tidsbegränsning föras enligt vanliga regler om fastställelsetalan. Nullitet föreligger emellertid
på grund av allmänna rättsregler även i andra fall, där fel av grövre be- skaffenhet vidlåder ett beslut. Det blir här särskilt fråga om att stämmo— beslut är rättsstridigt därför att det innebär ett åsidosättande av sådana föreskrifter, som avse att skydda tredje man eller som äro givna i ett all- mänt intresse, eller m. a. o. regler, vilka äro tvingande på det sättet att de icke kunna åsidosättas ens med samtycke av alla delägare i samfällig- heten. I de situationer, då nullitet föreligger, är talan vid domstol ej nöd- vändig för att delägare skall göra ogiltigheten gällande, men han har stundom ett starkt intresse av att få fastställt att nullitet är förbanden, och delägaren är då berättigad att utan stöd av särskild lagregel väcka talan därom utan att vara bunden till viss tid.
33 5.
I paragrafen finnas samlade regler om förordnande av syssloman i vissa fall. Enligt 26 å tredje stycket kan syssloman utses i ytterligare en situation. Denna äger emellertid sådant samband med övriga bestämmelser i nämnda paragraf, att den icke lämpligen bör utbrytas till fristående behandling.
Förordnande av syssloman enligt första stycket har till syfte att, då be- slutför styrelse ej finnes, likväl garantera upprätthållandet av de åt sty— relsen vanligen anförtrodda funktionerna. En dylik sanktion vid under- låtenhet att utse styrelse synes icke kunna undvaras med hänsyn till be- hovet av skydd för minoritet av delägare. Då utseendet av styrelse enligt 23 5 första stycket är beroende av delägares begäran, har kommittén ansett det vara följdriktigt, att även förordnande av syssloman i detta fall skall förutsätta sådan begäran. Liksom i motsvarande situation enligt annan lagstiftning föreslås uppgiften att utse syssloman tillkomma länsstyrelsen.
På grund av det anförda har kommittén i första stycket upptagit en bestämmelse, som avser de fall, att styrelse skall utses men så ej har skett eller att styrelseledamot avgått eller hans uppdrag eljest upphört och styrelsen ej ändock är beslutför. Länsstyrelsen äger då på yrkande av delägare förordna syssloman att antingen ensam eller jämte de styrelse- ledamöter, som må finnas, handhava samfällighetens angelägenheter och såsom styrelse företräda denna. Genom stadgandets formulering avser kommittén att utmärka, att länsstyrelsens skyldighet att under angivna förutsättningar utse syssloman icke är absolut utan bör anpassas till den föreliggande situationen även i övrigt. Det måste sålunda förutsättas, att ett omedelbart behov av syssloman är förbanden och att förordnande av ' sådan framstår som den tjänligaste utvägen att undanröja uppkommet hinder i samfällighetens förvaltning. Såsom kommittén i annat samman- hang framhållit (motiven till 29 å), torde det i många fall vara lämpligt, att länsstyrelsen först avvaktar resultatet av stämma, som utlyses för val av styrelse.
Sysslomans befogenhet upphör självfallet i och med att hans förordnande blir av länsstyrelsen återkallat. Återkallelse skall ske då anmälan inkom- mit om att styrelse av delägarna utsetts eller i erforderlig utsträckning kompletterats.
Andra stycket tager sikte på att fulltalig styrelse visserligen finnes men delägare är missnöjd med det sätt, varpå samfällighetens angelägenheter omhänderhavas. Det kan här vara fråga om olika fall. Samfällighetens organ kunna underlåta att vidtaga någon som helst åtgärd för att befordra anläggningsbeslutet till verkställighet eller ock utföra och driva anlägg- ningen på sådant sätt, att delägare ej kommer i åtnjutande av den avsedda nyttigheten i den omfattning, som förutsatts vid anläggningens inrättande. Ofta kan ett dylikt förfaringssätt förhindras genom de regler, om vilka varit tal redan i det föregående. Styrelsen kan i viss utsträckning åsido- sätta delägarstämmans beslut, och i det fall, då det är styrelsen som för- farit felaktigt, har stämman möjlighet att komma till rätta därmed bl. a. genom att entlediga styrelsen. Då delägarmajoriteten fattar beslut, vilka innebära åsidosättande av minoritetens intressen på sätt här berörts, har minoriteten emellertid endast små möjligheter att i praktiken få sina önskemål beaktade, för den händelse styrelsen effektuerar stämmans av- göranden. Minoritet-en kan efter klandertalan få avgörandet upphävt och i viss utsträckning även bli berättigad till skadestånd men endast i begrän- sad omfattning få till stånd ett positivt beslut i frågan. Med hänsyn till samfällighetens allmänna karaktär erfordras därför enligt kommitténs mening ytterligare ett remedium, vilket lämpligen bör utformas som en rätt för delägare att utverka förordnande av syssloman att omhänderhava förvaltningen; i motsats till första styckets regel avses här icke att sysslo- mannens uppgifter skola vara begränsade till styrelsefunktionerna. De skola i stället gå ut på ett totalt omhändertagande av samfällighetens angelägenheter. Förutsättningen är dock, att dessa handhavas på sådant sätt, att anläggningen icke kan utnyttjas i den omfattning anläggnings- beslutet angiver. Den sålunda gjorda begränsningen innebär, att sysslo- mannaförordnande ej må utverkas i det motsatta fallet att majoriteten vill göra verksamheten mera omfattande eller dyrbar än som kan anses skäligt. I denna situation erhålla minoritetens intressen tillräckligt beak— tande genom rätten att klandra stämmobeslut (32 5) och befogenheten att föra talan om rättelse av verkställd uttaxering eller fördelning (27 5 första stycket).
Förslaget innehåller vidare en bestämmelse, enligt vilken sysslomanna— förordnande dock ej må meddelas, med mindre sökanden visar att stämmo- beslut påkallats i syfte att åstadkomma rättelse utan att sådan likväl kommit till stånd inom skälig tid. Denna inskränkning har förestavats av att det i flertalet fall synts vara angeläget att undvika utseende av syssloman, innan delägarna beretts tillfälle att å stämma gemensamt överlägga om
minoritetens önskemål och om möjligheterna att tillgodose dessa. Begräns— ningen är motiverad även därav, att sysslomannaförordnande kan te sig som en alltför ingripande åtgärd, då det förhållande, vari rättelse yrkas, berott på förbiseende eller framstår såsom en enstaka händelse. Genom att stämmas påkallande uppställes som villkor för utseende av syssloman kan delägare, som begärt förordnandet, ofta antagas vinna sitt syfte utan att ifrågavarande stadgande behöver tillgripas. Har stämman redan tidi- gare behandlat frågan på framställning av annan delägare, är det själv— fallet icke nödvändigt att ånyo upptaga saken å sammanträde. Vidare må påpekas, att kravet på att stämmobeslut påkallats är uppfyllt ej blott då spörsmålet verkligen diskuterats på stämma utan även då delägare be- gärt särskild stämma för ändamålet men till följd av det i 29 å andra stycket sista punkten uppställda opinionsvillkoret icke fått bifall till sitt yrkande.
Nu angivna begränsning av rätten att få syssloman utsedd har emeller- tid icke kunnat upprätthållas i vissa lägen, då tiden icke medger anord— nande av stämma. Är fråga om underlåtenhet att vidtaga åtgärd, som er— fordras för undvikande av betydande skada eller olägenhet, må nämligen, där med hänsyn till sakens brådskande beskaffenhet stämmobeslut ej kan avvaktas, syssloman förordnas omedelbart. Har exempelvis en gemen- sam värmeanläggning vintertid lämnats helt utan tillsyn, erfordras tydligen möjlighet till snabbt ingripande.
Med hänsyn till arten av den bedömning, som skall föregå ett förord- nande av syssloman enligt andra stycket, innefattar prövning genom dom- stol eller överexekutor enligt kommitténs mening en mera ändamålsenlig ordning än förfarandet inför länsstyrelsen. Till förmån för överexekutor talar såväl en jämförelse med 1920 års lag med vissa bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar samt om rätt till elektrisk kraft m. m. —— enligt vilken beslut om tvångsförvaltning av sådan anläggning ankommer på överexekutor —— som framför allt det förhållandet, att här— igenom vinnes överensstämmelse med överexekutors prövning jämlikt 191 & utsökningslagen. Med hänsyn till den utvidgning, som i rättspraxis skett av detta lagrums tillämpningsområde till att omfatta icke blott olovliga besittningsrubbningar utan även handräckning i flera andra fall, då den mot vilken åtgärden riktas enbart underlåtit att uppfylla en honom åvilan- de förpliktelse, kan det stundom tänkas vara tillräckligt att meddela sådan handräckning i stället för att utse syssloman. Sistnämnda utväg synes böra reserveras främst för de situationer, då ett övertagande av de ordinära samfällighetsorganens uppgifter kräves för en längre tid. I betraktande av den valrätt mellan olika möjligheter, som sålunda kan vara befogad, har det synts kommittén lämpligt att samma myndighet — överexekutor —— får vara verksam i båda fallen. Av lagtextens formulering, enligt vilken
överexekutor äger förordna syssloman, följer, att förordnande av detta slag icke åligger överexekutor såsom en under angivna förutsättningar ovillkorlig skyldighet utan bör bedömas med hänsyn till vad den förelig- gande situationen i sin helhet fordrar.
Har syssloman förordnats enligt andra stycket, är han underkastad samma begränsningar i sin handlingsfrihet som andra samfällighetsorgan och således hänvisad till gängse möjligheter att få anspråk tvångsvis reali- serade. Om sysslomannen exempelvis hindras från att vinna tillträde till anläggning-en, har han följaktligen i princip att på vanligt sätt söka få anspråket fastställt av domstol och domen verkställd av utmätningsman efter överexekutors förordnande. I de brådskande fall, då syssloman en- ligt vad nyss föreslagits kan förordnas utan att avvakta stämmobeslut, skulle ändamålet med förordnandet ofta kunna bli förfelat, om syssloman- nen icke erhölle möjlighet att på ett mera skyndsamt sätt få sitt anspråk realiserat, exempelvis när det gäller att bryta lås för att vinna tillträde till en värmeanläggning. Kommittén föreslår, att sysslomannen i fall av denna karaktär skall kunna vända sig direkt till utmätningsman, som på sysslomannens framställning skall äga meddela erforderlig handräck- ning. Att sysslomannen i sin tur enligt tredje punkten av förevarande stycke förordnats omedelbart utgör därvid icke någon förutsättning. Några olägenheter synas icke behöva uppkomma genom den sålunda föreslagna anordningen. Redan för närvarande äger utmätningsman meddela hand- räckning utan utsökningstitel i några fall,vsom förete vissa likheter med det nu ifrågavarande; härom må hänvisas till bl. a. stadgandena i 133 & ut— sökningslagen och 13 kap. 9 & vattenlagen. Härtill kommer den garanti mot missbruk, som måste anses ligga i att sysslomannens lämplighet prövats av överexekutor.
Förordnande av syssloman enligt andra stycket kan meddelas antingen för viss tid eller tills vidare. I sistnämnda fall torde det ligga i sakens natur, att förordnandet bör återkallas, så snart skäl för detsamma icke längre äro för handen.
Gemensamt för de sysslomän av olika slag, som kunna förordnas enligt paragrafen, är spörsmålet om verkställighet av förordnandet. Såvitt angår av länsstyrelsen utsedd syssloman torde av allmänna förvaltningsrättsliga principer följa, att beslutet må omedelbart verkställas. Samma grundsats synes kunna bli analogivis tillämplig å beslut av överexekutor.
Enligt tredje stycket äger syssloman, som blivit utsedd enligt paragra- fen, av samfälligheten uppbära arvode, vilket bestämmes av den myndig- het, som förordnat sysslomannen. För att komma i åtnjutande av belop- pet är denne _— liksom för uttagande av medel till samfällighetens verk- samhet överhuvudtaget — berättigad att tillämpa vanliga regler om ut— taxering.
34 5.
Kallelse och annat meddelande skall enligt denna paragraf anses hava kommit till delägares kännedom, om handlingen avlämnats i hans hemvist eller å posten i betalt brev, ställt till delägarens vanliga adress, eller, om annan adress ej är känd, till hans fastighet. Stadgandet avser ej att uttöm- mande reglera frågan, hur delgivning med delägare skall ske, utan blott att anvisa en delgivningsmetod, vilken alltid synes kunna godtagas såsom innefattande en rimlig avvägning mellan kravet på ett enkelt förfarande och hänsynen till den enskildes rättssäkerhet. Lagtexten avser att utmärka, att även delgivning i annan ordning kan accepteras. Härför kräves icke, att del- ägare bevisligen fått handlingen överlämnad till sig personligen. Om exem- pelvis stämman beslutat om delgivning på annat sätt, kan den sålunda be- slutade ordningen vara tillfyllest under förutsättning att betryggande garan- tier för dess tillförlitlighet kunna anses föreligga.
Om verkställighet m. m.
35 5.
I förevarande paragraf meddelas vissa bestämmelser om verkställighet av förrättningsmans beslut.
Enligt paragrafens första stycke gäller med avseende å varje beslut, som meddelats av förrättningsman och som vunnit laga kraft, att det må med iakttagande av vad i det följande stadgas verkställas såsom lagakraft- vunnen dom. Genom de besvärsmöjligheter, som förslaget innehåller, måste behovet av rättslig kontroll över förrättningsmannens avgöranden vara i tillräcklig grad tillgodosett, och ytterligare garantier i form av fast- ställelse genom domstols försorg eller liknande anordning torde icke vara erforderliga. Förslaget ansluter sig härutinnan till regleringen i lagen om enskilda vägar. Då förrättningsmannens beslut ej utan särskild fastställelse torde vara exigibelt enbart med stöd av allmänna rättsgrundsatser, har det synts ofrånkomligt att i förslaget upptaga ett särskilt stadgande i äm— net. Att verkställigheten enligt stadgandet angivits vara beroende av vissa ytterligare villkor innebär en erinran om exempelvis det i 36 & sista stycket uppställda kravet på gäldande av ersättning jämlikt 4 & såsom förutsätt- ning för tillträde till upplåtet utrymme liksom om de i 37 & upptagna förfalloreglerna.
Rörande stadgandets innebörd må ytterligare framhållas, att bestäm- melsen i det fall, då besvär anförts eller tid för talan ej ens utgått, icke är avsedd att tolkas motsättningsvis och att kommittén således ej upp- ställt något generellt krav på laga kraft såsom förutsättning för verkstäl— lighet av beslut vid förrättningen. Ehuru nämnda förutsättning torde böra gälla som huvudprincip, finnas otvivelaktigt beslut, vilkas verkställande
icke rimligen kan avvakta inträdet av laga kraft. Hit höra särskilt vissa åtgärder under förrättningens gång, vilka skulle te sig skäligen menings- lösa, om de icke finge lända till omedelbar efterrättelse.
Särskild uppmärksamhet i förevarande sammanhang förtjänar det be- slut, varigenom en samverkan enligt förslaget konstitueras, anläggnings- beslutet. Beträffande detta gäller otvivelaktigt den i statusfrågor allmänt tillämpliga grundsatsen, att beslutet icke länder till efterrättelse förrän det vunnit laga kraft. Någon lagföreskrift härom fordras därför icke. Först i och med att laga kraft inträtt är således i princip en genom avtal enligt 21 & utsedd huvudman behörig att vidtaga åtgärder för anläggningens utförande eller, då sådant avtal icke skall gälla, en samfällighet att anse såsom bil- dad. Först då kan likaledes enligt den angivna principen upplåtet utrym— me tagas i anspråk och ersättning för upplåtelsen tvångsvis uttagas. Att verkställigheten sålunda är beroende av att beslutet är slutgiltigt måste anses välgrundat med hänsyn till de olägenheter, som kunna uppkomma till följd därav, att avgörandet efter besvärsprövningen blir ändrat och åt- gärder, som redan vidtagits med stöd av beslutet, få lov att rivas upp. Stundom är det för övrigt ej möjligt att återställa förhållandena i ur— sprungligt skick. Den berörda principen kan sägas ligga i linje med regeln i 140 5 byggnadslagen, enligt vilken eljest gällande regler om förtida till- träde av inlöst mark äga tillämpning först sedan det genom lagakraft- ägande dom blivit avgjort, att inlösen skall äga rum.
Att anläggningsbeslutet vunnit laga kraft innebär ett krav på att så skall ha skett med beslutet i dess helhet. Förslaget vilar således på den grundtanken, att verkställighet i princip icke är tillåten ens om besvär anförts blott i något begränsat hänseende, som efter vad det vill synas icke bör inverka på det gemensamma företagets igångsättande. Man kan med hänsyn till det samband, som råder mellan olika i anläggningsbeslutet behandlade frågor, ej alltid vara säker på att ett bifall helt eller delvis till besvär i visst hänseende lämnar övriga delar av beslutet opåverkade. Ett gemensamhetsföretag kan sålunda i sin helhet vara beroende av frå- gan, vilka som skola anslutas till anläggningen. Om ägodelningsrätten exempelvis, med bifall till besvär allenast i fråga om viss fastighets vid förrättningen bestämda anslutning, finner att fastigheten icke skall ingå i företaget, kan detta ge domstolen anledning att jämväl förklara, att an- läggningen icke bör komma till stånd eller i varje fall att den bör erhålla annan lokalisering eller utformning. Likaledes kan en ändring i fråga om fastighet åsatt andelstal föranleda omprövning av frågan om fastighe- tens anslutning överhuvudtaget.
En undantagslös tillämpning av den uppställda principen kan emeller- tid leda till mindre tillfredsställande resultat. Genomförandet av omfat- tande, från allmän och enskild synpunkt angelägna gemensamhetsföretag
skulle därigenom kunna under avsevärd tid fördröjas på grund av över- klaganden i frågor av ringa vikt. I- den mån så kan ske utan åsidosättande av de intressen, som upp-bära huvudprincipen, har det därför synts kom- mittén böra eftersträvas att i fall av antydd natur möjliggöra verkstäl- landet av anläggningsbeslut även innan det vunnit laga kraft. Svårighe- terna äro emellertid betydande, och behovet av en lösning gör sig för öv- rigt icke gällande med samma styrka i alla de olika situationer, som kunna uppkomma. Äro samtliga berörda intressenter överens om att påbörja verksamheten utan hinder av att något lagakraftägande avgörande icke föreligger, erfordras sålunda ej någon lagregel. Även om ett överklagande skulle äga rum och leda till ändring i anläggningsbeslutet, bli samtliga utan vidare gem—ensamt ansvariga för skada och olägenhet till följd av den för tidiga verkställigheten. Om däremot enighet i verkställighetsfrågan ej föreligger, torde man i de mera angelägna fallen kunna räkna med att åt- minstone någon eller några av dem, som enligt förrättningsmannens be— slut skola ingå i företaget, äro beredda att medverka till en så tidig verk— ställighet som möjligt och även att enligt allmänna regler ansvara för uppkommande skada. De äro då ofta även oförhindrade att förbereda anläggningens inrättande och, om markägaren medger ianspråktagande av det för anläggningen avsedda utrymmet, även att låta anläggningen komma till utförande. Även om de fulla rättsverkningarna icke inträda, kunna redan de nu berörda möjligheterna vara av stort värde för den, som önskar taga initiativ till anläggningsbeslutets realiserande, och någon lagbestämmelse, som medger beslutets verkställande fullt ut synes icke påkallad. Skulle icke någon intressent vara villig att svara för följderna av en förtida verkställighet, torde denna i allmänhet även vara förenad med sådana risker att ett realiserande av beslutet icke bör få äga rum mot någons bestridande.
Endast i en bestämd situation kunna skäl för viss modifikation före- ligga, nämligen då det är en rättsägare, vilken beröres av upplåtelsen, som reser motstånd mot utrymmets ianspråktagande, innan frågorna om upplåtelsen och om ersättningen med anledning därav blivit slutgiltigt prövade. Ofta kan visserligen även i detta fall frivillig uppgörelse träffas mellan dem, som önska få företaget till stånd, och markägare, nyttjande- rättshavare eller andra, vilkas rätt beröres av upplåtelsen, men detta kan ej alltid antagas vara fallet. Det kan vidare ej anses tillfredsställande, att rättsägaren kan för ett medgivande att utrymmet får tillträdas uppställa så- dana villkor om ersättning eller annat, som ge honom alltför stark ställning i förhållande till de övriga. Kommittén har på grund härav funnit erforder— ligt att genom en uttrycklig lagregel tillerkänna dem, som enligt vad vid förrättningen bestämts skola anslutas till företaget, en befogenhet att under vissa förutsättningar taga avsett utrymme i anspråk även mot ve- derbörande rättsägares bestridande, innan slutlig prövning ägt rum.
En befogenhet av angivna slag synes till en början böra förutsätta, att be- svärstiden utgått. Dessförinnan föreligga knappast tillräckliga skäl att med- ge verkställighet. Den tid om trettio dagar, som enligt 20 & gäller för be- svärs avgivande, torde under alla omständigheter kunna utan olägenhet av- vaktas. Vidare bör i fråga om föremålet för besvären krävas, att dessa avse något av spörsmålen om upplåtelsen eller om ersättning därför. Endast i detta läge böra markägare och andra ersättningsberättigade ha anledning att motsätta sig förhandstillträde. I övriga fall torde en uppgörelse med dem i regel kunna erhållas på skäliga villkor. Huruvida talan fullföljts även i annat avseende än nu nämnts bör däremot uppenbarligen vara likgiltigt. En ytterligare förutsättning är enligt förslaget, att yrkande om förtida verk- ställighet föreligger från någon, som förbinder sig såväl att förskjuta den ersättning, vilken kan komma att bli slutligt bestämd, jämte stadgad ränta som att vid bifall till besvären gottgöra skada till följd av att anläggnings— beslutet verkställts samt tillika ställer betryggande säkerhet för utgivande av förskott och gottgörelse som nu sagts.
Under angivna förutsättningar äger enligt paragrafens andra stycke ägo- delningsrätten förordna, att anläggningsbeslutet utom i vad avser ersätt- ning jämlikt 4 5 må lända till omedelbar efterrättelse. Att prövningen en- ligt förslaget anförtrotts ägodelningsrätten, hos vilken yrkandet om verk- ställighet således skall framställas, är föranlett av att det måste anses an- geläget, att de ytterligare garantier för ett riktigt avgörande, som ett för— farande vid domstol erbjuder, tillvaratagas, samtidigt som ägodelningsrät- ten i egenskap av besvärsinstans ligger närmast till att pröva i vilka av- seenden talan förts. Av stadgandets formulering torde framgå, att ägodel— ningsrätten icke är ovillkorligen skyldig att förordna om förtida verkstäl- lighet. Verkställighetsfrågan bör uppenbarligen prövas även med hänsyn till att ett verkligt behov av anläggningsbeslutets omedelbara realiserande föreligger, och framställt yrkande bör därför avslås för den händelse det från denna synpunkt ej kan anses sakligt motiverat. Vidare må påpekas det i lagtexten utmärkta förhållandet, att ett av ägodelningsrätten meddelat förordnande, som här avses, äger rättsverkan såvitt gäller anläggningsbe- slutet i dess helhet utom beträffande ersättningsfrågan. Såsom framgår av 36 5 första stycket skall ersättningen gäldas inom tre månader efter det att anläggningsbeslutet vunnit laga kraft. Att ersättningsfrågan undantagits från omedelbar exigibilitet sammanhänger bl. a. med de i 36 å reglerade formerna för ersättningens gäldande. Ersättnings-skyldigheten skall näm- ligen ofta fullgöras genom beloppets nedsättande hos länsstyrelsen för vi- dare fördelning på närmare angivet sätt, och i den mån den slutgiltigt be- stämda ersättningen skulle bli högre än den av förrättningsmannen beslu- tade bleve således här fråga om att tillämpa nedsättningsförfarandet flera gånger. Kommittén har funnit angeläget, att detta förfarande kan begrän— sas till ett enda tillfälle liksom att de olägenheter undvikas, som kunna bli
följden av att den ersättningsberättigade nödgas helt eller delvis återbetala ersättning, där denna vid den slutliga prövningen finnes icke ha bort utgå. Den ersättningsberättigades intressen tillgodoses enligt kommitténs uppfatt— ning i tillräcklig grad därigenom att han erhåller betryggande säkerhet för det ersättningsbelopp, som kan komma att bestämmas, och i sinom tid tillika ränta enligt 4 5 från den dag, då utrymmet togs i anspråk. Vid avgörandet av huruvida beloppet av erbjuden säkerhet kan anses betryggande får ägo- delningsrätten uppenbarligen icke bygga enbart på det av förrättningsman- nen bestämda ersättningsbeloppet, utan domstolen har jämväl att beakta möjligheten att den vid slutlig prövning eller att högre rätt finner ersätt- ningen böra höjas. Några mera ingående utredningar i ersättningsfrågan böra självfallet dock icke företagas på detta stadium. Med hänsyn till svå- righeten att förutse till vilket belopp gottgörelse slutligen kommer att be- stämmas är fastmera angeläget, att endast säkerhet, som erbjuder tillräck- ligt vid marginal, godtages. Att säkerheten icke utan vidare måste motsvara hela det belopp som fordrats är å andra sidan tydligt.
En modifikation i den uppställda regeln bör emellertid göras i fall, då er- sättningsberättigad sakägare samtycker till att avsett utrymme får till- trädas utan att sådan förbindelse, om vilken här är fråga, avges till skydd för honom. I andra stycket har därför tillagts en föreskrift av innehåll, att efter medgivande av den, vilkens rätt därav beröres, utrymme må tagas i anspråk utan hinder av att sådan förbindelse ej lämnats i vad avser honom tillkommande ersättning. Det är således att märka, att stadgandet icke be- friar från skyldighet att svara för sådana skadeverkningar av den förtida verkställigheten, som kunna drabba andra än de jämlikt 4 5 ersättnings- berättigade sakägarna.
Andra stycket lämnar ej anvisning på någon viss tid efter besvärens an- förande, inom vilken yrkande om verkställighet skall framställas eller dom- stolens förordnande skall meddelas. Så kan därför ske när som helst un- der målets handläggning vid ägodelningsrätten. För att åsyftat resultat skall vinnas torde förordnande emellertid komma att meddelas i tämligen nära anslutning till fullföljden av talan mot förrättningsmannens beslut. ] paragrafens tredje stycke föreskrives, att ägodelningsrätten i samband med målets avgörande skall pröva, om meddelat förordnande alltjämt skall lända till efterrättelse. Genom lagtextens avfattning har kommittén velat utmärka, att avsikten icke är att åtgärder, som på grund av förordnandet redan vidtagits, skola bringas att återgå i och med att beslut meddelas om att förordnandet icke vidare skall gälla.
Slutligen må påpekas, att ifrågavarande paragraf, såsom ock framgår av lagtexten, allenast avser verkställighet av förrättningsmannens beslut. Några motsvarande regler beträffande realiserandet av ägodelningsrätts eller an- nan domstols anläggningsbeslut eller annat avgörande ha icke synts be— höva upptagas i förslaget. Allmänna regler i ämnet torde vara tillfyllest;
härom må hänvisas till 17 kap. 14 å rättegångsbalken och 3 kap. utsöknings- lagen.
36 å.
Paragrafen reglerar tid och sätt för erläggande av ersättning jämlikt 4 & liksom även viss rättsverkan av skedd betalning.
Rörande tiden för betalningen stadgas i första stycket efter förebild i 48 & expropriationslagen, att ersättningen jämte ränta skall gäldas inom tre månader efter det att anläggningsbeslutet vunnit laga kraft. Vad angår ränta må anmärkas, att stadgandet får betydelse endast i det fall, då för- handstillträde skett. Förutsättning för att ränta skall utgå är nämligen en- ligt 4 5, att upplåtet utrymme tagits i anspråk.
Med avseende å sättet för ersättningens gäldande böra erforderliga be— stämmelser utformas mot bakgrund av ersättningsskyldighetens materiella reglering, enligt vilken rätt till ersättning för upplåtet utrymme omedelbart tillkommer, förutom ägaren till den fastighet, varifrån upplåtelsen sker, allenast innehavare av nyttjanderätt, servitut eller annan särskild rätt med avseende å fastigheten men icke innehavare av sakrättsligt skyddad ford- ringsrätt. Denne är i stället hänvisad till gottgörelse ur den markägaren till- kommande ersättningen. I fråga om uppdelningen av utgående ersättningar mellan den omedelbart berättigade och innehavare av fordringsinteckningar och därmed jämställda böra enligt kommitténs mening vanliga expropria- tionsrättsliga principer tjäna som utgångspunkt för regleringen. Till skydd för berörda fordringshavare bör således gälla, att ifrågavarande ersättnings- belopp — vari här liksom eljest gottgörelse för rent personlig skada icke bör inräknas —— nedsättes hos länsstyrelsen för fördelning mellan dem och den omedelbart ersättningsberättigade sakägaren. Endast i fråga om den när- mare gränsdragningen mellan dessa fall och den situationen, då ersätt- ningen bör erläggas till den därtill i första hand berättigade, har kommit- tén funnit anledning överväga en ordning, som i vis-s mån avviker från den enligt expropriationslagen gällande.
Ersättningsbeloppets nedsättande hos länsstyrelsen är enligt kommitténs mening motiverat endast när innehavare av de fordringar, för vilka den av upplåtelsen berörda fastigheten häftar, kunna lida förlust därigenom att det ersättningsgrundande ingreppet minskar fastighetens värde så att ford- ringshavarna kunna antagas icke med säkerhet få betalt för sina fordringar vid exekution. Är situationen sådan, att samtliga fordringshavare önska be— hålla sin betalningsrätt i fastigheten, eller kan det eljest på objektiva skäl konstateras, att någon förlustrisk icke uppkommer, finnes därför ej anled- ning att tvinga vederbörande att mottaga betalning. En betalning före för- fallotiden kan ju otvivelaktigt i många fall medföra nackdelar för borgenä- ren. Härtill kommer, att nedsättning och fördelning hos länsstyrelsen all—
tid innebära en mera omständlig procedur än betalning direkt till den jäm- likt 4 5 berättigade.
Ett system med obligatorisk nedsättning kan kommittén därför icke god- taga. Att — såsom spörsmålet är löst i 20 och 21 55 lagen om allmänna vä- gar — låta de ersättningsskyldiga på eget ansvar pröva i vilka fall värde— minskning kan antagas uppstå och nedsättning därför bör företagas är ej heller tänkbart på förevarande område. Ansvaret för en felbedömning, som enligt lagen om allmänna vägar medför att den ersättningsskyldige är plik- tig att gottgöra förlust för fordringshavarna till följd av att nedsättning ej skett, kan för de enskilda anslutna fastighetsägarna bli mycket tyngande. Kommittén har funnit mest ändamålsenligt att överlämna prövningen av ifrågavarande spörsmål åt förrättningsmannen. Häftar fastighet, vari an- läggningen skall inrymmas, på grund av inteckning eller eljest för fordran, skall förrättningsmannen därför enligt paragrafens andra stycke, såvida icke ersättningens utbetalande till den därtill berättigade medgivits av samtliga fordringshavare eller är väsentligen utan betydelse för dem, förordna att er— sättning, som icke utgör gottgörelse för personlig skada, jämte ränta skall gäldas genom beloppets nedsättande hos länsstyrelsen för fördelning. Då anläggningsbeslutet meddelas av domstol, ankommer motsvarande uppgift på denna. Belopp, som i enlighet med det sagda ej skall nedsättas, utbetalas jämlikt första stycket direkt till den ersättningsberättigade sakägaren. Kom- mittén har genom lagtextens avfattning velat utmärka, att direktbetalning skall utgöra huvudregeln och företagas så snart förrättningsmannen icke meddelat förordnande av motsatt innebörd.
I fråga om ordningen för och verkan av länsstyrelsens fördelning skall vad angående expropriationsersättning är stadgat äga motsvarande till- lämpning.
Den enligt förslaget gällande befogenheten för fordringshavarna att med bibehållen rätt avstå från nedsättning och fördelning hos länsstyrelsen har ansetts vara av den betydelse för möjliggörande av en önskvärd förenkling, att kommittén funnit sig böra utsträcka befogenheten även till tid, då för- ordnande om nedsättning redan skett men fördelning ännu ej verkställts. Även om fordringshavarna icke under själva förrättningen ansett sig kunna avstå från att njuta betalning ur utgående ersättning, kunna de säkerligen ofta, sedan de fått tillfälle att överblicka förrättningsresultatet, komma att föredraga, att rätten till betalning ur fastigheten kvarstår och att någon för- delning därför ej äger rum. Enligt andra styckets sista punkt må meddelat förordnande följaktligen, om fördelning ännu ej skett, ej utgöra hinder mot utbetalning direkt till den ersättningsberättigade, om medgivanden från fordringsinnehavarna företetts hos länsstyrelsen. Att samtligas medgivan- den ansetts erforderliga i detta fall liksom enligt första punkten — sam- manhänger med det förhållandet, att fördelning måste omfatta alla ford— ringshavare och att verkan av åtgärden såsom angivits blir densamma som
vid expropriation i allmänhet, nämligen att rätten till betalning ur fastig- heten upphör (24 & inteckningsförordningen). Fordringshavare, som vid för- delning avstår honom tillkommande belopp till förmån för den enligt 4 & berättigade sakägaren, går således miste om beloppet.
Verkan av att betalning fullgjorts i vederbörlig ordning, d. v. s. i före- kommande fall genom nedsättning, är enligt paragrafens tredje stycke, att upplåtet utrymme må tagas i anspråk. Då den sakägare, vilkens rätt be— röres av upplåtelsen, således kan vägra tillträde till utrymmet, innan betal- ning erlagts, vinnes ett i flertalet fall effektivt sanktionsmedel för ersätt— ningsskyldighetens fullgörande. Undantag från regeln gäller av naturliga skäl, då vederbörande sakägare medgivit tillträde, trots att betalning ej skett. En reservation har i lagtexten vidare gjorts för det fall, att förtida tillträde ägt rum (35 å andra stycket). Rörande en ytterligare påföljd för underlåtenhet att erlägga ersättning av ifrågavarande slag må hänvisas till 37 5 första stycket.
37 5.
I paragrafen ha sammanförts regler, enligt vilka anläggningsbeslut _ oavsett om det meddelats av förrättningsman eller efter besvärsprövning av domstol — förfaller under vissa betingelser.
Grunden till förfalloregeln i första stycket är vikten av att kunna fram— tvinga betalning av ersättning jämlikt 4 5. En vägran att ställa upplåtet utrymme till förfogande, innan betalning erlagts, är uppenbarligen ej äg- nad att förmå de till anläggningen anslutna fastighetsägarna att fullgöra sin betalningsskyldighet för den händelse de av någon anledning icke skulle vara intresserade av att få anläggningen till stånd. Vill den, vilkens rätt beröres av upplåtelsen, att anläggningsbeslutet skall realiseras och att fast- ställd ersättning skall gäldas, har han visserligen möjlighet att, sedan tre månader förflutit från det att beslutet vunnit laga kraft (36 5 första styc- ket), själv indriva beloppet enligt vanliga regler. Detta kan antagas bli ak- tuellt särskilt då ifrågavarande fastighet tillika skall ingå i företaget. Be— fogenheten bör dock ej få kvarstå under någon mera avsevärd tid. Skulle så vara fallet, kunde den komma att på ett olämpligt sätt utnyttjas i spe- kulationssyfte. Efter viss tids förlopp bör det kunna fordras av vederbö— rande sakägare att han vidtager åtgärder för beloppets utkrävande vid äventyr att rätten därtill och därmed även frågan om anläggningens inrät- tande överhuvudtaget förfaller. Uppmärksammas bör också den situatio- nen, då markägaren eller därmed jämställd rättighetshavare bestritt att upp- låtelse finge ske och alltjämt vidhåller denna ståndpunkt. Äro därvid även de till företaget anslutna fastighetsägarna ointresserade av anläggnings- beslutets genomförande och låta de detta komma till uttryck genom att icke erlägga betalning, bör resultatet jämväl i detta fall bli att beslutet efter
viss tid förfaller. Den tid, inom vilken förfallopåföljd bör inträda, torde skä- ligen kunna bestämmas till ett år efter det att beslutet vunnit laga kraft.
På anförda skäl har i paragrafens första stycke upptagits ett stadgande av innehåll att, om ersättning för upplåtet utrymme ej i föreskriven ord- ning guldits inom ett år efter det att anläggningsbeslutet vunnit laga kraft, beslutet är förfallet. Då ersättningen, för undvikande av förfallopåföljd, skall ha guldits i föreskriven ordning, innebär detta ett skydd för inne- havare av fordringsinteckningar och därmed likställda rättsägare i sådant fall, då nedsättning skall ske. Skulle vederbörligt belopp i strid mot förord- nande om nedsättning tillhandahållas den primärt ersättningsberättigade, utsätter denne sig, om han med förbigående av fordringshavarna tillgodo- gör sig beloppet, för risken att frågan om anläggningens inrättande förfal- ler och att han förpliktas återgälda ersättningsbeloppet.
Syftet med den i paragrafens andra stycke upptagna förfalloregeln är att förhindra, att anläggningsbeslutet blir gällande under mera avsevärd tid- rymd utan att någon brytt sig om att bringa detsamma till verkställighet. Bortsett från att det måste anses höra till god ordning, att ett beslut, som icke längre fyller avsedd funktion, bringas att upphöra, kan den fortskri- dande bebyggelseutvecklingen inom det berörda området medföra, att be— slutet icke längre innefattar en lämplig lösning för den händelse det långt efteråt blir verkställt. Att generellt ange en tid, efter vars utgång sådana verkningar kunna antagas inträda, är visserligen förenat med betydande svårigheter, särskilt som bedömandet synes komma att variera i fråga om skilda företag. Efter fem år torde det emellertid i allmänhet föreligga risk för att den beslutade gemensamhetsbildningen i viss mån förlorat sin aktua- litet. I fråga om anläggningar av större omfattning torde en femårstid dock stundom kunna vara otillräcklig, och kommittén har därför velat öppna en möjlighet att vid förrättningen bestämmes en längre tid. Av dessa skäl före- slås, att anläggningsbeslut är förfallet, om anläggningen ej kommit till utfö- rande inom fem år, sedan beslutet vunnit laga kraft, eller inom den längre tid, som bestämts vid anläggningsbeslutets meddelande. Att uppställa krav på att anläggningen även kommit att begagnas på det avsedda sättet har där- emot ansetts möta svårigheter och ej heller befunnits påkallat av något mera framträdande behov. De anslutna fastighetsägarnas intresse av att utnyttja anläggningen och därmed göra investerade medel räntabla torde i detta hänseende utgöra en tillräcklig garanti.
Av lagtexten framgår, att förfallopåföljden inträder automatiskt efter den bestämda tidens utgång, och frågan huruvida anläggningsbeslutet för- fallit skall följaktligen omedelbart på grund av förevarande stadgande be- dömas i alla de rättsliga sammanhang, där frågan får betydelse. Kommittén har därmed avvisat tanken på anordnande av särskild prövning av frågan. Att en anläggning ej kommit till utförande torde i allmänhet vara möjligt att konstatera utan större svårighet. Uppenbart är att enbart den omstän-
. .,.-.r-=e_..a.—.v._....nu..a-._nmv-. _,
digheten, att någon mindre betydelsefull detalj återstår att utföra, icke bör föranleda förfallopåföljdens inträde. I tveksamma fall kan den, som hotas av påföljden, dessutom skydda sig genom den möjlighet att begära an- stånd, som stadgats i styckets andra punkt.
Den ifrågavarande påföljdens innebörd torde i huvudsak följa av allmän- na rättsprinciper. För undanröjande av varje ovisshet rörande dess verk- ningar med avseende å uppburen ersättning jämlikt 4 & har uttryckligen föreskrivits, att skyldighet att återgälda sådan ersättning ej föreligger. Frå- gan i vad mån de ersättningsskyldiga böra få vid ny förrättning tillgodo- räkna sig bcloppet torde böra överlämnas åt rättstillämpningen. Rörande motsvarande spörsmål vid tillämpning av vattenlagen må hänvisas till af Klintberg, Om byggande i vatten 5. 121.
Som antytts kan inträdet av förfallopåföljden förhindras genom att an- stånd med anläggningens utförande utverkas. Sådant anstånd må medgivas av förrättningsman, som på vanligt sätt förordnas av länsstyrelsen. Kom— mittén har funnit anståndsprövningens verkställande av förrättningsman vara att föredraga framför dess förläggande till domstol, som —— då anlägg- ningsbeslutet vinner laga kraft — ej eljest har att taga befattning med hit- hörande frågor. Ofta torde den tidigare förordnade förrättningsmannen kunna anlitas ånyo, och stundom kan efter en tid av fem år eller mera uppkomma behov av omprövning på grund av att ändrade förhållanden in- trätt (39 5). Att gemensam förrättningshandläggning i detta fall kan äga rum synes ändamålsenligt.
Tiden för anståndet har ej ansetts böra regleras i vidare mån än att den icke må överstiga ytterligare fem år. Självfallet får tiden ej sättas längre än som kan anses oundgängligen nödvändigt. Förutsättning för åtgärden är, att förrättningsmannaförordnande begäres före förfallotidens utgång.
Utan särskild föreskrift torde förslagets vanliga regler om förrättnings- förfarandet vinna tillämpning vid anståndsprövning, varom här är fråga. Någon motsvarighet till anläggningsbeslut föreligger likväl icke. Med hän- syn till att besvärstiden jämlikt 20 å räknas från det anläggningsbeslutet meddelats erfordras därför en särregel för detta fall. Tiden räknas enligt förslaget — oavsett huruvida begäran om anstånd bifallits eller avslagits — från dagen för beslutet i anstånds—frågan.
38 5.
I fråga om det sätt, varpå ett betryggande rättsskydd för tredje man bör anordnas, har kommittén, såvitt avser redan befintliga inteckningshavare och därmed likställda rättsägare, i olika sammanhang i det föregående an- givit vilka principer som skola gälla. Beträffande övriga intresserade — sär— skilt spekulanter på anslutna fastigheter och tilltänkta långivare, vilka önska bedöma erbjuden inteckningssäkerhet — torde publicerandet av det
till grund för gemenskapen liggande avgörandet innefatta det tjänligaste medlet att tillgodose rättssäkerhetskravet.
Av vad tidigare anförts framgår, att kommittén — med hänsyn främst till de ifrågavarande anläggningarnas ofta avsevärda betydelse ur fastig— hetskreditens synvinkel — funnit ofrånkomligt, att behovet av publicitet tillgodoses därigenom att anläggningsbeslutet blir antecknat i fastighetsbok. Uppgift om beslutet kommer då även att inflyta i gravationsbevis; härför erfordras emellertid viss komplettering av de föreskrifter, som gälla utfär— dande av sådant bevis. Under förutsättning att anteckningarna icke göras alltför vidlyftiga —— en ren hänvisning till beslutet torde vara tillräcklig — synas några berättigade invändningar icke kunna resas häremot. En be- stämmelse i ämnet har-upptagits i förevarande paragraf.
Anteckning, varom här är fråga, bör enligt kommitténs mening ej få ske, förrän den eftersträvade sakrättsliga effekten verkligen inträder, och en- bart anläggningsbeslutets meddelande är därför icke tillräckligt. Stadgan- det förutsätter i stället, att beslutet vunnit laga kraft eller eljest må verk— ställas; i sistnämnda hänseende må hänvisas till den enligt 35 å andra styc- ket föreskrivna möjligheten för ägodelningsrätt att under särskilda beting- elser förordna att anläggningsbeslut utom i visst hänseende må lända till omedelbar efterrättelse.
Då anteckning säges skola göras i fastighetsboken för varje av beslutet be- rörd fastighet, innebär detta, att icke blott de anslutna fastigheterna utan även fastigheter, som utan att utnyttja anläggningen beröras allenast på det sätt att utrymme för densamma upplåtes, skola medtagas. Detta avviker visserligen från vad i liknande sammanhang gäller, eftersom genom det all— männas medverkan tillskapade rättigheter av servitutskaraktär inom an- gränsande rättsområden oftast icke bli föremål för publicering i offentliga register. Att undantaga fastigheter, vilka icke beröras i annan mån än nyss sagts, möter emellertid vissa svårigheter särskilt i huvudmannafallet, där huvudmannens fastighet under alla omständigheter synes böra hän- föras under stadgandet. Härtill kommer, att det säkerligen blir mindre van- ligt att fastighet, varifrån upplåtelse sker, icke själv anslutes till företaget. Anteckningsskyldighetens utsträckande till sådan fastighet torde därför icke medföra några större olägenheter.
Anteckningen förutsätter en hos inskrivningsdomaren gjord anmälan och verkställes, så snart sådan inkommit, å närmast följande inskrivningsdag. I vad gäller frågan vem som har att göra anmälan liksom beträffande till- vägagångssättet hänvisar förslaget till regler, som meddelas i annan ord- ning.
Ehuru en anteckning uppenbarligen ej bör belasta fastighetsboken längre än den alltjämt är av betydelse, innehåller förslaget inga bestämmelser om anteckningens avförande ur boken exempelvis i det fall, då anläggningsbe- slutet förfallit. För närvarande saknas i lagstiftningen generella regler om
vidtagande av dylik åtgärd, och kommittén har ej funnit anledning att i det- ta begränsade sammanhang lagreglera frågan. Denna kan emellertid väntas bli löst genom den förestående jordabalksreformen (jfr'33 kap. 6 & lagbe- redningens förslag till ny jordabalk) .
Ytterligare regler om anteckning i fastighetsbok äro, såvitt avser den av kommittén föreslagna förmånsrätten enligt 17 kap. 6 5 handelsbalken, med- delade i 2 och 4 55 i den särskilda förmånsrättslagen.
Om verkan av ändrade förhållanden
39 5.
I förevarande och följande paragrafer har kommittén upptagit vissa föreskrifter beträffande förnyad prövning av fråga, som blivit bedömd en- ligt lagakraftvunnet förrättnings- eller domstolsavgörande, samt om verk- ningarna av att därvid fattas beslut om förändringar i tidigare rådande rätts- förhållanden. Bestämmelserna ha inskränkts att gälla anläggningsbeslut; rörande beslut av annat slag må, såvitt avser möjligheterna till omprövning, hänvisas till allmänna rättsgrundsatser.
Ehuru huvudprincipen måste vara att anläggningsbeslut, som vunnit laga kraft, äger giltighet för framtiden eller — där det gjorts tidsbegränsat — under sålunda bestämd tid, står det klart, att en orubblighetsgrundsats här lika litet som eljest bör upprätthållas helt utan undantag. Den enskilde kan knappast anses äga något berättigat anspråk på att anläggningsbeslutet be- står oförändrat i vidare mån än de faktiska förhållanden, som legat till grund för den tidigare prövningen, äro oförändrade. Även om nämnda pröv- ning skett med allt förutseende av den kommande utvecklingen, kan ej hindras att förhållandena inom ett bebyggelseområde undergå modifikatio- ner, vilka måste få betydelse även i fråga om bestående gemensamhetsföre— tag av den karaktär förslaget avser. Det är å andra sidan tydligt, att ej vil- ken ändring som helst kan få tagas i betraktande i detta sammanhang. Till en början må härvid framhållas en begränsning, som ligger däri, att det skall vara fråga om nya eller ändrade förhållanden av rent faktisk natur och således ej blott om ett annat bedömande av redan tidigare föreliggande fakta. Emellertid är det enligt kommitténs mening icke rimligt, att varje ny omständighet skall kunna medföra att ett förnyat prövningsförfarande in- ledes och att som följd därav ändring göres i de bestående rättsförhållan— dena. Såväl hänsynen till de med prövningen förenade kostnaderna som de enskilda fastighetsägarnas intresse att åtnjuta trygghet mot rubbning av bestående rättsförhållanden och att icke tvingas medverka i ett förfarande, som påkallats utan att viktiga skäl därtill föreligga, tala i stället för att det bör fordras, att en mera väsentlig ändring inträtt, innan omprövning tillåtes. Detta är också kommitténs ståndpunkt, vilken kommit till uttryck i första stycket av förevarande paragraf.
lnträda, sedan anläggningsbeslut vunnit laga kraft, ändrade förhållanden av beskaffenhet att i väsentlig mån inverka på fråga, som avgjorts genom beslutet, må sålunda frågan upptagas till prövning vid ny förrättning. Rö- rande stadgandets innebörd må ytterligare framhållas, att bedömandet av huruvida nya omständigheter av angiven beskaffenhet inträffat måste —— på samma sätt som förrättningsmannen ursprungligen prövat de materiella hu- vudfrågorna — ses på längre sikt. En mer eller mindre övergående ändring skall således icke beaktas i detta sammanhang. Där exempelvis byggnad, som hör till ansluten fastighet, nedbrunnit, bör detta enligt kommitténs mening icke medföra rätt att få till stånd ny förrättning under åberopande av att fastigheten icke har något behov av anläggningen, såvida alla skäl tala för att fastigheten så snart omständigheterna det medge kommer att åter be— byggas för samma ändamål och på ungefär samma sätt som tidigare. Resul— tatet skulle eljest bli att det erfordrades ytterligare en förrättning, sedan återuppbyggnaden genomförts. Då föremålet för omprövning angivits vara fråga, som avgjorts genom anläggningsbeslut, innebär detta icke någon begränsning av prövningens omfattning till sådan del av beslutet, som av förrättningssökanden beröres. På grund av det samband, som råder mellan beslutets olika delar, måste här liksom vid besvärsprövningen ändring i visst hänseende få påverka beslutet även i övriga avsnitt.
Utöver det i 16 5 angivna innehållet kan anläggningsbeslutet emellertid även upptaga sådant avtal, som jämlikt 21 5 må ingås rörande anläggnings omhänderhavande genom huvudman. Avtalet skall, då förutsättningarna därför äro uppfyllda, fastställas i detta beslut. Vad nyss anförts om sam— bandet mellan anläggningsbeslutets olika delar gäller likaledes i stor ut— sträckning med avseende å sådant beslut i sistnämnda fall. Man måste där— för räkna med att avtalet kommer att påverkas av att ändring sker i något av de hänseenden, som beslutet i övrigt behandlar. Skall exempelvis en fas- tighet utträda ur gemenskapen eller en ny anslutas, innebär ju detta en växling med avseende å de i avtalet deltagande subjekten och i allmänhet även eljest sådana förändringar att avtalet knappast kan bestå med oför- ändrat innehåll. Detsamma torde i allmänhet också gälla, då ändring sker enbart i fråga om fastighets andelstal eller i andra hänseenden. Den allmän- na regeln bör därför möjliggöra omprövning även av avtal av ifrågava— rande slag i det fall, att någon av de allmänna grunderna i anläggningsbe- slutet ändras. Detta är också innebörden av kommitténs förslag.
Fråga kan emellertid vidare uppkomma om att ändra enbart själva av— talet. Huvudmannens intresse av att vidbliva detta har måhända minskat till följd av att lönsamheten efterhand blivit lägre än han vid avtalets ingå- ende förutsett. Även om det oftast varit möjligt för honom att skydda sig mot prisförändringar genom att i avtalet införa indexklausuler eller andra villkor, är det icke säkert att denna möjlighet blivit utnyttjad, och ett ovill- korligt fasthållande vid avtalet kan då understundom te sig alltför betung-
ande. Beaktas bör även det motsatta fallet att avtalet får ogynnsamma följder för huvudmannens motparter. Intresset av att avtalet modifieras behöver för övrigt icke vara begränsat till de rent ekonomiska frågorna utan kan hänföra sig exempelvis till detaljföreskrift för anläggningens utnytt- jande.
Den uppställda huvudregeln är så avfattad, att den blir tillämplig även i nu berörda fall. Detta måste anses välgrundat såtillvida att det icke heller här bör komma i fråga att efterge det enligt huvudregeln gällande kravet på att sådana ändrade förhållanden skola ha inträtt, som i väsentlig mån inverka på vad tidigare prövats. Detta torde emellertid snarast böra uppfattas som en minimifordran i förevarande situation, där omständigheterna i övrigt te sig betydligt annorlunda än då omprövning påkallas även av anläggnings— beslutet i övriga delar. Vid sidan av de synpunkter, som uppbära huvud- regeln, göra sig nämligen särskilda skäl gällande till förmån för en än snä- vare begränsning av rätten till omprövning enbart av avtalet. En regel härom skulle till en början eljest komma alltför mycket i strid med den allmänna avtalsrättsliga principen, att avtal skola hållas. Den, som ingått avtal om exempelvis köp eller försträckning, kan ju icke bli befriad från avtalet enbart på den grund, att prisutvecklingen medfört en försämring av möjligheterna till vinst på affären. Enligt kommitténs mening finnes anled- ning att på förevarande område intaga en ståndpunkt vilken så nära som möjligt ansluter sig till den allmänna principen. Ytterligare må framhållas intresset av att så långt det är möjligt bevara en huvudmannaförvaltning, varom avtalsparterna en gång beslutat. Denna organisationsform har av kommittén föreslagits med tanke på de fall, då sakägarna velat undvika att såsom vid samfällighetsbildning kontinuerligt medverka till företagets skötsel och i stället föredragit att reglera samverkansfrågorna vid anlägg- ningens inrättande och i övrigt inskränka sin medverkan till en fortlöpande bidragsskyldighet. Att varje väsentlig ändring i någon av de detaljfrågor, som reglerats i avtalet, skulle få tagas till intäkt för omprövning av detta bör med hänsyn härtill ej komma i fråga. Intresset av stabilitet i fastighetsför- hållandena göra sig här på ett särskilt sätt gällande, och förutsättningarna för omprövning böra därför enligt kommitténs mening ytterligare begrän— sas, helst som ett upphävande helt eller delvis av avtalets innehåll icke kan förenas med någon garanti för att en förvaltning genom huvudman kan be- varas ens på ändrade villkor. För den händelse nytt avtal ej skulle kunna träffas och fastställas samt situationen ej heller är sådan, att förrättnings- mannen kan jämka det ursprungliga avtalets innehåll, återstår nämligen, såsom framgår av 44 å, ej någon annan möjlighet än att förordna om anlägg- ningens omhänderhavande genom samfällighet. Till förmån för en skärpt regel talar även det förhållandet, att den kan väntas bidraga till att avtalen komma att utformas med större omsorg än eljest samt att indexklausu— ler och liknande villkor komma till ökad användning.
Vad därefter beträffar den närmare beskaffenheten av det krav, som kommittén ansett sig böra uppställa såsom villkor för rubbning enbart av avtalet, har, såsom nyss antytts, den allmänna avtalsrättsliga principen i ämnet ansetts böra vara vägledande. Även om fullständig klarhet ej råder om principens innebörd, synas övervägande skäl tala för att däri bör inläg- gas en fordran på oförutsebarhet med avseende å det nya faktum, varå omprövning grundas. Att kräva, att avtalspart icke kunnat förutse detta förhållande torde emellertid vara att gå för långt. Det bör vara tillräckligt att han i detta hänseende iakttagit all den försiktighet, som rimligen kunnat begäras av honom.
På grund av det anförda har i paragrafens första stycke tillagts ett un- dantagsstadgande av innehåll att, där allenast avses ändring eller upphä- vande av avtal, som fastställts jämlikt 21 å, omprövning dock ej må ske, med mindre förutsättningarna för avtalet väsentligt rubbats till följd av om- ständighet, som vid avtalets ingående icke rimligen bort förutses. Att ett undantag på detta sätt införes torde icke behöva uppkalla några invänd- ningar med hänsyn till vad förut uttalats om sambandet mellan avtalet och anläggningsbeslutet i övrigt. Med hänsyn till avtalets funktion att komple— tera beslutets grundläggande föreskrifter torde dessa nämligen knappast kunna påverkas av att enbart avtalet modifieras.
Rörande de materiella villkor, som skola tillämpas vid omprövningen, avser förslaget att i princip samma regler skola gälla som de, vilka bestämt anläggningens inrättande. Frågor om anslutning av nya fastigheter skola således bedömas på grundval av 2 åzns bestämmelser, i första hand förut- sättningen att anläggningen skall vara av synnerlig vikt för fastigheternas ändamålsenliga utnyttjande. Vid den nya förrättningen skall tillika prövas, om de i företaget ingående fastigheterna skola kvarstå eller utträda ur ge- menskapen. Ehuru den allmänna förutsättningen skall gälla även i sist— nämnda fall, torde dess innebörd likväl i praktiken här te sig något annor- lunda än eljest. Sedan fastighet varit ansluten någon tid och ägaren ned— lagt kostnader för anläggningens utförande och begagnande, torde kravet på synnerlig vikt i allmänhet vara lättare att uppfylla än från början. Un- der förutsättning att fastigheten alltjämt har behov av anläggningen, synes det nämligen knappast innebära några fördelar att fastigheten blir utbruten ur gemenskapen för att i stället få sitt behov av den ifrågavarande nyttig- heten täckt genom en separat anläggning eller på annat sätt. I regel torde härigenom endast uppkomma ökade kostnader för ägaren, och han riskerar dessutom att icke återfå allt vad han investerat i anläggningen; härom må hänvisas till 42 5.
För den händelse själva behovet av anläggningen minskar eller upphör, kommer däremot frågan om den fortsatta anslutningen i ett nytt läge. Då fastighetens utträde ur gemenskapen på detta sätt aktualiseras, knyter sig ett särskilt intresse till spörsmålet, i vad mån de övriga fastigheterna böra
skyddas mot eventuellt förfäng till följd av åtgärden. I allmänhet torde kost- naderna för det gemensamma företaget bli högre för var och en av de kvarva- rande fastigheterna under förutsättning att förhållandena i övrigt bli oför- ändrade. Kommittén har ingående behandlat olika möjligheter att komma till rätta med problemet, både sådana som innebära förbud mot utträde i dessa situationer och sådana som gå ut på en ekonomisk utjämning mellan den utträdande och de övriga i syfte att motverka att dessa lida förlust ge- nom åtgärden. Flertalet av dessa utvägar ha emellertid visat sig vara för— enade med svåra olägenheter. Härtill kommer, att lösningar av denna ka- raktär bygga på förutsättningen att det i allmänhet föreligger ett intresse av att gemenskapen upprätthålles i fortsättningen och att de skäl, som för- anlett begäran om utträde, i regel böra få vika för nämnda intresse. Frågan, huruvida denna förutsättning är riktig, kan emellertid icke besvaras enty— digt utan synes böra lösas först efter en undersökning av förhållandena vid varje särskilt företag.
Att en fastighets utträde skulle vara förenat med vissa ekonomiska sank- tioner för ägaren eller eljest på något sätt försvåras kan enligt kommitténs mening knappast anses motiverat i andra fall än då utträdet föranletts av ett illojalt eller med hänsyn till gemenskapens naturliga fordringar icke ac- ceptabelt syfte från fastighetsägarens sida. I de flesta fall torde åtgärden däremot komma att bero på att utvecklingen medför helt naturliga föränd- ringar med avseende å fastighetens behov av anläggningen och då har den anpassning, som utträdet innebär, följaktligen ett fullt legitimt ändamål. Fastigheten kan sålunda komma att utläggas till gata eller bli föremål för ändrad fastighetsindelning. Likaledes kan anslutningsfrågan påverkas av att fastigheten efter planändring skall ombyggas på viss sätt eller erhålla annan användning än tidigare. Även en förändring, som enbart är föresta— vad av önskemålet om ökad räntabilitet, får enligt kommitténs mening an- ses ha tillkommit i ett fullt godtagbart syfte. Visserligen är det trots detta tänkbart att i dessa fall genom särskilda spärregler söka förhindra att ge- menskapen och därmed även det ekonomiska underlaget för anläggningen minskar eller ock att på något sätt fördela verkningarna härav mellan den utträdande och de övriga. Kommittén har emellertid icke ansett sig böra förorda en sådan lösning, vilken innebär ett alltför stort hänsynstagande till de kvarstående fastighetsägarna på den utträdandes bekostnad. En regel av angiven innebörd kan dessutom på ett olyckligt sätt motverka fastig— hetsägares benägenhet att frivilligt ansluta sig till företag av ifrågavarande slag. En avgörande synpunkt har för kommittén tillika varit risken för att även sådana företag, vilka bygga på mindre tillfredsställande ekono- miska förutsättningar, på ett konstlat sätt bevaras och att de otillfreds- ställande förhållandena därmed konserveras.
Enligt kommitténs mening bör den naturliga utgångspunkten i stället vara att låta de föreliggande förhållandena på vanligt sätt bestämma i vad
män en tidigare anordnad gemenskap skall bestå för framtiden. Ett bort- fall av en eller annan fastighet behöver i och för sig icke göra det nödvän- digt att öka de övrigas bidragsbörda. Samtidigt med att utträdet sker kunna nya fastigheter anslutas eller rationaliseringsåtgärder vidtagas. Även om någon kostnadsökning skulle bli följden, behöver den emellertid ej upp— gå till sådan storlek att de återstående fastigheterna icke alltjämt skulle ha en avsevärd fördel av att vara anslutna till företaget. Endast då bidrags- skyldigheten stegras ända därhän, att det uppställda kravet på synnerlig vikt icke vidare kan anses uppfyllt, uppkomma svårigheter. Enligt kommitténs mening saknas emellertid anledning att icke draga den naturliga och i överensstämmelse med förslagets grundtankar stående konsekvensen, näm- ligen att den eller de fastigheter, som beröras av det ändrade bedömandet, medges utträde ur gemenskapen. Att detta icke hindrar, att fastighetsägaren under vissa förutsättningar kan vara berättigad att alltjämt vara ansluten, följer av 17 5.
I enlighet med de överväganden, för vilka nu redogjorts, har kommittén ej funnit skäl till särreglering annat än i de verkligt illojala fallen. Då be- gäran om utträde har sin grund i sådant som ovilja att överhuvudtaget ingå i en gemenskap, missnöje med samfällighets styrelse eller liknande, bör hänsyn ej få tagas därtill. Förslaget erbjuder enligt kommitténs mening fullt tillräckliga möjligheter att lösa meningsskiljaktigheter av denna art, och det synes därutöver icke alltid kunna undvikas att den enskilde i ge- mensamhetens intresse får i någon mån jämka sina personliga önskningar. Med hänsyn till avfattningen av 2 åzns anslutningsregler erfordras emel- lertid ej speciella lagbestämmelser ens för alla dessa situationer och exem- pelvis icke då fastighetsägarens begäran om utträde saknar stöd av objektiva förutsättningar hos fastigheten som sådan. Endast med tanke på att ägaren, i direkt syfte att undandraga sig gemenskapen, kan komma att vidtaga så- dana särskilda åtgärder med fastigheten, som normalt kunna anses ge vid handen att kravet på synnerlig vikt ej längre är uppfyllt, är en uttrycklig lagregel nödvändig. På samma sätt som fastighets utträde bör behandlas en minskning av fastighetens andelstal. En avsevärd sådan minskning kan näm— ligen praktiskt taget få samma effekt för de kvarvarande som ett utträde. I enlighet härmed stadgas i paragrafens andra stycke, att vid den nya för- rättningen må vid bedömande av fråga om fastighets fortsatta anslutning till anläggningen eller om minskning av fastighets andelstal hänsyn ej tagas till sådan ändring av fastighetens bebyggelse eller användning, som kan an- tagas hava skett i syfte att erhålla utträde eller nedsättning av fastigheten åvilande bidragsskyldighet.
I övriga frågor av materiellträttslig natur ha några särregler icke an- setts behövliga i vad gäller bedömningen av grunderna för företagets fort- satta verksamhet. En ändring i dessa hänseenden kan emellertid få vissa följdverkningar. Har samfällighet bildats, kan en växling med avseende
å deltagande fastigheter sålunda aktualisera spörsmålen, om denna sam- fällighet skall bestå med de gjorda ändringarna eller om samfälligheten skall upplösas och ny sådan bildas. Detta problem behandlas i 40 5. I 41 och 42 åå regleras frågorna, i vad mån fastighets inträde eller utträde skall föranleda ekonomiska uppgörelser mellan denna fastighet och de övriga i form av ansvar för förbindelser eller ersättningsskyldighet. 43 & behandlar samfällighets upplösning, och 445 ger vissa bestämmelser angående det sätt, varpå avtal om huvudmannaförvaltning påverkas av att ändrade förutsättningar inträtt. Utöver dessa föreskrifter saknas enligt kommitténs mening anledning att lagreglera följderna av att ändring sker i något av de hänseenden, som behandlas i anläggningsbeslutet. En konsekvens härav är exempelvis att, om rätten att taga upplåtet utrymme i anspråk skulle upp- höra, detta icke kan föranleda återbetalning av ersättning jämlikt 4 5 ; denna ståndpunkt överensstämmer med det sätt, varpå motsvarande pro— blem fått sin lösning på närbesläktade områden. Vidare må nämnas det fall, då vid ny förrättning fråga väckes om övergång från samfällighets- bildning till förvaltning genom huvudman. Sådan övergång är utan vidare möjlig redan med stöd av förslagets övriga bestämmelser och ytterligare regler härom fordras således icke.
Kommittén vill i förevarande sammanhang behandla även den situa- tionen, då en till företaget ansluten fastighet beröres av ändring i fastighets— indelningen. I den mån åtgärd av detta slag innebär en väsentlig ändring i de förhållanden, som ligga till grund för den ursprungliga förrättnings— prövningen, kan åtgärden liksom varje annat faktum föranleda omprövning av anläggningsbeslutet vid ny förrättning. Att sådan alltid påkallas är emel— lertid icke säkert, och man måste i varje fall räkna med att det förflyter viss tid från det den ändrade fastighetsindelningen genomför-es till dess det nya anläggningsbeslutet vinner laga kraft eller eljest kan verkställas. Det kan därför synas, som om det i varje fall med tanke på denna övergångstid skulle vara nödvändigt att införa regler, enligt vilka det redan från den nya fastighetsindelningens genomförande kunde fastslås, vilken ställning den eller de fastigheter, som berörts av åtgärden, ägde i gemensamhetsföretaget.
Kommittén har med tanke på hithörande fall övervägt att föreslå ett stad- gande av innehåll att, då fastighet, som ingår i företaget, varit föremål för åtgärd, varigenom fastighetsindelningen ändrats, ägarens rättigheter och skyldigheter inom företaget skola hänföras till den eller de fastigheter, varå den ursprungliga fastighetens mark övergått. En regel av detta slag, som åtminstone i vissa fall torde gälla även utan uttryckligt lagstadgande, skulle emellertid icke innebära någon fullständig lösning av hithörande problem utan endast komma att avse inverkan av fastighetsreglerande åtgärder och sammanläggning. I delningsfallen, vilka torde utgöra det övervägande antalet åtgärder av hithörande slag, erfordras därjämte regler om fördelningen av rättigheter och skyldigheter mellan de nybildade fastig—
heterna inbördes. Detta möter emellertid betydande svårigheter. I viss mån torde det för närvarande vara möjligt enligt fastighetsbildningslagstift- ningen — så t.ex. 19 kap. 125 jorddelningslagen att i samband med fastighetsbildningsåtgärd reglera dennas inverkan på en gemenskap mellan fastigheter av nu ifrågavarande karaktär. Hur långt denna möjlighet sträc- ker sig är emellertid ej fullt klarlagt. Att den icke omfattar alla former av fastighetsbildning är emellertid otvivelaktigt, och visst behov av en regel i ämnet kvarstår därför. Måhända skulle det vara tänkbart att med varje fastighetsbildningsförråttning, som berör en till här avsedd gemensamhets- anläggning ansluten fastighet, obligatoriskt kombinera förrättning enligt förslaget. Även om förrättningen i detta fall skulle kunna handläggas i enk- lare former än eljest, är detta alternativ förenat med vissa komplikationer och har synts kommittén böra undvikas. En helt automatiskt verkande re- gel innebärande råttigheters och skyldigheters lika fördelning mellan de nybildade fastigheterna eller fördelning efter dessas taxeringsvärden (jfr 675 lagen om enskilda vägar) vill kommittén ej heller förorda. Dylika bestämmelser komma uppenbarligen att verka alltför slumpartat och därför vara otjänliga framför allt i den situationen, då något av de områden, i vilka den ursprungliga fastigheten delats, överhuvudtaget icke får behov av till- gång till anläggningen. Genom det sätt, varpå reglerna sålunda komma att verka, äro de icke heller ägnade att reducera behovet av en ny förrättning enligt förslaget.
Av en reglering i ämnet bör enligt kommitténs mening fordras, att den någorlunda varaktigt kan lösa den aktuella frågan och därmed åtminstone i viss, icke alltför obetydlig utsträckning göra ny förrättning obehövlig. Såsom framgått av det anförda, ha emellertid svårigheter mött att i föreva- ; rande sammanhang åstadkomma detta. Frågan synes i stället böra lösas ; antingen inom ramen för kommitténs blivande förslag till ny lagstiftning om fastighetsbildning eller eljest i större sammanhang omfattande alla de | fall, där fastighetsbildningsåtgärd kan påverka till fastighet anknutna rät- tigheter, och således exempelvis även gemensamhetsbildningar enligt vat- tenlagen, lagen om enskilda vägar o. s. v. I avvaktan på en sådan mera ge- nerell lösning torde särskilda regler i förslaget kunna undvaras. Att den ursprungliga fastighetens rättigheter och skyldigheter inom företaget skola hänföras till den eller de nya fastigheter, varpå dess mark övergått, torde, såsom tidigare antytts, i allmänhet gälla utan uttryckligt stadgande. I del- ningsfallet innebär detta, att alla de nybildade fastigheterna formellt kvar- stå i gemenskapen. I praktiken torde ofta komma att träffas överenskom— melse mellan deras ägare i fråga om fördelningen av rätten att utnyttja anläggningen och av bidragsskyldigheten. Eljest torde de i första hand ha att underkasta sig samfällighetens eller huvudmannens beslut. Om de icke nöja sig därmed, står i sista hand till buds möjligheten att få till stånd ny
förrättning jämlikt 39 å.
Då förslaget i princip endast räknar med fastigheter enligt gällande fas— tighetsindelning, innebär detta också, att enbart administrativt bildade tomter icke kunna anslutas till gemensamhetsanläggning. Även om det sj älv- fallet i och för sig vore önskvärt att så kunde ske, skulle en möjlighet därtill vara oförenlig med den konstruktion förslaget erhållit från sakrättslig syn- punkt och nödvändiggöra speciella regler av ytterst komplicerad natur. Behovet att kunna anknyta en gemensamhetsanläggning till ännu icke rätts— ligen bestående fastigheter inom tomtindelat område kan beräknas bli avse- värt reducerat i och med en ny fastighetsbildningslagstiftning, varigenom möjligheterna att på ett enkelt sätt genomföra tomtindelning torde komma att underlättas.
Jämväl i fråga om själva prövningsförfarandets anordnande torde eljest gällande regler i förslaget i huvudsak vara tillfyllest. Förslaget bygger, så— som framgått av vad tidigare anförts, på tanken att prövningen skall ske vid sådan förrättning, som skall föregå anläggningens ursprungliga inrät- tande. Reglerna om detta förfarande äro enligt kommitténs mening så av— fattade, att de äro tillämpliga även på ny förrättning. Det bör påpekas, att anläggningsbeslutet, jämväl då fråga är om ny förrättning, avses skola reser- veras för de i 165 angivna frågorna samt för fastställelse av avtal jämlikt 21 &. Förrättningsmannens ställningstagande till de följdspörsmål, som regleras i 40—44 55, utgör däremot icke på samma sätt som hans avgö- rande av de förutnämnda frågorna grundvalen för den framtida verksam- heten, och avgörandena av dessa spörsmål ha därför ansetts böra meddelas fristående i förhållande till anläggningsbeslutet.
Endast i ett hänseende har kommittén funnit sig böra föreslå undantag från vanliga regler om förrättningsförfarandet, nämligen i fråga om för- rättningsmannens skyldighet jämlikt 145 att inhämta byggnadsnämndens medgivande till företaget. Med hänsyn till att åtskilliga av de förrättningar, som avse omprövning av meddelade anläggningsbeslut, torde komma att begränsas till ändring av fastigheternas andelstal och liknande frågor, vilka oftast sakna intresse från byggnadsnämndens synpunkt, har kommittén övervägt att för dessa fall efterge berörda skyldighet i syfte att därmed för- enkla förrättningshandläggningen. Stundom kan en dylik förenkling vinnas även utan lagstadgande, nämligen om nämnden vid det tidigare tillfället lämnat ett medgivande, som täcker även den nya situationen. Eljest torde befrielse från den stadgade skyldigheten icke kunna tillåtas utan stöd av lag. Med tanke på hithörande fall har kommittén i paragrafens andra stycke upptagit en bestämmelse av innehåll att, om allenast ändring som icke på— verkar bebyggelsens utformning eller markanvändningen i övrigt avses, det ej erfordras att byggnadsnämndens medgivande jämlikt 15 å inhämtas. Rö- rande innebörden av den angivna förutsättningen må hänvisas till vad kom- mittén uttalat i anslutning till sistnämnda paragraf. Slutligen må med tanke på det fall, att förrättningsmannen felaktigt underlåter att inhämta nämn—
dens medgivande, erinras om nämndens rätt att anföra besvär mot anlägg— ningsbeslutet (20 å andra stycket). I den mån beslutet icke står i överens- stämmelse med tidigare meddelat avgörande i fråga, som avses i 15 %, före- ligger därmed den stadgade besvärsgrunde—n, nämligen att anläggningsbeslu- tet strider mot avgörande i sådan fråga.
40 5.
I förevarande paragraf regleras vissa verkningar för en samfällighets be- stånd av ändringar, som beslutats vid den nya förrättningen. Vad som när- mast påkallar uppmärksamhet är frågan, om samfälligheten skall bestå med de beslutade ändringarna eller om samfälligheten skall upplösas och en ny sådan bildas.
Såvitt till en början gäller spörsmålet, i vilka fall det kan anses motive- rat att överhuvudtaget upptaga den aktuella frågan till behandling, äro åtskilliga ändringar otvivelaktigt icke av den karaktär, att en upplösning av samfälligheten synes påkallad. Enbart jämkning av fastigheters andels- tal eller utvidgning av anläggningen med därav föranledd ny upplåtelse av utrymme torde sålunda ej innefatta anledning att bilda en helt ny sam- fällighet. En så ingripande åtgärd bör enligt kommitténs mening icke kom- ma i fråga, med mindre ändringen går ut på växlingar med avseende å de i företaget ingående fastigheterna. Denna ståndpunkt överensstämmer nära med regleringen av motsvarande situation i 665 första stycket lagen om enskilda vägar. Kommittén har därför som allmän förutsättning för upp— tagandet av frågan, om samfälligheten skall upplösas eller ej, uppställt krav på att det vid den nya förrättningen beslutas ändring rörande vilka fastig- heter som skola ingå i samfällighet.
Även i nu berörda fall torde det ofta —— särskilt om ändringen blott avser enstaka fastighet — te sig lämpligt att samfälligheten får kvarstå med de modifikationer, som betingas av ändringen. Någon särskild lagföreskrift kräves då icke för att fastslå, att samfälligheten skall bibehållas. Erforder- liga regler om den ifrågavarande fastighetens rättigheter och skyldigheter i förhållande till övriga delägare i samfälligheten finnas meddelade i 41 och 42 55. Att emellertid också sådana situationer kunna inträffa, då sam- fällighetens upplösning måste anses vara det mest ändamålsenliga förfa- ringssättet, torde vara obestridligt. Kommittén har dock funnit det vara förenat med betydande svårigheter att ange bestämda förutsättningar för bedömandet när den ena eller den andra lösningen bör tillgripas, och något behov av sådana närmare riktlinjer torde för övrigt knappast föreligga. Det resultat, som en ändring i fråga om fastighetsanslutningen kan medföra med avseende å fastigheternas ekonomiska mellanhavanden, avses näm- ligen — delvis till skillnad från en tillämpning av lagen om enskilda vägar _ bli väsentligen detsamma, vilken möjlighet som än väljes. Hur man här bör gå till väga synes i stället vara en rent praktisk fråga, vilken bör lösas
efter vad som i varje särskilt fall finnes mest ändamålsenligt. Vid mera ge- nomgripande förändringar i anläggningens fastighetsunderlag kan det ofta vara lämpligt att upplösa samfälligheten. Ett skäl mot upplösning kan å andra sidan vara, att samfälligheten har en betydande skuldbörda. Svårig- heterna att på kort tid infria alla förbindelser — vilken åtgärd enligt 43 å andra stycket är ett villkor för upplösningens genomförande —— kunna ofta medföra, att åtgärden ter sig som en utväg, vilken bör tillgripas i sista hand.
På grund av det anförda stadgar paragrafen ej någon inskränkning i för- rättningsmannens möjligheter att vid den nya förrättningen pröva, huru- vida ny samfällighet skall bildas och den äldre upplösas eller ock sistnämn- da samfällighet skall äga bestånd med den beslutade ändringen.
Rörande tillvägagångssättet vid samfällighets upplösning meddelas vissa föreskrifter i 43 5.
För tydlighetens skull må påpekas, att paragrafen är inskränkt till fall, där samfällighetsbildning föreligger, och att den således icke är tillämplig, då fråga uppkommer om att ersätta ett huvudmannaavtal med ett annat. Stadgandet är icke heller avsett att lösa spörsmålen vid övergång från hu— vudmannaorganisation till samfällighetsbildning — vilka behandlas i 445 —— eller vid förändring i motsatt riktning. Där vid den nya förrättningen träffas avtal om att någon skall såsom huvudman övertaga anläggningen från samfällighet, har förrättningsmannen att på vanligt sätt pröva, om avtalet kan fastställas, och någon särregel för detta fall erfordras icke.
41 5.
Då till gemensamhetsanläggning anslutes fastighet, som förut icke ingått i företaget, aktualiseras frågan, huruvida fastigheten åvilande ekonomiska förpliktelser skola begränsas till framdeles uppkommande kostnader eller jämväl avse någon del av vad tidigare nedlagts. Åtminstone såvitt gäller utgif- terna för anläggningens utförande skulle det i många fall te sig från rättvise- synpunkt mindre tillfredsställande, om'nytillträdande fastighet bleve delaktig i de tillgångar, som varit gemensamma för tidigare anslutna fastigheter, utan att samtidigt bli påförd retroaktiv bidragsplikt med avseende å viss del av dessa kostnader. På närbesläktade rättsområden föreligger i motsvarande situation ett mera eller mindre långtgående ansvar av detta slag; härom må hänvisas till exempelvis 9 5 andra stycket och 66å andra stycket lagen om enskilda vägar samt 2 kap. 155 vattenlagen. Även beträffande sådana gemensamhetsanläggningar, som avses med kommittéförslaget, har en re- gel i ämnet synts ofrånkomlig. Den har emellertid ansetts böra begränsas till samfällighetsfallet eller närmare bestämt då, enligt vad vid den nya förrättningen beslutats, nytillträdande fastighet skall ingå i bestående samfällighet eller ock samtidigt med fastighetens tillträde förordnats om övergång från huvudmannaförvaltning till samfällighetsbildning. Där an— läggningen i stället skall omhänderhavas av huvudman, kunna parterna
i avtalet själva överenskomma i vad mån en retroaktiv bidragsskyldighet för den nytillträdande skall utgöra ett villkor för den fortsatta verksam- heten, och någon anledning att uppställa en lagregel för den händelse denna möjlighet ej utnyttjats har av kommittén icke ansetts föreligga.
När det gällt att bestämma i vad mån ett särskilt ekonomiskt ansvar bör belasta nytillträdande fastighet, har kommittén funnit övervägande skäl tala för att detta ansvar göres så vidsträckt, att övriga fastigheter kunna an- ses erhålla skäligt vederlag för att deras delaktighet i samfällighet minskas till förmån för den tillträdande fastigheten. Att såsom i lagen om enskilda vägar inskränka en regel om retroaktiv bidragsplikt enbart till vissa undan- tagsfall har däremot icke ansetts böra komma i fråga. De synpunkter, som föranlett nämnda lag att intaga denna ståndpunkt (jfr SOU 1923: 13 s. 79 f.), äga sålunda icke samma bärkraft på nu ifrågavarande område. Be- träffande sådana anläggningar, som avses med kommitténs förslag, förhål- ler det sig icke generellt så som det antagits gälla i fråga om enskild väg, nämligen att anläggningens värde för de tidigare anslutna fastigheterna kvarstår oförminskat även om anläggningen begagnas av ytterligare någon fastighet. Men jämväl bortsett härifrån måste det inom området för kommittéuppdraget anses rimligt, att de redan förut anslutna fastig- hetsägarnas ekonomiska engagemang i företaget kunna minskas något sam- tidigt med att ny fastighet erhåller tillgång till anläggningen. Detta är desto mera befogat, som förslaget avses bli tillämpligt även å omfattande anläggningar av ojämförligt mycket större ekonomisk betydelse än exem— pelvis enskild väg. Med hänsyn härtill bör enligt kommitténs mening som allmän princip gälla, att den nytillträdande fastigheten i förhållande till de övriga ålägges viss bidragsskyldighet motsvarande relationen mellan fastighetens andelstal och de övrigas.
Även om grundsatsen således har till syfte att i viss mån bereda gottgö— relse för de utgifter, som belastat tidigare anslutna fastigheter, ligger det i sakens natur, att de i företaget nedlagda kostnaderna icke utan begräns- ningar kunna läggas till grund för bestämmandet av bidragsskyldighetens omfattning. En principiellt riktig utgångspunkt synes däremot kunna er- hållas, om skyldigheten knytes till värdet av anläggningen och övriga till— gångar i samfälligheten, exempelvis fonderade medel eller för verksam- heten erforderliga inventarier. Begreppet värde är emellertid ingalunda en- tydigt, och en närmare bestämning av dess innebörd torde därför vara er- forderlig åtminstone såvitt avser den viktigaste tillgången i samfälligheten, nämligen själva anläggningen. Att anläggningens värde här i regel icke kan vara liktydigt med dess försäljningsvärde följer sålunda av att något sådant i allmänhet knappast kan anses föreligga eller i varje fall måste sättas betyd— ligt lägre än som i detta sammanhang kan anses skäligt. Detta beror i sin tur främst därpå, att anläggningen är i princip oskiljaktigt förenad med de i gemenskapen ingående fastigheterna och därför ej kan göras till föremål
för fristående försäljning. Skulle å andra sidan anläggningens återanskaff- ningsvärde läggas till grund för ersättningens bestämmande, bleve resul- tatet säkerligen i flertalet fall en alltför omfattande retroaktiv bidragsplikt för den nytillträdande fastigheten, vilket i sin tur skulle vara ägnat att mot- verka intresset hos ägare till utomstående fastigheter för anslutning till sam- fälligheten. Vid övervägande av frågan, Vilken värdenivå som kan anses skälig i förevarande situation, har kommittén i stället funnit en lämplig riktpunkt i vattenlagens bestämmelser om vattenreglering med tvångsdel- aktighet. Enligt 3 kap. 6 5 vattenlagen åligger det i princip delägare, som ef- ter vattenregleringens utförande inträder såsom deltagare i företaget, att bidraga till nedlagda anläggningskostnader men ej att taga del i sådana utgifter för underhåll och drift, som gjorts före inträdet. Är vid denna tid byggnad eller annan anläggning, som för företaget utförts, i sådant skick, att dess värde kan anses väsentligt minskat, äger vattendomstolen på därom framställt yrkande föreskriva, att den kostnad, vari han har att taga del, skall beräknas till mindre belopp än det, vartill anläggningskostnaden upp- gått.
Enligt kommitténs mening hör således eftersträvas en värdenivå, som i princip motsvarar kostnaden för anläggningens utförande efter reduktion för slitage och annan värdeminskning under tiden fram till den nya fastig- hetens tillträde. Till kostnad för utförandet av anläggningen bör räknas icke blott själva byggnadskostnaden utan även övriga av anläggningens färdigställande föranledda utgifter, exempelvis ersättningar jämlikt 4 5 och administrationskostnader under byggnadstiden. Vad i övrigt angår bestäm- mandet av anläggningskostnadens omfattning åsyftar kommittén visser- ligen i princip, att de faktiskt nedlagda utgifterna av ifrågavarande slag skola vara avgörande. Uppenbart är emellertid att, om anläggningens ut- förande i det enskilda fallet dragit kostnader i en utsträckning, som vä- sentligt överstiger vad som erfordrats för en anläggning av den i anlägg— ningsbeslutet angivna beskaffenheten, hänsyn ej kan få tagas till det så- lunda överskjutande beloppet. Eljest skulle följderna av en felinvestering komma att delvis övervältras på den nytillträdande fastighetens ägare. Å andra sidan synes klart att, om viss utgift till följd av speciella omständig- heter inbesparats eller hållits lägre än eljest, detta icke alltid bör medföra att ersättningen bestämmes till ett i motsvarande mån lägre belopp. Om sakägarna exempelvis vid den ursprungliga förrättningen överenskommit, att ersättning för upplåtet utrymme till anläggningen ej skall utgå, och överenskommelsen funnits böra godtagas med hänsyn till villkoren i 17 &, synes den anläggningskostnad, som skall ligga till grund för nytillträ— dande fastighet åvilande bidragsskyldighet jämlikt förevarande paragraf, i allmänhet böra beräknas som om även en till skäligt belopp uppskattad ersättning enligt 45 ingått i kostnaden. Av ersättningens begränsning till anläggningskostnaden följer, att hänsyn i och för sig icke skall tagas till
beloppet av tidigare nedlagda underhålls- eller driftskostnader. Åtminstone i fråga om underhållet komma emellertid därför använda medel regelmäs- sigt att beaktas på det sättet, att de motverka den reduktion, som enlig